Gästkrönikan / Henrik Montgomery

MAMMAS FÖNSTER

Frilansfotografen Helene Toresdotter skildrar finstämt sin mammas sista tid i livet i en lägenhet i Malmö. @HELENETORESDOTTER

BUDSKAP I ÖDEHUS

Humoristiska budskap på väggar i ödehus, fiktion och/eller dokumentation och ibland några hundar hos Per Englund. @PERENGLUND

KROPPAR SOM KONST

Empowerment, acceptans och en kavalkad av kroppar hos bröllops och eventfotografen Amanda Ekström @TUGGMOTSTÅND

gästen

HENRIK MONTOGOMERY

PRESSFOTOGRAF, TT

Att bli vänner inte viktigt för bra bilder

konstkritikern Ulf linde ansåg att det en konstnär kan förmedla av en annan människa är en gest, en rörelse på väg mot fullbordan. Lite som tigerns grimaserande med huggtänderna innan den sätter tänderna i sitt byte. Med hjälp av energin i rörelsen kan ett bra fotografiskt porträtt också fånga den gesten. Vilket i och för sig Linde förmodligen inte skulle hållit med om eftersom han inte var särskilt imponerad av fotografi.

En vanlig uppfattning är att relationen mellan den som fotograferar och den porträtterade bör bygga på vänskap. Att det är själva mötet som gör bilden råder inget tvivel om. Men är det verkligen viktigt att bli vänner?

Som pressfotograf har jag ofta bara några minuter på mig för en fotografering och upplever ofta närmandet som problematiskt. De gånger jag får fin kontakt och vill bli vän med den som jag ska ta porträtt på, blir mina bilder inte så bra.

I varje lyckat porträtt finns ett försök att fånga en levande människas karaktär. För att fånga den måste man få med rörelsen. Rörelse och riktning kan utgå från ögonen, kroppen eller kompositionen, eller alla tre i samspel med varandra. Med kamerans hjälp fryser man rörelsen.

Att känna sig dränerad på energi efter en fotografering är inte ovanligt. Enligt Newtons lagar förbrukar en rörelse alltid energi någonstans. Om fotografen

är energikällan kommer hen förbruka energi i fotograferingen och därmed få objektet att sättas i rörelse. Men samspelet i en ny relation kräver också energi, i och med att vi ger och tar, berättar och lyssnar. Om vi antar att det finns en viss energimängd i fotografen, då kan vi också föreställa oss att relationen tar energi från rörelsen i bilden. Porträttet får mindre riktning med en stark relationsprocess, och blir därmed mer stilla och enkelt. För när kroppen inte rör sig blir den mer likt ett föremål och bilden glider över från att vara ett porträtt till att bli ett stilleben.

Objektets energi påverkas såklart också av relationsbyggandet, men det är fotografen som måste ha kontroll över energiflödet. Om jag undviker att odla en vänskap och i stället bygger mitt möte på respekt och medmänsklighet får jag en relation som inte tar energi. Förtroendet som skapas mellan mig och personen som ska fotograferas gör att vi kan koncentrera oss och fokusera på uppgiften att tillsammans skapa ett porträtt. Oavsett hur lång tid som finns till förfogande.

När Dorothea Lange närmade sig kvinnan i den kända bilden Migrant Mother utväxlades inte många ord. I sina anteckningar skriver Lange att hon inte ens frågade vad kvinnan hette under den korta tid hon tog sina fem exponeringar. Relationen var minimal och all energi finns i porträttet, bilden är full av riktning och rörelse. Trots bristen på relation syns det att Lange visar både respekt och medkänsla för kvinnan och hennes barn.

Som pressfotograf har jag ofta bara några minuter på mig för en fotografering och upplever ofta närmandet som problematiskt.