Korsväg 2023 2

Bortom orden tar musiken vid

Per Harling 16

Labyrintens ordlösa hjälp

Anna Alebo 40

Värdefull kontemplation

Broder Johan 50

Sjukhuskyrkan på Sahlgrenska:

Ibland önskar folk bara att man håller dem i handen

K

intro | Johanna Frostensson Korsväg

Bortom orden

J

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift

031-771 30 00 vx

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se

031-771 30 00

Redaktör: Johanna Frostensson johanna.frostensson@ svenskakyrkan.se

031-771 30 31

070-633 12 87

För egen del har jag alltid varit fascinerad av ord och ägnat större delen av mitt yrkesliv åt både skrivet och talat språk. Vikten av orden som bryggor mellan oss människor går inte att komma ifrån. Formuleringar hjälper oss att, åtminstone delvis, förstå vad som rör sig inne i en annan människa. De gör att vi tillsammans kan bygga ett samhälle och på olika sätt dela våra liv med varandra.Övrig redaktion: Lasse Bengtsson

Agneta Riddar

Helena Jonsson

Frida Blomqvist

Christine Vermcrantz

Men ibland räcker orden helt enkelt inte till, och så måste det också få vara. Under en del stunder är blotta närvaron av en medmänniska det språk som talar tydligast. Ibland säger en hand på en axel mer än aldrig så många tröstande ord. Ett barn lugnas ofta av en trygg famn och inte en logisk utläggning om orsaken till tårarna.

När det gäller ordens plats och roll är kyrkan och den kristna tron dubbel till sin natur, fylld av både ord och ordlöshet. Många är de begrepp som omger oss och försöker uttrycka vad vi tror på, vad kyrkan är, vem Gud är. Samma kyrka och tro erbjuder samtidigt en mängd vägar att närma oss Gud bortom orden.

För egen del har min kristna tro med åren blivit mer och mer ordlös. Jag uppskattar retreatens tystnad, pilgrimsvandringens rytmiska lunk och liturgins symbolik. När tron får ta sin boning i kroppen, när stillheten och skapelsen får säga sitt och jag får lyssna.

Ibland behöver vi ord, ibland behöver vi vara utan. Att orda eller inte orda, det är frågan. Både och – det enda möjliga svaret.

Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

Grafisk form: Kyrkbyrån

Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank:

Ikon, Getty Images, Pixabay och Unsplash.

än någonsin. bilder och varandra, lägger upp på sociala Bilder har alltid Veronikas Svepduken fanns innan den fotogra tekniken äkthet har alltid fråga. Ett en hundradels verklig- heten. att det är hela ser. Men val av tid, plats är något Att ta bilder och andra är nu av de vanligaste verksamheterna. kan se dem realtid verkar fylla oss större glädje än lm är en kommunikationsformerna. bilden fyller oss med pro- oöverträ ad. Enligt Fiske, på för kommunikationsteori University Wisconsin-Madison, vi inte bilden på samma text. Bilden känslosam, svårare att emot än text. Ringlander

mycket ord. Det att ”I var Ordet”,

Omslagsbild:

Ledare: Talande tystnad

I stillhetens djup

Krönika: Bortom orden tar musiken vid

Dansa tro

Liturgi – en helig dans

Ordlösa ikoner

Vandra tillsammans för en stund

När orden försvinner

På lupptäcktsfärd i skapelsen

Krönika: Labyrintens ordlösa hjälp

Elever delar livets riter

Nu finns kyrkohandboken på teckenspråk

Krönika: Värdefull kontemplation

Den okända toppkonstnären

Längtan efter konst, trädgård och diakoni

Bibelstudium: Det förlorade och återfunna Ordet

Vänligen, Sören: Älska din nästa som dig själv

PS: Världens kortaste arbetstid

I Karlstad stift arbetar man på flera håll med dansande gudstjänster. Det är inga uppvisningsdanser utan gemensamma danser där alla kan vara med. Danserna består av korta sekvenser, där steg och rörelser upprepas om och om igen.

28.

18.

Ledare | +Susanne Rappmann

Talande tystnad

Klockorna ringer och ett myller av människor, de allra flesta unga, släntrar in genom dörrarna. Det är söndag kväll i kyrkan i Taizé. Jag söker efter en ledig plats och slår mig ner på golvet. När kroppen funnit sig till rätta drabbas jag av tystnaden – och allvaret.

Den vanliga kvällsbönen börjar om en halvtimme. Men sedan kriget i Syrien bröt ut, inleds söndagens kvällsbön med en trettio minuters tyst bön för fred.

– Vi tänkte att vi borde göra något när kriget bröt ut, berättade brodern som välkomnade oss biskopar i Svenska kyrkan till en vårvecka i Taizé. Men vad fanns att säga? Vi fann inga ord. Därför beslöt vi att låta tystnaden tala. Och eftersom krigen avlöst varandra har vi inte funnit anledning att sluta.

Trettio minuter är en ganska lång tid, särskilt om du sitter på ett betonggolv. Många tankar far genom huvudet. När tystnaden bryts och övergår i, den för Taizé så karaktäristiska sången, bär jag med mig det tysta allvar som grep mig när jag först kom in kyrkan. Men också ett spirande hopp.

Det är en mäktig upplevelse att sitta tyst tillsammans med företrädesvis

unga människor från världens alla kontinenter. Här sitter vi och ber för fred. Inom mig trängs motstridiga känslor. Ilska över världens orättvisor. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag tänker på det lidande som människor i detta nu går igenom. Tyst ropar jag på Guds förbarmande. Men ju längre tiden går, märker jag också att hoppet slår rot inom mig.

Jag påminns om Predikarens ord: ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: … En tid att tiga, en tid att tala.” (Pred 3:1,7b)

Det var länge sedan jag blev så berörd av en gudstjänst. En tyst protest mot världens ondska. En tystnad som var allt annat än stum. Nej, det var i sanning en talande tystnad som gav ny kraft. Kraft att tala när jag väl lämnat kyrkorummet.

Varje år kommer tusentals unga människor till den lilla franska orten Taizé för att be, läsa Bibeln, samtala och umgås. Där finns en ekumenisk kommunitet som består av ett hundratal bröder som samarbetar med knappt tjugo systrar från andra kommuniteter.

Deras kallelse är att i första hand möta unga mellan 18 och 35 år. Tre gånger om dagen samlas de till bön. Och varje gudstjänst rymmer en stund av längre tystnad. För många människor i vår värld är både tystnad och bön outforskade områden. Jag önskar att fler fick möjlighet att upptäcka den tysta bönen. För egen del är den en stor hjälp för att

finna de rätta orden när det är tid för att tala. Det är inte svårt och du behöver inte resa bort. Börja där du är. Ta några djupa andetag och var uppmärksam på Guds närvaro. Låt Gud och tystnaden tala.

+Susanne

I Försoningskyrkan i franska Taizé hålls varje söndagskväll en halvtimmes tyst bön för fred.

BORTOM ORDEN

Rymden fyller, håller mig rakt still bland ljud och rum

världen stannar, gnistrar, knastrar till vid magens lugn

vilar, letar runt en stund

i evig tid

gnolar, vandrar bort och hem en egen stig

Låt mig få va ett ingenmansland

i fred just ett slag

Så håll nu min hand

”Valven”, Sara Parkman & Hampus Norén

Alla vi som någon gång i livet känt oss tyngda av oro och bördor av olika slag, visst har vi då känt en längtan efter någon som kan förstå? Inte någon som förklarar eller föreslår lösningar, inte förminskar eller flyr undan. Bara en famn att få vila i, en axel att luta sig mot. Ordlöst stilla, utan krav.

Gunnar Sjöberg i Kyrkans Tidning, ”Livet är en process och vilan Jesus erbjuder ger rörelsen kraft”

Innan ordet är på min tunga

Jag såg en skämtteckning för många år sedan på en liten pojke som sitter med en serietidning och är väl kanske fyra år. Vad gör du för någonting, frågar hans mamma. Jag läser, svarar han. Du kan ju inte läsa, säger mamman. Men mamma, texten är bara till för de som inte förstår bilderna, svarar pojken.

Ärkebiskop Martin Modéus i Korsväg, ”Dopet innebär Guds bärande av mig”

Psaltaren 139:4

Ibland hör man människor i kyrkan säga ”Folk kommer bara på konserter”. Det är verkligen inte så bara. I musiken finns en betydelsebärande del. Vad människor upplever under en konsert eller när de besöker en konstutställning i kyrkan, ligger oftast bortom orden.

Marie Starck i Kyrkans Tidning, ”Kulturen är kyrkans framtid”

vet du, Herre, allt jag vill säga.

Miljön i och runt Grevegårdens kyrka gör sig bra för retreater – här finns gott om stilla, vackra rum och miljöer både inomhus och utomhus.

I stillhetens djup

Tystnaden är en viktig del när Västra Frölunda pastorat satsar på andlig fördjupning i olika former. Korsväg följer med på en Stilla dag i Grevegårdens kyrka.

Kapprummet i Grevegårdens kyrka i Göteborg skvallrar om att runt femton personer är på plats. Ändå råder tystnad i lokalerna. Några sitter utspridda i de grönblå karmstolarna i foajén, där vårljuset strömmar in genom de stora fönstren. Ett par läser, andra sitter bara i stillhet.

En trappa ner syns spåren av förskolan som huserar här i veckorna: regnoveraller och stora färgglada teckningar. Utanför rummet ”Blåbäret” står en kandelaber med tända ljus. I rummet finns soffor för den som vill lägga sig – kanske sova en stund. Här hörs bara elementens dova sus och fågelkvitter som tränger in från skogsdungen intill kyrkan.

Under förmiddagen fick de som ville prova på kristen djupmeditation i kyrksalen, två

20-minuters pass som inleddes med textläsning och Jesusbön. För övrigt uppmanas deltagarna att hålla sina mobiltelefoner avstängda, och bara vara.

Diakonen Lena Andersson, diakonpraktikanten Anna Schweizer och den nyinstallerade prästen Ida Mattsson tar sig tyst runt i kyrkan och ser till att allting flyter som det ska. – Vi ser verkligen ett stort behov av detta. Att människor får komma hit, landa, möta Gud i tystnaden, säger Lena Andersson.

Retreatdagar av olika slag har ordnats i Grevegårdens kyrka sedan fem år tillbaka. Liksom för annan verksamhet stannade allt upp under pandemin. Med återstarten i höstas uppstod de i en lite annan form.

– Tidigare låg de på söndagar, vilket blev lite stressigt både för oss och för deltagarna. Så vi ändrade till lördagar, och kallar det nu Stilla dagar. Eftersom det blir lite mer tid än på en söndag efter gudstjänst har vi kunnat lägga in meditation och en enkel mässa.

Just nu har de ungefär två Stilla dagar per termin. I pastoratet ordnar även Västra Frölunda och Älvsborgs församlingar egna retreatdagar, så de ser till att inte krocka med varandra. Deltagarna är blandade både vad gäller härkomst, erfarenhet och ålder. – Idag har kanske en tredjedel av dem varit här tidigare, och resten är nya, säger Lena. Det är ju extra roligt när det kommer någon från en annan församling. Då känner man ju att det når ut till fler.

När det är dags för lunch, sätter Anna på klassisk musik i matsalen. Retreatgästerna tar för sig av tomat- och svampsoppa med fetaost och bröd. Kroppsspråket avslöjar att några är vana att äta under tystnad, medan det är första gången för andra. Musiken hjälper till att göra det mer naturligt – slammer och smask döljs av tonerna.

Ett av borden är täckta av en lila vaxduk och burkar med pennor, färger och papper. Efter maten sätter sig någon för att måla på fri hand – en annan väljer ett ark som är färdigt att fylla i. Här finns så kallade iotakors, en konstform med tvåtusenårig tradition sprungen ur den koptiska kyrkan. En form av meditation där

man under tystnad fyller i korset med färg, och där varje färg har en egen symbolik.

Under tiden går några undan för att vila, andra byltar på sig jackor och mössor och går ut i vårvintervädret.

Dagen avslutas med en enkel mässa i den vackra, runda kyrksalen. Under fikat efteråt bryts tystnaden, och de deltagare som vill kan hälsa på varandra och prata en stund innan det är dags att gå hem.

En av deltagarna, Caritha Alfredsson, har åkt hit från Mölndal. Hon har besökt flera retreater de senaste åren och upptäckte Grevegårdens kyrkas Stilla dagar på internet. Efter att ha deltagit på en i februari, ville hon direkt komma med igen när en ny dag planerades i mars.

– Läget är så bra här, nära naturen men ändå lätt att hitta hit. Men framför allt att man får sitta ner och landa i sig själv en hel dag utan att bli avbruten. Möta Jesus i samtalen, fikan, i stillheten. Det betyder jättemycket för mig, säger Caritha.

Hon fick också med sig sin väninna Ingrid Hjelte-Märtasdotter, som bor i närheten av kyrkan.

– Jag har alltid älskat det här, och har varit på tyst retreat på några andra ställen förut. Jag tror att jag fått det med mig från barnsben. När jag var liten brukade jag och mamma ligga i soffan om kvällarna och ”kura skymning”, som hon kallade det. Jag minns hur jag låg bredvid och bara njöt av tystnaden.

CarithaAlfredsson

I dag har kanske en tredjedel av dem varit här tidigare, och resten är nya

Caritha och Ingrid konstaterar att det är olika hur ens förhållande till tystnad ser ut, och att de har vänner som inte är lika förtjusta i den. Men att gå in i tystnad ihop med andra kan vara en bra övning.

– Många är rädda för tystnaden, tror jag, säger Caritha. Men här kanske man vågar, för att man är tillsammans med andra. Det är tydliga ramar – vad som ska hända och när – och lättare att börja med en heldag än en hel helg.

De flesta deltagare är kvinnor, men en av männen som deltagit under dagen är

Emmanuel Nandorf. Han bor på Hisingen och har kommit i kontakt med kyrkan genom kursen Livsstegen , som hålls här.

– Det är rofyllt att vara här i några timmar och bara slappna av. Att läsa, vila. Lite mer än att bara gå på en gudstjänst.

Alla tre konstaterar att det är en stor skillnad på den vila man kan få hemma, på egen hand, jämfört med den vila som blir på en retreat.

– Det blir en helt annan atmosfär än när man går i de vana miljöerna hemma, konstaterar Caritha. Och detta att alla är eniga i det. Man vet att telefonerna är avstängda, det är en rytm som alla följer.

Ingrid uppskattade förmiddagens djupmeditation mycket.

– Jag tycker det är jätteskönt. Att det bara är jag och Gud, men att människorna ändå är

Mot slutet av Stilla dagen hålls en enkel mässa. Från vänster: Ida Mattsson, präst, Lena Andersson, diakon och Anna Schweizer, diakonpraktikant.

Kyrksalen i Grevegårdens kyrka är formad som en cirkel och lämpar sig väl för både meditationer och gudstjänster i det mindre formatet.

där. Att man gör det tillsammans. Det här är verkligen något som behövs i vårt samhälle, säger hon.

Ordet retreat betyder ”dra sig tillbaka”, och har en lång tradition inom flera religiösa inriktningar. I den kristna retreaten handlar det om att dra sig undan för att möjliggöra ett möte med Gud. Tystnaden har också den effekten att man kan få syn på sig själv på ett nytt sätt. Tankar och känslor som man tidigare inte velat ta i, kan bubbla upp. Därför är ofta så kallad andlig vägledning ett viktigt inslag i retreaten. I Grevegårdens kyrka finns en dörr bredvid kyrksalen med en liten skylt: ”Samtal” – sakristian har byggts om till ett samtalsrum. Under Stilla dagen finns möjlighet att skriva upp sig på en lista för ett samtal med någon av de anställda.

– Sen är detta en så pass kort retreat, att det inte hinner hända så mycket jämfört med en hel veckas tyst retreat, säger diakonen Lena. Men man hinner ändå få lite distans på livet, och kan behöva ventilera det med någon.

Ibland kan de som håller i retreaten behöva påminna om tystnaden, då en del är ovana, konstaterar diakonpraktikanten Anna.

– Man kan förvalta den möjligheten på sitt eget sätt. Men det är viktigt att det är tyst härinne. Det kan vara bra att inte gå på en stilla dag med en vän, så frestas man inte.

För den nyinstallerade prästen Ida är det första gången som retreatledare, men hon har tidigare deltagit i flera.

– Det är en väldigt skön paus. Att skala bort det som pockar på, aktivt låta bli att ha framme telefonen eller läsa nyheter och så vidare. Att få tid att upptäcka sig själv, och djupna i relationen med Gud.

Prästen Brita Rudberg Österberg är en av dem som håller i djupmeditationen, där de flesta sitter i en ring på varsin matta. – Men man behöver inte sitta på golvet, utan man kan sitta på en stol. Alla ska kunna delta.

Att Grevegårdens kyrka har blivit ett nav för andlig fördjupning i Västra Frölunda pastorat är ingen slump. Den väl tilltagna byggnaden i rosa puts och med många fönster byggdes 1992 efter ritningar av den framstående arkitekten Rolf Bergh och ligger inramad av ett skogsparti, men ändå mitt i bostadsområdet. Och så – nära till havet. På en knapp halvtimme når man strandpromenader vid Hinsholmskilen.

Stilla dagar är en av flera verksamheter med inriktning på andlig fördjupning som pastoratet satsar på, berättar prästen Brita Rudberg Österberg. Varje fredag förmiddag håller hon eller diakonen Lena i kristen djupmeditation.

– Det handlar om kroppen, som vi ofta glömt i kyrkan, säger Brita. Jag har hört många säga att det är befriande med det ordlösa. Att man inte behöver be högt, eller be på ett visst sätt.

Hon ser att det finns ett stort behov av djup vila och avspänning, och att i det fördjupa sin kontakt med Gud.

– Det blir som ett inre reningsbad, man låter stress, ord och tankar falla för en stund. Som när man tar ett bad – man är naken, och efteråt går man ut och känner sig förnyad.

En annan del av det fördjupande arbetet är den kurs som Brita håller i en gång i veckan i Grevegårdens kyrka – Livsstegen. En självhjälpsmetod som utgår från tolvstegsprogrammet, alltså det program som Anonyma Alkoholister använder, men som prästen Olle Carlsson tagit vidare för att kunna tillämpas av alla människor.

– Det är uppbyggt precis som de andra tolvstegsgrupperna, bara omformulerade, förklarar Brita. Steg ett är maktlöshet, men inte inför alkoholen, utan inför det som vi brottas med var och en. Vad har kommit emellan mig och livet?

Två av deltagarna, Ingrid HjelteMärtasdotter och Emmanuel Nandorf. – Skillnaden från att vara hemma och ta det lugnt är att det här finns någon som leder, och att man möts ihop med andra som vill samma sak. Och att man stänger av telefonen, kommer bort från distraktioner, säger Emmanuel Nandorf.

Efter det följer temana tillit, överlämnande, självrannsakan, bekännelse, vila, ofullkomlighet, förändring, handling, närvaro, bön och givande.

– Vi kan känna igen oss i varandra, det är det som är så fint. När en 35-årig och 80-åring upptäcker att vi har saker gemensamt. För det är inte sådant man pratar om till vardags.

Det gemensamma för människorna som deltar är att de ofta står i avgörande skeden i livet, säger Brita.

– Jag har förmånen att få höra efteråt vad det har betytt. Någon har vågat söka den där utbildningen, bryta med ett jobb de inte mått bra av eller gjort ett uppbrott från en destruktiv relation.

Regelbundet i Tynnereds församling finns också pilgrimsvandringar – ofta med utgångspunkt just vid den rosa kyrkan. Här är tystnaden en viktig del. Men vissa sträckor under vandringen uppmuntras också till djupa samtal. Just pilgrimsvandringarna är också något som lockar män i större utsträckning.

– Om man är lite fördomsfull, så kanske det handlar om att man är mer aktiv, konstaterar Brita. Det är utomhus, det händer lite mer. Där har vi också haft förmånen att Pilgrimscentrum i Masthuggskyrkan lägger ut informationen, vilket gjort att fler män har kommit från andra håll.

Emmanuel Nandorf, som både deltagit i dagens Stilla dag och gått kursen Livsstegen, håller med.

– Jag tror också att det kunde vara en bra idé att rikta sig enbart till män ibland, som en mansretreat. Jag vet att en del inte riktigt vågar komma, om de vet att de kanske är en av väldigt få män som är med.

Möjligheterna till utveckling på olika sätt ser de anställda som oändliga.

– Det är en dröm att ha retreaten som en återkommande puls, gärna en gång i månaden. Behovet är så pass stort, säger Brita. Att ha en Livsstegen-grupp på dagtid skulle också vara fint. En del tycker det är jobbigt att ta sig hit när det är mörkt.

Brita ser också framför sig att arbeta mer med kreativa uttryckssätt som dans, teater och målande. Lena och Ida tror också att de skulle kunna jobba mer med andlig fördjupning för unga.

– Vi har jättemånga barn- och ungdomsgrupper, en ny pedagog startade nyligen två nya grupper, säger Ida. Själv kommer jag ha hand om konfirmanderna. Så det finns många möjligheter.

Lena låter upprymd när hon pratar om verksamhetens framtid.

– Det är så mycket positivt som händer här nu! Jag drömmer också om att starta en samtalsmottagning här.

Utmaningen är, som vanligt, att få tiden att räcka till. Men de anställda upplever en fin uppbackning från volontärer. En kurs i ikonmåleri startades nyligen, ledd av Kajsa Hagerius, som tillhör församlingen. Varje tisdag förmiddag möts gruppen och ber och mediterar över bibeltexter samtidigt som de målar. Även meditationerna och bönegruppen har fått så pass erfarna deltagare att de kan ta över och leda grupperna om någon av de anställda inte kan vara på plats, berättar Brita.

– Vi har fler och fler som har kapaciteten att leda själva, och som gärna gör det. Det är väldigt glädjande.

Text: Elin Klemetz

Foto: Torgny Lindén

Det är så mycket positivt som händer här nu!

Bortom orden tar musiken vid

MED ÖMSINTA SMEKANDE HÄNDER

Med ömsinta, smekande händer ger drejaren form åt sitt kärl. Så formar du, Gud, varje mänska till ande, till kropp och till själ.

När kärlen med tiden får sprickor och människor drabbas av sår, så vet vi att skador kan helas i omsorgens kravlösa nåd.

I svagheten fullkomnas kraften, den kraft som bär kärlekens ljus. Av ömsinta, helande händer förnyas så själar och krus.

Text & musik: Per Harling, 2023

Jag har svårt att tänka mig mitt liv utan musik. Det är genom musiken, som mina viktigaste upplevelser i livet har tolkats. Mitt i smärtan eller mitt i glädjen, när orden plötsligt tagit slut, så har musiken funnits där som en tröstare eller som en nödvändig livsförhöjare. Det finns nog inget annat språk, som så snabbt, så ömsint och så konkret kan öppna våra hjärtan och vidga våra sinnen, som musiken. För min egen del ger musiken inte sällan bilder i mitt inre. Jag är inte ensam om denna erfarenhet.

Jag glömmer aldrig första gången jag

läste Marianne Fredrikssons bok Simon och ekarna. Simons bäste vän var Isak, vars far, Ruben, var en stor musikälskare. En dag tar Ruben med den då

14-årige Simon på konsert i Göteborgs konserthus, där Berlioz’ Symphonie Fantastique spelas.

Det är Simons första möte med klassisk musik och plötsligt uppfylls hans inre av de påträngande bilderna:

”Simon hörde gräsen sjunga i ett annat land och i en annan tid, när världen ännu var ung och full av hopp. Himlen klövs av vilda fågelrop, liksom gräsen var den utan slut. … Liv fick allt av vinden som rörde sig fritt över slätten och rörde vid allt, uppfordrande häftigt ibland, mjukt och ömt i nästa stund. Men där fanns också en smärta och en blå längtan. … Fågelsången hade bara ett att säga, att livet var skönt som det var och människornas gärningar dårskap. Trädet talade till honom om det ordlösa medskapandet, bortom ont och gott”. Dagen efter konsertbesöket talas Ruben och Simon vid om sina upplevelser av Berlioz’ musik och till sist säger Ruben så klokt: ”Det som är konst, Simon, det blir till hos människorna som lyssnar. … Det väcker något, känslor som man inte har några ord för”. Så sant.

En av mina favoritförfattare genom åren har varit Torgny Lindgren (1938–2017). Jag minns hur jag andäktigt fick lyssna till honom i radioprogrammet Sommar för nu över 20 år sedan, där han med sin långsamma och eftertänksamma Västerbottenröst gav ord åt mången livsvisdom. Inte minst talade

han om musikens märkliga språk och dess förmåga att beröra livets innersta strängar. Han citerade bland annat Johannes Brahms välkända ord: ”Jag valde inte musiken. Musiken valde mig”. Jovisst, så är det för många av oss, vars liv ständigt har påverkats av musikens förunderliga landskap, där toner och harmonier gett oss tröst och mening liksom hopp och tillförsikt i livets skiftande känslolägen.

Ibland räcker helt enkelt inte orden till för att tolka livet. Då tar musiken vid. Torgny Lindgren gav i sitt program ord åt något jag själv funderat mycket på i mitt eget liv, nämligen musiken som en av människans grundläggande drifter i formandet av våra liv. Han sade: ”Vi har alla en drift till musiken, ett musikbegär, som är minst lika stark som driften till att fortplanta oss (det vill säga sexdriften). Om Sigmund Freud hade upptäckt musikdriften, så hade hela hans teoribygge fått ett helt annat utseende och innehåll!” Intressant och tankeväckande!

För många människor börjar musikens närvaro tidigt i livet. De flesta föräldrar använder musikens språk, för att ge barnen tröst, trygghet och kärlek.

Många sjunger för sina barn innan de är födda. Det är inte så dumt. Faktum är att barn lär uppfatta musik redan vid 25 veckors ålder i mammans mage. Språkforskare har upptäckt att just denna kommunikation av ljud och musik mellan en vuxen och det lilla barnet är mer eller mindre densamma världen över, oavsett språk eller kultur. Det är människans mest ursprungliga sätt att förmedla intimitet, kärlek och hopp. Kanske är vaggvisorna till och med

grunden för all musikalisk utveckling genom vår mänskliga historia!

Själv är jag en utpräglad adagiomänniska, helst i form av barockmusikens vilsamma tempon, inte minst av barockmästaren själv, Johann Sebastian Bach. Adagiotempot ligger nämligen nära hjärtats vilopuls, som ligger på 60–70 slag i minuten. I samklang med den regelbundna, långsamma hjärtpulsen föder musiken stillhet och avslappning, men även koncentration och kreativa tankar. Inte undra på att långsam, klassisk musik har börjat användas alltmer också som medicinsk behandling. På till exempel allt fler neonatalavdelningar (där för tidigt födda barn hamnar) runtom i världen spelas regelbundet långsamma klassiska adagio-stycken, för att stärka barnens tillväxt i lugn och harmoni.

Med åren inser jag mer och mer att jag själv ständigt behöver den där pulssänkande medicinen för mina egna tankar, för min tro liksom för mitt eget musikskapande. I stormögats ro finner själen sin musik. Ofta kan jag känna att mycken musik är Guds sätt att fylla hjärtat med livsvidgande poesi. Och musik (liksom konsten naturligtvis), är nog det enda språk som inte behöver översättas, utan är ofta som ett sällsamt, vackert eko från den osynliga världen, tillgänglig för alla som tar sig tid och ro att lyssna. Jag vill gärna dö till tonerna av ett vackert adagiostycke. Bortom orden.

Per Harling

Präst, författare och kompositör

Cecilia Hardestam, diakon med särskilt ansvar för dansverksamheten i Karlstads domkyrka. Hon tillhör eldsjälarna som jobbat länge för människors möjlighet att få möta den kristna tron genom dans.

Dansa tro

En meditativ mässa i schottistakt. På flera

Alla rör sig tillsammans och i ring, från mörker till ljus. Uppståndelsen går i schottistakt. Det är påskmässa i Karlstads domkyrka.

– Så fint med nattvarden, att slippa stå i kö och på led. Det blir en annan närhet, tycker Kerstin Wiktorsson, som premiärdansar Din ljusa skugga.

Prästen går ner på knä vid det låga, runda bordet mitt i cirkeln. Hon spritar händer, välsignar vin och bryter bröd medan ringen rör sig sakta till en tolkning av Fader vår.

– De kommer runt till oss under måltiden som om vi var lärjungar, säger Kerstin.

Att hålla okända händer – en mjuk, en kall, en narig – och i takt med tonerna lägga sin egen på axeln framför är en del av den kroppsliga upptäcktsfärden. Den gudstjänstupplevelse som pågår är av ett helt annat slag än att sitta i en bänkrad och se ryggen på människor framför.

Kerstin har precis deltagit i sitt livs första dansmässa och dröjer sig kvar i koret bakom det stora marmoraltaret. Solen fyller rummet. Det här vill hon vara med om fler gånger. Så enkelt och så annorlunda.

– Stämningen, ljuset, musiken – att få röra sig tillsammans och se varandra, det är meditativt och väldigt behagligt.

Hon har även varit här några onsdagskvällar, då ”heliga-danser-gemenskapen” i Karlstad träffas och ägnar sig åt meditation i rörelse.

– Det var en ren tillfällighet att jag hittade hit, berättar Kerstin.

Hon såg ett anslag och bestämde sig för att prova. Ordet dansmeditation lockade. Liksom önskan om att förena det kroppsliga och sinnliga med det andliga.

– Jag tycker om att röra på mig och jag tycker om domkyrkan.

Hit kommer hon annars gärna för att tända ljus och för att lyssna på musik, särskilt runt jul och påsk. Kerstin säger att hon bär på sin ”barnatro från Småland” och har behov av att få uttrycka den.

– Men vanliga gudstjänster, nej, det brukar jag inte gå på.

Att fira dansande gudstjänster är en del i Karlstads stifts utvecklingsarbete. Domkyrkan är centrum men grupper som dansar

håll i Karlstad stift finns möjlighet att fira dansande gudstjänster.

tro finns runt om i hela stiftet, bland annat i Arvika och Karlskoga.

Biskop Sören Dalevi framhäver ofta vikten av att förenkla gudstjänsten. Den behöver bli mer avskalad, konkret och lätt att förstå. Han vill se enkla former för tro som fungerar i vardagen.

– Din ljusa skugga är en möjlig väg, säger diakon Cecilia Hardestam, som tillsammans med prästen Hans Kvarnström har utformat mässans rörelser.

Att använda kroppen och cirkeldans som ett sätt att fira gudstjänst kan vara befriande och fördjupande, vet hon. Ett sätt att mötas i tyst gemenskap och ordlös bön.

– Dans är ett ursprungligt mänskligt behov som har en helande och andlig dimension.

Hon betonar särskilt cirkelns demokratiska form och ser dans som ett komplement till sång, musik och andra konstnärliga uttryck i kyrkan.

– I dansen förtydligas Guds budskap och det kan nå ut till fler. Det är inte danserna i sig

som är heliga utan själva sammanhanget och det man upplever i dansen.

Dagens dansmässa, som går i nordisk folkton, följer dygnets rytm från skymning till soluppgång, från mörker till ljus.

– Att röra sig tillsammans genom de nio danserna är lika enkelt som att vara med i psalmsången och bönen i en vanlig gudstjänst, förklarar Cecilia.

Hon är dansledaren som visar stegen och berättar om innehållet. Hennes knallröda skor fungerar som ett riktmärke; hur var det nu då, foten framför eller bakom, en snabb titt mot ringens röda punkt och koreografin klarnar. Och gör den det inte så spelar det mindre roll.

Att trampa i takt på stället går nästan lika bra.

– Det är ingen dansuppvisning, ingen prestation. Vi övar oss i närvaro, tillit och gemenskap mer än i duktighet.

Din ljusa skugga dansas inte bara på påsk, men passar bra så här den sista helgdagen, då

Dansmässan Den Stora Berättelsen premiärfirades vid den nationella lärandekonferensen som hölls av Svenska kyrkan i november 2019 i Karlstad. Vid dans i kyrkan är altaret ett naturligt centrum att utgå från. I ett vanligt rum kan centrum skapas av ljus, blommor eller tyger.

Musiken klingar i såväl bossanovatakt och swing som mer stilla och meditativa tongångar.

Kerstin Wiktorsson som lite av en slump hittade till onsdagarnas heliga danser i domkyrkan. I dag har hon dansat sin första gudstjänst. – En härlig känsla, det här vill jag göra fler gånger, säger hon.

både döden och uppståndelsen ryms bland tonerna.

– Förr i tiden menade man att den som var uppe vid soluppgången på påsk kunde få se självaste solen dansa, så stor var skapelsens glädje över påskhändelserna. Och det är något vi inspirerats av eftersom det kan vara en stor utmaning att predika uppståndelsen, nu provar vi solens sätt och dansar den, säger Cecilia till sin gudstjänstgrupp.

Hon är en av dansens eldsjälar här i domkyrkan, och har utvecklat möjligheterna alltsedan utbildningen till diakon, då hon kom i kontakt med Kristina Sandgren Furberg, diakon och lyriker som länge haft lust att skapa en helt igenom dansad mässa.

– Verksamheten i Karlstad har växt tack vare samverkan med skickliga personer på stiftet och i pastoratet, säger Cecilia.

Hon har varit med och ordnat flera dansmässor, temaresor och workshops, dansat med

nunnor i Wales och fått nationellt miljonstöd från Svenska kyrkan.

– Mina företrädare har dansat i Karlstads pastorat sedan år 2000. Jag känner att vi står i en tradition och att vi har organisationen med oss.

I dag samordnar Cecilia nätverket Dansa Tro och har sedan åtta år tillbaka dans och meditation i sin tjänst. Det gör att verksamheten inte blir så sårbar, att dansgrupperna och mässorna inte enbart bygger på hängivna ideella krafter.

Men de finns så klart också. Rätt många till och med. Som kyrkvärdarna Boel Elow Henckel och Monica Kull, som dessutom är förtroendevalda. Båda är folkdansare och det var på spelmansstämman i Ransäter de först kom i kontakt med möjligheten att dansa sin tro.

– Mässan har dansats där i många år. För mig blev det ett sätt att koppla ihop mina båda liv – dansen och kyrkan – och det ger mig stor glädje, säger Monica Kull.

Elisabeth Nilsson, aktiv i Kvinnor i Svenska kyrkan och dansledare i domkyrkan på onsdagar. Här tillsammans med Monica Kull och Boel Elow Henckel, kyrkvärdar och förtroendevalda, som upptäckt heliga danser och varit aktiva inom dansnätverket i Karlstad de senaste åtta åren.

Boel tycker det är skönt att lämna orden och använda andra uttryck.

– När jag dansar är det som att jag ber med hela kroppen, känslan blir starkare, säger hon. Jag känner tydligare att det finns något mer än jag själv.

Så är det själva koncentrationen också, fokus på rörelserna gör att surret i skallen tar paus.

Elisabeth Nilsson, som också varit med länge i pastoratets dansgemenskap, lyfter helheten och det meditativa.

– Det är inbjudande och roligt. Jag är en del av och vilar i gemenskapen, samtidigt som jag finner vägen till mitt eget inre stilla rum.

Elisabeth tillhör Kvinnor i Svenska kyrkan, en organisation som länge stöttat dansen som uttrycksform bland annat med pengar från Jämställdhetsmyndigheten.

– Vi tycker att den här gudstjänstformen gynnar jämställdheten. Alla är välkomna och alla kan delta.

Cirkeldansen är ett sätt att låta hela människan rymmas och ta plats i kyrkan, tycker hon.

Vid nästa större danstillfälle kommer den danska prästen Anja Worsøe Reiff och leder workshop i heliga danser. Deltagare från hela landet är anmälda.

Helgen avslutas i domkyrkan med att fira dansmässan Fredens Punkt till musik ur Karl Jenkins The Armed Man. Mässan spelas in och går att se på tv-kanalen Glimt TV från och med annandag pingst.

– Vi har blivit lite av ett nationellt nav för att utveckla dansen i kyrkan, och det känns fint. Jag vet att det finns en längtan efter att möta tron med både kropp och själ, säger Cecilia.

Text: Helena Söderqvist

Foto: Helena Söderqvist & Øyvind Lund

HELIGA DANSER

Heliga danser kallas också cirkeldans, helande danser, stilla danser eller meditation i rörelse. Det är gemensamma danser där alla kan vara med. Danserna består av korta sekvenser, där steg och rörelser upprepas om och om igen. Deltagarna dansar både till nutida och dåtida musik, håller oftast varandra i händerna och rör sig i cirkel eller långdans.

Nätverket Dansa Tro. Nätverket Dansa Tro utgår från Karlstads stift, men alla som är intresserade av heliga danser/cirkeldans är välkomna att vara med. Nätverket vill stötta och uppmuntra gemensam dans ute i kyrkor och församlingshem.

På www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/ dansa-tro kan du läsa mer och även anmäla dig som prenumerant på nyhetsbrevet Dansa Tro.

Fira egen dansmässa. För att uppmuntra till gemensam dans i Svenska kyrkan har Karlstads stift tagit fram två dansmässor: Den Stora Berättelsen och Din ljusa skugga.

Liturgi – en helig dans

IBibeln står det att kung David dansade när arken fördes upp till Jerusalem. Jag brukar tänka på det när jag får frågan om vad liturgi är – det är en slags helig dans inför Gud. Dansen både uttrycker vår glädje och kan göra oss lyckliga. Men som alla vet som försökt sig på till exempel bugg eller tango, så tar de lite tid att lära sig. Glädjen ökar sedan ju bättre vi kan en dans och har gjort den till vår, när den sitter i ryggmärgen och har blivit ett naturligt sätt för oss att uttrycka oss på.

Samma sak med liturgi, som utgörs av det mesta i gudstjänsten som inte är psalmer eller

predikan; till exempel det vi säger och sjunger, om vi står eller sitter, om vi kanske bugar oss eller knäfaller ibland. Rötterna, precis som melodierna som ofta används, går tillbaka på urkyrkan. Så är vi i gudstjänsten förenade med kyrkan genom alla tider även genom liturgin. Den kan få bli ett bitvis ordlöst språk att lära sig, en lek inför Guds ansikte att hitta ständigt nya djup i.

Text: Frank Lorentzon, Stiftsteolog Göteborgs stift

Katrin Sörbris hamnade på ikonmålarkursen för att hennes syster drog med henne. – Det var inte alls meningen. Jag tänkte att jag inte kan måla, men får väl försöka då. Jag har ikoner hemma på en hylla så det är roligt att ha gjort en egen. Jag är sedan tidigare intresserad av Franciskus av Assisi och är med i Franciskus Tredje Orden inom Svenska kyrkan, då passar det utmärkt att jag gör Franciskus här. Det var häftigt att den låg där och väntade bland bilderna som Lars-Christian hade lagt ut. Klart jag tog den, det var inget att tveka på.

Ordlösa ikoner

Äggemulsion,

penslar och bladguld. En kväll i veckan målas ikoner i Solberga församlingshem.

Prästen Lars-Christian Hellgren håller på att avsluta sin andra ikonmålarkurs i Solberga församlingshem. Han beskriver ikonmålandet som en form av ordlös kommunikation med Gud.

– Det är ett sätt att meditera och att öva sig att ta fram den bild som Gud har lagt i våra hjärtan. Det är vördnad för den heliga bilden, däremot tillber man inte ikoner. Man öppnas att tillbe Gud och låter ikonen försköna livet i kyrkan, säger han.

Ikonerna målas med äggemulsion som binder färgpigmenten och varje ikon målas i regel utifrån en förebild.

– Men det blir inte imitation utan något unikt just för den ikonen man målar. Det krävs tålamod, mycket tålamod. Men också mod att våga sig på ett ansikte och se hur det framträder. Gör man fel så får man börja om igen, man ger inte upp helt enkelt.

Lars-Christian har själv målat i olja sedan han var liten, och började att måla ikoner för

Anna Björk började att måla ikoner för att få mer kontakt med Gud i sitt vardagliga liv. Hon sökte en gemenskap i stillhet och ett andligt sammanhang och är även hon inne på sin andra ikon. – Svårast är att måla ansikten, att få fram ansiktsdragen. Det tar tid innan det framträder och man kan måla fem, sex gånger innan det är rätt ansikte som dyker upp. Små detaljer tycker jag är roligt att måla. Nu gör jag små veck, det är snyggt när man börjar att kunna urskilja detaljer.

Myrtle Starke är inne på sin andra ikonmålarkurs i Solberga församlingshem. Som anställd diakon i Solberga pastorat var hon den som fick uppgiften att hålla i trådarna för kursen. Nu som nybliven pensionär har hon fått mersmak, och tror att hon kommer att fortsätta att måla ikoner även framöver. – Absolut, det tror jag. Det är väldigt meditativt, lugnt och skönt. Och heligt.

åtta år sedan. Desto längre är bildens historia i kyrkan.

– Den heliga bilden har alltid funnits i kyrkan. Man målar Kristus som är en bild av fadern och som har kommit i mänsklig gestalt. Efter reformationen har inte den heliga bilden varit så framträdande i vår kyrka som före, men nu har det kommit en renässans där man lär sig att uppskatta och vörda den heliga bilden.

Han menar att både orden och bilden har sin givna plats i kyrkans liv.

– Orden är väldigt värdefulla, men bilden är också värdefull. Men den heliga bilden är

underställd evangeliet, utan evangeliet om Kristus har vi inga ikoner. Så tror jag det är.

Vid det här laget har Lars-Christian hunnit hålla sju, åtta kurser och uppskattar att få vägleda de som vill prova på att måla.

– Det är roligt. Det går inte att säga att exakt så här måste du göra utan var och en har sin väg att få fram bilden. Jag får vara lyhörd för det och vill man ha hjälp hjälper jag till. Fast man får inte lägga sig i för mycket, skrattar han.

Text & foto: Johanna Frostensson

Hur möter du Gud bortom orden?

Monica Karlsson

Väröbacka

– Jag möter Gud i småpratet vid kyrkkaffet och barnkörens glada, lätt skärande diskantsång. I prasslet när alla vänder sida i gudstjänstens agenda. När konfirmanden tycker att det är skitcoolt att vara med och starta kyrkklockorna, när sista tonen klingat ut från ett pampigt postludium och när prästen gäspar diskret för att nattsömnen inte blev som den borde. I handen som smyger ner en svettig tiokrona i kollekten och i en stilla klapp på kinden när någon har det lite svårt just nu.

– Jag har pilgrimsvandrat samman med andra i nio år. För mig är natur och människor en väg att komma närmare Gud. När vi vandrar, bor och äter tillsammans i alla väder blir vi så mänskliga. I det mötet finns Gud. Det är ingen skillnad på mig som präst och de andra. Otaliga har kommit fram och sagt att denna pilgrimsvandring förde mig närmare Gud, jag förstår mer nu. Då gör det också något med mig.

Henrik Dävermo

Gråbo

– Jag möter Gud i mitt ideella engagemang, när jag följer min passion i den riktning den för mig. Jag tror att Gud kallar oss att hitta det som är så viktigt för oss att vi kan lägga massor av tid och kraft, för att det ger så mycket tillbaka. För mig är det att möta konfirmander och andra ungdomar, att få se dem förstå vem Gud är och vad han kan göra i deras liv. Jag ser Gud i dem, det håller min egen tro vid liv.

I kapellets ”Hoppets träd” finns plats att hänga fåglar, kors, droppar och annat som får symbolisera tacksamhet, nöd och oro.

Vandra tillsammans för en stund

Att

hålla en hand eller hänga en ängel i ett träd.

I Sjukhuskyrkan på Sahlgrenska universitetssjukhuset står närvaron i fokus.

”I det outhärdliga, det obegripliga, var mig nära. Som en skadad fågel lyft mig till dig, göm mig hos dig. Innanför tidens kaos, slår mitt hjärta intill ditt. Min enda uppgift nu: Att uthärda, överleva. Att invänta gryningen. Amen”

En bön av Margareta Melin är en av alla de utsökta texter, ting och tankar som genomsyrar verksamheten hos Sjukhuskyrkan på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. Bönen finns med i bladet för andakt: I en stund av förtvivlan. Andakter som hålls i det lilla kapellet i sjukhusets mitt, vid Blå stråket 5.

Kapellet vårdas kärleksfullt av personalen i Sjukhuskyrkan, en sammansvetsad grupp bestående av diakoner, präster, pastorer och en diakoniassistent, som också samarbetar med en ortodox präst och katolsk nunna. Själva kapellet blir sinnebilden av allt det som förmedlas bortom orden.

Korset över altaret heter Den gåtfulle Kristus som växer fram ur kaos. Den är gjord i betong av konstnären Christer Lundqvist och tillkom som en bearbetning av en stor sorg.

– När jag tittar på korset får jag inte alltid ihop bitarna, berättar Ing-Marie Ekelund, diakon som arbetat här i trettio år. Och ändå är Jesus där, man kan skönja honom. Precis som i båten i stormen, som vi ser på ikonen. ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, säger Jesus, men det är inte alltid människor litar på

det. Kapellet får påminna om Guds närvaro i det svåra.

– Vi har uppgiften att sköta om kapellet, förklarar Ann-Charlotte Lundgren, sjukhuspräst sedan sju år tillbaka. Med tanke på alla människor som kommer till kapellet, från tidig morgon till sen kväll, så försöker vi skapa möjligheter för reflektion och bön, med ting som berättar utan ord.

De tre ikonerna gjorda av konstnären Erland Forsberg, nattvardskärlen tillverkade i klostret i Taizé, den uppslagna Bibeln, böneskålen med nyskrivna böner, bibelord att ta med sig, Hoppets träd med plats för skärvor, droppar, glas, fåglar, kors … Alla dessa ting som kan hjälpa en människa att uttrycka sin nöd, tacksamhet och oro.

– På tisdagar när vi har mässa här plockar vi ner allt från trädet och så ber vi särskilt för detta i vår mässa, tillsammans med alla nedskrivna böner på lappar, berättar Ann-Charlotte.

Får ni några reaktioner på allt detta?

– Ja, kanske speciellt kring Hoppets träd, säger Ing-Marie. ”Ni har för få saker att hänga upp, jag saknar blåa ting, änglar.” Men det

försvinner saker, människor behöver ibland en ängel eller kors att ta med sig hem.

– Vi har ett bokbord, berättar Ing-Marie. Det kan vara ett sätt för människor att våga kliva in, titta och närma sig kapellet. Vågar jag, kan jag, får jag – även jag som inte har en tro eller vet hur man ska tro?

Diakonerna och prästerna blir medvetna om vad som behövs i stunden. Det kan vara en bön, det kan vara en rit. Vid avskeden i bårhuset eller på avdelningen är inte alltid orden det viktigaste, även om man sjunger eller läser något. Det handlar om att vara närvarande.

– Under pandemin märkte vi ju hur orden försvann en del när vi måste dölja oss bakom mask och visir, minns Ing-Marie. Det finns forskning om att vi förmedlar väldigt mycket ordlöst, i våra ansikten, med gester och tonfall med mera.

Både Ing-Marie och Ann-Charlotte uttrycker samma känsla av meningsfullhet att få arbeta i Sjukhuskyrkan.

– Att bli sjuk är en existensöppnare, menar Ann-Charlotte. Det öppnar upp för frågor man normalt sett inte går och funderar på,

som till exempel om livets mening. Och frågan varför blir ofta påtaglig? Varför drabbas jag?

– Vi kan hålla med om att det är orättvist, säger Ing-Marie, men vi bär tron på att Gud är med också i det svåra. Att Gud gråter med oss i vår sorg.

– Vi är ganska samsynta i vår teologiska uppfattning. Det handlar väldigt mycket om ödmjukhet: inför livet, inför den andra människan och för hennes tro, eller icke-tro. Men vi möts och kan vandra en stund tillsammans. Ibland önskar folk bara att man håller dem i handen, är tysta tillsammans och det kan vara väldigt berörande.

Himlen då, vad säger ni om himlen? Ni träffar många som ska dö och det är väl en fråga som många funderar på?

– Jag tänker att det finns något mer än detta liv, menar Ann-Charlotte, och att det inte är farligt eller skrämmande. Jag bär en förtröstan i att Jesus har lovat att vara med alla dagar.

– Hur det kommer att bli efter döden och vem man kommer att möta, kan människor fråga om. Jag är varsam med bilder och beskrivningar. Tanken på att återförenas med någon efter döden är inte alltid till tröst utan

Kapellet i mitten av Sahlgrenska Universitetssjukhuset har en strid ström av besökare från tidig morgon till sen kväll. Här finns många möjligheter att ordlöst uttrycka det som hjärtat bär på.

kan också skrämma. Jag tror döden handlar om en gemenskap med Gud, som går bortom alla gränser. Alla blir ett i Gud.

En annan del i Sjukhuskyrkans arbete handlar om personalen. Diakonen Klara Roxbergh och prästen Henrik Gustafsson har under hösten träffat personalen på akuten, för att ha reflektion och övningar i självmedkänsla. Övningarna bygger på forskning som visar att samvetsstress är en riskfaktor för vårdpersonalens hälsa.

– Att möta människor som lider gör något med oss, säger Klara. Lägg då till att du som personal har ansvar för den andres liv. Det är smärtsamt för personalen att se behov, till exempel av känslomässig närhet, utan att ha möjlighet möta upp det.

– När de tvingas gå emot sin naturliga empati och sitt omsorgsuppdrag skapas ytterligare stress. Att stanna upp, landa i sig själv och stärka sin känslomäs siga närvaro kan då vara till hjälp.

Henrik betonar att övningarna i självmedkänsla handlar mer om bristen som hör ihop med livet; att möta lidande, hur jag kan förhålla mig till det, än den brist som kan handla om

en dålig organisation och arbetssituation. Denna brist behöver lösas på ett annat sätt. – Vi behöver påminna oss om att kärleksbudet inte bara gäller vår nästa, utan även oss själva, säger Klara. Älska din nästa som dig själv. Att öva oss i självmedkänsla kan hjälpa oss att vara öppna för oss själva och varandra. Det hjälper oss också att få kontakt med våra gränser, så att vi inte pressar oss tills vi går sönder. Som Henrik sa är det viktigt att skilja mellan organisationens och personalens ansvar.

– Syftet med övningarna är ytterst närvaro i oss själva och för den andre, säger Henrik. När det inte finns några ord att ge, kan ändå tröst uppstå om vi kan vara närvarande. Med en blick, en hand, någon som finns vid ens sida.

”Kom närmare, bliv kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig: jag hör en koltrast som sjunger timmen innan gryningen.”

Ur Innan gryningen, Ylva Eggehorn

Text: Agneta Riddar

Foto: Torgny Lindén

När orden försvinner

En ALS-diagnos vänder livet upp och ned. Ulla Stigring förbereder sig på en framtid när hon inte längre har orden.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Sinnesrobönen har fått finnas med i samtalen mellan Ulla Stigring, hennes man Björn och pastor Roland Stahre i Sjukhuskyrkan på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. För både Ulla och Björn blir bönen en reell verklighet, detta att det finns något de inte kan förändra. För två år sedan fick Ulla

reda på att hon har ALS, sjukdomen som är dödlig och utan bot.

Vi möts i det vackra samtalsrummet hos Sjukhuskyrkan med sköna fåtöljer och milda färger. Ulla är drygt sextio år gammal och har hela livet arbetat med orden som redskap. Hon har en akademisk examen i beteendevetenskap

Ulla Stigring, som fått en ALS-diagnos, samtalar återkommande med Sjukhuskyrkans pastor Roland Stahre.

och har arbetat med förändring och utvecklingsprojekt i företag och organisationer.

Det var orden och talet som avslöjade sjukdomen som flyttat in i Ullas kropp. Hon började känna sig rösttrött och fick remiss till logoped och tandläkare för att få en bettskena. Men det hjälpte inte och Ulla började känna av ryckningar i tungan. Hon fick en remiss till en neurolog, men fortsatte ändå att jobba.

– När jag fick beskedet om diagnosen var jag ensam på mötet, minns Ulla. Min man hade släppt av mig, vi var inte speciellt oroliga, för det här var ju under covid-tiden. Men trots att jag googlat lite var det ändå svårt att ta in att jag hade fått ALS.

Nu kopplade autopiloten, den praktiska problemlösaren, i Ulla in. Den förväntade återstående livslängden kan vara bara mellan tre och fem år och bromsmedicinerna hejdar förloppet bara i några månader. Det är mycket att tänka på när man får veta att livet snart ska ta slut. Hur ska livet lösas praktiskt, när försämringarna kommer? Hur ska de hanteras, vem ska berätta om sjukdomen och för vilka …

– Det är en hjälp att det skrivits så mycket om ALS, menar Ulla. Den brittiske fysikprofessorn Stephen Hawking är min förebild, han blev 76 år och levde med sjukdomen ALS i 55 år.

ALS är namnet på en grupp sjukdomar där nervceller i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen dör. Det leder i sin tur till muskelförtvining och förlamning. De flesta som får ALS

insjuknar mellan 45 och 75 års ålder och det är en ovanlig sjukdom. Varje år insjuknar drygt 200 personer i Sverige och män drabbas dubbelt så ofta som kvinnor. Sjukdomen börjar ofta smygande.

På Sahlgrenska finns ett ALS-team med olika specialister för att hjälpa patienten, ett team bestående av läkare, sjuksköterskaor, dietist, fysioterapeut, logoped, sjukhuspastor, kurator och arbetsterapeut.

– När det är en snabb död som väntar och ingen hjälp finns att få, då kopplas teamet in, berättar Ulla där hon sitter i den purpurfärgade fåtöljen. Och jag tackade ja till allt!

Ulla har också tackat ja till att medverka i Korsväg, till att berätta. Och att låta oss lyssna på anteckningar som pastor Roland (som givetvis har tystnadsplikt) gjort under samtalen de haft.

Första samtalet:

”Jag känner skuld som dragit in familjen i detta helvete. Känner sorg, utanförskap. Jag är här –därborta är livet. Nu har jag utsett gravplats, har börjat döstäda.”

Ulla lyssnar till när Roland läser från anteckningarna och nickar. Hon kan fortfarande tala så att vi förstår, tungan vill inte alltid lyda. Hennes mimik börjar avta, men hennes gester talar. Hon förstår, men får allt svårare att göra sig förstådd. Hon är levande och närvarande under vårt samtal och situationen är oerhört sorglig.

– Det finns ett religiöst ord man kan använda, säger Roland, som beskriver vad vi

Jag känner skuld som dragit in familjen i detta helvete

känner här och nu. Det är ”helig mark”. Gud är osynligt närvarande här och nu och Gud bor i vår omsorg om varandra.

Samtalen med Roland handlar om allt möjligt och Björn försöker alltid att vara med. Både Ulla och hennes man är beteendevetare, så de vet vikten av samtal.

Nästa samtal:

”Sjukdomen börjar äta sig in i kroppen. Gillar inte solsken – regnet stämmer bättre överens med min sinnesstämning.”

Varannan månad träffas de för samtal, Ulla, Björn och Roland. Samtalen är betydelsefulla, även om de är påfrestande och tar på krafterna.

– Vi mår bra efter mötena, berättar Ulla. Inte bara jag, utan också min man har ju sorg som vi kan prata om. Även om han kan gå på anhörigträffar.

Nästa samtal:

”Andra har uppmanat mig att passa på och förverkliga mina drömmar. Men det vanliga livet är det jag uppskattar mest.”

– Men jag åkte ändå till Thailand i två veckor för att besöka min son, berättar Ulla. Då åkte jag ensam och det blev en väldigt fin resa. Att få rå om varandra.

Men hur ser då Ulla på sin framtid?

– Jag kan ju inte bara deppa ihop och sitta och vänta på döden. Jag försöker ta en dag i taget, jag försöker njuta av varje dag jag får. Jag cyklar, simmar, promenerar och så länge jag inte säger något förstår inte någon att jag är sjuk. Det syns inte på mig. Jag arbetar fortfarande

25 % och vill göra det så länge jag har energi och kan göra mig förstådd.

Samtal ett år senare: ”Sjukdomen är långsam, men talet blir allt sämre. Tröttheten gör att talet och kommunikationen påverkas.”

– I stort sett alla ALS-patienter tappar sitt tal, berättar Ulla, som försöker förbereda sig på en framtid när hon inte längre har orden. Jag har lagt många meningar som jag kommer ha användning av i en mapp i det digitala molnet. Meningar som: Hur är vädret? Idag mår jag bra. Hur mår du? Jag älskar dig!

Vårt samtal är smärtsamt och otroligt berörande. Och måste så vara även för Roland, som har arbetat med ALS-patienter i många år.

– För mig är det viktigt att få patientens livsberättelse, att till exempel få reda på att Ulla arbetat som konsult, bland annat med utbildning. Så vi kan prata om sådant som är viktigt för dem, också sådant som är glädjefyllt. Människor är ju inte sin diagnos.

Roland berättar att han, liksom de andra i Sjukhuskyrkan har handledning både enskilt och i grupp för att orka med det svåra de får vara med om. De vet att de inte kan göra mer än att finnas med i samtalet, men det är gott nog.

– Även om mitt arbete kan vara väldigt svårt, så är jag tacksam över det. Det är en förmån att få arbeta så här.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att se skillnaden.”

Text: Agneta Riddar

Foto: Torgny Lindén

Gud är osynligt närvarande här och nu

Ulla Stigring försöker att förbereda sig på en framtid när hon inte längre har orden.

På lupptäcktsfärd i skapelsen

En upptäcktsfärd med lupp kan inte bli något annat än en lupptäcktsfärd. Karl-Gustav Råsmark i Mölndal har kommit på begreppet och vill få oss att genom luppen se Guds storhet i det lilla.

Karl-Gustav Råsmark har hunnit göra många exkursioner i naturen med elever under sina 40 år som biologilärare på gymnasiet, de flesta av dem på Burgårdens gymnasium i Göteborg. Att studera och räkna

ståndare och pistiller i blommorna har lockat många att sätta ögat till luppen. Men luppen lade han inte undan då han gick i pension.

Karl-Gustav såg dagens ljus en sommardag 1952 i småländska Älghult och växte upp i

Karl-Gustav Råsmark i Mölndal uppmanar oss att skaffa en lupp och ge oss ut på lupptäcktsfärd i naturen.

Slånlaven i det bleka vinterljuset frågar: Vad är det som är så bråttom?

Humleblomster!

Citronbi, 7 mm lång. Vallmo-urnorna har inneboende upplysningar om röda kronblad.

Alstermo några mil utanför Nybro.

– Jag är väl nästan född i skogen, säger han med ett leende. Jag hade storskogen som närmaste granne under mina första tio år, där var jag nästan jämt, byggde kojor och gjorde dämmen i bäckarna. I skogen kände jag mig hemma.

Mamma var småskollärare och tog barnen ut i naturen. Pappa var järnvägstjänsteman och spelade gärna fiol och ledde körer i församlingen. Han fick alltså både naturen och musiken med sig hemifrån, det senare är nämligen hans andra stora passion. Familjen var medlemmar i Svenska Missionsförbundet och Karl-Gustav spelade tidigt klarinett och orgel på gudstjänsterna. Numera har han sin kyrkliga hemvist i Fässbergs församling.

Till Göteborg kom han i början av 1970-talet för att plugga. Fascinerad som han var av Söderhavet och dess myllrande liv tänkte han sig först en framtid i den marina världen, men sedan blev det biologi och lärarutbildning. Under studietiden kom han också med i gruppen som gjorde den ekumeniska tidningen Nytt Liv och blev en del i den gemenskapen.

Nytt Liv, som senare blev Trots Allt, var en tidning som ville förnya församlingsliv med fokus på lärjungaliv och efterföljelse.

– Gemenskapen där gav mig ett bredare perspektiv på kristen tro än jag var van vid, det gav mig en bredd som omfattar hela livet. Det var ungefär samma känsla då jag senare fick kontakt med norska Korsvei-rörelsen.

Rörelsen hade en festival i Rättvik 1988, där Karl-Gustav tillsammans med hustrun Berit

ordnade vandringar i naturen tillsammans med barnen – och luppen. Norska Korsvei fick så småningom en svensk gren som också började ordna festivaler. Och vid en sådan festival på Björkenäsgården utanför Örebro kom namnet till honom – Lupptäcktsfärd!

Och många följde honom ut bland buskar, ormbunkar och örter vid Hjälmarens strand. – Du behöver inte åka långt för att möta underverk, säger han. Skaffa en lupp och gå på lupptäcktsfärd. Då missar du inte de små miraklen och kan förundras över det stora i det lilla.

Och så berättar han entusiastiskt om björnmossan och dess kapslar med sporer, hur spermierna från den hanliga mossan (de är tvåkönade!) simmar över till hon-plantan. – Fascinerande! Hur kan man inte få existentiella tankar när man ser detta!?

Även om Karl-Gustav släppte drömmarna om Söderhavet, så har havet en stor plats i hans liv. Kajaken bär honom ut bland kobbar och skär. Kameran har han oftast med sig, naturligtvis försedd med makroobjektiv så att han kan komma nära det lilla. Några av sina makrobilder har han samlat i en liten bok med titeln Lupptäcktsfärd. Korsväg bjuder här på några bilder ur hans samlingar.

Text & porträttbilder: Lasse Bengtsson Foto & bildtexter: Karl-Gustav Råsmark

Krönika | Anna Alebo

Labyrintens ordlösa hjälp

Det är tidig morgon. Solen har precis nått upp över hustaken kring Domkyrkoplatsen i Lund. Solstrålarna strilar genom den stora eken öster om Domkyrkans absid och når oss där vi samlats vid Domkyrkans labyrint. Så vänder vi våra morgontrötta kroppar mot ljuset och värmen, blundar och tar några djupa andetag.

De allra flesta som vanligtvis rör sig över Domkyrkoplatsen missar labyrinten. Labyrintmönstret är bara en skiftning i stenläggningen. Här finns inga häckar eller ens några upphöjda kanter vilket gör att det går fint att vandra och till och med cykla rakt igenom utan att märka någonting alls. Inte ens den vackra mittpunkten med tre cirklar av mässing kring ett kors av svart granit får cykeln att hoppa till eller vandraren att förundras.

Lunds domkyrka och dess labyrint ligger bara några meter ifrån varandra. Båda berättar om Guds närvaro men med två helt olika språk. Den mäktiga katedralen kan ingen missa. Hon talar högt och tydligt med hjälp av sina väldiga murar och torn. Labyrinten intill snarast viskar. Hon är så lågmäld att hon bara kan upptäckas av den som i stunden är tillräckligt uppmärksam. Som är öppen för en överraskning.

Förlagan till korset och cirklarna i labyrintens mitt är hämtad från Domkyrkans krypta och har blivit symbolen för pilgrimslivet i Lunds stift. Pilgrimskorset påminner om att en pilgrimsvandring inte handlar om att vandra långt och länge utan om att gå djupt. Därför är en vandring i en labyrint en pilgrimsvandring, om än på en mycket begränsad yta, och varje människa som längtar efter att fördjupa sin gudsrelation en pilgrim.

Snart har solen värmt upp halva labyrinten. Resten ligger fortfarande i skuggan av katedralen. Vi tar av oss våra skor. Någon tar en pilgrimsstav i handen som en hjälp att hålla balansen. Efter en gemensam närvaroövning och bön börjar vi vår vandring långsamt och i tystnad. Och framför allt i lyssnande.

Vi befinner oss mitt i staden Lunds

hjärta och runt omkring vår lilla tysta pilgrimsskara är det inte helt tyst. Någon som är på väg mot tåget drar en guppande rullväska efter sig över torgets ojämna stenläggning. Varningsljuden från en backande varubil i gränden intill blandas med ljudet från bussar, cyklar och människor i samtal. Vi låter ljuden vara en hjälp under vandringen att stanna kvar i våra kroppar och i

steget. Vi har så lätt för att fly nuet och i stället oroa oss för framtiden eller att gräma oss över det som varit.

I engelska språket finns två ord för labyrint, labyrinth och maze. I en maze är det lätt att gå vilse medan det i en labyrinth bara finns en enda väg att vandra. Labyrinten vid Lunds domkyrka är en labyrinth och saknar därför återvändsgränder. Inga val behöver göras av vandraren. Min enda uppgift är att följa vägen genom att sätta den ena foten framför den andra. Det betyder inte att vägen är enkel eller att ingenting händer. Den vindlande vägen leder mig ömsom medsols och ömsom motsols. Det krävs inte många steg i labyrinten förrän jag anar att denna väg har med mitt eget liv att göra. Trots att jag vet att vägen kommer att föra mig in mot centrum, till mötesplatsen med Gud, så hamnar jag ändå ibland långt ut i labyrintens periferi med ryggen vänd mot målet.

Jag känner igen det så väl. Som i stunder då jag varken ser mål eller mening med min vandring här på jorden. Då manar labyrinten mig: bara fortsätt gå, håll dig i rörelse. Sätt den ena foten framför den andra så kommer du snart att ana målet igen.

Ordlöst hjälper labyrinten mig att reflektera över mitt eget liv, relationen med mina medmänniskor och med Gud. När vi är flera som vandrar tillsammans händer det ibland att vi är två som slår följe med varandra en bit på vägen, i var sin vindling men sida vid sida. Jag fylls av värme på ett sätt som

jag inte riktigt kan förbereda mig för och jag påminns om hur viktiga mina medmänniskor är. När vännens väg plötsligt leder bort från min sida får jag känna på saknaden och ensamheten. Och när jag till sist tar det allra sista klivet in i labyrintens mitt och ställer mig mitt i korset med de tre cirklarna runt mig, då är jag hemma i mig själv och i Gud.

Så är det även denna vackra morgon när jag ställer mig i korsets mitt. Jag har vandrat först av alla så vännerna fortsätter att cirkulera kring mig, men själv befinner jag mig nu i stormens öga. Här kommer kyrkofadern Origenes ord till mig från 200-talet.

”Du måste förstå att du är en andra värld, ett litet universum. Att det finns sol och måne i dig, ja också stjärnor.”

Tänk om det är så, att den oändlighet jag anar ovanför mig också finns inom mig. Som en spegling där jag är noden så som i ett timglas. Jag ser upp mot solen och himlen, sträcker mig så högt jag bara kan för att sedan falla ner i en djup bugning.

Labyrinten fortsätter att överraska mig. Mina första ordlösa gudserfarenheter som tonåring ägde rum vid havet i öster. Nästan varje gång jag vandrar i labyrinten vid Domkyrkan nås jag av doften av hav. Och Lund ligger långt från havet!

Gud, I varje steg är Du!

Anna Alebo Pilgrimspräst och författare

Elever delar livets riter

Riten kan nå oss på ett annat plan än det verbala. Den kan röra oss, få oss att känna oss trygga och stolta eller, i värsta fall, exkluderade och bortskrämda. I Stenungsunds pastorat bjuder man varje år in skolklasser för att lära dem om kyrkans riter och ritens betydelse.

IKristinedalkyrkan i Stenungsund öppnar man dörrarna till det avlånga vapenhuset inte bara för kyrkobesökare och församlingens grupper, utan också för skolklasser. Här arbetar Alexandra Schollin, pedagog, och Kristina Hanson, präst. Alexandra samordnar projektet Kyrka-skola där Kristina håller i ett pass om kristendomens riter och traditioner för elever i årskurs 6.

– Livets riter hjälper oss att få kontur och lyfter fram det som är centralt i olika skeden i ens liv. Det finns en form att luta sig mot som är kollektiv. I vår individualistiska tid är det fint att vi har något som är gemensamt, säger Kristina.

När en klass kommer till Kyrkans traditioner och riter hälsas de välkomna i vapenhuset, innan de ställer upp sig och får gå in i kyrkan i procession, ackompanjerade av kraftfull orgelmusik. Eftersom riterna går bortom orden är passet fokuserat på interaktivitet.

– En rit är ju något man gör, berättar Kristina. Så vi vill att de ska få prova själva lite grann, att prova att gå i en kyrkgång, knä falla, ställa sig runt dopfunten; att använda fler sinnen än bara öronen.

Kristina tar med gruppen genom livets riter: dop, konfirmation, vigsel och begravning. Eleverna får lära sig om riternas innebörd, se att man vuxit i den stora dopklänningen till konfirmationen, se mullkastet som används vid begravning och höra om varför människor samlas för just dessa saker.

– Riterna sker ju där livet skruvar till det lite för oss, när man står inför ett nytt skede i livet. Vi behöver de här riterna, de hjälper oss i viktiga stunder i våra liv. När jag till exempel möter sorgehus blir det tydligt att begravningsriten tillhandahåller en struktur mitt i kaoset, berättar Kristina.

Musiken följer med genom hela passet. Från processionen in i kyrkan, till att kompa dopoch konfirmationspsalmer gruppen sjunger

Pedagogen Alexandra Schollin och prästen Kristina Hanson tar med elever i årskurs 6 på en resa om kristendomens riter och traditioner.

tillsammans. För att avsluta passet brukar organisten spela lite känd filmmusik, för att se om barnen känner igen den på orgel. Och musiken väcker mycket nyfikenhet.

– Orgeln är ett sådant unikt kyrkligt instrument. Vi försöker att visa barnen hur mycket ljud du kan få i den. Den är som en orkester, det imponerar på ung som gammal, berättar Alexandra och Kristina.

Hur barnen närmar sig riterna kan variera. Många har varit på dop, för syskon, släktingar eller vänner, och många har varit på begravning. De vill gärna dela med sig av vad de själva sett, och det är också kring dopet och begravningen som flest frågor kommer.

– Det finns massor av frågor kring det här med döden. Det är en sådan sak som vi i kyrkan är duktiga på att prata om, och här är en plats där man kan prata om det. Att ha samma samtal i ett klassrum eller bland sina kompisar skulle kanske inte kännas lika självklart, säger Kristina.

Barnen sprutar av frågor, menar Kristina, både teologiska, om Gud och tron, och mer praktiska, som om den döde verkligen ligger i kistan och vad som händer på begravningen. Alexandra fortsätter:

– Man kan se i ögonen och höra på frågorna från elever i alla åldrar som kommer hit att de verkligen är nyfikna! Det är roligt att jobba med, man får så ett litet frö av nyfikenhet för den stora tegelbyggnaden som många går förbi varje dag men som de kanske inte varit inne i tidigare.

Kristina berättar att just att skapa nyfikenhet och ge tillgång till kyrkan är en av målsättningarna med Kyrka-skola:

– Kyrkorummet som sådant är något annorlunda. Det är människor som genom århundraden har bett och samlats här för sina stora händelser i livet. Det gör något med rummet, att människor har samlats här i glädje och sorg. Jag tycker barnen uppfattar att det är speciellt. Och kyrkorummet är ju människorna i bygdens lokal, deras viktiga rum. Att de får komma hit och lära sig gör att rummet blir fyllt med så mycket mer än om man bara besöker det vid begravningar och sorgliga tillfällen. Då får de tillgång.

Projektet Kyrka-skola i Stenungsund startade 2020. Innan dess har pastoratet arbetat med julspel, adventssamlingar och påskvandringar för skolorna. Men de kände att det var dags att utvidga. Alexandra berättar om hur projektet startade:

– Vi började med att göra studiebesök hos andra församlingar i närheten, och utefter hur de arbetade försökte vi göra något som skulle passa oss. Men vi har också testat oss fram, och sett vad som kan fungera för skolan genom att testa nya projekt på barn i verksamheter som vi redan har i pastoratet.

I dag finns totalt nio färdiga koncept inom Kyrka-skola, med ett par till som testas. Tanken är att det ska finnas en lektion per årskurs, så att samma elever ska kunna komma tillbaka varje år och lära sig något nytt. Idag finns det lärare som återkommer och frågar efter projektet varje år.

– Det gör steget mellan skolan och kyrkan lite mindre, säger Alexandra. Jag tycker det är en väldigt spännande tid att vara kyrka. Det är utmanande och kul att det finns utvecklingsområden. Om alla hade kommit på allt hade

Man kan se i ögonen och höra på frågorna från elever i alla åldrar som kommer hit att de verkligen är nyfikna!

det så klart också varit roligt, men det blir spännande när man måste jobba med relationerna.

En viktig förutsättning för projektet har varit att tydligt knyta an till läroplanen för skolan. I den folder som skickas till skolorna presenteras varje lektion tillsammans med ett utdrag ur läroplanen, som behandlas under just det passet.

– Lärarna kan luta sig mot det. Ibland hör vi att föräldrar ställt frågor efter att klassen besökt oss, och då är det bra för både skolan och oss att ha tydlighet i våra roller. De ska följa läroplanen och vi ska berätta om kristen tro, men vi gör även det med stöd av läroplanen, berättar Alexandra och fortsätter:

– Under de år jag jobbat med detta har jag lärt mig att det är så viktigt att skapa förtroende gentemot skolan, att de ser att vi inte har någon dold agenda. Jag märker också hur

mycket det gör när jag kan komma ut i klasserna och bjuda in, jämfört med om jag bara skickar ett mejl. När lärarna ser hur många frågor som väcks när jag börjar prata om till exempel symboler eller kyrkan känns det som att de förstår att de har nytta av att komma.

Responsen på projektet har varit väldigt positiv. Alexandra berättar att lärarna har gett väldigt positiv respons, och i utvärderingarna de får efter varje besök är det framför allt en sak som framträder:

– Det mest negativa vi får höra brukar vara att barnen velat ställa fler frågor, avslutar Alexandra stolt.

Text & foto: Frida Blomqvist

Elevernas besök i kyrkan innefattar många praktiska moment. Bland annat ser de hur det går till när prästen vid en begravning lägger jord på kistan.

Sofie Strid och Camilla Lans leder församlingen i teckenspråksgudstjänst i Kärra kyrka.

Nu finns kyrkohandboken på teckenspråk

Det är något speciellt med att fira gudstjänst på sitt eget språk. På pingstdagen togs kyrkohandboken på svenskt teckenspråk emot i Göteborgs domkyrka.

”Vilket stort mysterium. Vilken salig omsorg, Jesus blev vår broder, dog för oss på Golgata.”

Itystnad inleds gudstjänsten på skärtorsdagen i Kärra kyrka utanför Göteborg med psalm 726. Ingen orgel, ingen stämsång. Men däremot sjunger alla med i bänkraderna med tecken och följer diakon Camilla Lans som står längst fram i koret och framför psalmen på teckenspråk.

Inte heller kyrkklockorna har ljudit för att inleda gudstjänsten. I stället har prästen Sofie Strid markerat starten genom att tända ljusen på altarbordet.

Det är förunderligt, berörande och vackert. Kvinnorna och männen i kyrkbänkarna är totalt fokuserade på vad som sker där framme, alla deltar i mässan. Kyrkan, som tidigare kallades kapell, är öppen, ljus och varm med sina röda toner och bladguld på snickerierna. Den började byggas 1920 och var ett privat initiativ med insamlade medel. Den ritades av arkitekten Theodor Wåhlin och det finns två kyrkor

uppförda efter nästan identiska ritningar: Hamburgsunds kapell och Nösunds kapell.

Det hålls regelbundet teckenspråksgudstjänster här i Kärra kyrka, men också på andra ställen i Göteborgs och Karlstads stift. Gudstjänster bortom orden, men med ord på teckenspråk.

– Det är stor skillnad på en gudstjänst för hörande och en för döva, förklarar Sofie. Nu får det visuella ta mer plats och teckenspråket är centralt i gudstjänsten. Teckenspråket är ett eget talat språk och när jag berättar något börjar jag ofta med personen. Som nu, Jesus. Sen kommer platsen, som i dag på skärtorsdagen blir rummet där lärjungarna har lagt sig till bords. Och sen händelsen, instiftandet av nattvarden.

Innan Sofie berättar om evangelietexten förklarar hon att ordet skär i skärtorsdag

kommer från ordet ren, att rena sig. Och så tar hon fram ”pandemins gåva”, en flaska handsprit som skickas runt i bänkraderna. Så alla får bli rena …

I höstas antog kyrkomötet en översättning av kyrkohandboken i urval till svenskt teckenspråk. På pingstdagen togs den i bruk med en gudstjänst i Uppsala domkyrka helt och hållet på teckenspråk. Samma dag hade Göteborgs domkyrka en gudstjänst med mottagande av handboken.

Översättningen av kyrkohandboken till svenskt teckenspråk innehåller ett liknande urval som de andra fjorton översättningar som har godkänts av kyrkomötet. Här finns översättningar för högmässa, dop, konfirmation, vigsel, begravning och bikt.

– Teckenspråket är inte ett talspråk, utan är visuellt baserat och har fullgod grammatik och lingvistik, berättar Sofie. Utifrån handboken har man gjort en översättning från skriftspråk till svenskt teckenspråk.

Översättningen av kyrkohandboken består av filmer där diakonen och teckenspråkstolken Akar Holmgren från Härnösands stift tecknar. Svenskt teckenspråk skiljer sig

ErnaSvensson

grammatiskt från svenskan, med annan syntax och genuina

SigridFredriksson

tecken som inte alltid går att översätta rakt av till svenska. I vissa fall har översättarna i stället gått tillbaka till den grekiska originaltexten.

Handboken riktar sig främst till präster och andra gudstjänstledare som använder teckenspråk i sin tjänst. Den är inte ett pedagogiskt material för den som inte behärskar språket utan ett arbetsverktyg. Men för både de som är anställda och församlingsmedlemmar som har svenskt teckenspråk som förstaspråk, är det fint att nu få de här texterna på sitt modersmål. Att översättningen av kyrkohandboken tas emot just på pingstdagen är naturligt eftersom bibeltexten från Apostlagärningarna som läses då handlar om människor som förstår varandra, trots att de talar olika språk.

KarinSvensson

Kyrkohandboken finns nu översatt till finska, meänkieli, nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska samt fyra dialekter av romska. I urval finns den översatt till svenskt teckenspråk, engelska, franska, spanska och tyska.

Efter gudstjänsten i Kärra kyrka går vi alla över till församlingshemmet, där det dukats

upp för påsklunch. Men nu är det inte tyst längre, många pratar och många hör lite grann. Sofie berättar att hon själv är född döv och fick hörapparater vid fyra års ålder. Då kunde hon höra lite, men det har krävt åratals år av talträning för att kunna prata på den nivå hon är idag.

Många vid bordet berättar liknande historier om hörapparaterna. En dam, Sigrid Fredriksson, diakon emerita, berättar om sitt hörselimplantat som hon fått inopererat och som har hjälpt henne mycket. Bland annat mot hennes tinnitus.

Men alla runt bordet kan teckenspråk. Teckenspråket har uppstått och utvecklats spontant i samspel mellan människor som är döva. Att lära sig teckna är något som växer fram som barn, på samma sätt som det talade språket också växer fram för oss som inte är döva.

Gruppens äldsta medlem, en dam på 91 år, Erna Svensson, har naturligtvis sett många människor teckna genom åren. Och hon konstaterar att Sofie tecknar vackert. Så mjukt. Sofie själv menar att hon märker en norrländsk dialekt i handbokens teckenspråk!

En annan dam, Birgitta Runnqvist, berättar hur de var förbjudna att teckna på lektionerna på dövskolan när hon var ung. De skulle försöka läsa på läpparna i stället och fick stå framför spegeln och öva på att prata.

I dag finns fem regionala skolor runt om i landet med tvåspråkig undervisning i en teckenspråkig miljö från förskoleklass till årskurs tio. Skolorna drivs av Specialpedagogiska skolmyndigheten och vänder sig till barn som är döva eller har hörselnedsättning.

Sofie berättar avslutningsvis om sin resa till Cypern, dit det kom cirka tvåhundra deltagare från olika länder för att diskutera och arbeta med bibelöversättningar till teckenspråk. Det är bara USA som har översatt hela Bibeln till amerikanskt teckenspråk. Sverige ligger en bra bit efter. Det finns cirka 160 officiella olika teckenspråk i hela världen.

Text: Agneta Riddar

Foto: Torgny Lindén

På pingstdagen togs kyrkohandboken på svenskt teckenspråk emot i Göteborgs domkyrka. Översättningen av kyrkohandboken består av filmer där diakonen och teckenspråkstolken Akar Holmgren från Härnösands stift tecknar.

Krönika | Broder Johan

Värdefull kontemplation

Vi behöver orden, men orden säger inte allt. Bland de starkaste upplevelser jag haft i livet så har en del kommit utan ord. Jag går till min dagbok för att komma ihåg:

« Våren 1973

Det var tidigt på morgonen. Jag stod i det ortodoxa kapellet i Taizé och bad. Plötsligt ser jag framför mej – utan att se något – jag ser något en bit upp i rummet, en bild: Det är någon som sitter på en tron. Jag ser inte ansiktet, bara konturerna. Resten är osynligt. Efter en stund ser jag ännu en gestalt stående nära tronen. Jag ser inte ansiktet, bara konturerna, resten är osynligt. Jag betraktar detta, och efter en stund närmar sej den andra gestalten tronen, sätter sej på tronen på den plats där den första gestalten sitter. De två gestalterna blir en kropp, men denna kropp har två huvuden. Jag tänker: det är en bild av Fadern och Sonen.

En tanke kommer upp i mej: kommer jag också att få se den heliga Anden? Hur kommer Anden att visa sej i så fall?

Jag väntar, men det händer ingenting. Men så plötsligt kommer tronen med de två gestalterna närmare mej och går rakt in i mitt hjärta. Jag blir nästan chockad. Men långsamt förstår jag: det är den heliga Anden. »

Berättelsen om Fadern, Sonen och Anden kom först till mig genom ord. Sedan kom den på ett annat sätt, i bild. Vissa människor är väldigt verbala. De kan läsa mycket, skriva mycket, tala mycket. För andra spelar bilderna en större roll. För många är musiken ett viktigt uttryck. Vi behöver olika sätt att öppna oss för verkligheten. I vår kyrka tar ordet en stor plats. Konsten och musiken är också viktiga. Men jag undrar: ger vi tillräckligt med plats åt det kontemplativa livet? Tid åt stillhet och bön? Promenader i naturen? Kanske det är dags försöka ge mer plats i kyrkan åt ett kontemplativt liv?

Broder Johan Kommuniteten i Taizé

Hur möter du Gud bortom orden?

Märta Eriksson Göteborg

– Jag möter Gud i lyssnandet, eller kanske i den totala närvaron. Ibland även i musicerandet när det vill sig väl. För mig handlar det om att inte stå i vägen själv. Jag är både en ”doer” och en pratkvarn, så det är inte alldeles enkelt för vare sig mig eller Gud tror jag. Meditation har lärt mig något om det där lyssnandet, att ge plats för Gud och inte ständigt själv vara så aktiv att jag missar honom.

Karolina Strandell Rongedal

Karlskoga

– I skogen, vid havet, på fjället – i naturens rymd. Gud finns i det vi inte kan greppa. Vi lever vår vardag i så små utrymmen – hemma, i bilen, på Ica – vi är inte så vana vid de stora vidderna. Att få komma till platser där man inte ser slutet ger mig en tydlig bild av Guds storhet. Jag får vara liten i Guds skapelse. Det ger vila och gör mig lugn. Känslan går inte att sätta ord på, ord begränsar sinnenas uttryck.

Anders Segerström

Långserud

– Mötet med Gud befinner sig alltid bortom orden, det är med sinnena vi tar upp omvärlden. Men med hjälp av orden kan vi förstå och reflektera, och jag kan ta del av andras Gudsupplevelse. Men min egen är ordlös och kan drabba mig överallt. Människan är skapad till Guds avbild, att möta Gud tillsammans med andra är för mig lättare än att göra det själv.

Djärva färgval och mönster kännetecknar det banbrytande konstnärskapet. – Hon är skamligt bortglömd, tycker Elsa Hallbäck i Kristinehamn. Genom boken ”Ethel Halvarsson Textilkonstnär” ser hon till att kvinnan, konstnären och entreprenören Ethel lever vidare.

Den okända toppkonstnären

Livets källa i Karlstad domkyrkas

klarblå kormatta eller påskens

mysterium på altartavlan i Kil.

Ethel Halvarssons textilkonst

finns i minst 70 kyrkor i Karlstads stift.

Ethel och Elsa, det är en färgstark duo därborta i Kristinehamn, kvinnor som möttes av en slump och som förenas i den textila berättarkonsten.

– Ethel var så begåvad och intelligent, så rolig att prata med, säger kulturvetaren och vännen Elsa Hallbäck. Hon var djärv och nyskapande men ändå tidlös. Och med hög konstnärlig förmåga. Jag vill inte att Ethel ska bli bortglömd. Därför har jag skrivit boken.

Fröet till boken Ethel Halvarsson Textilkonstnär såddes redan en regnig vardagskväll i slutet av förra århundradet, då landstingets nyinflyttade konstchef från Göteborg gick förbi ett skyltfönster med textilier.

– Jag såg direkt att det var hög kvalitet men hade ingen aning om vem konstnären var. Frågade på jobbet och fick svaret ”Det är ju Ethel”.

Elsa tog kontakt och drevs snart av en önskan att dela och bevara den nyvunna vännens konstnärskap. Tillsammans gjorde

ETHEL HALVARSSON (1917–2011)

Född: I Kristinehamn

Utbildning: Tekniska skolan i Stockholm (nuvarande Konstfack), 1934–1939

Verksam konstnär: Från slutet av 1930-talet till 2003

Familj: Gift 1942–1948 med Gunnar Andersson från Kristinehamn, de får barnen Lars och Elisabeth.

Anställd: Textildesigner på Jönköpings hemslöjd 1939–1942 och Värmlands hemslöjd 1942–1955

Fri konstnär och företagare: Öppnade egen ateljé i Karlstad 1955 med anställda väverskor

Utställningar: 22 utställningar mellan åren 1945 och 2007, första i Vetlanda senaste i Minneapolis

Kyrkliga uppdrag: 70 kända uppdrag, från Östra

Ämtervik kyrka 1940 till Mikaelikyrkan i Arvika 2003

Signatur: EHA - Ethel Halvar Andersson och EH - Ethel Halvarsson.

Motto: ”I allt jag gör finns berättande”

Foto: Mats

Holmstrand

Ethel, då 86 år, och Elsa en stor samlingsutställning i Kristinehamn.

– Jag kan sitta på min rollator och bestämma, sa hon. Det vällde in folk på vernissagen och där satt Ethel som en drottning.

Känslan då är drivkraften nu. Det har blivit många timmar som arbetande pensionär, med skrivbordet vid fönstret och Ethels gigantiska matta på golvet.

– Jag spanade så länge och är så glad att jag fått tag i den här. Det är så sällan något till salu av henne.

Mattan går i bruna och blå toner, mönstren är abstrakta och färgblandningen exakt.

– Titta här, se nyanserna.

Elsa plockar fram färgprover ur en stor låda. Garnerna av ull är noga utvalda, sorterade och numrerade. Hon har fått dem av Ethels son

ElsaHallbäck

och de ingår som rekvisita i det omfattande researcharbetet inför boken.

– Ethel hade ett absolut gehör för färg.

Under sin livstid skapade hon över tusen mönster som blev mattor, interiörtextil, möbeltyger och konstobjekt i kyrkor, stadshus, residens, skolor men också i många privata hem.

– Hon har gjort massor och tillhör toppskiktet av svenska textilkonstnärer.

Ethel var verksam under lång tid, från slutet av 1930-talet till 2003, och så sent som 2007 visades verk av henne på en utställning i USA.

Ändå är namnet okänt för de flesta. Trots den värmländska stoltheten över landskapets många konstnärer.

Kormattan ”Strålning” (1968) i Korsets kapell i stadsdelen Rud, Karlstad. Foto: Lars Sjöqvist.

– Skamlöst bortglömd, tycker Elsa och passar på att lyfta några mindre smickrande rader skrivna av en nutida professor.

Kombinationen kvinna och textilare ger minimal uppmärksamhet, konsthistorien har skrivits av män och det behöver förändras. Hon axlar ansvaret med full kraft.

I fem år har Elsa jobbat aktivt med att dokumentera Ethels liv och konst. Boken kom ut förra året och även om den visar konstnärens rika produktion berättar den också historien om en kvinna som gick sin egen väg och som aldrig tvivlade på sin förmåga.

– Jag ville verkligen berätta om henne, hon var före sin tid både som konstnär och kvinna.

Ethel älskade tidigt färg och form, hon sydde, tecknade och målade. I familjen uppmuntrades hon att utveckla sina förmågor. Men att bli sömmerska avrådde modern från, lönen var dålig och hon skulle bli beroende av en man.

Ethel är 17 då hon efter realskolan flyttar till Stockholm för att gå på Tekniska skolan. Tanken var att bli teckningslärare men intresset för tyger, garner, färg och form leder henne vidare mot vävning och mönsterkonstruktion. – Utbildningen är en fantastisk tid för Ethel, hon möter en helt ny värld och upptäcker det textila.

Breven hem till mamma visar en ung, disciplinerad, målmedveten och begåvad designer. Som stortrivs. Vännerna från tiden i Stockholm följs åt genom livet, de blir varandras stöd.

Efter fem års studier får Ethel heltidsanställning som textilkonstnär inom länshemslöjden, först i Jönköping och sedan i Karlstad.

Men det var beredskapstider och kärleken till en man i uniform förändrar förutsättningarna. Ethel flyttar hem till Gunnar Andersson i Kristinehamn och samma år föds sonen Lars.

Komattan (1970-talet), stora och små kor i abstrakta former och med en för tiden djärv färgsättning, är en av Ethels egna favoriter. Foto: Lars Sjöqvist.

Övre hallen i Säffle stadshus med en röllakanmatta av Ethel. Foto: Lars Sjöqvist.

– Det blev inte så mycket tid för konsten, fru Andersson förväntades tvätta murarskjortor och laga mat. Men Ethel ville utöva sitt yrke även som gift.

Hon bestämde sig för att sätta konsten främst, och ta sonen med sig. Ethel hyrde en etta i Karlstad och skaffade barnflicka. Allt för att kunna fortsätta sitt jobb på hemslöjden. Det var ett annorlunda val i 1940-talets Sverige.

– Sen kom hon tillbaka till Kristinehamn en kort period och de fick en dotter.

Men äktenskapet slutade med skilsmässa, sex år var Ethel och Gunnar gifta.

HÄR FINNS VERK AV

ETHEL HALVARSSON:

• Kroppkärrskyrkan, Karlstad: Altartavla, triptyk, 1973.

• Närhetens kyrka, Kil: Altartavlan Påsk, 1979.

• Rämmens bygdegård, Filipstad: Draperiet Filurius (1955), ett elva kvadratmeter stort verk som berättar om gårdfarihandlaren Filurius och bygden han verkade i.

• Seglora kyrka, Skansen: Antependiet Kors och kvistar

• Skoghalls kommunhus: En stor bildväv där Skoghallsverken med hamn, timmer, maskiner, bostäder med mera skildras.

• Säffle stadshus: I sessionssalen finns draperiet Lindallé som täcker en hel vägg, vid talarstolen finns gobelängen Liljekonvalj och i husets övre hall ligger två stora röllakansmattor.

• Kormattor finns i Broängskyrkan, Brunskogs kyrka, Karlstads domkyrka, Korsets kapell i Karlstad, Kristinehamns kyrka, Lextorp kyrka i Trollhättan, Mikaelikyrkan i Arvika, Nordmarks kyrka, Norrstrandskyrkan, Rämmens kyrka, Säffle kyrka, Tveta kyrka, Åmåls kyrka, Ölme kyrka, Ölseruds kyrka.

Källa: Boken Ethel Halvarsson Textilkonstnär av Elsa Hallbäck.

I sin tjänst på hemslöjden ansvarade Ethel för stora delar av Värmlandsgåvan , en vängåva till de 140 000 emigranter, och deras ättlingar, som lämnat Värmland för Amerika. Det var ett gigantiskt uppdrag som tog ett år men när landshövdingen 1952 skulle överlämna presenten till American Swedish Institute i Minneapolis fick inte Ethel följa med.

– Jag gissar att hon blev gôrförbannad, säger Elsa.

Ilskan omvandlades till handling och Ethel ordnade sin egen studieresa till Amerika. Hon tog samma båt som hövdingen och hans sällskap och kunde vara på plats i Minnesota när gåvan överlämnades. När landshövdingen då bad henne att hjälpa till meddelar Ethel att ”hon är på studieresa och ledig”.

Under sex månader åkte hon runt med Greyhoundbuss genom USA och sökte efter nya textila idéer. Barnen, 7 och 10 år, tog morföräldrarna i Kristinehamn hand om.

Några år senare bestämmer sig den ensamstående tvåbarnsmamman för att bli fri konstnär och företagare. Hon öppnar egen ateljé med anställda väverskor. De offentliga uppdragen blev många och stora, inte bara från kyrkor. Men de sakrala textilierna, inte minst kormattorna, intar en särställning i hennes rika produktion.

– Ethel kunde kyrkans språk.

Hon var uppväxt i Missionskyrkan och väl förtrogen med bibelns berättelser.

– Hon såg bilder ur berättelserna.

Ethel fick oftast stor frihet från församlingarna. Hon kände in miljöerna på plats, lyfte fram färger och skapade ritningar som kyrkoråden tog ställning till. Förtroendet var ömsesidigt.

Elsa tar kyrkoherden i Rämmen som exempel, han ville ha en kormatta som speglade bygdens historia. Ethel valde rött för elden, svart för järnet och grönt för skogen. I abstrakta mönster.

Ethel Halvarsson blev Värmland trogen.

– Hon var hemkär och trygg här, släktkänslan var viktig och stark.

Och kanske var det här hon utvecklade sin konstnärlighet bäst, funderar Elsa, som samtidigt tror att ett uppbrott skulle ha gjort att hon blivit mer känd. Ethel levererade visserligen till NK och fick anbud från många håll men de flesta uppdragen stannade i Värmland.

– Hade hon varit i Stockholm hade hon blivit jättekänd. Ethel tillhör våra främsta textila formgivare. Att välja konsten framför det traditionella familjelivet och att göra det här hemma krävde mod nog. Någon längtan efter en annan tillvaro någon annanstans skymtar aldrig.

– Hon trivdes och hon var nöjd. Hennes liv var färger och former. Lusten tog aldrig slut.

Ethel blev 94 år.

Text & porträttbild: Helena Söderqvist

Ethel Halvarsson Textilkonstnär

Elsa Hallbäck Votum

Hennes liv var färger och former. Lusten tog aldrig slut. »

Jessica Jonsson Hendberg har många strängar på sin lyra. Nu har hon siktet inställt på att bli diakon.

Längtan efter konst, trädgård och diakoni

Från hyllad konstnär till trädgårdsodling – med en längtan efter att bli diakon. På en askgravplats i Kungsäter förenas Jessica Jonsson Hendbergs tre livsvägar.

Askgravplatsen ligger vid den åttkantiga kyrkan i Kungsäter, formad åttkantig den också av en idegranshäck. På västra sidan om kyrkan finns den vanliga kyrkogården. Åt öster öppnar sig vida fält, ögat kan söka sig mot horisonten över skogklädda kullar.

Vid Korsvägs besök har växterna nyss väckts ur vinterdvalan av vårsolen, björken har musöron, talgoxarnas kvittrar glatt sitt tsi-tsi-tu, en hackspett ropar i skogsdungen en bit bort, grannes tupp gal fast tiden är långt liden på dagen. Även fjärilarna har vaknat och vinglar yra omkring i solskenet.

Platsen andas stillhet och frid. Och ska det förstås vara, sorgen och saknaden ska få plats och tid här, bortom alla ord.

– Människor som kommer hit tycker det är jättefint, säger kyrkvaktmästaren Jenny Svensén. Många sätter sig en stund i stillhet, och det är inte bara de som har någon anhörig här utan också andra som vill ha en stunds stillhet, det är ett rum där man får vara ostörd.

– Det är både en oas och en meditationsplats, säger Erland Brander, präst i församlingen.

Runt om ytan finns en fyrkant med naturstenar, och på dessa kan man sätta en metallplatta med namn och datum på den vars aska finns där.

– Det är vad vi kallar begränsad gravrätt. De anhöriga får sätta lösa blommor och ljus, men det är vi som sköter platsen, säger Jenny. Mitt i fyrkanten finns en porlande stenskulptur, som man associerar både med Edens fyra floder och dopvattnet. När växtsäsongen kommit i gång på allvar är den omgiven av prunkande blå blommor. Vid bänken där man kan slå sig ned finns åbrodd som sprider en välbehaglig doft. Alla sinnen får vara med. Och i det rinnande vattnet kan såväl fåglar som fjärilar och humlor få del av livets vatten. Bakom utformningen av askgravplatsen står Jessica Jonsson Hendberg. Paradistanken är bärande i hennes utformning.

– Hela arbetet gjorde jag i bön. Jag hade 45 minuters bilkörning till Kungsäter. Under den tiden hade jag samtal med Jesus om oerhört praktiska saker, men också känslomässiga. ”Nu gör vi detta tillsammans, Jesus.” Det var oerhört skönt. Det dagliga samtalet med Jesus blir enormt förtätat, när man bestämt sig för att jobba så.

Konstnär, trädgårdsmästare och kanske diakon. Jessica Jonsson Hendberg har gjort en ovanlig resa.

Från uppburen och hyllad konstnär till jordnära trädgårdsodling. Nu har hon siktet inställt på att bli diakon. Alla hennes tre längtor hänger samman.

Gården Fåglasång ligger nordost om Horred med ängar och åkrar i blickfånget mot öster, åt väster sträcker en lövskogsklädd ås ut sig. Och ja – skogens fåglar bjuder på vacker sång en aprildag trots duggregn och gråa moln. I trädgården finns knotiga äppelträd och blommande påskliljor.

Här har Jessica Jonsson Hendberg och hennes familj hittat sitt drömhus att hyra efter mycket letande.

– Ett extremt bönesvar att vi fick det, säger hon med ett stort leende.

På övervåningen finns hennes ateljé som hon får dela med sina målande döttrar, 10 och 17 år. I fönstren trängs frösådda plantor av allehanda slag i väntan på utplantering. En lekfull katt hör också till familjen.

Jessicas livsresa började på andra sidan landet, i Färjestad

på Öland. Hemkyrkan

där har det vackra namnet

Nådens kapell. Gymnasietiden i Kalmar beskriver hon som turbulent, hon missade halva sista året på grund av sjukdom. Hon sökte sedan till Ölands folkhögskola med inriktning på konst och textil. Drömmen om att ägna sig åt konst föddes tidigt.

– När jag var i fyraårsåldern var jag med mina föräldrar på en konstutställning i Österrike med verk av Chagall och Matisse. Det var något som klickade i mig. Jag kände att detta var mitt språk, att det var detta jag ville.

Efter folkhögskolan fick hon tips om Svenska huset i Kavalla i norra Grekland, där konstnärer och författare kan få bo en tid och skapa. Jessica fick chansen. Under tiden där åkte hon också till Patmos, ön där Johannes fick sina uppenbarelser.

– Det besöket berörde mig oerhört mycket och fick stor betydelse för bildskapandet; att man kan få bilder till sig. Hela Bibeln är späckad med bilder och bildspråk.

Sedan studerade hon två år på Gerlesborgsskolan i Bohuslän.

– Där fick varje konstnär utveckla sitt eget skapande, hjälp att komma vidare om man fastnat. Det passade mig väldigt bra.

Under tiden på skolan råkade hon ut för en omskakande upplevelse. Hon körde i blixthalka av vägen med bilen och voltade, kastades ur bilen och hamnade under den i ett dike. Och klarade sig tämligen oskadd.

Jag överlevde mirakulöst, sedan kändes det som att jag

levde på övertid, jag kände att jag måste ta vara på livet och glädja mig över det.

Efter skolan tog hon ett antal målningar med sig och visade upp för gallerier i Stockholm och fick ställa ut på ett av dem. Och det blev succé!

– Jag var 24 år och förstod nog inte riktigt vad som hände, säger hon. De ringde och frågade om jag kunde ta fram tio målningar till, fast de förstod att de stressade mig. Jag var den som sålde mest.

Hon mötte en annan gallerist i Göteborg som fick henne att öppna ögonen för konstvärldens baksida – pengarna.

– Hans attityd till konst påverkade mig starkt, jag började känna en väldig aversion mot konstvärlden, man måste vara med i topp tio för att räknas. Det är inte därför jag målar. Det var som att ta död på min målarlust, jag hade svårt att måla efter det.

När hon köpte hus på Öland kom konstmuseichefen i Kalmar och sa: du får hela museet, du får göra vad du vill!

– Så öppen var världen mot mig, redo att ta emot mig som en blomma som ska slå ut. Nej, det här går inte, tänkte jag. Vad kan jag måla då? Det blev helt fel perspektiv, det är inte detta jag vill, det blev helt fel syfte.

– Jag ser det ur mitt kristna perspektiv. Måleriet var ett Guds kall, inte för pengar eller berömmelse, utan för att hedra och ära Gud, även om jag inte hade språk för det då. Jag upplevde att det var en väldigt hård värld och drog mig undan i stället för att undersöka vad jag vill måla, säger hon och betonar ordet vill.

Nå, 2011 hade Jessica träffat Klas från Varberg och flyttade till västkusten. Efter att ha varit en kändis i konstvärlden på östsidan så fick hon svårt att knyta kontakter i sin nya

Jessica Jonsson Hendberg vill med både konst, trädgård och diakoni ta fram skapelsen, paradiset och Guds godhet, rikedom och överflöd.

hemstad. Till det kom att paret fick barn, och målandet räckte inte som försörjning.

Då började hon på ett helt nytt spår – trädgårdsmästarutbildning på Munkagård i Tvååker.

Ser du ett samband mellan att måla med pensel och måla med växter?

– Ja, jag ser ett samband, absolut. Jag tycker också om att vandra runt i en trädgård för att sedan måla. Om man börjar dagen med att ta en vända i trädgården eller naturen och samtidigt ha det som ett samtal med Gud – det är väldigt fint – då hör det ihop.

När det drog ihop sig till examen 2017 på Munkagård fick skolans elever en oväntad inbjudan: att tävla om utformningen av en askgravplats vid Kungsäters kyrka.

– Först hade jag inte tänkt att vara med, det var ju i slutet på utbildningen med prov och läxor. Men när vi var i Kungsäter såg jag en bild framför mig: så här kan man göra.

Hon gjorde en ritning och skickade in. Och vann. Sedan anställdes hon i nio månader för att förverkliga sin vision. 2018 var den klar.

Konstnär, trädgårdsmästare – och nu drömmen om att bli diakon.

– Jag läser psykologi nu för att bli behörig, det räcker inte med trädgård och konst för att bli det, säger Jessica med ett skratt. Just nu har vi pratat om döden, vi är dåliga på att förhålla oss till döden. Vad kan vi vinna på att inte tränga undan döden?

– Sedan väntar antagningskonferens, då får jag se om stiftet också ser en diakonkallelse,

eller om det bara är ett eget påhitt.

Hur ser din kallelse ut?

– Den fanns redan från barndomen, men när jag var 19 år befann jag mig inte i en kontext där de dörrarna fanns, kvinnor kunde inte bli präster, det var stängt. Man säger nej och förklarar inte, öppnar inte samtalet för annat. Jag blev förvirrad, fick besked att det inte var okej. Jag tänkte: måste jag bli nunna? Vad finns det för vägar för mig?

– Först 2017 öppnade det sig. Det behöver inte vara kört för att bli diakon nu bara för att det var stängt då. Min själavård har spelat in i beslutet.

Man kan ju se en triangel i dina tre olika längtor – konst, trädgård och diakoni. Ser du det också? – Där har vi tre delar som berör mig väldigt mycket; att söka och uttrycka Guds kärlek genom de tre. Att ta fram skapelsen, paradiset och Guds godhet, rikedom och överflöd. Jag tycker det är så himla vackert när det i skapelseberättelsen står att Gud gick runt i trädgården, att de kunde höra Guds steg. Gud finns där, vi kan komma dit och möta honom. Som att Gud säger: jag är här, här finns jag att mötas. Jag kan hjälpa människor att upptäcka det, men viktigast är att hjälpa dem att komma till den sanna hjälparen.

Text & bilder: Lasse Bengtsson Sommarbilder från askgravplatsen: Jessica Jonsson Hendberg

Jessica Jonsson Hendberg ser ett samband mellan att måla med penslar och att ”måla” med växter.

Gud finns där, vi kan komma dit och möta honom.

Det förlorade och återfunna Ordet

Jag drömde jag drömde jag var önskad jag drömde om månen som avtar jag drömde om den ömhet jag är värd jag drömde hur det förlorade ordet kom till mig

hur det svävade inom mig och vällde fram som ett alfabet av tårar

Diktraderna är hämtade ur Bruno K. Öijers diktsamling Det Förlorade Ordet (Wahlström & Widstrand 1995) och jag tolkar dem som att de med poesins sällsamma kraft beskriver hur tomhet, tystnad och ordlöshet bryts, hur de känslomässiga fördämningarna brister och ordet flödar fram. Det förlorade ordet svävar inom diktaren och väller sedan fram som ett alfabet av tårar. En förlösning och en urladdning som återupprättar förbindelsen med det egna jaget och med omvärlden. En återuppståndelse av det som är sanningen om oss, om våra liv och om tillvarons yttersta mening. Det är när den sanningen kan kläs i ord som kaosmakterna kan hållas stången. Utan Ordet och orden härskar kaos.

Det är när dessa kaosmakter råder som Bibelns allra första berättelse

– skapelseberättelsen – tar sin början i 1 Mosebok, Genesis ( génesis är grekiska och betyder ”uppkomst”, det hebreiska ordet är bereshit och betyder ”i början”, ”i begynnelsen”). Jorden är öde och tom, vattnet och djupet täcks av mörker. Men, en vind (på hebreiska ruach) är satt i rörelse över ödsligheten. Det är två kaosmakter som 1 Mosebok (1 Mos 1:2) beskriver: djupet och mörkret. Men, Gud är herre över båda och bemästrar och betvingar dem att sjunka undan för att ljus och liv ska kunna frambringas. Det som startar hela skapelseprocessen är att Gud säger, uttalar och benämner (vajomer elohim , ”Gud säger”) det som ska ske för att därmed bringa ordning, skönhet och struktur i djupets, ödslighetens och mörkrets kaos. Ordet och orden bemäktigar sig kaosmakterna och jordens och människans historia kan ta sin början.

När Johannesevangeliets författare, evangeliet är enligt den exegetiska forskningens bedömning nedtecknat omkring år 90 e. Kr., inleder sitt litterära mästerverk gör han (eller de) det med skapelseberättelsens inledning i 1 Mosebok som fond. I Johannesprologen (Joh 1:1-18) står:

”I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud, och ordet var Gud”. Det grekiska ordet för ”början/begynnelse” är arche och motsvarar hebreiskans bereshit. Grekiskans logos betyder ”ord”, men kan även, beroende på kontext, översättas med ”tal”, ”berättelse”, ”rykte”, ”fråga”, ”ämne”. Logos’ innebörd berör även andra områden: det är även ordet för lära och undervisning samt för förnuftet. Det sistnämnda ger associationer till stoicismen, som uppkom på 300-talet f. Kr. och var en mycket spridd filosofisk lära, med idéer om att det existerar ett världsförnuft.

Förnuftet sågs hos stoikerna som den gudomliga sidan av människan. I kristen tradition finner vi liknande tankar,

inte minst hos kyrkofadern Augustinus (354-430 e. Kr.), som betraktade förnuftet – logos – som trons vägledare. För Augustinus handlade skapelseberättelsen i 1 Mosebok om människans filosofiska och andliga mognad: Om vi saknar insikt är vi som kräldjur. Det är den filosofiska mognaden, förnuftet – logos –, som får oss att resa oss och ställa oss upp. Det ger nya perspektiv att tolka skapelseberättelsen på det sättet, med utvecklingen av människans förnuft som nyckel för förståelse.

Johannesprologens centrum är att Ordet, Guds skapelseord har tagit köttslig gestalt i Jesus Kristus. I prologens arton verser finns kristendomens

kristologi sammanfattad, fastslagen och förkunnad: Ordet är Jesus Kristus och existerade i begynnelsen hos Gud, de är ett. Johannesevangeliet knyter även an till hur kaosmakternas mörker drivs på flykten, evangeliets skildring är poetisk och handlar om ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte övervunnit. Det är Jesus Kristus som är Ordet, Livet och Ljuset (Joh 1:1-4) och ett med Fadern, det är en tematik som genomsyrar hela Johannesevangeliet. Mörkrets och djupens makt är brutna när Ordet blir kött, människa, och övervinner den fysiska döden, precis såsom Gud behärskade och tog udden av kaos i skapelsens gryning. Ordet, Logos, är tillvarons grundstruktur utan vilket inget kan existera, tänkas eller skapas. Ordet är det som i begynnelsen strukturerar kaos till kosmos, manifesteras i Kristi frälsningsgärning och fortsätter genom Anden att svepa över jorden och människorna.

Vi har nu rört oss från Bibelns första bok till Nya testamentet och Johannesevangeliet. Bibelns allra sista bok, Uppenbarelseboken, skriven någon gång under 90-talet e. Kr., har målande beskrivningar av ord som är fördolda och som även faktiskt rent fysiskt äts upp. Uppenbarelsebokens apokalyptiska texter har gett upphov till många filmer, för de är suggestiva och innehåller kaskader av metaforer. Härifrån har Ingmar Bergman hämtat material till

bland andra verket Det sjunde inseglet och ett flertal kända skräckfilmer, som Exorcisten , har i Uppenbarelseboken funnit stoff för att gestalta ondskan. Odjurets tal 666 (Upp 13:18) är en sifferkombination som använts flitigt i populärkulturen.

Det är den förseglade bokrullen med sina sju sigill – insegel – i Uppenbarelseboken (Upp 5-8) som ger infallsvinklar på Ordet och ordens avgörande och bärande verkan. I inledningen till det femte kapitlet kan vi läsa om bokrullen, som har text på båda sidor. Det symboliserar att den är fulländad, ingenting behöver tilläggas. Talet sju bär på samma symbolik: fullkomlighet. Bokrullen innehåller sanningen om världens och mänsklighetens framtid och hur allt ska sluta. Rullen ligger i Guds högra hand och den fråga som ställs i texten är vem som är värdig att bryta sigillen. Vid tronen står lammet som blivit slaktat, Jesus Kristus. ”Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad” (Upp 5:9), läser vi och det är när sigillen bryts som de starka framtidsvisionerna strömmar fram genom verserna. I Uppenbarelseboken är Guds ord fördolda, men väller fram när den som är värdig uppenbarar dem.

Orden i bokrullen är även de Guds skaparord, men här är det apokalyptiken – uppenbarelsen eller avslöjande

om det som ska komma – och eskatologin – sanningen om världens slut –som genom orden får liv och märg. Det är dramatiska scener om undergång som rullas upp, men Uppenbarelsens grundackord är ändå trösten: Här finns löften om en ny himmel och en ny jord (Upp 21:1), om att Gud ska torka alla tårar (Upp 21:3-4) och om Kristus som A och O – den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet –, som symboliserar en totalitet, ett omslutande av allt och alla.

Det finns även en mindre bokrulle och den är Uppenbarelsebokens jag Johannes, själv värdig att ta hand om. I ett slags mellanakt (Upp 10:1-10)

beskrivs hur en mäktig ängel stiger ned på jorden och i handen har ängeln en bokrulle, som inte är försluten utan öppnad. Johannes blir uppmanad att ta bokrullen ur ängelns hand och äta upp den: ”Den ska svida i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung”. Ordet blir fysiskt sett ett med Johannes, med hans kött, han blir ett med det profetiska budskapet han är kallad att förkunna. När han svalt bokrullen, upplever han att det är såsom ängeln sagt: det svider i magen, men är sött som honung.

Den texten har följt mig genom mitt kristna liv. Ordet och kallet som svider till i magen, som inte är sött och sövande, utan river till för att det

handlar om dom, nåd och frälsning. Bilden av en rent fysisk påminnelse om Ordet, uppdraget och kallet har talat till mig på ett särskilt sätt. Vi talar ofta om magkänsla, en slags instinkt och insikt som finns inom oss och vägleder oss. Då brukar jag tänka att det är den där lilla bokrullen – den öppnade och tillgängliga – som svider till.

När vi förlorar orden, när de blir tomma eller fattas oss, är det inte enbart en existentiell och andlig nöd vi brottas med och lever i, likt den Bruno K. Öijer diktar om. Ordet är själva skapandet, urkraften, uppkomsten, vår begynnelse och vårt ursprung. Skyddet mot kaos, avgrundens djup och mörker.

Annika Borg

Teologie doktor, skribent och kyrkoherde i Nordmarkens pastorat

aktuella böcker

Den ordlösa bönen Sången i kyrkan och dess vänner

Vi lever i en tid med ett överutbud av information, en tid med högt tempo där vi bedöms för vad vi gör, inte för vad vi är. Tystnad, vila och kravlös närvaro är bristvaror. Som nybliven kyrkoherde bjöd Peter Andreasson därför in till kristen meditation. Mest för att han själv behövde detta andrum, denna tysta närvaro inför Guds ansikte. Meditationsgruppen som bildades har sedan träffats varje vecka i tio år, och i boken vill Peter ge råd om hur en sådan grupp kan startas och ledas.

Och det är märkligt vad mycket som kan bli sagt med så få ord som i denna bok! Här finns tänkvärda reflektioner om vad kristen meditation är (och inte är!). Här finns de mycket konkreta råden, de som behövs för att själv kunna börja med kristen meditation. Här finns andliga övningar skrivna av biskop emeritus Martin Lönnebo. Och på slutet finns ett kort men gripande kapitel om Peters egna personliga erfarenheter.

Boken handlar sammanfattningsvis om tillbedjan, den ordlösa bönen till den Gud som redan är hos var och en. Den Gud inför vars ansikte vi får bara vara, utan att göra. Det är en bok som varmt rekommenderas.

Sången i vår kyrka är den del av hennes väsen, den har i alla tider ljudit i gudstjänst och vardag. I boken Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift ger oss Hans-Olof Hansson berättelsen om kyrkosångsrörelsen i vår kyrka under de senaste 200 åren. Vi får läsa om teologisk och liturgisk utveckling i Svenska kyrkan och om flera tongivande personer av stor betydelse för densamma.

Särskilt tecknas bilden av Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift (KSV) och den verksamhet som bedrivits sedan bildandet 1903. KSV har hela tiden arbetat för vitaliserandet av kyrkans sång och för dess plats i gudstjänsten.

Tre speciella verksamhetsområden lyfts: koralsång, liturgisk växelsång och körsång. KSV drev redan under tidigt 1900-tal de äldre rytmiskt harmoniserade koralerna – ett pionjärarbete som kom att bära frukt långt senare, sedan 1986 finns de i vår psalmbok.

Det är fint att få läsa om kyrkosångsfester, prästkör och vespergudstjänster under 1900-talets första hälft. Lika viktigt att lyfta de insatser KSV gjort under senare år: som finansiär av metodmaterialet Konfirmandernas psalmskatt, projektering av orgelflytten till Åh stiftsgård 2007 samt flera beställningsverk; senast tre psalmer till reformationsjubiléet 2017.

Med hjälp av den donation sällskapet sedan 1954 förvaltar utdelas vartannat år sedan 1993, vid sidan av uppmuntransbidrag, ett kulturpris.

Ulrika Melin Lasson

Kyrkosångens vänner i Göteborgs stift

Hans-Olof Hansson

Göteborgs stiftshistoriska sällskap

Frank Lorentzon

+Martin Lönnebo 1930-2023)

blev min vägledare i katedralernas andliga rymder och jag hans vägvisare i öknens vishet. Vi följde samma teologiska stigar och gick tillsammans vilse i öknen.

Frågar man efter hemligheten i hans liv, stavas den förtröstan, den bergfasta tillit till Guds oändliga nåd och barmhärtighet som bär över bråddjup och befriar till en öppenhet mot allt och alla, till en kärlek som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt. För biskop Martin hängde allt samman, ingenting var utanför, hela universum, hela historien, allt levande, allt sökande, alla frågor och svar, hängde ihop. Ingenstans fanns minsta utrymme för polarisering och oförenlighet.

Det var mer av simul än av sola, mer av på samma gång än av allena, för att tala med Luther. Men det var i arvet från östkyrkan vi verkligen möttes, det var på pilgrimsfärder till Antonios den store och till Symeon styliten, i vår läsning av öknens mästare, av Origenes och Isak Syriern, av Dostojevskij och Vladimir Lossky, och kanske framför allt hos Evagrios av Pontus. I Evagrios undervisning fann Martin grundbultar till Frälsarkransen, det som kom att bli hans största gåva till svensk andlighet, en gåva som tagits emot långt utanför kyrkans murar. Onsdagen den 26 april, biskop Martins himmelska födelsedag, är ingen sorgens dag. Vi vet att han, befriad från den förgängliga kroppens smärta och sönderfall, med glädje sjunger med i änglarnas eviga lovsång.

Foto: Johannes Söderberg /Ikon

Samuel Rubenson Professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet och präst i Svenska kyrkan

Bibelns tråkigaste bok finns i Gamla testamentet, och heter Tredje Moseboken. Den är rent ut sagt outhärdligt tråkig. Men i denna Bibelns allra allra tråkigaste bok finns några av Bibelns allra allra viktigaste och mest kända bibelord. Till exempel: ”Du skall älska din nästa som dig själv”.

Du skall älska din nästa som dig själv. Många tror att det är Jesus som säger det, och det stämmer ju på ett sätt. Men han citerar Tredje Moseboken när han säger det. Det är i Tredje Moseboken, kapitel 19, det står först.

Du skall älska din nästa som dig själv. Och faktum är att det står en hel del annat bra i Tredje Moseboken kapitel 19. Till exempel står det om vikten av att ta hand om, och bry sig om, främlingen.

Ja, enbart i Moseböckerna i Bibeln står det närmare 40 gånger om vikten av att bry sig om och ta hand om främlingen. Det står så många gånger att rabbinerna i den judiska traditionen tidigt frågade sig: varför står det så mycket i Bibeln om att bry sig om främlingen? Ja, varför står det fyrtiotalet gånger om att man ska bry sig om främlingen, medan Tio Guds bud bara står med två gånger (den som kan sin

Bibel vet att Tio Guds bud finns både i Andra Moseboken och i Femte Moseboken). Och svaret de judiska rabbinerna kom fram till var: det står så många gånger om främlingen därför att det är en så viktig sak.

För, säger rabbinerna, att vara främling är per definition att vara en outsider. Att vara främling är att inte kunna språket, att vara bortom orden. Att vara främling är att vara lite extra utsatt. Och den erfarenheten hade ju Israels folk, de hade ju själva varit flyktingar. För att citera direkt ut Bibelns tråkigaste bok:

”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.” (3 Mos 19:33-34)

Faktum är att genom hela Bibeln har Gud ett extra öga för den som är utsatt. Det må vara änkan, det må vara den faderlöse, det må vara den som har det svårt och det må vara främlingen ibland oss.

Sverige har varit bra på detta. Vi har byggt ett samhälle som har tagit hand

Älska din nästa som dig själv

om änkan, som har tagit hand om den faderlöse, om den utsatte och om främlingen. Vi har byggt ett samhälle som varit och som är starkt. När tiotusentals judar behövde ett hem efter andra världskriget – vi ställde upp. När tiotusentals iranier flydde revolutionen i Iran på 1980-talet– vi ställde upp. När kriget i Ukraina inträffade – vi ställde upp.

Samtidigt är vi som land just nu –låt oss tala klarspråk om detta – i en ansträngd situation. Integrationen har inte gått så bra som vi tänkt, trott och velat. En del främlingar har kommit

hit, och efter att ha levt här en lång tid känner de sig fortfarande som främlingar.

Här har vi som land en läxa att göra. Och den läxan kan se ut på olika sätt, beroende på vilken partipolitisk tillhörighet vi väljer. Oavsett: Bibelns grundprincip kommer alltid i första rummet:

Du skall älska din nästa som dig själv.

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Mikael Ringlander

Världens kortaste arbetstid

Picasso lär ha sagt att fotografer arbetar bara några hundradels sekunder åt gången. Som ung fotograf lärde jag mig att alltid vara beredd. Ögonblicket kommer som en snigel och försvinner som en blixt. Väntan på detta ögonblick kan vara lång och tålamodsprövande.

I dag omges vi av er bilder än någonsin. Vi tar bilder och lmer och sänder till varandra, lägger upp på sociala medier. Bilder har alltid fascinerat. Veronikas svetteduk och Svepduken i Turin fanns innan den fotogra ska tekniken kom. Bilders äkthet har alltid varit en fråga. Ett foto är ju bara en hundradels sekund av verkligheten. Ofta tror vi att det är hela verkligheten vi ser. Men fotografens val av tid, plats och vinkel är något subjektivt.

Att ta bilder på sig själv och andra är nu en av de vanligaste mänskliga verksamheterna. Vi kan se dem i realtid och inget verkar fylla oss med större glädje än detta. Bild och lm är en av de främsta kommunikationsformerna.

När bilden fyller oss med känslor och proganda är den oöverträ ad. Enligt John Fiske, på institutionen för kommunikationsteori vid University of Wisconsin-Madison, USA, kan vi inte värja oss mot bilden på samma sätt som text. Bilden är omedelbar och känslosam, den är svårare att argumentera emot än text.

I kyrkan är det mycket ord. Det står ju att ”I begynnelsen var Ordet”, men det står också, ”och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss”. Gud blir fysisk, vi kan alltså göra en bild av Gud. Kyrkan hade sina bildstrider under 700- och 800-talen och under reformationen. Men kyrkan blev den stora bildbeställaren i konsthistorien. Nästan varje kyrka har en altartavla. När en biskop ska förevigas görs en bild. I de första utgåvorna av Luthers katekes hade varje del en bild. En bild som både kunde ge upphov till frågor och dialog om innehållet.

Kommer bilder att nnas kvar, i dag när allt är digitalt? Det hittills bäst kända lagringsmediet är den fysiska bilden. Vi kanske ska vara tacksamma om inte allt sparas. För tolv år sedan startade projektet Ögonblick, ett samarbete mellan Kultursamverkan Svenska kyrkan, Göteborgs-Posten, Innerstaden Göteborg och Göteborgs stadsmuseum i ett försök att bevara den digitala bilden åt eftervärlden.

Mycket kommer nog att försvinna, men de bilder som betyder något för någon, hoppas jag kommer att bli kvar.

Mikael Ringlander