Korsväg 2019 3 by Korsväg

Vad är pedagogik? | Erica Byström 29 Förenkling som hjälp eller stjälp | Per Starke 48 Konstsamtal – en övning i närvaro | Annika Eriksdotter 62

Korsväg 3 | 2019

Ett köksbordssamtal med Martin Lönnebo

Att liksom hålla i Guds mantelfåll

intro | Torgny Lindén

K Korsväg

Lära känna

nder de första dagarna av semestern gjorde vi en resa till Kalmar. Efter en intensiv vår kändes det gott att börja semestern med miljöombyte och nya intryck. Det som lockade var utställningen Van Gogh Alive – The Experience på Kalmar Slott, Öland med fåglar och blommor samt en kusin som vi inte träffat på länge. Jag och Gunilla har lite olika sätta att ta till oss museer och utställningar. Gunilla läser skyltar och fördjupar sig i konstverken eller de historiska lämningarna. Jag rör mig runt och tar in helheten för att sedan gå in på detaljer och skyltar. Sedan läser jag gärna på, både före och efter besöket. Van Gogh Alive är en annorlunda utställning, eller snarare upplevelse – experience. I ett stort rum på slottet projicerades bilder av van Goghs målningar. Bilderna var uppdelade i olika perioder av van Goghs liv, musiksatt samt med korta texter som berättade om hans liv och konst. Bland bilderna dök det också upp korta citat av van Gogh. Det var en helhetsupplevelse som tilltalade mig. Den gav mig känslor mer än fakta och den lockade mig att läsa mer om van Gogh. Utställningen fick mig att tänka på lärande, att vi är olika och har olika sätt att lära oss på. Lite förenklat tänker jag att det fi nns tre sätt att lära sig på; att kunna, förstå och lära känna. Det fi nns de som vill kunna mer, det fi nns de som vill förstå mer och det fi nns de som vill lära känna mer. Jag tänker att vi har dessa tre perspektiv inom oss i olika grad. Jag har mer av lära känna-perspektivet i mig än att kunna och förstå mer. Att få en upplevelse och genom den komma nära. Det ena perspektivet är inte mer rätt än det andra, men vi är olika som människor. I Gunillas och mitt fall berikar det att vi har olika perspektiv eftersom vi delar med varandra, vilket förhöjer upplevelsen. Temat för detta nummer av Korsväg är Lärande och undervisning. Förhoppningsvis fi nner du perspektiv som är berikande för dig.

Korsväg 3 | 2019

Box 11937 404 39 Göteborg www.svenskakyrkan.se/ goteborgsstift 031-771 30 00 vx Ansvarig utgivare: Per Starke per.starke@ svenskakyrkan.se 031-771 30 00 Redaktör: Torgny Lindén torgny.linden@ svenskakyrkan.se 031-771 30 31 070-633 12 87 Övrig redaktion: Lasse Bengtsson Agneta Riddar Beata Åhrman Ekh Peter Pasalic Östborg Kontakt goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se Grafisk form: Maria Gustafsson Tryck: Sandstens Tryckeri AB

Korsväg delas ut till alla anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Göteborgs och Karlstads stift. Korsvägs uppgift är att stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet och kyrkans uppgift som kristen församling. Bildbank: Getty Images Omslagsbild: Emanuel Eriksson

innehåll

Tema | Lärande och undervisning

65 04. 08. 15. 18. 21. 27. 29. 34. 38. 41. 48. 53. 58. 62. 65. 69. 72. 75. 78. 80. 82. 88. 90.

Ledare: Hur förmedlas tro? Att liksom hålla i Guds mantelfåll Det Lutherska lärandearvet idag Krönika: Vem är jag att...? Folkbildning som motkraft Ett bildat folk är kyrkans immunförsvar Vad är pedagogik? Program med målgruppen alla En kyrka som undervisar genom hela sitt liv Församlingspedagoger - kliv fram! Förenkling som hjälp eller stjälp Rätten att få utveckla och använda sina ord Nyﬁkenheten ﬁnns – då kommer frågorna Konstsamtal - en övning i närvaro Skolan har öppnat fönstret för Reza och Morteza Vägen till frihet heter utbildning Krönika: All god pedagogik börjar med en fråga Den heliga avunden Biskopens pedagogdag slog rekord! Enprocentsmålet är verkligt i Halmstad Bibelstudium: Första Moseboken på sju dagar Vänligen, Sören: En fråga om kyrkans överlevnad PS. Hur Korsväg lyckas med sitt uppdrag

41 Att vara församlingspedagog handlar om möten – att undervisa, berätta och samtala om tro. Uppdraget i Svenska kyrkan är att främja lärande, att leda och planera undervisning. Lyssna till tre erfarna församlingspedagogers samtal om lärande och undervisning

Korsväg 3 | 2019

Ledare | + Susanne Rappmann

Hur förmedlas tro?

et är fredag och på katedern står ett tänt ljus. Vid den slitna tramporgeln sitter fröken Inga och tillsammans med klassen sjunger hon psalmen ”Jag lyfter ögat mot himmelen”. Fredag på lågstadiet betydde morgonbön för min del. Jag minns det som vilsamt och jag tyckte mycket om att sjunga. Ett fåtal psalmer återkom och jag lärde mig dem därför utantill, en gåva som jag burit med mig genom livet. Under några av mina ungdomsår var fredagseftermiddagen vikt åt ungdomskör. Den leddes av kantorn Eva. Med stor entusiasm lärde hon oss sånger, sångteknik, att lyssna på varandra – ja allt det där som hör körsången till. Dessutom var hon mästerlig på att ge orden vi sjöng innehåll. Hon förmedlade tron på ett självklart sätt. Och utan att jag tänkte på det kom jag att lära mig många och centrala bibeltexter. Det här numret av Korsväg handlar om lärande och undervisning. Det är ett område som vårt kyrkomöte har beslutat att satsa extra på. Det är stort och det är viktigt. Men hur förmedlas tro? Tittar jag i livets backspegel inser jag att fröken Inga och kantorn Eva har

Korsväg 3 | 2019

haft stor betydelse för min tro. Det beror på flera saker. De mötte mig relativt tidigt i livet och under en längre tid. De var engagerade och trygga vuxna som delade tron på ett naturligt sätt. De var väldigt olika som personer och sättet de talade och praktiserade tro skilde sig därför åt på många sätt. Men det som förenade dem var äktheten och det var förmodligen det som kom att sätta spår i mig. Deras sätt att förmedla tro förenade också trons praktik, bön och psalmsång, med ett kunskapsinnehåll. Att det skedde på olika sätt ser jag idag som en rikedom. Sedan tonåren har jag hunnit möta många goda lärare. Kunskapstörst har drivit mig att läsa en stor mängd böcker. Jag har också fått glädjen att själv leda gudstjänster, predika och undervisa i tämligen olika sammanhang. Kanske är det först när jag tvingats formulera min tro för andra, när jag utmanats att med egna ord förklara kyrkans historia och bibelberätternas innehåll som tron och kunskapen fått fäste på djupet. Med dessa insikter så vill jag därför utmana många att engagera sig i

Foto: Joakim Carlström /Ikon

”Programmet för lärande och undervisning”. Din röst, dina kunskaper och erfarenheter behövs. Kristen tro är ett livslångt lärande, där vi alla har en uppgift både att lära ut och att lära mer. Vi behöver uppmuntra varandra att dela tron och i församlingar är det viktigt att det finns platser där den kristna traditionens läroinnehåll fördjupas.

Tiden då skolan förmedlade kunskap om kristen tro och fröken ledde morgonbönen är förbi. Det är kyrkans egen uppgift att lämna vidare det vi tagit emot. Om inte vi gör det, så gör ingen annan det heller. Därav uppgiftens allvar! + Susanne Rappmann

Korsväg 3 | 2019

LÄRANDE & UNDERVISNING ”Vad jag bland er har lärt och gjort det skall du också lära, så växer sig Guds rike stort, det älskat blir och ärat. Låt mänskobud ej skymma bort det evangelium du fått, den största skatt du äger” Martin Luther, Sv psalm 32, vers 9

”Det är särskilt två aspekter [...] jag vill lyfta fram [...]för det första att undervisning är djupt förbundet med att göra bedömningar och för det andra att omdömesförmåga är centralt för rättvisa” Sharon Todd, På väg mot ofullkomlighetens pedagogik – mänsklighet och kosmopolitism under omprövning,

Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Jobs bok kapitel 12, vers 7-8

Korsväg 3 | 2019

Berättelsen går vidare – Vi vill hitta sätt att föra berättelsen vidare. Att ta del av de erfarenheter som finns och ge vidare till kommande generationer, säger stiftspedagog Ann-Marie Allvar Nordström. Den 7-8 november arrangerar Svenska kyrkan och Karlstads stift en Lärandefestival i Karlstad. Bland de medverkande en vd, illustratör, författare, forskare, professor biskopar m fl. www.svenskakyrkan.se/larandefestivalen

… i en tid då diskussionerna om utbildning domineras av mätning [...] (är risken) att vi i slutändan värderar det vi mäter i stället för att mäta det vi värderar [...]. För att starta ett samtal om god utbildning krävs bara att vi ställer en enkel fråga: Vad är utbildning till för? Gert J.J. Biesta, God utbildning i mätningens tidevarv, 2018

”Jag tror jag kan hela Fader Vår utantill nu. Mormor har skrivit texten med tunn blyerts på en lapp som jag lagt upp och ner på köksbordet. Hon vill att jag ska lära mig den. Man behöver inte gå i kyrkan varje söndag, säger hon, men den ska man kunna. Mormor och morfar vilar på rummet och jag sitter i köket med lappen och blundar och läser den för mig själv om och om igen.” Alex Schulman, Bränn alla mina brev

”Jag drivs av att lära mig nytt, det ger mig energi. Jag lär genom möten med andra människor och genom läsning. En dag utan att jag lär mig något nytt är en tråkig dag” Eva Brunne, biskop. Kyrkans tidning 9*2019 Korsväg 3 | 2019

Att liksom hålla i Guds mantelfåll Ett köksbordssamtal med Martin Lönnebo ”När jag var liten och ung levde jag på drömmar lika mycket som på gröt och palt. Men drömmarnas kläder förändras med åren, de blir omsydda så de passar livets möjligheter och omöjligheter.”

vå meningar i Martin Lönnebos outsägligt vackra bok Grundglädjen, texter om liv, tro och hopp. En bok som Martin skriver när han och hustrun Britt-Louise ska flytta från radhuset i Linköping där de bott i tjugotvå år. När de ska släppa taget om mycket som inte kommer få plats och lämna en trädgård fylld med skönhet och konst. Martin skriver vidare: ”första vintern efter skolan, den snöiga när jag skulle fylla 14 år, drömde jag om att en dag få utbilda mig till signalmekaniker för flygplan…. Drömmar kan bli sanna. Jag blev signalmekaniker, men i den högtflygande andens värld. Jag har lagt märke till att böckerna jag nu skriver på gamla dagar är instruktionsböcker för själens vård och reparation och jag övar mig i signaltjänst. Arbetsmarknaden är strålande. Det är så många själar som krånglar och det är svårt att få tydlig kontakt med målet.”

Korsväg 3 | 2019

Jag läser boken som förberedelse för en intervju om lärande. Denne biskop emeritus som skapat frälsarkransen, introducerat ljusbäraren i våra protestantiska kyrkor, skrivit trettiotalet böcker, lett TV-gudstjänster, medverkat flertalet gången på Se Människanscenen och som ofta beskrivs som en av vår tids mystiker. Född utanför Skellefteå 1930, yngst bland åtta barn. – Vad vill du prata om, undrar Martin, när jag ringer för att fråga om jag får komma på besök. Om djup och yta, svarar jag. Om vi har svårare med djupet än när du var liten. Om det går att lära sig att hitta djupet. – Om det talar jag gärna, svarar Martin. Herrskapet Lönnebo må vara gamla, men har funnit sig väl tillrätta i ett nytt hus i centrala Linköping. Inga trappor eller trösklar, välplanerat kök, arbetsrum och sköna läsfåtöljer. – Det är otvivelaktigt så att vi har svårare med djupet nu. Den moderna livsstilen är allt mer kortsiktigt rationell. Vi lever i en värld som kallas konsumismen. På nittonhundratalet bröt man sönder samhället och ryckte upp med rötterna. Folk flyttade bort från sina ställen där de hade sina traditioner och blev rotlösa. Den rotlöse har inte kontakt med djupet, utan bara ytan. Människor rår inte för

Korsväg 3 | 2019

Om existensens tillkomst kan vårt rationella jag inte säga någonting om, för allt kan inte komma ur ingenting. Ingenting ger ingenting. Vi lever i ett mirakel, ett mysterium.

det utan det är utvecklingen i stor utsträckning som driver oss. – Ju mer tekniken utvecklas, ju lättare blir det att dölja djupet. Dölja allvaret och ansvaret, detta att vara människa. En vanlig modern människa har ju inte tid på samma sätt som vi hade. Vi vaknade med bön, vi somnade med bön. Vi inledde det vi skulle göra med bön, avslutade med bön. Vi firade söndag. Vi levde i samklang med naturen. Vi levde i en naturlig tystad. Den livsrytmen är ju långt från dagens rytm, där telefonen ligger på nattygsbordet, ständigt uppkopplad. Och lockelsen att köpa nytt, trots att det inte behövs. Handla bort rastlösheten och rotlösheten? – Om man slutar tro på den stora meningen med livet och att man är i Guds hand, då är det tomheten som väntar. Vem vill tänka på tomheten? Då måste man ju fylla den med något. Det är påfallande hur rädda människor är att inte hela tiden ha något på gång. Martins barndom har präglat honom mycket. Inte bara det varma västerbottniska talet utan framförallt förhållningssättet till livet. Föräldrarna kämpade för att det skulle finnas mat på bordet och kläder på kroppen. Det mesta producerades på gården. 2014 promoverades Martin Lönnebo till teologie jubeldoktor vid en stor examensfest på Uppsala Universitet – då hade han vandrat en lång väg från det fattiga livet i Storkågeträsk. Det var också i Uppsala som Martin tog initiativ till ett av de hjälpmedel den moderna människan idag kan använda för att nå sitt inre. 1968 var Martin kaplan i Uppsala domkyrka. Kyrkornas världsråd skulle samlas i Uppsala och Martin Luther King skulle komma

Korsväg 3 | 2019

dit och tala. Men han sköts ihjäl. – Jag tänkte att vi måste göra något för att sända ut ett budskap om försoning, berättar Martin. Då fanns inga ljusbärare i våra kyrkor. Men jag ville föra in en ny sed som skulle kunna vara en hjälp i bönen. Jag tänkte ett träd med ett kors i, vars armar gick ut i de fyra väderstrecken för att samla världens folk i försoning. Invigningsgudstjänsten till Kyrkornas världsråd sändes över hela Europa och där invigdes ljusbäraren. Patriarker, präster och pastorer tände ljus med böner sida vid sida. Det gjorde att spridningen av ljusbärare fick bra effekt. Idag finns de i kyrkor över hela landet, i våra nordiska grannländer och ner över Europa. Även införandet av dopljus kom som en följd av detta. Ljusbäraren är en hjälp till bön. Människor som inte har några ord kan tända ett ljus. – Jag har sett hur värdefullt det är i samband med olyckor att få tända ljus. Och det fungerar över alla åldersgränser. Barn har samma förutsättningar att tända ljus som äldre. Bön är hjärtats samtal med Gud och vi måste hela tiden finna vägar för att den tröskeln inte ska vara för hög för någon. I vårt samtal återvänder vi till djupet och ytan. Ljusbäraren har otvetydigt varit en hjälp för människor att finna vägar till sitt inre. Och djupet behövs. För vi vet inte vad som kommer hända om en sekund, även om vårt rationella jag tror sig veta. – Om existensens tillkomst kan vårt rationella jag inte säga någonting om, för allt kan inte komma ur ingenting. Ingenting ger ingenting. Vi lever i ett mirakel, ett mysterium.

När Martin avtackades som biskop i Linköpings stift fick han en åsna av konstnären Eva Spångberg.

Martin Lönnebo har det längsta valspråk kanske någon biskop någonsin haft, från Romarbrevet: ”Oh, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud. Och huru outgrundliga är icke hans domar. Outrannsakliga hans vägar. Vem har lärt känna Herrens sinne eller vem har varit hans rådgivare eller vem har givit honom något som han måste återgälda? Av honom, genom honom och till honom är allting. Honom vi ärar i evighet, amen.” – Där är det väldiga gudomliga mysteriet och rikedomen, och en liten klick av vetande. Vi måste veta att vi är omgivna av detta. Att vi har ett sätt att förhålla oss till det vi inte vet. Vi har tro, hopp och kärlek. Detta har jag läst av dig, detta har jag hört

dig säga, säger jag. Så lever du, så påstår du att det är. Men hur kan du då lära ut det, om nu detta är en nödvändig insikt? Du är ju en mystiker och tilltalas av djupet i andras skrifter. Men är det en gåva du har fått av Gud, att få detta djup? Men vi andra då? Ska vi studera, arbeta, be, tjäna, läsa eller bara gå ut i naturen och hoppas på det bästa? Vårt samtal böljar fram och tillbaka över köksbordet i Linköping. Martin värjer sig från att ge generella råd och tycker att jag blir för resultatinriktad. Men han vill betona relationen. – Om de som läser Korsväg tänker på att de ska spegla sig i den människa de möter, med kärlek och med lyssnande. Då kommer det att uppstå en relation och Gud är relation. Den relationen kan föda djup, den kan skapa djup. Jag har upptäckt det själv i min gärning. Det jag trodde skulle göra mest effekt var de stora filosofiska, lärda böcker. Det är klart att de böckerna är bra, men den största effekten kanske frälsarkransen ändå ger. – Att känna på någonting, hålla i någonting, liksom hålla i Guds mantelfåll och få en liten stunds tystnad. Inte tänka på det ena och det andra, utan tänka på sig själv och Gud och relationen. Martin skapade radbandet en sommar när han båtluffade i Grekland. En storm tvingade båten till en ö med bara 47 invånare inklusive byns präst. Martin fick tag på ett litet rum, och i det rummet började han skissa fram radbandet. Idag finns Frälsarkransen på tiotusentals handleder, i fickor och i väskor med Gudspärlan, tystnadspärlorna, jagpärlan, doppärlan, ökenpärlan, bekymmerslöshetspärlan, kärlekspärlorna, hemlighetspärlorna, nattens pärla, uppståndelsepärlan. Den har hjälpt Korsväg 3 | 2019

otaliga människor till fördjupad bön och innerligare Gudskontakt. Vi talar en stund om bön. Martin är glad över ljusbäraren och frälsarkransen som kan hjälpa människor att be, något som är svårt för den moderna människan att göra. – Bön är så mycket, bön behöver inte ens vara ord. Luther kallade bönen samtal med Gud och det är inte så dumt. Man kan också titta mot Gud och han tittar tillbaka. Det är också bön. Se på ikonerna, när Kristus ögon följer betraktaren. – Kyrkan kallas kyrka för att det anspelar på namnet Kristus, Kristi efterföljare. Kristus var en stor bedjare och en förebedjare för oss. Då ska också vi söka att vara förebedjare. Någon som tänker goda tankar, det är en god sak. – De riktigt stora bedjarna talar inte så mycket om begärsbön, utan mer om tack och gemenskap. Det är inte bra i en familj om ett barn bara vill ha, vill ha, ska ha, utan istället någon gång säger, jag tycker om dig, mamma! Är det så du vill betrakta relationen till Gud och Kristus, som relationen i en familj? – Ja, det tycker jag. En familj som man vill den ska vara, där man tar hand om varandra, skyddar varandra, har omsorg om varandra. Detta kan omsättas i hur kyrkan ska vara. Hon ska vara den som tar hand om de grundläggande behoven hos människan, behoven av tillhörighet, gemenskap, att någon ser, att någon lyssnar, utan att döma, att någon vill räcka mig en hand. Martin skriver också om änglar, som kan vara till hjälp. Han menar att de är ett uttryck för Guds närvaro, för Guds handlande. – Vi vill ju inte vara ensamma, så därför får vi ha lite änglar omkring oss, säger Martin

Korsväg 3 | 2019

med ett litet skratt. Men tror du att du har en liten skyddsängel som följt dig genom livet och nu står beskyddande bakom dig? – Nja, ordagrant tror jag det ju inte … men varför inte … Vi behöver ord för allting. Det lilla bokförlaget Silentium Skrifter ger ut litteratur av såväl 300-talstänkare som samtida teologer. På sin hemsida skriver de om Martin Lönnebos senaste bok, som kom ut i våras: ”Enhetens språk består av det avslutande kapitlet i Religionens fem språk från 1975, den bok som framstår som kronan på ett av vår tids stora andliga författarskap. Kanske ett av de väldigaste försök som gjorts i nutiden att skapa en trons och det kristna livets syntes. Allt det Martin Lönnebo därefter skrivit är i en mening kommentarer till, för att inte tala om vägledning utifrån, den ”summa” som Religionens fem språk utgör. Det är just detta språk som fått sin enklaste och därmed mest geniala gestalt i den numera berömda Frälsarkransen, spridd och brukad i många länder.” Martin berättar om sitt försök att tolka religionens väsen. Om det första språket han kallar erfarenhetens språk. – Det språket ger oss hjälp att uppleva det mysteriösa i skapelsen, i naturen, födelsen, döden. Vi får med oss de kristna traditionerna, berättelser som kan förmedla människans erfarenhet av livet och av det gudomliga. Det språket är väldigt hotat nu genom vår livsstil. – Det andra språket är handlingens språk, men vi har en sådan ytlig definition av ordet handling. Vi glömmer bort att handling också är religiöst. I bibeln är handlingen det viktigaste. Säg inte bara Herre, Herre utan gör vår faders vilja, står det.

Pärlan i guld är Gudspärlan i Frälsarkransen, skapad av Martin Lönnebo. Gudspärlan är tecknet för Guds väsen, trons yttersta och innersta, Du som är fullheten och allt.

– Om man använder begreppet så, då är vi i Sverige ett av världens mest religiösa folk, istället för det minst religiösa. Och handlingens språk är det viktigaste området. – Det tredje språket är kultens språk, gudstjänsten, sakramenten. Det är ett språk som är i gungning nu och det är sorgligt för kultens språk upprätthåller de båda första språken. Jag tror inte vi kan hålla stånd med handlingens språk om vi inte har kulten. Då blir allt till salu. Varför ska man då göra något för sin nästa? Tänk på dig själv. – Det fjärde är lärans språk och det är ett

hjälpspråk till religionen, en slags grammatik runt trädgården, inte blomman själv. – Det femte språket är enhetens språk där man kan tala alla de här språken i harmoni. Är det du som hittat på detta sätt att tolka religionens väsen? – Ja, det har jag, säger signalmekanikern från Storkågeträsk, och det glittrar i de varma, bruna ögonen. Det är jag väldigt glad för, jag tycker det är en bra distinktion. Text: Agneta Riddar Foto: Emanuel Eriksson Korsväg 3 | 2019

År 1524 skriver Martin Luther ett öppet brev till rådsherrarna som styr de tyska städerna. I brevet påminner han överheten hur viktigt det är att satsa på lärande och undervisning: städerna skall på ett bättre sätt än tidigare satsa på skolväsendet. Brevet till rådsherrarna spriddes i tryckt form. Titelbladet visar inte bara att lärande och undervisning gäller alla oavsett kön: Både pojkar och flickor sitter nämligen i skolbänken. Dessutom citerar Luther på titelbladet Matt 19:13: ”Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig!” Foto: Uuniversitätsbibliothek Heidelberg.

Korsväg 3 | 2019

Det Lutherska lärandearvet idag Efter femhundra år har vinden suddat ut många spår i sanden. Kan vi efter så många år faktiskt igenkänna ett arv? Finns det överhuvudtaget ett lutherskt lärandearv? Är det möjligt att skilja det ”lutherska” från det ”allmänt kristna” eller till och med en ”judisk-kristen” pedagogisk tradition? Det är många frågor som kunde besvaras med ett flertal akademiska undersökningar. Innan jag försöker sammanfatta kärnan i det lutherska lärandearvet måste en sak klargöras: Arvets olika delar är föga uppseendeväckande, ”nya”, ”moderna” eller geniala. Det intressanta är istället summan av de olika delarna och hur de griper in i varandra och skapar en enhet. Denna summa är så pass fascinerande att vi kan lära av den än idag – om vi vill. Gränslöshet. Undervisning och lärande har inga gränser. Undervisningen skall riktas mot alla, oavsett social klass, kön, utbildning eller härkomst och alla har en möjlighet att lära sig. Luther, många andra reformatorer och t.o.m. tyska städers magistrat var tydliga med att undervisningen också skulle gälla flickor. Reformationens vurmande för folkspråket har att göra med denna förmedlingsfunktion. Alla människor skulle ha en möjlighet att förstå Guds ord. Religiös kunskap – och Guds frälsande nådeord – är inte förbehållen de som forskar i elfenbenstornet eller de som bor på herrgårdar och slott utan det är till för alla. Här finns det en fundamental likhetstanke. Till denna gränslöshet hör också att reformationen använder sig av den nyaste tekniken på

marknaden på ett effektivt sätt: Boktrycket. Små, tämligen billiga tryck såsom Lilla katekesen, psalm- och bönböcker blir till en av de främsta redskapen att nå ut. Mångfald. Samtidigt som reformationen vill att alla kan vara delaktiga i undervisningsoch lärandeprocesser finns medvetenheten att vi faktiskt är olika – vilket inte är en motsägelse till den gränslösa likheten, att alla skall ha tillgång till kunskap. I sina skrifter anpassar Luther och andra reformatorer sig till mottagarens nivå. Lilla katekesen skiljer sig därför från ett själavårdande brev till en furste eller en akademisk föreläsning för studenter. Det blir inte samma gråa soppa för alla utan skräddarsydda lösningar. Detta utesluter givetvis inte att det kan vara nyttig för en student att fortfarande läsa Lilla katekesen på folkspråket trots att han annars följer föreläsningarna på latin. Mångfalden betyder också att folkspråken är många. Det är inte ovanligt att bibeln och andra religiösa texter ges ut i ett och samma land på två, tre, fyra eller ännu mera olika språk. Delaktighet och gemenskap. Detta skapar givetvis en delaktighet som fram till reformationen var ovanlig. Redan år 1520, i frihetsskriften, understryker Martin Luther att ”vi (alla) är präster”. Målet med lärandet är inte att vi efter lyckad korvstoppning kan repetera utantill utan att vi kan applicera det som vi har tillägnat oss på oss själva och omvärlden. Målet är inte att vi kan imponera på läraren eller prästen med vår kunskap utan att den Korsväg 3 | 2019

Lärandet sker inte bara i hjärnan utan genom alla sinnen

hjälper oss att finna oss tillrätta i världen och i livet här och nu. Luther själv var ingen dogmatisk lärare som skrev en sammanfattning av hela den kristna tron och dess traditionella trossatser utan syftade alltid på människan och hennes behov. Luthers verk är till syvende och sist själavårdande och inte dogmatisk. För denna delaktighet i världen som i sin helhet är Guds skapelse behöver människan mera än enbart kunskap i kristendomen. Luthers bildningsideal för skolan rymmer därför inte bara kristen kunskap samt läs- och skrivkunskap utan han kräver att barn och unga också blir undervisade i litteratur, historia, musik och matematik. Alla samhälleliga sysslor är nämligen likställda med prästens uppdrag. Alla som på allvar sköter sina jobb gör det för sina medmänniskor och förverkligar därmed nästankärleken. Det lutherska lärandearvet är alltså riktat mot den mänskliga gemenskapen. Helhet. Lärande är alltså mycket mera än att kunna rabbla budorden och Lilla katekesen utantill. Det är att finna sin väg i Guds skapelse, i världen, i samhället, i livet här och nu. För detta behövs inte bara kunskap om och insikt i Guds ord utan också helt världsliga färdigheter. Men vad mer är: Enbart intellektuell kunskap som människan tillägnar sig genom läsandet till hjärnan är död kunskap. Människan är inte bara hjärna utan en helhet där intellekt, sinnena, emotionerna och estetiska intryck samspelar. Reformationens tänkare använde ofta ord som ”ande” eller ”hjärta” för att markera detta. Den reformatoriska psalmsången involverade öron och munnen och blev till ett markant kännetecken för reformationen: Reformationen blev en sjungande rörelse. Psalmsången

Korsväg 3 | 2019

förenade inte bara alla, oavsett social klass och kön, den uttrycker också helheten där kropp, själ och intellekt samspelar. Den lutherska traditionen insåg inte bara att människan är hjärna, mun och öron utan att den också har ögon. Böckerna illustrerades med många träsnitt för att åskådliggöra det skrivna ordet. I Wittenberg verkade på 1500-talet Lucas Cranach d.ä. och Lucas Cranach d.y. som i sin måleriverkstad blev reformationens främsta bildliga förkunnare. De följdes av otaliga andra. Lärandet sker inte bara i hjärnan utan genom alla sinnen – det är en central insikt som reformationen förmedlar till oss än idag. Ideal och verklighet är två olika par skor. Det visste redan Luther och de evangeliska teologerna efter honom. Det lutherska lärandearvet är därför inte bara en solskenshistoria. Generation efter generation kämpade mot betonghuvuden som trodde att gränslöshet, mångfald, delaktighet, gemenskap och helhet inte behövs eller inte måste vara i fokus. Generation efter generation utförde en ihärdig dragkamp med dem som förvaltade ekonomin. Allt detta är nämligen inte gratis utan kostar pengar och behöver resurser. Men generation efter generation försökte också på allvar att följa detta – oftast med intressanta framgångar. På 1600-talet var det till exempel den böhmiske teologen Jan Amos Comenius som aktualiserade reformationens tankar och krävde återigen en likvärdig utbildning för alla och skapade ett nydanande läroprogram. Under 1800-talets slut var det liberala skolmän i Sverige som relaterade till Comenius pedagogik och lade grunden till

det svenska skolväsendet som vi känner idag. Några årtionden senare hoppade socialdemokratiska politiker på tåget. Ett lutherskt och reformatoriskt lärandearv är djupt rotad i den svenska skolan. Men staten, skolan och kyrkan har sedan 1900-talets början gått successivt ifrån varandra. Vad betyder då ett lutherskt lärandearv för kyrkan idag? Lärande och undervisning har inga gränser. Den är till för alla oavsett härkomst, hudfärg, kön, förkunskaper – eller tillgång till pengar. Den begränsas enbart av geografin: området där Svenska kyrkan verkar. Detta betyder att kyrkan måste ha en stor bredd – Lärande och undervisning skall vara till för alla åldrar och hämtar människorna där de finns. Såsom reformationen använde sig av tidens mest moderna teknik – boktrycket – måste kyrkan idag (inte bara, men också) finnas med på tåget i den digitala, virtuella världen. I ett pluralt samhälle måste kyrkan tala många språk och använda sig av mångfaldiga kommunikationskanaler. Korvstoppning och trist utantillärande har aldrig varit framgångsrika pedagogiska strategier. Lärande sker bara när den som lär kan vara delaktig, nå insikt. Detta kräver gemenskap, ett ömsesidigt, förtroendefullt samtal. Målet är att finna sin plats i livet, i Guds skapelse, att hitta en relation till sig själv, andra och Gud. Detta betyder dock också att helt vanliga, ”världsliga” saker behövs för att leva livet som människa. Kyrkans lärande och undervisning måste inte alltid rymma kristendomskunskapens innehåll. Lärande och undervisning kan också betyda att finnas med kärlek till medmänniskorna bland människorna: I lek, samtal,

kaffestunder, på gator och torg utan att förkunna högt det bibliska budskapet. Runt hörnet finns här också kyrkans kulturella uppgift. Kyrkan har alltid, också efter reformationen, varit ett repositorium för den västerländska kulturens estetik: litteratur, musik, konst och arkitektur. Varje generation efter Luther har behövt att anpassa sin pedagogik och ibland varit i behov av att kämpa för lärande och undervisning. Reformatorerna själva var medvetna om att deras arbete aldrig skulle ta slut. Att det nu finns ett nytt intresse för det lutherska lärandearvet är därför föga uppseendeväckande. Inte heller betyder det att det har gjorts ett dåligt jobb tidigare eller att man har misslyckats. Men idag befinner vi oss i en förändrad situation: Kyrka och stat har sedan år 2000 gått ännu längre ifrån varandra. Världen är idag mera färgstark, mångfasetterad, global och ibland oöverskådlig än den var då. Under de senaste åren har det ägt rum (och fortfarande äger rum) ett generationsskifte i Svenska kyrkan (och samhället för övrigt också). Sist men inte minst är världen idag digital och virtuell – och det var den inte förr. Så det finns all anledning att hämta inspiration från det lutherska lärandearvet. Gränslöshet, mångfald, delaktighet, gemenskap och helhet var centrala för reformationen som pedagogisk revolution. Samtidigt är dessa idéer så pass breda att de inte bakbinder oss utan snarare verkar som möjliggörare. Otfried Czaika Stiftsteolog i Karlstads stift

Korsväg 3 | 2019

Krönika | Per Nordqvist

Vem är jag att...?

en gamla damen på tåget blev oväntat viktig för mitt sätt att se på lärande. Det var i början av 70-talel som den brasilianske pedagogen Paulo Freire stod högt i kurs på den svenska pedagogiska himlen. Hans bok ”Pedagogik för förtryckta” blev en bästsäljare och han besökte också Sverige. Som ung lärare tog jag starkt intryck av hans budskap att lärande sker bäst om man befinner sig så nära människors verklighet som möjligt. Som ung och oerfaren tog jag därför utmaningen att utifrån hans tankar hålla ett föredrag för en stor grupp präster i Sigtuna. Det fungerade inte så bra och på pendeltåget till Stockholm tänkte jag: ”Per, tror du på det du sa? Till exempel att varje människa bär på värdefull kunskap som du ska locka fram”. För att testa detta tänkte jag att jag skulle kunna stanna vilken människa som helst på trottoaren i Stockholm och fråga: ”Hej, vad har du att lära mig?”. Det vågade jag inte, men bestämde att den som råkade sitta bredvid mig på tåget hem skulle bli min försökskanin. Med stor nyfikenhet steg jag på tåget och fann att min stolsgran-

Korsväg 3 | 2019

ne var en äldre svartklädd dam utan någon som helst utstrålning. Så jag la ner projektet. Men innan Södertälje tänkte jag om. Ska jag vara trovärdig som pedagog så ska även denna kvinna vara en kunskapskälla. Det visade sig att bakom den lite dystra fasaden gömde det sig en kvinna som rest runt i världen och upplevt så mycket fantastiskt. Det blev en intressant resa, som betydde så mycket för mig. Under större delen av mitt liv har jag jobbat inom svensk folkbildning och då framför allt i folkhögskolemiljö. Den danske prästen och pedagogen N F P Grundtvig, som brukar kallas folkhögskolans fader, använde begreppet ”det levande ordet”. Samtalet, liksom sången, var viktig för hans syn på lärande. Men då handlade det om en dialog på lika villkor, där man tog den enskilde folkhögskoleeleven på allvar och inte satte läraren på en piedestal. Hans landsman filosofen och teologen Sören Kirkegaard uttryckte detta på ett så klart sätt i det berömda uttalandet: ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som

Foto: GettyImages

inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår”. Detta gäller i de allra flesta lärsituationer, men har framför allt kommit att tillämpas inom folkbildningens pedagogik. Det verkar självklart, men kräver en god kompetens och inlevelse hos pedagogen. Vid många tillfällen har jag i samband med föreläsningar bett deltagarna skriva ner tre saker de

är duktiga på. Under viss vånda brukar de göra detta och det kanske mest vanliga svaret blir: Att lyssna. Detta har lett till många samtal om olika sätt att lyssna. Att det inte handlar om ”pingpong”-samtal, som präglas av inlägg som ”det där har jag också upplevt” utan i stället om att ge min samtalspartner möjlighet att gå vidare och fördjupa sina egna tankar. Det aktiva lyssnandets konst, som får människor att växa.

Korsväg 3 | 2019

Förutom kvinnan jag berättade om tidigare har en folkhögskoleelev, med ett trasigt liv bakom sig, kommit att stanna i mitt minne. Jag är uppväxt i en frikyrklig miljö, där jag trivdes alldeles utmärkt och var omtyckt. Berättade gärna om min tro, vilket jag även gjorde som ung folkhögskollärare. En dag stoppade han mig på skolgården och begärde förklaringar och förtydliganden på vad jag sagt. Jag minns att jag ibland blev svarslös. Det var han som var pedagogen i vår dialog. Jag tror inte jag är den enda folkhögskolläraren som upplevt liknade situationer. Att vistas i vuxenpedagogiska miljöer kräver ärlighet och ödmjukhet. Kanske var det den vissheten som ligger bakom det kanske mest kända citatet från N F S Grundtvig: ”Människa först – kristen sedan”. Som präst insåg han vikten av att bereda marken för att få till stånd en skörd. Att inse vilken/vilka människor som fanns omkring honom och bekräfta dessa innan han kunde tala om livets stora frågor. Jag har ibland fått kyrkoherdens venia och predikat i kyrkan. Men jag finner den envägskommunikation det innebär allt svårare: Vem är jag att…? Däremot känns det så mycket mer pedagogiskt

Korsväg 3 | 2019

riktigt att finnas med i samtalsgrupper typ alpha, leva-vidare, bibelsamtal, konfirmandgrupper etc. Där går det att lyssna in den enskilda människan först och sedan tala om vad kristen tro kan tillföra. Visst var det så Jesus själv gick till väga i mötet med människor?! Personligen tror jag att samtal av detta slag måste lyftas fram i församlingsarbetet. Vi hann aldrig tala om trosfrågor, den gamla damen på tåget och jag, innan jag skulle stiga av i Linköping. Men jag är helt övertygad om att dessa frågor annars hade kunna komma upp helt spontant om jag följt med tåget till Nässjö. Marken var beredd, tryggheten fanns där, ögonkontakten var upprättad. Det är då lärande uppstår! Per Nordqvist Folkhögskolepedagog och tidigare rektor för Ljungskile folkhögskola

Folkbildning

som motkraft Ett par timmar före läsårsstart skulle det kunna vara hur mycket som helst att fixa med som lärare på en folkhögskola. Trots det har både Annika Berg och Elise Arnell tid för ett långt samtal om de stora frågorna, om lärande, demokrati och folkbildning. Även om det inte är medvetet, säger det mycket om deras inställning till sitt jobb.

Korsväg 3 | 2019

Lärande är inte en formell process, utan något man gör hela tiden och hela livet.

i lever i en tid när allt ska vara så effektivt, och folkhögskolan lever inte upp till det, säger Elise Arnell, som är lärare på Allmän kurs och ansvarig för Lärarassistentutbildningen. – Men det kanske vi inte ska heller, vi kanske ska vara en motkraft? Vi jobbar ofta i motvind, det tar lite tid att förklara värdet i att en utbildning går långsamt, eller att det finns ett värde i mötena i matsalen, att det inte bara handlar om att göra klart kursen så att du kan söka ett jobb. Vi har en pedagogisk utmaning där, säger hon och skrattar. – Enligt Folkbildningsrådet är folkbildning ”ett kitt som håller samman, stärker och utvecklar det svenska samhället och demokratin” citerar Annika Berg, som är studierektor och lärare på allmän kurs. Hennes syn på lärande är att det är ett sätt att utvecklas som människa, inte i första hand för att klara ett yrkesliv, utan för att kunna fungera som människa tillsammans med andra, i ett samhälle och i en demokratisk kontext. Hon får medhåll av kollegan Elise. – Lärande är inte en formell process, utan något man gör hela tiden och hela livet. Jag tror att det är en del av att vara människa, att växa och må bra: suget efter ett annat perspektiv, att få ny kunskap, att möta någon annan. – Det kan man ibland se på människor som kommer hit, som har levt ganska isolerade, som har varit i sin egen bubbla eller gjort samma saker väldigt länge. De kanske säger ”jag måste bara göra något annat”, eller ”jag måste byta perspektiv”. Och så kommer de till folkhögskolan. Det tycker jag är intressant, säger Elise. – Och jag tänker att det är folkbildningens

Korsväg 3 | 2019

perspektiv, att lärandet inte i första hand är till nytta för samhället, utan för att jag ska växa som människa. Det är vår USP (Red: Unique Selling Point – unikt erbjudande)! Vi sitter i ett litet samtalsrum i Helsjöns bibliotek. Längs med ytterväggarna är klassrummen placerade sida vid sida. Biblioteket utgör, både bildligt och bokstavligt, skolans nav. Även om folkhögskolan på ytan ser ut som vilken skola som helst, finns det grundläggande skillnader i synsättet. – Till skillnad mot grundskolan är inte undervisningen individanpassad på det sättet att varje elev studerar för sig. Vi försöker att så långt som möjligt göra det tillsammans. Du utgår ju alltid ifrån dina egna förkunskaper, och om du kommer in i en grupp med dem, och någon annan kommer med sina kunskaper, och vi låter det ta plats, så blir det ändå individanpassat. Då behöver vi inte servera dig uppgifter som är anpassade efter just dina kunskapsnivåer, utan vi väver in det på ett sätt så att alla blir delaktiga, förklarar Elise. – Lärandet sker i samverkan med andra. När du behöver fördjupa dig kanske du måste sitta för sig själv, men du behöver också studsa ditt lärande mot andra. Det betyder inte att man måste landa i något gemensamt tyckande, men jag tror att man utvecklas när man får spegla sina tankar i andra människors. Det är inte bara eleverna som lär sig i klassrummet. Det sitter så många elever i våra klassrum som har så mycket kunskap. Jag lär mig också när jag låter dem bidra i gruppen, berättar Annika. Om det bara finns fördelar med att låta alla bidra med sina erfarenheter, varför funkar det inte så även i grundskolan? Elise menar att det

”Vi är en skatt som kan vara lite svår att hitta.” Follkhögskolelärarna Elise Arnell (tv) och Annika Berg vill att folkhögskolan ska bidra med ett mänskligare perspektiv på lärande, där personliga erfarenheter ges större utrymme.

sällan finns tid eller utrymme för det. – Idag är läroplanen ganska tuff, och de centrala kraven på allt du ska hinna med gör att det inte är möjligt att klämma in elevers personliga erfarenheter också. Jag tycker att jag märker skillnad, efter att ha jobbat länge i grundskolan. Där ska man ha igenom sin kursplan och sätta betyg. Här har vi inte det kravet och den pressen på samma sätt. För det första är vi flexibla. Behöver du tre år så får du tre år, räcker det med två så funkar det också. För det andra har vi grundinställningen att du är inget blankt paper när du kommer hit, jag kan inte komma och säga till dig hur livet är eller hur ämnena är, jag måste förvänta mig att du har något att bidra med. Den förväntningen är avgörande faktiskt, menar Elise. – Vi ser inte lärandet som isolerat till lektionssalarna, lunchen kan vara en del av lärandet, vi kanske krattar löv tillsammans på skolan. Då lär vi oss inte kursplan, men helt

säkert något annat, säger Annika. – Det är kanske folkhögskolans största tillgång, att jag får chans att möta människor som jag aldrig hade mött annars. Lärandet sker hela tiden. Även om det är en grundläggande tanke är det är något som måste återerövras hela tiden. Vi är ju medvetna om att det är så vi vill ha det, och vi får hjälpas åt att hålla folkbildningsidén vid liv. – På folkhögskola är man inte elev eller student, utan deltagare, förklarar Elise. – Vi slarvar väl med begreppen, men det är meningen att vi ska säga deltagare. Det betonar delaktighetens betydelse, och att människorna i klassrummet inte är objekt för vår undervisning. Många har en negativ skolupplevelse när de kommer till folkhögskolan, framförallt på allmän kurs. Lärarna fokuserar på att minska pressen i början, så att det inte blir för mycket skola. De använder gruppövningar, är ofta Korsväg 3 | 2019

ute, ser till att inte sitta så mycket. – Det kan vara svårt att våga öppna munnen och säga vad man heter, en del har inte ens det med sig. Att våga vara en person i en grupp är oerhört viktigt, säger Annika. För en del är det ett tillräckligt stort mål att överhuvudtaget komma till skolan, och att det ska kännas ok. För många blir folkhögskoleåret en personlig utvecklingsresa. – Några av de största och mest häpnadsväckande utvecklingarna vi har sett hos personer, det har handlat om just det här med deltagandet. Har man väl fixat det, så är kanske själva mattebehörigheten en baggis. Kanske har man målat upp en bild av att ”det här kan jag inte”. När det väl lossnar är det många som säger att det handlade om tillit och självkänsla. Att någon trodde på dem och att de till slut gjorde det själva också, säger Annika. Annika Berg är utbildad civilekonom och jobbade länge som klockare i Göteborg. När familjen flyttade ut från stan ringde de från Helsjön och frågade om hon ville komma och jobba som mattelärare. Annika hade inget annat jobb då, barnen var små, och det passade rätt så bra så hon tackade ja. – Jag kommer ihåg första dagen när jag kom hit, jag kände direkt att jag blev sedd. Det var väldigt starkt, och det har följt med mig hela tiden, och gjorde att jag kom tillbaka hit senare. Det är en miljö där man ser varandra. Jag vet att jag tänkte ”vad är det jag har gjort hela livet, det är ju här jag hör hemma”. Sen utbildade jag mig till gymnasielärare, och har jobbat på gymnasiet länge, senast på en spetsutbildning, och jag har sett så många elever må dåligt, framförallt tjejer, på grund av press och resultatkrav. Jag ville inte vara en del av det, och längtade tillbaka till folkhögskolan.

Korsväg 3 | 2019

Både Annika och Elise återkommer till det som mycket av samtalet kretsat kring – det annorlunda perspektivet på tid och lärande. Kanske ett mer mänskligt perspektiv. – Jag ville jobba på folkhögskola för att jag ville hålla som människa, berättar Elise. – Jag har mycket olika saker jag vill göra i mitt liv, och jag har älskat att vara högstadielärare för att det är sån puls. Det är jätteroligt, men man brinner hela tiden, och det blev ohållbart för mig. Jag är också utbildad gymnasielärare. När jag kom hit fick jag en väldig frihet, och det tänker jag också ligger i folkhögskoletanken, att jag får rikta in mig på det jag tycker är intressant. Det ges stort utrymme att utforma undervisningen, och det är stimulerande på ett sätt som jag tror smittar av sig på deltagarna. – En sak som jag uppskattar mycket är att vi uppmuntras att be på arbetstid. Det är ju inte överallt man får det… Vi har morgonbön varje morgon, och den som vill kan gå dit på arbetstid. Vi kan be för varandra och för eleverna. För mig som kristen är det ljuvligt att få ha det perspektivet, säger Elise. – Folkhögskolan är nog ett koncept som passar kyrkan bra just för att det är en större frihet, menar Elise. – Sen hänger det ihop med den kristna traditionen tänker jag. Att studera tillsammans, att vi samtalar om frågor för att fördjupa oss. De första skolorna i Sverige var ju i klostren, man har haft en tro på att det är bra att människor är bildade. Då är ju folkhögskolor ett jättebra verktyg, just för att nå dem som inte går i vanliga skolan. Tron på bildning har ju kyrkan haft väldigt länge. – För mig hänger den kristna människosynen väldigt mycket ihop med vårt uppdrag.

”Det är aldrig kört”, liksom. Det finns som en tydlig grundtanke här. Sen kan man vara här som deltagare och ha en helt annan trosuppfattning. Man måste inte ha någon tro alls. Vi försöker verkligen att inte lägga det som en våt filt över alltihop. Alla är välkomna hit, man måste såklart inte gå på morgonbön, säger Annika. – Det finns en tydlig diakonal linje i hur vi jobbar på folkhögskolan, detta att lyfta människor, att se dem och hjälpa dem att se sin egen potential och sitt värde. Mellanrummen i livet är oerhört viktiga. Ska vi bygga ett hållbart samhälle måste vi värna mellanrummen, där det finns utrymme att andas. – Jag håller med, men en vanlig bild jag möter av folkhögskolan är att det är väldigt flummigt, säger Elise. – Jag har själv behövt bearbeta den bilden och har lärt mig uppskatta de suddiga kanterna. Vissa har kanske en längre sträcka för att ta sig in i folkhögskoletänket. Speciellt om man är van vid ett utbildningssystem som är mer ”kvadratiskt”.

mer varit vår roll att förhålla oss kritiskt till samhället. Det känns som att vi är en hemlig skatt i skogen som är lite svår att hitta. Jag önskar att vi kunde framstå som lite mer kompetenta, att det vi gör får synas. Och att vi fortsätter vara en motkraft i samhället, säger Annika. Elise sneglar på klockan. Innan det är dags att hälsa de nya deltagarna välkomna för terminen ska lärarkören hinna öva in en sång. Men ännu finns ingen antydan till stress hos de båda kollegorna. – Jag skulle önska att man använde folkhögskolan som plats mer, säger hon till slut. – Att man såg den potential som jag tror att folkhögskolan har i att kunna foga ihop samhället. Det görs ju till viss del i integrationsarbete, men det skulle kunna göras ännu mer. En plats där alla får mötas, en större blandning av människors erfarenheter. Det skulle jag vilja se. Text & foto: Tomas Pettersson

Annika menar att det finns en stor okunskap om folkhögskolan som begrepp. För att få vara folkhögskola måste man ha en allmän kurs, men få känner till vad allmän kurs är. För många som inte har klarat gymnasiestudierna skulle allmän kurs på en folkhögskola vara en välbehövlig andra chans. Om de kände till den. Men hur skulle det se ut om Annika och Elise fick bestämma? – På vissa håll finns det tendenser att folkhögskolan liknar komvux, jag tror inte det är bra. Folkhögskolan måste jobba mer på sin särart. Från början handlade det om att utbilda människor på landsbygden, men om man tittar på de senaste decennierna har det Korsväg 3 | 2019

Foto: Ellika Henrikson/Highres

Folkhögskolan – en plats att växa på Som världens första folkhögskola nämns ofta den fria högskola som 1844 grundades i Rödding i Danmark av den danska författaren och prästen Nicolai Frederik Grundtvig. Han ses som en av de viktigaste inspiratörerna till folkhögskolans framväxt. Grundtvig förespråkade en skola för folket, i kontrast till den föråldrade danska statsskolan. Utvecklingen gick snabbt och redan år 1870 fanns omkring 50 folkhögskolor i Danmark. De tre första svenska folkhögskolorna grundades 1868. Alla hade en inriktning på medborgarbildning för unga män ur bondeklassen. Från början låg folkhögskolorna på landsbygden, och hade ofta internatboende. I början av 1900-talet bildades många nya folkhögskolor, ofta med starka kopplingar till de framväxande folkrörelserna – arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen. Folkhögskolor och studieförbund är starkt förknippade med demokratins utveckling i Sverige. Skolorna fyllde en viktig funktion eftersom det formella utbildningssystemet inte gav plats för stora delar av befolkningen. Många folkhögskolor är fortfarande starkt engagerade i samhällsutvecklingen, både lokalt och globalt. Helsjön har varit skola sedan 1953. Från slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget låg det en kurort på området. Helsjöns folkhögskola drivs idag av en stiftelse vars huvudmän är Göteborgs stift, Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift, Göteborgs kyrkliga stadsmission och Sensus studieförbund.

Korsväg 3 | 2019

Ett bildat folk är kyrkans immunförsvar Det är första skoldagen för terminen. Leende elever, nya och gamla, är samlade i aulan på Helsjöns folkhögskola. Stämningen är lättsam men förväntansfull, och stunden inramas av musikframträdanden från både lärare och elever.

kolans rektor, Lise-Lotte Wallin håller sitt traditionsenliga välkomsttal, där hon bland annat lyfter fram det som kanske är folkhögskolans kärna – att växa som människa genom bildning. Det som stannar kvar i medvetandet efteråt är ett citat som Lise-Lotte själv tycker är en bra beskrivning av hennes syn på folkbildning. – Jag lyssnade nyligen på Katti Hoflin, kulturchef i Västra Götalandsregionen, och hon hänvisade i sin tur till dramatikern Stina Oscarson när hon konstaterade att ”Ett bildat folk är demokratins immunförsvar”. Det ville jag att deltagarna skulle ta med sig in i sitt år på skolan, säger Lise-Lotte Wallin. – Det är dessutom ett väldigt lutherskt synsätt, och jag tänker att detsamma skulle kunna sägas om kyrkan. Ett bildat folk är kyrkans immunförsvar! Karin Kärrstrand är på Helsjön för de tre första dagarna på distanskursen Kyrkans grundkurs. Hon jobbar som teknisk officer i försvarsmakten, och har funderat ett tag på att kanske byta yrke. Sedan ungdomsåren har hon varit engagerad i kyrkan, från konfirmandtiden via Svenska Kyrkans Unga till att nu vara ledamot i kyrkorådet i Lindome.

– Jag vill hitta tillbaka till ett kyrkligt engagemang som jag hade tidigare. Jag skulle kunna tänka mig ett yrke i Svenska kyrkan, kanske präst. Det skulle kännas bra att kunna använda min tro i en konkret tjänst. Just nu är Karin tjänstledig på deltid för att kunna vara med på internatdagarna på Helsjön. Förutom dem ska en del studiearbete göras hemma. – Mina förväntningar är väl att lära mig mer om Svenska kyrkans tro, om gudstjänster och om Svenska kyrkans tankar om det kristna livet. Sen är det också en förhoppning att jag ska få en fördjupning i min egen tro, ett tillfälle att reflektera. På en folkhögskola tänker jag att det är lite lägre tempo, mer ”här och nu” och ett fokus på deltagande. För mig är den aspekten viktig för ett bra lärande, att vi löser det på plats. Det kan också vara en hjälp för mig som lätt skjuter upp saker! Billy Herrman jobbar i Munkedals pastorat med barn och ungdomar, och ska också börja Kyrkans grundkurs. – Jag har en bakgrund med 13 år i församlingsarbetet, det senaste året som anställd. Kyrkorådet vill att vi går utbildningen här och mina kollegor har pratat gott om den. Det är bra att få en egen uppfattning om det ”kyrkiska”, vad det betyder för mig och att kunna stå för det. Jag vill kunna leva som jag lär, säger Billy Herrman. – Det viktigaste för lärandet tycker jag är kompetenta lärare och öppna forum. Jag tror att man växer genom att få höra andra Korsväg 3 | 2019

Billy Herrman och Karin Kärrstrand har nyss börjat på Kyrkans grundkurs på Helsjöns folkhögskola. Distanskursen är en möjlighet att både fördjupa sina kunskaper om kyrkan och att reflektera över sin tro.

människors syn på ens idéer och erfarenheter av tro. Jag har läst på folkhögskola tidigare, allmän kurs i Värnamo. Det var bra, så jag är väldigt positiv till själva konceptet. Det är skönt att vara här! – Det finns så mycket teologi i kyrkan som inte bottnar i vår tradition. Om vi har en bildning i botten blir det mycket lättare att reflektera över det och göra medvetna val, menar Lise-Lotte Wallin. – Jag tänker att Kyrkans grundkurs är en bra grogrund för en svenskkyrklig teologi. På det sättet är det en väldigt angelägen utbildning, som egentligen alla som redan arbetar, eller kommer att arbeta, i Svenska kyrkan har glädje av. Lise-Lotte Wallin ser att fler och fler kommer till kursen med ”sin egen tro”. Hon poängterar att det inte behöver vara något fel i det, för den enskilde, men att det kan leda fel om man samtidigt vill vara en del av den gemensamma

Korsväg 3 | 2019

kyrkan, och den gemensamma kyrkans teologi. – Då är det viktigt att få en möjlighet att jobba igenom sin tro, och öka sin bibelkunskap, och det får man på grundkursen. Det är klart att man studerar bibeln på universitetet också, men där är det på ett annat sätt. Jag tror att det är viktigt att man får med sig berättelserna, att man har dem som grund när man arbetar i en församling och möter andra som har frågor och funderingar. Det finns kvar lite av det som tidigare var gemensamt för Kyrkans grundkurs, men nu är det upp till varje skola att utforma studieplanen. Huvudkriterierna för en bra grundkurs är enligt Lise-Lotte Wallin att den ska ge en ordentlig erfarenhet av bibelläsning och bibelreflektion, och att den ska ge en stabil grund för att verka i en luthersk tradition. – Ett bildat folk är kyrkans immunförsvar. Smaka på den, säger Lise-Lotte med ett finurligt leende. Text & foto: Tomas Pettersson

Vad är pedagogik? Undervisning, pedagogik och lärande är begrepp som vi ofta använder oss av i kyrkan. Men vad betyder de egentligen? Korsväg bad universitetslektor Erica Byström att reda ut begreppen och göra ämnet begripligt.

edagogik har vi alla erfarenhet av. Våra erfarenheter av pedagogik hör kanske först och främst samman med skolans värld – förskola, grundskola, gymnasium och högskola. Men pedagogiken begränsas inte till olika typer av skolformer, utan finns förstås också på andra platser och situationer i samhället. Pedagogiken finns med oss i vår vardag, till exempel på arbetet, men också på fritiden, i hem och familj. Det kan vara när vi deltar i en bokcirkel inom ett studieförbund, är med på ett träningspass anordnad av en idrottsförening, deltar i en av kyrkans körer, spelar instrument i kulturskolan eller besöker en konstutställning på museet. Överallt där vi lär oss nya saker, utvecklas, påverkas och formas finns också pedagogiken närvarande. Pedagogik är med andra ord ett brett ämne som finns i en rad olika kontexter i samhället och det ger sig till känna på lite olika sätt under hela livet – från vaggan till graven – och i och med det, har också uttrycket ”livslångt lärande” myntats. Pedagogik som akademiskt ämne kan liknas vid ett träd som växer på dubbel rot. Trädets

ena rot kommer från filosofin och den andra från teologin. När det gäller den filosofiska roten sägs det att de första som funderade på pedagogiska frågor var de gamla grekerna Sokrates och Aristoteles. De ägnade sig åt frågor om vad kunskap är, och hur vi bäst når kunskap. Sokrates ansåg att människor bär kunskap inom sig och menade att en läromästare ska ställa rätt typ av frågor för att förlösa och synliggöra lärjungens kunskap. Aristoteles hävdade istället att kunskapen finns utanför oss, i vår omvärld. Genom att observera verkligheten, dra slutsatser av det vi ser och reflektera kan vi nå ny kunskap. Pedagogikens andra rot kommer från teologin. Att pedagogik hör tätt samman med teologi beror förstås på att kyrkan tidigt velat tradera den kristna läran och detta har skett genom folkundervisning. Under reformationen, då kristendomen kom att bli en bokreligion, blev läskunnighet viktigt för att allmänheten skulle kunna sätta sig in i Bibelns texter och budskap. Därmed blev också pedagogiken ett nödvändigt och användbart verktyg. Den teolog, pedagog och folkbildare som i det här sammanhanget fick väldigt stor betydelse var Korsväg 3 | 2019

Teologi Martin Luther. Luther menade att alla skulle få ta del och förstå det som står i Bibeln. Därför skrev han läroboken Lilla katekesen för hem och skola, en bok som fick stor spridning och under mycket lång tid även användes i den svenska skolan. Pedagogikens koppling till teologin är också tydlig på så sätt att kyrka och kloster har haft en nära koppling till skola och utbildningsväsende. Ytterligare exempel som visar

Korsväg 3 | 2019

Filosofi på pedagogikens framväxt ur teologin är att i Tyskland, där ämnet pedagogik alltid har haft ett starkt fäste, förlades den första professuren i pedagogik, i slutet på 1700-talet, till den teologiska fakulteten i Halle. Sammantaget kan sägas att devisen ”Pedagogik är teologi”, som lanserats i flera stift under de senaste åren, däribland Göteborg, i högsta grad stämmer, inte minst rent historiskt.

UUU Den som relativt enkelt vill ringa in och ge en kortfattad beskrivning av ämnet pedagogik kan göra det med hjälp av tre ”U”. Pedagogik sägs nämligen handla om 1) Utbildning, 2) Undervisning och 3) Uppfostran. Utbildning är planerad, den ska leda fram till ett mål och när målet är uppnått erhålls någon typ av dokument, exempelvis ett diplom eller ett betyg. Undervisning handlar om att förevisa, förklara och göra något begripligt. Undervisning syftar till att underlätta någons lärande och kan utformas på många olika sätt. Under en utbildning förekommer olika former av undervisning. Vilken typ av undervisning som är lämplig beror på vad det är för slags utbildning och vilket mål som ska uppnås. En 18-åring som ska lära sig att köra bil undervisas med övningar och färdighetsträning, medan ett förskolebarn som ska lära sig om djur och natur undervisas genom drama och lek. Helt klart måste undervisningsformerna anpassas efter vad det är för typ av utbildning, hur situationen ser ut och vad det är för målgrupp. Men den måste också varieras så att den som ska lära sig får använda flera av sina sinnen. I vissa kretsar har undervisning ibland betraktats som något fult och omodernt som dagens pedagoger inte vill ägna sig åt. ”Undervisning” har därför ersatts med ”Lärande”, vilket uppfattats som alltigenom positivt och

därför mer tilltalande. Men den som sätter likhetstecken mellan undervisning och lärande har missat något viktigt. Undervisning och lärande är två olika saker. Undervisning är en aktivitet. Denna aktivitet kan vara en övning, lek, drama, lektion eller föreläsning, för att nämna några möjliga undervisningsformer. Undervisning är inte synonymt med föreläsning, och föreläsning är inte detsamma som enkelriktad monolog, utan ska förstås också varieras och innefatta någon typ av dialog mellan föreläsare och åhörare. Undervisning är alltså en läraktivitet medan lärande är en (förändrings-)process. Den som undervisar har som uppgift att undervisa på ett sådant sätt att någon annans lärande underlättas och stöttas. Undervisning föregår lärande, men undervisning leder inte per automatik till lärande. Lärandet kan utebli helt eller lärande kan uppstå, även utan undervisning. Det lärande som uppstår kan vara det avsedda lärandet, men det kan också vara av annat slag än det som undervisaren avsåg. Lärandet är oftast positivt och utvecklande, men skulle även kunna vara negativt. Negativt lärande kan exempelvis uppstå när vi tillägnar oss dåliga vanor eller skadliga beteenden. Pedagogikens tredje U står för Uppfostran, men då det begreppet kan klinga lite ålderdomligt kan vi istället tala om fostran, formning eller socialisering. Det handlar om hur vi formas av dem som finns nära oss. Det kan vara föräldrar, vänner, klasskamrater eller kollegor. Vi påverkas alla av andra människor och mellan oss sker en överföring av normer, värderingar och attityder. Vi lär oss av andra hur vi ska vara och vad som förväntas av oss. Den här typen av påverkansprocesser som sker genom uppfostran är också någonting som innefattas i pedagogikämnet, och idag Korsväg 3 | 2019

diskuterar vi, mer än tidigare, om, och hur dessa förgivettagna normer som överförs via uppfostran kan utmanas och förändras. En mycket central del inom pedagogik är lärande. Lärande kan förstås och förklaras på olika sätt beroende på vilket perspektiv som antas. Oavsett perspektiv är de flesta överens om att lärande är detsamma som förändring. Vad det är som förändras och hur denna förändring går till finns det dock olika åsikter om. En del anser att lärande är detsamma som förändring av beteenden och att lärande drivs av den yttre miljön. Inom detta perspektiv har läraren en dominerande roll och kan påskynda någons lärande med hjälp av belöningar som till exempel guldstjärnor, godis och beröm. De som företräder detta perspektiv kan sägas tillhöra ett behavioristiskt perspektiv, ett perspektiv som förespråkats av B F Skinner. I slutet av 1960-talet utvecklade han speciella språklaboratorier och självinstruerande läromedel. Andra menar att lärande är en inre mental process som hör ihop med våra tankar. Lärande är då detsamma som förändrade syn- eller tankesätt. Inom detta perspektiv poängteras att den som ska lära sig något måste bearbeta och lära sig det på egenhand. Någon annan kan aldrig lära sig något åt dig, varför en lärare eller pedagog ska ha en undanskymd roll och endast stödja och hjälpa när så verkligen behövs. De som företräder detta perspektiv kan sägas tillhöra ett kognitivt perspektiv och anser att lärandet drivs av inre motivation och att det är generellt. Vi lär oss ungefär samma saker, vid ungefär samma ålder oberoende var i världen vi bor. Detta eftersom vi alla genomgår vissa bestämda utvecklingsfaser där vårt tänkande, med ökad ålder, blir alltmer abstrakt. En förgrundsgestalt för detta perspektiv är Jean Piaget varifrån vi fått teorier om assimilativt lärande (vi lär mer av sådant som passar in i det som vi redan kan) och ackommodativt lärande (vi lär oss något helt nytt som inte stämmer överens med det vi kan

Korsväg 3 | 2019

Erica Byström är församlingspedagog och filosofie doktor och universitetslektor i pedagogik.

sedan tidigare, vi behöver därför tänka om och justera vår uppfattning om något). Ännu ett perspektiv på lärande är det sociokulturella, inom vilket lärande lyfts fram som en social process. Vi lär oss nya saker genom att vara tillsammans med andra människor, och den som är mer kompetent än någon annan, har som uppgift att hjälpa till och bistå den som ska lära sig något. Att någon är mer kompetent inom ett område betyder inte med automatik att den personen också är äldst, utan här kan det lika gärna vara en yngre person som hjälper en äldre. En ungdom kan exempelvis hjälpa en vuxen att lära sig mer om data och IT. Inom detta perspektiv betonas också att lärande ofta sker i vardagen, utanför formella situationer i skola och utbildning och att språket ses som ett verktyg för att lära. Vi behöver prata och kommunicera med andra för att lära oss något. Dessutom lyfter detta perspektiv fram att lärande ser olika ut beroende på i vilket land, kultur och tidsperiod vi lever i. Utifrån det sociokulturella perspektivet är lärande detsamma som

förändrad förmåga att tala och handla. En förgrundsgestalt för detta perspektiv är Lev Vygotskij, som gett oss teorin om den proximala utvecklingszonen (ZPD), vilket innebär att med hjälp av en mer kunnig person kan vi nå nya höjder och lära oss saker som vi inte skulle kunna klara av på egen hand. Den här artikeln har översiktligt beskrivit pedagogikämnets framväxt och visat på att pedagogik är ett brett ämne som finns med i många olika sammanhang. Vidare ska något sägas om andra näraliggande ämnen och områden. Ett område som verkligen är värt att uppmärksamma är didaktik. Didaktik eller undervisningskonst betraktas antingen som ett delområde inom pedagogiken eller som ett eget ämne, närbesläktat med pedagogik. Oavsett om didaktiken står på egna ben, eller om den ingår i pedagogiken, så fokuseras här sådant som har att göra med planering, genomförande och uppföljning av utbildning och undervisning, det vill säga mycket centrala delar för en pedagog. Andra ämnen som har mycket gemensamt med pedagogik är sociologi som är inriktat på samhället och psykologi som är inriktat på individen. Pedagogikämnet finns däremellan och knyter samman individen med samhället. Sammantaget handlar pedagogik om mycket mer än förenklade metoder. Frågor om hur undervisning ska bedrivas är förstås viktigt, men kan aldrig reduceras till några enkla fix och trix. Frågan Hur? kan inte få sitt svar förrän mer grundläggande frågor som Varför? och Vad? har besvarats. Och med tanke på att pedagogiken vuxit fram ur filosofin finns också en tradition, och ett behov, av att tänka och reflektera. När frågorna Varför? och Hur? samt övriga didaktiska frågor ska besvaras finns det sällan ett rätt svar, utan svaren kan skifta bland annat utifrån vilket perspektiv på lärande som föredras, hur det omgivande samhället ser ut och vilka resurser som finns att tillgå.

Låt oss avsluta denna text med att återkomma till ett av de tre U:na och stanna upp vid undervisning. Inom kyrklig kontext är det en pedagogisk uppgift att kunna berätta för människor att ”Vem du än är och var du än är, är du alltid älskad av Gud!”. Gud gör under med oss människor och många kyrkoarbetare har som uppgift att undervisa om just detta, eller uttryckt på annat sätt ”visa på (Guds) under”! Till sist citeras författaren Kahlil Gibran, som i sin bok Profeten, pekar på konsten att undervisa på ett lyhört sätt: Då sa en lärare: Tala till oss om hur vi skall undervisa. Och han sa: Ingen kan uppenbara för er något annat än det som redan ligger slumrande i gryningen av er kunskap. Den lärare, som vandrar i Templets skugga bland sina lärjungar, ger inte av sin visdom utan snarare av sin tro och kärlek. Om han är i sann mening vis, bjuder han er inte att stiga in i sin visdoms boning, utan leder er till tröskeln av er egen själ. […] Och liksom var och en står ensam inför Gud så är han också ensam i sin kunskap om Gud och i sin förståelse av jorden. Erica Byström Filosofie doktor och universitetslektor i pedagogik

LÄSTIPS Den som är intresserad av att läsa mer om pedagogik som ämne och dess historia hänvisas till Sven Hartmans text Den historiska utvecklingen av pedagogikämnet eller Pedagogik för förändring av Bosse Bergstedt och Anna Herbart. Den som vill läsa mer om lärande och undervisning rekommenderas att läsa följande böcker: Lärande – en introduktion till perspektiv och metaforer av Roger Säljö och Undervisa om kristen tro av Anders Hedman samt Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans av Sverker Sörlin. Korsväg 3 | 2019

Foto: GettyImages

Program med målgruppen alla Solen flödar, vattnet glittrar i Riddarfjärden och turisterna flockas kring Kungliga slottet och Storkyrkan. Det är ett behagligt helglugnt Stockholm. Rösterna dämpas inne i kyrkan, denna domkyrka som är till för hela Sverige. För stat och kung, för turister och alla som söker sig hit för stillhet och andakt.

Korsväg 3 | 2019

De naturliga mötesplatserna att förmedla kristen tro blir färre.

är döper de boende i Gamla stan och i övriga Stockholm sina barn, här gifter de sig och begraver sina döda. I Storkyrkan har kungar krönts och prinsar och prinsessor gift sig. Denna lördag, liksom alla lördagar, är det förbönsmässa. I ett hörn av domkyrkan dukar prästen Sabina Koij nattvardsbordet, korgen med alla bönelappar finns med. Deltagarna hälsar vänligt på varandra, många kommer varje vecka. Vi som sitter där, till allmän beskådan, blir ett synligt bevis på att kyrkan har kvar sin funktion som kyrka – och inte enbart besöksmål. Dagens text från Lukasevangeliet är svår, om förvaltarskap, om prygel och piskrapp. Sabina läser: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Sabina anförtror oss att hon tycker texten är svår, utmanade, på många sätt motbjudande men gör som biblisk text anspråk på att tas på allvar. Därför behöver den tolkas med det allvar den förtjänar. – Det grundläggande i kristen tro är att vi var och en har ett förvaltaransvar för våra liv och att vi har både den gode och dåliga förvaltaren inom. När vi misslyckas – och det gör vi alla – får vi lita till löftet om att nåden alltid är störst. – Detta är också det djupaste med att vara kristen, säger Sabina, att vi alltid blir förlåta. Att vi alltid kan börja om. Vikten av att tolka en text så den blir angelägen för den som lyssnar, är en av huvudpunkterna i den stora nationella satsningen på lärande och undervisning som Svenska kyrkan nu är mitt uppe i. För första gången kommer det också vara ett tematiskt Kyrkomöte – i år

med lärande och undervisning som tema.

Lärande och undervisning är en självklar del av kyrkans arbete. Samtidigt ser alltfler ett allt större behov av att tala om kristen tro på ett sätt som blir angeläget och meningsfullt för dagens människor. Kunskapen om kristen tro har också förändrats. Deltagandet i de kyrkliga handlingarna sjunker, antalet konfirmander sjunker, antalet dop sjunker. Så de naturliga mötesplatserna att förmedla kristen tro blir färre. Programmets uppdrag är tydligt: Öka och fördjupa kunskapen om kristen tro och stärk människors relation till svenska kyrkan. – Vi kan inte säga att människor generellt kan mindre om kristen tro idag, berättar Maria Södling, som leder programmet för Lärande och undervisning på Svenska kyrkans nationella nivå. Vid våra träffar med alla stiften har många lyft att människor idag har en allt mer fragmentiserad bild av vad kristen tro är. Det kan till exempel betyda att man vet att Jesus har funnits, men inte hur det hänger ihop med kyrkans förkunnelse om uppståndelse och livsmod. – Vi som är kyrkvana, fortsätter Maria, vi har ett slags totalförståelse av vad kristen tro är. Vi har förstått det man skulle kunna kalla poängen med kristen tro. Men många ser kristen tro som något färdigpaketerat, med en moralisk och intellektuell checklista över vad man måste tro på och vad man inte får göra. När det istället är så att skapelsetron är grundläggande i Svenska kyrkan. Att det finns en ständig Gudsnärvaro i världen, att Gud har skapat alla människor, inte bara medlemmarna i Svenska kyrkan! Korsväg 3 | 2019

Maria Södling leder programmet för Lärande och undervisning, ett program för att utveckla och förnya arbetet med lärande och undervisning i kristen tro.

– Svenska kyrkan är inte en omvändelsekyrka på det sättet att vi ska skapa en relation mellan människa och gud. Gud är ju redan där i mötet med människor, menar Maria. Gud finns överallt, men vår uppgift är att påminna om det och i någon mening göra det lättare att leva. Då innebär det, eftersom människor är olika och har olika relation till Gud, så kommer en del tala om kristen tro på ett sätt, andra på ett annat sätt. Programmets uppdrag handlar om att tillgängliggöra Svenska kyrkans tradition, historia och kulturarv. Men också om att skapa tillhörighet. Uppdraget handlar också om språket, tilltalet. Det kyrkan säger måste upplevas som meningsfullt, orden ska tala till människors hjärtan. Maria hänvisar till Sabinas utläggning över texten om den gode förvaltaren, en text som vid första påseendet inte slår an. Men som blir en viktig uppmaning att ta ansvar över sitt

Korsväg 3 | 2019

eget liv, vara en god förvaltare för det. – I vårt uppdrag konstaterar vi att vi måste tänka i flera dimensioner. Det finns en mängd kunskap, om teologin, om berättelserna, om kulturarvet. Men det handlar också om tillgängliggörande och om tilltal. – Luther skrev sina katekeser för han tyckte det var så bedrövligt med kunskapen om kristen tro, både i församlingen och bland prästerna, berättar Maria. Hans ide var att församlingen skulle få lilla katekesen, med bilder, eftersom bilderna var ett pedagogiskt hjälpmedel. Prästerna skulle få stora katekesen. Men den kunskapen handlade inte bara om vad som står skrivet, trosbekännelsen mm, utan vad det betyder, tolkningen. Tanken på tolkning är en viktig del i programmet och Maria berättar om situationen för Svenska kyrkan vid förra sekelskiftet. 1900-talets början var en bedrövlig tid för Svenska kyrkan. De kyrkliga sederna gick ner och kyrkan var väldigt kritiserad från många

olika håll – från arbetarrörelsen, från frikyrkligheten. Då trädde några unga teologer fram, med Nathan Söderblom i spetsen och han sa till de unga teologistudenterna: Jag gratulerar er, mina herrar, till den här uppgiften. Det är den finaste uppgiften man kan få. Er förkunnelse kommer att ha en bundsförvant i varje människas hjärta. – Så den tanken, att det finns en kunskap, att det finns ett evangelium - och så finns det en människa som ska ta emot det. Den relationen, det är förkunnelsens och undervisningens urkärna. Dit kommer man genom tolkningen. – Det var precis det som Luther visste. Det vet varje präst, varje lärare, att det handlar om att göra stoffet till sitt och sen levandegöra detta för andra. Den tolkningsprocessen är helt avgörande. Men projektet handlar inte bara om bättre predikningar utan också om det vanliga mänskliga mötet vid kyrkkaffet och vid körsången. Kyrkan är inte bara anställda, utan ideella, förtroendevalda och alla medlemmar. Kyrkan har en ganska unik möjlighet att nå många, det är fortfarande höga siffror för konfirmation, vigsel, begravningar. – Allt detta är tillfällen när vi kan tala om kristen tro. – Så vi vill lyfta den verksamhet som redan

pågår i stift och församlingar. Många stift, inte minst Göteborgs, har satsat på detta med lärande och undervisning. Vi vill samla materialet, vi vill synliggöra det och vi vill erbjuda möjlighet att utveckla det. Att utveckla kan t ex handla om att ta fram verktyg till hur man i den enskilda församlingen faktiskt kan bli bättre på sin undervisning, kan få den mer samlad och systematisk. Programmet handlar om stöd till församlingar, det digitala materialet och kyrkans roll i det offentliga samtalet. – Vi ser också, och det är superviktigt, menar Maria, att kyrkan måste upprätthålla rollen som kulturbärare. Det blir lätt så med krympande resurser att man också krymper sitt uppdrag. Svenska kyrkan har historiskt haft en unik position i det offentliga rummet och är fortfarande ofta ett nav i kulturlivet. – Att ta tillvara de här tillfällena att befinna sig i offentligheten, den lokala prästen, den lokala musikern, de förtroendevalda och församlingens ideella att i sina personer synliggöra kristen tro, det är oerhört viktigt. Svenska kyrkans tro är en tro där människor finns. Målgruppen är alla – det måste den vara för en folkkyrka! Text: Agneta Riddar Foto: Magnus Aronsson

Korsväg 3 | 2019

En kyrka som undervisar

genom hela sitt liv Lärande är något som ständigt pågår – överallt där det finns liv. Det gäller både enskilda människor och gemenskaper, exempelvis kristna församlingar och kyrkor. Medvetet men också omedvetet tar vi till oss intryck. Alla sinnen bidrar med sin stämma i en brokig symfoni. En del gör vi något med. Annat suddas ut och försvinner eller placeras lite mera undanskymt för att plötsligt väckas till liv i form av tankar, känslor och engagemang. Sådant som ibland kallas öppnade ögon, när det invandas dimmor lyfter och sådant som var bortglömt eller undangömt med ens blir tydligt. Minns berättelsen om Emmausvandrarna (Luk 24:13-35, särskilt v 31-32), ”Då öppnades deras ögon…”. Lärandet är något ömsesidigt mellan subjekt. En rörelse utåt och inåt i ett ständigt utbyte av tankar, värderingar och förhållningssätt mellan oss och omvärlden, följt av den bearbetning och transformering som sker inom var och en. Uttrycken för tankar, känslor och praktisk handling är många. Och i ett kristet sammanhang är denna mångfald nödvändig. För det första för att människan skall beröras, både ande, kropp och själ. För det andra för att det glada budskap Jesus gett

Korsväg 3 | 2019

oss i uppdrag att föra vidare behöver många kanaler för att komma till uttryck. Det är helt enkelt för stort att rymmas i aldrig så välformulerade lärosatser. Därför behövs helhetssynen på lärande och undervisning. I inledningen till Kyrkoordningen skriver Svenska kyrkan: Den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för ska komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger. Till detta ”gör och säger” lägger jag gärna orden ”i allt vad den är”. Ungefär så tänker jag mig att Jesus presenterade sitt budskap om Guds rike. Han gjorde det genom sitt tal och i helande och upprättande möten med människor, en praktikens kommentar till det talade evangeliet. Till detta lägger jag hela hans personlighet, det han var – och är. Fundera gärna på hans egna ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Han var själv det evangelium han förkunnade och med hela sitt liv levde och var. Ingenting mindre än detta evangelium uppmanar han sina efterföljare att föra vidare. Det leder vidare till en helhetssyn på läran-

de och undervisning i kyrka och församling. Ett uppdrag till hela kyrkan, i allt vad den gör, säger och är. För att evangeliets hela rikedom skall komma till sin rätt måste denna helhet få blomma ut i ett samspel mellan alla kyrkans livsformer. Den ”mission” (sändning) Jesus anförtrodde sina efterföljare, vänder sig till hela människan, hennes tanke, hjärta och sätt att leva med och för varandra, för rättvisa och fred och för hela skapelsen. Det är till denna människa evangeliet i hela sin rikedom vänder sig.

En grundsten i den nya teologin är den radialt förändrade kyrkosynen, som visar sig i bilden av kyrkan som hela Gudsfolket, där alla döpta är delaktiga. Inte så att de särskilda tjänsterna blir överflödiga. Snarare kompletterar de varandra. Till detta fogas också erkännandet av barnen som lärande subjekt och ett ifrågasättande av den traditionella undervisningens ensidiga inriktning på barn och unga samt dess kyrkocentrerade innehåll. I centrum ställdes nu det livslånga lärandet och ett kristuscentrerat innehåll med konsekvenser för alla kyrkans livsformer.

Lärandet är något ömsesidigt mellan subjekt.

Tanken om en helhetssyn på kyrkans undervisning har på senare tid blivit allt mer central. För min del har jag i första hand inspirerats av några katolska vänner i USA som samtliga i sin tur hänvisar till impulser från Andra Vatikankonciliet under 1960-talet och dess uppföljare. Jag tror att de pedagogiska tankar som vuxit fram inom den katolska gemenskapen i dag kan delas av de flesta andra kyrkor.

Detta leder vidare till krav på en breddad syn på lärande och undervisning i kyrkan. Detta gällde både med tanke på var lärandet ägde rum, dvs kyrkans livsformer, och synen på människan och evangeliet. I själva verket finns redan ett brett spektrum av former i kyrkans liv som alla gestaltar evangeliet. Inte så att den särskilda undervisningen nedvärderas. Snarare Korsväg 3 | 2019

handlar det om behovet av en samverkan mellan de olika formerna i uppgiften att förmedla hela evangeliet till hela människan. Se gärna de olika formerna som stämmor i en symfoni, där var och en får sin mening just i samspelet med de andra. De flesta av de ”former” som tas upp i litteraturen antyds redan i Apostlagärningarnas inledning (Apg 2:42) och är välkända i de flesta kyrkor sedan dess: Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Ordning och antal kan variera. Som exempel använder jag mig av framställningen hos Maria Harris med några kompletterande referenser från Thomas Groome och egna funderingar. 1. Först anges den välkomnande och inkluderande gemenskapen, grek. koinonia. Skäl för denna placering är tanken att människor är skapade till gemenskap och att kristet liv levs tillsammans. Gudsfolkets gemenskap är dessutom förutsättningen för kyrkans uppdrag i världen. 2. I denna gemenskap firas gudstjänsten eller leiturgia, där delaktighet i bön och tillbedjan, förkunnelse om ömsesidig omsorg har sin givna plats. Här liksom i övriga delar knyts livet i kyrkan samman med världen utanför, i förbön och kamp för rättvisa. 3. Undervisningen, grek. didache känns igen också som ett perspektiv av Svenska kyrkans beskrivning av församlingens grundläggande uppgift.

Korsväg 3 | 2019

4. Förkunnelsen, grek. kerygma eller ”proklamation” har både hos Harris och Groome fått en särskild avdelning vid sidan om gudstjänsten. 5. Diakonin har en central plats som uttryck för evangeliets praktik i tjänande. Se gärna mitt inledande resonemang om Jesus sätt att presentera evangeliet: genom det talade ordet, genom kärlekens praktik och genom det han var som person. Till denna livsform för kyrkan hör också kampen för rättvisa och fred, också detta med referenser till katolska dokument om undervisning och lärande efter Andra Vatikankonciliet. Till sist kan det vara överraskande att vare sig Maria Harris eller Thomas Groome tagit med ”mission” som en särskild livsform i kyrkan. Förmodligen beror det på att begreppet i sig ses som en sammanfattning av kyrkans sändningsuppdrag i sin helhet. Rune Larsson Teol dr och religionspedagog

Referenser Bill Huebsch (2008) The Emerging Vision of Lifelong Faith. Formation in the Catholic Church. I: Lifelong Faith pp 53-59. Groome, H. Thomas (2015), Kommer det att finnas tro? En ny vision för undervisning och växande tro. Översättn. av R Larsson. Harris, Maria (1989), Fashioning me a people. Curriculum in the Church. Westminster/John Knox Press. Larsson, Rune (2019), Församlingspedagogik. En kyrka som undervisar genom hela sitt liv. Book on Demand.

Tove Tronsplass Pettersson, Sara Melin och Åsa Dungården.

Församlingspedagoger

– KLIV FRAM!

Uppmaningen är biskop Mikael Mogrens och hämtad från ett inlägg i Kyrkans tidning där han ger sin syn på församlingspedagogernas avgörande roll. Kliv fram manar också Henric Larsson i sin magisteruppsats om församlingspedagogernas syn på sin roll från 2017. Korsväg 3 | 2019

Församlingspedagogens styrka är att tänka både teologi och pedagogik.

ad säger församlingspedagogerna själva? Vad ser de för möjligheter och utmaningar i yrket? För att sondera terrängen möter Korsväg tre församlingspedagoger med ansvar för vuxenundervisning. De är överens. Kliv framuppmaningen hade kunnat vara deras egen. Det finns en ömsesidighet i att både ges plats och att ta plats menar de och vill mota offerrollen även om det är lätt att bli vredgad över strukturer emellanåt. Som yrkesgrupp och som enskilda medarbetare måste de kliva fram och ta plats – men också ges mandat att göra det. Som församlingspedagoger med ansvar för vuxenundervisning har de lång erfarenhet och kompetens att se människans livslånga lärande och tänka strategiskt vad gäller både den särskilda planerade undervisningen men också helheten vad gäller församlingens totala sätt att vara, leva och göra kyrka. Att vara församlingspedagog handlar om möten – att undervisa, berätta och samtala om tro. Församlingspedagogens uppdrag i Svenska kyrkan är att främja lärande – att leda och planera undervisning. I uppdraget ingår att driva pedagogiskt och kristendomsdidaktiskt arbete i församlingen samt medverka till församlingens strategiska arbete kring lärande och undervisning. Didaktik är (enl. Nationalencyklopedin) läran om undervisning; undervisningens och inlärningens teori och praktik. Det kan också uttryckas med frågorna: Vad ska läras ut? Varför ska det läras ut? Hur ska det läras ut? För vem ska det läras ut?

Korsväg 3 | 2019

– Vår kyrkas strukturer och invanda traditioner uppmuntrar inte alltid oss som medarbetare att fundera över de didaktiska frågorna ”vad” och ”varför”. Ofta blir istället pedagogik reducerat till ett stort ”hur” vilket är olyckligt, menar Sara Melin. Lärande och process är ord som flera gånger dyker upp i samtalet om församlingspedagogernas roll och uppgift, men också maktstruktur och mandat. På en rollup i bakgrunden står det ”Kom som du är ”och på en annan ”Vad bär du på”. Rollupsen står där som en bakgrund för fotograferingen, men kanske är budskapen mer passande än vad fotografen tänkte när de ställdes upp. Församlingspedagogens uppgift beskrivs på Svenska kyrkans webbplats med formuleringen: ”Församlingspedagogen arbetar med att skapa mötesplatser för människor som funderar kring livsåskådningsfrågor, både barn och ungdomar, vuxna och kyrkans egen personal.” De tre församlingspedagogerna kommer alla från Carl Johan, ett stort pastorat i centrala Göteborg. Sara Melin arbetar i Högsbo, Tove Tronsplass Pettersson i Oscar Fredrik och Åsa Dungården i Masthugget. Tillsammans har de lång erfarenhet av att arbeta som pedagoger och att arbeta i församlingar i Svenska kyrkan. Sara tog sin examen 2006 och innan dess arbetade hon som grundskollärare i ett antal år. Tove tog sin församlingspedagogexamen 2013. Hon har också en grundskollärarexa-

Församlingspedagogerna Sara Melin och Tove Tronsplass Pettersson är kollegor i Carl Johans pastorat i Göteborg. De talar om det livslånga lärandet, att vi lär av varandra. I den processen är församlingspedagogerna både medvandrare, lyssnare och samtalsledare.

men i botten och har bland annat arbetat som grundskollärare samt utbildningskoordinator på Volvo i fem år. Åsa är utbildad fritidspedagog och tog sin församlingspedagogexamen redan 1999. Förutom att ha arbetat som egenföretagare i åtta år har hon arbetat i församlingar i tre stift. För att bli församlingspedagog krävs från och med hösten 2013 en lärarexamen antingen på grundnivå eller på avancerad nivå. – Enligt Svenska kyrkan ska/bör en församlingspedagog ha en pedagogisk högskoleutbildning i botten, förklarar Tove. Sedan bygger man på med Svenska kyrkans pedagogiska profilutbildning. I utbildningen varvas en akademisk ansats med folkbildningens ideologi. Det är till stor hjälp i församlingsarbetet. Vi har en gedigen pedagogisk utbildning och vi har också med oss en hel del teologi. Vi håller ihop teologi och pedagogik. Nyckelordet

är ökad medvetenhet. Våra grundvärderingar och det vi tror på måste hänga ihop med det vi gör och gestaltar. Församlingspedagogens styrka är att tänka både teologi och pedagogik och att arbeta professions- och åldersöverskridande. Många förknippar församlingspedagogerna med arbete bland barn och unga, men det är bara en del av församlingspedagogens arbetsområden. Sara, Tove och Åsa arbetar främst med vuxenundervisning i sina församlingar. De talar alla om det livslånga lärandet, och då handlar det inte bara om undervisning. Folkbildningspedagogiken är en genomgående tanke i arbetet. – Det som är framträdande i folkbildningen är att vi lär av varandra, säger Tove. Som ledare sitter jag ibland på mina händer, ibland är jag medvandrare, ibland lyssnare, ibland undervisar jag och ibland är jag samtalsledare. Korsväg 3 | 2019

Folkbildningspedagogiken handlar om att vara medskapare i det egna lärandet och det kräver en pedagogisk förståelse. Det skiner igenom i samtalet att kyrkan inte alltid har förståelse för vad pedagogik är. Ibland stannar det vid att pedagogik är pyssel, tips och tricks. Att det är lättsmält och praktiskt. Men vad är det egentliga lärandet? Var finns människors brottningskamp? Var finns utrymme för det svåra, de som också är en del av livet? – Jag jobbar med pilgrimsvandringar, förklara Åsa. Nyligen var jag med en grupp på en fyradagars vandring. Här fanns platsen där deltagarna kunde och fick ställa frågor de bar på. Var finns rummen i församlingen där människor kan komma med sina frågor? Inte alltid i gudstjänsten. – Nej, det är lite tråkigt, fyller Tove i. Det som händer hos människor och i världen under veckan borde få speglas i gudstjänsten. – Människor som kommer delar med sig av sin längtan, säger Tove. Jag gillar att vi inte bara jobbar i arbetslaget utan att vi inkluderar flera i processen. – Då är det viktigt att vi samarbetar, fyller Åsa i. – Om vi pedagoger inte får vara med i den övergripande planeringen, inte får mandatet, hur ska vi då kunna utföra vårt jobb?, reflekterar Sara. – Vi känner inte riktigt igen oss i hur kyrkan ser på vår roll som församlingspedagoger, fortsätter Sara. Vi är inte bara utförare, vi är strateger och tänker strategiskt kring hela församlingens uppdrag. Vad gör vi, hur gör vi det och varför gör vi det? Men strukturerna i Svenska kyrkan främjar inte att vi församlingspedagoger är med i förändringsprocesser. Det finns maktstrukturer som försvårar det. Oftast är det präster som är med i lednings-

Korsväg 3 | 2019

grupper och liknande forum, och församlingspedagogerna har heller inte ansvaret för församlingens undervisning. Kyrkan har bedrivit undervisning alltsedan urkyrkans tid och enligt Kyrkoordning är undervisning en dimension av församlingens grundläggande uppgift. Det hör till kyrkans väsen att undervisa. Årets Kyrkomöte kommer att vara tematiskt. Det är första gången det sker och temat kommer att vara undervisning. Kyrkomötesledamöterna har själva röstat fram temat. I sin skrivelse till Kyrkomötet skriver Kyrkostyrelsen att det finns ett stort behov av en kraftsamling i Svenska kyrkan kring undervisning och lärande. Kyrkostyrelsen föreslår ”att kyrkomötet genom ett uttalande ska uppmana församlingar, stift och den nationella nivån till en unik satsning på undervisning och lärande”. ”Kristen tro och tradition har betydelse för hela samhället. Vad innebär den minskande kunskapen om kristen tro på lång sikt? Leder det till en utarmning av människans förmåga till religiös erfarenhet? Om människan förlorar sitt andliga språk, förlorar hon då tillgång till den andliga verkligheten? Den minskade förtrogenheten med kristen tro får konsekvenser bortom den enskilda människan. Utan minnen och tillgången till ett religiöst språk skapas inte de religiösa och kulturella värden som bidrar till sammanhållningen i ett samhälle. Detta är allvarliga följder som utmanar kyrkan på djupet.” Församlingspedagogerna välkomnar satsningen på undervisning från Kyrkomötet. – Vi är olika som människor, säger Tove. Jag behöver få processa och pröva, disku-

tera och brottas med det. Jag behöver flera samtal om detta. Tid för processen. Vi måste veta vart vi är på väg tillsammans. Lokaler är också viktiga. Vi måste få skapa rum för lärande. Rum för kreativa uttryck. – I kyrkoordningen står det vad präster och diakoner ska göra, säger Sara, men det står inte vad församlingspedagogerna ska göra. Uppdraget handlar inte bara om barn och unga, eller om att sitta och hitta på verksamheter. Min kallelse är större än så. Den handlar om att möjliggöra mötet mellan människor, oavsett ålder, om att undanröja hinder så att vi kan få en skymt av Gud. Att öka medvetenheten kring lärande och kyrkans undervisning i medarbetarlaget, och sätta fi ngret på hur vi vill säga det vi vill säga, men också hur vi vill höra det andra säger. Det är uppenbart att texten på de två rollupsen i rummet passar som bakgrund till samtalet. Lärande och undervisning handlar om människosyn och kunskapssyn, det handlar om inkludering. Kom som du är med det du bär på. Text & foto: Torgny Lindén

Nyfiken på mer? Henric Larssons magisteruppsats ”Församlingspedagoger kliv fram! Församlingspedagogernas syn på sin roll inom Svenska kyrkan”, Umeå universitet 2017 www.umu.diva-portal.org Församlingspedagoger spelar avgörande roll, Mikael Mogren. Kyrkans tidning 20 mars 2014 www.kyrkanstidning.se/ledare/forsamlingspedagoger-spelar-avgorande-roll

Vill du bli församlingspedagog? För att bli församlingspedagog krävs en lärarexamen antingen på grundnivå eller på avancerad nivå. Församlingspedagogen kan vara fritidspedagog, förskollärare, grundlärare eller låg-, mellan- eller ämneslärare. Efter avslutad fackutbildning går du en pastoralteologisk utbildning för församlingspedagoger vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Innan Du söker till utbildningsinstitutet ska du ha fullgjort åtta veckors praktik i församling samt åtta dagar ”Mötesplats stift och student”.

Läs mer på svenskakyrkan.se/ goteborgsstift-/utbildning

Korsväg 3 | 2019

Boktips om pedagogik Den helande länken Lars-Eric Uneståhl och Bodil Wennberg m fl I antologin Den helande länken i barns och ungdomars uppväxt ger forskare, utbildare, professorer, pedagoger, rektorer, föreläsare och inspiratörer sin syn på vikten av att erbjuda barn och ungdomar social och emotionell vägledning. Författarna, som är aktiva inom områden som EQ, livskunskap, social och emotionell träning, livsfärdighetsträning, mindfulness och mental träning, presenterar en rad olika metoder, modeller och tillvägagångssätt.

Reflektionshandboken för pedagoger Kristin Bie Hur kan man tänka kring sitt arbete och sin yrkesroll, ensam och tillsammans med andra? Och på vilket sätt är denna reflektion viktig för oss och för arbetet? Det är utgångspunkten för den här boken som är en hjälp för lärandeorienterad reflektion och utreder vad reflektion är samt hur reflektion kan användas som strategi för aktivt lärande. Boken fungerar som en uppslagsbok med riktlinjer för hur reflektion kan bli ett stöd i din yrkesverksamhet.

Specialpedagogik Ann Ahlberg Boken beskriver och bygger broar mellan tre dimensioner av det specialpedagogiska kunskapsfältet: ideologi och politik, vetenskap och teori och verksamhet och praktik. Boken ger inblickar i specialpedagogikens ideologiska anknytning, beskriver och problematiserar specialpedagogiska perspektiv och lyfter fram praktikens villkor. Ann Ahlberg är professor emerita i specialpedagogik vid Göteborgs universitet, institutionen för pedagogik och specialpedagogik.

Normkritisk pedagogik - Perspektiv, utmaningar och möjligheter. Lotta Björkman och Janne Bromseth En bok om utbildning, lärandeprocesser och makt. I denna antologi diskuterar lärare, utbildare och forskare hur begreppet normkritik har utvecklats teoretiskt och hur det används i pedagogisk praktik. Vilka erfarenheter har gjorts av de som försökt använda normkritiska perspektiv i undervisning och förändringsarbete genom åren? Antologin diskuterar, problematiserar och ger många användbara perspektiv.

Korsväg 3 | 2019

Nyanlända och lärande Nihad Bunar (red) Boken ger dig som arbetar med nyanlända verktyg att stödja och utveckla varje individ. Boken är en forskningsbaserad antologi som tar ett empiriskt och analytiskt helhetsgrepp om vilka sociokulturellt stödjande strukturer, organisatoriska modeller och pedagogiska praktiker som ger bäst möjligheter till fortsatt kunskapsutveckling, en god språkutveckling, identitetsutveckling och inkludering i skolans och samhällets sociala relationer mm.

Församlingspedagogik: En kyrka som undervisar genom hela sitt sätt att vara Rune Larsson Med Jesus som förebild argumenterar boken för en helhetssyn på kyrkans lärande och undervisning. Första avdelningen har en teoretisk profil på kyrkans undervisning som sammanflätad med hela kyrkans liv. Andra avdelningen är historisk och skissar kyrkans undervisning genom två tusen år. Tredje avdelningen har en praktisk inriktning. Boken knyter samman teori och praktik i församlingens pedagogiska arbete.

På väg mot ofullkomlighetens pedagogik Sharon Todd Boken ingår i serien Avancerade studier i pedagogik. Med avstamp i poststrukturalistisk filosofi och feministisk teori fokuserar boken på hur könsmässiga, kulturella och religiösa skillnader skär tvärs igenom de universella anspråk som görs i mänsklighetens namn. Hon argumenterar för erkännande av det mänskliga i all dess komplexitet och ofullkomlighet bör ingå som en central beståndsdel i det kosmopolitiska projektet att skapa en mer rättvis och human undervisning och utbildning.

”… Bedriva undervisnig… ”: Om kyrkans didaskalia Henry Cöster Svenska kyrkans grundläggande funktioner består av förkunnelse, undervisning, mission och diakoni. I denna till omfånget lilla – men till innehållet stora – bok ger författaren en teologisk förståelse till undervisningens uppgift. I en tid när undervisningen i kristen tro inte som tidigare kommer människor del, föreligger här ett försök att såväl till kyrkans anställda som till intresserade lekmän söka ge en bild av hur kristen tro delas ut och ges vidare. Korsväg 3 | 2019

Förenkling som hjälp eller stjälp Pedagogiska förenklingar på komplexa livsfrågor har lett till ”världens bortvändhet från Gud”.

tt kalla svenskarna för ett sekulariserat folk, är en ytlig betraktelse av den svenska folksjälen. Sekularisering används ofta i bemärkelsen hur många som ansluter sig till kristna trosläror. Eller hur många som svarar Ja på frågan om de tror på Gud. Men det beror på hur man ställer frågan. Till sociologernas förvåning visar det sig att svenskarna är ett av Europas mest religiösa folk, om man ställer frågan lite annorlunda. Frågar man svenskarna om de tror på Gud är svaret Nej. Frågar man däremot om de tror på ”något” eller om de ”ber”, ja då visar det sig att vi gör det i större utsträckning än andra folk. Hur kan det komma sig att en minoritet av svenskarna tror på Gud, men att en majoritet ber? Det har sin förklaring. De flesta svenskar uppfattar att det finns någonting som är större än de själva. Något som är skiljt från dem själva och som man i livets svåra stunder kan vända sig till, utan att man för den skull vill benämna det ”Gud”.

Korsväg 3 | 2019

En anledning till denna språkliga förvirring är den pedagogiska ansatsen i den förenklande lutherska katekesundervisningen. Luther var en komplex människa, som i olika sammanhang kunde vara allt ifrån motsägelsefull, hårresande provokativ och teologiskt genial. Med hjälp av den lilla katekesen ville Luther ge människor en grundläggande kunskap om kristendomen, eftersom han uppfattade att okunskapen var stor. Men katekesen blev både ytlig och dogmatisk. I den skriver till exempel Luther om Gud i sin förklaring till första budet: ”Vi skall frukta, älska och lita på Gud över allt annat.” Här ges ingen förklaring till vad ordet Gud betyder. Däremot i den Stora katekesen, som Luther skrev för prästerna som en fördjupningsbok, kommer förklaringen till ordet Gud: ”Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.” I Luthersk terminologi är det alltså omöjligt att säga att man inte tror på Gud, eftersom vi alla förlitar oss

Foto: Magnus Aronson /Ikon

på någonting. Däremot kan man samtala om vilken Gud man tror på. Är det pengar, vår partner, oss själva eller, det där ”något”, som vi svenskar upplever när vi vistas i naturen? Lilla katekesen blev ett ”kunskapslyft” utan motstycke, som höjde den Lutherska delen av världen till en högre kunskapsnivå om den kristna tron, samtidigt skapade förenklingarna i katekesen en uppfattning av att det fanns klara, fyrkantiga svar på trons komplexa frågor. Lägg därtill att katekesen i Sverige användes i försvenskningsprojektet efter att Sverige erövrat Blekinge, Skåne, Halland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen på 1600-talet. Då kom den lutherska pedagogiken att användas av 1600-talets överhetskyrka för att skapa en effektiv enhetskultur. Folket ville nämligen inte försvenskas. Ännu 20 år efter 1658 års fred predikade man på danska i Halland och norska i Bohuslän och sjöng psalmer på latin. Det fanns danskvänliga snapphanar i Halland och gerillarörelse på Tjörn och Orust. Rutger von Ascheberg fick då uppdraget att använda sig av en svensk psalmbok, svensk kyrkohandbok, svenskundervisning av barnen i kyrkan och framför allt Luthers Lilla katekes på svenska för att försvenska de nya landsdelarna. Kyrkan blev ett verktyg i försvenskningens och enhetskulturens tjänst. Skälet till att prästerna gick med på detta var inte snyggt. De blev erbjudna att återfå sin plats i riksdagen, vilken de hade förlorat under kriget. Att kunna rabbla Luthers lilla katekes på svenska kom att förknippas med överheten. Tro kom att förknippas med ett rätt trosinnehåll, där varje fråga hade ett svar. Detta i motsats till det nytestamentliga trosbegreppet pistis, som betyder tillit, att lita på. På latin har kyrkan alltid talat om tro med distinktionen mellan tillit (fides qua) och Korsväg 3 | 2019

trosinnehåll (fides quae). Det ena kan inte vara utan det andra. Men den förenklande katekespedagogiken skapade en markant tyngdpunkt på trosinnehållet till förmån för tilliten. Dag Hammarskjöld skriver en reflektion om detta i sin dagbok Vägmärken: ”Hur många har ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.” Eller med andra ord: just betoningen på tro som försanthållande, där det finns färdiga svar på komplexa trosfrågor har lett till ”världens bortvändhet från Gud”, som vi säger i syndabekännelsen. Inom vår Svenska kyrka kan vi slåss för beteenden och språk, som om gudstron hängde på sättet vi firar gudstjänst eller på det språk varmed vi uttrycker vår tro. Jag tänker både på den internkyrkliga debatten om den nya kyrkohandboken och på den offentliga debatten under de senaste 150 åren gentemot Darwinismen, Hedenius, Humanisterna och så vidare. Vi hade kunnat ha ett teologiskt debattklimat i vårt land präglat av större ödmjukhet. Och vi hade kunnat ha en regering utan religiös beröringsskräck och rektorer som inte varit livrädda för att vi använder ordet Gud på skolavslutningar. Men framför allt hade Svenska kyrkan själv kanske inte bidragit till sekulariseringen genom att utgå ifrån att människor är som tomma kärl, som ska fyllas med kunskap om kristen tro, utan att knyta an till de andliga erfarenheter människor redan har. Vi hade kanske inte fördummat människor genom att bara tala om grundkunskap i kristen tro, utan även avgrundskunskap, där livets bråddjup får plats. Vi hade kanske sluppit höra kommentaren från en äldre man, som jag hörde efter en gudstjänst redan i gången ut ifrån kyrkan. ”Den prästen har aldrig levt.”

Korsväg 3 | 2019

Hade det alltså behövt bli så här? Nej, kyrkan har hela tiden haft en annan strömfåra. För den medeltida teologen Mäster Eckhart till exempel var det viktigt att säga att Gud inte låter sig inordnas i människans begrepps- och föreställningsvärld. I en predikan formulerade han sig så skarpt att han sa att ”den som tror att han har fått kunskap om Gud och därvid känner att han fått någon kunskap, han har icke lärt känna Gud”. Mäster Eckhart formulerar samma tanke i en av sina böner: ”Gud befria mig ifrån ’Gud’”. Det vill säga befria oss ifrån en ”Gud” som är en projektion av människans behov, en antropomorf (människoliknande) gudsbild. Ingen bild av Gud motsvarar nämligen verkligheten. Det vet vi ju, om vi tänker efter. Ärkebiskopens valspråk, hämtat ifrån Johannesbrevets ”Gud är större”, talar samma språk. Varför måste vi då envisas med att tala om Gud, som om det var något vi människor har definierat och därmed banaliserat. Begreppet ”Gud” är som ett hål i vårt språk. Så fort vi använder ordet Gud faller vi igenom det som är själva kommunikationens syfte, att vi ska förstå varandra. Det är som ett stort svart hål utan botten. Svarar du Ja eller Nej på frågan om du tror på Gud, har du fortfarande inte kommunicerat någonting. Luthers lilla katekes hade nöjt sig med det, men Luthers stora katekes hade ställt följdfrågan; vilken Gud tror du på? Därför är det riktigt roligt att Svenska kyrkans satsning på lärande och undervisning inte så mycket inriktar sig på förmedling av kristna trossatser i en ny katekes, utan på hur kyrkan, genom sin tro, kan förmedla livsmod. Per Starke

Vi frågar! Försök minnas en situation då du verkligen kände att du förstått eller anat något viktigt om den kristna tron. Vad var det för situation/sammanhang? Vad tror du det var som gjorde din upplevelse så speciell? Under åren som jag utbildat mig till församlingspedagog har jag fått med mig mycket. Men de situationer där jag verkligen har känt att jag har gjort kunskapen till min egen, är i samtal och diskussioner med andra. Det är när vi har suttit och diskuterat, det vi fått lära oss men också livet i allmänhet, som det verkligen har landat och jag kan applicera det på mitt eget liv. Det är det som jag tycker är så speciellt med kunskap om den kristna tron, du kan inte särskilja den från ditt liv för de är beroende av varandra.

Linus Andreasson, församlingspedagog

Hade under lång tid problem med att ge mitt barn viktig medicin, hon kunde inte få ner den. Eftersom det var viktigt ledde det till frustration och ibland tyvärr hårda ord. Jag stod helt maktlös och min och min dotters relation blev något spänd. Klarade helt enkelt inte ut situationen själv. Till slut insåg jag att jag var tvungen att släppa taget och bad Gud om att ge mig frid och hjälpa mig vara en bra mamma. Ett lugn infann sig, jag blev lugn. Mitt barn blev lugnt och medicinen gick mirakulöst ner. Jag lärde mig att Gud finns med hela tiden och genom att lita på honom kan det som känns helt utom räckhåll vara närmare än man anar.

Maria Brandin, diakon

Jag minns tydligt när jag på djupet förstod vidden av Guds nåd. Jag och några vänner hade andakt tillsammans och vi sjöng en sång som handlade just om Guds nåd. Jag tror inte att jag hade sjungit den sången innan, men orden grep verkligen tag i mig. Utan Guds nåd kan jag inte göra något. Utan Guds nåd finns ingen fast punkt i mitt liv. Det som förut bara hade funnits diffust i min hjärna föll ner i mitt hjärta.

Erik Alpner, präst

Korsväg 3 | 2019

Rätten att få utveckla och använda sina ord Rätten till ett språk. Och att hitta sin plats i det demokratiska samhället. Det borde vara en självklarhet för alla, tycker Jonna och Johannes Wikström. - Att ha ett språk är så otroligt avgörande. De andra barnen fick det gratis. Emmie fick det genom Karlstadmodellen. ”Ipaden krånglar. Kan du hjälpa mig att skriva ut?” Emmie ropar från övervåningen och Johannes reser sig från rabarberpajen. Tre sidor nyskriven text väntar på sina läsare. Dotterns berättelse är inspirerad av filmen Frost, men med karaktärer från den egna familjen. ”Läs högt”, vill hon. Och pappa läser – om syskonen på åskfjället, hur lillasyster skadas och om blixten i hjärtat. Historien är bitvis rätt grym, men orden vindlar vidare mot ett lyckligt slut där två systrar kramar varandra. – Jag tycker om att skriva. Och vlogga, säger Emmie. Trettonåringen visar det egna rummet, en plats där orden och berättelserna alltid haft en central roll. Medveten träning med språkljud började långt innan Emmie kunde prata. Fonem, tecken, bilder, pussel, färgkodade ord … metoderna för att bygga och utveckla språket har sedan födseln följt Karlstadmodellen. I hallens hyllor står välsorterade lådor med

mängder av pedagogiskt material. – Vi har ägnat mycket tid åt strukturerad språklek, säger Jonna som är både svensklärare och speciallärare, numera även utbildad handledare för Karlstadmodellen. Tack vare att familjen Wikström tidigt kom i kontakt med modellens grundare har Emmies språkutveckling överträffat mångas förväntningar. Jonna berättar om första tiden med tredje barnet. Efter två dagar på BB fick föräldrarna beskedet att den lilla flickan hade hjärtfel och kromosomavvikelse. Ett känslomässigt kaos uppstod. – Vi visste hur det var att få barn. Men vi visste väldigt lite om Downs syndrom. Jonna och Johannes berömmer personalen på avdelningen, men habiliteringen – den enhet inom vården som erbjuder stöd och behandling till personer med funktionsnedsättning – var inte till den hjälp familjen önskat. – ”Älska barnet”, det var rådet vi fick. Och det gjorde vi ju redan. Men hur stöttar man en person med Downs syndrom på bästa sätt? Vilken hjälp behövde Emmie? Hur skulle familjen tänka och agera? Det ville föräldrarna lära sig, att älska sina barn kunde de redan. – Kunskapen fanns inte på habiliteringen. Inte viljan heller, säger Johannes. Korsväg 3 | 2019

Emmie Wikström gillar att berätta, både med ord och med rörlig bild. Allt sedan födseln har hon språktränat enligt Karlstadmodellen. För föräldrarna var det viktigt att ge henne de bästa förutsättningarna för att lära, utveckla och använda språket.

Men med många engagerade vänner, och med både psykologer och pedagoger i släkten, fanns andra resurser inom räckhåll. De började leta lösningar redan under Emmies första vecka. – Som nybliven förälder har man inte den kraften. Nätverket runtomkring blir så viktigt. Det var Emmies mormor som tog kontakt med Iréne Johansson, professorn i specialpedagogik som ägnat ett helt yrkesliv åt att förbättra språkinlärning för bland annat barn med Downs syndrom. Jonna minns första mötet med Irene: – Jag frågade: ”Tror du hon kommer att kunna prata?” – Ja, varför skulle hon inte kunna det?, svarade Iréne. Hennes självklara övertygelse – grundad i vetenskap och beprövad erfarenhet – blev bottenplatta i familjens pedagogiska språkbygge. – Vi har haft ett jättestort nätverk. Fantastiska förutsättningar. Och vi har haft Irene, sammanfattar Jonna.

Korsväg 3 | 2019

Emmie har också stabila, målmedvetna föräldrar som sätter familjen främst. Lagkänslan vid köksbordet är tydlig. Regelbunden tid för språkträning tillhör husets rutiner, 20 minuter om dagen, året runt. – Språket är oerhört komplext och genom Karlstadsmodellen jobbar man med alla delarna. Jonna berättar att teckandet varit till stor hjälp. Hon visar hur det går till. Tecknen är de samma som för hörselskadade men grammatiken följer det talade språket. – Tecken är lättare än tal, och när jag tecknar dras hastigheten ner. Det blir tydligare och fler sinnen aktiveras. Att både se och höra språket underlättar inlärningen. – Först var jag rädd att det skulle hämma talutvecklingen, säger Jonna och berättar att Emmie till en början enbart kommunicerade med tecken. Men oron var obefogad.

I Karlstadsmodellen betonas vikten av nätverk. Gruppen runt Emmie bestod av tio personer. Vänner och familj fanns där för att avlasta föräldrarna men också för att ta ansvar för olika delar av träningen. Jonnas bror spelade till exempel in olika fonem – språkets minsta beståndsdelar som bland annat ba, bä, bu – så att Emmie kunde lyssna om och om igen på hur ljuden låter. Nätverket leddes av Iréne Johansson och gruppen träffades en gång per månad. – Hon visade oss vägen. Men jag minns också hur många gånger hon sa ”bort med prestige och det dåliga samvetet”. Det som för 13 år sedan började med ljud och tecken har i dag utvecklats till att handla om begrepp. Fortfarande gäller devisen ”steget före”, att identifiera och förbereda nästa fas i utvecklingen. Det som ska gås igenom i klassrummet behöver förberedas hemma. Det

bygger på att skolans planering är tillgänglig i förväg. Tempot måste vara långsamt och följa en bestämd metod där de vuxna går före och visar, inte kräver. Leken från Babblarnas tid finns kvar men i andra former. Emmie har fått både studievana och egna strategier. – Begrepp inom samhällsorientering och naturkunskap kan till exempel förstås genom rollekar, förklarar Johannes. Han ber dottern att visa sina pappersdockor. Välkända figurer på pinnar – Axel Oxenstierna, Gustav Vasa, några trälar, ett gäng fria bönder, en runsten. De har hängt med länge och lever sitt eget liv. Emmie slår sig ner vid bordet igen och fyller på med lite paj. Det långa sommarlovet ligger framför med resor och nya upplevelser. – Vi ska åka tåg till Bryssel. Och Mariefred.

Korsväg 3 | 2019

Sen, om några veckor, när tomaterna i det hemsnickrade växthuset mognat röda, ser hon fram emot att börja högstadiet. Sannerudsskolan, tio minuter bort, väntar. Det är samma skola som syskonen Hilma och Samuel gick i. Emmie har aldrig gått i särskola utan följt sina jämnåriga kamrater genom både förskola och grundskola. Stundtals har det varit kämpigt. Det är ställt utom allt tvivel, även om både Jonna och Johannes uttrycker sig diplomatiskt. – Som förälder måste man stå på sig. Att barn med funktionshinder får ta plats i de vanliga grupperna är ingen självklarhet. Särskilda behov är dyrt och kräver extra resurser. Åsikterna går också isär om var den bästa inlärningsmiljön finns för barn med svårigheter. I Sverige går till exempel de flesta barn med Downs syndrom i särskola, i Norge går de i vanliga klasser. För Jonna och Johannes har det varit viktigt att Emmie fått gå tillsammans med barn utan funktionshinder. – Om vi menar allvar med att alla ska ha en plats i samhället kan vi inte börja med att isolera vissa barn i en egen grupp. Vi måste ju sträva efter att alla ska fungera tillsammans från första början, säger Johannes. Att gå i vanlig klass ger också en annan språklig stimulans jämfört med särskola, resonerade föräldrarna.

Korsväg 3 | 2019

– Vi bedömde att det även skulle gynna Emmies sociala och kunskapsmässiga utveckling. För att klara sig i samhället krävs vissa förmågor. Språket är avgörande, anser Jonna och Johannes. – Att inte ha ett språk leder till utanförskap. Önskningar och tankar kan inte kommuniceras. Språket är också nära förknippat med den egna identiteten. Rätten att få utveckla och använda sina ord borde gälla för alla människor, också dem som på ett eller annat sätt inte lär sig lika enkelt som de flesta andra. Johannes lyfter frågan till ett generellt plan. Han ser hur priviligierad Emmie är som fötts i en familj där nätverket är starkt. Det hon fått borde alla få. Han tycker att de sociala stödsystemen borde stärkas. – Tänk för de föräldrar som är ensamma. Det är inte lätt att orka. Men med rätt stöd går det. Text: Helena Söderqvist Foto: Øyvind Lund

I Babblarnas värld får barnen leka, fantisera och ha kul. De välkända figurerna är skapade av professor Iréne Johansson och har sitt ursprung i Karlstadmodellen. Att träna tal och språk ska vara roligt, anser hon.

Om Karlstadmodellen Karlstadmodellen är en modell för språkträning som grundats av Iréne Johansson, professor i specialpedagogik och i fonetik. Modellen är inte avgränsad till ålder eller diagnos. Den vänder sig till personer som inte lika enkelt som andra lär sig språk, tal och kommunikation. Rätten för alla att få lära, utveckla och använda ett språk är det centrala i Karlstadmodellen. Visionen är att främja ett humant samhälle och ett gott liv för den enskilde, med respekt, delaktighet och lika värde. Modellen har utvecklats kontinuerligt sedan 1970-talet i samarbete mellan föräldrar, personal och forskare. De välkända figurerna Babblarna är skapade av Iréne Johansson och har sitt ursprung i Karlstadmodellen. Iréne Johannson arbetade vid Umeå universitet under åren 1978 till 1990. Fortsatte sedan vid Karlstads universitet där hon var verksam fram till 2003. Under senare år har hon arbetat som forskare vid Karolinska Universitetssjukhuset. Vid sidan av sin forskning har hon handlett föräldrar och personal i språkträning kring enskilda barn, bland andra familjen Wikström i Kil. Iréne Johansson är bosatt i Hungvik i Västra Värmland. Mer om Karlstadmodellen finns på: www.karlstadmodellen.se

Korsväg 3 | 2019

”Jag tror inte att det finns någon uppe i himlen. Ingen gubbe i alla fall”, säger Lycke-Li Ellwe Grundberg.

Nyfikenheten finns – då kommer frågorna Barn har rätt till religionsfrihet, enligt FN:s barnkonvention. – Vi ska skydda barns rätt att ha en tro. Och från att påtvingas en religion, säger Kristina Stolare, stiftspedagog i Karlstad stift.

Korsväg 3 | 2019

”Det hjälper att veta att någon vet”, förklarar Felicia Nyström Axelsson, till vänster i bild, även om Gud inte kan göra så mycket åt saken.

on menar att religionsfrihet ur barnets perspektiv är rätten att tro, tycka och ställa frågor utan att bli tystad, förminskad och banaliserad, och utan att mötas av vuxnas färdiga sanningar. – Barn i dag, till skillnad från då jag var barn, upplever jag har en bredare orientering runt tro och gudsbilder. Det handlar inte bara om den kristna guden. Barn är medvetna om att man kan tro olika. Eller inte tro alls. Men alla barn kommer inte i kontakt med religion. – Skolans roll är avgörande, och det varierar stort i hur religionsundervisningen ser ut och vilka berättelser som berättas, erfar Kristina. Vad kan kyrkan göra för att möta fler barn? – Stötta skolorna. Vi behöver kommunicera att den möjligheten finns. Och förstås fort-

Gud finns i hjärtat, tror Ida Enqvist. ”Alla tror inte på Gud men de flesta som gör det tänker att han finns inne i oss”, säger hon.

sätta jobba för att skapa mötesplatser i egen regi som känns meningsfulla för barnen. Hon önskar att kyrkan skulle ta större del i lokalsamhället, oavsett om det gäller en stadsdel eller på landsbygden. Genom att synka sin verksamhet med andras aktiviteter, till exempel idrottsevenemang, nattvandrare, närpolis och parklek, finns kyrkan naturligt där barn och unga rör sig. – Vi måste fråga vad vi kan göra? Och på tider som passar folk. När relationen till människor, oavsett ålder, skapas kommer också möjligheten att närma sig frågor av andlig karaktär. – Om du är präst eller pedagog bland barn hamnar du lätt där och får frågan: ”Tror du på Gud, eller?” Det är så det börjar. Nyfikenheten finns, säger Kristina. Korsväg 3 | 2019

I Västerstrandskyrkan i Karlstad pågår den sortens samtal. Det är eftermiddag och en grupp miniorer träffas efter skolan. De pysslar och pratar. Under terminen har barnen gjort egna frälsarkransar och genom de 18 olika pärlorna, var och en med sin egen betydelse, har de närmat sig frågor om livet: Vem är jag? Varför finns vi? Finns Gud? Vad händer när vi dör? Charlotte Moberg, församlingens pedagog, leder samtalen. I dag utgår hon från den guldfärgade Gudspärlan, den som är frälsarkransens början och slut. – Vad tänker ni om Gud? undrar hon. Han finns, men inte på riktigt utan i hjärtat, förklarar Ida Enqvist. Eller i himlen, föreslår Thea Ohlsson. Men Ida står på sig: – Alla tror inte på Gud men de flesta som gör det tänker att han finns inne i oss. Lykke-Li Ellwe Grundberg håller med: – Jag tror inte att det finns någon uppe i himlen. Ingen gubbe i alla fall. En hen-diskussion uppstår. Om Gud är kille eller tjej, spelar det någon roll? Knappast. – Fast jag tycker att det låter som en kille. Eller så är det inget, säger Felicia Axelsson. Kanske som ett stort spöke, men jättesnällt. Det går inte att veta. Oavsett form och kön så är kontakten användbar. Gud är någonting bra och snällt, för den som vill. Om den slutsatsen råder inga delade meningar bland tjejerna. – Jag tänker och pratar i hjärnan med Gud. Ibland berättar jag vad som hänt. Det är bra att han vet. Och det hjälper att veta att någon vet, förklarar Felicia. Även om Gud inte kan göra så mycket åt saken. Men han finns. Hon reser sig från bordet och hämtar några färgade papper: – Gud är Gud. Nu ska jag pyssla. Tjejernas förhållningssätt är en skön kontrast till vuxnas ofta krångliga och prestationsfyllda tolkningar av livet. – Andlighet handlar om att vara öppen för att det finns mer än det man ser, säger Charlotte. Barn har lätt för det.

Korsväg 3 | 2019

Men de behöver tid för egna funderingar. Och kunskap så att de har något att förhålla sig till. Bibelberättelserna och den gemensamma kulturella grunden är viktig för att barnen ska kunna bilda sig en egen uppfattning, anser hon. – Jag frågar aldrig om någon tror på Gud, men de frågar mig. Det ger mig möjlighet att berätta om min kristna tro. Charlotte tycker det är viktigt att kyrkan bjuder in till samtal på olika arenor. Förutom att möta barn i församlingsgrupper har hon kontakt med fyra av fem skolor i närområdet. – Förtroendet har arbetats upp under lång tid. Det fanns när jag kom hit. Det är bra att ha en relation utan att något allvarligt hänt, veta att kyrkan finns och vad den står för, menar Charlotte. Men kontakten kyrka-skola är en balansgång. – Man måste hålla koll på läroplanen så att församlingen erbjuder rätt saker. Vi får inte evangelisera. Skolan är inte vår plats att säga att Jesus är det enda rätta. Hon tänker och förtydligar: – Jag brukar säga till elever att det är en mänsklig rättighet att tro på det som känns rätt för en själv. Ingen kan säga till någon annan: ”så här ska du tro, det här är rätt”, det måste man få känna efter själv. När eleverna är inbjudna till kyrkan berättar Charlotte om vem Jesus var och vad han gjorde, och om hur vi ska vara mot varandra. – Jag poängterar att så tror vi inom kristendomen. Det är religionskunskap. Charlotte Moberg lägger ungefär hälften av sin arbetstid på att möta barn utanför kyrkans väggar, den andra hälften handlar om att leda grupper. – Båda delarna är viktiga. Barn- och ungdomsarbetet är grundläggande för kyrkans överlevnad. Men jag tycker att den utåtriktade delen behöver stärkas. Vi ska finnas där människor är. Text: Helena Söderqvist Foto: Lisa Irvall

Hallå där, Ewa Andersson! Förskollärare på Västerstrandsskolan i Karlstad och ansvarig för kontakterna med Västerstrandskyrkan. Hur ser ert samarbete med kyrkan ut? – På vår skola finns barn från förskoleklass till sexan. Vi besöker kyrkan vid jul och påsk, allahelgona och advent. Det kan vara vandringar och berättelser som gestaltas. Sen bjuder kyrkan också in till en speciell FN-dag som handlar om solidaritet och mänskliga rättigheter. Verksamheten är bra. Det blir alltid en speciell stämning och viktiga samtal. Besöken väcker frågor och diskussionerna fortsätter när vi kommer tillbaka till skolan.

Ur FN:S barnkonvention FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i • kraft 1989. I juni 2018 röstade en majoritet i riksdagen för förslag att göra konventionen till svensk lag. Barnrättslagen ska träda i kraft 1 januari 2020. Regeringen har tillsatt en utredning för att • kartlägga och belysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med FN:s konvention om barnets rättigheter. Utredningen ska vara klar i november 2019.

Vad är viktigt att tänka på i kontakten med skolan? – Att kyrkan pratar med rektor och diskuterar vad som kan vara intressant för skolan. Sen bjuder man in. Börja gärna med de lägre åldrarna och erbjud till exempel vandringar och teater. När det händer något kommer barnen ihåg mer. Upplevelsen blir starkare. Att bara lyssna är inte lika bra. Sen finns det rent praktiska saker som har stor betydelse, som till exempel att det är gångavstånd. Korsväg 3 | 2019

Albin på upptäcksfärd med kamera i S:t Olofs kapell i Tylösand.

Konstsamtal En övning i närvaro D

en gamla Folkvagnen dammade fram längsmed vägen från Bograngen i norra Värmland till Dannemora några mil utanför Uppsala. Vi var på väg till mormor och morfar. Det är slutet av 60-talet, motorvägar fanns inte utan vi körde igenom varenda liten stad och by. Jag är fem år och så fort jag får syn på en kyrka hojtar jag till mina föräldrar: – Titta mamma och pappa, en kyrka, vi kan väl gå in där!

Korsväg 3 | 2019

På den här tiden var kyrkorna oftast öppna och jag hade mycket tålmodiga föräldrar så de lät mig gå in i kyrka efter kyrka. Jag gick runt och upptäckte skulpturer, målningar, mattor, ljusstakar och fylldes med en känsla av vördnad och att det var så vackert. Såklart var det också spännande, här fanns djävlar med horn, groteska figurer som vred sig i smärta, mörka vrår och fantastiska fönster. Efter en stund ropade pappa: – Annika, nu måste vi åka, kom nu!

Som jag minns så var det ingen som berättade något på plats förutom mina föräldrar och vi var oftast ensamma i kyrkorummet. Ibland köpte pappa ett vykort som jag kunde ha kvar som minne. Mamma berättade att jag en gång stod framme i koret i en kyrka, tittade upp mot altartavlan och sa: Åh vad det är vackert här, när jag blir stor ska jag bli präst. Min femåriga hjärna tänkte att om jag var präst skulle inte pappa kunna komma och säga att vi skulle åka vidare, utan jag kunde få stanna så länge jag ville. När vi ett par år senare flyttade till Hammarö började jag i söndagsskolan. Där fick vi förtryckta stenciler av Jesus som vi skulle färglägga, om man tecknade något eget motiv runt om så var det fel och man fick göra om och göra rätt. Jesus har minsann ingen bil att åka i och han äter inte jordgubbar. Det spän-

nande med utforskandet av kyrkorummet var avlägset på söndagsskolan och mamma lät mig därför sluta där. Att jag som barn fick gå runt och upptäcka kyrkorummet på egen hand har absolut präglat mig. Mitt intresse togs på största allvar. Den där känslan av att det är vackert och spännande, den har jag kvar än i dag 52 år senare. I somras gick jag och lille femårige Albin på en fotopromenad vid S:t Olofs kapell i Tylösand. Vi hade varsin polaroidkamera och Albin fotograferade saker och platser som intresserade honom. Redan kvällen innan hade han suttit på trappan och lyssnat på kyrkklockorna som ringde klockan 20.00, sedan var det läggdags. På morgonen satt han där igen klockan 08.00 och lyssnade. Albins första fotografi föreställer just klocktornet. Inne i kapellet upptäcker han lejon, en pojke

Gå nära och titta från olika håll. Vad är det Maria håller i sin högerhand? – Ja titta hon håller något där, det har jag inte sett tidigare. I kyrkorummet visar den gyllene formen ett päron och symboliserar kortfattat att Jesus är frukten av Maria.

Korsväg 3 | 2019

Klocktornet vid S:t Olofs kapell. Polaroidfoto: Albin Magnusson

som spelar trumpet och en annan pojke som har taggar i huvudet. Längst fram i koret sitter en tavla med ett gulnat tidningsurklipp som fångar Albins intresse, det handlar om kyrkklockorna. Jag berättar och Albin lyssnar. När vi fotograferat klart springer Albin in i huset och hämtar sitt gosedjur Kossan. – Jag måste berätta för Kossan om kyrkan. Han börjar utanför och visar Kossan klocktornet och kyrkporten, berättar att pojken med taggar i huvudet heter Jesus och kyrkklockorna heter drottning Ingrid och prins Bertil. Albin visade genom det han fotograferade vad han var nyfiken på och han fick sig berättat om det. Genom fotografierna har han också besöket dokumenterat i ett album. Våra kyrkorum är fyllda med föremål som bär på berättelser, men om vi inte känner till berättelserna uppfattas ju föremålen bara som dekorationer. Kanske tar vi oss alltför sällan tid att se, vi scannar över rummet, altartavlan och skulpturerna, men vad rymmer altarskåpet för detaljer och händelser, och vad säger den här altartavlan mig? Gå nära/långt ifrån, titta på bilden från olika håll. Hur faller ljuset? Påverkar ljuset bilden? Släck ljuset i rummet och belys med ficklampa. Du som betraktare ser det du ser och upplever det du upplever. Det finns inga rätt eller fel. Om du arbetar i kyrkan så är det kanske självklart vad olika föremål symboliserar, men lyssna på besökarna. Ett så kallat konstsamtal är

Korsväg 3 | 2019

en övning i närvaro och gör att allas tankar får komma till tals. Inte att den ”rätta” tolkningen predikas ut i steg ett. Låt deltagarna i gruppen komma till tals först och glöm inte, det är ofta kontexten som skulpturen finns i, kyrkorummet, som gör att till exempel örnen symboliserar evangelisten Johannes. Om samma skulptur stått i Folkets hus är det inte alls säkert att tankarna gått till Johannes. När du slutligen berättar vad föremålet symboliserar i kyrkorummet får besökaren som inte kände till det ytterligare en berättelse sig till livs. För att vi ska kunna föra berättelsen vidare behöver vi också konst från vår tid i våra kyrkorum. Det kan ju bli trångt säger någon. Ja det får göras med omsorg och eftertanke. Berättelsen som förkunnas är ju densamma, men vi behöver få göra den till vår egen, kanske såsom Albin gjorde, för att den ska landa i hjärtat. Samtidskonsten i våra kyrkorum är ett viktigt ämne men det behöver dock en helt egen krönika. För dig som vill lära dig mer om kyrkopedagogik finns boken ”Upplev kyrkorummet, kyrkopedagogik för alla åldrar” av Thomas Pfitzinger-Drewes. I april 2020 kommer ytterligare en bok som kommer att bli en bra inspiration för dig som vill arbeta kyrkopedagogiskt. Text & foto: Annika Eriksdotter Konstnär och kyrkopedagog i Karlstad stift

Skolan har öppnat fönstret för Reza och Morteza – När jag kom till Sverige var det som att öppna ett fönster. Jag började förstå att det fanns olika sätt att tänka, att det går att tolka tillvaron på olika sätt. I Afghanistan kopplade man allt till religionen. Våra tankar var helt formade av religionen.

Korsväg 3 | 2019

Reza Ghaznavi var en av de tusentals ensamkommande som kom till Sverige 2015. Från en farlig flykt genom många länder, för att slutligen hamna i Ljungskile. Från ett liv i en bondby ute på landet till en okänd tillvaro i Sverige. Han lämnade allt bakom sig utan att ha en aning om vad framtiden kunde föra med sig. Detta nummer av Korsväg handlar om lärande. Men hur lär man sig nya värderingar, som är totalt motsatta det man har lärt sig som barn? Det finns en sk Kulturkarta, som tagits fram av World Values Survey, som vill visa människors syn på värderingar och normer, beroende av var man kommer ifrån. Och de spänningar som kan uppstå när värderingarna kolliderar. I kartan hamnar Sverige längst upp i ena hörnet och länder i Mellanöstern, Afrika och Afghanistan längst ner i det motsatta. Sverige präglas mer än något annat land i världen av

Korsväg 3 | 2019

värderingar som värnar individens självförverkligande, tolerans samt ett rationellt och sekulärt tänkande. I motsatta hörnet är människornas rättesnören i högre grad religiösa föreställningar, respekt för traditioner och auktoriteter och lydnad gentemot den egna gruppens. För att tala om detta träffar jag Reza och hans kamrat Morteza Hosseini. De är klasskamrater på gymnasiet, går tredje året på Vård och Omsorgsprogrammet i Uddevalla, hyr ett hus och delar på ansvaret med städning och matlagning. De menar båda att de förändrats mycket, lärt sig mycket. Det är framförallt skolan som ”öppnat fönstret”. Men också alla människor de träffat, alla vuxna som hjälpt dem, alla faddrar, volontärer, gode män. – I skolan har vi ju fått lära oss om andra religioner, om andra kulturer, om olika sätt att tänka, förklarar de. Vi vill behålla det bästa av det vi har med oss hemifrån och kombinera

» Hela mitt liv har jag bott i en grupp, en gemenskap med det bästa i den svenska kulturen. – Tänk på en fågel i en bur, förklarar Morteza. Inne i buren är det hela hans värld. Men om han släpps fri och upptäcker hur friheten smakar vill han aldrig återvända till buren. När Reza och Morteza var barn, var det familjen, släkten och gruppen som upprätthöll värderingarna och kontrollen. Morteza minns när han började fasta, hur hungrig han var, hur svårt det var. Och misstänkliggörandet att han fuskade. – Hela mitt liv har jag bott i en grupp, en gemenskap, berättar Reza. Men jag tyckte mycket om det, det skänkte trygghet. Det var förstås kontroll, men för mig var det inte extremt. – Afghanistan är ett kontrollerande samhälle, det ser ut som i Sverige för kanske 50 år sedan. Även om det finns människor som är moderna, mer upplysta, så gör kriget att utvecklingen tar mycket längre tid. Vi sitter vid köksbordet och pratar, Reza har bakat äppelpaj. Idag är de lediga från jobbet. De har fått arbetstillstånd, något de båda är otroligt glada över. De arbetar inom hemtjänsten och på ett speciellt boende och de känner båda att de är uppskattade och behövda. I början var det kanske lite svårigheter, när de, som unga afghanska män skulle hjälpa äldre damer. Men så är det inte längre, de får beröm hela tiden. Den senaste undersökningen av ”Kulturkartan” visar att utomeuropeiska invandrare känner sig hemma i Sverige. Utbildning gör att deras värderingar blir mer lika övriga svenskars. Majoriteten av migranterna har fjärmat sig från de värderingar de hade när de kom. Deras syn på individens frihet till exempel lig-

ger närmare de normer som råder i Sverige. – Det här ger ny kunskap om integrationens mekanismer, menar forskaren som har lett undersökningen, Bi Puranen på Institutet för framtidsstudier. Reza och Mortezas berättelse bekräftar undersökningens resultat. De har varit med om mycket under flykten som fått dem att fundera och få nya kunskaper och insikter. Vi talar en stund om flykten, om alla faror, all rädsla. – Jag var rädd, berättar Reza, jag var tvungen att bege mig mot en annan värld som jag inte visste någonting om. Jag tänkte att jag måste vara väldigt stark för att klara det, det förstod jag från början. – Jag var tvungen att ge mig iväg hals över huvud, ensam, berättar Morteza. Jag var bara tonåring, jag kände mig inte som vuxen och jag hade en iskyla i magen. Jag slog följe med andra, men jag kände dem inte. – Om jag träffade andra afghaner under flykten, då blev jag tryggare, även om jag inte kände dem, minns Reza. Reza berättar hur han hela tiden försökte finna ett hopp under flykten, försöka tänka positivt. Men inte bara det, utan också använda sin hjärna, vara smart, strategisk, planera, tänka på allt. Hela tiden tänka – om något händer, vad gör jag då? Vilka vill jag vara med, jo, de som är smarta, som har bra idéer. – För mig kändes det bara som en krissituation, minns Morteza, jag visste inte vad som skulle hända. Jag kunde inte planera, jag kände mig bara chockad och stressad. Men jag förstod ju att jag måste vara försiktig, vara rädd om min kropp och min hälsa, ha koll på vilka jag hade sällskap med. En sådan omvälvande upplevelse som Korsväg 3 | 2019

flykten till Sverige har naturligtvis påverkat pojkarna. Alla olika sorters människor de träffat, länderna de passerat. Har flykten gjort dem starkare? – Ja, absolut, säger Morteza, nu känner jag mig mycket starkare och har mer hopp om framtiden. – Under flykten var det jättesvårt att lita på någon, men ibland var vi tvungna, berättar Reza. Det fanns många som var snälla och ville hjälpa, men det fanns också många som ville oss illa. Jag tycker jag blev bra på att bedöma människor jag mötte, så jag skulle klara mig. Morteza berättar om en händelse som bitit sig fast i minnet. De var en grupp killar, alla var hungriga och gav pengar till en man som skulle smyga iväg och köpa. Men han kom aldrig tillbaka. – Jag kan fortfarande känna smaken av den där hamburgaren jag aldrig fick! Men när jag frågar dem om de började lura andra, när de själva blivit lurade tittar de med förvåning på mig. Det skulle aldrig falla dem in! Det är något de vet att man inte ska, för så har de blivit uppfostrade. Så en del värderingar de fick med sig som barn har inte ändrats. Men andra värderingar har det. – Jag har ändrat mig mycket om tro och religion, säger Morteza. Jag tror på Gud, men jag tror också på mänskligheten. Man säger inom islam att muslimer är på rätt väg mot paradiset men att ickemuslimer kommer till helvetet. Så tror inte jag. – Här i Sverige kan människor säga: kom till kyrkan, kom till Jesus. Det blir som reklam. De stannar mig på gatan och vill förklara trots att jag inte vill lyssna, inte är intresserad.

Korsväg 3 | 2019

Men eftersom jag är artig så lyssnar jag. – Jag har min tro. Jag tror på Gud. Jag tackar Gud, jag tackar för att jag har mat, att jag blir godkänd på någon tenta. Jag tänker att min Gud är bra för mig och det räcker för mig. Reza berättar att han tänkte mycket på fastan. – Imamerna förklarade att vi skulle fasta, för att känna hur det är för fattiga människor som inte har någonting. Vi skulle känna hunger. Men nu tänker jag annorlunda. Vad spelar det för roll för fattiga människor att jag är hungrig? Det vore väl bättre att hjälpa dem? – Det är ett exempel på hur det blir när man ”öppnar fönstret”. Morteza ger ett annat exempel: – När jag var liten sa de att imamerna representerar Gud. Men så upptäckte jag hur de levde, hur de utnyttjade sin position. Någonting som var förbjudet kunde imamerna göra. Det fick mig att tänka! – Sen jag kom hit har jag ändrat mig jättemycket och jag är glad över den jag har blivit. Reza håller med, han har förändrats mycket. Nu bestämmer han själv, tidigare var det samhället runt honom som satte reglerna – imamen, föräldrarna, farbrodern, grannarna. Men allt bestämmer han inte, de svenska myndigheterna har stor makt över honom. Reza har fått ett avslag, som han har överklagat. För mer än två år sedan. Så hur det blir för honom med framtiden vet han inte. Men stanna i Sverige vill han. Utbilda sig till sjuksköterska, kanske läkare. Arbeta, ta körkort, bilda familj, börja våga leva livet… Text & foto: Agneta Riddar

Foto: Paul Stewart

Vägen till frihet heter utbildning En bok som hyllar kunskap och lärande – och blir en internationell bästsäljare? Jo, det finns en sådan.

ara Westovers skildring av sin barndom är en gripande skildring om en människas längtan efter kunskap, om att växa som människa och om att få förverkliga sina drömmar. Vägen till frihet heter utbildning. Från obefintlig hemundervisning i ett auktoritärt mormonhem till en doktorsgrad i idéhistoria. Men hon får betala ett högt pris.

Tara Westovers bok Allt jag fått lära mig (originaltitel: Educated) har hyllats världen över och översatts till närmare 30 språk. Det är lätt att stämma in i hyllningskören, man blir djupt berörd av hennes berättelse om längtan efter frihet och kunskap. Det finns många skildringar om och av maskrosbarn som mot alla odds reser sig och finner sin livsväg. Det som skiljer Westovers bok från många andra är kopplingen till utbildning, en Korsväg 3 | 2019

utbildning som ger henne ett språk för att förstå sig själv och den värld hon vuxit upp i. Tara Westover, född 1986, växer upp med sju syskon på gården Buck Peak vid foten av ett berg i Idaho. Föräldrarna är mormoner, fadern av det mest bokstavstroende slaget, han ser sig som profet med ett uppdrag direkt från Gud. Dessutom tror han på apokalypsens nära intåg, han har samlat tusentals liter bensin (!) i en underjordisk tank för att vara redo. Sina galna idéer kallar han ”Guds vilja”. Inkomst får familjen från skrothantering, på gården finns ett stort skrotupplag, och barnen måste hjälpa till i sortering och annat. Säkerheten är obefintlig, skadorna många. Fadern avskyr allt vad myndigheter och läkarvetenskap heter. I Washington är de kommunister, och ”västkustsocialism” är lika illa. Alla är de ute efter honom för att han säger ”sanningen”. Barnens födelser är inte registrerade, något som ger problem när de ska skaffa körkort och pass. De finns inte… Mamman är barnmorska utan utbildning, hon vill barnen väl men viker sig alltid för faderns vilja och dårskap – och sviker barnen. Skolgången då? Den finns inte. Faderns misstro mot myndigheter gäller också skolväsendet. Istället utbildas barnen i hemmet. Det vill säga inte alls. En äldre bror som älskar att läsa väcker nya drömmar hos Tara, bland annat spelar han skivor med klassisk musik, något helt annat än det ”formlösa klinkandet” till psalmer hon tidigare hört. Hon anar att det finns en värld bortom den mormonska. Brodern får också börja skolan. När Tara första gången kommer till en skola är hon 17 år, hon klarar tester med ett nödrop för att få komma in. Men kunskapsluckorna

Korsväg 3 | 2019

är stora, hon har exempelvis inte hört talas om Förintelsen eller Martin Luther King. Ändå blir skolgången starten på en resa mot inte bara kunskap, utan också frihet. Man kan ju tycka olika om det amerikanska skolsystemet, men de talrika möjligheterna att få stipendier öppnar dörrar till högre utbildning även för några av dem som är begåvade men utan pengar. Och Tara visar sig vara en stor begåvning, lärarna ser hennes möjligheter och uppmanar henne att söka. ”Jag tycker du borde spänna bågen. Se vad som händer”, säger en lärare. Och det gör hon. Till sin egen stora förvåning får hon stipendier till högre utbildningar, så småningom till Cambridge i England. Hon beskriver mötet med en studentvärld hon inte vet något om, alla sociala koder hon saknar, samtal där hon tystnar. Som när några studenter frågar om hon vill komma med och ”ta en kaffe”. Hon har aldrig druckit kaffe, fadern har förbjudit det, och hon står villrådig. På Cambridge får hon en professor Steinberg till handledare, när han förstår hennes bristande grundutbildning ser han sin egen roll skämtsamt som dr Higgins i Shaws Pygmalion. När han en tid senare läser Taras essä om olika frihetsbegrepp säger han, att det är bland det bästa han läst under sina 30 år på universitetet. Friheten är inte bara ett teoretiskt begrepp för henne, ofriheten är något hon känt på sin bara hud i hela sitt liv. Hennes läsande handlar inte bara om att inhämta kunskap utan också om att erövra ett språk. Som när hon under en diskussion med några andra studenter hör talas om feminism. Hon vet inte vad det är – och blir tyst. Men

Tara Westovers omtalade och hyllade bok har översatts till närmare 30 språk.

ska ”befria” henne från den ondes inflytande. Brytningen blir total, även systrar som stått henne nära tar avstånd från henne, hon känner sig sviken i sitt djupaste inre. Bara den bror som var hennes förebild förmår hålla kontakt med henne. Tjugosju år gammal disputerar Tara på Cambridge University med en avhandling om individens skyldighet mot familjen i fyra olika rörelser under 1800-talet i USA, bland annat mormonismen: ”The Family, Morality and Social Science in Anglo-American Cooperative Thought 1813-1890”. Och hon får sin doktorshatt under högtidliga former, tio år efter att hon kom till en skola för första gången. Till slut står hon framför en spegel och ser på sig själv. Hon ser en person, inte en som är kluven i två som hon sett tidigare. Hon skriver: hon går till biblioteket och läser på, upptäcker att hon via böckerna får ett språk för sina egna upplevelser. Eller när klassen diskuterar frihetsbegrepp med utgångspunkt från Isiah Berlins två begrepp, negativ och positiv frihet. Hon förstår inte vad begreppen innebär. ”Jag såg mig omkring i rummet. Ingen annan verkade förvirrad”, skriver hon. En strof från en Bob Marley-låt blir förlösande: ”Emancipate yourselves from mental slavery / None but ourselves can free our minds”.

”Man kan kalla detta nya jag många saker. Förvandling. Metamorfos. Falskhet. Svek. Jag kallar det en utbildning.” Priset Tara fått betala är omänskligt högt. Men friheten att vara människa var värt det. Resan skildrar hon med distans, nyktert och utan sentimentalitet, ändå öppet och med känsla för både det absurda och för det djupt mänskliga. Det är omöjligt att inte bli berörd. Lasse Bengtsson

Slitningarna med familjen blir allt värre, föräldrarna ser henne som fast i djävulens garn, hon får veta att ”din verklighet är förvriden”. Hon tackar nej till faderns ”välsignelse” som

PS. På Youtube finns flera intervjuer och samtal med Tara Westover, bland annat med Oprah Winfrey och Bill Gates.

Korsväg 3 | 2019

Krönika | Christina Byström & Johanna Linder

All god pedagogik börjar med en fråga

an jag få ha en änglatatuering, jag är muslim? frågar en liten pojke som besöker Svenska kyrkans tält, där man erbjuder gnuggtatueringar på en av stadsdelens torgdagar. Kyrkans medarbetare svarar att änglar finns i många religioner, också i islam, men att pojken kanske ska fråga sin mamma först. Pojken springer iväg och kommer strax glädjestrålande tillbaka. Han har också dragit med sig en kompis. ”Mamma sa att jag fick!” ropar han. ”Min kompis vill också ha en tatuering, han kan ta ängeln med korset för han är kristen. Jag vill ha ängeln som sover på ett moln. Denna lilla berättelse är hämtad ur boken Framtiden bor hos oss – metoder och förhållningssätt i urbana mångfaldsförsamlingar i Svenska kyrkan. Händelsen utspelar just i en sådan Framtiden bor hos oss-församling, typiskt belägen i ett område präglat av mångfald och utsatthet, ofta i storstädernas ytterområden. Vi som skriver den här krönikan samlade in mängder av liknande berättelser och reflektioner när vi arbetade med boken. Det var spännande att ta del av hur församlingsmedarbetarna i dessa miljöer

Korsväg 3 | 2019

löste olika problem, hur de tänkte och reflekterade kring sitt arbete. Det vi såg var att metoderna växte fram underifrån. I mångfladsmiljöer fungerar det inte alltid att först göra en plan för att sedan applicera den på verkligheten. I stället får man öppna sig för kreativa, flexibla och lyssnande förhållningssätt: Vad behövs just här? Vad behövs just nu? Kunskap finns överallt, och därför får vi inte låsa fast oss för mycket i vårt eget perspektiv. Frågan är inte vad jag vill lära ut, utan vad den andra vill lära sig. All god pedagogik börjar med en fråga. Det vet alla som har uppfostrat eller undervisat barn. Det går inte att ta barnet i flykten och försöka lära det något som vi vuxna just där och då anser att barnet ska lära sig. Barnet är helt enkelt inte där, det håller ju på att lära sig något annat, även om vi kanske inte ser det med vår vuxenblick. Som kommunikatörer har vi reflekterat en hel del kring kunskap i uppgiften att förmedla information. När vi till exempel arbetar med webbplatser måste vi se till att den som söker information får svar på sin fråga. Kanske vill hen veta när det är öppet i kyrkan,

”Min kompis vill också ha en tatuering, han kan ta ängeln med korset för han är kristen. Jag vill ha ängeln som sover på ett moln.”

eller när konserten börjar på söndag. Då är google-sökningen frågan som ställs. Och om den som byggt webbplatsen har strukturerat och sökmotoroptimerat hittar mottagaren informationen, samtidigt som sannolikheten att hen tillgodogör sig innehållet är hög eftersom hen själv ställde frågan. Försöker man ta det från andra hållet, alltså informera om allt man överhuvudtaget kan trycka in på en webbplats utifrån perspektivet ”detta vill jag berätta och detta vill jag lära ut”, finns en stor risk att mottagaren ledsnar och hittar något roligare häng på internet. Kunskapsbegreppet har flera dimensioner, det inbegriper självfallet fakta

och vetande, men också människor och kultur. Vi lär oss och förstår när vi har roligt och genom att vi tolkar känslor. Samtidigt överöses vi idag av känslobaserade nyheter, av underhållning och överdrifter inte minst på sociala medier. Stimulansen triggar igång känslorna vilket ger lustkänslor. Risken att hamna i diket med överdrifter, falska nyheter och rena påhitt är därför stor. Skickligt har detta sätt att skapa ”kunskap” utnyttjats av antidemokratiska och populistiska krafter. I Svenska kyrkan tänker och pratar vi mycket om kunskap, bildning och utbildning. Vi har till och med undervisning som ett uttalat uppdrag. Tyvärr

Korsväg 3 | 2019

fastnar vi ibland i en mästrande ton där uppfostringsreflexen fått ta över. Utsagan ”detta borde alla lära sig” må vara god, men den hjälper ofta inte annat än för att skapa avstånd mellan människor. I stället är det i relationen man lär sig, i frågandet och lyssnandet. Vi vet mycket väl vad vi vill berätta. Men om vi glömmer att reflektera kring ”hur” vi berättar tappar vi relationen som är grunden i allt delande. Kunskapsöverföring ser annorlunda ut i vår senmoderna tid, och ibland är det som om vi inte riktigt har hängt med i svängarna. Den moderna tiden, till skillnad från nutiden, hade ofta en avsändare som spred ut kunskap i form av solfjädersliknande masskommunikation. I de senmoderna tiden sprids kunskap i stället i intrikata nätverk där det finns många avsändare och många mottagare, och där relationerna ofta är mer personliga. Det ställer nya krav på oss. Svenska kyrkans församlingar är trovärdiga utförare av sociala insatser och är även bärare av inkluderande, trygga rum för möten och gemenskap, inte minst mellan nya svenskar och ”gamla”. Samtidigt finns det utmaningar. Som kristna behöver vi skapa förutsättningar för ett kommunikativt pedagogiskt arbete som tar avstamp i reflektionen kring den evangelisk-lutherska kyrkans uppdrag i en ny, senmodern

tid som i allt större utsträckning präglas av mångfald, pluralism, interaktivitet och rörelse. Den svenskkyrkliga versionen av den kristna berättelsen är inte längre den enda. De kristna tolkningar och traditioner är flera och de samsas med muslimska, judiska eller sekulära berättelser om varför vi är här, vad meningen med våra liv är, hur vi ska hantera sorg och rädsla eller för all del hur vi ska uttrycka glädjen inför livets största mysterier. Uppdraget är det samma – att förmedla evangeliet till människor. Men formerna för att göra det har förändrats. Därför behöver vi nu mer än någonsin visa på konsekvensen av vår tro. Det innebär att vi behöver vittna inte bara med nya ord utan även i handling. Det innebär att vi behöver kasta om idéer om lärande och sluta lära ut, för att kanske i stället börja ”lära in”. Först då kan vi hitta fram till en mission och en undervisning som inte skrämmer bort den som inte förstår eller som associerar negativt när de hör ord som vi ofta använder i kyrkan. Är det inte dags att vi slutar försöka fånga barnet i flykten för att lära ut allt vi själva vet? Låt oss sätta oss ner och vänta på frågan i stället. Och medan vi väntar kan vi ju alltid passa på att ställa egna frågor.

Johanna Linder Christina Byström. Samordnare i nätverket Framtiden bor hos oss och kommunikatörer i Svenska kyrkan.

Korsväg 3 | 2019

Den heliga avunden Vad kan vi kristna lära av den judiska traditionen?

en legendariske professorn och biskopen Krister Stendahl (1921–2008) formade ett oräkneligt antal människors tankar och teologier. Ett av hans favorituttryck var att det behövs mer ”helig avund” (eng. holy envy) i mötet med människor av annan tro. Med den heliga avunden avsåg han att vi gärna får söka det som är gott, rätt och riktigt i en annan religiös tradition, och att glädjas och förundras över detta, men att vi inte strax därefter ska hävda att denna tankegång eller detta handlingsmönster även finns i kristendomen, och att den kristna traditionen därför är bättre än alla andra religiösa traditioner. I stället ska vi gärna och med glädje tala om det vi har upptäckt i den andra traditionen, utan att försöka göra detta till kristet. Detta vill jag nu gärna med glädje göra. Jag har nämligen blivit ombedd att skriva något om vad vi kristna kan lära av den judiska traditionen. Efter många års undervisning och otaliga samtal i Jerusalem om allt mellan himmel och jord återkommer jag ofta till tre områden, inför vilka jag som kristen kan känna helig avund.

Det vore nog märkligt att inte allra först stanna inför och reflektera över den judiska traditionens glädje över de heliga texterna. I centrum för gudstjänsten och studierna finns Torah (vilket avser bibeltexterna, framför allt de fem Moseböckerna; Torah översätts nog bäst med ”Lära”) och Talmud (vilket är en omfattande textsamling, vars namn betyder ”studium”). Den som deltar i den judiska lördagsgudstjänsten märker att den liturgiska höjdpunkten inträffar när bibeltexten – som alltid är omsorgsfullt handskriven på pergament – hämtas från Torah-skåpet längst fram i synagogan och sedan läses högt i församlingen; den som besöker en synagoga när det inte är gudstjänst finner ofta några som tillsammans eller enskilt studerar Talmud. De fem Moseböckerna läses och utlägges under ett års tid, vilket innebär att i genomsnitt fem–sex kapitel läses varje lördagsförmiddag. Det finns en högtid, vid namn Simchat Torah (ungefär ”glädjen över Torah”), som infaller under tidig höst, när den liturgiska läsningen av Femte Mosebokens sista kapitel är lästa; strax Korsväg 3 | 2019

därefter läses de första orden i Första Moseboken: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” På så sätt knyts Guds uppenbarelse i Ordet (the Word på engelska) samman med skapelseteologin (the World). Under Simchat Torah-högtiden bär någon Torah-texterna genom synagogan och den gudstjänstfirande församlingen dansar med Torah-texterna i centrum. Detta har för mina studenter ofta blivit ett oförglömligt minne, och även en påminnelse om att Torah är det mest positiva av alla begrepp i den judiska traditionen. Glädjen över de heliga skrifterna har generation efter generation frammanat en teologisk nyfikenhet som sätter stort värde på goda frågor. Mötet med judendomen har gjort mig uppmärksam på att kristna, framför alltid i de reformerade kyrkotraditionerna, ibland talar om de två begreppen ”lag” och ”evangelium” på ett sådant sätt att Gamla testamentet och den judiska traditionen framstår som ett teologiskt problem som bara kan lösas i och med Nya testamentet och den kristna tron. Men det tankesättet bygger på en förväxling av två fundamentalt olika företeelser, nämligen, å ena sidan, det som brukar kallas en bristfull skapelse eller en fallen värld, och, å andra sidan Guds goda och nådefulla förbund med det judiska folket, den relation som kommer till uttryck i och faktiskt är själva förutsättningen och garanten för de gammaltestamentliga texternas tillkomst och bevarande. Problemet är alltså att judendomen gång på gång får klä skott för bristerna i den fallna skapelsen. Vem har inte någon gång hört en predikan, radioandakt eller föredrag som finner kontraster mellan, å ena sidan, Jesus, Nya testamentet och kristendom, och, å andra sidan, fariséer, Gamla testamentet och judendom? Det är därför det är så viktigt för kristna att lära känna den judiska traditionen, och det är huvudsakligen därför som Svenska teologiska institutet finns i Jerusalem: för att kristna ska lära känna den judiska traditio-

Korsväg 3 | 2019

nen, inte minst texternas betydelse, och att tillsammans med judar läsa och tolka Torahtexterna. Detta leder över till det andra som jag tänker på, nämligen att Torah- och Talmud-studierna har uppmuntrat en upptäckarglädje i textlandskapet. Tidigt lär sig judiska barn att ställa frågor vid textstudier. En nytolkning hyllas som en chiddush (ett hebreiskt ord som har med chadash, ”ny”, att göra). En ny tolkning omintetgör inte de gamla tolkningarna, men den kompletterar och ibland även korrigerar dem. I en välkänd text berättas det att två tolkningstraditioner argumenterar med varandra. Efter tre år hörs en himmelsk röst som fastslår ellu wa-ellu divrei Elohim chajjim hen (”både detta och detta är den levande Gudens ord”). Jag har i den judiska traditionen sett och lärt mig uppskatta denna insikt: att vara människa är att förbli i det paradoxala, att inte försöka fly det faktum att livet är motsägelsefullt. En fredagskväll när jag var inbjuden till en sabbatsmåltid frågade jag min värd om tolkningsmångfalden. Han gav mig då en bild. Han sade att det egentligen inte är fråga om tolkningar som går åt olika riktningar, och som därför inte går att förena; i stället handlar det om att texttolkningarna är som cirkelrörelserna i en spiral, där vi successivt – just genom att i tolkningarna inte alltid gå åt enbart ett enda håll – uppnår högre och högre nivåer av kunskap, insikt och respekt. Det tredje jag tänker på är det jag kallar det partikulära paradigmet. Med det menar jag att den judiska traditionen har utvecklat en teologi som inte förväntar sig och som inte heller gör anspråk på att hela världen ska omvända sig till den egna religionen. Det innebär inte att det inte går att konvertera till judendomen – för den som vill bli jude är det fullt möjligt att bli jude. Men däremot betyder det att den judiska traditionen inte gör anspråk på

Under Simchat Torah-högtiden bär någon Torah-texterna genom synagogan och den gudstjänstfirande församlingen dansar med Torah-texterna i centrum. Bild: Chana Helen Rosenberg.

att vara det enda sanna förhållningssättet för alla människor i alla tider. Delvis har detta givetvis att göra med att judar i två årtusenden har levt som en minoritet i framför allt kristna och muslimska samhällen, och att det där inte har varit tillåtet att omvända icke-judar till judendomen; men delvis tror jag även att det har att göra med det som jag har beskrivit i två första punkterna. En tradition som både uppmuntrar till en tolkningsmångfald och förmår härbärgera det paradoxala i tillvaron bär med sig ett förhållningssätt till olika kulturer och traditioner som inte insisterar på att alla andra ska bli som jag. En god vän i Jerusalem brukar hänvisa till

Jane Austens berömda roman Stolthet och fördom, och då säga att det i religionsmötet snarare handlar om Pride without Prejudice (”Stolthet utan fördom”). Med det menar Debbie Weissman, som är ortodox judinna, att vi behöver lära oss att kombinera en stolthet över vår egen tradition med ett förhållningssätt gentemot människor av annan tro som inte baseras på fördomar och stereotyper. Inför alla dessa tre områden i judisk tro kan jag som kristen känna helig avund. Jesper Svartvik Stiftsteolog i Karlstads stift

Korsväg 3 | 2019

Biskopens pedagogdag slog rekord! Den 26 augusti välkomnade biskop Susanne Rappmann till pedagogdag i Domkyrkan i Göteborg. Temat för dagen var ”Dags att ta undervisning och lärande på allvar”. 205 personer med ansvar för lärande och undervisning var på plats. Det största antalet någonsin. I linje med den nationella kraftsamlingen uppmuntrades till en undervisning som rakryggat, klarsynt och befriande stärker till tro och medvetenhet. Foto: Björn Edvardsson

Biskopen Biskop Susanne Rappman välkomnade rekordmånga pedagoger till Domkyrkan, kanske säger det något om ämnets angelägenhet? Under den inledande mässan fick de 205 deltagarnas röster i psalmsång tillsammans taket att lyfta.

Korsväg 3 | 2019

Maria Södling (t.v.), programansvarig för det nationella programmet för lärande och undervisning, var sist ut av huvudföreläsarna under dagen. Vad är kristen tro i vår folkkyrkliga tradition och vad det får för konsekvenser för varför, hur och vad vi undervisar? Vi tolkar. Gud är redan på plats. Och vår identitet är gränsöverskridande. Jonas Eek, präst och religionspsykolog, opinionschef på Kyrkans Tidning säger: Det är både ”högtryck och hög tid” att ta undervisning och lärande på allvar menade han och påminde om Gustaf Wingrens ord om att undervisa det evangelium ”som gör det lättare att andas”.

Klockan 08:30 startade dagen med registrering och redan från start var minglet, mötena och erfarenhetsutbytena igång. Under dagen följde utöver biskopen, föreläsare och workshopshållare. Maja på Näset/Maja Larsson var med som illustratör under hela dagen och illustrerade bland annat de olika workshopparna med unika bilder.

Korsväg 3 | 2019

act – Agera tillsammans

Enprocentsmålet är verkligt i Halmstad I Halmstads församling har man satt ett tydligt mål. En procent av intäkterna från kyrkoavgiften går till bistånd – det mesta till Act Svenska kyrkan. Drygt en halv miljon kronor kan församlingen skicka dit varje år genom enprocentsmålet. Till det kommer nästan lika mycket i insamlade medel. Alltså drygt en miljon.

å Act i Uppsala hoppas man att fler ska följa Halmstads exempel. – Det skulle ge otroligt mycket, säger insamlingschefen Eva Perez Järnil.

Strax före sommaren bytte som bekant Svenska kyrkans internationella verksamhet namn – igen. Nu är det Act Svenska kyrkan som gäller. – Det nya namnet ska göra det lättare för människor att förstå vilka vi är, vad vi gör och vad vi står för, förklarade Erik Lysén, chef för Act Svenska kyrkan, då namnbytet skedde i maj. Så arbetet fortsätter som tidigare med stöd till humanitärt katastrofarbete, långsiktigt utvecklingssamarbete och påverkansarbete samt teologisk utbildning och reflektion. Act står för Acting by Churches Together, som är världens största allians av kristna organisationer och kyrkor för utvecklingsarbete och humanitärt bistånd. Men Act står också för ”agera”.

Korsväg 3 | 2019

Halmstad har en lång tradition med aktivt solidaritetsarbete ända sedan Lutherhjälpens dagar, inte minst genom entusiasten Lizzie Nilsson i Holm, som bland annat via sitt kafé både spridit information och samlat pengar under en lång rad av år. När Sankt Nicolai, Martin Luther och Holm 2015 förberedde samgåendet till en församling, föreslog prästen Bengt Andersson att man skulle skriva in enprocentsmålet för bistånd i den första gemensamma budgeten. – Så blev det, och det var en stor enighet bland de förtroendevalda, säger pedagogen Ann-Sofie Orrdal, som i dag är ansvarig för det internationella arbetet. Samtidigt såg vi över hur arbetet kan organiseras, i dag har vi tre olika grupper. Sedan har vi också tillfälliga grupper för exempelvis julmarknaden i Martin Luther. Halmstad är en expansiv stad, inflyttningen är stor, och i dag är drygt 46 000 invånare bosatta i församlingen, av dem är 53 procent medlemmar i Svenska kyrkan. Det gör att inkomsten via kyrkoavgiften också ökar från år till år – så även bidraget till biståndet. Enprocentsmålet är uppdelat så att 25 procent ska gå till lokala projekt och organisationer, 75 procent till internationellt arbete. Bland lokala mottagare finns exempelvis föreningen Kris och Kvinnojouren. Inte riktigt allt av det internationella biståndet går till Act, församlingen har sedan länge ett engagemang i Sisters of Charity i Libanon, som fått en del medel.

Halmstads församling skänker pengar till Act via budget. Utöver det samlas också pengar in genom kollekter och olika arrangemang, berättar församlingspedagog Ann-Sofie Orrdal.

Men det mesta går alltså till Act. Första året 2016 kunde man skicka 527 000 kronor dit, i år räknar man med att det blir cirka 600 000. Till det ska då läggas det församlingen samlar in via kollekter och arrangemang. Senaste året Ann-Sofie Orrdal har totala siffran för är 2017, då församlingen kunde skicka in totalt 1,1 miljoner. Vad säger församlingsborna, vet de om hur mycket de bidrar med till bistånd? – Jag vet inte hur öppna vi varit med det, men jag har uppfattningen att man är väldigt positiva, säger hon. Många tycker det är ett skäl att vara med, att kyrkan gör bra saker. Men vi kan nog informera mer i församlingsbladet inför kampanjen till julhelgerna. Då är också budgeten för 2020 tagen. Namnbytet tycker hon är positivt när hon ska informera medlemmarna. – Det är jättebra och loggan är snygg, mycket bättre än ”internationella arbetet”.

procent som mål, berättar insamlingschefen Eva Perez Järnil. Dessa ger Act ungefär 15 miljoner i intäkter. Skulle alla Svenska kyrkans 1 337 församlingar följa Halmstads exempel kan man räkna in 200 miljoner! En solid stabil grund för arbetet, alltså. – Vi försöker lyfta fram fördelarna med ett sådant system, säger Eva Perez Järnil. Men det är kyrkoråden som tar besluten. Det kan väl ses som en uppmaning inför höstens budgetarbete… Text & foto: Lasse Bengtsson

Omkring 90 av Svenska kyrkans församlingar har ett tydligt mål för bistånd likt Halmstad, även om inte riktigt alla dessa har just en Korsväg 3 | 2019

Bibelstudium | + Sören Dalevi

Första Moseboken på sju dagar

e fem moseböckerna kallas ibland för Pentateuken på fint språk. Pente betyder ”fem” på grekiska, och teuken betyder, i överförd bemärkelse, ”böcker” (grekiskans teuchos betyder ”krus”, efter de kärl som textrullar förvarades i under antiken). Inom judendomen kallas de fem kort och gott för Torah. Ordet Torah har många olika betydelser, bland annat ”undervisning” och ”lag”, men är alltså även en term för de fem moseböckerna. Efterhand ansågs Torah ha ett speciellt värde, och böckerna kom alltmer att hanteras som heliga i sig själva. Än idag begraver judiska församlingar sina skriftrullar när de blivit slitna – att slänga dem på tippen eller i pappersåtervinningen är inte att tänka på. Faktum är att böckerna blev så heliga, så att en skriftlärd en gång räknade antalet bokstäver i Torah, för att kunna räkna ut vilken den mittersta bokstaven i Torah var. Den visade sig finnas i Tredje Moseboken 11:42. Slår du upp en hebreisk bibel är denna bokstav än idag förstorad, så att man skall se vilken den är. (När datorn uppfanns på 1900-talet kunde man betydligt enklare granska om man hade hittat rätt mittersta bokstav. Och det hade man. För den som vill prova på hur enkelt detta är att räkna ut

Korsväg 3 | 2019

utan dator, föreslår jag att man tar den svenska översättningen, Bibel 2000, räknar alla bokstäverna och sedan börjar om från början för att räkna sig fram till den mittersta bokstaven i de fem moseböckerna. Lycka till…) Tidigt kom siffrorna sju, fyra och tre att ses som heliga tal inom judendomen. Det medförde att flera bibliska berättelser genomsyras av just dessa tal. Så sägs ”Och Gud såg att det var gott” sju gånger i vissa versioner av skapelseberättelsen (med markeringen den sjunde gången: ”Och Gud såg att det var mycket gott”). Och så sägs orden ”Här är jag” tre gånger i berättelsen om Abrahams offer av Isak i Första Moseboken kapitel 21 (tyvärr är denna upprepning inte återgiven i den senaste svenska översättningen). En annan egenhet är alfabetiska dikter, där varje ny rad påbörjas med nästa bokstav i det hebreiska alfabetet. Ordspråksboken kapitel 31:10-31 är just en sådan alfabetisk dikt, och där har den svenska översättningen Bibel 2000 föredömligt valt att översätta i alfabetisk ordning. Titta efter, så får du se. Och eftersom det hebreiska alfabetet har 22 bokstäver, och det svenska 28, slapp man börja meningar med bokstäver

som c, q och x… En annan intressant detalj att känna till: vårt ord ”alfabet” kommer från de två första bokstäverna i det hebreiska alfabetet, alef och bet, alfa-bet.

De ﬂesta bibelforskare tror att upprepningarna beror på att berättelserna i moseböckerna från början fanns

Illustration: Maria Karlberg Back

Vill man läsa Torah bör man starta med Första Moseboken. Dels eftersom den står först av de fem moseböckerna, men också för att det är här flera av Bibelns klassiska berättelser återfi nns. Dessutom har Första Moseboken tiderna igenom varit en av Bibelns mest lästa och citerade böcker. Samtidigt är det inte en enkel bok att läsa. Varför fi nns det till exempel två skapelseberättelser? Och varför avbryts framställningen ibland med långa namnlistor?

Och varför skiljer sig boken så mycket från de böcker som vi är vana att läsa? Låt oss börja med den första frågan, den om varför det fi nns ett antal dubbletter i Första Moseboken. Dessa upprepningar har bibelläsare i alla tider lagt märke till, såväl judiska lärde som de tidiga kristna. Martin Luther hävdade att upprepningarna kanske berodde på att Gud förstod hur korkade människor var, och att han därför var tvungen att upprepa vissa viktiga berättelser (Luther sa nog detta med glimten i ögat).

Korsväg 3 | 2019

i olika berättelsesamlingar. Första Moseboken skulle på så sätt ursprungligen ha bestått av minst två källor, som från början har existerat fristående från varandra för att på ett senare stadium varsamt ha fogats samman. Detta skulle i så fall vara förklaringen till vissa av bokens dubbletter. Den ena källan använder, enligt denna hypotes, i normalfallet gudsnamnet Gud, och mynnar gärna ut i en religiös ritual. Ett typexempel på detta är den första skapelseberättelsen (1 Mos 1-2:4a), där gudsnamnet rakt igenom är Gud (elohim på hebreiska) och där berättelsen mynnar ut i en religiös ritual, sabbaten. Det stora intresset för den religiösa kulten i denna källa gör att forskarna kallar den för Prästskriften. Det är även denna källa som enligt forskarna står bakom namnlistorna i kapitel 5 och i kapitel 36. I den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:4b-3:24) är gudsnamnet däremot Herren Gud, och det är relationen Gudmänniska och människa-människa som står i centrum – ett drag som ofta utmärker den andra källan. Eftersom denna källa ofta använder sig av gudsnamnet Herren (Jahve på hebreiska) brukar den kallas för Jahvisten. Denna källa är mer jordnära och har vad vi kanske skulle kunna kallas för ett psykologiserande drag. Här är de religiösa reglerna och ritualerna mer i bakgrunden.

Man tror således att de två källorna från början fanns fristående från varandra, och att de båda berättade historien från skapelsen till intåget i landet. Först på ett senare stadium slogs de samman, och därigenom skapades det vi idag kallar för Första Moseboken. Här finns således förklaringen till upprepningarna, förklaringen till att berättelserna ibland känns lite småmärkligt placerade, men också förklaringen till varför det plötsligt kan komma in en lång namnlista och bryta berättelseflödet. Varsamheten i redaktionen gör att motsägelser i texten tillåtits stå kvar. Så kan det till exempel sägas i 6:19 att Noa ska ta med ett par av varje djur i arken, medan det i 7:2 står att han ska ta med sig sju par. Och notera att i kapitel sex är gudsnamnet Gud, medan det i kapitel sju är Herren. Exakt hur källorna såg ut från början, och hur de sattes samman, kommer vi nog aldrig att få veta. Och det är dessutom ett faktum att de historien igenom lästs ihop. De två skapelseberättelserna kan därför lika gärna ses som en enhet. Vidare talar mycket för att det är Prästskriften som gjort den slutgiltiga redaktionen av texten, och därför placerat sin skapelseberättelse först, samt lagt in namnlistorna där det passar i boken. Men nu är det dags att läsa Första Moseboken. Varför inte göra det på sju dagar? + Sören Dalevi

Korsväg 3 | 2019

Så läser du Första Moseboken på sju dagar Man kan dela in Första Moseboken i två delar: dels de första elva kapitlen, som handlar om världen och nationerna, dels kapitel 12-51, som snävar in och utgör berättelsen om Abraham och hans avkomlingar. Här kommer ett förslag på upplägg för dig som vill läsa boken på en vecka: Dag 1: kapitel 1-3, Skapelseberättelsen Dag 2: kapitel 4-5, Kain och Abel Dag 3: kapitel 6-11, Noa och Babels torn Dag 4: kapitel 12-20, Abraham- och Sara/Hagarberättelsen Dag 5: kapitel 21-26, Isak-och Rebeckaberättelsen Dag 6: kapitel 27-36, Jakob-och Rakel/Leaberättelsen Dag 7: kapitel 37-50, Josefsberättelsen

Korsväg 3 | 2019

aktuella böcker

Röster från ett folk

Vi är alla utvalda Alla är vi kallade att spela med i ett drama, att stiga in i en berät- Efterföljelsens telse, ett narrativ. En berättelse glädje som handlar om våra egna liv och John Sjögren samtidigt hela tillvaron. Artos Att läsa John Sjögrens Efterföljelsens glädje är verkligen att upptäcka denna berättelse. Sjögren är inte teolog i ordets akademiska betydelse utan kulturskribent – men ändå en mycket påläst teolog. Han håller upp kulturen som en spegel för att vi ska få syn på oss själva och vår roll i berättelsen, i det drama som spelas upp och som är våra liv. Sjögren börjar i Caravaggios målade mästerverk Matteus kallelse och slutar i samme målares Paulus omvändelse. Vi är alla utvalda, kallade att vara lärjungar, om vi svarar ja eller nej på kallelsen är avgörande för hur berättelsen gestaltar sig. Sjögren tar hjälp av framför allt två stora berättare, JRR Tolkien och CS Lewis, en teolog han ofta återkommer till är Hans Urs von Balthasar. Det är ingen lättläst bok i den meningen att man snabbt tar sig igenom kapitlen, i stället tvingas jag stanna upp och reflektera, gång efter gång, och då upptäcka att tankarna vidgas, att horisonten förflyttas – och att jag får vidgad blick. Kanske man vågar också gå vilse – för att upptäcka gläntan i den djupa skogen, för att låna en bild av T Tranströmer. Lasse Bengtsson

Inget folk har genom historien Från David till överlevt så många utplåningsDavid försök som det judiska folket. Det är svårt att greppa och för- Irén Kärrbrant stå. Med hjälp av Irén Kärrbrants Krönikor ur bok Från David till David får vi Shalom en aning. Irén är bosatt i Israel sedan 40 år och arbetar som guide. Hon är kunnig i både den bibliska historien och den nutida. Boken börjar under kung Davids tid och slutar med David Ben Gurion, Israels första premiärminister. Boken är indelade tre delar. Biblisk tid, Judendomen utan tempel och Israels upprättande. Författaren ger röst åt människor från de olika tidsepokerna och låter t ex Shebnayahu från Hiskias tid berätta om upproret mot Assyrierna och Judahs hustru som ser hur romarnas ramp upp mot Masada snart är färdig (det finns synliga spår än idag) och undrar hur det hela ska sluta. Från tiden utan tempel ger bland andra betydande Rabiner sin syn på hur judarna som folk utan land ska överleva och från nutid Hanna Senesh som gav sitt liv 1944 för att judarna skulle få tillbaka sitt land efter 2000 år, eftersom de inte var välkomna någon annan stans. Berättelserna i jag-form gör historien levande och verklig. Leon Pinsker 1821-1891 beskriver judarnas öde på följande sätt. ”För de levande är juden ett lik, för medborgaren en främling, för den hemmavarande en luffare, för den rike en tiggare, för den fattige en utsugare och miljonär, för patrioten en man utan land, för alla, en hatad rival.” Nu lever judarna i Israel, men antisemitismen växer åter igen; därför är det här en viktig bok.

Gunilla Lindén

Korsväg 3 | 2019

aktuella böcker

Kyrkan under kalla kriget

Stora frågor för små

Efter två förödande världskrig Innan murarna på 1900-talet kom världen att föll - Svenska få genomlida ”motsättningarnas kyrkan under utdragna förlängning” i form av kalla kriget vad vi i dagligt tal benämner som kalla kriget. I en värld präglad av Red. Lennart svåra motsättningar hade stater Sjöström och kyrkor att forma en självför- Artos & Norma ståelse och träffa sina val. Boken ”Innan murarna föll” innehåller olika artiklar som vill bidra till en bättre förståelse av denna konfliktfyllda tid. Olika forskare ger orientering om Svenska kyrkans internationella relationer och hur Svenska kyrkan påverkades av och reagerade på kalla krigets olika förhållanden. Vi får bl.a. ta del av Svenska kyrkans kontakter med de evangeliska kyrkorna i DDR under kalla kriget, Svenska kyrkans reaktion under Ungernkrisen 1956 men också om relationen mellan Svenska kyrkan och Kina och om mission i Etiopien under kommunistdiktaturen 1974-1991. Läsaren får del av såväl ”vardagslunken” i dessa relationer som dramatiska ögonblicksskildringar. Boken är en innehållsrik ”tegelsten” på mer än 500 sidor som vid första påseende kan verka alltför avskräckande att ge sig i kast med. Men den som tar sig förbi detta yttre hinder får som belöning ta del av många stimulerande artiklar som försöker bidra till en ökad förståelse av vad som hände under kalla kriget på alla kontinenter och inte enbart i Europa. Bidragen hjälper oss i vår fortsatta reflektion och förståelse av vår egen tid och kyrkans roll och uppdrag i samtiden.

Nära dig Paret Anna och Niclas Blåder har ritat och skrivit en bok som Bibelberätttar upp de stora frågorna om elser om livets livets mening, döden, ilska, sorg frågor och men också om kärlek, glädje och känslor tacksamhet. Anna och Niclas Boken börjar med en mycket Blåder kort sammanfattning av Bibeln. Verbum Det är bara skapelsen, Noa, Abraham, Moses och Jesus som finns med. Detta stycke kallas för Berättelsen. Den senare delen av boken tar upp frågor och tankar kring frågor som till exempel liv, död, ondska, godhet och våra olika känslor. Varje rubrik följs av en sida med frågeställningar som barn kan ha. Sedan kommer tre olika berättelser ur Bibeln som handlar om ämnet, följt av en reflekterande sida och avslutas med en bön. Boken har många fina bilder som illustrerar texterna, men jag tycker att de undviker de svårare delarna i bibeltexterna. Abrahams offer av Isak till exempel och när de berättar om Hagar och Ismael i öknen berättar de inte att de är där för att Abraham och Sara kört iväg dem. Min erfarenhet av barn säger att barn klarar av mycket mer än vad vi vuxna tror. Det är snarast de vuxnas oro och tvivel som styr. Vår vilja att skydda kan ibland vara mer till skada än nytta när verkligheten gör sig påmind. Boken är ingen barnbibel men en trevlig bok som kan bjuda in till samtal om livets olika skiften. Boken rekommenderas till barn mellan 6-9 år men jag tycker att den passar bättre till 5-6 år.

Hans Almer

Gunilla Lindén

Korsväg 3 | 2019

Vänligen | + Sören Dalevi

En fråga om kyrkans överlevnad

ristendomen är en religion som på vissa sätt skiljer sig från andra religioner och traditioner. Detta kommer nog tydligast fram i de många dogmer och trosbekännelser som kristendomen producerat under århundradenas lopp. Den brittiska teologen Frances M. Young har konstaterat att det inte finns någon världsreligion med en sådan mångfald av dogmer och en sådan längd på sina trosbekännelser som just kristendomen. Det grekiska ordet för tradition är paradosis, som betyder ”det som getts vidare”. Det var i antiken lärarens uppgift att ge vidare (paradidonai) till studenten den lära som han i sin tur fått från sin lärare. Varje kristen generation har under 2000 år stått inför denna utmaning, att ge vidare det man själv fått. Och för att kunna ge vidare behöver man själv vara fördjupad och själv stå i traditionen. Jesus gjorde detta förankringsarbete genom att kalla lärjungar. Det grekiska ordet mathetes (som översätts med ”lärjunge” i den svenska bibelöversättningen) betyder just elev, lärling, efterföljare, student och härleds från verbet manthano, ”(att) lära sig”. Att vara lärjunge är sålunda att vara

Korsväg 3 | 2019

lärling. Att vara lärjunge handlar här också om en relation, det går alltså djupare än att till exempel passivt dyka upp på en föreläsning en gång i veckan. Men vi kan således redan i begreppet lärjunge se en tydlig koppling mellan att vilja lära känna Jesus och att lära sig, att stå i en kunskapsrelation. Att vara kristen är att leva ett liv. Men det innebär också att vara aktiv, att lära sig vissa saker. Detta är extra tydligt för Svenska kyrkan, som är präglad av den pedagogiska revolution som vi kallar för reformationen. Det är ingen tillfällighet att den mest kända boken av Martin Luther just blev Den lilla katekesen, eller att Luther livet igenom släppte små enkla häften med grundläggande kristen undervisning. Att undervisa om kristen tro är en självklarhet i en kristen tradition. Och det är extra självklart i en luthersk kontext. Undervisning inom ett kunskapsområde kan liknas vid en spiral: Längst ned i spiralen finns grundläggande kunskaper som senare kan byggas på med mer avancerade kunskaper. Det gäller hela tiden att utmana och bygga vidare på kunskapsspiralen. Den didaktiska utmaningen består ofta i att hamna på

rätt nivå – gärna högt upp i kunskapsspiralen – med den undervisning man erbjuder. En viktig aspekt är nämligen att man erbjuds en kunskapsutmaning. Vi vill bli utmanade, vi vill bli tagna på allvar – för vi vet alla hur frustrerande det är när man upplever att undervisningen är på en för låg nivå. Här finns två utmaningar. För det första måste vi inse och besinna att det sker och ganska länge har skett ett kunskapstapp i det svenska samhället. Somliga har inte ens de mest grundläggande aspekterna längst ned i spiralen med sig. Varför firar vi jul? Varför firar vi påsk? Många vet, men inte alla. Och den svenska skolan har inte längre som sitt uppdrag att ge svenska skolbarn en grundläggande dopundervisning. Därför är det nu tid att kyrkan tar kunskapstappet, och frågan om undervisning och lärande, på allvar. För det andra måste kyrkan, samtidigt som hon erbjuder grundläggande undervisning för dem som inte har fått grunderna i kristen tro med sig, också erbjuda en avancerad kunskapsförmedling till alla dem som faktiskt har goda kunskaper om kristen tro, men som vill veta mer om kyrkans tro och liv. Alltför ofta har kyrkan nämligen valt att kommunicera på enbart ett sätt, och

sålunda placerat sig någonstans i mitten av kunskapsspiralen. Konsekvensen av detta har blivit att det varit ointressant för alla. Svårbegripligt för den som ingenting vet, och samtidigt grunt och ointressant för den som är någorlunda initierad. Kyrkan måste därför i sin undervisning satsa både brett och smalt – samtidigt. Både grundläggande undervisning och avancerad undervisning. Alltså inte antingen – eller, utan både – och. Och ”undervisning” betyder i detta sammanhang såväl faktakunskaper som estetiska upplevelser som erfarenheter av bön, gudstjänst och kyrkorum. Här finns inget motsattsförhållande, även här är det både- och som gäller. Såväl kunskap som förståelse. Estetiskt lärande kompletterar det kognitiva lärandet och vice versa. Kognitiva kunskaper om kristendomen står inte i ett motsattsförhållande till en erfarenhetsnära och känslomässig dimension. Att stå i en kristen tradition är att leva ett liv. Men det är också att förkovra och fördjupa sig i sin tro och att ge undervisning till andra. Det är därför som undervisning och lärande alltid varit viktiga i den kristna traditionen. I vår tid är detta en kyrkans överlevnadsfråga. + Sören Dalevi

Korsväg 3 | 2019

POSTTIDNING B

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första hand din församling så att du har rätt adressupgifter registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla till: goteborg.korsvag@ svenskakyrkan.se

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds tidskriften med nya adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs stift, Box 11937, 404 39 Göteborg.

ps | Per Starke

Hur Korsväg lyckas med sitt uppdrag

etta är mitt sista nummer som ansvarig utgivare för Korsväg. Jag tillträdde den funktionen hösten 2013. Vad har hänt med Korsväg under denna sexårsperiod? Vi har fått fler läsare. Fler läser mer i varje tidning och kostnaderna per nummer har sjunkit från 24 kronor till 21 kronor. Att kostnaderna har sjunkit beror på att vi i samarbetet med Karlstad stift kunnat öka upplagan till 10 000 exemplar. För att vara en tidskrift som mottagarna inte aktivt själva prenumererar på, har Korsväg mycket höga läsvärdessiffror. Vi har låtit ett oberoende företag, SKOP, undersöka läsvärdet av Korsväg bland våra prenumeranter. 99 procent känner till tidningen och 64 procent läser alla nummer. 88 procent läser minst ett av årets fyra nummer. 62 procent läser minst hälften av tidningen, vilket är en ökning sedan 2013, då det var 54 procent. 76 procent av våra läsare tycker att Korsväg är mycket eller ganska intressant och 80 procent att den är mycket eller ganska trovärdig. Efter varje nummer får jag som ansvarig utgivare en till två synpunkter. Det kan vara både ris och ros. En del av synpunkterna har vi kunnat ta tillvara för att kontinuerligt förbättra tidningen. Numret om ”Kyrka under regnbågen” stack däremot ut. Då fick jag över 100 reaktioner, både positiva och negativa. Korsvägs ärende i det aktuella numret var inte att debattera sexualitet, utan att låta människor komma till tals som ”kommit in” i kyrkan. Människor som förut känt sig utfrusna

från den kristna gemenskapen berättade om hur de nu kände sig välkomna i kyrkan. Intresset var så stort att vi fick göra ett nytryck på 1 000 exemplar. Korsvägs uppdrag är att ”stimulera teologisk reflektion över kristen tro, kyrkans identitet, och kyrkans uppgifter som kristen församling”. Tre av fem anser att Korsväg har lyckats bra med detta uppdrag. Att göra en gratistidning som ska stimulera teologisk reflektion, för 10 000 prenumeranter, där en klar majoritet av läsarna inte är teologer, är förstås en pedagogisk utmaning. Korsväg ska inte vara en teologisk facktidskrift. Sådana finns redan. Språket ska vara begripligt, även för den som inte läst teologi på universitetet. Att vi lyckas bäst hos ideella/ förtroendevalda visar siffrorna att tre av fyra ideella/förtroendevalda läser alla nummer, medan motsvarande siffra är tre av fem för anställda. Riktigt roligt är att en av fem använder Korsväg som samtalsunderlag i församlingen. Jag önskar nästa ansvariga utgivare, stiftets nya stiftsdirektor Jonas Ransgård, lycka till i det fortsatta kreativa, utmanande och stimulerande arbetet med Korsväg! Per Starke Läs mer om läsvärdesundersökningen på Göteborgs stifts webbplats: svenskakyrkan.se/goteborgsstift/tidskriften-korsvag