Korsväg 2014 4 by Korsväg

Per Eckerdal | Förlåtelse och förnyelse 04 Caroline Krook | Konsten tvilling med tron 14 Lisbeth Gustafsson | Möte som fördjupar 26 Elisabeth Gerle | Luther och sinnligheten 32

Korsväg 4 | 2014

Textilier som får famna livet – och döden Sidan 6

Korsväg 4|2014

intro | Lasse Bengtsson

Symboler vi omges av

et är inte ovanligt att man möter människor på stan med stora blanka kors hängande i en kedja kring halsen, i musikvideos kan de också förekomma som kittlande attribut. Och korsen kan köpas som accessoarer i många modebutiker. Det är lätt att tänka att korset har tömts på sitt symbolvärde i dessa sammanhang. Men behöver det vara så? Att det kittlar beror väl just på att man inser att korset har ett stort symbolvärde. Slår man upp ordet symbol i en ordbok, får man lära sig att det kommer av grekiska symbolon, som översätts med tecken. En symbol är en representation av en (annan) sak, ett abstrakt begrepp, en idé eller egenskap. Att konsten är fylld av symboler behöver väl knappast påpekas. I detta nummer av Korsväg tittar vi närmare på vilka symboler vi omger oss med och vad de betyder för oss. Allt från det enkla korset om halsen till biskopens kåpa. Symbolerna varierar över tid, och vi tar dem till oss på olika sätt. Ikonerna kom in i våra kyrkor och hem via retreatrörelsen, ljusgloberna i våra kyrkor med möjlighet att tända ett ljus för någon eller något som tynger oss eller fyller oss med tacksamhet är också nutida fenomen. Ett kyrkorum är ett rum i rörelse skriver Caroline Krook i sin krönika, rummet blir aldrig färdigt, och skulle det bli färdigt förvandlas det till ett museum, ett fryst nedslag i sin tids teologi och samhällssyn, skriver hon. Textilierna har alltid varit ett viktigt inslag i våra kyrkorum. Konstnären Birgitta Nordström har gjort biskop Pers nya kåpa, men hon har också gjort mycket annat från bårtäcken till svepningsfiltar för små barn. Textilier som värmer och skyddar. För den som inte har tillgång till det verbala språkets alla valörer är bild och färg särskilt viktiga som uttrycksmedel. Målargruppen i Guldhedskyrkan har tagit fasta på detta. Och där får man fråga: Vilken färg passar på Jesus? Samma fråga får man säkert ställa i söndagsskolan i Olsfors, där barn och vuxna tillsammans formar gudstjänsterna med färger, bladguld och modeller. 

Korsväg 4|2014

K Korsväg

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Anna Cöster Tomas Pettersson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Pynt

eller livsnerv?

42 4. 5. 6. 16. 18. 26. 28. 30. 34. 42. 48. 50. 56. 60. 63. 64.

60 Ledare: Förlåtelse och förnyelse Ett ämne som berörde och upprörde Möte mellan människa och textil Caroline Krook: Konsten är tvilling med tron Bild och färg ett viktigt språk Lisbeth Gustafsson: Möte som fördjupar Symbol större än sig själv Gestaltning laddat med känslor Elisabeth Gerle: Luther och sinnligheten Söndagsskola med färg och form Bilderna hjälper oss att minnas Få votivskepp skänkta efter räddning Pynt eller livsnerv – ett bildsvep David älskar kyrkans ceremonier En värmländsk Adam ser ljuset En motkraft mot mörkret

06 För textilkonstnären Birgitta Nordström är samtalet grunden för de verk hon skapar i sin vävstol. – I mötet mellan människan och textilen som värmer, skyddar och kan formas, framträder bilder av livet, från de första andetagen till det sista. Samtalen var också många innan hon skapade biskopens nya kåpa. Ett krav var att den skulle kunna packas ned i en väska och ändå vara lika fin när man packade upp den. Mitran var en särskild utmaning. Korsväg 4|2014

ledare | + Per Eckerdal

Förlåtelse och förnyelse

å nytt lever vi i adventstid, förberedelsetiden före Jesu födelses fest. Vi minns gångna års advent. Vi har varit med om adventsfirande så många gånger förr och ändå är det något alldeles annorlunda. Advent 2014 har aldrig ägt rum tidigare. Vi kommer ihåg, vi känner igen men just detta advent är nytt och unikt. För några veckor sedan uppmärksammades 100-årsdagen av Nathan Söderbloms vigning till ärkebiskop i Uppsala den 8 november 1914. Nathan Söderblom var på sin tid en kontroversiell ärkebiskop som förde in nya tankar och friska vindar i en ganska akterseglad och mycket provinsiell kristenhet i Sverige. Under året har det kommit ut flera böcker om Söderblom, bland annat en mycket läsvärd biografi författad av biskop em Jonas Jonsson, Jag är bara Nathan Söderblom satt till tjänst. Under min läsning av Söderblom-biografin insåg jag att det biskopskors jag bär om halsen, och som har burits av varje biskop i Göteborg sedan 1805, fanns med innanför altarringen i Uppsala domkyrka den där söndagen för 100 år sedan. Det bars den gången av biskop E H Rodhe, som tillsammans med biskoparna från Visby och Lund var de som ledde själva vigningsakten. Insikten gav mig närkontakt med denna historiska händelse. Hundra år i kyrkans historia är inte särskilt lång tid, och ändå belyser perspektivet från 1914 till våra dagar de stora förändringar som skett, både i omvärlden och i kyrkans eget liv. Ett sekel tillbaka hade många börjat räkna ut religion över huvud taget och Svenska kyrkan i synnerhet. Nu öppnar sig ett nytt intresse för trons innersida. För hundra år sedan var gudstjänstfirandet i hög grad en prästens predikogudstjänst med påver inramning. Idag har vi lyft fram liturgins olika språk, en sakramental rikedom och en delaktighet av många. Då var Svenska

Korsväg 4|2014

kyrkan instängd i nationell begränsning. Nu lever vi i ett intensivt ekumeniskt samspel och med kontakter med vänstift och vänförsamlingar i olika delar av världen som berikar oss. Olika rörelser talar ibland om sig själva som förnyelserörelser inom Svenska kyrkan. I själva verket är det ju kyrkan själv som är en förnyelserörelse. Vi tänker inte alltid så där vi lever och verkar. Förnyelse i denna bemärkelse sker ofta långsamt som ett växande och det är kanske först när vi skaffar oss ett lite längre tidsperspektiv som vi ser den förnyelse som är kyrkans ständiga kallelse. Har alltid varit och kommer alltid att förbli. Ibland kan vi uppleva ”växtvärk” i kyrkan när våra inbördes samtal blir intensiva och kanske konfliktfyllda. Det är slitsamt när vi inte är överens om hur vägen framåt ser ut. Den andliga utmaningen i dessa situationer är att vi måste våga lägga också det vi inte är överens om i Guds händer och lita på den heliga Andens ledning. Så var villkoren för de första apostlarna och så är det än. Vi får inte slå oss till ro i det förgångna utan måste ständigt ge oss in i den nya situation som är varje ”idag”. Precis som när vi nu på nytt firar advent där det är så mycket vi känner igen, men samtidigt något helt nytt som kräver vår uppmärksamhet och vår vilja till förnyelse. När jag ser på vårt stift och vår kyrka idag med perspektivet från Nathan Söderbloms ärkebiskopsvigning, så känner jag tacksamhet. Samma biskopskors bärs idag som då, försoningens kors. Det bärs i en kyrka som, tvärt emot vad många tänker sig, har en tydligare profil som kyrka nu än då. Den oförändrade utmaningen är att vi även detta advent behöver förlåtelse och förnyelse. Vi behöver djupna i vår tro för att kunna vara närvarande bland människor i vårt samhälle, för att kunna vara kyrka i världen. Göteborgs stift är kallat att vara en förnyelserörelse, en standardposition för en kyrka på klassisk kristen grund. 

Hbtq ett ämne som berörde och upprörde

et bästa som kan hända, ur en redaktions perspektiv, är att en tidskrift berör. Det är uppenbarligen fallet med senaste numret av Korsväg. Vi har aldrig fått in så många synpunkter. En överväldigande majoritet av synpunkterna var positiva. Men jag har också fått 37 brev, som är starkt kritiska. 28 av dessa är ett kopierat massbrev. Nio är unika och innehåller allt ifrån teologiskt resonerande texter, till uttryck för starka och fördömande känslor. De positiva kommentarerna handlar i stort sett om de fängslande personskildringarna. Hur människor som upplevt sig vara utanför, nu har ”kommit in” i kyrkans gemenskap. De kritiska synpunkterna anser att man fått en propagandaskrift ”till förmån för homosexuella relationer och enkönade äktenskap”. ”Artiklarna var en direkt uppmaning till kristna människor att lämna sina familjer och hänge sig åt andra inneboende böjelser.” ”Det hade varit klädsamt om fler röster som representerar olika uppfattningar hade fått komma till tals.” Om jag börjar med det sist nämnda. Jag kan bara instämma i att det hade varit ”klädsamt”. Det var också redaktionens ambition. Mikael Löwegrens problematiserande text var viktig för balansens skull, men vi försökte få in fler. De tillfrågade avböjde tyvärr. Vilket visar vilka svårigheter det kan finnas och hur laddat det kan vara att offentligt föra samtal om dessa frågor.

Blev det därmed en propagandaskrift? Det tycker jag inte. Majoriteten av skribenter står för samma uppfattning som kyrkomötet och biskoparna, och detta faktum kan knappast ses som att vi gör propaganda för något särintresse. Numret i sin helhet handlade inte om att debattera en fråga som ur kyrkans perspektiv redan är avgjord. Syftet med numret var i stället att låta människor komma till tals som ”kommit in” i kyrkan, tack vare att de nu känner sig välkomna i församlingarna. Vi använde också just begreppet ”kommit in” (i stället för ”kommit ut”) i flertalet artiklar. Som sagt; tack för alla synpunkter på Korsväg. Fortsätt gärna med att ge både ris och ros.  Per Starke

stiftsdirektor och ansvarig utgivare PS. Korsväg har en upplaga på 7 000 ex och läses av ca 10 000 läsare. Hbtq-numret var efterfrågat och delades ut i 200 extra ex.

Korsväg 4|2014

Porträtt av livet från första till sista andetaget Textilkonstnären Birgitta Nordström samtalar nästan lika mycket som hon väver och broderar. Samtalen är nödvändiga för skapandet av svepningsfiltar, prästkåpor och bårtäcken. – I mötet mellan människan och textilen som värmer, skyddar och kan formas, framträder bilder av livet, från de första andetagen till det sista, säger hon. 

Korsväg 4|2014

Korsv채g 4|2014

ummets volym är stor, väggarna svarta och ljuset blygsamt. Två föremål dominerar. En likkista med ett böljande vitt bårtäcke och ett gammalt täckstickningsbord, som förr användes vid sömnad av bäddtäcken. På bordet ligger högar av små, hopvikta vita filtar. Det är en lite ekande atmosfär i föreläsningssalen på Röhsska muséets övervåning, där textilkonstnär Birgitta Nordström dagen innan försvarat en del av sitt licentiatarbete. Akustiken påminner om den i ett kyrkorum och passar väl till avhandlingsarbetets namn, I ritens rum. Det är här ett intensivt samtal äger rum om mötet mellan tyg och människor, om handling och rit, något som Birgitta Nordström ägnat mycket av sitt konstnärskap åt. Hon ger själv ett snabb-cv: – Jag är textilkonstnär och fick en fråga om jag ville arbeta på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) som lektor i textilkonst. Jag har jobbat med studenter i flera år. Nu är jag tjänstledig för att göra mitt licentiatarbete. Jag går helt in i detta och tar med mig det jag som konstnär är intresserad av. Det börjar med biskopskåpan.

Per Eckerdals sekreterare ringde och ville att Birgitta Nordström skulle skissa på en resekåpa till biskop Per. En resekåpa? – Ja. Själva bruket, att han också skulle kunna vika ihop den och ta med den på sina resor, har varit centralt, svarar Birgitta Nordström. Kåpan skulle alltså vara lika fin på en prästvigning i domkyrkan i Göteborg som

Korsväg 4|2014

efter 15 timmar i en väska under en flygresa till Johannesburg. Något år tidigare hade hon skapat en kåpa till domprost Karin Burstrand, eller egentligen till Göteborgs domkyrka. – Jag tror att biskop Per hade sett och tyckt om den. När jag nu fick frågan från honom kändes det som en förmån att få göra ett porträtt i textil i form av en mantel, en klädnad, en skrud. Kåpan skissades i en dialog mellan biskopen och konstnären om vilka platser som format honom. Härav fick arbetet namnet Landmärken, ett ord som också hör ihop med navigering och riktning. Birgitta Nordström berättar om en av dessa

platser, kyrkan i Älvsåker, där det finns en inskription på väggen i form av ett kors. Enligt legenden invigde biskop Absalom kyrkan på 1100-talet genom att doppa ett finger i olja och teckna ett kors på väggen. En konstnär målade sedan korsformen till att likna en blomma. – Biskopen invigde och konstnären målar bilden, rit och handling möts. Det korset finns här på knäppet, säger Birgitta Nordström och visar på ett foto ett litet kors, broderat på den turkosa tygremsa som håller ihop kåpan. – Det var den första platsen Per valde. Sedan var det rummet på Bräcke diakoni med sitt murade tegel. Men också konstnären egna tankar är visualiserade i arbetet. Birgitta Nordström bor och har sin ateljé på Hönö. På väg dit passerar

Bilder: Peder Hildor

Korsv채g 4|2014

färjan Kalvsund och båken på öns topp slutar i en korsform. – Det lade jag märke till en dimmig morgon. Korset är både vägvisare och den bärande symbolen, ett landmärke. Förutom de imaginära platserna finns inspiration från kyrkfönster som Birgitta Nordström var runt och tecknade av men även ”telefonklotter”. – Jag frågade om det är något som återkommer, när Per sitter och låter pennan gå. Och på så vis växte tecknen till kåpan fram. – Mitt arbete avslutades när jag åkte upp till Uppsala och var med för att titta på installationen av ärkebiskop Antje Jackelén. Alla biskopar var med, det var som en sakral catwalk, ler Birgitta. Hur tog biskop Pers kåpa sig ut? – Alla kåpor hade sina uttryck. Men den turkosa färgen i biskops Pers kåpa är så fin, den blir grön när det är blått, och blå där det är grönt. Ränderna får en diagonal rörelse framtill när han rör sig, hela plagget böljar och formar sig efter rörelserna. Jag tyckte mycket om det. Kåpan landar inte i vardaglighet, den har vävts av finaste silke, men har en lågmäldhet i sina markeringar. Att hon är så nöjd med resultatet beror på den

ständiga kommunikationen kring skapandet. Inte bara med dess bärare. Vaktmästaren i domkyrkan Bengt Bergman undrade varför nackskölden är så liten. Birgitta Nordström visar på en bild på trekanten, sydd i ljusare tyg, mitt bak högst upp på ryggen. Den är ett uttryck för modets växlingar, menar hon, och i valet av storlek har hon hämtat inspiration från medeltida tradition. Den kåpa biskop Per bar tidigare har en stor nacksköld där Jesus är avbildad med utsträckta armar.

Korsväg 4|2014

– Som en korsfästelse. Men det är inte mitt språk. Däremot är det viktigt för mig att man kan göra så här med sidenet, säger hon och knölar med handen ihop ett tyg som ligger på bordet där vi sitter. – Kåpan ska vara lätt att bära, det uttrycker en intention mer än något annat. Och den får inte ha oavsiktliga skrynklor, det är varken värdigt eller heligt och måste förebyggas i själva materialet. När Birgitta Nordström gjorde kåpan till domkyrkan, den som Karin Burström nu bär, var det också själva rumsligheten i domkyrkan som kommunicerade. – Det var en Mariakåpa jag gjorde, formad som en daggkåpa som ju heter Lady’s mantle på engelska. Anledning till nyanskaffning var att alla domkyrkans kåpor var för stora för Karin. ”Daggkåpan” är också lätt i vikt för att hon ska kunna röra sig obehindrat. I många kyrkliga traditioner, även den lutherska, är prästkåpor skrudar av glansigt tyg, mycket guldtrådar och svulstiga broderier. På så sätt skiljer Birgitta Nordströms kåpspråk ut sig. För henne är det själva mötet mellan textilen och människan som är centralt. – Jag vill göra ett plagg för festliga tillfällen men inte… Hon söker efter uttrycket. – ...inte en manifestation. Den får snarare uttrycka en undran. Det får inte bli stora och stela former, utan kåpan ska verkligen följa bärarens rörelser när den ska användas i processioner, säger hon och tillägger entusiastiskt. – Det här är hyperintressant! En överraskande svår detalj i biskopsdräkten var mitran, biskopens huvudbonad. Birgitta Nordström hade studerat hur många

gånger och i vilka situationer den togs på och av under prästvigningen i domkyrkan, som en del av liturgin. – Förresten, inflikar hon, så fantastiskt det var att se det iklädandets språk som användes vid prästvigningen. Att de beprövade prästerna går bakom och tar på de nya deras klädnad. En stor dramatik i tyg! Tillbaka till mitran. Den blev något som Birgitta ”bråkade med”, både inom sig själv och med andra. Hur skulle hon göra den? ”Kan du inte bara göra?” sa till slut biskopen. Hon hittade fram till en enkel öppen form vilket gör det möjligt att justera storleken den dag någon annan än biskop Per ska bära den. Men nackbanden? Hon gjorde ett försök men underkände snabbt. Hon tog med sig problemet – och kåpan – till gruppen av studenter som hon undervisade i medeltida läggsöm, som är den teknik hon använt för sömmarna. Då sa en av studenterna, som ett eko av biskopen: ”Kan du inte bara sätta punkt?” – Så blev det. Här är punkten, säger hon och

pekar återigen i fotodokumentationshäftet, på två broderade röda punkter längst ned på mitrans nackband. Hon avslutar berättelsen om kåpan: – Nu är skruden levererad och i sin funktion. "I sin linda" kallar Birgitta Nordström ett an-

nat arbete som ingår i licentiatarbetet. Vi ställer oss vid bordet med filtarna. Historien om dessa daterar sig några år tillbaka till tiden då hon gjort ett bårtäcke – som återkommer något senare i denna artikel. Hon tog med sig detta till en konferens om konst och hälsa i Australien. Där mötte hon en läkare som undrade om hon inte kunde väva små svepningsfiltar för barn som dör i samband med förlossningen. – Det var ett så stort ämne för mig, och jag hade många frågor. Jag har ju aldrig varit i den situationen. Läkaren sa att hon behövde filten som en hjälp i den stund man som läkare gjort allt för att rädda liv men inte lyckats. Men vem mer behövde den? Jag frågade alla möjliKorsväg 4|2014

Det är just mötet mellan människan och tyget jag är ute efter. Hur kan filten bli ett taktilt språk som lindrar i sorgen? ga berörda; barnmorskor, föräldrar, sjukhuskyrkans medarbetare… Hon fick respons nog för att börja väva. Det blev 18 handvävda unika filtar, de som nu ligger på bordet framför oss. Ljuvliga, mjuka, små filtar. – Unika och skimrande, ja de vackraste jag kunde väva. När det så blev dags för licentiatarbetet såg Birgitta Nordström det som en chans att omsätta idé till handling på riktigt. Hon fick en låda garn från ett företag i Kinna och har arbetat fram ett underlag för att filtarna ska kunna göras maskinellt genom att överföra sin handvävnad till digital produktion. Hon visar ett avancerat schema och förklarar hur det hela går till med datorns och photoshops hjälp. – Det tog mig fyra månader att få fram den här lappen, skrattar hon, och visar en grytlappsstor tygbit. – Utsidan ska vara lite blank och insidan så mjuk som möjligt. Tyget ska hålla en kropp, så här, säger hon och viker filten. – Det är en känsla i det som det inte går att sätta ord på. Hon har vävt med bomullsinslag på ullvarp i

ena lagret. Det andra lagret har ett inslag med ull. När man filtar tyget krymper allt utom bomullen och små bubblor bildas i tyget, ”luft som inte binds”, förklarar hon. Det är det som gör filten lätt och mjuk. Nu ska de 250 första metrarna tyg till filtar vävas. Birgitta Nordström ska förbereda för en pilotstudie. Kommer de att efterfrågas

Korsväg 4|2014

och hur kommer de användas? Hon är nyfiken. Kommer de att bli en del av en ritual? Det får framtiden utvisa. – Det här är inget symboliskt i sig, säger hon och lindar filten runt sina händer. – Det är en filt. Det är just mötet mellan människan och tyget jag är ute efter. Hur kan filten bli ett taktilt språk som lindrar i sorgen? Hennes ord får tyngd när hon vid fotograferingen motsätter sig att ha filten som en bakgrund för en porträttbild. – Jag vill hellre hålla filten i handen, det är det som är hela meningen. Ytterligare ett arbete som handlar om textil att hålla i och samtala kring är ett bårtäcke till Allhelgonakyrkan i Kortedala. I det arbetet kommunicerar Birgitta med gångna tiders kyrkor på platsen, genom att hon fått ett särskilt tillstånd att väva in trådar från äldre altartextilier. – Vi har fått tillstånd att sätta saxen i dem, säger hon. Täcket görs, precis som det vi kan beskåda i rummet, i två delar. I mitten sker kommunikationen med dagens Kortedala i en Kortedalakrönika som Birgitta Nordström ska väva som en bård med inspiration hon fått efter att ha promenerat runt och noterat visionen av framtidsstaden från 1950-talet. Med vattentornet som ser ut som ett rymdskepp och husen som är placerade utspridda i en tallskog. När mittenväven är klar ska hon, tillsammans med kyrkans arbetsgrupp, sy ihop täck-

et. Det är en betydelsefull del – att många är med och arbetar på en textil som kommer att användas den dag döden inträder. – Och tänk, i gruppen finns Britta som var med då det knackades dörr i området inför kyrkbygget och man bad folk skänka fem kronor till en tegelsten. Nu står vi vid bårtäcket. Birgitta Nordström

har vävt sådana för flera kyrkor, men detta är ett hon inte skilts från. Det är vackert vitt och har olika knappar längs med mittsömmen, alla olika men de flesta vita. Knapparna passar bra som betydelsebärande i den sista klädnaden. Hon berättar hur hennes idé var att det skulle vara skimrande pärlemorknappar mot ulltygets varma yta. När resan till Australien kom upp frågade hon vänner om att skänka en knapp. Knapparna blev som följeslagare och support. – Det var när jag fick de olika knapparna, en del inte alls sådana jag själv skulle valt, som jag fattade att den estetiska dimensionen ökas av mångfalden. Idag är jag så tacksam till Annika, Rachel och de andra, säger hon och stryker över knappraden. Det finns blänk mitt i det mjuka vita. Täcket är vävt av lin och rostfritt stål med ullundersida. Birgitta Nordström visar på en relieftråd. – Det är slaktarsnöre, sånt som man binder om kött med. Det är ingnott med potatismjöl som släpper när man tvättar tyget. Att jobba med textil är att experimentera på detaljnivå, att pendla mellan heliga funderingar och slaktarsnöre, säger hon och tillägger att hon ville skapa en stadkant med öglor. – Den är jätteviktig, du ser – det ser ut som tårar. Hon har ett par täcken hemma som hon låKorsväg 4|2014

Bårtäcket kan vidga avskedsritualen. Att lägga på täcket och efteråt ta av och vika ihop signalerar ett ömsint hej då. nar eller hyr ut. Hon ser det som en ära att få vara med i en så viktig del av människors liv, säger hon. Och hon har märkt att tygets mjukhet bjuder in människor att instinktivt klappa på kistan. Att smeka till avsked. Sen ber hon oss hjälpa till med att vika ihop täcket eftersom den lånade kistan strax ska hämtas. – Bårtäcket kan vidga avskedsritualen. Att lägga på täcket och efteråt ta av och vika ihop signalerar ett ömsint hej då. Att se kistan helt naken visar på ett sätt att vara på väg. Kan det uttryckas bättre? Det var just intresset för bårtäcken som öppnade dörren till kyrkan för Birgitta Nordström. Intresset provocerades fram när hennes egen farmor dog. Blommorna som låg på kistan togs bort och när släktingarna skulle läsa på banden stod kransar och buketter snyggt arrangerade – runt sopcontainern. – Vårt sista minne av farmor var alltså sopcontainern. Det blev så gestaltande. Jag ville i stället att ett varmt och vackert tyg ska vara den sista minnesbilden. Vi måste säga något om utställningen i Göte-

borgs domkyrka. Tillsammans med 20-talet HDK-studenter intog hon Domkyrkan tre veckor före påsk för några år sedan. Förfest kallades projektet. Alla studenterna fick skapa sitt eget bidrag och processen, kommunikationen, mellan studenterna och kyrkans lokal och anställda, var överväldigande och mycket positiv. Men hur skulle man kombinera studenternas önskan av konstnärlig frihet med kyrkans behov av trygghet inför resultatet? Det bestämdes att studenterna skulle presentera sina konstverk och tankarna bakom dem för kyrkogruppen ett tag innan Förfest öppnade.

Korsväg 4|2014

– Det var väldigt bra. Denna säkerhetszon blev en frihetszon och alla konstverken gick igenom. Det blev en bekräftelse för mig att kyrkan har högt i tak. Och nu är det dags igen. Birgitta Nordström har fått frågan inför domkyrkans återinvigning efter renoveringen. – Men nu har jag bollat över till de före detta studenterna som nu är verksamma som konstnärer. En grupp av dem har nu uppdraget. Det tycker jag är jätteroligt! Vad är då ritens rum? Det är något Birgitta

Nordström funderat mycket på och formulerar i sitt delarbete till licentiatavhandlingen: ”Är det ateljén när samtalet inför en begravning sker? Då finns ett bårtäcke på bordet framför oss, vi kan vika upp det, prata om textil samtidigt som vi benämner något annat eller är tysta. Vissa vill göra mitt vävande till en rituell handling men jag värjer mig. Vävprocessen är full av handling och estetiska val och det är inte rituellt. Men när bårtäcket är klart och skall användas i Folkets Hus eller i någon kyrka tänker jag på att allt samverkar till ett ritens rum: människor, symboler, ting och rumslighet. Förutsättningen är människor i möte och handling. Det är i handlingen ritens rum uppstår, i kyrkan, på gatan, i ett sjukrum och kanske i ateljén.”  Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell

Bild: Mikael Ringlander

Vid stiftets medarbetardag i april i år väckte biskop Pers nya klädsel tre gästande sydafrikanska prästers nyfikenhet, fr v Cyclone Kunene, Lomakhosi Dlamini och Phesheya Kunene.

Korsväg 4|2014

krönika | Caroline Krook

Konsten är tvilling

et kom ett brev. Det var ett tackbrev från ett barnhem i krigshärjat land till en hjälporganisation i Sverige. Det löd ungefär: varmt tack för köttkonserverna. Kan ni skicka oss papper och kritor? Barnhemspersonalen visste intuitivt mycket om barnens behov av att få bearbeta ångest och rädsla genom att rita och måla. Så är det för de stora konstnärerna också. Det är därför konsten kan ta ett struptag på oss när vi betraktar en tavla. Konsten är tvilling med tron, sa teologen och författaren Olov Hartman (1906-1982). Och han lät Sigtunastiftelsen, där han var direktor i 22 år, bli en mötesplats mellan konstnärer, arkitekter, författare och kyrkans företrädare för samtal och ömsesidig inspiration. Konsten i kyrkorummet hade ditintills huvudsakligen varit kyrkans lydiga barn. Altartavlan, väggmålningarna, skulpturerna underordnade sig budskapet, blev en del av budskapet så som det just då förkunnandes. Konsten blev i viss mån undervisande.

Att bygga en kyrka är att resa ett tecken! Det

är att i form och färg, material och inredning, förkunnelse och liturgi uttrycka samhällssyn, människosyn och gudsbild. Ett kyrkorum är ett rum i rörelse, det blir aldrig färdigt. Så fort det betraktas som ”färdigt” blir det ett museum och därmed ett fryst nedslag i sin tids teologi och samhällssyn. Det är därför kyrkorummet hela tiden måste förändras. Och så har skett. Altaret har krupit ut från östväggen och som sagans Barbapapa har det förändrat form från ett stenblock till ett enkelt bord, altarrunden som gränsstaket har

Korsväg 4|2014

försvunnit, och när meditationsrörelsen sökte en fästpunkt vandrade ikonerna in. Längtan efter Mariabilder har i många kyrkor fått ett svar, för att nu inte tala om behovet av att få tända ett ljus i en ordlös bön. På så sätt är kyrkan i dialog med samtidskonsten, men det skulle kunna ske mycket mer. TV4 har visat en humorserie som heter Halvvägs till himlen. Nyligen såg jag ett avsnitt som handlade om en konstutställning på biblioteket, som komminister Jan förfasade sig över och försökte stoppa men som biskopen gav ett kulturpris. Jag kan naturligtvis inte låta bli att tänka på det bråk som uppstod i samband med utställningen Uppenb(a)rat i Kulturhuset i Stockholm 2006. Det var en fotoutställning med bilder av Jesus från fotokonstens begynnelse. Många av bilderna grep mig djupt, och jag kände en glädje över att kyrkan kunde få vara med att stödja utställningen. Jag förstår egentligen fortfarande inte vad det var som var så skrämmande för en del och ledde till ett inomkyrkligt bråk. Vad är det som händer i betraktarens öga? Kanske var jag för influerad av Olov Hartman. För Hartman var det så tydligt att kulturen aldrig är himmelrikets metkrok. Konst och kultur är något helt annat än en missionsmetod. Konsten är inte till för att locka människor till kyrkan, förgylla verkligheten eller formulera det redan sagda. Konstlivet är en del av Guds skapelse och behöver inte fogas in i kyrkan för att ha ett värde. Jag tänker på till exempel Dan Wolgers konst som mycket ofta har religiösa och existentiella motiv. Tillfälliga utställningar av samtidskonst i kyrkan menar jag är en viktig uttrycksform, på samma sätt som filmvisningar och teateruppsättningar. Lyckligtvis finns en hel del av detta i min

med tron hemstad Stockholm, även om jag längtar efter ännu mer. Vi har blivit vana i budgetarbete att musik får kosta. Bra och självklart, men andra konstnärliga uttrycksformer måste också få plats. Det är också viktigt att kyrkan medverkar vid samhällets arrangemang av Kulturnatt, Konstkväll, Litteraturfestival osv. Göteborgs stift engagemang i Bok- och Biblioteksmässan har fått genklang i hela landet. Det är konsten som har möjligheten att ut-

trycka det djupt personliga och det allmänna. Genom att bära dessa två ytterligheter skapas ständigt nya uttryck för vad det är att vara människa. Det kan uppstå en dialog inom människan själv, där det ena polen är igenkännande och motpolen är avståndstagande eller förakt och rädsla. Den dialogen inom en människa kan bli djupt betydelsefull. Stor konst är både djupt personlig och allmängiltig. Konsten blir en tvilling till tron när den når fram till det skikt där indignation och bön smälter samman. Det ordlösa kan ta gestalt i socialt engagemang och ansvar för skapelsen. Konstnärlig gestaltning kan aldrig reduceras till utsmyckning, och diktning som enbart vill bevara och försvara läran saknar djup. All konst som saknar ”långfredag” kan aldrig ta strupgrepp på betraktaren/läsaren. Konstens uppgift är aldrig att förgylla verkligheten utan att avkläda den, avkläda inpå själva benknotorna, sa Hartman. Kännetecken på verklig konst blir därför konstens förmåga att spegla hela det mänskliga registret. När jag kommer in i kyrka där jag aldrig varit förut brukar jag noga titta på utsmyckningen och konsten i kyrkan. Vad föreställer altartavlan? Avbildas det några kvinnor någonstans? I vilken position i så fall? Finns det

någon samtidskonst? Svaren ger tyvärr ofta vid handen att det är sällan kvinnor avbildas och det är litet av samtidskonst. Vi talar ofta om kyrkan och kulturen som om det vore två motpoler. Kyrkan är en del av kulturen men varken begreppet kyrka eller begreppet kultur har några snäva gränser. Inte heller kan vi avskilja vad som är sekulärt/profant från det som är kyrkligt. Inte sällan är det konst, teater och film som närmar sig de existentiella frågorna på ett mer djuplodande sätt än vad vi gör från predikstolarna. Kyrkans röst behöver höras i så många kul-

turella sammanhang som möjligt och vara välkomnande även mot de konstnärer som själva betraktar sig som profana. Kyrkan har alltid haft en avgörande betydelse genom att vara beställare av konst. Den betydelsen har vi fortfarande men också genom att öppna kyrkorummet för tillfälliga utställningar. Efter reformationen ville man ha ett nytt tänkande i ett rent rum och mycket konst förstördes eller målades över, väggarna vitmenades. Idag längtar vi också efter ett nytt tänkande. Det finns en längtan efter att göra plats för mysteriet i tillvaron. Ibland blir det en konkret plats i själva kyrkorummet, ibland en andlig plats utanför kyrkorummet. Båda platserna är viktiga.  Caroline Krook

Caroline Krook var biskop i Stockholm 1998-2009. Korsväg 4|2014

I Målargruppen får bild och färg bli ett viktigt språk – Vilken färg passar på Jesus? I Guldhedskyrkan i Göteborg samlas Målargruppen en gång i månaden. I starka färger skapar de bilder som uttrycker känslor – och tro. För den som inte har ett så rikt verbalt språk kan bilden bli ett viktigare och jämlikare redskap för att kommunicera. Ledare för gruppen är bildpedagog Birgitta Person. – Jag tycker det är fint att deltagarna får känna att Gud är med i allt, och att de vara som de är i kyrkan får. 

Korsväg 4|2014

Stina visar g채rna upp tavlan som hon ska ta med hem och s채tta upp p책 sitt rum.

Korsv채g 4|2014

kapandet är ett sätt att få ut det som rör sig inuti. För den som inte har ett så rikt verbalt språk kan bilden bli än viktigare – och jämlikare – som redskap för att kommunicera. – Vi jobbar väldigt seriöst med att låta det var och en bär på få komma fram, säger Birgitta Person, ledare för Guldhedskyrkans målargrupp. – Vilken färg passar på Jesus? frågar Jenny. – Vad tycker du själv? Måla någon färg som du tycker om, svarar Birgitta och tillägger, vänd mot rummet där några av deltagarna tittar upp från sina arbeten medan andra fortsätter måla koncentrerat: – Ni vet, färger har ju ett eget liv. Grön färg tillsammans med blå blir helt annorlunda mot om man målar grönt tillsammans med rött. Konstnärerna återgår till sitt skapande. Sara målar med pensel och akrylfärg i starka färger. Lisa, som inte är riktigt i form idag och behöver lite tröst av Birgitta, använder färgpennor och fyller i små fyrkanter, som mosaik, medan Peter ömsom skriver bokstäver, ömsom tecknar, med kulspetspenna. Det är en rofylld stämning, lite musik i bakgrunden. – Har du köpt en ny cd? frågar hjälpledaren Josefine och viftar med plastlådan framme vid Bergsprängaren. – Keltisk musik, det får vi lyssna på… Vi befinner oss i en riktig konstnärsateljé i

Guldhedskyrkans källare en lördag då Målargruppen har sin månadsträff. Ledaren Birgitta Person berättar att gruppen har två aktuella projekt – att måla julmysteriet inför första advent och att få till en konstkalender för 2015. Hon rör sig hemtamt mellan de färgfläckiga borden och sina konstelever, ger råd om

Korsväg 4|2014

färgval, en uppmuntrande klapp eller kram. Själv har Birgitta en gedigen konstutbildning, tillsammans med en förskollärarexamen. Titeln bildpedagog är hon tämligen ensam om inom Svenska kyrkan, och hon är inne på sitt fjortonde år som ledare för denna grupp där deltagarna har en intellektuell funktionsnedsättning. Det är en speciell men väldigt rolig uppgift, tycker hon. – Jag vill ta fram kraften i skapandet. Det är viktigt att alla känner en frihet att uttrycka sig inifrån sig själva. Att låta det var och en bär på få komma fram jobbar vi väldigt seriöst med, i kreativiteten fungerar det, även om man inte alltid är så bra på att uttrycka sig verbalt. Uppdraget i den här gruppen skiljer sig en del

från när hon leder en vanlig målarkurs. Då kan hon ge specifika uppgifter för att sedan komma med kritik. Här vill Birgitta inte vara lika styrande, även om hon inför varje träff har förberett ett tema. Som idag då temat är ljus och mörker. – De flesta får associationer och börjar måla det de kommer att tänka på. Men någon kanske säger: ”Jag har målat av Josefin” Då kan jag ju inte döma ut det, säger Birgitta och fortsätter. – Det viktiga är att de känner att det de gör duger och är stolta över det. Samtidigt försöker jag uppmuntra dem att våga nytt för att de ska utvecklas och inte bara köra i samma spår. Det går inte att vara för hård för ibland behöver någon jobba mer terapeutiskt, resonerar hon och menar att för henne med utbildningsbakgrund inom fri konst fungerar det bra att lyssna in och vara öppen för vad deltagarna vill uttrycka. Vi blir avbrutna av att Peter släntrar in och undrar om det inte är fika snart. Kaffe och

Jenny ber om råd från hjälpledaren Filip om vilka färger hon ska välja till Jesu kläder.

smörgås mitt i passet är ett väldigt populärt inslag. Men än är det inte dags. Birgitta föser honom milt tillbaka till sin plats, innan hon konstaterar att det inom handikappverksamheten i Annedals församling finns möjligheter även till andra former av skapande, som drama och musik. – De som väljer att komma hit till Målargruppen gör det för att är roligt och viktigt att få uttrycka sig på det här sättet. Vissa av deltagarna i gruppen har ett fantastiskt färgseende, andra jobbar mer med formen. Jag försöker lyssna in vad de vill utveckla. Det slår mig, när jag går runt bland borden, att måleri är väldigt jämlikt. Man kan inte se på en målning vem konstnären är eller hur han eller hon tänkt. Birgitta håller med. Alla behöver inte tänka på samma sätt och inget är fel här. Bilderna blir i stället ett extra språk för dem som inte kan uttrycka sig så väl på annat sätt. Ett komplement till det verbala språket.

– Jag kräver inte att de i ord förklarar vad de tänkt när de skapat, ifall de inte spontant vill göra det. I början använde man akvarellfärg, sedan har

man gått över till vattenbaserad akrylfärg, som har fördelen att den torkar snabbt. Men väl så viktigt som själva skapandet är utställningarna. Genom dem blir deltagarna synliga, får höra att det de gör är bra och får vara stolta. Här erbjuder kyrkan unika möjligheter, både genom sina väggytor och genom sin naturliga publik. Gruppen ställer ofta ut i kyrkan men har också haft utställningar ”på stan”, bland annat på stadsbiblioteket. – En av deltagarna målar i jätteformat. På stadsbiblioteket hade han ett konstverk som gick från tak till golv och en bra bit ut på golvet, Det var säkert åtta-nio meter långt, ler Birgitta och berättar att utställningen var väldigt positiv, såväl för besökarna som för deltaKorsväg 4|2014

garna och deras anhöriga. Genom målargruppen har Guldhedskyrkan blivit en plats där gruppens medlemmar känner sig accepterade och hemma. En del av dem är med även i andra grupper i kyrkan. På frågan hur mycket det kristna budskapet präglar verksamheten svarar Birgitta, att det är både ock. Hon vill att deltagarna ska känna sig fria i sitt skapande och det ingår inte regelbunden andakt i Målargruppens träffar. Mest för att tiden går åt till skapandet. Men Birgitta brukar prata ibland om den kommande gudstjänstens eller helgens budskap och har teman, där gruppdeltagarna skapar bilder som kan hänga framme vid altaret – berättelsen om Herden och lammet, änglarna på den helige Mikaels dag eller bilder som visar på julens mysterium i advent. Då är Målargruppen med på gudstjänsten och visar vad de gjort. – Jag tycker det är fint att deltagarna får känna att Gud är med i allt och att i kyrkan får de vara som de är. De behöver inte leva upp till något. I vårt samhälle är det mycket som handlar om att visa upp sig. Här får vi gå inåt. Vi har en kraft som utgår från oss, som vi bär på, och som vi kan gestalta, säger Birgitta. Nu brakar det till i dörren. Det är Jenny och hennes pappa som kommer. Birgitta hälsar glatt och Jenny skyndar sig in och sätter sig

vid bordet. Hon drar fram en liten gosefigur som får sitta och titta på när hon jobbar. – Det är Jesus, förklarar hon. Vad är det som driver Birgitta att år efter år jobba med målargruppen? – Jag trivs, svarar hon utan ett uns tvekan. Jag älskar färger, och här är vi ju bland färger och skapande i flera timmar. Det vi gör tillsammans känns väldigt nära mig, och jag har lätt att förhålla mig till det alla skapar. Jag har nåt att ge, som jag älskar och kan, och jag ser ju att de trivs och vill uttrycka sig timme efter timme. Jag tycker också att jag genom konsten förstår dem bättre. Som konstnär måste hon också beundra deltagarnas förmåga att släppa på kraven och vara prestigelösa. – Det är jättebra i konstnärssammanhang, säger hon och skyndar till undsättning med klisterflaskan när Sara inte riktigt får glittret att fastna.

Jag tycker det är fint att deltagarna får känna att Gud är med i allt och att i kyrkan får de vara som de är. De behöver inte leva upp till något.

Korsväg 4|2014

Hjälpledarna Filip och Josefin har nu dragit

sig ut till köket och lukten av kaffe och skinkmacka letar sig in i ateljén. Snart sitter alla runt bordet i köket, ljudnivån är hög och glad. I trappan hörs en hög röst: ”Birgitta”! ”Birgitta”! Det är Väiski som kommit lite sent och nu ska hämta hem målningar han gjort. Hon

I Peters teckning finns både ledaren Birgitta och vi från Korsväg, berättar han. Korsväg 4|2014

klappar om honom när hon följer oss mot utgången. På vägen visar hon ett konstverk hon själv skapat, en Maria och barnet-bild i harmoniska, milda färger på väggen i församlingssalen. Hon talar om konsten som utsmyckning men att den också måste uppmuntra till eftertanke, – Kyrkan är inte så van vid konst av olika sorter. Själv tycker jag det är viktigt att komma ihåg att meningen med kyrkorummet är Gudsmötet, och att man därför får vara lyhörd för hur man vill använda kyrkorummet, säger hon och avslutar. – Konstnären behöver inte vara kristen, men seriös, uppriktig och nyfiken. Vi får inte vara rädda för att låta konsten ifrågasätta samhället, kyrkan eller vår tro. Det kan bara stärka. Säger Birgitta innan hon blir neddragen i soffan av sina ivriga konstelever som vill sitta nära, fika och känna gemenskap. 

Text: Katarina Hallingberg Bilder: Kristin Lidell

Korsväg 4|2014

Anna är inte på humör idag när hon kommer till målargruppen, men efter en stund med färgpennorna verkar hon nöjd.

Vad är roligast med målargruppen?

Jenny KjellandAndersson: – Jesus. Jag gillar Jesus, det började jag med när jag konfirmerade mig. Jag målar ofta honom – här är det också träd och en stjärna.

Josefine Dämvik: – Det är väldigt trevlig stämning här. Birgitta är en stor del av det. Det blir som bildterapi. Det är också fint att lyssna på musik medan vi målar. Jag gillar Laleh bäst.

Sara Edberg: – Allt! Både att måla, fika och lyssna på musik. Jag gillar att måla med olika färger och former och gärna glitter.

Filip Haglund, frivilligledare: – Det är kul att vara här och se hur de målar och att de är så glada. Jag vill finnas här för dem, men målar själv också, för att visa att det inte spelar nån roll hur man målar, om det är bra eller dåligt. Korsväg 4|2014

krönika | Lisbeth Gustafsson

Ett möte som fördjupar

äromdagen fick vi göra ”det postmoderna testet” i församlingen där jag numera jobbar. Är vi i takt med vår tid, var frågan. Har vi lämnat det förra seklets gamla redskap och funnit nya sätt att vara kyrka? Har vi ritat om kartan så att den stämmer med terrängen – eller spjärnar vi fortfarande emot? Idag vet vi att människor söker sig till kyrkan av andra skäl än man gjorde förr. Då (på 80-talet som mina unga arbetskamrater tycker är ”forntiden”) gick man fortfarande till kyrkan för att lära känna den kristna tron. Nu behöver människor kyrkans rum och miljöer för att få kontakt med sig själva och sitt inre. De sakrala rummen uppfattas alltmer som energiladdade platser dit man går i trohet mot det egna sökandet och frågandet.

Det är en sak att tala om den här teologiska

vändningen i människors förhållande till kyrkorummet. En helt annan att aktivt möta den och låta kyrkan formas i relation till de nya behoven. Jag blev verkligen häpen första gången jag träffade på en kyrka som tagit steget fullt ut, tänkt om och skapat något helt nytt. Jag tänker på en liten katolsk församling mitt i centrala Köln, som jag besökte härom året. Den kämpade länge med sin överlevnad och tvingades till slut ställa sig frågan: Ska vi stänga kyrkan eller göra något nytt? Det blev en nysatsning med eldsjälen och jesuitpatern Friedhelm Mennekes i ledningen. Kyrkan gjordes om till en plats för dialog med samtidskonsten som själavård för människor i en ny tid.

Korsväg 4|2014

Sen tjugofem år tillbaka är det vackra sengotiska kyrkorummet tömt på all utsmyckning utom stenaltaret, korset och madonnan. Den teologiska vändningen behöver ju fria och tomma ytor, resonerade man. En plats där ljuset, tystnaden och tomheten bjuder in sin samtid till dialog om det heligas närvaro. Rummet är fortfarande kyrka för gudstjänst och bön. Men numera kompletterat med en gigantisk orgel som enbart används för experimentell samtidsmusik. Ofta i kombination med stora konstinstallationer av framstående artister som skapar sina verk på plats i direkt relation till rummet. Det är konst och religion i samma rum – men

alltid åtskilda. Varför, frågade jag mig. Jo, för att konstnären och den troende arbetar efter helt olika principer, var svaret. Konstnären utforskar verkligheten, provocerar, tvivlar och ställer frågor medan den troende är en bekännare. Kyrkan behöver mötet med den fria och obundna konsten för att fördjupa reflektionen över sin egen bekännelse. Konsten kan bara medverka till detta om den är fri och inte reduceras till ett medel för en religiös sanning. Så paradoxalt är det nog, tänker jag. Att vi behöver hålla isär konst och religion för att skapa kontakt på djupet. Att det är först när vi skiljer dem åt som det blir möjligt att mötas och öppna varandras ögon. Det är också en anledning till att så många konstnärer söker samarbete med kyrkan. Man vet att det genuina mötet mellan de båda livsuttrycken också kan fördjupa och förnya det konstnärliga skapandet. Jag minns till exempel en kväll i Lunds domkyrka med Teater Insite från Malmö. Gruppen hade bjudits in för att spela Jon Fos-

Kyrkan behöver mötet med den fria och obundna konsten för att fördjupa reflektionen över sin egen bekännelse. ses Dödsvariationer i domkyrkans krypta, en pjäs som handlar om en ung flickas självmord och om föräldrarnas bearbetning av den traumatiska händelsen. Den stora behållningen för skådespelarna var den rumsliga upplevelsen av kyrkan. De är specialiserade på platsspecifik teater och vana att relatera direkt till olika rum. Det märkliga för dem var upptäckten av alla de existentiella kvaliteter som finns helt naturligt i kyrkorummet. För dem blev kyrkan just därför en unik plats för samtal om det allra svåraste i livet. Ett annat exempel är det som skedde i den

gamla likboden på Katarina kyrkogård i Stockholm under några höstveckor i år. Benhuset, som det kallas, har stått där sedan början av 1700-talet med sin enkla men slitna inredning. Ett altare mitt på långväggen och en golvlucka ned till kistorna som förvarades i den murade välvda källaren under golvet. I Benhuset har församlingens kulturmedarbetare öppnat en konstscen tillsammans med regissören Peter Oscarsson. Efter varsam restaurering finns nu en vit, öppen och tom yta för utforskning av människans livsbrottning i dialog med evangeliet. Där alldeles intill gravarna spelades under några förtätade kvällar i höstas De onda av Niclas Rådström. En pjäs som också den reser frågan om det mest outhärdliga. Efter att ha sett Niclas Rådströms pjäs Bibeln på Göteborgs stadsteater och läst hans bok Boken på samma tema, såg jag fram emot att få möta hans brottning som konstnär med människans outgrundliga mörker. De onda handlar om de två tioåriga pojkarna som 1993 misshandlade och dödade ett tvåårigt barn i närheten av Liverpool. Vi får möta pojkarna och lyssna till deras repliker i

rättegången efter mordet. Det fanns flera bevakningskameror som följde dramat och sammanlagt trettioåtta människor som bevittnade mordet utan att ingripa. Hur är det möjligt, är frågan. Vad skulle vi ha gjort i deras ställe? Skulle vi som sitter som åskådare i Benhuset ha rest oss, ingripit och stoppat mordet på det lilla barnet. Vem är egentligen de onda i våra liv? Jag såg pjäsen med min goda vän, journalisten

Eva Franchell som fanns med Anna Lindh under knivattacken på NK och har beskrivit händelsen i sin bok Väninnan. Efter föreställningen stod vi länge vid Annas Lindhs grav som ligger alldeles intill Benhuset och talade om barnen, ondskan och mörkret. Ett samtal som fick sin näring genom konstens utforskande och uppfordrande frågor men som också ramades in av kyrkogårdens vilsamma och fredade rum. Vilken möjlighet att vara kyrka, tänkte jag

efteråt. Att vila i sin bekännelse och samtidigt föras inåt och framåt genom mötet. Att låta ömsesidigheten formge det angelägna och bli kyrka på riktigt för sökande själar i vår egen tid.  Lisbeth Gustafsson

Lisbeth Gustafsson är journalist och författare, just nu projektledaare i Katarina församling i Stockholm. Hon har tidigare varit Svenska kyrkans kultursekreterare. Korsväg 4|2014

Symbolen fångar något annat än sig själv Vad är en symbol? Och vad är det som gör en synbol meningsfull? Anna Cöster reder ut begreppen.

n symbol är meningslös om den inte lyckas fånga något annat än sig själv. De flesta av oss ser en skylt varje dag med en människa som ser ut att gå eller stå på några svarta streck. Symbolen på skylten är bara meningsfull för den som vet att det i närheten kan finnas bilar som kan vara en fara, och att den som finns i närheten av skylten därför bör titta sig omkring innan hen går över gatan. Vet man också att de uppmålade strecken kallas övergångsställe och är en plats för gående att ta sig från den ena till den andra sidan av gatan är symbolen ännu mer meningsfull. Eftersom en symbol bara är meningsfull om den lyckas fånga in något annat än sig själv, som annars inte kan förklaras, är den också grunden för att berätta om Gud. Kristna symboler handlar om att fånga en process av tron som frälsande och räddande, skriver teologen Roger Haight. Det centrala i Jesus förkunnelse var upprättandet av skapelsen och Guds mänsklighet. Guds rike var en symbol för det. Jesus visade genom sina symboler och sig själv det som annars inte gick att fånga in. På samma sätt behöver kristna idag hitta symboler för betydelsen av Guds rike.1 Symbolspråk vill få oss att reagera och ge re-

spons. För att återkomma till trafikskylten igen, så vill den få oss att veta att vi kan gå över gatan, att först titta oss omkring, och att stanna för bilarna. De kristna symbolerna vill också få oss att reagera och kunna ge respons. I vår kyrkotradition innehöll tidiga utgåvor

Korsväg 4|2014

av Martin Luther bilder som hade funktionen att locka barnet att ställa frågor som vad och varför, så att föräldern kunde berätta de bibliska berättelserna och visa vad kristen tro är. Alla kristna symboler är präglade av tid, sammanhang, social och politisk kontext och innehåller därför budskap om människan, Gud, samhället och kyrkan. När symbolerna används ger de upphov till nya tankar och påverkar vad vi sedan gör och formulerar. Kristna bilder och symboler har dessutom i olika tider fått betydelse och status som är tätt knutet till vad kyrkans lära är, och skapar i sin tur också nya uttryck för tro och lära. Det gör att vi har ett ansvar för att kritiskt granska vilka bilder och symboler vi använder oss av, vad de visar och vad de formar. Teologen Sarah Coakley skriver om det och lyfter fram treenigheten i konsten som ett exempel på det. 2 I ikonkonsten från de första århundrandena kan

man se de stora teologiska diskussionerna om hur Gud kan vara både skapare, människa och helig ande, och hur människan står i relation till det. I den tidiga ikonkonsten finns treenigheten både avbildad som en hierarkisk modell, färgad av samhälle och kyrka, men som också format samhälle och kyrka. Där finns också andra bilder av treenigheten som visar tre sidor av Gud, en mindre hierarkisk bild, som ibland haft möjligheten att påverka samhälle och kyrka, till exempel i frågor om genus. Två exempel på konkreta symboler i vår tid som bär med sig historia, påverkats av samhället, delvis formats om i vår tid, och påverkar kyrkans liv är ljusbäraren och frälsarkransen. Ljusbärarna började komma in i svenska kyrkor efter Kyrkornas världsråds generalkonferens i Uppsala 1968. I de stora kristna

kyrkorna fanns både en önskan om att stärka relationerna mellan kyrkorna, samt tidens sociala och politiska engagemang och kyrkans ansvar för det. Ljusbäraren, eller ljusgloben, blev en symbol präglad både av solidariteten med världen, men också av den starka ljustraditionen i ortodoxa kyrkogrenen. Ljusbäraren kom att spridas i kyrkorummen runt om i Sverige. Idag har ljuständandet till viss del formats om och fått prägel av vår tid. Människors individuella behov av att tända ljus lyfts fram som ett alternativt symbolspråk till ett känt gemensamt kyrkligt språk. Frälsarkransen är också ett exempel på en ny men omformad symbol, med rötter i den kristna traditionen. Ett liknande pärlband är ju Rosenkransen i kristen tradition. Rosenkransen rymmer den kristna traditionens gemensamma böner som Herrens bön, korstecknet och den apostoliska trosbekännelsen, och Frälsarkransen rymmer individens egna böner kring livets stora frågor och ämnen. Frälsarkransen är anpassad till dagens människa och behovet av att formulera sig individuellt, eller bära en individuell symbol, den formar också kyrkans gemensamma innehåll genom att finnas med i andaktsliv, gudstjänster, och undervisning. Symboler och bilder berör kyrkans liv och lära.

Symboler som ljuständning eller korstecken har därför i en evangelisk-luthersk tradition ibland kommit att mötas av kritik. Det är visserligen inte på så många ställen längre som ögonbryn höjs när människor tänder ljus i gudstjänster och vid andakter. Men en medarbetare i en församling som länge haft en gammalkyrklig tradition berättade att det så sent som på 2000-talet blev en diskussion när alla fick tända varsitt ljus vid en andakt i

församlingen. Kritiken bottnar i det som handlar om grunddraget i luthersk lära, att människan inte kan göra något för att förtjäna Guds nåd, utan är både syndare och rättfärdig. Varje försök till egen aktivitet, som exempelvis ljuständning, har ibland betraktats som ett sätt att motarbeta tanken om Guds nåd. Teologen Karin Johannesson lyfter fram att en reformatorisk tradition innebär att människan är rättfärdiggjord genom nåden och aldrig någonsin kan påverka sin relation till Gud. Men en annan reformatorisk tradition är uppfattningen att nåden samverkar i människan så att människan kan göra gott och därmed få mer nåd.3 Andliga övningar kan inte ge oss en större ”andlig muskelmassa” för att använda Johannessons ord, men det som kan bidra till att vi genomsyras av insikten och människosynen att vi är både syndare och rättfärdiga och beroende av nåden är möjliga vägar, menar hon. En symbol har inget egenvärde. Den är bara

meningsfull om den gör världen, människan och Gud synlig. Så länge den gör det går den också att betrakta kritiskt och i ljuset av Guds kärlek, som alltid är ännu större och mer annorlunda än våra symboler. Symbolerna ska hjälpa oss att reagera och svara an. Och för att träna vår människosyn och gudstilltro och kunna leva av nåden, kan symbolen vara en hjälp.  Anna Cöster

1.Roger Haight, Jesus, Symbol of God 2. Sarah Coakley, God, Sexuality and the Self: An Essay “On the Trinity” 3. Karin Johannesson, Helgelsens filosofi. Om andlig träning i luthersk tradition. Korsväg 4|2014

Gestalning är laddat med känslor I kyrkan använder några av oss bibliska figurer, andra bygger scener och skapar framställningar med hjälp av färger, bilder och toner. Inom liturgin diskuterar vi alla mer eller mindre gudstjänstens gestaltning. Men vad är grejen? Är gestaltandet bara galet garnityr eller till gagn? Finns det någon djupare betydelse eller mening med allt detta gestaltande vi ägnar oss åt?

orsväg bestämde träff med en gestaltterapeut för att få input i tankarna. Vad kan kyrkan lära av gestaltterapin? – Ordet gestalt i terapeutisk mening kommer från tyskans Gestalt som betyder helhet. Ordet gestalt kan ge olika associationer, men i terapeutiskmening handlar det alltså om att saker och ting hänger ihop. Helheten är något mer än de ingående delarna i sig. Det är grunden för allt gestaltterapeutiskt tänkande. Orden är Boo Larssons. Han är gestaltterapeut, speciallärare, handledare, föreläsare och författare. Korsväg möter honom på hans mottagning i centrala Varberg. Det är sen fredag eftermiddag. Han kommer direkt från sitt arbete på Lindbergskolan och öppnar upp terapirummet för Korsväg. – Jag såg att de hade tagit bort flaggan där nere, men du hittade ändå, säger han och kliver ur sin blå Volvo när vi möts på parkeringen utanför Bullerbynsförskola på Gamla Kyrkbacken. Jajamän, vägbeskrivningen han gav var fenomenal. Jag ler och tänker på skillnaden mellan hans beskrivning och ”hitta.se”. Funderar på om man måste vara gestaltterapeut och lärare för att ge vägen sådan färg, form och gestalt. Han skrattar. Rummet har ett stort fönster i ena kortändan och vittnar om att han arbetar med ge-

Korsväg 4|2014

staltterapi såväl i grupp som individuellt. Åtta stolar står utplacerade längst långsidorna. Det börjar bli mörkt. Men inne är det högt i tak och ljust. Han öppnar fönstret. Det har stått stängt på mottagningen några dagar och mår bra av frisk luft. Vi slår oss ner i de två vackra och sammetslena stolarna i blått som är placerade lite i vinkel framför fönstret. – Gestaltterapin är en metod som stämmer med mitt sätt att fungera och mitt sätt att tänka. Jag vet hur den fungerar och hur jag använder den. Den är inte fantastisk som terapimetod på alla människor, men den är bra i väldigt många sammanhang. Och själva förhållningssättet används idag i samhället på många olika ställen. Jag har själv gått gestaltterapi och känner att jag vet att den fungerar. Han lyfter fram människan som en i grunden självreglerande och meningsskapande varelse med frihet, val och ansvar. Det går fort och engagerar. Inom loppet av bara några minuter har han gett liv åt tre av gestaltterapins nyckelord. Relation, kropp och medveten närvaro. Vi börjar med kroppen. Kropp har ofta setts

som något i motsats till själ. Men gestaltterapin knyter ihop människans yttre fysiska varelse och hennes inre, andliga. Man skulle kunna säga att gestaltterapin hjälper oss att hantera våra polariteter – motsatser eller ytterligheter. Den ena polariteten är inte bättre eller finare än den andra. De är nämligen varandras förutsättningar. Precis som natten är en förutsättning för dagen. – Genom kroppen får du kontakt med dina känslor. I kroppen lagrar vi minnen och kroppen ger tydliga signaler om hur vi har det. Kroppen och kroppsmedvetenheten har därför en viktig plats i gestaltterapin. Via direkta och indirekta metoder påverkar man

kroppen och löser upp spänningar och blockeringar. Han berättar hur han arbetar med andning och avslappning. – En form av avslappning som jag använder både själv och med mina klienter handlar om att vara i kontakt med tre zoner. Ytterzonen. Innerzonen. Och mellanzonen. Han visar hur man medvetet kan styra fokus. När man talar om gestaltterapi är det lätt att

tänka på den tomma stolen. Den teknik där man fysiskt i rummet just låter en stol vara tom, och på så sätt kan komma till tals med någon man behöver komma till tals med. På samma sätt som man själv tar form kan man uppträda som någon annan. Man kan flytta sig från en stol till en annan. Även Boo Larsson arbetar med gestaltning av det slaget. Tillsammans med klienten arbetar han med det som visar sig. – Inom dig vet du vilket svar du hade fått från den du vill försonas med för att kunna gå vidare. – Inom dig har du svar på livets frågor. Kroppen minns. I det läget kan du komma till avslut. Du kan röra dig mellan de två stolarna. För att kunna gå vidare måste man komma till avslut. Kommer du inte till avslut är något ouppklarat och du fastnar. Det gäller de enklaste saker som att vara törstig och vilja ha vatten. Han visar på energicirkeln som hänger på väggen och förklarar. Gestaltningen förklarar och berättigar. Gestaltningen berättar något om verkligheten och den är samtidigt verkligheten. Den förstärker och synliggör. Och den gör något nytt. – Det som tog tag i mig själv en gång i tiden var när man faktiskt ställde upp min ur-

sprungsfamilj. Jag satt i en stol och det var fullständigt hisnande. – Jag kunde inte sätta ord på det förrän jag hade sett det. Det handlar om att gå från något abstrakt till något mer konkret. Det blir synligt och fysiskt. Och det förändrar. Ja, att förhållandet mellan kropp och själ har

varit upphov till såväl filosofiska som religiösa strömningar och ställningstaganden genom årtusendena är helt klart. Det är den där ständiga dualismen som spökar skrattar Boo Larsson. Livets ytterligheter har setts som motsatser till varandra. Yta och djup, mörker och ljus, dag och natt, skratt och gråt, kropp och själ. Psykologisk och somatiskt. Men också socio-kulturellt och filosofiskt. Han talar om att i huvudsak har två huvudströmningar varit förhärskande. De monistiska teorierna (som är materialistiska eller fysikalistiska) har hävdat att det bara finns en typ av företeelser – de kroppsliga. Medan den andra huvudströmningen, dualismen i dess olika former, menar att de mentala är något annat än det kroppsliga. – Det vi människor gör ibland är att vi värderar polariteterna som om den ena är bättre än den andra, och det innebär att då fastnar vi i en ytterlighet. – Men människans yttre fysiska varelse och Korsväg 4|2014

hennes inre, andliga hänger ihop. De är en helhet. De hänger ihop. De samspelar. Och helheten är mer än delarna. De går inte att separera. Så till relation och medveten närvaro. Han tar

fram papper och penna och ritar medan han pratar. Betonar relationens betydelse. Människan är ingen isolerad varelse. Inte ens en eremit är helt avskärmad från yttervärlden, säger han. Saker och ting hänger ihop. I psykologisk mening kommer vi inte ifrån uppfostran, arv och miljö. Vi hör hemma i ett socialt sammanhang. Det är angeläget att fundera över på vilket sätt påverkar dessa faktorer människans upplevelse- och föreställningsvärld? Själv tillhör han dom som inte har vuxit upp med sina föräldrar utan lämnades tidigt och växte upp med sina morföräldrar tills han började skolan. – Det svåra är inte de traumatiska händelser vi varit med om, utan de traumatiska händelser som vi inte fått hjälp att förstå. – Vi måste få ihop saker. Då är det enklare att gå vidare. Vi vill förstå och söker förklaringar. Vi behöver förstå för att kunna gå vidare. Det tror jag faktiskt är det människor söker. Det finns ingen absolut sanning. Men det kan ändå hjälpa mig att lägga pusslet. Och då behöver vi använda hela vårt jag i mötet, kontakten och situationen här och nu. Kroppen minns. Så vad är då grejen? Boo Larsson övertygar.

Det finns en djupare betydelse eller mening med allt detta gestaltande. Människan är en tolkande och meningssökande varelse. Vi behöver konkretisera för att förstå hela vägen. Vi behöver något handfast, för att kunna tolka det vi är eller har varit med om. Det betyder inte att vi inte är smarta eller inte kan tänka. Men vi behöver bearbeta information med hela vår kropp. Människan är ett agerande subjekt, inte ett objekt, och behöver tas på djupaste allvar. Känslor är inre men behöver komma ut. Det är varken bara något lite fint

Korsväg 4|2014

eller ett pedagogiskt redskap. Det gör något med oss. – Det finns naturligtvis inte en universell form som delas och förstås av alla människor. Ja, gestalterna är många. En hotfull en kan tona upp sig. En annan lite kutryggig och räddhågsen kan gömma sig i en vrå. En tredje kan uppträda i gestalt av räddande ängel. Vi har ledargestalter, nyckelgestalter, internationellt kända gestalter och bibliska gestalter. Gestalt och gestaltning är laddat med värderingar och känslor. Boo Larsson tycker det är spännande och ange-

läget att kyrkan tänker gestaltning. – Här i Lindberg har skolan och kyrkan ett fantastiskt samarbete, säger han och lovprisar kyrkoherden och ungdomsledaren. Han berättar om samarbete med elevkafét och skrattar gott åt dramatiseringar där komministern kommit in i röd kroppsstrumpa. – I ärlighetens namn ser jag ingen större skillnad mellan att vara lärare, präst eller Bruce Springsteen. Alla tre erbjuder sin blick och närvaro när människor tänker kring livet och funderar över hur de använder den enorma möjligheten att faktiskt leva på jorden nu. Jag skulle vilja vara alla tre, skrattar han. – Det handlar om att hjälpa människor att faktiskt våga ta för sig utav livet genom att förmedla möjligheter så människan kan göra medvetna val. Men varken läraren, prästen eller Bruce ska säga de absoluta sanningarna, eftersom de absoluta sanningarna inte finns, eller tala om att ”så här måste ni göra”. Saker kan i ett sammanhang vara sanna och i ett annat falska. Det är viktigt i gestaltterapin. Och du kan välja att stå och lyssna på Bruce bara rakt upp och ner, eller du kan välja att faktiskt sjunga med, eller välja att applådera med. Du kan välja att sätta dig och somna i kyrkan eller ta in och faktiskt grubbla på vad av detta vill jag ta till mig. Det andra behöver du faktiskt inte bry dig om. Ja, gestaltningarna har stor kraft när den

fungerar som bäst. De kan både upprätta, förlösa och sända oss ut i livet i en ny riktning. Det kan vara i terapirummet med den tomma stolen. Eller när konfirmanderna samlas i en cirkel för andakt. I mitten ligger ett mjukt tyg, men också en sönderslagen kruka, och ett ensamt ljus lyser. Eller i soffrummet, en trappa ner, där sorgegruppen sitter runt en silverbricka med värmeljus och delar liv med hjälp av svart-vita bilder. Eller i rummet bredvid där barnen sitter i ring på golvet. Framför varje barn vilar en rund duk och en korg med läggmaterial. Efter att ha lyssnat till berättelsen om pappan som hade två söner lägger de varsin bild med hjälp av pärlor, pinnar, stenar och kottar. – Ja, men samtidigt är alla de gestalter vi använder beroende av tid, sammanhang och politisk kontext. Det vi gör måste vara hållbart. När symboler eller bilder blir tomma berör de inte. Så vad tycker han att kyrkan kan lära av gestalt-

terapin? Behöver vi tänka ännu mer noga på gestaltningen? Vad skymmer eller öppnar upp? Han säger det inte. Han ger inga färdiga svar. Men efter att ha samtalat i nära nog två timmar med Boo Larsson verkar det inte finnas något annat mål med livet än att vi ska finnas till för varandra och bära varandras bördor. Och där har vi ett ansvar och en frihet i oss själva, i varandra och i världen. På samma sätt som vi alla ibland är snärjda i destruktiva beteendemönster kanske kyrkans beteendemönster och strukturer också är det? Kanske kunde lite gestaltterapi användas på hela kyrkan som organisation? För ibland sker gestaltningarna kanske lite av en tillfällighet och är inte alltid så genomtänkta. Och jag förstår det som att relationen, mötet och resultatet kan bli bättre av ett mycket medvetet och konsekvent förhållningssätt. Ett förhållningssätt som präglas av öppenhet med egna brister, tydlighet i sin egen övertygelse eller tro, finnas på plats, uppmärksamma och väl-

komna, släppa kontrollen och låta människor vara fria. – Jag tycker att Svenska kyrkan, precis som den svenska skolan, aldrig har varit bättre än den vi har just nu. Det innebär inte att varken skolan eller kyrkan är fulländad, men de har aldrig varit bättre, och de ska fortsätta att utvecklas. En spännande fråga är i vilken grad vi släpper kontrollen och öppnar dörrarna för det oväntade?  Text: Beata Åhrman Ekh Bild: Christer Brosché

Fakta om gestalt • Gestalt; varelse, skepnad, form, figur, bild, skapnad; en helhet vars egenskaper inte kan reduceras till egenskaperna hos dess delar. • Gestalta; (ut)forma, ge form eller kropp, skulptera, utmodellera, (ut-)dana, skapa, bilda • Gestaltpsykologi; riktning inom psykologin som grundades på 1910-talet av tyskarna Max Wertheimer, Wolfgang Köhler och Kurt Koffka. I polemik mot associationspsykologin hävdade man att upplevelser och handlingar har karaktär av organiserade helheter, gestalter, och som därför inte kan förklaras som en summa av oberoende delar (element). • Gestaltterapi; psykoterapeutisk skola som tar sin teoretiska utgångspunkt i existentialistisk psykologi och gestaltpsykologi. Fritz (Frederick) Pearls och hans hustru Laura började i missnöje med psykoanalysen att under 1940-talet utveckla en mer aktiv terapeutisk skola. Med olika tekniker vill man i gestaltterapin klargöra psykiska processer i terapirummet, i ”här-och-nu”-situationen. Vill du veta mer? www.boolarsson.se

Korsväg 4|2014

krönika | Elisabeth Gerle

Luther och sinnligheten

ill du skriva för vår tidning Korsväg? Du som skriver om Luther och sinnlighet.” Frågan når mig i Sydafrika långt borta från de svenska diskussionerna om hur kristen tro gestaltas.1 I Afrika är kroppen sällan i vägen. Hela kroppen är med i glädjen över musiken och i värmen över mötet och hälsningen. Så tror jag att det var även för Martin Luther. Det är därför jag skrivit en bok om kropp, sinnlighet och Luther i dialog med samtida teologer. I Sverige förknippas nämligen inte Luther med glädje, eller med sensualism. Snarare med plikt, stränghet och dysterhet. Den enda kroppsdel han brydde sig om var örat, menar många. Det lutherska handlar bara om huvudet, och om ordet. Det leder till tråkiga gudstjänster långt ifrån en livsbejakande Gud. Man vänder sig därför till andra traditioner för att låna symboler och estetik som berör öga och doftsinne. Det behöver inte vara något fel i det. Vi kan inspireras av de kristna traditionernas mångfald och olika uttryckssätt.

Men risken är att man blir hemmablind och

tror att gräset alltid är grönare på andra sidan. Fullt så enkelt är det kanske inte. Det är därför klokt att granska vad man bejakar och varför, både inom den egna traditionen och i andra. Det är ingen tvekan om att den lutherska traditionen, särskilt efter Immanuel Kant, blev rationalistisk, ibland till och med abstrakt. Man kom alltmer att tänka att det gudomliga endast kunde uttryckas med symboler, eller indirekt via språket. Luthers omedelbarhet försvann. För Luther var det självklart att Gud var hela livets Gud, inte bara kyrkans. Men livet var hotat av destruktion. För att våga lita till att Gud står på vår sida, på livets sida, mot döden, behövdes tilltalet, det levande Ordet.

Det personliga tilltalet blev avgörande. För dig! Predikan blev viktig. Livsviktig för att väcka tro och skapa glädje och tillit. När ordet om upprättelse når mig kan jag fortfarande känna det. I hela kroppen. Det handlar alltså om tilltal, men också om att tyda livet. För livet är ambivalent och innehåller både gott och ont. Att våga tro att Gud står på vår sida, mot djävulskapet inom och utom oss, kräver tydning. Detta var kyrkans och undervisningens uppgift, ett tilltal, som inte bara kom i form av utläggningar. För Luther var visorna och psalmerna ett sätt att sjunga in budskapet och tilliten. Musiken och glädjen var livsviktig. Musiken var, näst efter teologin, det viktigaste. För musik skapar glädje. Och djävulen kan inte tåla glädje, hävdade han. Därför är musik ett bra motvärn mot det onda. Luther satte ord till välkända melodier och lyssnade in kvinnorna på gatan, när han diktade och när han översatte Bibeln. Han sökte efter ord som kunde förstås av alla, kvinnor och män, oavsett börd, eller det vi idag skulle kalla social position. Alla skulle också lära sig läsa. Åtminstone så pass att man kunde lära sig katekesen. Att kunna den utantill ”by heart” var ett sätt att inte bli beroende av andras tolkningar, utan själv kunna återvända till budskapet om Guds kärlek, menade Luther. Till och med katekesplugg kan alltså tolkas på ett sätt som lyfter fram det befriande snarare än det förtryckande.2 Denna massalfabetisering som berörde alla, oavsett börd eller kön, var ett viktigt bidrag till demokratins framväxt. Människor i andra delar av världen påminner om att det hos dem bara var pojkar som fick lära sig läsa i klosterskolorna. Men allt detta är historia. I Sverige har vi länge tagit läskunnighet som något självklart, men inser att det inte längre är så.

Korsväg 4|2014

Elisabeth Gerle är professor och etiker vid Svenska kyrkans forskningsenhet, gästforskare vid Stellenbosch Institute for Advanced Study, okt-nov 2014.

Martin Luther bejakade det sinnliga. När tvivlen och anfäktelserna satte in uppmanade han att söka sig till andra människor för att äta och dricka och sjunga tillsammans. Askes och fasta var inte till någon hjälp. Tvärtom! Djävulen kunde nämligen inte tåla glädje. Men vid redigeringarna av bordssamtalen, där han uttrycker detta, valde man att uttrycka detta mer ”kristligt”, mindre allmänmänskligt och betydligt tråkigare. Birgit Stolt menar att man från första stund ser ”en retuschering bort från vanlig handfast livsglädje till förmån för asketiskt fromhet”. Hon påpekar också det nära sambandet mellan intellectus et affectus hos Luther. ”Tankar framkallar känslor och vice versa och den största tyngden låg ofta på affekten”.3 Kropp och sinnlighet ingår alltså i en helhet. Varken medvetande eller kropp ges företräde.4 Luther såg Guds närvaro i det materiella, som bakom en mask, larva dei. Men eftersom livet är ambivalent behövdes tolkningen, tydningen, och tilltalet. Närvaron är självklar, aldrig ifrågasatt. Finns Gud? är en obegriplig fråga på hans tid. Gud var inte ett kunskapsfenomen, utan en verklighet. Och det är här den rent kognitiva utläggningen blir fel. Det handlar inte om ny kunskap som leder till att vi gör rätta, eller goda handlingar, sedan vi fått undervisning. Det handlar om att våga tro och lita till att Gud är kärlekens Gud, trots allt som får oss att tvivla. Då bryts inkröktheten runt det egna. Vi blir öppna mot medmänniskan och världen och kan lyssna och ge, men också vara ett salt. Vad har nu detta med gudstjänst och vardagsliv

att göra? Jag tror att själva livsuppfattningen är avgörande. Alla har en relation till det gudomliga, bara genom att leva, andas och vara född. I den tradition som sedan kyrkofadern Ireneaus

betonar det skapade livet som ett liv i relation är detta utgångspunkten. I vår del av världen har särskilt N F S Grundtvig, K E Lögstrup och Gustaf Wingren knutit an till detta perspektiv. Frågan om Gud handlar inte om ny kunskap, utan om en tydning av det givna livet, som gör att man vågar tro på liv och framtid. Modlösheten drivs undan och befriar till handling. Gud är hela världens Gud, inte bara kyr-

kans. Kyrkans uppgift är att tyda livet så att människor upprättas och orkar leva som fria människor. Kyrkan är till för livets skull, tillsammans med alla livsbejakande krafter var de än finns. Ont och gott går rakt igenom allt och alla. Att kyrkan som institution skulle kunna lägga beslag på Guds kärlek och kanalisera den ut till människor är främmande för luthersk tradition. Istället handlar det om att upprätta människor i det liv de lever i världen. Ekonomer, tekniker, snabbköpskassörskor, lärare, busschaufförer, bilmekaniker är, enligt luthersk kallelsetanke, Guds medarbetare. Hörs det i teologin? Gestaltas det i våra liv eller ses det kristna som ett specialintresse långt borta från vardagen? Det är grundfrågan, menar jag.  Elisabeth Gerle

1. Artikeln skrevs under en period som gästforskare vid Stellenbosch Institute for Advanced Study (STIAS) Wallenberg Research Centre at Stellenbosch University, Marais Street, Stellenbosch 7600 South Africa 2. Se Henry Cöster ”Friheten i tvångets katekes” i Elisabeth Gerle 2008(red) Luther som utmaning. Om frihet och ansvar, Stockholm, Verbum. Denna antologi var första steget det lutherprojekt där flera monografier nu har utkommit eller är på väg. 3. Birgit Stolt, 2004, Luther själv, Hjärtats och glädjens teolog, Skellefteå, Artos s 10 4. Jfr Mark Tuner, 1998, som menar att vi läser bilder och att bilder skapar vår tolkning, vårt medvetande i The literary mind: life origins of thought and language, New York, Oxford University Press.

Korsväg 4|2014

Symboler 1 Owe Wikström

Gestaltar mötet med den osynlige

boken Ikonen i fickan från 2004 talar Owe Wikström, psykoterapeut och professor i religionspsykologi, om att estetik och rituella rum är en förutsättning för religiös erfarenhet. Också om vikten av att blicka in i helgonens, profeternas och apostlarnas ansikten och att buga sig inför dem. Vad menar du med det?

– Den lutherska kristenheten har ofta reducerat tron till ett slags intellektuell akt, instämmande i utsagor som är konstiga och som man måste tro på, vad är det som Luther drev etcetera. Men religion är långt mer än rationella utsagor. – Därför finns allt sedan fornkyrkan behovet av att tillsammans gestalta sitt möte med den osynlige, det vill säga bugandet inför ikonen, knäböjande, korstecknet, brödet vinet etcetera. Individuellt och kollektivt stöder yttre beteenden en inre tro. – Det finns tröst i själva handlingen, säger Ingmar Bergman i någon av sina böcker. Handlingen kanske inte en förutsättning för tro, men en viktig del i att upprätthålla en inre tillit. I Ikonen i fickan säger du också att ikonen är performativ, att den skapar något. Vad är det ikonen skapar?

– Att stå i relation till en annan person är grunden för en människans identitet. Vi blir till och finns genom att andra ser oss. Men alla människans relationer till varandra är tillfälliga och sköra. En gång skall alla tas ifrån oss. Då hävdar den kristne att en relation finns kvar när alla andra förbleknar - den till Gud, den Andre, Den Ende eller den utanför

Korsväg 4|2014

tiden. Det är därför det står de grekiska HO ON i guldet som omger ikonens huvud. Orden ger en tolkning av vem denne Kristus är. De betyder nämligen "den varande"; den som var, är och skall komma. – Återigen, det är ett visuellt och inte rationellt sätt att närma sig den Helige, man ser på någon och samtidigt blir man sedd. Samspelet dem emellan är oerhört central för att upprätthålla en identitet, Den andre bekräftar mig. Men till slut försvinner alla andra för oss – plötsligt eller långsamt väntat eller abrupt – då finns den Ende kvar att relatera sig. I den meningen är en ikon performativ, det är en performance konstart, samtidigt lugnt tidlös, evig-re-ligio betyder just åter-förbinda. Har du en ikon i fickan?

– Jo, men just nu är den i nån av barnbarnens fickor. Ofta ställer jag upp den vid en säng på ett hotell eller ett fik när jag skriver eller på tåget. Den är liten och kommer från Perama utanför Pireus, Grekland. Vad betyder den för dig?

– För mig är den en påminnelse om att visst alla mina älskade barnbarn och barn och fru – samtidigt "allt hastar hän mot sin förvandling snart, bliv herre hos mig kvar". En sak, ett ting, skapar en påtaglighet som är oändligt viktig. Den ökar livsintensiteten eftersom den håller mig kvar på eggen mellan hur fint allt är – samtidigt är allt ett lån.  Text: Beata Åhrman Ekh Bild: Mia Carlsson

Symboler 1 Agneta Stenermark Nyberg

jag får ha tillit till att Gud leder mig rätt. Labyrinten har funnits utanför domkyrkan sen 2011. Inspirerade av katedralen i Norwich ville man infoga en labyrint när Domkyrkoplatsen skulle göras iordning. Historiskt har det ofta funnits labyrinter vid stora katedraler och pilgrimsmål. När pilgrimen kom fram till målet skulle vandringen avslutas med en labyrintvandring. På medeltiden var ofta vandringen förknippad med botgöring. Vi använder den mer som en bön. Utanför Domkyrkan finns en skylt med uppmaningen: ”Ta gärna med en sten på din labyrintvandring , tänk på något du vill lägga av dig eller bära fram och när du kommer fram låt stenen falla och vandra sen ut, fri från din börda.”  Agneta Riddar

Bild: Kristina Strand Larsson

idigt, tidigt på morgonen brukade en grupp människor träffas utanför Lunds Domkyrka. Det var sommar och ljuden från staden som började vakna hördes på avstånd. Alla ställde sig i en halvcirkel, en del tog av sig skorna, de som ville sträckte ut ena armen bort mot det som varit och andra armen mot det som komma skall. – Upplevelsen av att vara där i nuet, närvarande i centrum, blir väldigt stark berättar Agneta Stenermark Nyberg, som då var pilgrimspräst i Lund. Sen började vi stilla, tysta gå in i labyrinten. En långsam vandring, med respektfullt avstånd till varandra. Labyrinten, med sitt sinnrika system leder vandraren in mot dess mitt – men upplevelsen är att vägen vindlar både hit och dit och ibland tillbaka igen. – För mig blir det en oerhört stark bild av en livsvandring. Riktningen kan kännas fel, men

Bild: Josefine Sjöqvist

En vandring in mot livets mitt

Korsväg 4|2014

Symboler 1 Per Nordqvist

En börda som får läggas av

tt tvålitersmått i trä från 1800-talet får göra tjänst under Resterödsmässan. Ett mått som Timmer-Anna i Björsberg i Dalarna gav Per Nordqvist innan hon skulle flytta till hemmet. För tre år sedan gick Per på stranden och samlade stenar till trämåttet, stenar som skulle få vara en del i den nya mässan. Mjukt sänker Per ner stenen i dopfunten, vars original är daterat till 1090. Stenen får bli en symbol för en börda som får läggas av, eller tacksamhet över att få vara omsluten. Det var Per, uppväxt i ett kristet hem, med

en pappa som pastor och nu kyrkvärd i Resteröd, som tog initiativ till Resterödsmässan. – Jag ville hitta en form av gudstjänst där reflektionen kom i centrum. Denna lilla medeltida kyrka passar bättre för reflektion och meditation än för stora event. Nu har deltagarna fått möjlighet att inte bara lyssna, utan med tre konkreta handlingar, stenarna, ljuständning, nattvarden, bekräfta sin tro. – En kollega till mig, Inger Dejke, kom hem efter en ekumenisk konferens i Manila för många år sedan, och berättade om ”Skin education”. Att säga en syndabekännelse är en sak, men att ha en sten i handen och lägga ned i vattnet blir en konkret handling som befäster det sagda. Per berättar att för honom själv fungerar pedagogiken. Vid den senaste mässan står han bakom en man, i djup begrundan, innan han lägger ned sin sten. – När jag sen lade ner min sten bredvid hans, kände jag en stor samhörighet med honom. Hans sten, min sten och de andras stenar blev som en gemensam bön. Det finns också något sinnligt över handlingen, fingertopparna som stryker över stenen, det lena, ljumma vattnet. – En gång efter Resterödsmässan hade jag svårt att somna på kvällen. Jag var bekymrad. Men då kom stunden vid dopfunten tillbaka till mig, och jag kände att jag behöver ju inte bekymra mig. Jag kände detta ofattbara – jag är ju omsluten av gudomlig kärlek! – Det är inte säkert att jag tänkt så, om jag inte hade gjort den konkreta handlingen, känt stenens tyngd, nersänkt i vattnet!  Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson

Korsväg 4|2014

Symboler 1 Sten Hagberg

Det tomma korset viktigast

et tomma korset, en symbol för segern över döden. Det är den viktigaste symbolen för Sten Hagberg. Och kring halsen bär han denna symbol. Sten Hagberg är till vardags gymnasielärare i digitalt skapande på Peder Skrivares gymnasium i Varberg. Han är också behörig lärare i samhällskunskap, historia, geografi, religion och matematik. Dessutom fackligt engagerad i LR, Lärarnas Riksförbund, där han bland annat sitter med i dess etiska råd. Silverkorset har inte alltid funnits kring hans hals. – Jag var väl tidigare diffust privatreligiös, men för ungefär fem år sedan tänkte jag att jag skulle gå till Sollyckans kyrka och pröva, den ligger ju nära där jag bor. Och jag blev överraskad, det var inte alls som jag tänkt mig. Det var mycket folk och levande musik. Jag hade tidigare haft tankar om hur Svenska kyrkan var, och det jag nu mötte motsvarade inte alls mina fördomar. Jag blev väldigt överraskad, positivt. Mina motargument föll, och jag tänkte att det var dags att komma ut som kristen. – Jag började gå i kyrkan, och plötsligt blev tron mer levande. Den blev som en ny väg att gå på, som ledde mig till nya landskap. – Folk kan ju ha en bild av kristna som att de har svar på allt. För mig har i stället frågorna blivit fler än svaren, men i kyrkan får vi prata om livets stora frågor, och det finns inte så många andra

arenor för sådana samtal. Tänk om folk visste vilka samtal vi kan ha! Vad betyder korset om din hals? – Jag började bära korset när jag börjat gå i kyrkan, som nyförälskad ville jag ju visa hela världen vad jag mött. Jag hoppades att det skulle bli en ingång till diskussioner, men det är inte så ofta det sker. Många bär ju ett kors som smycke. – För mig är det tomma korset den viktigaste symbolen, det står för segern över döden, segern över ondskan. Lidandet är viktigt, men segern det viktigaste. Får du kommentarer om korset av elever? – Inte ofta. Men en gång kom en kille fram till mig och frågade: är du en sån där superkristen? Och jag sa att, jo, jag är kristen. Då sa han: det är jag med, och så plockade han fram ett kors han hade i en kedja under t-tröjan.  Text & bilder: Lasse Bengtsson

Korsväg 4|2014

Symboler 1 Matilda Nyman

En del av vem jag är

atilda Nyman är präst i Örgryte men på väg till ny tjänst i Näsets församling i Göteborg. På handleden har hon Martin Lönnebos Frälsarkrans. Hur kommer det sig? – Varje morgon tar jag på mej Frälsarkransen, både som ett vackert smycke och för att den efter några år blivit en del av vem jag är. Vad betyder den för dig? – Jag gillar det handfasta, att så mycket av livet och dess situationer ryms i pärlorna. Jag är inte på något sätt en genomfrom eller perfekt människa, det är inte så. Men för mej kan pärlorna vara en tankehjälp: Jagpärlan som finns där vid Gudspärlan och doppärlan som en påminnelse om att också jag är skapad till Guds avbild, och att jag behöver ta hand om det här lite 40-årsvärkande templet. På vilket sätt använder du den privat och i ditt arbete? – Nattens pärla har varit viktig för mej nu när jag går från ett jobb till ett annat. Det är ju en sorgeprocess på ett vis att lämna vänner och sammanhang som betytt mycket och se vilka erfarenheter jag vill ta med mej in i det nya. – Kransen påminner mej också om sånt jag delat med den tidigare: Att läsa boken om Martin och Frälsarkran-

Korsväg 4|2014

sen med mina barn när de var små, att gå in i bastun med konfirmander på läger för att illustrera ökenpärlan, och att skicka geléhallon mellan frivilliga när vi pratar om kärlek som något man både behöver ge och ta emot. För mej har den blivit en följeslagare i vardagen.  Text & bild: Beata Åhrman Ekh

Symboler 1 Unga Vuxna

Vi vill vara ljus i mörkret

nder Allhelgonahelgen hjälper Unga Vuxna-gruppen i Härlanda församling till att lysa upp Östra Kyrkogården i Göteborg genom att tända upp tusentals ljus runt omkring på området. Jag träffar Erica, Sara, Martin, Adde, Åsa, Malin och Johan för att prata om bakgrunden till detta engagemang samt om deras tankar kring ljuständning. Är det bara för att det är vackert eller får det en djupare innebörd för oss? – Vi började för cirka fem år sedan efter att vi kommit att prata om hur dystert och mörkt det var på kyrkogården, särskilt runt Allhelgona. Vi ville hjälpa till att lysa upp en annars mörk helg och årstid och på ett symboliskt sätt visa att det finns många ungdomar som bryr sig, som vill vara ett ljus i mörkret, säger Malin. – Förutom ett flertal ljusspår gör vi olika formationer, exempelvis hjärtan och kors. Flest ljus blir det vid ingången vid Redbergsplatsen, men vi försöker lysa upp hela vägen bort mot ingången vid judiska kyrkogården. Förra året lade vi ett ljusspår som gick förbi och lyste upp extra vid de kända gravarna, exempelvis Karin Boyes och Victor Rydbergs. Det var ett uppskattat sätt att avdramatisera kyrkogården och skapa lite rörelse, fortsätter Erica. De berättar att de får många praktiska frågor på plats och Kyrkogårdsförvaltningen har sitt kontor öppet och är behjälpliga i det. Det finns också en diakon från sjukhuskyrkan tillgänglig för samtal. – Många som kommer till kyrkogården på Allhelgona är ensamma, märkbart berörda och i behov av samtal, fyller Johan i. Förutom egna insatser så får gruppen eko-

nomiskt stöd från lokala begravningsbyråer, Härlanda församling och Kyrkoförvaltningen. De senaste åren har de bjudit på fika till självkostnadspris, och intäkterna har använts för att köpa in ljus till nästa år. Dessutom återanvänds de ljus som inte brunnit ut. Alla är överens om att detta har blivit en oerhört viktig tradition för dem, både som grupp men också för individen. – Det känns bra att vi kan göra det här ihop som en grupp. Att ha ett projekt tillsammans gör mycket för sammanhållningen. Dessutom har det blivit lite av en snackis, folk känner till att vi gör det här och då blir man stolt, berättar Åsa. – Allhelgonahelgen är svår för mig personligen, och då känns det skönt att vara omgiven av vänner. Själva ljuständningen blir både en gemenskapsgrej vi gör för andra, men också en symbolisk handling då jag får tillfälle att tänka extra på de människor jag saknar i mitt liv, berättar Sara. – Jag tycker att det är värdefullt att få vara med och lysa upp en plats som annars är mörk. Det känns gott att se hur ljusen övervinner mörkret, säger Erica. – Ja, vi tror att många människor är i behov av att se alla de där ljusen, och det är gott att man kan göra lite skillnad, fortsätter Johan. – Vi har många idéer om vad vi vill göra! I år blåste nästan alla ljus ut så till nästa år ska vi arbeta på att lösa det problemet, säger Sara. Alla är välkomna att hjälpa till! Det gör gott både för en själv och för de människor som besöker kyrkogården.  Text: Kristine Ålöv Bild: Göran Karlsson Korsväg 4|2014

Söndagsskolan som skapar gudstjänst med färg och form I Olsfors skapar barn och vuxna tillsammans gudstjänster med fäger, bladguld och modeller. Och "pyssel" är inte knåpande för att tiden ska gå. – Det är viktigt att låta barnen få tillgång till alla språk. Till slut sitter berättelsen även i fingertopparna! säger Berit Hammar, en av ledarna.

et är söndag förmiddag i den provisoriska församlingslokalen i Olsfors. Små röda stolar står uppställda i halvcirklar. På stolarna förväntansfulla och småpratande barn. I ett hörn sitter några föräldrar i en soffgrupp. I bakgrunden fixas det med kaffe. – Känner ni någon som heter Pärla? Eller kanske Fackla?

Korsväg 4|2014

Huvudskakningar och höga skratt. – Men om jag säger Margareta eller Helena då? Ett blixtsnabbt svar från första raden: Min fröken heter Helena! – Alla våra namn har en betydelse, men det är inte alltid vi känner till vad de betyder, säger Ing-Marie Johansson, och håller upp ett papper med ordet Fackla på.

Skapandet förstärker orden. Agnes Lönnblad arbetar koncentrerat med att fästa bladsilver på förbundsarken, som en del i berättelsen om hur Gud är närvarande hos oss . Korsväg 4|2014

– Många namn har från början kommit till för att de beskrev en egenskap hos en person. I Uppenbarelseboken i Bibeln står det att Gud ska ge oss en vit sten med vårt namn på, ett nytt namn som ingen annan vet än den som får stenen. Kanske säger det namnet vem vi innerst inne är? – Varsågoda, alla får ta var sin sten, fortsätter Ing-Marie och skickar runt en korg med släta vita strandstenar från Skagen. – Får man ta med den hem? undrar fyraåriga Cecilia förhoppningsfullt. – Ja, det får man. Under antiken kunde faktiskt en vit sten fungera som inbjudan till en fin fest. Och alla vi är också inbjudna till fest! Ing-Marie Johansson är en av söndagsskoledar-

na i Olsfors frikyrkoförsamling. Till vardags arbetar hon i Svenska kyrkan som verksamhetsledare för diakonicentret Vägkorset i Bollebygd. Vi har kommit halvvägs in i terminen som är kort och intensiv. Sång, bön, undervisning,

Korsväg 4|2014

fika och mycket kreativitet. Under fem söndagar träffas ett tjugotal barn, och i de flesta fall även deras föräldrar, för att forma en gudstjänst tillsammans. Här är inte söndagsskolan ett alternativ för de barn som inte orkar sitta med under vuxengudstjänsten, utan ett sätt att få barn och vuxna att skapa något tillsammans. Den här terminen är det kreativa temat ”färg”. Guld och blått har haft var sin söndag, idag har vi kommit till vitt. – Vi har en idé om vad vi vill förmedla, och sedan använder vi olika uttryckssätt för att förtydliga och förstärka, berättar Ing-Marie Johansson. Ordet Immanuel, Gud med oss, har varit utgångspunkten, och så har vi använt bibelberättelser där olika färger får visa på hur Gud är närvarande hos oss. Berit Hammar är textilkonstnär och den av ledarna som har varit med längst. Flera som känner till söndagsskolan pratar om ”Berits söndagsskola”, men själv vill hon hålla en låg profil.

Korsv채g 4|2014

– Jag har varit med i söndagsskolan sedan jag var två år. Sedan dess har det bara blivit några kortare uppehåll. Nu är jag väldigt nöjd med att det finns fler som förbereder undervisningen, så kan jag fokusera på pysslet, säger Berit Hammar. Ordet pyssel ger mig associationer till något förenklat, ett tidsfördriv, men det håller inte Berit med om. – Det handlar inte om konst, vi ska inte se barnen som konstnärer, men det är ändå ett kreativt skapande där barnen får lära sig mycket själva. Mycket är förberett av oss vuxna, och man kan tycka att det är väldigt styrt, men min erfarenhet är att det är lättare att vara kreativ när man har ramar att förhålla sig till. Det räcker inte att ställa fram penslar och färger och säga ”skapa något!” – Men för dem som vill finns det alltid möjlighet att utveckla och göra finare. Och pyssel tycker jag är ett litet rart ord som jag inte skäms för att använda. Efter Ing-Maries inledande berättelse om nam-

nen och stenarna och vi har sjungit några sånger, delas barnen in i två grupper. De äldre fortsätter med sitt arbete som består i att måla och dekorera varsin ”förbundsark”. Den här gången plockas inte bara färger och penslar fram, utan även gipsänglar och bladguld. När jag ser hur lätt de tunna guldarken trasas sönder vid minsta beröring, tänker jag på ren impuls: ”Ge mig den där, jag gör det istället så blir det bättre!” Berit berättar att hon haft söndagsskolbarn vars pappa tog över och gjorde allt barnens pyssel. – Det är ju inte meningen! Det är okej att laga det som är trasigt, men inte förbättra. Det

Korsväg 4|2014

gäller att acceptera allt som barnen skapar. Även om vi presenterar en idé måste det inte bli precis så. Berit Hammars söndagsskoleerfarenhet är som sagt lång. 1998 gav Verbum ut hennes dittills samlade idéer i en bok med titeln ”Himlapyssel”. I boken beskriver hon den huvudidé som hon fortfarande använder. – En grundtanke är att satsa på bra kvalité. Bra färger, bra material, men inte nödvändigtvis nya grejer varje gång. Om man lägger ner mer arbete på varje pysselidé, så kanske det bara blir en sak att ta hem varje termin, men det man gör kan bli så fint att man vill ha det på väggen eller det kanske går att leka med det. Skräckexemplet är från en grupp jag besökte där det som bjöds var att rita på baksidan av styrelseprotokoll! Den yngre gruppen håller på med miniatyrer av Salomos tempel idag. Det kommer att bli magneter som ska kunna sättas på en inramad magnettavla. En magnet för varje färg och berättelse. Allt eftersom veckorna går fylls tavlorna på. Albin och hans pappa Fredrik sitter vid ett långt bord och tittar på utskrivna 3D-modeller av Jerusalems tempel, och diskuterar hur man får till såna där snygga skruvade pelare. Glitter, paljetter och guldstjärnor skickas fram och tillbaka. Berit Hammar menar att de flesta barnen kommer flitigt tack vare det långsiktiga arbetssättet. – De vet ju att sakerna står där och väntar på dem, och de är ivriga att få göra färdigt! Även om mycket resurser läggs på barnens skapande, så är huvudtanken att förmedla berättelser. – Vi försöker presentera bibelberättelserna

Bildernas betydelse //

Hållbart himlapyssel. Emil Sundström förgyller en ängel som tidigare har gjutits i gips. Efter fem veckor ska arken vara färdig att ta med hem.

så rakt som möjligt, säger Ing-Marie. Våra personligheter lyser såklart igenom, vi försöker ju koppla texten till nutid, men vi låter alla göra sina egna tolkningar. – Man behöver inte problematisera berättelserna för tidigt, menar Berit. Jag tänker att vi sår ett frö som de kan återvända till när de blir äldre. Och i sakerna de bär med sig hem har de en ingång till berättelserna. – Skapandet förstärker orden. Man får en stund att bearbeta det man har hört, säger Ing-Marie Johansson. – Det blir en korsbefruktning, säger Berit, på samma sätt som toner och ord kan komplettera varandra. Det är viktigt att låta barnen få tillgång till alla språk. Till slut sitter berättelsen även i fingertopparna! 

Berits pysselfilosofi • Bibliskt. Slutresultatet ska vara något som talar om samma sak som det vi läste ur Bibeln. • Individuellt. Även om man jobbar tillsammans ska det bli något till den enskilde. • Växa fram. En långsiktig plan där man genomför ett moment varje gång. • Hållbart. Allt vi gör ska vara av bra kvalité och ska gå att leka med eller använda på annat sätt. • Final. Visa upp det som gjorts för församlingen, och låt ledarna sammanfatta hur hantverket hänger ihop med bibeltexterna.

Text & bilder: Tomas Pettersson Korsväg 4|2014

Bilderna gör det lättare att minnas

trax utanför Olsfors, på övervåningen av en stor fabrikslokal, har textilkonstnären Berit Hammar sin ateljé – ett stort och ljust rum med två takfönster, där det hänger stora textilier på väggarna. Mest iögonfallande är två vävda porträttbilder. I rummet intill står tre vävstolar uppställda, i en av dem skymtar ett ansikte i väven. Det är en mindre variant av ett av de stora porträtten i ateljén, ”La Bella Principessa”, ett konstverk som tillskrivs Leonardo da Vinci. – Jag såg den på en utställning i Göteborg och blev fascinerad av bilden, säger Berit Hammar, och berättar vidare om den tidskrävande tekniken för bildvävning, hur många olika garner som behövs för att få rätt liv i bilden. På ett bord i ateljén håller en tredje version av samma porträtt på att byggas upp av olikfärgade fyrkantiga tygbitar som ger intryck av en digital bild i extrem förstoring. – Jag älskar bilder! När jag var liten var bokmärken min stora passion, säger Berit och berättar om bokmärkesänglarna hon fick från söndagsskolan, och hur hon kunde längta efter att få klistra guldstjärnor. – Om jag hittar ett gammalt bokmärke från när jag var liten, blir det som ett slag i mellangärdet, skrattar Berit. I min ålder blir barndomen, och i mitt fall söndagsskolan, så kära minnen. Vi lever i en bildvärld, och bilderna gör det lättare att minnas. Berit har under åren gjort många textilier till

kyrkorum. Just nu hoppas hon få göra en vävd altarbild till en kyrka. Hon visar förlagan, ett foto av en fors, där kamerans långa slutartid gör vattnet till suddiga streck över stenarna. – När jag växte upp var det många kyrkor som hade en bild av Jesus längst fram i kyrkan. Jesus med vita kläder, utsträckta armar,

Korsväg 4|2014

som kommer gående mot mig med lite blommor i bakgrunden. Den säger ”Kom till mig, allt löser sig.” Idag är det inte så enkelt. Den bilden funkar inte på samma sätt. Bilden av forsen tillsammans med korset som bildas av kyrkfönstret ovanför kan säga så mycket mer. Det är en öppen bild. Jag vet inte vad den säger till andra, men den talar till mig. Den är uppmuntran och en påminnelse om källan. Både Berit och Ing-Marie Johansson har erfa-

renhet av att det många gånger saknas kunskap om bildernas möjligheter och betydelse i kyrkan. – När det gäller renoveringar kan man lägga massor på att låta en expert köpa in en ljudanläggning, samtidigt som man tycker att vem som helst kan besluta om mattor och färgsättningar. Likaväl som dåligt ljud kan vara ett hinder i gudstjänsten, så kan fel färg och form störa ordningen. Att saker inte passar ihop stör ögat och blir en onödig distraktion, säger Ing-Marie. Men kan det inte bli för mycket? Vad ger det för bild av kyrkan om man vräker på med en massa dyr konst i sina lokaler? – Jämför med berättelsen om Marta och Maria, säger Berit. Hur Maria blev beskylld för att slösa bort en flaska dyrbar olja som kunde gett pengar till de fattiga. Varför ska inte Guds hus vara vackert? Berit har alltså inte något emot guldglänsande kyrkor, men samtidigt menar hon att det medför ett ansvar. För precis som i söndagsskolans pyssel, så förstärker bilderna en historia. Det måste finnas en överensstämmelse mellan det man ser och det budskap som förmedlas. Bildminnet är starkt!  Text & bilder: Tomas Pettersson

I Berit Hammars ateljé i Olsfors växer konstverken fram tråd för tråd.

Korsväg 4|2014

Votivskepp symbol för kämpande tro Votivskepp är vanliga i kyrkor utmed kusten. Är de ren dekoration? Eller har de en djupare mening? Vi reder ut begreppen.

är jag kliver in i en kyrka tittar jag ofta efter om där finns ett skepp. Många kyrkor längs våra kuster är utsmyckade med så kallade votivskepp. Även om Halland har cirka 25 och Västgötadelen av Göteborgs stift cirka 20, så leder Bohuslän ligan med sina omkring 100 skepp av Sveriges 500. Är de enbart en prydnad eller finns det någon djupare andlig mening med dessa skepp? Sanningen är nog att det varierar. En vanlig bild av skälet till att votivskepp finns i kyrkorna, är att en sjöman undkommit haveri med livet i behåll och i nödens stund utlovat en gåva till sin kyrka om han blir räddad. Ett skepp kunde också skänkas preventivt, det vill säga inför en farlig resa eller inför fisketur. Så är fallet med ett av skeppen i Mollösunds kyrka. Dessa skepp är äkta votivskepp, av latinets ex voto (enligt löfte). Det finns dock bara ett fåtal säkra dokumentationer på skepp i kyrkorna som har koppling till dramatiska händelser till sjöss. Ett annat skäl till att det kan finns skepp i kyrkorna är en koppling till Matteus 8:23, där Jesus stillar stormen. Lärjungarna är en symbol för

Korsväg 4|2014

församlingen, som tryggt kan lita på Jesus i orostider. Ett tredje skäl till skepp i kyrkorna är att skeppen var en symbol för den kämpande tron, den kristna kampen, som ibland både bildligt och bokstavligt tog sig militäriska uttryck. Det kan förklara varför de tidigare skeppen var bestyckade med kanoner. Att äldre skepp ofta är örlogsfartyg kan förstås också bero på att Sverige då var involverat i krig. Av Bohusläns 100 skepp har 60 tillkommit efter 1930. Skeppen är alltså ofta inte så gamla som de ser ut. Endast 6–7 skepp är äldre än 1720. Det äldsta hänger i Tjärnö kyrka och är från 1626. Hallands äldsta finns i Hanhals kyrka och är från 1650-talet. 1900-talsskeppen har ofta en verklig förebild av skepp som haft betydelse för orten. Ett exempel är de engelska kuttrarna, som hänger i kyrkorna på Gullholmen, Käringön och Mollösund. Dessa möjliggjorde fiske långt längre ut till havs än tidigare. Därmed ökade välståndet i dessa bygder. Kyrkskeppet blir här en symbol för kyrkans nära koppling till samhället. Det skulle kanske motsvara att hänga upp en Volvo i taket på Amhults nya kyrka i Torslanda. Motiven till skeppens tillkomst är alltså högst varierande och dokumentationen kring varje enskilt skepp är

"Lycka för våra sillbåtar, Gud till ära och mig själv till glädje, gåva och godo." Ur Mollösunds kyrkas gåvobok

tyvärr ofta bristfällig. Det kan finnas en dramatisk personlig historia bakom ett skepps tillkomst, det kan finnas en symbolisk tolkning som kyrkans skepp, det kan finnas en koppling till ortens viktigare försörjning (fiske eller handel), men det kan också helt enkelt vara ren prydnad. Oavsett vilket är dessa skepp oerhört vack-

ra, detaljrika konstverk och som sådana kan vi tillåta oss att lägga i betraktarens ögon vilken mening de har för var och en. Och de går utmärkt att att använda som lokala teologiska metaforer i predikan.  Text: Per Starke Bilder. PeO Nilsson Korsväg 4|2014

Pynt eller livsnerv? Kors, ikoner, bilder, figurer. Konst eller kitsch? Vi älskar att omge oss med saker som betyder något för oss. Som bär vår längtan och öppnar våra sinnen. Bilder: Magnus Aronson

Korsväg 4|2014

Korsv채g 4|2014

Gud, välsigna våra drömmar, lyft oss över tråkighetens mulna dagar, så att vi kan väsnas med dårar, leka med barn, gå på vatten och flyga med änglar. Amen. Keltisk välsignelse från Iona

Korsväg 4|2014

David älskar kyrkans alla ceremonier Det lyser av glädje över David Kenvyn när han talar om sitt engagemang för kyrkan och ceremonierna. Hela sitt liv har han hjälpt till, redan som tolvåring började han. – Jag älskar det! Allt det praktiska som ska göras. Att se till att allt är rent, fint och i ordning och sen utföra alla handlingar i mässan.

avid är som sacristan ansvarig för allt, han plockar fram vad som behövs, han plockar bort, han ringer i kyrkklockan, han svänger rökelsekaret, han deltar i allt. – Det händer något med mig, när jag utför ceremonierna. Man skärper sinnena, det är en stark koncentration i ögonblicket. När vinet och brödet delas ut, för mig är det verkligen Kristi kropp och blod, då känner jag mig närmare Gud. Det blir ännu mer påtagligt när jag hjälper till, än när jag bara tar emot nattvarden. Det är nästan lite skrämmande, denna nerv. Det är som om jag står inför Gud. David hjälper sen sexton år tillbaka till i den episkopala kyrkan, S:t Mary´s Cathedral i Glasgow, som vi skrev om i förra numret av Korsväg. Han har sina rötter hos de romersktkatolska, men han känner sig nu hemma i S:t Mary´s. Ceremonierna är viktiga för honom, men de får inte stå ivägen. – Jag vill att det vi gör i kyrkan, det ska vi göra värdigt. Allt måste vara bra organiserat för att det ska fungera. Allt som behövs för gudstjänsten måste ju verkligen finnas på plats i rätt tillfälle. – Ceremonierna som används beror ju på de traditioner som finns. Här i den episkopala kyrkan använder vi en del ceremonier, exempelvis rökelse, som man använder hos katolikerna. Men det innebär inte att vi blir

Korsväg 4|2014

katoliker, vi har ju kvinnliga präster och vi underordnar oss inte påvens auktoritet. Uppfattningen om nattvardsfirandet kan ju skilja sig mellan olika kyrkor och trossamfund. Men David tycker inte att det är ett problem. – Människor som kommer hit har olika uppfattningar om vad som händer under utdelandet. Det är en dramatisk gudstjänst, koncentrerat kring vad som hände under Jesu sista måltid. Vi låter folk själva bestämma vad de tror händer under nattvarden, vi välkomnar alla, även barn. Så har det varit så länge jag kan minnas. Sin fostran till ideell medarbetare, volontär,

har David inte bara fått i kyrkan utan också i antiapartheidrörelsen. När David var sju år gammal kom Trevor Huddleston, en anglikansk präst, medborgarrättskämpe, senare vän med Nelson Mandela och Oliver Tambo, på besök till söndagsskolan i Glasgow och berättade om situationen i Sydafrika. – Fader Trevor var en mycket karismatisk man, han övertygade mig redan då att apartheid var fel. Så när jag började läsa på universitet, var det självklart att gå med i rörelsen. Detta var 1968, ett år när så mycket hände och som kom att prägla mig mycket! När man söker på internet efter vad som hände 1968, är det en våg av politiska händelser som strömmar fram: Saigons polischef avrättar en fånge på öppen gata och händelsen fotograferas och sprids över världen, amerikanska soldater massakrerar invånarna i en by i Song My i Vietnam, Martin Luther King skjuts ihjäl, våldsamma oroligheter utbryter i Paris, demonstranter hindrar en Davis Cup-match mot Rhodesia i Båstad, studenter i Stockholm

ockuperar sitt eget kårhus, Robert Kennedy skjuts ihjäl, Tjeckoslovakien invaderas... – Att engagera sig politiskt var en självklarhet, minns David. Så jag jobbade i London under hela 80-talet med detta, var volontär på ANC:s kontor, en av mina studentkamraterna blev senare minister i Mandelas regering. När Nelson Mandela så skulle komma till Glasgow 1993 blev jag hans ”bodyguard”! Hur var det att få möta honom? – Han var enastående. Han var omtänksam, såg människorna omkring sig. Han hade en stor värdighet. En dag när vi gick tillbaka mot bilen och regnet fullständigt öste ner så hörde vi hur man sjöng Nsikhelela, och han stannade upp, hade ingen jacka, inget paraply. Han bara stod där i ösregnet, med handen lyft i salut. – Så alla vi andra runtomkring fick ju göra på samma sätt, ler David. Vi blev dyngsura. Nu är Nsikhelela den sydafrikanska natio-

nalsången – då var den motståndsrörelsens

sång, förbjuden att sjunga i Sydafrika. Sången skrevs 1897 av Enoch Sotonga, en lärare i en metodistskola. Sången var från början en psalm. Nkosi sikelel’ iAfrika Maluphakanyisw’ uphondo lwayo, Yizwa imithandazo yethu, Nkosi sikelela, thina lusapho lwayo. Gud bevare Afrika må dess ära lyftas högt Hör våra böner, bevare oss Gud, dina barn. – Den episkopala kyrkan tog starka intryck av antiapartheidrörelsen, berättar David, och lät sig också påverkas. Sen kunde kyrkan också spela en roll med sitt ställningstagande. Musiken, sångerna blev en del i motståndskampen. Sångerna blev med personer som Miriam Makeba ett vapen som hjälpte till att förändra världens inställning. Korsväg 4|2014

– Så när du frågar mig om ceremonier, tänker jag på musiken och på alla dessa handlingar och uttryck som förenar oss, i kyrkan och i antiapartheidrörelsen. Ceremonier är långt mycket viktigare än man tror! David, med sin lite lågmälda framto-

ning och intressanta livshistoria, visar sig vara bibliotekarie. En bibliotekarie som behärskar xhosa-språkets speciella klickljud och som aldrig fått betalt av kyrkan för sitt mångåriga arbete. Men varför har han då hjälpt kyrkan i hela sitt liv? – Nu hjälper jag människor att koncentrera sig på andakten. Hela gudstjänsten börjar med att vi kommer in i procession. Då ställer sig alla upp, det blir en signal att nu börjar det, alla slutar prata, man blir mer fokuserad. Vi tar ceremonierna till hjälp för att börja och för att sluta. Allt på ett kontrollerat värdigt sätt. Vi går in i procession, först kommer korset, sen kören, sen alla som deltar i gudstjänsten. Prästen går sist. David blir nästan lyrisk när han berättar om ceremonierna kring påsk. Hur de bygger upp detta oerhörda drama, som betyder mycket för församlingen och för David själv. – Ceremonierna hjälper människor att komma i kontakt med sig själva.  Text: Agneta Riddar Bilder: Gordon Smith

Korsväg 4|2014

nya böcker

En värmländsk Adam drar oss in i ljuset

om en värmländsk Adam vandrar Lars Lerin i landskapet. Han benämner och målar det som finns omkring honom. Han samlar minnen och räddar det som är ur förgängelse och glömska. Han är en Adam efter syndafallet. Skapelsen är märkt av sår och tidens flykt. Döden finns och det slitna. Det oansenliga som inte ser ut att vara något utväljs och blir något stort. Årets växlingar skildras. Förskjutningarna när vintern nästan omärkligt övergår i vårvinter träder fram i akvarellerna. Lars Lerin går i lära hos naturen och det kan vi också göra när vi i hans Naturlära följer honom genom bilderna, dagboksanteckningarna och citaten från hans frändskaper. Genom anteckningarna tycker Lerin att han lever lite mer. ”Jag kommer att minnas denna dag, särskilt nu när jag skrivit om den.” Ett motiv för honom i skrivandet och målandet är just att minnas. Det är inte bara landskapet och landsbygdens liv som räddas från glömska, även de egna minnena framkallas och befästs. Lerin säger att boken fått sin titel eftersom han hela tiden lär sig så mycket av naturen. Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt, liksom andligt frigörande. En lärdom naturen skänker är närvaro. Lars Lerin säger att han förlorat många år och att det går alltför fort nu att bli gammal. Målandet är för Lerin en övning i att se. Han vill öppna sig för så många intryck som möjligt och verkligen se det han ser. ”I flera år var jag inte vaken nog att ta in nya intryck. Målade mina förutfattade meningar, hellre det jag tänkte än det jag såg.” Vemod kan bilderna och texterna väcka och samtidigt livskänsla och längtan. Lerin skriver att nu är det ”min tur att vistas i det underbara ljuset”. Som läsare dras vi in i samma ljus. Vi lever här och nu. Detta är vår tid. Döden är både skandal och mysterium. Lerin går över kyrkogården och förundras över att så levande människor kan vara döda. Tiden i ljuset innehåller även skönhet. Lerin räds inte att måla det sköna. Skönheten i ett apelträd i

blom mot vårhimlen till exempel. Det ska vi nog kunna våga oss Lars Lerin samtalade med Lena på, säger han, att Sjöstrand på Se människan-scenen skildra det vackra. på bokmässan om sin bok NaturLerin beskriver lära. Bild: Magnus Aronson sig själv som otidsenlig. Kanske det. Landsbygdslivet, umgänget med fåglar och träd och dem som gått före oss kan ju förefalla så. Samtidigt är väl få konstnärer i Sverige i dag så älskade som han. Hans konst slår an något hos många. Naturlära En regnig lördagsefLars Lerin termiddag i Stockholm Bonniers på Lars Bohman Gallery trängs vi för att se hans akvareller i stort format. Stämningen bland besökarna är uppsluppen och fylld av förundran. Här finns fåglar och kranier men också en delvis ny motivvärld. I galleriets inre rum visas Arkiv, verket som också gett namn åt hela utställningen. Lerin har målat pärmar, mappar och bokryggar placerade på arkivhyllor. Akvarellerna löper längs hela det stora rummet i en väldig fris. Vi påminns om tidens gång genom blekta pärmryggar och text som nästan suddats ut. När vi rör oss i rummet är det som en stor reservoar av minnen och erfarenheter räddade in i framtiden. Livet är mer än vårt nu. Genom sitt konstnärskap leder oss Lerin mot en större närvaro och inbjuder oss att rädda minne och liv ur förgängelse och glömska. Lena Sjöstrand

Korsväg 4|2014

nya böcker

En motkraft mot mörkret

nte är det kampen mellan Gud och djävul som oftast möter mig i dagens predikningar. Är det inte så att den sortens predikningar hänförs till de svavelosande helvetespredikningar våra förfäder lyssnade till? Detta blir tydligt för mig, när jag läser Caroline Krooks nya bok Vanmakt och allmakt, en samling reflektioner över Olov Hartmans texter. Hon berättar att Olov Hartman, efter en händelse den 4 juli 1933, hade en mystik erfarenhet, en vere adest-upplevelse, en upplevelse av Kristus i sanning närvarande, verkligen tillstädes, något som kom att förändra hans liv och teologi. Människan lever i ett drama, en kamp mellan ont och gott som ständigt pågår. Hartman menar, enligt Caroline Krook, att all konst, sakral eller sekulär, är uttryck för vår bundenhet i en tillvaro präglad av kamp mellan Gud och djävul. Kampen mellan ont och gott förs både i människan själv och om varje själ i kosmos. Jag slår på Aktuellt: IS marscherar, torterar och avrättar, Boco Haram kidnappar småflickor, en tioårig afghansk flicka hotas av dödsstraff för att hon våldtagits, röster här hemma höjs för kriminalisering av tiggeri; listan kan göras lång av exempel. Att läsa hennes texter, som tar avstamp i Hartmans psalmer och böner, blir en stark motkraft mot det mörka. Hartman skriver: För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är. (Sv ps 38:1) Krook svarar: ”Det finns många sockersöta bilder av Jesus, både i förkunnelsen och rent konkret bildmässigt. För mig går det inte att lägga en bild av en bokmärkessöt Jesus bredvid en sida i dagens tidning med bilder av krig och skräck, men det går att lägga en bild av den korsfäste där. Det blir en bön att korsets armar ska sträcka sig över lidande människor och att de som finns runt omkring ska få kraft att kämpa för det goda och göra det som gagnar mänskligheten.” Caroline Krook vill med boken göra Olov Hart-

Korsväg 4|2014

man mer känd. Han har betytt mycket för henne, så Olov Hartman (1906-1982) hon vill dela med sig. Han levde 1906–1982, han växte upp inom Frälsningsarmén, men prästvigdes i Svenska kyrkan 1932. Han var direktor för Sigtunastiftelsen i 22 år, han var medlem av 1969 års psalmkommitté och i den nuvarande psalmboken finns ett tjugotal psalmer Vanmakt och författade av honom. allmakt I sina psalmer arbetar Caroline Krook Hartman främst med en Verbum arketypisk symbolvärld. Psalmerna fungerar existentiellt genom att de gestaltar den bibliska tematiken med ett inifrånperspektiv. Han ber: Gud, kom till mig lika konkret som nattvardens bröd som läggs i min hand. Och vår biskop emerita skriver: ”Aldrig blir nattvarden så konkret för mig som den blir i Stadsmissionens Bullkyrka i Stockholm. Istället för ”nattvard” serveras rejäla smörgåsar med ost och skinka med mycket smör och så många sockerbitar man vill ha till kaffet. Många av gästerna är ganska luggslitna och tilltufsade av livet. När jag läser bordsbönen blir den för mig en nattvardsbön”. Olov Hartman ber: Herre, det är så litet jag kan göra. Förlåt mig att jag inte ens gör det. Ge mig mod och vilja att kämpa för rättvisa, även om det skulle betyda att jag själv får det materiellt sämre. Agneta Riddar

nya böcker

Vallfärd i teori och praktik

En annan värld byggd underifrån

Pilgrimsvandringen har i

Han drömmer om en annan

våra dagar upplevt en stark renässans inom olika kyrkor. På helig mark Men också utanför de kristna Carl Axel Aurelius leden har intresset vuxit sig Artos starkt. Att vandra ligger helt enkelt i tiden. I sin nya bok På helig mark. Pilgrimen i historia och nutid ger vår förre biskop Carl Axel Aurelius en överblick över vallfartens historia och tankar till stöd för reflektionen över vallfartens plats också i ett evangeliskt kyrkoliv. Läsaren får följa med på en vandring som börjar i gamla och nya testamentet och som leder fram till vallfärdens återkomst i vår tid. Under medeltiden har vallfarten sin blomstringstid och bidrar till framväxten av Europa som en kristen kulturkrets. Vallfartscentra etableras som exempelvis Santiago de Compostela och Rom. Vi får veta att i den kristna kyrkans historia har vallfart förekommit i alla tider om än i skiftande former. Vallfarten har under tidernas lopp haft både kritiker och förespråkare. Reformatorernas kritik riktar sig i första hand mot de med vallfärderna förbundna anspråken i det medeltida botsystemet. I våra dagar har vallfärdernas återkomst tagit sig olika uttryck och har blivit ett lika vanligt som svårtolkat fenomen i den kristna världen. Alldeles i slutet av boken poängteras vikten av att låta pilgrimsfärden vara en integrerad del av församlingens liv och inte ett individuellt projekt som löper vid sidan av församlingen. Det ligger en stor utmaning i att som församling pastoralteologiskt reflektera över och utforma vallfarten både i teori och praktik. Aurelius bok är skriven i en ledig och vägvinnande stil som inbjuder till läsning och samtal. Något som passar väl in i tiden när alla stiftets församlingar och pastorat i sin församlingsinstruktion ska arbeta fram sitt pastorala program.

värld, på en rörelse nerifrån och upp. I den världen är fairtrade De fattigas (rättvis handel) en självklarhet. manifest Människor ska få tillräckligt Francisco van der betalt för det de producerar så Hoff Boersma att de kan leva på sin lön eller Argument det deras jord ger. Mannen som drömmer om en rättvis värld är Francisco van der Hoff Boersma, präst med rötterna i Holland men nu boende bland kaffebönder i Mexiko. På 80-talet tog han initiativ till det som skulle bli Fairtrade-märkningen. Hans bok De fattigas manifest är en stridsskrift mot orättvisorna i världen. Men den är inte bara en klagosång, han visar också på vägar mot en rättvisare värld. Det är en värld som måste byggas underifrån, inte med bistånd och välgörenhet utan med solidaritet och kamp för överlevnad. ”Rättvis handel är som en sten i den nyliberala skon”, skriver han. Och så är det ju; den underkänner den kapitalistiska marknadens ekonomiska styrmedel i form av ständigt pressade priser, som exempelvis gör att kaffeodlaren inte kan försörja sig och sin familj på de inkomster hen får för sin möda. ”Att köpa rättvisemärkta produkter är att rösta med plånboken för en annan värld och därmed erkänna att den är möjlig”, skriver han vidare. Men den rättvisa handeln måste organiseras underifrån, då odlarna kan organisera sig i kooperativ, återta sin värdighet och få tillbaka såväl politiska rättigheter som social struktur. Fattigdomen är inte en naturlag, den är resultatet av ett system som går att förändra. Som läsare kommer man inte undan hans argumentering, man tvingas ta ställning. Och vem vill säga nej till en annan värld med hållbara och rättvisa villkor, både för miljöns och människors skull?

Hans Almer

Lasse Bengtsson Korsväg 4|2014

nya böcker

Kyrkan som befriad gemenskap

Familjen tar alltför stor plats

Är feminism och kristen tro två oförenliga saker? Eller är Feminism det rent av så att feminism är och kyrkan ett grundfundament i kristen Red Lina Mattebo tro? Uppfattningarna är olika. Argument Feminism har under året varit på mångas läppar i spåren av Feministiskt initiativs framgångar i valen. Feminism och kyrkan – på spaning efter jämställdhet är namnet på en antologi med tio bidrag på temat, redaktör är Lina Mattebo. Till boken finns också ett studiematerial. Ska man försöka förstå begreppet feminism, kan man säga att feminism är metoden, jämställdhet målet. En grundtanke i boken är att genusordningen, där män är överordnade, begränsar oss alla på olika vis, kvinnor såväl som män, från att bli dem vi är ämnade att vara. En annan utgångspunkt är Gal 3:28: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus.” Ingen kan ju heller motsäga det faktum att Jesus själv bröt mot dåtidens könsmönster i sitt umgänge. Ett av de intressantaste bidragen i boken är signerat Patrik Hagman, finländsk teolog som tidigare skrivit bland annat Om kristet motstånd. Hans text har rubriken Kyrkan som motstånd mot patriarkatet. Han konstaterar att kristendomen och feminismen har en del gemensamma intressen. De stereotypa könsrollerna är inte ett uttryck för Guds vilja med oss utan ett uttryck för världen i syndens våld. Han kopplar också samman könsrollerna med konsumtion; vi skapar i stor utsträckning våra kön genom konsumtion, något som barnen skolas in i redan i förskoleålder. Kyrkan kan erbjuda en annan befriad gemenskap, ”där vi kan bygga ett annorlunda sätt att förhålla oss till varandra, och därmed erbjuda mot den kapitaslistiska hederskulturen och patriarkatet, menar han. Boken borde kunna inspirera till spännande samtal i grupper!

Slår man upp vad herdabrev

Lasse Bengtsson

Korsväg 4|2014

betyder, står det att det är en Resan – ett inbjudan till möte och ett anherdabrev slag om vad mötet ska handla Åke Bonnier om. Med det syftet skriver en Verbum nytillträdd biskop ett herdabrev till stiftets medarbetare, anställda och förtroendevalda. Så gör även Åke Bonnier som biskop i Skara stift. Boken är indelad i tre delar. I den första berättar Bonnier om viktiga händelser och skeenden i sitt liv. Den andra och största delen av boken tar upp en mängd kyrkliga och teologiska ämnen utifrån trosbekännelsens tre artiklar, och i tredje delen skriver Bonnier om sina tankar kring arbetet i Skara Stift. Bonniers vilja, ambition och önskan att vara inkluderande går inte att ta miste på, och är ju också något gott. Han är ivrig och tydlig med vad han tycker om saker och ting, och hur han kommit fram till sina uppfattningar. Men risken med att försöka ta tag i alla upptänkliga kyrkliga och teologiska ämnen är att djupet går förlorat. Varje människas livsväg påverkar hur hen tänker, handlar och går vidare i livet. Så även Åke Bonniers. Men boken vinner inte på att första delen om hans egen familj, barn- och ungdomstid tar mer plats än tankarna om Skara stift. Positivt är dock viljan att lyfta fram kyrkans barn- och ungdomsarbete som avgörande för fortsatt engagemang i kyrkan. Det är en omfattande och svår uppgift att göra en bok som har alla i ett stift som målgrupp, och dessutom hela förlagets målgrupp som målgrupp. Förlaget har bidragit med en ovanligt snygg design av boken, snyggast som liggande på ett bord. Anna Cöster

på gång

Processutbildning i diakonipastoral Svenska kyrkans församlingar är en del av det lokala samhället och befinner sig alltid i ett sammanhang. Människors livsvillkor och församlingens förutsättningar att bedriva verksamhet växlar från plats till plats. Därför behöver varje församling söka sina egna svar på hur det diakonala arbetet ska se ut. I varje församling finns en uppfattning om vad diakoni är och vilket diakonalt arbete som ska bedrivas. I spänningsfältet mellan församlingens självförståelse och omgivningens förväntningar tar uppgiften att utöva diakoni form. Vill ni vara med att utveckla det diakonala arbetet genom en process som leder fram till en diakonipastoral? Ni får möjlighet att lära er en processmetod, som ska underlätta för församlingen att planera, prioritera och organisera det diakonala arbetet. Diakonipastoralen är tänkt att komplettera och fördjupa församlingsinstruktionens pastorala program.

Utbildningen omfattar tre heldagar med ca en månads mellanrum. Deltagarna får lära sig metoden att göra en diakonipastoral och att komma igång med processer i den egna församlingen. Från pastoratet/församlingen deltar ett team bestående av fyra personer varav en är teamledare med ansvar att samordna och driva processen på hemmaplan. Teamet kan bestå av både anställda och ideella medarbetare. Metoden är ett webbverktyg som ni finner under länken: https://internwww.svenskakyrkan.se/Diakoni/diakonipastoral Datum: 6/2, 13/3 och 10/4 2015 Plats: Sensus, Södra Hamngatan 29, Göteborg Kostnad: 6 000 kr per team Anmälan: Senast 23/1 på internww.svenskakyrkan.se/goteborgsstift under "Kurser och arrangemang. Info: Maria Jälmsjö 031-771 30 18

Korsväg 4|2014

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Kristine Ålöv

En kantstött krubba

ag står och begrundar den färgglada målningen längst ner i kyrkorummet. Vad föreställer den? Passar den verkligen in i vår kyrkliga kontext? Varför i allsin dar hänger den här? Visst är färgerna vackra, men mycket mer än så tycker jag inte om den. Men som så mycket annat i vårt kyrkorum och i våra sammanhang så förstår jag att den finns där av en anledning. Varje år, strax efter Lucia, tar jag mig ner i källaren och rotar fram lådan märkt Julsaker. Överst i lådan, varsamt inpackad, ligger min julkrubba. Samma julkrubba som fanns i mitt barndomshem när jag växte upp. Långsamt och eftertänksamt packar jag upp krubban och stannar upp inför varje figur. Där finns en vacker Maria med ett genomsnällt ansiktsuttryck, en Jesus med alldeles för stora händer för att vara en nyfödd bebis och tre oproportionerligt små kameler jämfört med de vise männen som leder dem. Krubban är sliten, stött i kanterna och inte mycket för ögat att titta på. Min fästman tycker mest att detta ”julpynt” mest tar plats och är pråligt. Men för mig har den en djupare innebörd. Redan där och då, i min lilla uppackningsritual, börjar min jul och jag fylls av förväntan, värme och tacksamhet över julens budskap. Det som är pynt för min fästman är livsnerv och viktigt för mig. Frågan om pynt eller livsnerv ställs verkligen på sin spets så här års. Redan i början av november hängs lysande girlanger upp mellan takåsarna ovanför Fredsgatan i Göteborg, för att sedan, tillsammans med allt annat julpynt runt omkring i vår stad, hänga där en bit in i

Korsväg 4|2014

januari. Jag brukar varje år julhandla med en god vän och inte sällan passerar vi Nordiska Kompaniets julskyltning, som i mina ögon är överdådig och prålig. Jag brukar i ärlighetens namn sucka, himla med ögonen, muttra någonting om kommersiellt julspektakel och lunka förbi. Men min vän vill alltid stanna upp en lång stund och njuta av alla, enligt henne, vackra detaljer. ”Det är ju nu julen kan börja”, säger hon, och jag ser hur hon riktigt myser. Hon har precis samma min som jag har när jag packar upp min julkrubba. Det som är pynt för mig är livsnerv och viktigt för min vän. För någon kanske tändandet av ett ljus i ljusbäraren bara är just ett ljus, men för någon annan får den en djupare innebörd då man får tillfälle att tänka extra på någon eller något som just det ljuset får stå symbol för. För mig är den där målningen i kyrkorummet överdådig, men för någon annan blir den antagligen så mycket mer och kanske till och med inspirerar till en stund av eftertänksamhet. Bara vetskapen om detta gör att jag kan uppskatta den. Jag står gärna och beskådar NK:s julskyltning med min vän, då jag ser hur viktigt det är för henne. Min fästman hjälper till med julkrubban eftersom han ser hur mycket den betyder för mig. Jag tror att vi behöver visa varandra respekt och inte förminska andras upplevelser av vad som är viktigt och symbolbärande. Det är en del i vårt uppdrag att vara kyrka, att bemöta människor med den respekt som vi själva vill bli bemötta med, samt att ge varandra utrymme för och uppmuntra till egen reflektion. 