Tankar om en bild / Gunnar Smoliansky

Ett särskilt öga för tillvarons alla tecken

Poeten Marie Lundquist om en bild av Gunnar Smoliansky.

i sin bok med titeln Blå skymning skriver författaren Joan Didion om de timmar som fått ge namn åt boken och som fransmännen kallar l´heure bleue: »Under dessa blå kvällar tror man att dagen aldrig ska ta slut. Och när de blå kvällarna sedan ändå närmar sig sitt slut (för det kommer de att göra, det gör de) upplever man faktiskt en rysning, en ängslan och det känns som om man skulle bli sjuk när man först märker det: det blå ljuset håller på att försvinna, dagarna har redan blivit kortare, sommaren är över.«

Gunnar Smoliansky har också talat om dessa blå timmar, och vad de betytt för hans fotograferande. I boken Barn, från 1982, den första av Smolianskys fotoböcker som kan betecknas som hans helt egna, skriver han själv i ett kort förord om barnbilderna, tagna från mitten av femtiotalet och tio år framåt, och tidpunkten när de togs: »Det var i de där blå timmarna då allt kändes ganska udda och människorna jag mötte också var lite udda på något vis. Det var den tiden på dagen då det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka.«

Flickan på bilden känns ganska långt borta från det stekta fläsket. Inte heller är det mycket som tyder på att hon snart ska komma i åtnjutande av någon annan form av barndomens förlustelser och sagovärldar. Som en prydlig fotsoldat i frälsningens tjänst står hon där, en barnarbetare regelrätt uppklädd i knäppt yllekavaj och veckad kjol, vita kortstrumpor och finsandaler. Mellan sina händer håller hon, pedagogiskt och närmast övertydligt, fram förstasidan av »Vakna!«, en tidskrift som utges av Jehovas vittnen och utkommer på 223 språk och med en upplaga på 225 miljoner exemplar totalt. Från min egen barndom och det radhusområde jag växte upp i, minns jag samma tidskrift, alltid i händerna på två förbindligt leende unga män, identiskt och oklanderligt uppklädda, som knackade dörr i syfte att dela ut sagda tidskrift och predika nyttan av bibelläsning.

att den ensamma flickan på bilden är en del av en månghövdad världsrörelseär det inte mycket som avslöjar. Nästan statylikt ensam står hon där, som en sårad ängel omgiven av ett rått och tyst mörker. Det svaga vita kritstrecket, ritat på väggen på hennes vänstra sida, skulle kunna tolkas som en pil som pekar ut hennes person, en iscensättning som vore hon mer avbild än människa. Bandaget runt höger knä, lite slarvigt lindat, och skospännet som inte är riktigt åtdraget, för dock tillbaka motivet till den mänskliga sfären, och tillsammans med flickans outgrundliga ansiktsuttryck – är hon butter, tveksam, blyg? – förvandlar dessa detaljer hela bilden till en kortnovell med ett okänt före och efter.

Teckentydare skulle kunna vara ett annat namn för den sortens fotograf som Gunnar Smoliansky alltid är. Han har ett särskilt öga för att lyfta fram och beteckna tillvarons alla tecken, eller man kanske snarare kan säga att han, genom sitt sätt att iaktta världen, skapar tecken av det som annars bara är blankt och utan vilja att kommunicera något. Smoliansky fotograferar gärna dessa oftast osynliga meddelanden, lika mycket för att avläsa deras form som deras innehåll. Se bara på den utrunna vita färgfläcken på väggen till höger om flickan, eller de uppfordrande snedställda bokstäverna i ordet »Vakna!«. Fläcken som liksom av en slump speglar de vita detaljerna i flickans gestalt och de rent bokstavliga tecknen på tidningssidan. Mångtydiga synintryck av den sort som Smoliansky så ofta fångade upp i det urbana rummet.

Den blå timmen kommer ovedersägligen att ta slut som Joan Didion skriver. Sommaren kommer snart att vara överstånden. Barndomen likaså. De människor som Smoliansky under samma timme betecknade som »lite udda på något vis«, kommer kanske då visa sig vara helt vanliga. Eller så uppslukas de av det omkringliggande mörkret, av tiden, glömskan, avståndet, som ett fotografi ändå för en kort stund kan få oss att överbrygga.

/ MARIE LUNDQUIST

Citatet av Joan Didion är ur boken »Blå skymning« övers. Ulla Danielsson, Atlas (2012).