Tio år i Spelmansförbundets tjänst

Med anledning av att det gått tio år sedan Pia-Stina Sarin började arbeta som organisationssekreterare för Finlands svenska spelmansförbund har Fiolen min ställt några frågor till henne.

Det ryktas om att du arbetat tio år för Spelmansförbundet – du blev visst uppvaktad nyligen?

– Ja, det blev tio år för mig här på kansliet den 25 oktober 2022. Blev efter arbetsdagens slut uppvaktad av förbundets ordförande med en vacker blomsterbukett i Spelmansförbundets färger rött och gult/guld. Har själv beställt flera motsvarande buketter och blomsteruppsättningar under årens lopp inför olika uppvaktningar, så blev riktigt glad att få en bukett själv också.

Hur kom det sig att du började arbeta på kansliet?

– Jag sökte administrativt jobb hösten 2012 samtidigt som Spelmansförbundet sökte en ny organisationssekreterare. Eftersom jag varit medlem i förbundet sedan 1984 kände jag en viss samhörighet och beslöt mig för att söka jobbet –även om det handlade om ett deltidsjobb och jag egentligen var ute efter ett heltidsjobb.

Genom ditt arbete, som spindeln i nätet, känner du förmodligen nästan alla medlemmar inom Spelmansförbundet?

– Nej, det gör jag tyvärr inte. Stöter rätt ofta i medlemsregistret på personer som jag inte har en aning om vem de är, men oftast handlar det om medlemmar som under de senaste tio åren inte deltagit aktivt i förbundets verksamhet.

Vad har förändrats mest under åren?

– Den största förändringen har varit att de flesta styrelsemöten numera genomförs på distans. Det här har vi tyvärr coronan att tacka för. Visserligen hade vi redan innan planer på att ett av de fyra styrelsemötena per år kunde genomföras på distans för att spara tid och pengar, men förändringen kom snabbare än vi tänkt. Dessvärre har det blivit fler möten per år – inte bara styrelsemöten, utan även andra typer av möten – så tidsmässigt och ekonomiskt har vi kanske inte sparat in så mycket. En annan sak som också förändrats är ansökningsförfarandet då det gäller bidrag. Samtidigt som det blivit smidigare att söka och redovisa bidrag tack vare elektroniska formulär krävs det numera mycket mera innehåll i såväl ansökningarna som redovisningarna.

Du är visst en mångsysslare och har erfarenheter från många områden?

– Det är oftast omständigheterna som gjort att jag hamnat där jag hamnat. Efter studenten 1988 studerade jag bildkonst och fick min examen julen 1991 – lagom till recessionen. Så jag tog emot ett erbjudande om fast anställning som servitör på en restaurang jag sommarjobbat på tidigare. Trivdes där i många år, men 2003 då det var dags att återvända efter en föräldraledighet vände jag skutan och började studera allmän pedagogik på heltid. Grundstudier i pedagogik hade jag från förr i och med att jag haft i tankarna att eventuellt någon gång undervisa i bildkonst. Det gjorde jag också, men bara som vikarie under en praktikperiod.

Pedagogie magister blev jag 2008 – lagom då den globala finanskrisen bröt ut. Men jag hade turen att få ett kortare vi- kariat på fakultetskansliet och sedan ett jobb som amanuens inom ett nordiskt forskningsprojekt gällande integrering. Efter en del andra vikariat och ett trevligt projektjobb på ett kosmetikaföretag började jag då 2012 på Spelmansförbundet. Eftersom det hörde till arbetsuppgifterna att sköta förbundets bokföring studerade jag bokföring parallellt med jobbet i 1,5 år för att förkovra mig.

I slutet av 2014 började jag vid sidan av kanslijobbet hjälpa till på Lindell Travel, och när förbundet behövde nya utrymmen i början av 2015 hyrde förbundet och resebyrån in sig i samma utrymmen, och jag började jobba mer på resebyrån. Men så kom coronan 2020 och ändrade på saker och ting. Förbundet och resebyrån är fortfarande i samma utrymmen, men min insats behövs just nu inte på resebyrån, så jag har tagit ett halvårsvikariat som personlig assistent till en rullstolsburen person – en ny erfarenhet och ett jobb som just nu känns som en bra motvikt till jobbet som organisationssekreterare.

Vad gör du på fritiden, när du inte är engagerad i Spelmansförbundet?

– Jag har ingen specifik hobby, utan gör saker och ting då tidpunkten känns rätt. Som exempel: tyckte tidigare i år att nu behöver jag nog ha en styckemössa till min folkdräkt, så jag skaffade fram material och har nu börjat brodera sidentyget. Men i övrigt är jag ingen handarbetstyp. Tycker mera om att röra på mig och joggar och vandrar gärna. Omständigheterna och föräldraskapethar också gjort att jag varit rätt aktiv i olika föreningar, allt från idrottsföreningar till en lokalförening inom en internationell fredsorganisation som arrangerar läger för barn och unga. Numera är jag bara styrelsemedlem i en hembygdsförening.

När och hur kom du själv i kontakt med folkmusiken?

– Jag är född och uppvuxen i Småbönders i Terjärv som ligger granne med Kaustby, så folkmusiken var en självklarhet redan innan jag själv som 14-åring hösten 1983 började spela fiol då Småbönders Spelmanslag sökte nya medlemmar till sitt lag. Innan det hade jag spelat piano och orgel i fyra år. Fem år hann jag spela fiol innan jag flyttade hemifrån och andra intressen tog vid.

Vad är det bästa med Spelmansförbundet?

– Att vi med rätt små medel lyckas hålla igång en omfattande verksamhet och dessutom ge ut en medlemstidning.

Har du tankar om Spelmansförbundets framtid och hur det kunde utvecklas?

– De övergripande sakerna låter jag styrelsen ha hand om medan jag själv fokuserar på kanslijobbet och kontakten till medlemmarna. Men vissa saker har jag nog varit med om att starta upp, bl.a. kursen Återuppta ditt spelande samt evenemanget SpelmansFolk. Har redan länge tyckt att förbundet borde ha ett evenemang som inte ambulerar, utan hålls på samma ställe år efter år. Men årets SpelmansFolk i Åbo krävde en hel del resurser, så hur fortsättningen blir vet vi inte ännu.

På de här tio åren har Pia-Stina hunnit bli oumbärlig. – Pia-Stina är kunnig och engagerad, en pärla och en klippa. Vi är mycket glada över att få ha en så fin organisationssekreterare och jag hoppas att hon trivs med sitt jobb och fortsätter länge ännu, säger förbundets ordförande.