Korsväg 2017 3 by Korsväg

Korsväg 3 | 2017

Vi hör ihop Kontaktpoolen sammanför nya och gamla tjörnbor Sidan 8

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Vi hör ihop

nder några år i början på 1980-talet arbetade jag inom Svenska kyrkan i utlandet. Jag var stationerad i England och USA. Att flytta från Sverige till England var inte ett så stort steg. Vi finns inom samma kultursfär, jag talade språket och den brittiska kulturen hade jag vuxit upp med genom musik, film och tv. Men jag minns känslan när jag steg på nat�tåget i Katrineholm som skulle ta mig till Göteborg för vidarebefordran med båt till England och sedan tåg till Liverpool. Den där känslan av att inte riktigt veta vad som skulle möta mig på andra sidan havet. Skulle jag känna mig välkommen, skulle jag kunna tolka och förstå det underliggande i landets och folkets kultur, skulle det bli mitt land och min stad? Jag kände mig välkommen och jag kom att trivas väldigt bra. När jag efter ett år skulle åka hem till Sverige på semester, minns jag en annan känsla. På båtresan hem, som tog 24 timmar, var jag tyst. Jag pratade inte med någon. Jag visste inte riktigt var jag hörde hemma, bland britterna eller bland svenskarna. Jag befann mig i något slags mellanläge som gjorde mig känslomässigt förvirrad. Jag var och är priviligierad på så många sätt och mina tankar och känslor då går på intet sätt att jämföra med till exempel människor som flyr för sina liv för att söka sig en framtid i ett land med en kultur som skiljer sig radikalt från den i deras hemland. Men för mig är det en värdefull erfarenhet att ändå haft tankar och upplevelser kring tillhörighet, innanförskap och utanförskap. Det gör det lite lättare att ana hur andra kan ha det. Detta nummer av Korsväg har temat Vi hör ihop. Vi möter människor som sökt sig till vår del av världen och människor som engagerar sig för att de ska känna sig inkluderade. Vi möter människor som gör skillnad och människor som kämpar för förändring. Vi möter också tankar kring hur vi på olika sätt hör ihop.

Korsväg 3 | 2017

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Maria Gustafsson Tomas Pettersson Agneta Riddar Sara Wrige Beata Åhrman Ekh Grafisk form: Tomas Pettersson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Elin Schwartz

innehåll

Tema | Vi hör ihop

34 04. 08. 16. 20. 24. 30. 34. 40. 46. 49. 54. 58. 64. 69.

08 Ledare: Kyrkan är gemenskap - för världens skull Skapar möten mellan nya och gamla tjörnbor Suhad blev kyrkvärd Vi står inte ut Där drömmen om ett liv i Sverige går i kras Hopp om fler demokratiska aktivister Människan och de andra När inkludering räddar liv Miljön som skapar vårt arv Utanförskap och innanförskap Det behövs alltid fler hjälpande händer Mod gör gott Paulus brev till svenskarna Nya böcker

Projektet Kontaktpoolen, Svenska kyrkans integrationsprojekt på Tjörn, vill skapa ett ”vi” och integrera nyanlända Tjörnbor med de som bott länge på ön. I församlingshemmet i Kållekärr möts Övningskörarna och Kvinnogruppen, båda med sike på att bli en del av det nya landet.

Korsväg 3 | 2017

ledare | + Per Eckerdal

Kyrkan är gemenskap - för världens skull

yrkan är gemenskap. Hör vi till Kristi kyrka hör vi också till varandra. Det är ett kort konstaterande som är värt att reflektera lite närmare kring. I all synnerhet som vi är vana vid att mänsklig gemenskap ofta grundar sig på gemensamma intressen eller att vi helt enkelt gillar varandra och trivs i varandras sällskap. Kyrkan som gemenskap är av en annan karaktär som kanske bättre kan liknas vid vår biologiska familj. I familjesammanhanget hör jag ihop med mina syskon och vi hör samman med våra föräldrar oavsett om vi har någon intressegemenskap eller ens uppskattar varandra. Vår enhet i den biologiska familjen grundar sig istället på det gemensamma ursprunget. I kyrka och församling är det vår kristna tro på Fadern genom Sonen i den heliga Anden som är grund för vår samhörighet. Enheten oss kristna emellan utgår från att vi tror på en och samma Gud, som vi är döpta in i och som möter oss i Ordet och i nattvardens måltid. Gud, levande och verksam, är den gemensamma nämnaren för oss kristna med alla våra olikheter. Därför har också gudstjänsten en sådan särställning i kyrkans liv,

Korsväg 3 | 2017

gudstjänsten som vårt gudsmöte. Gud själv som grunden för vår gemenskap har också betydelse när vi talar om enhet och gemenskap. Kyrkans enhet utgår från att vi tror på en och samma treeniga Gud. Därför uttrycker sig Paulus i sin förmaning i Efesierbrevet 4:3-6: Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. Kyrkan är gemenskap, en gåva som också kan hamna snett när vi börjar glida bort från vem det är som är grunden för vår samhörighet. Det är då vi kan börja hamna i grupperingar av olika slag. Otroligt lätt utvecklar sig gemenskaper som sluter sig, stänger ute de som är annorlunda eller tänker annorlunda. Kanske dyker det också upp inslag av rädsla att bli misstänkliggjord och utstött om man inte följer den accepterade linjen. Frestelsen att sluta sig till trygga inne-grupperingar är en

Bild: Emilia Lindstrand/IKON

ständig följeslagare i kyrkans liv. Åter igen kan vi ha skäl att lyssna till Paulus som gick i närkamp med kotteriernas problem i 1 Korintierbrevet 1:10-13, fortfarande så obehagligt välbekant för oss idag: Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Cloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Familjegemenskapen som en parallell kan vara en pedagogisk hjälp för att hantera likheter och olikheter i den

gemenskap som är kyrka. Betydelsen av att vi inte tappar bort vem som är grunden för kyrkans gemenskap ligger också i att det skapar trygghet och rörelseutrymme så att vår kristna gemenskap inte sluter sig och blir utestängande utan kan vara just så inbjudande och tydlig som Kristus själv är. När kyrka och församling är trygg i sin bekännelse och öppen i sin gemenskap blir det också naturligare för oss att se och förverkliga vår kallelse som kristna att dela den vidare mänskliga gemenskapen i Guds skapelse. I vår tro på Gud som levande och aktiv ligger också ansvaret att vara medskapare till Gud i samhälle och värld. I sin kärlek är den Treenige utgivande och nyskapande. Vi är kallade att gå samma kärlekens väg. Kyrkan är gemenskap – för världens skull. +Per Eckerdal

Korsväg 3 1 2017

VI HÖR IHOP HÖRA SAMMAN, äv. TILLSAMMAN(S): utgöra ett helt, höra ihop; stå i närmaste förbindelse (med ngt annat l. med varandra); ofta bildl. Svenska Akademiens Ordbok

Tips!

https://www.svtplay.se/video/8492758/cosmopolitanism/ cosmopolitanism-svt Där finns Erik Gandinis kortfilm ”Cosmopolitanism” som handlar om att leva och verka tillsammans med främlingar i en gemensam värld.

Tröttsamt att leva tillsammans ”Det stämmer inte att lycka är detsamma som ett bekymmersfritt liv. Ett lyckligt liv innebär att man övervinner bekymmer och löser svårigheter. /…/ Den glädje man känner när man har bemästrat svårigheter eller kämpat med problem, trotsat dem och löst dem, den glädjen går förlorad när välfärden ökar. /…/ Människor som har tränats i självständighet förlorar förmågan att leva tillsammans med andra människor. Att umgås är tröttsamt, det tar energi, du ska förhandla, diskutera, komma överrens, åstadkomma något. Självständigheten berövar oss förmågan att göra det” Zygmunt Bauman, polsk sociolog, om det individanpassade samhället

Rädsla för det okända Xenofobi är belagt i skrift sedan början av 1900-talet, och dess bruk har tilltagit de senaste årtiondena. Det betyder ’sjuklig fruktan för främmande, främlingsskräck, främlingsfientlighet’. Första ledet är det grekiska ordet xénos, som betyder ’främling, utlänning’ och ’gäst; värd’.

Yousef: Alltså… Till exempel när man kommer in på en skolfest. Det första man gör så kollar man efter några man känner som man kan stå med. Så man slipper stå ensam. Jag tror att hela världen är likadan. Sana: Du tänker dig världen som en enda skolfest? Yousef: Ja. På ena sidan står hårdingarna från ljud- och ljusgruppen och kastar skit på de coola i PR-gruppen. Och alla är överens om att deras fest är bäst och har fetast förfester. Men egentligen är alla likadana. Alla tror att de är med de goda. Men det finns inga som är goda eller onda. Bara en massa människor som vill stå i grupp – för att slippa vara ensamma. Den norska TV-serien Skam säsong 4, avsnitt 9, Samtal mellan Sana och Yousef

Korsväg 3 | 2017

Begreppet Xenofobi betyder ungefär ”rädsla för främlingar” och grundar sig i överdriven ångest och rädsla för okända och främmande personer utan att man har några logiska argument varför. Xenofobi gäller alltså inte personer som man redan känner eller som man faktiskt vet om kan vara aggressiva eller obehagliga. Det gäller helt främmande personer som man aldrig har träffat, aldrig har pratat med, och som inte har gjort – så vitt man själv vet – någon annan människa något ont. Språktidningen 11/2014

”Det kanske tar emot men vi hör ihop och inget kan ändra på det” Inget kan ändra på det, Veronica Maggio

”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Brödsbrytelsen innan nattvarden – Vi människor är som gröt. Först är vi som havregryn – små, torra och ensamma. Men sedan kokas vi ihop med de andra och blir mjuka /…/ Tillsammans blir vi en stor gröt, som är varm god och ganska vacker. Jag tycker gröten är vacker. – Vi är inte längre små och isolerade, utan varma och sammanklibbade. En del av något som är större än oss själva. Göran, spelad av Gustaf Hammarsten, i filmen ”Tillsammans” i regi av Lukas Moodysson från 2000. ”Du som blev ett svar på vår bön, ett bröd för hunger, hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, förstå den nöd som du har förstått, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Uppenbara för oss ditt bords hemlighet – ett enda bröd och en enda mänsklighet” Tackbön efter nattvarden, Olov Hartman (1906-82)

”Du sluter om mig, år från år. I dig jag rörs, vart än jag går. För varje andetag är ditt: Du bor i livets mitt.” Sv.ps 798, Som liljan på sin äng, text J.A. Hellström 1975

KÄRLEK TILL FRÄMLINGEN Filoxeni grek. ’kärlek till främlingen’ ”Gästfriheten är egentligen en av de ädlaste egenskaper ett folk kan ha. Det lovprisas i Koranen lika mycket som i den hebreiska och i den kristna Bibeln. Nya Testamentet använder det gamla grekiska ordet filoxenia, kärlek till främlingen, för att kalla det precis som i Homeros klassiska verk. Filoxenia är den allra heligaste plikten och den mest ärofyllda, någonting att vara stolt över. Men gästfriheten för också stränga krav med sig. Den som inte tar emot främlingen tar inte emot Gud och den som missbrukar gästfriheten syndar på ett oförlåtligt och ödesdigert sätt. Trojas undergång var följden av ett sådant missbruk. Ödet för Priamos stad beseglades i samma ögonblick som Paris tog med sig den sköna Helena från Sparta.” Mauricio Rojas, riksdagsledamot (L), Gästkrönika i GP 16 april 2017 Korsväg 3 1 2017

SKAPAR MÖTEN mellan nya och gamla tjörnbor 8

Korsväg 3 | 2017

Hösten 2015 kom det många nyanlända flyktingar till Tjörn, liksom till andra platser runtom i landet. Nu, några år senare, ligger den stora utmaningen i att bli en del av det nya samhället. Projektet Kontaktpoolen, Svenska kyrkans integrationsprojekt på Tjörn, vill skapa ett ”vi” och integrera nyanlända tjörnbor med de som bott länge på ön.

Korsväg 3 | 2017

» Emad pratar syriska och jag bohuslänska, men på något sätt förstår vi varandra.

det lilla samhället Kållekärr mitt på ön Tjörn i Bohuslän är vardagen sakta på väg tillbaka efter sommarsemestern. Turisterna börjar lämna ön och i stället ringlar sig kön av bilpendlare lång över Tjörnbroarna. I kyrkan i Kållekärr håller Maria Eriksson, diakon, på och förbereder inför eftermiddagen. Övningskörare ska komma till kyrkan, liksom delar av kyrkans kvinnogrupp. Men det är bara två av de många grupper och aktiviteter som finns inom projektet Kontaktpoolen, som är kyrkans integrationsprojekt på Tjörn. Mona Hermansson, projektledare och Safar Safar, som själv är nyanländ flykting, jobbar båda deltid i projektet. – Vårt mål är att hjälpa nyanlända personer in i samhället på Tjörn, säger Safar Safar. Eftersom jag själv kom som nyanländ flykting för snart två år sedan, så vet jag en del om vilken typ av stöd och hjälp man behöver. När projektet startade i januari i år började Mona att göra en omvärldsanalys för att kartlägga allt integrationsarbete som pågår på ön. Det handlade om att få en överblick och att kunna koordinera bättre mellan olika, redan existerande verksamheter. – Bara att nå ut med information om vilka verksamheter som finns var ett viktigt uppdrag. Med tiden såg vi också vad som fattades, vilka fler verksamheter som behövdes, säger Mona Hermansson. En av de första sakerna som Safar identifierade som viktigt att jobba med är hur nyanlända personer kan få ett svenskt körkort. Många kanske har körkort från sina hemländer, men efter ett år gäller det inte längre i Sverige. – Det är jätteviktigt med körkort när man bor på landet, för att kunna ta sig till jobb och skolor. Men det är svårt att lyckas klara

Korsväg 3 | 2017

proven, men vi kan ordna hjälp, säger Safar. Därför skapades projektet Övningskörarna som sammanförde nyanlända personer som vill ta svenskt körkort med Tjörnbor som kan hjälpa till att vara handledare och även låna ut sin bil till övningskörning. Övningskörningsprojektet har nyligen fått ett konkret resultat. En av dem som började övningsköra – Emad Aldin Alromeed – har fått körkort och glädjen är stor bland alla inblandade. Emad berättar att han hade körkort från Syrien, men att det ändå är mycket nytt han behövt lära sig. – Det handlar om eco-driving till exempel, att släppa på gasen inför en korsning eller ett rödljus och även många detaljer som att titta noga i speglar innan svängar, säger han. Hans nästa mål är att ta lastbilskörkort och att lära sig mer svenska. Lars-Olof ”Olsa” Henriksson är den som övningskört mest med Emad. Han är Tjörnbo sedan många år och kom in i projektet genom tips från Maria Eriksson. Han har nu övningskört med två personer och ögonen lyser när han berättar om stunderna i bilen. – Emad pratar syriska och jag bohuslänska, säger han skämtsamt, men på något sätt förstår vi varandra. Emad var stabil bakom ratten redan från början, så jag var aldrig direkt orolig. Det var en helt annan nervositet när jag övningskörde med mina egna pojkar, de vinglade mer på vägen, minns han. ”Vågar du det!!??” Den reaktionen har han fått från andra som hör att han övningskör i projektet. – Det är klart att jag vågar. För mig är det viktigt att ställa upp om man har den möjligheten. Och så är det roligt också, vi har fått en fin kontakt, säger han och nickar mot Emad. Vi pratar vidare om vad det är som gör att

Emad Aldin Alromeed och Lars-Olof ”Olsa” Henriksson har spenderat många timmar tillsammans bakom ratten. Efter att ha övningskört under sommaren lyckades Emad Aldin Alromeed ta körkort i slutet av juli.

Korsväg 3 | 2017

människor blir engagerade och vill ställa upp och hjälpa och stötta varandra. Safar sammanfattar det hela. – Att fråga en medmänniska varför hon vill hjälpa andra är som att fråga en väldoftande blomma varför den doftar gott. Människorna här på Tjörn vill hjälpa och stötta varandra, det är det jag märker i alla fall, säger han. Svenska kyrkan på Tjörn har arbetat med integration och flyktingar under många år och behoven har skiftat. Men gemensamt har varit att det funnits mycket samverkan mellan olika organisationer som Röda korset, Rädda barnen och andra frivilligorganisationer, kyrkan och kommunen.

– Det är viktigt att vara lyhörd, säger Maria Eriksson. När en människa är helt ny på en plats är det något som behövs. Senare, när man kanske har uppehållstillstånd och kommit igång med studier och jobb är det något annat, säger hon. Tjörn som ö har också en lång historia av internationella utbyten. Eftersom att det är en ö där handel och sjöfart har spelat en stor roll genom historien, har människor från olika delar av världen kommit till ön och öns invånare har också skaffat sig internationella kontakter. – Ibland är det bra att titta tillbaka på historien. Situationen vi har i dag med många

Både kvinnogruppen och Övningskörarna möttes i Svenska kyrkan i Kållekärr på Tjörn för att berätta om sina verksamheter.

Korsväg 3 | 2017

Lujain Jarrar, till höger, övningskör för att nå drömmen om ett körkort. Anna-Karin Schuller övningskör med flera nyanlända personer och stöttar på vägen mot körkortet.

inflyttande flyktingar är inget nytt och inget att bli orolig inför. Det är redan en del av öns historia, säger Maria Eriksson. Mona Hermansson minns hösten 2015, då stora grupper av flyktingar kom till Sverige och ett hundratal personer också hamnade på Klädesholmen, som är en ö utanför Tjörn. Då gick människor på den lilla ön man ur huse och kom för att hjälpa till med det som behövdes. De som hamnat på Klädesholmen var helt nyanlända personer som väntade på registrering hos Migrationsverket och vidare placering någonstans i landet. Planen från början var att de skulle stanna en kort period och sedan flytta vidare. Men med tanke på hur situationen såg ut då med myndigheter som blev överhopade med arbete, så blev många flyktingar kvar på transitboendet i uppemot ett år. – Det var det basala som behövdes framförallt, mat och kläder. Så öns invånare kom med det som det var akut behov av, det var fantastiskt att se hur människor slöt upp, minns Mona. Mona och Maria säger att det handlar om att skapa mötesplatser, att nyinflyttade får kontakt med de som bott på Tjörn länge. – Det vi vill skapa är att när man ser en person på Ica, så är det en vän man ser som man kan småprata med. Inte att det är en okänd ”flykting” som jag inte har någon kontakt med, förklarar Mona. Med detta tankesätt blir det också naturligt att undvika projekt som är ”för flyktingar” och i stället skapa eller stödja aktiviteter som vänder sig till alla, där nyanlända och alla andra Tjörnbor möts och lär känna varandra. En sådan aktivitet är Mat och prat som ordnas i regi av en grupp engagerade öbor.

Då träffas man, äter tillsammans, det ordnas någon underhållning och människor umgås. Kvinnogruppen är också en integrerad grupp för nya och gamla Tjörnbor och kvinnor i olika åldrar där fokus är på att skapa kontakter och att lära känna varandra. De träffas varje onsdagskväll och gör en aktivitet eller en utflykt tillsammans. Kvinnogruppen startade i januari förra året och är ett samarbete med Tjörns kommun. – Kvinnor kommer ut från hemmet och kommer i gemenskap. Männen har det privilegiet, det är bra att kvinnor får ta större plats och knyta kontakter, säger Lena Ryliden, som har varit med i gruppen sedan starten. Abeer Ayyash tycker att det är en stor fördel att det är en grupp bara för kvinnor. – Det finns saker jag bara vill prata med kvinnor om. Ju mer vi lär känna varandra desto mer kan vi prata med varandra, säger hon. Trots alla goda intentioner med projekten som finns inom Kontaktpoolen så erkänner de att ibland blir det knasigt. Korsväg 3 | 2017

på ICA, » Detså ärvidetvill enskapavänärmanatt sernärsommanmanser kanen person småprata med.

– Det är viktigt att se på sitt eget arbete självkritiskt för att kunna utveckla det. När kvinnogruppen startades så var det första som hände att kommunen köpte in ett gäng symaskiner, utan att veta om det var det som efterfrågades, minns Maria Eriksson. – Vi sydde pliktskyldigt några gånger men sedan slutade vi med det och började planera andra aktiviteter, säger Lena Ryliden. Ett annat sådant exempel som Safar identifierade var språkcaféerna, som ofta ägde rum utan något tydligt ämne eller syfte. – Varför sitta ned och bara småprata allmänt när det finns flera runt bordet som behöver konkret hjälp inom vissa områden, frågade han sig. Körkortsteori var ett sådant ämne. Läxhjälp ett annat. Jag ville att vi skulle rikta in språkcaféerna på det deltagarna verkligen behövde prata om och fördjupa sig inom, säger han. Vi talar också om det motstånd som trots allt finns inom vissa grupper mot att flyktingar kommer till Sverige. – Vi har inte märkt något av det på våra aktiviteter eller grupper, som tur väl är. Däremot kommer det ju ifrågasättanden, från exempelvis SD-politiker. Och i kyrkovalet i höst ställer också Sverigedemokraterna upp med en lista för första gången. Det återstår att se vad det ska leda till, säger Maria Eriksson. Safar säger att han har en förståelse för de som inte är positivt inställda till att flyktingar kommer till Tjörn. – När jag kom hit så tänkte jag att det här är inte mitt land, men jag fick komma hit. Jag förstår att alla inte kommer att älska mig och älska att jag är här, säger han. Samtidigt säger han att han inte mött något motstånd alls på Tjörn, och heller ingen rasism.

Korsväg 3 | 2017

– Jag brukar uppmuntra människor att stanna kvar på Tjörn och inte flytta vidare till stan, till Göteborg. Det är ett mindre sammanhang här där det är lättare att känna sig inkluderad, tror Maria Eriksson. Text och Foto: Mathilda Andersson och Elin Schwartz

Fakta Kontaktpoolen Kontaktpoolen är ett integrationsprojekt på Tjörns kommun som är finansierat genom Svenska kyrkan. Två personer är anställda inom projektet som driver och stödjer en mängd aktiviteter och grupper, exempelvis: Övningskörning, språkcafé och kvinnogrupp. Projektet har också som syfte att kartlägga det integrationsarbete som finns på Tjörn och knyta samman grupper för att ytterligare förbättra arbetet. Planerade aktiviteter är matlagningskurs för män, kulturprojekt för kvinnor och en kulturutställning av och med ensamkommande barn och ungdomar. Kyrkomötet har fördelat pengar till Göteborgs stift som i sin tur avsatt medel till det här projektet som pågår under 2017. Budgeten är på 498 400 kr. Projektstöd är även sökt för 2018.

Korsväg 3 | 2017

Suhad blev kyrkvärd Suhad Algarbi och hennes familj kom till Sverige i början av den stora flyktingströmmen från Syrien. En viktig del i att bli en del av det nya landet har varit att få en uppgift i kyrkan.

ägen in i det svenska samhället kan se olika ut för den stora ström av nya svenskar som pluggar glosor och grammatik runt om i landet. Språket är en nyckelfaktor. Men det finns fler nycklar till det som kallas integration – att få känna sig som en del av detta nya land. För Suhad Algarbi och hennes familj är Varbergs församling en del i den processen. Sedan några månader praktiserar hon som kyrkvärd, de som kommer till kyrkan på söndagarna kan mötas av hennes leende och ett ”välkommen”. – Jättebra, säger hon. När vi kom till Varberg kände vi ingen, här får vi möta många svenskar. Suhad och hennes man Saer Neameh är båda kristna, hon katolik och han ortodox. Som kristna hörde de till en minoritet i Syrien, före kriget fanns det omkring två miljoner kristna i

Korsväg 3 | 2017

en befolkning på 20 miljoner. Hur många som finns kvar i dag är det ingen som vet. – Innan kriget var det inget problem att höra till två olika religioner, kristna och muslimer levde sida vid sida, kyrkor och moskéer kunde ligga intill varandra, säger Saer. Han är universitetsutbildad ekonom och arbetade som guldsmed tillsammans med sin pappa. Suhad var grundskolelärare för årskurserna 1–6. Tillsammans har de dottern Angel, nu fem år. Men så kom kriget. Alla planer grusades, alla drömmar krossades. Familjen bodde i Erben i Damaskus norra utkanter, Isis styrkor hotade från norr. De sålde allt som gick att sälja och lämnade sitt hem för tryggare platser. I dag vet de inget om hur det ser ut där de en gång bodde. – Jag läste om Sverige och tyckte det verkade vara ett bra och fritt land, berättar Saer.

Korsväg 3 | 2017

Tillsammans med Suhads två bröder beslöt han att försöka ta sig till Sverige. Det blev den klassiska rutten Syrien-Turkiet-GreklandItalien och till slut Sverige. Färden över medelhavet skedde med en osäker gummibåt. Vad tänkte du då du klev i båten? – Jag tänkte bara på Suhad och Angel, om jag skulle komma levande fram och vi skulle få ses igen… Det gick bra. Året var 2014, året före den stora flyktingströmmen 2015. Saer kom till Hyltebruk, och redan efter ett par månader hade han fått uppehållstillstånd. Han kunde begära återförening med sin familj – och efter sex månader kunde Suhad och Angel ta flyget till Sverige. Det låter som en dröm för de som kämpar för återförening enligt de nya skärpta villkoren. I säkerhet var de, men resan in i det svenska samhället hade knappt börjat. Välutbildade och studievana som de är, har svenska språket erövrats bit för bit, de talar bra svenska även om de ibland får söka efter orden. Suhad har också hunnit läsa in det så kallade snabbspåret och blivit godkänd för att bli lärare, men det behövs mera ”svenska som andraspråk” innan hon kan kvittera ut svensk lärarlegitimation. Guldsmedsyrket är inte det lättaste att etablera sig inom i Sverige. Saer fick en utbildning av Lernia som köksbiträde, nu lagar han mat på en restaurang i Varberg. Och krögaren ordnade en lägenhet centralt i Varberg som de kan hyra i andra hand. I framtiden vill han läsa ekonomi igen för att få en svensk examen. Men integration handlar om mer än språk och arbete. – Det är svårt att börja om med nytt språk, nya traditioner, nya människor… Det är som att börja om från noll, säger Saer. Det är här kyrkan har blivit en viktig plats. Suhad tog kontakt med Varbergs församling och diakonen Daniel Kullenberg, så fick

Korsväg 3 | 2017

hon kontakt med en av kyrkvärdarna Lena Andersson, som blivit något av en fadder för henne. Så nu praktiserar hon som kyrkvärd; dukar fram kyrksilvret, kokar kaffe, delar ut psalmböcker och hälsar välkommen. – Jättebra, säger Suhad med ett skratt, jag är jätteglad för det. Det är ett ord hon ofta använder. Jättebra. Att vända sig till kyrkan kändes naturligt. – Vi vill ju också att Angel ska lära känna Jesus. I Syrien får man lära sig om Jesus när man går i en kristen skola, men så är det ju inte här. Därför är kyrkan viktig. Att lekmän är aktiva i kyrkans gudstjänster var inget hon var van vid hemifrån Syrien. – Nej, där var det prästerna och nunnorna som ordnade allt, vi kom dit och deltog i gudstjänsten, sedan gick vi hem. Här uppskattar hon att många förbereder gudstjänsten, och inte minst att man stannar kvar för en stunds prat vid kyrkkaffet. Drömmarna då? Några svenska vänner i sin egen ålder har de inte – än. På Saers jobb möter han bara andra invandrare. Kanske blir det annorlunda med vänner när också Suhad fått jobb och får arbetskamrater. Närmast väntar en praktikplats på en skola. Och så har de en dröm till: att Suhads föräldrar som är kvar i Damaskus också ska kunna komma hit. Någon gång hoppas de också kunna resa tillbaka till Syrien – men just nu ser det ut att vara en närmast ouppnåelig dröm. Så drömmer de om att Angel – och ett eventuellt syskon – ska kunna få utbildning och ett bra liv i Sverige. – Hon kanske kan bli läkare, försöker Saer. – Nej, kock, säger hon… Text och foto: Lasse Bengtsson

Korsväg 3 | 2017

”DETTA VAR ORIMLIGT. JAG KÄNDE ATT JAG INTE KUNDE STÅ UT MED DET.”

ag kommer precis ihåg när det hände! När jag insåg att jag verkligen inte kunde stå ut med utvecklingen jag såg!

Trots att Helena Lindroos, initiativtagare till rörelsen ”Vi står inte ut” fått frågan otaliga gånger sen starten för ett år sedan, blir hon märkbart berörd. Tårarna kommer i ögonen när hon berättar om alla dessa ensamkommande unga, som efter att ha fått uppleva trygghet, värme, gemenskap och kärlek i Sverige hotas av utvisning till sitt hemland, t ex ett av de farligaste länderna i världen, Afghanistan. Helena arbetar på ett HVB-hem på Hisingen med ungdomar från bl a Somalia, Eritrea och Afghanistan. I tjugo år hade hon arbetat med omsorg av människor med olika behov när hon hösten 2015 fick uppleva vågen av vänlighet och medmänsklighet som det

Korsväg 3 | 2017

svenska samhället visade alla flyktingar som kom i tusental. Flyktingar som äntligen skulle få känna sig välkomna, trygga efter mardrömslika strapatser de varit med om för att ta sig hit. Flyktingar som nu skulle få höra till. Statsminister Stefan Löfwen höll stolt tal på Medborgarplatsen i Stockholm: ”Och lika stolt blir jag över att se er här idag, och alla över hela Sverige som sluter upp för solidariteten. Alla ni som säger: vi vill hjälpa till, ni som leker och läser läxor med barn som precis kommit till Sverige. Ni som visar att vi finns till för varandra… Men vänner, att ta emot flyktingar kan aldrig vara en uppgift för enskilda personer, eller enskilda organisationer. Det är en nationell uppgift. Och som en nation ska vi ta oss an den.” – Jag kände mig så stolt och glad, minns Helena. Men sen vände allting. Det började

www.facebook.com/vistarinteut www.vistarinteut.org

när Sverige stängde sina gränser, men jag var lite naiv i början. Vi har stämt möte på ett café i Slottsskogen. Runt oss leker sommarlovslediga barn, mammor och pappor kör sina barnvagnar, några pensionärer rastar sina hundar, idyllen är påtaglig. Helena berättar: – Vi hade en personaldag efter semestrarna och så gick vi igenom de nya asyllagarna. Vi förstod att barn, som efter år på flykt, skulle börja ålderuppskrivas och utvisas, vi fick reda på att man, som en konsekvens, började dra ner på personal och att Migrationsverket skulle bygga ut Förvaret i Kållered. – När allt detta gick upp för mig kändes det som om jag inte kunde andas längre. Och jag insåg att nästan inte någon av ”våra” barn kommer få stanna. Glappet mellan ”då” och ”nu” blev avgrundsdjupt. Så jag började storgråta mitt under mötet. – Jag har ändå jobbat länge, jobbat med socialt utsatta, jag tycker jag har skinn på näsan. Men detta var värre än något jag varit med om. Detta var orimligt. Jag kände att jag inte kunde stå ut med det. Men det visade sig att Helena inte var ensam om att inte stå ut. Hon fick kontakt med Sara Edvardsson Ehrnborg, Kinna Skoglund och Sissel Larberg, alla från Göteborg och alla med erfarenhet av arbete med de ensamkommande. De startade en Facebook-grupp och redan efter några veckor hade fler än tusen gått med. Idag har den ”slutna” gruppen som startade för alla dem som arbetar med ensamkommande nästan 9 000 medlemmar, däribland socialsekreterare, gode män, psykologer, lärare, kuratorer, familjehemsföräldrar,

volontärer, präster och diakoner. Idag har rörelsen en mängd arbetsgrupper som håller kontakt via Facebook. Arbetsgrupper som jobbar med olika saker: kommunpolitik, juridik, media, chatt. Hur många som arbetar aktivt är omöjligt att säga, det varierar mycket. Några jobbar intensivt under en period och sen tar man en paus för att återhämta sig. Gruppen har bland mycket annat hållit manifestationer, producerat en informationsfilm, haft demonstrationer med tusentals delaktiga, varit på politikermöten och mejlbombat regeringen. De har under våren samlat namn och organisationer som ställer sig bakom en manesti för alla ensamkommande barn och unga somn varit i Sverige mer än ett år. – Amnesti betyder i sin renaste form nåd. Så vi ber om nåd för de här ungdomarna. När barn och ungdomar under 18 år kommer ensamma till Sverige och söker asyl så ska de skyddas av FN:s konvention för barns rättigheter. Men verkligheten ser helt annorlunda ut enligt Helena Lindroos. – Åldersuppskrivningarna är så osäkra. Men det är också upprörande, att över en natt, när man anses vara arton år, då ska man klara allt själv. Trots att man kanske inte har något kontaktnät, inga beröringspunkter kvar. – Inte hade vi gjort så med våra egna barn? Nu har du fyllt arton, varsågod, nu måste du flytta hemifrån och klara dig själv. Över en natt. Korsväg 3 | 2017

Idag försöker rörelsen arbeta intensivt med lokala frågor, man jobbar mot kommunpolitikerna för att förändra. Man försöker förhindra omflyttningar, att en ungdom förlorar sitt boende när man blir uppskriven av ålder. Finns det ingen plats på ett asylboende i närheten kan man bli flyttad till en annan del av landet. Ungdomen förlorar hela sitt sociala nätverk, skolan, fotbollsträningen, stödfamiljen, kompisar på boendet. Många kommuner har stoppat omflyttningarna och låter ungdomarna bo kvar. Det är också många kommuner som diskuterar frågan och regeringen har beslutat om extrapengar för att man ska kunna stoppa omflyttningarna. – Vår rörelse har gjort ett imponerande lokalt arbete i en del kommuner, folk från Vi står inte ut har varit med på fullmäktigemöten, skrivit insändare, medborgarförslag. Nu är namninsamlingen för amnesti med drygt 60 000 namn inlämnad. Nu börjar nästa kampanj: ”Låt de unga stanna”. – Det är så oerhört orimligt det som sker

Korsväg 3 | 2017

nu. Det handlar ju om dem som varit här mer än ett år och som redan är inne i samhället. De går i skolan, är med i fotbollen och i andra sammanhang. Många lever i svenska familjer, de är på god väg att bli integrerade. – Jag har försökt förstå vinsten med att skicka tillbaka dem. Jag kan inte se vem om vinner. Ungdomarna vinner inte, de skickas tillbaka. Ungdomar som har ett liv här, men inget liv att återvända till, familjen är kanske död eller försvunnen. – Och vi då? Vi behöver arbetskraftsinvandring och det här är människor som vill jobba, som vill utbilda sig. De vill ta ansvar för sitt liv, jag har inte hört någon säga att han vill gå på bidrag. De har ambitioner, de vill bli läkare, poliser, lärare. – Så vi behöver dem, de behöver få stanna. Vad kan vara vinsten med att skicka ut dem. Är det pengar? Säg att det kom 35 000 ungdomar hit och en del har fått uppehållstillstånd, så idag är det väl en grupp på 20- 25 000 det handlar om. – Vi har satsat alla dessa pengar på dem, gett dem boende, gett dem skola, läkarvård, sam-

betyder i sin renaste form nåd. » Amnesti Så vi ber om nåd för de här ungdomarna.

talsstöd för många, många har kunnat bli hela igen och så har vi satsat alla dessa pengar och innan de, rent samhällsekonomiskt, ska kunna betala tillbaka, då ska vi skicka ut dem. – Jag förstår verkligen inte det här. Vad vinner vi på att skicka tillbaka dem? Stefan Löfwen brukar säg att vi ska tvinga andra länder att ta sitt ansvar och att Sverige inte kan ta emot alla. – Men om vi säger att alla som varit här mer än ett år får stanna, då öppnar vi inte gränserna. Men om det inte finns logiska skäl, så måste man väl söka svaren någon annanstans. I generaliserande omdömen om ett samhälle som har förändrats? – Det är så mänskligt, detta att vara rädd för det okända. Det finns faktiskt också något väldigt mänskligt i den ofattbara oviljan att låta dem stanna. Man vill gärna hitta enkla förklaringar, gruppera ihop människor, tala om vi och dem. Så finns det tyvärr grupper i vårt samhälle som eldar på. Och har jag aldrig personligen träffat en ensamkommande ungdom är det lätt att inte tänka längre. Då blir man rädd. Helena funderar också över hur en eventuell utvisning av den här stora gruppen, skulle kunna genomföras. Det kommer ta lång tid, också rent praktiskt, att genomföra utvisning av alla. – Ska de under tiden leva i någon slags limbo i flera år till? De får inte vara en del av samhället, men de är inte lagligt här. – Jag förstår inte att politikerna inte kan se detta. Att det blir en sådan otrolig förlust för Sverige. Och faran för samhället med alla som desperat går under jorden, som kommer försvinna, att vi riskerar två olika samhällen.

Helena utstrålar kraft och beslutsamhet, verkar inte desillusionerad. Trots att rörelsen inte lyckats med att stoppa utvisningarna. Politikerna har ännu inte ändrat sig. Trots att Afghanistans flyktingminister har vädjat att om länderna inte ska skicka tillbaka flyktingarna. Och trots att Tyskland stoppat utvisningarna, så fortsätter Sverige. Och utvisningarna fortsätter också till de andra länderna. – Nej, jag har inte gett upp. Vissa stunder förtvivlar jag, visst, men jag kan inte se någon annan lösning än att det måste gå. Något annat är för otänkbart, för orimligt. – Ibland funderar jag, tänk om de inte ändrat lagen, så annorlunda mitt jobb hade varit. Jag hade fått jobba med framtid, med hopp, med utbildning, med integrering. De skulle gått vidare med sina liv och jag skulle träffa dem om tio år på stan med sina barn. Men i stället har allt trasats sönder. Är det detta som är mitt uppdrag? – Så avslutningsvis vill jag uppmana alla som läser artikeln att gå in och gilla Facebook-sidan, vi behöver sannerligen fortsätta att påverka. Idag har sidan 60 000 följare och det blir hela tiden allt fler. Det är ett sätt att stödja arbetet. Har man inte Facebook så finns det förstås en hemsida, där man kan läsa mer om rörelsen. Hur känner du idag inför den stora rörelsen Vi står inte ut - att det var du som satte igång alltsammans? – Jag känner en stor ödmjukhet, men jag kan nog egentligen inte riktigt ta in vidden av det. Och det är stort när människor kommer och tackar mig och säger att de inte hade stått ut, utan rörelsen. Text: Agneta Riddar, foto: Kristoffer Riddar

Korsväg 3 | 2017

Där drömmen om ett liv i Sverige går i kras För en del av alla de som kommer till Sverige med ett hopp om en trygg framtid tar hoppet slut i Kållered. Migrationsverkets Förvar är sista anhalt före utvisning. För Svenska kyrkan i Kållered är det självklart att finnas där.

Korsväg 3 | 2017

På Migrationsverkets förvar i Kållered är alla inlåsta på avdelningen dygnet runt, men tre timmar om dagen öppnas utegården upp.

oppets kyrkogård. Så kan verksamheten på Migrationsverkets Förvar i Kållered beskrivas. En plats där hoppet om ett liv i Sverige ska begravas, men där kanske ett frö, eller en gnista av hopp ändå kan tändas om framtiden. Svenska kyrkan i Kållered har, tillsammans med många andra, engagerat sig i Förvaret. Här sitter människor inlåsta i väntan på att utvisas, med drömmar om ett liv i Sverige som gått i kras. En väntan som kan bli både lång och svår. Då kan ideella finnas på plats för att på olika sätt göra väntan mer uthärdlig. – Vi måste vara där, finnas till för de mest utsatta, säger församlingsprästen i Kållered, Susanne Olbing-Johansson. Här finns inga lyckliga slut, ingen Happy end, så det kan vara svårt att rekrytera ideella. Vår uppgift är att vara medmänniska. Korsväg har fått komma på besök på Förvaret. Mitt i lummig grönska ligger det gamla mentalsjukhuset Sagåsen, som nu fungerar som asylboende och förvar. Institutionskänslan blir stark när vi närmar oss. Gulbeige huskroppar i tegel, andra längor med plåtklädda väggar utan fönster och vinklade plexiglasskivor högst upp för att förhindra rymning. Dörr efter dörr låses upp för oss, tills vi är inne på en av de slutna avdelningarna. Därinne är allt öppet och alla har tillgång till gemensamhetsanläggningar, datasalar, gym, meditationsrum, besöksrum och de egna rummen. Alla är inlåsta på avdelningen dygnet runt, men tre timmar om dagen öppnas utegården upp. Där finns den friska luften, solen eller regnet, vindens sus, fågelkvitter och rasslandet i trädens kronor. I Kållered finns olika avdelningar: för män, en med en extra avdelning för kvinnor i anslutning till den, för familjer. Här finns platser

för 65 personer, men antalet förvarstagna, som de inlåsta människorna kallas, varierar. En av enhetscheferna är Jessica Nielsen, hon är den som låser upp för oss och visar runt. – Vi jobbar med att verkställa beslut för de människor som inte har laglig rätt att stanna kvar i Sverige. Det kan vara asylsökande som avviker från asylutredningen, asylsökande som inte samarbetar kring utvisningsbeslutet som har kommit. Då kan antingen Migrationsmyndigheten, domstolen eller polisen fatta beslut om förvaret, och då kommer man hit till oss. När vi bokade intervjun med Jessica, berättade hon glatt att hon trivs med sitt jobb. Att det är meningsfullt. Ändå är huvudsyftet med hennes arbete att hålla människor inlåsta för att verkställa ett beslut om utvisning! Hur kan du då tycka att det är ett bra arbete? – Det är ett väldigt varierande jobb, mycket intressant. Jag får träffa så många olika sorters människor. – Vi vill ju att livet här ska ske med så stor värdighet och respekt som är möjligt, trots inlåsningen. Alla våra anställda har en väldigt bra respekt för andra människor, ett humant sätt att se på andra, och vi vill att de förvars tagnas tid ska vara så bra som möjligt här inne. Jag läste en artikel i somras om att villkoren blivit mycket tuffare, att anställda på förvaret i Kållered slagit larm om ett mycket hårdare klimat. – Ja, klientelet har blivit hårdare, tuffare, berättar Jessica. Vår avdelningschef har gjort upp nya instruktioner för oss att följa. Det handlar om ökad säkerhet, inte bara för oss anställda, utan också för de förvarstagna. Alla här inne, även den allra svagaste, ska känna Korsväg 3 | 2017

sig trygg. Då behöver vi säkerhet, ramar och strukturer. De som låsts in på Förvaret får ta emot besök, hela dagarna, varje dag förutom under tiden utegården är öppen. Här finns fyra besöksrum på två avdelningar, och det är där man får träffa besökarna. Besökarna får inte komma ut på avdelningen. Men om det skulle vara många som vill komma på besök, då får man 1-2 timmar per person och dag, för att alla ska hinna med och få sitt besök. – Men många får aldrig besök, de är alldeles, alldeles ensamma i Sverige. Vilka är det som förvaras i Kållered idag, från vilka länder kommer de? – Det brukar gå i perioder och vågor, berättar Jessica, beroende på vilken del av landet förvaret finns i. Just nu har vi haft många från de baltiska länderna. Det handlar ofta om att viseringstiden har gått ut, eller att man har ett inreseförbud till Sverige. Vi hälsar på personalen som förbereder dagens lunch. Den kommer i kantiner från ett kök utanför grindarna, här på förvaret förekommer inte matlagning. Några män sitter och tittar på TV och hälsar vänligt på oss, några andra är djupt koncentrerade framför en dataskärm. Vid en snabb titt visar det sig att besöksrummen är upptagna. En man vi möter i en av korridorerna ser oerhört trött ut, mörka ringar under ögonen, grå i ansiktet. Jag försöker förstå varför Jessica tycker om sitt jobb. – Jag förstår att det kanske känns svårt. Jag kom hit för sju år sen som timanställd, visste inte riktigt hur det skulle vara här. Jag är beteendevetare och hade jobbat med människor i kris. Jag fick ett erbjudande om att jobba här som timanställd, och så blev jag kvar. – Att jag tycker så mycket om det beror bl a

Korsväg 3 | 2017

motto, att vi ska » Jag har alltid haftförsökasomförmedla ett hopp.

på att det finns väldigt stora utvecklingsmöjligheter, här och inom Migrationsverket över huvud taget. Att möta människor i kris, att kunna lyssna, att kunna hjälpa någon betyder mycket. Vi har inget vårdande uppdrag, men att bara kunna sitta och lyssna på någon som mår dåligt känns så meningsfullt. En människa som är alldeles, alldeles ensam. Att det finns någon som lyssnar. – Det är också fint att möta människor från hela världen, både de förvarstagna och mina kollegor! Känner du att ni faktiskt kan hjälpa någon att må bättre? – Ja, absolut, vi kan hjälpa några. En del mår ju bara sämre av att vistas här, men andra kan vi faktiskt vara ett stöd för. Jag har alltid haft som motto, att vi ska försöka förmedla ett hopp. Att se de små glädjeämnena som kanske finns. Beslutet är fattat, det är det du måste förhålla dig till och hur kan vi då hjälpa dig att göra detta på bästa sätt. Besöksgrupperna, vad betyder de? – Jättemycket, väldigt viktigt och roligt när gruppen kommer på måndagarna. Det är otroligt givande både för de förvarstagna och för personalen. Ibland har de aktiviteter, teater, sånguppträdanden, jätteroligt. Sen är det nog skönt att också att få prata med någon som inte är Migrationsverkets personal. De gör ett fantastiskt arbete. Besöksgruppen kommer varje måndag två timmar, berättar Susanne Olbing-Johansson. Den består av personer från Svenska kyrkan, Caritas, Röda Korset. Man kan måla, spela pingis eller bara prata. – Den senaste tiden har församlingen haft en grupp med konverterade kristna vi besökt, berättar Susanne. Då kan vi läsa Bibeln tillsammans.

Susanne talar om en man från Afghanistan hon träffade. De firade mässa tillsammans varje vecka, och en måndag läste de om intåget till Jerusalem, om Jesu vandring mot sin egen död. – Mannen från Afghanistan var övertygad om att också han var på väg mot sin egen död. Det var så starkt att få dela vår tro, minns Susanne, en tro som bär i varje skede av livet, också i det svåraste. Mannen var övertygad om att det var hans tro som burit honom så här långt, annars hade han gått under. – Nästa gång jag kom tillbaka var han ivägskickad. Nu vet jag ingenting om vad som hände honom. Tillbaka till rundvandringen med enhetschefen Jessica Nielsen. De senaste månaderna har det varit demonstrationer utanför förvaret. Demonstrationer när de chartrade planen med utvisade ensamkommande ungdomar skulle flyga iväg. – Jag har jobbat några sådana gånger och det var tufft, jättetufft, förklarar Jessica. Det kräver mycket av personalen, innan, under och efter. Visst kan jag ibland ifrågasätta vad jag jobbar med. Men jag måste ju finna min tilltro till de lagar och regler vi har. – När jag tänker på enskilda människor, så har jag många gånger reflekterat över det riktiga i utvisningsbeslutet. Men jag tror det är nyttigt. När vi slutar reflektera över vad vi jobbar med, då tror jag varken det blir bra för dig själv eller dem du jobbar med. Församlingsprästen Susanne berättar att de ideella i besöksgruppen har märkt en klar förändring av vilka som nu låses in. Många skötsamma unga som har blivit ditforslade trots att de inte försöker gömma sig. – Jag är sannerligen inte stolt över denna del i svensk migrationspolitik, säger Susanne. Korsväg 3 | 2017

När hoppet om ett liv i Sverige är ute, när fruktan över vad som väntar i hemlandet griper tag är nog desperation och förtvivlan nära. Förekommer det självmord? – Aldrig under de sju år som jag jobbat här, förklarar Jessica. Det beror en del på säkerhetsrutinerna, men framförallt på vår personal. De är medkännande och empatiska, de är mycket ute i verksamheten och kan på så sätt känna av stämningen. De senaste åren har vi infört närvaro/hälsokontroller där vi bockar av på en lista hur alla mår. På så sätt ska ingen vara osynlig i sitt mående. – När man kommer hit gör vi en suicidbedömning på alla. Är det så att någon mår väldigt dåligt eller har ett självskadebeteende, så kontaktar vi sjukvården. Vi kan åka till psykakuten eller en läkare kommer hit. Sen har vi en sjuksköterska som kommer hit fem dagar i veckan. Det finns en Tillsynsmyndighet, en oberoende myndighet som kommer och gör tillsyn på Förvaret, för att se till att allt sköts på ett bra sätt. Enligt presstjänsten på Justitieombudsmannen har det sedan i början av juni kommit in fem JO-anmälningar om missförhållanden vid Migrationsverkets förvar i Kållered, och för en tid sedan kom JO på ett oanmält besök i tre dagar. – Jag tycker det är jättebra att det hela tiden sker en tillsyn. säger Jessica. Många upplever oss nog som en tyst och hemlighetsfull verksamhet, men det är inget vi eftersträvar. Vi är noga med att prata med media, vi har bjudit in rörelsen Vi står inte ut och även andra organisationer. Vi sysslar inte med något som är hemligt, det är viktigt med öppenhet och granskning. Hur går utvisningarna till? – För de allra flesta, som är Migrationsver-

Korsväg 3 | 2017

Foto: Maria Gustafsson

» kets ansvar, åker vi tillsammans till flygplatsen. Vi pratar med kaptenen och sedan åker de med vanligt flyg. Ibland åker polisen med till flygplatsen och ibland åker polisen med på planet. Migrationsverket har också sina chartrade plan, där man plockar upp folk från olika platser i landet och flyger iväg. Polismyndigheten har sina chartrade plan. De har ett samarbete med resten av Europa, så människor från olika platser kan åka med samma plan. På förvaret i Kållered finns idag ungefär 100 anställda, en del av dem är timanställda. Alla arbetar alltid två och två och alla har larm med sig. Det finns idag fem förvar över hela Sverige. Det största, med 100 platser finns i Märsta, där sitter också ledningen för förvarsverksamheten. I Flen, Göteborg och Åstorp har förvaren 65 platser och så finns en liten avdelning i Gävle med 40 platser. Men förvarsverksamheten överlag ska utökas, myndigheterna planerar för ett mindre förvar i norra Sverige. Hur länge hålls människor inlåsta på förvaren? – I snitt kanske 2-3 månader. Man kan sitta i förvar i ett dygn eller ett år. Det längsta jag har varit med om var en som satt i ett och ett halvt år. Varför så länge? – Generellt är det människor som inte samarbetar med polismyndigheten. Inte berättar om vilket land de kommer ifrån, inte vill ta fram några uppgifter som skulle underlätta. Under de sju år som jag varit här har det inte varit Migrationsverkets ärenden, utan polismyndighetens. De flesta som kommer till Förvaret har inte gjort något brott i egentlig mening, utan bara vägrat utvisning. De som ska utvisas efter att

Vi måste vara där, finnas till för de mest utsatta.

ha blivit dömda och avtjänat sitt straff ska också placeras i Förvaret. Men enligt SvT:s Uppdrag Granskning i januari i år så gör svårigheter med utvisningar att nästan 75 procent av de personer som dömts till utvisning till följd av brott släpps på fri fot efter avtjänat straff. Svenska polisen kan inte utvisa utvisningsdömda personer i de fall då det till exempel pågår en väpnad konflikt i landet eller om landet vägrar ta emot medborgaren. Polisen har då inte heller rätt att hålla personen kvar i förvar. Om landet inte vill ta emot, då finns det ingenstans att utvisa människan, så då släpps man. En hypotes, om Afghanistans flyktingsminister inte vill ta emot flyktingarna längre, då skulle de kunna släppas? – Ja, det skulle kunna bli så. Däremot vet jag att man har en dialog med Afghanistan, en dialog som pågått i flera år. Vi har haft stopp i utvisningarna till Afghanistan, just för att man inte har velat ta emot, och då har man gjort ett nytt avtal och utvisningarna har börjat igen. – Just nu är det inget stopp i utvisningarna till Afghanistan. Så besöksgruppen fortsätter att komma på måndagarna. Eftersom det är en tung uppgift att genomföra, kommer personal från Kållereds församling gå in om det inte finns tillräckligt många ideella. Allt för att undvika inställda besök. – Jag skulle gärna vilja fortsätta låtsas att Sverige är ett moraliskt högtstående land där alla behandlas väl, säger Susanne, men så är det inte. Och eftersom jag ser detta, så måste jag agera! Text: Agneta Riddar, foto: Kristoffer Riddar

Korsväg 3 | 2017

HOPP OM FLER DEMOKRATISKA AKTIVISTER Förbundet Tillsammansskapet vill förena människor och driva förändring genom sociala aktiviteter. Grundaren Alexander Bengtsson ser praktisk handling som avgörande för att fördjupa demokratin och hindra rasismen.

acebook påminde mig tidigare i våras att det nu är fem år sedan Daniel Poohl och jag gav ut den lilla skriften ”Positiv antirasism”. Det var en liten sak som kom till efter valet 2010 med Sverigedemokraternas riksdagsinträde och en antirasistisk och antifascistisk rörelse som vi menade var alldeles för defensiv och till stora delar endast reaktiv. Vi, Daniel och jag, var då VD och vice VD på den antirasistiska och partipolitiskt obundna stiftelsen Expo. Ambitioner saknade vi inte. I den lilla idéskriften försökte vi lägga en idémässig grund för en antirasism som pekade på människans olika identiteter som i sin tur kan förena. Samtidigt var skriften, så här i efterhand för egen del, framförallt en frustration inför de etablerade politiska partiernas idémässiga stagnation. Hur dogmer vad det gäller den

Korsväg 3 | 2017

ekonomiska politiken fört i stort sett hela det politiska spektrat mot mitten och att svaret på extremhögerns offensiv på så sätt blev samstämmig. Men Expo-loggan på boken gav inte helt utrymme åt det perspektivet. Ändå, om än försiktigt, refererade vi till den nederländska statsvetaren Cas Mudde och hans forskning som kommit fram till just den tesen att extremhögern och den så kallade högerpopulismen växer när ”resten” av det politiska spektrat blir teknokratiskt och för samstämmigt. Vi vågade dessutom ta med det danska Enhetslistans framgångsval hösten 2011 och rasistiska Danskt Folkepartis tillbakagång (som visade sig vara kortvarig) som ett exempel på ett parti som inte anpassat sig till vare sig så kallad rasistisk normalisering och som dessutom stod för en annan ekonomisk politik än den som varit normen i västvärlden

de senaste decennierna. Idag kan jag dessvärre inte vara lika tvärsäker på att Enhetslistan till fullo klarat sig undan normaliseringen av rasism i Danmark. ”Positiv antirasism” kom ut när Daniel och jag upptäckt vår (Expos) brittiska systerorganisation Hope not hates (tidigare Searchlight) framgång, att genom lokal mobilisering med ett så kallat ”positivt budskap” ha tryckt tillbaka fascistiska British National Party på lokal nivå, vilket då börjat den kräftgång som slutade i att partiet imploderade. Vi visste inte mycket egentligen om Hope not hates arbete. Det tog vi reda på, och ur bland annat de kunskaperna växte det som idag är Förbundet Tillsammansskapet fram. Nåväl. När man blickar framåt så är det bra att blicka bakåt.

Då, när vi lanserade ”Positiv antirasism”, sa vi att den antirasistiska debatten kört fast. Ganska snabbt inpå exploderade den antiras istiska idédebatten. (Nej, det berodde inte på vår lilla skrift). Och visst har det kommit så väl hög- och lågvattenmärken i det som kallas ”identitetspolitiken” men det går ju inte att påstå att det inte pågår en debatt. Då var Donald Trump en rik pajas med en dokusåpa som gick på Kanal 6 eller liknande. USA styrdes av en svart president som hade kommit till makten genom att ha lyckats alliera sig med bland annat fackföreningsrörelsen, religiösa samfund och minoritetsgrupper. Idag har den rika pajasen det ämbetet och en allians av en våldsam extremhöger och USA:s miljardärer i ryggen. Då fanns inte Daesh (IS även kallat) och flyktingströmmarna var förvisso stora, men Korsväg 3 | 2017

ligger i att nya » Minidéeridagvaskasfastaframövertygelse ur handlingar.

i alla fall jag upplevde en liten men ändå offensiv flyktingrörelse i Sverige och fokus låg i debatten, trots SD:s riksdagsinträde, på att exempelvis riva Dublinförordningen och peka på problemen med Schengenavtalet. Idag går en betydligt större, i antalet aktiva, flyktingrörelse på knäna och allt handlar om att rädda det som räddas kan. Samtidigt som Assadregimen gasar ihjäl barn i Syrien är gränserna till EU och Sverige i princip stängda. Listan på saker som på många sätt har förändrats i grunden skulle kunna göras milslång. Men samtidigt finns det saker som är skrämmande lika. Den nazistiska offensiv som vi nu ser på gator och torg, som en direkt följd av den parlamentariska extremhögerns landvinningar i val och opinion, möts på krav om organisationsförbud. Det hänvisas till en FN-resolution och det räcker väl egentligen att titta på länder som Tyskland med en nazistisk våldsam undervegetation, eller på Belgien där högerextrema Vlams Blok förbjöds för att direkt återuppstå som Vlams Belang med några få korrigeringar i partiprogramet, för att se att ett sådant förbud är ett tomt slag i luften. Rent polisiärt och rättsligt går det att göra betydligt fler saker redan idag vid öppet nazistiska offentliga aktioner. Det har skett förut, och en antirasistisk rörelse borde ställa krav på rättsstaten att agera i betydligt större utsträckning. Samtidigt står nazisterna där på gatorna för att ingen annan gör det. Jag kan förstå den som inte har några andra idéer än att nazism är fel, att de i sådana fall yrvaket vaknar upp och vill agera snabbt. Men denna mobilisering har inte skett över en natt.

Korsväg 3 | 2017

Nazisterna tar plats i en tid där det svenska civilsamhället till stora delar förvandlats till en arbetsmarknad, som genom statliga och kommunala bidrag och projekt sitter ihop med staten och kommunerna. En frihetlig, demokratisk, aktivistisk och inte minst självständig rörelse med helt andra förklaringar till samhällsproblemen och utmaningarna måste ta plats på gator och torg. Och ur den aspekten befinner vi oss verkligen i elfte timmen. Min idag fasta övertygelse ligger i att nya idéer vaskas fram ur handlingar. Nuvarande demokrati ska inte i första hand försvaras. Den ska fördjupas. Och det kan den endast göra genom organisering med konkreta krav på mer jämlikhet, mer inflytande, mer rättvisa. Därför är BB-ockupanterna i Sollefteå ett bra exempel på det. Den lokala makteliten lade ner BB. Folket säger ifrån och har helt enkelt satt sig ner i lokalerna där den stängda BB-avdelningen en gång fanns tills att den öppnar igen. Samtidigt hålls det kontinuerligt manifestationer ute på gator och torg där tusentals sollefteåbor säger ifrån och kräver något så självklart som en välfärd att lita på, även för havande kvinnor. Och i denna ockupation samlas kyrkans folk med idrottsföreningsaktiva, infödda västernorrlänningar med invandrare från alla världens hörn. Man samlas runt ett gemensamt behov och möts av synliga och osynliga gränser. Några nazister har mig veterligen inte synts till än. Med detta sagt säger jag inte att välfärdsmanifestationer helt slår undan den rasism som nazisterna och resten av extremhögern hämtar sin näring ur. Men den försvårar för

den, och ett samhälle där vi ställer krav på politikerna och andra med makt att dela med sig av den till folket, och där vi som rörelse skiter fullständigt i om vi är födda i Mariestad, Mosul eller Mogadishu, i Kabul, Krokom eller Krakow – vi ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter ändå, det tror jag garanterat även förgör rasismens jordmån. Förbundet Tillsammansskapet som jag idag arbetar med försöker, partipolitiskt oberoende, förena människor utifrån gemensamma behov och utmaningar. Naturlig utgångspunkt för detta arbete blir lokalsamhället, ofta i perifera mindre orter på landsbygden. Att vara en positiv kraft som förenar människor genom sociala aktiviteter och ur detta myller av mänskliga människor formuleras politiska krav och lösningar. Vi kallar metoden lokalsamhällesorganisering. I denna gryende rörelse möts det ensamma flyktingbarnet från Afghanistan och den svenska förtidspensionären. Den ensamstående småbarnsmamman på landsorten och den syriska pappan som har familjen kvar i krigets Syrien. Jag har i olika sammanhang sagt att det bästa med skriften ”Positiv antirasism” är formuleringen ”det här är en idé som kan revideras”. Så är det även med den här texten. Men det är ur denna framtidens folkrörelse jag idag ser hoppet på att i första hand inte vända en otäck social och politisk utveckling i Sverige. Utan snarare blicka framåt, mot en gemensam framtid. Tillsammans. Alexander Bengtsson

Korsväg 3 | 2017

Evolutionen är en ständigt pågående process. Skapelsen hände inte en gång för länge sedan, den pågår just nu. Hur kan man se på människan, är hon unik när gränserna hela tiden förändras? Sara Wrige spanar efter Guds bärande hand i ljuset av biologins kunskaper om jorden, människan och de andra.

Människan och de andra

Foto: Thinkstockphoto

Korsväg 3 | 2017

r människan unik? Frågan dyker ofta upp i sammanhang där man pratar om naturvetenskap och teologi, särskilt om man har varit inne på biologi och evolution. Som jag uppfattar frågan så handlar det generellt om huruvida människan har något som inget annat djur har, en kvalitativ skillnad mellan människan och andra levande varelser. Kanske minns många att man t.ex. förr pratade om att människan är det enda djur som använder verktyg. Men att vi sen har lärt oss att det finns andra djur (t ex schimpanser och kråkfåglar) som också använder verktyg. Några gånger har jag varit i sammanhang där det också varit biologer med när frågan ställts. Och jag har lagt märke till hur de har sett oförstående ut inför den och sagt något i stil med: ”Ja, det är klart att människan är unik, varje art är unik”. Även om artbegreppet inte är så enkelt att definiera, så kan man väl säga så att varje art har sin uppsättning av egenskaper. Och just den kombination av egenskaper som en viss art har gör den unik. Om två arter hade exakt samma kombination skulle de ju inte längre vara två arter, utan samma art. Att det finns andra arter som också använder verktyg, motsäger inte att verktygsanvändandet är ett viktigt karaktärsdrag för människan. Om vi inte använde verktyg skulle vi inte vara människor. I Bibelns inledning står det om människan att ”Herren Gud [formade] människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (1 Mos 2:7). Men också de andra djuren beskrivs som levande varelser (1 Mos 1: 20, 21, 24). När Gud själv talar om skapelsen i Jobs bok (38-39) talar Gud om djur, geologi och

Korsväg 3 | 2017

Människor som vi, Homo sapiens, har det funnits i ungefär 200 000 år

universum och människan lyser med sin frånvaro. Eller snarare är hon närvarande genom sin frånvaro. ”Var var du?” frågar Gud (38:4). Människan skapas till Guds avbild. Det handlar framförallt om vårt uppdrag och vår roll, vi har en kallelse att vara för skapelsen som en skapare med litet ”s”. Att förvalta och vårda, att ta hand om och utveckla. Kanske finns det då ändå ett sätt som människan är unik på, och det är att hon är den enda varelsen som kan och som håller på att förstöra planeten, för sig själv och för andra levande varelser. Och det motsvarar ju som kallelsen till förvaltarskap, men tvärtom. Vi lever inte upp till vårt uppdrag som Guds avbild, som skapelsens förvaltare. När man pratar om arter är det en ögonblicksbild, tagen vid en viss tidpunkt. Evolutionen pågår hela tiden, och arterna har inte sett lika ut vid olika tidpunkter i jordens historia. Människans historia är inte annorlunda. Människans och schimpansens gemensamma historia delade upp sig för ungefär 5-6 miljoner år sedan. När jag var på den paleontologiska utställningen i källaren på Nationalmuseet i Addis Abeba för sex år sen, såg jag en kindtand som var ungefär så gammal och kom från en gemensam förfader eller förmoder. Människor som vi, Homo sapiens, har det funnits i ungefär 200 000 år. Innan Homo sapiens fanns det andra, nu utdöda, människoarter, som Neandertalarna och Homo erectus. Ett mycket känt fynd av en förmänniska har fått namnet Lucy. På Nationalmuseet i Addis Abeba såg jag även hennes skelett, eller i alla fall den replika som man visar för allmänheten. Hennes skelettrester hittades 1974 i just Etiopien och man uppskattar att hon levde för ca 3 miljoner år sedan. Vi har gett hominider

En skulptörs tolkning av Lucy när hon levde, i en utställning på The Houston Museum of Natural Science in Texas, USA. Foto: Dave Einsel

som hon namnet Australopithecus afarensis. I Etiopien har Lucy ett annat namn, Dinkinesh, det är Amarinja och betyder ”du är underbar”. Att tala om människans relation till de andra djuren, eller att fundera kring vad det är att vara människa, måste ta med i beräkningen att vi har evolverat fram. När vi funderar över om vi har ”något” som ingen annan varelse har måste vi ta med våra utdöda förfäder i beräkningen. Genom genetiska studier vet vi att människor i Europa och Asien har en del av sin genuppsättning från neandertalarna. Dessa gener berättar om sexuella relationer, även om vi inte vet om de var ömsesidiga eller påtvingade, från den tid då Neandertalare och Homo sapiens levde sida vid sida i mellanöstern för ca 55 000 år sedan. Arkeologiska fynd har t.ex. indikerat både gravskick och musikinstrument hos Neandertalarna. Och från genetiska studier kan man dra slutsatsen att de kunde prata, inte på samma sätt som vi, men på någon nivå. Även om de inte var precis som vi så är vi lika varandra. Vetenskapsjournalisten Karin Bojs har skrivit två böcker (den senare tillsammans med Peter Sjölund), om släktforskning med hjälp av DNA-teknik. Den första, Min Europeiska familj - de senaste 54 000 åren, börjar just med

det genetiska inslaget från Neandertalarna. I mellanöstern, i Galileen, har man funnit arkeologiska fynd som visar att människor som vi och Neandertalare levt där samtidigt. Med en blinkning till Genesis skapelseberättelse beskriver DNA-forskningen en kvinna som kallas ”mitokondrie-Eva”, som levde i Afrika för ungefär 200 000 år sedan, och en man ”Y-kromosom-Adam”. Alla människor har genetiskt arv från dessa två. Att forskningen visat att vi alla härstammar från dessa urpersoner är så klart inget belägg för att Genesis-berättelsen skulle vara en historisk redogörelse. Bibelvetenskapen är tydlig att berättelserna om skapelsen och om Adam och Eva i Genesis 1-3, inte har anspråk på att vara historia. De är i stället teologiska berättelser som pekar på Gud som universums, som hela skapelsens Gud. Och på relationen mellan Gud och människa. Däremot har gentekniken kraftfullt visat att människans ursprung finns i Afrika. Samma genetiska, arkeologiska forskning har visat att Neandertalarna också är en del av vårt historiska släktträd. Till en liten del. När människan vandrade ut från Afrika, genom mellanöstern, fanns där redan Neandertalare. Nu pratar vi om en andra utvandringsvåg från Afrika, för ca 55 000 år sedan. Neandertalarna och vi kom då att leva paralKorsväg 3 | 2017

I varje cell i våra kroppar finns DNA-spår från de första människorna som levde i Afrika för 200 000 år sedan.

lellt i området. Och vid några tillfällen har det gett upphov till gemensamma barn som sen själva kunde få friska barn. I den andra boken, Svenskarna och deras fäder, de senaste 11000 åren, är fokus på hur olika grupper vandrat in i Sverige och gett upphov till den mångfald som vi svenskar är. Människans historia är fylld av migration, rörelse och vandringar, svenskarnas är inget undantag. Boken bygger på gentest som vanliga privatpersoner gjort, för att ta reda på sitt genetiska släktträd. I boken berättas bl.a. att många svenskar tror sig ha vallonblod i sina rötter, medan ganska få faktiskt har det. Missuppfattningen är en rest från den rasbiologiska tid då det ansågs finare med vallonrötter än med andra rötter, och många gjorde sitt bästa för att hitta det. I min egen släkt har det alltid sagts att vi kommer från valloner, men nu undrar jag. Det är fascinerande vad man kan ta reda på med DNA-teknik. En person som jag träffade på en konferens berättade att man i hennes släkt alltid talat stolt om att det någonstans bakåt ska finnas en ”Cherokee grandmother”, men att hon nu gjort ett DNAtest och att inget sådant ursprung verkade finnas där. Kunskap väcker frågor och reflektion både för den egna personen, och för oss som mänsklighet. I en intervju i Dagens Nyheter säger Karin Bojs: – Kunskapen om vårt förflutna är viktig, och framför allt är det viktigt att spräcka myter. Det florerar ju en massa okunskap om de här frågorna. För ett tag sedan svingade sig någon med begreppet ”den svenska urrasen” i en debatt. Att gå omkring och tro att det finns något sådant är extremt okunnigt!

Korsväg 3 | 2017

– Det finns inga rena raser. Och detta är någonting som DNA-forskningen visar väldigt tydligt. Vi är alla en blandning, och jag beskriver den här blandningens huvudingredienser. Men moralen då? Nog är väl människan den enda moraliska varelsen? På så sätt måste vi väl ändå vara unika? Ja, som vanligt beror det lite på vad vi menar. Och som vanligt ökar komplexitetsgraden i frågan med ökad kunskap. Ett vanligt missförstånd är att evolutionsteorin handlar om den starkastes överlevnad. Främst bottnar nog det i en missrepresenterande översättning av engelskans ”survival of the fittest”, som ofta på svenska blivit just ”den starkastes överlevnad”. Mer korrekt är att säga ”den bäst anpassades överlevnad”. Det naturliga urvalet, som är mekanismen i evolution, beskriver just att de individer som är bäst anpassade efter sin omgivning, och därför lyckas bäst på att överleva och reproducera sig blir de som för sina gener vidare. Det kan handla om att hitta och tillgodogöra sig näring, att kunna gömma sig (eller fly) från faror, eller att vara attraktiv för en partner om man tillhör en art som förökar sig sexuellt. Att kunna samarbeta eller kommunicera kan också vara en evolutionär fördel. I den mycket kända boken Den själviska genen som kom 1976, presenterar Richard Dawkins idén att evolutionen bör förklaras med gener snarare än organismer. Att selektionen sker på gennivå, snarare än på organismnivå. En följd blir då att en individ är benägen att gynna en annan individ med lika gener, eftersom det så att säga är genen som är poängen. Vilket perspektiv som bäst gör

evolutionen rättvisa är nog en fråga för biologin. Men otvivelaktigt har boktiteln bidragit till synen att evolutionen är självisk, uppfattat i moraliska termer. Misstaget som man då gör är att lägga in moraliska värderingar i ord som i första hand används för att beskriva naturliga förlopp och mekanismer. En moralisk värdering kräver ett moraliskt subjekt. Är då kanske människan det enda moraliska subjektet? Nja, om man tror det behöver man läsa Bonobon och tio Guds bud av Frans de Waal, för att röra om i grytan och öka komplexitetsgraden. Frans de Waal är primatforskare, hans forskning handlar om beteendet hos bl a schimpanser och bonoboer. I boken beskriver han observationer av altruism, empati och samarbete hos icke-mänskliga primater. Han menar att alla primater har en inbyggd känsla för rätt och fel och att det finns en biologiskt betingad moral. Moralen är alltså inget som människan fått eller lagt sig till med, t ex i relation till en gud, utan något som evolverat fram, precis som hennes andra egenskaper. Detta motsäger den s k fernissteorin, där man menat att moralen bara är en tunn fernissa som bristfälligt döljer ett sannare, naturligare, själviskt beteende. De Waals forskning ökar komplexitetsgraden, och visar på vår sammansatta natur, som också observeras i viss utsträckning hos våra nu levande närmaste släktingar. På engelska heter boken The Bonobo and the Atheist och jag frågade faktiskt förlaget

hur den svenska titeln kom

Ett vanligt att innehålla tio Guds bud. Man har använt sig av missförstånd är titeln från den holländska översättningen, som alltså att evolutions heter likadant som den svenska fast på holländteorin handlar ska. Frans de Waal som själv är från Nederlänom den starkas- derna tyckte att den titeln passar bättre för européer. tes överlevnad. Skapelsen är ett myller av arter. Varje art unik på sitt sätt. Hela tiden evolverar nya arter fram och andra arter dör ut. Det är naturligt, så är världen skapad. Samtidigt sker just nu detta utdöende med en onormalt hög hastighet, p g a mänsklig påverkan. ”Finns det någon av dem som inte vet att detta är Herrens verk?” står det i Job 12:9. Det syftar på djuren. De, våra medresenärer i jordens historia, de andra djuren, vet enligt Bibeln att allt det som är skapat är Herrens verk. Vet vi det? Varje art som finns idag har utvecklats fram genom miljarder år av evolution, buren av Gud, skapad på nytt och på nytt. Varje art är som en sten i vattenbrynet, slipad av oräkneliga vågor, slät och glänsande. I ljuset av biologins kunskap om arternas utveckling framträder Gud som den skapare som ständigt håller skapelsen i sin hand och som ständigt bär varje levande varelse och hela universum. Skapelsen skedde inte en gång för länge, länge sedan, skapelsen pågår ständigt.

Sara Wrige

Korsväg 3 | 2017

Jag får varje dag gå utanför min dörr med vetskapen om att jag kanske inte kommer hem ikväll.

Korsväg 3 | 2017

När inkludering räddar liv Ett samtal om innanförskap och att lyssna på varandra

Är kyrkan mogen för att inkludera personer som inte identifierar sig som män eller kvinnor? Vi måste vara det, säger Loke Mattsols, religionsvetare, teolog och transperson. Nästan hälften av unga transpersoner har haft själmordstankar eller aktivt försökt ta sitt liv på grund av vad majoritetssamhället utsätter dem för. Vi måste vara mogna nu.

ranssexualism är i nuläget en psykiatrisk diagnos och som innebär en långvarig och intensiv känsla av att kropp och könsidentitet inte helt hänger ihop, berättar Loke. Det är den diagnosen en måste få i Sverige för att kunna genomgå en könskorrigering. Men transsexualism är bara en liten del av hela det spektra som faller under begreppet transidentiteter. De flesta Loke känner identifierar sig inte som transexuella utan som transpersoner. – Det är ett otroligt komplext ämne, och jag tror att det är det som blir problemet. Jag brukar göra en liknelse med boken ”RGB Colorspace Atlas” – en bok som består av över 3 600 sidor färg från pärm till pärm, av hela det färgspektrum som vi kan se med det mänskliga ögat. Ju mer du bläddrar, desto mer upptäcker du… Det är vad kön är. Och inte bara ett rosa eller blått fält eller hur? – Precis, och du kan befinna dig precis varsomhelst i den där boken när det kommer till könsidentitet. Och ibland är det flytande i perioder. Om jag kopplar ihop det här med religion, då kan jag tänka mig att ett problem för en religiös transperson kan vara att många reli-

gioner tenderar att tvärtom kategorisera kön? – Det är ju väldigt vanligt. Vi ser i många religioner att det verkligen finns ett pol-tänkande kring manligt och kvinnligt. Vi kopplar egenskaper och allt möjligt till de här polerna. Om du börjar bryta mot den uppfattningen så blir det svårt för att det inte finns utrymme till det. Den där boken med färger finns inte i idévärlden. Går det att säga något mer om transfrågor inom religion generellt? – Det är fortfarande ett väldigt outforskat ämne. Här finns en otrolig brist på kunskap. Mycket av det vi har i forskningen i dagsläget är helt ute och cyklar. För det första är det väldigt vanligt att en blandar ihop intersexpersoner (personer födda med ett könsorgan som inte ser typiskt manligt eller kvinnligt ut enligt normen) och transpersoner, vilket är helt skilda saker. Och i många fall är uppfattningen att en transperson är någon som klär sig könskonträrt i rituella sammanhang, att någon tillskrivs transrollen för att leka med hur världen ser ut. Det blir något rituellt av det och inte en levd verklighet. Det blir också svårt om en är uppvuxen med en religiös uppfattning av att ”Det ska vara såhär, Gud skapade dig som…”, och så känner du att du inte är så. Det är en väldigt stor smärta att jobba med. Och det kanske är en smärta som en har oavsett om en är religiös eller inte? Och om du då dessutom har en tro, så kan dess könsnormer bli ytterligare ett raster att bryta sig igenom för att kunna bli tillfreds med sig själv? – För en del är det inget konstigt att inse att en är transperson, utan det flyter på rätt så Korsväg 3 | 2017

Det är oftast språket som ställer till det för oss.

bra. För många är det i sig en otroligt smärtsam insikt att komma till. För vi könar allt i samhället, precis allt. Allt detta blir så mycket tydligare när du inser att du inte passar i den kategorin där du ”ska vara” enligt alla andra. Det blir en enorm otrygghet, och det blir en enorm känsla av isolering. Särskilt om du har en religiös uppfattning och är praktiserande troende och kommer till den här insikten. Vad gör du då? Vad händer med din religion? Med din tro? Vad händer med ditt förhållande till din Gud? Och inte bara det – vad händer med ditt förhållande till din församling? Till dina vänner? Till allt du har? Och med bibelordet att vi är skapade till man och kvinna? – Just det är något som jag vet att många har brottats enormt med, för allt kommer till en sådan spets. Det används emot transpersoner med orden ”du är faktiskt skapad så här”. Även de som inte är religiösa själva råkar ut för det här argumentet, för kristendomen är en stor religion. Det är svårt att förlika sig med det och hitta vägar runt det. Tror du att det finns något sätt att gå runt det? – Jag har hört från transpersoner som är kristna själva att de istället har valt att tänka ”Gud skapade mig. Och eftersom Gud inte gör fel, har Gud inte gjort fel med mig heller.” De går liksom runt traditionen och går direkt på Gud. De får bygga om sitt förhållande till Gud till något mycket mer personligt. Det blir tron som får anpassas, för att jag inte kan ändra mitt jag på det sättet. Det svåra är att det oftast är språket som ställer till det för oss. För språket är så binärt, det är så könat. Det blir liksom upp till individerna själva att bygga sitt eget förhållningssätt.

Korsväg 3 | 2017

Det skaver hos mig att det inte finns ett bättre sätt, en mer inkluderande teologi. En vi-teologi för alla där inte varje person måste skapa sitt eget ideologiska hägn. Men okej, om jag som representant för en stor religion sitter på min arbetsplats och aktivt vill inkludera transpersoner, hur kan jag göra då? – Dels kan vi försöka lägga märke till alla saker som omedvetet könas: vi kommer in i ett rum och istället för att säga ”God eftermiddag, damer och herrar” så kan vi säga ”God eftermiddag, allihop”. Att försöka ta bort sådana bitar gör väldigt mycket. Och om du inte vet vad personen använder för pronomen, om du inte vet vad den identifierar sig som, så använd hen. Att bygga in sådant i vokabulären skapar inkludering överlag. Att skriva en istället för man, gör enormt mycket. Vi kan också fråga alla nya vi möter vilket pronomen den använder. Och det är en okej fråga? – Ja, om en frågar det till alla och inte bara vissa. Då blir det en normal fråga. Nu ligger problemet i att vi tenderar att bara fråga det när vi tycker att någon ”ser lite så ut” och då blir det ju istället en markerande fråga. Den frågan ställer ju inte jag i nuläget. – Nä, och det är vanligt. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att alla gör misstag, det är helt naturligt. Transpersoner själva gör misstag. Det blir så för att det kräver en oerhört medveten ansträngning att bete sig lika gentemot alla. Och det är svårt, det är inget att hymla med. Men jag tror att det är vad som behövs. Att göra upp med hur och varför vi könar saker. Tror du vi är mogna för det? – Det måste vi vara. För det handlar om folks liv. Självmordsstatistiken bland transpersoner är så fruktansvärt hög att… vi måste

vara redo nu. För det finns inget annat sätt. Det gör mig oerhört illa berörd. Och det talar för sig själv. Men vad tror du krävs för att transpersoner ska uppleva ett innanförskap? – Att inte definieras av att de är trans. Det händer så ofta. Ofta i all välmening, men vi är folk som alla andra. Att ständigt bli nedmonterad till den här enda aspekten av ens personlighet, gör att en blir utanför även när en ska vara inkluderad. Innanförskapet tror jag kommer av den större kollektiva anledningen att se till att det faktiskt är lika för alla. När alla bara får vara sig själva och inte reduceras till en viss identitet, då blir det lättare och tryggare för alla att röra sig i sammanhanget. Hur gör vi då? – Det är så många nivåer av arbete som måste göras. Att först påverka på individnivå, att vi jobbar med oss själva, men också att påverka de strukturer vi har omedelbart runt omkring oss. Våra församlingar, arbetsplatser, skolor, och sedan uppåt, uppåt, uppåt.

– Det är diskurser det handlar om, och de påverkas av att det kommer en ny diskurs som utmanar den gamla. Vi har haft många sådana tillfällen så vi vet att det går. Men just nu upplever vi också ett samhälle som är väldigt fragmenterat. Ja, det finns många diskurser och diskussionen tenderar att bli polariserad. Jag står härborta och skriker om något, och så ser du det därborta och håller inte med, då ställer du dig där borta och skriker, men vi vill inte lyssna på varandra. Och det blir väldigt extrema åsikter på varsitt håll, istället för att båda taggar ner och lyssna på varandra. – Ja, jag håller med och dessutom är det ett stort problem vi har just nu tendensen att likställa förtryckta och minoritetsgruppers höga röstläge med de grupper som aktivt förtrycker dem. Det sätts ett likhetstecken dem emellan som inte ska vara där – och problemet blir att båda ses som lika goda kålsupare för att de är arga båda två. Men skillnaden i transpersoners fall är att i runda slängar 300 människor (vad vi vet om) mördades förra Korsväg 3 | 2017

året för den enda anledningen att de var trans. Nästan hälften av unga transpersoner har haft själmordstankar eller aktivt försökt ta sitt liv på grund av vad majoritetsgrupperna utsätter dem för. Det kommer aldrig att vara lika. Majoritetsgruppen behöver lära sig att använda rätt pronomen och inte vara transfobiska. Transpersonerna försöker hålla sig vid liv och de är arga av en anledning. Jag tänker att majoritetsgruppen har råd med det – jag ingår ju i den och jag har råd med att skriva hen, även om folk blir lite frustrerade på mig. Jag har råd att skriva den här artikeln även om den gör människor upprörda. – Och det är där som är skillnaden. Kyrkan som organisation och dess representanter har råd med det. Jag som transperson har inte råd. Jag har på mig ett smycke med transsymbol just idag för att vi sitter på ett café där det nästan inte sitter någon och för att det är mitt på dagen. Jag kommer att stoppa halsbandet innanför tröjan när jag åker hem. Jag får varje dag gå utanför min dörr med vetskapen om att jag kanske inte kommer hem ikväll. Och då har jag det ändå lättare än de flesta andra, för dels är jag vit och dels inte uppenbart funktionsnedsatt. Men jag är väldigt uppenbart queer. Det är inte svårt att räkna ut. Du har inga marginaler. – Nej. Och jag menar, om någon får reda på vad jag heter så är det inte svårt att ta reda på var jag bor. Allting jag gör och allting jag säger måste jag alltid väga emot det. Det är fruktansvärt obehagligt, ärligt talat. – Ja. Och jag har märkt det även på univer-

Korsväg 3 | 2017

sitetet, där jag har medstudenter som har sagt till mig rakt i ansiktet att jag inte förtjänar att existera. Nu när du pluggade teologi? – Ja. ”Jag förtjänar inte att ha familj, inte att ha några rättigheter och inte att existera.” Könsrollerna är de starkaste vi har. Du har ett tryggt rum och det är ditt hem, allting annat är otrygga zoner. Folk tycker alltid att vi är dramatiska när vi tar upp det här, men det är verkligheten. Men hot, våld och trakasserier är ju dramatiskt. Och då har vi det ändå ganska lugnt i Sverige. Mycket handlar nog om att det är skrämmande att behöva tänka på det även när du inte är utsatt för det. Det blir så stort att vi inte vet vad vi ska göra åt det, så då backar vi. Loke har en dubbel kandidatexamen i teologi och religionsvetenskap och skriver sin masteruppsats i religionsvetenskap om transfrågor inom nyhedonistiska rörelser. Har han någon uppfattning om hur det ser ut inom kristen teologi idag? – Nej, det var två år sedan jag studerade det. Men jag tror att feministisk teologi och queerteologi är på frammarsch. Och kristen teologi har ju den fördelen att det är ett så gammalt fält. Inom nyhedonismen finns nästan ingenting och då behöver allt undersökas. Men inom kristen teologi finns också ett hål. – Ja, jag tror absolut att det behövs mer forskning där. Inte ens feministisk teologi och queerteologi i stort är tillräckligt stora fält idag, jag tror att mer måste in där. Vi har pratat mycket om vad som är proble-

matiskt, finns det något som gör dig hoppfull gällande transfrågor? – Det finns så otroligt många bra aktivister och människor inom transcommunityn, en otroligt stark känsla av solidaritet och medmänsklighet. En väldigt stark känsla av att vi tar hand om varandra. Det finns ett starkt samhällsengagemang med volontärarbete och politiskt arbete i den här gruppen. Jag önskar att kyrkan kunde vara mer så. – Ja, det är väl det som ska finnas i kyrkan. Att göra vad du kan och ge vad du har. Om allt du kan göra är att sätta upp ett klistermärke eller dela ut ett flygblad så är det nog. Vi har tappat det i samhället i stort och det känns hoppfullt att se de här mindre grupperna komma med det igen. Om vi mitt i allt vårt kan göra det, så kan ni också. Så om jag vill bjuda in en transperson med stort samhällsengagemang till mina kretsar – hur kan jag göra då? – Skicka ut en öppen inbjudan till RFSL, SFQ, EKHO eller likande. Om någon känner sig trygg, redo och manad så kommer hen att dyka upp. Det kan vara svårt just för att det är så utsatt och eftersom många är så väldigt skeptiska till, rädda för och arga på organisationer som kyrkan, så det kan ta några försök. Men det viktiga är att det finns en vilja och att visa att problemet är uppmärksammat. Och vara beredd på att låta personen som bjuds in sätta regelverket. För där har vi återigen en individ som hela tiden lever ett liv fullt av risker. Om den ska komma och göra det här så måste tryggheten finnas där. Jag tänker att kyrkan behöver vara mogen för att inkludera personer som inte har någon trygghet någon annanstans. Är vi mogna för att skapa den tryggheten? Vi behöver vara det.

LITEN ORDLISTA Transperson: En person som inte alls eller delvis inte identifierar sig med det kön hen har fått tilldelat vid födseln. Kan också innebära att inte följa rådande normer för hur en person med ett visst juridiskt kön ska vara, förutsatt att personen själv identifierar sig som transperson. Ordet är ett paraplybegrepp för många könsidentiteter. Transexuell: en medicinsk diagnos som i Sverige idag är en förutsättning för att få tillgång till nytt juridiskt kön och underlivskirurgi. Intersexperson: Samlingsnamn för ett antal olika tillstånd och diagnoser. Kortfattat en person med ett medfött tillstånd i vilket könskromosomerna, könskörtlarna (testiklar eller äggstockar) eller könsorganens utveckling är atypisk. Att köna: tillskriva någon eller något ett speciellt kön Pronomen: Grammatisk term för ord som används istället för namn, personer eller objekt. T.ex. han, hon, hen, den, det. RFSL: Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter. SFQ: Sveriges förenade queerstudenter EKHO: Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer Källa: RFSL

Text och bild: Maria Gustafsson Korsväg 3 | 2017

Krönika | Tomas Pettersson

Miljön som skapar vårt arv P

å bild har jag sett oss sitta bredvid varandra på en trappa, jag och min morfars mamma Marie. Jag minns det inte, men hon är den äldsta person i släkten som jag har träffat. Marie föddes i slutet av 1800-talet. På svartvita bilder har jag sett henne som ung. Smal, mörk och med lite sorgsna ögon. Jag tänker att vi känner varandra på något sätt. Finns det något av henne i mig? Jag vet ju att vi är släkt, så det är klart – rent matematiskt finns det en åttondel Marie-arv i mina gener. Och så finns det en åttondel Sigurd, en åttondel Josefina och så vidare. Men själva personligheten? Det där som jag tänkte mig som en sorgsen blick, har jag ärvt den också? Det svenska tvillingregistret som startades i början av 1960-talet är världens största tvillingregister, med uppgifter om nära 180 000 individer. Sedan registret startade har tusentals tvillingar fyllt i omfattande enkäter om sin livsstil, genomgått hälsoundersökningar och intervjuats. Det finns en

Korsväg 3 | 2017

stor mängd biobanksprover insamlade, till exempel nästan 15 000 blodprover och över 30 000 salivprover. Att tvillingar är särskilt intressanta ur ett vetenskapligt perspektiv uppmärksammades redan på 1800-talet av den brittiske forskaren Francis Galton. En av hans teorier gick ut på att intelligens kunde vara ärftligt, något som på den tiden var en kontroversiell tanke. För att belägga sina hypoteser jämförde han tvillingar som hade vuxit upp i olika miljö. Enäggstvillingar delar samma DNA och har i princip samma genuppsättning. Men redan i magen börjar de skilja sig åt. När de föds är de inte längre identiskt lika - de har till exempel inte samma fingeravtryck. Det beror på små, små skillnader i livmoderns miljö och på slumpmässiga händelser. I dag anses det belagt att gener förklarar ungefär 70 procent av de skillnader som finns mellan olika individer när det gäller intelligens. När det gäller andra personlighetsdrag, som hur gladlynt eller utåtriktad man

är, skattas de ärftliga faktorerna till ungefär 40 procent – där spelar alltså miljön, som vad man exponeras för under uppväxten, mycket större roll. Det kan röra sig om olika infektioner, trauman, kost, rökning, stillasittande eller miljögifter. I alla kroppens celler finns hela vår arvsmassa, vårt DNA, men det används på olika sätt i olika delar. Det som avgör att en cell blir en muskel och en annan en nerv är epigenetiska koder. Epigenetiken aktiverar rätt del av DNA vid rätt tillfälle, den ärvs vidare från cell till cell, men kan som sagt påverkas av miljön. Flera svenska studier visar att epigenetiska mönster går att ändra, och på kort tid. En studie vid Lunds universitet har nyligen visat att män som gått från ett stillasittande liv till att börja motionera ett par dagar i veckan genomgått epigenetiska förändringar i 7 000 olika gener, som bland annat påverkar lagrandet av fett och risken att drabbas av övervikt och diabetes.

Arv och miljö är alltså inte längre den stora skiljelinjen mellan vad som är påverkbart och inte. Det finns en möjlighet för varje individ att förändra sitt arv, och därigenom påverka sina barns och barnbarns gener. Svaret på min framtid finns inte enbart att utläsa i mina förmödrars livsöden. Förändrar det något för mig, när jag tittar på det gultonade familjefotot? Vad är det som gör att jag fastnat för mamman med de sorgsna ögonen? Är det ett behov av samhörighet? När jag gick på högstadiet kunde vi välja ett extraämne en termin, och jag valde att prova på släktforskning. En gammal tant berättade hur man beställde mikrofilmade kyrkböcker, och så rullade vi fram min farfars fars livshistoria på en svartvit skärm. Hon tolkade de handskrivna anteckningarna, och jag berättade för min farmor vad vi hade fått veta om familjen. Jag minns att det var fascinerade på många sätt. Lite som ett detektivarbete. Med tiden har jag kunnat kartlägga stora delar av min släkt de senaste

Korsväg 1 1 2017

tvåhundrafemtio åren. Var de har bott, hur gamla de blev, vad de försörjde sig med. Historielektioner varvat med fängslande livsöden, men ändå med en viss distans. Så läste jag Karin Bojs ”Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren”. På ett helt nytt sätt lyckas hon placera sig själv mitt i berättelsen om vårt ursprung. Med hjälp av ett enkelt DNA-test kopplar hon sina gener till flertusenåriga ben som arkeologer grävt upp i någon mosse i Västergötland, och till hela Europas urmoder ”Ursula” som levde under den senaste istiden. En av Karin Bojs drivkrafter är att spräcka myter om vår historia. Den ursvenska rasen finns till exempel inte. Det räcker att gå 500 år tillbaka, så har vi var och en haft 50 000 anfäder, och de flesta ”svenskar” är någon gång i historien inflyttade från Centraleuropa och Asien. Med några droppar saliv som insats gjorde jag också ett test. Skickade ett plaströr med en bomullspinne i till ett labb i USA. Bara för att det gick. Resultatet har inte gjort mycket från eller till för den historiska släktforskningen, men en sak var jag inte beredd på. Att jag skulle få en träfflista med (hittills) närmare tusen, nu levande, personer som jag bevisligen är släkt med. Kanske levde vår gemensamma anmoder på medeltiden, men vi är ändå släkt. Vi delar mer eller mindre samma DNA. Bara en av dem känner

Korsväg 3 | 2017

jag sedan tidigare. Några av de andra bor i USA, många i Norge och ett antal i Göteborg. Ska jag ta kontakt med en av göteborgarna? Vad betyder det i så fall att vi, två främlingar, delar en försvarlig mängd DNA? Kommer vi att förstå varandra på ett speciellt sätt? Kommer hen att likna mig? Jämfört med andra relationer brukar jag tänka att det är något speciellt med familjen, eftersom vi inte har valt varandra. Vi hör ihop, och vi måste helt enkelt gilla läget. Men hör jag ihop med min nyfunna DNA-kusin på samma sätt som med de jag har växt upp med? Jag, och säkert många med mig, funderar då och då på varför jag är som jag är. Vad som fick mig att göra vissa val, eller varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer. Är det generna? Ofta försöker jag spegla mig i andra, försöker hitta svaren hos de som haft liknande förutsättningar, och då är ju familjen nära till hands – de har ju haft samma epigenetiska påverkan på sitt DNA som jag. Jag vill hitta likheter för att förstå mig själv, och kanske är det i det lilla livet, i den nära gemenskapen, som jag ser arvet bättre än i det procentuella DNA-arvet som jag delar med namngivna främlingar. Tomas Pettersson

Utanförskap innanförskap OCH

Hösten 2015 förändrades Sverige på flera sätt. Inte minst genom att så många människor kom som flyktingar till vårt land. Eva Glemme är en av de som fick vara med och ställa om kyrkans diakonala arbete.

lyktingströmmen påverkade städerna på ett sätt, men landsbygden på ett annat. En eller flera förläggningar öppnades på en plats där det inte bodde så många personer sen tidigare. Vi i Backa församlingsflyktinggrupp såg vår närvaro som viktig. Det var inte många svenskar som dessa personer träffade förutom handläggare från Migrationsverket och andra myndighetspersoner. Det var en enda lång väntan i en relativt stor isolering. Många tekoppar blev det på olika rum där jag var den enda svenska personen. På förläggningen bodde många eritreanska unga män som lämnat sitt land för att komma ifrån militärtjänstgöring samt några unga kvinnor. De som kom 2015 har nu antingen fått sitt

uppehållstillstånd, blivit avvisade eller väntar fortfarande på uppehållstillstånd. Vad gör att en person blir integrerad i ett nytt land? Vad gör att hen kan känna ett innanförskap i sin nya miljö? Vad kan vi som kyrka och församling göra för att hjälpa till med integrationen? Varför ska vi arbeta med flyktingar? Är inte det statens och kommunens ansvar? Jo, men civilsamhället behövs som komplement och de är klart utsagt från landets ledning. 83 procent av Svenska kyrkans församlingar var engagerade i arbete med flyktingar hösten 2015. I både Gamla och Nya Testamentet återkommer gång på gång vilka vi särskilt ska tänka Korsväg 3 | 2017

mig att satsa på tre personer och sa » Jag”nu bestämde pratar vi bara svenska du och jag”.

på och dela med oss till: i Gamla testamentet står det på många ställen; änkan, den faderlöse och främlingen. I Nya testamentet ställer den rike ynglingen frågan: Vem är min nästa? Svaret blir berättelsen om den barmhärtige samariten. Jesus möter hela tiden människor som står vid sidan av samhället, utstötta, fattiga och sjuka. Det är kyrkans uppgift att möta dem som behöver vårt stöd. Gå en mil till eller ge någon vår ena mantel. Detta sker hela tiden att de som flyttar till egna lägenheter får det som vi inte behöver längre eller som vi en gång köpt men aldrig kommit till användning. På så sätt kan hela hus och lägenheter möbleras och utrustas på ett fantastiskt sätt på bara ett par dagar. Vad är viktigt att tänka på om vi ska vara en del av integrationsprocessen? Jag och många med mig ser fyra spår som är viktiga. Språket är en nyckel till integration. Om du inte kan språket så kommer du troligtvis inte in i det svenska samhället eller det samhälle som du ska in i, vare sig när det gäller personliga relationer eller arbetsmarknaden. Ju tidigare du börjar lära dig några ord och fraser öppnar sig möjligheter. Därför har nästan alla församlingar som arbetar med människor på flykt någon form av språkcafé eller språkträning. Det innebär att man redan under asyltiden kan få bekanta sig med det svenska språket. Väntan kan ju vara två år eller mer så det finns gott om tid att träna språket. Alternativet är att man sover bort sin tid. När uppehållstillståndet kommit börjar SFI undervisningen, men det kan dröja ett tag innan den kommer igång. Vi kan erbjuda träning att våga börja prata svenska. Jag bestämde mig att satsa på tre personer och sa ”nu pratar vi bara svenska du och jag”. De såg lite rädda ut men insåg gan-

Korsväg 3 | 2017

ska snart att detta gav resultat. Rädslan och blygheten försvann. Vi satt och chattade på kvällarna på FB. Ibland såg det väldigt tokigt ut men det var bara att fortsätta. Två av dem hamnade i samma SFI klass och deras lärare som jag råkade känna sa: ”det märks så väl att T och M umgåtts med svenskar. De är i en klass för sig”. Självklart var det mycket deras egen förtjänst och driv som hjälpt dem. Jag har mött alltför många som varit här i två till fem år men inte lyckats lära sig speciellt mycket svenska. De går i skolan eller på SFI men det går inte att förstå vad de säger. Efter ett tag insåg jag att de aldrig får någon chans att praktisera språket. De går på lektionerna och sen umgås de med sina landsmän/-kvinnor. Här tror jag att vi som församling och enskilda personer har en oerhört viktig uppgift att vara ett bollplank och att människor får träna på oss. Vi behöver skapa språkträning som är kopplad till verkligheten och vardagen. Att göra saker tillsammans och träna glosor och enkla meningar. Exempel på aktiviteter: baka, städa, fiska, leka, göra utflykter. Fyra personer som bodde på asylförläggningen var med och arbetade med klädutdelningen. Här fick de chans att lära sig glosor kring kläder och hygienartiklar m.m. Praktik är en annan nyckel. Sedan drygt ett halvår erbjuds inte längre asylsökande praktikplatser utan bara de som fått asyl och befinner sig i etableringsfasen. Den fasen pågår i två år. Jag har sett vad som skett med personer som fått en praktikplats under exempelvis sex månader. Språket utvecklas, självförtroendet växer. Personen har gått från ett utanförskap till en början av innanförskap. Att lära känna svenskar, pröva språket och se att jag duger. Få något att göra istället för att

Foto: Kikki MĂĽrtensson KorsvĂ¤g 3 | 2017

vara sysslolös. I hemlandet har ju alla vuxna haft ett arbete och en utbildning. I många fall en kvalificerad utbildning. Det är inte säkert att du kommer att få fortsätta med ditt yrke i Sverige utan får jobba med något annat. Y var precis färdig tandläkare när han lämnade Syrien 2014. Idag är han klar med sin svenskundervisning och har just avslutat en praktikperiod inom Folktandvården. I höst ska han läsa ett år för att få svensk legitimation. A och R lyckades redan under asyltiden få praktik som lärarassistenter. Detta förändrade deras tillvaro i Sverige. R arbetar nu som ingenjör inom kommunen. A har kämpat med språket under ett par år och nu kommit in på Chalmers vilket var hans högsta önskan. T har efter flera olika tillfälliga jobb, praktik m.m. fått en visstidsanställning inom en matkedja samtidigt som han behöver avsluta sin svenskundervisning. Här har vi en uppgift inom församlingarna i Svenska kyrkan att ordna praktikplatser så att nyanlända får chans att komma ut i arbetslivet och pröva sina vingar. Får man inte praktisera så leder det lätt till segregation och utanförskap. Oftast är en praktikperiod sex månader men det kan också vara ett som-

Korsväg 3 | 2017

marjobb. Fundera över vad ni kan erbjuda i er församling. Varje stift och arbetsförmedling har kunskap om hur man ska göra och vad som gäller. En stor grupp av dem som kommer till Sverige är kristna. De behöver bli delaktiga i en församlingsgemenskap. De söker sig till sina kyrkor, till exempel den syrisk-ortodoxa eller eritreanskt ortodoxa kyrkan. En del kommer från mer evangelikala kyrkor och de finner också sina kyrkor i Sverige. En del söker sig till Svenska kyrkan eller andra svenska kyrkor. Frågan är hur vi får dem att känna sig hemma? Påverkar deras traditioner vår tradition? Kan de bli delaktiga i vår gudstjänst och gemenskap? Jag tror att det krävs en del mod att komma in i en svensk församling och det krävs också tålamod. Några församlingar i vårt stift har sedan lång tid arbetat i områden som är väldigt mångkulturella och jobbat med integration i församlingarna på olika sätt. Ett nätverk finns för liknande församlingar i Sverige och kallas ”Framtiden bor hos oss”. Vad kan vi som är i början av denna resa lära av dem? Exempel på församlingar i vårt stift är Angered, Bergsjön, Biskopsgården/Länsmansgården, Falkenberg,

Vi vill träffa svenskar som inte har betalt för att träffa oss!

Uddevalla m fl. Varje församling behöver fundera hur de vill göra och gärna ta med de nyanlända i denna process. Egentligen är det väl samma saker som är viktiga när en ”svensk” vill komma in i en församling. Jag tänker på delaktighet – att få vara med och forma församlingen och gudstjänsten. Vara gudstjänstvärdar, läsa texter. Att olika språk används i gudstjänsten. Ikoner och möjlighet att tända ljus. Jag vet inte om det enbart är bra att man fortsätter att fira gudstjänst i sin kyrka, men det har en del poänger. Man får känna sig hemma och bevara en del av det som man lämnat. Samtidigt förstärker det i längden utanförskapet och gör att man inte kommer in i den svenska kyrkan. Integrationsprocessen går långsamt. Här finns mycket att samtala om! En fjärde viktig nyckel eller hela nyckelknippan till integration är att möta och lära känna svenskar. I alla de tre områden som jag nämnt ovan så finns kontakten med svenskar med. Det är så grundläggande för att komma in i gemenskap och innanförskap. Om segregeringen cementeras, vilket går fort, är det mycket svårt att förändra till integration. I mitt bostadsområde finns en gata som skiljer ett område från ett annat område. På den ena sidan bostadsrätter och på den andra sidan hyresrätter som till viss del är mycket slitna. Det tar fem minuter att gå från den ena sidan till den andra sidan. Trots att jag bor så nära ser jag inte skillnaderna om jag inte går in i den andra verkligheten. Ja, jag kallar den så. Jag var på nyårsdagen i år bjuden på mat till den andra sidan och blev nästan chockad över vad jag

mötte trots att jag varit i området tidigare. Så nära och ändå så långt ifrån. Dörrar utan handtag, slitna trappuppgångar, lägenheter utan lister. Insåg tidigt att sidorna handlar i olika affärer och min busshållplats skulle kunna vara på många olika platser i världen. Men möter vi varandra? Det ställdes en fråga till några asylsökande om vad de önskade. Ett av svaren blev ”Vi vill träffa svenskar som inte har betalt för att träffa oss”! Vilken utmaning och möjlighet! Det är många organisationer och kyrkor som gör ett oerhört viktigt arbete för att det ska bli en bra integration! Låt oss jobba tillsammans för då blir vi starka, uthålliga och kan göra mycket! Du och jag behövs för att det ska bli integration men det är inte vi som bestämmer hur det ska se ut. Det måste vi göra tillsammans för att det ska bli bra och hållbart. För att det ska bli innanförskap! Eva Glemme Tankarna i denna artikel har jag samlat på mig från hösten 2014 fram till idag. Under arton månader arbetade jag som präst i Backa församling. I juni 2014 öppnades en asylförläggning med ca 200 platser inom församlingens geografiska område. Vi blev en grupp som besökte förläggningen regelbundet och framförallt delade ut kläder. Vi skapade också personliga kontakter. Förläggningen blev transitboende under hösten 2015 och är nu på väg att bli kommunplaceringsboende. Hösten 2015 började jag arbeta med flyktingfrågor på Göteborgs stift och har under den tiden besökt många församlingar och deras flyktingarbete samt lett kurser för samordnare och volontärer.

Korsväg 3 | 2017

Det behövs alltid fler hjälpande händer Väntan på att få höra till är lång och svår för de flesta flyktingar som kommit till Sverige de senaste åren. För många blir det dessutom en dröm som slås i spillror. Då är det viktigt med medmänniskor som finns nära, för att stötta, lyssna, delta. Korsväg har besökt ett frivillignätverk i Vänersborg.

et är Sveriges största asylboende som ligger på Restad Gård i Vänersborg. Tack vare insatser av många frivilliga krafter och organisationer har det blivit ett föredöme och fått beröm av både kungen och ministrar. Men det behövs alltid fler hjälpande händer. – Här bor ca 1 200 människor, berättar Marianne Barrljung från Röda korset. Eftersom Migrationsverket stängt många asylboenden, eftersom man åldersupphöjer ungdomar, eftersom en del hinner fylla 18 år, så placeras allt fler människor här på vuxenboendet. Det är i princip ständigt fullt. – Vi i skyddsnätverket har framfört önskemål om ett speciellt ungdomsboende och ett kvinnoboende, det skulle öka tryggheten. Skyddsnätverket för ensamkommande unga på Restad gård, som man kallar sig, består av ideella från flera olika frivilligorganisationer, som gått samman för att stötta flyktingarna. – Det började med att vi ville stödja integration, berättar Gullvi Flensner från Equmeniakyrkan. I början var allt väldigt positivt, att alla som kom från Syrien skulle få uppehållstillstånd. 2013, 2014 och in i 2015 kom det ju väldigt många. Vi hade en massa språk caféer, vi ansökte och fick bifall om att Västra Götalandsregionen tillsammans med Röda

Korsväg 3 | 2017

korset skulle finansiera ett mobilt trauma- och behandlingsteam. – Men så förändrades lagarna för dem som kom efter november 2015, och det har påverkat oss och vårt arbete väldigt mycket. – Lusten och glädjen har fördunklats, kompletterar Marianne. Det är mycket tyngre idag, för de som finns här och för oss frivilliga. Så många har tappat hoppet. Katarina Ramberg, präst i Svenska kyrkan, håller med. Den positiva stämning som fanns för ett år sedan finns inte längre, folk mår mycket sämre. Många som har placerats på Restad gård kommer från andra kommuner. De känner inga när de kommer. De har tidigare bott på ett s k HVB-hem för ungdomar, kanske haft eget rum, haft vuxna runt omkring sig, fått lagad mat, funnits med i nätverk, gått i skola, fotbollsträning, gått på gym, haft kamrater, kanske stödfamilj. På Restad gård delar många rum med 2-3 andra, man ska laga sin egen mat. Idag finns en affär i området, tidigare fanns det inte det. Restad gård ligger ganska avsides, det är tre kilometer till skolan. Från Migrationsverket får man 71 kr/dag, men inga pengar till busskort. En del skolor bidrar med busskort, andra

Skyddsnätverket för ensamkommande unga på Restad gård består av ideella från flera olika frivilligorganisationer.

inte, så några hoppar av skolan eftersom det blir för dyrt och komplicerat att fortsätta. – Vi såg hur allt successivt förändrades, berättar Lena Hummerhielm från Röda korset. Vi bad Migrationsverket hjälpa oss nå ut till ungdomarna, eftersom det råder sekretess. Vi skulle ju kunna vara behjälpliga. Så när en kontaktperson på Migrationsverket hade uppföljningssamtal med de asylsökande och träffade någon som mådde dåligt, så berättade hon om Skyddsnätverket. Sen fick vi ett förnamn och ett telefonnummer. – Migrationsverket var naturligtvis väldigt oroliga, eftersom det hade varit två självmord i vår region, konstaterar Marianne.

När kvinnorna berättar om allt det som Skyddsnätet gör är det imponerande. Gruppen består av tio aktiva och ytterligare ett antal mer löst knutna till gruppen. I sommar har Lena varit sammankallande. – Jag kör så länge jag orkar. Min man och jag har inte bokat upp något annat i sommar. Det har känts väldigt värdefullt. Mitt engagemang kommer av den rättsosäkerhet jag upplever. Alla de ungdomar vi har träffat kom i september-oktober 2015, många av dem har väntat nästan två år på att få starta sin asylutredning. De skrivs upp i ålder med 2 månader, 6 månader, ett helt år helt utan grund. Fruktansvärt! Korsväg 3 | 2017

Lena har varit lågstadielärare, men också jobbat extra som SFI-lärare. I sommar har hon, tillsammans med P-O Ekdahl, från Salemkyrkan, pensionerad fysik- och mattelärare, haft sommarskola 2 dagar/vecka. Katarina berättar om en kvinnogrupp som Svenska kyrkan initierat, Gullvi om hur man fått besök av ordföranden för Svenska Röda korset, om hur gruppen ordnat fotbollsresor, simskola, minigolf, musikupplevelser, heldagar på Equmeniakyrkans ungdomsgård, Karlsrogården, med aktiviteter både ute och inne, volleyboll, schack, brännboll etc. Dagar när också svenska ungdomar varit med och gruppens egna barn och barnbarn. – Vi får inte glömma den härliga simskolan för kvinnor, minns Marianne med ett stort leende. Med 51 kvinnor, de flesta klädda i heltäckande burkini. Många lärde sig simma och vilken glädje, lekfullhet och plaskande alla kände när de fick komma till simhallen. Idag finns ca 90 ungdomar på gruppens lista, 90 personer som har fått ett telefonnummer som de kan ringa, som vet att det finns någon som bryr sig om dem Att man lyckats med så mycket beror just på glädjen i att ha en grupp tillsammans. När de berättar låter det som att de är en kombination av socialsekreterare, god man och kontaktperson, något som ju ungdomarna har förlorat när de flyttat till ett vuxenboende. – Ja, och så är vi lite mammor också! Vi vill vara den vuxne de inte har, ge dem ett vuxenstöd. Det är vårt syfte! Bland ungdomarna själva, som riskerar att skrivas upp i ålder och flyttas till t ex Restad gård, finns en stor oro. Man hör talas om droger, om otrygghet, om att många av de vuxna vänder på dygnet, de har ingen anledning

Korsväg 3 | 2017

att gå upp tidigt. Det blir väldigt högljutt på kvällarna, så det blir svårt för ungdomarna att kunna göra sina läxor, kunna komma i säng tidigt och sköta sin skolgång. Men Marianne vill ge beröm till fastighetsägaren, Niklasberg AB och dess norska ägare Hans Kristian Voldstad. – Fastighetsägaren är ambitiös och vill att det ska vara ett bra asylboende. De är aktiva och försöker skapa goda förutsättningar. De har jobbat mycket med en skulpturpark på området, tillsammans med Hushållningssällskapet har de finansierat odlingslådor nere vid vattnet, byggt fotbollsplaner, ett ungdoms aktivitetshus med gym, startat språkutbildning för asylsökande mm. Men trots detta finns ändå mycken smärta. Lena berättar om ”sin” afghanske pojke, som bodde hemma hos hennes familj och som utvisades till Kabul den 13 december. – Han åkte med det första chartrade planet, säger Lena. Han fick 362 kronor av Migrationsverket när han gick av planet. Vi hade naturligtvis gett honom pengar – och det har vi ju fått fortsätta att göra, för hur skulle han annars klara sig? Vi har tät kontakt. Marianne berättar att detta gäller för de flesta ungdomar som har en svensk familj eller f d god man som fortsätter att stötta dem. Utan dem hade de inte klarat sig. – Så det hade väl varit bättre för Sverige om de hade fått stanna kvar i Sverige. Då hade pengarna spenderats här hemma! – Jag tänker på alla dessa människor, säger Lena, på lärare, socialsekreterare, gode män som lever i den här smärtan, som känner att detta inte är rätt. Samtidigt är man så maktlös, man når inte fram. Jag skickade 250 brev till riksdagsledamöter för ”min” kille och jag

fick bara tre personliga svar. Jag vet ju inte om de andra ens läst. Och vi är ju så många som har skickat brev och försökt skapa opinion. Men då är det kanske så att majoriteten av svenska folket inte håller med er, som tycker att de kan gott utvisas? – Jag tror det handlar om makt, säger Katarina. Politikerna tror att majoriteten inte vill stoppa utvisningarna och de vill sitta kvar vid makten. Men de tänker inte på att många av oss andra blir så desillusionerade och sorgsna. Blir det ett hårdnande samhälle, eller ett samhälle där folk slutar bry sig? Och var tog all den fantastiska värmen vägen, när flyktingvågen kom? Vårt samtal på Restad gård böljar vidare. Vi pratar om rättsosäkerhet, om åldersuppskrivningarna, om tvivelmålets fördel, om selekteringen i asylprocessen. Marianne konstaterar att gruppen är väldigt frustrerad och besviken över att utvisningarna inte stoppats. – Det är skamligt och vi kommer att få skämmas över detta.

Dessutom måste lagarna förändras, säger Gullvi. Vi har nu en tillfällig lag, måtte den bara inte bli permanent. – Jag tycker inte vi lever upp till alla människors lika värde, jag skulle vilja anmäla Sverige till EU-domstolen. Avslutningsvis enas gruppen om att önska att alla som läser Korsväg borde ta kontakt med frivilligorganisationerna. Det finns så många organisationer och det finns så många olika sätt att hjälpa till! Text: Agneta Riddar, foto: Kristoffer Riddar

Korsväg 3 | 2017

Mod gör gott Joachim Gauk är präst och medborgarrättskämpe från gamla Östtyskland. Han var en frontfigur för den fredliga revolutionen som ledde till murens fall 1989 och han kom att bli förbundspresident i det förenade Tyskland. Gauks liv personifierar det tyska ordspråket Mut tut gut – Mod gör gott!

ad händer när politisk erfarenhet och religiös erfarenhet möter varandra? Den tvärsäkre svarar genast: Då blir det problem. Religion är farlig. Se bara på den medeltida, totalitära och brutala världsbild som IS ”missionerar” med i Mellanöstern. Ja visst. Men frågan är inte så enkelspårig. Låt oss istället fråga så här: Vad kan hända när det är tvärtom? När kristen erfarenhet möter en totalitär politik i en ateistisk stat som gör allt för att härska över medborgarnas själar, där människorna snarare upplever sig som interner och inte som medborgarna? Vad är det då att vara kristen? Att vara kyrka? Är det över huvud taget möjligt att någon då kan resa sig och utvecklas till en ”frihetens apostel”? Ja, det är möjligt. Ty med denna fråga har vi kommit till Joachim Gaucks livsberättelse.

Korsväg 3 | 2017

Han växte upp i f d DDR i en familj som av Stasi stämplades som ”statsfientlig”. På olika sätt utsattes han också för Stasis trakasserier. Han ville bli journalist men fick inte studera det ämnet som krävdes, germanistik. Istället tilläts han studera teologi, som han först inte hade en tanke på. 1965 fick han tjänst i den lutherska kyrkan och profilerade sig snart som protestantiskt-politisk präst och medborgarrättskämpe, som alltefter också blev medgestaltaren av den tyska återföreningen 1989. 2012 utsågs han till förbundspresident för det återförenade Tyskland. Och i år kommer Joachim Gauck till Bokmässan i Göteborg. Men då inte som förbundspresident utan som nybliven pensionär fylld av politiska och kristna erfarenheter både från en diktatur men också från en demokrati.

I en lärobok för ”marxistisk-leninistisk sociologi” slås det fast att det är i det socialistiska samhällssystemet som det för första gången i historien är möjligt att inom samtliga samhällsområden utveckla talanger och förmågor i massor hos den yrkesarbetande befolkningen. Detta, säger läroboken, har avgörande konsekvenser för både religion och kyrka. Bland annat tillskrivs religionen en låg samhällelig utvecklingsgrad, vilket just förhindrar tillväxten av talanger och färdigheter hos arbetaren. Kyrkans funktion är relaterad till den utsugande klassen, som redan i sig är ett motbevis av den påstådda religiösa läggningen av människan. Därför är den enda vägen att bli fri från både religion och kyrka att bygga samhället på socialistisk grund. Det är då som varje enskild människa får makten att själv planera och styra sitt liv på vetenskaplig grund. Inför denna politiska maktfullkomlighet ställer sig ögonblickligen frågan hur kyrkan inte bara kunde finnas till i DDR utan dessutom kunde bli den konkreta basen för den inrikespolitiska oppositionen? Och inte nog med det: Hur kom det sig att det var kyrkliga

representanter och sammanslutningar som banade vägen för DDR’s undergång och som dessutom tog aktivt del i det politiska återföreningsarbetet? Den tyska demokratiska republiken, DDR, grundades i oktober 1949. Men först på 1980-talet bildades den första politiska oppositionen. Anledningen då var att skapa en organisation för värnpliktsvägran. Och det var under kyrkans tak som de första pacifistiska grupperingarna kom till. Inspiration fick man bland annat från ”Solidarnosc” i Polen. Redan på den här tiden var målet för oppositionen inte bara reformeringen av systemet utan dess avskaffande. Att hävda pacifism fungerade utmärkt som ett sätt för att ställa statens trovärdighet på prov. En stat som öppet propagerar för fred och avspänningspolitik men samtidigt förföljer den pacifistiska oppositionen inom landet förlorar sitt ansikte både nationellt och internationellt. Därmed var staten tvungen att retirera. Och tolerera. Efter denna seger mot staten följde nu ständiga eskaleringar. Nästa tema för de oppositionella grupperingarna blev miljöfrågor och frågor om de mänskliga rättigheterna. Man Korsväg 3 | 2017

Foto: Thinkstockphoto

organiserade s k ”fredsverkstäder”, upprättade namnlistor, appeller och upprop. Så växte den oppositionella basen hela tiden med Stasi i hälarna. Genom att de oppositionella grupperna kunde samlas under den protestantiska kyrkans tak (medan den katolska kyrkan höll sig avvaktande) blev just stat-kyrka-relationen den hårdaste inrikespolitiska stridsfrågan. Till en öppen konfrontation mellan kyrkan och staten kom det i början av 80-talet i samband med den ekumeniska aktionen ”Schwerter zu Pflugscharen”, som var en del av detta års fredsdekad. Många satte en applikation på kläderna, en synlig symbol för krav på militär nedrustning. Framför allt många unga ansåg att DDR-staten blivit alltmer militant och att värnplikten gjorde det svårt att börja studera. Så fick polisen statens order att ”återställa ordningen”. Men också detta resulterade i en prestigeförlust för staten samtidigt som det synliggjorde kyrkans växande inflytande. Från och med nu kunde staten inte längre ignorera kyrkan. Det var i denna situation som unga kristna började med den s k ”Fredsbönen” varje måndag kl.17.00 i Nikolaikyrkan i Leipzig som sedan utvidgades med åtföljande demonstrationer. Kyrkan hade upptäckt sin identitet som en lärande kyrka och kallade nu till regelbundna träffar fyllda av spännande och inspirerande samtal. Man började också inse att det krävdes tid för att förverkliga hoppet om fred.

Korsväg 3 | 2017

Även utländska deltagare kom till fredsdekaden, vilket gav mod för kyrkan i DDR att genomföra dekaden inte bara vart tionde år utan årligen under 10 dagar. Dagar för att reflektera över fred och förmedla erfarenheter om ”kraften som finns i svagheten” , om vägar att finna mod och hopp genom tron. Så var det 1986 dags igen för en ny kyrklig aktion, ”Initiativ för fred och mänskliga rättigheter”, som hölls som en sympatiförklaring för den ungerska kontrarevolutionen 1956. Aktionen var lagvidrig, men DDR-ledningen var oförmögen att agera. Senast nu var marken beredd för statsmaktens slutgiltiga fall. 1987 deltog kyrkliga grupperingar i den så kallade ”Olof-Palme-Friedensmarsch” med bland annat regimkritiska banderoller. Något som aldrig tidigare förekommit i DDR:s historia. Inte heller nu inskred statsmakten, samtidigt som kyrkan erövrade en betydande plats i offentligheten. Maximen från den ovan citerade läroboken i sociologi från 1969 om att bekämpa religionens och kyrkans existens med det socialistiska statssystemet har nu på ett verkningsfullt sätt satts ur kraft av kyrkan och dess representanter. Som sagt: Mod gör gott! Senast med Gorbatjov kom ett uppvaknande i det politiska systemet i DDR. Men inte för att inleda en förnyelse och reformation utan tvärtom för att vända utvecklingen bakåt och detta med hjälp av Stasi. Detta ledde till

Även om socialismen har fått vika i Östtyskland så är ateismen fortfarande stark.

en eskalation av aggressioner och vrede inte bara från oppositionen. Nu stod även folk i allmänhet mot Stasi, alla frustrerade DDR medborgare som nu visade allt mindre lydnad mot statsmakten. De trodde inte längre på en positiv utveckling av landet. I detta läge insåg även Stasi att det fanns en realitet som inte längre kunde ändras med våld. Historien fick nu ha sin gång istället. Och nu var det återigen kyrkans förtjänst att hon i denna eskalerande krissituation med stor förmåga och kraft kunde förhandla med staten om nödvändiga förändringar och så bevara Östtyskland från ett inbördeskrigsliknande tillstånd. I allt detta kan man ana budskapet från kyrkan: Vi kräver demokrati och inte socialism! Efter 40 år av kamp och anpassning, motstånd och lojalitet, konfrontation och kooperation, inblandning och avhållsamhet i politiska frågeställningar har kyrkan i DDR med hjälp av ett klokt taktiskt sinnelag kunnat stärka sin plats i samhället och till och med blivit den viktigaste inrikespolitiska faktorn på vägen till ett återförenat Tyskland. Samtidigt är det viktigt att slå fast att inte alla kyrkomedlemmar, inte alla församlingar hälsade de ovan beskrivna politiska och kyrkliga initiativen välkomna. Många bedömde det vara omöjligt att få DDR på fall. Bland dessa inomkyrkliga kritiker fanns därför en stark opinion för en reformerad socialism i ett förnyat DDR. Man ville se kyrkan inte bredvid socialismen utan inom socialismen. Det är bland annat här som det också rotade sig ett motstånd mot återföreningen, en polarisering mellan ”vi-och-dom”, mellan ”ossis och wessis”. Ur det perspektivet var det lätt att säga: ”inte allt var dåligt i DDR. Här gick ingen arbetslös…”

Efter mer än 25 år av den tyska återföreningen är det lätt att konstatera, att även om socialismen har fått vika i Östtyskland, så är ateismen fortfarande stark. Östtyskland har uppenbarligen varit ateistiskt för länge. För många är religion ett okänt begrepp, med andra ord inget viktigt. Det är inte med agg man ser på kyrkan. Man vet helt enkelt alldeles för lite om kristendomen och kyrkan. Men detta verkar å andra sidan ha lett till att just kyrkans representanter idag är överproportionerligt representerade i den kommunala politiken. De bär tydligen med sig ett större medmänskligt perspektiv och ansvarskänsla för samhälleliga angelägenheter än övriga medborgare. Är det därför det varit möjligt att två östtyska personer – en präst och en prästdotter – återfinns i Tysklands högsta statsledning: Joachim Gauck och Angela Merkel, förbundspresident och förbundskansler? Är det så att mötet mellan kristna erfarenheter och auktoritär politik har ett meritvärde i en demokrati och t.o.m. kan ge politisk makt? Att under många år ha levt och agerat som ”den andre” kan detta öppna för nya utvecklingsmöjligheter när friheten ges? Kan det vara så att den som lärt sig att hävda sig trots starka motkrafter kan nå framgång i friheten? Både Gauck och Merkel sattes i DDR under tryck för att de var kristna. Återigen. Mod gör gott. 2012, nästan på minuten då Joachim Gauck nominerades till tyska förbundsrepublikens nye president publicerade han en bok som snabbt blev till en bestseller. ”Freiheit. Ein Plädoyer” heter boken. Den har inte mer än 62 sidor. Här sammanfattar Gauck hur han tänker och varför. Boken hade lika gärna kunnat ha titeln ”Friheten. En predikan”. Kärnbudskapet är förstås friheten. Vid något tillfälle Korsväg 3 | 2017

sade han: ”Min älskling heter frihet”. Och därmed menar han också ansvar, tolerans och demokrati som ryms inom friheten som samlingsbegrepp. Men det är inte pubertetens eller revolutionens frihetsbegrepp som han tar som sin utgångspunkt. Han letar efter en variant av friheten ”som man inte behöver vara rädd för”. Friheten ska vara ”för” eller ”till” något. Den ska ha social hållbarhet. Längtan efter frihet leder till gestaltningen av en frihet under ansvar. Bara så undviker makten risken att perverteras. Men risken å andra sidan är att man kan förledas till att tillämpa friheten som sitt personliga projekt. Denna lockelse måste övervinnas för att kunna säga ”ja” till möjligheterna att både skapa och medskapa för det gemensamma goda utifrån Bibelns skapelseberättelser och dess teologier att människan är Guds skapade medskapare. Man finner inte lyckan i ”schlaraffenland”, men väl när man börjar ”finnas till som medborgare genom att handla myndig och ansvarfullt”. Alldeles med tydlig anknytning till 1 Mos 1:28: Människan är skapad till Guds avbild för att härska över jorden – med den ”underbara förmågan att ta ansvar” kompletterar Gauck. Att vara likgiltig och oengagerad är för Gauck ett annat ord för ansvarslöshet. Äkta tolerans växer fram ur de egna grundvärderingarna. Därför är det nödvändigt att fråga: Vilka är de grundläggande normer som är viktiga och hälsosamma för vårt samhälle? Människor som har en tydlig värdegrund är också människor som är beredda att erkänna främlingens människovärde, som ser i den andre Guds avbild och därför är mindre rädd för den andre. Alla vill vi leva med värdighet och respekt, skriver Gauck. Och man hör ett eko från ”det dubbla

Korsväg 3 | 2017

kärleksbudet” och ”den gyllene regeln”. Det är tydligt att Gauck hämtar sin etiska kompass från Bibeln, ”för mig är den religiösa värdeorienteringen stark”. Därför kan han också uttrycka sin besvikelse över att det finns människor ”vars lycka innebär att ha det materiellt bättre imorgon än idag. Detta är en naiv reducering av livslyckan”. Gauck visar sig också vara en ivrig kämpe för de mänskliga rättigheterna. De måste försvaras mot despoter och extremister. Det största politiska målet är freden. Gauck använder en slogan från sin tid som politisk-protestantisk präst i DDR: ”Entfeindet Euch” (på svenska ungefär ”avfiendifiera er”). Men Gauck menar också att det finns konkreta situationer då passivitet och att avstå från motangrepp kan leda till att ge förtryckaren och aggressorn fritt utrymme och till att tolerera deras förtryck. Som exempel nämner han Hitler; en befrielse från Hitlerdiktaturen hade bara varit möjligt med beväpnade krafter. Men å andra sidan kan vi göra oss skyldiga genom båda, genom att säga ja eller nej till militärt våld. Även om vårt demokratiska system inte är perfekt så är det ändå kapabelt att vara lärande och receptivt. Gauck känner inte till någon bättre variant. Och system som bygger på autokratier och där den enskilde försvinner i ett kollektiv ska absolut inte ges en chans. Mot slutet av sin bok önskar sig Gauck ett ”tolerant, normmedvetet samhälle som utvecklas framför allt med kärlek till friheten och där friheten också innebär ansvar” bland annat ansvar för demokratin. Heinz Jackelén

Joachim Gauck tillsammans med den polska frihetsk채mpen Lech Walesa p책 Brandenburger Tor i Berlin under firandet av 25-책rsdagen av murens fall 2014. Foto: Fabrizio Bensch

Korsv채g 3 | 2017

PAULUS brev till

svenskarna 1

1 Nåd och frid, kära systrar och bröder i Kristus. 2 Ni har en lång och god tradition av att hjälpa människor i tredje världen. Ni har skickat pengar, mat och kläder, hjälparbetare och missionärer. 3 Ni vet att ni har det gott ställt och att många andra inte har det så bra. Ni har gjort ett gott arbete. 4 Vi gläder oss också över det arbete som pågår över hela vår jord för att gestalta Kristi kärlek. Vi skriver för att uppmuntra er i ert fortsatta arbete med människor som tvingats lämna sina hemländer och befinner sig i en utsatt position. 5 Situationen har förändrats. Problemet finns inte bara på bortaplan utan också på er hemmaplan. 6 Nöden finns utanför er dörr! Och nu står ni där handfallna och vet inte vad ni ska göra. 7 Ibland liknar ni strutsen som gömmer sitt huvud i sanden för att slippa se och höra och engagera sig. 8 Ibland gör ni riktigt goda insatser för flyktingar och invandrare, som i integrationsarbetet.

Korsväg 3 | 2017

1 Vi vill dela med oss av de erfarenheter vi gjort. Vi tror att man inte kan överskatta vikten av medvetenhet i frågor som rör begreppen ”vi” och ”dom”, gränssättning samt makt. 2 I strävan efter självinsikt och medvetenhet är det viktigt med reflektion, möten och samtal. 3 Det är inget fel i att det finns grupper som är ”vi”, tillhörighet är en nödvändighet för människan. Men hur förhåller ”vi” oss till de andra? 4 Hur agerar ”vi”? Arbetar ”vi” för att den som upplever sig som ett objekt ska kunna bli subjekt i sitt eget liv? 5 När man är maktlös upplever man sig som ett objekt. När man däremot upplever att man kan påverka uppstår en känsla av makt. Då ser man sig som ett subjekt. 6 Kyrkans uppgift måste vara att underlätta övergången. Att stötta är vår uppgift. På det sättet skapas möjlighet att komma hem, här i det nya landet. 7 Inte heller gränser behöver vara något negativt. Att vara tydlig är inte detsamma

som att vara exkluderande. Att inse sin egen makt är också viktigt för den som arbetar med utsatta människor. 8 Att förneka den makt man faktiskt har leder till större risk för maktmissbruk än att acceptera den och använda den med kärlek och ansvar. 9 Många människor har flytt till Sverige, men ni kan inte fly den nöd som kommit till er. Ni måste vakna på allvar och visa barmhärtighet, omsorg och gästfrihet och vara medmänniskor i denna nya tid. 10 Nöden är en kallelse till er att vakna som kristna. Vi lever i en tid då kärleken kallnar. Men ni som kristna får inte kallna i era hjärtan eller i er iver att tjäna Gud. 1 Det är i mötet med medmänniskan vi har bästa möjligheten att möta Gud! 2 Öppna hjärtat för den Heliga Anden, Hjälparen! 3 Stora välsignelser väntar er om ni tar emot ”de nya svenskarna” som Gud sänder

till er. Välsignelser, som vi beskriver med dessa verser: 4 Vad vore mitt rum utan din närvaro? Vad vore mitt rum utan ditt skratt? Dina tårar? 5 Vad vore jag utan din andedräkt som snuddar vid min kind? Mitt rum blir ett hem när du kommer mig till mötes över tröskeln. 6 Jag får bruk av mina öron till ditt skratt och dina tårar. Mina ögon får vila av att se på dig. 7 Min fantasi och nyfikenhet får syre när du delar med dig av ditt till mig. Med dig är jag allt, kan allt, vågar allt, vill allt. Vad vore jag om du inte fanns? 8 Nåd och fred från vår Herre Jesus Krist, önskar Paulus.

Kommentar till Paulus brev till svenskarna TILLKOMST OCH FÖRFATTARSKAP Brevet är högst troligen inte författat av Paulus utan av några av hans lärjungar. Anledningen till denna ståndpunkt är bland annat att det framgår av brevet att det är skrivet till församlingar i Sverige och några sådana fanns ej då Paulus levde. Brevets beskrivning av starka migrationsströmmar som når Sveriges gränser, integrationsarbete och dess uppehållande vid problemet kring ”vi och dom” speglar en situation i Sverige och i församlingarna där under 2000-talets första decennium. Den insikt av svårigheter och glädjeämnen i arbetet med flyktingar och invandrare som brevet ger uttryck för tyder på att det är skrivet av en person, eller personer, som varit

insatta och engagerade i sådant arbete. En näranalys av språket tyder också på att brevet är en redigering av tre ursprungliga brev till svenskarna. Tydligast märks det i poemet som stilmässigt bryter av från det övriga brevet.

BAKGRUND Situationen på jorden runt det andra millennieskiftet kännetecknades av en globalisering vars like man aldrig förr skådat. Varor, tjänster och pengar flödade fritt över jorden samtidigt som fattigdom, krig och orättvisor ledde till stora flyktingströmmar. Västvärlden och Sverige tog emot en del av dessa flyktingar. Där var det dock inte säkert att man fick stanna, fick ”uppehållstillstånd”. Därför ”gömde” sig många, det vill säga stannade Korsväg 3 | 2017

kvar i landet utan uppehållstillstånd och försökte klara sig tills de eventuellt kunde få sin sak prövad igen. I Sverige hade man haft en relativt stabil situation från mitten av 1900-talet, med goda ekonomiska förutsättningar och en relativt trygg omvärld. Man talade i Sverige om enhetssamhället och syftade på vad man menade var ett gemensamt delande av kultur, religion (kristendomen) och en gemensam värdegrund. Men detta var under förvandling vid millennieskiftet. Den så kallade ”Svenska kyrkan”, som fram till år 2000 varit statskyrka, hade tappat både medlemmar och makt, även om den – liksom andra samfund – fortfarande hade en röst i samhällsdebatten. Kampanjerna Påskuppropet och Flyktingamnesti 2005 är exempel på hur kyrkorna i Sverige tog strid mot den dåvarande asylpolitiken och fick politiska förändringar till stånd. Kyrkornas öppenhet mot omvärlden ledde till att man fick ta emot flyktingar rakt in i sina kyrkorum. Det ledde till möten med en oerhörd mångfald i fråga om kultur, religion och etnicitet, men också möten med många trasiga och till kropp och själ plågade människor. Situationen var alltså ny för Svenska kyrkan: en försvagad ställning i samhället kombinerad med mötet med mångfald och utsatthet. Det svenska samhället hade svårt att finna tillräckligt goda strategier att möta invandring och mångfald på ett bra sätt. En socioekonomisk segregation uppstod med en stark uppdelning i fattiga och rika bostadsområden i de stora städerna. I otryggheten som kännetecknade den samhällssituation som här beskrivits fick främlingsrädsla och rasism ett utökat spelrum.

Korsväg 3 | 2017

Så lyckades till exempel politiska partier med främlingsfientlig och nationalistisk ideologi ta plats på rikspolitisk nivå i ett antal länder i Europa. Även i Sverige stärktes sådana grupperingar. Partier och grupper med främlingsfientlig, nationalistisk agenda och kritiska till mångkultur, tvingade fram en debatt som resulterade i en gradvis normalisering av rasismen. Att betona kulturella skillnader och bevara det höga välståndet blev viktigare i den debatten än att stödja utsatta människor. Också i Svenska kyrkan fördes denna debatt. En av de bakomliggande frågorna i Paulus brev till svenskarna är hur kyrkan kan stå emot denna typ av främlingsfientliga strömningar – strömningar som också sökt sin väg in i kyrkan. Vilka strategier kräver det?

TEOLOGI Kyrkan och makten – att gå från objekt till subjekt. Brevets diskussion av begreppen ”vi och dom” speglar situationen i landet. I den offentliga debatten och i samtal runt köksborden hamnade man ofta i generaliseringar och ett ”vi och dom”-tänkande. ”Vi” representerade de ”etablerade svenskarna”, som bott i landet i generationer, och ”dom” var de ”nya svenskarna” som kommit med de senaste migrationsströmmarna. Detta märks också i brevet, även om det finns tendenser till att problematisera kategorierna ”vi” och ”dom”. Man skriver om grupper som är som ”vi”, i plural, och ”vi” refererar inte bara till tillhörighet utan också till frågan om makt. Ett annat uttryck för brottningen med och ifrågasättandet av kategorierna är att man skriver om hur den som upplever sig som objekt ska kunna bli subjekt i sitt eget liv och ”på det sättet … komma hem, här i det nya

Brevet speglar de starka traditioner av gästfrihet i bibeln som vilar på erfarenheten av att själva vara flykting och främling i ett annat land.

landet”. Att bli subjekt i sitt eget liv, att få makt över sitt eget liv, är det som gör att man ”kommer hem”, inte primärt att man ser ut eller beter sig på ett visst sätt eller anammar en kultur eller annan grupps koder. Kyrkans uppdrag blir att stötta i övergången från att vara objekt till att bli subjekt. I texten kan vi se att församlingsarbetarna själva insåg den makt de hade. De hade tydligt upplevt maktskillnader i mötet med svårt utsatta och marginaliserade flyktingar. Skribenterna skulle önska att det var annorlunda, men förhållandena var generellt sådana att ”vi” hade makt och ”dom” var maktlösa. I texten påpekar de vikten av att inse och förhålla sig till den egna maktpositionen. Makt är lika med ansvar, är den syn de förmedlar.

när det sägs att det är ”i mötet med medmänniskan vi har bästa möjlighet att möta Gud”. Det speglar också det lärande författarna upplevt i sitt arbete. Poemet i slutet av brevet är ett konstaterande av detta. När författarna till brevet skriver att ”stora välsignelser väntar er om ni tar emot de nya svenskarna som Gud har sänt er”, så kan det vara detta de menar. Det sägs inte exakt vilka välsignelserna är, men att immigration historiskt sett har bidragit mycket till det svenska samhället visste man. Detta kan också sättas i relation till texter i Bibeln där immigration ses som något positivt, t ex Jesaja 60:11. ”Dina portar skall aldrig stängas, de skall stå öppna dag och natt, så att folkens rikedomar kan föras till dig och deras kungar ledas dit in.”

Mångfald. I detta sammanhang är det också möjligt att diskutera frågan om gränserna för kyrkan. ”Det är i mötet med medmänniskan vi har bästa möjligheten att möta Gud!”, skriver författarna. Formuleringen leder tankarna till texten om Människosonens dom i Matteusevangeliet där Jesus säger. ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös [flykting] och ni tog hand om mig…” (Matt 25:35). Genom att möta den andres behov möter vi Gud: så skulle man kunna förstå det Jesus säger och brevförfattarnas insikt. Men är det inte mer än en behövande Gud vi möter i den andre? I texten om Jesus möte med den kanaaneiska kvinnan (Matt 15) blir Jesus i dialogen ”uppläxad” av den främmande kvinnan och lär sig något nytt om Gud. Brevförfattarna delar denna erfarenhet. Det är inte bara ett välgörenhetsperspektiv som kommer till uttryck

Gästfrihet. Brevskrivarna önskar att mottagarna av brevet ska vakna och visa barmhärtighet, omsorg och gästfrihet. Är detta då helt okontroversiellt och ofarligt? Kommer det bara välsignelser om man visar gästfrihet? Nej, också här förmedlas brevskrivarnas erfarenhet. De har suttit i riktigt svåra möten, möten med människor som man inte alls känner att man har något gemensamt med, med en helt annan gudsbild, människosyn, kvinnosyn och så vidare. Jobbiga möten med människor som bär på så svåra trauman att det de berättar går direkt in i hjälparen och riskerar att ta över hela hans eller hennes liv. Brevet speglar de starka traditioner av gästfrihet i bibeln som vilar på erfarenheten av att själva vara flykting och främling i ett annat land. Stråk av detta kan återfinnas genom hela bibeln: Adam och Eva kastas ut ur Edens lustgård, Jakob blir ”ekonomisk” flykting i Egypten, Moses flyr först från Egyptens Korsväg 3 | 2017

förtryckande ordningsmakt till Midjan och sedan med hela Israels folk till Kanaan, delar av samma folk blir förvisade till Assyrien och Babylonien, Jesusbarnet blir flykting i Egypten och den efterlyste Jesus måste gömma sig i Efraim (Joh 11), Paulus kommer som skeppsbruten ”båtflykting” till den gästfrie Publius på Malta (Apg 28) och Johannes skriver enligt traditionen bibelns sista bok som förvisad politisk flykting på Patmos (Upp 1:9). Det starkaste bibelvittnesbördet hör vi dock från Sara och Abraham när de får besök av tre änglar (1 Mos 18). Det gamla paret med erfarenhet av flykt från Ur till Kanaan och från Kanaan till Egypten är nu tillbaka i Kanaan igen. Etablerade och integrerade öppnar de sina armar och sina tält för de tre främlingarna som står därute, och som de tar för vanliga människor. Fast kanske skulle de ha stängt om sig? I Koranens återgivande av händelsen skrivs den radikala gästfriheten in i texten på ett annat sätt än vi omedelbart kan se i Första Mosebok: Men när han såg att de inte sträckte fram sina händer mot födan, blev han rädd [att de hade onda avsikter]. [Men] de sade: Var inte orolig! Vi har sänts av Lots folk (Sura 11:70). Abraham blir rädd när han ser att de tre främlingarna inte tar emot maten han ger dem. Att inte ta emot det som ges var enligt traditionen i Mellanöstern att visa fiendskap. Änglarna/ främlingarna måste då betyga att de kommer i goda avsikter. Men Sara och Abraham hade genom att räcka fram maten utan att veta vad de hade att vänta sig redan visat på gästfrihetens radikala väg. ”Är de vänner eller fiender, kommer de för att erövra våra hem och liv?” Kosta vad det kosta vill: det gamla paret öppnar sitt hem för främlingarna.

Korsväg 3 | 2017

I den nytestamentliga text som direkt refererar till Sara och Abrahams möte med de tre främlingarna/änglarna blir motivet till gästfriheten att man kan bli belönad för att man öppnat sitt hus för främlingen: ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det” (Heb 13:2). Men ska motivet till gästfrihet, till flyktingmottagandet, ytterst vara att ”vi” kan vinna på det, att ”vårt” samhälle och ”vår” kyrka berikas av mångfalden? Sammanfattningsvis är Paulus brev till svenskarna ett tidstypiskt dokument som speglar situationen i kyrkan och samhället under det första decenniet av 2000-talet. Det talar starkt för en kyrka som tar emot flyktingar och hittar vägar för ”de” att bli ett ”vi”, där objektet kan bli subjekt och bidra till den mångfald som människor lever i. Det är ett tidstypiskt dokument, men det har också något att säga till varje tid om vårt ansvar som människor och kyrka i förhållande till den nöd och det lidande som är en ofrånkomlig del av vår verklighet. Lena Blom, Christina Byström och Henrik Frykberg ”Paulus brev till svenskarna” är ett resultat av tre dagars reflektion på pilgrimscentrum i Vadstena 2009 kring ett integrationsarbete i fyra församlingar i Göteborg under namnet ”Ny i Sverige”. Deltagarna var alla medarbetare i projektet. I församlingarnas vardagliga arbete sker ständiga möten med människor vars bakgrund, erfarenhet, kultur och tro är en annan än den vi är vana vid. Vad gör det med oss som kyrka? Hur påverkas jag av mötet med den andre? Finns det ett ”dom” eller är vi alla ”vi”? Tidigare publicerat i ”Där främlingskapet bryts kan en ny värld börja” Ascus förlag 2010

Att vara kyrka i vardagen

Befriande berättande

Kommer Svenska kyrkan finnas Utmaningsom 100 år? Brännande, spändriven nande och kanske lite skrämundervisning mande fråga? Varför skulle inte Jakob Wirén kyrkan göra det, kan man ju Verbum tänka. Det enkla svaret är att all statistik pekar åt det hållet. Vad kan vi göra åt det, vill vi göra något åt det? Blir ju en naturlig följdfråga. I denna bok tar Jacob Wirén upp just dessa frågor och går igenom några länders pedagogiska syn på mission. Inledningsvis görs en beskrivning av hur den Norska kyrkan har tagit sig an kristendomsundervisningen i skolan. Trots att det finns olika inriktningar inom den Norska kyrkan, har man lyckats att få en gemensam plattform för detta arbete. Vidare beskriver Wirén hur den Engelska kyrkan arbetar med ”Fresh expressions of church”, ”Nya sätt att vara kyrka”, Messy church och Pilgrim samt Goldy Play med ursprung från USA. Svenska kyrkan står inför många utmaningar i framtiden. Hur ska Svenska kyrkan vara del av människors vardag och liv i framtiden? Denna bok bearbetar dessa frågor utifrån ett pedagogiskt perspektiv. Är detta sätt att arbeta något för vår i kyrka? Många församlingar har redan påbörjat och blivit inspirerande av både Norge och England. Wirén både beskriver modellerna och problematiserar dem. För dig som är intresserad av dessa frågor är boken matnyttig, inspirerade och du får mycket med dig för att tänka framåt i ditt eget arbete, både på församlingsnivå och på nationell nivå. Så ta dig tid, greppa boken och läs!

Det är inte svårt att höra sucken Vad tjänar det i frågan, bokens titel. Det som till att prata? hänt kan inte göras ogjort. Så – - om nödvändigheten av att få varför prata? komma till tals Men ord kan befria. Många Ingvar Bengtsson års samtal med människor med GAudete tungt bagage har gett prästen och psykoterapeuten Ingvar Bengtsson den insikten. Marie Cardinals bok ”Orden som befriar” är också en av de texter som Ingvar Bengtsson använder när han belyser samtalets läkande kraft. I centrum är Berättelsen. Det sägs ju att varje människa är en berättelse. Men berättelsen får gestalt först i mötet med en inkännande, lyssnande medmänniska. Kerstin Ekman, Göran Tunström och andra författare får med sina texter illustrera olika delar i en människas behov av att bli sedd och hörd. De outtalade ordens sprängkraft, vanmakten när inte orden finns, blir hjärtskärande stark i Eyvind Johnsons Boken om Olof: ”Jag har inga ord nu. Längre fram kommer jag nog att få ord. Annars kan jag inte leva.” En text ur Psaltaren får visa hur det osagda blir till kroppslig smärta, till ångest: ”Så länge jag teg försmäktade mina ben.” Om ingen lyssnar så tystnar man, som de kvinnliga soldaterna i Alexijevitj bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”. Den som hittar och säger orden, och finner dem mottagna i uppriktig medmänsklig omsorg, kan uppleva befrielse. De skönlitterära texterna levandegör Ingvar Bengtssons insiktsfulla reflektioner kring samtalets möjligheter. Boken kan bli inspiration och uppmuntran för alla som vill lyssna och ge rum åt en medmänniskas berättelse. Och ett tydligt hopp för den som bär på tyngden av det osagda.

Marie Svensson

Inger Bengtsson, diakon Korsväg 3 | 2017

nya böcker

De som gått före

Flera tips för de yngre

Att få med 125 personer ur kyrkohistorien på 160 sidor och 2000 år av ändå få något väsentligt sagt om storasyskon var och en – går det? När jag fick Markus Leandersson Markus Leanderssons bok 2000 GAudete år av storasyskon i min hand var jag skeptisk. Men – jo, det fungerar på något märkligt sätt. Kedjan av ”syskon” börjar med Simon Petrus och slutar med John Wimber, av de 125 namnen är 31 kvinnor. Urvalet är högst personligt, alla har de på något sätt inspirerat och utmanat Leandersson. Utrymmet är demokratiskt fördelat, pigan Karin ”Bång-Karin” Olofsdotter får lika stort utrymme som exempelvis Martin Luther. Det känns sympatiskt. Ska man leta efter en gemensam tråd i urvalet, så är det att alla dessa stått fast vid sin övertygelse och tro även när de mött motstånd eller lockats av karriär och världslig makt. Man kan ana att Leandersson själv längtar efter en kyrka där tro och liv utgör en tydligare enhet, som när han om kyrkoherden John Stott skriver: ”… lärjungaskap måste gälla hela livet, och en kyrka som missionerar kan förändra samhället på alla områden”. Och om väckelseprästen Lars Linderot i Halland, skriver han, att ”den tro som inte påverkar mitt liv är en död tro, och behovet av en frälsare kan aldrig uppstå om man inte inser sig vara hjälplöst förlorad utan Honom”. Leanderssons bok inspirerar till eftertanke och visar på betydelsen av rötter. Urvalet är som sagt personligt, och man kan undra över varför vissa egna förebilder inte finns med, som Ignatius av Loyola och Dietrich Bonhoeffer. Kanske kan det uppmana till att göra en egen lista av ”storasyskon”. Lasse Bengtsson

Korsväg 3 | 2017

En bra bok fyller ett tomrum och Jag brukar kan öppna ögon. Astrid Lindgren vinka till en sten är oöverträffad när det gäller Karin Askerin m fl att skildra livets både goda och Iduns förlag onda sidor. Numera finns det nyskrivna bilderböcker för yngre som tar upp svåra ämnen, död, sjukdom, fattigdom m.m. Här kommer några tips. Jag brukar vinka till en sten handlar om att förlora ett litet syskon. Färgglada bilder och enkel text. Texten är fåordig men når rakt in i hjärtat. Lämpligt från förskolan. Hoppfull och Pappa är sjuk handlar om pappor som dör. Hoppfull har vackra poetiska bilder och lite mera text passande för lågstadiebarn. Pappa är sjuk har finurliga bilder och lättläst text som passar från ca 4 år. Båda böckerna beskriver rakt och ärligt sjukdom och död men också hopp och tacksamhet. Rex och Rut Källarmonstret handlar om barn på sjukhus plus ett litet mysterium som barnen får lösa. Roliga bilder och spännande text. Lämplig från lågstadiet. Det finns en tidigare bok Rex och Rut Sjukhustjuven Tova-Li och sommarlovet handlar om hur det är att ha en arbetslös mamma med ont om pengar men att allt som är roligt inte måste kosta pengar. Boken utspelar sig i skolmiljö. Texten är rak och osentimental. Bilderna visar tydliga känslor. Lämplig från ca 6 år. Gunilla Lindén, pedagog

Befrielseteologi på nytt

Samtal om förändring

Befrielseteologi är något de Mystik och flesta förknippar med 70-tal politik och Sydamerika och en teologi Annika Spalde och Pelle Strindlund formulerad i en kontext med Argument militärdiktatur och fattigdom. Men befrielseteologin är inte glömd. Duon Annika Spalde och Pelle Strindlund vill aktualisera den med sin bok Mystik och politik med undertiteln Befriande kristendom. Hos oss handlar befrielsen inte om materiell fattigdom och politisk ofrihet, utan om vår fångenskap i en hyperkonsumtion som riskerar jordens klimat och utarmar jordens resurser, dessutom vår tro på våld som ett sätt att lösa konflikter. När Spalde/Strindlund talar om ”politik”, så handlar det inte om partipolitik i vanlig mening, inte heller om huruvida politiker ska styra kyrkan (apropå kyrkovalet). I stället handlar det om en längtan efter en värld där fred och rättvisa lever i samklang med tillvarons innersta, en längtan som också är Guds längtan. En grundbult är växelspelet mellan teori och praktik, eller mystik och politik om man så vill. Ur växelspelet växer en ny förståelse fram. Jesus var både mystiker och aktivist, skriver de, och det är han som är ledstjärnan i befrielseteologin. De önskar att församlingen kunde vara en levande gemenskap, något som behövs som en bas för både mystik och aktivism. Det är något som inte kan organiseras fram utan är något som måste komma ur människors längtan. Jag kan bra hålla med. I boken berättar Spalde/Strindlund i dagboksformat om en rad aktioner. Intressanta i och för sig, men jag hade önskat att det funnits några mer vardagsnära exempel. Majoriteten av oss kommer inte att åka till Kurdistan eller bryta oss in på vapenindustrier. Något som inspirerar på temat ”gräv där du står” hade varit bra. En studieplan finns i boken. Bra!

Reformation i fem rum är en Reformationen liten och lättillgänglig bok om hur reformationen fortfarande i fem rum efter 500 år påverkar oss. Boken Karin Johannesson handlar om hur tro och liv hör Verbum ihop och ger läsaren samtidigt en inblick i Martin Luthers egen livsresa och samtid. I fem kapitel tar Karin Johannesson utgångspunkt i fem rum; omklädningsrummet, väntrummet, seminarierummet, vardagsrummet och kyrkorummet för att med Luther reflektera kring missnöje, ångest, tro, kärlek och hopp. Omklädningsrummet; är missnöjet med den egna prestationen efter skidloppet större i Sverige där Luther sitter på axeln än i det livsnjutande Italien? Luthers stora insikt var att det värdefulla i livet får vi gratis, av nåd, helt oberoende av egen prestation och självvald späkning. Det goda är en skänk från ovan. Snarare var det den svenska överheten och inte Luther som lade kraven på drängar och pigor att det alltid fanns något mer som man borde göra. Kyrkorummet; hela Luthers teologi kretsar omkring Kristus och på samma sätt får Kristus vara centrum också i våra liv! Det är inte nödvändigt att vi är överens om allt. Kyrkan tar form överallt där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Men människors föreskrivna regler för gudsdyrkan behöver inte vara desamma överallt. ”Reformation i fem rum” vänder sig till dig som vill vara med i dagens reformationssamtal, skriver Karin Johannesson i förordet. Jag lärde känna både Luther och mig själv när jag läste denna bok. Torgny Lindén

Lasse Bengtsson Korsväg 3 | 2017

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: lotta.olsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

Rasismens födelse 1478

fick det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella påvens tillåtelse att starta en egen inkvisition. Idén bakom den spanska inkvisitionen var ”blodets renhet”(limpieza de sangre), det vill säga att bara den som var född kristen kunde vara äkta kristen. Poängen var att ifrågasätta äktheten hos omvända muslimer och judar. I antiken, hade människor samma värde oavsett färg på huden. En slav kunde vara svart eller vit, på samma sätt som en välbärgad man kunde vara svart eller vit. Härkomsten spelade ingen roll. Om en jude eller muslim omvände sig till kristendomen, räknades han som kristen. Han kunde få ett arbete som ämbetsman i en kristen stat. Han kunde till och med bli påve. Idén om blodets renhet omöjliggjorde detta. Den som var född jude eller muslim, förblev oren, även om han låtit döpa sig och i hjärtat hade omvänt sig. Idén om blodets renhet gjorde att man inte längre kunde inneha något ämbete i Spanien om man var född muslim eller jude. Härkomsten avgjorde om man tillhörde första eller andra klassens medborgare. Getton inrättades för de judar som omvänt sig och övriga utvisades. Resultatet blev att över 130 000 judar flydde landet, många över Medelhavet. Den stora hamnstaden Genua, som tog emot många flyktingar, stiftade då lagar, som bara tillät judarna att stanna i tre dagar. Möjligen hann de reparera sina fartyg och proviantera.

Sedan måste de ge sig ut på havet igen. Ett ögonvittne skrev 1492: ”Mödrar vars krafter knappt räckte till för att hålla dem uppe bar sina utsvultna barn i famnen och dog tillsammans med dem. Många barn dog ute på havet, för de överlevde inte sjöresans vedermödor. En del skulle man kunna ta för vålnader, så utmärglade var de, likbleka med insjunkna ögon. Många dog på piren när de kom fram. För de orkade inte ge sig ut igen. Hoppet flydde dem.” Samma år skickade kungaparet ut Christoffer Columbus på sin resa västerut. Jag kan inte låta bli att tänka tanken: varför skulle just Europas mest intoleranta land, upptäcka Amerika? Med facit i hand vet vi hur det gick. Latin- och Centralamerikas kulturer i de närmaste utplånades, befolkningen förtrycktes, förslavades eller dödades. Den rasistiska ideologin, som formulerades av den spanska inkvisitionen på 1400-talet, är en av de mest förödande ideologier mänskligheten kommit på. Historien har visat oss att klassificering av människor utifrån härkomst leder till förtryck, förföljelse och ond bråd död. En stark förkämpe för indianernas rättigheter var dominikanermunken Bartolomé de Las Casas. Det är ifrån honom vi har de välkända skildringarna av conquistadorernas grymheter i Amerika. Han argumenterade så här; om alla människor har ett gemensamt ursprung i Adam och Eva, måste det vara felaktigt att klassificera människor utifrån härkomst. Per Starke