Hjälp, stöd och skydd

Hjälp, stöd och skydd

De unga har olika erfarenhet av hjälp, stöd och skydd. Cajsa som utsattes för en våldtäkt i familjehemmet hon bodde i blev omplacerad som skydd, men fick inte någon hjälp med att bearbeta det som hänt. Hon har upplevt att bristfällig kommunikation mellan henne och vuxna i omgivningen, till exempel socialsekreterare, har försvårat hennes möjligheter att få det stöd hon hade behövt. Hon önskar att vuxna hade frågat henne vad hon behövde och att de hade lyssnat, men det var det ingen som gjorde.

”Jag hade tagit en överdos för jag mådde så dåligt över allt som hade hänt och det var typ därför blev jag inlagd på psykiatrin för jag försökte ta livet av mig. Därför blev jag placerad på ett behandlingshem. Eller jag vet inte…. Jag undrar hela tiden över min placering på HVB-hemmet. Önskar att jag hade fått LSS och behandling, tror att det hade varit bättre för mig.” – Cajsa

”Alla barn som har varit utsatta för övergrepp borde få behandling och flera olika alternativ på behandling, från samtalskontakt, psykolog till traumabehandling mm. Så att alla kan få det som passar dom.” – Cajsa

Inte heller Sara upplevde att hon fick någon behandling när hon som 15 åring placerades på ett HVB-hem som inte alls var bra. Hon rymde flera gånger och placerades på ett nytt HVB-hem som var mycket bättre. Liksom Cajsa upplevde Sara att kontakten med socialtjänsten ofta brast på grund av bemötande- och kommunikationssvårigheter.

Sara beskriver hennes upplevelse av socialtjänsten som en ”berg och dalbana, där jag mest blev runt kastad som en lite docka”. Sara har haft ett flertal socialsekreterare och hon upplever att de flesta inte har hjälpt eller lyssnat på henne. ”De har talat till en som politiker så att man inte har förstått”.

Men Sara har haft en bra socialsekreterare som verkligen lyssnade på henne. Han pratade inte bara om negativa saker som hon gjorde dåligt, han satte fokus på det positiva som Sara gjorde bra. Han visade omtanke och engagemang genom att fråga henne hur hon mådde och vad hon gillar att göra på fritiden. Det gav ringar på vattnet som gjorde att även Sara ville göra sitt bästa som gjorde att hon till exempel slutade rymma från sitt HVB.

Kontakten med sin socialsekreterare är ofta avgörande för att få rätt hjälp och stöd. Litar du inte på din socialsekreterare så vågar du sannolikt inte berätta om hur du har det och vad du behöver. Flera menar dock att socialtjänsten inte är en myndighet där du kan räkna med att få hjälp.

”Nej Soc är inte en sån plats där man kan få hjälp. De utreder.” – Georg

Men om du har en bra relation med din socialsekreterare så kan det vara helt avgörande. Vissa av ungdomarna har haft så många olika, så att de tappat räkningen medan andra, som Georg haft tur och ”bara” haft två socialsekreterare från att han placerades som elvaåring.

Jag har träffat mina socialsekreterare varje månad. De var jättebra bägge två. Vi träffas en gång i månaden och kan prata om allt möjligt.” – Georg

Att vuxna verkligen lyssnar uppger flera av de unga är viktigt för att den hjälp man får ska vara anpassad utifrån ens behov men att bli lyssnad på är också läkande i sig själv. Som Vera som i sitt familjehem fick ta den tid hon behövde för att kunna öppna upp och sedan, när hon vågade berätta fick ett bemötande som hjälpte henne.

”När jag blev placerad i familjehemmet så vågade jag inte lita på dem. Hela första året testade jag mycket. Berättade mycket olika saker, som ett partytrick men inte seriöst för att få hjälp. Det var skönt att min familjehemsmamma kunde bli seriös och verkligen fråga. ”Jaha, men hände inget?” Hon ifrågasatte när jag sa nej och fortsatte fråga. Det blev en jobbig process, men det var då jag verkligen kände att hon lyssnade. Jag kände att jag kunde gå till henne och ta upp saker efteråt. Hon var aldrig skör när jag berättade och det var skönt. Hon frågade och pratade med mig som att jag förstod allt. ”Det här kommer jag vilja berätta för soc och BUP”. Jag fick välja vilken dag hon skulle prata. Hon lät mig läsa en text som hon skrivit ner: ”Det här tänkte jag berätta för BUP och soc” också vad hon själv tänkte vilket var skönt, då slapp jag gissa. Och då vågade jag fortsätta berätta mer och mer. Det var skönt att veta att hon visste.” – Vera

Även Georg har erfarenhet av vuxna som lyssnar.

”Jimmy, han är bra på att lyssna. Han lyssnar lugnt, sätter sig ner och pratar och tar in och tänker. Man vet att han kommer ta upp det på ett personalmöte. Man vet att han bryr sig. Han kommer i alla fall ta upp det även om det inte händer något.” – Georg

En del av de unga har i samband med placering hamnat på en plats där det finns vuxna med kun-

skap om NPF, ett gott bemötande, som har kunnat erbjuda trygghet, medan det för andra har tagit längre tid att få hjälp. För en del har placeringarna blivit som ett lotteri eller en ”vårdspiral” utan stopp. Både Georg och Lisa har varit placerade på över 10 HVB-hem och familjehem, samt varit inlagda på den psykiatriska slutenvården flera gånger. Ju mer komplex ens situation är med till exempel droger eller eget problematiskt beteende (utbrott, utagerande beteende), desto svårare verkar det vara att få bra stöd och en hjälp som faktiskt både skyddar och förbättrar måendet.

”Och så hamnar man på SiS och så blir det tusen gånger värre. Hamnar man på SiS så blir man utsatt för våld på ett eller annat sätt.” – Lisa

De unga återkommer till att hjälpen behöver vara individuellt anpassad. Det är inte alla som behöver en psykologisk behandling medan det för andra tar alldeles för lång tid att få de behandling som de önskar och behöver. Här är det också viktigt att lära känna den enskilda ungdomen och lyssna. Alla är olika, oavsett vilken diagnos man har.

”Jag önskar att jag hade blivit erbjuden att prata med någon. Någon professionell. Det är typ det jag hade velat. Att få behandling osv så att jag hade kunnat få bearbeta allt.” – Sara

”Jag har inte fått så mycket hjälp. Jag har fått hjälp i vardagen, men inte med mina problem. Har inte velat. Jag är självständig så det passar mig bra. Man måste se till individen. Alla fungerar olika. Alla med diagnos funkar inte likadant.” – Georg

”Ja men det kunde ha kommit tidigare. Men jag har förstått att det är för att man ska vara stabil, men jag gick för länge. Hade alldeles för mycket som gjorde mig instabil. Om jag hade fått stoppa in min fot i någon behandling innan jag har helt stabil. Blev som cirklar. Det skulle behövas en behandling för att kunna gå i behandling.” – Vera

DE UNGAS ÖNSKEMÅL

• Vi vet ofta vad vi behöver, låt oss vara delaktiga i vår egen planering.

• Att bli lyssnad på är helt avgörande för att kunna ta till sig vård och behandling.

• Var ärliga!

• Informera oss om vad syftet är med olika insatser på ett sätt och med ett språk som vi kan ta till oss.

• Tid är viktigt – stå kvar och finns där om vi har frågor eller känner oro inför framtiden.

• Var transparanta – ha till exempel inte möten med föräldrar, socialtjänst och HVB-hem utan oss.

• Placera oss i familjehem och på HVB-hem med både NPF- och traumakompetens.

• Utveckla placeringsformer och öppenvårdsinsatser för personer med samsjuklighet så att vi kan få hjälp både utifrån NPF och missbruk.