Kungens hemliga resa

KUNGENS HEMLIGA RESA

Kungens hemliga resa Johan Gyllenswärd

Johan Gyllenswärd

Kungens hemliga resa

© 2020 Johan Gyllenswärd Förlag Box 12007 102 21 Stockholm Hemsida www.gyllensward.com Email info@gyllensward.com Layout inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Omslagsbilder: | Gustav II Adolf, Okänd konstnär, Nationalmuseum | Drottning Maria Eleonora, Kopia efter Michiel Jansz. van Mierevelt, Nationalmuseum | Karta över Europa, Busbequii Avgerii Gislenii – 1620, Wikipedia Commons.

Bilder inlagan: | Gustav II Adolfs frieri till Maria Eleonora, Niclas Lafrensen d.y., Nationalmuseum.

Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2020 Första utgåvan, första tryckning ISBN 978-91-519-6481-2

Innehåll Innehåll P ro l o g .. . . . . .......................................................... 8 M o t W i s mar ............................ ......................... 1 4 M o t B erl i n ....................................................... 52 Den s nö p l i ga slu t st ri d en ................................. 1 02 Vä n ta n på brev......................... ........................ 1 3 4 Avg ö ra n d et .. ............................ ....................... 224 Hem .. . . . . . . ........................................................ 23 8 Ef tero rd . . ................................ ....................... 246 K ä l l o r . . . . . ....................................................... 250

Prolog

8

Riga, december 1622 Det snöblandade regnet piskade över Burkhoff i vinternatten när budet kom. Major Erik Hand hörde bankandet på porten genom vindens vinande. Han reste sig tungt från bordet där han som vanligt superat i all ensamhet. Hundarna morrade dovt och han greppade ett ljus och ställde sig vid dörren. ”Vem där?” sa han på tyska.

Han la örat mot det skrovliga ekträt och hörde en röst ”Snälla herrn, öppna, kapten Johan Hand ligger för döden”, svarade rösten på svenska.

Bultandet avtog sakta. Det var som om kylan förlamade budbäraren.

Major Erik Hand drog ifrån reglarna och spände musklerna. Värjan stod bredvid. En soldat med huvudet lindat med trasor hukade i vinden. ”Vad vill ni?” ”Jag kommer med bud från er bror, kapten Johan Hand. Han ligger för döden och har sänt mig för att allra ödmjukast begära att majoren ska besöka honom. Snälla goa herrn, släpp in mig. Jag är korpral i Östgöta regemente till fots.”

Erik slog igen dörren utan ett ord.

Han förbannade tyst sin kung som skickat ut dem på krigståg utan ordentliga kläder. I tre månader hade hären dragit omkring i Livland och Kurland och sökt batalj medan höstregnen sköljt över soldaterna.

9

Missmodet hade växt i takt med att svälten och kylan brett ut sig och krigsframgångarna uteblivit. I veckor hade de tvingats marschera med lera och vatten upp till knäna medan höstregnen gjorde den sumpiga marken allt sumpigare. Sjukdomarna grasserade och soldaterna dog som flugor.

Så kom det då. Det besked han väntat och fruktat så länge hade till sist anlänt. Hans bror som envetet velat vara med sina soldater hade slutligen fått betala priset. ”Ända in i döden”, hade han sagt. Trogen och lojal in i det sista. Lojal med en kung som gett honom förmåner och befordran som tack för hjälpen för en lyckosam friarfärd. Privilegier som nu inte var värda en sekin.

Med tungt hjärta gjorde sig Erik redo för en färd i vinternatten. Han klädde sig och satte på den trekantiga hatten över de svallande svarta lockarna.

När han klev ut på trappan såg han soldaten sitta ihopkrupen i den flammande facklans sken. ”Seså, upp på fötterna. För mig till min bror.”

Synen som mötte Erik Hand i det dragiga värdshuset övergick hans vildaste fantasi. I stora salen brann en brasa som kastade sitt fladdrande ljus över tio dussin människospillror på golvet. Det luktade död och förruttnelse och trots att Erik Hand var en krigare fick han kväljningar och förde reflexmässigt upp handen för munnen. ”Kom goa majorn, kom.”

Korpralen drog i hans rockärm. De kryssade mellan pestangripna kroppar, kvidande soldater och kallnande lik. Mannen drog honom allt längre in i värdshuset. Här var det mörkt och Erik kände då och då händer som försökte greppa om stöveln; han fick dra sig loss med våld. Lukten av död stack i näsan. ”Här inne finns hanses bror, goa majorn. Kan man tänka sig en belöning nu? En brödbit, eller en sup?” sa Korpralen.

Han öppnade en gisten dörr och, där, där i den minimala kammaren satt Johan i sängen. På bordet fladdrade ett vaxljus. Bredvid låg en bibel

10

och en hög med papper ombundna av ett skinn i älgläder. När han rosslande andades kom en stank ur den tandlösa munnen som fick Eriks nackhår att resa sig. Ansiktet var anfrätt av koppor, håret låg smetat i testar längs den svettiga pannan. Munnen var som en rund fågelholk mellan de insjunkna vita kinderna, toviga av enstaka ljusa skäggstrån.

Trots att pesten mejslat sitt signum i hans anlete skymtade den vanliga Johan igenom. Erik såg inte sjukdomen, han såg bara sin blonde fryntlige broder bakom kopporna. Han kände inte avsmak, bara värme.

Erik tryckte ett par mynt i korpralens hand. ”Här, försvinn nu.”

Johan blinkade mot sin bror och försökte le. ”Dyre och vördade storebror, det gläder mig oerhört att se dig.”

Hans röst var svag som en viskning och svår att urskilja från stönandet i salen intill och stormens larm utanför. Erik klev in och knäföll bredvid sin yngsta bror. Hans favoritsyskon. Som han alltid försökt hjälpa och stötta. Som hade en stor plats i hans hjärta. När han lutade sig fram kände han igen de varma ögonen i det sargade ansiktet. Han fick anstränga sig för att höra. ”Jag ska snart möta min skapare. Snart är det slut på vandrandet i jämmerdalen. Jag ser så fram emot att få möta far och Knut i Guds himmel.”

Johans klarsynthet förvånade Erik. Tårarna rann nerför deras kinder. ”Käraste lillebror. Du ska veta att jag alltid hållit av dig, att du är mitt hjärtas allra varmaste vän. Det smärtar mig att se dig i dödens väntrum.”

Han knäppte sina händer och bad en tyst bön. En bön att Gud skulle ta emot hans bror och ge honom ro och stillhet. Johan hade alltid velat så väl. Alltid levt i Guds sanna mening. Aldrig velat ont. Aldrig förhävt sig.

Johan blundade. Han andades lugnare. Så började han prata igen.

Svagt. ”Jag har något till dig käre bror. En sak jag lovade innan jag for iväg

11

med kungen till Tyskland. Något vi pratade om den där gången vi träffades ute på havet.”

Han drog plågat på munnen som om han försökte le av minnet.

Så tystnade han igen. Andades nästan inte alls. Utanför ven stormen. I salen skrek någon högt och gällt. Sedan stillnade skriket med ett bubblande ljud. Ljuset på bordet fladdrade och fräste, det var nästan helt utbrunnet. ”Vad menar du käre lillebror, vad är det du har till mig?”

Johan gjorde en svag nickning mot bordet. Han sa någonting ohörbart. Erik lutade sig fram mot den döende brodern. ”Där, där på bordet ligger min dagbok. Den jag lovade er bröder att skriva för att berätta om kungens hemliga resa till Tyskland, hans friarresa.

Du kommer väl ihåg? Det var kravet för att ni skulle bönfalla kungen att jag skulle få följa med. Det är svårt att tänka sig att det bara är ett och ett halvt år sedan.”

Erik nickade sakta. Nog mindes han.

Johan tog sats. Som för att ta fram sina sista krafter. ”Den vill jag att du ska ta hand om käre bror. Och jag vill att du ska minnas mig som en man som alltid gjorde det han lovade.”

Erik lyfte upp dagboken från bordet och la den i knät. Höll om den som om den var ett litet barn. Deras blickar möttes. Johan andades grunt och häftigt. Utanför tystnade stormen. Tog en paus. Stönandet från hans kompanikamrater stillnade och blev till ett svagt sus. Ett uttryck av salighet spred sig över hans sargade ansikte och med ett milt väsande försvann den sista gnuttan liv ur Johans illa tilltygade kropp. Den plötsliga tystnaden ringde i Eriks öron. Det var som om världen stannade ett ögonblick för att Gud skulle kunna hämta hem sin son, Johan Hand.

12

13

Mot Wismar

14

26 april 1620 Jag kunde fortfarande känna kungens hand mot mina läppar där jag stod på kajen och väntade på att få kliva ner i båten. Doften av hans parfym stack i mina näsborrar och hans förmaningsord ringde i öronen. ”Det är inte många ynglingar som får en chans att resa på kungligt uppdrag. Om Hand tar chansen och visar på ära och dygd ska vi se till att han blir gott befordrad.”

Stockholm visade sig från sin bästa sida. Morgonsolen sken och den klara luften bådade om värme och vår. Vinden blåste i ansiktet samtidigt som den fläktade bort odören från gränderna bakom mig. Jag stod med min packning på kajen och väntade tålmodigt på min tur att kliva ner i den båt som gungade vid kajen. ”Men hallå, där står han vår gamle vän och kungens nya gunstling”, hörde jag en skrattande röst säga.

Jag vände mig om och fick se min regementskamrat, Ulric Cederkrona. Min nervositet var som bortblåst och jag uppfylldes av ett glädjerus. ”Godmorgon min allra bästa vän, så härligt att se dig och så vänligt att komma hit för att ta farväl.” ”Ja, inte kan jag lämna dig utan att säga adjö. Och så är jag oerhört nyfiken på att veta varthän det bär.”

Jag skruvade på mig och vred mina händer.

15

”Det kan jag inte berätta för det ville kungen inte yppa ett ord om.

Det enda han sa var att jag är utvald junker för en resa till Tyskland med hans furstlige nåd Johan Kasimir.”

Ulrics ögon vidgades. ”Ett hemligt uppdrag. Jo jag tackar jag. Och med Pfalzgreven vid Rhen. Gift med kungens kära syster.

Han tystnade och tittade på mig med uppfordrande blick. ”Har du träffat honom? Har du blivit godkänd?” ”Nja, han var bara med en stund hos kungen. Sedan skulle han dra sin kos till fartyget.” ”App app app, dåligt omen. Han är omtalad för att vara en elak räkel.

Speciellt med unga lovande officerare.”

Ulric skakade på huvudet och viftade med pekfingret.

Jag såg på honom med uppspärrade ögon. ”Är det verkligen så?” frågade jag och började känna efter om alla knappar i min rock var ordentligt knäppta.

Jag tystnade och studerade min kamrat och såg att hans ögon var blanka och ansiktet blekt. ”Är det så att du rumlade om igår kväll?” frågade jag mer självsäkert.

Han ryckte på axlarna och slog ut med händerna. ”Ja, och vi saknade dig. Det var dig och den kungliga välviljan vi skulle fira.”

Jag strök mitt hår åt sidan i en hastig gest. ”Kungen deklarerade att jag skulle vara dygdig. Så jag stannade hemma för att vara alert inför resan.” ”Min käre vän, ta väl hand om dig. Akta dig för papister och pesten.”

Vi föll i varandras armar och han önskade mig all lycka på färden och gratulerade mig än en gång, trots att ansiktet lyste av avundsjuka.

Därmed gav jag mig till båts.

Farkosten gungade lätt när jag klev ner. Vattnet räckte nästan upp till relingen av allt bagage och folk de redan lastat på. Några av dem var adelsmän med figursydda jackor och byxor knutna under knäna. Sex

16

matroser satt på bänkar i mitten med årorna sträckta mot himlen. Styrmannen längst bak vid styråran gav mig order att ta plats i fören. Jag såg oförstående på honom och de andra i båten brast ut i skratt. ”Han menar att herr Hand ska sitta längst fram”, sa en av adelsmännen.

Jag nickade som om det var självklart att alla vet vad fören betyder och snubblade över bänkar och kistor till min utsedda plats.

På ett givet kommando sänktes årbladen ner i vattnet och i perfekt samklang började matroserna sitt monotona arbete och båten sköt fart.

Vi kryssade mellan koggar och fartyg med gods och soldater. Stadsholmen krympte för mina ögon ju längre bort vi kom. Slottets ståtliga torn reste sig högt över husen som trängdes längs gränderna. Det glänste och glittrade i de tre kronorna som prydde det runda tornet.

Kyrktornen stack upp som pilar mot himlen, som ville de visa vägen till himlen. Sankt Gertrud, Sankt Franciskus och Sankt Nicolai, de tre helgonen som blivit förärade att ge namn åt kyrkor i kungens egen stad.

Spirorna var det sista jag såg när båten rundade en udde och det som varit mitt hem i flera veckor försvann ur min åsyn. Det kändes både vemodigt och spännande på samma gång.

Försiktigt såg jag mig om i båten. Adelsmännen skrattade och stojade som om de känt varandra länge. Styrmannen blickade stadigt framåt och svängde då och då för att undvika gistna roddbåtar och mäktiga örlogsfartyg. Vågorna dansade mot bordläggningen och stänkte upp i mitt ansikte.

Matrosernas kraftiga ryggar pendlade fram och tillbaka som stammar i storm. Med jämna tag gled vi allt längre bort, mot äventyret och det väntande Tyskland.

När vi rott igenom ett trångt sund öppnade sig åter en fjärd och en grå massiv borg tornade upp sig. Styrmannen pekade med hela handen. ”Där ser herrarna Waxholmens kastell. Det var det som räddade oss från dansken 1612.”

Adelsmännen tystnade och stirrade mot byggnaden som likt en svamp sköt upp från en liten holme.

17

Den 29 april 1620 kliver Gustav II Adolf förklädd till Solen dalade och jag huttrade i aftonbrisen, svepte rocken tätare om handelsman ombord på sitt fartyg Scepter, för att inkognito mig och såg upp mot de små öppningarna i murverket där gevärspipor ta stack sig till Berlin och fria till Mariavår Eleonora. fram.

Styrmannen manövrerade roddbåt med bestämda order. ”Stryk på styrbords åror.”

Kungen hade bestämt att det var dags för ett avgörande.

Omedelbart började matroserna på höger sida att ro baklänges och För att bli framgångsrik fanns det inte något annat sätt båten svängde elegant in i ytterligare ett sund. Hur han kunde hitta här änmellan att själv sig är till slottet i Brandenburg och be om öar bege och sund mig en gåta. hennes hand.

När vi kom ut ur det sista sundet öppnade sig en fjärd med skummande vatten, grått som fästningen vi just passerat. Det var då vi fick se våra

Han färdas med endast en handfull följeslagare som skepp. Som två eleganta damer låg de och ryckte i ankartrossarna. Det var oförväget lotsar honom som genom ett Tyskland präglat av kungens egna örlogsskepp han ställt till vårt förfogande.

Det större upptakten till trettioåriga kriget.

De bor på värdshus och hette Scepter och var försett med artilleri. Inalles 38 halva kartoger, fälthärbärgen. får deJupiter stanna, får de ro.var Risken slangor ochAldrig stormstycken. inte aldrig lika många, ty det mindre. för upptäckt är stor.

När vi kom närmare såg jag till min fasa hur Pfalzgreven stod ovanför lejdaren och inspekterade vår ankomst.

Kungens nyfikenhet slott, avlägsna Med armarna i korsleder stod dem dennetill herre ochkyrkor, tittade ner på oss när vi släktingar och mäktiga protestantiska furstar.

Som är de bilklättrade upp för den knarrande repstegen. Som nyanlända rekryter pådade en upptäcktsresa. får följa honom in i prinsessans vi ett led framför Vi honom. kammare på nattligt besök, långt borta från familjens ”Jaha, vem har vi här?”

Hans korthuggna skarvara igenom brisen, det lät likt en terrier som vakande ögon. Ochord vi får med på slottet i Berlin, fått korn påsist en råtta. när han till övertygar Maria Eleonora och hennes i vår rad stirrade lika härsket tillbaka. morDen omförste sin sanna kärlek. ”Mitt namn är Johan Banér och jag är utsedd av kungen att följa ers

Boken Kungens hemliga resa är baserad på en av följeslagarnas nåd till Tyskland.” egenhändiga Uppsala. sin Banér. Jagjournal, studsadebevarad till. Han på varCarolina redan vidaRediviva omtalad ii krigsmakten, Genom Johan unga ålder tillHands trots. ögon och penna får vi dag för dag följa resan.

Debutförfattaren Gyllenswärd har bearbetat och Pfalzgreven hummadeJohan och gjorde en menande gest med huvudet att utvecklat dagboken till en historisk roman i stormaktstidens han skulle gå vidare. Han var godkänd. Nästa man stegade fram. ”Erik Kagg till er tjänst, ers nådighet”, sa han och bugade så djupt hans Europa. mage tillät. ”Herr Kagg, angenämt. Kungens gamla vänner är alltid välkomna”, sa Pfalzgreven, ”ni kan ta era saker och gå ner i kajutan.”

18