Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 1 - 2021 by Frälsningsarmén

EN TIDNING FRÅN FRÄLSNINGSARMÉN # 1.2021

Zara Watanen

Jordnära med högtflygande planer PERSONLIGT Gud visade mina styrkor EN DAG PÅ JOBBET Värdet av att hjälpa MIN VÄG TILL GUD Omfamnad DEBATT Bryt kyrkans tystnad kring porr AKTUELLT Helgmålsandakter i SVT VÄRLDEN Nya vägar VÄLKOMMEN TILL Visioner och varma hjärtan FOKUS Tillsammans mot ensamhet

LEDARE

Frälsningsarméns tidning i Sverige, 138:e årgången. Postadress Box 5090, 102 42 Stockholm Telefon 08/562 282 00 E-post, hemsida och Facebook stridsropet@fralsningsarmen.se www.fralsningsarmen.se/stridsropet www.facebook.com/stridsropet Territoriell ledare och ansvarig utgivare Clive Adams Redaktion Charlotte Ander, Emilia Beijer, Annette Emmoth, Eva Gustin, Teresia Jansson, Jonas Nimmersjö, Carina Tyskbo, Christina Vauhkola, Gabriel Wahl Utgivning 2021 22 januari, 26 mars, 11 juni, 17 september och 26 november. Vill du inte ha Stridsropet per post så mejla eller skriv till oss. Tryck Trydells, Laholm ISSN 0346-1890 Omslagsbild Foto: Jonas Nimmersjö Internationell ledare Brian Peddle Internationellt huvudkontor The Salvation Army, 101 Queen Victoria Street, London, EC4P 4 EP, England Gåva till Frälsningsarméns arbete pg 900480-5, swish 9004805

N VA

ENMÄRK

Trycksak 3041 0091

E T

För ej beställda manus ansvaras ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera inkomna manus. Stridsropet trycks på miljövänligt papper.

Annus Horriblis MOT SLUTET AV 1992 höll drottning Elisabeth II ett tal där hon erkände att hon inte skulle se tillbaka på det året ”med outspätt nöje” – en typiskt brittisk underdrift som innebär att det inte skulle finnas något nöje alls, bara smärta när hon tittade tillbaka. Vid ett annat tillfälle hade hon kallat året ett “annus horriblis” ... en latinsk fras som betyder ett hemskt år, ett år av fasor. Det året hade kungafamiljen drabbats av en serie tragedier: tre av drottningens fyra barn upplevde allvarliga äktenskapliga svårigheter, en brorson hade tragiskt begått självmord, flera skandaler fick omfattande medietäckning och en brand i Windsor Castle orsakade skador för nära 40 miljoner pund. 2020 måste rankas som ett ”år av fasor” för många ... inte bara för en viss familj, kunglig eller inte, utan för miljontals människor över hela världen. Vem kunde föreställa sig vad vi skulle möta när vi hälsade våra nära och kära ett gott nytt 2020, när klockorna ringde och fyrverkerierna blinkade över himlen? Pandemin påverkade hela världen kraftigt under hela året, och en hemsk incident på en gata i Minneapolis, Minnesota, gav upphov till en rörelse mot rasism som svepte runt världen. Det har skett en mätbar ökning av en mängd sociala och personliga problem, såsom fattigdom, ensamhet, arbetslöshet, psykisk ohälsa, spänningar och stridigheter. Dessa världsomspännande fenomen har orsakat allvarliga utmaningar för samhälls- och kyrkolivet. Vi har konfronterats med saker som utmanat våra värderingar, våra prioriteringar och våra val. Många har kommit att förstå att strävan efter materiella saker och aktiviteter är mindre viktigt än familj och goda relationer. Kyrkan har förändrats då vi har tvingats ändra vårt sätt att leva ut vår tro och uttrycka vår tillbedjan. Vårt ”annus

horriblis” har gjort det möjligt för oss att se över våra liv och vår livsstil, och även om det har varit smärtsamt och utmanande i många avseenden, har det också hjälpt oss att kliva av livets löpband och börja på nytt. Vi är medvetna om att effekterna av 2020 följer oss in i 2021 när vi börjar detta nya år. Våra liv har förändrats, våra kyrkor har förändrats och våra samhällen har förändrats. Några av dessa förändringar har varit förvirrande, andra har varit stimulerande. Jag litar på att vi, för att citera Paulus i sitt första brev till Tessalonikerna 5:21-22, kommer att fortsätta att ”pröva allt, behålla det goda och hålla oss borta från allt slags ont”. Jag vill inte önska dig ett lyckligt nytt år, eftersom lycka ofta är förknippat med våra omständigheter, och vem vet vad detta nya år kommer att medföra av utmanande och förändrade omständigheter? Istället önskar jag dig ett välsignat år, för det är inte beroende av omständigheterna utan av Guds nåd och godhet. Må det vara så!

Frälsningsarméns ledare i Sverige, kommendör Clive Adams

s. 22 s.14 Innehåll

#1.2021 VÄLKOMMEN TILL

PERSONLIGT

I kårens kafé och second handbutik i Sala finns Jesus i centrum.

Drömmen var att bli pilot men Sara Watanen fick en annan kallelse från Gud.

MIN VÄG TILL GUD

VÄRLDEN

Efter en riskfylld flykt från Iran vände tillvaron för Alex och han blev kristen.

I Libieria och Sierra Leone fortsätter man erbjuda högkvalitativ skolgång trots pandemin.

EN DAG PÅ JOBBET

BARNHÖRNAN

På EU-centret i Stockholm får EU-migranter med olika behov hjälp ”på riktigt”.

Förtröstan låter som att man tröstas före något händer. Och det är ungefär vad det betyder!

FOKUS

BIBEL OCH BÖN

Frälsningsarmén skapar många välkomnade gemenskaper där nöden lindras.

Vi behöver erfara både ensamhet och gemenskap i våra liv. Och Gud är alltid närvarande!

6. Visioner och varma hjärtan

10. Omfamnad mitt i ovissheten

14. Hjälp när den är som bäst

20. Tillsammans mot ensamhet

24. Jordnära med högtflygande planer

28. Nya vägar för skolan

32. Dagens bibelord - Förtröstan

34. Ensamhet och gemenskap

Stridsropet är en tidning från Frälsningsarmén om tro, arbete och de människor som engagerar sig där. Stridsropet distribueras gratis till Frälsningsarméns medlemmar, anställda och andra intresserade. Den delas också ut i samband med gudstjänster och friluftsmöten. Stora delar av innehållet kommer även att kunna läsas på www.fralsningsarmen.se Tidningsutgivning är förknippat med kostnader och du erbjuds att via bifogat inbetalningskort bidra med en gåva till dessa. Stridsropet finns också som e-tidning. Webbadress: www.fralsningsarmen.se/ stridsropet-etidning Mejla stridsropet@ fralsningsarmen.se om du inte längre önskar få Stridsropet i pappersupplaga utan i stället endast vill läsa den som e-tidning. 3

Bilden

SNART ETT ÅR PÅ DISTANS.

Ing-Britt möter Ingrid för en pratstund på väg upp till Templet, Frälsningsarméns kår på Östermalm i Stockholm. Var femte invånare i Sverige är över 65 år och andelen personer över 80 år ökar snabbt. Många har drabbats hårt av sjukdom och ensamhet under pandemin. Frälsningsarmén har mitt i isoleringen arbetat med att behålla kontakten, trösta och hjälpa. ”Varje dag i flera månaders tid har vår kår delat ut mat”, säger Ing-Britt, som själv gått med matlådor i huset där hon och maken bor.

foto: carina tyskbo

verksamhet | xxx

Visioner och varma hjärtan

Vännerna Karin Hansen och Siv Sjödin har fina erfarenheter av Frälsningsarmén från unga år. Hit kommer de för att fika och köpa kläder till barnbarnen. ”Jag minns sångstunderna med Frälsningsarmén i Skärholmens centrum, min man hade så härlig fin sångröst. Då var vi runt 30 år. Nu är jag änka sedan länge”, säger Siv.

Frälsningsarmén i Sala vill vara en öppen familj för alla. Med Jesus i centrum hoppas man kunna öka omsättningen i kafé och second hand-butik. På senare tid har viktiga volontärer strömmat till. ”Gud förser oss hela tiden”, säger kårledare Guri Nilsson. TEXT OCH FOTO: CARINA TYSKBO 6

välkommen till | Frälsningsarmén i sala

Anders lever ensam och åker buss varje dag till kaféet. ”Här platsar jag och får vara den jag är”, säger han.

Guri Nilsson vid pianot är en vanlig syn på kåren i Sala. Tidigare var hon musiklärare och ansvarig för musiken i Frälsningsarméns kår i Uppsala. Allsången på kaféet är omtyckt och sätter Jesu kärlek i centrum.

et är torsdag morgon i ett höstvackert Sala. Inne på Frälsningsarméns Café William och Second hand stökas det för fullt med bakverk, kassaapparat, kaffe- och soppkokning. I den ljusa, hemtrevliga lokalen ryms kafédel, gudstjänstrum, barnrum, kontor och så försäljningen som lockar både unga och äldre Salabor hit till Fredsgatan. Men närmast kårens hjärta bultar längtan efter att välkomna alla och att sprida budskapet om Jesu kärlek. Just nu känns staden väldigt öppen för det, menar kårledare Guri Nilsson när hon i jeans och Frälsningsarméns pikétröja sveper omkring på klapprande klackar. Alla i rummet slår sig ner för en stunds andakt kring Efesierbrevet 2:8-10:

”Ni är alltså räddade av nåd genom tron, inte av er själva, utan det är en gåva från Gud”. Efter förbön och sånger återgår alla till sina sysslor. — Hej Anders, välkommen! Anders är en av stammisarna på Café William och åker hit med bussen nästan varje dag. Han har svart skinnjacka och ett hår som står lite på ända. Ögonen är blå och vänliga. Han har inte haft ett jobb på länge men var tidigare gitarrlärare. Då och då genom åren har han spelat här på kaféet. — Det finns något harmoniskt över det här rummet, säger han över sin köttbullesmörgås och ser sig omkring från soffgruppen. Man blir lugn. Man hittar sina vanor, tar en fika och tittar på folk. Han visar Youtubeklipp med egna låtar och fortsätter: — Man känner att man duger på Café William. Jag kan sätta en kasse på ett bord utan att få en tillsägelse. På andra ställen är man bara en betalande kund, en vandrande plånbok liksom. Vid hyllorna med porslin flyttar Eva Dahlen-Persson på några koppar. Som

nybliven pensionär med många års ledarerfarenhet från sociala företag och second hand-butiker upptäckte hon Frälsningsarmén i fjol. — Jag och min man Arne var ute och gick en dag och fick syn på skylten. Vi gick in och frågade om vi kunde hjälpa till med något. Nu är makarna volontärer flera gånger i veckan. Eva bidrar med arbetskraft och visionära tankar för butiken och gemenskapen. Det är väldigt viktigt att öka omsättningen och få fler volontärer, vilket i sin tur kräver handledning. Men förutsättningarna är de bästa, menar hon: ett riktigt fint kafé, hemkänsla, arbets- och församlingsgemenskap. Läget i centrum och möjligheter till gudstjänst inomhus, på altanen och i stadsparken. — Och så förstås Guri och föreståndaren Louise som är helt fantastiska, lägger hon till. Guri slår sig ner vid ett bord för att häfta ihop allsångshäften. För två år sedan kom hon hit efter att en återkommande bild visat sig: hon såg ett stort träd där det vid varje gren fanns människor som 7

verksamhet | xxx

Skäms inte för evangeliet. Många äldre och andra daglediga njuter av att få sjunga under torsdagens allsångstund.

Eva Dahlen-Persson och hennes man Arne är två av de nya volontärerna på Café William och Second hand. Omsättningen i butiken måste öka och här finns alla förutsättningar för det, menar hon.

Samarbete med andra kyrkor är viktigt för Salakåren. Evangelisten Carl-Olov Hultby från Equmeniakyrkan gör mycket tillsammans med Guri och de andra.

välkommen till | Frälsningsarmén i sala

ANSTÄLLDA OCH VOLONTÄRER ARBETAR NU FÖR ATT BYGGA EN PLATS DÄR INGEN SKA BEHÖVA VARA ENSAM.

sysslade med olika saker, men med Jesus i centrum. När hon besökte Salakåren såg hon direkt: detta var platsen! — Café William ska vara som en familj, säger hon. Jag vill vara mamma, syster och dotter till dem som kommer hit. På så sätt lever vi redan i Frälsningsarméns nya vision: ”Välkommen hem – livet med Jesus”. Anställda och volontärer arbetar nu för att bygga en plats där ingen ska behöva vara ensam. Hon vill göra det mysigt och skapa hemkänsla, också för personalen. Att växa och leva nära Gud är en utmaning och en färskvara som ständigt måste fyllas på. Bönen och bibelordet ska stå i centrum oavsett vad som händer i lokalen. Församlingens signum är att leva i lovsång. Ekonomin är en knepig nöt att knäcka. Kåren och kaféet är inte självförsörjande än men kollekterna är ganska bra och gåvor är förstås välkomna. Man hoppas få tillbaka sin kock och åter kunna ha lördagsöppet. — Givandet kan alltid bli bättre. Men Gud förser oss hela tiden och volontärer har dykt upp i rätt tid. ”Sök först Guds rike, så ska det andra tillfalla er” är vårt fokus, säger Guri. Hon nämner bibelundervisning och samtal på onsdagskvällar, gudstjänster varje söndag, barnkören Kings Kids som sjunger och pratar om Jesus. Ett par gånger per termin ordnas familjegudstjänster. Kårens barn deltar även i de nationella samlingarna för barn och unga och planerar att åka på det stora sommarlägret nästa år. — Det är så viktigt att välkomna barnen till vår kår och få dem att trivas! Vi vill ut-

veckla tron på Jesus och träna lärjungar. Men för att nå ungdomar behöver vi fler ledare, det är ett böneämne, poängterar Guri. Inför allsången strömmar fler människor in till kaféet, de flesta är äldre. En mustig linssoppa och ostsmörgås lockar som dagens lunch. Psalmer, bibelvisor och lovsånger klingar ut i rummet, glädjen över att få sjunga är påtaglig. Någon ler, en annan blundar. Under tiden kommer och går människor som ska äta eller bara handla i butiken. En kvinna med kraftig funktionsnedsättning parkerar rullatorn vid ett ledigt bord. En annan bär hijab och har en liten dotter med sig, med de mörka lockarna i tofsar och en docka under armen. Kvinnan kom till Sverige för två år sedan och är gravid igen, berättar hon. Nu vill hon köpa billiga barnkläder. — Jag har inga vänner här i staden, säger hon. Jag behöver öva språket. Hon betraktar Guri vid pianot och frågar: — Varför sjunger de och ser så glada ut? När hon förstår att det handlar om tro och bön – och att hon är hjärtligt välkommen hit att både umgås och tala svenska – blir hon tyst en stund. — Jag har ingenstans att be. Bara männen går till moskén. Jag kommer nog tillbaka hit, säger hon och ler lite.

Treåriga Shand är här med sin mamma, som handlar barnkläder till bra pris. De kom till Sverige för två år sedan. Det nymålade lekrummet lockar, liksom chokladäggen vid kassan. Under tiden pågår allsången för fullt.

— Nu är det er tur att önska! säger Guri leende från pianot. Strax flödar ”O store Gud” ut över rummet. Vid ett av borden sitter riksevangelisten Carl-Olov Hultby tillsammans med en pastor i Equmeniakyrkan. Han berättar om det väl utvecklade samarbetet med Frälsningsarmén, om somrarnas möten i stadsparken och det omtyckta ”Hela kyrkan sjunger”. Här på Café William medverkar han regelbundet med sång och andakt. — Det är så mycket gott med den här platsen. Här finns ett varmt och tydligt evangelium. Människor platsar. Guri och hennes make Åke passar så bra in med sina öppna personligheter, sin musikalitet och väl förberedda program, säger han. Carl-Olov menar att kyrkan inte kan organisera fram en perfekt struktur. — Gå in och tjäna där Gud öppnar dörrar, och gör det du gör i Jesu namn. Ibland ska vi bygga upp och andra gånger måste saker avslutas, det kan vara smärtsamt men nödvändigt. Då får vi tacka Gud för det som varit. Och släpp in ungdomarna! Där de finns, är framtiden. g 9

Alex Isai flydde från Iran och kom till Sverige. Avslag på asylansökan och familjeproblem fick honom att må väldigt dåligt. Men han blev nyfiken på den kristna tron och efter en tid tog han emot Jesus i sitt hjärta. Numera är kåren i Västerås som ett andra hem för honom.

min väg till gud | Alex Isai

Omfamnad mitt i ovissheten Alex Isai överlevde en riskfylld flykt från Iran till Sverige. En period mådde han så dåligt att det gick utför med det mesta. Men tillvaron vände. Idag är han frälsningssoldat i Västerås och vill utbilda sig till jurist. TEXT: TERESIA JANSSON FOTO: TERESIA JANSSON OCH PRIVAT

är Alex Isai var 1,5 år flydde föräldrarna med honom från Afghanistan till Iran. Någonting hemskt hade hänt i släkten, mer vet inte Alex och han har inte fått höra så mycket om sitt hemland alls. Med tiden fick han tre bröder men livet i Iran var inte lätt för dem då de var papperslösa och saknade många rättigheter i samhället. Pojkarna fick inte gå i skolan men Alex försökte hjälpa till med försörjningen genom tillfälliga och slitsamma jobb som bomullsplockare och inom byggsektorn. Hotet att ensam skickas tillbaka till Afghanistan låg ständigt över honom. — Jag har alltid levt i rädsla och varit på flykt, även från polisen, och aldrig känt trygghet förrän jag kom till Sverige, säger Alex. När han var 16 år beslutade han sig för att fly från Iran. Vid gränsen till Turkiet blev han stoppad av polis men i väntan på att föras till Afghanistan lyckades han smita. — Det handlade verkligen om liv och död. De sköt efter mig och jag hörde hur skotten snabbt gick förbi mig. Jag sprang genom bergen och gömde mig bakom klippor och stenar. Det var en hemsk upplevelse som kunde ha slutat illa, minns Alex. Alex tog sig igenom några länder och först i Tyskland kände han att han kunde andas ut. Sedan styrde han kosan mot

Sverige som han hade hört mycket gott om. Han nådde Malmö i augusti år 2015 och placerades på ett HVB-hem i Västerås. Där kom han i kontakt med kristna för allra första gången och lade märke till att de gjorde korstecken före måltiderna. De berättade om sin tro och att de gick i kyrkan.

DE SKÖT EFTER MIG OCH JAG HÖRDE HUR SKOTTEN SNABBT GICK FÖRBI MIG.

— Jag var väldigt nyfiken och fastän de var från Somalia och vi inte kunde varandras språk så förstod jag ändå, berättar Alex. Han började läsa svenska på en gymnasieskola i närheten och ett studiebesök i Domkyrkan gjorde honom fascinerad. Han hade haft uppfattningen att kristna är konstiga och farliga för att de kan förändra ens tankar för alltid. Men inom Alex startade en process. Han sökte upp videoklipp på nätet som beskrev vilka Jesus, Maria och andra gestalter i Bibeln är. Han läste även kristna böcker och fortsatte att gå till Domkyrkan där han lärde känna människor.

— Jag togs emot av en sådan värme jag aldrig hade mött i livet och ingen tvingade på mig någonting. Jag kände en glädje där samtidigt som jag var lite rädd på grund av vad jag hade hört andra säga om kristna, säger han. Men så drabbades han av skam och dåligt samvete. Första tiden i Sverige hade han bett fem gånger om dagen i enlighet med de muslimska traditionerna, något som hans familj brukade förhöra sig om. Nu kände han det som om han hade svikit sina nära, som om han inte tillhörde dem längre. Han slutade gå i kyrkan och i samma veva fick han avslag på sin asylansökan och efter en tid en gång till. Alex fick också veta att hans ena bror tvingats till Syrien för att kriga för Iran. — Jag mådde superdåligt, var väldigt orolig och plågades dag och natt. Jag slutade bry mig om allt och släppte skolan och jag hade ju inte heller kyrkan och de vännerna runt mig, säger Alex. Han började dra omkring på gatorna där han träffade andra som delade hans öde och som han ventilerade sina sorger med. Enligt Alex har många av dem hamnat i droger och kriminalitet. Men så var det en vän som drog med honom till Frälsningsarmén och det språkkafé som då fanns där. Tanken var att få möta svenskar och sitta ner och prata om livet. Snart förstod Alex att Frälsningsarmén är 11

min väg till gud | Alex Isai

GUD VET ATT VI ÄR MÄNNISKOR OCH ATT VI MISSLYCKAS OCH HAN UPPMANAR ÄVEN OSS ATT FÖRLÅTA VARANDRA OCH BEHANDLA ALLA VÄL. OCH MAN ÄR OMFAMNAD AV NÅGON MAN INTE SER MEN DET KÄNNS BÅDE LEVANDE OCH VERKLIGT. en kyrka och han mötte många andra flyktingar från sitt hemland där. — Jag kunde sitta i kafeterian och prata hur länge som helst, jag kunde inte släppa taget, förklarar Alex. — Och Sussi Nordberg (inom det sociala arbetet) tog verkligen emot mig i hjärtat som sin egen son. Jag berättade för henne om mina problem och hon berättade om Jesus, meningen med livet och vad jag kan göra för att må bättre, fortsätter han.

Allteftersom han lärde sig mer om kristendomen så fördjupades den tro vars frö hade såtts tidigare i Domkyrkan. Alex lockades av förlåtelsens betydelse och tanken på att det centrala inte är gärningar utan en relation med Gud som man kan samtala med. — Gud vet att vi är människor och att vi misslyckas och han uppmanar även oss att förlåta varandra och behandla alla väl. Och man är omfamnad av någon man inte ser men det känns både levande och verkligt, säger Alex. Han började delta i Frälsningsarméns aktiviteter och gudstjänster och fick vänner där. När de bad för att Alex skulle höra ifrån sin bror i Syrien dröjde det bara ett par dagar innan han fick beskedet att brodern mådde bra och dessutom skulle få återvända hem till Iran. Alex blev väldigt lättad och kände sig bönhörd. Snart lät han döpa sig i Svenska Kyrkan och i juni 2017 invigdes han till frälsningssoldat i kåren (församlingen) i Västerås. — Det fick mig att må väldigt bra trots en oviss framtid. Jag hade en tillhörighet, kände en värdighet och som om jag var hemma och jag ville verkligen överlåta mig i Guds händer, förklarar Alex. — Jag började också gå med ut på stan och evangelisera för människor om Jesus och bjuda på fika. Det älskar jag att göra

och jag följer fortfarande med ibland när jag kan, säger han. De senaste fem åren har inte Alex haft så mycket kontakt med sin familj i Iran. Det har varit svårt sedan han konverterade till kristendomen men idag ser han vännerna på kåren som sin riktiga familj. Han bor även inneboende hos en svenska som han kallar för mamma och två äldre par har blivit som mor- och farföräldrar för honom. Hans favoritbibelställe är berättelsen om den förlorade sonen i Lukasevangeliet då en son beger sig iväg från sin familj och beter sig ansvarslöst för att sedan bestämma sig för att återvända hem och trots allt blir mottagen med öppna armar. Han tycker att historien påminner lite om hans eget liv. — Jag var förlorad men tillslut kom någon och hjälpte mig att hitta vägen tillbaka, säger han. Nu studerar Alex vad som motsvarar sista året på gymnasiet. Han läser samhällskunskap, lag och rätt och planen är att bli familjejurist eller försvarsadvokat. — Jag har alltid gillat språk och kommunikation, att lösa problem och att skriva, och det gör en jurist, påpekar Alex. Han hoppas få tillräckligt höga betyg till sommaren för att komma in på universitetet. Men då krävs det också att hans tillfälliga uppehållstillstånd omvandlas till ett permanent sådant. Det ligger högst på önskelistan just nu. g

fakta Alex Isai

I juni 2017 invigdes Alex till soldat i kåren i Västerås.

Ålder: 22 år. Bor: Inneboende i lägenhet i centrala Västerås. Familj: Föräldrar och tre bröder i Iran, svensk ”mamma” och ”mor/farföräldrar” här och familjen på kåren. Sysselsättning: Studerar på gymnasienivå. Läser gärna: Skönlitteratur på engelska, faktaböcker om juridik/ psykologi på svenska. Hobby: Springer och tränar på gym.

foto: unsplash/anne nygård

foto: carina tyskbo

aktuellt

Kurs ger nyckel till Sverige I NOVEMBER lanserade Frälsningsarmén studie-

Helgmålsandakter i SVT

foto: Hashim

FRÄLSNINGSARMÉN I LINKÖPING blir värdar för två helgmålsandakter i SVT under 2021. I början av januari spelas programmen in och sänds den 30 januari och 13 mars. Temat på helgmålsandakterna följer alltid kyrkoårets texter, som dessa söndagar har rubrikerna Nåd och tjänst samt Livets bröd. Kårledare Marie Willermark leder ensam andakterna, där musik och

sånger läggs på i efterhand. Hon blev glad när förfrågan kom. — Producenten Johannes Söderberg tog kontakt och ville samarbeta med oss på Frälsningsarmén. Vi har tidigare möts under en ekumenisk SVT-gudstjänst. Helgsmål är en fin tradition, ett avstamp från veckans arbete in i söndagens vila inför Gud, säger hon. g Carina Tyskbo

materialet ”Lär känna Sverige och lär dig svenska” för asylsökande. Materialet har använts i ungefär två år på Frälsningsarméns kvinnocenter i Akalla. – Vi ser att det är en nyckel för att hjälpa asylsökande lära sig svenska och leva i Sverige, så att de snabbt kan komma in i samhället när de får uppehållstillstånd, säger Jenny Alm som är verksamhetschef för kvinnocentret. Innehållet är uppdelat på tolv teman och lika många övningshäften. Tanken är att deltagarna genom att lära sig om det svenska samhället lär sig språket. Ämnesområdena rör bland annat hälsa, arbete och skatt, boende och utbildning. Några frågor som tas upp är svartjobb, kvinnlig könsstympning och pappaledighet, liksom frågan om att många får ett negativt besked på din asylansökan. g Eva Gustin

Center för asylsökande män I 24 ÅR HAR KVINNOR i asylprocess kunnat lära sig om Sverige och förbättra sina språkkunskaper på Frälsningsarméns kvinnocenter i Akalla. Under hösten drogs motsvarande verksamhet i gång på Frälsningsarméns center för män i Husby, inte långt från kvinnocentret. Alla asylökande män i Stockholmsområdet är välkomna. I undervisningen används kursmaterialet ”Lär känna Sverige och lär dig svenska”, som specialdesignats av Frälsningsarmén för att underlätta för integration i samhället och redan används på kvinnocentret. – Vi pratar om sådant som är relevant, och sedan får de svenskan lite på köpet eftersom allt sker på svenska. Vi vill att deltagarna ska få en så bred bild som möjligt av hur det svenska samhället fungerar och gör även aktiviteter, som att gå och simma eller besöka ett apotek för att se hur det fungerar, säger Bernt Gustin, en av två män som anställts för att driva centret och undervisa, med hjälp av medel från länsstyrelsen. g Eva Gustin

en dag på jobbet | Karin Asplund, frälsningsarméns EU-CENTER

Att hjälpa – mer värt än något annat Det är en disig novembermorgon vid Fridhemsplan i Stockholm. Duggregnet hänger i luften över den mattsvarta asfalten. I korsningen Sankt Eriksgatan/Sankt Göransgatan i Stockholm finns Frälsningsarméns EU-center. Här får EU-migranter med olika behov hjälp ”på riktigt”. Verksamhetschef Karin Asplund ger en rundtur.

8.30

TEXT: TERESIA JANSSON FOTO: JONAS NIMMERSJÖ

KLOCKAN 8.30 Det ruggiga höstvädret

gör det till en lättnad att få slinka in genom den träbruna porten till Sankt Eriksgatan 30A. I byggnaden är Frälsningsarméns EU-center inhyst och ett par trappor upp öppnar verksamhetschef Karin Asplund kontorsdörren. — Välkommen!, utbrister hon med ett upptinande leende. Ögon, hårfärg och glasögonbågar går i samma varmbruna nyans. Klädd i blåjeans, svart topp och grå kofta visar hon runt i vad som lika gärna skulle ha kunnat vara en liten bostadsetta. — När jag kom hit i juni 2019 byggde vi ett kök här, säger hon och pekar på första rummet till vänster. Det går mestadels i grått precis som det lite större rummet längre in där det ryms två skrivbord intill det stora spröjsade fönstret. På väggarna hänger några 14

inramade reklamaffischer för Frälsningsarméns arbete mot människohandel. Karin har ett tiotal anställda som varje dag möter ett hundratal personer som kommer för att få sina basbehov tillgodosedda, få praktisk hjälp eller stöd och råd. De kan även få plats på Frälsningsarméns akutboende Vinternatt i Årsta. 8.50 Karin drar ut ett dokument ur skrivaren. Statistik för oktober månad visar att av de 627 unika besökarna på centret är nästan en tredjedel från Rumänien. En hel del gäster härstammar också från Polen, Ukraina, Nigeria, Ghana och Marocko. 9.00 Karins fingrar studsar på tangentbordet och snart är hon inne i ett styrgruppsmöte över Zoom med Stockholms stad och andra organisationer med sam-

8.50

en dag pĂĽ jobbet | xxx

8.30

10.35 10.35

en dag på jobbet | xxx11.01

12.10

11.16

ma målgrupp som centret. Behovet av sovplatser är stort — Vi har också fler besökare i dagverksamheten just nu och det har varit lite ansträngande då vår personal varit sjuk i omgångar, säger Karin. 10.35 I fastigheten finns även Frälsnings-

arméns Kungsholmskår och i dessa lokaler tar EU-centret emot gästerna. Karin bjuder på en rundtur. Nere i köket är Victorita i full färd med dagens lunch; fiskbullar och potatismos. För sex år sedan kom hon från Rumänien till Sverige och nu är hon köksansvarig här. — Jag gillar det jag gör, jag improviserar hela tiden och använder aldrig recept, säger Victorita glatt på bruten svenska. Hon rör med en slev i en stor gryta med tomatsås. — Men jag tackar Gud för att folk gillar min mat, fortsätter hon och när hon skrattar trillar några knallröda hårtestar fram över de rosa kinderna. 16

JAG UPPSKATTAR DET HÄR STÄLLET JÄTTE, JÄTTEMYCKET. ATT FÅ KOMMA HIT OCH TVÄTTA KLÄDER OCH ÄTA MAT.

10.47 Ute i matsalen står mörka möbler på grårutigt golv. Där sitter Mihir, 39 år, i svart jacka och snävt lindad halsduk. Han är barrakad på huvudet och har en vänlig uppsyn. Mihir är pizzabagare men pandemin gjorde honom arbetslös ett tag. — En kille här hjälpte mig att skriva CV och att söka jobb. Det här stället behövs verkligen, säger han med artig ton och indisk brytning.

11.01 Cristina och Oana från Rumänien har

slagit sig ner vid en skylt med texten ”Bättre hälsa”. Cristina har mörkt hår och svarta naglar, Oana har ljus page och glasögon. De informerar centrets gäster om hälsa och hygien och lotsar vidare till vårdcentralen och till människorättsorganisationen ”Läkare i Världen”. — Det bästa är när någon ler och tackar en för hjälpen. Då känner man att man har gjort något bra, förklarar Cristina och skiner upp. — Ja, precis och därför läser jag till undersköterska nu, för att kunna hjälpa andra ännu mer, fyller Oana i. 11.16 Ahmed, 22 år, också han från Rumänien, är blåklädd från topp till tå. Han sover på gatan vid T-centralen, samlar tomburkar och sörjer över svårigheten att få arbete här. — Jag vill inte ha svartjobb eller panta burkar. Jag kan anpassa mig och ta vad som helst, säger han uppgivet.

en dag på jobbet | tua dominique

12.22

11.35 Karin visar runt i

lokalerna. På läktaren i kyrksalen har centrets rådgivare sina arbetsplatser.

— Men jag uppskattar det här stället jätte, jättemycket. Att få komma hit och tvätta kläder och äta mat, säger han och knatar iväg till den efterlängtade duschen. 11.35 Karin tar trappan utanför matsa-

len som leder upp till kyrksalens läktare. På balkongen till höger om scenen finns fem arbetsplatser med små vita bord, matchande lampor och svarta stolar. — Här har rådgivarna sin mottagning, säger Karin och pekar runt. Hon nämner att tredjelandsmedborgare ofta har en kyrklig samhörighet, och att EU-centret och kåren har en del aktiviteter ihop. Nyligen togs beslutet att Kungsholmskåren går upp i Frälsningsarméns Kår 393 på Södermalm och här blir det istället en internationell kårplantering/församling. 12.10 Tomas Samuel slår sig ner i trap-

pan. Han är rådgivare och kaplan och kommer att leda den internationella

församlingen. Tomas är storvuxen med kortklippt skägg, rakat huvud och mild utstrålning. Idag är han ledigt klädd i mörkblå jeans, turkos pullover och gympaskor. Han är konvertit från Irak och håller i andakter, lärjungaskola, själavårdssamtal och förbön. — En man kom hit som bestämt sig för att ta livet av sig. Men vi sa att Gud älskar honom och bad för honom och han tog emot Jesus. Det glömmer jag aldrig, säger Tomas engagerat. 12.22 Tillbaka i matsalen är nu De-

ryck på plats. Han har vuxit upp i New York och varit volontär på centret i fem år. Hans ansikte strålar ikapp med den orangefärgade tröjan. — Jag var arbetslös och ganska ”down” men när jag hjälper andra blir jag tacksam för det jag har. Det är viktigt att sprida kärlek och det bästa med Frälsningsarmén är att de hjälper alla oavsett vilka de är, säger han och ler varmt.

13.03

12.38 I dörröppningen till Sankt Gö-

ransgatan står Florin från Rumänien och möter EU-centrets gäster. Där tar en afrikansk man emot en bägare med mat från Oana. Florin prickar av mannen i surfplattan på ståbordet framför honom. — Han finns i systemet och är från Ghana. De flesta som kommer hit känner vi igen men vi har också flera nya gäster varje dag, säger Florin som är rådgivare och jobbcoach. — Jag gillar att hjälpa människor på riktigt. När någon får ett jobb kan den integreras i samhället. Men kan man inte svenska eller engelska rekommenderar vi inte folk att stanna och söka jobb här. Då är det lätt att man blir utsatt för människohandel/exploatering, fortsätter han. 13.03 Hanna Brandvik tittar förbi. Hon

är verksamhetssamordnare för Safe Havens som är en stödfunktion för just dem som fallit offer för människohandeln. Det ljusbruna håret är samlat i en slarvig 17

en dag på jobbet | Karin Asplund, frälsningsarméns EU-CENTER

14.53 Karin har projektlett ett utbildningsmaterial för kvinnor i asyl och på grund av pandemin ersätts releasefesten av en video som skickas till berörda parter.

14.44

knut i nacken och runt halsen hänger ett halsband med stora träpärlor i flera lager. — Vi har daglig kontakt med EU-centrets rådgivare för att avgöra vilka av dem de möter som ska skickas till oss för juridiskt stöd. Men ofta behöver de också jobbcoaching på centret, säger Hanna allvarligt. 13.31 Den sena lunchen inmundigas på

Café Fix tvärs över gatan. Ur högtalarna strömmar jazzmusik och i den dunkla belysningen berättar Karin, mellan laxtuggorna, om sin yrkesbana. På Frälsningsarméns kvinnocenter i Akalla har hon varit projektledare för ett utbildningsmaterial för den som är i asylprocess. — Kvinnocentret är fantastiskt, bubblande och varmt. På EU-centret är det en helt annan miljö med lukter och oljud. Och vi har fokus på förebyggande arbete med lågaffektivt bemötande ur ett hotoch-vålds-perspektiv, säger Karin och drar åt koftan runt sig. — Men jag trivs för jag ser att vi behövs och man måste förstå att man inte kommer till oss om man inte bär på ett bagage, fortsätter hon. Tidigare har hon arbetat på en advokatbyrå och ett IT-bolag. — Det var ett aktivt val att sluta gå snabbt i en korridor i högklackat med 18

Excel-ark under armen. Jag behöver en tjänst som är varierad och som jag kan se verkar för något som värderingsmässigt är viktigt för mig, förklarar Karin. Idag pryds hennes fötter av ett par flerfärgade Nike Air och där hon är nu finns andra drivkrafter än hög lön. Karin vill driva dialoger och arrangera samtal och hon understryker vikten av samverkan. – Frälsningsarmén är så häftig! Det är någonting magiskt i att möta människor med inställningen: ”Hej, kan jag hjälpa till med något?”, där det finns en genuin, god vilja, säger hon. — Jag brinner för känslan av att kunna förändra något, att maxa hjälpen vi ger genom att ha rätt knytpunkter och arbeta med rätt parter, fortsätter Karin. Utmaningen är samtidigt att se psykisk ohälsa och missbruk och att inte kunna påverka mycket nog, tycker hon. 14.41 Den planerade releasefesten för

utbildningsmaterialet blir på grund av pandemin istället en videoinspelning som skickas till berörda parter. I källaren på Vasakåren vid Odenplan har vägg och golv täckts av svarta skynken. Mikrofoner, högtalare, lampor och kameror står riggade på stativ. På plats är, förutom Karin, också Jenny Alm, verksamhetschef för kvinnocentret, och Kristin Hyving, förfat-

tare till materialet. Jenny ser in i mittersta kameran och välkomnar tittarna. — Nu startar vi releasepartyt för ”Att lära känna Sverige och lära sig svenska”, utbrister hon och ger ifrån sig ett ”Wohooo!” 14.44 Alla tre skjuter iväg serpentiner,

spexar, dansar och skrattar. – Vi vill få kvinnor att växa och bli starka och våga ta plats i samhället. Vi är glada och stolta över att ha haft över 300 kvinnor som kommit till oss för denna undervisning och över att nu kunna ge dem det här materialet, säger Jenny. 14.53 Karin:

— De här häftena handlar om att lära sig svenska genom att lära sig om det svenska samhället. Det är lite unikt och vi har fått väldigt fin feedback från kvinnorna på centret. 15.02 Kristin berättar att undervisningen är uppdelad på tolv teman efter vad man behöver veta som ny i Sverige i väntan på Migrationsverkets beslut. Efter några omtagningar och lite finslipning avrundar Karin det hela. — Jag hoppas att ni vill använda materialet, det kostar ingenting förutom tryckkostnaden och handledningen är fri att ladda ner på hemsidan. Tack för att ni tittat och ha en fin dag! g

debatt

DET ÄR DAGS att vi bryter den tystnadskultur som finns kring pornografi. Pornografin vänjer oss vid tanken på att konsumera och köpa en annan människa för att tillfredsställa våra egna sexuella begär. Forskning visar att två tredjedelar av unga män i Sverige och liknande länder ser regelbundet på pornografi, från några gånger i månaden till dagligen 1. Vi kristna måste våga samtala kring denna fråga, som för många kan vara rätt komplicerad. Hur pratar vi på ett bra och sunt sätt om något som för många är väldigt privat?

DENNA PROBLEMATIK VISAR SIG I ETT TVÅNGSMÄSSIGT BEGÄR EFTER ATT SE PÅ OLIKA SORTERS PORRKLIPP. Pornografin har blivit mer och mer normaliserad i dagens samhälle och är för många den enda sexualundervisning de får. Då är det väldigt lätt att vi som kyrka endast blir en dömande pekpinne och uppfattas som svartvita moralister.

Vi i Frälsningsarméns projekt Starta Om möter människor som brottas med olika problem, men främst de som anser sig vara beroende av pornografi. Denna problematik visar sig i ett tvångsmässigt begär efter att se på olika sorters porrklipp. De är människor i alla åldrar från unga tonåringar upp till 70-åriga pensionärer. Men det som förenar dem är att det egentligen inte är porren de längtar efter, utan sunda människliga behov såsom närhet och gemenskap med sin partner och andra människor I dessa tider av isolering där vi lever extra mycket på internet kan det vara en stor kamp för många att hålla sig borta från pornografiskt material. Så vad har den kristna kyrkan att erbjuda dessa människor? Varför är det så viktigt att vi står fasta som en klippa när det stormar? Svaret kan verka självklart – Jesus nåd och sanning. Vad skulle vi som kyrka vara utan den? Vad skulle vår tro bygga på? Jesus har kallat oss till att vara hans lärjungar, att bli mer lika honom och att förmedla hans budskap. Att vi kristna kan få vara ett ljus i mörkret, en klippa när det stormar, en hand som är utsträckt. Vi har en fantastisk möjlighet att få erbjuda frid och omsorg för dessa människor. Att de får smaka på Guds kärlek genom oss. Det handlar om att vara någon som lyssnar och inte dömer, som kommer med stöttning och

foto: jonas nimmersjö

Bryt kyrkans tystnad kring porr

Johanna Lindhult, projektutvecklare Starta Om

nåd. Det är något som vi alla kan göra. Man måste inte vara utbildad eller ha en speciell kallelse. I olika sammanhang där vi arbetar får vi ofta höra berättelser där människor säger: ”När jag för första gången berättade detta så var det en stor lättnad”. Vi får också in rapporter att människor säger att de faktiskt inte behöver vår hjälp längre. De är helt enkelt fria från porr och har valt en annan väg. En frihetens väg. Ensam är inte stark, när vi krokar arm, stöttar och lyssnar på varandra så har vi förmågan att flytta berg. Vi har en Gud som möter oss med nåd och sanning, och vi behöver båda. Låt oss i bemötandet av våra medmänniskor lära av Honom som är full av nåd och sanning. g

1. Waltman, Max. 2014. The Politics of Legal Challenges to Pornography: Canada, Sweden, and the United States. Stockholm Studies in Politics 160. Doktorsavhandling, Stockholms universitet. Tillgänglig via http://ssrn.com/abstract=2539998.

FOKUS | hemlöshet

Ensamhet har kallats en svensk folksjukdom som orsakar stort lidande. Både yngre och äldre kan uppleva isolering och vågar inte dela sin känsla av utanförskap med någon. Frälsningsarmén vill skapa välkomnande gemenskaper till tröst.

FOKUS | ensamhet

Tillsammans mot ensamhet Ensamhet har kallats en svensk folksjukdom som orsakar stort lidande. Både yngre och äldre kan uppleva isolering eller att man inte vågar dela sin känsla av utanförskap med någon. Frälsningsarmén skapar många välkomnande gemenskaper där nöden lindras. TEXT: CARINA TYSKBO FOTO: CARINA TYSKBO, TERESIA JANSSON

ör de flesta människor är det skönt och nödvändigt att kliva åt sidan i ensamhet när tillvaron är alltför intensiv. Vi söker oss till naturen, musiken eller promenaden för att få ro. Men för många andra är ensamheten konstant, ofrivillig, ibland skamfylld och farlig för hälsan. Forskning visar att de som lever i nära relationer har den bästa psykiska och fysiska hälsan och lever längre. Att sakna familj och vänner är värre än att inte ha en kärlekspartner. — Ett socialt stöd är en bra buffert mot stress. Sällskap överlag är viktigare än vilken sorts sällskap, det måste inte vara ett emotionellt och lyssnande stöd, säger forskaren Bengt Brülde, forskare vid Göteborgs universitet. Många förmår inte erkänna att de är ensamma, vilket gör att vården ibland förväxlar ensamhet med depression. Man får antidepressiv medicin men skulle ha behövt ett sammanhang. Något som psykologen Anna Bennich som skrivit boken ”Att vinna över ensamheten”, håller med om.

Samhället ligger långt efter med stödoch vårdinsatser för gruppen ensamma. När det gäller stress, sömn och nedstämdhet finns institut, mottagningar och behandlingar. Men för ensamhet

SAMHÄLLET LIGGER LÅNGT EFTER MED STÖD- OCH VÅRDINSATSER FÖR GRUPPEN ENSAMMA. finns ingen systematisk hjälp, säger hon. Beatrice Tornell är sjuksköterska och arbetar med Hela Du-programmet i Visby, Frälsningsarméns rehabiliteringsarbete för personer i bland annat långtidssjukskrivning, arbetslöshet och utmattning. Hennes deltagare är i 30-50-årsåldern.

Här är ensamhet ett genomgående tema där frånvaron av jobb ofta gjort att man hamnat i sjukdom, utanförskap eller sociala låsningar. — Det som slagit mig allt oftare är att utmattning och sjukskrivning kan starta i djup ensamhet, snarare än det motsatta, i för mycket arbete. Man kan ha haft människor omkring sig och ett aktivt yrkesliv men aldrig kunnat hantera eller uttrycka känslor eller tala om de allra viktigaste frågorna, säger Beatrice. När personen börjar må dåligt finns då inget språk eller redskap för vad som sker. Ensamheten som uppstår kan vara mycket smärtsam och få stora konsekvenser. När man heller inte orkar fysiskt blir den ännu större. Sociala medier skapar dessutom ofta en negativ jämförelse med andra, som tycks ha så aktiva, härliga liv. Självkänslan och självförtroendet blir ännu sämre. Som sjuksköterska vet Beatrice att ensamhet kan orsaka både värk och sjukdomar. Exempelvis spänningar, smärta i muskler, orolig mage (IBS), hjärt- och 21

FOKUS | ensamhet

FRÄLSNINGSARMÉNS KÅRER RUNT OM I LANDET VÄLKOMNAR DEN SOM ÄR ENSAM OCH ERBJUDER DESSUTOM OFTA EN MILJÖ DÄR MAN SES ÖVER ÅLDERSGRÄNSERNA.

Beatrice Tornell arbetar med Frälsningsarméns rehabiliteringsprogram ”Hela du” i Visby.

foto: modelhousesweden

Johanna Samuelsson möter unga och äldre som kårledare i Halmstad.

Åsa Ahlqvist arbetar i ett besöksprojekt bland ensamkommande asylsökande pojkar.

kärlsjukdomar, stroke, demens och en existentiell tomhet. — När man inte får beröring skapas heller inget oxycytin, vårt lugn-och-ro-hormon. Det kan orsaka en enorm stress för den inre människan. Därför är taktil massage en del i vårt program. Vi är skapade för gemenskap och för varandra. Men en del i behandlingen handlar också om att välja bort det som inte ger mig energi och att hitta en styrka i att kunna umgås med sig själv, poängterar hon. Asylsökande och flyktingar lider ofta av stor ovisshet och ensamhet. Många har lämnat sina familjer och upplevt trauman som gör isoleringen ännu svårare. Frälsningsarmén engagerar sig på flera orter för att lindra och avhjälpa utsattheten. I Göteborg finns Projekt Jesaja på Migrationsverket i Kållered, i Västerås och Borlänge ges stöd till den som är ny i landet. I Stockholm finns Akalla kvinno- och manscenter samt kåren Templet, som bedrivit olika besöksprojekt bland ensamkommande asylsökande pojkar och unga män. Sedan i våras är man engagerad i ett vandrarhem i Järfälla med plats för 26 bostadslösa killar. — Verksamheten är ett samarbete mellan flera olika organisationer och kyrkor. Ett mål är att hjälpa killarna vidare till studier, jobb och ett mer långsiktigt boende. Förutom boende och mat erbjuder vi olika aktiviteter, utflykter och läger.

Men också kurativt och psykosocialt stöd, säger Åsa Ahlqvist, som tillsammans med Huffman Eja är projektanställd av Frälsningsarmén. Frälsningsarméns kårer (församlingar) runt om i landet välkomnar den som är ensam och erbjuder dessutom ofta en miljö där man ses över åldersgränserna. Mathias Divert är kårledare i Skellefteå med en församling bestående mest av äldre personer. Här ska det vara lätt att komma med, oavsett vem man är eller var kommer ifrån. — Vi bjuder bland annat in till morgonbön och luncher för alla. Tröskeln är låg så att människor som inte har något sammanhang ska känna att de är välkomna, säger han.

foto: unspash/fernando cferdo

FOKUS | xxx

Ensamhet Olika benämningar på ensamhet: • Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår. • Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt. • Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

Öppen kyrka på kåren i Halmstad. Lunch, gemenskap, lek och andakt för gammal och ung.

Många äldre har under corona upplevt ensamheten mer påtaglig, då gudstjänster och andra aktiviteter pausade. När mötena åter öppnades vågade inte alla återvända, menar Mathias. Och de onlineaktiviteter som erbjöds kårens ungdomar lockade efterhand allt mindre. — Det verkar som att också unga behöver fysiska sammanhang för att hänga kvar i en gemenskap. Kanske ännu mer än de äldre, säger han. Johanna Samuelsson är kårledare i Halmstad, en kår med många aktiva familjer och yngre i verksamheten. Här betonas öppenheten och att alla är välkomna till allt som sker. Johanna ser dock hur ensamhet påverkar många fler än man kanske tror.

— Inte minst yngre som är besvikna på en vuxenvärld som har fullt upp med sina egna problem. Sociala medier kan också spä på ensamhetskänslorna: ”De gjorde den grejen och frågade inte mig”. Jämförandet och att alltid veta vad de andra sysslar med kan öka utanförskapet, säger hon. I Frälsningsarméns nya vision Välkommen hem – livet med Jesus, är målet att kårer och verksamheter som ska formas som hem snarare än platser där jag konsumerar aktiviteter. I det hemmet finns familjemedlemmar, vila, praktiskt arbete, möjlighet att växa och att få och ge kärlek. På så sätt kan fler människor få läkedom och våga tala om och möta sin egen ensamhet på djupet. Men också få vara med och lindra andras. g

Ensamhet i Sverige: • Gruppen unga, 16-24 år, upplever mest ensamhet. • Över hälften av ensamma äldre med hemtjänst i Stockholm lider av ensamhet. • Fyra procent är socialt isolerade. • Var sjunde svensk har ingen nära vän. • Var fjärde elev känner sig ensam i skolan. • Störst risk för att bli ensamma löper äldre, personer i fysisk eller psykisk sjukdom, i ekonomisk eller annan utsatthet, nyinflyttade, nyanställda, skilda, unga med känslomässig ensamhet och män i högre grad än kvinnor. Så kan man bryta sin ensamhet • Ta första steget till kontakt genom att hälsa, småprata och ha ögonkontakt med andra människor. • Fundera ut sammanhang där du kan träffa likasinnade och sök dig till dem, exempelvis en kyrka, kör eller förening. • Välj vilka du vill bli vän med och investera i detta fåtal. • Utgå från att människor omkring dig vill dig väl.

— Jag känner mig hemma i Frälsningsarmén, men jag är trygg med min bakgrund och har tagit upp det goda i Frälsningsarmén, säger Zara 24 Watanen.

personligt | Zara Watanen

Jordnära med högtflygande planer Drömmen var att bli pilot och jobba med mission. Praktikplatsen på missionsflyget MAF i Papua Nya Guinea var ett första steg i att uppfylla denna längtan. Men sedan fick Zara Watanen en annan kallelse, att arbeta som pastor i Sverige och så småningom på Frälsningsarmén. TEXT OCH FOTO: JONAS NIMMERSJÖ

ara Watanen är född och uppväxt i Kalmar. — Det är en fin stad och vi åker dit flera gånger per år. Men jag tänkte alltid att jag skulle bo i Stockholm, så jag flyttade dit direkt efter studenten, berättar hon. Efter första sommaren i Stockholm gick Zara Watanen Pionjärslinjen på Hållands Folkhögskola, numera Åredalens Folkhögskola. I kursen ingår ett praktikhalvår på något missionsprojekt. — Jag var i fyra månader ute med missionsflyget, MAF, i Papua Nya Guinea. Och fick se hur de jobbade där. Zara har alltid varit intresserad av flygning och drömmer om att en dag ta flygcertifikat. Men just nu är det inte rätt tid i livet, kanske om några år, tänker hon. I Papua Nya Guinea fick hon testa både sitt pilotintresse och sin kallelse. Men, berättar hon, där ute fick hon en annan kallelse och det var inte till något missionsfält i ett annat land utan det var att arbeta i Sverige. — Här är det smidigare med kulturförståelse, språk och sådant. Det var en

jättespännande erfarenhet att vara i Papua Nya Guinea, men jag fick en kallelse tillbaka till Sverige. Här kan jag språket, kulturen och jag ser svensk ut fast jag är andra generationens invandrare. Mina farföräldrar kommer från Finland och har emigrerat hit. Hon kände också en kallelse att jobba i församling och bli pastor. Det var mycket som hände under praktiken, vad gäller personlig och andlig utveckling, berättar Zara. — Jag hade aldrig sett mig själv som pastor under min uppväxt. Jag har inga ”frikyrkoegenskaper”. Jag sjunger och spelar ingenting och jag är inte duktig på sport. Men sedan lade Gud ett pussel och visade att mina styrkor passar visst bra för att jobba i en församling. Jag är jättebra på att möta människor, tycker om att undervisa och gillar att ha många bollar i luften. Och då kände jag en kallelse som var djupare. När hon kom hem efter året på Pionjärslinjen sökte Zara till PTS, Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium. Där läste hon teologi i tre år och flytta-

de därefter till Östersund för att jobba som ungdomspastor och medarbetare i Pingstkyrkan. — Det formade mig mycket, att dels arbeta med ungdomar och dels starta upp ett ungdomsarbete nästan från grunden. Mycket från det arbetet har jag haft med mig senare också. Att bygga team, att se ledare, utrusta dem och delegera ansvar. Under åren i Östersund var Zara också gästlärare på Åredalens folkhögskola. Att få undervisa och gräva djupare i Bibeln är något hon gillar väldigt mycket. Efter sex år flyttade hon och hennes man Jesper till Uppsala. Jesper skulle läsa teologi på Johannelunds Teologiska Högskola för att bli präst i Svenska kyrkan. I Östersund hade han läst personalvetenskap och det gick att tillgodoräkna sig några av de kurserna i prästutbildningen, därför räckte det med fyra år i Uppsala. När maken studerade arbetade Zara som barn- och ungdomsinstruktör på Frälsningsarmén i Uppsala. Det var också under åren i Uppsala som deras första barn föddes. Och det var i Uppsala som Zara först lärde sig något om Frälsningsarmén. Uppsalakåren 25

personligt | Zara Watanen

(församlingen) bytte ledare ett par gånger och Zara fick vara med på ledardagar. — Jag fick lära känna Frälsningsarmén organisatoriskt och det var superspännande. Och jag märkte att verksamhetsmässigt så var Frälsningsarmén väldigt likt Pingst, men organisatoriskt var det så olikt det kan bli. Det kändes som två delar att ha koll på. Zara beskriver att hon ser väldigt mycket som hon känner igen från sin uppväxt i pingströrelsen i Frälsningsarmén både i andligheten och i verksamheten. Hon kände sig mycket välkomnad och uppskattad på kåren i Uppsala. — Folk var väldigt generösa, och de såg mig, säger hon. En av kårledarna under Zaras tid i Uppsala var Markus Kihlagård, som senare

MEN SEDAN LADE GUD ETT PUSSEL OCH VISADE ATT MINA STYRKOR PASSAR VISST BRA FÖR ATT JOBBA I EN FÖRSAMLING.

blev distriktschef för Frälsningsarméns norra distrikt. Frälsningsarmén hade tagit ett centralt beslut om att starta om arbetet i Östersund. I Östersund fanns det en liten grupp som träffades ibland, men det hade inte varit gudstjänster på länge. Markus visste att Zara och Jesper skulle flytta tillbaka till Östersund. Jesper hade fått en adjunktstjänst på Frösön som sitt första år som präst i Svenska kyrkan. — Därför frågade Markus om jag ville jobba på Frälsningsarmén i Östersund som verksamhetsansvarig. Mitt uppdrag blev då att bygga församling. Och jag kände att det verkade kul. Då fanns det en frälsningsofficer på plats att dela verksamhetsansvar med, idag är de fortfarande två som delar ansvaret för kåren, Inger Silfverdal och Zara. Ingen av dem är officer så de kallas inte kårledare utan är kåransvariga. — När jag ser tillbaka så passar detta mig bra, jag har alltid jobbat med nystart och att bygga upp något på nytt. Jag, de övriga anställda och de ideella har arbetat sedan dess med att hitta människors gåvor, bygga vidare på intressen som folk har och försöka engagera dem i verksamheten. Det handlar om att ta vara på grupper, människor och gåvor som finns menar Zara. Även lokalerna har fått ett inre an-

I fyra månader hade Zara praktik på missionsflyget MAF i Papua Nya Guinea.

siktslyft under de år som Zara varit på plats. Idag har kåren 25 medlemmar, varav tolv är nya medlemmar som välkomnats de senaste tre åren. Hälften av de nya har ingen frikyrklig bakgrund, berättar Zara. — Det betyder att vi är en grupp som måste lära oss tillsammans vad det innebär att vara församling. Det är viktigt att visa att vara medlem i en församling inte är som att vara medlem i eller volontär i vilken förening eller hjälporganisation som helst. Är man medlem i en församling så handlar det om att man vill följa Jesus. Och det förändrar ens liv och det får påverka ens val på olika sätt, säger hon. Med Zaras egen uppväxt i pingströrelsen och en man som arbetar som präst i Svenska Kyrkan så är familjen väldigt ekumenisk. På kåren i Östersund har man inga gudstjänster på söndagar utan har dem på torsdagskvällar. Ibland är familjen med på dessa, men oftast så går Zara med barnen till EFS-kyrkan i Östersund på söndagar. Där har de barngudstjänster, berättar hon, och där känner de sig hemma som familj. — Jag och Jesper delar varandras tjänster, inte så mycket på plats. Men i vår relation i vårt äktenskap så är vi varandras sparringpartner och bollplank. Och vi har valt att leva det här livet. Jesper jobbar mycket helger och jag jobbar kvällar. Vi delar varandras församlingsbyggen, genom att vi är generösa med att vi har konstiga arbetstider. Det kanske inte hade fungerat i alla familjer, men vi vet att det måste vara så i våra jobb.

personligt | Zara Watanen

Zara och barnen är med när Jesper har gudstjänst om det är lämpligt för barnen.

De delar varandras bördor och glädjeämnen och de sporrar varandra, lär sig av varandra och uppmuntrar varandra. När de olika församlingarna, arbetsplatserna, har utflykter så försöker de följa med som familj. Jesper arbetar idag som kyrkoherde sju mil utanför Östersund och pendlar med bil varje dag. — Vi har två ”gulliganer” till barn, och en som är på god väg att bli det. De sitter inte still under en högmässa i en kyrka. Så det måste finnas ett bra barnrum med ljudöverföring om vi ska vara med när Jesper har gudstjänst. Vi är med när det fungerar. Vi är inte rotlösa utan vi har en kyrka vi brukar gå till, men så känner sig barnen hemma i pappas kyrka och i min kyrka. Det är viktigt att vara trygg i sin egen identitet, menar Zara och säger att både hon och Jesper är det. Hon från en frikyrkobakgrund i pingströrelsen och han främst från en svenskkyrklig bakgrund. — Jag känner mig hemma i Frälsningsarmén, men jag är trygg med min bakgrund och har tagit upp det goda i Frälsningsarmén och jag och Jesper delar många erfarenheter. Vi är mycket i kyr-

kan, vi jobbar i kyrkan, vi går till kyrkan, vi känner mycket folk från kyrkan. Så det jag försöker arbeta med är att ha kontakter utanför kyrkan. Under året som föräldraledig har jag försökt umgås mycket med folk som inte är i kyrkan. Jag vill inte bara ha bekanta och vänner från kyrkan, för de flesta personer i vårt samhälle är inte från en kyrka. — Jag tycker om att lära mig nya saker och upptäcka nya saker, men är också bekväm med vanor. Samtidigt som jag vill pröva något nytt, känner jag mig trygg med det vardagliga. Förändring är jobbig när den kommer utifrån, men när man själv får bestämma den då känns det kul. Bara en sådan sak som att cykla olika vägar till jobbet. Det är lätt att hamna i att man alltid cyklar samma väg för att det är enkelt och bekvämt, så ibland vill jag utmana mig med att inte cykla samma väg och känna att det är kul att prova en ny väg. Utöver drömmen om att en dag ta flygcertifikat så har Zara en dröm om att en dag få arbeta utomlands. Det är inte läge idag, säger hon. Men någon gång. g

fakta zara watanen Familj: Gift med Jesper sedan 13 år, tre barn på sju, fem och ett år. Bor: På Frösön i Östersund. Yrke: Kåransvarig på Frälsningsarmén i Östersund tillsammans med Inger Silfverdal. Fritidsintressen: Naturen, en egen pod (Pastorn och PT:n med Hanna Weineus.) Jag brukar säga ”läsa”, men hinner inte med det nu. Läser helst: Bibeln, särskilt evangelierna, men också böcker om Bibeln, Nobelpristagare, och dikter. Just nu: Peter Halldorfs ”Därför sörjer Jorden”, Barbro Lindgrens dikter. Motto: ”Allt som har liv växer och utvecklas.” (Lewi Pethrus). Gör mig glad: Att se människor växa. Att vara med min familj. Att träna, gå på gym, ut och springa, vardagsmotion. Älskar att springa i skogen. Cyklar till och från jobbet, sex kilometer enkel väg. 27

världen | Nederländerna

Många barn i Liberia fick liksom Frälsningsarméns elever övergå till hemundervisning i början av pandemin.

Nya vägar för skolan under corona David S. Massaquoi och hans utbildningsteam i Frälsningsarmén Liberia och Sierra Leone tvingades hitta nya vägar för att kunna fortsätta erbjuda högkvalitativ skolgång trots pandemins utmaningar. TEXT: JO CLARK, IHQ ÖVERSÄTTNING/BEARBETNING: EVA GUSTIN FOTO: TT/EPA/AHMED JALLANZO, SHUTTERSTOCK, UNITED NATIONS DEVELOPMENT PROGRAMME, SALVATION ARMY IHQ 28

foto: TT/EPA/Ahmed Jallanzo

världen | liberia

tt arbeta som utbildningsledare i Liberia har länge varit utmanande på grund av konflikter, ebolasmitta och extrem fattigdom. Att i samarbete med regeringen och andra ta itu med enorma luckor i utbildningsutbudet med hjälp av begränsade resurser tillhörde vardagen. Då kom covid-19. — Att vara en del av en organisation som tror på människor och på vikten av att utveckla unga människor har varit en enorm välsignelse i denna utmanande situation, säger David S Massaquoi, utbildningsdirektor på Frälsningsarmén i Liberia och Sierra Leone. Många börjar ett nytt år med personliga och yrkesmässiga ambitioner vars framsteg kan bedömas i slutet av året.

David S Massaquois utbildningsgrupp hade gjort en grundlig utvärdering av utmaningar och prestationer under 2019 och kunde starta 2020 med drömmar om att gå framåt och tydliga planer för att uppnå dessa. — Inlärningsmetoden i våra skolor och högskolor baserade sig på traditionellt klassrumsbaserat, interaktivt lärande. Över natten var det plötsligt inte längre möjligt, berättar han. Redan förut var det bara 44 procent som gick i skolan med en låg läskunnighet på bara 48-52 procent som följd. Med den plötsliga nedstängningen av skolor på grund av covid-19 var den största omedelbara utmaningen att erbjuda möjlighet till distansundervisning. — Som ett första steg började vi med att leverera tryckt inlärningsmaterial till våra elevers hem. Denna lösning passade bra in i vårt traditionella inlärningsprogram, även om vi behövde implementera en lång rad hygienrutiner för att skydda både våra anställda och studenterna, säger David. Genom personalens hårda arbete nåddes på detta sätt 3 582 av de 4 460 eleverna. Nästa steg blev att öppna ett klassrum online i sociala medier och att införa andra former av lärande med hjälp av teknik. Endast en fjärdedel av studenterna kunde dock ta del av denna undervisning. Tillgängligheten och priset för teknisk utrustning utgör en allvarlig begränsning för de flesta familjer. — En annan utmaning var att vi hade rekryterat våra lärare på grundval av deras erfarenhet av klassrumsundervisning snarare än deras tekniska färdigheter. Som ett resultat av pandemin har vi nu börjat utveckla teknikutbildningar för lärarna och börjat tänka på den långsiktiga inriktningen för utbildning och lärande, berättar David S Massaquoi. I slutet av juni kunde de äldre studenterna börja återvända till skolan och sistaårseleverna prioriterades så att de fick det stöd de behövde inför examen, som

SOM ETT FÖRSTA STEG BÖRJADE VI MED ATT LEVERERA TRYCKT INLÄRNINGSMATERIAL TILL VÅRA ELEVERS HEM.

David S Massaquoi, utbildningsdirektor på Frälsningsarmén i Liberia och Sierra Leone.

ägde rum mellan den 17 augusti och 2 september. I nära samråd med Frälsningsarméns Internationella högkvarter utvecklades säkra lokala riktlinjer, som blev de första inom Liberias skolväsende. Covid-säkerhetsutbildning har genomförts för all skolpersonal så att alla har god kunskap om riktlinjerna för att upprätthålla hälsa och säkerhet. Av de 542 sistaårselever som förväntades tillbaka till skolan återvände 440 den första veckan. Under de efterföljande veckorna ökade antalet gradvis till närmare 500. Vissa studenter återvände inte på grund av sjukdom, graviditet, orolighet eller flytt från området. För dem som återvände utvecklade lärarna en komprimerad läroplan. 29

foto: Shutterstock

världen | xxx

Gatubild från Monrovia, Liberia.

— Våra skolor är bland väldigt få i landet som har kunnat fortsätta att betala lärare under hela pandemin. Ekonomiskt stöd från den internationella Frälsningsarmén har gjort det möjligt för oss att göra detta. Stödet har inneburit att vår personal har kunnat behålla fokus, förbli starkt motiverad och redo att arbeta, säger David. Efter examen har de andra årskurserna fått återvända gradvis och på ett säkert sätt. Under pandemin har elevernas föräldrar fått en ökad insikt i undervisningen. Föräldrarna har fått spela rollen som ställföreträdande lärare under de veckor som deras barn varit hemma och nu ser de skolan och personalen ur ett helt annat perspektiv. — Det har medfört att de också har varit samarbetsvilliga och hjälpt till att förklara för sina barn vikten av att hantera 30

social distansering när de skulle återvända till skolan. Behovet av att upprätthålla sociala avstånd har skapat en utmaning med hur mycket utrymme vi behöver tilldela varje elev. Vi har också behövt skaffa nya möbler eftersom studenterna inte längre kan dela skrivbord, berättar David. Andra delar av arbetet fortsätter att genomföras online. Det gäller till exempel kommunikation med personal och med myndigheterna. — Möjligheten till flexibla arbetstider hemifrån har också varit positiv. Jag har kunnat minska min restid och lägga mer fokus på mitt jobb. Även om min fru och mina barn också är hemma och ibland har konkurrerat om uppmärksamheten, säger David S Massaquoi. Davids barn har också gått på Frälsningsarméns skolor. Sonen har precis

I NÄRA SAMRÅD MED FRÄLSNINGSARMÉNS INTERNATIONELLA HÖGKVARTER UTVECKLADES SÄKRA LOKALA RIKTLINJER, SOM BLEV DE FÖRSTA INOM LIBERIAS SKOLVÄSENDE. slutat på William Booth High School och dottern går klass 11 på Len Millar Junioroch Senior High School. — För mig är det viktigt att de av oss som arbetar med våra Frälsningsar-

fakta Frälsningsarméns strategi för skolor • Tillhandahålla kvalitetsutbildning som leder till höga prestationer för alla • Relationer och partnerskap • Förbättra infrastrukturen och maximera resurserna • Utveckla en plan för hållbarhet • Ständigt förbättra kvaliteten på lärare och ledningssystem • Utveckla minimistandarder och riktlinjer för barnsäkerhet och skydd

foto: Salvation Army IHQ

foto: United Nations Development Programme

världen | liberia

David S. Massaquoi tillsammans med studenter på Frälsningsarméns skola i Liberia.

méskolor i Liberia själva låter våra barn gå dessa utbildningar, och dessutom är de av hög kvalitet, förklarar han. Även om Frälsningsarmén startade våra skolor först 1992 går vi snabbare framåt än många andra skolor när det gäller kvalitetsutbildning och ledarskap och är bland de bäst presterande i landet. Utbildningsteamets mål i dessa utmanande tider är att fortsätta arbeta för att upprätthålla denna kvalitet och att utö-

Handhygienen har blivit extra viktig under pandemin.

ka utbudet till Sierra Leone och Guinea när tiden är rätt. — Med fortsatt stöd från vår engagerade personal och våra internationella partners vet vi att detta är möjligt. Digitalt lärande kommer att ligga i fokus under de kommande månaderna och åren och vi ser att vi efter covid-19 kommer att ha såväl möjlighet till som behov av ett helt annat utbildningsprogram – som passar för 2000-talet.

David S Massaquoi framhåller att det, precis som med ebola, kommer att ta tid efter att viruset har passerat för att ställa om, men så småningom kommer de sociala interaktionerna och sätten att arbeta att landa i ett nytt mönster. — Vad jag redan kan se är dock att covid-19 har gjort mig till en helt annan slags utbildningsdirektor än vad jag var innan pandemin började, avslutar han. g 31

Välkommen till Barnhörnan, platsen för dig som är eller tänker som ett barn. Här hittar du spännande fakta, bibelberättelser, kluringar och massa annat kul.

foto: shutterstock

Barnhörnan

TEXT: GABRIEL WAHL

Dagens bibelord s

Dagens ord

Förtröstan FÖRTRÖSTAN LÅTER SOM att man tröstas före något händer. Och det är ungefär vad det betyder! Att vi kan förtrösta på Jesus innebär att vi kan lita på Honom. Att vi kan hoppas på att saker ska bli bra. Som att vi blir tröstade, fast redan innan vi är ledsna.

EFTER EN LÅNG DAG då Jesus talat till massor av människor satte han sig i en båt tillsammans med lärjungarna för att åka över en stor sjö. Jesus var väldigt trött så han lade sig på en dyna längst bak i båten och somnade snabbt. Plötsligt blev det storm ute på sjön, vågorna var så stora att båten fylldes med vatten och den höll på att sjunka. Lärjungarna hade panik, de trodde inte att de skulle överleva stormen. Men Jesus låg fortfarande och sov. Då väckte lärjungarna honom och sa: ”Hur kan du sova nu, det är ju storm! Märker du inte att vi håller på att drunkna?” Då ställde sig Jesus upp och sade till stormen: ”Lugna dig! Var tyst!” Direkt så stillades stormen och allt blev lugnt. Jesus tittade på lärjungarna och sa: ”Varför är ni rädda? Tro på mig.”

Vad kan vi lära oss av bibelberättelsen? NÄR DET ÄR MYCKET som händer i livet

och allt är kaos brukar man säga att det är ”stormigt”. Man kan känna sig som lärjungarna i båten som höll på att sjunka i de stora vågorna. Men som lärjungarna så kan vi också gå till Jesus och säga: ”Hjälp! Jag klarar inte det här!” Och på samma sätt som Jesus stillade stormen på sjön kan han stilla stormen i våra liv. När du känner dig orolig och rädd kan du berätta det för Jesus och be att Han ska hjälpa dig, det har Han lovat att göra.

färglägg!

’ Dagens citat: Gör som havet: VÅGA!

Vill du veta vad som händer för barn och unga inom Frälsningsarmén så kan du prenumerera på vårt nyhetsbrev. Där berättar vi om läger och andra spännande aktiviteter. Gå in på fralsningsarmen.se/ung för att registrera dig!

JESUS OCH LÄRLJUNGARNA

ska ta sig över sjön till sina kompisar på andra sidan. Kan du hjälpa dem hitta rätt väg så de kommer fram?

foto: unsplash

’

Kluring

Tips!

Visste du att?

n vara läskiga om Stora vågor ka e båt, men surfar man sitter i en n en största våge älskar vågor. D surfats var 24 som någonsin var utanför meter hög! Det i Portugal, en staden Nazaré nd för att ha plats som är kä . a surfingvågor världens störst 33

bibel & bön

ENSAMHET och gemenskap är varandras

motsatser men jag tror att vi som är lärjungar behöver erfara både ensamhet och gemenskap i våra liv. I Matteusevangeliets kapitel 14, vers 23, står det att Jesus gick ”för att få vara för sig själv och be”. Det står i ett sammanhang där Jesus precis har varit tillsammans med sina lärjungar och med folket. Han har undervisat hela dagen och när det lider mot kväll så blir människorna hungriga. Lärjungarna lyckades hitta fem bröd och två fiskar som Jesus sedan ber och tackar för, precis som judarna brukade göra i sin ”bordsbön”. Denna gång skedde ett under och maten räckte till 5000 män, plus ett antal kvinnor och barn. Folket fick uppleva Guds omsorg och intresset för Jesus ökade dramatiskt. Efter denna händelse så valde Jesus att vara ensam. Han befallde lärjungarna att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön och så skickades folket tillbaka hem. På det sättet fick Jesus ensamtid och den tillbringade han i bön. Men ensamheten är ju inte total. Gud är alltid närvarande! Så även om det är en mänsklig ensamhet så är det en möjlighet för gemenskap med Gud och den är kanske aldrig starkare och mer påtaglig än just i den mänskliga ensamheten. Jesus själv behövde denna slags ensamhet och gudomliga gemenskap och det tror

jag vi som hans lärjungar också gör. För att kunna lyssna in Gud och Guds röst så är det viktigt och nödvändigt att få vara ensam. När har du din ensamtid med Gud? Är det under en bönepromenad? När du sitter i bilen till ditt arbete? Eller tidigt på morgonen innan du har pratat med någon annan? Vilken tidpunkt eller sammanhang du än väljer, så tror jag det är nödvändigt för oss alla att vara ensamma med Gud för att lyssna in hans röst och hans vilja för våra liv. Det står också i Bibeln att Jesus sökte gemenskap när han bad. I Matteusevangeliets kapitel 26, från vers 20, kan vi läsa att Jesus och hans lärjungar äter påskmåltiden tillsammans en sista gång. Efter måltiden tar Jesus med sina lärjungar (han kallar dem också för vänner, Joh 15:15) till Getsemane. Där frågar han Petrus, Jakob och Johannes om de kan vaka tillsammans med honom och så faller Jesus ner på sina knän för att be till sin Far. I denna oerhört viktiga och svåra stund, då Jesus ska överlåta sitt liv i Faderns totala vilja, så vill han alltså ha gemenskap i sin mänskliga ensamhet. Även om lärjungarna inte finns precis vid sidan av Jesus så ville han försäkra sig om att han hade några nära vänner som kunde vaka tillsammans med honom. Att veta om att någon finns vid sidan av dig är en styrka. Så istället för att vara ensamma i vår bö-

foto: shutterstock

Ensamhet och gemenskap

nekamp så kan vi söka styrka i gemenskapen genom att dela vår kamp med några i vår närmaste krets. Har du en nära gemenskap som du kan dela dina innersta bönekamper med? Förhoppningsvis är du med i en hemgrupp i din församling där du kan få känna en sådan gemenskap med andra trossyskon. Må Gud välsigne dig som lärjunge, både i din ensamhet med Gud och i gemenskapen tillsammans med vänner och trossyskon! g Henrik Bååth, rektor Frälsningsarméns officerskola

VAR MED OCH GÖR SKILLNAD

Lämna en gåva till Frälsningsarméns arbete i ditt testamente. www.fralsningsarmen.se/testamente Tel. 08-562 282 34/39

bibel & bön

Frälsningsarmén är ett internationellt evangeliskt trossamfund inom den världsvida kristna kyrkan. Vårt budskap är grundat i Bibeln. Vår tjänst motiveras av Guds kärlek. Vårt uppdrag är att sprida budskapet om Jesus Kristus och att utan åtskillnad möta människors behov i hans namn.

Befordrade till härligheten

foto: frälsningsarmén

Lennart Johansson, Linköping Birgit Svensson, Göteborg Dora Johansson, Älvsbyn Marion Storm, soldat i Örebro, bosatt i Kopparberg

Simon Paulin, Sahra Gillberg och Simon Hurtig.

Be för

I DECEMBER invigdes två fanjun-

kare i kår 393 i Stockholm. Simon Hurtig och Sahra Gillberg, båda i 25årsåldern, och det är första gången kåren har underofficerare som medarbetare. — Jag vill att kår 393 ska vara en plats att träna unga ledare på och jag

foto: unsplash/Andre frueh

Jesus,

tror att unga, aktiva personer lockar likasinnade, säger Simon Paulin, kårledare. — Det känns jätteroligt. Jag ser mig som en kickstarter, någon som kan sätta igång processer och leda arbetet framåt. Men utmaningen är att hinna med allt som jag skulle vilja göra och som jag önskar ska ske, säger Simon Hurtig. g Teresia Jansson

du drog dig ofta undan i ensamhet för att be och vara med Fadern. Men du blev också lämnad av dem som stod dig närmast på jorden. Hjälp oss när vi plågas av isolering, när ingen ser oss eller tycks ha tid. Ge oss mod att ta första steget mot en annan person. I varje försök att möta någon finns också du, som gett oss varandra. Och tack Gud för att den som har dig aldrig är helt övergiven. Amen.

foto: unsplash

Unga fanjunkare ska föra kåren framåt

• Frälsningsarméns uppdrag att förmedla frälsning och erbjuda en trygg miljö där människor kan bli hela till ande, kropp och själ. • Alla som känner sig ensamma. • Frälsningsarméns arbete i Sala. • Arbetet med EU-migranter på Frälsningsarméns EU-center i Stockholm. • Frälsningsarméns skolor runt om i världen, bland annat i Liberia.

Frälsningsbön Den som vill ta emot Jesus och tillhöra honom kan be den här bönen: Himmelske Far, tack för att du sände din son, Jesus, för att dö på korset och återuppstå för mig så att jag kan få förlåtelse och bli fri. Från och med nu vill jag följa och lyda honom som min Herre. Jag är ledsen för allt som jag har gjort fel i mitt liv. (Här kan du stanna upp och be om förlåtelse för något som du har på ditt samvete.) Käre Gud, förlåt mig. Nu vill jag vända mig bort från allt som är ont och fel. Tack för att du erbjuder mig förlåtelse och din helige Ande. Jag vill ta emot den gåvan nu. Gud, kom in i mitt liv med din helige Ande, och stanna kvar hos mig för alltid. I Jesu Kristi namn. Amen.

Stridsropet ges ut med fem nummer under 2021. Namnen på medlemmar som befordrats till härligheten, liksom minnesrunor, publiceras på Frälsningsarméns webbsida www.fralsningsarmen.se/medlemssidor. Minnestexter läses även in på Stridsropets ljudtidning.

Posttidning B Stridsropet Box 5090 10242 Stockholm

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med den nya adressen på baksidan (ej adressidan)

sista ordet

Ensam på olika sätt het i skolan. De hade fått måla och skriva något om vad de tänkte eller kände. Läraren hade lagt upp en teckning på klassens instagram som ett av barnen ritat och så stod det: ”Man känner sig ensam när man inte får vara med. Man kan känna sig ensam på olika sätt. Ibland är det skönt att vara ensam”. Jag blev så påverkad av den där lilla texten som rymde så mycket av vad som snurrar i mitt eget huvud och runt om oss i samhället dessa tider. De av oss som redan var ensamma innan pandemin slog till, är kanske ännu mer ensamma nu. Jag tänker på våra äldre som bor på äldreboenden eller som har blivit mer isolerade i sina hem. Men också på den som inte har ett stort socialt kontaktnät och nu kanske inte heller kan få prata med kassabiträdet i mataffären på daglig basis. Och de som har varit vana att leva i stora och många sociala sammanhang, med ett intensivt arbete och väldigt lite tid ensam har mötts av en livsförändring som påverkat dem. Många tankar och känslor kan väckas till liv i ensamhet, saker som man kanske har kunnat och velat trycka undan i livets puls. Vad händer när allt saktar in och jag har luft i schema och tanke? Det kan bli väldigt jobbigt. Men ibland, som 7-åringen skrev, är det skönt att vara ensam. Så tror jag också det har fått kännas för många av oss, att det har infunnit sig en slags ro mitt i allt kaos. För någon annan har bestämt åt oss att vi ska stanna hemma, pausa, kanske få tid för varandra. Prioritera andra saker, det som är nära, här och nu, det stora i det lilla. Oavsett om du lider av ofrivillig ensamhet som blivit större, om ensamheten som krupit sig på dig har öppnat för tuffa processer eller om det varit skönt med paus och tid för reflektion, så kan vi alla skriva under på att vi nu länge har levt i en väldigt annorlunda tid, där restriktioner och social distansering tvingat sig in som en del av vår vardag. Kanske kan vi finna en liten tröst i det. Vi känner oss ensamma på olika sätt, men vi är också väldigt mycket tillsammans i just det. Hur tar vi varandras händer bildligt talat och bildar gemenskap i dessa tider? Jag tror vi behöver söka sådana vägar, alla tillsammans. Fanny Ljungholm

foto: unsplash/annie spratt

FÖR EN TID SEN kom min 7-åriga dotter hem och berättade att de hade pratat om ensam-