Race the accident och andra förmodanden

race

t he acci d ent o ch andr a fรถ r mo danden

race the accident och andra fรถrmodanden J oach i m A l back e san n a O l i v de Vale

1

Lista över viktigare karaktärer i boken se sidorna 517-519 Bokens fiktiva personers eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är helt oavsiktliga. Gällande de historiska personer som förekommer i boken medger vi att skildringen av dem bär den konstnärliga frihetens prägel.

race the accident och andra förmodanden © Joachim Albacke och Sanna Oliv de Vale, 2016 ISBN: 978-91-639-0353-3 Omslagsform: Pernilla Qvist/Pernilla Qvist Grafisk form Dam i hatt: Andrey Bondarets/Shutterstock Grafisk form & sättning: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Författarfoto: Gabriel Liljevall Förlag: Sprutter productions

2

Kontakt: www.racetheaccident.com, sprutterproductions@gmail.com

r ace

the acciden t och andra fรถrmodanden Joachi m Albacke sann a Oliv de Vale

Sprutter productions Stockholm 2016

3

Talet är tänkandets början och slut med tanken föddes talet utöfver talet når tanken icke Gösta Mittag-Leffler

4

1.

Eskilstuna, augusti 1929 – augusti 1937 Orden är mina vänner. Jag behandlar dem med respekt.

Det är därför de vill komma till mig.

Ingvar vaknade av att hans bror sparkade till honom. Adrian bredde som vanligt ut sig och Ingvar fick bara en smal remsa mot ytterkanten av utdragssoffan vars ringa bredd gjorde det svårt att ligga annat än på sidan. Det glödde fortfarande från vedspisen i hörnet, annars var det mörkt; även om det rådde halvmåne enligt kalendern så var natten molnig. Spjället var öppet för att förhindra kolos. Tidigare på året hade två barn förolyckats i kolosförgiftning ett par hus bort på Eleonoragatan. Molnigheten lättade flyktigt och Ingvar passade på att rätta till fransen på trasmattan. Även i halvdunklet kunde han skymta det tilltufsade franspartiet som hans bror alltid så irriterande trasslade till när han gick och lade sig, utan uppsåt och utan att ta notis därom.

Ljuset i augustinatten var alltför svagt för att vara läsdugligt eller för den delen skrivdugligt. Ingvar hade uppfunnit ett eget system för att skriva i mörker, dunkelskrift kallade han det.

Donet utgjordes av en lustigt formad liten pinne – dunkelpennan – som han höll i siktlinjen och skrev i taket med liggande i utdragssoffan; ögonrörelserna tillsammans med handen styrde dunkelpennan noga och formade varje bokstav med precision och beständighet.

Han hörde svaga röster inifrån kammaren. Han hade gjort det ofta den senaste tiden. Tonläget var lågt och intonationen 5

bekymrad precis som vadmal är grått och håller på länge. Alma och Hilding hade tre barn under skolgång och det gav avtryck på det pekuniära området. Han kunde urskilja sin mors röst: ”Pröva hos Öbergs”. Ingvar skrev med sin dunkelpenna i taket, med början en decimeter från den vägg som utgjorde det imaginära dunkelarkets marginal ”pröva hos Öbergs” och beständiggjorde varje bokstav i det den skrevs. På ett egendomligt sätt, ty så fungerade den Segelborgska dunkelskriften, avtecknade den sig i taket även många minuter efter det att den dunkelpräntats.

Varje bokstav skimrade i guldrök utan att spridas. Ingvar somnade medan han läste orden ”pröva hos Öbergs” gång på gång.

Egentligen hade han velat skriva ”noli timere” men han vågade inte trots sin längtan efter att få känna sig vanlig och orädd.

Tänk om någon ändå såg det. Imorgon skulle han börja höstterminen i nästa klass.

Vid halv sextiden var farmor Vaike uppe och satte ved i spisen.

Hon hörde illa numera. Ännu var morgontemperaturen dräglig också innan spisen spred sin värme från hörnet. Strax före sju brukade hon befinna sig på Fristadstorget för att ta emot dagens bestånd av rödbetor, potatis, äpplen, kvitten, gråpäron, rabarber, krusbär eller till och med söta jordgubbar, allt beroende på vad säsongen bjöd. Det kom från Alrik Strengbohms gård i Vallby.

Hon sålde dem sedan under dagen och på eftermiddagen kom drängen Fritjof Ahlqvist och hämtade det ännu osålda. Förutom den överenskomna löningen kunde hon få behålla sådant som ändå skulle förfaras vid tillbakatransporten och så många grisar hade nu inte Alrik att de kunde äta upp allt. Sällsynta dagar kunde det bli äppelpaj att under vördnad och respekt avnjuta efter kvällsmaten.

Mor Alma brukade komma inhasande från kammaren i sina skinntofflor vid sextiden och bereda frukost. Det var normalt välling eller korngrynsgröt med en skiva äpple av Strengbohmskt ursprung – om sådant fanns till hands. ”God morgon Adrian, god morgon Märta, god morgon Ingvar”, hälsade Alma. ”God morgon mor”, svarade Ingvar. Han 6

hade så gärna velat fråga om Öbergs. Det var konstigt att ingen kommenterade vad han skrivit i taket. Kanske hade han drömt alltsammans och inget hört. Far Hilding klädde sig och rakade sig på kammaren. Inom en halvtimme skulle han cykla iväg till fabriken, en sträcka som inte tog mer än drygt fem minuter när det var snöfritt. Alma och Hilding var bekymrade över Ingvar.

Inte därför att klasskamraterna ofta tråkade honom i skolan, därom visste de inget. Inte heller därför att Adrian gav Ingvar tjuvnyp och Ingvar skulden för ofog han själv anstiftat, likväl som han gärna tog åt sig äran för bra idéer som bar lillebrors signum. Nej, det var något annat och mer diffust. Deras yngsta son var helt enkelt inte som andra. Han verkade inte intresserad av fotboll eller annan sport, inte heller jakt, fiske eller normalt friluftsliv över huvud taget. Konstiga böcker, varav det inte fanns många i hemmet, gud vet var han fick tag i dem, upptog det mesta av Ingvars tid utanför skolan. Samtidigt närde de en oro för att inte vara förmögna att ta till vara sonens potential, en känsla de inte kunde klä i ord. Både Hilding och Alma kände det som en kraftfull älv rann runt knuten varur de var oförmögna att förädla kraften. ”Ingvar, min gosse, ska ni ha fröken Slankell i år också?” frågade Hilding. ”Vet inte, far”, svarade Ingvar. ”Men nog var hon snäll, sa du inte det?” ”Hon var väl bra mor”, svarade Ingvar utan större emfas. ”Kan jag få en cykel en dag, tror far?” ”Förr skiter påven oblater!” hojtade Adrian. ”Vet skäms, pojk.” Nu hade även farmor hört. ”Vi får se nästa år. Din bror har kanske växt ur sin då.” Adrian skulle nog behöva sin cykel om han skulle bli bud på Folket när han slutat skolan. Det skulle göra försörjningssituationen bättre.

Folket var en fattig tidning och hade inte många budcyklar, visste Hilding. Adrian lipade åt Ingvar bakom ryggen på de vuxna. Även Ingvars äldre syster Märta gjorde sig i ordning för höstterminens första dag. Märta och Adrian gick i den närmare 7

belägna skolan på Storgatan. Den var inte speciell i något avseende alls. Det var inte heller de två kokta potatisar de fick med sig var. Ingvars skola vid Nybrohamnen, som tillbyggts för några år sedan, serverade nu för tiden också en enkel skolmåltid, vanligen en soppa. De varierade; rödbetssoppa är också en soppa, så även potatissoppa, morotssoppa och korngrynssoppa. Ibland var det salt sluring. Kålsoppa. Vadmalssoppa.

Vid terminsstarten fick Ingvar en ny klasskamrat. Om Ingvar ensam fått bära avvikarens börda såg det nu möjligen ut som om han skulle få hjälp. Angus McArgyle var en rödhårig, storväxt gosse med utstående öron. Hans far Sprutter McArgyle hade hämtats till Munktells från J.V. Svensons Motorfabrik i Nacka. Denna rörelse hade efter stor initial framgång gått sämre tider till mötes, främst som en effekt av den ryska revolutionen, och slutligen tvingats i konkurs 1922. Efter insatser av Svenska Handelsbanken hade företaget åter statts på fötter, det var ändå världsledande på tändkulemotorer vilka fortsatt bedömts vara av stor betydelse, och därtill bytt namn till ett av mer internationellt snitt – AB Avancemotor – under vilket varumärke bolaget var känt på exportmarknaden. Detta år hade Avancemotor fusionerats med Munktells mekaniska verkstad. Vid Munktells ville man tillgodogöra sig Avancemotors unika tillämpning och förfining av tändkuleprincipen och vad kunde vara lämpligare än att låta flytta en erkänt skicklig motoringenjör till orten? Åtminstone för en tid var ingenjör McArgyle en del i uppgörelsen.

Sprutter McArgyle var ursprungligen från Glasgow och hade en gång inlett sin yrkeskarriär vid Rolls-Royce motorverkstäder i Derby. Hans far hade varit vid handelsflottan och en gång hade Sprutter följt med till Stockholm, en överfart han mestadels tillbringat i maskinrummet studerande de imponerande välgjorda Vengeance-motorerna. Under uppehållet i Stockholm hade han passat på att besöka Johan Victor Svensons Motorfabrik i Nacka.

Fabriken var från början avsedd att tillverka hela bilar men investorerna hade funnit det mer lönsamt att istället enbart satsa på motortillverkning. Sprutter som var intresserad av motorer som 8

sådana, och framför allt sådana för marint bruk, hade visat stort intresse för Svensons produkter och föreslagit vissa konstruktionsförbättringar. Till slut hade Svenson själv erbjudit Sprutter anställning som precisionsingenjör. Sprutter McArgyle hade träffat operasångerskan Jenny Anckarström vid en tillställning Svensson hållit för företagets finansiärer med entourage. Jenny hade framfört tre sånger av Saint-Saëns som dessvärre varit för moderna för många av gästerna. Sprutter hade funnit behag både i sångerna och Jenny och efter en tid hade de gift sig och fått sonen Angus.

Sprutter ville ingen ha något otalt med. Han var reslig, inte fullt två meter, men framför allt bred och med händer som dasslock. Det var svårt att tänka sig denna man pyssla med sina millimeterverktyg och precisionsinstrument. Ett yvigt rödaktigt skägg fullkomnade bilden av en fornnordisk kämpe snarare än virtuos finmekanisk motoringenjör. Eskilstuna var en växande och signifikant ort i den framtidsvissa industrinationen Sverige under danande och i den moderniserade och relativt stora skolan vid Nybrohamnen hade stadens skolmyndigheter placerat barn från ett något mindre segregerat spektrum ur samhällsskikten; där återfanns barn till både lägre och en smula högre tjänstemän, såväl som enskilda näringsidkare och till och med några noggrant selekterade mer begåvade telningar från hushåll med familjeförsörjare i arbetsledande positioner eller med specialistkompetens.

Till den sistnämnda kategorin ansågs Ingvars far med minsta möjliga marginal ha kvalificerat sig i och med att han för två år sedan avancerat till förste gjutgodskontrollant. Därtill hade Ingvar uppvisat mycket goda resultat och fått äran att representera det framåtblickande industrisamhällets tänkta mönsterskola i sällskap med årskamrater som kompenserade underskott i fallenhet med proveniens. Långt ifrån alla företrädare för de bättre situerade var bekväma med arrangemanget. Man kunde ju få intrycket att deras ätteläggs förståndsgåvor inte ensamma räckte. ”An-Gus Mackarjyl?” ropade fröken Slankell upp från listan och betonade förnamnet enligt Anders-metoden och efternam9

net ungefär som ett svenskt ortnamn på Vikbolandet. Fröken hette Agnes Slankell och bodde med sin åldriga mor på Ruddammsgatan snettemot Mjölkcentralen. Hon var från Norrköping och hennes tal bar fortfarande spår av östgötska. Unge Angus var inte alls olik sin far i konstitutionen och hans avvikande namn och bakgrund väckte stor nyfikenhet. De övriga eleverna i klassen granskade nykomlingen, antingen blygt och i ögonvrån eller mer spotskt och prövande; här skulle minsann ingen utsocknes eller till och med utrikes viktigpetter komma och rucka på hackordningen. ”Ja”, bekräftade Angus med ett distinkt tonfall på helt klanderfri svenska, om än inte med den lokala dialekten, han heller.

Han visste det inte var lönt korrigera uttalet av hans namn, inte just nu. Både fniss och skratt hördes i klassrummet: flickorna mer i fnittrande lönndom, vissa av pojkarna hånfullt skrockande.

Angus var åtta år och van vid bemötandet som han mottog resignerat och samlat. Tids nog skulle det ordna sig med allt, brukade han tänka. Tids nog. ”Ingvar Segelborg?” ”Ja.” Ingvars intonation var så intetsägande som möjligt men samtidigt tydlig nog för att inte föranleda en omfrågning eller förargelse. Ingvars replikering var inövad, eller snarare inkarvad, sedan år tillbaka sin ringa ålder till trots. Avsikten var att inte blotta minsta flaga som någon kunde finna intressant nog att börja karva under och bryta av. Han visste, eller gissade med god intuition, att hans omständigheter var de minsta bland sina klasskamraters.

Han förstod att han inte riktig var värdig deras bevågenhet. Det var ändå mångbottnat ty hade han varit endast normalbegåvad hade han inte ännu ett läsår kommit i fråga för detta sällskap. De andra, en del av dem i alla fall, hade således fullgoda skäl att vara förargade på honom – det förstod han. Han kände skuld över att ha misshagat dem men skämdes samtidigt över att känna denna skuld. Samtidigt, någonstans djupt inne i den lilla pojken Ingvar fanns ett illa vattnat frö av tro på sin unika begåvning. Det vädjade 10

så innerligt till någons tilltro och omsorg och bara lite, lite vatten.

Så när som på Angus var alla kvar från förra läsåret varför alla tilldelades sina gamla platser. Ingvar hade varit ensam i sin parpulpet och Angus anvisades den lediga platsen.

På rasten gick Ingvar avsides ner mot Hamngatan. Han tyckte om att titta ut mot trafiken i hamnen. Julius och Valdemar närmade sig. ”Hörru, potatis-Ingvar, varför har du ingen potatis? Dina storasyskon har ju!” gastade Julius. ”Potatis-Ingvar är för fin.

Han är så intilligent”, hånade Valdemar. Sture kom även han släntrande en bit bakom anförarna. ”Potatis-Ingvar var så duktig på provet. Han slickade fröken i röven. Smakade det gott, din jävla rövslickarpotatis?”

Det var sant att eftersom Ingvars proveniens var bristfällig hade han måst göra ett särskilt studielämplighetsprov för att bli antagen i denna grupp. Provet hade inte varit svårt. Han hade även korrigerat frågan om spårvidd för normalspår, vilket hade visat sig vara mindre välbetänkt. ”Stöddiga skitstropp!” Valdemar knuffade till Ingvar. Ingvar snubblade till men höll sig på benen genom att ta tag i den spensliga linden. Valdemar var son till handlare Silén som var ägare och innehavare av Siléns sydfrukter och konserver och som på senaste tiden seglat upp som en av de mer välbeställda i staden. Han var omvittnat snål och de fria sopporna i Nybroskolan sades vara en av anledningarna till att Carl Silén varit så angelägen att låta Valdemar gå där. En icke oväsentlig del av Siléns förmögenhet bestod av Kreuger & Toll-papper. Han hade även fått leverera exklusiva sydfrukter till ett investerarmöte i staden.

Ivar Kreuger skulle själv förärat det sin närvaro, åtminstone de första tjugo minuterna, hade Silén låtit påskina även om ingen kunde påminna sig att ha varit åsyna vittne. Carl Silén hade fått bra betalt för fruktleveransen. ”Är du tattare också? Ingvar är tattare. Han har bruna ögon.

Har morsan din horat?” basunerade Julius. ”Sen ska Valdemar pissa på dig, potatis-Ingvar.”

11

Julius och Valdemar knuffade Ingvar framför sig. Sture stod och tittade på. Allt hårdare eggade av varandra drev de Ingvar mot skolgårdens staket, mot det skymda, skuggiga hörnet bakom den tillbyggda matsalen. Ingvar ramlade omkull. Han kurade ihop sig på den jordiga och fuktiga gräsplätten. Han var redo.

Han hade blottat en flaga.

= ”Far, jag har fått punktering. Någon har skurit sönder bakdäcket”, kungjorde Adrian vid kvällsvarden. Hilding suckade trött.

Det var inte länge sedan sist. ”Jag tror det var Ingvar.” ”Såg du att det var Ingvar? Varför skulle han göra det?” ”Nej, inte riktigt, men det måste ha varit han, han är avundsjuk på min cykel.” Hilding vände sig mot Ingvar: ”Var det du, Ingvar?” Ingvar skakade på huvudet. Varför skulle han ha gjort det? ”Varför skyller du alltid på Ingvar?”, frågade Märta. ”Adrian, du är elak.” Hon lade sin hand över Ingvars några sekunder som blev till mjuka minuter inne i honom. Idag var ingen äppelkakedag.

Ingvars mor Alma hade framlidna släktingar som tänkt sig en framtid i Amerika och inför detta äventyr införskaffat några engelska lexikon. Emigrationen hade inte blivit av och lexikonen hamnat i en kista med överblivna och oanvändbara saker som Ingvars mor fått med sig vid flytten från Kjula. Ingvar hade upptäckt ordböckerna och studerat dem med intresse. Problemet var att det inte fanns så mycket litterärt material att anbringa dem på. Det var egentligen bara Lindahls bokhandel på Kungsgatan som kunde erbjuda litteratur på det engelska språket, mest inom det kristendomsliga området, vilket för Ingvars del var av begränsat intresse. Han tänkte ändå gå förbi där och se om det kunde finnas makulatur han eventuellt kunde få till skänks.

Det hände ibland när Lindahls fick ta hand om böcker från hela sterbhus och en del var i för dåligt skick för att kunna säljas, alternativt ansågs alltför tveksamt från moralisk synpunkt.

12

Det var lustigt med ord, de gick att återanvända för att uttrycka helt kontradiktoriska utsagor, alternativt bara svammel. Ingen disciplin ägde orden. Om man tog en normalkristen text varur det eliminerades ett antal förekomster av vissa nyckelsubstantiv som ”Gud”, ”Kristus” och några till, förekom resten av orden i tämligen normal omfattning – möjligen med undantag för adjektivet ”helig”. Det var intressant hur en något rikligare än normalt förekomst av ett fåtal ord helt avgjorde textens ämnesområde, tänkte Ingvar. När kvällen blivit tillräckligt mörk skrev han upp femtiofem engelska glosor på dunkelarket.

Vid nästföljande lektion i hembygdskunskap berättade fröken Slankell om den nya bron över slussen vid faktoriet. Den gamla handdrivna hade rivits för ett par år sedan. Fröken Slankell ritade upp en sluss schematiskt på griffeltavlan. ”När en lastbåt från Torshälla ska in till övre hamn här i Eskilstuna måste den passera slussen vid faktoriet. Varför, Emil?” ”För att ån söder om slussen ligger högre än norr om slussen.” ”Ja, det är korrekt. Hur stor är nivåskillnaden. Julius?” ”Sju meter.” ”Hur mycket är en meter, Stina?” ”Ungefär så här.” Stina höll händerna så långt ifrån varandra hon kunde. ”Just. Verkar det troligt att det är sju meters nivåskillnad, ni som har sett slussen?” Flera skakade på huvudet. ”Någon annan som kan säga hur stor nivåskillnaden är? Ja, Lisa?” ”Ungefär en och en halv meter.” ”Ja, det stämmer. Kan Selma beskriva hur det går till när en båt med bränd kalk från Torshälla ska genom slussen?” ”Öh … porten närmast Torshälla är öppen och båten styr in i slussen. Sen stänger man den porten.” ”Ja, och sedan? Sture?” ”Sen rinner det in vatten, väldigt mycket. Det kan hända att gödselbåten sjunker. Och hela skiten hamnar i vattnet.”

13

fördunkelpennan dumstruten till Sture får världen ha dumstruten Med”Lisa, hjälp av görSture. pojken Ingvar begripligfram hemma i kökssoffan i Eskilstuna där hans far arbetar på Bolinder-Munktell. till rasten.Ingvar, vad händer sedan?” ”Den södra slussporten öppnas och vattenytan jämnas ut, det

»Or en gödselbåten ä r m i na vänner , jag emån vill dsäga befinner sig i nivåbehand med södralar delend av m ed p ekt.« och res kan segla vidare mot övre hamnen …” ”Ja, precis så. Tack.”

Samtidigt växer överklassflickan Sofia upp och ”… därefter stängs södra porten igeni Genua. och denOönskad norra öppnas oälskad flyr hon hemmet för att finna ro under tavlorna av de gamla för att ta emot nästa båt. Då transporteras en extra volym vatten mästarna i Palazzo Rosso.

motsvarande slussens yta gånger vattenytornas nivåskillnad bort fråndröms södra delen av ån. Om en annan …” anspråkslös.« Ingvar ångrade »En uppgift är inte attbåt vara omedelbart sin extra upplysning. Men den gick inte att hejda.

Den lät sigbidrar inte. Det essentiellt att beskriva hela förloppet Hösten 1939 Sonjavar Kovalevsky-stipendiet till att deras vägar möts i Stockholm. folkhemskt saktåterpå tillmatematiska utgångsläget.institutionen Annars skulle det finnas Den odokumenterade modiga arbetarklasspojken Ingvarhända finneroch sinaeftersom drömmars kvinna i den faser där vad som helst kunde en sluss gick temperamentsfulla Mussolinianhängaren att använda upprepade gånger måste helaSofia. cykeln återges. Det blir Deras kärlekshistoria och en matematisk gåta är vad som behövs ett glapp annars. för att ge dem ett bestående avtryck i världen. Ett avtryck som inte ”Tack, det räcker att frågan besvaras tillräckligt”, markerade fullbordas förrän den habila men ambitionslösa programmeraren fröken Slankell.

Daniel reser till Genua våren 2011.

Med ens kände han något hårt i bakhuvudet; en kritstump?

En sten? En märla från en i lönn avlossad slangbella? Ingvar låtsades oberörd och tittade inte åt det förmodade håll varifrån Joachim Albacke och Sanna Oliv projektilen avlossats. Det var tveksamt om Angus de ens Vale har skrivitnoterade en historisk roman om längtan kärlekens vad som hänt. Ingvar visste att det skulle bli besvärligt påefter rasten. glädje. Kodknäckning, äregirighet Sture satt med struten. och svek är andra ingredienser. ”Din jävla pladdrande potatisjävel, kan duBerättelsen inte barautspelar hålla käften? sig bland annat i Eskilstuna, Måste du vara så märkvärdig hela förbannade tiden?” DetStockholm, var de Bern och Genua. Det är aldrig vanliga plågoandarna, anförda av Julius ochförsent Valdemar.

Ingvar för-kasta att blomma ut eller in handduken.

Du vet aldrig stod de var gramse, strängt taget var det hans fel att Sture fått ha när du valde. dumstruten också, eller snarare verkligen förtjänat den, eftersom Stures yttrande föreföll än mer dumt efter Ingvars redogörelse.

Julius och Valdemar gav sig på Ingvar. De, tillsammans med Carl-Petter höll honom fast mot staketet. ”Skjut då, Sture. Sikta var du vill på rövslickar-Ingvar.” Valdemar hade tryckt slangbellan i Stures hand och givit honom en märla och carte blanche att avlossa den mot valfri kroppsdel på Ingvar. ”Han gjorde narr av 14

Sprutter Pr o du ct ions