Korsväg 2014 3 by Korsväg

K Korsväg 3 | 2014

Nils berättelse i Regnbågens sång Sidan 26

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

Där kärlek bor

är barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, där är också Gud… Strofen har vi sjungit många gånger under onsdagarnas Taizémässor i min hemkyrka i Varberg. Många känner nog igen den. Senaste gången kom jag att tänka att sången är en bra introduktion till detta nummer av Korsväg, som fått regnbågen som symbol. Själv är jag född 1951. Detta år gav landets biskopar ut ett brev om sexualmoral, där de ansåg att homosexualitet var en sjukdom och hoppades på "botemedel". Drygt 60 år har gått, mycket har hänt under denna tid, också i kyrkan. När Svenska kyrkan 2010 öppnade äktenskapet för samkönade par, ansåg många att kyrkan skulle isoleras från resten av den världsvida kyrkan. Men samma rörelse är på gång i andra delar av världen. Vi bjuder på några utblickar. I den lutherska kyrkan i Costa Rica ställer man sig konsekvent på de utsattas sida och öppnar för inkluderande gudstjänster. Katarina och Magnus Hedqvist åkte dit som missionärer. Med sig hem hade de den inklusiva mässan. En mässa som är till för alla, också dem som stötts ut av både samhälle och kyrka. I Göteborgs stifts vänstift i Skottland har portarna i katedralen öppnats och kyrkan har blivit ”gay friendly”. Regnbågens sång är namnet på en ny dokumentärfilm, där äldre hbtq-personer får berätta sin historia om åren i det fördolda. En av dem är Nils Weijdegård, som fått glåpord som ”bögjävel” kastade efter sig. Nu gläds han åt den nya öppenheten i kyrkan. ”Komma ut” är något man får göra hela tiden, gång på gång, säger han. Sedan är vi också medvetna om att alla inte tycker lika i detta ämne. Hur kan Guds ord uppfattas så olika? undrar Anna Cöster i en essä om bibeltolkning. Vi hoppas att Korsväg ska bidra till goda samtal och modiga vägval om dessa frågor. Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud… 

Korsväg 3|2014

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 Övrig redaktion: Anna Cöster Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Kyrka

under regnbågen

16 4. 6. 14. 16. 21. 24. 26. 34. 36. 46. 50. 54. 56. 60.

50 Ledare: Mod att nytolka Mässa för utsatta Per Herngren: Befrielse – inte flykt Gayvänligt vänstift Cedrik mötte respekt och välsignelse Ann-Christine Roxberg: Är vi mer än välkomna? Dold historia i Regnbågens sång Mikael Löwegren: Jag vägrar välja Fem röster om att komma in Hur kan Guds ord uppfattas så olika? Öppenhet kring tidigare tabun Homo, bi, trans eller queer? Från otukt till äktenskap Mod att gå emot

06 Katarina och Magnus Hedqvist reste som missionärer till Costa Rica. Nu är de tillbaka efter sex omtumlande år. I Costa Rica mötte de människorna i den lilla lutherska kyrkan. Ett möte som förändrade dem i grunden – och deras syn på vad det är att vara kyrka. Med sig hem hade de den inklusiva mässan. En mässa som är till för alla. Också dem som marginaliserats och stötts ut av både samhälle och kyrka.

Korsväg 3|2014

ledare | Per Eckerdal

Mod att nytolka

i säger ibland att evangeliet är tidlöst, men kanske missuppfattar vi vad det innebär. Det betyder inte att allt i kyrkans värld och uttryck är oföränderligt. Att evangeliet är tidlöst innebär att det är himmelskt, ett tilltal och en närvaro av Gud som står utanför det skapade och därmed utanför tiden. I den meningen är det kristna evangeliet evigt eller ”över tiden”. Men när evangeliet tar sin boning bland oss och möter människor i vårt samhälle, ”i tiden”, då måste det tidlösa evangeliet ta tidsbundna former. Annars uppstår aldrig något möte mellan Gud och människor, och evangeliets tilltal blir aldrig mottaget. Det är detta som kräver mod till ständig nytolkning, så att det tidlösa tilltalet når tidens människor i deras vardag. Och det är just nu vi behöver ha modet att se, förstå och handla. I uppgiften att vara kyrka i nutid måste vi

hela tiden göra vägval, också etiska vägval. I efterhand kan man ibland se hur vissa vägval blev fel. Några exempel: • En betydande del av Svenska kyrkans präster drog i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet slutsatsen att den fackliga rörelsen skulle motarbetas till varje pris. • Många präster, inte minst i vårt stift, hyllade på trettio- och fyrtiotalet Adolf Hitler som kristendomens försvarare. • Den reformerta boerkyrkan i Sydafrika stödde aktivt apartheidsystemet långt fram i vår tid. Dessa exempel på hur kristna kyrkor gått vilse är samtidigt exempel där man använt Bibeln och bibelord för att underbygga sin argumentation. Det är alltså tyvärr inte så en-

Korsväg 3|2014

kelt att bara vi läser vår Bibel kan vi se vilka slutsatser vi ska dra när det gäller trons etiska konsekvenser. Bibeln är ingen regelbok, den är ett tilltal från Gud genom människor till människor. Det betyder att språk, bilder och föreställningar är präglade av olika tider och olika sociala sammanhang. Ingen reagerar exempelvis mot att kvinnor går på våra gator utan att ha håret täckt, trots att det finns anvisningar om detta i Bibeln. Om man istället rycker loss ett bibelord här och ett där kan man motivera i stort sett vad som helst. Det är därför Luther så tydligt framhävde att vi behöver en slags kompass när vi läser Bibeln. Bibeln ska läsas med Kristus som kärna och stjärna. Vi måste alltså med evangeliet om frälsningen i Jesus Kristus i fokus ha modet att göra också etiska vägval och vägval om vad som hör till frälsningen och vad som inte gör det. Redan i urkyrkan ställdes man inför denna typ av frågor, där man var tvungen att göra val, exempelvis frågan om oren mat och om det skulle vara nödvändigt att först vara omskuren innan man kunde döpas till Kristus. Jag ska vända mig från historiska exempel till nutiden och ta ett aktuellt exempel. Det gäller kyrkans syn på dem av oss som har en annan sexuell orientering än majoriteten. Bakgrunden är att kyrkan genom seklerna har stämplat och förtryckt dem som avvikit från majoritetsnormen. Vid ett par tillfällen har jag deltagit i Prideparaden i Göteborg. För mig handlar detta om en etisk fråga, där min resa började som för så många andra i stor okunskap och omedvetenhet. Men av olika anledningar började

Det är alltså inte så enkelt att man kan gå till Bibeln för att hitta anvisningar hur vi bör leva idag. Enstaka bibelord kan vi inte lasta över ansvaret på.

jag fundera och ompröva under en period av flera år, fram till dess jag i början på nittiotalet var tvungen att komma fram till ett tydligt och genomarbetat ställningstagande. Det är alltså inte så enkelt att man kan gå till Bibeln för att hitta anvisningar hur vi bör leva idag. Enstaka bibelord kan vi inte lasta över ansvaret på. Istället är det evangeliet i dess helhet, Bibelns frälsningsärende, som får vara utgångspunkt för vårt ansvar att välja väg.

Frälsningen i Kristus har inte till syfte att alla ska bli heterosexuella, lika lite som den syftar till att alla ska bli mörk- eller ljushyade. Vår sexuella orientering hör tillsammans med annat skapelsegivet till skapelsens mångfald, som vi får ta emot. Att Guds kärleksfulla skapelsetanke inte skulle omfatta människor med olika sexuell orientering, är för mig lika orimligt som att den inte skulle omfatta exempelvis personer med en viss hudfärg. Det handlar om hur vi är skapade, inte om en vana eller ett beteende som vi väljer att lägga oss till med. Gud älskar dem han har skapat, därför ska vi se på varandra med kärlek, acceptans och respekt. Guds skapelse är mångfaldig, därför ska vi se på varandra som viktiga delar av Guds skapelse, som utan den andre skulle vara ofullständig. Det är också viktigt att vi är medvetna om det

psykologiska faktum, att minoriteter ofta upplevs hotande av majoriteten. Vi känner rädsla för det annorlunda, och föreställningar odlas

om det annorlunda som en ”smitta”. Att sexuell läggning skulle smitta är lika orimligt som tanken att vänsterhänthet skulle göra det. Andra vanföreställningar kan vara att homosexuella är promiskuösa. Det är ett påstående av samma art som att ”alla romer är tjuvaktiga”, alltså byggt på rädslans fördomar och skrönor. Jag är glad och stolt att vår kyrka under så

många år bearbetat denna fråga och kommit fram till ett tydligt ställningstagande. Därför känner jag mig stolt över att de av oss som räknas in i hbtq-gruppen nu ska få känna sig, också genom mina och andras ögon, som Guds skapade, älskade och efterlängtade barn, så som Gud har format oss. Därför vill jag säga: Ni ska känna er stolta över er själva som ni är skapade! I många sammanhang i vårt samhälle är ni fortfarande utsatta, därför behöver ni oss andra – och vi er! Vårt sätt att se på varandra och acceptera varandras olikheter säger något viktigt om Jesu Kristi evangelium till en ny tids människor. Det är sådana Gud skapat oss vi möts av Kristi evangelium. Ingen av oss ska behöva leva förljuget. Det är inte värdigt Kristi evangelium. Modet att vara kyrka i en ny tid förutsätter

att vi hör och ser. Bara så kan en församling bli redo och modig nog att göra vägval och ta steg framåt. Och bara så kan det tidlösa eller himmelska evangeliet få tala in i vår jordiska verklighet. 

Korsväg Korsväg 3|2014 1|2014

Mässan som öppnar för samhällets utsatta Katarina och Magnus Hedqvist reste som missionärer till Costa Rica. Där mötte de människorna i den lilla lutherska kyrkan. Ett möte som förändrade dem i grunden – och deras syn på vad det är att vara kyrka. Med sig hem hade de den inklusiva mässan. En mässa som är till för alla. Också dem som marginaliserats och stötts ut av både samhälle och kyrka. 

Korsväg 3|2014

Korsv채g 3|2014

lla är hjärtligt välkomna brukar det stå på kyrkans affischer. Men trots det känner många av höga trösklar, och man kan ibland undra om gudstjänsterna verkligen är till för alla. Under några år i Costa Rica var Katarina och Magnus Hedqvist med om att se den Inklusiva mässan födas, i en grupp människor som var marginaliserade och dömda av både samhälle och kyrka. Nu har de tagit den med sig till Sverige. De bor numera i Växjö efter sex omtumlande år utomlands. Katarina Hedqvist är stiftsadjunkt i Växjö stift och ansvarar bland annat för prästrekryteringen. Magnus jobbar som behandlare på Familjefrid, en gemensam angelägenhet för Kronobergs kommuner och landsting för arbete med våld i nära relationer. Innan de for till Costa Rica som missionärer var de studentpräster, Katarina i Lund och Magnus i Malmö. Och båda bar på gamla drömmar om att kunna göra en insats utomlands.

gaste skulle hamna i en sådan position. Men ILCOs ställningstagande för fattiga och utsatta har fått en sådan sprängkraft. 2005 anlände familjen Hedqvist till huvudstaden San José. – Det fanns tankar om att vi skulle ägna oss åt själavård och luthersk teologi, säger Magnus. Men det blev i slutändan något helt annat. Eller – det var kanske just det som blev arbetsuppgifterna. Fast inte riktigt på samma sätt som de praktiseras här hemma. ILCO grundades så sent som 1988 och är en

kyrka som lever i samspel med det omgivande samhället. – Den startades inte av missionärer utan av en grupp troende som var engagerade i samhället, och som kände sig hemlösa och ifrågasatta i sina ordinarie kyrkor, berättar Katarina. I Costa Rica är de ordinarie kyrkorna den romersk-katolska samt diverse protestantiska och evangelikala kyrkor. I ILCO var människorna influerade av beDe hamnade i den lilla lutherska kyrkan Iglesia frielseteologin, som tar sin utgångspunkt i Lutherana Costaricense (ILCO) i Costa Rica, mänskliga erfarenheter och ställer dem i relaför att arbeta tillsammans tion till evangeliet. Och de med bland andra Melvin frågade sig bland annat, Jiménez. Då kallades han hur det kom sig att ett av ordförande, sen blev han de mest religiösa länderna biskop. Och efter senaste i världen samtidigt kunde parlamentsvalet blev han ha så enorma skillnader utsedd till minister i nya mellan rika och fattiga. regeringen. För några år Att man skulle bilda just en luthersk kyrka hade sen skulle det varit en riktig högoddsare, om någon därför sina skäl: ens kommit på tanken att – Luther var en revoluen präst i en liten kyrka tionär i deras ögon, säger som ägnade sig åt de fatti- Melvin Jiménez, biskop och minister. Katarina. Inte hans teolo-

Korsväg 3|2014

Vårt enda existensberättigande som kyrka är att vara till för de utsatta.

gi, men hans exempel. att människorna kunde bo – Att han vågade ifrågakvar. sätta kyrkan för evangeli– Vårt enda existensbeets skull. rättigande som kyrka är att vara till för de utsatta, säger De flesta av ILCOs Katarina. församlingar finns i och omkring San José. – Det som börjar som ett Dessutom har man sen socialt engagemang kan starten haft ett särskilt ibland leda vidare till en stöd bland ursprungsgudstjänstfirande försambefolkningarna och de ling. ofta utblottade flyktingar från grannlänEfter ett halvår i Costa Rica fick Katarina och Magnus dernas diktaturer, som På ILCOs emblem står en sammanfatHedqvist vara med om just sökt skydd i det något tande parafras av Bibelns skapelseberätdetta. Katarina hade fått delstabilare och mer de- telse: ”Gud såg mångfalden och såg att mokratiska Costa Rica. den var god”. ansvar i en kvarterskyrka i ett Många av dem arbetar bostadsområde och Magnus på Doles och Chiquitas banan- och ananasod- hade placerats i en församling i slummen. lingar. ”Fruktslavarna”, som Katarina säger. Vid den tiden började ILCO att närma sig de – ILCO är ingen kyrka som sökt ett upp- hiv-positiva och de homosexuella för att bidrag, den är ett uppdrag som sökt en kyrka, stå dessa två utsatta grupper. Och man sökte sammanfattar Magnus. präster som kunde tänka sig att delta i arbetet. Bara Magnus och Katarina sa att de ville. Och uppdrag är det ingen brist på. Det börjar I början var alla andra rädda för kontakter alltid med ett konkret behov. Ofta är det nå- som kunde tydas som kopplingar till de båda gon utsatt grupp som ber om acompañamien- föraktade grupperna. I Costa Rica finns knapto, medvandrarskap i en fråga av vikt. Och past några sprutnarkomaner, även om det är eftersom det i Costa Rica på ett annat sätt än i gott om droger (man röker), så alla ’vet’ att Sverige är självklart att vara troende, betyder bakom hiv finns en man som haft sex med en det mycket att det finns en kyrka som tar ställ- annan man. Och med den oftast konservativa ning, som man kan vända sig till. förkunnelse som de flesta kyrkor och samfund Ett exempel: Ett kanadensiskt företag hade i landet företräder, var det alltför svårsmält fått kontrakt på ett anlägga en soptipp på en för många, i synnerhet för kyrkligt aktiva. plats, där det levde många tusen immigranMånga med hiv hade blivit stigmatiserade ter, mest flyktingar från grannländerna som och utestängda från både familjer och arbetsjobbade på bananplantagerna. Det ledde till platser och levde ensamma i misär. protester, demonstrationer och kravaller. I sin – Att känsliggöras för hiv-gruppens situautsatta situation vände de sig till ILCO, som tion var den allra första utmaningen i det inilyckades bidra till att sätta käppar i hjulet så tiativet, berättar Katarina. Korsväg 3|2014

helt enkel med att skapa en fredad plats, där människor kunde känna att de var accepterade som de var. Tillsammans hade de studiegrupper och work-

shops. Magnus berättar om en gång när man satt tillsammans och gjorde figurer i olika material. En transsexuell kvinna, som levt många år på gatan, gjorde en skål av skräp som hon hittat. När alla sen skulle berätta om vad man gjort sa hon, att just så hade hennes liv varit. Men nu kände hon att något helt och vackert kunde skapas av skräpet. En berättelse till: Katarina skulle företräda kyrkan i ett panelsamtal vid några pridedagar ordnade av en hbt-organisation. Med ett manus skrivet på spanska läste hon innantill, och började med att se på kyrkans roll i diskrimineringen. Efteråt kom en man fram. Han hade hiv och berättade att han gått dit för att höra "till vilket helvete kyrkan nu tänker skicka oss". Och han sa, att det var första gången han hade mött en kyrka som inte dömde. Det blev till något helt avgörande för honom. – Vårt enda existensberättigande som kyrka är att vara till för de utsatta, säger Katarina.

Ur sådana berättelser och möten föddes snart

Här kommer ytterligare ett centralt begrepp inom ILCO vid sidan av acompañamiento (medvandrarskapet): nämligen senzibilación, känsliggörande. Man började med att helt enkelt bjuda in de hiv-positiva att komma och berätta, och man ställde sig till förfogande i olika sammanhang där arbete med hiv bedrevs. Rätt snart blev det tydligt vad kyrkan kunde göra. Man hade inte resurser eller kunskap att öppna vare sig någon medicinsk mottagning eller något hospis. I stället började man

ett behov av att också fira gudstjänst tillsammans, på ett sätt som utgick från dessa människors erfarenheter av innanförskap och utanförskap. Det var då som den Inklusiva mässan skapades, och snart blev den en egen livskraftig församlingsgemenskap inom ILCO. Sedan Katarina och Magnus återvänt till Sverige och hamnat i Växjö firas nu den Inklusiva mässan varje onsdagkväll i domkyrkan, med utgångspunkt i den agenda som arbetades fram i San José. Deltagarna sitter i ring, ofta runt ett kors som är märkt och fläckat av

Korsväg 3|2014

livet, för att kunna se varandra och för att ingen ska ha en särskilt framträdande plats. Där det normalt brukar vara en predikan är det i stället plats för delande och reflexion. Vid själva kommunionen står alla i ringen och räcker bröd och vin från den ene till den andre. Båda två är mycket berörda och präglade av

sina upplevelser i Costa Rica. – För oss var det omvälvande år att vara där. Möten med människor, inte minst från transvärlden förändrade mig, säger Magnus och minns när de var ute om kvällarna och delade ut ”choklad, vänlighet och kondomer” till prostituerade transkvinnor på gatan. Det blev den argentinske prästen Lisandro Orlov som hjälpte de båda svenskarna att hitta kärnan. De samtalade om stigma och Lisandro sa: ”Jag älskar stigma, de är Kristi sår och den Uppståndnes identitetshandlingar. När han visar sig är det hans sår man frågar efter för att känna igen honom. När jag möter en stigmatiserad människa, då vet jag att här är Kristus. Och hit och ingen annanstans är jag och kyrkan kallade att gå.” – Där ligger nyckeln till vad jag lärde, säger Magnus. Det är bara att läsa evangelierna så förstår man att Lisandro hade rätt. I regnbågsflaggan finns alla färger, och den är

därför egentligen en mycket evangelisk symbol. Katarina säger: – Den inklusiva mässan handlar inte om en fråga, inte bara om hbtq. Utan om att våga vara den jag är tillsammans med andra. – I kyrkan är vi duktiga på att komma ovanifrån och vara hjälpare utan att blotta våra egna svagheter. Men det är just delandet av livserfarenheter som är själva mötesplatsen för evangeliet.

– ILCO är ingen kyrka som sökt ett uppdrag, den är ett uppdrag som sökt en kyrka, säger Magnus.

Den brännande frågan blir hur vi hittar fram till denna delaktighet. För oss som är uppväxta i en kyrklig tradition är ett Kyrie eleison eller sjungandet i ’Guds rena lamm oskyldig’ mättat av betydelse. Vi kan abstraktionerna, har lärt oss symbolerna och minns de gånger vi blivit berörda av Bachs koraler när vi hör dem igen. Men för många är orden obegripliga, inga minnen eller associationer väcks. Formerna skapar mest främlingsskap, en känsla av att inte tillhöra. Tillhör man dessutom en minoritet av en sort som kyrka Korsväg 3|2014

och samhälle bekämpat återstår ett dubbelt främlingsskap. Frågan blir, med Katarinas ord, ”hur delandet av livserfarenheter kan bli själva mötesplatsen för evangeliet”? – ILCOs kyrkosyn är väldigt spännande, säger hon. Det är kyrka som verb, inte som substantiv för en organisation. – Kyrka är när upprättelse sker, och kyrkans uppgift är att vara där det sker. Och hon berättar om Alexa, en transperson som kom till en samling om diskriminering i Costa Rica och rörde om. Många tyckte det var jättejobbigt när hon frågade ”Vad gör ni med såna som jag? Jag vill inte sitta på läktarplats, jag vill vara med och spela.” Men i den församlingen fick hon ta plats. Därmed kan man påstå att den unga kyrkan

Iglesia Lutherana Costaricense är goda lutheraner. För enligt Luther var den största synden att leva inkrökt i sig själv, ’incurvatus in se’ som han skrev på latin, ett centralt begrepp bland alla teologer.  Text & bilder: LarsErik Tobiasson

I det sårbara och sköra visar du ditt ansikte. I Jesus Kristus grät du våra tårar, delade vår ensamhet och ängslan, blev du människa för att vi i varje människa skulle kunna ana dig. (Ur nattvardsbönen i Inklusiva mässan)

Korsväg 3|2014

Korsv채g 3|2014

reflektion | Per Herngren

Befrielse – inte flykt

nder en påskfest i ett av kollektiven här i Hammarkullen träffade jag Karolina och Steven från Lutherska Kyrkan i Costa Rica. Steven arbetar i kyrkan med transpersoner och homosexuella. Och han presenterade sig själv som bög. Karolina arbetar i en landsortskyrka med ursprungsbefolkning, en grupp hon själv tillhör. Lutherska kyrkan i Costa Rica har valt att bara jobba med förtryckta. De har slopat allt ”vanligt” tonårsarbete och allt ”vanligt” pensionärsarbete. Ingen ”vanlig” söndagskola. Allt kyrkligt arbete sker tillsammans med underordnade grupper. Förutom ursprungsbefolkning, homosexuella och transpersoner jobbar kyrkan även med immigrantarbetare på plantagerna och tillsammans med fattiga. Ett helt samfund har tagit detta drastiska beslut: Vår kyrka behövs inte för att serva medelklassen. Medelklassen klarar sig. Vi behövs för de förtryckta och de som underordnas! Lutherska kyrkan vågar dessutom göra sig jämlik med Costa Ricas parlament och regering. Costa Ricas lag erkänner inte äktenskap för homosexuella. Lutherska kyrkan i Costa Rica har då gått före staten och faktiskt infört äktenskap för homosexuella. Det är en kyrka som vågar regera istället för att bara reagera!

Gudsriket är inte bara ett framtida mål.

Gudsriket är det som börjar. Som i Mohandas Gandhis ickevåld blir mål och medel ett. Gudsriket blir medlet. Målet är medlet. Medlet är att utföra målet. I nästan alla bibelberättelser om Jesus griper han in i en maktordning som skapar ojämlikhet, förtryck och murar. Tillsammans med

Korsväg 3|2014

dem han möter producerar han ny jämlik ordning. Omedelbart, i situationen. Mål och medel blir ett. I varje berättelse sker olydnad mot maktstrukturer och samtidigt genomförs andra jämlikare ordningar. Jesus hänvisar inte till något avlägset gudsrike. Gudsriket genomförs i varje Jesusberättelse. ”Himmelriket är som ett senapskorn som en ... sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön”. (Matteus 13:31) Underordning genom kön, funktionshinder, klass, sexualitet, nation, ras, ålder och moralisk duktighet trängs undan av nya jämlikare ordningar. Där finns inte längre man eller kvinna, jude eller grek, slav eller fri ... Dessa ordningar ersätts av jämlik, kärleksfull och solidarisk gemenskap. Kyrkor, grupper, kommuniteter och matlag lever Gudssamhällen. Gudsriket organiserar Gudsriket. Gudsriket är i blivande. Det förändrar framti-

den för alltid, direkt i situationen. Därför blev det olyckligt att tillkomme översattes med låt ditt rike komma i nya översättningen av Herrens bön. Det är som om översättarna just där missar, eller försöker neutralisera, vad som faktiskt genomförs i varje Jesus-berättelse. Kyrkorna är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta Gudsriket på framtiden. Gudsrike lever vidare genom att bygga Gudsrike. Liv ger liv. Solidaritet skapar solidaritet. Jämlikhet ger jämlikhet. Omsorg ger omsorg. Gudsriket är både samhälle och handling. Gudsriket bjuder in. Lev det samhälle vi vill ha! Kyrkor kommer att misslyckas. Kyrkans uppgift är att misslyckas. Och försöka igen och igen. I många av Jesusberättelserna revolutioneras en ordning utan att där egentligen finns några motståndare, det är själva maktordningen som

Kyrkorna är Jesu kropp. De har kallelsen att leva Gudsriket, inte att skjuta Gudsriket på framtiden. ersätts med en annan ordning, där de underordnade snarare än ledarna blir aktörer. I de berättelser där Jesus faktiskt konfronterar motståndare behandlas dessa vare sig som överhet eller som fiender. Motståndarna görs snarare till jämlikar. Jesus tycks inte tro på makthavare. Han pekar inte ut makthavare. Han gör inte ledarna till subjekt, till de som borde lösa ”problemen”. Han protesterar inte, han förverkligar. Det finns ingen mystisk makt ovanför de situationer som det berättas om i Nya testamentet. En befrielsekyrka ägnar sig åt att tillsammans

med andra grupper testa och pröva. Det handlar inte speciellt mycket om att folk behöver medvetandegöras. Det handlar mer om att öva upp färdigheter. Det stämmer även med Gandhis betoning på ickevåldsträning och att experimentera med sanningen. För att inte befrielser ska bli återvändsgränder – events, enstaka aktioner, kampanjer, projekt – behöver befrielsen bygga befrielse: bli självorganiserande. Befrielse rekryterar organisatörer snarare än volontärer och frivilliga. Här gäller det att inte blanda ihop organisatörer med ledare och ledarskap. Organisatörer är inbjudare, kontaktskapare, omsorgstagare, hantverkare, rengörare, matlagare. Gudssamhällen myllrar. De styrs inte centralt av vare sig ledare eller av någon omnipotent härskargud. Jesus kallar inte sina lärjungar till sig själva, inte till sitt äkta jag, inte till sin rätta plats, inte till lycka, inte till frid och trygghet. Jesus kallar inte kyrkor bort från våld och förtryck. Istället kallar Jesus oss att möta våld. Jesus kallar kyrkor till otrygga möten med förtryckta och förtryckare. Jesus kallar oss till

osäkerhet och sårbarhet, till ickevåld där våldet frodas. Jesus kallar oss till samarbete med dem som inte är som vi, som inte tycker som vi. Ut ur identitet och likhet. Ut på okända och jobbiga vägar. Kallelsen ger blåsor på fötterna och värk i lederna. Kyrkor som lever befrielse, lever gudssamhälle. Dessa gudssamhällen blir olydiga mot andra ordningar, ordningar som trängs undan och ersätts av Gudsriket. Befrielse möter motstånd. Gudsriket är inte bara att justera, träna och uppfinna olika former för ickevåld och rättvisa, det är minst lika mycket att stödja de som förföljs, att bygga en omsorg som klarar fängelse och förtryck. Vare sig härskande eller befrielse fungerar utan tro. Tro betyder tillit. Kyrkans uppgift är inte att skapa tro på regeringar eller ledare. Kyrkan lever Gudsriket genom sin tillit till Gudsriket.  Per Herngren

Per Herngren är föreläsare, kursledare, författare, plogbillsaktivist och bloggare. Han bor i Göteborg.

Läs mer om ickevåld och befrielseteologi på Pers blogg: http://befrielseteologi.blogspot.se/ Korsväg 3|2014

Gayvänlig katedral i vänstiftet St Mary's Cathedral i Glasgow har blivit känd som öppen och inkluderande. Också för homosexuella. – Grundförutsättningen för öppenheten innebär också att välkomna dem som inte delar min bibelsyn och mina tolkningar, säger Kelvin Holdsworth, ”provost” i katedralen.

edan hemsidan antyder förhållningssättet. Programförklaringen ligger högst upp: Vår kyrka vill vara öppen, inkluderande, välkomnande. Korsväg är på besök hos St Mary´s Cathedral i Glasgow i vänstiftet GlasgowGalloway. Kyrkan sägs vara gay-vänlig, gaysjälvklar, och vi ska försöka förstå hur detta förhållningssätt har uppnåtts. På hemsidan förklarar man: ”Första gången du är här? Om du inte har besökt St Mary´s tidigare – var inte orolig. Det är lättare än du tror... Du blir välkomnad av någon, får en folder där allt finns med, psal-

Korsväg 3|2014

mer, musik, böner... sätt dig var du vill, det finns inga reserverade bänkar... du förstår när allt ska börja när det kommer en procession uppför mittgången, då står församlingen upp för att välkomna dem... längst fram bär någon ett rökelsekar. Vid speciella tillfällen använder vi det – en symbol för att våra böner stiger mot himlen och för att markera heligheten i tillbedjan på denna plats.” Jag läser intresserat vidare. Mycket av det som den vane kyrkobesökaren tar för givet, förklaras här på ett självklart och naturligt sätt. Det stämmer väl överens med programförklaringen – öppen, inkluderande, välkomnande.

Korsv채g 3|2014

Det är en vacker kyrka. Öppen, rymlig med ljusa takmålningar och blyinfattad glasmosaik med bibliska berättelser. I entrén en utställning med textila bilder som skolbarn i Skottland gjort för att välkomna deltagarna till Commonwealth Games 2014. Här finns bilder med tydliga influenser från Indien, Afrika och Australien. En man och en kvinna hälsar vänligt. De är dagens värdar, båda ideella medarbetare. En gång i veckan bemannar de kyrkan och har så gjort i många år. – Betalt, nej, skrattar de båda åt den befängda frågan. Det här gör vi för att vi tycker så mycket om att vara här. Vi vill vara i vår kyrka och vi vill välkomna andra! Målningarna i valv och tak förstärker den til�-

låtande atmosfären. Målningarna är gjorda så sent som på 90-talet. En dåvarande medlem i församlingen, Gwyneth Leech, fick uppdraget och nu kan man känna igen medlemmar i församlingen som är porträtterade in i berättelserna. – Vi vet hur konst kan tala direkt till människornas hjärtan, konstaterar the Very Reverend Kelvin Holdsworth, ”provost” (kyrkoherde) i katedralen. – Genom att målningarna också visar här och nu, med exempelvis påskdramat som utspelar sig i parken strax intill katedralen, Kelvingrove Park, så blir det tydligt att vår kristna tro verkar mitt i vår vardag. – Titta där, där ser du folk som flanerar i parken en sommareftermiddag. Några muslimska kvinnor och barn, en sikh, en cyklist, en golden retriever. Konstnärens dotter som en liten baby i barnvagn, men också lite senare när hon kan tulta fram. Det tog avsevärd tid att göra målningarna.

Korsväg 3|2014

Tillbaka till hemsidan. Nästa stycke har rubriken: Vilka vi är. Här förtydligas programförklaringen. ”Öppen” betyder en församling där varje person kan vara attraherad av olika saker; en del av den utsökta musiken, en del av den praktiska andlighet som lärs ut, andra av den öppna gemenskapen som blir konsekvensen av att träffas regelbundet. Inkluderande. ”Vi är unga, vi är gamla. Vi är heterosexuella, vi är homosexuella. En del är ensamstående, en del är gifta, några är partners, några har blivit singel igen. Vi är män och vi är kvinnor. En del lever ensamma, andra lever med andra. Vi har olika talanger. Vi har olika uppfattningar om sanningen. Vi har alla slags skilda skäl till att välja denna plats till vårt andliga hem.” – Ibland måste man verkligen säga att man är inkluderande, man kan inte bara ta för givet att folk förstår det, berättar Kelvin. Många betraktar ju kyrkan som en gammaldags institution. Här började det inkluderande förhållnings-

sättet med en önskan att kvinnor skulle få bli präster. St Mary´s var en av de församlingar som kämpade hårt för att kvinnor skulle få prästvigas. Sen började församlingen fundera över sitt förhållningssätt gentemot homsexuella, så småningom också transsexuella. Detta har inneburit att vi blivit allt mer diversifierade, fått allt större mångfald, attraherat människor från hela världen! Men var inte första steget att skapa en öppenhet gentemot olika tolkningar av tro, som katolska kyrkanmed starka rötter i Skottland? – Javisst. En del kyrkor klarar av att skaffa sig ett öppet förhållningssätt, andra inte. Jag vet egentligen inte vad det är som påverkar

detta. Men här startade förändringen på 1970-talet, så det är en effekt av 60-talets ifrågasättande och solidariska strömningar. St Mary´s Cathedral är belägen nära de stora universiteten i ett område där folk är relativt välbärgade. Här finns många akademiker, studenter och affärsfolk. Men här finns också ett boende för flyktingar, hemlösa och tiggare. Så församlingen har länge varit utåtriktad och fått många nya influenser av sina ideella medarbetare och besökare. Idealiteten och frivilligheten är stor och en förutsättning för verksamheten. Här finns två präster, en halvtidstjänst på kontoret, en halvtidstjänst för musiken, några timanställda musiker. Men resten är ideella medarbetare; kyrkvärd, vaktmästare, ansvariga för bönegrupper, AA-grupper, barngrupper, öppethållande av kyrkan. – Vår ekonomi bygger enbart på människors gåvor, berättar Kelvin. Pengarna människor skänker på söndagen betalar min lön! Vi behöver ca sjutusen kronor om dagen för att upprätthålla vår omfattande verksamhet. – Också jag arbetar ideellt. Men mitt frivilligarbete gör jag i den nationella kyrkan, i skotska episkopala kyrkan. Så visst är det stora skillnader om man jämför

med Svenska kyrkan. Men också stora likheter. En utåtriktad församling la grunden för förändringen hos St Mary´s, men sen spelade också andra faktorer in. – Det beror också på ledarskap och på vad som händer i en församling. Här fanns en

ung präst som för ungefär femton år sedan ”kom ut”. Många var förbryllade att han vara homosexuell, men de gillade honom verkligen. Tyvärr omkom han i en bilolycka. Men eftersom han hade varit öppen och var älskad, så kunde församlingsmedlemmarna sedan hantera att en person som jag kom. Så sådant som händer kan spela stor roll. Under rubriken ”Vad vi tror på” på hemsidan

slås från början fast att kristenheten är en världsvid gemenskap av människor som följer Jesus Kristus. Dess miljoner medlemmar uttrycker sin tro genom en stor variation av olika samfund och olika sätt att tillbe. Men alla följer Jesus från Nasaret... Hemsidan konstaterar vidare att bakom de faktiska händelserna kring Jesus finns många detaljer som kristna i alla tider försökt förstå. ”Vi tror att Gud gav oss våra liv och vår tro, och vi svarar med vår kärlek, tillbedjan och tjänst. Vi tror på att uttrycka den kärleken i handling och kristna har spelat en central roll i historien med att konfrontera orättvisor. På senare år har kristet förhållningssätt inspirerat Sannings- och försoningskommissionen i Sydafrika att hjälpa de stridande parterna till en ny demokrati.” – Grundförutsättningen för att kunna vara öppen, inkluderande och välkomnande är mitt personliga accepterande av att andra kanske inte delar min bibelsyn, mina tolkningar, konstaterar Kelvin. Och så får det vara. – Men förändring kan också komma överKorsväg 3|2014

raskande, där man inte väntar sig det. Jag hade en vän som kom till en församling där alla var övertygade om att kvinnor inte fick vara präster, så också hon själv. Men så kal�lade Gud henne till att bli präst. Och hon frågade församlingen om de kunde stödja henne, trots sina åsikter. – Du är undantaget som bekräftar regeln, sa de och stöttade henne, eftersom de kände henne. När hon blivit prästvigd ville hon gärna komma tillbaka, och hon välkomnades. Och nu har motståndet mot kvinnliga präster brutits. Det är på samma sätt med gay-frågan. Förhållningssättet på hemsidan för St Mary´s belyser alltså tydligt vad församlingen vill åstadkomma. Sidan är helt uppbyggd av Kelvin, innan han läste till präst pluggade han matematik och data. Han blev uppmanad att söka tjänsten i St Marýs. – Tidigare arbetade jag på en mindre plats inte långt härifrån. De visste inte att jag var gay, men en dag berättade jag det från predikstolen. Jag fick uppmuntrande reaktioner från de flesta, men många sa inget alls. När du bestämde dig för att bli präst, var du gay då? – Ja, men inte öppet, jag kände mig inte fri att berätta. Jag höll tyst om det under hela min prästutbildning, något annat var inte möjligt. Det måste ha varit gräsligt? – Ja, verkligen! Men tiderna har sannerligen förändrats. Nu förväntar vi oss av en student att han/hon är öppen om detta. Men det har förändrats på grund av personer som jag själv. Om jag och andra hade fortsatt att vara tysta skulle inte förändringen ha kunnat komma. Nu finns Kelvin med på ”Den rosa listan”, som publiceras varje år av tidningen The Inde-

Korsväg 3|2014

pendent för att hylla personer som skakar om och är en drivande kraft för rättigheterna för HBTQ-personer. – Själv har jag hela tiden varit säker att jag får vara präst. Får man en kallelse måste man fundera mycket på vem man är, måste arbeta med vem man är som människa. Då får man ju en slags trygghet. Det är ett svårt och udda jobb att vara präst. Att bli det är något man verkligen måste vilja, man måste känna sig själv. Text: Agneta Riddar Bilder: Gordon Smith

St Mary´s hemsida hittar man på denna address: http://thecathedral.org.uk På hemsidan finns också information om alla grupper, om hur man kan hjälpa till, hur man kan stödja församlingen ekonomiskt. Här finns länkar till filmer med de senaste predikningarna, en länk till Kelvins egen blogg och givetvis en Facebook-sida som gillas av drygt fyrahundra personer.

Cedric mötte respekt - och välsignelse Två olika prästtjänster med några mil emellan kan innebära stora, stora skillnader. Cedric Blakey beskriver sitt byte från Church of England till Scottish Episcopal Church som en omvälvande, extraordinär resa, som kom att innebära en stor personlig frihet för honom.

et började med att hans partner läste om en jobbansökan i Church Times. ”Öppen, inkluderande, välkomnande” var ord som väckte intresset. – Jag läste beskrivningen av jobbet och insåg att något liknande inte skulle kunna skrivas på min egen kyrkas hemsida. Här behövdes inga dolda antydningar: På hemsidan stod frågan: "Homosexuella präster? Svar: Ja,vad är det med dem? Vårt arbetslag har både hetero- och homosexuella medarbetare.” Cedric skickade in sin ansökan. Då var han 55 år gammal, hade arbetat som präst i trettio år, och levde i partnerskap sen 2006. Något han skrev i ansökan.

Intervjun genomfördes av provost och två förtroendevalda från församlingen. Sexualitet fanns inte med bland de frågor som diskuterades, däremot prästens roll, teologi, förmåga, erfarenhet, personliga egenskaper. – Jag blev överväldigad och glad. Att inte homosex-frågan skymde sikten! Jag blev erbjuden jobbet och tackade ja när jag stämt av med min partner. Under uppväxten hade Cedric haft varma rela-

tioner med både pojkar och flickor under uppväxten, dock inte sexuellt. – Jag fostrades med ”stiff upper lip”, att aldrig visa känslor. Vi talade aldrig om känslor hemma, den sista person jag skulle prata känslor med var faktiskt min egen mamma, trots att hon älskade mig. När Cedric började läsa till präst vid 23 års ålder, avslöjade han aldrig sin sexuella läggning. Han tänkte att det kanske bara skulle försvinna om han trodde tillräckligt starkt, eller att han kanske kunde gifta sig för att bli ”botad”. Eller kanske leva i celibat.

Korsväg 3|2014

Ett öronbedövande ljud av igenslagna garderobsdörrar hördes över hela kyrkan. – Det var inte det viktigaste för mig då, jag var fullt upptagen med att läsa teologi, utvecklas akademiskt, praktiskt och personligt som präst. – Pratade om känslor gjorde jag för första gången på allvar när vi började träna för prästrollen. Institutionen jag var vid var väldigt bra, så mycket som en fjärdedel av utbildningen handlade om utveckling, relationer och personlig mognad. – Det var en fantastisk tid och nu höll min läggning på att formas. Det är så viktigt att lära känna sig själv och hur andra människor reagerar för att kunna arbeta som präst. Samtalen och gemenskapen Cedric var med

om formade sedan också hans framtid. Det blev så tydligt för honom att det personliga stödet var viktigt för att kunna fungera som präst. Så för att hålla modet uppe har han alltid försökt ha en stöttande grupp som kan träffas regelbundet, kanske en gång i månaden. Och tillbringa en halv dag tillsammans och prata om allt man är med om. När Cedric så småningom började ha relationer med män var han tvungen att hålla det hemligt. När förbindelsen med en man verkligen blev ”på allvar”, köpte han och hans partner ett hus i Wales tillsammans. Dit kunde de sen åka i hemlighet. Men också välkomna alla dem som visste bland familj och vänner. – Före 1991 fanns det en kultur av ”fråga inte, berätta inte” i kyrkan, minns Cedric. Men så publicerade Church of England ett biskopsbrev om sexualitet, då blev det hugget i sten hur arbetsledarna, biskoparna, skulle förhålla sig. Det slogs fast att en homosexuell fick delta i kyrkans aktiviteter och fick ta emot nattvarden. Men däremot inte utöva prästämbetet, inte ens få uppdraget att läsa bibeltexterna un-

Korsväg 3|2014

der gudstjänsten eller vara vald kyrkvärd. – Ett öronbedövande ljud av igenslagna garderobsdörrar hördes över hela kyrkan. De flesta präster tystnade. Och biskoparna fick rätta in sig i ledet. – Men de homosexuella prästerna började ändå upptäcka att attityder började ändras. De som delvis var öppna mot vissa i församlingen, vänner och familj började uppleva ett stort och tydligt, personligt stöd. Så var det sannerligen för mig. Erbjudandet om partnerskap är ett utmärkt

exempel, menar Cedric. När han föddes var fortfarande homosexuella handlingar kriminaliserade och över tusen personer satt i fängelse för att ha utfört dem. Och nu erbjöd parlamentet de homosexuella nästan samma rättigheter som för gifta. – För mig, att stå framför en myndighetsperson tillsammans med den människa som betyder mest för mig i hela världen, lova honom trohet offentligt och underteckna ett dokument – det var sannerligen livsavgörande. – När jag sen återvände till kontoret följande vecka med en blänkande ring på vänsterhanden blev resultatet ett improviserat firande. Många i min egen församling visste i hemlighet, och var generösa, varma och stöttande. Vilken kontrast mot tystnaden från min biskop och hans hårda villkor, som hängde över mig som ett mörkt moln. – Så det enda problemet i vårt liv var nu faktiskt kyrkan. Så småningom kände jag att det inte gick längre, utan jag slutade min anställning som präst och tog ett civilt jobb. Egentligen har Cedric bråttom denna förmiddag då vi samtalar, men han gläds åt att få berätta för oss, så tiden rinner iväg. Han är, liksom kollegan Kelvin, ivrig och hängiven. De

Vi hänvisar inte till en manlig Gud, vi är försiktiga med vårt ordval, försiktiga med ord som makt. känner båda att de har en viktig historia att berätta, att det spelar roll att de delar med sig. Begreppet ”inclusive”, inkluderande, allom-

fattande, kräver mer än att bara säga det. Man kan reflektera över dess konsekvenser. – Det startar redan med själva tron, att acceptera olika tolkningar, trosinriktningar, menar Kelvin. Vi ser det så tydligt i våra gudstjänster hur människor uppför sig. Vi har församlingsmedlemmar som är episkopala från början, andra är romersk-katolska, andra presbyterianer. Alla har de sökt sig hit eftersom de vill något mer än de får utrymme för i sin egen hemförsamling. – Andra kommer från den evangeliska rörelsen, som vi vet är den som växer snabbast i världen. Men hit kommer människor som lämnat rörelsen, som blivit illa behandlade av ledarskapet, av doktrinerna. – Vi vet att troslivet går upp och ner, att det finns olika stadier, att det finns tider när tron är svag. Men St Mary´s är en församling som inte är fördömande, som inte sätter upp rättesnören för rätta sättet att tro. Vi har undervisning, diskussionsgrupper – det finns folk som kommer hit bara på grund av hemsidan. Och vi säger till dem som kommer, ställ era frågor: vem är Gud, är Gud en man, hur vet man att Gud existerar, spelar tro någon roll...? – Detta är viktigare än man kanske tror, för många börjar det så. Andra frågar om hur man läser Bibeln, vem skrev den, hur kan man förstå den? – Så vi lägger ganska mycket tid på människor som vill ha svar på de mest grundläggande frågorna. Men eftersom vi vill vara inkluderande även rent teologiskt så är det med stor varsamhet och försiktighet som vi svarar och som vi predikar.

– Vi hänvisar inte till en manlig Gud, vi är försiktiga med vårt ordval, försiktiga med ord som makt. Använder vi ordet makt kopplar vi ihop de med kärlek. Istället för allsmäktig försöker vi säga evig och vi försöker tänka annorlunda kring hierarki. – Men även om vi är öppna, inkluderande och välkomnande betyder det inte att vi inte har gränser. Vi har gränsdragningar i fråga om teologi vad gäller etik och uppförande, för vi är intoleranta mot övergrepp och ovänlighet. Det här handlar inte om en låt gå-mentalitet. Vi är tydliga ändå, lojala och visar respekt mot varandra. Avslutningsvis återvänder Cedric till berättel-

sen om hur han kom till St Mary´s. När han hade fått jobbet skulle han träffa sin nya biskop. Biskopens tillstånd behövdes för att få arbeta i församlingen. Men Cedric blev försäkrad om att han inget hade att frukta inför mötet. – Så blev det också. När jag stod där frågade biskopen var min partner var. Jag svarade att han väntade utanför. Då blev också han ombedd att komma in och vi fick båda biskopens välsignelse! När sedan Cedric högtidligen skulle tas emot i St Mary´s Cathedral, så säger biskopen, inför hela församlingen: "vi välkomnar inte bara Cedric, utan också hans partner och partnerns dotter." Och alla fick varma applåder. – Så jag möttes av normalitet, acceptans och respekt, nu även i kyrkan och inte bara i världen. Jag känner mig välsignad! 

Text: Agneta Riddar Bild: Gordon Smith Korsväg 3|2014

reflektion | Ann-Christine Roxberg

Är vi mer än välkomna?

ag är en transperson. Jag avviker från den norm som säger att du skall uppträda och se ut som de som tillhör ditt biologiska kön. För den som betraktar mig kan det uppfattas som om jag ”blivit en annan”. Själv uppfattar jag det som att jag äntligen, efter 60 år, blivit mig själv. Många troende transpersoner lever med stora skuld- och skamkänslor. Det är inte konstigt, man har helt enkelt övertagit omvärldens och kyrkans värderingar och applicerat dem på sig själva. Så levde också jag under många år tills Guds kärlek äntligen övertygade mig om att jag inte behövde vara rädd längre. Jag är älskad som den jag är. Jag har fått höra att jag gör det som är ”avskyvärt inför Gud”, att jag ”sätter mig upp mot Guds skapelseordning”, att jag inte ”lyssnar till Guds heliga ande”. Det har gjort ont, men jag inser samtidigt att bakom de här påståendena ryms en stor okunskap. Men jag har också fått möta oändligt mycket kärlek, inte minst från medarbetare och församlingsbor i Teleborg (Växjö), där jag hade förmånen att få vara kyrkoherde i 15 år.

Transpersoner tillhör nog den grupp i samhället som avviker allra tydligast från normen. Det är också när det gäller det som rör kön och identitet som vi har allra svårast att acceptera och bejaka avvikelser. Din sexuella inriktning syns sällan på utsidan. Din könsidentitet gör det däremot. Det allt fler nu börjar få insikt om är att trans inte är ett tillagt beteende utan har att göra med en människas identitet. Vi vet helt enkelt bättre än vad tidigare generationer gjorde. Det är också orsaken till att vi inte längre håller slavar, fastän Bibeln inte förbjuder det, att vi inte längre blir upprörda (väl?)

Korsväg 3|2014

när ljushyad kvinna gifter sig med mörkhyad man, att vi tycker det är självklart att kvinnor och män skall behandlas lika. (Oops, på den punkten var vi kanske inte riktigt framme…) Liksom att vi inte längre (hoppas jag) tycker att det är uppseendeväckande att två personer av samma kön älskar varandra och vill leva tillsammans. Vad transpersoner, och med dem många andra, behöver och längtar efter är inte en kyrka som på sin hemsida skriver att alla är välkomna, men låter var och en ta sig in på egen hand så gott de kan. Vad jag som transperson behöver är mötet med en människa som inte ser mig som ett problem att stå ut med. Vi behöver veta att vi är mer än välkomna. Det går inte att glädja sig på en fest där en inte är säker på om en tillhör de inbjudna. Ska det bli så måste de människor som är för-

samlingen utrustas och få kunskap. Vägen dit heter inte att lära sig vad kyrkomötet beslutat, vägen dit heter samtal. Ett samtal där det är möjligt att få lufta också sina invändningar och tveksamheter. I det samtalet tror jag det är av avgörande betydelse att inte bara lyssna på varandra, utan också på människor som har erfarenhet av utanförskap, i och utanför kyrkan. En hbt-certifiering av församlingen, som det ibland talas om, innebär inte ett diplom att hänga på väggen utan ett förhållningssätt. Jag längtar alltså inte efter en öppen kyrka. Jag längtar efter en kyrka där jag och andra möts av kärlek och där ovanlighet och mångfald inte uppfattas som ett problem utan som en Guds gåva, något som berikar församlingen. Inför Växjö Pride bad Smålandsposten mig att skriva en bön (!). De fick som de ville och här är den:

Vad jag som transperson behöver är mötet med en människa som inte ser mig som ett problem att stå ut med. Gud, jag vet att jag är avvikande. Det har jag vetat

ända sedan fröken Karlsson i småskolan tog pennan ur min vänstra hand och satte den i höger. Höger hand är rätt hand, vänster hand är fel hand, sa hon. Hur visste hon det, Gud? Gud jag ber att du förbarmar dig över mig och alla andra som söndag efter söndag ska förkunna ditt ord. Vi som ska tala om för alla andra vad Du vill, vad som är Din heliga vilja. Att en god kristen inte hänger tvätt på söndagen. Att det inte finns något äktenskap så hemskt att det rättfärdigar en skilsmässa. Att en kristen kvinna underordnar sig mannen. Att kvinnor inte får bli präster. Hur visste vi det Gud? Jag ber till Dig för alla som i likhet med mig fått lära sig hur tillvaron ska se ut. Jag ber för alla som precis som jag fått höra hur du vill ha det Gud. I den perfekta värld där alla är heterosexuella och barnalstrande. Där alla män är män och kvinnor kvinnor och är glada åt det. Där finns inga mellanformer, inga avvikande beteenden. Och alla skriver med höger hand. Jo, Gud jag hörde att det finns män som älskar män och kvinnor som älskar kvinnor och jag upprördes i mitt innersta. Så ville du väl inte ha det Gud? Och så fanns det de som ville vara och se ut som det motsatta könet. Det drabbade mig i magen Gud. Tänk om jag var en av dem? Varför jag, Gud? Räckte det inte med att jag var vänsterhänt? Åh, Gud hur många år har det inte tagit att våga se att du älskar mångfalden. När du skapar gör du ju det med en sådan generositet och rikedom att jag häpnar. Min pappa folkskolläraren kunde namnen på alla grässtråna på ängen. Han försökte lära mig men jag var aldrig intresserad. Nu när jag ser ängens hela rikedom ångrar jag att jag inte lyssnade. Gud, du som älskar mångfalden, gör mig fri från all fruktan från det jag inte känner till. Gud, mer än allt, ber jag att du gör mig så fri från all rädsla för mig själv, att jag också vågar se och uppskatta min egen

ovanlighet. Att jag inte är som alla andra, att ingen är som alla andra, och det är som det ska. Gud, jag vill inte bli tolererad. Så som ett bångstyrigt barn tolereras. Med milt överseende. Någon som en står ut med i den allmänna öppenhetens namn. Men som en ler skevt åt när en tror att ingen ser. Bevara mig från dem som vill tycka synd om mig. Jag behöver inget medlidande. Det är inte synd om mig. Jag sörjer inte över att jag är den jag är. Den sorgen tog Du ifrån mig för länge sedan. Jag ber inte om att bli förstådd. Hur ska någon kunna förstå det jag inte själv kan förstå? Så många vill ha förklaringar: Hur då? Varför? Men Du har aldrig gett mig någon annan förklaring än att Du skapat mig som den jag är. Accepterad? Ja. Så som man i tacksamhet accepterar att solen går upp varje morgon utan att man förstår varför. Så som jag, sakta, lärt mig acceptera att du älskar mig. Det är min bön. För mig. Och för alla. Tills vi lärt oss innebörden av appreciate.  Ann-Christine Roxberg

Ann-Christine Roxberg är präst och föreläsare, bor i Växjö.

Ap-preci-ate 1. To recognize the good qualities of something. 2. To welcome something 3. To understand that something is true (The Oxford Advanced Learner´s Dictionary) Läs gärna mer om transpersoner, t ex på http://fpes.se/transpersoner Korsväg 3|2014

Regnbågens sång synliggör dold histora I långa tider har de varit osynliga, de homosexuella. I dokumentärfilmen Regnbågens sång vill Nasrin Pakkho göra historia synlig. – Det finns i varje människa en sång som ska sjungas, säger hon. Nils Weijdegård är en av dem. 

Korsväg 3|2014

Korsv채g 3|2014

egnbågsflaggorna har halats ned. Det är vardag igen längs Avenyn i Göteborg. Jag är på väg för att få se filmen ”Regnbågens sång” och träffa Nils Weijdegård som är med i den. Dörren står redan öppen för mig när jag gått in genom porten och uppför trapporna. Jag slår mig ner i soffan, och Nils går ut i köket och hämtar kaffet. – Varsågod, wienerbrödet har jag köpt, och den andra kakan har jag bakat själv. Vad var det nu du ville intervjua mig om? säger han. Jag vill prata med honom om filmen Regnbågens sång, äldre personers berättelser om att vara homosexuell. – Ja, just det, säger Nils, ja, jag tycker ju inte att det är nåt särskilt, men det är det kanske? Han har ju så rätt, vad är det egentligen som skulle vara särskilt? Dokumentärfilmen Regnbågens sång har visats ett flertal gånger under våren på Göteborg filmfestival och West pride, med samtal och diskussionsseminarier i anslutning.

Den visar fem människors olika livsberättelser. Det de har gemensamt att de är i sjuttioårsåldern och att deras liv formats av en identitet som hbtq. Filmen är gjord av regissören Nasrin Pakkho, som berättar för mig om den. – Syftet är att synliggöra en del av svensk historia som varit dold, och skapa opinion kring en osynliggjord grupp människor, säger hon. Nasrin hade gjort flera filmer för utbildning om människovärde och mångfaldsfrågor. Ett projekt handlade om trygghet för äldre i samhället. Nasrin hade tidigare reflekterat över att ingen säger något om homo-, bi-, trans-, och queerpersoner. Nu blev det ännu tydligare. De äldre utgick ofta från ett familjebegrepp, där den heterosexuella relationen var norm, i livet, ålderdomen och när döden skiljer åt. – Jag ville väcka frågan var de äldre människornas berättelser ur ett hbtq-perspektiv finns? Var är de som kämpat för att göra vägen möjlig för unga idag? Tack vare finansiärerna Folkhälsokommittén i Västra Götalandsregionen, RFSL i Stockholm och Göteborg, samt Tre stiftelser kunde filmen bli till. Nasrin är idébäraren och producent, men det

– Syftet är att synliggöra en del av svensk historia som varit dold, säger Nasrin Pakkho om sin film. (Foto: Elin Bryngelson)

Korsväg 3|2014

har varit viktigt för henne att filmen ägs av sammanhang som kan bära filmen vidare och sprida berättelserna. När vi pratas vid är hon i full gång med att utveckla ett fortbildningspaket. I det ingår visning av filmen, föreläsning, samtalsfrågor och diskussionsmaterial. Titeln på filmen blev Regnbågens sång. – Det finns i varje människa en sång som ska sjungas, säger Nasrin, och ett gott samhälle måste ge möjligheter för den sången. Jag ville förmedla något positivt med berättelserna,

så istället för att kalla den Då var Nils fem år. Hans Regnbågen grånar eller bästa kompis var en flicka, något liknande, lade jag och bara det betraktades med misstänksamhet och fokus på det positiva i varje människas sång. som något märkligt. NorNils Weijdegård är en merna för vad som ansågs av de fem i filmen. Han vara flickigt och pojkakär född 1939. Då sågs ho- – Att sjukdomsbegreppet upphörde 1979 tigt hos barn beskrivs av flera av personerna i filmosexualitet både som en var också ett viktigt genombrott, säger Nils sjukdom och som krimi- Weijdegård. men, som alla var barn på 40-och 50-talen. nellt. Lagstiftning påverkar attityder i samhället. – Sociologen Arne Nilsson har forskat om homosexuella män i Göteborg på 30- och Samtidigt menar en av de andra medverkande 40-talen, berättar Nils. Den visar upp en egen i filmen, som arbetat med rättighetsfrågor, att dold kultur, där pissoarer längs Heden, Nya lagstiftning inte hjälper attitydförändringar allén, bort till hamnen blev en runda av mö- fullt ut, utan det kräver annat arbete. tesplatser, något som gav insikt i att man var många, kom från olika samhällsklasser, något Det är svårt att förstå vidden både av samhälsom sedan kunde utmynna i kamporganisa- lets attityder och synsätt och förändringar som skett i dem, när jag sitter och dricker tioner och gemenskap. kaffe hos Nils, en samhällsengagerad nybliven Personerna i filmen återkommer också till det 75-åring med ett yrkesliv som lärare. Fram till 1944 var all homosexuell samlevviktiga i just att hitta gemenskaper. Det kan vara kyrkan, kvinnorörelsen, eller engage- nad straffbelagd i Sverige enligt en strafflag mang i politik eller i gayrörelsen. från 1864. Den sa att den som med en annan – Det är kanske alltid så att solidariteten person övar “otukt som emot naturen är” blev kommer ur utsattheten och upplevelsen av straffad. Formuleringen var hämtad från Romarginalisering, säger Nils. marbrevet 1:26 enligt översättningen i Karl Samtidigt har Nasrin lyft fram vikten av in- XII:s bibel. “Otukt” kom i rättspraxis att til�dividen: lämpas på homosexualitet. – Allt har sin avgörelse i vem jag själv är, säNär kriminaliseringen avskaffades inträdde ger hon. Vad gör jag när någon ringer på min successivt andra förändringar. dörr och behöver min hjälp? Det är där all för– Att sjukdomsbegreppet upphörde 1979, ändring börjar. Vi kan vara solidariska med säger Nils, var också ett viktigt genombrott, det vi tycker är bra, gå i parader eller demon- och Barbro Westerholm var ju en klippa för strationer, men det handlar om vem vi är djupt det! Barbro Westerholm var läkare och forskare därinne, säger hon. i medicin och generaldirektör för Socialstyrel– Ett viktigt genombrott i samhället, säger Nils, var när homosexualitet inte längre i la- sen 1979-1985. Hon var den som 1979 drev gen sågs som kriminell, 1944. igenom att homosexualitet inte längre skulle Korsväg 3|2014

Jag gick ur kyrkan 1964. Något som hade präglat tiden då var det biskopsbrev som kom 1951, det var ju så mycket dumt! räknas som en sjukdom och att Socialstyrelsen tog bort homosexualitet ur registret över diagnoser i Sverige. – På ett personligt plan var det ett genombrott, när jag upptäckte att jag var homosexuell i tonåren. Men då tänkte jag att det betydde att jag fick leva utan sexualitet, för var skulle man möta någon som var likadan? Det fanns inte så många förebilder. – Ja, Karin Boye, men hon tog ju sitt liv, så det var ju inte så mycket att sträva efter, säger han och skrattar. Och Oscar Wilde och Gustav V, men de var kanske inga vidare förebilder. – Men ett genombrott var också, säger Nils glatt, när jag gjort lumpen. Jag hade läst franska författare och bestämde mig för att åka till Paris, där fanns världen att upptäcka enligt litteraturen. – Men det framstår ibland som att homosexualitet är något som hör ungdomen till, säger Nils, det pratas sällan om att äldre också är homosexuella. Jag associerar till viss kyrklig retorik om ho-

mosexualitet, där en underförstådd uppfattning lyser igenom att homosexualitet handlar om beteenden som skulle kunna vara övergående och inte alls om identitet. – Ja, säger Nils, ungefär som att man skulle göra konstiga saker, som att snyta sig i bordduken för att sedan lära sig veta bättre och sluta med det, eller röka och sluta med det. Men identitet och sexualitet hör ju samman! Nils blev lärare och arbetade på folkhögskola under flera år, men var aldrig offentlig med att han var homosexuell. När han under en period läste religionskunskap i Uppsala, bestämde han sig för att gå ut öppet när han kom tillbaka till folkhögskolan.

Korsväg 3|2014

– Och så gjorde jag det, säger han, och det var inga problem! Jag ordnade en hel temadag som blev bra, säger han glatt. Han flyttade så småningom till Göteborg, arbetade på en högstadieskola och var samtidigt engagerad som journalist på RFSL:s tidning ”Kom Ut”. – Det var en väldigt roligt tid, säger han. Men han berättar också om slutet av 1980-talet, då det kom ut på skolan där han arbetade, att han var homosexuell. En klass ropade ”Bögjävel!” i korridoren när han gick förbi. Nils tänkte att nu får det vara nog. Han bad läraren att få ta över, gick in i klassen och sa: – Ja, jag är bög, men inte bögjävel. Nils är berörd när han berättar om det, trots att det gått lång tid. – Det är ju för att det är något man burit med sig så lång tid, och skämts för, varit rädd! Han berättar hur han tänkte: – Fan, nu är det ute! Nu vet alla! Men då var där en flicka som var väldigt förståndig, som sa att: "Men det är ju bara en naturlig variation." – Det var ju otroligt stort, säger Nils, en flicka på 14-15 år som säger så, det var ju otroligt! Jag frågar om Nils förhållande till kyrkan, vi

har mötts i gudstjänst ibland. – Kyrkan är väl ganska öppen nu, säger han. Men han nämner också några församlingar han känner till som inte är lika öppna, eller där människor fått sluta när det visat sig att de varit homosexuella, eller där människor arbetat decennier utan att våga tala om vem de är. Samtidigt säger Nils att det ju har hänt oerhört mycket de senaste 20 åren. Filmaren Nasrin Pakkho säger:

– Jag önskar att det fanns ett andligt rum, där alla oavsett tro skall kunna känna sig hemma. Huvudfrågan borde vara att om kyrkan tror på en Gud som älskar varje människa, hur kan det då finnas homofobi? – Jag gick ur kyrkan 1964, säger Nils. Något som hade präglat tiden då var det biskopsbrev som kom 1951, det var ju så mycket dumt! säger han. I biskoparnas brev beskrevs homosexuell samlevnad både som ett brott mot Guds bud och en sjukdom som skulle botas, och personer med homosexuell orientering skulle inte inneha befattningar som kunde innebära ”fara för förförelse av ungdomen”. – Men jag gick in i kyrkan igen 1968, säger Nils. Då var han student i Lund och träffade på bland annat studentprästen Anders Westerberg och studenter som fanns i Kristna studentrörelsen. – Inför dem gick jag ju inte ut med att jag var homosexuell, men jag förstod ju att de var vettiga. – Man tror att det där att komma ut sker en gång, men man gör det hela tiden, säger Nils. Att bli äldre innebär också det. Att komma ut i nya sammanhang. Nils tror inte på särskilda äldreboenden för hbtq-personer. Men på att det är viktigt att utbilda de som arbetar i exempelvis vård och omsorg. Att inte utgå från den heterosexuella normen bara för att det handlar om ett boende för äldre till exempel. På väg hem tänker jag att berättelserna i filmen inte handlar om en fråga eller ett särskilt perspektiv. Inte om en bokstavskombination. De är dopberättelser, berättelser om att gå genom död till liv, att vara människa med del av gemenskap, nåd och sanning.

– Inget var bättre förr, sa Nils, allt är bättre nu. Bussen åker förbi Karin Boye som står där längs Avenyn. Hon har ingen Prideflagga i handen, och fick aldrig uppleva världen nu. Vad skulle hon berättat? Hade vi lyssnat om hon knackat på vår dörr idag?  Text: Anna Cöster Bilder: Kristin Lidell Korsväg 3|2014

Korsv채g 3|2014

Man tror att det där att komma ut sker en gång, men man gör det hela tiden. Nils Weijdegård Korsväg 3|2014

reflektion | Mikael Löwegren

Jag vägrar välja

rkultfestival 2014. Byn Näsåker öppnar för tjugonde året sin famn. Tusentals människor samlade invid Ångermanälven för musik och fest. Alternativfaktorn är hög. Var finns alla dessa människor annars? tänker jag där i julikvällen. Inte i den församling jag tillhör i alla fall. Det gäller också de homosexuella par som vandrar hand i hand och dansar tätt ihop. Frågorna lämnar mig ingen ro. Vågar homosexuella visa sig öppet i kyrkan där jag delar gudstjänstgemenskap om söndagarna? Eller håller de sig helt därifrån därför att de – med rätt eller orätt – känner att de inte skulle accepteras? Trots allt vad vi i kyrkan vill tro är inte alla välkomnade. Signalsystemen är till största delen omedvetna, men ofta förfärande tydliga för den utomstående. På tusen och ett sätt visar det sig i en gemenskap vilka som kan vara hemma där och vilka verksamheterna avpassats för. En skakande men nyttig erfarenhet är att lyssna till de exkluderades röster. Det är de som kan öppna våra ögon för verkligheten, visa oss det vi själva inte ser i vår hemmablindhet. De utstötta behöver bli hörda och lyssnade till.

I julinatten invid Nämforsen känns frågan plötsligt i magen. Den blir brännande närgången och mer personlig: hur skulle jag själv egentligen reagera på ett öppet homosexuellt par i bänkarna hemma? Jag vet ju att Jesus inte umgicks med homosexuella. Han umgicks inte heller med prostituerade, tullindrivare eller syndare. Han umgicks med människor. Såg dem, mötte dem, talade med dem som en människa till en

Korsväg 3|2014

annan. Vad innebär det för mig att vandra i hans efterföljd? Frågan om homosexualitet kan inte sägas vara stor i ett bibliskt perspektiv. Det borde vi alla kunna vara överens om. Saken nämns bara ett fåtal gånger och utgör randanmärkningar jämfört med vad Bibeln säger om till exempel pengar och makt. Att frågan blivit så explosiv idag beror dels på att sex och religion är ett laddat område. Dels på att ett visst ställningstagande kommit att få ett signalvärde: det visar vilken grupp du tillhör. Och, vilket tycks väl så viktigt, inte tillhör. Etiketteringen skapar trygghet. Efter etiketteringen följer ett avfärdande: inte

värd att lyssna till. Så grävs skyttegravarna allt djupare. De teologiska projektilerna briserar och överröstar alla uppriktiga samtal. Själva sanningsfrågan sätts i den här processen på undantag. Liksom frågan om kyrkan som en försonad gemenskap. Det kommer istället bara att handla om vilken grupp som råkar ha maktövertaget för tillfället. Den som nyss var tystad dikterar plötsligt dagordningen – och tystar då alltför ofta själv sina meningsmotståndare. Så blir det nya grupper som inte är välkomna. Hätskheten i debatten om kyrkan och homosexualiteten kan ibland överrumpla mig. Jag vet att det finns skäl till att man talat om odium theologicum – det teologiska hatet. Fenomenet att människor som är övertygade om att Gud står på just deras sida hårdnar är inte nytt. Men ändå: vilket tonläge från bägge håll! Den tvärsäkre slutar att lyssna – han vill bara övertyga. Som en klok vän påpekat uppstår konflikter just därför att det finns goda argument

Att respektera en människas ärliga samvete är att respektera att hon är skapad till Guds avbild. på båda sidor. Ödmjukhet är då inte bara klädsam, utan också den enda vägen framåt mot en fördjupad sanning och verklig försoning. Den döva tvärsäkerhetens motsats är en storsint hållning som kan erkänna: det ligger mycket i det du säger. Den engelske teologen James Alison talar om ”glädjen i att ha fel”. Att kunna tänka om och våga erkänna inför andra – och inte minst sig själv – att jag tänkt fel kan vara en verklig befrielse. Det finns ingen vinnare när en komplex fråga reduceras till ett val mellan två polariserade positioner. Vad som står till buds är allt som oftast två förenklade hållningar: varsågod och välj, ja eller nej? Det är ett falskt val – och jag vägrar därför att välja.

och förkunnelse kan hantera klyftan mellan ideal och verklighet. Vi är – som en skotsk biskop uttryckte det – en trasslig kyrka för trassliga människor och trasslar oss därför fram. Jesus är tydlig: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” (Matt 9:13). Den trassliga kyrkan har inte nytta av fördömanden över den som på ena eller andra sättet brottas med att integrera sin sexualitet i sitt liv. Ingen har heller till uppgift att tvinga sin mening på andra. Inte ens själasörjare får tränga sig in i människors privatliv. Att respektera en människas ärliga samvete är att respektera att hon är skapad till Guds avbild. För mig som präst uppstår problemet först i det ögonblick någon säger till mig: ”Du måste viga.”

När det gäller homosexualiteten finns många och mångbottnade frågor som hänger ihop. Det handlar om sexuell identitet, sexuellt utlevande och sexuellt ansvar. Alla vet vi att blindskären är djupa, längtan stark och nyanserna många. Ingen är behjälpt av nervösa detaljregleringar. Det mänskliga livet – och det gäller inte minst det sexuella – är alltför komplext. Men ingen är heller behjälpt av att vi kastar alla ideal och stöttor över bord. Det som behövs är istället vad Anders Piltz kallat ”en avspänd reflektion över sexualitetens och kroppens mening”. I den stora kyrkliga traditionen har det livslånga, trogna äktenskapet mellan man och kvinna haft en särställning. Även för den som inte kan eller inte vill leva efter det, så ligger det ändå där som en form av orienteringspunkt. Den konstruktiva frågan att ställa måste vara: vilka värden är det som denna tradition har velat slå vakt om? Samtidigt är det nödvändigt att kyrkan i liv

Jag längtar efter en församlingsmiljö som är verkligt inkluderande och samtidigt tydlig, som lyssnar till Guds röst både i Bibeln och i människors erfarenheter, som står öppen för alla och samtidigt förmår ”hålla äktenskapet i ära” (Hebr 13:4). Jag vill tro att det går. Fast jag har ännu inte sett det – och vet knappast hur vägen dit ser ut. Men det kanske vi kunde samtala om? För jag anar att vi är fler som vill söka en tredje väg i detta landskap – mellan att fördöma och att viga. Jag anar att vi är fler som vägrar välja.  Mikael Löwegren

Mikael Löwegren är präst, skribent och retreatledare. Han bor i småländska Ljungby.

Korsväg 3|2014

att komma in | Alan McManus

» Jag kände mig omskakad, helad och bekräftad

lan McManus sitter i sitt nuvarande andliga hem, episkopalkyrkan i Glasgow, och berättar om sitt brokiga, sökande liv. – Jag är bisexuell och har svårt för vår kategorisering kring sexualitet. När jag läste feministisk teologi vid St Andrews University, utmanade läraren oss att studera kyrkan som en maktfaktor, relationen mellan män och kvinnor, härskartekniker, militärt språk. Jag blev allt mer obekväm med det jag kom underfund med! Alan är en lågmäld, försynt man med en bakgrund i romersk-katolska världen. Han var väldigt aktiv redan i unga år. Sen tillbringade han ett år med fransiskanermunkarna och blev involverad i den karismatiska rörelsen. Han intresserade sig alltmer för frågor om rättvisa och fred, men han kände att frågan om relationen mellan män och kvinnor aldrig diskuterades. – Jag var väldigt arg, minns Alan. Jag var väldigt inspirerad av kvinnogrupperna, så jag startade mansgrupper vid universitetet. Grupperna var inte kopplade till religion, men en del av männen var det. Den första gruppen var för män i allmänhet, men nästa var för gay och bisexuella män. – Många män var intresserade av de här frågorna, men om du protesterar i katolska kyrkan så blir du ”protestant”. Förhållningssättet var: om du inte trivs här, gå till en annan kyrka! Så systemet i sig självt är mycket svårt att förändra. Alan berättar om ett historiskt arv av

Korsväg 3|2014

förtryck. Många av familjerna i församlingen kom från Irland som billig arbetskraft, det finns fortfarande minnen av de svåra tiderna. Man blir nästan betraktad som en förrädare när man är kritisk mot katolska kyrkan. – Jag kände det som om jag var i två världar. En i universitetet, där många tyckte som jag och den andra min lokala församling i Glasgow, där de tyckte jag blivit underlig. Alan åkte till Kalifornien till ett universitet

som leddes av en Matthew Fox, en episkopal präst, tidigare dominikanermunk och influerad av den kreationistiska andliga rörelsen. – Så jag lärde mig mycket om olika andliga rörelser, vi studerade mystiker som Hildegard av Bingen, Fransiscus, Dante Alighieri och Mäster Eckhart. Vi inspirerades av miljörörelsen och olika andliga rörelser. – Men jag ville tillbaka till Skottland och till den katolska kyrkan, men jag ville vara mig själv. Det gick ganska bra, tills Joseph Ratzinger utnämndes till påve. Jag tyckte att han var så inhuman, han förargade judarna och muslimerna och frågan om homosexualitet blev en fix idé för honom. Han tillbringade då ett år tillsammans med

kväkarna. Han behövde en församling av troende där han fick vara sig själv, hans pappa hade just dött. Han behövde få prata om livets resa, om födelse och död. Av en händelse hörde han talas om församlingen St Mary´s Cathedral och kom dit första gången en askonsdag för sex år sedan.

– Jag kände mig oerhört omskakad och helad, bekräftad. Jag grät. Det var verkligen öppet, välkomnande och bekräftande, det var underbart – och det är det fortfarande. – När människor kommer hit så blir de överväldigade, de har så sällan känt att de kan vara sig själva. Här känner jag mig nu helt till freds, men egentligen inte hemma. Och i min

barndoms församling känner jag mig hemma, men inte till freds. Kanske kan jag en dag ha styrkan att gå tillbaka till romersk-katolska kyrkan och försöka kämpa där, försöka skapa ett utrymme för människor som jag där.  Test: Agneta Riddar Bild: Gordon Smith Korsväg 3|2014

att komma in | Anne Johannesson

» Det finns något gränsöverskridande inom mig

ron har varit med mig hela livet, berättar Anne Johannesson. Min ikon finns alltid med i väskan! Vi har krupit upp i soffhörnet, augustimörkret sänker sig utanför fönstret. Vi har känt varandra i fyrtio år – ibland har vi umgåtts mer, ibland mindre. Jag har kunnat följa Annes vindlande väg genom livet, bejakad av så många starka, goda, kristna medmänniskor i ungdomsåren. Konfirmation på Åh stiftsgård, med Bengt Pleijel, Eva-Lena Åkesson hennes konfirmationsmamma. Torsdagsgruppen i Domkyrkan i Göteborg, Biggan, Bojan, Jack och Patricia i USA, Marga i Finland, S:t Davidsgården i Rättvik, Foculare-rörelsen i Italien. – Jag fick så otroligt mycket hjälp och stöd av många människor. Flera var lika gamla som min egen mamma, ja, äldre, och ändå brydde de sig om mig. Då min pappa dog när jag var 17 år blev livet ett kaos, då blev nog S:t Davidsgården en räddning. Anne var mitt i en ström av virvlande andlighet, allt ifrån den karismatiska väckelsen som kom från England med andedop och tungotal, högkyrkligheten i Rättvik med stramhet och regelbundet böneliv och den italienska Focularerörelsen med sin praktiska kristendom. 1976 gifte hon sig med en högkyrklig präst i domkyrkan i Göteborg, klädd i folkdräkt och blomsterkrans i håret. Hemmet blev ofta en samlingsplats för synodens förespråkare. – Men det började krackelera, minns Anne. Äktenskapet knakade snabbt i fogarna, och vi

Korsväg 3|2014

skilde oss redan efter drygt två år. Nu kände sig inte Anne lika bekväm längre med kyrkan. En del tog avstånd från henne, kyrkobesöken tunnades ut. Men inte tron. Hon gick in i några relationer, gifte sig till och med en gång till, men skilde sig. – Sen var det en kvinna som började förfölja mig, ville inleda en relation med mig. Jag som aldrig ens hade tänkt en sådan tanke, avvisade henne, men hon började verkligen förfölja mig. Inviterna väckte trots allt en nyfikenhet i Anne, och hon började umgås lite i lesbiska nätverk. Upptäckte en del starka, karismatiska kvinnor som väckte hennes intresse. – Jag tror det finns något gränsöverskridande inom mig, filosoferar hon. Så är det också med tron. Vi vet så oerhört lite, så därför har jag alltid velat utforska. Så började en ny fas i Annes liv. Hon drogs in i en lesbisk värld, nästan som en kokong bredvid den ”vanliga” världen. Hon hade ingen människa i kyrkan här i Sverige hon kunde prata med, hon isolerade sig allt mer. Fortsatte gå till midnattsmässa i Domkyrkan, men hittade ingen tillhörighet. – Jag mådde nog ganska dåligt, tror Anne. Skulle träffa en terapeut fyra gånger, men det behövdes fyra år. Så småningom träffade hon Anne, som hon nu firar tjugoårsjubileum med. Något partnerskap ville hon inte registrera. – Min bil har ett registreringsnummer, inte vill jag att min kvinna ska ha det, utbrister hon på sitt drastiska sätt.

Men när Svenska kyrkan legaliserade äktenskap också för samkönade, så var det dags. Men de hade inte förtroende för någon präst. Så många hade tagit avstånd, tystnaden hade sänkt sig över dem. Så istället fick jag, som är borgerlig vigselförrättare, förtroendet. I en fantastisk kärleksfull ceremoni sa Anne och Anne ja till varandra – och Annes ikon fanns med på ett litet ”altare”. Närmandet tillbaka till kyrkan fortsatte;

en övernattning i en kommunitet i Italien, ett tänt ljus i en mässa, besök i någon församling hemmavid. Hon är sårbar, har tvingats bli väldigt stark i detta att vara udda. – Men nu har vi faktiskt skickat efter ansökningshandlingarna för medlemskap i Svenska Kyrkan, Anne och jag. Så vem vet, endera dagen, så...  Agneta Riddar Korsväg 3|2014

att komma in | Lina Andersen

» Jag är trygg i mina känslor och vet vem jag är

ina har alltid känt att det var tjejer hon intresserad av. – I grundskolan upplevde jag alltid att jag inte riktigt var som alla andra, jag stack ut lite, berättar Lina för mig när jag träffar henne en regnig eftermiddag på stiftskansliet i Göteborg. Lina Andersen är 18 år gammal, uppvuxen i Guldheden, Göteborg, och går på Schillerska gymnasiet. – Jag träffade min första flickvän under högstadiet och blev aldrig behandlad annorlunda för det. Jag hade bra vänner som stöttade mig. Idag har Lina en annan flickvän sedan två år tillbaka. Hemmavid har hennes sexualitet aldrig varit en särskilt stor fråga. – Vi pratar inte mycket om känslor och sådant i min familj. Mamma frågade om mitt kärleksliv och jag svarade. Sen var det inte så mycket mer med det, säger hon och fnissar. – De stöttar mig i allt!

Lina kommer inte själv från en kyrklig bakgrund och kom i kontakt med kyrkan via sin första flickvän. – Hon och hennes familj var kristna och med i ett annat samfund, och det var genom samtal med dem som jag blev nyfiken på kristen tro och kyrkan, berättar hon. På Guldhedsskolan, där hon gick då, fanns en skolpräst knuten till Annedals församling, som Lina fick god kontakt med. Då hon redan passerat konfirmandålder fick hon enskild konfirmandundervisning och gick i samtal kring kristen tro och liv under ungefär ett halvårs tid. Därefter döptes och konfirmerades

Korsväg 3|2014

hon i en gudstjänst som hon och skolprästen utformade tillsammans. – Efter konfirmationen blev jag kvar i Annedals församling och Guldhedskyrkan. Där hjälper jag till i verksamhet för människor med intellektuella funktionsnedsättningar, berättar Lina. – Jag är också med i Annedals satsningar på Way Out West och i West Pride, där jag bland annat gått med i paraden. Folk ifrågasätter ibland kyrkans medverkan, men vi får mestadels glada tillrop över att vi är på plats! – Jag har alltid fått ett fint bemötande i min kyrka. Annedal är en öppen församling, så jag hamnade nog på en riktigt bra plats redan från början. Vill man starta en samtalsgrupp eller liknande, så är det bara att fråga. Det är öppet för många olika initiativ, menar Lina när vi pratar om hennes relation till kyrkan. – Jag skulle vilja att fler församlingar blev mer aktiva och öppna i frågor kring hbtq och tror att det handlar om att vi måste samtala, ha föreläsningar och dela erfarenheter med varandra. Det är alltid det okända som är obegripligt för oss, säger hon. Jag slås av hennes oerhört ljusa framtidssyn och tilltro på en mer öppen och välkomnande kyrka. – Samtidigt kan man inte tvinga fram förändring, det måste få ta tid, annars uppstår bara konflikter. Lina anser överlag att vårt samhälle är öppet för frågor kring hbtq.

– Äldre generationer har fått kämpa mycket för rättigheter och acceptans, vilket inte jag har behövt och det är jag tacksam för, – Jag är trygg i mina känslor och i vem jag är. När folk frågar om min sexualitet, så tycker jag mest att det verkar jobbigt å deras

vägnar att de ens behöver fråga. Jag förstår att människor är nyfikna, det ligger i vår natur att vilja sortera in människor. Men jag vill inte själv placera in mig i något fack, säger Lina och ler brett.  Text & bild: Kristine Ålöv Korsväg 3|2014

att komma in | Carlos Paredes

» Jag fick känna att jag hörde till

itton år gammal kom han till Sverige för att slippa göra militärtjänst i juntans Chile. Han var full av äventyrslust och nyfiken på det som skulle bli hans nya hemland. Nu är Carlos Paredes 55 år gammal, väl etablerad i Sverige med många förtroendeuppdrag i politiken, facket – och kyrkan. Vi möter honom i en grön oas mitt i Varberg, ett patinerat 30-talshus med en underbar trädgård ett stenkast från polishuset och tingsrätten.

Fyra år gammal sattes han i en katolsk lekskola i hemstaden Temuco i mellersta Chile, en populär turiststad med närhet till de snöklädda topparna i Anderna. Och där fortsatte han att gå i skola tills han gick ut gymnasiet. – Det var bara killar där, flickorna gick med nunnor i en annan del av skolan. Hos oss var det präster som var lärare, och eftersom det var internat blev de som pappor för oss. När började du fundera på om du var gay? – I puberteten, kanske var jag 13-14 år, men det var ju inte accepterat i Chile då, i skolan vågade jag inte säga något. Jag hade en stark karaktär och klarade det. Jag var ju i skolan hela dygnet, hjälpte till vid morgonmässorna, och jag lärde ju känna prästerna väl. Så jag vågade berätta för en av prästerna. Vad fick du för reaktion? – Prästerna var från Europa och nytänkande, det fanns ett öppet klimat. Jag upplevde aldrig något obehag från prästerna. I Sverige kom han först till Linköping, där

Korsväg 3|2014

han fick jobb som kock på Frimurarhotellet. Sin hemlighet dolde han när han knöt band med nya vänner – och han gifte sig med en kvinna. För henne vågade han till slut berätta. – Hon var bara tacksam för att jag vågade berätta vem jag var och hjälpte mig mycket. Genom henne fick jag många vänner i Linköping, också sådana som var som jag. Via vännerna fick han också kontakt med Svenska kyrkan, då flera av dem var aktiva i domkyrkoförsamlingen. – Att komma in i kyrkan… Det var genom att jag lärde känna hennes vänner. Hade jag inte varit öppen mot henne, då hade mitt liv tagit en annan väg. För dem var det inte så dramatiskt att jag var gay. Jag var rädd att stötas ut ur gemenskapen, men jag kände att jag hörde till. Vänskapen med dem blev min väg att komma ut, tillsammans med dem lärde jag mig leva som homo med min kristna tro. Efter några år i Sverige reste han till Chile

för att hälsa på familjen. Och då vågade han berätta. – Jag berättade för syskon och kusiner. Två av mina syskon stötte bort mig, jag var inte välkommen till dem, de kunde inte förstå. Men min mamma sa: ”Jag har gett dig ett liv, och jag vill att du ska tycka om det liv jag gett dig.” Så hon accepterade. Väl åter i Sverige och Linköping träffade han en Jonas på en gayfest. – Det sa klick, säger han med ett stort leende. Och med Jonas flyttade han till Varberg. Nu har de varit ett par i 28 år, 1999 ingick

de partnerskap. I sitt parti (S) har han många förtroendeuppdrag och sitter i kommunfullmäktige och är nämndeman och har fackliga uppdrag. Numera sitter han också i kyrkorådet. – Folk har trott på mig och gett mig förtroende. I kyrkan vill jag jobba för att kyrkan ska vara öppen med låga trösklar för att duga, vi

ska kunna vara sådana vi är. De som är mina vänner ska också vara välkomna där. – Och jag hoppas att jag aldrig ska tappa den heliga Anden, det är den som ger mig styrka och krafter att verka för det goda och hjälpa andra som har det sämre än jag.  Text & bild: Lasse Bengtsson Korsväg 3|2014

att komma in | Curt Solskär

» Jag insåg att jag gillar Svenska kyrkan

u kanske vill att jag ska säga att det har varit problem, men det är en solskenshistoria från början till slut! Curt Solskär berättar med ett leende att det är tack vare kyrkan, och speciellt Brämaregårdens kyrka i Göteborg, som har fått ihop det till slut. De två sakerna som det länge varit konflikt mellan i livet, hans tro på Gud och hans syn på sig själv. – Jag var väldigt kristen när jag växte upp! Väldigt kristen, säger Curt Solskär och skrattar. Men min Gud var väldigt nyckfull och krävande. Det gällde att göra precis det som förväntades. Livet i Betelförsamlingen på Klädesholmen blev till slut för trångt. Curt Solskär flyttade från ön i 20-årsåldern och bröt samtidigt med både kyrkan och tron. –Under lång tid kallade jag mig ateist, och hade ingen kontakt med kyrkan. Sen kom krisen. Jag hade en massa jobbiga tankar och behov av att prata med någon, och tänkte att kyrkan ska man ju kunna gå till när det krisar. Så fick jag kontakt med kyrkoherden på Öckerö där jag bodde då. För fyra år sedan skilde jag mig, flyttade till Lundby och behövde hitta en ny gemenskap. Curt Solskär fick upp ögonen för ”mässan på andra våningen”, som firas varje vecka. En enkel gudstjänst med delaktighet och gemenskap. – Tidigare hade jag föraktat ritualerna i kyrkan, de betydde ingenting för mig. Nu var det jättegott! Jag insåg att jag gillar Svenska kyrkan. Det var så positivt att kristna kan vara så annorlunda än vad jag hade med mig sedan uppväxten. Den bilden jag hade i hjärtat

Korsväg 3|2014

av hur det skulle vara i kyrkan, det stämde så bra med det jag mötte här. Curt Solskär var barndöpt, men inte konfirmerad. Så efter ett tag i Brämaregården frågade han om han kunde konfirmeras. Och så blev det. Curt och ett par andra vuxna fick en alldeles egen konfirmation. Med den bakgrunden du har, hur kunde det gå så lätt att finna sig till rätta? – Jag tror de har bestämt sig för att de ska inkludera alla i Brämaregården. Man kan slappna av. Det är småsaker som gör att man märker det. Det kan ligga några broschyrer från EKHO i kyrkan. Prästen, Pontus, tar alltid med något i predikan om hbtq, om flyktingar eller något annat som gör att många blir inkluderade. Det är jätteviktigt! Sedan något år sitter Curt i Brämaregårdens distriktsråd. Han tycker det känns som ett bra sätt att bidra. För ett tag sedan föreslog distriktsrådet att bjuda in Jesper Svartvik för att prata om olika sätt att tolka Bibeln, och nu kommer han till kyrkan om några veckor. Och så blir det regnbågsmässa. – Det är inget konstigt, utan en ganska vanlig mässa. Man kanske pratar lite mer om hbtq i predikan, använder lite mer inkluderande formuleringar i texterna. En del undrar varför det ska behövas, men det är ett jättebra sätt för församlingen att visa att man inkluderar. Och det är viktigt för oss hbtq-personer att uppleva att församlingen bejakar oss. På en regnbågsmässa blir det som att man kan komma och känna sig lite viktig. Som att man betyder något här i världen.  Text & bild: Tomas Pettersson

Korsv채g 3|2014

Hur kan Guds ord

id ett tillfälle fick jag frågan: "Tror du att bibeln är Guds ord?" Jag förstod att det underförstått fanns två tydliga förväntade svar, antingen ja eller nej. Men jag tänkte efteråt att frågan egentligen handlar om hur kyrkan kan ha en uppfattning om att Bibeln är Guds ord, och ändå rymma så olika uppfattningar om vad Guds ord är. Att se Bibeln som Guds ord berör flera områden; kunskapssyn, synen på Gud, syftet med Bibeln, tolkningens betydelse, och uppfattning om Bibeln som auktoritet och norm. En artikel som den här kan stanna till vid dessa områden för att väcka intresse och nya tankar, men knappt komma i närheten av en sammanfattande eller heltäckande bild av vad Bibeln som Guds ord innebär.

Hur får vi kunskap om Gud? Vi har olika uppfattningar om vad Guds ord betyder och säger. Det kan sägas ha att göra med synen på hur människan får kunskap och kan tala om Gud. Filosofen Nancey Murphy menar att svaret på det blir olika beroende på om utgångspunkten finns i Bibeln som en yttre och oberoende auktoritet, eller i den religiösa erfarenheten. De olika sätten att uppfatta källan till kunskap om Gud har präglat västvärldens tänkande sedan 15- och 1600-talet, menar Nancey Murphy. De ger också olika förståelse av syftet med det religiösa språket. Ses skriften som en yttre auktoritet fungerar det religiösa språket som en beskrivning av Gud och Guds relation till världen. En ytterlighet är tanken om verbalinspira-

Korsväg 3|2014

tionsläran, uppfattningen att Bibelns författare är opersonliga, som pennor Anden använt för att skriva ner ord från Gud. Om i stället erfarenheten av Gud är utgångspunkt fungerar det religiösa språket som ett uttryck för den erfarenheten, och till exempel Bibeln fortsätter att berätta om Gudserfarenheten. Ett sådant språk utgår från att se att Bibelns författare finns i ett historiskt sammanhang och att vi som läser finns i ett annat sammanhang. Mötet mellan dessa två sammanhang gör att texten blir meningsfull.

Syftet med Bibeln Utifrån dessa två sätt att se på kunskap om Gud, får bibeln också två olika syften. Om Bibeln ses som en självständig auktoritet blir den en väg till frälsning, en bok som människan kan och skall följa och där hen kan komma närmare Gud. Då kommer man att ställa frågor till Bibeln som: "Vad säger Bibeln om till exempel homosexualitet, prästvigda kvinnor eller rikedom? Det skapar vissa problem, eftersom det visar sig att det dels kanske inte står något om varken det vi menar är homosexualitet idag, eller om präster i en luthersk kyrka, vare sig kvinnor eller män. Det blir också problem med att förklara historiska olikheter i texterna, som två skapelseberättelser, olika återgivningar av bergspredikan, eller varianter av Fader vår. Det blir också problem i hur man ska förhålla sig till vetenskap och kunskap om tillvaron idag, som ju inte Bibelns texter har tagit hänsyn till. Med utgångspunkt i Bibeln som reli-

uppfattas så olika? giös erfarenhet blir syftet med bibeln ett annat. Det är att berätta och påminna om frälsningen, Guds löfte och välsignelse, så som människor erfarit och känner igen dem i historien. Bibeln är alltså här något annat än en beskrivning, instruktion eller katalog. Att ställa frågor om vad Bibeln säger om homosexualitet, äktenskap, prästvigda kvinnor, arbete, sjukdom eller liknande fungerar inte, eftersom syftet med Bibeln inte är att ge den typen av svar, utan istället påminna om Guds löfte så att mitt eget liv kan känna igen det. Den lutherska teologen Martha Stortz uttrycker de två sätten genom att nämna tolvstegsprogrammet. Ett tolvstegsprogram fungerar inte på grund av stegen, utan på grund av berättelserna. Få människor slutar dricka på grund av att någon gett instruktionen att sluta i olika steg. Istället ryms meningen och hjälpen genom andras berättelser. Berättelserna om välsignelse är det centrala i tolvstegsprogrammet, och stegen blir sedan till hjälp för det egna livet också ska kunna vara en berättelse om välsignelse. Båda linjerna Murphy drar upp som grund för bibelsyn för med sig risker. Det ena är att se Bibeln som i verbalinspirationsläran, där Bibelns författare skrev oberoende av kontext. Då kan vad som helst bli en sanning, att offra barn, eller att uppmuntra förföljelse för att bergspredikan säger att de förföljda tillhör himmelriket, något som tycks gott. Utgår vi från erfarenheten riskerar vi att tolka lite till mans och kvinns utifrån egen upplevelse och övertygelse. Murphy menar att det i vår tid finns en möjlighet

för de båda sätten att mötas, i en helhetssyn utifrån den kunskap vi har om historia, text, religiös förståelse och mänsklig existens. Som inte varken blir fundamentalism eller subjektiv relativism.

Tolkningens nödvändighet Ingen kommer undan att tolka. Det är inte så att vissa tolkar Bibeln, andra inte. Tolkningen är oundviklig, precis som varje gång vi möter en människa, läser en löpsedel eller en vägskylt. Martin Luther protesterade mot att traditionen skulle bestämma tolkningen. Bibelordet måste vara överordnat traditionen, det reformatoriska begreppet sola scriptura – skriften allena – var centralt. Men Luther menade också att det behövdes vägledning för att förstå Bibeln, men inte i traditionen utan i evangeliet. Jesper Svartvik lyfter fram att det utifrån detta finns två vägar att se på tolkning. Den ena är att acceptera att det finns en mängd tolkningsmöjligheter när det gäller allt, om barnoffer påbjudits av Gud eller inte, om överheten är det godas eller ondas redskap, eller om Gud sänder prövningar eller inte. Den andra möjligheten är att acceptera att bibeltexterna får, kan och måste tolkas med hjälp av vissa tolkningsprinciper. Då måste bibelläsaren söka de goda tolkningarna och redovisa argument. Uttryck som ”klassisk kristen” eller ”bibeltrogen” håller inte så långt. En vägledande princip kan till exempel vara att uppmuntra en texttolkning som återspeglar den gudomliga kärleken, den Gud som känns igen i historien. Korsväg 3|2014

Det centrala är att det är Gud, inte text, som möter människan. Det är en sådan tolkningsprincip som gör att kyrkor kan ändra sin uppfattning när det gäller till exempel frågan om slaveri, ränteförbud eller synen på andra religioner. 1900-talet präglades av en vetenskaplig

strid om begreppen förklara och förstå för att legitimera både naturvetenskaperna och humaniora. Att förklara blev förbehållet naturvetenskaperna och förstå humaniora. Genom den distinktionen minskade kollisionsrisken mellan de olika vetenskaperna och möjliggjorde humanvetenskapens fortsatta arbete. Men samtidigt har uppdelningen fått konsekvenser genom att den förminskar verkligheten som dynamisk. I relation till Bibeln blir det tydligt, att det blir meningslöst att förklara Bibeln i likhet med naturvetenskaperna, och att tänka sig att det endast går att förstå i tro blir också meningslöst. Istället kompletterar förklara och förstå varandra. De har båda med förståelse och tolkning att göra. Både insikten om den historiska situationen för bibeltexterna, och dess syfte att uttrycka erfarenheten av Gud, blir tillsammans till mening, meningsfullt. Att tolka är att förstå, och för att förstå måste vi tolka, de hör oundvikligt samman. Det mest rimliga för att Bibeln skall vara meningsfull är därför att tolkningsprinciper behövs för att samlas kring vad Guds ord betyder. För det har vi ett bestämt sammanhang: kyrkan.

Bibeln som norm 48

Korsväg 3|2014

Att Bibeln anses vara Guds ord innebär ju att Bibeln är en norm, något att hålla sig till. För det finns kyrkan som sammanhang, och Bibeln vittnar om den Gud som kyrkan tror på. I Konkordieformeln, en av de grundläggande texterna som hör till lärogrunden för vår kyrka, står det att ”Den Heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta.” Kyrkans huvudärende är det villkorslösa evangeliet om Guds nåd i Kristus, om rättfärdiggörelse av nåd genom tro utan gärningar. Bibeln blir auktoritet när det ärendet visas för varje människa i ord och handling. För det ”har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats” står det i den så kallade Augsburgska bekännelsen som också hör till lärogrunden i vår kyrka. Kyrkan som sammanhang för att värna Bibeln som Guds ord kallas därför ibland en berättelse- och bordsgemenskap. Genom tolkning och sakrament kommuniceras och gestaltas Bibeln som Guds ord, eller norm, för människan. Det centrala är att det är Gud, inte text, som möter människan. Evangelieförkunnelse innebär att historiens gudsgärningar hålls samman med de gärningar Gud gör idag, skriver Gustaf Wingren. Varje gång nattvard firas upprepas och framträder en kyrka som lever av rättfärdiggörelse genom tro utan gärningar. Allt kyrkan är, måste vara

Teologi är att tolka Guds förbund så att det blir Guds ord till oss. förbundet med det genom sina olika uttryck. Det betyder att teologin är nödvändig och oundviklig för förståelsen av Bibeln som Guds ord. Teologi är att tolka Guds förbund så att det blir Guds ord till oss. Den är därför något annat än historiebeskrivning, litteraturvetenskap, livscoachning eller terapi. Ett exempel är hur det genom Bibeln går en enda berättelse som visar Guds löfte och som dyker upp på flera ställen. Den börjar ”En man hade två söner ...”. De första var Kain och Abel. Med dem kom avundsjukan och dess konsekvenser in i världen i form av dödande och splittring. Men mördaren fick också ett skyddande tecken för sitt liv av Gud och kunde möta en framtid. Sedan var det Jakob och Esau. Jakob som lurade av sin far välsignelsen som tillhörde Esau, och flydde broderns hämnd. Till slut stannade Jakob upp för att möta sin bror igen, och på gränsen till Esaus område brottas Jakob med Gud och får välsignelse inför mötet med Esau. Han fick en möjlighet att leva vidare. Två ytterligare söner var de, där en stannade hemma och en for iväg för att söka lyckan. Olyckan blev större, men trots det togs han emot när han vände hem. Slutligen var det olycksbröderna, de två rövarna på var sin sida om Jesu kors, som möts med liv när Jesus säger: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Den genomgående berättelsen om en man som hade två söner är en förståelse av bibeln som Guds ord, att Gud ger sin

närvaro till förloraren. Gustaf Wingren skriver: ”Det förhåller sig icke så, att det som står i Bibeln, får sin auktoritet genom det sätt, varpå Bibeln tillkommit. Det är istället så, att Bibelns böcker handla om det viktigaste händelseförlopp, som överhuvud kan kungöras för mänskligheten, och därför har bibelordet en vikt som intet annat ord.” Vårt oundvikliga tolkningsansvar för att Bibeln ska vara Guds ord måste alltid komma ur ”det viktigaste händelseförlopp som överhuvudtaget kan kungöras för mänskligheten”. Det viktigaste och största i livet håller vi högt och heligt. Därför kommer Guds ord alltid att uppfattas på så olika sätt.  Anna Cöster

Citat och tankegångar är hämtade ur: • Aurelius, Erik, Evangelium för gudlösa. • Murphy Nancey, Beyond Liberalism and Fundamentalism: How Modern and Postmodern Philosphy set the Theological Agenda. • Sigurdson Ola, Bibeln som skrift: Om bibelns anspråk på auktoritet och aktualitet i den kristna kyrkan. • Svartvik Jesper, Vem vaktar väktarna? En undersökning av bibelbruket i debatten om homosexualitet. båda i Tolkning för livet: Åtta teologer om bibelns auktoritet, Anne-Louise Eriksson (red.). • Stortz Martha E., Blessed to follow: The Beatitudes as a Compass for Discipleship. • Svenska kyrkans bekännelseskrifter, finns att ladda ner gratis på https://itunes.apple.com/se/book/svenskakyrkans…/id530960829?mt=11 • Wingren Gustaf, Predikan: En principiell studie. Korsväg 3|2014

Allt fler kan tala öppet om tidigare tabun Hur står det till med hbtq-frågorna i kristna församlingar? Föreningen EKHO undersöker just nu den saken. Många hbtq-personer har fortfarande svårt att vara öppna med sin identitet. Men allt fler församlingar kan prata öppet om det som tidigare varit tabu.

nnanför glasdörrarna på nionde våningen tystnar genast bullret från vägbygget på Skeppsbron. Anna-Karin Caspersson visar vägen genom den för dagen folktomma kontorsvåningen. Längst in i korridoren hyr föreningen EKHO Göteborg ett rum av RFSL, som de även delar gemensamma utrymmen med.

Korsväg 3|2014

– Man får ju säga att vi har samma målgrupp, så vi tycker det är bra att sitta tillsammans här. Just nu har vi även fått praktisk hjälp av RFSL med att utforma vår enkät. EKHO är en ekumenisk förening för kristna hbtq-personer, och Anna-Karin Caspersson är anställd som verksamhetsutvecklare i Göteborg sedan ett par år. Tillsammans med

Johanna Wickberg driver hon just nu projektet Församling för alla?, som har till syfte att ta reda på hur situationen ser ut för hbtq-personer i kristna församlingar idag. Projektet, som kommer att

löpa under tre år, har fått ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregionens Rättighetskommitté. Anna-Karin Caspersson berättar att det finns flera komponenter som har gjort att regionen ville stödja projektet. – Det var positivit att ansökan både rörde en religiös grupp och ett hbtq-perspektiv. Dessutom involverar vi både ortodoxa och katolska grupper. Totalt 566 enkäter skickades ut i mars, vilket betyder att alla församlingar i Västra Götalandsregionen som är representerade inom Sveriges Kristna Råd har nåtts. Det som undersöks är inte församlingsmedlemmarnas upplevelser, utan hur församlingens ledning förhåller sig till hbtq-frågor. För fjorton år sedan gjordes ett liknande projekt av EKHO, fast då enbart inom Göteborgs kommun. År 2000 tillfrågades nästan hundra församlingar i Göteborg om hur de ser på homosexuella i församlingsgemenskapen. Då utgick de flesta från att det fanns homosexuella medlemmar i den egna församlingen och ansåg att det gick bra för dessa att vara med i gemenskapen.

Majoriteten kunde tänka sig att ha medarbetare eller förtroendevalda som lever i en homosexuell parrelation. Fem församlingar hade öppna homosexuella anställda. Djupintervjuer visade att några hade långvarig erfarenhet av homosexuella i gemenskapen, för andra var intervjun första tillfället någonsin som ämnet ventilerades. Anna-Karin Caspersson berättar att erfaren-

heterna från den förra undersökningen är att många blev arga, kände sig kränkta bara av att bli tillfrågade. En del församlingar hörde Korsväg 3|2014

av sig och undrade misstänksamt hur vi hade fått deras adresser. Skeptiker i Svenska kyrkan vände sig till frikyrkan för stöd, och det blev mycket skriverier i tidningen Dagen. – I år har det varit annorlunda, säger AnnaKarin Caspersson. Folk verkar mer öppna och svarar för hur de tänker utan aggressivitet. Det som har hänt under de senaste tio åren är framför allt att öppenheten har blivit större. Kyrka och samhälle hänger ihop, det går inte att isolera sig från utvecklingen utanför kyrkan. Församlingarna har fått större kunskap, större medvetenhet och kan prata mer öppet om hbtq-frågor.

– Inställningen till EKHO har länge varit att vi är besvärliga. Arga och agitatoriska. Men det är ju såklart inget vi vill vara, säger AnnaKarin Caspersson med ett leende. – Jag kan i och för sig förstå att våra medlemmar är arga, det finns en frustration hos många. De tycker att det inte händer något. – I samband med förra enkäten trodde en del församlingar att vi var ute efter att svartlista dem som tyckte ”fel”. Men det handlar om människors liv! Det är sättet de hanteras på som vi vill värna om. EKHO vill vara ett stöd för utsatta människor och deras närstående. – Annars tror jag inte vi är speciellt synliga, tyvärr. Vi försöker ordna samarbeten med andra organisationer, till exempel Skolkyrkan, och det är viktigt för oss att vara öppna och tillmötesgående. Av årets enkäter skickades

Anna-Karin Caspersson (t h) och Johanna Wickberg driver just nu projektet Församling för alla?

Korsväg 3|2014

199 till Svenska kyrkans församlingar. I augusti hade 72 svar kommit in. Att det verkar bli relativt få svar bekymrar inte Anna-Karin Caspersson. Alla svar är viktiga. Hur har de det? Hur resonerar de? Vilket intresse finns? Lika viktigt som att få ett statistiskt representativt urval är det att få en bild av hur olika situationen kan se ut i kyrkan. – Jag har ju läst en del svar som har kommit in, men det är för tidigt att säga något generellt. Under hösten 2014

kommer vi att ha en statistiker som praktikant här. Hon ska sammanställa resultaten från enkäten, sedan skrivs en rapport under 2015. Då kommer vi också att jobba med information i församlingarna. Enkäten, som kan besvaras anonymt, börjar med en grundläggande fråga: Kan en person som kommer ut som homosexuell fortsätta vara en del i församlingsgemenskapen? Församlingens konfirmandundervisning, äktenskapssyn och tillträde för hbtq-personer till olika uppdrag tas också upp. Kan en öppet homosexuell vara präst eller pastor? Har församlingsledningen pratat om sina värderingar i hbtq-frågor? – Vi uppskattar att många vill förklara hur de tänker. Förvånansvärt många har svarat med egna ord. Vi ser en tendens att fler är nyfikna på föreningen, de är tacksamma för den bifogade ordlistan och har kommentarer som inte bara är kopplade till enkätfrågorna. – I Equmeniakyrkan ser vi den största förändringen, Svenska kyrkan är oftast bra på att vara öppen. I de mer karismatiska församlingarna är det generellt ett större motstånd mot att prata om vad man tycker i hbtq-frågor.

samkönat par, säger Anna-Karin Caspersson. – Sen får vi också tänka att alla inte har kommit lika långt. Att man har en viss åsikt nu när vi ställer frågan, behöver inte betyda att man har reflekterat färdigt. Den personen kan inte se annorlunda just nu, och det får vi försöka förhålla oss till.

Precis som vid förra undersökningen saknas helt svar från Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna. En kommentar som AnnaKarin Caspersson har hört tidigare är ”detta är ingen aktuell fråga för oss”. – Det ser jag som en indikation på kunskapsbrist. Vi vill uppmuntra församlingar att ta tag i frågan. Vissa saker kan man lära sig att uttrycka på ett klokt sätt – oavsett vilka åsikter man har. När man till exempel tar emot ett samtal om dop frågar många församlingar omedvetet efter mammans och pappans namn, och så skapas direkt en distans till ett

Text: Tomas Pettersson Bilder: Carina Gran

I själavårdssamtal kan det vara osäkerhet hos

pastorn eller prästen som gör att centrala frågor om identitet och trygghet kringgås. AnnaKarin Caspersson berättar om människor som gärna vill stanna kvar i sin församling, men som inte vågar. Trots att man har sitt hjärta i församlingen, många relationer, en gudstjänststil man trivs med, kan det kännas omöjligt att vara öppen med sin identitet. – Ibland har vi faktiskt fått ge rådet: sök dig någon annanstans! De som kommer till oss i EKHO vill ha hjälp med nätverkande. De vill hitta ett föredrag eller annan ”lågtröskelaktivitet” att kunna gå med kompisgänget till. Vi arrangerar fortfarande egna mässor. Man kan tycka att det inte skulle behövas, men alla känner sig faktiskt inte inkluderade i sin egen församling. 

Fakta/ EKHO Göteborg är en kristen förening för hbtqpersoner som varit verksam i Göteborg sedan 1981. Verksamheten syftar till att vara en befriande gemenskap för kristna hbtq-personer och verka för ökad kunskap om hbtq och hiv i kristna församlingar. Korsväg 3|2014

Homo, bi, trans eller queer? Liten guide till begreppen

omosexualitet syftar på sexuell attraktion eller kärlek till en person av samma kön. Etymologiskt är ordet homosexuell en modern grekisk och latinsk hybrid med homo från det grekiska ordet för samma. Fram till 1934 kunde homosexuella samlag i Sverige bestraffas med straffarbete i högst två år. Efter en motion från Vilhelm Lundstedt (professor i juridik och socialdemokratisk riksdagsman) togs straffbestämmelsen bort 1934, men en fullständig avkriminalisering av homosexuella handlingar skedde inte förrän 1944. Sedan betraktades homosexualitet istället som en sjukdom fram till 1979. Sedan slutet av 1980-talet har homosexuella i Sverige gradvis fått allt större rättigheter inklusive rätten till samkönad adoption (2003) och rätten att ingå samkönat äktenskap (2009). Många homosexuella beskriver det som svårt att berätta att man är homosexuell för sin omgivning ("komma ut"), främst med tanke på vad omgivningen ska tycka. Samtidigt upplevs processen nödvändig för att man ska kunna leva ärligt med sig själv.

isexualitet är en sexuell läggning där personen känner sexuell och emotionell dragning till personer oavsett kön. Historiskt har bisexualitet påträffats i olika mänskliga civilisationer. Uttrycket bisexualitet myntades dock först i början på 1900-talet. Det finns olika definitioner av vad bisexualitet är. Statens folkhälsoinstitut definierar bisexuella som personer som aktivt praktiserar bisexualitet, medan RFSL menar att definitionen av den som är bisexuell måste utgå från hur personen själv identifierar sig. Begreppet definieras som "en person som har förmågan att bli kär i, förälskad i och/eller sexuellt attraherad av personer oavsett kön." En del bisexuella har sexuella relationer med personer oavsett kön, men blir bara kära i personer av ett visst kön.

Sammanställning: Lasse Bengtsson Källa: Wikipedia

Korsväg 3|2014

Regnbågsflaggan, ibland kallad Prideflaggan, är en populär symbol i HBTQ-rörelsen. Den står för stolthet och mångfald hos homosexuella, bisexuella och transpersoner. Regnbågsflaggan står även för respekt för medmänniskor och tolerans. Flaggan skapades i USA på 1970-talet av Gilbert Baker och har sedan spridit sig världen runt. Flaggan har sedan använts i olika prideparader och andra sammanhang över hela världen.

ransperson är ett paraplybegrepp som tillkommit framför allt för att kunna vara en samlande term i sexualpolitiska frågor. Med transpersoner menas oftast personer som genom sina könsuttryck och/eller könsidentiteter avviker från könsnormen. Begreppet är inte tvingande; det står var och en fritt att definiera sig som transperson eller ej. Transpersoner kan uppfatta sig vara män, kvinnor, både man och kvinna eller neutrala, oberoende av om deras biologiska kön och juridiska kön är manligt eller kvinnligt. De kan också välja att inte definiera sitt kön alls. De transpersoner som definierar sitt kön benämns ofta som antingen FtM (Female to Male), för en transkille eller transman, eller MtF (Male to Female), för en transtjej/-kvinna. De ofta använda förkortningarna anger alltså först det kön man är tilldelad sedan födseln, och därefter det man identifierar sig med, alltid eller för tillfället. Att vara transperson har inte något med personens sexuella läggning att göra. Det hänger istället ihop med personens könsidentitet och könsuttryck, och hur dessa relateras till personens biologiska kön. Transpersoner kan vara hetero-, homo-, bi-, eller asexuella eller definiera sin sexuella läggning på annat sätt, precis som vem som helst.

ueer är ett brett begrepp med lösa definitioner som dels kan beskriva ett förhållningssätt eller en rörelse som kritiserar normer kring kön och sexualitet, och dels ett sätt att identifiera sig. Det kan då till exempel syfta på ens könsidentitet, ens sexuella läggning och/eller att ens förhållningssätt är queer. Ordet används framför allt som centralt begrepp inom queerteori. Queer var från början ett engelskt ord med betydelsen udda eller konstig, men kom med tiden även att betyda homosexuell, ofta som ett skällsord. Benämningen började användas av radikala homosexuella på åttiotalet och uttryckte stolthet och avståndstagande från den normativa heterosexualitetens påbud och krav. Queerteorin definierar inte queer som en identitet utan ifrågasätter sexuell identitet som en individuell egenskap och som grund för politiska rörelser. Man och kvinna är här inga naturliga storheter utan konstruerade, de är relationer mellan olika sociala konstruerade sanningar, begär- och maktförhållande. Lika lite som man och kvinna är naturliga storheter är homosexuell eller heterosexuell det, som båda enligt queerteorin är konstruerade medicinska begrepp från 1800-talet. Korsväg 3|2014

Från otukt till äktenskap Den kristna kyrkan har under århundranden varit en del av förtrycket och osynliggörandet av homosexuella. I Sverige såväl som runt om i världen. De flesta bibeltolkarna såg homosexualitet som "otukt". I slutet av 1900-talet kom en omsvängning. Inte utan debatt och vånda. Här följer en 70-årig tidsresa.

egreppet otukt fanns kvar i den civila lagstiftningen fram till 1944. Homosexuell utlevnad betraktades som otukt – och var straffbart. 1951 tog de svenska biskoparna till orda i Ett brev i en folkets livsfråga, ett brev om sexualmoral i största allmänhet. Även om homosexualitet inte längre var straffbart, ansåg biskoparna att homosexuell samlevnad var ett brott mot Guds bud – och en sjukdom. Biskoparna uppmanade läkarvetenskapen ”att finna ett medel att medicinskt frigöra de homosexuellt inriktade från deras abnorma drift”. Personer med homosexuell orientering skulle inte ha befattningar som kunde innebära ”fara för förförelse av ungdomen”. De homosexuella osynliggjordes, och årtiondena tickade på. 1973 uttalade riksdagen att ”en samlevnad

mellan två parter av samma kön från samhällelig synpunkt är en fullt accepterad samlevnadsform”. Samtidigt funderade kyrkans män i biskopskollegiet över saken, och i en rapport De homosexuella och kyrkan (1974) vägdes argument för och emot homosexuellt samliv. Även om man inte tog direkt ställning för ett accepterande, så fann man att ”övervägande

Korsväg 3|2014

skäl” talade för att kyrkan skulle stödja och bejaka en varaktig, homosexuell gemenskap byggd på kärlek och vilja till varaktig trohet. Ett litet steg på vägen. Men mycket återstod… Fjorton år senare, 1988, kom En fråga om kärlek. Homosexuella i kyrkan. Där vidareutvecklades tanken på homosexualitet som en fullt accepterad och likvärdig form av mänsklig kärlek, och tankegångarna mynnade ut i ett konkret förslag till en välsignelse- och förbönsgudstjänst för samkönade par. Rapporten vållade mycket debatt, och en ny utredning tillsattes. Dess rapport 1994 Kyrkan och homosexualiteten visade att kyrkan var splittrad; två linjer fanns, en majoritet som accepterade samkönad samlevnad, en minoritet som sa nej. Läronämnden konstaterade att det ”saknades samstämmighet”. Och man tyckte att det i kyrkan skulle finnas utrymme för båda synsätten. Året efter, 1995, införde Sveriges riksdag be-

greppet registrerat partnerskap som en juridiskt giltig samlevnadsform. Samma år kom ett samtalsunderlag från biskopsmötet, där man pekade på behovet av "att tolka Bibelns utsagor i ljuset av kyrkans tradition, modern kunskap och människors erfarenheter". Samkönad samlevnad har sitt värde, konstaterade biskoparna, men den ska skiljas från äktenskapet. Kyrkan kunde således både bejaka och ta avstånd från samkönad samlevnad, eller som man uttryckte det, det kan ”finnas utrymme för olika hållningar på den angivna grunden”. Även om man öppnade för olika hållning,

Sedan den 1 januari 2010 kan samkönade par gifta sig i kyrkan. Bild: Patrik Häggqvist/Ikon

ville biskoparna att kyrkan skulle komma överens om en praxis som kunde fungera i församlingarna. 1995 sa kyrkan också ja till ”särskild förbön” för borgerligt ingånget partnerskap. Ett nytt diskussionsunderlag Homosexuella i kyrkan skickades ut 2002, efter lång diskussion antog kyrkomötet 2005 en ordning för ”välsignelse över ingånget partnerskap”. Samtidigt slog man fast några viktiga principer: • Kyrkan skall aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering. • Svenska kyrkan bör inte sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att ”bota” homosexuella från deras läggning. • Homosexuell orientering, eller ett liv i partnerskap, är inte ett motiv för att vägras vigning till kyrklig tjänst.

av Bibelns ordning för samliv och äktenskap. I början av 2009 antog riksdagen en könsneutral äktenskapslagstiftning, som trädde i kraft 1 maj detta år. Civilrättsligt fanns det inte längre någon skillnad på äktenskap mellan samkönade eller mellan kvinna och man. I oktober samma år beslöt kyrkomötet att samma sak skulle gälla vid kyrklig vigsel. Från 1 januari 2010 kan samkönade par gifta sig också i kyrkan. Alla som vill leva tillsammans i kärlek och trohet i ett äktenskap ska vara lika välkomna och få Guds och församlingens välsignelse. Den präst som inte vill viga samkönade har ”väjningsrätt”, församlingens kyrkoherde har då skyldighet att anvisa en annan präst som kan förrätta vigseln. Hösten 2013 beslöt kyrkomötet att Svenska kyrkan som arbetsplats ska hbtq-certifieras. 

Beslutet om välsignelse av partnerskap fick en

Lasse Bengtsson

lång rad präster att skriva på en uppmärksammad lista, där man tog avstånd från beslutet. Välsignelsen skulle strida mot deras tolkning

Källor: Dokumentet Homosexuella i kyrkan samt www.svenskakyrkan.se Korsväg 3|2014

nya böcker

Försoning granskas på djupet

Spännande röster om tro & politik

Finns tyngdpunkten i

Lagom till ”supervalåret”

kristen tro i Långfredagen eller Påskdagen? Kristen tro Försoning och är en påskaftonstro, skriver förvandling Jesper Svartvik. Den låter inte Jesper Svartvik allt definieras av lidande och Verbum död, men tror inte heller att framtiden redan är här. Boken går till botten med ett av stororden i kristen teologi, försoningen. Bibeltexter och teologi kring försoningen har blandats på sätt som får konsekvenser, bland annat för relationen mellan kristna och judar. Att välkända motiv i försoningsteologi – som den nedrivna skiljemuren och den nedrivna förlåten i templet – tolkar Jesu död som en brytning med det förflutna, eller ett avskaffande av den judiska lagen eller religionen blir felaktigt. Grundmetaforiken är istället det problematiska i människors fiendskap. Därför bör en försoningsteologi hämta bärkraft i den judiska traditionen, menar Svartvik. Han behandlar synen på offer i den hebreiska Bibeln. Om Gudsrelationen förutsätter offer, eller om relationen blir konkretiserad genom offer, får olika konsekvenser. Att likna Jesu död vid ett offer kan därför uppfattas på olika sätt. Svartvik granskar kritiskt uppfattningen om att korsdödens våld är nödvändigt för försoning. Att se våld som krav för att avvärja gudomlig vrede är problematiskt. Offret var ett uttryck för förbundstroheten, och försoningen är ett verk inom förbundet. Boken kräver mer av läsaren än Svartviks förra bok Förundran och förväntan, skriver han själv. Men i en bibelstudiegrupp som vill ha utmaning och teologisk fördjupning kan de nio kapitlen räcka till många och långa samtal.

har Verbum gett ut en antologi Tro – en politisk kraft. Åtta Tro – en poliskribenter ger perspektiv på tisk kraft förhållandet mellan kristen tro Red och politiskt engagemang i ett Verbum sekulärt samhälle. Redaktörer är Andreas Linderyd och Carl Henrik Svanell. Urvalet av skribenter är brett med namn som Antje Jackelén, Marie Demker, Sofia Camnerin och Peter Weiderud. Två av författarna sticker ut och överraskar – Stina Oscarson och Katrine Kielos. Teaterchefen Oscarson skriver att tvärsäkerheten är det största hotet mot demokratin och att vi behöver berättelser som hjälper oss att orka tvivla. När man lyssnar på valdebatterna några veckor före höstens val, är det just tvärsäkerheten som lyser i blinkande neon. Ingen plats för tvivel. Katrine Kielos, författare och krönikör i Aftonbladet, skriver om ett begrepp som är närmast tabu i politisk debatt – ondska. ”Prata om satan” är den utmanande rubriken. Frågan är om begreppet också är på väg att bli tabu i samtalet om tro. ”När tro ska göras lättuggat är ondskan det första som ryker ur berättelsen”, skriver hon och refererar till CS Lewis Från helvetets brevskola. I dagarna jagas och mördas kristna och andra folkgrupper av IS-styrkor i Syrien och Irak, och det är kanske lätt att peka ut onda och goda i sådana konflikter. Men hur ser vi den ondska som är inbäddad i våra egna liv? Antje Jackelén skriver om faran med dagens religionsfobi, som blivit särskilt synlig i diskussionen om skolavslutningar i kyrkan. Med ett perspektiv från sina år i USA konstaterar hon att USA har lättare att bejaka annorlundaskap än Europa, något som kan vara nyttigt att reflektera över. Tro måste få ta sig uttryck också i politiska termer. Hur kan vi annars vara salt i världen?

Anna Cöster

Lasse Bengtsson

Korsväg 3|2014

på gång

Fortbildning för förtroendevalda i Göteborgs stift

Att styra och leda Presidier och kyrkoherdar hälsas under hösten 2014 välkomna till en dag kring styrning och leding på tre olika platser i vårt avlånga stift. De inbjudna talarna och inspiratörerna är erfarna styrelseordföranden och ledare från andra ideella organisationer och från näringslivet. Vi får spegla oss i deras verklighet att utveckla verksamheten, vilka utmaningar och glädjeämnen de möter i sina uppdrag. Vi får möjlighet att diskutera det viktiga samspelet mellan styrning och ledning och vad som driver en verksamhet framåt… Vikten av att ha koll på sin omvärld för att göra rätt prioriteringar kommer också lyftas. Verktyg för omvärldsbeskrivning och omvärldsanalys presenteras under dagen. • 21 oktober 13.30–19.00 Halmstad/ MartinLuthers församlingshem. Medverkande: Anna Klingspor, f d styrelseordf för Friskis och Svettis

nationellt och Lena Derner, regionchef Företagarna, Västra Götaland. •19 november 13.30–19.00 Åh stiftsgård. Medverkande: Anna Klingspor, f d styrelseordf för Friskis och Svettis nationellt och Lena M Lindén, VD för Nordens Ark. •6 december 9.30–15.00 Göteborg/Örgryte församlingshem. Medverkande: Anna Klingspor, f d styrelseordf för Friskis och Svettis nationellt och Charlotte Ljunggren, chef för Landvetters flygplats. Kostnad: 500 kr/p. Göteborgs kyrkliga samfällighet bekostar utbildningen med centrala medel och är därför kostnadsfri för dig som är anställd eller förtroendevald inom Svenska kyrkan i Göteborg. Mer info: Kristina Hanson 031-771 30 13 Anmälan görs på Göteborgs stifts intranät: http://internwww.svenskakyrkan.se/goteborgsstift (gå vidare till Kurser, nätverk, arrangemang).

Fixa handlingsplan för konfirmandarbetet En Handlingsplan för konfirmandarbete är ett verktyg för kvalitetssäkring i en av församlingens viktigaste undervisningsuppgifter, konfirmandarbetet. Handlingsplansverkstad för konfirmandarbete är en processinriktad mötesplats, där konfirmandarbetslag från en eller flera församlingar får mötas, stångas, utbyta idéer och utveckla sitt konfirmandarbete. Träffarna är för den som är i färd med att skriva handlingsplan för konfirmandarbete, men även för den och det arbetslag som vill utveckla och utvecklas i arbetet med konfirmander.

Processutbildningen är tre träffar á 2,5 timmar med möjlighet till hemarbete emellan träffarna. Kostnadsfritt, anmäl på intranätet. Hösten 2014 erbjuder Göteborgs stift Handlingsplansverkstad på tre platser: • Verkstad 1 i Falkenberg, Kyrkans hus (2/9, 18/9 och 2/10), alla dagar 9.00-11.30. • Verkstad 2 i Göteborg, Stiftskansliet (7/10, 22/10 och 6/11), alla dagar 9.00-11.30. • Verkstad 3 i Uddevalla (5/11, 12/11 och 19/11), alla dagar 9.00-11.30. Mer information: Håkan Widepalm 031-771 30 23, hakan.widepalm@svenskakyrkan.se

Korsväg 3|2014

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

Mod att gå emot

r frågan om tolerans gentemot människor med annan sexuell läggning fortfarande angelägen att diskutera? Eller är frågan utagerad? Vi vet ju nu vad vi

”ska tycka”. Jag gjorde vapenfri tjänst 1981 i en baptistkyrka på Södermalm. Församlingen hade bestämt sig för att befria Mariatorget från langare. Torget var så ökänt att det till och med kallades för Marijuanatorget i folkmun. De boende vågade inte vistas där på kvällstid. Torget låg öde, bortsett från langarna och deras kunder. Församlingen beslutade sig då för att ta torget i besittning genom att flytta ut sina cafébord och spela krocket på gräsmattan på kvällarna. Det var då langarna slog till, bokstavligen. Jag var ung, naiv och förstod inte vad som kunde hända och blev nedslagen vid ett tillfälle. Men församlingen visade stort mod och uthållighet genom att kväll efter kväll fylla torget. Församlingen vann kampen och langarna gav sig av. Det visade sig att församlingens civilkurage och uthållighet gjorde skillnad. Att ha rätt åsikt om hur dåligt det är att sälja knark, hade däremot inte gjort någon som helst skillnad. Det finns en risk att ägna ett temanummer åt människors lika värde. Det skulle kunna stanna vid att fokusera på politiskt korrekta

åsikter om ålder, ras, kön och sexuell läggning. Men politiskt korrekta åsikter kan aldrig vara vårt mål. Om vi bara sitter sitta hemma i soffan och är toleranta mot människors sexuella läggning, har vi inte uppnått någonting. Det blir betydelsefullt först när våra ståndpunkter prövas i handling. Låt mig ta ett exempel. Tänk dig att du går på restaurang en kväll och ser två unga kvinnor pussas. Hade det varit ett heterosexuellt par, hade det inte väckt någon som helst uppmärksamhet. Men nu blir de fotograferade i smyg, och några okända män ger dem förslag med sexuella anspelningar. Vad tänker du och vad gör du i den här situationen? Tänker du ingenting, eller tänker du att de får skylla sig själva som så öppet utmanar med sin sexualitet. Eller ser och förstår du att kvinnorna befinner sig i en hotfull situation, som kanske slutar i att de inte vågar gå hem från restaurangen? Inser du att de kan bli antastade på grund av sin sexuella läggning på ett sätt som inte hade inträffat om det varit ett heterosexuellt par. Har du i så fall mod att ställa dig upp till deras försvar? Skulle du kunna tänka dig att följa dem en bit på vägen? Om vi ser, har förmåga att förstå utsatthet och har civilkurage nog att agera. Det är alltid en angelägen fråga och, vågar jag påstå, betydligt mer angelägen än om vi har politiskt korrekta åsikter.

 60

Korsväg 3|2014