Korsväg 2015 4

K

Per Eckerdal | Ibland bör vi se upp 04 David Qviström| När tiden rann ut 12 Sara Blom | Oro, tro och hopp 36 Henrik Frykberg| Flyktens teologi 56

Korsväg 4 | 2015

Syskonen som fann tryggheten i Sverige Sidan 6

Korsväg 4|2015

1

intro | Lasse Bengtsson

K Korsväg

En utsträckt hand

H

östen 2015 kommer vi att minnas länge.

Bilden på den drunknade treårige pojken Alan Kurdi på en strand i Medelhavet drabbade mig och många andra som ett slag i mellangärdet. Det gick inte att blunda längre. Även om vi haft kunskap om krigets elände och sett siffror på hur många miljoner som varit på flykt, så slog bilden undan varje form av känslomässigt försvar. Tragedin blev verklig. Den handlar om människor, människor som du och jag, om barn, fäder, mödrar, syskon, far- och morföräldrar som tvingats till ett val – att fly för sitt och sin familjs liv.

Jag är glad över att bo i ett land som människor vill fly till. Att vi har den frihet och de ekonomiska resurser som gör att vi kan hjälpa. Att solidaritet får bli en utsträckt hand, inte bara ett vackert ord. Att människor vill komma hit för att förverkliga sina drömmar om ett bättre liv. Glädjande är också den väckelse flyktingströmmen inneburit för kyrkorna i vårt land. Evangeliet har blivit kropp. Detta vill vi visa exempel på i årets sista nummer av Korsväg.

I Kalv har flyktingarna gett nytt liv åt bygden, en av dem tog till och med över lanthandeln i byn som nu är öppen till allas glädje. I Överlida har kyrkan blivit en samlingspunkt när man bjuder in till språkcafé.

Rävlanda, Lundby och Löftadalen är några församlingar som reflekterat över varför och hur de kan hjälpa.

Listan hade kunnat göras lång…

I höst har vi också förfärats över den ondska vi möter hos terrorns hantlangare, senast i Paris. Men vem är ond? Och vad är ondska? Rättspsykiatern Peter Andiné har haft anledning att fundera över begreppen. Hans egen personliga tro har vuxit fram ur det mörka.

Under de dagar vi ställt samman detta nummer av Korsväg har debatten handlat om stängda gränser och försök att stoppa strömmen av människor till Sverige.

Om det finns mycket att säga, men det är inte vårt ärende i just detta nummer.

Nu får vi fira att ett barn är oss fött. Ett barn som också var en flykting. En fridfull helg – trots allt! 

2

Korsväg 4|2015

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Lasse Bengtsson lasse.bengtsson@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Anna Cöster Tomas Pettersson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Lasse Bengtsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling.

Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | På

flykt

20

38 04.

06.

12.

14.

20.

26.

32.

36.

38.

44.

46.

54.

56.

62.

64.

46 Ledare: Ibland bör vi se upp Syskonen Kouz andas ut i Bergsjön David Qviström: När tiden rann ut Lisa Westberg: Dagbok från Lesbos Flykting räddning för butiken i Kalv Språkcafé i kyrkan bygger broar i Överlida När världen knackar på kyrkporten Sara Blom: Oro, tro och hopp Ondska – när det goda inte agerar Karta: Här fins världens flyktingar Niclas Hammarström: Flykten från helvetet Bibelstudium: En Gud som själv var flykting Henrik Frykberg: På väg mot en flyktens teologi Mentormamma vill att fler ska få fylla fem Korsväg inspirerar till goda samtal

Bilderna från höstens

flyktingtragedier har drabbat oss alla. En av dem som levererat bilder till oss är Niclas Hammarström, prisbelönt pressfotograf. Han har följt flyktingarnas väg från krigets helvete i Syrien, över Medelhavet i rangliga gummibåtar och till fots genom Sydeuropa i ändlösa rader. Själv kidnappades Hammarström tillsammans med journalisten Magnus Falkehed 2013 och satt 46 dagar i fångenskap innan han belv fri.

Korsväg 4|2015

3

ledare | + Per Eckerdal

Ibland bör vi se upp

I

bland har det känts oerhört tungt denna höst. Alla dessa miljontals olyckliga människor som är på flykt och där en del finner en fristad hos oss. Allt bombande och lemlästande i Syrien. Mördarband under namn av en förvrängd islam som ständigt överträffar sig själva i bestialitet.

Terroristdåd mot oskyldiga människor som sprider död, förödelse och rädsla både i Mellersta Östern och i Europa.

Krumbukter och finter från världens politiker för att slippa ta ansvar för klimatfrågan. Den arabiska våren som förbytts i terrorns villervalla.

När vintermörkret smyger sig på och det känns som solen bara med yttersta krafter segar sig upp en stund över horisonten för att sedan släppa taget och lämna oss ensamma. Då blir mörkret också en tyngd som lägger sig över sinnet. Vart tar detta vägen? Vad blir det av oss? Ibland tror jag både den ene och den andre kan tänka så i dessa dagar.

Då gäller det att se upp! Uppåt! Och

upptäcka ett annat ”ibland”. Upptäcka att ”mitt ibland er” (Joh. 1:26) står Kristus. Mitt i samhällsvimlet och också i de sammanhang som gör oss oroliga står Kristus själv. ”Ibland” talar inte bara om våra stunder av oro, ”ibland” är också uttrycket som säger att Gud är med oss.

I Sverige har vi varit vana vid att befinna oss långt från de stora dra-

4

Korsväg 4|2015

matiska världshändelserna. I höst har däremot världen kommit till våra gator och torg, kommit in i våra vardagsrum.

Strömmen av förtvivlade flyktingar har i tusende efter tusende kommit ända upp till den svenska vintern.

Att ta emot flyktingar är i och för sig inget nytt för oss. Sedan andra världskriget har vi tagit emot balter, finländare, frigivna fångar från koncentrationslägren, ungrare, greker, chilenare, assyrier/syrianer, vietnameser, människor från forna Jugoslavien, somalier och så vidare.

Men denna gång har det skett i en takt

och på ett sätt som gör att samhällets institutioner tappat kontrollen. När vi inte längre som vi varit vana vid kan lägga ansvaret på olika myndigheter kanske upplevelsen av flyktingströmmen blir annorlunda. Den kommer närmare och blir också en fråga om personligt ansvar och personligt engagemang.

Som kyrka och som kristna vet vi att vi har ett ansvar för dem som lider nöd. Det gäller oavsett det är en eller många, oavsett det är en välkänd grannfamilj i byn eller en okänd nyanländ flykting.

Nyligen firade vi Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Då hörde vi läsningen ur Matteusevangeliets 25:e kapitel: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand

Bild: Niclas Hammarström

» Som kyrka och som kristna vet vi att vi har ett ansvar för den som lider nöd.

om mig… Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” I en medmänniskas förtvivlade längtan efter trygghet kan vi möta Guds närvaro.

Kristus möter oss i den utsatte.

Ibland känner vi oro. Då är det särskilt viktigt att lyfta blicken, att inse och se att Kristus är mitt ibland oss och framför oss. Inse när vi möter blicken hos en medmänniska som behöver oss, då är Kristus där.

Medmänniskan får vara ikonen som

öppnar fönstret mot den himmelska verkligheten. I den öppningen får vi förmedla det kristna hoppet. Det är ett hopp som kommer ur vissheten att Gud är född till oss i Betlehem och har kommit för att stanna.

Jesus Kristus är ”Immanuel” säger profeten, ”Gud med oss”. Gud ibland oss – alltid.

Den glädjen är julens gåva.

Glad Advent och God Jul!  +Per Eckerdal

Korsväg 4|2015

5

Syskonen Kouz kan andas ut i Bergsjön Med hemmet slaget i spillror och hotet om att lillebror skulle tvingas in i armén valde syskonen Kouz att fly. Sedan en månad är Abdo, Ayman, Bushra och Milad återförenade i Bergsjön.

Gatan hemma i Homs där sysk onen växte upp.

6

Korsväg 4|2015

Det tar bara ett par minuter att gå mellan Bergsjöns kyrka och lägenheten där Ayman och Bushra bor med sina två bröder.

Korsväg 4|2015

7

T

orsdag i Bergsjöns kyrka betyder lunch. Här det går alltid att få en kopp kaffe och en dag i veckan serveras dessutom en rejäl portion vegetarisk mat för tjugo kronor. När vi dyker upp under förmiddagen ångar det ur grytorna. Ett par killar kommer kånkande med säckvis av bröd som kyrkan fått till skänks från ett bageri. Matsalen dukas. Före lunch finns det ingen som har tid att sitta ner med oss och tolka samtalet med två av syskonen Ayman och Bushra.

Vi går istället ut på det regnvåta Rymdtorget och promenerar mot deras lägenhet en kort bit bort. Vi stannar till för fotografering vid en gångtunnel. Gulnade löv på asfalten.

Bushra konstaterar att det är "höst". Hon skrattar intill sin bror och i bara farten tar hon de andra årstiderna också.

"Vinter, vår, sommar..."

Det är fyra veckor sedan hon tillsammans med storebror Abdo kom till Sverige och äntligen fick återse Ayman och minsta brorsan Milad. Sedan dess har hon två gånger i veckan gått på svenskundervisning i kyrkan. Det är också där syskonen fått kläder, bröd och handfast hjälp med livet i Sverige. Det var där Ayman fick kontakt med en man som var villig att hyra ut sin lägenhet i andra hand.

– Hur länge? Jag är här idag. I morgon vet jag inte.

För stunden är det en tvåa i längorna av trevå-

ningshus vid Rymdtorget som är hemma. En stor burk inlagda grönsaker står på diskbänken. Bushra kokar kaffe. Merparten av möblerna fanns redan i lägenheten. Ayman och hans syskon har bara skaffat en extra säng till vardagsrummet. Två sover där, två i sovrummet. På väggen hänger en av få bilder som nuvarande hyresgäster har satt upp: en textil-

8

Korsväg 4|2015

tavla föreställande Jesus sista måltid.

En bild som är talande för varför syskonen Kouz alls är här.

Genom en blandning av engelska och svenska och med hjälp av översättningsappar, kroppsspråk och bilder i telefonerna får vi berättelsen i grova drag.

Under 2011 och 2012 uppstod i Syrien som i många andra arabländer, en proteströrelse mot en diktatorisk regim. Den arabiska våren var ett faktum. Syriens president Bashar al-Assad svarade med militärt våld, som tog sin början i den drygt 4000 år gamla staden Homs vid floden Orontes. Flera tusen människor dödades. Det bildades otaliga motståndsrörelser.

Stadens kristna minoritet var särskilt utsatt.

Med våld eller hot om våld drev den islamiska falangen av motståndsrörelsen ut runt 80 000 kristna från Homs. Idag har 12 av Syriens 18 miljoner invånare tvingats på flykt. Merparten av dem inom sitt land, runt fyra miljoner har flytt utomlands.

Innan allt det här hände levde familjen Kouz ett

välmående liv. Föräldrarna bodde med yngsta sonen i en lägenhet i centrala stan. De tre äldre syskonen i varsin egen lägenhet. Ayman drev tillsammans med sin äldre bror och far ett företag som sålde och underhöll kopieringsapparater och skrivare.

– Det var normalt. Fantastiskt, säger Ayman.

Han visar bilder på sin fästmö i blå finklänning hemma i Homs. Paret är förlovade och hoppas att snart kunna återförenas i Sverige.

Sedan åtta månader är det dock skype via mobilen som gäller.

Vid tiden före kriget fanns ett tiotal kristna kyrkor i Homs. Syrisk ortodox, katolsk, gre-

Kyrkan har ett rejält lager av kläder som säljs till låga priser eller skänks till behövande.

kisk ortodox, protestantisk...

Familjen besökte flera av dem. De religiösa grupperingarna i staden levde fredligt intill varandra.

I Homs verkade också den berömde, ursprungligen holländske, jesuitprästen Frans van der Lugt. Han skapade redan på 1980-talet ett center med odlingar, där människor med eller utan funktionsnedsättning och oavsett tro var välkomna att mötas och hjälpa till.

Han hyllades för sin insats för utsatta kristna och muslimer under inbördeskriget i Syrien.

Familjen Kouz höll honom högt.

Bushra läste arabisk litteratur vid Al Baathuniversitetet i Homs. I fem år hann hon sedan undervisa 11-13-åringar i sitt favoritämne.

Innan vardagen gick sönder. Innan Syrian Freedom Army intog gatorna i Homs med sina vapen. Med sina megafoner och hot: stadens kristna invånare uppmanades att lämna sina hem och ge sig av ifrån staden.

– Om vi inte gjorde som de sa skulle de döda oss, säger Ayman.

Det var januari 2012, och hela familjen tog sin tillflykt till Marmarita en ort fyra mil från Homs. Under två och ett halvt år bodde de i byn. Här kände de sig betydligt säkrare men kunde inte utöva sina yrken. De sålde vad de lyckats få med sig, bland annat bilen. I övrigt levde familjen tack vare

hjälp från föräldrar och släktingar. Efterhand blev livet tuffare även i Marmarita.

– Vi hade vatten bara en dag i veckan. Ingen el. Allt blev också väldigt dyrt. Ett kilo kött som tidigare hade kostat 500 syriska pund gick upp till 3000.

Under tiden som familjen överlevde på lands-

bygden rasade striderna i deras hemstad. På Homs gator, parker, kaféer och torg. Att bildgoogla staden är en förfärande syn. Levande stadsmiljö med gator kantade av grönska har förbytts mot drivor av betong, sönderskjutna fasader och ödelagda kvarter.

Det tog drygt två år innan Ayman och Bushra kom tillbaks till sitt forna hem. De visar bilder i telefonen. Deras vardagsrum är

Nästan varje dag går Bushra till kyrkan och hjälper till där det behövs. Två dagar i veckan går hon på svenskundervisning.

Korsväg 4|2015

9

en hög med tegelstenar. Badrum, sovrum och kök likaså.

Bushra tar fram och visar en tummad bild av prästen Frans van der Lugt. I april 2014 blev han skjuten till döds.

I lägenheten i Bergsjön har klockan blivit lunch. Vi letar oss tillbaks till kyrkan, där matsalen nu är fullsatt. Runt 50–60 gäster brukar komma till torsdagarnas måltid.

Några barn, flera äldre. Torsdagslunchen är väl etablerad, och några kommer resande från intilliggande stadsdelar. Diakoner som kökspersonal tycks känna dem alla. Tjoar, skämtar och undrar hur det står till. Vi äter tillsammans. Ris och en vegetarisk gryta.

Efteråt försvinner Bushra in i köket. Torkar disk, sorterar bestick.

Lagom till att hon är klar med sin insats dyker den tilltänkte tolken upp, kusinen från

Ayman får en kram av Eva Clarängen, diakon i Bergsjön.

10

Korsväg 4|2015

Homs som heter som yngsta brorsan – Milad.

Vi sätter oss i en soffa och försöker få fatt i detaljerna. Det är fortfarande inte helt enkelt.

Efter en stund får vi ytterligare hjälp av en kvinna som jobbar i köket och som har rötterna i Irak. Vi pusslar årtal och beskrivningar.

Kusin Milad har redan varit i Göteborg en tid.

När hans yngre bror blev dödad i armén fick familjen Kouz på nära håll se fasorna. Det blev den utlösande faktorn för att Ayman och lillebror Milad i februari 2015 skulle ge sig av. Färden gick med båt från Syrien till Turkiet, med hjälp av smugglare via Grekland till Italien för vidare färd mot Danmark, Malmö och slutligen Göteborg, där kusinen kom och mötte.

Först framåt sensommaren bestämde sig de andra syskonen för att lämna Syrien.

För dem tog resan längre tid. De for från Syrien via Libanon till Turkiet där de blev kvar under en vecka innan de kunde ta sig vidare till den grekiska ön Samos.

– Vi åkte flera timmar med en liten gummibåt. Very dangerous! Jag var så rädd.

Därifrån gick färden vidare till Atén där syskonen stannade i ytterligare en vecka för vidare transport till Makedonien, Serbien, Kroatien.

Och sedan genom Ungern, Österrike, Tyskland. Och slutligen via Malmö och Stockholm till Göteborg. Det var en sen kväll i oktober när de kom med tåget till Göteborgs central.

– Jag blev glad att se mina bröder äntligen.

Fred! Samtidigt ledsen att lämna våra föräldrar. De är gamla och kunde inte följa med.

Kanske kan de komma sen, säger Bushra.

I svenska tidningar har vi kunnat läsa om kaoset på grekiska öar, på stationer och flyktingmottagningar runt om i Europa. Men syskonen Kouz säger sig alla ha blivit väl omhän-

dertagna och vänligt bemötta under sin flykt från Syrien.

De har besökt kyrkor längs vägen för att gråta och be men också för att få mat och annan nödvändig hjälp.

Idag väntar syskonen Kouz på uppehållstill-

stånd. Först då kan de börja på SFI, svensska för invadrare. Under tiden jobbar yngste brorsan på en falaffelbar som drivs av syrier i centrala Göteborg. Ayman har gått från att vara volontär i Bergsjöns kyrka till att bli praktikant. Skillnaden är att som volontär kan man komma och gå som det passar. En praktikant åtar sig att jobba enligt ett schema. Även Bushra hjälper till i kyrkan och vill gärna ha det utökade ansvar som det innebär att bli praktikant.

– Jag vill lära svenska. Blanda oss i svensk kultur. Hitta ett jobb. Kanske fortsätta studera, säger hon.

På de första stapplande stegen i deras nya hemland är kyrkan i Bergsjön en ovärderlig verksamhet. En öppen plats där det lyser i höstmörkret och det går att bli del av ett sammanhang.

– Tack Svenska kyrkan. Diakoner. Mycket bra. Mycket fantastiskt.  Text: Marit Larsdotter Bild: Kristin Lidell

Ayman och Bushra följer nyheterna hemifrån via teve, kontakt med föräldrarna i Syrien går via Skype i mobilen.

Korsväg 4|2015

11

Krönika | David Qviström

När tiden rann ut T

iden rann ut, trots att tid normalt sett är det enda som finns i överflöd i flyktingläger. De flydde utsiktslösheten i turkiska flyktingläger, fort, innan vintern kom och innan EU-länderna täppte till sista gluggen i muren norrut.

Och nu är de här. Kanske 160 000 i år.

Kanske ännu fler.

På presskonferensen den 9 oktober, på Syrienkrigets femte år, använde statsminister Stefan Löfven ett tidigare oanvänt ord inom det svenska flyktingmottagandet: Tält.

Ni vet den där tröttheten som drabbar en?

Nyss var vi helt upptagna med att diskutera EU-besökarna som tigger på våra gator. Någon ordning och reda måste det väl ändå vara, trumfade ledarsidorna över varandra, medan pappmuggarna skavde väggarna allt tunnare i vår välfärdsbubbla. Så bilderna på överfulla småbåtar över Medelhavet. Fotot på en treårings kropp som spolats upp på en strand. Ska vi ovanpå allt detta nu behöva vänja oss vid tanken på tältläger i Sverige?

Jag tänker inte hymla. Det finns kulturskillna-

der mellan oss och dem. Eller snarare mellan medelklassens vardagslunk och deras liv.

Nu tror ni att jag tänker på religion eller politik, inte sant? Eller något kring problemet med stora folkomflyttningar som kommer att få känsliga näsor att vittra i luften efter rasism, även om jag så omsorgsfullt jag bara kan packar in det i fraser som ska signalera omsorg och humanism?

Nej, det jag tänker på är hur olika vi lever i förhållande till tiden.

Tiden som aldrig tycks räcka till påverkar vår förståelse av bilderna vi ser från Ungern, eller Medelhavet, eller Malmö central, eller tiggarna på våra gator. Jag tror att vår brist på

12

Korsväg 4|2015

tid gör att vi väljer svartvita och förenklade bilder av den utsatthet vi konfronteras med.

Tiden i ett flyktingläger är av ett annat slag.

I oktober 2012 besökte jag det då nya flyktinglägret Za’atari i norra Jordanien. Där satt syriska flyktingar overksamma i tält med sina minnesbilder av de tunnor fyllda med sprängmedel som fallit från skyn och pulveriserat deras hem och kära. Stämningen var hård och frustrerad. De hade brutit upp från en standard som liknade vår europeiska. Bland tälten i lägret stod tvättmaskiner som folk skaffat, men som inte gick att koppla in. Nästan som ett hån låg lägret så nära gränsen och livet de nyss levt att mobiltelefonerna i flyktingtältet pep till med sms som hälsade välkommen till Syrien och upplyste om samtalstaxan. Men nu var framtiden som bortsopad. Nuet var ökenstoft som flög in i barnens ögon och orsakade infektioner.

Sådant är livet i ett flyktingläger att där finns oceaner av tid för ett innehållslöst nu. I ett flyktingläger väntar man, och utan att veta exakt på vad. Det enda man egentligen kan vara säker på, det är att framtiden inte finns just där. Kanske i Europa. Så för att livet inte ska stå på paus börjar människor vandra.

För ett medelklassliv i Sverige hösten 2015

däremot, är vardagen dagishämtningar och övertid och almanackor och digra göralistor och orimliga föreställningar om allt vi ska hinna med samtidigt. Vi trollar med knäna för att samtidigt klara av familj och framgång och träning och jobb och ekonomi. Det är som att tidsbristen skapar ett sug efter patentlösningar för att snabbt hantera utsattheten, lika enkelt och endimensionellt som på Twitter. Eller om jag formulerar samma sak på 140 tecken:

David Qviström är journalist och författare. Senaste boken är Nyttiga människor. 2007 fick han utmärkelsen Guldspaden för sitt grävande. Han har tidigare jobbat på Kyrkans tidning.

Man ska vara tidseffektiv. Det gäller åsiktsbildning och engagemang också. Vad vi hinner är att twittra ut vår medkänsla och dela vår välvilja på Facebook. (Äh, det blev 155 tecken. Jag måste bli stramare.)

Det innebär ju inte att vi är kallsinniga, eller hur? Vårt land tar emot flest asylsökande per capita i Europa. Själva har vi kanske tagit oss tid att gå ner till centralstationen och skänkt bort en påse avlagda skor, eller pengar, eller en nallebjörn till flyktingbarnen som anländer. Långsiktig hjälp är det knappast, men punktinsatsen känns ändå viktig – och som manifestation för viljan till medmänsklighet är den antagligen det också.

Det råder ett slags tidsstress i flyktingläger, och en helt annan i de stressade samtidigheternas Sverige. Vår knappa tid reglerar hur komplexa våra tolkningar av omvärlden tillåts bli.

Det kan vara: ”Tiggeriet organiseras av kriminella nätverk, så förbjud tiggeriet på våra gator!” (83 tecken). Eller: ”Det är mycket mer kostnadseffektivt att hjälpa flyktingar i närområdet.”

(135 tecken).

Det kan förvisso också vara: ”Öppna gränser är den enda humana lösningen på flyktingkrisen” (63 tecken), eller som varit populärt nu i höst: ”Allt man behöver göra för att flyktingar säkert ska kunna ta sig till Europa är att slopa transportöransvaret” (112 tecken).

Twittersanningar, pamfletter, patentlösningar. Ändå vet vi att sanningen ofta är både och.

Vilket kräver ett visst mått av velande. Med andra ord det vi kallar eftertanke. Kunskap också förstås. Och samtal där båda parter tar sig tid att lyssna – vilket innebär att man ak-

tivt måste välja ett visst mått av tilltro till sin meningsmotståndare, oavsett vad man tycker om hans eller hennes åsikter. Och så en gnutta ärligt tvivel på den egna ståndpunkten. Det är det som för tanken vidare.

Allt det där vet vi, egentligen.

Liksom att endimensionella förklaringar, hur tidseffektiva de än må vara, riskerar att platta till också vår människosyn om vi inte värjer oss: Flyktingen som ett offer och ingenting utöver sitt flyktingskap. Flyktingen som ska vara tacksam. Flyktingen som måste tas om hand, som ett barn. Flyktingen som är stackars och allmänt oförmögen. Flyktingen som är det tärande slukhålet i en statsbudget. Flyktingen som en pixel i en ansiktslös hotfull massa.

Människor, liksom sanningar, är mer komplexa än så.

Vi kan vara utsatta och i behov av hjälp – men samtidigt högst kapabla. Vi kan bli offer i ett helveteskrig, men överlevare. Vi är tacksamma, och frustrerade. Vi kan vara föremål för hjälp som kostar, men också inställda på att jobba från dag ett. Vi är goda, fast inte bara, utan som folk är mest.

Och förresten.

En gång hade många av dagens flyktingar också ett livspussel att sköta. Då var det tunt med tiden ska ni veta. Det var jobb och övertid och dåligt samvete för att försaka familjen när tusen saker samtidigt skulle klaras av. Fast allt det där var ju innan vardagen tog slut och tunnorna föll från himlen och de fann sig stå bland tält i ett flyktingläger med en tvättmaskin som inte gick att koppla in någonstans, och i tiden innan de började vandra.  David Qviström Korsväg 4|2015

13

Förändringens tid – dagbok från Lesbos

Ön Lesbos i den grekiska övärlden har blivit en port in i Europa för tusentals flyktingar som kommer med gummibåtar över Egeiska havet.

Lisa Westberg, präst i Angered, tillbringade en vecka som volontär på ön. Här är hennes dagbok.

P

ilgrimstanken om att vägen är målet har alltid skavt. Tolv miljoner syrianer är på flykt. Fyra miljoner finns i angränsande länder: Turkiet, Libanon och Jordanien. Den lilla ön Lesbos med 86 000 invånare har under 2015, den ekonomiska krisens stora år i Grekland, tagit emot en halv miljon båtflyktingar. En handfull av dem möter jag i mitt arbete som präst i Hjällbo kyrka, Angereds församling. För ingen av dem är vägen mödan värd. För dem är fred, framtidstro, god nattsömn målet.

Jag har däremot alltid varit en pilgrim. Driven av nyfikenhet och sorg lämnade jag familj och arbete under åtta dagar för att lära mig vad det är som händer på Lesbos och försöka hjälpa något.

att förvandla krig och ockupation, våra egna liv och den större kristna världen, genom den icke-våldsliga kraft som är Guds sanning, och samarbete med lokala fredsarbetare och modig handling.

CPTs lokala fredsarbetare på Lesbos är Village of All Together, med vilka man bygger ett långsiktigt samarbete utifrån lokala förutsättningarna. CPT, som lever på församlingskollekter, har inte haft råd med bil på Lesbos.

CPT-medlemmarna Ramyar och Ronbir, som tillsammans talar persiska, arabiska, engelska, svenska och norska, guidar oss i natten. På alla aktivisters sambandscentral, ett café i centrala Mytilini, smids planer om en pånyttfödd solidaritet över gränser.

18 september – Flykt för nybörjare

17 september – På väg!

Efter ett kort stop i ett slitet Athen, där Akropolis och graffiti samsas, landar jag på ett mörkt och varmt Lesbos. Jag hämtar upp en skruttbil och intar min roll som chaufför för CPT – Christian Peace Makers Team. CPT arbetar på konfliktfyllda platser i världen för

14

Korsväg 4|2015

Vi blir introducerade till lägren Kara Tepe och Moria.

Kara Tepe var länge Lesbos enda läger.

Från att ha varit helt kaosartat 2014, är det nu god ordning på registrering och sjukvård med många tolkar och organisationer på plats. Hit kommer de med formell flyktingstatus och

Korsv채g 4|2015

15

goda möjligheter till uppehållstillstånd.

Till Moria, ett av EU finansierat bygge, skickas migranterna. Ingen vet vad som sker innanför de höga betongmurarna med taggtråd – här är det EU som bestämmer och media släpps inte in.

Utanför murarna trängs tusentals uttröttade människor från Afghanistan, Irak, Pakistan, Somalia. Alla väntar på att komma innanför grindarna för registrering. Stressade grekiska poliser bråkar med den långa kön. Här finns inga NGOs, Non Government Organizations, inga läkare, ingen mat, och en vattenkran. ”Kom”, ropar en kvinna,”hjälp oss!”

Vi kommer in i ett tält där två tvillingar, 20 dagar gamla, ligger utslagna med ögoninfektion. ”Kom, hjälp oss!”, ropar en äldre man när hans fru säckar ihop i hans famn. Det enda CPT kan göra är att lyssna och berätta. Om hur stukturell rasism systematiseras, när flyktingar prioriteras och migranter bortprioriteras.

Ramyar samtalar med unga män från Mosul, Irak. ”How can this be? That there is no help for us here? What are we supposed to do?”

16

Korsväg 4|2015

19 september – Porten till Europa

Mytilini-borna tog sig en ordentlig funderare på vad Welcome to Europe betyder, organiserade sig sedan i Village of All Together och ockuperade en gammal campingplats, Pikpa.

Här har de skapat en plats under barmhärtiga tallar, där flyktingar kan laga egen mat i egna hus och träffa vänliga människor.

Till Pikpa kommer de med speciella behov.

Som de höggravida kvinnorna. Som den nyförlösta kvinnan, som stressar vidare norrut med sin två dagar gamla bebis säckande i en Baby-björn på magen.

Free food for all - Social kitchen är ett annat initiativ av Mytilini-bor. ”Always go to left,” säger Dimitris när vi kör runt för att hämta upp bröd. Till vänster och vänster kör vi, medan jag funderar på demokrati, alla flaggor med hammaren och skäran på Lesbos, och det många diskuterar: anarki. Nikos, min ouzo-älskande hotellchef, å andra sidan, röstar på New Democracy imorgon. Syriza är bara massa lögner, Nikos gillar när saker är som det är sagt. Och jag undrar, vem tror längre på folkstyret? Vem minns folkens önskan om fred och frihet?

Förändringens vindar blåser.

Dagen rymde också ett uppdrag att lämna kläder till familjen som miste sin dotter till

havet och galenskapen i natt. Vi kan inte fatta hur det går till. Alla har flytväst. Men hon drunknade likväl. Pappan går inte att få kontakt med, mamman ligger med den överlevande dottern i ett rum på den lilla flyktingkliniken.

20 september 2015 – Att göra vad vi kan!

Vi åker runt på ön med bilarna fyllda med nödfiltar, kex och kallt vatten. Från stränderna på nordöstra Lesbos vandrar folk den 7 mil långa vägen för att ta sig till Mytilini för registrering. Backarna är långa och sega. Inga bussar hämtar upp. ”How far camp?” frågar några, och vi viftar med armarna och svarar ”FAR!” Men så över krönet kommer någon slags fantastisk räddning. Här delar ”Vi gör vad vi kan” ut gratis biljetter till bussar de hyrt, fixat solskydd över köerna, toaletter, mat, vatten, vila. Jag ondgjorde mig över ”Vi gör vad vi kan” innan jag åkte, för att de på privat initiativ samlat in nio miljoner kronor på två veckor, och i en radio-intervju sa att de inte visste hur de skulle använda dem. Nu gör de precis vad som behövdes och som de stora organisationerna inte lyckats lösa.

För övrigt var det bara gräsrötterna som funkade för flyktingarna idag. Det är söndag,

och det är valdag. Syriza vann. Nu vet vi det.

21 september – Business As Usual / = BAU

I krig och katastrof finns det som bekant goda möjligheter att tjäna pengar. Tre färjor lägger nu till i Mytilini – den vanliga och två så kallade flyktingfärjor. Biljetterna till flyktingfärjorna är dyrare än på den vanliga med motivationen att de går tomma en väg – ingen flykting vill ju tillbaka till Lesbos. De interna flyktingarna, Mytilinis romer, säljer vatten ur stora plasttunnor som de drar runt på barnvagnar. Gula taxibilar ilar fram och tillbaka med de som har råd att betala resan mellan Kara Tepe och hamnen. BAU. Namnen på alla de olika NGOs (non goverment organisations) på Lesbos, kan jag inte längre räkna. De riktigt stora har sina områden, sina revir; de lite mindre vandrar emellan, och ingen vill till Moria. Jag får en obekväm känsla av konkurrens om flyktingar.

BAU? Regnet kom inte som befarat, men en vind från väster med sand i mängder. I samma stund blåste en syrisk familj med fyra barn i vår väg. De hade blivit bestulna på Kara Tepe och hade inga pengar, inga papper kvar. BAU.

Korsväg 4|2015

17

22 september – Blue notes

Några volontärer på Pikpa sorterar kläder.

Vi får en lekfull och samtidigt gruvlig stund uppe på backen i Moria, där det idag var mindre folk, när vi delade ut klädpåsar till baby, pojke eller flicka, 2–4, 4–8 eller 8–12 år?

Många var inte nöjda, ville ha saker som passade bättre. Gott så.

På kvällen är det möte med Mytilini-folk, volontärer och IsrAid. Under träden utanför en skola, i en stor ring, innan regnet. ”Hur ska vi lösa denna dåliga samordning på ön, varför tar inte UNHCR ansvaret?

Kanske bäst att göra en demonstration för att de skall fatta att det måste bli en ändring!!” ”Hur ska vi göra med hemsidan för flyktinginfo? Google håller visst på med en app.” ”Men hur ska vi göra med de döda kropparna?” De som strandar efter att båtarna slagit runt. Det finns ingen imam, ingen moské, ingen begravningsplats. Många begravningar sker utan myndigheternas insyn. Hur ska vi göra det värdigt för de döda och deras efterlevande? undrar Mytilini-borna.

23 september – Time to party!

Dagen innehöll besök av fantastiska Clow-

18

Korsväg 4|2015

ner utan gränser på Pipka, och den avslutades med en vacker avskedsfest för CPTs som avslutar sitt projekt för denna sommaren.

Ett litet ställe vid stranden, med fisk fiskad ur havet, grönsaker odlade bakom knuten. 15 katter och fem hundar, och för att vara omkring 30 personer, har jag aldrig varit med om lika många nationaliteter på en fest: kurder, iranier, marockaner, palestinier, israeler, afghaner, estländare, greker, chilenare, britter, colombianer, danskar, tyskar, kanadensare, norrmän, och så ett antal svenskar.

Vi besökte också Café Nan. Med pengar från en Mennonit-församling skall VOAT bygga om ett gammalt café till en mötesplats för flyktingar och boende i Mytlini, där alla kan laga mat ihop, baka nan och bjuda vidare.

24 september – Eid Mubarak! Yom kippur!

That NO more children shall be sacrificed in his name.

Vi kom försent till nästa fest, när Hamid bjöd på Eid Mubarak på Pipka. Hamid såg till att fåren slaktades på en bergstopp och kördes till Pikpa för att tillagas. Serverades med levergryta, ris och coca-cola. Köttet skall delas med vänner och med de fattigaste. En ladd-

ning åkte sedan ner till hamnen.

Dagen började med ett ”koordinations-möte” för NGOs. Nya NGOs tillkommer hela tiden, samtidigt som rapporter från gränsen Serbien-Ungern säger att det inte finns några NGOs där. Hur kan det vara så? UNHCR har lovat att tillsätta många miljoner och kontrakterar NGOs för att bygga upp mottagandet på Lesbos. Absurt, när alla de stora organisationerna som Röda korset, Läkare utan gränser, Amnesty ställer krav på det enda vettiga – säkra landvägar in i Europa.

Borgmästaren talade. Ville ha allas stöd till en skrivelse där hårdare tag mot smugglare var det viktigaste. ”The problem lies in Turkey…”, säger han genom sin översättare. Påminner mig om G W Bush svar på 11 september 2001: ”The problem is in Afghanistan. Are you with me, or ...?”

De som håller upp lapparna har tröjor där det står: ”Kärlek – förståelse – tillit. Alla har rätt till ett liv.”

Måhända är det de nya, verkliga sverigedemokraterna som står bakom denna uppdaterade version av Julevangeliet?  Text & bilder: Lisa Westberg

CPT-teamet på

Lesbos. I mitten

Lisa Westberg.

25 september –Welcome to Sweden

Dags att åka hem. En månad senare håller några personer på Lesbos upp beviset för att ett svenskt parti tagit till aktivistmetoder och skrivit under med mitt och allas våra namn på att det varken finns jobb, pengar eller husrum för människor i Sverige.

Korsväg 4|2015

19

Flyktingar räddning för butiken i byn Handlaren Rashad Al Jabban håller välkomnande upp dörren till sin glesbygdsbutik i Kalv.

En butik som var på väg att lägga ned på grund av bristande kundunderlag på vinterhalvåret.

Men med en stor flyktingförläggning på orten har underlaget plötsligt vuxit och Rashad vågar satsa på butiken.

Något alla i byn gläder sig över.

R

ashad har varit i Sverige i två år och sju månader och talar redan utmärkt svenska. Han kom hit tillsammans med fru och två döttrar i tio-årsåldern, och de väntar nu ett tredje barn. Just nu bor de i Göteborg, men de har fått tag på en lägenhet i Kalv.

Hans utmärkta svenska efter så kort tid i Sverige förvånar mig. Men han förklarar att han jobbat hårt på att lära sig.

– Jag studerade på SFI, men samtidigt skaffade jag praktik på många olika platser, och

20

Korsväg 4|2015

det lärde jag mig mycket av. Jag fick praktisera som snickare, som målare och med mobiltelefonservice på Samsung. Sen jobbade jag också i många affärer i Göteborg.

Rashid är IT-ingenjör och kommer från Syrien. I Damaskus hade han två butiker, en för försäljning och service av mobiltelefoner och ett internetcafé. Och det var internet-caféet som gjorde att han gav sig av.

– Damaskus började att bli allt farligare att vara i. När kriget bröt ut kom polisen allt ofta-

Kontrasterna är stora för Rashid – från krigets Damaskus mot lugnet i Kalv Korsväg 4|2015

21

– Jag märker att många är glada för att jag tagit över butiken, både svenskar och syrianer. Så om fem år äger jag flera butiker! säger Rashid.

re till internetcaféet och började förhöra ungdomarna. De satt ju där och var uppkopplade på världen runt omkring, och polisen misstänkte alla ungdomar. När polisen sen kom efter mig också, då gav jag mig iväg.

Nu har Rashid fått permanent uppehållstill-

stånd. Han hyr lokalen till sin affär, men äger själva rörelsen. Det är inte så många kunder vintertid, men flyktingarna kommer regelbundet. De kanske inte handlar så mycket, men det blir en bra samvaro.

Nu gör han sitt bästa för att hjälpa de nyanlända med det han kan. Med mobiltelefoner eller med att översätta.

– Jag har fått, och får, så mycket hjälp av så många. Så nu hjälper jag gärna andra, om jag kan.

Vad har du för drömmar? Hur är det för dig om fem år?

– Det kommer att gå bra. Jag märker att många är glada för att jag tagit över butiken, både svenskar och syrianer. Så om fem år äger jag flera butiker!

När lunchen ska serveras på flyktingboendet i Kalv kommer Rashid dit för att hjälpa

22

Korsväg 4|2015

till. Många flockas kring honom med frågor och papper han översätter åt dem. En man ber honom berätta för de ansvariga att han varit bilmekaniker i Syrien och nu gärna hjälper de som skulle behöva. Det tär på honom att vara sysslolös.

Det är ett privat boende med åttio personer som bor i det stora huset och i småhusen runt omkring. Föreståndaren har bara varit här några veckor, och han har ingen direkt erfarenhet av något liknande arbete. Han har jobbat som svetsare och hjälpt till inom kyrkan.

Vi står och väntar på dem som ska komma till lunchen. Många är sena, andra kommer inte alls, för de har åkt iväg någon annan stans i något ärende.

– Vi försöker ju få alla att komma i tid till lunchen, säger den unge föreståndaren. Och berätta om de inte kommer, så vi inte lagar mat i onödan. Men det är inte lätt.

Vi slår oss ned vid ett bord bland några som jag upplever som en familj. Och mycket riktigt, Tarek Alhajjhey har fru, syster, kusin runt omkring sig, om jag förstått rätt. Tarek har så sorgsna ögon, han har bara varit här en månad.

– Arbetet med flyktingarna har verkligen berikat mig, säger Tobias Bäckström.

– Vi höll ut i fyra år av kriget, berättar han.

Damaskus har blivit allt farligare, och övervakningen av oss oppositionella allt värre.

Han berättar om sin syn på situationen, och om sin oro för framtiden. Han är jurist och upplevde hur kriget kom allt närmare. Förutom att läsa svenska, så är han sysslolös nu.

En man van att arbeta. Men han ångrar inte beslutet att fly.

– Det var när vi såg på teve hur människor dödats av kemiska vapen och vi upptäckte min systers man bland de döda, som vi förstod att vi måste ge oss av.

– Nu är jag glad att få vara här i tryggheten.

Det är full fart på boendet , barnen leker och

stojar på gräsmattan, några undersöker glatt reflexerna som delats ut. Alla har inte förstått hur svårt det är att upptäcka svartklädda människor som går längs vägen efter mörkrets inbrott.

När lunchen är slut väntar språkcafé i Kalvs bygdegård. Ett språkcafé som organiserats av Tobias Bäckström, komminister till 75 procent i Kindaholms församling och resten i Mjöbäck-Holsjunga församling. Viss tjänst-

göring har han också i Överlida (se separat artikel).

Tobias har bara varit här i ett och ett halvt år, han kom från en kyrkoherdetjänst i Kyrkhult i Blekinge, som ligger på gränsen till Småland.

– Jag trivs mycket bra med nuvarande tjänst, med att vara komminister. Det är mindre administration, jag kan fungera mycket mer som ”vanlig” präst.

– Vi är ju verkligen i utkanten av Göteborgs stift, många tror att vi tillhör Skara stift, för vi ligger på gränsen. Gislaved, som är i närheten, tillhör Växjö stift. Så vi en utpost.

Flyktingarbetet började för två år sedan med "Vänskap i Holsjunga", framför allt med språkcafé. Ganska länge var det bara fyra lägenheter med flyktingar i Kalv, men så kom det femtio flyktingar till Holsjunga och för någon månad sedan ytterligare åttio till Kalv.

Hur mycket av ditt arbete går åt till flykting-

arna?

– Just nu skulle jag tro att en tredjedel av min tjänst handlar om detta. Det är ju viktigt att vi sköter våra vanliga arbetsuppgifter ockKorsväg 4|2015

23

så. Det får ju inte bli så att folk upplever att nu är det bara flyktingarna det handlar om, oss bryr man sig inte om längre.

Varför gör ni det här? De flesta är ju muslimer, de tillhör ju inte den världsvida kristna kyrkan?

– Jag ser det ur ett diakonalt perspektiv, vi frågar ju inte efter vem vi hjälper. Vi har ett ansvar att hjälpa dem som finns i församlingen, oavsett om de är medlemmar eller inte.

– Jag upplever att flyktingarna är väldigt positiva och tacksamma för all hjälp de kan få.

Jag känner att jag verkligen kan göra något, att det spelar roll.

I Kalv var det Tobias som organiserade språk-

grupper till språkcaféet. Alla fick skriva upp sig på lista, och sedan hittade man 6–7 personer som gärna ställde upp som språklärare.

Sensus betalar studiematerialet. Boken man började med är slut på förlaget, så nu har det beställts en ny som ännu inte kommit, så tills vidare får man klara sig ändå.

På samma sätt som föreståndaren på boendet vill att flyktingarna ska komma i tid och anmäla frånvaro vill Tobias att de ska fortsätta i den grupp de blivit anvisade. Men folk går runt i grupperna och deltar både här och där.

– Vi vill gärna ha lite styrsel, konstaterar Tobias med ett leende. Kanske vi kan få det lite svenskt organiserat så småningom, med lite ordning och reda. Säger man klockan tio så är det klockan tio!

Förutom språkcafé erbjuds också stickcafé, en verksamhet som funnits i många år. Nu har invandrarkvinnorna bjudits in.

– I morse var vi 35 stycken, inklusive barn, berättar en av kvinnorna som ansvarar för stickcaféet. Vi har ju hållit på i många år, men detta blir en ny utmaning för oss. Vi brukar

24

Korsväg 4|2015

inte ha med barn och de flesta kan sticka.

– Så var det inte i morse, berättar hon med ett litet skratt.

Det är många olika föreningar som samarbetar

kring arbetet i bygdegården. Kyrkan, bygdegårdsföreningen, hembygdsföreningen, Röda korset, byalaget.

Det du beskriver, det ni upplever är ju att många människor av god vilja har engagerat sig. Men har ni märkt det andra, avståndstagandet, hoten? Eller når det inte hit?

– Jag har någon enstaka gång stött på någon som varit kritisk, svarar Tobias. Jag tänker att man måste lyssna på dem också. Har man till exempel bott i Angered i Göteborg och sett negativa aspekter med många invandrare på en plats, så tänker man kanske: ska det bli så här nu? Jag tror det är viktigt att lyssna och förstå en oro.

Hur ser du på framtiden?

– Som det är nu kommer det inte att fungera. Det finns ingen möjlighet att ökningen av flyktingströmmen ska kunna fortsätta i den här takten. Det måste ju komma förslag på politisk nivå. Om det blir gränskontroller eller att folk slutar komma hit för Sverige var inte det möjligheternas land som de trodde från början, vet jag inte. Men detta är jag ingen expert på, det är bara mina egna funderingar.

– Jag tycker att man måste separera rikspolitiken med situationen på lokalplanet. Man kan ha synpunkter på invandringspolitiken, kanske att den har varit naiv. Men här handlar det om just de människor som kommit hit till Kalv. De har ju inte haft något att göra med svensk immigrationspolitik, de har bara flytt.

Då handlar det om hur vi ska möta dem, hur vi kan hjälpa till där. Man får väl hålla två tankar igång samtidigt.

Har detta berikat dig själv?

– Ja, verkligen. För min del är det bara roligt. Det är så tydligt att det inte handlar om muslimer eller kristna, det är inte någon skillnad i integration till det svenska samhället.

Jag har träffat så många kloka muslimer med ambitioner att verkligen bli en del av det västerländska samhället.

Din roll som själasörjare, tror du att du kommer få användning för den?

– Javisst, det har redan hänt. Jag har haft samtal, inte så mycket om vad som hänt i Syrien, utan mer om när de bor här på förläggningen. Det kan ju bli konflikter, man kan känna sig utsatt. Den sortens samtal har jag haft.

Tror du detta kommer att öka? Sjukvården kanske inte kan hantera alla som kommer hit med psykiska trauman. Präster och diakoner har ju utbildning, ni är ju professionella, så tror du kyrkan kommer kunna spela en större roll på det sättet?

– Ja, jag tror det kommer att öka. De som kommer hit kommer ju från länder där det

finns en vana att söka upp en präst eller imam för samtal. Detta har jag märkt, jag börjar bli efterfrågad som präst på ett annat sätt!  Text: Agneta Riddar Bilder. PeO Nilsson

Tarek talar engelska – då blir det lättare att kommunicera med Tobias.

Korsväg 4|2015

25

Språkcafé i kyrkan bygger broar I Överlida kyrka sjuder det av aktivitet.

Nykomna flyktingar tar sina första stapplande steg i det svenska språket.

Lärare är det pensionerade prästparet Anna och Alfons Lindholm, de har hjälp av många ideella.

– Det är ren medmänsklighet, det är vår uppgift, säger prästen Ann Fagerlund om drivkraften.

M

itt ute i glesbygden ligger vårt resmål.

Vi kör fel några gånger, resan blir bara längre och längre. Vi behöver mer än två timmar för att köra från mellersta Bohuslän till Göteborgs stifts östligaste gräns.

Det är ett vackert, skogrikt landskap med många sjöar och slingriga vägar. Bygder där det finns gott om tomma hus och lokaler, men där det nu finns fler flyktingar.

Snart samlas grupper av människor i Överlida kyrka, som också är församlingshem, för

26

Korsväg 4|2015

träning i svenska. Den pensionerade prästen Alfons Lindholm driver språkcafé tillsammans med sin hustru Anna, pensionerad svensklärare. Till sin hjälp har de flera ideella.

Anna har ett stort blädderblock och går igenom

alfabetet och pratar om mjuka och hårda vokaler. Vid ett bord sitter Abdullah Malla Ahmad och förklarar omväxlande på arabiska och omväxlande på ryska för sina bänkkamrater. Abdullah har varit ett år nu i Sverige,

Korsv채g 4|2015

27

Iryna Nikolaieva skriver sitt efternamn med a på slutet, den kvinnliga formen, medan mannen Sergeii skriver Nikolaiev.

– Det är kyrkans uppgift att visa medmänsklighet, säger Ann Fagerlund.

han har redan lärt sig bra svenska. Han har förstås haft hjälp av att tala engelska. Ryskan fick han med sig när han läste medicin i Vitryssland.

– Jag försökte stanna så länge som möjligt i Damaskus, berättar han, men till slut gick det inte, kriget kröp allt närmare. Vi kunde inte operera på sjukhuset, strömmen gick oavbrutet, det kändes som en tidsfråga innan vi hade blivit dödade. Så jag flydde med min fru och min son.

– Nu bor jag här i Överlida, det känns tryggt. Det är en stor kontrast mot Damaskus!

Häromdagen fick vi vårt andra barn, berättar Abdullah med ett leende. Nu har vi fått lägenhet i Fritsla. När vi flyttar dit kommer vi närmare Skene, där jag hoppas få praktik på sjukhuset.

– Jag ångrar inte flykten, även om jag längtar tillbaka till Syrien. Jag är glad över att vara här och hoppas kunna börja arbeta så fort som möjligt.

Abdullahs ukrainska vänner hoppas också på att få stanna. Iryna och Sergei Nikolaiev kom tillsammans med hans pappa till Sverige för ett år sedan, de bodde sex mil från den ryska gränsen.

– Det var för farligt att bo kvar, berättar de.

– Många är ju högutbildade, berättar Anna och Alfons. Men oavsett det vill ändå alla komma till språkcaféet. Det blir bra träning och trevlig samvaro.

Alfons berättar att han önskar att han hade kunnat vara med på någon SFI-undervisning.

Det hade varit intressant att se vad de gör och att lära sig av dem. Anna och Alfons är ett väl fungerande radarpar, de har camperat ihop hela livet, och det märks på hur de kompletterar varandra i undervisningen.

– En del har ju också börjat delta i gudstjänstlivet, berättar Alfons, eftersom de är kristna. Så även om de inte kan språket och inte kan sjunga med i psalmerna, så uppskattar de ändå den gemenskapen.

Lektionen går vidare, alla är engagerade och

vill lära sig. Eftersom de flesta varit här ett år redan är det många som gör framsteg.

28

Korsväg 4|2015

En trappa ner i församlingshemmet träffar vi

Ann Fagerlund, som är präst och också fått titeln flyktingsamordnare, troligen den första i sitt slag i stiftet.

– Min kyrkoherde, Fredrik Hägglund, menar att flyktingfrågan är något vi kommer att arbeta med under lång tid framöver. Därför inrättades tjänsten. Jag tycker det är väldigt generöst av Kinds pastorat att satsa på detta.

– Jag var tidigare arbetsledande komminister i Sexdrega, berättar Ann, men så ville man att flyktingsamordnartjänsten skulle vara stationerad här. Det är så många nyanlända här i södra delen av kommunen.

Ghaydaa Alabsi var engelsklärare i Syrien, nu hjälper hon släktingarna Taha Albiroutye och Abay Akkad, som båda fått avbryta sina it-studier. Elisabeth Rosander hjälper till.

– Många är ju högutbildade, berättar Anna och Alfons.

Men oavsett det vill ändå alla komma till språkcaféet.

Varför har så många kommit hit?

– Hela pastoratet består av sju församlingar.

Församlingarna finns i huvudsak i två kommuner, Tranemo och Svenljunga. En liten del av pastoratet, Aplared, ligger i Borås kommun. I hela pastoratet har nu många blivit kommunplacerade, och det har också skett många återföreningar av familjer.

– Sammantaget har det kommit flera hundra flyktingar till pastoratet, kanske tvåhundra i Svenljunga centralort, tvåhundra häromkring Överlida och så ska det startas nya boenden på andra platser.

alla vi som jobbar med den här frågan också har tänkt tanken; det kunde varit jag.

– Det handlar ju också om vistelsebegreppet. Vårt pastorala ansvar för dem som bor inom en församlings gränser. Men detta gör vi inte för att vi måste, utan för att vi vill.

Svenska kyrkan i Kinds pastorat driver inte

själva några anläggningar, utan det är privata aktörer och kommunerna.

Varför har ni inte satsat på egna boenden?

– Vi har inte de resurserna och de lokalerna, tänker jag. Även om vi äger många fastigheter har vi inte något som direkt passar. Däremot väntar vi på att få en förfrågan från Migrationsverket om att ordna ett evakueringsboende. Då får vi ta ställning till om det är möjligt för oss att upplåta lokaler.

Varför gör ni allt detta? Vad är det som driver er?

– Det är ren medmänsklighet, säger Ann, och det är vår uppgift. Det är kyrkans uppgift att visa medmänsklighet, att ta hand om dem som behöver tas om hand. Jag tror också att

Ann konstaterar att det är svårt att räkna ut

hur mycket arbetstid inom pastoratet som läggs på flyktingarna. De flesta blir berörda på ett eller annat sätt och vissa har det inbakat i tjänsten. Så till exempel en diakon som arbetar halvtid också med Missionskyrkan i deras flyktingarbete.

Ann själv jobbar inte så mycket operativt utan mer samordnande, försöker ha ett helikopterperspektiv. Flyktingarbetet ska få ta halva hennes tid i anspråk, i den andra halvan är en ”vanlig” församlingspräst.

Och som för att illustrera detta får vi avbryta vårt samtal. En kvinna, som uppenbart är i sorg, kommer in i fikarummet och berättar att en församlingsmedlem gått bort under natten.

Ann avviker en stund för samtal och kanske för något praktiskt som ska ordnas. När vi sen lämnar kyrkan lite senare har kyrkklockorna börjat klämta för själaringningen.

– Jag tycker om att vara församlingspräst på halvtid, kommenterar Ann. Att finnas kvar i vårt vardagliga arbete. Trots allt så blir man ju påverkad av alla människoöden och allt det Korsväg 4|2015

29

Ann trivs med Överlida kyrka, den påminner lite om ett tält, tycker hon.

svåra som det kan föra med sig. Så jag är inte säker på att jag skulle orka med enbart flyktingarbete.

Ann berättar att det bland flyktingarna som

har kommit finns flera som är kristna. Både vuxna och barn. Av dem är det några ungdomar som har sökt sig till församlingens konfirmandarbete.

De flesta som kommer är ju troligen muslimer. Hur ser du på det?

– Jag tycker religionsdialog i sig är viktigt.

Men hittills har jag faktiskt upplevt att de som kommer är mer frågande till vår sekulariserade värld än till att vi är kristna. De upplever att många svenskar inte alls tror på Gud, och det tycker de är konstigt.

Ann berättar också om alla ideella som nu har engagerat sig.

– Det verkar som att där det finns människor på flykt, i den minsta lilla by, där har man startat någonting. Det kan vara ett språkcafé eller någon anna slags mötesplats.

– Det är det som jag tror kyrkan här i glesbygd i första hand kan göra, just att skapa

30

Korsväg 4|2015

mötesplatser. Vi behöver inte, som man måste i Göteborg, ta hand om allt i det akuta skeendet. Hit kommer man innan man blir kommunplacerad, men som det ser ut idag för en väldigt lång tid.

– Därför tror vi att det viktigaste vi kan göra är att skapa mötesplatser. Vår kyrkoherde har varit tydlig med att vi också ska öppna de verksamheter vi redan har, så att flyktingarna ska kunna vara med i detta. I Svenljunga ska kommunen starta fadderverksamhet och det tänker vi att vi ska vara med i. Det kan vi göra.

Ann började sin tjänst 1 september, och en hel

del tid har hittills gått till att söka pengar, till exempel från kyrkan på nationell nivå och från VG-regionen. Därifrån har man nu fått projektpengar för att göra ”Mötesplatser med musik”. Projektet är ännu så länge bara på planeringsstadiet, men hon hoppas hitta någon som kan komma och lära ut svenska med musiken som hjälp.

– Att söka pengar är en helt ny värld för mig.

Det finns så många olika sorters bidrag och stipendier och så många ställen att söka från.

Sedan ska ju projekten sjösättas också!

Ann tror att tjänster som hennes har kommit för att stanna. Att på samma sätt som en del tjänster har inriktning barn, konfirmand, pilgrim, kommer en del tjänster ha det uttalat att jobba med flyktingar. Eller lika tydligt som tjänster i sjukhuskyrkan.

– Så tror jag det blir på lång sikt. Jag hoppas det akuta ska lägga sig, så arbetet kan bli mer planerat. Ska man vara kritisk, så stoppar nog samhällets byråkrati oss, vi måste nog tänka om på många ställen så det kan gå fortare.

Kan hur många som helst komma hit?

– Nej, det beror ju på hur mycket boende det finns. Men här är ju rena landsbygden, det kan verkligen bli en win-win situation. Affären i Kalv har ju öppnat (se separat artikel).

Tänk om skolan får vara kvar för att befolkningsunderlaget ökat!

– Men det kan ju också bli en verklig kulturchock. Att de här människorna som kommer hit, kommer från en storstad i Syrien och så kommer de till rena landsbygden. När kulturchocken lagt sig hoppas jag på att vår miljö kan ha en väldigt läkande kraft. Eller så är det bara jag som är typisk svensk och naiv som tänker så, att skogen ska kunna ge ett lugn.

Har du mött något motstånd?

– Ja, det finns också. Inte aggressivt, och inte i inomkyrkliga kretsar. Men vi hör kommentarer som vi uppfattar som mer frågande, än aggressiva. Hur ska det gå, vad kommer hända, vilka konsekvenser kommer detta att få?

– Men då jag tänker, att det är nu det är

akut. Det är just nu vi måste handla.

Du är inte orolig för vad konsekvenserna kommer bli i framtiden? Om kriget inte tar slut, om vi kommer få klimatflyktingar också?

Håller vi på att urholka vårt land, vården, omsorgen? Att du bidrar till att dina barn får en sämre framtid?

– Men alla människor har ju lika värde! Jag har alltid funderat över varför världen ser ut som den gör, att så få lever i välfärd och så många i fattigdom. Jag är mer orolig för att vi börjar spela ut grupper mot varandra, EUmigranter mot flyktingar, minskat bistånd mot flyktinghjälp. ..

– Jag växte upp i Motala, och dit kom den första invandringen från Libanon när jag gick i skolan. Jag minns hur vi skrev protestlistor för att flyktingar skulle få stanna.

– Jag såg då att det blev bra, och det tror jag att det blir nu också! 

Text: Agneta Riddar Bilder. PeO Nilsson

Korsväg 4|2015

31

När världen knackar på kyrkporten Höstens flyktingvåg ställer stora krav på samhällets beredskap. Och samhället har vänt sig till kyrkor med bön om hjälp.

Kyrkorna har självklart ställt upp.

Gud finns i utsattheten. Och Guds kärlek är praktisk och solidarisk.

M

ånga församlingar och organisationer engagerar sig nu i hjälpen till flyktingar. Korsväg ville undersöka varför. Hur resonerade man innan beslutet?

Vilka avvägningar har man gjort? Vilka prioriteringar? Vilka teologiska motiv har man?

För att ta reda på detta frågade Korsväg prästerna Björn Fyrlund i Björketorps församling och Pontus Bäckström i Lundby församling.

För Björn Fyrlund är kallelsetanken, den profetiska diakonin och vistelsebegreppet viktiga grundstenar i församlingens motiv till engagemanget.

Men låt oss börja från början. När försam-

32

Korsväg 4|2015

lingen för ett par år sedan fick kunskap om att ett asylboende skulle öppnas i Gamla sanatoriet i Rävlanda, bestämde de sig för att förbereda civilsamhället på den förändring det innebär att på en liten ort få ett boende med 220 platser.

– Man kan säga att vi inte valde, planerade och rustade oss för att engagera oss, utan att vi utmanades av omständigheterna och såg detta som ett tillfälle att möta en ny utmaning i civilsamhället. Vägledande för vårt engagemang har varit kyrkoordningens vistelsebegrepp, att församlingen har ett ansvar för dem som finns i församlingen oavsett orsak, säger Björn.

– Men vi insåg också att vi varken ville eller kunde vara ensam aktör. Vi bjöd därför in Equmeniakyrkan och Röda korset att med oss bilda en samverkansgrupp för att planera insatserna gentemot boendet.

– De behov vi såg var klädinsamling och en psykosocial insats i form av ett Internationellt Café. Dessa två verksamheter har sedan i maj 2014 varit stommen i verksamheten, till vilken vi knutit volontärer och organiserat ett fortlöpande arbete, berättar Björn.

– Parallellt med den operativa verksamheten har vi vinnlagt oss om att dokumentera arbetet, ordna former för kontinuerlig handledning för oss anställda men också utbildningskvällar för volontärerna.

– Viktigt för oss är också det vi med ett lånat uttryck beskriver som ”Aid under protest”.

Det vi ser som inte fungerar i samhället påtalas i brev till exempelvis migrationsministern och generaldirektören på Migrationsverket.

Med andra ord en slags profetisk diakoni, att påtala och söka förändringar parallellt med att arbetet sker.

– Vägledande för vårt engagemang har varit kyrkoordningens vistelsebegrepp, att församlingen har ett ansvar för dem som finns i församlingen oavsett orsak, säger Björn Fyrlund. Bild: Malin Berggren

– Gud finns i utsattheten och att Guds kärlek är praktisk och solidarisk, säger Pontus Bäckström. Bild: Clement Mc Kay

– ”Med världen på vår tröskel” har vi myntat

som övergripande tema för vårt arbete med asylboendet i Rävlanda. I augusti i år var den rännil av asylsökande som kom till Rävlanda nästan uteslutande människor från Balkan, där de flesta inte har asylskäl. Under denna process finns dessa människor här, och vi vill oberoende av vad vi kan tycka om svensk eller europeisk flyktingpolitik bidra till det goda mötet med just dessa människor i deras utsatthet. Att de får bli sedda, tagna på allvar och får ett gott minne av medmänsklighet med sig tillbaka. Och detta, inte därför att vi valt det, utan därför att Kristi kärlek tvingar oss att också möta världen på vår tröskel.

– Om Bräcke Diakoni skulle bildats i år och inte 1923, vilka andra frågor skulle varit i närheten av att vara så viktiga som denna?, säger Martin Ärnlöv. Bild: Liselott Jönsson Korsväg 4|2015

33

Sedan den 16 september är boendet i Rävlanda ett ankomstboende med 260 platser och nästan uteslutande flyktingar från krigszoner i Mellanöstern. Denna nya verksamhetsinriktning på boendet har fått församlingen att vända sig till grannförsamlingarnas diakoner, och genom dem till Röda korset och andra frivilligorganisationer på respektive orter. Detta för att få hjälp att bilda fler team som kan gå in i arbetet vid boendet.

– Vi arbetar oförtrutet vidare i tron att mötet ”Med världen på vår tröskel” är en del av församlingens profetiskt diakonala kallelse att vara kyrka idag på vår ort, genom att lyfta fram och peka på det goda mötet inspirerat av Kristi exempel, avslutar Björn.

Pontus Bäckström är präst i Lundby försam-

ling. Han lyfter fram att Guds kärlek finns i utsattheten och denna kärlek är både praktisk och solidarisk. Därför svarade församlingen ja, när organisationen Refugees Welcome kom med en konkret fråga om boende, utifrån ett akut behov.

– Vi har startat ett övernattningsboende i Brämaregårdens prästgård för människor på flykt, som antingen skall söka asyl i Göteborg eller är på väg till annan destination. Vi har framförallt tänkt på vad vi har resurser att bidra med och vilka behov som finns. Här fanns ett konkret behov, och vi hittade en möjlighet att praktiskt svara an på det behovet. Att det blev just den här typen av boende är nog för att det öppnades en möjlighet och att det gick att genomföra.

Det fanns också ett behov hos enskilda medarbetare att göra något konkret i den situation som är. Verksamheten har genererat en stor volontärverksamhet.

När det gäller insamlingar av till exempel

34

Korsväg 4|2015

kläder sker det överallt och är ett behov som snabbt blir mättat. Vi har också fått in väldigt mycket till vårt boende; kläder, hygienartiklar, mat etc.

– Att vi engagerar oss för utsatta människor på flykt är grundat i en teologisk grundhållning, där Gud finns i utsattheten och att Guds kärlek är praktisk och solidarisk. Som kyrka handlar det om att leva ut den tron i de sammanhang vi finns i. Det handlar om människosyn och människovärde och är integrerat i församlingens sätt att framträda och hur vi vill uppfattas, avslutar Pontus.

Både Björn och Pontus hänvisar till Guds kär-

lek, som något väldigt konkret när församlingarna antar den utmaning man står inför i närområdet. I Lundby betyder det att man öppnar församlingen för ett boende. I Rävlanda betyder det att man stödjer flyktingar i det befintliga boendet. Man har liknande motiv, men det får olika praktiska konsekvenser i de olika sammanhangen.

Men om man inte är en församling, utan en större idéburen organisation. Hur tänker man då? Korsväg tog kontakt med Martin Ärnlöv, direktor för Bräcke Diakoni med över tusen anställda. Martin berättar: – Bräcke Diakoni har, utöver våra mobila asylhälsokliniker som har funnits i flera år, det senaste kvartalet startat ett permanentboende och ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn. I början av nästa år kommer vi att öppna ytterligare ett hem för ensamkommande på Hisingen och i samarbete med Svenska kyrkan ett i Frölunda och ett i Majorna.

Varför startar ni just flyktingboenden, undrar jag? Det finns ju många andra privata aktörer på marknaden. Martin svarar:

Kyrkan blir öppen, tydlig och relevant för människor på alla nivåer. Kyrkan blir autentisk och möts med respekt. Både av dem som flyr hit, av dem som vill bidra med sin tid och sitt engagemang och av samhället.

– För oss är det först och främst grundat i ett stort diakonalt behov i vår närhet.

Någon djupare teologisk diskussion har vi inte haft. Det finns ett tydligt medmänskligt behov att möta i samhället, och där kan vi kombinera organisationens professionella kompetens med ett personligt engagemang. Rent avtalsoch affärsmässigt tycker vi att samhället ska kunna bidra med skattemedel till oss på likvärdig nivå i relation till andra aktörer.

– När det gäller vårt engagemang kring inkludering/flyktingar tänker vi, att ”om Bräcke Diakoni skulle bildats i år och inte 1923, vilka andra frågor skulle varit i närheten av att vara så viktiga som denna?”. Eller med andra ord; vad skulle våra stiftare med ”de fattigas biskop” Edvard Rodhe i spetsen gjort idag?

Hur har arbetet med flyktingar påverkat er som organisation?

– Främst är vi förstås medmänskligt och yrkesmässigt berörda, som alla andra. För vår del har engagemanget för flyktingar och EUmigranter dessutom gjort att vi jobbat med volontärrekrytering i större skala än tidigare. Vi har också varit pådrivande i att skapa en avtalsmässigt bred gemensam civilsamhälleslösning i Göteborg, ett så kallat Idéburet Offentligt Partnerskap (IOP-avtal). Det tror vi kan öppna nya samverkansmöjligheter framöver. 

sation. Göteborgs stifts vision lyder: ”En öppen, tydlig kyrka som på ett relevant sätt förmedlar evangeliet till alla människor”. Tyvärr är bilden av Svenska kyrkan idag rätt otydlig för många, både för enskilda individer och för det offentliga samhället. Hade vi varit mer relevanta för dagens människor skulle vi inte behövt oroa oss för sjunkan-

de statistik.

Men i höst har det hänt något. Det offentliga samhället vänder sig till kyrkan och ber om hjälp och enskilda vänder sig till kyrkan för att få vara med och hjälpa. Just nu har vi en chans, som varken den bästa mediastrategin, diakonipastoral eller evangelisationssatsning hade kunnat åstadkomma. Kyrkan blir öppen, tydlig och relevant för människor på alla nivåer. Kyrkan blir autentisk och möts med respekt. Både av dem som flyr hit, av dem som vill bidra med sin tid och sitt engagemang och av samhället. Kyrkan blir någon man räknar med. Naturligtvis agerar kyrkan utan baktankar, som ett konkret uttryck för kärleken till utsatta människor. Men utsatta människor har vi alltid haft omkring oss.

De former av samarbete (IOP-avtal och liknande) med samhället, som vi nu skapar kan vi ha glädje av även inom andra områden där vi ser utsatthet. De strukturer för volontärarbete som tar form likaså. Men framför allt; nu har vi ett guldläge att visa på en ”öppen, tydlig kyrka som på ett relevant sätt förmedlar evangeliet till alla människor”. 

Jag funderar vidare över människors vilja att

hjälpa till, oavsett teologisk hemvist, oavsett om man är församling eller idéburen organi-

Per Starke

Korsväg 4|2015

35

krönika |Sara Blom

Oro, tro och hopp J

ag skriver denna text samma helg som terrorattackerna sker i Paris, i konsertlokalen Bataclan, utanför fotbollsstadion och på flera andra platser. Och jag funderar på vad som kommer att ha hänt mellan skrivandet och att texten kommer i tryck. Kommer det att ha skett fler attacker? Kommer det att finnas fler stridande parter i Syrien? Kommer Europa att bygga högre murar mot omvärlden? Kommer vi att rulla ut taggtråden och vända oss mot människor som flyr till våra länder? Jag är rädd och orolig, kommer jag att vara det framgent också?

Under hösten har engagemanget och solidariteten verkligen spirat på många håll.

Det har funnits och finns så mycket hopp: Församlingshem som öppnas för människor på flykt. Upprop i sociala medier för olika insamlingar. Människor som lär känna varandra och får nya vänner, främlingar som förvandlas till personer med namn och berättelser om vi bara vågar öppna oss för varandra. Hur blir det med det nu? Kommer vi att förenas i ett ännu större engagemang för fred, frihet och demokrati? Eller riskerar vi att skrämmas till passivitet?

Några av Bibelns första frågor är samtalet

mellan Gud och Kain (1 Mos 4). Gud frågar: ”Var är din bror Abel?” och Kain svarar: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” och Gud säger då: ”Vad har du gjort?”.

Samma frågor ställs till oss idag. Bibeln utmanar oss att verkligen hjälpa också när det kostar på. Som när Jesus uppmanar till att älska sina fiender (Matt 5:44) eller liknelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10). Men det är också i Bibelns hopp och löftet om det godas seger som vi hittar kraft och inspira-

36

Korsväg 4|2015

tion. Som löftet vi hör ur Sakarja på Första advent om att stridsvagnar och krigets vapen ska förintas. Eller som Marias lovsång till en Gud som upphöjer det ringa och mättar de hungriga. Och det finns ju många, många fler exempel.

I Efesierbrevet uppmanas vi: ”Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning”. Är det inte precis det vi är kallade att göra nu?

Att svara ja på vår egen fråga om vi ska ta vara på våra syskon, att handla i linje med kärleken, att tro och hoppas, att våga och orka, att be och kämpa.

För det både vi och världen verkligen behö-

ver nu är tro, hopp, och kärlek: Tro att ljuset lyser i mörkret, hopp att det goda segrar, och kärlek som får oss att handla. Vi behöver öppenhet, goda samtal, demokrati, frihet, solidaritet, glädje och gemenskap. Det finns ingen annan väg till fred än att försöka leva den.

Det finns ingen annan väg till godhet i världen än att sträva efter att praktisera den.

Bara så kan det goda förverkligas, genom att leva det. Det är nu som vårt hopp, vår tro och sannerligen vår kärlek prövas. Och jag tror, jag är fast förvissad om, jag klamrar mig fast vid hoppet att det goda segrar. Det behöver vi också påminna varandra om, för att hjälpa varandra att leva det.

Vi behöver också kunna hålla många tankar i luften samtidigt. Vi behöver se att de som är på flykt just flyr undan våldshandlingar som den i Paris. Vi behöver kunna diskutera hur vi ska organisera samhällets insatser, utan att rucka på medmänskligheten.

Det räcker inte heller med att bistå dem som är på flykt, vi behöver också bidra till fred på både kort och lång sikt. Vi behöver stå upp för

» Nu vill jag bidra till att det är något bra att ”hjälpa på plats”. På varje plats, där den som behöver hjälp befinner sig. värden som människors lika värde och rätten till liv, frihet och personlig säkerhet. Asylrätten ska värnas.

Några uttrycker att de ser en systemkollaps.

Men är det så, eller är det snarare så att det är nu som samhället verkligen fungerar, när det hanterar utmaningar och påfrestningar? Och samtidigt behöver vi också fundera över hur vi ytterligare kan mobilisera samhällets resurser.

För samhället är ju vi, alla vi som finns på samma plats, i samma land, i samma stad eller i samma församling. Alla vi som är med och formar samhället, bland annat genom att vi röstar i demokratiska val och bidrar med skatt till det gemensamma, men också genom hur vi tillsammans, varje dag, formar vardagen för varandra.

Nu behöver vi stå upp för medmänsklighet, mångfald, för rätt till skydd och trygghet.

Och vi är många som försöker göra just det.

På många platser. På alla platser. Uttrycket ”hjälpa på plats” verkar ibland användas i betydelsen att man vill hjälpa på plats i ett annat land för att liksom hålla ”problemet” borta från nära platser. Som om man vill hjälpa på plats inte för att hjälpa utan för att själv slippa något. Nu är det dags att ta tillbaka det uttrycket!

premissen att hjälpa mer, inte mindre. Vi kan diskutera hur vi ska organisera bättre mottaganden, eller hur vi ska ta gemensamt ansvar i Europa. Det är viktigt och bra. Vi ska prata om det. Men det får aldrig stå i vägen för att vi ser den människa som står precis framför oss. Den som frågar efter plats. Den som är hungrig och törstig.

Nu vill jag bidra till att det är något bra att ”hjälpa på plats”. På varje plats, där den som behöver hjälp befinner sig. Oavsett om det är här eller där eller någon annanstans. Vi ska inte spela ut hjälp på en plats mot hjälp på en annan plats. Så nu tar vi tillbaka uttrycket ”hjälpa på plats”! Låt oss använda det ofta, men aldrig till att kontrastera mellan att hjälpa där och här. Låt det istället var en del av att sikta mot mer och bättre arbete för att hjälpa flyktingar och den som behöver hjälp, både här och där. Och låt det också få handla om arbete för fred, frihet och rättvisa både här och där. Låt oss hjälpa varandra på alla platser.

Jag tror att jag kan göra mer. Jag tror att vi kan göra mer. Jag tror att det världen och var och en av oss behöver nu är mer solidaritet, mer möten mellan människor och mer kärlekshandlingar för en annan människa. 

I mitten på 90-talet hade jag en svensk flagga

i mitt köksfönster. Då tyckte jag att den svenska flaggan ofta associerades med rasism och främlingsfientlighet. Därför ställde jag en bordsflagga i fönstret, för att vara med och ta tillbaka den. Och jag tror att något förändrades. Kanske bidrog min fönsterflagga till att flaggan i mindre utsträckning associeras med rasism.

Vi kan diskutera hur vi kan hjälpa, med

Sara Blom

Sara Blom är präst i Göteborg, arbetar med prorjektet Cusanus.

Korsväg 4|2015

37

Ondska.

När det goda inte agerar.

Ondska. Det är när de goda krafterna inte agerar.

Så tänker rättspsykiatern Peter Andiné.

– Jag träffar mördare, människor som riskerar livstidsdom för sina handlingar. Och det är uppenbart att det är så mycket gott som inte har agerat.

Själv är han glad över en personlig tro och en trygghet som vuxit fram ur mötet med det mörka.

P

eter Andiné är rättspsykiater och utreder hur mördare tänkt och funderat för att komma fram till om det ligger en psykisk sjukdom bakom handlingen. Om människan var så sjuk när handlingen begicks att han inte kan ställas till ansvar för brottet.

Korsväg vill träffa honom för att försöka reda ut vad som ligger bakom onda handlingar. Finns ondska? I detta nummer av Korsväg

38

Korsväg 4|2015

som handlar om att vara på flykt, har ju många människor utsatts för traumatiska upplevelser.

Många har flytt hit undan ofattbara grymheter som vi läser om i tidningarna. Ord som IS och Boko Haram ger oss kalla kårar.

Kan en man som forskar kring den mänskliga hjärnan och psyket ge svar på dessa frågor?

Vi träffas på Centralstationen i Göteborg, denna smältdegel av människor från när och

fjärran. Peter har föreslagit att vi ska ses bredvid statyn av den lilla flickan som står böjd mot väggen, kanske lekande, kanske gråtande. Weeping girl heter statyn och är gjord av Laura Ford. En bra mötesplats med tanke på vårt ämne.

Ett café, varsin cappuccino och vi kan skapa oss den bubbla vi behöver för detta svåra samtal. Första frågan till denna vänlige, sympatiske man i 50-årsåldern är hur han kunnat aktivt välja att arbeta med något så tungt, som det han gör!

– Det växte fram, berättar Peter. Som ung läkarstudent tänkte jag som de flesta pojkar att jag ville bli en hjältekirurg. Men så kommer man ut till livet och verkligheten, och då kände jag direkt att psykiatri, det är mitt ämne. Efter några år prövade jag på rättspsykiatrin.

– Det var som en förtätad relation. Det var omtumlande, fruktansvärt och mötet med förövaren blir som psykiatri gånger tusen!

Allt förtätas, allt är på sin spets – och det blir väldigt stimulerande! Även om det är mycken tragik så är det ändå själva livet i sin allra mest intensiva form.

Peter Andiné har även sysslat mycket med

forskning, han är också neurobiolog, som handlar om hjärnans struktur och funktion.

Han arbetar även vid en centrumbildning vid Göteborgs universitet, Centrum för etik, juridik och mental hälsa. Som namnet antyder bör problemen studeras utifrån flera professioner, som läkare, psykologer, jurister, filosofer, kriminologer, fysioterapeuter, sjuksköterskor och andra i samarbete.

– I mitt yrke så vill jag gärna kombinera psykiatrins hantverk kring relationer och att förstå människor, med en kunskap om hjärnan, hur den fungerar, och hur den blir påverkad av livets törnar.

Ofta i rättegångar, som trippelmordet i Uddevalla och mordet på Lisa Holm, nekar den anklagade, säger ingenting. Hur blir det när de träffar dig, kan det ändå bli ett samtal?

– Oftast blir det mycket bra samtal. Det verkar som de flesta människor vill berätta sin historia. De vill förklara, både för sig själva och för oss som utreder, för poliser, för domare, för advokater. De vill förklara varför det blev som det blev, det kanske är ett sätt att kunna gå vidare.

Korsväg 4|2015

39

– Det finns ett fåtal människor som av olika skäl är tysta, men det är faktiskt ovanligt. Det verkar vara en grundläggande drivkraft hos oss människor att vi vill få andra att förstå.

Det är tungt att bära en våldsgärning utan att få erkänna eller förklara. Det tär oerhört mycket på psyket, man måste vara väldigt hård för att klara av det.

Rättspsykiatrin är mycket strukturerad jäm-

fört med den vanliga psykiatrin med väldigt många patienter, få sängplatser och ständigt nya akutfall. I rättspsykiatrin arbetar man med ett fall tills det är klart och sen är det dags för nästa fall.

Vad är syftet med samtalet när du pratar med en mördare?

– Så här går det till. En människa begår ett brott, han grips och under rättsprocessen, innan han döms, träffar vi honom, och så skriver vi ett utlåtande till domstolen. Har man då en allvarlig psykisk störning, döms man till rättspsykiatrisk vård och inte till fängelse.

– Detta är ingen rekommendation till behandling, det är bara en bedömning.

– De häktade, de frihetsberövade är troligen i sitt livs kris, de vet ingenting om framtiden.

De har ofta restriktioner, de kan inte kontakta omvärlden, så det blir en väldigt förtätad situation. Om de sedan döms till vård, då tar landstingen över och livet går in i en lugnare fas.

Peter arbetar också på Sahlgrenskas rättspsykiatriska sjukhus, Rågården, men hans huvudsakliga kliniska tjänst är att göra dessa utredningar.

Vad har du då kommit fram till om onda hand-

lingar?

– Att rättspsykiatrin absolut inte kan göra

40

Korsväg 4|2015

anspråk på att förklara onda handlingar. I vissa få fall är det psykisk sjukdom som ligger bakom, men det är mycket ovanligt, och det är vår uppgift att hitta de fallen. Det kan handla om psykos, om en förlorad verklighetsuppfattning.

– Den vanligaste sjukdomen är schizofreni, men det finns andra tillstånd. I vårt samhälle

har vi enats om att de människor som är så sjuka att de inte har en verklighetsuppfattning, att de inte ens förstår att det är ett brott som har begåtts, de människorna ska inte dömas på samma sätt som personer som avsiktligt begått brottet.

Peter konstaterar att han träffar många som mår psykiskt dåligt, är deprimerade. Flyk-

tingar som varit med om traumatiska händelser och kanske varit med om krig. Men det är inte dem som rättspsykiatrin ska hitta, utan de som är så sjuka att de inte har kvar sin rättsliga kapacitet, de som inte vet vad som är rätt och fel.

– Allt som är sjukligt beteende kan inte förklaras med psykiatri, det tycker jag är väldigt

Korsväg 4|2015

41

viktigt att poängtera. Psykiatrin har använts i länder, till exempel Tyskland och Sovjet, för att sjukförklara politiska åsikter.

– Man kan inte säga att brottslighet är sjukdom, då hamnar man helt fel. Ibland har brottet med psykisk sjukdom att göra, men i de allra flesta fall har det inte det.

– Psykiskt sjuka är inte farligare än andra människor, det är oerhört viktigt att säga det.

– På 70 -80-talet ansågs missbruk, personlighetsstörningar och psykopati som samhällets, och inte den enskildes fel. Då dömdes förövaren oftare till vård. Idag menar man att även dessa människor har ett eget ansvar.

Den onda handlingen var kommer den ifrån?

– Av dem jag möter, har de allra flesta sitt ursprung i missbruk. Den enskilt största faktorn för att minska antalet våldsbrott skulle vara att ta bort alkohol och droger! De människor jag träffat som varit i krig berättar samma saker; de var fulla eller drogade under hela kriget, och det är inga småmängder!

– Men för de allra flesta jag träffar är våldet en ögonblicklig händelse och faktorer som råkar sammanfalla. Det är sällan jag träffar människor där som jag känner, att här finns det något inneboende ont.

Många av dem som flyr hit har ju varit utsatta för hoten från IS, Al Quaida, Boko Haram, där vi hör talas om besinningslöst våld.

Kan du säga något om människorna som utför de här handlingarna?

– Det finns nog många faktorer, hjärntvätt, droger, makt, grupptryck. Det finns ju berömda experiment på psykologstudenter, där man skulle studera gruppsykologins natur. Vissa blev tillfångatagna, och studenterna började förhöra. De fick allt eftersom mer och mer sjuka order, och till slut höll de nästan på att

42

Korsväg 4|2015

ta livet av ”fångarna”. Detta var vanliga collegeungdomar.

– Jag tror vi har alla den mekanismen i oss, jag tror att vi alla kan begå avskyvärda handlingar. Detta är inte något som bara finns hos ”de andra”. Vi kan alla fastna i detta både individuellt och i grupp. Jag tror ingen ska vara så stursk så man tror sig stå över detta.

Men finns ondska?

– Jag vet inte. Det närmaste jag kommit är att ondska är när de goda inte agerar, då uppstår något ont. Men jag har faktiskt också träffat enskilda människor som jag fått en kall känsla av. Obehagligt.

– Men jag kan inte säga att det finns någon ond materia som vissa har. Nej, jag tror snarare att vi alla har detta i oss. Under vissa omständigheter, och när de goda inte agerar, då kan det onda komma fram.

Kan man tänka sig ondska som en tumörsjukdom. Som en svulst som växer till sig och till slut slukar organ efter organ…

– Om du föds i omständigheter där dina föräldrar inte ger dig närhet eller kärlek, kanske till och med torterar dig, då är det klart att det kommer påverka dig som människa. Du får inte den inre kärleksfulla kärna som vi alla behöver för att klara av motgångar. Om ditt godhetsbatteri inte blir laddat, då är du sämre rustad inför livets prövningar. Men som en cancersvulst - nja, jag tror mer att det är som ett öppet sår.

Om man nu inte har blivit laddad med kärlek,

utan varit utsatt, kan det vända?

– Ja, absolut, absolut!

Peter blir intensiv, leende. Det är så fantastiskt, så märkligt, och så hoppfullt när människor som haft en förskräcklig barndom ändå

kan bli väl fungerande, kärleksfulla människor.

Då kan det ha funnits någon annan vuxen person, någon man kan referera till och känna tillit till, någon som man känner som är god och stabil.

En handling kan spela roll? En enda handling?

– Ja, absolut. En enda nyckelhändelse kan göra att den personen inte väljer den onda handlingen. Det här har jag inte bevis för, men det är min egen övertygelse att det är så.

Peter berättar att han i hela sitt liv varit en

sökande människa, men inte direkt troende.

Men genom arbetet med alla dessa hemskheter har det vuxit fram en tro hos honom.

– En dag kom det bara en bön ur mitt inre: Herre Gud, hjälp oss människor. Numera kommer den varje dag och ju värre brott ju oftare kommer den: Herre Gud, hjälp oss.

– Bönen har blivit ett sätt för mig att hantera allt detta. Det är för mig en gåva, en väldigt stark känsla. Det enda logiska, att det måste vara på det sättet!

Underlättar tron ditt jobb?

– Jag hade inte kunnat arbeta, hade inte orkat annars. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara utan min tro. Jag är så otroligt glad över en tro och en trygghet som vuxit fram ur detta mörka.

Går du djupare i detta, funderar du över varför Gud låter dig få bönen? Om det är hans mening att du ska arbeta med detta?

– Jag samlar på en massa litteratur, och en gång ska jag nog skriva något. Men just nu går livet bara på, och jag kan bara konstatera att

detta är ett mysterium. Det går inte att greppa.

Men när jag nu fått denna uppenbarelse, så måste jag göra mitt bästa, göra bra utredningar, möta människor på bästa sätt. Allt annat vore synd och skam!

Finns godhet?

– Ja, absolut, tack och lov. Men ondska –nej.

Jag ser ingen mening med att identifiera en djävul. Det är så tydligt att det är så mycket gott som inte har agerat att det räcker som förklaringsmodell.

Det kristna uppdraget är ju att stå på det godas sida. Bibeln är full av uppmaningar: Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem. Du ska älska din nästa som dig själv.

– Så enkelt är det egentligen, menar Peter förtjust, och det är aldrig försent! Man ger det man kan. Vi träffar dem som är allra längst ner på samhällsstegen, de som ska dömas.

Och vi märker att om vi behandlar dem med respekt så tar de åt sig det, till och med i den här pressade situationen. Hur är det då inte ute i det vanliga livet?

– Så de som kommer från andra länder, de med tungt bagage, låt oss då bara vara goda och inte kalkylera så mycket! 

Text: Agneta Riddar Bilder: PeO Nilsson Korsväg 4|2015

43

Grafiken har tidigare varit publicerad i Amnesty Press 3/2015 44

Korsv채g 4|2015

Text: Ulf B Andersson Grafik: Lotta Lundin/A4

Korsv채g 4|2015

45

Flykten från helvetet Få fotografer har fångat krigets grymma verklighet med så starka bilder som Niclas Hammarström. Flera av hans bilder har belönats med priser i såväl Sverige som Spanien och USA. Under 2013 satt han fången hos en grupp i Syrien i 46 dagar tillsammans med journalisten Magnus Falkehed. Upplevelserna från fångenskapen finns skildrade i boken I dag ska vi inte dö. Där berättar de bland annat om hur viktig bönen var för att stå ut i ovissheten.

Vi publicerar bilderna okommenterade.

De talar för sig själv. Om ett helvete på jorden.

46

Korsväg 4|2015

Korsv채g 4|2015 4|2015 Korsv채g

47 47

48 48

Korsv채g 4|2015 Korsv채g 4|2015

Korsv채g 4|2015 Korsv채g 4|2015

49 49

50 50

Korsv채g 4|2015 4|2015 Korsv채g

Korsv채g 4|2015 4|2015 Korsv채g

51 51

52

Korsv채g 4|2015

Korsv채g Korsv채g 4|2015 4|2015

53 53

bibelstudium | Anna Cöster & Beata Åhrman Ekh

En Gud som själv är flykting

P

å uppdrag av Korsväg genomförde SKOP en undersökning mellan 25 september och 1 oktober 2015. I den framkom bland annat önskemål om bibelstudier. Som ett resultat av det erbjuder vi i varje nummer framöver tidskriftens tema insatt i ett bibliskt perspektiv tillsammans med samtalsfrågor som kan användas för fördjupat bibelstudium. Denna gång har Korsväg temat På flykt.

När vi väljer att göra några nedslag i bibelns texter utifrån temat På flykt sätter det in mänsklig erfarenhet av att vara på flykt i ett större sammanhang.

Jesu liv, död och uppståndelse berättar också om en Gud som själv är flykting, som går före människor på flykt genom plågor och faror, och som ger människor mod att ge sig iväg på flykt. En Gud som föddes som en fredens kung i hopp om en annan värld än krigets.

På flykt i bibeln

Genom hela Bibeln möter vi enskilda människor och grupper som är på flykt av olika anledningar. Redan i berättelsen om Adam och Eva möter vi grundvillkoret att vår mänskliga existens och vårt hemland av fred, tillit och ordning faller samman och inte är som vi önskar. I den situationen är Gud den som skyddar människans utsatthet, ger henne kläder av skinn och låter änglar vakta livet (1 Mos 3:21-24).

Vidare möter vi Kain och Abel som visar att ansvar och omsorg inte är så stabilt och enkelt. Kain ser bara

54

Korsväg 4|2015

mörker och tror att hans bror Abel är mer älskad, och dödar honom. Kains svar på Guds fråga om var hans bror är får inget annat svar än egoismens; skall jag ta vara på min bror? Flykten och rotlösheten blir ett faktum för Kain. I den situationen är Gud den som sätter ett tecken på Kain så att han inte ska bli dödad (1 Mos 4:1-16).

När Noa på Guds uppmaning flyr undan den stora floden in i en ark som flyter över jordens vatten blir frågan central om hur Gud är. Gud ses som den som utplånar, men också som den vars sista ord är att aldrig någonsin förgöra allt levande. Regnbågen på himlen när molnen hopar sig efter regnet och solen lyser igenom är Guds tecken på det (1 Mos 6:9).

Abraham som Gud lovat att vara med bryter upp från sitt land för att vandra till Kanaan, men behöver fly därifrån till Egypten undan hungersnöd och sedan vidare från plats till plats. Alla berättelser om Abraham och hans barn i Första Mosebok är fyllda av människors erfarenheter av flykt mellan områden och länder, från relationer, maktkamper, avundsjuka och stridigheter, och av nya vägval och riktningar under färden. Och Gud lovar åter igen att aldrig överge och är den som vänder ont till gott (1 Mos 50:20).

Jesu liv börjar också med flykten (Matt 2:13-18, Luk 2:1-21). Kejsar Herodes makt blir hotad då de österländska stjärntydarna tolkar att en ny kung

» Jesu liv, död och uppståndelse berättar också om en Gud som själv är flykting, som går före människor på flykt genom plågor och faror, och som ger människor mod att ge sig iväg på flykt.

har blivit född. I deras dröm agerar Gud genom att säga åt dem att ta en annan väg. Även i Josefs liv agerar Gud genom att uppmana honom att ta med sig Maria och barnet Jesus till Egypten.

Herodes blir så arg så han dödar alla pojkar i Betlehem. Men Gud agerar också här genom att låta Jesus leva, och återigen lova människan att rädda henne, denna gång genom uppståndelse ur död.

Titta närmare på

Låt ditt/ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar vidare med några andra texter utifrån temat ”på flykt”. Läs någon av följande bibeltexter, eller alla tre: • 2 Mos 6-18 • Rut 1-4 • Apg 7:54 – 9:43 Utgå från texten och läs den tyst för dig själv. Är ni flera kan ni med fördel läsa den högt tillsammans. Läs gärna med pennan i hand och kolla upp ord, begrepp, namn och geografiska platser med hjälp av noter och uppslagsbok i Bibel 2000. Försök att besvara frågan: Vad handlar texterna om? Försök att med några egna ord återberätta berättelsen.

Fundera över

1) I berättelserna är anledningarna till flykt olika. Från vad flyr Mose och hans folk? Vad är det som leder fram till Ruts beslut att lämna landet? Vad är det som leder fram till deras beslut

att lämna landet? Vad är anledningen till att lärjungarna skingras? Vad flyr människor från idag?

2) Hur går flykten till? Hur gör de?

Vilka upplevelser är de med om under själva flykten? Vilka utmaningar ställs de inför? Identifiera och lyft fram konkreta exempel på vad som kännetecknar livssituationerna som flykting i just de här berättelserna? Ändras de under berättelsernas gång? Vilka beslut måste tas?

3) Fundera en stund på dina egna och andra människors erfarenheter av flykt.

Vad ser du för likheter och/eller skillnader i de tre berättelserna. Hur skildras uppbrott och förändring i berättelserna om Mose och hans folks flykt, Rut och hennes flykt, och de första lärjungarnas flykt undan förföljelser?

4) På vilket sätt visar sig Gud i de här olika bibliska berättelserna? Är Gud närvarande? Frånvarande? Handlande?

På vilka sätt? Och vilken roll har andra människor i berättelserna?

5) Bibeln är färdigskriven. Men Guds handlande fortsätter. Ditt och mitt liv är berättelser om hur Gud fortsätter handla. Se om ni kan hjälpa varandra att hitta paralleller till idag i världen och i ditt eget liv. Vilka etiska, politiska, psykologiska, religiösa och existentiella aspekter ser ni i texten när det gäller flykt? 

Beata Åhrman Ekh & Anna Cöster

Korsväg 4|2015

55

teologi | Henrik Frykberg

På vägen mot en ”Han befallde att först skulle de simkunniga hoppa i vattnet och ta sig i land och därefter de övriga, en del på plankor och andra med hjälp av folk från fartyget. Så lyckades alla rädda sig i land.”

D

en citerade texten skulle ha kunna klippts ur gårdagens tidning, men är från berättelsen om Paulus färd i fångtransport över Medelhavet i Apostlagärningarna 27-28. Ön som de lyckas rädda sig iland på är Malta. Där möts de av infödda som är ”ytterst vänliga” mot dem. Gästfrihetens motiv kommer upp lika starkt här som i våra medierapporter om mottagandet på Lesbos och Sicilien.

Bibeln och kyrkohistorien är fyllda av berättelser om människor på flykt.

Från Eva och Adams fördrivning ur Edens lustgård, till Noas släkt som klimatflyktingar i arken, till israeliternas flykt från hungersnöd till Egypten och från förtycket i Egypten, till den Heliga Familjens flykt till Egypten och till andra heliga familjers flykt från bland annat Syrien och Irak till Sverige idag, för att bara nämna några.

Flyktens berättelser är tacksamma utgångspunkter för kristen tro och teologi, för i dem ställs vi inför grundläggande frågor om människovärde och mening. Det är inte plats att här skriva en ”flyktens teologi”, men jag vill beröra några teman som jag tror är viktiga när vi reflekterar teologiskt över vårt stöd till människor på flykt. Det är en reflektion som till stor del växer fram

56

Korsväg 4|2015

när praxis, de erfarenheter som gjorts och görs i arbetet med människor på flykt, får möta motiv i bibelberättelser.

Gästfrihet är som jag varit inne på

ett av dessa motiv. En grundläggande berättelse om gästfrihet både i judisk, kristen och muslimsk tradition är den om Abrahams och Saras möte med tre främlingar i 1:a Mos 18.

Den fransk-algeriske filosofen Jacques Derrida skriver i texten Hospitality om det utrymme för osäkerhet och tveksamhet som finns i berättelsen.

Vilka är de tre som kommer till Abraham och Sara? Är de vänligt inställda, är de änglar, eller har de onda avsikter, är de demoner?

Trots denna osäkerhet så öppnar Abraham och Sara – innan de egentligen säkert vet – ovillkorligen sitt hushåll för dem. Det är alltså inte för att de visar sig vara änglar som Abraham och Sara visar gästfrihet, ett argument som i och för sig framhålls i Hebreerbrevet 13:2, utan för att de är människor med behov av stöd.

I höst har stiftskansliet arrangerat seminarier i Uddevalla, Varberg och Göteborg för medarbetare i församlingar engagerade i asylboenden, med ensamkommande barn och annat arbete för att stödja människor som precis kommit hit. På seminarierna har vi bland annat diskuterat de tvivel som kan komma upp från medlemmar i församlingarna och folk i allmänhet.

Vilka är de som kommer egentligen och vad innebär det för oss?

Det är viktiga frågor för att forma

flyktens teologi ett så bra mottagande som möjligt. Att inse att de som kommer har mycket att ge tillbaka vare sig de är ingenjörer, läkare eller lågutbildade är självklart.

Men det första och grundläggande svaret som de engagerade deltagarna på seminarierna gav var dock att det är människor med behov vi möter och därför ska vi visa gästfrihet.

Torterad, sårig och naken dör Jesus på Golgata kors, utsatt, utanför stadens murar. Guds bekräftelse av Den Utsattes liv och död, är att uppväcka Honom på tredje dagen. I sitt liv har Jesus gång efter annan bekräftat tron och motståndet hos utsatta människor som vägrat finna sig i att inte tillhöra gemenskapen: den kananeiska/syriofenisiska kvinnan (Matt 15, Mark 7), kvinnan med blödningar (Matt 9, Mark 5, Luk 8), den lame mannen (Mark 2) och hon som inte får glömmas (Mark 14, Matt 26), för att återigen bara nämna några.

När Refugees Welcome Göteborg i början av september tog initiativ till att välkomna flyktingar som anlände till Göteborgs centralstation, bekräftade de på liknande sätt tron och motståndet hos de starka, svaga och sårade barn, kvinnor och män som tagit sig till vårt land genom ett ”skärseldseuropa”.

När Svenska kyrkan nu öppnar församlingshem till att bli boenden för ensamkommande barn, startar språkcaféer och skjutsar människor från asylboenden till församlingens verksamheter och gudstjänster, så kommer

gång efter annan frågan om dessa människors tillhörighet till vår gemenskap att komma upp. Är de innanför eller utanför? Vad händer om de inte får stanna, tillhör de ändå oss eller inte?

Filosofen Hanna Arendts kritik av mänskliga rättigheter går bland annat ut på att det bara är rättigheter för de som hör till, medborgarna. De mänskliga rättigheterna är egentligen medborgerliga rättigheter. Människor på flykt och papperslösa har inte dessa rättigheter. (Ola Sigurdson skriver om detta i kapitlet Mänskliga Rättigheter i Det postsekulära tillståndet, Glänta 2009.)

Den här konflikten mellan utanför

och innanför är ett avgörande motiv i bibeln och alltså något som vi som kristna har all anledning att adressera.

Jesus var besvärlig mot de som inte ville inkludera. Om det är i förhållandet till det nakna, sårbara och utsatta livet som vår förmåga att visa mänsklighet prövas, hur besvärliga ska och vågar vi vara för att värna detta liv?

Påskuppropet 2005 för en mer generös flyktingpolitik och den långa kampen för läkarvård för papperslösa är exempel på när kyrkor vågat vara besvärliga i kampen för att de mänskliga rättigheterna ska gälla alla.

Konflikten mellan utanför och innanför kommer alltid att finnas där och måste alltid adresseras och förhandlas.

Utifrån evangeliet menar jag att detta är en del av kristnas uppgift. När gemenskapen som kyrkan eller staten erbjuder ges på ojämlika villkor så skaver det och då ska kristna agera.

Korsväg 4|2015

57

Utifrån arbetet i Bergsjöns församling i Göteborg har teologen Trygve Wyller, formulerat begreppet ”barmhärtighetens rum”. Asylsökandes och papperslösas behov får i Bergsjön stor betydelse för kyrkans handlande och självförståelse. Kyrkan ”blir till” i det samtal och handlande som uppstår i det ”tredje rum”, där alla är subjekt och där kyrkans handlande utgår från att möta de trängande behov asylsökande och papperslösa har. I berättelsen om den barmhärtige samariern menar Trygve att den andres, samarierns handlande för att möta den slagnes behov, visar hur kyrkan kan vara. ”Men var går då gränsen för kyrkan?” var en fråga som kom upp på ett seminarium på konferensen ”Framtiden Bor Hos Oss” (FBHO) i Göteborg i mitten av november.

Kyrkans handlande i dessa frågor är givetvis bara en aspekt av vad det är att vara kyrka, men det är en viktig, eller kanske till och med avgörande sådan.

Om inte evangeliet får brytas mot de erfarenheter vi som kyrka och människor har och de utmaningar vi står inför, så mister det sin kraft, sin sälta.

Hotet mot kyrkan är alltså inte att hon låter andra få spela roll för sin självförståelse, utan om kyrkan skulle upphöra att göra det. Det blir inte heller en lagisk kyrka eller kristendomsförståelse bara för att nåden också leder till ett försvar av människans av Gud givna och oersättliga värde, ett försvar av barmhärtighetens rum.

Det är dessutom så att vikten av gränsdragningar, av vad som kan vara

58

Korsväg 4|2015

kyrkans uppgift och vad andra ska och bör göra, är något församlingarna i FBHO-nätverket verkligen lärt sig under de decennier de arbetat tillsammans med nya svenskar.

Jag skriver de här raderna ett par dagar efter massakern i Paris som ju bara var ett uttryck för det vettlösa våldet i vår värld, om än lite geografiskt närmare oss än mycket av det andra våldet. Så blev också våldet för många av oss mer påtagligt. Som om inte utmaningarna att skapa ett så värdigt mottagande av det ökande antal människor som kommer till oss räckte? Som om inte mörkret i de rasistiska mordbrandsattackerna räckte? Hur upprätthåller vi hoppet när så många utmaningar och mörka hot tornar upp sig? Vad gör vi för att inte misströsta, för att inte dras ned i rädslan?

Påskdramat är förstås en berättelse om hopp. När den Utsatte skiljs från oss genom döden vägrar Gud att misströsta och väcker till liv. Detta hopp tar kropp, det skymtar i kyrkans och mänsklighetens gärningar, det måste göra det. Ett hopp som bara handlar om något framtida kan vi inte leva av, det blir en förandligad kristendom utan kontakt med vårt här och nu, våra bräckliga och underbara liv. Att tro att vi själva kan realisera hela detta hopp kan leda till den typ av fanatism vi ser hos isis idag, det är det andra diket.

Men vi måste få skymta hoppet, det måste få ta kropp och det tar kropp, här och nu.

Vänner vi fått i kyrkorna får upp-

» Ett hopp som bara handlar om något framtida kan vi inte leva av, det blir en förandligad kristendom utan kontakt med vårt här och nu, våra bräckliga och underbara liv. hållstillstånd efter år av ovisshet och kamp. Ett par unga syriska män lär sig flytande svenska på ett knappt år och startar sociala plattformar på internet för att stödja andra nya svenskar i språk och samhällskunskap. Gunda, 83 år, medlem i Partille församling och med ett litet uppståndelsekors i halsbandet, står därnere på centralstationen dag efter dag och servererar hungrande och törstande människor bröd och vatten. Hopp tar kropp.

för tidigare kanske slumrande och famlande församlingar: om allt det som är gott, om alla goda möten och de från-död-till-liv-ögonblick vi får vara med om. Hoppet. I våra gudstjänster kommer dessa erfarenheter i arbetet med människor på flykt få uttryck i psalmval och böner. I predikningar bryts erfarenheterna mot bibeltexter.

Så tar den allvarliga utmanande situation vi står i uttryck i hela kyrkans liv.

Och det är precis som det ska vara. En flyktens teologi framträder. 

En annan berättelse om hoppet är den

om pingsten, om kyrkans födelse i mångfald. Babels torn-berättelsen (1 Mos 11) där Gud skapade splittring, olika språk, för att vi inte skulle förstå varandra hade kanske varit tongivande fram till dess. I pingstberättelsen i Apg 2 talar apostlarna om ”Guds stora gärningar” på olika språk. I tider när grupp sätts mot grupp och gudsförståelse mot gudsförståelse blir den kristna pingstberättelsen en hoppets berättelse om radikal öppenhet för och ödmjukhet inför den Andres sätt att utrycka Gud och livet på språk vi inte (först) förstår. ”Det finns ingen av vilken du inte kan lära”, som Dag Hammarsköld skrev.

Våra församlingar står inför stora utmaningar, många kommer att arbeta sig trötta, konflikter om organisering och resurser kommer att uppstå.

Sådant behöver hanteras. Vi behöver god organisering, vi behöver få vila och reflektera och vi behöver ha god ledning. Men vi behöver också berätta om det som flera beskriver som ”väckelse”

Henrik Frykberg

”Ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?”

Romarbrevet 8

Henrik Frykberg är stiftsadjunkt med ansvar för integration och interreligiös dialog.

Korsväg 4|2015

59

Integration via tevesoffan?

Att bjuda hem någon eller några av de ensamkommande flyktingbarnen till att hänga i tevesoffan en kväll.

Så kan intgegrationen också se ut.

– Det handlar om att få naturliga mötesplatser och hjälpa dem att hitta in i vårt samhälle, säger Mikael Svensson, pedagog i Löftadalen.

M

itt i Åsa, en idyllisk tätort vid kusten söder om Kungsbacka ligger S:t Lars kyrka i Löftadalens pastorat. Jag träffar Mikael Svensson, församlingspedagog, som berättar om pastoratets arbete med flyktingar.

I området, som består mest av landsbygd och villakvarter, bor främst barnfamiljer med goda ekonomiska förutsättningar och i kommunen har man ganska begränsad erfarenhet av flyktingarbete. Hur kan kyrkan arbeta i ett område där klyftan mellan de ensamkommande flyktingbarnen och invånarna tycks vara stor, både kulturellt och socioekonomiskt?

För ett par år sedan fick Mikael Svensson nys om att företaget Positivum planerade två boenden för ensamkommande flyktingbarn inom pastoratets gränser, ett i Landa och ett i Frillesås. Mikael hade kontakt med företaget sedan tidigare, och tillsammans med Marie Lindegren, församlingspedagog i Frillesåsdelen av pastoratet, åkte han på ett inledande möte i Frillesås för att se hur ett eventuellt samarbete skulle kunna se ut.

På den vägen är det. De två boendena är idag i bruk och tar emot ensamkommande pojkar från 14 år.

– Det var bra att få vara med redan i planeringsstadiet. Vi satt med i möten med grannar

60

Korsväg 4|2015

och närsamhälle, något som var viktigt och lärorikt, berättar Mikael.

Det har inte varit helt friktionsfritt i starten, men han tror att de negativa rösterna inte nödvändigtvis är fler, bara att de hörs mer.

– Många grannar har besökt boendena, mött de här killarna och pratat med dem. Får man ett ansikte på någon blir denne mindre främmande och vi blir människor för varandra.

Till en början var det något oklart hur kyrkan

skulle kunna bistå i arbetet. Ett par damer i församlingen ville gärna hjälpa till på något sätt och satte därför igång och sticka kläder till de boende. När detta var färdigt bjöds en grupp från pastoratet in till boendet i Landa.

– De fick träffa killarna och lämna över sakerna personligen. Det betydde mycket för båda parter att se varandra, berättar Mikael.

– Vi fick så fin kontakt och kände direkt att det är så här vi som kyrka bör arbeta, att skapa goda mötesplatser som känns naturliga.

Efter det mötet har pastoratet arrangerat olika typer av gemensamma utflykter och liknande för kyrkans medlemmar och killarna från boendena. Bland annat har de besökt Tjolöholms slott, Fjärås Bräcka och Äskhults by. Tillsammans med församlingens ungdomar anordnades också en fisketur.

» ...men här har vi också fått en möjlighet att omsätta tro i handling och att leva evangelium.

– Vi fick frågor om det inte var problematiskt att åka ut på havet, i och med att många av killarna har traumatiska minnen från flykt över havet. Vissa valde också att avstå, men många av de som åkte med menade att det betydde mycket att få utmana sin rädsla. Det var mycket uppskattat, berättar Mikael.

Löftadalens pastorat samarbetar utöver detta också med den ideella föreningen Pay It Forward.

Dels kan man via kyrkan skänka exempelvis kläder, och dels kan man få hjälp med gåvor till behövande. I detta samarbetar de med Kållereds församling och flyktingförläggningen Sagåsen. Mikael berättar att det ofta ringer folk som vill hjälpa till på något sätt.

– Det är svårt att hantera och vi har inte alltid möjlighet att administrera och ta emot all hjälp. Det är ett arbete som kräver eftertanke, inventering av behov och uppbyggande av relationer, fortsätter han. I och med samarbetet med Pay It Forward finns i alla fall en möjlighet för människor att ge av sådant de upplever överflödigt.

I och med dessa två spår, gemensamma ak-

tiviteter för ensamkommande flyktingbarn och samarbetet med Pay It Forward, tycker Mikael att Löftadalens pastorat har hittat ett konkret sätt att vara kyrka på.

– I kyrkan använder vi så många ord om tro, men här har vi också fått en möjlighet att omsätta tro i handling och att leva evangelium.

Arbetet har dessutom fungerat som en brygga mellan de två nyligen hopslagna församlingarna, Ölmevalla-Landa och Frillesås.

– Vi har fått någonting att samarbeta kring som känns både naturligt, viktigt och roligt, berättar Mikael.

I media kan det ibland upplevas som om flyktingströmmen avtar. Mikael är övertygad om att så inte är fallet, och att det därför är viktigt att arbeta strategiskt.

– Vi behöver ha ett stadigt arbete som vi orkar hålla igång över en längre tid. Vi måste också arbeta med de behov som faktiskt finns och inte gissa oss fram, säger han.

Personalen på boendena har uttryckt att det framöver behövs människor som vill träffa ungdomarna utan att få någon ersättning för det.

– Att bara få komma hem och hänga i tevesoffan en kväll skulle betyda mycket för kontaktskapandet. Just nu funderar vi över om och hur vi kan finnas med som aktörer i detta, säger Mikael. Det handlar om ett sätt att få en naturlig mötesplats och hjälpa dem att hitta en väg in i vårt samhälle.

– Vi vill bidra till att fler får ansikten på dessa ungdomar, då har vi kommit långt. 

Kristin Ålöv Korsväg 4|2015

61

Mentormamma som får barn att få fylla fem ”Låt fler få fylla fem!” Så heter Svenska Kyrkans julkampanj i år.

Sjuksköterskan Gladys Nomvuyo Macaba gör det möjligt, genom sitt arbete som samordnare och utbildare för mentormammor i Sydafrika.

D

et är alldeles tyst i Katarinasalen i Varbergs församlingshem. Ute en blek novembersol, här inne åttio församlingsbor som kommit för att lyssna på Gladys Nomvuyo Macaba.

Hon ska berätta om en helt annan vardag i en helt annan stad; om livsvillkoren i kåkstäderna runt Kapstaden. Där arbetar Philaniprojektet med att utbilda mödrar för att stötta andra utsatta kvinnor med små barn. Just nu har man kontrakt med 106 kvinnor, som handplockats i lokalsamhället för att fungera som hälsovårdsarbetare, socialarbetare och extramammor åt sina medsystrar.

– En mentormamma och jag besökte en nybliven mor i juni. Hon var 16 år, bebisen två veckor. Barnet vägde 1,9 kilo vid födelsen och ökade inte i vikt. Mentormammans anteckningar visade att den unga mamman var hivpositiv. Hon hade skrivit in sig sent på mödravården och bara hunnit få bromsmedicin en kort tid. Hon visste inte hur hon skulle amma och var ensam hela dagarna medan bebisens 31-åriga mormor arbetade. Dessutom hade hon stora sår på händerna. När vi frågade henne om hon fick det stöd hon behövde av sin egen mamma började hon gråta. Mamman bara skällde på henne, berättar Gladys.

Total misär och en livshotande situation för det lilla barnet, alltså.

Men Gladys Nomvuyo Macaba är en erfaren sjuksköterska och barnmorska, som har arbetat i Philani-projektet i nio år. Hon och mentor-

62

Korsväg 4|2015

mamman visste vad som behövde göras: Först amningshjälp så att den unga mamman fick rätt sittställning och bebisen kunde hitta bröstvårtan. När den lilla genast började suga men snart somnade ifrån bröstet, en lektion om riskerna med att en svag nyfödd snabbt blir uttröttad och måste ammas ofta för att få tillräckligt med näring.

Sedan en remiss till kliniken så att mamman kunde få sina såriga händer omsedda och uppmuntras att ta sin bromsmedicin.

Och till sist återkommande stöd till mamman och mormodern, så att de skulle få en bättre relation och hjälp att söka barnbidrag för den nyfödda familjemedlemmen.

– Det bestämdes att mentormamman skulle gå dit varje dag. Nu i oktober var jag på återbesök och träffade en fin liten bebis, som växer som den ska. Barnet ammas fortfarande, och när den unga mamman börjar skolan igen i januari, ska hon pumpa ur mjölk till den lilla innan hon går iväg.

Det är så här man jobbar i Philani-projektet: med handfast och återkommande stöd på många plan för att stärka kvinnor i deras mödraskap och få fler barn att överleva de första riskfyllda åren.

Människorna i Kapstadens fattiga förorter lever i en extremt hård miljö. I den största, Khayelitsha, bär till exempel 33 procent av de vuxna på hiv-smitta och 89 procent av invånarna har inte mat för dagen.

– Rekryteringen av mentormammorna är en av Philanis grundpelare. Vi går runt i området och berättar om verksamheten och vilka kvalifikationer vi letar efter. Av dem som anmäler sig väljer vi ut dem som dels bedöms kunna klara av uppdraget och dels själva har lyckats fostra friska barn och tackla hiv-problemati-

ken i den här miljön.

Mentormammorna ska nämligen inte bara ge amningshjälp och rådgivning kring hälsa, kost och familjeplanering. De ska också vara förebilder, som ger hopp och kraft till andra kvinnor i kåkstaden. Att vara ett känslomässigt stöd är lika viktigt som den praktiska hjälpen.

Utbildningen består av en fyra veckor lång kurs i bland annat näringslära och barnhälsovård. Sedan följer två veckors praktik. Stor vikt läggs vid bemötande och egen stresshantering.

Efter examen skrivs kontrakt på ett år och sedan är det dags att ge sig ut och börja knacka dörr. Varje mentormamma får en ryggsäck, en våg och en pärm. Hon tilldelas ett område på 500 familjer, där hon går från hus till hus och väger alla barn mellan 0 och 5 år.

– När hon hittar ett underviktigt barn frågar hon om hon får registrera det och ställer sedan frågor om familjens personliga och medicinska historia och om hur den ekonomiska och sociala situationen ser ut, berättar Gladys Nomvuyo Macaba och fortsätter: – Sedan handlar det om att omedelbart ta tag i de problem man stöter på. Mentormamman måste veta vad hon kan göra där och då när hon till exempel träffar ett barn med lunginflammation eller svår diarré.

Det handlar om liv och död. Och systemet med

mentormammor har visat sig vara ett framgångsrikt sätt att upptäcka dem som tidigare aldrig kom till klinikerna. Nu når de undernärda barnen normal vikt på tre månader.

Barnen följs upp tills de fyller fem år innan

de skrivs ut från projektet. För de är ju barnen som får fylla fem.  Text: Karin Hylander Bild: Kent Pettersson

Fakta om barnadödlighet Var femte sekund dör ett barn som inte har hunnit fylla fem år. Det blir 16 000 barn om dagen.

I låginkomstländer ligger infektionssjukdomar som går att förebygga, som lunginflammation, diarré och malaria, oftast bakom dödsfallen. Undernäring och brist på rent vatten och sanitet bidrar till att sjukdomarna sprids och förloppet förvärras.

Antalet barn som dör före fem års ålder är 3 av 1000 födda i Sverige. I Sydafrika är siffran 45, i Etiopien 68 och i Swaziland 80.

Fakta om projektet Philani-projektet startades för 35 år sedan av läkaren Ingrid Le Roux, utsänd av Svenska Kyrkan.

Det arbetar för att ge bättre hälsa åt mödrar och barn i kåkstäderna med olika metoder, varav mentormammorna är en. Svenska Kyrkan är en av projektets samarbetspartners.

Mentormödraprojekt har även skapats på landsbygden i Östra Kap, i Swaziland och i Etiopien. Dessutom utbildar Philani även andra organisationer i Sydafrika i hur man arbetar med mentormammor, ivrigt påhejade av den sydafrikanska hälsomyndigheten.

Korsväg 4|2015

63

Här inspirerar Korsväg till goda samtal I Torsby studerar man Korsväg på djupet.

Varje nummer.

Sedan blir det samtal – öppna samtal som om man satt kring lägerelden.

– Korsväg ger impulser och är inte dogmatisk, säger en av deltagarna.

I

nte en väckelse. Snarare en kunskapstörst kopplad till en önskan att få samtala. Samt en längtan efter fördjupning av tron. Det verkar vara beståndsdelarna bakom Samtal Pågår i Torsby pastorat.

– Efter alla år av schartauansk stränghet är det som om vi lyft av ett lock, berättar kyrkorådets ordförande Lars Gustafson. Upp bubblar ett stort intresse för kyrkan, för tron, för körsången. Vi har stort utbyte av att få lyssna på varandra och fundera över våra egna tankar och tro.

Korsväg är på besök hos en av samtalsgrupperna som just idag är decimerad till att bara vara fem personer. Normalt är man minst det dubbla. Vi har velat komma på besök eftersom samtalsgruppen under flera år läst Korsväg från pärm till pärm och därefter diskuterat innehållet.

För dagen är inte Korsväg ämnet, utan Schar-

tauansk kvinnofromhet i tjugonde seklet av Katarina Lewis i den ena gruppen och Kris-

64

Korsväg 4|2015

tendom för ateister av Olle Carlsson i den andra gruppen.

– Vi startade för några år sedan, minns Hjördis Johansson. Vi ville veta mer om Martin Luther för vi hade hittat en fantastiskt vacker bok med fina konstverk. Bilderna där om Martin Luther stämde inte med de bilder vi hade om honom som en sträng dogmatiker.

– Boken visade på ett annorlunda synsätt, berättar Hjördis.

– Ove Fosse, som då var präst hos oss, ledde samtalsgruppen. Han hade studerat i Berlin och visste mycket om Martin Luther. Han anordnade en studieresa till Tyskland som några av oss följde med på.

Hjördis menar att det här är symptomatiskt för

gruppen. Man tar tag i något som intresserar, gärna ett komplext ämne och så fördjupar man sig. Alla är vetgiriga och diskussionsivriga. Sen 2012 har gruppen träffats regelbundet varannan vecka. Förutom Olle Carlsson och Katarina Lewis har de också studerat Antje Jackeléns och Per Eckerdals biskopsbrev. Nu har det utökats till två grupper, en i Lycke och en i Torsby församlingshem. Sammanlagt är man nog uppemot trettio personer. Information om grupperna finns i församlingsbladet, vem som helst är givetvis välkommen att vara med.

– För dagen är de bara fem deltagare i Samtal Pågår, men närvaron är trots det stark! Lars Gustafson, Linnea Schrijver, Hjördis Johansson, Kenneth Porseland och Annika Grame bläddrar i Korsväg och diskuterar.

– Vi tyckte mycket om biskopsbreven, att de var så strukturerade och moderna. På ett sätt som kanske inte återspeglas i verkligheten, konstaterar gruppen med ett litet skratt.

– Per Eckerdal skrev något som jag fäste mig vid alldeles särskilt, berättar Hjördis. Även om han var uppväxt i ett troende hem, så tyckte han ändå att han skulle kunna förklara sin tro, sätta ord på den för att kunna kommunicera. Oavsett om man är troende eller inte är det intressant att kunna tala om vad det handlar om.

När gruppen började ta sig an Korsväg såg de

till att alla fick en egen prenumeration, som nu också fortsätter. Nästan två års utgivning av tidskriften har de nu behandlat. De tycker om Korsväg för att den är så öppen. Den öppnar upp för samtal, ja den är som ett samtal i sig…

Betraktar ni er som intellektuella människor?

– Ove Fosse är akademiker, men han sa att det är församlingen som tolkar budskapet, berättar Kenneth Porseland, och det tände vi på.

Vi ville veta mer detaljer. När vi började med Martin Luther gick vi till botten med Svenska kyrkans ideer, och vi insåg att vi inte vet så mycket.

– Det har ju varit en stel organisation, en maktutövande organisation, som tog slut för

20 år sedan. Vi förstod att vi nu har chansen att bilda en akademi, ett ställe där vi kunde diskutera på ett filosofiskt plan. Vi tyckte att det var fantastiskt spännande. Vi intresserade oss också för vägarna ut till andra religioner i världen. Jag själv har tidigare läst religionsvetenskap för att orientera mig lite och det intresset har fortsatt.

– Jag kan ju konstatera att människan alltid varit en sökande människa, säger Kenneth.

Kyrkan har varit en grund i vårt samhälle och kan bli det igen.

– Jag värnar mycket om det levande samtalet, kommenterar Hjördis. Vi har blivit väldigt trygga i gruppen eftersom vi träffats regelbundet, och det ger möjlighet att också reflektera, ta upp kritiska aspekter. Vi läser inte bara vad som står. Hur var och en tar det till sig blir liksom grundbulten.

Hjördis tycker om att Korsväg är mångsidig,

med alla artiklar och olika temanummer. Den ger olika impulser och är inte dogmatiskt. Den för ett fritt samtal från olika vinklar.

– Jag skulle vilja att Korsväg delas ut till fler, menar Lasse. I nästa vecka har vi en träff när fyrtio personer från hela pastoratet kommer hit för att diskutera gudstjänstlivet. Då hade det varit bra om alla hade fått Korsväg, även de som inte är förtroendevalda.

Korsväg 4|2015

65

– Jag kommer från verkligt enkla förhållanden, berättar Kenneth, och där var man väldigt mycket emot kyrkan. Men så 2001 blev jag troende. Jag sjöng basstämman i en stor kör i Kungälv, när jag fick frågan av kantorn här i pastoratet om jag ville komma och sjunga med i damkören. Då drabbades jag faktiskt av en upplevelse, jag kände mig så hemma. Så samtalsgruppen har betytt mycket för mig, att få kliva in i det här livet där jag inte varit tidigare.

– Jag har en längre bakgrund i kyrkan, berättar Hjördis. Min far spelade orgel i kyrkan, vi barn satt ofta på läktaren. Det var väl inte alltid så roligt, men känslan fanns där ändå att det var något speciellt, något större än vardagen. Men efter konfirmationen, som inte gjorde något djupare intryck, så hade jag inte mycket samröre med kyrkan längre.

Lars, som nu är kyrkorådets ordförande, berättar att också han kom tillbaka till kyrkan sent i livet, via musiken, via kyrkokör och gospelkör.

– Jag var inte speciellt kyrksam tidigare, pappa ateist, mamma ”påklistrad” kristen.

Jag gick ju i kyrkan som liten, men det var först som pensionär som jag drogs till kyrkan igen. Nu fick jag tid att reflektera, något jag inte tyckte jag hann med när jag jobbade – Också för mig har kyrkan blivit viktig efter pensioneringen, berättar Linnea Schrijver.

Jag kommer från Marstrand, och där hade vi inte så roliga präster, ja, de var faktiskt förskräckliga. Men så kom jag tillbaka till Marstrand efter pensioneringen och blev tillfrågad om jag inte ville vara med i kyrkokören…

Annika Grame berättar att hon har varit aktiv i Betlehemskyrkan i Göteborg. Alla konstaterar att de med sina olika bakgrunder

66

Korsväg 4|2015

intresserar sig för olika delar av Korsväg. Som utblickar till andra församlingar, djupintervjuer med människor med stora teologiska och andliga kunskaper, reportagen, de teologiska reflektioner, berättelserna, Per Eckerdals tankar.

De beskriver sin samtalsgrupp som gemenskapen vid en lägereld. De bjuder in till samtal, skapar förtroende för varandra. Alla har olika inriktningar, en del präglas mer av förnuft, andra mer av hjärta. Förtroendet är viktigt i denna bygd med schartauansk bakgrund där motståndet varit stort mot kyrkan.

Lasse berättar: – Det är som ett lock som lyfts av. Vi kom hit 1977, jag minns att jag inte fick slå in en spik på söndagen, grannarna kom direkt och sa till.

De andra fyller på: – Jag blev utskälld efter att ha kommit till församlingshemmet i jeans. Våra goda vänner sätter inte sin fot igen i kyrkan efter att ha blivit utskällda på julottan. Sonen som konfirmerades på scouternas läger fick inte någon Bibel från församlingen. Prästen vägrade döpa barnet när föräldrarna inte var gifta.

Men överdriver ni inte?

– Nej detta är vår historia. Det är bland annat det vi diskuterar i samtalsgruppen. Hur kunde det bli så här?

– Men nu känner vi stor glädje. Vi känner oss hemma i kyrkan, många av oss är engagerade som förtroendevalda och ideella. Och allt fler kommer och vill vara med.

– Nu känner vi oss faktiskt lite som missionärer. I Korsväg hittar vi bra utgångspunkter som vi sedan kan använda i samtal.  Text: Agneta Riddar Bild: PeO Nilsson

Läsarna ger Korsväg gott betyg

Under andra halvan av september ringde företaget Skop upp fyra hundra av Korsvägs läsare i en läsarundersökning. Nästan alla svarade, och de viktigaste delarna i resultatet ser ni nedan. Vi är glada över resultatet. Ni har gett oss ett gott betyg!

Men samtidigt är det en utmaning att bli ännu bättre. Så under 2016 är målet att öka andelen som tycker att Korsväg är "mycket intressant". Ett önskemål från läsarna är tips på bibelstudier kring temat. Det hörsammar vi redan nu. Se sidan 54!

Helt ointressant

Hur intressant är Korsväg?

4%

Åtta av tio läsare tycker att Korsväg har ett intressant eller mycket intressant innehåll.

Mycket intressant

Inte intressant

24 %

17 %

Hur många läser Korsväg?

Korsvägs upplaga är cirka 7 000 ex. Men i enkäten säger hälften att de ger Korsväg vidare till någon annan.

Uppskattningsvis är räckvidden cirka 11 500 läsare.

Ganska intressant

55 %

Vad tycker du om Korsväg?

Betyg på en 5-gradig skala

Hur trovärdig är Korsväg?

4,1

Hur lättläst är Korsväg?

4,1

Vad tycker du om bilderna?

4,0

Vad tycker du om layouten?

4,0 4,4

Vad tycker du om formatet?

0

1

2

3

4

5 Korsväg 4|2015

67

nya böcker

Ett evangelium som får ta kropp Jag vet. Man ska inte döma hunden efter håren.

Men jag kan inte låta bli. Den första exempelboken på förändringsarbete som Verbum gav ut i sin nya serie hette Succé – Kyrkan vänder trenden. Den andra Årets förnyare – Ungt ledarskap. Vem tillhör den skarpslipade snubbeskaran som tilltalas av dessa titlar? Jag undrar och ropar därför ”Äntligen!” och vinner striden om recensionsexemplaret när denna, den tredje i raden, ligger på bordet. Liv i kyrkan – Kyrkan i livet heter den och är en bok om hur tolvstegsrörelsens metod för att komma till rätta med beroendeproblematik också fungerar för en församlings liv.

Den är skriven av Olle Carlsson, Lisbeth Gustafsson och Fotini Carlsson. Här måste det bli frågan om hemtrevligt gångjärnsgnissel utan att någon springer och hämtar olja för att få det att låta bättre tänker jag. Det ligger liksom i sakens natur.

Olle Carlsson, präst sedan 35 år och kyrkoherde i Katarina församling, han som startade Allhelgonamässan för snart 20 år sedan. Lisbeth Gustafsson TV-reportern som lämnade nyhetsjournalistiken för att få samtala om tro och livsfrågor i samhälle och kyrka, och idag författare och journalist vars röst vi ofta hör i P1:s Tankar för dagen, och hedersdoktor i teologi vid Uppsala universitet. Fotini Carlsson - journalist med inriktning på kultur, samhälle och livsåskådning.

Jag blir inte besviken. Berättarrösterna bjuder förstås inga patentlösningar. De skyr den perfekta andligheten och slutna och självtillräckliga gemenskaper. Utgångspunkten i Liv i kyrkan – Kyrkan i livet är istället den maktlöshet vi alla kan känna som människor och medarbetare inför destruktiva mönster och strukturer som hindrar. I det här fallet ett levande gudstjänstliv.

I Katarina församling i Stockholm gjorde man ett val. Att arbeta metodiskt och medvetet med Anonyma Alkoholisters tolv steg även med guds-

68

Korsväg 4|2015

tjänstförnyelse och socialt företagande. Oavsett var i Liv i kyrkan församlingen man befinner sig /Kyrkan i livet jobbar alla inspirerade av tolv- Olle Carlsson, stegsmetoden. Alla har ansvar Lisbeth Gustafsson och alla hjälper varandra. Det & Fontini Carlsson är ett ömsesidigt bemyndigan- Verbum de. Vi som har läst Kristendom för ateister, 12 steg för hopplösa – livsförändring på djupet och Hej och välkommen till Allhelgonamässan känner igen klangbotten. Här bjuds kyrkan in i livet och livet in i kyrkan alldeles såsom det är.

Boken är i två delar. Den första handlar om den tolvstegsinspirerade visionen och diskussionen om förändringen. Den andra delen beskriver det diakonala nytänkande, som vuxit fram som ett resultat av gudstjänstförnyelsen i församlingen. Och delarna läses från två håll. Varför då undrar jag?

Vad vill förlaget åstadkomma med det? En känsla av kolla-jag-får-två-böcker-i-en-klipp? Varför väljer man annars att layouta boken på ett sätt som gör att delarna verkar fungera fristående från varandra och handla om två olika saker?

Det blir liksom fel klänning på kroppen. Layouten döljer, eller mildrar, Olle Carlsson, Lisbeth Gustafsson och Fotini Carlssons poäng som jag uppfattar den. Poängen att de där delarna hänger ihop.

Alla kan (och borde!) med fördel därför kasta sig över boken. För att bli påminda om evangeliet. Ett evangelium som måste ta kropp. Medarbetarna i Katarina kyrka har nämligen gjort det igen. Boken är berättelsen om det och ingen handbok. En berättelse om en Gud vars hand bär genom hisnande branter, höjder och djup. ”Den handen är mitt enda budskap och ärende” skriver Olle Carlsson.

Och det märks. Och det är just där. I just det. Som hemligheten ligger.

Beata Åhrman Ekh

nya böcker

Med stor kärlek till människan

Hammar om vad Gut inte är

På frågan om vilken bok man vill ha med sig på en öde ö Lek och skriver Caroline Krook att allvar hon utan tvekan skulle svara Caroline Krook Den svenska psalmboken, där Argument den nya bönboken finns med.

Med klokhet och värme skriver hon: ”Ta det som ett själavårdsråd: skaffa en egen psalmbok.” Bara det rådet är en anledning att läsa Caroline Krooks texter. I 30 betraktelser har hon samlat sin långa erfarenhet som präst och biskop och därmed också av människoliv, kyrka, vardag och kristen tro. Och strofer ur just Britt G. Hallqvists böner och psalmer bildar stödord och binder samman betraktelserna.

Genom boken finns som en röd tråd en tydlig teologi där kristen tro är ett osentimentalt vardagligt allvar med stor kärlek till människan, Gud och evangeliet. Texterna uttrycker också en förankring i kyrkans uppdrag att ge och tyda evangelium i en komplicerad värld. Det är lätt att samlingar med denna typ av korta texter bara blir vackra formuleringar om tro utan innehåll. Men trots att Britt G. Hallqvists psalmer och böner använder diktens och poesins språk, och Krooks språk ligger nära det, är texterna betydligt mer hållbara än bara känslosamma formuleringar. De rymmer både språk och innehåll vad gäller de stora teologiska frågorna och hur de är hållbara i vardagen.

De visar också tydligt att de böner och psalmer vi har räcker långt. Som ett exempel kan nämnas betraktelserna över treenigheten utifrån psalmen Måne och sol (Sv.Ps 21). Där lyckas Krook fånga både vad evangelium är i förhållande till kreationism och naturromantik, var evangeliet finns i tron på att Jesus är både Gud och människa, samt hur treenigheten kan utmana oss till reflektion över riktningen i livet.

Som biskop i Stockholms stift hade Caroline Krook ledordet ”Var brinnande i Anden. Tjäna Herren.” En bra sammanfattning av boken Lek och allvar.

”Vem vet vad ett apofatiskt

Anna Cöster

Släpp fången provisorium är?” frågade en närstående person KG Hammar loss när han berättade om vad hans KG Hammar nya bok skall handla om, skriver Verbum han i förordet till boken. Klok fråga, och någon skulle också kunna frestas att undra vad det nu är för nytt KG Hammar har hittat på.

Men KG Hammar ställer sig i sin nya bok inte alls i något nytt utan ännu tydligare i de tidiga kristna kyrkofädernas tradition. Möjligen något nytt på det sätt att det generellt tycks vara en renässans för den traditionen både inom akademisk teologi och kyrka.

Titeln Släpp fången loss! kan först leda tankarna till att boken handlar om freds- och konfliktlösning.

Men fången som ska släppas fri är Gud, visserligen något som på många sätt står i relation till fred och konflikter. I form av små inflikade texter genom boken finns flera av de frågor om Gud som KG Hammar fick i media under sin tid som ärkebiskop, och där svaren ibland kom att bli aningens förenklade och framstod som något annat än de var.

Boken behandlar därför frågor som Hammar hela tiden ägnat sig åt både som akademisk teolog och som ärkebiskop; Gud som verklighet, tankekonstruktion och hur vi som är människor kan uttrycka det. Med teologins och hermeneutikens redskap går han igenom tankegångar om Gud som visar att trons liv inte går att fånga i metaforer. De gör bara Gud till ett objekt. Så långt har Hammar skrivit förut. Det han går vidare med här är det teologiska sätt att tala om Gud som kallas apofatiskt. Gud som apofatiskt provisorium handlar om att lyfta fram ett tal om att ”Gud är ett namn på det namnlösa intet som uppfyller allt.” Till skillnad från en teologi som talar om Gud i påståenden uttrycker den apofatiska teologin Gud i negationer, som ofattbar, obegriplig och omöjlig att göra upp gränser för.

Anna Cöster Korsväg 4|2015

69

nya böcker

Vågar kasta sig ut i det okända

Om trons och kyrkans byggstenar

Guds nåd som en liten rysk

Prästbreven har en lång historia som går att härleda ända tillbaka till medeltiden.

Detta öppna Det äldsta prästbrevet som brev presenteras i den här boken är Ingvar Bengtsson från 1694. Men det visar sig att Artos & Norma ordet prästbrev är långt ifrån ett entydligt begrepp. Författaren förklarar det som ”en offentlig skrivelse från kyrkans ledning som ger en namngiven person officiell legitimitet som präst”.

Var förvarar du ditt prästbrev? undrar författaren och ställer frågan till ett antal utvalda präster. I en pärm eller låda svarar 60 procent, cirka 25 procent har det inramat på väggen, medan 10 procent har det i bankfack eller säkerhetsskåp. Övriga har ingen aning om var det finns.

Det är en spännande upptäcktsfärd som läsaren får följa med på från sent 1600-tal till tidigt 2000-tal.

Det visar sig att prästbreven ganska väl speglar sin samtids spiritualitet och regelverk. Så får vi veta att bruket som biskop att teckna ett kors framför sin namnteckning i prästbreven inleds under första halvan av 1980-talet för att stegvis genomföras under de följande 10-15 åren. Bakgrunden lär vara de alltmer etablerade kontakterna med biskopskollegor i andra kyrkor och ett uttryck för att stå i den världsvida kyrkans tjänst.

När författaren skildrar prästbrev mellan 1980 och 2011 är det den nya kyrkohandboken del II från 1987 som får ett genomslag i prästbreven utan motstycke.

Spiritualitet och regelverk sammansmälter nästan helt. Biskopen förmedlar den spiritualitet som finns i regelverket. Författaren konstaterar att biskoparna var mer personliga förr! I sin iver att dela med sig av sina nya upptäckter blir författaren ibland väl detaljrik. Det hindrar inte att det är en gedigen kyrkohistorisk forskningsinsats som författaren genomfört genom att ur glömskans vrår lyfta fram såväl gamla som nya prästbrev för en nutida läsare.

trädocka, en babusjka. Innerst, allra innerst finns den minsta Vad vill du lilla dockan och det är det mig i dag? innersta i oss människor, vår Camilla Lif odödliga kärna, vår essens. Ett Verbum litet kassaskåp som inte går att spränga, fyllt med det mest dyrbara och heliga i oss.

Så finns vi inuti Gud och Gud omsluter oss på alla sidor. Sen finns alla de andra dockorna som är allt det underbara och fruktansvärda och väldoftande och besvärliga som livet bär med sig.

Och den yttersta dockan – livets själva hölje – är Guds nåd.

Se där, en av alla underfundiga, tankeväckande berättelser av en berätterska som vi regelbundet kan träffa på i Kyrkans Tidning, eller i radions Gudstjänst, Tankar för dagen eller Helgsmål. Camilla Lif som är präst i Stockholm, i Kungsholms församling.

Vad vill du mig idag? är Camilla Lifs författardebut med helt egen bok. Under ett helt år berättar Camilla Lif om något som varje söndags- eller helgdags bibeltext har fått henne att fundera över.

Utformningen i boken passar tydligen Camilla Lif väl. Texterna är ganska korta, betydligt kortare än en predikan. Det korta formatet innebär att hon oftast bara behöver utforska en tanke utifrån bibeltexten, inte behöver lägga på det ena teologiska lagret efter det andra. Det är välgörande.

Boken är berörande och gripande. Hon beskriver livet utan att bortse från att livet för med sig orättvisa, smärta och sorg. Hon nekar inte till att tron medför tvivel.

Samtidigt är det en bok som skildrar det vackra och sköna i livet och som inspirerar till att uppskatta och glädjas åt allt vad livet har att ge. Boken uppmuntrar dessutom till att våga kasta sig ut i det okända.

Agneta Riddar

Hans Almer

70

Korsväg 4|2015

på gång

Ny process startar under första kvartalet 2016 på Helsjön. Välkommen till ett utvecklingsprogram där gudstjänsten och medarbetarskapet står i centrum.

Programmet riktar sig till anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare som vill utveckla gudstjänsten tillsammans.

Varje deltagande gudstjänstgemenskap utser en styrgrupp på 6-8 personer som blir drivande i utvecklingsarbetet kring den egna gudstjänsten.

De fyra lördagarna har följande fokus: 1. Min gudstjänsthistoria och grundrelationerna 2. Systemvärlden och Livsvärlden 3. Delaktigheten och medarbetarskapet 4. Barnen, de unga och musiken.

Vid varje tillfälle träffas fyra – fem styrgrupper och delar erfarenheter med varandra, får ta del av inspirerande föredrag och få del av verktyg till stöd för utvecklingsarbetet i den egna gudstjänstgemenskapen.

Helsjöns folkhögskola: Fyra tillfällen under 2016 med start 27/2, 16/4, 24/9, 19/11 Målgrupp: Förtroendevalda, anställda och ideella medarbetare kring en gudstjänstgemenskap. En styrgrupp bildas med en jämn

Bild: Magnus Aronson/IKON

Utveckla gudstjänsten

fördelning av de tre nämnda målgrupperna på ca 6-8 personer.

Tid: De fyra lördagarna under året startar 9.30 och avslutas 16.00 Medverkande: Bl a Olle Carlsson, präst i Katarina församling, Jan-Olof Nordström samordnare för Ideelt Forum, Ulrika Melin-Lasson, musikkonsulent, Ylva Bodell, stiftskonsulent, och Kristina Hanson, stiftskonsulent.

Kostnad: 2000: kr/person Anmälan: via webbformulär på intranätet Kontaktpersoner: Kristina Hanson 031- 7713013, kristina.hanson@svenskakyrkan.se eller Ylva Bodell 031-7713014, ylva.bodell@svenskakyrkan.se

Korsväg 4|2015

71

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Tomas Pettersson

Du – min spegelbild

D

en fullpackade fiskebåten styr långsamt in i hamnen medan det skymmer. En tjugonioårig kvinna, en trettiosjuårig man och deras tre barn – åtta, tre och två år gamla – sitter längst fram i fören.

Tysta, spända. På kajen hörs ett språk de inte är vana vid. Några ord är bekanta, det mesta är främmande.

Stela av kyla och många dagars resande lämpar de sina säckar och väskor över relingen och klättar iland. Lättnad blandas med oro.

Vad väntar nu? De vuxna har hört både bra och dåligt från bekanta som har gjort resan före dem. Att de är välkomna, men att folk tittar snett på dem som kommer över havet. De som kommer för att ta jobben och kvinnorna ifrån dem. Att många bara väntar på en anledning att få kasta ut de nyanlända ur landet.

De senaste åren har fattigdomen ökat markant i trakten runt familjens hemby.

Både barn och vuxna syns nu tiggande längs vägarna. Grannar och släktingar som tidigare varit självförsörjande bönder har accepterat skambud på sina gårdar, packat allt de kan bära och gett sig av. Inte för att det ingår i deras långsiktiga plan, utan av ren självbevarelsedrift. Stannar vi, så dör vi.

När föräldrarna på kajen har samlat ihop barn och packning och återigen sätter sig i rörelse, nu till fots, sätter sig den minsta flickan rakt ner och börjar gråta. De har blivit anvisade ett tillfälligt boende ihop med tre andra familjer, ett rum per familj och delat kök. Det är inte läge att komma med egna önskemål, så mamman tar snabbt tvååringen i famnen,

72

Korsväg 4|2015

kastar upp säcken på axeln igen och skyndar ikapp i den råkalla vinterkvällen.

Under andra halvan av artonhundratalet flydde tusentals svenskar från fattigdom och svält. Många bohuslänningar satte sitt hopp till Norge. Samuel och Anna från Kville satsade allt på ett kort, lämnade allt de kände till bakom sig och hoppades bli väl mottagna på andra sidan Oslofjorden.

Den lilla nödbostaden i Sandefjord där den unga familjen hamnade 1866 delade de med tre andra hungriga och smutsiga svenska familjer. Idag utgör stugan ett pittoreskt inslag i en idyllisk småstad. Då var den det sista halmstrået, den enda fasta punkten i tillvaron för grävsvenskarna. De kallades så eftersom gräva var vad de gjorde. Erfarna fiskare, hantverkare och jordbrukare i Sverige, men daglönare och dikesgrävare i Norge. Skitigt, tungt, dåligt betalt. Ett jobb för en invandrare.

Min morfars farfar Oskar föddes tre år efter familjens ankomst till det nya landet. Antagligen sågs även han som en av grävsvenskarna.

De där som man inte behövde lägga så stor vikt vid.

Det är alltid i mötet med den andre vi blir till. Vi behöver spegla oss i varandra, bli bekräftade. De ord och bilder vi skapar runt varandra är oerhört kraftfulla. Till stor del blir du den jag ser dig som. Jag kan nöja mig med att se ditt smutsiga hår och dina trasiga byxor, eller jag kan fråga vad du heter. Jag kan bestämma mig för om du är en grävsvensk eller en pojke som heter Oskar.