Biblis 94

Biblis 94 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2021 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBgy8UZ 02 0044

isbn 978-91-7000-443-8

Biblis

nummer 94 sommaren 2021 redak tör ulf jacobsen

2 När tryckaren griper tillfället. Tidigmodern experimentell typografi(k) Johan Laserna

34 Hur stort var klosterbiblioteket i Vadstena? Jonas Nordin

45 Ett par poeter på 1710-talet. En provenienshistoria i tre avsnitt. Per S. Ridderstad

51 Svenskt bokmuseum. ‘En påle i köttet’ Kristina Lundblad

62 S:ta Ragnhilds epitafium. Försvunnet och återfunnet Elin Andersson

68 Nyheter & Noterat 80 Föreningen Biblis

Framsida Boëtius Bolswert, Kind gekleed als pelgrim in doolhof (1624). Rijksmuseum, Amsterdam. Beskuren. Baksida Plan över Vadstena klosterkyrka 1653. Uppsala universitetsbibliotek, i Alvin. Detalj.

1. Ala aqvilina Brahæa labyrinthea, Johann Kankels första kända labyrinttryck i Sverige, 1670. Den långa slingan av meandrande diktrader bildar ätten Brahes vapen: de två örnvingarna. KB

johan laserna

När tryckaren griper tillfället Tidigmodern experimentell typografi(k)

ohann Kankels sex monumentala labyrinttryck [bild nr 1, 13 19, 26, 28 och 29] är berömda inte bara i Sverige utan även i labyrinttryckets troliga hemland Tyskland. Efter att ha formgivit en stor bok om tidigmodern svensk tillfällesdiktning fick jag på allvar upp ögonen för Kankels säregna typografiska arbeten från greve Brahes boktryckeri på Visingsö. Hur kom han på idén att sätta sina dikter på det här omständliga sättet, så tålamodsprövande för både typograf och läsare? Hade andra gjort så förut, eller var Kankel den förste labyrintsättaren? Jag fick plötsligt lust att ge mig ut på jakt efter hans eventuella inspirationskällor. I den mest omfattande studien av Kankel som hittills gjorts, Sven Almqvists Johann Kankel: Per Brahes boktryckare på Visingsö, hittade jag n ågra viktiga pusselbitar till labyrintdiktens förhisto ria. Med stöd i tyska bokhistoriska källor berättar han om den driftige boktryckaren och bokhand laren Michael Meder, som under senare delen av 1600-talet försökt göra pengar på att trycka laby rintdikter i form av monumentala ettbladstryck och sprida dem från Stralsund i Svenska Pom mern till Danzig (Gdańsk) i Polen, där Kankel genomgick sin utbildning till typograf och bok tryckare. Samma tyska bokhistoriska källor hävdar att Meder i sin tur lärt sig konsten av sin styvfar, den mystiske Jonas Saur i Ulm, labyrinttryckets förmodade upphovsperson, som redan 1628 skri vit och typograferat en labyrintdikt i form av en grip, och som 1632 överlämnat ett ettbladstryck till ingen mindre än Gustav II Adolf, där diktens

meandrande textrader sägs ha antagit formen av en skyddsängel till häst. Vad jag förstår är detta fortfarande den offici ella versionen, både om Kankel och om labyrint tryckens ursprung. Men när jag började söka i de tyska arkiven upptäckte jag att det fanns många samtida labyrinttryck som inte var gjorda av Me der, och även sådana som var lika gamla eller till och med äldre än Jonas Saurs. Spåren ledde alltså inte, som Almqvist och de tyska bokhistorikerna antagit, entydigt från Kankel via Meder till Saur. Och när jag sedan, i avslutningskapitlet i bo ken om svensk tillfällesdiktning som jag nyss hade skickat till tryck, råkade läsa en försynt pas sage av Valborg Lindgärde och Anna Perälä där de påpekade att Kankel inte var den ende – el ler ens den förste – labyrinttryckaren i Sverige, var jag fast. Det labyrintsatta lejon som vi hade valt att använda till bokens omslag var tryckt av Zacharias Brockenius i Strängnäs 1654 [bild 4]. Det var tio år innan Kankel anlände till Sverige med sin tryckeriutrustning. Det var då jag bestämde mig för att försöka gå till botten med de svenska labyrinttryckens för historia. Kankelgåtan Men först: vad var det egentligen med Kankels labyrinter som fängslade mig? Antagligen tryck arens höga ambitionsnivå, uppfinningsrikedom och förmåga att omsätta sin plan i typografisk praktik. Jag skulle ogärna själv försöka mig på något liknande, trots alla de programvaror för

grafisk formgivning och design som står till mitt förfogande. Att först komponera en hyllnings dikt på vers, som Gratulatio labyrinthea, dikten som Kankel knåpade ihop till greve Brahes fö delsedag den 18 februari 1674, och sedan sätta texten i en enda lång labyrintisk ordslinga är en bedrift. Inte minst detta att få alltihop att gå jämnt ut just när ordslingan är tillbaka vid ut gångspunkten [bild 1]. Å andra sidan var det kanske mer noggrann planering och tålamod än stor typografisk skick lighet som krävdes? Alltså egentligen samma sak som i det vardagliga typografiska arbetet. Och att få diktverket att nå sitt slut samtidigt som slingan går i mål blir förstås lättare om sättaren och dik taren är en och samma person. Ändå vilar det något gåtfullt över Kankeltrycken. Och inte minst över Kankel själv. Hur hamnade denne byggmästarson från Pommern i Sverige, och hur lyckades han bli hovboktryckare hos Per Brahe, Sveriges största jordägare, riksdrots med egen armé och flera slott, och en av de allra mäk tigaste personerna i landet? Och hur kom det sig att han odlade det monumentala labyrinttrycket så flitigt? Ett närliggande svar är att den här typen av per sonligt adresserade och exklusiva ettbladstryck i storformat var hårdvaluta när det gällde att göra sig ett namn och en karriär i 1600-talets hårda konkurrens på boktryckarmarknaden. Labyrint dikterna som trycktes på Visingsborg var inte de första Kankellabyrinterna i Sverige. I sin grund liga bok, baserad på ett gediget arkivmaterial, be rättar Sven Almqvist att Kankel redan 1663, när han bodde i Danzig och arbetade som klockare och skolmästare, hade fått veta att Henrik Key ser, den ene av Stockholms två boktryckare, hade avlidit, och att den andre, Ignatius Meurer, ville dra sig tillbaka. Kankel hade i många år försökt etablera sig som tryckare i Danzig, utan att lyckas, och sände därför ett bevis på sitt yrkeskunnande till sina kontakter i Stockholm, för vidare befor dran till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gar die. Bland trycksakerna fanns en typografisk laby rint i form av en så kallad Welt-Kugel. Det är så Kankel själv beskriver motivet i ett brev. Hur det faktiskt såg ut är det ingen som vet. Bladet har försvunnit men ligger i bästa fall gömt i något arkiv. Almqvist översatte Welt-Kugel med ‘jordglob’, vilket är språkligt korrekt men

troligen leder tankarna fel. Kankel visste säker ligen precis vad han gjorde. Den som med hjälp av arbetsprover söker tjänst som kunglig hovbok tryckare i stormaktstidens Sverige bör välja sitt motiv med omsorg, och vad vore då bättre än en globus cruciger – en korsglob besläktad med Erik XIV:s riksäpple? Olika former av korsglober hade ända sedan europeisk medeltid använts som symbol för sammansmältningen av den andliga och världsliga makten [bild 2]. Och motivet hade använts i figurdikter långt före Kankel, även laby rintiska [bild 3]. Kankel föddes 1614 i Wolgast i hertigdömet Pommern, som hade styrts av fursteätten Grip ända sedan 1200-talet. 1637 dog Bogislav XIV utan arvingar och västra Pommern förvandlades i praktiken till en svensk provins långt innan det formellt tillföll Sverige genom Westfaliska fre den 1648. Som undersåte i den svenska provinsen Pommern var Kankel bekant med den föreställ ning om Sverige som civilisationens vagga och kristendomens yttersta beskyddare som den svenska statsmakten hade odlat under Gustav II Adolfs fälttåg och senare. Och som utbildad bok tryckare och tillfällesdiktare visste han att man aldrig fick försitta ett tillfälle att använda sig av exakt rätt sorts smicker. Planen slog väl ut. De stora labyrintsatta Welt- Kugel-trycken imponerade och han uppmana des att bege sig till Stockholm för att på plats anhålla om att få etablera sig som kunglig bok tryckare. Kankel anlände i november 1664, sannolikt full av förhoppningar, men möttes av beskedet från De la Gardie att såväl Keysers som Meurers trycke rier hade fått efterträdare. Det fanns inte längre några tryckeriprivilegier att överta i Stockholm. Efter att ha hankat sig fram i drygt ett år ge nom att driva en tysk skriv- och räkneskola på Norrmalm fick Kankel via De la Gardie kontakt med Per Brahe, som grundat en skola på Vi singsö, hade ett eget bokpappersbruk och som målmedvetet strävade efter ett slags självständig het för Visingsborgs grevskap. Som det anstod tidens småfurstar var han även boksamlare och hade ett omfattande bibliotek. Ett eget tryckeri kunde tjäna många syften. Och i Kankel hittade Brahe en kvalificerad boktryckare som inget hell re ville än att träda i tjänst.

2. På frontespisen till Gustav II Adolfs bibel från 1618 förekommer korsgloben fyra gånger: i kungens hand, på toppen av hans krona, på toppen av riksvapnet längst upp i mitten, och i Upplands vapen direkt till vänster om riksvapnet. stockholms auktionsverk

3. I sin handskrivna reseskildring från 1636 har Philipp Hainhofer från Augsburg bundit in denna figurdikt av en korsglob tillägnad honom själv. Hainhofer anlitades som diplomat, bland annat av Filip II av Pommern, och genom att utnyttja sitt resande mellan olika maktcentra till att samla och handla med exklusiva konstföremål fungerade han som en sorts handelsresande i materiell elitkultur. Han lät även tillverka praktfulla kuriosakabinett som blivit berömda. Ett av dem skänktes till Gustav II Adolf 1632 och finns nu på Gustavianum i Uppsala. Korsglobsdikten börjar och slutar i det översta korsets topp. Läsaren börjar alltså hos Gud, nedstiger till jorden och irrar sedan omkring där för att långt om länge återvända dit där allting började. herzog august bibliothek

4. I Sveriges kanske äldsta labyrintsatta figurdikt, Zacharias Brockenius hemkomstdikt till Karl X Gustav, tryckt 1654, kröner korsgloben de tre kronorna och syns även själv, i form av riksäpplet, placerad på den högra pelaren. Den långa dikten börjar och slutar i lejonets tungspets. Lejonet tecknar i full suveränitet sig själv med hjälp av sina egna ord. Samtidigt fjättrar orden symboliskt honom vid pelarna med riksvapnet (till vänster) och riksregalierna (till höger). Den subtila typografiken antyder att även ett mäktigt lejon är bundet – av plikter mot ätten, riket och Gud. KB

5. Panorama över Danzig. Kopparstick av Aegidius Dickmann, 1617. KB

Typografiken i Danzig Prakttrycken var alltså effektiva karriärredskap, mer än uttryck för en privat experimentlusta. Det gällde att gripa tillfället, vilket i tidens anda kräv de en dikt, helst i tryckt form, och i Kankels fall låg det uppenbarligen alltså närmast till hands att tillgripa typografik – typografiska arrangemang utformade så att ordraderna bildar en lättigen kännlig visuell figur med starkt symbolvärde. Att bygga bilder av bokstäver och ord hade han lärt sig under sin utbildning till tryckare hos Georg Rhete i Danzig, Baltikums viktigaste hamnstad under första hälften av 1600-talet. Det är ovisst exakt vilket år Kankel lämnade sina hemtrakter i Pommern och flyttade 30 mil öster ut till Danzig, men hans äldsta kända tryck är en bröllopsdikt tryckt 1639 hos Rhete, signerad ‘Johanne Kankeln / Typogr. Stud.’. En diktare med ambitioner att bli boktryckare med egen officin kunde knappast ha valt en bätt re plats att slå ner sina bopålar. Danzig befann sig mitt i sin guldålder. Panoramavyn ovan från 1617 (som tillhört Magnus Gabriel De la Gardie) talar sitt tydliga språk [bild 5]: grupper av äng lar kommer flygande med väldiga tunnor med bland annat olja, vin och salpeter, två bär på ka

nelstänger stora som kanoner, några hjälps åt att tömma en säck med oklart innehåll. Överst i en större klunga sträcker två änglar upp en kunga krona mot himlen så högt att toppen på kronan, själva korsgloben, symboliskt sticker ut över bild världskanten. En av änglarna under dem håller en spira, en annan ett fördrag med två sigill. En tredje släpper en nattvardsbägare och ett fat med oblater mot marken. I mitten av bilden håller två flugvingeförsedda änglar en märklig skapelse i ett band mellan sig, ett arrangemang av föremål, till största delen böcker, men även två gåspennor, en vinkelhake och en passare. Danzigs välstånd byggde på handelsprivilegier och ekonomiska förbindelser med bland annat England, Frankrike och Spanien. Från 1629 och framåt åtnjöt staden även den polske kungens be skydd. Kring ett rikt och kosmopolitiskt patriar kat växte ett kulturellt centrum upp. Människor från andra delar av Europa lockades att flytta dit och den språkliga och kulturella blandningen var stor. De flesta av invånarna talade pomerelien, en tysk dialekt. Det näst största språket var polska. Dessutom fanns det betydande grupper som tala de lettiska, flamländska, holländska och skotska. Flerspråkigheten var utbredd. Den litterära eliten behärskade latin, och talade utöver tyska och

polska ofta holländska och franska. Även religiöst var blandningen stor. De flesta var troligen kalvi nister, men det fanns även många lutheraner och katoliker. Danzig blomstrade inte bara ekonomiskt utan även kulturellt, och de fåtaliga boktryckerierna hade gott om kunder. Poeter och boktryckare samarbetade om att ta emot småbeställningar från personer som med en välformulerad dikt i tryckt form önskade rikta sig till någon som de på något vis stod i beroendeställning till. Poeter na använde sig av versmått och retoriska strate gier, tryckarna av papper i stora format (större ju högre ställning mottagaren hade), infärgade bok stavstyper och tryckpressar. Den elegant formule rade och omsorgsfullt tryckta dikten var ett vik tigt redskap som genom att skänka ära och glans åt mottagaren även bidrog till att stärka givarens ställning i den sociala miljön. I en stad med stor och välbärgad befolkning som Danzig fanns det vid den här tiden gott om tillfällen då en tryckt dikt kunde vara en både passande och salongsmässig gåva. Det kunde röra sig om centrala livshändelser som bröllop, döds fall och begravningar, men även om regelbun det återkommande tillfällen, som födelsedagar, namnsdagar, nyår och återkomster från resor.

En dikt kunde passa bra när någon konverterade från en tro till en annan, tog ett avgörande steg i en karriär, fullgjorde en utbildning eller tillträdde en ny befattning. Även krigen gav möjlighet till diktning. Det kunde röra sig om fredsuppgörelser och segrar – eller åminnelser av sådana. För kungligheter gällde allt det nyss uppräknade, med tillägg av kröning. Men den sociala konkurrensen var hård och det var inte alltid det räckte att skänka någon en välskriven dikt, även om den var tryckt. Tillfälles poeterna var många och det gällde att sticka ut från mängden. Ett förhållandevis enkelt sätt att göra detta på var att komplettera dikten med nå gon form av bildelement. Tryckta bilder var nämligen högsta mode un der den här tiden. Inte bara i Danzig utan överallt i Europa där barockens böjelser för blandkonst genrer fått fäste. Nya tekniker för bildtryck med metallplåtar, lika revolutionerande som bok tryckarkonsten, hade utvecklats under 1500-talet, liksom en modern form av förläggeri och inter nationell handel med gravyrer. Panoramat över Danzig är ett bra exempel på en form av bildtryck som var mycket eftersökt av 1600-talets samhälls eliter. Andra grafiska ettbladstryck som blev före mål för samlande var porträtt, stadsvyer, histo

6–8. Johann Kankel utbildades till boktryckare hos den framgångsrike Georg Rhete i Danzig. Rhetes far Joachim var boktryckare i Stettin, där Kankel bodde innan han begav sig till Rhete i Danzig. Redan 1595 tryckte Joachim de två vackert utförda figurdikterna i form av stränginstrument. Bilderna är hämtade ur ett litet häfte med bröllopsdikter som sannolikt delades ut till gästerna. Bröllopspokalen upptill är ett stort epithalamion, en bröllopsdikt, tryckt av Johann Duber 1605, även det i Stettin. universität greifswald

riska händelser och arkitektur. Väldiga vyer som den över Danzig, ett 7-bladstryck som samman lagt mäter 50 × 258 cm, var eftertraktade troféer i privatbiblioteken. Det är tack vare samlare som De la Gardie som det i dag finns så pass mycket bevarat av 1600-talets bildvärld. Men att förena ord och bild var inte så enkelt på den här tiden. Böcker och graverade bilder trycktes i helt olika slags tryckpressar och av olika yrkeskategorier. Det finns naturliga skäl till att 1500-talets böcker är så bildfattiga jämfört med 1400-talets. Bilderna fick ofta stryka på foten när boken gick från handskrift till boktryckspress. Bildtryckens höga kulturella status bidrog tro ligen till att många boktryckare under 1600-talet använde sig av olika genvägar till dem. En av dessa var att låta diktens typografi bli till typografik – en bild byggd av bokstäver och ord. Diktartypografernas bildrepertoar Till ett bröllop inom stadens elit kunde poeter och tryckare exempelvis knåpa ihop dikter till brudpa ret utformade som pokaler – symboliska bröllops bägare – som genom en lyckosam förening av ord och bild utbringade en sinnrik skål [bild 6]. Den här typen av dikter har av eftervärlden kallats figurdikter. Sådana har skrivits ända sedan antiken, om än sparsamt, och i begränsade former. Under 1500-talet fick genren en renässans, särskilt i italienska och franska hov, men 1600-talet är år hundradet då genren blir allmänt spridd och om inte regel så åtminstone vanligt förekommande även i borgerskapskretsar utanför adeln. I Danzig blev figurdiktning på modet bland historiker, rektorer, lärare, professorer, kantorer, lektorer och delar av prästerskapet – personer som på olika sätt var knutna till stadens förvaltning, kyrkor el ler universitet och som deltog i det intellektuella livet och var vana att skriva. Samma fenomen märks i många städer i Eu ropa. Från officinerna kom under seklet en allt stridare ström av texter avsedd att användas vid särskilda tillfällen, framförallt dikter, där bok stäver och ord placerats så att de antog formen av pokaler och hjärtan (vid bröllop), kors, altare, likbårar (vid begravningar), obelisker, pyramider, monument, portaler (hyllningar i allmänhet). Beställningarna till tryckerierna kunde kom ma från olika håll och av olika skäl. Många kom

från personer som ville ställa sig in hos de sociala och ekonomiska eliterna i utbyte mot någon form av stöd, men eliterna själva var också stora beställare. Många figurdikter skrevs dessutom av boktryckarna, som påfallande ofta även var po eter, precis som Johann Kankel. En elegant tryckt figurdikt i stort format var en raffinerad gåva som kunde delas ut till deltagarna vid bröllop, födelsedagar, nyårsfester och begrav ningar. Den skänkte glans åt hela tillställningen och upphöjde inte bara evenemangets huvudper soner utan även givaren. Och i efterhand räckte det kanske att kasta en blick på en sådan dikt, formad till ett hjärta, en pokal eller ett kors, och skickligt tryckt på ett vackert papper, för att min net av högtidsstunden skulle väckas. Figurdikternas motiv var ganska få, men det fanns ändå gott om utrymme för den påhittige. Diktaren och kompositören Georg Weber publi cerade 1641 i Danzig en psalmbok i sju delar, Wohlriechenden Lebens-Früchte (Väldoftande livsfrukter) där varje deltitelsida utgjordes av en figurdikt [bild 9.1–7]. Den lilla figurdiktcykeln ger en bra bild både av de oftast förekommande föremåls formerna och av genrens djupare ambitioner. Det vore ett misstag att tro att alla dessa bilddikter sågs som lustigheter eller prov på diktartypografernas uppfinningsrikedom. Troligen var de ofta viktiga hjälpmedel till andakt och vägledning. Varje del i Webers sjubandsverk innehåller psalmer för privat andakt. Texter och noter för flerstämmig sång skulle hjälpa de kristna familje medlemmarna att förvandla sina liv till ett meto diskt uppstigande till himlen. De tre första de larna är ägnade åt sånger för olika tidsrymder: dagen, året, timmen, stunden. Den femte inne håller sånger för ‘den heliga aftonvarden’, den sjätte för ‘köttsliga och andliga kärlekstider’, den sjunde och sista för avskeds- och dödstider. Den första delens titelsida visar en figursatt dikt i form av en trappa [bild 9.1]. Rubriken ‘An daktstrappa’ är strategiskt placerad under dikten istället för ovanför och riktar uppmärksamheten på att texten ska läsas från nedersta trappsteget och uppåt. Trappan blir en slagkraftig symbolisk sinnebild både för livets pilgrimsfärd och för sju bandsverket som andligt hjälpmedel på vägen till evigt liv. Det översta trappstegets sista ord understryker belöningen som väntar: ‘kein Tod’ – ingen död.

Det är det av kärlek till Jesus Det andra bandets figursatta uppfyllda människohjärtat som titeldikt visar det torn fullt av brinner och lågan som stiger andliga skatter som trappan le mot himlen bildar orden ‘Jesus, der till. Detta är inget dekorativt ta mig till dig’. torn vilket som helst utan ett Vrider man den sjunde och vakttorn, något som beskyddar, avslutande titelsidan nittio gra precis som tornen i de tidig der medsols framträder bilden moderna städernas skyddsvallar. av ett kors vid huvudänden av Även tornet läses underifrån, en kista. Korsets båda armar som rubriken tydligt signalerar. bildar texten ‘Jag sover skyddad Och läsrörelsen uppåt förstärker från fiender / tills Jesus väcker budskapet på andra raden: ‘Recht mig’. beten ist die Leiter / Die dich zu Webers lilla diktcykel visar Jesu Christo trägt’ (det rätta sät hur raffinerat konstruerade fi tet att be är den stege som för gurdikter kunde användas till dig till Jesus Kristus). Tornet är mer än att väcka beundran. Att både något som skyddar dig och bara betrakta dem som socialt leder dig till himlen. smörjmedel vore att underskatta Tredje titelsidan är ett stort deras funktion i de miljöer där hjärta genomborrat uppifrån av de förekom. Föremålsformerna ett kors. Två mindre hjärtan är 9.1. Andaktstrappan. som användes i figurdikterna placerade på ömse sidor om kors var få, men för männi skorna stammen. Dikten framställer det ångerfulla hjärtat och korset som både samman som såg dem hade de en betydande symbolisk fogade med varandra och reskamrater på pilgrims kraft. Läsarna av Webers psalmbok behövde inte färden. Såväl sammanflätningen som samarbetet läsa dikttexten för att genast identifiera de olika understryks av att dikten delats upp i fem olika figurerna. Alla dessa bildformer – trappan, tornet, delar som för en dialog med varandra och tillsam korshjärtat, altaret, nattvardsbrödet/-bägaren, det brinnande hjärtat på altaret, korset/graven – var mans bygger upp figuren. Den fjärde titelsidan visar ett altare. Liksom välkända för alla. Det var denna bildpedagogiska de tidigare arkitektoniska formerna – trappan potential som Weber skickligt använde sig av när och tornet – ska altaret läsas nerifrån. Och som han lät ord och bild samspela på så sofistikerade dikttexten tydliggör deltar läsaren genom själva sätt. Rätt använda kunde figurdikter kanske rent läsakten på så sätt i resningen av altaret. Detta är av utnyttjas för att hjälpa en och annan vilsen själ figurdiktning när den fungerar som uppbyggelse till evigheten. litteratur: altaret som syns i boken uppförs i den troendes inre. Labyrintsättarna På den femte titelsidan syns nattvardsguds tjänstens centrala element: brödet och bägaren I fyra av Kankels sex bevarade labyrinttryck an – Kristi kropp och blod. Här sker samtidigt ett vänder han varianter av några av figurdiktning skifte i dikternas tilltal. I de fyra första uppmanas ens kanoniska former: ros, hjärta, gravkista och läsaren att närma sig Jesus genom kontempla monument. I sin äldsta kända labyrintsatta dikt tion. I de tre avslutande är det den troende som tog han till ett annat knep som var vanligt bland talar och berättar om sin hunger och törst efter figurdiktare inriktade på hyllningsverser: att låta Jesus. I nattvardsbrödet som svävar ovanför kal dikten anta formen av ett heraldiskt djur. Kan ken talar jaget om sin längtan efter livets bröd, i kels nyårs- och välkomstdikt från 1670 bildar kalken är det Jesus som livsbrunn och hans blod Braheättens örnvingar [bild 1] medan Zacharias Brockenius hemkomstdikt till Karl X Gustav från som ett livgivande vatten som jaget längtar efter. Den sjätte titelsidan visar ett brinnande hjärta 1654 har tagit formen av det svenska riksvapnets på altaret – ett mycket populärt motiv i samtiden. krönta lejon [bild 4].

9.2. Tornet.

9.3. Korshjärtat.

9.5. Oblaten och nattvardsbägaren. 9.6. Det brinnande hjärtat på altaret.

9.4. Altaret.

9.7. Graven och korset.

9.1–7. De sju titelsidorna i Georg Webers Wohlriechenden Lebens-Früchte, Danzig 1641. sub Göttingen

I sin bok om Kankel härledde Sven Almqvist labyrinttryckets ursprung till Jonas Saur, som 1628 hade tillägnat Ulms stadsråd en Labyrinthus gryphologicus, en labyrintsatt grip i stort format, och 1632 även komponerat en ‘skyddsängel till häst’ åt Gustav II Adolf. Saur hade enligt Alm qvist lärt ut labyrintkonsten till sin styvson Mi chael Meder, som senare flyttat till Svenska Pom mern och framgångsrikt drivit tryckeri, först i Rostock och sedan Stralsund, där han även hade haft en bokhandel med affärskontakter i Danzig. Almqvist berättar också att Meders officin träf fades av en sprängladdning under svenskarnas belägring av Stralsund 1678. Bostadshus, lager och tryckeri brann ner till grunden och Meders livsverk låg i spillror. Under åren som följde för sökte han göra pengar på exklusiva labyrinttryck som han tillägnade prominenta personer runtom i Tyskland. Carl Gustaf Wrangel, generalguver nör och riksmarsk i Pommern, hade till exempel fått ‘ett labyrinttryck i form av en häst’. Almqvist antog att ‘Kankel tidigt fångats av denna speciella typografiska konstart som genom Meder introducerats i Pommern och väl också genom dennes förmedling överförts till Danzig’. Hypotesen byggde han helt på Gottlieb Mohni kes historik över boktryckarkonsten i Pommern, utgiven 1840. Mohnike skrev böcker i litteratur historiska och teologiska ämnen, översatte flera verk av Esaias Tegnér till tyska, och även svenska folkvisor. I Tyskland räknas han som en av grun darna till skandinavistiken. Det är Mohnike som målar upp bilden av Saur som upphovspersonen och Meder som spridaren. Att Kankel mött labyrinttrycken i Danzig genom Meders labyrinttryckskampanj är Almqvists egen gissning. Det är lätt att förstå varför. Mohnike gör ett ganska stort nummer av Meder. Så stort att han inte bara låter binda in en fullskalig re konstruktion av ett av Meders labyrinttryck från 1682 i form av en typografisk grip [bild 10] i sin bok, utan även återger hela den sex sidor långa dikten i normal sättning. Michael Meder tillhörde en framgångsrik bok tryckarfamilj från Ulm. Fadern Johann Meder hade dött 1623 men eftersom sönerna var för unga för att ta över officinen hade modern, Ursula Liechtenberger, gift om sig med boktryckaren Jo nas Saur, vars far själv varit en framstående bok tryckare i Frankfurt am Main och senare i Mar

burg. Saur antogs som rådsboktryckare i Ulm 1624 och var verksam där till sin död 1633. 1627 tryckte han Johannes Keplers storverk Tabulæ Rudolphinæ. Kepler hade låtit gjuta särskilt framtagna siffror för boken och begav sig till Ulm för att på plats övervaka tryckningen. Han hade blivit rekommenderad att trycka hos Saur, som var erkänt ‘skicklig, villig och billig’. Orden är Keplers egna. I Ulm slog han läger hos en vän, stadsläkaren Gregor Horst, mittemot Saurs offi cin i Kohlgasse, och tillät bara Saurs bäste sättare att arbeta med hans verk. När produktionen drog ut på tiden och tryckkostnaderna fördubblats jäm fört med den preliminära beräkningen, försökte den ekonomiskt ansträngde Saur sätta press på Kepler, vilket ledde till en allvarlig schism. Jag nämner episoden för att den i princip är det enda Saur är känd för utöver att, enligt Mohnike, ha uppfunnit det figursatta labyrinttrycket – den exklusiva ettbladstypografik som styvsonen Meder senare försökte slå mynt av. Hela historien och detaljerna om Saurs och Meders samröre har Mohnike hittat i en kalen der från 1741, Verbesserter Vor-Pommerscher Historien- und Curiositäten-Calender. Kalendern utgavs årligen av Georg Christian Schindler och är indelad i månader där läsaren kan ta del av en säregen blandning av astronomiska och astrolo giska fakta, små och stora episoder ur när- och fjärrhistorien, och alla möjliga olika slags prak tiska instruktioner och rekommendationer, till exempel om att så eller hugga ved. I avsnittet om månaden december berättar Schindler historien om hur han av Meders son Andreas får veta att Meder lärt sig att labyrintsätta figurdikter av sin styvfar, Jonas Saur, som också var den som hade uppfunnit konsten. Här finns även uppgiften att Saur 1632 skulle ha tillägnat Gustav II Adolf en la byrintsatt dikt i form av en skyddsängel som han hade överlämnat till kungen, och att Meder 1652 tillägnat generalguvernör Gustav Wrangel en ty pografisk häst (alltså bortåt trettio år tidigare än vad Almqvist anger). Schindlers kalendrar var ofta fulla av boktryckeri historiska detaljer och han ger ett påläst och veder häftigt intryck. Mohnike måste ha utgått från att informationen om Saur stämde när han skrev sin historik och Almqvist förde i sin tur den vidare i sin bok om Kankel. Att Almqvist dessutom hittade samma information i Josef Benzings standardverk

10. Meders typografiska grip från 1682, rekonstruerad och infogad som utvikningsplansch i Gottlieb Mohnikes historik över boktryckarkonsten i Pommern, utgiven 1840. bsb münchen

om tyska boktryckare under 1500- och 1600-talet stärkte förstås uppgifterna. Benzings bok kom 1963, Almqvists 1965. Men Benzing byggde på Mohnike, som byggde på Schindler, som hört det direkt från Meders son Andreas, som i sin tur fått det berättat för sig av sin far, Jonas Saurs styvson. Det finns förstås risk för alla slags medvetna och omedvetna förvanskningar på vägen: miss förstånd, glömska, sammanblandningar etc. Och kanske är det därför som hela historien om Saur och labyrinttrycken strukits i Christoph Reskes helt omarbetade och utvidgade utgåvor av Ben zings bok, utgivna 2007 och 2015. Reskes käll kritiska principer är betydligt strängare än Ben zings, och han har dessutom kunnat dra nytta av allt det nya arkivmaterial som senare tiders tyska bokhistoriska forskning tagit fram. För att inte tala om alla de digitaliseringsprojekt rörande det tyska kulturarvet som pågått under 2000-talet. Labyrinttrycket som karriärsverktyg Det var när jag jämförde artiklarna om Meder och Saur med samma artiklar av Reske som jag började ana att Kankellabyrinternas förhistoria kanske inte var skriven. Och när jag på allvar började söka i de tyska arkiven insåg jag snabbt att det i och för sig skulle kunna stämma att Kankel fått upp ögonen för de labyrintsatta prakttrycken som karriärsverk tyg via verk av Meder, men att han lika väl skulle ha kunnat stöta på dem på helt andra sätt. Labyrinttryck verkar nämligen ha framställts lite varstans i Tyskland under första hälften av 1600-talet och handeln med alla slags grafiska blad över ständigt flytande gränser var omfattande. Trycksaker gav status och var viktiga redskap i konstruktionen av identiteter. De välbeställda adels eliterna anlitade agenter som försåg dem med inte bara åtråvärda konstföremål utan även böcker, manuskript och annat som gav viktig kul turell och politisk information. Även figurdikten hade sin plats i detta gränsöverskridande system av cirkulerande kulturella värden och prestige, och labyrintsättningen satte en alldeles särskild stämpel på figurdikten. Den framhävde på ett direkt och visuellt effektfullt sätt boktryckar konstens viktiga bidrag till byggandet av eliter nas materiella och symboliska kultur. Och med tanke på att tryckare och tryckarge säller oavbrutet rörde sig kors och tvärs mellan

städer och stater och förde med sig både utrust ning och kunskaper verkar det inte orimligt att tänka sig att Kankel kan ha sett andra labyrint satta verk än Meders. Dessutom färdades många tryck på egen hand när de sändes som viktiga arbetsprover som visade vad man kunde erbjuda. Att Jonas Saur behärskade labyrintkonsten till fullo stod klart för mig när jag stötte på en vikt och inbunden tolvtaggad hjort i en av Philipp Hainhofers reseberättelser [bild 11]. Hjorten de klamerar själv den dikt som bygger hans kropp, på samma sätt som Brockenius lejon och Meders grip. Hos Saur och Meder är till och med ord valen desamma: ‘Ich bin der edle Greiff…’, ‘Ein edler Hirsch bin ich…’. Båda dikterna börjar och slutar i djurets mun. Detta är furstliga djur, auto noma varelser som skapar sig själva. Saurs hjort är tillägnad fyra bröder, hertigar i Württemberg, och är tryckt 1625. Tolvtaggshor net var brödernas adelsvapen. Den beläste hjor ten föreläser myndigt om vilket ädelt och nyttigt djur han är, hämtar exempel ur Bibeln, antiken, och naturalhistorien, och framställer sig själv som ett oskyldigt djur som jagas lika orättfärdigt som Kristus. Saur var relativt nyetablerad i Ulm 1625 och med trycket visade han upp sina färdig heter för hertigarna, förmodligen i hopp om att de skulle bli kunder hos honom. Illusion och verklighet Även tryckets lärda och vitsigt formulerade titel, Elapho-Zographia Chalcographica, är värd att fun dera lite över. Kalkografi var en term för konsten att gravera bilder i koppar och mässing för tryck ning i särskilda pressar, men Saurs hjort är inget sådant bildtryck. Trycktekniskt sett är det ett helt vanligt boktryck, om än sättningsmässigt origi nellt och ovanligt stort (cirka 65 × 40 cm). Så var för valde då Saur att karakterisera sitt verk som en ‘naturtrogen kalkografisk hjort’? Min gissning är att han ville skänka sitt tryck något av koppar stickets högkulturella glans. Och ‘naturtrogen’ då? Spektakulära ettblads tryck med figursatta dikter hade ofta fantasifulla titlar, och diktartypograferna lekte avsiktligt med att upphsäva distinktionen mellan avbildningen och det avbildade föremålet. Att pappersformatet var ovanligt stort räckte mer än väl för att ge il lusionen av monument och därför vimlar det av

11. Jonas Saur, Elapho-Zographia Chalcographica, Augsburg/Ulm 1625. hab

ättens örnvingepar [bild 1], men är figursatta dikter i storformat som här mycket stramare genomfört. gestaltar olika slags arkitektoniska Under titelfältet, som typogra former. Allra vanligast var kanske ferats för att leda tankarna till en pyramidformer, men allt som kun minnestavla eller en gravsten, bil de påminna om pelare eller obe dar dekorationslinjerna dessutom lisker var också gångbart. ett slags utskjutande skärmtak som I samband med sin husbonde avskiljer labyrintformen nertill. Per Brahes död i september 1680 Även själva labyrinten ger ett labyrintsatte Johann Kankel en majestätiskt och arkitektoniskt dikt i form av en gravkista med intryck: en pyramidform ställd på bårtäcke och bärstänger [bild 19], en bred bas och krönt av ett kors. och med sin Columna memorialis Dikten börjar längst ner i mitten. [bild 13] reste han i maj året därpå Orden löper först åt höger och byg ett gravmonument över Brahe. ger sedan upp Kankels enda helt Det påtagligt högsmala trycket perfekt symmetriska labyrintform. ger verkligen ett monumentalt Texten slutar där den bör jade, intryck, även om det bara mäter längst ner i mitten, med ordet 76 × 40 cm. I första raden under Amen. titeln har Kankel översatt den la Det vilar ett stort allvar över tinska titeln Columna memorialis Kankels samtliga tryck och hans med Gedächtnis-Seule – minnes illusionsnummer har inget av den kolonn, eller minnespelare. lekfullhet som präglar Saurs hjort. Begreppet användes för en viss Samtidigt är Kankels förvand typ av fristående kolonner som un 12. Minnesstoden lingar av tecken till ting precis så der 1500- och 1600-talen ofta restes vid Rhenövergången. önb programmatiska i sitt gränsöver till minne av människor och hän skridande som 1600-talets kultu delser, särskilt segrar i krig. Gus tav II Adolf beordrade sin fästningsbyggmästare rella eliter förväntade sig av sina leverantörer av Matthäus Staud att framställa och resa en obelisk visuella och symbolmättade kulturföremål. vid den plats där han i december 1631 ledde sina trupper över Rhen. Övergången ledde till den för ‘Reputation of power, is Power’ krigsutvecklingen viktiga erövringen av biskops staden Mainz. I Matthæus Merians bild från 1633 Alla – från minsta lilla småfurste till den mäk syns kungen själv i samtal vid foten av den tolv me tigaste av regenter – tillämpade Thomas Hobbes ter höga obelisken, som i bladets titel omnämns insikt att ‘Reputation of power, is Power; because som ‘Piramis in memoriam Rheni- traiectus’ – it draweth with it the adhærence of those that pyramid till minne av Rhenövergången [bild 12]. need protection’. Detta var ingenting man be Obelisk och pyramid var vid den här tiden utbyt hövde läsa sig till. Det kom lika naturligt till de uppväxande eliterna som att lära sig gå eller tala. bara begrepp. Prakt gör intryck, och intryck genererar reell Kankels gravkista och minneskolonn skiljer sig från andra labyrintsatta figurdikter jag sett ge makt. Detta var den enkla lärdomen. Och det nom att arbeta med tredimensionella effekter. De gällde att i varje stund omsätta den i praktiken ornamentala bårderna (rössjelinjerna) fungerar i genom att i ceremoniella och teatrala former vi Columna memorialis inte enbart som inramning sualisera sina politiska och dynastiska anspråk. av satsytan utan bidrar till föremåls- och rums Allt skulle regisseras, koreograferas och iscensät gestaltningen. Upptill skapar de ett trappgavel tas på livets scen. Inte bara slotts- och herresäte format krön med pelare på varje avsats. På toppen nas utvändiga och invändiga miljöer utan även av trappan har Kankel staplat en liten pyramid själva umgängeslivet: hoven tävlade om att över av bladornament. Det hela påminner mycket om träffa varandra när det gällde fester, baler, maske ovandelen på Kankels allra första labyrint, Brahe rader, tornerspel, baletter och teater.

13. Columna memorialis, Kankels gravmonument över Per Brahe. Greve Brahe dog på hösten 1680 och begravdes i maj året därpå. Kungaparet, Karl XI och Ulrika Eleonora, var inbjudna till begravningen men det är osäkert om de kunde delta eller om de blev hindrade av ett oväder. stiftsbiblioteket linköping

Det var alltså nödvändigt att in i minsta detalj gestalta sin makt. Den måste synas. Skenet av makt ger makt. Därför måste världen fyllas till brädden av bilder, ting, byggnader, ceremonier och be rättelser som bekräftar en viss ordning, den som placerar en själv och ens familj i den eftersträvade samhällspositionen, eller ett visst rikes position i den mellanstatliga konkurrensen. Den materiella maktkulturen bars upp av exem pelvis arkitekter, modellbyggare, murarmästare, stuckatörer, förgyllare, tapetvävare, möbelsnick are och silversmeder. Den verbala maktkulturen krävde också sina specialister. Här fanns histori ker, astrologer, genealoger, filosofer och hovpre dikanter. Den visuella kulturen omfattade allt från dräktmakare och tillverkare av fanor och standar till målare med olika specialiteter som familjeporträtt, djurporträtt eller mytologiska allegorier. De olika kulturerna griper förstås in i varandra. Fursteätternas familjeporträtt är ofta multimediala uppvisningar där golvmattor, draperier, mantlar, dräkter, brokader och broderier står precis lika mycket i centrum som ansikten, kroppshållningar och symbolmättade föremål. Och det räcker inte med att visa upp all denna prakt för gäster och besökare. Man måste även försäkra sig om att den dokumenteras i både ord och bild och sprids till så många som möjligt – som enskilda blad, grafiska kollektioner eller hela bokverk. ‘En skyddsängel till häst’ Kankel och Saur var verksamma som leverantörer på denna brokiga mediemarknad för maktkul tur. De var små men viktiga hantverkare i den väldiga staben av furstebyggare. Schindler nämner alltså i sin kalender att Mi chael Meder berättat för sin son att styvfadern Saur överlämnat en labyrintsatt figurdikt till Gustav II Adolf 1632. När jag började skriva den na text visste jag inte om Saur verkligen gjort det, men det kändes inte osannolikt. Tvärtom var det precis vad man kunde förvänta sig av en diktarty pograf i en våldsam och osäker tid. Svenskarna hade landstigit på Rügen 1630 och på bara några år erövrade de stora delar av de po litiskt och religiöst fragmenterade tyska område na och vände utvecklingen i det pågående kriget

mellan protestanter och katoliker. Det gällde att gripa tillfället och skaffa sig beskydd av väl valda maktspelare. Däremot betvivlade jag att Meders son beskri vit bildmotivet korrekt för Schindler. En funk tionell figurdikt måste använda sig av väletable rade bildgestalter. Betraktaren måste omedelbart kunna avläsa ordbilden. Men ‘en skyddsängel till häst’ kändes som ett underligt motiv som inte skulle vara bekant för mottagaren. Ärkeäng eln Mikael kunde ibland avbildas till häst, ofta med kungakrona, men såvitt jag kände till bara inom den ortodoxa traditionen. I Tyskland, där det fanns mängder av Mikaelskyrkor, trampade han istället med upphöjt lugn ner olika slags ond skefulla vidunder medan han segervisst höjde ett svärd (eller ett kors förvandlat till spjut). Nej, någon regelrätt skyddsängel till häst kun de Saurs tryck – om det någonsin funnits – nog inte ha visat, resonerade jag. Då var det troligare att motivet var besläktat med något av de illustre rade flygblad som trycktes i stora upplagor och spreds i Tyskland under 1630-talet, särskilt 1631–32 [bild 15–17]. Den svenske kungen Gustav II Adolf framträder där på olika vis som en sorts protestan tismens räddande ängel, många gånger till häst – men aldrig med vingar. Däremot bär han ofta en mantel eller något annat som fladdrar dramatiskt bakom hans rygg. Om man betänker svårigheten att labyrintsätta ett sådant motiv vore det väl inte omöjligt att det som var tänkt att föreställa exem pelvis en mantel kunde ha tagits för vingar? Så gick mina tankar. Även årtalet 1632 kändes rätt. Då närmade sig den svenska hären Ulm där Saur bodde och raden av erövrade städer som framställdes på de cirkulerande flygbladen blev allt längre [bild 14]. Allt fler började även tro att kungen faktiskt skulle lyckas driva ut den tyskromerske kejsaren från Tyskland och bilden av honom på flygbladen ändrade karaktär. Medan han under åren 1630–31 oftast framställdes som en imponerande härförare var han i många av de över hundra olika illustrerade flygblad som tryck tes under 1632 förvandlad till en kunglig Kristi krigare, utsänd av Gud att rädda kristendomen ur papisternas klor, och hans framgångar på slag fältet förutspåddes i på bladen citerade bibelver ser. Och detta var inte flygblad producerade av den svenska propagandamaskinen utan av tyska lutheraner som valt sida i kampen.

14. Propagandaflygblad med den svenska arméns segrar och erövringar under fälttåget från 1630 fram till och med februari 1632. Slingan utgår från kungen i mitten och börjar med Stralsund, Rügen, Usedom och Wolgast. Det informationsgrafiskt avancerade bladet trycktes i olika varianter. Efterhand som erövringarna blev fler expanderade bladet. När det inte längre gick att lägga till fler ytterringar byggdes bladet på nertill. I ett bevarat exemplar på Kungliga biblioteket finns även Jonas Saurs Ulm med. kb

15–17. Tre typiska Gustav II Adolf-bilder från det tyska fälttåget: två flygblad från 1630–31, samt Matthæus Merians porträtt ur Theatrum Europaeum, 1630-tal. kb

18. Jonas Saur, Angelus Germanicæ libertatis, Ulm 1632. kb

Inte en skyddsängel till häst alltså, snarare kungen själv till häst, rustad till strid, med krona och allt. Så fel jag hade. Genom Östen Hedin på Kungliga biblioteket fick jag en vecka innan denna artikel skulle gå i tryck veta att Saurs blad faktiskt fanns i samlingarna och var betitlat Angelus Germanicæ libertatis – Tysklands frihetsängel [bild 18]. Dikten börjar i svärdets spets med att den av bildade berättar vem han är: ‘Ich binn ein Him melsheld von Gott zu dir gesendet’ (Jag är en himmelshjälte sänd till dig av Gud). Att den bör jar där skiljer den från Brockenius lejon, Meders grip och Saurs hjort – de börjar alla i munnen [bild 4, 10, 11]. Saurs båda tryck skiljer sig dessutom från alla andra labyrintsatta tryck jag sett genom exakthe ten hos den bakomliggande strukturen. Ängeln ger nästan intrycket av att vara broderad på en gles väv. Saurs bokstäver är dessutom betydligt mindre än Meders och Kankels. Att Saur var en rigorös tryckare framgår av flera böcker från hans officin, inte minst Keplers. Saur hade lärt sig hantverket av sin far Johannes Saur, som produ cerade imponerande precisionstryck i Frankfurt am Main redan i slutet av 1500-talet. Behovet av beskydd Schindler hade alltså rätt i sin kalender. Saurs tryck fanns. Och att det faktiskt rörde sig om en skydds ängel framgår av den tyska undertiteln ‘Schutz engel der Teutschen Libertet und Freiheit’. Att Saur hade all anledning att se om sitt hus och stärka sin utsatta ställning i Ulm genom sin gåva är uppenbart. Det är lätt att glömma bort att det rasade ett inbördeskrig här av aldrig tidigare skådat slag i Europa. Kriget beräknas ha kostat 4–8 miljoner människor livet, soldater och civila inräknade. Invaderande arméer, som den svenska, bestod i mycket högre grad av knektar och lego soldater från de tyska områdena än från hemlan det. I de mest drabbade områdena ska uppemot 60 procent av befolkningen ha dött till följd av brutala plundringar, hungersnöd, massakrer och epidemier. Saur dog i januari 1633 och hans hustru Ursula några dagar senare, troligen i pesten. När Saur gjorde sin hjort till de fyra hertigarna i Württemberg sökte han förmodligen kunder [bild 11]. Och om han även, som Benzing skriver (men Reske stryker), tillägnade rådsherrarna i

Ulm en Labyrinthus gryphologicus till boktryck arkonstens ära, gjorde han det antagligen för att blidka dem. Han kom nämligen ofta på kant med stadens styre genom att envisas med att sälja böcker som han själv bundit, trots att det tillhör de bokbindarnas privilegier. Och när han gjorde det här labyrinttrycket till Gustav II Adolf var det säkert med avsikt att rädda livhanken. När Meder gjorde sin egen labyrintvariant av gripmotivet till rådet i Stralsund [bild 10] var han i stor nöd efter som hans livsverk hade brunnit ner till grunden, och när han började sin labyrinttrycksbaserade postorderverksamhet var det ett drastiskt sätt att försöka komma på fötter igen. Kankel använde sin Welt-Kugel-labyrint som arbetsprov för att för söka etablera sig som tryckare i Stockholm, och under sina år hos Brahe använde han prakttryck en på flera olika sätt: för att hedra greven när han årligen vintertid återvände till Visingsö [bild 1, 28], för att skänka glans åt honom och hans ätt när han hade gäster [bild 26], för att delta i hans sorg [bild 19] och hedra honom vid hans födelse dag [bild 2] eller bortgång [bild 13]. Samtidigt var det också ett sätt för Kankel att stärka sin relation med greven, visa upp sig, och förmå honom att tilldela det dåligt utrustade och underbeman nade tryckeriet större resurser. Emellanåt hade Kankel svårt att ens få papper att trycka på. Som multifunktionella medieredskap kunde alltså labyrinttrycken i vissa fall bli viktiga för boktryckarens överlevnad. De bidrog till att stärka positioner – både givarens och mottagarens, som båda var utsatta, men på helt olika vis. Boktrycka ren levde i en värld utan skyddsnät. Det gällde att visa upp sitt kunnande och bygga relationer för att erhålla privilegier och säkra sitt levebröd. Det är bland annat därför som många av dessa prakttryck innehåller långa utläggningar om boktryckarkon stens alla bidrag till den mänskliga kulturen. Mot tagarna hängde också ständigt löst. Närsomhelst kunde de bli eliminerade genom konkurrerande potentaters maktpolitiska intriger. Labyrinttryckens skiftande funktioner har de förstås gemensamt med många andra trycksaker såsom exempelvis kartor, som på en och samma gång kunde vara estetiska skrytobjekt, maktpoli tiska propagandainstrument och viktiga redskap i rikets förvaltning.

19. Kankels labyrintsatta begravningsdikt från 1680 till greve Brahes nära släkting Per Carl Brahe, som omkom i en drunkningsolycka i december 1679. Labyrintens konstruktion skiljer sig från Kankels övriga kända tryck genom den asymmetriska uppbyggnaden och ansatsen till tredimensionella volymer. Ett exempel på figurformens förebild syns i bild 21. stiftsbiblioteket linköping

20 och 21. Gravkista med bårtäcke och bärstänger – som titelsidesvinjett och figurdikt. Stettin 1617. hab

Typografiken i Stettin Eftervärlden har dömt ut figurdiktningen som inställsamt fjäskande för olika slags makthavare. Jag hoppas ha kunnat visa att det många gånger kunde finnas en verklig nöd bakom verken. I fallet med Weber [bild 9.1–7] ser man också att genren kunde utövas för andliga och meditativa syften. Och Webers dikter är långt ifrån några särfall. I många av de avancerade figurdiktstryck som tillkom i Pommern i samband med ätten Grips sista år vid makten finns ett ödesmättat allvar som har mycket lite med smicker att göra. Medlemmar ur dynastin hade styrt över olika delar av Pommern i över 400 år när inom loppet av ett par decennier samtliga möjliga tronarvingar dog. Resultatet blev att hertigdömet 1637 delades upp mellan Sverige och Brandenburg. Processen sammanföll med Kankels uppväxt och måste ha satt betydande spår hos honom. Att det rådde undergångsstämning i Pommern framgår av alla de dikter som skrevs och tryck tes i samband med hertigen av Pommern Georg den II:s död 1617, när Kankel var tre år gammal. Dikterna till den döde arvtagaren samlades in och publicerades samma år på Johannes Dubers

officin i Stettin. Förutom traditionellt utformade dikter finns det även flera exempel på visuellt och metriskt avancerade diktskapelser, några med in slag av emblematik, hieroglyfer och numerologi, varav den mest spektakulära är en utvikbar figur dikt [bild 21] i stort format där orden gestaltar en kista med bärstänger och bårtäcke, samma motiv som Johann Kankel använde sig av i sin labyrint satta begravningsdikt till Per Carl Brahe [bild 19]. Figuren som diktens långa ordslinga gömmer är svår för nutida betraktare att identifiera, men för diktartypografernas samtida var det inga problem. Snarlika varianter av samma motiv är kända från massor av tryckta likpredikningar från 1600-talet och ett nära besläktat syns även på titelsidan till Dubers samlingsverk [bild 20]. Den okände författarens bilddikt använder sig även av för tiden typiska strategier som akrosti kon och telestikon. De yttre ordslingorna inne håller framhävda versalsatta bokstäver som om man läser dem för sig bildar den dödes namn, Georgius Dux Princeps. Samma teknik, med ver saler i mindre grad, används i innerlinjerna och bildar en annan, mycket längre fras, där prin sens alla titlar räknas upp.

22. Hieroglypha exequialia, ettbladstryck till Bogislav XIV:s begravning, Stettin 1654. slub dresden

Ett annat undergångspräglat ettbladstryck publicerades 1654 av Johannis Valentini Rheti i samband med begravningen av den siste Gripen, Bogislav XIV av Pommern. Hertigen dog redan 1637 men begravdes först 1654. De figurformade versalerna som bildar hans namn fungerar tillsam mans med sina rubriker (som också är rubriker till de tvåradiga verserna nertill på bladet) på samma sätt som i de på 1600-talet så populära emblem böckerna. Ord och bild bildar små kommenterade hieroglyfer som lästa som en sammanhängande text berättar en högstämd historia: ‘Gripdynastin, som verkade evig, dog ut, men den har ett evigt liv i himlen och i människornas minne, och den kommer att fortsätta att vara ett stöd när de två nya makterna, Sverige och Brandenburg, nu styr lan det tillsammans, förenade i sin protestantiska tro.’ Återigen: de här exemplen är absolut inga udda solitärer. Det finns mängder av olika slags visu ella textexperiment bevarade från den här tiden [bild 23, 24]. De visar att djärv typografik var ett

23. I ett tidstypiskt bröllopstryck använde sig Michael Meder av två kvadratiska bokstavmatriser uppbyggda av brudparets namn. Stralsund 1659. hab

24. Karmeliten Paschasius publicerade 1668 i Würzburg en handbok i visuell poesi, Poesis artificiosa. Bokstavsromben är uppbyggd av namnet Jesus och kan läsas på många olika sätt. Sådana kompositioner betraktades som ett slags labyrinter och var avsedda för andliga övningar. Den samtidiga enkelheten och svårgenomträngligheten blev en förtätad bild av den troendes väg till Gud. hab

fullt legitimt och passande uttrycksmedel vid vitt skilda tillfällen, inte bara i Pommern utan även i stora delar av 1600-talets Europa. Det var i sådana visuellt avancerade skriftmiljöer som Kankel bör jade sin långa typografiska bildningsresa, från Wolgast över Stettin till Danzig. In i labyrinten

25. Cor matrimoniale, Tübingen 1625. hab

26. Johann Kankel, Cor unionis, Visingsborg 1680. kb

I mitt sökande efter Kankellabyrinternas förhisto ria kom jag allt längre tillbaka i tiden, och till slut hittade jag även några tryck som visar att Jonas Saur inte kan ha varit ensam om att uppfinna genren. Till bokhandlaren Philibert Brunns och Anna Maria Cellius bröllop i Tübingen 1625 labyrintsatte en apotekare, en boktryckare och en boktryckar gesäll en figurdikt, Cor matrimoniale, i form av ett hjärta [bild 25]. Dikten börjar i hjärtspetsen, byg ger först upp den vänstra hjärtdelen, sedan den högra, och fullbordar sitt verk där den började. Det sista ordet är ‘Hertz’. Trycket är samtida med det äldsta kända tryck et av Jonas Saur [bild 11]. Släktskapen med Cor unionis, Kankels hjärtformade hyllningslabyrint till Karl XI och Ulrika Eleonora när de besökte Visingsborg i maj 1680, på väg till Stockholm ef ter sitt bröllop på Skottorp, syns tydligt. Kankels ordslinga beskriver en motsatt bana. Den startar högst upp i mitten, tecknar först högra halvan, sedan den vänstra och slutar när den når tillbaka till utgångspunkten. Kankel har också fått till en mjukare form genom att låta några långa böjda textrader teckna hjärtats ytterkonturer. Men det var först när jag började följa spåren efter labyrinten som sådan, skild från alla de fi gurformer som den vid olika tillfällen tvingas anta, som Kankeltryckens förhistoria började bli tydlig för mig [bild 27–34]. I Friedrich Wackers labyrintsatta dikt från 1623 till kantorn Berhard Bohmers och Anna Bokel manns bröllop jämförs äktenskapets förveck lingar med en vandring genom en labyrint [bild 27]. Texten börjar upptill, lite till vänster om mit ten, ritar upp kvadratens omkrets, fyller först den vänstra halvan, sedan den högra, och slutar på samma ställe som den började. Kankels tryck Meditatio de Nativitate Christi [bild 28] följer i stort sett samma beprövade modell medan hans Gratulatio labyrinthea har en mer komplicerad uppbyggnad [bild 29].

27. Friedrich Wackers labyrintsatta dikt Labyrinthos, Celle 1623. hab 28. Johann Kankel, Meditatio de Nativitate Christi, Visingsborg 1674. kb

Wackers tryck är något äldre än Saurs och det var när jag jämförde det med de båda Kankel trycken som det slog mig att det som Saur och andra gjorde egentligen var ganska enkelt. De applicerade labyrintens idé och högkulturella symbolvärde på de gängse och lätt identifierbara föremålsformer som ofta användes i tillfällestryck ens figurdikter (exempelvis hjärtan eller pyrami der). Och vid lämpliga tillfällen gav de sig på mer krävande och svårsatta former som heraldiska ör nar, hjortar, gripar eller beridna krigsänglar. Med förhållandevis enkla typografiska medel skapade de en uppseendeväckande hybrid av två symboler: labyrint + hjärta/gravkista/ros, eller labyrint + örn vingar/hjort/grip/krigsängel. Och genom att trycka sina exklusiva bilddikter

i stort format sålde de in sig själva, sitt tryckeri, sitt hantverk och boktryckarkonsten som sådan. De meanderformade och bildbyggande ord slingorna gav helt enkelt rätt associationer. De var i samklang med de europeiska samhällseliternas stora intresse under 1600-talet för såväl arkitekto niska som hortonoma och mytologiska labyrinter, och även med en allmänt utbredd fascination för teckenspråkliga labyrinter i form av sofistikerade bokstavslekar, anagram, akrostikon, numerologi, kabbalism, bokstavsmatriser och kryptogram. Men labyrintdiktarna utnyttjade även den symboliska kraften i den omständliga sättningen, som effektfullt visualiserade parallellerna mellan dikt, läsning och livsresa. För att läsa måste man bege sig in i labyrinten. Vägen är lång och om

29. Johann Kankel, Gratulatio labyrinthea, Visingsborg 1674. kb

30. Eberhard Kieser, Der Geistlich Labyrinth, Franfurt am Main 1611. gnm nürnberg 31. Michael Ritter, Labyrinthus poeticus, Mainz 1590-tal. hab

vägarna utstuderat invecklade, men till slut når man fram till målet: man kommer ut, tillbaka till utgångspunkten. Själva läsakten blev en resa – en fysisk förflyttning som också var symbolisk. Att trycken verkligen hade den här klangbott nen bekräftas av många olika samtida och äldre tryck. Eberhard Kiesers Der Geistlich Labyrinth (Den andliga labyrinten) från 1611 är bara ett i mängden som använder sig av labyrinten som en metafor för människans mödosamma livsresa [bild 30]. På 1590-talet tillägnade kyrkoherden Michael Ritter i Mainz fem höga herrar i stadens domkapi tel en hyllningsdikt där labyrinten framställs som en bild av den syndfulla världen, i vars centrum den korsfäste Kristus befinner sig och där erbjuder en väg ut [bild 31]. I den protestantiske teologen Johann Agrico las labyrintdikt från 1568 är textraderna inhäg

nade av häckliknande bladornament som bildar labyrintens gångar [bild 32]. Dikten målar upp en bild av jordelivet som en plats full av synder och livresan som en väg som leder till moraliskt fördärv, exemplifierat av de två paren i labyrin tens mitt som roar sig med mat, dryck, smek ningar och musik. Idén var inte hans egen och för en gångs skull har vi här att göra med en författare som redo visar sin inspirationskälla. Dikten har en lång undertitel där Agricola röjer att han utgått från ett annat tryck, men att han förbättrat det och gjort om labyrinten så att den bildar raka hörn. Det han syftar på är ett träsnitt i en handbok i kalligrafi av Johann Wyss, publicerad 1562 i Zü rich [bild 33]. I titeln till sitt träsnitt hävdar Wyss att hans rimmade ordlabyrint skildrar världs förloppet på kortast möjliga sätt. Texten börjar i mitten och löper sedan utåt i växande spiraler

32. Johann Agricola, Ein schön Labyrinth oder Wunderburg, Wittenberg 1568. hab

tills den i ett visst läge övergår till att bilda räta vinklar. Agricola vände alltså på läsordningen och slopade Wyss spiralform. Innehållsligt pre senterar Wyss i grund och botten samma enkla grundtanke: världen är rutten, livsresan en irr gång och den enda väg ut ur den som erbjuds är att följa Kristus. Wyss bild innehåller dessutom en elegant insmugen detalj. Om man vrider bla det 90 grader motsols framträder bilden av en korsglob. Här finns en intressant koppling till den korsglobformade figurdikten till Philipp Hainhofer [bild 3]. Inte heller Wyss uppfann sin sofistikerade text bild på egen hand. Den berömde tyske skrivmäs taren Johann Neudörffer d. ä. publicerade 1538 i Nürnberg en likadant formad skriftlabyrint, där han dessutom, för att ingen skulle missa finessen, ritade in ett klart och tydligt korstecken mitt i de rader ovanför globen som bildar korset [bild 34].

Ut ur labyrinten Så här kan man fortsätta, allt längre tillbaka i ti den. Varje bild leder till andra bilder, varje text till andra texter. Den som ger sig ut för att söka efter Kankellabyrinternas förhistoria går snart vilse. Visst, det är inte omöjligt att Meder var för medlaren till Kankel, men Brockenius lejon och andra tyska tryck från 1600-talet visar att Meder absolut inte var den ende efter Saur som labyrint satte figurdikter. Och att forma text till spiraler eller meandrande labyrinter förekom långt före Jonas Saur. Kanske var Saur trots allt den förste att applicera metoden på figurdiktningens före målsformer, men såvitt jag kan se går det i nu varande forskningsläge inte att avgöra frågan. Meders tryckeri träffades av en explosiv projek til och allt han ägde brann upp. Brockenius trycke ri brann också ner. Där försvann många ledtrådar. Men de flesta av alla tryck som klarade sig igenom

33. Urban Wyss, Der Weltlauff und Wesen…, Zürich 1562. hab

34. Johann Neudörffer d. ä., Eine gute ordnung…, Nürnberg 1538. metropolitan museum of art

krig och olyckor har också försvunnit. Papper är ett skört material. Om man inte förvarar det rätt för störs det. Och de få tryck som faktiskt överlevt ligger ofta oåtkomliga på ställen där ingen letar. Mycket finns gömt på bibliotek, museer och ar kiv, dolt av bristen på resurser för uttömmande dokumentation. Till detta kommer de oöverskådliga flödena. Tryckare flyttade kors och tvärs över stora områden och förde mig sig trycksaker och utrustning. Ge sällerna begav sig ut i den stora boktryckarvärlden och förde med sig både tryck och kunskaper hem. Men enklast, snabbast och i störst omfattning fär dades trycken själva när de såldes, gavs bort eller samlades. Även om steget är långt från exempelvis Wyss till Saur är det trots allt möjligt att se att de båda tryck en är besläktade. Men alltför många av de små mel lanleden har förmodligen gått förlorade och cirku lationen av trycksaker var alltför omfattande för att det någonsin ska gå att teckna en riktigt skarp bild av hur den egensinniga typografik som Kankel praktiserade egentligen uppstod. För bokhistori kerna finns ingen genväg ut ur labyrinten. 35. I Boëtius Bolswerts kopparstick från 1624 syns människor som fångats i en labyrint. Det pilgrims klädda barnet räddas av en ängel som från sitt fyrtorn kastar ner en lina. Under bilden citeras Psaltaren 118:5: ‘Jag ropade till Herren i mitt trångmål. Herren svarade, han förde mig ut i frihet.’ Rijksmuseum Amsterdam

TACK O CH R EFER ENSER Tack till Valborg Lindgärde och Anna Perälä, som utan att veta om det ledde in mig i labyrinten; till Östen Hedin, som berättade för mig att Jonas Saurs skyddsängel till Gustav II Adolf faktiskt fanns; och till Tove Marling Kallrén och Örjan Gerhardsson, som lusläste och gav värdefulla synpunkter på texten. Boken som fick upp mina ögon för labyrintsatta figurdikter är Att dikta för livet, döden och evigheten: Tillfällesdiktning under tidigmodern tid, red. Arne Jönsson, Valborg Lindgärde, Daniel Möller och Arsenii Vetushko-Kalevich (Göteborg och Stockholm: Makadam, 2020). Standardverket om Johann Kankel är Sven Almqvists Johann Kankel: Pehr Brahes boktryckare på Visingsö (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1965). Almqvists information om labyrintsättningens föregångsfigurer hämtade han ur Gottlieb Mohnikes Die Geschichte der Buchdrucker-Kunst in Pommern (Stettin, 1840), som i sin tur byggde på uppgifter i Georg Christian Schindlers Verbesserter Vor-Pommerscher Historien- und Curiositäten-Calender (Stralsund, 1741). Den oundgängliga handboken om 1500- och 1600-talets tyska boktryckare är Christoph Reskes Die Buchdrucker des 16. und 17.

Jahrhunderts im deutschen Sprachgebiet: Auf der Grundlage des gleichnamigen Werkes von Josef Benzing (Wiesbaden: Harrassowitz Verlag, 2015). I Wolfgang Harms storverk Deutsche illustrierte Flugblätter des 16. und 17. Jahrhunderts, Band 1–3 (München: Kraus, 1980–1989) finns en handfull labyrintsatta figurdikter kommenterade. Det i särklass bäst illustrerade verket om figurdikter i allmänhet är Jeremy Adlers och Ulrich Ernsts Text als Figur: Visuelle Poesie von der Antike bis zur Moderne (Weinheim: VCH, 1987). Piotr Rypsons ‘Seventeenth-century Visual Poetry from Danzig’, Gutenberg Jahrbuch, 1991 (digitalt tillgänglig på academia.edu) ger en fyllig bild av Danzigs figurdiktsscen under 1600-talet och Poesis artificiosa: Between Theory and Practice, red. Agnieszka Borysowska och Barbara MilewskaWaźbińska (Frankfurt am Main: PL Academic Research, 2013) gör detsamma när det gäller Stettin. Seraina Plotke detaljanalyserar Georg Webers sju titelsidor i Gereimte Bilder: Visuelle Poesie im 17. Jahrhundert (Paderborn: Wilhelm Fink, 2009). Detta är mina primära källor. Den nyfikna som vill ha mer är välkommen att skriva till johan@laserna.se

jonas nordin

Hur stort var klosterbiblioteket i Vadstena?

losterbiblioteket i Vadstena antas allmänt ha varit det största biblioteket i Norden under senmedeltiden.1 Den gängse upp skattning som återkommer i såväl handböcker som mer specialiserad litteratur är att det bestod av mellan 1 400 och 1 500 volymer när det var som störst.2 I dag finns omkring 450 böcker i behåll som har tillhört klostret i Vadstena. Dessa har ur sprungligen fördelat sig på tre samlingar: de liturgiska böcker som förvarades i kyrkan, syst rarnas böcker som huvudsakligen var på forn svenska och användes i systrakonventet samt brödernas bibliotek, som var den största delen och huvudsakligen bestod av texter på latin. Det är om brödernas boksamling denna artikel i hu vudsak kommer att handla och när jag i det följ ande talar om ‘biblioteket’ är det dessa böcker som avses. De bevarade latinska handskrifterna förva ras med något undantag på Uppsala universi tetsbibliotek medan de fornsvenska till största delen finns på Kungliga biblioteket. Margarete Andersson-Schmitt och Monica Hedlund, som katalogiserat hela den så kallade C-samlingen i Uppsala, anger att Vadstenahandskrifterna upp går till cirka 380 volymer, eller inte ens en tred jedel (‘nicht einmal ein Drittel’) av bibliotekets ursprungliga bestånd.3 Anna Fredriksson har skrivit ned mängden Vadstenaböcker ytterligare. Efter att ha räknat bort liturgiskt material, ur kunder, räkenskapsböcker med mera hänför hon 334 handskrifter och 37 inkunabler i Uppsala till brödernas bibliotek.4

De uppskattningar som gjorts av bibliotekets ursprungliga storlek bygger på en extrapolering utifrån det signeringssystem som användes: en tredelad placeringsbeteckning angav avdelning, hyllbräde och placering på hyllbrädet. I det följ ande normaliseras detta schema så att avdelning anges med versal bokstav, hyllbräde med romersk numrering och ordning på hyllbrädet med ara bisk numrering. I enlighet med en etablerad terminologi använder jag genomgående beteck ningarna avdelning och hyllbräde i det följande, men detta skall inte uppfattas som en regelrätt fy sisk beskrivning. Vi vet inte vet hur biblioteksin redningen var utformad, men att många forskare implicit utgått från en modern hyllplacering, där böckerna förvaras stående med ryggarna utåt, har orsakat mycket förvirring. Anna Fredriksson har på goda grunder föreslagit att varje avdelning varit en reol uppbyggd av lådlikande fack, capsae, som kunnat förslutas med låsbara luckor. Kon struktionen är känd från andra medeltida biblio

Vadstenasignum M.VI.8 där ‘M’ står för avdelning, ‘6’ för hyllbräde och ‘8’ för ordningsnumret på hyllan. Detta signum tillhör handskriften UUB C 87, en samling helgonlegender nedtecknade i sydvästra Tyskland omkring år 1100. Uppsala universitetsbibliotek.

tek och den kan förklara det faktum att böcker av olika format samsades på samma ‘hyllbräde’.5 En viktig ledtråd är huruvida böckerna förvarats stående eller liggande; det senare är mer troligt, men den evidens som kan utvinnas ur bevarade bokband ger motstridiga besked.6 Förvaringsfrå gan är utan tvekan viktig för att förstå bibliote kets uppbyggnad och omfång, men den får spa ras till annat sammanhang. Alltnog, genom att räkna tolv avdelningar med sex hyllbräden i varje avdelning och tjugo böcker per hyllbräde nådde Uppsala universitets skildrare Claes Annerstedt den avrundade summan 1 400 som ett möjligt maxantal:

högre än både Annerstedt och Gödel eftersom de bägge senare i samma avrundade summa även in kluderade systrarnas bibliotek och de liturgiska böcker som förvarades i kyrkan. I en senare upp sats har Walta godtagit Annerstedts beräkning helt utan kommentar: ‘Vadstena’s brothers gathered a library that has been estimated to reach – and even exceed – 1 500 volumes.’10

Som antydan af dess omfattning kan jag nämna, att Cod. 26 Teologi Ups. Bibl., som kommit från Vadstena, har som signum från klosterbiblioteket: L. VI. 9:us. Om man får antaga att den tredje siffran stigit ända till 20 (en codex är signerad J. 2 XVI), så skulle ju med 12 hufvudafdelningar (A–L), 6 af delningar eller hyllor i hvar (I–VI) och 20 böcker i hvarje sådan, samlingen stigit öfver 1 400 volymer.7

Detta tentativa överslag gjordes i en fotnot 1877 och har därefter i stort sett accepterats utan ifråga sättande vare sig uppåt eller nedåt. Annerstedt räknade med tolv avdelningar A–L, men bortsåg från att bokstaven I och J utgjorde en bokstav i signeringsschemat. När bara elva avdelningar återstår stannar maximum vid 1 320 böcker med detta sätt att räkna, men redan denna simpla fel kalkyl passerade länge utan kommentar. Fyra decennier senare försökte Vilhelm Gödel problematisera Annerstedts beräkningar, som han menade sannolikt hamnade för högt. Gödel konstaterar dock att Annerstedt varit omedveten om avdelningarna M–Q, vars böcker alltså måste adderas till totalmängden. ‘Det är ju icke omöj ligt,’ konkluderade därför Gödel, ‘att volymanta let kunnat gå upp till det vid pass ovan anförda, d.v.s. i runt tal till 1,500.’8 Detta var det närmaste han kom en egen uppskattning och den lades fram med reservation. I modern tid har Ville Walta gjort ett allvarligt försök att kontrollera Annerstedts summor, men efter att ha resonerat och räknat kommer han i stort sett till samma slutsats som Gödel: bibliote ket hyste minst 1 304 böcker, ‘but it seems highly possible that the brothers’ library reached 1 500 volumes, if not more’.9 I själva verket landar Walta

Plan över Vadstena klosterkyrka 1653. Brödernas bibliotek låg i byggnaden märkt 12 vid kyrkans sydvästra hörn. Byggnaden hade en ingång i öster (uppåt på bilden). Enligt ritningen mätte rummet omkring 12 × 12 alnar, det vill säga nästan 50 kvadratmeter. Ursprungligen utgjorde den östra delen av rummet sakristia, men den inkorporerades med biblioteket i slutet av 1400-talet. I en ritning från 1722 är rummet delat i en större och en mindre del skilda av en mellanvägg; huruvida den stått där kontinuerligt är okänt. Byggnaden, som under senare tider gick under benämningen Beläteskammaren, revs 1807. Detalj ur ‘Geometrica delineatio öffwer closter kiyrkiann i Wadhstena Anno 1653’, akvarellerad pennteckning i Palmskiöldska samlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

volymerna 8, 9, 10 och 11 bevarade.) För att göra sammanställningen jämförbar med Annerstedt bortser jag tills vidare från de tryckta böckerna, men på fem hyllbräden innehas det högsta kända ordningsnumret av en tryckt bok (jfr tabell 2).11 Om vi utgår från att böckernas numrering på alla hyllbräden börjat med 1 kan vi enkelt räkna fram ett minimiantal genom att addera de hög sta ordningsnumren i varje avdelning. Vi får då fram att 639 är det minsta antal handskrifter som måste ha funnits i denna del av Vadstenabibliote kets signerade samling (649 om vi inkluderar de tryckta böcker som för stunden lämnats därhän). Var ligger då det potentiella maxantalet? Det finns väl skäl att anta att åtskilliga volymer med höga ordningsnummer har gått förlorade precis som andra och att exempelvis hyllbrädet D.I även kan ha haft volymer numrerade 14, 15, 16 och kanske ännu högre. Men hur många så dana volymer med höga nummer har förkom mit? Annerstedt räknade med tjugo böcker per hyllbräde, men av bevarade volymer är det bara en som har ett signum med ordningsnummer över 20 (I.I.28). I övrigt är de högsta numren 19 (en volym: H.I.19), 18 (två volymer: G.I.18, D.V.18) och 17 (två volymer: I.III.17, K.VI.17). Av samtliga 66 hyllbräden är det i själva verket bara 11 där vi bevisligen kan säga att det funnits 15 böcker eller

En komplicerande faktor är att forskarna säl lan tidfäst sina uppskattningar. Biblioteket till växte kontinuerligt från slutet av 1300-talet till en bit in på 1500-talet. Från 1520-talet försvårades klostrets verksamhet och biblioteket torde från den tiden ha varit i avtagande snarare än tillta gande. Biblioteket bör därmed ha varit som störst på 1510-talet. I det följande skall jag försöka upp skatta den samlade storleken på brödernas biblio tek. Annerstedt räknade enbart med avdelningar na A–L, luckorna är därtill avsevärt större i avdel ningarna M–Q. Av dessa skäl inleder jag med att diskutera dessa bägge delmängder separat för att avslutningsvis försöka göra en sammanvägning. Handskrifterna inom avdelningarna A–L Annerstedts kalkyl utgick alltså från tjugo voly mer per hyllbräde, men detta medeltal ter sig all deles för högt. Tabell 1 är en schematisk uppställ ning av Vadstenabibliotekets elva första avdel ningar (A–L) med sex hyllbräden (I–VI) i varje. De arabiska siffrorna anger det högsta och lägsta ordningsnummer på respektive hyllbräde som är kända genom bevarade handskrifter. I avdelning D.I har alltså den lägst numrerade volymen ord ningstalet 3 (D.I.3) medan den som är högst num rerad har talet 13 (D.I.13). (Däremellan finns också

Tabell 1. Signeringsschema för Vadstena klosterbiblioteks handskrifter i UUB:s C-samling A

2–7

3–9

3–13

1–10

3–16

1–18

5–19

7–28

2–5

5–10

–

1–12

3–14

3–12

2–10

3–5

5–6

2–16

–

5–10

III

–

1–10

1–14

1–16

4–13

1–11

–

1–13

5–17

–

3–6

5–7

1–14

1–15

4–12

3–11

2–12

1–13

1–5

5–7

3–8

4–8

3–15

2–18

1–10

1–11

16*

–

1–12

7–11

1–6

2–7

3–7

2–10

1–8

2–11

1–13

–

2–11

1–17

1–9

Källor: Margarete Andersson-Schmitt, Håkan Hallberg och Monica Hedlund, Mittelalterliche Handschriften der Universitätsbibliothek Uppsala: Katalog über die C-Sammlung, 1–8 (Uppsala: Uppsala universitetsbibliotek, 1988–1995). En konkordans över Vadstenahandskrifternas signum finns i vol. 7, s. 402–419. Detta underlag har kompletterats med uppgifter ur Ville Walta, Libraries, Manuscripts and Book Culture in Vadstena Abbey (Helsingfors: Helsingfors universitet, 2014),

s. 50f., not 228, se även appendix 1, särsk. s. 234–266. Anmärkning: Tabellens arabiska siffror anger endast det lägsta och det högsta bevarande volymnumret på varje hyllbräde och inte fullständiga sviter. En mer detaljerad presentation av de enskilda volymernas inplacering i hyllschemat finns i Roger Andersson, Predikosamlingar i Vadstena klosterbibliotek (Uppsala: Institutionen för klassiska språk, 1994), s. 32–37.

*I C-katalogen (se tabellkälla ovan) får C 54 signum G.X.16 i katalogbeskrivningen, vol. 2, s. 12, men i konkordansen, s.st., vol. 7, s. 417, står i stället ‘G [?] 16’. Signaturen på volymens bakre pärm är mycket otydlig, men det är utan tvekan en romersk siffra bildad av en bokstav. Siffran X skulle helt bryta det övriga mönstret med endast sex hyllor per avdelning, vilket lämnar V som det enda sannolika alternativet.

fler. På över hälften av hyllbrädena, 35 av 66, kan vi inte med säkerhet veta att det faktiskt funnits fler än tio böcker. Av de 58 hyllbräden där vi har några uppgifter börjar ordningsnumren med 1 eller 2 i 31 av fallen. Räknar vi in siffran 3 stiger andelen till 43 av 58, vilket innebär att i tre fall av fyra saknas det som mest två böcker från början av uppräkningen på de hyllbräden från vilka vi har handskrifter bevarade. Om det lägsta ordningsnumret är 3 vet vi att det saknas två böcker från början av nummerserien, men inte fler. Om det högsta ordningsnumret är exempelvis 13 vet vi däremot inte om det saknas en, två, tre eller flera från slutet av nummerserien – el ler om ingen saknas. Dock förefaller de bevarade ordningsnumren vara någorlunda jämnt fördelade över serierna och det finns inget som antyder eller motiverar att det skulle ha förkommit relativt sett fler böcker med högre ordningsnummer. Det tycks mig därför rimligt att utgå från ett likartat svinn från nummerseriernas början och deras slut. Om vi alltså räknar med att det generellt förkommit lika många böcker från början som från slutet av nummerserien i 74 procent av fallen (43/58) får vi ett överslagstal på 1,35 (58/43) att multiplicera med summan 639. Enligt detta sätt att räkna bör det ur sprungligen ha stått 863 volymer på dessa 58 hyll bräden. Om vi dessutom antar att det ursprung ligen förvarats lika många volymer (15 i medeltal) på de tio hyllbräden där vi helt saknar uppgifter får vi en uppskattad slutsumma på 1 013 volymer eller 28 procent färre än i Annerstedts uppskattning. Vi kan räkna på andra sätt och komma till näs tan samma slutsumma. Om vi utgår från 15 som medeltal för samtliga 66 hyllbräden hamnar vi på 990. En annan metod är att låta de kända maxi mitalen i varje avdelning utgöra faktorerna i en multiplikation. Varje avdelning har sex hyllbrä den, vilket genomgående ger faktor 6. I till exem pel avdelning D är det högsta ordningsnumret 18 (D.V.18), vilket blir den andra faktorn i den avdel ningen. Om vi föreställer oss att varje hyllbräde i avdelning D hade minst 18 böcker ger det 6 × 18 = 108 böcker. Om vi adderar varje avdelning på detta sätt når vi slutsumman 978. Ville Walta når med samma metod ett mini mital på 1 304 böcker i hela biblioteket (984 inom avdelning A–L eftersom han även inkluderar inkunablerna). Han konkluderar (med min kur sivering): ‘This number is still a very rough esti

Handskriften UUB C 925 har det högsta kända ordningsnumret för någon Vadstenahandskrift: ‘J I xxviij’ (I.I.28). Flera forskare har ifrågasatt det höga talet, som bryter mönstret bland övriga signeringar. Det kan dock ha sin förklaring i bandet. Handskriften består av 177 pappersblad som skyddas av ett mjukt så kallat kopertband. Boken är förhållandevis liten, cirka 21 × 15 centimeter, och torde ha förvarats liggande. Åtskilliga handskrifter med samma utförande kan därför ha travats på varandra. Jämför Vadstenaband typ 5 nedan. Foto: Magnus Hjalmarsson, Uppsala universitetsbibliotek.

mation, but should, however, be more accurate than Annerstedt’s estimation, since it is based on a minimum number of books for each case and con tains the shelves (M–Q) he was unaware of. The number could be considered a minimum for the size of the library.’12 Faktorn 6 är pålitlig, men att det högsta kända ordningsnumret inom respektive avdelning ge nomgående skulle motsvara det minsta antalet böcker på varje hyllbräde inom samma avdelning förefaller mycket osannolikt. Jag har därför svårt att tro att det verkligen kan ha stått 978 (eller 984) böcker i denna del av biblioteket, varom mer nedan.

För att sammanfatta så här långt bör det, en ligt mina beräkningar, ha funnits minst 639 och som mest 1 013 handskrivna böcker inom avdel ningarna A–L. Handskrifterna inom avdelningarna M–Q Detta var emellertid inte det fullständiga be ståndet i brödernas bibliotek. Som nämnts finns också ett fåtal kända handskrifter signerade M, N och O. För M gäller det volymerna UUB C 368, ett legendarium från 1300-talet med avdelningsoch hyllplacering (‘M vi.’), men utan ordnings nummer; C 87, en Strabo-handskrift som kommit till Vadstena genom broder Thorirus Andreae (†1418) och fått signum M.VI.8; samt C 280, ett hagiografiskt arbete (Jacobus de Voragines Aurea legenda) från 1400-talet med signum M.VI.16. För utom att de tre handskrifterna varierar till både innehåll och ålder, kan vi inte säga mycket om avdelningen M, som brandskattats på nästan allt sitt innehåll. Om den ursprungligen härbärgerat 6 gånger 15 böcker i enlighet med ovanstående omräkningstal skulle det addera ett nittiotal böcker till totalmängden. Inom avdelningen N finns ett synligt mönster. Fem av sex handskrifter inom denna avdelning har samma proveniens: Nicolaus Ragvaldi, präst broder i Vadstena 1476–1514. Volymerna har sig

num N.VIII.2–N.VIII.6 och har alltså placerats in till varandra som en sent tillkommen accession.13 Allt talar för att avdelningen N signerades enligt samma system som de övriga och den skall då ha haft minst åtta hyllor i stället för sex. Även den enda handskriften ur avdelningen O (C 576 med signum O.IV.5) är en senkommen donation från en av prästbröderna, Sweno Tordonis (i klostret 1492–1519). Jag väntar med att försöka beräkna antalet böcker inom dessa avdelningar. Signeringssyste met indikerar dock att bibliotekets bokskåp eller reoler fanns i två olika utföranden och mått och att gränsen mellan de bägge sektionerna gick mellan avdelningarna M och N, som också utgjort grän sen mellan en äldre och en yngre biblioteksdel. Annerstedt räknade som nämnts inte med in kunabler och andra äldre tryck med Vadstenapro veniens. De kända signerade verken tryckta före 1514 uppgår till 38 stycken i 35 volymer (därtill 12 osignerade).14 Sex volymer har sorterats in på avdelningarna A–K. Med ett undantag (K.IV.10) har samtliga av dessa de högsta ordningsnumren på sitt hyllbräde, vilket jag vill tolka som att de insorterats i utrymmen där det funnits luckor. Övriga 29 har sorterats in på N–Q där det annars bara stått sju kända handskrifter (sex stycken på N, däribland Nicolaus Ragvaldis ovan nämnda böcker, samt en ensam på O.IV.5).

Tabell 2. Signum för böcker tryckta före 1514 och handskrifter från avdelningarna M–O i Vadstena klosterbibliotek A

A.VI.9

B.IV.9

F.III.12

H.IV.9

K.I.7

m.vi.?

N.III.4

O.I.4

P.II.1

Q.III.1

K.IV.10

m.vi.8

N.IV.1

O.III.1

P.II.2

Q.IV.1

m.vi.16

N.IV.2

O.III.2

P.III.6

Q.IV.2

N.IV.3

O.IV.3

P.IV.1

Q.IV.8

n.v.3

o.iv.5

P.V.3

Q.V.3

N.VII.2

O.VI.1

P.VI.2

Q.V.5

n.viii.2

O.VI.8

P.VI.8

Q.VII.3

n.viii.3

O.VIII.2

P.VII.2

Q.VIII2

n.viii.4

O.VIII.7

n.viii.5 n.viii.6 Källor: Roger Andersson, Predikosamlingar i Vadstena klosterbibliotek (Uppsala: Institutionen för klassiska språk, 1994) s. 32–40; Ville Walta, Libraries, Manuscripts and Book Culture in Vadstena Abbey (Helsingfors: Helsingfors universitet, 2014) s. 50f., not 228, s. 262–266; Libris db:istc; alvin-portal.org. Anmärkning: Handskrifter anges med kursiv och gemener.

Tolkning Av det mönster som framträder kan vi formu lera några försiktiga hypotetiska antaganden om bibliotekets uppbyggnad: I klosterbibliotekets begynnelse då samlingen ännu var beskedlig an vändes ett tvåställigt signum med bokstav följt av ett nummer. År 1410 fanns ett minimum om 59 volymer märkta på detta sätt. Bibliotekets tillväxt tvingade fram en omsignering till det trestäl liga schema som här diskuteras, vilket som tidi gast skedde 1436 och allra senast 1447. Omkring 130 volymer kan med säkerhet föras till detta ‘urbestånd’.15 Avdelningarna A–L eller troligare A–M (baserat på hur förvaringen bör ha varit ut formad) torde ha hyst bibliotekets äldre delar upp till och förbi denna omdaning. Efter förändring en fanns utrymme för framtida tillväxt och några få inkunabler, tryckta mellan 1470 och 1483, kun de ännu stickas in i denna del av samlingen, men mot mitten eller slutet av 1480-talet var utrym met fyllt. Tidsmässigt sammanfaller det med den brand som 1478 härjade åtminstone yttertaket på biblioteksbyggnaden och vilken möjligen för anledde sakristians flytt och biblioteksrummets utvidgning.16 I detta skede bör biblioteket ha hyst minst 639 och som mest 1 013 handskrivna böcker inom avdelningarna A–L, den del av biblioteket som Annerstedt analyserade och uppskattade till 1 400 volymer. Från M finns endast tre bevarade volymer, men de har alla varit placerade på hylla VI och med högsta ordningsnummer 16. Det får mig att tro att denna avdelning varit organiserad på samma sätt som A–L. Multiplicerar vi dessa kända ytterligheter (6 × 16) inom avdelningen M blir det potentiella maxantalet böcker 96. Från detta omfång och rum har biblioteket emellertid fortsatt att expandera. Sten G. Lind berg har antagit att utvidgningen företogs om kring 1490.17 I likhet med Walta vill jag tro att den ägde rum något tidigare. Dels har vi den nämnda branden 1478 som torde ha föranlett en rumslig omdisposition, dels har de nya avdelningarna från N och framåt fyllts på med böcker från 1470-talet och senare. En betydande del av dessa böcker var tryckta och det fåtal kända handskrif ter som stuckits in här var kasuella förvärv, såsom Nicolaus Ragvaldis efterlämnade volymer. Avdelningarna N–Q verkar ha haft så många som åtta hyllbräden. I gengäld har ingen känd

Sten G. Lindberg identifierande sex olika typer av Vadstenaband, som alltså bands i klostrets eget bokbinderi. Typologin är inte helt invändningsfri och Lindbergs efterlämnade papper visar att han själv brottades med beskrivningarna. De exempel som ges här är därför bara avsedda som översikt. Den äldsta typen är grå eller vita viltskinnsband med en lång läderrem som är fäst i frampärmen och hakar i en mässingspigg på bakpärmen. I flera fall anges bokens titel i en etikett fäst bakom en genomskinlig hornskiva. Även signum anges på bakpärmen, som alltså bör ha förvarats uppåt eller utåt. UUB C 87, mått: 22,5 × 16 cm. (M.VI.8).

Vadstenaband typ 2: Med reorganiseringen av biblioteket på 1440-talet uppträdde en ny form av bokband, som förefaller ha förvarats liggande på bakpärmen. Materialet är fortfarande viltskinn över träpärmar, men spännena är nu fästade i bakpärmen och hakar i på frampärmen där även signum anges. Det avbildade bandet är sparsamt dekorerat med påmålade blommönster. Spännet är försvunnet, men har lämnat spår i pärmen. UUB C 131, mått: 29 × 21 cm. (G.I.12).

bok högre ordningsnummer än 8, vilket antyder att förvaringslösningen var högre och smalare i dessa avdelningar. Byggnaden med librariet hade ursprungligen ett sluttande pulpettak. Johan Fredrik Martin {18} avbildade på 1790-talet den så kallade Beläteskammaren, som antas ha varit det gamla biblioteksrummet. Av gravyren framgår att rummet var kryssvälvt. I det första stadiet sak nade byggnaden övervåning och den intilliggan de sakristian kan därmed utan problem ha haft högre takhöjd än biblioteksrummet.18 När sakri stian senare blev bibliotekslokal kunde bokskå pen eller hyllorna tillåtas växa uppåt i detta rum. Vi känner dock inte loftets eller trossbottnens ut formning så detta är endast spekulationer. Avdelningarna N, O, P, Q har kända hyllbrä den VIII, VIII, VII och VIII och högsta ordnings nummer 6, 8, 6, 8. Om vi utgår från ytterligheter na även här ger det 8 × 8 böcker eller sammanlagt 256 böcker inom dessa fyra avdelningar. Det skall återigen påpekas att avdelningarna M–Q inte alls berördes av Annerstedt och att den här diskus sionen därför inte förändrar något i relation till hans uppskattning av bibliotekets storlek. Men inte ens om vi till den totala mängden adderar det förmodade maxantalet böcker från dessa av delningar kommer vi upp i Annerstedts summa. Av de samlade kalkylerna ovan bedömer jag att 1 365 volymer är ett absolut maximum för alla de 16 avdelningarna A–Q (A–L: 1 013; M: 96; N–Q: 256). Redan detta är alltså färre än Annerstedt, utan att räkna inkunablerna, ville inplacera un der A–L. Utifrån de bevarade högsta ordnings numren tror jag dock att även medeltalet 15 är för högt för varje hyllbräde inom denna sektion och att det samlade beståndet var lägre än ovan stående summa. Både medel- och medianvärdet för de kända ordningsnumren inom A–L är 11; med detta omräkningstal får vi en summa på 726 volymer i denna del av biblioteket. Denna lägre summa ter sig mer sannolik i mina ögon och med tanke på att bröderna även efter 1483 kunde fortsätta placera nya inkunabler i avdelningarna A–K (jfr tabell 2) kan ju dessa inte ha varit alldeles fulla. Ett rimligt antagande är dessutom att dessa böcker i regel placerades sist på sina respektive hyllbräden, men trots det har fem av de sex där detta kan ha varit fallet förhållandevis låga ord ningsnummer: 7, 9, 9, 10 och 12 (medeltal = 9,4).19 Vidare kan erinras om den betydande diskre

Vadstenaband typ 3 skiljer sig från de tidigare ofärgade banden genom att ha skinn i olika bruna nyanser. Vadstena klosters privilegiebok, UUB C 46, mått: 22 × 15 cm. (F.I.16).

Vadstenband typ 4 är en yngre variant av typ 3 och skiljer sig genom beslagen. Det avbildade exemplaret har hörnbeslag av mässing och kraftiga metallspännen. Boken har tillhört Nicolaus Ragvaldi. Titeletiketten uttydes: Sermones de tempore hyemali et dicta quedam beati alani super psalterium beate virginis 2us in ordine N viiio. UUB C 327, mått: 21 × 15 cm. (N.VIII.2).

pansen mellan de bevarade 32 tryckta och hand skrivna böckerna som stått inom avdelningarna N–Q och ett uppskattat maxantal om 256 voly mer inom samma avdelningar. I själva verket vet vi nästan ingenting om denna del av biblio teket. Om vi försiktigtvis antar att det samlade bokbeståndet i brödernas bibliotek kring år 1500 var mellan 900 och 1 350 volymer torde vi i inte hamna fel, men fler indicier tycks mig peka mot den nedre än mot den övre gränsen. I motsats till Ville Walta och tidigare forskare ser jag också den större mängden som ett absolut maximital, och inte som ett minimum. En konsekvens av dessa resonemang är att det

ursprungliga Vadstenabiblioteket får förmodas ha bevarats till våra dagar i större omfattning än vad som tidigare antagits. Detta gäller särskilt ‘kärnbeståndet’ från avdelningarna A–L. Inget i den efterföljande historien motsäger denna slutsats. Klostret med biblioteket avvecklades i omgångar under 1500-talet innan det slutligen stängdes 1595. De böcker som inte omedelbart förstördes flyttades mellan olika orter innan de donerades till Uppsala universitetsbibliotek 1620.20 Där återfinns i dag med några få undantag de bevarade latinska handskrifterna. Cirka 75–85 svenskspråkiga handskrifter, räkenskapsböcker, jordeböcker och andra kodexar med Vadstena

Vadstenaband av typ 6 kallade Sten G. Lindberg de ko- eller kalvskinnsband som dekorerats med blindpräglad dekor. Flera av dessa är tillverkade av bokbindaren Niels. Den avbildade volymen har tillhört systrarnas boksamling. Remmarna är renoverade i modern tid. KB A 1, mått: 43,5 × 30 cm.

proveniens förvaras på andra arkivinstitutioner i Sverige och utlandet.21 I Riksarkivets katalogi serade samling av medeltida pergamentomslag finns 27 med angivet ursprung i Vadstena, men i elva fall är attributionen tveksam och bara en mindre del torde ha ingått i det ordnade biblio teket.22 Majoriteten av fragmenten är liturgiska till innehållet (missalen, psalterier, sekventiarier m.m.) och bör snarast ha förvarats i sakristian. Denna sorts böcker var också de som enklast kunde dispenseras sedan den rena evangeliska lä ran blivit hegemonisk, vilket förklarar varför det

är just de som blivit pergamentomslag. Att även exempelvis avdelning A, som bestod av biblar, uppvisar stora luckor kan ha sin grund i att de till skillnad från många andra böcker kan ha fortsatt att användas även efter reformationen. En annan förklaring kan vara att deras stora format gjorde bladen användbara som omslagsmaterial. Sammanfattning Claes Annerstedt antog 1877 att biblioteket i Vadstena kan ha bestått av så många som 1 400 böcker. Till detta adderade han klostrets liturgiska böcker, uppskattningsvis ett hundratal, vilket skall ha gett ett samlat bokbestånd på 1 500 voly mer. Denna uppskattning har i stort sett accep terats av forskningen. Annerstedts beräkningar byggde enbart på de handskrifter som var upp Johan Fredrik Martin, ‘Appartement vouté de l’Eglise de Wadstena, dans lequel on conserve plusieurs Reliques des tems Catholiques’. Interiören visar Vadstenas forna bibliotekslokal något decennium innan byggnaden revs 1807. Akvatint över konturetsning och roulettarbete. Foto: Lars Kennerstedt, Antikvarisk-topografiska arkivet.

Vadstenaband typ 5 är olika typer av så kallade kopertband, pergamentomslag utan fyllning som fästs vid inlagan med kedjestick genom ryggen. Den förlängda bakpärmen bildar en flik som sluter till över frampärmen. UUB C 639 och C 628, mått: 21 × 15,5 cm. (H.III.12).

ställda på avdelningarna A–L med vardera sex hyllbräden och en förmodan om 20 böcker per hyllbräde. Annerstedt räknade med 12 avdelningar i stället för det korrekta 11 och jag har försökt visa att 15 böcker per hyllbräde är en mer rimlig uppskattning. Med samma sätt att räkna men med andra omräkningstal menar jag därför att antalet böcker i de aktuella avdelningarna inte bör ha överstigit 1 000. Samtidigt kan vi på goda grunder räkna ut ett absolut minimiantal på 649 böcker i denna del av biblioteket. Den summan inkluderar även ett fåtal inkunabler i avdelning A–L, som Annerstedt bortsåg från. Till det kommer dock ytterligare ett stort an tal böcker som inte ingick i Annerstedts kalkyl. Det gällde, förutom de tryckta böckerna, hand skrifter inom avdelningarna M–Q, osignerade latinska handskrifter, de svenskspråkiga hand skrifterna, som inte upptogs i den signerade bok samlingen, samt de nämnda liturgiska böckerna. Bevarandegraden i detta bestånd är avsevärt säm re och alla försök till beräkningar mycket vansk liga. Från dessa samlingar känner vi följande bestånd (proveniensen är många gånger osäker, särskilt gällande fragmenten):23

Avdelning A–M: 39 böcker Osignerade latinska handskrifter: 56 böcker Systrarnas bibliotek: 41 böcker, 1 fragment Liturgiska böcker: 70 böcker, 17 fragment. Om alla dessa attributioner är korrekta kan vi alltså addera ytterligare 224 böcker till det kända beståndet i Vadstena. (Flera av dem har dock in gått i den signerade samlingen och så länge de inte utgjort slutnummer på ett hyllbräde adderar de inte till totalmängden i mina kalkyler.) Det är inte otänkbart att det samlade antalet belöpte sig till 400 och att det därmed inom Vadstena klosters murar sammantaget funnits böcker i ett antal som närmar sig Annerstedts uppskattning, såsom både Gödel och Walta föreslagit. Jag håller det dock för osannolikt och jag tror även att antalet böcker i av delningarna A–L var lägre än i ovanstående sum mering. Min bästa gissning är att brödernas biblio tek vid sekelskiftet 1500 sammanlagt hyste mellan 900 och 1 350 volymer. Var en rimlig uppskattning bör ligga inom detta spann är dock svårt att säga bara med utgångspunkt i katalogerna. En när mare besiktning av det bevarade primärmaterialet kan med säkerhet ge viktiga ledtrådar. Genom att närstudera böckernas format och band, när de

producerats, vilka märkningar de har och när de inkorporerats i biblioteket går det utan tvekan att få fram en bättre bild av böckernas rangering på hyllorna i Vadstena. En närmare analys av mate rialet i böckerna – papper eller pergament – kan

innehålla nycklar till varför vissa av bibliotekets avdelningar tycks ha bevarats bättre än andra. På så sätt skulle vi kunna få tydligare besked kring flera av de påståenden som gjorts och frågor som väckts i denna undersökning.

NOT ER 1. Jag vill uttrycka min stora tacksamhet till docent Anna Fred riksson och förre förste bibliotekarien Håkan Hallberg, som haft vänligheten att kommentera tidigare versioner av denna artikel och därvid påtalat åtskilliga sakfel och tankevurpor. De kvarstående felaktigheter och orimliga spekulationer som kan kvarstå är helt och hållet min förskyllan. 2. Se exempelvis Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: Medeltiden, reformationstiden (Stockholm: Norstedts, 1975), s. 179; Sveriges kyrkohistoria, 2, Hög- och senmedeltid (Stockholm: Verbum, 1999), s. 209 (Anders Piltz); Margarete Andersson-Schmitt och Monica Hedlund, Mittelalterische Handschriften der Universitätsbibliothek Uppsala: Katalog über die C-Sammlung, 1 (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1988), s. ix; Anna Fredriksson, Vadstena klosters bibliotek: En analys av förvärv och bestånd (Uppsala: Institutionen för klassiska språk, 1997), s. 6. Bertil Nilsson ger en mer försiktig sammanfattning: ‘Hur pass omfattande Vadstena klosters bibliotek var som störst kan inte avgöras’; dens., ‘Kyrka och lärdom’, i Signums svenska kulturhistoria: Medeltiden, red. Jakob Christensson (Lund: Signum, 2004), s. 159. På liknande sätt uttalade sig Gottfrid Carlsson i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 1 (Malmö: Allhem, 1956) uppslagsord ‘Bibliotek’, sp. 523. 3. Andersson-Schmitt och Hedlund, Mittelalterische Handschriften, 1, s. ix–x. 4. Fredriksson, Vadstena klosters bibliotek, s. 10, 22. 5. Jfr Carl-Gustaf Andrén, De septem sacramentis: En sakramentsutläggning från Vadstena kloster ca 1400 (Lund: Gleerups, 1963), s. 62–65; Håkan Hallberg, En bokskörd från vingården: Heliga Birgitta hennes kloster och dess bibliotek, Uppsala universitetsbiblioteks utställningskataloger, 42 (Uppsala: Uppsala universitetsbibliotek, 2003), s. 26–35; Ville Walta, Libraries, Manuscripts and Book Culture in Vadstena Abbey (Helsingfors: Helsingfors universitet, 2014), s. 42. 6. Om bokbandens koppling till böckernas förvaring, se t.ex. Edith Diehl, Bookbinding: Its Background and Technique, 1 (Port Washington: Kennikat Press, 1965 [1946]), s. 63ff. 7. Claes Annerstedt, Upsala universitets historia, 1, 1477–1654 (Uppsala: Uppsala universitet, 1877), s. 47, not 4. 8. Vilhelm Gödel, Sveriges medeltidslitteratur: Proveniens; Tiden före Antikvitetskollegiet (Stockholm: Nordiska bokhandeln, 1916), s. 98f. 9. Walta, Libraries, Manuscripts and Book Culture, s. 49–51. 10. Ville Walta, ‘Birgittine Books in the Nordic Fragment Collections’, i Nordic Latin Manuscript Fragments: The Destruction and Reconstruction of Medieval Books, red. Åslaug Ommundsen och Tuomas Heikkilä (Abingdon: Routledge, 2017), s. 239. 11. Det rör sig om signumen A.VI.9, B.IV.9, F.III.12, K.I.7 och K.IV.10. Se även not 19. 12. Walta, Libraries, Manuscripts and Book Culture, s. 51. 13. Om dessa volymer (C 327, C 362, C303, C 348, C 304), se särsk. Aarno Malin, ‘Bidrag till generalkonfessorn i Vadstena Nicolaus Ragvaldis författarskap’, Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 13 (1926) s. 139–145. I UUB:s C-samling finns ytterligare två volymer (C 47, C 302) som tillhört Ragvaldi, men som inte inordnats i Vadstenas signerade samling.

14. Se ‘Förteckning över inkunabler som tillhört Vadstena klosterbibliotek’, i Roger Andersson, Predikosamlingar i Vadstena klosterbibliotek (Uppsala: Institutionen för klassiska språk, 1994), s. 38–40. Ytterligare en signerad och två osignerade inkunabler som saknas hos Andersson har identifierats genom deldatabasen ‘Inkunabler i Sverige: ISTC’ i Libris (db:istc). Tilläggas kan att signeringsschemat nästan genomgående är missuppfattat i Libris, som därför inte kunnat användas för den här analysen. T.ex. har det signum som i renskrift skall utläsas F.III.12 tecknats som ‘F 3-0 12-9’. Se <http://libris.kb.se/bib/8930609>, Ambrosius de Cora, Defensorium ordinis Heremitarum S. Augustini (Rom: Georgius Herolt, 1482). Dessa korrupta signum har påtalats för ansvariga och kommer att korrigeras, men de har reproducerats i Wolfgang Undorf (red.), Catalogue of books printed in the 15th century in Swedish collections (Wiesbaden: Harrassowitz, Wiesbaden, 2012). En tryckt Vadstenabok med signum O.VIII.2 återfinns också i UUB:s bokbandssamling under: Sverige, 1500-tal, Fol. 4: Pelbartus de Themeswar, Sermones pomerij de sanctis hyemales et estiuales (Lyon: Bernard Lescuyer, 1514). 15. Walta, Libraries, Manuscripts and Book Culture, s. 40–43. 16. Vadstenadiariet: Latinsk text med översättning och kommentar, utg. Claes Gejrot (Stockholm: Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 1996), notis 836 (22/10 1478). Bertil Berthelson, Studier i Birgittinerordens byggnadsskick, 1, Anläggningsplanen och dess tillämpning (Lund: Håkan Ohlssons boktryckeri, 1946), s. 195, 201f. 17. Sten G. Lindberg, art. ‘Bokbind’, i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 21, Supplement (Malmö: Allhem, 1977), sp. 128. 18. Jfr Berthelson, Studier i Birgittinerordens byggnadsskick, s. 199–203, fig. 89–92. 19. Inkunabeln H.IV.9 (UUB 33:222) tryckt 1472 har följts av handskrifterna H.IV.10 (C 613) och H.IV.12 (C 640). C 613 har kommit till Vadstena efter 1478 och har ett äldre utstruket signum I.IV.14, vilket var det hösta ordningsnumret på det hyllbrädet. C 640 har enligt en anteckning på pärmens insida inkorporerats med biblioteket den 3/2 1490. Andersson-Schmitt, Hallberg och Hedlund, Mittelalterische Handschriften, 6, s. 121, 192. 20. Vadstenadiariet, notis 1190 (odat. 1543); Gödel, Sveriges medeltidslitteratur, s. 124–132; Walta, Libraries, Manuscripts and Book Culture, s. 16–20; Walta, ‘Birgittine books’, s. 241ff. Se även Anna Wolodarski, ‘The Vadstena Library: Making New Discoveries’, i The Birgittine Experience: Papers from the Birgitta Conference in Stockholm 2011, red. Claes Gejrot, Mia Åkestam och Roger Andersson (Stockholm: Vitterhetsakademien, 2013) s. 30–33. 21. Fredriksson, Vadstena klosters bibliotek, s. 10. Wolodarski, ‘The Vadstena Library’, s. 38. 22. Riksarkivets databas över medeltida pergamentomslag, MPO: <sok.riksarkivet.se/mpo> → Ursprungsort eller användningsort → ‘Vadstena’. Jfr Wolodarski, ‘The Vadstena Library’ och Walta, ‘Birgittine Books’. 23. Se förteckning hos Walta, Libraries, Manuscripts and Book Culture, s. 266–297.

per s. ridderstad

Ett par poeter på 1710-talet En provenienshistoria i tre avsnitt

1. En man När jag i början av 1960-talet började läsa ett aka demiskt ämne som då ännu hette litteraturhisto ria med poetik pågick som vanligt ett disciplinärt paradigmskifte. Ja, i och för sig var det nytt att sådant kallades paradigmskifte. På kaféerna i Va sastan i Stockholm debatterades något från Ame rika som hette new criticism och som innebar att texten i sig allenast var värd att analysera; förfat taren var ett passerat stadium på textens väg och sålunda ointressant. I det tongivande arbetet om Litteraturteori (1967) sade Wellek & Warren ifrån: ‘Inget biografiskt material kan förändra eller på verka den kritiska värderingen’. Ett biografiskt studium kan visserligen ha ett visst värde för att förklara anspelningar och ord i en text. Men det är dikten som existerar, ‘de personliga känslorna är borta och kan inte och behöver heller inte re konstrueras’ (s. 70.) Detta var ett hotande bekymmer för alla de nyss disputerade och snart disputerande i ämnet, som satsat på den hävdvunna kungsvägen bio grafisk litteraturforskning. En gång var ju den eviga frågan om relationen mellan liv och dikt inte så komplicerad. Vetskapen om att en verklig livshändelse eller relation skulle ligga bakom en författares berättelse eller dikt förstärker, förut sattes det, läsarens förståelse och upplevelse av texten. Själva känslan av autencitet ger texten ett högre värde. (Äkthetsdyrkan på fantasins bekost nad har ju i vår nutid nått absurda höjder.) Inget kunde vara mer avgörande för en författare än en kärlekshistoria. Alltså jagade litteraturhistorikerna

författarna in i sängkammaren, för att avslöja identiteten hos diktarens musa/älskarinna. Stagnelius Amanda var visserligen ännu und flyende, men Kellgrens Christina (och några till) var med stor säkerhet fastnaglad och Tegnér erbjöd på grund av sin lösmynthet inga större problem. Redan berömda författarporträtt som Bööks Victoria Benedictsson (1950) hade en verklig kärlekshistoria som sin brännpunkt. För Frö dingforskarna Henry Olsson (1950) och Germund Michanek (1962) syntes det viktigt att se vilka verkliga personer som skymtade bakom Elsa Örn och Flickan i ögat. Särskilt aktuell var Hjalmar Söderberg, där Sten Rein väckte uppseende med demaskeringen av Hjalmar Söderbergs Gertrud (1962), och vår lärare Björn Julén hade med sin avhandling om Levertin (1961) lyft fram dennes kärleksrelationers betydelse. Men snart var paradigmskiftet avklarat, vi yng re fick ägna oss åt andra metoder, och sedan kom också signaler från teoretiska fransmän av många kön om att författaren som sådan inte bara var ointressant utan rentav död. Att författarper sonen sedermera återuppstått som oumbärligt varumärke kunde ingen ana. Inte heller att för fattarna, kvinnliga som manliga, skulle föregå forskningen med att i tryck namnge sina högst fysiska förbindelser. Den biografiska forskningen hade dock måst lämna några luckor. En sådan gällde barockpo eten Johan Runius, som ägnats en utmärkt av handling av Magnus von Platen (1954). Denne noterade att några sena dikter nog vittnar om en verklig kärlek, ‘min qwicka / Lilla Flicka’ i

Stockholm, henne som Runius från Dalarös här ligheter längtar till, vars namn poeten höll hem ligt och hans biograf inte lyckats identifiera (von Platen, Johan Runius, s. 167ff, 257). Särskilt retsamt måste det ha känts för von Platen, som inte bara var mycket god arkivforskare utan också hade ett stort intresse av mänskliga förhållanden. Hos Runius finner dock von Platen mer äkta tillgi venhet och värme än egentlig sinnlighet (s. 257.) Denna flicka kan också vara den som Runius per sonligt apostroferar i en versdebatt 1712 om valet mellan flickan och flaskan, där ‘flickan min’ och han tillsammans tar kommandot över vinet. Här fick han assistans i en anonym ‘Fruntimbers Re solution’, som utlovar honom den bästa flickan om han som en ‘braf karl’ avstår vinet. ‘[K]anske författarinnan har inlagt en undermening med adress till Runius’, vågar von Platen (s. 167ff.) 2. En kvinna Den biografiska vägen trampades alltså huvud sakligen av män som skrev om män. En annan linje i den svenska litteraturvetenskapens historia handlar om de kvinnliga författarskapens be handling. Ytterst få avhandlingar kring 1960 rör de ännu kvinnliga författare, och även om anta let kvinnliga doktorander växte snabbt, skrev de normalt om manliga diktare. Ett undantag var intresset för Selma Lagerlöf. Men visst hade det funnits många diktande kvinnor genom tiderna, och snart började ljuset falla på dem. Kvinnornas litteraturhistoria kom i två delar 1981–83, och se nare kom den fembandiga Nordisk kvinnolitteraturhistoria 1993–98 med artiklar om mer än 800 författare. De allra flesta tillhörde de två senaste seklerna. Vi noterar till exempel hur artonhund raåttiotalets kvinnliga diktare och dramatiker hundra år senare lyfts fram av forskningen och hur det förändrat bilden av ‘det moderna genom brottet’. Nu finns stora biografier (Nordin Hennel om Agrell 2014, Lauritzen om Leffler 2012). De manliga kontrahenterna finns med i berättelsen, men på de varierande nivåer de förtjänar, sällan som musor. Från äldre tider (före 1800) var få svenska kvinnliga författare allmänt kända. Heliga Bir gitta naturligtvis, och drottning Kristina, mer kända än lästa och mest kända av teologer och historiker. Från Kristina till Anna Maria Lenn

gren drog Ruth Nilsson banbrytande tråden Kvinnosyn i Sverige (1973). Några skaldinnor (som det förr gärna hette) fanns redan i litteraturhis torien, eftersom de på 1700-talet gett ut samlade dikter: Sophia Elisabet Brenner och Hedvig Char lotta Nordenflycht, och om deras verk tillväxte forskningen än mer. Ur arkiven lyftes 1600- och 1700-talets dagboksskrivare fram, liksom andra vars verk stannat i handskrift, som Maria Gustava Gyllenstierna. (Om många av dessa kvinnor och fr.a. om Brenner har Valborg Lindgärde skrivit.) När forskarna sedan började gräva i den rika text massa, som biblioteksmagasinen erbjuder i form av tillfällesdiktningen, ökade antalet kvinnliga författarnamn. I Ann Öhrbergs avhandling Vittra fruntimmer (2001) listas 110 namn på kvinnliga författare av tryckta tillfällestexter över enskilda personer under frihetstiden, samt ytterligare 7 namn med enbart kungliga adressater (s. 283–92). Ett utmärkt exempel på kvalificerat specialstu dium av en okänd 1700-talsförfattare är Valborg Lindgärdes studie över Greta Giäddas liv och dikt, publicerad i Samlaren 2015 (s. 140–77.) Som de allra flesta av tidens författarskap återfinns hennes produktion i mängden av tryckt och otryckt tillfällesdiktning. Fascinerande är Giäddas insats som frimodig debattör. I en lång bröllopsskrift författad 1706 men förmodligen tryckt först 1712 hade Johan Runius drivit en kraftfull agitation för det äkta ståndets värde: ‘Gå Ogifft är Förgifft’. Snart kom det repliker, den första i ordningen var av en kvinna, meddelar Runius i en ny bröllopsskrift. ‘Hon skref det ock på Vers fast det ey kom på trycket’. För von Platen var hon okänd, men Lind gärde har avslöjat henne: Greta Giädda. Namnet står under en handskrift av dikten i Lin köpings stiftsbiblioteks samlingar. I sin likaså långa ‘contra-vers’ lägger hon fram motargument mot Runius teser och hävdar i engagerad men hov sam ton de ogiftas rätt. Här visar sig en kanske olärd men driven författare stå väl upp mot den i stockholmskretsar etablerade poeten. Denna spännande debatt i dikt, där sedan alltså fler del tog, skall jag inte referera; jag hänvisar till Lind gärdes intressanta idégenomgång och textanalys, läs den! (Lindgärde 2015, s. 143–52). En samman fattning av själva verskrigets turer har Lindgärde sedan publicerat i konferensvolymen Att dikta för livet, döden och evigheten (2020, s. 129–33).

Här skall jag nöja mig med att ta upp det Lindgärde funnit om Giädda och Runius. Greta Giädda var visserligen född i Bohuslän i början av 1680-talet, men hon skriver i en gravskrift 1735 att hon vistats hos prästen Andreas Lysing och hans maka, ‘min mor i fem års tid’, och Lindgärde menar att det kan ha varit i Kvillinge i Östergöt land på 1680-talet eller efter 1695 i Stockholm, där Lysing blivit kyrkoherde i Jakob och Johannes. Giädda uppger också i den dikten att hon skrivit en gravdikt över ‘Far’ Lysing. Samma ord använder också Runius i en tack sam namnsdagsdikt till Andreas Lysing 1712, där prästen kallas ‘Far’ och hans maka ‘Mor’. Både den unge Runius och den gamle Lysing dog 1713, och i en gravdikt över den senare intygas dessas nära vänskap av C. J. Lohman (Lindgärde 2015, s. 141f.). Det tycks faktiskt vara så, att de relativt jämnåriga Giädda och Runius ungefär samtidigt i början av 1710-talet befunnit sig i den stora Ly singska vänkretsen i Stockholm. Att hon kände till honom är självklart, att han om inte förr så genom hennes replik på hans bröllopsskrift lärde känna henne är antagligt. Hennes lekfulla men bestämda sätt att svara kan ha retat honom, menar Lindgärde. Två självständiga prästbarn från Västsverige med smak för versifikation som hamnat i Stockholm. Rimligen har de träffats, hos Lysings eller annorstädes. Staden var liten, än mindre efter pesten 1710. Men hur väl kände de varandra? Efter debuten som debattör med Runius fort satte Giädda som tillfällig tillfällesdiktare, men i Östergötland, dit hon återvänt senast 1719 vid giftermålet med den jämnårige prästen Johannes Norrstadius. Lindgärde har noterat femton dik ter av henne efter kontradikten, åtta i tryck och sju i handskrift, spridda över åren från 1714 till 1742, och troligen har det funnits flera. Hon var i sin senare produktion, säger Lindgärde, ‘väl för trogen med det Johan Runius skrivit’ (s. 153, 155). 3. Ett par? Till den första av dessa tillfällesdikter är det dags att komma nu. Runius dikter utgavs strax efter hans död av hans vänner i samlingen Dudaim (1–2, Sthlm 1714–15). Privilegium söktes av Petter Frisch. Till den första delen fogades ett antal minnesdikter,

Efter att ha övernattat i prästgården i Kvillinge kallade drottning Ulrika Eleonora d.ä. 1690 Andreas Lysing till sin hovpredikant. Det ehrenstrahlska porträttet av den kraftfulle prästmannen såldes i december 2020 på Stockholms Auktionsverk. (Wikimedia Commons.)

delvis tidigare separattryckta. Författarnamnen var Greta Giedda, Olof Broms, Jakob Frese, C. J. Lohman, Olof Lindstén och en ‘Frände’. Lindgär de påpekar att ordningen mellan dikterna kan variera mellan olika exemplar av samlingen, men Greta Giäddas gravskrift står alltid först. (Lind gärde 2015, 164, n 1.) Naturligt nog, kan jag til� lägga, eftersom dess två blad under den samman fattande rubriken Graf-Skrifter tillhör Dudaim tryckets avslutande ark O. Lindgärde förutsätter att den osignerade dikt, som föregår ‘dödsannon sen’, också är av Giäddas hand. Det arket avslu tas med Broms dikt. Freses och Lohmans bidrag utgör ett separattryckt ark, liksom också texterna av Lindstén och en frände utgör ett. Hennes verser över Runius är ganska konstlösa och rymmer inga starka känslor. Runius har gått bort alltför hastigt. För honom har lyckan ‘haltat som på Kryckia’, fastän han var en ‘redlig’ och ‘kiäcker’ karl. Ordalagen tyder inte på djupare

I den andra upplagan av Dudaim 1733 insattes detta Runiusporträtt, stucket av Eric Geringius efter förlaga av Elias Brenner och med hyllning av latinpoeten Gustav Lithou. (Foto förf.)

vänskap, men att hon, en kvinna som inte tidi gare publicerat sig i tryck, finns med här i säll skap med ett fåtal nära vänner, är ändå notabelt. Dikten är undertecknad ‘Bättre seent än aldrig’. Det kan vara mer än en ursäkt. I ett exemplar av Dudaim I 1714 har någon ef ter namnet Greta Giedda under minnesdikten till Runius tillfogat orden ‘förlofwad med Auc tor libri’. De är skrivna i en ordinär bildad kursiv 1700-talsstil, utan påfallande egenheter. Hur ska vi bedöma uppgiften? Hur sannings enlig kan den vara? Grundar den sig på ett rykte, på en någorlunda pålitlig källa, eller rentav på antecknarens förstahandskunskap? Den förste ägaren av trycket har på det samtida bandets främre försätts nedtill antecknat inköpsdatum 14 juni 1715, bokstäverna G. G.(?) och priset 1/4 daler kopparmynt. Om det vore samma hand som till fogat notisen om Giädda skulle det ju stärka den uppgiften, eftersom den skulle vara helt samtida. Men underlaget för jämförelse är alldeles för litet för bestämning med någon säkerhet. Förvärvs

notisen är mest siffror och koder, Giäddanotisen fyra små ord. Inget antyder i varje fall samma skri vare. Ovanför anteckningen har ett adligt svart lacksigill placerats. De kan men behöver inte sam manhänga. Sigillets vapenbild är förmodligen ätten Lagerfelts tre bladrika kvistar och i så fall förvisas det till en senare del av bokens ägarlista. Men om köpanteckningens bokstäver verk ligen är G. G. och om det skulle vara köparens initialer? Få hade 1715 större anledning att äga Ru nius nyutkomna samling är den författare som senare ofta signerade sina dikter G. G. – även om man kan tycka att hon borde fått ett gratisex, som bidragsgivare. Perspektivet är spännande, men nej, det går inte att fastslå någon helt överty gande överensstämmelse mellan köpanteckning en och prov på Greta Giäddas hand – det är, som Lindgärde säger, rentav svårt att veta vems hand stil som syns i hennes dikthandskrifter. (I Linkö pings Bibliotek, Stiftsbibl., W. 80:1. Tack Urban Jarvid och som alltid Mathias von Wachenfeldt.) Underlaget är för litet. Även om hon ägt boken, finner jag det mindre troligt att hon själv skulle lagt till de fyra orden efter sitt författarnamn i trycket. Där är också stilskillnaden klar. Detta exemplar av Dudaim har senare tillhört Samuel Älf (1727–99). Är det han som tillagt den intressanta notisen om Giädda? Han har anteck nat förvärvsåret 1754, och boken har allså haft minst en ägare före honom. Om nu denna före gående ägare faktiskt var Giädda, som avled 1753, öppnar sig möjligheten att han förvärvat den di rekt från dödsboet. Gissning på gissning Efter Älf har exemplaret stannat i Linköpingstrakten. Hans böcker såldes på auktion 1800, och strax därefter har en ung Lagerfelt på Lagerlunda övat sig på att skriva sina förnamn på volymens främ re fria försätts, och in på 1900-talet har överste löjtnanten Waldemar Stenhammar klistrat in sitt exlibris. (I nutid har mitt namn tillfogats.)

Från Johan Runius, Dudaim, [1], Stockholm, J. G. Matthiae, 1714, fol. O4r. Handskriftens längd 38 mm. (Foto förf.)

Utsnitt ur lantmäterikarta över Västerlösa kyrkoby, ‘På Slättlandet belägen’ och bestående av fyra hemman, avtagen 1724 av P. Embring och reviderad 1730. Kyrkan i mitten och prästgården snett nedanför t.v. med två skorstenar. Originalet i Lantmäteristyrelsens arkiv.

En jämförelse av Dudaim-notisen med brev och andra exempel på Älfs hand visar på en viss allmän överensstämmelse. Liten prydlig stil, samma lutning. Även om Älf, som så många, va rierar sina bokstavsformer, bland annat med ett dekorativt gement d, så går det att för varje teck en och bokstavskombination hos honom hitta en klart motsvarande form till Giäddanotisens. Men det textmaterialet är som sagt så begränsat, fyra korta ord, dessutom skrivna i en bokmarginals ojämna underlag, att det inte heller här är möjligt att med någon säkerhet fastslå en identifikation. Varken Älfs handstil eller notisens har någon så dan särprägel, att man efter en jämförande analys kan säga: den här notisen kan Älf inte ha skri vit. Men jag menar att det är möjligt att säga: det här kan han faktiskt ha skrivit. (Jag tackar Bengt Nilsson, som ställt ett rikhaltigt jämförelsemate rial till förfogande.) Jag kan tillägga ett externt argument. Vem ligger närmare till att anteckna i en bok än dess ägare? Argumentet fungerar också positivt negativt: vem borde vara närmare till att korrigera en felaktig notis i en bok, om man har den kunskapen, än dess ägare? Frågan är vilken kunskap Älf kunde ha. Även om det skulle vara Samuel Älf som stått för bestämt formulerade uppgiften om Giädda är det ingen garanti för riktigheten. Han var född långt efter Runius död och den Dudaimvoly mens utgivning, och hans litterära specialitet blev den svenska latindiktningen. Men hans re

gister var bredare än så. Älf tillhörde i yngre da gar ‘fru Nordenflychts vittra krets’ och var med lem i tidens litterära sällskap. (B. Meijer, Svenskt literatur-lexikon, Sthlm 1886, s. 487.) När han för värvade Runiusboken var han nybliven docent i poesi i Uppsala. Han var flitig med pennan, inte minst som tillfällespoet. Fram till 1760 lär han ha producerat ca 70 verk. (enligt Braad, se Nilsson 2018, 149.) Det är dags att flytta perspektivet till Öster götland. Det har ofta i kulturstudier talats om dragkraften mot centrum från periferin, från landsorten mot huvudstaden, så extrem exempel vis i Frankrike. Men det finns också en ström av återvändare tillbaka till landsorten. Den har flera orsaker: ekonomi, försörjning, släkt. Det återflö det innehåller personer med ett förvärvat kultu rellt kapital, som kan bygga upp eller förstärka litterära miljöer i hembygden. Älf var östgöte, och efter Uppsalatiden blev han 1760 lektor i vältalig het och poesi i Linköping och 1781 domprost där. (Älfs levnad fram till 1781 har tecknats av Bengt Nilsson i Linköpings biblioteks handlingar, N. S. 20, Linköping 2018, 143–83: ‘Latinpoeten som blev domprost’.) Hans maka Anna Dorothea Filenia (1745–97) blev även hon verksam som tillfällesdik tare (A. Öhrberg, Vittra fruntimmer, passim). An märkningsvärt i detta sammanhang är att Nord enflycht 1761 sände sin nytryckta dikt Fruentimrets försvar (mot Rousseau) till Samuel Älf (se Sven G. Hansson, Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning, 1991, s. 112.) I Linköpings stiftsbiblioteks von Rolandska samling kom ju en 50 år äldre föregångare i kvinnofrågan att bevaras, Giäddas kontradikt mot Runius, tillsammans med flera andra texter om äktenskap och kvinnors ställning (därom Lindgärde 2015, s. 158–61). Älf hade emellertid bättre förutsättningar än kulturella kontakter att fånga upp korrekta upp lysningar om Greta Giädda. Han var född i Kvil linge, där hans far var kyrkoherde, liksom An dreas Lysing varit på 1680-talet. När både Giädda och Runius i tillgivenhet kunnat kalla Lysing ‘Far’, kunde Älf tala om honom som ‘mormors far’. Såväl denne som morfadern och mormo dern, dotter i Lysings första gifte, var visserligen döda när Samuel Älf föddes. Men innan han efter åtta års skolgång i Linköping sattes på kärran till universitetet i Uppsala 1745 kunde han genom sin mor Elisabet Rydelia, nu lektorsfru i stiftsstaden,

ha träffat Greta Giädda, änkeprostinna sedan 1737 men en gång prästparet Lysings skyddsling i Stockholm. Och de ecklesiastika trådarna är många. Far Giädda hade dött 1727, och som pas tor i Vårdnäs satt nu Älfs farbror Edmund. Greta Giädda, ‘poetissa famosa’, var sedan länge väl etablerad i Linköpingstrakten och dess mer bildade kretsar. Hon bodde kanske redan från 1716 hos fadern i Vårdnäs vid Stora Rengen två mil söder om Linköping. Med sitt giftermål 1719 med Johannes Norrstadius (1682–1737), då domkyrkokomminister, hamnade hon i stifts staden och från 1725 i Västerlösa, där maken bli vit kyrkoherde, enochenhalv mil väster därom. Lindgärde lyfter fram umgänget hos von Rolands på Tolefors, mitt mellan Västerlösa och staden, som en betydelsefull kulturell stimulans för en begåvad kvinna i landsorten. Även linköpingspojken Johan Hinric Lidén (1741–1793), författare till den första svenska lit teraturhistorien, Historiola litteraria poëtarum suecanorum (1–4, 1764–72), och stor boksamlare, tillhörde av födseln och från 1777 som sängbun den norrköpingsbo den östgötska kulturkretsen. Han mindes Greta Giädda i sin förteckning över kvinnliga skalder: ‘Som jag i min barndom kände i Ö.Götland. Skref vers. Kallades af alla Mormor.

Samuel Älf, enastående insamlare av svensk latindiktning, 1762 professors namn, domprost i Linköping 1781, något hypokondrisk, avkonterfejad på äldre dar.

Var ett gammalt inventarium.’ (Cit. eft. Lindgär de 2015, 141.) Om barnet Lidén kände henne, han var tolv när hon dog 1753, måste hans fjorton år äldre halvbror Samuel Älf känt henne väl. Vid seklets mitt var hon ett ‘inventarium’. Men vem var hon fyrtio år tidigare? Vågar vi fördjupa Lindgärdes berättelse 2015 om relationen mellan Runius och Giädda och genom ett obestyrkt på stående i en bok söka ge ett svar på von Platens öppna fråga 1954 om flickan i Stockholm? Var Greta Giädda inte bara Johan Runius diktarkol lega, trätosyster och bekantskap, utan också hans korta livs stora kärlek?

LI TTERATUR Att dikta för livet, döden och evigheten: Tillfällesdiktning under tidigmodern tid. 2020. Red. Arne Jönsson, Valborg Lindgärde, Daniel Möller, Arsenii Vetushko-Kalevich. Göteborg och Stockholm: Makadam förlag. Böök, Fredrik. 1950. Victoria Bendictsson: Minnesteckning. Stockholm: Norstedts. Hansson, Sven G. 1991. Satir och kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktning: några konflikter, motståndare och anhängare. Stockholm: Carlssons. Julén, Björn. 1961. Hjärtats landsflykt: En Levertin-studie. Diss. Stockholm: Bonniers. Kvinnornas litteraturhistoria. 1981–83. Två delar. Del 1, red. MarieLouise Ramnefalk och Anna Westberg; Del 2, red. Ingrid Holmquist, Ebba Witt-Brattström. Stockholm: Författarförlaget. Lauritzen, Monica. 2012. Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt. Stockholm: Bonniers. Lidén, Johan Hinric. 1764–72. Historiola litteraria poëtarum Svecanorum. Lindgärde, Valborg. 2015. ‘En bortglömd 1700-talspoet. Greta Giädda om äktenskapets ve, väl och välsignelse.’ Samlaren, 136, s. 140–77. Meijer, Bernhard. 1886. Svenskt literatur-lexikon. Stockholm: Seligmann.

Michanek. Germund. 1962. En morgondröm: Studier kring Frödings ariska dikt. Diss. Stockholm: Bonniers. Nilsson, Bengt. 2018. ‘Latinpoeten som blev domprost’. I Linköpings biblioteks handlingar, N.S. 20, s.143–83. Linköping: Linköpings stadsbibliotek. Nilsson, Ruth. 1973. Kvinnosyn i Sverige: Från drottning Kristina till Anna Maria Lenngren. Diss. Kvinnohistoriskt arkiv, 10. Lund: Gleerup. Nordin Hennel, Ingeborg. 2014. Alfhild Agrell: Rebell, humorist, berättare. Umeå: Atrium. Nordisk kvinnolitteraturhistoria. 1993–98. Fem band. Olsson, Henry. 1950. Fröding: Ett diktarporträtt. Stockholms högskolas populärvetenskapliga föreläsningsserie, 3. Stockholm: Norstedts. von Platen, Magnus. 1954. Johan Runius: En biografi. Diss. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Rein, Sten. 1962. Hjalmar Söderbergs Gertrud: Studier kring ett kärleksdrama. Diss. Stockholm: Bonniers. Runius, Johan. 1714–15. Dudaim. Två delar. Stockholm: Matthiæ. Wellek, René och Austin Warren. 1967. Litteraturteori. Övers. Maj Frisch. Stockholm: Aldus / Bonniers. Öhrberg, Ann. 2001. Vittra fruntimmer: Författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare. Diss. Skrifter utgivna av Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, 45. Hedemora: Gidlunds.

kristina lundblad

Svenskt bokmuseum ‘En påle i köttet’

n kulen novemberdag i början av 1990-ta let besökte litteraturprofessor Bo BennichBjörkman den Tottieska malmgårdens vind på Skansen. I ficklampans flackande sken upp täckte han spillrorna av en sekelgammal dröm, den om ett museum över boktryckarkonsten. ‘Det skär i hjärtat’, berättade han senare, ‘att se att resultatet av så mycken möda genom decen nier från upplysta och entusiastiska intelligenser inte tas till vara och göras fruktbärande av oss efterkommande, utan istället förstrött lämnas åt sitt öde, till att sakta men obevekligen mer och mer helt förspillas.’1 Jag minns Bo Bennich-Björkman från ett na tionellt symposion i bokhistoria som jag var behjälplig med att anordna på Fridhemsborg i Malmö någon gång kring millennieskiftet. Vid det laget hade Svenskt bokmuseum flyttat in i källaren på Fridhemsborg men att så skulle ske visste Bennich-Björkman varken i november 1990 eller när han i januari två år senare skrev den ar tikel som jag ovan citerar ur. I den blickade han bakåt på nittio års strävanden, konstaterade att samlingen hade förtjänat ett bättre öde och hop pades att de ansvariga i samarbete med Per S. Ridderstad, då nybliven professor i bokhistoria, snart skulle kunna komma fram till en ‘både vär dig och funktionell lösning’. Denna tredje artikel i serien om Svenskt bok museum tar vid där förra artikeln (Biblis 91) slu tade, på 1920-talet. Som framgått tidigare och som även Magdalena Gram har påpekat, hade redan Alexis Hasselquists bortgång 1915 inneburit en betydande förlust för museiprojektet, hans en

gagemang hade varit större än den uppskattning han rönte från Svenska bokförläggareförening en, som ägde samlingarna till museet.2 Samma år som Hasselquist dog hade Nordiska museet inrättat en permanent utställning om bokhant verk och sammantaget tycks dessa faktorer ha bidragit till den stiltje som nu hade brett ut sig. När Svenskt bokindustrimuseums initiativtagare Waldemar Zachrisson vid 63-års ålder år 1924 mötte en för tidig död blev Hugo Lagerström, som arbetat tätt samman med Zachrisson kring museet, ensam kvar som förvaltare av museiidén.3 Att det var en hopplös position framgår av en ar tikel publicerad sex år senare: ‘Hugo Lagerström har flera gånger försökt få igång arbetet men djup tystnad har envist som en novemberdimma höljt frågan om deras framtida öde’.4 Även Boktrycka reföreningens publikation Meddelanden från Allmänna svenska boktryckareföreningen ger intryck av att både museiplanerna och samlingarna låg i träda under 1920-talet. De enda gångerna mu seet överhuvudtaget nämns i Meddelanden under detta decennium är i samband med mottagandet av någon enstaka gåva – på tio år in alles fem, i de flesta fall en bok eller två. Det var en radikal ned gång från föregående decennier där det periodvis strömmat in donationer från folk i branschen. Ett förslag från Billow I början av 1930-talet öppnades emellertid ett nytt fönster och gamla idéer syresattes. Anders Billow (1890–1964), som studerat konsthistoria i Uppsala, under några år varit formgivare på

Billows snapshot från ett möte i augusti 1932 med kommittén för bokhantverkshuset. Fotot illustrerade en artikel om den stundnande invigningen i Meddelanden nr 8, 1932. Från vänster enligt bildtexten: Hovbokbindaren A. Hedberg, intendenten G. Selling, direktören Hugo Lagerström, redaktören Nils Wessel, professorn A. Lindblom, disponenten Carl Z. Hæggström samt direktören Harald Nyholm.

Norstedts förlag och 1923 fått anställning som konstnärlig ledare på Nordisk Rotogravyr, lade 1931, i en artikel i boktryckareföreningens Meddelanden, fram ett förslag som skulle få stora konsekvenser.5 Rubriken på första sidan av årets tredje nummer löd: ‘I Waldemar Zachrissons och Arthur Hazelius’ anda. Ett förslag till bok tryckarhus av Anders Billow.’ Billow presenterande sitt förslag på ett skick ligt och övertygande sätt. Han talade om de stora pedagogiska vinsterna med åskådningsundervis ning inom den grafiska utbildningen, rekapitule rade Zachrissons idé till museum och förklarade att det nya Tekniska museet i Stockholm tillfreds ställde den intresserade publikens behov av att se äldre maskinell utrustning och maskinåterförsäl jarnas affärsutställningar behovet av att beskåda modern teknik varför man lugnt kunde stryka de bitarna ur den ursprungliga planen. Samtidigt lät han förstå att det var snöpligt för Stockholm att staden saknade ett bokmuseum, att de tryckare som insåg värdet av sitt yrkes historia utgjorde kårens elit och att det man verkligen borde satsa på var det gamla tryckeriet, en institution ‘som W. Z. personligen skattade mycket högt’ och som man nu hade en unik möjlighet att åstadkomma inom hägnet av de stadskvarter som var under uppbyggnad på Skansen. Billows förslag handlade alltså om det som skulle bli boktryckerimuseet Officina Typograph ica på Skansen men istället för att betona de

kulturhistoriska aspekterna framställde Billow det föreslagna museet som ett oerhört effektivt marknadsföringsmedel för landets tryckerier, en affärsmässigt gynnsam idé vilken det gällde att snabbt sätta i verket så att ingen annan hann före: ‘Veterligen ha ännu inga av Stockholms yrkeskorporationer börjat på allvar sätta sig in i vilka fördelar ur allmän propagandasynpunkt som kunna dragas av en förstklassig representa tion på ett ställe som Skansen, den mest besökta orten i hela Sverige, vissa järnvägsstationer från räknade.’ Efter att boktryckareföreningens med lemmar under trettio års tid hade betraktat idén om ett museum som fullständigt ointressant för vandlade Billow den i en handvändning till en smart konkurrensfördel som skulle ‘underlätta umgänget mellan beställare och företagare’, bara de inbjudna förstod att ‘ej försumma att hålla sig framme i rätta ögonblicket och skaffa inteck ningar i den förnämligaste av de fastigheter, som kunna erbjuda sig’.6 Billows grepp skulle visa sig fungera perfekt. På Nordisk Rotogravyr arbetade Billow bland annat med formgivningen av museikataloger och han kom på så vis att lära känna Andreas Lind blom (1889–1977) som 1917 fått anställning på Nordiska museet och 1929 blivit dess chef. Under Stockholmsutställningen 1930 hade Svenska bok tryckareföreningen anlitat Billow för sin monter om böcker och bokkonst och det verkar troligt att idén till boktryckarhuset på Skansen växte

fram ur en korsbefruktning mellan dessa om ständigheter och Billows intresse för bokhantver kets historia.7 Att han samtidigt framstod som en av funktionalismens pionjärer inom svensk typo grafi kan te sig motsägelsefullt men speglar nog snarare hans oräddhet och intellektuella bredd.8 Någon renlärig anhängare av funktionalismen – vars egentliga funktion, om man i efterhand ser till effekterna av den, framför allt handlade om att tjäna nya ideologiska och ekonomiska ideal genom en estetik som gestaltade den framväx ande, ingenjörsmässiga rationalitetens ekonomi – blev han heller aldrig. Funktion har för övrigt alltid varit en avgörande aspekt i typografins his toriska utveckling, tänk bara på uppfinningar som paginering och titelsidor vilka alla kom med trycket redan på 1400-talet, och funktionalistiska dogmer som att sansseriffer skulle vara mer funk tionella än antikvor var och är naturligtvis inget annat än oreflekterade missuppfattningar eller medveten ideologiproduktion.9 Som Jan Jönsson visat i sin avhandling om honom valde Billow sin egen väg, ofta genom ‘egenartade kombinationer av nytt och gammalt’.10 Men nu var det 1931, funktionalismen hade nyss gjort entré och Billows nydanande typo grafi skapade viss oro både bland konservativa boktryckare och dem som bara några decennier tidigare själva agerat frontfigurer för grafiska reformer men då i Morris och jugendrörelsens anda. Enligt Jönsson ska namnkunniga tryckare som Carl Z. Hæggström och Hugo Lagerström ha tagit avstånd från Billow under 30-talet till följd av kolliderande formgivningsideal.11 Någon djupare spricka verkar dock inte ha uppstått, för Billows förslag om inrättandet av ett boktryckeri museum riktades ju till Svenska boktryckareför eningen och dess medlemmar. Det togs, som vi strax ska se, väl emot och i arbetet med planernas förverkligande kom föreningen, inklusive Hægg ström och Lagerström, att aktivt medverka. Officina typographica på Skansen En insamlingskommitté sattes samman och denna gång behövdes inte endast föremål utan även pengar, först och främst för uppbyggnaden av det hus som skulle rymma tryckeriet. Utöver Billow, boktryckaren Carl Z. Hæggström (son till Ivar Hæggström) och boktryckaren Hugo

Lagerström medverkade hovbokbindaren Arvid Hedberg, boktryckareföreningens ordförande Harald Nyholm, chefen för Nordiska museet och Skansen Andreas Lindblom, Nils Wessel, journa list och författare till flera arbeten om de svenska typografernas historia samt boktryckaren Bruno Zachrisson (son till Waldemar Zachrisson). Man lyckades få ihop närmre 50 000 kronor och hu vuddelen utgjordes av gåvor från branschorgani sationer.12 För uppbyggnaden av museiinteriören krävdes utrustning till ett fungerande tryckeri och här bi stod en mängd institutioner och företag. Många föremål skänktes från tryckare runt om i landet, däribland E. G. Johansson i Karlshamn, Amirali tetstryckeriet i Karlskrona samt Beckmans, Bon niers och Gummesons tryckerier i Stockholm. Gleitsmanns färgfabrik i Trelleborg var den syd ligaste givaren och stod troligtvis för tryckfärgs försörjningen.13 Men hur var det då med Svenskt bokindustrimuseum? Jag har många gånger fått höra att den verktygs- och maskinsamling som boktryckareföreningen byggt upp fördes över till Skansens tryckeri men några arkivaliska spår efter detta verkar inte finnas. ‘Synnerligen värde

I februari 1932 skänkte Södertäljes typografklubb 10 kronor ‘för åvägabringandet av ett svenskt bokhantverksmuseum på Skansen’. Samlingen kring Billows idé var landsomfattande och imponerande. En minnesbok över bidragsgivare till Bokhantverkshuset, tryckt i ‘stort imperialfolio 31 × 40,5’, i 40 numrerade exemplar i Skolan för Bokhantverk, presenterades redan vid invigningen i september 1932. Förteckningen över bidragsgivare upptar 312 organisationer, företag och enskilda personer, från Ystad till Kiruna.

fullt materiel har dessutom deponerats av Svenska boktryckareföreningen, som tidigare planerat upprättandet av ett bokindustrimuseum’, skriver Nils Wessel 1937, dock utan närmare specifika tion.14 I Billows artikel om boktryckeriet på Skan sen, Officina typographica, publicerad i Nord iska museets och Skansens årsbok Fataburen 1934, framställs Nordiska museets egna samlingar som den viktigaste tillgången men det framgår också att en träpress tillverkad för Arvid Carlbohm & Son, med en metalldigel daterad 1768, överläm nats från Svenska Boktryckareföreningen, ‘vars samlingar mestadels äro deponerade i Nordiska museet’.15 När denna deponi ägde rum och vilka delar av samlingen det rörde sig om har tyvärr visat sig svårt att spåra. Kan exempelvis det till sy nes kompletta sätteri som syns på ett foto i Hugo Lagerströms artikel om Svenskt bokindustrimu seum 1906 ha hamnat där och kan delar av det se dan ha inlemmats i Skansenmuseets utrustning?16 I ljuset av de tidigare årens långsamhet och in effektivitet ter sig genomförandet av Billows idé i det närmaste övernaturlig; Skansens bokhant verkshus Officina Typographica invigdes mån dagen den 26 september 1932.17 Omvärlden häp nade mycket riktigt. ‘En sevärdhet av ytterst stort intresse. Rekordartad snabbhet: driften igång 1 ½ år efter förslagets framkomst!’ löd rubriken till en artikel i Nya Dagligt Allehanda.18 På fotot syns medlemmarna i arbetsgruppen. Tyvärr är inte Billow med; han stod bakom kameran. In vigningen genomfördes med vederbörlig pompa och ståt. Tryckeriet var i full gång under kvällen: ‘det rasslade i stilfacken i de två sätterigatorna, det dunkade taktfast i tryckpressen, och de nytryckta, fuktiga arken kastade fantastiska skuggor, när lär pojkarna i skenet från brasa och talgdankar häng de upp dem på torksnören i taket’.19 Ledande män från förlagsvärlden, boktryckerinäringen och den akademiska världen höll tal, Typografiska fören ingens sångkör och orkester underhöll, fyrverke rier lyste upp kvällshimlen över Skansen och efter middagen, vilken ackompanjerades av ännu fler tal, föreläste doktor Samuel Bring över ämnet ‘En deposition i vällofliga Boktryckerisocieteten år 1703’.20 Några kvinnor syntes givetvis inte till i denna allt igenom manligt kvoterade värld. Vems idé det var att stället skulle ha sitt namn på latin har jag inte lycktas spåra men det var ju lite lustigt när tryckeriet nu inordnades i ett fri

luftsmuseum med svensk folkkultur och svenskt hantverk som tema. Enligt Bengt Bengtsson hängde det samman med den skylt från Norstedt & Söner som man hade kopierat till museet och på vilken dessa latinska ord återfanns.21 Boktryckeriet hade ju annars fungerat fint som namn även om också det döljer det viktiga faktum att det inte endast är ett museum över boktryckeriet utan också över bokbinderiet. Huset som boktryckeriet och bokbinderiet in rymdes i låg ursprungligen på Södermalm och hade uppförts 1725 för en hökare Johan Pilzer. Det var ritat av Johan Theulich, slottsbyggmäs tare vid Kungliga slottet, skänktes på 1920-talet till Nordiska museet av åkaren Johan Petterssons efterlevande och återuppbyggdes på Skansen under 1931 och 1932.22 Det var redan då tänkt att hysa boktryckeriet och husets återuppbyggnad bekostades med de medel som Billow och hans kollegor samlat in. En del av den omfattande kor respondens som insamlingen genererade råkade jag av en slump hitta i Svenskt Bokmuseums sam lingar för ett tag sedan. Inklämd mellan smut siga paket med tidskriftsårgångar, några vackra, italienska 1700-talstryck och ett par tyska inku nabler ligger den där i en omärkt låda, osorterad och oregistrerad. Det nya museet på Skansen visade, och gör så än idag, hur en svensk officin såg ut vid pass 1830–40-talen. Tryckeriet hade försetts med en träpress, en Stanhope-press och en liten järnpress av märket Atlas, tillverkad i England 1837. Trä pressen var samma press som Ivar Hæggström hade fört med sig från Tyskland till Sverige 1813.23 Den skänktes till Nordiska museet 1885 och ut gjorde huvudattraktionen på Bokindustriutställ ningen i Göteborg år 1900, den utställning som Waldemar Zachrisson tog initiativ till och vid vars nedpackande han fick idén till ett perma nent grafiskt museum – ett fint exempel sålunda på den rika historia föremål kan bära på.24 Stan hope-pressen var det tidiga 1800-talets första steg i riktning mot den produktivitetsökning som skulle komma att utmärka seklets tryckpressut veckling. Pressen, som snabbt spreds över Euro pa och USA och ofta tillverkades lokalt då den altruistiske uppfinnaren valt att inte ta ut något patent på sin uppfinning, konstruerades av Char les Stanhope, tredje earlen av Stanhope (p.g.a. sina sympatier med franska revolutionen ibland

‘Härmed den utlofvade novellen för julkalendern. Enligt min beräkning bör den gifva något öfver ett ark i tryck; jag ville gerna hafva 100 kr. för den, hvilket motsvarar hvad de andra julpublikationerna bruka betala mig.’ Svenskt bokmuseum rymmer mer än bara böcker. På bilden en kapsel fylld med originalmanuskript och följebrev från författare till förläggare. Många har anteckningar från förläggaren i fråga: ‘Svensk kalender. Sättes genast’, står det på ett av manuskripten.

kallad citizen Stanhope) omkring 1800. Stanhopepressen är en handpress men eftersom den tillver kades helt i järn fick den ökad kraft och därmed ökade produktionskapaciteten. Museets sätteri speglade också det tidiga 1800-talet, ja, i hög grad även 1700-talsofficinerna i landet eftersom en hel del av utrustningen kom från Amiralitetstryck eriet i Karlskrona vilket grundades 1754 och var ett av landets äldsta verksamma tryckerier vid nedläggningen runt 1930.25 Och boksamlingen då? Waldemar Zachrissons ursprungliga idé var ett slags totalinstallation där såväl produktionspro cessen som produkterna skulle rymmas och där historiens tillverkningsförhållanden och tryck saker skulle stå sida vid sida med samtidens. I föregående artiklar har jag behandlat de hinder och inre stridigheter som under trettio års tid för

lamade varje försök att inom ramarna för Bok tryckareföreningen få till stånd en museiverk samhet.26 Officina Typographica var ett steg på vägen och en enastående insats men varken den grafiska branschens moderna utveckling eller själva trycksakerna – böckerna och alla de andra dokumenten – hade kunnat inlemmas i museet på Skansen. 1906 hade Boktryckareföreningens samling av svenskt tryck omfattat cirka 500 num mer och tillväxttakten var hög fram till 1920-ta let, också när det gällde utländskt material. När nu den trycktekniska föremålssamlingen av allt att döma hade deponerats hos Nordiska museet och kanske delvis kommit till nytta på Skansen kvarstod frågan vad skulle man göra med trycket? Jo, nu skulle också det få en bättre placering efter alla år av styvmoderlig behandling. Hur involverad Anders Billow var i detta arbete är oklart. Samtidigt som Bokhantverkshuset på Skansen upprättades, förklarar han i en artikel i

Grafisk Forum 1938, ‘torde i princip ha bestämts, att boksamlingen i dess helhet borde deponeras hos Nordiska museet’. Här framstår han inte som delaktig i beslutsfattandet men det är svårt att tro att han inte spelade en roll också i denna fråga.27 Titeln på Billows artikel i Grafiskt Forum är ‘Svenskt bokmuseum’ och det är såvitt jag vet för sta gången det namnet används.28 Ordet ‘industri’ är borta och förklaringen (vilken jag utlovade i den inledande artikeln till denna serie om sam lingarna i Einar Hansens bibliotek, Biblis nr 85) är den avknoppning av verktyg, utensilier och ma skiner som av allt att döma ägde rum i samband med upprättandet av Officina Typographica och/ eller med deponierna på Nordiska museet. Som nämnts ovan tycks den ha skett på ett informellt sätt. Nordiska museets arkiv har som sagt varken något depositionsavtal eller någon skriftlig upp gift om att föremål skulle ha skänkts och någon dokumentation från boktryckarföreningens sida har de efterforskningar jag kunnat genomföra inte lagt i dagen.29 I föreningens artikel om Skan sentryckeriet nämns saken i förbigående – ‘För utom de till Nordiska museet tidigare av olika yrkesmän och yrkesföretag skänkta föremålen från gångna tiders bokhantverk har Svenska Bok tryckareföreningen deponerat sina samlingar, “Bokindustrimuseet”’.30 Kanske var det inte så mycket, och kanske hade man långt tidigare, i samband med föreningens många flyttar, tving ats göra sig av med saker? Under alla omständig heter hade visionen om ett slags grafiskt totalmu seum där såväl produktionen som produkterna rymdes nu brutits ner i mer hanterbara delar. Det var praktiskt men den viktiga poängen med att koppla samman tekniken och dess resultat hade gått förlorad. Officina Typographica visade hu vuddragen i den hantverksmässiga, förindustri ella tillverkningen av böcker medan Svenskt bok museum, som Billow kallar det 1938, skulle kon centreras kring själva produkterna, trycksakerna. Tottieska malmgårdens vind Något museum över boken blev det förvisso inte riktigt tal om denna gång heller. Istället träffades en överenskommelse mellan Boktryckarefören ingen och Nordiska museet om att föreningens boksamling skulle föras över till Nordiska muse et för rengöring och katalogisering för att sedan

I aldrig genomgångna kartonger kan man hitta lappar med hälsningar från välvilliga krafter som donerade material till samlingen. En del sitter fortfarande efter drygt 70 år kvar på trycksakerna som skänktes. Här ett tilltufsat prov på färgtryck, ‘märkligt för sin tid’ samt en ’donationshandling’ på en bit avrivet papper.

transporteras vidare till Skansen.31 Där hade man 1936 låtit inreda en ‘bibliotekssal’ på vinden till Tottieska malmgården och två år senare, vid tid punkten för Billows artikel, var boksamlingens uppställning nästan helt genomförd.32 Deponin på Nordiska museet/Skansen syftade enligt Bil low till bättre vård och förvaring av böckerna för att ‘så småningom kunna utnyttja dem för forsk

ning och pedagogiska ändamål i den mån sam lingens tillväxt och skötsel ledde till uppkomsten av det så länge åstundande bokmuseet’.33 På sin väg genom Nordiska museet fick sam lingen tillskott av en del material som Nordiska museets bibliotek inte längre ville behålla och som man tyckte kunde passa i ett tryckhistoriskt sammanhang; tidningar, biografica och den Sjö bergska dramatiksamlingen. Ett odaterat utdrag från en maskinskriven inventarieförteckning över bestånden på Tottieska malmgårdens vind medde lar att samtliga väggar i det ‘lilla rummet’ var klädda med bokhyllor, i vilka står dels böcker, prov på tryck och bokband, tillhörande Nordiska muse ets bibliotek, dels bokhistorisk litteratur (stilprov m.m.) tillhörande Svenska Boktryckareföreningen (utgörande delar av ‘Bokindustrimuseet’ deponerat i Nordiska museet). Rummet innehåller företrädesvis utländsk litteratur. De flesta böckerna i rummet är omärkta och bör inventeras, registreras och märkas.34

I det ‘stora rummet’ fanns enligt samma förteck ning kartonger med prov på tryck av svenska boktryckare tillhöriga Nordiska museets bib liotek och ‘i sådant fall blyertsmärkta efter fack’, samt vidare,

samling ordnades utifrån bokhistoriska principer med tryckorten (i den fackmässiga betydelsen av de uppgifter som lämnas på tryckortssidan där tillverkningsort, tillverkare och tillverkningsår meddelas) som utgångspunkt för hylluppställ ningen. ‘På ort och ställe får besökaren klart för sig vad den museala ordningen innebär’, skriver Billow och fortsätter: ‘Rubriceringen på hyll gavlarna anger tryckorten, och på de 450 hittills i hyllfacken uppställda förvaringskartongerna läsas de olika officinernas namn, åtföljda av de årtalsgränser, inom vilka de inlagda tryckalstren hålla sig.’37 De ‘förvaringskartonger’ som Billow här talar om känner jag mycket väl igen och nu kan jag också datera det damm som täckte dem fram till för något år sedan då jag och Lunds universitets biblioteks katalogisatörer Mikael Lindgren och Karin Albinsson (numera på nytt jobb) – vilka på stiftelsens uppdrag katalogiserade både Einar Hansens boksamling och delar av Svenskt bok

dels i bokhyllor, dels löst liggande på bord bokhis torisk litteratur tillhörig Svenska Boktryckareför eningen. Ofta är dessa böcker märkta, stpl, ‘Bok industrimuseet’, eller ‘Nordiska museets bibliotek’ [felplacerat citationstecken] Boktryckarefören:s de position’ på inklistrad etikett. Denna bokhistoriska fackboksamling är katalogiserad av Nordiska muse ets bibliotek. Ett ex. av katalogen finns i rummet, ett ex. i Nordiska museets bibliotek.35

Slutligen meddelas även följande vilket här cite ras för att ge en fullständig bild av informationen i denna relativt svårtillgängliga källa: I avsikt att skapa ett bokindustrimuseum depone rade Svenska Boktryckareföreningen på 1930-talet sina historiska samlingar (pappersprover, bandpro ver och tryckprover) och ett bokhistoriskt bibliotek i Nordiska museet. På Tottieska malmgårdens vind har samlingarna bearbetats och kompletterats med tryck ur Nordiska museets samlingar.36

Den del av materialet som skulle komma att ut göra den viktiga delsamlingen Svensk tryckprov-

Försök att katalogisera samlingen, eller delar av den, har stundtal gjorts genom åren. Här två exempel på kataloger från de tidiga årens verksamhet.

Svenskt tryckprovssamling förvaras fortfarande i de syrahaltiga kartonger materialet lades ner i på Nordiska museet år 1936. Samlingen ger en fantastisk överblick över svensk tryckhistoria. Även om den skulle behöva kompletteras och utvecklas stämmer det som Anders Billow skrev i sin artikel 1938: ‘Granskar man några kartonger från en väl representerad officin och jämför det i tidsföljd ordnade materialet av bundna böcker, häften och accidenser med motsvarande innehåll från en annan samtida officin, framträder genast för ett typografiska skolat öga de individuella olikheterna de båda pressarna emellan men också, om jämförelsen får sträcka sig till ett par äldre eller yngre officiner, vad som är gemensamt och kan betecknas som tidsstilens allmänna karaktär.’

museum – med viss möda torkade bort. Dess äldsta beståndsdelar, dammets alltså, härrör så lunda från 1936 då Nordiska museets tjänstemän introducerade kartongerna ifråga. Med bibliotekssalen på Tottieska malmgår dens vind hade åtminstone en del av materialet nu fått en bättre uppställning än tidigare. Samti digt utökades bestånden under decennierna som följde men det fanns inte någon särskilt anlitad personal för att ta hand om den växande samling en och den var heller inte tillgänglig för forskare och andra intresserade. Boktryckareföreningen arbetade vidare med överförandet av material som fanns kvar hos dem och som inkom från en skilda tryckare och Nordiska museet fortsatte att föra över sådant de ansåg passa bättre i bokmuse isamlingen än i de egna samlingarna. I synnerhet kompletterades den svenska tryckprovsamlingen genom överföring från Nordiska museets biblio tek av bland annat likpredikningar från 1600- och 1700-talen samt av skådespel från 1800-talet. En ligt Nordiska museets uppgifter utgjordes i bör jan av 1990-talet omkring hälften av tryckprov samlingens bestånd av material från Nordiska museets samlingar.38 En påle i köttet Svenskt bokmuseum växte alltså till sig men var alltjämt inget museum utan en hemlös samling deponerad på en vind i väntan på bättre tider.

Detta gällde under 1940-talet och under 1950-talet liksom under 1960-talet, 1970-talet och 1980-ta let. Så länge Anders Billow orkade besökte han samlingen och han lär ha arbetat med dess kata logisering in på 60-talet.39 Han var ganska ensam om sitt engagemang men inte helt ensam. Bengt Bengtsson (1910–1981) som var boktryckarson och intendent vid Nordiska museet fram till 1961 då han blev chef för Kulturen i Lund värnade också om den bokhistoriska skatten på vinden. Den måste även i hög grad ha intresserat honom som forskningsmaterial; 1956 disputerade Bengt Bengtsson på en avhandling om svenskt stilgju teri före 1700 så han förstod hur värdefull en sys tematisk svensk tryckhistorisk samling var för forskningen.40 När Bengt Nyström (1937–) 1964 kom till Nordiska museet, där han stannade till 1979, blev han samlingens tillskyndare och enligt en muntlig uppgift från Per S. Ridderstad var det Bengt Nyströms förtjänst att samlingen alls fanns kvar där på vinden på Skansen. Även om samlingen var i säkert förvar var den otillgänglig och osynlig och varken Nordiska museet eller Skansen hade resurser att göra något vettigt av den. Frågan är också hur säkert förvaret var. I den inledningsvis omnämnda artikeln i Svenska Dagbladet i januari 1992 beskriver Bo Bennich-Björkman hur han beger sig till vinden på Skansen för att leta efter en handskriven protokollsvit från Boktryckeri-Societeten, 10–15 kvartovolymer från åren 1802–1810. De historiskt

viktiga dokumenten – tillkomna under de dra matiska åren före och under tryckfrihetsförord ningens tillkomst 1809–10 – var i Svenska bok tryckareföreningens ägo (föreningen var ju en fortsättning på societeten) men hade vid 1960-ta lets mitt packats ner i lårar av föreningens arkiv ansvariga och fraktats upp till vinden på Tottie ska malmgården.41 Väl uppe på vinden, där det uppenbarligen inte ens fanns belysning, rotade Bennich-Björkman, en tjänsteman från Skansen och boktryckareföreningens intendent, som 25 år tidigare hade kört upp lårarna till Skansen, runt i prång och vrår och genomsökte ännu på 1990-talet ouppackade lårar med trycksaker. Skildringen ger knappast intryck av ordning och reda och Boktryckeri-Societetens proto kollsvit stod heller inte att finna. De farhågor som väcks hos läsaren pekar på att BennichBjörkman har rätt när han längre fram i texten menar att ‘[e]fter Billows bortgång 1964 hade nog de ansvariga mest uppfattat samlingarna på Tottieska vinden som en påle i köttet. Ambitio nen har närmast varit att bli av med dem under så hedersamma former som möjligt.’42 Att de svenska tryckarnas intresseorganisation inte var intresserad av samlingen vet vi vid det här laget och vid slutet av 1970-talet ville man en gång för alla överlåta den på någon annan. Svenska tryckeriföreningen – som boktryckareförening en nu hette – försökte övertala Nordiska museet, Skansen, Grafiska förbundet, Stockholms Ty pografiska Gille och Röhsska konstslöjdmuseet men utan framgång.43 Förhandlingar fördes även med Kungliga biblioteket och enligt Per S. Rid derstad, som då arbetade där, var det på vippen att KB tog emot samlingen.44 Men Kungliga bibli oteket hade stora utrymmesproblem och var kon centrerade på sina akuta utbyggnadsplaner och i början av 1980-talet blev det trots allt Nordiska museet och Skansen som tog över äganderätten. Samlingarna fanns ju redan hos dem och utgjor des till viss del av kompletteringar från Nordiska museets bibliotek. Helt enkelt att reda ut förhål landena så här i efterhand är det emellertid inte. Enligt ett PM från 1993 ska boktryckareförening ens material ha överlåtits till Nordiska museet på 1980-talet, enligt ett annat ska samlingarna ‘enligt uppgift tidigare överlåtits av Svenska tryckeriför eningen till Stiftelsen Skansen’.45 Oklarheterna beror på avsaknaden av ursprunglig dokumen

tation. Att Skansen var en del av Nordiska mu seet när boktryckareföreningen genomförde sin deponi på 1930-talet men sedan, 1963, skildes ut och blev en egen institution bidrar säkert också liksom att Nordiska museet infogat eget bestånd i en samling som var deponerad hos dem själva men till vissa delar kom att hamna hos Skansen. Rörigheten speglar också, vågar jag påstå, det låga värde man tillmätte samlingen. Av sam lingens vidare öden, till vilka vi ska återkomma framöver, kan man under alla omständigheter slå fast att Nordiska museet ägde delsamlingen Svensk tryckprovsamling och Skansen resterande material – stilprov, facklitteratur och en del äldre, utländsk och svenskt boktryck.46 Sammanlagt ska det vid slutet av 1980-talet ha rört sig om ett bestånd på cirka 200 hyllmeter. Hans och Greta Hans och Greta bor i Berlin. Greta är cocktailser vitris och Hans har haft en roll i en Fassbinder film. ‘Jag har slösat bort mitt liv på vår dumma saga’, säger Hans. ‘Vad är historia’, frågar Greta.47 Fast egentligen är ju Hans och Greta två små stackars barn. Deras elaka styvmor vill låta dem dö. Hon lurar ut dem i skogen och lämnar dem åt sitt öde. De går vilse och hittar ett pepparkaks hus. Häxan som bor där bjuder in dem. Hon ger dem mat men i hemlighet smider hon en gruvlig plan – hon ska göda barnen och sedan äta upp dem. I Grimms version klarar sig barnen och enligt Laurie Anderson flyttade de så småningom till Berlin. Men hur gick det i verkligheten? Och vad har Hans och Greta med Svenskt bokmuseum att göra? Ingenting, i alla fall inte i verkligheten. Som jag nämnde i föregående artikel om sam lingen (Biblis nr 91) har Laurie Andersons låt The Dream Before emellertid ofta kommit för mig un der arbetet med att teckna Svenskt bokmuseums historia. Det är i den sången Greta undrar vad historia är för något och Hans svarar med Ben jamins historiefilosofiska tes att historien är en ängel som vill gå tillbaka i tiden och laga det som är trasigt men hindras av en storm som blåser från paradiset och som tvingar ängeln, bakläng es, in i framtiden. Stormen heter Framsteg.48 Det är här som Hans och Greta, i Andersons tappning, ändå får någonting med Svenskt bok

museum att göra, som en fiktion som tar vid där sagan tar slut och med hjälp av Benjamin kastar ett flackande sken över det förflutnas havererade drömmar. När jag redogör för Svenskt bokmu seums förflutna, framstår de 120 årens alla tillkor takommanden som en kedja. Men i det förflutnas nu fanns det, åtminstone initialt, inte någon kedja, ingen serie av misslyckanden. Ett tag fanns det till och med en framtid. Det förflutna produ ceras i nuet som en följd av ett förflutet som inte hade tillgång till det vi ser i det. ‘Anledningen till att nuets fenomenologiska operation måste få formen av ett slags poetiskt påhitt är att den […] förkroppsligar ett för den tidigare filosofin eller historien gemensamt misslyckande’, skriver Fred rik Palm i Det odödas analys apropå den sloven ska filosofen Slavoj Žižeks förhållande till Ben jamins historiefilosofiska teser.49 Det som tedde sig fast har förflyktigats, som Marx uttryckte det, och insikten om det sätter nuet i gungning. Hur ska det bli med det vi producerar? Under många decennier var Svenskt bokindustrimuseum nå got som skulle bli, som skulle realiseras. Det låg i framtiden. Successivt övergick sedan Svenskt bokmuseum till att bli en förfluten framtidsidé, något som låg i det förgångna. I takt med det för vandlades själva materialet från en samling under uppbyggnad till ett problem man ville göra sig av med. Sedan gjorde man sig av med det. Då blev det en samling någon hade gjort sig av med. Nu är det återigen ett problem och vad som hände

med Svenskt bokmuseum däremellan får vi åter komma till. Framsteg är i sig en fiktion. Föreställningen om framsteg växte fram under den era som ar tikelserie behandlar. Framstegstanken präglade alla de styrelsemöten, promemorior, handlings planer och flyttningar, ombildningar och ut rensningar som på ett eller annat sätt berörde samlingen liksom den utgör grundackordet i vår egen samtids massiva satsningar på exempelvis digitalisering och i alla tusentals dokument – vi sioner, strategier, handlingsplaner och annat – som produceras under tusentals möten av tusen tals tjänstemän som strävar i framstegets tjänst. Framsteg handlar alltid om något annat än det vi redan har, det handlar alltid om framtiden. I väntan på framtiden ligger fortfarande roman häftena, stilproven, affischerna och inkunablerna där och betraktar oss. De för lågmälda samtal med likpredikningar och politiska pamfletter och lyssnar på det inåtvända mumlet från veten skapliga traktater. På nätterna sjunger de tillsam mans Laurie Andersons sång. ‘I’ve wasted my life on our stupid legend’. De har inte bett om att in fogas i någon samling och de betackar sig för att betraktas som ett problem. Författaren riktar ett varmt tack till Per S. Ridder stad för värdefulla kommentarer och tillhandahåll ande av källmaterial. – Samtliga fotografier är tagna av författaren.

NOT ER 1. Bo Bennich-Björkman, ‘Mystik på bokmuseum’, Svenska Dagbladet, 20 januari 1992. 2. Jfr Lundblad, ‘Svenskt bokmuseum. En dröm täckt av damm’, Biblis, nr 85 (Våren 2019), s. 60–63; Magdalena Gram, ‘Boken som konstverk, bruksvara & museiföremål’, årsboken Biblis 1990, s. 50. Gram beskriver Hasselquist som ‘[b]okindustrimuseets sammanhållande kraft’. När man fördjupar sig lite i den här historien så står det klart att han under en period var den som mest aktivt arbetade med planerna men man får samtidigt intrycket av att han inte riktigt togs på allvar. 3. Gram, s. 50. Om Nordiska museets avdelning för bokhantverk, se Sune Ambrosiani, Nordiska museet. Afdelningen för bokhandtverk. Rum 115. Vägledning utarb. af Sune Ambrosiani (P.A. Norstedt & söner, Stockholm 1916). 4. Anders Billow, ‘I Waldemar Zachrissons och Arthur Hazelius’ anda. Ett förslag till boktryckarhus av Anders Billow’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1931, nr 3, s. 77–82; s. 78. 5. Jan Jönsson, Läsmaskinen: Aspekter på bild och bok med utgångspunkt i Anders Billows verksamhet 1923–1953, (diss.) Lund 2008, s. 28ff.; Billow, ‘Ett förslag till boktryckarhus’.

6. Billow, ‘Ett förslag till boktryckarhus’. 7. ‘En dag [berättade talaren] kom min vän, amanuensen Anders Billow till mig och föreslog, att Stockholmskvarteret på Skansen skulle inrymma ett bokhantverkets hus.’ Utdrag ur Andreas Lindbloms middagstal vid invigningsfesten. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1932, nr 10, s. 317. 8. För mer om Billow och hans arbete se Jan Jönsson, Läsmaskinen; Sten G. Lindberg, ‘Anders Billow och hemligheten med hans framgång’, Grafiskt Forum 1969, nr 3, s. 108–13; Anders Billow: Mellan kast och press på Nordisk Rotogravyr 1923–1959 (Stockholm: Nordisk Rotogravyr 1960); Magdalena Gram, ‘Anders Billow och det grafiska uttrycket’, i Det grafiska uttrycket (Lidingö: Stockholms Typografiska Gille 2000), s. 74–89. 9. Föreställningen att vissa former på ett eller annat sätt är överlägsna andra var inte ny. Jfr Lundblad, Om betydelsen av böckers utseende: Det svenska förlagsbandets framväxt och etablering under perioden 1840–1914…, (Malmö: Rámus 2010), kap. 5 och s. 236–39. 10. Jönsson, Läsmaskinen, s. 223. 11. Jönsson, Läsmaskinen, s. 93–95 och andra delar av arbetet för

en vidare bild av problematiken. Konflikten kring formgivning gick i branschen under epitetet ‘marginalfrågan’ och handlade i korthet om den funktionalistiskt präglade och stundtals asymmetriska formgivning som Billow utvecklat i sina arbeten och som med Svenska Turistföreningens årsskrift 1932 spridits i stora upplagor. Inte minst fotografiernas placering på sidan, som pekade mot den helt utfallande bildplacering Billows senare introducerade, innebar ett brott med den etablerade formgivningstraditionen. 12. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1932, nr 10, s. 311–322. 13. Fataburen: Nordiska museets och Skansens årsbok (Stockholm: Nordiska museets förlag 1933), s. 325; Bengt Bengtsson, ‘Officina Typographica. Boktryckeriet och bokbinderiet på Skansen i Stockholm’, Bogvennen 1975, häfte 4, s. 97–105; Anders Billow, ‘Officina typographica Skansen’, i Fataburen 1934, s. 165–86; s. 173, 176f. 14. Nils Wessel, Svenska typografförbundet 1887–1936: Ett svenskt fackförbunds historia (Oskarshamn: Oskarshamnsbladets tryckeri, 1937), s. 728. 15. Anders Billow, ‘Officina typographica Skansen’, s. 165–86, s. 168; 176 (min kurs.). 16. Hugo Lagerström, ‘Bokindustrimuseet i Stockholm, en värdefull institution’, Nordisk boktryckarekonst 1906, häfte 12 (december), s. 431. Förfrågningar om handlingar rörande Svenskt bokmuseum har riktats till Nordiska museets men deras arkiv rymmer varken något depositionsavtal eller någon skriftlig uppgift om att föremål skulle ha skänkts. De knapphändiga uppgifter som finns i deras papper handlar om boksamlingen. E-postsvar till artikelförf. från Marie Steinrud på Nordiska museets arkiv 25 september 2020. Inte heller Skansens arkiv tycks rymma några uppgifter om föremålsöverlämning från boktryckareföreningen eller andra uppgifter från första hälften av 1900-talet, detta enligt korrespondens med arkivarie Birgitta Jansson, Stiftelsen Skansen, i mars 2021. 17. Bengt Bengtsson anger felaktigt, i sin artikel om Officina Typographica 1975 (s. 97) att invigningen skedde den 28 september 1932. 18. ‘En sevärdhet av ytterst stort intresse. Rekordartad snabbhet: driften igång 1 ½ år efter förslagets framkomst!’, Nya Dagligt Allehanda 19 augusti 1932. Museet fick stort genomslag i pressen. ‘[M]ed bistånd av många frivilliga krafter kunde Nordiska museet i går öppna ett bokhantverksmuseum, som är vår motsvarighet till Gutenbergmuseet i Maintz och ’Musee Plantin’ i Antwerpen’, meddelade exempelvis Stockholms-Tidningen den 27 augusti 1932. 19. Anders Billow, ‘Officina typographica Skansen’, s. 165. 20. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1932, nr 10, s. 311–22. 21. Bengtsson, ‘Officina Typographica’, s. 97. 22. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, s. 321. 23. Ibid; Billow, ‘Officina typographica Skansen’, s. 173. 24. Nya Dagligt Allehanda 19 augusti 1932; Anders Billow, ‘Svenskt bokmuseum’, Grafiskt Forum 1938, nr 1, s. 4. 25. Bengtsson a.a.. Se Billow, ‘Svenskt bokmuseum’ för intressanta detaljer om sätteriets historia. Se ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, Svenska boktryckareföreningens meddelanden 1932, nr 10, s. 311–22, s. 321 för förteckning över dem som skänkte föremål. 26. Som Magdalena Gram visat, skulle inte heller det etablerade, svenska museiväsendet komma att förverkliga den ‘syntes av tekniska och estetiska aspekter, som Waldemar Zachrison och Alexis Hasselquist avsett’, Gram 1990, s. 50. 27. Billow, ‘Svenskt bokmuseum’, s. 4. 28. Boktryckareföreningens tidskrift Meddelanden från Allmänna svenska boktryckareföreningen utgavs mellan 1895 och 1934.

1935 fortsatte den under namnet Grafiskt Forum. Svenska boktryckareföreningens meddelanden. 29. Visst efterforskningsarbete har på min beställning utförts av arkivarier på Centrum för näringslivshistoria där arkiven från Svenska boktryckareföreningen återfinns i Grafiska företagens deponi, dock utan att några handlingar om överförande av föremålssamlingar kunnat påträffas vilket förvisso inte betyder att sådana inte finns. 30. ‘Bokhantverkshuset högtidligen invigt’, s. 321. 31. Billow, ‘Svenskt bokmuseum’, s. 5. 32. Ibid. 33. Ibid. 34. Inventarieliggare för Tottieska malmgården, kopia (s. 9–10) vänligen mig tillsänd av arkivarie Marie Steinrud. 35. Ibid. 36. Ibid. Enligt Marie Steinrud finns den omtalade katalogen inte kvar på Nordiska museet och museets bibliotek har heller inga spår efter Svenskt bokmuseum i sina handlingar. 37. Billow, ‘Svenskt bokmuseum’, s. 5. 38. Uppgift ur PM från Per S. Ridderstad till Einar Hansens Biblioteksstiftelses styrelse 2 juni 1993. 39. Bo Bennich-Björkman, ‘Mystik på bokmuseum’, Svenska Dagbladet 20 januari 1992. 40. Bengt Bengtsson, Svenskt stilg juteri före 1700: Studier i svensk boktryckerihistoria, (diss.) (Stockholm: Skolan för bokhantverk, 1956). 41. Bennich-Björkman, ‘Mystik på bokmuseum’. 42. Ibid. 43. Allmänna Svenska Boktryckareföreningen bildades 1893. Namnet ändrades 1911 till Svenska Boktryckareföreningen och 1973 till Svenska tryckeriföreningen. 1993 uppgick föreningen i Grafiska företagens förbund; PM om Svenskt bokmuseum till Einar Hansens Biblioteksstiftelse från Per S. Ridderstad 2 juni 1993. 44. Muntlig uppgift från Per S. Ridderstad. 45. PM om Svenskt bokmuseum till Einar Hansens Biblioteksstiftelse från Per S. Ridderstad 2 juni 1993 respektive ‘Lägesrapport ang. de bokmuseala samlingarna på Skansen’ från Per S. Ridderstad till Einar Hansens biblioteksstiftelse 25 september 1993. För helhetens skull kan nämnas att Tekniska museet i Stockholm under åren 1983–1986, då Bengt Nyström var chef, byggde upp en basutställning om grafisk teknik och den referensgrupp som arbetade med projektet besökte bland andra ställen Tottieska vinden för att, med för mig oviss utgång, söka efter lämpligt material i Svenskt bokmuseum. Tekniska museets basutställning sponsrades av Svenska tryckeriföreningen och kanske ansåg de sig därmed ha gjort sitt för det museala. Basutställningen initierades i samband med 500-årsjubileet av Johan Snells Dialogus creaturarum moralisatus, 1483, det första trycket i Sverige, och invigdes under namnet Det tryckta ordet tre år senare. Arbetet gav även upphov till en utmärkt liten bok med samma namn som utställningen. 46. Information om överlåtandena av Svenskt bokmuseums bestånd är hämtade ur ‘Lägesrapport ang. de bokmuseala samlingarna på Skansen’ från Per S. Ridderstad till Einar Hansens biblioteksstiftelse 25 september 1993. 47. Låten finns på Laurie Andersons album Strange Angels, 1989. 48. På svenska finner man Benjamins historiefilosofiska teser i Walter Benjamin, Bild och dialektik. Essayer i urval och översättning av Carl-Henning Wijkmark (Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion 1991). Tes nio finns på s. 181–82. 49. Fredrik Palm, Det odödas analys: En studie av centralproblematiken i Slavoj Žižeks samhällsanalys, (diss.) Acta universitatis Upsaliensis, Studia Sociologica Upsaliensia, Nr 56 (Uppsala: Uppsala universitet, 2007), s. 47.

elin andersson

S:ta Ragnhilds epitafium Försvunnet och återfunnet

Strängnäs domkyrkobibliotek förvaras in kunabeln Sermones quadragesimales tryckt av Johann Koelhoff d.ä. i Köln 1474.1 Den inne håller predikotexter av teologen och dominikan brodern Thomasinus de Ferraria och har visat sig bära på flera intressanta historier. Inkunabelfors karen och riksbibliotekarien Isak Collijn, som gick igenom de tidiga trycken i domkyrkobiblio teket i början av 1900-talet, upptäckte nämligen att det på bakre pärmens insida klistrats in en senmedeltida handskrift, innehållande två latin ska dikter på rimmad hexametervers – en kortare och en längre – om lokalhelgonet S:ta Ragnhild av Tälje, samt en kortfattad levnadsbeskrivning på prosa.2 Den medeltida skrivarens förlaga har sannolikt varit en stentavla vid Ragnhilds grav i (Söder)Tälje, ett så kallat epitafium, som sedan länge är försvunnet. På ett av sina handskrivna katalogkort över Strängnäs domkyrkobiblioteks inkunabler noterade Collijn att volymen ‘tydl. varit i svensk ägo under medelt. att döma af föl jande på bakre pärmen med hand fr. 1400talets slut: De Sta Ragnilde in Thelge epitaphis’. På en separat lapp har han sedan lagt till följande häp nadsväckande information: ‘Jag stackars syndiga människa kan ej låta bli att knycka denna (hos Geete3 finnes intet om S. Ragnildh) lilla vackra svenska medeltidsbit för UB. Jag hoppas, att Far bror Lax ngn gg. gjort detsamma! Finns i (nej! Fanns) Thomasinus de Ferraria: Sermones. Köln: Koelhoff 1474. 2o. H284.’ 4

Tidigare kännedom om fragmentet Det medeltida fragment som Collijn ‘knyckte’ ur boken nämns inte i Henrik Aminsons tryckta ka talog över domkyrkobiblioteket (1863–64), men faktum är att det var känt sedan tidigare. Forn forskaren Johan Peringskiöld (1654–1720) inven terade samlingen på 1680-talet och nedtecknade verserna i en handskrift som finns bevarad vid Kungliga biblioteket. Peringskiöld låter där veta att han skrivit av texten ex vetusta membrana pergamena, addita ad calcem Sermonum Quadragesimalium Thomasini de Ferraria (‘från gamla perga mentblad insatta i slutet av Thomasinus de Ferra ria, Sermones…’).5 Ytterligare en samtida avskrift återfinns i Palmskiöldska samlingen vid Uppsala universitetsbibliotek.6 Teologen och urkundsfors karen Erik Benzelius d. y. (1675–1743) studerade fragmentet i domkyrkobiblioteket 1696, och ut gav innehållet i tryck 1708.7 På 1930- och 40-talet publicerades ett par studier om S:ta Ragnhild; i dessa nämns fragmentet som försvunnet.8 Hen rik Alm, som utifrån Benzelius utgåva publice rade epitafiets latinska text med översättning i en artikel 1931, har vid kontroll av Strängnäs-in kunabeln fått klart för sig att något tagits bort i slutet av boken, och drar slutsatsen att den skyl dige måste ha varit Benzelius, ‘den ivrige bib lioteksmannen och samlaren’.9 Bara ett par år tidigare hade Isak Fehr (1850–1929), som förestod domkyrkobiblioteket under Collijns tid, fått kän nedom om Ragnhild-epitafiets existens. Fehr har i sitt eget exemplar av Aminsons katalog noterat med blyerts att det numera inte finns något spår

Isak Collijns kortkatalog över inkunablerna i Strängnäs domkyrka. Foto: Elin Andersson.

Thomasinus de Ferraria, Sermones Quadragesimales i Strängnäs domkyrkobibliotek (H 284 fol.). På bakre pärmens insida har den medeltida handskriften ersatts med ett nytt papper. Foto: Emil Stenback, Kungliga biblioteket.

av fragmentet i boken. Han tillägger också: ‘Ett nytt vitt ark på bakre pärmen. Underligt.’10 I bo ken finns mycket riktigt ett papper av betydligt modernare datum än 1400-tal, ganska slarvigt tillskuret och inklistrat på bakre pärmens insida. Av Collijns egna anteckningar vet vi alltså att han avlägsnade handskriften från boken vid nå gon av sina inkunabelundersökningar. Det är märkligt att domkyrkobibliotekarien Isak Fehr uppenbarligen varit helt ovetande om detta för farande, liksom om det faktum att någon (för modligen Collijn själv) ersatt det stulna fragmen tet med ett pappersblad, men så tycks alltså vara fallet. Collijn fick vid flera tillfällen låna volymer från Domkyrkobiblioteket för sin forskning; om detta vittnar bevarad korrespondens mellan ho nom och Fehr:11 Den 2 november 1925: … tack för allt besväret med böckers hitsändning, men det gamla Strängnäsbiblioteket är en guldgruva! Jag har snart slutat förarbetena till inkunabelka talogens omredigering och skall då hemsöka dig i Strängnäs.’ Den 12 december 1925: Jag bifogar idag kvitto på de handskrifter jag har här och de tryck, som jag behåller ännu någon tid. De övriga återgå idag. […] Q 35112 har jag ej här, är den ej återlämnad? Och vad är det den innehåller? Den 22 december 1925: B.B! I största hast vill jag nämna att det lilla Sträng näsbandet S 351 finnes här. God Jul! Din tillgivne vän Collijn.13

Med det kryptiska ‘Farbror Lax’ i Collijns ovan citerade lappkatalog avses biblioteksmannen Lars Aksel Andersson (1851–1923) vid Uppsala universitetsbibliotek, där Collijn var anställd som extraordinarie amanuens på 1890-talet.14 Under den perioden lånade Andersson en hel del böcker från domkyrkobiblioteket. I ett brev ställt till Isak Fehr 14 oktober 1892 – undertecknat L.A.K.S. – skriver han: Hedersvän! Tack för ditt vänliga brev, med anledning varav jag här innesluter mera offisiälla [sic!] lånesedlar (An nerstedt är sjuk!). För rästen behöver Högv. Dt15 inte vara oroligt; mina boklån hit för Bibliografien16 be

traktas såsom Bibl:ts egna, och hela arbetet betrak tas såsom till en viss grad tjänsteärenden (ehuru jag naturligen inte gör det på biblioteket); jag får nästan dagligen på min egen rekvisition och mot min egen underskrift dyrbara beräkningar från K.B. (härom dagen en assurerad för 1500 kr!)

Att Isak Collijn avlägsnade bokblad och frag ment från deras sammanhang är egentligen inte förvånande; förfarandet är välkänt och del i en tradition som han övertog från sin företrädare, riksbibliotekarien Gustaf Edvard Klemming. Klemming arbetade i många år med att spåra upp fragment av tidiga svenska tryck och skapade på det sättet åtskilliga sammansatta exemplar för nationalbibliotekets räkning.17 Så skapades till exempel rekonstruktionen av den fragmentariskt bevarade kyrkohandboken Manuale Upsalense (1487), en rekonstruktion som senare komplet terades av Collijn med blad som han påträffat i olika arkiv, kyrkor och bibliotek.18 År 1902 hit tade Collijn två exemplar av det första trycket på svenska av avlatsbullan Articuli abbreviati (1489), inuti en inkunabel i Uppsala universitetsbiblio tek. Det ena bladet skänkte han till Kungliga biblioteket.19 På samma sätt har han alltså tagit ut den medeltida handskriften innehållande ver serna till S:ta Ragnhild ur Strängnäs-inkunabeln, med avsikten att skänka den till [Uppsala] UB. Det aktuella fallet är bara ett exempel; från andra böcker i domkyrkobiblioteket avlägsnade han fragment av tidiga tryck och avlatsbrev.20 Inget av detta tycks han dock ha nämnt för sin gode vän, domkyrkobibliotekarien Isak Fehr. Ragnhild-fragmentets vidare öden Collijn skrev på katalogkortet att han avsåg att skänka Ragnhild-fragmentet till Uppsala univer sitetsbibliotek (‘UB’). Som forskningen tidigare uppmärksammat finns i UUB ett senmedeltida pergamentblad, med överskriften De sancta Ragnilde in Thelge epitaphis.21 Måtten överensstäm mer: Strängnäs-inkunabelns bakre pärm är 29 cm hög och 21 cm bred. Bladet i UUB är ojämnt, men på bredaste stället är det 27,7 cm högt och 23,1 cm brett. Att fragmentet har en större bredd än bok pärmen förklaras av att en del varit fäst under bo kens rygg. Bokryggen har fyra bind med 5,6 cm mellan varje; fragmentet har märken efter bind

Fragm ms lat 326, Uppsala universitetsbibliotek. Foto: UUB. Bilderna finns digitalt tillgängliga på plattformen Alvin.

med exakt samma avstånd. Dessutom finns ett märke 2,5 cm från fragmentets övre kant, vilket svarar mot den så kallade ändstationen i bokryg gen, det vill säga det ställe där bokbindaren har bytt riktning vid häftningen och fäst kapitälet. På baksidan av fragmentet syns rester av skinn, vilket styrker bilden av att fragmentet fungerat som spegelblad. Det står helt klart att fragmentet i UUB är den ‘medeltidsbit’ som Collijn avlägsnade ur Sträng näs-inkunabeln. Överskriften och de första ra derna överensstämmer med den citerade latinska texten på Collijns katalogkort. Ser vi till Pering skiölds avskrifter och Benzelius utgåva 1708 får vi ytterligare bevis för att det är samma text vi har att göra med. Men ändå kvarstår flera fråge tecken. Att fragmentet numera fanns i Uppsalas fragmentsamling var länge okänt för forskning en; det påträffades först vid en inventering om kring år 1970.22 Ännu märkligare blir historien, när vi tittar närmare på proveniensuppgifterna. På en vidhängande papperslapp står nämligen att fragmentet köptes in från Österlunds antikva riat i Stockholm den 18/2 1932, samt att det ‘här stammar från Hammerska auktionen för ca 10–15 år sedan’. På fragmentets baksida syns universi

tetsbibliotekets stämpel samt accessionsnumret 1932/64. I antikvariat Eric Österlunds kataloger för tiden omkring 1932 har jag inte hittat någon information om liknande medeltida handskrif ter till försäljning, men i tryckta förteckningar över bokauktioner från konst- och boksamlaren Christian Hammers bibliotek 1917 står faktiskt en notis om ‘en bunt äldre pergamentblad ur böck er’ som går under klubban.23 Närmare än så har jag inte lyckats komma, och frågan får därmed lämnas obesvarad tills vidare. Vi vet att Collijn var sysselsatt med Strängnäs-inkunablerna under 1920-talet, av de bevarade breven till Isak Fehr att döma. Sannolikt har han dock haft tillgång till samlingen tidigare än så, kanske medan han fort farande var anställd vid Uppsala universitetsbib liotek.24 Katalogen är odaterad, men en ledtråd finns på ett kort där Collijn noterat uppgifter om en annan Strängnäs-bok under rubriken ‘Till boktryckerikonstens uppfinning’, vilket syftar på den lilla skriften Samtida utsagor om boktryckarkonstens uppfinning, som utkom 1921.25 Dock ger dessa uppgifter inget svar på frågan om varför – och hur – Ragnhild-bladet från Strängnäs skulle ha hamnat i det Hammerska biblioteket. Som ofta är fallet, uppstår fler frågor än svar när man

gräver djupare i historien. Habent sua fata libelli (Böcker har sina öden) lyder den gamla devisen, som rimligtvis också borde gälla för enskilda pergamentblad. Det råder inget tvivel om att Isak Collijn överskred sina befogenheter när han ‘knyckte’ Ragnhild-fragmentet från Strängnäs domkyrkobibliotek, men nu har det åtminstone en trygg förvaring i Uppsala.

med reformationen. Den historiska Ragnhild är således en gåtfull gestalt, men hennes minne le ver i högsta grad vidare i dagens Södertälje, där hon gett namn åt flera byggnader och framträder i kommunvapnet.

S:ta Ragnhild – vem var hon? Avslutningsvis några rader om Ragnhild själv och innehållet i det blad som Collijn la beslag på.26 Som Collijn antydde på sitt katalogkort har Ragnhild ingen festdag i den medeltida ka lendern, och källorna om henne är sparsamma. I fragmentets text nämns hon som drottning, (svär?)dotter till Halsten [Stenkilsson] (Halsteni regis filia) och hustru till kung Inge [d. y.] (coniunx regis Ingonis).27 Hon kallas vidare skyddshel gon för Täljeborna (Thelgensibus alma patrona). Det berättas att hon på pilgrimsresa till Rom och Jerusalem överfölls av rövare som stal hen nes kläder; från himlen skickades genast en kläd nad som skylde hennes nakenhet. I Tälje lät hon bygga en kyrka som hon rikligen utsmyckade (ere ditavit et donis amplificavit). Hennes grav – där den ursprungliga gravskriften funnits uppsatt på en stentavla – har troligen förstörts i samband

S:ta Ragnhild avbildad i Börje kyrka, Uppland, med drottningkrona och pilgrimsstav. Foto: Lennart Karlsson, SHM.

KÄLLFÖ RTECK NING handskrifter Kungliga biblioteket Collijn, Isak. Katalog över inkunablerna i Strängnäs domkapitelsbibliotek Peringskiöld Fh 6. Monumenta per Sudermanniam, Nericiam & Wermelandiam Strängnäs domkyrkobibliotek Isak Fehrs annoterade exemplar av Henrik Aminson, Bibliotheca templi cathedralis Strengnesensis 1–2 (Stockholm, 1863–64). Brev från Isak Collijn och L Aksel Andersson till Isak Fehr. Uppsala universitetsbibliotek Fragm ms lat. 326. Palmskiölds samling, vol. 286.

tryckta källor Alm, Henrik. ‘Drottning Ragnhild och hennes gravskrift i Tälje’. I Sörmlandsbygden 2 (1931), s. 70–78. SBL = Svenskt biografiskt lexikon. Stockholm, 1918–. Antiqvariat Eric Österlund: Katalog 1926–1932. Benzelius, Erik, red. Ioannis Vastovii, gothi, Vitis aquilonia sive Vitae sanctorum regni sveo-gothici. Uppsala, 1708.

Collijn, Isak. Samtida utsagor om boktryckarkonstens uppfinning. Göteborg: Waldemar Zachrisson, 1921. Collijn, Isak. ‘Isak Fehr †’. NTBB 1929, s. 187–88. Collijn, Isak. Sveriges bibliografi intill år 1600, 1, 1478–1530. Uppsala: Svenska litteratursällskapet, 1934–1938. Dahlgren, E. W. ‘L Aksel Andersson’. SBL 1, s. 724. Fröjmark, Anders. ‘Ragnhild’. SBL 29, s. 613. Fröjmark, Anders. ‘Sancta Ragnilde’. Webbplatsen Medieval Nordic Literature in Latin, https://wiki.uib.no/medieval/index. php/Medieval_Nordic_Literature_in_Latin. Förteckning öfver Hammerska biblioteket XXXIII. Stockholm: Bröderna Lagerström, 1917. Harrison, Dick. ‘Kulten av Ragnhild ett lokalt fenomen’. SvD, 12 januari 2021. Lundén, Tryggve. Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare: En bok om Sveriges kristnande. Storuman: Artos, 1983. Lundén, Tryggve. ‘Sankta Ragnhild av Tälje’. Credo 25:4 (1944), s. 184–89. Odenius, Oloph. Recension av Tryggve Lundén, Svenska helgon (1972). Fornvännen 68 (1973), s. 60–63. Nelson, Axel. ‘Isak G A Collijn’. SBL 8, s. 706. SOU 1924:7 = Betänkande och förslag angående läroverks- och

landsbibliotek. Stockholm, 1924. Undorf, Wolfgang. ‘Svenska inkunabelförvärv’. I Bokhistorier: Studier tillägnade Per S. Ridderstad, red. Kristina Lundblad m.fl., s. 211–21. Stockholm: Signum, 2007. Undorf, Wolfgang. ‘The Idea(l) of the Ideal Copy’. I Early Printed Books as Material Objects, red. Marcia Reed och Bettina Wagner, s. 307–19. Berlin: De Gruyter, 2010.

Wehner, R. ‘S:ta Ragnhild i sitt tidevarv. Ett tusenårsskifte. Svenskt, kristet, kosmopolitiskt’. Credo 40:1 (1959), s. 15–35; 55–72. Wolodarski, Anna. ‘Klemming och jakten på de försvunna inkunablerna’. I Fragment ur arkiven: Festskrift till Jan Brunius, red. Marie Lennersand, Åsa Karlsson och Henrik Klackenberg, s. 191–210. Stockholm: Riksarkivet, 2013.

NOT ER 1. Strängnäs domkyrkobibliotek, H 284 fol.; Ragnhild Lundgren, Strängnäs domkyrkobibliotek: Systematisk katalog över tryckta böcker (Skellefteå: Artos, 2017), nr 1470. Jag vill varmt tacka min kollega Wolfgang Undorf, som bistått med flera uppgifter till denna artikel och som först uppmärksammat fallet; se Wolfgang Undorf, ‘Svenska inkunabelförvärv’, i Bokhistorier: Studier tillägnade Per S. Ridderstad, red. Kristina Lundblad m.fl. (Stockholm: Signum, 2007), s. 211–21. 2. Om S:ta Ragnhild, se Anders Fröjmark, ‘Ragnhild’, SBL 29, s. 613; Tryggve Lundén, Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare (Storuman: Artos, 1983), s. 279–89; om epitafiet och en forskningsöversikt om detsamma, se Fröjmarks artikel ‘Sancta Ragnilde’ i webbresursen Medieval Nordic Literature in Latin, https:// wiki.uib.no/medieval/index.php/Sancta_Ragnilde. 3. Robert Geete, Kalendarium Svecicum Medii Aevi: normalkalendarium för Sveriges medeltid sammanställdt (Stockholm: P.A. Norstedt & Söner, 1919). 4. Collijn, Isak: Katalog över inkunablerna i Strängnäs domkapitelsbibliotek (handskrift, KB). 5. KB Fh 6: Johan Peringskiöld, Monumenta per Sudermanniam, fol. 176r–v; SOU 1924:7, s. 189; Tryggve Lundén, ‘Sankta Ragnhild av Tälje’, Credo 25:4 (1944), s. 186. 6. UUB, Palmskiölds saml, vol. 286. 7. Erik Benzelius utgåva av Johannes Vastovius (1623), Vitis aquilonia (Uppsala, 1708), annotatione, s. 80. Benzelius skriver att texten återges ex vetustis membranis ecclesiae Strengnesensis, ‘från gamla pergamentblad i Strängnäs domkyrka’; Lundén (1944), s. 186; R. Wehner, ‘S:ta Ragnhild i sitt tidevarv’, Credo 40:1 (1959), s. 22. 8. Lundén (1944), s. 186; Henrik Alm, ‘Drottning Ragnhild och hennes gravskrift i Tälje’, i Sörmlandsbygden 2 (1931), s. 74. 9. Alm (1931), s. 74. I Lundén (1983) en felaktig uppgift att Benzelius fann fragmentet i Uppsala, s. 283. 10. Henrik Aminson, Bibliotheca templi cathedralis Strengnesensis, 1–2 (Stockholm: Isaac Marcus, 1863 –64); Isak Fehrs exemplar av katalogen med handskrivna notiser, Strängnäs domkyrkobibliotek. 11. Brev från Isak Collijn i Strängnäs domkyrkobiblioteks arkiv. Uppgift om adressat saknas, men Isak Fehr var ansvarig för domkyrkobiblioteket ända till sin död 1929; Isak Collijn, ‘Isak Fehr †’, NTBB 1929, s. 187–88. Se även Bengt Löw, ‘Isak Nikolaus Fehr’, SBL 15, s. 478. 12. Q står för kvartoformat, korrekt signum är S 351 (Catalogi

librorum germanicorum alphabetici, Frankfurt am Main 1592). 13. Med blyerts har domkyrkosysslomannen Mats Åmark den 3 augusti 1929 noterat: ‘Är återlämnadt o finns i Dkybibl’. 14. E.W. Dahlgren, ‘L Aksel Andersson’, SBL 1, s. 724. Tack till Peter Sjökvist, UUB, för referensen. 15. Domkapitlet. 16. Härmed avses G. E. Klemming och Aksel Andersson, Sveriges bibliografi 1481–1600 (Uppsala: Svenska litteratursällskapet, 1889–1927). 17. Anna Wolodarski, ‘Klemming och jakten på de försvunna inkunablerna’, i Fragment ur arkiven. Festskrift till Jan Brunius, red. Marie Lennersand, Åsa Karlsson och Henrik Klackenberg (Stockholm: Riksarkivet, 2013, s. 191–210; Wolfgang Undorf, ‘The Idea(l) of the Ideal Copy’, i Early Printed Books as Material Objects, red. Marcia Reed och Bettina Wagner (Berlin: De Gruyter, 2010), s. 307–19. 18. Isak Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600 1. 1478–1530 (Uppsala: Svenska litteratursällskapet, 1934–1938), s. 84. 19. Collijn (1934–1938), s. 103: ‘Av detta lilla tryck, det första på svenskt språk, voro endast tvänne smärre fragment kända (…), när jag år 1902 ur pärmarna till Nicolaus de Tudeschis Lectura super quinque libros decretalium, P. 1, tryckt i Basel av Joh. v. Amerbach, 1487 […] i Uppsala universitetsbibliotek framdrog tvänne fullständiga exemplar, varav det ena överlämnades till Kungl. Biblioteket.’ 20. Undorf (2007), s. 219–20. 21. Fragm ms lat 326, UUB. Tack till Anna Fredriksson, UUB, för hjälp med mätningen. Se vidare Fröjmark, ‘Sancta Ragnilde’. 22. Oloph Odenius, recension av Tryggve Lundén, Svenska helgon (1972), Fornvännen 68 (1973), s. 62. 23. Förteckning öfver Hammerska biblioteket XXXIII (Stockholm: Bröderna Lagerström, 1917), s. 18, nr 720. Om Christian Hammer, se Olle Franzén, ‘Christian Hammer’, SBL 18, s. 220. 24. Från 1913 blev Collijn förste bibliotekarie vid Kungliga biblioteket; Axel Nelson, ‘Isak G A Collijn’, SBL 8, s. 706. 25. Isak Collijn, Samtida utsagor om boktryckarkonstens uppfinning (Göteborg: Waldemar Zachrisson, 1921), s. 9–10. Uppgifterna på Collijns katalogkort rör en kolofon i Johann Tritheim, Annales regum Francorum (1515). 26. En mer detaljerad redogörelse för bladets innehåll i Fröjmark, ‘Sancta Ragnilde’, samt Alm (1931), s. 70–72; Wehner (1959), s. 25–26; Lundén (1983), s. 283–85. 27. Se även Dick Harrison, ‘Kulten av Ragnhild ett lokalt fenomen’, SvD 12 januari 2021, om släktbanden.

nyheter & noter at

LAW R E N C E FERLI N GH ETTI Han blev nästan 102 år. Det felades en månad och två dagar. Men en födelsedag mer eller mindre kan inte ha spelat någon roll för Lawrence Fer linghetti, född den 24 mars 1919 och en av de vik tigaste gestalterna inom modern litteratur. Ferlinghettis betydelse beror till stor del på hans mångsidighet. Född i New York och utbil dad till journalist vid University of North Caro lina i Chapel Hill, studerade han efter kriget vid Sorbonne och bosatte sig 1951 i San Francisco, den stad och den kultur som han kom att bli så starkt förknippad med. Tillsammans med Peter D. Martin grundade han 1953 bokhandeln City Lights i stadens North Beach-område. De satsade 500 dollar var, ett par år senare köpte Ferlinghetti ut Martin och utökade verksamheten. City Lights blev bokhandeln som också var ett förlag och självklart centrum för tidens yngsta och mest upproriska litterära rikt ning: beatlitteraturen. Ferlinghetti kunde inte bara kombinera skilda egna erfarenheter och intryck, han var också en genuin nytänkare. City Lights skulle ge ut brän nande aktuella böcker, de skulle göra det snabbt och böckerna skulle vara billiga för att kunna utöva maximalt inflytande på den amerikanska litteraturen och det efterkrigssamhälle som ännu inte skakats i grunden av rock’n’roll. Den första bok som förlaget gav ut var Ferlinghettis dikt samling Pictures of the Gone World år 1956. Det är en bra bok, och en fin utgångspunkt för den som vill studera Ferlinghetti som poet, men det

verkligt revolutionerande var formatet. Den serie som härmed inleddes kallades ‘The Pocket Poets Series’, måtten var 12 × 16 centimeter, pärmarna mjuka utan flikar och bindningen en enkel klam merhäftning. Bara att stiga in i bokhandeln på 261 Columbus Avenue, köpa boken (mitt ex är en odaterad sjunde tryckning och kostade fortfaran de inte mer än 75 cents), stoppa den i fickan – The Pocket Poets Series, Number One! – stiga ut på San Franciscos branta gator, leta rätt på närmaste

café (legendariska Caffe Trieste ligger kvar upp för backen, runtom hörnet) och sätta sig att läsa. En av de mest välkända böckerna i serien ut kom året därpå, 1957, Allen Ginsbergs Howl med de berömda öppningsraderna ‘I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked, / dragging themselves through the negro streets at dawn looking for an angry fix, / angelheaded hipsters burning for the ancient heavenly connection to the starry dynamo in the machinery of night…’ Men det var inte textens förening av desperation, mörk energi och metafysisk längtan som upprörde de amerikanska myndigheterna till den grad att ut givaren Ferlinghetti ställdes inför rätta, det var de förment obscena passagerna i Howl. Ginsbergs frispråkiga homosexualitet medförde dock inte fällande dom; tryckfriheten och City Lights vann en viktig seger. Om San Francisco med sina jazz & poesi-kväl lar, med förlaget och bokhandeln som tagit sitt namn från den gamla bluesfrasen om stadens lockande ljus, blev beatlitteraturens särskilda plats var Ferlinghetti själv inte intresserad av att räknas till the beatific writers. Förlagets utgivning speglade hans breda orientering: City Lights gav ut ryska poeter som Jevgenij Jevtusjenko och An drej Voznesenskij (i antologin med det underbara namnet Red Cats), den chilenske poeten Nicanor Parra och parisiske Jacques Prévert. Direktheten i Parras så kallade antidikter och Préverts chan sontonfall var i linje med Ferlinghettis vilja att sprida poesin så brett som möjligt, den skulle till höra gatan och inte föreläsningssalen. Inte heller den amerikanska pionjärmytologin och identiteten, som på 1960-talet kunde inspi rera lokala författare och rockband som Richard Brautigan och Grateful Dead, ville Ferlinghetti ställa sig bakom. I samlingen The Secret Meaning of Things från 1968, som ändå har sina tidstypiska drag, drömmer Ferlinghetti om att San Francis co ska lossna från den amerikanska kusten och segla bort mot Östern. (Nu, i efterdyningarna av Donald Trumps presidentperiod, ter sig en kali fornisk självständighetsförklaring alls inte som någon omöjlighet …) Beatlitteraturen uppmärksammades världen över, San Francisco drog till sig litterära upp täcktsresande och Ferlinghetti översattes ganska snart även till svenska. Först Reidar Ekner och

Lars Kleberg, sedan Gunnar Harding översatte honom i unglitterära tidskrifter och i antologier med amerikansk undergroundpoesi. 1976 över satte Thomas Kjellgren åt Cavefors förlag hans mest kända diktsamling A Coney Island of the Mind från 1958 som Själens cirkus. Liksom de fles ta av Ferlinghettis böcker är den utgiven av lika berömda New York-förlaget New Directions. På nätet ser jag uppgiften att boken sålts i en miljon exemplar och översatts till ett tiotal språk. Men omigen är det kanske den idérike förläg garen Ferlinghetti som varit viktigast för svenskt vidkommande. När Harding och Rolf Aggestam i början av 1970-talet startade FIB:s Lyrikklubbs Lilla serie var The Pocket Poets den direkta fö rebilden: enkla, små men tungviktiga böcker, lämpliga att stoppa i fickan och till ett pris som motsvarade ett paket cigarretter (den idag ögon brynshöjande uppgiften direkt från Gunnar Har ding).

År 2013 reste jag och min hustru Elisabeth till Kalifornien och körde som så många före oss i en hyrd bil längs Highway One utmed kusten från Los Angeles till San Francisco, med avstickare till inlandets ökentrakter. Jag hade före avresan mailat till den 94-årige Lawrence Ferlinghetti och undrat om det fanns möjlighet att träffa ho nom. I mailet berättade jag om hur City Lights utgivning hade inspirerat mig att starta förlag, och att jag hittat ett par titlar till min lista i deras utgivning (Italos Svevos lilla bok om James Joyce liksom Pablo Picassos dikter). Två månader efter hemkomsten fick jag svar (tyvärr försvunnet vid ett datorbyte) med den ungefärliga ordalydelsen att Dear Jonas Ellerström, visst var jag mycket välkommen att hälsa på i San Francisco. I bok handeln var han inte så ofta nuförtiden, men för sökte komma dit i alla fall en gång i veckan. I stället träffade jag nuvarande chefen för bok handeln och förlaget Elaine Katzenberger, en fantastiskt duktig och självständig person som lyckats både förnya City Lights utgivning så att förlaget inte förvandlats till ett beatmuseum (ett helt OK sådant finns numera snett över gatan) och samtidigt bevara bokhandelns karaktär av en kulturell frizon, en plats där ordet alltid är fritt i

vidaste bemärkelse. Vi vandrade runt i de olika rummen och upp på andra våningen till the Po etry Room, med en gungstol att slå sig ned i och med väggarna klädda av bokhyllor. Jag ville na turligtvis se allt som stod där, även på hyllan när mast golvet. Elaine tog en bild av mig i praktiken knäfallande framför Poesin som sedan prydde City Lights hemsida under deras 60-årsjubileum. Det är jag rätt stolt över. City Lights, nu inne på sitt sjunde decennium, blev inte någon typisk modernistisk fyrverkeri pjäs. Förlagets och bokhandelns legendstatus har istället skapats genom uthållighet och integritet. Lawrence Ferlinghetti, med sitt engagemang för både poesi och politik, var klok nog att inte dra för snäva gränser, att låta verksamheten utveck las. Just hans ovilja att erkänna såväl nationella som estetiska gränser tål att påpekas: en utmärkt resebok som The Mexican Night från 1970 rym mer också poetiska inslag, och hans Seven Days in Nicaragua Libre (1979) visar en politisk klarsyn, en optimism inför sandiniststyret som alls inte saknade kritiska synpunkter, som inte hör till de vanliga. Efter resan till San Francisco, som ju hade drag av vallfärd, kom jag själv att översätta Lawrence Ferlinghetti. På disken innanför ingången till City Lights stod hans poetik, aforismsamlingen Poetry as Insurgent Art och lockade med sitt svart röda omslag. Samma färger men mildare fram toning har mitt svenska urval Genom eldslågorna (Trombone, 2015). I denna bok om poesins om störtande kraft hittar Ferlinghetti en samverkan mellan sin poetiska och sin politiska övertygelse som i mina ögon har större kraft och räckvidd än hans rent politiska, samtidskommenterande dik ter i samlingar som Blasts Cries Laughter (2014). Tre utsnitt får exemplifiera och avsluta: Återuppfinn Amerika och världen. Istället för att försöka undfly verkligheten, kasta dig i världens armar. Om du kallar dig själv poet, gör det som en sång och inte som en självdeklaration.

jonas ellerström foto elisabeth ma nsén

De skelögda gåsögonen

F ör några år sedan började det dyka upp en ny typ av gåsögon. Ja, själva ögonen var väl desam ma, men blickarna gick inte längre i läsriktning en, utan in mot de citerade orden, in mot näsro ten om man så vill, eller näbbroten. – Så här skall det väl inte vara? sade jag. Vi satt några stycken och läste korrektur på Ord & Bilds redaktion. – Vadå? sade redaktören. – Citattecknen, sade jag. De skall inte peka inåt, utan åt höger. – Jaha, sade redaktören och tänkte på något annat och viktigare. – Det är bara att gå till läggen, sade jag. Halva redaktionslokalen upptas av ett jättelikt skåp från Karl Wåhlins tid. Där står de samlade årgångarna. Jag tog fram några olika nummer. Gåsögonen, högerpekande, härskade oinskränkt från 1892 och fram till nr 1 1965, då tidskriften gjordes om och fick en ny typ av omslag samt ett &-tecken i logotypen. Fram till och med nr 1 1993 användes de dubbla apostroferna, också kallade (i min generation) de vanliga citattecknen. Sedan blev det gåsögon igen. Jag visade upp några nummer för redaktören. – Ja, just det, riktade åt höger. Okej, då kör vi så. Jag satte tillbaka numren och stängde Karl Wåhlins portar.

Så här lätt kan en typografisk tvist lösas. Man tit tar efter hur det har varit förr och sedan gör man likadant. Tyvärr fungerar det inte i praktiken. Alla som arbetar med typografi har inte Ord & Bilds sam lade årgångar i sin lokal. Istället gör de som de vill. Eller så gör de som någon annan obildad kolle ga har gjort. Rätt som det är har en förändring skett. Nu skelar gåsögonen nästan överallt. Utom i Ord & Bild. Det är väldigt olyckligt eftersom det kan framstå som om Ord & Bild skulle göra fel. När de i själva verket gör rätt. I min pösande självbelåtenhet är det ändå en liten tanke som gnager. Jag vet ju innerst inne att boktryckarkonsten inte började med Ord & Bild. Om jag skall ha rätt i grunden, ända ner i den typografiska lergeggans långa pålar, så måste jag göra en större utredning. För enkelhets skull be stämmer jag mig för att söka i Litteraturbankens samlingar.

Genast stöter jag på svårigheter. Gustav Vasas Bibel: jag hittar inga citattecken. 1600-talet och 1700-talet: klent resultat. När började man egent ligen med citattecken? Jag bestämmer mig för att inte försöka besvara den frågan. Något måste ju återstå till kommande forskare. På 1800-talet börjar de rinna till. Efter en dags bläddrande efter citattecken har jag 56 exempel från 1836 till 1893. Jag hittar inte mindre än sex olika typer av citeringsanordningar. Visserligen är jag belåten över att inte ha hittat ett enda exempel på skelande gåsögon, men jag kan inte känna annat än att hela idén med min ar gumentation är i fara. Historien skall bestämma över nuet – ja, kanske det. Men skall vi i 2021 års bokutgivning ha nedhasade dubbla apostrofer i 2 procent av böckerna? Vem skall i så fall ge ut dem? Jag funderar på en storstatlig myndighet som tar över tilldelning av ISBN -nummer och ci tattecken. Jag fortsätter med att undersöka 30 böcker från åren 1900–50. Där är det bättre ordning. Jag hittar enbart exempel på typ I (73 procent) och typ II (27 procent). Åren 1951–2000 orkar jag inte leta igenom lika mycket, men det förefaller up penbart att styrkeförhållandena mellan typ I och typ II kastas om så att de dubbla apostroferna blir vanligast. Jag sätter mig och tittar på resultaten från 1800talet igen. Det verkar inte finnas några mönster att upptäcka – det spelar ingen roll var någon stans boken är tryckt, eller huruvida det är en översättning eller ej. Varje sätteri tycks arbeta efter sina egna principer, och inte förrän mot slutet av seklet börjar de prata med varandra. Jag undrar dock över att samtliga tre exempel jag hittat på typ V kommer från ungefär samma tid, 1855–60. Typ V är vad uppslagsverken kallar den norska stilen, och jag tycker att jag känner igen citeringstypen från rysk och fransk littera tur. Varje land har sina egna citattecken. Det är rent förvånande hur många kombinationsmöj ligheter det finns av ett fåtal citatkrumelurer. Speciellt för svenskan är att man vill ha exakt samma tecken före och efter citatet – med undan tag för de fåtaliga norskinspirerade exemplen i typ V, de likaså fåtaliga tyskinspirerade exemplen i typ IV samt dagens skelande gåsögon. Andra språk tycker att det är viktigt att veta var ett citat

börjar och var det slutar, ungefär som att spanjo rerna redan i början av meningen vill veta om det är en fråga eller ett utrop. Det är egentligen inte mycket att säga om det. Citattecknet har som uppgift att på ett diskret sätt upplysa om den avvikande karaktären hos ett ord eller en fras. Vill man inte vara diskret så finns alltid den kursiva stilen att tillgå, eller var för inte halvfet, eller rent av spärrad. Citattecknet skall noteras men inte väcka uppseende. En vanlig användning av citattecken är för att markera repliker i prosa. Här råkade jag upp

täcka att citattecknets placering historiskt har va rit oklar. Man kan antingen skriva (a) ”God dag, min bäste man”, sade Envar, eller (b) ”God dag, min bäste man,” sade Envar. I mitt 1800-talsma terial finner jag ungefär lika många exempel på båda skolorna. Någonting tycks hända omkring 1875, för då tar den första skolan överhanden och blir snart allenarådande. Svensk praxis känns nu förtiden mycket stabil. Men även här gäller att olika länder har olika bruk. Repliker kan som bekant också markeras med tankstreck (även kallade pratminus i detta sam

Typ I. 9 procent är gåsögon, högerriktade. Exemplet hämtat ur Herman Bjursten: Gyltas grotta. Tryckt i Stockholm 1853. Typ II. 32 procent är dubbla apostrofer, av den vanliga typen. Exemplet hämtat ur Jane Austen: Familjen Elliot. Översatt av Pauline Westdahl och tryckt i Nyköping 1836. Typ III. 14 procent är dubbla apostrofer, fast uppochnedvända. Exemplet hämtat ur J. P. Dahlqvist: Fattigstugugummans son. Tryckt i Stockholm 1872. Typ IV. 7 procent är dubbla apostrofer, fast det första paret är liksom nedhasat och det andra är uppochnedvänt. Exemplet hämtat ur Eleonore Danielsson: Ebons öde. Tryckt i Göteborg 1861. Typ V. 5 procent är gåsögon, fast utåtriktade. Exemplet hämtat ur Charlotte Brontë: Jane Eyre. Översatt av C. J. Backman och tryckt i Uppsala 1855.

Typ VI. 2 procent är dubbla apostrofer, fast nedhasade. Exemplet hämtat ur Johan Niklas Bruhn: Fru Burgman och hennes vänner. Tryckt i Stockholm 1859.

manhang). Alva Dahl rapporterade i Med andra ord nr 98 (2019) om hur hon som översättare ex perimenterade med att översätta citattecknen med tankstreck. Det innebar vissa ingrepp i an föringarna, men hon tyckte ändå att det kunde vara värt att överväga. Hon ömmade för översätt ningslitteraturen och ville att den skulle få sam ma möjligheter som den inhemska. Man förstår att hon tycker det ser bra ut med pratminus. Själv har jag översatt sedan 1980-talet och ald rig ändrat citeringsbruket. Jag har heller aldrig fått någon påstötning från högre ort (redaktör eller förläggare) om att det vore eftersträvansvärt. Däremot har jag förstått att just den ändring som Alva Dahl experimenterar med företogs i stor skala tidigare under 1900-talet. Ur min irländska bokhylla hittar jag raskt två exempel. Så här står det i Edna O’Briens Girls in Their Married Bliss (1964): ‘But why?’ she begged. ‘Why? Why?’ After all, he had been the one to urge marriage and child on her, and he must have known that she was incontinent.

Och i Gunilla Berglunds Flickor i äktenskapets hamn (1965): – Men varför det? tiggde hon. Varför? Varför? När allt kom omkring var det ju han som hade trugat på henne äktenskap och barn, och han måste ha förstått att det inte passade henne att vara gift.

I sitt experiment vill Alva Dahl ha ett nytt stycke om den inre monologen fortsätter efter repliken, för att inte det skall bli otydligare än med citat teckensmetoden. När jag tittar på mitt andra ex empel, Tomás O’Crohans The Islander (1934; det iriska originalet 1929), så är det precis så Marga reta Ångström gör i Karg kust (1949). Vi har alltså två sätt att angripa anföringspro blemet i svenskan. För säkerhets skull gör jag en statistisk undersökning av mitt 1800-talsmaterial. Där markeras repliker med tankstreck i 33 pro cent av fallen och med citattecken i 67 procent. Under första halvan av 1900-talet knaprar tank strecken in på försprånget. Man torde kunna säga att båda bruken har en stabil grund i historien. Nu skall jag inte låtsas som att 1800-talsmaterialet var alldeles homogent. Det fanns, precis som fal let var med citattecknens utformning, egendom liga blandformer. Man kunde till exempel strö

in extra tankstreck, eller blanda tankstreck och citattecken eller rent av använda bådadera samti digt. Det gällde dock en liten andel. Sedan finns det ytterligare ett alternativ för an föringsmedvetne. Det är att inte använda något tecken alls. Jag nämner det inte bara för fullstän dighetens skull, utan även för att det är det sys tem jag själv använder. När jag skrev min första roman blev det snart uppenbart att den till över vägande del skulle bestå av repliker. Jag tyckte det blev för mycket onödiga tecken vare sig jag använde dubbla apostrofer, gåsögon eller pratmi nus. Jag ville se romanen som ett sammanhäng ande resonemang, där det egentligen inte var så viktigt vem som pratade eller vad som fanns i in direkt respektive direkt anföring. Den här metoden ställer vissa krav på förfat taren. Man får skriva så att det inte blir en enda röra av alltihop. Det var inte jättesvårt, tyckte jag, och dessutom var jag nöjd över att ha kommit på en sådan bra idé alldeles själv. Ganska snart visade det sig att ett par av mina favoritförfattare gjorde likadant – Flann O’Brien i At Swim-Two-Birds och Tove Jansson i Mumin böckerna – så jag fick motvilligt erkänna att jag förmodligen plockat upp det hos dem. Min utgångspunkt, att man skall göra som man alltid har gjort, har alltså visat sig långt min dre självklar än jag trodde. Till exempel råkade jag visa att valet av citeringsmetod kan ha rent konstnärliga syften. Så vad skall vi göra med de skelande gåsögonen? Förvisso har jag med förö dande empiri klarlagt att de är nykomlingar i den svenska typografin, men icke desto mindre kan det finnas typografer runt om i landet som gläds åt de fördelar som skelandet medför. Man skulle rent av kunna tänka sig att andra nymodigheter introduceras vad det lider, till exempel att man använder det brittiska systemet med enkla citat tecken, apostrofer, det första uppochnedvänt och det andra rättvänt. Då får man på oöverträffat li ten yta reda på att det är fråga om ett citat, och dessutom ser man tydligt var det börjar och var det slutar. erik a ndersson

Nytt bokmuesum i Bryssel

Det belgiska nationalbiblioteket KBR har öppnat ett museum i sina lokaler i centrala Bryssel. Här visar de upp medeltida handskrifter ur de bur gundiska hertigarnas bibliotek, vars arvtagare nationalbiblioteket kan sägas vara. Dessa mäster verk ur bibliotekets medeltida samlingar presen teras i ett sammanhang, där deras historia, ma terialitet och bredare betydelse också beskrivs. Både estetik och bildning får utrymme. Det är ett mycket imponerande och ambitiöst museum, som ingen bokintresserad Brysselresenär borde missa att besöka. Museet skulle egentligen ha öppnat den 15 maj 2020, men invigningen sköts upp till september samma år på grund av coronakrisen. Kort däref ter stängdes det igen som en följd av de belgiska myndigheternas åtgärder för att minska smitt spridningen under de stigande sjukdomstalen under hösten. I december öppnade det så igen, förhoppningsvis mera permanent denna gång. Det är alltså ett ambitiöst och pedagogiskt museum som omfattar flera rum och sträcker sig över två våningar. Biblioteksbyggnaden är från 1950-talet, men ligger där det så kallade Couden bergpalatset en gång låg. Palatset hyste tidvis just de burgundiska hertigarnas hov, men brann ner på 1700-talet. Ett gotiskt kapell, den enda kvar varande delen av palatset, har inkorporerats i den moderna biblioteksbyggnaden och utgör

passande nog det första rum besökaren leds in i under museivistelsen. Många av böckerna som visas upp har alltså i någon mån återvänt till sin ursprungsplats. Museet består av olika avdelningar av olika storlekar, där besökarens uppmärksamhet riktas mot något särskilt område. Förutom en imponer ande mängd böcker av ofta unikt historiskt och konstnärligt värde ur hertigarnas bibliotek finns också ett brett utställningsmaterial av annan art. I ett rum beskrivs exempelvis hur och i vil ket sammanhang medeltida böcker producera des, där visas också sådant som pigmentprover och pergamentark. Ett annat utrymme ägnas uppfriskande nog åt frågan om läsande och an vändandet av böcker under medeltiden; här har man ställt ut ett par 1400-talsglasögon som åter

funnits under en arkeologisk utgrävning. De är monterade så att besökaren kan prova att titta genom de medeltida glasen, som förefaller fullt jämförbara med moderna läsglasögon. Museet blandar också traditionella sätt att ställa ut böck erna i generösa montrar med moderna tekniska inslag, filmsnuttar och interaktiva element på ett skickligt sätt och utan att det blir tramsigt. Det är pedagogiskt, vackert och roligt gjort. Museet är också utformat så att varje besökare kan anpassa sin vistelse efter sin ambitionsnivå, och det finns möjligheter att fördjupa sig i enskilda frågor eller få en mer publikfriande översikt. Kärnan i museet är de ungefär 300 bevarade medeltida böcker som alltså en gång i tiden till hörde de burgundiska hertigarnas bibliotek. På den tiden – 1300- och 1400-talet – var det som i

dag är Belgien i huvudsak en del av hertigdömet Burgund. Ursprungligen en sidogren av den franska kungafamiljen utvecklades hertigdömet under den sena medeltiden till ett i praktiken självständigt feodalrike. Biblioteket började sam manbringas under Filip den djärve (1342–1404) och expanderade successivt, framförallt under Fi lip den gode (1396–1467). När den självständigare delen av familjen dog ut och staten Burgund kol lapsade mot slutet av 1400-talet innehöll bibliote ket ett tusental volymer och var fullt jämförbart i omfattning och ambitionsnivå med det kungliga franska biblioteket eller Vatikanbiblioteket. En fullständig förteckning över de av de återstående böckerna som i dag finns i Bryssel har publicerats i fem band, men lagom till museets öppnande har också en mer översiktlig och vackert illustre rad bok om hertigarnas bibliotek getts ut på fran ska, nederländska och engelska. Passande nog har nyligen också en ny och kritikerhyllad bok om hertigdömet Burgunds historia getts ut i Bel gien, Bart Van Loos De Bourgondiërs från 2019, på franska som Les Téméraires 2020. Därtill var det under våren 2020 en mycket ambitiös utställning i annan belgisk stad, Gent, om renässanskonstnä ren Jan van Eyck – också aktiv som bokkonstnär och också aktiv under den burgundiska tiden. Uppmärksamheten som ägnas tiden och dess ci vilisation har alltså knappast varit större än nu. Alla böckerna i museet kan naturligtvis inte

visas upp samtidigt, så var tredje-fjärde månad är tanken att de utställda böckerna ska bytas ut, och nya verk ställas ut. Att redogöra i detalj för de en skilda böckerna är därför inte möjligt här. Men det kan kanske vara påkallat att fresta med några av dem: kanske Peterboroughpsaltaren (Bryssel, KBR , Ms 9961-62) från tidigt 1300-tal med fantas tiskt friska marginaldekorationer som framstår som en hel befolkad skog, eller en av den beröm de bibliofilen Jean de Berrys tideböcker (Bryssel, KBR , Ms 1160-61) med hans porträtt i grisaille av André Beauneveu, aristokratiskt diskret dekore rad med den bokälskande hertigens heraldiska symboler, en björn och en sårad svan. Men lis tan kan göras lång, och särskilt välkommet är det alltså att böckerna presenteras samlat och i ett sammanhang, som en viktig del av något större. Museet i KBR är sammanfattningsvis ett till skott i världsklass i ett land som för övrigt inte saknar flera sådana. Bara i Bryssel kan näm nas Erasmusmuseet (Erasmushuis eller Maison d’Erasme), där den berömda filosofen bott en tid och där en stor del av det utställda materialet kretsar kring hans böcker och bokproduktion, eller Bibliotheca Wittockiana, ett bokbandsmu seum av hög klass. Ett annat belgiskt bibliofilt centrum som verkligen står ut är Museum Plan tin-Moretus i Antwerpen, ett stort världsarvsklas sat museum ägnat åt boktryckardynastin PlantinMoretus. Det är inspirerande och glädjande att se hur väl man i Belgien gång på gång lyckats med att skapa attraktiva och intressanta museer om bokkultur och böckernas viktiga roll i all kultur. jakob sjövall

foto jakob sjövall

Om bokförläggaren i Sollentuna och hans granne nobelpristagaren ? Ni är väl medlem av Sällskapet Bokvännerna. För årsavgiften 10 kr. får Ni under året 8 nummer av tid skriften BOKVÄNNEN och till jul en vacker BOK GÅVA samt deltar i en årlig BOKUTLOTTNING med värdefulla vinster. Det är inte bara en god affär. Det är också ett nöje. Sätt in 10 kr. på postgiro 13 24 58 så får Ni undan för undan allt detta.

Så värvade förläggaren Thure Nyman i Sollentu na prenumeranter till den tidskrift som han star tade 1947 och höll igång till 1981. Den fick sedan en fortsättning i Biblis. Tidskriften och sällskapet kring den var länge ett framgångsrikt företag, med ett betryggande antal medlemmar. Min mor var en av prenumeranterna. Som gymnasist deltog jag i en tävling där man skulle sätta samman en lista på hundra böcker att ta med sig till en öde ö. Jag vann andra priset som räckte till flera delar av den då nyutkomna Bonniers allmänna litteraturhistoria. Uppmuntrad av framgången skrev jag en kort artikel om en av Albert Ulrik Bååths minst betydande dikter. Den tog Thure Nyman in efter att först ha skickat mig korrekturet. Det var andra gången jag såg ett, den första var när den ständigt skrivande Sven Chris ter Swahn var vikarie på vårt gymnasium och fördrev sina vakter i aulan med att rätta sådana remsor. När jag ett par år senare skickade Thure Nyman något om boksamlare och bibliotek i USA som kom in i tidskriften valde jag som ho norar Balzacs Kusin Pons illustrerad med Torsten Billmans träsnitt, en av de vackraste böckerna i Bokvännens bibliotek. Och så följde en hel del artiklar under årens lopp … Om sällskapet och tidskriften finns en min nesbok från 1997. Nu har förre riksbibliotekarien och riksarkivarien Tomas Lidman kompletterat den med Till bokens lov!, en redogörelse för den vackra serie böcker som sällskapet Bokvännerna gav ut under femtio år, med start 1947 (Balzac sålde dåligt, märkligt nog). Det är både bok- och personhistoria, som anges redan av underti teln ‘Om Thure Nyman och hans krets’. Det är mycket upplysande och intressant, med citat ur en hel del brev som kom till tidskriftsredaktö ren / förläggaren. Ett av dem skrevs vid midsom martiden 1950 av spjuvern John Karlzén i Lund, en av våra mera udda och mest läsvärda förfat

tare (Olle Holmbergs efterskrift i den postuma romanen Råttan är mycket upplysande): ‘Brukar ni honorera för korrektur? Får jag i så fall berätta den trista historien om min ekonomi? Jag reser till England i morgon. I dag får jag brev från min moder som gärna vill ha lite nålpengar. Hon bor i Igelösa. Själv har jag bara engelska pund i re secheckar. Och där står jag. Varje bidrag motta ges med tacksamhet. Ni tror jag är överförtjust i pengar, men det är tyvärr så att jag ständigt är på jakt efter dem utan att egentligen lyckas få tag i några.’ Det brevet liksom en mängd andra, i original eller kopior, finns numera i Kungliga biblioteket sedan Sällskapet Bokvännernas arkiv donerats dit. Historien bakom två brev som saknas på KB kan förtjäna att berättas. Mot slutet av 1979 hade Thure Nyman bestämt sig för att reducera sitt bokinnehav, och man kunde skicka efter listor på sådant han ville göra sig av med. Det gjorde jag, från Odense där jag den gången var svensk lektor på universitetet. Jag bockade för och betalade de båda blå banden med Harry Martinsons Dikter, i Bonniers serie Den svenska lyriken. De kom till Danmark, och det första, med dikterna 1929– 1953, var hyfsat välhållet. Men det andra som täcker tiden 1958–1973 var i dåligt skick, med fläckig rygg och söndrig pärm. Framför allt fanns förstrykningar, överkorsningar och kludd i mar ginalerna. Jag blev besviken och skickade till baka boken, och fick så detta svar på ett postkort stämplat i Sollentuna 2.11.79: Till ersättning för returnerade Martinson, Dikter – det är hans egna strykningar etc i förbigående sagt – sände jag en av de böcker som stod på listan. Jag tror att det var La Citta del sole, som alltså har för svunnit på vägen. Jag beklagar men kan ju inte göra mycket åt saken. Eftersom det var ett x.band lär inte posten göra några större ansträngningar. Vid likvid gör avdrag för returen. Med vänlig hälsning. Th. Nyman.

Inskottet i första meningen fick mig förstås att med vändande post försäkra Thure Nyman att jag ville ha boken, och jag betalade prompt. Han skickade mig tålmodigt det här brevet, daterat Slta 8/11–79:

obetydliga ändringar han har gjort – ett enda av ord, som jag nu ser. Jag tror inte de genomförts någon stans. Jag fick boken av honom vid ett besök – vi var ganska nära grannar. Jag minns inte den direkta an ledningen. Han var sådan – generös. Den åkte tyd ligen obesedd in i hyllan – jag har ju hans böcker i ou. Campanella har jag inte kunnat reklamera, eftersom jag inte minns, när den sändes. Fanns det någon datumstämpel på omslaget? Vänlig hälsning Th. Nyman.

Och boken kom fram en andra gång, där skötte sig de svenska och danska postverken. Även om ändringarna var få – fast fler än av ett enstaka ord – kan det kanske till framtida forsknings fromma vara värt att förteckna vilka ändringar nobelpris tagaren företog i sina senare dikter. I Ekosång till fjärilen som inleder samlingen Gräsen i Thule (1958) korsade han över de fyra sista raderna i an dra strofen och de fyra första i nästa. I fjärde stro fen ändrade han ‘sig själv som’ till ‘sin sista’. I dik ten Om själar ändrade han verbet ‘böra’ till ‘bör’, och i den följande dikten Kallnande sommar ändrade han ‘ekarnas’ till ‘lundarnas’ och strök sista radens ‘att’. I Höstdikt ändrade han första radens ‘störta’ till ‘faller’, och andra radens ‘alla vrår’ till ‘allt som lever’. Titeln Varslet på följande dikt ändrades till Vårens förebud. Diktens fjärde rad som inleds med ‘En vind som var bättre’ änd rades till ‘En ljusnande tövind’. I Vagnen (1960) korsade han över de tre sista raderna av dikten Ekens minne, och han ändrade ‘folksagans land’ till ‘sagans land’ i dikten Barnsliga minnen. Han strök andra raden i nästa dikt, Ordnad vilsegång. I dikten Kvarnen ströks första strofens avslutande och andra strofens inledande rader, och ‘åt fälten’ togs bort. I fjärde strofen ströks ‘komma’, ‘Han skall’ och ‘i vall’, och ‘visioner’ ändrades till ‘sy ner’. Hela tredje strofen av dikten I grottan kor sades över. Mer än så är det inte, förutom en hel del kryss i kanten och många streck i margina lerna – allt i blyerts som jag var noga med att inte sudda ut. ivo holmqvist

Tack för pengarna och för brev i dag. Jag skickar Martinson i xbd samtidigt härmed. Det är ju bara

Bibliografisk bomb i raritetskammaren?

Ibland har jag anledning att konsultera den bib liografiska databasen Libris för att kontrollera tryckfakta. Så häromdagen. Till min förvåning upptäckte jag att KB här levererat en bibliografisk sensation, utan att göra något väsen av det. I 270 år har året för den gång då den första delen av guvernören Carl Gustaf Tessins brev till sin unge skyddsling kronprins Gustav utkom angetts vara 1751, så som det står på titelbladet: Utkast Af En Gammal Mans Dageliga BREF, Under dess sjuk dom, Til En Späd Prints. – 1751. – STOCKHOLM. Tryckt hos Lars Salvius. Nu meddelar Libris att denna edition visser ligen saknar tryckår, men har tryckts av Lars Salvius i Stockholm 1754, alltså tre år senare än man tidigare trott. Omvärderingen beläggs med en hänvisning till den samlade utgåvan av Tessins prinsbrev 1756, del 2, s. 196. När jag går dit läser jag i ett brev daterat 26 september 1754 följande: ‘Et ringa antal af Tjugu fem, kan hända nog saft lösa bref, blefwo år 1751 emot min förmodan, uppå Hennes Kongl. Maj:ts Nådigste befallning, tryckta, […]’. Jaha? Till detta kan läggas, att Tes sin i det brev, daterat 1 juni 1751, som inleder den följande brevutgåvan En Äldre Mans BREF Til En Stadigare Prints. […] 1753. STOCKHOLM, Tryckt hos Lars Salvius, s [3], ‘wördar underdånigst, Hennes Kongl. Maj:ts Höga wälbehag, at låta trycka de Bref, jag ägt den Nåden at Eders Kongl. Höghet tilskrifwa.’ Nu ska man ju inte okritiskt lita på författare, men då vill man gärna få ett avgörande motbevis. Jag misstänker att katalogisatören på KB trott sig finna detta i samlingsutgåvan 1756, fast i så fall på en annan plats än den hen hänvisar till. I Tessins företal, fol [ )(5r ], står det nämligen: ‘ibland Tret tio Exemplarer, hwilka af en del af dessa brefwen blifwit år 1754. Uplagde […]’. Fortsättningen av företalet berör dels att något av dessa ex hamnat utomlands och i översättning nått allmän sprid ning, dels att dessa brev kunnat misstolkas. Men det måste avse Tessins utgivning av Bref 1753, me nad att utdelas som nyårsgåva 1754. Dessa brev hade väckt drottningens misshag genom vissa frihetliga ordalag och lett till den uppmärksam made brytningen och Tessins avsked i januari 1754. Editionen 1751 är ute ur bilden; den hade ju Lovisa Ulrika själv föranstaltat. Bref 1751 utkom 1751 och inget annat. Den nya

kataloguppgiften i Libris har nationalbibliogra fisk status och skall vara så långt möjligt pålitlig. Men den är helt enkelt felaktig. Samma tryckuppgift meddelar Libris också för den nyssnämnda brevutgåvan En äldre mans bref 1753 med samma hänvisning till utgåvan 1756. Och det är en annan sak: här kan jag förstås inte protestera mot Tessins egen uppgift om 30 ex upplagda 1754. Utgavs gjorde de rent konkret i början av januari, däremot kan man ju undra när de 1350 dubbelsidiga tryckarken hade lämnat Sal vius’ press för att torkas, falsas och häftas, inför avsedd utdelning på nyårsdagen 1754. Ett litet tillägg. Enligt anmärkningen i den KB specifika databasen Regina och den nationella databasen Libris är utgåvan Bref 1751 ‘[t]ryckt i 30 exemplar 1754’. För den upplageuppgiften finns faktiskt heller inte någon täckning. Den före kommer i litteraturen, och jag har själv bidragit med gissningar i området 25–30 ex. Men någon samtida uppgift finns inte, och en siffra dyker först upp som en gissning av Carlander (1904, 3, s. 574): ‘kanske blott 28 ex. såsom den efterfölj ande’ (alltså Bref 1753, för vilken Tessin själv uppgett både 28 och 30 ex.). Bygdén (1898–1915, 2, sp. 724) anger samtidigt bestämt 30 ex. Det är väl inte omöjligt. Antalet samtida avskrifter tyder på stort intresse och liten tillgång. Men jag har un der mitt bokliv noterat nära ett tjugotal olika ex, och något bortfall borde ändå skett även med en från begynnelsen omtalad raritet. Bref 1753 har faktiskt varit ovanligare på marknaden. per s. ridderstad Rättelse till Biblis 93

I Peter Stensons ‘Ett Proust-ABC’ saknas under slagordet Zola (s. 31) en mening. Styckets rätta ordalydelse är: I Kring Guermantes kallar antidreyfusarden madame de Guermantes Zola för Dynghögens Homeros – ‘själva gödseln blir episk för honom’. Hon blir så småningom omvänd till dreyfusard och läser i smyg L’Aurore, tidningen i vilken Zola publicerade ‘J’accuse’. Hon visste ännu inte att också hennes man ändrat åsikt och precis som hon bett en abbé läsa en mässa för Dreyfus.

Rättad i den digitala versionen av Biblis 93.

Att dikta för livet, döden och evigheten: Tillfällesdiktning under tidigmodern tid

Red. Arne Jönsson, Valborg Lindgärde, Daniel Möller och Arsenii Vetushko-Kalevich. 832 s. Göteborg och Stockholm: Makadam förlag, 2020. ISBN 978-91-7061-299-2 I ett praktverk till tegelsten redovisas här resul tatet av ett symposium om tillfällesdiktningen 1500–1800, som anordnades 2017 på Språk- och lit teraturcentrum vid Lunds universitet. Det är ett oerhört omfattande verk och de dryga 40 bidragen struktureras i åtta avdelningar. Översiktsartiklar paras med specifika studier av bröllops- och be gravningsdikter, suppliker, lyckönskningar och hyllningar. Även form, funktion, musik, politik och tillfällesdiktningens representation i bibliote kens samlingar behandlas. Alla som hållit på med äldre tryck känner säkert igen de grafiskt intres santa trycken med timglas, pokaler, labyrinter och liemän. Innehållsligt fokuserar man ofta på sända ren och mottagaren i detta stora material.

Per S. Ridderstad har beräknat att de i Sverige tryckta personskrifterna från perioden 1600–1800 rör sig om dryga 50 000 och antalet separata dik ter uppgår säkert till det dubbla. Centrala namn inom forskningen är för att bara nämna några Stina Hansson, Kurt Johannesson, Lars Burman och Valborg Lindgärde. Svenska Vitterhetssam fundet har länge utfört ett träget arbete med utgåvor av tillfällesdiktare som Brenner och Da lin. Litteraturhistoriskt befinner sig tillfällesdikt ningen inom beteckningen repertoardiktning och florerar under den litterära barocken och är starkt präglad av den klassiska retoriken. På 1720-talet sker en förskjutning från denna praxis till en mer renodlad verkdiktning, något som helt slår igenom under romantiken. För vänner av Kungliga biblioteket vill jag sär skilt framhålla Östen Hedins grundliga uppsats om tillfällesdikten på nämnda bibliotek, som ju har den största samlingen av sådana. Hedin läm nar ett viktigt bidrag till KB:s historia. gunnel furula nd

Medarbetare i Biblis 94

elin andersson är fil. dr i latin och bibliotekarie vid Roggebiblioteket, KB, samt vid Strängnäs domkyrkobibliotek. erik andersson är författare och översättare. Utgav senast Hem: Vandringar i Västergötland. jonas ellerström är författare och förläggare. gunnel furuland är bibliotek arie och fil. dr i litteraturvetenskap. ivo holm qvist är professor emeritus i skandinavisk litte ratur i Ghent. johan laserna är verksam som essäist och grafisk formgivare. kristina lund blad är docent och lektor i bokhistoria i Lund. jonas nordin är professor i bok- och biblioteks historia, Lunds universitet. per s. ridderstad är tidigare professor i bok- och bibliotekshistoria i Lund. jakob sjövall är riksdagens represen tant vid EU:s institutioner och bosatt i Bryssel.

föreningen biblis Föreningen Biblis, Kungliga biblioteket, Box 5039, 102 41 Stockholm www.biblis.se www.facebook.com/Foreningenbiblis Styrelse : Gunnel Furuland (ordförande och skattmästare), Per Cullhed (vice ordförande), Ulf Strömquist (sekreterare), Anita Ankarcrona, Peter Bodén, Jonas Ellerström, Karin Grönvall, Ulf Jacobsen, Arvid Jakobsson och Lars Paulsrud Föreningen Biblis är en ideell förening med ändamål att stimulera intresset för bokhistoria, bibliografi, förlags- och bokhandelshistoria, bokhantverk och samlande. Detta uppnås genom föredrag, studiebesök och genom utgivning av medlemstidskriften Biblis och andra publikationer Föreningen Biblis är Kungliga bibliotekets vänförening tidskriften biblis Utges av Föreningen Biblis och utkommer med fyra nummer per år Ansvarig utgivare : Gunnel Furuland Redaktör : Ulf Jacobsen, ulf.jacobsen@telia.com Redaktionella rådgivare : Jonas Ellerström, Gunnel Furuland, Rikard Heberling, Kristina Lundblad, Jonas Nordin, Glenn Sjök vist, Ulf Strömquist och Ingrid Svensson Den som skickar material till Biblis anses medge elektronisk lagring och publicering Utges med stöd från Statens kulturråd medlemskap i föreningen biblis / p renumeration Prenumeration på tidskriften Biblis innebär automatiskt medlemskap i Föreningen Biblis. Medlemmarna får utöver tidskriften inbjudningar till föredrag, utställningar, studiebesök och medlemsresor Avgift för enskild medlem 400 kr/år, familjeavgift 500 kr/år Studerandeavgift 200 kr/år pg 55 43 03-8 bg 5221-2248 medlemsärenden Ulf Strömquist, ulf.stromquist@kb.se prenumerationsärenden Biblis, att. Ulf Jacobsen, Hemse Bopparve 610, 623 50 Hemse, 072-204 00 75, ulf.jacobsen@telia.com Biblis 94 © Föreningen Biblis och respektive upphovsman 2021 Formgivning och produktion : Ulf Jacobsen och Peter Ragnarsson Satt med Sabon Next och Frutiger Reproduktion: Kungliga biblioteket s. 2, 7–9, 21–22, 27–29; Stockholms auktionsverk s. 5; Herzog August Bibliothek s. 6, 17, 25–28, 30–32; Universität Greifswald s. 10; Niedersächsische Staats- und Universitätsbibliothek Göttingen s. 12, 13; Münchener DigitalisierungsZentrum s. 15; Österreichische Nationalbiblio thek s. 18; Linköpings stadsbibliotek s. 19, 24; Sächsische Landesbibliothek, Staats- und Universitätsbiblio thek Dresden s. 26; Germanisches Nationalmuseum Nürnberg s. 30; Metropolitan Museum of Art s. 32; Rijksmuseum Amsterdam s. 33; Makadam förlag s. 79 Tryck : Livonia Print, Lettland 2021 issn 1403-3313 issn 2002-1747 isbn 978-91-7000-443-8

Biblis 94

Biblis 94 kvartalstidskrift för bokvänner Sommaren 2021 sek 125

01 02 FnL1 FUphY29ic2VuICYgUmFnbmFyc3NvbgVQ ZXRlcgBgy8UZ 02 0044

isbn 978-91-7000-443-8

Biblis 94

Articles inside

Svenskt bokmuseum. ‘En påle i köttet’ Kristina Lundblad

Ett par poeter på 1710-talet. En provenienshistoria i tre avsnitt

S:ta Ragnhilds epitafium. Försvunnet och återfunnet

Nyheter & Noterat

När tryckaren griper tillfället. Tidigmodern experimentell

Hur stort var klosterbiblioteket i Vadstena? Jonas Nordin