Foto: Gertrud Gohs
Foto från 1970-talet.
Serien Mystiska 2:an tecknades i huvudsak på 60-70-talet och speglar därför den tidens mode, moral och vänstervåg. Äventyren »Mysteriet Rosenkammaren« från Mystiska 2:an nr 1/1970 och »Stenhästens öga« från nr 4/1971 är här återgivna i sina ursprungsversioner. Jag har dock känt mig tvungen att utföra vissa retuscheringar av materialet. Många orginalsidor har gått förlorade och är därför ersatta med kopior tagna direkt från tidningarna, vilket förklarar den något sämre bildkvaliteten. Jag hoppas emellertid att Stefan och Sachos mystiska äventyr kan roa läsare även i dag, när tidsandan är en annan. – Kanske just därför. Rolf Gohs
15
16
17
18
19
Omslag och illustrationer 1951-2012 Rolf Gohs var bara 17 år då han 1951 inledde sin seriebana på Press & Publicity. Han var därefter aktiv som illustratör och serieskapare i över sextio år och har, utöver serieberättelserna med Mystiska 2:an, bland annat gjort omkring 1 500 omslag och andra illustrationer i färg åt en rad olika förlag, varav närmare 1 000 illustrationer enbart till Fantomen och omkring 300 till Seriemagasinet.
Ur denna rika bildskatt har redaktionen på de följande 30 sidorna försökt göra ett urval som speglar Rolf Gohs mångsidighet som illustratör och hans förmåga att förmedla stämningar, ofta mystiska och kusliga, med en dramatisk och grafisk uttrycksfullhet. Bildkavalkaden avslutas med några av tecknarens och hans mångåriga redaktörs favoritomslag från Fantomen.
seriemagasinet 35/1955
seriemagasinet 50/1955
83
seriemagasinet 27/1955
seriemagasinet 36/1955
seriemagasinet 41/1955
seriemagasinet 52/1955
seriemagasinet 1/1956
seriemagasinet 2/1956
seriemagasinet 5/1956
seriemagasinet 6/1956
dockan som inte kunde sova (1974)
glaspyramiderna (1975)
superhjälten (1979)
sacho, stefan och langaren (1982)
90
fantomen 13/1957
fantomen 26/1958
Fantomen 1957-2012 Med serietidningen Fantomen startade utgivningen på Åhlén & Åkerlunds dotterbolag Serieförlaget 1950. Året efter kom tidningarna Tarzan och Blondie, följda av Buffalo Bill 1952 och Tuff & Tuss samt Tom Mix 1953. 91:an kom 1956. Av dessa utkommer fortfarande Fantomen och 91:an. Serieförlaget namnändrades 1958 till Ungdomstidningarna, som i sin tur 1964 bytte namn till Semic Press. Under 70- och 80-talet växte Semic Press till Sveriges största serieförlag, både av egen kraft men också genom uppköp av Centerförlaget (1969) och Williams förlag (1975). 1997 sålde Bonnierförlagen Semics serietidningsutgivning till Egmontkoncernen och tidningarna kom därmed i dansk ägo. Rolf Gohs tecknade omslag och illustrationer till Fantomen under 55 år, sammanlagt ett tusental färgoriginal. På 1960-talet tecknade han också ett par äventyr till tidningens huvudserie, vilka var bland de första licensproducerade Fantomenserierna i Sverige.
fantomen 18/1959
fantomen 17/1957
fantomen 25/1959
fantomen 29/1958
91
fantomen 6/1991
fantomen 12/1992
100
fantomen 5/1989
fantomen 10/1989
fantomen 1/1990
fantomen 12/1990
fantomen 20/1991
fantomen 22/1991
fantomen 26/1991
fantomen 1/1992
fantomen 18/1992
fantomen 26/1992
fantomen 22/1993
fantomen 23/1993
fantomen 18/1995
fantomen 13/1996
fantomen 21/1996
fantomen 7/1997
fantomen 20/1992
fantomen 6/1998
101
Skuggor s och lju Ett samtal med
ROLF GOHS av Ulf Granberg
Rolf, du slutade skolan strax före realexamen våren 1951 för att du ville rita serier. Det var ett ganska djärvt beslut att ta för en 17-åring? – Ja, det var det, på sätt och vis … Två år tidigare hade jag skickat in några arbetsprover till Seriemagasinet och fått svar att jag hade anlag för teckning, även om de tyckte att jag behövde öva och rita flitigt . Så den här våren 1951 hade jag tecknat en serie som jag visade för Armas Morby , ägaren till Press & Publicity som gav ut Seriemagasinet. Morby tittade på mina sidor och sa: »Ja, det här ser bra ut. Vi kan tänka oss att anställa dig på prov då du slutat skolan.« – Jag blev så ivrig att jag slutade nästan omedelbart och gick upp till Press & Publicity någon vecka senare och sa: »Ja, nu har jag slutat skolan!«Armas Morby blev ganska paff när jag dök upp så snart igen, men han höll sitt löfte att anställa mig. Jag fick jobba på prov en månad eller två, men sen fick jag fast anställning och hade en bra lön från början. Det fanns redan en annan tecknare på Press & Publicity – det var Nils Egerbrandt och vi två delade rum. På vintern var det väldig kallt i rummet och den som kom först på morgonen fick sätta en brasa i kakelugnen. Förlaget höll till i en gammal 1800-talslägenhet på Mäster Samuelsgatan . Du blev alltså ateljétecknare till börja med. Vad bestod det jobbet av? – Jag fick fylla i bubblor och göra enklare retuscheringar, men även vinjetter till serierna, till exempel till Kilroy, och löpsedlar och annonser för andra serietidningar. Det fanns ingen kopiator på jobbet så jag fick rita av actionscener för inledningsbilderna
Det italienska materialet till Kilroy tog slut 1951, men serien var populär så Rolf fick rita nya äventyr efter Arne Linderholms manus.
på fri hand. Ville man förstora en bild hade vi en apparat som vi kallade för »snabel« – ett tekniskt ritverktyg. Det var sammankopplade stänger med ett fast och ett skjutbart stift. Man följde konturen på originalet med det fasta stiftet och då överfördes rörelsen via stängerna till det skjutbara stiftet och man fick en förstorad kopia som sedan tuschades. Det var bra träning och så småningom fick jag också göra omslag. Göra omslag? Du menar måla omslag? – Ja och nej. Till exempelvis Seriemagasinet fanns det oftast inte någon omslagsbild (från någon utländsk tidning/Red) så då fick vi, Nisse eller jag, tillsammans med Per Gillberg eller Arne Linderholm välja ut en bra bild ur någon serie och skissa upp den på ett papper. Sedan tuschade man motivet, vände på papperet, la det på ett ljusbord och målade på baksidan … Det var inte en målad bild utan ett mellanting, där man fick med den svarta konturen när omslaget sedan trycktes. Den här tekniken användes på andra tidningar också, som Stålmannen, Läderlappen, Cowboy och Tomahawk. Och sedan blev det Kilroy – eller Amok, som serien egentligen heter. – Sen blev det Kilroy. Leveranserna från Italien upphörde 1951, serien hade tagit slut, men Kilroy var populär och redaktionen ville att serien skulle fortsätta. Jag skulle rita och Arne Linderholm skulle skriva manus. Det första jobbet blev att avsluta det italienska avsnittet i nr Löpsedlar av Rolf Gohs till 6/1952. Det blev inget vidare … Vi Seriemagasinet 1951. var nog dåliga på att ta hand om den här serien, både jag och Arne. Jag jobbade regelbundet med Kilroy 1952, men det blev svårt att hinna med flera sidor i veckan och i slutet av året upphörde den löpande publiceringen. Men serien återkom lite senare i några korta äventyr. Jag hade ändå fullt upp. Alltfler omslag till Seriemagasinet, illustrationer och reklam (annonser och löpsedlar) för kommande nummer, omslag till Cowboy och ateljéjobb på Tomahawk … Omslagen till Seriemagasinet, ja – man kan se att du från 1954 har bytt teknik och målar omslaAnnonser för andra serietidningar var ett återkommangen i akvarell. Var det redaktionen de jobb för den nyanställde tecknaren. eller du själv som ville ha det så?
109
I Seriemagasinets julnummer 1955 fanns en serieversion av filmen Världsrymdens erövrare tecknad av Rolf Gohs; hans första egna serie.
– Både och, kan man säga . Perioden 1952-53 med mycket dåligt papper i tidningen för att spara pengar var ett lågvattenmärke. Ett misslyckat experiment … efter det ville vi att tidningen skulle se flottare ut. Det blev också bättre omslagspapper så att färgen kom till sin rätt … dessutom ansåg vi på redaktionen att målade omslag skulle få Seriemagasinet att mer se ut som en »riktig« tidning, typ Levande Livet eller Lektyr. Det kändes också lite mer konstnärligt att måla i akvarell än att sitta och lägga färg på baksidan av en tuschad bild. Det var ju sånt som tidningslitografer sysslade med. Det var roligare att måla omslagen på det här sättet, men det tog också mer tid – en till två dagar för ett omslag – och Seriemagasinet var en veckotidning, så ifyllning och enklare retuschjobb fick andra på redaktionen syssla med … jag hade inte tid längre. Jag har tittat i Seriemagasinets årgångar och du måste ha målat över tvåhundra omslag från 1952 till 1958, men motiven varierar väldigt mycket – från t ex en västernserie eller din egen serie Mannen från Claa till en illustration till en artikel om huvudjägare. Vem bestämde vad omslaget skulle visa? Och vilket underlag fick du att jobba med? – OJ! Tvåhundra omslag. Blev det verkligen så många? Omslagsbilden började oftast med en diskussion mellan redaktören och mig som kunde sluta med att jag tyckte det där med huvudjägare lät spännande och att det skulle vara kul att få måla ett sånt omslag. Andra gånger bestämde redaktören att » … den här
serien ska vi trumma för på omslaget!« Underlag? Ja, det fick jag plocka fram bäst jag kunde … jag fick aldrig någon skiss eller förslag på en scen jag skulle utgå ifrån ur någon serie. Jag var min egen i det fallet. Seriemagasinet hade ju ingen självklar huvudserie sedan Kilroy blivit mindre poppis bland läsarna och placerats längre in i tidningen . Därför blev det ibland västern, ibland deckare, ibland något annat. Under den här perioden gjorde du dessutom fyra egna serier till tidningen. Den första publicerades i Seriemagasinets julnummer 1955 och hette Världsrymdens erövrare. Hur kom den till? – Den serien byggde på en långfilm med samma namn. Jag ville rita något eget och något som var så långt från Kilroy som möjligt. Rymden och det utomjordiska har alltid fascinerat mig . Det här var en av de första rymdfilmerna … med rymddräkter och utrustning som verkade realistisk, liksom handlingen . Till exempel de G-krafter besättningen utsätts för … och en begravning i rymden av en besättningsmedlem. Jag hade filmbilder då jag ritade serien , det var gratisbilder som kom från filmbolaget. Och nästa serie, det blev...? – … Bomben i Seriemagasinets sommarnummer 1956. Serien handlar om Nico, en grabb i en stad i Mexico som ska leverera ett paket till en adress före ett visst klockslag. Paketet innehåller en bomb, men det vet inte Nico och han är nära att stryka med då bomben exploderar. Handlingen bygger på en film av Alfred Hitchcock från slutet av 30-talet (Sabotage/Red). Jag hade inte sett
Mannen från Claa gick som fortsättningsserie i Seriemagasinet 1–13/1957. Serien handlar om en invasion av jorden från planeten Claa. En man flyr från Claa för att varna jordens folk, men han blir inte trodd. I sista rutan svävar hundratusentals tefat över vår planet.
110
BARNKORSTÅGET
Serien publicerades ursprungligen i tre delar i Fantomen nr 21–23 2002, då med titeln Dom oskyldiga. Den återges här i lätt omarbetat skick.
124
125
126
127