Knivmakaren #2 2021

ALEXANDER ÅHL

VET VAD HAN VILL

ALLA-MOT-ALLA STOR NÄTSUCCÉ

FIXA EN KNIVSLIDA MED BO PETERSSON

BLEKA ELLER INTE?

MÄSTAREN SVANTE LARSSON

BLAD SOM BEHÅLLER SKÄRPAN

RÄTT KVALITET FÖR HÖGA KRAV

Uddeholms stål för handknivar levererar en vinnande lösning som håller för de mest krävande miljöer. Forskning i framkant och starkt engagemang för våra kunders behov har lett fram till världsledande produkter med materialegenskaper för alla typer av uppdrag. Resultatet ger en välbalanserad kniv med en unik kombination av slitstyrka och skärpa.

Högpresterande stål för handknivar

• Uddeholm Vanax SuperClean

• Uddeholm Elmax SuperClean

• Uddeholm Vanadis 4 Extra SuperClean

• Uddeholm Vanadis 8 SuperClean

• Uddeholm Sleipner

www.uddeholm.com

Sedan 1668 har vi utvecklat innovativa och banbrytande lösningar som skapar mervärde. Våra engagerade medarbetare finns i nästan nittio länder och tillsammans levererar vi ökad konkurrenskraft till kunder över hela världen. Välkommen till Uddeholm, #1 inom högpresterande verktygsstål.

Tack till er alla

Inställt i Danmark. Inställt i Norge. Inställt i Finland.

Kniv-SM, Lycksele och Ludvika inställt. Den deprimerande listan med arrangemang som har fått stå tillbaka på grund av pandemin kan göras hur lång som helst, men i stället för att deppa ihop helt drog vi igång en utmaning på nätet, AllaMot-Alla, en tävling utan klasser där de fem bästa knivarna skulle väljas ut av en jury. 162 knivar skickades in av kända och okända knivmakare från flera länder, den mest långväga kom ända från Kina! Över 50 000 besökare har delat, kommenterat och gillat, snacka om succé!

Det var ett tufft jobb för juryn att sortera fram fem vinnare – de hade med lätthet kunnat mångdubbla antalet förstapriser!

I detta numret av Knivmakaren bjuder vi på några av alla de som var med och visade upp sina imponerande kunskaper, vill du se fler knivar så har vi lagt upp över 300 bilder på vår hemsida – ett mastodontgalleri!

En helt annan sak som är inställd, eller uppskjuten, är föreningens årsmöte. Vi skulle ha klarat av det under Knivveckan i Ludvika, men det arrangemanget ställdes som bekant in, så årsmötet mötte samma öde. Nu lutar det åt att vi får klara av tre årsmöten nästa år, och som takten verkar vara på vaccineringarna så kommer det troligen äntligen att bli av. Vi har dock två rapporter från revisorerna som är godkända, så det kommer garanterat inte att bjuda på några skandaler.

Vi är inne på andra året nu med pandemin och jag imponeras av de som sliter för att fylla vårt magasin Knivmakaren med bra reportage och artiklar om hur du kan utvecklas som knivmakare. I det här numret visar till exempel Bo Petersson, som fick full pott på Kniv-SM för ett par år sedan, hur man går till väga för att skapa den perfekta slidan till sin kniv. Tack Bo för att du så frikostigt delar med dig av din gedigna kunskap.

Sociala medier i alla ära, men tid ningen Knivmakaren är fortfarande vår huvudsakliga kanal för att sprida information och kunskap, så nu när vi inte kan resa är det extra viktigt att du som läser detta hör av dig om du har något att tipsa om!

Nu knivvänner ska ni ha en bra sommar, så ses vi förhoppningsvis senare i år i ett öppet samhälle!

Hälsningar Dick!

Innehåll #4 2020

Innehåll #2 2021

Framsida

Vi tog ett snack med världens bästa Karlsson, Tony Karlsson om hans resa till succé. Han berättar om hur han gjorde och vad du ska tänka på om du vill ut i världen med dina knivar.

Återväxten i Knivsverige är god kan vi konstatera när vi spanar in vad Alexander Åhl skapar hemma i Boden och samlare från hela världen har redan fått upp ögonen för honom.

FOTO: ALEXANDER ÅHL

Ledaren

Dags att se framåt 3

Tony Karlsson

Med extra allt! 5-11

Samisk slöjd

En personlig betraktelse 12-14

han vill! 5-8 Nätkoll Hitta polarna 10-11

En podd om knivar

Mycket snack på webben 16-17

Knivslida

Bo Petersson delar med sig 12-18

Här ska SM avgöras

Svante Larsson

Ställ siktet på Vadstena 18-20

Mästaren från Lappträsk 20-23

Knölar, knölar... carlMichaels kåseri 21

Bleka horn

Ska man eller inte? 24-25

Allt brann upp

”Alla-Mot-Alla”

Mardröm för Bengt 24-25

Succé på nätet 26-27

Smörkniv 2.0

Ärad vare Gud i höjden... 26-27

Långväga gäst

Shenglin Jin överraskade 28-29

Knivmakaren 30 år

En minneskavalkad 28-30

Kniv utan framtid?

carlMichael kåserar 32

FOTO: FRANCESCO PACHI

MÅLMEDVETEN

Redan 2018 upptäckte publiken på Kniv-SM i Norrköping honom och valde hans kniv till Publiken pris. Sedan dess har han utvecklats ytterligare och det var många som häpnade över hans bidrag i tävlingen "Alla-Mot-Alla" som hölls på nätet under våren. Vi tog ett snack med Alexander Åhl för att få veta mer om den ambitiöse och målinriktade 30-årigen.

TEXT MATS GYLLSAND FOTO ALEXANDER ÅHL MED FLERA

Publikens pris, kniven som fick utmärkelsen på Kniv-SM 2018 i Norrköping. Kniven såldes senare till en samlare i Taiwan.

Alexander Åhl i Mattias Styrefors smedja.

Hurlänge har du gjort knivar och hur kommer det sig att du började med det?

– När jag var 12 år var jag på en marknad och fastnade vid ett stånd där de sålde knivar. Jag har alltid tyckt om fina saker och när jag dessutom såg att knivarna såldes för mellan 800-1000 kr fick jag tanken ”det här hade jag också kunnat göra och tjäna pengar på” Mamma har berättat att jag en dag gick ut till garaget och sa att jag skulle börja göra knivar. Hon kände sig lite fundersam på hur det skulle gå till men där i garaget, med mycket enkla medel, väcktes min passion för knivmakeri, säger Alexander.

Knivmakare på heltid, eller har du något annat jobb?

– Tanken är att jag i framtiden ska vara knivmakare/ smed på heltid. Är just nu i uppstarten av mitt företag så det känns tryggt att fortfarande ha kvar mitt nattjobb på ett gruppboende.

Utbildning eller självlärd?

– De första tio åren, helt självlärd och den hjälp jag behövde sökte jag upp på internet. Sedan kom jag i kontakt med Mattias Styrefors och Jonny Walker Nilsson som såg potential i mitt arbete. De har sedan dess varit mina läromästare i min utveckling mot att tillverka mer avancerade knivar.

Tävlar du, har du tävlat och hur ser du på det?

– Jag har tävlat i Kniv-SM två gånger. Första gången vann jag 1:a pris i helhornsklassen, dock var det endast två bidrag i den klassen. Andra året fick jag ”Publikens pris” och det kändes extra ärofullt. Utöver att man får feedback på det man skickar in så har man möjlighet att se alla andra knivar som skickats in.

Har du något tips till nya knivmakare hur de kan utvecklas?

– Via internet kan man få mycket vägledning och inspiration. Det finns säkert kurser i knivslöjd men det är inget jag har egen erfarenhet av. Ett tips är att kontakta en knivmakare, tror de flesta gärna delar med sig av sina kunskaper och kan komma med tips och ideér.

Tycker du att det är svårt att få betalt för ditt arbete och har du några tips på hur man ska tänka när man ska sälja något?

– I början av min karriär var det mest familjemedlemmar som ville stötta mig och då tog jag cirka 1500 kronor för en kniv. I takt med att jag utvecklat hantverket och börjat använda finare material så har jag kunnat höja priset, och nu får jag ganska bra betalt, de flesta ligger på mellan 15 000-30 000 kr. Jag tycker att man ska undvika

En kniv, ett beställningsjobb, som har hamnat hemma hos en samlare i Taiwan.

att räkna timmar utan att man ska försöka sätta pris efter hur välgjord kniven är. Marknadsföringen är otroligt viktig och där har jag haft tur som kom i kontakt med Mattias Styrefors. Annars är det alltid bra att visa upp sig och dela ut visitkort till exempel på marknader.

Vilka material föredrar du att jobba med i skaft, slida och blad?

– Mitt absoluta favoritmaterial är mammutbete. Det är ett otroligt vackert och levande material med enda nackdelen att det spricker otroligt lätt om man slipar det för varmt. Jag tycker inte att materialet i sig är det viktigaste

utan istället att man får till bra helhetsintryck med fina kontraster. Det är lätt hänt att man fokuserar för mycket på att lägga in massor med fina material och så slutar det med att man har en kniv med massor av fint material som inte alls hänger ihop. Till knivslidor använder jag alltid rårandsläder som är cirka 2 till 2,5 millimeter tjockt och ofta lägger jag även in ett graverat inlägg på slidan. Jag använder mig nästan bara av Styrefors blad just nu, damaskus eller mosaikdamaskus i kolstål.

Smider/slipar du bladen själv?

Alexander Åhl

– Jag har nyligt börjat med smide och jag beräknar att jag i slutet på detta år kommer att kunna använda egentillverkade blad i mina knivar. Har du några idoler?

– Inte idol kanske men Mattias och Jonny skulle jag mer säga är mina förebilder i mångt och mycket, inte bara när det gäller kniv-

Använder du dina knivar till något, jakt, fiske eller i

– Den enda kniven jag har gjort som jag själv använder är en kökskniv.

Är det inte en tuff utmaning att utveckla sina knivar, uu

Sämre lärare kan man ju ha! Alexander Åhl får hjälp med tekniken av Mattias Styrefors i hans smedja.

En av knivarna som Alexander skickade in till ”Alla-Mot-Alla”.

det är väl lätt hänt att man fastnar i samma utseende/ design?

Alexander Åhl

– Det är väldigt lätt hänt att man fastnar i samma design men med tiden tycker jag att det har blivit lättare att gå utanför ramarna kring min tidigare föreställning om hur en kniv ska se ut. Till en början tittade jag mycket på andra knivar och fick därigenom ny inspiration. Jag har aldrig sett någon som jag helt har velat plagiera utan jag har tagit ideér från olika knivar och modifierat dem utifrån min egen smak. Jag tror alla kör fast då och då och när jag gör det så brukar jag sätta mig med Styrefors och bolla ideer, det brukar alltid ge resultat. Som Styrefors brukar säga ”samarbete äger”.

Jag tycker att du är väldigt konstnärlig i dina knivar, är det något du har i familjen och ägnar du dig åt någon annan konst?

– Jag har alltid tyckt om slöjd och bild i skolan men annars har jag inte ägnat mig åt någon annan konst.

Vad tycker du om beställningsjobb? Om du får en beställning, hur mycket får kunden lägga sig i utformningen?

– Jag kan titta på önskemål och förslag men om det krockar för mycket med vad jag tycker så hade jag inte kunnat ta på mig den beställningen. Det är viktigt att jag tror på idén för att fullt ut vilja lägga ned den tid och energi det kräver att tillverka en kniv.

– Roligaste beställningen hittills var från en kund i Taiwan som ville ha en ganska enkel kniv med skandinaviskt vintertema.

Har du någon favoritmaskin i verkstaden eller något du absolut inte kan leva utan?

– Min absoluta favoritmaskin är min Dremel, helt omöjligt att vara utan den.

Framtiden, har du några planer?

– Tanken är att börja smida och tillverka knivar på heltid och ta över Styrefors smedja när han går i pension.

FAKTA OM ALEXANDER

Ålder: 30 år

Familj: Min pappa Janne i Leipojärvi, min mamma

Eva, Daniel samt mina två bröder Milton och Elliot i Boden

Bor: Boden tillsammans med flickvännen

Hobbies: Gillar att fiska under sommaren samt spela dator när vädret är lite sämre.

Kuriosa: Varje år sedan treårsåldern är jag i hjortronskogen med farsan och plockar bär.

Är Styrefors medveten om det?

– Ha ha, ja det är han som har lagt upp en plan för det.

Det känns bra att han är målmedveten, det tillsammans med hans talang kommer att göra att vi kommer att få se mer av Alexander Åhl i framtiden, mycket mer.

”Materialet i sig är inte det viktigaste utan i stället att man får till bra helhetsintryck med fina kontraster”

Snabbkoll på polarna

I brist på träffar i verkliga livet i dessa pandemitider har vi trots allt ”nätet” att tillgå för att ändå på något sätt tillfredsställa våra ”kniviga” behov. Och det är ju inte så att det råder någon brist på sådana ställen. Här tänker jag visa på några av dem och ge dem lite +/- betyg.

#1 Knife handle material and how to do: Denna grupp är skapad av Kimmo Lilja 2012. Ganska snart efter skapandet gick jag in som en av tre administratörer. Gruppen växte snabbt med skandinaviska medlemmar men störst vart nog tillströmningen av amerikaner. Tanken var att skapa en allsidig grupp för alla behov inom knivmakeriet och att få till kontaktvägar utanför varje lands gränser. PLUS Här kan man nog hitta allt i materialväg som man söker efter. Finns mycket kunskap och vilja att dela med sig av den. Kul att en så pass stor grupp (i dag 16 400 medlemmar) har ett svenskt ursprung. Bland knivarna som visas upp finns ett brett utbud av stilar och tankegångar från många delar av världen.

MINUS Gruppen har blivit lite för amerikaniserad och materialförsäljningstung. Tyvärr inte heller alltför ovanligt med påhopp och konflikter bland medlemmarna när personer med stora egon vill sätta andra på plats.

#2 Knivslöjd: Förmodligen Sveriges/Nordens största grupp för knivmakare med sina 11 400 medlemmar.

I denna grupp är det strikta regler som gäller och den får bara innehålla knivbilder och inspirationsbilder på material som inte är till salu. Generellt sett en god ton i gruppen och sällan som diskussioner spårar ut. Administratörerna Pär, Emil, Thomas och Annelie har en bra koll

på vad som händer i gruppen och agerar så fort det sker något som går utanför gränsen.

PLUS Ett bra flöde av inspirerande bilder och diskussioner. Skönt att det inte får förekomma försäljning i gruppen och att gruppens medlemmar är generösa med sina kunskaper och delar med sig av dem. Snabba svar på ställda frågor.

MINUS Kan ibland tycka att administratörerna är lite för strikta i gränslandet mellan ”visa upp/försäljning”. Svårt ibland att hinna med i flödet.

#3 Knivslöjd köp och sälj: Är en systergrupp till #Knivslöjd och med samma administratörer och har just den tydliga målsättningen att vara en länk mellan köpare och säljare av allt knivrelaterat. Har dock färre anslutna än #Knivslöjd med sina 5 700 medlemmar.

PLUS Bra att det finns en ”ren säljgrupp”. Liten risk att det uppstår tråkiga diskussioner, men när det händer så är administratörerna snabba i att hantera problemen utifrån förutsättningarna.

MINUS Ibland smyger det sig in oseriösa handlare och det kan vara svårt att som köpare se skillnad på dem och de seriösa.

#4 Svensk Knivförening: Denna sida skiljer sig lite från de övriga i både utseende och innehåll från de andra som benämns här. Detta då den representerar en förening och inte privata aktörer. Förvånande få som följer sidan aktivt (ca: 4 500 st). Syftet är naturligtvis att dels vara informationsbärare om vad som händer i föreningen, men också generellt i ”Knivsverige”. Fritt fram för medlemmar att publicera knivrelaterade bilder, frågor och tips&trix men ingen försäljning. Skitsnack och tråkigheter förekommer i princip aldrig. Sidan är också tidningen Knivmakarens

TEXT & FOTO: carlMichael

på nätet

förlängda arm ut mot föreningens medlemmar.

PLUS Bra och snabbt informationsflöde kring vad som händer i knivsammanhang. Det händer en hel del i intervaller på sidan som tävlingar och liknande.

MINUS Skulle önska ett större engagemang från föreningens medlemmar med bilder och intressanta diskussioner. Sidan hamnar lite i skymundan från andra större forum med fler medlemmar.

#6 Knivmakeri (allt under samma tak): Det här är en ganska liten grupp som Sven-Åke startade upp 2019 och var ensam administratör fram vill hösten 2020 när jag cM också klev in för att hjälpa till. Som titeln indikerar är gruppen öppen för allt inom knivmakeriet men riktar sig främst till nordiska medborgare. Jag har sett väldigt lite av tjafs och tråkigheter i diskussionerna. Vi har på senare tid försökt nischa oss och uppmuntra våra medlemmar att träna på fotografidelen av knivmakeriet.

PLUS Den interaktiva delen som gruppen har med medlemmarna. Att allt faktiskt ryms ”under samma tak”. Hanterlig storlek på inflödet av inlägg med mera.

MINUS Storleken på gruppen som gör att försäljningsdelen inte når ut till så många.

Som ni förstår och säkert själva sett så finns det väldigt många knivrelaterade Facebooksidor att kolla in på det internationella planet. Två grupper som jag följer med god behållning är Art of Sami style carving (1 600 medlemmar) och Art Knife (only reviews) (14 700 medlemmar).

Gillar du ”kockisar” så titta in här Vi som har nördat ner oss i kockknivar

Sedan har ju självklart våra grannländers nationella knivföreningars egna FB-sidor också, väl värda att söka upp och studera närmare.

Knivslida på mitt sätt

Att göra en fin kniv tycker de flesta att de kan lära sig och sätter i gång utan betänkligheter. Efterhand så inser man att det finns mycket att utveckla till det bättre och gör det också. Samtidigt drar man sig eller rent av våndas inför arbetet med att göra slidan. Det behöver inte vara så, det är också roligt och utvecklande! Med denna artikel hoppas jag kunna hjälpa till så att fler knivmakare kan känna att arbetet med slidan är en lika trevlig som inspirerande del i deras kreativa hantverk.

Det finns att antal väl fungerande sätt att tillverka en helläderslida. Den metod som jag visar här är den jag vanligtvis använder och som många tycker är bakvänd därför att jag tillverkar slidan före kniven. Att det finns goda skäl för att göra så kommer att framgå efterhand. De som inte tycker att de fördelarna överväger kan fortsätta använda kniven som läst men förhoppningsvis ändå finna något i mitt sätt att arbeta intressant att prova. Förhoppningsvis så finns också något bra tips som löser någons problem.

Jag syr mina slidor i rårandsläder, vanligen 1,8-2 millimeter tjockt, och formar flertalet slidor på en träläst med en kil så att det blir enkelt att ta ut den när lädret krympt fast. Kilen gör det också lättare att stegvis forma slidan men fram för allt underlättar det att få till den dubbelvikta övre kant som jag oftast gör.

Lästen

Enkelt kan den beskrivas som en träkniv med långt skaft med en kil i. Kilen går ner en liten bit nedanför skaftänden vilket inte är nödvändigt men det underlättar tillverkningen av lästen. Man sågar ett lite brett spår, tar bort lite material nere vid bladet så att det gå att sära ämnet tillräckligt för att få dit kilen. När den är på plats så borrar jag ett hål en bit ovanför där slidans övre kant ska vara och sätter i en träplugg som sitter där när jag formar till lästen.

Kilens övre ände gör jag i nivå med ”skaftet”. Det eliminerar risken att kila isär lästen och underlättar arbetet med att sträcka ner det sydda lädret. Borrar så ytterligare ett hål med kilen borttagen så jag kan göra en öppning till hjälp när jag ska peta upp kilen.

Bladdelen görs något längre än knivens blad eftersom lädret krymper. På så sätt garanteras att bladspetsen inte bottnar och skadar slidan. Bladdelen görs inte plan utan ges ett lite ovalt tvärsnitt för att styva upp lädret. Görs det tunt och plant är risken stor att slidan blir krokig. Tips: Se till att forma eller märka upp så att kilen alltid sätts i rätt väg i lästen.

BILD 1 Skiss som visar hur jag utformar lästen. Denna läst har en markerad kant vid skaftänden på båda sidor. Man kan också välja att göra en rak eller mjuk övergång mellan skaft och blad vilket ger större valfrihet att utforma eventuellt mönster på slidan.

BILD 2 Exempel på läster, de två till vänster har en mjuk övergång på framsidan som ökar friheten till att göra mönster på slidan. De två till höger har en markerad kant som skaftet kan stå emot på båda sidor.

Mallen

Till varje läst har jag klippt ut en mall i styv kartong. Det kan vara lite vanskligt att få till rätt storlek på mallen men i mitt fall så har jag god hjälp av möjligheten att jämföra mot mallar och läster jag gjort tidigare. Hur som helst så är det ju inte svårare att få till den än när en kniv används som läst. Att få rätt längd är knepigast eftersom den dubbelvikta kanten gör det svårt att justera den i efterhand.

BILD 3 Mall av styv, och i detta fall vattenfast, kartong

Hur jag skär till lädret

En jämn kant är en mycket viktig grund för en snygg söm, viktigare än vilken vinkel man väljer att skära till den anser jag. Det finns vad jag förstår flera uppfattningar uu

BILD 1

Exempel på slidor jag tillverkat. De två till vänster är gjorda på läster med mjuk övergång mellan skaft och blad. De två följande på läst med markerad övergång och den till höger är inte formad på läst utan har en permanent innerslida av björk.

kring detta med vinkeln och vissa anser också att den ska vara olika beroende på var på slidan man skär. Jag håller mig till samma vinkel, en liten vinkel där ovanlädret blir något lite större, med undantag för den snäva kurvan vid örat där ovanlädret har svårare att räcka till. Rårandslädret är jobbigt att skära. Det är svårare ju mer rakt ner man försöker skära. Ett styvt men tunt blad fungerar bäst men det blir ändå till att skära flera gånger och samtidigt hålla sig i samma spår vilket är ganska svårt. Jag har på senare år börjat med att skära endast en gång och sedan klippa. Det är betydligt enklare att följa det första skurna spåret med saxen än att upprepat följa spåret med en kniv. Båda metoderna kräver god syn och helst förstorande synhjälpmedel men risken för misstag är så mycket mindre med saxen. Visst blir det lite luddigt på några ställen men kanten blir bra och luddet är lätt att frisera bort om det blir så mycket att det behöver åtgärdas. Saxen jag använder har små tänder på den ena bladet vilket gör att den greppar lite vilket är praktiskt.

BILD 4 Kniv med tunt blad som inte vickar, jag gillar inte brytblads- och mattknivar. Sax med tänder på ena bladet. BILD 5 visar när jag klipper efter skuren linje.

Utformningen av mallen

Vanligtvis så lägger jag sömmen mitt bak på slidan så jag har valt att göra mallen asymmetrisk. Nedre änden gör jag rund för att få till en droppformad öppning. Övre delen får en flik som jag skapar den dubbelvikta kanten med. Oftast vill jag ha en sned avslutning upptill och då görs kanten S-formad. Upptill gör jag ett öra på båda sidor att fästa D-ringen i, eller V-ringen om man så vill då jag bockar den själv av en rostfri tråd lite mera V-formad. Örat är en utmärkt lösning på upphängningen eftersom man då kan ta kniven ur slidan med en hand genom att greppa om skaftet och få något bra att sätta tummen mot och skjuta slidan nedåt. Inspirationen kommer från samernas knivar medan utformningen har jag utvecklat för att kunna kombinera den med pärlsöm.

BILD 6 visar hur örat till upphängaren ser ut när den är sydd

Hur jag sporrar upp gör hål innan jag ska sy Jag börjar med att markera 2 mm avstånd till kanten med ett litet verktyg jag tillverkat av trä. Sedan markerar jag hålen längst ner på vardera sidan. Ett avstånd mellan dessa på 20-22 mm ger en lagom öppning. Sporrar sedan för de 17 nedre hålen längs markeringen på den vidare kurvan med en sporre som ger 4 mm avstånd mellan markeringarna. Att jag valt just 17 beror på att det är lagom många men framför allt för att det gör det enkelt att fördela de motstående hålen på motstående sidan då det går att dela upp avståndet genom att markera mitten och sedan delarnas mitt osv. Fortsätter sedan med att markera de översta hålen på vardera sida och att därifrån och runt öronen markera med en sporre, 3 mm, hela vägen ner till det översta på den vida sidan. Möter inte markeringarna på den sidan varandra så jämkar jag till det lite. När jag

BILD 4

BILD 5

BILD 6

BILD 7

sporrar runt örat väljer jag vanligtvis att sporra långt ut, nära kanten, där svängen är som tvärast. Detta gör att hålen kommer något närmare varandra vilket ger mer jämnstora pärlor på sömmen. Markerar så samma antal hål på andra sidan ner till motsvarande det 17:e hålet och fördelar sedan ut markeringarna på den nedre delen. Avslutar med att markera för sömmen från det översta hålet och en bit ner efter innerkant på örat. Gör här vanligtvis 4 eller 5 hål men slutar innan sömmen når ner till den yttre sömmen för att på så sätt få till en mjuk övergång där sömmen svänger ut på örat.

När jag kommit så långt så brukar jag tunna ut lite nere vid spetsen och fasa av kanten på örat där den svänger för att lättare få lädrets utsida att nå ihop ordentligt.

BILD 7 Verktyg i trä som jag tillverkat i oljedränkt bok, som jag använder till att markera sömmens avstånd till kanten. En vanlig sporre som vanligen används att överföra mönster till tyg med som har ungefär 4mm avstånd mellan piggarna och en för ändamålet inköpt sporre med 3mm avstånd.

BILD 8 visar uppmärkning av det tillskurna lädret. 20 avser ungefär lika många millimeters avstånd mellan de nedersta hålen. 17 hål på den vidare svängen och markeringar, vart tionde markering, längs långsidorna, och hur fördelningen av de motstående hålen markeras.

BILD 9 visar i detalj hur jag markerat utanför den uppdragna linjen för att få något tätare mellan hålen och därmed pärlor som blir lika stora och inte större än övriga pärlor på sömmen.

BILD 10 visar i detalj hur fördelningen av hålen i nedre, den mer asymmetriska, delen görs. Pärlorna blir någorlunda jämnstora då ena sida bidrar med mera material och den andra med mindre.

Hur jag prylar hålen

Var noggrann när du gör hålen, det tillsammans med en jämn kant är själva förutsättningen för en jämn och snygg söm. Jag gör hålen på torrt läder med en pryl som skär lite åt sidorna.

När jag prylar så håller jag den i samma, en ganska flack vinkel, hela tiden. Innan jag skjuter fram den så sätter jag spetsen på linjen och rycker ner den lite rakt ner så att jag får med mera läder. Prylen ska komma ut ur läderkanten så att man får med lite av råranden. Går man djupt i råranden så krävs mera arbete med att lyfta och forma pärlorna på sömmen.

Möjligen blir det något starkare men noggrant utfört så blir det väldigt starkt ändå medan en svag punkt, ett dåligt utför hål, kan vara tillräckligt för att få problem. För att undvika en försvagning använder jag en något skärande, prismaformad nål så att inte hålet trängs ut och försvagas ut mot kanten.

Kan tänka att en mejselformad pryl ger ett liknande resultat medan en helt rund och spetsig pryl gör ett litet hål som när det vidgas sliter i det torra lädret och kan försvaga området kring hålet okontrollerat. Målet är rymliga

BILD 8

BILD 9

BILD 10

hål och inga svaga punkter där lädret slits sönder när man drar åt sömmen.

BILD 11, 12 och 13 Prylen med prismaformad spets som är skärande på båda sidor längst ut. Bild där var annat hål är prylat på motstående sida samt en bild när samtliga hål är prylade. Den dubbelvikta kanten

För att det ska bli snyggt så tunnar jag ut fliken med början lika långt innanför den tänkta kanten som fliken är bred. Jag blöter nu lädret, lägger lädret vid kanten på en ca 3cm tjock platta så att jag kommer åt bättre med min lilla kniv. Målet är en tunn och jämn kant som fint ansluter mot skaftet och att området där under blir jämt och snyggt. Fliken görs gradvis tunnare och så att flikens kant blir så tunn som det bara går. Jag slutar när bara den slätaste ytan återstår vilket syns på så sätt att kanten inte längre är fransig. Huvuddelen av själva råranden ska vara bortskuren där kanten viks. Mönstring av övre delen maskerar delvis ojämnheter som kan uppstå men inte så mycket att veck på den invikta kanten kan tillåtas. Sådana veck går inte att undvika när man vill göra en sned övre kant. Jag skär därför tre eller fyra snitt på skrå genom flikens höga sida. Snittet börjar minst lika långt in på skinnet som det jag tunnat ut men går igenom först längre ut så att det kommer på insidan av den dubbelvikta kanten.

BILD 14, 15, 16, 17 och 18 Bilderna visar en inte helt uttunnad kant med frans, en färdig dito som är så uttunnad att det inte längre blir fransar, en något uttunnad nedre spets samt de på skrå skurna flikarna för den svängda dubbelvikta kanten från insidan och utsidan.

Hur jag syr

Jag använder vaxad multifilament, typ tandtråd, som knivmaterialförsäljarna har. Använder även liknande tråd som har sitt ursprung hos Televerket medan jag aldrig provat att använda vanlig tandtråd. Med åren så har jag funnit att tråden med fördel kan delas till tre eller fyra trådar. En tunn tråd, tunn sadelmakarnål, No 4, som är 0,8mm grov och 48mm lång och relativt stora hål i lädret är en kombination som fungerar utmärkt. En tunn tråd är väldigt stark så länge den inte nöts. De stora hålen gör tråden nästan inte nöts alls och det blir relativt enkelt att se till att nålen inte träs igenom någon av de tunna trådarna på den mötande tråden. Misstänker man att man fått med någon liten tråd kan man dra i tråden innan man drar igenom nålen och då känner man lätt om det skulle vara så. Om det ändå sker ser jag till att reda ut det. Använder alltid förstorande synhjälpmedel under hela arbetet så det går oftast problemfritt. Tvinna tråden lite om de fina trådarna tenderar att dela upp sig. Lås i varje stygn och dra åt ordentligt men utan någon "sågande rörelse" utan bara rakt ut. Låsningen kan göras lite olika men det handlar alltid om att linda trådarna om varandra. Fler varv ju glattare tråd. Jag har numera stannat för att linda en liten ögla som jag lämnat efter jag dragit igenom den första nålen två varv runt den mötande nålen. När jag

lärde mig att låsa blev jag instruerad att linda ett varv på vardera sidan men det är lätt att se till att låsningen ändå hamnar inne i sömmen. Behöver man linda tre varv för att det ska låsa ordentligt måste man dock se till att dra över lite till andra sidan innan sömmen dras ihop. Jag syr nerifrån och upp och avslutar med att sy ner på insidan av örat. Översta stynget gör jag dubbelt, syr sedan ner och vänder så att det blir fler dubbelstyng vilket också räcker för att fästa tråden. Kapar tråden in mot sömmen utan att knyta. Blir det några tunna synliga spretande tåtar tänder jag en tändsticka och bränner bort dessa medan skinnet är blött.

Färgade gjorde jag tidigare innan jag formade slidan på lästen men för det mesta gör jag det nu sedan slida torkat. Hålet för D-ringen borras med en 3mm träborr, två hål helt nära varandra, sedan slidan torkat. Skär sedan upp emellan hålen så att jag får ett avlångt hål och trycker in

BILD 12 BILD 13

BILD 14 BILD 15

BILD 16 BILD 17 BILD 18

kanten runt hålet med en oval och lite konisk pinne

BILD 19 visar öglan som jag lindar runt den mötande nålen. BILD 20 visar var jag slutar sy där samtliga styng mellan öra och skaft är dubbla. BILD 21 visar en just färdigsydd slida.

Hur jag formar på läst

Trär in lästen utan kil och ser till att få sömmen rätt placerad varefter jag trär i kilen första gången. Sedan tar jag ut kilen och lästen och viker in den övre fliken och då är jag noga med att få in de på skrå skurna flikarna överlappande och flikens båda ändar tätt emot varandra nära sömmen. Ofta behöver jag klippa bort lite på ändarna för att få in dessa då jag har gjort fliken vidare än nödvändigt för att inte riskera att material fattas för ett snyggt resultat. Lästen sätts i, först utan kil, och med ett modelleringsjärn försöker jag få kanten och flikarna rätt placerade och sedan in med kilen. Ser kanten rätt ut trycker jag till den lite och tar ut lästen på nytt, kontrollerar och justerar flikarna. I med läst och kil på nytt. Detta kan behöva upprepas några gånger innan det blir bra. Formar försiktigt hela slidan mot lästen med modelleringsjärn och falsben. Undviker att dra i skinnet med verktygen. Tar ofta hushållspapper till hjälp. Det suger upp fukt samtidigt som verktygen kan glida ovanpå. Det skyndar också på den inledande torkningsprocessen betydligt. Lägger också en del tid på att lyfta upp och föra ihop sömmen i början så att det inte glipar. Jag gör flera uppehåll i arbetet under torkningsprocessen och formningen. Då lindar jag in allt med hushållspapper och stoppar i en plastpåse som jag förvarar i kylskåpet. Anledningen är att jag vill undvika att ytan torkar fortare och kanske sträcks ut innan det torkar och krymper längre in vilket kan bidra till en sämre yta. Arbetet med formningen, präglingen av den övre kanten, att släta till ytan och att se till att sömmen blir som tänkt pågår normalt till och från under två till tre dagar men ha inte en fuktig slida i kylskåpet för länge då den kan bli fläckig av mögel.

BILD 22 3 mm borr, falsben och de modelleringsjärn jag använder mest.

Upphängare och nit

Upphängaren gör jag av samma rårandsläder som slidan. Jag skär och klipper ut den på liknade sätt som slidan. Mallen är av en plåt som är lika lång som hela upphängaren där ena kanten är lite svängd. När jag skurit ena sidan spegelvänder jag mallen och skär andra sidan vilket gör det enkelt att få en symmetrisk upphängare. Fasar kanten med ett smalt kantjärn. Med en håltång gör jag hål för niten och på den ena änden, den som har två hål och träs genom D-ringen gör jag urtag med håltången mitt emellan hålen så att D-ringen blir mindre synlig. Jag tycker det blir finare så. Det kan vara knepigt att få jämn och lika nyans på upphängaren som på slidan så ibland blir det flera som jag färgat innan det blir dags att montera den. Upphängaren blöts och träs i D-ringen som redan sitter slidans öra och sedan sätter jag en liten skruv med brickor, i nitens ställe,

på båda sidor om upphängaren under torkning/formning. Upphängaren formas på en kavel liknande de som används när man binder nät (bild 23) med den skillnaden att jag gjort den så att den har ett svagt droppformat tvärsnitt.

Detta för att få en lite öppen och snyggt formad upphängare. Jag nitar vanligtvis ihop den med en nit som jag svarvat ett ämne till av en 10mm rostfri stång. Nitbrickan svarvas av en 9mm stång som jag har borrat med en dubbhålsborr

uu

BILD 19

BILD 20 BILD 21

BILD 22

för att få ett koniskt hål i att nita nitens skaft i. Överskottet slipas ner och ytan poleras.

BILD 23 kantjärn och kavel.

BILD 24 Plåtmallar för att skära en symmetrisk upphängare. Den övre har små hack som jag nyttjar för att få lika och lämplig bredd på upphängaren.

BILD 25 Upphängarkavalkad med variation främst i färg och filning av nit.

Färgning och efterbehandling

Färgning är ett avsnitt som kräver ett eget långt kapitel så jag väljer att bara summariskt beröra att jag påför det med en bomullstuss och ibland med en pensel. Efter färgning så behandlar jag självklart kanter och upphängarens insida med kantfärg som jag gnuggar till ytan på. Läderglans brukar jag sedan börja med, först försiktigt så att jag inte stryker av färg och sedan i flera omgångar som jag polerar lite med hushållspapper. Knivar som ska användas till jakt och liknade där slidan riskerar att blötas upp brukar jag sedan smörja med något som håller vätan ute. Jag anser att det problemet inte är stort vid normal användning. Om olyckan ändå är framme, att kniven med slida legat ute och blivit genomblöt eller om slidan skadats och jag måste göra en ny, så har jag ändå lästen kvar att forma den på. Läst, plus och minus Arbetsmetoder är så klart i hög grad en personlig fråga och handlar om ett val man gör men kanske ändå oftast om att man fortsätter att arbeta på det sätt man lärt sig med vissa mindre förändringar som man över tid funnit passa ens eget sätt och det resultat man vill nå.

Det gäller även mig så klart. Jag har provat att använda kniven som läst. Med och utan innerholk. Med innerholk som blir kvar i slidan och sådan som tas ut. Den metod som jag fick lära av Roland Strömberg med en formad träbit på bladets framsida och en tunn skiva på baksidan har jag också använt flera gånger. Det är inte så att jag vill avråda från dessa sätt att arbeta och jag kommer absolut att fortsätta med det också emellanåt. Sammanfattningsvis så tycker jag att det blir ofta ganska mycket arbete med alla dessa varianter om resultatet ska bli bra nog. Det öppnar för större variation i utformningen vilket jag ser som en fördel. Samtidigt har man inte riktigt samma kontroll över den slutgiltiga formen och risken att av slidan sitter fast ökar. Att göra slidan först och forma den på läst tycker jag fler borde prova på. Att passa in en kniv i en färdig slida är absolut inte så svårt som många tycks tro. Att till en början använda lästen som jämförelse och mot slutet justera in skaftet för perfekt och önskad passning med hjälp av slidan går enkelt och går relativt fort för den som gjort det ett par gånger. Variation på bladets storlek och form gör så klart det nödvändigt med flera läster men arbetet med att tillverka lästen ska vägas mot de rätt omfattande förberedelser som krävs innan slidan kan sys på kniven. Tiden jag lägger ned på att göra en läst är ändå rätt så kort. Har man en slida som tappat formen eller som behöver ersättas så finns ju redan lästen med tillhörande mall klar vilket sådana gånger är en klar fördel.

BILD 23

BILD 24

BILD 25

Knivskolan finns att köpa hos SI Knives www.si-knives.se

Tjäder Läder www.tjaderlader.se

Så här gör du!

SVANTE LARSSON

Lappträsk, 1940-2013

Ett par mil nordost om Kalix, i norrbotten, ligger den lilla byn Lappträsk. Byn ligger i Tornedalen, ett område där finnar, samer, tornedalingar och svenskar genom tiderna blandats och bildat en speciell kultur, språkligt och på andra områden. I vissa delar av Tornedalen är tornedalsfinskan vanligare än svenskan.

Den person som denna artikel ska handla om, mästerslöjdaren Svante Larsson, fann sin fru Rita i Pekanpåå i Finland, så det har talats mycket finska i det larssonska hemmet.

Runtom i Sverige och även i våra grannländer nämns allt oftare Svante Larsson Lappträsk, ett mycket respekterat namn bland samlare och andra intresserade av högklassig hornslöjd. Han tillverkade knivar, askar, smycken, nålhus, skedar med mera, med en kvalitet, finish och mästerlig horngravyr som jag vill klassa som konsthantverk. Svante bodde hela sitt liv i Lappträsk, förutom några ungdomsår i Linköping och en flytt med frun Rita till Kalix. Där trivdes emellertid Svante mycket illa så de återvände snart hem till Lappträsk igen. Då ringde han och lät mycket glad när han meddelade: ”Vi passar bara i Lappträsk”.

TEXT BERNT RENFORS FOTO BERNT RENFORS MED FLERA

LARSSON

Naturmänniskan Svante var van att ha sina andra stora intressen, jakten och fisket, bara utanför knuten. Detta kunde ”storstaden” Kalix inte erbjuda. Fågeljakten bedrev han från sin jaktkoja utrustad med en stor öppen eldstad i mitten och väggfasta slafar runtom. Där övernattade han många gånger för att i gryningen smyga ner till den närbelägna myren där många orrar och en och annan tjäder fälldes.

För att odla hans andra stora intresse, flugfisket, behövde han bara gå 100 meter från bostaden där Sangisälven, en liten skogsälv, slingrar sig fram med ett rikt bestånd av både öring och harr. Som den händige man Svante var så fiskade han naturligtvis med egenhändigt byggt flugspö och egenhändigt knutna fiskeflugor. Svante visade mig en gammal tavla med ett antal namngivna flugor bundna av honom och jag tror mig kunna säga att det var proffsklass även på det arbetet.

Slöjdkarriären började när Svante på 70-talet företog en resa till Kiruna, där han i en affär fick syn på en vacker samekniv som han ville köpa. Men priset var avskräckande så han tänkte att kanske jag skulle kunna göra en kniv själv. Väl hemma skred han till verket och tydligen gick det bra för det resulterade i en cirka 30-årig slöjdar-

karriär med många hundra utsökta föremål varav en stor del knivar. Gamla sameknivar, smäckra, lätta och eleganta med blad av byasmeder där man kan skönja märken av hammarslagen gillades högt av Svante.Den finske smeden Veiko Hakarainens blad sitter på många av hans tidigare knivar, men de sista tio åren inleddes ett gott samarbete med den skicklige smeden Ivan Linderborg vars högklassiga blad passar SL-knivarna väl. Vi övertalade Svante att göra ett mindre antal knivar med Ivans flotta damaskblad, vilket han verkställde men utan entusiasm. Lite för extravagant tror jag att han tänkte.

Vid ett tillfälle sa jag till Svante att jag tyckte mig i de flesta av hans knivar kunna se att han inspirerats av tre olika sameslöjdare. ”Ja det stämmer” svarade han, ”men jag har aldrig kopierat deras knivar utan studerat deras stil men sedan gjort det på mitt sätt.” Den stil som den kände sameslöjdaren Jon Pålsson Fankki inspirerat med är nog den som passar SL bäst.

Där har Svantes förmåga att på knivslidorna smakfullt kombinera gravyr med genombrutna partier skapat oerhört vackra knivar, ingen den andra lik. I denna kategori tycker jag att hans allra bästa arbeten finns, alla utförda med utsökt teknisk briljans. Han använde alltid den finaste sälg- eller björkmasur, och ofta fina fällhorn, vackert guld-

skiftande. Sådant sällsynt horn är vanligt i Svante Larssons produkter.

Min personliga uppfattning är att Svante finns bland de fem bästa hornslöjdarna genom tiderna, både samer och svenska inräknade. Ock när det gäller gravyren vete tusan om han inte är den allra bästa...

För cirka 15 år sedan vid ett telefonsamtal med Jonny Nilsson berättade jag att jag och Ivan Linderborg tänkte företa en resa upp till Svante. Jonny anmälde sig genast som medresenär. Han hade sett en hel del slöjd signerad SL och ville gärna möta mannen som han tyckte var hans jäm like som slöjdare. De två mästarna fann varandra direkt, och vi fick några trevliga timmar med intressanta samtal omkring några medhavda knivar av Jonny, JPF, Kniv-Elis, Esse Poggats och förstås några Svanteknivar. När vi åkte sa Svante ”Nu har jag sett det bästa” och Jonny fick med sig några fina hornbitar. Det blev deras enda möte. Svante var en tillbakadragen och ödmjuk man som hellre vistades i naturen än trängdes på stojiga marknader och utställ ningar. Kunderna fick söka upp honom, vilket de också gjorde. Några problem med avsättningen på slöjden hade han aldrig.

Nämnas bör att Svante tillverkade sina konsthantverk

med enklast tänkbara verktyg. Det var yxa, stämjärn, rasp och sandpapper som användes. Han köpte en bandsåg men den åkte snabbt ut igen när han insåg att hela källaren fylldes med damm. En borrfluga var det enda elverktyg han hade. Mot den bakgrunden är hans prestationer fenomenala.

Slöjdandet fick ett abrupt slut när han 2003 drabbades av en stroke som skadade hans högra arm svårt. 2013 berättade jag vid ett telefonsamtal att min far Uno Renfors, också knivslöjdare, hade avlidit. I slutet av samtalet sa Svante ”När du går till graven hälsa från Svante Larsson. Vi

Svante Larsson signerade på många olika sätt, exempelvis. S.L., SVANTE L.

Jonny Walker Nilsson och Svante Larsson.

BLEKNING AV HORN

Alla som jobbar med horn, i synnerhet renhorn, kommer förr eller senare att stöta på horn som är väldigt mörka, så kallade blodhorn. Horn som sågats i samband med slakt innehåller mera blod än fällhorn, där naturen har blekt hornen. Fällhorn kan ha fantastiskt vackra färgskiftningar.

Horn som är alltför mörka kan ljusas upp genom blekning. Men ska man överhuvudtaget ägna sig åt blekning?

Många knivslöjdare menar att man ska utgå från hornets naturliga förutsättningar, och nyttja den färgning som finns.

Visst kan det ge ett bra resultat, men ett problem är att blodhorn har en tendens att gråna med tiden, förmodligen för att blodet koagulerar.

Därför bleker jag ibland slöjdhorn också för att det är lättare att få kontrast mellan gravyr och horn .

Man kan bleka mörka horn på två sätt – kemiskt och naturligt.

Med kemisk metod använder man 30-procentig väteperoxid.

Det ska ske med yttersta försiktighet. Det bleker visserligen hornet, men det tar också bort fetter som gör att hornet efter blekning kan se livlöst ut. Dessutom har väteperoxiden en tendens att gulna med tiden. Att ha horn liggande i flera dygn med denna metod är direkt olämpligt. Bäst är att fukta en tops och bestryka hornet två eller tre omgångar. Därefter kan man fukta med vatten på den bestrukna ytan för att neutralisera peroxiden.

Bäst men långsammast är att vattenbleka horn. Man stoppar hornen i en ”potatissäck” som släpper igenom vatten, och sätter säcken i strömmande vatten i fyra till fem månader. Viktigt att säcken är förankrad med rep i en trädstam, för att den inte ska dras med av vattnet. Av egen erfarenhet vet jag att detta bör göras på en undanskymd plats, för att inte nyfikna flanörer ska sabotera. Jag har förlorat horn av den anledningen. Förmodligen ligger fortfarande en lossknuten hornsäck utkastad i Skellefteälven .

Blekningen går snabbare om hornet kapas i lämpliga slöjdbitar.

Ska hornen rätas efteråt kan man med fördel klyva dem innan blekning

Efteråt bör de rengöras genom att tvättas/borstas.

Samma resultat kan uppnås genom att gräva ner hela horn i en blöt myr. Där kan de ligga i ett års tid.

Blekning med Väteperoxid ska göras med försiktighet. Fukta en tops, och bestryk hornet några gånger.

Innan de kan användas i knivtillverkning behöver de torka minst ett år.

Blekta horn blir inte alltid kritvita, de kan ha vackra diskreta färgskiftnigar. ÅÅ

Tips&Trix

Så här ska du förvara snabblimmet tipsar Martin Johnsson om. Varför?

Jo, förvarar du limmet med "hatten" uppåt torkar inte limmet lika snabbt och du utökar enkelt dess livslängd.

TEXT OCH FOTO P-O EKLUND

Vattenblekta horn som torkats före användning.

NYHET

SI-Knives nya lagershop öppnar måndag 12/7

Vecka 28 öppet måndag till fredag 10.00-16.00 – andra veckor ring innan besök!

Besökare har specialpris på alla maskiner i lager denna vecka

Bandsågsblad för trä och

Prova metallbladen till mammuttänder.

Gravyr på blekt horn ger bättre kontrast än på blodhorn. Man kan också, som många knivmakare gör, ta utgångspunkt i hornets färgskiftningar.

ALLA-MOT-ALLA

Några av de 162 knivarna som skickades in till "Alla-Mot-Alla", resten hittar du på vår hemsida.

Succétävling på nätet

Bo Petersson

Erik Hagsten

Juha Vartiainen

Esbjörn Vikberg

Per Einar Olsen

Thomas Norman

William Hallin

Vladic Daniluk

Håkan Nilsson

Patrik Nilsson

Stig Hanefjord

Bjørn Svensson

ALLA-MOT-ALLA

Hanna Nordgren

Gunnar Holmberg

Jarle Lian Eliassen

Peter Scherdin

Klas Dahlberg

Andreas Bergquist

Så in i norden KINESISKT!

När vi gick ut med tävlingen Alla-Mot-Alla på nätet tog det inte många minuter innan det första bidraget kom in. Det var två knivar från Shenglin Jin, inget konstigt med det om det inte vore det faktum att knivmakaren i fråga bor och verkar i Kina.

TEXT MATS GYLLSAND FOTO SHENGLIN JIN

Nyfiken som jag är kunde jag givetvis inte låta bli att ta ett snack med Shenglin och ta reda på hur han hittade Sverige och Svensk Knivförening.

– Jag hittade er på Facebook, tycker det är ett helt suveränt sätt att sprida kunskap om knivar, och skapa kontakt mellan knivmakare och samlare, säger Shenglin.

Shenglins knivar är tydligt inspirerade av skandinaviska knivar i formen.

– Ja det är de, skandinaviska knivar har fascinerat mig ända sedan jag såg en första gången, så jag försöker göra mina egna varianter. Dessa antika mönster är mycket populära runt om i världen, men det som lockar mig är

Har du några tips till nybör jare om hur de ska lära sig mer?

– Jag tror att det är bra ha en lärare, eller gå med i en diskus sionsgrupp, för att komma igång och få erfarenhet. Det viktigaste är att ständigt ut veckla sig och titta på etablerade knivmakares arbeten och skapa sina egna knivar utifrån det.

Ett annat tips är att man måste lära sig att ta betalt för sitt arbete från början.

– Det svåra är inte att få betalt, utan att få kunder att förstå dig och förstå hur mycket arbete det ligger bakom en kniv. Allt du behöver göra är att vara ärlig och inte kopiera andra och sälja till ett lägre pris, inspireras ja!

Kopiera nej!

Materialen som Shenglin gillar att arbeta med är i stort sätt samma som vi i Norden använder.

– Jag använder normalt horn, läder, trä, koben och mammut. Jag använder också moderna material som kolfiber och micarta. När det gäller blad använder jag normalt självsmidda damask eller 15n20 till m390 eller något annat material med bra egenskaper. Jag väljer vanligtvis material baserat på design och syfte.

En del av de knivar Shenglin gör använder han hemma

– Jag använder knivarna när jag lagar mat, så att jag kan testa dem och sedan förbättra dem. Även om knivarna är konstnärliga måste de gå att använda praktiskt!

Shenglin försöker hela tiden att utvecklas så att han inte

– Visst, det tar tid att utveckla nya mönster, men det är inte så svårt. Jag studerar traditionella knivar från andra länder. För att förstå en kniv måste du lära dig dess syfte, design och till och med något om historien bakom

Han har aldrig tävlat tidigare, så hans bidrag till Alla-Mot-Alla är hans första

– Jag såg det som en chans att visa upp vad jag kan göra

mentarer som hjälper mig att utvecklas, och kanske få några

Ett blad från Poul Strande har hittat till Kina.

En av Shenglin Jins många skapelser.

Han gör allt och han är självlärd, Shenglin Jin har bara tagit hjälp av nätet för att lära sig mer.

FAKTA OM SHENGLIN

Ålder: 36 år

Familj: Fru och en dotter

Bor: Shunyi distriktet, provinsen Beijing, Kina

Hobbies: The, matlagning och internet

Kuriosa: Förutom sin Kinatillverkade bandslip, som han inte kan leva utan, har Shenglin en soffa i sin verkstad där han kopplar av när han är färdig med en kniv.

Arbetsbänk

Jag hör till den kategori som gillar att kika in på loppisar utan något egentligt köpmål. Så för några år sedan när jag gjorde detta så föll mina ögon på dessa två sängkommoder. Genast såg jag en potential i dem för min knivmakarverkstad. Då jag har heltäckande träväggar där var det bara att skruva upp dem bredvid varandra och i lämplig arbetshöjd. Perfekt att förvara allt som har med lim, färg och övrig kem i. Lättillgängligt när man står där och ska utföra alla moment som hör till detta att göra.

Själv har jag valt att ovanpå lägga en bit plastmatta för att knyta ihop de två delarna till ett. Ovanpå den har jag som ni ser på bilden även lagt masonitskivor, från början tänkt som skärunderlag. Men numera använder jag gamla avlagda plastskärbrädor från köket som underlag. Så där har ni fått två snabbtips hur man kan organisera i sin verkstad. Sedan behöver ni ju inte kopiera min stökighet...

Rostfritt knivblad i japanskt VG10-stål

Damaskknivblad i hög kvalitet

Kökskniv Hocho Damask med integrerad frontholk, allt i fin presentförpackning

Kåseriet

Kniven som aldrig blir av

Alla vi som får denna tidning i brevlådan delar naturligtvis intresset för knivmakeriet. Men fattiga vore vi ju om det var det enda som intresserade oss. Men jag tror att andra intressen ofta på ett eller annat sätt går hand i hand med knivmakeriet. Vet att många av er pysslar med jakt & fiske, och där har ju kniven en självklar plats. Andra slöjdar på annat sätt och jag tänker i nästan all slöjd finns det med en kniv på något sätt. Många av er gillar ju det där med matlagning där återigen kniven har en minst sagt en central plats.

Mitt sidointresse har däremot kniven kanske inte någon jättetydlig koppling till. Men det kan man ju åtgärda...

Många av er känner till min fäbless för gamla bilar och VW:s gamla bubbla i synnerhet. Är ju också storsamlare av bubblan som leksaksbil, har i dagsläget över 800 bilar i alla storlekar, färger och utföranden utställda i min gillestuga. Jag har också genom åren varit ägare till fem olika fullstora bubblor. Inom varje samlarområde kan man ju också specialisera sig, vilket jag naturligtvis gjort. Min bubbla nummer tre blev en Herbiereplika (googla på det ni som inte vet vad det är). I den Herbiesamlingen med

leksaksbilar har jag i dag drygt 50 objekt. Naturligtvis så har ju min kreativa skalle gått igång på hur jag skulle kunna fläta ihop dessa två intressen. I mitt första försök gjöt jag in en liten Herbiebubbla i ett skaft vilket jag tycker blev ganska bra. Men...

Ni som känner till André Andersson vet också vad han kan åstadkomma i sitt smide och att han experimenterat mycket med att etsa fram motiv på sin damask. Så jag bad honom med helt fria händer tillverka ett ”Herbieblad” som jag sedan för en gångs skull skulle bygga en kniv av till min egen kniv/bubbla-samling. Mina höga förväntningar infriades och överträffades med råge. Men fortfarande efter över tio år sedan jag fick detta fantastiska blad i min ägo har jag inte lyckats skafta det. Jag brukar inte ha några problem med inspirationen att designa skaft. Men här har jag gått bet då jag helt enkelt inte vet hur jag ska få till ett skaft som matchar ihop med detta blad.

Var ska man liksom börja?

Under tiden så samlar jag på mig andra knivrelaterade bubblaprylar – men skam den som ger sig, så någon gång ska bygget av en stor Herbiekniv bli av.

TEXT & FOTO: carlMichael