Jonas Asp

Jonas Asp

Novell

Dagen börjar i alla de små bekanta ljuden. Lägenhetsljuden och morgonljuden; barnen i skumrasket, nakna fötter mot trägolvet, han på toaletten, vattenskval, tallriksklirr, dragkedja, garderobsdörr, skyndsamt och effektivt. Sen skotrampet i trappan, fotsteg som rinner ner till porten, först hans, sen barnens, sen är det bara hon kvar, hennes andning. Småljuden: Tickandet från klockan i vardagsrummet. Lågklackad toffla mot golvet i hallen, sen köket, sen hallen igen. Skeden i tekoppen, klirrar. Kylen som brummar, svagt sus i rören, i elementen. Små silvriga fiskar i rören, i elementen, fiskar som långsamt växer sig större, tänker hon. Nej. Ljud utifrån: någon som piskar mattor på gården, en lastbil (mjölkbilen?), rassel från en cykel. En annan person, någon på en helt annan plats, hade kanske inte lagt märke till dem. Men hennes öron; trumhinnan, snäckans vindlingar, hammaren och städet och allt det där. Det tar aldrig slut.

Dagarna är långa. Hon ser de andra skymta förbi i fönstren tvärs över gården. De kanske hänger något, kanske dammar, lagar mat, skurar något, syr, sitter vid bordet. De verkar ha det så fint där hemma hos sig. Ibland stannar de upp och de fryser i sina rörelser bakom gardinen. De ser ut som skyltdockor då. Stora människodockor i dunklet. Fem gånger fyra, totalt tjugo fönster på huset tvärs över gården. Plus tre vindskupor. Som en adventskalender, tänker hon. Porten är lucka tjugofyra. Hon låtsas att hon öppnar en lucka om dagen. De finns så mycket som inte syns utåt, tänker hon. Deras män jobbar i gruvan eller på bryggeriet, kanske till och med på kommunen. Men hon försöker att inte tänka så mycket på det. Hon är stolt över sin egen man, över sig och sitt. Rädd.

Det får hon inte tänka. Hon är rädd, nej. Han borde vara på bryggeriet istället, tänker hon ofta. Hon säger det till honom ibland. Hon är rädd på natten också. När han sover och ljuden försvinner. Inte alla. Nattljuden och ljuden från honom: andningen, små grumliga ord i sömnen, kroppen mot lakanen när han lägger sig på sidan. Hans hud är len på vissa ställen och grov på andra. Strax innan nyckelbenet där behåringen upphör, där smeker hon honom. Hans nacke är också len i mörkret. Han får risktillägg. Det är bra. Högre lön än på bryggeriet säger han. Men ändå. Nej, inte tänka så.

Hon öppnar fönstret, det som vetter ut mot gatan, öppnar det helt och ställer sig i rektangeln där luften strömmar in. Blå himmel, hustak, gata, allt det där. De gemensamma ljuden; en lastbil, bruset, kajorna som tjattrar (lyfter), garageportar, jalusier som halas upp med en smäll, vidare en skolgård, barnens rop och lekar, där någonstans en

ljus pojkröst. Längre bort finns de som arbetar; tunnor, kärl, balkar, skjutdörrar, röster som ropar (män). Lyssnar noga. Någonstans där. Nej, inte så. Hon stänger fönstret.

Vad spelar risktillägget för roll? Nej. Tänker på middagen istället. Allt som ska göras. Tittar på klockan. Tickandet. Ja, det är hög tid att börja. Hon lyfter ut potatissäcken ur skafferiet och ställer den på bänken, sticker ner handen och tar två och lägger i vasken, tar två till, lägger i vasken, tar två, lägger i vasken. Hennes högra hand rymmer två potatisar. Lyssnar. Kommer det räcka? Tar två till, lägger i vasken. Sen vid fönstret igen. Hon lyssnar till gatans ljud. Huset är högre än de runtomkring. Hon ser långt och skymtar skogen efter den sista bebyggelsen. Ibland när hon ser folk nere på gatan som hon inte känner igen så tänker hon att orten är stor, att det är en riktig stad. Där ute bland takåsarna och gatorna finns det andra som hon, som liknar henne. Det måste det finnas, tänker hon. Hon tänker ibland att de delar på det, att det är ett kollektivt arbete. Hon går tillbaka till potatisen. Sätter på kranen och sköljer. Det skvalar och kluckar. Hon börjar gnida potatisen med händerna (röda). Ljudet från kranen överröstar alla andra ljud. Hon stänger av den. Lyssnar. Nej, inget särskilt hörs. Bara dom vanliga ljuden och gatljuden från det öppna fönstret. Hon måste sluta, tänker hon. Risktillägg, tänker hon sen. Nej.

Hon sitter i soffan en stund. Tittar mot fönstret, lutar sig bakåt, lutar huvudet mot ryggstödet, tittar upp i taket. Den (rädslan) är där också; i soffan, i taket, men hon sitter så, tvingar kroppen att slappna av. Borde egentligen fixa fint. Ordna. Men den (rädslan) gör henne virrig och fumlig. Ibland tänker hon mycket på den, vad den egentligen består i. Istället för att skjuta bort den så möter hon den, försöker plocka sönder den. Det känns som den har följt henne hela livet. Hon var tretton år när sex personer omkom. 1926. Det pratas fortfarande om det bland de äldre på orten. ”26” säger folk ibland och alla förstår. Hon minns inte att hon hörde explosionen den gången, hon minns bara klasskamraternas beskrivningar efteråt, rykten, påstådda vittnesskildringar. Hon måste ju ha hört den, men hon minns det inte. Hon ser den tomma stolen i klassrummet. Någons pappa är död. Klasskamraten, en blyg flicka med fräknar, är borta i flera veckor. Om inte mer. Det känns som att hon stirrade på den tomma stolen i klassrummet en hel höst. Hon vet inte. Hennes egen pappa jobbade i skogen vid den tiden. Men ändå. Nånting hände där; den tomma stolen. Läraren pratade inte om det. Inte vad hon kan minnas. Hon var bara tretton.

Redan året därpå; ”27”. Det var som att alla gått runt och lyssnat till en tickande bomb, som att marken sviktade över ett slukhål, en port till underjorden, ett ras ner till gravvalv och helveteseldar som slog upp ur gatubrunnarna, slickade elstolparna. Hon såg dynamiten som gömde sig under vägen och under huset, under skolgården, under fotbollsplanen, under stigarna i skogen. Ingen dog då. Arbetarna satt i bychvärmen och åt sin medhavda lunch när det small; det var ett gelatinerningshus som fattat eld. Tre ton sprängelatin begravdes i raset, pressades ner i marken, splittrades över hela fabriksområdet. Den smällen minns hon, men allt som kom efter är drömlikt. Det var som om orten balanserade på toppen av en rykande vulkan. Hon minns;

de skrämda ögonen runt matbordet, chocken som steg och blev ett rop från alla som försökte leva där, som karvat ut ett litet utrymme intill berget, mitt i skogen där samhället snabbt och slarvigt vuxit fram runt gruvdriften. De (förmännen? fabriksledningen? kommunen?), beslutade om åtgärder medan marken fortfarande skakades av efterskalvet. De började omedelbart förbereda en stor sprängning för att oskadliggöra, för att få bort det farliga som läckt ut i jorden. De byggde en skyddsvall runt fabriksområdet och genomdrev en evakuering av hela samhället. Hon har fler gånger frågat sin far om det verkligen hade hänt. Han svarar ja varje gång, får något i blicken (rädslan). Hon och hennes föräldrar i det överfulla tåget i gryningen den där gråa februaridagen. Rälsen rakt in i skogen, uppåt mellan bergen. Rälsen för godsvagnarna; järnmalmen och ölet från bryggeriet, söderut, och dynamit, norrut hela vägen till malmberget. Nu var det människorna som fraktades iväg. Tåget hade kämpat sig upp på en höjd när hon såg samhället där nere i sänkan; nedsläckt, väntandes, täckt av tunt vitt flor (nysnö), som halvt begraven där nere och det vita som yrde runt tågvagnen. Nej.

Huvudet mot ryggstödet. Hon blundar. Möter minnena, orkar inte hejda dem. Dagen innan hade de smugit dit upp i skymningen. Hon ville egentligen inte, vågade inte. Vågade inte säga nej när en av de andra tog tag i hennes arm och drog med henne. Hon var fjorton år då; halsduk, mössa och snor som rann och blev till sälta på överläppen, kallsvett som rann längs ryggen under den tunga jackan. Frusna tår. Fabriksområdet låg på gränsen till skogen, som utsläpad i mossan, halvt indragen i mörkret. Tunna svarta björkar, sotiga björkar, mörka granar och vitt på marken; stora flingor som singlade ner och glittrade svagt i det sista solljuset över grantopparna. Hon gick långsamt, fyra andra framför henne, en vän från klassen, några äldre killar. Hon rörde sig tveksamt, något i magen. En av killarna var sexton. Skyddsvallen tornade upp sig som en svart mur i skymningen. En timrad barriär uppe på en kam av jord och lera, allt som allt åtta meter hög, stockar av tall med barken kvar, tusentals tätt intill varandra; tallbark som skydd mot tryckvåg, mot eld och splitter. Hon stannade och de andra gick vidare. Hon tittade på vallen. Den var svart och sträckte sig åt båda hållen, försvann bland björkarna. Det hade pratats om den, både hemma och i korridoren på skolan och hon visste att den var byggd som en ringmur runt hela sprängplatsen. Snöandet ökade där i hennes minne, stora blöta flingor, det sista dagsljuset försvann i hennes minne. Hon gick sakta. När hon kom fram till de andra, nästan framme vid vallen, plockade en av killarna fram en ask med cigaretter. De visste egentligen inte hur man rökte, men ibland stal de av sina föräldrar, lät röken virvla i munhålan, försökte imitera filmstjärnorna och papporna. Killen flinade och stoppade en i mungipan, stod mellan två sotsvarta björkar och försökte få fyr på en tändsticka. Hans pappa jobbade i gruvan. Det gnistrade i mörkret när han drog stickan mot plånet. ”Är du GALEN” skrattade en av de andra killarna. ”Marken är full av krut!”; dumt nervöst skratt. Han med cigaretten bara flinade. Hon bet hårt, spände sig och stirrade på honom, vände sig sedan om och sprang, halkade ner mot gatlyktorna. Sen grät hon. Sprang hela vägen hem, frös och svettades. Hon blev utskälld av pappan sen. Rädslans ventil. Ja.

Om hon ibland tvivlade på sitt eget minne så fanns det bevis på biblioteket. På hembygdshyllan hittade hon album med gulnade fotografier av det stora svarta rökmolnet, av sprängplatsen efteråt. Skyddsvallen, alla tallstockar låg som ett gigantiskt svart plockepinn, utspritt i en oregelbunden cirkel kring platsen. På fotot syntes en svart klump i mitten vid sprängningens epicentrum, kolsvart magma, som om det verkligen fanns en slumrande vulkan därunder alltihop. Hon och föräldrarna hade fått vänta hela dagen i grannorten på andra sidan berget. Kanske hade det börjat där; utanför folkets hus i skymningen där de blev bjudna på mackor och kaffe medan de väntade, lyssnade. Den märkliga tystnaden bland ortsborna; grannarna, lärarna, klasskamraterna. Hon avvaktar med att sätta på potatisvattnet. Det är inte riktigt dags än. Sitter kvar i soffan en stund. Vissa dagar har de provsprängningar vid fabriken, på fältet bakom mot skogen. De dagarna är enklare, tänker hon. Då vet hon. Hon går då runt i en hanterbar väntan, håller sig nära tickandet och vet ungefär vilka tider de ska spränga. Beredd. Men trots det får den dämpade explosionen henne att rycka till när den når henne i köket, i badrummet, i soffan, får hennes puls att skena, får hennes mage att dra ihop sig, får hennes händer att skaka. Bara prov, tänker hon då. Bara bara bara prov; ett mantra. Hon föredrar ändå testdagarna. De vanliga dagarna är värre. Alla ljuden och all tid som staplas i en otäck trave. Nu var det sex timmar sedan han gått hemifrån. Fem timmar sedan hon skickade iväg barnen. Inte tänka så.

Potatisen trummar lätt mot kastrullens botten. Abborrarna har legat i kylen sen gårdagen när han och barnen kom hem från sjön. Rösterna i hallen då, i hela lägenheten, hans röst, barnens ivriga röster när de kom inspringandes i köket, överlyckliga över fångsten. Hon skär ett snitt bakom huvudet och sen på sidan om ryggfenan, drar av skinnet, framifrån och bak. Filén skimrar vackert vitrosa. Han är den som hon älskar. Tredje gången de träffades berättade han att han jobbade på dynamiten. De var på en födelsedagsfest hos en gemensam bekant. Hon hade inte sagt något då, ville inte vara oartig, ville inte ringakta honom. Den (rädslan) hade fladdrat upp i henne, ny men samtidigt välbekant. Allt var som förseglat, färdigt. Hennes riktning gick inte att hejda längre. Han klev rakt in i hennes liv. Hans händer var rena men alltid lite grå i tonen. Stora. Han höll om henne och hon somnade hos honom. Att hon skulle bli kvar på orten var redan avgjort då. Alla alternativ hade passerat, tåget hade lämnat perrongen och hon hade slutat tänka på Uppsala och Stockholm och sådant, förlikat sig med tjänsten i skolköket och söndagarna hemma hos föräldrarna. Fram tills hon träffade honom hade hon alltid tänkt sig att det skulle bli en man från bryggeriet. Hon hade sett det framför sig. Kanske någon av de som var på administrationen där uppe. Hon fortsatte att träffa honom. Somnade hos honom igen. De åkte iväg tillsammans när han var ledig, försvann bort i en grön PV som han lånade av en jobbarkompis, till en sjö, till en äng, till en utsiktsplats och låg på filtar och åt maten de tagit med sig. Ingen visste var de var någonstans. De viskade i varandras öron, in i varandras munnar och i skymningen kom de tillbaka till samhället igen. Och på måndagen gick han till dynamiten. Hon blev gravid och de gifte sig, snabbt och slarvigt, och så fick de tag på lägenheten. Två av hans vänner hjälpte till att bära upp möblerna; köksbordet,

sängen och soffan. Den var helt ny då, men det var länge sen nu. Hon älskar honom fortfarande. Hon häller av potatisen, lägger en bit hushållspapper under locket och sätter tillbaka det på kastrullen. Fiskfilérna fräser i pannan. Gasen pyser och flammar upp. Det hade blivit värre den senaste tiden. En cykel ute på gården. Någon gick snart i trappuppgången (klackskor). Hon hör en dörr som öppnas och stängs längre ner i huset. Det ekar i trappan. Efter att maten är färdig och gasen avstängd så är det återigen tyst i lägenheten. Bara småljuden kvar; klockan i vardagsrummet, kylen, sus i rören, mattpisk, tickandet från väckarklockan (mycket svagt).

Hon dukar bordet med glasen de fått av hans mor, tallrikarna från Nittsjö, bestick, skalfat, mjölkflaskan. Grytunderlägget av kork. Hon håller det i handen men tappar det när fönstren skallrar, när glasen på bordet klirrar mot tallriken. Ljudet är högt och hårt, studsar mot berget och kommer tillbaka som skjutet ur en kanon, sveper över bygden en andra gång; mycket kraftigare än alla provsprängningar. grytunderlägget på bordet och potatiskastrullen därpå

Hon trycker handen mot munnen, känner handflatan fyllas av skrik. Tystnad. Hon står framför fönstret. En man i hatt har stannat där nere på gatan och tittar åt det hållet, ditåt. Tyst. En kvinna som hon tycker liknar henne själv springer förbi mannen, åt det hållet.

torkar runt spisen, oljan från fisken, många små prickar över det vita. Trasan blir rostbrun.

Ytterdörren slår ljudlöst in i väggen i trapphuset, tofflorna trummar stumt mot trappstegen när hon störtar ner. Hon vräker upp porten och är ute i solen, snart på trottoaren. Hon har fortfarande handen över munnen.

väntar vid klockan, sitter i soffan, snart dags. (Fiskar i elementen). Nej.

Mannen med hatten står fortfarande kvar på gatan. En annan kvinna kommer ut ur radhuset på andra sidan. Snabba steg, ren fasa i ansiktet. Hennes man jobbar också där. De tittar på varandra. Båda vänder de sedan sina ansikten neråt gatan åt det hållet, ditåt. Svart rök stiger på himlen, från den plats där skogen börjar. Tystnad. Handflatan fylls igen.

en fiskfilé på varje tallrik, klockan tickar, hon tänker att de kommer hinna kallna, ångrar genast att hon var så ivrig med att lägga upp. Hon har gjort det misstaget tidigare.

Några kvarter neråt gatan, ditåt, står pojken som fastfrusen i trottoaren, ansiktet ihopdraget i gråt, ögonen två springor. Sju år gammal och gråten har fastnat i inandningen. Han är tung och stel i hennes famn, egentligen för stor för att bäras men hon vaggar honom, som ett spädbarn, säger hans namn, men inget kommer ur hennes mun. Hon bär honom tillbaka till huset, bankar på hos grannen, den äldre kvinnan i bottenplanet. Grannkvinnan öppnar och tar emot pojken. Han är lealös när hon lämnar över honom, slapp i kroppen nu. Hon böjer sig fram och pussar honom på pannan, på kinden, på huvudet, lämnar små glänsande tåravtryck på hans ansikte.

Grannkvinnan rör munnen snabbt, säger något. Hon hör inte vad, lämnar istället pojken där och springer ut till gatan igen. Röken har nästan skingrats på himlen nu. En kvinna i blå klänning springer längre fram på gatan. Ditåt. Hon följer henne.

diskar stekpannan, borsten blir svart och rostbrun när hon skrubbar bort oljan och paneringsresterna, vattnet sköljer verkningslöst mot gjutjärnet, kommer dom inte snart? händerna (röda) under det rinnande vattnet, kylan

Fler sluter upp vid hennes sida, som om ekot fortfarande sveper fram och åter över hustaken och driver ut allt fler på gatorna, ett pärlband av kända ansikte, bekanta ansikten, unga, gamla och alla de kvinnor som har sina män där. Fler och fler. (Din eller min? Måtte det inte vara min. Snälla säg att det inte är min.) Någon möter henne i en korsning och verkar prata till henne, rör munnen. Rädda ögon. Hon gör sig fri och rusar vidare. Flera följer henne, springer bredvid henne. Fler cyklar som susar förbi. Alla kroppar strålar åt samma håll, hela samhället graviterar mot skogsbrynet.

hon stänger av kranen, lyssnar. Någon är i trapphuset. Hon hör flera par skor påväg upp i trappuppgången.

Rök som dimma. Det svider i hennes luftgångar. Det är människor överallt, bilar i vägen, tjockt med folk, rök, handen över munnen, andra handen över handen över munnen. En ambulans, rödljus som pulserar ljudlöst, rök, män, män överallt. Hon kommer nära, långt fram, framför de andra. Någon tar tag i henne, håller i henne. Hon kämpar sig fram men hålls tillbaka. En man som hon vagt känner igen håller henne kring midjan (hårt). Håller fast henne. Hon sparkar och slår honom, måste komma lös. Hennes knytnäve träffar hans näsa och det gör ont i fingrarna. Hon måste fram. Hans mun rör sig. Hans ögon är vilda. En parkerad ambulans precis framför henne. Mannen tar ett nytt tag om henne, drar henne bakåt. Drar henne av vägen. Hon sprattlar, skriker ljudlöst. Människor står runt om henne i en cirkel. Oroliga ansikten. Han lägger ner henne i gräset bredvid vägen. Hans mun rör sig stort, som om han skriker åt henne. Hon ger upp, lägger sig sakta ner i gräset, vrider huvudet. Ser genom trängseln, någon ligger på en bår. Någon bärs fram på en bår mellan björkarna.

Ytterdörren öppnas och han kommer in med pojken på ryggen, pojkarmar som klamrar i kors över hans bröst. Hon kommer dem till mötes, pussar både på honom, skäggstubb, doftar gott, doftar svett, och på pojken, len och mjuk. Hon kramar dottern som kommer efter. Dottern ler fast hon försöker att inte le. Hon kramar dottern hårt och länge. Alla är hemma. Deras röster fyller lägenheten. Bordet är dukat. Maten är klar. Rösterna. Bordet. Maten.

Båren. Kroppen. Rök som dimma.

Kirsten Opstad