Baltazars droppar by Daniel Åberg

S R A Z A H T L A B

R A P P O R D BALTHAZARS DROPPAR

N k i tr

vis q r o

BALTHAZARS DROPPAR PATRIK NORQVIST

UMEÅ3 2021

Copyright © 2021 Patrik Norqvist och Lundberg Media ISBN 978-91-987269-0-9 Omslag och inlaga: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Redaktör: Annika Abrahamsson Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2021 Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.

Prolog 25:e november 1980. Rockstone Guyana.

n ung basilisk sprang på bakbenen nära stranden på en liten sjö i norra Sydamerika. Ödlan med de karaktäristiska gula ögonen och den stora gröna kammen på bakhuvudet sträckte på kroppen då benen trummade fram över vattenytan. Sjön var lite krusad av en varm byig vind som blåste i riktning mot den södra stranden. Trots det krusade vattnet nådde basilisken land efter sin korta men intensiva språngmarsch och fortsatte med god fart genom slyet som omgav sjön. Utan att tveka gav den sig av mot utkanten av en liten stad som den kunde skymta genom buskagen. Ödlan kom in i stadens norra utkant och passerade oklippta gräsytor som växte runt de glest placerade husen som alla hade mer eller mindre rostiga plåttak och gulvita väggar. Basilisken stannade plötsligt, ställde sig på bakbenen och tittade sig omkring. Den såg ett hus som var omgivet av en låg stenmur, och funderade en kort stund på om den skulle söka skydd bakom muren men bestämde sig för att kila vidare in mot stadens centrum. De flesta husen den passerade hade gråa slitna staket runt tomten. Ödlan stannade upp och funderade i två sekunder innan den bestämde sig för att springa in genom en öppning i ett staket där en planka saknades. Den sprang fort och syntes knappt i det långa gröna gräset. En utomstående observatör skulle bara ha sett gräset röra sig och hört ett svagt prassel. Efter en kort stunds planlöst irrande sprang den sällsynta ödlan in och gömde sig under en sprucken bro till ett litet vitmålat hus. Vinden ökade i styrka och drog med sig lite sand som låg på den dåligt underhållna vägen som basilisken nyss hade sprungit på. Några sandkorn hamnade i håret på två svenska resenärer, Kerstin och Birger Henningsson. 5

De var mycket trötta efter en lång och ansträngande resa och viftade reflexmässigt bort sanden. De var inte vana vid det fuktiga och varma vädret. Birger kände hur en stor svettfläck höll på att bildas på ryggen. Han insåg att han inte var klädd för detta klimat. Undertröja, skjorta, en ljusbrun kavaj och ett par alldeles för varma jeans. Hans fru Kerstin var bättre klädd, hon höll sin tunna sommarjacka i handen och bar en vit ärmlös topp och en gulvit sommarkjol. De hade varit lyckligt gifta i snart 12 år. Tidigare under året hade båda två firat sin fyrtionde födelsedag. Birger såg atletisk ut och hade rödlätt tunt hår. Han hade ett kort välansat skägg och ett ansikte med starka konturer. I förra veckan hade vågen för första gången visat på över 100 kg, tyvärr var de fem sista kilona mer fett än muskler och hade antagligen orsakats av för många öl till maten. Men 100 kg för en man på 1,87 m var ändå inte en katastrof, särskilt med tanke på att Birger hörde till den mer muskelösa typen. Kerstin var blond, 1,55 m och ungefär hälften så tung som sin make. Hon hade en liten näsa och ett runt ansikte med stora blå ögon som var det mest framträdande ansiktsdraget. Enligt de flesta bedömare var hon väldigt söt. Resan från Uppsala till Rockstone hade varit lång och ansträngande. Den inleddes med en biltur till Arlanda flygplats redan klockan 03:45 eftersom planet skulle avgå 06:15. Flygresan gick via London till Miami och slutligen till Georgetown i Guyana. Trots korta övergångstider hade resan gått bra. Birger och Kerstin hade uppfattat det som att Rockstone skulle ligga i närheten av flygplatsen, vilket inte visade sig vara helt sant. En man, som bar en stor handskriven lapp med deras namn på, hade mött upp dem på flygplatsen några timmar tidigare för att köra dem till slutdestinationen. Chauffören hade stor svart mustasch, bar smutsiga kläder och han luktade svett och tobak. Mannen talade bra engelska men med en underlig accent. Att han talade engelska var förvisso ingen överraskning eftersom det var landets officiella språk. De satte sig i en gammal Ford Escort och det var första gången som paret skulle få återuppleva vänstertrafik sedan Sverige hade tagit bort den 13 år tidigare. Till en början åkte de på vägar som var ganska breda och jämna, men när de hade passerat det större samhället Linden blev vägarna allt sämre och till slut åkte de på en dåligt underhållen grusväg med stora regnhål som bilen dunkade hårt i, innan de till slut anlände till slutdestinationen Rocksto6

ne. Hela resan hade tagit drygt två och en halv timme och eftersom bilen var väldigt varm och luktade illa hade Kerstin tvingat sig att titta framåt för att hålla tillbaka en begynnande åksjuka. Resan hade nått sitt slut i utkanten av den lilla staden de nu befann sig i. Bilen hade stannat framför ett förfallet hus vid namn Rockstone Grand Hotel. Birger visste inte om han skulle betala chauffören som hade varit väldigt tystlåten under hela resan. Det enda Chauffören sade sedan han hade satt sig i bilen var att han var glad över att USA äntligen hade valt en riktig karl till president. Ronald Reagan, det var en riktig man det, inte någon sådan där byråkrat som man brukade välja i det stora landet i norr. Innan Birger hade samlat mod till sig för att fråga om betalningen hade chauffören redan åkt i väg och det löste på så sätt Birgers betalningsproblem. De var slutligen framme på resmålet som hade känts så avlägset i går men som nu innebar slutpunkten för den viktigaste resan de någonsin skulle komma att göra i livet. ”Inte alla dagar man bor på Grand Hotel”, sa Birger för att lätta upp stämningen när han pekade på den förfallna byggnaden samtidigt som han med andra handen torkade svett från pannan. Han tittade på klockan. Mörkret hade börjat falla, klockan var 18:29 lokal tid. Fem timmar senare för den vars kropp ännu är inställd på svensk tid tänkte han. Birger tog upp deras gemensamma resväska och började gå mot entrén. Texten på hotellväggen såg väldigt gammal ut. Kerstin öppnade försiktigt dörren, som gav ifrån sig ett svagt gnisslande ljud, och de gick in. Golvet knarrade. Rummet de steg in i såg ut som barer brukade göra i gamla västernfilmer; trägolv och en stor rund lampa som hängde ner från ett högt tak. En svag lukt av sågspån som blandades med lukten av läder. Rakt fram fanns en trappa som ledde upp till övervåningen. Räcket på trappan höll på att lossna vid tredje trappsteget. På väggen satt några tavlor med landskapsmotiv, mestadels djungel. Framme till vänster fanns vad som måste vara en receptionsdisk. Innan de hann gå mot disken reste sig en man från en av de två stolar som fanns i rummet. Stolarna stod lutade mot väggen rakt till vänster och paret såg honom inte förrän han hade reste sig upp. De tittade mot väggen och förstod att stolarna var tänkta som en plats att vila benen på medan man väntade på sin tur. Mannen som var i 30-årsåldern började gå mot dem. Han var klädd i en blå kavaj som var 7

lite för stor. Hans ansikte var vackert, solbränt och hade skarpa konturer. Han hade ett stort ärr på ena kinden. ”Mr och Mrs Henningson?” ”Ja”, svarade Birger som var den av dem som behärskade engelskan bäst, eller i alla fall den enda av de två som hade mod nog att tala engelska. ”Har resan gått bra?” frågade mannen utan att presentera sig. ”Utmärkt”, sa Birger samtidigt som han kände att något inte stämde. Varför kom denna man fram till dem nu? Det var ju sagt att de inte skulle åka till barnhemmet förrän i morgon bitti och hämtas klockan 7, tänkte han. ”Planerna har ändrats. Men var inte oroliga, det är till er fördel.” ”Ändrade?” ”Ja, ni behöver inte åka till barnhemmet. Det går influensa där så vi kommer att ta hit er lille son. Vi hämtade honom innan sjukdomen bröt ut så han är frisk och kry.” ”Jaha …” Birger kände alltmer att något inte stod rätt till. Han tyckte inte att mannen framför honom såg ut som någon som jobbar med adoptioner, han liknade mer en smågangster som var här för att lura av dem alla pengar. 20 000 dollar i sedlar, ungefär 85 000 kr enligt dollarkursen på 4,24 låg instoppade i resväskan. Nästan alla besparingarna som de hade lyckats få ihop under de fem åren som de hade lagt undan pengar till en adoption. Birger höll hårt i väskan och tittade osäkert på mannen framför sig. ”Vi kommer med lillkillen i morgon. Jag antar att ni har jetlag så ni är säkert morgonpigga. Vi ses här vid entrén klockan 05:00, så tar vi er till honom”, sa han. ”Varför så tidigt?” ”Är det inte bra att ni får träffa honom så fort som möjligt?” ”Jo, men …” ”Men då passar det ju bra. Vi ses i morgon, klockan 05:00” Mannen gick. Kerstin hade förstått det mesta av samtalet och fick en känsla av att mannen avlägsnade sig för att undvika besvärliga följdfrågor. Hon kände sig illa till mods och just i denna stund ångrade hon att hon hade lyssnat på sin arbetskompis som tipsade om adoptivbarn från Guyana. Hon ryckte till när hon hörde steg bakom ryggen. En kvinna gick och 8

ställde sig bakom disken och Birger gick fram till henne och lade fram sitt pass. Incheckningen gick bra. De fick ett rum på bottenplanet, rum 1. Rummet hade högre standard än vad de hade befarat med tanke på hur hotellets yttre såg ut. Det kändes oväntat städat och rent. Toaletten var liten men nästan av svensk standard. ”Det känns inte bra! sa Kerstin för att bryta den spända stämningen. ”Vadå?” ”Mannen som pratade med oss. Jag gillar honom inte.” ”Ja … jag vet.” ”Jag vet inte om vi kan lita på honom.” Birger la varligt sin kraftiga arm om sin frus axlar och sa med mjuk röst: ”Vi har inte så stort val. Vi kan ju inte gärna bara fly hem till Sverige, men jag håller med dig. Det känns inte bra att vi ska sätta oss i en bil i morgon bitti, eller snarare i natt, och åka med en skummis till vår son.” ”När du pratade med honom fick jag en känsla av att han bara hade hittat på det där om att en bebis väntar på oss för att lura hit oss för att ta våra pengar … Eller något ännu värre.” ”Vi får inte tro det värsta. Britt-Maries flicka kom ju härifrån. Sa hon inte att det hade varit lite underligt då de adopterat henne, med förutsättningar som ändrades i sista stund, men att de trots allt hade fått värdens underbaraste lilla tjej.” ”Jo. Men det var trots allt över fem år sedan. Även om vi fick kontakterna av henne så vet man ju inte om det är samma personer som är inblandade nu.” ”Om vi rånas så kommer det att spridas att man ska undvika Guyana och deras verksamhet kommer att skadas svårt. De tjänar mer på att förmedla adoptivbarn under en längre tid än att råna ett fåtal.” ”Du har säkert rätt. Jag känner mig bara så orolig.” Kerstin ställde sig på tå och lutade upp huvudet för att kunna se in i sin makes ögon. Birger log och sa: ”Det gör jag också, men allt kommer att gå bra. Du har ju mig, 100 kg muskler, ingen vågar ge sig på mig ska du se.” Kerstin skrattade då Birger spände sina muskler och utstötte ett litet 9

Tarzanvrål. Birger kände sig dessvärre inte lika trygg som han ville ge sken av.

*** Den batteridrivna väckarklockan som Kerstin hade tagit med sig runt nästan halva jordklotet ringde klockan 04:00. Normalt sett skulle klockans otrevliga och höga ljud ha orsakat en jobbigt avbruten sömn. Men inte denna gång eftersom både Birger och Kerstin redan hade varit vakna i mer än en halvtimme. Birger stängde av alarmet och packade sedan ner klockan i resväskan. Allt skulle packas. Efter att de skulle ha fått tag i sin son skulle det inte resa tillbaka till hotellet utan ta en taxi till Linden och sedan åka tåg till flygplatsen i Georgetown. Birger hade föreslagit att de skulle ta taxi hela vägen, men Kerstin hade övertygat honom om att tåget skulle gå minst lika snabbt och vara bekvämare och mycket billigare. Vid incheckningen hade Birger fått veta att de skulle lägga rumsnyckeln i en låda vid incheckningsdisken då de checkade ut. Betalningen var redan avklarad. Frukost serverades inte så här tidigt så det skulle bli en jobbig väntan i nästan en timme. De väntade under spända tystnad. ”Nu gäller det” sa Birger och tittade mot dörren. ”Ja” svarade Kerstin. ”Jag tror inte att vi ska ifrågasätta så mycket. Det känns inte som att vi ska göra det …” ”Hmmm. Du pratar, jag ska vara tyst.” ”Ska vi gå?” Kerstin tog upp sin kabinväska och började gå. När de kom ut i entrén såg de att en bil redan stod och väntade på dem. Till skillnad från i går verkade bilen faktiskt vara en taxi. De gick ut och la den stora resväskan i bagaget. De hade lagt pengarna i kabinväskan. Kerstin tog med sig den lilla väskan in i bilen och satte sig i baksätet. Birger satte sig bredvid chauffören som verkade vara i 25-årsåldern, kanske något yngre. Belysningen i byn var begränsad till några mycket glest placerade lyktstolpar och ett par neonskyltar som gjorde reklam för en bar och en bensinmack. Vägen vid hotellet påminde om gammal asfalt, men snart åkte de på torra grusvägar. Birger fick känslan av att de åkte genom en spökstad 10

då taxin tog dem mot de östra utkanterna av Rockstone utan att de såg en enda annan människa. Taxin hade bara halvljuset på och dammolnet som bildades, i kombination med mörkret, gjorde det svårt att se vart de var på väg. Birger funderade på om chauffören inte hade på helljuset för att dammet skulle blockera sikten på samma sätt som snöfall gör hemma i Sverige, eller om de hade begränsad belysning för att inte väcka uppmärksamhet. Chauffören sa ingenting under färden utan verkade bara vara fokuserad på att köra. Efter en resa på tio minuter svängde han in på en infart utanför ett litet enplanshus. Huset var vitt och i trä, men det var svårt att se detaljer eftersom bilens strålkastare inte riktades mot byggnaden. ”Vi är framme. Ni kan lämna era väskor i bilen, jag väntar här.” Chauffören tittade på Kerstins vackra blonda hår och ljusa hy och log vänligt mot henne. Birger kvävde en impuls att säga att de inte skulle tillbaka och beslutade sig för att ta det samtalet när de återvände. Han vände sig om och sa viskande till sin fru. ”Vi är framme. Vi lämnar resväskan i bagaget, ta med din väska. Han väntar på oss.” ”Jag känner mig väldigt nervös.” ”Gör inte det, det här är snart över.” sa Birger och försökte dölja sin egen oro. Birger steg ut ur bilen. Han hjälpte sedan Kerstin ut med väskan. En svagt lysande lampa satt ovanför dörren till huset. Tre trappsteg av trä ledde fram till en dörr som verkade vara brunmålad även om den såg grå ut i mörkret. Efter att än en gång ha försäkrat sig om att taxin skulle vänta på dem gick makarna mot dörren. Ingen ringklocka. Birger knackade försiktigt på dörren. Då han inte hörde någon reaktion inifrån bultade han sedan mer bestämt. Steg hördes och dörren öppnades av en man i trettioårsåldern. Han var lång och smal, väldigt solbränd och hade en begynnande flint. Birger tyckte att han verkade virrig som om han vore lite påverkad. Mannen log mot dem. ”Kom in.” De steg in i en hall. Hallens golv var dammigt, det kändes som att huset var ett ödehus. Rakt fram såg de in i ett större rum. Inga möbler, inga tavlor på väggarna. Det var bara ett kalt rum. Två människor stod i rum11

met, en man och en kvinna som talade tyst med varandra. Mannen tittade mot dem. Han hade en vit kostym och var ovanligt lång, minst 1,95 m. Hans mörka ögon var delvist dolda bakom ett par pilotglasögon. Med sin tunna mustasch påminde han lite om David Niven. Han såg skrämmande ut. Kvinnan var vänd från dem, man såg bara hennes långa mörka hår som räckte ända ner till ryggslutet. Hon verkade vara i 20-30-årsåldern och hade bruna kläder. ”Välkomna” sa mannen i den vita kostymen. Han gick fram till Birger och sträckte fram handen. ”Alex.” ”Birger, och det här är min fru Kerstin.” Birger tittade på kvinnan i rummet framför och fick för sig att hon bar på en docka. Detta gjorde honom livrädd men plötsligt jollrade barnet i kvinnans famn. Hon vände sig om och då såg han att hon höll ett litet spädbarn i famnen. Kvinnan log blygt och han noterade att hon saknade en av sina framtänder. Hon tittade på mannen i kostymen, han nickade mot henne och hon gick fram till dem. ”Här är er son. Han heter John, men ni kan naturligtvis ge honom ett Schweiziskt namn om ni vill.” ”Vi kommer från Sverige”, rättade Birger henne. ”Var det inte det jag sa?” ”Det var det nog, jag tyckte bara att du sa något annat.” Alex petade på bebisens mage. ”Den här underbara lilla killen hittades på trappen till vårt barnhem. Han lämnades mellan klockan 05:00 och 06:00 på torsdag morgon för knappt två veckor sedan. Han var välmående och låg i en korg med en filt och en lapp där det stod att barnet heter John, och att man ville att barnet skulle få komma till ett bra hem.” Kvinnan räckte över pojken till Kerstin som försiktigt tog emot barnet. Den lilla pojken tittade rakt in i Kerstins ögon och log. Han hade stora bruna vidöppna ögon och ett rufsigt svart hår. Han viftade med händerna samtidigt som han började jollra. På tre sekunder fick han Kerstins hjärta att smälta. Inget barn kunde vara gulligare än vad han var. Kerstin, som nyss hade känt sig vettskrämd, kände nu bara ren lycka. Alex plockade fram en liten mapp av hårdpapp med några dokument i. 12

”Här är adoptionspappren och födelsebeviset, med alla stämplar och underskrifter. Allt ni behöver för att ta med honom hem. ” Birger tog emot mappen. Kvinnan hade gått in i rummet och kom tillbaka med en plastpåse som innehöll två nappflaskor fyllda med vit ljummen dryck. Hon räckte över påsen till Birger. Där fanns även en stor pulverpåse bröstmjölksersättning. ”Så var det bara betalningen.” ”Naturligtvis.” ”Var det 18 000 USD.” ”Plus omkostnader 1 000 USD” ”19?” ”Precis!” Birger kände att det inte var läge att bråka om betalningen, utan han öppnade väskan och började räkna upp pengarna. Till sin lättnad verkade mannen nöjd, och han skakade deras händer och tackade för affären. De lämnade huset mindre än fem minuter efter att de hade stigit in. Så snart de hade satt sig i bilen vred chauffören på startnyckeln. ”Hur mycket skulle det kosta om vi vill åka till Linden?” undrade Birger. ”Linden? Ska ni inte till hotellet?” ”Nej, vi har redan checkat ut. Vi vill till tåget i Linden.” Chauffören tvekade. ”Jag har bara fått betalt för att köra till hotellet.” ”Jag vet. Hur mycket mer kostar det till Linden? Vi betalar med amerikanska dollar.” ”Det är ganska långt till Linden, och krokiga vägar.” ”Vi vet, vi kom den vägen i går.” Chauffören kände på sig att hans passagerare både var rika och angelägna. En normal taxa är ca 15 dollar, kanske 20 så här tidigt, men här kunde han nog få mer, tänkte han för sig själv. ”50 dollar.” ”Det var dyrt.” ”Ja, men mitt pass slutar snart och jag borde åka hem och sova, men för 50 dollar kan jag hålla mig vaken.” ”Kör till, 50 dollar.” 13

Kriminalkommissarie Albin Helmersson blir svårt sjuk i en virus-

Chauffören backade ut bilen från gårdsplanen och fortsatte österut,

sjukdom. Efterforskningar visar att viruset härstammar från ett mot Linden. laboratorium för biologiska stridsmedel. Enda chansen för honom att överleva är en benmärgstransplantation från en nära släkting. Men dåTaxin Albinstannade som spädbarn under skumma omständigheter adopterades precis utanför tågstationen. Birger betalade den överfrån Sydamerika och inte har några kända släktingar är utsikterna enskomna summan och skickade med en extra femdollarssedel i dricks. dåliga. Ett nyhetsreportage Amazonas djungel gerlasta dockurAlbins Chauffören tittade belåtet påfrån pengarna och hjälpte till att resväskan. Sedan började spanahopp, efter tänkbara men adoptivsyster Lindahan oväntat och honkunder, beslutar sigstaden för attverkade bege ha vaknat sin bilivid taxiskylt utanför siginte på riktigt en farofylld resaännu. tillettHan landparkerade i inbördeskrig etten försök att rädda lutade förarstolen bakåt och slöt ögonen. sinstationsbyggnaden, brors liv.

***

Birger och Kerstin gick fram till informationstavlan där de såg att alla norrgående tåg skulle via Georgetown. Till sin stora glädje såg Birger Samtidigt börjar Albinsgåkollega, kriminalinspektör Janne Lindmark, att flygplatsen skulle vara det första stoppet i Georgetown. Kerstins arbetsutreda om någon medvetet smittat hans arbetskamrat med ett kompis Britt-Marie, som hade gjort samma resa för fem år sedan, hade dödligt virus. Spåren efter viruset leder även Janne till andra sidan tipsat om tåget och det verkade vara precis som hon sa även om alla avAtlanten och till en komplicerad och riskfylld utredning. stånd hade varit större än vad de hade uppfattat. Enligt tidtabellen skulle det ta 1 timme och 23 minuter att åka till flygplatsen. En snabb titt på I sin förstavisade skönlitterära bok tar gå fysikern Norqvist med er på klockan att nästa tåg skulle om 43 Patrik minuter, och att de fortfarande enhade dramatisk resa där två parallella berättelser vävs mycketoch gottnervkittlande om tid till flyget. samman, en stark kriminell internationella Solenoch hadedärprecis börjat gå upp.organisation Birger visstemed att det inte skulle ta kopplingar visar sig styra över enskilda människors liv. många minuter innan mörkret skulle förvandlas till ljus så här nära ekvatorn. Den lille bebisen gnällde till och Kerstin försökte mata honom med nappflaskan. Han sög girigt i sig mer än hälften av innehållet och avslutade med en liten gullig rapning efter att han hade druckit klart. Patrik Norqvist är doktor i rymdfysik vid Det var inga problem att köpa biljetter eftersom amerikanska dollar Umeå Universitet och folkkär TV-expert i var ett medel som var gångbart överallt. Tåget avgick exakt på minuten. bland annat SVT´s Fråga Lund och TV4´s De satt nästan ensamma i sin kupé och allt eftersom resan gick blev det Nyhetsmorgon. har tidigare gett ut allt varmare både utanför och i tåget. Han Med jämna mellanrum kom de böckerna “Fysik i Vardagen” och “ABC-bok klassiska små guppen från skarvarna på rälsen. Svetten började på nytt församtidigt fysiknyfikna”. rinna nerför Birgers rygg som han kände hur hungrig han var. Foto: Patrick Trägårdh Dessvärre hade han inte sett någon möjlighet att köpa någon mat på tåget. Den lille pojken sov. ”Kerstin.” ”Ja”. ”Såg du hur taxichauffören spanade in dig?” 14

L U N D B E R G M E D I A