Korsväg 2016 3 by Korsväg

Per Eckerdal | Korset bär mig - också genom döden 4 Eleonore Gustafsson | Omsorgen om kroppen 24 Owe Wikström | Att vara sedd av den Helige 38

Korsväg 3 | 2016

I Sjukhuskyrkan ställs livet på sin spets sidan 16

intro | Tomas Pettersson

K Korsväg

Tala sant om livet

ur kommer det sig att döden så ofta ses som ett udda inslag i tillvaron? Som ett misstag vi helst inte vill låtsas om? Är det så att vi går omkring och tror att den inte finns om vi inte pratar om den? I detta nummer möter vi människor med olika erfarenheter av att döden blivit en påtaglig del av livet. Många av dem beskriver en paradox – när döden kommer nära blir det större fokus på livet. Elisabeth Svenning Johansson är diakon i Sjukhuskyrkan på Sahlgrenska sjukhuset. Hennes erfarenhet är att det viktigaste är att våga tala om döden som en realitet, att vara sann mot den som är sjuk. Marina Kogler fick sitt cancerbersked mitt i livet. Hon bestämde sig snabbt för att inte leva som sjuk, samtidigt som hon berättade allt för sina barn. Begravningsentreprenören Peter Blixt berättar om en förändrad syn på begravningar, istället för traditionella inslag blir det ett allt tydligare fokus på den avlidne, i allt från musikval till maten vid minnesstunden. Individualismen märks också på våra kyrkogårdar. Det blir viktigt att få smycka sin gravplats på sitt eget sätt, för att lyfta fram den avlidnas personlighet eller visa vilken relation man har. Samtidigt blir de enkla minneslundarna allt vanligare. Fotografen Kristin Lidell har bidragit med ett bildreportage från Göteborgs begravningsplatser. Hur hanterar man den obegripliga döden? Den som sliter isär familjer, byar och definierar hela samhällen? Gunilla Krantz, professor i folkhälsovetenskap har forskat i effekterna av folkmordet i Rwanda. När detta nummer av Korsväg började ta form insåg jag att de flesta intervjuade och fotograferade är kvinnor. En tillfällighet? Kanske inte. Flera forskningsstudier visar att män generellt har svårare att prata om sin egen och andras död än kvinnor. Den manliga oviljan att visa sig svag inför andra verkar hålla i även inför döden, och kan många gånger leda till isolering och depression. Desto viktigare då att det finns människor runt om som säger att det är okej. Det är som det ska. En dag ska vi dö - men alla andra dagar ska vi leva. 

Korsväg 2|2016

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Tomas Pettersson tomas.pettersson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 52 070-618 16 46 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Anna Cöster Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Tomas Pettersson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Döden och livet

32 04. 06. 12. 14. 16. 24. 26. 32. 38. 41. 46. 54. 58. 60. 65. 66. 70.

37 Ledare: Korset bär mig - också genom döden Döden tänker jag inte särskilt mycket på Är döden bara slutet? Förlusten av ett litet barn I Sjukhuskyrkan sätts livet på sin spets Eleonore Gustafsson: Omsorgen om kroppen När döden kommer nära blir det större fokus på livet Det är de levande vi arbetar med Owe Wikström: Att vara sedd av den Helige Bilden av begravningsplatsen Rwanda drabbades av den obegripliga döden Monument, minnesplats och tidsspegel Det är svårare att leva än att dö Varför måste vi dö egentligen? Välkommen Torgny! Bibelstudium: Livsbejakande uppståndelsetro Nya böcker

Bilden av begravningsplatsen En natursten i en skogsglänta eller ett monument i marmor och guld? Hur vi väljer att minnas våra döda kanske säger mer om oss själva än om dem vi sörjer. Fotografen Kristin Lidell visar upp en mångfald av uttryck från Göteborgs kyrkogårdar.

Korsväg 2|2016

ledare | + Per Eckerdal

Korset bär mig - också genom döden

bland säger man att när en människa hamnar bakom ratten så kan hon bli som förvandlad. Sidor man aldrig anat visar sig och aggressioner av alla möjliga slag kan få sitt utlopp. Idag tycker jag det verkar som om samma fenomen titt som tätt inträffar när människor ger sig ut på sociala medier, sitter på sin kammare och låter hätskheter och hemskheter om andra människor flöda ut i cyberrymden. Tonläget stegras och man uttrycker sig som man aldrig skulle drömt om att göra om man hade mötts öga mot öga. När jag gjorde min militärutbildning

en gång i tiden fick jag också lära mig att om någon skulle ha en ordentlig utskällning skulle jag inte möta hans blick utan fokusera pannan. Det är först när vi möts i ögonhöjd som vi blir varandras medmänniskor och inte motmänniskor. Medmänniskor på livsresan mot döden! Vad har döden med detta att göra? För det mesta tar väl de flesta av oss livet som något självklart och döden ägnar vi inte så många tankar åt. Livet rullar liksom bara på.

Korsväg 2|2016

När jag var direktor för Bräcke Diakoni fanns det ingen av alla våra olika vårdverksamheter och utbildningar som fick så mycket uppmärksamhet i media som hospiceavdelningen. Trots att avdelningen funnits sedan början på 1980-talet kom det år efter år regelbundet nya, stort uppslagna tidningsreportage och böcker. Döden ägnar vi oss kanske inte så mycket åt men samtidigt finns det en oemotståndlig fascination som väl bottnar i att vi innerst inne vet att våra liv, där varje dag följs av en ny dag, med säkerhet slutar i vår död. En journalist som en gång kom för att göra ett reportage om hospiceavdelningen öppnade samtalet med att säga: ”Det ska bli spännande att möta människor som befinner sig i dödens väntrum.” ”Då kommer du att bli besviken” sa jag, ”för på hospiceavdelningen är det inte döden utan livet som står i centrum.” Både för dem som befinner sig i livets slutskede och för deras anhöriga kommer en tid när man accepterar att livsresans ändhållplats är nära. Då skalas mycket bort av det som fyllt gångna år. Bara det viktigaste blir kvar och det är de människor man

Bild: Kristin Lidell

haft omkring sig. Dem vars blick vi fått möta. Relationer som har gått sönder, relationer som helats och relationer som har burit genom allt. ”Tänk på döden” är en uppmaning

som möter vid en del kyrkogårdar. Vår spontana reaktion är kanske inte alltid positiv. Men med lite eftertanke borde vi inse vilka viktiga insikter döden och medmänniskor i livets slutskede kan ge oss mitt i livet. Dödens faktum hjälper oss att se hur viktig vår livsresa är och hur centrala våra möten med varandra är. Det är inte en händelse att Paulus konstaterar att tro, hopp och kärlek består och är bärande i en kristens liv och att av dessa är kärleken störst (1 Kor. 13:13). Traditionellt sätter vi ett kors över våra dödsannonser. Även om detta gjort att många människor kommit att

förknippa det nakna korset med död och begravning vet vi ju att innebörden är den rakt motsatta. Det tomma korset vittnar om Kristi uppståndelse. Jag får bära korset därför att korset bär mig – också genom döden. Insikten om dödens allvar ger livets dagar en större betydelse. Vi har ansvar att använda vårt livs dagar så att vi kan möta våra medmänniskors blick för att leva tillsammans i den kärlek vi får ta emot från Jesus Kristus. Det är en kärlek som består och som bär oss genom döden till det eviga livet. Vi är väntade och längtade av Gud som evighetsvarelser. Det ger till och med den trivialaste dag den djupaste betydelse. Det är något att begrunda även när vi sitter bakom ratten eller ger oss ut på sociala medier! +Per Eckerdal

Korsväg 2|2016

Döden tänker jag inte särskilt mycket på Gunborg Jonsson, 91 år, förlorade sin man tidigt i livet, och det har påverkat både liv och tro sedan dess. Med en botten av vemod inför att livet går mot sitt slut är trots allt glädjen och tacksamheten över det som varit så mycket större. 6

Korsväg 2|2016

ennes dikter nämner inte döden. Ändå är döden ofta närvarande. I sorgen och saknaden efter den äls-

kade. För Gunborg Jonsson blev poesin en väg att sätta språk på sin sorg. – Nej, döden tänker jag inte särskilt mycket på, säger hon. Gunborg sitter vid matsalsbordet och blickar ut mot altanen, där skatorna plaskar och tjattrar i fågelbadet. Tomten i Ringsegård gränsar till ett litet skogsområde insprängt bland fritidshus och villor strax söder om Falkenberg. Rådjur gästar ofta trädgården – tulpaner är inte att tänka på i rabatterna. – I morse var det fem rådjur här, ibland kommer de ända upp på altanen, säger hon. Till havet och stranden i Ringsegård är det ett par hundra meter. Kring huset är det tyst och stilla, inget trafikbuller, bara vindens sus i träden.

Vid bordet sitter hon ofta, löser korsord, målar, tecknar och skriver dikter, funderar över det liv som varit och det liv som är just nu. Och som sagt, döden tänker hon inte så ofta på. Men så har det inte alltid varit. Hon föddes 1925 i Sibbarp och växte upp med

mamma, mormor, morfar och morbröder. – Jag var ett utomäktenskapligt barn, som man sa då, men jag hade det bra, mina morbröder var så snälla mot mig, så jag hade ingen olycklig barndom. Det var fattigt, man fick inte allt man pekade på. När skolan var avklarad fick hon jobba på ett bageri. – Men jag ville lära mig laga mat, så jag fick arbete som hembiträde i Falkenberg i en högreståndsfamilj, där kvinnan var hushållslärare, och där fick jag lära mig allt om matlagning. När Gunborg var 17 år träffade hon sitt livs

kärlek – Harry. Han var lika gammal som hon. Men det dröjde tio år innan de gifte sig 1952. Två barn kom till världen, en son och en dotter. Själv var hon hemmafru, Harry drev en bensinstation i Falkenberg. Båda älskade att resa, turerna med familjen och husvagnen blev många, enbart till Italien blev det tolv resor. 1979 förändrades allt. Harry, som aldrig varit sjuk tidigare, blev just det. Svårt sjuk. Läkarna konstaterade akut leukemi, han hamnade på sjukhuset i Lund. Fyra veckor efter beskedet var han död. – Hemskt, säger hon och dröjer med orden, blicken förlorar sig i fjärran när hon minns… – Jag gick som i ett vakuum bredvid mig själv. Också för barnen var chocken total, den pappa de var så fästa vid var plötsligt borta.

Korsväg 2|2016

Tidigare hade Gunborg inte varit särskilt kyrklig. – Jag minns att jag en dag under sjukdomstiden i Lund gick in i en kyrka och satte mig längst bak bakom en pelare, jag var så tyst att det var nära att vaktmästaren hade låst mig inne. Jag behövde stillheten där. Jag pratade också med en sjukhuspräst, det hjälpte mig mycket. När jag kommit hem började jag gå till kyrkan i Skrea, där fick jag kraft och hjälp. Det räddade mig. Gunborg var tvungen att börja ett nytt liv och

lämna rollen som hemmafru. Hon fick jobb i olika kök inom äldrevården. – Laga mat var det enda jag kunde, säger hon med ett skratt. När Skrea nya församlingshem stod klart fick hon jobb där som församlingsvärdinna. – Jätteroligt! Jag fick träffa så många härliga människor där. Då hade hon också gått med i Skrea kyrkokör, en kör hon lämnade för ett par år sedan efter mer än 30 års sjungande i altstämman. I februari fyllde Gunborg 91 år. Sedan ett år har hon slutat köra bil, litar numera till

färdtjänst när hon behöver förflytta sig längre sträckor. De två barnen bor kvar i Falkenberg, hon har tre barnbarn och ett barnbarnsbarn – Alda, fyra år. Vad tänker du om framtiden? Hon funderar en stund. – Ja, det kan man fråga sig… Mänskligt att döma är det ju mycket jag inte får vara med om, jag får till exempel inte se Alda bli student. Det är så det är, inte mycket att oroa sig över… – Men det är klart att jag kan oroa mig för att jag inte ska få den vård och hjälp jag behöver en dag utan blir liggande som ett kolli, lägger hon till. – Jag har en absolut tro, att när man föds skrivs man in i en bok, och när den är färdigskriven är det slut här. Då tar Herren hand om mig. Det är en väldig tröst. Tror du att du ska få möta Harry på andra sidan? – Ja, säger hon och söker ord… – Det är i alla fall en dröm, min tro, men jag vet inte hur. Känner du vemod över att livet mänskligt sett går mot sitt slut? Korsväg 2|2016

– Jo, det ligger i botten. Men jag har alltid varit glad och stark, säger hon och berättar med glädje i ögonen om ett 85-årskalas med 100 personer hon nyligen var bjuden på, med mycket musik och glad stämning. Till åldern hör också att se många av vänner-

na gå bort, en nära väninna avled i sommar. – Ännu en vän borta, tänker man. Vi satt alltid tillsammans i kyrkbänken, nu är platsen bredvid mig tom. En annan vän som jag känt sedan jag var 19 har också nyligen gått bort. Så jag har följt många till graven. Samtidigt får jag tacka för allt jag varit med om, tacka för ett bra liv trots det som drabbat. Kan du se något som varit positivt i det som drabbat dig? – Ja, att jag upptäckte vad kyrkan har att ge, gemenskapen där. Det har varit en stor glädje, i söndags var vi så många i kyrkan, säger hon med ett varmt leende. Åter till poesin. Att skriva dikter blev ett sätt

att sätta ord på sorgen och saknaden. Första dikthäftet heter Blå tankar, många av dikterna präglas av ett stilla vemod och saknad. Kanske är det så att blå är just vemodets färg. Och även om döden inte nämns, så finns den där, i tomheten. Som i dikten Sömnlös: När natten ej vill ge ro och vila när tankarna åt skilda håll vill ila då tänker jag på dej. På dej som är så långt ifrån som gavs mig som ett lån och som bara togs ifrån mig. - Jag började skriva dikter när Harry gick bort, när jag hade tid att sitta och fundera.

Korsväg 2|2016

Men jag har alltid tyckt om att skriva, jag var bra i svenska men dålig i matte i skolan. Redan då skrev jag berättelser på rim. Häftet Blå tankar har följts av två häften till, dikterna om sorg och saknad är färre, de har ersatts av naturlyrik. Gunborg är en god iakttagare av naturens skiftningar. Där lever hon i nuet. Som i dikten Kväll vid havet: En molnbank vilar på horisonten döljer sin hemlighet av regn och storm. Vinden är ljum snäckorna rasslar i det vita skummet som fastnar mellan tårna. – Jag har ofta haft papper och penna med mig när jag gått i skogen eller på stranden och skrivit ned tankar som kommit. Och det händer att jag under natten får ord till mig, då går jag upp och skriver ned dem. Det har hjälpt mig, absolut. Hon skriver inte bara dikter. En bok om sitt liv har hon också skrivit och låtit trycka i en liten upplaga. - Men den är bara för familjen, säger hon. Och hon älskar att skriva brev, nyligen annonserade hon efter en brevvän och fick en hel bunt svar att välja bland. På många kyrkogårdar står det vid ingången ”Tänk på döden”. Gör du det? – Det känns svårt, omöjligt… Det talas ju om himmel eller helvete, men jag tror inte på helvetet. Jag tror att vi blir förlåtna om vi gjort fel. Gud är en god gud, han förbarmar sig över mig i alla lägen, det är en tröst att ha.

Så berättar hon om en vän som hon brukar ha långa telefonsamtal med, och inför en svår operation var vännen orolig. – Jag sa till henne: ”Ta det lugnt. Vår Herre tar hand om oss!” Nu är hon på gång igen. Man kan inte tänka på döden jämnt, vi kan inte påverka den. Astrid Lindgren lär ju i samtalen med systern på ålderns höst ha sagt, att de började med ”döden, döden, döden”, och sedan var ämnet avklarat. – Bra. Man ska inte älta. Vad är det första du tänker på morgonen när du vaknar till en ny dag? – Jag tackar Gud för att jag kan sätta ned fötterna på golvet och gå. Även om det nu är med hjälp , säger hon med ett leende och tittar på rollatorn. Text & bilder: Lasse Bengtsson

Korsväg 2|2016

Är döden bara slutet? Olika religioner har målat färgstarka bilder av vad som kan finnas bakom döden – ett grönskande paradis, en behaglig tillvaro av insikt eller ett brinnande helvete. En del tänker sig att helvetet är det vi upplever här och nu – då blir döden en befrielse. Vi ska alla dö, men är döden bara slutet eller öppnar den dörren till något nytt? I så fall till vad?

nom kristendom är döden slutet på människans jordeliv och det finns bara ett liv på jorden, ”människan går ur tiden”. Men det finns olika föreställningar om vad som händer med själen när kroppen dör. Bibeln beskriver både en himmel och ett helvete. Judendomen fokuserar mer på livet här och nu än livet efter detta och har ingen troslära om döden. Inom judendomen finns till och med en tradition som säger att man inte ska spekulera så mycket kring livets början och slut – alltså skapelsen och döden. Inom Islam tänker man att kroppen ruttnar men själen lever vidare i väntan på domedagen. Väntan kan beskrivas som en sorts sömn i graven, en dvala eller ett

Astrid Tengelin, 48 år, Haga Utvecklingsledare i Kungsbacka kommun

– Jag är säker på att det finns kärlek mellan människor och något mer som inte är här och nu, en annan dimension. Det är en känsla jag har och den är stark. Ibland långt borta men den finns där.

Korsväg 2|2016

icke existerande tillstånd. Inom buddhismen skiljs kroppen och sinnet åt. De fyra elementen eld, jord, vatten och luft lämnar kroppen när den dör. Sinnet lever vidare. Sinnet går så småningom vidare till en ny kropp och det sker ofta flera gånger. Ja, vi ska alla dö, men är döden bara slutet eller öppnar den dörren till något nytt? I så fall vad? Korsväg gav sig ut och bad några människor besvara frågan:

Vilken betydelse har din syn på vad som händer efter döden för ditt liv här och nu?

En del kallar det Gud eller något annat, och andra kallar det trams. Jag ser inte fram emot att dö, jag gillar verkligen att leva och jag vill absolut inte förkorta mitt liv. Men jag är inte rädd för döden. Jag vet att det händer något sedan och det känns spännande, och jag tror att det kommer bli härligt. Den tilliten till att det händer något spännande som är härligt hjälper mig här och nu för jag tänker att när jag förlorar någon här då är hon i just det där spännande skeendet.

Liva Blom, 11år, Floda Går i 5:e klass

– Jag tänker att man kanske blir en ängel. Att man fortfarande finns men ingen ser eller hör en. Min farmor är död. Hon dog innan jag föddes och jag har aldrig träffat henne, men det känns verkligen att hon är där. Som en vanlig människa fast man inte ser henne. Jag tror inte på Gud eller Jesus eller något sådant, men jag tror att man finns kvar. Jag tror att jag kommer att leva även när jag är död. Det är något gott.

Jenny Schaub, 47 år, Kallebäck Sångpedagog, sångerska och arbetar i Lerums kulturskola

– Jag är inte troende på något sätt, jag går inte i någon kyrka och utövar ingen religion. Jag tror att när man dör så dör man. Jag ser döden som något ganska jobbigt, men samtidigt så är det något skönt, människor kommer och går precis som i naturen. Man har sin tid här och det är något ganska fint också. Men vad det betyder för mitt liv här och nu…? Hm… jag tror inte att jag är så annorlunda någon annan. Det är svårt att ta vara på tiden och livet. Jag förstår inte riktigt hur det skulle gå till. Det är så mycket man ska göra. Det är bara att göra, och inte fundera så mycket. Det handlar om att leva så gott man kan helt enkelt.

Kent R Andersson, 57 år, Västra Frölunda Retorikkonsulent för framför allt läkare inom ST-programmet

– Jag tror inte att det finns något liv efter döden, jag tror inte att vi blir mycket mer än jord igen. Jag tycker nog bara att det är skönt att det är slut sedan. Jag skulle leva likadant oavsett. Men det är klart om jag skulle tro att jag skulle bli bestraffad så skulle det nog påverka mig. Men det finns en social aspekt av detta. För åtta år sedan fick jag cancer och några år tidigare dog en vän. Mitt i detta kaos tänkte jag att jag kommer få träffa henne igen. Och det säger jag trots att jag säger att jag inte tror på något liv efter döden. Min pappa var rädd för döden, det är inte jag, jag är rädd för döendet. Jag ser smärta, att inte vara vid sina sinnen, att de funktioner som skapar värdighet försvinner så det är nog viktigare att fundera över själva döendet än livet efter detta.

Leo Blom, fyller 7 om två månader, Floda Har nyss börjat 1:a klass

– Jag tänker inte på döden. Man ligger bara där. Det är slut. Min morfars fru Kerstin är död och farmor. Det påverkar inte mitt liv. Korsväg 2|2016

Förlusten av ett litet barn Att förlora ett barn är för de flesta det värsta tänkbara som kan hända. Att från en sekund till en annan kastas mellan glädje och förväntan till djupaste sorg och förtvivlan. Har du någon gång förlorat ett barn, hur länge sedan det var, hur kort tid ni än fick eller om du ens fick möta ditt barns blick över huvud taget, bär du alltid med dig det barnet inom dig, ett änglabarn som alltid kommer att vara en del av dig.

nder sitt tredje barns graviditet hade Ann-Sofie Bergman av och till en gnagande känsla av att någonting inte stod rätt till. När lilla Elin föddes den 27 oktober 2009 verkade allt till en början vara bra men bara efter ett par dagar lade Ann-Sofie märke till att dottern inte andades som hon skulle. Prover visade på lågt albuminvärde och njursvikt. Ann-Sofie och hennes familj fick förbereda sig på en längre sjukhusvistelse till dess att Elin skulle vara stark nog för en transplantation. Men hennes tillstånd visade sig vara sämre än väntat och vidare prover indikerade på en ovanlig genetisk sjukdom. Elin drabbades av två hjärtstillestånd orsakade av blodförgiftning samt stora skador på hjärtat, som fått arbeta alldeles för hårt på grund av extremt högt blodtryck och lång syrebrist. Till följd av detta fick hon också omfattande hjärnskador, vilket till slut ledde till att man beslutade att koppla ur respiratorn. Under tiden mellan hjärtstillestånden fick dock familjen uppleva Elins bubblande skratt och glittrande ögon, vilket är minnen de tar med sig ifrån en ofattbart svår tid. Elin somnade till slut in den 10 mars 2010 och lämnade efter sig ett obeskrivligt tomrum och en oändlig sorg. Provsvaren visade senare att hon haft en ovanlig genetisk sjukdom kallad Pierson syndrome. – Vi gav all vår tid och all vår kärlek vi hade

Korsväg 2|2016

under den tid hon levde. Vi satt hos henne dag som natt och lämnade henne aldrig ensam, det var en självklarhet för oss. Det är alla fina stunder man minns nu i efterhand och vi är så tacksamma för dem. Elins syskon, Moa och Jonathan, var små vid denna tid och behövde sina föräldrar. En av oss var alltid med dem och försökte göra roliga och helt vanliga saker ihop. Det var en ständig kamp mellan att få ihop det ’vanliga’ livet med det ofattbara att vårda sitt svårt sjuka barn. Elin kämpade för sitt liv och där var varje dag ett pendlande mellan hopp och förtvivlan. När man förlorar ett barn slits man ur sin var-

dag och lever som i en bubbla. – För andra hade allt rullat på som vanligt, samtidigt hade vi kastats mellan hopp och total förtvivlan under fem månaders tid, berättar Ann-Sofie. När Elin dog ville jag leva kvar i det. Jag ville berätta för alla om henne, för att om jag slutade prata om henne skulle det också betyda att hon var borta på riktigt. Och jag var inte redo att släppa henne. Det känns fortfarande viktigt att få berätta om att hon har funnits. Men ibland hör jag mig själv berätta för nästan främmande människor om vad som hänt, vilket ofta inte känns så bra efteråt, säger hon. – Ett råd är att välja med omsorg vem man berättar för. Det kan vara svårt att hantera de reaktioner man får och man tolkar också reaktionerna utifrån hur man själv mår. Efter en tid kände Ann-Sofie ett starkt behov

av att få prata med andra människor som också förlorat barn, något som visat sig vara en fantastisk hjälp. Man upplever många olika känslor och tankar som kan verka helt irrationella. Att då få möta andra som förstår, utan att behöva förklara, kan vara skönt.

Bild: Kristin Lidell

– Jag minns inte hur jag hörde talas om Spädbarnsfonden, men det tog tid innan jag kände mig redo att ta kontakt. Jag hörde av mig ungefär ett år efteråt och blev inbjuden till en träff som jag inte gick på. Istället följde hela familjen med på en familjehelg. Det var som att kliva in i ett varmt rum, vi kände samhörighet direkt. Det var ingen som frågade vad du jobbar med eller var du kommer ifrån, det var inte viktigt i sammanhanget. Alla hade en sak gemensamt och det fanns en underliggande förståelse för varandra. Alla pratade om sina barn och lyssnade omsorgsfullt på varandras berättelser, förklarar Ann-Sofie. Barnen trivdes också. De fick umgås med andra barn som förlorat syskon vilket inga andra barn i deras närhet hade gjort. Under familjehelgerna, och även i Späd-

barnsfondens vanliga verksamhet, anordnas dessutom olika grupper och samtal. Det finns bland annat grupper för de som förlorat barn under graviditeten, för de vars barn dött i samband med förlossning samt för de vars barn levt en kort tid. Det anordnas också speciella samtal för partnern, de som kanske upplevt en annan typ av sorg och hjälplöshet. – Samtalen känns behagliga. Det är inte så att man sitter på stolar i en ring där alla måste berätta om sitt. Det är förutsättningslöst och avslappnat, förklarar Ann-Sofie. De som leder samtalsgrupperna har själva förlorat barn och får regelbunden utbildning. I höst ska AnnSofie leda en samtalsgrupp för första gången och hon känner sig redo att ta den rollen, att få vara ett stöd för de som är nya och kanske nyligen gått igenom en förlust. – Det känns fint att få ge tillbaka av det som betytt så mycket för mig, säger hon. Text: Kristine Ålöv

Fakta om Spädbarnsfonden Spädbarnsfonden är en ideell förening och ett rikstäckande nätverk till stöd för de som förlorat ett barn under graviditeten och under barnets första levnadsår. Föreningen erbjuder olika former av stöd såsom kontakt med stödfamiljer, samtalsgrupper, familjehelger och minnesstunder. De stödjer också forskning och informationsspridning för att minska antalet barn som dör samt anordnar utbildningar för berörd personal inom olika yrkeskategorier. Spädbarnsfonden har cirka 1500 medlemmar. Det är både familjer, vänner och släktingar som mist barn men även sjukhuspersonal, begravningsbyråer, kyrkor och andra som vill stötta verksamheten. På föreningens hemsida kan man läsa: ”Vi är en förening som vi önskar egentligen inte skulle behöva finnas. Men när det fruktansvärda har inträffat vill vi ändå finnas till för dig som drabbats. Sorgen är gemensam för alla som mist ett litet barn.”

Korsväg 2|2016

I sjukhuskyrkan ställs livet på sin spets

I Elisabeth Svenning Johnssons vardag är döden alltid nära. Hon känner inte rädsla för att ta upp det svåra när hon som sjukhuskyrkans diakon möter patienter och deras närstående på Sahlgrenska sjukhuset. ”Döden hör till livet”, säger hon. 16

Korsväg 2|2016

en 300 meter långa korridoren från huvudbyggnadens norra och södra ände är som Sahlgrenska sjukhusets E6:a. Den är bred och bullrig, tempot är högt och här är dagtid en ständig trafik av patienter, en del i sängar eller rullstolar. Men också anhöriga och andra besökare, personal, studerande i grupper, hantverkare och många andra bildar tillsammans ett folkvimmel. Mitt i detta myller finns sjukhuskyrkan, som en rastplats. En ständigt öppen dörr i ena korridorvägen leder in till andaktsrummets lugn. Ur högtalarna hörs stilla musik, här finns mjuka stolar att sitta på och en bibel ligger uppslagen på det lilla altarbordet. Enligt Elisabeth är det sällan helt tomt här, många människor har hittat detta vattenhål och slinker gärna in. Kanske vill de lugna ner sig inför ett läkarbesök eller smälta ett jobbigt besked. De flesta vill bara sitta ned en stund men ibland söker någon kontakt för ett samtal. I rummen bredvid har sjukhuskyrkans perso-

nal sina kontorslokaler. Men det är ändå inte främst här som Elisabeth har sin arbetsplats.

Korsväg 2|2016

De patienter och anhöriga hon är till för finns över hela sjukhuset, de som söker sjukhuskyrkan för att samtala om ett livsomstörtande sjukdomsbesked eller om sina rädslor inför att livet ska ta slut. Men även sjukvårdspersonal som behöver samtala och reflektera över tunga händelser i arbetet. – Jag är oftast på Jubileumskliniken där cancerpatienterna vårdas. Då kan jag ha träffat patienten och de anhöriga genom hela processen. Ibland får jag dela glädjen av att en behandling lyckas och följa patienten ut i livet igen. Men vid andra tillfällen får jag istället följa med till slutet. Då har vi ofta kommit varandra nära och det ÄR sorgligt, säger Elisabeth. Hon och hennes kollegor kallas även till akut-

mottagningen när någon hastigt ryckts bort och de är också efterfrågade av många andra verksamheter på hela sjukhuset, berättar hon. – Många som hör vad jag arbetar med tänker att det är svårt och tungt. Det kan det vara men samtidigt får jag kraft i den uppgift jag står i. Och det ger också en glädje att få vara nära människor i de viktiga frågorna, det centrala i människors liv. Jag tycker om det. Men det är inget man lär sig på en dag, betonar hon. Det är ett växande. Även om Elisabeth, när hon beger sig genom korridoren till en sjuksäng med en medmänniska som snart ska dö, ser ut att vara själv känner hon att hon i den stunden inte är ensam. Genom sin diakonvigning, har hon hela kyrkan bakom sig. – Det är en oerhörd styrka. Jag använder mig själv som redskap, det jag varit med om i livet och det jag kan i det uppdrag kyrkan givit mig. Samtidigt står jag i ett sammanhang av bröder och systrar, diakoner och präster, säger hon och tillägger: – Egentligen är jag ju aldrig ensam för jag

har Herren själv med mig. Det bär mig i mitt arbete.

kan. Bred dina vida vingar, Härlig är jorden och Blott en dag är ofta önskade psalmer liksom bönerna Fader vår och Gud som haver.

Ändå finns det en ovisshet när hon stiger in

där i sjukrummet. Hon vet ju inte vem hon ska möta. Hon försöker alltid vara lyhörd för var den personen befinner sig. Har den sjuka en tro? Är han eller hon en van kyrkobesökare? Vad vill patienten att hon som diakon ska göra? – En del vet precis vilket bibelord, bön och psalm de vill höra. Andra säger ”läs något” eller ”säg något”. Då får jag treva mig fram och gå på det jag tror. Jag håller mig då ofta till det jag själv är trygg med och som fungerat tidigare. Elisabeth betonar den fantastiska skatt kyrkan har för tillfällen när döden närmar sig. Sista smörjelsen är något katoliker efterfrågar men även andra kan vilja ha nattvard, något som ökar. Elisabeth tror att det beror på ett behov av handlingar bortom orden. Men det är oftast bibelord, psalmer, välsignelsen och bön de flesta efterfrågar, sådant de hört och

Ofta bottnar önskan om kontakt med sjuk-

huskyrkan i ett behov av att prata om sin oro för vad som ska hända före döden och efter. De flesta visar inte rädsla för att dö utan ängslas mer för tiden innan. Kommer jag att ha ont? Kommer jag att bli förvirrad och säga konstiga saker? Men också för vad som ska hända sedan med dem som blir kvar. Många uttrycker oro för sina barn och sorg över att inte få se sina barnbarn växa upp. – Man vill skydda nära och kära. Det kan vara skönt att delge sina tankar någon som inte är involverad i ens liv och som man inte behöver ta hänsyn till, säger Elisabeth och fortsätter; – Att få prata på ett ärligt sätt, utan att försköna. Det kan ibland vara så att man vill berätta något från sitt liv som man aldrig yppat för någon. Man vill inte att viktiga saker som Korsväg 2|2016

hänt i ens liv ska försvinna och man har förtroende för oss i kyrkan genom tystnadsplikten.

de redskap vi har. Jag kommer inte med några löften, jag är tydlig med att jag inte kan göra personen bra. Och det är patienten och de närstående som bestämmer. Men jag är öppen för det jag tror på och min upplevelse är att människor tycker det är underbart när någon ber för en. En del har aldrig tänkt på möjligheten, andra vet redan från början att de vill det. Men påfallande många svarar ja på frågan. Bönens styrka beskriver Elisabeth som en dimension och kraft utanför den sjuka och henne själv, något hon själv tror på och är trygg i. – Jag måste vara sann mot den som är sjuk, säger hon. Att vara sann är något som återkommer flera

Elisabeth har varit med om att människor vill

dela sådant de är ledsna över, som de dragits med i livet, som sår. De har kanske gjort någon illa och inte kunnat reparera det. Det är viktigt att de får berätta det utan att hon slätar över med att ”häng inte upp dig på det. ”. Istället kan Elisabeth bekräfta – människor vill bli tagna på allvar, säger hon, det kan kännas skönt. – Jag får säga att det finns en nåd, att vi har en barmhärtig Gud som kan förlåta. Det är på riktigt, inte något jag hittat på. De kan få börja på nytt och känna frihet. Det kan ge verklig tröst och det är starka stunder när man pratar om det väsentliga och kommer väldigt nära människor. Det kan leda till att Elisabeth för in frågan om bön. Det är inte det första hon tar upp utan bara om mötet utvecklar sig så att det känns naturligt. ”Vill du så ber jag gärna för dig?” kan hon då säga. Hon ser bönen som ett viktigt redskap på sjukhuset. – Jag kommer som en medmänniska med

Korsväg 2|2016

gånger i intervjun med Elisabeth. Att inte låtsas som att döden inte finns och att våga prata om det som en realitet. Den som ska dö vet ofta det långt före det att han eller hon fått beskedet, många känner det på sig. Att i det läget få dela detta och samtala om döden med någon som inte drar till med plattityder som att ”det ordnar sig säkert”. – Istället säger jag att det finns mycket hjälp att få men att det inte alltid går bra i alla fall. Det är viktigt att vi vågar säga ordet ”döden” som många är så rädda för att uttala. Samtidigt är det hela tiden en fråga om ödmjukhet och finkänslighet inför var och en jag möter och att inte rygga för att någon sörjer eller stoppa naturliga reaktioner, som gråt och förtvivlan. Döden ser också olika ut, från plötslig och brutal till efterlängtad och befriande. Även om det handlar mycket om sorg finns

glädjen ändå med. Elisabeth har märkt hur en person som står inför döden ofta förflyttar sina perspektiv och har en förmåga att ta till-

vara de glädjeämnen som finns i vardagen. I det lilla finns det stora och våra relationer är det som är absolut viktigast. – Att besöka sjuka är viktigt och att höra av sig även till en döende på det sätt som den personen orkar med betyder mycket, slår hon fast. Men ibland är arbetet som diakon på sjukhuset förstås väldigt svårt, som när en ung människa mitt i livet hastigt rycks bort. Då kan Elisabeth mötas av ilska och aggression. ”Det finns väl ingen Gud som kan låta sånt här hända?” är frågan som ofta ställs. Elisabeth känner inte att det är en fråga som hon måste besvara. – Jag kanske inte behöver säga så mycket

alls. Det räcker ofta med att jag är där, att jag vågar vara kvar och inte ryggar för situationen. Att jag ser reaktionen och står ut med det. Jag är trygg ändå, min gudstro faller inte för att de anklagar Gud. Även om det finns många tunga situationer kan det ibland bli extra svårt. Hon nämner ett tillfälle där hon fick vara med på en visning. Det var ett tioårigt barn som fick se sin döda pappa som också var väldigt skadad. Det är svårt att veta hur man gör det på ett bra sätt. I akuta situationer som denna har hon som diakon en stödjande roll. – Vi har sett och hört. Det är bra om de anhöriga vill prata efteråt. Vi kan också hjälpa till med det praktiska, kanske lugna ned. De

Korsväg 2|2016

behöver ju inte börja ordna begravningen samma dag, Saker kan få ta sin tid. Ofta är det sjukhuspersonalen som kallar på

sjukhuskyrkan för att de behöver stöd i en svår situation. Elisabeth uttrycker en djup beundran över personalens förmåga att hantera olika situationer. Samtidigt är det svårt för dem att hinna med och ge det mänskliga stödet. Det kan också handla om att vara med och leda ett samtal efter att något speciellt hänt på avdelningen. – Eftersom jag vistas mycket på Jubileumskliniken vet jag hur de har det. Det ska alltid vara tydligt att jag representerar kyrkan och vi kommer bara om vi är önskade. Själv känner sig Elisabeth ofta berörd och tycker att det är helt i sin ordning. Samtidigt måste hon lära sig att tackla sina känslor så att de inte äter upp henne. – Man måste nog ha några sådana tillfällen där sorgen griper tag så hårt att man nästan inte klarar det. Då får man arbeta med sig själv. Det är det viktigt att få handledning och kunna prata igenom vad det var som gjorde att det kändes så. Däremot kan hon tillåta sig att gråta, det är

inte så farligt att visa sig ledsen. Det är skillnad mellan obehärskad gråt och när man gråter bara för att man inte kan låta bli, menar hon. Det kan ibland komma efteråt. Egenreflektionen ute i naturen är den stund då Elisabeth låter sin egen sorg komma, och med den gråten. Sorgen förhindrar inte att hennes egen bild av vad som händer efter döden är ljus. Den har inte förändrats under de 16 åren som sjukhuskyrkans diakon. Hon började redan tidigt i livet fundera över döden och ser det som att

Korsväg 2|2016

vi genom döden kommer in i en annan dimension och får, genom tron på Jesus Kristus, vara där Gud är. – Jag har en bild av en blomma som när det är ett frö i jorden inte fattar att det finns en öppen himmel förrän det kommer upp som en blomma. Jag tror att det är mer annorlunda och fantastiskt än vi kan föreställa oss. De tror jag verkligen och jag vilar i Jesu löften. Text: Katarina S Hallingberg Bild: Kristin Lidell Patientbilderna är arrangerade

Korsväg 2|2016

Krönika | Eleonore Gustafsson

Omsorgen om kroppen

ur bör man som kristen förhålla sig till döden? Det var samtalsämnet vid den skogspromenad jag och min vän gick för snart tio år sedan. Det enda jag minns från samtalet är att min vän hade läst en bok om en teolog som hade fått ett allvarligt sjukdomsbesked. Teologen hade då sagt till en av sina studenter ”nu skall jag visa dig hur en kristen man dör”, alltså en kristen variant av Tisdagarna med Morrie. Tyvärr minns jag varken teologens namn eller bokens titel och jag kan inte fråga för min vän avled hastigt, utan förvarning, några månader senare. Så är det, en del dör fort och andra långsamt, men alla behöver vi lära oss hur man dör kristet. En del av den litteratur som publicerats i äm-

net har förhärligat döden och förminskat det skapelsegivna, det menar i alla fall teologen Allen Verhey i sin bok The Christian Art of Dying – Learning from Jesus. Utifrån sin läsning av Nya Testamentets undervisning om döden har han granskat klassikern Ars Moriendi (konsten att dö) från 1400-talet. Där beskrivs döden som en befrielse från den plågsamma kroppen och som man därför bör välkomna som en älskvärd vän. Men enligt Paulus är döden ingen vän och kroppen inte plågsam. Döden är en besegrad fiende och kroppen är nödvändig för att vi skall kunna leva. När kroppen slutar fungera dör vi, därför krävs det en uppståndelse om det mänskliga livet skall kunna fortsätta. Det kristna hoppet utgörs av tron på kroppens uppståndelse, oavsett förhoppningen om ett okroppsligt mellantillstånd i väntan på Jesu återkomst. Trots detta nämns aldrig denna uppståndelse i Ars Moriendi. Det är inte bara medeltidens uppbyggelselitteratur som fått hoppet om bakfoten, det

Korsväg 2|2016

har även många kristna i vår tid. Inom vården finns det en risk att den döende bara behandlas som en kropp medan hon i kyrkan löper risk att bara bli behandlad som en själ. Därför måste kyrkan slå vakt om det kroppsliga och vården få hjälp med det själsliga. Många i Sverige idag har aldrig sett en död kropp. Som barn bläddrade jag ofta i min estniska mormors fotoalbum. Där fanns en bild från en begravning, kistan var öppen och man kunde se den dödes ansiktsuttryck. Runt kistan stod gråtande kvinnor vars näsdukar också fångats på bild. Min mormors släkt skyggade inte för döden, den förevigades istället på bild. När min sex veckor gamla lillasyster skulle begravas var kistan stängd, som det brukar vara vid svenska begravningar. Men min mormors syster insisterade på att få se kroppen innan den skulle sänkas ned i jorden, därför var det bara att leta upp en skruvmejsel och öppna kistan för att hon skulle få röra vid min systers döda kropp. Annars brukade bara den möjligheten ges dagen före begravningen på den ö i Göteborgs södra skärgård där jag är uppvuxen. De döda brukade forslas från fastlandet till öns gravkapell dagen före begravningen och då gavs möjligheten att ta avsked vid en öppen kista. Denna möjlighet finns egentligen var man än bor i Sverige, men den används i mitt tycke allt för sällan. En människa kan inte tänkas utan hennes

kropp, ändå göms den undan i samband med döden. Varför låter vi inte släkt och vänner få röra vid våra döda? Varför är våra begravningar så okroppsliga? Kanske för att hoppet om kroppens uppståndelse sedan medeltiden konkurrerats ut av tron på en evig själ som kan existera utan kroppen. I boken Ännu bättre beskriver den anglikanska biskopen

måste kyrkan slå vakt om det kroppsliga » Därför och vården få hjälp med det själsliga.

På Jesu tid begravde judarna sina döda genom

att svepa in kroppen i linne, oljor och kryddor, allt för att dämpa lukten av förruttnelse. Kroppen skulle dofta gott då den lades i graven i väntan på uppståndelsen. För judarna var den döde inte en själ som flugit vidare utan en kropp som skulle behandlas med kärlek. Enligt Matteus-, Markus- och Lukasevangeliet blev Jesu döda kropp aldrig smord med olja, bara hans levande kropp några dagar före hans död. Kanske är det därför berättelsen om kvinnan med balsamflaskan fått en sådan tyngd, den avslutas med orden: ”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Mark 14:9) Jesus upphöjer alltid dem som behandlar andras kroppar med kärlek, även de kroppar som snart skall dö eller som redan har dött. Gud har skapat kroppen och helgat den genom

dopet, därför är den värd all vår omsorg, även när den är död. Begravningen är ingen hyllning av den dödes minne, det är ett avsked av kroppen. Man har en begravning för att göra någonting med kroppen, utan kropp blir det

bara en minnesgudstjänst. Ibland saknas det en kropp när vi skall ta avsked, som vid Estoniakatastrofen, men då blir också sorgeprocessen desto svårare. Hur dör man kristet? I somras kom författaren Åsa Molin ut med boken Hemvägen, den svarar delvis på frågan, men då bara i hur man lever kristet i vetskap om döden, inte hur man dör kristet. Jag minns inte vad boken hette som min vän hade läst, kanske var det inte ens en bok utan bara en anekdot från en predikan som han hade hört. Men hursomhelst kommer vi inte ifrån Jesu uppmaning ”följ mig”, den gäller även på dödsbädden. Hur dog Jesus? Han hade en avskedsmåltid med sina vänner, han kände ångest inför döden, han tvangs ta emot hjälp då han inte orkade bära korset och blev därmed en ”börda” för andra och han utbrast ”jag törstar” under sina sista timmar. In i det sista var han en kropp som festade, som kände ångest och som var törstig. Och efter döden fortsatte han att vara kropp. Kyrkan behöver slå vakt om detta föredöme, och hjälpa människor att vara kropp även i mötet med döden. Eleonore Gustafsson

Eleonore Gustafsson är pastor i Evangeliska Frikyrkan, utsänd av Ryttargårdskyrkan och Johanneskyrkan för att plantera en församling i stadsdelen Berga i Linköping.

Bild: Marcus Andrae

Tom Wright hur kyrkan negligerat alla de bibeltexter som handlar om nyskapelse och uppståndelse för att istället tala om själens odödlighet. Samma dag som Judas lovade prästerskapet att förråda Jesus kom en kvinna med en flaska dyrbar balsam som hon hällde över Jesu huvud. Denna skönhetsprodukt var värd en hel årslön, därför var det inte konstigt att lärjungarna blev upprörda över detta slöseri. Men Jesus lugnade dem genom att säga att kvinnan på detta sätt hade förberett hans kropp för begravningen.

Korsväg 2|2016

När döden kommer nära blir det större fokus på livet Strax före födseln av sitt tredje barn fick Marina Kogler ett svårt besked: aggressiv cancer som redan spritt sig. Chocken var stor, framtiden oviss. - Det var som att ha två vågskålar framför sig. I den ena fanns ett nytt liv, i den andra… alla tankar på döden, säger hon.

io år har gått sedan första beskedet. En nioårig resa i gränslandet mellan liv och död. En sensommareftermiddag är det lugnet som härskar i villaträdgården i Varbergs norra utkant. Staden gör sig påmind med buller på avstånd från en byggarbetsplats, där ett nytt köpcenter ska etableras. Marina har nyss hämtat yngsta dottern Moa på skolan, terminen har just börjat. I dag är Moa snart nio år. Och det var för snart nio år sedan Marina fick beskedet ingen vill ha…

Korsväg 2|2016

Marina Kogler är född och uppvuxen i Hyssna. Till Varberg kom hon tillsammans med maken Andreas 2002 efter studier i Linköping, hon till narkossköterska och han till läkare. – Vi ville flytta till någon plats nära Hyssna, och på sjukhuset i Varberg fick vi jobb båda två, säger hon. Närmaste kyrka var Apelvikshöjd, där engagerade de sig, och där döptes barnen. – Vi fick ett hjärta för församlingen, där är mycket folk i spridda åldrar och ett tydligt budskap i gudstjänsterna. Vi känner oss hemma där.

Korsväg 2|2016

För nio år sedan hade Marina och Andreas två barn, Hanna fyra år och Jakob två år gamla. Och så väntade de sitt tredje. En tid före den väntade förlossningen kände hon något i bröstet. – Jag trodde att jag hade fått mjölkstockning, men det var en stor aggressiv tumör i bröstet, inte den snälla sorten, och det hade spritt sig till lymfan i armhålan. – Det var som att ha två vågskålar framför sig. I den ena fanns ett nytt liv, i den andra… alla tankar på döden. Jag tänkte att jag kanske inte skulle få se barnen börja skolan, just skolstarten hängde jag upp mig på… Jag ville väldigt gärna vara med men tänkte att aggressiv cancer… Nej. Jag tänkte också på min begravning, och i den akuta fasen målade jag upp bilder av den för mitt inre. Men den fasen var väldigt kort, ganska snart började jag strukturera om i mitt liv. Läkarna var mer positiva, medicineringen tog

sin början och Marina svarade bra på den,

Korsväg 2|2016

men som många som får behandling mot cancer, så tappade hon allt sitt hår. – Jag fick också mycket god hjälp av min familj, av min församling. Och av Gud. När jag läser mina anteckningar från den tiden, ser jag att Gud varit med mig i stora och små saker, mina frågor kunde vändas till frid, håglösheten till en vilja att kämpa. Det hade jag aldrig klarat själv. I Apelvikshöjd hade man börjat med förbönsgudstjänster, och där bad man för Marina. – Även om jag inte orkade gå dit alla gånger, så visste jag att de bad för mig där, och det har känts väldigt bra. Behandlingen mot den akuta cancern var

lyckosam, men – den kom tillbaka 2010. – Jag har metastaser på halsen, de hålls i schack med mediciner, antikroppar som blockerar tumörernas tillväxt. Jag har inga biverkningar, det fungerar bra. Jag lever med det. Eventuellt kan tumörcellerna bli resistenta mot dessa mediciner, men jag kan inte leva

Jag tror att det varit en styrka hos mig att inte leva som ”sjuk”. Det har hjälpt till att avdramatisera cancern.

som att det ska bli så, det är något jag får ta då. På höger arm har hon ett stödförband för att hindra lymfödem. Det är inget stort hinder, menar hon. – Jag kan leva ett normalt liv och jobba som vanligt. Bara på en punkt har hon fått ändra på sina rutiner på jobbet som narkossköterska: – När det är andra unga kvinnor som ska opereras för bröstcancer, då behöver jag inte vara med.

Du sa att du tänkte på din egen begravning. Vad var det du tänkte då? – Jag ville inte att människor skulle vara ledsna. Som kristen vill jag ju att det ska vara en känsla av frid över den. Jag är inte rädd för döden, även om det är ledsamt att tänka på dem som blir kvar. Det är väl för mycket begärt att människor inte ska få vara ledsna, jag är ju själv ledsen när jag går på begravningar. Men jag vill inte ha några ledsna psalmer utan mera lovsånger, de som lyfter. Så glatt som det går… – Jag har min tro och tvivlar inte på att Gud finns, även om jag många gånger tyckt att han inte svarat på mina böner. Att tro är för mig som en sinuskurva, det finns toppar och det finns dalar. Men jag har försökt kasta allt på Jesus och tänkt att det måste hålla. Det är kanske lätt att säga, men jag trodde inte själv att ett under kunde ske. Men på ett sätt är det ju ett under att jag sitter här nio år senare.

Dina barn var små när du fick din diagnos. Kunde ni prata med dem? – Ja, vi har alltid pratat öppet och rakt. Hanna, som då var fyra år, skrek och grät, men det var som att hon skrek det ur sig då… Vi har också bett med barnen att det ska gå bra, och jag vet att de ber för mig. Det är något som kommit från dem själva. – Barnen är väldigt raka i sina frågor, som ”varför har du inget hår?”, och då har vi kunnat reda ut frågorna. – Och jag lever ju inte som att jag är sjuk. Jag tror att det varit en styrka hos mig att inte leva som ”sjuk”. Det har hjälpt till att avdramatisera cancern. Marina har inte varit så intresserad av andras

sjukdomshistorier, på nätet finns det många sådana. – Nej, jag har inte läst på. Det är lätt att man bara ser dem som det gått dåligt för, och det känner jag inte igen mig i, jag identifierar mig inte med de sjuka. Så det är ett råd till dem som blivit sjuka: läs inte för mycket! Hur tänker du kring livet efter döden? – Jag är förvissad om att det finns en himmel och att jag får träffa Gud där. Om jag kommer dit… Det har jag ingen aning om, men jag måste ju tro det, Gud har ju lovat oss det. Det är en väldigt stor tröst. Korsväg 2|2016

– Det hade varit fruktansvärt om jag inte trodde det, och jag önskar att alla kunde känna den förvissningen. Det gör ju att man måste försöka tänka på hur man lever, men inte se det som ett hot, Gud straffar inte. Jesus har varit människa, han vet precis hur det är att vänta på hemska saker, det tycker jag är så tröstefullt. Ofta har hon under sin resa mött tecken på

Guds närvaro, ibland i till synes mycket triviala ting. – En gång när jag satt i väntrummet på röntgen, där de skulle se om något var kvar av tumören, var jag väldigt nervös och försökte läsa Bibeln och bad om att få känna frid, men någon frid fick jag inte. Så satt jag och tittade ned på mina skor, såg att det i mönstret på ovanlädret fanns utstansat tolv små hål och ett stort. Jag tänkte att det stora hålet var Jesus och de tolv små lärjungarna. Jesus var längst nere under mig i skiten, och han bär mig just nu. Då fick jag frid. Hur rör sig dina tankar kring sjukdom och död i dag?

– När jag fått återfall tänker jag förstås att jag ska njuta mer av barn och familj. Och jag tänker: Gud, nu är det skarpt läge, nu behöver jag dig. Och då har jag fått de tydligaste tecknen. Man borde bli mycket bättre på det när allt flyter på, och det är min största utmaning personligen. Tillbaka i vardagen tänker jag inte så, det är lätt att man tappar bort Gud i vardagens brus. Jag tror att vi då lever som alla andra småbarnsföräldrar. – Men jag värdesätter verkligen min församling, och jag vill ge tillbaka när andra behöver stöd. Jag önskar att fler skulle komma till tro. Själv har hon varit ledare i Alpha-kurser, något som varit viktigt för henne. – Det känns viktigt att göra vad man kan för att sprida Guds kärlek, utan den är livet fattigt… Beskriv med tre ord din resa i gränslandet mellan liv och död? – Bön, det är A och O. Glädje, över att det gått så bra, hittills. Guds ledning, den har varit så tydlig. Text & bilder: Lasse Bengtsson

Martina Kogler hemma i köket i Varberg med barnen Jakob, 11 år, och Moa, 9 år.

Korsväg 2|2016

"Det är de levande vi arbetar med" För begravningsentreprenören Peter Blixt gäller det att ha full koll på de anhörigas förväntningar. Att de kan se väldigt olika ut fick han erfara under en studieresa till Italien. 32

Korsväg 2|2016

eter driver Blixt begravningsbyrå i Uddevalla, Vänersborg, Trollhättan och Lilla Edet och har de senaste åren gjort ett antal resor med sina kollegor, bl a till Neapel och Rom. Han tycker det är intressant att studera hur andra tacklar sitt jobb, vad man tycker är viktigt och vad som går att förbättra hemma. Men sedvänjan från Rom vill han inte ta med sig hem till arbetet hemma… – Vi brukar bo hos Birigittasystrarna i Rom, berättar han över en kopp kaffe i kontoret, som ligger granne med residenset i centrala Vänersborg. Gästhemmet är så fint, lite spartanskt enkelt, men jordnära och vänligt. Vi vill studera begravningsbyråer, kyrkor, kyrkogårdar och då är Birgittasystrarnas kloster vid Piazza Farnese i hjärtat av Rom en idealisk plats att bo på. Våra resor arrangeras av Luca Cesarini, präst i Öxabäck och barnfödd i Italien.

Korsväg 2|2016

– Vi fick besöka en ny kyrkogård i Rom. Det har blivit svårt med jordbegravningar, eftersom det är ont om mark i Rom. Kremation är inte vanligt, men kan förekomma. Platsproblemet har man löst genom att upp-

låta en gravplats, som man får hyra i 10-15 år. Sen gräver man upp kroppen, lägger benen i en liten plåtlåda och så får någon annan köpa gravplatsen! Vid gravöppningen ska man se om kroppen, benen har kristalliserats. Man bjuder in anhöriga till den här gravöppningen. Det är lugnt och stilla i Peters kontor, semestertider. Även om begravningsbyrån aldrig har semesterstängt. Så berättar Peter den märkliga historien: – De anhöriga står runt graven på kyrkogården. Kyrkogårdsarbetaren gräver först upp graven, sen hoppar han ner och börjar ta

isär kistan. Allt det här sker helt öppet, så vem som helst kan gå förbi och se vad som händer. – Så tar han bort trälocket som ju är ruttet, multnat och så skottar han undan mer jord och kommer ner till kroppen. Han känner på kroppen om den är så kristalliserad att han kan bryta isär benen. Hade de inte kunnat göra det, fylls graven åter igen. – Där ligger då skelettet av en kvinna, i sin förmultnade klänning och med pärlhalsband runt kraniet. Och han lyfter kraniet, drar med handen över det och sveper bort det som finns kvar av håret. Så tar han benen, knäcker dem och stoppar dem i en liten plåtlåda, kanske en halv gånger en halv meter. Under hela denna ceremoni är anhöriga med och tar bilder. – För de anhöriga var detta säkert en värdig ceremoni, men för oss som aldrig sett en gravöppning, som aldrig sett en kropp vara kristalliserad, för oss blev det en makaber upplevelse. Det kändes som gravskändning. – Den här graven var en av många i en lång rad gravar, som de grävde upp, en efter en. Varje låda fick ett nummer och så ställde man dem alla på en lastbil, där de stod huller om buller. Sen kördes lådorna till en annan byggnad på kyrkogården med fack i väggen. Plats i sådana fack får man också köpa. – Märkligt, först åker man med en kista i en begravningsbil som kanske kostar någon miljon och sen läggs plåtlådorna bara huller om buller på en lastbil. – När alla gravar i längan var öppnade, fylldes de igen med jord och gravplatserna såldes

på nytt. En stor inkomstkälla för Roms kommun, som äger marken. Det märks på Peter att upplevelsen verkligen har stannat kvar i minnet. Men han minns också studieresan till Neapel där de besökte Fontanellikyrkogården, en grotta under jord med hundratusentals dödskallar. Dödskallarna låg där med tända ljus runtomkring. – Där kunde man går runt och filosofera och meditera, berättar Peter, men man kunde också adoptera en dödskalle. Man betalade en summa pengar, tände ett ljus och på natten skulle man sedan drömma om att få ett nummer man kunde ha på sin lottorad. Det var väldigt populärt med Lotto, fick vi berättat för oss. – Hela upplevelsen blev ju väldigt konstig för oss. Peter berättar vidare om en liten begrav-

ningsbyrå i Neapel. Kontoret var bara tio kvadratmeter stort och ägaren står i dörröppningen, prydligt klädd i kritstrecksrandigt och röker cigarr. Telefonen ringer, han får ett nytt dödsfall och skickar iväg en arbetare med lite pengar på en moped. Han åker till kyrkogården och till kyrkogårdsförvaltningen, han åker till huset där den avlidna bodde och sätter upp stencilerade intyg och så sker begravningen dagen efter. – Hur snabbt och enkelt som helst. Bredvid hans kontor låg sedan ytterligare kanske tio begravningsbyråer efter varandra längs gatan. Och alla konkurrerade med varandra om kunderna. Korsväg 2|2016

– Vi blev erbjudna att titta på deras lager, men vi tänkte i vårt stilla sinne att det är väl inte så märkvärdigt. Men ack, vad vi tog miste, han hade en uppsättning helt fantastiska bilar, bilar för säkert tio miljoner. Stora omgjorda Bentleybilar; jag har aldrig sett så imponerande hantverk som de bilarna. Och kistorna, den ena mer påkostad än den andra. Det märktes verkligen att det här är en lukrativ bransch i Italien. – Ju finare bil du kan komma och hämta mamma eller pappa i, ju mer kan du imponera på andra. Det är väldigt mycket prestige i att ha en fin gravplats, man kostar på begravningen. En del köper till och med ett så kallat kolumbarium, ett gravvalv med nischer avsett för förvaring av gravurnor. Det kan kosta flera miljoner och sen får de använda det i tio, kanske tjugo år. – Hela branschen var så fylld av business – så jag längtade hem! Peter berättar om begravningsbranschen

i Sverige. De flesta byråer är väldigt små enheter, som trots det försöker ha en hög servicegrad, jour dygnet runt, året runt. Därför har många små byråer köpts upp av större. Är man fler som kan turas om med den ständiga jouren är det lättare att orka. Som med det mesta övrigt i samhället har mycket förändrats. Tidigare var begravningen väldigt traditionell, man vill hålla sig inom ramarna. Men idag är det stor skillnad. Den avlidne är i fokus på ett helt annat sätt. Musiken präglas av den avlidnas musiksmak, gillade hon att äta tacos så blir det tacos istället för smörgåstårta vid begravningskaffet. Det är mycket friare, mer personligt. – Idag är ju ofta familjekonstellationerna annorlunda. Det kan innebära mycket frågor kring juridik, annorlunda möten.

Korsväg 2|2016

Betyder det att det blir mer jobb för er? – Ja, mycket mer jobb, men det blir roligare, mer stimulerande. Nu blir vi en del av arrangemanget. Förut hade vi en given ram, men nu sitter vi tillsammans med de anhöriga och försöker hjälpa dem att göra det som de vill ha det. På byrån i Vänersborg finns fem anställda, som hanterar 250-270 begravning om året, mer än fem i veckan! Då är det viktigt att det finns bra rutiner, utan att begravningarna blir som på löpande band. För att verksamheten ska kunna fungera är det viktigt att i princip alla på byrån kan allt arbete kring begravningen. Familjen får samma person att samarbeta med hela tiden. På så sätt blir både familjen och personalen tryggare med att allt kommer att göras som man har bestämt. Mycket av arbetet handlar om rutiner, kontroller, säkerhet. Ingenting får ju gå fel, vare sig det handlar om annonser, tider, musiker, programblad, blommor, namn, catering till minnesstunden, allergier. Allt måste stämma, man kollar och dubbelkollar. För blir en människa besviken glömmer hon aldrig det. – Jag tycker också det är viktigt med vårt samarbete, framhåller Peter. Vi har morgonmöten, så alla ska kunna berätta om en svår situation som är jobbig. Det kan vara små barn som dör, självmord, trasiga familjeförhållanden, ensamma människor, mycket skuld. Då är det skönt att ha arbetskamrater att prata med som verkligen förstår. Det var Peter Blixt pappa som startade företa-

get, från början ett litet enmansföretag. När Peter var 16 år bröt han nacken i en ishockeymatch, blev totalförlamad och hamnade på sjukhus i Borås! Så småningom läkte nervtrådarna ihop och Peter fick komma hem. Två år senare dog pappan i ett slaganfall. Varken Pe-

ter eller hans mamma kunde egentligen inte tillräckligt mycket för att ta över verksamheten, men började ändå. – Då tänkte jag mycket på det fina omhändertagandet jag varit med om i Borås, hur de mötte mig där. Känslan jag hade av att vara helt hjälplös. Jag minns att de körde runt mig i sängen med specialglasögon så jag fick se var jag var. Personalen tog hem mig till alla högtider och det är sådant jag inte glömmer. – Men framförallt, jag fick förmånen att bli någorlunda frisk igen, så jag kunde börja jobba. Peter berättar att han inte är helt återställd,

något man inte uppfattar vid ett första möte. I halva kroppen har han ingen riktig känsel, men det är inget som märks. Han berättar leende att han kan köra båt, han kan fiska hummer. Och så kan han spela golf när han hinner. Jag häpnar över svaret, att någon som varit totalförlamad kan spela golf med alla dess vridningsmoment. Och inte nog med det, han har 8,6 i hcp! För att ta bilder ska vi åka ut till den stora kyr-

kogården i Vänersborg. Jag ber att få åka med i begravningsbilen för att se om människor reagerar på bilen när vi åker förbi. De flesta tittar inte upp, det är bara några barn som verkar undra vad det är för en bil som kommer rullande. Men Peter berättar att han, i sin ungdom, var med om äldre herrar som tog av sig hatten i vördnad, när bilen rullade förbi. Det händer inte längre. Men också i Sverige kan begravningsbilen vara betydelsefull. Peter berättar om när han blev uppringd av den avlidne Peter Wallen-

bergs dotter Andrea Gandet. – Hon frågade om det var möjligt att vi kunde hjälpa till med den sista resan för Peter Wallenberg. Familjen tyckte att det var viktigt att han skulle få åka i det han brann för – Saab. Den avlidne Peter Wallenbergs far Marcus var med och bildade Saab. Även Peter Wallenberg var starkt engagerad i bolaget under 80- och 90-talen och körde alltid Saab av senaste modell. Bilen finns bara i ett enda exemplar. Den beställdes av Peter Blixt år 2009, precis när Saab Automobile hade som störst problem. Liksom Peter Wallenberg klappade Peter Blixts hjärta starkt för bilbolaget i Trollhättan. – Jag tänkte att jag kan väl bidra till något positivt och hjälpa till för att få Saab att överleva. Så han beställde en Saab-begravningsbil. En

bil som blev ett riktigt specialbygge. En bil som nu kördes 85 mil för att landets finansfurste Peter Wallenberg skulle få åka sitt älskade bilmärke Saab till sista vilan. En historia om två mäns starka känslor för Saab. När vi går runt i stillheten på kyrkogården och tittar på nya, moderna gravstenar och gamla traditionella, frågar jag Peter vad han tycker om sitt arbete i dödens närhet. – Det är ett fantastiskt arbete, konstaterar han. Det är ju de levande vi arbetar med, vi vill göra det bra för dem. Vi känner alla att vi är värdefulla och det ger oss styrka! Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson Korsväg 2|2016

Krönika | Owe Wikström

Att vara sedd av den Helige

- höstsamtal utanför Cafe Fågelsången

ag fattar inte hur du kan tro på Gud?, säger mig en vän. Vi sitter på ett kafé i den kvardröjande sensommarvärmen. Naturen har mognat. Svanarna glider omkring i dammen fylld med röda höstlöv. Han lägger ifrån sig tidningen och fortsätter: ”För mig är det helt obegripligt att tro att det skulle finnas en himmelsk gestalt någonstans som dessutom aktivt bryr sig om oss människor. Det är klart, visst jag förstår att människor alltid har skapat sig gudar, tomtar, andar, skyddsfigurer, Marior, Jesus och Buddha och sådant. Människan tycks behöva något att ty sig till. Men att tro att det utanför denna tillvaro skulle finnas någon? Nej, du får ursäkta, käre vän. Jag tror att det enda vi har är varandra. Resten är fromma fantasier, nödvändiga illusioner – men trots allt livslögner”. Han häller i mer svart kaffe. Jag sa väl ungefär så här: Det är så lätt att vi kristna tonar ned trons mest centrala innehåll – talet om en levande Gud – för att i stället tala om andliga känslor, meningen med livet, nyttan av riter eller att vi bör ”ta tag i vår andlighet" – vad den nu skulle bestå av?

Korsväg 2|2016

Kristen tro är vare sig trevlig eller oförarglig. Däremot talar den om något som är Helt Annorlunda, utmanar vår egen grandiositet. En seende Gud – aktiv i sin skenbara frånvaro. Den tanken punkterar förvisso föreställningen att människan skulle vara tillvarons centrum. Men respekten för och vördnaden inför just detta mysterium är en del av kristen tro. Om en predikant i all välmening säger något bokstavstroget naivt om att livet är som en påse som måste fyllas eller att Jesus är som stranden, gruset eller gräset, så lämnar folk lokalen. Sannolikt gör de rätt i det. Guds helighet är stram, inte naiv, sanningen provocerar. Ett annat sätt att tala om Gud är att ”han” finns långt utanför eller innanför vår egen realitet. Ordet Gud refererar inte bara till ett språkspel, en symbol för gemenskap eller en trygg tankefigur som människan lutar sig mot när hon är rädd för döden. Gud är en person med autonomi och ömhet som utifrån öppnat ett hål på den instängdhetens kupa som människan ibland erfar. Kyrkorna talar om Uppenbarelsen, dvs att Gud har valt ett

» Den kristna traditionen är enig: Gud lär man inte känna genom tankeförsök.

sätt att göra sig känd i en historisk period och en avgränsad gestalt. Det är alltså inte små anspråk Jesus har när han säger ”Jag är världens ljus, jag är sanningen, jag är livet”. Det är inte underligt att man sa om honom att han var psykiskt rubbad, det är inte konstigt att man slog ihjäl honom. Samtidigt är det detta Jesu påstående om sig själv som är den dåraktiga visdom som kyrkan vilar på. ”Tja, det där går ju alltid att säga”säger min vän. ”Men jag är inte en sån där underdånig typ som tror på vad som helst bara för att det står i en bok!” Men, den kristna traditionen är enig: Gud lär man inte känna genom tankeförsök. Då lär man möjligen känna sina egna fantasier, vilka ibland kan vara intressanta. Men levande Gud upptäcks genom Kristi efterföljelse. Han sa ju en gång: ”Den som vill göra min vilja han skall förstå”. Forskaren i mig skulle tala om hypotetisk metod – man prövar ett anspråk: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Den teoretiska frågan – om Gud finns – besvaras genom att hänvisa till ett praktiskt krav: godheten – ju mer ni glömmer er själva ju mer finner ni er själva – men också Gud. Min vän rör runt i kaffekoppen och säger att han inte fattar. ”Har du inga liknelser?” Och jag drar en: ”Titta pappa, titta pappa, titta pappa!!” Och lojt vänder sig den vuxne om och ser för tjugoåttonde gången på den parvel som gör en konst på mattan,

som går på lina på soffkanten eller som just lärt sig jonglera med två bollar. Det är nästan som om gåendet på linan eller jongleringen inte riktigt räknades om man inte såg på sin avkomma och sa: ”bra”, ”fint” eller ”kul”. Barnen kommer hem med drösar av teckningar och vill att vi skall se, och visst ser vi. Men efter ett kort ögonkast ser vi ned i tidningen igen. Dessa hoptejpade och bemålade toalettrullar – som skall föreställa troll – ignorerar vi. Barnens med möda och stort besvär konstruerade dagisarbeten hamnar efter några timmar på vinden eller längst ned i en garderob. I bästa fall blir de uppklistrade bredvid pappas dator på jobbet eller hänger på kylskåpet. Många barns dilemma är att ingen på djupet lägger märke till dem. Kanske kompisarna ser – eller fröken. Men mamma har lite tid och pappa läser tidningen. I grunden handlar det om ett basalt behov – starkt som behovet av vatten, föda eller sömn – att vara sedd, bekräftad, tagen på allvar. Den önskan kvarstår genom hela livet. Det är som om vi inte riktigt finns om ingen ser oss. Så går åren och det börjar dra från döden. Alla känner ibland en dov ensamhet. När barn växt ur boet, när någon i vår närhet rycks undan eller när vi själva tvingas ut i tillvarons utmarker; känslan av utslängdhet. Vi längtar då efter att universum inte vore kallt och likgiltigt, att stjärnhimlen inte ignorerar oss, att någon funnes som med ömhet skulle betrakta vår irrande framfart. Visst, ibland för vi Korsväg 2|2016

nen dricker ur en Annan källa, förvissad om att hon är sedd av den Helige som ser, orkar och bär allt. Det hebreiska ordet för källa, Ayiun, betyder både källa och blick. Kristustron hävdar med envis tillförsikt att tillvaron inte är slumpartad. Människan är inte utslängd i en ekande tomhet. Det finns en intention. Gud är inte lik den ointresserade föräldern som slänger en flyktig blick på våra misslyckade liv och sedan tittar bort. Han ser, bekräftar och leder den människa som söker honom. Senhöstens natur står stillsam fram-

för oss i all sin skönhet. Svanar och änder kastar sig över de bitar av gammal limpa som barn kastar i dammen. Vi betalar kaffet och går därifrån, konfunderade, båda två. Ingen konsensus – men vem har sagt att man alltid måste komma överens?

Owe Wikström är professor i religionspsykologi vid Teologiska fakulteten, Uppsala universitet; författare, präst och psykoterapeut.

Korsväg 2|2016

Bild: Marcus Andrae

långa resonemang på kvällarna, läser andliga böcker, övar yoga och lyssnar på Brahms. Ändå: tomheten. Om någon, i all välmening, skulle tala vackra ord om Jesu underbara kärlek, komma med fromma utredningar kryper det i kroppen. Ord som kors, försoning, tro, frid, mässan eller evighet verkar inte ha med ens egen längtan att göra. Inför avskedet från livet kan det vara klokt att betänka att man är sedd snarare än behöver förstå. Vi kan ställa bibelns Hagar gentemot Narcissos. Hagar var den ensamstående svikna mamman som drevs ut i öknen. Denna kvinna blir den första personen i Bibeln som ger namn på Gud. Hon säger enkelt: ”Du är Seendets Gud och jag visste det inte”. Och hon säger det invid en källa. Också Narcissos speglade sig i en källa, men han såg bara sig själv, blev förälskat i sin egen spegelbild och drunknade. Den ensamma Hagar i ök-

Bilden av begravningsplatsen Hur vi väljer att minnas våra döda kanske säger mer om oss själva än om dem vi sörjer. Fotografen Kristin Lidell visar upp en mångfald av uttryck från Göteborgs kyrkogårdar.

Korsväg 2|2016

KorsvĂ¤g 2|2016

Bild: Corinne Dufka

Rwanda drabbades av den obegripliga dĂśden

Om döden kommer som en löpeld, som sprider sig från by till by. Om du ser dina barn klubbas ihjäl av din granne. Om du ser dina föräldrar huggas ner med machete. Om detta händer, kan du någonsin sluta sörja, bli hel igen?

ör att få svar på mina frågor träffar jag Gunilla Krantz, professor i folkhälsovetenskap vid Göteborgs universitet. Vi sitter i hennes vackra sekelskifteshus på Lyckorna och hon berättar om det ofattbara folkmordet i Rwanda. Rwanda är ett litet land, till ytan stort som Småland. Det är starkt kuperat, höga berg och djupa dalgångar och oändligt vackert. Här bor 12 miljoner människor som försörjer sig på det som jorden ger. 1994 var det ett utfattigt land och man levde av småskaligt jordbruk. Varje familj hade en liten markplätt att odla på som gav den huvudsakliga födan. Huvuddelen av befolkningen är kristen. – Under tre fasansfulla månader 1994 dödas 800 000 människor, kanske en miljon. En tiondel av befolkningen! Det är en veritabel slakt. Dessutom flyr två miljoner människor under den här perioden, framförallt till grannländerna. Eftersom släkten, familjen håller ihop på ett helt annat sätt än här hos oss betyder det att alla blir berörda. Gunilla är läkare i sin grundprofession och har

arbetat med folkhälsofrågor och globalhälsofrågor i nästan hela sitt liv. Hennes forskning startade i Lilla Edet där hon som allmänläkare började fundera kring varför kvinnor är mer långtidssjukskrivna än män. Till vårdcentralen kom kvinnor med en blandning av

Korsväg 2|2016

fysiska och psykiska symptom som gjorde att de inte klarade av att arbeta. Det var trötthet, svårigheter att få livets vardagspussel att gå ihop, smärta i nacke och axlar, sömnsvårigheter. Gunilla fann att de olika symptomen inte gick att sätta en ensidig diagnos på. Ofta handlade det om stressfaktorer som hade att göra både med sådant man hade upplevt som barn och nuvarande levnadsförhållanden, kanske dålig arbetssituation eller hot om arbetslöshet, monotona, tråkiga arbeten, uppslitande relationer, kanske med våld… – Svaret fanns ofta i kvinnornas bristande känsla av sammanhang. De var ofta utsatta för förändringar i jobbet de inte själva rådde över eller hade insikt i. Det var tider när mantrat var att vi alla skulle vara förändringsbenägna, om vi skulle ha en chans på arbetsmarknaden. – Vi tog hjälp av Aaron Antonovskys forskning, som visade att ju mer insikt man hade och ju mer involverad man själv blev i sin arbetssituation, desto lättare blev det att hantera motgångar. Antonovskys forskning handlade om kvinnor som överlevt koncentrationslägren och deras skiftande psykiska hälsa. Men kan man dra paralleller till Rwanda? När man nu ser människors olika förmåga att hantera detta trauma?

– Ja, faktiskt. Även om det också handlar om olika faktorer baserade på levnadsvillkor som inkomst, utbildning och annat. De som reflekterar över vad som skedde, även om det är obegripligt, inser att de inte kan dränka sig i sorgen. Känslan av att det fanns en anledning till att just jag överlevde och jag måste göra något bra av det. Detta handlar om känsla av sammanhang. Och den känslan kan man väcka hos människor, men det behövs hjälp. Berätta om forskningen i Rwanda? – Vi har bett folk komma ihåg, vi har gjort en sk retrospektiv undersökning. Vi gjorde våra intervjuer 2011 och bad dem tänka tillbaka. Vad hände under folkmordet för dig? – Svaren handlade om allt ifrån hemskheter

som att se mina närmaste bli dödade framför mina ögon. Eller att vara tvungna att fly på grund av hot från grannarna. Eller se sina barn släpas bort av milisen. Mord, sexuella övergrepp. Med machete, med påkar eller med händerna inför ögonen på anförvanter. Kvinnor våldtogs inför sina män. Barn, både flickor och pojkar våldtogs inför ögonen på sina föräldrar. Ett fruktansvärt trauma. – Vi undersökte en ung grupp, 20-35 år, så de yngsta i vår undersökningen vara bara tre år när det hände. Vad kan treåringar minnas? Men när vi intervjuade dem berättar de samma historia som de äldre. De berättar vad andra har berättat för dem. – Det trauma som föräldrarna varit med om är så starkt, så de pratar om det år ut och år Korsväg 2|2016

» Detlättarejag attsett,pratahörtom,ochdenförståttär merär attöppen.sorgen är in. De små barnen lever med berättelsen och tror att de själva har varit med om den. Sen blir också det ett trauma, att växa upp med föräldrar som lever med denna ångest. I studien intervjuade man 921 människor, ungefär hälften män, hälften kvinnor. Både förövare och offer, men mestadels offer. Urvalet var slumpmässigt utifrån register. Från början var inte tanken att titta på effekterna av folkmordet, utan att se vad man upplever av våld idag, av våld i nära relationer. Det har gjorts studier om psykisk ohälsa sen folkmordet – efter 1 år, efter 3 år, 5 år och efter tio år. – Så vi beslöt att vi ville göra en uppföljning efter 17 år. Vad är de långsiktiga effekterna av en sådan här otroligt traumatisk upplevelse. Forskarteamet bestod av svenska och rwan-

diska forskare tillsammans. Göteborgs Universitet samarbetade med University of Rwanda och Umeå Universitet. Under resans gång har så också två rwandier doktorerat. – När vi fick pengar från Vetenskapsrådet för att göra studierna bestämde vi oss för att ta in rwandiska doktorander. Det skulle vara det bästa sättet att ge något vettigt tillbaka. Vi kan inte som utlänningar komma in i ett annat land och arbeta utan att ha väldigt nära, goda och förtroendefulla relationer med den enhet vi ska samarbeta med. – Jag sa att jag var beredd att handleda två doktorander på ämnen kring folkhälsa, som blev registrerade på Göteborgs Universitet. Båda har nu disputerat efter drygt fyra år. Och det känns stort! Om du ska försöka generalisera, vad är folkmordets effekter på folkhälsan? – Det är ett enormt trauma och effekterna kvarstår ännu. När vi undersöker psykisk

Korsväg 2|2016

ohälsa, så finns alltid en mängd, samverkande orsaker. När vi försöker skala bort allt det andra, (det kan man göra med statistiska verktyg), så ser vi att folkmordet fortfarande har en stor inverkan på människors psykiska hälsa. – Folkmordet lever i varje människas sinne. Den nuvarande presidenten Paul Kagame har vidtagit en massa åtgärder för att på ett sätt sudda ut spåren av folkmordet och på ett annat sätt bevara minnet av det. Det blir lite paradoxalt, men så är det. – Han ritade om Rwandas karta för att folk inte skulle komma ihåg ortsnamn, provinser. Han gjorde istället fyra olika provinser och kallar dem syd, nord, väst och öst. Han har ändrat namn på de stora städerna för att på något sätt sudda ut händelserna. Många tycker ju att detta är bisarrt och kallar ställena för sina gamla namn. – Men framförallt säger han att vi har inget som heter hutu och tutsi här, vi är alla rwandier.

Sen har man infört bydomstolar som påminner om Sydafrikas försoningsdomstolar. Man dömer och den dömde måste be om ursäkt. Det finns studier som visar att de som utförde våldsdåden mår ännu sämre än offren och deras psykiska hälsa är minst lika dålig idag.

Många av förövarna flydde hals över huvud till

grannländerna när Rwandas patriotiska front lyckades störta regeringen 1994. – Men nu har de successivt börjat komma tillbaka till sina byar och det sätter skräck och fasa i hela byn. Man ser att mannen som tog död på halva min familj, kanske alla mina barn nu är tillbaka. Och det blir ett fullständigt kaos i byn. Det leder ibland till nya våldsdåd, till hat och svårigheter, tills man uppmärksammar det och försöker ta tag i det. – Det finns idag många frivilligorganisationer som jobbar med försoningsarbetet och med att inlemma människorna som vill komma tillbaka. Ser man på döden på ett annat sätt än i Sverige? – Ja, helt klart. Men inte på grund av folk-

mordet utan på grund av att död är en vardagshändelse. I ett låginkomstland, rent generellt, så är spädbarnsdödligheten väldigt, väldigt mycket högre än här, liksom mödradödligheten. Sjukdomar som malaria, hiv och tbc dödar också många. – Man tacklar döden på ett mycket mer naturligt sätt än vi gör. Människor förväntar sig inte att alla ska bli vuxna, så man föder många barn för man vet att några kommer att dö tidigt. Men nu ändrar detta sig väldigt raskt i Afrika. Här finns fortfarande familjer med 6-8 barn, det finns inte någon annanstans i världen, men det avtar snabbt allteftersom ekonomin förbättras. Medellivslängden i Rwanda ligger nu över 60 år och det är väldigt bra. I en del andra länder i Afrika är den bara 50 år, t om 45 i vissa länder. Konsekvensen blir inte brist på gamla, det finns människor som är över 80 år. Det här handlar om hög spädbarns- och mödradödlighet. Vågar du dig på att spekulera om sorg? Är sorgen annorlunda om döden är vanligare? – Det blir spekulationer från min sida eftersom jag inte är rwandier. Men det jag sett, hört och förstått är att sorgen är lättare att prata om, den är mer öppen. Alla människor är deltagande, närmar sig den som råkat ut för att t ex ett barn har dött. Det är inget man är rädd för, man vet hur det känns att drabbas. Gunilla har en bra bakgrund för att fundera över de här frågorna. Redan som liten var Afrika ganska påtagligt, eftersom hennes pappa under långa perioder arbetade för olika Korsväg 2|2016

Korsväg 2|2016

FN-organ i Afrika. Gunilla själv har arbetat med olika folkhälsoprojekt i bl a Uganda, Vietnam, Pakistan och Rwanda och handlett både svenska och utländska doktorander. En stor del av hennes forskning har handlat om våld i nära relationer och om våld mot kvinnor. Trots de svåra och tunga ämnena berättar Gu-

nilla med värme och kärlek om Rwanda och om de andra länderna hon jobbat med. Hon berättar om kvinnorna som måste slita på bergssluttningarna, på sina terrasserade lotter, i avsaknad av alla moderna redskap. – Så lätt det skulle vara att förenkla jordbruksarbetet för kvinnorna! Obegripligt att det inte händer mer! Tänk bara vad en lättrullad skottkärra skulle innebära! Gunilla berättar också att Rwanda är det renaste land hon sett. När man kommer till flygplatsen i Kigali får man vänligt, men bestämt lämna ifrån sig eventuella plastpåsar och får istället en tygpåse. I Rwanda ligger inte, som i grannlandet Kenya, plastpåsar i drivor i vägrenarna och i högar i städerna där råttorna frodas. Det här en medveten handling från regeringens sida. Likaså att på den tredje lördagen i varje månad går alla ut och städar i sitt eget landskap. Detta gäller alla, från högsta polischef till enklaste bonde. – Detta har faktiskt med folkmordet att göra. Många kvinnor, som blivit änkor har fått arbete genom städningskampanjerna. Det minskar ju också sjukdomar, det är ett gott initiativ. Men om vi går tillbaka till grundfrågan: om du är vittne till ett folkmord, kan du någonsin sluta sörja, bli hel igen? Presidenten har ju vidtagit många åtgärder – som att vilja ta bort begreppen hutus och tutsis och att göra om geografin. Men han har också instiftat den 6 april som den stora minnesdagen. Det var den 6 april 1994 som den tidigare hutupresidenten blev nedskjuten i sitt flygplan och som blev startskottet för folkmordet. Denna dag hålls helig, då är man ledig och det hålls minneshögtider över hela landet.

– Först var det en dag, så blev det en vecka och nu kan man inte ordna något under april månad, för då minns man sina anhöriga. Detta blir ett sätt att dra fram traumat igen, det är som att pilla på en sårskorpa. Kan man verkligen gå vidare om den här utvecklingen fortsätter, funderar Gunilla. – Men president Kagame menar att om vi hela tiden påminns, ska det inte kunna hända igen. Det är den stora skräcken att det skulle kunna hända igen. Så här i efterhand, vad menar folk att det berodde på, att hatet kunde sprida sig så snabbt, som en löpeld? – Det fanns ett uppdämt hat emot tutsies. De var bättre utbildade och fick därför betydelsefulla poster och det gjorde att hutus kände sig undanträngda. Hutus och tutsis levde fint ihop på 1800-talet, de talade samma språk och såg inte alls särskilt olika ut. 1895 blev Rwanda en tysk koloni. Tyskarna ville börja dela in folk i raser och fann att det fanns tre folkgrupper, hutu, tutsi och en liten grupp som heter twa. Efter Tysklands nederlag i första världskriget övertog Belgien kolonin och i samband med självständigheten 1962 stödde belgarna hutus. – Men det går ändå inte att begripa. Att etnicitet blir viktigare än vänskap. Att grannar, människor man haft förtroende för ett helt liv, helt plötsligt blir en fiende. Och – idag ser vi ju samma sak, till exempel i Syrien. Hur har arbetet påverkat dig själv? – Det har fört med sig en enorm solidaritet med det här lilla landet och människorna som lever där. Jag känner en stark önskan att kunna bidra. Jag känner stolthet när jag kan stötta unga människor som vill något, till att få en bra utbildning. Jag tror att det är det bästa vi kan göra. – Nu finns det en stor grupp välutbildade personer och jag känner mig stolt och ödmjuk inför detta. Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson

Korsväg 2|2016

Monument, minnesplats och tidsspegel Kan en gravsten se ut hur som helst? Nej, inte om du vill placera den på en av landets alla kyrkogårdar. Utseendet där är noga reglerat. Inför döden ska alla behandlas lika, ingen får avvika.

lika tidsepoker har satt sin prägel på gravstensmodet och på riten kring döden. Tidigare var klasskillnaderna väl synliga, från pompösa monument till enkla träkors. I dag är gravstenarna mera anonyma och avskalade på information, oftast bara namn och år för födsel och död. Vad speglar en sådan anonymisering? Vår tids rädsla för döden? Få platser är så tydliga tidsspeglar som begravningsplatserna, då de speglar den omgivande kulturens relation till döden – och livet. I somras bjöd Liljevalchs konstmuseum i

Stockholm in ett antal konstnärer att skapa alternativa sätt att gestalta döden och minnas den avlidna. Deras verk ställdes ut i Galärparken intill Vasamuseet, Döden – en utställning om livet kallades utställningen. Konstnärerna

Korsväg 2|2016

ställde många invanda sätt att se på döden på ända. Tre av dem öppnade mig för reflektion mer än övriga. Mandana Moghaddam, bosatt i Göteborg,

ställde ut ett antal resväskor, gjutna i betong, verket ingår i en serie kallad Exodus. Väskorna öppnar för många associationer; människor på flykt över Medelhavet, där tusentals mött döden när båtar kantrat och havet fått bli deras begravningsplats. Men också berget av resväskor bevarade i förintelselägret Auschwitz, en gång packade av människor som tog det nödvändigaste med sig i tron att de skulle få fortsätta sina liv på en ny plats. Resväskorna kan även ses som en symbol för vår egen livsresa – vad är det vi släpar med oss på den resan? Och allt ska vi lämna kvar på en öde strand när vi lämnar jordelivet.

Korsväg 2|2016

Björn Perborgs skulptur Bokslut har formen av en gigantisk gitarrförstärkare. I den har han försökt visa på den paradox, att vi vill minnas den döda och dennas prestationer men samtidigt dölja dödens kroppsliga realitet. Ur ”förstärkaren” strömmar sakralt klingande sång med en text som är en uppräkning av allt en människa ångrat i sitt liv, ett slags samtida rekviem som för tankarna till kompositören Arvo Pärts musik. Ulrik Samuelson kallar sitt verk Åtel, en svart-

målad höhässja i en glasmonter. ”Allt kött är hö” kan man minnas ur psalmen, också det en bild av livets förgänglighet. Alla som har eller har haft kontakt med det traditionella livet på landet minns hässjorna spridda över ängsmarkerna, ”det svenska landskapets flaggskepp”, som Werner Aspenström kallade dem. Höet var för många en garant för överlevnad under den kommande vintern, allt skulle tas tillvara. Själv säger Samuelson att han försökt gestalta ”förhållandet mellan de inkompatibla storheterna livet och döden”. Mitt i utställningsområdet står ett 12 meter högt solur. Pelarens skugga visar inga klockslag, utan allt eftersom skuggan flyttar

Korsväg 2|2016

sig klättrar den steg för steg uppför en ålderstrappa. Vid solurets bas finns en lekplats med sandlåda. På utställningsområdet finns fiktiva gravar, i stället för traditionella blommor är de besådda med kryddväxter. Men gräslöken ser ganska vissen ut i försommartorkan. En annan ”grav” är en djup grop med trappa ned. På botten finns en gungbräda… Över alltsamman vajar en flagga med ett kors, inte den blågula vi är vana vid, utan i en design som närmast för tankarna till ett bårtäcke. Hur framtidens begravningsplatser kommer

att se ut är det väl få som kan gissa. Dagens mångkulturella samhälle kommer att sätta sin prägel. Kors och davidsstjärnor har funnits länge på gravstenar, nu växer nya symboler in. Detta parat med en allt starkare individualism – ska den också bli synlig bland gravstenar och i minneslundar. Så finns det ju en helt annan trend; ingen sten alls, askan spridd bland gräset. Förändringar kommer, men långsamt. Text & bilder: Lasse Bengtsson

Korsväg 2|2016

Det är svårare att leva än att dö I samband med utställningen ”Döden - en utställning om livet” bjöd Liljevalchs in till ”Sommarsamtal om döden”. Ett stilla samtal i bersån mellan en filosof, en skådespelare, en manusförfattare eller en präst – om döden, blommor och bin, gravkonst och allt annat som ryms däremellan.

iltar, sittstolar och paraplyer fanns på plats i Galärvarvsparken i Stockholm den 18 augusti när prästerna Karin Johannesson och Katinka Randin var inbjudna till ”Sommarsamtal om döden” under ledning av Cia Runesson, skådespelare, curator och en av utställningens initiativtagare. – Och det var uppehåll så paraplyerna behövdes inte men dom fanns allt på plats, skrattar Katinka Randin när hon nu såhär efteråt berättar om hur det var att tala om döden under rubriken ”Att begrava en vän”. Till vardags arbetar Katinka Randin som

präst i S:t Johanneskyrkan i Göteborgs kyrkliga Stadsmission, men nu står hon bland prunkande grönska vid Älvsborgsbrons brofäste i Majorna i Göteborg där odlare och djurägare, såhär sista lördagen i augusti, har bjudit in allmänheten för att fira Sjöbergens dag med kaninhoppning, tipspromenad, livemusik, café, ansiktsmålning och tuppgalning. Mitt bland lotterier och feststämning känns döden ganska långt borta, eller? – Haha, ja eller kanske just inte? Döden är central för oss alla. Livet och döden hänger intimt samman. Det var det som var extra gott med just sommarsamtalet i Stockholm också. Att i det alldeles vanliga offentliga rummet, i

Korsväg 2|2016

en alldeles sekulär miljö, kunna samtala om liv, död, begravning, och fundera över hur vi hanterar sorg och det eviga hoppet. Karin Johannesson, skidpräst i Övre Älvdals församling, universitetslektor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och författare fick frågan att samtala med Katinka Randin utifrån deras egen erfarenhet att begrava en vän, men samtalet kom att handla mycket om livet och döden i stort och inte bara om hur det är att begrava en vän. Men som präst har du ju begravningar väldigt ofta, vad är det som blir annorlunda när du begraver en vän? – Det som är väldigt speciellt är att man vet vad som behöver sägas. När du känner en människas historia, och har varit med i dens liv så vet du vad som behöver sägas. – Det som behöver sägas är beroende på hur livet med den döde varit, förklarar hon. En kvinna som begraver sin man som misshandlade henne behöver höra en sak. Sonen till en alkoholist något annat. – Det som är viktigt och annorlunda med att begrava en vän är också att man känner de som är ledsna och är själv ledsen, och man måste skjuta upp sin egen sorg. Hon berättar att hon har begravt vänner sju-åtta gånger. Alla har varit förhållandevis unga, mellan 40 och 55 år. Finns det något särskilt i Sommarsamtalet om döden som dröjer sig kvar? – Ja, det var väldigt spännande att se hur lika erfarenheter vi hade, Karin och jag. Som präst pratar man inte så mycket om begrav-

ningar man haft. Vi kanske borde göra det. Det var skönt att dela det och samtala om att vi båda hade fått brev där personer ber oss om begravning och berättar sina liv. – Under samtalet fick vi faktiskt frågan hur vi klarar av det. Och mitt svar är att jag klarar av det just för att någon ber mig om det. Det är ett fantastiskt förtroende. – Med Guds hjälp går ju det mesta, jag är ju präst, så det är bara att lära sig hantera det. Eftersom utställningen ”Döden – en utställ-

ning om livet” pågick blev det naturligt att också prata om platser för sorg och sörjande och döden och livet i stort. – För mig är det där med gravar och gravstenar en praktisk fråga. Jag är visserligen uppfostrad i en familj där gravar är viktigt och man kan lätt ta en vecka för att åka runt och fixa på gravarna. Men jag behöver ingen gravsten. – Det är ju min son som ska axla oket med gravarna och han måste få göra det han vill. Graven spelar ju ingen som helst roll för mig som är död. Graven och platsen är ju till för den som finns kvar i livet. Hur tycker du att platsen för sorg förändras och förnyas? – Jag tror att det går mot två saker. Dels att det kommer bli allt vanligare med att de sörjande väljer minneslund och/eller att man sätter upp en liten skylt, och dels att de som faktiskt väljer en grav kommer vilja att ha en mycket mer individuellt utsmyckad gravsten som på något sätt manifesterar människans liv. Men det är sannerligen en klassfråga. För den som får en socbegravning är det inte ens en fråga. Katinka Randin har själv levt i närkamp med

döden på olika sätt. Hon har inte bara förlorat vänner. Hennes dotter dog för fem och ett halvt år sedan, 25 år gammal. – Döden är så grym på så många sätt. Den tar ifrån oss människor vi behöver och älskar. Den är så definitiv. Det är så förbannat orättvist.

Katinka Randin

Ändå ger döden kraft på något märkligt sätt. När man har varit i dödens närhet inser man att det viktigaste är våra relationer. Vilka har vi? Hur är dom? Vad gör vi med dom? säger hon. Det gör också att hon idag har blivit ganska god vän med döden. Döden är inget skrämmande. Det känns tryggt att veta att den kommer. Erfarenheten har gett henne ett ganska krasst förhållande till döden och livet. – När livet är över så är det över. Innan dess lever jag, och då gäller det katten att ta vara på sitt liv. Och det jag inte fixar har Gud löst. Det är ju det själva uppståndelsetron handlar om. Det är livet som är besvärligt, inte döden. Det är svårare att leva än att dö. – Det är absolut inte så att jag går och har lust att dö, men det är livet som är komplicerat. Det är här i livet som vi trasslar till relationer och springer fel. Medan döden är livets största aha-upplevelse tror jag. Där sker ett bokslut, allt blir uppdagat och klart. Där och då tror jag att man tvingas att konfrontera det som blev och i samma stund blir man befriad från att bära vidare på det. – Man får lämna allt som inte blev bra och sträcka upp armarna och tas emot av Gud. Text & bild: Beata Åhrman Ekh Korsväg 2|2016

Varför måste vi dö egentligen? Inför döden är vi alla lika. För en evolutionsforskare som Helen Sköld är det ett relevant påstående. Hon har som marinbiolog studerat djur i havet om lever väldigt länge och vad som styr livslängden hos dem. Och det ser likadant ut, rent genetiskt, hos de flesta arter, från korall till människa.

eproduktionen styr vår livslängd. Att människan har ett långt liv i jämförelse med många andra djur av samma storlek beror på att vi har ”ungvård”, det vill säga att vi tar hand om våra barn och även barnbarn. Helen Sköld betonar att forskning har visat att den äldre generationen har en viktig roll och att deras delaktighet i barnbarnens liv leder till lägre dödlighet. – Det finns alltså en tydligt mormorseffekt som är statistisk signifikant – och i takt med att jämställdhetens utvecklas kan det kanske även bli en morfarseffekt i framtiden, säger hon. Förutom ansvaret för barnen har kroppsstorleken inverkan på arters livslängd. Ett litet djur har en stor yta i förhållande till dess massa vilket leder till att ett litet djur avger mer värme. Hjärtat slår snabbare, organen slits ut fortare och livet blir kortare. Men det finns en stor variation. Helen Sköld påpekar att många fåglar kan blir gamla fastän de är små. – Även människan sticker alltså ut för att vara ovanligt långlivad, avslutar hon sitt resonemang. Nu är det till djurvärlden Helen Sköld för-

Korsväg 2|2016

lagt sin forskning, närmare bestämt till havet. Vi sitter och blickar ut över vågorna i Gullmarsfjorden som hon korsar varje morgon från Skaftölandet på väg till sitt jobb som akvariechef på Havets Hus i Lysekil. Hon berättar om det evolutionära perspektivet på livslängd där hon forskat på hur vissa djur lever längre än andra. Det är spännande forskning om vad som på molekyl- och cellnivå reglerar livslängden, säger hon. – Jag har intresserat mig för organismer som fortplantar sig genom att klona sig och jämfört med dem som fortplantar sig på sexuell väg. Hon förklarar att hos en individ som förökar sig genom kloning eller delning är det en del av den egna vuxna kroppen som förs vidare. Detta har hon studerat hos sjöstjärnor och sjöpungar, som har gener som liknar människans. Hon började även undersöka koraller och försöker nu få klart de studierna parallellt med sitt arbete på Havets Hus. Hon studerade särskilt en art av sjöstjärna som både har sexuell förökning och klonar sig genom att dela sig mitt itu. De individer av arten som lever i Medelhavet klonar sig mest

Bild: privat Bild: Wikimedia Commons

Nedan: Sjöstjärna av arten Coscinasterias tenuispina som förökar sig genom kloning.

Korsväg 2|2016

medan de som har sin hemvist ute i Atlanten förökar sig mest sexuellt. Bland sjöstjärnorna i Medelhavet kunde individerna dela sig upp till två- tre gånger per år. Utanför Spaniens kust finns en stor klon med sjöstjärnor från samma individ. – Samma individ hittas utmed hela spanska kusten. Den har troligen delat sig två-tre gånger per år och är sannolikt väldigt gammal. När vi tittade närmare på dess DNA hittade vi något spännande. Förklaringen fanns att söka i den genetiska

koden, DNA, och det är här likheten inför döden kommer in. Nästan alla organismer, från människa till korall, har nämligen en snutt DNA längst ut på varje kromosom, som kallas för telomer och som skyddar vårt DNA. Telomererna kan vara olika långa hos olika individer och längden indikerar i stor utsträckning hur långt och hälsosamt individens liv blir. – Man kan se på DNA vid vissa sjukdomar och förtidigt åldrande att telomererna är kortare. Det är enzymet telemoras som aktiverar bildningen av telomerer. I våra vanliga kroppsceller förkortas kromosomerna vid varje celldelning, vilket bidrar till att cellerna får en begränsad livslängd. Vi får då rynkig hud och grått hår. Vad Helen Sköld upptäckte var att de klonade sjöstjärnorna i Medelhavet hade längre telomerer än de som reproducerades sexuellt ute i Atlanten. Samma sak är påvisat vid studier av maskar. – Många växter och djur i havet som förökas genom delning blir väldigt gamla. Det finns en djuphavskorall, ”ögonkorall”, härute där en och samma individ beräknas vara 5000 år gammal.

Korsväg 2|2016

I en art i Medelhavet av ålgräs har man räknat

ut att en individ har så mycket som 200 000 år på nacken. – Så den där hajen man fann nyss som var 400 år var visserligen imponerande – men det är helt andra livslängder vi talar om när det är klonade organismer. Det är alltså tydligt att det händer något vid kloning jämfört med sexuell reproduktion. Det tycker jag är fascinerande! Helen Skölds forskning pekar på att de klonade organismerna verkar kunna föryngra sig genom att enzymet telomeras aktiveras för bygga upp sina kromosomer och skydda sin arvsmassa genom att telomererna blir längre. När sjöstjärnorna delade sig växte det ut nya och yngre armar. Samma sak hos maskarna och sjöpungarna. – Dessa djur som klonar sig kan troligen, som vuxna, rensa sina celler och reparera DNA, på samma sätt som sker i fosterstadiet, så att de äldre delarna bryts ned och nya och friska växer ut. Det måste vara intressant ur medicinskt perspektiv att titta på mekanismen bakom det, säger hon och lägger till med ett leende. – Vi kanske till och med skulle kunna slippa rynkor i framtiden. För Helen Sköld har forskningen skapat ett intresse för livet och döden i större perspektiv. Hon har jobbat en del med det sexuella urvalet, vilka yttre attribut som hanar och honor har för att locka en partner. Hon berättar om att andra forskar har sett att grått hår hos kvinnor verkar vara kopplat till en dalande aktivitet hos telomeras. – Den aktiviteten sjunker drastiskt från 20-årsåldern och framåt. I början märks det inte men sedan verkar de kortade kromoso-

Ögonkorall. Bild: Wikimedia Commons

merna leda till bland annat grått hår. Detta tycks för kvinnorna sammanfalla med att möjligheten till reproduktion börjar avta. Det grå håret kan ju vara en signal till hannarna som kanske inte attraheras på samma sätt. Men eftersom hannarna kan reproducera sig betydlerig längre kanske inte deras gråhårighet korrelerar på samma sätt. – Det är inte något jag vet men det vore kul att ta reda på. Men om telomerernas längd avgör livslängden betyder det att jag genom att få information om den kan få reda på min livslängd? Ja så är det, nickar Helen Sköld. Man verkar födas med en förutbestämd längd på sitt liv, och den går i arv. Det låter väldigt förutbestämt. Men det är ändå inte helt kört, påpekar Helen Sköld. Man har sett hos en del människor som blir väldigt gamla att telemorasaktiviteten ”hottats upp” och telomererna byggts på. – Det sker genom att dessa människor lever aktivt, motionerar, äter bra och är sociala. Vi kan lära oss hur sådana människor lever och

försöka leva som de, för att må bra och bli gamla. Vad är då den grundläggande orsaken till att

alla levande organismer måste dö? Som lekman kan man frestas att tro att det är för att ge plats för nästa generation och att det skulle förhindra att jorden blev överbefolkad. Men så fungerar inte evolutionen, säger Helen Sköld – Evolutionen, med det naturliga urvalet, sprider DNA i den organismform som är den bästa för stunden. En organism som får mycket avkommor som överlever blir själv överflödig. Inte så att den är värdelös och ska kastas bort men eftersom det är tillräckligt att den unga tar vid fyller inte föräldern sin funktion på samma sätt. Att det skulle vara en fråga om att den äldre generationen tar för mycket resurser är inte något som stöds av evolutionen, betonar hon. – Just hos oss människor har den äldre generationen en viktig funktion för den yngre generationen med sin kunskap och livserfarenKorsväg 2|2016

på de äldre bättre än vi gör idag. » ViDetbörär taju vara tack vare dem vi blir så gamla.

På samma sätt är variation en

nyckelfråga i evolutionen. Visserligen visade de havsdjur som klonade sig starka och livsdugliga. Men sårbara om omständigheterna ändras. En sjukdom till exempel skulle kunna radera ut hela populationen eftersom alla är lika. – Därför verkar mångfald vara bäst på sikt. Det märks under vårt samtal att Helen Skölds hjärta ligger åt forskning. Samtidigt drivs hon av möjligheten att använda sin kunskap och berätta för andra om alla fantastiska djur som finns i havet. Genom sitt arbete på

Korsväg 2|2016

Havets Hus vill hon öka medvetenheten om den outforskade rikedom av arter som finns under havsytan, skapa ett intresse och förhoppningsvis få människor att handskas med miljön på ett bättre sätt. – Det är tråkigt att de pågående miljöförändringarna håller på att radera ut så många arter, att arter i havet försvinner som vi kanske idag knappt känner till namnet på och ännu mindre har någon djupare kunskap om. Dessa kanske i framtiden kan ge oss nyckeln till hemligheten bakom extrema livslängder och på längre sikt vara till nytta för att få fram ny antibiotika eller cancermedicin, avslutar Helen Sköld. Text: Katarina Hallingberg

Bild: Shutterstock

het. Vi bör snarare ta vara på de äldre bättre än vi gör idag. Det är ju tack vare dem vi blir så gamla.

Välkommen Torgny! Torgny Lindén blir Korsvägs nya redaktör från och med nästa nummer. Sedan augusti är han pressekreterare och kommunikatör på Göteborgs stiftskansli. Men vem är Torgny?

ag brukar säga att jag är gift med Gunilla och har fem barn. Det är det centrala i livet. Jag är uppvuxen i en prästgård på landet, och det har präglat mig. Det var självklart att kyrkan var en central del av bygden när jag växte upp, berättar Torgny. Efter många år i Karlstad bestämde sig Torgny och Gunilla i somras för att sälja radhuset, göra sig av med möbler och prylar och flytta till en lägenhet i Örgryte i Göteborg. – När vi insåg att barnen inte skulle flytta hem igen, då tänkte vi att vi får flytta efter dem. Två av barnen och tre barnbarn bor i Göteborg. Erfarenheten av att arbeta i kyrkan är både lång och bred. Torgny började som församlingsassistent i Eskilstuna, sedan blev det utlandstjänst för Sjömanskyrkan och en rad uppdrag för Karlstads stift. – I Sjömanskyrkan i Liverpool mötte jag Gunilla, som jobbade som husmor, och vi blev ett par. När vårt andra barn var på väg flyttade vi hem till Sverige och till Karlstad, där Gunilla hade sin familj, och jag började studera på informationslinjen. Runt 1987 började Torgny arbeta med Karlstads stifts nyhetssida i Kyrkans tidning. Sedan dess har han mestadels jobbat med kommunikation och presskontakter i Karlstads stift. – Jag har hunnit med en del annat också, stiftskansliet är litet och när man har varit med ett tag blir man användbar till lite av varje. Jag ser mig som representant för kyrkan, och det är jag hela tiden. En del blir kallade till att vara präst, jag upplever mig som kallad att vara kommunikatör.

– Under många år gav vi ut Stiftsboken i Karlstads stift. Den kom ut en gång om året och vi sa att den gjordes av stiftsbor för stiftsbor. Vi anlitade folk som hade något att berätta och som ville skriva. Det som har lokal anknytning är det som blir mest uppmärksammat, är min erfarenhet. Att be andra skriva var också ett bra sätt att bygga relationer. Torgny är egentligen förespråkare av digitalt material, men papperet har ett speciellt värde, säger han. Detta att få sätta sig ner och reflektera, det går inte att åstadkomma på samma sätt med en dator eller en platta. – Jag har ju känt till Korsväg och ofta läst åtminstone någon artikel eller recension. När man ska göra något kyrkligt i magasinsform, så har jag lyft fram Korsväg som gott exempel. Den är unik i Svenska kyrkan. Korsväg har potential att vara en bred, nationell tidskrift, men jag tror inte att vi ska sikta på det. Då tror jag att den skulle bli för allmän, för platt. Det som bär Korsväg är den lokala anknytningen, menar Torgny. – Det bästa med magasinsläsning, och speciellt i Korsväg, tycker jag är det personliga. Att uppleva något genom en person som intervjuas. Tomas Pettersson Korsväg 2|2016

bibelstudium | Anna Cöster & Beata Åhrman Ekh

Livsbejakande uppståndelsetro

oktober 2015 genomförde SKOP en undersökning på uppdrag av Korsväg. I den framkom önskemål om bibelstudier. I de tre senaste numren har vi därför erbjudit tidskriftens tema insatt i ett bibliskt perspektiv tillsammans med samtalsfrågor som kan användas för fördjupat bibelstudium. Denna gång har Korsväg temat ”Döden och livet” och vi gör några nedslag i bibelns texter utifrån det temat.

Döden i Bibeln Vi kan inte ta oss förbi döden. Vi vet inte vad som händer efter den. Finns det en fortsättning? Kanske frågar vi om de döda tar vägen någonstans? Men vi vet att vi alla ska dö. Döden, de dödas uppståndelse och liv efter döden har varit föremål för tänkande, teorier och gissningar. Genom den kristna idéhistorien löper två linjer. Den ena linjen är att människan är dödlig, vilket betyder att döden är en ofrånkomlig del av livet. Den andra linjen är tanken på människans odödlighet, vilket innebär att vi kommer leva för evigt, att vi är evighetsvarelser. I den gammaltestamentliga världen är synen på döden osentimental. En människas liv varar inte för alltid. Människan är en varelse som är begränsad, inte bara i förhållande till sitt intellekt och sin gudskunskap utan också ifråga om livslängd. Döden är ett livsvillkor och en ofrånkomlig del av livet. Människan har ett liv, och hennes själ är hela varelsen; en själ, en kropp och hennes dagar är som gräset

(Psaltaren 103:15). Hon lever sitt liv på jorden och när det är över är hon inte mer. Gammaltestamentlig läsning förutsätter denna vetskap om döden, där döden är ett reellt livsvillkor och inte ett straff. Att döden skulle vara ett straff är en tolkning som har kommit in genom kristen utläggningshistoria. Den gammaltestamentliga teologin sammanbinder istället döden och kärleken. När författaren till Höga visan skriver att kärleken är stark som döden betyder det att författaren jämför något viktigt med något riktigt. Döden undgår vi inte och kärleken kan vi inte undvara. Först sent i Gamla testamentet finns belägg för uppfattningen att människan skulle vara odödlig. Vi hittar det bara i Daniels bok och i de yngsta kapitlen i Jesaja. Någon uppståndelsetro fanns inte i det äldsta Israel. Israeliterna levde i ett sådant förhållande till Gud att deras tillvaro var präglad av en så absolut tillit till Gud att den gjorde varje föreställning om någon form av evighet överflödig. I Nya testamentet hänvisar så gott som alla

författarna till Jesu uppståndelse. En kristen livsförståelse och teologi som vill relatera till bibeltexterna kan inte undgå att diskutera uppståndelsen. Men frågan är vad den handlar om? Den kristna uppståndelsetrons ”att” är oomtvistligt, men frågan är ”vad” som avses? Är det en odödlighetslära eller uppståndelsetro? 1 Evangeliet om Jesu död och uppståndelse handlar inte om att människan blir odödlig utan att Kristus är i döendet och

1. I boken Förundran och förväntan (Verbum 2012) skriver teol dr och professor Jesper Svartvik utförligt om den kristna trostraditionens särskilda bidrag till frågor om människans förgänglighet och förnyelse (kap 7, sid 103-118) som verkligen är klargörande och rekommenderas.

Korsväg 2|2016

i döden. Det vill säga att Gud är nära. Ja, Gud är inte långt borta från någon enda av oss. Det är i honom som vi lever, rör oss och är till (Apg 17:28). Även i döendet och döden. I det sammanhanget finns Romarbrevet 8:38-39 och ger en grundtillit och en visshet om att varken död eller liv skiljer oss från Kristus. I berättelsen om Jairos dotter (Luk 8:40-56) framgår att flickan verkligen är död. Men döden skiljer varken henne eller de som lever kvar från Kristus. Forskning visar att Nya testamentets budskap om Jesu död och uppståndelse också säger att döden är oundviklig och definitiv. Paulus levde i tron att Jesus skulle komma tillbaka inom kort. När han pratar om uppståndelsen handlar det därför i det sammanhanget inte om att han själv eller lärjungarna skall uppstå. De som skall uppstå är alla de som redan har dött. Uppståndelsen har att göra med Gudsriket som människan är med om och skapar här och nu. Det är ingen annan än Gud som är odödlig (1 Tim 6:16). Att Gud är den ende som är odödlig är ett mer gudscentrerat sätt att sammanfatta det kristna livet, till skillnad från tanken på att människan skulle vara odödlig. Uppståndelse är inte bara ett framtidshopp för den egna individen utan en uppståndelse till livet som Kristus levde det. Det är en livsbejakande hållning som handlar om att leva detta jordiska liv och älska livet för dess egen skull. Att tillsammans med systrar och bröder leva omsorgsfulla liv där vi alla är redskap i arbetet för en bättre värld. Det är det eviga livet, i denna världen och den kommande.

Titta närmare på Låt ditt/ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar. Att arbeta med olika former av bildspråk och foton eller annat kan vara en god hjälp att dyka in i ”döden” direkt, djupt och försiktigt. Läs sedan någon av följande bibeltexter eller alla tre: • Psaltaren 103:15-16 • Lukasevangeliet 8:40-56 • Romarbrevet 8:38-39 Utgå från texten och läs den tyst för dig själv. Är ni flera kan ni med fördel läsa den högt tillsammans. Läs gärna med pennan i hand och kolla upp ord, begrepp, namn och geografiska platser med hjälp av noter och uppslagsbok i Bibel 2000. När ni har koll på det, försök sedan att besvara frågan: Vad handlar texterna om? Försök att med några egna ord återberätta texterna. Är ni flera återberätta med fördel genom en ”runda”, gå laget runt så att alla ges möjlighet att berätta vad de ”hör” i texten. Vilka tankar väcker bibeltexterna hos dig? Vad är svårt att ta till sig och vad är lätt?

Fundera över 1. I de tre olika bibeltexterna har döden olika position och plats. I psaltartexten talas om människans begränsning och intighet. I Lukasevangeliet berättas om hur Jairos dotter uppväcks till liv i denna värld, att hon återvänder och ”går runt” i det jordiska livet. I Romarbrevet talas om hur Gud är med i döden och

Korsväg 2|2016

livet. Vad är det som kännetecknar döden och vilken position, funktion och betydelse får döden tycker du? På vilket sätt hänger döden och livet ihop? 2. Fundera en stund över dina egna och andra människors erfarenhet av död och liv. Vad ser du/ni för likheter och/eller skillnader mellan era egna erfarenheter och de tre bibeltexterna? Vad tänker du/ni om skillnaden mellan ”odödlighetstro” respektive ”uppståndelsetro”? Hjälper den distinktionen dig att tänka? Hur och på vilket sätt? 3. Psaltarpsalmens författare vet att han ska dö. Vad uppfattar du att han gör med sin insikt? Och vad gör du med din insikt om din förgänglighet? Vad betyder det för hur du förhåller dig? Vad gör den med hur du vill leva och hur du vill dö?

Korsväg 2|2016

4. I vår del av världen idag sopar vi ofta ålderdom och sjukdom under mattan. Hälsa är en garanti för mening med livet. Vad tänker du om att människor ofta uppmuntras att leva som om de aldrig kommer att dö? Vad får det för konsekvenser för alla oss som faktiskt håller på att dö? 5. I Romarbrevet är Gud i centrum och Guds kärlek är en förutsättning. Gör gudsbilden skillnad för hur vi ska dö och hur vi ska leva? Är människans livsuppgift kanske mer en fråga om döendet än levandet? Om du utifrån de tre bibeltexterna skulle identifiera företeelser som skulle kunna bidra till en död- och livsteologi som är med och förändrar världen, hur skulle den se ut? •

KorsvĂ¤g 2|2016

Bilder: Kristin Lidell

nya böcker

Förnuft och känsla

Istället för en blomma

Förnuft och känsla är en känd boktitel av Jane Austen som jag När livet alltid tyckt varit bra. Det mesta stramas åt i livet behöver ju innehålla båda skärps blicken Sofia Camnerin perspektiven. Sofia CamneVerbum rin, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan och teologie doktor, ger uttryck för det i boken När livet stramas åt skärps blicken. Camnerin har forskat om försoningsteologi och här skriver hon om det utifrån den egna erfarenheten att vara förälder till barn med neuropsykiatrisk diagnos. En röd tråd genom boken är vad en försoningsprocess innebär. Utgångspunkten är att vara människa först och främst, och att storheten och sårbarheten i det hålls samman. Relationer, omsorg, och tillit som väcks i det tvetydiga, är alltihop verksamt på ett helande sätt mellan människor och mellan människor och Gud. Allt är delar av försoningsprocesser. Camnerins personliga berättelse fastnar inte i det privata. Den blir något annat och mer, där teologins syfte att tyda Gud i mänskligt liv också kommer till uttryck. Hon menar att det personliga måste ses i ett kollektivt sammanhang. Lidande och sorg är mänskliga erfarenheter som visar sig på ett personligt plan och som kristen livstolkning har möjlighet att formulera kollektivt, som exempelvis synd, försoning och hopp. Kristen tro berättar att livet är korsmärkt. Det innebär att Gud har ett sigill på all realitet, skriver Camnerin. Det sigillet innehåller delande, kärlek, en gräns för ondskan och ett hopp om en annan framtid där liv övervinner död. Det finns en tunn hinna mellan det vackraste och det svåraste och vid vissa tillfällen försvinner hinnan. Sofia Camnerin visar med förnuft och känsla hur teologin kan fungera då, när livet stramas åt och blicken skärps.

En liten, orangebrun bok, med 100 frågor om den utmanande titeln ”100 Gud och 200 svar frågor om Gud och 200 svar”. Varför är titeln utmanande? Jo, Mikael Mogren Verbum för att det där ordet ”svar” är lite tabu, då jag upplever att vi lever i en tid då ingen ska påstå sig sitta inne med några svar. Framför allt inte svar som handlar om Gud. Men det verkar Mikael Mogren, biskop i Västerås stift, inte bry sig om. Och tur är väl det. För den lilla boken behövs i vår tid. Mogren vågar, likt Luther, svara på frågor om Gud, tron, och dess olika uttryck, på ett personligt men samtidigt förankrat sätt. Frågorna ställer han inte själv. I möten med människor har han fått förmånen att ta emot och hantera dessa frågor. Han ger ett kort, inte sällen utmanande svar, och därefter följer ett längre svar. Givetvis skulle han kunnat fortsatt så, för varje fråga bär säkert ännu fler svar. Men på detta sätt fångar han in ett fint format som både lär och uppmuntrar till fortsatta reflektioner. De korta svaren är verkligen korta. På frågan ”Vad händer när vi dör” blir svaret: Vi dör. Det något längre svaret på just den frågan rymmer däremot både naturvetenskap och religion, både kroppslig död och nytt liv. Frågorna känns enkla, naturliga och mänskliga och på samma sätt, samt med stor respekt för både den funderande människan och kyrkans liv och tradition, svarar Mikael Mogren med omsorg och ibland även med humor. Exempelvis på frågan "Varje gång jag tänker att jag ska gå till kyrkan tar det emot. Vad ska jag göra? Kort svar: Lägg på ett kol. Boken kan användas på många sätt; som grund för samtal, som enskilt lärandematerial och varför inte istället för en blomma, då vi i vår tid behöver finna nya sätt att väcka nyfikenhet och förundran inför livet och Gud.

Anna Cöster

Annika Pettersson

Korsväg 2|2016

Politisk och biblisk gemenskap När David Thurfjell i Det gudlösa folket undersökte Som om allt svenskarnas syn på kyrkan, förvandlats noterades att man tyckte att det William T inte gjorde någon skillnad på att Cavanaugh vara med eller inte. Kyrkan är inte Marcus förlag en annorlunda gemenskap, enligt de svar Thurfjell fick. Nu kan man ju invända att kyrkan inte ska vara en sådan annorlunda gemenskap utan smälta in i samhället, anpassas. Men då har man nog helt missat evangeliets radikalitet. Uppfriskande är också att läsa Cavanaughs definition av vår tids honnörsord; frihet. På sin jakt efter denna frihet riskerar människan i stället att hamna i slaveri. ”Människan måste följa Gud för att bli fri. Vi behöver lära oss hur man blir fri”. Frihet är att söka det goda, inte den egna tillfredsställelsen, skriver han. Utmanande! Lasse Bengtsson

Bild: Kent Wisti

Äntligen, tänkte jag, när jag såg att William T Cavanaughs första bok på svenska kommit ut. Efter att ha lyssnat på hans undervisning och blivit djupt berörd på en Korsvei-festival i Norge för några år sedan, har jag undrat varför inget funnits på svenska. Som om allt förvandlats består av tidigare publicerade artiklar, och ingår i serien Tro & Liv som bland annat Teologiska högskolan i Stockholm står bakom. I dessa tider när Svenska kyrkans ”politisering” diskuteras måste det sägas: hans bok är politisk – och på samma gång djupt biblisk. Han anser att kyrkans, det vill säga våra, praktiker är avgörande för kyrkans identitet som Kristi kropp. Och när evangeliet omsätts i praktik blir det politiskt, annars kan kyrkan inte leva sin kallelse. ”Synliga gemenskaper som lever annorlunda förblir det bästa vittnesbördet och kanske det enda ”beviset” vi har att erbjuda”, skriver han och refererar till den tidiga kristna kyrkan, där man levde ”som om allt förändrats”.

Korsväg 2|2016

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Per Starke

Dödens berättelser berör som inget annat

ag älskar kyrkogårdar. När barnen var små minns jag särskilt ett tillfälle då jag tog mina tre flickor till Fjärås. Först tittade vi på kolerakyrkogården på Bräckan och sedan kyrkogården runt kyrkan. De gick från gravsten till gravsten, läste namnen, fascinerades över de olika symbolerna och jag fick fina existentiella samtal med barnen, då sex, åtta och elva år gamla. Men kyrkogårdar kan också vara skrämmande. När jag växte upp i Backa prästgård bodde vi granne med kyrkogården. Det gick att gå hem utan att passera den, men ibland när det var mörkt, tog jag en extra sväng över kyrkogården, bara för att bearbeta min mörkerrädsla. Lite olyckligt låg prästgårdsbrunnen något lägre än gravarna, vilket kan ha påverkat vattenkvaliteten. Vi blev i alla fall förbjudna att dricka vattnet, eftersom det var hälsovådligt… En begravningsplats som sticker ut lite mer än andra är Kapucinermunkarnas gravkatakomber i Palermo. Där finns runt 8000 kroppar, alla balsamerade och många fortfarande i gott skick. Det första intrycket är ganska absurt, men en långsam vandring genom katakomberna blir efter ett tag riktigt meditativ. I Kapucinernas kloster i Rom finns inskriptionen: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli. När jag vandrar genom katakomberna i dödens närhet får livet en särskild nerv, där livet blir mer meningsfullt än någonsin.

Sorgens, lidandets och dödens berättelser berör som ingenting annat. Det är först här som skillnaderna utplånas mellan rik och fattig, gammal och ung, färgad och vit. Det är i rädslan för att förlora nära och kära som jag känner mig sårbar och skör. Det är då jag påminns om hur mycket jag uppskattar livet. Därför är det bara tragiskt när föräldrar i Hovås vill förhindra byggandet av ett nytt Hospice genom att skriva, att deras barn ”blev alldeles bestörta, reagerade väldigt starkt och sa direkt att de skulle tycka att det var väldigt obehagligt att passera varje dag och behöva tänka på döden.” Kära föräldrar; ni skyddar dem inte från mötet med döden, ni berövar dem mötet med livet.