per s. ridderstad
Ett par poeter på 1710-talet En provenienshistoria i tre avsnitt
1. En man När jag i början av 1960-talet började läsa ett aka demiskt ämne som då ännu hette litteraturhisto ria med poetik pågick som vanligt ett disciplinärt paradigmskifte. Ja, i och för sig var det nytt att sådant kallades paradigmskifte. På kaféerna i Va sastan i Stockholm debatterades något från Ame rika som hette new criticism och som innebar att texten i sig allenast var värd att analysera; förfat taren var ett passerat stadium på textens väg och sålunda ointressant. I det tongivande arbetet om Litteraturteori (1967) sade Wellek & Warren ifrån: ‘Inget biografiskt material kan förändra eller på verka den kritiska värderingen’. Ett biografiskt studium kan visserligen ha ett visst värde för att förklara anspelningar och ord i en text. Men det är dikten som existerar, ‘de personliga känslorna är borta och kan inte och behöver heller inte re konstrueras’ (s. 70.) Detta var ett hotande bekymmer för alla de nyss disputerade och snart disputerande i ämnet, som satsat på den hävdvunna kungsvägen bio grafisk litteraturforskning. En gång var ju den eviga frågan om relationen mellan liv och dikt inte så komplicerad. Vetskapen om att en verklig livshändelse eller relation skulle ligga bakom en författares berättelse eller dikt förstärker, förut sattes det, läsarens förståelse och upplevelse av texten. Själva känslan av autencitet ger texten ett högre värde. (Äkthetsdyrkan på fantasins bekost nad har ju i vår nutid nått absurda höjder.) Inget kunde vara mer avgörande för en författare än en kärlekshistoria. Alltså jagade litteraturhistorikerna
författarna in i sängkammaren, för att avslöja identiteten hos diktarens musa/älskarinna. Stagnelius Amanda var visserligen ännu und flyende, men Kellgrens Christina (och några till) var med stor säkerhet fastnaglad och Tegnér erbjöd på grund av sin lösmynthet inga större problem. Redan berömda författarporträtt som Bööks Victoria Benedictsson (1950) hade en verklig kärlekshistoria som sin brännpunkt. För Frö dingforskarna Henry Olsson (1950) och Germund Michanek (1962) syntes det viktigt att se vilka verkliga personer som skymtade bakom Elsa Örn och Flickan i ögat. Särskilt aktuell var Hjalmar Söderberg, där Sten Rein väckte uppseende med demaskeringen av Hjalmar Söderbergs Gertrud (1962), och vår lärare Björn Julén hade med sin avhandling om Levertin (1961) lyft fram dennes kärleksrelationers betydelse. Men snart var paradigmskiftet avklarat, vi yng re fick ägna oss åt andra metoder, och sedan kom också signaler från teoretiska fransmän av många kön om att författaren som sådan inte bara var ointressant utan rentav död. Att författarper sonen sedermera återuppstått som oumbärligt varumärke kunde ingen ana. Inte heller att för fattarna, kvinnliga som manliga, skulle föregå forskningen med att i tryck namnge sina högst fysiska förbindelser. Den biografiska forskningen hade dock måst lämna några luckor. En sådan gällde barockpo eten Johan Runius, som ägnats en utmärkt av handling av Magnus von Platen (1954). Denne noterade att några sena dikter nog vittnar om en verklig kärlek, ‘min qwicka / Lilla Flicka’ i
45
