Korsväg 2023 1

K

intro | Johanna Frostensson Korsväg

En del av det hela

o man is an island. Ingen människa är en ö. Orden tillhör 1600-talspoeten och prästen John Donne. Och visst är det väl så. Från stunden vi blir till, fram till dagen vi dör, så är vi beroende av andra människor. Allra tydligast i början eller slutet av våra liv, och i svåra perioder av sjukdom och utsatthet. Oavsett vilken tid vi lever i är behovet av andra människor tidlöst.

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift

031-771 30 00 vx

Ansvarig utgivare: Jonas Ransgård jonas.ransgard@ svenskakyrkan.se

031-771 30 00

Redaktör: Johanna Frostensson johanna.frostensson@ svenskakyrkan.se

031-771 30 31

070-633 12 87

Tillsammans är grejen. Med de orden avskedspredikade vår tidigare ärkebiskop Antje Jackelén i Uppsala domkyrka i höstas. Tillsammans är grejen i kyrkan, i samhället och i världen. Som kyrka har vi gemenskapen i vårt DNA. Utan varandra, ingen kyrka. Nattvard efter nattvard blir vi påminda om att vi alla får del av ett och samma brutna bröd. Allt sker vid altarringens halvcirkel som inte enbart inkluderar de fysiskt närvarande i rummet.Övrig redaktion:

Lasse Bengtsson

Agneta Riddar

Helena Jonsson

Frida Blomqvist

Christine Vermcrantz

Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

I Svenska kyrkan finns än så länge ekonomiska förutsättningar för att verksamheten bärs av anställda. Där många frikyrkor inte har något annat alternativ än att medlemmarna konkret och praktiskt bär församlingen tillsammans, har vi historiskt sett inte haft samma behov. Gör det att vi som kyrka ibland missar att se möjligheter till fler händer och fötter i våra verksamheter? Inte sällan är ”för att jag fick frågan” svaret på varför någon började att engagera sig ideellt.

Det här är mitt första nummer som redaktör för Korsväg och jag tar över stafettpinnen efter Torgny Lindén med ett varmt tack. En tidskrift som även den i högsta grad är ett lagarbete. Hör mer än gärna av dig med tips och tankar på vad du skulle vilja läsa om i Korsväg framöver. Den blir utan tvekan bäst om vi gör den just tillsammans.

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv. Varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela.

John Donne

Grafisk form: Kyrkbyrån

Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling.

Bildbank:

Ikon, Getty Images, Pixabay och Unsplash.

livet fyra lärjungestadiet hushållarens tid (familjebildning). Det eller som lever skogen”. handlar om att nya vägar mitt stadiet var visheten nie- så: ”Den vise kämpar längre för antingen-eller. Han besitter se båda dem varandra. /…/ både och.” Dags att tvärsäkerheten, alltså. Nu är ju det vishet inget man sätter sig själv som bröstet på ålderns ”Att frukta Herren till vis- heter det Ordspråksboken Det har många fruktlösa försök vad Herren över Bernhard Clairvaux (1091–1153), och klostergrundare. Hans de nition var att ”smaka ting som de är”. Visheten handlar alltså sinnesförnimmelser. Om Bengtsson

Omslagsbild:

vill blomma är, så med den minsta detalj. också ”smaka” skönhet, dess doft, surrande kommer besök; se helheten detaljer. Då kan man nå kunskap som rent förnuftiga, utan att förneka förnuftet. Oförmågan att se helheten, hur allting samman skapel- är något som stora klimatkrisen. det där

Tema | Tillsammans är grejen

Ledare: En värld utan hunger

Låt de unga komma till oss

Krönika: Gemenskap som håller – på rent vres

Medmänsklig värme i Karlstad

Att bära varandras bördor

13 000 vingslag i Tanum

Ideella uppgifter utanför boxen

Krönika: Ideell i framtidens församling

Hundra ideella i Bäve

Svenska kyrkan vill mötas på Vetenskapsfestivalen

Bibelstudium: Vi är alla en del av Kristi kropp

Längtan efter att djupdyka tillsammans

Tillsammans ur kärlek

Lokalt + globalt = sant

Vänligen, Sören: Levande vatten utan stängsel

PS: Ålderdomens kallelse: att visa på helheten

Sukanya Khieokhuha har valt att jobba som volontär alla helger under de tre månader som nattboendet är öppet. Vintervärme i Karlstad är öppet från januari till mars. Om det inte finns tillräckligt med volontärer en natt måste boendet stängas. I år har alla nätter kunnat bemannas med frivilliga.

Ledare | +Susanne Rappmann

En värld utan hunger

Det är morgon och det ringer på dörren. En efter en kommer gästerna och vi samlas kring bordet där frukosten står framdukad. Temat för morgonmötet är matfattigdom. Matfattigdom blev ett av förra årets svenska nyord. En del av mig säger att det aldrig skulle ha myntats, en annan att det var på tiden. För saken är den – att varje kväll finns det människor i vårt land som ofrivilligt lägger sig hungriga. Inte sällan är det föräldrar som ser till att åtminstone barnen får i sig vad de behöver.

Nyordet beskriver inte en ny företeelse. Men anledningen att jag sedan förra våren bjuder politiker på frukost är att diakoner säger att det blir allt fler som söker hjälp för att kunna sätta mat på bordet. Fler, och delvis nya grupper, söker sig till våra församlingar i detta ärende. Sett ur ett globalt perspektiv är det förvisso försvinnande få. Enligt Förenta nationernas beräkningar finns det 150 miljoner människor som är undernärda. 350 miljoner lever i akut hungersnöd och det var innan den senaste jordbävningskatastrofen. 850 miljoner är återkommande hungriga.

Det är ofattbara siffror som står i stark kontrast till det andra av FN:s globala mål om att avskaffa hunger.

FN:s mål är viktigt och står i full överensstämmelse med vår kristna tro. Under större delen av mitt liv har jag ägnat en del av påskfastan åt att samla in pengar till ACT Svenska kyrkan (och det som tidigare hette Lutherhjälpen). Fokus för dessa insamlingar har nästan uteslutande varit att lindra hungersnöd runt om i vår värld. Den uppgiften är fortsatt angelägen. Men i år blir det också frukostmöten om hunger i den stad där jag själv bor – och det är sorgligt att det behövs.

Ljuspunkten är att alla mina frukostgäster stämmer in i målsättningen att ingen människa ska behöva lägga sig hungrig. Vi är också överens om att det i huvudsak är en uppgift för det offentliga Sverige att lösa problemet. Men erfarenheten säger att inget välfärdssystem i världen kommer att nå målet. Därför är det viktigt att vi engagerar oss både som församling och enskilda kristna. Vi behöver fortsätta höja vår röst, berätta vad vi ser och vad vi gör.

Självklart bidra med vår kunskap och inte minst fortsätta dela måltider med varandra. Tack alla ni som bjuder in till och ordnar soppluncher! Tack också alla ni som deltar och sitter vid borden och småpratar!

I det här numret finns många exempel på hur vi tillsammans är kyrka,

med-lemmar i Kristi kropp. Alla lika viktiga för helheten. Låt oss tillsammans, steg för steg, bidra till en helare värld. Ingen människa ska behöva lägga sig hungrig, varken fysiskt, känslomässigt eller andligt.

+Susanne

Brödet som delas räcker åt alla. I dag söker allt fler hjälp för att kunna sätta mat på bordet.

TILLSAMMANS ÄR GREJEN

”Var nöjd över det som blev gjort, gradera inte.”

Bodil Malmsten, ur ”Så gör jag – konsten att skriva”

Det är inte hur mycket vi gör något, utan hur mycket kärlek vi stoppar i det vi gör.

Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.

Matteusevangeliet 18:20

Everyone is special in their own way

We make each other strong

We’re not the same, we’re different in a good way Together’s where we belong

We’re all in this together

Once we know that we are, we’re all stars And we see that

We’re all in this together

And it shows when we stand hand in hand

Together

Hjälp, Gud, att den som ensam går i dig en rik gemenskap får och finner meningen med sitt liv och nya, öppna perspektiv.

Hjälp var och en sitt ansvar ta och omsorg om de svaga ha. Välsigna varje folk och land, och led oss, Herre, vid din hand.

Låt vår gemenskap och vårt hus din kärlek spegla, och ditt ljus, och led oss på vår levnads stig fram till vårt rätta hem hos dig!

Välsigna Herre, alla dem, Psalm 294. Text: J. A. Hellström

Text: Robbie Nevil & Matthew Gerrard, We’re All in This

Det är inte hur mycket vi ger. Utan hur mycket kärlek vi stoppar in i givandet.

Moder Teresa

Matilda Eriksson förbereder korgar med förnödenheter inför dagens matutdelning i Fässbergs församlingshem.

Låt de unga komma till oss

Dela ut mat, spela dockteater och leda lovsång. För den som är ung och vill engagera sig finns det fler uppgifter än att vara konfirmationsledare. Fässbergs församling satsar på en bredd för unga ideella.

IFässbergs stora, luftiga församlingshem står Philip Svensson, en av de unga ideella, och kokar kaffe i det lilla pentryt på entrévåningen. Philip ser ut att känna sig hemma i lokalerna – han har varit engagerad på många olika sätt sedan han konfirmerades för sex år sedan.

– Jag var inte den som konfirmerade mig för att jag egentligen ville vara i kyrkan, det var mer presenterna och skidresan som lockade när jag började, berättar Philip. Men något hände under konfirmationstiden, jag tyckte det var väldigt härliga människor som var här. Så från början blev jag ideell för att få umgås med de andra ideella. Sedan har jag hittat fler och fler saker jag tycker om att göra, och så har det fortsatt.

Philip får snart sällskap av Matilda Eriksson, en annan av församlingens unga ideella. Hon konfirmerar sig först i sommar, men har varit ideell sedan över ett år tillbaka. – Jag började i en ungdomsgrupp för 13-åringar och uppåt, och sedan började jag hjälpa till i en grej, sedan i nästa, sedan i en tredje. Jag tyckte det var kul i början och det hände mycket olika grejer i kyrkan, så jag fortsatte att prova nya saker.

I församlingen har man tagit ett större grepp om arbetet med idealitet bland barn och unga. En av de anställda som träffar Philip, Matilda och resten av de unga ideella är Marie Frändfors, en av församlingens pedagoger som arbetat med barn i församlingen sedan snart 16 år.

Hon berättar att hon ser problem i hur kyrkan ofta närmar sig arbetet med yngre.

– Slussar man bara in barnen i barngrupper så tappar man dem, ibland redan innan konfirmationen, för man har inte tagit dem på allvar. Och då har vi tappat bort vad Jesus säger: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte”. Det måste vi ta på allvar, och försöka se vad det betyder.

– Vi måste komma ihåg att barn och unga är subjekt, inte bara objekt som personal skapar verksamhet för, säger Johanna Risenfors Lindmark, präst i Fässbergs församling med samordningsansvar för konfirmand och ungdom. Tillsammans med Johanna och Marie jobbar Philip MacInnes, pedagog som arbetar med ungdomar från konfirmationsåldern och uppåt.

– Vi måste bereda mark så att de unga får plats, får utvecklas och växa i sin tro, och får ge vidare av sin tro. Det tror jag att vi hittat till här, säger Marie.

Både Matilda och Philip är i dag riktiga mångsysslare i församlingen.

– Det primära jag gör är att vara med i konfirmandarbetet, sedan brukar jag vara här och hänga på ungdomsgrupperna och jag dyker upp i barngrupperna ibland. Jag är med på matutdelningarna som vi har via diakonin, där vi delar ut mat till människor som inte har det lika bra som vi, berättar Philip.

Johanna påminner honom om att han också drar i en satsning med lovsångsgudstjänster, och har varit anställd som trainee och ungdomsvaktmästare.

– Ja man får lite olika insyn, svarar han glatt. Dels ideellt, dels har vi startat en unga vuxnagrupp där jag är med som deltagare och så jobbar jag här ibland, så det är många olika infallsvinklar.

Marie har jobbat med båda ungdomarna, och tillägger:

– Du är en jätteduktig pedagog. I en av mina grupper var det en kille som var intresserad av teknik och ljud och sådant, och det kan du, Philip. Nu har du tagit över honom lite, så han får lära sig av dig. Det finns en naturlighet i tänket, att du ger vidare och att vi hjälps åt och växer tillsammans.

– Ja det är jättekul för mig också, håller Philip med. Och att man som ideell får ta ansvar, det blir ju inte roligt om man inte får ta ansvar. Man har en uppgift som man själv ska fixa, och så fixar man det. Det är då boosten kommer. Det är kul!

Matilda är bland annat med som ledare i församlingens barngrupper.

– Jag ser hur glada barnen blir, det är något speciellt med det. Ibland får man verkligen tvinga dem att gå hem, för de är så glada här. Det är kul att kunna hjälpa dem att få en bra bild av kyrkan, och att de ser tron och Gud som något kul.

Matilda är engagerad genom församlingens Be-Se-Ge-grupp, som Marie var med och startade.

– Den heter Be-Se-Ge, för det är i den ordningen vi gör det. Vi börjar med att be, sedan se, både på Jesus, hur Han gör, och runt omkring oss. Ser jag någon som står ensam och vad kan jag i så fall göra med det? När vi är medvetna om vad vi ser, då kan vi ge.

Gruppen startades i augusti 2021, och har nu 15 unga som är engagerade.

– I början av terminen träffas vi en heldag med bön, undervisning och restaurangbesök eller helgläger. Vi vill att de ska få ordentligt med påfyllning inför varje termin. Sedan fungerar gruppen mer som ett nätverk där

Vi måste bereda mark så att de unga får plats

– Jag har lärt mig mycket om ledaregenskaper genom att vara ideell. Nu när jag har praktik i skolan märker jag att jag är mer bekväm än mina medstudenter som inte utforskat den delen lika mycket, säger Philip Svensson, som studerar till lärare.

man kan engagera sig. Några, som Matilda, är regelbundet med i vårt dockteater-team. Där tränar vi på att berätta bibelberättelser genom dockteater och besöker olika församlingar. Några är ledare i barngrupper varje eller varannan vecka beroende på hur mycket tid man har och vissa är med vid särskilda tillfällen. Det kan vara att man är med på en

söndagsgudstjänst och hjälper till med olika saker där, eller så är det en familjedag, där man kan vara ansvarig för hoppborgen eller popcornmaskinen, vad det nu är. Vissa, som Matilda, är med på alla delarna, men annars är huvudtanken är att man ska kunna gå in på olika plan, på olika sätt, men tillsammans med andra.

– Egentligen är Be-Se-Ge tänkt från elva år, men den yngsta är faktiskt nio år nu, berättar Marie.

Utöver de som är engagerade genom BeSe-Ge har församlingen också runt 20-25 engagerade bland äldre ungdomar som redan konfirmerats.

– Ung ideell är ett samlingsbegrepp för att visa att man inte bara kan vara ung ledare utan att det kan vara vad som helst, säger Johanna, som arbetar med de äldre ungdomarna.

– Det finns ju de som inte är konfirmandgruppsmänniskor, några kanske hittar till gudstjänsterna och till veckomässorna, några är med och spelar, några hittar till matutdelningen och diakonin. Alla är inte stöpta i samma form, och det är det vi har försökt sträva efter här, att det ska finnas en mångfald. Alla ”kyrktanter” vill inte läsa texter i kyrkan heller, någon vill koka kaffe. Någon annan vill leda andakt eller undervisning, någon vill

göra praktiska saker. Barn och ungdomar är ju individer på samma sätt som vuxna, så det måste finnas en bredd av uppgifter.

– Och precis som en ungdom kan göra annat än jobba med ungdomar, så har vi bland våra unga ledare en som är 86 år, som har hängt med i många år. Hon hänger med på tacokvällar, hon har tagit med sina kompisar och delat ut pizza på en pizzakväll med ungdomarna. Så det går åt båda hållen.

– Jag upplever verkligen en styrka i att man möts över generationsgränserna i kyrkan, det tror jag vi tappar på många andra ställen i världen i dag, lägger Philip till.

Johanna berättar att en viktig förutsättning för att kunna utveckla arbetet har varit församlingsherdens tydlighet med vikten av att ge ungdomarna förtroende.

– Hellre att ungdomarna har nycklar och något går sönder än att de inte kommer in, det har han varit tydlig med ända från början, och

De anställda ser att de unga som är ideellt engagerade i församlingen växer både i sig själva och i sin tro.

det har varit väldigt viktigt för oss. Det finns en stor frimodighet i det.

Upplägget kräver också en viss flexibilitet hos verksamheten och personalen när oförutsedda saker sker. Fastän alla litar på de ungas engagemang behövs också en ödmjukhet inför att de har mycket annat som pågår i livet, och att de är just unga. Ingen vill att engagemanget i kyrkan ska kännas som en press.

– Man måste hela tiden ha en plan B för verksamheten, säger Marie. Vi kan inte lägga på barnen att gruppen är ett ansvar de måste bära. Belastningen är väldigt olika vid olika tillfällen under terminerna, så jag måste kunna hantera gruppen om en ung ledare får förhinder. De ska inte behöva be om ursäkt om de inte kan komma. De är ju fortfarande barn, det måste finnas en balans i ansvaret.

– Det ska de inte behöva, håller Philip med. Men att de inte vill utebli tyder på att de känner att de har en egen uppgift, ett eget ansvar. Samtidigt som vi inte vill ge dem extra press

så vill vi att de ska känna att deras roll betyder någonting.

Att Philip och Matilda har roller som betyder något, både för dem själva och för andra, är tydligt. Philip pekar på att det är att få ta emot och dela känslan av gemenskap som är det viktigaste för hans engagemang.

– Dels får jag själv en gemenskap här, jag vet att hit kan jag alltid komma. Och jag lär mig jättemycket, det gör jag fortfarande. Men det är också en chans för mig att få ge en gemenskap till andra, både barn, ungdomar och äldre.

Matilda håller med, och minns hur det var när hon började komma till ungdomsgruppen i en period där mycket kändes jobbigt i skolan och med kompisar:

– När jag kom hit kände jag mig aldrig utanför. Det var en känsla av att verkligen höra till någonstans. Jag ser det med barnen också, även om de har det svårt i skolan, men när

de kommer hit slipper de undra vem de kan sitta med. Hela gruppen är vänner, de tänker på varandra allihop och märker om någon är utanför, även de små.

Johanna, Marie och Philip bekräftar att de unga är fantastiska på att skapa just en sådan gemenskap där alla välkomnas, att de ser de nya i de sammanhang där de finns med, oavsett om det är som deltagare eller som ledare, och att de skapar något som de som anställda kan ha svårt att nå fram till. Marie berättar om Matildas viktiga bidrag i barngrupperna, och hur viktigt det är med olika perspektiv.

– Man har existentiella frågor redan tidigt i livet, och där tycker jag att du har en jättestark sida Matilda! Du ser de barn som kämpar med stora frågor rent existentiellt, vem är jag, varför finns jag, och du är så bejakande för dem. Och eftersom du är närmare dem i ålder kan du möta dem på ett sätt som jag aldrig kunnat, fastän jag jobbat med de här frågorna i hela mitt liv. Jag lär mig så mycket av dig!

För att komma i gång med att bredda arbetet med ideella understryker Johanna, Marie och Philip hur viktigt det är att man får prova sig fram, och framför allt, låta de ideella få prova sig fram. De betonar också att även om man vill sikta högt måste man börja med att gräva där man står:

– Se de som redan finns i verksamheten! Vi kan inte bara lägga fokus på de vi inte når, säger Johanna, och Philip fortsätter:

– Man kan inte gå från 0 till 100 direkt. Man kan inte bara ha blicken på ett avlägset mål, utan man behöver se var man är idag, titta på vad man har och bygga utifrån det. Och om man gör det man brinner för smittar det av sig. När barnen ser att till exempel bönen betyder något för oss tror jag att det är mer väsentligt och kan slå an mer än om vi bara försöker berätta om det. Där tror jag på att ge ett sammanhang, och ge chansen att se någon som tar det hela på allvar.

– Det här är vad jag brinner för, utbrister Marie innan samtalet avrundas och både personalen och de unga i Fässberg återgår till dagens verksamheter.

– Jag försöker rusta nästa generations ledarskap, som är ett ledarskap redan idag, men som kommer stå på olika positioner i hela samhället, inte bara i kyrkan, för att visa på Jesus överallt. För vi kommer att behövas. Folk som står stadigt, som har erfarenhet, som lever med Jesus. Det är min vision!

Text & foto: Frida Blomqvist

Marie Frändfors, Philip MacInnes, Philip Svensson, Matilda Eriksson och Johanna Risenfors Lindmark.

Vad betyder ”tillsammans” för dig?

Michelle Lindgren

Arvika

– För mig betyder det gemenskap, att göra saker tillsammans, att ses rent fysiskt. Det gäller både i jobbet och privat. Det är så mycket skärmtid i dag, vi umgås då också, men det blir en annan sorts gemenskap när man möts i samma rum. Det blir andra samtal och mer spontanitet. Så ja, vi kan nog behöva mer ”tillsammans”.

Niklas Malmberg

Knäred

– Detta är ett av alla mina tillsammans: Räddningstjänsten. Här gör vi allt tillsammans: räddar, hjälper, misslyckas, övar, testar, prövar, gör fel, gör rätt, gör om, gör igen, gläds, gråter, skrattar, hoppas, tänker, vaktar, trycker, blåser, håller, värmer, önskar med mera. Laget framför jaget och tillsammans är vi starkare.

Billy Herrman

Färgelanda

– Tillsammans betyder för mig: Att göra gemensamt. Att vara i relation till varandra. En av meningarna med existensen.

Krönika | Judith Fagrell

Vad gör en gemenskap hållbar? Förtroende, ärlighet, öppenhet, respekt – det är ord som spontant kommer för mig. När jag försöker se en sådan gemenskap framför mig blir det genast svårare. Jag ser i stället allt grus som ligger och skaver och hindrar, jag ser uppslitna sår och revor. Jag vet inte någon mänsklig gemenskap som uppfyller de högt ställda kraven så som de formulerades ovan.

Ändå är det ofta dessa ord vi använder oss av när vi idag vill beskriva vad församlingen är och skall vara. När man scrollar runt på församlingars hemsidor är orden gemenskap och öppenhet överrepresenterade, men knappast någonstans hittar jag en definition av vad man menar med begreppen. Vardagspraktiken i församlingen vittnar om att vi ganska sällan når upp till idealen, möjligen glimtvis. I det som skulle vara gemenskaper präglade av nästankärlek och utgivande tjänst ser vi misslyckanden, trasiga relationer och till synes oreparerbara konflikter. Kanske har jag blivit gammal och blödig, men jag tror att något annat är möjligt.

Jag har en grupp vänner sedan tonårstiden. Vi var olika redan då, och blev

vänner på det där sättet som man blir i tonåren: någon läste franska med en annan och en tredje hade dramalektioner med en fjärde, en femte spelade handboll med den sjätte och alla fick på det sättet en bindning till varandra, trots våra olikheter. Vi valde olika program på gymnasiet och när det var dags för universitetet gick vi åt olika håll: teknisk fysik, journalistik, design, biologi, lingvistik, teologi. Idag bor vi utspridda i tre världsdelar men vår gemenskap, som vi upprätthåller med en gemensam chatt-tråd och ambitionen att mötas allihop åtminstone en gång om året, den består. Syftet med att skriva detta är inte att skryta om mina vänner, men jag har funderat mycket på vad det är som gör att vissa gemenskaper som verkar perfekta på pappret inte består och sådana som borde vara omöjliga håller ut, år efter år?

Vad är det som har gjort att just denna grupp människor har hållit ihop under alla år och fortsatt gör så?

En anledning tror jag faktiskt är ”rent vres” som vi säger i Skaraborg. Det betyder ungefär envishet och innebär helt enkelt att man har bestämt sig för något och därför genomför det, vad

Gemenskap som håller – på rent vres

som än händer. På rent vres. När det har stormat – och det har det sannerligen gjort genom åren – har särskilt några i gruppen visat sig vara goda medlare i konflikten och förmedlare av försoning och förlåtelse. Vi delar stora händelser med varandra: barnafödslar, dödsfall, relationer och karriärsteg. Men det mesta vi delar är vardagsliv; oro över barnens skolgång, hur man ska hinna med att gå på gymmet, dagspolitik, knasiga grannar, matpriser och bolåneräntor. Och hittills har kärleken och den gemensamma historien vunnit över uppblossande personliga motsättningar och intressekonflikter. Jag hoppas att det kommer fortsätta så livet igenom.

Vad har detta med hållbarhet och församling att göra? Ganska mycket, tänker jag ändå. Ofta talar vi om församlingen endast i metafysisk bemärkelse: som geografisk yta, som pastoralt arbetsområde. Ibland om församlingen som alla medlemmar i organisationen Svenska kyrkan. Nya testamentets bilder av församlingen är organiska, levande. Hon är en kropp, ett träd, en samling människor av kött och blod. I ett överindividualiserat samhälle, och för all del även kyrka, är detta ett utmanande evangelium. Vi är sända

till varandra – kropp till kropp – och det gäller även när jag allra helst skulle vilja ge upp om gemenskapen, lämna allt och skapa något nytt.

I alla tider har det funnits teologiska stridsfrågor, relationer, fromhetsrörelser och maktanspråk som har hotat att splittra kyrkan. Alldeles för ofta har vi valt att separera oss från en del av kroppen som vi finner misshaglig, detta gäller både på makro- och mikronivå. Men Nya testamentet ger oss som bekant en annan bild för hur det är att vara kyrka. Ingen kan säga till den andre: jag behöver dig inte, du tillhör inte kyrkokroppen. Ingen kan heller säga att man inte kan tillföra kroppen något. I gränslandet där vi gör oss till herrar över varandra odlas inga hållbara gemenskaper, där finns många separata ”jag” men knappast något ”vi”. En gemenskap som är hållbar över tid, plats och person behöver ett stort mått av kärlek, goda medlare, försoning och förlåtelse och delande av både fest och vardag. Och rent vres.

Krönika Judith Fagrell komminister i Skara pastorat

Redan kö. Volontären Carina Jansson öppnar om en kvart. – Vi känner de flesta men någon ny dyker upp varje kväll. Än så länge har platserna räckt men det blir nästan fullt varje natt.

Medmänsklig värme i Karlstad

– Det känns bra i hjärtat. Om jag skulle bli hemlös vill jag att någon gör det här för mig.

Volontärerna Carina Jansson, Sukanya Khieokhuha och Vera Johansson arbetar ideellt på nattboendet Vintervärme i Karlstad.

Kvällens besökare väntar redan ute på trappan, i kö för att slippa snö och kyla, för att få en av vinternattens femton sovplatser i stans gamla gymnasieskola, den som snart ska rivas.

– Än har vi inte behövt neka någon, platserna har räckt. Men det är nästan fullt varje natt.

Sukanya sitter redo med pärmen vid det kala bordet mitt i entrén. Carina öppnar ytterdörren och i köket ställer Vera fram kvällsfikat.

Trängsel och en stunds stress uppstår i hallen. Det hastas med väskor och kassar, fast det egentligen inte är någon brådska. En och en måste besökarna stanna till hos Sukanya, i fållan mellan bordet och den låga gymnastiksals-bänken.

Alla ska skrivas in, kolumnerna fyllas; namn, ort, land, kön.

Tyskland, Rumänien, Pakistan, Deje, Göteborg, Karlstad … två kvinnor resten män. Även lådnummer, skåpnummer och tid för inpassering noteras.

– Vi behöver veta vilka som finns i lokalen, till exempel om det skulle börja brinna.

Hanteringen är strikt manuell, papper och penna. Inga digitala spår, inget myndighetsutövande, inga frågor.

– Hit är alla välkomna.

Det ställs inga krav på att vara fri från alkohol eller droger. Däremot förväntas ömsesidig respekt och tillit. Den som uppträder dåligt får lämna värmen. Reglerna är tydliga. Och synliga. De finns uppsatta på anslagstavlor både i entré och kök, och är översatta till flera språk. Vintervärme är ett härbärge, inget hem. Det är tak över huvudet, mackor, varma drycker och gemenskap för den som vill. Nattetid. Dörrarna öppnar 20.30, elva timmar senare ska alla vara ute igen.

– Det här stället är betydelsefullt för oss alla. Vi möter så mycket tacksamhet, säger Sukanya.

Incheckningen i hallen fortsätter, sju besökare är klara. Tre av dem har redan gått och lagt sig.

– Vi känner de flesta, men någon ny dyker upp nästan varje kväll. Var är Peter förresten?

Att han inte stod på trappan som vanligt och ville in när dörrarna öppnade oroar

volontärerna. I går körde samordnaren honom till psykakuten.

– Men han fick bara stanna där över natten. I morse var Peter ute igen, han borde dyka upp här snart.

Anders Holz, som har veckoansvaret och än inte hunnit gå hem för kvällen, gör en runda ute på gården, ringer några samtal och kollar läget. Ingen vet var Peter är.

Men övriga stammisar har checkat in. Det känns bra, tycker Carina.

Flera av besökarna säger att de valt att leva utanför samhället. De vill inte ha med myndigheter att göra. Nils är en av dem. Han bär omkring på sina ägodelar i fem blå Ikeakassar. Liggunderlag, tält, filtar, extra tröjor –allt fraktar han på sin cykel och tältar gör han helst i skogen.

– Man vänjer sig. Människan är anpassningsbar.

Nils berättar att han har en schizofren personlighetstillhörighet och att han har funnit sig till rätta med sitt ensamma utomhusliv.

– Men det är bekvämare här och mindre besvär.

Fast han kommer alltid sent, precis innan volontärerna låser dörren. Nils hade gärna fortsatt spela på iPaden ett tag till. Det finns gott om fria wi-fi på stan. I vanliga fall, då han inte söker värme, sätter han sällan upp tältet före midnatt.

– Jag tar mig dit jag behöver. Det var inga problem att cykla hit, plogat och fint hela vägen.

FAKTA OM NÄTVERKET VINTERVÄRME

• Vintervärme har sedan 2014 hjälpt utsatta människor i Karlstad med mat och boende under vintermånaderna.

• Nätverket består av Karlstads pastorat, Karlstads kyrkliga stadsmission, Hela människan RIA, Rotary City och Equmeniakyrkan Tingvalla.

• Natthärbärget finansieras genom bidrag från kommunen och gåvor från privatpersoner, företag och organisationer.

• Bemanningen sköts av volontärer.

• Organisationerna i nätverket har ansvarsveckor och turas om att öppna och stänga boendet.

Under natten förvaras personliga tillhörigheter i låsta skåp, endast volontärerna har nycklar. Vi finns här vakna hela tiden, säger Vera Johansson.

Nils byter om till kortbyxor och sätter på sig torra stumpor i sandalerna.

– Jag skulle önska att det fanns wi-fi här. Det är det enda som saknas.

Vintervärme har funnits i Karlstad i åtta, nio år. Anders, som varit med hela tiden, minns inte riktigt när det startade. Men det var Svenska kyrkan och Stadsmissionen som började i liten skala med baracker på en parkering borta på Våxnäs, granne med polishuset.

– Vi såg behovet, det kom väldigt många romer under en period.

Hela Människan RIA, Rotary och Equmenia kyrkan är också medlemmar i nätverket för socialt arbete i Karlstad. Tillsammans ansvarar de för att det finns ett härbärge i stan under årets kallaste månader.

– Vi har flyttat runt på många olika platser men det är andra året i rad som kommunen upplåter de här lokalerna.

Anders guidar runt. Direkt in till vänster ligger den stora sovsalen, männens rum. Här finns elva sängar. Inget annat.

– Förut hade vi madrasser på golvet men i år efterlyste vi resesängar. Folk har skänkt, det var inga problem.

Det kommer också många gåvor från föreningar och det lokala näringslivet. Anders berättar att ett företag gett 50 000 kronor anonymt.

– Intresset för att stötta humanitära insatser har ökat, kanske att kriget i Ukraina gör att man tänker mer på människors utsatthet och vill hjälpa till på olika sätt.

I andra änden av korridoren, i en före detta studio från tiden då gymnasiets medieprogram höll till här, bor kvinnorna. Det finns fyra platser delat på två rum.

Eva har redan stängt in sig i det innersta rummet. Hon kommer hit för att sova, inget annat.

På väggarna pågår en färgstark utställning. För att öka trivsel och skapa hemkänsla utlyste nätverket en fototävling på temat värme. Mängder av bilder skickades in, alla finns uppsatta på anslagstavlan i korridoren, men ett urval har förstorats och är till salu.

I de numrerade plastlådorna, som delas ut vid incheckningen, finns bara lakan och örngott. Inga kläder eller andra ägodelar får lämnas dagtid. Blir något kvar ska det slängas, berättar Carina.

Hit är alla välkomna. Men Vintervärme är ett härbärge, inget hem. Det är tak över huvudet, mackor, varma drycker och gemenskap för den som vill.

Helgen som gick hölls öppet hus och vernissage. Ett 50-tal personer kom för att se verksamheten och lära sig mer om vad både hemlöshet och volontärarbete innebär.

Vintervärme i Karlstad har alltid byggt på ideella insatser men Anders, som ansvarar för och utbildar volontärerna, ser en tydlig förändring.

– Det är så mycket lättare att få tag på folk som vill ställa upp, särskilt i år. Vi har en lista med 77 namn.

En viktig förklaring, tror han, är att det blivit enklare att anmäla sitt intresse. Louise Albrecht, kommunikatör i pastoratet, har skapat en digital lösning. Den som vill hjälpa till kan erbjuda sig, sedan tar nätverket kontakt. En tröskel har försvunnit, det är lättare att bli uppringd än att ringa själv, tror Anders.

– Volontärerna är en enorm resurs, vi är mån om att behålla dem genom att erbjuda utbildningar och nya uppdrag.

Vad krävs för att bli volontär?

– Man måste tycka om människor, och att vara en lyssnare är en fördel.

Kvällens tre volontärer – Carina, Vera och Sukanya – är alla nya för i år. Det var Vintervärmes efterlysning på Facebook som fick dem att anmäla sig. Tanken att vilja bidra och göra gott för andra hade funnits där ett tag, och när möjligheten dök upp i det egna flödet på sociala medier var det lätt att klicka på länken.

– Vi fick höra från start att vi behövdes och att det lilla var viktigt. Jag tänkte ”om jag ställer upp några nätter i månaden”, det är bättre än inget och det klarar jag, säger Vera.

Carina resonerar på samma sätt och til llägger:

– Jag hoppas att någon tänker så om jag hamnar i en hemlös situation.

Under de tre månader som härbärget är öppet har hon bokat in 20 nätter, Sukanya är här alla helger hela perioden.

– I stället för att jag sitter själv hemma kan jag hjälpa till här. Det känns bra i mitt hjärta när besökarna mår bra. Det är ett fint jobb, säger hon och lägger handen på bröstet.

Kvinnorna tycker att volontärutbildningen, tre tillfällen som kyrkan och stadsmissionen håller i, gav en bra grund för uppdraget.

– Vi fick lära känna både oss själva och varandra. Mycket handlade om värderingar och människosyn. Det är lätt att döma andra och väldigt nyttigt att fundera över sina val.

Tillit, respekt och alla människors lika värde är Vintervärmes hörnstenar. Men ändå, att ensamma nattvaka bland hemlösa med diagnoser, psykisk ohälsa, drogproblem, ångest och oro:

Är ni aldrig rädda?

– Vi har en trygghet i varandra, och stammisarna känner vi ju. Det är jättesällan det händer något.

– Besökarna är så tacksamma för att stället finns. Om någon skulle börja bråka eller bete sig illa skulle de andra agera.

Blir det allvarligt finns 112. Och Anders och Kenny.

– Nej, vi är inte rädda.

Akuttelefonen ringer. Det är en kvinna i luren. Hon har nekat sin drogpåverkade kompis att komma in och undrar om det finns plats på boendet?

– Vi ser till att han får en säng, lovar Anders. Har han varit här förut?

Nej, och det visar sig bli en rätt komplicerad procedur innan grabben finner fram till

Det är så mycket lättare att få tag på folk som vill ställa upp »

lokalerna på Sundsta. Klockan går och egentligen ska ingen släppas in efter 22. Det är viktigt att reglerna hålls och är lika för alla. Men kvinnan har fått ett löfte. Anders och Kenny, de två som turas om att ha veckoansvaret för bemanningen, står i kontakt med varandra.

– Bra att Anders är kvar och kan ta hand om det där, säger Carina och riktar i stället uppmärksamheten mot en annan ung man som går omkring i kalsonger och träningsskor. Han rör sig snabbt fram och tillbaka mellan köket och en av toaletterna. Det börjar bli misstänkt många turer. Och är det inte pappershanddukar han har i händerna?

– Oj, det bubblar här, det är stopp i avloppet. Finns det någon sån där … du vet rensare med gummigrej?

Febril aktivitet bryter ut. Diskmedel och hett vatten löser läget. Åtminstone tillfälligt.

– Nu ska man va rörmokare också, hojtar Anders och undrar om det står i arbetsbeskrivningen.

Stämningen är lätt kvällsfnittrigt men när killen i kalsongerna gör en ny framstöt mot ytterligare en toalett tar Vera resolut, och med hjälp av Google translate, hand om

gränssättningen: ”Du får inte spola ner pappershanddukar i toaletten”, fast på tyska.

Inne i det kombinerade köket och vardagsrummet äts de sista mackorna. Margärit och Nils drar sig mot sovsalen och kvar i den stora, mjuka hörnsoffan är bara Lars och volontärerna. De diskuterar nattsömn, eller snarare avsaknaden av den. Lars delar med sig av erfarenheten att bo i bil men kommer samtidigt att tänka på barndomens kallskänka på Konsum, hon som gjorde så god potatissallad.

– Nu tappar du fokus, skulle inte du ge oss tips om REM-sömn i vaket tillstånd, påminner Vera.

Jodå, han hinner det också.

En gammal Jane Austin-DVD rullar i bakgrunden, engelsk överklass bjuder till bal. Vem som bytt Denzel Washington mot empirdräkterna framgår inte riktigt. Men det spelar mindre roll, ingen tittar, alla pratar med alla.

Lars funderar hur han ska göra med sovandet. Hans låda med sängkläder, nummer tio, står kvar på bordet i entrén.

– Det är många i rummet därinne, blir dåligt med syre då är jag rädd.

Sukanya Khieokhuha har valt att jobba som volontär alla helger under de tre månader som boendet är öppet, från januari till mars. – Det här stället är betydelsefullt för oss alla, tycker hon.

Han går ut på trappan och tar en cigarett, andas in kylan och överväger att lägga sig i Volvon.

– Jag sover ändå aldrig en hel natt.

Men den som lämnar härbärget blir inte insläppt igen. Lars ska tänka lite till, kanske stannar han i soffhörnet hos volontärerna. Det är ju trots allt bara några timmar kvar tills alla ska ut igen.

Väckning 06:45, som det står i reglerna, behövs sällan. På morgonen är det snabba ryck. Kanske en kaffe, men inget mer. Nils beskriver proceduren:

– Vi checkar ut, stryks från listan och får våra saker från skåpen.

På Stadsmissionen inne i stan finns frukost, på järnvägsstationen anonym värme och hos

RIA är det kvällsöppet. Dagen går och innan

22 är de flesta tillbaka på Älvkullen, hämtar ut sin låda med sängkläder och låser in sina kassar för ännu en vintervarm natt.

Text: Helena Söderqvist

Foto: Øyvind Lund

Vintervärme i Karlstad är ett nätverk för socialt arbete med kristen värdegrund. De fyra hörnstenarna är:

1. Allas lika värde

Alla ska behandlas med respekt oavsett kön, ålder, etniskt ursprung, sexuell läggning eller funktionsnedsättning. Nolltolerans mot all form av trakasserier och diskriminering.

2. Gemenskap Som kännetecknas av trygghet, kamratskap och glädje. En familjär gemenskap med respekt för människors olikheter eftersträvas.

3. Tillit

De som söker hjälp kallas besökare, de som bemannar Vintervärme kallas volontärer. Besökare och volontärer behöver känna tillit till varandra. Tillit mellan volontärer och nätverket betonas också.

4. Kunskapande

Inom nätverket Vintervärme är Empowerment (egenmakt och styrka att påverka sitt liv) och Learning by doing (lära genom att göra) centrala begrepp.

Aldrig tidigare har så många anmält intresse för att delta i frivilliga insatser. Vi har 77 personer på listan, flest kvinnor, berättar Anders Holz.

Christer Lockner berättar att allt hans ideella engagemang bottnar i kärleksbudskapet. ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det skall ni också göra mot dem.”

Att bära varandras bördor

Ensam är inte stark. Christer Lockner har ägnat stora delar av sitt liv åt att på olika sätt hjälpa andra. Ett arbete som bottnar i en tro på människors inneboende kraft.

Det är tillfälligheter som lett till mitt ideella arbete de senaste åren. Jag brinner ju för att hjälpa till när jag kan. Jag tror att det är min uppgift att göra det. Jag tror vi alla har uppgifter, men det är inte alltid vi lyssnar och hör dem. Men det är viktigt att vara lyhörd.

Christer Lockner sitter i sitt hem i Hällevadsholm i Bohuslän och filosoferar över vad de senaste årens ideella engagemang fört med sig. Ett engagemang som tar sin grund i kärleksbudskapet, menar Christer.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd.”

Tillfälligheterna Christer hänvisar till går tillbaka till år 2011. Då bestämde Skolverket att det krävdes full behörighet för att få undervisa. Christer, som då hade arbetat som obehörig lärare i Munkedal i 22 år, blev erbjuden omplacering till fritidsverksamheten, som han tackade nej till.

– Det här var i samma veva som de ensamkommande barnen och ungdomarna började komma till Sverige, minns Christer. Det första HVB-hemmet startade i Tanum 2012 och jag fick en tjänst som boendehandledare.

Nu började Christers liv förändras. Inte nog med att han arbetade med ensamkommande barn, utan han öppnade också upp sitt hem. Inne i hans hus, men också ute i ”stallet” på gården.

– Som flest har det bott fem killar härinne. Totalt har jag haft tolv killar boende här under de här tio åren. Den siste flyttade ut i juli.

– Det har gått fantastiskt bra för dem allihop. De har klarat en utbildning, de har jobb, lägenhet och alla utom en har lyckats ta körkort! Flera är undersköterskor och en är bilmekaniker.

När vi sitter i Christers hem är det lite svårt att föreställa sig att det kunnat bo sex personer här. Hemmet är nämligen fyllt till brädden av fotogenlampor, målat porslin och klockor.

Hemma hos Christer syns hans stora intresse för att samla, inte bara på minnen av människor, utan även på fynd från loppisar och auktioner.

På så gott som varje yta finns det saker, noggrant utplacerade. Christer är en samlare.

– Jag har alltid varit en samlare. Jag tycker mycket om att åka runt på auktioner, jag köper och säljer på loppis och på Tradera. Jag har varit noga med att inte börja samla på allt. Här inne i huset är min samling, ute i stallet på gården finns loppisen.

Tillbaka till tillfälligheterna. När Christer köpte huset i Hällevadsholm ingick också ett gammalt stall på tomten. Christer, som är händig började att renovera. Det blev en lägenhet och ett litet kök.

– Då började min mamma bli skröplig och ensam, så hon ville flytta in i stallet. Men det finns ju inte indraget vatten eller toalett, sa jag. Men då betalar jag för det, sa hon, och slipper betala hyra.

– Så bestämde vi och hon sa upp sin lägenhet. Men två veckor innan hon skulle flytta in så dog hon. Jag inredde ändå två rum till, för man vet ju aldrig vad som händer. Så visst finns det en mening med detta. När pojkarna kom så kunde de bara flytta in!

Vad tror du din hjälp betytt för dem – men också för dig själv?

– Åren som boendehandledare var väldigt betydelsefulla för mig, jag som knappt varit i kontakt med en invandrare förut. Jag är väldigt tacksam att jag fått vara med om det här och jag vet att mitt engagemang har spelat roll. Jag är faktiskt stolt!

– Så jag har de ensamkommande att tacka för att mitt liv blivit mycket rikare, konstaterar Christer med ett skratt. Alltså inte ekonomiskt …

Christers engagemang har också kommit att innefatta gatubarn i Uganda, men innan han

berättar om det vill han absolut berätta om sitt senaste uppdrag.

– För ett år sen kom en kille till mig i Munkedal och bad om hjälp. Han ville få hit sin mamma och lillebror som var kvar i Iran.

Pojken hade många gånger försökt få hit dem, men fick oupphörligt nej från Migrationsverket. På hans 18-årsdag kom ett brev att hans mamma får komma, men inte lillebror.

– Mamman var mer eller mindre livegen hos sin svåger, så hon valde att fly. Hon lämnade lillebror som ibland bodde i en park, ibland hemma hos någon.

Christer hade kontakt med en kurator på Röda Korset i Skövde som kunde hjälpa till. Nu fick pojken komma, eftersom mamman nu var i Sverige och med henne hade ju lillebror anknytning.

– Uppehållstillståndet skickades till ambassaden i Teheran, men när lillebror skulle hämta det blev han tillfångatagen av polisen som illegal flykting och sattes i läger. Han skulle skickas till Afghanistan.

– Då trodde vi att det var kört, men vi fick tag på en familj som gick till lägret. Han skulle släppas mot 30 000 kronor i mutor. Inte hade vi de pengarna, men efter lite olika turer och prutande så släpptes han, passet förnyades och vi fick ihop pengar till flygresan.

– Nu bor de alla tre i Munkedal. Jag har hälsat på dem och deras glädje är obeskrivlig. Det visar hur viktigt det är med relationer. Varje gång jag träffat mamman förut har hon bara gråtit, nu är det bara ett stort leende. Det är fantastiskt att se.

Varför blev den här berättelsen viktigare för dig att berätta än många andra?

Christer har engagerat sig för både gatubarn i Uganda och ensamkommande barn i Sverige.

– Jo, pojken kom ju till mig och bad om hjälp. Då var jag anställd i kyrkan, så jag kunde ge mycket tid genom jobbet. Både Tanums och Munkedals pastorat har varit fantastiska, med pengar och min tid, liksom Göteborgs stift. Mamman lånade av släktingar, jag själv har bidragit, jag har samlat in från kompisar och vi fick en gåva av Agapes Vänner i Uddevalla, Munkedal, Tanum. Så vi lyckades!

Men hur var det nu med gatubarnen i Uganda?

– Återigen, tillfälligheter. När HVB-hemmet i Tanum stängdes 2016 blev jag erbjuden en tjänst på Tanums gymnasium som lärarassistent. Då kom en familj som kvotflyktingar, som jag fick ta hand om. Så fick jag helt plötsligt en vänförfrågan på Facebook från Uganda. Den var från Daniel, bästa kompis till en av kvotflyktingarna. Daniel hade levt på gatan och hans vänförfrågan till mig ledde till att jag startade hjälparbetet.

– Jag gav Daniel pengar till ett enkelt rum och mat. Då började Daniel kunna hjälpa andra pojkar och jag skaffade fler sponsorer bland kompisar och kollegor som hjälper till och stöttar.

– Nu har Daniel kunnat bygga ett litet hus och odlar bönor och majs, så han är nästan självförsörjande. En kompis till mig här i Sverige har jobbat i Uganda som agronom och hon handleder Daniel. Nu har han fjorton barn han tar hand om!

Duncan i Uganda fick pengar till en textilutbildning och en symaskin. Nu syr han kläder och är nästan självförsörjande.

Och Christer berättar vidare om Duncan. Han fick lite pengar till hyra, mat, en textilutbildning och en symaskin. Nu syr han kläder och är nästan självförsörjande.

Och här kommer Christers intresse för loppis och second hand in. Blir det överskott kan det gå till Uganda …

Christer sammanfattar sin inställning.

– Mitt arbete bygger på en tro på människan, inte misstro. Det betyder inte att jag är naiv, men jag tror att alla människor i rätt sammanhang och med rätt stimulans och med rätt medmänniskor runt sig kan resa sig och gå framåt och lyckas.

Tycker du inte det är svårt att sätta gränser? För behovet är ju outsinligt.

– Jo, men nu har jag satt en gräns. Nu hjälper jag inga fler, jag börjar avveckla mig själv, snart ska jag ju pensionera mig. Och jag har tackat nej till att engagera mig i flyktingarna från Ukraina.

– Nu får andra ta vid. Var gärna med och hjälp gatubarnen i Uganda! avslutar Christer förhoppningsfullt!

Text: Agneta Riddar

Foto: Torgny Lindén

I taket på Tanums kyrka svävar 13 000 pappersfjärilar, lika många som antal invånare i kommunen.

Församlingspedagogen Anna Salén och bildläraren Camilla Tistou Eskilsson är båda engagerade i installationen i Tanums kyrka.

13 000 vingslag i Tanum

13 000 pappersfjärilar hänger i Tanums kyrka, lika många som antal invånare i kommunen. Fjärilarna är vikta av ideella och anställda i Tanums kyrka och varje fjäril symboliserar en unik och värdefull människa.

Fjärilarna av papper är från återbrukade böcker och orden på fjärilarnas vingar minner om att var och en bär på en berättelse. Fjärilarna har vikts som en hjärtats och händernas bön i tacksamhet och glädje över alla människor. Fjärilarna finns nu samlade i en installation i Tanums kyrka, som en hyllning till allas olikheter, till varje unik människa. Som en påminnelse om att vi tillsammans lyfter varandra. Om vingslaget från en enda fjäril kan göra skillnad, föreställ dig då de gemensamma vingslagen från 13 000 fjärilar.

Eftersom bildläraren Camilla Tistou Eskilsson brukar arbeta med konstnärliga uttrycksmedel fick hon idén om att vika fjärilar, som skulle symbolisera varje enskild människa i Tanum.

– Jag låg sjuk och hade mycket svårt att röra mig, minns Camilla Tistou Eskilsson. Jag kunde bara ligga i sängen och be. Jag bad för mina närmaste, men så började jag också be för allt fler människor i min närhet.

– Det var en så tung tid, med pandemin och alla orosmoln och jag kände att vi behövde hopp. Att be för någon annan är ju att visa

omsorg och jag tänkte att det skulle vara fint om människor också fick veta detta.

Församlingspedagog Anna Salén har varit praktiskt engagerad i installationen.

– Förra våren klippte vi ut fyrkanter ur gamla böcker för att göra ”kit” med info om hur och varför vi ville vika fjärilar. Vi delade ut materialet till de som ville vara med. Det var barngrupper i kyrkan, äldregrupper, språkcaféer, förskolor, kulturskolan och privatpersoner, berättar hon.

– När jag hade vikt mina första 82 fjärilar slog det mig att det är ju lika många som eleverna på Backa skola. Så det blev så tydligt att varje fjäril verkligen symboliserade en människa.

Fjärilsinstallationen har berört, både vid vikandet och nu när installationen finns på plats. Många människor har uttryckt tacksamhet och känt sig berörda. Vid begravningar har tanken på att alla är ihågkomna blivit extra stark. Fjärilarna får finnas kvar längre än vad som var tänkt. Åtminstone till i höst!

Text & foto: Agneta Riddar

Ideella uppgifter utanför boxen

Ibland behöver den som vill hjälpa till bryta ny mark. Bertil Nelson löser tekniken för digitala gudstjänster i Ytterby.

Dubbla bildskärmar, hörlurar, mixerbord och en skylt med texten ”Sändning pågår”. Bakom sista kyrkbänksraden i Ytterby kyrka finns navet för Kungälv-Ytterby församlings digitala gudstjänster. Den som byggt upp och ser till att allt fungerar är teknikintresserade församlingsbon Bertil Nelson.

– Du hittar inte mig i någon kör, det har funnits få uppgifter som jag har känt passat in på mig. Här har jag hittat det här området där jag kan hjälpa till.

Och hjälpa till har han gjort. När många under pandemin med kort varsel behövde ordna teknisk utrustning för att direktsända

Bertil Nelson tycker att tekniken för att sända digitalt ska ta så lite fokus som möjligt för den som är på plats och firar gudstjänst i Ytterby kyrka.

gudstjänster så satt Ytterby kyrka lugnt i båten. Här fanns redan mycket av det som behövdes på plats. Tidigare diakonen Sven-Börje Andersson kände väl till Bertils stora teknikintresse och bad om hans hjälp att få till en lösning för att sända gudstjänster med ljud till Ytterbyhemmet, ett äldreboende några stenkast från kyrkan. Bertil nappade på frågan och började experimentera med att även lägga till bild.

– Jag hade burit hit en dator och ett par kameror som satt uppe på läktaren. Tekniken skulle inte synas eller inkräkta i kyrkorummet, men det blev något helt annat när det sen blev pandemi.

När pandemin slog till med full kraft kom Bertils tidigare insatser med att utveckla digital sändning av gudstjänster väl till pass. Han fick många frågor från olika håll om att hjälpa till att ordna teknik för att kunna sända till exempel gudstjänster. Samtidigt hade han själv fullt upp med sändningarna i Ytterby.

– Jag har inte suttit hemma många söndagar under pandemin, jag har alltid varit här. Jag vet inte hur många timmar vi har sänt och jag vet inte om jag vill räkna på det, skrattar han.

Han är glad över att det egna intresset för teknik kan bli till nytta för andra.

– Det är det här jag kan och gör och det är roligt att det kan komma kyrkan och andra till del också.

Bertil tycker att det ofta kan finnas många möjligheter att vara med och bidra i en församling som kanske inte är uppenbara vid en första anblick.

– Vill man som jag ta initiativ så är det inte stopp på något sätt utan det uppmuntras, men

det är inte alltid serverat i en färdig ram. Man måste vara driven för att hitta de andra uppgifterna som inte har funnits historiskt.

Han lyfter att Svenska kyrkan i motsats till landets frikyrkor historiskt sett har varit ekonomiskt välbeställd och kunnat lösa de arbetsuppgifter som behövts med anställda. Men menar själv att många fler uppgifter skulle kunna bäras av ideella krafter.

– Alla brinner för någonting, sen gäller det bara att locka fram det på något sätt och ge möjligheter.

Genom åren har Bertil provat på många olika uppgifter i församlingen. Han har hjälpt lokalbefolkningen att byta till vinter- och sommardäck, där pengarna gick till välgörenhet.

– Vi var åtta, tio grabbar som under några år ägnade en lördag vår och höst åt att byta däck på 70-80 bilar, först vid City Gross och sen utanför kyrkan.

Bertil har även kört kyrktaxi, varit kyrkvärd och förtroendevald, men känner att det främst är i de tekniska uppgifterna han hittar hem.

– Den här delen känner jag mig mer hemma med än att sitta som förtroendevald och prata personal, byggnader och budget även om jag kan göra det också. Det här är ett konkret sätt att ge till församlingen som passar mig ännu bättre.

Bertil fortsätter att fundera kring vilka andra nya roller och uppgifter som väntar på att upptäckas i församlingen.

– Det är klart att det snurrar hela tiden, vad kan vi göra mer?

Text & foto: Johanna Frostensson

Krönika | Johan von Essen

Ideell i framtidens församling

Vid millennieskiftet upphörde Svenska kyrkan att vara en statskyrka och blev ett kristet trossamfund och därmed den största organisationen i det svenska civilsamhället. Redan innan skiljandet mellan kyrka och stat fanns det engagerade församlingsbor som arbetade ideellt inom barn- och ungdomsverksamheten, diakonin, det internationella arbetet och mycket annat inom Svenska kyrkans församlingar. Men fortfarande, mer än tjugo år efter skilsmässan från staten, arbetar många av Svenska kyrkans stift och församlingar med att hitta arbetsformer, organisation och inte minst en kyrkosyn som gör att Svenska kyrkan kan bäras av församlingsbor som arbetar ideellt. Att Svenska kyrkan formellt blev en organisation i det svenska civilsamhället i och med millennieskiftet är förstås avgörande, men samtidigt är den formella relationsförändringen invävd i den mycket längre process mot att bli en kyrka som fylls och bärs av alla de som vill bidra till att göra henne till en plats där människor får leva sin tro i handling.

I och med att andelen som är medlemmar i Svenska kyrkan minskar och att en kristen trostolkning för länge sedan förlorat sin priviligierade ställning

är det inte sällan så att anställda och förtroendevalda i stift och församlingar inte tror att människor vill arbeta ideellt inom sin församling. Inte minst unga människor förväntas vilja göra annat än att bidra till församlingsarbetet. Men rapporten Av fri vilja, på fri tid (där Johan är en av tre författare, reds. anm.) som visar ideellt arbete inom församlingarnas barn- och ungdomsarbete visar på det motsatta. Församlingar är generellt framgångsrika i att rekrytera människor till barn- och ungdomsverksamheten, inte minst konfirmandarbetet. Det är alltså inte så att den lokala församlingen och en miljö där människor gör sitt bästa för att förverkliga Guds rike avskräcker unga människor. Även diakonin är ett sammanhang där många äldre arbetar ideellt. Trots att kristen tro inte alls tas för självklart och att församlingar måste konkurrerar med andra ideella organisationer har de kraft att rekrytera människor till att arbeta ideellt.

Utmaningen är alltså

inte att rekrytera

ideella, utan att göra församlingen till en plats där de ideella känner en självklar hemhörighet så att de stannar under många år för att forma församlingen och växa med den. Till skillnad från många andra ideella organisationer

finns det i församlingarna en större andel unga som arbetar ideellt, men andelen medelålders är mindre, vilket tyder på att församlingarna generellt har svårt att behålla de unga personer de rekryterar så att de finns kvar en längre tid. Självklart har allt sin tid, och de flesta människor kan inte förväntas arbeta ideellt många år, men i de flesta ideella organisationer är mer än en tredjedel av de ideella aktiva under tio eller till och med tjugo år. De som stannar under lång tid är viktiga, både för att tiden ger människor möjlighet att växa in och bli en del av församlingen och för att den kan bäras av dem som förkroppsligar församlingen.

Så vad krävs då för att Svenska kyrkans församlingar kan bli platser där människor kan leva sina liv genom att bära dem och formas av dem? En viktig förutsättning är att skapa rum för växt i församlingen. Det är roligt och ofta omvälvande att under några år vara konfaledare, men efter två eller tre år har många vuxit ur den rollen och

behöver ett större ansvar som kräver mer utbildning och som innebär att man inte bara gör insatser inom en verksamhet utan också organiserar, planerar och beslutar om de verksamheter som ger församlingen liv. För att skapa de rum som de ideella behöver för att växa i tro och in i hela församlingsgemenskapen krävs att församlingen organiseras på ett sådant sätt att det inte görs skillnad på verksamheter som de ideella kan göra och ansvar som de anställda gärna vill ha. Men främst måste församlingen präglas av en kyrkosyn som vilar på människors delaktighet och en lyhördhet för att en trevande tro ibland lättare formuleras i praktiskt arbete än i alla de där orden som kan vara för stora för att rymmas i en människas vardagsliv.

Johan von Essen Professor i livsåskådningsvetenskap vid Marie Cederschiöld högskola

Foto: Gustav Hellsing /Ikon

Hundra ideella i Bäve

De leder unga, stickar och ber. I Bäve församling finns det inte mindre än 98 ideella medarbetare med en mängd olika uppgifter.

Det sjuder av aktivitet i Bäve kyrka i Uddevalla som det alltid gör på onsdagar. Då är det språkcafé, middagsbön, sopplunch och föredrag. När Korsväg kommer på besök är kökspersonalen redan på plats. Just idag har husmor Helén Rasimus inte hjälp av några ideella, som hon brukar. Jo, förresten, dottern Katrin hjälper till som hon gjort så länge hon kan minnas … Det är fullt vid alla caféborden, många har kommit hit i flera år, ända sedan starten 2015. George Atie är visserligen vaktmästare, men han talar också arabiska, som kan vara en god hjälp vid samtalen. Det är en lättsam stämning vid borden, en del tar hjälp av internet, andra av tidningen 8 Sidor, som är på lätt svenska.

Bäve kyrka är väldigt strategiskt placerad för att kunna ha en så omfattande verksamhet. Området runt kyrkan kallas Skogslyckan och byggdes från början med bostäder för arbetare till det då nybyggda Uddevallavarvet. Runt kyrkan ligger både högre och lägre bostadslängor, villor och grönområden. Här finns omsorgsboende, vårdcentral, affärer, skola och förskola.

Till sommaren ska kyrkan fira 50-årsjubileum och då lär det bli många aktiviteter och mycket folk. Kyrkan är ritad av arkitekt Carl-Anders Hernek och 2008 genomgick kyrkan renovering och ombyggnation. Konstnären Bertil Berggren Askenström, som även gjort altarkorset i Uppsala domkyrka, har gjort det ovanliga och smäckra altarkorset i glas och även en 160 meter lång yttre relieffris kallad Evangelium i aluminum

Den öppna planlösningen känns välkomnande med fri tillgång till mötesrum, kök, matsal, kyrksal och bönerum. En trappa ner finns fler ställen att vara på. Just idag står diakoniassistenten Mats Samuelson i dörren och välkomnar oss, men han ska snart börja förberedelserna till middagsbönen, som tar vid efter språkcaféet.

En av hjälpredorna vid språkcaféet är Jan Zakariasson. Han har varit ideell i 10-12 år och har till och med en egen liten namnskylt som det står Medmänniska på. För det är så han vill uppfattas.

– Vi har Öppen kyrka här i Bäve, berättar han och då finns han i kyrksalen några förmiddagar i veckan. Då kanske det kommer en äldre

För Katrin Hermansson har Bäve kyrka blivit som ett andra hem. Hon får ofta hjälpa äldre med deras mobiltelefoner och blir glad av att kunna göra en insats för andra.

människa som lever helt ensam. Och vårt samtal är kanske det enda hon har på hela dagen.

– Ibland kanske någon frågar, vill du be för mig? Och då gör jag det. Jag kanske säger: Gud hör och ser och känner dina tankar och behov, så nu ber jag dig Gud och Den Heliga Ande att hjälpa dig med det du behöver.

Janne tycker att det är viktigt att kyrkan kan hålla öppet, för människor behöver komma till kyrkan. Men han hjälper också till med allt möjligt annat, till exempel vid alla julspel, påskvandringar och andra tillfällen när man vill levandegöra Bibelns berättelser, när skolbarnen kommer, eller konfirmanderna.

– Så jag har varit både farisé och herde, ler han. Jag tror att vi ideella är väldigt viktiga för en församling. Vi kan hjälpa till med sådant anställda inte hinner med, jag tror vi kan bidra till att det blir en mer levande församling.

– Men det ger mig minst lika mycket tillbaks. Jag får en gemenskap och en familjekänsla som är viktig i mitt liv, säger Janne, som hunnit med mycket i sitt liv. På Vitlycke museum, anlagt trädgårdar, byggt båtar, intresserat sig för forntiden …

Janne är alltså en av hundra ideella. Eller snarare 98 stycken. Inför vårt besök har Sofia Bydemar, som är församlingspedagog räknat, eftersom det är en imponerande siffra. Och då finns ändå inte de förtroendevalda i församlingsrådet medräknade.

Största gruppen är de unga ledarna, som är 18 stycken. I gruppen Sticka och skicka ingår tio personer, liksom i gruppen Förebedjare. En av dem är Anita Forsberg, som nu är pensionerad diakon. Från att ha varit anställd är hon nu ideell. Att vara förebedjare är något hon tycker mycket om.

– Vi är alltid två förebedjare i söndagsgudstjänsten, berättar hon. Vi som är det har blivit handplockade och vi har gått en kurs. När kyrkan byggdes om fick vi ett speciellt bönerum som passar alldeles utmärkt.

Förutom att kunna skriva bönelappar, som antingen läses upp i gudstjänsten eller inte, kan personen få komma till bönerummet. Där kan bönen vara allmän eller väldigt konkret.

– Vi har naturligtvis sträng tystnadsplikt. Men så mycket kan jag säga att jag har upplevt under!

Lillevi Fondin samtalar vid bordet med Yirga Embaye.

Jan Zakariasson har varit ideellt engagerad i Bäve församling i 10­12 år.

Anita vigdes till diakon 2003 och hon är glad att hon fortfarande kan bidra, men på ett annat sätt.

– Jag kan leda en andakt, jag kan vara diakon i en gudstjänst, och jag kan hjälpa till i disken.

Dagens middagsbön har lockat ett femtiotal personer. Idag har diakoniassistent Mats Samuelson fått det till sin uppgift, en uppgift som han trivs med.

– Så ber vi Vår Fader, säger Mats och tittar ut över den grånande gruppen. Eller ni kanske hellre vill ha den äldre Fader vår, som vi brukar?

Den avslutande psalmen blir: Glädjens Herre, var en gäst vid vårt bord i dag. Gör vår måltid till en fest, efter ditt behag. För de gåvor som du ger, tackar vi dig nu. Gud som hör förrän vi ber, prisad var Du.

Idag vankas det ängamat, en klassisk grönsakssoppa, som för många är barndomens soppa. Och husmor Helen har verkligen lyckats, otroligt god är den. Och förstås med en limpskiva med ost till.

En viktig del av det som kyrkan står för är gemenskap och det manifesteras tydligt denna

onsdag i Bäve. Efter soppan är det föredrag och hela vårens program är redan spikat. Två av föredragshållarna senare i vår är Göran och Myrtle Starke, som ska berätta om möten och människor i Sverige, Etiopien och Uganda. Då lär det bli fullsatt i salen i Bäve, eftersom Myrtle varit diakon i Uddevalla och Göran mångårig kyrkoherde i Bäve.

– Göran var ju verkligen en eldsjäl här hos oss, berättar Sofia. Han var en extremt duktig lärare och pedagog, men det var hans hjärta som påverkade så mycket av arbetet. Hans tro på att ta tillvara människors engagemang har ju lagt grunden till mycket av det som finns här idag.

Det är ett myller av aktiviteter som rul llar fram över kyrkans hemsida. Några udda teman: Funkisgudstjänst (En glad gudstjänst med lätta rörelser – sång och musik. Gudstjänsten är särskilt för dig med intellektuell funktionsvariation men alla är välkomna), Digital bönevandring, Katekumenatet – vuxenväg till tro (Längtar du efter en tro? Söker du ett sammanhang där dina frågor och erfarenheter är utgångspunkten, inte de färdiga svaren?),

Anita Forsberg är pensionerad diakon och engagerad som förebedjare i församlingen.

Diakoniassistent Mats Samuelsson serverar ängamat, en klassisk grönsakssoppa.

Den som vill ha sin bön uppläst i gudstjänsten eller formulerad enbart för sig själv stoppar den i förbönskrukan.

Kyrkvärd i Bäve (Som kyrkvärd har man som sin främsta uppgift att skapa delaktighet och hemkänsla för gudstjänstdeltagarna), Sorgegrupp (En enkel och kravlös gemenskap för dig som mist någon närstående. Här kan du dela dina tankar och erfarenheter med andra som är i samma situation) Sticka & skicka (På Sticka & skicka träffas vi för att umgås, handarbeta och dela erfarenheter under trevliga och kravlösa former. Fortsätt på ditt påbörjade arbete, starta något nytt eller be om hjälp! Vi skickar vidare plaggen till behövande i Östeuropa genom Nordisk Östmission)

För att inte tala om körer, barngrupper, konfirmation, kyrkans unga, hemgruppsledare, ledare i vuxenundervisning, besöksgrupp för äldre, datorskötare med mera.

– Det har varit väldigt roligt och uppskattat med vårt samarbete med skolan, berättar Sofia vidare. I Uddevalla pastorat välkomnar vi de olika årskurserna för besök och samtal kring

julen, skapelsen, påsken, fastan och erbjuder besök på kyrkogården.

En annan viktig del i församlingen arbete är stödet till utsatta människor. De senaste månaderna har det blivit allt tydligare att många människor har det svårt och då kan man få hjälp med presentkort till en mataffär, matkassar och klädcheckar till secondhandbutiker.

Katrin Hermansson berättar att hon ofta slinker in i kyrkan, när hon inte går på Vuxenskolan, där hon läser Handelslinjen.

– För mig själv spelar det stor roll att vara här, kyrkan är nog som ett andra hem för mig. Inte nog med att jag trivs väldigt bra, jag är också glad när jag kan hjälpa andra.

– Ofta får jag hjälpa äldre med deras mobiltelefoner, berättar hon med ett leende.

Text: Agneta Riddar

Foto: Torgny Lindén

Apangi Akwai och Kerstin Jansson övar svenska tillsammans på språkcaféet.

Svenska kyrkan vill mötas på Vetenskapsfestivalen

Svenska kyrkan medverkar på Vetenskapsfestivalen, för att vara med i samtalet om vad vetenskapliga upptäckter betyder för oss som människor.

Svenska kyrkan är sedan flera år med på Vetenskapsfestivalen i Göteborg och tanken är att inbjudna akademiker ska samtala om angelägna frågor på ett sätt som för forskningen närmare en bredare publik.

– Vi tycker det är viktigt att vara med och lyssna, resonera och samtala om existentiella konsekvenser, möjligheter och utmaningar av vetenskapliga upptäckter, säger Frank Lorentzon, stiftsteolog och projektledare för Svenska kyrkans del i festivalen.

Hela festivalen är gratis och öppen för alla.

– Dessutom vill vi hjälpa till att öppna för fler samtal om forskning och vetenskap i våra församlingar. På så sätt kan man se våra programpunkter även som fortbildning för alla som jobbar inom Svenska kyrkan. Festivalen

är öppen för alla men vi hoppas att många som är anställda eller på något sätt är verksamma inom kyrkan passar på att ta del av vårt program, säger Frank Lorentzon.

Teologer och statsvetare men också Nordens ende thanatolog (dödsvetare) och en grammisvinnare finns bland dem som medverkar i Svenska kyrkans program i festivalen. Hela festivalens tema för 2023 är gränser/limits och det publika programmet av festivalen pågår från 18-23 april.

– Genom att vi medverkar på en festival där fokus ligger på det vetenskapliga så vill vi också stärka Svenska kyrkans varumärke, genom

att visa att vi har en akademisk tradition och låter akademi och tro berika varandra, avslutar Frank Lorentzon.

Text: Daniel Hultenmo

Läs mer om Svenska kyrkans programpunkter på www.svenskakyrkan.se/vetenskapsfestivalen

SVENSKA KYRKANS PROGRAMPUNKTER

No Trespassing! Samtal: Vad gör människans territoriella gränsdragningar med såväl de som är innanför som utanför gränsen?

Darwins stege – farlig humor Podcast: Vill vi ha gränser för vad som är okej att skämta om?

När religion och nya världar möts Föreläsning/Samtal: Vilken roll har religion i mötet med nya världar, och vad händer med identitet och självförståelse?

Musik och hjärta – hur det estetiska kan läka oss Samtal: Musik kan användas vid behandling av demens. Men hur kan något estetiskt ha mätbar effekt på hälsan?

Pursuit of the Good Life and the Limits of Science Talk: How far can science and technology deliver the good life? What else might human fulfilment require?

Fyra timmar om döden och döendet Samtalsserie: Fem forskare, tre föredrag, en utställning och en kort dokumentärfilm utforskar döden och döendet.

| Annika Borg

Många texter i Nya testamentet har ett väldigt fysiskt innehåll. Den fysiska, konkreta kroppen blir såväl utgångspunkt som symbol för det innersta mysteriet.

När Jesus i Johannesevangeliets sjätte kapitel (Joh 6:54, 56) instiftar den måltid som blir vår nattvard, beskriver han hur lärjungarna gång på gång ska ”gnaga”, ”knapra”, ”tugga” (det grekiska ordet trógo) på hans ”kött” (det grekiska ordet sarx). Hans kött är den sanna (det grekiska ordet alétheia), genuina maten och hans blod är den sanna, genuina drycken. Sanningen (i bestämd form) är även det namn Jesus ger sig själv senare i Johannesevangeliet: ”Jag är vägen, sanningen (alétheia) och livet.” (Joh 14:6).

Det är tankeväckande att det inte är det grekiska ordet för ”kropp” (soma) som används, utan det fysiska ”kött”. I Nya testamentet kontrasteras ofta sarx mot soma , enkelt uttryckt är sarx det mer fysiska, de jordiska och driftstyrda villkoren. Jesus går helt in under det mänskliga livets villkor, han är kött.

I de verser som följer får vi veta att många av dem som följde Jesus tog anstöt av hans ord om kött och blod. De stod helt enkelt inte ut med att

lyssna på honom mer, utan lämnade honom (Joh 6:60). Det går att förstå att orden och de konkreta bilderna kunde uppfattas som stötande och svårbegripliga. Jesus beskriver ett slags symbios, en gränslös närhet. En metafor för att vara ett, samtidigt som orden är fysiska och konkreta: Jesus är i lärjungarnas blodomlopp.

De tolv valde dock att stanna kvar hos Jesus, även då så många vände honom ryggen. Petrus svarade på Jesu retoriska fråga om ifall inte också de ska sluta följa honom med orden: ”Herre, till vem skulle vi gå?”. De tycks ana, eller kanske förstå, att det fysiska och konkreta pekar mot en djupdimension, mot en gemenskap som inte är av denna värld, och de vågar stanna kvar.

I den grekiska filosofin fanns olika skolor. Den ena, med företrädare som Platon, menade – förenklat – att kropp och själ är två olika kategorier och skilda från varandra (dualism). Andra beskrev det som att kropp och själ är en enhet eller samma substans (monism).

Sedan dess har en mängd filosofiska inriktningar utvecklats och i vår tid är medvetandeforskningen ett stort område inom skilda discipliner, som psykologi och medicin.

Vi är alla en del av Kristi kropp

Bibelns teologiska idévärldar innehåller båda synsätten, både dualism och monism. Ofta har det framställts som att Bibeln, och inte minst Paulus, har en negativ syn på den fysiska kroppen. Men, i centrum för den kristna tron finns Kristi kött. Sarx, köttet, det yttersta och mest konkret mänskliga, är Guds Sons boning, likväl som det är vår. Det kan vi istället tolka som att den kristna tron uppvärderar kroppen och låter den vara mysteriets hemvist.

Teologen Ola Sigurdsson har sammanfattat en mer nyanserad uppfattning av Paulus syn på kroppen så här: ”Kroppen är, enligt Paulus, med andra ord inget som kan skiljas från människans egentliga jag, utan är en aspekt av människans hela personlighet.”

För Paulus är bilden av den konkreta kroppen och lemmarna en grundmetafor för gudsrelationen, det kristna livet och de kristnas roll och uppgift

i samhället. I Romarbrevet och 1 Korintierbrevet beskriver han kroppen och lemmarna som ett slags hermeneutisk cirkel: delar och helhet som inte kan tänkas utan varandra. Delarna ger tolkningsnycklar för att förstå helheten och helheten ger på samma sätt nycklarna för att förstå delarna.

Paulus använder det vi har allra närmast, de vi är, för att beskriva vilka vi är i Kristus. Precis som vi har en enda kropp, är vi en enda kropp i Kristus. Våra kroppsdelar har sina olika uppgifter i våra kroppar, såsom vi är olika delar i Kristi kropp (soma).

I Romarbrevet (12:4–8) är det våra olika gåvor, uppdrag och förmågor Paulus beskriver. Den profetiska gåvan, tjänandets, undervisningens och tröstens gåvor, förmanandets och ledarskapets gåvor, ingen av dem kan tänkas utan varandra. De är som kroppens

delar, alla omistliga i helheten för att kroppen ska fungera.

I 1 Korintierbrevet vänder Paulus delvis på perspektivet och beskriver när kroppen, såväl vår egen kropp som Kristi kropp (soma), är i obalans och i strid med sig själv. Bildspråket blir även här väldigt fysiskt: Om foten tror att den måste vara en hand för att vara en del av kroppen, förstår inte foten sin roll som den som för oss framåt. Om örat inte tror att det tillhör kroppen för att det inte är ögat, har inte örat insett att dess lyssnande är omistligt för att helheten ska vara hel.

Varje enskild del, varje förmåga, uppdrag, roll och gåva är nödvändig för att kroppen ska vara kropp. Det är när den gemenskapen fungerar och när det ömsesidiga beroendet erkänns som grunden för vårt varande, som Guds rike kan breda ut sig.

Gemenskap handlar om det liv vi lever och vill leva som människor bland andra människor och om den djupare gemenskapen med något större, med Gud. Gud som kallar på oss genom medmänniskans kärlek, men också genom hennes nöd.

I vår tid uttrycks ofta en motsägelsefull längtan, en önskan om såväl sammanhang och kontinuitet – att höra till – som efter fullständigt oberoende och kompromisslös individualism. Samtidens kropp, inte minst samhällskroppen, är i obalans. Då vet inte foten

eller ögat sin roll och de olika gåvorna konkurrerar istället för att samverka. Obalansen skapar vilsenhet och en ökad distans.

Bibeltexterna speglar även de hur gemenskap inte är en enkel väg. Tillsammans, som människor, som kristna och som värld, är ingen lätt uppgift. Det får vi dagligen bevis på i samhällsdebatten och i våra egna liv. De första kristna brottades således också de med splittring, med roller som var oklara och med vilsenheten om vad som är uppdraget, meningen och vägen framåt.

Det är för att trösta, tillrättavisa och undervisa som kroppen blir utgångspunkten i förklaringsmodellen, för att vi djupare ska förstå det nätverk av beroende som vår tillvaro består av och som vi är en del av. Kroppen och lemmarna är de vi är, vår existens, vår grundkonstitution, det vi kan känna igen. Vi lever i den, vi kan inte tänka oss själva utan kroppen, vi är kropp. Det är genom kroppen vi möter och förstår oss själva, varandra och världen. Därför är det en genial metafor.

Annika Borg Teologie doktor, skribent och kyrkoherde i Nordmarkens pastorat

Vad betyder ”tillsammans” för dig?

Danne Helmerson

Molkom

– Spontant tänker jag på min uppväxt under 70 ­talet, då var ”tillsammans” så aktuellt, man förstod innebörden av solidaritet och att bli starka ihop. Det är inte längre lika självklart, jag möter ofta ett individuellt tänk bland unga, jaget först. Men ett samhälle växer mer om man går samman och gör saker ihop. Det blir mer energi och fler idéer. Det är min erfarenhet.

Ada Vennman

Torslanda

– Att vara med någon eller några, i samma rum. Man är flera, inte ensam och gör något tillsammans: leker, hittar på något roligt, myser, kollar film, spelar spel, en massa saker. Kanske ett projekt, ett arbete i skolan och skriver på ett papper.

– Man kan vara glad tillsammans, eller arg ibland också, eller ledsen. Man kan ha alla känslor tillsammans. Man kan vara ihop med någon också, då är man tillsammans.

Anders Brynolf

Kullavik

– Det är bättre att vara två än en. Då har man sällskap, kan dela glädje och ha en gemenskap. Det är en styrka också. Jag upplever gemenskap/tillsammans här i min kyrka, Kullavikskyrkan.

Längtan efter att djupdyka tillsammans

Bibelskola brukar höra ungdomsåren till när man är på väg ut i livet. I Varberg är det annorlunda. När församlingen bjöd in till bibelskola med samtal i centrum var intresset överväldigande – bland nyfikna ny fikna

Helsjöns folkhögskola har under några år haft en uppskattad bibelskola dagtid för seniorer under olika namn, de senaste åren under namnet Hanna och Symeon Namnet har man förstås tagit från berättelsen i Lukas om Hanna och Symeon, som i templet ägnade sig åt fasta och bön i väntan på att få se Messias. Om Hanna sägs att hon var ”till åren kommen”, 84 år gammal.

Deltagarantalet på

Helsjön har legat kring 15 varje termin, flera har återkom mit termin efter termin. Det goda samtalet är en bärande del i kursen.

– Det finns så mycket klokskap hos var och en som man delar med sig av i samtalet, man känner igen sig och får nya infallsvinklar, säger en av deltagarna.

– Samtalen om bibeltexterna med mogna människor har varit så roligt att det borde räknas till nöjeskontot, säger Carl-Magnus Adrian, präst och tidigare rektor på Helsjön, nu frilansande lärare och ansvarig för bibelskolan.

Men – med ny regering minskade bidragen till folkhögskolor och folkbildning radikalt. På Helsjön insåg man att man inte hade råd att fortsätta med bibelskolan i den form man haft.

– Samtidigt tyckte vi att den var för bra för att läggas ned. Äldre vill inte bli underhållna utan utmanas. Man slutar inte utvecklas för att man blir äldre.

Carl-Magnus började söka efter nya vägar i olika församlingar. När han tog kontakt med prästen Martin Jonsson i Apelvikshöjds

kyrka svarade han entusiastiskt, att det skulle passa precis i Apelvikshöjd. De två gick till kyrkoherde Fredrik Ivarsson och fick svaret, att detta är ”precis vad vi ska satsa på i Varberg”. Dörrarna var med andra ord öppna.

– Gud öppnar dörrar, konstaterar Carl-Magnus.

För att få kursen att bli av behövdes minst tolv deltagare.

– Vi tänkte att vi skulle slå på stort och räknade med 25 deltagare, vi trodde att vi tog i då, säger Fredrik Ivarsson. Det kom över 50 anmälningar, inte bara från Varbergs församling utan också från grannförsamlingar. De flesta är seniorer, men inte alla. Många är ideellt engagerade i sina församlingar.

Det stora intresset gör att man får dela upp i två grupper, som undervisas parallellt.

– Det blir trångt, men det får gå. När det blåser får man hissa segel, säger Fredrik. Studierna är ganska ambitiöst upplagda med 15 kursdagar en gång i veckan. Det är inte en avslutad kurs, den kan fortsätta termin efter termin. Vi har ingen studieplan som ska fullbordas, ingen examen.

– Folkbildningstanken, att man utvecklas genom delande, är bärande i upplägget av kursen, säger Carl-Magnus Adrian. Det goda samtalet är en viktig del, man får komma varandra nära. Som äldre har man kanske varit van vid att lyssna, i det goda samtalet får man dela sina egna tankar med andra och möta andras tankar och erfarenheter. Också i vuxen ålder vill vi få växa.

Carl­Magnus Adrian, präst, lärare och ansvarig för bibelskolan.

Fredrik Ivarsson, kyrkoherde Varbergs församling.

Öppenheten och respekten för varandra är viktig i samtalen, påpekar han.

– Vi får se på oss som gåvor till varandra, vi har alla något att dela med varandra. Och detta är inte en föreläsningsserie, det måste finnas utrymme för att provtänka.

I en öppen atmosfär handlar det inte om vad som är rätt eller fel, påpekar han.

– Sitter man tillsammans och ser varandra blir det inte ett spel för gallerierna. Man väntar sig inte svar, utan ”Vad tänker du om detta? Vad händer när Gud kommer till mig?”

Han gör en gest över bordet och förklarar:

– Allt som är kristen tro, från de tidiga koptiska kyrkorna till vår egen tid, får finnas på bordet så länge man har Kristus i centrum. Det är centrum som gör att vi kan enas.

Fredrik Ivarsson, som skrivit en bok om Bibeln och klimatkrisen, påpekar också att bibelskolan är en klimatsmart verksamhet.

– Det är ett sätt att gymnastisera tanken, och ge näring åt gemenskapen och det gemensamma tänkandet, åt samvetet. Det är vårt gemensamma vetande, när vi resonerar tillsammans blir vi kloka, sam-vetandet. Jag tänker att detta är en helt annan kvalitet än om alla satt hemma och läste en bok. Den personliga fördjupningen är också en gemensam fördjupning. Att vi får lov att göra detta som 70-åringar är mer givande än att konsumera …

– Bibeln ingen lätt bok att läsa på egen hand. Det är lätt att tänka att det är experten, prästen och andra som är studerade, som kan tala om för andra hur det är. Så har ordningen varit. Men ju fler som läser själva och lär sig förstå sammanhang, ju mer vitaliserar det kyrkan så klart. Bibelkunskap är viktigt.

– Ju fler som kan delta i samtal om Bibeln och själva bedöma, desto bättre i stället för att

förlita sig på auktoriteter. Det är en del av den evangeliska och lutherska strävan att var och en ska ha kunskap om Gud och kunna bedöma och läsa. Det blir kanske inte lättare att komma överens, men lättare att tala med varandra, när man inser att det där med bibelsyn är inte så enkelt som jag trott.

Finns det en större ödmjukhet bland äldre, eller har man satt sig fast i en tolkning?

– Det kan vara väldigt blandat. Det finns en tröghet bland oss alla, men också en prestigelöshet, det är lättare att gå upp ur sina hjulspår när man inte har några positioner att försvara. Man vågar låta saker vara komplexa. Ju mer man varit med om i livet, desto mer ser man att detta går att se på ur olika håll, att det inte är så enkelt som jag trodde för 50 år sedan …

Fredrik påpekar också, att bedriva undervisning är en av församlingens grundläggande uppgifter.

– För det finns ingen åldersgräns. ”Gå ut och göra folk till lärjungar”, men stoppa vid 65 står det inte …

Kursen innehåller tre olika spår: Gamla testamentet, Nya testamentet samt Tro och liv. Den sista delen leds av olika anställda i församlingen; präster, diakoner, musiker, pedagoger. Det handlar exempelvis om existentiell hälsa, psalmboken, andlig vägledning, bibelsyn, tröst i Bibeln, frikyrka och folkkyrka.

En torsdagsförmiddag när februarisolen lyckas ta sig igenom molntäcket en stund är det så dags för Martin Jonsson att hälsa de 50 välkomna till premiären.

– Vi är kallade att vara lärjungar, öppna för att lära mer, öppna för förnyelse, öppna för utmaningar, förklarade han.

Vi får se på oss som gåvor till varandra, vi har alla något att dela med varandra.

Starten skedde i veckan efter kyndelsmässodagen, och evangelietexten berättar om – just det – Hanna och Symeon i templet.

Två av deltagarna är Irene Boman och Mimmi Hedelin. Irene är 75 år, pensionerad sjuksköterska, kyrkvärd i Apelvikshöjds kyrka. Mimmi, 70 år, har lämnat yrkeslivet som skolledare bakom sig, också hon är kyrkvärd men i Varbergs kyrka.

Irene har varit med från första kursen 2017 på Helsjön. Först hette den Bibelstudier för seniorer, bytte sedan namn till Bibelstudier för daglediga. Från hösten 2018 fick kursen nuvarande namn; Hanna och Symeon.

Vad var det som lockade?

– Jag var nyfiken, sedan har det blivit lite av ett beroende, säger Irene Boman. Det var en trevlig miljö på Helsjön och trevliga studiekam rater. Och när jag fått nosa lite, så vill jag veta mer.

Vad skiljer en kurs för 65-plussare från en vanlig bibelkurs för yngre?

– Det är inga läxor, ingen tenta eller några prov. Jag sitter bara med och suger åt mig som ett läskpapper.

Mimmi Hedelin kom med på kursen just då pandemin slog till och satte det mesta på paus.

Martin Jonsson, präst i Apelvikshöjds kyrka och lärare på bibelskolan.

Irene Boman, deltagare på bibelskolan och ideell i Apelvikshöjds kyrka.

Mimmi Hedelin, deltagare på bibelskolan och ideell i Apelvikshöjds kyrka.

Kursen flyttade då över på zoom.

– Jag såg ett anslag i kyrkan och blev nyfiken, jag kände att jag hade tid att fördjupa mig. Jag kände att jag hade en längtan efter fördjupning, säger hon.

– Så jag träffade kompisarna på Helsjön via zoom. Det var en upplevelse i sig att diskutera djupa tankar via zoom, kan jag tycka, med folk som man inte kände utan bara såg på zoom. Vi var indelade i små grupper, det fungerade bra och jag tyckte jag kände dem när jag fick se dem live.

– Kursen ger mig nya dimensioner för egen fördjupning. Framför allt är jag glad över de goda samtal som ger nya vinklar på tillvaron.

I höstas fick deltagarna skriva en betraktelse inför den kommande söndagen.

– Lärarna utgick från att vi skulle klara det. Vi fick formulera det utifrån egen tro och tolkning, och jag tror att vi alla var överens om att vi klarade det.

Var det språk för mogen tro ni fick formulera?

– Ja. Det finns så mycket klokskap hos var och en som man delar med sig av i samtalet, man känner igen sig och får nya infallsvinklar.

Text & foto: Lasse Bengtsson

Tillsammans ur kärlek

Om ”tillsammans är grejen” med kyrkan, finns det ju anledning att fundera över vad detta tillsammans står för. Varför ska vi vara tillsammans, och hur? Och vad är det som håller oss samman?

Två helt olika böcker kan tjäna som utgångspunkt för en reflektion, skrivna i olika tider med olika utgångspunkter – och ändå lika i sin grundhållning. Om inte frasen ska bli en snärtig inbjudan till en feel good-kyrka, där vi slipper besvärliga utmaningar, fordras det en djupare fundering. En som fick anledning att reflektera var den tyske prästen Dietrich Bonhoeffer. Sina tankar samlade han i boken Liv i gemenskap (Libris 2019), som kom ut första gången 1939. Kontexten är speciell: den nationella lutherska kyrkan Deutsche Kirche valde att gå i nazisternas ledband, den Bekännelsekyrka Bonhoeffer startade förbjöds, likaså det prästseminarium han startade. Innan kriget var slut skulle Bonhoeffer själv mördas av nazisterna.

Liv i gemenskap kan läsas som en regel för den gemenskap som byggdes upp mellan

”bröderna” i bekännelsekyrkans klosterlika prästseminarium. Mycket av det han skriver är knutet till just detta och är kanske svårt att

direkt omsätta i vår tid. Men i boken gestaltas också en vidare kristen gemenskap som mycket väl kan ha bärighet för vår lutherska kyrka en bit in på 2000-talet. Nu som då är människans längtan efter gemenskap sig lik, vi vill höra till och vi skapar oss lätt egna drömbilder av denna gemenskap. Risken är stor att dessa drömbilder kraschar – och det är bra, menar Bonhoeffer. Först när drömbilderna krossats kan vi se sanningen om oss själva och om den illusoriska idealiska gemenskap vi försökt skapa på egen hand, kan vi öppna oss för nåden och tvingas förlita oss på Kristus.

”Utan Kristus kunde vi inte känna Gud, inte anropa honom, inte komma till honom. Vägen spärras av vårt eget jag.”

Gemenskapen är en gåva av Gud som vi inte förfogar över själva, menar han. Grunden för kyrkans ”tillsammans” är gemenskapen med Kristus.

I prästkommuniteten följde man som i klostren en särskild rytm för dagen med

regelbundna böner och andakter med Psaltaren som grund, dess psalmer ”har i stor utsträckning gått förlorade och måste återvinnas och läras på nytt”. Och det gäller väl i än större utsträckning i vår tid. ”Psaltaren är Jesu Kristi bönbok i bokstavlig mening”, skriver han och fortsätter: ”Psaltaren är den stora böneskolan. Den lär oss /…/ vad det är att bedja: all bön ska bygga på Guds ord och löfte /…/ och har ingenting att göra med grumliga och självupptagna önskemål.”

Psaltaren visar oss också att vi ber i en gemenskap, som en liten del i den stora församlingen, och lyfter oss över våra personliga problem.

En avgörande del i gemenskapen är tjänandet och villigheten att bära varandras bördor.

”Bär man, så vet man sig buren, och blott i denna kraft orkar man bära själv”.

I dessa självbespeglande Tiktok-tider kan Bonhoeffers varningsord kännas profetiska: ”Församlingen har inte behov av glänsande personligheter utan av trogna tjänare åt Jesus …”.

Den andra boken jag associerar till när jag läst Bonhoeffer är Peter Halldorfs Den svåra kärleken (Silentium 2021). I den borrar han djupt i just detta, kärleken till nästan och till bröder och systrar i kyrkan. Att bygga gemenskap är att forma en miljö där man kan växa i självförglömmelse, menar Halldorf: ”För att kunna älska den andre är det nödvändigt att vara fri från begäret att bli bekräftad av den andre, att förfoga över vänskapen, att förhandla med kärleken. Fri från varje tendens till makt. /…/ Kärleken är stark eftersom den är vapenlös. Endast makten behöver beväpna sig, försvara sig, säga ’jag’”.

Salt i en tid när vi ständigt lockas att söka just det – bekräftelse.

Det är i byggandet av gemenskap som Guds rike blir synligt i världen. Och detta är inte något vi fixar på egen hand hemma i vår kammare, ”Jesus och jag”, utan något vi gör när vi infogas i kyrkan, blir delar i Kristi kropp.

Tillsammans är grejen. Kärleken är dess källa och mål.

Text: Lasse Bengtsson

Lokalt + globalt = sant

Hur märks det i din församling att ni är en del av den världsvida kyrkan? Act Svenska kyrkan kan hjälpa till att bygga broar mellan lokalt och globalt.

Tiden är inne för nytändning av det internationella arbetet i församlingarna. I takt med neddragningarna på biståndet och ett allt hårdnande samhällsklimat längtar många efter en gemenskap med solidaritet och medmänsklighet. Uppmuntra till bildande av internationella grupper i församlingarna!

Det var några av tankarna och önskemålen från deltagarna på årsmötet för ACT Svenska kyrkan i Göteborgs stift. Men också att informationsspridningen ska öka om vad som görs i stiftet och hur framgångsrikt ACT:s arbete är. Att det kan finnas hundratals ACT-volontärer i stiftet som gärna kommer till församlingarna och berättar om studieresor de fått delta i.

Siffrorna från förra årets insamlingar är i skrivande stund inte klara, men de verkar kunna slå lika bra rekord som året innan. 46 miljoner kronor för julkampanjen och 61 miljoner för fastekampanjen. Pengar som gör skillnad i de olika fokusområdena: Katastrofinsatser, Tro och lärande, Fred och demokrati, Försörjning och klimaträttvisa och Jämställdhet och hälsa.

– Vår plats i den världsvida kyrkan med 150 kyrkor och organisationer runt om i världen ger oss en unik möjlighet att koppla ihop det lokala med det globala, förklarade stiftsadjunkt Anders Stenbäck vid årsmötet. Det är därför vi kallar oss ACT – Action by Churches Together.

Vad innebär det att vara kyrka när världen ser ut som den gör? På vilket sätt gestaltas det faktum att vår egen församling är en del av en global rörelse, den världsvida kristna kyrkan? Detta är frågor som Act Svenska kyrkan i Göteborgs stift på olika sätt arbetar med.

För att stödja engagemanget för det internationella arbetet i Göteborgs stift finns Rådet för Act Svenska kyrkan i Göteborgs stift.

– Detta är något församlingarna måste förstå, menar Anders. Det internationella arbetet är en del av de grundläggande uppgifterna. Det ska inte bara vara några ideella som bär det internationella arbetet, utan hela församlingens uppdrag.

Läs mer på: www.svenskakyrkan.se/act/actum

Text & foto: Agneta Riddar

Håkan Magnusson

Torslanda-Björlanda församling

För mig är det viktigast att sprida kunskap om att vi är en del av världsvida kyrkan. När man väl förstår det, förstår man också kraften i vår organisation. Då blir människor villiga att gå med och engagera sig. De flesta äldre vet nog vad Act står för, men inte den yngre generationen i samma utsträckning. Så jag upprepar gärna Action by Churches Together! Hos oss i Torslanda­Björlanda församling har vi en internationell grupp med fem deltagare och vi fokuserar mest på insamlingskampanjerna. Vi skulle gärna bli fler! Och gärna yngre …

Brita Olinder

Örgryte församling

I mer än 60 år har jag engagerat mig i det internationella arbetet. Min största insats har nog varit julkorten. Jag har fått fina bilder från vänner och på mina resor, som jag sen tryckt upp och sålt. Det har blivit tusentals vykort under alla år. Rekordet var det året vi fick in en kvarts miljon kronor! Men det var verkligen mycket arbete. Med mina 90 år är jag äldst i den internationella gruppen i Örgryte församling. Jag tycker det är viktigt att vi bryr oss om våra medmänniskor och hoppas på förnyelse och ny inspiration i församlingarna. Något som blir extra viktigt nu i tider av nedskärningar.

Margareta von Bothmer

Söndrum-Vapnö församling

Som världen ser ut nu behövs det internationella perspektivet mer än någonsin, vårt samhälle blir ju mer och mer egoistiskt. Vi måste göra mer, nätverka med samhället och stötta demokratiprocesser. I höstas fick jag åka på studieresan till Swaziland, där fick jag bra kontakter för framtiden. Jag har varit aktiv i många år, inte undra på, som det missionärsbarn jag är. Nu skulle jag vilja att det internationella arbetet lyfts upp i konfirmandarbetet och att folk som varit på resa kan få komma till församlingar och berätta.

Göran Starke

Backa pastorat

Kyrkan har ända sedan Jesus tid skickat ut lärjungar till andra länder, det är det normala tillståndet. Det onormala är att bara vara nationell, att vi begränsar oss till jag och mitt. Det skulle vara roligt om församlingarna kunde fånga upp det stora engagemang som människor visat för Ukraina. Men vi behöver hitta nya former för att nå ut. Det är bara att titta på alla insamlingsgalor vilket engagemang det ger. Vi har så mycket att lära av kyrkor i andra länder, klimatkrisen gör det så uppenbart att vi lever i samma värld.

Engagerade tillsammans Tidsresa i gränsbygd

Ett litet samhälle i Bohuslän, en grupp engagerade människor och ett målmedvetet och ihärdigt arbete. Det är bakgrunden till ett unikt tidsdokument, som blev till en bok genom författaren, kulturarbetaren, etnologen och före detta folkhögskolläraren Inger Dejke.

Det är en berättelse om den lilla, aktiva Amnestygruppen 256 i Ljungskile som fick ett fångfall från Argentina på 1980 ­talet. Om ett arbete att försöka få Hilda Migueles fri. Det lyckades.

Till bokreleasen i det lilla Kulturens Hus i Ljungskile har det kommit ideella, brevskrivare, musiker och argentinska vänner från Göteborg. Här finns bland annat Marta Quirogas släktingar, Marta som var en medfånge till Hilda och som på ett detaljerat sätt kunde berätta om fängelset, om cellen, om livet i fängelset.

Inger Dejke, som redan tidigare gett ut olika böcker som bygger på insamlat material och nya intervjuer, började tidigt spara alla brev, dagböcker, kvitton, protokoll, ritningar, foton och mycket mer, som nu fogats samman till en berättelse.

Alla i gruppen samlade in pengar, skickade brev och paket, tryckte upp kort och affischer, höll torgmöten, spelade gatuteater, uppvaktade politiker, berättade i kyrkan inför kollekten. De byggde till och med upp en autentisk cell från Villa Devoto fängelset i Buenos Aires. Och fortsatte skriva brev. Boken är ett viktigt dokument om hur ideellt arbete för andra, också ger ett stort mervärde till en själv.

Fjärås och Förlanda i norra Halland är sedan urminnes tider gamla gränsbygder. Boken avhandlar socknens relation till stift, län och nation från medeltiden till idag. Läsaren får följa med på en spännande upptäcktsresa bland kyrkorna, folket och prästerna. Tidigare stiftsprost Ingvar Bengtsson i Göteborgs stift, med egen förankring i bygden, är en kunnig och engagerad reseledare.

Med stor berättariver och pedagogisk nit vägleds läsaren genom århundradena. Enskilda människoöden passerar revy, biskopar, präster och församlingsbor. De lokala skeendena och det tidstypiska relateras till de större och övergripande sammanhangen, och tvärtom låter författaren oss ta del av hur det går till när lagar och förordningar, såväl kyrkliga som världsliga, ska förverkligas på lokalplanet. Ibland tar det lång tid och i försvenskningsprocessen och reformationens genomförande lokalt var det svårt att få prästerna med sin danska utbildning att predika på svenska. Åhörarna förstod inte danskan.

Fjärås och Förlanda: Dess kyrkor, folk och präster – i kyrkohistorisk belysning

Ingvar Bengtsson

Artos bokförlag

Detaljrikedomen med illustrationer och kartor förhöjer ytterligare läsvärdet. Författarens resonerande stil med frågor till sitt material gör boken levande och läsaren rycks med och vill veta mer. En omfattande notapparat och litteraturförteckning gör att läsaren kan fortsätta sin upptäcktsresa på egen hand. Författaren har genom sin bok utfört en betydande folkbildande insats till glädje för både nutida och framtida läsare. Boken förtjänar en bredare läsekrets både inom och utanför kyrkans väggar.

aktuella böcker

Agneta Riddar

Hans Almer

Vad predikas? Bonos liv och tro

Sverige är numera både sekulariserat och mångkulturellt. Som född 1957 växte jag upp i ett kristet land med stor koncensus. Så småningom byttes kristendomsundervisningen ut mot religionskunskap. Detta innebar en slags frihet, men också att den självklara förklaringen om varifrån vi kommer, meningen med livet och vad som händer när vi dör försvann.

Nu tycker jag mig se en stor vilsenhet i vårt samhälle. Inte minst under den gångna valdebatten, där omsorg om skapelsen och alla människors lika värde lyst med sin frånvaro.

Samhällsklimatet påverkar våra kyrkor och samfund med en ärlig vilja att hjälpa människor, men är det det som predikas, det människor vill höra eller det som behöver sägas?

Biskop Karin Johannesson har skrivit en bok som riktar sig till dem i vigningstjänst, som också är läsvärd även för oss andra.

Karin delar sin oro med Martin Luther och Dietrich Bonhoeffer för den billiga nåd som predikas. ”Billig nåd är som en predikan om förlåtelse utan omvändelse eller en nattvard utan syndabekännelse.”

Karin citerar John Cullberg, biskop i Västerås stift 1940 ­1962, som säger att kyrkan ska satsa på predikan i både små och stora sammanhang; som dopsamtal, vigningssamtal, andakter tillsammans med söndagens predikningar.

U2 sade i början av sin karriär – vi är inte ett kristet band utan kristna som spelar musik.

Bokens första och sista delen innehåller många reflektioner om tro. Detta var så viktigt för dem, så att de var på väg att lägga med U2 för att det inte skulle funka med deras tro.

Bono låter läsaren följa med honom på livets alla resor. Från när han går i söndagsskolan, pappan är katolik men mamman protestant. Han går i mammas kyrka.

Han träffar sin blivande fru, Alison Stewart i skolan. De blir ihop när de var 16 år. Boken är också tillägnad henne. De gifter sig unga. Bono skriver att de inte riktigt vet vad ett äktenskap innebär, utan får lära sig på vägen. De delar tro men de verkar inte alltid dela så mycket tid tillsammans. När Ali (som hon kallas) inte längre talar med honom utan bara via tecken, förstår han inte vad som hänt. Men det visar sig att han glömt hennes födelsedag. Bono ger en ganska osminkad bild av sig själv. Han verkar vara både dynamisk och impulsiv.

Argument

”För att dynamiken ska fungera behöver predikan vara en utläggning av bibelordet (eftersom Ordet är Guds tilltal till oss), och den behöver vara Kristuscentrerad (eftersom det är dialogen med Kristus som ska främjas). Därför det är viktigt att vi inte bara predikar Gud i största allmänhet eller andligt liv generellt. Vi behöver även uttryckligen tala om Kristus”.

Gunilla Lindén

Surrender Bono

Mittendelen i boken handlar om hans sociala verksamhet i One, en organisation för skuldavskrivning för fattiga länder inför millennieskiftet. Han försöker övertala Bill Clinton och George Bush. Han lever i USA och U2 kommer i skymundan. Han oroar sig för om de andra vill ha kvar honom i bandet. Han går vidare och jobbar med RED som verkar för att hiv­ och aidsmediciner skall ges till människor i Afrika. Han frågar – Så var finns Gud? Han svarar själv –Ja, jag hoppas att Gud finns med alla oss som har det väl förspänt, men jag vet att Gud finns med de fattigaste och svagaste. Gud finns hos oss om vi finns hos dem.

Gud finns i kärleken som uttryckes genom handlingar.

Mikael Ringlander

aktuella böcker

Vänligen | +Sören Dalevi

Levande vatten utan stängsel

Jag träffade min vän Stephen Cottrell, ärkebiskopen av York, för några veckor sedan. Han berättade att han varit på en visitation i Australien, i ett stort glesbygdsstift som hade samma geografiska storlek som Europa. Det var stora vidder och mycket öken. Och han besökte då en fårfarm ute i bushen, och noterade att det inte fanns några stängsel. Han frågade fårfarmaren: hur kommer det sig att fåren inte bara försvinner, att de inte springer i väg, när ni inte har några stängsel? Och fårfarmaren svarade: nämen, du vet, det behövs inga stängsel om man erbjuder bra vatten.

Det behövs inga stängsel om man erbjuder bra vatten.

Och jag tänker att det är så för oss som kyrka. Att ger vi vidare levande vatten, då behöver vi inte jobba så mycket med våra stängsel.

Och tvärtom: saknas källorna, saknas vattnet, då börjar man jobba med stängslen och med taggtråden.

Precis som i texten om den samariska kvinnan i Johannesevangeliet kapitel 4, där Jesus ju inte alls jobbar med stängsel och taggtråd. För kvinnan vid brunnen, hon är ju fel på alla sätt

om nu Jesus hade varit intresserad av att bygga stängsel. Hon har fel kön, fel nationalitet, fel moral. Men Jesus är inte intresserad av stängsel. Jesus är intresserad av att erbjuda bra vatten. Levande vatten.

Och vi lever i en tid där allt fler börjat söka efter levande vatten, efter friska källsprång. Det har, på riktigt, skett något med det svenska samhällsoch kulturklimatet. För ett par månader sedan skrev till exempel Dagens Nyheters kulturchef, Björn Wiman, en krönika där han talade om varför han bär kors, varför han ber med i trosbekännelsen i kyrkan och varför han tar emot nattvard. Jag citerar:

”För egen del kan jag, född i ett hem så sekulariserat att jag inte ens döptes som barn, i dag bära ett kors kring halsen. Inte för att jag har ”sett Gud” eller tror mig kunna bevisa läran om Kristi uppståndelse, utan för att korset är ett tecken som gör det lättare för mig att hålla fast vid det jag uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld. När jag går i kyrkan läser jag numera med i trosbekännelsen och Vår Fader, inte för att jag underkastar mig varje ord, utan att för att jag upplever själva utsagan av dem som meningsfullt. Jag tar

nattvarden med en känsla av andakt, inte för att jag förnuftsmässigt omfamnar konsubstantiationsläran utan för att ritualen gör mig till del av en gemenskap som jag saknar i det övriga samhället, och när jag får möjlighet att tala i kyrkan om olika ämnen gör jag det med en känsla av att lokalen och sammanhanget gör andra tankar och ett annat språk möjligt.”

Någon dag senare skrev Hanna

Hellquist, i samma tidning, en krönika på samma tema: om hur hon saknar traditionerna och om sitt behov av tro. Hon avslutar sin krönika med orden: ”Vi slängde ut ritualerna med religionen

och jag saknar dem. En vacker dag ska jag våga mig in i värmen igen”.

I mellandagarna skrev så Vesna Prekopic, även hon i Dagens Nyheter, om sin längtan efter ”En plats och ett sammanhang där andra tankar än det invanda är möjliga. Var finns denna plats?”

Och på den vägen är det. Någonting är på gång att hända i Sverige. Vi börjar se ett förändrat samhällsklimat. Allt fler börjar längta efter bra vatten. Efter levande vatten. +Sören

ÄR ADRESSEN FEL? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan.

Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

Ålderdomens kallelse: att visa på helheten

Veckan jag fyllde 70 damp ett nummer av tidskriften Pilgrim ned i brevlådan. Temat var ”Ålderdomens kallelse”. Tala om timing. Finns det en särskild kallelse för oss som är i eller närmar oss ålderdomen?

För många år sedan läste jag en bok av franciskanen Richard Rohr. Han refererade till indisk tradition som delade in livet i fyra stadier: lärjungestadiet, sedan hushållarens tid (familjebildning). Det tredje var sökarens, eller ”den som lever i skogen”. Det handlar om att våga söka nya vägar mitt i livet.

Det fjärde stadiet var visheten. Själv de nierade Rohr det så: ”Den vise kämpar inte längre för ett antingen-eller. Han besitter förmågan att se båda sidor av en sak och låta dem stå bredvid varandra. /…/ Vishet innebär: både och.”

Dags att lämna tvärsäkerheten, alltså.

Nu är ju det här med vishet inget man sätter på sig själv som en medalj på bröstet på ålderns höst. ”Att frukta Herren är början till vishet”, heter det i Ordspråksboken 9:10. Det har gjorts många fruktlösa försök att förstå vad detta med fruktan för Herren är.

En man som funderade över visheten var Bernhard av Clairvaux (1091–1153), mystiker och klostergrundare. Hans de nition av vishet var att ”smaka på alla ting som de är”. Visheten handlar alltså om sinnesförnimmelser. Om jag

vill förstå hur en blomma är, så räcker det inte med att analysera den i minsta detalj. Jag måste också ”smaka” den; se dess skönhet, känna dess doft, se humlan som surrande kommer på besök; se helheten i alla detaljer. Då kan man nå kunskap som är bortom det rent förnuftiga, utan att förneka förnuftet. Oförmågan att se helheten, hur allting hänger samman i skapelsens väv, är något som präglar vår tids stora utmaning; klimatkrisen.

Här tror jag det där med att ”frukta” Herren kommer in. När jag ”smakar” skapelsens skönhet och begrundar dess storhet fylls jag av förundran och bävan – ja, fruktan kan man nog kalla det. Och kanske kan visheten då få börja gro.

Det är svårt att förklara varför man uppfattar en människa som vis. Det handlar inte bara om vad människan säger, utan hur hon är, visheten syns i hur hon lever. För det fordras en självkännedom som går djupare än att putsa på sin självbild, sin image.

Där i ligger kanske ålderdomens kallelse; att visa på helheten i skapelsens väv. Och förundras.

Lasse Bengtsson

ps | Lasse Bengtsson