Korsväg 2016 4 by Korsväg

Per Eckerdal | Leva i dopet 4 Anna-Karin Hammar | Dopets hemlighet 38 Jonas Eek | Dopets mysterium 48

KorsvĂ¤g 4 | 2016

Goda mĂśten skapar goda relationer sidan 12

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Det livgivande vattnet

nder många år kantades min väg till jobbet av en älv. Vare sig jag cyklade, åkte buss eller bil följde jag älven, nedströms respektive uppströms. Särskilt när jag cyklade om morgonen blev resan många gånger en reflektion, en morgonbön eller en meditation. Jag tänkte på hur viktig älven var för kommunikation och transport. Jag tänkte på hur viktigt vattnet var för potatisåkrarna och försörjningen. Och jag tänkte på hur mycket älven påverkade sinnet hos oss som levde nära älven. Genom årstids- och väderväxlingarna påmindes jag om vilka krafter som finns i älven och vattnet. När det blåste upp från söder gick vågorna uppströmms. När vårfloden kom blev det översvämningar och när vattnet saktade av byggdes sandbankar upp som bröt vattenytan och därmed kunde tvinga älven att söka nya vägar på sin resa söderut. Vattnet som en symbol för både liv och död är än tydligare i låglänta länder vid de stora haven och de länder som har stora floder som rinner över sina bräddar då skyfall som verkar sakna slut drabbar dem eller områden som mer eller mindre saknar vatten. Där blir symbolen för vattnet som liv och död än tydligare än för mig som stilla cyklar genom det svenska landskapet. I Bibeln finns berättelser om vattnets betydelse; först är det kaos och oordning men Gud skapade ordning genom att skilja land från vatten och det var gott, sedan kom regnet som dränkte allt men också vattnet som delade sig så att Israels barn torrskodda kunde gå mot räddningen, och så stod Jesus där och lät döpa sig i vatten för att vi alla skulle få del av löftet om uppståndelse ur varje form av död. Detta nummer av Korsväg har temat Dopet. Blicka in i dopbarnets öppna ögon, fundera på vad ditt dop betyder för dig, tänk efter vilka goda möten som sker i kyrkan, reflektera över dopfuntens placering i kyrkorummet, fördjupa dig i Bibelns ord om dopet…

Korsväg 4 | 2016

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Anna Cöster Agneta Riddar Tomas Pettersson Beata Åhrman Ekh Kristine Ålöv Grafisk form: Tomas Pettersson Tryck: Sandstens Tryckeri AB, Västra Frölunda

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Omslagsbild: Kristin Lidell

innehåll

Tema | Dopet

24 04. 06. 10. 18. 20. 22. 24. 30. 38. 40. 44. 46. 50. 53. 54. 56. 60. 61.

34 Ledare: Leva i dopet Vad betyder dopet för dig? Goda möten skapar goda relationer Winny tillhör en minoritet Satsning på kommunikation ger fler dop Att leva sitt dop Funtaliden minner om medeltida dopfuntstillverkning Nya utmaningar i dopet Dopet ska ena oss, inte skapa nya murar Anna-Karin Hammar: Dopets hemlighet Vad betyder dopet för dig? Tre dopfuntar Jonas Eek: Dopets mysterium Reformation och dopkatekes Förändringsbenägen kyrka Bibelstudium: Dopet gestaltar uppståndelsen Vad betyder dopet för dig? Nya böcker

Varje år döps fler än 7 000 i Svenska kyrkan i Göteborgs stift. Många av dem är barn. Välkommen att titta in och dela högtiden med några av alla dessa barn, deras familjer och vänner. Korsväg var med då Julia, Oscar och Theodor döptes i Örgryte gamla kyrka en lördag i oktober.

Korsväg 4 | 2016

ledare | + Per Eckerdal

Leva i dopet!

ag stod för ett tag sedan i en av stiftets kyrkor med Olle, fyra månader, i min famn. Jag döpte honom i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Vattnet porlade över hans huvud och Guds närvaro och beröring av detta lilla liv var synbar och hörbar. Det är stort att få lämna ett barn i Guds händer. Det var inte svårt för oss som var med vid Olles dop att förena tanke och känsla i psalm 381: ”Gud har en stor, stor famn och där han sluter in vart barn som döps i Jesu namn. Han säger: Du är min.” Sedan kristen tro kom till vårt land har kyrkan döpt både barn och vuxna. Detta är den obrutna kristna traditionen sedan urkyrkans tid. Alla de stora kyrkofamiljerna bekänner dopet som ett sakrament där Gud är den som handlar och vi tar emot, oavsett ålder och förstånd. Under långa tider har det i stort sett enbart varit barn som döpts i Sverige, eftersom det var föräldrarnas skyldighet att döpa sina barn så fort som möjligt efter födelsen. Idag när doptraditionen delvis brutits ser det annorlunda ut. Jämsides med dop av barn blir det allt vanligare i våra församlingar att ungdomar och vuxna döps. Vi får alltmer en mixad dopsed. När dopet inte längre är en

Korsväg 4 | 2016

självklarhet ställs vi i en situation där vi på ett enkelt och tydligt sätt måste kunna berätta om dopets gåva för både ungdomar och vuxna. Då behöver vi också i kyrka och församling tänka igenom dopets teologi grundligare, så vi vet vad vi pratar om. Vi behöver också tänka igenom på ett nytt sätt hur vi gör dopet tillgängligt för människor. Och om vi på ett trovärdigt sätt ska kunna lyfta fram dopets gåva för andra behöver vi leva som vi lär: levandegöra rikedomen i vårt eget dop, i det egna livet och i församlingens liv. I en församling samtalade medarbetarna om dopet. Samtalet handlade om hur vi kan svara på frågan ”Varför ska jag låta döpa mitt barn?” Bland det som sades var: • Man blir del av en större gemenskap, en kravlös gemenskap. • För att i en ond värld bli omsluten av det goda. • För att tydliggöra uppdraget som människa, skapad till Guds avbild. • Om du som förälder är döpt ger du dopet vidare som gåva till ditt barn. • Dopet ger en relation till kristen tro och ger dig ett sammanhang i tillvaron. • Jesus uppmanar oss att döpa och låta oss döpas (dopbefallningen).

Bild: Magnus Aronson /IKON

Detta är ett exempel på samtal som vi behöver föra lite då och då om dopet i våra församlingar. Vid kyrkkaffet, på medarbetarsamlingen, i kyrkorådet. Då skapas en större trygghet och frimodighet att i vardagliga situationer kunna förmedla dopets storhet och rikedom till dem vi möter. Ett givet grundmaterial för de samtalen är biskopsbrevet om dopet, ”Leva i dopet”. Det finns på Svenska kyrkans hemsida*. En sida av dopets rikedom ligger i att dopet är en helig handling där Gud själv är handlande subjekt. Det innebär att dopet aldrig kan eller behöver göras om, vad den Treenige en gång gjort står sig för evigt. Däremot behöver vi påminna oss själva om dopet under livets gång och kunna bekräfta att vi vill leva i vårt dop. I Biskopsbrevet om dopet lyfter vi fram dopets byggstenar.

Vi betonar att dopet sedan urkyrkans tid byggt på påskens skeende, eftersom dopet ger oss del i uppståndelsens gåva. Där finns grunden för dopets teologi och det kan också inspirera oss att på ett särskilt sätt aktualisera dopet under påsktiden. I den nya Kyrkohandboken, som håller på att växa fram, kommer det att finnas ordningar så att man både vid Påsknattsmässan och i gudstjänster för övrigt under året kan infoga en doperinran. Jag hoppas att detta efterhand blir ett regelbundet inslag i våra gudstjänster. Kanske kan det också bli vanligare att låta lite dopvatten finnas i dopfunten, så att vi med dopvattnet kan teckna korsets tecken i vår panna: ”Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här!” (Psalm 386) +Per Eckerdal

* www.svenskakyrkan.se/biskopsmotet

Korsväg 4 | 2016

Vad betyder dopet för dig?

Bild: Kristine Ålöv

Mitt dop känns som ett skyddsnät, ett sådant som cirkusartister har under sig och som tar emot dem om de faller mot marken. Jag kan fortfarande falla men det finns något som fångar upp mig. Gud har inte sagt att de döpta ska vara undantagna från livets olika drabbningar med det han har lovat är att han tar emot oss om vi faller. Han är nätet som inte brister. Cilla Cedergren

Korsväg 4 | 2016

Jag tänkte först att jag var olämplig att svara på den frågan, för vi har valt att inte låta döpa Alme. Nej, dopet är inte viktigt. Vi känner inte att vi är troende så därför vill vi inte låta döpa Alme. – Men då verkar det ju ändå som att dopet är viktigt? – Jo, det är det ju, för det betyder ju något. Det är väl liksom en trosbekännelse? Och då vill vi att han ska få välja själv. Men vi vill ändå komma till kyrkans barnrytmik och vi tycker att kyrkan gör så mycket bra saker. Och vi vill ha det högtidliga. När vi skulle ha en välkomstceremoni blev det stort, med många människor och också högtidligt. Jag är själv döpt som barn, och jag var med i konfirmationsläsning hela vägen fram till konfirmationen, men valde att inte konfirmeras, så det är väl något som intresserar mig. Men jag blev ändå på det klara med att jag inte ville konfirmeras. Kalle Leisner och Alme

Bild: Anna Cöster

Korsväg 4 | 2016

Vad betyder dopet för dig?

är jag tänker på dopet, kommer ordet pånyttfödelse genast för mig. Pingstvänner skulle nog föredra ord som bli född på nytt. Dopet är ett sakrament, eller en rit, som bjuder in mig i Guds familj. I dopets vatten blir vi Guds barn, dopet är något som sker i den treenige Gudens namn. Dopet är en symbolhandling men ändå en förmedling av nåd. Dopet är starten på en räddningsresa, ett verk av Gud till hundra procent. Phesheya Dab’lamanzi Kunene, Sydafrika Präst i ELCSA, gästar i december Ödsmål.

DOPSTATISTIK FÖR GÖTEBORGS STIFT 2015 Antal dopgudstjänster

4 250

Besök vid dopgudstjänster

186 599

Antal döpta flickor före konfirmation

3 307

Antal döpta pojkar före konfirmation

3 440

Antal döpta som vuxna

100

Antal döpta under konfirmandtiden

183

Antal personnummerlösa före konfirmation (0-11år)

122

Antal döpta totalt

7 152

Döpta i % av födda, som vid årets slut var medlemmar eller antecknade: 67,4

Korsväg 4 | 2016

(Källa: Svenska kyrkans statistikdatabas)

7152 Så många personer döptes i Göteborgs stift under 2015.

Svenska kyrkan döper både barn och vuxna Barn, unga och vuxna är lika välkomna att döpas. Man behöver inte prestera något, tro på rätt sätt eller förstå allting. Tvärt om – dopet är en gåva som bara är att ta emot. Ett litet barn som döps kan ju inte ens själv uttrycka att det har en tro på Gud och vill tillhöra den kristna församlingen. Längre fram i livet, i konfirmationen, finns däremot möjligheten att säga ja till sitt dop.

DOPET ÄR EN HELIG HANDLING

Dopet är ett sakrament. Det betyder ”helig handling”. Svenska kyrkan kallar dopet för sakrament därför att Jesus sa till sina lärjungar att de skulle berätta om honom och döpa människor. Den som döps får vatten öst över sitt huvud. Vattnet är livsviktigt för människan och det är också en symbol för livet och för att växa. Den som döps blir i och med dopet medlem i Svenska kyrkan och får ta emot nattvarden.

Alla får döpas Svenska kyrkan välkomnar alla att döpas. När det gäller barn – både små barn och ungdomar – är det vårdnadshavarna som bestämmer och det är viktigt att vårdnadshavarna är överens om att döpa barnet. Det spelar ingen roll om vårdnadshavarna tillhör Svenska kyrkan, något annat samfund eller en annan religion. Om barnet är tolv år, eller äldre, måste också barnet självt vilja bli döpt. Den som är döpt i en annan kyrka behöver inte döpas på nytt för att få tillhöra Svenska kyrkan.

Namnet är viktigt Ibland förväxlas dopet med en ceremoni för namngivning. Det är det inte, men namnet är ändå viktigt vid dopet, eftersom den som döps nämns vid sitt namn. (Källa: Svenska kyrkans webbplats) Korsväg 4 | 2016

Goda möten skapar goda relationer I Harplinge-Steninge var man tidigt ute med en strategi för sitt doparbete. Strategin fungerar fortfarande. Men ingenting är gratis, det är ett vardagligt slit att hålla statistiken uppe. Goda möten är en ledstjärna. Korsväg har varit med på ett sådant. 10

Korsväg 4 | 2016

ktoberkvällen skymmer kring kyrkan i Harplinge, där den står på en kulle i det halländska landskapet, omgiven av sprakande höstfärger i solnedgången. Inne i kyrkans sidokapell har barn- och familjepedagog Ulrika Widepalm dukat fram fika. Efterhand kommer fem familjer in genom kyrkporten, alla med ett litet barn på armen eller i vagnen, väl påpälsade i kvällskylan. Församlingen har bjudit in till dopsamtal inför de kommande söndagarnas dop i både Harplinge och Steninge kyrkor. Kring fikabordet är det en glad och avspänd stämning, man presenterar sig för varandra och berättar lite om varifrån man kommer, vad dopbarnen heter, hur många syskon det finns i familjen. Och några av de små passar på att ljudligt tala om att de är hungriga eller behöver en torr blöja. De andra små ser sig nyfiket omkring i den annorlunda miljön. Kyrkoherde Peder Jarnvall lugnar föräldrarna: – I kyrkan får man både låta och ge mat!

Korsväg 4 | 2016

Harplinge-Steninge församlingar har länge arbetat med en medveten strategi för sitt doparbete, i sin dopfördjupningsplan talar man om vikten av att ”med dopet som grund skapa mötesplatser och rastplatser med sig själv, med Gud och med sina medmänniskor”. Och att planen ska ”skapa struktur och långsiktighet kring arbetet 0-20 år”. Korsväg besökte Harplinge för fem år sedan, då planen var tämligen ny och entusiasmen stor. Och nu vill vi förstås veta: hur har det gått? Och jo, dopfördjupningsplanen finns kvar om än justerad på vissa punkter. – Dopplanen har varit viktig, inte minst när det sviktat i arbetslaget. Då har det varit lätt för vikarier att gå in, då de vet vad församlingen vill. Det har varit en vila för oss själva att veta att arbetet fortsatt, säger Ulrika. För så är det; både hon själv och Peder Jarnvall har varit drabbade av sjukdom och fått lämna jobbet åt vikarier under ganska lång tid. Läser man av resultat i form av statistik, så har dopfrekvensen varierat i pastoratet men legat ganska stabilt mellan 64 och 72 procent, antalet dop har legat kring 60-70 dop per år. Men i fjol hamnade siffrorna för första gången under 60 procent – 40 dop gav en frekvens på 59 procent. – Vi är inte nöjda, även om vi har ganska bra siffror jämfört med många andra, säger Peder. Men vi har inte hittat något annat superbra sätt att kommunicera dopet. – Det vi kan göra är att skapa dopgudstjänster med närvaro och hjärtlighet, goda gudstjänstmöten, och hoppas att människor hittar tillbaka. Vi kan bara lägga Kristusfrön i jorden och bereda jorden genom goda mötesplatser. Växten kan vi inte ordna…

Harplinge kyrka omgiven av sprakande höstfärger.

I kyrkan samlas barn och föräldrar kring dopfunten, där en samling svartvita bilder ligger spridda på golvet. – Välj en bild som ni tycker berättar något om dopet, uppmanar Ulrika. Alla väljer en bild, även de stora syskon som följt med, och fram växer ett samtal där ordet gemenskap utkristalliserar sig en gemensam reflektion. Dopet är ett steg in i en gemenskap. Men också en tradition som sträcker sig över generationer, något man gör för familjen. Människor i en skidlift får symbolisera frihet och glädje, som också hör dopet till. Alla frågor och tankar är tillåtna, det finns snabbt en tillit och ett öppet samtal i gruppen. Ett gott möte.

Vad är då de viktigaste erfarenheterna från arbetet med dopplanen? – Jag tror att det är att vi i arbetslaget funnit en vila i arbetet och bemötandet, säger Ulrika. Det har hjälpt oss att skapa goda mötesplatser. Goda möten skapar goda bra relationer, och vi hoppas att dessa goda relationer sprider sig och gör att andra väljer att döpa sina barn. – Dopplanen ser inte ut som när vi införde den. Vi har lärt oss att mer lyssna in vad föräldrarna har för frågor, vi lägger mer tid på information och dialog. Är det uppskattat? – Jag upplever det så, vi får ofta bra reflektioner om allt från traditioner till mer djupa svar. Korsväg 4 | 2016

”Perfektion är inte det viktiga, utan närvaro.”

För fem år sedan hade man projekt som ”after dagis” och ”familjeverkstad” i sin planering. Men det är numera nedlagt. I stället har man satsat på ”tisdagsmys” 16.30-18.30. Tacos står alltid på menyn. – Sist hade jag räknat med att det skulle komma 20 till myset, men det kom 63. Vi fick steka mycket köttfärs… – De som kommer är föräldrar med barn i kyrkans verksamhet, berättar Ulrika. Några har varit med tidigare, andra har hittat tillbaka efter att inte ha varit med de senaste 3-5 åren. Jag tror att de tidigare haft ett gott möte som skapade en god relation. Det är viktigt att ha öppna dörrar, inte bara till gudstjänsterna. En annan populär aktivitet är ”Sångbus & glädjegung”, då man bjuder in föräldrar och barn 0-2 till sång, rörelse och andakt.

Vid dopfunten i kyrkan är det dags för paketöppning. Ulrika plockar upp ett guldskimrande paket ur dopfunten, Trinity Ekdahl och Emilio Martinez är med och drar i snörena. Ur paketet plockas först ett ljus som en påminnelse om att Jesus är världens ljus, sedan en vit duva som en bild av den heliga Anden. Varje dopbarn får efter dopet en sådan duva med sitt namn på, duvan hängs sedan på en särskild ljusbärare i kyrkan. Vid dopfunten hänger en vit dopklänning. – Vit är glädjens färg, den har vi i kyrkan både på Juldagen och Påskdagen, förklarar Ulrika. Och den är extra lång för att vi ska kunna växa i vår tro. Den fjärde saken i den guldskimrande lådan är en spegel, som sedan under leenden går

Korsväg 4 | 2016

runt bland alla så att de ser sig själva. – Där får vi se någon som Gud älskar, och vi får vila i att vi är burna av Gud, säger Peder. Och allt är en gåva, en skimrande gåva.

I dopplanen är man noga med att se dopet som en början på en lång relation, en röd tråd som går igenom hela barn- och ungdomsarbetet. Särskilt har man velat satsa på mellanstadieåldrarna, då kyrkans verksamhet ofta tappar många. Det finns många grupper att välja mellan för olika åldrar med olika namn som PåG, MiG, Schysst, Expressiv kids… Några av dem är så populära att man tvingats begränsa antalet deltagare i varje grupp till 20. – Tråkigt att behöva säga nej, men när grupperna blir så stora som 30-40 barn, klarar vi lokalmässigt inte av det. Vi önskar kvalitet på verksamheten för goda möten, säger Ulrika. Samarbetet med skolan fungerar också bra och skapar en god kontaktyta, eleverna bjuds in att vara detektiver och jaga symboler i kyrka och på kyrkogård, julkrubba, påskvandring och bibeläventyr är annat som erbjuds. I årskurs 6 deltar man i kyrkan i ett projekt kallat SE, då eleverna får reflektera kring självbild, etik och moral. Ungefär ett halvår efter dopet bjuds barn och föräldrar till en särskild dopfest med tårtkalas, men – det är ett fåtal som kommer, av ett 60-tal inbjudna kommer kanske 10-15. Inte heller kommer särskilt många då det är dags att få en Bibel för barn det år barnet fyller sex år.

Vid samlingen för dopföräldrar i kyrkan finns ett guldglänsande paket i dopfunten för att symbolisera dopet som gåva.

Alla får välja ett fotografi som ger dem någon association till dopet.

Korsväg 4 | 2016

Varje dopbarn får sitt namn på en duva som hängs upp i en ljusbärare.

Samlingen i kyrkan avslutas med att föräldrarna får tända ljus för sina barn.

– Det är en brottning, säger Ulrika. De som kommer är ofta de som redan har en nära relation till kyrkan. Vi hoppas ändå att alla som döpt sitt barn har fått ett gott möte och att de känner sig välkomna tillbaka när de känner att det är tid för det. – Det är ju egentligen inte vi som äger mötet, utan det är något som sker mellan Gud och människa. Vi gör så gott vi kan för att det mötet ska ske.

När samtalet vid dopfunten är över samlas föräldrar och barn kring fikaborden igen. Peder delar ut en liten manual med ordningen för dopgudstjänsten och går igenom den moment för moment. Det blir ett livfullt och ibland fnissigt samtal om faddrar och deras roll, om vem som ska bära korset i processionen och vem som ber för barnen. – Magnus, du får säga nej, men du säger ja…? frågar Peder med lätt utmaning en av föräldrarna. Och svaret blir – ja. Några föräldrar har egna tankar om musik, sång och diktläsning. Jo, sången ”Det vackraste” passar bra, likaså ”Det gåtfulla folket”. En dikt av Karin Boye finns det också plats till. Peder vill avdramatisera och göra så att alla får känna att de blir delaktiga. – Perfektion är inte det viktiga, utan närvaron, slår han fast.

Korsväg 4 | 2016

Harplinge och Steninge är inflyttningsbygd, närhet till havet i väster och till Halmstad i söder gör att många väljer att bygga och flytta hit. Priserna är höga, de som flyttar till bygden har relativt goda inkomster. Utträdena finns också här, även om de inte är alarmerande höga. – Hittills i år har vi haft 47 utträden bland cirka 6 000 tillhöriga, säger Peder. Det är något vi får leva med… I befrielsebönen under dopet ber du: ”Jesus Kristus, den korsfäste uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge”. Vad lägger du i begreppet lärjunge? – Det är en viktig fråga… När dopföräldrarna väljer fadder, vill de välja människor som står barnen nära, som är trovärdiga i sina liv, som presenterar olika perspektiv. Som vet vad det är att vara människa. Det är kanske något av vad det är att vara lärjunge, att leva i kärlek och ge uttryck för det i mötet med människor. Kärleken är given till människan som ett uttryck för Guds närvaro, att det är honom vi får leva i.

Det är dags för avslutning av dopsamtalen i Harplinge kyrka. Alla samlas längst ned i kyrkan vid ljusgloben och tänder ljus för sina barn. Peder tar upp sången ”Du omsluter mig på alla sidor”, till slut ber man Gud som haver, sjungen till melodin ”Blinka lilla stjärna”.

Peder Jarnvall

Ulrika Widepalm

En stund av stillhet. De som är där har gjort ett val. De vill döpa sina barn. – Vi är båda döpta och konfirmerade, det har varit självklart att vi ska döpa Hjalmar och samla släkt och vänner, säger Veronica Andersson medan Magnus Ljunggren vaggar lille Hjalmar. Höstmörkret sluter sig kring kyrkan. Kvar är känslan av ett gott möte. Text & bilder: Lasse Bengtsson

Dopfunten I Harplinge kyrka tillverkades 1702. Den är skuren i ek av bildhuggaren Gustaf Kihlman. Funten bärs upp av en ängel som är klädd i en dräkt typisk för barocken, på funten finns förgyllda blom- och fruktknippen. Under många år fanns dopfunten i Hallands museum, den återkom till församlingen 1964. I dopfunten fanns tidigare ett handgjort mässingsfat, som troligen hade tillverkats i Nürnberg under 1500-talet. Det stals vid ett inbrott i kyrkan 1994 och har inte återfunnits. Det som nu finns i funten är tillverkat av Lennart Hjelmqvist i Södra Unnaryd.

Korsväg 4 | 2016

Winny tillhör en minoritet Att lilla Winny skulle döpas var redan bestämt när mamma Anneli Ljung fick en dopinbjudan i posten. Winny, som blev döpt i Klosters kyrka i oktober, är dock ett undantag i Eskilstuna.

ven om dopet ökade med 17 % under 2015, är föräldrar som döper sina barn fortfarande en minoritet i Eskilstuna. Av 754 barn med minst en kyrkotillhörig förälder blev bara 305 barn döpta. – Dopet är en självklarhet för oss, vi bestämde oss redan när jag blev gravid. Både min man och jag är döpta och konfirmerade. Blir det fler barn, blir det också fler dop, säger Anneli Ljung. Anneli är för tillfället barnledig från sitt jobb som drift- och receptionschef på ett hotell i Eskilstuna. Snart börjar hon jobba halvtid och då ska hennes man vara tjänstledig från sitt jobb som polis. Varför valde ni att låta er dotter döpas? – Vi tycker om traditionen och tryggheten i Svenska kyrkan, säger Annelie. Hon är inte bland kyrkans allra mest flitiga besökare, men har fått en närmare relation med kyrkan efter

Korsväg 4 | 2016

dopet. En till två gånger i veckan tar hon med Winny till öppna förskolan. Det brukar bli sång, dans och fika. – Det är väldigt mysigt och trevligt i öppna förskolan. Här finns en härlig gemenskap både för barn och föräldrar. Jag har fått en helt ny bild av Svenska kyrkan efter dopet, säger Anneli. Hon är väldigt nöjd med Winnys dop. Allt fungerade som det skulle och de blev väl bemötta av personalen. Någon vecka efter att hon bokade dopet kom bekräftelsen i postådan. Dopgästerna tyckte att både vaktmästarna och kantorn var hjälpsamma. – I min mammagrupp var det bara ett fåtal mammor som skulle döpa sina barn, därför tycker jag det är bra att Svenska kyrkan bjuder in till dop. Det behövs, tycker Anneli. Erik Graver, kommunikatör i Eskilstuna

Korsväg 4 | 2016

Satsning på kommunikation ger flera dop Dopet är Svenska kyrkans viktigaste källa till nya medlemmar, men allt färre föräldrar i Sverige låter döpa sina barn. Eskilstuna församling lyckades vända trenden under 2015, då ökade antal dop i församlingen med 17 procent. Hur är det möjligt?

fter många år med vikande medlemssiffror, bestämde sig Eskilstuna församling för att satsa strategiskt på medlemskommunikation. Eftersom dopen hade minskat med 24 procent från 2006 till 2014, rådde en samsyn mellan församlingens kommunikationschef Pia Thunström, kyrkoherde Johan Hedlund och kyrkorådet om att börja med just dopet. – Alla föräldrar som har ett nyfött barn och är medlem i Svenska kyrkan, får en dopinbjudan och eventuellt en påminnelse från oss i posten. Får vi ingen återkoppling, ringer en präst. Man kan säga att vi har satt i system

Korsväg 4 | 2016

att bjuda in föräldrar att låta sina nyfödda barn döpas i Svenska kyrkan, säger Pia Thunström. – Missionsbefallningen ber oss ju att gå ut och göra alla folk till lärjungar och att döpa dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Uppdraget kommer ju egentligen inte från mig, utan uppdraget kommer från Jesus. I Bibeln är Jesus där människor är, så försöker även vi att arbeta. Brev och telefon är våra verktyg, säger Johan Hedlund. Arbetet med dopet är en del av församlingens övergripande medlemsstrategi som består av tre delar: Att fylla på med nya medlemmar, att vårda relationen med befintliga medlemmar och att täta igen medlemstappet. Eskilstuna församling har utvecklat en processmetod tillsammans med företaget Streamstone, som gör det möjligt att ta direktkontakt med varje enskild medlem på ett kostnadseffektivt sätt. Metoden är känd som

Bild: Magnus Aronson /IKON

händelsesstyrd kommunikation. Dopprocessen är den första av flera processer. Föräldrar till nyfödda barn kan befinna sig i olika stadier av familjens utveckling. Några är nyblivna föräldrar, medan andra har barn sedan förut. Några har redan låtit ett eller flera barn döpas, men andra har valt att inte göra det. Därför har kommunikatörerna tagit fram olika brev till olika målgrupper, för att tilltalet ska upplevas som relevant av varje enskild mottagare. Det skulle kräva alldeles för mycket arbete att låta församlingens kommunikatörer och administratörer sköta utskicken till de olika målgrupperna. Streamstone har därför byggt en så kallad församlingsportal med en kommunikationsmotor, som gör utskicken automatiskt. Uppgifter kommer från KBOK. En förutsättning för att processkartorna som ritas på skrivbordet ska fungera i verk-

ligheten, är att både församlingens kommunikatörer och konsultföretagets projektledare sätter sig in i hur verksamheterna bedrivs och hur verkligheten ser ut. Ibland har man fått göra vissa justeringar efter hand. Pia Thunström höll ett kort anförande om processen på Svenska kyrkans kommunikationsdagar våren 2016, något som väckte ett stort intresse bland församlingar och pastorat runt om i Sverige. Många församlingar hör nu av sig till Eskilstuna för att få veta mer om hur församlingen jobbar med dopet. – En del av min arbetstid går åt till att missionera för vårt arbete med händelsesstyrd kommunikation. Jag hoppas att även Kyrkokansliets kommunikationsavdelning ser värdet i denna metod. Tillsammans kan vi göra detta till ett användbart verktyg för alla församlingar och pastorat i Sverige, säger Pia Thunström. Erik Graver, kommunikatör i Eskilstuna Korsväg 4 | 2016

Att leva sitt dop På påskafton i år kunde Daniel Stigedal fira tioårig dopdag. Han döptes på påsknattsmässan i Sollyckans kyrka i Varberg, 55 år gammal. – Jag minns inte så mycket mer än att jag var nervös och kände mig uttittad… Men han lever sitt dop.

dag är Daniel pensionär efter att ha jobbat som studievägledare i många år. Han bor tillsammans med sin Karin i en lägenhet på Ranelidsområdet i Varberg, tre minuters promenad från Apelvikshöjds kyrka. – Där känner vi oss hemma, säger han. Vägen fram till dopet för tio år sedan var krokig, så som livet är för de flesta av oss. Han föddes i Umeå, bodde några år i barndomen i en liten by Björksele utanför Lycksele i Lappland, återkom sedan till Umeå. Mamma var aktiv i Jehovas vittnen och tog förstås med sina fyra barn till deras ”sammankomster”. – Vi satt och lyssnade, men det fanns inget tvång att gå med, berättar han. Hans yngre bror blev själv sedan ett ”vittne”, men Daniel själv och hans två systrar avstod. Pappan var aldrig med. Inget av barnen döptes som små. Tiden gick, Daniel gifte sig och fick två

Korsväg 4 | 2016

söner, 1990 flyttade familjen till Varberg. Äktenskapet höll inte och de gick skilda vägar 2002. Efter en tid träffade han Karin, vars syster en dag frågade om Karin och Daniel ville följa med till Sollyckans kyrka. Så gjorde de. Väl där fick de ett erbjudande om att gå med i Vuxenväg till tro. – Jag sa ja, jag brukar alltid säga ja och tänka efter först efteråt, säger han med ett skratt. Så hösten 2005 började de på sin vandring. – Det var väldigt intressant. Vi hade ju haft bibelundervisning i Jehovas vittnen, och jag trodde att jag hade kunskap. I Jehovas vittnen läser man ju Bibeln mycket och ställer också frågor, men det gäller att svara rätt på frågorna. Några kritiska invändningar accepteras inte. I Vuxenväg till tro fanns det emellertid

plats för både frågor och tvivel. Vandringen på trons väg fortsatte, och under påsknattens mässa var det dop för dem i gruppen som inte redan var döpta, dopförnyelse för dem som döpts tidigare. Från själva dopet minns han inte så mycket, mest att han var nervös. – Jag trivdes inte med att vara uttittad, säger han. Ingen från hans egen släkt eller familj var med. Efter Vuxenväg har han och Karin fortsatt med både Alfa- och Betakurser. I dopet kallas man ju att vara Jesu lärjunge. Vad tänker du kring det? – Att vi är kallade att följa Jesu exempel, bli så lika honom som möjligt. Hur det tar gestalt i det vardagliga livet ser olika ut. Daniel själv är en engagerad människa, aktiv på språkcaféet som Svenska kyrkan

ordnar tillsammans med biblioteket i Varberg (och lär sig arabiska samtidigt som han hjälper nyanlända att lära sig svenska), han besöker regelbundet en handikappad man, är också aktiv politiskt. Ser du det som en konsekvens av ditt lärjungaskap? – Ja, det gör jag, det som händer här i jordelivet har stor betydelse. Och engagemang för andra ger också väldigt mycket tillbaka. Men det är ju många i kyrkan som inte engagerar sig i andra, samtidigt som många utanför kyrkan gör det. Det förstår jag mig inte på. Text & bilder: Lasse Bengtsson

Korsväg 4 | 2016

Funtaliden minner om medeltida dopfuntshantverk I sju hundra år ruvade en kulle i skogarna norr om halländska Fagered på en hemlighet. Men i början av förra seklet kom en historiker från Lund till bygden på jakt efter kyrkliga kulturskatter. När folk berättade om vad som dolde sig i skogen var han först klentrogen. När han med egna ögon fick se, insåg han att han funnit en kulturskatt: På 1200-talet tillverkades dopfuntar här.

Korsväg 4 | 2016

i vandrar tillbaka i historien till tidig medeltid, omkring år 1100. I Sverige – och Danmark – hade kristnandet av folket börjat gå mot sin fullbordan efter 300 års missionerande. Kyrkor byggdes i rask takt, och till varje kyrka behövdes en dopfunt. Och den skulle vara stor – fortfarande doppade man barnen i funten vid dopet. Stora dopfuntar huggna i sten var tunga. Man gjorde dem i tre delar; funt, mellandel och fot. Och varje del kunde väga 600–800 kilo. Inte lätt att transportera på ridstigar och slingriga vägar. Alltså ville man ha så kort transport som möjligt mellan stenhuggeri och kyrkbygge. Någon gång i slutet av 1100-talet kom några stenhuggare, vandrande uppför Ätradalen. Möjligen hade de lärt sig stenhuggandets konst vid något av de stora katedralbyggena söderut. Lunds domkyrka är från denna tid. Området norr om Fagered bestod på medeltiden av ett öppet hedlandskap täckt med ljung, kanske hade de första lövträden också etablerat sig. Här fick vandrarna se något som gjorde dem förtjusta: grönsten, amfibolit, en grönsvart järnrik bergart, hårdare än granit och lämplig för stenhuggeri. De plockade pikhackorna ur sin packning och testade i stenen – och jo, det såg lovande ut. Så slog de läger och började. Hammarslagen började eka över hedlandskapet… En som kan historien om Funtaliden på sina fem fingrar är Sven-Åke Johansson, en bygdens son och under många år kyrkvärd i Fagereds kyrka. I en pärm har han samlat det mesta som finns att veta om såväl funtaliden som dopfuntar i allmänhet. Numera är platsen gjord i ordning, det finns

Korsväg 4 | 2016

skyltar med information kring Funtaliden, den finns med i Eko-museum Ätradalen och är ett ganska populärt utflyktsmål. – Vi har till och med haft tre dop här, säger Sven-Åke. Men vägen till att ha blivit ett utflyktsmål var krokig. Men låt oss återvända till medeltiden. I Danmark, som Halland hörde till då, byggdes uppåt 2 700 kyrkor under 1100- och 1200-talen. Efterfrågan på stenhuggare var stor, stenmästaren var nyckelperson i kyrkbyggandet; i dagens värld motsvarade hans arbete arkitektens, byggmästarens och arbetsledarens. Kanske var det han som gav stenhuggarna uppdraget att leta reda på lämpliga platser för huggande av dopfunter. Söderut valde man ofta den mjuka kalkstenen till funtar, det var lättare att sira ut dekorationer i den. Även sandstenen är mjuk och lätt att dekorera med slingor och bibliska motiv. Men i brist på dessa bergarter gick den hårda grönstenen bra. När ruschen i branschen var över lämnades Funtaliden åt glömskan. Krigen härjade i dessa gränstrakter, sedan kom reformationen och ställde mycket i den kyrkliga världen på ända. Till det kom att regionen bytte land, danskarna fick lämna Halland till sin arvfiende Sverige. Nå, helt i glömska föll detta ändå inte. Medeltidens stenhuggare hade lämnat lite rester efter sig. När konsthistorikern Sigfrid Gunnäs 1908 reste i trakten för att inventera kyrklig konst fick han av kyrkoherde Wettergren i Fagered veta, att man hade hittat påbörjade dopfuntar norr om kyrkbyn, det område som i bygden kallades Funtaliden. Gunnäs sägs

”Vi har till och med haft tre dop här.” ha tvivlat men följde med sin vägvisare. Och jo – det stämde, och så var denna kulturskatt återfunnen och väckt ur sin månghundraåriga törnrosasömn. På fyndplatsen fann Gunnäs en dopfunt som påbörjats men av okänd anledning övergivits. Cuppan var råhuggen, tillformad av ett första verktyg. En ring eller ett spår var upphugget runt om där skålen senare skulle huggits ur. Mitt i stenen var ett kors inristat. En bit från denna sten låg den tillämnade foten, även denna råhuggen samt ett mellanstycke. Fynden kunde tämligen omgående dateras till 1200-talet.

Sven-Åke Johansson är en av entusiasterna i Fagered som har plockat fram Funtaliden ur historiens gömmor.

Korsväg 4 | 2016

Sigfrid Gunnäs såg till att fyra välbevarade delar till dopfuntar transporterades till historiska museet i Lund. Och där blev de liggande… I början av 2000-talet kom några fageredsbor att börja intressera sig för Funtaliden, och de gjorde en inventering. De skrev till museet i Lund och bad att få tillbaka fynden från platsen. Men si nej, det gick inte alls. – Då åkte vi ned för att titta på dem, berättar Sven-Åke. De kunde inte hitta dem… Så småningom visade det sig att de låg i en lada i Dalby, där fann vi dem liggande under ett tjockt lager damm. Nya propåer om att få tillbaka funtarna gjordes.

Korsväg 4 | 2016

– Fageredsbor är envetna, säger han med ett illmarigt leende. Museet gav med sig. Två av totalt fyra delar till funtar skickades tillbaka till Fagered. Området gjordes i ordning, en parkeringsplats slätades till på det som en gång varit samhällets soptipp. Så var denna sevärdhet skapad. Den 11 oktober 2001 kom biskop Lars Eckerdal ända från Göteborg för att inviga platsen. Funtar från Fagered kan man, förutom i Fagereds egen kyrka, finna i Källsjö, Svartrå, Köinge, Karl Gustav och Vapnö. Text & bilder: Lasse Bengtsson

Det största fyndet i Funtaliden var en påbörjad cuppa, överdelen till en dopfunt. Under många år låg den gömd på ett museum, men nu är den tillbaka i Fagered. – Här har hållits tre dop, säger Sven-Åke Johansson.

Grönstenen, eller amfibolit, går i dagern norr om Fagered, nu omgiven av granskog, men på 1200-talet i ett öppet hedlandskap.

Sven-Åke Johansson har funnit många stenar som stenhuggarna testat men lämnat.

Sven-Åke Johansson har alla uppgifter om Funtaliden samlade i en diger pärm.

Korsväg 4 | 2016

Nya utmaningar i dopet Hur pratar man om dop med en som aldrig har haft kontakt med en kyrka eller en församling? I mötet med asylsökande och nysvenskar ställs präster och församlingar inför nya och spännande utmaningar. Biskoparnas råd ger en grund att stå på i mötet med människor som söker sig till kyrkan för att bli döpta. Stöd finns också via Support migration på Svenska kyrkans intranät.

et är klart vi ska döpa dem som vill, säger Linda Lindblad, präst på Tjörn. Linda berättar om ett överraskande möte med en person som helt utan tidigare kunskap om kristen tro kom till henne och bad att få bli döpt. Via Röda korsets besöksgrupp på ett asylboende fick hon kontakt med en man från mellanöstern som hade fått en kristen vän på boendet och nu själv ville bli kristen. – Vi utgick från biskopens råd och började

Korsväg 4 | 2016

med en tids undervisning. Vi startade i Lukasevangeliet, jag tycker det var klokt att följa ett evangelium. Dopkandidaten läste hemma och vi träffades och samtalade. Sen har jag lagt till kärnämnen från konfirmandundervisningen. Vi träffades i ett halvår ungefär. Han var lite oförstående inför detta, måste det ta så lång tid? Men han hade ingen kunskap om kristen tro sedan tidigare, hans resa handlade mycket om att han hade tagit avstånd från Islam.

Linda Lindblad håller på att arbeta med en doppastoral för församlingen just nu, och dopsamtalen med den asylsökande mannen har gett en hel del tankar in i det arbetet. Vad är egentligen viktigt inför ett dop? Hur pratar man om dop med en som aldrig har haft kontakt med en kyrka eller en församling? – Det här var den första muslimen som döptes på Tjörn, så det är ju lite speciellt. Vi är nybörjare på detta får jag väl säga. Han ville inte att det skulle bli offentliggjort att han hade blivit döpt, av rädsla för hur han skulle bli behandlad på flyktingförläggningen, berättar Linda Lindblad. – Jag sa till honom att jo, du får vatten på ditt huvud i dopet, men vattnet rinner av. Dopet bär du alltid med dig, men det kommer inte att synas på dig att du är döpt. Han blev verkligen stärkt av detta, att det fick bli ett hemligt tecken för honom i hans ovissa tillvaro. Linda, dopfaddern och några röda korsdamer var de enda som var med vid dopet. För

Linda blev det en väldigt stark upplevelse. – Det var väldigt roligt att han valde en vän från asylboendet som dopfadder. Tillvaron är ju oviss för alla som inte har uppehållstillstånd, och vi kommer kanske inte att kunna ha kontakt via församlingen, så det är bra att det finns någon mer att relatera till. – Om jag jämför med många barndop, där föräldrarna kan vara ganska nollställda inför att prata om tro, så var detta en person som verkligen sökte upp kyrkan för att han ville bli döpt, han längtade efter det! Det är lite lustigt att jag tidigare har jobbat nio år i Biskopsgården och aldrig fått frågan om att bli döpt på det här sättet förut. 2012 skrevs ett biskopsbrev om ”De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext”. Det är inte länge sedan, men ingen kunde då föreställa sig vilken omfattning frågorna skulle få bara ett par år senare. I våras konkretiserade biskoparna brevet med gemensamma råd om hur präster ska möta personer som önskar konvertera från en annan religion till kristenKorsväg 4 | 2016

domen och därmed också döpas. Biskoparna poängterar dopundervisning och delaktighet i gudstjänstliv som viktiga pusselbitar: ”Personen bör under minst 6 månader leva med i församlingens gudstjänstliv. Under denna tid bör personen få stöd att förstå något av kyrkans tro och tradition liksom hur detta tar sig uttryck i gudstjänst, verksamhet och liv. Personen bör också få möjlighet att förstå något av kyrkans roll i det svenska samhället.” Samtidigt är inte dopet och dopundervisningen något frikopplat från övrigt församlingsliv, utan snarare en ingång och en möjlighet att fördjupa relationen med församlingen. Biskoparna skriver att de asylsökande ofta befinner sig i en situation där de är extremt sårbara vilket kräver stor varsamhet från församlingens sida. Många församlingar bedriver verksamhet för asylsökande som kan utgöra deras primära gemenskap i det nya landet, och många finns med i församlingens gemenskap även utan att vara döpta. ”Om den asylsökande efter moget övervägande vill döpas ska vi med glädje döpa och särskilt vinnlägga oss om att den döpte fortsatt blir en del av gemenskapen.” Kristian Lillö är kyrkoherde i Lundby församling i Göteborg, som har tänkt en hel del kring dop och möten med människor. På webben kan besökare läsa om både drop in-dop och dop av asylsökande. I riktlinjerna kring dop av asylsökande står det bland annat ” Det är också viktigt att alltid framhålla att alla är alltid fullt ut välkomna att vara med i gudstjänster, undervisning, omfattas av diakoni och vara en del av den kristna gemenskapen oavsett dop.” – Det handlar om att se alla människor uti-

Korsväg 4 | 2016

från deras förutsättningar. Vi vill göra det lätt för människor att bli en del av gemenskapen, och att se att dopet är en gåva, inte ett krav. Riktlinjerna kom till i en önskan att vara förutseende. Kristian Lillö har inga erfarenheter av dopsamtal med konvertiter, men menar att arbetet med riktlinjer för olika dopsituationer har gett en bättre grund för att möta människor. Biskoparnas råd till prästerna är att ge dopkandidaten tillfälle att reflektera över kristen tro, dopets innebörd och sin egen livssituation, liksom att man inte kan räkna med att dopet kommer att underlätta rätten till asyl i Sverige. Risken att ”missbruka dopet” bedöms vara väldigt liten. I den situation som numera råder finns inga starka skäl för att den asylsökande ska låta döpa sig för att underlätta asyl, däremot blir andra frågor viktiga. I många länder kan fortfarande den som har konverterat till kristen tro bli diskriminerad och förföljd. Sedan ett år tillbaka finns ett nationellt stöd i Svenska kyrkans arbete med migranter och asylsökande som heter Support migration. På det gemensamma intranätet finns faktauppgifter, inspirationsmaterial och möjlighet till rådgivning för församlingarna. Om dopets betydelse för asylprocessen skriver man att de svenska migrationsmyndigheterna inte längre kan hävda att en konvertit kan undgå förföljelse genom att dölja sin tro och avstå från trosutövning vid återvändandet till hemlandet. Det är en viktig dom från EU-domstolen i september 2012 som slog fast att rätten till religionsfrihet innebär att ingen ska tvingas dölja sin tro för att undkomma förföljelse. Den bedömning som görs idag av konvertiter

”Det handlar om att se alla människor utifrån deras förutsättningar.” handlar främst om att avgöra om konversionen bygger på en genuin inre övertygelse eller inte. Tanken är att om konversionen inte är genuin, finns det heller ingen risk för förföljelse om man återvänder till hemlandet, eftersom man då inte kommer att praktisera tron. Om konversionen däremot bedöms bygga på en äkta religiös övertygelse ska rätten till religionsfrihet följas, och då måste migrationsmyndigheterna bedöma om skyddsskäl finns utifrån antagandet att man kommer att praktisera tron öppet. Under en asylutredning är Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas uppgift att pröva äktheten i en konversion, och det förekommer ofta att avsikten ifrågasätts. Migrationsverket har med tiden fått en större förståelse för den inre process som en person genomgår i samband med konversionen. Det har inneburit att man nu inte endast utgår från de kunskapsprov om kristen tro som ibland har förekommit tidigare. Ordentliga dopbevis och intyg från den lokala församlingen är viktiga dokument för den som vill hävda äktheten i sin konversion. På Support migration finns också riktlinjer för hur en församling kan skriva intyg som stöd i asylprocessen.

Linda Lindblad. Bild: Clement McCay

Korsväg 4 | 2016

Kristin Lidell har fotograferat Julias, Oscars och Theodors dop i Ă&#x2013;rgryte gamla kyrka i oktober 2016.

KorsvĂ¤g 4 | 2016

Handlingsplansverkstäder för Doparbete

Dopet ska ena oss, inte skapa nya murar Några av de mål de förtroendevalda 2015 satte för stiftskansliets arbete i Göteborgs stift var direkt relaterade till medlemstillväxt.

essa handlade om att öka dopfrekvensen, att öka konfirmandfrekvensen samt att öka benägenheten att stanna kvar som medlem i Svenska kyrkan. Dåvarande stiftspedagog Håkan Widepalm och Karin Janfalk (då konsulent för Svenska Kyrkans Unga, nu stiftspedagog) funderade då vidare på lämpliga sätt att arbeta med dessa. Det har länge varit reglerat i Svenska kyrkans riktlinjer för konfirmandarbete att församlingen/ pastoratet skall upprätta en handlingsplan för konfirmandarbetet och under en tid har Göteborgs stift bjudit in till Handlingsplansverkstad för konfirmandarbete. Men hur arbetet med att öka dopfrekvensen skulle utformas har inte blivit tydligt förrän nu. – Handlingsplansverkstäderna för konfirmandarbetet har varit uppskattade. Men för att ytterligare arbeta med dessa mål ville vi också göra något liknande för doparbetet, berättar Karin Janfalk. Därför har vi under det senaste året arbetat med ett tydligt fokus på just dopet. Under Göteborgs stifts Kickoff-dagar i slutet av augusti hade den dag som riktade sig till

Korsväg 4 | 2016

de som arbetar med åldrarna upp till 13 år tydligt fokus på dopet. Sven Hillert, präst, författare och ledare för projektet ”Dela Tro” talade då utifrån sin nyskrivna doppsalm Gud tar dig i sin famn och vänder dig mot världen. – Den handlar om kallelse och uppdrag och har ett fokus som inte talar på ett uteslutande sätt om de ibland oss som inte är döpta. Den kan få vara en ingång för oss att hålla kvar hoppet om dopet som en viktig beståndsdel i människors liv. I det mål som sattes lades mycket fokus på kvantitet, men vi ville bredda och få in ett kvalitetstänk, säger Karin. Därför ville vi att församlingsanställda som arbetar med dopverksamheten skulle kunna få arbeta på ett liknande sätt med doparbetet som med konfirmandarbetet och tänka bredare kring dopet. Under vintern 2016-2017 deltar pastoraten i Uddevalla, Stenungsund och Tjörn i ett pilotprojekt, men redan nu har stiftet börjat bjuda in församlingar och pastorat till handlingsplansverkstäder under våren och hösten 2017. Det är Karin Janfalk och nyanställda stiftskonsulenten Beata Åhrman Ekh som kommer att hålla i dessa. – Vi valde att kalla det handlingsplan för doparbete istället för doppastoral. Det kändes lättare att ta till sig, förklarar Karin. I mallen uppmanas arbetslaget att tänka kring olika delar av doparbetet, där allt ifrån

”Vi tror på dopet och det är viktigt att det blir synligt.” en inledande omvärldsbeskrivning till en avslutande utvärdering och revidering grundligt gås igenom. I omvärldsbeskrivning beskrivs vilka konsekvenser denna får för församlingens doparbete. Därefter redogörs för vägen och målet där arbetslaget reflekterar över vad församlingen har för vision, mål och syfte med doparbetet. – Här uppmanas de att tänka kring församlingens och medarbetarnas teologiska grundsyn. Varför ska människor döpas, vilka ska döpas och vad händer i dopet? Och hur ska svaren på dessa frågor kommuniceras för att dopet inte ska presenteras som lönsamt endast för den som blir döpt utan som viktigt för världen och för oss alla? förklarar Karin. Därefter analyseras genomförandet. Dopinbjudan är ofta den första kontakten med församlingen och därför är det av yttersta vikt att göra dopet synligt och tillgängligt i samband med denna. Här redogörs också för hur eventuella hinder för dop ser ut och hur dessa kan undanröjas. – Erbjuds dop i olika former, exempelvis dop för alla åldrar och/eller drop in-dop? Allt fler föräldrar väljer bort dop för sina nyfödda och därför finns det allt större förutsättningar för att erbjuda dop i andra åldrar, säger Karin. Men det är också viktigt att här tänka kring dopsamtalet, dopgudstjänstens utformning samt valet av musik. En stor fråga är också hur dopet relateras till församlingen i övrigt, särskilt till barn- och ungdomsverksamheten, men även i relation till församlingens övriga verksamhet samt hur församlingen tänker kring arbetet med faddrar. – Vilka kompetenser finns inom doparbets-

laget samt vilka resurser som är avsatta till församlingens doparbete är en viktig del, förklarar Karin. Även hur dopet kommuniceras är oerhört centralt och något som behöver arbetas långsiktigt med. Här redogörs bland annat för hur församlingen skapar uppmärksamhet för dopet i det lokala samhället och för vilka kanaler som används. Arbetslaget uppmanas även tänka kring hur eventuell samverkan ser ut. I vilka delar av arbetet kan och bör vi samverka med grannförsamlingar/pastorat och hur ser detta samarbete ut? Här tänker man också på hur fortbildning och handledning fungerar i arbetslaget. Slutligen arbetar de med utvärdering och revidering där de redogör för hur dopen i församlingen kontinuerligt och årligen utvärderas samt för hur man tänker sig att planen för doparbete skall revideras och uppdateras. – Vi tror på dopet och det är viktigt att det blir synligt. Dopet ska inte dela oss i döpta och icke döpta, det ska vara ett synligt tecken inför världen på Guds ovillkorliga kärlek till varje människa och hela skapelsen. Dopet ska ena oss, inte resa nya murar, menar Karin. I och med dessa handlingsplansverkstäder hoppas vi på att församlingen skall få syn på nya saker kring sitt doparbete och att de både internt och externt kan hitta nya sätt att erbjuda dop på och på så sätt fortsätta hålla kvar hoppet om dopet som en viktig beståndsdel i människors liv idag, säger hon avslutningsvis. Kristine Ålöv

Korsväg 4 | 2016

Krönika | Anna-Karin Hammar

Dopets hemlighet

är jag döptes en söndag i maj hade min blivande bonusmormor lagt äppelblom kring dopfunten i den gamla landsbygdskyrkan. När hon trettiofem år senare begravdes på kyrkogården vid samma kyrka blommade hennes gamla äppelträd. Jag bröt en kvist och lade den i hennes grav. Äppelblommen förband den enas födelse med den andras död, den lilla flickans barndop med den gamla kvinnans död. Vad hade de två gemensamt? Vilken var hemligheten som förband dem? Kan just dopets hemlighet anas i den äppelblom de delade med varandra? Dopet är inte en hemlighet att förklara utan en hemlighet att leva i. Jag vill lyfta fram tre inbjudningar till liv i dopet som har blivit betydelsefulla för mig. Dessa tre är: Allt och alla hör samman. Kristus som livsmönster av medkänsla och skapande glädje Den heliga Anden som leder oss till omsorg om hela Skapelsen.

Allt och alla hör samman Fruktträden ”skummar av ljus” skriver poeten Ingemar Leckius. För mig

Korsväg 4 | 2016

har den dikten alltid visat på något mer som finns i allt det vardagliga. Allt och alla hör samman. Genom all tillvaro flyter en ström av kärlek fram, en gränslös godhet som är förutsättningen för allt som finns. Skapelsens hjärta, som samtidigt omsluter allt liv. På kristet språk säger vi att Guds Treenighet är livets källa, ursprung och mål. När barnet eller den unga vuxna eller äldre döps i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn får denna ström av kärlek och godhet namn, ger sig till känna. Det är med dopet som med nattvarden. Allt hör samman. Det är lätt att anknyta till den tackbön efter nattvarden som skrivits av Olov Hartman: Uppenbara för oss ditt bords hemlighet – ett enda bröd och en enda mänsklighet. Med dopet som utgångspunkt kan bönen lyda: Uppenbara för oss ditt dops hemlighet – ett enda vatten och en enda mänsklighet, ett enda vatten och en enda gemenskap av liv. Dopet inbjuder oss att leva en hemlighet: alla och allt hör samman. Dopet kallar vi för sakrament. Det innebär inte att dopet är sakralt, som om själva dopet skulle vara förbundet med helighet medan allt omkring är profant. Nej dopet är sakramentalt.

Bild: Shutterstock

Dopet uppenbarar den gemenskap av Fader, Son och Ande som genomströmmar hela tillvaron samtidigt som den är dess förutsättning. Dopet är källan som springer fram ur marken. Strömmarna finns där osynliga under markytan, men där källan springer fram finns kyrkans sakrament och uppenbarar den gudomliga gemenskap som är hemligheten i allt liv. Kanske var jag på många sätt ett ensamt barn när jag växte upp, men närheten till varandra i byn, katten som alltid fann vägen till mig genom hagens spjälor, och kyrkans valv över alltsammans, kom samman i en upplevelse som fortfarande bär mig. Alla och allt hör samman. Mötet med Andra, också den som står mig emot, omsluts

av denna upplevelse när jag lever denna hemlighet.

Kristus som livsmönster av medkänsla och skapande glädje Som ny student deltog jag med andra unga människor i en ekumenisk besöksgrupp. Om lördagarna gick vi hem till ensamma äldre som gärna ville få en stunds besök med samtal, ett bibelord och en bön, kanske en psalm. På min lott föll att besöka tant Jenny som var blind. Det visade sig att tant Jenny kunde mycket av Bibeln utantill, hon hade hela Bibeln inspelad på band. Därför ville hon hellre samtala och diskutera än att bara läsa bibelordet. Det blev många spännande samtal om hur Bibeln kunde förstås. Vi blev helt en-

Korsväg 4 | 2016

Dopets hemlighet är för mig en motkraft till allt som vill slita sönder samhällen och gemenskaper.

kelt mycket goda vänner, åldersskillnaden till trots. Tant Jenny var döpt som vuxen och tillhörde Filadelfiaförsamlingen. När hon en dag skulle berätta vad Gud lagt på hennes hjärta, utspann sig följande. – Du förstår, Anna Karin, jag brukar ju alltid be till Jesus, men nu har Gud lagt en ny bön i min mun. Gud har sagt till mig att jag ska be för dig med dessa ord: 'Bevara Anna Karin i den uppriktiga troheten mot Kristus'. Det är så underligt, men så har Gud sagt åt mig att be. Tant Jennys förbön öppnar för mig den inbjudan till liv i Kristus som dopet är. Dopet förbinder mig med Kristus. Inte enbart med Jesus, snickaren från Nasaret, utan med den Kristus som är A och Ö, början och slutet på allt som finns. I Kristus skapades allt i himlen och på jorden. För mig betyder det att medkänsla och skapande glädje tillhör tillvarons djupstruktur. Den kärlek som Jesus visar i omsorg om människor är inte enbart ett ideal att följa utan ett livsmönster att leva i, inristat i tillvarons grundstruktur. Medkänsla, medlidande, korset som kärlekens väg, är inte en tillfällig episod i världens historia utan dess glödande mitt. Uppståndelse är skapande glädje, Guds oemotståndliga kreativitet som växer

Korsväg 4 | 2016

fram trots ondska och död. Dopets hemlighet är Kristus. I dopet döps vi till Kristus, till ett livsmönster av medkänsla och skapande glädje.

Den heliga Anden som leder oss till omsorg om hela Skapelsen Livet utmanar oss att göra viktiga val. Bibeln och den kristna traditionen talar om att kunna skilja mellan andar. Vi inbjuds att varje dag bära fram hela vårt liv inför Gud, så att vi kan skilja mellan gott och ont, det som ger liv och det som tar liv, det kreativa och det destruktiva. Det är här den heliga Anden kommer oss till hjälp. I dopet tar vi emot den heliga Anden. I många kyrkliga traditioner smörjs därför den som döps med olja. Här finns ett samband med Jesu dop och hur Jesus läser ur Skriften i Nasarets synagoga när han enligt Lukas nyss har kommit från dopet i Jordan: Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig... att förkunna glädjens budskap för de fattiga... (Lukas 4). Vi använder i regel inte olja vid dopet i vår kyrka, men vi kan ändå säga att vi smörjs med Anden i dopet. I dopet välkomnar vi Guds heliga Ande i våra liv. Vi får inspiration att dela Guds omsorg om hela Skapelsen. Varje dag kallas vi att välja mellan vad som ger liv och vad som tar liv, det som bygger

en fredlig och rättvis värld och det som leder till motsatsen. Den heliga Anden är Guds sätt att i frihet leda människan till livsbejakande val i livet. Dopet inbjuder oss att leva våra liv i samspel med den heliga Anden, Anden som leder oss till omsorg om hela Skapelsen. Dopets hemlighet är för mig en motkraft till allt som vill slita sönder samhällen och gemenskaper. Tillsammans med alla människor av god vilja kan vi göra skillnad i världen. Inga vapen kan mäta sig med kraften i äppelblom kring en dopfunt. Anna Karin Hammar

Anna-Karin Hammar är präst och författare till en doktorsavhandling om dopet: Skapelsens mysterium, Skapelsens sakrament.

Korsväg 4 | 2016

Bild: Beata Åhrman Ekh

Vad betyder dopet för dig? – Det betyder att få sitt namn och att få vatten på huvudet. Men egentligen tänker jag på något mer och större... Att få vara på jorden. Jag har ju inte varit i himlen förstås, men att få vara här, på jorden. Att finnas till liksom. Att leva. Stina Lénberg 8 år, Mölndal

Korsväg 4 | 2016

– Jag är själv vuxendöpt och har bakgrund i baptistkyrkan, och min man i ett annat frikyrkosamfund, så vi har valt att inte döpa Lilly, utan vill att hon ska få välja själv när hon blir äldre. Dopet är viktigt för mig, jag hade sett mina systrar döpas och det blev något att längta till. För mig blev dopet något som gjorde skillnad, att verkligen vilja leva i sitt dop och varje dag fortsätta att välja att vilja leva med Gud. Det viktiga med vuxendop är för mig att tron kommer först och det leder till en vilja att döpas. När det gäller Lilly kommer vi att ha barnvälsignelse, vi vill att hon skall välkomnas av församlingen och bäras av deras böner.

Bild: Anna Cöster

Sara Björkehed, och Lilly, Angered

Korsväg 4 | 2016

Bild: Agneta Riddar

Resteröds dopfunt

ramme i koret i Resteröds gamla medeltidskyrka finns en stor, tung och djup dopfunt, så tung att den knappt går att flytta. Den säregna funten med sitt reliefmönster är troligen en av de äldsta i stiftet, daterat till ca 1090-talet. I Europa och Norden blev dopfuntar av sten vanliga under 1100-talet, tidigare skedde dopet ofta vid vatten utomhus som när Olof Skötkonung döptes vid Husaby i Västergötland cirka 1008. Förr fylldes funten med dopvatten. Dopbarnet kläddes av och sänktes ned, med huvudet under vatten, för att sedan lyftas upp igen. Ur djupet. – På så sätt är Resterödsfunten en stark påminnelse om dopets och trons innebörd, menar Stefan Hiller, fd kyrkoherde i Ljungskile församling. En vacker klenod från en gången

Korsväg 4 | 2016

tid, men med ett livskraftigt budskap till oss idag! Funten är fyrkantig och tillverkad av täljsten, med vackra ornament. Den har bandflätsornament på två sidor i en keltisk form. Ornamenten på den tredje sidan är ett slags försänkta stjärnor, som förekommer på anglonormandiskt område, t ex i Norge. Den fjärde sidan bär på ett fantastiskt motiv: som slingrande växter föreställande två drakar som rör sig där, odjur från havsdjupet som hotar allt annat liv i och ovanför vattnet. Bilden skulle kunna härledas från fornnordisk mytologi. Men också i Bibeln finns motivet med draken i urdjupet. – I dopet är vi räddade ur djupet, ur drakarnas klor, ur ondskans välde. Agneta Riddar

Dopfunten i Brunnsbokyrkan

id tiden för Brunnsbokyrkans byggande hade sakramenten börjat få en allt tydligare plats i gudstjänstlivet. I predikan fanns oftare en hänvisning till nattvarden och mässan firades allt oftare. Det var därför naturligt för arkitekten att rita in altaret i mitten av den stjärnformade kyrkan. Församlingens företrädare ansåg det dock vara lämpligare att dopfunten fick denna centrala plats i kyrkorummet, inte minst till stöd för 60-talets ”dopväckelse”, då dopen flyttades från sjukhusen till församlingarnas mitt. Det är detta vi ser ett tydligt tecken på i Brunnsbokyrkan, där dopfunten inte bara står i mitten utan också är den enda fasta möbeln. Per Starke

Bild: Backa församling Korsväg 4 | 2016

Dopfunten i Tanum

1933

beställdes en ny dopfunt till Tanums kyrka av kyrkoherden Rickard Helde. Han hade låtit en känd arkitekt i Stockholm rita den. Stenhuggeriet i Sannäs tillverkade den efter ritningen. Men när den tunga funten skulle bäras in i kyrkan, så vägrade männen att göra det. Kyrkvaktmästaren hade sett att det på dopfunten fanns sex hakkors uthuggna! Kyrkoherden och skolläraren i kyrkorådet var båda troligen nazister så de ville ställa dopfunten på plats inne i kyrkan – men kyrkvaktmästarna fortsatte vägra. Frågan diskuterades under många år i kyrkorådet, men till slut, i slutet av 30-talet, beslutades att dopfunten skulle ställas undan i avvaktan på hur det utvecklade sig i Tyskland. Så föll dopfunten i glömska. 60 år senare upptäcktes den av en slump, långt inne i ett hörn i ett uteförråd. 2011 sändes dokumentären Hitlerstenen av filmaren

Korsväg 4 | 2016

Kjell Andersson, en film om Nazitysklands stora beställningar av svensk granit i SVT. I filmen berättar Kjell Andersson också historien om dopfunten och visar den i bild. Men sen dess är den spårlöst försvunnen! – Den har ännu inte kommit tillrätta, berättar Stefan Edlund (C), nuvarande ordförande i kyrkonämnden. Vi beslutade att inte efterforska eller polisanmäla att dopfunten försvunnit. Den har tillhört en prästfamilj och vi kan inte göra anspråk på något som inte är vårt. När dopfunten försvann, uttalade sig stiftets pressekreterare, Lasse Bengtsson: – Oberoende av vad man tycker om dopfunten är den en del av historien. Tanums församling kan sträcka på sig eftersom dopfunten aldrig släpptes in i kyrkan! Agneta Riddar

Bild: Lasse Bengtsson

KorsvĂ¤g 4 | 2016

Krönika | Jonas Eek

Dopets mysterium V

arför ska jag döpa mitt barn? Eller annorlunda uttryckt – vari ligger dopets mysterium? För många år sedan blev jag kallad till ett dopsamtal. Det ovanliga den här gången var att dopkandidaten var en bra bit över 90 år. Hon hade själv ringt till pastorsexpeditionen, meddelat att nu var det verkligen dags för dop och därför bett att en präst skulle komma och döpa henne hemma i lägenheten. Jag blev lite ställd och innan jag åkte dit kollade jag därför upp i kyrkoböckerna hur det stod till med saken. Var hon verkligen inte döpt? Det visade sig att hon var döpt – hon hade döpts som spädbarn. Över en kopp kaffe fick vi ett härligt samtal. Hon berättade om sina föräldrar som, när hon var liten, hade engagerat sig i en församling som praktiserade vuxendop. I den församlingen såg man inte med blida ögon på barndop. Troligen var det därför som föräldrarna aldrig skyltat med att deras dotter var barndöpt. Hon hade inte ens själv fått reda på det. Sedan hade

Korsväg 4 | 2016

det där vuxendopet aldrig blivit av. Nu 90+ kände hon att det verkligen var dags. Istället för att döpa henne fick jag äran att – väldigt konkret – räcka henne dopets evangelium och förekommande nåd genom att säga: Du är redan döpt. Sedan fick hon ett dopbevis och ett dopljus, som påminnelser om det dop som hade ägt rum många år tidigare. Händelsen har stannat kvar i mig och ofta fått mig att fundera över dopets innebörd. Hon hade levt ett helt liv som döpt utan att veta om det. Hon hade aldrig fått möjligheten att medvetet leva och växa i sitt dop. På liknande sätt tror jag att det finns många som lever sina liv med jämförbar ovetskap. De flesta känner säkert till huruvida de är döpta eller inte, men många – också många döpta – lever sina liv utan vetskap om dopets innebörd. Även då kan det vara svårt att växa i sitt dop. Vad spelar dopet för roll om man saknar medvetenhet om det?

I dopet nämns mitt och Guds namn samtidigt, som en bild för att vi hör ihop.

Dopet är både punkt och process. Som punkt är dopet en objektiv händelse och realitet. I Guds perspektiv gäller dopets löften alltid, människans vetskap eller kunskap förutan. Men först när dopet blir process kan det börja betyda något för den döpte själv. När dopets innehåll och löfte medvetandegörs kan dopet bli en erfaren realitet; något att leva och växa i. Därför är kyrkans uppdrag alltid dubbelt: att döpa och berätta. Det ena förutsätter det andra. Jesus ord i bibelns dopbefallning tydliggör dubbelheten: ”döp dem … och lär dem” (Matt 28:19-20). Dop hör alltid samman med dopundervisning. Före och efter dopet. Delvis hör det samman med att dopet är mysterium. Ett mysterium är öppet, inte hemlighetsfullt och dolt, men dess innebörd behöver blottläggas och tydliggöras. Det uppenbara måste uppenbaras, så att säga. Kyrkans största och ständiga uppgift och mission är att uppenbara dopets innebörd i gudstjänst, undervisning och diakoni. Gång på gång, för människor i varje tid, måste kyrkan kunna svara på frågan: Varför ska jag döpa mitt barn? Det finns flera sätt att. Ett sätt att svara kan vara att utgå från tre upp enbara delar i varje dopgudstjänst. De allra flesta människor känner igen delarna men de behöver likafullt förklaras och översättas (uppenbaras).

Delarna, namnet, vattnet och ljuset, berättar på olika sätt om dopets gåva och nåd. Namnet spelar roll i dopet. Dopet är ingen namngivning. Ändå har dopet med namnet att göra, vilket är en teologisk poäng. I dopet nämns mitt och Guds namn samtidigt, som en bild för att vi hör ihop. Det är första gången som mitt namn nämns högt i kyrkans gudstjänst. Det kommer sedan att bli en återkommande del i mitt liv i kyrkans gemenskap. Samma sak kommer att ske vid min konfirmation, vigsel och begravning. Genom hela mitt liv är jag känd av Gud (nämnd vid namn), tilltalad och kallad av Gud (nämnd vid namn). Dopet är starten på den vänskapsrelationen med Gud i kyrkans gemenskap. Vänskap är nåd. Vattnet nästa konkreta symbol som har en framträdande plats i dopgudstjänsten. Vatten förmår så mycket och är ett av universums mirakler. Vatten är förutsättning för allt liv; möjligheten för rening och nystart; en törstsläckare som erbjuder njutning och mening. Dopets vatten berättar om allt det där: livet och växten som ges mig; förlåtelsen och nystarten som räcks mig; livsglädjen, tillhörigheten och sammanhanget som erbjuds mig. Vatten är nåd. Ljuset är dopgudstjänstens tredje del. I dopet får jag ett ljus och löftet om att aldrig mer behöva vandra i totalt mörker. Istället har jag livets ljus i och

Korsväg 4 | 2016

genom Jesus Kristus, också när livet är som mörkast. Dessutom rymmer dopet kallelsen att själv vara ett ljus i världen; att sprida och räcka vidare det som jag själv har tagit emot. Ljus och kallelse är nåd. Varför ska jag döpa mitt barn? Jo, för att dopet berättar om nåden och nådens Gud. Nåden är en ständig påminnelse om att så mycket i livet är gåvor som räcks oss utifrån: vänskap, förlåtelse, växt, ljus och kallelse. Gåvor vi får del av, oss själva förutan, därför att vi är skapade av en kärleksfull Gud. Nåden har också att göra med det som går bortom livet, hoppet om evigheten. Människan kan aldrig rädda sig själv, men i vårt dop räddar Gud oss,

när han tar oss i handen och lovar att vandra livets väg med oss. Alla dagar, ända in i evigheten. Det får vi del av därför att vi är räddade av en korsfäst och uppstånden Gud. Slutligen berättar nåden om dopet som en ständig inbjudan till och ett inlemmande i kyrkans liv. Kyrkan är ett sammanhang vars mission är att uppenbara dopets mysterium i gudstjänst, undervisning och diakoni. Det sammanhanget räcks oss då vi är inbjudna av en Gud som är Ande och gemenskap. Om allt detta må vi som kyrka berätta. Så att dopet blir medvetandegjort hos fler som en verklighet att leva och växa i. Jonas Eek

Jonas Eek är utgivningschef på Verbum förlag och präst i Svenska kyrkan.

Korsväg 4 | 2016

Reformation och dopkatekes Nästa år uppmärksammas 500 år av reformationen. I mångt och mycket var Luthers reformation ett pedagogiskt projekt. Vad innebär dopets nåd och hur talar vi om den på i vår tid på vår tids språk?

uthers svar bestod bland annat i att han gav ut sina katekeser år 1529. I samband med reformationsjubiléet har Verbum tagit fram en liten katekes med samma fem huvudstycken som Luthers. Så här står det där om dopet: Att tillhöra – om dop och konfirmation: Dopet är ett sakrament. Sakrament betyder helig handling – sakramenten är något som vi gör, situationer där Gud möter oss på särskilda sätt. Dopet berättar om tillhörighet. När en människa föds tar fostervattnet henne eller honom med in i världen till en biologisk familj. När en människa döps tar dopets vatten henne eller honom in i kyrkans andliga familj. Dopet föder människa till ett nytt liv och säger: ”Du hör hemma här.”

Dopet är också bilden av hur Gud hör hemma i människans liv. I dopet lovar Gud oss sin eviga närvaro – att osynligt gå vid vår sida, alla dagar till tidens slut. Att höra till och finnas i ett sammanhang är en hälsofråga, ja till och med en överlevnadsfråga. Människor lär faktiskt kunna dö av brist på kontakt med andra människor. Jag är en relationsvarelse som hela livet längtar efter att bli sedd, efter sammanhang och tillhörighet. Denna längtan handlar om bekräftelse. Medan dopet berättar om tillhörighet är konfirmationen en bekräftelse – av det glada budskapet att var och en av oss är sedd och älskad. Konfirmationen är helt enkelt en bekräftelse av dopet: jag hör till, ja, så är det ju. Jonas Eek Korsväg 4 | 2016

Förändringsbenägen kyrka Under de senaste 60 åren har kyrkans hantering av dopet genomgått flera snabba förändringar.

å 50-60-talen var det ännu vanligt med dop på sjukhus, alternativt i prästgården eller i hemmet med enbart faddrarna som gäster. Till 70-talets ”dopväckelse” hörde en allt tydligare strävan från Kyrkans sida att få dopen förlagda till församlingsgemenskapen, i varje fall till kyrkan. 1986-års kyrkohandbok bejakar och bekräftar genom inledande anvisningar både vikten av att föräldrarna förbereds för dopet och om hur dopet kan integreras i de olika formerna av församlingsgudstjänster. På 2000-talet har det blivit vanligt med så kallade drop-in dop. Frågan man kan ställa sig är om dessa förändringar har teologisk eller praktisk orsak. Ofta är teologi och praxis två sidor av samma mynt och mer förknippade med varandra än vi kanske vill låtsas om. Möjliga förklaringar till dessa förändringar skulle därför kunna vara följande: Från dop på sjukhus och särskilda gudstjänster till att dopet blir centralt i högmässan och obligatoriska dopsamtal. Förmodligen är en bidragande orsak till detta att kunskapsnivån om kristen tro i allmänhet och dopet

Korsväg 4 | 2016

i synnerhet, blivit så låg att man inte längre visste varför barnen döps. Därför blev det av pedagogiskt stor betydelse att undervisa föräldrarna i dopsamtalet och när man i dopsamtalet talade om dopets centrala betydelse blev det märkligt att döpa i skymundan, därav hamnade dopen i huvudgudstjänsten. Drop-in dopen har däremot tillkommit av en annan orsak. Utgångspunkten är nu att ta bort de hinder som kan finnas för dopet. Ett identifierat hinder är de förväntningar som finns på stor fest och dyra kalas. Det blir allt vanligare att dopet tagit rollen som första tillfället då släkten träffas. Drop-in dopet erbjuder då en avskalad, avslappnad möjlighet att faktiskt låta dopet vara i centrum. Fortfarande sker någon form av dopsamtal i samband med dopet. Men det är helt legitimt att skylla på drop-in dopet, när man väljer att inte ställa till ett stort dyrt kalas. Att båda dessa skiften skett under relativt kort tidsperiod tänker jag är ett gott betyg för kyrkan. Vi har gjort anpassningar av former utifrån att omvärldens behov förändrats, utan att för den skull ändra själva idén med dopet. Det är ett tecken på en förändringsbenägen kyrka! Per Starke

KorsvĂ¤g 4 | 2016

Bild: Alex & Martin /IKON

bibelstudium | Anna Cöster & Beata Åhrman Ekh

Dopet gestaltar uppståndelsen I oktober 2015 genomförde SKOP en undersökning på uppdrag av Korsväg. I den framkom önskemål om bibelstudier. I de senaste numren har vi därför erbjudit tidskriftens tema insatt i ett bibliskt perspektiv tillsammans med samtalsfrågor som kan användas för fördjupat bibelstudium. Denna gång har Korsväg temat ”Dopet” och vi gör några nedslag i bibelns texter utifrån det temat.

Lilla katekesen talar Martin Luther om dopets innebörd - synderna är förlåtna, döden är övervunnen, djävulen besegrad och saligheten ges till den som riskerar att gå förlorad. Vad betyder det? Det går nästan utanför vår fattningsförmåga och därför behöver vi göra det begripligt. Ett sätt att göra det är att använda sig av symboler och riter. I kyrkan talar vi därför om dopet som en gåva vi tar emot och ger vidare på Kristi uppdrag. Dopet är ett sakrament och dopgudstjänsten ett konkret uttryck som vill synliggöra vår tro på påskens uppståndelse; att synder är förlåtna, döden övervunnen, djävulen besegrad och vi som riskerar gå förlorade är saliga. Vi döper i Jesu Kristi namn, det vill säga vi gestaltar på ett konkret sätt uppståndelsetron. Symbolerna klänning, ljus och vatten som omgärdar dophandlingen talar om den tron, från död till liv, från mörker till ljus, efter natt en ny morgon. De är konkreta kyrkliga symboler, men de handlar om våra liv i den vanliga världen som är Guds värld. Livets grundläg-

Korsväg 4 | 2016

gande villkor är att det tar slut och till villkoren i livet hör livsglädje och livsmod, men också livssorg och hopplöshet. Kaos hotar, vi människor förgör och förstör och hindrar livsglädje. Men döden och det som är hotfullt mot livet möter alltid motstånd. Guds och vår närvaro, liv och kärlek bjuder mörkret motstånd. Det är uppståndelsetron och dopet sätter ord på den, och ger uppdraget inför framtiden. Vårt uppdrag är att gå ut med glädje och kraft även när trumpenhet hotar. Stenen är bortrullad.

Dopet i Bibeln Bibelns texter är fyllda av denna erfarenhet. Bibeln möter oss inte med texter om vår dopgudstjänst. Däremot möter bibeln oss med texter och berättelser som talar om dopets livstydning, från död till liv, från mörker till ljus. I Andra Moseboken läser vi berättelsen om havet som delade sig så att Israels folk kunde gå torrskodda till livet i frihet, från fångenskapen i Egypten. Mose hade uppdraget att leda folket till frihet. När han sträcker ut sin hand viker vattnet undan. Berättelsen blir knuten till Guds befrielse och ett liv i frihet. En viktig del i tydningen av vattnets roll i dopet är att vattnet både är en symbol för kaos och död, allt det som hotar liv, men också en nödvändig förutsättning för livet. Vattnets roll i Gamla testamentets texter och berättelser är ofta att visa kaos och det som hotar liv. När Guds vind

I Apostlagärning arna kan vi följa apostlarnas liv och verksamhet och den kristna f ö r s a m l i n g e n s utbredning efter Stefanos martyr död och Paulus omvändelse. Här finns berättelsen om den etiopiska drottningens hovman som på väg hem från Jerusalem möter Filippos, en av de första apostlarna. Hovmannen konstaterar i sitt samtal med Filippos att det finns vatten längs vägen och frågar Filippos om det finns något som hindrar att han blir döpt. Filippos döper hovmannen som fortsätter sin resa med glädje. Det är på vägen hem igen från den heliga platsen Jerusalem som evangeliet möter hovmannen. För dopets gåva av liv och glädje finns inget hinder, den svarar an på medmänniskans behov med en nästankärlek som omfattar alla människor. Dopets grund är gränsöverskridande. Romarbrevets ärende är Paulus erfaren-

het av att hans liv som förföljare av de första kristna vänts till tron på att Guds kärlek är gränsöverskridande och av nåd. I hans liv har mörker vänts till ljus, det vill han förmedla vidare. I Romarbrevet 6:3-11 skriver Paulus om vad nytt liv betyder, och om relationen mellan befrielse från synd och nytt liv genom dopet in i Kristus. Genom att döpas in i Kristus har vi också blivit döpta in i hans död, och ska leva i ett nytt liv. Dopet är ett löfte om uppståndelse ur varje form av död, allt som dödar livsmodet. Död och kaos är inte borta, de finns kvar, men i ett nytt ljus och därmed nytt hopp. Bild: Ann Chapin

sveper över vattnet i Första Moseboken 1:2 är vattnet en kaosmakt och Gud skapar liv och ordning. Och när det regnar över jorden i Första Moseboken 7:17 behöver Noa bygga en ark för att mänskligheten ska överleva.

Titta närmare på Låt ditt/ert sammanhang avgöra hur du/ni arbetar. Att arbeta med olika former av bildspråk och foton eller annat kan vara en god hjälp att dyka in i ”dopet” direkt, djupt och försiktigt. Att starta med att till exempel lägga ut bilder på ett bord och be var och en att välja en bild som säger något om ”vad tänker Du på när Du hör ordet Dop”, och att sedan be-

Korsväg 4 | 2016

rätta för varandra varför en valt den bild en valt kan vara en öppnare som visar att vi tar oss själva och de andra i gruppen på allvar och är beredda att lyssna till olika livserfarenheter. Med den utgångspunkten för angelägna samtal läs sedan någon av följande bibeltexter eller alla tre: • Andra Mosebok 14:21-22 • Apostlagärningarna 8:26-39 • Romarbrevet 6:3-11 Utgå från texten och läs den tyst för dig själv. Är ni flera kan ni med fördel läsa den högt tillsammans. Läs gärna med pennan i hand och kolla upp ord, begrepp, namn och geografiska platser med hjälp av noter och uppslagsbok i Bibel 2000. När ni har koll på det försök sedan att besvara frågan: Vad handlar de här tre texterna om? Försök att med några egna ord återberätta texterna. Är ni flera återberätta med fördel genom en ”runda”, gå laget runt så att alla ges möjlighet att berätta vad de ”hör” i texten. Vilka tankar väcker bibeltexterna hos dig? Vad är svårt att ta till sig och vad är lätt?

Korsväg 4 | 2016

Fundera över: 1. Vattenmotivet står i bibelns texter både för

det som hotar livet, men också för det som är livets förutsättning. Dopets vatten är på det sättet både en symbol för livets villkor av död och hotet mot livsglädje, och för nytt liv och hopp. Vad ser du/ni för likheter och/eller skillnader mellan era egna erfarenheter och de tre bibeltexterna? Vad innebär det att vara människa tycker Du? Vad är ett gott människoliv? Vilka grundläggande brister finns i ett människoliv? Vad hotar? Och vilket slags vatten/ hopp behöver vi? 2. I Andra Mosebok berättas om hur Gud mo-

tar bort vattenmassorna som hotar att stoppa Moses folks flykt från slaveriet. Som Mose har vi människor aktivt ansvar för och vara delaktiga i att kämpa för varandras befrielse. Fundera en stund, hur ser erfarenheterna ut av att själv ha lett någon annan till befrielse och/eller att någon annan lett dig till befrielse? 3. Den etiopiske hovmannen är på väg till-

baka till sin vardag från Jerusalem där han tillbett Gud. Det är på den vägen han möter Filippos och blir döpt. Finns det några egenskaper hos Filippos som tilltalar Dig? Kan Du se likheter eller någon gemensam nämnare som din församling ”tagit över” från Filippos sätt? Varför, varför inte? I vår kyrka är dopet ett sakrament och en rit fylld av symboler. Var/på vilka sätt finns livserfarenheter hos er av att det heliga i dopets mönster från död till liv handlar om vardagen?

Bild: Isaac Fanous

4. Hovmannen frågar Filippos om det finns

6. Människan har en enastående förmåga

några hinder för att han blir döpt. Det finns inte det, så han blir döpt. Vad tänker Du, tar Gud emot oss alla? Utan gränser och begränsningar? Varför, varför inte? Finns det hinder för dopets innebörd och hur ser de i så fall ut? På vilket/vilka sätt visar sig att livet bryter igenom de hinder som i så fall finns på vägar vi färdas?

att dela upp sig i vi och de, och att låta individen stå före kollektivet. Om Du utifrån de tre bibeltexterna skulle identifiera företeelser som skulle kunna bidra till en dopteologi som är med och förändrar världen, hur skulle den se ut? Vilka är de kristna rötter som bygger upp mänsklig gemenskap och ökar vår respekt för varandra, alla levande varelser och livet som helhet? Och som talar om en Gud som bär oss från livets början till livets slut?

5. I Romarbrevet talar Paulus utifrån sin erfa-

renhet att livet vänt. Efter att först haft namnet Saulus och förföljt människor till ett nytt namn, Paulus, och erfarenheten av att Gud är med i döden och livet. Vad består Paulus erfarenhet av tycker Du? Vad uppfattar Du att Paulus gör med sin insikt? Vad finns för likheter och skillnader i olika erfarenheter av ”nytt liv” tycker Du? Vad är det som gör att Du tror? Uppfattar Du att det finns någon gemensam nämnare hos Dig och Paulus? Vad driver Dig/er att göra det Du/ni gör? Att vara de Du/ ni är?

Korsväg 4 | 2016

Vad betyder dopet för dig?

opet betyder mycket för mig. Min Pappa gick bort för inte så länge sedan och då hittade jag mitt dopbevis. Känslomässig betyder det mer och mer för mig ju äldre jag blir. Under mitt liv har jag haft mindre kyrkliga perioder men även under de perioderna hade jag känt mig mindre hel om jag inte varit döpt. Något hade saknats. Genom dopet tillhör jag den världsvida kyrkan och jag känner verkligen gemenskap med alla kristna oavsett nationalitet, språk eller samfundstillhörighet. Tron på Jesus är ju något djupt grundläggande som vi delar. Dopet är

ett slags minsta gemensamma nämnare som alla samfund erkänner även om man inte är överens om detaljerna. Att man bara döps en gång även om man konverterat till ett annat samfund visar hur stor betydelse dopet har. Jag tycker det är litet synd att fler och fler väljer att ha separata dopgudstjänster istället för att barnet döps i den vanliga gudstjänsten. Att vara närvarande vid ett dop fyller alltid mig med glädje, till och med när jag inte känner barnet som döps eller dess familj. Elisabeth Bengtsson, Frillesås Bild: Torgny Lindén

Korsväg 4 | 2016

nya böcker

Bibelberättelserna med ungdomligt bildspråk får presentera Bibelns budskap Den inofficiella Bibeln för med hjälp av ett databaserat äventyrsspel? Vi vänder gärna på minecrafters den frågan: Vad passar bättre än – berättelser ett databaserat äventyrsspel för från Bibeln block för block att presentera Bibelns hisnande äventyr?”, skriver förlaget. Garrett Romines I ”Minecraftbibeln” möter vi och Christopher de välkända bibelberättelserna Miko, övers. illustrerade ”block för block”, Royne Mercurio alltså i Minecrafts karakteristiska Libris fyrkantiga värld. Boken saknar naturligtvis möjligheter att som i dataspelets värld bygga vidare. Men det kanske kan ge inspiration att ta med sig till spelets värld. Alla sätt att öppna bibelns berättelser för nya läsare är lovvärda. För oss som är oinvigda i dataspelens värld känns det lite konstigt, men vi är inte heller målgruppen. Förhoppningsvis kan Bibeln för Minecrafters väcka intresse och öppna vägen för att så småningom läsa den ”riktiga” Bibeln. Torgny Lindén

foto: simon stanford/ikon

När vårt barnbarn döptes nyligen fick hon sin första Bibel av sina tre morbröder, en Bibel för riktigt små barn. Korta texter och enkla bilder. Söker jag på Bibel för barn på nätet får jag många förslag. Bibelläsare som läst Bibeln under många år har stött på många olika översättningar och parafraser av hela eller delar av Bibeln. Vi har mött gamla och nya översättningen, Hedegårds och Giertz översättningar, Levade Bibeln och Folkbibeln m fl. Även en reklambyrå har dragit sitt strå till stacken med I den mörkaste dal: tio psaltarpsalmer – tio bilder. Och Bibeln som seriebok finns det flera exempel på, nu senast Hjältarnas seriebibel (Libris). En ny språkdräkt kan öppna ögonen för texten på ett nytt sätt. Gamla bekanta verser kan bli som nya eller den nya språkdräkten och formgivningen kan vara en inkörsport till att bli bibelläsare. Själv är jag just nu förtjust i Eugen Petersons The Message på svenska. Den öppnar texten på ett nytt sätt för mig. Finns det då något för ungdomar? Ja, nu finns en ”bibelöversättning” som bygger på dataspelet Minecraft. ”En del undrar kanske om man verkligen

Låt fler få fylLa fem!

Swisha din gåva till 9001223 eller SMS:a FEM till 72905 och ge 100 kr. pg 90 01 22-3 | bg 900-1223 Läs mer:svenskakyrkan.se/internationelltarbete

SK16253_165x85.indd 2

Korsväg 2016-07-01 4 | 2016

14:08

nya böcker

Vad är en människas drivkraft?

Flera perspektiv på försoningen

Det märks att Inger Dejke Kvinnor på intervjuat människor i hela sitt jorden liv. Varsamt, varsamt beskriver Inger Dejke hon livsöden men väjer inte Tre böcker förlag för det smärtsamma. Hon har samtalat med hundratals människor, forskat om och dokumenterat folkliv i Bohuslän och Småland. Men hon har också gjort många resor till Indien, Palestina och även Filippinerna. Nu har hon samlat en del av dessa berättelser i boken Kvinnor på jorden – strävan och hopp som hon ger ut på eget förlag. Många av kvinnorna vi möter i boken lever ett utsatt liv i fattigdom och under förtryck. Inger Dejke är fascinerad av deras drivkraft, ömsint beskriver hon hur indiska Uma kämpar trots mannens alkoholism, om Jamilas liv i staden Yanon i Palestina, kallad Juvelen i bergen, ett liv i skuggan av allt aggressivare bosättare. Mot slutet av boken ger oss Inger livsöden från svunna tider i Sverige. Hon har träffat människor som mindes och kunde berätta. Som t ex konstnärinnan Louise Adelborg (1885 - 1971) som hade sommarställe i Ulvesund och som tillhörde en av de mer berömda formgivarna i Sverige, knuten till Rörstrands porslinsfabrik. Intressant läsning om en ståndsmässig fröken som gick sin egen väg. Själv ansåg hon att de religiöst inspirerade broderierna var hennes livsverk. Vad är en människas drivkraft? Den frågan verkar gå som en röd tråd genom Inger Dejkes eget liv som författare, kulturarbetare, etnolog och fd folkhögskollärare. Det kan vi läsare vara glada för! Agneta Riddar

Liv i försoning Liv i försoning är en andra Carl Reinhold bok om försoning skriven på Bråkenhielm, Göuppdrag av Svenska kyrkans ran Möller (red) teologiska kommitté för att Verbum bearbeta frågor kring synd, skuld och förlåtelse. Antologin består av fyra delar utifrån olika områden. I den första skriver KG Hammar och Göran Collste ur ett internationellt och globalt freds- och rättviseperspektiv, och Kaisa Huuva sätter särskilt fokus på försoning mellan Svenska kyrkan och det samiska samhället. Den andra delen består av två kapitel, där Ulrika Fritzson i det ena bearbetar försoningsfrågan utifrån temat våld i nära relationer. Elisabet Pettersson skriver utifrån perspektivet att vara präst och terapeut. I den tredje delen behandlas ekumeniska perspektiv på försoning mellan kyrkor och samfund av Arne Fritzson och Cristopher Meakin, och Helene Egnell skriver om försoning och dialog mellan religioner med perspektivet att ingen världsfred kan bli till utan fred mellan världsreligionerna. Den fjärde delen lyfter fram den existentiella dimensionen av försoning som talar genom skönlitteratur och film. Tomas Axelssons kapitel berör filmens uttryck. Helene Blomqvist skriver det kapitel jag själv fastnar mest för, om hur skönlitteraturen sätter ord på och kan tolka konflikt och försoning. Det finns en grundstruktur i berättelser där en ursprunglig jämvikt leder till konflikt, vidare till en konflikts upplösning och så en ny jämvikt. Försoning är något evigt, svårt, men förhoppningsvis möjligt. När vi upptäcker seendets Gud och den outsinliga kärleken, kan vi kanske försonas med livet, oss själva, medmänniskorna och vår jord, skriver en av författarna sammanfattande och bra. Anna Cöster

Korsväg 4 | 2016

Tomas återkomst

Introduktion till kristen tro Jag vet inte hur begreppet söndagsskola uppfattas i dag, måhända klingar det en aning mossbelupet i en sekulär samtid. Detta till trots har den finske teologen Patrik Hagman hållit söndagsskola för vuxna hemma i Pargas utanför Åbo. Dessutom har han samlat sina tankar och erfarenheter från denna söndagsskola i en liten behändig bok. Boken är tänkt som en enkel introduktion i kristen tro, uppdelad i sju avsnitt med bönen Vår fader som bärande tema. Jag tror den kan fungera alldeles utmärkt som en introduktion för den som längtar efter mål, mening och tro i sitt liv men har svårt att sätta ord på sin längtan. Hagman börjar inte med att förklara vad som är grunderna i kristen tro, han börjar i det vardagliga livet, i de erfarenheter vi alla gör och har gjort i våra liv. Tron får konsekvenser för hur vi lever våra liv, andliga övningar syftar till att på olika sätt förankra tron i våra vardagsliv. För, som Hagman skriver, många tänker sig att kristen tro framför allt handlar om livet efter detta, men Jesus har inte mycket att säga om det – men desto mer att säga om livet här på jorden. När Jesus talar om ett annat sätt att leva är det jordelivet han talar om; att tjäna varandra, att älska sin nästa etc. Jag är imponerad över hur mycket Hagman får med i denna till formatet lilla bok, i det till synes enkla öppnar han mot djupen och väjer inte för svåra frågor. Sjunde och sista kapitlet har rubriken När livet blir en bön, och det är väl dit all kyrkans undervisning syftar; att vi gör våra liv till bön, inklusive överlåtelsen i ”låt din vilja ske”. Jag blir väldigt sugen på att prova denna bok i en liten samtalsgrupp.

Den som hittar Finns det en plats för mig, där jag behövs och där jag kommer sin plats tar till min rätt? Den frågan har nog ingen annans många av oss ställt sig, medvetet Tomas Sjödin Libris eller omedvetet. Tomas Sjödin har hittat sin plats efter många år, ja efter ett liv. Som uppskattad författare, föreläsare och predikant kan han synas ha gjort det för länge sedan. Men livet går inte alltid på upptrampade stigar. Förlusten i ungdomen av en vän i en bilolycka som han själv var vållande till och förlusten av två barn har satt sina spår i Tomas liv. Sorgen går att bearbeta med saknaden är livslång, konstaterar Tomas. Tomas liv är på många sätt en resa. Han reser för att hitta sig själv, för att följa andra i spåren, för att komma ifrån och komma till. I boken följer Tomas i spåren efter sin förebild som han kallar sin tvillingsjäl aposteln Tomas Tvivlaren. Aposteln Tomas heter också Didymos, som betyder tvilling. Aposteln Tomas är inte tvivlaren för mig, skriver Tomas, har är tvillingen – de ambivalentas broder och realisternas namne. Eftersom det inte är så mycket skrivet om Tomas Tvillingen i Bibeln men det finns en stor kristen kyrka i Indien som bär hans namn beger sig Tomas ut på en resa i Tomas Tvillingens spår, en resa som följer legenderna om Aposteln och hans livsresa. Men boken handlar också om Tomas återkomst. Om hur han hittar sin plats, vilken är att få vara med om hur andra människor hittar sin plats i livet. Tomas återkommer som pastor i Smyrnakyrkan hemma i Göteborg. Där blir mötet med en ung kvinna som vill hitta sin plats starten på något nytt. Istället för att börja i vad kyrkan behöver börjar kyrkan i frågorna: Vad vill du? Vad har du? Vad gör du? ”När människor hittar sin plats märks det på glöden i ögonen. Det är som en förälskelse.”

Lasse Bengtsson

Torgny Lindén

Söndagsskola för vuxna Patrik Hagman Verbum

Korsväg 4 | 2016

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Anmäl rätt adress till: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg Mejl: marie.larsson@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan

ps | Lasse Bengtsson

In i världens kaos och nöd

et är väl inte många av oss som minns vårt eget dop. Själv var jag tre veckor gammal. Däremot kan vi ha minnen av dopförnyelse, minnen av tillfällen när vi fick svara ett tydligt och medvetet ja på frågan om vi ”med Guds hjälp vill leva i tro och visa kärlek till Gud och medmänniskor”. Det har känts högtidligt och nära, en förnyad överlåtelse. Och en slags manifestation av att jag vill leva som Jesu lärjunge, här och nu. En bok som länge låg oläst i min hög av olästa böcker var Rowan Williams Vara kristen (Libris 2015), en bok där den förre anglikanske ärkebiskopen sammanfattar kristen tro på 90 sidor (!). Att den blev liggande oläst berodde nog på att jag först tänkte, att kristen – det är jag ju. Varför läsa om det igen…? Så fel jag kunde ha. Boken berörde mig djupt. Boken är uppdelad i fyra avsnitt: dopet, nattvarden, bönen och Bibeln. Det Williams skriver om dopet tar sin utgångspunkt i Rom 6:3-4, där Paulus skriver att ”vet ni då inte att alla vi som döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi ska få ett nytt liv…” Det är ju lätt att lägga tolkningens fokus på att vi döpta ska få del av det eviga livet med Kristus. Och så är det förstås – också. Men vägen vi vandrar under vårt jordeliv vandrar vi ju tillsammans med Jesus, och vill vi följa

honom måste vi gå dit där han är. Här och nu. ”Där jag är, kommer också min tjänare att vara”, säger Jesus i Joh 12:26. Williams skriver: ”Kristna finns i närheten av Jesus – men Jesus finns i närheten av människor som lever i otrygghet och nöd. Utan att skydda sig själv vandrar han vid de nödställdas sida. Om dopet innebär att vi förs dit där Jesus är, då innebär dopet att vi förs närmare kaos och närmare nöden hos en mänsklighet som har glömt sitt eget öde.” Ju djupare vi går in i världens kaos och nöd, ju mer av Guds kärlek får vi erfara. Vi är inte övergivna i mörkret. En öppenhet för människors nöd innebär också att vi öppnar oss för den heliga Anden. Att döpas in i kyrkans gemenskap innebär inte att i räknas in i en priviligierad elit som har utgången säkrad, en feel good-kyrka, utan in i en gemenskap av människor som har tagit till sig vad det är att befinna sig mitt i en nödlidande, besmittad och stökig värld. Att leva tätt intill Jesus och tätt intill faran på samma gång. Då kan vårt liv som döpta kännetecknas av både kärleksfull solidaritet med alla som lider nöd och lever i kaos och gemenskap med alla andra som tror. Där finns något av dopets djupaste hemlighet.