Att ta emot berättelser och upptäcka våld

Att ta emot berättelser och upptäcka våld

De ungas erfarenheter av att berätta om våld och att upptäcka våld skiljer sig åt. Något som flera av de unga återkommer till som en förutsättning för att våga och kunna berätta om våldsutsatthet är tillit. De unga delar erfarenheter av bristande tillit och att deras berättelser, när de väl har vågat berätta tagits emot av vuxenvärlden på olika sätt.

Vad kan då omvärlden göra för att upptäcka att ett barns utsätts för våld i hemmet eller i skolan? Flera av de unga nämner skolans viktiga roll. I skolan finns det vuxna, som om de vågar se och lyssna kan göra stor skillnad för ett våldsutsatt barn. Både i att upptäcka våld på skolan och vad som sker i hemmet. Lisa och Vera berättar om sina erfarenheter.

”Eftersom jag var kaos i skolan, så ville de inte försöka hjälpa mig heller. De ’nu har hon gjort det här igen’, det var aldrig ’Lisa hur mår du? Vad händer egentligen?’ Det var aldrig någon som frågade vad som händer hemma, varför gör du så här? Så det behövs verkligen att man fångar upp barnen.” – Lisa

”Skolsköterskan borde fråga om man blir älskad hemma, en trygg vuxen. Finns det en trygg vuxen som barnet kan vända sig till behöver det inte hända. En trygg plats och någon som lyssnar och kärlek så kan det göra stor skillnad.” – Vera

Lisa och Vera beskriver något som flera av de unga återkommer till. Att det måste finnas närvarande vuxna som vågar se och som vågar fråga. För Lisa som har både adhd och autism så blev tillvaron en ond cirkel, där hennes utsatthet maskerades bakom ett beteende där hon själv gjordes ansvarig för sina handlingar. Men även om vuxna frågar är det inte säkert att barnet berättar på en gång. Vuxna behöver vara uppmärksamma och våga fråga.

”Många barn som blir utsatta i tidiga ålder har svårt att lita på vuxna. Om man misstänker något så kanske man ska försöka se och vara uppmärksamma på om barn kommer sent till skolan eller sjukanmälda en dag men kommer nästa. Sen till exempel att vissa barn säger att de inte vill hem. Det kanske inte betyder att barnet är utsatt för våld men det kan vara ett tecken på att det händer något.” – Sara

Vad behövs för att våga berätta för någon? Det kan vara svårt om man inte vågar lita på att få hjälp. Ofta berättar man inte allt, utan prövar sig fram. Flera av de unga delar erfarenheten av att de har försökt berätta, men att vuxna inte har agerat, följt upp eller till och med inte trott på en.

”Jag började väldigt gradvis, små grejer men som var röda flaggor men det var aldrig någon som reagerade på det jag berättade så då kunde jag trappa upp. Men jag sa mer och mer utan att någon reagerade. Det var inget medvetet. Testade mig fram. Ett rop på hjälp. Jag har inte gömt det, men aldrig berättat.” – Vera

”Det var bra att kuratorn gjorde anmälan. Hon sa varför så att jag förstod. Hon satte in flera tider så att jag skulle kunna komma. Men sen så gjordes det ingen uppföljning. På mötet på soc så berättade jag inget och sedan frågade aldrig skolan igen. Det hade kunnat vara ett bra tillfälle att kunna göra något.” – Vera

”När vuxna verkligen började lyssna på mig så var jag 18 år. Eller nej 17 år var jag men jag skulle fylla 18 år. Och det var då när jag berättade igen vad mamma hade gjort mot mig som de började lyssna på mig. Men det var ju bara för att jag skulle fylla 18 år och bli myndig. Då började folk tro på mig.” – Sara

Inte alla har negativa erfarenheter av att berätta om våld. När Cajsa utsattes för en våldtäkt i familjehemmet berättade hon för familjehemspappan som stöttade henne genom processen. Hon menar att en förutsättning för att barn ska berätta att det finns en trygg vuxen i barnets närhet som genuint bryr sig.

”Jag berättade på en gång för familjehems pappan. Han sa liksom om du vill anmäla så får du göra det och stöttade mig i det, sen sa han ju också att om inte jag anmäler så gör han det.” – Cajsa

Cajsa berättar att hon fick ett bemötande från familjehemspappan när hon berättade som gjorde henne lugn. Hon vågade på så sätt gå vidare med en polisanmälan.

”Den kvinnliga polisen som kom hem till oss och förhörde mig var väldigt bra. Hon lyssnade verkligen och tog det i min takt. Jag tycker att det var väldigt bra att de skickade en kvinnlig polis.” – Cajsa

Vad är viktigt när vuxna tar emot berättelser om våld? De unga är överens om att det är viktigt att vuxna fortsätta att fråga, på ett respektfullt sätt eftersom det kan vara så att barnet bara berättar delar av sin situation. Att vara lugn, respektfull och transparent är en förutsättning för att barnet ska fortsätta berätta och likaså att ställa frågor på ett för barnet anpassat sätt. Särskilt om barnet har en eller

flera NPF-diagnoser kan det vara bra att exempelvis inte ställa alltför öppna frågor.

”Precis när barnet berättar, gå ner på samma nivå som barnet. Och lyssna och ta in. Bemöt lugnt affektivt. Brusa inte upp dig, håll dig lugn.” – Georg

”Att man är tydlig när man ställer frågor så att barnet inte missförstår frågan. Och att den vuxna återkopplar sina egna tankar och hur hen ser på det som man berättar, så att man inte behöver gissa.” – Vera

Sammantaget så är det mest centrala för de unga som upplevt våld att det finns någon trygg vuxen som de kan lita på. Om det finns en sådan vuxen så vågar de till slut berätta. Denna vuxna kan vara vem som helst, till exempel i skolan, en kontaktperson eller någon på ens boende man litar på.

”Alla barn borde ha åtminstone en trygg vuxen i sitt liv. Har man inte det hemma, kanske man kan få en kontaktperson. Om det finns åtminstone en trygg vuxen så kanske barnet vågar berätta.” – Vera

”Man behöver en person som inte kan göra något värre. Det behövs såna personer, som man bara kan berätta för. För sen efter en stund så kommer förmodligen den person som är utsatt känna att nu är det lugnt, nu kan jag gå fram med det. Nu kan jag berätta. Man får ta det steg för steg.” – Lisa

DE UNGAS ÖNSKEMÅL

• Alla barn ska ha åtminstone en trygg vuxen i sitt liv.

• När barn berättar ska vuxna lyssna och ta det barnet säger på allvar.

• Det är viktigt att vuxna som tar emot barns berättelser behåller sitt lugn.

• Det borde finnas vuxna som barn ”bara” kan berätta för utan att känna oro för vad det ska leda till.

• Vuxna ska vara öppna med barn om vad de tänker om barnets berättelse och hur de kommer agera.

• Skolan ska fråga barn om de utsätts för våld.

• Vuxna som pratar med barn som har NPF ska tänka på att anpassa sitt kommunikationssätt utifrån barnets behov.