Korsväg 2013 3 by Korsväg

Korsväg 3 | 2013

Omsorg om livet på en kolonilott

Sidan 24

Korsväg 3|2013

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

En omöjlig ekvation

tider av ekonomisk nedgång och hög arbetslöshet kommer frågor om klimat och hållbar utveckling långt ned på agendan. Receptet för krisande ekonomi är att öka konsumtionen – och ökad konsumtion tär på jordens resurser och ökar utsläppen av klimatgaser. En omöjlig ekvation, alltså. Men det är som att vi inte vill inse det. Förträngning, alltså. Som kristna har vi ett ansvar för att förvalta skapelsen på ett bra och hållbart sätt. Var och en i det lilla, tillsammans i det samhälle vi lever. I år är det 50 år sedan Rachel Carsons bok Tyst vår kom ut, en väckarklocka om hur gifterna hotade den biologiska mångfalden. Behöver vi en ny väckarklocka? I det här numret av Korsväg vill vi inspirera till två saker: en förnyad förundran över skapelsens skönhet och en förnyad insikt om att vi kan och måste agera. De två aspekterna hör samman. Stefan Edman har båda perspektiven med sig. Kanske är det den förundran han känner inför naturens skönhet som gjort att han inte ger upp, sina 30 år i miljökampen till trots. Han har fått se både mot- och medgångar. Men mycket återstår. Han vill att kyrkorna ska hjälpa människorna att älska sin planet, bli mer solidariska och leva enklare. Djärva blir vi när vi fylls av Guds kärlek, säger han. Ni får också möta Anders Lunneryd, en bonde som låter kärleken till jorden få konsekvenser. Och familjen Lagerström/Nilsson som odlar kärleken till jorden på sin kolonilott mitt i Göteborg. En annan utmaning bjuder forskaren Fredrik Hedenus på: nötkött är en riktig klimatbov! Vill vi äta klimatsmart bör vi rata nötköttet. En annan forskare, Karin Bradley, tror inte att det går att frikoppla miljöförstöringen från ekonomisks tillväxt. Hon vill se en ny ekonomi. Bo Brander har under flera årtionden knutit samman teologi och ansvar för miljön. Någon annan väg mot ett hållbart samhälle än ett enklare liv ser han inte. Så vill han också se bön till tillvarons skapare som en miljövänlig handling. 

Korsväg 3|2013

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Ingvar Humlén ingvar.humlen@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Skapelsen "Men jag vill argumentera för att kristna är kallade till att skapa konkreta alternativ som öppnar för ett annat ekonomiskt rum – rummet där Kristi kropp lever och verkar." /William T Cavanough i Nattverdens økonomi (övers från norska LB)

04 ...

Guds nåd har också med ansvaret skapelsen att göra. Vi måste leva

06 ...

Hoppet har inte övergivit Stefan Edman i Ljungskile. I mer än 30 år har han kämpat för miljön och upplevt både med- och motgångar.

16 ...

Bonden Anders Lunneryd vill lämna över en god miljö till kommande geberationer. Hans jordar odlas utan gifter.

24 ...

Det går att leva nära naturen också i storstaden - på en kolonilott. Där kan man lära sig omsorg om livet.

34 ...

Nötkött är en riktig klimatbov. Det vet forskaren Fredrik Hedenus på Chalmers och uppmanar oss att välja klimatsmart mat.

36 ...

Kalle Råsmark i Mölndal brukar gå på lupptäktsfärd. I de små

40 ...

Ett kul brädspel kan öppna ögonen för hur det ser ut i världen när

54 ... 58 ...

ansvarigt i tillåt till Guds nåd, skriver biskop Per.

detaljerna i naturen anar han skapelsens storhet.

det gäller hållbar utveckling. Korsväg testar spelet Optimum.

Musiken öppnar för andliga upplevelser, precis som naturen. Och naturen kan bli musik.

Fairtrade kan vara en väg ut ur fattigdom. Det vet Ingrid Göransson efter att ha besökt kakaoodlare i Ghana.

Korsväg 3|2013

ledare | Per Eckerdal

Ett tilltal om Guds nåd

ramtiden har ett långt förflutet.” Detta rabbinska visdomsord citerar författaren Göran Rosenberg från ett minnesmärke vid platsen för ett slavarbetsläger för judar i Braunschweig under Hitlers nazistregim. Citatet finns i Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, när han skildrar hur han följer i spåren av sin fars fångenskap under andra världskriget. På minnesmärket får orden en alldeles speciellt allvarsmättad betydelse, men de är också allmängiltiga när vi talar om vårt ansvar för skapelsen. Man kan tycka att det är alldeles självklart att spåren av våra dagars exploatering av jordens tillgångar påverkar framtida generationers villkor. Samtidigt finns det i nutida kultur ett framträdande drag av individualism i vårt sätt att betrakta tillvaron, som om allt och alla är till för att jag ska kunna förverkliga mig själv. Det är naturligtvis något bra när enskilda människor får möjlighet att ta tillvara sina gåvor och ägna sig åt sådant man har intresse för. Men när individualismen drivs så långt att man tappar bort vårt beroende av varandra och att vi är skapade till sociala varelser, då kan det goda bli ett gissel. Om möjligheten att förverkliga våra gåvor till andras glädje övergår till att förverkliga oss själva oavsett om det sker andras bekostnad kan det goda bli en förbannelse. Vårt sätt att hantera dagens nutid är en del av det förflutna som framtiden formas av. Som kristna bekänner vi vår tro på skaparen, frälsaren och hjälparen. Vår skapelse har i allra högsta grad med vår tro på Gud att göra, den Gud som ger oss frälsningens

Korsväg 3|2013

gåva genom Kristus. Vi kan därför inte heller frikoppla vårt sätt att leva i skapelsen från vårt liv i Kristus. Vi har ett ansvar att inte fördärva Guds goda skapelse och inte heller att förbruka skapelsen, vi ska istället bruka och vårda. Men när vi följer miljöförstöringens snabbt accelererande effekter, och när vi möter dagstidningarnas rubriker om människors illdåd, kan det vara ett ansvar som ibland känns överväldigande och omöjligt. Vad förmår jag som enskild människa i dessa väldiga sammanhang? I det läget är tilltalet om Guds nåd viktigt. Guds nåd har också med ansvaret för skapelsen att göra. Så långt som det är möjligt för oss själva att påverka ska vi leva på ett ansvarigt sätt och vi får göra det i tillit till Guds nåd. Jag tror att det är nödvändigt att hålla fast vid nåden samtidigt som vi tar vårt ansvar för skapelsen för att inte tappa taget och hamna i den fullständiga hopplösheten. I ett sammanhang som ofta översvämmas av katastrofala förutsägelser har vi som kristna och som kyrka uppgiften att föra in hoppet som realitet och kraft. I Matteusevangeliets 25 kapitel sätts vi och vårt ansvar för Guds skapelse in i sitt ännu större sammanhang, i evighetens perspektiv. Domsliknelsen ger det ultimata exemplet på vad som ryms i det rabbinska ordspråket om att framtiden har ett långt förflutet. Också i evighetsperspektivet är vårt hopp grundat i tron på Guds nåd genom Kristus. Nåden ger oss kraft att leva ansvarsfullt i detta nu, barnsligt tillitsfulla och fullt engagerade för Guds goda skapelse. 

span & spån

Bild: Tomas Pettersson

Dagens adjektiv

Jesus är fet. Skylten (som nu är sanerad) fann vi strax utanför stiftskansliet i Göteborg. Fet kan bland annat betyda: 1 tjock, korpulent, fyllig, fetlagd, omfångsrik, knubbig, mullig, plufsig, välbärgad, rik 2 givande, förmånlig; näringsrik, bördig; väl tilltagen, hög; (vard.) bra, stor, häftig; rocka fett (vard.) vara bra; vara mycket bra (motsatsord: 1 tunn, mager)

Citerat

Tillväxtens ekonomiska system står i motsättning till jordens överlevnad. Men – å andra sidan – när tillväxten uteblir drabbas människor direkt genom arbetslöshet och fattigdom. Slutsats: systemet är ohållbart. Vi behöver ett annat. Vi behöver förändring. Ja, Gud vad vi behöver förändring." Nina Björk i Lycklig i alla sina dagar

Har ni hört talas om det nya kaffet – il caffè sospeso? Nej det är ingen ny böna eller rostning. Orden betyder "det uppskjutna kaffet", och trenden kommer från italien. Tanken är att den som har råd betalar för två koppar kaffe men dricker bara en av dem. Den andra koppen antecknas på en griffeltavla, sedan kan en annan gäst som bättre behöver den få koppen. Så kan exempelvis hemlösa komma in på kaféet och få sig en kopp nybryggt kaffe. Gratis. Solidaritet vid espressoapparaten, alltså! Dubbelt rättvisemärkt kaffe?

KIK, vilka förkortningar... Platsbesparande förkortningar sprider sig i twitter och sms. På engelska är de talrika. Några exempel: OMG (oh my God), LMTH (laughing my head off ), WTF (what the fuck). Bloggaren Ulrika Good kommer med en rad förslag på svenska för mogen ungdom som har svårt att hänga med i nymodigheterna: DPT (dra på trissor), HJ (herre jistanes), KIK (kors i krösamoset), NÄDKFS (nu är det kokta fläsket stekt) och IMFT (instämmer med föregående talare). I kyrkliga kretsar har vi redan WWJD (what would Jesus do), och vi gamlingar kommer ihåg HHN (Herrens Heliga Nattvard). Det är upplagt för kreativa uppfinningar. Kom med förslag! (Källa: Språktidningen) Korsväg Korsväg 3|2013 1|2013

Stefan Edman ger inte upp hoppet I mer än 30 år har Stefan Edman i Ljungskile kämpat för miljön. Hans vision om kyrkan som en förändrande kraft för miljö och rättvisa har fått sig några törnar. Men han hoppas fortfarande. – Hennes viktigas roll i dagens Sverige är att stärka människorna, hjälpa dem att älska den här planeten och sina medmänniskor, att bli mer solidariska, att leva materiellt enklare. Och att bli djärvare, fyllda av Guds kärlek!

Korsväg 3|2013

Korsv채g 3|2013

tefan Edman strövar runt på det älskade Bredfjället i Ljungskile. Han har precis avslutat ett storslaget projekt – Bredfjällspelen – med fler än hundra människor involverade. Ett teaterspel om historien, naturen och människorna. Tio utsålda och bejublade föreställningar med en önskan om upprepning nästa sommar. – Långt fram i livet har jag burit på en vision om att den kristna kyrkan som institution skulle kunna bli en starkt förändrande kraft i kampen för rättvisa, fred och miljö, här hemma och ute i världen. Men jag har stillat mig lite på den punkten och inser att det knappast är möjligt, kyrkan är ofta alldeles för upptagen av sig själv. Och vilse i den teologiska snårskogen! – Däremot hoppas jag fortfarande att den kan stärka vår inre människa och bidra till att väcka förundran, hopp och vilja till samhällsansvar… Vi har slagit oss ned på några stockar i ett gam-

malt bondelandskap som varit brukat sen 1600-talet och ända fram till 1955. Människorna sökte sig hit upp när svenska soldater trängde sig in i det då norska Bohuslän och brände kustböndernas gårdar. Då en fristad för många människor, idag ett utflyktsmål för skidåkare, fiskare, vandrare. Som vanligt kan Stefan läsa naturen vi har runt omkring oss. Han pekar ut de violetta blommorna som heter mjölke, en växt bönderna gav sina små och magra kreatur i hopp om att de skulle mjölka bättre. Mjölke, som också kallas rallarros. Där bredvid växer det vita älggräset, som man gör älgörtsdricka på i Jämtland. Så kan samtalet bli när man träffar Stefan Edman. Han är som en levande uppslagsbok

Korsväg 3|2013

när det gäller naturen och miljön. Hela sitt liv har ägnat åt detta; undervisat, skrivit, föreläst, debatterat... Med värme och humor – men också allvar. Som när en svala förirrade sig in i kyrkan under gudstjänsten: – Den har flugit ända från Sydafrika, berättar Stefan. Den kanske har suttit på Desmond Tutus tak! I drygt trettio år har Stefan

arbetat med miljö- och samhällsfrågor, innanför och utanför kyrkan. Skrivit mer än fyrtio böcker, gett hundratals föreläsningar varje år runtom i landet; på företag, kommuner och konferenser. Gjort radio-TV, arbetat som miljöexpert hos stats- och miljöministrarna. 2013 rankas han som nr 24 bland de 100 ”miljömäktigaste” i Sverige. Vårt samtal där uppe på Bredfjället ska handla om var Stefan får sin kraft ifrån. Hur han orkar fortsätta, trots nedslående rapporter om miljön. Om han inte tvivlar, förtvivlar? Stefan pekar på flera viktiga saker: Sin gudstro, familjen, kärleken till naturen, poesin och musiken. Alla underbara människor som vill engagera sig, förändra, förnya. De aktiva åren i i freds- och miljörörelsen och i politiken, bland annat några år som Göran Perssons nära medarbetare, har lärt honom mycket.

– Jag söker aktivt upp de positiva trender som faktiskt finns för att förmedla och förstärka dem. Givetvis utan att sticka huvudet i busken inför det som är kris och bekymmer, konstaterar Stefan. Det är en livshållning jag är uppvuxen med. Många minns Stefans pappa Gunnar som också

skrev, debatterade och kopplade samman naturvetenskap med mystiken och tron. Gunnar kom till Ljungskile folkhögskola 1949 och tillsammans strövade far och son på Bredfjället och vid havet. – Jag växte upp i ett öppet, kärleksfullt hem

som präglades av böcker, musik och stor debattglädje. Så när jag började plugga i Göteborg sökte jag mig till den kristna studentrörelsen. Den betydde nästan allt för mig, och snart blev jag ordförande där! Vi studenter trodde att vi förstod precis hur världen var beskaffad – och att vi kunde förändra den. Snabbt! – Det var det röda 60-talet, vi gick i demonstrationer varje lördag, studentprästerna var väldigt radikala och lärde oss befrielseteologi från tredje världens unga kyrkor. Vi inspirerades av Ernesto Cardenal, som förresten besökte Bokmässan i Göteborg, och av den leKorsväg 3|2013

gendariske Helder Camara i Recife i Brasilien, han som flyttade ut från sitt biskopspalats och bodde i slummen bland de allra fattigaste. Så skulle evangeliet levas! – Sedan inspirerades vi förstås också av svenska teologer som KG Hammar, Martin Lind, Per Frostin... Stefan kände sig lika mycket som humanist och

”teolog”. Men han hann också läsa zoologi, botanik, kemi och bli lärare. Och spela klarinett i amatörorkestrar och kammarmusikgäng. En gång hade han en dröm att bli musiker på riktigt. När han var klar med studierna fick han jobb på Kyrkans folkhögskola, S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Där fanns många andra likasinnade som just kommit från universitetet. – Vi tänkte lite kaxigt, att nu ska folkhögskolan bli det stora instrumentet för att förändra välden.

Stefan ler vid minnet, det var fantastiska år som kom att betyda mycket för honom och familjen, hustru Britt-Inger och barnen Victoria och Marcus. Vid sidan av undervisningen i biologi, ekologi, kemi började han samarbeta med en nykläckt teolog, Bo Brander, på bibellinjen och kyrkans grundkurs. – Vi hade olika teologiska grundsyn på en del frågor, men vi blev och är väldigt nära vänner. Det var en underbar tid som gav en slags trotsig optimism. Folkhögskolan låg nära Invandrarverkets mottagning i Alvesta. Bara några månader efter kuppen i Chile hade man två fulla kurser med chilenare. – Latinamerika satte sin prägel på den här lilla folkhögskolan i det idylliska Småland. Stora världen tog ett kliv rakt in i våra liv när människor berättade om hur de suttit inlåsta på stadion i Santiago. Vissa terminer var kanske en fjärdedel av eleverna födda utanför Sverige. Det betydde mycket för oss, för mig. Att förstå sammanhang kan vara en av de vik-

tigaste faktorerna till optimism. En annan är att se att förändring är möjlig, att engagemang bär frukt. Stefan berättar att han har upprättat en plus- och en problemlista för miljöutvecklingen i både världen och lilla Sverige. – På 60-talet skakade Rachel Carsons bok Tyst vår om, hela världsopinionen, med larmrapporter om tunga miljögifterna som DDT och PCB, med spår i fågelägg och i människors kroppar. Och avloppsvattnet släpptes rakt ut i sjöar och hav. Men människorna engagerade sig, drev de här frågorna och åstadkom förändring. – På 70-talet gick skogsbolagen loss på naturen med stora kalhyggen som var som blödande sår i landskapet. Men folkrörelserna

Korsväg 3|2013

Miljö, hälsa, sociala frågor, ekonomi – allt hör ihop, det handlar om att skapa en långsiktigt hållbar utveckling. organiserade sig, människor genomförde sittstrejker ute på hyggena. När helikoptrarna kom för att spruta på björkplantorna, eftersom det var gran som var lönsamt, då satt folk där och hindrade besprutningen. Kort därefter kom förbud mot att bespruta från luften och så småningom fick vi en ny skogsbrukspolitik där miljö och produktion ska väga lika tungt. – 80-talet var försurningens årtionde, löpsedlarna talade om Europas skogar som höll på att dö. Det kom gastkramande rapporter från Tyskland och Polen. Svavlet drev in som sura regn. Min älskade barndomssjö, Skarsjön som ligger här i närheten, svartlistades som en av de värst drabbade i Sverige. Idag är situationen en helt annan tack vare sänkta svavelhalter i vanlig eldningsolja, katalytisk avgasrening på bilarna och andra åtgärder. – På 90-talet kom larmrapporterna om torsken i Östersjön som var på väg att försvinna. Men tack vare stora insatser med selektiva trålar, jakt på svartfiske och sommarfredning, så växer nu torskbestånden till sig igen, sakta men säkert. – På 2000-talet är det förstås klimatfrågan som har dominerat. Sverige har gjort en hel del, bland annat tagit bort 70 procent av eldningsoljan i bostäderna – på trettio år! Men vi kan och måste göra mer. Detta är den stora utmaningen för framtiden och den utmaningen är global, det var inte de andra exemplen jag tog.

fattas. Till gladlistan kan också fogas siffror som visar att världen blivit socialt mera hållbar de senaste tio, tjugo åren: Att hundratals miljoner människor lyfts upp ur fattigdom, att svåra sjukdomar som malaria trängs tillbaka, att spädbarnsdödligheten mer än halverats på tjugo år. Och att befolkningstalen slutade växa redan år 1990. På problemlistan finns klimatfrågan, fattigdomen och farliga kemikalier i vår vardag. – Miljö, hälsa, sociala frågor, ekonomi – allt hör ihop, det handlar om att skapa en långsiktigt hållbar utveckling. Även om fattigdomen minskar, så saknar fortfarande 750 miljoner rent färskvatten och varannan människa toalett! Klimatförändringarna späder på de här

Den här listan, Stefans ”glad-lista” brukar han

använda när han föreläser för direktörerna i stora företag, för politiker eller för unga människor ute på landets skolor. Att visa på vad människor åstadkommit med sitt engagemang och på vilka goda beslut som trots allt Korsväg 3|2013

problemen och orsakar både torka och översvämningar. De syntetiska kemikalierna, som exempelvis flamskyddsmedel och mjukgörare, kan vara en tickande bomb i klass med klimatfrågan, men inte lika mycket omskrivet. Det är alldeles stilla uppe på Bredfjället. En

kvadratmil av storskog, orrmossar, öringbäckar och små sjöar. Vi har inte hört vare sig varg eller lo som ibland finns häruppe, däremot fågelsång och insekters surrande. En idealisk plats för meditation och andakt. – Det finns en inre sida av det vi kallar hållbar utveckling, menar Stefan, en inre sida som vi måste hjälpa varandra med. Det måste vara en av kyrkans viktigaste uppgifter, att ge oss en känsla av sammanhang, en tro på att det finns en mening med att vi finns här. – För mig är kärnan i evangeliet att få en hemkänsla i tillvaron. Där Jesus med sin kärlek visar oss vad det innebär att vara sann människa. Den som inte är hemma hos sig själv, kanske en främling för sig själv, blir en rädd människa som lätt blir ett offer för dogmatism. Att ha en grundtrygghet, en inre trygghet, är det som evangeliet handlar om för mig. ”Kom till mig ni alla som arbetar och är betungade, så ska jag ge er ro.” Stefan läser ofta texter av fornkyrkans fäder,

som Gregorios av Nyssa, han som sa att ”kosmos är som en levande kropp, där människan är kallad att vara ett friskt hjärta”. Den underbara hemligheten bakom big bang, skapelsen, som möjliggjort vårt osannolika universum med liv på jorden och kanske andra planeter – det är en källa till gudstro för Stefan. – Jag säger som kyrkofäderna: vi kan inte med vårt intellekt begripa vem Gud är, eller varför ”ondskan” finns. Det enda som återstår

Korsväg 3|2013

är att närma oss Gud i ordlös bön, att odla vår tillit och vår förtröstan. Stefan konstaterar att han har förändrats genom åren. Som exempel nämner han ett biskopsbrev han och Martin Lönnebo skrev 1989. Det handlade om försurningspolitik och nej till motorvägar. Biskoparna antog brevet utan diskussion.

För mig är kärnan i evangeliet att få en hemkänsla i tillvaron. Där Jesus med sin kärlek visar oss vad det innebär att vara sann människa. – Det hade inte varit möjligt idag, konstaterar Stefan. Han sörjer det inte. – Kyrkan kan och ska inte agera politisk kraft i specifika frågor. Hennes viktigas roll i dagens Sverige är att stärka människorna, hjälpa dem att älska den här planeten och sina medmänniskor, att bli mer solidariska, att

leva materiellt enklare. Och att bli djärvare, fyllda av Guds kärlek – Det är kyrkans stora roll, lovsången och den profetiska utmaningen! Att väcka förundran, vilja till ansvar och inge hopp!  Text: Agneta Riddar Bilder: Kristoffer Riddar

Korsväg 3|2013

reflektion | Stefan Edman

Dags för omvändelse

et är underbart att nojsa med fyraårige Ludde och hans lillebror Wille, två år. Morfar blir som barn på nytt! Men mitt i leken händer det att jag stannar upp och funderar över hur världen månde se ut när dessa grabbar själva börjat få barnbarn, så där kring år 2060. Mycket tyder på att folkmängden vid det laget har stabiliserats på nivån nio miljarder. Förhoppningsvis har även klyftorna mellan rika och fattiga minskat. Men för att alla människor då skulle få njuta samma materiella standard som vi européer idag tar för självklar skulle världsekonomin sannolikt behöva femtondubblas jämfört med 2013. Skulle Moder Jord verkligen orka med en så enorm ekonomisk tillväxt? Vi anar svaret om vi blickar tillbaka på tiden från 1950 till nu. Under den perioden har världsekonomin femdubblats. Välfärd har skapats åt miljarder människor. Men framgången har en allvarlig baksida: Planetens ekosystemtjänster – mat, vatten, fibrer, pollination av nyttoväxter – överkonsumeras nu till ungefär 60 procent. Alltså: Människan tar ut mer resurser från naturen än vad den hinner nybilda. Det är som att gå till banken och hämta ut inte bara räntan utan också delar av kapitalet. Vem som helst kan begripa att det leder till skuldsättning! Nej, mina barnbarns värld 2060 kommer inte att vara en enkel framskrivning av dagens trender. Jordens ekosystem kommer att fungera allt sämre i takt med den ekonomiska ut-

Korsväg 3|2013

veckling som flertalet politiker ser som självklar: Tillväxt, tillväxt, tillväxt… ”Vad ska de redan rika ha sin ökade rikedom till?”, skriver den brittiske ekonomiprofessorn Richard Layard i ”Happiness”, en fascinerande bok om lycka, ekonomi och hållbar utveckling. Och den norske trubaduren Ole Paus har hittat en fyndig formulering: ”Vi har allt, men det är också allt vi har”. Ja, det är ju främst vi, världens växande medelklass, som orsakar problemen. Men det finns hopp: Om och när vi inser att dagens tillväxt är ohållbar – och gör Jorden till en sämre plats att leva på för våra barn och barnbarn – så är vi kanske beredda till omvändelse. Att uppfinna andra sätt att bekräfta oss på än genom yttre status och ”tröstkonsumtion” av grejer. Och att bidra till en mer rättvis fördelning av resurserna inom de gränser haven, skogarna och mullen tål. Detta borde vara Svenska kyrkans bästa gren – att driva frågorna om rättvisa och inspirera till en varsammare livsstil i vardagen. Medlemsflykt och bantade budgetar kommer att prägla kyrkans verksamhet framöver. Men just detta är ju samtidigt hennes kanske sista stora chans att bli vital och angelägen för folkflertalet. Ett tillfälle att kasta av sig sin tunga institutionella ryggsäck och bli mindre materiellt bunden. Och erbjuda en starkare doft av idealism, fördjupad livsreflektion och solidaritet. En kyrka med stift och församlingar som därmed också är mer ekologiskt sunda och hållbara. Många känner pessimism för både

Låt oss hjälpa varandra att med glädje stå emot köphysteri och prylstress – och vila i vår vardagsgemenskap, vår livslust och förtröstan. världens och kyrkans framtid. Men oron behöver inte förlama, tvärtom. Den kan lika gärna generera ny kraft. Det visar psykologen Maria Ojala vid Örebro universitet i sin doktorsavhandling om unga människors miljöengagemang och psykiska hälsa. Hon intervjuade 250 gymnasister. De hade djupa insikter om världens ödesfrågor och var klart oroade. Men oron fick mycket olika konsekvenser. En grupp mådde dåligt, en annan betydligt bättre. Vad berodde skillnaden på? Ojala visar att de som mådde häpnadsväckande bra präglas av fyra egenskaper: De förmådde uppleva en existentiell mening med sina liv. De var övertygade om att miljöproblemen kan lösas. De uttryckte ilska mot politiker och företagsledare som agerar för långsamt och gör för lite. De hade stor tilltro till olika organisationer och är själva engagerade. Allt detta skänkte dem hopp. Och hoppet födde kreativitet, en förmåga att ständigt se nya möjligheter. Känner vi igen oss? Jag tror att vi ser hur nära det radikala evangeliets förhållningssätt detta ligger. Bejaka tron på Gud som din existentiella grund Bejaka och förstärk det goda som trots allt sker Bejaka din konstruktiva ilska mot dumhet och orättfärdighet, bli arg när det behövs; Jesus gjorde så! Bejaka din kraft, ditt positiva engagemang tillsammans med andra.

Låt mig lägga till något jag vet är viktigt och därtill mycket evangeliskt: Hämta kraft och livslust ur din förundran inför skapelsens skönhet och vishet – lövsångaren, daggmasken, nattviolen, vattenmolekylen. Över att du bär oceanerna i ditt blod och att din kropp är byggd av stjärnstoft. Då blir du ödmjuk, fylld av vördnad. Och får en ny kärlek till livet och Skaparen själv. Vänner, låt våra böner och gudstjänster

ge rum åt allt detta! Gör församlingen till en öppen och generös mötesplats för både hoppfulla och ångestdrabbade, troende och tvivlare. Knyt samman det internationella solidaritetsarbetet med klimat- och miljökampen, här och ute i världen. Låt oss odla förnöjsamhet med det vi har, och bruka det på allra bästa sätt. Låt oss hjälpa varandra att med glädje stå emot köphysteri och prylstress – och vila i vår vardagsgemenskap, vår livslust och förtröstan. I förordet till vår brevväxling från 2018, Jordens och själens överlevnad, citerar Martin Lönnebo och jag kyrkofadern Augustinus som lyfter fram hoppet som det allra viktigaste: ”Hoppet har två vackra döttrar i världen, Förnuftet och Modet. Förnuft, så att det som inte bör ske inte sker, och mod så att det som bör ske kan ske”.  Stefan Edman

Stefan Edman är biolog och författare till ett 40-tal böcker. Hemsida: www.stefanedman.se Korsväg 3|2013

Bonden som vill ta ansvar för framtiden Medveten och stolt står han i sin veteåker, bonden Anders Lunneryd. Solen flödar över de vidsträckta fälten, insekterna surrar, fjärilarna fladdrar. Åkrarna bjuder på biologisk mångfald, äldre genuina sädesslag och jordar fria från kemikalier. – Vi har ett ansvar. En jord och natur att förvalta, säger han.

Korsväg 3|2013

Korsv채g 3|2013

ev ditt liv så det blir bra för dig och de dina, men gör det möjligt för kommande generationer att fatta samma beslut. Det är en paroll Anders Lunneryd försöker leva efter, inspirerad som han är av norrmannen Arne Naess. – Så lever vi inte idag, vi förbrukar och förstör för nästa generation! De senaste åren har Anders varit pådrivande i debatten mot GMO-grödorna, de genmodifierade grödorna. Han har ställt om sitt jordbruk utanför Trollhättan till ekologisk odling och har specialiserat sig på odling av äldre sädesslag och kultursorter. Anders är bondsonen, som började gå i pappas fotspår, fortsatte arbeta som han var van att tänka, men som så småningom började gå egna vägar. – Pappa var framgångsrik, berättar Anders, det har självklart hjälpt mig. Alla framgångsrika bönder anammade det nya när bruket av kemikalier och konstgödning blev modernt. De som började odla på detta sätt, utvecklade sina gårdar och tog stora skördar – de är idag fäder till våra nutida bönder. – De som inte gjorde detta, de som stannade på sina små mer ekologiskt hållbara jordbruk, de har nästan alla slagits ut. Det finns några kvar, men av den totala jordbruksarealen brukar de en försumbar del av vår jordbruksmark.

Men efter några år med det som vi idag kal�lar för konventionell odling, började Anders fundera över sina produktionsmetoder. Hans åkrar ligger nära Trollhättan och människor var arga på honom för att de fick skador i sina trädgårdar när Anders körde med ”sprutan”. – Det hade jag ju all förståelse för, berättar

Korsväg 3|2013

Anders. Men jag trodde att jag inte hade något val, eftersom systemet var sådant. Skulle jag fortsätta vara bonde, så var jag tvungen. – Jag tänkte mycket när jag satt där på sprutan och körde. Med skyddshandskar på hade jag hällt i en vätska med varningstext, mycket giftigt för vattenlevande djur, risker för fosterskador, cancerframkallande och annat. – Däruppe, där jag satt på den 24 meter breda sprutan, såg jag kanske en harpalt som skuttade, en lärkas bo med ungar, grodor, spindlar och fjärilar. Ingen hade fått gasmask eller skyddsdräkt. Till slut blev allt detta fullständigt omöjligt. Anders började grubbla över om han kunde

vara bonde utan att kemikalier, men såg inte hur det skulle kunna låta sig göras. Det här var på 80-talet, och Anders trodde inte att han skulle kunna få lantbruket att bära sig utan kemikalier, att han skulle förlora gården. Men under 90-talet började allt fler odla ekologiskt, efterfrågan ökade dramatiskt och 1995 införde EU ett speciellt bidrag för ekologisk odling. Kravmärkning hade etablerat sig som fenomen, människor var beredda att betala lite mer för giftfritt odlad mat. Att människor började efterfråga och köpa ekologiska produkter gjorde att Anders såg en möjlighet. Kravmärkningen var en avgörande orsak. – Jag fick gå en kurs för Marta Göransson på länsstyrelsen, som hon hade lagt upp väldigt smart. Jag fick räkna på mina egna förutsättningar, på min egen gård. Jag kunde göra kalkyler över flera år med olika grödor. Om jag odlar si eller så, hur mycket pengar blir det då? Och jag kunde jämföra med hur jag då odlade. – Då visade det sig, att det inte blev någon

Korsv채g 3|2013

Man kan visa det orimliga i att få ta patent på en sort med tankeexperimentet att någon kunde ta patent på fotosyntesen – det skulle ge både makt och pengar! Vem äger fotosyntesen..?

skillnad. Då var beslutet nära, jag kunde fortsätta som bonde med samma ekonomi, men utan kemikalier som förgiftar mig, min familj, mitt grundvatten... – Det har faktiskt gått bättre än kalkylerna! Det är absolut, utan jämförelse, det bästa beslut jag tagit som yrkesman! Grundtanken för Anders var att kunna fort-

sätta verka i det samhälle och i det marknadsekonomiska system han befann sig i. Det gällde att ta små steg framåt, successivt. Om han ställde om hela gården drastiskt, på en gång, kanske han inte skulle klara det. 1998 började han omställningen till ekologisk produktion. – Många trodde jag blivit galen, minns Anders. Pappa var orolig, grannar och folk på Lantmännen undrade. På den tiden hade vi tre stora gårdar tillsammans: min far, min bror och jag. Det var det största jordbruket i trakten och min far var erkänd som erfaren duktig växtodlare, så vi åtnjöt stor respekt. Det underlättade nog. – Men de andra gårdarna ställde vi inte om, det kändes för riskfyllt. Nu är jag inne på femtonde säsongen – och det har gått bra! Pappa har sett att det gått bra, så han är stolt idag! Idag är Anders ledamot i Riksstyrelsen för ekologiska lantbrukare och han är invald i Kravs styrelse. Uppdrag han trivs med eftersom han möter likasinnade och människor med stor kunskap. Tillsammans med åtta andra lantbrukare har han bildat den ekonomiska föreningen Wästgötarna, som producerar ekologiska spannmålsprodukter och har specialiserat sig på odling av äldre sädesslag. – I moderna förädlade grödor har nyttiga

Korsväg 3|2013

spårämnen och mineraler som selen, koppar, zink och magnesium byts mot högre skördar av tomma kolhydrater, konstaterar Anders. Detta är särskilt skadligt för urbefolkningar med enkel mathållning och ensidigare kost. – På ett stort konvent i Italien träffade jag bondeledare från Mexico som vittnade om att introduktionen av näringsfattig GMO-majs lett till övervikt, diabetes och hjärt-kärl sjukdomar. Skälen till att Anders är motståndare till GMO

är flera. – Först och främst vill han framhålla den oerhörda komplexitet som samverkar i hela vår planets biosfär och det faktum att vi människor är en produkt av detta system. Detta system fungerar alldeles förträffligt, och om man bara är varsam så spelar det sin musik helt av sig själv. – Andra skäl är ensidigheten (man kan t om kalla det enfaldigt) och den utstuderade affärsmodellen. – På ett fält med GMO-grödor odlar man oftast bara en, eller ett fåtal grödor. Det ökar sårbarheten. En skadeinsekt, som gillar grödan, kan lätt förstöra ett helt fält. Lösningen blir då en GMO-sort med patenterade egenskaper, som gör hela växten giftig för insekten. Var den än biter så dör den. – Ogräs som växer på åkern dödas med totalbekämpningsmedel som grödan genmodiferats att tåla. Detta fungerar tills insekterna och ogräsen utvecklat resistens. Då blir det dags för ännu starkare bekämpning, nya patent mer pengar och så vidare och så vidare. – I ekologisk odling strävar vi mot en ökad

biologisk mångfald där många olika arter av insekter, växter och djur samverkar i odlingen, då blir angreppen aldrig så fatala. Vi lär oss mer och mer hur naturen fungerar och hur vi kan skatta den på ett hållbart och långsiktigt sätt. Jag som odlare bestämmer själv och är inte utlämnad till ett system som ett företag tjänar pengar på. Ett annat skäl som Anders vill framhålla är det orimliga med att kunna ta patent på sorter, på utsäde. Makten över bondens åkrar förflyttas från bonden själv till företagen som äger patent på sorter, sortegenskaper och utsäde. En patenterad sort får du som bonde inte ta utsäde av. Bonden blir en liten bricka i ett spel där pengar och makt anrikas. – Det blir ju helt absurt, om jag inte får ta utsäde från mina egna åkrar! Detta drabbar dock allra hårdast den stora mängden fattiga lantbrukare i världen. Patenterade sorter innebär att de inte längre får spara utsäde för fortsatt odling för att försörja sig och sin familj.

För Anders del handlar kampen mot GMO och mot gifterna mycket om etik, ansvar, pengar och demokrati. – Makten och pengarna lever i symbios. Man kan visa det orimliga i att få ta patent på en sort med tankeexperimentet att någon kunde ta patent på fotosyntesen – det skulle ge både makt och pengar! Vem äger fotosyntesen..? Anders står mitt i sitt livsverk och berättar.

Runt huvudbyggnaden finns mängder med mindre hus, sädesmagasin och vagnhallar. Så långt ögat når giftfria sädesfält. – Kom ut på fältet, lockar Anders, titta på skalbaggarna och fjärilarna. De lever och det gör vi också! 

Text: Agneta Riddar Bilder: Kristoffer Riddar Korsväg 3|2013

reflektion | Henrik Grape

Bryta bröd i brytningstid

maj i år passerades en gräns som visar på att jorden är inne i ett helt nytt skede. Kanske kan vi kalla det för en geologisk brytingstid. En del forskare hävdar att vi har gått från en geologisk tidsålder till en annan. Från Holocen till Antropocen. Det skulle innebära att det är människan som sitter i förarsätet för jordens utveckling. Vilken var gränsen som passerades? Jo att atmosfären har 400 ppm (parts per million) koldioxid (CO2) i atmosfären. Men det kanske inte säger så mycket. Några miljondelar mer eller mindre av en molekyl är väl inte något att lägga märke till. Men det är det. Halter som vi ser idag har inte uppmätts på de cirka åttahundratusen år som forskningen idag kan belägga. Vad det betyder är inte så lätt att förutsäga, men det finns ett tydligt samband mellan CO2 halter i atmosfären och temperatur. Ju mer ju högre. Ändå så går nyheten förbi obemärkt. Men om mänskligheten hade varit något mer

rationell, förnuftig, så hade vi tillsammans lagt våra pannor i djupa veck och aktivt funderat på hur vi ska ta oss ut ur den knipa vi satt oss i. För det är så att vår jord är hotad av människans framfart. Gränserna för vår planets bärkraft är i vissa avseenden redan passerade. Den mest akuta frågan är klimatet. Tillsammans med frågan om biologisk mångfald så, vilken har ett nära samband, är det den stora ”bråttomfrågan”. Såväl lokalt som globalt

Korsväg 3|2013

står mänskligheten inför utmaningar som är monumentala. Klimatförändringarnas följder är inte enbart en framtidsfråga längre. I Stilla havsregionen är det verklighet redan. Under ett besök tillsammans med Kyrkornas Världsråd på Fiji för några år sedan fick vi både se och höra hur verkligheten ser ut. De berättar om folkförflyttningar, då erosionen har tilltagit på de låglänta öarna och saltinträngningar i färskvatten. Redan nu förs diskussioner om var människor ska ta vägen. Våra syskon i afrikanska kyrkor berättar om svårare torka och ödesdigra översvämningar. Det är inte ett tyckande. Allt fler klimatrelaterade naturkatastrofer syns i statistiken. Som vanligt är det de med sämst förutsättningar som drabbas först och hårdast. Vi behöver inte gå till andra sidan jordklotet för att se tecken på ett förändrat klimat. Arktis är sig inte likt. Den snabbare avsmältningen av Grönlandsisen har överraskat många forskare, och plötsligt talar alla om att plocka upp mer olja och gas i området för att isen minskar och gör det lättar att komma åt de fossila bränslena. Varför tycks alla glömma att vi måste lämna olja, kol och gas i marken om vi ska klara klimatet? Men är det här verkligen en angelägenhet

för Svenska kyrkan? Är det inte teknik och politiska styrmedel som ska till för att lösa problemen? Utmaningen är mer än teknik och politik, och innebär i högsta grad ett arbete även för Svenska kyrkan!

Kyrkans diakonala uppgift rymmer ett ansvar för vårt ekologiska fotavtryck och att alltid ha de mest sårbaras perspektiv för ögonen. Svenska kyrkans kanske viktigaste uppgift är att föra ett samtal om hur vi skapar en värld som är mer rättvis och hållbar. Att skapa fred, rättvisa och försoning är att vara kyrka. Vi har att utmana vår samtid om vilka värden och vilken livssyn som styr våra livsval och vilka konsekvenserna blir av hur våra samhällsstrukturer byggs. Är det konsumtion som bygger på ständigt ökad utvinning av naturresurser som ger livet mening? Ska samhällets investeringar och ekonomier fortsätta att bygga på fossila bränslen och en tro på ständigt ökad konsumtion av naturresurser? Vilken rätt har vi i vår del av världen att lägga beslag på en större del av jordens resurser samtidigt som vi lämnar springnota till nästa generation?

skapa förutsättningar för en värld som med gott samvete kan lämnas över till nästa generation. En värld där orättvisorna minskar och där allt fler kan äta sig mätta och har tillgång till rent vatten. En värld där den biologiska mångfalden inte minskar i raketfart men där klimatpåverkan kraftigt minskas. Framtiden för Svenska kyrkan ligger i ett mångfaldigt och fördjupat engagemang i hållbarhetsfrågor. Kyrkans diakonala uppgift rymmer ett ansvar för vårt ekologiska fotavtryck och att alltid ha de mest sårbaras perspektiv för ögonen. Vare sig de mest sårbara är de fattiga, barnen och kommande generationer eller andra livsformer som vi delar livets gåva med. För mig är det en gåta att engagemanget i vår

Jag tror att ingen idag ifrågasätter att Svenska

kyrkan finns med i hjälpaktioner eller att vi bidrar till att bygga upp samhällen i fattiga delar av världen med hållbart jordbruk, mikrofinans, demokrati eller sociala trygghetssystem. Men om vi inte förstår att den rika världens livsstil/struktur med stora ekologiska fotavtryck slår undan förutsättningarna för de fattigas möjligheter, så är det arbetet meningslöst och vår brist på förståelse mycket allvarligt. Vi kan inte förändra världen om vi inte börjar tänka den på ett annat sätt. Tyvärr finns det så många intressen för att hålla fast vid hur skapar samhälle idag Idag handlar det om att kyrkan, i sin mångfald och på alla upptänkliga sätt, verkar för att påverka sin samtid och medverkar till att

kyrka för skapelsen och en hållbar gemensam framtid kan ifrågasättas. De mest centrala delarna av vår gudstjänst rymmer naturens element. Dopets vatten och måltidens bröd och vin. Vatten som är en av livets förutsättningar och fotosyntesen som skapar vårt dagliga bröd. Allt är jordens frukter. Att vara kyrka är att bryta brödet som ett hoppets tecken om att jordens gåvor, när de delas, räcker åt alla.  Henrik Grape

Henrik Grape är handläggare för hållbar utveckling på kyrkokansliet i Uppsala Korsväg 3|2013

Korsv채g 3|2013

Naturnära liv mitt i storstaden Kolonirörelsen är på uppgång. En kolonilott gör det möjligt att odla sin mat och leva nära naturen och ta vara på dess gåvor – mitt i stan. Så är det för Nina Lagerström och Harald Nilsson. I Slottsskogskolonin i Göteborg har de skapat en grön oas för odling, vila och gemenskap.

Korsväg 3|2013

ina och Harald njurter sensommaren på sin kolonilott i Slottsskogskolonin. – Egentligen har vi i vårt samhälle inte så stort behov av större materiell välfärd och mer konsumtion. Istället längtar vi ju efter samhörighet och att skapa något tillsammans med andra. Det är precis det vi gör här, säger de. När Harald träffade Nina möttes stadspuls och lantliv. Med lägenhet i Majorna i Göteborg och kolonistugan någon kilometer bort i Kungsladugård har de fått det bästa ur sina två världar, tycker de. Det är nog ingen överdrift att säga att den av de två i familjen Lagerström Nilsson som brinner mest för det som växer i trädgården är Nina. Hon har växt upp på landet, med en mor som är trädgårdsexpert och en far som arbetar som landskapsarkitekt. Hon fick redan i späd ålder sin egen täppa och kunde följa årstidsväxlingarna i den. Det var så självklart. Inte förrän hon flyttade hemifrån blev hon medveten om att hon hade ett så stort intresse – för att inte säga behov – av att vara bland det som växer. Det är nästan som en kärleksrelation. När hon

nu förevisar odlingarna blir hon ivrig och använder ord som ”älsklingar”, ”bebisar” och ”skatter”. – Harald är här utan de skarpa glasögonen medan jag ständigt checkar av allt och registrerar vad som måste göras, säger hon. – Och den blicken du har beror på ditt intresse och din erfarenhet, kontrar han. Stämningen i koloniträdgården – huset, träden och möjligheten att förändra – var det som fick Nina på fall den där vårkvällen för fyra år sedan när de var i Slottsskogskolonin

Korsväg 3|2013

och hälsade på kompisar. De visste att just det här huset var till salu och försökte i mörkret se vad som fanns där inne bakom staketet. – På visningen dagen efter såg jag plötsligt pionstjälkar komma upp ur jorden överallt. Jag älskar pioner, det har jag gjort sen jag var liten och läste böckerna om Majas alfafabet. Jag såg för mig den lilla repstegen som leder upp till den outslagna pionknoppen…. Hon fastnade också för att trädgården inte var så välorganiserad som många av de andra i området. De tidigare ägarna hade satsat mycket på att hålla det lilla huset intakt. Tid hade därför inte funnits för att tukta kirskål och åkervinda i den takt som behövts. Det passade Nina som hade huvudet fullt av planer och ville lägga hela sin energi på det gröna. – Jag har massor av bebisar som jag älskar att se växa. Att klippa, ansa, forma, stimulera, mata och gödsla och se hur det tar sig – det är fantastiskt. Och dessutom få en avkastning som går att äta, säger hon och fortsätter samtidigt som hon pekar bortåt landet med squash och pumpa. – Många grönsaker är ju så vackra och fantasieggande, ”som sprungna ur landet Melonia”. Och färgerna på solrosor och äpplen, det är nästan för bra för att vara sant. På en späd trädstam mitt i trädgården hänger en

klase djupröda tunga äpplen. Det är ett nyplanterat träd med äpplen av sorten Discovery. Ninas bror har tuktat trädet men blev inte så nöjd med resultatet, berättar hon. Ett väldigt speciellt projekt, som dock ännu inte burit frukt, är den äppelspaljé som Harald och Nina planterat utmed trädgårdens staket. Träden, olika sorter som är ympade på svagväxande stammmar, har Nina fått genom sin far. Här finns bland andra Cox Orange, Lobo och Mio.

Korsv채g 3|2013

– Det är ett gediget svenskt material av sorter som håller i vårt klimat och har god motståndskraft, säger Nina. Att skapa en ätlig spaljé är också ett sätt att ef-

fektivt utnyttja den cirka 300 kvadratmeter stora tomten. En annan ”pappaprodukt” är det persikoträd som växer i hörnet vid redskapsboden. Nina berättar att det ger frukt varje år. – Jag går med pensel för att hjälpa bina med pollineringen. Visst är det lite jobbigt men tanken på att det inte skulle bli någon frukt är bara för tråkig, säger hon med ett leende. – Det blev faktiskt ett 20-tal persikor, inflikar Harald, som varit inne i stugan och fixat en kaffebricka som nu dukas upp på trädgårdsmöbeln. Till en början var det inte odlingen som triggade honom att satsa på en kolonistuga. Han såg trädgården som en plats för att läsa, skriva musik och umgås med vänner. – Jag kunde knappt skilja ätbara växter från andra. Men allteftersom vi planterat saker, anlagt gräsmatta och täckt över för att ta bort kirskål har engagemanget ökat, säger han.

Korsväg 3|2013

Han pekar mot det andra hörnet av redskapsboden. Där finns ett björnbärsbuskage. – Min mormor i Linköping fyllde 100 år i våras. Hon hade ett björnbärsbuskage i sin trädgård som vi barn alltid åt av. Nina och jag tog sticklingar där och en överlevde. Det har vi planterat vid vår bodvägg och nu är det ju jättestort. – Haralds mamma har frågat oss om hon i sin tur kan ta sticklingar av vår buske eftersom mormorsbjörnbäret dog för något år sen, fortsätter Nina. Hon ropar på sonen Jack, som nöjt lekt för sig själv i skuggan av ett buskage nära staketet. Lillebror Charlie, som bara är ett halvt år, sitter redan i mammas knä. Det var när Jack kom för snart tre år sedan som närheten till naturen kändes extra viktig. – Den dag vår son Jack upptäckte att han kunde plocka smultron själv, det var något alldeles speciellt, säger Nina och stryker ömt Jacks blonda kalufs. Men även för Harald, som arbetar med musik

på Balettakademin, och Nina, som är ST- läkare och blivande specialistläkare i neurologi,

En effekt av livet med kolonistuga är att familjen blivit alltmer vegetarisk i sin mathållning. Det har plötsligt blivit viktigt att odla för att kunna äta ekologiskt och närodlat.

fungerar kolonin avstressande. Att komma hit efter jobbet ger andrum. Även på våren då det kan vara stressigt att få ner allt inför säsongen. – För min del fungerar det så att naturen får tiden att stanna. Igår tog jag upp mandelpotatis som vi satt runt surkörsbäret. Jag kände en harmoni, en i dessa dagar för mig sällsynt känsla av att tiden står till, en känsla av fullständig närvaro, säger Nina. – Sist jag kände så var det när Jack och jag var i skogen för att leta efter en saknad stövel. Vi gick förbi en åker med högt gräs….de där dofterna….. då kändes också det där….. zum zum zum….. Nina försöker sätta ljud på känslan, som en motor som saktar ner och stannar, och Harald säger att han känt något liknande när han hållit på med renoveringen i lägenheten i Majorna. De har satsat på riktiga material med gedi-

get trä och linoljefärg. Det går ganska långsamt och sinnena hinner med att stimuleras. – Precis så upplever jag det också att klippa gräset här eller rensa land. Det ger något faktiskt som jag njuter av.

En effekt av livet med kolonistuga är att familjen blivit alltmer vegetarisk i sin mathållning. Det har plötsligt blivit viktigt att odla för att kunna äta ekologiskt och närodlat. – Tidigare hade vi inte kniven på strupen att ta tillvara allt vi odlade. Men nu när vi bestämt oss för att äta ekologiskt och äta mer grönsaker är det är mycket dyrare att köpa i affären. Då är odlingarna här en guldgruva, säger Nina. – När man äter mindre kött blir grönsakernas smaker också mycket mer intressanta, tycker Harald. – Ja är man är uppvuxen med att ”persilja Korsväg 3|2013

Denna omsorg om livet är något som också återspeglar sig när vi pratar om den pittoreska vita stugan på 26 kvadratmeter. och rotselleri är såå gott och nyttigt” tyckte man tidigare att det var störigt. Nu förstår jag ju vad de menade, skrattar Nina och tillägger: – Sen är det ju så att om man kämpat så för planterna; förodlat, planterat, rensat, vattnat, då vill man ju ta hand om dem, också för deras egen skull. – Denna omsorg om livet är något som också återspeglar sig när vi pratar om den pittoreska vita stugan på 26 kvadratmeter. Att det är originaltapet i köket och att verandan har munblåsta glasrutor bidrog säkert till att det blev just denna tomt familjen fastnade för. – Att ha kontakt med levande material är viktigt. Att ha trä under fötterna är välgörande och att ha en dörr som någon lagt energi på att hyvla och slipa och måla, istället för en som formpressats på en fabrik, ger en särskild känsla. Som om den mänskliga energi som lagts ned fortfarande finns kvar i själva materialet, säger Nina.

– Ja absolut, håller Harald med. Man känner en vilja att vara mer hållbar i sin konsumtion. Det är så mycket i vardagen som ska gå fort och vara praktiskt. Men egentligen har ju människor idag inte så stort behov av större materiell välfärd och konsumtion. Vi längtar ju efter samhörighet och skapa något, helst tillsammans med andra. Det är precis det vi gör här. – Och det ger en sån glädje, fyller Nina i. Varje gång det hänt något nytt gläds jag. Pumpan är ju en jätterolig växt, det händer något hela tiden, den växer fort och den slingrar sig fram på oväntade ställen. Hon lyfter på de stora bladen och yppar en stor gulvit, jämnt oval, frukt och utbrister. – Titta! Är den inte helt fantastisk? 

– Att ha kontakt med levande material är viktigt, säger Nina.

– Vi längtar ju efter samhörighet och skapa något, helst tillsammans med andra. Det är precis det vi gör här, säger Harald.

Korsväg 3|2013

Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell

Korsv채g 3|2013

reflektion | Maria Küchen

Gud & konsumismen

ag äter, alltså är jag. Så kan materialismens definition av existensen sammanfattas. ”Du är vad du äter” säger vissa, och då blir det genast mer komplicerat. Att äta är inte bara något bokstavligt som vi måste göra för att överleva fysiskt. Andlig spis är också näring. Så långt handlar det om konsumtion, inte om konsumism. Alla människor konsumerar, antingen vi vill det eller inte. Att konsumera – äta, dricka, andas – är att ingå i skapelsens kretslopp. Konsumism däremot, som alla andra -ismer, är en ideologi, en tro, en riktlinje att följa eller ta avstånd från. Jag bekänner mig till konsumismen när jag köper saker jag inte behöver för att det är lustfyllt, när ägandet av saker känns som en tillfredsställelse i sig. Konsumism är konsumtion som självändamål. Konsumismen finns där som en gyllene regel för det mesta vi gör, vi samtidsmänniskor i västerlandet. När samhällsledningen signalerar att det är bättre ju mer vi konsumerar eftersom det får tillväxten att öka, predikar de konsumism. Vad vill Gud med konsumismen? Frågan är

förstås retorisk och ironisk. Den rymmer undertexten att Gud och konsumism är oförenliga, att Gud inte vill ha konsumismen alls. Men hur blir det om jag inte låtsas om detta, utan ställer frågan på allvar? Det blir alldeles tyst. Inte ett ord hörs, i himlen eller på jorden. Jag sitter på en sten i skogen. Det enda som hörs är vinden i trädkronorna. Gräset, solljuset, blommorna på marken, allt detta är. I allt som är, och i alltets tystnad, finns ett väldigt svar.

Korsväg 3|2013

En bit bort skymtar motorvägen mellan träden. Lyssnar jag noga, hör jag att det jag trodde var vinden i själva verket blandas upp med ett kontinuerligt trafikbrus. Överallt i skapelsen, utom i de mest avlägsna vildmarkerna, har människan lämnat spår. Skapelsen är inte jungfrulig orörd natur, den är vad vi gör med den. Så jag kan inte söka svar på frågor om konsumism eller annat genom att försöka dra mig undan det mänskliga och dess följder. Jag kan inte drömma mig tillbaka till ett orört naturtillstånd opåverkat av människor och tro att detta tillstånd går att återupprätta. Skapelsen är inte bara skog och vind och solljus och blommor. Den är teknologi. Den är vetenskap. Den är konsumtion. Men är den konsumism? Det beror på hur jag väljer att handla. Det är lustfullt att köpa saker jag inte behöver. Det är så att ägandet av saker kan innebära en tillfredsställelse i sig. Om jag blundar för det allmänmänskliga i dessa konsumismens drivande krafter – lusten att skaffa, lusten att äga – så blundar jag kanske för var människan är. Att skaffa, att äga, ger en lika stark känsla av välbefinnande och trygghet som att äta och dricka. Det handlar i detta sammanhang inte om girig ackumulation av rikedom, utan om något mer grundläggande: den som skaffar och äger lite extra, hon dör inte riktigt än. På jägar- och samlarnivå var detta en bokstavlig sanning. Precis som på jägar- och samlartiden säger våra kroppar att om det finns socker och fett i överflöd så ska vi vräka i oss. Och kanske är den lustfyllda överkonsumismen i botten av våra psyken kopplat till samma överlevnadsdrift. Denna lustfyllda överkonsumism håller bevisligen på att föröda planeten, på samma sätt

Köpstopp blir därmed inte vare sig ett offer eller en frivillig gest utan en plikt att lyda med lätt hjärta. som överkonsumtion av fett och socker föröder kroppar. Så vad göra? Göra om människan? Försök att göra om människan brukar inte sluta väl. Troligen är det bättre att se och förstå vad människan är och försöka agera därefter. Och just på den punkten vill kanske faktiskt Gud något med konsumismen? Gud kanske kan se med blid blick på att jag i egenkap av människa gillar att äga lite mer än jag behöver – så länge den glädjen blir en glädje även för andra, inte bara för mig och de mina. Det vore inte olikt Gud, i vars anda så mycket vackert sagts om kärlek till nästan. Och med nästan menas då inte bara mina nära och kära utan alla medmänniskorna på planeten. Resten är i så fall en praktisk fråga. Det är en fråga om vad jag skaffar, vad jag äger och hur jag skaffar och äger det. Plötsligt blir den mer än bara en vara, den där lockande produkten som jag väger i handen i butiken. Den blir en länk mellan mig och de andra. Jag står där och tummar på en smartphone jag inte behöver men har stor lust att skaffa och äga. Jag nästan ser trådarna från produkten i min hand och ut i världen. Telefonen uppstod inte ur intet. Hur kom den till? Varifrån kommer råvarorna? Var monterades telefonen ihop? Hur kom den därifrån hit till mig? Pengarna jag betalar, var där ute i världen hamnar de? Frågorna är inte abstrakta. Att få konkreta svar på dem kan dock visa sig svårt. Den danske filmaren Frank Piasecki Poulsen försökte följa tungmetallerna i sin egen Nokia ända tillbaka till gruvan. Hans förfärande resor finns dokumenterade i filmen Blood in the mobile, liksom Nokias kompakta ovilja att ge information.

Inte heller i min smartphonebutik kan någon ge svar. De vet inte. Men jag kan inte längre handla utan att veta. Inte om Gud vill något med konsumismen. ”Min” smartphone är inte bara min. Många andra människor har del i den och jag vill veta vilka de är och hur de har det. Är min konsumism till något slags glädje även för dem? Om inte – om Gud vill något med konsumismen och jag lyssnar på Gud – upphör mitt skaffande och ägande att vara lustfyllt. Köpstopp blir därmed inte vare sig ett offer eller en frivillig gest utan en plikt att lyda med lätt hjärta. Jag har inget val. Och materialismens ”jag äter, alltså är jag” ogiltigförklaras en gång för alla. Jag kan äta utan att vara, konsumera utan att vara, i bemärkelsen ”vara människa”. Min konsumtion kan vara helt omänsklig – det vill säga, om jag konsumerar utan att först ställa de nödvändiga frågorna. Den andliga födan, om jag vill vara människa, består inte av tänkvärdheter ur uppbyggliga skrifter vars innehåll jag konsumerar. Andlig föda består av frågor. Om Gud ville någonting med konsumismen så var det att frågor skulle ställas och samtal inledas – kanske så pass att vi till sist glömmer bort att köpa saker för den självändamålsenliga tillfredsställelsens skull, för vi hittade något som var mer tillfredsställande.  Maria Küchen

Maria Küchen är kulturjournalist och författare, bosatt i Lund. Korsväg 3|2013

Välja bort nötkött viktigt för klimatsmart mat Att minska på konsumtionen av nötkött är det absolut viktigaste för att göra vår mat klimatsmart. Fredrik Hedenus, forskare på Chalmers, har räknat på saken. Nötköttet är en riktig klimatbov.

venska folket äter alltmer kött, inte bara i tider då grillarna glöder utan året om. Ungefär 46 kilo kött per person och år (”rått kött” enligt livsmedelsverket). Fortsätter kurvan uppåt i samma takt som under senare år, har konsumtionen ökat med 50 procent till 2050. Det är en utveckling som rimmar illa med klimatmålen. I dag orsakar varje svensk genom sin konsumtion utsläpp av växthusgaser motsvarande 9-10 ton koldioxid per år. Ska klimatmålet om maximalt två graders uppvärmning klaras, måste våra utsläpp ned till 1-2 ton koldioxid. Hur? är den stora frågan. På Chalmers institution för energi och miljö

sitter Fredrik Hedenus med siffror, tabeller, diagram och prognoser för vår konsumtion av mat. Cirka 20 procent av växthusgaserna kommer från matproduktionen. Ur de fakta han har, skissar han på fyra scenarier fram till år 2050 och jämför dem med att inget göra. Det första scenariot är att gå över till fossilfri energi i alla led. Det andra att byta ut det mesta av nötköttet till fläsk och kyckling, som har mindre klimatpåverkan. Det tredje innebär att köttkonsumtionen minskar radikalt och ersätts av quorn, tofu och baljväxter. Och det fjärde slutligen – vi blir alla veganer. All kött, ost, ägg etc ersätts med mat från växtriket. De olika scenarierna kan förstås också kombineras i olika varianter. I varianten ”inga åtgärder” beräknas utsläp-

Korsväg 3|2013

pen av växthusgaser från matkonsumtionen öka till motsvarande 1,9 ton koldioxid per person och år. I scenario ett reduceras siffran till 1,0 ton, i nummer två till 0,7 ton, i trean 0,4 ton och i det sista scenariot 0,3 ton. Att välja baljväxter i stället för nötkött minskar utsläppen med över 95 procent. Vad väljer vi? Nötköttet är ett kapitel för sig. Om detta vet

kon förstås inget, där hon ligger och idisslar i sommarhagen bland surrande humlor – eller instängd i en köttfabrik. Nöten producerar nämligen inte bara koldioxid utan också stora mängder metan och lustgas. Omräknat till koldioxid orsakar ett kilo nötkött fyra gånger så mycket växthusgaser som fläskkött och nästan nio gånger mer än fågel. – Ur ren klimatsynpunkt skulle vi tjäna mycket på att äta kyckling i stället för nöt, men då måste man fråga sig om dagens kycklingfabriker är etiskt försvarbara. Själv har Fredrik Hegenus valt att bli vegetarian, och han har varit aktiv i Djurens rätt. Vad säger då lantbrukarna om Fredrik Hede-

nus slutsatser? I somras debatterade han med LRF:s miljöexpert i Almedalen på Gotland. – Deras hållning är att satsa på energieffektivitet och bättre gödselhantering, men de vill inte gärna diskutera vad vi bör äta, säger han. Att satsa på svenskt nötkött i stället för importerat, som LRF vill, ger inte mycket vinst ur klimatsynpunkt. De öppna landskapen då? De betade ängsmarkerna och hagarna har en biologisk mångfald som skulle gå förlorad utan mularnas betande. – Visst, det finns en stor biologisk mångfald på sådana hagmarker, men bara en liten del av det nötkött som konsumeras kommer från

Sedan handlar det ju också om att skapa en kultur där alla förstår att kött är ett problem. Att vända en trend tar lång tid... sådana marker, de flesta nötdjur betar under några månader på vall, resten av året står de inne och lever på spannmål och ensilage. Lösningen skulle kunna vara att med produktionsstöd styra så att korna går på marker där de gör mest miljönytta, menar han. I dag hör köttet till den svenska grillkulturen,

talrika kokböcker om konsten att grilla kommer ut varje år. Oftast skrivna av män som skapar en macho-kultur kring köttätandet, ”riktiga män äter kött”. Hur vänder man på en sådan trend? – Mat handlar också om identitet, jag signalerar vem jag är med vad jag äter. Vi äter allt mer kött trots att vetenskapen säger att vi bör göra tvärt om. Men under senare år har vegetarisk mat normalisrats, inte så att man nödvändigtvis måste bli vegetarian, utan så att vegetarisk mat ses som ett fullgott alternativ. Ett exempel på en sådan mot-trend kan väl Way out West-festivalen med 27 000 besökare i Göteborg vara, innanför grindarna serveras endast vegetarisk mat.

– Mat handlar också om identitet, jag signalerar vem jag är med vad jag äter, säger Fredrik Hedenus.

– Sedan handlar det ju också om att skapa en kultur där alla förstår att kött är ett problem. Att vända en trend tar lång tid, matvanor är tröga. Om vi ska vända till 2050, måste vi börja nu. Ju längre vi väntar, desto dyrare blir det. 

Om ett år är det riksdagsval i Sverige, tror du Text & bild: Lasse Bengtsson klimatet och maten kommer upp på dagordningen då? – Nej, det gör de Fredrik Hedenus Nötkött en klimatbov rapport ”Scenarier nog inte…, säger han Utsläpp av växthusgaser i kilo omräknat i koldioxid för klimatpåverkan med en suck. CO2 per kilo produkt. från matkonsumtio– Vi har ju ett sys26 Nötkött nen 2050” (skriven tem där utsläppen från 21 Lammkött tillsammans med transporter beskattas, 6 Fläskkött David Bryngelsson men utsläpp från ma3 Fågelkött 3 och Jörgen Larsson) ten inte alls. Jag skulle Fisk 1,5 Ägg finns att ladda ned från hoppas på bred parlaTofu (av soja) 1,7 Chalmers webbsida. mentarisk utredning Salladsgrönt 1,2 som vågar titta på alla Rotfrukter, kål 0,2 utsläpp, det vore kan0 5 10 15 20 25 ske en väg framåt… Källa: Chalmers Korsväg 3|2013

Med Gud under luppen Att gå på lupptäcktsfärd är att upptäcka det stora i det lilla med hjälp av en lupp. En helt ny värld att förundras av kan bokstavligen ligga under våra fötter. – Man kan lätt fascineras av uppfinningsrikedomen i naturen. För mig är det en källa till Gudsgemenskap. Jag gör mina djupaste erfarenheter av Gud i naturen.

alle Råsmark, som introducerade begreppet lupptäcktsfärd för mig, ser gärna på omgivningen ur grodperspektiv. Eller kanske snarare biperspektiv; att sätta makroobjektivet på kameran och krypa riktigt nära en blomma med en insekt i, är en spännande utflykt i det lilla. Även om (l)upptäckterna i miniatyrvärldarna kan kännas fantasifulla, vill Kalle Råsmark gärna framhålla att det är i våra erfarenheter, inte i fantasin, vi finner Gud. – Jag ser det gärna som en typ av pilgrimsvandring. När man är ute och går kan man låta skapelsen tala om Gud. Vandrar man med barn blir fokus kanske på det spännande man kan hitta i naturen. Naturen är en del av verkligheten, och vi lär känna Gud genom den verklighet vi ser, även den vi ser genom lupp! Kalle Råsmark är till vardags gymnasielärare i biologi och kemi. Även om det mesta av undervisningen försiggår i klassrummet kan det vara stunderna i naturen som ger de stora insikterna. – Jag var ute med en grupp och mikroskoperade dammvatten. En av eleverna ville inte sluta! Han satt och tittade ner i det grumliga vattnet och blev helt hänförd. Det dök bara upp fler och fler detaljer, vattendjur och insekter. Man önskar ju att man kunde väcka den nyfikenheten hos fler.

Korsväg 3|2013

Och upptäckterna finns sällan långt bort. Kalle berättar att han ofta tittar hemma i trädgården med makroobjektiv och lupp. – Det går ju bra med vilken skogsbacke som helst, och i stället för lupptäcktsfärd kan man göra en på-äng-promenad! Huvudsaken är att man kommer till ro med ett öppet, nyfiket sinne: ser, lyssnar, känner… Kalle Råsmark rör sig dock inte bara i trädgården i Mölndal, utan ger sig gärna ut både på fjällvandring och kajakpaddling. – Jag blir mer fokuserad, mer hel. Om jag upplever att jag drabbas av förvirring i den snabba vardagen kan fjällvandringen vara oerhört helande. Jag blir mer mottaglig för tilltal från Gud. Det finns ett uttryck, av Harry Månsus om jag minns rätt, som jag har fäst mig vid: ”Att känna sig hemma under stjärnorna”. Jag kan bli så oerhört rörd, det kan vara inför en talgoxe, whatever… när jag inser att vi delar samma byggstenar, samma DNA. När man känner helheten och enheten, att det är samma liv! Att hänföras av den komplicerade skapelsen är samtidigt ett sätt att förenkla, menar Kalle Råsmark. Att koppla Gud till det verkliga, och till det lilla, kan hjälpa oss att bli mer jordnära i vår tro, att undvika att tron på Gud blir något överandligt. – Jesus refererade till liljor, till fåglar. Det handlar för mig om bekymmersfrihet, att inte oroa sig. Kyrkan har tappat lite av det tycker jag, möjligheten att titta på naturen för att bli kristuslik. Det kan bli lite väl teoretiskt i predikningarna, man använder snarare naturen som metafor än som en möjlighet att närma sig verkligheten.  Text: Tomas Pettersson Bilder: Kalle Råsmark

Med luppen kan man upptäcka att en prästkrage egentligen är hundratals blommor som sitter i spiralmönster... Korsväg 3|2013

...att en fjärilsvinge består av små olikfärgade fjäll...

Korsväg 3|2013

... att maskrosparaplyerna sitter snyggt f채sta p책 en "golfboll".

Kalle R책smark

Korsv채g 3|2013

Kul brädspel öppnar för hållbar utveckling Inom Svenska Kyrkans Unga vill man lära ut hållbar utveckling – genom ett spel. I det "strategiska brädspelet" Optimum får man nämligen lära sig hur varor produceras och konsumeras och hur det hänger ihop med hållbar utveckling. Spelet har fått många positiva omdömen.

venska Kyrkans Unga har länge brunnit för och arbetat aktivt med globala frågor på olika plan. Som kristen är man del av ett större sammanhang. Vi människor hör ihop med varandra och med naturen. Därför är det viktigt att ta sitt globala ansvar, menar man. Den globala arbetsgruppen är en grupp som på uppdrag av Svenska Kyrkans Ungas förbundsstyrelse arbetar med globala frågor, främst med inriktning på klimat, miljö, rättvisa och solidaritet. ”Vi kan inte leva utan andra människor, utan naturen. Och de vi hör ihop med ska vi vara schyssta mot”, skriver man på sin hemsida. Gruppen består av ideella krafter från Svenska Kyrkans Unga som på olika sätt brinner för globala frågor, samt en handläggare för globala påverkansfrågor som är anställd på förbundskansliet. Gruppen har kontakt och samarbetar med ett flertal andra organisationer med engagemang inom området. Tanken är att den globala arbetsgruppen skall finnas till hands för SKU:s medlemmar och bidra med inspiration. Det kan handla om att besöka ungdomsgrupper och hålla en workshop om just konsumtion och klimaträttvisa eller bistå med material som uppmuntrar till att diskutera globala frågor. Varje år tar gruppen fram olika typer av material

Korsväg 3|2013

som lokalavdelningar och medlemmar kan använda sig av. Nyligen har man arbetat fram Kristen Vegetarisk Kokbok tillsammans med föreningen Vildåsnan, en kristen vegetarisk förening. Genom att välja vegetariska alternativ hjälper man till att hejda klimatförändringar och utrota hungern. Man har också tagit fram filmer, metodmaterial, böcker och dialogkort. – Just nu arbetar vi med begreppet FRED och att göra fred, berättar Anna Rehnberg, vikarierande handläggare för globala påverkansfrågor i Svenska Kyrkans Unga. – Vi är bland annat med och arrangerar en ekumenisk fredsbyggarhelg i Uppsala i september. Det finns också en guide på hemsidan där man samlat tips på fredsaktiviteter som passar bra för ungdomsgrupper men också andra grupper i församlingen. I början av 2013 lanserade Svenska Kyrkans

Unga brädspelet Optimum, ett strategiskt brädspel om hållbar utveckling. – Alla människor lockas inte av workshops och böcker, och vi vet att det är vanligt att man spelar just brädspel i sina lokalavdelningar. Det var i den grundidén som tanken med brädspelet Optimum föddes, berättar Anna Rehnberg. – Det var ett nytt och fräscht sätt att introducera hållbarhetstänk på. Hur vi producerar och konsumerar varor spelar roll för den hållbara utvecklingen, och det här spelet visualiserar detta. Spelet är utvecklat tillsammans med konsulter samt med finansiell hjälp från SIDA, som ger pengar till organisationer för att sprida in-

Testpanelen; fr v Jenny Holmquist, Theresia Båvenby och Mikael Risenfors.

formation om internationella frågor. – Tack vare SIDA:s finansiering kan vi idag sälja spelet till en relativt låg kostnad (30 kr/ spel), vilket känns bra, säger Anna. – Det innebär att ungdomsgrupper och lokalavdelningar i Svenska Kyrkans Unga med ansträngd ekonomi kan köpa in spelet, som finns till försäljning i Svenska Kyrkans Ungas webbsida. I Optimum är målet att utforma sitt samhälle så optimalt som möjligt. Vilken strategi som lönar sig är inte helt lätt att förutse, och både ekonomiska, miljömässiga och sociala faktorer påverkar vem som till slut vinner. Vid spelets början får varje spelare slumpmässigt ett startkort som ger förutsättningar för vidare produktion av olika varor, exempelvis kött eller textil. Dessa kan senare i spelet visa sig avgörande. Spelet går sedan ut på att samla poäng som man kan tjäna på att göra smarta investeringar i produktion av varor, men all produktion innebär mer eller mindre

utsläpp i miljön. Att tänka på miljön och satsa på minskade utsläpp kan på sikt spela en avgörande roll. Man kan också investera i social utveckling och mänskliga rättigheter för att skapa ett starkare och mer stabilt samhälle. Förutsättningarna ändras under spelets gång, vilket påverkar de val man gör. Beroende på vilka satsningar och investeringar man gjort, kan man bli medlem i FN och/eller Handelsunionen, medlemskap som i sin tur kan ge ökat politiskt inflytande och möjlighet att påverka både sitt eget samhälle och sina motspelares. Precis som i ett vanligt brädspel så vinner den som har flest poäng vid spelets slut. Med spelet kommer också ett antal diskus-

sionsfrågor som man uppmuntras att fundera kring. – Interaktionen mellan spelarna är en mycket viktig del, säger Anna Rehnberg. Tanken är ju att det ska väcka nya funderingar hos en. Man uppmanas bland annat diskutera hur man själv kommer i kontakt med andra delar Korsväg 3|2013

Det är ett riktigt spel och de som är vana vid brädspel uppskattar att det är välgjort och inte för enkelt.

av världen via de varor man konsumerar i vardagen och huruvida mina inköp spelar någon roll. Ett annat förslag är att diskutera vad som påverkar hur mycket växthusgaser, kemikalier och avfall man släpper ut under spelets gång, samt hur det känns när ens motspelares utsläpp drabbar en själv. – Vår förhoppning var att spelet skulle sprida och uppmuntra till nya idéer. Kanske får man inspiration till att dra igång en klädbytardag på temat eller något liknande, säger Anna. – Svåra frågor har i detta spel blivit mer lättillgängliga. Vi tror att om man får en positiv upplevelse samtidigt som man spelar spelet så blir man också mer peppad att agera i den här typen av frågor. Med spelet kommer också en del tips på hur man vidare kan engagera sig. Theresia Båvenby, Mikael Risenfors och Jenny

Holmquist från Svenska Kyrkans Unga i Fässbergs respektive Stensjöns församling träffa-

Korsväg 3|2013

des för att testa spelet. Alla hade spelat Optimum tidigare och hade positiva erfarenheter. Till en början kan spelet vara krångligt att förstå sig på och det krävs att man noga läser reglerna och vågar testa sig fram. Anna Rehnberg menar på att det är just därför Optimum fungerar bra. – Det är ett riktigt spel och de som är vana vid brädspel uppskattar att det är välgjort och inte för enkelt, säger hon. Många tycker också att det är roligt att spela flera gånger för att testa nya taktiker och göra andra typer av satsningar . Theresia, Mikael och Jenny spelade en lång stund och många intressanta frågor väcktes. Till en början var stämningen aningen girig och samtliga satsade på egen produktion utan tankar på varken utsläpp eller kemikalier. Med spelets gång tvingades dock alla till att reflektera över sina utsläpp och satsningar. Det gynnade sig i längden att vara uppmärksam på och medveten om sina egna och motspelarnas beslut samt att satsa på social utveckling och inte bara produktion. – I början påverkades mina beslut mest av mitt godtycke, och jag ville förstås producera maximalt för den ekonomiska utvecklingens skull. Enbart mitt samvete och den bakomliggande insikten att det skulle slå tillbaka på mig begränsade, säger Mikael om sitt agerande i spelets början. – I början ville jag producera mycket varor för att komma igång. Efter en stund, då jag började tänka mer på utsläppen, insåg jag dock att det inte skulle hålla i längden. Då

Det är fantastiskt att man kan lära sig mer om klimatfrågorna och få en större insikt om hur det ser ut i verkligheten genom att spela ett roligt brädspel. kändes det orättvist att Mikael med stor textilindustri och vattenreningsverk dumpade mänger med kemikalier i mitt hav! säger Theresia. – Slumpen hade stor inverkan vilket kändes orättvist, säger Jenny. Det var mycket lättare att börja med vissa förutsättningar. Och även om man tjänade på att andra gick med i FN och Handelsunionen, så agerade man mest för egen vinning och inte för att man gemensamt skulle åstadkomma något, vilket är ganska skrämmande, fortsätter hon. – Efter hand förstod jag att vi skulle bli tvungna att samarbeta för att bryta det ohållbara systemet. Så länge konkurrens mellan olika enheter är den främsta drivkraften kommer vi aldrig uppnå fred med naturen eller varandra, säger Mikael och lyfter på så sätt diskussionen från spelplanen och in i gällande verklighet. Vann till slut gjorde Theresia tack vare satsning på textilproduktion, spannmålsproduktion utan utsläpp samt satsningar på utbildning. Dessutom lönade det sig att bli medlem i både FN och Handelsunionen. Optimum har fin respons från många olika håll

och globala arbetsgruppen är mycket nöjda med resultatet. – Vi har fått många positiva reaktioner och vi är så nöjda med utformningen. Det är ett visuellt snyggt spel, utvecklat av duktiga konsulter, säger Anna Rehnberg. Det är svårt att utveckla att brädspel och det behövdes många testomgångar, men resultatet blev bra! Det

hade varit roligt med en uppföljning om efterfrågan finns men det är i ett för tidigt skede att säga just nu. De tre testpersonerna på Göteborgs stiftskansli hade positiva lovord att komma med. – Det är fantastiskt att man kan lära sig mer om klimatfrågorna och få en större insikt om hur det ser ut i verkligheten genom att spela ett roligt brädspel, säger Theresia. – Jag irriterade mig på det system som speglar dagens fördelning av resurser. Det var så tydligt att det gick bra för den som redan hade det bra och sämre för dem som hade det sämst. Det är fascinerande att de lyckats fånga dessa orättvisor och konstruktioner i ett spel, säger Jenny. – Det är ett genomtänkt spel, det är som i verkligheten. 

Text & bilder: Kristine Ålöv Korsväg 3|2013

reflektion | Karin Bradley

Dags för ny ekonomi

nder de senaste två decennierna har en dominerande föreställning varit att ny teknik tillsammans med ekonomiska styrmedel kommer att lösa miljö- och resursproblematiken. I skolan och på universiteten fick vi lära oss att miljöhänsyn och ekonomisk tillväxt går hand i hand – att avindustrialiseringen och kunskapssamhället har gjort Sverige till ett hållbart land och en förebild för andra. Detta perspektiv brukar benämnas ekologisk modernisering. Föreställningen om att Sverige lyckats frikoppla miljöförstöring från ekonomisk tillväxt trummas fortfarande ut i föreläsningssalar och politiska tal med hjälp av de statistiska parametrar som valts ut. Enligt det officiella sättet att beräkna utsläpp till FN:s klimatkonvention har Sverige minskat utsläppen av växthusgaser med tretton procent under perioden 2000-2008. Men detta sätt att räkna börjar bli alltmer omstritt. Naturvårdsverket har i en rapport från 2012 visat att om man tar med utsläppen som genereras av svenskars konsumtion av importerade varor, har de totala utsläppen inte minskat utan ökat med nio procent. Så trots alla projekt och program för hållbar utveckling, energieffektiviseringar, sopsorteringssystem, fjärrvärmenät och drivmedelsskatter har vi i Sverige inte lyckats vända vårt levnadssätt i en

Korsväg 3|2013

hållbar riktning. Det har på så vis blivit allt tydligare att tekniklösningar inte räcker och att den ekologiska moderniseringen inte håller. I takt med att produkterna blivit mer energisnåla har de samtidigt blivit fler och tillverkade i alltmer komplexa globala produktionssystem. Energieffektiviseringar på ett ställe tenderar att ätas upp av ökad konsumtion, fler prylar, större boendeytor eller längre resor. Det är detta som kallas rekyleffekten. Processen drivs på av att miljöproblem formuleras i varutermer – lösningen på problemet blir att köpa en ny vara och byta ut den gamla. På så vis har hållbara livsstilar kommit att betecknas av ekoprodukter, miljöbilar, passivhus och utsläppsrätter – symboler som förknippas med en välutbildad och köpstark medelklass. Uppgifter från Statistiska centralby-

rån visar dock tydligt att ju högre inkomst, desto större utsläpp av växthusgaser. De som lever mest miljövänligt är därmed i regel inte miljöbilsägarna utan låginkomsttagarna. Detta gäller i Sverige såväl som globalt. De rikaste tjugo procenten av befolkningen står för åttio procent av jordens resursförbrukning. Därför är miljöfrågan också en rättvisefråga. Vissa konsumerar för mycket och andra för lite. I den globala miljöpolitiken används ofta begrepp som ”Vår gemensamma framtid” och ”en värld”, men denna ”vi-sitter-alla-

Uppgifter från Statistiska centralbyrån visar dock tydligt att ju högre inkomst, desto större utsläpp av växthusgaser. i-samma-båt”-retorik är problematisk, då alla och ingen görs ansvarig. Det är tydligt att välbeställda länder och samhällsgrupper – de som byggt sitt välstånd på icke-förnyelsebara resurser – bör ta större ansvar för förändring. Så om Sverige fortsatt vill visa vägen för

hur man ställer om till ett hållbart samhälle behöver vi på hemmaplan ta tag i det som driver på den ökade konsumtionen och resursanvändningen. Svårt eller omöjligt påstår många, då livssti-

lar, bostäder, jobb, välfärd, pensioner och identitetsbyggen är beroende av en ökande privatkonsumtion, eftersom detta genererar en allt större del av tillväxten. Ja, brist på tillväxt i ett system uppbyggt kring tillväxt är smärtsamt. Men detta är inget argument för fortsatt tillväxt utan snarare för att systemet behöver omformas. Retoriken om att ”det finns inget alternativ” kan och bör utmanas. Historiskt har samhällen, ekonomier och värderingar många gånger förändrats

I Sverige blir andrahandsmarknaderna allt större och klädbibliotek, verktygspooler, folkkök, grannskapsträdgårdar och allmänna kontor har dykt upp där man skapar gemensamma resurser som kan delas eller bytas.

Korsväg 3|2013

Här finns en vilja att gå från privat konsumtion och ägande till att i högre grad producera och dela på gemensamma resurser. på djupet. Det som tidigare betraktats som otänkbar, som att kvinnor eller jordlösa skulle delta i det politiska livet, har blivit en realitet. För att möjliggöra förändring behövs dock berättelser om och tro på en annan framtid – begrepp för andra sätt att producera, konsumera och leva tillsammans. Och sådana praktiker och begrepp finns, många. Ja kanske inte fullkomliga men värda att tas på allvar, undersökas, prövas och utvecklas. Under senare år har vad man kan kalla

en konsumtionskritisk gör-det-självkultur vuxit sig starkare. Här finns en vilja att gå från privat konsumtion och ägande till att i högre grad producera och dela på gemensamma resurser. I boken What’s mine is yours: how collaborative consumption is changing the way we live (2011) beskriver Rachel Botsman och Roo Rogers hur det med hjälp av digitala medier blivit allt vanligare att dela, byta och återanvända varor – det som författarna kal�lar kollaborativ konsumtion. Via sajter som RentWant, ZipCar eller Streetbank kan medborgare hyra eller byta varor med varandra. I Sverige blir andrahandsmarknaderna allt större och klädbibliotek, verktygspooler, folkkök, grannskapsträdgårdar och allmänna kontor har dykt upp där man skapar gemensamma resurser som kan delas eller bytas. Man kan också notera ett ökat intresse för att tillverka saker på egen hand

Korsväg 3|2013

eller tillsammans – odla, laga, reparera eller vara med och omforma sitt grannskap. Detta är naturligtvis inte något nytt utan är och har varit vardagen för många men återupptäcks och omformuleras nu av en yngre konsumtionskritisk generation. I städer runtom i världen har så kallade

”makerspaces” startats, en slags öppen verkstad, där människor träffas för att tillverka saker i icke-kommersiella syften – apparater, dataprogram, trycksaker, reparera elektroniska prylar eller bygga om gamla grejer. Här finns ofta en open source-filosofi, som bygger på gemensamt och självorganiserat skapande och tanken att resurser som kan mångfaldigas och komma många till nytta bör så göras. I boken The Wealth of Networks (2006) beskriver juridikprofessorn Yochai Benkler hur open source-filosofin har drivit fram en ny produktionsform inom den digitala världen, så kallad ”peer production” (jämlikeproduktion). Benkler menar att detta är en framväxande ”tredje” produktionsform och ekonomi, bortom det kapitalistiska och det socialistiska. Med detta menas en form av självorganiserad öppen produktion för att möta behov, lösa problem eller motiverad av lusten att arbeta tillsammans snarare än av vilja till vinst, tillväxt eller ägande. Denna produktionsform sprider sig nu från den digitala världen till den fysiska. I projektet ”Open Source Eco-

collaborativeconsumption.com

logy” samarbetar konstruktörer och aktivister världen över för att ta fram prototyper för hur man kan konstruera enkla och robusta maskiner utifrån lokala material – vindkraftverk, ugnar, traktorer och 3D-skrivare. Viljan att bygga upp en ekonomi base-

rad på lokala och förnyelsebara resurser finns även i den så kallade omställningsrörelsen. Denna rörelse har de senaste åren spridit sig till städer och lokalsamhällen världen över där man utbyter erfarenheter om hur man kan ställa om till en mer resurssnål och lokal ekonomi exempelvis genom att införa lokala valutor. Här vävs frågor om arbete, miljöansvar, tid och samarbete ihop och identiteter skapas successivt utifrån vad du gör och vad du bidrar med till det gemensamma snarare än hur du konsumerar. I dessa omställnings- och gör-detsjälv-rörelser möts till synes disparata grupper – hackers, miljöengagerade, arbetslösa, hipsters, storbolagskritiker – i en vilja till en mer jämlik och resursmedveten ekonomi. Den feministiska ekonomiforskarduon J K GibsonGraham beskriver ekonomin som ett isberg, där den synliga toppen utgörs av den kapitalistiska löneekonomin medan den större delen – den som bär upp samhället – utgörs av andra relationer, utbyten och stödsystem med icke-kapitalistiska drivkrafter och värden. I spåren av den ekonomiska krisen

växer den undre delen av isberget. Förändrande värderingar och vardagspraktiker omformar gradvis institutionerna och regelverken som i sin tur öppnar upp för undantryckta delar av ekonomin att komma upp till ytan. På så vis kan utrymme skapas för mer solidariska ekonomier – ekonomier som gör oss mindre beroende av ökad varukonsumtion, Wall Street, ränteändringar, fossila bränslen och ojämnt handelsutbyte.  Karin Bradley

Karin Bradley är forskare vid Institutionen för samhällsplanering och miljö, KTH. Hennes avhandling ”Just Environments – Politicising Sustainable Urban Development” från 2009 handlade om rättvisefrågor och det politisiska i arbetet med hållbar utveckling.

Korsväg 3|2013

Målet är resans väg Om navigering, vägskäl, återvändsgränder och rastplatser

är jag var liten fick jag en kompass. Eller egentligen fick jag två kompasser… Jag höll nämligen på mycket med orientering, så det var dels en traditionell kompass. Men jag har även insett att jag i början av min jordevandring också fick en kompass av Gud. Orienteringskompassen skulle pålitligt alltid visa på norr, medan jag listat ut att kopassen som Gud skickat med mig var tänkt att visa på hans närvaro, omsorg och ledning i riktning mot sig själv. Någon slags känsla för rätt och fel, som vi säger. Att vi får den där kompassen (för jag tror att det är något vi alla får) tänker jag måste hänga samman med att Gud, när han skapar människan, bekräftar att hon är något

Korsväg 3|2013

gott som bär på en avbildslikhet med honom själv. Vi har det godas möjlighet i oss. Sen är det ju alltid lite vanskligt att lära sig hantera ett redskap eller verktyg, det kräver träning och envishet. Under uppväxten utsattes min kompass för en stor mängd olika magneter. De flesta vet vad som händer när man har magneter ihop med en kompass, den börjar snurra åt alla håll och hoppar fram och tillbaka. En jobbig uppväxt, där magneterna som bland annat var svåra familjerelationer gjorde att jag en dag valde att lägga ifrån mig min ”Gudskompass”, då jag kände att den var omöjlig att använda när allt bara snurrade. Jag kan inte påstå att jag någonsin tvivlat på Guds existens, men från den tiden var Guds närvaro i mitt liv bara

en avlägsen parentes, ett konstaterande på samma sätt som att jordens omkrets vid ekvatorn är 40 076 km. En dag såg jag hur det blev tydligt att det var en återvändsgränd, vägen som jag valt. Det var en frustrerande känsla av att vara både inlåst och helt fel. Men jag kände ändå att ”jag får väl ta och gå fram till vägs ände och titta i alla fall”. Förmodligen hade jag väntat mig lite som när man i tidig medeltid trodde att man skulle trilla över kanten när man kom till världens ände. På samma sätt som man då gjorde erfarenheten att jorden inte var platt, fick jag nu erfara att livet inte är platt. Jag brukar beskriva det som att jag fick ta emot kärleken och förmågan att älska andra människor, en nyckel sattes i mitt hjärta och låste upp ut-

rymmen som jag för många år sedan låst igen. Där inne hittade jag även kompassen som lagts undan. Detta tillfälle var lite som när Mose fick ta emot stentavlorna med lagens bud uppe på Sinai berg. För det var som att Gud nu också gav mig en karta, där jag kunde lägga min kompass. Utan karta är det svårt att enbart navigera med en kompass, kände jag att Gud menade. Om kompassen stod för vår inbyggda avbildslikhet och känsla för godhet, rätt och fel, så är kartan däremot det som tydliggör och beskriver den väg vi vandrar. Om vi i tanken zoomar ut så att hela vår livsvandring får plats på ett kartblad och så lägger vi på kompassen på, då ser vi att målet som den pekar på sträcker sig bortom. Korsväg 3|2013

Kompassen begränsas inte av att kartbladet tar slut, utan den pekar mot Gud bortom tid och rum. Den lite tillkrånglade rubriken var ju Målet (Gud) är resans (livets) väg. Med formuleringen vill jag understryka Gudsrelationen som något oskiljaktigt från livets väg. Och jag tänker att kartan är viktig för att bygga och upprätthålla en relation till den väg vi vandrar och den riktning vi färdas i. För en kristen består kartan alltså av sådant som fördjupar vår Gudsrelation. Dop, bön, bibelläsande, nattvard, gudstjänster och gemenskap med andra kristna. Vid det där tillfället längst inne i återvändsgränden var det just detta som gick upp för mig, kartans betydelse. För när Gud bildligt stack kartan i handen på mig, så såg jag att det fanns

Korsväg 3|2013

en väg vidare därifrån trots allt. Jesus bad ofta till sina lärjungar att följa med honom bort i avskildhet ett tag för att få vara ensamma, be och vila sig. Det är en uppmaning som har blivit allt viktigare för mig. Att få bli visad av Gud till livets rastplatser. Det behöver inte handla om att resa långt bort och länge, utan det handlar om att ibland behöva slappna av i ett slags tidlöst tillstånd och bara få ha kvalitetstid med Jesus. När vi satt oss ner kan vi också ta fram kartan och betrakta, vi kan se tillbaka och urskilja livets vägsträckning, hög och låghastighetssträckor, dess uppförsbackar och utförslöpor, färd genom djupa dalgångar och passager över höga platåer, med milsvid utsikt. Vi minns tidigare rastplatser där vi njutit och de där vi utmattade har

sjunkit ihop. De flesta kan också identifiera olycksplatser utmed livsvägen. Viktigt är att vår resa inte är en resa från en plats där Gud inte finns till en plats där Gud finns. Snarare rör det sig om en resa i Gud närmare oss själva. När vi talar om att komma närmare handlar det inte heller om att Gud är avlägsen utan om att våra livsperspektiv på olika sätt döljer Gud. Att vår livskompass är utsatt för allt för många magneter runt omkring oss. En annan viktig insikt är att man under vissa perioder växelvis bli hänvisad till att endast använda antingen kompassen eller kartan, beroende av väderlek och terräng, det vill säga beroende av våra rådande livsförhållanden även om tanken är att kartan och kompassen skall komplettera varandra. Ibland är det som jag upplevde som

barn att omgivningens magneter bara får min kompass att snurra runt, då får jag nöja mig med endast kartbitar ett tag, att hålla fast vid bibelläsning och gudstjänstfirande, även om jag skulle tycka att Gud kändes frånvarande i relationen. På motsvarande vis kan det i livet hända att vi vissa sträckor får navigera bara med Guds kärleks kompass, förvissade om att han leder oss i riktning mot sig själv.  Text & bilder: Emelie Holmgren

Korsväg 3|2013

reflektion | Bo Brander

Leva ett enkelt liv

en sköna sommaren år 2013 fortsätter i sena augusti att slösa sin ljuvlighet över vår lilla del av den skimrande planeten. Det finns många goda anledningar att begrunda tillvarons skönhet. Solens glitter i Östersjöns badvänliga vatten. Den milda brisen som berör kinden. Blåklockans vemodiga skönhet i lätt torkat och vissnande gräs. Sommaren har varit god mot oss i det nordliga Europa. Den föregicks av den kortaste våren i mannaminne. ”Det var första gången, som jag sopade upp gruset som bekämpat halkan samtidigt som jag klippte gräset, sa en ung kvinna som vårdar våra offentliga miljöer till mig. Men sedan kom sommaren med hela sin härlighet. Eller gjorde den det? I juni månads försommarljuvlighet presenterade FN sin prognos för befolkningsutvecklingen. Tidigare prognoser hade andats en viss optimism. Men juni-rapporten 2013 var dyster, för att inte säga skrämmande. Vi närmar oss tiomiljarder-strecket fortare än vad vi har räknat med. Den nyheten borde skakat om, debatterats av våra klokaste och mest drivande opinionsbildare och varit längst upp på nyhetstablåerna. Men under den vackra sommaren 2013 var media trött på omskakande rapporter om livets utsatthet på vår sargade planet. Vi lever nu i en geologisk epok som kal�las för antropocen. Den kännetecknas av att det är människan – och därmed den växande mänskligheten – som står för de största och mest hotande förändringarna i de globala livsuppehållande systemen. Vår planets tillgångar är rejält överutnyttja-

Korsväg 3|2013

de. Det gäller de tropiska skogarna, det gäller färskvatten, jordbruksmark och de marina systemen. Och med allt fler människor på jorden ökar trycket. Vår biosfär sviktar… Det finns så mycket av kunnande runt de globala överlevnadsfrågorna. Kunskaper som hela tiden växer. Den stora utmaningen är att låta insikterna och vetskaperna relateras till vardagslivet för oss många miljarder på jorden; att inspireras till en välsignad livsstilsförvandling, till att minska trycket på biosfären och hitta ett livssätt som bär in i framtiden. Men finns det något särskilt bidrag längst in ifrån en kristen grundsyn som just nu kan göra skillnad och tillsammans med alla andra krafter kan bidra till att jorden kan vara ett beboligt hem som t o m kan skänka välfärd åt en även i fortsättningen växande mänsklighet? Jag tror det. Och jag vill lyfta fram två mycket grundläggande aspekter på vårt liv på den skimrande sköna och ömtåliga planeten som vi bebor. Det första är att vi var och en är en del av den ekologiska väven. Det är så lätt att förfalla till den felaktiga föreställningen att varje individ är en isolerad varelse som egentligen är ganska frigjord från den värld som omger oss och som tanklöst utnyttjar det som finns inom räckhåll för ögat och händerna till egen konsumtion. Men våra kroppar har rötter som sträcker sig ut i galaxernas förhistoria. Där uppstod byggelementen till det mysteriösa underverk som är jag. Inte ett ögonblick av de undflyende dagarna som är mitt liv lever jag utan att min kropp står i livsavgörande relation allt annat i skapelsen. Kroppen sträcker sig egentligen ut i trädens bladverk, ner i vattnens djup och ut i atmosfärens luftlager. I en obeskrivligt sinnrik

Är det förmätet att tänka att bön till tillvarons skapare är en miljövänlig handling? samverkan med alla förunderliga processer i tillvaron har jag mitt liv. Redan antikens tänkare benämnde när de reflekterade över detta människan som ett mikrokosmos. En miniatyr av det stora allt omfattande kosmos. Det är en vacker beskrivning. Varje människa är i sig själv ett universum i miniatyr. Ett koncentrat av hela det komplexa och sköna stora som omger oss. Det var inte svårt för de stora kristna tän-

karna under århundradena efter Jesu födelse att ta in denna tanke i sin teologiska reflexion. Man uttryckte det både skönt och utmanande: Människan är skapelsens hjärta, sa man. med en insikt som faktiskt är ännu mer relevant idag – just på grund av den antropocena påverkan på vår globala miljö - om hjärtat är sjukt kommer hela den biosfäriska kroppen till skada. Den kan t o m dö. Det är livsviktigt att skapelsens hjärta, människan som mikrokosmos blir friskt och upphör att vara en belastning på vår planet. Är det förmätet att tänka att bön till tillvarons skapare är en miljövänlig handling? Att firandet av den heliga mässan är en glädje för djur och natur? Nej, faktiskt inte om vi skall lyssna till aposteln Paulus. Han ser en hel skapelse som kvider och lider under förtryck och förgängelse. Han tycker sig ana en längtan i hela denna myllrande skapelse efter Guds barns befrielse. För när människan läker sin trasiga relation till sin skapare då strömmar läkedomen ut i hela den ekologiska väven. Tänk om det är så! Eller tänk att det är så: Både boskapen och myllret av vilda djur gläder sig om du tar emot sakramentet i kyrkan! Till ett läkande liv i den ekologiska väven hör också att leva med den mognande insikten: jag äger egentligen ingenting. Det som jag vandrar omkring i är egentligen inte mitt.

Under min korta stund på jorden är jag en förvaltare. Det gäller både huset jag bor i och villatomten. Det gäller det jag färdas i liksom det jag kläder mig i. Det gäller de proteiner som jag låter byggas in i min kropp när jag intar föda. Det gäller faktiskt allt. Begreppet förvaltare är ett av de stora bidragen från den kristna teologin till alla människor av god vilja i strävan efter en mer miljövänlig välfärd. Det har sin grund i det grekiska nytestamentliga ordet ”oikonomos” och har med hus att göra. Oikonomos är den som förvaltar huset men inte den som äger det. Husets ägare – oikodespotes - är Gud. Så konstruktivt det är att ofta stanna upp vid denna egentligen självklara sanning. För att inte stå handfallen inför frågan hur jag skall vara en skonsam förvaltare av Guds skapelse, ger bibeln en mycket tydlig hjälp. Jesus, Guds son, betecknas både som oidodespotes - husägare - och oikonomos – förvaltare. Han som äger allt , och har mina år och dagar i sina händer, ger i sin egen person ett förebildande exempel på hur ett kvalitativt rikt liv levs på vår skimrande planet. Jesus levde ett enkelt liv. Det är inte svårare än så. Eller kanske är det precis det som det är. Det är så svårt att följa Jesus och öva sig i ett miljövänligt och inte så belastande sätt att leva. Men det är nu det mest viktiga vi kan göra: Omedelbart öva oss att gestalta en glädjefull evangelisk enkelhet.  Bo Brander

Bo Brander är studentpräst och föreståndare för S:t Ansgars kyrka i Uppsala. Korsväg 3|2013

När naturen blir musik En ton i taget, varsamt nedtryckt på pianot, smått klinkande. I bakgrunden en långsam, smeksam fiol och resultatet är oändligt vackert. Att så lite kan bli så stort.

onsättaren heter Arvo Pärt. Hans Spiegel im spiegel har drygt 200 000 visningar på Youtube. – När jag lyssnar på detta enkla, rena, så når den musiken inåt, den

Korsväg 3|2013

når djupt in i mig själv, reflekterar Erika. Det blir samma effekt med Bach:s solopartitor, han har en direktväg in i människan. Han använder sig av små medel, men når väldigt långt, också idag.

När jag lyssnar på detta enkla, rena, så når den musiken inåt, den når djupt in i mig själv... Andreas håller med och berättar att publiken också verkar söka det enkla för den stora upplevelsen. En musik som öppnar upp för en inre resa. Vi sitter på en klipphäll vid havet. En av alla dessa vackra dagar när solen flödar, vattnet glittrar, det smattrar om de vita seglen, barnen ropar förtjust när de får upp en krabba. Vattnet är varmt, brännmaneterna har sökt sig till botten och Erika och Andreas söker sig också till botten med den musikaliska upplevelsen. När finns naturen med i musiken och hur kan man tolka den så man hör? Går det att höra Guds viskningar? Kan en kompositör framkalla naturen? Har vi människor triggerpunkter som en tonsättare kan använda för att försätta oss i olika sinnesstämningar? Vi får vara med under ett ständigt pågående samtal mellan Erika och Andreas. De lever ihop och arbetar ihop. Båda ingår de i den sto-

ra kulturdesken på P1 och P2 i Göteborg. En redaktion med 15-tal anställda som är det starkaste fästet för kulturen inom Sveriges Radio utanför Stockholm. Andreas Lindahl är orkestermusiker, musiklärare, journalist. Arbetar med Kulturnytt, P2-live, direktsändningar från Göteborgsoperan, Konserthuset och frågesport i P2 med Loa Falkman. Erika Libeck-Lindahl är gymnasieläraren som med sin varma, trygga jämtländska leder lyssnarna i klassisk förmiddag i P2. – Det finns olika epoker i hur musiken låtit, berättar Andreas. Under barocken var musiken väldigt lastad med information. Senare kom en period med mer naturlyriska inslag i romantiken – som sen gick över i nationalromantiken. Detta kunde man höra tydligt i Norge, tonsättarna målar fjordar och hav med toner som låter just så. Man ville efterlikna naturen.

Korsväg 3|2013

– I naturromantiken skulle allt vara så mycket mer, kompletterar Erika. Man målade med breda penslar, stora orkestrar, större arrangemang, och nu har vi hamnat tillbaka igen, i det minimalistiska, i de öppna klangerna. Med Arvo Pärt och Sven-Erik Bäck som exempel. – För mig är det nog så, att lyssnar jag på de stora rörelser framkallar det självklart stora känslor men medlen ger olika resultat. Nationalromantik kan få mig sentimental, och lyssnar jag på något väldigt romantiskt, så är det en stor upplevelse utanför mig. Men lyssnar jag på en solopartita av Bach, så når det inåt, då handlar det om något djupare inne i mig. – När man som vi håller på mycket med musik så blir man bra på att avläsa koder, konstaterar Andreas. En musik kan vara väldigt förutsägbar. – Den andra musiken, den som vi pratar om, förklarar Erika, den är mer flödesbaserad, mer oförutsägbar. Du tvingas lämna dina tolkningar. Vi bryter för lite bad, tittar till de båda barnen

som lyckligt plaskar och stojar. Kaffet smakar gott, kanelbullarna likaså. Samtalet fortsätter där på klipphällen kring de stora frågorna: vad är musik och vad gör musiken med oss? Det finns inga vetenskapliga svar, men många uppfattningar. Vad vi egentligen reagerar på är det ingen som vet, om det är svängningar, om det är harmoni, ett intervall som en del av världsalltet, något man föds med. Detta vet faktiskt ingen. – Men vi vet att intervallen, harmonin, berör, konstaterar Erika. Det räcker med en nedåtgående rörelse för att vi ska känna lugn eller sorg, med uppåtgående så känner vi motsatsen. Enkla grepp som får stor effekt på oss. Men ger då harmonin mer effekt än moll och dur? – Javisst, konstaterar Andreas. Under barocken hade man teorier om en affektlära. Man trodde på fullaste allvar att musiken var

Korsväg 3|2013

ett språk man kunde översätta, om man skrev toner i en viss följd. En viss tonkombination betydde något som blev en fysisk förnimmelse. Vissa musikaliska grepp hängde samman med olika känslor, till exempel stora intervaller betydde glädje, små intervaller betydde sorg. – Det var väldigt mycket symbolik i det man skrev, säger Erika. Det finns ett intervall som kallas för tritonus, som också har kallats för djävulens intervall. Det är en så kallad överstigande kvart som klingar ”illa” och som var förbjudet i gamla tiders kyrkomusik. Ett exempel på användande av detta intervall är låten ”Black Sabbath” av gruppen med samma namn. Andreas: – Man hade en tanke, att om man gjorde en viss rörelse, en sextondel exempelvis eller en fallande, så tänkte man att publiken omedelbart skulle förstå vad musiken handlade om. – Det byggde på matematik och vissa universella mönster, som man kunde översätta till musik, säger Erika. – Det var också populärt med talmystik, fortsätter Andreas, man intresserade sig för den matematiska summan av olika toner i tonsystemet. Den symboliken hittar man i Bachs musik. – Så om man ville göra Gud tydlig i musiken, använde man sig av summan sju, fyller Erika i. Siffran tretton och sex inte fanns med. De kompletterar varandra ständigt, Erika och

Andreas. En tanke hos den ene följs av en tanke hos den andra. De vet vad de pratar om och kan följa varandras tankebanor. Som när Andreas berättar om film- och operamusik av idag, där använder man sig av en fallande tersrörelse för att uttrycka sorg och en uppåtgående innebär glädje. Då konstaterar Erika att det ju också fungerar så på oss lyssnare. – Det finns vissa saker som är universella, säger hon. Och man kan undra varför? – Ja, som slingan ”skvallerbytta bing bong”, som finns i alla kulturer oavsett om man haft

någon kontakt med varandra, flikar Andreas de skapa i det allra minsta, i det allra enklaste in. - till hans oratorier som är så stora, så fyllda av Men varför fungerar det inte alls ibland, symbolik och ett enormt hantverkskunnande varför når musiken inte fram, varför berör som är snudd på omöjligt att förstå. inte sången? Då, när allt känns förutsägbart. Tonerna är de rätta, sammanhanget är det Vi går tillbaka till den svåra frågan om den inre inget fel på, men ändå når det inte in till käns- musikaliska resan. Om man kan uppleva Gud lorna! i musiken? Är upplevelsen genuint egenupp– Det kanske i grunden handlar om kom- levd eller har kompositören bestämt sig för munikation, tänker Andreas. När en män- att ge lyssnaren den inre resan, kan musikern niska når fram till mig, då blir jag berörd. ”domptera” människor till olika känslor? Det finns ju två olika typer av publik - de som – Ja, absolut, det tror jag, säger Erika. Se lyssnar på text och de som lyssnar på melodin. bara hur musik har använts under förtryck, Sen säger man ju att musiken är känslornas som kampmusik, men också musik som oppospråk. Det blir tydligt på begravningar, det sition. Jag tror man kan manipulera med muräcker med första tonen, så bryter känslorna sik. Likaväl som det går att få folk i masspsyfram. Ett ackord på en orgel ger en effekt som kos, med musik, göra hemska saker, eller gå i ord sällan kan ha. takt och marschera, likaväl går det att få män– Om man betraktar en tavla eller läser ord niskor att beröras inåt. Så har ju också viss ligger det ett steg före känstyp av musik förbjudits lan, menar Erika, men musii vissa tidsåldrar, i vissa ken går oprocessad rakt in. TIPS för Naturen i musiken religioner, eller i vissa Beethovens Pastoralsymfoni - här ideologier. finns t ex en scen vid en bäck, – Se på minimalistvåKänsla, javisst, men det handman hör vattnet och fågelsång. lar väl också om kunskap? gen som kom på 70-taVivaldis 4 årstider - naturen är Vår förmåga att ta till oss? let, berättar Andreas. tydligt närvarande, man hör t om Det är basala, vackra – Javisst, viss typ av muen hund som skäller i bakgrunsik förstår man inte via örat, harmonier som ständigt den, i andra satsen där hundskalkonstaterar Andreas, man upprepas, som en medilen spelas av en viola. måste förstå hur det är tänkt tation. Den musiken Anna-Lena Laurin, Peace from the är nästan stillastående för att ha glädje av det. En Silence - bor vid ett naturreserPucciniopera kan nocka mig och kan nästan försätta vat i Skåne, skrivet en hel skiva i med en gång, jag behöver inte lyssnaren i ett transtillmiljökampen. läsa på. Men om jag sen jämstånd. Olivier Messiaen - Catalogue Till slut får Erika och för med musikalen, som inte d’oiseaux lyssna efter fågelAndreas bjuda på några har något djup alls utan bara sången. bygger på samma toner - då tips där naturen finns i Karin Rehnquist - lockrop tycker jag att opera är ett steg musiken (se ruta).  Gösta Nystroem – Sånger vid havet vassare. Debussy - La mer - hör havet. – Det som berör mig mest, Bedrich Smetana – Die Moldau säger Erika, är när musiken Tebogo Monnakgotla - Naissance klingar, men där jag också får du Jour, ett körstycke om hur ut ännu mer om jag fördjupar gryningen kommer och skövlar mig. Jag tycker Bach är den Text: Agneta Riddar nattens lugn. absoluta mästaren - han kunBilder: Kristoffer Riddar Korsväg 3|2013

Fair trade en väg ut ur fattigdomen Hon har gjort det många av oss bara drömmer om. Hon har varit i landet som gränsar till Elfenbenskusten i väst, Burkina Faso i norr, Togo i öst och Guineabukten i syd. Med bilder och berättelser från sin resa i Ghana inspirerar Ingrid Göransson till lust och engagemang för en snällare värld.

ngrid Göransson möter med ett varmt leende och breder ut armarna. – Du får ta det som det är. Hon står i hallen och lotsar upp för trappan till vinden där hon hyr ett rum med kokvrå i det mörkröda radhuset i Majorna i Göteborg. På väggen hänger två stora träsmidesfigurer med två afrikanska kvinnor i profil. De är från byn New Koforidua i Ghana. Att Ingrid Göransson vet vems händer som arbetat fram motivet gör skulpturerna till mycket mer än klassiska souvenirer. I händerna håller hon en liten växt. Det är en kakaoplanta från Ghana. – Vad tror du, kommer den att ta sig? Hon vill att plantan ska leva och växa. Vill inte vara med och bidra till att den inte får de levnadsvillkor den behöver. Hon skrattar till. Blir lite generad över jämförelsen, men det gäller i allra högsta grad barnen, kvinnorna och männen hon mött i denna, en helt annan del av världen. Hon vill inte vara med och bidra till deras utsatthet. – Det är så sorgligt hur illa vi gör, hur vi skadar och utnyttjar varandra.

Hon vet vad avstånd mellan odlare och konsumenter gör. På nära håll har hon tillsammans med tre studiekamrater skaffat sig insikt i livsvillkoren för kakaoodlare i Afrikas första (och än så länge enda) fairtrade-by New Kofordiua i Ashantiregionen i Ghana. Men hon har

Korsväg 3|2013

också sett hur arbetet för förbättrade arbetsvillkor kan göra skillnad. Hon har pratat med byinvånare och odlare, rest i trånga bussar, på dammiga vägar, förbi stora fält och besökt skolor och familjer för att se hur samhället har påverkats av fairtrade. Resultatet finns samlat i en rapport inom ramen för den folkhögskolekurs hon går. Sedan januari i år studerar nämligen Ingrid Göransson Röda korsets ettåriga distanskurs ”Fair Trade” på 25 procent vid sidan av sitt heltidsarbete med bokningar av dop, vigsel eller begravning för Björkekärr, Härlanda, S:t Pauli och Örgryte församlingar i Göteborg. – Fairtrade är en spännande blandning av folkrörelse och marknadsaktör, ”böndernas välfärd säkras genom fairtarde och inte genom bistånd”, säger hon leende och citerar lappen som var uppklistrad på väggen i gästhemmet i byn hon besökte. Hon visar bilder på sin dator och beskriver den

globala resursfördelningen och handelns roll. Bild efter bild rymmer brutna och infriade löften. Där finns hårt arbetande händer och skolbarn som saknar penna och papper. Där syns glädje, energi och värme bortom kränkningar och språkbarriärer. – Hon här, säger hon och pekar på en hårt arbetande kvinna på skärmen, hon sa att hennes högsta önskan är att fler ska köpa fairtrademärkt choklad så att hon och de andra i byn kan få det bättre och större möjligheter i sitt liv. Har man hört det kan man inte bara låta bli. 1,2 miljarder människor lever i extrem fattigdom och klyftan mellan de rikaste och de fattigaste har ökat de senaste årtiondena. Ett brinnande engagemang för världen skulle kunna vara självklart med en morfar som var präst och en mamma som är prästdotter.

Vill du veta mer? www.globalmamas.org www.fairtrade.se www.diakonia.se/fairtrade www.rodakorsetsfolkhogskola.se

Men vägen till rättighetsfrågor, demokrati, fred och mänskliga rättigheter var inte självklar för Ingrid Göransson. Under uppväxten har hon sållat bort en hel del religiösa yttringar och uttryck, men det öppna och goda finns kvar. Att alla är lika mycket värda och att man ska ta hand om varandra är grundvärderingar som bär. Men det var nära ögat att hon inte följde sitt hjärta. För att bli antagen till kursen i Fairtrade var hon nämligen tvungen att skriva ett personligt brev. Men intresset och nyfikenheten vann och hon trotsade prestationsmonstret. – När jag väl klickade på ”skicka” så var känslan bara ”yes, nu är jag på g!”. – Jag har nog alltid längtat efter att resa utan att riktigt varit medveten om det själv. Den bild hon haft av sig själv, av hur hon var

som yngre och i skolan, stämmer inte riktigt överrens med den hon är idag. I sina ögon var hon väldigt blyg, tyst och duktig som barn. Nu inser att hon kan ta initiativ och plats. Hösten 2011 reste hon runt själv i Sydamerika under tre månader. Ingrid Göransson ser lite obekväm ut när hon säger att det låter hemskt när hon uttrycker det på det viset. Men hemma pratades det inte mycket politik och man analyserade inte världen menar hon. – Det var en annan tid. Mamma var lärare och det var mycket musik, teater och historia men inte så internationellt. Det är två månader sedan hon packade upp väskorna och kom hem från Ghana. Hon är

fascinerad över att se sin egen förändring och full av energi. Erfarenheten har gjort något med de värderingar som var lätta att ha vid köksbänken innan hon åkte. Hon är inte nitisk men omtumlad och övertygad. Säger att vi måste hjälpas åt. Det handlar inte om en politisk idé utan om människor. Drömmen måste rymma allas välbefinnande. Vi måste tänka på hur vi har det och hur vi mår. – Det är inget ”vi som hjälper dom”, utan vi är ett vi. – Frågan är inte om vi kan göra skillnad för odlare och anställda i utvecklingsländer, utan att och hur vi gör det, säger hon. Berättelser om Fair trade, rättvisemärkt och

engagemang för en bättre värld i skapelsens namn blir sällan sexiga. Snarare väldigt ofta präktiga och tillrättalagda. Vi har läst och hört dem förut. Det handlar om hållbarutveckling, företagens ansvar, globalisering och frihandel. Men i Ingrid Göranssons berättelser möter en människa som säger att hon inte har handlat kläder second-hand av ideologiska motiv utan att det har varit ekonomiska skäl. Hon rör vid ideologiska och komplexa frågor. Hon vet att varor och vinst spelar roll. Hon vet också att människan är ett både och. Men det hindrar henne inte från att söka, sakna och längta efter en snällare värld. I fairtrade har hon funnit ett system som underhåller den godhet hon tror på.  Text & bild: Beata Åhrman Ekh Korsväg 3|2013

Val som gör skillnad Vi konsumenter kan göra skillnad genom våra val i matbutiken. Det är budskapet inför årets Miljövänliga veckan. – Nästa gång du står framför hyllan med kaffesorter – flytta handen och ta ett paket som är ekologiskt odlat, och gärna Fair Trade också, uppmanar Gun Rudquist på Naturskyddsföreningens upptaktsmöte i Göteborg.

undra procent ekologiskt är möjligt! Det är den kaxiga rubriken på Miljövänliga veckan första veckan i oktober. Miljöveckan ingår i Ekokampanjen som pågår både i år och nästa år och utgångspunkten tar Naturskyddsföreningen i jordbruket och produktionen av livsmedel. De flesta som är inblandade i matproduktion är överens om att det finns stora problem i dagens system. Somliga anser att man kan fortsätta som vi gör och att problemen kan lösas med teknik och utveckling av grödor. – Vi menar att det krävs stora förändringar och att vi i grunden måste ändra vårt sätt att tänka kring matproduktion, säger Gun Rudquist från Naturskyddsföreningen. På upptaktsmötet i Göteborg talar hon för engagerade miljövetare och agronomer som sitter sida vid sida med erfarna jordbrukare från västgötaslätten och unga storstadsbor som vill påverka till förändrad livsstil. Det blir många frågor, kompletterande inlägg och ett och annat ifrågasättande under ett par faktaspäckade timmar som avrundas med en helt igenom ekologisk sopplunch. – Vi är övertygade om att det går att odla ekologiskt och samtidigt försörja hela världen, inleder Gun Rudquist. Det råder ingen brist på mat totalt i världen.

Korsväg 3|2013

Det produceras i kalorier räknat dubbelt så mycket mat som behövs för att föda jordens befolkning. Men fördelningen är skev. Mellan 800 miljoner och en miljard människor går hungriga till sängs, enligt FNs uträkning. Samtidigt redovisar Världshälsoorganisationen, WHO, att dubbelt så många har en övereller felkonsumtion som leder till ohälsa. – En av nyckelfrågorna är, om vi ska klara att föda jordens befolkning på 100 procent ekologiskt odlat, att vi odlar mer mat och mindre foder för djurproduktion. Av åkermarken i världen utgörs minst hälften av fodergrödor. Det är ofta att gå en energiomväg, menar Gun Rudquist. Däremot kan djuruppfödning vara det smartaste på marker där det inte går att odla. Att inte tillföra miljögifter kan tyckas vara en

självklarhet men inte alltid är så lätt att följa. Potatis är ett exempel på ett livsmedel i Sverige som är svårt att odla utan bekämpningsmedel på grund av risken för bladmögelangrepp som orsakar brunröta i potatisen. – Här handlar det om bra växtföljd men inte minst utvecklande av bra sorter inom växtförädlingen, som passar vårt klimat och klarar angreppen bättre. Tyvärr har det satsats för lite resurser på nordisk växtförädling de senaste 20 åren vilket gör att vi blir hänvisade till att köpa nordtyska sorter som anpassats för deras förhållanden, säger Gun Rudquist. Även om lantbrukare idag är i ett trängt ekonomiskt läge är intresset för ekologisk odling stort och antalet ekobönder ökar. Gun Rudquist tror att det beror på den utmaning som arbetet medför. Får man ett svampangrepp i ekologisk odling är det inte bara att åka och köpa bekämpningsmedel. Här krävs planering, innovation och kreativitet.

Vi är övertygade om att det går att odla ekologiskt och samtidigt försörja hela världen. – Hela 16 procent av den svenska åkermarken upptas av ekologisk odling. Därmed ligger vi bland toppländerna i Europa, efter Österrike och Danmark. Sämre är det på konsumentsidan. Av all mat vi som konsumenter handlar är fyra procent ekologiskt. Ett av målen för Ekokampanjen är att vi blir fler. Varför ska vi då köpa ekologiskt? Några skäl:

• Resursanvändningen är lägre räknat i energiåtgång per kilo producerad vara. Handelsgödsel, som används i konventionell odling, är oerhört energikrävande att producera. • Mindre risk för växtnäringsläckage och övergödda sjöar och åar. I ekologiskt jordbruk cirkulerar en mindre mängd kväve i systemet och vallväxter ligger kvar på marken en längretid , faktorer som bidrar till minskat läckage. • Ökad biologisk mångfald tack vare att inte bekämpningsmedel används och att man odlar enligt en längre växtföljd. • Inga bekämpningsmedelsrester i mat och vatten eftersom kemiska bekämpningsmedel inte används. Istället hittar man alternativa sätt för att ta bort ogräs, som att harva eller elda. – Man ser nu att även konventionella lantbrukare börjat använda dessa metoder för att slippa hanteringen av farliga gifter. Där ser vi en positiv utveckling. Sverige har vi i globalt perspektiv varit duktiga på att få bort värstingarna när det gäller miljögifter och valt preparat som är mindre akut giftiga. I globalt perspektiv är problemet också litet här. I exempelvis konventionell bananodling används gifter som är så farliga att

det utgör en risk bara att få dem på huden. – Men Sverige är inte längre bäst i Europa. Danmark är ett progressivt land just nu som varit tvungna att göra mycket på området eftersom de med sitt intensiva jordbruk fått akuta problem med dricksvattnet. Inom EU finns gränsvärden för förekomsten av rester av bekämpningsmedel i livsmedel. Gränsvärden sätts för ett ämne i taget. Man har då istället börja kombinera olika ämnen i ett och samma preparat men hur dessa ämnen samverkar när de kommer ut i miljön finns det alldeles för lite forskning på. – Då känner vi i Naturskyddsföreningen att vi måste vara försiktiga, särskilt som många av ämnena är hormonstörande och kan ha koppling till en rad folksjukdomarna, enligt WHO, säger Gun Rudquist. Det räcker inte med att skala eller skölja av frukt och grönsaker, de flesta bekämpningsmedel är skapade för att gå in i växten och sprida sig i hela produkter. – Det är bra argument för att välja en ekologisk odlad banan eller annan tropisk frukt, eller hur? I vindruvor har man hittat 30 olika bekämpningsmedel och därmed finns de även i vinet, påpekar en deltagare och Gun Rudquist tipsar småbarnföräldrar att hålla sig till KRAV-russin och druvor, även om de senare är svåra att få tag i. Miljövänliga veckan äger rum 28/9–6/10. 

Text & bild: Katarina Hallingberg Korsväg 3|2013

nya böcker

Hoppfull kritik mot folkkyrkan

Inspiration att göra goda val

”Det är bara in i en gemen-

Franciskus av Assisi har blivit aktuell på ett särskilt sätt sedan nye påven tagit namnet Att leva Franciskus och dessutom helhjärtat framhåller dennes fattigTed Harris & domsideal. ”En fattig kyrka för Carolina Johansson de fattiga”, är en paroll från Libris honom, som själv valt att bo i en enkel lägenhet i stället det påvliga palatset. Ted Harris och Carolina Johansson, han präst och hon journalist, vill att Franciskus av Assisi ska inspirera fler än påven, och i sin bok Att leva helhjärtat ger de skäl till varför. Man kan ju undra vad denne man från 1200-talet har att säga oss, men när man tittar närmare på den tid han levde i, finner man att den har många likheter med vår tid; stora skillnader mellan fattiga och rika, en kyrka som bitvis tappat kompassen, krig och maktspel mellan dem som hade makten. Mitt i detta sökte Franciskus efter ett radikalt annorlunda liv. Och han fann det. Harris/Johansson vill hjälpa oss at läsa in våra egna liv i Franciskus liv och reflektera över hur hans val kan hjälpa oss till goda val – så att vi kan bli ”ljusbärare”. Franciskus uppbrott var minst sagt radikalt, inte minst när han tackade nej till alla ägodelar (han kom från en rik och välbärgad köpmansfamilj). Det finns förstås en fara i att följa honom alltför bokstavligt, ändå tycker jag boken tvekar lite inför Franciskus radikalitet, kanske är man rädd för att komma med pekpinnar. Men jag tror att vi behöver tydliga och konkreta utmaningar. Kyrkan kan vara den annorlunda gemenskap som kan hjälpa oss att göra verkligt radikala val på trots med tidens värderingar. Och att Franciskus av Assisi kan inspirera oss i de valen är jag övertygad om. Det gäller inte bara påven!

skap man kan välkomna och välkomnas. En öppenhet som Efter folkkyrkan inte förenas med tydlighet är Patrik Hagma bara tomhet.” Patrik Hagmans Artos analys av det ansträngda läget för de nordiska folkkyrkorna är att det är gemenskapen som måste sättas i fokus. Den lutherska folkkyrkomodellen har spelat ut sin roll som samhällsbärare, och istället för att paralyseras av vikande medlemssiffror måste kyrkan söka sin identitet i det som var urkyrkans På ett befriande sätt lyckas Hagman se bortom de tröttande motpolerna liberal och konservativ teologi och menar, att det som behövs är just en ny teologi om kyrkan som kan svara på frågan ”Vad skiljer den som hör till kyrkan från den som inte gör det?” Det är inte längre relevant att fråga sig ”Hur är vi kyrka?”, utan snarare ”När är vi kyrka?”. Svaret är att kyrkan manifesteras ”varje gång den kyrkliga gemenskapen blir en bild som visar världen på ett annorlunda sätt att leva tillsammans”. Eller kortare: när vi gör kristna handlingar. Kyrkan utgörs alltså, enligt Hagman, inte av en exklusiv grupp människor, utan snarare de människor som just nu handlar så att Guds rike blir synligt. På så sätt riskerar inte kyrkan att bli exkluderande. Kyrkans självförståelse måste snarare bygga på praktik: Hur kan kyrkans medlemmar samlas kring gemensamma kristna handlingar? Patrik Hagman låter oss förstå att han inte är speciellt intresserad av teologer som inte är förankrade i ett personligt kyrkligt engagemang, och Efter folkkyrkan är en ovanlig blandning av akademisk text och personliga reflexioner. Trots den stundvis massiva kritiken mot kyrkan är Hagman hoppfull. Precis som i den förra boken Om kristet motstånd lyckas han peka på de ömmaste punkterna och samtidigt komma med konstruktiva förslag. Ett måste för alla som funderar på hur det kommer att bli. Tomas Pettersson

Korsväg 3|2013

Lasse Bengtsson

på gång

Leda retreat i hemförsamlingen?

Retreatledarkurs 15-16 oktober Kursen vänder sig till dig som vill leda retreat i din hemförsamling eller ta med en grupp till Åh och använda gårdens ändamålsenliga både inre och yttre miljö för retreat. Ledare för kursen är Susanne Carlsson, som är präst i England, men som också leder många retreater i Sverige. Hon har lång erfarenhet av att leda retreat. Kursen börjar tisdag den 15 oktober kl 10.00 med kaffe och avslutas onsdag 16 oktober med eftermiddagskaffe kl 15.30. Dagarna innehåller bland annat information om att ge kortare retreat, delande av erfarenheter och egen tid för tystnad. Kursledare är, förutom Susanne Carlsson, också Göran Olofsson, stiftsgårdspräst. Info Göran Olofsson 031-771 29 65 eller goran.olofsson@svenskakyrkan.se

Att arbeta med överskuldsatta

Drift och skötsel i teori och praktik

Budbärarutbildning i samverkan med Kronofogden Målgrupp: Diakoner, präster, pedagoger eller annan yrkesgrupp som kommer i kontakt med riskgrupper för överskuldsatthet. Utbildningen ger kunskap och verktyg så att vi tillsammans kan förhindra att fler ofrivilligt hamnar i skuldsättning eller att fler kan ta sig ur en sådan situation.

Visste ni att det finns över 300 kyrkor och kanske 1000 andra byggnader i vårt stift? Alla dessa kräver sin omvårdnad och drift och skötsel. Vi erbjuder nu fyra kurstillfällen för er som har uppdraget att drifta och sköta alla dessa fastigheter. Kurserna innehåller såväl teori som praktik. Kurstillfällen 10/10 Mikaelsgården i Uddevalla 17/10 Kärleken i Halmstad 24/10 Näsets församlingshem i Göteborg 7/11 Örby församlingshem

Plats: Uddevalla 3/10 kl. 13-16 Plats: Varberg 21/11 kl. 13-16 Ingen kostnad Info: maria.jalmsjö@svenskakyrkan.se

Kostnad: 700 kr inkl lunch, fika, checklistor samt viss kursdokumentation Info: Jan Spånslätt tel 031 - 7713025, Christina Bernérus 031- 771 30 22

I livets stromfara

MEDARBETARDAG • GÖTEBORGS STIFT • 26 APRIL 2014

Korsväg 3|2013

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

Alltför stor kostym

ftersom jag bytt bransch flera gånger i livet börjar jag bli van vid frågan om det inte är svårt. De flesta människor tycker att just deras organisation är ”så speciell”. Eftersom jag arbetat inom både privat, idéburen, landstings- och kyrklig sektor, håller jag inte med om det. Tvärtom har organisationer från olika sektorer väldigt mycket gemensamt. Senast kommer jag ifrån Region Halland där jag arbetat som affärsområdeschef för närsjukvården. Kyrkan har självklart ett helt annat uppdrag än ett landsting eller region med vårdval, men det finns ändå mycket gemensamt. Både Svenska kyrkan och landstingen kommer från en monopolsituation. Den situationen kan vi hantera olika beroende på vilket perspektiv vi väljer. Om vi ser bakåt har båda tappat mark. Kyrkan tappar medlemmar och landstingen tappar listade. Väljer vi i stället att fokusera på nuläget, är vi fortfarande störst på våra respektive ”marknader” och har därför störst resurser att göra bra verksamhet. Väljer vi att se framåt har både landstingen och kyrkan resurser som ger bättre förutsättningar än ”konkurrenterna” att förbereda oss inför morgondagens förändrade villkor. Både landstingen och kyrkan har stora komplexa organisationer, som är anpassade efter den gamla kyrkokommunala monopoltiden. Man kan inte annat än imponeras av den kyrkliga administrativa byråkratin. Den är stor, den är demokratisk och den fungerar.

Korsväg 3|2013

Men kostymen är alldeles för stor för att hålla i framtiden. Precis som landstingen måste anpassa sin storlek efter antalet listade, måste kyrkan anpassa sig efter antalet kyrkotillhöriga. Strukturer måste förändras och organisationskostnaderna måste minskas, men det tar tid att vända en atlantångare. En annan likhet mellan landsting och kyrka är att det vid sidan om den politiska organisationen finns en mycket stark professionskultur. Vår dubbla/gemensamma ansvarslinje är speciell, men inte helt unik. Läkare och sjuksköterskor har ett särskilt ansvar, som inte de förtroendevalda kan sätta sig över, samtidigt som det är de förtroendevalda som beslutar över budget, mål och inriktning av verksamheten. Här finns en inbyggd spänning, som ibland kan bli svår att hantera. En annan spänning är den mellan sjuksköterska och läkare, som liknar den som ibland tyvärr kan finnas mellan diakon och präst. Jag har absolut ingenting emot att diakoner och sjuksköterskor blir chefer, men det är väldigt olyckligt, som det i stor utsträckning har blivit inom sjukvården, när läkare abdikerar från det övergripande medicinska ansvaret som ett ledarskap innebär. Att prästerna åtar sig ledaransvaret i kyrkan tycker jag därför är positivt. Förutsatt att de får den utbildning, stöd och råd, som de behöver, för att klara ett ledarskap med dagens allt strängare krav och förväntningar. 