Korsväg 2019 2 by Korsväg

K Korsväg

Världshavens hälsa – en förutsättning för vår framtid på jorden

2 | 2019

Och Gud såg att det var gott | Sara Wrige 25 Andlighet för kroppen och jorden | Annika Spalde 38 En rimligare värld | Lasse Bengtsson 74

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Alla blir vinnare

å bussen till jobbet har jag debattprogrammet Ring P1 i lurarna. Denna morgon var det en man som ondgjorde sig över kändisars engagemang för klimatet; ”kändisar som uttalar sig om det de inte kan något om”. – De har ingen aning om vare sig termodynamik, strålningsfysik eller annat som styr klimatet. Ändå anser de att de vet hur det fungerar, sa uppringaren. Greta Thunberg kan inget eller vet inte något om det här. Har man inte läst avancerad fysik eller fysikalisk kemi borde man hålla ganska låg profil i den här frågan. – Vi kan inte påverka klimatet, det styrs av andra saker. Klimatet blir vad det blir. Det kommer inte att hända någonting med klimatet och framför allt kan vi inte påverka det, var klimatförnekarens slutsats. Väl framme på jobbet, fortfarande irriterad på uppringaren, läste jag en artikel om en matvaruaffär som jobbade med att minska matsvinnet. De skänker osäljbara matvaror av god kvalitet till Svenska kyrkan och de sänker priset på varor med skönhetsfläckar och kort datum. Butiken som minskat volymen av matvaror som slängs är vår butik. Vi köper gärna deras frukt- och grönsakslådor för 20 kronor. Det är faktiskt så att frukt och grönt är som bäst innan de blir dåliga. Så det är rena vinsten för oss – billigt och bättre. Dessutom tycker Gunilla om att laga mat ”av det som finns till hands” så det blir även en rolig utmaning. Och vi tror att det är bra för klimatet att mat inte slängs. Alla blir vinnare! Enligt klimatförnekaren i P1 gör detta ingen nytta alls för klimatet. Men jag tror att det ligger djupt i oss att vi vill göra något för någon annan. Och vi som väntar ett nytt barnbarn i dessa dagar vill göra vad vi kan för henne. Om det nu skulle vara betydelselöst för klimatet så är handlingen inte betydelselös, i alla fall inte för oss själva. Vi känner oss som vinnare, för vi är svinnsmarta! Temat för detta nummer är Klimatet – vår framtid på jorden, för oss och för våra barn och barnbarn… Torgny

Korsväg 2 | 2019

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 09 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Per Starke Beata Åhrman Ekh Peter Pasalic Östborg Kontakt: goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Maria Gustafsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgifter som kristen församling. Bildbank: Getty Images Omslagsbild: Joakim Odelberg

innehåll

Tema | Vår framtid på jorden

13 41

02. 04. 06. 13. 18. 21. 25. 30. 34. 38. 41. 44. 47. 48. 53. 57. 59. 63. 66. 71. 74.

Alla blir vinnare Ledare: Att ingjuta mod och hopp Vartannat andetag vi tar kommer från havet Håpets katedral Krönika: Handling ger hopp Hur kan vi navigera mellan hopp och förtvivlan? Och Gud såg att det var gott Om inte jag gör vem ska då göra? Förr handlade det mest om ekonomi Essä: Andlighet för kroppen och jorden Ett mer ansvarsfullt och hållbart levnadssätt Krönika: Hållbart byggande för 800 år sedan Det här arbetet har bara börjat I Värö-Stråvalla församling kommer kraften från ovan Från förundran till förändring Varannan tugga består av import Att låta tiden gå i takt med förflyttningen Hope for Roman Bibelstudium: Vikten av att behålla sältan Vänligen, Sören: Kyrkan 2030 PS: En rimligare värld

1 53 Hållbarhetsfrågor för mig handlar om hjärtats inställning till livet, världsbilder, om den här riktigt stora berättelsen, och då kändes det konstigt att inte inkludera Jesus i ett sånt arbete. Johannes Widlund

Korsväg 2 | 2019

Ledare | + Susanne Rappmann

Att ingjuta mod och hopp

ag har suttit många timmar på lagledarbänken. Vid sidan av själva matchen. Där är uppgiften att iaktta och analysera, ge taktiska råd och inte minst vara ett moraliskt stöd. Du förväntas vara lugn, men kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. I en mening är lagledare och tränare inte delaktiga i spelet, men samtidigt vet de flesta att de spelar en avgörande roll för matchens utgång. Just nu, och många år framöver, pågår en i bokstavlig mening livsviktig kamp – den om jordens och mänsklighetens överlevnad. Vi är alla delaktiga i den och kan genom våra vardagliga beslut bidra till ett mer hållbart samhälle och ett stabilare klimat. Samtidigt vet vi att det inte räcker. Jag som enskild individ saknar såväl kunskap som makt för att åstadkomma de stora omställningar som krävs för att vi ska klara Parisavtalets 2-graders mål. Jag medger utan omsvep att det är lätt att drabbas av missmod när den ena dystra rapporten efter den andra presenteras i media. Men kanske kan erfarenheterna från lagledarbänken hjälpa mig att hantera alla de känslor som far genom min

Korsväg 2 | 2019

kropp? En lagledare som inte tror på sitt lag bör lämna bänken. Den som spelar uppfattar intuitivt det sviktande stödet. Hur illa det än ser ut är uppgiften stötta och uppmuntra. Att utifrån de givna förutsättningarna se om det inte går att bidra till en förändring som gör att matchen kan vända. De flesta av oss är inte experter när det kommer till klimatfrågorna. Vi kan varken analysera den stora mängden data som samlas in, eller ta fram revolutionerande tekniska lösningar. Men vi kan likt goda lagledare gjuta mod och hopp i alla dem som kan mer än vi själva. Och jag undrar om inte mod och hopp är helt avgörande i vår tid? 2014 gav Svenska kyrkans biskopar ut ett Biskopsbrev om klimatet. I höst kommer en uppdaterad version. Det är ett bidrag i klimatdiskussionen som rymmer fakta, teologisk bearbetning och förslag på åtgärder. Här finns konkreta idéer hur vi kan agera och påverka. Det är ett sätt att odla hopp. För hopp växer när vi handlar. Vi lär oss vad hopp är genom att hoppas. Så vill också detta nummer av Korsväg ingjuta mod och hopp i dig som läser. Jorden är Guds skapelse och vårt

Illustration: Maria Gustafsson

hem. Låt oss som goda förvaltare ta ansvar och i sann luthersk anda plantera äppelträd (även om vi skulle veta att jorden går under i morgon). + Susanne Rappman

Korsväg 2 | 2019

Vartannat andetag vi tar kommer frĂĽn havet 6

KorsvĂ¤g 2 | 2019

Foto:2Joakim KorsvĂ¤g | 2019 Odelberg 7

Lite mer än sjuttio procent av jordens yta täcks av hav. Från den minsta lilla plankton till det största djur, blåvalen, som levt på jorden, har alla en funktion. Ett levande friskt hav är källan till liv på jorden. Stör man det, vilket vi nu gör, får det konsekvenser.

oakim Odelberg berättar engagerat om det som blivit hans mission, att bidra till att återställa balansen i haven. Han vet vad han talar om, denne bevarandefilmare, fotograf, programledare med mängder av utmärkelser bakom sig. – Nu märker vi till och med att syrehalten i havet blir lägre. Havet producerar inte lika mycket syre längre och det är allvarligt, konstaterar Joakim. Vi har tagit havet så för givet men vi har använt havet som en soptipp. Vi dumpar 13 miljoner ton skräp i havet varje år, därav mycket plast. Att läsa om hur världens hav mår är inte någon munter läsning. Arterna och livsmiljöerna förstörs snabbare än de hinner återhämta sig, en tredjedel av världens korallrev har gått förlorade och år 2050 riskerar vi ha mer plast än fisk i haven. Sist, men inte minst, är 90 procent av världens kommersiella fiskbestånd överfiskade eller fiskade till sin gräns. I ett försök att skapa mer uppmärksamhet och en starkare opinion för att rädda haven har Världsnaturfonden, WWF, anlitat fyra havsambassadörer, som utifrån egna erfarenheter och drivkrafter ska lyfta prioriterade frågor för haven. En av dem är Joakim Odelberg. – Världshavens hälsa är en förutsättning för människans framtid på jorden. Vartannat andetag vi tar kommer från havet, det är vårt hjärta och våra lungor. Ett levande friskt hav är förutsättningen för liv. Joakim är född och uppvuxen i Ljungskile nära havet, och han fick sitt första cyklop när

Korsväg 2 | 2019

han var tre år gammal. Redan långt innan han kunde simma stod han vid vattenkanten med huvudet under ytan och tittade fascinerat på krabbor, fiskar och annat liv. Han tog sitt första dykcertifikat när han var tio år och har dykt sedan dess. Mamma och pappa hade en gammal träsnipa som de trängde ihop sig i på somrarna med syster och tvillingbrorsan Jesper. De var ute i veckor med den gamla båten och havet blev väldigt viktigt för Joakim. En händelse, många år senare, kom att spela stor roll för honom. Han och några kompisar hade varit ute på ett dykäventyr och fascinerats över allt det oerhört vackra de sett under ytan. Väl uppe i båten, när de vilade ut efter dyket, tog kompisen upp en burk dricka, drack och kastade den oreflekterat över relingen. – Jag trodde inte mina ögon, säger Joakim. Att han så aningslöst kastade burken, trots allt han sett. Det stärkte mig i min föresats att försöka väcka opinion kring att värna havet. Jag försöker göra vad jag kan för att öka medvetenheten, så vi tillsammans blir bättre på att vårda det vi har. Om man fokuserar på marin nedskräpning så är plasten det allvarligaste hotet. Eftersom havet alltid är lägsta punkt så kommer det skräp vi inte tar hand om på land till slut hitta sin väg till havet. Att begränsa utsläpp från industrier, införa strängare fiskerilagar och att skapa många fler marint skyddade områden är också väldigt viktiga ämnen.

Världshavens hälsa är en förutsättning för människans framtid, berättar Joakim Odelberg, havsambassadören från Ljungskile. Foto: PeO Nilsson. Joakim tar en selfie tillsammans med flickor i en skola på Sumatra där han föreläser om försök till hållbar palmolja.

Korsväg 2 | 2019

Det som Greta gör nu är så rätt, hon fimpar består av konstfibrer, går rakt på. ett slags plast. Fimpar kan

Joakims målmedvetenhet och engagemang har fört honom långt. Förutom att vara ambassadör för Världsnaturfonden, var han under ett antal år en av programledarna i SvT:s Mitt i Naturen, och nu medverkar han regelbundet i TV 4:s Nyhetsmorgon. Han är bland annat ambassadör för Baltic Sea 2020 och för Mission Blue i Kalifornien och har haft en utställning på FN:s internationella havskonferens. Han får mängder med erbjudande att delta i evenemang och event, bland annat till att delta i Håpets katedral. Men oftast avstår han att medverka. Som den pedagog och opinionsbildare han är vill han inte bara visa på det vackra och storslagna, utan vill också sätta fokus på problem och utmaningar. Därför slutade han som programledare på SvT:s Mitt i Naturen. – Jag blev headhuntad 2014 av SVT, men hade krav redan från början att vi inte bara skulle visa det vackra, utan också hoten. Jag minns ett inslag vi gjort om säldöden. När isarna försvinner, så försvinner de naturliga platserna för sälarna att föda sina kutar. Istället föder de dem på små sandiga öar och följden blir sjukdomar och massdöd. Det blev ett bra inslag, blev uppskattat. Men på redaktionsmötet var det några som var kritiska. De tyckte att Mitt i Naturen skulle vara ett naturprogram och inte ett ”miljöprogram”. Nedskräpningen av havet har visat sig vara ett ännu större hot än man tidigare anat och då framförallt plasten. I forskning från Kanada har det visats sig att mikroplaster från cigarettfimpar har hittats i både fisk och vatten på flaska. Fimpar, som är ett av det vanligaste skräpet i vår omgivning, är inte biologiskt nedbrytbara. De små bomullsliknande filtren i cigarett-

Korsväg 2 | 2019

hamna på stränder och ätas upp av fåglar som tror att det är mat. Eller så bryts de ned till betydligt mindre partiklar, och äts av bakterier. – I princip kan man bygga en kedja från bakterier, till plankton, till fisk, till människan. Får vi ut något i miljön så kommer det tillbaka, säger Elena Gorokhova, professor i miljövetenskap på Stockholms universitet till SvT Nyheter.

Det är en strålande vårdag när jag träffar Joakim. Vi tittar ut över den glittrande Ljungskileviken och Ulvön. Det är vidunderligt vackert. Jag har känt Joakim sedan han var liten och imponerats av hans kunskaper och starka miljöengagemang. Vi pratar en stund om vikten av att låta moralen vara vägledande i arbetet för att värna miljön. Med vilken kraft Greta Thunberg slår igenom i mediabruset. Hon säger det som forskare har sagt länge, men hon gör det på ett sätt som gör att vi lyssnar. – Det som Greta gör nu är så rätt, hon går rakt på. Jag älskar att hon får med sig sin generation, på så sätt får hon också med sig den generationens föräldrar. Jag tycker Greta är en gåva. Hon är en viktig gren i hela detta nätverk av folk som jobbar med klimatfrågorna. Hon behövs väldigt, väldigt mycket. Men även om allt fler blir allt mer medvetna om konsekvenser av våra handlingar, så behövs ändå symboliska och tydliga verktyg för att få oss att ändra våra vanor. Joakim berättar om när två professionella äventyrare ville göra ett event som skulle lyfta nedskräpningen av havet till något som slog igenom i media och ville ha med honom.

Joakim ger en ”hållbar talkshow” i ett Sidaprojekt. Foto: Peter Muld

– Vi skulle bygga en flotte av skräp, som vi hittade på stränderna. Vi kallade den TrashTiki efter Thor Heyerdals Kontiki och skulle segla in under Almedalsveckan förra sommaren. Trash-Tiki var en 5,5 meter lång flotte byggd av plastdunkar som bundits samman med gamla spöknät från Östersjöns botten och drivved från stränderna. Den fördes fram av ett segel som sytts av gamla stuvbitar och ett roder och två snowboards (centerbord) från återvinningsstationen. Killarna byggde flotten och alla väderprognoser såg bra ut. De skulle få 8 sekundmeters västlig vind från Oskarshamn till Visby, något som passade perfekt. Men det blåste istället upp till 10 sekundmeters nordlig vind. Eftersom de seglade med vikingasegel kunde de inte kryssa utan måste ha vinden i ryggen. Så starten flyttades till Trosa. Väl ute till havs blåste det upp till storm, 27 sekundmeter. Joakim och de andra fick hoppa på följebåten, det var för farligt att vara kvar på flotten. – Mitt i natten var det min tur att styra skeppet med flotten på släp, berättar Joakim.

Då smäller det till och jag ser hur Trash-Tiki försvinner bort i horisonten och tänker att nu förlorar vi vår storstilade entré till Almedalen och dessutom bidrar jag till nedskräpningen av Östersjön! Men vi kämpade 6-7 timmar i vågor och vind för att få tillbaka flotten och vi lyckades. Vi tog oss till Visby och möttes av stor mediabevakning. Joakim betraktar sig inte som en äventyrare, även om han är med om många äventyr. Det måste finnas en stor lockelse i kändisskapet, i att bli en äventyrare och inte ”bara” en seriös miljökämpe. Men han väljer sina sammanhang. Det är ämnena som är det viktiga och till det vill han ta hjälp av kunniga personer. – För äventyrarna handlar det om egen exponering när man vill utmana ett rekord och sig själv. Men det leder inte vidare, det får ingen egentlig effekt. Om man kommer till baslägret vid Mount Everest är det ju som en soptipp där. Det är så fruktansvärt skräpigt och ansvarslöst hanterat. – Jag skulle aldrig ta mig upp på en topp elKorsväg 2 | 2019

ler dyka djupt om det inte finns något naturvärde i det. Jag får faktiskt många erbjudanden och det är inte så ofta jag tackar ja. – Min mentor, som är en av mina verkliga vänner i livet, är professor Allan Karlsson på Världsnaturfonden. Jag har lärt mig så otroligt mycket av honom och det är jag så tacksam för. Förutom nedskräpningen av havet, så har Joakim också sysslat mycket med fiskebeståndet i Östersjön, där han har uttalat sig i olika sammanhang om det allvarliga i att torsken blir allt magrare. Men tycker han då att vår kunskap får några konsekvenser? Spelar det någon roll att du berättar att torsken blir allt magrare… – Det är en bra fråga. När det börjar handla om vår egen hälsa, spelar det roll. I Bibeln står det någonstans att havet ska förse oss med mat i evinnerlig tid och det hade det gjort om vi hade fiskat som på Jesu tid. – Men med de stora fisketrålarna och sättet man fiskar på, med industriella proportioner, blir det alltför ofta destruktivt. I Östersjön kunde man på 80-talet lyfta nära 300 000 ton torsk och annan fisk och man tänkte nog aldrig att det skulle kunna ta slut. Men båtarna har blivit allt större och större. En bottentrål på de här superbåtarna är gigantisk. Den släpps ned på botten och släpar med sig allt i sin väg. Det är fortfarande tillåtet i vissa zoner. – Det är feg och mossig gammal fiskeripolitik. Jag medverkar regelbundet i TV4:s nyhetsmorgon och en morgon berättade jag om Östersjön och torsken. Jag ville att man omgående skulle sluta bottentråla för det skulle få en direkt positiv effekt på bestånden. – Jag berättade också att när vi har dykt där, har vi sett hundratals unika vrak, till och med från vikingatid, en potentiell nationalskatt. Det finns ju inte någon skeppsmask eftersom det är bräckt vatten. Men trålningen förstör dem. Efter det TV4-inslaget blev jag hotad. En man, ganska högt uppsatt inom fiskeindustrin, ringde hem till mig sa att jag inte

Korsväg 2 | 2019

visste vad jag pratade om, att jag ljög. – Så fort man hotar någons ekonomiska värde, så blir det jobbigt att driva det framåt. Det visar sig ju nu kring Greta Thunberg, med bland annat klimatförnekarna som angriper henne. Det är viktigt att inte ge upp, förlora hoppet, menar Joakim. Men vi måste tala klarspråk om allvaret. Och att man kan vända negativa trender till något positivt. Joakim berättar om Svalbard, en av de sista orörda vildmarkerna vi har kvar. Han åker dit varje år och föreläser på en resa som Polar Quest anordnar. – Något som slår alla som kliver iland, i det som man tror är orörd vildmark, är allt skräp som ligger på stränderna. Det kommer dit med Golfströmmen och vissa älvar från Ryssland. – På en av resorna var vicepresidenten för Tetrapak med. När vi gick och samtalade på en av stränderna så såg han ett ryskt Kefir-tetrapakpaket ligga där på stranden och han reagerade mycket starkt. Hur är detta ens möjligt? Detta blev en väckarklocka för Tetrapak. De försöker ställa om sin produktion så de kommer bort från plasten. Sugrör blir någon slags fibersugrör, de har slutat med fossila bränslen, de har inga färgämnen på paketen, de försöker göra allt fler produkter återanvändningsbara. Plasten blir plasttegelpannor, blir tak i tredje världen. – De vet själva att de är en bidragande orsak till marin nedskräpning och försöker göra något åt det. Sådant gör mig hoppfull. Det är viktigt att vi som konsumenter, som individer, försöker ta vårt ansvar. Men väldigt mycket mer ansvar borde ligga på producenterna! avslutar Joakim som gjort det personliga valet att inte äta något som kommer från haven. Han vill värna bestånden, men vet också att plankton äter mikroplaster, plankton som fiskarna äter, som vi sedan ska äta…

Text: Agneta Riddar

Håpets katedral Tempel, moské, synagoga, kyrka – en helig plats för alla Korsväg 2 | 2019

Solveig Egelands vision – en katedral som reser sig ur havet.

Under en promenad längs havet en februaridag då det var ovanligt mycket plast och skräp som flutit iland fick Solveig Egeland en vision om en katedral som reste sig upp ur havet, en hög byggnad i alla dess färger med ett tak klätt av plast. Nu byggs Håpets katedral som en hjälp för människor som bär på hopplöshetskänsla och klimatångest. Havet tilhører alle. Det er i oss, rundt oss og er en viktig del av vår overlevelse og hverdag. Det er grenseløst, og binder oss mennesker sammen. Likevel har vi i mange år behandlet havet respektløst og fylt det med søppel. Vi har neglisjert en av de viktigste livsnervene vi har her på jorda. Men det finnes fortsatt håp. De neste to årene skal vi reise en katedral med byggesteiner av plast vi mennesker har kastet i havet. Katedralen blir et bevis på at vi kan forvandle noe vondt til noe godt – og et grensesprengende møtested mellom verdensarv og moderne kunst, mellom mennesker på tvers av alder, nasjonalitet og tro.

Korsväg 2 | 2019

Så beskriver Solveig Egeland och Anne Skauen Håpets katedral – det projekt som de båda driver och som de också är så starkt personligt engagerade i. Det maritima centret och projektplatsen Isegran ligger nära den svenska gränsen. Redan på håll skymtas den snart färdiga pråmen som ska bära upp ”katedralen”. Det kommer att bli ett 120 m 2 stort byggnadsverk på en traditionell pråm uppbyggd av 46 stora rötter. Katedralen kan beskrivas som en korsning mellan modern konst och ett världsarv. Strukturen är inspirerad av stavkyrkorna, medan taket kommer att utgöras av återvunnen plast. Solveig Egeland som är kulturrådgivare för Borgs bispedømme berättar hur idén till att bygga denna Håpets katedral föddes. Hon ger en målande beskrivning om hur det började med att hon, precis som hon gjort så många andra gånger under de senaste 30 åren, var ute och gick längs havet. Den här februaridagen 2017 skulle dock komma att leda till något alldeles speciellt och som vi ännu inte sett det slutliga resultatet av. – Just denna dag var det ovanligt mycket

Solveig Egeland är kulturrådgivare i Borg bispedømme och Anne Skauen arbetar som miljö- och klimatrådgivare i Fredrikstad kommun.

plast och annat avfall som flutit iland, berättar Solveig. Jag minns att jag tänkte att det inte är sådana här avtryck vi människor ska sätta i naturen. Solveig satte sig på huk och kikade ut över horisonten, och plötsligt fick hon se liksom en katedral resa sig upp ur havet, en hög byggnad i alla dess färger med ett tak klätt av plast. Solveig berättar vidare att hon tänkte att det bara var en bild som inte betydde något. Men, fortsätter hon, när en val ett år senare strandade i fjorden och det visade sig att dess mage var fylld av plastpåsar och annat plastskräp, kände hon att hon måste försöka göra något av sin vision. – Jag ville skapa ett konstprojekt, en katedral, som alla människor som så önskar skulle kunna delta i. Denna katedral skulle byggas som ett kärleksprojekt för att visa världen att det går att förvandla det som är ont till något som är gott, och med förhoppningen att också hjälpa de människor som bär på hopplöshetskänsla och klimatångest att känna hopp.

Solveig berättar att hon bokade ett samtal med biskop Atle Sommerfeldt. Inför mötet hade hon inte särskilt stora förhoppningar, men resultatet av deras möte blev istället starten på det projekt som nu är i full gång att förverkligas. Biskop Atle måste ha anat att det Solveig ville skapa var något väldigt speciellt och något som han både ville och borde bejaka. På projektets hemsida skriver han att om vi ska kunna ”rädda havet” måste vi människor samarbeta oavsett religion, att hoppet och havet angår oss alla. Det var således redan från starten självklart att Håpets katedral skulle bli ett interreligiöst projekt och att Borgs bispedømme skulle bidra till detta interreligiösa samarbete och skapelseverk för miljön. Projektet har också som målsättning att bidra till att uppfylla två av FN:s globala mål, nr 14 om hav och marina resurser och nr 17 som handlar om att stärka genomförandemedlen och att återvitalisera det globala partnerskapet för hållbar utveckling. Korsväg 2 | 2019

Solveig fortsätter att berätta. Hon säger att allt gick väldigt fort, att hon började söka pengar och fick snabbt ekonomi i projektet så att det kunde börja utvecklas. Anne Skauen anställdes i maj 2018 och började som projektledare i augusti samma år. Hon kom då från Fredrikstads kommun där hon arbetade som klimat och miljörådgivare. Anne och Solveig har dock känt varandra under många år. Båda menar att det är ett oerhört spännande och viktigt projekt, men inte alltid helt enkelt. Det ska klara att samla alla religioner, det är ett gränslöst och gränssprängande projekt där man har med allt från drogmissbrukare till skolbarn, företagare och politiker. Samtidigt krävs struktur och ramar för att förverkliga projektets vision och för detta krävs en styrgrupp och en väl fungerande projektgrupp. Andreas Pagander, båtbyggare och seglare, leder det viktiga arbetet med att förverkliga det konkreta byggandet. Siw Amina Bech är ansvarig för kommunikation och den grafiska profilen. Hon kom med i projektet så sent som i februari i år. Ytterligare tre personer arbetar för att driva projektet i hamn. Det är Knut Sörensen, koordinator på Isegran, Solveig Mysen, pedagogisk ledare och Mari Tefre som bidrar med sina erfarenheter av att driva stora projekt. Till själva båtbygget har gått åt 3 000 spikar slagna i trä, 3 000 kilar och 5 000 kopparspikar. Till stommen har krävts 46 rötter som grävts ut och transporterats till Isegran från Vestlandet. – Det var när rötterna lämpades av som jag på allvar kände att Håpets katedral skulle komma att förverkligas, berättar Solveig. Pråmen är 120 kvadratmeter och tanken är att företrädare för de olika stora religionerna

Korsväg 2 | 2019

ska få möjlighet att inreda och utsmycka olika områden, rum. Men säger Solveig, det kan dock hända att ”rummen” kommer att flyta ihop. – Viktigt är att alla måste tolerera att vi är olika och att vi uttrycker vår gudstro och religiösa övertygelse på skiftande sätt, betonar Solveig. Anne och Solveig menar att det just därför är nödvändigt att någon styr skutan för att möjliggöra att alla får plats att uttrycka sig på sitt sätt. Vad gäller den kristna utsmyckningen kommer alla Norges biskopar att mötas i Isegran på ett biskopsmöte för att i workshopens form komma fram till vilka bibelord som ska lyftas fram. Musiken är ett annat konstnärligt uttryckssätt som är viktigt för Håpets katedral. Flera kända norska musiker är på olika sätt engagerade i projektet. Ett par av dem är Helene Bøksle och Magnus Grönneberg. Anne och Solveig återkommer vid flera tillfällen till att genomförandet av projektet till en mycket stor del bygger på samverkan och alla människors olika möjligheter att bidra. Därför är så kallade ”dugnadsdagar”, det vill säga frivilligt arbete, inbokade varje onsdag. Det går bra att bara droppa in, men man kan också boka in sig med olika grupper. Det är öppet för alla att komma och arbeta, allt från skolbarn till politiker. Just den här dagen är en skolklass här för att prata med Anne om hur de ska kunna bli delaktiga i projektet. På skolan har man ett tema ”göra gott för andra”, som alla de elever som vi möter här idag har valt. När pråmen är klar är det dags att fortsätta bygget med själva katedralen. Till det arbetet krävs också många flinka händers arbete. Bland annat ska 15 000 takplattor av plast läggas ut och spikas fast. Ett annat sätt att bli delaktig är att bli

ambassadör. Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan Mette-Marit är såväl beskyddare av Håpets katedral som en av projektets många ambassadörer. Att vara ambassadör kan få mer vittgående effekter än man först kan tro. – En ambassadör i Ghana har blivit så inspirerad av Håpets katedral, att hon nu har dragit i gång ett ungdomsprojekt som har som mål att bygga en afrikansk variant av Håpets katedral, berättar Anne. Det är en tight tidsplan, och frågan är om den kommer att hålla. – Ja, men egentligen inte, svarar Solveig kryptiskt. När jag började ansöka om pengar uppgav jag att det skulle vara klart i juli 2019 även om jag förstod att det inte var möjligt. Men hade jag sagt sommaren 2020 hade vi förmodligen inte fått de anslag vi fick. Den inofficiella tidplanen har hela tiden varit juni 2020 och den menar de båda kommer att hålla. Pråmen ska vara klar i juli 2019 för att kunna vara med på Tall Ship’s Race. Sedan börjar bygget med själva katedralen, och det arbetet beräknas ta hela hösten 2019 och våren 2020. När Håpets katedral är klar kommer dess första placering att vara Isegran, men senare kommer den att transporteras till Hvale nationalpark. Nästa hamn kommer förmodligen bli Bygdøy i inloppet till Oslo. På sikt kommer det att vara möjligt för Göteborgs stift att kunna få ett besök av Håpets katedral och anordna olika evenemang i samband med detta. Det är något både Anne och Solveig säger att de planerar för och hoppas på, men att de än så länge inte vet på vilket sätt Håpets katedral kan transporteras. Den är konstruerad för att kunna dras, men kanske att den vissa sträckor behöver forslas uppe på en annan båt.

Varför tror de att det är så förhållandevis enkelt att engagera människor i Håpets katedral. Det enkla, men långt ifrån självklara svaret kommer snabbt: – Troligen för att alla känner att det de är med och skapar betyder något, svarar både Solveig och Anne. Text: Christina Bernérus Foto: Kristin Lidell

Vill du hjälpa till? På projektets webbsida hapetskatedral.no/ bidra1 kan du läsa mer om de olika alternativen. I Se människans monter på Bokmässan i Göteborg i höst kommer du också att kunna få se framväxten av Håpets katedral genom en fotoutställning. Korsväg 2 | 2019

Krönika | Catarina Rolfsdotter-Jansson

Handling ger hopp

h, vad jag önskar att jag kunde säga att allt ordnar sig. Säga att det inte finns någon anledning att oroa sig för skogsbränder, skyfall, torka, matbrist och enorma flyktingströmmar. Men det kan jag ju inte. Efter att ha arbetat med klimatfrågan i femton år vet jag att vi har all anledning att oroa oss. Men oro hjälper ju ingen om den inte kanaliseras i handling. Handling ger hopp som leder till mer handling och så vidare. Motsatsen är förlamande klimatångest eller kanske förnekelse och apati. Och det räddar definitivt inte våra barns framtid. I mitt yrke som författare, föreläsare och moderator möter jag dagligen individer som agerar med nästa generations bästa för ögonen. Jag möter dem på scen vid klimatkonferenser, i frågestunder efter mina föreläsningar och i läsarreaktioner. Det jag nu ser – och det är inte bara jag som gör den reflektionen – är att det är fler och fler som förändrar både attityd och beteende för att minska sitt klimatavtryck. Det var torkan och bränderna som fick många svenskar att inse allvaret. Det kändes ända in på huden att något är allvarligt fel. Och när nu äntligen media börjar

Korsväg 2 | 2019

rapportera fullt ut även från klimatförändringars effekter i Mocambique, Haiti och Polynesien blir det allt svårare att fortsätta utan att reflektera över sitt ansvar. Just reflektionen ser jag som en viktig faktor i omställningen vi alla måste bidra till för att den globala temperaturökningen inte ska skena iväg över 2 grader. Helst bör vi hålla oss under 1,5 graders ökning, men att vi klarar det är högst osannolikt. I min bok Handbok för en hållbar människa löper reflektionen som en röd tråd genom alla kapitlen. När jag presenterade upplägget för min redaktör tyckte hon, att jag absolut skulle lägga texter och övningar som hade med reflektion och yoga i ett separat kapitel. Men efter att ha förklarat, i flera omgångar, att reflektionen är en förutsättning för att vi ska få fatt på våra djupaste värderingar och få kraft att linjera vårt beteende med dem. Så ja, det är på sin plats att ge exempel på en djupandningsövning i kapitlet om shopping. I reflektionen, oavsett om det är i en meditation, i bön, under en tyst skogspromenad eller på yogamattan kommer du i kontakt med dig själv på djupet,

och då blir det svårare att fortsätta att ägna dig åt kognitiv dissonans. Den kognitiva dissonansen är skavet, eller glappet, mellan dina djupaste värderingar och dina handlingar. Ju större glapp, desto sämre mår man i regel, om man inte dövar sig själv på ett eller annat sätt. Att intresset ökar så kraftigt för yoga och meditation tyder på att vi har upptäckt att vi inte längre klarar av

att leva i så högt tempo utan att ge oss själva möjlighet att stanna upp och just reflektera. Detta i kombination med det kraftigt ökande tågresandet, det minskade köttätandet, tappet i flygbokningar ger mig hopp. Du kanske tänker när du läser detta: ”Vad spelar det egentligen för roll vad JAG gör?” Argument som att kineserna fortfarande släpper ut massor, att

Korsväg 2 | 2019

amerikanerna vräker i sig kött och så vidare plockas fram i många sammanhang för att rättfärdiga sin obenägenhet att bidra till omställningen till en mer hållbar värld. Jag svarar alltid på samma sätt: Om inte vi som har kanske den högsta levnadsstandarden i världen minskar vårt avtryck, vem ska då göra det? Barnen på den sjunkande ön i Polynesien som aldrig suttit på ett flygplan eller i en stadsjeep? Om inte vi som privatpersoner förändrar vårt beteende, hur ska politiker, ängsliga som de är för trender i samhället, våga föreslå styrmedel som kraftfullt kan minska utsläppen? Sverige har dessutom sedan decennier en stark internationell profil som föregångare inom samhällsutveckling, och vi har ett ansvar att agera lok i omställningen. I detta arbete finns det givetvis en massa vinster, både för företag och för individer. För vem vill inte kunna titta tillbaka från 2030 och inse att vi klarade att bromsa de skenande klimatförändringarna. Om du fortfarande är osäker på om det spelar någon roll vad du som individ gör – engagera dig en organisation som arbetar med klimatfrågan. Då ökar du trycket på beslutsfattarna. Jag

Korsväg 2 | 2019

är talesperson i Föräldravrålet, som har barnens perspektiv och framtid i fokus. Varje ny medlem hos oss, eller i annan klimatorganisation, gör skillnad när vi för dialog med regeringen, som bjuder in klimatorganisationerna med jämna mellanrum till rundabords-samtal. Och glöm för all del inte att se till att den politiker du röstar på – oavsett partifärg eller i vilket val – tar klimatfrågan på högsta allvar. Låt oss tillsammans se till att det ordnar sig. Catarina Rolfsdotter-Jansson Författare, föreläsare och moderator www.rolfsdotter.se

Hur kan vi navigera mellan hopp och förtvivlan? Klimatångest? Finns det, eller är det bara en omskrivning för oro över klimatet? En som vet är psykologen Billy Larsson i Göteborg. För tio år sedan hade han sin första patient med – klimatångest.

an hade så svår klimatångest att han fick läggas in för psykiatrisk vård, säger Billy Larsson. Och själv började Billy fundera över relationen mellan klimat, psykologi och hopp. Nu har han skrivit en bok i ämnet och efterlyser solidaritet med kommande generationer. Moraliskt motiverad motivation, är hans nyckelord.

Klimatångest dök upp på listan bland nyord i svenska språket 2007. Flygskam var för övrigt ett av fjolårets nyord. Klimatkrisen ger alltså avtryck även i vårt språk. Vi kan alla i varierande grad känna oss oroliga för vad som händer med klimatet. Ångest, oro eller rädsla – vad är skillnaden? – Det kan vara olika symptom på ångest, men man upplever tillståndet som plågsamt Korsväg 2 | 2019

Oro kan vara ett tecken på att vi förstår att det är allvarligt.

och känner starkt obehag i kroppen. I dagligt tal tror jag man menar något mildare, en oro i kroppen, man tänker att den ökande uppvärmningen är något dåligt. Ångest kan påverka hur man fungerar. Oro däremot behöver inte försämra din livskvalitet. Kan man säga att oro och rädsla kan vara drivkrafter till förändring, medan ångest förlamar och hindrar handling? – Ja, men det är ganska komplext. Vanligen är det så att vid oro och rädsla finns det någon åtgärd att ta till, exempelvis att installera en brandvarnare om du är rädd att det ska börja brinna. Men det är knepigt när du upplever ett hot men inte kan vidta åtgärder som gör att hotet upphör, så som i fallet klimatförsämrandet. Vi människor är känslostyrda, först när känslorna kommer in vidtar vi självklart åtgärder, menar han. Oro kan vara ett tecknen på att vi förstår att det är allvar. Men oron är oftast fokuserad på individen, och oron kan då gå ned om du till exempel väljer bort flyget eller äter mindre kött. In sin bok konstaterar Billy Larsson, att svenska folket har relativt god kunskap om miljöproblemen. Han refererar till en Sifoundersökning från 2013 som visade att 72 procent var villiga att göra stora eller mycket stora uppoffringar för att inte utsätta kommande generationer för klimatrisker. – Vi kan se många bra åtgärder på individnivå, men politiska beslut är bäst. Han påpekar att de som har största ansvaret för förändringar är individer med höga utsläppsnivåer. – Den ståndpunkten finns inte på politisk nivå, man tycker att Sverige är ett litet land med små utsläpp. Men vi måste släppa nationstänkandet. Ser man utsläppen per capita ligger Sverige högt. Det är inte moraliskt försvarbart.

Korsväg 2 | 2019

Hur kan vi då navigera mellan hopp och förtvivlan? – Enkla motsatspar som hopp–förtvivlan, optimism–pessimism fungerar inte här. Hopp om att det kommer att lösa sig finns det ingen grund för. Frågan är så komplex att vi inte kan veta hur det slutar. Men vad vi kan veta är att vi kan påverka till det bättre, säger han och citerar meteorologen och miljödebattören Pär Holmgren: ”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt.” Det finns ett hopp i att veta att det går att påverka. – Motsatsparet optimist–pessimist fungerar inte heller. Optimism i trivial mening passiviserar folk. Optimisten säger att det här kommer att ordna sig. Och vi tänker: ”Skönt, det löser sig…”. Pessimisten säger att vad vi än gör, så kommer det att sluta illa. Det fungerar inte heller. Båda inställningarna leder till att vi inte behöver eller kan göra något. Psykologer talar om kognitiv dissonans. Hur vill du förklara detta begrepp? – Du vet vad som är rätt, men gör inte det, ändå rättfärdigar du det du gör. Som att köpa en stor SUV och säga ”jag gör det för att jag bor på landet”. Det går alltid att rättfärdiga… ”Jag flyger ju så sällan, så då kan jag ha denna stora bil.” Är man själv medveten om denna kognitiva dissonans, förhandlar man med sig själv? – Ja, jag tror att man har en dialog med sig själv. Jag läste om en kvinna som flög till Hongkong för att shoppa, och när hon förstod att det fanns invändningar, svarade hon att klimatet var politikernas ansvar. – Ett jättebra exempel… Sommarens långa torka och alla skogsbränder, har de fungerat som ögonöppnare vad gäller klimatet?

– Det har säkert påverkat, det var en skrämmande upplevelse för många. Men här ser man också faran med att människor är känslostyrda. När regnet kommer, känns det som att problemet klingar av och oron släpper för de flesta. Och klimatet blev inte en jättefråga i valet i höstas. Greta Thunberg har ju fått ett enormt genomslag med sina fredagsaktioner för klimatet. Nästan alla makthavare vill krama henne och synas med henne. Hur vill du förklara att en enskild person får sådant genomslag? – Det är nästan ofattbart… För det första tror jag det beror på att hon är så ung, man kan inte som vuxen angripa henne, inte ens politikerna. För det andra att hon är oskuldsfull. Och för det tredje att hon är så direkt i sin kommunikation, så orädd. Hon är en otroligt tydlig kommunikatör. Och smart. Hon blir en hjältinna.

Samtidigt, som den far och farfar/morfar jag är, så väcker hon skyddsmekanismer hos mig… – Ja. Hennes utstrålning av barn väcker en extra kraft att skydda henne. På den punkten finns det ju en likhet med Alan Kurdi, flyktingbarnet som spolades upp på en strand på en grekisk ö. Ett starkt behov av omhändertagande, bilden kommunicerade en väldig utsatthet. Greta Thunberg gör också det. Vill somliga politiker i stället krama ihjäl henne? – Ja, politikerna vill visa sig välvilliga. Hon har fått mycket hög status, och kan jag krama henne, får jag också hög status. Så när Emanuel Macron träffar henne, vill han få en del av hennes stjärnglans. I påskveckan träffade Greta Thunberg påven Franciskus, som i sin miljöencyklika tagit upp klimathotet. – En vändning kan ske om en världsledare Korsväg 2 | 2019

med högt anseende tar ställning, det kan få en betydelse som inte går att förutse. Det finns ju en övertro bland teknikoptimister att omställningen kan lösas genom ny teknik, något som innebär att vi inte behöver förändra våra värderingar och vår konsumtion. Och det är ju bekvämt… – Ja, människor har en dubbel inställning till detta. Vi har lätt att uppfatta andra som giriga och oss själva som mera måttfulla. Den typ av samhälle vi har i dag med en hög konsumtionsnivå uppskattas av många och ligger högt på lyckorankningen. Men det finns en ambivalens, många efterfrågar något annat. Vi har inget gemensamt stort samhällsprojekt, vi har byggt välfärdssamhället, och de frågor som återstår är att lösa migrationsproblematiken och minska klyftorna. Större projekt än så har vi inte. – Vi borde kunna resa frågan om ett annat samhälle, ett annat rättvisetänkande. Hur ska 10-11 miljarder människor kunna leva på detta klot? Att bara fortsätta konsumera mer fungerar inte längre. Jag vill att vi engagerar oss för kommande generationer, för rättvisa i världen, för att behandla djuren bättre. Förmår vi inte formulera en bild av samhället post klimatkrisen? – Det är knepigt med visioner. Vi behöver visioner, men de måste vara trovärdiga, inte utopiska. Att skapa en mer rättvis värld, räcker för mig som vision. Du talar om en moraliskt motiverad motivation. Förklara. – Moral, etik och rättvisa handlar om vad som är rätt och fel. Men rättvisefrågan finns inte med i klimatdebatten, den handlar mest om tekniska åtgärder som är svåra att förstå. Däremot att diskutera rättvisa, det kan alla göra. Har människan med sig en förmåga att känna vad som är rättvist? – Rättvisetänkandet är en del av oss som gruppvarelser, en nödvändig ingrediens för att

Korsväg 2 | 2019

få samarbete att fungera. Det gäller också i en familj och andra gemenskaper. Grupper hålls ihop av uppfattningen om rätt och fel. Väcker Greta Thunberg en solidaritet med kommande generationer? – Ja, om jag får önska. Rörelsen är stark, men behöver både en tydligare profil och konkreta krav. En plötslig värderingsförändring? – Inte än, men hon visar engagemang, hon är altruistiskt engagerad, gör en uppoffring när hon sitter där och fryser, hon får hjältinnestatus och blir väldigt uppskattad. Vi vet inte vart det leder. Det visar att världen inte är förutsägbar, förändringar kan ske fortare än man tror, även av värderingar. Du skriver att du är delvis hoppfull. Varför bara delvis? – Jag hör inte till de uppgivnas skara men ser allvarsgraden. Det måste till ett mera tydligt ansvarskrävande av politiken. Politikerna är ovilliga att ändra den politiska agendan och föra in nya frågor som rättvisa mellan generationer. Hur började din egen motivation för klimatet? – Det började ju med en patient med klimatångest. Men när jag börjar tänka på ett problem och ser saker jag inte förstod innan, tycker jag det är roligt att utveckla mina tankar och försöka intressera andra. Motivationen är alltså både intellektuell och känslomässig. – Sorgligast är att vi gör världen sämre utan att förstå att vi gör det. Jag vill bidra till att minska denna sorgliga utveckling, försöka påverka åt rätt håll. Text & foto: Lasse Bengtsson Fotnot: Billy Larssons bok heter Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid. Det etiska alternativet. Utgiven på Vulkan 2018.

Och Gud såg

att det var gott

nder påskhelgen i år sken solen. Vi njöt av eftermiddagskaffet utomhus och började undra var solkrämen från förra året fanns. När traktorerna körde på åkrar och grusvägar dammade det betänkligt. Tankarna gick till förra årets väldiga torka, med stora konsekvenser för jord- och skogsbruk. I slutet av april utfärdades eldningsförbud på olika håll, och det rapporterades inte bara om vårtidens gräsbränder utan också om skogs-

bränder. Och jag fann mig själv be om regn och förskoning från torka. Något jag inser att jag aldrig har berört i mina personliga böner någonsin tidigare. Vi lever i klimat- och miljökrisens tidevarv. Beläggen för klimatförändringarna och andra allvarliga miljökriser är inte enskilda berättelser om varma somrar eller ovanliga oväder. Det finns ett väl underbyggt naturvetenskapligt arbete, som till exempel FN:s klimatpanel Korsväg 2 | 2019

rapporterat om. Vi hör om detta i nyheter och i andra kanaler. Vilket hopp, vilket evangelium, vilket kristet budskap finns i mötet med klimat och miljökrisen? När världen, för några år sedan, väntade på påvens encyklika om klimatet och miljön låg det lite i luften att detta var något ovanligt. Att ledaren för den världsvida romersk-katolska kyrkan skulle skriva om något så profant som miljöförstöring och klimatförändring. Kanske var det ett sätt att få medial tvist på rubrikerna. Men ändå, det funkar ju bara om läsarna tycker att det är en tvist med lite spänning i. Jag tänker också på historien jag hört om den kristna miljöorganisationen A Rochas äldsta anläggning. Den ligger i Portugal och här har man ett bevarandearbete för och studier av fåglar. En grupp var där på besök och blev rundvisade på anläggningen. Man var mycket imponerad av det omfattande arbetet och såg många fåglar. När rundvandringen avslutades sa en representant för gruppen ”Tack så mycket. Kan vi nu få se ert kristna arbete?”. Men bevarandearbetet är det kristna arbetet! På något sätt har vi ibland delat upp tillvaron i kyrkligt och profant. Medan tak över huvudet för den som fryser, mat till den som hungrar och omsorg om den som är trött på livet ofta räknas in i den kyrkliga sfären, har miljön hamnat utanför. Frågor om planetens överlevnad och omvårdnaden om skapelsen kan aldrig vara ”okristna” frågor! Vi tror på en Gud som skapade världen, som ”såg att det var gott”, och som inkarnerades som en del av denna världen. Påven Franciskus skriver i sin miljöencyklika att ”Förverkligandet av vår

Korsväg 2 | 2019

kallelse att skydda Guds verk är oumbärligt [..], inte en valfri eller underordnad aspekt av vår kristna erfarenhet”. 1 Genom den kristna historien har relationen mellan människan och resten av skapelsen varit komplicerad. I Bibelns första kapitel skapas människan till Guds avbild. Och Gud säger: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” (1 Mos 1:28). Bilden av människan som medhärskare har följt oss genom historien. Det har alltför ofta använts för att motivera vår överhöghet gentemot resten av skapelsen, vår rätt och vårt privilegium att nyttja och utnyttja djur och natur för egen vinning. Uppdraget bör dock förstås som ett rådande över skapelsen för det gemensamma goda, inte bara för människans vinning eller nöje. Grundtexten pekar inte mot ett dominerande utan mot ett förvaltande, vi har getts uppdraget att ta hand om världen. Ett förvaltande för Guds räkning blir också ett förvaltande för kommande generationers skull och för andra levande varelsers skull. När Gud, i verserna innan, skapar fröbärande örter, fruktträd, fåglar, havsdjur, boskap och kräldjur återkommer orden ”Och Gud såg att det var gott”. Den första berättelsen i Bibeln understryker det inneboende värdet i skapelsen. Detta tema är återkommande. När Paulus skriver ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor” (Rom 8:22), så uttrycker han att försoningen och räddningen i Jesus handlar om hela skapelsen. Också i Johannesprologen görs tydligt att den andra 1

Lovad vare du, pkt 217, s. 154, Veritas förlag 2015.

Korsväg 2 | 2019

Men vad som är tydligt är att Gud värderar den skapelsen vi lever i idag.

trosartikeln, och inkarnationen i Jesus Kristus, inte är på avstånd från skapelsen. ”Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av det som är till.” (Joh 1:3). När Gud i Jobs bok talar om skapelsen (kap 38-39) är det inte människan i första hand som Gud talar om. Här nämns havet och gryningen, störtregnet och stjärnbilder, korpen, lejonet och hinden. Men människan är närvarande genom sin frånvaro. ”Var var du?” frågar Gud: ”Var var du när jag lade jordens grund?” (38:4). Ett svar på Guds fråga kan vi hitta i en annan gammaltestamentlig berättelse, den om den unge Samuel (1 Sam 3:1-18). Tre gånger ropar Gud på Samuel som sover. Men Samuel tror att det är Eli som ropar. Varje gång går han in till Eli med orden ”Här är jag”. Tredje gången förstår Eli att det är Gud som ropar och han instruerar hur Samuel ska svara. På Guds fråga var vi är och på Guds kallelse att förvalta skapelsen, kan och bör vårt svar vara att ställa oss till förfogande: ”Här är jag. Här är vi.” Att värna skapelsen är inte något som är människofrånvänt. Påven Franciskus trycker tydligt på det i sin encyklika. De människor som först och hårdast drabbas av klimatförändringar är de som är fattigast, och grupper som marginaliserats, till exempel ursprungsbefolkningar. Klimatförändringarna ger redan idag upphov till flyktingströmmar och oroligheter, i kamp om mark och vatten. Miljöfrågorna är allas våra framtidsfrågor. Det är heller inte något som vänder oss bort från det vi kan kalla andliga frågor. I den teologiska reflektionen kring miljön kommer brännande existentiella frågor till ytan: Vilka är vi och vart är vi på väg? För kristenheten centrala begrepp som skuld, ansvar, hopp och

Korsväg 2 | 2019

tro blir hyperaktuella. På vilket sätt har vi del i världens bortvändhet från Gud? Och hur tar vår lovsång till Skaparen sig uttryck i vår tid? Ibland hörs argumentet att vi ju väntar på en ny himmel och en ny jord, och att denna världen ändå kommer att gå under. Precis vad den eskatologiska framtiden bär i sitt sköte är långt ifrån tydligt. Men vad som är tydligt är att Gud värderar den skapelsen vi lever i idag. Det finns ingen motsättning mellan att hoppas på en ny himmel och en ny jord, och samtidigt värna den vi har fått att leva på. Tänk på de ord som vi förknippar med Martin Luther: Om än jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd idag. Margot Hodson, som är präst och teolog i anglikanska kyrkan, och som arbetar på the John Ray Initiative, har introducerat begreppet robust eller resilient hopp. (Resilient hope). Ordet resilient används i vissa facksammanhang i svenskan, men inte så ofta i vardagsspråket. Det bär betydelser av uthållighet, seghet, motspänstighet. I inledningen till ett specialnummer av tidskriften Anvil om hopp i mötet med miljökrisen berättar hon om hur hon ofta hade i uppdrag att prata om hoppet i mötet med miljöfrågorna. Vanligen hade en miljövetare redogjort för det allvarliga läget, och efter det var hennes uppgift att berätta om det kristna hoppet. Hon berättar hur hennes tal blev tunnare och tunnare, och det var svårt att förmedla ett hopp som verkligen innebar ett hopp. Hon diskuterade detta med en kollega, och de enades om att ju mer miljösituationen förvärrades, desto mer eskatologiskt blev deras hopp. De kände att det saknade verklighetsförankring, och de hade svårt att hitta ett verkligt hopp för den tid vi lever

i. 2 Det nära hoppet, det som säger att vi kan arbeta tillsammans och lösa problemen, det som säger att vi är kallade att med Guds hjälp göra något, och det kommer att ordna sig, det hoppet blev allt svagare ju mer alarmerande data och rapporter som presenterades. Och det långsiktiga eskatologiska hoppet, det som säger att Gud bär allt i sin hand och att vi och tillvaron bärs av Gud in i evigheten, och att en dag kommer en ny himmel och en ny jord. Det hoppet blev inte tillräckligt konkret i mötet med den krisartade miljökatastrofen. Det robusta hoppet säger oss att dessa perspektiv på hopp är två sidor av ett mer komplext hopp, ett dyrbart hopp, ett resilient hopp. Margot jämför det robusta hoppet med Bonhoeffers begrepp den dyrbara nåden. Dietrich Bonhoeffer, tysk teolog inom bekännelsekyrkan under andra världskriget, lanserade begreppet den dyrbara nåden, till skillnad från den billiga nåden. Den billiga nåden rättfärdiggör synden, inte syndaren, den förväntar eller åstadkommer ingen förvandling. Medan den dyrbara nåden förändrar allt. På motsvarande sätt är det robusta hoppet ett hopp som inte bara säger att det ordnar sig. Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig också något av mig som kristen och som bärare och mottagare av hoppet. Det robusta hoppet blundar inte inför hopplösheten utan hoppas ändå. ”Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden.” (Jes 42:3-4). Från Svenska kyrkans biskopar kom 2014 ett brev om klimatet. (Till hösten kommer biskopsbrevet i en reviderad upplaga). Brevet uppmanar församlingar och individer att ge uttryck för hoppet, studera bibeltexter om vår plats och vårt ansvar i skapelsen och inspirera ”As the environmental situation deteriorated, so our hope had become less proximate and more eschatological. It lacked reality and we were both struggling to find an authentic hope for this age.”, Anvil 29 (1) Sep 2013, s. 1-5. 2

och stödja varandra. Man uppmanar också konkret att sätta ambitiösa mål för energibesparingar i kyrkans byggnader och förvalta kyrkans ekonomiska tillgångar på ett sätt som bidrar till minskad klimatpåverkan och påskyndar klimatomställningen. Vidare uppmanas till konkreta steg för en mer hållbar livsstil och för att stödja människor som drabbas av klimatförändringar. Och de uppmanar beslutsfattare, myndigheter, företag och organisationer att höja ambitionerna för klimatpolitiken. Att inte bara invänta avtal eller centrala styrmedel, utan att investera i förnybarhet och hållbarhet. Agera skyndsamt och konstruktivt. Vi står alla i våndan mellan förändringar i den egna livsstilen, och gemensamma politiska beslut. Det hänger så klart också ihop, vad är vi gemensamt beredda att förändra? Men sanningar som inte är så eviga som de kanske känns, som att ökad konsumtion är det som leder till högre välstånd och välbefinnande, kan sättas på skam i ljuset av mer hållbara budskap i den kristna traditionen. I den framgår att överdriven konsumtion och rikedom kan bli ett hinder för liv i gemenskap med människor och med Gud. ”Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv?” frågar Jesus (Mark 8:36). Prästen och ekoteologen Per Larsson skriver i sin bok Skapelsens frälsning om de bibliska grundvärdena ”tacksamhet, ödmjukhet, rättvisa, förnöjsamhet och enkelhet i livsföringen, kärlek, fred samt tro och hopp. Med klimatkrisen för ögonen är dessa kristna grundvärden för ett autentiskt liv i Jesu efterföljd viktigare än någonsin”. Livet och existensen är den första och dyrbaraste gåvan som Gud har gett oss. Och inte bara som individer, utan som en del av skapelsen. Att värna den är att visa tacksamhet till Skaparen och att stämma in i skapelsens lovsång till Gud. Kanske är det inte svårare än så. Sara Wrige Korsväg 2 | 2019

Spelar det någon roll om jag konsumerar mindre eller går det att lita på att tekniska framsteg i framtiden ska lösa dagens problem? Frågorna är både små och stora när Svenska Kyrkans Unga samlas till Påskläger med skapelsen som tema, på Sandvikengården i västra Värmland.

Om inte jag gör vem ska då göra? Världen vi bor i är en gåva från Gud. Vi har ansvar att ta hand om den. Varje individ kan bidra. För Zeeshan Johannes Haidari är den kristna tanken om att värna skapelsen självklar. Men det är bråttom.

an kommer från Sunne och Pakistan. 19-åringens perspektiv är både lokala och globala där i värmen vid strandkanten. Det är Zeeshans första läger med Svenska Kyrkans Unga i Karlstads stift. Årets tema, ”Let´s make a big bang”, landar rätt. – Att möta andra kristna och dela tankar om hur vi kan ta ansvar för skapelsen är viktigt, tycker han. Förändring behövs. En bildlig big bang. För många av de nästan hundra deltagarna är det tradition att fira påsken tillsammans på Sandvikengården i västra Värmland. Saga Würtz från Hammarö är här för fjärde gången. Arvid Löfström från Ivarsbjörke och Caroline Kindberg från Kil tillhör också återvändarna. Tillsammans med Zeeshan slår de sig ner på

Korsväg 2 | 2019

terrassen och vänder näsan mot middagssolen. – Fast jag mår lite dåligt av att det är sommarhett redan i april. Tidigare påskläger har det varit snö här. Det är så uppenbart att något är fel, säger Saga. Insikten om klimatförändringarna finns och alla fyra försöker att ändra sin livsstil. – I sociala medier skapar du dina filterbubblor. Det är lätt att tro att alla är medvetna och gör kloka val, men så är det inte. Många unga struntar också i klimatet. – Och en del visar sig medvetna bara för att skapa en populär image, utan att det finns någon egentlig övertygelse bakom inläggen, tycker Caroline. Tycka går men handla är svårare. Tjejerna tar gårdagens vegetariska dag på lägret som exempel. Det knorrades.

Korsväg 2 | 2019

Dumt att chansa. Bättre att ta eget ansvar.

– Trots att vi pratat om hur vi kan förändra våra matvanor så klagade vissa och undrade varför det inte fanns kött. Men motståndet och förnekelsen är större bland äldre än unga. Det är gänget överens om. Alla har de blivit ifrågasatta för sina val, både från familj och vänner. Att konsumera mindre, köpa second hand, äta vegetariskt, ta hand om sopor, åka kollektivt – de små personliga valen i vardagen ifrågasätts ofta. ”En droppe i havet-argumentet”. ”Vad spelar det för roll om du lever klimatsmart när en miljard kineser släpper ut mer koldioxid än USA och EU tillsammans?” – Det spelar roll. Men många är lata och vill inte ändra sitt beteende. Särskilt vår föräldrageneration och uppåt, de vill inte ta in fakta. Jag möter både trångsynthet och egoism, säger Saga. Förhoppningen att tekniska framsteg ska lösa problemen törs hon inte lita på. – Tänk om det inte blir så då. Dumt att chansa. Bättre att ta eget ansvar. Kunskapen om hur vi kan minska utsläppen och nå klimatmålen finns. Men det händer för lite och för sakta. Bristen på handlingskraft oroar. Saga jämför med branden i Paris. Det tog mindre än ett dygn innan pengar för restaurering av Notre-Dame utlovades. – Nio miljarder, det är så provocerande. Så fort det rör den rika vita människan då finns det snabba pengar. Jag vet att Notre-Dame är en historiskt värdefull katedral och en omtyckt samlingsplats. Men det finns viktigare saker. Känslan av Greta-Thunberg-kraft är påtaglig. Hennes kompromisslösa stil inspirerar. Liksom det faktum att hon når hela världen

Korsväg 2 | 2019

med sitt budskap. En 16-årig tjej som talat inför FN och EU, mött påven, fått twitterberöm av Obama och hälsats välkommen i brittiska parlamentet. Nyss nådde hon en miljon följare på instagram. – Vi behöver henne. Hon är en symbol, någon att se upp till och som står för sin sak. Caroline, som också är 16, tycker att Gretas oförtröttliga engagemang, den totala avsaknaden av inställsamhet och inte minst hennes ålder inger hopp. – Många äldre vill inte lyssna på barn, unga blir inte tagna på allvar. Men hon visar att barn är kloka och ärliga. Caroline är en av de hundratusentals som skolstrejkat för klimatet. Det var inget lätt beslut att lämna lektionerna på gymnasiet och ställa sig på Stora torget i Karlstad. Att klara skolan är viktigt, men klimatet är viktigare. – Jag vägrar att studera för en framtid som går under. Strejken gör att världen förstår ungas oro och börjar lyssna, tror tjejerna. Men ibland tar hopplösheten över. – Det beror lite på dagsformen. Vissa dagar är bättre men ibland känns det som att allt går åt helvete, säger Saga. Är ni rädda? – Ja. Svaret är unisont och utan tvekan. Men Zeeshan betonar hoppet. – Vi får inte ge upp och tänka att det är kört. Man måste börja med sig själv. Om inte jag gör vem ska då göra? Förändring finns. Den är alltid möjlig.

Text: Helena Söderqvist Foto: Lisa Persson

Korsväg 2 | 2019

Förr handlade det mest om ekonomi Idag är klimattanken lika stark Livsmedel står för 25 procent av den globala miljöpåverkan. Och en tredjedel av all mat som produceras i världen slängs. På Tingvallagymnasiets restaurang- och livsmedelsprogram lär sig eleverna att minska matsvinnet. ”Det är bra både för klimatet och plånboken”.

tt äta upp maten är ett enkelt sätt att bidra till en bättre miljö. Det vet de blivande kockarna Tove Målerud, Robin Rocksberg och Kasper Larsson. De går andra året på restaurang- och livsmedelsprogrammet i Karlstad. Under utbildningen driver eleverna både restaurang och kafé. De teoretiska kunskaperna om hur livsmedel ska hanteras och hur man smartast undviker matsvinn omsätts dagligen i praktisk handling. – Kloka matval, hållbara köp och mat efter

Korsväg 2 | 2019

säsong är sånt vi försöker tänka på, säger yrkeslärarna Jonas Gustafsson och Elisabeth Hedström. De tycker att restaurangbranschen alltid varit bra på att ta vara på mat. En dygd i köket. Men förr handlade det mest om ekonomi, i dag är klimattanken lika stark. Eleverna berättar hur de lär sig att planera menyer och ta vara på råvarorna. – Vi ska se till att allt blir använt. Om det till exempel behövs äggulor till en av rätterna

» passar det bra att samtidigt svänga ihop en maräng. Då används hela ägget. Kylkedjan är också viktig. Hållbarheten ökar betydligt om maten inte får stå framme i onödan. Sen är det ju det där med bäst-före-datum. En bluff, tycker eleverna. – Så mycket slängs helt i onödan, säger Tove. Enligt Livsmedelsverket kastar varje svensk cirka 19 kilo fullt ätbar mat per år. Och 26 kilo mat och dryck hälls ut i slasken. Robin och Kasper medger att de tidigare tillhörde dem som kasserade saker utan att lukta och smaka. Datumet på förpackningen bestämde. – Men det är helt galet. Vi är lurade av märkningen. Man måste våga smaka på grejerna, tycker de. Bäst före är inte detsamma som sista förbrukningsdag.

Titta, lukta, smaka!

För att visa vilka marginaler som finns ordnade de offentlig provsmakning. På ett bord i bibliotekshuset dukade de upp produkter som för länge sedan passerat sina bäst före datum. Det var tidigare i år under Livet värt att leva, Svenska kyrkans temavecka i Karlstads stift, som eleverna genomförde sina klimatsmarta experiment. Och informerade om hur matsvinnet kan minskas. – Vi hade havreyoghurt som gått ut för över en månad sedan och mjölk som var två veckor över tiden. Men det var inget fel på dem. Folk smakade och tyckte det var gott. – En del blev nästan chockade när vi berättade om datumen, säger Kasper. Mejeriprodukter håller. De är pastöriserade och inget farligt kan hända. De jäser eller möglar efter en tid, men det märks i så fall. – Titta, lukta, smaka, uppmanar killarna. Släng inte bara.

Korsväg 2 | 2019

Det samma gäller torrvaror. De kan tappa i smak och färg. Efter lång tid finns risk att mjölbaggar dyker upp. Men värre än så blir det inte, garanterar eleverna. Elisabeth tror att bäst före-märkningen kommer att försvinna. Tillverkarna vill garantera högsta kvalitet på utseende och konsistens. Gränserna är tajt satta. De fyller egentligen ingen vettig vägledande funktion för konsumenten, tycker hon. Tvärtom kan de förvirra. – Istället behövs information om förpackningsdag och hållbarhet på ett sätt som gör att konsumenten själv kan fatta beslut om hur länge man vill använda produkten. Annat är det med kött, fisk och skaldjur. De är märkta med sista förbrukningsdag. Och den ska respekteras. – Det är en helt annan sak. Särskilt köttfärs är känsligt. Förutom att ta hand om maten i det egna kylskåpet kan man hjälpa till att minska svinnet i butiker och restauranger. – All mat som blir över i vår lunchrestaurang packas och säljs som matlådor. Och butiker har sina fyndhörnor. Men det gäller att konsumenterna hittar produkterna innan de hamnar i soporna. Digital matchning av efterfrågan och utbud är en lysande idé, tycker eleverna. De tipsar om appen Karma – rädda mat. Livsmedelsbutiker och restauranger lägger ut produkter som håller på att gå ut i datum och därför säljs till halva priset. Konsumenten kan beställa och handla över nätet, sen hämta på vägen hem. – Enkelt och smart. Bra för många. Text: Helena Söderqvist Foto: Jessica Segerberg

Korsväg 2 | 2019

Tips om hur du minskar matens miljöpåverkan 1. Mat står för ungefär 25 procent av människans klimatpåverkan enligt Världsnaturfonden. 2. Minska på mängden kött, ät mer grönsaker istället. Pröva att byta ut några rätter av nöt, lamm, gris eller kyckling i veckan mot vegetariska rätter, eller minska på köttportionen. 3. Välj fisk som är fiskad eller odlad på ett hållbart sätt, till exempel miljömärkt fisk 4. Välj frukt och grönt som tål att lagras, till exempel grova grönsaker, och välj känsliga frukter och grönsaker efter säsong. 5. Dra ner på godis, läsk, bakverk och snacks – de påverkar miljön utan att bidra med så mycket näring. 6. Minska svinnet - förvara maten rätt, planera dina inköp och ta hand om rester. Källa: www.livsmedelsverket.se

Korsväg 2 | 2019

Andlighet

för kroppen och jorden

yligen hade jag en erfarenhet som stärkte min övertygelse om hur viktig kroppen är som en plats för gudsmöten. Under ett samtal med min själavårdare ledde hon mig att känna in vilka känslor och förnimmelser som fanns i min kropp, och hur de ändrades när jag var uppmärksam på dem. Genom närvaro i nuet och uppmärksamhet inåt kunde saker hända. En visshet om att vara i Guds närvaro spred sig från magen och genom hela kroppen. Sallie McFague är en teolog – eller var, hon är nu 86 år – som lyfter fram vikten av hur vi förhåller oss till kroppslighet. Hon vill få oss att tänka och agera ”as if bodies matter”, ”som om kroppar är viktiga”. Det låter så självklart, men är det tyvärr inte. Inte i världspolitiken och inte i kyrkorna. Det gäller allas våra kroppar: Kroppar som njuter, kroppar som lider, de som bryts ned av hunger, som misshandlas, som dödas. Det gäller djurs kroppar: de som plågas i laboratorier och djurfabriker. Men det gäller också ”universumskroppen”. Hon använder bilden av

Korsväg 2 | 2019

”världen som Guds kropp”, som hon menar kan hjälpa oss att vörda skapelsen. Gud är så nära oss som vi är våra kroppar. Det som sker i världen, på jorden, berör Gud lika kraftfullt och direkt som det som sker med min kropp berör mig. McFague står för en holistisk andlighet där det inte finns någon tudelning mellan ande och kropp. I vårt tänkande delar vi hela tiden upp tillvaron, men egentligen har en sådan polarisering ingen plats i vår värld: ande och kropp, eller materia, är aspekter på ett kontinuum, för materia är inte livlös substans utan vibrationer av energi. Och Guds ande uppfyller allt, är inneboende i minsta atom, som mystikern Teilhard de Chardin uttryckte det. Att älska kroppar är alltså inte att älska det som står i motsats till ande utan det som är ett med det. Jag tror det är viktigt idag att vi stärker en andlighet och en livshållning som vördar kroppar. Rättvisan kräver att människors grundläggande behov tillgodoses. Hållbar

fred och ett rimligt klimat kräver att jordens processer respekteras, att människor slutar exploatera och förgifta. Nedvärderingen av kroppen, av det materiella, måste upphöra. Kroppen är viktig på så många olika sätt. Det är till exempel svårt att tänka sig till ett andligt förhållningssätt; det behöver praktiseras, gestaltas. Vi lär oss vördnad genom att ta i ting och människor respektfullt och mjukt. Vi lär oss medkänsla genom att möta en annan varelse med blicken och stanna kvar en stund. Vi får kläm på gästfrihet genom att öppna vårt hem eller liv för någon annan en stund. Eftersom vi är besjälad kropp, snarare än kropp och själ, fungerar andlig fördjupning bäst om den inkluderar kroppen, ja hela människan med alla hennes dimensioner. ”Den som älskar känner Gud” skriver författaren till Första Johannesbrevet. Han visste hur mycket våra handlingar påverkar sinne och hjärta. ”Den som har omsorg om andra lär känna Gud”, skulle kunna vara en parafras. I kyrkan är det nästan alltid det omvända vi lyfter fram: ”När vi har erfarit Guds kärlek själva kan vi föra den vidare till andra, gestalta den i goda gärningar.” Varför inte vända på det, åtminstone ibland? Älska, engagera dig för andra, och bli delaktig i Guds kärleksrelation till skapelsen! Parallellt med att den mänskliga kroppen nedvärderats i kyrka och teologi har Guds omsorg om skapelsen glömts bort. Enligt Elizabeth Johnson, professor i teologi i USA,

försvann naturen från teologin för cirka femhundra år sedan (åtminstone inom den västliga delen av kyrkan). Tidigare var den något man behövde förhålla sig till om man sysslade med teologi. Kyrkofäderna skrev ofta om djur och natur. Johannes Chrysostomos (ca 344 – 407) lyfter till exempel fram hur alla varelser har samma skapare: ”vi bör visa vänlighet och ömhet mot djur av många skäl och framför allt för att de har samma ursprung som vi själva.” För medeltida teologer var naturen en plats där man både kunde lära sig mer om Gud – skönheten och mångfalden bland de skapade varelserna uppenbarade något om deras skapare – och möta Gud. Gud är inte uteslutande intresserad av människorna. Planeter och rymder, skog och hav, lejon och rävar, kor och bofinkar; de är – allt och alla – Guds skapelser. Vi får tro att Guds ande verkar i skapelsen för att frambringa största möjliga godhet och skönhet, såsom anden har gjort genom hela evolutionsprocessen. Det är den kristna kyrkans tro att hela skapelsen, inte bara människorna, ska räddas och få uppleva en fullbordan. Medan vi gör allt vad vi kan för att rädda jorden får vi ha denna övertygelse med oss. Gud är framtidens Gud. Allt kommer inte att vara förgäves. Något gott ska komma. Annika Spalde Diakon och författare

Korsväg 2 | 2019

7 000 sommarblommor från lokala odlaren Christells Handlesträdgård, planteras under våren på kyrkogårdagarna i Särö pastorat. Cathrine Fernlöf ser fram emot det fortsatta miljöarbetet. Vaktmästare Anneli Ovring Axelsson tillsammans med barnen från förskolan Prästkragen. Förskolan och vaktmästarna hjälps åt att odla.

Korsväg 2 | 2019

Ett mer ansvarsfullt och hållbart levnadssätt Cathrine Fernlöfs intresse för miljön började i tidig ålder och impulserna kom från olika håll. Hennes grundskola i Karlstad hade miljö som inriktning och i kyrkan var hon med och satte upp musikaler om skapelsen och miljön.

athrine Fernlöf brinner för rättvisefrågor i samhället och världen och tycker att det går hand i hand med miljön. Vid flyktingvågen 2015 ledde Cathrine en internationell grupp med ideella, som under perioden flyktingarna bodde i pastoratet hjälpte till i det akuta läget. Att det sedan blev Cathrine som för två år sedan fick sätta ihop en miljögrupp i Särö pastorat föll sig naturligt. Nästan två år efter starten har Särö pastorat under våren genomfört steg 1 i Svenska kyrkans miljöarbete. Cathrine Fernlöf, arbetsledande präst i Släps församling Särö pastorat, ser nu fram emot att arbeta vidare med alla idéer och möjligheter som kommit fram under arbetets gång. Resan har bara börjat! – Vi föds med olika förutsättningar i världen. Intresset för människor gjorde att jag 2010 deltog i utbytet Ung i den världsvida kyrkan och fick åka till Costa Rica och se hur deras kyrka arbetar i olika sociala miljöer. Vi fick bland annat besöka en bananplantage och se hur arbetsförhållanden var där. Cathrine berättar att utbytet gjorde att hon ytterligare fick upp ögonen för miljö- och rättvisefrågor, och för några år sedan när Cathrine var helt ny i sin tjänst, såg hon till att Särö pastorat tog emot ett par costaricanska ungdomar i samma projekt. Steget till miljöcertifiering togs då inköpen började ses över och fler och fler kollegor på

olika håll började engagera sig i miljöfrågor, Fairtrade, ekologisk mat osv. Cathrine satte då ihop en representativ miljögrupp som bestod av kollegor från pastoratets alla tre församlingar och olika verksamheter. Vad har varit största utmaningen? – Utmaningen, skrattar Cathrine, var initialt att få med kyrkorådet på tåget. Alla beslut måste gå genom dem och de hade många punkter på sin agenda. Det löste sig dock snabbt när vi fick in en representant från kyrkorådet i miljögruppen. En utmaning är att behöva ändra sina inköpsvanor och att tänka på att ha mer framförhållning vid inköp. Vilka möjligheter har arbetet gett? – Det har varit att se hur engagemanget bland personalen har vuxit efter hand och att det finns så många bitar att ta tag i. Miljöarbetet kommer aldrig att bli klart, då det alltid finns förbättringar att göra. Vi har upptäckt rutiner som har varit i behov av uppdatering, och projekt som att till exempel införskaffa solpaneler har prioriterats. Har du haft någon ahaupplevelse? – Oj, det har nog varit att det finns områden inom miljöarbetet som man i första hand inte tänker är kopplat till det. Vilka fonder har kyrkan sina pengar placerade i? Hur sker uppvärmningen och vilka bolag används? Hur kan prästerna aktualisera miljöarbetet i predikan utifrån skapelsen och uppdraget att förvalta vår jord. Pastoratets tre kyrkor har Korsväg 2 | 2019

haft miljögudstjänster där det jobbats på olika sätt. I Släps kyrka valde vi fastlagssöndagen med temat ”Kärlekens väg” och vi kunde jobba med både kärleken till människan och till vår jord. Barn- och vuxenkörer deltog och fick arbeta utifrån sina egna idéer. En barnkör hade gjort ett skådespel där de gestaltade Greta Thunberg. Vad är det mest konkreta ni gjort? – Det är att vi gjort en ordentlig översyn av mat, blommor, ljus, kontors- och städmaterialinköp och har som mål att inom kort få fram en tydlig inköpspolicy. Vad är dina bästa miljötips? • Inventera era förråd och lager och fundera annars på om du verkligen behöver köpa in det. • Se över köttkonsumtionen, kan man dra ner på den? • Släck ner lampor och datorer när ni lämnar rummet. • Måste man använda bil alla gånger? Går det att samåka eller ta cykel? I köket i Släps kyrka arbetar värdinnorna Gertrud Lönnberg och Kajsa Rodhe. De är båda med i miljögruppen och har främst jobbat med policyn för mat- och städmaterialinköp. I deras dagliga arbete ingår matlagning till förskolan Prästkragen samt storkok en dag i veckan, då det bjuds på musik med efterföljande lunch. Redan innan miljöcertifieringen drog igång vara båda engagerade i tänket kring miljö och mat, så för deras del har det handlat om fördjupning. Medvetenheten har kommit de senaste åren och sedan en tid serveras minst en vegetarisk rätt i veckan. – Vad det gäller maten, så strävar vi åt att handla så ekologiskt och närodlat som möjligt, berättar Kajsa. Allt nöt- och lammkött handlar vi till exempel på Naturgården Vallda som ligger i pastoratet. De säljer bara ekologiskt kött och djurfodret är enligt KRAVs regler, utan konstgödsel eller bekämpningsmedel. – Allt övrigt kött är så klart svenskt, fyller Gertrud i. Maten vi serverar lagar vi alltid

Korsväg 2 | 2019

från grunden, alltså inga halvfabrikat, vilket gör att vi kan kontrollera innehållet. – Vi hinner inte baka allt bröd ännu, men en del bröd blir det, och kakor bakar vi själva. På förskolan arbetar de med miljön på olika sätt och de odlar både kryddor och grönsaker som vi använder i matlagningen. – Vi hoppas på sikt att under sommarhalvåret kunna bli självförsörjande både på grönsaker och på sommarblommor till altaret, säger Gertrud. Kajsa och Gertruds miljötips i köket: • Kolla i frysen, det ligger oftast mer än man tror där. • Använd säsongens frukt och grönt. Laga stora flerdagarssatser av sallader på kål, morötter osv. • Våga prova nytt, inspireras av de nya internationella köken. • Att vara två! Att kunna dela och testa idéer med en kollega är fantastiskt. Kajsa är sedan ett par år Fairtrade-ambassadör, vilket församlingens bokhörna skvallrar om. Församlingen har lärt sig att uppskatta Fairtrade, inte minst chokladen som finns i ett rikligt utbud. Varje år är Kajsa noga med att uppmärksamma Fairtrade challenge och bjuda in församling och kollegor på Fairtradefika för att belysa arbetsförhållanden och få oss att göra medvetna val i kaffe- och chokladhyllan. Madeleine Leandersson, arbetsledande vaktmästare, konstaterar att deras arbete på kyrkogårdarna miljöanpassats på ett naturligt sätt de senaste åren. Maskiner och fordon byts efter hand ut till el-fordon. Ett antal robotgräsklippare sköter numera gräsklippning där det är möjligt. Varje år planteras runt 7 000 sommarblommor på gravarna i Särö pastorat. Blommorna handlas lokalt från Christells Handelsträdgård som ligger ett stenkast från Vallda kyrka. Robert Christell, trädgårdsmästare, berättar att de arbetar med ekologisk odling. Om plantorna drabbas av skadedjur så använder sig Christells av Biobasiq, nyttodjur såsom steklar och larver som äter upp till exempel bladlöss. Växthusen värms upp av

Robert Christell, trädgårdsmästare, i ett av växthusen som värms upp med pellets.

pellets, och när plantorna satts i jorden skickas alla plastkrukor och kartonger tillbaks till Handelsträdgården och återanvänds. Som en sista hälsning denna soliga vårdag får vi med Särö pastorats vision för miljöarbetet: Gud har skapat världen och allt levande. Livet är därför heligt, värdefullt i sig och en gåva vi får till låns av Gud. Människan skapades till Guds avbild, och som en del av skapelsen får människan uppdraget att bruka och förvalta den, så att kommande generationer också ska få möjlighet att leva i Guds skapelse. Vårt pastorat vill vara en förebild vad gäller hållbar utveckling, genom att ta ett aktivt ansvar och vara ett levande exempel. I ödmjukhet över att allt liv är skapat ur Guds hand vill vi genom vårt arbete även stötta och inspirera enskilda individer och andra lokala aktörer att sträva mot ett mer ansvarsfullt och hållbart levnadssätt gentemot skapelsen, djur och människor. Diplomeringen skedde i samband med mässan InSidan i Släps kyrka den 12 maj. Text & foto: Annika Munther Korsväg 2 | 2019

Krönika | Sara Strindevall Språng

Hållbart byggande för 800 år sedan

ad visste de på 1200-talet om byggnadsvård och hållbart byggande? Begreppet byggnadsvård rymmer flera idéer och inställningar till byggande. Stilrestaurering är en. Autenticitet en annan. Hållbarhet en tredje. Men underhållsfritt ingår nog inte i begreppet byggnadsvård. Underhållsfritt betyder enligt mig att det inte går att vårda och laga utan måste bytas ut. Ett exempel på motsatsen till hållbarhet. Majoriteten av det som produceras idag går inte att laga. Det är en ny produkt som gäller om den går sönder. Det provocerar mig att vår värld producerar så mycket dåliga produkter som inte går att laga och som i många fall inte går att återvinna. Givetvis tänkte inte hantverkarna som formade och reste takstolarna i Ljungsarps kyrka omkring 1207 att de höll på med byggnadsvård. Jag föreställer mig att de använde sina kunskaper till att ära Gud. De skapade något med sin själ. De valde träden med omsorg och planerade flera år i förväg, så att virket kunde torka i lugn och ro innan man bearbetade det med noggranna passningar och fina detaljer. Det var nog där mitt intresse för

Korsväg 2 | 2019

byggnadsvård började. Inte i Ljungsarp, det är en ny bekantskap. Utan i omsorgen om materialen och detaljerna i äldre konstruktioner. Det fick mig att fundera på varför man gör vissa saker och hur man gör det. Vad det gör med mig och med min omgivning. Och vad det gör med vår jord. Vi kan i våra historiska konstruktioner se hur samhället förändrades. Hungersnöd och tider av epidemier avspeglar sig i byggandet. Vi kan även se spår av specifika hantverkare, individer. Det gör mig ödmjuk för min litenhet i sammanhanget. Sara Strindevall Språng Stiftsantikvarie

Byggnadsantikvarie Robin Gullbrandsson vid Västergörtlands museum inspekterar takstolarna i Ljungsarps kyrka. Foto: Mattias Hallgren.

Korsväg 2 | 2019

På tio år har Karlstads stifts alla församlingar och pastorat gemensamt minskat energianvändningen med nästan 25 procent, från 33 miljoner kilowattimmar per år till 25 miljoner.

Minskad energianvändning i byggnader i Karlstads stift Antal kilowattimmar per år 30 miljoner

20 miljoner

10 miljoner

År 2008 Minskad enegianvändning i byggnader i Karlstads stift

Korsväg 2 | 2019

År 2018

Det här arbetet har bara börjat G

enom att samla in data och följa upp kan vi dels lära oss mer för att kunna bli ännu bättre, och dels följa upp och se att det vi gör faktiskt gör stor skillnad. Tillsammans kan vi få till riktigt bra resultat, säger Johannes Wikström, energiingenjör på Karlstads stift. 2008 gjordes en stor genomgång av energianvändningen i Karlstads stift. Nu har Johannes arbetat med att samla in och sammanställa data för att kunna göra en uppföljning. Vad har egentligen hänt på tio år? Och resultatet är tydligt: det har hänt en hel del! Många församlingar och pastorat har gjort sig av med gamla oljepannor och ersatt med moderna värmepumpar eller fjärrvärme, styrsystem har bytts ut och kalibrerats för att fungera mer effektivt, och glödlampor har bytts mot led. Medräknat i minskningen är också de fastigheter som helt enkelt sålts under de senaste tio åren. – Det bästa sättet att minska användningen är att sänka temperaturen. Och om du har styrsystem som kopplas till bokningssystemen, och som dessutom har rätt inställningar för just din kyrka, då kan man hålla en lägre grundtemperatur utan att det påverkar värmen när kyrkan används, berättar Johannes. – Det finns mycket att spara bara på att ställa in befintliga system på rätt sätt.

Under de senaste tio åren har flera stiftsprojekt riktats mot att förbättra energieffektiviseringen och ge församlingar och pastorat hjälp att minska användningen. Just nu pågår till exempel en nationell satsning tillsammans med Energimyndigheten där sju pastorat är med i ett nätverk för att öka kunskapsutbytet. Mycket handlar om just det, att sprida kunskap och dela goda exempel. – En stor del av min tjänst går ut på att vara stöd för församlingar och pastorat i deras arbete. Jag har ju en erfarenhet av kyrkobyggnader som andra konsulter kanske inte alltid har. Kyrkobyggnader har väldigt speciella förutsättningar, men jag har ofta exempel på andra församlingar som varit i liknande situation, säger Johannes. Och fortfarande är det många församlingar och pastorat som vill fortsätta minska sin energianvändning. – Det här arbetet har bara börjat. Vi har flera ansökningar om stöd för nya styrsystem och att sätta in värmepumpar. Jag tror att vi kommer fortsätta minska användningen i stadig takt framöver också. Och även om vi har kommit en bit på väg så är behovet av omställning fortfarande stort. Främst för miljöns skull, men också för att det finns stora pengar att spara, säger Johannes. Text & illustration: Peter Pasalic Östborg

Korsväg 2 | 2019

I Värö-Stråvalla församling kommer kraften från ovan Siktar på en koldioxidneutral drift av alla fastigheter 48

Korsväg 2 | 2019

man värmer upp luften, » Tankeninteär attinredningen och byggnaden.

Teknikintresserad var kyrkvaktmästare Anders Karlsson från början, miljömedveten har han blivit på köpet. Tack vare hans engagemang har Värö-Stråvalla församling minskat sin elanvändning med två tredjedelar och siktar nu på att göra driften koldioxidneutral. ”Jag tycker att kyrkan ska vara en förebild när det gäller miljöarbete”, säger Anders. Solen flödar över Väröbygden. Över Stråvallas lilla medeltidskyrka, över fiskeläget Buas sjuttiotalskyrka och över Värös pampiga 1800-talskyrka på den bördiga slätten. Några kilometer västerut levererar reaktorerna på Ringhals kärnkraftverk el till kraftnätet dygnet om. Men i Värö-Stråvalla församling gör man sin egen. Allt tack vare en driftig arbetsledande vaktmästare och ett entusiastiskt kyrkoråd. När Anders Karlsson anställdes som kyrkvaktmästare i Värö-Stråvalla kom han med ett stort teknikintresse. Ett kvartssekel senare har han fått ner energiförbrukningen med två tredjedelar och arbetet fortsätter för att ligga i framkant när det gäller minskad energianvändning och klimatpåverkan. Egentligen började alltihopa när Anders hade gått vidare från en säsongsanställning till fast jobb som arbetsledande kyrkvaktmästare. Året var 1998. Då fick han ett större ansvar för fastigheterna och skickades på en utbildning i effektiv energihantering. – Kursen var väldigt krävande – och jätterolig! Bland annat fick jag träffa legendaren Tor Broström, som forskar på inneklimat och energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, berättar Anders. Deltagarna fick en läxa. De skulle åka hem

till sina församlingar och räkna ut energianvändningen för några av fastigheterna där för att sedan komma tillbaka med förslag på förbättringar. Två tredjedelar av kursdeltagarna hoppade av men Anders gick med liv och lust in för uppgiften. Hans mätningar blev starten för hela omställningen i Värö-Stråvalla församling. Det första steget var att effektivisera energianvändningen i den största kyrkan, den i Värö. Dels installerades tidigt en webbstyrning, som inte bara låser upp kyrkan och startar klockringningen vid gudstjänster och andra förrättningar, utan också höjer och sänker temperaturen i samband med det. Tanken är att enbart värma upp kyrkan när den används. Detta kallas för intermittent – tillfällig – uppvärmning. Dessutom installerades ett system med varmluft, som blåses ut genom rör under kyrkbänkarna. På det viset sprids varmluften bättre och snabbare än tidigare, då det bara fanns ett utblås. – Tanken är att man värmer upp luften, inte inredningen och byggnaden. Efter Värö kyrka följde de mindre kyrkorna i Bua och Stråvalla samt församlingshemmet i Värö, som fick samma webbaserade styrning. I Bua kyrka och församlingshemmet sänks dock inte temperaturen lika mycket och ofta eftersom där pågår mer aktiviteter veckorna igenom med bland annat barngrupper, konfirmandundervisning, träffar för daglediga och körsång. All ventilation har också bytts ut för att spara energi. Steg två var att göra driften fossilfri. 2012 tog man farväl av den gamla oljeeldade varmKorsväg 2 | 2019

Fasaden på Värö kyrka renoveras. Byggnadsställningarna gör det möjligt att komma upp med den nya generationens supertunna och böjliga solpaneler och se hur de tar sig ut på taket. Något som kyrkvaktmästaren Anders snart ska göra tillsammans med stiftet, länsstyrelsen, Kulturmiljö Halland och en solcellsaktör.

luftspannan i Värö kyrka och installerade istället en pelletseldad. – När man ska värma upp en byggnad med stor volym snabbt måste man ha kraftfulla anläggningar. Nu går uppvärmningen på under tolv timmar, berättar Anders. I Bua kopplade man på sig på fjärrvärmenätet medan man i Stråvalla valde att behålla eluppvärmningen via radiatorer och bänkvärme. Där hålls få förrättningar och energiförbrukningen är så låg att det faktiskt blir det billigaste alternativet. I församlingshemmet, vaktmästeriet och bisättningslokalen har man däremot bytt till vattenburna uppvärmningssystem med värmepump och jordvärme. Eftersom man vill hålla en konstant värme i de byggnaderna passar det bra med tröga system där.

riet. De tre anläggningarna genererar tillsammans 44 000 kilowattimmar el. Nu står bisättningslokalen och kyrkstugan i Stråvalla samt fler solceller på Bua kyrka på tur och diskussioner pågår om hur man på bästa sätt ska kunna förse även 1800-talskyrkan i Värö med solceller. – Den ligger ju fantastiskt till och har ett jättestort tak, säger Anders och sneglar upp mot kopparplåtarna. Tillsammans har effektiviseringen, bytet av uppvärmningssystem och installationen av solpaneler gett en rejäl vinst – inte bara för miljön. Elinköpen har gått ner med två tredjedelar, från 300 000 kilowattimmar om året till drygt 100 000. Detta under samma tid som man har byggt ut fastigheterna med nästan 500 kvadratmeter.

Det tredje steget syns lång väg. Det är produktionen av egen el, som sker genom solpaneler på flera av församlingens byggnader. – När man har kommit så långt att det inte går att effektivisera mer, vad gör man då? I samband med en ombyggnad av Bua kyrka 2008 föreslog energirådgivaren att vi skulle börja med solceller, berättar Anders. Det var ett lätt beslut att ta. Dels eftersom det inte fanns några stora kulturhistoriska värden hos den moderna kyrkan som riskerades genom en solcellsanläggning på taket. Dels genom att bidragen vid den tiden var mycket generösa. Länsstyrelsen stod för 70 procent av kostnaden och stiftet för 25. Församlingen behövde enbart investera de sista fem procenten. Bua blev därmed den första kyrka i Sverige som försågs med solceller på kyrktaket. I fjol sattes även solpaneler upp på församlingshemmets tak och i vintras på vaktmäste-

När Anders presenterade sina idéer mötte han till en början av en del motstånd. Det fanns bland annat en oro för att kyrkobesökarna och personalen skulle frysa, att systemen skulle krångla och att inventarierna skulle fara illa av den sänkta temperaturen. – En del förtroendevalda var lite skeptiska i början. Sedan såg de att vi gjorde en ekonomisk besparing samtidigt som komforten bibehölls eller till och med blev bättre, säger han. Misstro fanns även hos kyrkomusikerna. Tidigare hade de kunnat öva vilka tider som helst i en uppvärmd kyrka. Nu skulle det inte längre bli möjligt. De skulle tvingas att förlägga sina övningar till stunden före och efter en förrättning eller till en på förhand bestämd dag i veckan. – Vi pratade och när jag hade förklarat vilka vinster det skulle ge att sänka temperaturen i kyrkorna förstod de att pengarna skulle

Korsväg 2 | 2019

kunna användas i verksamheten istället, säger Anders och fortsätter: – Det är viktigt att ha medarbetarna med sig när man gör sådana här förändringar. Användningen av lokalerna behöver optimeras, till exempel genom att man lägger olika aktiviteter tätt efter varandra. Samtliga farhågor kom på skam. När det gäller inventarierna och byggnaderna har det tvärtemot vad man befarade blivit ett lyft med den sänkta temperaturen. – Nu har vi kört det här så länge att vi kan se att de mår bra, till och med bättre än av den torra vinterluft de utsattes för tidigare. Anticimex gör en grundlig besiktning vartannat år och har till exempel inte kunnat upptäcka några sprickor. Det viktiga är inte att temperaturen hålls konstant utan att luftfuktigheten inte varierar för mycket. I dag har Anders hela församlingen med sig. Kyrkorådet driver på så hårt att åtgärderna knappt hinner genomföras i den takt de beslutar om. Nu diskuteras att göra Värö-Stråvalla

till en klimatneutral församling vad gäller driften av fastigheterna. En del el kommer att behöva köpas in även i framtiden. Planen är att den ska komma från stiftets vindkraftverk. Parallellt med arbetet med fastigheterna miljöanpassar man även övrig verksamhet, till exempel genom att använda miljöklassat bränsle och mer elverktyg på kyrkogården. – I nästa skede får vi börja titta på våra inköp. Där är vi inte än. Vi har börjat med det man snabbast kan påverka: driften, säger Anders. Det tycker han att fler församlingar borde göra. – Svenska kyrkan har verkligen en möjlighet att göra skillnad med sina fastigheter. Detta borde vi jobba offensivt med! Särskilt som det finns en dubbel vinst i detta. Man offrar ingenting utan investerar församlingens pengar väl, säger han. Text & foto: Karin Hylander Korsväg 2 | 2019

Korsväg 2 | 2019

Från förundran till förändring Med mina handlingar visar jag vad jag tror på Johannes Widlund vill hjälpa kyrkan att leva hållbara, helhjärtade härliga liv. Stefan Edmans hållbarhetsteologi bygger på sju ord på F. De båda förenas av sin inställning att låta det positiva styra miljöengagemanget.

onsumismen som folkrörelse, detta att shoppa sig igenom livet, det är nästan som en religiös handling. Men jag tycker det är lönlöst att moralisera över det. Istället ska vi väcka motkraften, väcka en känsla för moder jord på ett positivt sätt, säger Stefan Edman, mångårig folkbildare och förkämpe för miljö- och klimatengagemang. Helsjöns folkhögskola har sedan länge ett fokus på hållbarhet, och sedan ett par år finns en unik ettårig utbildning som rymmer både teologi, ekologi och praktisk odling; ”Odlarglädje och skapelsekärlek”. Som en del i arbetet med odlarkursen var Stefan Edman och Johannes Widlund inbjudna till Helsjön för att leda en seminariedag om drivkrafter för förändring. Johannes Widlund skriver just nu en masteruppsats om Pingströrelsens förhållande till klimat- och miljöfrågor, men det som upptar mycket av hans tid och tankar är föreningen God jord där han är ordförande. – Hela tanken med God jord är att jag tror på kyrkan som en rörelse som kan få det här att fungera på riktigt. Vi har ju en tendens att

inte göra som folk säger, men att göra som folk gör omkring oss. Om vi kan bli en rörelse som andra tar efter så behöver vi till slut inte predika om hur vi ska göra med miljön, för ”det är så här vi gör”. Det är ju inte så många predikningar numera som handlar om att man inte ska supa sig redlös, och det är för att majoriteten i samhället gör inte det längre. Vi vill vara en positiv kraft, precis som kyrkan var när Sverige nyktrade till, säger Johannes Widlund. Föreningen God jord är relativt nystartad, det konstituerande mötet hölls hösten 2017. Johannes Widlund pluggade freds- och utvecklingsstudier på universitetet i Uppsala, och träffade flera andra kristna som brann för hållbarhetsfrågor och ville hitta sätt att kombinera det med sin tro. – Hållbarhetsfrågor för mig handlar om hjärtats inställning till livet, världsbilder, om den här riktigt stora berättelsen, och då kändes det konstigt att inte inkludera Jesus i ett sånt arbete. Så jag började leta efter nån som kunde anställa mig när jag var färdig med studierna, Korsväg 2 | 2019

Vi har inte kommit för att döma, utan för att hjälpa till…

Stefan Edman, som har följt kyrkans arbete med miljöfrågor under lång tid, tycker att det är mer självklart med miljöengagemanget idag än det har varit. – Under den kristna miljöväckelsen 1980 var det många som reagerade med att det var ”mindre andligt”, medan andra tyckte att det var självklart utflöde av evangeliet. En del ville ha mer utvecklad teologi, speciellt präster. Men det är mer självklart för folk idag, man behöver ofta inte den här tunga ryggsäcken av komplicerad teologi. Man ser att det finns folk runtomkring, som aldrig går i kyrkan, som inte kan stava till teologi, och de gör bra grejer ändå. Då måste vi också kunna göra det, menar Stefan Edman. – Konsumtionsfrågan är det viktiga idag och då vill jag säga att du duger som du är, du behöver inte hålla på att bekräfta dig, om det är det du håller på med. Lev ditt liv lite varsammare, det kan bli minst lika roligt.

det finns en risk att konsumtionen överskrider de goda effekterna av tekniken. Den smarta tekniken minskar slitaget på naturen, men samtidigt stimulerar tekniken till ökad konsumtion, så det i slutändan blir ett nollsummespel. – Med politikens hjälp måste vi hejda konsumtionen. Det ska kännas i plånboken, det ska inte vara värt att konsumera en ny mobiltelefon bara för att det finns en ny modell, det kanske är bättre att konsumera teater eller musik, som inte tär på naturresurserna, resonerar Stefan Edman. Han poängterar att för alla oss som vet att vi måste göra något, men inte vet hur, måste det finnas konkreta saker att göra. Stefan Edman nämner maten och transporten som de absolut viktigaste faktorerna där enskilda personer kan bidra till en ökad hållbarhet. Men gör det verkligen någon skillnad om jag cyklar till jobbet och källsorterar plastburkar? – Det fungerar inte att införa en massa impopulära politiska beslut, för då kommer snart nån att ta bort dem igen, och vi kan inte bara bygga på en källsorterande gräsrotsrörelse, säger Johannes Widlund. – Men ibland nedvärderar vi en aspekt av det individuella engagemanget. Vi predikar med våra liv, och vi påverkar varandra med våra beslut. En människas källsortering kanske inte gör någon skillnad, men med mina handlingar visar jag vad jag tror på. Jag vill se kyrkor som gör miljöinsatser precis som man länge har gjort sociala insatser, att man går ut och tjänar sitt närområde genom att kanske städa upp nånstans. Bara bidra till ett goare samhälle liksom!

Teknikaspekten är inte Stefan Edman orolig för, han berättar om mängder med ny teknik, som pushas fram av bra politik, men menar att

Vi måste fortsätta säga sanningar, men Johannes Widlund menar att vi alltför ofta stannar där. Som kollektiv måste vi bli bättre

men jag hittade ingen i en svensk kontext som hade en tillräcklig bred helhetsbild. Så Johannes och några till tog saken i egna händer, och sedan dess har det varit fullt upp. De har fått god respons från de stora samfunden i Sverige, och ser fram emot att kunna inleda konkreta samarbeten kring utbildning och opinionsbildning. – Vi pitchar God jord med att vi vill vara med och hjälpa kyrkan att leva hållbara, helhjärtade härliga liv. Vi har inte kommit för att döma, utan för att hjälpa till att se att detta är frågor som hör till kärnverksamheten i församlingarna.

Korsväg 2 | 2019

Foto: Kristina Strand Larsson /Ikon

på att visionera om vilket samhälle vi vill ha. Som det ser ut nu bygger mångas miljöengagemang på att till varje pris undvika en dystopi, men för ett engagemang som ska hålla på lång sikt krävs ett positivt mål att arbeta mot. – Som pingstvän brinner jag för väckelseperspektivet, aposteln Stefanus ansvarade för matutdelning, och man måste även kunna agera för miljön i andens kraft. Det kämpar vi också för i God jord. I pingstväckelsen började folk fira gudstjänst över rasgränser, det var en naturlig respons på det man hade upplevt andligt. Så vill jag att det ska bli med den här sortens frågor också, man ska bli uppfylld av en längtan att få vara med och bidra till en hållbar natur. Text & foto: Tomas Pettersson

Korsväg 2 | 2019

Varannan tugga består av import Tänk om vi människor kunde anpassa oss till det vi har, istället för att försöka förändra och manipulera naturen. Ingela och Stig Olsson, potatisbönder sedan tjugo år tillbaka, filosoferar över att Sverige inte längre är självförsörjande på potatis. Trots att det skulle vara möjligt att odla mer potatis, så görs det inte. Under de två senaste decennierna har intresset för svensk potatis dalat, nu är var tredje potatis borta. – Jag lyssnade till ett föredrag häromsistens, berättar Stig. Föreläsaren inledde med en fråga: vem har hittat på att vi ska äta ruccolasallad året om? Förändringen i våra matvaror är enorm och de olika mattrenderna påverkar oss alla. Stig berättar om livsmedel som nu ständigt rullar på våra vägar, från växtplats till konsument. Han berättar om affärer som inte vill ha stora lager, utan vill att de färska matvarorna omgående ska omsättas i snabba leveranser. Vi sitter i solen på gården Medkoppen i Lane Ryr utanför Uddevalla, med en vidunderlig utsikt över åkrar, ängar, skog och glittrande vatten, Risån, som slingrar sig fram genom landskapet. Det är alldeles stilla, inte ens motorbruset från närliggande vägar hörs, bara någon traktor som börjat med vårbruket. Här har varit potatisodling sedan 60-talet, Stig och Ingela tog över 1992. De odlar King Edward, Asterix och Puritan på ca 10 ha i konventionell odling. De har också spannmålsodling och håller 55 tjurar, mycket arbete för två personer.

– Men när vi tar upp potatisen, då får vi hjälp av grannar och kompisar, berättar Stig. Potatisen sorteras och packas på gården och levereras till butiker i Uddevalla med omnejd. Det gamla sorteringsbandet fungerar fortfarande, här står Stig och plockar för hand undan skadade och för små potatisar. Ingela fyller småsäckarna med den jordiga potatisen. – Under en period så tvättade vi också potatisen, men det har vi slutat med, berättar hon. Det blir rysligt kallt och många kunder vill hellre ha jordig potatis. När potatisen är klar för lagring är det ”självplockshelg” på gården Medkoppen. Då har Stig och Ingela dukat upp med potatislådor på gårdsplanen, där man får plocka själv. Under vintern kan man sen köpa potatis i 10 kilo eller 25 kilo säckar på gården. Potatisen är kanske den gröda som känt av den största förändringen av våra ändrade matvanor. Från tidigare generationers dagliga potatiskok till nutida gratänger, kalla sallader, pommes frites och chips. Pastan, riset och grönsakerna är utmanarna. – På 40-talet odlades det 2,5 miljoner ton potatis i Sverige, berättar Stig. Nu är vi nere i 450 000 ton. Stig, som också är politisk aktiv för centerpartiet, menar att det inte enbart är det individuella matvalet som är orsaken till att Sverige allt mer tappar sin självförsörjandegrad. I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. Idag, när vi är betydligt fler svenskar, producerar vi Korsväg 2 | 2019

Stig och Ingela Olsson är potatisbönder i Lane Rys utanför Uddevalla, ett yrke som är en livsstil.

inte mer mat. Vi litar på importen, som varannan tugga består av, enligt LRF. Självförsörjningsgraden har sjunkit till 50 procent – jämför med 80 procent i till exempel Finland. Förutom mat är vi också beroende av att importera varor för att kunna driva ett eget lantbruk. Vi importerar energi, foder, bränsle, växtskyddsmedel, utsäde och reservdelar. Vår egen produktion av spannmål, sockerbetor, morötter, ägg och mejeriråvaror är godtagbar. Men för att klara behovet av frukt, grönsaker och i stort sett allt kött är vi starkt beroende av import. Men Sverige kan gå från 50 procent i självförsörjning till 80 procent. Med en högre självförsörjning blir landet mer robust till exempel för att kunna hantera olika typer av kriser eller handelshinder. – Vi värnar inte vårt eget lantbruk, det läggs alldeles för mycket skatter på det, menar Stig. Det är svårt att försörja sig som lantbrukare, och det märks i de allt mer glesnande leden i

Korsväg 2 | 2019

kommande generationers bönder. Det är för få unga bönder som vågar ta över. – Det känns så märkligt, kompletterar Ingela, att vi kan odla så mycket mer – men inte gör det! Solen flödar över åkrar och ängar, vårbruket har börjat. Men det är för torrt i markerna just nu, i skrivande stund. Förra årets obarmhärtiga torka är en upplevelse Stig och Ingela inte vill ha tillbaka. – Vi lyckades bara få 70 procent av spannmålsskörden och potatisskörden halverades. Utan regn och med bevattningsförbud kunde inte potatisen växa. Så det är klart att vi är oroliga för fler torrår. Men så är det att vara bonde, att vara beroende av väder och vind. Ett yrke som är en livsstil. Som Stig och Ingela delat i tjugo år redan och förhoppningsvis kan fortsätta många år till. Text: Agneta Riddar Foto: PeO Nilsson

Att låta tiden gå i takt med förflyttningen Är tågboomen äntligen här? Många tecken tyder på det. Som att Facebook-gruppen Tågsemester ökade från 4 000 till 50 000 följare på ett år. Och resebyråer som säljer internationella tågresor är överhopade.

Korsväg 2 | 2019

Inger och Lasse Bengtsson är vana tågresenärer. Deras tågresor har fört dem allt längre ut i Europa.

om entusiastisk tågresenär finns det anledning att glädja sig. Inte bara av klimatskäl, utan för att fler upptäcker att det är utomordentligt trevligt att åka tåg. Man transporteras inte – man reser! Tågbolagen har inte riktigt hängt med i svängningen. Möjligheterna att boka utlandsresor hos SJ inskränker sig till destinationerna Köpenhamn, Oslo och Narvik. Och nattågen med sovvagnar har blivit allt färre i hela Europa. Tills nu. Får exempelvis ett österrikiskt tågbolag igenom sina planer ska man kunna åka nattåg mellan Malmö och Wien. Till och med den svenska regeringen har vaknat och skakat fram ett antal miljoner till samordning mellan svenska och utländska tågbolag. Och några resebolag erbjuder charter per tåg. Det rör på sig – i rätt riktning. Vi hart åkt mycket tåg i Europa, hustrun Inger och jag, nästan alltid till stora städer. Vi missade tågluffartrenden på 70-talet. Det har vi tagit igen som seniorer. Man får för övrigt seniorrabatt på Interrailkortet redan från 60 år! Resmålen har varit många: Hamburg, Berlin, Warszawa, Krakow, Prag, Rom (längsta resan), Paris, Amsterdam, Bryssel, Antwerpen, Haag… Plus ett antal kortare stopp längs rälsen. Som Köln – domen ligger alldeles vid stationen och man hinner med ett besök på ett par timmars paus mellan tågen. Vi bokar sällan platsbiljett (på vissa snabbtåg är det obligatoriskt), det ger frihet att improvisera. Bara vid ett tillfälle, en söndagseftermiddag Lübeck–Köpenhamn, har vi fått nöja oss med golvet som sittplats. Förseningar och missade anslutningar då? Ytterst sällsynt.

Korsväg 2 | 2019

Sovvagnar måste bokas, det kan ofta göras på större stationer, de finns av olika klass beroende på hur mycket man vill betala. Liggvagn med 6-bäddskupé är billigast, ett socialt sätt att resa och träffa människor man inte annars hade fått chans att prata med. Förstaklass sovkupé har två bäddar, på tyska tåg väntar två flaskor mousserande vin i kupén, man får pricka i en lista vad man vill ha till frukost som sedan serveras i kupén på den tid man önskat. Lyxigt, javisst, kostar för två ungefär som en natt på ett billigare hotell. Och så somnar man strax efter Hamburg och vaknar när tåget närmar sig München eller Wien. Mat på tågen? Standarden varierar. Mellan Warszawa och Berlin har vi ätit gott i restaurangvagn med vita dukar och servering vid

bordet. På väg mot Rom hamnade vi i en solkig variant med noll koppling till det italienska köket. Som vegetarian kan man möta en utmaning. Men järnvägsstationer i de större städerna är numera oaser med olika restauranger där man kan pausa för mat och butiker där man kan handla delikatesser för resan. Så med lite planering löser det sig. Att resa med tåg är att inte ha bråttom, det är att låta tiden gå i takt med förflyttningen. Och det är att se. Landskapet som far förbi utanför fönstret upphör aldrig att fascinera. Vackrast hittills var resan över Alperna en aprildag på väg till Rom (vi hade sovit till München). När tåget slingrade sig över Brennerpasset i sakta mak var tallarna tyngda av snö, alptopparna lyste vita mot blå himmel. Ett par timmar senare rullade vi ned i Sydtyrolen, där blommade körsbärsträden. Magiskt. Att resa med tåg är socialt. Man pratar lätt med varandra (engelska funkar bra för det mesta), berättar var man kommer ifrån och vart man är på väg. Så är den sociala isen bruten. Stationerna ligger mitt i städernas centrum – inga transfer. Det är bara att kliva ut från stationsbyggnaden och njuta av vimlet. Nu sitter vi med kartan över tåglinjer och appen Rail planner och drömmer om årets resa. En av årets kulturhuvudstäder, Matera längst ned på den italienska klacken, var länge med på listan. Men – nja, det känns lite för långt bort, cirka 26 timmar och 7–8 byten. Men Bachs hemort Leipzig är också en het trendig kulturstad. Så kanske… Text & foto: Lasse Bengtsson

Fakta om Interrail • Info finns på webbsidan interrail.se. Appen Rail planner är bra för planering av resan. • Passet finns i olika prisklasser för ungdomar, vuxna och seniorer. Två barn till och med elva år åker gratis med vuxen. • Olika varianter för restid finns, från tre dagar till tre månader, priserna varierar efter reslängd. • Anslutningsresa är gratis. Ska man t ex starta i Köpenhamn, är resan från hemorten dit och hem gratis. • Vissa färjelinjer erbjuder rabatt för interrail, bland annat i Medelhavet. • SJ bokar inga utlandsresor i dag, men man säger att man jobbar på att ordna en bokningssajt för utlandsresor. Oklart när den är färdig. • Sovvagn genom Tyskland kan bokas på Deutsche Bahn, bahn.de • Flera svenska resebyråer erbjuder hjälp med bokning, till exempel tågbokningen.se och resebutik.se. • Facebook-gruppen Tågsemester ger inspiration och tips i mängder. Korsväg 2 | 2019

Illustration: Susanne Engman

Hållbarhetsportalen På Hållbarhetsportalen finns stödmaterial och inspiration till hållbarhetsarbetet i din församling, ditt pastorat och ditt stift. Här hittar du information om allt från gudstjänster där skapelseansvaret står i centrum till praktisk vägledning för arbetet med att bli en klimatvänlig kyrka. Portalen berör den mångfald av andliga, miljörelaterade, sociala och ekonomiska frågor som ryms i arbetet för en hållbar kyrka och hel värld. Den kompletterar informationen som finns på stiftens intranätssidor. Du hittar portalen via internwww.svenskakyrkan.se Lycka till i arbetet för en hållbar kyrka där vi tillsammans ges möjlighet att värna hela Guds skapelse, i ord och handling. Har du frågor, synpunkter eller behov av stöd – kontakta stiftens samordnare.

Göteborg stift Christina.Bernerus christina.bernerus@svenskakyrkan.se

Karlstad stift Tina Westlund tina.westlund@svenskakyrkan.se

Korsväg 2 | 2019

Foto: Fader Lucian

Hope for Roman På registreringsskylten står det NT 26PER, och det är ingen slump. Lastbilen som kör ut betonghålsten i östra Rumänien är inköpt för medel från insamlingen i Göteborgs stift som gjordes i samband med biskop Per Eckerdals pensionering. I nordöstra Rumänien ligger staden Roman. Där lever några av de fattigaste och mest utsatta européerna. I det som tidigare fungerade som djurstallar bor uppemot tusen tvångsförflyttade romer i stor misär. Vore det inte för Franciskanermunkarna som bor och verkar där, skulle det vara svårt att se någon framtid alls för befolkningen. Franciskanerbröderna har fört in en liten strimma av ljus och framtidshopp i en annars hopplös situation.

Genom brödernas försorg har både skola och sköterskemottagning inrättats. Skolans lokaler, lärarlöner och skolmaterial bekostas av franciskanernas stiftelse. Och till sköterskemottagningen kommer en sjuksköterska två gånger i veckan och ibland också en läkare. Skolan tar 80 barn som förutom undervisning också får mat i skolmatsalen, men många fler barn skulle behöva få plats i skolan. Och behovet av sjukvård är stort då infektionssjukdomar sprids och många barn är undernärda. Bröderna har också startat en plantskola för fruktträd, prydnadsbuskar och blommor – Greentime. Genom den har femton personer fått arbete, för många det första arbetet med inkomst de haft. Greentime har också en stor Korsväg 2 | 2019

lavendelodling. Av lavendeln görs bland annat lavendelolja som nu importeras till Sverige och säljs av Sackeus, som i sin tur säljer vidare till Svenska kyrkans församlingar. Oljan är eterisk, doftar gott och har en lugnade och avslappnande effekt på huden. Franciskanerna har också startat ytterligare ett projekt, tillverkning av betonghålsten. Sand, cement och vatten blandas och pressas till block som torkas och sedan används som byggmaterial. Blocken har rader av genomgående hål som förbättrar värmeisoleringen, minskar vikten och därmed materialåtgången. Bästa sättet att få sålt betonghålstenen är att lasta dem på en lastbil, köra ut dem och sälja dem direkt till kunderna. Genom insamlingen som gjordes i Göteborgs stift under 2018, då biskop Per Eckerdal avslutade sin tjänst som biskop i Göteborgs stift, finns nu en lastbil så betonghålstenen kan köras ut till kunderna. Den totala summan som samlades in och förmedlades via ACT Svenska kyrkan till franciskanermunkarna var drygt 440 000 kronor, allt i samband med biskop Pers stavnedläggning och året ut. Det var biskop Pers uttryckliga önskemål att tackgåvan till honom i samband med hans pensionering skulle gå till franciskanermunkarnas arbete bland de fattiga i Roman. – Efter stavnedläggningen besökte biskop Per Roman och såg det fantastiska projektet med lavendelolja som skapar möjligheter för de fattigaste bland fattiga att få utbildning, arbete och försörjning, berättar stiftsdiakon Sara Ivarsson. Sara har själv varit i Roman och sett franciskanernas arbete för romerna. Hon berättar med inlevelse om det engagemang franciskanerbröderna har för romerna i Roman. – När fader Lucian var i Varberg i samband med Bokmässan förra året fick han frågan: varför jobbar ni med dessa människor som bor i ladugårdarna? Han förstod inte frågan? Det finns andra människor som är fattiga, men det här är de allra fattigaste i vårt område. Det är självklart att vi jobbar för dem. När Franciskanerna startade sin kommu-

nitet i nordöstra Rumänien gjorde de det i ett nedgången industriområde i närheten av ladugårdarna där romerna bodde. Dels skulle det ha teologisk utbildning och starta ett tryckeri för andlig litteratur. Dels skulle de bedriva social hjälpverksamhet. Utifrån att de sett och upplevt romernas utsatthet och nöd har det sociala arbetet vuxit fram. – De kunde helt enkelt inte gå förbi detta, säger Sara. När teologi och praktik hänger ihop blir jag glad. Det är så det ska vara. Teologin måste alltid gå hand i hand med diakonin. Här gör den det väldigt tydligt. De ger mat till barn som svälter och skor och kläder till de barn som inget har. Och genom sin skola ger franciskanerna barnen utbildning och därmed också framtidshopp. Insamlingen till Roman genom ACT Svenska kyrkan har pågått i snart tre år. Eftersom det är ett projekt kommer det att avslutas. Det är så det fungerar, projekt är projekt och inte permanent verksamhet. Men stödet till franciskanernas verksamhet i Roman slutar inte för det. Engagemanget i Göteborgs stift kommer att kanaliseras i en förening, som just nu planeras. – Hope for Roman är arbetsnamnet på föreningen, berättar Sara Ivarsson. Snart kommer vi igång och då går det åter att samla in pengar till de fattigaste bland fattiga i Europa, romerna i Roman. Och till bokmässan i år kommer två franciskanerbröder för att berätta om sin verksamhet och möta dem som vill stödja verksamheten. Detta är det enda projektet i Rumänien som Svenska kyrkan haft där människor som försörjer sig genom tiggande kunnat ges hjälp på plats istället för att lämna sina barn hemma och åka till norra Europa för att tigga. – Franciskanernas verksamhet är en väl kontrollerad organisation. Det är ett tryggt och mycket angeläget projekt, förklarar Sara Ivarsson.

Text: Torgny Lindén Foto: Tomas Petterson PS. Läs mer om projektet i Roman i Korsväg nr 2 2018

Korsväg 2 | 2019

Genom Franciskanermunkarnas försorg är det nu möjligt för romska barn i Roman att få gå i skolan och genom tillverkningen av betonghålsten kan några av deras föräldrar få arbete och därmed försörjning för sina familjer.

Korsväg 2 | 2019

Bibelstudium | + Sören Dalevi

Vikten av att behålla sältan

m det är något av Jesu tal i Bibeln som ofta lyfts fram som extra speciellt, så är det Bergspredikan. Texten återfinns i Matteus kapitel 5-7, och mynnar ut i det välkända crescendot: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger” (7:12). I evangeliet som helhet har talet en karaktär av att vara programtal; ett programtal som dessutom följs av tio mäktiga underverk som förstärker budskapet i talet (underverken finns i Matteus kapitel 8-9). Kapitel 5-9 kan på så sätt sägas utgöra en god sammanfattning av hela Jesu verksamhet. Liksom Moses på sin tid gav lagen från ett berg, börjar programtalet med att även Jesus går upp på ett berg. Kyrkofadern Augustinus kallade därför Jesus programtal i kapitel 5-7 för Bergspredikan, och det har den hetat alltsedan dess. Strukturen i bergspredikan som helhet är komplex, men saligprisningarna verkar utgöra en slags introduktion. Vers 5:17 och 7:12 omringar sedan bergspredikan med orden om ”lagen och profeterna” (jfr ovan). Den judiska bibeln består av tre delar: lagen, profeterna och skrifterna. På hebreiska

Korsväg 2 | 2019

heter det Torah, Neviim och Ketuvim. Tar man begynnelsebokstäverna för varje bok och sätter ihop dem, får man det hebreiska ordet för Bibel: TaNaK (TNK). Men på Jesu tid var det bara de två första delarna, lagen och profeterna, som ingick i bibeln. Därav att Jesus säger ”lagen och profeterna” och inte ”lagen, profeterna och skrifterna”. Men det är alltså inledningen till bergspredikan, de så kallade saligprisningarna (Matt 5: 3-10 (11)), som vi ska fokusera på här: Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred,

Saligprisningarna är nio till antalet, varav de åtta första handlar om ”de” och den sista om ”ni”. Det mesta talar dock för att saligprisningarna från början var åtta till antalet, och att den sista saligprisningen är ett tillägg. Dels därför att saligprisning ett och åtta

Illustration: Maria Karlberg Back

de skall kallas Guds söner. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket. (Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på alla sätt förtalar er för min skull.)

så tydligt samspelar; den första och den åttonde saligprisningen avslutas ju med samma ord, ”för sådana tillhör himmelriket” (det man inom antik retorik kallade för inclusio). Numret åtta var dessutom i antiken rättvisans och fullkomlighetens nummer, vilket passar in i Bergspredikan som helhet (jfr 5:48: ”Var fullkomliga, såsom er fader i himlen är fullkomlig”). I fornkyrkan såg dessutom de flesta teologer, inklusive Augustinus, det som just åtta saligprisningar. De tre första saligprisningarna bygger på Jesaja 61:1-9. Detta bibelord var förmodligen viktigt för Jesus, för vi ser det även citeras i Lukas 4: 16-30. Ett gemensamt drag för de fyra första saligprisningarna är att de genomsyras av den grekiska bokstaven p, pi. Nya testamentet är som bekant skrivet på grekiska, och för åhöraren av bergspredikan (minns: de flesta hörde texten

Korsväg 2 | 2019

läsas, de kunde inte läsa själva) kunde då tydligt höra betoningen på p, men också upprepningen av ”saliga de”, makarioi. Även för den som inte kan grekiska blir denna betoning tydlig om man skriver ut och överför (transkriberar) grekiskan till latinska bokstäver. Notera sålunda hur många p som förekommer, samt den rytmiska förekomsten av ordet för salig, maxarioi: ”makarioi hoi ptochoi to pneumati [...] makarioi hoi penthountes, hoti autoi paraklesontai, makarioi hoi praeis, hoti autoi… ” Det som är paradoxen med saligprisningarna är att de som förklaras för saliga/lyckliga är personer som inte borde vara lyckliga. De är personer som lider och förföljs och som förödmjukas. I detta kunde nog de första kristna känna igen sig. Den nionde saligprisningen blir en sorts summerande sammanfattning, med sitt ”ni” riktad direkt till läsaren/åhöraren. De därpå följande verserna 5:12-16 är förmodligen, liksom den nionde saligprisningen, också de direkt riktade till Matteus åhörare. De är, trots sin obetydlighet, jordens salt och världens ljus. Här är inte minst saltet intressant, då det hade så många betydelser i

antiken. Saltet var både en krydda, ett reningsmedel och ett konserveringsmedel. Framförallt var det, till skillnad från idag, dyrbart och värdefullt. Salt brukades även som katalysator i ugnar vid eldning. Men efterhand blev det odugligt, och användes då som vägutfyllnad, vilket åsyftas i vers 13: ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna”. Salt verkar helt enkelt vara en symbol för lärjungaskap, och vikten av att vara relevant och inte tackla av. Märk väl betoningen av att vara jordens salt. Vi är inte himlens salt, vi är inte på flykt från verkligheten eller från livet. Vi strävar inte efter ett fromt reservat. För Gud frälser oss inte från livet utan till livet. Vi är kallade att vara en del av det liv som försiggår, och att vara en viktig krydda i det livet. Som Gustaf Wingren uttryckte det: ”Om vi flyr från vår nästa för att komma till Gud, då kommer vi inte till Gud, utan bara till oss själva”. Eller, som han också sa: ”Att vara kristen är att göra det lättare för andra att andas”. Det är liksom där, snarare än att gå omkring och tro sig om att vara from, som sältan ligger. + Sören Dalevi Följ biskop Sörens bibelstudium över Matteusevangeliet online på: Karlstads stifts webbplats under fliken ”För nyfikna”

Korsväg 2 | 2019

aktuella böcker

Om musikens teologi

Levandegjorda minnen

Med en blinkning till boken Kyrkan Kyrkans lovsång, skriven av lovsjunger Carls far Per-Olof, ger Carl Carl Sjögren Sjögren i sin nya bok Kyrkan lovsjunger ett välkommet Artos bidrag till berättelsen om kyrkans lovsång och hennes gudstjänst. Bokens första del har rubriken Gudstjänstens teologi och handlar om vad det är vi gör när vi firar gudstjänst och varför. Här får vi kommentarer till högmässans olika delar. Ett kapitel tar upp vår Kyrkohandbok 2017 och dess tillkomstprocess. I bokens andra del försöker Carl att formulera sig kring Musikens teologi. Såklart handlar det om gregorianik och om psalmerna som en tydlig del av Svenska kyrkans spiritualitet. Om kyrkomusiken som en omistlig del av kyrkans liv på jorden. Kyrkomusik i alla de sammanhang där kyrkans människor kommer samman. Ett klingande sakrament. Boken är skriven för att den vanlige gudstjänstfiraren och kyrkomusikern ska läsa. Bra så. Men varför inte även prästen, tänker jag? För nog behöver även prästerna läsa och fundera kring vad det är att fira gudstjänst och om hur gudstjänstens musik fungerar ”inifrån”. Nog behöver även kyrkans förkunnare våga tro att musiken talar bortom orden? Kanske till och med att musiken är det klingande sakramentet? Jag tror att vi har ett jobb att göra; att fundera och samtala kring gudstjänsten, vare sig vårt perspektiv är från altaret, från orgeln eller från kyrkbänken. Så läs gärna och låt er inspireras till sådana samtal!

Så länge någon nämner ditt namn lever ditt minne. Om stenarna I sin bok Om stenarna kunde kunde tala i tala har Anita Goldman återgett Palma de liv till några av de judar som Mallorca brändes på bål i Palma de Mal- Anita Goldman lorca 1691 som kättare. Natur & Kultur Deras synd var att de i hemlighet höll liv i sitt judiska arv som judarna tvingats att avsäga sig 1391 tillsammans med morerna för att inrätta sig i den enda rätta katolska läran. Det som beskrivs har hänt på riktigt och finns noga beskrivet i jesuiten Francesc Garaus dokument La fe triumfante, den segrande tron. Det finns paralleller till vår tids demoniserande syn på dem som inte delar vår uppfattning i kontroversiella eller moraliskt svåra frågor. Även om vi inte bränner judar på bål längre så är antisemitismen i högsta grad levande och frågan om Israels rätt till sitt eget land är fortfarande en het fråga. Det jag tycker om i boken är de namngivna personer från dokumentet som hon gett liv igen genom att på ett fint sätt beskriva judarnas längtan att få kontakt med den enda Guden genom att i smyg hålla sabbatsbudet och renhetslagarna. Genom att berätta deras historia har Anita Goldman gett liv åt deras minne precis som man gör på Yad Vashem, förintelsemuseet i Jerusalem där man har ett arkiv som berättar om förintelsens offer. Så länge någon nämner ditt namn lever ditt minne. Gunilla Lindén

Ulrika Melin Lasson

Korsväg 2 | 2019

aktuella böcker

Att komma ny till en skola

Förföljda moderna martyrer

En ny bra bok som handlar om Vanessa och jag mobbing bland barn. Boken saknar Kerascoët text och ställer därför lite krav på Verbum uppläsaren. Boken består av enkla fina bilder som visar hur det är att komma ny till en skola och bli retad av ett barn. Hur ett annat barn väljer att stötta och andra barn sedan följer det goda exemplet. Eftersom det inte finns text så får man prata om bilderna tillsammans med barnen. Det finurliga med det är att om barnen får berätta med egna ord så kan man fånga in deras egna erfarenheter av liknande situationer. Ibland är man den utsatta, ibland är man hjälparen och ibland kan man identifiera sig med det arga barnet. Om man på ett klokt sätt använder boken kan den vara både till tröst och uppmuntran, men också ge en möjlighet att prata om ilska och rädsla. Jag har läst för barnbarnen 4 och 7 och bedömer att den passar bra för lågstadiebarn. Det finns också tips på frågor att samtala kring i slutet av boken. Gunilla Lindén

Behövs det en överlevnadsguide Överlevnadsför präster? Överlevnadsguider brukar ju handla om hur man ska guide för präsklara sig i strapatsrika situationer ter – Handmed begränsade resurser. Men fasta råd från det är just så som många präster en utmattad kollega upplever att de har det i sin tjänst. Ser man till ohälsotalen, Matilda Nyman inte minst bland de präster som Argument förlag är kvinnor, är bokens ärende angeläget. De problem som många präster har och som i alltför hög grad leder till sjukskrivning och utbrändhet behöver tas på allvar. Boken – Handfasta råd från en utmattad kollega – signalerar att författaren har egna erfarenheter. Hon vet själv vad det innebär att trots en fantastisk prästtjänst bli utmattad och vandra den långa vägen tillbaka. Detta ligger som en grundton i hela boken, hon skriver med ett direkt tilltal till läsaren. Dock håller hon balansen och lyckas skriva på ett personligt sätt utan att bli privat. Nyman beskriver på ett bra sätt vad som leder till ohälsosam stress samt hur fysik och psyke påverkas. Vad som dock framför allt är bokens stora förtjänst är den stora mängd av handfasta tips, exempel och lathundar som författaren bjuder läsaren på. Det är ett angeläget och allvarligt ämne som boken behandlar men mitt i allt detta lyser författarens egen tro kombinerat med lust och glädje över prästtjänsten igenom.

Lars Björksell

Korsväg 2 | 2019

Vänligen | + Sören Dalevi

Kyrkan 2030

ur tänker vi oss framtidens kyrka? Ja, hur tänker vi kyrkan 2030? Hur kan vi skapa hållbarhet och långsiktighet i vår verksamhet och organisation? En sak kan vi vara säkra på, och det är att Gud möter oss från framtiden. Gud tänker 2030, inte 1950. Kring detta har jag föreläst en del i Karlstads stift senaste tiden. Och jag har i samband med det målat upp bilden som syns här ovanför. Bilden består av två papper, lagda över varandra, och där jag tänker

att det undre pappret är det vi gör idag, medan det övre är år 2030. Det stora fältet i mitten, det är det av vår verksamhet som vi ska bevara. Det som är i det högra fältet Erövra, ja det är de områden som vår kyrka behöver bli bättre på och just erövra. Det kan också vara områden som vi behöver utveckla och satsa mer tid och resurser på. Vi behöver kanske bli bättre på att samverka med skolorna i vårt närområde. Vi borde förmodligen accentuera dopet och dopundervisningen tydligare. Vi borde kanske utveckla ungdoms-

Korsväg 2 | 2019

diakonin, med tanke på hur barn- och ungdomar mår i vår församling. Vi behöver kanske göra mer för de ensamma människorna i vår församling. Och så vidare. Fältet Lämna, det är allt det vi har gjort tidigare, men som vi kanske inte behöver göra på samma sätt längre, för att på så sätt få tid och resurser till Erövra. Verksamheter som har haft sin storhetstid, men som nu för en allt mer tynande tillvaro. Eller lokaler som nästan aldrig används. Min erfarenhet är att vi ofta i kyrkan har lätt att se och identifiera de områden som vi ska bevara. Med lite tankemöda kan vi även identifiera det vi borde göra och erövra för att vara relevanta som kyrka 2030. Men lämna, ja, lämna har vi svårt för i vår kyrka. Någonstans inom oss vet vi nog egentligen alla vad vi borde lämna, men vi lämnar inte eftersom det blir för jobbigt. För vi möts av motstånd när vi lämnar något. Medan Erövra befinner sig i ett helt annat härad. Låt mig få ta ett exempel: jag åkte under 2018 runt och talade över temat ”Vad tror du på, biskopen?” i gymnasieaulor. Jag fick träffa 100-200 ungdomar varje gång, föreläste om kristen tro och avslutningsvis fick de ställa vilka frågor

Korsväg 2 | 2019

de ville. Detta var något nytt, och det var uppskattat. Men här kommer poängen: hade jag inte gjort det, hade ingen blivit arg för att jag inte gjorde det. Så är det med mycket av det som ryms inom området Erövra: man blir glad och överraskad om vi gör det, men man förväntar det inte eftersom det inte skett tidigare. Med Lämna är det svårare. För när vi antyder att vi måste lämna något, då kan vi vänta oss obehag. Så här har det ju alltid varit! Vi har ju alltid gjort så! Det är ju tradition! Det där församlingshemmet har ju alltid stått där! Det där sällskapet grundades ju 1947! Och så vidare… Det är därför av vikt att vi går klokt fram när vi lämnar, men att vi faktiskt vågar lämna det som inte har framtiden för sig. För vi gör det just därför att vi tänker kyrkan 2030. Just därför att Gud är framtidens Gud. Och för att när vi lyfter blicken, så ser vi att fälten snart är redo att skördas. + Sören Dalevi

”Jag upprättar nu ett förbund med er och era ättlingar10 och med alla levande varelser med er, alla fåglar och boskapsdjur och vilda djur, alla som kom ut ur arken.11 Jag ska upprätthålla mitt förbund med er och aldrig mer låta flodvattnen utplåna allt liv och fördärva jorden.” 1 Mosebok 9:8

Korsväg 2 | 2019

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Lasse Bengtsson

En rimligare värld

”

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord? Ett nytt sätt att leva – var det bara tomma ord?” Sången från 1976 påmindes jag om för en tid sedan när jag fann en bok i hyllan med titeln En rimligare värld. Texten är skriven av Hasse Alfredsson/Tage Danielsson, Monica Zetterlund sjöng. Boken är en antologi (Libris 2002) med en rad kända och okända författare, förenade i sin dröm om en rimligare värld, där människans behov av helhet och mening knyts samman med ett engagemang för omvärlden. Boken andas hopp. ”Det finns en enorm slumrande potential till förändring när fler och fler börjar leva sina liv efter sin inre längtan i stället för de budskap som strömmar mot oss utifrån”, skriver prästen Janolof Nordström. Finns hoppet – och drömmarna – kvar nästan 20 år senare, när klimatkrisen blivit akut? Har vi hittat en väg bortom konsumismens (Mammons) lockrop? Nja… Under påsken läste jag en fin liten skrift Via Dolorosa med korsvägsmeditationer av Marie Tonkin. Den första meditationen börjar: ”Gud, du är oss främmande, en hemlig agent för en annan världsordning”. Den handlar om en Gud som bryter mot alla konventioner, dåtidens och lika mycket nutidens. Är vi som kallar oss Kristi lärjungar agenter, hemliga eller inte, för en annan världsordning? När de nykristna i urkyrkan döptes, valde de att ställa sig under en ny regim, en annan

än kejsarens. Det var skälet till de grymma förföljelser som drabbade dem. Dopet var en motståndshandling. De anslöt sig till en motrörelse, en motkultur – kyrkan. I denna kyrka fanns ett rättvisepatos som framhöll kärleken till nästan och allas lika värde. Detta var nu inget nytt vid kyrkans födelse. Gamla testamentets profeter talade med stort patos om hur vi förhåller oss till varandra – och till pengar och ägodelar. Och då som nu finns en djup klyfta mellan kärleken till nästan och kärleken till pengar. Mellan Gud och Mammon. Det går som bekant inte att tjäna båda. Om vi nu förflyttar oss till dagens klimatkris, hur ser våra drömmar om en rimligare värld ut? Och hur kan kyrkan bli en mera aktiv motståndsrörelse – för rättvisa och värnande av Guds skapelse? Själv har jag funnit en vägledning i norska Korsveirörelsens fyra vägvisare: Söka Jesus Kristus. Leva enklare. Främja rättvisa. Bygga gemenskap. En slags motståndsrörelse! ”Mod är rädsla som blivit till bön”, skrev Tommy Hellsten i ovannämnda bok. Vi behöver det modet för att kunna och våga göra motstånd – tillsammans. Skapelsen väntar på oss. När jag sitter med mitt senaste barnbarn och han snusar tryggt i morfars famn tänker jag, att när han är lika gammal som jag är nu, skrivs årtalet 2086. Lever han i en rimligare värld då? Det är min dröm. Och min bön. Lasse Bengtsson