VIRGINIE GRIMALDI
Dags att stjärnornaändaigent
2
Översättning: Lisa Gummesson
VIRGINIE GRIMALDI
Dags att stjärnornaändaigent
4
Svensk inlaga och omslag: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Översättning: Lisa Gummesson
Copyright © 2022 för den svenska utgåvan Akademius förlag Originalets titel: Il est grand temps de rallumer les étoiles ISBN 978-91-987401-9-6 Originallayout omslag: Librairie Générale Française Omslagsbilder: ShutterStock och iStockPhoto
Tryckt: Bulls Graphics, Halmstad 2022
Kopieringsförbud
Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen.
Copyright © Librairie Arthème Fayard, 2018
5
Till min mamma
6
Han började med att skrika. Jag är van, han gör så när han oroar sig. En dag bekände han att han var situs inversus: han har hjärtat på höger sida och levern på vänster. Uppenbarligen är det något bakvänt med kommunikationen också.
– Vad fan sysslar du med, Anna?
Anna
när jag serverade en crème brûlée till bord nummer 6 slog det lock för öronen, blicken blev dimmig och benen mjuka. Efterrätten hamnade i huvudet på gästen och jag inne på chefens kontor.
7
– Anna, kom in till mig vid stängning! Måste säga en grej till dig.Jag knyter förklädet runt midjan och går en sista runda i matsalen innan de första gästerna anländer. Jag vet vad Tony har att säga för jag råkade höra det igår. Det var på tiden.
För tre månader sedan hamnade L’Auberge Blanche högst upp på topplistan över Toulouses bästa restauranger. Vi hade redan mycket folk, nu är det smockat. Jag hinner inte duka av ett enda bord innan någon sätter sig där igen. Jag sköter serveringen ensam, Tony hjälper till när han inte har något annat förIsig.måndags
8
– Bättre, jag går tillbaka nu.
– Men varför gjorde du det?
– Jag är trött, Tony. Jag är nästan fyrtio, jag orkar inte med det här tempot längre. Det vore verkligen bra om du anställde någon mer.
– Jag vet, du har redan sagt det. Jag ska se vad jag kan göra.
Han tog telefonen och ringde Estelle, hans älskarinna, för att meddela att han bums ville in under hennes trosor. Jag antog att vi hade pratat klarat.
Min granne Paul tycker också att jag borde byta jobb. Han har tagit över sin pappas tobaksaffär, så han tror uppenbarligen att jobb kommer med någon gammal stork som omskolat sig när bebismarknaden försvunnit under näbben på den.
Sanningen är att jag inte kan något annat. Jag har pluggat, trots allt, ett yrkesprogram i redovisning och förvaltning. Jag fick veta att jag var gravid sista tentadagen. Mathias tjänade helt okej, vi bestämde att jag skulle ta hand om Chloé. När hon började förskolan tre år senare sökte jag ett dussin jobb
Han log, så jag passade på.
– För att skapa lite underhållning, vad tror du?! Det var lite för lugnt ikväll, eller hur?
– Jag svimmade, det är vad jag sysslar med.
Ilskan försvann i en djup suck och han gick över till empati fasen.–Okej, visst. Men är du okej?
– Strunt i det. Jag tar hand om resten ikväll. Men du kommer imorgon, okej?
– Har det någonsin hänt att jag inte kommit till jobbet?
Han skakar på huvudet.
Så jag accepterade erbjudandet från Tony, en kompis till Mathias som drev restaurang. De sju första åren jobbade jag bara lunch, så jag hade tid med mina döttrar. Tills jag inte hade något annat val än att ta kvällspassen också.
– Jag skulle vilja anställa henne istället för dig, Anna.
9 inom redovisning och administration. Jag fick bara komma på en enda intervju och på den förstod jag att jag hade alla fel och brister man kan ha: jag hade ingen erfarenhet, jag hade beviljat mig själv tre års ledighet för att larva runt med en bebis och jag var ärlig nog att svara ”nej” på frågan ”Har du någon som kan ta hand om barnet i nödfall?”. Jag hade ingenting att komma med gentemot alla erfarna och överkvalificerade aspiranter vars prioriteringar inte hade kommit från deras livmoder.
Situs inversus. Det bådar inte gott.
– Hur länge har du jobbat nu? Tio år?
Han masserar tinningarna med fingertopparna och suckar.
Tack och lov, jag trodde att du hade dåliga nyheter! Det kanske inte är världens bästa idé med tanke på din fru, men det är ju trots allt ditt problem. När börjar hon?
Jag har precis dragit ned jalusierna när Tony ropar på mig från kontoret. Jag går in till honom och sätter mig mittemot.
– Fjorton. Tiden rusar iväg. Jag kommer fortfarande ihåg din anställningsintervju, du var så …
– Fjorton.
– Estelle har blivit av med jobbet. Jag skulle vilja anställa henne.–Åh!
– Du vet att jag tycker bra om dig, Anna.
– Kom till saken, Tony.
– Jag vet. Jag har ingen anledning att sparka dig, även om man såklart alltid hittar något fel om man försöker. Men jag skulle inte göra så mot dig, du förtjänar inte det. Så jag har ett förslag: vi skiljs på ett vänskapligt sätt. Vi gör en ömsesidig överenskommelse och så ger jag dig ett litet kuvert som tack.
10
– Dra åt helvete, Tony.
– Vadå, istället för mig? Men så kan du inte göra!
Det tar flera sekunder innan informationen når min hjärna.
Jag vet inte hur länge jag satt där, utan att reagera. Tillräck ligt länge för att hinna tänka på alla räkningar jag fortfarande inte kan betala. Tillräckligt länge för att föreställa mig en ännu tommare kyl. Tillräckligt länge för att förstå att telefonsamtalen från Kronofogden bara skulle bli fler. Tillräckligt länge för att se mina döttrars min när jag berättar att deras mamma är arbets lös.– Så, vad säger du?
Jag skjuter ut stolen och reser mig upp.
Vad är det för mening med att åka till skolan egentligen? Min framtid är redan utstakad. Om tre månader kommer jag ta studenten med bra betyg och sedan kommer jag skriva in mig på någon humanistisk fakultet. Och aldrig gå dit. I värsta fall kostar det att plugga, i bästa fall betalar det sig aldrig.
Chloés krönikor
Först av allt vill jag tacka för alla kommentarer. När jag startade den här bloggen för ett år sedan hade jag ingen aning om att så många skulle läsa en osäker sjuttonårings tankar. Tack. <3
Lily stod redan vid busshållplatsen. Hon vinkade. Jag struntade i henne och fortsatte gå. Jag klev inte på bussen med henne den här morgonen heller.
11
Jag fixade till mössan och kastade ett sista öga i spegeln. Perfekt. Trygg bakom mitt läppstift och min foundation var jag redo att möta en ny dag. Jag stoppade lurarna i öronen och rusade nedför de tre trapporna. På bottenvåningen var dörren fortfarande trasig och den kalla vinden trängde in i trapphuset.
Om den åtminstone kunde få bort pisslukten.
– Jag väntade på dig, sa hon när hon öppnade porten.
Hon bodde på sjunde våningen, i en etta. Det var första gången jag var där. Hon pekade på bäddsoffan för att jag skulle sätta mig.
– Malik sa att du var pålitlig, sa hon och höll ett paket under bordet. Stämmer det?
12
Igår fick mamma ett rekommenderat brev igen. Hon gömde det under byxorna, tillsammans med de andra, men jag är väl inte dum. Förutom restaurangjobbet stryker hon grannens tvätt. Jag kan inte fortsätta leva på henne längre. Nästa år ska jag jobba.
Jag gick genom förorten och såg den vakna till liv. På morgonen känner man hoppet. Kanske är det dagen när allting kommer att förändras. Ett möte. En idé. En lösning. Ett uppbrott.
Jag hälsade på dem jag mötte med en vinkning. Vi har bott här i fem år. Jag känner alla. Leila som följde Assia och Elias till skolan. Madame Lopez som drack sitt kaffe vid fönstret. Ahmed som hoppade in i bilen. Marcel som gick ut med sina två chihuahuor. Nina som rusade till bussen. Jordan som inte lyckades starta moppen. Ludmila som stod och bolmade framför hus D.
Varje morgon skriver jag mina drömmar med blyerts i mitt huvud. Varje kväll suddar jag ut dem.
– Jag är pålitlig.
– Vem brukar du köpa av i vanliga fall?
– Jag har aldrig köpt förut, det är första gången. Jag röker polarnas gräs.
– Okej. Får jag se på ringen?
Jag räckte fram guldringen och hon inspekterade den som om hon visste något om sådant här.
– Vänta, du är den där tjejen som vann skrivtävlingen förra året,Jagva?låtsades att jag inte hört och stängde dörren.
Jag nickade bestämt med huvudet för att dölja att jag inte hade någon aning om vad ”en tia” var. Hon visade mig en liten brun kub, slog in den i aluminiumpapper och smög in den i min hand.
13
– Om någon frågar, säg att du köpt den av Jo.
Jag la paketet i min ryggsäck, bland skrivhäften och böcker, sedan gick jag mot dörren. Jag var redo att stänga den när Ludmila gastade:
– Det är en tia, visst?
jag fyllde tolv gav min gudmor mig en dagbok: dig. Hon är snäll, säkert för att man inte ska tänka på hennes bävertänder, men detta var lite maxat. För det första har jag aldrig förstått vitsen med dagböcker och jag har till räckligt med läxor som det är. Och dessutom valde hon dig med små rosa hjärtan på. Bara paljetterna som fattas.
Lily
3 KäramarsMarcel,Ilördagsnär
Jag hade inte tänkt röra dig. Jag hade lämnat dig i köket och hoppats att mamma eller Chloé skulle kasta dig med reklamen men det hände precis en grej som jag verkligen måste berätta för någon, bara det att ingen får höra detta. Så jag målade din framsida med en röd märkpenna, satte på ett hänglås till (man tar ju det säkra före det osäkra) och hittade ett perfekt gömstäl le, men jag säger inte var. (Chloé, om du läser det här, sluta ge nast, annars berättar jag för mamma att du snor hennes behåar.)
Jo, du heter förresten Marcel, hoppas att du gillar det. Det är för att du är lika röd som Marcel Musson, den där flintskallige grannen på första våningen.
14
Jag vet inte om jag kommer skriva i dig så ofta. Om det blir som med den där acnelösningen glömmer jag väl två kvällar av tre, men jag ska försöka.
Jag stod vid sidan av planen, med huvudet bakåt och papper i näsborrarna (bomullen var slut) när jag hörde fnitter bakom mig. Det var två killar och en tjej i 7C som satt på läktaren. De kollade på mig allihop. En liten brunhårig kille med ballongskalle frågade om jag fått en boll i röven. Jag svarade nej, bara på näsan. De skrattade medan de glodde på min rumpa och plötsligt fattade jag. Det förklarade magknipet, mamma har berättat flera gånger hur mens funkar. Den var tvungen att komma precis samma dag som jag hade vita joggingbyxor på mig.
Jag backade mot dörren och gick längs med väggen mot omklädningsrummet. Jag hade blod överallt. Jag visste inte att det kom så mycket, mina trosor var som ett bombnedslag. Jag tvättade mig så gott jag kunde och la lite toapapper som
Imorse hade jag ont i magen på bussen. Jag hade inte ens kunnat äta upp mina frukostflingor. Det var konstigt men jag trodde att det var för engelskaprovet. Jag var stressad för jag kunde inte alla oregelbundna verb. Men efter provet hade jag fortfarande ont. Jag tänkte att det var middagen igår kväll. Jag och Chloé hade värmt grytan som mamma tagit med från res taurangen, det säger sig självt, du vill inte ens veta.
Så, nu ska jag berätta för dig.
15
På gympan spelade vi basket. I tio minuter skrek jag på Theo att han skulle passa mig. Han lydde precis när jag höll på att sätta upp håret. Jag fångade bollen med näsan som bör jade blöda, så min lärare tog ut mig.
Om hon inte hade blivit av med jobbet kanske Anna aldrig hade kommit på tanken att vara så impulsiv. Eller om Chloe inte alltid fick hjärtat krossat eller om Lily trivdes i skolan. Men när Anna inser att hennes familj håller på att falla samman måste hon göra något drastiskt.
ADÈLE BRÉAU, ELLE
”Grimaldi fångar bättre än någon känslor, rädslor, förhoppningar och erfarenheter, som hon med elegans och ömhet återger i sina böcker.”
Från en av Frankrikes mest lästa romanförfattare kommer en upplyftande roman om mödrar och döttrar, familjer och fantastiska vänskapsrelationer som kommer att få dig att skratta och gråta.