Helsingborgs historia del 1, bok 1 - Forntiden (1925) by helsingborgsmuseum

v'?^SR| i

,Vig|S||| &Äm '

*??&.r£r/j*...

■■»te. ^|yT’Mtfl/iT

<Mi4i

i^TMI,

UNIVERSITETS BIBLIOTEKET Lund

HÄLSINGBORGS HISTORIA UTGIVEN

EFTER UPPDRAG AV

STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG UNDER REDAKTION AV

L. M.

bää th

FÖRSTA

HÄLSINGBORG MCMXXV

HÄLSINGBORGS HISTORIA

HÄLSINGBORGS HISTORIA Efter uppdrag av STAD SFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG utgiven av DÄRTILL

UTSEDDE KOMMITTERADE

under redaktion av

L. M.

bAATH

I FORNTIDEN OCH DEN ÄLDRE MEDELTIDEN

HÄLSINGBORG 1

3 5

Denna del av Häld ing b o rg d Hid to ria är tryckt i Uppdala 1925 hod Almqvidt e3 Jf^ikdelld B o k try c ke ri-A.-B. Illud tratio nerna i kopp ardjup try ck frän Nordidk Ro to g ravy r i Stockholm. Papper från G ry ckdb o Bruk. Initialer och vig nett av Akke Kum lien

Av detta arbete är en numrerad bibliofHupplaga på linnelumppapper tryckt i 110 exemplar

I distribution hos Aktiebolaget Killbergs bokhandel Hälsingborg

et historiska verk om Hälsingborg, vars första del härmed offentliggöres, har sin upprinnnelse i en motion, som den 16 april 1911 i stadsfullmäktige väcktes av sparbanksdirektören J. Svensson, ingenjören Harald Bergengren, v. konsuln N. C. Corfitzon, grosshandlaren G. W. Otterström och grosshandlaren Axel Hammarlund, och som avsåg utgivandet av bl. a. en historisk redogörelse över Hälsingborgs stads utveckling sedan stadsfullmäktigeinstitutionens tillkomst. Stadsfullmäktige uppdrogo med anledning härav åt en kommitté att inkomma med förslag i frågan och utsågo till kommitterade v. konsuln Oscar Trapp, gross handlaren G. W. Otterström, fil. dr Oscar Malmström, med. dr Carl Lindman, regementsintendenten Max Schürer von Waldheim, stadsingenjören Sigfrid Ewald och stadsombudsmannen G. Schlyter. Till ordförande i kommittén utsågs v. kon suln Oscar Trapp. I det yttrande, som kommitterade samma år inlämnade till stadsfullmäktige, föreslogs en utvidgning av den i motionen ifrågasatta planen i så måtto, att verket skulle omfatta en historisk skildring av stadens öden ända från äldsta tid eller så långt dessa på grundval av förefintligt material kunde föras tillbaka. Stadsfull mäktige beslöto emellertid i oktober 1911 att tillsvidare bordlägga ärendet. Kommitterade ingingo då i april 1912 till stadsfullmäktige med en framställning om anslag för utgivandet av en minnesskrift med anledning av stadsfullmäktigeinstitutionens 50-åriga tillvaro. »Härigenom skulle även stadsfullmäktige möjli gen bliva i stånd att vid huvudfrågans avgörande bättre kunna bedöma vad ge nom ett bifall till motionen skulle för samhället vinnas.» Sedan det begärda an slaget beviljats, utgavs i februari 1913 Hälsingborgs stads minnesskrift. Kommittén var sedan sysselsatt med förberedelser för det planerade större verket, för vilka stadsfullmäktige 1916 beviljade ett första anslag. Den 8 okto ber 1918 framlades för stadsfullmäktige den slutliga planen för arbetet, vilken grundade sig på ett av förste arkivarien i riksarkivet fil. dr L. M. Bååth på upp drag av kommittén utarbetat förslag. Den 15 oktober 1918 godkände stadsfull mäktige i huvudsak kommitténs plan, enligt vilken arbetet skulle uppdelas på en allmän och en special avdelning jämte statistik. Till författare av den allmänna avdelningen antogs doktor Bååth, som tillika skulle vara hela verkets redaktör. I uppdraget till kommittén ingick, att jämkningar i den ursprungliga planen skulle kunna göras, därest detta befunnes lämpligt. En sådan jämkning har skett

därigenom, att kommittén på redaktörens förslag åt fackmän uppdragit författandet av vetenskapliga arbeten inom vissa områden, där större utförlighet i behandlingen av materialet varit särskilt önskvärd. I föreliggande del har kommittén med hänsyn till den stora vikt, som frågan om stadens uppkomst visat sig äga, ansett sig böra föranstalta om den utförligare belysning av förhållandena under forn tiden, som arkeologi och ortnamnsforskning äro i stånd att giva, och för detta ändamål med antikvarien dr Bror Schnittger och docenten dr Jöran Sahlgren träf fat avtal om bidrag till verket. Därjämte har kommittén åt docenten Uno Sunde lin uppdragit utarbetandet av en redogörelse för Hälsingborgstraktens geologi. Praktiska skäl hava föranlett kommittén att låta första bandet stanna vid den äldre medeltidens slut. Kommitterade vilja här giva uttryck för sin tacksamhet mot sina bortgångna ordförande, v. konsuln Oskar Trapp och hans efterträdare grosshandlaren G. W. Otterström för deras verksamma bidrag till det resultat av kommitténs arbete, som nu kunnat framläggas. Kommittén består numera av f. statsrådet, direktören K. J. Beskow, ordförande sedan 1923, stadsingenjören Sigfrid Ewald, v. ordförande sedan 1916, stadsombudsmannen G. Schlyter, sekreterare 1911 —1924, sparbankskamreraren Nils Pehrsson, hamnkamreraren Harald Thornberg, överläraren Hjalmar Forsberg samt museiintendenten, fil. lic. Torsten Mårtensson, sekreterare. Då kommitterade nu offentliggöra första delen av detta verk, sker det under förhoppning, att den offervillighet från stadsfullmäktiges sida, som möjliggjort arbetets utförande, till fullo skall motsvaras av verkets innehåll och att skildringen av stadens utveckling och dess märkliga öden under en snart tusenårig tillvaro i sin mån skola bidraga att vidmakthålla och öka kärleken till hemstaden. Hälsingborg i april 1925

FÖRORD

»ORNTID OCH MEDELTID mötas i Hälsingborgs historia.

Hänvisad

allenast till skriftliga källor kan historieforskningen icke med någon större säker het uppdaga den berömda medeltidsstadens älsta öden längre tillbaka i tiden än

tin senare hälften av 1000-talet. Men Hälsingborgs ursprung framskymtar redan vid forntidens slut eller under vikingatiden. Det har därför blivit en vetenskap lig uppgift att söka finna ett samband mellan forntid och medeltid i Hälsingborgs historia. Föreliggande del uttrycker också ett sådant strävande, som utgjort det gemensamma program, efter vilket författarna bidragit till lösningen av ett om fattande historiskt problem av mindre vanligt intresse. Ett jämförelsevis stort utrymme har därför anvisats åt geologi, arkeologi och ortnamnsforskning som hjälp vetenskaper åt historien. Ur ett material, äldre än det skriftliga, ha också viktiga resultat framkommit, som i hög grad varit ägnade att understödja den historiska framställningen av Hälsingborgs äldre medeltid. Hälsingborg har kanske mer än någon annan nordisk stad i fråga om sin upp? komst och betydelse, särskilt som medeltidsstad, varit beroende av naturförhållan dena på platsen. En skildring av, huru de egendomliga dragen i den nuvarande landskapsbilden så småningom utformats, har så mycket större intresse, som en sammanhängande skildring av traktens geologi förut saknats. Icke blott för sta dens invånare, utan även för dess skolor och undervisning bör en nyvunnen kännedom om Hälsingborgs natur kunna påräkna all uppmärksamhet. Under sökningen av det även för vetenskapen viktiga nivåförändringsproblemet har gynnats särskilt genom de terrängundersökningar norr och söder om staden, vilka av författaren till »Hälsingborgstraktens geologi», docenten dr Uno Sundelin blivit för stadens räkning utförda, delvis med biträde av amanuensen Gustav Ekstrand.

Det geologiska bidraget till Hälsingborgs historia bygger sålunda i

VII

Förord viktiga delar på betydande originalmaterial.

Professorn i geografi vid Lunds

universitet dr Helge Nelson har igångsatt denna skildring av Hälsingborgs natur, städse följt med och befordrat dess lyckliga fortgång samt genomgått manuskrip tet. Jag står därför å stadens och egna vägnar i tacksam förbindelse till honom. Den uppställda historiska frågan om betydelsen av ett föregående arkeolo giskt tidsskede såsom förutsättning för Hälsingborgs utveckling under historisk tid fann den bästa förståelse hos antikvarien dr Bror Schnittger, vilken i sitt arbete »Hälsingborgstraktens forntid» lämnar vägande bidrag beträffande bl. a. invandringsfrågan och visssa vikingatidsproblem. Hälsingborg mottager detta bidrag till sin historia som posthumt arbete till minne av en mångsidig forskare, som, länge bunden vid sjukbädden, likväl med sällsynt kraft fullföljde och kort före sin förtidiga bortgång den i juni 1924 kunde avlämna sitt arbete om sin fäderne stad. I icke mindre hög grad uttrycker docenten dr Jöran Sahlgrens studie »Hälsingborgstraktens ortnamn» den ledande tanken att förena forntid och medeltid. Författaren tager fasta på ett historiskt intresse, nämligen att få en förklaring särskilt å bebyggelseförhållandena sedan folkvandringstiden eller 800-talet. De resultat, vartill ortnamnsforskningen genom denne forskares bidrag till Hälsing borgs historia kommit, bilda under jämförelse med de arkeologiska betydelsefulla delar av min historiska skildring. Två huvudvägar kunna beträdas för historieskrivningen. Den ena är att an lita uteslutande skriftliga källor, urkunder, krönikor och anteckningar i övrigt, att ur desamma endast uttaga vad som synes vara konstaterat samt att, till följd av en sådan forskningsmetod, nöja sig med de brottstycken, som kunna anses ut göra säkert bevarade delar i en söndrig mosaikinläggning. Det blir då en med veten och fast föresats hos historieskrivningen att icke utöver en dylik förbehållsamhet söka mera fullständigt återgiva en ursprunglig mosaikbild, om vilkens faktiska utseende vi ingenting veta. Den andra vägen är att med samma kritiska forskningsmetod icke rygga tillbaka för att lämna en tillsynes trygg mark genom att supplera de för övrigt i fråga om vår stads äldre historia sällsynta skriftliga källorna med material och resultat från hjälp vetenskaper och att på grundval härav och med ledning av en jämförande historisk forskningsmetod lägga till därav betingade och vetenskapligt motiverade sannolikheter i den förgångna bilden. Jag har valt den senare utvägen utan att förbise de svårigheter, som även en sådan metod kan medföra, vilken i varje fall nödvändigt arbetar med större material och helt säkert ernår större resultat än vad den till enstaka

VIII

Förord strödda källor av förment högsta värde strängt begränsade historieskrivningen anser sig vara berättigad att godkänna. Till professorn i historia vid Stockholms högskola, dr Sven Tunberg, som genomläst mitt manuskript och i övrigt befordrat mitt arbete genom värdefulla upplysningar, står jag i särskild tacksamhetsskuld. I redaktionen av denna del har intendenten Torsten Mårtensson tagit en verksam del, främst genom att i stor utsträckning anskaffa bilder och ombesörja den synnerligen rikhaltiga illustreringen.

Han bidrager i denna del med sin

grundläggande förteckning över Hälsingborgs fasta fornlämningar. Jag har att till honom uttala mitt tacksamma erkännande även för den värdefulla förmånen av ett vetenskapligt samarbete särskilt i frågor av byggnadshistorisk och topo grafisk art. Av bildmaterialet har Statens Historiska Museum beredvilligt lämnat en stor del. — Ett register skall åtfölja nästa del av Hälsingborgs historia. Sjörup, Stocksund i april 1925.

L. M. BAAth.

ANVÄNDA BETECKNINGAR Arkiv

Arkiv för nordisk filologi, utg. av A. Kock.

Blandinger

Blandinger til Oplysning om dansk Sprog, utg. av Universitets-jubilaeets danske Samfund.

Diplomatarium dalekarlicum.

Dipl. norv.

Diplomatarium norvegicum, utg. av Lange m. fl.

Möller, Hall. fornh.

Fornhandlingar rör. Halland, saml. av P. v. Möller (bihang t. Hal lands fornminnesförenings årsskr.)

Noreen, Aschw. gr.

A. Noreen, Altschwedische gram matik.

or.

originalurkund.

Riksarkivet, Stockholm.

rep.

Repertorium diplomaticum regni danici medieevalis, utg. av K. Erslev.

Rietz

J. E. Rietz, Svenskt dialektlexikon (1867). Skånelagen utg. av C. J. Schlyter.

djb

decimantjordebok.

F alkman

A. Falkman, Ortnamnen i Skåne (1877).

f d a.

forndansk(t)

f s v.

fornsvensk(t)

S chly ter

Förstemann

E. Förstemann, Altdeutsches Na menbuch (uppl. 2 och 3).

(1859)

G. F. F„

Geologiska Föreningens Förhand lingar.

Gillberg

(i7 6 5>

L. Gillberg, Beskrifning Malmöhus lähn (1765).

ö.

Gillberg (1767)

J. L. Gillberg, Beskrifning öfver Christianstads län.

generalstabens Sverige.

Hof

karta

över

; S. Hof, Dialectos vestrogothica (1772).

J ard a t al 1847 jb

=jordebok.

KB Kpn

= Kungliga hamn.

biblioteket,

M. Schönfeld, Wörterbuch der altgerm. Personen- u. Völker namen (1911).

Diplomatarium suecanum (Sv. dip lomatarium), utg. av J. E. Lilje gren m. fl. (817—1355).

SDns

Svenskt diplomatarium från och med år l^joi, utg. av. C. Silfverstolpe m. fl. (1^01—20).

S. G. U.

Sveriges ning.

S.H.M.

Statens historiska museum.

= Hälsingborgs museum. / = Jardatal å Islandi, utg. av J.johnsen (1847).

H. M.

Schönfeld

Köpen-

Geologiska

Undersök

SOV

= Sveriges ortnamn. Värmlands län.

Ortnamnen i

SOÄ

= Sveriges ortnamn. Alvsborgs län.

Ortnamnen i

SRD

= Scrip tores rerum da nicarum.

SRP

Svenska riksarkivets pergamentbrev, utg. av N. A. Kullberg

Kungl. Vetenskaps Akademiens Handlingar.

Sveriges Traktater, utg. av J. O. Rydberg.

LDL

Libri datici Lundenses, utg. av C. W eeke.

S ty f fe, Skan d.

C. G. Styfie, Skandinavien under unionstiden, uppl. 3 (1911).

Llb

Lunds stifts landebok 1569.

Trap

L.U.M.

Lunds universitets historiska mu seum.

J. P. Trap, Kongeriget Danmark, ^:e uppl.

UB Kpn

Universitetsbiblioteket, hamn.

KB Stock holm

Kungliga biblioteket, Stockholm.

K. V. A. H.

M°°)‘

Köpen

M. G.

Marina gränsen.

m an talslän gd.

UB Lund

Universitetsbiblioteket, Lund.

Möller

P. Möller, Ordbok öfver halländ ska landskapsmålet (1858).

WTgforss

E. Wigforss, S. Hallands folkmål

(1913—i8).

INNEHÅLLSFÖRTECKNING FORNTIDEN.

Sid.

Hälsingborgstraktensgeologiska historia av Uno Sundelln ....

Utvecklingen före kvartärtiden................................................................ 4 Hälsingborgstrakten under prekambrisk tid, s. 4- — Den kambro-siluriska tiden, s. 6. — Keuperbildningar och salta källor, s. 9. — Hälsing borgstraktens berggrund, rätliasformationen och huru den tillkommit, s. 11. — Landet sänkes i krithavet, s. 17. —Tertiärtiden, en vulkanisk fastlandsperiod, s. 19. Kvartärtiden.............................................................................................................. 22 Köldens förebud. Dolda dalar, s. 22. — Istider och mellanistider, s. 24. — Landisens spår i Hälsingborgstrakten, s. 25. — Den yngre bal tiska isströmmen, s. 27. — »Vitåbildningar», s. 30. — Hur landisen smälte och dalar uppkommo, s. 36. — Ishavsspår och fornsjöar, s. 37. — En fastlandstid, s. 41. — Tundra och tallskog, s. 44- — Hälsingborgsbygden sjunker i Tapeshavet, s. 47. — När sanden rör på sig, s. 51. — Den se naste landhöjningens spår, s. 56. — Dal och delta, s. 57. — Pågående förskjutningar mellan hav och land, s. 63. — En återblick, s. 65. — Litteraturförteckning, s. 67. Hälsingborgstrakten under forntiden av Bror Sch nitty er .... Stenåldern, s. 71. — Bronsåldern, s. 82. — Järnåldern, s. 90.

Häl singborgstraktens ortnamn av Joran SahIg ren................................ 107 Namnen på -löv, s. 111. — Namnen på -lösa, s. 116. — Namnen på -stad, s. 120. — Namnen på -hög, s. 123. — Namnen på -by, s. 125. — Namnen på -to fta, s. 126. — Namnen på -åkra, s. 130. — Namnen på -köp, s. 135. — Namnen på -torp, s. 139. — Namnen på -röd, s. 1^3. — Ortnamnen och det svenska jordbrukets historia, s. 144* — Namnet Luggude, s. 147. — Namnet Hälsingborg, s. 150. DEN ÄLDRE MEDELTIDEN. Häls ingborgs medeltid intill 1230 av L. JK. Bååth....................... .... . 159 »Hälsingborg» i äldre litteratur, s. 159. — Källorna till Hälsingborgs historia före 1250, s. 166. — Riket och Hälsingborg, s. 173. — Hälsing borgs läge, s. 186. — Förhistorisk bebyggelse, s. 197. — Hälsingborgs älsta topografi, s. 209. — »Byn med torg», s. 243. — Stad och län, s. 263. — Handel och fiske, s. 269. — Öresund, s. 279. BILAGOR......................................... TILLÄGG OCH RÄTTELSER

289 310

FORNTIDEN

HÄLSINGBORGSTRAKTENS GEOLOGISKA HISTORIA AV

Uno Sundelin

"AG HISNAR, då jag står på denna högd och ser neder, för de långa tidehwarf, som förflutit liksom wågorne i Sundet, och lämnat efter sig så nästan utnötte spor af den forna werlden, och som nu endast äro i stånd att wiska sedan alt annat tystnat.» Dessa ord, vittnande om en intuitiv aning om jordens långa skiftande historia, som först genom en senare tids forskning fått en fast empirisk grund, stå att läsa i Linnés Skånska Resa, och den höjd, varifrån han en julidag 1749 såg sin vision, var landborgens krön vid Hälsingborg. I det följande vilja också vi lyssna till »jordens viskning» och söka att tyda något av, vad den har att förmäla om Hälsingborgstraktens framfarna öden.1 Skånes geologiska historia är mer växlingsrik än det övriga Sveriges. Hav och land hava här under de geologiska åldrarna fört en oavlåtlig kamp med var andra. Än har havet segrat, än landet. Så har varit fallet också under ofantligt långa jordperioder, då vårt land i övrigt legat höjt över havet. Inom en zon, där denna kamp varit som hetast, ligger Hälsingborg. Vill man skildra de öden som övergått Hälsingborgstrakten — här fattad i vidsträckt bemärkelse som området •• från Öresund i väster till Söderåsen i öster samt från Kullen och Skälderviken i norr till Landskronatrakten och Ven i söder — kommer därför helt naturligt kampen mellan landets och havets oförsonliga makter att gå som en röd tråd ge nom framställningen. 1 Framställningen grundar sig dels på ett flertal förut publicerade arbeten berörande Västskånes geologi, dels på undersökningar, som förf. med verksamt biträde av amanuens Gustav Ekstrand i ocb för detta ar-

Hälsingborgstraktens geologiska historia

UTVECKLINGEN FÖRE KVARTÄRTIDEN Hals ingb orgs trakten under prekambrisk tid Föga vet man om Hälsingborgs traktens äldsta geologiska historia. Intet s. k. urberg, som inom större delen av det övriga Sverige bildar berggrunden, går här i dagen eller träffas under det lösa jordtäcket. De yngre berglager, som utgöra Hälsingborgs traktens berggrund, måste dock vila på urberg, ehuru det anstår på så stort djup, att det ännu ej nåtts vid de djupborrningar, som här företagits. En mil norr om staden (vid V. Klappe) har man sålunda borrat mer än 500 m. djupt utan att träffa på urberget. Nordligare, i Ängelholmstrakten, har det däremot (vid statens djupborrning 1917) träffats på 426 m:s djup. Som man förmodat, utgjordes det av gnejsgranit, lik den som nu bildar Söderåsens och Kullens urbergshorstar. Gnejsgraniten anses uppkommen ur granit vid bergskedjeveckning. Eftersom graniten är en på större eller mindre djup under ytan stelnad magmabergart, kan ej gnejsgraniten i nordvästra Skåne representera den ursprungliga stelningsskorpan. Av denna finnes intet kvar, och den i de nämnda åsarna blottade gnejs graniten torde vara kvarstående basala partier av ett under urtidsskedena upp veckat betydande bergland. tete utfört under sammanlagt en månads tid somrarna 1921 ock 1923. Förf. kar under talrika exkursioner skaffat sig en överblick av traktens allmänna geologiska förkållanden samt dessutom företagit en del special undersökningar rörande bl. a. nivåförändringarnas närmare förlopp vid Hälsingborg, översandade mossar m. m. Amanuens Ekstrands arbeten kava särskilt inriktats på avvägning ock kartläggning, i första kand av det egendomliga deltaområdet vid Rå. Annu kvarstå emellertid en kel del mer eller mindre olösta problem, som beröra Hälsingborgstraktens geologiska kistoria, vilkas slutgiltiga lösning fordrar än mer omfattande ock tidsödande fältundersök ningar ock därför måste förbekållas framtida forskning, Arbetets utförande kar tack vare Historikkommitténs ock Redaktionens tillmötesgående varit synner ligen angenämt. I synnerket ka förste arkivarien, d:r L. M. Bååtk, redaktör av Hälsingborgs kistoria, professor H. Nelson, ock intendenten, d:r T. Mårtensson, på allt sätt understött mitt arbete. Även stadens myndigketer ka genom att beredvilligt ställa kartmaterial, protokoll m. m. till förfogande främjat arbetet. En del uppgifter ka även erkållits från andra kåll, bl, a. av Höganäs-Billeskolmsverken samt av docent G. Troedsson.

Vid rekognosceringarna kar jag också kaft god kjälp av min kustru.

Till den intresserades tjänst meddelas i anslutning till varje kapitel känvisningar till speciallitteraturen samt i slutet av uppsatsen en förteckning på litteratur, berörande Hälsingborgstraktens geologi eller eljest stående i samband med framställningen. Vid geologiska exkursioner i Hälsingborgstrakten anbefallas de av Sveriges Geologiska Undersökning utgivna kartbladen Hälsingborg, Landskrona, Höganäs-Kullen ock Angelkolm. De äro dock (ekuru utarbe tade av framstående geologer) i ilera avseenden föråldrade, då de samtliga tillkommit på i860- ock 1870talen. I all synnerket gäller detta de medföljande beskrivningarna.

Bb'Ljö lagd tn'drken i kambridk danddten. Rekarekroken. Fotofö'rf. 1923*

Fig. j. Kulle ai> Kongadiabad vid Sirekopinge kyrka. Foto förf. 1923.

Fig. g. Kongadiabad med inémälta dtycken av dilut'd kiffer. Vid Sireköpinge berrgård. Foto Jörf. 1923.

Fig. 9. Diabaémuren med a didorna anötående öiLurokiffer vid Ny hamn. Foto förf. 1923.

Fig. 6. Keupertag ren vid Biilteberga. Foto förf. 1929. De utakjutande partierna dandalen, däremellan lera ocb löa aandalen.

Fig. 7. Nordödtra väggen i Angtegelbruketé lertag. (Obé.»pallarna»). Foto forf. 1923.

Fig. 8. Rät-liciééandéten med namnri<)tniiigar i Gåöebäcködalenö öydéida. Foto forf. 1923.

Den prekambridka tiden Om de händelser, som i Skåne föregått denna uppveckning och nedbrytning, kan man emellertid få en aning genom förhållandena inom det s. k. Västanåfältet i nordöstra Skåne och Blekinge, där även ytbergarter från dessa oändligt avlägsna skeden finnas bevarade. Denna formation vittnar om storartade vulkaneruptio ner med lavautbrott och regn av aska och lapilli, som i vatten bildat tulf samt upp-

Skåne

Övriga Sverige

Kvartar Tertiär

Kånozoiska serien (Nyare tid)

Krita Mesozoisku serien (Medeltid)

Jura Trias Perm Karbon

Paleozoiska serien (Forntid)

Devon Karnbro

| Prekambr. serier (Urtid)

silur

Yngre prekambrium

Wåmå

Äldre prekambrium

Fig. g. Schema Över de geolog löka formationerna i Skåne och Övriga Sverige. blandats eller växellagrat med lera, sand och strand klapp ersten. Från vulkan härdar på djupet ha granitmagmor trängt upp, vilka åstadkommit en ännu påvis bar omvandling (kontaktmetamortos) av de genombrutna bergarterna.

Diabas

har övergått till grönstensskiffer (amfibolit). Ytlavor och tuff ha omvandlats i gnejs och leptit (== finkornig gnejs). Av sand och lera ha blivit kvartsit och kristalliniska skiffrar. Granitmagman själv stelnade till granit (Karlshamnsgranit m. m.). Senare ha här, som i västra Skåne och Västsverige i övrigt, området med dess djup- som ytbergarter utsatts för sammanpressning på grund av veckning i jordskor-

HäUingborgd traktend geoiogldka hidtoria pan, varunder bergarterna ytterligare omvandlats (dynamometamorfos) till skiffriga gnejser, glimmerkvartsit o. s. v., medan graniten blivit till skiffrig gnejsgranit. Den nu blottade gnejsgraniten i de skånska urbergsåsarna har möjligen, som fallet är i vissa andra delar av vårt land och Finland, täckts av yngre prekambriska formationer, jämförliga med den s. k. dalformationen i Dalsland och dala sandstenen i Dalarna. Men av sådana sedimentära formationer finnes intet bevarat. Om de funnits, hade de redan förstörts, när jordens forntid, den paleozoiska eran, tog sin början.1

D en kambro-siluriska tiden Den paleozoiska eran inledes av det kambrosiluriska skedet. Under detta bry ter havet in över Skåne. Bergarter härrörande från denna transgressions första del, k ambrium, förekomma på kortaste avstånd från Hälsingborg på några stäl len vid foten av Söderåsen, bl. a. vid Elhall och i Odensjötrakten, samt nedanför O

Kullen vid Rekarekroken vid Skäldervikens strand. A den förstnämnda lokalen, Elhall, belägen ett par mil öster om Hälsingborg och en halv mil öster om Billesholm, träder sandstenen i dagen i en hög, tvärbrant bergvägg. Sandstenen, som ej sällan i sprickorna hyser bergkristaller, är här delvis breccieartad, sönderbru ten i små stycken och åter hopläkt, vilket sammanhänger med, att den befinner sig just i gnuggzonen för den förkastning, som på sydsidan begränsar Söderåsen. Vid Rekarekroken åter förekommer en rödlätt sandsten med maskspår, även som konglomerat, d. v. s. en av hopkittade, avrundade stenar (här av kvarts och gnejsgranit) bestående bergart.

De plana, mot sydost flackt stupande hällarna o

äro blottade i själva vattenlinjen (fig. i).2 Ä somliga av dem synas tydliga böljslagsmärken (fig. 2), inristade för årmillioner sedan av det kambriska havets vågor i den strandsand, som nu hårdnat till sandsten. Konglomeratet utgjorde då klap perstenarna på stranden. Under silurtiden, då möjligen hela vårt land sänkts under havets yta, sjönk Hälsingborgsbygden allt djupare i Silurhavet. På dettas botten avlagrades med organiska rester (kolsubstans) uppblandat lerslam, som med tiden hårdnat till blågrå eller svartgrå lerskiffer. Sådan skiffer anstår måhända på djupet under Hälsingborg, ehuru den icke nåtts av borren. Kommer man halvannan mil söder 1 Litteratur: Hennig 1898 o. 1899, 1914» 1918; A. G. Högbom 1913; Bäckström 1897; Grönwall 1917; Gavelin 1919. — 2 En liknande kambrisk sandsten med konglomerat anstår även på norra sidan av Skälderviken nedanför Hallandsås vid Torekov. — Sandstenen vid Rekarekroken bröts förr enl. Linné i Skånska Resan till »spisar ocb skårsten».

ANGELHO Högands

HÄLSINGBORG HELSINGÖR

LANDSKRONA

Krita

KätLias

Keuper OfuersiLurKcmibrisk Diabas sandsten..

Gneis

Förkastning

ö dess antagna fortsättning.

Fig. 10. Bergg rundo karta över Haloing borgotrakten

Hälsingborgs traktens geologiska historia eller sydost om staden inom Billeberga, Ottarps m. fl. socknar, utgöres emellertid den av lösa jordslag oftast dolda berggrunden av silurskifler. I bäckskärningar, märgelgravar o. s. v. går den understundom i dagen.1 På flera ställen inom Sireköpinge socken samt på ett par ställen inom Kågeröds ock Ottarps socknar träffar man silurskifler intill ett antal egendomliga 6—9 m. höga rygg- eller toppformiga kullar av en mörk eruptiv bergart, kallad kongadiabas efter dess förekomst vid Konga klint SO om Söderåsen (fig. 3). Flertalet av dessa kullar torde tillhöra en och samma i NV—SO gående diabasgång. Genom de redan bildade lerskifferlagren har diabasmagman brutit upp, varvid lerskiffern upprests och förklyftats samt hårdnat och erhållit kristallinisk struktur. Stycken av skiffern förekomma ibland insmälta i och omslutna av diabasen, som därigenom fått ett breccieartat ut seende (fig. 4).2 I silurlagren vid Sireköpinge hittas de »förstenade» avtrycken av de nu utdöda djur, varav Silurhavet vimlat: graptoliterna, armfotingarna eller brachiopoderna samt de med bläckfiskarna besläktade ortoceratiterna. Norr om Hälsingborg, nämligen i strandzonen vid Nyhamn, träffas silurlager under liknande förhållanden som i Sireköpingetrakten. Något norr om fiskeläget O

höjer sig över vattenbrynet en svart mur av kongadiabas (fig. 5). A sidorna av diabasmuren förekommer en hård, i små parallellepipediska brottstycken sönder fallande silurskifler. Också här finnas försteningar: graptoliter (fig. 12), brachiopoder samt kräftliknande trilobiter (fig. 13). Ett par km. sydost om Nyhamn, vid Skattekärrs by, framgår på ringa djup under ytan en kilometerlång diabasrygg, troligen den nyssnämndas fortsättning. Också vid dennas sidor förekommer en på liknande sätt omvandlad silurskifler, synlig i dikesskärningar. Samma slags diabasgångar uppträda i Kullabergs och Söderåsens gnejsgranit. Även där äro de utsträckta i NV—SO. Diabasen har, som vi sett, bildats efter avlagrandet av traktens silurlager. Eftersom den vidare förekommer som konglomeratbollar i de i nästa kapitel be handlade, till triastiden hörande keuperbildningarna, måste den ha brutit upp under något av de mellanliggande tidsskedena. Vissa förhållanden tyda på, att kongadiabasens bildningstid infallit redan i slutet av silurtiden. 1 T. ex. på Rönnarps Rys ägor, Ottarps skn, varest horisontella silurlager synas i sydsluttningen av den lilla bäckdäld, som mynnar ut i ådalen vid Tågarp, samt i bottnen av bäcken stax nordost om landsvägen vid Sireköpinge kyrka, där hällar av grå kalkig silurskiffer anstå. Sådan synes även å den branta 9 m. höga västra dalsidan. — 2 Detta är fallet med ett par diabaskullar vid Sireköpinge kyrka och herrgård (fig. 3) samt med en ättehögsformad bergknalle i norra dalsidan halvvägs mellan Tågarps st:n och Sireköpinge kyrka.

Rät-Uaooatio’o lenen oid Rn cb o rg övlig en

12. Graptoliter (Cyrloyraphié Alar ch io o ni) i Vaolekaneo ditur. (HJter Lundgren )

Foto forf. 1925

Fig. ij. Trilobit (Dalmani leo Eucentriu) förekommande i o iluren old Ny hamn. (Efter Troedéöon.)

Fig. ig. Tratbnärgel från Gravarna. Orig, i Hähungborgé museum.

Fig. 15.

Lerjnrndten från jcbaklet Bedv'dret i HoganHö. Orig. 1 S. G. U:o museum.

Kenp erb ild ning ar och dalta källor Det är påfallande, att diabasgångarnas riktning överensstämmer med rikt ningen av de brottzoner ock förkastningar, som begränsa Kullen ock Söderåsen, ock som spela en framträdande roll i Skånes topografi överkuvud. Detta är inte keller någon tillfälligket. — Havet, som under den kambro-siluriska tiden rått över Skåneland, måste mot slutet av denna era vika för landet. Man kar för modat, att detta köjt sig vågformigt som en följd av sammanpressning från nordost. Trycket kar slutligen blivit så starkt, att jordskorpan brustit ock en mängd sprickor uppkommit, längs vilka förkastningar, d. v. s. sättningar ock förskjutningar, upp stått. Diabasgångarna representera lava, som brutit upp från jordens inre ock stelnat i sprickorna. Sannolikt ka även ytvulkaner denna tid förekommit i Hälsingborgsnejden, liksom i andra delar av Skåne.1

K eup erbi id ningar och salta kä ii or Under en ofantligt lång tidrymd låg nu större delen av vårt land köjt över kavet, nämligen under den paleozoiska erans återstående perioder: devon,karbon, perm, under den följande mesozoiska erans (jordens medeltids) trenne pe rioder: trias, jura ock kr i t ock under den känozoiska eller nyare tidens första skede: tertiärperioden. Under denna långa fastlandstid var landytan utsatt för förvittring, varigenom det mesta av den kambro-siluriska tidens avlagringar för stördes. Endast där landet sjunkit längs förkastningssprickor, såsom beträffande Skåneslätterna, eller på annat sätt skyddats, ka större eller mindre delar av silurformationen bevarats. I det skandinaviska områdets periferi ock framför allt inom den del av Västskåne, varinom Hälsingborg ligger, kar emellertid även under denna fastlandstid kavet upprepade gånger gjort landet makten stridig. Det är möjfigt att kavstransgressioner kär förekommit under den paleozoiska tidens sista skeden ock efterlämnat lager, som anstå på stort djup, men kärom vet man ännu ingenting. Rödaktiga sandstens- ock lerlager kärrörande från triastiden kava däremot anträffats vid borrningar inom Hälsingborg på ett djup av ett åttio- till ett kundratal meter under ytan. Inom ett bälte ett par mil såväl N som S om staden bildar samma formation berggrunden (se kartskissen, fig. 10). Inom det norra området, mellan Nykamn ock Jonstorp, äro lagren överallt dolda avlösa jordlager, men inom 1 Litteratur: Erdmann 1881 a, 1881 b: Lindström 1880 a, b, 1886; Natborst 1885; Törnebobm o. Hennig 190^; Moberg 1910; Troedsson 1918.2

2 — 24465

Hälding borgdtraktenj gcologidka hidtoria det södra, mellan Landskrona oeh Söderåsen (i trakten kring Ottarp, Halmstad och Kågeröd) gå de ej sällan i dagen. Lätt tillgängliga äro de flerstädes i Kvistoftaåns och dess tillflödens dalgångar mellan Vallåkra och Sireköpinge, såsom i den vackra ravindalen i Bältebergaskogen vid Ottarp (fig. 6). Ehuru hittills inga fos sil anträffats i denna formation, anser man sig på goda grunder kunna hänföra den till den framskridna del av triastiden, som kallas keuper. Keuperbildningarna i Skåne, vari utom sandsten och lera även konglomerat (med bollar av bl. a. kongadiabas och kambrisk sandsten) samt undantagsvis lager och körtlar av rödaktig eller gulaktig jaspis ingå (sistnämnda där järnvägen vid Ottarp passerar Vallåkra-Kvistoftadalen i norra dalsidan), anses bildade av vittringsprodukterna från ett gammalt fastland i norr, vars berggrund under lång tid utsatts för stark förvittring. I de grunda havsvikar, laguner eller inlandsbäcken, som intagit de Hälsingborg omgivande trakterna, utsvämmades vittringsprodukterna som slam, sand och grus, som sedan blivit till lera, sandsten och konglomerat. Färgen och karaktären i övrigt å bergarterna i fråga har ansetts tyda på, att de tillkommit under varma, t. o. m. tropiska förhållanden. I motsvarande bild ningar i andra länder finnas ofta saltlager, och att i varje fall salthaltiga skikt även här förekomma, framgår av, att vid de borrhål, som inom Hälsingborg neddrivits till keuperlagren, artesiska saltvattenssprudlar trängt upp.1 Från keuperns röda ler- och sandstenslager vid 83 m:s djup härrör även det saliniska vattnet i Sofiakällan vid Hälsans hälsobrunn. Vid en 1890 företagen borrning sprang här en två meter hög vattenstråle fram. Vattnet i källan, som till sin sammansättning befanns likna Kreuznachs Elisabethquelle, blev på grund därav använt som hälsovatten. Enligt vad djupborrningar givit vid handen, fortsätta keuperlagren, som åt minstone delvis själva vila på silurformationen, från Ottarpsfältet i söder in under den nedan behandlade stenkolsförande formationen för att åter framträda i den nordliga zonen mellan Nyhamn och Jonstorp. Lagrens mäktighet måste vara gan ska betydande, eftersom man vid Höganäs borrat 150 och vid Bjuf 180 m. genom dem utan att nå deras botten.2 1 Att dessa ej Kärröra från nedsipprat havsvatten visas av, att vattenstrålen i KorrKålen på grund av eget tryck stiger intill 5 m. Kögre än havsytan, samt av att de överliggande Kerglagren visat sig föra rik ligt med sött vatten. Ur borrhål vid Fisktorget (västra delen av nuvarande S:t Jörgens plats) och å Vitölbryggeriets tomt vid Kullagatan (mitt för Älgränden) fortsatte salt vatten att framströmma i åratal 3 ä 4 m. ö. h. Vattnets salthalt (mest koksalt) uppgår dock ej till mer än c:a 1,45 %.

Aven ur borrhål, som av

vattenverket neddrivits i keuperlagren nära havsstranden S om Rå, uppstiga starka (salta?) vattensprudlar. 2 Litteratur: Erdmann 1881 a; Törnebohm och Hennig 1904.

R ät-Ila dfo r matlo nen Hälsingb or gs trakt ens berggrund, r ät-liasf ormationen, och huru den tillkommit Ingen hälsingborgare har undgått att se de nästan horisontella, vackert skik tade berglager, som mångenstädes inom staden och i dess närhet gå i dagen. Ofta ge de åt stadsbilden liksom åt den omgivande trakten ett säreget, karakteristiskt drag. Det kan erinras om bergväggarna vid Hälsovägen och Nytorgsgatan (mitt emot Gustav Adolfskolan) samt i hörnet av Eneborgsvägen och Kyrkogårdsvägen (vid S:t Petrikyrkan), om ravinerna i Pålsjöskog, Gåsebäcksdalen och Ramlösa• •

parken och om strandbranterna norr om staden. Aven i Kvistoftaåns dalgång mellan Vallåkra och Raus m. fl. ställen framträda de ifrågavarande berglagren. Denna bergformation, som bildar Hälsingb orgstrakt ens berggrund, och som närmast överlagrar den nyss behandlade keuperformationen, är Skånes stenkolsförande formation, rät-lias, tillkommen under triastidens slutskede, rät, och juratidens äldsta avsnitt, lias.1 Hälsingborg ligger centralt inom rät-liasområdet, som utbreder sig mellan Hö ganäs, Skälderviken, Hallandsås, Söderåsen, Billesholm, Glumslöv och Öresund (jfr kartskissen, fig. io).2 Vi kunna inleda vårt studium av dessa såväl vetenskapligt intressanta som ekonomiskt betydelsefulla berglager genom ett besök i de stora till Hälsingborgs ångtegelbruk hörande lertagen i södra delen av staden. Först kunna vi stanna inför den med Fältarpsvägen parallella nordöstra väggen i den ostliga graven, där lerbryt ning pågår medelst successiv nedschaktning längs horisontella avsatser, s. k. pal lar (fig. 7). Vi finna väggen övervägande bestå av grå, överst brunaktig skif ferlera, ibland ersatt av en hårdare lerskiffer. På bottnen av schaktet hitta vi undanvräkta lösa block av vid lertäkten utgallrade hårdare stenarter. Där äro sandstensstycken, vari vi lätt upptäcka avtryck av små musslor (Pullastra elongata m. fl.); där egendomliga strut-i-strutlika bildningar, som benämnas struteller trattmärgel (fig. 14); där åter en rostbrun, tung stenart med koncentriska skikt, s. k. lerjärnsten (fig. 15). —- Sandstensblocken härröra från skikt och ••

bankar av sandsten, som på olika nivåer växellagra med skifferleran. Aven strutmärgeln och lerjärnstenen uppträda skikt- eller körtelartat i leran.3 1 Skånes stenkolsförande formation är alltså vida yngre än den egentliga stenkolsformationen (karbon), till vilken de rika mellaneuropeiska ock engelska kolförekomsterna köra. — 2 Ett par mindre betydande rät-liasområden finnas dessutom i Eslövstrakten samt i SO Skåne. — 3 Strutmärgel är anträfiad på flera andra ställen i rät-liaslagren, såsom vid Görarps mölla i km. O om Raus’ kyrka ock vid Gantofta by SO därom. Likaså är lerjärnstenen flerstädes funnen, bl. a. vid Sofiero, Tinkarp o. s. v.

HäLdLng borgdtraktend g eo Log Ld ka hldtona Strutmärgeln är ett slags konkretionsbildning, besläktad med marlekorna i ishavsleran, medan den på järnoxid ock järnoxidul rika lerjärnstenen här uppkom mit genom utifrån-inåt fortskridande oxidation längs varandra korsande sprickor i leran.

Kol flöts

Skifferlera

Brottets hotteTvroYcLTt

HOJD och LÄNGDSKALA

Fig. 16. NV väggen i lerb rottet vid Hätsing borgs äng tegetbruk. (Efter Erdmann.) Längdt till vänd ler döljed väggen av rad. m — moränlera; f—förkadtning.

I nordöstra delen av lertagsväggen synes ett par meter över bottnen en tunn kolflöts. Att den tyckes försvunnen längre mot SO beror på, att den sänkts under lertagets botten längs en förkastning. Samma kolflöts, som tillgodogöres av ångtegelbruket, kan följas i väggen av det västra schaktet, förskjuten längs flera smärre förkastningar (fig. 16). Från lertaget kunna vi bege oss till Hälsovägen för att fortsätta *våra stu dier i bergväggarna längs gatans nordvästra sida. Den imponerande, mer än 12 m. höga, lodräta stupan vid gatans början i SV (se fig. 17 och 20) utgöres av gulaktig sandsten, som uppåt blir något skifferliknande.

Följer man vägen norrut förbi

Fig. 27. Profit från havsstranden vid norra deten av Hätsingborg mot nordost tängs Hätsovägen. (Efter Erdmann.) A — danddten; B — kalkhaltig danddten; C — danddten; D = dkifferlera; E — dandig dklfferlera med lager av danddten; F = dvart kolhaltLg dkiffer med växtlämningar; G — dkiiferlera; H — danddten; I = dklfferlera; K = danddten.

Hälsan, ser man, hur sandstenen sänker sig — slutligen till gatans nivå — in under en följd av mot NNO svagt stupande lager av växlande sandsten, skifferlera och svart kolhaltig skiffer med växtlämningar. Skifferlera är också blottad vid Bergaliden, där den leder upp till H. A. Läro verket, sandsten vid Petrikyrkan (Eneborgsvägen, fig. 11), Eneborg o. s. v. Om sandstenens ofta lösa beskaffenhet vittna de många namnristningarna i stenen i

Fig. 18. Mot nordv'döt dvagt d tup ande hällar ao liaooanddten old Påléjö. Foto forf. u)2i.

Fig. ig. Boljjlago märken i oandotenen old FaUjo. Foto forf. 1921 (Obd. även kullerdtenarna).

Fig. 20. Skärning genom berggrunden vid Häbooägen. *Foto Alfr. B. Nibon.

Fig. 22. ßfudölor från rät-1icidöcui?é tenen vi? Häh ing borg. (E/ler Lundgren).

R ä t- ii adfo rm a tio n e n synnerhet i Gåsebäcksdalen (fig. 8). Ibland, såsom vid Döshults skola norr om staden, är sandstenen t. o. m. så lös, att den omedelbart med spett och spade tillgodogöres till grus. En nu ej längre tillgänglig 15 m. mäktig skärning i berglagren vid landborgsbranten inom staden blottades vid anläggandet av trappan upp till Kärnan åren 1899—1903. En vid detta tillfälle tagen fotografi (fig. 21) ger en uppfattning av landavsatsens härvarande byggnad: växlande horisontella lager av sandsten och lerskiffer, genomskurna av vertikala sprickor. I mellersta och undre delen av skärningen förekommo växtlämningar och musslor tillhörande samma »pullastrazon» som molluskerna i ångtegelbrukets lertagsväggar.1

Fig. 23. Ramtoda häUokälLa. (Efter Erdmann.) Vdttnet framkommer vid gränden mellan dandélenen (å fig. prickad) och dkiferieran. öve röt morän.

Den rikligaste faunan i rät-liaslagren vid Hälsingborg är emellertid att finna i de i Ramlösaparken utgående lagren. Från sandstenen i södra dalsidan (något väster om badhuset) äro ett 10-tal olika havsmollusker beskrivna (fig. 22). Också härvarande musslor tillhöra »pullastra-zonen», som hör hemma i den rätiska for mationens yngsta del. Ur rät-liaslagren i Ramlösadälens motsatta norra sida framrinner, på grän sen mellan överliggande 4 m. mäktig sandsten och underliggande blågrå skifferlera (fig. 23), den berömda, redan på 1670-talet kända Ramlösa hälsokälla, som har järnhaltigt vatten. Det över hela landet välkända »Ramlösavattnet», som icke är järnhaltigt utan alkaliskt, närmast likt vattnet från det tyska Bad-Neuenahr, erhålles emellertid icke från denna källa. Även det härrör dock från rät-liaslagren ehuru från större 1 Allmännast arterna Modiola minuta ock Avicula Nilsson i.

Hälsing borgstraktens geologiska historia djup i dessa.

Det framspringer ur tvenne ett 40-tal meter djupa borrhål, ned-

drivna 1893 och 1913 (c. 100 m. väster om järnkällan, mitt emot 2:dra kl. varm badhus). I vattenbrynet norr om Pålsj östrand och norr om Gravarna (nedanför Tinkarp) synas sandstenshällar, som ibland uppvisa vackra böljslagsmärken (lig. 18— 19) samt maskgångar. Även i denna sandsten kan man finna havsmusslor, bl. a. en ostronart (Ostrea Hisingeri) samt flera arter av blåmusslans släkte (Mytilus) men därjämte fossila ormstjärnor (Ophiura) (fig. 26). Denna havsfauna, som innehåller andra arter än dem, vi stiftat bekantskap med i Ramlösaparken och tegelbruksgraven samt vid Kärnan, tillhör ett mer framskridet skede av rät-liastiden, nämligen äldsta delen av lias. I strandbranterna vid Pålsjö och Gravarna samt vid Sofiero och Kulla Gunnarstorp kunna vi finna andra musslor (av släktena Avicula, Ostrea, Cyclas), tillhörande ett senare skede av liastiden, ävensom brachiopoder (Kulla Gunnarstorp).

På något avstånd från staden äro dessutom andra havsdjur funna i lias-

avlagringarna, nämligen de ortoceratiterna närstående ammoniterna (fig. 25, vid Döshult och Dompäng c:a 8 km. norr om staden) och fiskar, bl. a. en meterlång ganoidfisk (vid Höganäs, Bjuf m. fl. lokaler, fig. 27). De marina rät-liaslagren synas bilda liksom en grund skål, i vars i Allerumtrakten norr om Hälsingborg befintliga mitt de yngsta sedimenten träffas. Den rikhaltigaste fossila Horan i Hälsingborstraktens rät-lias är funnen i skif ferlagren vid Pålsjö. Inemot ett 30-tal olika arter äro (av Nathorst) beskrivna härifrån, varibland ett flertal för vetenskapen förut okända. Bland dessa växter äro bladmossor, fräkenväxter, ormbunkar, cycadéer, barrträd och gingkoväxter (se fig. 28 och 30). Alla de vid Pålsjö såväl som annorstädes i rät-liaslagren vid Hälsingborg (Hälsovägen, hamnen, Sofiero o. s. v.) funna växterna förskriva sig från slutet av rät-tiden. De tvänne kolflötser, som f. n. bearbetas vid de skånska gruvorna i Höganäs, Bjuf, Billesholm etc., hysa även en rätisk flora av likartad beskaffenhet, som emel lertid är äldre än den rätiska floran vid Hälsingborg. Den undre och äldre av dessa båda flötser innehåller dessutom andra arter än den övre. Överhuvud är floran i Skånes stenkolsförande formation rikare än någon an nan känd rätisk flora, omfattande allt som allt ett par hundra arter. Som vi i tegelbrukets lertag lagt märke till, genomsättas rät-liaslagren av förkastningar. Dessa äro dels utsträckta parallellt med kusten, dels äga de där-

R ä t- Llcufo rmationen ifrån avvikande riktningar. De uppträda talrikast i närheten av den präktiga land borg, som framträder inom staden och upp till Kulla Gunnarstorp (fig. 31), där den förtonar. Det är uppenbart, att landborgen i viss mån uppkommit därigenom, att landet sänkts på västra sidan om här framgående förkastningar. Detta kan man bl. a. sluta därav, att samma kolfiötser och andra berglager, som utgå i bran terna, återfinnas nedanför dessa på betydligt lägre nivå, som nedanstående sche matiska profil (fig. 24) från stranden vid Pålsjö österut visar. De vid landborgen inom och norr om Hälsingborg förekommande förkastningarna tillhöra en större förkastningslinje, som genomskär hela Skåne från Kullen till Ystadstrakten över Schaktet

Läget av 1878 års

sop stensbrott

Gamla sancLsterisbrott.

och

borrhål

Fig. 2g. Schematich. profil Över berglagren från c tranden vid Påbjo öéterut. (Efter Erdmann.) k — kotjTöts; s — sandsten (»slipsandsten») ; f—förkastning; j — kvartära jordarter.

Höganäs och Hälsingborg, förbi Landskrona och Lund och längs Romeleåsens sydvästra sida. Vid Höganäs äro kolfiötserna på västra sidan om denna stora s. k. västra förkastning sänkta icke mindre än 178 m. under motsvarande flötser å den östra. Men även i övrigt är rät-liasformationen rik på förkastningar, och sådana be gränsa den också såväl mot urberget och silurformationen i öster som mot kritformationen i söder och keuperformationen i nordväst. På grund härav kan man vid rät-liasformationens gränser träffa dess lager sida om om sida och i nivå med såväl äldre som yngre lager, vilka ursprungligen befunnit sig på resp. lägre och högre nivåer. Genom våra iakttagelser ha vi nu fått möjlighet att i viss mån rekonstruera Hälsingborgstraktens utseende under rät-liastiden. Under dess äldre avsnitt, rät, frodades här yppiga tropiska sumpskogar med mossor, fräkenväxter, ormbunkar, cycadéer, barrträd och gingkoväxter (fig. 32). Dessa sumpskogar täckte en stor del av nordvästra Skåne, kanske i skydd av urbergsåsarna, som möjligen redan då höjt sig över omgivningen.

Halting borgjtraktend g eo Log idka historia Av djurvärlden i dessa skogar och träsk äro visserligen blott skalbaggar, sötvattensmusslor och fiskar anträffade.

Men säkerligen förekommo även andra

representanter för den dåtida djurvärlden. Troligen ha sålunda jordens dåvarande herrar, de delvis jättestora landödlorna, samt flygödlorna också haft Hälsingborgstraktens sumptrakter till hemvist. När sumpskogarnas växter dogo, inbäddades de i sankmarkernas sand och slam, där de småningom förkolades och gåvo upphov till kolflötserna. Av slammet blev eldfast lera och skiffer, av sanden sandsten. Havet har tydligen befunnit sig nära den nutida havsstranden i Hälsingborgstrakten, och mot slutet av rät-tiden bröt det in över sumpskogarna vid Hälsing borg, avlagrande marin sand (»pullastra-zonen»). Under bastiden blev havstransgressionen ännu mer betydande, så att hela rät-liasområdet översvämmades. I det grunda havet avsattes de marina liaslager, vi iakttagit i strandzonen norr om Hälsingborg, vid Döshult, Dompäng o. s. v., vari rester av den dåtida havsfaunan: musslor, ammoniter, ormstjärnor och fiskar inbäddats och bevarats. Liashavet har sänt en bred, öppen vik till trakten av Hör, där den s. k. Hörs sandsten, som innehåller ungefär samma fauna som strandbranterna norr om Häl singborg, avlagrats. Nordligare vidtog nu som under keupertiden ett stort fastland. Från detta an ses de sedimentmassor, som gett upphov till rät-liasformationens sandsten, skiffer och lera, härstamma. Åt detta håll tillta nämligen lagrens mäktighet. Inom Häl singborg uppgår den till 80 å 100 m. för att vid Ramlösa och Raus stiga till ett par hundra meter samt sydligare åter minska. SO om Höganäs överstiger den ett • •

par hundra meter och når vid Ängelholm i det närmaste 350 m. Såväl rät-liasformationens stora mäktighet som förhållandet, att såväl floran som faunan under dess bildningstid avsevärt förändrat sig, torde vittna om den skånska stenkoistidens längd.

Och dock var rät-liastiden knappast mer än en

kort episod i jordens långa historia — ehuru en episod som för Hälsingborgstrak tens daning varit av den allra största betydelse.1 1 På kapitlet om kolbrytningen ock annan på rät-liasformationen grundad industri skall bär ej närmare ingås, då dessa förhållanden behandlas i en kommande del av detta verk.

Här skall endast

erinras om några förändringar, som Hälsingborgstraktens berggrund tack vare gruvverksamheten m. m. undergått. Vid de större gruvorterna — Höganäs, Billesholm, Bjuf, Skromberga etc. — ge gruvhålen och i syn nerhet de väldiga slagg- och varphögarna en karakteristisk prägel åt landskapet, samtidigt som de ge en aning om de bergkvantiteter, som genom människans mullvadsarbete utbrutits ur de milslånga system av orter och gångar, som underminera marken. Dessa gångar följa de tvänne flötser i formationens undre del, som äro föremål för brytning, och av vilka den övre vanligen trälfas 20 ä 90 m. under ytan och den undre

Fig. 25. Ammonit {Ammonite,) Sauzeaniu) från liajaolagring arna rid Domgäng. (Efter Lundgren).

Fig. 26. Avtryck av ormetjärna (Ophiura) i éandötenen vid PåUjö. (Efler Lundg ren).

Fig. 27. Detalj av GanoidJUk, funnen vid Hgltinge. Orlg. 1 Nalurhiéto rid ka Rikomudeet.

28.

Ormbunke (Dictyophylluni Nibéoni), funnen i rätieka lager rid På Lyd'. (Ef! er Nathorei).

Landet dänked i KrLthavet Landet sänkes i Krithavet Mot slutet av liastiden drog sig havet åter tillbaka från Hälsingborgstrakten, som därefter förblev land under mellersta och yngsta delarna av juratiden samt under större delen av den följande krittiden. Under denna fastland speriod har förvittringen haft fritt spelrum, så att rätliasbildningarna i stor utsträckning förstörts och bortförts. Vad som nu återstår därav, är blott rester av vidsträcktare och mäktigare berglager. Förmodligen har Hälsingborgstrakten denna tid intagits av mindre sumpiga skogar än under den skånska stenkoistiden, med barrträd (särskilt Araucarier), cycadéer, ormbunkar m. m., och som genomströvats av de stora reptilierna, vari bland både växtätare och rovdjur förekommo. Under ett framskridet skede av krittiden (senon) bröt emellertid havet åter in över Hälsingborgsbygden, liksom över en stor del av Skåne samt angränsande 6 a 15 m. djupare.

Ibland kunna dock flötserna, såsom i Margretebergs lertag norr om Höganäs, gå

nära nog i dagen.

Flötserna, som vanligen underlagras av eldfast lera ocb täckas av sandsten eller

sandstensartad skiffer, bestå ej endast av rent kol utan av två eller flera kollager av ett par decimeters till en meters tjocklek växlande med skiffer eller skifferlera. Som bekant tillgodogöres den eldfasta leran samtidigt med kolen. Aven vid själva Hälsingborg bar gruvdrift i gångna tider satt mycket påtagliga spår i de balvt igen rasade gruvbål ocb dagorter samt varpbögar, som förekomma vid kusten ocb uppe på platån på stadens nordsida. Några av dessa gruvlämningar (vid Tinkarp ocb Skottabacken nordväst om Pålsjögård) bärröra från kolbrytningar på 1600- ocb 1700-talen, medan de mest i ögonen fallande (ett 10-tal sebakt mellan Häl singborg ocb Sofiero såväl nedanför som ovanför landavsatsen, bl. a. sebakten Piltack, Kristian ocb Gustav på landplatån mellan Pålsjögård ocb Tågaborg) tillkommit under »stenkolsfebern» på i860- ocb 1870talen, då i den s. k. Hälsingborgs eller Pålsjö gruva ett 10,ooo-tal ton kol brötos. Den bär bearbetade flötsen (som är yngre än de vid Höganäs etc. brutna) är c:a 30 cm. mäktig ocb framgår 7 å 8 m. under jordytan uppe på platån. Det är antagligen samma flöts, som utgår på havsbottnen, där kol vid lågt vat tenstånd sedan århundraden plockats från Hälsodalens mynning i söder upp mot Kulla-Gunnarstorp i norr. (Huruvida ett par i landborgen inhuggna långa gångar med sidoorter, som mynna inom staden vid S. Stor gatan, bärröra från gamla gruvförsök eller tjänat något annat syfte, vet man ej säkert.) Det är emellertid ej endast kolbrytningen, som satt nog så skönjbara märken i Hälsingborgtraktens berggrund.

Aven brytningen av rät-liasformationens eldfasta lera bar som vi sett vid ångtegelbruket gett

anledning till betydliga förändringar i den av naturen givna gestaltningen. Flera andra lertäkter, där samma formations skifferlera tidigare upptagits, finnas i stadens närhet, bl. a. vid Pålsjö. Slutligen bar också rät-liasformationens sandsten ekonomiskt utnyttjats, vilket satt spår bl. a. i den vid Hälsovägens början uppstigande klippväggen, vars nuvarande form är människans ocb icke naturens verk, ocb i Gåsebäcksdalen. Den vid Hälsingborg brutna sandstenen skall ba kommit till användning vid byggandet av Mariakyrkan ocb Kronborgs slott. Ett flertal 3—10 m. djupa långsträckta sänkor norr om staden äro också lämningar av gamla sandstensbrott. Nu nedlagda slipstensbrott finnas vidare 1 landavsatsen vid Pålsjö ocb Sofiero. Litteratur: Erdmann 1911 —1915» 1872, 1881 a, b; Grönwall 1915; Lundgren 1878, 1881; Moberg 1907; Natborst 1878—86; 1880, 190.4, 1910 a; Törnebobm ocb Hennig 1904.

3 — 24465

Hätsing borgstraktens geologiska historia delar av Halland och Blekinge. Över kvarvarande rät-liasavlagringar eller över äldre berglager, som förvittringen blottat, avsattes nu i Krithavet organiska och oorganiska sediment, som blivit till kalk, skrivkrita, sandsten m. m. Hälsingborgs sydliga grannstad Landskrona vilar på en grund av kritformationens bergarter1, ••

som emellertid där täckas av 20 å 30 meter och mer mäktiga lösa jordslag. Annu vid Hildesborg råder kritformationen, ehuru betäckt av ända till 50 m. mäktiga kvartära avlagringar. Men strax norr härom upphöra kritlagren invid en i V—Ö framgående förkastning, som här skiljer krit- och rät-liasformationerna. Ven, som helt och hållet uppbygges av lösa jordslag, står också på en sockel av kritbergarter. Vid nordkusten av ön ha dessa nåtts på 72 meters djup.

Fig. 2g. Profil över Saxån och dag orten vid L. Hörétad. (Efter Erdmann.) a — moöand; b

— étenig

moränlera; k = kritkalk (Saltbolmékalk) med fiinlkörtlar; o — dagort; ov = évämlera; g = gyttja.

Å en lokal inom det geologiska kartbladet Hälsingborg gå kritlagren nära sin nordgräns i dagen, tillgängliga för studium. Det är vid L. Hörstad, ett par kilometer söder om Asmundstorps kyrka, i västra sidan av den här förbiflytande grenen av Saxån.

I den 9 m. höga dalsidan är en dagort indriven för tillgodo

görande av kritkalken. Denna är en vitgrå eller vitgul, föga hård s. k. Saltholmskalk med sparsamt förekommande flintknölar (fig. 29). Något östligare, i Felestadstrakten, förekommer även verklig skrivkrita, som tillgodogöres till gödning.

Denna skrivkrita är troligen delvis fast anstående,

delvis tillhörande stora block i moränen. Också nordligare förekomma på några ställen väldiga, av isen medsläpade, i morän inneslutna block av kritkalk. Ett sådant av 4 meters bredd och 7 meters längd finnes något mer än 1 mil SS O om Hälsingborg i själva jordytan nära Rosenhälls gård i Herslövs socken. Kritformationen, som från Landskronatrakten fortsätter ända ned mot Ystad 1 Dessa äga Kär betydande mäktigKet. Vid Saxtorp söder om staden Kar man borrat omkring 250 m. genom desamma utan att nå deras undre gräns — ej underligt då kritformationens mäktigKet i västra Skåne uppskattats till mer än 1,000 m. (Grönvall 1913).

Fig. go.

Vaxter från rätiéka formationen vid Påbjo. (Efter Naihorét).

a Cycadé (Nilédonia polymorpa) —• b ocb c barrträd (Paltööya Braunii) — d ginkgoväxt

(Baicra

taeniata).

Tertiärtiden och Trelleborg, samt inom en stor del av SV Skåne och inom Kristianstadsslätten utgör berggrunden, har utan tvivel en gång täckt även det nordvästskånska rätliasområdet. Här har den emellertid vittrat och bortförts under den följande tertiär tiden, då området ånyo blev land (varom mera nedan). Under krithavstransgressionen funnos med all säkerhet på platsen för Häl singborg liksom i Krithavet i övrigt de planktoniska urdjur, foraminiferer, som gett upphov till skrivkritan, samt havssvampar (spongier), varav den i kritlagren körtelformigt uppträdande flintan bildats; vidare korallbankar och skogar av mossdjur (bryozoer), varav kalksten uppkommit. Bland dessa korallbankar och mossdjursskogar levde, jämte mängder av mollusker, armfotingar, sjöborrar m. m., allehanda bläckfiskar: nautiler och ammoniter samt belemniter, vilka sistnämnda efterlämnat de i Skånes kritavlagringar så vanliga spjutformiga försteningar, som i folkspråket kallas »vätteljus». Även funnos kräftdjur och talrika fiskar, bl. a. väldiga hajar. Till de intressantaste invånarna i Skånes Krithav hörde emellertid de stora repti li er, som där huserade: krokodiler (Thoracosaurus, fig. 33), svanödlor (Ple siosaurus) och Mosasaurus. Också tandförsedda vadarfåglar funnos. Rester av den samtida landvegetationen äro även funna i Skånes kritlager, vilka visa, att nu tvåhjärtbladiga växter börjat uppträda vid sidan av ormbunkar och barrträd.1

Tertiärtiden — en vulkanisk f as tlandsp erio d Under tertiärtiden blev, som nyss antyddes, landet i Hälsingborgstrakten den segrande parten i kampen mellan hav och land. Större delen av Skåne kom att under detta skede ligga höjt över havet. En följd härav är, att några sedimen tära tertiära berglager icke förekomma i Hälsingborgstr akten, lika litet som i vårt land i övrigt, så när som på en liten leravlagring vid Klagshamn söder om Malmö. Däremot bilda tertiära berg- eller jordarter — lera, märgel, brunkol m. m. — en stor del av de danska öarnas och Jyllands grund. Tertiärtiden har dock inte låtit sig vara alldeles utan vittnesbörd i Hälsingborgstrakten.

I strandbältet, i synnerhet söderut från staden, kan man under

stundom finna av havet uppkastade bärnstensstycken.2 Bärnstenen, som är den fossila kådan från sjuka barrskogar, förekommer som bekant ymnigast kring kus1 Litteratur: Hennig 1910; Erdmann 1881 a, b; Grönvall 1913; Troedsson 1923. — 2 Förf. barbos trädgårdsmästare Lennwall, Landskrona, sett en större samling bärnstensstycken, som berr Lennwall in samlat vid stranden mellan Landskrona ocb Hälsingborg. Största delen uppgåvos vara funna vid Glumslöv.

HäLding borgd traktend g coLogidka hidtoria terna av Samland i Ostpreussen. Den uppträder där i den tertiära s. k. blå jor den, som utgår på havsbottnen. Den bärnsten, som hittas runt Skånes kust från Sölvesborg till Båstad, ehuru ymnigast på Skanörshalvön, torde härröra från • •

bärnstenslager i södra Östersjön, kanske också från på närmre håll å Östersjöns botten anstående lager.

Den torde ha lösgjorts av vågorna, förts vidare med

undervattensströmmar och slutligen vid stormar blivit uppkastad på de skånska stränderna. Dock torde också isströmmar under istiden bidragit till bärnstenens spridning, liksom möjligen den senare omtalade AlnarpsfLoden. Troligen medförda av isen under istidens olika skeden från de södra Ostersjötrakterna äro vidare de tertiära block av brunkol, musselrik sandsten m. m., som träffas kringspridda över Skånes jord. En av de intressantaste av dessa ter tiärtidens spillror är funnen i Hälsingborgstrakten. Det är ett stycke av en förkislad palmstam (Palmacites Fil i gr a nu m), som hittats vid Jonstorps Täppeshus något mer än en mil norr om Hälsingborg.1 f

På grund av talrika fynd bl. a. i bärnstenen känner man väl den flora, som härskat i norra Europa under tertiärtiden. Vi kunna därför gott föreställa oss, hur de skogar sett ut, som då klädde Hälsingborgsnejden. Kanske har det fun nits en del barrskogar på de omgivande höjderna. Men säkert intogos slätterna till stor del av yppiga S3rdländska skogar med palmer och sumpcypresser samt med en rikedom av lövträd, som nu tagit en stor del av jorden i besittning: ek, bok, kastanjeträd, valnötsträd, hickory, magnolia, fikonträd, lagerträd och akacia m. m. Också vinranka och lotus ingå i den rika flora, man funnit i Nordeuropas liksom Nordamerikas och t. o. m. Grönlands och Spetsbergens tertiära lager. Dessa skogar livades av tusende slag av insekter — endast från bärnstenen äro mer än ett par tusen arter kända — samt av allehanda fåglar, delvis lika dem, som i nutiden finnas hos oss, såsom hackspettar, kråkor, måsar, örnar o. s. v., men delvis också former, som nu trivas i Sydamerika, Indien och Afrika, såsom pape gojor, sekreterarfågel, ibis och pelikan. Även insektsfaunan har delvis en syd ländsk prägel. Ett flertal arter, som träffats i tertiär gyttja vid Limfjorden på Jylland, tillhöra sålunda tropiska släkten och anses i likhet med floran ange, att medeltemperaturen varit c. io° högre än nu. I skogarna strövade dessutom sannolikt tertiärtidens klumpiga, nu utdöda däggdjur, efter reptilierna, vilkas glansperiod slutat med krittiden, jordens herrar. Det var primitiva rovdjur och hovdjur, som i sig förenade många nutida rov- och hovdjurs karaktärer, nu försvunna elefantdjur, såsom mastodonter och dinoterier, 1 Fyndet är närmare beskrivet ock avbildat kos Conventz 1892.

Tertiärtid en svin- och hjortdjur etc. I floderna förekommo flodsköldpaddor och i havet havssköldpaddor — båda slagen funna i tertiär kalksten i Öresundstrakten (vid Kö penhamn).

Som vi sett, genomdrages Skåne av huvudsakligen i NV—SO gående sprick linjer (ibland markerade av diabasgångar) och förkastningar. Vi ha funnit, att en del av dessa uppkommit före keuperskedet, troligen redan under silurtiden (obs. kongadiabasen). Men vi ha även iakttagit, att rät-liasformationen i stor ut sträckning genomsättes av sprickor och förkastningar med en språnghöjd av ända till 180 m (Höganäs). Särskilt allmänt förekomma de i närheten av den vid och norr om Hälsingborg framträdande, av rät-liaslager bestående landavsatsen, vars uppkomst delvis betingades av förkastningar. Sådana ha emellertid också drab bat kritformationen, som ju skildes från rät-liasformationen av en förkastning i Glumslövstrakten. Att överhuvud något av de sedimentära formationerna i Skåne bevarats, skylles nedsänkningar längs förkastningssprickor. De av dylika begränsade urbergsåsarna: Kullen, Söderåsen, Hallandsås etc., äro partier av jordskorpan, som icke likt omgivningen sjunkit. A dessa exponerade hor st ar ha genom förvittring och avspolning de sedimentära formationer, som tilläventyrs funnits, fullständigt nedbrutits och bortförts, och förvittringen har, som vi tidigare antytt, även trängt djupt ned i själva urberget.1 De nämnda förkastningarna, som i så hög grad bidragit till att ge Skåne dess karakteristiska, från vårt land i övrigt avvikande gestaltning, torde delvis hava tillkommit under krittiden. Men till stor del härröra de från tertiärtiden, som för hela jorden var en orolig tid. Då var det, som de stora, unga bergs kedjorna — Alperna, Himalaja, Anderna o. s. v. — uppveckades. Denna orostid har i Skåne (liksom i det övriga Sverige) icke utlösts i bergveckningar utan i brist ningar och förskjutningar i jordskorpan. Men också en livlig vulkanverksamhet ägde rum i samband med uppkomsten av dessa dislokationer. I trakten av Ringsjön samt norr och nordväst därom har denna vulkanverksamhet satt spår i där förekommande, blåsvarta, ofta pelarformigt förklyftade basaltkullar (Gellaberg, Knösen, Hästhallarna etc.), som äro rester av stelnade lavabäddar. Vid Djupadal SO om Söderåsen och på Lillön i 1 I närheten av Kullagården å Kullen har en rivningsbreccia med brottstycken av troligen silurisk lerskiffer iakttagits, sannolikt rester av sedimentära lager, som en gång betäckt Kullens hjässa (Hennig 1898, 99).

Hälolng bo rgotrakteno g eo log io ka hldtorla Ringsjön finnes vulkantuff (bomber, lapilli ocb vulkanaska), vari även förkolade barrträdsrester träffats, från denna tid. — I Jyllands ocli t. o. m. Nordtysklands tertiära lager förekomma också talrika skikt av vulkanisk aska, som förmodats bärröra från de skånska vulkanerna.1

KVARTÄRTIDEN K ö ld ens före bud.

D O ld a dalar

Kvartärtiden inledes som bekant av en klimatförsämring, som slutligen bade till följd, att stora delar av Europa ocb Nordamerika blevo nedisade som i nu tiden Grönland. Förebuden till denna köldperiod visa sig emellertid redan mot slutet av tertiär tiden. Skogarna i Nordeuropa förlora då alltmer sin subtropiska karaktär samt uppblandas med mer nordiska arter. Om Hälsingborgstraktens utseende och vegetation på övergången mellan ter tiär ocb kvartär tid lämna en del intressanta fynd i Öresundstrakten upplysning. Det är inneslutningar av sand, lera ocb gyttja i bottnen av moränavlagringar på den danska Sundssidan mellan Köpenhamn ocb Helsingör, vari rester av den • •

vegetation, som härskat i Oresundstrakten (närmast på svenska sidan) vid tiden före isens anryckande, blivit bevarade. Dessa växtlämningar ba ett blandat tertiärt och kvartärt skaplynne, och det är troligt, att bägge elementen samtidigt • •

eller ungefär samtidigt ingått i Oresundstraktens flora. Det tertiära inslaget utgöres av cypressartade växter (Cupressinoxylon), bärnstenstall (Pinus succinifera), vinranka (Vitis teutonica), det nu okända släktet Carpolitbes samt den nu utdöda näckrosartade växten Brasenia purpurea m. m. Bland mängden kvartära arter kunna nämnas tall, gran, idegran, ek, etc. samt talrika ännu förekommande mossor, kärr- ocb vattenväxter. Åtminstone delvis från samma tid torde liknande fynd av bl. a. cypressartade växter samt Brasenia purpurea, ävensom gran ocb arktiska viden m. m. från svenska sidan mellan Malmö och Ven stamma. De äro gjorda i sekundärt läge i istidsavlagringar (i vissa fall möjligen i flodsand), som utfylla en egendomlig, bred och djup dal, som genomdrar Skåne från Skivarpstrakten (väster om Ystad) 1 Litteratur: Natborst 1885, 189/f; Goeppert, Menge, Conventz 1883, 86; Conventz 1892; Miltbers 1922; Henriksen 1922; Hennig 1898, 99; Törnebobm—Hennig 190/f; Holst & Grönwall 1907; G. De Geer 1918.

Fig. jj. Fold’d krokodil (Thoracoöaurud dcanicué) från kritan vid Limhamn. (Efter Troeddéon.)

nflIWi

Fig. gg. Kindtand ao mammut, funnen i Bårélbfö é:n. Orig. L Lund6 un tv. Geol. institution.

Fig. gg. Skatte au uroxe, funnen i Atterumétrakten norr om HHid ing borg. (A cm. mellan hornspetsarna).

Orig. t Lunds umv. Geol. institution.

Dolda dalar i SO till Landskrona—Ventrakten i NV. Även Ven och kustremsan söder om Rå • •

falla inom dess område. Den x/a km. breda, z(o å 50 m. djupa rännan, Oretvisten, mellan Hälsingborg och Helsingör, vilken mynnar i en ännu djupare ränna öster om Anholt, har ansetts följa och markera dalens fortsättning vidare norrut på havets botten, ehuru dess verkliga bredd och djup även där döljes under sediment massor (jfr dock nedan). Denna genom djupborrningar konstaterade dal, vars bredd söder om Häl singborg uppgår till c. V« mil, och vars botten når ett 60-tal meter under nuvarande havsyta, har av vissa forskare ansetts vara utskulpterad av en mäktig delvis sjö• •

artad flod, Alnarpsfloden, som i preglacial tid (d. v. s. före istiden), då Öresund • •

ej existerade, avbördat södra Östersjöområdets vatten. Emedan dess avlagringar äro rika på bärnsten, som direkt eller indirekt torde ha ditförts från »bärnstenslandet» i Ostpreussen, har den förmodade floddalen också benämnts bärnstensfloden. Med all sannolikhet ha emellertid, såsom flere forskare hållit före, förkast ningar eller veckning medverkat vid uppkomsten av denna dal, vars riktning över ensstämmer med de förut omtalade tertiära och äldre skånska sprick- och förkastningslinjernas nordväst-sydostliga huvudriktning. Dalens ålder är ej heller o omtvistad. Även åsikten att den tillkommit under en av de nedan omtalade mellanistiderna har försvarare. Också Själland överskäres av ett par liknande dolda dalar. En framgår från Roskildefjorden i riktning mot Öresund, medan en annan (som anses uppkommen genom förkastningar) överskär nordöstra Själland, ev. som en fortsättning av Alnarpsdalen, från Öresund (vid Humlebsek söder om Helsingör) till Kattegatt (vid Gilleleje). • •

Oresundstrakten med Hälsingborgsbygden torde alltså vid kvartärtidens in brott legat betydligt högre än nu, och det platåartade landskapet genomskars sannolikt av Alnarpsflodens invid platsen för det nutida Hälsingborg framgående, ett 60-tal meter djupa, ravin, varmed andra ravinartade dalar förenade sig. Medan dalens botten torde intagits av sjöar eller av en sjöartad flod, omgiven av kärr och mossar, kläddes väl höjdplatåerna av skogar, karakteriserade av den ovannämnda blandningen av tertiära och kvartära element.1 1 Litteratur: Holst 1911; Holmström 1912; Munthe 1920 a; Miltliers 1922.

Hälding b o rg d traktend g eo tog id ka hidtoria Istider och m e 11 an i s t i d e r Så kommo isströmmarna, som hade sitt ursprung i de skandinaviska fjällen, glidande över landet, bortsopande allt i sin väg: rester av vegetation och djurliv, lösa jordslag och mindre motståndskraftiga berglager. Också Hälsingborgstr ak ten, där nyss yppiga subtropiska skogar frodats, nåddes av isströmmarna, som slutligen trängde fram till sydöstra England, ned i Mellantyskland och ända bort i sydöstra Ryssland. Ju längre isen nådde dess större blev dess mäktighet i de centrala delarna av nedisningsområdet. Även över Hälsingborgstrakten måste dess mäktighet sannolikt uppskattas till ett eller annat tusental meter. Genom ismassans tyngd blev det förut högt liggande landet djupt nedpressat. Istiden har emellertid, enligt vad man numera vet, icke bildat en enhetlig epok. Isströmmarna ha mer än en gång ryckt fram och åter dragit sig tillbaka mot de skandinaviska fjällen. Man antar, att tre eller fyra sådana tider av framryckning — de egentliga istiderna — förekommit. Dessa ha varit skilda åt av två eller tre mellanistider (interglacialtider). Fossilförande lager från mellanistiderna känner man i synnerhet från Dan mark och Tyskland, ehuru sådana också anträffats på några håll i Sverige (bl. a. i Bollnäs). Möjligen är en del av fossilinnehållet i de sediment, som utfylla Alnarpsvlalen, också av interglacial ålder. — Man anser sig med ledning av danska fynd kunna sluta, att under den näst sista mellanistiden (som, om man räknar med blott dre istider, också var den första) sköt ett varmt hav, »Eemhavet», vari värmeälskande mollusker (bl. a. Tapes- och Lit or in a-arter) levat, från väster över de danska öarna in över Östersjöområdet. Under en del av den sista mellanistiden intogs Danmark och med all säker het också Hälsingborgsbygden samt Skåne i övrigt av skogar med gran, tall, ide gran, ek o. s. v., snår med kristtorne (Ilex aquifolium), som nu försvunnit från dessa trakter, mossar och kärr med ag och slokstarr m. m. samt det nu blott i Nordamerika levande halvgräset Dulichium spathaceum (hg. 55) och sjöar, vari natesärv, hornsärv och den från tertiärtiden omnämnda näckrosen Brasenia purpurea vuxit. I skogarna strövade bl. a. dovhjortar, som icke förekommit vilda i Norden efter istiden, och vid sjöarna byggde bävern sina hyddor. Från interglacial tid stamma också sannolikt en del fynd av valben i Skåne samt de mammutfynd (huvudsakligen kindtänder och betar), som hittats på ett rätt stort antal lokaler i Skandinavien och Danmark, vanligen sekundärt inlagrade i istids-

Idtider och mellanldtider avlagringar (i Danmark dock även primärt i interglaciala lager). Av tre kända mammutfynd från Skåne är ett gjort i Hälsingborgstrakten. I Bårslövs socken, SO om staden, fann nämligen en lantbrukare 1889 i sin åker en kindtand av mammut i ett märgelstycke, troligen bärrörande från ett märgeltag i närbeten (fig. 3d)-1 Hälsingborgstrakten bar emellertid under den sista mellanistiden utan tvivel trampats även av andra intressanta däggdjur, varav lämningar funnits i Danmarks ocb Nordtysklands interglaciala lager, såsom jättebjortar, nosbörningar ocb myskoxar. Som av den ovannämnda interglaciala växt- ocb djurvärlden kan slutas, bar klimatet i Hälsingborgstrakten under mellanistiderna tidvis varit lika varmt eller t. o. m. något varmare än nu. Vid isens anryckande ocb bortdragande bar det emellertid givetvis varit kallare. Lämningar av en arktisk flora (med Dryas m. m.) och fauna äro också funna i interglaciala lager, bl. a. vid Gilleleje å Nordsjälland, ej långt från Hälsingborg. Huruvida ett sandlager, innehållande skal av åtskilliga färskvattensmollusker, vilket vid djupborrning i Glumslövs backe anträffats under ett 20 m. mäktigt mo räntäcke ocb vilande på ytterligare 15 m. morän, tillhör ett interglacialt skede eller ev. är interstadialt, d. v. s. förskriver sig från tiden närmast före en tillfällig fram stöt av isen under dess slutliga avsmältning (varom mer nedan), kan f. n. ej säkert avgöras. Det är alls icke omöjligt, att människan redan i interglacial tid uppträtt i Häl singborgstrakten. Men därom vet man ännu intet.2

Landisens spår i Hälsingborgstrakten Det stora istidsdramat bar i Hälsingborgstrakten satt talrika, delvis säregna och svårtydda spår, som i mycket hava bestämt landskapets nuvarande karaktär. Dessa spår, som huvudsakligen bärröra från dramats slutakter, skola vi i fortsätt ningen följa ocb söka tolka. I detta kapitel skola emellertid blott ett par av is tidens vanligaste bildningar behandlas. Spår av landisens erosion. När isen gled fram över landet, avslipades berggrunden. På den mot isens rörelseriktning vända sidan — stötsidan — blevo uppstickande berghällar mer eller mindre vackert rundade, medan den motsatta 1 Tack vare prof. Grönwalls tillmötesgående kar en fotografi av det å Geol. institutionen i Lund för varade fyndet (för vilket Lundgren 1891 ger en närmare redogörelse) kunnat erkållas. — 2 Litteratur: Nordmann 1921, 1922; Nordmann-Jessen-Miltkers 1923; Lundgren 1891; Halden 191^; Frödin 1916; Erdmann 1881 a; Muntke 1920 a.

4 — 24465.

HäidLngborgdtrakteru geologidka historia sidan — läsidan — förblev mer ojämn och skrovlig. I de s. k. rundhällarna synas ofta vanligen grunda repor, som ristats av block, infrusna i bottnen av den framglidande isen. Dessa repor ange isens rörelseriktning. De repade rundhällarna, som för våra urbergs trakt er äro så ytterst karakteristiska, ha visat sig hart när omöjliga att uppspåra i Hälsingborgs närhet. Berggrunden är ju där i regel jordtäckt, och går den i dagen, är det i mer eller mindre lodräta stup och ravinväggar. •• Ar den någon gång eljest, såsom uppe på branterna norr om staden, blottad, finner man icke heller där några rundslipade hällar eller ens refflor. Eftersom lagren äro nästan horisontella, mötte den framglidande isen föga motstånd, och ev. upp stickande bergpartier tog den kanske helt enkelt med sig. De refflor, som utbil dats, torde ofta nog av vittringen ha utplånats ur den lösa bergarten. Vid Mjöhult, 7 å 8 km. norr om staden gå emellertid ganska vackert rundslipade sandstenshällar i dagen (omkring skolhuset; bäst utbildade på östra sidan, fig. 36). De visa delvis vacker rundning mot nordöst och även en svag refifling i NO—SV eller NN O—SSV. Gör man en tur upp till Söderåsens eller Kullens urbergstrakter, träffar man rundslipade och refflade hällar i mängd. Moränavlagringar. Landisen har emellertid icke blott verkat nedbrytande och avslipande på berggrunden och likt en kvast bortsopande lösare jordlager. Den har också vid sitt avsmältande kvarlämnat lösa jordslag, i första hand morän (även kallad krosstenslera, krosstensgrus, pinnmo m. m.). Bäst studeras denna i färska skärningar, t. ex. i det stora grustaget vid Ringstorpsvägen, i ångtegelbrukets lertag och i färska gatuskärningar, såsom vid den nya utfartsvägen åt Fältarp mellan Nytorgs- och Holländaregatorna. Moränen, som är en vanligen blågrå, i vittrat tillstånd brungul jordart1, som huvudsakligen uppkommit i gnuggzonen mellan den framglidande ismassan och det av berg eller lösare jordslag bestående underlaget, förekommer å förstnämnda lokal som ett % till 4 m* tjockt täcke på gruset, å sistnämnda platser åter med 1 ä 2 m:s mäktighet direkt vilande på den av rätdiaslager bestående berggrunden. Undersöka vi moränen närmare, finna vi, att den består av en lerig grundmassa, som icke alltför skarpt bryter av mot gruset (vid Ringstorpsvägen) eller den upptill sönderbråkade berggrunden. I den leriga grundmassan förekomma spridda större och mindre, delvis repade block och stenar av allehanda bergarter. Någon gång, såsom i gatuskärningen mellan Ny torgs- och Holländaregatorna, uppträda de dock allmänt (fig. 37). Man finner utan svårighet block av till urberget hörande gnejser (varibland granatgnejs), grön1

I närheten av keuperområdena vid Ottarp etc. är moränen rödbrun, emedan den delvis bildats på

bekostnad av den rödaktiga keupersandstenen ocb leran.

L undid end dp är i Haiding borg d trakten stenar (diabas och diorit), porfyr, leptit och glimmerskiffer, silurformationens lerskiffer, keuperformationens rödaktiga sandsten, rät-liasformationens sandstenar och skiffrar och kritformationens kalksten och flintor. Samma slags stenar och block förekomma ej blott inbäddade i leran (bottenmoränen) utan ofta, såvida de ej bortplockats, också kringströdda på ytan.

I senare fallet härröra de från

block, som landisen burit på sin rygg (ytmorän), eller som varit infrusna i isen (inre morän). Gnejs- och grönstensblocken m. fl. torde huvudsakligen härstamma från de skånska urbergsåsarna samt från norra Skånes och Smålands urbergstrakter, medan blocken av silur-, keuper, rät-lias- och kritformationens bergarter tro ligen härröra från staden mer närliggande trakter.

Ibland hittas fjärranväga

gäster, såsom block av den karakteristiska röda Alandsrapakivin, som flera gånger iakttagits i kusttrakten mellan Hälsingborg och Rå samt vidare söderut. Den leriga moränen är en av Hälsingborgs traktens vanligaste jordarter och har isynnerhet norrut från staden stor utbredning. Dess mäktighet överstiger här sällan en eller annan meter.1 På sina håll i stadens grannskap kan dock morän leran nå betydande mäktighet. Vid Glumslöv har man sålunda vid borrning fun nit mäktigheten uppgå till icke mindre än 35 m. Moränlerans undre ej urlakade delar äro ofta starkt kalkhaltiga (med ända till 14 % kalciumkarbonat) och bruka därför användas som jordförbättringsmedel. Nästan varje bondgård i Hälsingborgstrakten har sitt märgeltag, där den kalk haltiga moränleran tillgodogöres. Även en del av traktens smärre tegelbruk, så som Nytorps vid kusten söder om Rå och Kyrkbackens på Ven, grunda sin till verkning på moränleran. Mindre vanlig i Hälsingborgstrakten, liksom i allmänhet å Skånes slättbygd, är den grusiga moränen, som i vårt lands urbergstrakter är moränens vanligaste utbildningsform. I trakten söder om Raus’ kyrka finnes dock ett större område, där moränen har mer grusig karaktär.2

Den yngre baltiska isströmmen Hur har nu den landis sett ut, som efterlämnat Hälsingborgstraktens morän? Frågan är av vikt även för förståelsen av vissa andra i ett par följande kapitel behandlade minnen från istidens slutskeden. När landisen var på retur efter den sista nedisningen, varunder isbrämet, när 1 Detta har framgått bl. a. vid grävningar för kloakledningen från hospitalet. — 2 Litteratur: Erd mann 1881 a, b; Lindström 1880 a, b.

Hälsing borgstraktens geologiska historia det var som mest framskjutet, framgick över Jylland, Holstein och Mecklenburg, gjorde den ett längre uppehåll längs ett över Skåne förlöpande oregelbundet israndsläge, som samtidigt betecknar en tillfällig framstöt av isen.1 Detta israndsläge, som markerar gränsen mellan G. De Geers dani- och gotiglaciala skede, har följt en linje från Sveriges västkust längs sydvästra sidan av Hallandsås och Söderåsen över Eslöv ned mot Ystad. Här har isranden böjt av mot väster föl jande en av en randmorän mellan Ystad och Malmö markerad linje. Från Malmötrakten har den åter vikit av mot norr och ännu en gång nått fram till Eslöv, varifrån den fortsatt mot nordväst och överskridit Sundet i trakten av Hälsing borg. Israndslägets något omtvistade fortsättning på andra sidan Sundet skall enligt danska forskare (Milthers o. a.) från Helsingör, där det markeras av ett • •

typiskt ändmoränlandskap, ha framgått över östra Själland nära Oresundskusten. Enligt De Geer (som velat förlägga gränsen på Själland västligare) har sedan is randen över Bälten nått ned till nordligaste Tyskland (se fig. • O

I Oresundssänkan har alltså under ifrågavarande skede — på övergången mellan dani- och gotiglacial tid — en från den övriga isen avskild islob skjutit upp till trakten av Hälsingborg, vilken vid Eslöv sammanstött med det nordliga is brämet. Det sistnämnda tillhörde, vad man kallat nordostisen, medan isloben fått namnet den lågbaltiska eller yngre baltiska isströmmen — till skillnad från en äldre baltisk (eller gammalbaltisk) isström, som i Skåne skall ha inlett 1 Hur mycket isen avsmält före denna framstöt är ej med säkerket känt. Det är emellertid tydligt, att åtminstone västra ock södra samt delar av mellersta Skåne därunder kefnats från is. — 2 Med det daniglaciala skedet förstår G. De Geer den första avsmältmngsepoken i senkvartär tid, varunder isen smälte från israndsläget under den sista nedisningens maximum till ovannämnda över Skåne, Själland ock nord ligaste Tyskland framgående gotiglaciala oscillatxonsgräns. Med isens tillbakagång från denna gräns — när alltså även den lågbaltiska istungan börjar smälta — begynner De Geers gotiglaciala skede. Enligt De Geers på de årsvarviga lerorna grundade istidskronologi (se De Geer 19x0 eller L. v. Post 1912) skall skedet ifråga ka börjat för 14,000 å. 15,000 år sedan. (Enligt benäget meddelande av prof. De Geer torde denna siffra vara riktigare än den tidigare — även i de citerade arbetena — uppgivna å 12,000 år.) Under det gotiglaciala skedet, som varat minst 4>°oo år, avsmälter isen upp till mellersta Sverige, där isranden en längre tid oscillerat fram ock åter ock efterlämnat framträdande ändmoränstråk. Dessa, som representera det finiglaciala israndsläget, framgå över Dalsland, Västgöta- ock Ostgötaslätterna ock ka ansetts ka sin motsvangket i de i trakten av Kristianiafjorden framgående raerna ock de storartade Salpausselkä-moränstråken i södra Finland. Det finiglaciala skedet kar omfattat isens ett par tusen år långa avsmältningstid i Mellansverige ock Norrland från det finiglaciala israndsläget, tills den stora sammankängande isrest, som kvarlåg öster om fjällkedjan, i Jämtland genombröts av de vattenmassor, som uppdämts mellan isen ock fjällen. Med denna tappningskatastrof, som inleder isens uppdelning i mindre isrester, anses istiden ka nått sitt slut, ock den postglacial a tiden tar sin början. Denna kändelse skall ka legat omkring 8,500 år tillbaka i tiden, vil ken tidrymd alltså motsvarar den postglaciala tidens längd (jfr Sandegren 1924). —— Uttrycket »postglacial» användes dock även om kela tidrymden efter isens bortsmältande från en viss trakt.

Fig.

36.

Rundhällar med dtö'hLda mot nordoét vid Aljo hult. Foto förf.

Fig. 3]. Blockrik morän, vilande på rät-1iojformationen vid Nya Fältarpövägen. Foto fö'rf. 1923.

1923.

Fig. j8. Skärning i vitåtag ren V om Rings to rpé oäg en, visande diskordant tag ring. Foto jo rf. 1923.

Fig. gg. Skärning i vitåtag ren vid Käpinge (S grustaget), ‘visande finsandigt, tämligen regetbundet tag rat materiat. Foto förf. 192g.

Fig. go. Sandplatån old Köp luge. Bakom ättehögen finned gruétaget fig. jg Foto förf. 1923.

?v.

Fig. gi.

Grudtaget Ö om Ringstorpsoägen med tunn moränbetäcknlng och därunder veckade oltålager. Foto förf. 1923.

Fig. g2. Stranden norr om Hildevborg. Foto förf. igig. a

Fig. gg.

tk.tk.tad tand; b — morän; c — vitälager; d — rat ocb Jfygtand.

Uppreöta och veckade vitå lag er norr om Hildedborg. Foto förf. 1923. a

morän; b — vitälager; c — rat.

Den yngre b ai t ld ka iddtrö mmen den sista nedisningen, och som från SO överskridit landskapet samt nått in i syd västra Halland. Både på Söderåsen och Hallandsås finnas spår — hällar med stötsidor mot SO och refflor med nordvästlig riktning — som tillskrivas denna äldre baltiska isström. Dessa framstötar av en islob i Oresundssänkan ha haft sin motsvarighet i framryckningar av nordostisen.1

NGELHOLM

.HALSINGBeffr

■ANDSKRON

SLO

iKOPENHAMN

LUND -

TRELLEBORG 50 Km.

Fig. gg. Den yngre baitiöka (— iågbaitiöka) iéétrommend utbredning. (På eveneka didan i buvuddak enl. JUunite, Holmström, De Geer; på daneka enl. Jthllteré m. /.).

Gränserna för den yngre baltiska isströmmen har man sökt fastställa med led ning av den av denna bildade moränens innehåll av baltiska block, d. v. s. block av bergarter, som anstå i Östersjötrakterna, såsom den röda åländska rapakivin, samt av dess rikedom på sydskånsk krita och flinta.

På grund av dess kalkrike

dom är den också bördigare än nordostmoränen. Istungan har tydligen nått över stadens område, ty moränen över gruset vid Ringstorpsvägen i stadens norra del innehåller ännu rätt allmänt sydskånsk krita 1 Vissa omständigheter tala för att under avsmältmngsskedet den lågbaltiska isströmmen föregåtts av en framryckning, kallad den »medelbaltiska isströmmen».

Inga stöd föreligga emellertid för att denna

berört Öresunds nordliga, nu behandlade delar.

HäLd ing borg o trakteno g eoLog idka hutorla och flinta (vanligen svart eller grå till brun).

Men mycket nordligare lär den

icke hava nått.1 — Från Hälsingborg kan den lågbaltiska moränens gräns följas i SSO-lig riktning mot Glumslöv och vidare mer ostligt över Halmstad och Svalöv mot Eslöv. Den baltiska istungan torde i Hälsingborgstrakten ej varit särdeles mäktig. Den har emellertid överskridit de 90—100 m. ö. h. nående Glumslövs backar och Rönneberga högar på den svenska Öresundssidan samt det lika höga Maglebjerg på den danska. Medan åtminstone den ytliga moränen vid och söder om Hälsingborg är kvarlämnad av den yngre baltiska isströmmen, torde densamma norr och öster om staden vara att tillskriva nordostliga isströmmar. Där moränen inom den yngre baltiska isströmmens område, såsom vid Glumslöv, når större mäktighet, härröra sannolikt de undre moränskikten från nordostis, medan de övre avlagrats av den lågbaltiska isen, något som på sina håll även kunnat konstateras. Dock finnas även sparsamma rester av den äldre baltiska isströmmens morän, som också inne håller baltiska block (bl. a. på Söderåsen och Hallandsås).2

»Vi tå biid n i n g a r » I samband med den lågbaltiska moränen uppträda i Hälsingborgstrakten skik tade grus-, sand-, mo- och leravlagringar under så egendomliga förhållanden, att de berett geologerna åtskilligt huvudbry. De ifrågavarande sedimenten ha av en av banbrytarna på den svenska istidsforskningens fält (O. Torell) efter de slamrika isländska jökelälvarna, som stundom gått under namnet »vitåar», benämnts »vitåbildningar». Denna benämning bibehålies här för de visserligen ganska va1 Visserligen kan man också N om staden ända upp till Kullen finna sydskånsk flinta, mer sparsamt i moränmarken samt mindre sparsamt i strandgruset. Men dessa flintor torde väsentligen leda sitt ursprung från »kalvande» isberg, som lösgjorts från den baltiska istungans bräm. Undantagsvis kunna de kanske härröra från den äldre baltiska isströmmen, som överskridit dessa trakter. En hel del av dessa flintföre komster, isynnerhet de, som träffas i strandgruset, men också annorstädes stå uppenbart i samband med stenåldersboplatser. De rundade och refflade sandstenshällarna vid Mjöhult något mer än V2 mil norr om staden torde visa, att den yngre baltiska isströmmen icke nått hit, eftersom de endast synas påverkade av från NO kommande isströmmar. — Ett vägande skäl för att istungan ej nått nämnvärt norr om Hälsingborg torde slutligen de i följande kapitel behandlade, av förf. som randdeltan och randterrasser uppfattade »vitåbildningarna» vid Hälsingborg utgöra. I föregående arbeten (se t. ex. Munthe 1920 a) har den lågbaltiska isströmmens gräns förlagts söder om staden. 3 Litteratur: Holmström 187/f, 1904; Nathorst 1885; G. De Geer 1884, 1887, 1910, 1914; Lundbohm

1888; L. von Post 1912; Munthe 1920 a; Milthers 1922.

Vitå b Ltdn ing ar rierande men med varandra och med avsmältningstidens »vitåar» genetiskt sam manhörande bildningarna.1 Först kunna vi ägna dem ett studium i grustagen vid Ringstorpsvägen. I de ett i o-tal m. höga skärningarna (bäst i det norra grustaget väster om vägen; i de äldre grustagen söder om föregående och vid vattenreservoaren äro de delvis dolda av ras) ser man grus och sandskikt i oavbruten växling. Skikten förete s. k. ström skiktning, d. v. s. den korsande diskordanta lagring, som på grund av skiftningar i strömriktning och strömstyrka uppkommer vid avlagring ur rinnande vatten (fig- 38)Liknande är förhållandet med de stora platåartade sand- och grusfälten öster och sydost om staden (med vilka Ringstorpsgruset torde stå i förbindelse): kring Husensjökärret, vid Fältarp och Köpinge m. fl. platser. I de skärningar, som äro blottade genom dessa avlagringar (strax norr om idrottsplatsen Olympia, vid Fältarp söder om Gåsebäcken och vid Köpinge söder om Ramlösa m. fl. ställen), finner man samma lagring, om än materialets grovlek och graden av oregelbunden het äro något varierande. I tvänne skärningar i Köpingehöjden är sålunda mate rialet mer finsandigt och den svagt vågiga lagringen mer regelbunden än vid de nordligare skärningarna (fig. 39). Dessa övergångsformer mellan en mer oregel bunden, diskordant, och en mer regelbunden, konkordant, skiktning häntyda på, att icke blott isälvars rinnande vatten utan också sjö eller hav, där finkornigare sediment komma till avsättning i mer vidsträckta och likformigt utbredda lager, spelat en roll vid de ifrågavarande avlagringarnas tillkomst. Ett påfallande drag hos dessa sandfält är, att de alla äga plana, liksom av hyvlade överytor, som överallt nå ungefär samma höjd, 40 å 45 m. ö. h. (fig. 40). Detta kan ej heller gärna förklaras, om man ej förutsätter en vattenytas ut jämnande vågor.

Sandplatåerna ifråga måste ungefär markera denna vatten

ytas nivå. Sand- och grusplatåerna täckas partiellt av lågbaltisk morän. Ringstorpsansvällningen är, som vi sett, betäckt av en moränmantel av några decimeters till flere meters mäktighet.

I grustaget vid vattencisternen kan iakttas, att sand

skikten närmast under moränen äro veckade och tillknycklade (fig. 41). I andra grustag (vid Olympiaplatsen och ett nordligare vid Köpinge) har en helt tunn, på sanden utkilande moränbetäckning iakttagits, medan åter vid andra (vid Fält arp och ett sydligare vid Köpinge m. fl.) ingen alls morän synes. 1 Denna benämning synes mig här lämpligare än »issjölera» o. s. v., åtminstone så länge det ej är säkert utrett, om de avsatts i issjöar eller i bavet.

Se nedan.

Hälding borgdtraktend g co tog id ka bid tor ia Om vi från Rå bege oss utefter kusten ned mot Landskrona, se vi i strand branterna mellan Fortuna och Hildesborg skiktade sediment, liknande de nu be handlade och som en del av dessa betäckta av lågbaltisk morän, men med den för sjö- och havsavlagringar typiska konkordanta lagringen. Redan på långt håll frapperas man av de höga, ibland lodräta, vegetationslösa gulvita strandbranterna, som mycket likna de norrländska niporna (fig. 42). Lan det är liksom avskuret av havet, som alltjämt vid storm och högvatten under minerar branterna, så att nya jordmassor nedstörta. Vi kunna studera lagerföljden i en dylik färsk skärning strax söder om tegel bruket vid Hilleshögsdalens mynning, vilken skärning väsentligen uppkommit ge nom ras under julstormarna 1921. I de ända till över 30 m. höga, ibland lodräta väggarna synas de lägre, av ras delvis dolda partierna övervägande utgöras av en stenfri, blågrå, ofta sandig lera med mer eller mindre tydlig skiktning, medan de högre befinnas bestå av fin sand eller mo (ett mellanting mellan sand och lera) i konkordanta skikt med en eller annan finare lerrand. Skikten äro antingen horisontella eller mot S eller SO svagt stupande, stundom dock uppresta i 45—bo graders vinkel mot horisontalplanet (fig. då)*1 Närmast under den steniga, flintrika, något grusiga moränbädd, som till större eller mindre mäktighet täcker de skiktade avlagringarna, äro dessa påfallande starkt veckade samt genomsatta av en mängd, varandra korsande sprickzoner, längs vilka lagren breccieartat förskjutits (fig. 47)* I de likartade skärningar, som något nordligare äro blottade i tegelbruksgraven till Sundviks (Krolls) tegelbruk, kan man jämte talrika liknande smärre förskjutningar i norra väggen se en större lodrät förkastningslinje, vid vilken lagren förskjutits c. 11 m. (fig. då)* Här kan man dessutom lägga märke till, att strykningsriktningen hos de upptill veckade lagren är nordöstlig.12 Överst i branterna, täckande moränen, ses på sina håll (se fig. d2) ett lager av horisontellt skiktad, fin sand, ibland uppdriven i små dyner. Utom längs kusten mellan Fortuna och Hildesborg gå alldeles likartade moräntäckta sediment i dagen i »backafallen» på Ven samt här och var i strand1 I härvarande vitälager ha ej tidigare några fossil anträffats. I prov från mellersta och övre delarna av den senast blottade skärningen har emellertid förf. funnit kiselnålar av svampdjur (spongier) samt skal av några urdjursarter (forammiferer). Enligt professor Munthe, som godhetsfullt underkastat dem en gransk ning, är det dock svårt att avgöra, om de förekomma i ursprungligt läge eller ev. utsvämmats ur kritlager. — 2 Med den geol. termen »strykning» menas ej fullt horisontella jord- eller berglagers utsträckningsriktning i dagytan, m. a. o. riktningen av skiktytornas skärning med horisontalplanet. »Stupningen» är lag rens lutning mot samma plan.

Vitå b Udti ingar branterna å den motsatta danska sidan av Sundet. I de stora lertäkterna vid tegelbruken på Ven bar man utmärkt tillfälle att studera den överensstämmande lagerföljden. Någon sträng skillnad mellan de mer diskordan ta skiktade avlagringar, vi stannat inför i Hälsingborgs omedelbara närbet, ocb de senast behandlade mer konkordanta vit åbildningarna synes icke förefinnas. Liksom i de förra antyd ningar till konkordant lagring förekommer, träffar man i de senare övergångar till en mer diskordant skiktning. De synas också regionalt sammanhänga med var andra. Dels i lertag, dels vid borrningar ba sålunda skiktade sand- eller lerlager, täckta av morän, iakttagits bl. a. vid Rudebäcks ocb Rya' tegelbruk, i landavsat-

28 m. 23 20

-15 ■10

-5 .0

Fig. gg. Skidd ao norra oäggen i Sundoikd tegelbrukd grav med den dtora forkad tningen (J). (Efter fotografi ao V. Eliadden.) a = moränlera, b — gul dand, c = lera, d — vit tand.

sen söder om Rå, vid Raus' station samt — nordligast — i den skärning i land avsatsen, som förekommer vid Johan Banérsgatan (strax söder om Pålsjö bäck).1 Också annorstädes inom den lågbaltiska moränens område (f. ö. även inom nordostisens oscillationsområde) kan man finna mer eller mindre moräntäckta, mer eller mindre ansvällda sand- eller gruslager, vilka åtmistone delvis måste vara av samma ursprung som de nu avhandlade bildningarna. Här må endast ytter ligare nämnas de helt moräntäckta Rönneberga backar samt Glumslövs backe, där gruset går i dagen, samt de längre söderut belägna Kävlingeåsen ocb Dagstorps backe. Hur vitålagren bildats.

Alla dessa skiktade avlagringar, som i stor ut

sträckning täckas av den lågbaltiska moränen, ocb som, där underlaget nåtts, visat sig vila antingen direkt på berggrunden eller ock på morän av nordostligt 1 Borrningar, som företagits av vattenverket ett stycke norr om grustagen vid Ringstorpsvägen, ka blott uppvisat morän ned till berggrunden.

5 — 24465

Holding borgd traktend g eologidka hidtoria ursprung, måste förskriva sig från det skede, som omedelbart föregått den yngre baltiska isens framryckning (ocb en motsvarande mindre framryckning av nordost isen). Ocb det är skäl förmoda, att materialet till avlagringarna i fråga väsent ligen medförts av troligen subglaciala, d. v. s. i tunnlar i isen framforsande glaciärälvar, som tillbört denna isström under dess framryckning, eburu väl också nord ostisens älvar lämnat sin tribut. Medan leran, som dominerar i strandbranternas lägre delar, kom till avsättning på större avstånd från isbrämet i den sjö eller det hav, vari detta skjutit ut, avsattes den överliggande sanden ocb gruset, när isen ryckt närmare. Sandplatåerna invid Hälsingborg, vilkas inre visar en mer eller mindre diskor dant lagring, torde vara randdeltan eller randåsar, bildade i detta vatten i omedel bar närhet av själva isbrämet, när det nådde som längst mot norr. Isen bar dock vid något tillfälle oscillerat över även den längst mot norr framskjutna sandplatån (vid Ringstorpsvägen). Vissa av de något sydligare liknande sandavlagringarna däremot, såsom de vid Köpinge och möjligen vid Glumslöv, kunna vara s. k. lateralterrasser, bildade mellan isströmmen i väster ocb landet i öster. Om Glumslövs backe, som når loo m. ö. b., ursprungligen utgjort en dylik terrass, bar den emellertid deformerats ocb uppdrivits till sin nuvarande böjd av den påträngande isströmmen. När denna skred fram över de lösa sedimenten, dels bortsopades, denuderades de, dels

tillknycklades,

sprucko ocb förskötos de, som vi sett närmast under

moränen i strandbranterna mellan Fortuna ocb Hildesborg samt i grustaget vid vattenreservoaren vid Ringstorpsvägen. Den stora förkastningen å 11 m. genom leran ocb sanden i Sundviks tegel bruks lertag är däremot sannolikt uppkommen oberoende av isströmmen, innan denna överskred platsen, såsom en följd av tektoniska rubbningar i jordskorpan. Hälst förkastningens riktning (N 40° V) överensstämmer med riktningen av de tertiära ocb äldre förkastningslinjerna i Skåne ocb närmast med den stora bär framgående västra förkastningen från Kullen över Hälsingborg ocb Lund mot Ystad, torde man kunna dra den slutsatsen, att förskjutningarna längs dessa ur gamla dislokationszoner fortsatt även under kvartärtiden, ja ännu mot slutet av istiden. Att den isström, som överskridit ocb rubbat vitåbildningarna, verkligen varit den från sydost kommande yngre baltiska isströmmen, framgår i första band av den på dessa bildningar vilande moränens rikedom på sydskånsk krita ocb flinta samt av att den också innehåller åländska ocb andra baltiska block. Men även

T^itåb Lid ning ar vitålagrens nordostliga strykning, som vi observerat i Sundviks tegelbruksgrav, styrker detta antagande, i det den måste ka framkallats av istryck från SO ocb icke från NO. Förbållandet, att moränbetäckning i stort sett saknas på krönet av platåerna öster ocb sydost om staden ocb annorstädes, kan bero på, att moränen blivit »av hyvlad» av bavs- eller issjö vågor. I vissa fall bar kanhända isen lokalt ej efter lämnat någon morän. I andra åter bar den ev. ej överskridit vitålagren. Detta kan vara händelsen med en del av randdeltana vid Hälsingborg samt möjligen med de förmodade lateralterrasserna vid Köpinge m. fl. • •

Aven norr ocb nordost om staden, utanför den lågbaltiska isens område, finnas mer sparsamt isälvsavlagringar, som torde efterlämnats av nordostisen. Här må blott nämnas den i terrängen starkt framträdande Svedberga backe i norr samt grusåsen vid Kropp NO om staden. I sistnämnda ås är ett grustag upptaget, som visar starkt differentierade, växlande skikt av fin sand ocb rullsten (fig. 48), tro ligen sammanhängande med oscillationer av isen. Vad kan det nu ba varit för ett vatten, som mottagit isälvarnas sedimentmassor samt mer eller mindre omlagrat dem? Enbgt en åsikt bar det varit en stor isdämd sjö, som intagit norra delen av ••

Oresundssänkan ocb angränsande trakter. Denna åsikt förutsätter emellertid, •• att Oresundsområdet i senkvartär tid varit tillstängt i norr av is eller en nu för svunnen landförbindelse, vilket förefaller ganska osannolikt ocb svårligen låter förena sig med andra kända förhållanden. — Mera möjbgt synes det, att vattnet i fråga varit en vik av havet. Denna uppfattning, som bäst torde harmoniera med de topografiska förhållandena ocb med vad man i övrigt tror sig veta angående isavsmältningens förlopp, tyckes också vinna stöd bl. a. i fyndet av Yoldia arctica ocb andra arktiska havsmollusker i Vens vitålager1. 1 Som stöd för uppfattningen, att en istunga uppdämt issjöar i Oresundstrakten, kar anförts före komsten av sydnorska block på Anbolt ocb norra Själland, men det är mera troligt, att dessa bärröra från äldre isströmmar. För åsikten om de försvunna landförbindelserna åter kunde möjligen förekomsten av för kastningar i Oresundstrakten oberoende av landisen (bl. a. den större förkastningen i vitålagren i Sundviks tegelbruksgrav) åberopas.

Att så stora dislokationer, som bypotesen om de försvunna landförbindelserna

fordra, förekommit i Öresund ocb Kattegatt i senkvartär tid, förefaller dock föga sannolikt. I Vens vitålager äro jämte de arktiska en del sydligare bavsmollusker funna, men dessa äro sämre be varade ocb procentuellt mycket fåtaligare än de nordliga arterna, varför det är sannolikt, att de sekundärt insvämmats från förstörda interglaciallager.

Detsamma gäller förmodligen de förut nämnda pre- eller ev.

interglaciala växtfynden å Ven samt några tillsammans med dessa anträffade frön av nu levande sötvattensväxter. (Se Muntbe 1896.) Litteratur: Torell 1872; Hummel 1877; Erdmann 1873, 187^, 1879, 1881 a, b, 1883; Holmström 187^; Muntbe 1892, 1896, 1907, 1920 a; Madsen 1917; Hadding 1917, Nelson 1910.

Hälsingborgstraktens geologiska historia H ur landisen smälte och dalar uppkommo Äntligen blevo mildare väder och vindar rådande och gjorde slut på det av brott i avsmältningen, som fått sitt mest påfallande vittnesbörd i den lågbaltiska istungans framstöt i Öresundssänkan. Isen över Hälsingborgstrakten smälte bort för att icke mer återvända. Denna avsmältning skall enligt G. De Geer ha be gynt för 14 å 15 tusen år sedan (se not 2 sid. 28). Huru avsmältningen av den till Hälsingborg uppskjutande istungan försiggått, få vi en föreställning om genom att uppmärksamma en egendomlighet hos trak tens istidsavlagringar. Vi finna nämligen, att det av allt att döma endast är den framryckande, icke den tillbakaryckande lågbaltiska isströmmen, som efterlämnat randdeltan och randåsar etc., enär sådana blott synas begränsa och underlagra men ej överlagra den lågbaltiska moränen. Annorstädes i vårt land ha dylika bild ningar — varibland rullstensåsarna — i stor utsträckning uppkommit på moränen vid israndens tillbakaryckning. Denna egendomlighet inom vårt område har för modats sammanhänga med sättet för den lågbaltiska istungans avsmältning. Man antar nämligen, att denna sönderfallit i större eller mindre »dödispartier», som en tid blivit kvarliggande utan samband med den övriga, retirerande isen. Härige nom ha också de sand- och slamförande glaciärälvarna, som gett upphov till deltaavlagringar och åsbildningar, och som »matats» från den »levande» isen, utsinat. Med detta avsmältningssätt torde också moränytans golvlikt plana eller blott svagt vågiga karaktär vid och söder om Hälsingborg ha ett visst samband — om än berggrundens och vitålagrens jämna beskaffenhet och i vissa fall havsvågors erosion medverkat därtill. Inga änd- eller radialmoräner, som ofta annars i vårt land bildats i samband med isens bortdragande, bidra härtill landskapets kupering.1 Kvarliggande dödisrester av den lågbaltiska istungan torde i ett och annat fall ha bidragit till uppkomsten av dalar i Hälsingborgstrakten, därigenom att de hindrat Sedimentationen. Det gäller måhända Husensjökärrets skålformiga för djupning öster om staden. I högre grad har emellertid smältvattnet från ismassorna bidragit till utgrä vandet av en del dalar i Västskåne. Denna utgrävning har börjat redan genom de under isen framströmmande älvarna (subglacial erosion).

Kraftigast torde

emellertid erosionen skett genom avloppsälvarna från de stora isdämda sjöar, 1 Om man reser över till Helsingör, liar man emellertid tillfälle att se det utpräglade ändmoränstråk, som sydväst om staden torde markera gränsen för den yngre baltiska isströmmen. Det är ett system av lång sträckta backar, bl. a. den för sin utsikt kända Hestens bakke.

Land id end avdmältning som i sydvästra Skåne uppkommo innanför den isslynga, som isbrämet under avsmältningsskedet kär bildade (mellan nordostisen ock den lågbaltiska istungan). Störst av dessa var den väldiga Romeleissjön i trakterna kring Romeleåsen. Denna jämte andra äldre ock yngre issjöar, vari stora sedimentmassor hopades, kade sina utlopp mot NV genom Here dalgångar. Ett sådant avlopp skall (enl. Munthe, vilkens undersökningar i kög grad kastat ljus över södra Skånes inveck lade issjöfrågor) genom Kävlingedalen ka lett över i den vid Landskrona utfal lande Saxåns dalföre, medan ett annat via Saxåns övre dal mellan Billeberga ock Tågarp länkats in i Kvistoftaåns markerade, vid Raus mynnande dalgång. Ett tredje issjöavlopp förmodas ka följt en mer nordlig riktning, delvis i Vegeåns nu varande dalfåra (Kågerödsdalen). Om alltså dessa ock andra framträdande dalgångar i NV Skåne (vilka äro alltför betydande för att kunna kava utbildats av de relativt obetydkga vatten drag, som nu framrinna på deras botten) väsentligen utmejslats av dessa issjöav lopp, torde de kkväl kava anlagts redan under äldre geologiska skeden, ävensom fördjupats ock vidgats av erosionen i postglacial tid.1 (Andra slag av dalbildning behandlas i kap. Dal ock delta.)

I sh av s sp ar o c h f o rnsjöar Av vad som sagts om det gotiglaciala israndsläget framgår, att området mel lan nordostisens ock den lågbaltiska istungans bräm befriats från istäcket tidi gare än det övriga Skåne, nämligen redan före den gotiglaciala tidens början under De Geers daniglaciala skede (se kartskissen, fig. 44). Hela området mellan isbrämen NV om Eslöv, så när som på urbergsåsarnas kögsta delar, torde då ka legat nedsänkta under kavets nivå. Just inom området för denna mot Eslöv nedskjutande daniglaciala havsvik träffar man marina gränsen (M. G.), det vill säga den kögsta nivå, vartill kavets inverkan kan skönjas, påfallande högt. Vid Kullen ock Söderåsens nordvästra ända träffas den ofta av frisköljda blockbälten markerade, marina gränsen sålunda på c. 50 m:s köjd över havet2 samt vid Hallandsås c. 10 m. högre. Den större höjden å sistnämnda ställe sammanhänger med, att landet senare höjts mer i norr än i söder. 1 Litteratur: Muntke 1920 a; Haddmg 1917* — 2 Enligt vissa dock mindre tillförlitliga iakttagelser skola strandmarken förekomma på Söderåsens sidor även över M. G. upp till 100 m. ock mer över kavet (se Bokeck 1906 ock Muntkes kritik därav 1911). Skulle dessa iakttagelser kava något reellt underlag, torde det kunna antas, att strandmärkena i fråga (såvida de icke äro isälvsspår) äro att tillskriva s. k. nunatakksjöar, d. v. s. vattensamlingar, som uppkommit vid ur istäcket under avsmältningsskedet uppstickande kergpartier.

Hälolng borgo traktend g colog idka hidtoria Det är, som nyss nämndes, troligt, att det vatten, som vid Hälsingborg och söder därom mottagit isälvarnas slammassor samt delvis omlagrat materialet, varit det daniglaciala ishavet. Åtskilligt synes också tala för, att de 40—45 m. ö. h. nående, platåartade deltaavlagringarna vid Hälsingborg uppbyggts till det dani glaciala havets yta som s. k. utfyllnadsterrasser.

Där istungan oscillerat över

dessa terrasser, varvid de rubbats och betäckts med morän, har måhända havet åter genom vågornas erosion avplanat bildningarna. Högsta marina gränsen vid Hälsingborg skulle alltså enligt denna tolkning ligga c. 45 m* ö. h. och vara ut bildad mot slutet av det daniglaciala skedet. M.ed detta antagande harmonierar de värden å M. G., som man erhållit från Kullen och Söderåsen.1 Huruvida vitåbildningarna på Ven och söder om Hälsingborg samt andra lik artade sediment ännu sydligare, varibland den omdebatterade, undre s. k. lommaV.

40-45m ö.?l.

ö.

20~25 7TLÖ.1u —=—C

Fig. 46. Schematisk profit från Köping ehöjden mot väster. a = dand, b = rnoränlera, c — rät-Ltadlager, d — dtranddand, e — lerbrott.

leran, vari lämningar av en ishavsfisk, polartorsk (Gadus saida), anträffats2, också tillhöra det daniglaciala havets bildningar, må väl alltjämt anses som en Öppen fråga, om än som sagt åtskilligt synes tala därför. De måste emellertid för skriva sig från ett tidigare skede än terrassplanen vid Hälsingborg, äldre än eller samtidigt med den lågbaltiska isens framryckning. När med den gotiglaciala tidens inbrott landisen på allvar smälte bort från Hälsingborgstrakten och Skåne i övrigt, höjde sig landet hastigt. Eftersom denna höjning torde varit i gång redan innan isen helt försvunnit, bör M. G. träffas på lägre nivå inom de områden, som täckts av den gotiglaciala isen, än utanför dessa. Det förefaller rätt sannolikt, att en havsstrandlinje söder om Hälsingborg på 25, högst 30 m:s höjd ö. h., som av vissa forskare ansetts markera högsta marina grän1 Beträffande den marina gränsens höjd vid Hälsingborg ha delade meningar uttalats. Sålunda ha vissa forskare velat förlägga den till blott 20—30 m. ö. h., medan från annat håll gjorts gällande, att den befinner sig omkring /(o m. ö. h.

Enligt den uppfattning, förf. på grund av delvis nya iakttagelser är böjd

omfatta, och som i det följande närmare utvecklas, torde de olika åsikterna finna sin förklaring däri, att man vid Hälsingborg har att räkna med såväl en högre daniglacial som en lägre gotiglacial M. G. — 2 Se G. De Geer 1887 och 1895, Holst—Moberg 1895, Holmström 1899.

Iohavoopår och fornojöar sen, i själva verket utgör den högsta gotiglaciala havsgränsen i trakten. Strand linjen i fråga markeras mest av svallgrus upp mot den nämnda nivån, ehuru även strandvallar iakttagits. Tydligast skönj es den i närheten av Raus (öster om järn vägsstationen, vid vattentornet och annorstädes) och torde motsvaras av en terrassartad inskärning vid västra foten av sandplatåerna mellan Raus och staden (bl . a. vid Köpinge, se fig. 46). Man kan alltså tänka sig, att landet vid Hälsingborg, efter att i daniglacial tid ha varit nedpressat c. 45 m., innan den lågbaltiska istungan (som i väster be gränsat och delvis täckt sandplatåerna) bortsmälte och den nämnda strandlinjen utbildades, höjt sig inemot ett 20-tal meter. ••

Den ofullständigt utredda marina gränsen söderut efter Oresundskusten synes hastigt sjunka. Vid Barsebäck mellan Landskrona och Lund skall dess höjd (en ligt Erdmann) uppgå till c. 9 m. ö. h., medan »O-isobasen», d. v. s. den linje, efter vilken den marina gränsen sammmanfaller med nuvarande havsyta, torde framgå någonstädes i södra Öresund. På Själland har man ej spårat någon marin gräns högre än den nedan omtalade postglaciala tapes-litorinagränsen, möjligen samman hängande med att landet på den danska sidan av Öresund på grund av tektoniska rubbningar i kvartär tid sänkts i förhållande till landet på den svenska sidan. Icke blott det daniglaciala ishavet, vari vitålagrens sand- och slammassor för modas hava avsatts, har efterlämnat sediment. Detsamma gäller det gotiglaciala ishavet, d. v. s. det kalla hav, som svallade vid Hälsingborg, när den lågbaltiska isen smälte bort därifrån. Strandgrus från detta ishavsskede anstår i rätt stor utsträckning vid Raus. Den skiktade sand, som, efter vad vi sett vid Hildesborg, delvis täcker moränen (och som torde nå ett 30-tal m. ö. h.), är måhända även avsatt i havet vid isens bortsmältande. Man kan dock också tänka sig, att denna sand avlagrats i lokala isdämda sjöar under avsmältningsskedet. — Varvig ishavslera troligen från det gotiglaciala ishavet skall ha iakttagits vid grävningar här och var nedanför land avsatsen inom staden. På något avstånd norr och nordost om denna bildar ishavsleran, som i Västsverige saknar varvighet eller är mindre tydligt årsvarvig • •

än i Ostsverige, i stor utsträckning jordmånen.1 Isynnerhet från trakten av Kropp och Bjuf upp mot Skälderviken täcker ishavslera, som till sin övre del bör vara gotiglacial, stora arealer. Yoldia arctica är funnen i denna lera i Ängelholms trakten (St. Borrstorp, Hjärnarps skn). Mäktigheten är här ej sällan betydlig 1 En tydligt varvig ishavslera kan man dock (enl. benäget meddelande av prof. G. De Geer) se i Vegekolms tegelbruks lertäkt.

Haiding borg d traktens geolog idka hid tor ia (vid N. Vram mer än 20 m.). Även nordost om Höganäs och. nordost om Mörarps kyrka samt vid Billesholms gård öster om staden m. fl. ställen anstå mindre par tier ishavslera, som — liksom vitålagrens lera och sand — gett upphov till tegel industri. Till ishavsminnena i trakten höra också anhopningar av stora block — »vräkstenar» — på nordsidan av Svedberga backe samt på Skäldervikens strand och på den långsluttande havsbottnen utanför (fig. 49). Dessa block ha förmodats vara medförda av drivis, som under avsmältningsskedet lösbrutits av havet från isbrämen. I bottnen av Husens jökärret anstår dels fin mosand, dels (i de djupaste delarna) en på sina håll meterdjup, finsandig, blågrå lera. Såväl sanden som leran (vari blott ett och annat sälg-, björk- och tallpollen vid mikroskopisk undersökning hit tats) har utan tvivel utsvämmats i senglacial tid i den sjö, som omedelbart efter isens försvinnande inkräktat sänkan.

Strandlinjer, sannolikt härrörande från

denna fornsjö och korresponderande med de ursprungliga passhöjderna, kunna ännu spåras å några meters höjd över kärrets nuvarande botten (c. A^o m. ö. h.). Hur länge denna sjö ägt bestånd, har ej med säkerhet kunnat utrönas, emedan torvlagret i kärret så gott som fullständigt avskalats. Vissa omständigheter (bl. a. frånvaron av gyttja) tala dock för, att sjön redan tidigt ersatts av ett kärr. Möj ligen har det skett redan i senglacial tid i samband med avloppets nederodering, kanske också under den nedan omtalade fastlandstiden, som ägde ett rel. torrt klimat.1 En annan fornsjö i Hälsingborgstrakten, som också börjat sin tillvaro i sen glacial tid, ehuru något senare än Husensjökärrets fornsjö, var den, som fordom intagit det tämligen stora Allerumskärrets sänka, 4 km. N om staden. I bottnen av detta kärr (som torde befinna sig omkring 35 m. ö. h.) förekommer en grågrön planktongyttja, vars fossilinnehåll (av kiselalger och pollen) anger senglacial ålder. Denna sjö har, ehuru alltmer kringskuren på grund av igenväxning, (enligt vad pollenanalyser givit vid handen) ägt bestånd åtminstone till slutet av stenåldern eller in i bronsåldern.2 1 Enligt vad som framgår av kartor över Hälsingborg från 1600-talets mitt, intogs då kela sänkan av kärr.

Enligt uppgift skall emellertid kärret ända till slutet av 1850-talet ka varit ytterst sankt ock ofta

översvämmats, så att skridskoåkning kunnat förekomma om vintrarna. Genom nedgrävning av utloppet till Hälsans dalgång gjordes kärret sedan torrare. Numer kar sänkan intet synligt avlopp, i det grundvattnet uppsamlas genom underjordiska ledningar för vattenverkets räkning. Namnet »Husensjökärret» torde upp kommit på grund av kärrets ofta sjöartade beskalfenket. —2 Litteratur: Bokeck 1906; Muntke 1911 (kritik av föreg.); Erdmann 1881 a, b; G. De Geer 1887, 1895; Holst—Moberg 1895; Holmström 1899.

4°

Fig. 47.

Kitålag rens breccieartade beskaffenhet närmast under moränen old Hildesborg. Foto for/. ig2j.

Fig,

jf8.

Skärning i grusåsen rid Kropp, oisande växlande skikt av rullsten och sand. I förgrunden t. i\ utplockade rulhtenar. Foto förf.

1925.

Fig. fg. »Vräkötenar» Fid Skålderoiketw é trand. Foto förf192g.

Fig. yo. Landavöatden öo'der om Rå. Foto T. FHartenoöon 1925. Terraooeno Jot betecknar gränden för Tapeobavelo uléträckning. övergivna DalbilDningar.

T. o. vaooruggar i Rååno

En fadtLanddtid En fastlandstid Landhöjningen vid isens bortsmältande har bevisligen redan i senglacial tid (d. v. s. tiden mellan isens försvinnande och den postglaciala skogens invandring) bragt Öresundstrakten till en högre nivå i förhållande till havet än nu. Beviset utgöres dels av erosionsrännor i södra Öresund, vilka till sin riktning synas bestämda av vissa israndslägen under landisens avsmältning1, dels av arktiska växtfynd i färskvattenslera under havets nivå, på svenska sidan vid Fotevik, ett par meter under havsytan, samt på danska vid Nivaa och Rungsted, 4 å 5 m. under havets yta, dels slutligen av det förhållandet, att den senglaciala Östersjön, den s. k. Sy dbal tiska issjön (enligt iakttagelser vid Billingen), synes ha varit uppdämd minst 17 m. över Västerhavet, vilket endast varit möjligt under förutsättning att pass•• tröskeln i Öresund legat mer än ett 20-tal meter högre än nu.2 Enligt vissa forskare skulle höjningen av Öresundstrakten i senglacial tid av brutits av en sänkning. Under denna borde då den gotiglaciala marina gränsen söder om Hälsingborg ha utbildats. Gränsens vaga utbildning synes dock tala mot antagandet, att den tillkommit under transgression. Icke heller torde några för närvarande kända fakta nödga till accepterandet av en sådan. Säkert torde i varje fall vara, att Öresundstrakten från och med tiden för de arktiska lagrens bildning vid Fotevik, Nivaa och Rungsted oavlåtligt befunnit sig högre än nu och att Skåne varit landfast med Danmark, ända till dess den nedan O

omtalade tapes-litorinatransgressionen i postglacial tid inträffade. A de sistnämnda lokalerna efterträdas nämligen de arktiska lagren uppåt av torvbildningar, som fått utvecklas ostörda av havstransgressioner, och vari pollenanalyser utvisa kon tinuerlig utveckling av vegetationen fram till ekblandskogar. ••

••

Även på en hel del andra håll på Öresunds och södra Östersjöns botten fin nas stundom stubbförande fördränkta torvmossar från denna fastlandstid. Bäst bevarade och studerade äro de, som förekomma på havsbottnen mellan Köpen hamn och Saltholm ned till minst 13 m:s djup under havets yta. Pollenanalyser utvisa, att de levat och utvecklats över havets nivå från subarktisk tid och till tiden för ekblandskogarnas uppträdande. Andra dylika mossar, ehuru mer för störda av vågsvall, äro anträffade på svenska sidan vid Ystad och Limhamn och på Falsterborev, 7 km. utanför nutida kust och ned till 8 m. under havsytan. 1 Det gäller i första Kand det 9 m. djupa Kronloppet mellan KöpenKamn ocK Amager men möjligen också Kungsdjupet ocK det 12—18 m. djupa Holländardjupet mellan Amager ocK Saltkolm samt Flintrännan mellan denna ö ocK Malmö (se Miltkers 1922). — 2 Eftersom Öresund å grundaste stället är 7 m. djupt, minst 17 + 7 m. Kögre.

6 — 24465.

Häldingborgdtraktend g eoLog idka hidtoria m •

Nordligare i Oresundstrakten finnas, utom de nämnda submarina torvlagren vid Nivaa ocli Rungsted på danska sidan halvannan mil sydost om Hälsingborg, intressanta spår från fastland stiden vid Landskrona i Saxåns eller Heljarpsåns i moränlera nedskurna, på havsbottnen fortsättande dalfåra. Denna har skapat Landskronas goda naturliga hamn och sannolikt varit den ursprungliga anled ningen till stadens tillkomst (fig. 51). Rännans djup utvisar, att landet vid dess bildning måste ha legat minst 8 och troligen c. 12 m. högre än nu. Fördränkta och översandade rester av skog och torv förekomma på stränderna av den sjunkna AVadensj ö

AsTtnmcLto

I I I1 M ............ ...1------- 1-------1-------I------- 1------- 1------- 1-------1------- 1------- 1

m.1000

‘t

10 km.

Fig. ji. Kartd kidd av Öred undd botten vid Landv kro na med Sax and dub marina flod ränna. (Deivid efter djökorte t.) floden.1

Ekstockar och i moränlera fast rotade, kraftiga ekrötter, härrörande

från fastlandstidens senare del, kunde vid de senaste hamnarbetena i Landskrona iakttas under meterdjupa marina sediment.

Ekrötterna befunnos nedgå åtmin

stone 1 Y* m. under havets medelvattenstånd (fig. 54). Det förefaller sannolikt, att en liknande underhavsfåra som den vid Lands krona, ehuru av mindre dimensioner, som framgår inom Hälsingborgs hamnom1 Vid utgrävning för torrdockan å varvet anträffades 1918 under ett lager av havssand och lera ett humusrikt sandlager med stubbar ocb rötter av skog, som dock tydligt rubbats av vågorna.

prov från

detta lager förekommo lämningar av björk, ek, bårdved (Cornus sanguineus), hasselnötter, frukter av starr ocb ag (som nu ej finns i trakten), m, m. (se Kurck 1918).

närbeten hittades på ungefär samma

nivå en stenyxa (kärnyxa) från den nordiska stenålderns äldre del (omtalad av Edlund 1921, där även en fotografi av stubbarna meddelas) samt en del av människohand slagna flintspån m. m.

En fadtlanddtid råde, är av samma ålder och ursprung. Den kan vara bildad av det vattendrag, som genom Hälsans dalgång utmynnar i havet, och som under fastlandstiden torde nått ett gott stycke längre mot söder. Bottnen i sänkan, vars flodlika förlopp fram träder å sjökorten ävensom å en karta från 1862, före vilket år ingen muddring

Fig. 52. Djupförhällandena vid Häldingborgd hamn 1862. Djup kurvor for varje meter; obd. forloppet av kurvorna for 8—12 m. skall ha ägt rum i inloppet, nedgår djupast c. 12 m. under havsytan (fig. 52), vilket belopp möjligen utgör ett mått för landets högsta läge vid Hälsingborg under fastlandstiden.1 Då icke blott Öresund utan även Östersjöns övriga utlopp, i första hand Fernem Bält (som är 18 m. djupt), under fastlandstiden legat högre än nu, har den 1 Liknande nedsänkta flodfåror kava även anträffats utanför Blekinges ock Hallands kuster samt inom Bälten ock på kottnen av Limfjorden på Jjdland (kär ned till 16 m:s djup under kavsytan). Mellan Kullen

HäLdingborgdtraktend g eolog idka hidtorla öppna förbindelsen mellan Öster- och Västerhav härnere blivit avbruten, och Östersjön blev för lång tid ett mer eller mindre fullständigt isolerat innanhav med färskt vatten, först den av den retirerande landisen i norr begränsade Sy dbal tiska issjön och senare Ancylussjön. På övergången mellan dessa båda sötvattensstadier inträffade ett kortare skede med svagt saltvatten (Y oldiahavet), då Balticum över Mellansverige haft förbindelse med Västerhavet.1

Tundra och tallsko Ett landskaps karaktär bestämmes ej blott av jordytans utformning, fördel ningen mellan land och hav o. s. v. utan kanske lika mycket av vegetationen. Vad var det väl för växtlighet, som intog och präglade den Hälsingborgsbygd, som steg ur ishavets vågor? ock Ankolt samt öster om Lseso skola skalbankar från fastlandstiden med Litorina litorea förekomma ned till 25 m. under havsytan. Från samma skede torde de torvstycken härröra, som flerfaldiga gånger upp fiskats från Kattegatts botten ned till d° k 50 m:s djup.

Dessa torde dock uppträda i sekundärt läge. —

1 Ett tidigare förmodat samband även med Vita havet över Ladoga och Onega torde enligt de senaste undersökningarna ej ha existerat (se Sauramo 1923, Ramsay 1924). På åtskilliga punkter äro meningarna angående Östersjöns utvecklingshistoria samt nivåförändring arna i Norden f. n. ganska delade. Munthe (senast 1924) gör sålunda gällande, att Oresundstrakten och Bälten under fastlandstiden legat flere 10-tal meter högre än nu, och att också Oretvisten och andra djuprännor då skulle utbildats genom fioderosion. Denna åsikt delas ej av G. De Geer (1918), som hävdat att dessa djuprännor uppkommit på tektonisk väg genom förskjutningar 1 jordskorpan. Enligt en nyligen energiskt förfäktad åsikt (se Antevs’ och A. Cleve-Eulers arbeten) skulle vårt land efter istiden undergått flere nivåförändringar, än man hittills antagit. Jordskorpan har, menar man, råkat i långsam gungning, när den befriades från isbelastningen. I Bohuslän har man trott sig med ledning av skalbankar kunna konstatera flere (resp. 4 och 5) bety dande sänkningar och höjningar såväl i goti- som finiglacial tid. Motsvarande nivåförändringar har man velat utsträcka att gälla även södra Skandinavien. Denna gungningsteori har emellertid rönt stark motsägelse (se bl. a. Odhner 1918, Munthe 192^), och torde ock svårligen kunna bringas i samklang med, vad man vet om utvecklingen i Öresund, där landet av allt att döma synes ha legat ett 10-tal m. eller mer högre än nu alltifrån senglacial tid och till landets nedan omtalade sänkning i Tapes-Litorinahavet. En konsekvens av denna gungningsteori vore, att Ancylussjön tidvis skulle ha befunnit sig i nivå med havet oeh genom Fernem Bält, som då endast skulle legat obetydligt högre än nu, haft förbindelse med detta. På grund av avloppets ringa djup och bredd och en stark utström av sött vatten, skulle likväl Öster sjöns karaktär av sötvattenssjö ha bevarats, på samma sätt som i nutiden Mälaren äger färskt vatten, trots att dess pasströskel befinner sig 4 m. lägre än havsytan. D essa nya åsikter stå i varje

all ännu på hypotesens stadium.

Och även om de skulle komma att

visa sig äga någon kärna av sanning, torde de ej 1 någon högre grad förändra den bild av utvecklingen 1 Oresundstrakten, som ovan givits. Av den rika litteraturen rörande de 1 ovanstående kapitel behandlade frågorna må anföras: G. Anders son 1892, 1896; Holst 1902; Munthe 1910 a, b, 192^; G. De Geer 1918; Högbom 1919; 1920; Antevs 1917, 1921, 1922; Odhner 1918; Cleve-Euler 1923; Jessen 1920, 1923; Edlund 1921; Sauramo 1923; Ramsay 192^; Sundelin 192^.

Tundra och tallokog Tack vare ett stort antal fossilfynd från skilda delar av Skåne och Själland vet man, att den första vegetation, som intog den mark, vilken is och hav här fri läde, var tundraartad, lik den, som nu träffas i norra Sibirien och i våra fjälltrakter ovan trädgränsen.

Utom av mossor och lavar kläddes Skåneslätterna av fjäll-

sippa (Dryas octopetala) och andra alpina örter samt av dvärgbjörk och ark tiska viden. — Fossilfynd av dylika växter göras vanligen i de smutsgrå leror, som utsvämmats i vattensamlingar, vilka intagit sänkorna i senglacial tid1, men även i ishavsleran kunna de hittas. I bottnen av Nybo mosse vid Mjöhults järnO

vägsstation (vid Höganäs—Åstorps järnväg) i mil norr om staden är dvärgbjörken (Betula nana) funnen och i den närbelägna Höghults mosse vid Stureholms sta tion blad av bl. a. polar- och nätvide (Salix polaris och S. reticulata) samt dvärgbjörk. Föga längre från Hälsingborg äro, som nämnt, på andra sidan Sun det vid Nivaa och Rungsted arktiska växter funna, varibland fjällsippa, fjällviden och dvärgbjörk.

Dryas octopetala är ock funnen i Björkeröds mosse

på Kullen. Om man än hitintills icke gjort några fynd av arktiska växter vid själva Hälsingborg, är det likväl höjt över varje tvivel, att tundran rått också här. Ett minne från tundratiden torde också ett renhorn, funnet i leran i bottnen av en liten mosse vid Stubbarp strax söder om Sofiero, vara.2 Bortåt ett hundratal renfynd äro under liknande förhållanden gjorda i andra delar av Skåne, visande att renhjordar denna tid betat på Skånes (liksom Dan marks) tundraliknande slätter. Men icke blott renhjordar utan också isbjörnar och andra representanter för en högnordisk fauna ha denna tid strövat omkring, där nu Hälsingborg står. Ett fossilt isbjörnsfynd är gjort i en liten mosse vid Kullagård å Kullen. I samma mosse hittades dessutom ett renskelett samt lämningar av grönlandssäl. En intres sant djurform, som nu förmodligen också förekommit i Hälsingborgstrakten, är en springråtta (Spermophilus), varav lämningar funnits i danska avlagringar från denna tid (N. Lyngby, Vendsyssel).

Liknande springråttor förekomma

i nutiden på Sydrysslands stepper. Även högnordiska fåglar, såsom ripa och den nu utrotade garfågeln (Al c a imp en nis), vars ägg hittats i Skånes senglaciala lager, ha denna tid gett liv åt Hälsingborgsbygden. 1 En sådan lera intar som sagt bottnen av Husensjökärret vid Hälsingborg. Det är ej uteslutet, att ark tiska växter bär skulle kunna anträffas. — 2 Eyndet tillvarataget av bl. dr. K. Kjellmark, som skänkt det till Hälsingborgs museum.

Häldlng bor^dtraktenj g eo Log id ka hidtoria Efter den senglaciala tundratiden, som synes ha haft ett övergående något mildare skede (Allerödtiden), då snår eller småskog med björk och asp, dvärg, en och viden samt möjligen också tall förekommit på Själland och i Skåne, följde den postglaciala skogstiden.

Det arktiska liksom det subarktiska över-

gångsklimatet har då efterträtts av det varmare boreala klimatskedet. I den första skog, som nu på allvar söderifrån vandrade in till Hälsingborgstrakten och Skåneslätten, förekom ej blott, som man tidigare trott, björk och asp utan förmod ligen redan från början också tall. Icke blott frömjöl utan också kotte, kvist och barr av tall äro i Skåne (Toppeladugård) anträffade tillsammans med den ark tiska floran, visande att denna en tid levat kvar, sedan tallen invandrat. Liknande rön har man gjort också på Själland, varför man ej heller där, som man förut gjort, numer räknar med någon »björk-aspperiod» (se K. Jessen 1920). Något senare inkom hasseln och därefter, ehuru tidigt nog, också de »ädla» lövträden, såsom alm, lind och ek samt al. • •

Under en god del av fastlandstiden — varunder inom Östersjöområdet den Sydbaltiska issjön följdes av Yoldiahavet (det senglaciala havet) och detta av Ancylussjön — torde dock mörka tallskogar ha gett sin prägel åt landskapet, ehuru med ljusare inslag av hasseldungar och verkliga hasselskogar, som senare ersattes av ekblandskogar, vilka alltmer utbredde sig på tallskogens bekostnad.1 Med tundran försvunno väl renhjordarna, isbjörnarna och den högnordiska faunan i övrigt. Men i stället invandrade över den av havssund mer eller mindre fullständigt obrutna landbrygga, som under fastlandstiden över de danska öarna förbundit Skåne med Tyskland, brun björn, älg, kronhjort, rådjur, bäver, vildsvin, bison, uroxe m. fl., vilka alla anträffats fossila i Skånes äldre postglaciallager. Ett uroxefynd (fig. 35) är gjort strax norr om Hälsingborg i Allerumstrakten. Läm ningar av vildsvin äro bl. a. funna i de dränkta Öresundsmossarna vid Rungsted och Limhamn på 4—5 m:s djup under havsytan. De stora landdäggdjur, som levat i Oresundstrakten under fastlandstiden, ha emellertid inte varit traktens obestridda herrar. De ha haft farliga konkur renter och fiender i de av jakt levande människor, som denna tid befolkat trakten. 1 Den bild av skogens utvecklingskistoria i Skåne, som kär ock i kap. Den postarktiska värmetiden ges, kar framgått framförallt av de senare årens pollenstatistiska undersökningar. Se särskilt L. v. Posts uppsatser. — Pollenanalyser från Allerumkärret norr om staden ka ock styrkt riktigketen av denna utveck lingsgång keträlfande Hälsmgkorgstrakten. Aven på andra sidan Sundet kar utvecklingen varit likartad. Tallskogar ka sålunda på Själland dominerat under fastlandstiden in i den till äldre (nordisk) stenålder körande Maglemose- eller Mulleruptiden. Se K. Jessen 1920.

Taped havet Den rika stenåldersboplatsen i Maglemose vid Mullerup nära Stora Bält på västra Själland tillhör denna fastlandstid. Detsamma gäller den likartade boplat sen i Svärdborg mose på södra Själland. Även i de skogbärande mossarna på Öre sunds botten äro såväl på danska som på svenska sidan ett flertal fynd från den nordiska stenålderns äldre perioder gjorda. Där nu Sundets vågor glittra och far koster glida, susade alltså denna tid skogar, vari djur och människor haft sitt tillhåll.1

Häls ingborgsbygden sjunker i Tapeshavet Det skulle åter komma en tid, då landet, som senast varit den segrande par ten i den urgamla tvekampen mellan hav och land, blev den besegrade. Med skogar och mossar sjunker landet i havets sköte. Denna positiva strandförskjut ning avstannar ej, när landet nått sitt nuvarande läge i förhållande till havet. Den fortsätter ända till dess stora delar av Skåneslätterna, liksom under ishavstiden, översvämmats av havets vatten. De mer eller mindre fullständigt avspär rade Bälten och Öresund öppnas, och den färska Ancylussjön efterträdes av det • •

salta Litorinahavet, som erhöll saltare vatten än den nutida Östersjön. Vid Hälsingborgstraktens strand svallade emellertid icke Litorinahavets vå gor utan det då tida Kattegatt, som var saltare ännu och efter en från våra kuster nu försvunnen mussla (Tapes decussatus) benämnes Tapeshavet. Tapes-litorinatransgressionen i södra Sverige har i allmänhet ansetts bero på, att den höjning av landet, som vidtog i och med att isbelastningen upphörde, avstannar och efterträdes av en mindre sänkning. Enligt en modern teori — omfattad av Nansen (1922) och Ramsay (1924) — skulle emellertid landet fort satt att stiga och transgressionen orsakats av att havsytan steg i än hastigare tempo som en följd av, att istidens ismassor smälte. Strandlinjerna från denna tapes-litorinatransgressions maximum framträda mångenstädes på ett påfallande sätt i terrängen i Öresunds omgivningar, än som en miltals framlöpande strandvall — i södra Skåne benämnd Järavallen — än som terrasser och strandhak. I södra Skåne når den ifrågavarande strandlinjen nu en höjd av 5 ä 6 m. ö. h., medan den mot NV och NO successivt höjer sig. På Ven och i Landskronatrakten träffas den sålunda 7 å 8 m. ö. h., vid Hälsingborg 1 Under senare delen av fastlandstiden torde Ancylussjön, som tidigare haft avlopp över Mellansverige, fått det förflyttat till södra Östersjöområdet. I Drogdenrännan i södra Öresund och i Stora Bälts djuprännor har man velat se spåren efter den stora sjöns dåtida, flodliknande utlopp. Litteratur: Nathorst 1910b; Gertz 1917; G. Andersson 1892; Munthe 1914» Holst 1906, 1908; Jessen 1920, 1923; Milthers 1922; L. v. Post 1918, 1920, 192^; Ekman 1920; Sarauw 1903; Friis-Johansen 1919.

Haiding b o rg d traktend geolog idka hldtoria c. 9 m. och å Kullen 12 a 13 m. över detsamma. Inom Hälsingborg och söderut mot Landskrona, liksom å Ven, är Tapeshavets gräns i allmänhet ej utmärkt av vallar utan markeras i regel av terrasshaket vid foten av landavsatsen (fig. 50). Terrasshakets höjd över havet befinnes ofta vara 8 a 9 m. Ej sällan är dock höjden lägre, vilket sammanhänger med, att ras i branterna dolt den ursprungliga terrasshöjden. Norr om staden, vid fiskläget Viken och norrut till Nyhamn, finnas emellertid präktiga strandvallar av klappersten, vilkas krön nå 8—11 m. ö. h., och som ut bildats vid eller omkring tapes-litorinatransgressionens maximum. Vid Kullens fot vid Ransvik markeras tapesgränsen eller den postgla cial a gränsen, som den också kallas, av en alldeles horisontell grusterrass, kallad Gastalåen, vilken når en bredd av 9 m. och en höjd av något mer än 12 m. ö. h., medan den i Skäldervikens sydvästra hörn i Jonstorpstrakten återfinnes dels som vallar, dels som terrasshak å c:a 11 m:s höjd, nedanför vilka nästan vegetationslösa ursvallade blockhav och klapperstensfält utbreda sig (fig. 56). Det är uppenbart, att de kvartära avlagringar, främst morän och vitåbildningar, som landavsatsen söder om Hälsingborg nu så tvärt avskär, tidigare nått åtskilligt längre ut åt Sundsidan. Via Ven ha de måhända t. o. m. sträckt sig tvärs över till Danmark. Bortförandet av dessa lager torde väsentligen ha skett genom havet redan i senglacial tid. Men även vid havets inbrott under tapeslitorinaskedet ha de lösa sedimenten undan för undan bortsköljts, allt under det havet ätit sig in i landet. Man erinrar sig Linnés ord (i Skånska resan), att »Skåne liknar så mycket Tyskland och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till Sverige». — Inom staden och upp till Kulla Gunnarstorp har havserosionen mångenstädes nått fram till och hejdats av berggrundsbranten. Här bilda alltså de avskurna berglagren landavsatsen (fig. 31). Söder om staden ned mot Landskrona, där stranden varit mindre exponerad för havsvågorna och berggrunden ej når så högt, framträda däremot i landavsatsen endast morän och vitåbildningar.1 Det torde alltså närmast vara Tapeshavet, som utbildat eller frampreparerat den för Hälsingborgstrakten så karakteristiska, brant uppstigande landavsatsen. Hela området mellan landavsatsen och havet, varpå ju huvudparten av sta1 Genom de talrika borrningar, som för vattenverket gjorts vid ock söder om Rå, framgår emellertid, att en avsats i berggrunden på åtminstone 10 m:s böjd, vilken troligen utgör fortsättningen på branten vid ock norr om Hälsingborg, kär löper ett stycke utanför strandbranten, mellan denna ock den nuvarande kavsstranden, ekuru fullständigt dold av de lösa jordslagen. Medan berggrunden vid borrningar uppe på avsatsen ock strax nedanför denna nåtts på ett djup av några få meter under kavsytan, trälfas den på ett avstånd av 50 m. eller mer därifrån först på 15 m:s djup ock mera under kavsytan.

lut). >6.

Tapevgränven vid vy dväv tra delen av Skälderviken, utmärkt av erovionvhak; nedanför blockbav. Foto förf.

Fig. yj. Strandvall vid Domvéen. Foto T. AIärtenvvon uj2g.

Tapeshavet den, liksom Rå' fiskeläge är byggd, har alltså täckts av Tapeshavets salta vatten (se karta I i slutet av denna del). Bredden av denna fordom havbetäckta kust remsa, som inom staden uppgår till c:a % km., når vid Ramlösa 2 km. Mellan Ramlösa och Raus följer järnvägen tämligen noga Tapeshavets forna kust. Tapeshavets transgressionsmaximum anses ha inträffat för omkring 6,000 år se dan under den del av stenåldern, som brukar benämnas Ertebölletid eller — efter de innehållsrika danska avskrädeshögarna— Kjökkenmöddingtid. Hälsingborgstrakten, liksom Sveriges sydliga och sydvästliga kusttrakter i övrigt, har denna tid fått sin första talrikare befolkning.

Detta framgår av de till tapes-litorina-

gränsen bundna boplatser från detta skede, som kanta Skånes (liksom Blekinges och Västsveriges) kuster. Boplatser av ifrågavarande slag, som förekomma an tingen något över eller vid själva tapesgränsen eller också något därunder, be roende på att landhöjningen redan under Ertebölletid börjat (i vissa fall emedan boplatsinventariet sekundärt sänkts), äro bl. a. funna på Ven, vid Rå, Sofiero, Höganäs och nedanför Kullen vid Kullens fyr och på de nämnda strandterras serna vid Ransvik.

En vik av Tapeshavet, som från Skälderviken sköt ned i

Gärslövsåns dalgång, är kantad av boplatser från Ertebölletid. Också i Tapeshavet ha olika slag av sediment kommit till avsättning. Utom klappersten och strandgrus har det i Hälsingborgstrakten framförallt efterlämnat fin sand. Nästan hela området mellan Hälsingborg och Rå, järnvägen och havet betäckes av sådan sand, ofta uppdriven i dyner. Denna sand har emellertid icke blott avsatts på Tapeshavets här långgrunda strand under dettas största utbred ning utan också senare, när stranden under den följande landhöjningen successivt utflyttades. Materialet torde huvudsakligen av vågorna utsköljts ur landavsatsens vitålager och morän.

Delvis har det emellertid också medförts av bäckar och

åar (se kap. Dal och delta). I trakterna söder om Skälderviken och särskilt i •• Ängelholmstrakten intas stora vidder av samma slags ofruktbara postglaciala sand. — Lerig gyttja eller gyttjig lera, ofta med havsmollusker, från Tapeshavet förekommer ej sällan uppåt Skäldervikstrakten (såsom i Gärslövsåns och Vegeåns dalgångar). Sydligare förekomma likartade bildningar ibland under havssanden. I en ny grävd avloppsgrav i Höganäs, kilom eterlångt från nutida kust, iakt tog förf. (1921) sålunda under ett havssandlager en på skal (mest av hjärt- och blåmussla i stora exemplar) ytterst rik, mäktig lera från Tapeshavets tid.1 1 Litteratur: G. De Geer 1882, 1888, 1890; Erdmann 1881 a, b; Lindström 1880 a, b; G. Andersson 1902; Kjellmark 190^; Wdbling—Almgren—Kjellmark 1908; Liden 1920; Sundelin 1922; Nansen 1922; Ramsay 1924.

7 — 24465

Hältf ing borg.) traktens geologiska historia D en postarktiska (postglaciala) värmetiden Samtidigt med att Hälsingborgstraktens lägre delar, nämligen området nedan för landavsatsen, övertäcktes av Tapeshavets salta vatten, intogs det platåartade landskapet ovan avsatsen av ekblandskogar, vari utom eken lind, lönn, alm och ask samt hassel ingingo, medan alskog frodades på sumpigare ställen.

Under

transgressionsskedet når ekblandskogen sin största utbredning och torde åtmin stone på den bördigare jorden tämligen fullständigt ha utträngt fastlandstidens tallskogar, som emellertid höllo sig kvar på urbergsåsarna i norr och nordost. Troligen har också tallskogen räddat sig ut på de ofruktbara sandfält, som under den på transgressionen följande höjningen uppkommo nedanför strandbranten (se nästa kap.). Ekblandskogens tilltagande på tallskogens bekostnad har uppenbart samman hängt med klimatets allt gynnsammare beskaffenhet. Redan under fastlandstidens senare del torde det varit väl så milt som i nutiden, och under tapestiden blir det ännu mildare. Den postglaciala eller hellre postarktiska värmetiden, som börjat under fastlandsskedet (i finiglacial tid), har tydligen nått sin kulmen under tapes-litorinatransgressionen, under det varmfuktiga atlantiska klimat skedet, som då efterträdde fastlandstidens mindre maritima och varma boreala klimatperiod.1 Värmetidens sista skede, det subboreala, som inträffat under den på tapeslitorinatransgressionen följande landhöjningen, kännetecknas av avtagande fuk tighet och sannolikt också sjunkande temperatur. Den postglaciala värmetiden upphör på övergången mellan brons- och järnålder, då det subatlantiska kli matskedets i det nutida klimatet övergående kyligare och nederbördsrikare klimat inträder. En del växter, som i nutiden äro helt eller i det närmaste försvunna ur vårt lands flora, voro under den postarktiska värmetiden allmänna. Mest anmärknings värd är sjönöten (Trapa natans), vars stora, torniga frukter synas ha tjänat stenåldersbefolkningen till föda. Dylika frukter äro bl. a. funna i Ringsjöns från värmetiden stammande gyttjelager. Allmännast förekom sjönöten, som är en kon tinental växt, under subboreal tid. (Som bekant har den levat kvar som en relikt från värmetiden intill våra dagar i sjön Immeln i nordöstra Skåne.) Dessutom 1 Frågan om tidpunkten för det gynnsammaste klimatet i postglacial tid kar varit mycket omstridd (se t. ex. G. Andersson 1910 ock Sernander 1910). Genom i synnerket L. v. Posts senaste pollenanalytiska arbeten (1920, 1924) torde emellertid frågan kunna anses slutgiltigt löst i ovan angiven riktning.

Fig. jS\ Foöéilt hjorthorn, funnet i ooeroandad nioéöc i Ramiooa.

Fig. gg. Farti av Överoandad moooe i Ramlöv a. Foto förf. igzi.

Fig. 60. Dyn i det planterade flyge ande området mellan Häh ing b o rg och Rå. Foto T. JKårteneeon 192g.

Fig. 61. Dynen vid Soanebäck från lande idan. Foto förf. 1923. Framför dynen öynee Tapedbavetd grändvall (beväxt med buékarj.

Den podtarktidka värmetiden kunna nämnas natesärven (Najas marina) och agen (Cladium mariscus), som ej längre tillhöra Hälsingborgstraktens flora, men som anträffats fossila i värmetidslager i Aller um skärret norr om staden. En både mer saltkrävande och mer värmeälskande havsfauna än den nuva rande, med bl. a. Tapes decussatus och ostron, som tjänat kjökkenmöddingfolket till föda, förekom då vid vår västkust. I den nyssnämnda skalrika tapesleran från Höganäs fanns en kiselalgflora, rik på »tapesformer» och karakteriserad som en Kattegattflora med oceana inslag.1 De stora landdäggdjuren ha levat kvar, och nya djurformer ha tillkommit. Av särskilt intresse är den mot slutet av fastlandstiden invandrade kärrsköld paddan (fig. 53), som under det atlantiska skedet tydligen varit allmän i Skåne och förekommit ända upp i mellersta Östergötland. Något mer än ett 20-tal sköldpaddfynd äro gjorda i skånska kärr och mossar, därav ett par vid Hälsingborg, nämligen i det förutnämnda Allerumskärret. Här ha (1918) vid torvtäkt ett par fynd (sköldarna) av kärrsköldpaddan blivit gjorda, det ena tillsammans med en troligen av människohand kluven ekstock.3

N är sanden rör på sig Vi ha setDhur skog och mossar vid havets stigande under tapes-litorinatiden översvämmades, och hur rester därav ännu finnas på Öresunds botten. Men efter som ju havet steg åtskilligt över sina nuvarande bräddar, bör man kunna träffa spillror av landvegetationen före sänkningen också över havets nuvarande nivå under Tapes-Litorinahavets avlagringar. Detta har man också gjort under Järavallen i Sydskåne, och även vid Hälsingborg, nämligen vid Rya^ och Rudebäcks tegelbruk, söder om Rå, är torv, som sannolikt härrör från tiden före transgressionen, funnen under strandgrus. Vid Rudebäckslokalen, som nu ej längre är till gänglig för studium, skola grenar och rotfasta stubbar av ek hava förekommit (se fig. 62—63). Det är emellertid ej alldeles uteslutet, att torven å de sistnämnda lokalerna härrör från den på sänkningen följande höjningstiden. Den torde då bil dats i lagunmossar, varöver strandgruset vid stormar uppkastats.3 1 Enligt doktor A. Cleve-Euler, som godhetsfullt bestämt diatomaceerna i leran. — Vid grundgrävnmg för en byggnad i Hälsingborg kittades på 1850-talet, enligt uppgift c:a 9 m. ö. k., ben av en val, som professor Sven Nilsson konstaterade varit en späckkuggare (Erdmann 1881 a). Det förefaller tro ligast, att denna späckkuggare strandat kär vid tiden för tapeskavets största utsträckning. — 2 Litteratur: G. Andersson 1910; Sernander 1910; L. v. Post 1920, 192^; Kurck 1917, 1918; Sundelin 1920. — 3 Före komsten av ekstubbar harmonierar dock knappast med denna tydning (se Erdmann 1881a ock Andersson 1892).

Hälding bo rg dtraktend gcoLogidka kldtorla Mossar, kärr och. skogar kunna också översandas och dödas, därigenom att flygsand av vinden drives in över land. På så sätt ha rätt vidsträckta kärrmar ker NO om Vikens fiskeläge fullständigt översandats.1

Fig. 62. Profit over lag erfo Ljden vid Rude backs lertag. (Efter Erdmann.) Den mörka randen = torv och gyttja; e klklet utan beteckning öve re t 1 branten

morän;

e = eand och grue ; m — lera.

Också mellan Hälsingborg och Rå har ett långsmalt (c:a 3 km. långt, intill V* km. brett) kärr mellan landsvägen och järnvägen på samma sätt till stor del översandats. Norr om spårvägslinjen mellan Ramlösa och havet går ett av sand obetäckt mindre parti i dagen samt norr om Rå ett något större. När mellan dessa båda kärrpartier sommaren 1921 en grav (för en avloppsledning) grävdes från

Fig. 6g. Detaljprofil av lagerfoljden vid Rude bäckd lertag. (Efter Erdmann.) 1 — etrandgrue ; 2 — torv; j

gyttja med eötvatte/ieenäckor; g — torv med ekdtubbar;

g — lerig gyttja; 6 — varvig lera.

Ramlösa mot havet längs banan, blottades en skärning genom det här av meterdjup sand täckta kärret (fig. 59 och 6f). I bottnen av den likaledes meterdjupa torven, som var en starkt multnad, dyig starrtorv, underst med vass och fräken, hittades ett hjorthorn (fig. 58) med talrika repor, möjligen tydande på att det använts som 1 1923 företog förf. med biträde av ingenjör Hansen, Viken (som lämnat uppgifter om torvens före komst), bär ett par grävningar. I en grav, som upptogs c:a km. öster om havsstranden ocb ett par bundra meter öster om ingenjör Hansens fabrik, träffades ett balvannan decimeter mäktigt lager av svart bumusocb kolrik torv under J/2 m. flygsand. Under torven förekom 13 cm. sand, därefter sandig lera (fossilfri, troligen ishavslera). I torven (varifrån ingen pollenanalys kunnat erhållas på grund av dess destruerade beskaffenhet) funnos tämligen allmänt fragment av marina kiselalger. — Vid den andra grävningen, som gjordes ett par bundra meter närmare havet, anträffades två torvlager, ett decimetertjockt på m:s djup i sanden ocb under ytterligare 1 m. sand ett nytt torvlager, vars mäktigbet på grund av rikligt framströmmande vatten ej kunde utrönas.

Ftygoand och dyner något slags redskap.1 — Kärrets underlag utgjordes av klapper, grus och sand — en tydlig havsstrandavlagring — medan den täckande sanden var lin, av flygsandskaraktär. Markytans höjd över havet längs den meddelade skärningen avtog successivt från 7 till 6 m.2, medan torvens djupaste delar befunno sig c:a 4,7 m. ö. h. — En serie pollenanalyser, sammanställda i ett diagram (lig. 65), genom tor ven ungefär vid platsen för hjorthornsfyndet, ge kompletterande upplysningar om kärrets öden och sandflyktens ålder samt om Hälsingborgs traktens vegetation under det på tapessänkningen följande höjningsskedet. Kärrets historia må här i korthet tecknas. Först när i det närmaste hälften av den efter den postglaciala landsänkningen försiggångna höjningen fullbordats, drog havet sig undan från den sedan av kärret inkräktade marken. I en llack ö.

Sand. (ibi med myllränder.).

D-o med grus o. klappersten.

Dyig Darrtorv. (un dersl m.vass oFräktn)

Darned /stubbar.

Platsen För hjorthomsfyndet.

Fig. 6g. Profil over det é andtäckta kärret old Ramlo éa. sänka innanför en strandvall uppkom då en lagun, vari starr och fräken vuxit. Snart försvann emellertid lagunen och ersattes av ett starrkärr, troligen i sam band med havets fortgående sjunkande. Det repade hjorthornet, som hittades i kärrets bottenlager, torde alltså för skriva sig från tiden närmast efter områdets stigande ur havet, d. v. s. från en tidpunkt, då ungefär 50 % av landhöjningen efter den postglaciala sänkningens maximum fullbordats.

Då rådde ännu, enligt vad boplatsfynd i andra delar av

Skåne givit vid handen, stenåldern. Hjorthornet kan sålunda ha använts av sten åldersmänniskor. Av pollendiagrammet kan man utläsa, att ekblandskogen varit förhärskande 1 Hornets hade hittats av en arhetare c:a 1^ dagar före förf:s undersökning, och fyndplatsen utpe kades av upphittaren.

Att hornet såsom uppgavs funnits allra underst i torven, har bestyrkts genom jäm

förelse av de pollenanalyser förf. gjort å torvrester från hornets inre och pollenanalyserna från olika nivåer 1 torvmossen. — 2 Avvägnmgssiffrorna, som hänföra sig till havets medelnivå, ha erhållits å stadsingenjörskontoret.

Häldingborcjd traktend g eo Log id ka hidtoria i omgivningen under kärrets äldsta skeden. Dess andel i pollenregnet från den om givande traktens skogar uppgick då till 50 å 70 %. I mitten av torvskiktet börja bokpollen visa sig för att uppåt bastigt tilltaga i frekvens ocb alltmer närma sig ekblandskogens samtidigt avtagande procenttal. Närmast under den överlagrande sanden äro bägge pollenslagen representerade med vartdera 30 å 4° % av de skogbildande trädens pollen. — Man vet, att bokens allmänna uppträdande i Sydsverige inträffat ungefär på övergången mellan brons-

Fig. 6g. Pollendiagram frän det öoeréandade kärret vid Ramlooa. (Pollen av baddel, 0.1, dälg i procent av övriga träddlagd pollendumma, men ej inräknade i dennaä

ocb järnålder i samband med den då inträdande klimatförsämringen. — Kärret torde alltså bär ba fortlevat åtminstone ett stycke in i järnåldern. Flygsandsdriften, som tillintetgjort det, är följaktligen av rel. ungt datum, ocb det förefaller rätt sannolikt, att den sammanhängt med av människor företagen skogsskövling. Det är anmärkningsvärt, att även tallpollen förekommer tämligen allmänt (omkr. 30 %) genom bela torvlagret. Det tyder på, att tallskog också efter tapessänkningen ocb in i järnåldern eller längre vuxit på sandbeden mellan Hälsing borg ocb Rå1 (den lågvuxna tallskog, som nu förekommer inom området, är som 1 Man Kar anledning’ anta, att tallen också på Själland, där den nu ej längre finnes vild, kvarlevat in i Kistorisk tid (j£r. Jessen 1920).

Fig. 66. Dynen fig. 61 vid Svaneb'dck, från havööidan. Foto T. Jftårtenééon 1925.

Fig. 6j. Strandvall döder om Rå, uppkastad vid h Öd tö tormarna 1921. Fotoforf. 1923. I bakgrunden äldre vallar, faror med vavérugojar öamt landavöatoen.

Fig. 68. Strandgnid med havdmolludker (bi a. Litorina litorea) från Tapedhavetd tid vid Kildedborg, 6,5 m. över havet. Foto förf. 1929. a

—

nedraoad morän; b

otrandgruo; c — orubbad morän.

FLygoand och dyner bekant planterad). Man skulle ju visserligen kunna tänka sig, att det i torven in bäddade tallpollenet, som tack vare sina luftsäckar kan föras lång väg med vin den, bärstammar från tallskogar på Söderåsen, men knappast kan en sådan lång flykt ha gett upphov till ett så rikligt uppträdande av tallpollen (både procentuellt i förhållande till övriga trädslag och absolut). Den flygsand, som blivit ödesdiger för stora delar av kärret, är utlöpare av det (redan av Linné i Skånska resan anmärkta) flygsandsområde, som bildar ett sammanhängande fält mellan Hälsingborg och Rå, järnvägen och havet, och varöver staden alltmer utbreder sig. Här finnas talrika små, ehuru karakteristiska dyner, som nu nödtorftigt bundits av den vindpiskade tallskog, som planterats på området (fig. 60). Dynernas finsandiga material härrör dels från äldre strandsand, dels från av havsvågorna alltjämt uppkastad sand, som särskilt vid lågt vattenstånd kan omhändertas av vinden.

Sanden föres framåt längs marken, tills den hejdas av

en sten, en tall- eller videbuske eller av vissa örter och gräs, isynnerhet sandrör (Ammophila arenaria) och strandråg (Elymus arenarius), och hopar sig till en driva med svag sluttning på vindsidan och brant lutning på läsidan. Genom att vinden för över material från vindsidan till läsidan »vandrar» dynen. Det är genom sådana vandrande dyner, som de ovannämnda kärren blivit översandade, varom ännu skönjbara dynkullar bära vittne. Vid storm kan ju också uppvirvlad sand mer likformigt ha bretts ut över området. Dynernas s. a. s. motsats äro de inom Hälsingborgsfältet vanliga deflationsrännorna och -ytorna, där klapperste narna gå i dagen och synas anrikade genom sandens bortblåsning.1 En ståtligare dyn, än man finner på flygsandsfältet söder om Hälsingborg, kan man få se norr om staden vid Vikens fiskeläge. Vid Svanebäck norr om sam hället framlöper här något hundratal meter från kusten och parallellt med denna en väldig dynbildning, ungefär en km. lång och 7 å 8 m. hög (fig. 61 och 66). Denna dyn skall ha upptornats över gammal strandskog med ek, vars förkrympta ättlingar ännu föra en tynande tillvaro på dynens krön. Dock torde också ett flera gånger påbyggt stängsel mellan Svanebäcksgårdens ut- och inägor ha bidragit till att här hejda flygsanden och komma dynen att växa i höjden. F. n. synes den vara »död», d. v. s. varken tillväxa eller röra på sig.2 Att flygsand dock här förts betydligt längre in över land, visa nyssnämnda översandade torvavlagringar, som före komma på åtminstone % km:s avstånd från kusten. 1 Se A. Nilsson 1905. — 2 En utförligare skildring av denna d^n ger Sjöbeck 1923.

Häldingborgdtraktend geologidka hidtoria Ett ganska vidsträckt flygsandsfält finnes vidare vid Saxtorp söder om Lands krona, och ett ännu praktfullare dynlandskap kan man studera vid Skäldervikens strand (i trakten av Ängelholms havsbad), där den ena hushöga dynen tornar upp bakom den andra. Här har man lyckats hejda sanddriften genom att plantera bergtall (Pinus montan a) på dynerna.1

D en senaste lan dh öjningens spår Efter sänkningen i Tapes-havet torde landet vid Hälsingborg ha varit i tämligen oavbruten stigning intill våra dagar. Ännu höjer det sig här, enligt vad man anser sig ha funnit, någon millimeter pr år. Strandbildningar från de succes sivt lägre havsnivåerna, särskilt strandvallar och strandgrus, betäcka området mellan Tapeshavets högsta gräns och det nutida havets kust. Klapp erstens vallar på olika nivåer ser man exempelvis här och var framskymta bland dynerna på flygsandsfältet söder om staden. Troligen från tiden närmast efter Tapeshavets maximiutbredning härrörande strandgrus med havssnäckor (bl. a. Litorina litorea), vilande på morän och täckt av nedrasad morän, iakttog förf. (1923) i när heten av Hildesborg

6,5

m. ö. h. (fig. 68).

På vissa nivåer äro strandmärkena mer framträdande och ihållande än på andra. En äldre sådan mer markerad strandhorisont från den postglaciala höj ningens äldre skeden framträder norr om Kulla Gunnarstorp i form av en vacker klapperstensvall, vars krön når 6 ä 7 m. ö. h. Vägen genom Domstens fiskeläge följer denna (fig. 57). Strax norr om Sofiero syns nedanför strandavsatsen dels ett par ränder med flygsandsdyner, nående resp. 7 å 8 och 3 å 6 m. ö. h., dels en strand vall av grus och sand med krönet c:a 6 m. ö. h., troligen motsvarande vallen vid Domsten. Vid foten av denna strandvall förekommer slutligen ett strandhak på 4—4,5 m:s höjd. — Också söder om Hälsingborg ned mot Landskrona kan man spåra liknande mer markanta strandlinjer. Särskilt mellan Borstahusens fiskläge och Landskrona framträder en särdeles präktig, ihållande strandvall, vars krön O

når 4 ä 5 m. ö. h. — Åtskilliga fynd från stenåldern, tydande på boplatser, äro gjorda i denna vall.2 Att strandbildningarna framträda mer på vissa nivåer än på andra kan bero på, att landhöjningen för en tid stannat av eller försiggått mycket långsamt, möj ligen också på att den övergående förbytts i en mindre sänkning. Men förklaringen 1 Litteratur: Linné 1751; Nilsson 1905; Sjöbeck 1923; I. Högbom 1923; G. Andersson 1892; Erd mann 1881 a, b; Lindström 1880 a, b. — 2 Bl. a. av trädgårdsmästare Lennvall, Landskrona.

Fig. 6(j. Parti av Gdoeb'dckoda-len. Foto T. Alårtenoöon 192 g.

Fig. 70. Koiötoftaåno dal mellan V’allåkra och Bälteberga. Foto G. Ekotrand 192g. I bottnen av den äldre dalen oyneé t. b. den oerpentinioerande ån.

y.,/. v Pii-ruJ.

faV

ßlflm/iiyi WiI/L/cn

"snT’

Serif

Jtl

TTy 'u j

Fig. 7i. Hilleohögodalen och en del ao Hildeo borg.ii)a len (längot ned å bilden). Efter en karta från år 176g 1 fortlfikationearkivet.

Fig. 72. Flitted hög ddalen, dedd från Ödter. Foto T. JKårtenddon igzfI bakgrunden ön Ven.

Den denadte Landhöj ning end dpår kan även vara att söka i inträffade häftiga stormar. Att en sådan strandvall, som den vi sett exempelvis vid Domsten, verkligen kan uppkastas vid en enda storm, framgår av, att en alldeles likartad flera meter bred strandvall av grus och klapper uppkastades på en lång sträcka söder om Rå vid de våldsamma höststormarna 1921. Krönet av denna vall når ända till 1 m. över havets medelvattenstånd (fig. 67), varav man kan draga den slutsatsen, att även de omtalade äldre strandvallarna sannolikt nå något högre än medelnivån hos det samtida havet, vid vars kust de bildats.1

Dal och delta I detta kapitel skola behandlas ett par av Hälsingborgstraktens egendomli gaste och intressantaste geologiska bildningar, som äro resultat av motsatta geo logiska processer, nämligen av erosion och ackumulation. De ha likväl ett nära kausalsammanhang med varandra och ha dessutom det gemensamt, att deras bild ning ännu ej avslutats.2 Vid Hälsingborg samt längs kusten närmast norr och söder därom finnas ett antal säregna, i landborgen inskurna, korta ravindalar, gående tämligen vinkelrätt mot landborgsbranten och havsstranden. Somliga äro helt obetydliga små »häng dalar», som sluta högt upp i branten, medan andra äro djupare nedskurna. Till de sist nämnda höra dalarna i Sofieros park (fig. 73) och i Pålsjö skog (fig. 74), Hälsovägens dalgång, Gåsebäckens dal (fig. 69) och Ramlösadalen (se karta II—IV i slutet av denna del). De oansenliga vattendrag, som nu framrinna på dessa dalars botten, förefalla alltför beskedliga för att ha kunnat åstadkomma ett sådant resultat. — Visserligen kunna åtskilliga i naturen mer omärkligt verksamma processer och icke minst de rinnande vattnens erosion åstadkomma stora ting. Men då krävas långa tiderymder. Och dessa bäckar ha blott haft den geologiskt korta tiden av något mer än 10,000 år till sitt förfogande. Härmed är icke sagt, att de vattendrag, som nu framrinna i dalarna, icke skulle medverkat vid deras bildning.

Det torde

tvärtom vara ovedersägligt, att dalarna alltjämt i någon mån fördjupas, vidgas och förlängas bakåt genom dessa vattendrags erosion särskilt vid vårflödena. Men det synes också uppenbart, att andra dalbildande krafter varit med i spelet. Dalarna i fråga kunna knappast vara av pre- eller interglacial ålder. De borde i så fall ha varit utfyllda av moränavlagringar, som genom de små vatten1 Litteratur: Erdmann 1881 a, b; Lindström 1880 a, b; Witting 1918. — 1 Delvis på grund av bristande detaljundersökningar nödgas förf. i detta kap. i rätt stor utsträckning röra sig med bypoteser, vilkas Lållbarbet kommande undersökningar må pröva. 8 — 24465.

HäLding bo rg dtraktend g colog id ka hid tor ia dragens verksamhet blott delvis kunnat bortföras. Men rät-liasformationens berg arter och leror gå, som vi sett, överallt i dagen i dalarnas sidor, obetäckta av morän, medan bottnarna intas av svämleror av ungt datum. Men hur ha de då bildats? Det är sannolikt, att landisen, när den strök fram över Hälsingborgstrakten — och då närmast äldre från nordost kommande isströmmar — lösbrutit och fört med sig material från landborgsbranten. Där denna på grund av talrika sprickor

I ERO

Skala 1:10000 100

Fig. 75. Sofierodalen. och förskjutningar eller av annan anledning varit särskilt litet motståndskraftig, bör detta bortförande av material lättare ha gått för sig.‘ På så sätt kan dal bildningen ha förberetts. Det är vidare troligt, att vattenrika isälvar under landisens avsmältning här letat sig väg över den ur havet stigande landborgen, där de bildat små vattenfall, som eroderat sig bakåt i den mycket lösa bergarten — alltså en motsvarighet i liten skala till Niagaras årliga tillbakaskridande av mer än en meter. Den sjö, som i senglacial tid intagit Husensjösänkan (som senare avvattnats genom Hälsodalen), kan ha varit en samlingsbassäng för smältvatten, som härifrån runnit ut i havet såväl genom Gåsebäcksdalen som Hälsans dalgång. Gåsebäcksdalen, som har karaktären av genombrottsdal, kan emellertid också ha uppstått därigenom,

D al och delta att den innanför liggande dalsänkan, troligen då i senglacial tid, intagits av en (isdämd?) sjö, som tappats genom att utloppet nedskurit Gåsebäckens dal. Av allt att döma är det emellertid också en annan verkande kraft, som baft ett ord med i laget vid utmejslandet av dessa dalar. Ocb denna kraft är lan dets gamla arvfiende bavet. Detta, som vid isavsmältningen nått upp över landborgen, kom under land böjningen i senglacial tid att förflyttas först till landborgsbranten ocb sedan suc-

Skala 1:10000 Fig. jg. Påbjödalen. cessivt till allt lägre nivå. Det då mer än nu öppna ocb vida bavets vågsvall ocb bränningar ba brutit sig mot landborgens bräckliga klippor. Ocb i de av sprickor, förskjutningar ocb förvittring mest försvagade partierna bar bavserosionen (abrasionen) verkat som kraftigast, varigenom dalar uppkommit eller förstorats. Ibland bar bavet under landböjningen kommit på efterkälken ocb snart måst lämna en på börjad dalbildning. På så sätt kunna sådana små bängdalar, som finnas uppe i branterna, ba bildats. Detsamma gäller måbända vissa av de sidodalar, som utgå från t. ex. Ramlösadalen ocb dalen i Pålsjö skog. Dessa sluta nu ett stycke över huvuddalens botten, och åtminstone flera av dem föra intet vatten.1 I andra fall 1 Djdika dalar kunna emellertid också ka uteroderats av vattendrag, som sedan sökt sig andra vägar. Möjligen kan denna förklaring komma till användning vid tolkningen av norra grenen av Sofierodalen (se

%• 73>-

Hätd ing borg d traktend geo tog id ka hidtoria har havet i sitt arbete (som i första hand är ett bortskaffnings- eller renhåll* ningsarbete) kunnat hålla jämna steg med landets stigning och alltmer fördjupat dalens botten.

Så kunna de ovannämnda djupare dalarna delvis ha tillkom

mit. Bottnen i dessa når i de yttre delarna lägre än Tapeshavets nivå. Det är därför troligt, att havet här även under detta skede fortsatt sin eroderande verk samhet. Att havet verkligen på rel. kort tid i förening med vittringen kan åstad komma sådana resultat som utformandet av de ifrågavarande dalarna, visa de i sen tid tillkomna grottbildningarna i Kullens åtskilligt hårdare urbergsbergarter (se följ. kap.). Ett par andra egendomliga dalar förekomma längre söderut vid kusten, näm ligen en dal vid Hildesborg och den nordligare Hilleshögsdalen. Även dessa skära tämligen vinkelrätt in i landavsatsen, som här, som vi sett, utgöres av moräntäckta vitålager.

Den största och intressantaste är Hilleshögsdalen (fig. 71—72), som

vore väl värd ett närmare studium. Dalen, som från kusten når ett par kilometer mot öster till Glumslövstrakten, är i sin innersta del c:a % km. bred, medan den vid nipbranten mot havet endast når en bredd av c:a 100 m. Från sidorna utgrena små, blint slutande sidodalar. Huvuddalens botten befinner sig i de västliga delarna (intill ett par hundra meter från stranden) 8—10 m. ö. h. samt intas av strandgrus, strandsand och något mylla. En oansenlig bäck, som har sin upprinnelse i dalen, framrinner på dess botten, medan bidalarna alldeles sakna något synligt vattenflöde. Dalen företer stor likhet med en del nipdalar i mellersta och norra Sverige, så som Sätersdalen och ett dalsystem vid Dalälven mellan Gustavs och trakten N om Säter1, om än Hilleshögsdalen är mindre förgrenad än dessa. Med all sannolikhet har också Hilleshögsdalen uppstått på liknande sätt som dessa dalar, nämligen icke på vanligt sätt genom rinnande vattens yterosion utan genom jordflytning. Denna har i de nämnda nordsvenska nipdalarna uppkommit genom att därvarande mjäla, som har stor likhet med vitålagrens finsandiga sediment, uppsugit och genomdränkts antingen av regn och smältvatten eller underifrån av Dalälvens vat ten. Vid Hilleshögsdalens uppkomst åter torde det i första hand vara havsvatt net i senglacial tid och möjligen i någon mån också under sänkningen i Tapeshavet, som impregnerat vitåsanden i strandbältet, så att den flutit ut, varvid överliggande lager — vitåsand, vitålera och morän — nedstörtat. Dock torde även dagvatten och källvatten ha bidragit till jordflytningen och därigenom till dalens, närmast kanske bidalarnas uppkomst. Hälsingborgstraktens mest betydande vattendrag är Rå-ån eller Kvistoftaån, 1

Se Sten De Geer 191^.

D al och delta som utmynnar i havet vid Rå. Den följer en mycket markerad dalgång, som, efter vad förut nämnts, sannolikt i huvudsak utskulpterats av ett issjöavlopp. Nederodering sker dock alltjämt genom Kvistoftaån.

Denna hör emellertid till de

»mogna» flodlopp, vilkas erosion mindre inriktar sig på att fördjupa flodbädden än på att förlänga den genom serpentinbildning. Serpentiner eller meandrar före komma efter åns hela längd, vackrast dock mellan Vallåkra och Bälteberga, var ifrån här meddelade kartskiss och fotografi härröra (fig. 70 och 75). Beträffande det ganska invecklade förloppet vid serpentinernas uppkomst må blott några antydningar göras.1 Meanderbildningen, som tilltar ju mindre lut ning åbädden äger, börjar med att strömmen på grund av en sandbank, en ned-

1000

Fig. 7 g. Kvid toftadalen o dier om Kallåkra. fallen gren, ihållande vind o. s. v. förflyttas åt ena eller andra sidan. Den av strömmen träffade stranden angripes starkare än den andra och en (mot strömmen konkav) båge utformas. Strömmen kastas emellertid över till motsatta stranden, där en ny båge något längre ned bildas o. s. v. Meanderbågarna bli allt större, varigenom närgränsande bågar mer och mer närma sig varandra. När så hög vatten inträffar, genombrytes lätt den skiljande »halsen», varigenom åloppet för en tid — tills nya meandrar uppstått — förkortas. Den därvid övergivna bågformiga åsträckan bildar en s. k. korvsjö, som alltmer grundas igen. Exempel på alla utvecklingsstadierna i denna cykel — även korvsjöarna — finna vi i Kvistoftaåns dalgång. Att meandrarna äro vackrast utvecklade mellan Bälteberga och Vallåkra beror förmodligen därpå, att de sedimentmassor, som Bältebergaån från de lösa keuperbildningarna fört med sig ut i huvuddalen, ytterligare utfyllt och jämnat dalbottnen samt ökat tendensen till meanderbildning.2 1 Detaljerad redogörelse för meanderbildningen ges Kos Sten De Geer 1911. — 2 Annu ett annat slag av dalbildning möter i de kända Klövakallar ocb Skäralid å Söderåsen. Dessa äro nämligen väldiga sprick dalar i urberget. Aven Odensjön, som förr antogs vara en slocknad vulkans krater, intar en förkastningsspricka i Söderåsen.

Hälding borgdtraktend geolog Id ka hidtoria Vid Kvistofta- eller Rå-åns utlopp i havet vid Rå träffa vi egendomligt ut bildade spår av vattendragets ackumulerande (avlagrande) verksamhet.

San

den på den av Tapeshavet en gång täckta låga kustzonen nedanför landavsatsen söder om Hälsingborg torde visserligen väsentligen härröra från strandbrantens vitåbildningar och morän, som havsvågorna i postglacial tid angripit och omlagrat. Men en del därav, närmast vid och söder om Rå, stammar också uppenbart från de slammängder, som Rå-ån under tidernas lopp fört med sig och som kommit till avsättning vid åns mynning i havet. Detta Rå-åns deltaland har emellertid på grund av landhöjningen samt havsströmmars och vågors inverkan kommit att få en mycket säregen utbildning. Medan kustzonen norr om Rå har karaktären av ett dynlandskap, vari en / / /

Hiydska/a hH-oo

Fig. j6. Profit Över vallar och oänkor mellan landavo a to en och havet otrax odder om Rå.

och annan gammal strandvall framskymtar, präglas strandremsan söder därom ned mot Rya' tegelbruk av ett system av långsträckta fåror, fyllda av torv eller vassruggar, växlande med vallar av strandsand eller strandgrus. Såväl fåror som vallar löpa parallellt med kusten. (Se karta V i slutet av denna del.) Såsom höj dkurvorna visa, höja sig såväl sänkornas bottennivåer som vallar nas ryggar i allmänhet successivt från havet mot den ett tiotal meter höga bran ten, vars fot, 8—8,5 m. ö. h., markerar tapesgränsen (fig. 76). Den ena efter den andra av dessa sänkor ha tydligen utgjort Rå-åns bädd eller därtill mer eller mindre öppet anslutna lagunartade avsöndringar. Från de senaste seklen lämna oss en del kartor vittnesbörd, vilka bestyrka detta. Så t. ex. rann ån åtminstone från början av 1700-talet och fram till 1880-talet ut något sydligare ännu, vid »slipens» sydligaste hörn, medan en lagun tidvis sträckte sig i dess fortsättning ytterligare c:a 400 m. söderut.

Av denna lagun äro av allt att döma de åkartan synliga två

små isolerade sänkorna närmast stranden ringa återstoder. Icke ens dessa finnas

Pågående förskjutningar mellan has och land kvar längre: de fylldes helt och hållet av strandgrus under höst- och vinterstor marna 1921 —1922. På 1880-talet genomgrävdes landtungan och utbyggandet av Rå’ moderna hamn började. Av åns gamla bädd är »slipens» vattenränna tyd ligen en rest. Rå-ån har under landets fortgående höjning ur Tapes-Litorinahavet avlän kats av kustströmmar och sina egna sedimentmassor än hit och än dit men i stort sett söderut. Mellan den åt söder avlänkade ån och havet har en skiljande strand vall uppkastats, till vilken deltasedimenten delvis givit materialet. I den mån lan det höjde sig, måste ån förflytta sin mynning utåt och stand vallen genombrytas. Arbetet på en ny skiljande vall vidtog omedelbart, och så genombröts även denna vid en ny förflyttning av åmynningen. Detta upprepades flera gånger. Alltemel lanåt hände det, att havsvågorna under stormiga dagar bröto igenom en vall och fyllde rännan bakom eller kastade upp en ny vall och för en tid skapade en lagun. Så har kampen mellan hav och land fortgått tills nu och utdanat det intressanta delta- och strandvallsområdet söder om Rå-åns mynning. Det vore skada, om det skulle utplånas av kulturen. Kanske kunde åtminstone någon del därav be varas som naturminnesmärke?1

Pågående förskjutningar mellan hav och land Den urgamla striden mellan hav och land vid Hälsingborg är ingalunda slut. Vi ha sett hur landet alltjämt söker dra sig undan havsvågornas angrepp genom en ännu pågående ringa landhöjning, och att det söker vidga sitt område genom utbyggandet av deltalandet vid Rå. En mindre lokal utökning har landet också undergått vid Kopparverket, i det strandsand anhopats och något utflyttat stran den i lä för hamnanläggningen. Men ibland tar havet i vrede igen, vad det förlorat, och mer till. Det kan vid storm stiga halvannan, ja ett par meter över sina bräddar.2 Där stranden är låg och långsamt sluttande, såsom söder om Rå, kunna vågorna då rulla långt in över land. Men här pläga de ej göra stor skada, om de än skölja med sig en del finare material.

Farligare är det vid sådana tillfällen för landet, där stranden är

1 Beträffande tolkningen av Rådeltat står förf. i tacksamhetsskuld till såväl professor H. Nelson som amanuens G. Ekstrand för värdefulla synpunkter. Rådeltat kar nyligen i korthet behandlats av Nelson (1 923). Litteratur: Erdmann 1881 a; Sten De Geer 1911, 1914* — 2 Skillnaden mellan ebb och flod är däremot vid Hälsingborg ringa, ej uppgående till mer än högst några decimeter.

Hälsingborgstraktens geologiska historia brant ocb består av lösa jordarter samt bar ett utsatt läge, såsom vid Hildesborg ocb på vissa delar av Ven. Där kan marken undermineras och stora partier där av nedstörta ocb omhändertas av vågorna. Det finaste materialet föra de ut på djupare vatten, medan det grövre sorteras till strandgrus ocb strandsand, som av vågsvallet kanske förs vidare längs kusten för att komma till ro på något mer skyddat ställe. — Det är icke små munsbitar av landet i Hälsingborgstrakten, som bavet på detta sätt även i historisk tid slukat. Det kan man se både vid Rå samt mellan Örenäs ocb Nytorp norr om Hildesborg. I försvarssyfte uppkastade jordvallar, som åtminstone delvis bärröra från början av 1700-talet, äro nämli gen bär till stor del raserade genom landets nedstörtande ocb tvärt avbrutna vid avsatsen. Liknande förhållanden möta oss i ännu större skala på Ven, där ras ofta före kommit, särskilt på öns södra ocb sydvästra sida fram mot Kyrkbacken, i860 skall bär ett 30 m. brett ocb 60 m. långt stycke land ba sjunkit i bavet. Genom vågbrytare och förstärkningsanläggningar bar man sökt stäcka vågornas undermineringsarbete. Fullständigt bar det dock icke lyckats, vilket framgår av, vad tidningarna haft att förmäla om de härjningar, den våldsamma stormen d. 9 ocb 10 okt. 1923 åstadkommit. Havet säges därunder ba skurit sig så in på öns sydväst sida, att bus måst utrymmas, emedan man fruktade deras nedstörtande. På ett mer försiktigt men knappast mindre elfektivt sätt arbetar bavet på landets förstöring vid Kullens liksom vid Hallandsås' klippkuster. Det förekom mer bär samarbete mellan bavet ocb förvittringen. På grund av insolation (sol bestrålning) ocb frostsprängning öppnas fina sprickor i berget. När vattnet i sprickorna fryser, sprängas de ut, ocb berget sönderfaller i en mängd mångkantiga stycken. När det, som bär är fallet, redan förut är starkt söndersprucket i sam band med uppkomsten av de förkastningar, som begränsa Kullens ocb Hallandsås' borstbildningar, underlättas ocb påskyndas förstörelsen. De genom förvittringen bildade polyedriska bergstyckena tas om hand av vågor ocb bränningar, som slå ocb rulla dem mot berget ocb mot varandra, varigenom de alltmer förlora sin kantig bet ocb avrundas till klapper. Fig. 77 från Skäldervikens strand visar processen i full gång. — Ett bevis på att förvittring ocb bav i förening under en geologiskt belt kort tid på detta sätt medhunnit ett betydande arbete, utgöra de kända grot torna på Kullen (Jungfrugrottan o. a.) samt Hovs hallar, det klippiga strandom rådet vid Hallandsåsens fot NV om Båstad, där även grottor finnas. Förstörelse processen bar tillgått så, att förvittringen i förening med havsvågornas renhållningsarbete verkat effektivare på vissa partier av berget, som av ena eller andra

Fig. 77. Där rittring och har förvandla gnejoklipporna tili klapperoten. Foto förf. 192g.

Fig. 78. Lahebiag rottan oid Kulten. Foto P. Lundh.

Fig. jg. »Porten» vid Kullen. Foto P. Lundh

A t er b Lick anledningen varit mindre motståndskraftiga än omgivningen.1 Eftersom samtliga grottbildningar äro belägna inom Tapeshavets område, måste de Kava tillkommit vid tiden för den postglaciala transgressionens maximum eller senare. Medan somliga — såsom den genombrutna Arons eller Arilds port vid Hovs kallar samt de med kulturlager försedda Lakebiagrottan (fig. 78) ock Fredrik VII:s grotta vid Kullaberg — utbildats i närketen av tapesgränsen, nå andra — såsom den ståtliga klipptunneln Porten (fig. 79) vid Kullen — t. o. m. under kavets nivå. Sedan länge kar också människan blandat sig i leken ock spelat en icke ringa • •

roll som geologisk faktor. An kar kon understött landet i dess kamp mot kavet genom hamnbyggen ock förstärkningsarbeten. Än kar kon gynnat flygsandsdriften genom att bränna eller uthugga strandskogen, än åter hejdat den genom att plan tera skog ock strandråg på dynerna. Hon kar sprängt ned dalar i landborgen, grävt stora kål i jorden ock stoppat till andra. Hon kar uthuggit kela system av gångar ock rum i jordens innandömen ock byggt små berg av varp ock slagg — annat att förtiga.2

En återblick Vi ka nu följt Hälsingborgstraktens öden från urtid till nutid. Det kar varit en växlingsrik historia ock en historia, som inte började i går. Men i alla föränd ringarna årmillionerna igenom ka vi dock kunnat skönja som ett ledmotiv, en röd tråd. Det är den strid mellan kav ock land, som här pågått alltifrån den glödande magmans ock kavets första fräsande brottning ock till den nu pågående, mindre våldsamma men sega kampen. Källorna till vår kunskap ka flödat än sparsamt, än mer rikligt. I den äldre historien framstår särskilt ett skede, om vilket de yppat förvånande mycket, kelst man betänker, att skriften är milliontals år gammal. Det är den skånska sten koistiden, då Hälsingborgs trakt ens berggrund bildades. Rät-liaskavets vågsvall står ännu ristat i klipporna vid Hälsingborg, ock avtrycken av dess djur finnas ännu kvar i stenen. Men jorden har också — för att använda Linnés uttryck — viskat för oss om kur landet då tedde sig ock om utseendet av de skogar, som 1 Sådana svaghetszoner utgöra diabasgångarna.

Jungfrugrottan är sålunda en utvittrad diabasgång.

Silvergrottan åter är en borteroderad pegmatitgång. Men även i gnejsen förekommer grottbildning i delar, som äro mer genomsatta av sprickor och därför lättare angripbara än det omgivande berget. — 2 Littera tur: Ahlmann 1916; Munthe 1920 b; Erdmann 1881 a. ■9 — 24465

Hälsing bo rgdtraktend g coLogidka hidtoria då, för årmillioner sedan, susade vid Hälsingborg, när havsvinden strök fram genom dem. • •

Annu mer har dock »jordens viskning» förrått för oss om Hälsingborgstraktens öden under den senaste jordperioden, kvartärtiden. Behandlingen av traktens historia under denna epok har i denna framställning fått sig tillmätt ett större ut rymme än alla de föregående tidsepokerna tillsammans — trots att den sannolikt är den kortaste av dem alla, endast omfattande några fattiga hundratusenden av år. Denna partiskhet är emellertid försvarlig icke blott med hänsyn till de från denna tid härrörande urkundernas större rikedom och bättre be varings tillstånd, utan också emedan Hälsingborgstrakten denna tid undergår i hög grad genom gripande öden, som resultera i dess slutliga, nu föreliggande utgestaltning. Ett ytterligare intresse får detta skede för oss därför, att det är under detta, som människan, tar Hälsingborgstrakten i besittning.

Hälsingborgstraktens geologiska historia

LITTERATURFÖRTECKNING 1916. Ahlmann, H. Abrasion på NV Skånes urbergsborstar. Ymer 1916. 1908. Almgren, O. Se Wibling. 1892. Andersson, G. Växtpaleontologiska undersökningar av svenska torvmossar 1 o. 2.

Bib. till K.

Vet. Akad. Handl. Bd 18. 1896.-------- Svenska växtvärldens bistoria 2ta uppl. Stockholm. 1902.-------- En stenåldersboplats på Ven. Ymer 1902. 1910.-------- Swedish climate in the Late-Quarternary period. — Die Veränderung des Klimas seit dem Max. der letzten Eiszeit. Stockholm. 1917. Ante vs, E. Postglacial marine shell-beds in Bohuslän. Geol. Fören. Förh. (G. F. F.) Bd 39. 1921.-------- Senkvartära nivåförändringar i Norden. G. F. F. Bd 43. 1922.-------- On the lateglacial and postglacial History ot the Baltic. — The geographical Review, Newyork. Vol. XII. 1906. Bob eck, O. Om ishavs- och issjöbildningar i Skåne. G. F. F. Bd 28. 1897. Bäckström, H. Västan åfältet, Sveriges Geol. Undersökning (S. G. U.). Ser. C 168. 1923. Cleve-Euler, A.

Försök till analys av Nordens senkvartära nivåförändringar etc. — G. F. F.

Bd 45.

1892. Conventz, H. Untersuchungen über fossile Hölzer Schwedens. S. G. U. Ser. C 120. 1882. De Geer, G.

Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige. G. F. F. Bd 6.

1884.-------- Om den skandinaviska landisens andra utbredning.

G. F. F.

1887.-------- Beskrivning till kartbladet Lund. S. G. U. Ser. Aa, 92. 1888.-------- Om Skandinaviens nivåförändringar under kvartärperioden. G. F. F. Bd 10. 1890. — —

G. F. F. Bd 12.

1895.-------- Till frågan om Lommalerans ålder. S. G. U. Ser. C 155. 1910.-------- A Geochronology of the last 12,000 Years.—Compte Rendu du Congrés Geol. Intern. I. Stockholm.

1914.-------- Om naturhistoriska kartor över den baltiska dalen. Pop. Vet. Revy. Arg. 41918.-------- Om tiden för Skånehalvöns första uppkomst. G. F. F. Bd 40. o

1911. De Geer, Sten. Klarälvens serpentinlopp och flodplan. S. G. U. Arsb. 4 (1906). 1914.-------------Niplandskap vid Dalälven.

1921. Edlund, G.

S. G. U.

Årsb.

(1912).

Landskrona hamn, dess äldre historia och utvidgning under krisåren 1916—1920.

Teknisk tidskrift. 1920. Ekman, Sven.

Djurvärldens utbredningshistoria på skandinaviska halvön. Bonnier, Stockholm.

1872. Erdmann, E. Beskrivning öfver Skånes stenkolsförande formation. S. G. U. Ser. C 3. 1873.---------Iakttagelser över moränbildningar och därav betäckta skiktade jordlager i Skåne G. F. F. Bd 1.

187^,1883.-------- Bidrag till kännedom om de lösa jordavlagringarna i Skåne I, II, III. G. F. F. Bd 2 0.10. 1879. --------- Profiler från Ven och närliggande skånska kust. G. F. F. Bd 6. 1881 a.-------- Beskrivning till kartbladet Hälsingborg. S. G. U. Ser. Aa 74. 1881 b.-------- Beskrivning till kartbladet Landskrona. S. G. U. Ser. Aa 75.

HäLdingborg d traktend geoiogidka hldtoria 1908. Erdmann, E. Fynd av torv på Kattegatts Lotten. G. F. F. Bd 30. 1911 —1915. — -— De skånska stenkolsfälten. S. G. U. Ser. Ca, b. 1919. Friis — Johansen, K. En boplads fra den seldste stenålder i Svaerdborg mose, Aarb. for Nord. Oldkynd. o g Historie. 1916. Frödin, G. Ett par nyare svenska mammutfynd. G. F. F. Bd 36. 1919.

Gavelin, A. Resultaten af djupborrningarna efter stenkol i Skåne.

G. F. F. Bd 41.

1917. Gertz, O. Några nya fyndorter för arktiska växtlämningar i Skåne. G. F. F. Bd 39. 1883, 1886. Goeppert, H., Menge, A., Conventz, H. Die Flora des Bernsteins I, II. Danzig. 1913. Grön wall, K. A. Frågan om djupborrningar i Skåne. G. F. F. Bd 36. 1913. --------- De skånska stenkålsfälten ocb deras tillgodogörande (ref. av Erdmann 1911 — 1915). Pop. Vet. Revy 1915. 1917.-------- Djupborrningen vid Angelbolm. G. F. F. Bd 39. 1917. Hadd ing, A. De yngsta glaciala avlagringarna 1 Käflmgetrakten.

G. F. F. Bd 39.

1914. Halden, B. Om interglaciala perioder i Fennoskandias kvartär. Pop. Vet. Revy 1914 o

1922. — -—- Tvänne intramarina torvbildningar i norra Halland. S. G. U. Arsb. 15 (1921). o

1898, 1899. Hen nig, A. Kullens kristalliniska bergarter I, II. Lunds Univ. Arsskr. Bd 34 o. 35. Lund. 1910. — -— Guide pour le terrain crétacé de la Suéde. G. F. F. Bd 32. 1914.-------- Drag ur Skånes geologiska ocb geografiska utvecklingshistoria.

Skrifter utg. av Skånska

Hushållningssällskapet. Lund. 1918.-------- »Den fasta berggrunden» i I. Flodström, Naturförhållandena i Sverige.

Uppsala.

1922. H enriksen, K. Eocene Insects from Denmark. Danm. Geol. Und. II. Rsekke. Nr 37. 1874. Holmström, L. Bidrag till kännedomen om moränbildningarna på Ven och närliggande skånska kust. G. F. F. Bd 2. o

1899. — -— Geologisk profil från Akarp till Lomma. G. F. F. Bd 21. 1904 — — Översikt av den glaciala avslipningen i Sydskandmavien. G. F. F. Bd 26.

1912.

-------- Om preglaciala bildningar i Skåne. En granskning. G. F. F. Bd 34

1895. Holst, N. O. Beskrivning till kartbladet Skanör. S. G. U. Ser. Aa 112. 1895. — —

och Moberg, J. C. Om Lommalerans ålder. S. G. U. Ser C 149.

1902. -—- — Beskrivning till kartbladet Ystad. S. G. U. Ser. Aa 117. 1906. 1908.-------- De senglaciala lagren vid Toppeladugård. S. G. U. Ser. C 200 o. 210. 1911. -------- Alnarpsfloden, S. G. U. Årsb. 4 (1910.) 1907. -------- och Grönwall, K. A. Paleocen vid Klagshamn. S. G. U. Ser. C 208. 1877.

H ummel, D.

1913.

Högbom, A. G. Fennoskandia. Handbuch der Regionalen Geologie. Heidelberg.

Beskrivning till kartbladet Båstad. S. G. U. Ser. Aa 60.

1919. — -— Darstellung der spätquartären Niveauveränderungen Fennoskandias. Bull. Geol. Inst. Up sala. Vol. XII. 1920. -------- Nivåförändringarna i Norden. Ett kapitel ur den svenska naturforskningens historia. Göte borg. 1920. Jessen, K. Moseunders0gelser i det nordtfstlige Sjaelland. Danm. Geol. Unders. II. Reekke. 1923. -------- En unders0isk mose 1 Rungsted Havn og de senglaciale Niveauforandrmger 1 0resnnd. Danm. Geol. Und. IV. Rakke. 1904. Kjellmark, K. Översikt av Sveriges stenåldersboplatser. Ymer 1904 1908. -— -— Se Wibling. 1917. Kurck, C.

Den forntida utbredningen av kärrsköldpaddan. Lunds Univ. Årsskrift Bd 13. Avd.

2, N:r 9. 1918. -— -— Torvkommissionens av etnologiska föreningen i Lund arbete 191-4—1918. Ymer 1918. 1920. Liden, O. Sydsvenska stenåldersfrågor. — Aarb. for Nord. Oldkynd. og Hist. Kjöbenhavn. 1880 a. Lindström A. Beskrivning till kartbladet Angelholm. S. G. U. Ser. Aa 77. 1880 b. — — Beskrivning till kartbladet Kullen och Höganäs. S. G. U. Ser. Aa 78. 1751. v. Linné, C. Skånska resa.

Haiding borgdtraktend geolog Idka hldtoria 1888. L u n dboh m, H.

Om den äldre baltiska isströmmen i södra Sverige. S. G. U. Ser. C 95.

1878. Lundgren, B. Studier över faunan 1 den stenkolsförande formationen i nordvästra Skåne. Kungl. fysiogr. Sällsk. Lund. Minnesskrift. 1881. — —

Undersökningar över molluskfaunan i Sveriges äldre mesozoiska bildningar.

Ser. C 4j' 1891.-------- Smånotiser om de lösa jordlagren.

Övers, av K. V. A. H. 1891, n:r 2.

1917. Madsen, V. En kvartser dislokation ved Sundvik tegelbruk i Skåne. 1922.

G. F. F. Bd 39.

Miltbers, V. Nordostsjaellands geologi. Danm. Geol. Unders.

1907. Moberg, J. C. En marin fauna från Kärnan i Hälsingborg. 1910.

S. G. U.

— —

Guide for tbe principal Silurian districts of Scania.

G. F. F. Bd 29. G. F. F. Bd 32.

1892. Muntbe, H. Studier över Baltiska bavets kvartära bistoria I. Bib. K. V. A. H.

Bd 18.

1896.-------- Studien über ältere Quartärablagerungen im südbaltiscben Gebiete. Bull. Geol. Inst. Ups. Vol. III. 1907. -—- — Den skånska issjöfrågans innebörd. S. G. U. Arsb. I. 1910 a. — — Studier over Gottlands senkvartära bistoria. S. G. U. Ser. Ca ,4. 1910 b. — — Studies in tbe Late-Quaternary history of Southern Sweden. G. F. F. Bd 32. 1911.-------- O. Bobeck: Senglaciala marina gränser.

G. F. F. Bd 33 (kritik).

191.4.-------- Om några fågelfynd från senglaciala lager i Sverige. S. G. U. Ser. C. 263. 1920 a.------- m. fl. Beskrivning till kartbladet Sövdeborg. S. G. U. Ser. Aa i/|2. o

1920 b.

— — Strandgrottor oeb närstående geologiska fenomen i Sverige. S. G. U. Arsb. l/f.

1924.-------- On tbe Late-Quarternary History of tbe Baltic. G. F. F. Bd 46. 1922. Nansen, F.

Tbe Strandflat and Isostasy.

Videnskapsselsk. Skr. I. Mat.-Naturv. Kl.

1921.

N:r 11. 1878—1886. Natborst, A. G.

Om floran i Skånes kolförande bildningar I, II. S. G. U. Ser. C.

1880. — — De växtförande lagren i Skånes kolförande bildningar. S. G. U. Ser. C 44. 1885. — — Beskrivning till kartbladet Trollebolm. S. G. U. Ser. Aa 87. 189.4. — —" Jordens bistoria. Stockholm. 1910 a.-------- Les depots mésozoiques précrétacés de la Scanie. G. F. F. Bd 32. 1910 b. — — Spätglaciale Süsswasserablagerungen mit arktischen Pflanzenresten i Schonen. G. F. F. Bd 32. 1910. Nelson, H. Om randdeltan ocb randåsar i mellersta ocb södra Sverige. S. G. U. Ser. C 220. 1923.-------- Från skånska kuster ocb stränder. Skånes natur 1923. 1903. Nilsson, A. Anteckningar om svenska ffygsandsfält. G. F. F. Bd 27. 1921. Nordmann, V. Nyere Fund av Elefantlevninger 1 Danmark. Danm. Geol. Und. 1922. — — Det marine Diluvium ved Vognsbol. Danm. Geol. Und. 1923.-------- Jessen, K., Miltbers V. Quartärgeologische Beobachtungen auf Sült. Dansk. Geol. Fo ren. Bd 6. 1917, 1918. Odbner, N.

Skalbankarna ocb nivåförändringarna i Bohuslän.

En kritik. G. F. F. Bd

39 ocb z(o. 1912. v. Post, L. En exakt geologisk tideräkning. Pop. Vet. Revy. 1918.-------- »Sveriges lösa jordlager» i I. Flodström, Naturförhållandena i Sverige. Uppsala. 1920.-------- Postarktiska klimattyper i södra Sverige. G. F. F. Bd ^2. 192.4.

— -—-

Ur de sydsvenska skogarnas regionala bistoria under postarktisk tid.

192.4. Ramsay, \V.

Crustal

Movements

and Variations of Sea-Level.

G. F. F.

Bd .46.

Bull. Comm. Geol. de Finlande.

Helsingfors. 192.4. Sandegren, R. Ragundatraktens postglaciala utvecklingshistoria. 2:auppl. S.G.U. Ser. Ca 1 2. III. 1903. Sarauw, G.

En stenaldersboplads i Maglemose ved Mullerup.

Aarb. for Nord. Oldkynd. og

Historie. 192.4. Sauramo, M.

Studies

Geol. de Finlande.

tbe

Quarternary

varve

sediments in southern Finland.

Bull. Comm.

Helsingfors.

Hälsing borgstraktens geologlska historia 1910. Sernander, R.

Die schwedischen Torfmoore als Zeugen postglazialer Klimaschwankungen. —

Die Veränd. des Klimas seit dem Max. der letzten Eiszeit. Stockholm. 1923. Sjöbeck, M. En översandad ekskog vid stranden av Öresund. Sveriges Natur. Sv. Naturskyddso

fören. Arsskr. 1923. 1920. Sundelin, U. Om stenåldersfolkets och sjönötens invandring till småländska höglandet. T mer. 1922.-------- Råbelövssjöns och Nosabykärrets senkvartära historia. G. F. F. Bd 4L 1924-------- o m Sydskandinaviens senkvartära nivåförändringar. Några repliker och rön. G. F. F. Bd 46. 1872. Torell, O. Undersökningar över istiden. Öv. K. V. A. H. 1872. N:r 10. 1918. Troedsson, G. Om Skånes Brachiopodskiifer. K. Fys. Sällsk. Handl. N. F. Bd 30. Nr 3. Lund. 1923.-------- Om krokodilfynden i Skånes yngsta krita. G. F. F. Bd 45. 1904 Törnebohm, A. E. och Hennig, A.

Beskrivning till berggrundskartan. Blad 1 och 2. S. G. U.

Ser. Aa. 1908. Wibl ing, C., Almgren, O., Kjellmark, K.

Stenåldersfynden i Råå vid Hälsingborg.

Forn-

vännen. 1918. Witt ing, R.

Havsytan, Geoidytan och Landhöjningen utmed Baltiska havet och vid Nordsjön.

Fennia 39. Helsingfors.

HÄLSINGBORGSTRAKTEN UNDER FORNTIDEN AV

Bror Schnittger

ET MATERIAL vi ha att räkna med för kännedomen om forntiden utgör es nästan uteslutande av s. k. fornsaker, d. v. s. föremål av framför allt sten, brons, järn, silver och guld, anträffade på eller i jorden som lösa fynd, boplatsrester eller gravgods. För nedanstående framställning har fornsaksmaterialet från Luggude härad tjänat som underlag. Detsamma befinner sig till största delen i tre offent liga samlingar, Statens historiska museum, Hälsingborgs museum och Lunds univer sitets historiska museum. Den ordning, vari museerna här nämnts, angiver också vid inbördes jämförelse kvantiteten av fornsaker från Luggude i dessa museer. Här nedan omtalas för de viktigare fynden, framförallt för de avbildade, deras förvaringsort, ofta blott genom förkortningarna S. H. M., H. M. och L. U. M. Större privata samlingar från häradet torde f. n. ej finnas. Den enda privatsam ling, som studerats i detta sammanhang, tillhör (1924) Bengt Nilsson i Laröd. Från densamma ha ett par avbildningar hämtats.

Det studerade danska materialet

finnes i Nationalmuseet i Köpenhamn. Samlingen i Helsingörs museum har (åtm. t. o. m. 1921) ej insamlats i Helsingörs trakten och saknar således i detta samman hang intresse.

St ena id er n Vid behandlingen av den skandinaviska stenåldersbefolkningens invandringshistoria kan man alldeles bortse från de svävande hypoteserna om en tertiär ur människa. Däremot föreligger en möjlighet, att urmänniskor, tillhörande de s. k. Heidelberg- och Neanderthalraserna eller varianter till dessa, kunnat i spridda

Hälsingborgstrakten under forntiden horder hava levat i Skandinavien under interglacial tid. Några spår av en dylik invandring, vilka näppeligen kunna anträffas annat än i interglaciala sötvattenshildningar, saknas ännu i hela Norden. Vår stenåldersbefolkning har, sådan vi lära känna den genom fynden, inkommit efter den sista nedisningen och tillhörde från början en fullt utvecklad människotyp (Homo sapiens). Beträffande invandrarnas antropologiska typ är det sannolikt, att kortskallliga och långskalliga raselement redan mycket tidigt förekommit blandade, med övervikt för de sistnämnda. Skelettresterna i stenåldersgravarna angiva en på fallande likhet mellan den yngre stenålderns befolkning och nutidens; de under kap. »Järnåldern» omtalade ut- och invandringarna ha alltså icke i större grad förändrat de nordiska folkens yttre rasegenskaper. Om invandringens former och tids om fattning variera olika forskares mening. Såsom sannolika huvuddrag torde dock gälla, att stenåldersbefolkningens inträng ande försiggått i etapper, först i små, senare även i större horder och stammar, tidvis i större omfattning, t. ex. på kökkenmöddingstid och under de äldre sten gravarnas perioder.

Under gånggriftstiden synes invandringsströmmen hava

utsinat. De i nuv. Sverige inströmmande skarorna hava framförallt kommit från syd väst över Danmark, i varje fall beträffande Skåne. Nära till hands ligger då antagandet, att Sundets smalaste del varit det viktigaste övergångsstället. Detta torde emellertid ej hava varit fallet. Nordöstra Själland, närmare bestämt Lynge-Kronborg Herred, är ett ty piskt skogslandskap. Jag hänvisar till H. Ahlmanns 1923 i Ymer publicerade avhandling om Själlands landsbygd; å den i lig. 1 återgivna kartan angiva de ostreckade partierna bygdeslätter, de streckade skogsområden med spridd bebyg gelse. Denna karaktär av skogsland innebär tydligen en obruten tradition från forntiden. Adam av Bremen berättar sålunda i sin kyrkohistoria omkr. 1070, att norra Själland var öde (Skol. 108—109, kap. V, codex vaticanus). Ortnamnen synas genomgående vara av sent ursprung och en granskning av det arkeologiska materialet visar, att bebyggelsen under forntiden varit ringa. Nordöstra delen av häradet, d. v. s. området mellan Tibberup, Gurre, Ellekilde och Helsingör, saknar stenkammargravar (s. k. megalitgravar) från yngre stenåldern och har från denna tid lämnat helt få fynd. Går man till den för invandringsfrågan viktiga kökkenmöddingstiden, slut epoken av den äldre stenåldern, finner man följande. Betydande fynd ha anträf fats både söder och norr om Köpenhamn, och i södra delen av Lynge-Kronborg

Stcnåld em Herred ligger en intressant boplats vid Nivaa. Norr därom saknas fynd så gott som fullständigt; från Hornbsek omtalas några llintskärvor och en »ismejsel», an tagligen en skivyxa. Den skånska kusten uppvisar söder ut flera viktiga boplatser, såsom vid Limhamn och Vikhög; en systematisk rekognoscering skulle antagligen utöka an talet fyndställen. Kusten norr om Landskrona är rik på flintavfall och åtminstone från Rå till Skäldervikens inre del träflar man mycket talrika fynd och boplat ser från denna del av den äldre stenåldern. Den iögonenfallande skillnaden mellan sträckorna Nivaa—Hornbsek och (Landskrona—)Rå—Ängelholm är svår att förklara; kanske hydrografiska för hållanden, t. ex. olika tillgång på musslor och snäckor, påverkat valet av boplatser.

Fig. 80. Sjiilland. Streckade partier angiva ékogöonirdden med épridd bcbyggeUe.

Invandringen över Sundet, som vintertiden kunnat ske över isen och under sommaren i kanoter, har troligen sökt sig flera vägar. En invandring direkt från Helsingörs omnejd till Hälsingborgstrakten är efter det sagda utesluten. Möjligen har man t. ex. från Nivaa följt kusten norrut till Sundets smalaste del och där vågat överfarten. Mera sannolikt synes det mig, att det mittför Nivaabukten liggande Ven förmedlat en invandringsström, som tagit sig boplatser på Luggude-kusten. Givetvis vill jag ej förneka möjligheten, att denna kuststräcka befolkats av jägar skaror, som kommit längs kusten från södra Skåne. Kanske får man räkna med o

samtliga nu antydda vandringsvägar, om också routen Nivaa—Ven synes mig som den viktigaste. Människans invandring i Danmark har ägt rum i anslutning till landisens försvinnande. Några fynd visa nämligen, att renjägare levat i landet; ett av dessa 10—24465.

HäLoing borgotrakten under forntiden kan dateras till övergången mellan de dani- och gotiglaciala skedena, en tid som, om G. de Geers geokronologiska system ej tarvar större rättelse, ligger 13 å iz( tusen år före våra dagar. Fynd från en dylik »rentid» saknas ännu i Sverige. Däremot finnas både här och i Danmark s. k. mandelformiga flintredskap, fig. 81, vilka av Oscar Montelius daterats till senglacial tid, en inpassning i den kronologiska utvecklingen, som förefaller sannolik. De skånska fynden, anträffade enstaka på marken eller nära under markytan, kunna tidigast tillhöra det gotiglaciala skedet; detta anses omfatta 3000 år med början 13 ä 1^000 år före vår tid. Emellertid må medgivas, att ej alla forskare ännu torde ha anslutit sig till Montelius’ uppfattning på denna punkt. Typbestämningen kan i själva verket ofta vara ganska diskutabel, ett om döme, som även gäller flera av de nedan nämnda exemplaren från Ven och Häl singborgstrakten. Med en viss reservation vill jag dock anföra följande. I olika delar av Dan mark finnas dylika redskap som spridda fynd. En förtätning är tydligt märkbar å Falster—Möen samt i Stevns Herred (sydöstra Själland). De svenska fynden uppträda, ävenledes spridda, i Skåne, Bohuslän och några exemplar i Västergöt land och Dalsland. Från Ven finnes ett exemplar i Hälsingborgs museum, ett å två i Landskronas. I Hälsingborgs omnejd finnas flera, 7 å 8 stycken; fyndor terna äro Husensjötorpen, Pålsjö, Laröd, Ättekulla och Välluf. Kan icke denna linje, Falster—Möen—Stevns—Ven—Hälsingborg möjligen beteckna ett invandringsstråk? Under fastlandstiden har givetvis invandringen tilltagit. Vi kunna icke följa dess vägar, men sannolikt har södra Skåne mottagit huvudparten av densamma över den landbrygga, som Sundets botten då bildade. Från fastlandstidens slut, vars arkeologiska namn är Maglemose- eller Mulleruptiden, känner man flera betydande boplatser i Danmark och Skåne, dock ingen i Luggude. En präktig yxa av kronhjortshorn, funnen i en mosse vid Annelund i Allerum, fig. 84, kan här röra från fastlandstiden, men tillhör snarast ett senare skede. Den äldre stenålderns sista huvudepok kallas kökkenmöddingstiden (ibl. Ertebölletiden) efter en i Danmark vanlig boplatstyp. Befolkningen är fortfarande jägare och fiskare. Skogarnas förnämsta villebråd är uroxe, kron hjort, rådjur, vildsvin och bäver; havet lämnade fisk och säl samt skaldjur, såsom hjärtmusslor, snäckor och blåmusslor. Flintredskapen äro tämligen grovt tillhuggna samt oslipade. Stenyxor började användas, helt eller delvis slipade. De flintredskap, som ge perioden dess karaktär, äro dels skivyxor, fig. 83,

Fig. 81. »AJandelfonnigt redökap» ar fiinta, funnet norr om Larod. jz

Fig. 82. En j. k. Vikyxa från Ornak'drr i Väéby J:n. j2. H. JM.

83. 8y. Fig. 8j. Skiryxor ar ßinta. Från »Luggade härad», Tuikarp och AttekuUa. *l2. H. JM. — Fig. 84.

Yxa ar kronhjorthorn, från Annetund i AHerum. J2. H. JM.

Fig. 8g. Odlipad flintyxa nied opefoig bane, från Gantofta. *l3. H. Jf.

Fig. go. Flintyxor med tunn bane (»tunnackiga» yxor), från Köpinge. *l5. H. M.

•f&M

Fig. gi. Trindyxorfrån Kö'pinge, den ena med ö. k. hål egg. *l3. H. JU.

Fig. g2. Tre tillöammanö funna stenyxor med tunn bane, från Åttekulla, Köp inge. t\y H.Jf.

93- Sandö tend klippa med dliprännor å Gantofta mark i Kvidtoftaånd dalgång. Foto T. JUårte nöd on ig2

Fig. gg. Sanddtendhällar med dlipdkåror o id Viken. Foto T. jJlårtenddon 192g.

Stenåldern tillverkade av flata stycken eller skivor, samt kärnyxor, fig. 85, framställda ur massivare flintklumpar, s. k. kärnor. Dessa typer efterbildas i vanlig sten. Skivyxan kar givit uppkov till den sällsynta s. k. Vik-yxan, fig. 82, ock den grövre, ej keller vanliga Limkamnstypen, fig. 88. Kärnyxan kar sin motsvarigket i Lihultstypen, även den ovanlig i Danmark—Skåne, men förekommande talrikt i vissa delar av Mellansverige ock Norge; fig. 86 visar en med Likultsyxan besläktad, något senare typ. Kökkenmöddingstiden når sin rikaste utveckling under den tid, Tapeskavet kar sin största utbredning, enligt min uppfattning kögst 4000 år f. Kr. födelse. Under början av den efterföljande landhöjningen försiggår övergången till den yngre stenåldern.

Det är möjligt, ja sannolikt, att kökkenmöddingstidens red-

skapsformer på somliga ställen på kusterna kvarlevat under den yngre stenål derns förra kälft ock i så fall trokgen i samband med ett fasthållande av den gamla kulturformen (jakt ock fiske). Denna speciella fråga, vilkens utredning kräver ej blott en undersökning av fornsaksmaterialet utan även en noggrann köjdbestämning av ett stort antal fyndplatser, skall icke kär dryftas. Skiv- ock kärnyxorna uppträda redan under fastlandstiden. Beträffande Häl singborgs trakt ens talrika fynd av dylika yxor är det emellertid otvivelaktigt, att de tillköra Tapeskavets tid, enär de på ett iögonenfallande sätt äro bundna till strandbältet ock åmynningarna.

Det är att märka, att flintan, som till sitt

ursprung utgör konkretioner i krittidens avlagringar, väl förekommer som lösa stycken på ock under markytan, men varit lättast åtkomlig vid kusterna, där den genom havets arbete utsköljes ur moränen, framförallt vid en transgression som Tapeskavets. För att än en gång återkomma till invandringsfrågan vill jag erinra därom, att Ven kan uppvisa många fynd från kökkenmöddingstiden. I Landskrona mu seum finnas ett femtiotal kärnyxor, några skivyxor, ett tiotal med dessa samtidiga stötvapen av flinta samt tre yxor av Limhamns- ock Likultstyp. Både Limhamnsock Likultsyxorna, som ej äro särdeles vanliga i det flintrika Danmark—Skåne, äro företrädda i Nivaa-boplatsen ock åtminstone den förra typen även i Hälsingborgstrakten. Då de talrika fynden på Luggude-kusten, sammanställda med en föregående fyndlös tid, torde angiva en invasion, ligger tanken på Ven som över gångsställe nära till hands. Med termen stenåldersboplatser förstår man ej blott lokaler, där eldstadsgropar, skörbrända stenar samt i lyckligt fall även krukskärvor och ben ge vid handen en om också primitiv form av verklig bosättning, utan även områden, ofta

HäL<) ing borg d trakten under forntiden ganska vidsträckta eller rättare långsträckta, där övergivna redskap och vapen jämte avfall från flintbearbetningen (skärvor m. m.), belägna på markytan eller något under densamma, vittna om att stenåldersmänniskor där vistats. Luggudekusten är på många ställen kantad av dylika boplatser. Att en icke ringa del av dessa böra räknas till kökkenmöddingstiden framgår dels av redskapsbeståndet, dels av läget invid Tapeshavets kustlinje. Här skola en del intressanta fynd och fyndplatser från detta skede vidröras. Tapeshavets högsta vattenstånd vid Hälsingborg har varit omkr. 9 m. över nuv. havsnivå och har således täckt allra största delen av lågkusten nedanför landav satsen (se Plansch I i slutet av denna del samt fig. 195—197). Den i fig. 85 av bildade kärnyxan från S. Strandgatan har funnits vid grävningsarbete. Om den ej ditkommit med fyllning i senare tid, har den tappats i vattnet från en kanot. Den utgör i så fall ett vittnesbörd om, att på den plats, där stadens torg och an gränsande gator nu befinna sig, en gången tids människor fiskat musslor och styrt sina primitiva farkoster ut mot Sundets fiskrika djup vatten. F3uiden från platån öster och norr om lågstaden, vilka till ej ringa del in samlats av fabrikör Bernhard Paulsson, äro ytfynd. Förutom enstaka föremål träffas fläckvis flintskärvor tillsammans med kärnyxor, stötvapen, fig. 87, och skivyxor; ett och annat föremål från yngre stenåldern kan ibland visa sig, vadan flint avfallet får anses representera även denna tid. Fyndorterna närmast staden äro framför allt fälten kring Olympia, pastors lönejord, Ringstorp, Stattena, Pålsjö och Tinkarp. A sistnämnda ställe träffas de flesta föremålen enl. uppgift på ett fält söder om gården samt väster om landsvä gen på en sträcka av c:a 500 m:s längd och 40 ä 70 m:s bredd. Längre norrut hava ej så få fynd av yxor och stötvapen hittats på Laröds mark; troligen markera de tillsammans en boplats. Sedan gammalt känner man en boplats inom Sofieros område, belägen på sluttningen nedanför landavsatsen; föremål från både äldre och yngre stenålder hava här vid undersökningar på träffats (Bil. A, nr 75). Söder om staden märkes förutom diverse ströfynd en boplats å Raus nr 8, strax norr om Rå-ån och ej långt från landsvägsbron (Bil. A, nr 73); jämte smärre föremål, såsom skrapor och borrar, funnos vid undersökningen skiv- och kärnyxor och en Limhamnsyxa. Ett rikt fyndområde, som blott i korthet kan omtalas, är Kullatrakten. Ett mindre fynd har gjorts å Kyrkbacken i Höganäs. En flintplats med föremål från äldre och yngre stenålder ligger nära havet söder om Höganäs. Längre norrut

Stenåldern finnas trenne boplatser, i omedelbar relation till Tapeshavets högsta strandlinje på c:a 12 m:s höjd ö. havet, nedanför Kullens fyr samt vid Ransvik. Längs kusten av Jonstorps socken finnas ett flertal boplatser, som vid undersökning lämnat ett mycket rikhaltigt material. Den yngre stenåldern framväxer ur den äldre under loppet av det ^:de år tusendet f. Kr. födelse.

Den yngre stenålderns tidiga yxtyper, flintyxan med

spetsig bane och trindyxan (av sten) utbildas ur resp. kärn- och Lihults-yxorna, en utveckling, som möjligen ägt rum under inflytande av en liknande företeelse i Västeuropa, vilket kanske också gjort sig gällande för närmast följande yxtyper. Ett avgjort västeuropeiskt, över Danmark förmedlat inslag gör sig gällande i upp förandet av stenkammargravar, dösar och gånggrifter.

Det är icke osannolikt,

att bruket av dessa gravformer liksom kännedomen om åkerbruk och husdjur står i samband med en ökning av invandringsfrekvensen. Ur sistnämnda tidiga yxtyper utveckla sig senare former av arbetsyxor. Flintyxorna äro ofta mycket stora; materialet till dessa torde åtminstone till en del hava hämtats från flintgruvor av den typ, som vid Kvarnby och S. Sallerup väster om Malmö anträffats i skrivkritan. — Samtliga yxor av den yngre sten ålderns former hava i färdigt tillstånd varit slipade. allmänhet mot lösa stenar och flyttblock.

Slipningen företogs väl i

Fasta bergytor med sliprännor finnas

på några ställen i Luggude. När en dylik bergyta såsom t. ex. i Jonstorps socken förekommer i omedelbar närhet av en stenålder sboplats, torde ingen tvekan om sliprännornas uppkomst under stenåldern föreligga. Annorlunda torde förhållandet vara med de sliprännor som anträffats på små fast anstående berghällar av lös lias-sandsten inom Allerums socken. De hittills kända lokalerna finnas vid Mjöhult, Stusås och Djuramåsa (vid folkskolan) samt utanför Viken, fig. 94, och vid Vikens Ry, där en häll kallas »Getaryggen». Det är osannolikt, att stenyxor slipats på denna lösa sandsten. Det har också lyckats intendent Mårtensson att av äldre personer erhålla den intressanta upp giften, att folket i trakten på hällarna med hjälp av vatten slipade sina väddestenar eller sennor, d. v. s. slipstenar för liar, vilka vid inköpet voro skrovliga och ojämna och behövde avputsas.

Förklaringen av sliprännornas uppkomst är till

fredsställande, möjligen med den modifikationen, att det var de personer, som yrkesmässigt levde på framställning av sennor, som utförde slipningen. I Kvistoftaåns dalgång finnes å Gantofta mark, å en plats, där dälden kallas »Stjernet» eller »Skörnet», en vertikal klippvägg, några meter över nuvarande åbädden, översållad med ganska breda och djupa sliprännor, fig. 93. Att klippan

Haloing borg o trakten under forntiden ej kunnat användas till slipning av stenredskap torde vara klart; dels är stenarten (keupersandsten) alltför lös, dels är det alltför opraktiskt att utföra ett så prö vande arbete mot en rakt uppstigande vägg. Vid grävning, som 1908 utfördes, anträffades nedanför klippan flintskärvor, krukskärvor, troligen från järnåldern samt »bitar av modernare brynstenar av röd sandsten». Krukskärvorna kunde snarast antyda, att stället varit en kultplats under forntiden för dyrkan av stenens gudom, varest en »kraftbämtning» genom slipning utfördes. Brynstensresterna liksom ovan anförda uppgifter om slipskårorna i Allerum s:n göra det dock lika troligt, att de egendomliga refflorna i »Skörnet» uppstått i relativt modern tid ock genom praktiskt arbete. Den yngre stenåldern indelas i fyra perioder. Den första, vilken som nämnt tagit sin början under det ^ide förkristna årtusendet, anses ba fortsatt till omkr. 3000. Den karaktäriseras av flintyxor med spetsig bane, fig. 89, och trindyxor (av sten), fig. 91. Gravarna anlades under flat mark. Andra perioden utfyller större delen av 3:dje årtusendets förra hälft. Karak tärstyper äro yxor av flinta och sten med bred, men tunn bane, fig. 90 och 92, samt mindre stenkammargravar, s. k. dösar, i Sverige mest anträffade i Skåne och Bohuslän. Perioden kallas fördenskull döstiden. Tredje perioden motsvarar århundradena omkring och efter samma årtusen des mitt. Yxorna av flinta eller sten hava nu bred men tjock bane, fig. 95, var jämte s. k. tunnbladiga yxor ibland förekomma. Vidare märkas rikt ornerade lerkärl, fig. 112—116, stridsyxor av säregna former, fig. 96—99, 103, och lancettformiga flintdolkar, fig. 100 a. Under detta skede byggdes i vissa delar av vårt land större stenkammargravar med gång, s. k. gånggrifter, efter vilka perioden vanligen benämnes gånggriftstiden. Fjärde och sista perioden, hällkisttiden, omfattar slutet av det 3:dje och början av det andra årtusendet, till omkr. 1800 f. Kr. Arbetsyxorna visa samma former som under föregående period, men stridsyxorna hava förenklats, fig. 102. Flinttekniken når sin fullkomning, uppvisande dolkar med tydliga skaft, fig. 100 b och c, och s. k. halvmånformiga sågar, fig. 104. Keramiken är enkel. Speciell gravtyp är hällkistan, som synes ha utvecklat sig ur gånggriften.

Den är rek

tangulär, ibland öppen i ena kortsidan. I Skåne är den ofta byggd av stenblock i stället för hällar samt täckt av en hög. Under den yngre stenåldern funnos liksom under kökkenmöddingstid diverse smärre redskap av olika former, som pilspetsar, borrar, skrapor och knivar. Åt skilliga av dessa redskap gjordes av spån, som uthöggos ur s. k. spånkärnor,

Fig. gg. Flinty xor med tjock hane (»tjocknackiga yxor»). Frän Fu ru torpd oäg en, Ringö torp, Pähjö och (öoter om) lfriLson park. 1jj. H. AI.

ej 6,

97•

98-

99'

Fig. g 6. S. k. bätformig ötridoyxa från Glumolöo. dj. S. 11. Al. — Fig. gg. Dubbelegg ad otridoyxa, funnen mellan Högancio och Lerberget. 1). S. H. AI. — Fig. g8. S. k. nackbojd otridoyxa frän Laröd. 1f. S. H. AI. — Fig. gg. S. k. mängkantig otridoyxa, funnen oid Aljöhult. dj.

Fig. loo a—d. Do Ikar ao flinta. Fyndorter: a Vc ge- Fig. 101. Ftintdolk, holm, b »Haloing borgo trakten» (degenererad okaftform) funnen i Sundet. 1 /j. c Pålogatan i Häloingborg, d Rauo plantering. Jlj. H.AF Nat. muo. Kopenh.

102.

i og.

Fig. 102. Simpla okafthåloyxorfrån Fredrikodahl, »Hälo ing borg» och Dälluo (aobruten och nytt hål påbörjat), (j. H. Af. — Fig. i oj. S. k. rombiék o tridoyxa ao oen form, möjligen från fjärde periodeno början. Från Bälteberga. ’j. H. AI.

Fig. log. Fem halomånformig a flintöågar, funna tilhammanö old Ringötorp. Till fyndet hor möjligen häloten ao ytterligare en öåg, öom öena re påträffa tö på fy näp la tö en. 2f. H. Al.

10g.

10 7.

Fig. 1 og. Flintmejöel meä tjock bane, från Larö'd. 2\$. H. Al. — Fig. 106. Spånkärnor ao flinta, från Laro'äö fälad, Ringötorp och »ötranden oid Hälöingborg». 2f. H. Al. — Fig. ioy. Skära ao flinta,från Pålöjo. fj. H. Al.

Fig. 108. Döden did Gantofta. Foto T. Martende on ig 25.

Fig. 10g. Gånggriften old Fjärreotad bodtälle, oedd mot gångeno öppning. Foto 0. Almgren igoj.

S tenåidern fig. 106. Ett vittnesbörd om åkerbruket äro möjligen de redskap, som benämnas skaror, fig. 107. Från och med andra perioden finnas mejslar, med resp. tunn eller tjock bane, fig. 105. — Det under första perioden omtalade gravskicket, med flatmarksgravar, fortfar under de stenbyggda gravarnas tid.

En avsevärd del av

de vid grävningsarbete anträffade föremålen böra betraktas som gravgods. Kökkenmöddingskulturen har med enstaka undantag varit bunden vid kus ten. I Luggude härad träffar man blott några få fynd något längre in och då i

Fig. 110. Pian av gånggriften vid Fjärred tad b od tålie. närheten av åarna. Under den yngre stenåldern är situationen en helt annan. Om också de flesta fynden finnas i kustsocknarna, har dock bosättningen, möj ligen i samband med ökad invandring, trängt in till häradets inre socknar. De fyndrikaste socknarna näst Hälsingborg äro Raus, Kvistofta, Allerum samt Välluf. Möjligen beror denna övervikt för trakten kring staden blott därpå, att den samma blivit centrum för fyndens tillvaratagande; de undersökningar, som de se nare åren gjorts i Jonstorp, hava nämligen lämnat ett mycket rikhaltigt resultat även för den yngre stenåldern. Ortens mest imponerande stenåldersminnen äro stenkammargravarna. Skånes till vår tid bevarade dösar och gånggrifter fördela sig i trenne grupper. Den största följer Skånes södra kust och närmast angränsande kustpartier, den andra,

HäLtirigborgotrakten under forntiden ej särdeles omfattande, finnes vid Kävlingån ocli den tredje, den nordvästskånska, träffas på sträckan Landskrona—Hälsingborg (se fig. 194 i Bil. A). A detta område finnas åtminstone fyra dösar. Nära 600 m. rakt söderut från Gantofta station ligger till höger om vägen mot Kvistofta den vackra Gantoftadösen, fig. 108. — På andra sidan ån, 6 å 700 m. norr om samma station, träffar man en dös å Bårslövs byägor, ännu omgiven av sin ursprungliga jordkulle. — En tredje dös befinner sig å Fastmårups mark i Fjärrestads socken, ungefär 2% km. s. o. om den föregående, strax norr om Kvistofta-åns dalgång.

Dessa dösar

undersöktes omkr. 1850, varvid flintföremål och lerkärlsbitar hittades. — Den fjärde dösen är enligt rekognoscering av intendent T. Mårtensson belägen ungefär 1 km. väster om Risekatslösa kyrka. Gånggrifterna, som ofta helt eller delvis äro berövade de omgivande jordkul larna och sina takblock, äro följande. Ungefär 1 km. v. om Kvistofta kyrka be finner sig en dylik grav, för länge sedan berövad sitt innehåll. — Omkring x/2 km. O

n. v. härom ligger nära ett vägskäl den stora Asahögen med resterna av en gånggrift, som utgrävdes redan 1819 och lämnade vackra och intressanta fynd. — En invid Gantofta boställe belägen gånggrift, fig 111, undersöktes 1908 av kron prins Gustaf Adolf och professor O. Almgren; den har sedermera flyttats till Hälsingborgs museum.

Fynden äro av stort intresse.

I kammarens undre lager

funnos bl. a. ett par yxor, pilspetsar, skrapor m. m. av flinta, tre tämligen full ständiga lerkärl, fig. 114—116, talrika rester av andra kärl och över 250 bärnstenspärlor, allt föremål typiska för gånggriftstiden. I gravens övre del anträffades föremål från denna periods slut och från efterföljande period; främst märkas rester av två egendomliga lerkärl, fig. 112 och 113, som visa kulturinflytande från Tyskland, två flintdolkar och två hängsmycken av skiffer. Inga skelettdelar hade bevarats. — Rakt norrut härifrån, även på Gantofta mark och alldeles mellan järnvägen och ån, ligger en svårt ramponerad gånggrift, undersökt 1909. Även här kunde iakttagas tvänne begravningsskeden, ett undre lager med skelettrester och föremål från tredje perioden samt ett övre med saker, som till allra största delen tillhöra den fjärde. — På själva dalbottnen på åns nordöstra bredd ligger på Fjärrestads boställes mark en femte, mycket vacker gånggrift, fig. 109 och 110, som undersöktes 1907. På kammarens botten funnos skelettrester och gånggriftsföremål, i dess övre lager ett begravningsskikt från periodens slut och från den eftero

följande hällkisttiden. — At Landskrona-hållet finnas fem gånggrifter. Vid Hilleshögs gård ligger en samt å Glumslövs backe två, samtliga starkt skadade. Vid Örenäs träffar man nära havet en väl bevarad gånggrift, enligt min mening den

Fig. ill. Gånggriften oid Gantofta. Nu i Haloing borge muoeum. Foto 0. Almgren

icjoS.

Fig. 112. Lerkärl från Övre delen av gånggriften vid Gantofta. S. H. AF

Fig. ng. Lerkärl från övre delen av Gan toft a död en. S. H. Fil.

Fig. ii g. Lerkärl från undre delen av gånggriften vid Gantofta.

S. H. AI.

116. Lerkärl från undre delen av gånggriften vid Gantofta. S. H. AL

Stenäldern vackraste i Sverige, och söder om denna ännu en, den senare skadad. — Möjligen kunna ytterligare gånggrifter finnas i Nordväst-Skåne, dolda i större högar. De säkert kända hällkistorna i Hälsingborgs omnejd äro blott två. En har anträffats i en gravhög strax norr om Rå (Bil. A, nr i). En annan, också täckt av en hög, belägen vid Tinkarp, undersöktes 1905 och flyttades sedermera till sta dens museum (Bil. A, nr 2).

I högre grad än beträffande gånggrifterna gäller

emellertid, att hällkistor kunna ligga dolda i traktens gravkullar. De lösa fynden från stadens omgivningar äro, som förut nämnts, talrika. Från den första perioden äro de fåtaligare än från den andra, och de tvänne sista pe rioderna hava lämnat den avgjort största fyndmassan, särskilt yxor, vartill komma sista periodens dolkar och sågar. En uppräkning av fynd och fyndorter skulle äga mindre intresse. Ett stu dium av stenålderssamlingen i stadens museum torde ge det bästa utbytet för den, som önskar en närmare inblick i fyndens karaktär och utbredning. Blott några intressantare fynd i stadsmuseet skola här omnämnas. En boplats med minst en eldstadsgrop upptäcktes 1906 av C. H. Cedervalli ett grustag vid Rå, nära spår vägen, sannolikt från fjärde perioden, enär ett par flintdolkar funnits alldeles invid platsen (Bil. A, nr 74). En annan boplats från samma period, belägen 1 km. s. om Höganäs, undersöktes 1921 av K. Kjellmark; fynden utgöra till större delen smärre flintredskap m. m. På »stranden vid Hälsingborg» har funnits ett stötvapen av sten med skaft-tapp av dansk tillverkning.

Fig. 100 d visar en flintdolk från Raus

plantering av sällsynt och tidig form. Som offer till gudomliga makter må anses tre tillsammans funna stenyxor från Köpinge, fig. 92. Detsamma gäller ett fynd från Ringstorp, bestående av fem flintsågar, fig. 10^; hälften av en liknande såg, senare framkommen vid fyndplatsen, torde möjligen böra räknas till fyndet. • •

Aven inom lågstaden hava fynd blivit gjorda. Möjligheten att de anträffats i sekundärt läge, d. v. s. i en senare tid med fyllning eller på annat sätt råkat komma till sina nuvarande fyndplatser, är naturligtvis icke utesluten. Dock göra vissa av dessa fynd, sedda i ljuset av analoga förhållanden annorstädes, det myc ket sannolikt, att den inre delen av lågstaden redan under yngre stenåldern blivit föremål för bosättning i samband med havets regression. På grund av landhöj ningens obetydlighet (omkr. 9 m.) och andra omständigheter sakna vi emellertid ännu hållpunkter för ett detaljerat fastställande av dess successiva förlopp vid Hälsingborg under forntiden. Jag kan icke underlåta att till sist meddela ett fynd, som nu förvaras i Na tionalmuseet i Köpenhamn, nämligen en flintdolk från fjärde perioden, fig. 101. 11—24465

Häldingborgdtrakten under forntiden Den är enl. uppgift funnen 1902 av fiskaren Oscar Nilsson i Pålsjö vid fiske med vad på 12 famnars djup mellan Hälsingborg och Helsingör. En gång förlorad från en forntida farkost och nu återvunnen ur havets djup vittnar den på ett säreget sätt om Sundets betydelse för de släkten, som för 4000 år sedan bodde vid dess strand.

Bronsåldern Brons är som bekant en metallegering, i sin renaste form nio delar koppar mot en del tenn, som under en ungefär tolvhundraårig epok av vår forntid ut gjorde det viktigaste underlaget för den materiella kulturen, vid tillverkningen av redskap, smycken och vapen. Guld, och under den yngre bronsåldern även järn, utgjorde dyrbara och sällsynta prydnadsmetaller. Under järnåldern fortsatte man att använda brons till smycken, men ej till vapen och redskap. Flinta och sten har säkerligen varit i bruk in i bronsåldern till redskap och vapen. Vissa forskare anse, att denna användning skett i långt större utsträckning än man tidigare trott. Dessa tämligen nya problem skola ej här diskuteras. Bronsen var under vår bronsålder en importvara. Större delen torde hava kommit från Ungern och Irland och det nordiska bytesmedlet har varit den fram förallt av Söderns folk högt skattade bärnstenen. Över Ungern har antikt infly tande förmedlats till Norden, varigenom bl. a. den berömda nordiska spiralornamentiken under den äldre bronsåldern kommit till utveckling. Bronsåldern innebär, som tidigare antytts, intet folkskifte i Norden. Det är ättlingar av stenålderns folk, som bragts till vila i bronsåldershögarna, nu tydligt differentierade från Europas övriga folk som (ur)germaner. Större statliga bild ningar, verkliga riken, som visa sig under järnåldern, torde väl näppeligen hava funnits under bronsåldern, trots den ovanligt enhetliga materiella kulturen. De talrika stammarna hava enligt min uppfattning stått självständiga gentemot var andra. De stora skånska gravhögarna, stundom ett flertal tillsammans men ofta lig gande enstaka, utgöra så gott som uteslutande minnen från bronsåldern, även om deras centralgrav går tillbaka till stenåldern. Deras betydande, stundom impo nerande storlek, varigenom de, framförallt sedda i silhuett, utgöra ett så stäm ningsfullt inslag i det öppna landskapet (fig. 119), torde i första hand hava skyddat dem mot bortodling under äldre historisk tid; ett annat och vägande skydd hava de haft i den skygga vördnad, som allmogen tidigare visade forntidens gravar.

Bronsåldern Rörande Hälsingborgstrakten har intendenten Mårtenssons omsorgsfulla un dersökningar givit vid handen, att talrika högar, framförallt under 1800-talet, för svunnit, ett vittnesbörd om de nya förhållanden med storskifte och traditionsupplösning, som detta sekel inneburit för vår allmoge. Och likväl är trakten ännu ovanligt rik på dylika gravar, kanske mer än någon annan del av Skåne. För ett studium av högarnas utbredning hänvisar jag dels till de geologiska kartbladen »Hälsingborg», »Ängelholm» och »Höganäs», dels till intendent Mårtenssons efter följande redogörelse (Bil. A) samt till den i Hälsingborgs museum av honom arran gerade häradskartan över förhistoriska fynd och fornlämningar. Man lägger sär skilt märke till koncentrationen vid Köpinge och de talrika om ock spridda hö garna mellan Raus och Bårslöv. Innan jag närmare dryftar de från trakten kända fornsakerna, må några upplysningar lämnas om bronsålderns olika skeden och begravningsskick. Oscar Montelius har genomfört en indelning i sex perioder. Den av honom antagna tidsbestämningen omfattar, naturligtvis ungefärligt beräknat, följande tidsrymder f. Kr. födelse: första perioden 1800—1550, andra perioden 1550—1300, tredje perioden 1300—1100, fjärde perioden 1100—950, femte perioden 950—75o, sjätte perioden 750—600. De tre första perioderna kallas den äldre bronsåldern, de tre senare den yngre. Rörande begravningsformerna torde följande meddelas. Under de tvänne första perioderna jordades de döda i högarnas mitt i kistor av sten eller urhålkade träd stammar, placerade på marken eller nedgrävda i denna samt täckta av en stenhög, det s. k. centralröset; stundom synes det, som om intet skyddande hölje givits åt den döde. Gravgodset utgöres ofta av vapen, i mindre grad av smycken. Vid andra periodens slut börjar likbränning komma till användning vid sidan om jordande. Under tredje perioden finner man alltså båda gravskicken i centralgravarna. Under hela yngre bronsåldern är likbränningen allenarådande. Gravarna äro då sällan centralgravar utan hava anbragts i de under den äldre bronsåldern an lagda högarna som »sekundärgravar» i högarnas yttre och övre delar, varigenom högarna merendels måst utökas. De brända benen och gåvorna till de döde, oftast små toalettsaker eller smycken, hava nedlagts på olika sätt, i små stenkistor, trä kistor, i lerurnor eller träkärl inställda i stenkistor, i fritt stående eller med några stenflisor omgivna urnor (den vanligaste formen), på eller under stenhällar, eller fritt liggande utan hölje.

Gravar från järnålderns första århundraden kunna

stundom anträffas i högarna. Jämte högbegravningar förekommer, närmast under yngre bronsåldern, begravning under flat mark, merendels i form av urnor med

HäLding borgdtrakten under forntiden benaska ock gravgods; stundom förekomma stenkistor, ibland med urnor, ibland med fritt liggande ben. Dessa gravar kunna anträffas enstaka eller flera tillsam mans, någon gång som verkliga gravfält, i vilket fall vissa gravar kunna tillhöra den äldsta delen av järnåldern. Man känner ej så få fynd från bronsåldern anträffade i Hälsingborgstrakten (delvis ingående i det inkorporerade stadsområdet) men tyvärr med onöjaktiga fyndupplysningar.

Då i varje fall en fullständig statistik ej kan vinnas och nya

fynd framgent komma i dagen, skall en uppräkning ej här göras, utan skall jag i det följande utvälja vissa fynd och fornlämningar, som kunna vittna om ortens betydenhet under denna tidsålder.

Bland fornlämningarna möter oss då först och främst Köpingegruppen, fig. 120. Denna torde ännu i relativt sen tid hava bestått av minst 21 högar. Ännu äro 10 bevarade, vartill ytterligare kommer en överplöjd och undersökt hög. Ej långt från denna plats finnas därutöver en del gravkullar. Flertalet av högarna äro av betydande storlek och giva fullt skäl för namnet å närliggande gård, Ättekulla. Av ovannämnda högar undersöktes 8 stycken under åren 1879—1882 av professor Sven Söderberg. De innehöllo inalles 11 gravar från den äldre brons åldern och 53 från den yngre. Då intendenten Mårtenssons redogörelse förteck nar samtliga gravar och deras innehåll, skall här blott omtalas en del av fynden, vilka samtliga finnas i Lund. En intressant grav från den äldre bronsåldern, andra perioden, är central graven i högen N:o 5 (Bil. A, nr 5: V). I en 2 % m. lång hällkista funnos förutom obrända ben ett dräktspänne, fig. 117, och tvänne halsbandsprydnader, en genom-

Fig. ii g.

UUikt över Sundet från Gtumvlövv bogar. Akvatint av A kreti ej ter

teckning

Th cron er

T. h. tre av högarna vid Glumdlöv, t. v. en av gångg rifterna.

Fig. 120.

SiS).

(/<

Vid kuelen den otora Bonnbögen.

Tre av bogarna vid Ättekulla, Kopinge. Foto T. JHårtenooon 192g.

Fig. 121. Dolk ao b rond, från Sparting e. S.H.M.

Fig. 122. Kniv ao b ro no, från SpärLuige. *u. S.H.M.

Fig. 12g a. Soiirå ao b ro nd, från Ho c ken bud 1 Brunnby. il4. S. H. M.

Fig. 12g.

Fig. izy.

Fig. 128.

Stridvyxa av b ro tu

Pincett av b rond

Stridvyxa av bronv från

från Havvlarp. i/<r.

från Spärlinge. 1h. S.H.M.

Köpinge. 2f,

S. IL M.

H.JL

Fig. 12g.

Gravurna från Rå. *lj. S.H.JK.

Fig. 130. Gravurna från Köpinge.

Fig. 131. Gravurna, funnen under]tåt

ij3. H. Jf.

mark i Rå. Jlj. H. M.

BrondåLdern borrad hundtand och en helt liten pärla av spirallagd guldtråd. Möjligen hava flera begravningar ägt rum i kistan. Fig. 132 återger en »bikonisk» gravurna från bronsålderns fjärde period. Den är funnen i »Tvillinghögen» (Bil. A, nr 10: V) och innehöll brända ben jämte en rakkniv av ovanlig form, fig. 118, pincett och syl; dylika pincetter anses hava använts för hårutdragning och sylarna för tatuering. En rakkniv av ordinär form under fjärde perioden eller början av nästa finnes avbildad i fig. 133, funnen med pincett, syl och pilspets i en kort hällkista (Bil. A, nr 4: VIII).

Fig. 132—i jj. Gravurna och rakkniv från Åttekulla. Från mansgraven 3: VI, urna med brända ben från femte perioden, visas i fig. 134 gravgodset, bestående av toalettkniv, syl och dräktknapp. Bronsålderns pilspetsar av brons hade det utseende som fig. 122 angiver (Bil. A, nr 10: VIII), därest dessa typer verkligen äro pilspetsar och ej tvåbladiga toalettknivar. Ett kvinnosmycke är otvivelaktigt ett enkelt bronsarmband från femte perio den (Bil. A, nr 7: I). Dräktnålarna buros såväl av män som kvinnor; nålen fig. 135 är funnen tillsammans med toalettsaker i en mansgrav (Bil. A, nr

X),

originalet till fig. 136 anträffades utan andra föremål i en grav, som snarast är en kvinnograv (Bil. A, nr 7: IV). Den förra härrör från slutet av f)ärde eller femte, den senare från sjätte perioden. Ett fynd gjort söder om staden kan här också nämnas. Det är en sekundärgrav i en gravhög i närheten av Rå nya begravningsplats (Bil. A, nr 1). Fyndet utgöres av en benurna, fig. 129, med en halvmånformig kniv av brons. Öster om staden ligger å Fredriksdalsområdet en gravhög, som enligt upp gift tidigare skulle kallats Drottninghögen.

Den undersöktes 1903 av dr Carl

Hälding borgotrakten under forntiden Wibbling och visade sig innehålla ett flertal gravar från den yngre bronsåldern (Bil. A, nr iz{). Vid Spärlinge ligga, några hundra m. från havet, norr om Laröd, två högar, av vilka den ena utgrävdes 1905 av O. Montelius; den innehöll ej mindre än 9 olika gravar. — Under ett röse i högens mitt funnos rester av en mer än manslång ekkista (urhålkad stam) med några starkt ärgade bronsprydnader och en bronsdolk, fig. 121, rester av en kvinnograv från andra perioden. — På rösets södra sida hade anlagts en mer än manslång stenkista, tydligen avsedd för likbegängelse un der andra periodens slut eller början av den tredje; fynden utgjordes av obrända ben och ett bronsfragment (jämte flintskärvor och kol). Kistan förvaras nu i Häl singborgs museum. — En högre belägen,

1,35

m. lång stenkista innehöll jämte

Fig. 1 gg. To alettkniv, dyl och dräktknapp, funna i en graourna oid Åttekulla. brända ben och något kol en bronskniv från tredje perioden, fig. 122. — Från den yngre bronsåldern härröra fem gravar. En nära meterlång kista innehöll brända ben utan gravgods. De fyra andra gravarna, utan kistor, innehöllo smärre bronsföremål, resp. rakkniv och pincett, fig. 127, såg och ten, såg, syl. — Den nionde graven är kanske intressantast, enär den tillhör järnålderns första början. I ett stort lerkärl funnos jämte brända ben en enkel dräktring och en s. k. svanhalsnål av järn, fig. 137. En gravhög i Laröd borttogs hösten 1905, varvid påträffades en mindre sten kista från början av tredje perioden med brända ben och ett spänne, en knapp och en kniv av brons. Flatmarksgravar hava anträffats flerstädes i Hälsingborgstrakten. Från den äldre bronsåldern äro sådana överhuvud ytterst sällsynta. Jag vill fördenskull omnämna ett fynd från Kockenhus i Brunnby, bestående av ett vackert brons svärd från andra perioden, fig. 123, funnet 2 f. djupt bredvid underkäken av en människa. Det är givetvis möjligt, att det rör sig om en centralgrav under en

Bronsåldern senare bortodlad hög; dock anser jag stor sannolikhet föreligga, att en flatmarksgrav här varit anlagd. Ej alldeles ovanliga i Hälsingborgstrakten äro flatmarksgravarna från den yngre bronsåldern. Närmast staden finner man ett dylikt gravfält, med 20 iakttagna gravar vid Ringstorp, anträffat då vattentornet där anlades år 1904 (Bil. A, nr 72); en liten stenkista härifrån finnes nu i Hälsingborgs museum. Därnäst märkas liknande gravfält i Köpinge i närheten av Ättekullahögarna och Klåhögen (Bil. A,

Fig. igg—137‘ Pdépeté och dräktnålar från Ättekulla. nr 67), från femte och sjätte perioderna. Från samma tid är en i Hälsingborgs museum befintlig gravurna från Köpinge, visande en av de allra vanligaste lerkärlsformerna under den yngre bronsåldern, fig. 130. Nära stenåldersboplatsen vid Rå har man under flat mark funnit en i Hälsingborgs museum förvarad urna med brända ben, fig. 131 (Bil. A, nr 70); det är möjligt, ja sannolikast, att denna urna nedgrävts under järnålderns första tid. De lösa fynden från bronsåldern äro av olika slag. De kunna beteckna gra var, offer antingen till gudomliga makter eller till människor för livet efter döden, eller också skatter, avsedda att vid tillfälle upptagas.

HäUingborgotrakten under forntiden Från första perioden äro fynd i allmänhet ej talrika. Det förtjänar därför uppmärksammas, att man norr om staden funnit tvänne bronsyxor från perioden i fråga. Den ena, fig. 125, är funnen i en åker i Laröd, den andra, fig. 126, härrör från Kulla Gunnarstorps mark strax norr om Laröd. En yxa från samma period är anträffad så långt in i häradet som vid Tågarp i Sireköpinge. Från andra perioden känner man smala arbetsyxor (jfr Tågaborgsfyndet nedan) från Välluf, Attarp i Bårslöv och Smedstorp i Brunnby. Till samma periods slut eller till nästa hör den vackra stridsyxan fig. 124 från Hasslarp i Strövelstorp, ett importstycke från Tyskland eller Jylland. Samtliga nu omtalade lösa fynd är jag benägen att betrakta som gravgods från flatmarksgravar av samma slag som det ovan omta lade svärdet från Kockenhus. De förnämsta lösa fynden äro skatten från Tågaborg och ett Köpingefynd i Hälsingborgs museum. Den förra påträffades 1895, vid anläggning av en cykelbana, omkr. 80 cm. under jordytan på Tågaborgshöjden och inköptes flera år senare till Statens historiska museum, där den utgör ett av de intressantaste fynden från den äldre bronsåldern, fig. 138, 140—141. Skatten utgöres av två djurbilder, antag ligen hästfigurer, två arbetsyxor och en stridsyxa (med utsvängd egg), vidare tre tämligen hela spjutspetsar och två fragment av sådana. Till fyndet lär även hava hört delar av en mindre vagn och en skiva av ett spadblads storlek. Skulle detta vara riktigt, vore det möjligt, att dessa sistnämnda föremål jämte hästfigurerna utgjort en kultvagn med solens bild av samma slag som anträffats i Trundholms mosse i nordvästra Själland, fig. 139. Det må tilläggas, att man på en sådan för modan ej får bygga några som helst hypoteser om speciell förbindelse mellan Nordskåne och Nordsjälland under denna tid; dylika solvagnar hava säkerligen funnits flerstädes på det då ovanligt enhetliga skandinaviska kulturområdet. Fyndet från Köpinge gård är anträffat på ett spadtags djup helt nära gården och består av en fragmentarisk spjutspets, en hel arbetsyxa och överdelen av en sådan samt en vackert ornerad stridsyxa, fig. 128. Lösa fynd från den yngre bronsåldern äro relativt sällsynta i Hälsingborgstrakten. Nämnas må dock trenne yxor, två från Bårslöv samt en tredje från Kingelstad nära Bälteberga, fig. 147* I Lunds museum finnas dessutom tvänne svärd från femte perioden, det ena från Gantofta, det andra från Fältarp å stadens om råde, fig. 145* I Kvistofta socken har man gjort tvänne betydande guldfynd från brons åldern. Vid Gantofta anträffades 1811 en massiv guldarmring med fem vidhäng ande spiralfingerringar, vägande tillsammans 187 gr., fig. 142. Det andra fyndet

Fig. 138.

Tåg abo rgofg ndet, h'ddtfigurer ao bro/u. »I3. S.H.M.

Fig. 1 gg. Soloagnen från Trundholm. Nationalmuöéet,, Köpenhamn.

Fig. igo. Tåg ab o rgofyndet. En olridoyxa och två arbetsyxor ao b ro ne. 5/4. S.H.Jll.

Fig. i/fi.

Tågaborgjfyndet. Spjutöpehar av brono. 3 u. S.H.JI.

Fig. i/f2. Armring med Jem ridhäng ande fing érring ar, alia ar g aid. Från Gantofta. jf. S. H. AI.

Fig. 143. Armring ar guld från Rya, Kattrlora. iji. S. H. AI.

Brondäldern gjordes 1837 under grävning i en jordvall å Rya Kattslösa ägor; det är en präktig armring av massivt guld, även vägande 187 gr., fig. 143. De härröra från resp. tredje och femte perioderna. Den förnämsta fornsaken i Hälsingborgs museum är otvivelaktigt ett fynd från Kattslösa i Kvistofta socken. Det är en mycket flat bronsfigur, föreställande en kvinna, fig. 146. Dateringen, till sjätte perioden, är given av de strierade tvänne halsringarna, motsvarande vissa halsringar från nämnda period; det kan omtalas, att tre dylika ringar äro funna i Hälsingborgstrakten, vid Spargott i Sireköpinge. Till skillnad från övriga nedan nämnda kvinnobilder har den från Kvistofta ge nomborrade öron, i vilka små, nu förkomna ringar av brons ursprungligen hängde, samt en särskild håruppsättning eller huvudbonad. Man känner tidigare — frånsett ett liknande knivskaft från Fangel Torp på Fy en — nio dylika bilder från Nordeuropa, nämligen en från den lilla ön Farö söder om Själland, en i Pommern, en från Timmele socken i Västergötland (S. H.M.) och ej mindre än fyra från Skåne. Av dessa härrör ytterligare en (L. U. M.) från Kattslösa i Kvistofta socken, påträffad ej långt från fyndplatsen för bilden i Hälsingborgs museum. De övriga äro från S:t Olovs och Ingelstad socknar och från Sölvesborgs landsförsamling (S. H. M.). Dessutom finnes sedan gammalt en liten defekt bronsfigur i Statens historiska museum, antagligen funnen i Hälsing borgstrakten och möjligen av samma karaktär som nu nämnda. En liknande bild finnes slutligen i Malmö museum. Samtliga torde vara tillverkade i Skandinavien. Dessa bilder framställa en fruktbarhetsgudinna och gå tillbaka till mycket gamla orientaliska förebilder. Jag hänvisar till fig. 144, föreställande en relativt sen fenicisk Astartefigur; gudinnan för händerna mot sina fyllda bröst för att låta dem flöda; denna rörelse är grovt, men dock fullt tydligt återgiven i de nordiska bilderna. Man har med en viss rätt sammanställt dessa figurer med den av Tacitus omtalade jordgudinnan Nerthus, i en senare del av forntiden kallad Njärd (Njord). I anslutning till detta märkvärdiga fynd må forntidens religiösa förhållan den beröras.

Liksom under stenåldern dyrkades under bronsåldern solens och

åskans makter. Dessa hava säkerligen tänkts personliga liksom den fruktbarhetseller jordgudinna, som vi känna genom bronsfigurerna. Först under den s. k. ro merska järnåldern kan man skönja tron på åsarna, vilkas gudomsfunktioner sam manfalla med tidigare gudomsmakter. Till bronsåldern daterar man de s. k. häll ristningarna, av vissa forskare uppfattade som uttryck för en dödskult, av andra som platser för kulten av nyssnämnda gudomliga makter. I Västra Karup i Bjäre härad finnas, så vitt vi nu veta, de närmast Hälsingborg belägna ristningarna i 12 — 24465.

Häidingborgotrakten under forntiden fast häll. I Luggude härad har man, förutom ett par lösa stenar med skålformiga fördjupningar, s. k. älvkvarnar från »Drottninghögen» vid Fredriksdal, några större stenblock med ristningar. På Krapperups mark har funnits ett dylikt med solbilder och älvkvarnar. Detta finnes nu i Hälsingborgs museum liksom ett sten block med älvkvarnar och rännformiga fördjupningar, anträffat i en av högarna vid Köpinge (Bil. A, nr 3). Vid en gård i Döshult i Allerums s:n finnes ett i två stycken kluvet block av sandsten med skålformiga hålor och rännor, nu infogade i en gärdesgård vid trädgården, jämte rester av ytterligare ett å två block med liknande märken. Även här synas offerhällar föreligga.

Järnåldern De äldsta föremål av järn, som hava anträffats i Skandinavien, äro import föremål från sydligare trakter och tillhöra med avseende på sin datering brons åldern. Från tiden omkr. 600 före Kr. föd., som betecknar övergången från brons till järnåldern, torde emellertid den inhemska tillverkningen av järnföremål hava ••

varit allmän. Aven Skåne, som för sin nutida järnförbrukning är helt beroende av den moderna storindustrien, har med all säkerhet deltagit i forntidens järnpro duktion och järnbearbetning, i det att myrmalm tillhör provinsens råtillgångar. O

A Bjärsgårds ägor i Gråmanstorps socken anträffades för en del år sedan en pri mitiv smältugn, välkänd från Oscar Montelius’ populärvetenskapliga arbeten. Denna ugn består av en krets tätt lagda kullerstenar och anses av vissa skäl till höra tiden omkr. Kr. födelse. Beträffande Hälsingborgstrakten kan nämnas, att myrmalm anträffats i Raus och dessutom finnes annorstädes mellan Hälsingborg och Landskrona samt på Ven. Vid Mjöhult N:o zf i Allerum iakttogs vid jordar bete år 1912 en under jorden befintlig stenkrets av långsträckt form jämte smält stycken av järn; det synes sannolikt, att här funnits en smältugn av samma slag som vid Gråmanstorp. Järnålderns första skede, den s. k. förromerska järnåldern, omfattar tiden från nyssnämnda sekelskifte fram till Kr. födelse. Det är ett sedan länge iakttaget faktum, att relativt få fynd äro kända från denna tid. Detta har av R. Sernander förklarats vara beroende av en klimatförsämring, som bl. a. tvungit stora de lar av befolkningen att utvandra; en annan forskare har försökt förklara förete elsen som en följd av en handelspolitisk bojkott mot germanerna från de söder och väster om dem boende kelterna. Om också den förra förklaringen synes mig sannolikast, vill jag påpeka det anmärkningsvärda i, att landets sydligaste pro-

Jär nä Id ern vins uppvisar färre fynd från detta skede än ett flertal andra provinser. Av de relativt fåtaliga skånska fynden härröra de flesta från skedets första tid. Grav fynden från Spärlinge och Rå hava tidigare omtalats. Nästa stora skede av järnåldern omfattar tiden från Kr. föd. till omkring /(oo e. Kr. Från detta, den s. k. romerska järnåldern, liksom från efter följande skeden finnas i nordligare provinser talrika och ofta vidsträckta gravfält med högar, rösen, stensättningar och bautastenar. I Skåne är detta mera undan tagsvis fallet. Emellertid torde man för detta förhållande icke söka någon förklaring i folk tomhet eller extrem fattigdom. Från provinsens skilda delar känner man ej så få fynd av sådan betydenhet, att man måste antaga befintligheten av en delvis för mögen befolkning, vilken givetvis ej heller varit numerärt obetydlig. Huru då förklara den iögonenfallande bristen på gravar? De synliga minnesmärkena, i den mån sådana funnits, torde i avsevärd grad ha bortodlats, isynnerhet som de genomgående äro av mindre dimensioner än sten- och bronsåldrarnas ovan jord befintliga gravar. Emellertid äro järnåldersgravarna i Skånes slättbygder liksom i Danmark merendels belägna under flat mark; ofta ligga de för djupt att nås av plogen, och anträffas de vid annat jordarbete, är det ingalunda säkert, att de av finnaren iakttagas, så mycket mer som gravgodset, av skäl som vi ej känna, i stor utsträckning är obetydligt eller helt saknas. Att trakten runt staden ej saknat befolkning, åtminstone under skedets se nare del, visar en här representerad grupp fornsaker, de ovala eldslagningsstenarna av kvartsit eller andra stenarter, i stort sett tillhörande tiden omkr. 200— 500. I statens historiska museum finnas tvänne dylika från Pålsjö och en från Skabelycke vid Sofiero samt i stadens museum exemplar från Filborna, Bårslöv, Välluf, Mörarp, Kattarp och Glumslöv (2 stycken), fig. 148. Kulturhistoriska mu seet i Lund har en sten från Tjörröd norr om Höganäs. De flesta nu nämnda eldslagningsstenar synas tillhöra 300-talet; det är tänkbart, att de utgjort grav gods till förmultnade fik i flatmarksgravar. Ett par löpstenar till kvarnar och några sländtrissor kunna tillhöra denna epok, men även andra delar av forntiden; de tarva för den skull ingen närmare behandling i detta sammanhang. Ett slag av fornlämningar, som med säkerhet tillkommit under järnåldern, äro domareringarna. Sådana finnas icke i stadens omedelbara närhet men äro dock kända från häradet, såsom vid Nyhamn samt vid Himmelstorp på Kullabergs syd sluttning, där tre stycken ligga samman. Inåt häradet känner man två samman-

Häldingbo rg d trakten under forntiden liggande domareringar i Ekeby socken, något mer än en km. väster om Gidsholm. Domareringarna äro kretsar av med inbördes mellanrum placerade resta eller liggande stenblock, ofta 9 å 12 stycken. De bruka uppfattas som kult- och tings platser; i varje fall har det ingått i deras uppgifter att vara mötesplats för byg dens jordägande män, då dessa samlades för sådana bygdeangelägenheter, som i en senare tid behandlades på bystämmorna. Då domareringarna alltså ej till kommit på grund av någon en staka, isolerad bosättning, äro de ur befolkningssynpunkt av intresse som vittne om, att kring dem funnits en bygd av en viss om fattning. Enligt min mening har bruket av dem börjat omkr. Kr. föd. och fort satt i historisk tid. Som förut nämnts, tillhör flertalet av de stora gravhögarna i Hälsingborgstrakten, och i Luggude för övrigt, bronsåldern. Till järnålderns gravformer höra bl. a. stensättningar.

Dylika äro kända

såväl från Hälsingborgstrakten som i häradet för övrigt. Angående deras före komst hänvisar jag till intendent Mårtenssons till Bilaga A fogade Hälsingborgskartor och till den av honom arrangerade kartan i Hälsingborgs museOm för Luggude härad. I vissa fall torde rester av förstörda stenålders- och även bronsåldersgravar föreligga, men i de allra flesta ha vi nog att göra med järnåldersgravar. De älsta gå tillbaka till omkr. Kr. föd., men dateringen till olika perioder kan vara oviss utan undersökning i varje särskilt fall och skall därför icke nu dryftas. Nämnas må här tre å fyra s. k. skeppssättningar samt sex å sju stenkretsar i Tollarps Furu, Mörarps socken. En fast fornlämning som i detta sammanhang bör nämnas är belägen på en höjd »Borgen» omkr. 600 m. VNV. om Vallåkra station, alldeles norr om Kvistofta-ån; det är en stenig jordvall jämte torrgrav. Tidsbestämningen är diskutabel; för min del finner jag en datering till medeltiden sannolikast. Efter den s. k. romerska järnåldern följer ett skede, som i vår fornhistoria kallas folkvandringstiden, omkr. ^00—800. Särskilt dess förra del, 400—6oo„ är även ur europeisk-historisk synpunkt av mycket stort intresse, i det att nord borna på ett iögonenfallande sätt hava varit indragna i tidens stora omvälv ningar. Ännu äro ej ens de stora dragen av skandinavernas historia under denna tid fullt klarlagda.

Oavsett en tidigare omnämnd utvandringsepok i förkristen

tid, torde man böra antaga, att talrika skaror av skandinaver under tiden 200 — 400 emigrerat till kontinenten och deltagit i striderna mot det sönderfallande romerska riket.

Emellertid kan man för samma århundraden iakttaga en åter-

ström till hemlandet, och en dylik torde väl även ha ägt rum under 400-talet och

Järnåldern 500-talets förra del. Omkr. 600 hava befolkningsförhållandena i större delen av Norden konsoliderat sig. Det arkeologiskt taget närmast påvisbara resultatet hos oss av dessa folk rörelser äro de stora guldskatter, som börja hitkomma redan under 200-talet, för att kulminera under 400-talet och avtaga under 500-talet. Att guld inkommit ge nom handel är ej uteslutet, men den största massan måste anses vara rövat gods. Bl. a. fingo givetvis skandinaverna sin andel av de brandskatter, som avpressades den romerska världen.

Med immigranterna anses guldet hava kommit till Nor

den från Weichsels, men även Elbes och Wesers mynningar. Den från Elbe och Whser kommande återströmmen har, om antagandet om densamma är riktigt, passerat Sönderjylland och de danska öarna. De guldrikaste landskapen i Sverige äro Västergötland, Gotland och Öland, Södermanland och Skåne.

Guldet upp

träder i form av romerska mynt, smycken av nordisk tillverkning och som råvara i ringar och tackor. Hälsingborgstrakten visar inga stora guldskatter, men några fynd i stadens närhet vittna om fortsatt bebyggelse och även ett visst välstånd. De fynd, på vilka jag syftar, äro tre s. k. brakteater, d. v. s. hängsmycken av guldbleck. De äro av nordisk tillverkning, men hava uppkommit genom efterbildning av romerska medaljonger. Originalet till fig. 160 a är funnet »nära Häl singborg» och visar ett manshuvud över ett fyrfota djur, väl ursprungligen en ryttarframställning; tillverkningstiden är 400-talets senare del.

För 500-talets

förra hälft äro de båda andra brakteaterna, fig. 160 b och c. Slingorna föreställa mycket stiliserade djurfigurer. De äro funna den förra vid Filborna, den senare vid Fredriksdal. En brakteat från 400-talets slut med en inskrift av äldre runor uppgives vara funnen i Väsby. Vid Skättekärr i Brunnby har man halvannan km. från sjön anträffat ett guldmynt, präglat för den östromerska kejsaren Teodosius II (408—450), samt en brakteat. Brakteater äro även kända från Ven och N. Vram. Till sist må nämnas, att man å Bårslöv N:o 2 funnit en spiralten och en smältdroppe av guld. Säkra gravar från folkvandringstiden äro knappast kända från Hälsingborgstrakten. Förklaringen ligger säkerligen däri, att traktens gravar under denna tid anlades under flat mark, såväl brandgravar som skelettgravar. Det här avbildade bronsspännet, fig. 152, som är funnet vid nyodling i Mörshög, tillhör folkvandrings tiden, 500-talets slut eller omkr. 600; med all sannolikhet föreligger här ett grav fynd, där skelettet förmultnat och således ej kunnat iakttagas av finnaren.

Häioing borgotrakten under forntiden Efter folkvandringstiden följer vikingatiden, som för södra Skandinaviens vidkommande, närmast Danmark och Skåne, omfattar ungefär två århundraden, omkr. 800—1000.

Längre norr över räknar man forntiden till omkr. 1050, men

den kan nog i avlägsnare landsändar hava varat till åtminstone 1100. Liksom man kallat folkvandringstiden en guldålder, kan vikingatiden be tecknas som en silverålder med hänsyn till de silverskatter från denna tid, som anträffats i olika delar av Sverige.

Dessa skatter bestå av mans- och kvinno-

smycken, nästan alltid av nordisk tillverkning, arabiska, engelska, tyska samt i ringa grad även andra länders mynt samt s. k. »bitsilver», d. v. s. avhuggna och avbrutna bitar av tackor, tenar, smycken, gjutrester m. m. De flesta fynden äro bundna till Gotland. Intressanta och vackra fynd finnas därjämte i ett flertal kusttrakter t. ex. i Uppland, på Öland och Norrlandskusten och i Skåne; de sak nas däremot i landets inre delar. Efter populär uppfattning hava dessa silverskatter ansetts vara rövade av nordiska vikingar i främmande länder. Den riktiga förklaringen är emellertid av ganska invecklad art.

För Västeuropas vidkommande vet man, att vikingarna

avpressade väldiga brandskatter av silver (och även guld) först av det frankiska riket, sedan av England; det var genom dessa våldsdåd och i långt mindre grad genom handel, som de talrika engelska mynten från Ethelred II:s och Knut den stores tid (978—1035) inkommo i Norden, där de snart insögos i den allmänna handelsomsättningen. De arabiska mynten äro produkten av svenskarnas handel på Ryssland och Orienten utefter de ryska floderna. De tyska mynten hava in kommit mindre genom plundring utan fastmer genom svenskarnas handel på den tyskvendiska östersjökusten, där Jumne (Jomsborg) vid Odermynningen och de nedan nämnda Aldinburg och Buku utgjorde de viktigaste handelsorterna. Som silverskatterna nu föreligga, efter att de olika föremålen vandrat ur hand i hand, innan de tillsammans nedlades i jorden, äro de till största delen handels vinster.

Genom fyndfördelningen och medeltida upplysningar om t. ex. den gott-

ländska handeln liksom genom den isländska sagatraditionen kunna vi få en före ställning om formen för denna handel.

Det har tydligen funnits en klass, jag

skulle vilja kalla dess medlemmar handelsbönder, som merendels tillbragt vintrarna på sina gårdar, men om somrarna företagit handelsfärder. En och annan som mar stannade man hemma och stundom tillbragte man vintern i lugn i utländska hamnar. Dessa bönder hade egna fartyg och sjöbodar vid kusten. Det är natur ligt, att en dylik handelsklass endast uppstått på sådana öar och kuststräckor, som legat fördelaktigt till för dåtidens sjöfartslinjer. Det är också i närheten av dessa,

^ /Q som de flesta silverskatterna anträffas. De skatter, som funnits på större avstånd från kusterna, böra snarast anses som förmögenheter, förtjänade på leveranser till kustbönderna. Handelsbönderna hava väl endast till en viss utsträckning salubjudit egna produkter. De hava varit fraktseglare, som framför allt handlat med inköpta eller anförtrodda varor. Nordens produkter voro pälsverk, hästar och möjligen andra kreatur, varjämte trälar och framför allt trälinnor utgjorde en betydande handels vara. Importvaror voro finare tyger, däribland även siden, samt antagligen också vin och en del lyxföremål, såsom silverskålar, smycken m. m. Vax, en nödvändig råvara för tillverkning av kyrkljus i de kristna länderna, jämte honung produce rades framför allt av de slaviska landområdena. Timmer och spannmål torde hava ingått i de olika ländernas självförsörjningsprodukter. Möjligen har dock spannmål eller mjöl måst införas till Norden vid missväxter. Ej blott bitsilvret och mynten utan i regeln också smyckena betraktades som råvara, vilken vid be talningen vägdes.

Frågan om silvrets dåvarande köpkraft, mätt i livsförnöden

heter, är alltför komplicerad för att i detta sammanhang undersökas. Det kan väl synas, som om Stora Bält vore den naturligaste infartsporten från Kattegatt till Östersjön. Detta torde hava gällt för de köpmän, som skulle ner till Hedeby, den berömda danska handelsstaden utanför den nutida staden Slesvig, eller till de vendiska köpstäderna Buku vid Trave, Lübecks föregångare, och Stargard, Adams av Bremen Aldinburg och nutidens Oldenburg på Holsteins sydkust.

En del danska silverskatter kring Stora Bält och närmaste vatten ge

också vid handen, att en dylik trafiklinje verkligen funnits. Men å andra sidan måste olika omständigheter, dels tillfälliga såsom vindoch ström förhållanden, dels och framför allt handelsintressen hava fört många seglare utefter svenska kusten genom Öresund. Kristiania^ordens omgivningar voro under vikingatiden Norges huvudland med bl. a. handelsorten Bjarköy vid inloppet till Tönsberg. Vid Götaälvs norra mynningsarm ligger Björkö och vid den södra Brännö, båda kända som handelsorter under vikingatiden. För köp män, som från nämnda platser skulle söderut eller tvärtom, var seglingen utefter svenska kusten en självklar trafikled. Ett mäktigt sjömärke på denna trade är Kullaberg. Det synes mig helt naturligt, att kusten nedanför detta i havet utskju tande förberg skulle bli en handelskust av ovan antydda art (med handelsbönder) och flera betydande silverskatter härifrån visa, att så även varit fallet. En intres sant parallell kan i detta sammanhang anföras. Kuststräckan från Kullen till Rå hade åtminstone vid 1800-talets slut en särskild skeppareklass, som med egna sku-

Häloingborgdtrakten under forntiden tor (om också ibland med flera delägare i fartyget) seglade i fraktfarter på alla jordens hav. Det silverfynd från Hälsingborgstrakten, som först tilldrager sig vår upp märksamhet, är Filborna-skatten, funnen åren 1884—85 två fot djupt å hemma net N:o 2. Fig. 149—151 visa smycken, bitsilver samt en del mynt. Enligt inven tarieförteckningen funnos 1 rund filigranbrosch, 1 halsring, 2 armringar, den ena hel med vidhängande småringar, den andra fullständig men bruten i sex delar, 3 runda hängsmycken, 1 arabiskt mynt med ögla samt 1 med hål i kanten (fig.

Fig. 144> Fen ieid k Aétartefigur av lera. 151, t. v. i nedre myntraden) och ett halvt likadant med tvänne hål och iträdda silvertrådar, således även de använda som hängsmycken, vidare 2 avlånga beslag med växtornament och 13 smärre ringar, vilka utgjort hängen på större sådana eller på halsband; fyndet innehöll vidare ej mindre än 78 räknade och några oräk nade fragment av arm- och halsringar, kedjor och filigranbroscher; övrigt s. k. bitsilver utgjordes av 2 hela gjuttackor och 7 bitar av sådana samt en myntplants (opräglat myntstycke). Dessutom anträffades 31 hela samt 95 bitar av arabiska mynt, ett fragment av ett engelskt mynt (Eadred, 946—955) samt ett danskt mynt, en s. k. halvbrakteat från Hedeby (fig. 151, i mitten av övre myntraden), präglat under tiden 940—960. Frånvaron av Ethelreds-mynt antyder, att skatten nedlagts i 900-talets tredje fjärdedel, 950—975, eller kort därefter.

Fig. i gg. Svärd av b ro njfrån Fältarp. *1+ L. U. M.

Fuj. i -//. Yxa av b ro tug från King eld tad i Ottarp. *l3. S. H. Jf.

Flg. ig8. EtäoLagningoten från Kegeholm. -/j. H. JU.

Fig. i gg. Föremål ar riber ur Fill? örnar katten. 3/-/ S. IL Af.

Fig. Jjo. Föremål ar elIrer ur Filbornae katten. F4

H. äf.

Fig. lyi. Fem ktifioka mynt och en halobrakteat från FLcdeby, ao öiloer. Ur Filbornaökatten,

j/4 S. H. AF

Fly. 1 gj. Siloerökattfrån Atolle. J/2. H.AI.

Järnåldern Ett annat större fynd från stadens närhet är skatten från Pålstorp N:r 6 i Raus, vägande något mer än ett halvt kg. Det består av den här avbildade prakt fulla halskedjan med en s. k. torshammare, fig. 159, 2 enkla armringar, 21 fragment av smycken, 52 stycken tackor, bleckbitar och tenar, delvis bitar av smycken, 8 hela och 28 bitar av arabiska mynt, 1 halvbrakteat från Hedeby jämte ett frag ment av en dylik samt ett halvt utplånat mynt, präglat för någon av Ottonerna (käjsarna Otto I, II och III, 936—1002).

Det yngsta arabiska myntet är präg

lat 916, Hedebymyntet 940—960. Skatten torde vara gömd i jorden under samma tid som Filbornafyndet. Torshammaren är en hednisk symbol — gudens Tors hammare Mjölner — jämförlig med de kristnas krucifix, som vid vikingatidens slut kommo i bruk i Norden. Från Köpinge N:o 13 i samma socken kan nämnas en fragmentarisk halsring av sex flätade silvertenar med mellanlöpande tvinnade trådar. Från Kullatrakten känner man också några fynd. Mest bekant är fyndet från Bräcke i Brunnby ej långt från kusten, anträffat 1876—77 vid tre olika tillfällen samt vägande omkr. i,35 kg. Det består av 4 armringar av släta tenar och 2 av flätade trådar, ett massivt gjutet armband, en flätad kedja, vilken burits som bröstsmycke hängande i runda broscher vid axlarna, 2 dylika filigranbroscher samt 1 liten hängring till något större smycke. Av s. k. bitsilver innehåller fyndet ett 50-tal fragment av smycken, vidare 62 hela arabiska mynt och minst 63 bitar av dylika, ett engelskt mynt (Edvard I, d. 925) och en halvbrakteat från Hedeby (940—960). Även detta fynd synes vara nedlagt i jorden under 900-talets tredje kvartsdel eller kort därefter. I Hälsingborgs museum förvaras ett under en sten anträffat fynd från Mölle, bestående av två flätade armringar, fragment av tvänne halsringar och tre arabiska mynt, präglade 905—907, fig. 153. Nedläggningstiden torde vara densamma som för ovan beskrivna silverskatter. Ett fynd, som redan år 1715 inkom till Statens Historiska Museum, är gjort å Krapperups ägor. De därtill hörande handling arna äro av ett visst kuriositetsintresse, men skola av utrymmesskäl icke här re fereras. Bevarat av fyndet är en armring med vidhängande småringar, av vilka flera med omrullade arabiska mynt, fig. 163; samtidigt funnos flera andra silverarmringar. Guldfynd från vikingatiden äro relativt sällsynta i hela Skandinavien. Det torde därför vara av intresse att här avbilda en år 1826 i Vallåkra funnen »större ring av guld passande till en smärt fruntimmers arm», såsom fyndberättelsen lyder, fig. 164. 13 — 24465

TT .. /

•

Gravfynd från vikingatiden äro tämligen ovanliga i Skåne. Detta förklaras icke helt, såsom ofta sker, av den tidigt inbrytande kristendomen, utan torde till mycket stor del bero dels på omfattande bortodling av ovan jord befintliga gravar, dels gravarnas läge under flat mark. Ett otvivelaktigt fynd från en för störd grav är ett bronsspänne, en s. k. oval spännbuckla, av högst ovanlig typ, funnen å Raus N:o 3, fig. 161. Dylika spännen buros av kvinnor, ett å vardera axeln och ofta förenade med en bronskedja eller ett pärlband häng ande ned över bröstet. Detta spänne kan dateras till omkr. 1000. I Statens historiska museum finnes en järnyxa av vikingatyp, som enligt uppgift är funnen i Hälsingborg, och som möjligen kan utgöra den enda resten av en förstörd mansgrav. Fig. 162 visar ett treflikigt spänne av silver, funnet vid plöjning å N :o 12 Väsby. Även detta är ett kvinnosmycke, buret å bröstet för att sammanhålla dräktsprundet. Då det funnits tillsammans med ett annat, fyrkantigt smycke och aderton glaspärlor, är det icke osannolikt, att en skelettgrav förelegat. Under vikingatiden liksom under föregående skeden brukades likbränning (brandgravar) vid sidan om jordande (skelettgravar). Det finnes ett flertal no tiser om skelettfynd från Hälsingborgstrakten anträffade under flat mark; att de flesta dylika fynd äro forngravar, är otvivelaktigt, även om gravgods ej iakt tagits. Även vikingatiden torde kunna tillräkna sig sådana skelettfynd. Frågar man sig nu, huruvida de arkeologiska fynden från vikingatiden anses kunna utgöra en naturlig basis för den betydelse, som Hälsingborg erhöll redan under den äldre medeltiden, vill jag svara, att fynden ur ordinär statistisk syn punkt inte äro särdeles talrika, men ur gängse arkeologiskt betraktelsesätt måste vittna om en burgen befolkning med sjöfartsintressen och handelsduglighet.

detta sammanhang må följande anföras. Köpinge i Raus har, som namnet torde angiva, varit en ort, där folk samlats till marknad och köpenskap; den har av en arkeologisk forskare t. o. m. utpekats som en föregångare till Hälsingborg. Dess betydelse som handelsplats torde väl ha givit anledning till en befolkningsförtätning. Om namnet uppstått redan under bronsåldern, skulle en dylik förtätning stämma samman med det faktum, att bronsåldersgravarna här äro ovanligt talrika. Har däremot namnet uppstått senare eller orten behållit en tidigare uppnådd be tydelse, är det att märka, att detta förhållande ej markeras genom någon tal rikhet av järnåldersfynd. Det anförda ger anledning att dröja vid frågan om sambandet mellan arkeo logien och ortnamnsforskningen. Man får ej alltid vänta att av det arkeologiska

Järnåldern materialet finna stöd för alltför vittgående teorier om befolkningsförhållandena under forntiden. Så t. ex. lämnar arkeologien inga hållpunkter för den hypotes om en folkförflyttning i form av erövringståg från Själland till Skåne, som på grundlag av ortnamnen framställts av en dansk forskare H. W. Clausen (i Aarböger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1916). Väl är det möjligt, att en del av folkvandringstidens guld under 400-talet införts via Sönderjylland och öarna av hem vändande skandinaver från V ästeuropa, men denna immigration är av en helt annan art än Clausens befolkningsutstrålning från Själland. Angående Skånes etnologiska och politiska förhållanden under järnåldern må i detta sammanhang blott nämnas, att arkeologiskt sett dess slättbygder åtminstone under det ifrågavarande årtusendets senare hälft torde hava varit en etnisk-politisk del av Danmark, som, efter dåtidens geografiska förhållanden, i Skåne fick sin na turliga avslutning åt öster liksom av Jylland åt väster. Luggude härad är en bygd, där under nämnda tid ödansk kultur tydligen mötes med den i Halland—Småland —Blekinge samt i Nordskåne representerade svenska järn ålder skultur en. Med anknytning till vad som ovan sagts om Luggudekusten såsom en handelskust under vikingatiden må en del reflexioner göras angående stadens uppkomst. En nära till hands liggande fråga är den, huruvida en viktig trafikled gått fram över linjen Helsingör—Hälsingborg. Därpå kunde tyda ett uttalande hos Adam av Bremen (Skol. 110, kap. VII), att den kortaste överfarten från Själland till Skåne finnes vid Halsinpurg. Uppgiften kan dock innebära blott och bart, att man traverserat Sundet på detta ställe, om man t. ex. kommit söderifrån längs Själlands kust. Ty Adam uppgiver likaledes, såsom förut meddelats (Skol. 108— 109, Kap. V), att norra Själland på hans tid var ett öde land, och även om ort namnen synas ge vid handen, att en viss bygd kan hava funnits under vikinga tiden i Lynge-Kronborg Herred, angiver den nära nog totala frånvaron av forn fynd även från järnåldern, att Adams uppgift om ödelandet stort sett varit riktig. Framförallt saknas just sådana rika fynd, som på skånska sidan ge relief åt be folkningsfrågan. Då de stora skogarna på danska sidan genom stigmän kunnat vara fika farliga som Sundet och de baltiska haven genom vikingar, synes det mig ovisst, om någon viktigare, s. a. s. reguliär trafikled mellan Själland och Skåne här gått över Sundet. Härtill kommer, att den danska kusten ej synes hava haft någon påvislig basis för den ifrågasatta trafiken. Helsingör är nämligen enligt danska forskares mening en sen företeelse, en »strandköping» från 1200-talets bör jan. Någon stadsbildande faktor för Hälsingborgs vidkommande är alltså enligt min mening ej den här diskuterade trafikfrågan.

Häld ing borg d trakten under forntiden Även om ej så få vikingatidsfynd från själva Hälsingborgs gamla stadsområde kan ha framkommit men åter försvunnit under historisk tid, är det otvivel aktigt, att vikingatidens köpmansklass, handelsbönderna, levat i spridd bebyggelse. Övergången från denna till en koncentration i form av stadssamhället är svår att förklara. Hantverkets specialisering och hantverksklassens uppkomst får betrak tas som en sekundär och relativt sen företeelse. Av större betydelse anser jag den inbrytande kristendomen vara, enär kyrkorna blevo centralpunkter för en omgivande bebyggelse och bosättning, och de stora kyrkofesterna gåvo anledning till marknader. Många forskare äro benägna att i periodiska, t. ex. årliga köp stämmor söka våra städers suceessiva framväxande, alltså en s. a. s. inhemsk före teelse. Jag omfattar delvis denna mening. Men å andra sidan torde, när det gäller uppkomsten av vissa städer såsom just Hälsingborg, utlandets hamnstä der, vilka genom sin koncentration erbjödo så många praktiska fördelar, lockat till snabb efterbildning. Det skulle med andra ord vara handelsböndernas ut ländska resor, som skapat de tidigaste nordiska stadssamhällena vid medeltidens början. Det måste så betraktat förefalla ganska naturligt, att en stad uppstår vid en fördelaktig punkt på en traditionell »handelskust» som den ifrågavarande. Det kan möjligen diskuteras, om just platsen där Hälsingborg ligger har de lämpliga förutsättningarna för en stadsbildning, men stadens tidiga uppkomst utgör i sig själv beviset för, att man den gången fann platsen förmånlig. En av de synpunkter, som därvid torde hava gjort sig gällande, är tillvaron av den ur försvarssynpunkt betydelsefulla klinten, som ännu i dag bär ett medeltida försvarstorn, Kärnan. Tiden för stadsanläggningen, ty jag vågar nästan med detta ord beteckna den ifrågavarande koncentrationen, kan arkeologiskt med stor sannolikhet angivas. De ovan beskrivna större myntskatterna innehålla ej engelska Ethelr ed smynt och så gott som inga tyska mynt. Av detta skäl måste det i stort sett hava nedlagts under kvartseklet 950—975 eller kort tid senare. Då ingen anledning finnes till antagandet av ett avbrott i befolkningens handelsverksamhet, skulle alltså staden hava sin första upprinnelse redan under 900-talets sista fjärdedel. Namnet Halsinburg eller Helsingburgh (ett tiotal olika stavningar påträffas i olika handskrifter av Adams av Bremen kyrkohistoria) angiver tillvaron av be fästningsverk. Mellan Adam (omkr. 1070) och stadens av mig antagna tidiga framväxt ligger nästan ett århundrade. Det är alltså möjligt, att staden ej från början varit befäst, men det är sannolikt, att behovet av ett försvarsverk mycket tidigt gjort sig gällande. IOO

Järnåldern Terrängförhållandena vid Hälsingborg äro sådana, att diskussionen om den första stadens karaktärstyp måste röra sig om frågan, om staden framvuxit ne danför landavsatsen eller uppe på platån. Då inga fynd finnas, som ge oss fullt bindande upplysningar, måste den uppställda frågan dryftas med hänsyn till då tidens försvarstekniska möjligheter och synpunkter.

Den i södra Skandinavien vanliga borgtypen under vikingatiden är den s. k. karolingiska borgen. En sådan bestod till sitt ytterverk av en kretsformig jord vall med en innanför belägen, vid vallens uppkastning uppkommen torrgrav. I kretsens mitt på naturlig eller uppkastad kulle befann sig ett försvars- och bo-

Fig. i gg. Borg anläggning på Hjelm vid Alolé. stadstorn, en kärna, av trä eller sten. Fig. 154 visar denna grundtyp, den berömda borgen Dinan på Bayeuxtapeten (omkr. 1080). Stundom finnas flera koncentriska vallar och torrgravar. Dimensionerna äro i regel oansenliga. Ej sällan förekommer i Danmark en variant, en blott halvcirkelformig borg, där den felande delen ur försvarssynpunkt ersättes av en brant sluttning. Den i fig. 155 avbildade borglämningen från ön Hjelm vid Mols är helt liten. En av de IOI

Haiding b o rg d trakten under forntiden största i Danmark är Vestborg på Samsö med två koncentriska gravar ocb lika ledes en brant tvärsida mot havet; borgplatsens övre parti är omkr. 300 fot bred. — Det måste erkännas, att de karolingiska borgarnas små dimensioner oftast ge dem karaktär av stormansborgar eller av landsherrens speciella säkerhetsorgan vid de stora trafiklederna.

. ,7» »»—Ii ~-j

'•=.

i.y\p<7r C

.urru- «< \rd-'

'•

• »\5

Fig. 1 g6. Karta över Hedeby-trakten. En annan befästningstyp känd i Norden under ifrågavarande tid är stads vallen, inramande ett helt stadssamhälle. Mest bekant är den redan under 800talet berömda staden Hedeby i Danmark. Det betydande stadsområdet, som lämnat boplatsfynd från vikingatiden, är omgivet av en halvcirkelformig vall, som invid sjön har en diameter av 600 meter; avståndet från kusten till vallens inre del är 450 m., fig. 156 och 157. Att en närliggande kulle blivit befästad med en vall, beror väl i mindre grad på försvarstekniska hänsyn än på stadens egenskap av kungasäte, enär konungens personliga säkerhet under dåtidens förhållanden ford rade en isolering från själva staden; denna befästa kulle utgör således efter min

102

Järnåldern mening blott själva »kungsgården» invid staden. Man må uppmärksamma, att staden ej erkållit sitt namn efter borgen (-borg). Även Birka (Björkö) i Mälaren är med sin vidlyftiga stadsvall ett exempel på befästa städer.

Konungen anses bär hava bott på Adelsö, på andra sidan

sundet. Borganläggningen, som alltså ej är kungsgård, synes mig framförallt be tingas av terrängförhållandena, som fordrade borgkullens indragning i försvars systemet, fig. 158. Här skiljes sedan gammalt på Bysta’n (stadsområdet) och Borg (borgkullen med sin mur).

Ficj. 157. StadévalLen vid Hedeby, sedd från norr. Bland de olika möjligheter för en tidig stads- och borganläggning vid Häl singborg vill jag i anslutning till nu sagda framhäva två huvudtyper. Stadssam hället kan hava legat vid landavsatsens fot, där stadens äldre del ännu befinner sig, med ett karolingiskt fäste på klinten som refuge. Då man nog vetat utnyttja terrängens egna försvarsresurser, är det troligt, att typen fig. 155 föredragits. Tor net i centrum torde, under förutsättning, att anläggningen gjorts redan under 900talet, hava varit av trä och har senare, fram på 1 ooo-talet, kunnat ersättas av en stenbyggnad. Lågstaden kan hava skyddats t. ex. genom tvärvallar från sjön upp mot branten och hamnen medelst träpalissader, en anordning som möjligen ägt rum vid Birka och som på andra håll givit upphov till namn såsom Stocksund och Pålsund; en långt senare men intressant parallell härtill är den av palissadverk inramade hamnen vid Hälsingborg å en allmänt bekant bild i S. Pufendorfs ar bete över Karl X Gustav.

Häldingborgotrakten under forntiden Samhället kan också hava lagts på platån, på området runt kärnan. Flera möjligheter för dess anordning äro tänkbara. Mindre sannolikt är ett obefästat stadsområde med en karolingisk borg som refuge. En mer antaglig utformning, i varje fall mera överensstämmande med huvudtypen Hedeby, skulle vara stadens indragning inom en halvcirkelformig eller rundat flersidig, till branten ansluten jordvall, kanske med en förtimrad förstärkning invid landavsatsen. Då staden ej varit stadigvarande konungasäte, har en »kungsgård» utanför stadsvallen, så-

BJDRKO

999999430

Fig. ig8. Ptan över Birka. A betecknar By o ta’n. B—C ötadovallen, éo/n förr gått fram till borgvallen D.

som vid Hedeby, varit obehövlig. Ett borgtorn utanför vallen som en sista re fuge för borgarena själva skulle vara opraktisk, enär dessa för att från vallen uppnå tornet måste passera fienden. Däremot är det tänkbart, att ett försvarstorn funnits inom vallen i stadens mitt, på slätmark eller på en kulle. Som exem pel på en dylik anordning hänvisar jag till en dansk borgplats, Pedersborg på Själland vid den innersta viken av Sorö-sjön, fig. 158. Pedersborg har en mot sjön öppen jordvall av ansenliga dimensioner och inom densamma befinner sig en borg kulle, där nu ligger en medeltida kyrka; själva namnet härrör bevisligen från en framskriden del av medeltiden. Uteslutet är icke, att denna anläggning till sitt första ursprung går tillbaka till folkvandringstiden (enl. H. Olrik), men å andra

Fig. i gcj. Halskedja med torshammare ur silverskatten från Pålstorp i Raus. }Ij. S. H. HI.

Fig. 160.

Guldb rakteater, funna »nära Hä Is ing bo rg »> vid

Filborna och Fredriksdahl. ji. S. H. AI.

Fig. 161. Ovalt bronsspänne (nålan ordning på undersidan) från Raus. *t3. S. IL Al.

Fig. 162.

Treflikigt silverspänne från Väsby. -15■ S. H. Al.

Fig. 163. Silverfynd från Krapperup.

Fig. 16f. Guldarmring från Vallåkra.

*h. S. 11. Al.

*/j. S.H.A1.

Järnåldern sidan är det (enl. S. Müller) möjligt, att denna vik av Sorö-sjön ännu under vi kingatiden stod i förbindelse med havet, vilket för ifrågavarande skede kunnat ge platsen karaktär av primitiv köpstad. Såväl för som emot båda huvudtyperna, den möjligen något befästa lågstaden med sitt »borgberg» eller den stora platåstaden med sin halvcirkelvall, tala många skäl, och den ena forskarens åsikt utesluter näppeligen riktigheten av den andres. Till förmån för en platåstad talar förefintligheten av tvänne tidiga kyrko ruiner på platån, om också den ena, helgad åt S. Clemens, de sjöfarandes skydds patron, kan vara sjömännens speciella votivkyrka (liksom t. ex. Notre Dame de

Fig. 16g. Plan över Pedervborg på Själland. la Garde på höjden ovanför Marseille), och den andra kan vara en landskyrka. Har man staden på höjden, prisgiver man icke sina bostäder vid försvaret, som koncentreras på stadsvallen. Flera skäl synas dock för mig göra det naturligast att betrakta redan den äldsta staden som en lågstad. Härför tala lågstadens av naturen givna infartsvä gar från söder och norr, av vilka åtminstone den förra torde beteckna en gammal fiarväg längs kusten, samt den bekvämlighet det erbjöd att bo nära båtplatserna på stranden. Skulle vid ett anfall alla samlas i borgen, skulle givetvis både bo städer och strand (bodar och fartyg) prisgivas åt fienden. Men om en blott ringa skara, och stor har den icke behövt vara, lämnats att försvara borgen med kvin nor och barn och dyrbarheter, hava flertalet män kunnat koncentrera sig på för svaret av stad och strand.

Om man tänker sig en reträtt härifrån till borgen,

vill jag erkänna, att en sådan blir svår. Men härtill må svaras, att en stadsbe folkning inom en stadsvall på höjden näppeligen utan ingripande åsett, att en fiende härjat stranden, och samma reträttsvårigheter skulle ha gjort sig gällande, vartill J4—24465.

105

Hätoing borgotrakten under forntiden kommer att försvarskrafterna, med hänsyn till den långa stadsvallen, i så fall blivit mera splittrade.

Här anknyter sig en annan sak; anfall på staden ha naturligt

vis mest kunnat väntas under sommartiden, då flertalet av männen lågo på sjö färder; en ringa skara kunde då lättare försvara kvinnor, barn och dyrbarheter inom en liten karolingisk borg än på en vidsträckt stadsvall. Av mindre, ja oviss betydelse synes mig till sist en fråga vara, som blott skall i förbigående beröras, huruvida icke möjligen stadsnamnet (-borg) just angiver försvarsverket som en (karolingisk) borg i motsats mot en stadsvall: man jämföre härmed namnen Hedeby och Björkö samt Visby och Kalmar, i vilka tvänne sistnämnda städer halvcirkel formiga vallar, tydligen av samma typ som de vid Hedeby och Björkö, kunnat på grundlag av nuvarande stadsplaner påvisas (jfr A. Schück i Fornvännen 1924). Till sist några ord om de hustyper, som kunna tänkas företrädda i det äldsta Hälsingborg. Den primitivaste av möjligen använda hustyper under vikingatiden är den ovala lerklinade hyddan med rökhål i taket. Det är knappast bevisat men mycket sannolikt, att det rektangulära korsvirkeshuset, med risflätning och lerklining i rutorna, redan nu börjat uppträda. Stavhus av resvirke och knuttimrade stugor av horisont alvirke kunna också hava funnits. Det är ej uteslutet, att man åtminstone till sjöbodar, båthus och marknadsbodar kunnat använda planktim mer. Att husen eller rättast sagt tomterna liksom bodar av olika slag ordnats efter ett om ock primitivt gatusystem, är ur arkeologisk synpunkt ett berättigat antagande. De här framställda hypoteserna om stadsanordningen vid Hälsingborg kunna säkerligen aldrig med rent arkeologiska hjälpmedel föras i bevis. Byggnadsverk samheten i den nuvarande lågstaden liksom de betydande fästningsanläggningarna och senare tiders trädgårdsarbeten och annan uppodling på platån hava säkerligen utplånat sådana rester, som skulle kunna skänka oss slutgiltiga resultat. Bilden av det första Hälsingborg och dess befästning torde nog alltid komma att tillhöra idéernas värld.

106

HÄLSINGB O RGSTR AKTENS ORTNAMN AV

JÖRAN SAHLGREN

IKS OAI FLERTALET moderna humanistiska discipliner är också ortnamnsforskningen ett barn av den historiska vetenskapen. Trots detta barns obetydliga utseende och till en början vanartiga uppförande har historien alltjämt överhöljt det med ömhetsbevis. På dess uppfostran har hon nedlagt ett tålamod och en flit utan like. Men det är ju ofta så, att det svagaste och fulaste barnet står moderns hjärta närmast. En av de första historieskrivare jag känner är den av Moseböckernas för fattare, som efter sin vana att nämna Gud Jahve blivit kallad Jahvisten. Som professor Esaias Tegnér i sin glänsande skrift »Språkets makt över tanken» på pekat, är Jahvisten en av världens äldste namnforskare. Ur såväl personnamn som ortnamn söker han att dra ut uppgifter av historiskt intresse. Hans kanske mest bekanta ortnamnstolkning är förklaringen av stadsnamnet Babel ur det hebräiska ordet balål ’förbistrade'. Liknande ortnamnstydningar finna vi också hos antikens historieskrivare. Nordens äldsta historiografer syssla också med tydningar av ortnamnens gåtor för att rikta det för äldsta tider så sparsamma historiska materialet. Den gamle Saxo konstruerar efter sagornas mönster ur namnet Danmark fram Danmarks förste konung Dan och ur anglernas namn Dans bror Angul. I hans fotspår går svensken Johannes Magni. Ur berömda svenska ortnamn drar denne upp ett stamträd för de svenska konungarna som når upp till Magog och Japhet. Ur svenskarnas och Sveriges namn får han fram namnet på Sveriges förste kung Svenne, ur Uppsala kung Ubbe, ur Sigtuna kung Sigge o. s. v.

Haloingbo rgotraktcno ortnamn Först den lärde Lundaprofessorn i historia Andreas Stobaeus kan lära det ostyriga barnet bättre seder. Hans avhandling »De Scania antiqua» (Lund 1706) visar, att det vid sträng tuktan artar sig rätt väl. Med övertygande skärpa bevisar Stobaeus, att Skånes märkvärdigt klingande gamla by- och sockennamn äro författade på nordiskt språk. Han drar därur den nödvändiga slutsatsen, att Skåne, alltsedan de äldsta nu bevarade bynamnen bildades, varit bebyggt av samma nordiska folk, varav det ännu bebos. Denna Stobaei slutsats har forsk ningen ännu icke kunnat rubba. Ett annat av Stobaei snillrika uppslag har spelat en mycket viktig roll för den senare historieforskningen. Utgående från det antagandet, att ortnamn med samma senare sammansättningsled äro ungefär lika gamla, tar han sig före att ordna bynamnen i åldersskikt. Som ett äldre namnskikt, representerande en pri mär bebyggelse, betraktar han bl. a. namnen på -by, -stad, -inge. Till ett yngre bebyggelsestadium hänför han bl. a. namnen på -torp och deras avläggare på -arp och -rup.1 Stobaei uppslag har vidare utförts av den flitige fornforskaren N. H. Sjö borg, som också var historieprofessor i Lund. I sin »Skånes historia och beskrifning» (Lund 1812; 3:1, s. 19 f.) preciserar han Stobaei kronologiska system. Till det äldsta namnlagret räknar han namnen på -by, -stad, -inge och -hög (-ie). Som ett något yngre lager betraktar han namnen på -hem, -rum, -bo, -böle, -löv, -hus och -borg och som ett ännu yngre lager namnen på-torp (-arp, -rup), -m åla och -ryd, vilka alla äro namn på nybyggen från äldre byar eller gårdar. Det hittills viktigaste bidraget till ortnamnsgruppernas kronologiska bestäm mande lämnas först av den danske historikern Johannes Steenstrup i en upp sats i (Dansk) Historisk Tidsskrift 1894. Steenstrup utgår från det generella an tagandet, att mot större storlek hos en by bör i stort sett svara en högre ålder. På grundval av detta antagande sorterar han upp de danska bynamnen i grupper allt efter byarnas storlek i historisk tid. Som slutresultat får han att äldst av de bevarade danska bynamnen äro de på -löv, -by, -sted, -inge och -löse (mot svarande de skånska på -löv, -by, -stad, -inge och -lösa). Yngre än detta stora namnlager äro namnen på -torp (-rup o. s. v.) och -skov (skånskt -skog) och ännu yngre de på -holt (skånskt -hult, -alt o. s. v.) och-röd (skånskt-röd o. s. v.). Den kloka försiktighet, som utmärkt Stobaei, Sjöborgs och Steenstrups relativa 1 Se vidare min uppsats »Svenska ortnamn ock svensk bekyggelsekistoria» (Namn ock Pygd 1919), s. 81 ff.

108

Häldlng bo rg d traktend ortnamn åldersbestämningar, framträder ej i samma grad hos norrmannen Andreas Hansen. I sitt stora arbete »Landnåm i Norge» (1904) söker denne med stöd av diverse vetenskapsgrenar, förnämligast arkeologien, bygga upp ett helt ålderssystem för de nordiska ortnamnen med början i stenåldern. Till yngre stenålder för han nam nen på -leiv (skånskt -löv), -l0se (skånskt -lösa) och-inge, till bronsåldern namnen på -vin, -tun, -heim (svenskt -hem, -um o. s. v.), till järnåldern namnen på -staåir (skånskt -stad) och -by och till medeltiden namnen på -rud, -holt, -land och -set. Hansens teorier ha utan mera ingående prövning upptagits av Adolf Noreen och Hjalmar Lindroth, vilka i mer eller mindre populära uppsatser gjort dem vida bekanta i Sverige. En del historiker, arkeologer och språkmän ha i sina skrifter med stöd av Adolf Noreens auktoritet utgått från dessa hypoteser som bevisade fakta. Härutinnan ha de gått längre än Noreen själv. I flera skrifter1 har jag dragit i härnad mot detta ålderssystem för så vitt det gäller sten- eller bronsåldern. Jag har visat upp, att alla de skäl man anfört för att nordiska bynamn skulle härstamma från äldre tider än järnåldern äro falska. Men man kan även åberopa positiva skäl, som tala för att de äldsta by namnen ej kunna vara äldre än järnåldern. Jag bortser då från sådana bynamn, som ursprungligen varit namn på sjöar, floder, berg el. dyl., vilka bynamns ålder ofta äro synnerligen vansklig att närmare bestämma.

Den högst instruktiva

arkeologiska karta över Bohuslän och norra Halland m. m., som intendenten G. Sarauw utarbetat för Göteborgsutställningen 1923, visar, att forngravar och lösa fornfynd från stenåldern och bronsåldern i norra Halland ej stått i någon som hälst relation till de äldsta bynamnsgrupperna.

De äldsta bynamnen äro

bundna vid slätterna, men stenålders- och bronsåldersminnena äro tätast på höj derna. Järnåldersminnena, som äro tätast på slätterna, synas däremot stå i rela tion till de äldsta bynamnen. Ofta tyda ortnamnens första sammansättningsleder på en relativt låg ålder. Sockennamnet Källstad (fsv. Kastilstadha) innehåller det latinska låneordet Kätil (se Otto von Friesen hos J. Sahlgren, Namn och bygd 1921, s. 160). Dessa ortnamn visa att hem- och sta- namn ännu kunde bildas under eller efter den romerska järnåldern. 1 Västgötska ortnamn av typen Kölingared (= Lunds univ. årsskrift N. F. Avd. x. Bd 14. Nr 30.

1918). Svenska ortnamn och svensk bebyggelsehistoria (i Namn och bygd 1919), Forntida svenska kulturprovinser och kulturvägar (i Rig 1920).

Haloing borg o trakte no ortnamn Man skulle också kunna tillägga, att god metod fordrar, att man ej vid åldersbestämningar går längre tillbaka i tiderna än vad materialet fordrar. En byggnad bygges lämpligare från marken än från en flygmaskin.1 Slutligen må anmärkas, att de latinska källorna, som i stort antal nämna keltiska ortnamn i Tyskland, så gott som belt och hållet sakna germanska bebyggelsenamn. Fried rich Kluge påstår därför och på andra grunder, att germanerna under århundra dena kring Kristi födelse så gott som fullständigt saknade ortnamn.2 De german ska primära gård- och bynamnsgrupperna äro ej äldre än folkvandringstiden. Naturnamn och namn på folkstammar och länder kunna däremot vara betydligt äldre. Ett annat misstag har man gjort sig skyldig till, då man sökt vinna en en hetlig kronologi för de olika ortnamnstyperna. Man har staplat ortnamnstyperna på varandra i stället för att lägga dem bredvid varandra. Som jag i mina anförda uppsatser visat, äro vissa ortnamnstyper karakteristiska för en trakt, andra för en annan. Namnen på -löv t. ex. förekomma egentligen blott i Danmark och syd västra Sverige, namnen på - mora blott i östra Sverige. Man måste vidare noga fasthålla, att en ortnamnstyp kan ha varit produktiv i hundratals, ja tusentals år. Namnen på -torp t. ex. förekomma, som samtida urkunder visa, i Tyskland åt minstone redan på 6oo~talet, uppträda bevisligen på 1000-talet i Danmark, sprida sig så upp i Sverige och komma först på 1500-talet i större antal till Värmland.3 I övre Norrland synes namntypen vara ändå yngre. På vissa trakter i Sverige lever den ännu. Namnen på -torp ha sålunda en produktivitetstid av åtminstone 1300 år. Namnen på -ryd, -rud, -red o. s. v. finnas i Tyskland redan på 700-talet och synas först under medeltiden ha hunnit upp till mellersta Sverige. D en som vill använda ortnamnen för att utröna en trakts bebyggelsehistoria måste sålunda gå fram med stor varsamhet. Vad som gäller för en bygd, gäller icke för en annan. Härutinnan har mycket syndats även av eljest vetenskapliga forskare. Det material, som ortnamnen kunna lämna till vårt lands bebyggelsehistoria, är sålunda svårskött nog. Men man får ej därför misströsta om resultaten. Den 1 Såväl Adolf Noreen som Hjalmar Lindroth ha i sina senare skrifter visat sig vida mer betänksamma vid antagandet av sten- och bronsåldersnamn. Hellquist avvisar i Sv. etymologisk ordbok bestämt alla tankar på att lösa- och löv-namnen skulle härröra från stenåldern. Han hänvisar till den av mig fram ställda kritiken. — 2 Deutsche Sprachgeschichte^ s. 1^2. — 3 Helgetorp i Väse sn, Väse hd, i sydöstra Värmland nämnes redan 1390 (SOV 13, s. 21). HO

Namnen på -löv metodiska forskaren kan ur ortnamnen vinna viktiga upplysningar om urmin nes tider. Vad de äldsta ortnamnen berätta om Hälsingborgstraktens ock närmare be stämt Luggude bärads historia är ämnet för min framställning.

N amnen på -löv De skånska ortnamnen på -löv t. ex. Bårslöv, Görslöv, Eslöv höra utan tvivel till Skånes allra äldsta bynamn. De motsvara de danska namnen på -lev och de tyska på -leben. Det av Andreas Hansen framställda och av flera svenska forskare t. ex. Adolf Noreen och Hjalmar Lindroth1 godkända antagandet, att löv-namnen (åt minstone delvis) skulle härröra från stenåldern, saknar varje objektivt stöd. Att de svenska landsdelar, som ha ortnamn på -löv (-lev), redan haft bebyggelse under stenåldern berättigar, som H. Schiick i Svenska folkets historia i, s. 109 med rätta framhållit, ej till den slutsatsen, att löv-namnen härstamma från sten åldern. Schiick skriver: »Stenåldersbygden var visserligen den först uppröjda, men människor fortforo alltjämt att bygga och bo på dessa lätt tillgängliga, upp röjda och oftast bördiga orter, och detta läge visar således blott, att de gods, som ändas på -lev, haft ägare mycket långt tillbaka i tiden, men icke att t. ex.Sigarslev fått sitt namn under stenåldern. Då fanns säkerligen ingen privat ägande rätt till jorden, icke ens till betesmarkerna, och de ifrågavarande personnamnen kunna svårligen vara så gamla.» Då det gäller att på objektiva grunder bestämma löv-namnens ålder, ha vi först och främst de som första sammansättningsleder ingående personnamnen att hålla oss till. En närmare granskning visar, att de nordiska löv-namnen, som alltid äro sammansatta med personnamn, aldrig kunna innehålla sådana person namn, som först med kristendomens införande blevo brukliga bland germanerna. Det är därav tydligt, att löv-namnen härröra från hednisk tid. För en relativt hög ålder talar också den omständigheten, att de i löv-namnen ingående mans namnen på -mar behålla sin gamla u- stamsböjning med gen. på - art. ex. Ham marlöv (Hamarleef 1348), Remmarlöv (R wthmarlöff si. 1300-t.), Vein ni er 1 öv (Wimmerlöff 1412), Vissmarlöv (Vismerlöff 1506), alla i Skåne, 1 Lindroth synes numera ej vara lika övertygad om lev-namnens urålder. I sitt populära arbete Våra ortnamn och vad de lära oss (1923) skriver han s. 153: »Även beträffande [namnen på -löv] . . , som tidigare av A. Noreen och mig själv delvis ansetts räcka tillbaka till stenåldern, ställer jag mig nu fördoms fritt avvaktande». 111

Hä ULngborgd tra kt end o rtn a ni n Vemmelev (Wimmaerlef 1231), Själland.

Redan i den äldsta fornnordiska

litteraturen böjas dessa mansnamn på -mar analogiskt med genitiv -s. En del andra omständigheter visa, att le v-namnen i regel ej kunna vara äldre än folkvandringstiden.

Det tyska Bischleben skrives 1184 Bischovesleiben och

innehåller gen. av det kristna låneordet biskop. Svoverslev på Själland skrives 1257 Svauereslef (Trap 2: 338) och innehåller gen. av det från Tyskland under folkvandringstiden inlånade namnet Swaweer (isl. S våfarr, urnord. S wabaharjar, fhögty. Suabheri), som är sammansatt med schvabarnas namn (se v. Friesen, Rö-stenen, s. 12 f.). Anderslöv i Skåne innehåller ett med gudanamnet Tor sam mansatt mansnamn (se Hellquist, Sv. etym. ordbok) och dylika äro säkerligen ej äldre än folkvandringstiden (jfr Wessen, Studier t. Sveriges hedna mytologi, s. 96). Skepparslöv i Skåne innehåller gen. av ett mansnamn wSkipa-warja-, som ur sprungligen betyder 'sjöman' och ej kan vara äldre än folkvandringstiden (jfr Prokop). Vidare visar det sig, att de i 1 ö v-namnen ingående personnamnen i regel äro väl kända från den äldsta bevarade litteraturen och från ortnamnen på - stad (-stadha).1 Ej blott personnamnstyperna utan även sammansättningarna äro precis desamma. Man vill därför ej gärna tro, att löv-namnen äro äldre än folkvandringarnas tid. Av deras utbredning kunna också en del slutsatser dragas. I Normandie, som fick germansk befolkning genom vikingatåg från Danmark och det sydligaste Sverige (Skåne och Halland?)2, saknas motsvarigheter till namnen på-lev (-löv), trots det att de i moderlandet voro vanliga.

Anledningen härtill kan knappast

vara annan än den, att namntypen ej längre var levande vid vikingatiden. Ej häller i England äro dylika namn anträffade. Att de ej finnas på Island har ingen beviskraft, då Island befolkades från västra Norge, där så vitt man vet levnamn aldrig funnits. I Danmark finnas lev-namn, men ej i Holstein. De gå ej sydligare än Ejder. I Norge finnes endast ett säkert, detta i den sydligaste delen i Smaalenenes amt nära bohuslänska gränsen. I Sverige ha de en starkt sydvästlig orientering med tätaste förekomsten i sydvästra Skåne. Deras utbredning i Skåne synes vittna om kultursamband med mellersta Själland (fig. 166). I Sverige synas de ha spritt sig från Skåne, där de äro tätast, utmed väst kusten upp till Göta älv och utmed denna till södra Vänerns kustland. Utmed Lagan synas de ha vandrat upp i Småland. Ett enstaka lev-namn på Öland beror väl på förbindelser med det skånska området efter Sveriges sydkust.3 1 Se vidare nedan under »Namnen på - stad». — 2 Se Esaias Tegnérs ypperliga skrift »Norrmän eller danskar i Normandie?» (Nord. Tidskrift i88zf). — 3 Se vidare Saklgren i Rig 1920, s. 160.

112

Namnen på -löv De tyska namnen på -leben förekomma blott i Thüringen och trakten därav. I norra Tyskland äro de mycket sällsynta. Detta kan delvis förklaras därigenom, att de i norra Tyskland inträngande slaverna så gott som fullständigt utrotade de gamla germanska namnen. Men de saknas även i t. ex. Hannover, Holstein och Holland.

+++ 4>

Fig. 166. De éydoäé h vend ka och Öétdanéka namnen på -loo (-lev). Det ser ut som om lev-namnen och leb en-namnen bildat tvenne självstän diga områden.

Den tyske ortnamns- och dialektforskaren Wilhelm Seelmann1

har därför dragit den slutsatsen, att de tyska leb en-namnen ha en folkvandring från det nordiska le v-området att tacka för sin tillkomst. En blick på namntypens utbredning visar, att namn på -lev, -löv, -leben blott förekomma i sådana trakter, som ända sedan tiden före 400-talet haft germansk befolkning. Man vill på den grund gärna tro, att de äldsta lev-namnen härröra från folkvandringstiden. 1

Zur Geschichte der Deutschen Volksstämme (Niederdeutsches Jahrbuch 12).

I 5 — 24465

X13

HäUlngborgjtrakteno ortnamn Ordet -lev bör, som redan Broocman i Beskrifning öfwer . . . Öster-Götland (1760), s. 28 påpekat, sammanhållas med de i Valdemars jordebok förekommande orden kununglef ’kronogods’ och sygridlef, vilket senare ord man tolkat som 'från Sigrid ärvt gods'.

Från forndanskan (1400-talet) känna vi vidare de hit

hörande orden leve och oldeleve. Leve synes kunna betyda ’arv' (ihansoldefaders lefve 1468) och oldeleve ’nedärvt gods’. Ordet -lev och dess anförvanter äro också kända från fornsvenskan. Vi finna där orden ättalef, ättaleve n. och ätleve n., vilka alla synas betyda ’släktarvegods, släktarv’. Dessa ord och deras sammansättningar äro anträffade från Småland (Östbo hd, Västra hd, S. Tjusts hd, Värend) samt södra Östergöt land (Göstrings hd, Bankekinds hd).

Ordet ättaleve användes dessutom av

o •

hövidsmannen på Borgholm och Oland Erik Eriksson Gyllenstjerna, som var av dansk börd men väl fått ordet från Sydsverige.1 Ännu på 1600-talet levde orden ättleve och ättlevesgåva kvar i Värend (d. v. s östra delen av Kronobergs län).2 Ordet ätteleve motsvarar tydligen det fornvästnordiska ordet settleifö, som användes för att beteckna jord, som gått i arv från förfäderna. Orden fda. lev (i kununglef, syghridlef) och fda. fsv. leve äro tydligen i likhet med isl. leif f. (anglosachs. laf ’vad som varit någons egendom’) bildade till verbet isl. le i fa, fsv. leva ’lämna’. Grundbetydelsen har tydligen varit ’något efterlämnat’. Utbredningen av de med -leve sammansatta orden erinrar i hög grad om lev-namnens utbredning, och detta styrker i sin ringa mån den tolkningen, att lev i ortnamn betyder ’arvegods’. De som första leder i lev-namnen ingående personnamnen beteckna efter all sannolikhet arvlåtarna (ej arvtagarna). I Luggude härad finnas åtminstone fyra säkra lev-namn. De fördela sig på två olika områden, ett i söder sydost om Hälsingborg3 och ett i norr vid Skäldervikens vik Halsahamn i Jonstorps och Farhults socknar. Ett så litet material som fyra namn visar ej mycket. I det följande skall jag emellertid visa, att denna fördelning ej beror på någon slump. Härefter följa lev-namnen i Luggude. Bårslöv, by och socken, kallas vid 1200-talets början (de) Bareslefh (LDL 91) och i Lunds stifts landebok 1569 Borslpff. Uttalet är B aur sie med aksent 14. Förra leden synes vara gen. av ett eljest okänt mansnamn B är er, besläktat 1 Arvstvisten emellan E. Eriksson o. T. Turesson 1451—1480, i Sami. utg. af Sv. fornskriftsällskapet, s. 50 f. — 2 Hyltén-Cavallius, Wärend o. wirdarne 2, s. 292. — 3 Detta område sammanhänger med levnamnsområdet i norra Rönnebergs härad (Glumslöv, Härslöv) och är betingat av Råån. — 4 Enligt meddelande av fil. lic. Erik Bruhn.

114

Namnen på -Löv med det fsv. mansnamnet Bare, känt bl. a. från ortnamnet Bårstad, Rogslösa sn, •• Ostergötl. (in barastadhum 1330 SD 4: 185 or.). Det halländska mansnamnet Bare (1177 SD 1: 100 avskr.) kan direkt motsvara det antagna Barer. För det i så fall tidiga bortfallet av -r jfr fsv. 0re och Noreen, Aschw. gr. § 321 b. Görslöv, by i Jonstorps sn (Gi0rsl0ff 1569 Llb, Gi0ersl0ff 1393 jb). Namnet är sammansatt med gen. av fsv. mansnamnet Götar, vilket namn även är känt från fornhögtyskan. Namnet Görslöv förekommer i Bara hd som socken namn, vilket skrives G0terslef 1145 SD 1: 52 (avskr. fr. 1494) och G0thaerslef vid 1200-talets slut (LDL 43)- Under formen G0rslev (G0terslaeuae 1268 Trap 3: 343) är namnet känt som by- och sockennamn i B j se versko v hd på Själland nära Köge. Svaluv, by i Farhults sn, skrives i Lunds stifts landebok 1569: Suall0f. S valuv är samma namn som det bekanta sockennamnet Sval öv (uttal: Svalu med aksent 21) i Rönnebergs härad. Det senare skrives 1423 (in) Swaleff (rep. 6034 avskr.), och samma S valö v åsyftas väl med Necrologium Lundense’s: (Jn villa) Swalleue (omkr. 1123).2 Förra leden är väl ursprungligen gen. Sw al a av det fsv. mansnamnet Swali, som ingår i bynamnet Svalered, Alboga socken, Gäsene härad, Västergötl. (SOÄ 6, s. 8). Detta namn skrives 1391 Swalarydh. Namnet Svali var vanligt i fornnorskan. Som tillnamn är det känt från Själland (Jacobus Swale 1387 rep. 3390, avskr.fr. 1400) och från Langeland (Nieholai Swole, gen. 1391, rep. 3801 or.). Det ingår som förra led i bynamnet Sv aleb0lle (Swaleb0le 1448 Trap 4: 831). Att i Svalelef andra stavelsens vokal tidigt fallit är av fonetiska skäl naturligt.3 Välluv, by och socken, kallas (in) \Vaethl0f 1390 (rep. 3761 or.), WedI0ff 1369 Llb och Well0ff 1383 jb. Uttalet är Vällu med aksent 21. Det i f. led ingående mansnamnet är antagligen ett kortnamn till det fornsvenska och fornskånska mansnamnet Vaether, som 1344 (SD 3: 260 avskr.) bars av en kor sångare i Lund och som synes ingå i bynamnet Värsta i Askers socken och härad, Närke (i V/aedrasta 1389, i Vaedhersta 1398 SRP:2438, 2943, i i Waedherstom 1406 SDns 1:394 or.). Sockennamnet Vejlev (Weteleue 1331 Trap 4: 741) på Fyen är väl samma namn som Välluv. V ästerslöv eller Västerlöv, V4 mtl under Knutstorp i Kågeröds sn, är möjligtvis ett ungt namn. Det skrives djb 1631 Westersleff, jb 1662 Wästerslöff och av Gillberg 1763 Wästerslöf och kan vara uppkallat efter Västers1

Enligt meddelande av fil. lic. Erik Brukn. — 2 Necrologium Lundense, utg. av L. Weibull, s. y, jfr

s. xxxv. — 3 Så kallad kaplologi.

“5

Hälsingborgs traktens ortnamn lövs by i Kviinge socken, Ö. Göinge kärad. Kågeröds sn är delvis en sent upp odlad skogsbygd. Avse formerna Wästerl0f (Wasterl00f) från åren 1402 ock 1405 (Repertorium, nr 4510, 4703, 4705) denna gård ock ej Västerslöv i Kviinge, är namnet naturligen gammalt. Förra leden är, om namnet ej är ett uppkallelsenamn, ett fornskånskt mansnamn Västar (av Westa-karja-), se nedan under »Namnen på -stad».

Namnen på -lösa Sådana gamla bynamn som t. ex. Ramlösa, Harlösa o. s. v. innekålla ett ord lösa, som ännu ej är säkert tolkat, men som synes betyda 'äng'. Möjligen är ordet släkt med verbet luta ock ordet löt ’äng', vilket ursprungligen betytt 'sluttning'. På de tider, då sumptrakterna ännu ej blivit utdikade, spelade de ängar, som på grund av sluttning kade naturligt vattenavlopp, en oerkört stor roll för såväl boskapsskötsel som åkerbruk. Praktiskt taget var kerden ock jordbrukaren så gott som uteslutande hänvisad till dylika marker. Även nu för tiden kan man skaffa sig en föreställning om sluttningarnas betydelse för vegetationen, om man i mellersta eller norra Sverige ger sig ut i outdikade skogs- och kagmarker. Som en rätt belysande parallell från våra dagar vill jag nämna, att jag i min barndom i Närke fick lära mig, att en bra trädgård borde slutta mot väster. Då nu i stort sett i äldsta tider all bättre betesmark låg på sluttningar med gott vattenavlopp, är det ej besynnerligt, om ängar betecknades med ord, som eljest betydde sluttning. På dylika ock andra grunder kar jag i Namn ock bygd 1919, s. 96 f., tolkat lösa i Ramlösa o. s. v. som ett till stammen i löt bildat ord, som ursprungligen betytt 'sluttning', men som senare övergått till att betyda 'äng'. Min förklaring stödes i någon mån därav, att en del byar ock gårdar med namn på -lösa (da. -l0se) äro belägna vid eller på sluttningar. Svend Aakjaer, som i formellt hänseende ansluter sig till min tolkning, men som i ordet vill inlägga en annan betydelse, medger1, att en del av de danska lös a-byarna ligga högt på en backe med ängar på backens sluttningar, ock Gunnar Knudsen visar, att de bornkolmska lösa-byarna ligga vid sluttningar.2 Men i stort sett är lösa-byarnas nuvarande läge vid eller icke vid sluttningar ej av så stor betydelse för ordet lös a's förklaring. Då de yngre lös a-namnen 1 Danske Studier 1922, s. 23. — 2 Danske Studier 1922, s. 172 £.

Fig. 16j. De é vend ka och djällönddka namnen på -löda.

Haiding borg d trakt au ortnamn bildades, kan ordet lösa mycket väl redan ha övergått från betydelsen 'sluttning' till att betyda äng'. Så vitt man kan se äro namnen på -lösa ursprungligen ej gård- eller bybe nämningar utan ha varit marknamn.1 I Danmark finnas ännu kvar namn på-I0se, som beteckna mark men ej bebyggelse.2 Namnen på -lösa (~l0se) äro talrikast i Danmark och södra Skåne, och från Skåne synas de ha spritt sig till Bornholm i sydost och i norr dels efter västkusten och dess floddalar, dels efter Lagan upp till Vätterbygden och Östgötaslätten. Från Östergötland ha de vandrat upp i Mälare- och Jälmaredalarna (fig. 167). De danska och skånska lösa-namnen äro till utseendet synnerligen ålder domliga.

De småländska, östgötska och uppsvenska lösa-namnen synas rent

språkligt sett vara betydligt yngre.

De skilja sig från de skånska och danska

lösa-namnen bl. a. därigenom, att de rätt ofta innehålla personnamn.3 Av ung typ synes också de bornholmska och norska lösa-namnen vara. Då det gäller att avgöra lös a-namnens ålder, är att märka, att de namn, som äro sammansatta med personnamn, blott innehålla hedniska mansnamn, och vidare att dessa mansnamn alla äro av typer, som vi känna från den äldsta nordiska litteraturen eller från ortnamnen på -stad(a). För de skånska lösa-namnen sakna vi dylika hållpunkter, men sannolikt äro de betydligt äldre än vikingatiden. Då Lindroth i sin avhandling »Studier över ortnamnen på -lösa»4 antar, att dessa namn (med undantag av de uppsvenska och en del andra) äro samtidiga och sammanhängande med »den megalitiska åkerbrukskulturen» och sålunda här röra från stenåldern, har han ingen fast mark under fotterna. Han synes emeller tid numera, sedan jag uppvisat, att alla hans »bevis» berodde på missförstånd, ställa sig mera tveksam. 1 »Våra ortnamn o. s. v.» (1923), s. 153 säger han: »Om typen till någon del tillhör stenåldern, måste jag nu anse åtskilligt o vissare än tidigare.» Han anför här intet skäl för härkomsten från stenåldern. Innan något hållbart argument framkommit, som talar för en så hög ålder för en så spridd namntyp, gör man klokare i att räkna med att lösa-namnen här röra från järnåldern, särskilt som indicierna peka dithän. 1 Hj. Lindroths påstående i hans populärt hållna skrift »Våra ortnamn och vad de lära oss» att jag i Namn och bygd vid min bevisföring förbisett, att -lösa endast sekundärt är bebyggelsebetecknande, är fullständigt gripet ur luften. Jag anger tvärtom tydligt, att 1 ösa i bynamnen på -lösa vanligen betytt 'äng, fält, betesmark’ (Namn och bygd 1919, s. 105 f.). Lindroth synes ej riktigt ha satt sig in i min bevis föring, som ingalunda baserar sig på ett sådant antagande som att namnen på -lösa skulle vara primärt bebyggelsebetecknande. — 2 Svend Aakjeer i Danske Studier 1922, s. 15. — 3 Se Sahlgren i Rig 1920, s. 160 f. — 4 Fornvännen 1915, s. l ff.

Namnen på -löda Luggude härads tre lösa-namn äro de enda i hela nordvästra Skåne. De ligga alla inom det södra lev-namnsområdet, d. v. s. i närheten av Välluv och Bårslöv eller med andra ord i vad jag hädanefter skall kalla Rååbygden. Det norra le v-namnsområdet kallar jag Skälderviksbygden. Kattslösa (katzl0sse 1569 Llb; uttal: Kasslösa), by i Kvistofta sn. Det är denna by (eller ock Risekattslösa) som vid 1200-talets mitt (LDL 174) skrives (de) Castlpsae. Namnet Kastlösa förekommer på ytterligare två ställen i Skåne. Så heter under medeltiden en socken i Ljunits hd och så kallades förr Risekattslösa socken i Luggude härad (varom mera strax nedan). Med detta namn sammanhänger påtagligen också det öländska sockennamnet Kastlösa, som 1271 skrives (in) kastarlpso (SD 1 : 456 or.).

Förra leden i det sista namnet är tydligen gen.

kastar till det mot fornvästnordiskt köstr m. svarande forns venska ordet kast (er) 'hög', som ursprungligen betyder 'något uppkastat el. sammankastat'. Det använ des i lagspråket särskilt om löv- och vedhögar. Förra leden i Kastlösa är tydligtvis stammen av samma ord eller av dess släkting kast n. Ordet kast (m. eller n.) förekommer även i andra gamla ortnamn, t. ex. K astberga i V. Sallerups socken, Harjagers härad, vilket 1347 skrives (in) kastbyerghae (SD 5 : 7^2 or.) och Kastager (Castager 1512 Trap 4: 123), by på Låland. När det gäller att bestämma den närmare betydelsen av detta kast, måste man fastställa, att det måste ha betecknat något uppkastat, som haft en mera permanent karaktär. Man kan då knappast tänka på någon vanlig löv- eller ris hög. Bättre passar en betydelse, som kast n. har i äldre danska, nämligen 'et stykke omgr0ftet jord' (Kalkar), och den betydelse som förekommer hos det gam maldanska jordkast, nämligen 'jordvall'. »Ingen schulle lade gi0re jordkasth eller iordhdiige for eller om sziine iorde» (Jyske Sami. 2 : 132). Denna betydelse lever kvar i jutska dialekter. Ordet kast n. betyder enligt Feilbergs jutska dia lektordbok 'en liten, lågt uppkastad gränsvall' eller 'ett omdikat stycke jord där kreaturen kunna gå' eller 'grävt dike i äng' o. d. Då ordet lösa betyder äng', kan sålunda kastlösa betyda 'med vall och dike instängd äng'. Då man kastat upp en jordvall, gjorde man samtidigt ett dike, och då man grävde ett dike, måste man med den uppkastade jorden göra en liten vall. Det är detta förhållande, som gör, att ordet d ike kan dels i mellersta Sverige beteckna det konkava, det urgrävda och dels i Skåne det konvexa, det uppgrävda. De orter, som fått namn av inhägnader, äro, som litet var känner, synner ligen talrika, och min förklaring är sålunda ej utan analogier.

X19

Hälding borg d traktend ortnamn Man kan emellertid också tänka sig, att ordet kast i dessa namn betecknat en uppkastad stenhop använd till vägmärke. Men denna förklaring är i dessa slätt bygder vida mindre sannolik. Risekattslösa, by och socken (uttal: Risekasslöse, med tonvikt på ö, ______

Billing, Asbomålet, s. 54). Namnet skrives 1362 (juxta) Kastl0sse (rep. 2660 avskr. fr. 1377) och i landeboken 1569 Kasl0sse (Sogn). Det begynnande Risehar tillagts i modernare tider för att skilja socknen från Kastlösa (nu Katts lösa) socken i Ljunits härad. Detta Rise återfinnes troligen i namnet på en medel tida kvarn Rizaem0llae juxta Kastl0sae in Ludguthse H. situatum(rep. 2660). R amlösa, Västra, by i Hälsingborgs sn, och Ramlösa, Östra, by i Välluvs sn, skrives 1349 (in) Ramflöse (SD 6:96, avskr. 1494) och namnet uttalas av äldre Ramlöse, med tonvikt på ö (Billing, Asbomålet, s. 34)* Samma namn (Raml0se) finnes ock som by- och sockennamn i Holbo hd på nordöstra Själland ej långt från Fredriksvärk (Raml0sae 1389 rep. 3717 i ack.) F. led. är ursprungligen väl det från Älvsborgs län, södra Halland och N. O

Asbo hd, Skåne, kända dialektordet ramm ’fuktig äng, träsk' osv. (Hof, Möller, Rietz). Av formella skäl kan man knappast tänka på ordet ramn ’korp'.

Namnen på -stad De svenska namnen på -sta(d) äro av skiftande ursprung. Sådana namn som Kristianstad äro sammansatta med låneordet stad 'köpstad'.

En del

namn på -stad synas innehålla fsv. stadh n. (no. dial, stad n. o. m.) 'åkant, strand'. Så är väl fallet med Vanstad, by i Vanstad sn, Färs bd, som 1332 skrives (de) watnstathse och (de) watnstatha (SD 4:272 or.) och som ligger utmed en åstrand. Vattensta, by i Hökhuvuds sn, Frösåkers hd, Stockholms län, som 1344 skrives (in) vatnastum (SD 5:332 or.), ligger på stranden av Olandsån. Senare leden i dessa namn tolkas av Hellquist (Sv. etym. ordbok) som 'ställe', en förklaring som är tänkbar men mindre sannolik. De gamla stadsnamnen Båstad och Ystad innehålla säkerligen också detta ord stadh 'strand', möjligen i den något ändrade betydelsen 'landningsplats'. Ystad betyder då 'Öjabornas strand el. landningsplats'. Öja (uttal Ye) är namnet på en socken vid Ystad.1 Båstad (Botzstsedae 1450 Hammarlund, Bå stad o. Bjärebygden, s. 28) betyder 'båtstranden, båthamnen’. 1 Jfr A. Noreen, Spridda studier 3, s. 88, Wigforss, S. Hallands folkmål, s. 179, E. Ekwall i Minnes skrift utg. av Ystads fornminnesf., s. 27.

120

Namnen på -dtad I vissa namn betyder -sta(d) 'ställe, plats'. Så bör det otvivelaktigt tolkas i Brännestaden (Brönnesta 1767 Gillberg, s. 247) i Perstorps sn, N. Åsbo bd samt i Brännestad, Munkarps sn, Frosta hd, och Brännestad (Brännesta 1767 Gillberg, s. 67) i Huaröds sn, Gärds hd. Förra leden i dessa namn är tvi vels utan, som redan Falkman (Ortnamnen i Skåne, s. 34) sagt, ordet bränna 'svedjeland'.1 Slutligen ha vi ett pluralt -stadhir, -stadha med betydelsen 'bostad', som ingår i en massa ålderdomliga svenska ortnamn. Det är blott denna typ, som är representerad i de gamla Luggudenamnen på -stad.

Som förra led synas nam

nen på -stadha 'bostad' alltid innehålla personnamn. Dessa personnamn äro alla av ålderdomlig och hednisk typ.

I en mängd fall kan man visa, att person

namn, som ingå i namn på -sta(d), även kunna ingå i namn på -löv. Sålunda in går det gamla namnet Skipar2 i såväl Skepp ar slöv i Skåne som Skeppers ta d i Småland.

Det hedniska namnet Arnthor (Andor) ingår i Anderslöv3 i

Skåne och Annerstad (i Anderstathse 1411 SDns 2:431 or.) i Småland. I Västerslöv, gård i Kviinge sn, Ö. Göinge hd (i Waesterl00ff 1396, avskr. 1494* rep. 4°5°X och i Västerstad (Wsesterstathe 1362 SD 6:352 or.) by o. sn i Färs hd, ingår ett mansnamn Västar (av 0ÄVesta-harja-). Lindroths för slag4 att Västerslöv skulle innehålla ett mansnamn Vestmar är av formella skäl omöjligt. Osterslöv (Ostarslpf sl. 1300-talet LDL, s. 284), by och sn i Villands hd, innehåller ej, som Lindroth (a. st.) förmenar, namnet Östm a rutan ett mans• •

namn Ostar (av " Austa-har j a-, fhögty. Ostheri, anglosachs. Easthere). Samma namn ingår i Öst er sta, by i Kungshusby sn, Trögds hd, Uppsala län, vilket 1410 skrives (i) 0stersthom (SDns 2:326 or.). Då nu stad-namnen kunna innehålla precis samma personnamn, som ingå i lev-namn, är det troligt, att någon större åldersskillnad mellan dessa båda ortnamnsgrupper ej kan föreligga. Man har sökt göra troligt, att de äldsta namnen på -stadha 'bostad' skulle härröra från bronsåldern. Den berömde geologen A. Högbom har med landhöjningskartor sökt visa, att Upplands namn på -sta ej kunna ligga nedanför brons1 Man kan jämföra de fornsvenska orden tbingstadb(er) bolstadb(er)

’bostad’,

b o db as t adb (er)

’fäbodställe?’

tingsställe’, tkorpstadk(er)

(jfr Boastaden

Gäsene bd,

torpställe’,

Älvsborgs

län,

SOÄ 6, s. 102). — 2 Detta namn återgår enl. Hellquist, Sv. etym. ordbok (under skepp) till ett “Skipabarja-. se

Vi känna emellertid ej något dylikt germanskt namn, men däremot ett “Skipa- war ja-, varom

Förstemann

ocb Scbönfeld.

Namnet

Skipar bar säkerligen utvecklat sig ur detta “Skipa- warja-

(Skipovar, Procop). — 3 Hellquist a. a. — 4 Fornvännen 1911, s. 179.

121

Häiolngborgotrakteno ortnamn ålderns kustlinje. Jag har emellertid sökt gendriva alla de argument, som tala för högre ålder än järnåldern.1 Tämligen säkert, är att ortnamnen på -stadha 'bostad' upphört att bildas i västra Skåne och i Danmark vid tiden för Normandies erövring. Att Normandies nordiska befolkning kommit från Danmark och Skåne håller jag efter Esaias Tegnérs utredningar för säkert. Men då Normandie saknar namn på -stadha, är det troligt, att dess nordiska erö vrare ej känt st a-namnen som användbar namngivningstyp.2 Likaså saknas st a-namn i Danelagen, d. v. s. det av danska vikingar erövrade landområdet i östra England. Däremot förekomma st a-namn talrikt i de av norska vikingar erövrade om rådena i Nordskottland, på Island och Färöarna.3 Detta visar, att vår namntyp vid vikingatiden ännu levde i Norge men knappast i Danmark och sydligaste Sverige. Att namnen på -stadha redan på 1000-talet voro gamla i Skåne visas därav att Knut den heliges gåvobrev från år 1085 nämner flera stycken. Att de i stor utsträckning blivit socken- och häradsnamn tyder också på relativt hög ålder. Till Danmark och Skåne ha de säkerligen med folkvandringstidens kulturströmmar kommit från Tyskland. Sta(d)-namnen äro utan jämförelse talrikast i Upplands, Västmanlands, Närkes, Södermanlands och Östergötlands slättbygder. Till dessa områden tyc kas de hava kommit söderifrån. Senast ha de kommit till Norge och dess kolonier. De danska öarna äro fattiga på stad-namn. På Jylland äro de något talri kare. De skånska namnen på - stadha 'bostad' med personnamn i första sammansättningsleden äro talrikast i östra Skåne. I västra Skåne äro de sällsynta utan för Rååns flodområde. Deras utbredning i Luggude hd faller inom det område, som jag i det föregående kallat Råå-bygden. Fjärestad, by och socken, skrives 13^1 (in) fyarestathe (SD 5, s. 48 or.) och i Lunds stifts landebok 1569 Fierrestad och Fierristadt Sognn. Namnet uttalas Fjäresta.4 Förra leden är väl gen. av ett fornskånskt person namn *Fiari, vilket sannolikt är kortnamn till namn av typen isl. Fjörleif. 1 Se Högbom i Namn och bygd 10, s. 119 f. och Sahlgren därs., s. 127 £. — 2 Om de nordiska ort namnen i Normandie se särskilt E. Tegnérs uppsatser »Norrmän eller danskar i Normandie?» (Nord. tidskr. 1884, s. 183 f.) och »Ytterligare om de nordiska ortnamnen i Normandie» (därs., s. 652 f.), Jakob Jakobsens »Stednavne o g personnavne i Normandiet» (Danske Studier 1911, s. 59), Charles Jorets »Les noms de lieu d’origine non romane» (Paris 1913), A. Longnon’s »Les noms de lieu de la France», s. 276 (1922). o

— 3 J. Jakobsen a. a., s, 8/f. — 4 Enligt Billing, Asbomålets ljudlära, s. l^o, 221 uttalas namnet i åsbomålet fjärresta och fjäresta.

122

Namne n pä -höp Frillest ad, by och socken, skrives i Lunds stifts landebok 1569 Frillestad och Frillestadt Sognn. Namnet uttalas Frillesta. Förra leden är säkert ursprungligen gen. av det gamla nordiska mansnamnet Fr i dl ev. Halmstad, by och socken, skrives vid 1200-talets mitt (in) Halmstahse (LDL, s. 319) och 1351 (ecclesie) Halmstathse (Erslev, Testamenter, s. 109, or.). I Lunds stifts landebok 1569 skrives namnet Halmstad, Halmsta (marek) och Halmsta »Sognn. Uttalet är Halmsta. Namnet är otvivelaktigt detsamma som stadsnamnet Halmstad (Halmstatha, halmstath 1200-talet Valdemars jordebok, s. 48, 57), vilket namn ur• •

sprungligen bars av Ovraby strax norr om staden. Då staden vid 1300-talets början flyttades till Broktorp, följde namnet med, och det gamla Halmstad kalla des sedan Övraby. Säkert är emellertid att -stad i stadsnamnet Halmstad ej betyder 'köpstad’ utan är det inhemska -stadh(a) 'bostad’. Adolf Noreen översätter, säkerligen oriktigt, namnet i Spridda studier 3, s. 64, 88 med 'plats för halmupplag'. Sannolikast är att förra leden är gen. av ett manstillnamn Halm, jfr fvno. tillnamnet Hålmi. Namnet Halm kan också förklaras på annat sätt. Kingelstad, by i Ottarps sn, skrives 1415 Kyndelstada gård (rep. 5544 avskr.) samt Kyndistad och Kyngelstad i 1369 års landebok. Förra leden är gen. av isl. kyndill 'ljus', sv. o. no. dial, kyndel 'fackla, bloss' använt som till namn. Man kan jämföra det gamla isländska tillnamnet Eykyndill. Att nd i Kyndelstadha redan 1569 blivit äng-ljud är ej förvånande, jfr Wigforss, S. Hallands folkmål, s. 677 samt Yndesäte i Mörarps sn, som i landeboken 1569 skrives 0nge sedde. Lyd estad, by i Mörarps sn, skrives i landeboken 1569 Lydisted och Lydestad och uttalas Lyesta eller Lydesta. Förra leden är väl gen. av ett fskå. kortnamn Lydhe till personnamn av typen fsv. Lydhfast, Lydholf, fda. Lydger (Lyder).

N amn en p a -hög De namn, som i äldre tider slutade på -hög eller -höge, ha ofta under tider nas lopp blivit så förändrade, att man nu ej längre kan känna igen deras senare sammansättningsled. Av "Isahöghe'Ises hög(?)' har sålunda blivit Isöghe, nu Isie, av Malmhöge har blivit Malmö o. s. v. De gamla namnen på ursprungligt -hög (-höghe) innehålla ofta personnamn,

Hälolng borgotrakteno ortnamn och dessa äro aldrig av kristen typ.1 De erinra om eller äro desamma, som vi känna från namnen på (-löv), -stad och -torp. Man kan t. ex. jämföra Hammenhög av Hamundahögh med fsv. Hamundastadha (Uppl.) och fsv. Hamundathorp (Smål.).2 Haraldshög (Österg.) kan jämföras med fsv. Haraldzsta (Söderm.) och fsv. Haraldzstorp (Västerg.)2 och fsv. Räfshöghe (nu Rävsjö, Osterg.) med Rävsta (Uppl. o. Söderm.).2 Fsv. Särishöghum (Osterg.) innehåller väl samma mansnamn som fda. Säreslev (Skåne). Att namnen på -hög redan på 1000-talet voro gamla i Skåne, framgår därav att Knut den heliges gåvobrev av 1085 upptar ej mindre än tre stycken. Säker ligen äro -hög-namnen i deras sekundära användning som gård- eller bynamn samtliga från järnåldern.. Då naturförhållandena flerstädes förbjuda tanken på att hög i dessa namn skulle betyda 'höjd', återstår här blott översättningen 'gravhög'. I en hel del ortnamn betyder hög dock säkerligen 'naturlig förhöjning'. Om nu hög i t. ex. Vemmenhög (av *Vämundarhögh) betecknar 'gravhög', ligger det nära till hands att tro, att den Vämund som nämnes i förra leden är begraven i högen.

I en del fall kan nog traditionen ha bevarat den grav-

lagdes namn i ett ortnamn på -hög. Men man får nog också i stor utsträckning räkna med att det som förra led ingående mansnamnet helt enkelt har burits av en person som ägt den mark, varpå den åsyftade högen ligger. Följande två Luggudenamn innehålla ordet hög som senare led. De ligga båda i Råå-området. Hjortshög, två grannbyar i Kropps och Mörarps socknar. Namnet skri ves de Giurths hoc (rättat från Giurths hoec) 1100-talet, Necrologium Lundense, s. 53, gyrthisheog 1133 SD 1, s. 45 (avskr. fr. 1494), Gyurthish0g 1145 SD 1, 50 (avskr. fr. 1494), de Gurdeshog omkr. 1200 LDL, s. 12, de giurthishogh omkr. 1255 Necrologium Lundense, s. 1, gyurtsh0gh 1322 SD 3, s. 542 (avskr. fr. 1494), Giorsh0y 1569 Llb. Uttalas av äldre personer: j or se (med o som i jord och aksent 1).3 Förra leden är, som redan Falkman (Ortn. i Skåne, s. 133) antagit, gen. av det fornnordiska mansnamnet Giurdh, Giordh (isl. Gyrör). Namnet förekom mer som förra led i ett lev-namn i Gj örslev (Giordslef c. 1370 Trap 3:367), Holtug sn, Stevns hd, Praest0 amt, Själland. 1 Då Marius Kristensen i helgonnamn,

har

Fortid o g Nutid 1915» s. 117, påstår, att Jonsjö i Halland innehåller ett

han alldeles rätt.

kunna vara sena, misstar han sig. (J onsryth o Asbomålet, s. 48.

12Z(

1300

Men då han menar, att man därav kan sluta, att namnen på - hög

Jonsjö i Veddige sn, Viske hd, Halland, kommer nämligen av

Möller Hall. fornh., s.

29).

Jons-

— 2 Lundgren, personnamn fr. medeltiden. — 3 Billing,

Namnen på -by Mörshög, by i Bjuvs sn. Namnet skrives de M0rsh0y 1355 rep. 2434 or., in Mprshögh 1356 rep. 2512 (avskr. fr. 1377). Uttalet är mårse med aksent 1.1 Förra leden är väl antingen gen. av ett tillnamn *Mör, vilket är känt från fornnorskan i sammansättningen Bloömgrr eller snarare av ett tillnamn v*Mör 'myra' svarande mot det fornnorska tillnamnet Maurr.

Det fvästnord.

ordet maurr ’myra’ är även känt från fornsv. (i sammansättningen mörestack) och möjligen från gammaldanskan (se Kalkar). Det förekommer än i nordsvenska och norska dialekter. Ordet hög ingår väl också i namnet Höj ar, by i Farhults sn, vilket skrives Hper 1583 jb, Höjer 1765 Gillberg, s. 261 och uttalas höjjar.

Höjar är för

modligen pluralis av ordet hög. Det slutande r:et är emellertid påfallande. Om Höj ar har samma ålder som Hjortshög och Mörshög är därför ovisst. Troligt är dock, att de tre namnen är ungefär samtidiga. Höjar tillhör lö v-namnsområdet kring Halsahamn.

N amn en på -by Ortnamnen på -by äro av rätt skiftande ålder.

Sådana bynamn som Möl-

neby, Mjölby kunna ej vara äldre än den romerska järnåldern, då de innehålla ordet mölna, mölla ’kvarn', vilket är lånat från det senlatinska molina. Det rätt vanliga ortnamnet Kyrkeby, -byn måste härröra från kristen tid, då ordet kyrka är ett låneord, som kom in med kristendomen. För ett stort antal namn på -by måste man räkna med en högre ålder. Som prof. Elof Hellquist påpekat i sin bok »De svenska ortnamnen på -by», kan man ej med stöd av påtagliga fakta nå längre tillbaka än på sin högsta höjd till folkvandringstidens senare århundraden (600—700-talen). Hellquist menar, att nam nen på -by i stort sett äro barn av vikingatiden. Att namnen på -by redan på 1000-talet voro gamla i Skåne visas därav att i Knut den heliges gåvobrev av år 1085 ej mindre än tre skånska dylika nämnas. De i Luggude hd anträffade namnen på -by torde lämpligen kunna fördelas i två grupper, dels en yngre grupp, bestående av Östraby och de två Västraby, • •

dels en äldre grupp: Brunnby, Ekeby, Väsby och Orby. Av de senare äro Brunnby, Ekeby och Väsby även sockennamn, vilket även i sin mån talar för en högre ålder. Som jag strax skall visa, avslöjar sig det dunkla Väsby vid ett närmare studium som ett rätt alldagligt Västby. Det är emellertid ofrånkomligt, ••

att typen Västby, Ostby i stort sett är äldre än typen Västraby, Ostraby. o

1 Egen uppteckning, Billing Asbomålet, s. 48.

125

HäloLngborgotrakteno ortnamn Jag skulle för min del vara böjd att föra den yngre gruppen av Luggude hä rads by-namn till medeltiden, den äldre gruppen till hednisk tid. Västrabyi Kropps sn ligger omedelbart väster om Lydestad och är tydligen ursprungligen • •

helt enkelt västra delen av Lydestad by. Västraby i Välinge sn och Ostraby i Kattarps sn ligga väster, resp. öster om varann och ha troligen ursprungligen utgjort en by, vars namn försvunnit. Av de till den äldre gruppen hörande namnen höra Brunnby och Väsby till Skälderviksområdet, Ekeby och Örby till Råå-området. Brunnby, by och socken.

Sockennamnet skrives Brunby b. 1300-t., m.

1300-t. LDL, s. 263, 256, Brundby 1413 rep. 5252 or., Bryndby Sognn 1569 Llb. Förra leden är otvivelaktigt vårt svenska brunn, jfr Hellquist, De svenska ortnamnen på -by, s. 21, samt de själländska sockennamnen Brpndby-Vester och Br0ndby-0ster (brundby 1085 Necrologium Lundense, s. 5, avskr., Br0nby 0strse 1248, Brundby 0strae c. 1370 Trap, Danmark 2, s. 306), Sm0rum hd, Kpbenhavns amt. Ekeby, by och socken. Namnet skrives 1353 Ekby rep. 2372 or. Förra leden är ordet ek, senare utbytt mot eke ’ekskog'. Väsby, by och socken. Sockennamnet skrives Westby b. 1300-talet LDL, s. 60 och betyder helt enkelt »den västra byn». Förmodligen är byn ursprungli gen en del av Görslöv, som en gång varit grannby i öster. Västraby, by i Kropps sn, skrives W^ästerby 1671 jb och Wästraby 1765 Gillberg. Som ovan nämnts, ligger byn väster om den gamla byn Lydestad och har fått namn därav. Västraby, by i Välinge sn, skrives Vestreby 1569 Llb. Anledningen till • •

namnet är byns läge väster om Ostraby, varom nedan. Örby, by i Raus sn. Namnet skrives 0rby 1569 Llb, 0r(e)bye 1583 jb. Förra leden är ordet ör ’grus’. • o

Ostraby, by i Kattarps sn, skrives 0strebye 1583 jb. Byn har fått namn av sitt läge öster om Västraby i Välinge. Dessa byar ha säkerligen en gång burit ett gemensamt namn, som nu blivit bortglömt.

N amnen på -tofta Namnen på -tofta äro i Skåne talrikast i den nordvästra delen. I Rönneås dalgång ligga ej mindre än tio -tofta, i Rååns dal fem, i Saxåns fem, i Kävlingeåns nio (fig. 168). I övrigt äro de tunnsådda. I sydligaste och sydostligaste Skåne saknas

126

Namnen på -tofta

Flpj. 168. De okånoka namnen på -tofta. de fullständigt (Skytts, Vemmenhögs, Ljunits, Herrestads, Ingelstads och Järrestads hdr). Av utbredningen att döma synas de vara äldst i nordvästra Skåne, vars tofta-namn synas stå i någon sorts förhållande till namnen på -tofta i Köpenhamnstrakten. På nordostligaste Själland saknas namn på - t of te1, vilket tyder på att dessa äro äldre än namnen på -köp, vilka redan under den tidigaste me1 Det nordligaste på östra Själland är Fredstofte (Freethtoftbe c. 1370, Trap 2:82) i Karlebo sn, Dynge-Kronborg hd.

127

HäLoingborgotrakteno ortnamn deltiden voro representerade i nordöstra Själland. Namnen på -tofta ha mot svarigheter i de av danskar (och skåningar) befolkade länderna Normandie och Danelagen i England.1 friskt liv.

Under vikingatiden har namntypen sålunda levt med

Men förmodligen har man före 11 oo-talet i stort sett upphört att

bilda namn på -tofte, -tofta på Själland och i Skåne. De äkta tofta-namnen kunna ej häller vara sammansatta med kristna personnamn. Under senare tid har man till åkernamn på -toft(en) bildat bebyggelsenamn. Dessa äro emeller tid i regel lätta att avskilja. Marius Kristensen har uttalat2 den uppfattningen, att de egentliga bynamnen på -tofta på Lolland äro mycket gamla och att deras språkliga prägel är äldre än torp-namnens.

Att de själländska och skånska

toft a-namnen i regel äro äldre än torp-namnen på Själland och i Skåne torde vara säkert. Om tofta-namnen kommit från Skåne till Själland eller från Själland till Skåne, kan jag ej med det material, som nu står mig till buds, avgöra. Såsom jag redan 1912 i min gradualavhandling Skagershults sockens natur namn, s. 102 ff., visat, förekomma namnet Tofta och namnen på -tofta i Sverige i stort sett blott i den västra delen. I östra Sverige motsvaras de av Tom t a (-tomta). Tofta och Tomta äro pluraler till orden toft och tomt, och dessa båda ord äro dialektformer utvecklade ur ett enda grundord. Dialektgränsen -tofta) (-tomta existerade redan i äldre fornsvensk tid (se anf. arb.). Tofta (-tofta) förekommer nu i Skåne, Blekinge (Lister), Halland, Krono bergs län, Jönköpings län (dock ett -tomta), Bohuslän, Västergötland (jämte -t om t a), Värmland (jämte Tomta). Tomta (-tomta) har jag anträffat i Jönköpings län (ett, strax vid gränsen till Kalmar län), Kalmar län (även Öland), Gotland3, Östergötland, Västergöt land (jämte -tofta), Värmland (jämte Tofta), Västmanland, Närke, Söderman land, Uppland4, Hälsingland. Vidare finnes ett Tomta i Jämtland och ett i AnOrdet tomt synes särskilt utmärka sveamålen. Intressant är att ortnamnen utefter snart sagt hela Östersjön från Ångermanland och till södra delen av Kal mar län blott kunna innehålla sveamålens ordform. Detta är åter ett stöd för riktigheten av sammanförande av provinserna i östra Sverige »från Medelpad till 1 Se härom Harald Lindqvist, Middle-English place-names of Scandinavian origin, s. 208 IF., A. Longnon, Les noms de lieu de la France, s. 290. -—- 2 Lolland-Falsters historis.ke samfunds Aarbog 1922. — 3 På Gotland finnes ett Tofta (sn i Banda ting), men detta skrives 1304 (Jn) thoptu (SD 2:^22 or.) och hör troligen ej hit. — 4 Tofta på Adelsön skrives 1318 (apud) T hy p ta (SD 3:368 or.) och hör troligen ej hit, jfr min Skagershults naturnamn, s. 106.

128

Namnen på -tofta Möre, från Gotland till Tiveden och Vättern» till ett särskilt dialekt- och kultur område, det östsvenska.1 Tofta är tydligen plural av det skånska och danska ordet toft. Enligt Feilbergs Ordbog over jyske almuesmål betecknar ordet på Jylland »det stykke jord af en gårds lod, som ligger omedelbart ved gården; tit hegnet, som et slags anhang til gårdsplads og have; i modssetning til den jordlod, som först afgraensedes ved udflytningen». Härmed stämmer översättningen i Videnskabernes Selskabs Ordbog: »Et Stykke Jord af lidet Omfång og i Alm. indhegnet, som laae umiddelbar ved en Bondegaard og var undtaget fra Jordfaellesskabet». Möller, Ordbok över halländska landskapsmålet (1858) översätter: »åker, tätt vid gården, eller der gården förr varit belägen». En liknande översättning har Schlyter (1859) och Rietz (1867) för Skåne. Men den vida spridda betydelsen ’enskild mark med hus, hustomt’ är troligt vis ändå äldre, och det är snarast den vi ha att vänta i ortnamnen på -tofta. I så fall äro dessa primära bebyggelsenamn, och -tofta har då ungefär samma be tydelse som -stadha, som enligt min tanke äldst betecknat själva bostadsplatsen. Då på en gård till följd av familjens förökning och fördelning i flera familjer nya hus måste byggas, tilldelades säkerligen varje hus sin bestämda toft.

Toften

var väl sålunda alltid enskiftad, vångarna däremot ej. Så småningom övergick ordet toft att beteckna den till utsträckningen obetyd liga enskiftade jorden mellan husen och byvångarna.

Denna jord var vanligen

inhägnad. Den behövde ej vara odlad. Från min barndom minns jag tomten till o

Hälgarö prästgård, Åkers härad, Södermanland. Det var namnet på en hästhage omedelbart intill boningshuset. Men denna sekundära betydelse kan ej gärna föreligga i namnen på -tofta, -tomta. De beteckna i regel utan tvivel bostadsplatsen i sin helhet. Av de 7 tofta-namnen i Luggude hd ligga 6 i Råå-området, blott ett i Skälderviksområdet (Hustofta). Bolstofta, gd i Halmstads sn, kallas Boelss Toffta 1671 jb. Namnet är säkerligen plural av ett ord bolstoft 'gårdstomt’, jfr fsv. bolstadh(er) 'bonings plats, gård, torp' samt Bullt ofta, by i V. Skrävlinge sn, Oxie hd, vilket 1346 skrives (in) booltoftae SD 5:602 or. Bunketofta (Bunchetoffte Frillestads sn.

1651 djb, Bunchetofta 1662 jb), gd i

Förra leden är urspr. gen. av sv. dial, bunke 'skogsbacke',

1 Se Sahlgren, Västgötska ortnamn av typen Kölingared (Lund 1918), s. 6, Namn ock bygd 1919, s. 94 Rig 1920, s. 156. l6 — 24465

I29

HäLding borg d traktend ortnamn här väl i betydelsen 'höjd'.

Gården ligger på sluttningen av en skogbeväxt

höjd. Böketofta, gd i Kågeröds sn, kallas (in) B0ghetoftae 1390 rep. 3761 or. Förra leden är skånedial. böge 'bokskog'. Gantofta, by i Kvistofta sn, kallas Gaffntoffte 1569 Llb och Gauentofft 1583 jb. Uttalet är ganntofta. Förra leden är oklar. Hustofta, by i Väsby sn, kallas husstoffte 1569 Llb, Hustoffte 1583 jb. Namnet är troligen gen. av ett ord hustoft liktydigt med det enkla ordet toft och med Skånelagens husaetoft.

I Sv. riksarkivets pergamentsbrev nr 610

{% 1364) talas om »en jorddel, kallad Husatoft» i Kvarnby i Oxie härad. Det är här tydligen Skånelagens husaetoft, som går igen. Jfr även det isländska gård namnet Hüsatoptir (Jaröatal 1847, s. 63). Kvistofta, sn i Luggude och Rönnebergs hdr och by i Kvistofta sn, Rönnebergs hd.

Namnet skrives (ecclesie) Quistofthae 1351 SD 6:276 or. Förra

leden är flertydig. Rycketofta, by i Frillestads s:n, kallas R0cketofft 1583 jb. Förra leden är oklar. Troligtvis är den terrängbetecknande. Byn ligger på sluttningen av en höjd intill sankmarker.

N amnen på -åkra Ortnamnen på -åkra innehålla som senare led pluralis av ordet åker. De äro ej särdeles vanliga i Skåne. I Malmöhus län finnas (minst) 25 och i Kristian stads län (minst) 20. Byar och gårdar med namn på -åkra ligga i regel i närhe ten av floderna. Enbart i Rönneåns dalgång ligga 8, i Helgeåns dalgång 7 (fig. 169). I sydöstra Skåne äro de anmärkningsvärt sällsynta. I Herrestads, Järrestads och Ingelstads härader saknas de fullständigt. De sammansatta namnen på -åkra förekomma nu blott i södra Sverige, när mare bestämt i Skåne, Blekinge, Småland (fyra -åker), Gotland, Halland (två -åker), Västergötland (jämte -åker) samt Bohuslän, där jag dock blott anträf fat ett enda. De motsvara namnen på -åker i mellersta och norra Sverige. Dessa äro anträffade i Lappland, Västerbotten, Jämtland, Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Gästrikland, Uppland, Västmanland, Värmland, Dals land, Bohuslän (ett -åkra), Västergötland (jämte -åkra), norra Halland (två), • •

Närke, Södermanland, Östergötland samt Småland, varest-åkra är det normala. Jag har i Jönköpings län blott anträffat ett -åker (Tann åk er), i Kalmar län blott tre och i Kronobergs län intet -åker.

Flg. 16g. De dkåiuka namnen på -åkra.

Hä Id ing borg d t rakt end ortnamn Denna stränga geografiska fördelning liar emellertid först blivit fullständigt genomförd under nyare tid. Under medeltiden Kade vi både singulara och plu rala åker-namn i mellersta Sverige, och Sydsverige hade även ortnamn med ett singulart åker till senare led. Följande exempel på plurala former av mellansvenska åker-namn må med delas. Aspåker (j Aspakrum 1391 DD 3, s. 17, 18 avskr.), Husby sn och tings lag, Dalarna. Bredåker (i Bredakrom 1382 SRP 1758), Gamla Uppsala sn, Vaksala hd, Uppl. Rågåker (i Rughakrum 1399 DD 2, s. 11 or.; men: j rogakir 1414 DD 2> s. 11 or.), St. Tuna sn och tg, Dalarna. Sandåker (de sandakrum 1281 SD 1, s. 583 or.), Grums sn och hd. Värml. Sandåker (de Sandakrom 1348 SD 6, s. 57 or.), St. Mellösa sn, Askers hd, Närke. Uppåker (in villa Vpaker 1349 SD 6, s. 91 or., i Wpakrum 1411 SDns 2, s. 429 or.), S:t Ilians sn, Norrbo hd, Västmanl. Öråker (Öörakra 1384 SRP 2066), Näs sn, Bro hd, Uppl. Som exempel på sydsvenska åkra-namn med medeltida singularis må tjäna: Brödåkra (hos Br0dhager .. vppa Brödhager 1419 SDns 3, s. 480 or.), Ysby sn, Höks hd, Halland. Harrie (de Harthagher 1330 SD 4> s. 147* harthakershaerseth 1343 SD 5, s. 153 or.), Harjagers hd, Skåne. Uppåkra (In vpaccri australi . . In altero vpaccri 1085 SD 1, s. 43 avskr.), sn i Bara hd, Skåne. Vallåkra (in Walaker 1349 SD 6, s. 96) i Skåne (se nedan). Medges må emellertid, att förkortningarna i de medeltida skrifterna i avtryc ken någon gång kunna ha upplösts orätt. Vidare får man nog också räkna med att skrivare från åkra-område kunnat ändra om -åker till -åkra och vice versa. °

Fördelningen av de osammansatta namnen Aker, Akraär helt olika. Aker förekommer i södra Bohuslän, i Sundals, Nordals och Väne hdr av Älvsborgs län, i Åse, Kållands och Kinnefjärdings hdr i Skaraborgs län. Inom detta sammanhängande område, som börjar vid Skagerack och sträcker sig utmed O

Vänerns sydvästra och södra strand, är namnet Aker rätt vanligt. Inemot två tredjedelar av samtliga svenska Aker tillhöra detta område. Mera sporadiskt förekommer Aker i Jönköpings, Kronobergs, Södermanlands och Stockholms län.

132

Namnen på -åkra Man bedrar sig säkerligen icke, om man ställer Aker i s. Bohuslän, s. Dals land och n. Västergötland i samband med de singulara Akr-namnen i sydöstra Norge. Det av Magnus Olsen (Hedenske Kultminder, s. 211 £.) framställda an tagandet, att dessa namn skulle beteckna hedniska kultplatser, finner jag ej till räckligt motiverat. Det i Dalarna1, Hälsingland och Jämtland uppträdande namnet Åkre är uro

sprungligen dativ av det singulara Aker. Man frestas antaga ett samband melo

lan detta A k re och det singulara A kr i Tröndelagen. Namnet Åkra (urspr. pluralis av åker, Aker) är vanligast i Söderman lands län och på Gotland. Det förekommer sporadiskt i Uppland, Dalarna, Gäst rikland och s. Västergötland. Det är sålunda i stort sett inskränkt till den öst svenska kulturprovinsen. O

Av särskilt intresse är att märka, att de osammansatta namnen Aker, Äkre, O

A kr a fullständigt saknas i Skåne, Halland och Bleking och äro mycket sällsynta i södra Småland. Då de osammansatta namntyperna i regel äro primära i förhållande till mot svarande sammansatta typer, frestas man draga den slutsatsen, att åker-namnen i regel äro äldre i mellersta Sverige än i södra Sverige. Härför tala också de ålderdomliga med gudanamn sammansatta åker-namnen i mellersta Sverige. °

Slutligen må nämnas, att namnet Åkerby blott är anträffat i det östsvenska kulturområdet närmare bestämt i Norrbotten, Medelpad, Gästrikland, Uppland, ««

• •

Västmanland, Närke, Södermanland, Östergötland och Oland. Ett undantag uto

gör Åkerby i Rogberga sn, Tveta hd, Jönköpings län. Detta ligger emellertid i Jönköpingstrakten, som sedan urminnes tider varit en mötesplats för olika kultur strömmar. Anledningen härtill är naturligtvis ytterst den, att i Jönköpingstrakten • •

flera viktiga floder rinna upp ex. Ostgöta Svartå, Emmån, Lagan och Nissan samt att Vättern här börjar. Att närmare bestämma åkra-namnens ålder är ej möjligt. Namntypen är i Tyskland styrkt redan från 600-talet. Troligen beror den på romerskt inflytande. Om Lålands bynamn på -ager skriver Marius Kristensen i Lolland-Falsters historiske samfunds Aarbog 1922, att de genomgående bära en prägel som snarare är yngre än äldre än namnen på -thorp. Troligtvis ha by- och gårdnamnen på -åkra haft en mycket lång bildningstid. Ännu under kristen tid ha nya namn på -åker och -åkra i stor utsträckning bildats. De äldsta äro troligen äldre än torp-namnen. Att de redan på 1000-talet nått Skåne visas av Knut den heliges 1 Åkerö i Leksand är ombildat av Akre.

Häbingborgdtrakteno ortnamn gåvobrev av 1085, som nämner Uppåkra (In upaccri australi . . Jn altero upaccri, Necrologium Lundense, s. 4). Namn på -åker äro i mellersta Sverige stundom sammansatta med gudanamn, däribland även Odens. Dessa åker-namn äro troligen bildade mellan romersk järnålder och vikingatid eller närmare be stämt under folkvandringstiden. Förra leden i såväl namnen på -åkra som på -åker är i regel naturbetecknande, jämför Aspåker, Bredåker, Rågåker, Sandåker, Uppåker och Öråker ovan.1 Dessa äro sammansatta med orden asp, bred, råg, sand, upp och ör 'grus’. Någon gång är förra leden ett personnamn eller en personbeteckning i genitiv. Av Luggude härads åkra-namn förekomma tre i Skälderviksområdet: Rågåkra, Bölsåkra och Södåkra. I Råå-området ligga Nällåkra, Ö dåkra, Arnåkra, Vallåkra och Ölmesåkra. Arnåkra, gård i Halmstads sn, skrives djb 1651 Arnagger, jb 1671 Arnager och av Gillberg 1765 oriktigt Arm åk ra. Förra leden är troligen urspr. gen. av mansnamnet Arne. Bölsåkra, by i Jonstorps sn väster om Södåkra. Namnet skrives Bplsager 1569 Llb, Böllsager 1583 jb. Förra leden är väl ursprungligen genitiv av det gammaldanska böle ’hydda', fsv. böle ’bostad, gård’. Namnet har väl från början betecknat en åker, varpå en hydda blivit uppförd. Nällåkra, by i Allerums sn, skrives Nelagre 1569 Llb, Neldager 1578 Falkman, s. 213 och namnet uttalas nällågra. Förra leden är otvivelaktigt, som även Falkman antar, ordet nässla, skånskt nälla. Byn har tydligen fått namn av åkrar, där vilda nässlor växt. Någon anledning att anta, att man här odlat nässlor, har man icke, låt vara att nässlan förr hade en rätt vidsträckt praktisk användning. Rågåkra, by i Brunnby sn, skrives Ruffagher 1406 SDns 1, s. 566 avskr., Ruager 1583 jb. Uttalet är ruagra.

Förra leden är utan tvivel ordet råg,

skånskt ru. Namnet visar sålunda, att rå2; sedan gammalt odlats i Brunnby sn och Rågåkra by.

Rågåker förekommer som by namn i St. Tuna sn och tings

lag, Kopparbergs län. Det skrives i Rughakrum 1399 DD 2, s. 11 or. Södåkra, by i Jonstorps sn, skrives Sipdager (2 ggr) 1569 Llb, S0dager 1583 jb*

Namnet kan ej som Falkman, Ortn. i Skåne, s. 241, uppger innehålla

ordet södra.

I så fall hade ej r fallit bort. Den av Falkman angivna namnfor

men Söderåkra är oriktig. Det troligaste är, att förra leden är ordet sjö, som i riksspråksintresse i 1569 års landebok förbättrats till Sipd-. Den nuvarande 1 Ock se vidare åkra-namnen i Luggude kd nedan ock jfr Brate i Fornvännen 1918, s. 211.

Namnen på -köp formen Söd- liar troligen utvecklat sig ur Siöd-. Man kan jämföra säl ’själv' (S. Halland, Wigforss, s. 425 ff.; Skåne, Rietz) och Billings uppgift i Asbomålet, s. 190, att äldre personer i synnerhet i Fagerhult, Örkelljunga, Rya och Oderljunga icke låta s och j sammansmälta till sje-ljud utan artikulera vart ljud för sig, t. ex. sjö eller siö, vilket kan utveckla sig till sö. Byn Södåkra ligger strax invid Skälderviken. Vallåkra (Norra), by i Fjärestad sn. Grannbyn Södra Vallåkra ligger i Rönnebergs hd.

Namnen skrivas in Walaker 1348 SD 6, s. 96 or., i norra

Valagra 1376 SRP 1229, Walagger 1536 Falkman, s. 93, Vallagre (marek) 1569 Llb.

Uttalet är vallågra.

Förra leden är ordet vall i betydelsen ’slät

mark, slätt, fält’. Enligt Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, skulle i ortnam nen på Vall ordet vall i synnerhet användas om slätter avsedda för ett visst all mänt ändamål (ting, marknad, kult). Detta antagande är oberättigat. Hellquist ___ _ _ •• stöder sig på en utredning av Elias Wessen i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1921, men WFssén själv har den meningen, att vall i de flesta ortnamn har »sin vanliga ursprungliga betydelse». Det råder emeller tid intet tvivel om att vall i alla ortnamn, där det förekommer, har »sin vanliga ursprungliga betydelse».

Den omständigheten att jämna slätter varit särskilt

lämpliga till folkförsamlingar, slag o. s. v. berättigar ej till att i ordet vall, den vanligaste beteckningen för jämn slätt, inlägga någon pregnant betydelse ’slätt för sammankomster i kultiska, juridiska eller ekonomiska syften’. Och försöker man att ge ett Vall-, om vars historia man intet känner, en dylik översättning, är man inne på gissningarnas gungfly. Vi ha sålunda ej någon rätt att i V all åk ra se några ’heliga åkrar' eller dylikt. Översättningen blir helt enkelt 'åkrarna på slätten'. Ödåkra, by i Fleninge sn, skrives 0agre 1583 jb. Namnet kan jämföras • •

med det i Västergötland vanliga by- och gårdnamnet Odegärde (t) och beteck nar från början åkrar som en tid legat öde. Ölmesåkra (Ylmesåkra), gård i Kågeröds sn, skrives Vlmisager 1651 djb, Vlmissåger 1671 jb, Ölmesåkra 1765 Gillberg. Förra leden är väl gen. av ett mansnamn eller manstillnamn.

N amnen på -köp Ortnamnet K öp (et) samt de ortnamn, som sluta på -köp, innehålla vårt vanliga ord köp i betydelsen 'köpt mark’, ’köpt gård'. Första delen av samman satta ortnamn på -köp är i regel ett personnamn. Stundom är den en personbe-

HäUitigborgotraktcno ortnamn teckning. De i köp-namnen ingående personnamnen äro oftast kedniska men någon gång tillhöra de den grupp av personnamn som inkom med kristendomen, t. ex. Jonsköp i Göteryds sn, Sunnerbo hd, Kronobergs län (Jonsskiöb 1538 jb), Persköp, Rya sn, N. Asbo hd, Kristianstad län (Pederskiöb 1583 jb) ochPålsjö av Pålsköp, varom mera nedan. Då förra sammansättningsleden är en per sonbeteckning, kan den också vittna om kristna föreställningar. Så är fallet med Prästköp, Hällestads sn, Finspångaläns hd, Östergötland (Presteköp 1550 jb) och Pro stek öp, Lidhults sn, Sunnerbo hd, Kronobergs län (Prostakiöp 154° jb), vilka innehålla de med kristendomen inlånta orden präst och prost. Köp-namnen härröra sålunda i regel från kristen tid. Att typen redan fanns på 1100-talet är bevisligt, då namn på -köp förekomma i 1100-talsurkunder. Att för de äldsta namnen på -köp gå längre tillbaka än till 1000-talet är knappast nödvändigt. Namntypens danska utbredning är begränsad till norra Själland. Särskilt talrikt representerad är den i Hälsingörstrakten. Möjligen är det här namntypen uppstått. De från 11 oo-talet kända formerna av namn på -köp äro alla från Häl singörstrakten.

Att köp-namn, åtminstone redan på 1200-talet, funnos öster om

sundet är säkert, ty Valdemar II:s jordebok nämner Sygritheki0p, det nu vaO

rande Sireköpinge, sn i Rönnebergs hd, Malmöhuslän. Gården Äkaköp i Vrigstads sn, Västra hd, Jönköpings län nämnes redan 1279 (akaecop SD 1, O

s. 566 or.). Ar 1276 nämnas skogar med namnet Cli0p vid Västerlösa i Rogslösa —•• sn, Dals hd, Östergötland (SD 1, s. 511 or.). De skånska köp-namnen fördela sig på två områden, ett i nordöstra och ett i nordvästra Skåne (hg. 170). Det senare sammanhänger med det danska k ö p-namnsområdet. I Luggude hd ligga Pålsköp (el. Pålsjö), Tursköp, Elesköp och Viaköp. Sydost om Hälsingborg ha vi Sireköpinge, som i Valdemar II:s jordebok kallas Sygritheki0p, d. v. s. 'Sigrids köpegods' och ligger i Rönnebergs hd på gränsen till Luggude hd. I Bjäre hd ligger Att ek öp 'Attes köpegods'. I N. Asbo hd, Rya sn, ha vi Persköp. Detta är samtliga köp-namn i hela västra Skåne. Från nordvästra Skåne ha köp-namnen tydligen kommit till Halland, där de emellertid äro mycket sällsynta. I Tönnersjö sn och hd ligger Eriksköp (Erickskiöb 1603 ml). I Morups sn, Faur ås hd, fanns förr en gård Kerstinköp (kerstine kpp 1 juli 1444 RA, kristineky0p omkr. 1450 Ake Axelsson Thotts jb, Kirstennkiöb 1612 jb). Köpsgärde i Tvååkers sn hette förr Köp (K00p 1351 SD 6:314 or., k00p 1364 Möller, Hall. Fornh. s. 89, or.). Möjligen är också Grönköp i Skepplanda sn, Ale hd, Alvsb. län. (Grönnekiöp 1564 1650, Grön-

136

Namnen på -köp kiöp 1632—1815, Grönköp 1825 1877 jb) ett äkta köp-namn.

Då emellertid

de äldsta namnformerna ka -köping (Gönaköping 154b ml, Grönekiöping 155° 15&4

är det emellertid mycket osäkert, om namnet kör kit.

Fig. 170. Namnen på -köp. Från nordvästra Skåne ka köp-namnen efter Lagan trängt upp i Småland. I Sunnerbo kärad, där Lagan ock Helgaån närma sig varandra, äro de tätast. Köp-namnen i östra Skåne ligga alla i närketen av Helgaån. De tyckas ka kul turförbindelse med Sunnerbo kd efter Helgaån att tacka för sin tillkomst. Från norra Småland ka köp-namnen vandrat vidare efter Vättern (ock Svart ån?) in i Motalaälvs dalgång. Vid Västerlösa invid Vättern i Rogslösa sn, Dals

*37

Häloingborgotrakteno ortnamn hd, funnos år 1276 skogar som kallades Ch0p (SD 1 : 511 or.). Nära Glan finns en grupp på sex (därav ett Köp) och nära Slätbaken en grupp på två köp-namn (därav ett Köp). Utanför nu nämnda områden finnas i hela Norden mig veterligen inga köp namn, som beteckna gårdar eller byar. De ha sålunda en sammanhängande kul turström att tacka för sin tillkomst och visa sålunda riktningen av Hälsingborgstraktens kulturella förbindelser under den första kristna tiden. Vi veta sålunda, att omkring år 1000 stod Hälsingborgstrakten i intim kon takt med den nordostsjälländska kulturen. Vidare funnos förbindelser med de halländska kusttrakterna och med Småland efter Lagan. För de i Luggude hd förekommande köp-namnen må följande redogörelse lämnas. Elesköp, gård i Välinge sn, skrives 1564 Eliskouff enligt Falkman, Ortn. 1 Skåne, s. 118, 1671 jb Ellieskiöp och 1765 Eleskiöp (Gillberg, s. 262) och uttalas numera äjlestjöp. Samma namn är Elisköp, by i Göteryds sn, Sunnerbo hd (Elleffsk iöb 1538 jb). Förra leden är gen. av ettdera av de fornnordiska mansnamnen El ev och Eliv. Pålsjö eller Pålsköp, gård i Hälsingborg, hette förr Pawelsköb och 1656 Povelskiöp (Falkman, anf. arb., s. 67), och uttalet är nu Pålsjö. AttPålsköp 'Påls köpegods'1 kunnat bliva Pålsjö är ej så märkligt för den som en smula känner Skånes folkmål. I Luggudemålet heter nämligen köpatjöva. Pålsköp har sålunda en gång uttalats Pålstjöv. Förbindelsen s + tj har emellertid ut vecklat sig till sj-ljud, och sålunda uppstod uttalet Pålsjöv. Men vidare skulle v falla efter ö på samma sätt som i Luggudemålets gro av grov av grop och vrielö av vrielöv av vridelöp Vändbord på en vagn’.2 Uttalet Pålsjö av Pålsköp är sålunda i full överensstämmelse med Luggudemålets lagar. Tursköp, by i Kattarps sn, skrives jb 1671 Tursskiöp och 1765 Turskiöp (Gillberg s. 263) och uttalas numera Tur st j öv. I äldre tider har man troligen sagt T ur sjö. Förra delen är gen. av mansnamnet Ture. Viaköp, by i Farhults sn, skrives i 1569 års landebok Vieki0b och 1583 Wieki0b (jb). Uttalet är Viatjöv.

I ett avtryck efter en avskrift från en ko

pia av ett original(?) från 1406 stavas namnet Winneköp (Molbech o. Petersens Udvalg, s. 262), men denna namnform är otvivelaktigt förvanskad. Grundformen är säkerligen Vivaköp eller Vivuköp, där förra leden är gen. antingen av det 1 Namnet Pål tillhör de kristna namnen. Det går nämligen tillbaks på apostelnamnet P aulus. — 2 Olseni i Sv. landsmål 6 :

x38

s. 55.

Namnen på -torp skånska mansnamnet Vive1 eller ock av det forndanska kvinnonamnet Vi va (Necrologium Lundense). I senare fallet skulle Vieköp ka ombildats till Vi aköp. Den förra möjligheten är dock sannolikare.

Namnen på -torp Det gamla ordet thorp ’nybygge’ har i de skånska ortnamnen fått rätt väx lande öden.

Om förra leden var tvåstavig och slutade på -a blev thorp i regel

sammandraget till -rp. Av Attathorp 'Attes nybygge’ blev sålunda Attarp (i Bårslövs sn). I Danmark blev av Attathorp i stället Atterup, och detta är i de danska jordeböckerna den form, vari namnet Attarp (i Bårslöv) uppträder. På herrgårdarna bodde under Skånes danska tid i allmänhet rena danskar. Man finner därför den danska ändeisen -erup ännu bevarad i en del skånska herrgårdsnamn. Ett exempel härpå är Krapp erup. Den gamla byn bredvid Krapperups slott kallas dock ännu i dagligt tal Krapparp. Det medeltida nam net Krappathorp (1300-talet) ’Krappes nybygge’ lever sålunda kvar både i dansk form som Krapp erup och i skånsk form som Krapparp.2 Slutade första leden på -s, stod -thorp i skånskan kvar som -torp, ex. B juvstorp, Brandstorp, Fjällarstorp (el. Fjälastorp), Jonstorp. Alla namn i Luggude härad som sluta på -(e)rup och -torp äro sammansatta med ordet thorp ’nybygge’. Förra leden i namnen på -thorp är oftast ett personnamn. Att märka är att även i gamla torp-namn kristna personnamn kunna ingå. Sockennamnet Jonstorp (Jonstorp 1361 Styffe, Skand.) innehåller det bib liska namnet Johannes förkortat till Jon. Men det är att märka, att detta namn såväl i Norge och på Island som i Danmark och Sverige är det tidigast anträffade kristna personnamnet. På 1000-talets svenska runstenar förekommer J o han (och Jon) ej sällan.3 På Island och i Norge användes det redan på 1000-talet.4 I Dan mark var namnet tidigt i ymnigt bruk.5 Det är sannolikt, att namnet Jonstorp bildats strax efter kristendomens in förande i Skåne, d. v. s. redan på 1000-talet. Man har ofta utgått från att de första kyrkorna lagts vid de gamla hedniska offerställena. I detta fall synes ett motsatt förhållande ha ägt rum. Jonstorp 1 Se Sv. landsmål 6:7, s. 23. — 2 Se Axel Kock, Svensk ljudkistoria 2, s. 139. — 3 Grape, De i fornsv. inlånade personnamnen, s. a 80. — 4 Lind, Norsk-isl. dopnamn, sp. 6^9. — 5 M. Kristensen i Blandinger 2, s. 66.

J39

Hälsingborg J trakt end ortnamn är ett av en kristen man upptaget nybygge ock på detta nybygge har kyrkan byggts, ej i den angränsande uråldriga byn Gör slö v. By namnet Pålstorp1 i Raus är sammansatt med namnet Pål (På v el), d. v. s. Paulus. Detta namn (Påll) var mycket tidigt i bruk i Norge och på Island. Orknöjarlen Påll f>orfinnz son var född före 1064.2 I Skåne var namnet åt minstone i bruk på 1100-talet.3 Påfallande är att det närbelägna Påls j ö el. Påls köp innehåller samma namn. O

Perstorp förekommer som sockennamn i Norra Asbo hd.4 Detta namn är sammansatt med apostelnamnet Per (av Petrus), vilket under formen Psetar redan förekommer i svenska runinskrifter.5 Ett petarsthorp nämnes redan i Necrologium Lundense (1100-talet). Av stort intresse äro de två sockennamnen Klagst o rp i Oxie och Vemmenhögs härader. De innehålla nämligen helgonnamnet Nikolaus, som tidigt för kortades till Klaus.

Helgonet Nikolaus av Myra var tidigt känt i Danmark.

Han nämnes i flera runinskrifter från 1200-talet. Hans namn användes åtmin stone redan på 1100-talet som dopnamn i Skåne (Necrologium Lundense). Man har anledning att antaga, att bynamnet Klagstorp åtminstone härrör från 11 oo talet. Att namn på -torp tjänstgöra som skånska sockennamn även på den egent liga slättbygden är ganska vanligt. I Luggude hd ha vi förutom det nyssnämnda Jonstorp följande: Kattarp (Katathorp i3i56),Mörarp (Mörothorp 13306) och Ottarp (Othsethorp 13516). I Rönnebergs hd finna vi Asmundthorp och Tirup. I Bara hd funnos under medeltiden 20 socknar. Av dem hade ej mindre än 7 namn på -thorp. Av Oxie härads 23 sockennamn slutade 7 på-thorp. Av Vemmenhögs härads 24 sockennamn slutade 9 stycken på ordet thorp. I Ingelstads hd funnos också 9 sockennamn på -thorp. Anledningen till att så många skånska sockennamn bildats av by- och gård namn på -thorp (under medeltiden funnos ej mindre än 72), trots det att torp namnen då voro helt unga, måste vara att söka dels i deras oerhört stora antal (i Luggude härad finnas ett 100-tal), dels däri att på torp-namnens grund efter kort tid större byar vuxit upp. Det ser ej ut, som om de torp-namn, som innehålla »hedniska», d. v. s. in hemska, personnamn, skulle tillhöra annan tidsperiod än de, som innehålla de med 1 Pauilstorpe (marek) 1569 Llb, s. 19, Pollstrup 1583 jb. — 2 Lind anf. arb., sp. 829. -— 3 Ne crologium Lundense, ed. L. Weibull, s. 103. — 4 Namnet skrives Paetberstorp 1504 Styffe, Skand., sid. 62. — 5 Grape, anf. arb., s. 81. — 6 Styffe, Skand., s. 63.

lzfO

Namnen på -torp kristendomen inlånade. Såväl historiska som geografiska förhållanden tala för att de från tidssynpunkt äro likvärdiga. Några bynamn på -torp inom häradet innehålla andra lånade personnamn eller ord, som kunna lämna bidrag till åldersbestämningen. Källstorp i Kropps sn (Kiellstorp 1583 jb) innehåller mansnamnet Käll (av Kätil), som ursprung ligen är ett låneord från latinet. Möllarp i Kågeröds sn (M.0llethorp 1390 rep. 3761 or.) innehåller ordet mölla 'kvarn', som också är ett latinskt låneord. Påarp i Välluvs sn (Paaurp 1569 Lunds st. landebok, s. 23 f.) är sammansatt med ordet på 'påfågel' använt som manstillnamn. På är ett gammalt latinskt låneord. Orden kätil 'kittel', mölla och på 'påfågel' ha troligen kommit till Nor den tillsammans med den romerska järnåldern. En del torp-namn innehålla namnet på en grannby. Sådana äro inom Lug gude hd Bjuvstorp i Bjuvs sn, Fjärestadtorp i Fjärestad sn, Fleningetorp i Fleninge sn och Välingetorp i Välinge sn. Dessa byar äro tydligen ursprung ligen nybyggen från de äldre byarna Bjuv, Fjärestad, Fleninge och Välinge. Härav och ur en del liknande med bynamn sammansatta torp-namn framgår den snart sagt nödvändiga slutsatsen, att torp-namnen äro yngre än de gamla by namnen på t. ex. -stad, -inge och -by. Av vad som ovan anförts torde man kunna sluta, att namnen på - thorp inkommo till Skåne ungefär samtidigt med kristendomen. De äldsta skånska nam nen på -thorp kunna då ej gå längre tillbaka än till 900-talet. Knut den heliges gåvobrev (Necrologium Lundense, s. 3 ff) visar, att år 1085 torp-namnen kommit till Själland. Där nämnas nämligen tollathorp i J0rlunde f. d. härad. Vi kunna ytterligare göra den iakttagelsen, att i Danmark och sydligaste Sverige torp-namnens tillkomst synes stå i temporalt samband med vikingatågens O

upphörande. Åtskilligt talar för att detta samband även är kausalt. Torp-namnen äro tidigaste anträffade i Tyskland. De nämnas redan därifrån i 600-talshandlingar. Till Danmark och Skåne synas de redan ha hunnit på 900talet. Ett torp-namn på nordöstra Själland nämnes som ovan meddelats redan 1085. Till Tveta härad i norra Småland hade de hunnit åtminstone under 1100-talet. Ett brev av år 1178 nämner thyrkilsthorp, d. v. s. Torkelstorp i Järsnäs sn, Tveta hd.1 Vid samma tid fanns redan torp-namn i norra Halland. Ett domslut från 1177 nämner Mothorp, d. v. s. Morup, by o. sn i Faurås hd.2 På 1300-talet voro de redan rätt vanliga i sydöstra delen av Älvsborgs län i Västergötland.

Till södra Värmland tyckas de i större antal först ha kommit

1 Sv. dipl. 1, s. 99 avskr. — 2 Sv. dipl. i, s. 101 avskr.

Hälding borgdtraktend ortnamn på 1500-talet.

Se vidare min framställning om torp-namnens ålder i Namn och

bygd 1923, s. 88 ff. Redan 1390 nämnes dock ett torp-namn i sydöstra Värmland (SOV 13, s. 21). Till Hälsingborgstrakten synas torp-namnen närmast ha kommit från nord östra Själland, där de förekomma mycket talrikt. I Hälsingörstrakten (LyngeKronborg härad) ligga bl. a. Nyrup (Nuthorp 1178 Trap 2, s. 66), Reerstrup (Retherstorp 1211 ibm), Tibberup (Tyberop 1184 ibm), Mördrup (Myrethorp 1340 ibm; jfr Mörarp i Luggude hd, vilket vid 1200-talets början skrives Myruthorp, Liber dat. Lund., s. 127), S0rup (Sedorph 1170 Trap 2, s. 80) och Svenstrup (Swenstorp 1177 Trap 2, s. 83).

N amnen på -röd De skånska ortnamnen på -röd innehålla det fsv. ordet rydh 'röjning, ny odling i skog'.

De förekomma alltid i trakter, där man kan misstänka, att det

varit skogigt vid tiden för dessa namns tillkomst. Adolf Noreens uppgift i Spridda studier 3, s. 113, att de i Skåne uteslutande förekomma på och kring Linderödsåsen är oriktig. I Luggude hd finnas ej mindre än 23 spridda över hela häradet. I Hälsingborgs närmaste grannskap äro de ej sällsynta. Nämnas må Senröd i Hälsingborgs sn, Ry, Gnetaröd och Laröd i Allerums sn. Men de äro över allt begränsade till gamla skogstrakter. De svenska namnen på gammalt -rydh, -rudh kunna innehålla kristna personnamn, t. ex. Jonsjö i Veddige sn, Viske hd, Halland, vilket skrives Jonsryth 1300 (Möller, Hall. fornhandl., s. 29). De härröra sålunda med säkerhet åtminstone till stor del från kristen tid. Ur enbart historiska källor framgå följande dateringar. Redan på 700-talet funnos enligt dokumentära vittnesbörd tyska ortnamn sammansatta med ett till stammen i rödj a bildat substantiv. Förstemanns Alt deutsches Namenbuch nämner ej mindre än 17 namn på -riuti, riod, -reod, -rod o. s. v., som redan belagts i dokument från 700-talet, ex. Tunriuda, S wabareod, Hagenrode, G er win es rode. Med belägg från 800-talet anför han ej mindre än 55. Och före 1200-talet äro hos Förstemann sammanlagt inemot 600 belagda. De danska namnen på -r0d bero tydligen på inflytande från Tyskland. Till nordvästra Själland hade de hunnit åtminstone på 1000-talet. Knut den heliges gåvobrev från 1085 nämner nämligen Borstinger0d (broestingarythi etc.1) 1 Necrologium Lundense, ed. Weibull, s. 5.

1^2

Namnen på -röd i Liller0d och Norre-Herlev snr, Lynge-Frederiksborg hd, strax söder om Hiller0d (Trap 2, s. 153 f.). Vid 1100-talets mitt voro de synnerligen vanliga i Skåne. Ärkebiskop Eskils gåvobrev av 11451 nämner ej mindre än fem, nämligen vuartsryd, Keldoryd, Hethoryd, Olaffryd och Langeryd. Med vuartsryd, som i registret ej kunnat identifieras, menas sannolikt Våtseröd i Hallaröds sn, Onsjö hd, vilket jb 1574 skrives Wodtzrpdt, med Keldoryd möjligen Killeröd i Billinge sn, Onsjö hd, med Hethoryd avses en av de byar eller gårdar, som nu heta Hörröd, troligen den i Hörröds sn, Gärds hd. Med Olaffryd menas säkerligen Olseröd i Maglehems sn, Gärds hd, och med Langeryd troligen Långaröds by (och sn) i Färs hd (se vidare Falkman, Ortnamnen i Skåne). I Necrologium Lundense nämnas vidare Emnaröd i Stehags sn, Onsjö hd, samt Rörum (by och sn) i Albo hd, där som förra led gen. av ett ord ryf) 'röjning' förmodligen ingår.2 O

Ar 1178 funnos namn på -ryd i såväl södra som norra Småland. Ett brev av detta år3 nämner Wddesrydh i Njudung, Lökaryd i Rydaholms sn, Östbo hd, och Skåparyd i Hallaryds sn, Sunnerbo hd. Vid samma tid funnos namn på -ruth i norra Halland. I ett brev av år 11764 nämnes Bineruth (el. Biueruth) och i en handling daterad till tiden mellan 1201 och 12235 Thyrleruth, nuvarande Tyllered i Tvååkers sn, Himle hd. Åtminstone redan under 1200-talet funnos ryd-namn i Västergötland. År 1272 nämnes Fiflaeryd (nu Karlskoga) i Fivlereds sn, Redvägs hd,6 1288 nämO

nes Hädärydh (nu Hedared) i Sandhults sn, Vedens hd.7 Ar 1292 återges ett ortnamn slutande på det besläktade -rydher nämligen Soloryder (nu Sålared) i Timmele sn, Redvägs hd.8 Från 1300-talet finnas talrika belägg på västgötska ry d-namn, i synnerhet från Mark, Kind och Redväg. Till norra Dalsland hade rud-, ry d-namnen hunnit åtminstone redan 1310. Då nämnes Bokolzryö (nu Bocklarud) i Fröskogs sn, Tössbo hd (SOÄ 17, s. o

16). I södra Värmland fanns i varje fall rud-namn vid 1300-talets slut. Ar 1398 omtalas nämligen Swejiungxrud (nu Svenserud?) i Glava sn, Gillbergs hd 1 Sv. diplomatarium i, s. ^9 f., avskr. fr. 1-494* — 2 En £°r

oantaglig tolkning framställer Lind

ro tk i De nord. ortnamnen på -rum. — 3 Sv. dipl. 1, s. 99, gammal avskr. — 4 Sv. dipl. 1, 3. 97. -—5 v. Möller, Fornkandl. rör. Halland, s. 11. — 6 Ortn. i Alvsborgs län 10, s. 56, bar Fifloryd efter Sv. dipl. 1, s. 522 or. Formen är emellertid i registret rättad till Fifleeryd. Namnet innehåller gen. av ett mansn. Fifle, svag form till fvno. Fifill. Ortnamnskommitténs förklaring ur fivla är säkerligen oriktig. —— 7 Ortn. i Alvsborgs län 11, s. 66. —

Ortn. i Alvsborgs län 10, s. 230.

Haloing borg o trakt eno ortnamn (SOV 4, s. 13). I Värmland synas rud-namnen vara äldre än torp-namnen, jfr min utredning om torp-namnens ålder i Namn och bygd 1923, s. 89 f. En allmän jämförelse med namnen på -thorp visar, att rydh-, rudh-namnen äro ungefär samtidiga med dessa. Till Luggude härad synas röd-namnen ha kommit från Hälsingörstrakten (Lynge-Kronborg härad), där de äro rätt vanliga.

Här ligga bl. a. Horser0d

(Horseruth 1178 Trap 2, s. 71), Ulleröd (Vlfruth c. 1173 Trap 2, 82) och Ludser0d (Lusseruth 1266 Trap 2, s. 83). Av häradets 8 socknar ha ej mindre än tre namn på -röd, nämligen Asminder0d (Asmundseruth c. 1370 Trap 2, s. 74), Bl ovstr0d (Blawestaeruth c. 1370 Trap 2. s. 83) och Birkerpd (Birkseruth c. 1370 Trap 2, s. 85).

O rtnamnen och det svenska jordbrukets historia Redan under den yngre stenåldern odlades i Skåne vete, korn och hirs. Detta har man lyckats fastställa genom på lerkärlsskärvor från gånggrifter befintliga av tryck eller förkolnade rester av dessa sädesslag. Under bronsåldern odlades i Danmark dessutom havre.1 Det skånska jordbruket har sålunda höga anor. Och vad kulturväxternas antal beträffar stod det redan under bronsåldern högt. Ett annat intryck om Skånes äldsta jordbruk får man, om man tar hänsyn till den odlade arealens storlek. C. G. Weibull lämnar i sin jordbrukshistoria, s. 9, följande redogörelse: »Under den yngre stenåldern och bronsåldern togos huvudsakligen kusttrak terna en å två mil eller understundom ännu längre inåt landet under odling. Runt om hela Skåne finnas gravminnesmärken, som ådagalägga detta. Särskilt talrika finner man dem i norra hälften av den halvö, som utgör Bjäre härad, i Barkåkra O

strax norr om Ängelholm, i trakterna vid Kullabergs fot samt å Skånes motsatta sida i Simrishamnstrakten.

Där bebyggelsen sträckt sig längst inåt landet, har

den följt åarnas lopp; med förkärlek har nybyggaren slagit sig ned, där vad gjorde dessa överfarbara. Så har bebyggelsen i nordvästra Skåne längs Rönneån gått upp till trakterna vid Herrevadskloster — i närheten av flodövergången här ligga talrika ättehögar — och i nordvästra) Skåne utmed Helgeån nått ända vipp till Glimåkra med en utlöpare längs Almaån, möjligen hän mot Vankiva. Men en halv mil öster om Rönneån och väster om Helgeån finnas för övrigt inga grav högar från dessa tider. Här i Skånes inre utbredde sig ett av den åkerbrukande 1 Se C. G. Weibull, Skånska jordbrukets bistoria, s. 15, ocb där anvisad litteratur.

144

Ortn ämnen och det ocenoka jordbruketo hlotorla befolkningen länge föga berört område; det gick så långt söderut, att dit hörde större delen av Frosta och Färs härader.» Även inom den del av Skåne, som under yngre stenåldern och bronsåldern tagits i besittning av den åkerbrukande befolkningen, var den odlade arealen ytterst liten. Med den tidens enkla metoder voro såväl storskogar som slättmar ker utan naturligt gott vattenavlopp ej odlingsbara. Den tidens åkrar torde ifråga om storlek ej mycket ha överträffat vår tids trädgårdstäppor. Under järnåldern ha förhållandena varit liknande. Våra äldsta gård- och bynamnstyper visa en stadig anknytning till floddalarna. Och tar man hänsyn till de små åkerlappar varmed gårdarna under de äldsta geometriska kartornas tid i regel voro utrustade1, kan man knappast undgå den slutsatsen, att järnålderns odlade areal måste ha varit mycket obetydlig. Av de äldsta historiska källorna om germanernas liv framgår att de sysslade med åkerbruk. Men av Caesars yttrande i De bello gallico 6:22: »agriculturae non student (om åkerbruk vinnlägga de sig icke)»2, framgår att åtminstone för en romares öga var det ej mycket bevänt med deras jordbruk. Anledningen härtill var nog blott den, att deras åkerbruksmetoder voro för klena. Intresset synes ej ha sak nats. Enligt Livius krävde cimbrernas sändebud »sedem at agros, in quibus considerent» av den romerska senaten. Andra klassiska vittnesbörd om de vandrande germanernas jordhunger finnas anförda hos J. Hoops i Reallexikon der germani schen Altertumskunde 1, s. 22. Genom folkvandringarna lärde sig germanerna av söderns folk bättre odlings metoder. Detta visas därav, att vid folkvandringstidens slut massor av nybyggen upptagas. Vid denna tid synas de äldsta tyska namnen på -torp ha tillkommit. Redan med historiska källor kan man följa dem tillbaka till 600-talet.3 Men givet vis måste man räkna med att de äldsta tillkommo åtminstone redan på 500-talet. Synnerligen hastigt har av dessa nybyggen blivit stora byar. Belysande för deras utveckling är att ordet thorp på gotiska (Faurp) betyder ’åker' men redan i de västgermanska fornspråken kan betyda ’by\ Som bekant är det tyska ordet dorf ’by' samma ord som vårt torp. Att dessa nybyggen så raskt kunnat växa till byar jämbördiga med eller till och med överlägsna de äldre måste enligt min tanke bero på att de tillkommit och utvecklats genom nya odlingsmetoder. Så vitt jag av torp-namnens utbred 1 Jfr kartorna kos Anna Kristoffersson, Landskapsbildens förändringar i norra ock östra delen av Färs kärad under de senaste tvåkundra åren (diss. Lund 1924). — 2 J. Hoops, Waldbäume und Kulturpflanzen, s. 485. — 3 Förstemann, Altdeutsches Namenbuck 2, sp. 1076, 1079. 17 — 24465

Mö

Häloingborg4traktens ortnamn ning i Skåne kunnat finna måste torp-bebyggelsen förutsätta ett med konst åstad kommet vattenavledningssystem. Torp-namnen äro nämligen ej i samma grad som äldre bynamn till sin utbredning beroende av floddalarnas sträckning. »Endast sällan är jord av naturen så torr, att avdikning är obehövlig», skri ver H. Juhlin-Dannfeldt i Nordisk familjebok. I floddalarna var det emellertid lätt att anordna tillfredsställande avdikning. Men ju längre från de naturliga vattenkanalerna marken låg, dess svårare var det att dränera den. Det finnes flera orsaker till att vår äldre jordbrukskultur knöts till floddalarna, t. ex. fiske och kommunikationsskäl. Den viktigaste orsaken var dock den att dräneringen där var ordnad eller lätt kunde ordnas. »I dalarne är fruktbarhet, der frodas örterna, der skördar man hundradefalt», skriver med rätta den jordbrukande cistercienserordens stora helgon Bernhard av Clairvaux.1 Det svenska jordbrukets största problem har kanske varit just dräneringen. Mellan 1757 och 1760 års riksdagar uppkastades i Jönköpings och Kalmar län ej mindre än 312,000 famnar diken.1 Dessa dikens sammanlagda längd motsvarar längden av banvallen mellan Stockholm och Eslöv. Gustav Vasa, den store rikshushållaren, var synnerligen mån om att i sina skrivelser till allmogen inskärpa vikten och nödvändigheten av dikesgrävning. Att döma av hans skrivelse av 15 maj 1559 till allmogen i Östergötland tycks han dock ej ha varit nöjd med resultatet av dessa påminnelser. Ett utdrag ur brevet må här meddelas i översättning. »Eder är väl bekant, trogna undersåtar, huru ofta vi hava både muntligen uti egen kunglig person desslikes med våra öppna brev och mandat lärt, förmanat och tillsagt Eder att I med mera flit och förstånd skulle hävda och bruka Eder åker och äng både med dikning, röjning och annat, varav I till mera bröd och bärgning kunna komma, än som hittills skett och som ännu sker en stor del av Eder, vilken intet annat gör än fördärvar landet och av lättja och vårdslöshet öde lägger det, som många kunde ha sin rikliga bärgning av.» På grund av all denna lättja och ohörsamhet, som Gustav ej längre kan lida, befaller han vid sin högsta ogunst och vrede sina fogdar och befallningsmän att årligen hålla dikessyn och rannsakning, så att de som ej vilja dika och röja sina åkrar skola bliva näpsta.

Hans fogdar skulle för vanhävdade åkrar skaffa sär

skilda dikare och röj are, som skulle betalas av de vanskötta åkrarnas ägare. Dessa skulle dessutom böta 4 penningar till kronan för varje aln försummat dike.2 1 Enligt P. v. Möller, Svenska jordbrukets historia, s. 211, 219. — s. 152 f.

14ß

Gustaf den förstes registratur 29,

Namnet Luggude Redan i de forns venska lagarna finnas detaljerade bestämmelser om dikning. I Södermannalagens byggningabalk 12 stadgas att laga dike skall vara 7 fot brett.1 I ett originalbrev av 23 juni 1310 omnämnes en ängslott i Förisäng vid Upp sala, vilken var omgiven av diken (fossatis).2 Romarna voro väl förtrogna med jordens dränering. Kn mängd ställen bos de klassiska författarna vittna därom.

Av romarna lärde sig germanerna inse

vikten av en rationell avdikning. Jag vågar uppställa den hypotesen, att en av anledningarna till de germanska folkvandringarnas upphörande var den att genom från södern lärda utdikningsmetoder tillräckligt mycket odlingsbar mark ställdes till germanernas förfogande inom deras egna gränser. Först senare nådde den rationella avdikningen Norden. Här blev den en av anledningarna till vikingatågens upphörande. Av den föregående redogörelsen för Hälsingborgs trakt ens viktigaste daterbara ortnamnsgrupper framgår, att i och med vikingatidens slut och kristendomens införande i sydligaste Sverige en del talstarka ortnamnsgrupper uppstå, varibland särskilt må nämnas namnen på -torp, -röd och -köp. Dessa ortnamn beteckna en mycket stark utvidgning av den odlade arealen. Som en av anledningarna till denna omfattande nyodling räknar jag söderifrån inlånade bättre jordbruksmeto der, t. ex. systematisk avdikning. En annan anledning är väl att söka i trälarnas användning för upptagande av avgärda nybyggen. Av det föregående framgår att under tiden före vikingatiden Luggude härad stått i förbindelse med mellersta delen av östra Själland. Från och med 900-talets och 1000-talets uppodlande av skogarna på nordöstra Själland står Hälsingborgstrakten i intim kontakt med nybygderna i nordöstra Själland eller närmare be stämt Hälsingörstrakten.

N amnet Luggude Av Luggude härads ortnamn torde själva namnet Luggude vara det mest intressanta. Namnet skrives på 1200-talet i Valdemars jordebok Lyuthgudhaereth, under förra hälften av 1300-talet Lyudghuthaehceret och under 1300talets sista tredjedel Lwthgutahseret (Liber dat. Lundenses, s. 263, 120). I en handling från 1332 skrives namnet luthgudseheret (Sv. dipl. 4, s. 274, gammal avskrift). 1 Jfr liknande stadgande i Upplandslagen V 4.

2 Sv. diplomatarium 2, s. 621.

HäUingborg o trakt au ortnamn Namnet har tolkats på flera olika sätt. M. F. Lundgren har i sitt år 1878 tryckta banbrytande arbete »Språkliga intyg om hednisk gudatro i Sverige» (s. 12) antagit att i namnet »ingår uppenbart ett liuFguFi, antagligen en titel, 'folk-gode’ (jfr isl. allsherjargoöi . .), eller ett propr. motsvarande Saxos Lyuthguthi . . en af Rings kämpar i Bråvallaslaget». Denna förklaring har sedan med lindrig reservation (»väl») upptagits av Axel Kock i hans Svensk ljudhistoria 2, s. 331. Kock förklarar utvecklingen av Lj - till L- därigenom att huvudtrycket skulle ha legat på ordets senare sammansättningsled. Att emellertid huvudtrycket legat på första stavelsen visar den i gamla jordeböcker uppträdande formen Lugge Her re dt (jb 1593—94). Om namnet fått leva kvar i sin gamla talspråksform, skulle det nu ha lytt Lugge härad. Formen Luggude är lånad från äldre skriftspråk. Det är möjligt, att den äldsta formen varit Ludh- och att ett j sedan i skriften stundom inskjutits. Det finnes emellertid en del danska ortnamn, som tyda på att Lju- kunnat utveckla sig till Lu-. Det är vidare att märka att namnet Ljudhgudhi troligen aldrig existerat. Som Axel Olrik påvisat är namnet Lyuth Guthi i Saxos pariserupplaga sanno likt förvridet från en grundform Ljudhbudhi, motsvarande ett isl. Hljoöboöi.1 Stöden för ett ord ljudhgudhi 'folkgode' bli då synnerligen bräckliga. En jämförelse med de rätt likartade namnen Luggavi och Ludgo ger andra associationer. Ludgo (socken i Södermanland) skrives Liuthguthuwi 12932, lwdgodewi 13313 och Ludgude s. 1561—Luggavi (by i Närke) skrives ludhgudhwi 131 o5 och Ludgudhuwi 1313.6 Båda dessa namn synas innehålla en genitiv L(i)udhgudhu till en nominativ L(i)udhgudha, vars senare led synes vara fsv. gudha 'gudinna'. Förra leden i Ludhgudha är troligen ett verbalsubstantiv till det gamla verbet liudha 'växa', vartill vårt luden (egentl. 'beväxt') är particip. Man kan då jämföra ortnamnet Lo ckne vi (sn i S. Tjusts hd, Kalmar län), som 1382 skrives Ludhkonuwy7, där förra leden är genitiv av ett ord ludhkona. Då senare leden i de tre namnen Ludgo, Luggavi och Locknevi äldst synes vara ordet vi 'helgedom' är det sannolikt att förra leden är beteckning för en gudinna. Ordet ludh (liudh) tyder på att denna gudinna haft med växandet att göra. L(i)udhgudha, Ludhkona skulle då betyda ungefär'äringsgudirinan’. Är denna av mig i Namn och bygd 1918, s. 28 ff, framställda förklaring riktig, 1 Arkiv för nord. filologi 10, s. 223. — 2 Sv. dipl. 2, s. 152 or. — 3 Sv. dipl, 4, s* 2-44* — 4 Rasmus Ludvigsson (Riksarkivet). -—- 5 Sv. dipl. 2, s. 626 or. — 6 Sv. dipl. 3, s. 128 avskr. — 7 Sv. riksarkivets pergamentsbrev nr 1775 (jfr registret).

I48

Namnet Luggude skulle sålunda Luggude härad äldst ha hetat L(i)udhgudhu härad, d. v. s. 'äringsgudinnans härad'. Ett dylikt namn är ej märkvärdigare än namnet på grannhäradet, Onsjö. Detta hette under medeltiden Odhens härad och namnet kan knappast förklaras på annat sätt än som bildat till guden Odens namn. Den omständigheten, att det tredje u-t i Ludgudhu redan försvunnit i den äldsta från Valdemars jordebok hämtade formen, beror på att detta u stått ome delbart framför vokal.

H i härad har i sammansättningsfogen varit stumt. På

samma sätt har i Valdemars jordebok i stor utsträckning obetonad vokal fallit omedelbart framför hsereth.

Som exempel må nämnas Haeruaestathsereth

s. 41, Thundr0shaereth s. 43 (men s. 57: ThundrpScehsereth), Araestathsereth, s. 59. Namnet Luggude härad är, även om den ovan framställda tolkningen är oriktig, otvivelaktigt ett namn, som minner om hednisk religion. Vi kunna då förstå att detta härad bestått som en särskild sammanslutning ända sedan hednisk tid. Med häradsnamnet Luggude (Lyudghuthaehaeret 1300-talets förra hälft) har professor Otto von Friesen1 velat sammanföra det av Jordanes i hans Getica nämnda skandinaviska folknamnet liothida. Samma mening har förut uttalats av G. Schütte i (Norsk) Historisk tidsskrift r. 5, bd 4> s. 20. Varken Schütte eller v. Friesen ge sig in på en förklaring av namnet. Den senare menar att det är onödigt att i detta sammanhang gå in på häradsnamnets etymologi. I själva verket tala alla hittills framställda förklaringar av namnet Luggude mot en dylik sammanställning.

Förra leden i Liudhgudhse has re dh har till

andra led en personbeteckning, bildad till ordet gud. Detta visar att härads namnet är relativt sent. Det är ej ett gammalt bygdenamn. Av Jordanes' övriga skandinaviska folknamn synes intet vara avlett av en personbeteckning. Härtill kommer vidare att ej fullt två mil från Luggude härads sydligaste gräns rinner ån Löddeå. I likhet med F. LäffLer2, Adolf Noreen3 och J. V. Svensson4 måste jag sammanställa detta ånamn med Jordanes' liothida. Vad den formella tolkningen beträffar ansluter jag mig till Noreen, som anser att liothida mot svarar ett urnordiskt liuöiöoR. Därav skulle enligt Noreen ha blivit lyd dar, vilket namn skulle finnas kvar i "Lydd a-å och i namnet på det vid ån liggande "Lydda-köping, nu Lö dde-köpinge. Enligt min tanke är ånamnet det primära. An har under medeltiden hetat Ludd(a) eller Lydd(a), jfr Loddaek0pingh m. 1300-talet LDL, s. 213, Ludd0k0pinghe sl. 1300-talet LDL, s. 33, Ludde1 Rö-stenen i Bohuslän och runorna i Norden (192^), s. 65 £. — 2 Sv. landsmål 13: 9, s. 7. Folknamnet geatas, s. 12. — 4 Namn och bygd 1917, s. 119.

Schuck,

Hälsingborgstraktens ortnamn k0pinge 1334 Erslev, Testamenter, s. 71, avskr., Luddokppinge 1379 ibm s. 148 or., Luddek0pinge 1378, 1429 rep. 3238, 6388 avskr. Senare uppträda former med y eller ö: Löddekiöping 1546, Lyddeköpinge 1559 Falkman, s. 157. Ånamnet är enligt min tanke bildat till verbet *liudha 'växa'. De av ljudande stammarna liudb- ocb ludb- ka växlat. Till stammen ludh- är vårt svenska ludd bildat (<*luöiÖ-?)/ Anamnet är väl (svag) fem. av ett adjektiv vl(i)uöiöaR, bildat till ett substantiv l(i)uö- med tillhörighetssuffixet -ida (jfr lat. crinltus). Till bildningen är ånamnet * Ludda analogt med det norska och jämtländska fisknamnet lodda. Loddhanen har på sidorna ett långsgående ludet band. Till verbet ~liudha Växa' hör participet luden. Detta förekommer ej sällan i ortnamn för att beteckna växtlighet.2 Ett typiskt exempel är Hornborgasjöns gamla namn Loöne 'den med vass och säv beväxta'. Löddeås naturförhållanden stämma bra med en förklaring 'den med rik växtlighet försedda'. Av en liknande anledning har väl den lilla ån Liudha vid Lödöse fått sitt namn. Som åns gamla os, det som givit Lödöse dess namn, numera är uppgrundat3, kan man förstå att där ej mött hinder för växtlighet. Då man nu för ånamnet Löddeå måste uppställa en grundform L(i)uöiö-, behövas synnerligen starka skäl för att man skulle kunna undgå att sammanställa Jordanes' liothida med detta namn. Några sådana skäl ha ej hittills framställts.

Namnet Hälsingborg Efter den framställning, som ovan givits om Hälsingborgstraktens viktigaste ortnamn, följer som en naturlig avslutning en utredning om själva namnet Häl singborg. Den gängse tolkningen är att namnets äldsta form Hälsingaborgh innehåller som förra led gen. plur. av ett ord hälsing, som skulle vara en avled ning till ordet hals i betydelsen 'trångt sund'. Den åsyftade halsen skulle vara ••

den förträngda delen av Öresund mellan Hälsingör och Hälsingborg. Hälsingborg skulle betyda 'deras borg som bo vid halsen av Öresund'.4 Denna förklaring är emellertid synnerligen osannolik.

Namnet Öresund

(isl. Eyra(r)sund) synes för det första att äldst ha betecknat just Öresund mellan 1

Jfr Hellquist, Sv. etymol. ordbok. —

E. H. Lind i Namn

ocb bygd

1914, s- 177»

Sablgren därs.

1918, s. 34 f. — 3 Se Beckman, Vägar ocb städer i medeltidens Västergötland, uppl. 2, s. 30. — 4 Denna mening framställes bl. a. av F. Läffler i Arkiv

10, s. 168 (1894), av Adolf Noreen i Spridda studier 3,

s. 81, 4, s. 95. av Sablgren i Namn o. bygd 1920, s. 59, ocb av Hellquist i bans etymol. ordbok.

Namnet Hälsingborg Hälsingborg och Hälsingör. Förra leden i namnet är helt enkelt gen. av ordet ör, vilket troligen åsyftar den ör som senare kallats Hälsingör 'hälsingarnas ör'. • •

Något namn på Öresunds smalaste del skulle då aldrig ha varit av nöden. An märkas bör emellertid att Eyra(r)sund redan i de gamla isländska sagorna synes • •

beteckna hela det nuvarande Öresund. Det är ej alldeles uteslutet, att även Ska nör haft inflytande på namnets bildning. För det andra, det avgörande skälet, har man, som Hultman (Finsk tidskrift 1920, s. 435) påpekat, aldrig kunnat styrka att hals betytt 'sund’. En utredning angående de namn som innehålla ordet hals är nödig. En under sökning av de danska Hals ger följande resultat. i Hal s är det gamla namnet på det näs, som i söder begränsas av Limfjorden, i öster av Kattegat. Näset omtalas ofta i isländska sagor. Snorre berättar i Heimskringla att den norske kungen Harald Gråfäll föll vid Hals »i Limafirdi». Han bygger på en dikt från 900-talets senare hälft av Glumr Geirason, där platsen nämnes at Hålse. Finnur Jdnsson menar i sin Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog att detta Hals är namn på Limfjordens inlopp och egentligen be tyder 'förträngning av en vik'. Denna översättning är mycket fri. I Emil Olsons register till Knytlinga Saga läses riktigt »Håls vid Limfjorden». Redan N. M. Petersen meddelar i Oldnordiske Sagaer 12, s. 139: »Navnet er ligefrem kommet af den udgaaende Hals, som Landet danner». — Namnet Hals bäres nu av en socken på udden av det stora näset. Tolkningen av sockennamnet Hals på Lässö är ändå klarare. Socknen ligger på det stora näs, som utgår från öns nordöstra sida. Något sund, som kan åsyftas, finnes icke. Mot söder och väster finnas sund, men mot öster och norr intet. Hals vid Ys0r (Hals iuxta ys0r) omnämnes i Valdemars jordebok (1200-talet), s. 46. Med namnet åsyftas det stora näset Halsnses öster om Isefjords inlopp. I Valdemars jordebok, s. 47, nämnes vidare »Rethses0 dim. Hals. SI aul0sse». Detta Hals är tydligen att söka mellan Reers0 och Slagelse. Enligt Valde mars jordebok, s. 33, låg gården Hals i Lpve hd på Själland. Denna gård mot svaras nu av HalsHuse (se Trap 2, s. 510) och har tydligen fått namn av det näs som sträcker sig mot Reers0. Ännu Trap a. st. talar om »H0jdedraget Halsen». Nordöst om Kors0r finns i Taarnborg sn, Slagelse hd, en by Halseby (Hal sse by 1231 Valdemars jordebok, s. 32, 47). Byn har tydligen fått namn av det stora näset norr om Kors0r. De seldste danske Archivregistraturer 4> s. 141 kallar också år 1252(7) näset för Hals (enn schouiHals). Denna skog är väl densamma som senare kallats Hals sko v (Halseskow i425 Trap 3, s. 190).

HäUingborgotrakteno ortnamn Namnen Halsaeby 1231, Halseskow 1425 synas möjligen visa, att ordet hals ’näs, ed(?)’ i gen. ursprungligen haft ändeisen -ar. I Hovs sn, Langelands Norre-Herred, ligger på en mycket trubbig udde »ladepladsen» Lohals (Louhalsz 1664 Trap 4, s. 858).

Vid byarna Longelse

(Liungehals 1231 Trap 4, s. 860) i Longelse sn, Langelands Sonder-Herred har tydligen förr varit en udde. Norreby Hals är namnet på en udde i Klinte sn, Skam hd, Fyn (Trap 4, s. 488) och Hals (el. Enebaerodde) kallas en lång udde i Norup sn, Lunde hd, Fyn (Trap 4, s. 464). Följande danska ortnamn innehålla det av ordet hals avledda hälsing ’halsbo’. K irke-Helsinge, by och sn i Lpve hd, Holbasks amt, Själland, skrives c. 1370 Kyrkaehaelsingae (Trap 2, s. 510). I socknen ligga de ovannämnda Hals Huse och »H0jdedraget Halsen». Helsinge är tydligen plur. av hälsing’per son från Hals’. Vinde-Hel sin ge, by i Kirke-H elsinge sn, skrives 1307 Vindehelsingee (Trap 2, s. 510). Senare leden är densamma som i Kirke-H elsinge. Hel singe, by och sn i Holbo hd, Frederiksborg amt, skrives 1231 Helsinghse (Trap 2, s. 108). I närheten finnes intet sund och intet näs. Byn ligger omkr. 2% mil fågelvägen från Helsingör. Helsingör nämnes redan i Valdemars jordebok (Haelsingpr, s. 79, Helsingher, s. 83). Staden ligger på ett näs, som skjuter ut i Öresund. Senare leden är ordet ör ’sandrevel’ och åsyftar det sandgrund, som sköt ut från näset och som givit namn åt Öresund. Undersökningen har visat, att ordet hals i de danska ortnamnen betyder ’näs’. Vi gå vidare till Sverige. Följande orter med namnet Hals äro kända. Hals, gd i Västergarns sn, Banda ting, Gotl. s. doms., ligger på ett näs mellan Pavikens avlopp och Östersjön (GS 31). Hals, by i Långelanda sn, Orusts ö. hd, Bohuslän, vid Halsefjärden av Kattegatt. Ligger på ett näs, vars yttersta udde heter Halsanabben (GS zfi). Hals, by i Brastads sn, Stångenäs hd, Bohuslän. Anledningen till namnet ej fullt klar. Ligger mellan bergshöjder (GS 41). Hals, by i Motala sn, Aska hd, Osterg. Namnet skrives i Halse 1398 (SRP, nr 2908). Byn ligger på ett näs i Vättern. Något sund finns inte (GS 54). • •

Hals, by i Tierps sn, Orbyhus hd, Uppl. Namnet skrives i Halsse 1413 (SDns 2, s. 645 or.). Byn ligger på och vid en liten höjd. Halsa, gd i Alboga sn, Gäsene hd, Älvsborgs län (Halsa 1550 jb). Namnet

x52

Namnet Häidlngborg 0 •

är enligt SOA 6, s. 4 väl ursprungligen plur. av ordet hals i betydelsen ’låghöjdsträckning’. Gården ligger på en sådan. Med ordet hals äro bl. a. följande svenska ortnamn sammansatta. Fjärehals (1771 karta, 1819 Bexell, Hallands hist. 3, s. 410) är namnet på ett näs i Onsala sn, Fjäre hd, Halland. F. led. är troligen gen. av häradsbornas namn. Hanhals, by o. sn, Fjäre hd, Halland (Hunaehals 1305 Dipl. norv. 3, s. 68 or.) ligger på ett näs. Längst ut på näset låg den gamla borgen Hunahals. För övergången Hun->Han- kan jämföras det bohuslänska sockennamnet Tanum <Tunhem samt det halländska bynamnet Gundal i Släps sn, Fjäre hd (Gundahl 1646 jb), som uttalas Ganndal, jfr vidare Sahlgren i Namn och bygd 1918, s. 181 f. Hal snäs, gd i Ramkvilla sn, Västra hd, Jönk. län. Namnet skrives Halssnaess 1329 (SD 4 s. 125 avskr. Sparre). Gården ligger på ett näs eller snarare ed (GS 20). Halsb er g, by och sn (stationssamhälle) i Kumla hd, Närke. Namnet skrives Hualsberg omkr. 1314 (SD 3, s. 152 or.), Halzberg sokn 1406 (SDns 1, s. 594 or.). Halsberg ligger på en rullstensås. Halsahamn, vik av Skälderviken i Jonstorps och Farhults socknar, Luggude hd. På kartan till Linnés Skånska resa (1751) kallas hela Skälderviken Hal se hamn.

I själva resan, s. 330, användes namnet Halse-hamn riktigt om viken

vid Jonstorp. Namnet förklaras av Falkman (Ortnamnen i Skåne, s. 45) ur ordet hals ’landtunga, lågt berg’. Något sund finns icke men väl ett näs. Ordet hälsing, avledning av ordet hals, ingår i namnen Hälsingborg och Häl singland och dessutom i en hel del namn, där man kan misstänka, att häl sing betyder ’person från Hälsingland’. Namnet Hälsingland duger icke som bevismaterial för att hals betytt’smalt sund, smalt vatten’. Det är säkerligen någon höjdsträckning eller något näs inom Hälsingland, som givit anledning till namnet. Prof. Otto v. Friesen har meddelat mig att enligt hans tanke den ifrågavarande halsen troligen är en ås i Högs och Hälsingtuna socknar. I finländska ortnamn ingår ordet hals ej sällan. I Österbotten betecknar det ofta uddar och grynnor, se härom Karsten, Svensk bygd i Österbotten 1, s. 175, 463. Någon anledning att för Finland anta en betydelse ’smalt sund’ föreligger ej alls. Stadsnamnet Hälsingfors och by namnet Hälsinge i Nyland förklaras av prof. O. Hultman (Finsk tidskrift 1920, s. 434 f.) innehålla hälsing ’Hälsing-

Häloing borgotraktcno ortnamn landsbo’.

Enligt min mening är det minst lika sannolikt att hälsing i detta fall

kan betyda ’person som bor på halsen d. v. s. näset’. En blick på de norska ortnamnen ger samma resultat. O. Rygh skriver i Norske Gaardnavne, Forord og Indledning, s. 53: »I Stedsnavne vel altid sigtende til Ordets overforte Brug om lavere Hpider, som skille mellem to Dale, og om smalt Jordstykke mellem to Vande eller mellem Klipper; mulig ogsaa brugt om en fra en st0rre H0ide fremspringende lavere». I fornisländskan betyder hals, då det användes om lokaliteter, endast ’ås’ eller ’näs’, se Fritzners ordbok. I de isländska ortnamnen har ordet samma betydelse, se Kålund, Island 2, s. 510. I tyska ortnamn betecknar hals enligt Förstemann ’halsförmiges grundstiick’. Som exempel må nämnas Hals i Niederbayern (belägg hos Förstemann). Slutligen må nämnas, att P. A. Säve i Tidskrift för skogshushållning 1876, s. 181, nämner ett ord häl se ’smal landtunga’, som tydligen är en ia-avledning till stammen i hals ’udde’. På grund av vad ovan anförts är det sålunda tydligt och klart, att de som räkna med att Hälsingborg (Helsingaburg(h) 1085 Necrologium Lundense, s. 5) betyder ’deras borg som bo vid Öresunds hals’ bygga på en rätt luftig kon struktion. Det finns intet språkligt material som gör en dylik översättning sannolik. Hals betecknar, så vitt man känner, land, ej vatten. I det gamla danska riket är betydelsen ’näs’ bäst styrkt. Finns något näs som kunnat ge namn åt Hälsingborg och Hälsingör? Det ligger närmast att tänka på det näs, varpå Hälsingör ligger, vilket genom sin ör givit namn åt •• O resund. Men man kan också tänka på den hals, som givit Halsahamn dess namn, d. v. s. antingen näset öster om viken eller måhända hela det stora näset söder om Skälderviken. Som ovan visats, är detta näs sedan gammalt en kulturbygd. Den tanken att Hälsingborg skulle fått namn av den höjdsträckning, varpå staden är belägen, måste av flera skäl avvisas. De viktigaste skälen äro, att denna höjd ej har den skarpt avgränsade karaktär, som »halsar» eljest ha, samt att i det gamla danska rikets ortnamn hals betyder ’näs’. Vidare är att märka, att då den första borgen där byggdes (Hälsingborg nämnes redan av Adam av Bremen), bestodo de närmaste omgivningarna sannolikt av ouppodlade skogar. Det fram går av de unga ortnamnen i stadens närmaste grannskap. Som exempel må nämnas Pålsköp, Senröd, Tinkarp. Bygden var före 900- eller 1000-talet koncentrerad kring Råån, och Ramlösa var den äldsta Rååbygdens nordligaste utlöpare mot Hälsingborg. lE>4

Namnet Haloing borg De hälsingar som byggde borgen vid Öresund1 kommo sålunda från Häl singör eller möjligen från Halsahamnstrakten. Den senare möjligheten är dock synnerligen svag. Jag har sålunda genom min undersökning kommit till en förklaring, som rätt mycket avviker från den gängse. Det är mig en glädje att kunna påpeka, att denna min förklaring redan förut antytts. Danmarks förnämste ortnamnsforskare N. M. Petersen skriver nämligen år 1837 i sitt ortnamnsregister till Oldnordiske Sagaer följande: »Navnene Hel singborg, Helsing0r, utledes . . simplest af en udgaaende Hals, hvis Beboere först have vasret kaldt Helsingerne eller de som boede paa Halsen, hvoraf siden dannedes Navnene Helsingernes Borg och Helsingernes 0re».2 Petersen gör ej något försök att lokalisera denna »Hals», men man får väl tro, att han tänkt på näset vid Hälsingör. Från denna hals härstammade väl också de hälsingar, som givit namn åt den 2 x/a mil fågelvägen från Hälsingör be lägna byn Helsinge (i Helsinge sn, Holbo hd, Frederiksborg amt). 1 Det är säkerligen dessa hälsingar, som i den anglosachsiska dikten Widsith, författad c. 650, kallas hselsingas. — 2 Oldnordiske Sagaer 12, s. 1^1.

*55

DEN ÄLDRE MEDELTIDEN

HÄLSINGBORGS MEDELTID INTILL 1250 AV

M. BJJth

» Hälsingborg»

i äldre litteratur

EN ALDRE historieskrivningen i Danmark och Sverige har sedan länge sysselsatt sig med frågan om Hälsingborgs uppkomst och ålder — en uppgift så mycket svårare att lösa, som denna härkomst var att söka i älsta historisk tid, varifrån ytterst få underrättelser voro att hämta. Medeltidens historieskrivning var dock uteslutande annalistisk och krönikeartad, varför den inskränkte sig till att i huvudsak anteckna de händelser, som ansågos förtjänta av att upptagas under det år, då de timat. Detta förhållande rubbas icke av de tre stora namnen i den nordiska medeltidens äldre historieskrivning: Adam av Bremen, Saxo Gram maticus och Snorre Sturlasson. Dessa hävdatecknare betraktade också historien som en följd av händelser, vilka de uppradade som vackra pärlor i ett halsband i sin utmärkta berättarkonst. Vilken individuell uppfattning de än må ha haft om det historiska händelseförloppet, så inläto de sig dock aldrig på något egentligt försök att ur historiska förhållanden förklara detsamma till ursprung och bety delse — kort sagt: historiens inre sammanhang sökte de icke. En sådan uppgift har blivit ett mål först för senare tiders hävdaforskning, och den första upprin nelsen till en därav bestämd ny historisk metod kan icke spåras förrän i slutet av i6:de århundradet. Det var också vid denna tid, som även den danska historieskrivningen gjorde sina första stapplande steg vid en sådan undersökning av materialet, som först sent omsider kom att genomföra en kritisk forskning. Och det är begripligt, att

*59

Hälsingborgs medeltid intill

bland många andra frågor även den rörande de danska städernas uppkomst icke kunde lösas på annan väg än den omedelbara undersökningens. Varken Adam av Bremen eller Saxo ba några bestämda uppgifter om de danska städernas upp komst eller förhistoria, emedan de källor eller traditioner, som de anlitade, icke kade någon upplysning att giva i detta fall. När Snorre Sturlasson visserligen upp giver vissa norska städer såsom grundade redan av Olof den helige och andra kungar, har han därvidlag antingen haft uppgift att stödja sig på eller utan vidare förutsatt, att ett sådant kungligt stadsgrundande verkligen ägt rum. I varje hän delse har Snorre Sturlasson icke uppvisat någon som hälst undersökningsmetod. Inom den nutida norska historieforskningen har det också rått strid om Snorres tillförlitlighet just i fråga om det ytterst svårlösta stadsgrundläggningsproblemet. Den förste danske historieskrivare, som undersökt Hälsingborgs ålder, var den år 1589 till biskop i Lund utsedde Mogens Madsen (Magnus Matthiae). Han var själv hälsingborgare såsom född i staden den 18 sept. 1527, son till sedermera rådmannen därstädes Mads Pedersen. Mogens Madsens historiska författarverk samhet började, sedan han (1563) blivit lektor i teologi vid Lunds domkyrka. Hans båda huvudarbeten, en dansk kungalängd (Series regum Daniae) och en Lundensisk biskopslängd (Episcoporum ecclesiae Lundensis series), uppenbara en 1 sin mån kritisk forskare och gåvo honom också en ledande plats inom 1500talets danska historiografi.1 Anledningen till Mogens Madsens intresse för Hälsingborgs historia var emel lertid av tillfällig natur. Stadshistoria hade ännu icke blivit någon historisk forsk ningsgren. Men det behövdes text till bilderna av världens viktigaste städer i det stora topografiska verket Theatrum urbium, vilket skulle utgivas av kaniken i Köln Georg Braun. Mogens Madsen anmodades att för detta verk författa be skrivningen till bilderna av de fyra största skånska städerna Hälsingborg, Lands krona, Lund och Malmö.2 Denna beskrivning blev färdig 1587.3 Den älsta bilden, vi äga av Hälsingborg (fig. 171), är just från Brauns klassiska verk, vilket för 1500talet är i betydelse jämförlig med Peder Resens blott delvis bevarade Atlas Danicus och Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna, båda för 1600-talet. Såväl 1 Rördam, Historieskrivningen o g Historieskriverne i Danmark og Norge siden Reformationen, s. 57 {1867). — Mogens Madsens självbiografi, översatt till latin av Otto Sperling i Episcoporum eccl. Lundensis series, Collectore Magno Mattbiae, editore Tboma Bartbolinus, Hafniae anno MDCCX, fol. 6.

Noggran

nare än Sperling bar Peder Terpager översatt biografien, tr. jämte biografiska uppgifter om Madsen bos Rördam, Hist. Kildeskrifter II, s. 84 ff., där även Series regum Daniae publicerats, s. 119 if. (1887). — 2 »Helsingoburgum» förekommer i Braun, Urbium praecipuarium totius mundi (Tbeatrum urbium) IV., ark 29.

(Köln 1576—1618.) — 3 Mogens Madsen, »Civitatum Daniae descriptio», tr. Rördam, Kilde

skrifter II, s. 255 if. Jfr Rördams inledande anmärkningar, s. 2^9 ff.

l6o

»Häldingborg» i äldre litteratur bilden hos Braun som Mogens Madsens på latin författade beskrivning utgöra en god förstahandskälla till stadens historia, emedan Mogens Madsen har person ligen förvärvade uppgifter om sin fädernestads topografi utöver sitt begagnande av källor, som vi också känna till. Mogens Madsen skrev icke så mycket om Hälsingborg och hade ej häller anledning därtill, men då det är Hälsingborgs älsta beskrivning, dess första stadshistoria dock med vissa förkortningar, som vi läsa i Brauns verk, kommer den, klädd i svensk översättning, att utgivas i sin hel het som bilaga i nästa del av detta verk. Ty monografien har större betydelse för den senare än den äldre medeltidens historia. På berget — säger Mogens Madsen — vilket brant reste sig över den lång sträckta staden, stod borgen, som sades vara uppförd av hälsingarna från Häl singland vid tiden för Kristi födelse, då Frode III var Danmarks kung eller så där omkring, och av dessa hälsingar har namn givits såväl åt borgen som staden, liksom även åt Helsingör på andra sidan Sundet. Detta förhållande bekräftades också av följande, på sitt vis »barbariska verser» om borgens byggande: Tempora natalis Christi turris capitalis Helsingborg struitur, velut in scriptis reperitur eller: »Vid Kristi födelse bygges huvudtornet i Hälsingborg, såsom säges i handlingarne». Men det kunde icke avgöras, om staden eller borgen voro älst. Säkert vore, att till de älsta av Skånes, ja Danmarks städer hörde Trelleborg, Skanör, Lund och Hälsingborg. Och om Lund och Skanör citerar Mogens Madsen dessa »mycket gamla verser»: »Den thid Christus lod sig föda, stod Lund oc Schanör i fagreste gröda». Hälsingborg var alltså samtida med Lund, åtminstone beträf fande »huvudtornet», d. v. s. Kärnan. Mogens Madsen^börjar sin beskrivning med att citera Saxo's benämning av Hälsingborg med dels »hälsingarnes borg» (urbs Helsingorum), dels »hälsinge staden» (Helsingum oppidum). Härav skapade Mogens Madsen fram en etymologisk förklaring av namnen Hälsingborg och Helsingör, vilka uppkommit av hälsingarne, ett svenskt folk från Hälsingland. Detta senare har Saxo dock ej sagt. En dylik tolkning av namnet hälsingar skulle också föra författaren till vilseledande slutsatser. Han måste ju på något sätt närmare förklara, varför de <8

båda stadsnamnen kommit just från hälsingarne, och han framhöll då, att detta folk skulle begivit sig ned till Öresund och där grundat Hälsingborgs stad. En dylik sydlandsfärd för det långt norrut boende svenska folket omtalas dock varken 18—24465.

161

HäUingborg*) medeltid intill 1250 av Saxo eller i andra medeltida källor, och man står då inför en rent etymologisk teori, som är gemensam med ett annat försök att härleda stadsnamnet Lund från en hednisk lund, som skulle funnits på platsen före kristendomens införande i Skåne — teorier, som för båda städernas vidkommande långt in på 1800-talet i historieskrivningen bildade en hart när outslitlig trosdogm.1 Det bör i detta sammanhang anmärkas, att Saxo aldrig begagnade det av Adam av Bremen redan ett århundrade tidigare använda namnet Hälsingborg, vilken författare Mogens Madsen icke synes känna till.2 När Saxo i stället säger hälsingarnes borg (Helsingorum urbs), så är detta blott en latinisering av Häl singborg och visar, att Saxo återgav namnets förra del »hälsing» med subst. hälsing som namn på personer, vilka borgen tillhörde. Vilka voro dessa häl singar? Sahlgren förklarar i det föregående (s. 154), att ordet hälsing är avled ning av ordet hals, vilket ord icke betyder, såsom på senare tid allmänt antagits, • •

»trångt sund», d. v. s. här Öresund, utan land i form av näs. »Heising» vore tydligen namn å person från Hälsingör eller möjligen Halsahamn (vid Skelderviken). Men å andra sidan ingår ju »hälsing» även i Hälsingland och i andra namn, där man kan misstänka betydelsen av person från Hälsingland. Om Mogens Madsens etymologiska försök till tolkning av namnet Hälsing borg som förklaring av stadens uppkomst tack vare svenskars från Hälsingland bebyggelse vid Sundet måste avvisas som omöjlig, så bör å andra sidan gärna medgivas, att misstaget på hans tid var lika förklarligt som ursäktligt. Men värre var, att Mogens Madsen som historisk källa använde de »barbariska» verserna om huvudtornets uppförande på Kristi tid, d. v. s. på kung Frode den Fredgodes, enligt Saxo's fantastiska kungalängd. Genom Viborgsbiskopen Henrik Gerner har det blivit bekant, att verserna voro »ett munkavers över Hälsingborgs port», där Mogens Madsen säkerligen själv läst dem,3 Verserna ha varit inristade kanske över själva huvudporten till borgområdet med Kärnan därinne. Mogens Madsens problemlösning både om Hälsingborg och Lund övergick med tiden till att bli en doktrin i historieskrivningen ännu långt in på 1800-talet, ett bevis i sin mån på legendbildningens stora fara i historieskrivningen. Man började taga som vetenskapligt faktum en sägen, även om den tilldiktats på en sen tidpunkt. Den äldre historieskrivningen från slutet av 1500-talet sökte för 1 Jfr Lauritz Weibull, Staden Lunds ålder (Hist. Tidskr. för Skåneland IV, s. i ff. 1910). — 2 Adarus verk var då utgivet för första gången år 1579 av den danske historieskrivaren Anders Sörensen Vedel. — 3 Henrik Gerner, K. Christian dend Femtis ber0mmelige Land-Togs oc aff Gud forleente lyckelige Seyervindingers Ilias, s. 17 (1685).

Här förekommer en längre dikt om Hälsingborg, med bl. a. följande: »Du

teller dine Aar fra vilcken Tid du vil, men din Nativitet fra Aar-aelds Tid kan stille».

162

»Hälsingborg» i äldre litteratur övrigt gärna göra orter, vilkas uppkomsttid förlorade sig i fjärran, till orter från Arilds tid. Så gjorde också Mogens Madsen med både Hälsingborg ock Lund, men däremot icke med Malmö och Landskrona, vilkas uppkomst förlägges till den yngre tidpunkt, som av dokumenten redan var känd och icke kunde ytter ligare flyttas tillbaka i tiden. För Hälsingborg däremot saknades annat doku ment än Kärnan själv, redan på Mogens Madsens tid vördnadsvärd av ålder, i allas åsyn vittnande om en lysande, förgången tid. Ingen visste, när Kärnan byggdes, och så tillgrep man sägenbildningen omkring detta väldiga monument från — som det syntes — urminnes tid. Det kunde därjämte icke gärna gå för sig att i Brauns för en europeisk läsekrets avsedda topografiska verk göra Häl singborg, som uppenbarligen var så gammal, sämre i fråga om anciennitetens be römda anor än andra ryktbara städer i Europa utan att det därför behövde sägas, att man som historisk källa begagnat sig av — en portinskription. Vida mer bekant än Mogens Madsen är hans yngre samtida Arild Huitfeldt genom sitt stora verk »Danmarks Rigis Krönniche», som författades baklänges, i det att den älsta tiden skildrades sist (10 band åren 1595—1604). Madsens ar beten voro viktiga källor för Huitfeldt, som därifrån utan vidare upptog teorien om Hälsingborgs urgamla tillkomst under den mystiske konung Frode på Kristi tid: »Skall man tro de allmänna vers, som vanka, då är på denna tid Hälsing borgs slott byggt» (tom L, sid. 14). Med större intresse och självständig undersökning behandlades ämnet av Huitfeldts vän, historikern Johan Isak Pontanus i hans Chorographica eller be skrivning av Danmarks land 1651 (Rerum danicarum historia accedit Choro graphica regni Daniae. Amstelodami 1631, s. 696).

Pontanus säger, att Saxo

med sina hälsingar skulle mena det svenska folket i Hälsingland, men han ger å andra sidan sin egen tolkning av Adams av Bremen »Helsingoburg», såsom va rande uppkommet av själva saken, nämligen så, att orten låg vid den sammanträngning av Baltiska havet, som kallas Hals, d. v. s. Öresund, varom han annor städes redan yttrat sig. Det synes vara första gången, som den ännu i våra yttersta dagar förfäktade åsikten om hals i betydelsen av (smalt) sund såsom ingående i namnet Hälsingborg framträder. Om borgens tillkomst på Kristi tid citerar Pon tanus de gängse verserna. Ole (Olaus) Worm är ett av de främsta namnen i den danska fornforskningens äldre hävder. I sitt verk om Danmarks minnesmärken talar han även något om Hälsingborg (Danicorum monumentorum libri sex Hafniae 1643, s. 140). Om Hälsingborgs höga ålder och ursprung tvista många med olika utläggningar.

HäUing borgd med ettid intill

1250

»Man synes härleda namnet av den hälsning och det bruk, som de köpmän från alla länder pläga visa, vilka på denna ort vörda det danska namnet och betala sin tribut. Men vi fästa mera tilltro till invånarne själva, vilkas åsikt skattas som riktigare.» Hälsingarne från norr hade grundat både Hälsingborg och Hel singör, men tiden härför vore obekant. Den till dessa båda orter omkringlig gande trakten fick namnet regio Helsingica. En ny beskrivning av de danska provinserna, deras slott, fästningar, städer m. m. utkom 1654.

Författaren var Jens Lauritson Wolf, som i sin Encomion

regni Daniae (s. 642) inskränker sig beträffande Hälsingborgs ålder till att säga: »funderad uti konung Frodes tid, som var den 24 kungen i Danmark och den tiden flera underlydande kungariken och länder».

Denna naiva uppfattning

hade alltså fortfarande en seg livskraft. Sedan Skåne 1658 blivit svenskt, fick den svenska historieskrivningen snart en ny uppgift: att utrannsaka Skånes historia. Den bekante professorn i Lund Andreas Stobaeus skrev i sin uppsats om det forna Skåne (De Scania antiqua, dissertatio prima, s. 27, 1706), att »Hälsingborg, kanske riktigare Helsundsborg, ligger vid ett verkligt Herkules Sund eller heligt sund». Men »det kunde hänskjutas till andras omdöme, om staden så kallas efter hälsingar eller efter hals, vilket senare gillas av vissa danska författare, det förra åter av våra. Men oss behagar härledningen av heligt sund synnerligen.» Då emellertid för några år sedan en avhandling om detta heliga Sund ventilerats, behövde Stobaeus icke närmare ingå på frågan. De båda alternativen hos Stobaeus upptogos av Eric Tuneld i hans »Inled ning till geographien över Sveriges Rike», som utkom 1762 och till in på nästa århundrade ännu var den klassiska geografiska handboken över Sverige. Häl singborg »menas hava blivit anlagd av hälsingarne och av dem bekommit namn. • •

Andra föregiva, att staden av Öresund, fordom Helgesund kallat, blivit nämnd Helgesundsborg eller Helsingborg». Men redan 1751 hade dock Sven Lagerbring i en akademisk avhandling om de gamla svenska städernas uppkomst angripit problemet samt därvid förkastat härledningen efter Sundet (De origine urbium antiquorum Sviogothiae. Disser tatio gradualis, s. 19. Lund 1751). Adam av Bremen menade tydligen blott en borg, ej en stad, och något Heligsund och därav härlett Heligsundsborg vore för honom okänt. I stället borde ortnamnet härledas från hälsingarne, även om det vore ovisst, när dessa voro nere vid Sundet. En runsten i Hälsingland skulle för tälja om en hövding Helsana, som vann allt Själland. Hälsingborg vore äldre än

Fig- 17l- Hälsingborg omkr. 1580. Kopparstick i Theatrum urbium.

yjixp]

/{imJbus &

. I l ocum oftu ^

fiij cvfå * *

ttutö.fbar \gp C^vft^rtufm^ r' pacrtf

/C7 //.4r

/]*/

kimraal i^w./atum $cj

cnpt

' y

LwMHtli^utfm

dl id m)£ liccr twn^ttm jnrjft&T åixmuwiji^Agnicfwm Irr fixcxcx muHtljlir ptrpmtromajjuLa itnmAcuLtn.cLrru Åwi) tytiryotSAv amv buf&aii.\-0 < ^ /» .«? .i1 V| f 1 if Jf f 1 %v bis vtfhv. UJcvvaw, $vf 90 c}iu&

_ __ja>.lklmliruö aIW^ iwiw. ,\kmitffilloå&pfiåt. not* iuC^i”

vAvm^itinlm Mim.

mfitbtfpwnm Wie pnv pwciui mctuuun'ln up åccbM^^icfuAmwr^rmnfuétc^mii^ jtuWp iiptf crvr^nar mwlilnkriwWili mxr^tlnicu%p lévmadLUfLmei,xpnurm #

vC| i / t * "1 1 $ 1 l fl / atttir fotamr&o-ln mkbv^mrmåy \n ml kdnl m$m\vj^n$fufgm$ dmtutirm*?Jn

fét

*«ffes

/'V<7.

172.

Knut den heliges brev

Lol. 1V i Necrologium Landende.

-'/5

(

Alnfirtkra

o£acdo drlebhif teaxpmmowp

fvekäqvtvS' conjdio ftJelut ep%marttne dmy ni.fi tcWi (undfenf&qjn.jc.fbmad ybmeftauvre poltcurp cffcicutr. ])/c tir ftmcuj cdppoferaf?anmr. 4

lérta-n»cittt&tcjoluenl’. vi- IthtttC Iioclooo vhenclp. JmuUd Vpacrr tn at opr. rm. man ftydtmrif. Jfiaar

{fak vpdctt: (tmtlner. (m.man/Iafdfmtdtl fwgft fot acmef finglaf lilrfifdmanosf.

Fig. lyg. Knut 9en heligea brev 2*W. 2^ / Necrologuitn Landende.

-'/$

»Häldingborg» i äldre Litteratur den tid, då kristendomen predikades i Sverige, men »mycket yngre» än tiden för Kristi födelse. Med någon sannolikhet kunde man icke i denna fråga fortgå vi dare. Men så skedde dock i »Svea Rikes historia» I, s. 304 (Stockholm 1769), där Lagerbring utarbetade sin teori i följande ord: »Att hälsingarne i forna dagar gjorde sig mycket namnkunniga genom bärfärder, kan slutas av åtskilliga nog avlägsna orter, vilka synas ännu bibehålla namn av hälsingarne. Hit höra först Hälsingborg och Helsingör. Den älste historieskrivare, som nämnt Hälsingborg, är Adamus Bremensis, och kan väl vara, att den runsten, som finns i Lund i Gästrik land, förvarat minnet av ett sådant hälsingarnes uttåg till våra södra orter.» Det vore visserligen obekant, när detta skedde, men då Harald Hårfagers son, Håkon, regerade, voro hälsingarne honom tillgivna och följde honom sannolikt på hans härfärd i io:de århundradet till Själland. Därvid skulle Hälsingborg grundlagts. Tonen hos Lagerbring är genomgående tveksam; misslyckat är också hans försök att med hjälp av den eljest förbigångne Adam av Bremen och Snorre Sturlassons Harald den godes Saga samt runstenen i Hälsingland stödja den från Mogens Madsen ytterst härstammande teorien om de svenska hälsingarnes be drifter i Öresund. Det inses lätt, att Lagerbrings undersökning är vetenskapligt omöjlig.

Hälsingborgs egentligen förste historieskrivare Elias Follin har dock

följt honom obetingat i sin Hälsingborgs historia, avslutad 1798, men utgiven — och i detta stycke utan ändringar — av P. Wieselgren först 1851. Follin har intet nytt att anföra till förmån för teorien om hälsingarnes Öresundsfärd om icke detta, att Adam av Bremen skulle kallat Hälsingborg »en gammal stad». Detta uttryck har Adam dock aldrig använt, och Follins uppgift är därför ett rent misstag. Vi se av det föregående, att två teorier stått emot varandra i Hälsingborgs historiografi: Hälsingborgsnamnets härledning av de svenska hälsingarne eller av Sundet i betydelsen av hals eller trångt sund.

Cronholm i »Skånes politiska

historia» (1847, s. 328) följer det senare alternativet, men söker också, liksom tidi gare Erik Gustaf Geijer i »Svenska folkets historia» (1832, s. 58, not 4), »Hälsing borg» i ordet halsa, d. v. s. reva segel. Sahlgrens tolkning av »hals» som »näs» framdrager väl åter den gamla histo riska gåtan, varifrån de »hälsingar» kommit, som hade sin borg på den skånska kust höjden vid smalaste delen av Öresund. Vi hänvisa till vad han anfört (s. 150 ff.). Inga historiska källor kunna dock förklara detta problem, och de fruktlösa försök att utreda detsamma, som äldre historieskrivare genom etymologisk härledning ur »Hälsingborg» redan gjort till överflöd, mana icke till förnyad dryftning, vilket vore föga bättre än att begiva sig ut på ett gungfly.

165

HäLdlngborgj medeltid intill 12jo Källorna till Hälsingborgs historia före

1250

Det är lämpligt att som ett första skede även i Hälsingborgs historia upp taga den i dansk historieskrivning brukliga periodindelningen för den äldre me deltiden från vikingatidens slut omkring 1050 till Valdemar Sejrs död 12^1 eller i runt tal till 1250, d. v. s. till Erik Plogpännings död. Det är just det bevarade källmaterialets beskaffenhet, som i första rummet även beträffande Hälsingborgs historia gör en sådan periodindelning lämplig. Källorna till vår stads historia äro för denna tid synnerligen få, och vi erhålla bäst ett närmare begrepp om forsk ningens möjligheter att skildra stadens älsta öden, om vi i ett sammanhang göra oss närmare förtrogna med dessa källor. Främst i källvärde står urkunden, det skrivna autentiska dokumentet. Den stora bristen å originalbrev för perioden är mindre att söka i en förmodad för störelse under tidernas lopp av dessa originalkällor för historisk forskning, utan fastmer i det förhållandet, att urkundsväsendet vid denna tid var praktiskt taget obekant i Danmark.

De behållna danska urkunderna äro vanligen påve-,

biskops- och kungabrev. För germanerna var dokumentet ursprungligen okänt, och man skaffade sig bevis genom att anlita goda mäns vittnesbörd om vad de sett och hört.

Det skulle också dröja rätt länge in på medeltiden, innan ur

kunden fick erforderligt bevisvärde — så segt var motståndet mot den från den romerska kulturen i fjärran Södern mot norr framträngande skriftliga bevisfor men. Påvebreven hade sitt ursprung från en hierarkiskt ordnad maktorganism, universell för hela kristenheten och därmed stående över alla nationella gränser. Men dessa brev gåvo kungen, även i Danmark, ett gott exempel att med urkun der utfärda förordningar och föreskrifter, närhelst tillfälle härtill kunde erbjuda sig för en kunglig maktutövning, som eljes hade att ikläda sig det forndanska rättslivets former utan behov eller giltighet av dokument. Påvebreven äro jäm förelsevis bäst bevarade, emedan det funnits mest därav, och kyrkorna vårdat dem, men för Hälsingborgs åtminstone äldre medeltidshistoria är detta källmaterial dock obetydligt, emedan Hälsingborg icke var någon kyrklig huvudort i Danmark. På kungabreven har det knappt varit någon större tillgång, och detta är för den stadshistoriska forskningen att beklaga, då det just är i kungens mycket tidiga maktbe fogenhet över städerna, som deras utvecklingshistoria närmast kan skönjas. Danmarks älsta kända urkund är kung Knut den hefiges s. k. gåvobrev till S. Laurentiikyrkan i Lund den 21 maj 1085. Och det fogar sig så, att »Hälsing-

166

Källorna till Häldlngborgo hiotoria borg» är här för första gången i en urkund belagt. Detta aktstycke är icke blott för Danmarks inre politiska historia, utan även för frågan om Hälsingborgs upp komst av fundamental betydelse och skall därför ingående behandlas i en följande avdelning. I detta sammanhang meddelas endast några upplysningar om urkun dens nu bevarade skick. Originalet på pergament, försett med kungens sigill, har gått förlorat, möj ligen vid Stockholms slottsbrand 1697, varvid för övrigt oersättliga arkivskatter förstördes. Sedan det året är originalet i varje fall försvunnet. En avskrift efter originalet finns i Registrum ecclesiae Lundensis från 1494 i svenska riksarkivet.’ En yngre avskrift, kollationerad mot originalet och därför särskilt värdefull, finns dock bevarad i Lunds Kapitels- och Hospitals Privilegiebok av år 1662 i landsO

arkivet i Lund. Ålderns företräde framför dessa tillkommer dock en avskrift i Lunds Domkyrkas berömda dödbok, Necrologium Lundense, utgiven i en ny upp laga år 1923 av Lauritz 'Weibull.3 Enligt denna edition skulle avskriften vara införd i den 800-åriga handskriften —- Nordens älsta — före den 30 juni 1123 eller endast 38 år efter originalurkundens tillkomst år 1085. Kopian har gjorts tack vare bruket i de europeiska kulturländerna att i de större kyrkornas nekrologier införa olika slags skrifts tyeken. Knut den heliges gåvobrev hade ju upp gifter om kyrkogods, som det för den praktiska förvaltningen eller av annan orsak var lämpligt att anteckna särskilt.3 Det är den älsta uppskrivning av namnet Helsingoburg, som vi äga i Nekrologiet och en fotografisk reproduktion av hela urkundsavskriften visar den 800-åriga skriftens utseende (fig. 172 — 174). Hälsingborgs namn skrevs på en tid, då »något årtionde tidigare svearne ännu trängdes kring människooffren i tempel lunden i Uppsala, och runstenar restes på krönen av jordkullarne över de döde». Den hand, som skrivit Knut den heliges brev, var synnerligen förfaren i tidens bästa skrivkonst — därom vittna tidstypiska stilegendomligheter, de förlängda typerna, användandet av majuskeln, de sirade överstaplarna och förkortningstecknen. Skrivaren var antagligen den tidpunkten en yngre man, ty man tror sig spåra honom i skriften så sent som år 1166, där rytmen i stilen väl är kvar, »men åldern röjer sig i det svinnande herraväldet över handen».4 1 Tryckt Suhm, Historie af Danmark IV, s, 781 och SD nr 26. — 2 Monumenta Scaniae historica. Necrologium Lundense.

Lunds domkyrkas Necrologium, utg. av Lauritz Weibull, s. XXXV, LXXXII

(1923). — 3 Texten efter 1494 års avskrift, jämförd med 1662 års avskrift och avskriften i nekrologiet, är numera tryckt av Lauritz Weibull, Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka 1085 (Dansk) Hist. Tidskr. 9 R., 3 B,, s. 106 ff. (1924). — 4 Lauritz Weibull, Necrologium Lundense, s. LVII f.

Rytmen i

stilen beskrives s. XCII med avbildningar.

167

Hälding borgd medeltid intill 1250 Knut den heliges brev är för tiden till mitten av 1200-talet, alltså för en så lång period som mer än 150 år, den enda urkund direkt angående Hälsingborg, som finns bevarad, och därmed är forskningen så gott som alldeles berövad det material av högsta källvärde, som urkunden äger. Den nästa urkunden efter 1085 års brevet är kung Kristoffers brev l6/9 1252, där Hälsingborg dock endast är dateringsort. Givetvis finnas några viktiga urkunder, som indirekt belysa Häsingborgs äldre öden, men de medgiva blott en jämförande historisk undersökning. I övrigt är knappheten å urkundsmaterial med direkt innehåll mycket stort även för övriga danska städer under äldre medeltid. Det finns visserligen i en kopiebok för Ebbelholts kloster (nära n. v. Fredriksborgs slott) på Själland en avskrift av ett gåvobrev, daterat Roskilde ™l3 1209, i vilket vissa gårdar i Halland skänktes till klostret i närvaro av några höga herrar och borgare.1 * Bland ** dem märktes först herr Jacobus Olavi, »riddare av Helsingborg» (miles de Helsingburgh). Det förekommer i brevet två ämbetsmän: den ene borgmästare (proconsul) Yvald i Roskilde och den andre hövitsmannen (capitaneus) Ludolf på Nyborgs slott. Dessa båda sistnämnda befattningar äro icke i Danmark påvisbara tidigare än i slutet av 1200-talet, varemot miles (rid dare, befälhavare) visserligen är känd från 1100-talet. Roskilde stadsrätt 1268 känner icke borgmästare (proconsul) eller rådman (consul), och i praxis ha dy lika befattningar i varje fall knappt existerat i Danmark före mitten av 12oo talet. Detta föranleder till att bestämt bestrida brevets tidiga datering. Rid daren Jacob Olsson har en namne, som kanske är han själv, i ett brev % 1308, även detta utfärdat i Roskilde. Ändrar man därför 1209 års brev till 1309 eller 1 Universitetsbiblioteket i Köpenhamn, Additamenta 51 (Aebelbolts Kopiebok). Perg. kodex fr. c. 1450.

Jfr Erslev, Repertorium, IV, s. 62 ff. Fol. ir—63 v är skriven av en äldre band från 12(50; brev

efter detta år äro avskrivna på danska av andra bänder, dock bar en yngre band visserligen skrivit å fol. 2/(vi som dock av den äldre banden lämnats blank, samt å fol. 2ßT — 26V> som är ett senare inlagt, särskilt lägg. Åtkomstbreven äro kronologiskt utgivna i SRD, men i kodex införda gruppvis efter egendomarne. Till gruppen »Bona nostra in Haldben», eller Ebbelbolts klosters godsbrev i Halland, fol. 61 v—62 T föras sålunda ovannämnda brev ™l3 1209 (MCCIX) — SRD VI, s. 12(6 ocb »Fornbandl. rör. Halland, saml. av P. v. Möller (Hall. Fornminnesförenings årsskr. 1868) n:r 9;

122p = SRD, s. 155, n:r XXI (båda av

samma band) ocb 3/a 1320 = ibid., s. 169, n:r LII. Dateringen 1209 är alltså fullt medveten; den under sökning, jag verkställt av bandskriften, talar ej bäller paleografiskt emot detta förbållande. De förekom mande sanktionsformlerna finnas även i ett brev 73 1308 (1209) (se fortsättningen i texten ovan) samt i brev av 1222 ocb 1248 (SRD VI, s. 150). Ingen av personerna i 1209 års brev kan återfinnas i annan handling. Det kan icke antagas, att förfalskning föreligger, men väl misstag av en avskrivare från så sen tidpunkt som efter 12(50. För övrigt må tilläggas, att de i ovannämnda brev upptagna godsen Boarp, Vreninge ocb Esperöd i Enslövs socken såldes av klostret 2711 12(90 till rikshovmästaren Paul Laxman (jfr Forn bandl. etc. n:r 9). — Jfr Ellen j0rgensen, Annales danici, s. 129 för 1306, där en viss Jacobus Oloffsun miles, som då drunknade, nämn es.

168

Källorna till Häloingborgo h io tor la däromkring, så blir brevet vederhäftigt såväl reellt som formellt. Vi ka kär ägnat brevet en särskild uppmärksamhet, ty vore dateringen antaglig, skulle före komsten av en »riddare av Hälsingborg» ock en kövitsman i Nyborg haft en märklig betydelse för frågan om en kungens högste militäre företrädare på plat sen redan så tidigt som 1209. Ja, urkunden skulle rent av revolutionera vår upp fattning om förläningsväsendets utveckling i Danmark. Nu måste den urkunden till längre fram läggas å sido. Icke mindre värdefulla än urkunden som historiska källor äro sådana sam tida handskrifter, vilka äga en viss officiell karaktär. Utom Necrologium Lun dense, som i det föregående omtalats, finns ännu en anteckningsbok eller liggare, den s. k. Liber daticus Lundensis eller Lunds Domkyrkas gåvobok. I båda ha undan för undan anteckningar om dödsfall, gåvor m. m. införts. Liber daticus, den äldre, påbörjades sannolikt 1145, och nian fortsatte att däri dag efter dag, år efter år anteckna dödsfall ända till början av iz(oo-talet.T Nekrologiet inne håller intet om Hälsingborg, utom kopian av 1085 års brev, och Liber daticus först på 1300-talet. En annan handskrift — en av de märkligaste i Kungl. Biblioteket i Stock holm — är Liber census Daniae eller kung Valdemars jordebok från 1231, den berömda huvudkällan till Danmarks äldre, medeltida samhällshistoria, och som även för Hälsingborg lämnar viktiga uppgifter av liknande värdehalt som den egentliga urkundens. Ortnamnet skrives i jordeboken Haelsyngburgh.2 Lauritz Weibull vill uppvisa, att jordeboken är en fullständig och för praktiskt bruk hos högsta finansmyndigheten i det danska riket tillkommen undervisning om kronans och kungens inkomster.3 Slutligen träder i mån av den kommande undersökningens fortgång den skån ska stadsrätten fram i förgrunden som en »officiell» källa av grundläggande betydelse för vår stads äldre historia.4 Denna stadsrätt kan i skrift ha samman fogats i förra hälften av 1200-talet, men efter år 1216 — en uppteckning i ur sprunglig form av en tid efter annan under århundraden tillkommen och utvecklad sedvana. Vi övergå nu från de »officiella» historiska källorna till den äldre medeltids litteraturen. 1 Lunds Domkapitels Gaveb0ger (Libri datici Lundenses), utg. av C. Weeke (1884—89). s. I IF. — 2 Liber census Daniae. 1873.

Kong Valdemar den Andens Jordebog, utg. av O. Nielsen.

Inledning

Köpenbamn

(I registret s. 178 saknas för Haelsyngburgb hänvisning till s. 39.) — 3 Lauritz Weibull, Liber census

Daniae.

Kung Valdemars Jordebok, s. 118 (1916). — 4 Samling av Sweriges gamla lagar, Skånelagen, avd.

IV, ed. C. J. Schlyter (1859).

19 — 24465.

169

HäUing borgd medeltid intill 1250 Den forntyska och fornnordiska litteraturen, en historieskrivning i sagans och krönikans form, står på ett lägre plan som historisk källa. Den är mer eller mindre behärskad av tendens och byggande på otillräcklig eller rent av felaktig tradition. Den tyska litteraturen är äldre och ungefär samtidig med sina hän delser från 1000-talet. En fornnordisk litteratur av största betydenhet är den från Norge och Island stammande norsk-isländska skaldediktningen och den isländska sagalitteraturen, av vilka den förra är äldre och tillförlitligare, under det att den senare har tillkommit ett par sekler efter de skildrade händelserna.

Historie

skrivningen kan icke äga urkundens källvärde, utan måste tvärtom uppbyggas och kontrolleras av den. Ty den historiska framställningen, såväl till form som innehåll, bestämmes vanligen av de omständigheter och syften, under eller för vilka den tillkommit. För den äldre historieskrivningen var på grund av dess svaghet i fråga om kritisk forskningsmetod den ymniga legendbildningen givetvis en utomordentligt stor fara, som ökades, ju senare i tiden de allt mer avlägsna händelserna upptecknades och behandlades, t. ex. i Saxo's och Sturlassons för visso berömda verk, där den formella framställningens yttre glans synes ha varit sär skilt eftersträvad. De älsta tyska huvudkällorna för nordens historia äro Vita Anskarii, Anskarslegenden (senare hälften av 800-talet)1 och Adams av Bremen Ges ta Hammaburgensis ecclesiae, den hamburgska kyrkohistorien (senare hälften av 1000-talet).2 I den älsta av dessa de viktigaste källor, som vi äga från den nordiska historiens gryningstid, eller Anskarslegenden, söka vi dock förgäves efter några upplysningar om vår stad, vilken, om den så tidigt existerat som en viktigare överfartsort, i varje fall icke haft någon betydelse i historien om Anskar, som en tid vistades i Danmark. Hans resa till Birka gick dessutom utmed den svenska ostkusten. Adam av Bremen var samtida med Knut den helige och avled ungefär vid tiden för tillkomsten av det förut omtalade gåvobrevet 1085 till S. Laurentius i Lund. Adams källor voro mycket talrika och även värdefulla, såsom levnads teckningar, krönikor och annaler, geografiska arbeten samt urkunder, vilka man ofta kunnat närmare fastställa. Adam har väl disponerat detta omfångsrika material, visserligen också använt sämre källor, men städse förfarit med samvetsgrannhet. Dessa egenskaper hos Adams historieskrivning skänka densamma så 1 Vita Anskarii auctore Rimberto. Recensuit G. Waitz (Scriptores rerum germanicarum in usum scholarum). — * Magistri Adam Bremensis gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum. Editio tertia, ed. Bern hard Scbmeidler 1917 (Scriptores rerum germanicarum in usum scbolarum).

I/O

Källorna till Haloing borg o h io tor ia mycket större källvärde, som lians levnad inföll vid övergången mellan vikinga tiden och medeltiden, en period, vars fattigdom på rent historiska källor ersättes särskilt av samtidigheten mellan Adams berättelse och de timade händelserna. För en källkritisk forskning är Adam av Bremen auktoritativ, vilket intryck sär skilt skärpes av hans egna personliga iakttagelser av förhållandena i Danmark. Han har nämligen rest till Danmark och besökt danske kungen Sven Estridsson, vilken frikostigt lämnat honom uppgifter om nordiska förhållanden. Men detta allmänna medgivande hos Schmeidler av Adams vetenskapliga betydelse får icke sträckas för långt till att gälla allt, vad han skrivit.1 Som författare av hamburgisk kyrkohistoria, icke nordisk historia, är Adam framför allt klerikalen med den kyrkliga missionens ensidiga syn på de nordiska förhållandena. Äldre tradi tioner äro dessutom ofta direkt felaktigt uppfattade. Curt Weibull har ingående sökt visa detta med ledning av vissa äldre källor, främst den norsk-isländska skaldediktningen.9 Vid Sven Estridssons död 1074 var Adam sysselsatt med andra boken av sitt verk, varmed han kort förut skulle ha börjat. De båda första böckerna torde varit färdiga 1075—76 samt tredje och fjärde böckerna jämte tillägg och rättelser 1076—81. Fullständig handskrift finns i Wiens forna hovbibliotek, och den är avfattad i övergången mellan 12. och 13. århundradet. Men ett älsta, känt frag ment av endast 10 blad är bevarat i universitetsbiblioteket i Leiden och skrivet redan omkring år 1100, d. v. s. högst ett par årtionden efter Knut den heliges gåvo brev 1085.3 Hälsingborg förekommer förtyskat hos Adam två gånger, nämligen i 2:dra boken, 40 kap. och j:e boken, 7 kap.: Halsinburg (II: 40) och Halsinpurg (IV: 7), med varianten Halsinpurch (IV: 7) i Leidenfragmentet. Namnets före komst i denna äldre handskrift avlägsnar den möjliga misstanken, att skrivaren i Wiener exemplaret från kanske lyo år efter Adams död insatt ett ortnamn, som ursprungligen icke begagnats av Adam, helt enkelt därför, att han icke skulle känt till det. Leidenexemplaret har värdet av en nära samtidighet med 1083 års brevet, som har det tidigaste belägget av namnet Hälsingborg. De båda källorna bekräfta varandra. 1 Scbmeidler i inledningen till sin anförda edition av Adam Bremensis Gesta Hammaburgensis ecclesiae, s. LII ff. — 2 Curt Weibull, Sverige ocb dess nordiska grannmakter (1921). — 3 Mot Scbmeidlers tidsbe stämning för verkets tillkomst bar anförts, att detsamma skulle varit slutfört redan senast sommaren 1074. Gottfrid Carlsson, Bernhard Scbmeidlers Adamsforskningar (Kyrkobist. Årsskr. 1923) s.^10. — Om Leiden fragmentet eller utskriften av den geografiska, i ocb för sig självständiga boken IV se Erik Arup i (Dansk) Hist. Tidskr. IX. Litteraturb. 1918, s. 258.

171

Hähingborgj nie? ettid int UL 1250 Den danska historieskrivningens förste man efter Adams död var Sven Ågesen, vilken skrev sin kortfattade Danmarks Historia omkring 1185.1 Han nämner dock varken Hälsingborg eller händelser av intresse för Hälsingborgs historia. Tyst naden brytes kort därefter av Saxo Grammaticus, som skrev sin berömda danska historia, Gesta danorum, kort efter Sven Ågesen.2 Tiden för Saxo's födelse är okänd; den kan förläggas till mitten av 1100-talet, och hans död till omkring 1220. Verket torde avslutats under 1200-talets första årtionde. Om källorna till Saxo's historia och hans sätt att begagna desamma har på senare tiden förts mycken strid. Sven Agesens verk har dock varit Saxo bekant.3 Av Saxo's verk finns ingen full ständig handskrift numera bevarad. Det behöver icke upprepas, att även i fråga om Saxo gäller icke mindre än beträffande varje annan hävdatecknare, att hans verk måste granskas ur individuella och andra förutsättningar för dess tillkomst, och vi måste för övrigt även för Hälsingborgs historia noga klarlägga hans termi nologi. Vi citera tillsvidare formerna av namnet Hälsingborg hos Saxo: Hälsinge stad, Hälsingarnes borg (Helsyngum oppidum, helsingorum urbs, lib. XIV, och ab Helsingo oppido, lib. XV). Själva överfarten kallas Hälsinge överfart (Hel singi transitu, lib. XV). Att Saxo helt enkelt till latin översatt »Hälsing borg», är anmärkt i det föregående. Av den norska och isländska litteraturen är det endast den berömda Ni åls saga, som omtalar Hälsingborg. Man söker således eljes förgäves efter denna ort i den älsta litteraturen, den norsk-isländska skaldediktningen, vilken i det närmaste samtidig med sina händelser anknyter sig till dessa i diktens form, men med ett innehåll, som sätter densamma som historisk källa framför den yngre sagalitteraturen. Snorre Sturlasson har begagnat denna diktning för sin saga historia, där Hälsingborg icke omtalas, ehuru Öresund och händelser i Skåne skildras. Det senare gäller också om den isländska Knytlingasagan, vilken av handlar dansk historia från omkr. 950—1187. Sagan har i bevarat skick nedskrivits först i senare hälften av 1200-talet och är jämte Saxo's verk den utför ligaste litterära källan till Danmarks älsta medeltidshistoria, i sin senare del överensstämmande i detalj med Saxo's historia.4 För Norge har Hälsingborg över1 En ny Text av Sven Agges0ns Vaerker, genvunden paa Grundlag af Codex Arnemagn. 33, 4:0, utg av M. Cl. Gertz. (1915). — 2 Saxonis Grammatici Historia danica, recensuit Petrus Erasmus Müller I—Il (1839). I dansk översättning av J0rgen Olrik, Sakses Danesaga 1—4 (1908—19x2). — 3 Jfr Curt Wei bull, Saxo.

Kritiska undersökningar i Danmarks bistoria från Sven Estridssons död till Knut VI (1915);

densamme, Saxoforskning.

En stridsskrift (Hist. Tidskr. för Skåneland VII, 1918, s. 181 IF.). -— 4 Sogur

Danakonunga. Knytlinga Saga, s. 29 IF., ed. Carl af Petersens ocb Emil Olson (1919). Jfr Curt Weibull, Saxo, s. 179 ff.

172

Rik

et och Häldingborg

huvudtaget trots sitt läge vid Sundet tydligen icke haft någon betydelse. Öresund var dock den kortaste sjöleden mellan Nordsjön och Östersjön för de seglande norrmännen. Niåls saga föreligger i flera handskrifter, dock endast i bearbetat skick.1 Den ursprungliga Niålssagan har nämligen gått förlorad och blev omkring 1300 av någon bearbetare utvidgad till att omfatta ännu då levande, av honom själv insamlade muntliga traditioner om Gunnar och hans öden. Niåls saga är i sin nuvarande form sammanfogad av ursprungligen icke hophörande stycken och delar. Den ursprungliga Niålssagan antages av vissa skäl icke ha varit yngre än från början av 1200-talet, från vilken tid andra goda norsk-isländska släktsagor härstamma. Niåls saga torde vara skriven på Island och har antagligen i sitt ursprungliga skick bestått av vissa kapitel, under det att de andra äro verk av den nyssnämnde bearbetaren från 1300-talets ingång. Till de ursprungliga räknas kap. 83, där »Helsingjaborg» nämnes som den ort vid Öresund, dit Niålssönerna först kommo vid infarten till Danmark. Niåls saga är den längsta släktsagan och innehåller mycket fängslande skildringar av händelser från en så avlägsen tid som 963—1014. Sagans historiska betydelse anses vara obestridlig i det stora hela, men det synes mig befogat att anmärka, att den senare gjorda bearbetningen gör det visserligen omöjligt att utan vidare avgöra, om namnet Hälsingborg verk ligen förekommit i källor från nämnda tid eller om bearbetaren funnit för gott att helt enkelt insätta namnet i sin bearbetning i syfte att få en mera noggrann ortsbestämning. Niåls saga är som historisk källa alltför osäker för att ensam bestämma Hälsingborgs åldersmeriter så långt tillbaka i tiden — riktigheten i dess uppgifter står fast först då, när säkert grundade historiska fakta icke mot säga densamma. Den följande undersökningen skall visa, om spåret så långt till baka i tiden som till 900-talets slut är falskt eller icke.

R iket och Hälsingborg Sådant är i huvudsak det ringa material, vilket ett historiskt försök att ut reda Hälsingborgs uppkomst och tidigaste öden har att tillgå. Det är liksom en 1 Utgiven av Finnur Jonsson, Bremen-Njals Saga (1908). Senaste översättning till norska av Fredrik Paascke, Njaals Saga (1922). Svensk översättning av A. U. Bååtk, Nials saga (2 uppl. 1909). Bååtk kar utrett sagans form ock sammankang i sina banbrytande »Studier över kompositionen i några isländska ättesagor» (1885).

Senaste undersökning av Niåls saga kos Finnur Jonsson, Den oldnorske o g oldislandske

Litteratur Historie II: 2, s. 519 ff. (2 uppl. 1921 —1922).

Om Snorre Sturlassons författarskap se ikid.

II: 1, s. 210 ff.

*73

Häbingborgj medeltid intill 12go byggnad i ruiner, som ej mer kan återuppbyggas i sin forna gestalt. Till att så långt möjligt rekonstruera denna byggnad i dess sannolika bild räcker inte den egentliga historiska forskningens medel och tillgångar. Av grundstenarna är knappt mer kvar än Danmarks älsta bevarade urkund, brevet av 1085, då Häl singborgs dokumenterade historia egentligen börjar. Kring denna hörnsten för rekonstruktionen måste andra historiska källor sammanpassas så gott sig göra låter för att den stomme, som mer eller mindre reser sig i höjden, skall ha något mer än blotta sannolikheten för sig. Den mark, där Hälsingborg uppstått, har också för orten sin historia, och den historiska geografien har i det föregående fått säga det första ordet. De resultat, som i fråga om Hälsingborgs förhistoria och uppkomst framlagts av arkeologi och ortnamnsforskning som en gren av språkforskningen, äro i sin mån betydelsefulla upplysningar. Fornfynd och ort namn äro icke mindre än skriftliga handlingar historiska källor, och tillsammans bilda de alla — vare sig att de äro s. k. historiska, geografiska, arkeologiska eller filologiska — den breda grundvalen för en vetenskaplig utforskning av Hälsing borgs älsta historia. Och i det följande skola vi se, att de rester och spår av byggnadsverksamhet, som påträffats utom de lösa fornfynden, spela en icke mindre viktig roll som historiska källor. Historiens begrepp rymmer vida mer än vad vi allmänt äro vana vid att kalla historia, eller en ur det skriftliga materialet fram gången historisk beskrivning. Detta material — även om det vore aldrig så full ständigt — belyser dock ej mer än en visserligen mycket väsentlig och övervä gande del av historien själv i dess vidsträcktaste betydelse av historien om det mänskliga livet. Det förgångna liv, som utspelats på vår trakt vid Sundet, har utom i skriftens form efterlämnat många mer eller mindre säkra eller tydliga vitt nesbörd, som utövaren av den egentliga historieforskningen, historikern själv, icke kan finna och utlägga med sin vetenskaps egna möjligheter. Hans uppgift är i första rummet att finna den politiska historien även i Hälsingborgs förutsätt ningar och tillvaro sedan mer än ett årtusende, och i detta hänseende har han att betjäna sig av, vad hans forsknings hjälp vetenskap er kunna erbjuda honom från sina särskilda arbetsfält. Knut den heliges brev 1085 omtalar Hälsingborg i ett sammanhang, som omedelbart ger intryck av Hälsingborgs politiska betydelse på denna tid. Det förhållandet, att Hälsingborg, såsom vi skola närmare se längre fram, var skattskyldigt för därvarande tomter under kungen, manar oss redan att söka orsaken till en sådan företeelse, som häntyder på beroende av den högsta riksmyndigheten. På vad sätt lydde Hälsingborg under kungen? Var den borg, som givit

17 A

Ri ket och Haloingborg orten dess namn, den lokala bygdens egen borg eller en fästning för det danska rikets sammanhållning och försvar under kungens överledning? Dessa och andra frågor uppställa sig omedelbart ur själva dokumentets hela politiska karaktär — det är i själva verket en utmärkt politisk tidsbild, som brevet skänker Hälsing borg — liksom för övrigt hela det danska riket vid denna orts första framträ dande i historien vid vikingatidens slut. Brevets autenticitet har på senare tid bestritts genom en ingående diplom teknisk undersökning av Arthur Köcher i avhandlingen »Kongebrevet fra 1085. Studie i det aeldste danske Diplom- og Brevvaesen».1

Det skulle föra oss för

långt att här referera hans bevisning; den har senast bemötts av Lauritz Weibull i »Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka 1085», varvid han hävdat brevets otvivelaktiga autentiska värde.3 För den i diplomatiken oinvigde förefaller brevet som en av kungen utfärdad skrivelse. Men förhållandena voro i slutet av 1000-talet ingalunda utvecklade i sådan riktning, att brevet måste ha utfärdats från det kungliga hållet. Det äger i sin allmänna byggnad de huvuddelar, som plägade tillsammans utgöra ett kyrk ligt brev, och det har dessutom formler och straffhotelser, som tillhöra andliga brev, främst påvens bullor. Allt i allt saknar det kungliga brevet den världsliga karaktär, som måste ha förefunnits, därest kungen haft ett eget kansli med veder tagna, självständigt utbildade formler, men detta hade å andra sidan förutsatt, att statsverksamheten hade hunnit en viss grad av formellt bestämd utveckling. Brevet visar tvärtom en primitiv ordning på detta område. Det karaktäriserar sig självt som ett dekret om en överenskommelse eller avtal (pacti decretum). De båda parterna, kungen och munkarna vid S. Laurentiikyrkan i Lund, hade tydligen överenskommit att skriftligen ordna de äganderättsliga frågor, som berörde kyrkan i Lund, sedan den förut erhållit av Knut den helige en mängd skilda gåvor i jord och vissa privilegier. Man bör nämligen uppmärksamma, att det i brevet först förkunnas, att kungen, sedan han övertagit det fäderneärvda riket, riktat S. Laurentiikyrkan med gåvor. Denna avdelning är fullt fristående och uppger endast en visserligen icke närmare bestämd tidpunkt för donationerna. Det framgår vidare av textens omedelbara fortsättning, att dessa gåvor till kommit före och även oberoende av 1085 års brevet. »Brudgåvan» (desponsale) omtalas först till omfång och beskaffenhet, och nu ville kungen genom närvarande, namngivna vittnen göra gåvan beständigt giltig, nämligen inför tre biskopar, Håkon jarl, presbyterer och stallare eller de högsta kyrkliga och världsliga per1 (Dansk) Historisk Tidskrift 9 R. Il, s. 129 ff. — 2 Ibid., 9 R. III, s. 137.

Häloing borgo medeltid intill 12go soner i riket. Bland de specificerade gåvorna namnes andel i tomtskatten från Hälsingborg i följande sammanhang: »Av den årliga pänningen, som gives för tomter i Lomma by tre mark. Av samma pänning i Helsingoburg tre mark. Av tomter i Lund 20 mark och en.1 Dessa tre poster utgöra sålunda tillhopa 27 mark i tomtskatt. Den okränkta besittningen härav allt framgent sökte gåvomottagarne trygga med kyrkans strängaste straffmedel, anatemat, bannlysningen (1 Kor. 16: 22). Men endast kyrkan ägde begagna det andliga svärdet, och hotet att slunga anatemats bannstråle mot den förmätne inkräktaren fick i brevet föl jande högtidliga och i avskräckande ordalag formulerade mening: »Om någon mäktig man, vare sig av förnäm börd eller icke, född eller ofödd, söker, upptänd av fräck djärvhet, att i strid mot den helga religionens lära kränka denna pakt, skall han drabbas av anatema maranata och sändas till evigt straff, där masken icke dör och elden icke slocknar. Må hans bord inför honom bli till en snara både till vedergällning och skam med dem, som sade till Herren Gud: Vik från oss, dina vägar vilja vi icke veta av.»2 Det mesta är bibelspråk, och det fylliga citerandet är avsett att åstadkomma skrämsel. Världsliga straffhotelser saknas alldeles, och brevets efterlydnad berodde sålunda visserligen på vad kyrkans mo raliska makt kunde uträtta, då och för framtiden. Men kungamakten saknade därför ingalunda betydelse för skyddet av klostrets rätt, en fråga vartill vi snart skola återkomma. Proceduren torde förklaras därav, att avhändelserna, som ju redan före brevets utfärdande ägt rum, hade sin egen giltighet i kraft av samma mäns intyg, som då voro närvarande. Ännu i Valdemars Jordebok 1231 talas om gårdar, som kungen på detta vis avhändat sig. S. Laurentiiklostret sökte få denna rättshandling »giltig och evigt bestående» (ratum et eternaliter stabilitum). Klostret betraktades ju som en odödlig anstalt, som icke kunde lita på levande vittnen, då dessa när som hälst kunde skatta åt förgängelsen. Den skriftliga urkunden skulle visserligen avlägsna denna fara, men doku mentet var ännu sällsynt och därför föga betrott, varför man måste tillgripa de kraftigaste medel.

Kung Erik Lams bekanta gåvobrev till Nestveds kloster

(Skovkloster) på Själland år 1140 är efter 1085-års brevet den näst älsta beva rade urkunden i Danmark, och vittnar även den om den danske kungens an strängningar att trygga det skrivna ordets makt och åtlydnad under gudomligt 1 På latin: De annuali pecunia, que datur pro areis in lumaVy tres marce. De eadem pecunia in belsingaburg tres marce. De areis lunde xx marce et ina. — Necrologium Lundense, s. 5. — 3 Necrologium Lundense, s. 5, not 1—6, där bibelställena angivas, näml.: 1 Kor. 16, 22, Mattb. 25, 46, Marc. 9, 43, PsaL 69 (ej 68), 3 ocb Job. 21, 14.

I76

Riket och HäLdingborg hägn. Det lister sålunda i brevet, skrivet på latin! ».Men den allsmaktige Guds a, som nådig kommer oss till hjälp, när det är av nöden, har också givit vår okunnighet ett gott och beundransvärt hjälpmedel därigenom, att överenskom melser och välgärningar, som göras av de troende innanför den heliga kyrkan till att sona deras synder, anförtros till skrift och till åminnelse således, att vad som kunde gå till grunden vid skröpligt minne, nu är bevarat genom den levande bok staven. Den ypperliga sedvana har därför nu slagit fast hos oss, som lärer oss att använda lagliga och fullgoda vittnesbörd genom utfärdande av det, som för kyrkan erfordras, så att, när någon förtappelsens och stridens son vill försöka stämpla något orätt mot rättfärdighet, man då kan framföra brev och vittnes börd av dem, som hava underskrivit, varvid motståndarne säkert skola överbe visas.»1 Det är förvisso ett mödosamt försvar för dokumentets giltighet, som kungen ännu 65 år efter Knut den helige var tvungen att prestera inför sitt folk. När ärkebiskop Andreas Sunesson i Lund utfärdade (före 1223) ett skyddsbrev för Nydala kloster å dess i brevet mycket noga uppräknade gods, det ena efter det andra, förklarade han, att klostret hädanefter skulle »lugnare och friare äga det, som befunnits vara lagligen förvärvat».2 Knut den heliges brev är en dylik specifikation till skydd för S. Laurentiiklostrets av honom undfångna ägo delar och rättigheter. Tack vare uteslutande »den levande bokstaven» har Häl singborgs namn i en autentisk urkund råkat bevaras från denna avlägsna tid. Det är en tillfällighet, som här drivit sitt spel och räddat åt forskningen själva grund stenen för Hälsingborgs historia. Man kan ju i tacksam erkänsla härför kalla 1085-års brev Hälsingborgs dopattest, även om Hälsingborg då ingalunda var nyfött, utan hade redan ett längre liv bakom sig. Denna granskning antyder beskaffenheten av kungamaktens myndighet inom det danska riket i slutet av n:e århundradet. Vi ha anmärkt, att det möjligen kan betraktas som en svaghet hos ett kungligt brev, att dess innehåll skulle skyd das av kyrkliga straffmedel, där världsliga däremot borde ha varit på sin plats, antingen ensamma eller i förening med kyrkliga, såsom också var fallet i senare kungliga medeltidsbrev. Men förhållandet bör icke överdrivas eller framhävas till förmån för kyrkans övervikt framför konungamakten inom det älsta rättslivet i Danmark. Först och främst springer det i ögonen, att brevet egentligen icke är ett gåvobrev, utan — såsom vi förut nämnt — snarare ett kontrakt mellan kungen och S. Laurentiibröderna. Detta betydde, att kungen utfärdat ett brev, 1 Efter Jok. Steenstrup, Danmarks Riges Historie I, s. 558, not 1 (1903). — 2 SD n:r 119. Jfr L. M. Bååtk, Bidrag till den kanoniska rättens kist. i Sverige, s. 54 (1905). 20 — 24465.

177

Hälsingborg<4 medeltid intill 1250 som har karaktären av kungörelse om ett avtal parterna emellan (pactum decreti). Det kunde då vara fullt befogat, att även den andra parten, kyrkan, skyddade sitt avtal och sina rättigheter genom de svåraste kyrkliga strafihotelser. Kyrkan var en odödlig inrättning, vars äganderätt icke gick förlorad vare sig genom kungens eller vittnenas död. Efter dem var det endast kyrkliga maktmedel av moralisk art, som kunde hindra alla inkräktningar, för så vitt icke kyrkliga stadfästelser då var en känd form för ett fortsatt rättsskydd. Vilken betydelse hade det kungliga brevutfärdandet? Redan i inledningen betraktas affären som en rikshandling; det var i sin egenskap av rikets konung, som Knut den helige en gång skänkt klostret i Lund en »brudgåva» och nu efteråt utfärdade av nyss anförd orsak brev därom. Det var blott i sin egenskap av konung, som han överhuvudtaget kunde förfoga över, vad klostret fick. Lika litet som kungen var enskild person vid denna rättshandling, lika litet använde han som vittnen enskilda personer eller någon av sina fränder. De klerikala vitt nena representerade kyrkan, de världsliga åter, en jarl och fem kungens stallare, riket. De senare voro myndighetspersoner inom den så att säga högsta världs liga ämbetsmannakåren. Jarlens ämbete var redan mycket gammalt och om fattade enligt sagalitteraturen större landområden, som j arlen styrde på kungens vägnar. Han var tydligen medlem av kungens hird, dit även stallarne hörde, de älste kända danska ämbetsmännen av högsta rang vid kungens sida. Den en skilda rätten föreskrev fränders samtycke vid avhändelser, men ämbetsmännen som vittnen hade att inom sina offentliga rättskretsar garantera skyddet av »gåvo brevets» bestämmelser och därmed klostrets rätt. Alltigenom har det märkliga 1085-års brevet en officiell karaktär och uttrycker kungamaktens förmåga att med offentliga myndigheters bistånd genomdriva den kungjorda paktens orub bade bestånd. Den kyrkliga garantien i hotet att nedkalla anatema över de genstörtiga gjorde beståndet ifråga än starkare. Det visar sig sålunda, att 1085-års brev är ett skyddsbrev snarare än ett gåvobrev, och vittnar om den starka för bindelsen mellan medeltidens kyrka och stat.1 Det intresserar måhända läsaren att i detta sammanhang få veta, vilka de vittnen voro, som samlats i Lund den 21 maj 1085. De uppräknas i följande ord ning: biskoparne Ricwald (Lund), Sven (Roskilde), Sivard (Slesvig), Håkon jarl, presbitererna Arnold Floderik, Henrik och Gottskalk samt stallarna Allo, Håkon, 1 Weibull, Necrologium Lundense, s. XXI, antyder, att brevet icke endast är ett gåvobrev, utan även bar egenskapen av ett pacti decretum, en antydan, som dock icke utmynnar i någon analys av brevets avtalsnatur. Att parternas »goda vilja» fastställdes å ömse sidor, är självfallet.

I78

Riket och HäLnngborg Peter, Sven och Asker Håkansson. Uppställningen har sin systematiska ordning; medeltidens kyrka går framför staten, dock har Håkon jarl möjligen ansetts så förnäm, att han inskjutits i ledet mellan biskoparne och prästerna, vilka senare dock stå före de förnäma stallarne. Omfattningen av kungamaktens befogenheter inom riket framträder i vissa, kungen tillkommande rättigheter, såsom de judiciella: saköresrätten (justitia regia) och fredsköpet; de administrativa: redskudet; de militära: ledingsvitet; och de kamerala: tomtskatten från de skånska städerna. Till grund för kungamaktens hela ekonomiska självständighet låg en runt om i riket spridd godsförmögenhet, varom 1085-års brevet lämnar en tydlig anvisning. Om den i brevet kungjorda gåvan stått i något sammanhang med kungens rätt tilldanaarv och hans mynträtt, hade även dessa kunnat komma med i brevet. Saxo refererar Knut den heliges donationer, varvid han dock tillägger, att kungen, när han på Laurentiikyrkans i Lund invigningsdag knäböjde framför altaret, skulle givit kyrkan r/4 av sin mynträtt.1 Är detta riktigt, så har Saxo tydligen haft tillgång till ett annat numera förlorat brev. Visserligen vore dessa rättigheter rena inkomstkällor för kungen, men grun den för deras utgörande låg ingalunda inom kungens enskilda rättsområde, utan inom hela rikets. De kännetecknade kungens högsta ansvar för rättsordningen och det ordnade samhällslivets ostörda lugn och fortgång inom Danmark som ett rike. Och det är uppenbart, att detta icke på Knut den heliges tid redan hunnit att i alla tillämpliga delar få sin ofFentliga rätt. Det är förut påvisat, att 1085 års brevets oftentliga karaktär som rikshandling häntyder härpå. Och en närmare utläggning av de nyss anförda kungliga rättigheterna skall leda till den slutsatsen, vilken vi redan nu förutskicka, nämligen att Danmark som det rike (regnum), varom Knut den helige talade i sitt brev, var i verkligheten en stat. Danmark som ett rike var mer än ett geografiskt begrepp, mer än blott ett territorium, hysande en befolkning av enahanda seder och bruk. Det fanns redan en politisk indelning av folket. Ingenting vore visserligen oriktigare än att använda det nu tida, starkt fiktiva statspersonlighetsbegreppet på Knut den heliges rike. Men statsbegreppet uttrycker icke blott en statsvetenskaplig teori, utan en historisk företeelse, sådan den under olika tider var beskaffad. För ett rent historiskt betraktelsesätt är det nämligen fullt tillräckligt, om det föreligger uppgifter t. ex. rättsvård och försvar, som utanför kungens och folkets verksamhetsområden till1 Saxo (ed. Miiller), s. 580, Sakses Danesaga 1076—1157, s. 61.

179

Hälsingborg j medeltid intill 1250 hörde hela riket såsom sådant och i detta avseende sammanhöllos i en organisa tion, som var av en allt enklare beskaffenhet, ju mindre omfattande den uppgift var, som skulle genomföras. Tillvaron av riksuppgifter, även i den enklaste or ganisationsform, är för historikern tillräcklig för att i »riket» se en stat. Ur så dan synpunkt är denna motsättning: folket å ena sidan och kungen med hird och gods å den andra sidan, ett åskådningssätt på bekostnad av det dem båda om fattande riket (regnum). Vad som för oss synes svagt, var på den tiden starkt; det hela beror på de medel, som stodo ändamålet till buds. Medeltidens stat är i huvudsak att anse som en trefaldig organisation: rätts lig, militär och administrativ-ekonomisk. Alla dessa egenskaper finna vi i Dan marks älsta bevarade urkund, ett vittnesbörd, som icke lämnar ur sikte, att det finns många former och grader i en dylik statsorganisatorisk utveckling. Men det blir begripligt, att Hälsingborgs beroende av kungamakten icke har varit in skränkt allenast till dess skattskyldighet för tomtmarken, en skyldighet, som ålåg både Lomma och Lund. I ett rike av den offentliga rättsordning, som Knut den heliges Danmark ägde, var rikets, och på dess vägnar, kungens grepp om orten för ej blott de ekonomiska utan även de militära riksintressena fast nog. Vi återgå till en undersökning i detta syfte av de förut uppräknade kung liga rättigheterna. Först möter det allmänna uttrycket, den kungliga justitien (justitia regia) såsom en sammanfattning av de olika böter eller sakören, vilka till kungen erlades, ett begrepp, som åtminstone något senare fick vidsträcktare innehåll såsom betecknande kungens rätt i allmänhet till olika slags inkomster och andra förmåner.1 Fredsköpet betecknade kungens ledande ställning inom rättslivets område, i det att den fredlöse av kungen köpte igen det förlorade rätts skyddet, att gälla inom hela riket. Redskudet var en gästeriplikt, en gammal pålaga för landets inbyggare att befordra kungen och hans följe från ort till ort inom riket.2 Ledingsvitet, som enligt 1085-års brev utgick som böter från den, som för summat ledingen (si expedicionem neglexerit), var visserligen även den ekonomiskt sett en annan inkomstkälla för kungen, icke personligen, men i egenskap av högste vårdaren av riksförsvaret. Men det intresserar oss att med särskilt hänsyn till Hälsingborgs militära betydelse inom det danska riket — varom närmare i det följande — mera ingående erinra om ett av den forntida statens mest samman hållande och organiserande element: det militära. Detta element bidrog att 1 Kr. Erslev, Valdemarernas Storhedstid, s. 151 (1898). Liknande förhållande rådde i Sverige, jfr översikt hos L. M. Bååth, anf. st., s. 102 not 2. — 2 Jfr Erslev, anf. st., s. 152.

Riket och HäLoing borg skapa den älsta politiska indelningen av folket och därmed till att sammangjuta det nya danska riket, emedan det krävdes försvar för det samlade folket vid vikingaangreppen på Danmarks kuster. Danmark var på 8oo-talet splittrat under flera kungar, vilka kämpade om makten. Först Harald Gormsen har vid mitten av 900-talet samlat Danmarks olika fristående delar till ett rike av viss politisk enhet. Men riksbildningen var ännu icke hållfast nog, och mot slutet av hans och Sven Tveskäggs regeringstid drogo danska vikingahövdingar ut på härnads tåg i när och fjärran, vändande sina vapen även mot Sven Tveskägg själv. Det danska riket fick utstå stora skakningar under vikingatidens huvudskede. Den danska riksbildningens tillkomst och prövningar under vikingauppror och vikingafejder hade sin motsvarighet i Norge och Sverige, där riksbildningen också mödosamt arbetade sig framåt. Ledingen var i Danmark själva krigsfär den, ledingståget (expeditio) eller krigstjänstgöring till sjöss. Den äldre uppfatt ningen om en skarp åtskillnad mellan försvaret, lantvärnet, och ledingen, är oriktig. Arup har påvisat, att i ordet leding rymdes hela krigsväsendet, som endast var maritimt och sedan gammalt före Knut den heliges tid grundat på hamnan, en indelning, som synes ha betecknat själva skeppsmanskapet, ur vilket en man utsågs till ledingståget. Ledingsplikten var ursprungligen personlig utan avseende å egendom, varför också i 1085-års brev omtalas böter för den, som för summat inställa sig i ledingståget. Denna inställelse köpte man sig senare fri ifrån genom att erlägga en ledingsskatt, pålagd egendomen och tidigt införd på de danska öarne, men ännu så sent som i mitten av 1200-talet hade den icke lyckats intränga i Skåne. Så länge höll sig där den ursprungliga hamnindelningen ännu kvar. En ny indelning, skipaen, som grund för försvaret, trädde sedan i stället.1 Snorre Sturlassons uppgifter om ledingen i Norge såsom gående tillbaka till 900-talet ha befunnits vara i huvudsak riktiga. Titeln »styrman», som vi finna i Danmark redan vid slutet av 900-talet (Vedelspangrunstenen), betecknar tyd ligen en förnäm man som ledare av ledingsskeppet. Samme styresman påträffas också i danska och svenska landskapslagar ett par sekler senare. Det nordiska ledingsväsendet hade likheter med ett i början av 1000-talet i England infört mili tärväsen. Det skandinaviska systemet var möjligen efter svenskt mönster som det älsta lagt på den gamla häradsindelningen före år 800 och utan tvivel taget i anspråk för riksförsvaret mot vikingaangreppen under 900-talet. Så tidigt har det danska riket kunnat stödja sig på en försvarsorganisation till sjöss, utsöndrad 1 Erik Arup, Leding o g ledingskat i det 13. aark., s. 1^1 ff. passim. Den äldre åskådningen är repre senterad kos Erslev, Valdemarernas Storkedstid, s. 1^1 ff.

HäUingborgo medeltid intill 12go från häradsindelningen, som därefter kom att användas endast för rättsskipningen med domare och ting.1 Knut den heliges rike vilade således sedan minst ett sekel på rättslig och militär grundval. Ledingsvitet skulle kungen uppbära, emedan han hade högsta ledningen av rikets försvar.

Kungen var icke enskilda landsändars, utan hela

rikets kung, och det var på grund av denna ställning, som förpliktelse ålåg honom att värna riket mot fienden. Ledingen var till syftet en riksinrättning, organiserad så att säga på decentralisationens väg. Vare sig det gällde att möta tillfälliga smärre skarors anfall på viss del av riket eller försvara hela riket i verkligt krig — och krigen voro på den tiden sjökrig — så var ledingen den organisation, som stod under den högsta riksmyndighetens, kungens, uppsikt. Med avseende å Hälsingborg, liksom i fråga om andra orter och landsändar, betyder denna princip om ett riksförsvar under kungens högsta uppsikt och även ledning, att den orten icke kunde ur militär synpunkt lyda under någon annan än kungen som statens huvud. Då namnet Hälsingborg uttryckligen säger oss, att där fanns en borg, måste denna principiellt sett på intet sätt ha stått hind rande i vägen för riksförsvar et till sjöss. Borgen var en kustbefästning för riksförsvaret, men som sådan var den i sitt slag ursprungligen ensamstående i 900— 1000-talets Danmark. Vi förutskicka detta faktum för att i det följande åter komma till ämnet i kapitlet: »Förhistorisk bebyggelse». Då försvaret var till sjöss uteslutande, var det eljes icke behövligt att anlita särskilda försvarsanstalter till lands, egentligen till stöd för ledingsflottan. I beskattningshänseende lydde Hälsingborg under Knut den helige genom den förut omnämnda tomtskatten eller den s. k. midsommargälden, utgående 1085 även från Lomma och Lund. Med tomtskattens historia föras vi in på ett danskt bebyggelsekapitel av den största betydelse för frågan om Hälsingborgs uppkomst. Det är ett allmänt kapitel om tätare bebyggelse av viss ort, som merendels så småningom övergick till stadsbildning, en yngre företeelse inom riket, som även till sin uppkomst och förhistoria måste ses mot den inrepolitiska bakgrunden av Danmark som rike och stat. Midsommargälden är ett av de säkraste medel, var med forskningen kan förklara begynnelsen av stadsbildningen i Danmark. Tomtskatten av Hälsingborg i 1085-årsbrevet är utan tvivel att betrakta som identisk med den midsommargäld, vilken omtalas i kung Valdemars jordebok 1 Edv. Bull, Leding, Militaer- o g Finansforfattning i Norge i aeldre Tid, s.

ff. (1920). Sven Tun-

berg, Studier rör. Skandinaviens älsta politiska indelning, s. 11 ff. ock 133 £. (1911) ock Till Svearikets älsta kistoria, s.

182

146

ff. (Fornvännen 1920.)

Riket och Häülngb o rg 1231. Det är förut omnämt, att summan av tomtskatten från Hälsingborg, Lomma och Lund utgjorde tillhopa 27 mark.

I jordeboken uppgives, att kanikerna i

Lund uppbära av »Mytsummersgyald» 27 mark årligen eller just nyssnämnda belopp, ehuru med den förändringen, att beloppet kom att utgå av Lunds stad ensam, i vilket den forna skatten 3 mark av Hälsingborg bör ha inberäknats och sålunda överflyttats på Lund.1

Hädanefter uppbar kungen enligt jordeboken

av Hälsingborg 30 mark »pro mitsummaersgiald»2, från vilket belopp icke längre de gamla tre mark avdrogos för Lundakanikernas räkning. »Midsommargäld» som särskilt namn å skatten förekommer bevarat tidigast i kung Eriks privilegium 1140 till Nestved, och det påträffas sedan i ärkebiskop Absalons testamente (1200—1201) till S. Laurentii kloster i Lund: »4 mark årligen av den stadsskatt (de censu civitatis), som plägar kallas midsommargäld».3 Erik Menveds stadfästelsebrev 3/2 1288 av sina kungliga företrädares privilegier för Lundakanikerna innehåller bl. a.: »den sommaravgift, som vanligen kallas midsommargäld och givits dem sedan gammalt».4 Här säges uttryckligen, att midsommargälden var en gam mal pålaga. Det heter vidare i brevet, att Lundaborgarne skulle genom lämpliga personer och med kapitlets samtycke å vanlig förfallotid insamla samma sommar skatt (ipsum censum estivalem). Midsommargälden var alltså en stadsskatt, tydligen redan år 1200 i ärke biskopens testamente väl tänkt som utgående egentligen från Lund, varpå »civitas» hänsyftar, och det egentliga namnet å skatten är sommarskatt. Denna skatt utgick enligt Valdemars jordebok allenast av städerna, var alltså fortfa rande en allmän stadsskatt. Detta förhållande betyder icke, att dessa och Häl singborg voro städer i modern bemärkelse vare sig 1085 eller ännu ett sekel se nare. Det historiska stadsbegreppet blir ett särskilt ämne i det följande. Midsommargälden, eller »årliga pänningen» i 1085-års dokument, utgick av tomter (de areis) i Hälsingborg, Lomma och Lund. Nämnda brev har såväl bol (mansus) som tomt (area). Betydelsen av bol har varit mycket omstridd, men har i varje fall avseende å en gård inom den åkerbrukande landsbygden. Ut trycket tomt i dess latinska benämning »area» påträffas icke i urkunderna, när det är fråga om landsbygden. Tomt var namn på ett htet område i en så tät be1 Liber census, s. ^o.

Från Torna Kärad, där Lund låg, utgick 60 mark midsommargäld, d. v. s.

från Lund, varur dock kanikerna i stället för kungen fingo uppbära 27 mark. Kanikerna bebölio alltså sitt gamla privilegium sedan 1085, men kungen lät hela beloppet utgå från Lunds sommarskatt ocb beböll Hälsingborgs för egen del. Så bör även liber census ocb den efter 1252 skrivna midsommarlistan i Nekrologiet förstås (s. XIX ocb s. 1).

L. Weibull, Den skånska kyrkans älsta bist. s. 161 (Hist. Tidskr. för

Skåneland V). — 2 Liber census, s. 80. — 3 SD n:r 827. — 4 SD n:r

955.

Hätd Lug borg <4 medeltid intill 1250 byggelse, en handelsplats, där invånarne hade annan näring vid sidan om jord bruk, som bedrevs å mark utanför bebyggelsen. På tomten fanns nämligen icke utrymme för mer än huset och möjligen trädgård därtill. Det var tydligen en i Danmark under 1000-talet helt ny bosättningstyp, som av kungen för de tre Skånestäderna belädes med Danmarks tidigaste skatt, tomtskatten. Den medel tida beskattningens tyngdpunkt låg på grunden i fråga om landsbygden, men på byggnaden å tomt i städerna. I båda fallen var stadsskatten faktiskt grundskatt. Steenstrup förklarar emellertid, att midsommargälden icke drabbade jorden, utan dem, som voro i särskild kost eller hushåll, d. v. s. en familj, vilket vore fallet med den från städer i Sönderjylland utgående arnegälden. »Så snart en by av handlande och näringsidkare hade bildats, hade den måst giva denna avgift för beskyddet av hus och arne» (bakugn). Visserligen talas det i stadsrätterna om »matskap» (hushåll), men att därmed menades bebyggd och även bebodd tomt, framgår exempelvis av det förhållandet i Roskilde, att midsommargälden skulle betalas såväl för »matskap» som för varje övergivet land (terra desolata). Och om man icke erlade skatten inom tredje året, skulle »den hans jord, för vilken han icke betalade, vara uti kungens våld».1 Denna sammanställning visar uttryckligen, att midsommargälden var grundskatt, emedan den eljes skulle i fråga om familjen vara ett slags personskatt, men i fråga om öde jord, som kunde vara obebyggd tomt eller ett jordstycke för odlingsändamål, däremot grundskatt. Detta är uppenbarligen orimligt. Efter tidens ekonomiska begrepp måste med »matskap» eller familjen alltid avses besutenhet. Matskap hörde icke till in vånareantalet, utan till bebyggelsen, till de husfaste männen, sedermera borgarne i staden. Personal- och grundskatt voro svåra att åtskilja under en tid, då hus hållningens ekonomi var sådan, att man icke kunde tänka sig personen utan realförmögenhet eller grundegendomen utan sin bearbetare.2 Enligt 1085-års brev var det också endast »av tomterna», d. v. s. genom deras ägare eller besittare, som skatt skulle utgöras. Beskattningen gällde sålunda alltid grunden. Midsom margälden och arnegälden torde för övrigt knappast ha varit samma skatt, även om de erlades båda vid samma tid eller S. Hans tid. Det föreligger icke någon anledning att i fortsättningen betrakta midsommargälden från Hälsingborg såsom utgående från hushåll i stället för från tomter enligt 1085-års brev, där det ut tryckligen talas om tomtskatt. Dylik tomtskatt hade snarare sitt ursprung från Tyskland än England, men 1 Steenstrup, anf. st., s. 144 ff- — Kolderup-Rosenvmge, Samling av gamle danske Love V, s. 187» § 27 (1827). — 2 Jfr Georg v. Below, Probleme der Wirtscbaftsgescbicbte, s. 650 (1920).

Riket och Häldingborg synes dock ej ha varit senare i Danmark.1 Tomtskatten var grundränta av hus och tomt till markens ägare, kejsare, biskop, kyrka eller civil man. I tyska stadsprivilegier och stadsgrundande urkunder från 900-talet till 1200-talet talas det om, att stadens mark indelas i hustomter (Hausstätte) eller areae, aldrig om går dar (mansi), och för vilkas disposition ett slags rekognition erlades.2 För Jena och Naumburg (år 1033) stadgades det, att byggnader (septa) med tomter (cum areis), som av någon handlande beboddes, skulle av denne innehavas utan skatt (sine censu), som eljes skulle till grundherren erlagts.3 Ett liknande privilegium för tomtägare i Passau utfärdades 976. Och en mängd andra exempelvisa, att tomt skatten var en grundherrlig rätt.4 Beträffande Danmark finner man genom härledning från det kända till det okända, att de äldre städerna ännu omkring 150 år senare enligt Valdemars jordebok 1231 voro konunglev, d. v. s. kronogods.

I konunglevlistan heter det

om Hälsingborg: »Hec pertinent in Scania ad konunglef. . . Haelsyngburgh cum attinenciis suis». (Följande i Skåne hör till konunglev . . . Helsingborg med sitt tillydande).5 Till konunglevet hörde dessutom sådana orter som Aalborg, Aar hus, Viborg, Slesvig (Hedeby), Odense, Roskilde och Lund. Ribe nämnes icke, då den tydligen lydde under sin biskop, liksom Köpenhamn under biskopen i Roskilde enligt kungliga privilegier. Man har dragit den slutsatsen, att de danska städerna uppkommit å mark, som ursprungligen var kronans.6 Midsommargälden blir då ett slags grundränta till kungen, vilket just överensstämmer med orda lydelsen i 1085-års brev. Steenstrups åsikt, att »kungen i ingen av landets älsta städer, såsom byggda på konunglev, har fordrat någon skatt av grunden», saknar skäl.7 Detta skedde fortfarande under förra hälften av 1200-talet beträffande Skanör och Falsterbo, som voro konunglev.8 1 Enligt Domesday Book eller det under Vilhelm Erövraren uppgjorda och år 1086 avslutade jordehoksregistret över England hade kungen att i »städerna» (boroughs) uppbära bl. a. det s. k. gablum (hus gavel), som var grundränta från tomt, vilken senare i England kallades på latin burgagium (eng. burgage), d. v. s. hus och grund, men i Tyskland och Danmark area. Denna grundränta, vilken liksom midsommar gälden i Danmark utgjorde ett ringa belopp, återfinnes i engelska stadsprivilegier från 11 — 1200-talen. Adolphus Ballard, British borough charters 10^2 —1216, s. lxxiii f.; 46 f* (1913). — 2 Siegfried RietscheL Markt und Stadt in ihrem rechtlichen Verhältnis, s. jp ff- iå1 (1897). — Jfr Georg Waitz, Deutsche Verfassungsgesch., 2. Aull. V, s. po (1893). — 3 Rietschel, anf. st. 64. Den synnerligen intressanta urkunden för Naumburg, som han kallar det älsta tyska stadsgrundläggningsprivilegiet, avslöjar en strävan att med löfte om skattefrihet för »Hausstätte» locka till Naumburg köpmän från det närbelägna, konkurrerande Grossjena.

Ur en sådan privilegierad köpmansbosättning har Naumburg uppstått. — 4 F. Keutgen, Ur

kunden Städtischer V erfassungsgesch.

(Ausgewählte Urkunden zur deutschen Verfassungsgesch. 1889),

n:r 76; jfr n:r 72 m. fl. — 5 Liber census, s. 48. — 6 Steenstrup, Studier, s, 375. — 7 Steenstrup, Studier, s. 134* — 8 Dietrich Schäfer, D as Buch des Liibeckischen Vogts auf Schonen, s. xx, not 2 (1887).

l85

HäUingborgd medeltid intill 1250 Huru konunglevet uppkommit, är icke närmare känt, men man finner av Val demars jordebok, att kronogodsen (konunglev) lågo å de viktigaste bebyggelse centra i Danmark. Vi få bär inskränka oss till att söka ursprunget till konung lev i namnets sannolika betydelse. Sablgren bar erinrat om (s. 112), att de älsta lev-namnen bärröra från folkvandringstiden. Ordet -lev bör sammanhållas med det i Valdemars jordebok förekommande konunglev som kronogods, uttryckande äganderätt till området. Namnets ålderdomligbet tyder sannolikt på en tidig utveckling av kunga maktens ekonomiska självständighet i riktning mot behärskning av lokala mitt punkter för det spirande danska statslivet ocb odlingen. Där låg kronogodset eller kungens gods, i kraft av äganderätt underlydande honom. Vid sidan av en sådan äganderätt stod en bögbetsrätt för kungen, liksom för den tyske kejsaren, över städerna, vilken hade sin grund i kungens urgamla rätt över de större kommunikationsvägarne till lands ocb sjöss, stränder, fiske ocb färjeställen. Det är ett kapitel, som åskådliggör kungamaktens vittfamnande räckvidd inom det gamla danska riket, men bör samman närmare med följande skildring av rikets pobtiska geografi med avseende å Hälsingborg. Vi stå vid slutet av denna undersökning av Knut den heliges märkliga brev den 21 maj 1085. Därav bar framgått, att den politiska styrkan i den danska riksenheten var nog betydande för att rättsligt, militärt ocb ekonomiskt under ordna varje del av ocb varje ort inom riket under kungen som högsta riksmyndigbet. Därav följer också, att de orter måste ba större pobtisk betydelse, som togo större del i statslivet. Ocb vad Hälsingborg beträffar var det en ort, som i fråga om bebyggelse var likställd i skattehänseende med de stadsbknande orterna i Danmark eller, enligt 1085-års brev, i Skåne. Men denna beskattning var inkomst från kronogods, ocb Hälsingborg tillhörde kronan (kungen) i kraft av ägande rätt. Det är det starkast tänkbara beroende av kungamakten, vari en ort på den tiden kunde råka. Men Hälsingborg var befästad till skydd för konunglevet ocb därmed en militär stödjepunkt för riksenheten eller kungamakten. Hälsing borg var också en politisk ort inom 1000-talets Danmark.

Häls ingborgs läge I Danmarks historia kunna två buvudskeden urskiljas som de perioder, un der vilka de älsta städernas ursprung kan säkert spåras, nämligen tiden omkr. 800—1050 (vikingatiden) ocb tiden 1157—1241 (Valdemarerna). Med hänvis-

186

Hälsingborgs läge ning till det följande kapitlet: »Byn med torg», som handlar om den utveckling, som en bebyggelse genomgått intill dess, att den slutligen blivit stad i ordets nu bruk liga bemärkelse som ett självständigt, från landet avgränsat rättsområde eller som stadsautonomi, förutskicka vi, att den bekväma användningen av ordet »stad» så tillvida är ohistorisk, som »staden» utvecklade sig olika på olika tider och orter, vilket kan närmare påvisas för Valdemarernas tidevarv. Bebyggelse vore därför ett riktigare ord för äldre tid, med det gör icke alltid en klar skillnad mellan vad vi nu mena med bebyggelse i form av en bondby med åkrar eller bebyggelse i form av en »stad» eller köpmansort med tomter. Främst i ålder bland nuvarande danska städer står Ribe på Jyllands väst kust, vilken ort kan spåras så långt tillbaka som till år 860, då Anskar valde den till Danmarks enda kyrkostad. Orsaken till detta val är utan tvivel att söka i dess kulturella betydenhet, i dess handelsläge och förbindelser med det kristna England. Aarhus på Jylland blev biskopssäte 948. På Harald Blåtands tid (J* 985) omtalas Viborg som en betydande handelsort. Odense nämnes 987, Roskilde sam• •

tidigt och Ringsted i den äldre Eddan. Alst av alla de forndanska städerna var dock Slesvig (Hedeby), som jämte Birka i Sverige går tillbaka till omkring år 800 eller folkvandringstidens slut. I Skåne förskriver sig Lund enligt arkeologiska till omkring 1000, före vilken tid den icke nämnes i skriftliga källor. Förlägger man av de skäl, som i det följande närmare framhållas, Hälsingborg som historiskt given ort till 970-talet enligt Niåls saga, överensstämmer detta i och för sig väl med vad man vet om de älsta danska städernas begynnelse före år 1000. Förhistorien till dessa orter kan sökas långt tillbaka i tiden, längst genom ortnamnsforskningen, men även genom de medel, som direkt stå historieforskningen till buds. Adam av Bremen kallar samtliga de ovannämnda »städerna» civitates, dock med undantag av Aalborg och Hälsingborg, som sakna bebyggelsedefinition. Med ledning av det i samtidens språkbruk allmänt förekommande ordet civitas jämte likartade latinska benämningar har den nyaste historieforskningen kommit till vissa bestämda resultat. Stadsbildningens förlopp i Danmark äger viss paritet med motsvarande och ungefär samtidig utveckling i Tyskland, Norge och England. Ursprungligen var civitas före 1000-talet benämning endast å de orter, där det fanns biskopssäte, en benämning, som sedermera under medeltiden bibehölls för biskopsstäder, men dessutom utsträcktes till att avse även andra städer, särskilt de befästade.1 Samtliga de danska städerna, utom de två nyss1 Walther Gerlach, Die Entstehungszeit der Stadtbefestigungen in Deutschland, s. 10 (Leipziger Hist. Abhandlungen 31. 1913). 187

Hälsingborgs medeltid Intill 12go nämnda, voro också biskopsstäder på Adams av Bremen tid. Den kanoniska lagen föreskrev, att biskopssäte skulle inrättas på en sådan ort, som var av den tillräckliga betydenhet, att biskopens höga värdighet icke led därav. »Civitas» var också det stående uttrycket för biskopsstad i påvebrev allt ifrån den äldre medeltiden.1 Men »civitas» hade varken kyrkligt ursprung eller någon direkt be tydelse för frågan om stadsbildningens exakta ståndpunkt på viss tid. »Civitas» betydde efter romerskt rättsbegrepp ursprungligen icke stad, utan samhälle i i form av tätare bebyggelse, vilken utgjorde mittpunkten för det hedniska hvet och under kristen tid för socknar, för handel, för tull och myntväsen m. m.

Det

är på en sådan gammal grund, som städer och stadskultur uppkommo i MellanEuropa under det 10. århundradet. Men civitas lämnar just genom den kyrkliga uppskattningen av den ort, där biskopssätet förlädes, en lättvunnen historisk upp lysning därom, att den orten spelat en ledande inrepolitisk roll. Anskars val av Ribe till biskopsstad är sålunda ett fullt drastiskt exempel på utnyttjande för kyrkans räkning —■ och visserligen måhända också för karolingiska handelsintressen — av dess stora betydelse som handelsort på 800-talet, då den frisiska och skandinaviska handelstrafiken sammanträffade på den jutska halvön, varest danska, svenska, norska, frisiska och sachsiska köpmän från alla håll samlades. En viktig hamn på den jutska västsidan var därför också Ribe som huvudstapelplats för skepp och varor från England och Frisland med den kommersiella huvudorten Dorestad (nu Wijk bij Duurstede i Holland).2 Den kultur, som den frisiska blomstringen tidigt förde till Jylland, var på sin tid do minerande inom det danska riket, som också under vikingatiden hade sin politiska och kulturella tyngdpunkt västerut. Utgångspunkterna för Danmarks älsta historia finna vi därför på Jylland. Den fulländade stadstyp, som Hedeby var, vittnar om en hög stadskultur, vars politiska historia berör så centrala ämnen som den viktiga handelsvägen mellan Nord- och Västeuropa, till och från Hedeby, den första kristna missionens i Nor den början och landvinningar samt den forndanska befästningskonstens mest lysande bedrift, den väldiga försvarslinjen Danevirke. Här i väster låg Dan1 I en universalförteckning, avfattad omkr. 1120, över den romerska kyrkans provinser finns en avdel ning, »Provincia danorum», där städerna 1 Danmark uppräknas som civitates = biskopsstäder. Då Häl singborg ej körde dit, förekommer orten ej käller. Förteckningen är tr. kos Mommsen, Monumenta Germaniae kistonca, auctorum antiquissimorum tomus IX, s. 573 ff. Jfr. Sven Tunberg, En romersk källa om Norden vid 1 100-talets början (Språkvetenskapi. Sällsk. i Uppsala förkan dl. 1910—12, s. 1^ ff.). — 2 Om friserna ock deras sjöfart på Jylland se närmare Waltker Vogel, Gesckickte der deutscken Seesckiffakrt I, s. 73 ff. (1915). 188

HäLtingborgd Läge marks ekonomiska centrum ända till vikingatidens slut (omkr. 1050). Den fred liga handelns vägar förde i regeln icke genom Öresund, utan till och från Hedeby, senare Slesvig, långt nere vid Jyllands gräns mot Tyskland, i den sydligaste delen, där den långt inträngande bukten Slien, Ej der och det smala landet mellan dessa vattenområden livligt trafikerades. Sjöfarten från Norge tog vägen utmed Jyllands ostkust och Stora eller Lilla Bält mellan Jylland och Fyen, där Odense tidigt spelade en betydande roll i sitt nära grannskap till Jylland. Aarhus stod i livlig sjöfartsförbindelse med Norge och Sverge. Omkring år 900 företog norr mannen Ottar flera bytes- och handelsresor, och han beskriver sina färder från Norge över Nordsjön och Stora Bält till Hedeby. Hans samtida Wulfstan, möj ligen en av främlingarne i tjänst hos kung Alfred den store i England, reste från _

• •

Hedeby österut till tyska kusten. Ingen av dem synes ha färdats genom Öre sund, som icke var någon kulturens allfarväg. Det skulle dröja till Valdemarernas tidevarv, innan Öresund började allt mer övertaga från Danmarks västra farvatten den ledande roll, som Öresund ännu spelar som Danmarks främsta vattenväg för världshandeln — alltså på en mycket sen period i det gamla Danmarks historia. Det var framför allt den spi rande kolonisationen i kusttrakterna kring Elbe, som bragte det gamla Slesvig till nedgång och samlade sitt handelsvälde i Lübeck, grundlagt 1143. I mån av denna historiska företeelses utveckling och växande betydelse för förbindelserna • •

mellan Nord- och Ostersjöbäckenas länder överflyttades Danmarks ekonomiska och även politiska centrum från väster till öster. Hälsingborg var emellertid redan på 1000-talet en känd ort vid Öresund, ty Adam av Bremen nämner den på ett sätt, som visar, att den var icke mindre bekant än biskopsstäderna. Under det att Adam presenterar t. ex. Roskilde som gammal kungastad och Lund som ärkebiskopsstad, så säger han däremot icke något som hälst om Hälsingborg. Han behandlar Hälsingborg som en blott geo grafisk ort och lämnar oss således ingen säker ledtråd för att vi skulle kunna när mare och omedelbart sluta oss till den karaktär och betydelse, som Hälsingborg måste ha haft, oaktat Hälsingborg före 1000-talet icke låg inom det centrala Danmark. Ehuru tillhörande den förut antydda älsta stadsgruppen, står likväl Hälsingborg liksom i en klass för sig, existerande av helt andra betingelser än de kyrkliga, som på det kraftigaste bevarat ända till våra dagar forndanska bebyg gelser genom att göra dem till centra för den högsta kyrkliga organisationen. Inom denna organisation hade Hälsingborg ingen plats. Under sådana omständigheter återstår det närmast att i detta sammanhang be-

189

Häloingborgo medeltid intill 12go handla problemet om Hälsingborgs uppkomst geografiskt, d. v. s. att gå ut från vad Adam av Bremen själv framhåller, nämligen att Hälsingborg var belägen vid den av Öresundsöverfarterna, som var den kortaste. Redan häri ligger en första antydan, att det fanns annan, mer eller mindre regelbunden trafik än världshandelstrafiken, nämligen den så att säga lokala trafiken mellan de danska öarna och Skåne. Och det är av vikt för en riktig uppfattning om Hälsingborgs geografiska läge att söka ett svar på frågan om dess ställning inom det allmänna, inrikespolitiska kommunikationsnätet, där biskopsstäderna ännu i dag äro knut punkter för trafiken. Adams av Bremen stora intresse för färdevägarnes bety delse för Danmarks folk kommer i hans verk till det starkaste uttryck. Om vi följa honom i hans skildring av detta ämne, så utgå vi också från en sådan geo grafisk förutsättning för den danska statens egendomliga livsvillkor, som betin gades av Danmarks egenskap av rikt förgrenad arkipelag, och som för Adams samtida tvivelsutan var en starkt betonad faktor av den mest praktiska verklig het, icke minst för lösandet av den försvarsuppgift, som ålåg folket. Adam av Bremen säger om trafiken Själland—Skåne följande: »Det finns många överfarter från Själland till Skåne, den kortaste vid Hälsingborg, som också kan ses». I ett annat sammanhang återkommer han mera utförligt till samma sak: »Men det finns en kort överfart vid det baltiska havet vid Hälsingborg, på vilket ställe Själland kan ses från Skåne, ett vanligt tillhåll för vikingar».1 Det är den kortaste av de olika överfarterna, som intresserar Adam, och han lägger också avgörande vikt vid alla övriga korta överfarter inom Danmark. Han fortsätter sålunda i fråga om Själlands övriga kommunikationer med dessa ord: »att resa tvärsigenom den tager två dagar och dess bredd är ungefär densamma. Ön ligger i lika stort avstånd från Fyen som från Skåne, nämligen en natts överfart. Väster om sig har den Jylland, staden Aarhus samt Aalborg och Vendel.» Och om Fyen säger Adam: »Den sträcker sig upp mot det landskap, som bär namnet Jylland, och det är på varje ställe en mycket kort överfart till den från Jylland. — Det finns på två ställen överfart till Själland, dels från Fyen, dels från Aarhus. Av ståndet av bägge vägarna är lika stort. Det av naturen stormfyllda havet rymmer en dubbel fara däri, att man, t. o. m. om vinden är gynnsam, med knapp nöd undslipper sjörövares händer.»2 En blick på Danmarks karta visar, att den kortaste överfarten från Jylland till Skåne var mellan Aarhus och det yngre Kalundborg, som icke minst med 1 Adam Bremensis (ed. Scbmeidler), liber VII, s. 234. — 2 Adam Bremensis, lib. IV.

I9O

Häldlngborgd Läge hänsyn till Aarhus' höga ålder — säkerligen från 8oo-talet — nödvändigt måste ha varit en lika gammal överfartsort, såsom Adam av Bremen också antyder. Inne i den skyddande viken vid Kalundborg låg den gamla, berömda Haervig, samlingsplatsen för flottorna, som skulle möta upp i leding — ett förhållande, som torde bevisa, att farleden även hade strategiskt värde. Sedan var det två dagars resa genom Själland, varefter överfarten till Hälsingborg var så kort, att Adam icke spiller något ord om tiden för att här passera mellan Själland och Skåne. Danmark är havens land. Adam av Bremen har noga beaktat detta för hållande, då det för honom varit så mycket mer betydelsefullt, som på hans tid vattenvägarne utgjorde de bästa och snabbaste förbindelselederna inom och utom Danmark, och han ville sålunda mycket riktigt visa, huru landets olika delar bäst kommunicerade med varandra. Trafiken söker övervinna de geografiska hindren och väljer därför de kortaste, bekvämaste och billigaste vägarne till sjöss. Med ledning av Adams geografiska uppfattning i detta fall om Norden har Bj0rnbo beräknat följande: i. Nordiska dagsresor till lands: Skåne—Skara7 dagar 320 km. 45,7 km. pr dag Skåne—Birka

600 »20

Själlands längd

130 »

Själlands bredd

100 »

2. Nordiska dagsresor till sjöss: Själland—Fyen (Korsör—Nyborg)

1/2 dag

Själland—Skåne (Köpenhamn—Malmö) 1/2 » Skåne—Birka

26 km. 52 km. pr dag 32

64 »

3 dagar 700 »

140 »

» »1

Dessa approximativa siffror visa sjövägens stora överlägsenhet framför land vägen. Adam säger, att man hade flera överfarter mellan Själland och Skåne. Ännu i dag begagnar trafiken i stort sett samma urgamla vatten- och land vägar. Från Aarhus leder sjövägen i skydd av Samsö till Kalundborg och fortsätter sedan över land i en nästan rak linje till Roskilde. Från Fyen via n. v. Nyborg —Korsör går en annan förbindelse till Roskilde, som blir en central knutpunkt även för trafiken från Lolland och Falster, vilka öar i det forndanska kommu nikationsnätet dock icke synas ha haft något större intresse för Adam. Från Ros1 Axel Anton Bj0rnbo, Adams af Bremens Nordensopfattelse (Aarb. f. Nord. Old. 1909, s. 13^ ff.). Med ledning av Adams uppgifter Lar Bjprnbo författat en karta, som återger Norden efter Adams upp fattning; sål. är Skåne dubbelt så stort som Själland, men Öresund ungelär efter verkligheten. Jfr Her mann Krabbo, Nordeuropa in der Vorstellung Adams von Bremen (Hans. GescL. Blätter 1909, s. 42 ff.).

191

Häloingborgo med ettid intill 12go kilde, en stor stad på Själland och kungasäte, var efter kartan givetvis den kor taste vägen österut till Skånes metropolitstad Lund ungefär densamma som den nuvarande linjen Köpenhamn—Malmö, ovan beräknad till en halv dags överfart enligt Adams uppgifter. Att färdas mellan Roskilde och Lund via Hälsingborg var en stor krokväg, som efter Adams beräkningssätt skulle säkert taga en dag till. I så fall måste ju den resande taga sig fram genom den nordliga halvö, som den i Själland djupt inskärande Isefjorden bildar. Och rent geografiskt sett skulle det vara befolkningen i denna del av Själland, som skulle närmast begagna sig av den korta överfarten. Men Adam av Bremen upplyser oss om, att norra Själ land var övergivet, d. v. s. icke ännu koloniserat (lib. IV: 5). Det må alltså synas, som om Hälsingborg låge vid en överfart, som visserligen enligt Adam var den kortaste mellan Själland och Skåne, men icke desto mindre med hänsyn till södra Skåne var tidsödande och belägen därjämte avsides från befolkade trakter.

Då Adams uttryck emellertid även i fråga om den smalaste

delen av Öresund måste anses innebära, att han med en sådan överfart menade en verkligt begagnad trafikled och icke endast geografiskt avstånd, så skulle man först vilja antaga, att denna trafikväg endast tillfälligtvis anlitades, och att de kortaste förbindelserna mellan de båda rikscentra, det kungliga Roskilde och • •

det ärkebiskopliga Lund, voro de reguliära. Annu så sent som i Saxo’s tid torde det först in på 1200-talet uppkomna Helsingör knappt varit mer än ett slags färje ställe, under det att däremot Hälsingborg redan på Adams tid, eller i andra hälften av det 11. århundradet, hunnit bli en vida bekant borg. Schnittger har emellertid på arkeologiska grunder visat ett slående motsats förhållande i kulturellt hänseende mellan den skånska Öresundskusten och den själländska vid Sundets smalare del (s. 98). I ett följande kapitel om förhistorisk bebyggelse skola vi närmare referera de historiskt betydelsefulla partierna av Schnittgers framställning. Här förutskicka vi endast följande. Under vikingati den (800—1050) var nämligen den skånska Öresundskusten en »handelskust», där de s. k. handelsbönderna bodde spridda utmed kusten. Rika fynd å den skånska kusten gåve en klar relief åt befolkningsfrågan. Allt detta saknades för norra Själland, som ju också enligt Adam var öde. Då det alltså saknades så att säga två parallella handelskuster på ömse sidor om det smalaste Sundet, så kunde uppenbarligen trafikvägen här över Sundet icke ha haft någon större ekonomisk betydelse vare sig såsom sådan eller för Hälsingborgs uppkomst och utveckling. Men å andra sidan framhåller Schnittger, att Luggudekusten redan vid den romerska järnålderns slut (omkr. ^00 f. K.) synes ha förmedlat förbindelserna

192

HäUlngborgj Läge • •

mellan ö-dansk ock svensk kultur, men via ön Ven i Öresund. En liknande åsikt bekräftar Sahlgren för yngre tid. Han påvisar nämligen (s. 135 ff.), att Helsingörstraktens kulturella daning ägde rum först vid den kristna tidens ingång eller vid 900-talets slut i Danmark.

Ortnamn, som ändas på -köp, förekomma talrikt i

denna trakt, ock de tillköra just nämnda tid, då Hälsingborgs trakten stod i nära be röring med den nordostsjälländska kulturen, vilken synes ka sträckt sig nedåt eller söder om Helsingör. Även Skåne var icke mindre kulturellt utvecklat än Själland, ock Öresund måste således sedan mycket lång tid tillbaka utgjort en av de för nämsta kulturbryggor, som ledde mellan de danska öarne. Ur kistorisk synpunkt är det därför tänkbart, att bebyggelser vid Luggude• •

kusten såväl långt upp mot norr som söderut utefter den skånska Öresundskusten, hur spridda dessa bebyggelser än må ka varit, ka medfört behovet av ett skydd mot det redan före 900-talet florerande sjöröveriet vid Danmarks kuster ock funnit en lämplig plats för en borg uppe på platån vid Sundets minsta bredd. Sålunda skulle de kulturella förbindelserna mellan Skåne (Luggudekusten) ock Själland (den södra Helsingörstrakten) militärt ka skyddats. Att danska sjörö vare haft liksom en annan »Jomsborg» på platsen, från vilken bas de kunde ut öva kontroll över de sjöfarande, som försökte tränga igenom en så trång farled, är en svag möjlighet. Den teori, vi nu framhålla, skulle alltså låta Hälsingborgs uppkomst bero i första rummet av den skånska kulturens egna förhållanden eller av det för en skånsk kustborg utmärkt gynnsamma geografiska läget. Detta är en fråga, som dock bäst besvaras i det följande kapitlet om förhistoriska bebyg gelseförhållanden ock därför kär endast antydes med hänsyn till vår nu disku terade fråga om den kortaste överfartens vid Hälsingborg sannofika, ursprung liga betydelse. I det föregående kar emellertid framhållits, att Knut den heliges Hälsingborg lydde under kronan.

Borgen var under 1000-talet kronans eller kungens borg.

Något annat alternativ är under kistorisk tid otänkbart. Men Hälsingborgs egenskap av kronans borg gav densamma en inrikespolitisk betydelse. Dess poli tiska ställning inom det danska riket bestod närmast i att bevara själva orten med sin sannofika kungsgård åt kungen som rikets högsta myndighet. Därav följde emellertid uppgiften att trygga trafikvägen dit även över den kortaste de len av Sundet.

Denna uppgift var tvivelsutan ett led i riksenhetens uppkomst

ock fullbordan sedan 900-talets senare hälft. Danmarks enhet måste ju väsentli gen bero av överfarternas orubbade anlitande för trafiken mellan öarna ock Skåne. Råkade dessa i fienders händer, skulle också motsvarande rubbning i rikets sam21—24465.

*93

Hälsingborgs medeltid intill 1250 manhållning under kungen inträffa. Utan tvivel var den danska kungens höghets rätt över allmänna färdevägar till lands och sjöss mycket gammal, och den har • •

vid riksenhetens genomförande varit eller blivit ett verksamt medel härför. Aven i Tyskland fanns tidigt en sådan höghetsrätt över kommunikationsvägar.1 Såsom förut anmärkts, torde kungamakten på ett tidigt stadium lagt under sig mittpunk ter för landets kulturella och politiska existens som en enhet, varom de nuvarande gamla danska städerna från den tidigaste stadsgrundläggningsperioden äro ännu bestående minnen. Hälsingborg var ävenledes en dylik mittpunkt, som visserligen inte omhändertogs av kyrkan, men väl av kungen för militära syften. Redan så tidigt som på Knut den heliges tid skönja vi också Hälsingborg som den stödje punkt för rikets enhet, som Hälsingborg kom att utgöra hela den danska tiden ut. Men borgen har icke varit anlagd så sent som under Knut den helige, ty det är redan påvisat i fråga om tomtskatten från Hälsingborg, att förtätningen av be folkningen på platsen måste redan då ha medfört en sådan tomtindelning inom bebyggelsen, som förutsätter en längre eller kortare tids förberedelse och utveck ling.

När Adam av Bremen redan omkring 1070 behandlar Hälsingborg som en

utan vidare omnämnande bekant ort redan år 1000, då »Svolderslaget» utanför Hälsingborg skulle utkämpats, framträder detta förhållande ännu tydligare. Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att de förut omtalade stora silverfynden från Hälsingborgs omedelbara närhet (s. 93 ff.), den mot Helsingörstrakten framträngande själländska odlingen (s. 147) samt riksbildningens uppkomst tillhöra alla samma noga preciserade tidsskede eller omkring 950—1000. Till ett sådant anmärkningsvärt samstämmigt resultat leda såväl arkeologiska, språkliga som historiska källor i frågan om Hälsingborgs uppkomst.

Det är också för

tiden 963—1014, som Niålssagan omtalar Hälsingborg — en uppgift, som till tiden sammanfaller med nämnda historiska kronologi och därigenom fullt bestyr ker Niålssagans historiska giltighet i denna fråga.

Härav kan den slutsatsen

dragas, att — sedan nämnda period — ekonomiska och politiska krafter föran ledde ett närmande mellan Helsingörs och Hälsingborgs kulturtrakter, och att i följd därav en redan i och för sig naturligt given överfart direkt över den sma laste delen av Sundet vann alltmer i ökad betydelse till dess, att den på Adams tid hunnit bli en trafikled, vilken såsom sådan var icke mindre känd än Hälsing borg i egenskap av borg eller befästad bebyggelse. Men en sådan trafikled förut sätter gärna en bas på Själlands kust. Ett överfartsställe bör här ha uppstått, en transitoplats, och en lämpligare belägenhet än den, som Helsingör äger, torde 1 Jfr Rietsckel, Markt und Stadt, s. 18 ff.

194

HäLding borgj läge icke geografiskt sett och med hänsyn till naturförhållandena gärna kunna tänkas. Den hypotesen synes mig därför sannolik, att Helsingör uppkommit ur en bebyg gelse, som tillhör tidigast den på Själland mot norr framträngande kolonisationen • •

och riksenhetens genomförande vid vikingatidens slut. Overfartsorten var dock på Adams av Bremen tid varken en kyrklig eller en befästad ort och påkallade kanske därför icke hans uppmärksamhet. Helsingörs uppkomst tillhör också en jämförelsevis sen period, under det att Hälsingborgs griper in djupare och längre tillbaka i Danmarks och Skånes älsta historia, i vilken huvuddragen ännu äro alltför oklara för att medgiva slutgiltig förklaring av Hälsingborgs uppkomst. Den militära betydelsen i kungens nyss påvisade makt över samtliga över farter i allmänhet, och Hälsingborgsöverfarten isynnerhet, låter Adam av Bremen oss lätt förstå. Det stormfyllda havet rymde, säger han, en dubbel fara däri, att man, t. o. m. om vinden är gynnsam, med knapp nöd undsluppe sjörövarnes hän der. Det är den viktiga reservation, han gör mot vattenvägarnes stora överläg senhet för trafiken framför landvägarne. Den faran förefanns vid alla överfarter, men den måste ha förelegat särskilt vid Hälsingborg, där Sundet med sin kortaste överfart var »ett vanligt tillhåll för sjörövare».1 Med detta uttryck pekar Adam i verkligheten tillbaka på mer än ett århundrades vikingabedrifter i Öresund, där norska och svenska vikingar färdades till och från Nordsjön.2 Man kan därav sluta till den ständigt hotande faran för vikingaangrepp på Hälsingborgs strand, mot vilken fara en befästning blev nödvändig. Det var ju lättare för vikingarna att behärska ett trångt sund än vidsträckta vatten. Men om det å andra sidan var svårt för det fredliga fartyget att slippa oantastat igenom förbi Hälsingborg, så hade detta däremot större betingelser att lyckas av alldeles samma orsak, näm ligen på grund av den större lättheten att upptäcka sjörövarnes skepp och beräkna möjligheterna att vid rådande vind undfly dem. Har den kortaste överfarten över o •

Öresund varit osäkrare än andra överfarter sydligare ned i Sundet? Endast vid den kortaste överfarten har i varje fall en borg anlagts, vilket tyder på, att denna överfart nog också var den viktigaste, särskilt ur militär och därmed rikspolitisk synpunkt enligt Adam av Bremen. Det är skäl att dröja ett ögonblick vid detta historiska drag hos Öresund. Det danska ledingsväsendet under kungens överuppsikt hade till uppgift att ränsa farvattnen från fienden, även främmande vikingar, som hotade rubba för bindelserna mellan riksdelarne.

Kungamaktens växande inflytande inom riket

1 Adam Bremensis, lib. II, cap. XL, s. 100. — 2 Jfr Oscar Montelius, Vår forntid, s. 324 (3. uppl. 1919). Schnittger i det föregående, s. 95.

*95

Häljingborgj medeltid intill 1250 blev därför av allt större betydelse för kuststäderna själva i den mån, som de erhöllo större trygghet och säkerhet mot faror från sjön. Saxo låter oss förstå, att ännu nära ett århundrade senare rådde en allmän osäkerhet överallt i dessa far vatten till följd av vendernas plötsliga uppdykande och härjande än på den ena, än på den andra kusten. Mot dem måste ledingen uppbådas av Absalon och hans broder Esbern Snare, vilken senare fick till uppgift att ränsa de västra farvatt nen, särskilt den sekelgamla överfarten Aarhus — Haervig eller det yngre Ka lundborg, benämnt efter den borg, som Esbern Snare omkring år 1167 anlade. Sedan han till den gamla ledingens resurser lagt en ny, en kustbefästning, och därmed befästat den gamla ledingshamnen, lyckades han ränsa den från vikingarne. Kalundborg blev en befästad bas för överfarten Jylland — Själland samt tydligen en replipunkt för försvaret till sjöss med ledingsflottan. Och beträffande försvaret av Öresund anlade Absalon själv samtidigt en borg i Köpenhamn. Saxo säger, att Absalon »lade grunden till en borg på holmen vid Sundet, och detta hans ringa verk blev landet till stort värn, ty sjörövarne ville ej längre ligga där i grannskapet och landets barn kunde från nu tryggt färdas i farvattnet runt om kring». Det är en bekännelse, att flottan icke ensam mäktade lösa sin uppgift, utan måste stödja sig på kustbefästningar, lagda på platser av tydlig strategisk natur. Långt tidigare har Hälsingborg uppenbarligen spelat en liknande militär roll vid det norra ut- och infartsloppet, tryggande sig själv och överfarten vid »detta van liga tillhåll för sjörövare» och skådeplatsen för sjöslag. Samarbetet mellan bor gen och ledingsflottorna ute i Öresund, över vilka båda den högsta riksmyndigheten i kungens person rådde, blev givetvis ännu mera effektivt, ju trängre det farvatten var, som skulle bevakas med tillhjälp av en militär bas på skånska kusten. Den strategiska betydelsen av Hälsingborgs läge och av den kortaste över farten framträdde sålunda redan under vikingatiden och långt före Köpenhamns, Kalundborgs och andra orters befästningstid.

Hälsingborg synes vara Dan

marks första kustbefästning, antydande, att Öresunds norra del under vi kingatiden var ett slags centrum för krigiska händelser. Adam av Bremen erinrar ju också om, att Öresund plägade vara skådeplatsen även för sjöstrider mellan konungar, och det för Nordens historia omvälvande »slaget vid Svoider» år 1000 förlägger han till Sundet utanför Hälsingborg, samma slag, som mer än ett sekel senare Snorre Sturlasson söker lokalisera till Rügen. För Adam som geograf fram stod Öresunds militära betydelse, om icke medvetet, så dock praktiskt och histo riskt fullkomligt klar, nämligen däri, att behärskningen av Sundet var givetvis en behärskning av både Nordsjön och Östersjön. »Svolderslaget» och andra av

196

Förhidtoridk bcbyggelde historien okända drabbningar mellan danska och främmande flottor hade medfört erfarenheter för den nya riksenhetens vårdare om den strategiska vikten av, att både den kortaste överfarten och Hälsingborg självt stannade i den danska kun gens händer. Vi skola å annan plats återkomma till »slaget vid Svolder» och söka dess politiska innebörd, så långt denna tilldragelse jämte andra händelser i Öresund är av intresse för Hälsingborgs historia. Allt ifrån den danska riksenhetens upp komst har Öresund i alla tider varit en livsnerv i den danska rikskroppen, i all synnerhet så länge Skåne var en lem däri och det gällde att besitta orubbat de •• •• båda Oresundsstränderna. Det strategiskt viktiga Öresund har städse försvarats bäst av en kustbefästning just vid Hälsingborg. Seklers osäkerhet och faror för rikets bestånd ända till det slutliga kuvandet av de rövande venderna i slutet av 11 oo-talet gåvo Danmarks folk de mest dyrköpta erfarenheter om svårigheterna att sammanbinda de danska öarne med Skåne, som redan i Adams skildring fram träder som Danmarks hjärta. »Skåne är», säger han, »det vackraste landskapet, varför det också är känt för att vara väl utrustat med män, rikt på markens fruk ter, väl försett med köpmansvaror och nu för tiden fullt av kyrkor. Skåne är i omfång dubbelt så stort som Själland.

Det har nämligen 300 kyrkor, medan

Själland blott har hälften så många, och Fyen en tredjedel av detta tal. Skåne är den yttersta delen av Danmark och nästan en ö, då det överallt är omgivet av havet, med undantag av en landarm, som är landfast i öster med Sverige och skil jer detta land från Danmark. Här finnas vidsträckta skogar och vilda berg, över vilka man måste taga vägen från Skåne till Götaland, och man tvekar härvid, om det vore bättre att med sjöresans besvärligheter undvika farorna på land el ler att föredraga de senare framför de förra».1 Hälsingborgs fäste tryggade icke endast bebyggelsen på själva platsen, utan var därjämte strategiskt och politiskt sett från riksenhetens uppkomst ett lås icke blott för den under ännu äldre tid koloniserade Luggudekusten, utan också för hela det rika Skåne — kort sagt: ett värn för samhörigheten av detta landskap med det danska ö-riket på andra sidan Öresund.

Förhistorisk bebyggelse De lokala betingelserna för Hälsingborg som bebyggelse och befästning ut göra ett särskilt kapitel för sig, till vilket vi nu övergå. Här och var i den före^ 1 Adam Bremensis, lib. IV.

197

Hälsingborgs medeltid intill 12go gående skildringen av Hälsingborgs politiska och strategiska ställning inom det nya danska riket sedan senare hälften av 900-talet ha antydningar gjorts om Hälsingborg som lokal bebyggelse och borg före nämnda tid. I detta kapitel kommer denna fråga att behandlas genomgående och självständigt i och för sig. Vi kunna icke omedelbart ingå på Hälsingborgs historia som lokal ort under riksenhetsperioden; vi drivas att söka äldre förutsättningar i dess historia redan från 800-talet, varom detta kapitel kommer att handla. Den nutida historiska forskningen har livligt sysselsatt sig med de lokala ut gångspunkterna för stadsbildningen, och den ena teorien har avlöst den andra. Man har gått allt längre och längre tillbaka i tiden i landets historia. Den all männa föreställningen, att torget skapar staden, eller den i Tyskland s. k. »Marktteorien», glömmer den torget vida äldre bebyggelsen, i det att den tager hänsyn blott till senare tidsförhållanden, för Danmarks vidkommande först vid vikinga tidens slut, och är således otillräcklig för den nyss antydda forskningsuppgiftens behov. Emot marktteorien har den tyske nationalekonomen Sombart gjort viktiga inkast, i det att han förmenar, att det icke vore köpmän, som först börjat slå sig ned på en viss plats och där upprättat torg och handel samt därigenom dragit dit befolkning. Tvärtom vore utgångspunkten för stadsbildningen att söka i en anhopning på viss ort av konsumenter, framkallande dymedelst bebyggelsens ut veckling till så småningom en stad. Ekonomiskt sett vore by eller stad en sådan förtätad bosättning av människor, som för sitt underhåll vore anvisad till produk terna av främmande personers fiske, jordbruksarbete m. m. Städerna konsume rade från kringliggande trakt, vars fruktbarhet betyder icke mindre än det plus för konsumtionen, som goda trafikvägar medföra. Konsumenterna vore därför subjekt till stadsbildningen. För Sombart är konsumtionsteorien den avgörande synpunkten på stadsbildningsproblemet. Och det är en senare företeelse, när en av sådan ekonomisk orsak bildad stad får detta begrepp även ur rättslig synpunkt, i det att den avskiljes från landsbygden genom egen administration och egen lag.1 Sombart avvisar teorien om »grundlagda» städer före i2:e århundradet, d. v. s. städer, som uppkommit på maktbud av kungen eller annan grundherre, världslig eller andlig, »baron» eller biskop. Städerna ha icke uppkommit plöts ligt, utan framgått ur bestämda ekonomiska förutsättningar, där konsumtionen spelat en avgörande roll. Det kunde på 10. och 11. århundradena hända, att en mer eller mindre hastig anhopning av jordbrukare för bosättning ägt rum på viss 1 Werner Sombart, Der moderne Kapitalismus I. s. 128 ff., 1^2, 150 ff. (2 uppl. 1916).

ig8

Fö rhldtoridk bcbygg cUc ort, vilken på grnnd av rådande politiska förhållanden befästats eller fått stra tegisk betydelse ocb därigenom utsetts till fästning, där en garnison m. m. ska pade ökat konsumtionsbehov på orten och därför drog dit tillförsel och handel. Konsumenterna blevo sålunda subjekt till stadsbildningen, emedan de gåvo anled ning till handel, som är stadens ekonomiska förutsättning. De egentliga stadsgrundarna blevo nämligen de, som på platsen utövade en produktiv verksamhet och föranledde en viss ekonomisk rörelse.1 Det är kungen, som kräver skatt, det är handlanden, hantverkaren och andra, som göra affärer med folk, som ej bo i staden, därmed betjänande sig av andras överskott av jordbruksarbetet. Däremot är det av vikt att förstå, att en sådan samling av stadsinvånare, som utgjordes av t. ex. kleresi, militär, tjänare, tjänste män, hantverkare m. m. icke voro stadsgrundare, utan endast stadsbildande ele ment, emedan de levde i och av staden, hade sin kundkrets inom staden o. s. v. Denna ekonomiska teori bekräftas enligt Sombart av det förhållandet, att sta den vore i regeln uppvuxen ur byn med dess förhistoria, särskilt dock där, varest grundherren bodde och hade inkomster av ökad befolkning. Grundherrens makt ställning bildade kärnan i den medeltida staden.2 Denna teori om de stora godsen som upphov till städerna är emellertid en rent historisk fråga, icke en nationalekonomisk doktrin, d. v. s. de verkliga för hållandena ha varit olika för olika städer. Icke alla storgods ha dock i Tyskland utvecklat sig till städer.3 Även det danska konunglevet och patrimoniet bevisa detta för Danmark, ty endast ett mindre antal kronogods har blivit städer, men å andra sidan voro möjligen samtliga äldre danska städer ursprungligen konunglev, därmed i sin mån antydande den kunglige grundherrens andel i stadsbildnin gen, men likväl veterligen icke ipso facto medförande enligt Sombart någon histo riskt bevislig ställning för kungen som kärnan i stadsbildningen, en ställning, som torde anses tillkomma landsbyn med jordbruk, sedan vi veta, att de älsta danska städerna i regeln ursprungligen varit bondbyar. Detta stämmer i sin mån gott med Sombarts ekonomiska teori, att staden i regeln uppvuxit ur landsbyn, så snart som det fanns nog av konsumenter och avnämare av ekonomisk produktion.4 Vad särskilt Hälsingborg beträffar, synes Sombarts teori i viktiga drag vis serligen mycket tillämplig. Men med en ekonomisk teori, som bygger på konsum tionen som utgångspunkt för stadsbildningen, är det icke möjligt att få ett tiliräck1 Sombart, anf. st., I, 2, s. 159. — 2 Sombart, anf. st., I, 2, s. 38,

— 3 Jfr Alfons Dopscb, Wirtschaft

liche und soziale Grundlagen der europäischen Kulturentwicklung II, s. 388 (Wien 1920). — 4 Sombart, anf. st., I, 2, s.

199

Hälding borgd medeltid intill 12go ligt djupt grepp på Danmarks politiska och militära karaktär i älsta historisk tid. Den frågan måste — beträffande Hälsingborgs uppkomst — med hänsyn tillkonsumtionsteorien inställa sig av sig själv: är det borgen eller bebyggelsen, d. v. s. konsumtionen, det ekonomiska näringslivet, som utgör den älsta grunden för sta den Hälsingborgs uppkomst? En annan teori, som ingalunda motsäger konsumtionsteorien, men väl söker komplettera densamma, har ett övervägande historiskt betraktelsesätt till stöd. Den innebär ett försök att å viss ort inom riket finna en mittpunkt för den po litiska samhällsordningen, varest det sociala livet sammanträngts till starkare sammanhållning, ekonomiskt och militärt. Man har således gjort gällande, att de tyska grevskapen och fredliga territoriella indelningar (Gau- und Völkerschafts gemeinde) bildade utgångspunkter för stadsbildningen.

I de tyska grevskapen

hade de främsta orterna militär, politisk och ekonomisk betydelse. Redan ro marna hade på en tid, som vi för Norden kalla den romerska järnåldern, eller ti den från Kr. f. till år 400, befästat centrala trafikpunkter i Tyskland till skydd mot germanernas hotande infall i det romerska riket. Den romerske befälhava ren (praefectus) var sålunda chef för kastellet eller fästningen, som avsåg även den kringliggande bygdens och befolkningens skydd. Det erövrade tyska områ det var indelat i gaudistrikt (civitates), där huvudorten (vicus) var befästad. 1 borgen (castrum) fanns spannmålen säkert förvarad. Vid militära stationer och vid vägkorsningar av betydenhet uppkommo torg (Markt). Vi ha sådana »roman städer» som Regensburg, Augsburg, Passau m. fl. Andra vici ha aldrig fortsatt att utveckla sig till stad, utan rent av alldeles försvunnit. Städerna försågos med murar, till skydd även för landbefolkningen, som flydde dit efter vad Gregor av Tours berättar (år 363). Utom den militära organisationen uppvisade de gamla »Gau- nnd Völker schaftsgemeinde» på tysk-romersk botten även anordningar för rättsskipning, han del och trafik, tull och myntväsen, i allt utgörande sådana mittpunkter för det hedniska livet, vilka i tidens fullbordan gåvo stomme till sockenindelning och stats bildning. Som bevis på övergången från den romerska järnåldern till folkvandringstiden föreligger i Tyskland redan på 500-talet en sådan förändring i städer nas namn, som närmare uttryckte deras lokala egenart. »Civitas» utbytes mot »burgus» såsom i Strassburg, Augsburg m. fl., angivande, att dessa vici blivit (befästade) borgstäder.1 1 Jfr Dopsch, anf. st., s. 359 fF., 366 if., 370 IF. Gregor av Tours i sin Historia francorum X. 19 ; ad Argentoratensem urbem, quae nunc Strateburgum vocant. — Augsburg bette ursprungligen Augusta Vindelicorum.

200

Förhidtoridk bebyggelse Tack vare den tidiga romerska kolonisationen i Tyskland faller historiens ljus i detta land mycket långt tillbaka i tiden. Vi kunna följa den tyska förhisto rien genom omkring 8 sekler, innan den stora stadsbildningen i mellersta Europa framträder i viss avslutad form på 900-talet. Men huru ter sig förhållandet i Nor den och särskilt Danmark? Ännu äro såväl den romerska järnåldern som folkvandringstiden arkeologiska tidsåldrar, och det återstår för den historiska forsk ningen i Norden att pröva sin genomträngningsförmåga på deras beskrivning.1 I det föregående ha vi måst stanna vid slutet av det 10. årh., och resultatet av en till denna tid förd undersökning blev fastställandet av den sannolikheten, att Häl singborg, oavsett dess möjligen högre ålder, i varje fall uppkom i sammanhang med rikets enande och därvid gjorts eller blivit ett befästat stöd för denna enhets genomförande och bestånd. Låtom oss ånyo med ledning särskilt av Schnittgers och Sahlgrens under sökningar få fram några spridda drag till Hälsingborgs älsta historia som be• •

byggelse. Arkeologerna synas vara eniga i att betrakta landen kring Öresund, Bälten och Kattegatt som ett förhistoriskt huvudcentrum för den nordiska och även den allmänt-europeiska kulturen. Dessa land erbjödo genom sina djupt in skurna kuster och fiskrika vatten de gynnsammaste betingelser för bebyggelse re dan under stenåldern.2 Vad Hälsingborgs trakten alldeles särskilt angår, uppvisar Schnittger i det föregående (s. 73 ff), att redan i en så avlägsen tid som under den äldre stenåldern funnos människor på Luggudekusten.

Under den yngre

stenåldern har bosättningen från kusten börjat tränga in till Luggude härads inre delar. Stenåldersfynden från Hälsingborgstrakten äro mycket talrika. Det vore skäl att antaga, att området nedanför platån, eller det nuvarande Hälsingborg nedanför Kärnan, den s. k. lågstaden, blivit föremål för bosättning i samband med havets regression. Under bronsåldern (omkr. 1800—600 f. Kr. födelse) har bosättningen på trakten fortgått. Under förromersk och romersk järnålder (från 600 f. Kr. till 400 e. Kr.) visa sig i fynden noggrannare spår av den kultur, som där och annor städes i Skåne utvecklade sig. Trakten runt staden har ej saknat befolkning, och de s. k. domareringarna äro tydligen från järnåldern. Sådana finnas visserligen ej i själva Hälsingborgstr akten, men väl i angränsande delar av Luggude härad. Dessa ringar anses sedan gammalt ha varit tingsplatser, där de jordägande män nen samlades för bygdeangelägenheter, men det har också ifrågasatts, att domare1 Ett tetydelsefullt försök i den riktningen föreligger i Curt Weibull, Sveriges ock Danmarks älsta historia. En orientering. (1922). — 2 Curt Weibull, a. st., s. 22, ^o ff.

201

HäUingborgd medeltid intill 1250 ringarna snarare tillkommit för något i samband med begravningsskicket eller kulten stående ändamål.1 Men det är en allmänt omfattad åsikt, att kult och ting hörde samman. Bugge har grundligt undersökt förhållandet beträffande Norge, och han visar, att överallt i Norge liksom i Tyskland är det hedniska kultstället det ursprungliga, tingsstället det sekundära, som har organiserats där, varest det förut fanns en helgedom eller kult, och dit folket i bygden samlades.2 Möjligen uppfatta vi domareringarna bäst ur en sådan sammanställning av ting och kult. Under den så kallade romerska järnåldern från vår tideräknings början till år 400 har bebyggelsen fortsatt, och ett visst ekonomiskt välstånd inträtt. Med vikingatiden blir det ekonomiska draget i Luggudekustens kultur merkantilt klart betonat. Hälsingborgskusten var mer eller mindre bebodd av s. k. handelsbönder, och bland tecknen därtill har man möjligen den stora Filborna-skatten, utvi sande, att en handelsidkande befolkning funnits även vid Hälsingborg under 900talet. Den har levat av internationell handel och utvecklat sig till en sådan grad av välstånd, att man skulle kunna räkna Hälsingborgs uppkomst som handelsort redan i senare hälften av 900-talet. En märklig motsvarighet till Luggudekusten och Hälsingborg är »Gottlandskusten» och Visby. De över hela ön påträffade arkeologiska fynden synas visa, att den gotländska allmogen allmänt deltog i handelsfärderna såväl i österled som västerut. Härigenom fördes stora rikedomar till ön, sannolikt i dess egenskap av transitoort för denna internationella handel.3 Adolf Schlick har nyligen beto nat det sannolika förhållandet, att den i en traktat från åren 1189—99 omnämnda »gottländska kusten» skulle betytt ett flertal orter med hamn, vilka varit handelscentra eller mötesplatser för köpmän. Bland dessa orter var antagligen det älsta Visby att räkna, som sedermera överflyglat dem och dragit all handel, makt och rikedom till sig.4 Efter allt att döma förefaller det, som om överensstämmelse Annes mellan de båda städerna, Visby och Hälsingborg, i fråga om deras uppkomst. I en avhandling om Forn-Visby har sålunda Nils Lithberg beträffande denna stad kommit till enahanda resultat som Schnittger för Hälsingborg. »Frånse vi» — säger Lithberg — »boplatsfynden från stenåldern, sätta de förhistoriska fyn den strövis an redan under det sista århundradet före vår tideräknings början. Strödda fynd, med långa mellanrum i tiden, möta oss redan under romersk järn1 K. E. Sahlström, Några iakttagelser ang. domareringar i norra Västergötland, s. 30 (Fornvännen 1924, k. 1). — 2 Alexander Bugge, Tingsteder, gilder o g andre gamle mittpunkter i de norske bygder, s. 151 ([Norsk] Hist. Tidskr. 5: /(.

1920). — 3 Sven T. Kjellberg, Visby medeltida bebyggelse, s. XIII (Gamla

svenska städer b. 8, 1924). — 4 Adolf Scbiick, »Sjöborgar» ocb »hamnstäder». bandels- ocb stadshistoria, s. 3 (Fornvännen 192^, bäft. 1).

202

Ett bidrag till Nordens

Forbid to r id k bebyggetoe ålder, folkvandringstid och vid vikingatidens början. — Om något betydande samhälle vittna dessa fynd icke — Med 900-talets ingång förändras bilden.» Då visa fynden, successivt ersatta av medeltida former, att ett tätare bebyggt sam hälle är under uppväxt. »Det är uppenbart, att det är det nuvarande Visby, som vid denna tid håller på att grundas.» Forn-Visby var ett gutniskt handelssamhälle, grundat vid 900-talets början.1 I detta sammanhang och i förbigående kan den frågan uppställas: Är Häl singborg, som i egenskap av handelsplats är ungefär samtida med Visby, som så dan äldre eller yngre än Lund? Svaret kan ges helt kort. Den fullständiga sak naden av fornfynd i Lund före år 1000 tillåter knappast en äldre datering av Lund som förhistorisk handelsplats eller samhälle.2 Lund torde i sina anor som sådan stå tillbaka för Hälsingborg. Fornforskningen har endast visat, att under vikingatiden på 900-talet gick en väg över den mark, där Lund nu ligger, och som där förgrenade sig i ett vägskäl, varest en by fanns, vilken på 1000-talet hastigt tillväxte till att bli det n. v. Lund.3 Den undersökning av ortnamnen i Luggude härad, som Sahlgren har läm nat i detta verk, utmärker sig genom den historiskt betydelsefulla kronologien i bebyggelsehistorien. I motsats till andra forskare framhåller Sahlgren, att de älsta nordiska bynamnen icke äro äldre än järnåldern, varför de också stå i rela tion till järnåldersminnena. Längre tillbaka i tiden skulle ortnamnsforskningen alltså icke kunna i huvuddragen följa den arkeologiska forskningen. Det är först och främst ett anmärkningsvärt resultat av Sahlgrens under sökning, att de äldre bynamnen (på -lev, -lösa, -stad, -by, -tofta och -åker) ligga inne i Luggude härad och, närmast Hälsingborgstrakten, först i Rå-bygden, som varit synnerligen befolkad under hednisk tid. Däremot ligga de mestadels från kristen tid eller från 900-talets slut stammande bynamnen (på -köp, -torp och -röd) närmare och intill nuvarande Hälsingborg. Att döma av by namnens etymologi, tydande på nybyggen (-torp) och rödjande (-röd), har odlingen här framträtt inom skogsområden såväl vid Hälsingborg som på andra sidan Sundet vid Helsingör. Två kulturskeden framträda som sannolika: ett äldre, koncentrerat i Rådalen, ett yngre vid Hälsingborg, det förra från hednisk, det se nare från kristen tid. Men det kan endast vara huvuddragen i utvecklingen, 1 Nils Litbberg, Forn-Visby, s. VII (Gamla Svenska städer, bäfte 8, 1924). — 2 Knut Stjerna, Lund ocb Birka (Hist. Tidskr. för Skåneland III), s. 171 ff. Jfr L. Weibull, Staden Lunds ålder (ibid. IV. 1910), s. l ff. — 3 L. Weibull, Den skånska kyrkans älsta bistoria (ibid. V. 1917), s. 162. Hans Wåblin, Lund, s. 5 f. (1924).

Hälsingborgs medeltid intill i2jo vi här skönja. Vi veta redan av de arkeologiska fornfynden, att befolkning exi sterat vid Hälsingborg sedan årtusenden, och intet utesluter, att åtminstone en viss befolkningstäthet kan ha förekommit under folkvandringstiden, ja, att Häl singborg redan då var en mittpunkt för försvar och rättsväsen m. m., vartill vi snart återkomma närmare. Även ortnamnsforskningen har, utom arkeologien, påvisat en sen odling av det nordvästra Själland vid Helsingör samt tillika förlagt denna odling till 900talet, samtidigt med en motsvarande odling vid Hälsingborg. Vi ha redan antytt denna samtidiga parallellism i kulturutvecklingen på ömse sidor om den smalaste delen av Sundet, när vi i föregående avdelning påpekade den av Adam av Bre men omtalade »kortaste överfarten» som en kulturbrygga, som dessutom tjänade rikets politiska sammanhållning i försvarets tecken. Namnet Hälsingborg är så att säga fullt fristående bland samtliga bynamn; ändeisen på borg framhäver ortens speciella militära syfte och har åtminstone intet synligt gemensamt med den fredliga bebyggelseodlingens karaktär och fortgång i Luggude härad. Liksom i Tyskland den lokala egenarten hos ett stadsliknande samhälle fick sitt uttryck i en namnförändring, i det att, såsom vi förut nämnt i ett annat sammanhang (s. 200), ett »burgus» eller »borg» kom att avsluta ett ortnamn, så att namnen Strassburg, Augsburg o. s. v. sedan 500-talet uppkommo, har måhända samma utveckling ägt rum på obekant tid i fråga om ortnamnet Hälsingborg, utvisande, att den skånska kustorten omsider blivit befästad, en borg. En riktig uppfattning av borgens älsta betydelse för sin omgivning och för Råbygden torde emellertid förutsätta kännedom om följande. Sahlgren har icke inlåtit sig på någon närmare förklaring av Råbygdens materiella fördelar fram för Hälsingborgsområdet för den äldre odlingen. Vad han framhåller om jord bruket tjänar mest till att förklara orsaken till Hälsingborgs- och Helsingörstrak ternas sena kolonisation: förbättrade jordbruksmetoder, främst avdikning, har gjort Hälsingborgs trakt en värdefull. Den bördiga jorden uppröjdes och nybyg gen växte upp. Den äldre odlingen i Rådalen har, synes det mig, icke vilat på jordbruket, som var av en alltför primitiv natur, utan berott fastmer av rikt fiske och sjöfart med bas i den goda hamn, som ligger i Rååns mynning — en hamn, vars like Hälsingborg icke kan sägas ha ägt. Och den äldre odlingen hade ju före jordbrukets uppkomst sin grundexistens i fisket, som ännu i dag gör Rå till ett betydande fiskläge. Sålunda har Rå uppenbarligen varit ett förhistoriskt fiskläge för den längre in i dalen och inne i landet bosatta befolkningen, som levde även av ett primitivt jordbruk. Icke blott i ekonomiskt, utan också i militärt 20z(

Förhidtoridk b ebygg eUc hänseende erbjöd den djupa Rådalen utmärkt skydd åt sin befolkning. Stille har påvisat dalens strategiska betydelse som en spärr mellan Hälsingborg- och Lundaslätterna. Floden, som nu icke är annat än ett större dike, var på Saxo's tid ännu så bred och djup, att den vållade den flyende fiendens drunkning i den samma efter slaget vid Dösjöbro på Absalons tid.1 — Dessutom gåvo de branta höjderna skydd åt försvaret mot den med möda uppåt trängande fienden. I allt som allt lämnar Rådalens geografiska egenart en tillfredsställande förklaring av en till synes betydande bosättning av den befolkning, som där levat i förhisto risk tid. Endast 5 km. i norr ligger Hälsingborg.

Här hade man för försvaret att

tillgå den till 20 meters höjd uppstigande, stundom nästan lodräta platån, vilken dock var sönderskuren av några erosionsdalar.2 Det var ett visserligen utmärkt skyddsläge, men nedanför denna utbredde sig ett öppet smalt strandområde utan några skyddande holmar eller andra naturliga hinder för fientlig landstigning, vilka defensiven kunde anlita.

Hälsingborg med sitt kala kustläge var tydligen

mycket mer än Rå blottställt för angrepp, emedan dalen är en synnerligen djup och långsträckt nedskärning av Hälsingborgsslätten, som vid själva Hälsingborg däremot uppvisar en jämn yta, endast avskuren vid Sundet av den skarpa land borgens brant. Och helt säkert måste det ha berott på det naturliga skyddslägets egen otillräcklighet för traktens försvar mot fienden, att man fann det nödvändigt att förstärka detta rent lokala försvar genom anläggning av en borg uppe på krö net av platån. Den teorien torde ha all sannolikhet för sig, att ett sådant artifi ciellt försvar icke blev nödvändigt, förrän Hälsingborgsområdet på 900-talet od lats, befolkningen alltmer dragits från det inre landet ut mot kusten och därjämte riksenhetens bestånd hotades, ifall överfarten mellan de nya samtidiga kulturerna å ömse sidor om Sundet behärskades av fienden. För Rådalens befolkning kan ursprungligen en borg 5 km. norrut vid Hälsingborg knappast ha varit behövlig. Snarare torde Hälsingborg ha konkurrerat ut Rå som möjlig handelsplats, i synnerhet sedan Hälsingborg blev riksfästning och kungsgård. Hälsingborgs- och Råbygderna tillhörde sedan hednisk tid i administrativt hänseende Luggude härad. Icke blott namnet Luggude tillhör en sådan tid efter Sahlgrens märkliga utredning, utan även häradet som organism, ty forskningen har förlagt den älsta politiska indelningen av folket häradsvis till folkvandrings1 Artur Stille, Saxo’s skånska stridsskildringar. Inträdestal i Vitterketsakademien 1920 (Vitt. ak. kandl. 1: 3), s. 20. — 2 Jfr Helge Nelson, Geografiska studier över de svenska städernas ock stadslika orternas läge, s. 77 (Lunds Univ. årsskr. 1918).

Häldingborgj medeltid intill 12jo tidens slut. De förut nämnda domareringarna i Luggude tyda exempelvis på Häl singborg som lokal bygd inom bäradet. Det nordiska häradets ursprung är för öv rigt att söka just i Danmark. Tunberg sammanfattar resultatet av sin banbry tande undersökning om häradet med dessa beskrivande ord: »Ordet härad betyder ursprungligen 'mängd', 'skara', 'hop av människor'. I likhet med flera andra kol lektiver har det använts för att utmärka en sammanslutning av personer, bosatta inom ett mer eller mindre fast avgränsat territorium. Från att avse invånarne, bebyggarne, övergick härad så småningom till att beteckna det av dem innehavda området. Härad antog betydelsen av 'bygd', 'bebodd trakt'. Med denna innebörd kunde häradet sedermera helt naturligt läggas till grund för en statlig indelning av landet. 'Härad' blev då en teknisk-juridisk term, och med namnet 'härad' förknippades vissa begrepp av bestämd art och betydelse.»1 Det är förut anmärkt, att häradet som den älsta politiska indelningen av folket var ett centrum för rättsväsen, förvaltning och försvar, uppvisande dyme delst bilden av det gamla danska rikets ursprungliga decentralisation under en ungefärlig tid av 800—950. Det är svårt att finna, om Hälsingborgs område på denna tid spelade en sådan militär roll i häradets försvar eller förbindelse med •• Öresund, att en borg härför var behövlig. Men det får icke förbises, att vi här ha att göra med ett kustland, som enligt Sahlgrens ortnamnsforskning är senare odlat än det inre Luggude. Tunberg har i det särskilda svenska kustland, som benämndes Roden, nu Roslagen, sökt finna en ursprunglig politisk kärna till det älsta sveariket såsom detta utsträckte sina maktområden, tack vare ledungen. De olika strandbygderna ha sammanslutit sig och övertagit den sjöorienterande verk samhet, som tidigare uppbars av hela landet. »Roden» är nämligen efter denna teori ett yngre politiskt bebyggelseområde än »Uppland», som betyder »det längre upp ifrån sjön, längre in från kusten belägna landet». Därifrån har enligt den arkeologiska forskningen en äldre bebyggelse sträckt sig ut mot kusten. Härvid spelade ekonomiska faktorer en sammanbindande roll.2 Det blir på grund av denna jämförelse mellan Luggudekusten och Roden en fråga, om icke en sådan sjöorienterande uppgift kan ha koncentrerats på Hälsingborg redan före riks enhetens uppkomst vid mitten av 900-talet. Detta antagande förringar ingalunda betydelsen av de arkeologiska skälen för existensen av viss befolkningstäthet redan under järnåldern på någon plats, t. ex. n. v. Hälsingborg, som för fiske, sjöfart och förbindelser med olika byar 1 Sven Tunberg, Skandinaviens älsta politiska indelning, s. 205 (191 1). — 2 Sven Tunberg, Till Svea rikets älsta bistoria, s. 160 ff. (Fornvännen 1920).

2o6

Förhldtoridk bebyggcUc inom Luggude härad måste i sinom tid ha erbjudit bestämda fördelar. Under dessa förutsättningar blir den av ortnamnen på -köp och -röd avslöjade kolonisa tionen vid vikingatidens slut av Luggude härads skogiga marker endast en av det allt mer utvecklade jordbruket föranledd ytterligare uppröjning och användning av mark, dit människor här och var för länge sedan inträngt, kanske även strövis ordnat bygder och behandlat sina bygdeangelägenheter, samt möjligen vid Sundet haft en borg av uteslutande lokal natur, så snart som kustbebyggelsens säkerhet fordrade ett försvar för sig själv och det inre landet. Men allt detta synes dock förutsätta, att kustodlingen blivit så pass homogen, att de bygder, som kunde fin nas, hörde samman administrativt, ekonomiskt och militärt inom Luggude härad. Vi se sålunda, att bebyggelsen kan spåras mycket långt tillbaka i förhisto risk tid, under det att borgen däremot framskymtar mera säkert först under vi kingatidens senare skede. Bebyggelsen vid Hälsingborg synes ha varit handels plats långt innan borgen kom till och ha existerat av fiske och internationell handel, d. v. s. av havets rikedomar. Ännu under den äldre vikingatiden har jord bruket, eller landets avkastning, inom Luggudetrakten varit alltför obetydligt för att utgöra ur konsumtionssynpunkt någon faktor vid uppkomsten och utvecklin gen av nämnda handelsplats.

Dess betydelse skulle dock på 900—1000-talen

skärpas av dels borgens uppkomst, d. v. s. bebyggelsens befästande, dels den has tigt fortskridande agrikulturella odlingen av Luggudekustens bakland, vars utom ordentliga bördighet sträckte sig ända fram till platåranden i Hälsingborg. Det var två vid den medeltida stadsbildningen i allmänhet synnerligen verksamma företeelser. Borgen gav nämligen skydd och säkerhet åt den gamla handelsplatsen och bebyggelsen, som därmed blev givet överlägsen Råå eller an nan för handeln möjlig punkt på Luggudekusten. Att befästa handelsplatser, som hade ett oskyddat samt hotat läge, var under vikingatiden conditio sine qua non. Detta för i minnet Vilhelm Erövrarens ord om de engelska städerna: »Mark nader skola hållas blott i städer i vårt rike, i de av murar skyddade borgar och på de säkraste platser. Ty därtill äro städer och borgar grundade, nämligen till invånarnas skydd och till rikets försvar, och därför skola de med full frihet upp rätthållas.»1 Det är ord, som skulle kunna stå som motto över Hälsingborgs älsta historia! Vad den andra medeltida faktorn vid stadsbildningen, jordbruket angår, steg rade det konsumtionen, så att torghandel och marknader tillväxte, dit bönderna förde överskottet av jordbruksalster och där tillhandlade sig köpmännens varor. 1 Jfr Karl Hegel, Städte und Gilden I, s. 58 (1891). 207

Hälding bo rgd medeltid intill 12jo De älsta städerna hade ingalunda alltid ett bördigt bakland att trygga sig till. Huru långt utvecklingen av jordbruket i Skåne under senare hälften av 1000talet nått, låter oss Adam ana, när han säger, att Skåne på hans tid var rikt på jordens frukter och köpmansvaror. Adam framhäver därmed även Skånes begynnande egenskap av ett uppland för det danska öriket, då hans uttryck pe kar på, att jordbruket lämnade överskott utöver vad den enskilde odlaren be hövde själv.

I sin helhet var Danmark kanske icke ett så utvecklat jordbruks

land som Skåne, ty en tysk reseberättelse av 1128 omtalar, att befolkningen i Danmark företrädesvis bedrev jakt, fiske och kreatursskötsel, under det att »av åkerbruk finns blott litet». Den korta överfarten, skyddad av den kungliga bor gen och ledingen, skapade i sin mån en i sammanhang med den fortskridande skånska odlingen på 1000-talet ökad trafik för personer och vissa varor. Handels platsen blev även transitoplats — det är den närmast tänkbara utvecklingsgån gen. Det måste ha tillkommit en utvecklad ekonomisk rörelse med tiden, vilken också avslöjas i tomtbeskattningen enligt 1085 års brev, och i sin mån torde för anletts just av denna trafik, som en hel del folk besörjde tvärs över Sundet eller till andra destinationsorter. Sjövägarna korsades av landvägar norrut mot Hal land och söderut längre ned i Skåne. Där sjö- och landvägar skära varandra i en punkt, såsom fallet var i Hälsingborg, uppkomma de drag, som äro typiska för en transitoort och dessa äro alla stadsbildande faktorer av lätt begriplig betydelse. Vi utgingo i början av detta kapitel från den nationalekonomiska teori, som i konsumtionen söker orsaken till den älsta stadsbildningen. Men vi ha seder mera funnit, att denna teori var av föga nytta, när det gällde att bilda oss någon föreställning om, hur det Danmark såg ut, som före riksenhetens skapande vid 900-talets mitt var en politisk indelning av folket häradsvis med lokala uppgifter på rättsskipningens, försvarets och handelns områden. En så viktig tillgång för konsumtion, som jordbruket alltid varit, fanns knappast att påräkna i Skåne förrän vid vikingatidens utgång i mitten av 1000-talet. Konsumtionsteorien kom mer därför till användning för den danska historiska forskningen närmast i fråga om den andra stadsgrundläggningsperioden under Valdemarerna. I fråga om den första perioden från 900-talets slut, dit Hälsingborg hör i sällskap med biskopsstä derna, är däremot den sannolika utgångspunkten för deras uppkomst att söka i häradets organisation, inom vilken de kommit att framför andra orter spela en ledande roll som mittpunkter för odlingen. Hälsingborg hade närmast egenskap av handelsplats under vikingatiden och har sedermera som sådan starkt tillvuxit i betydelse. Så spåra vi i Hälsingborg en mittpunkt i det danska riket och av

Häldingborgd äldta topografi mycket gamla anor, omhändertagen åtminstone omsider vid riksbildningen av kungen för försvarsändamål. Med borgen följde krigsfolk, med kungsgården kun gen och hans män. Borgens historia blev Hälsingborgs historia, liksom de samtida biskopsstäderna med ett klerikalt element i befolkningen blevo domkyrkans och stiftets historia. Vi ha redan påvisat, att till biskopssäten utsågos sådana »stä der» eller merkantila mittpunkter, som voro av tillräcklig betydenhet. Men un der det att vi i allmänhet känna till tiden för de danska biskopsstädernas tillkomst, sakna vi däremot bestämd upplysning om uppkomsttiden för borgen i Hälsing borg, som vi sökt förlägga till senare hälften av 900-talet. Sålunda har en mängd folk bosatt sig i Hälsingborg, vilka levde av de olika yrken, som dessa politiska och ekonomiska förhållanden skapat, en konsumerande befolkning, som tillägnade sig överskottet av andras jordbruksarbete, fiske m. m. En större eller mindre del av befolkningen har själv odlat den intill Hälsingborg angränsande jorden. Men en bondby har Hälsingborg knappt varit, då jordbruket först senare fick en så dan ekonomisk betydelse, att den i sin mån blev stadsbildande faktor. Fisket och handeln ha härvidlag spelat en tidigare roll än jordbruket, men den viktigaste faktorn har dock ortens politiska betydelse varit vid 1000-årsskiftet. En samver kan mellan vissa ekonomiska och politiska krafter, med övervikt för de senare, har sålunda säkerligen resulterat i uppkomsten av den borgstad, som på förut an tytt sätt fick namnet Hälsingborg.

H älsingborgs älsta topografi Den topografiska bilden av Hälsingborg från 1000-talet bör återspegla dua lismen i dess väsen: borg och handelsplats. Om existensen av en borg vittnar redan själva namnet Hälsingborg; om en handelsplats talar dels den förhistoriska utveckling, som vi här och var kunnat skönja i det föregående, dels ock den indel ning i tomter och deras beskattning, som vi förut lärt känna i ett annat samman hang. Topografiskt blir då problemet detta: Hur var borgen beskaffad, vilket område som sådan upptog den, och hur förhöll sig handelsplatsen till borgen? Såsom förut anmärkts, var vikingatidens danska försvar ett krigsväsen till sjöss, och borgar eller kustbefästningar till lands voro därför ursprungligen obe hövliga. Vikingaskeppen foro ut på havet till fjärran land, och man fruktade icke hemma vedergällning för deras härjningar. Men på 1100-talet började angrepp, särskilt från venderna vid södra Östersjökusten, mot de danska stränderna, bland vilka Hälsingborgs strand var geografiskt en av de mera utsatta och hotade. Bland 22—24465.

209

Häldingborgd medeltid intill 1250 de danska kustborgarne i senare hälften av 12. årh. var Hälsingborg enligt nam nets betydelse och sin tidiga existens som befästad handelsplats den kanske älsta kustborgen och borgstaden. Med borgstad förstå vi i överensstämmelse med de älsta historiska förhållandena i det danska riket en av vall eller mur kringgärdad bebyggelse i tomter, inom vilken eller i direkt förbindelse med vilken en borg, ett kastell existerade. Borgstadstypen påkallar en närmare uppmärksamhet.1 Frågan kan icke med större säkerhet lösas utan att ett intimt samarbete mel lan arkeologi och historia först äger rum. Beträffande Hälsingborg återstår det ännu mycket att utforska, innan ett säkert arkeologiskt resultat föreligger om den älsta topografien. De grävningar, som på senare tid företagits, ha ännu icke kun nat drivas mer än tillfälligt. Men de ha lämnat ett utomordentligt viktigt histo riskt resultat i utgrävningen av två kyrkor från den äldre medeltiden. Det är kyrkorna S. Clemens och S. Peter, av vilka den förra anses ha legat på S. Clemensgatan med halva byggnaden inne på tomten, kv. Långvinkeln västra nr 15 (fig. 175—177), den senare öster om Vattentornet i hörnet av Magnus Erikssons gata och Bergaliden (fig. 180—182). För deras byggnadshistoria hänvisas till nästa del av detta arbete. Vid försöket att lokalisera dessa kyrkor har man icke haft någon medeltids källa att anlita, ty de ytterst få bevarade uppgifterna om Hälsingborgs kyrkor sakna i regel topografiskt intresse. I detta fall, liksom i några andra topogra fiska spörsmål, blir därför Mogens Madsens i det föregående omtalade beskrivning av Hälsingborg den första källan.2 Han berättar sålunda: »Mitt emot borgen i söder låg fordom det ryktbara, de s. k. dominikanerna tillhörande klostersamfun det, sedermera efter religionsförändringen i Danmark helt och hållet förstört, jämte trenne andra sockenkyrkor, nämligen de närliggande Petri-, Clemens'- och Olaikyrkorna samt även det nyligen uppförda Kors-kapellet, som låg nära intill staden i söder. Nu ett förstört Troja!» Av dessa kyrkor är läget för S. Olofs ännu icke med säkerhet känt, och dominikanerklostret på n. v. högre allmänna läroverkets tomt tillhör först senare hälften av 1200-talet och skall därför be handlas först i nästa del av detta verk.

Här intresserar närmast de utgrävda

S. Petri- och S. Clemenskyrkornas uppkomsttid, som möjligen tillhör 1000-talet 1 Walther Gerlach, Die Entstehungszeit der Stadtbefestigungen in Deutschland, S. 61 (Leipziger Histo rische Abhandlungen, Heft. XXXIV. 1913), har en annan definition på begreppet borgstad (Burgstadt), varmed han endast förstår en stadsbildning i anslutning till en skyddsbjudande borg, dynastisk borg med besättning (fästning), befästat kloster o. s.v. Gerlachs definition är topografisk, den av mig hävdade i första rummet fortifikatorisk, såsom bestämd av det tekniskt bästa försvaret på platsen. — 2 Kyrkornas läge skall närmare bevisas i nästa del.

210

Fig. iyy.

Grunden till S. Clement kyrka å tomten, kv. Fang vinkeln v'dttra, n:r ly. JHurhörnet mellan lång budet ocb koret pa dödra cudan.

Fig. ij6. S. Clement ky rkant norra långhutmur. Parti av grunden i S. Clemenogatan.

Uhikt från Kärnan mot norr.

TUI vänoler Bomgränden, mellan de n ärm ao te had raderna i Jörgrunden går i bildeno längdriktning Långvinketogatan. Bakom denna S. Clemenogatan; vid X platoen Jör S. Clemeno kyrka.

Fig. 777.

Hä Lo ingborgo älota topografi eller början av 1100-talet. Båda kyrkorna voro av romansk typ ock säkerligen uppförda, åtminstone i huvudsak, av natursten. De jämförelsevis obetydliga mur rester, som anträffats, vanskliggöra en exakt datering av byggnaderna. Vid blott läggningen 1910 av S. Petri kyrkas grundmurar påträffades dock spår av en äldre kyrka, som torde ha lika gamla eller kanske ännu äldre anor än S. Clemens. Det torde därför kunna antagas, att S. Peter går tillbaka till en relativt tidig del av den romanska byggnadsperioden och haft föregångare, kanske av trä.1 Om Sankt Clemenskyrkans höga ålder vittnar redan dess namn, låt vara att Aarhus’ berömda S. Clemenskyrka uppkom först på 1200-talet.2 Vid denna tid hade dock kulten av S. Clemens i regeln fått vika för kulten av S. Nikolaus. Tra ditionen förmäler om S. Clemens, att han kastats i havet med ett ankare om hal sen, men flöt likväl fram till Jyllands västkust, vilket äventyr enligt helgondyrkans logik förskaffade honom äran av att vara sjömäns försvarare. Som sådan åtnjöt han också under tidigare medeltid ett så stort anseende i Danmark, havets land, att många kyrkor invigdes åt honom.3 Hälsingborg har tidigt bidragit med sin tribut och därmed betonat sjöfartens och handelns betydelse även för Hälsingborg. S. Clemens var icke blott sjömännens, utan också köpmännens helgon — köpman nen var ju tillika sjöman — och han hade sina kyrkor även i norska städer och i Visby. Bekant är kyrkan S. Clemens Daves i London, som var de danska köp männens kyrka redan år 1040. Kring S. Clemenskyrkorna förefanns ett köpmanscentrum.4 Vi skola i det följande finna, att upptäckten på senare tid av grunden till Köpenhamns kanske älsta kyrka, också en S. Clemenskyrka, varit av viss betydelse för det arkeologiska bestämmandet av »stadens» ålder. S. Clemenskyrkan i Visby är visserligen i sitt nuvarande skick från 1200-talet, men vid gräv ningar inom ruinen har man påträffat grundmurar till icke mindre än tre äldre kyrkor, den älsta härstammande från 1000-talet, kanske från 900-talet.5 Kyrkan är utan tvivel ett bevis på ett tidigt organiserat köpmanscentrum i det älsta Visby. De båda kyrkornas i Hälsingborg läge är intill den nuvarande Slottshagens område, i vars västra del Kärnan ännu reser sig nära den branta platåranden. 1 Enligt benäget meddelande av intendenten T. Mårtensson. — 2 Hugo Mattbiesen, S. Clemensstaden i Aarbus (Architekten 22. 1920), s. 1 5^ ff. — 3 Ellen Jorgensen, Helgendyrkelse i Danmark (1909), s. 113. — 4 Alexander Bugge, Die nordeuropäischen Verkehrswege im frühen Mittelalter (Vierteljahrschrift für Sozial und Wirtschaftsgesch. 1906, s. 261 ff.) — S. Clemens i Oslo antages vara från förra hälften av 1100-talet. Edv. Bull, Kristiania hist. I, s. 48 (1922). — 5 Emil Ekhoff, S:t Clemens kyrka i Visby (1912), s. 180. Johnny Roosval, Till frågan om Gottlandskyrkornas kronologi, s. 17 (Kyrkohist. Ärsskr. 1913) anser n. v. S. Clemens vara från omkr. 1250 och de tre äldre kyrkorna från omkr. 1200, 1130 och 1060, men 900-talet vore oantagligt. — Jfr H. U. Ramsing, Bidrag til det gamle Kgbenhavns Topografi (Hist. Meddelelser om Kpbenhavn I, s. 419 ff. 1907—08).

211

Häldingborgd medeltid intill 1250 Dessa tidigaste spår till bebyggelse uppe på platån måste ha omfattat mer än dessa byggnader; det måste varit sockenindelning och befolkning, som fyllde kyr korna. Endast S. Peter torde redan då varit sockenkyrka jämte S. Olof enligt Mogens Madsen. Och i fråga om den senare kyrkan kan nämnas, att exempelvis S. Olof i Visby från 1200-talet var även den sockenkyrka. S. Clemens åter har som köpmanskyrka antagligen icke haft någon socken utan först senare i tiden blivit församlingskyrka enligt Mogens Madsens uppgift. Om folkmängdens storlek få vi kanske någon föreställning genom kyrkorna. S. Peter ägde ett rektangulärt långhus av c:a 18 m:s längd och 11 m:s bredd, jämte ett nästan kvadratiskt kor c:a 8 m:s sida1 (fig. 179). Kyrkan bör ha kunnat rymma bortåt 200 personer, vilket förhållande, med hänsyn även därtill, att det fanns samtidigt den mindre S. Clemenskyrkan för köpmän från främmande orter, visar, att befolkningen, som lydde under S. Petri kyrka, varit för sin tid avsevärt stor. S. Clemenskyrkan rymde kanske hälften mot S. Peter och var dessutom av samma huvudform med ett långhus, som mätte i längd endast c:a 13 m., i bredd c:a 9 m. Denna befolk ning var bosatt såväl i kyrkornas omedelbara grannskap som längre bort i trak ten. Det var byar, som bildade S. Petri och möjligen en S. Olofs socken, men det fanns även en bebyggelse i tomter i själva Hälsingborg. Knut den heliges brev 1085 förutsätter detta på ett sådant vis, att en så stor befolkningstäthet intill eller vid borgen då existerade, att de längre ut på »landet» belägna byarnas befolk ning måste ha sökt sig in till Hälsingborg för affärer, gudstjänst och kyrkofester. Kyrkorna stodo, så att säga, icke mitt i byn, utan i utkanten mot väster, där en koncentration av bosättning, handel och försvar förelåg.

Och att köpmanskyr-

kan, S. Clemens, icke anlades nere vid stranden, utan på höjden, är ett faktum, som synes visa, att det var häruppe, som handel bedrevs med folket. Vi skola i det följande framhålla de skäl, som tala för, att det var just på Slottshagens område, som fordom en murbekransad stad var belägen. Sådan är den allsidiga bilden av det älsta Hälsingborg som medelpunkt eller centrum för den närmare omgivningen. De spår, som sålunda ännu äro bevarade från den äldre medeltidens Hälsing borg, komma från det kyrkliga livet. Även ur topografisk synpunkt äger detta blad ur den skånska kyrkans älsta historia ytterligare intresse utöver vad vi redan framhållit. Om S. Clemenskyrkan ger oss upplysning om ett köpmansväsen i Häl singborg, lämnar å andra sidan S. Petri kyrka vittnesbörd om sockenbildningens sannolika uppkomst. Kungen hade nämligen patronatsrätt till denna kyrka. År 1 En medeltida kyrka ock kyrkogård i Hälsingborg. Grävningsberättelse av A. Lindblom ock Sigfrid Ewald, s. 2 (19x0).

212

999999999999

Fig. 178. Nivåkarta över HäULngborg med områdenafor viktigare medeltiddbygg nader markerade. ■A — S:a AIarLa, B — borgområdet med Kärnan, C~fyndområdet vid S. Clemenö, D—fyndområdet vid S. Beter, E —fy ndo mrådet vid H. A. Läroverket, troligen från dominikanerkloötret.

HäUtng borgd med ettid intill 1250 1256 kom det länge latenta motsatsförhållandet mellan staten och kyrkan till ett häftigt utbrott i striden mellan kung Kristoffer I och ärkebiskopen av Lund Jakob Erlandsson. Bland kungens klagopunkter var denna: »Än vidare angående hög hetsrätten över den helige Peters kyrka i Hälsingborg, som han (d. v. s. ärke-

i—4

1—4

1—-4

t-—<1

I——1

Fig. lyg. Plan av grunderna till S. Cleme tu (A) och S. Peter (B) i Halving borg. biskopen) påstår hörer honom till». Härpå svarade ärkebiskopen, att i fråga om de. kyrkor, där kungen hade höghetsrätt, hade han aldrig gjort honom emot, men de av kungens företrädare inrättade kyrkliga ämbetena i Lunds domkyrka kunde givetvis stå endast under kyrklig uppsikt/ S. Petri socken utgjorde alltså en patronell församling.

Konflikten mellan

T SRD. V, s. 595 — de jure patxonatus ecclesiae sancti Petri in Helsingborg. I översättning bos }0rgen Olrik, Valdemar Sejrs S0nrier og den store ^Erkebispestrid, s. l/fi £.

180. Parti av Slottd hagen.

i9i%9RHHBnNM^i.id^i3

iiS3^ ^.V ii^fm

Till vändlet Sloltovängeokolan, till böger Barnojukbuoet. Pä böjden bakom Vatiehtornet äterfunnoö grunderna till S. Peterekyrkan.

Fig-

Hill

■ >T , ; ;./

'$$£:$$<w

mmfåi

Fig. 181. S. Petero kyrkan. Ett 0 ty eke av norra långhuomuren.

Fig. 182. S. Petero kyrkan. Sando tenoplatta med romanok rundbågofrio, i norra långhuomuren.

HäLoingborgo äldta topografi kungen och ärkebiskopen 1256 uttrycker ingenting annat än statlig reaktion mot kyrkans överhandtagande inflytelser, som yttrade sig bl. a. däri, att patronatsrätten kom att betyda mindre än biskopens rätt att pröva den av patronus föreslagne prästen och hans kyrkliga invigning i ämbetet. Ursprunget till kungens patronatsrätt till S. Petri kyrka var tydligen den samma som i fråga om Lunds kapitelämbeten: dessa senare hade, säger ärkebisko pen, inrättats av kungen. Redan Knut den heliges gåvobrev år 1085 gäller just en kunglig anvisning till Laurentiikyrkan i Lund på icke mindre än 521/2 bol jord jämte jord i Lund och tomtskatten av Lomma, Hälsingborg och Lund. Kapitel organisationens ekonomiska utveckling på grundvalen av en växande godsför mögenhet är ett fast och genomgående drag i den älsta Lundakyrkans historia. S. Petrikyrkans inkomster för dess präst och gudstjänst ha säkerligen anvisats av kungen, varjämte kyrkan torde ha legat på kungsgårdens område (n. v. Slottshagen). Patronatsrätten kan därför varit mer eller mindre av grundherrlig natur. Vi ha liknande exempel i Lunds S. Maria kapell från 1000-talet.1

Kyrkorna i

Skåne underhöllos av tionde, och ljus anskaffades.2 Vid 900-talets mitt har kristendomen kommit till Skåne, och år 1060 hade den kyrkliga organisationen hunnit så långt, att Skåne skildes från Roskilde stift och fördelades på två stift, det ena med säte i Lund, det andra i Dalby. Och i huvud sak måste Adams av Bremen uppgift anses vara riktig, att det fanns (omkr. år 1070) icke mindre än 300 kyrkor i Skåne, vilket med endast omkr. 200 understiger antalet kyrkor i senare tid.3 Ingenting hindrar sålunda, att den år 1256 i skrift belagda S. Petrikyrkan själv eller genom föregångare stammar från mitten av 1000-talet, så mycket hällre, som Hälsingborg 1085 var skattlagd tomtbebyggelse. I detta sammanhang lämpar det sig att rörande de båda älsta Hälsingborgskyrkorna först göra en jämförelse med det visserligen yngre Köpenhamns upp komst, för vars klarläggande arkeologi och historia samverkat till ett positivt re sultat, som i samma fyllighet icke ännu kan uppvisas för någon annan nuvarande dansk stad av den äldre klassen. Bebyggelsen på Köpenhamns mark går tillbaka till stenålderns tid. Byn Hamn förekommer tidigast i en isländsk saga år 1043, utan att dess bestämda läge på Själland uppges. Hamn var från början en jordbrukande by. Grävnin gar ha bekräftat, att en bebyggelse fanns före år 1167, då Absalon byggde sin 1 Lauritz Weibull, Den skånska kyrkans älsta bistoria, s. 162 (Hist. Tidskr. för Skåneland, V. 1914). G. Thulin, Patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän, s. 1 f. — 2 SD. n. 3^5, Påve Innocentius IV:s bulla 26Ju 12^7. — 3 L. Weibull, anf. st., s. 115, 127.

215

Hälsingborgs medeltid intill 12jo stora borg på »Sundholmen». Den ursprungliga bondbyn existerade mycketlångt före Absalons dagar, och böndernas gårdar ha klängt sig tätt ihop i den västra delen av staden, kvarteren vid Väster- och Frederiksbergsgatorna, ty tvärs över den sistnämnda gatan, nära Västerport, låg S. Clemenskyrkan, vilken för några år sedan upptäcktes.

Denna kyrka var kanske ännu äldre än Vor Frue Kirke,

som var byns sockenkyrka och låg på toppen av en backe, som trots betydliga påfyllningar fortfarande från Vor Frue Kirke sluttar sakta ned mot kanalerna och hamnen.

Denna enda sockenkyrka begagnades av flera omkringliggande

byar, för vilka byn Hamn med kyrka sålunda bildat ett centrum. Denna bebyg gelse är det »förabsaloniska» Köpenhamn uppe vid Vestergade. Ett helt annat utseende hade byn från sjösidan nere vid stranden. Vattnet gick då för tiden mycket högre upp i land än nu. Flera småholmar spärrade för stranden i trakten omkring den senare Nikolaikyrkan. På denna plats har man funnit urgammalt virke och stenuppsättningar, i vilka järnringar till skeppens för töjning ännu funnos på sin plats. Det var här, som den älsta hamnen låg, vilken givit byn dess namn. Och i denna trakt fanns en gammal befästad gård, antagli• •

gen en kungsgård vid namn Ostergård (1298), vilken till sitt ursprung hör till den förabsaloniska tiden.

Gården omgavs av gravar, men torde åtminstone icke på

Absalons tid längre ha varit i stånd att beskydda hamnen, som först år 1167 med Absalons borg blev befästad. Kungsgården var för övrigt säkerligen bostad för kungens fogde för tillsyn över marknader och befolkningen i allmänhet. Genom utgrävningar 1906 och 1918 har man funnit, att Absalon omgivit sin på nuvarande Slottsholmen och Kristiansborgs slottstomt uppförda borg med en oregelbundet rundad ringmur. Historien om Köpenhamns upprinnelse kan koncentreras till sitt innehåll i föl jande ord av Villads Christensen: »Saaledes har altsaa de to Forudsaetninger for Byens Opkomst vaeret tilstede allerede fpr Absalons Tid: Landsbyen med sin faste Befolkning, sin Sognekirke og sin Bymark, der gav Plads till fremtidig Udvidelse, o g den gode Havn med det blomstrende Markedsliv paa Köngens Forstrand. Der har vaeret Strid om, hvilken af disse to Bestanddele, der er det aeldste og oprindelige Kobenhavn. Derom kan dog naeppe siges andet, end at baade Landsbyen og Markedspladsen utvivlsomt gaar langt tilbage i Tiden, at den forste, faste Bebyggelse fandt Sted oppe i Landsbyen, men at det i Tidens Lob blev Havnen og Havnebyen, der kom til at bestemme Udviklingen og skabe Fremtiden. Alle rede hos Sakso traeffes det nye Navn, som det voksende Handelsliv paatrykte det gamle Havn: »Kobmandshavn», portus mercatorum. Ved Kpbmaend forstodes

216

Hälsingborgs älsta topografi i hine gamle Tider ikke bosiddende Handlende, men alene de fremmede, der for Handelens Skyld bespgte Pladsen som farende Gaester. Til disse to Elementer fojede da Absalon det nye tredie: han gjorde Kpbenbavn til en Hovedfaestning for Riget och skabte forst derved Muligheden for den fulde Udnyttelse av Stedets naturlige Fordele; han gjorde By en til en Bispestad, hvorfra den senere gik over til at blive Kongesaede».1 Det råder en påtaglig parallellism mellan Köpenhamn och Hälsingborg såsom bebyggelser under det 11. och 12. årh. Båda voro kustbebyggelser vid samma Öresund, och delvis enahanda krafter måste ha varit verksamma vid deras upp komst och utveckling. Båda städerna hade sina kyrkor uppe på höjden, icke nere vid stranden.

Liksom kyrkorna i Köpenhamn lågo i en landsby, i ett centrum

för närmaste kringliggande trakt, synes motsvarande förhållande ha rått i Häl singborg.

På båda orterna samlade sig befolkningen kring sina kyrkor i en be

byggelse, som låg liksom för sig själv ett stycke ifrån stranden. Det var som en byggnad, vilken hade sin huvudfasad med öppna fönster mot landsidan. Nere vid stranden rådde handelns och sjöfartens alla tillfälligheter, som icke ursprung ligen torde varit nog fasta för en genomförd bebyggelse. Det återstår med sådana förutsättningar att undersöka, om Hälsingborg också var en befästad bebyggelse på liknande sätt som Köpenhamn, och till vilken befästningstyp borgen hörde. Vad betyder det i namnet Hälsingborg ingående -borg? Adam av Bremen och brevet av 1085 ha endast den förtyskade formen respektive Halsinburg och Helsingaburg. Namnet på -bürg hör till det latinska »burgum (burgus)» och hade under den äldre medeltiden en vacklande betydelse, enär den avsåg än själva borgen (kastellet) allenast, än borg + förstad (suburbium), än hela den befästade staden, än färglöst hela orten.2 När det sålunda i 1085 års brev talas om tomter i Helsingaburg, så kan namnet t. o. m. beteckna hela orten. Det kan vara fråga om tomter såväl inom en borgstad på höjden som inom en (öppen) »lågstad» nere vid stranden, en hamnbebyggelse, såsom i Köpenhamn. Men säkert är under alla omständigheter, att Hälsingborg betyder en befästad ort. Vi ha förut anmärkt, att Saxo i olikhet med Adam av Bremen aldrig använ der namnet Hälsingborg, utan översätter det på latin med urbs eller oppidum. 1 Villads Christensen, Kpbenhavns Oprindelse, Udvikling og Vaekst, s. 82 (Danmark, Land og Folk udg. ved Daniel Bruun 1919 II). Jfr samme förf., K0benhavns Vaekst og Udvidelse, s. 1 IF. (Hist. Meddelelser om Kjgfbenhavn I, 1907—1908). — 2 Jfr Gerlach, anf. st., s. 27 f. — I det angelsachsiska England på 900-talet hette stad burh, ett ord, som betyder en befästad ort eller rent av blott ett befästat bus (slott); jfr Hegel, Städte und Gilden I, 9. 36. 23 — 24465.

217

Häldingborgd medeltid intill 1250 Han förfar på samma sätt med några andra orter med namn på -borg.1 Detta betyder omedelbart, att »Hälsingborg» var för Saxo en befästad stad. En granskning av Saxo's terminologi visar också, att såväl »urbs» som »oppidum» betyda en befästad bebyggelse eller »stad», ocb att -borg icke bos Saxo synes be tyda borg i nutida bemärkelse av en militär borganläggning, fästning, utan bar nämnda bebyggelsedefinition.

Språkbruket är härvid alldeles detsamma bos

Adam, ty ban använder både »urbs» ocb »oppidum», ehuru visserligen icke för Hälsingborg, vilket namn ban behåller förtyskat.2 Själva fästningen kallar Saxo »arx», »cas tell um» eller »castrum», ocb ban visar sig överallt klart medveten om sina uttryck, när det gäller att skilja mel lan borgen, avsedd endast för militären, ocb borgen som det befästade stadssam hället, där de civila bodde inom vall ocb grav. Såsom vi skola se, kunde en be fästad bebyggelse eller »urbs» vara sådan, att borgen antingen låg inom staden, eller utanför densamma. Söker man närmare pressa fram innebörden av »urbs» ocb »oppidum», förefaller det, som om Saxo med »urbs» tager mera hänsyn till en starkare koncentration av försvaret där än i »oppidum». Slesvig kallas aldrig »urbs», utan »oppidum» — borgen låg utanför den av mur omgivna staden. Om Kalundborg heter det, att Esbern Snare, som med möda grundlagt Kalundborg, (urbem Kalundam), befriade genom en ny befästning hamnen från sjörövare. På ett annat ställe säger Saxo, att Esbern byggt staden, som nu kallas »oppidum».3 Det var en murbekransad bögby på backen i en bondby av gammalt ursprung, det gamla Haervig — en frisk ympning på ett gammalt träd. Om Viborg berät tar Saxo, att kung Sven Eriksson i striden mot kung Knut Magnusson omkr. år 1151 icke litade på sin egen styrka, utan inneslöt sig i staden, som han nyligen befästat. Men Knut å sin sida vågade ej angripa staden (»urbem»), utan slog läger långt ifrån stadsmurarne.4 Vidare anför Saxo, att invånarna i Usedom brände sin förstad vid fiendens angrepp och hade det sedan tryggt inom sin »urbs», ty ju färre hus de hade utanför, desto tryggare sutto de inom stadsmuren.5 Även Nyborg ocb Vordingborg voro såväl »urbs» som »oppidum». Kalmar i Sverige var »oppidum»6, ocb den var bevisligen omgiven av vallar. Vida ryktbar var Pommerns, av Ab1 Kalundborg (urbs Kalunda), Sarpsborg, Norge (Sarpa urbs); däremot skrives Merseburg som Merseburgum, Ratzeburg som Razaburgum ocb Aalborg som Alaburgum.

Se Saxo (ed. Muller), registret. —

2 Gerlacb, a. st. s. 9, åberopar språkbruket för den sacbiska kejsartiden såväl bos den tidens författare, bland dem Adam av Bremen, som i urkunder.

Hos Adam äro civitas, urbs. oppidum = befästad stad,

castellum = borg, ocb vicus = öppen by. — 3 Saxo (ed. Müller), s. 813, Olrik, Sakses Danesaga 1157— 1185, s. 112. — 4 Saxo, s. 685, »Vibergam recentibus a se munimentis excultam» ; — »procul moenibus» —); Olrik, a. st. 1076—1157. s. 194* — 5 Saxo, s. 981 (förstad = »suburbanos penates»), Olrik; a. st. s. 1157— 1 185, s. 308. — 6 Saxo, s. 386; även Bergen i Norge var »oppidum», ibid., s. 790.

2i8

Hälsingborgs älsta topografi salon år 1177 erövrade gamla stad (oppidum) Stettin, för vallens väldiga höjd, och ett talesätt hade uppkommit: »Du glömmer, att du icke sitter bakom Stettins vall». Det var en staden omgivande jordvall med pålvirke (valium).1 Om Köpen hamn begagnar slutligen Saxo uttrycket »urbs Absalonica», Absalons stad, och den arkeologiska forskningen har numera påvisat, att härmed icke menas endast själva borgen, slottet, utan hela staden, sedan vid grävningar Köpenhamns första fästningslinje upptäckts. För slottet användes ordet »castellum», som uppförts till skydd för hamnen. »Urbs» och »oppidum» betyda hos Saxo samma sak, nämligen en av vall eller mur omgiven stad, d. v. s. en befästad stad. Kinch har i en ingående under sökning av Saxo's terminologi kommit till enahanda resultat, som ovan framställts, och han erinrar om, att Saxo kallar Söborg (nära Esrom) på Själland såväl »urbs» som »municipium», varav framgår, att Spborg var både befästad stad och han delsstad. Till försvarets män räknas besättning (»custodes»), till municipiet åter stadsbor eller borgare (oppidani).2 Av detta och andra exempel torde på sin höjd den slutsatsen möjligen kunna dragas, att Saxo med oppidum har särskilt avse ende vid staden som handelsort, med urbs åter mera som militär ort. Både Adam och Saxo följde för övrigt det gängse språkbruket i Tyskland, vilket senast av Rietschel och Gerlach underkastats en ingående analys beträffande tyska städer. De resultat, vartill dessa forskare i raden av flera andra kommit, äro dock ofta svävande, när det gäller att bakom uttrycken »civitas» eller »urbs» finna en sär skild befästningsform. Gemensamt är blott, att urbs under 900—1100-talet alltid avser en befästad ort, men castrum, castellum däremot den rent militära ändamål tjänande, av ingen borgerlig myndighet ledda befästningen.3 Gent emot Rietschels antagande, att urbs under 10.—12. århundradena betydde en liten borg utan plats för borgerlig bosättning därinom, framhåller Gerlach, att borgarna vis serligen kunde omfatta små områden för kungens eller annan hög herres och be sättningens räkning, men det fanns dock många borgar, världsliga eller biskopliga, som voro tillräckligt stora för att inom sig hysa en borgerlig befolkning. I flera tyska städer fanns det inom borgens område plats för borgerlig kolonisation så som t. ex. i Pettau, Magdeburg, Osnabrück, Merseburg, Passau, Paderborn, Bre men och möjligen Hamburg. Alla dessa borgar utmärkte sig genom att deras om råden med borgerlig bosättning voro omgivna av murar eller vallar.4 Under en 1 Saxo, s. 866 £. Olrik, a. st. 1157—1185, s. 173 £. — 2 J. Kinck, Bidrag til en Textkritik af de 7 sidste B#ger af Saxes Danmarkshistorie, s. 326 ff. (Aarb0ger for Nordisk OldLyndigked o g Historie 1874). — 3 Siegfried Rietsckel, Das Burggrafenamt und die koke Gericktsbarkeit, s. 322 ff. (1905) ock Markt und Stadt, s. 150. Gerlack, a. st., s. 1 1. — 4 Gerlack, a. st., s. 16.

219

HäULngborgj medeltid intill 1250 senare period, 12.—13. århundradet, skedde ingen förändring i denna utveckling, som tvärtom framträdde på 1200-talet som avslutad överallt, så att befästning i form av ommurade städer konstituerade det medeltida stadsbegreppet.1 Undersökningen av Saxo's terminologi i nu berörda hänseende lämnar oss vissa bestämda och fasta hållpunkter i fråga om Hälsingborgs egenskap av borg stad. Det står sålunda fast, att Hälsingborg på Saxo's tid var en färdig borg stad i form av ett befästat stadssamhälle. Hälsingborg var som bebyggelse dels en stad — den historiska betydelsen av detta begrepp skall längre fram be handlas — dels en fästning i form av befästad stad. Det antagandet, att stadssam hället var öppet, och att det endast fanns ett kastell eller ett litet militärt område, är fullständigt uteslutet. Då det för övrigt — vartill vi återkomma — fanns ett sådant fäste eller slott för Hälsingborg som kungsgård, har det icke uteslutit till varon av en befästad stad, utan kan i ty fall ha legat inom staden eller i dess ut kant.

Detta är emellertid en fristående, topografisk fråga, det nuvarande Kär

nans egen förhistoria, som vi nu för första gången skönja. ★

Huru långt kan tillkomsten av denna befästning föras tillbaka i tiden? Att det måste ligga en längre förberedelsetid bakom, innan Hälsingborg vid 1100-talets slut var en färdig borgstad, är självfallet redan i och för sig. En sådan stad uppkommer icke i dag för att bli färdig i morgon. Det är förut antytt, att Adams av Bremen terminologi är densamma som Saxo's ifråga om »urbs» och »oppidum», vilket vill säga, att de båda författarna hade samma begrepp om en befästad »stad», som alltså existerade som typ redan på Adams tid mer än ett sekel tidi gare. Schnittger har uppställt två typer som de sannolikaste: a) karolingisk borg eller b) stadssamhälle inom vallar. Denna fråga är i högre grad historisk än ar keologisk.

Den leder vår undersökning in på kapitlet om vikingatidens befäst-

ningsteknik i Danmark. Enligt Saxo och det gängse språkbruket, även före ho nom, är dock det första alternativet giltigt endast under förutsättning av, att Hälsingborg var borg + stadssamhälle, det senare befästat. De älsta kända befästningarna i Danmark från vikingatiden voro Danevirke och Hedeby från 800-talet. De primitiva folkborgar från folkvandringstiden av den forngermanska typ, som i så rikt mått förekom i Tyskland, Norge och Sverige, saknas i Danmark. Men ett slags lokalt folkvärn i form av spärrande jordvallar 1 Gerlack, a. st., s. 76.

220

Häblngborgo älota topografi fanns dock i Danmark. En av dem »Traelleborg», väster om Slagelse, kunde ännu under vendernas anfall på 1100-talet bereda folket något skydd. Saxo berättar, att folket på ön Falstern bade en jordvirkesvall på en plats, där en by fått nam• •

net »Virket».1 Aven under vikingatiden var antalet borgar mycket obetydligt; utöver de nämnda återstår i Skåne endast Hälsingborg. Huruvida Hälsingborg ursprungligen var en folkborg ocb i ty fall är äldre än vikingatiden, är omöjligt att avgöra, enär arkeologien icke fått någon klarbet i denna fråga. Folkborgar synas icke ba existerat i Skåne, så långt forskningen nu vet. För en folkborg er bjöd för visso överhuvudtaget platån vid Hälsingborg alla gynnsamma förutsätt ningar.

Folkborgen brukade anläggas på en böjd, av naturen tillgänglig bälst

blott från en sida, ocb denna svaga punkt befästades med jord- ocb stenvall. Folk borgen var, t. ex. i Sverige, en mycket stark befästning. Den saknade visserbgen oftast ett kastell, men detta var ej bebövligt med den tidens primitiva försvarskonst. Det egentbga var, att vallarna omkring stundom betydliga områden upp fördes av väldiga, otillbuggna stenar, bopfogade utan murbruk, ett oerbört arbete, då de massiva vallarna voro mycket böga. Detta var den härskande typen för en folkborg, varmed förstods bela området, omgivet av en vall.3 Folk- eller fornborgen var anlagd av befolkningen inom ett visst område och bade till uppgift att tjäna som en »flyktborg», dit folket flydde vid botande överfall.

Germanerna älskade nämbgen icke att bo inom murar, utan i öppna,

spridda bondbyar, men de lärde av erfarenheten, att de icke bär kunde försvara sig mot övermakten, ocb de höllo därför en flyktborg i reserv.3 Dessa försvars anstalter voro lokala inrättningar och existerade före Sveriges ocb Norges sam ling till riksenheter så sent som på 900-talet. De oroliga pohtiska förhållandena även i Danmark före vikingatiden ba kanske föranlett uppförandet av en skyddsborg vid Sundets mest trånga farled. I det frankiska försvarsväsendet under Karl den Store spelade de folkborr gar, som sacbsarna uppfört, en betydande roll under deras försvar mot kejsaren (sedan år 771).

Han erövrade de större ocb viktigare folkborgarna ocb anlade

vid dem frankiska kungsgårdar ocb byar, vilka systematiskt utgjorde vid gränsen ocb vid land ocb vattenvägar motborgar med uppgift att behärska trakten till kejsarens förmån. Dessutom anlade Karl kasteller ocb andra borgbyggen att an vändas endast i fall av krig. 1 Saxo, s.

739;

Olrik, Sakses Danesaga (1157—1185), s. 7. — 2 Jfr Oscar Montelius, Vår forntid,

221

Häld ing borg d medeltid intill 12jo De sachsiska och frankiska borgarna kunde icke vara en hemlighet för dans karna, som under sin konung Godfred (804) satte sig till motstånd mot kejsar Karl, vilkens hårda förtryck av sachsarna injagade skräck hos danskarna. Kung Godfred började bygga den älsta delen av Danevirke längs norra sidan av Ejdern mellan Östersjön och Nordsjön. Kejsaren svarade med en stor borg vid Itzehoe. Och 100 år senare, vid 900-talets mitt, gjordes den väldiga gränsvallen Danevirke färdig för att isolera Jylland från Tyskland. I detta byggnadsföretag deltogo alla landsändar, även Skåne. Vallen byggdes, efter engelska förebilder, på inemot 2 mils längd och bestod, till en höjd av 20—30 fot, av jord och grästorv, trästammar och timmer. Strax intill låg Hedeby, Danmarks Birka, icke minst i befästningshänseende. Båda äro anläggningar från 800-talets mitt och lågo inom halvkretsvallar, bestå ende av mycket starka jordvallar med lösa stenar. Den plats, som omslöts av halvkretsvallen, var för stor till en borg, men passande för en stad vid forntidens slut. Arkeologiska grävningar 1900—1901 vid Slesvig ha helt säkert tillfullo be visat ett sådant förhållande. Platsen utgjorde mera än 40 tunnland. I Hedeby har halvkretsvallen av omkr. 1,300 meters längd ännu delvis bibehållit sin fulla höjd 6—6,5 m. (fig. 157). Det är i princip ingenting annat än fortsättning eller ut bildning av folkborgstypen i ett större eller mindre område, omgivet av vallar, icke sällan indelat för människors bosättning. Hedeby och Birka representerade en så att säga stabiliserad bosättning å tomter inom en omgivande vall, utom vid stranden, där bebyggelsen kunde stängas av pallisadverk. Men det är särskilt an märkningsvärt, att utanför dessa borgar i vidsträckt betydelse av befästat stadsområde fanns en borg i inskränkt bemärkelse, själva den egentliga fästningen, lagd på en höjd och med sina egna vallar, åtminstone i Hedeby, isolerad från den allmänna borgen. Såväl för Hedebys som Birkas invånare utgjorde höjdborgen den sista tillflykten, när de ej längre skyddades av stadsmuren. I de båda städer nas namn ingår icke häller -borg, sannolikt därför, att borgen som ett fäste antin gen var en yngre företeelse än byn och staden eller i varje fall helt enkelt skild därifrån. Båda orternas arkeologi är till fullo utforskad i huvuddragen. Från borgen ovanför Hedeby var utsikten fri över Slien och själva Hedeby. Där levde år 943 den siste kände regenten av den svenska kungaätten i Jylland, kung Sigtrygg. Men kort härefter »vann kung Harald sig hela Danmark» (Jellingestenen) och därmed också Hedeby.

Nu inträffade, sannolikt under kung Sven Tveskägg

(J* 1014), att Hedeby ännu starkare beskyddades därigenom, att en ny vall upp-

222

Häloingborgo äUta topografi fördes c. 300 m. från den gamla halvkretsvallen, dock rätt svagt byggd, omslu tande såväl Hedeby som borgen —ett slags belägringsvall (fig. 156). Därigenom tryggades förbindelserna mellan den befästade bebyggelsen (staden) och den militära borgen, varigenom efter vår definition en verklig »borgstad» uppkom.1 Ännu ett tredje exempel på danskarnas fortifikatoriska skicklighet på 900-talet skulle Tomsborg vara, den väldiga sjöborgen nära Wollin till stöd för danaväldet på tyskt område och skildrad i Jomsvikingasagan. Det har dock framhållits med vissa skäl, att Jomsborg aldrig existerat utanför diktens område, ett påstående, som dock mött gensagor.2 Jomsborg skulle grundats omkring 960 av Harald Blåtand och skulle för visso varit ett fortifikatoriskt konststycke, om det vore möjligt att säkert förena berät telsen i Jomsvikingasagan med verkligheten.

Den underbara sjöfästningen var

till hälften byggd ut i sjön och försedd med så stor hamn, att där samtidigt rym des ej mindre än 300 långskepp. Ett stort stenvalv välvde sig över inloppet, där ett mäktigt kastell reste sig. Med järndörrar låstes själva portöppningarna inifrån. Från Jomsborg bevakade man med fri synkrets de seglande på havet. En sådan sjöborg var dock tekniskt sett alltför overklig på den tiden. De historiska för hållandena hindra dock ej, att Jomsborg verkligen existerat, och avklädd sina i sagan tilldiktade dimensioner skulle borgen åtminstone icke vara så märklig i ett befästningsskede av så hög rang som från 900-talet i Danmarks historia.3 En liknande »sjöborg» omtalas redan i Anskarslegenden (kap. 30), nämligen Seeburg i Kurland, som möjligen var ett svenskt sjöfäste (Libau?), Orten beteck nas som »urbs», d. v. s. stad med befästning, och i så fall var »Sjöborg» efter all sannolikhet en hamnstad liksom Birka och Hedeby. Vi ha sålunda mycket tidiga vittnesbörd om befästade hamnstäder eller handelsplatser, innan historiens ljus faller över Hälsingborg. Var vår stad också en med dem samtida sjöborg? Denna viktiga fråga kan icke historiskt besvaras; den måste, ehuru den mycket väl kan häntyda på en dylik verklighet, lämnas öppen. I sin överskådliga och orienterande skildring: »Vesterlandenes Indflydelse på nordboerne» under vikingatiden har Alexander Bugge sammanställt uppgif1 Sophus Miiller og C. Neergaard, Danevirke, archaeologiskt underspgt, s. 228 ff., 232, 236, 256, 282 ff. (Nord. Fortidsm. I [1905]). — 2 Lauritz Weihull, Kritiska undersökningar i Nordens hist. omkr. 1000, s. 191 ff. (1911).

Försvaret för åsikten om Jomshorgs existens presterar Finnur Jönsson, Jomsvikingerne,

s. 263 ff. (Dansk) Hist. Tidskr. 8 R. 3 (19x2). — 3 Den märkliga Jomsvikingasagan finnes utgiven i fem editioner: a) Jomsvikinga Saga i latinsk oversaettelse af Arngrim Jonsson, udg. af A. Gjessing; b) Jomsvikinga Saga efter Arnamagnaeanska handskr. n:r 291, 4:0 utg. av Carl af Petersens; c) Jomsvikinga Saga efter Cod. Arnam. 510. 4:0, utg. av den samme; d) Jomsvikinga Saga i Flateyarbok; och e) Jomsvikinga Saga, utg. av Gustaf Cederschiöld.

Hälsingborgs medeltid intill 1250 ter om nordboarnes befästningskonst i främmande land, dit de sträckte sina vi kingatåg.1 »Städerna» i Irland voro ännu på 800-talet icke befästade, men utveck lingen gick därbän, att omkr. 1000 Dublin, liksom de flesta medeltida städer, om gavs av murar ocb gravar. På 900-talet voro nordboarnes »städer» i Irland be fästade på detta sätt. Inne i staden fanns en borg, byns fasta värn.2 I England var förbållandet detsamma. På 800-talet satte danerna sig fast i England, särskilt i den del av landet, som fick namn av Danelagen, enär dansk rätt där gällde. Till stöd för sin makt anlade eller förstärkte danerna orterna Derby, Nottingbamn, Stamford, Leicester ocb Lincoln, de s. k. fe mb or game. Detta försvarssystem gjorde orterna icke blött till fästningar, utan även till verkliga skyddsborgar för befolkningen i trakten.

De voro dessutom stödjepunkter för bandel. Huru be

fästningarna voro beskaffade, vet man icke närmare, men efter allt att döma voro de starka fästningar, verkliga borgar omgivna av vallar ocb gravar.3 Det var också endast efter ett långvarigt ocb systematiskt ställningskrig, som kung Edmund år 942 lyckades intaga bela fästningsgördeln ocb därmed undanrycka grunden för det danska väldet i England. Det sätt, varpå segern omsider vanns, är det mest typiska exempel i stor skala på den anläggning av borg mot borg, som ut märkte den bögt uppdrivna belägringstaktiken bos normannerna såväl i England som i Frankrike. Under kung Edvard bade borg anlagts som motborg mot danernas borgar ända in i Danelagen. Distrikt lades under borgen som skyddsort för den befolkning, som undan för undan underkastade sig kungen gent emot da nerna. Borgens betydelse att liksom uppsuga kringboende befolkning under krig ocb fejder är ett verkligt ocb karaktäristiskt grunddrag i det fortifikatoriska för svaret under vikingatiden, särskilt utbildat på 900-talet. Tidigare bade Karl den Store i sitt erövringskrig mot sacbsarna (från 771) begagnat sig av samma system. Såsom förut nämnts, anlade ban vid åtminstone de större ocb kraftigaste sachsiska folkborgar, som ban erövrat, befästade kungsgårdar att tjäna som motborgar på gränsen till folkborgarna. Dit bade befolkningen sin tillflykt, men dessutom an lade Karl även kasteller ocb egentliga borgbyggen, som skulle användas endast i bändelse av krig. Vad de älsta tyska städernas cernering av vall (mur) beträffar, bestodo de s. k. romerska städernas försvarsverk ursprungligen av ett fäste (castrum) med ett mindre, av vall skyddat område, stort nog främst för huvudkyrkan (domen) 1 Alexander Bugge, Vesterlandenes Indflydelse paa nordboernes og sserlig nordmsendenes ydre kultur, levesaet og samfundsforbold i Vikingetiden, s. i—426 (Skrifter udg. av Videnskabs-Selskabet i Cbristiania 1904, II. Hist filos, klasse 1905). — 2 Bugge, a. st., s. 230, 237. — 3 Bugge, a. st., s. 2/{i.

Häloing b o rgo älota topografi och för en mindre befolkning (t. ex. Regensburg, Köln, Strassburg, Mainz, Basel). Detsamma gäller om frankiska städer. Samtliga utvidgades i det 10. årh. med nya områden, som likaledes försågos med vall (mur) till skydd för den alltjämt växande befolkningen och de nya kyrkor, som tillkommo (t. ex. Passau, Frank furt am Main, Hildesheim, Magdeburg).1 Beträffande vallarnas beskaffenhet som byggnadsverk må anföras, att de i England bestodo av sten, trävirke, torv, jord och annat obearbetat naturämne, då man icke ville bygga endast stenmurar, dock alltid utan murbruk. Det heter i den angelsachsiska krönikan för år 921: »Kung Edvard timrade borgen i Gladmouth». Då det viktigaste vid dessa fästningar var den mur, som omgav orten eller borgen, så betydde timrandet av en borg, att man byggde en vall av trä virke och jord, alldeles så, som danerna jämte skåningar gjorde vid bygget av Danevirke just efter engelskt mönster.

Samma förhållande spåra vi för Skåne.

När Egil Skallagrimsson på ett av sina första vikingatåg kom till Lund, fick han se »en träborg runt staden», d. v. s. en vall omkring densamma. Till minne härav kvad Egil i en vers följande: »Jag lät blodiga kroppar ligga nedhuggna i borg porten».2 Denna uppgift må historiskt sett gälla vad den kan; i tekniskt avseende motsvarar den just tidens befästningskonst. Egil levde i 900-talets senare hälft, men hans saga synes ha skrivits först så sent som något före 1200.3 Den isländske sagaförfattarens vidsträckta geografiska insikter äro obestridliga och bidraga till O

notisens trovärdighet.4 Vi ha också en annan uppgift av stort värde. Ar 1124 kom till ärkebiskop Asker i Lund en beskickning från biskop Otto av Bamberg. Sändebuden berätta, att de i Skåne funno städer och fästen omgivna av träverk och gravar i stället för murar och torn. Det är således tal om andra städer och fästen än Lund; det får antagas, att även Hälsingborg åsyftades, då det icke, utom Lomma, fanns den tiden mer av »städer» att välja på i Skåne. Det är så lunda antagligt, att även kring Hälsingborg fanns en träborg eller vall av jord och sten med träpallisad på dess krön redan på 900-talet — därav kanske också ortnamnet. I Tyskland och Frankrike byggdes dock mera stenmurar än jordval lar, och detta förklarar de tyska sändebudens anmärkning. Så hade erfarenheten av den stora faran av öppna städer föranlett städernas omgivande av vall (och mur) såsom det enda fullt säkra medlet till skydd mot de plötsligt uppdykande 1 Gerlach, anf. st., s. 77 med skisserade planritningar över ursprungligt och utvidgat stadsområde före och under 900-talet. — 2 Bugge, a. st., s. 244. — 3 Jfr Lauritz Weibull, Staden Lunds ålder, s. 9 (Hist. Tidskr. f. Skåneland IV (1910)). — 4 Egils Saga Skallagrimssonar, ed. Finnur Jönsson, s. LXXXIX (1886). I översättning: Egils Saga, ved N. M. Petersen; 3 Udg. ved Verner Dahlerup og Finnur Jönsson (1901). 24 — 24465.

225

Hälsingborgs medeltid intill 1250 vikingarna. Det uppstod en tävlan mellan angriparna ock de angripna att bygga de bästa borgarna, ock i befästningskonsten voro de nordiska vikingarna redan från slutet av 800-talet mästare.1 Därtill kommer fulländningen av vikingarnas krigsvapen.

Belägringen av

Paris 885—886, vida berömd, utfördes av nordboarna som ett regelrätt ställnings-

Flg. 18g.

Fraud k. träborg.

(Efter Viollet-le-Duc.)

krig med löpgravar ock förskansningar. Både fransmännen ock deras fiender an vände krigsmaskiner, bl. a. den s. k. blidan, en kastmaskin, varmed stenkulor slungades i väg över muren in i den belägrade borgen. Detta i medeltidens krig föring viktiga vapen var ännu in på 1400-talet kanonens eller det grova artille riets föregångare. Hur såg en dylik träborg kring Lund ock Hälsingborg ut? Därom veta vi ingenting med hänsyn till lokala förhållanden. Men den nordeuropeiska träbor1 Jfr Gerlach, a. st., s. 29—39 ang. nordmannatågens inverkan på stadshefästningen i Tyskland.

226

Hälsingborg j älsta topog rafi gen hade i huvudsak överallt samma fortifikatoriska egenskaper. Fig. 183 visar en fransk borg från omkr. 1000, belägen liksom Lund på en slätt och försvarad ute slutande av arbeten i jorden. På tre sidor omgives borgen av en flod, men mot land avslutas den av en djup grav. Vid en av borgens sidor (E) höjer sig en vall mur av omkr. 2 meter i höjd och 10 meter i bredd. Jordvallarna voro alltid mera breda än höga för att bereda så stor plats som möjligt för borgens män vid den personliga närkampen uppe på vallen mot den stormande fienden. Ett palissadverk av i jorden nedslagna träpålar utgör ett karaktäristiskt drag i bilden. Vi se vidare i borgens mitt en uppkastad jordhög, omgiven av en djup grav. Där stod slottsherrens boning eller kastell — det egentliga fästet — av trä, dit man kunde komma fram endast över en träbro, vilken lätt kunde kapas.1 Låg borgen på en höjd, modifierades typen av andra terrängförhållanden, men kastellet, se dan av sten, var föregångare till den typ, donjonen, vartill även Hälsingborgs Kärna hör. Bilden framställer blott en slottsherres borg; hörde även en handelsplats el ler stad dit, omgavs även den av jordvallar. Slottet eller den egentliga fästningen kunde i så fall ha en särskild jordvall inom den större stadsvallen, som även kunde vara en primitiv palissad av trä. Vid den tid (1124), då biskopens av Bamberg utskickade kommo till Lund, hade i deras hemland den romanska stenbyggnadstekniken och arkitekturen vunnit insteg, avlösande den äldre träbyggnadsperioden. Visserligen förvånade de sig över, att det ännu var så gammaldags i Danmark, men just då bröt den nya tiden också in i detta land. Vi äro härmed inne i ett yngre skede av dansk byggnadshistoria. Den romanska byggnadsperioden i Danmark började med sten som bygg nadsmaterial, men under mitten av 12. årh. kom teglet till användning, varigenom byggnadstekniken blev mera fulländad.

Sten blev material ej blott i hus, utan

även i stadsmuren eller åtminstone i muren kring slottet. Om staden Lund berättas det i Knytlingasagan, att kung Erik (Emune \ 1137 eller Lam \ 1146) »satt länge i Lund, och den staden gynnade han mycket, så att i hans dagar fanns det ingen rikare stad i Danmark; han lät göra stenmur (steinmür) omkring staden, så att det var en mur utan luckor».2 Möjligen hade den gamla jordvallen — »trä och virke» — som fanns ännu år 1124 vid de Bambergska sändebudens besök, kanske dock endast omkring ärkebiskopens och kungens går1 Jfr Viollet-le-Duc, Dictionnaire raisonné de 1’architecture fran^aise, art. Chateau, s, 6— 2 Kirytlingasagan (ed. af Petersens-Olson), Kap. 106, s. 233.

HäUingborgd medeltid intill 1250 dar, ungefär 20 år senare befunnits så oduglig till stadens eller kungens ocb ärke biskopens skydd, att den ersattes eller förstärktes med en ringmur av sten i likhet med vad fallet var annorstädes under Valdemarstiden. Omkring år 1150 hade Danmarks kanske älsta tegelstensfäste, Söborg, nära Esroms kloster på Själland, börjat uppföras; från den tiden utgöra resterna av två torn de älsta minnena.1 Så länge skulle det dröja, innan tegelstenen kom till användning i Skandinavien, men Roms ruiner vittna ännu i dag om, att tegelstensmurningen i Italien var då mer än ett årtusen gammal. Köpenhamns underjor diska ruiner från 12. årh. tala om en övergångstid kort före Absalon, och den arkeologiska undersökningsmetoden är i huvudsak enkel: förekomsten av tegelstensfria lager bestämmer i allmänhet taget byggnadens ursprung från en tid före Absalons, »den prseabsaloniska».2 Och av de bevarade, imponerande ruinerna av Absalons egen borg under det n. v. Kristiansborgs slott äro vissa grundmurar av tegel kvar; av detta byggnadsmaterial bestodo delvis hus och torn. Däremot har den omgivande ringmuren byggts av gråsten eller rullsten, som sammanfogats till en stark ringmur, varom mera i det följande3 (fig. 187). Även ringmuren i Sö borg var av samma beskaffenhet.

I Köpenhamns stadsrätt 1254 säges det, att

borgarne levde »inom stadens murar och gravar» (infra muros et fossata civitatis).4 Vi veta icke ur någon skriftlig källa, om hälsingborgarna vid samma tid bodde lika tryggt som sina grannar i Lund eller i Absalons stad. Hade man ännu i Hälsingborg övergått från vall- till mursystemet? Vilket värde Valdemar Sejr satte på Hälsingborg som fästning är också obekant. Det finns ingen antydan därom, att Hälsingborg direkt spelat en roll i hans strider med Lübeck. År 1249 lyckades lübeckarna intaga Köpenhamn och förstöra Absalons borg, utan att Häl singborg veterligen då eller tidigare angreps av dessa fiender, men väl, likaledes år 1249, av skåningarna under upproret mot Erik Plogpänning. Köpenhamns borg var Roskildebiskopens, icke kungens borg, vilket senare Hälsingborg var och som sådan det enda kungliga sjöfästet vid Öresund. Liksom ofta förr inställer sig själv återigen en jämförelse med Köpenhamn, då vi söka bilda oss en föreställning om en ringmur i Hälsingborg. Utgrävnin garna i Köpenhamn ha uppvisat, att Absalons befästningslinje sträckte sig från 1 Niels Stenfeldt, Söborg Slot og By, s. 43 (Fra Frederiksborg Amt. Aarböger 1914—19)- Borgen undersöktes redan 1913. —- 2 Jfr H. U. Ramsing, Bidrag til det gamle Köbenbavns Topografi, s. ^09 IF. (Hist. Meddelelser om Köbenbavn I, 1907—08). — 3 Chr. Axel Jensen, Köbenbavnsk arkitektur, Bog III, s. 123 f. med planscber (Bruun, Danmark, II, 1919). De vid grundgrävningarna 1906—07 till Kristians borgs nya slott framdragna, storslagna ruinerna av det medeltida slottet ba övertäckts i stället för att igen fyllas samt äro numera tillgängliga för allmänbeten. — 4 Köbenbavns Diplomatarium I, n. 16, s. 18, $ 1. 228

Hä Id ingborgd äiota topog rafl Norreport till Västerport och vidare ned till Vartov. Här nådde den stranden; och avslutningen betecknades, möjligen senare, av ett fast torn, som stod mitt i Vartovs gård.

Härifrån gick en mur ett stycke österut längs stranden, och ett

gammalt torn, »Vestre Mag», synes ha stått i närheten av Magstraede. Befäst ningen på Slottsholmen har skyddat staden särskilt på detta håll. På den mot satta sidan av Norreport har befästningen fortgått i en sådan riktning, att den avbröts på de ställen, där den sumpiga marken gjorde befästningsverk överflödiga.1 Det var ett stort område, där stadsbefolkningen enligt 1254 års lag bodde inom »murar och gravar». Såsom vi redan antytt, voro enligt Köpenhamns stadslag 1254 stadens »murar» antagligen endast jordvallar med plank och gravar2, under det att slottsmuren kring Absalonsborgen på n. v. Slottsholmen var en stenvall i murbruk, beklädd med kvadersten. Borgen försvarade direkt hamnen, indirekt den bakom liggande staden. De topografiska förhållandena i Hälsingborg voro emellertid mycket olika dem i Köpenhamn och tillåta icke eo ipso samma slutsatser. Den för Hälsingborg sär skilt karaktäristiska terrängen, den 20 meter höga platån och det låga strandom rådet nedanför branten, åstadkommer ännu i dag en sådan klyvning av staden, att exempelvis körtrafiken från lågstadens centrum, Stortorget och Mariakyrkan, upp till högstaden måste begagna sig av dels konstlade, dels de naturliga vägar, som erosionsdalarna erbjuda, och det blir alltid en mycket lång omväg.

alltjämt försvårade kommunikationerna måste i äldre tid till den grad ha fjärmat den högre och lägre staden ifrån varandra, att dessa snarare blevo två städer än två delar av samma stad. »Platåstaden» måste helt naturligt ha varit borgstaden genom sitt naturliga och militära skyddsläge, och den anknöt sig också som bebyggelsecentrum direkt till baklandets jordbruk och den sockenindelning, som hade sin kyrka på höjden. »Lågstaden» åter saknade naturligt skydd, men hade i motsats till borgstaden bättre anslutning till sitt förland, havet, med fiske och seglation tvärs över Sundet eller ut på vidsträcktare farvatten. I ett följande kapitel om handel och fiske skall strandbebyggelsens merkantila natur belysas. Om vi emellertid nu förutsättningsvis utgå ifrån, att förlandet, ha vet, var som merkantil sjöfartsväg för Hälsingborg en långt tidigare kulturfak tor än baklandet, den sent odlade landsbygden, skulle det måhända kunna anta gas, att »lågstaden» vore äldre än »högstaden». Bugge påvisar beträffande an1 Villads Ckristensen, anf. st., s. 84 (Bruun, Danmark). — 2 K.0benkavns Dipl. I, n. 16, s. 16, 18, § 1. »Men allt vad således mottages till staden, skall användas till dess bästa, nämligen till att göra gravar, plank ock broar». Denna beskrivning synes förutsätta jordvall med palissadverk ock grav utanför vallen.

229

Hälsing borg d medeltid intill 1250 läggningen av köpstäder i Norge, att det framgrävts delar av en strandbebyggelse i Bergen, som fanns, innan staden grundades. Det är troligt, att i urgammal tid varit flera norska strandbebyggelser på andra platser, innan kungen under 11. årb. tog band om dem, reglerade dem med en viss stadsplan ocb i övrigt utrustade dem med rättsliga ocb ekonomiska förmåner.1 Vi skulle kunna antaga, att vikingarnas härjningar vid de danska kusterna mer eller mindre förkvävt strandbebyggelsen i Hälsingborg. Men den direkta förbindelsen med bavet kunde allraminst försummas, bland annat för transitotrafikens skull, ocb det är därför möjligt, att under vikingatiden spridda bus funnos nere vid stranden, men själva »staden» var uppe på platån. Under den äldre medeltiden gick stranden vida längre upp än nu, såsom fallet också var i Köpenbamn, nämligen så långt som till en nuvarande linje Kullaga tan—Bruksgatan. Mariakyrkan påbörjades i slutet av 13 årb. mycket nära stran den samt uttrycker ett kyrkligt ocb i sammanhang därmed ekonomiskt centrum i en strandbebyggelse på ett område av ovanligt ringa bredd mellan landavsatsens fot ocb strandlinjen.

Det säger sig självt, att en sådan bebyggelse måste varit

mycket starkt botad av angrepp från sjösidan, även om den kan ba skyddats av träpalissader. I varje fall bör en ordnad bebyggelse vid stranden ha uppkommit först efter vikingafäjdernas slut på Saxo’s tid eller omkr. år 1200. Det är denna strandbebyggelse, som Saxo omtalar för år 1180, i följande sammanhang. Det skånska upproret mot ärkebiskop Absalon beslöt kung Valde mar på hösten 1180 att tillintetgöra, ocb ban begav sig därför med stor flotta till Hälsingborg. »Där hade», säger Saxo, »mycket folk församlats för fiskefångstens skull ocb upptagit stranden med tätt intill varandra liggande bostäder.» Därifrån sökte folket med stenkastning hindra Absalons landstigning.2 Det stora sillfisket i Öresund ägde rum september och oktober månader. Steenstrup erinrar om, att namnet bod betecknar en byggnad, där man till fälligtvis uppehöll sig, ocb det var också bruk i äldre tid att äga bodar vid stran den och där vistas under fisketiden.

»Boderne» är ännu namn på ett fiskläge, £

t. ex. vid Ellekilde norr om Hälsingör.3 Någon i tomter ordnad bebyggelse i Häl singborg kunna vi icke bär spåra bos Saxo, så mycket mindre som han antyder, att det fanns utrymme för talrika bodar vid stranden, tydligen uppförda för en 1 Alexander Bugge, Anlaegget av Kjöpstaeder i Norge, s. ff. (Norsk) Hist. Tidskr. V, 3. — Jfr Edv. Bull, Kristianias Historie I, s. 34 ff. — 2 Saxo (ed. Müller), s. 938 »Plurimum illic vulgus, piscandi opportunitate contractual, crebris babitaculis occupaverat littus». Olrik, Sakses Danesaga 1157—1185, s. 262.— 3 Job. Steenstrup, Indledende Studier over de selste danske Stednavnes Bygning, s. 315 (Danske Vidensk. Selsk. Skrifter, 7 Raekke 1909).

Häldingborgo äldta topografi tillfälligtvis under sillfisket samlad befolkning. Bodar i ocb för sig göra ingen be byggelse eller stad. Nere vid den otrygga stranden var Hälsingborg knappt mer än ett fiskläge av säkert stor betydelse under fiskperioderna. Saxo betonar med styrka ändamålet med Absalons strid mot de vendiska sjörövarna: att freda Dan marks kuster mot dem, så att man kunde tryggt bo ocb bygga på öppen strand utan att bli ett rov för vilda vikingar ocb ej mera beböva flytta längre upp i lan det. De älsta danska städerna voro under vikingatiden belägna ett stycke upp i landet — medlet att skydda dem med borg eller träpalissader bar inte varit till räckligt — ocb flyttades ned till stranden först vid 1100-talets mitt, när kunga makten blivit nog stark att garantera deras skydd mot de bärjande vikingarna. Det intryck, som vi få av Saxo’s uppfattning av Hälsingborg, blir, att stran den snarare var ett fiskläge än en verklig stad inom befästningsbnje, varför denna stad, »urbs Helsingorum», måste legat uppe på böjden. Saxo levde på en tid, då de fredliga förutsättningarna för en verklig stad på strandområdet knappast ännu bade bunnit göra sig tillräckligt gällande. Vi skola än mer övertygas bärom i en kommande skildring av bandeln i Hälsingborg före 1250. För Saxo var Häl singborg »urbs» likaväl som Söborg ocb Köpenbamn.

Men det är ingalunda

nödvändigt, att också Hälsingborgs försvar moderniserats efter den nya romanska byggnadstekniken, så att jordvallarna skulle förändrats till ringmur med torn. Saxo kallar, som vi sett, varje befästad stad »urbs», ocb den var ju i regeln då om given av jordvallar. Jordvallen var underlägsen muren såtillvida, att den saknade murens branta väggar ocb stundom även höjd ocb därför lättare kunde överklätt ras av angriparen, så mycket hällre, som den gamla närkampen man mot man uppe på jordvallens krön just vid 1100-talets ingång förvandlats till den fjärr kamp, som upptäckten av den starka pilbågen, armborsten, föranledde. Men hälsingborgarna hade i själva terrängen ett ofta antytt naturligt skydd, som kö penhamnarna däremot saknade på den nästan jämna marken. Köpenhamns läge har i alla tider utgjort ett svårt fortifikatoriskt spörsmål, utsatt som huvudstaden städse varit för angrepp från Sundet eller från land. Hälsingborgs fortifikatoriska läge var beundransvärt; området vid sjön måste visserligen prisgivas, men på böjden var ett angrepp egentligen möjligt blott från öster, där försvaret alltså kunde koncentreras, under det att fortifikationen i Köpenbamn måste i ungefär lika mått fördela försvarskraften åt alla håll. Överallt funnos där svaga punkter.1 Vilken betydelse bade de stora förmånerna av det naturliga skyddsläget för befästningsmuren? Genom härledningar ur tidens befästningskonst bar i det före1 Jfr G. F. Lassen, Documenter og Actstykker til Ki0benhavns Befästnings Historie (1855).

231

Hälsingborgs medeltid intill 1250 gående den sannolika bilden av Hälsingborgs älsta fortifikation framställts. Ring muren var ursprungligen jordvall. Och i fråga om dess topografiska utsträck ning framställa vi följande teori. Vallen har följt terrängens egen naturliga anvis ning på de bästa möjligheterna till försvar på platsen (se fig. 178). Det var en ur gammal borganläggningsprincip att begagna sig av de försvarsmöjligheter, som naturen själv skänkte. Vallen har mot väster begränsats av platåranden — kanske har den åt detta håll varit rent av överflödig och därför saknats. Mot norr har vallen sträckt sig till sluttningen ned mot n. v. Långvinkelsgatan, en erosionsdal, som begagnats sedan forntiden till landsväg från platån ned till stranden. Mot öster och söder var ju staden till följd av den plana marken mest blottställd för angrepp, men här var också landssidan, varest folkuppbådet kunde samlas och utveckla sin största försvarskraft. I dessa riktningar har vallen, sannolikt med grav utanför, måst dragas efter andra förutsättningar än terrängens försvarsmöjligheter, nämligen efter utrymmesbehovet för den befästade staden eller borgen. Det är ovisst, om vallen sträckt sig så långt österut, att den kommit att omfatta S. Petri kyrka. Men det synes däremot vara säkert, att S. Clemens kyrka legat utanför vallen.

Dels ligga dess upptäckta grundmurar vid S. Clemensgatan på

andra sidan om Långvinkelsgatans sänka, vilken omöjligen kan ha inneslutits av vallen, dels kunde S. Clemenskyrkorna ligga utanför stadsvallen, såsom fallet var t. ex. i det älsta Visby. Köpmännen hade av någon orsak, religiös eller politisk, sin kyrka utanför det samhälle, vilket de som främlingar icke tillhörde.1 Med hänsyn till Hälsingborgs senare fortifikatoriska utveckling torde Valdemarerna icke haft för avsikt att begåva Hälsingborg med fullt samma nya befästningssystem, som Köpenhamn genom Absalon erhållit. Under det att Köpenhamn hade både slottsmur och stadsmur, fick Hälsingborg blott det förra. Nära bran ten av höjden står ännu »Kärnan» som uttryck för en helt annan befästningsprincip än den köpenhamnska ringmuren.

Kärnan tjänade mindre till en befästad

stads försvar i ock för sig än till att förhindra fienden att lugnt besitta den eröv rade staden. Staden kunde betvingas genom vallens eller murens förstörande, och det kunde också hända, att Kärnan som fortifikation icke var i stånd att förhindra detta, men den förblev med sin besättning ett hot i fiendens rygg. Kärnan representerar den europeiska befästningstyp, som i Tyskland kallades »Bergfried», i Frankrike »donjon».

Det var ett högt och starkt torn, redan ge

nom sin egen oerhörda, massiva tyngd till den grad i stånd att försvara sig självt, att en mindre besättning i tornet förmådde hålla en hel angripande armé i schack. 1 Jfr i fråga om Visby Adolf Scbiick, anf. st., s. 9 (Fornvännen 1924).

232

HäLolngborgo älota topograft Därav den n. v. Kärnans historiska egenskap av riksfäste av försvarspolitisk natur och som centrum inom ett befästat slott. Till typen hör, att tornet ofta skydda des av en tätt omslutande, hög och oerhört starkt byggd mur, som var liksom en skjorta (fr. chemise) eller en sköld (ty. Schildmauer) för tornet. Typen tillhör redan den romanska stilen, som för övrigt nalkades Danmark först omkring år 11 oo och är också för den tiden representerad i detta land. Vi återkomma till dessa danska »donjoner» i ett annat sammanhang. De älsta donjoner av sten i Frankrike voro från slutet av 1000-talet, sedan man då definitivt övergivit don joner av trä eller annan träbefästning. Donjoner byggdes fortfarande under hela medeltiden, även sedan de blivit mindre värdefulla för försvaret, men icke mindre ofta kunde man undvara dem. Sin största militära kraft utvecklade donjonen i 12 — lzf årh.1 Donjonen stod icke alltid ensam på platsen; i dess omedelbara närhet funnos byggnader, hörande till egendomsherren eller kungen och hans män. Redan un der den romanska byggnadsperioden förekommo mer eller mindre fullständiga slottsanläggningar. Det berömda romanska slottet W^artburg i Tyskland är ett känt exempel på ett palats, som kunde utmärka sig för en beundransvärd arkitektur.

Och Absalons borg i Köpenhamn har också varit ett slags palats,

uppfört i kultiverad romansk stil. Längs ringmurens innersida ha nämligen större och mindre hus stått, och man har funnit romanska arki tektur delar, t. ex. ett par slipade pelarskaft av granit samt kapitäl.2 Under den gotiska byggnadsperioden, i Danmark sedan senare hälften av 13. årh., kom donjonen, där den icke alldeles saknades, att stå inom eller intill en ännu mer fulländad slottsanläggning. Det gotiska slottet var i överensstämmelse med tidens ökade krav ett starkt befästat palats med alla de rymliga bostadsför måner, som den trånga donjonen saknade. Slottet var ofta mer än en byggnad; det var ett komplex med slottsherrens ofta storartade våningar, kaserner, maga siner, ekonomihus m. m., allt skyddat inom en ringmur, försedd med torn och skyttegångar, vartill kommo olika slag av krigsvapen. En sådan anläggning för mådde icke donjonen ensam försvara, varför en stark ringmur runt slottet ut gjorde det egentliga fortifikatoriska skyddet.3 Det var en utveckling mot det befästade slottet, icke mot den befästade sta den, som Hälsingborg kom att genomgå.

Den yttre bilden därav är bevarad i

1 Jfr Camille Enlart, Manuel darchéologie fran^aise II. Architecture civile et militaire, s. 495 ff. (1904). Viollet-le-Duc, Dictionaire raisonné de 1’architecture franpaise, artikel »Donjon». — 3 Chr. Axel Jensen, Christianshorg, Middelalderens Bispehorg og Kongeslot, s. 72 (Ord och Bild, 1925). — 3 Enlart, anf. st., 517 ff. 25 — 24465.

233

Hälsingborgs medeltid intill 1250 den märkliga teckningen av Hälsingborg år 1584 i Brauns Theatrum urbium (fig. 171). Kärnan står där jämte några få hus inom en ringmur, som var i verklighe ten tämligen cirkelformig.

Det faller genast i ögonen, att det icke kan vara nå

gon stadsmur, bilden uppenbarar, ty därtill var den för liten till omfånget. Mu rens cirkel beklädes endast av 12 runda och 2 fyrkantiga torn, vilka lågo så nära varandra som på ett pilskotts avstånd för att kunna hjälpas åt att beskjuta den angripande fienden i båda flankerna.

Redan detta befästningssystem hänvisar

ringmurens uppkomst till 13. eller 14. årh.x Om bildens historiska värde vittnar också borgens prägel av hög ålder och djupt förfall, som varsnar om en ny tid, vilken icke fann det nödigt att längre vidmakthålla de av tid eller snarare genom beskjutning skadade ringmurstornen. Vad ringmuren omger, är endast Hälsing borgs historiskt ryktbara slott, som under medeltiden måste ha varit en ståtligare arkitektonisk skapelse än vad den skisserade bilden låter oss ana, på krönet av den höga platån vida synlig över land och hav. Staden på höjden är försvunnen; den ligger i stället nedanför borgen. Det är ingalunda uteslutet, att vi här äga en topografisk stadsbild, som bär seklers känne märken med ursprung ända från Valdemarernas storhetstid. Det är ofta antytt, att en ordnad stadsanläggning börjar vid stranden under det 13. årh., i vars slut den stora Mariakyrkan anlägges. Det ekonomiska centrum flyttades redan på 1200-talet hit ned, kvarlämnande platån åt militära ändamål. En sådan stadsut veckling satte kanske redan på Saxo's tid in med en sådan tydlig tendens, att den då genomförda köpenhamska stadsbefästningen icke var lämplig för Hälsingborg. Liksom det i Köpenhamn icke var bebyggelsen på den visserligen mycket måttliga höjden, utan hamnen, som kom att bestämma utvecklingen och skapa framtiden, så var förhållandet detsamma i Hälsingborg, dock mera skarpt betonat av de sär egna terrängförhållandena. Den dunkla frågan om Kärnans första byggnadstid har ur nu anförda syn punkter ett bestämt stadshistoriskt intresse. Liksom andra medeltida borgar av betydelse har Hälsingborg i dess rent fortifikatoriska bemärkelse icke uppstått på en gång, utan byggts upp under romansk, gotisk och sengotisk byggnadsperiod, »Castrum Helsingburgh» påträffas i en urkund 9619 13162; det är det första av mig kända fullt autentiska belägget i en urkund; det nästa möter oss först i en annan urkund 4/« 1332.3 Det var då, som konung Magnus Eriksson av Sverige lyckades förvärva Skåne på vissa villkor, varvid om Hälsingborgs slott föreskrevs, att ena 1 Troels-Lund, Dagligt Liv i Norden i det sekstende aarkundrede III, s. 29. Fjerde Udg. (1914). — 2 Hansickes Urkundenbuck II, n. 289, in Castro nostro Helsingburgk ——. — 3 ST., n. 218.

234

Fig. 18g. Flan av ruinerna efter é lottet vid Taarnborg Uppmätning av A . P. Madden, i Nationalmuseet, Köpenbamn.

Hätoingborgo älota topografi hälvten av slottet skulle tilldelas kungens ombud, den andra hälvten greve Johans av Holstein ombud.

Sedan alla i slottet boende avlägsnat sig, skulle dessa män

innehava gemensamt slottet under »borgfred». Slottet upptog sålunda ett större område, där en viss befolkning bodde, vilken var underkastad en särskild rätt, borgfred, som, på ett strängare sätt än stadslagen, bestraffade inom slottet begångna brott. Det säger sig självt, att ett så stort slott med befolkning och egen jurisdiktion fanns tidigare än år 1332; ja, redan år 1316 torde slottet varit en betydande fäst ning. Genom fredstraktaten ^ 1310 ålades de svenska hertigarne Erik och Valde mar att till kung Håkan av Norge upplåta slotten Varberg och Hunehals »med kastmaskiner och livsmedel för ett halvår åt 100 soldater och väpnare.»1 Vi ha här en åskådlig bild av de stora slottens egenskap av fästningar; detsamma gäller givetvis vid denna tid också om Hälsingborgs slott under den krigiske konung Erik Menved. Det är också under hans regeringstid, som den n. v. Kärnan kan ha byggts. Det är den befästade slottstypen från den gotiska byggnadstiden i Dan mark, vilken slottsbefästning spåras sedan 1200-talets mitt. Lundaårboken (Annales Lundenses) berättar nämligen, att skåningarna år 1263 »belägrade Hälsing borgs slott», och att de »togo slottet». Denna uppgift synes trovärdig redan på den grund, att den är samtidigt med händelsen upptecknad.2 Samma källa inne håller för året 1249, att kung Erik flydde från Lund, förföljd av de upproriska bönderna, till Hälsingborg, varest dessa »belägrade honom i Hälsingborg», ett uttryckssätt, som förutsätter tillvaron av ett befästat slott, inom vilket kungen tagit sin tillflykt.3 Men slottet erövrades tydligen icke. Vi få antaga, att Lundaårbokens slott (castrum) år 1263 fanns redan år 1249, och därmed är en äldre slottsbefästning först och främst på Valdemar Sejrs tid, redan efter dessa skrift liga källor, direkt påvisbar. Det är anmärkningsvärt, att Hälsingborg vid nämnda händelse år 1249 ut gjorde en så stark tillflyktsort för kungen, att han icke blott lyckades komma inom fästningens skydd, utan även, om också hemligen under natten, begiva sig över till Själland för att där samla nödiga trupper och återvända, möjligen via Häl singborg, till Skåne för att kuva de upproriska bönderna, vilket också lyckades honom. Och i ett följande kapitel om Öresund lämnas ett annat, äldre exempel på Hälsingborgs betydelse som ett slags militär operationsbas för kungen vid 1 ST., n. 172. — 2 Annales danici medii aevi, (ed. Jorgensen) s. 1^ och 117: »1263. Hoc anno Scanienses obsederunt castrum Haelsyngaburgh et Scanienses castrum ceperunt.» — 3 Annales danici, s. 113: »rustici obsederunt eum in Haelsjyngaburgh».

Häbingborgj medeltid intill 1250 hans försök att trygga sin och rikets makt över Skåne, nämligen under upproren mot Absalon år 1180—81. Kungen hade ett befästat slott även i Hälsingborg, ty han måste här liksom å andra platser finna ett personligt skydd vid uppror eller krigiska tilldragelser, när han under sina färder i riket, särskilt för underhållets skull, vistades än på den ena, än på den andra orten, varvid Hälsingborg och Lund voro de viktigaste i Skåne.

Bruket att ha flera kungsgårdar var också gammalt i Danmark.

Topografiskt sett låg kungsgården (curia regis) inne i begynnelsen eller staden, i synnerhet sedan den under det 13. årh. nästan överallt i Danmark omgivits av murar.1 Kungsgården Hedeby under vikingatiden, Haraldsborg från omkr. 1100 • •

i Roskilde och Ostergård i Köpenhamn äro exempel på äldre kungliga slott vid politiskt viktiga punkter i Danmark. Det var redan av praktiska orsaker natur ligt, att bostad på en tryggad plats var disponibel för kungen med sitt hov, när han anlände för en längre eller kortare tids uppehåll.

Detta var tydligen ur

sprunget till det befästade slottet även i Hälsingborg, vilket med tiden erhöll en framträdande rikspolitisk uppgift på grund av ortens strategiska betydelse. Ju mer Hälsingborg utsattes för angrepp av fientliga truppstyrkor under verkligt krig, desto mer gällde det att utveckla försvaret till att åsyfta ej endast kungens personliga skydd, utan fastmer rikets eget. En sådan utveckling i riksförsvarets tecken torde ha ägt rum långt innan vi i Lundaårboken få ett direkt belägg för 1249 och 1263 på tillvaron av en till synes stark och därför också fortifikatoriskt utbyggd slottsfästning i Hälsingborg. Det förhållandet, att staden under 1200-talet kom att utveckla sig på strand området och befästningen däremot uteslutande på sin ursprungliga plats på höj den ovanför lågstaden, är ett historiskt bevis på, att kungsgårdens och rikets för svar var ett och detsamma utan omedelbart avseende på försvaret av lågstaden, som kom att ligga utanför befästningen och i avsaknad av ringmur. Det är ur denna historiska förutsättning som dels slottet, dels den nuvarande Kärnan framgingo, det förra för kungens, den senare särskilt för rikets skull. Av dessa båda är det slottet, vi först spåra i skrivna källor, ty de belägg, vi äga för slottet, motsvaras icke av några beträffande Kärnan. Det finns överhuvudtaget icke en enda medeltida urkund eller anteckning om Kärnan, ett till synes kanske säreget förhållande, vilket dock är gemensamt för flera medeltida borgar; deras historia är ofta höljd i det djupaste mörker.

Endast ett arkitektoniskt studium

av Kärnan i Hälsingborg kan kasta något ljus över den historiskt intressanta frå1 Jfr Henry Petersen, Hvor laa Kungsgaarden i Roskilde? s. 333 (Dansk) Hist. Tidskr. VI: 2.

HäLd ing borg d äidta topografi gan om dess ålder som byggnadsverk, men det förblir historikerns uppgift att an tyda dess ursprung. I den äldre medeltidens militära byggnadshistoria var emellertid ett tungt hu vudtorn, donjonen, ofta äldre än slottet; det var t. o. m. ursprungligen slottet självt. När anläggningen växte ut till att omfatta flera byggnader inom ringmur, kom donjonen att utgöra centralförsvaret inom en dylik anläggning. När vi alltså beträffande Hälsingborg ha belägg för slott, men icke för kastal eller donjon, ute sluter detta ingalunda existensen av en donjon såsom t. o. m. älst i hela anlägg ningen.1 Några exempel skola bekräfta detta påståendes giltighet för Danmarks äldre medeltid. Vi skola uppsöka några danska paralleller och lära, vad dessa ha att ge oss till förklaring av den sannolika gestaltningen före 1250 av Hälsing borgs befästning, av vilken för den äldre medeltiden intet spår finns bevarat el ler, rättare sagt, ännu icke har bragts i dagen till följd av, att grävningar icke igångsatts för detta särskilda ändamål. Kärnan tillhör nämligen, såsom vi skola se, den senare medeltidens början, men vissa spår från äldre tid torde dock fin nas i detta fäste. Utom Kärnan i Hälsingborg äro Korsörtornet och Gåstornet i Vordingborg de enda nästan fullständigt bevarade medeltida fästningstorn i det gamla Dan mark. Men Korsörtornet är från omkr. 1300 och Gåstornet antagligen omkr. 70 år yngre, varför de icke lämna något bidrag till den danska donjonens historia före 1250. Ännu saknas ett huvudverk om danska medeltidsborgar. Mollerup har dock gjort en vägledande sammanfattning av vad som vid grävningar och un dersökningar av bevarade minnesmärken av danska borgruiner trätt i dagen.2 Framställningen belyses av fotografier av ruinerna, men plankartor över borg områdena äro tyvärr icke med; några sådana förvaras i Nationalmuseet i Köpen hamn, varifrån de följande hämtats. Plankartan över Taarnborgs slottsruiner visar en anläggning från Valdemar I:s dagar (fig. 184). Taarnborg låg vid östra sidan av Korsör Nor. Vi se ett »kampestensfundament», d. v. s. en gråstensgrund till ett fyrkantigt huvudtorn, omkr. 8 m. i kvadrat, samt därjämte en ringmur i form av oregelbunden kvadrat med sidor på omkr. 30 m., bestående övervägande av gråsten; blott till en ringa del av tegelsten. Huvudtornet var av ungefär samma storlek som Kärnan i Häl singborg. Ingången har varit i öster på en välbevarad stenläggning, som synes ha fortsatt runt tornet. På borgplatsens södra, västra och norra del äro rester 1 Så var fallet med Nyborgs slott. — 2 W. Mollerup, Nationalmuseets anden Afdeling. Redegorelse for dens Virksomhed siden 1892, s. ^3—y4 (1908).

237

Haiding b o rg d medeltid intill 1250 • •

bevarade av mindre byggnader, dels av granit, dels av tegel. Aven om donjo nens ocb borgmurens grundlinjer äro från Valdemårstiden, så bar man givetvis fortsatt att utveckla anläggningen ocb bygga vidare på borgen. Namnet Taarnborg förekommer på Valdemar den stores tid ocb i Valdemars jordebok 1231. Borgen synes ba förstörts år 1326, varefter den avlöstes av Korsörtornet.1 Samma system möter oss åter i »Valdemarstornet» på Sprogö, ett fästnings verk i kedjan av andra vid det urgamla överfartstället över Stora Bält.

Sven

Ägesen säger i sin Danmarks historia, att Valdemar I uppförde ett torn av bränt tegel på Sprogö till försvar mot venderna.

Ringmuren är bevarad, ocb en del

av den bar i senare tid restaurerats (fig. 185). Muren bildar en skev fyrkant om kring ett mittorn och mäter på norra ocb södra sidan omkr. 26, på östra ocb västra sidan omkr. 32 m. i längd. Ännu uppnår muren en böjd av intill 3 meter, tjockleken är

1,5

meter. Materialet är granit i kalkmurning. Tegelsten torde ha

förekommit blott i huvudtornet, som var en donjon. Grunden kan tyvärr icke undersökas, då ett fyrtorn byggts just på tornets plats.2 Donjonen var, ehuru mindre ofta, cylindrisk i stället för fyrkantig. Så var det även fallet i Valdemarernas Danmark.

Den märkliga adelsborgen Badstrup

torn i Lynge-Frederiksborgs härad på Själland var utan tvivel ett centraltorn i en borg, som, omgiven av utanverk ocb gravar, reste sig på en böjd vid Badstrup sjö. Grundplanen (fig. 186) bar en diameter av

8,5

meter. De ursprungligen omkr.

6 meter tjocka murarne, som invändigt nådde nära 6 meters böjd, försågos in vändigt ocb utvändigt med en beklädnad av tuktad sten, varemot själva murkär nan består av gråsten i kalkbruk. Bilden visar ruinen 1862, som sedan dess åren 1895—97 reparerats. Fynd av silvermynt från Valdemar I:s tid bidraga att be styrka tornets uppkomst redan vid omkr. år 1100. Den ursprungliga planen för hela anläggningen är ännu icke utforskad, men en borg med en så ansenbg don jon torde ägt utanverk ocb utbyggnader.3 Absalons borg i Köpenbamn bar sannolikt också haft ett centraltorn. Men slottsringmuren (fig. 187, A) bar byggts på enahanda sätt som motsvarande mur i Taarnborgs ocb Sprogö borgar.

Höjden av ringmuren, som ännu på de bäst

bevarade ställena är 3 meter, torde knappast understigit 7 meter. Den bar haft väktaregång ocb utkragade tinnar, murade i tegel ocb täckta med kritstensplattor, av vilka åtskilliga påträffats mellan ruinerna. Muren är byggd av rå gråsten i starkt murbruk ocb utan ursprunglig tegelsten samt utvändigt beklädd med väl tillhuggna kvadrer (fig. 190) av kritsten från Stevns klint, varest Absalon enligt Saxo sam1 Mollerup, a. st., s. 63. — 2 Mollerup, a. st., s. 62. — 3 Mollerup, a. st., s. 71.

238

turn 11,( .'ßuc/sftub tfo", /f.Cf ’ ; if.- rr.'i /

4 y

t'*';-*<<■'£*/

•

/##'// ,

*-/

-"u.i-T *U f

i j / if Vf . 4 r/i

. / ■* '

* -* '

- As f rtf if,-//

Jr < '.'*># .• ■ *

yttx 6

/ , -.

. ‘ v'if 4

.,<•/.

.-t£

/, /, , r

./>.*, /j4-?4

Aj»1

/■ • #» /'

Å.J r f

;

• /./>-■ ’• f-

; ./«o«-»

.V'.. /■ <-•* r r- ■

1 =//

/•■• •

-^;?ry.- • ;'•••-.* t

*•/>

t.'s* />.• r. t >••

iN& ,

w f <,y\ /*£*

, or -'-wi *(U8»V.

jFY<7.

Ruinerna av Badö trap torn.

Efter uppmätning av J. Kornerup i Nationalmuseet, Köpenbamn.

✓

, >-

/ /

*' '

•/

/ -V, .

//. V ,

Fig. 18j. Vältra delen av Aboaloné borg under utgrävningen. A — Aboatono ringmur, B — yngre tegeltorn. Till höger grunden till Chrlotianoborgo olott. Efter fotografi i Nationalmuseet, Köpenhamn.

Häioingborgo äiota topografi lade sten till sin borg. Förmodligen bar ringmuren varit något avlång (fig. 189), men om den antages ba haft cirkelform, erhåller den en diameter av c:a 56 meter, omfattande sålunda omkr. x/a tunnland.

Borgen var jämförelsevis ganska stor.

Bilden visar grunden till ett större fyrkantigt tegelstenstorn (B), som i sina älsta delar sannolikt går tillbaka till Absalons tid. Ett annat torn torde även funnits, bevakande tillträdet från sjösidan. Båda voro utskjutande ringmurtorn. Kring staden lät Absalon uppföra en efter allt att döma jordvall, icke stenmur.1 Absalons borg var mer än ett skydd för biskopen ocb staden; den var ett led i det nya riksförsvaret, som utmärktes av en rad kustborgar, sådana som Vordingborg, Stegeborg, Taarnborg, Kalundborg, Nyborg, Svendborg m. fl.

Dessa

ortnamn på -borg ba sitt ursprung ur Valdemarstidens kustförsvar. Men Häl singborg ocb Aalborg voro dock äldre, ocb det antagandet, att -borg bär skulle bero av »terrängens borgaktiga prägel»2, kan i fråga om Hälsingborg utan vidare avvisas redan av det skäl, att Hälsingborg som köpstad — varom närmare i ett följande kapitel — så tidigt som år 1085 icke efter tidens bruk kan ba saknat ett fortifikatoriskt skydd i form av jordvall ocb kanske även kastell. Sablgren söker hävda, att ortnamnet Hälsingborg icke kommer av den höjdsträckning, på vilken orten är belägen.3 Vi ba anfört några danska bevis på den i 12—13 årb. allmän-europeiska över gången från vallborg till murad stenborg. Ocb vända vi blicken mot öster, mot Kalmarsund, möta vi där en stad, vilken vid detta sund sedan urminnes tid spelat en mer eller mindre liknande roll som vår stad vid Öresund. Kalmar var vid 1100-talets slut befästad stad (oppidum) enligt Saxo, såsom vi erinra oss av det föregående. Som sådan bar Kalmar utan tvivel gamla anor, som i ålder torde kanske kunna mäta sig med Hälsingborgs. Och anmärkningsvärd är också över ensstämmelsen i deras geografiska belägenhet: båda ligga vid den smalaste delen av sina respektive sund. Redan under vikingatiden synes Kalmar ba varit »krigshamn», varifrån sjötrafiken genom sundet kontrollerades eller behärskades. Det antages, att hamnen så befästats, att en halv cirkelform ad vall av jord omslutit staden under den äldre medeltiden, innan en annan av sten på 1300-talet byggdes, ocb att redan på 1200-talet en kastal skyddat hamnen särskilt. Visby stadsmur av sten påbörjades under förra hälften av 1200-talet. Flera gotländska hamnar skyddades av en kastal.4 1 H ans Olrik, Absalon I, s. 170. Jfr Ruinerne under Christiansborg (Nationalmuseets Vejledning for Bes0gende 192/f). — 2 Hans Olrik, a. st., s. 172. — 3 Se ovan s. 154* — 4 Adolf Schuck, a. st., s. 11 f. (Fornvännen 192/f). H. Hildebrand, Sveriges medeltid II, s. 700.

Häldingborgj medeltid intill 1250 I Lübecks statsarkiv förvaras emellertid ett bögst märkligt pergamentsbrev, angående Kalmar, men likväl av betydelse för Hälsingborgs historia, såsom vi skola se även i följande kapitel.1 Brevet tillhör mitten av 1200-talet, och vid det samma hänger ännu stadens föga skadade sigill — det kanske älsta i behåll varande stadssigill i Norden (fig. 188).

Sigillet, som veterligen icke förut publicerats, är

en historisk källa av största vikt för det älsta stadsbefästningsproblemet. »Invånarnes i Kalmar sigill» — så lyder omskriften på latin i översättning. Vi se ett ur vattnet uppskjutande stentorn med utkragade tinnar, icke en stadsmur. Den heraldiska bilden bestämdes av det disponibla utrymmet för dess utförande. I det triangulära fältet kom den övre delen att lämna det bredaste utrymmet;

Fig. 188. Kalmar dig ill (124g—6g). Orig. dtorl. därav tinnarnes kraftiga förstoring på bekostnad av tornets höjd, vilken minskats till ovan portvalvet, som är symboliskt förstorat. Det är en »kärna» (donjon), som blivit stadens symbol. Det har också antagits, att en kärna, omgiven av ring mur, uppförts på 1100-talet. Men stadsvallen kan ännu år 1250 varit jordvall; sigillet återger i varje fall blott ett torn. Den äldre jordvallen som slottsmur har blivit allt för primitiv under Valdemarstiden för att ge borgen eller slottet erforderlig fortifikatorisk styrka. Vi ha förut anmärkt, att alla spår av borgen i Hälsingborg under den äldre medeltiden äro borta, och att arkeologiska undersökningar ännu icke inriktats på borgen för att i främsta rummet, om möjligt, få fram borgplanen. Slottet i Hälsingborg, skriftligen dokumenterat omkr. år 1250, bör också ha försetts, senast under Valde mar Sejr, med stenmur av liknande beskaffenhet som å nämnda orter, dit även 1 Lubeckiscbes Urkundenbucb II, s. 106.

Fig. i8cj. Flan ao Abdalono borg. FfLcr Jaw en. Streckade linjer utmärka planen av nuv. Chridtianoborgo olott.

Fig- igo. Ett d ty eke ao Abdalond ringmur med dkråkantad docket och koaderbeklädnad ao kntdten. Efter fotografi i Nationalmuöeet, Köpenhamn.

a/uz

anm —^cmmtvAn-nochtt udc-ppf»* '

/ ^arf *

löe-

>> H5f^rtnOn •

•tU'fyv pnn > •

c K&rCtj*>

^jr/O oCtCb . ’

J8mtw£ •

• ttocb 11 * itd ^ojr •

ftmutt&mmårn ad l ^f*

^kopcv' at&av larn af wtr fbtfxuftjjal) wiöt fum twa tnatxjttbö t jjaröangat -oc vvar (b»t tlvvlfjmslgrj) nwtfysti taptt Avi til fauv marksJtpxnwm ttfycn toxtfy xv Cytmxn Ttgjstr skin&äi w»fe. S.taftam i ffemfeytfftKen ■ floittyam i nx&x ahmrmtfwaajfy • öftam af b)>«gl)li«saplot^*fta^) oc t mvx uwwfytl, offcvn idbvarjat*^ • ])u>ftr furu tl}#t* «t* ynyvTAkxt tl)ct- xv Kitrmttngief tmrtl) tom imj? (mtfaltttttv

Fig. i g i. Sida ur Valdemars jordebok.

i?r Tft-

Häbingborgd äldta topografi Lund torde kunna räknas. Ett starkt hus eller en don jon har omgivits av denna mur. Varför skulle kungen i Hälsingborg ha det sämre ställt än biskopen av Roskilde, som ägde Köpenhamn, för att ej tala om en av hans undersåtar, herren till Badstrup? Varför skulle kungen icke i Hälsingborg följt med sin tids befästningskonst? Hälsingborgs kustläge fordrade redan i och för sig en stark kust•• borg vid det Öresund, där också Köpenhamn låg. Hälsingborgs strategiska läge var otvivelaktigt ett av de betydelsefullaste för riksförsvaret, och det finns histo riskt sett ingen anledning att antaga, att Hälsingborgs slott i Valdemarstidens kustbefästningssystem skulle fått åtnöja sig med en föråldrad jordvall. Hälsing borg var Danmarks älsta kustbefästning vid Öresund, och den orsak, som fram drev flera sjöfortifikationer vid de danska kusterna, nämligen de vendiska an greppen, ökade icke minst Hälsingborgs vida äldre betydelse som militär ort. Sedan slutet av 12. årh. har Hälsingborgs egenskap av ett riksfäste till försvar mot tyskarne — vender, holsteinare, mecklenburgare, vitaliebröder och hanseater — börjat utbilda sig. 1300-talets historia visar också en utveckling av borgen i analogi med de politiska händelsernas och stridernas växande omfattning. Efter en i detalj gående undersökning av Kärnan som byggnadsverk kom mer intendenten Mårtensson till den slutsatsen, som han framlägger i nästa del av detta verk, att det väldiga fästet icke kan räknas till den äldre medeltidens byggnadsverk. Under tiden före 1250 har ur historisk synpunkt behovet av ett så starkt fäste kanske ännu icke inställt sig. Absalons borg hade möjligen icke någon egentlig kärna som t. ex. Taarnborg, men väl andra torn. Inom stenmuren låg den starka absalonska slottsbyggnaden av sten och tegel jämte dithörande smärre byggnader. Slottet i Hälsingborg har redan under Valdemarstiden före tett något motsvarande till vad vi lärt känna i det föregående, och en äldre kärna som föregångare till den nuvarande torde böra förutsättas. Oviss är dock den historiska betydelsen av det märkliga förhållandet, att en äldre sandstensbyggnad torde ha fått släppa till sitt material vid Kärnans uppbyggande. Men det är tydligt, att delar av en byggnad, som nedrivits, ingått i den nya Kärnan. Vi veta icke häller, om ringmuren med sina torn enligt Brauns förut nämnda teckning är från Valdemarstiden. Dess stora omkrets synes dock snarare hänvisa till en något yngre period, möjligen den n. v. Kärnans uppkomsttid. Slottet med bygg nader för slottshushållet och för garnisonen samt en viss befolkning hade ju sedan l332 vuxit till ett så stort omfång, att detta väl synes motsvara behovet av Brauns vidsträckta ringmur.1 1 Se ovan s. 235.

26—24465.

HäUingborgj medeltid intill 1250 Låtom oss återgå till frågan: hur samverkade den utmärkt skyddande ter rängen med slottsbefästningen vid försvaret av Hälsingborg? Ett framgångsrikt anfall från sjösidan förskaffade fienden närmast besittning av stranden och låg staden.

Fästningen på höjden hyste dock fortfarande en garnison, som utgjorde • •

från landssidan ett ständigt hot mot fienden. De danska ledingsskeppen i Öre sund voro ett annat hot i fiendens rygg. Valdemarernas kustbefästningar upp fördes även till skydd för ledingsskeppen, när de lågo i hamn, t. ex. i Haervig vid n. v. Kalundborg. Venderna vågade icke angripa skeppen i hamn; kustfästningen blev liksom en operationsbas för ledingsflottan. Och vad Hälsingborg särskilt angår, torde saknaden av en naturlig hamn spelat en mindre roll den tiden, då fartygen vanligen drogos upp på land. En levande tidsbild av tillståndet i ham narna framträder i det medgivande, som konung Magnus av Norge år 1278 gav de tyska köpmännen från Lübeck och andra orter vid deras besök i hans rike, nämligen frihet från att draga upp skepp på land, såvida dessa icke voro så stora, att tyskarnas och andra personers gemensamma hjälp med skäl kunde fordras, i vilket fall de förra dock vänligen och utan något tvång skulle anmodas att hjälpa till.1 Så har Hälsingborg icke saknat förutsättningar för att vara en icke mindre strategiskt viktig, utan även praktiskt betydelsefull kustbefästning till stöd för sjöförbindelserna i krigets och handelns tecken. Öresund erbjöd de bästa möj ligheter för tillförsel av trupper och livsmedel till fästningens behov från det när belägna Själland. Det gällde för fienden att göra sig till herre över varje motstånd både i hans rygg, front och flanker, när han stod på Hälsingborgs strand. Ett angrepp mot fästningen kunde näppeligen ske direkt uppför branten, utan måste utföras från landssidan. Där mötte emellertid en mer eller mindre rustad befolk ning och dessutom jordvallar och stenmurar kring höj dstaden och slottet. Om fienden likväl lyckades bryta detta hinder till den grad, att blockad kunde mer eller mindre ostört sättas i gång i syfte att uthungra borgens invånare, så måste han dock samtidigt behärska vattenvägarna till Hälsingborg så effektivt, att varken trupper eller livsmedel kunde framföras till borgens undsättning. Det är lätt att inse, att ett starkt torn eller kastell, som kunde betvingas endast genom en effektiv blockad, omöjliggjorde för fienden en lugn besittning av Hälsingborg, så länge detta fäste icke fallit i hans våld. Sedan t. o. m. högstaden och slottet erövrats, kunde det egentliga fästets besättning under gynnsamma förhållanden, t. ex. un derstödd av befolkningen och trupper i trakten, likväl tillintetgöra fienden.2 Häri 1 Hansiches Urkundenbuch, I, n. 818, i8/7 1 278. — 2 Jfr Viollet-le-Duc, Dictionnaire, art. Chateau, s. 81 f. och art. Donjon.

2z(2

»Byn tried torg» ligger den praktiska förklaringen till, att redan Valdemar I byggde donjoner som uttryck för en dylik fortifikatorisk förs var sprincip, vilken utmärkte den nordeuro peiska medeltidens krigskonst ock i det danska riket nådde sin kögsta fulländning med den n. v. Kärnans byggande under 1300-talet.

Enligt beräkningar kunde

Kärnan i avslutat skick (före valvslagningen) rymma omkr. 250 man, en för den tidens krigsförbållanden ansenlig styrka. Reflexionerna göra sig själva.

»Byn med torg.» Vad innehåller Valdemars jordebok om Hälsingborg? I konunglevlistan eller förteckningen över kronogodsen nämnes Hälsingborg med sitt tillydande (Haelsyngburgb cum attinenciis suis)1; vilket uttryck: »tillydande» finns också för Roskilde, Halmstad och Vä. Nielsen anser, att det är fråga om den kungliga borgen, en huvudgård med underlydande bondgårdar.2 Det må förutskickas, att det i regel i jordeboken alldeles saknas kameral beteckning för orterna, vilket försvårar forskningens försök att utreda jordebokens kameralväsende även beträffande Häl singborg. Vi måste därför hålla fast vid den kamerala naturen hos de i jorde boken förekommande olika stycken eller avdelningar. Nämnda uttryck om Häl singborg förekommer, såsom förut anförts, i konunglevlistan eller förteckningen över kronogods, varför Hälsingborg därigenom får egenskap av kronogård och har som sådan tydligen större topografisk räckvidd än vad själva borgen uppe på platån skulle haft, om namnet Hälsingborg tolkas bokstavligen som en borg eller ett fäste allenast, vilket enligt det äldre medeltida språkbruket ingalunda är rik tigt. Uttrycket: »med tillydande» förekommer ofta i konunglevlistan för vanliga gårdar och vållar ingen ovisshet om dess betydelse. Det är gårdar och byar, som lyda under en huvudgård; de äro samtliga kronogods, och huvudgården kan be traktas som en kungsgård i ordets vidsträcktaste bemärkelse.3 Det heter också i en urkund av år 1329: »det slott och amt Hälsingborg och allt dess tilliggande gods».4 I det elfte stycket, som är en allmän inkomstlista för vissa orter, upptages även följande post för Skåne: »Helsingborg 200 mark och av samma by (villa) 30 mark i midsommargäld (In Scania, Haelsingburgh cc m et de eadem 1 Liber census, s. 48. — 2 O. Nielsen, Liber Census, inledning s. XII. — 3 Bland godsen i Skåne upp räknas bl. a. som konunglev Nosaby (i Villands Kärad) med tilliggande, nämligen Sygtkaesore ocb övriga byar, som uppkommit å allmänning (Nosbu cum attinenciis suis videlicet Sygtkaesore cum ceteris villis factis de aiminning) Liber census, s. Aj. — 4 ST. n. 220, s. 552.

243

Hälding borgd medeltid intill 1250 villa XXX m. pro mitsumaersgiald).1 Endast några av godsen finnas även i konunglevlistan. Inkomsterna ha varit av olika slag. Midsommargälden åter finnes till samma belopp i det s. k. huvudstycket, där det redogöres för 190 mark silver för 6 natthåll, att erläggas av Södra Asbo, Rönnebergs och Luggude hä rader.2 Det fattas 10 mark för att vi skulle få åtminstone samma belopp även här. Men uppenbart är, att de i huvudstycket förekommande 30 mark midsommargäld från Luggude härad icke ha avseende å annan ort än Hälsingborg. Vi veta, att midsommargälden var en stadsskatt, och den förekommer i jordeboken även för Lund i liknande sammanhang med andra häraders, bland dem Torna härad, av gifter.3 Lund låg i Torna härad. Huvudstyckets formella avfattning synes visa, att vissa härader sammanslagits till ett fögderi, såsom just nämnda Södra Åsbo, Rönnebergs och Luggude härader med Hälsingborg dels som stad, dels som fögderiets huvudpunkt, liksom den också därmed var en huvudort för landet och riket.4 Av samma skäl har Lund varit ett fögderi, omfattande Bara, Harjagers och Torna härader jämte själva staden Lund.3 Det må här lämnas därhän, av vilken beskaffenhet den s. k. inkomstlistans 200 mark av Hälsingborg kan ha varit, och listan är alltför obetydlig för att kunna skänka oss en inblick i dess kamerala natur och bokföringens art.6 Möjligen äro de 200 mark trots de felande 10 mark intet annat än huvudstyckets häradssummor, vilka ingingo eller redovisades till eller från huvudorten Hälsingborg.7 Och det kan för jämförelsens skull nämnas, att Lunds fögderi med lika många härader som Hälsingborgs likväl räntade mer än dubbelt så mycket. Av denna undersökning framgå två administrativa enheter: Hälsingborg som O

huvudort i ett slags fögderi eller län, bestående av Södra Asbo, Rönnebergs och Luggude härader samt Hälsingborg som köpstad. Det förra är utrett så långt här erfordras och skall längre fram behandlas ytterligare; det senare åter skall nu omedelbart skärskådas. Benämningen »villa» betyder allmänt, och även i kung Valdemars jordebok, i första rummet by, d. v. s. bondby, som givetvis kunde såväl ligga på kronans mark som »konunglev» eller vara i enskild ägo som »bondemark», enligt jordebokens terminologi. Även i Skånelagen och ärkebiskop Andreas Sunessons latinska »para fras» från tiden omkring 1202 av denna lag har »villa» samma betydelse. Ordet 1 Liber census, s. 80. — 2 Liber census, s. 39. — 3 Liber census, s. zfo. — 4 L. Weibull, Kung Valde mars jordebok, s. 97. — 5 Liber census, s. 4°• — 6 Jfr Weibull, anf. st., s. 133. -— 7 O. Nielsen i sin edition av Liber census, s. 166, kommenterar varje post i inkomstlistan med hänvisning till huvudstycket, även om av någon orsak full överensstämmelse icke alltid föreligger.

»By n med torg» »by» användes också för stad i den älsta skånska stadsrätten och i Skånelagen, där civitas brukas för »köping», vilket sista ord förekommer blott en gång.1 »Villa» var emellertid i Norden ett gemensamt begrepp å en by alltifrån den vanliga landsbyn ända upp till staden, »civitas». I det norska språket var i stort sett köping (kaupangr) det n:e och

i2:e;

by det 13:0 och köpstad det i^:e århund

radets beteckningssätt för en stadsanläggning. Dessa ord återgå vos såväl med civitas som med villa (forensis).2 I det danska språket användes för äldre medel tid i regel »by», i det i4:e och i^:e årh. omväxlande med och allt mer ersatt av »köpstad». Även i Tyskland kunde en med »villa» betecknad bebyggelse äga stadens natur samt vara befästad redan på 1000-talet med vallar, d. v. s. villa och civitas kunde vara identiska begrepp.3 Men vi ha förut i ett annat sammanhang påpekat, att civitas är benämning på biskopsstad i Danmark.4 Köpenhamn, som också kallades civitas, var visserligen icke biskopssäte, men väl faktiskt biskopsstad såsom fullt tillhörig och styrd av Roskildebiskopen. I administrativt, ekonomiskt och rättsligt avseende är det emel lertid ingen bevisbar skillnad mellan civitas och villa. Intet kan tydligare bevisa detta än det förhållandet, att Köpenhamn i sin första stadsrätt 1254 visserligen kallas civitas, men i den andra av år 1294 både villa och civitas. Själva domka pitlet i Roskilde kallade Köpenhamn redan år 1253 villa.5

Och många andra

exempel skulle kunna anföras, vilka visa, att den alltid konsekvent anlitade benäm ningen civitas för en biskopsstad kom att brukas för annan stad och dessutom växlade med den egentliga benämningen villa under hela medeltiden. Från 1250talet finns ett förut omtalat brev från prefekten i Kalmar till staden Lübeck, i vilket en Kalmarbo kallas borgare (cives), men staden däremot villa, icke civitas.6 Magnus Eriksson kallar visserligen Malmö civitas i sitt privilegiebrev 1353, men Valdemar Atterdag är fullkomligt godtycklig i valet av villa och civitas i sina O

privilegier 1378.7 Ar 1340 förklarades Malmö uttryckligen vara villa forensis8, vilket faktum icke hindrade kung Magnus att sålunda kalla Malmö civitas och 1 Skånelagen (ed. Scblyter) I, 67, 68, II, 28, 29. Se glossariet, art. by. — 2 Absalon Taranger, Oslos aeldste Byprivilegium. Hist. Afbandlinger, tilegnet professor }. E. Sars, s. 205 (1905). •— 3 Gerlacb, anf. st., s. 20 f. — 4 Se ovan s. 187. — 5 Kj0benbavns Diplomatarium 1, n. 16 ocb 33. Villa förekommer i §§ 1 (communitas villas Hafnensis), 3, 6, 38, 40, 57 ocb 79. Jfr ibid. n. 1 5 (1253), 36 (omkr. 1294), 37 ocb en mängd andra urkunder, i vilka »villa» ocb »civitas» för Köpenbamn växla. — 6 Liibeckiscbes Urkundenbucb II., s. 106. Se ovan s. 2zfo. Jfr Svenskt Dipl. n. 898 (omkr. 1260): urbis Calmarnie civibus. Ang. Malmö, se Kpabenbavns diplom, n. 21, ^/i 1275. G. Clemensson i publikationen »Malmö», s. 4 (1924) drager oriktigt ur »cives» slutsatsen civitas; Malmö var efter begreppet villa i varje fall »stad». — 7 Malmö stads urkund bok, utg. av Lauritz Weibull (1901)

1353 ocb H/io 1378. — 8 Se s. 249 not 3. Jfr Svenskt dipl. n. 4623,

4626 (år 1350) ocb IV, supplement n. 3085: påve Innocentius VII l5/z 1406 till Malmö invånare: universitati villae Malmögbae.

Häldingborgd medeltid intill 1250 Valdemar att låta samma stad heta både villa och civitas i nämnda dokument av den uteslutande administrativa karaktär, som utmärker ett privilegiebrev. Frågan om stadsbegreppets betydelse, när det återges med de latinska orden villa eller civitas, har varit mycket omstridd av forskare i olika länder. Man har vanligen förmenat, att villa uttryckte en mindre fullständig rättskrets, skild från omkringliggande landsbygd, än civitas.

Steenstrup antager t. o. m., att civitas

fått sin ordning genom en av kungen konfirmerad stadsrätt och vore alltså det latinska ordet för en stad, under det att villa forensis vore en by, som på egen hand hjälpt sig fram och fått privilegier.1 Villa skulle därför i motsats till civitas kunna sägas vara det latinska ordet för vad vi nu ungefärligen mena med köping. Att begreppet civitas i början helt reserverats för biskopsstad och sedermera fått en godtycklig användning, känner Steenstrup icke till; det rätta förhållandet har alltså undgått honom. Genom att utgå från ett slags klyvning av stadsväsendet i högre och lägre grad (civitas och villa) har forskningen kommit att betrakta också den skånska stadsrättens giltighet från en fullkomligt falsk förutsättning. Tomtskatten eller midsommargälden klargör emellertid betydelsen av Hälsing borg som villa. Det var en stadsskatt, som utgick av tomter, och dessa senare åter bildade en tät bebyggelse. Skatten utgick redan (eller före) år 1085 både av Lund, som var civitas, och av Hälsingborg, vilken var villa. Då midsommargälden så tidigt som år 1085 var 3 mark, och antagligen ännu större, samt utgick i kontant belopp, förutsatte den en sådan merkantil rörelse inom Hälsingborg, att vi redan då hade en mer eller mindre utbildad handelsplats. Nära 150 år senare hade mid sommargälden vuxit till 30 mark, därmed tydligen uppvisande en fortgående eko nomisk utveckling av den gamla handelsplatsen Hälsingborg. De danska städerna voro konunglev; Hälsingborg var kungens gods. Om den kunglige grundherren beskattade tomterna på sitt gods, så ligger det nära till hands att förutsätta, att han också planlagt hela tomtindelningen. Talrika exempel visa, huru härvid tillgått i Tyskland, och att tomtindelningen plägade stå i samband med upprättande av ett torg. Den älsta tyska stadsrätten från år 1120, nämligen för Freiburg in Breisgau, innehåller inledningsvis en konkret och åskådlig bild av sättet för en topografisk anläggning av en handelsplats. Så förklarade Konrad av Zähringen, att han nämnda år låtit upprätta ett torg (forum) på sitt gods. Se1 Steenstrup, Studier, s. 129. — Jfr Bull, Kristianias Hist. I, s. 127 ocb not 2. Rietscbel, Markt u. Stadt, s. 150, uppger försöket att uppdraga en bestämd rättslig gränslinje mellan torgbebj-ggelse, Markt (forum) ocb stad (urbs, civitas) ocb söker skillnaden däri, att den förra är obefästad, den senare däremot befästad. Skillnaden blir då en fortifikatorisk, icke rättslig fråga. bar emellertid Gerlacb, anf. arbete, påvisat.

Oriktigbeten även i det senare fallet

»Byn med torg» dan handlande och andra personer sammankallats, ordnades torget (forum) så lunda, att åt varje köpman eller näringsidkare (mercator) anvisades en tomt (area) vid torget för att denne skulle uppföra ett eget hus. Av varje tomt skulle årligen på S. Mårtens dag (11 nov.) skatt betalas. Tomten skulle utgöra 100 fot i längd och 50 fot i bredd. När ett torg grundlädes i Rodolfzell år 1100, anvisades så stor del av byn, som räckte till torg, för liknande bebyggelse med torgrätt, där en var ägde köpa och sälja tomter (areae).1 Men det följer av det till rummet begränsade och för torg (forum) avsedda området, att det var just så stort, som behövdes för forum eller torgbebyggelse, varför det endast kunde bli utrymme för tomter (areae), icke gårdar (mansi) med jordbruk.2 Torget var nämligen icke ett torg i nutida stadsplanebegrepp, utan ett helt merkantilt område på viss plats, där tomter uppdelats åt köpmän eller näringsid kare. Ännu in i nyare tid saknade för övrigt flera medeltidsstäder, bland dem Hälsingborg, fortfarande ett torg, vilket namn i stället användes på huvudgatan eller stora landsvägens fortsättning genom staden. Man höll nämligen marknad och handel på den gata, som på danska kallades »Haerstraede», och det var just utmed densamma, som tomterna lågo. Först i senare tid trängdes torget in på ett mindre område, men ursprungligen voro by och torg detsamma som i Tyskland »Markt» och »Stadt».3 I Norge synes torganläggningen praktiskt taget ha varit av samma slag som i Tyskland. De älsta norska städerna Nidaros (Trondhjem), Bergen och Oslo voro först strandbebyggelser, innan de reglerades av kungen. Forskningen anser, att det verkliga förhållandet varit detta i motsats till Snorre Sturlassons uppgift, att städerna grundats av kungen. Olof Tryggvesson — berättar sålunda Snorre -— for ut till Nidaros och lät där på Nidälvens strand år 977 resa byggnader samt förordnade, att det skulle bli en köpstad med tomter, som han lät utstycka åt köp män. Tjugu år senare var det Olof Haraldsson, som grundläde Sarpsborg i Norge. Snorre säger, att kungen byggde en stor borg, och »inuti borgen ämnade han till en köpstad; där lät han bygga kungsgård och Mariakyrka; där lät han sticka ut tomter till andra gårdar och fi<j:k folk att bygga där».4 Det synes sannolikt, att kungen helt enkelt flyttade till borgen sitt folk, som drev handel i närmaste trakten.5 1 Keutgen, Urkunden n. 133 ock n. 100: partem villae, quae foro sufficeret, sub omni iure fori ei donavimus, eo videlicet iure et libertate, ut ipsa terra omni komini cuiuscunque conditionis liceat emere, vendere et libere in allodio possidere. — 2 Rietsckel, Markt u. Stadt, s. 111. — 3 Hugo Mattkiessen, Torv og Hcerstraede s. 26 (1922). — 4 Alex Bugge, i (Norsk) Hist. Tidskr. V, 3, s. 147.

Edv. Bull, Kristiania

kist. I, s. 36 (1922) polemiserar mot den kungliga stadsgrundläggningsteonen. — 5 Halvdan Kokt, Innkogg og Utsjm, s. 23 (1921).

Haiding b orgö med ettid intill 12g o I Danmark spåras samma utveckling, för vilken visserligen varken Adam av Bremen eller Saxo i motsats till Snorre Sturlasson haft något intresse. Vi ha ett tidigt belägg för, att det år 1140 fanns en torgbebyggelse, nämligen byn Nestved. Nämnda år gav kung Erik till Nestved kloster, sedan Sko vkloster på Själland, torget i nämnda by och alla torgrättigheter (forum villae ac omnia fori iura).1 Kungen gav tydligen Nestvedmunkarne rätt till torgbebyggelse jämte särskilt an givna kungliga rättigheter, men intet behöver dock motsäga den tolkningen, att L

torget var äldre, och att kungen alltså avstod från en färdig anläggning till förmån för klostret. I vilket fall som hälst ha vi här ett älsta dokumenterat bevis för till varon av ett torg, som omtalas av kung Erik i ett sammanhang, mycket liknande vad hans företrädare, Knut den helige framhållit år 1085. Det heter nämligen om Nestved, att munkarne erhöllo nämnda torgrätt tillika med all kunglig saköresrätt (justitia) och dansk lag (consuetudo Danorum) samt midsommargälden. Det talas även om den ledingsplikt gent emot kungen, som det ålåg byns män och munkarnes åbor att fullgöra. Vi erinra oss liknande förhållanden ifråga om Häl singborg år 1085. Den viktigaste punkten i jämförelsen mellan Nestved och Hälsingborg är mid sommargälden, emedan den bevisar beskattning av ekonomisk rörelse inom sam hällen av uppenbarligen samma kamerala natur. I Nestved var samhället ordnat efter torgrätten (fori jura), ett förhållande, som måste ha gjort sig gällande även i Hälsingborg. Midsommargälden utgick nämligen aldrig av landsby, utan av »stad». Om Nestved var by med torg, så var Hälsingborg det också, liksom för övrigt både Lund och Lomma sedan år 1085. Vi ha alltså kommit till det resultat, att midsommargälden förutsätter en kom mersiell bebyggelse, vilken framträdde under den äldre medeltiden som »by med torg». Vi övergå nu till den frågan, vad uttrycket torgrätt för Nestved innebar. Medeltidens språkbruk kräver så mycket större uppmärksamhet, som urkunder och annat källmaterial är o i regeln mycket bristfälligt bevarade, varför en till förlitlig begreppsbestämning i stället får nödtorfteligen utreda, vad eljes med hand lingar skulle kunnat styrkas. Om torgrättens begrepp har det förts åtskillig strid bland forskarne. Steenstrups tolkning måste anses föråldrad, då han förmenar,, att torgrätt är »rätt till torg», d. v. s. rätt för en ort att ha torg, och att i anknyt ning härtill nya rättsbestämmelser tillkommit så småningom för att slutligen ut göra en stadslag.2 Denna uppfattning förbiser, att den äldre medeltidens torg icke var ett torg i 1 Om trevet se s. 176. — 2 Steenstrup, Studier, s. 125.

248

»Byn med torg» nutida topografisk bemärkelse, utan en fiel bebyggelse, privilegierad med torg handel. Till torget fiörde ett område, som bestod av (regelbundet) utstakade tom ter, vilka innefiades av köpmän, oefi som kanske understundom alldeles saknade en öppen torgplats. Torgrätt (jus fori eller jus forense) för en torgby var i stort sett detsamma som stadslag för staden, d. v. s. torgrätten reglerade inte bara handel och köpmännens förhållanden, utan även köp och försäljning av tomter o. s. v.

Torgrätt var alltså icke en rätt att hava torg, lika litet som den uppkom

ur torghandel. Den var tvärtom en lag för torget, d. v. s. för hela torgbebyggel sen, alldeles som vi bruka mena, att stadsrätt är hela stadens lag. Torgrätten var från början en under inflytande av särskilda ekonomiska förhållanden inom bebyggelsen förändrad landslag, som innehöll bl. a. bestämmelser om köpmännens sedvanerätt. En sådan torgrätt kunde med tiden växa ut till att slutligen så full ständigt omfatta alla rättsförhållanden inom byn eller staden, att denna med egen jurisdiktion fullt utskildes från landsbygden.1 En by med torg kallades i det medeltida språkbruket villa forensis, d. v. s. by med torgrätt. Torg-kallades forum (eng. fair, fr. foire) och betydde ett öppet torg eller fri marknad, och en villa forensis var just en by med torg eller marknad.2 Torgrätten var alltså en lag för hela »byn med torg». Såväl Hälsingborg som Nestved kallades längre fram »villa forensis». Vi ha det tidigaste belägget för Häl singborg — förutom Malmö och Vä — som by med torg och med rådsinstitution i en urkund 28/ß 134°* men detta sentida dokument motsäger icke Hälsingborgs gamla anor som köping och stad, och det finns knappt något material i behåll för Hälsing borgs äldre perioder.3 I kung Valdemar Erikssons bekanta handfästning 7/ö 1329 talas det om civitas och villa forensis; och det synes tydligt, att ärkebiskopsstaden Lund var det förra, men att övriga skånska »städer» voro det senare.4 Vi veta re dan av det föregående, att detta är en klar gradering av de danska städerna av gam malt kyrkligt ursprung, men har intet att göra med någon rättslig skillnad emellan dem. När det vidare i ett brevI7/7 1310 säges: i byn Hälsingborg (in villa Helsingburgh)5 och i Valdemars jordebok 1231: byn Hälsingborg [de eadem villa (o: Haelsingburgh)], är det fortfarande tal om en by med torg.6 Sedan upphöra beläggen i ännu äldre tid, icke därför att torgbebyggelsen i Hälsingborg då skulle saknats, utan tvärtom av den orsak, att nästan allt material helt enkelt är försvunnet. Vad Saxo menar med att kalla Hälsingborg befästad stad (urbs, oppidum) motsäger 1 Rietsckel, Markt und Stadt, s. 174, 232. — 2 L. J. Vogt, (Norsk) Hist. Tidskr., II R. V, s. 279, not 2. Denna snävare, rent språkliga översättning av tegreppen villa forensis ock forum kar vunnit viss kävd kos forskningen. — 3 ST n. 2/(o. Consules et villani villarum forensium, videlicet Helsingborg, Malmpg et Vae. — 4 SD, III, n. 25, 61 (s. 717). Steenstrup, Studier, s. 127. — 5 ST, n. 173. — 6 Liber census, s. 80.

Hälsingborgs medeltid intill 1250 icke, utan tvärtom framhåller uttryckligen Hälsingborgs egenskap av torgby, d. v. s. villa forensis på hans tid (omkr. 1200), och därifrån är steget icke långt tillbaka till lizfo och 1085 med hänsyn också till de resultat, vartill vi kommit i hela den föregående undersökningen av det rika problemet om Hälsingborgs uppkomst.1 Den danska staden var naturligtvis en ort för handel, ett påstående, som ju kan synas självklart, men icke desto mindre kräver en förklaring. Det räckte icke till för en stad från den äldre medeltiden, att dess gynnsamma läge och andra eko nomiska faktorer drogo handel dit. Konsumtionsteorien rörande producenter och avnämare är icke tillräcklig för att ge oss den äskade förklaringen. För stadens invånare blev det redan ur konkurrenssynpunkt en fördel att driva ett slags lokalprotektionism, i det att all handel i trakten skulle dragas in till staden och där allena koncentreras.

Men det var också kungen, som hade fördel av ett sådant

handelscentrum för bygden och för riket, och det var för övrigt endast han, som tillstadde rätten till handel vid torget. Städerna voro icke mindre i 11 årh. än nu tätare befolkade än »landsbygden», och av tomterna (areae) fick kungen eller grundherren särskilda inkomster. Detta förhållande var en allmän-europeisk före teelse redan under den äldre medeltiden. Midsommargälden i Skåne är ett tidigt vittnesbörd om en tomtbebyggelse, vilken skulle varit utan existensmöjlighet, om det icke dreves handel på platsen. Och konungen sörjde i eget välförstått in tresse för, att den var privilegierad, och hans maktmedel att så förfara voro san nerligen icke obetydliga. Vi ha sett, att Hälsingborg var kungens gods. Detta förhållande hade bety delse för Hälsingborgs egenskap av by med torg, emedan staden icke kunde ha fått torgrätt utan kungens medgivande. Kungen ägde icke blott marken, utan hade också allmän överhöghet över vägar till lands och sjöss, hamnar och färjeställen. Kungens makt över alla förbindelser till torget gav honom möjlighet att koncentrera och för vinnings skull beskatta tomter och uppbära tull av torghandeln. Tullens anor sträcka sig till det 12. årh. Den ursprungliga handeln var från ort till ort; köpmannen färdades nämligen mellan handelsplatserna, isynnerhet under mark nadstid. Och när han kom på sjön till Hälsingborg eller annan stad, tog kungen säkerligen tull av hans varor. Förutsättningen för denna fiskaliska rätt var ett torgregal.2 Detta regal förutsätter befintligheten av torgbyn (villa forensis) i 1 »Oppidum» var ett tämligen färglöst begrepp i medeltidsspråket ock betydde stad (vanligen befästad). När torg år

1075

inrättades i byn

Allensbacb i Tyskland, kallades byn

såväl

»villa»

som

»oppidum».

Keutgen, Urkunden, s. 61. — 2 Rietsckel, Markt u. Stadt, s. 18 IF. Steenstrup, Studier, s. 117 ff., 263 IF. — Jfr beträffande England Adolpbus Ballard, Tbe englisb bourougb in tbe twelfth century, s. 11 f. (1914).

25°

»Byn med torg» Nestved 1140, och även i Hälsingborg senast år 1085. Midsommargälden eller tomtskatten är härför det direkt dokumenterade belägget. Det var en för kungen värdefull makt över inrikes- och även utrikeshandeln, som han ägde i sitt torgregal. Kristoffer I utkämpade en het strid med den mäk tige kyrkofursten i Lund, ärkebiskop Jakob Erlandsson, om statens och kyrkans inbördes intressen och angelägenheter, därvid bl. a. just om torgregalet. Samtida berättelser härom äro utförliga. Kungen anklagade sålunda år 1256 ärkebiskopen för att han utan kungens medgivande på kyrkans mark hade inrättat en köpstad (villam forensem). Härtill nekade dock ärkebiskopen med förklaringen, att han endast förbättrat de hus, som han förut redan erhållit, och att han vore skyldig att sköta kyrkans affärer till det bästa.1 Ärkebiskopen bestred alltså inte det kungliga torgregalet som bestående inrättning, men han sökte utan tvivel tillvälla sig dess ekonomiska förmåner. Kristoffer I besvärade sig också över ärkebiskop Jacob Erlandssons tilltag att bemäktiga sig kungens rätt till s. k. »forstrand» eller till den kust, som tillhörde kungen (kronan), d. v. s. rätt till tull och vrak eller på kusten uppsköljda gods, samt s. k. förban, d. v. s. avgift till kungen för rättig heten att obehindrad segla ifrån staden. Allt som allt medförde merkantila förhållanden lika litet som de rättsliga något slags uppdelning av städer i högre och lägre klass (civitas och villa). När vi tala om »torgby» eller »by med torg» och även begagna det senare som rubrik för detta kapitel, anlita vi endast ett språkhistoriskt uttryck från äldre dansk medel tid, som icke må förvilla läsaren till att här tro sig finna blott en köping. Torgby och stad äro detsamma. ★

★

Vad torgrätten, d. v. s. stadslagen för Hälsingborg, ursprungligen innehållit, är okänt. Det älsta bevarade kungliga privilegiebrevet för Hälsingborg är först från år 1414> men äldre brev ha dock utfärdats och numera förlorats. Härom an tyder ett privilegiebrev 3I/5 1307, som hertig Kristoffer av Halland gav det gamla Halmstad, vilken ort erhöll »samma rättigheter, som vissa torgbyar i Danmark» hade.2 Dit hörde ju sedan gammalt Hälsingborg och Lund, vilka orter direkt näm nas något senare i ett annat privilegiebrev för det nya Halmstad. Hertig Knut Porse av Halland talar härom i ett privilegiebrev, som han 3I/io 1327 gav sin nya, av 1 SRD, V, s. 582—6^0.

Översättning från latinet Los J#rgen Olrik, Valdemar Sejr s S0nner og den

store aerkebispestrid (1906—08). — 2 SD, n. 1558: — omnia eadem jura, que singulae villae forenses regni Dacie —

251

Häldingborgd medeltid intill 1250 kung Kristoffer ^/w 1322 grundade köpstad (villa) Halmstad (Broktorp).1 Då er höll Halmstad nämligen all den »frihet och nåd», som Lunds och Hälsingborgs män hade fått av »vår käre herre konung Valdemar». Brevet finns blott i me deltida översättning bevarat, och de antydda privilegierna för Lund och Hälsing borg synas vara spårlöst försvunna. I de medeltida stadsprivilegierna avsåg uttrycket »frihet», »rättigheter» o. dyl. vanligen befrielse från utskylder och andra förpliktelser till Kronan. Det älsta bevarade danska stadsprivilegiebrevet utfärdades av kung Kristoffer i Hälsing borg I0/i 1253 för Vä (n. v. Kristianstad), gällande frihet från ledingsskatt, tull och fjärdingsskatt.2 Det är emellertid ovisst, om det efter allmänt antagande också var den älsta skånska birkerätten, som Knut Porse åsyftade såsom gällande både för Lund och Hälsingborg. Denna lag skulle enligt en anteckning ha utfärdats av kung Valdemar Eriksson i Nyborg den 15 aug. 1326, men den har därvid dock endast konfirmerats och möjligen utökats. Till sitt ursprung är lagen vida äldre; den representerar, såsom vi skola finna i det följande, en sedan den tidigare me deltiden pågående utveckling i praxis och sedvana av det rättstillstånd, som sär skilt utmärkte de handels- och näringsidkande, tätt bebodda orterna till skillnad från den åkerbrukande och glest befolkade landsbygden. Lagen kan ha samman fattats i skrift redan i förra hälften av 1200-talet; dock ej före år 1216. De be varade handskrifterna, vari stadsrätten, vanligen jämte andra skånska lagar, inskrivits, äro legio, men ingen är äldre än från omkr. år l^oo.3 — Utom den skånska stadsrätten ägde Danmark ett flertal stadsrätter för övriga landsdelar, av vilka den Köpenhamnska stadsrätten 1443 och den därefter utbildade allmänna stads rätten för hela Danmark 1484 kommo att tillämpas även i Skåne, dock utan sam tidigt upphävande äv den gamla skånska stadslagen. Ett avgörande bevis för den sistnämnda lagens långa giltighetstid utgör ett i svenska riksarkivet bevarat original på pergament den 3 febr. 1450, vilket är en av ärkebiskop Tuve i Lund utfärdad avskrift av lagen med tillstånd att tillämpa densamma för den under ärkebiskopsstolen lydande handelsplatsen Elleholm i Blekinge.4 Tuves båda när maste efterträdare Johannes (1

—97) oc^ Birger (1498—1519) ha genom an

teckning å pergamentet förnyat lagens giltighet. En mängd avskrifter från 15—16 årh. av lagen visa dessutom hän på dess fortsatta aktualitet. 1 SD, n. 2356, — villanis nostris — novam villam nostram Brooktborp. I Valdemars jordebok 1231 är »Halmstad med tillydande» konunglev, men den kallas icke »villa», varifrån midsommargäld utginge. Halmstad var således då endast kronogods (kungsgård) med underlydande. — 2 Repertorium I, s. 36. Orig. i Kristianstads stadsarkiv, förvarat i Lunds landsarkiv. — 3 Jprgensen, Udsigt over den danske Retshistorie, s. 122. — 4 Skånelagen (ed. Scblyter) s. XLIII, n:r 20.

»By ti med torg» Lagens ursprungliga hemort anses ha varit antingen Lund eller Hälsingborg, snarare den första staden.

Dock skulle den tidigt varit gällande också i Hälsing

borg efter vad 1327 års förut nämnda privilegium för Broktorp (Halmstad) skulle antyda.1 Denna fråga kan dock närmare skärskådas. Först och främst fanns det enligt Valdemars jordebok endast två »städer» i Skåne, som erlade midsommargäld, Lund och Hälsingborg. I konunglevlistan omtalas visserligen Skanör, men utan midsommargäld, som veterligen icke var bortförlänad; denna kronogårds uppkomst som villa forensis torde tillhöra först tiden för det stora sillfisket där städes, d. v. s. senare hälften av 1200-talet. Malmö och Landskrona äro, som bekant, yngre stadsbildningar än Hälsingborg och Lund; Lomma, som erlade tomtskatt enligt 1085 års brev, har redan i Valdemars jordebok försvunnit ur de skånska städernas historia. Varest själva »hemorten» för lagen, till en början ett privatarbete eller utan kungen gjord uppteckning av gällande sedvanerätt, än må ha varit, saknas det varje anledning att antaga, att lagen skulle gällt endast för endera av de båda städerna. Även om Skanör och Malmö vid den tid, då Halmstad år 1327 blev villa forensis, redan vore detta, så hade tydligen även på dem förut den skånska stadslagen överflyttats. Det var stadsrättens ursprungliga områden, Lund och Hälsingborg, som nämndes som moderorter för vissa yngre stadsbildningar. Lund och Hälsingborg äro Skånes ännu varande älsta städer i rättslig bemärkelse, såsom sådana självständigt utbildade efter egna ortsbetingelser. Det kan icke här vara tal om någon som hälst färdig stadsrätt under en så tidig period av Danmarks historia som det 11. årh. I förhållande till bebyggelsens uppkomst i tomter (areae) och dess utveckling har också rätten utbildats, och mycken tid måste ju förflyta, innan denna rätt kunde hinna fram till det fullständigare rättssystem, som den se nare medeltidens stadslagar uppvisa. Det är en långsam utveckling genom år hundraden, vilken i det följande skall något antydas. En översikt över den mängd avskrifter, som uppräknas i Schlyters förträffliga utgivning av Skånelagen, visar, att vi ha särskilda Lundaexemplar, Hälsingborgsexemplar, Malmöexemplar och Landskronaexemplar av samma stadslag — det stod skrivaren fritt att för sin stads räkning insätta dess namn i stadens hand skrivna exemplar av den skånska birkerätten. Likaväl som det råkat stå »Lund» i den som älst ansedda bland de bevarade skånska laghandskrifterna, likaväl kunde det ha stått » H älsingb org ». Man känner till minst 14 laghandskrifter med Hälsingborg som ortsbestäm1 j0rgensen, Udsigt, s. 122, efter SckLyter, Skånelagen, s. CXVIII.

253

Hälsingborg j medeltid intill 1250 ning såväl i inledningen som å vissa ställen här och var i lagtexten.1 Samtliga dessa exemplar innehålla emellertid vissa tilläggsbestämmelser, vilka alldeles sak nas i Lundaexemplaren och de övriga städernas exemplar.2 Detta förhållande, som forskningen alldeles förbisett, uppvisar en i viss mån självständig typ av den skånska stadsrätten. I Hälsingborg har icke endast denna lag, utan även ytter ligare bestämmelser av yngre ursprung varit gällande, vilka senare ha sin mot svarighet i Köpenhamns stadsrätt 1443 och allmänna stadsrätten 1484* Det är en senare tids stadslagstiftning, som icke här sysselsätter oss. Ursprungligen ha dessa tillägg saknats i den stadsrätt, som gällde Lund och Hälsingborg under perioden till 1250, men sedermera instuckits i Hälsingborgsexemplaret samt därefter utfärdats av kungen i Hälsingborg att gälla även alla köpstäder i Danmark.3 När sålunda ärkebiskopen år 1346 tillerkände Nexö på Bornholm den skånska stadslagen, skulle detta ha varit ett Hälsingborgsexemplar, men däremot var det ett Lundaexemplar ifråga om Elleholm i Blekinge år 145°* varvid stadslagen i ärkebiskop Tuves nyss anförda brev kallades den »birke rätt som i Lund är och i alla köp städer i Skåne är». De hälsingborgska tilläggen saknas också här, men dessa bekräftade ju som undantag endast regeln, att lagen gällde alla köpstäder i Skåne, och i 1400-talets »köpstad» rymdes, såsom vi redan förut nämnt, såväl civitas som villa forensis. Denna översikt dels ger vid handen, att den särskilda Hälsingborgstypen av den älsta skånska stadslagen är yngre än vår period, dels visar den oss den anmärk ningsvärda seghet och stränga konservatism, som läto den skånska stadsrätten allt ifrån 1326 års stadfästelse genom Valdemar, ja från ännu äldre tid eller 1200talets början i huvudsak formellt oförändrad bestämma under hela medeltiden Skånestädernas undantagsställning inom respektive härader. Lagen bär också namnet »birkerätt», vilket ord har betydelse just med avseende å en sådan undan tagsställning, en autonomi. Det älsta bevarade belägget för ordet »birk» finns i Valdemars förut nämnda handfästning av 1326, där det säges närmast, att städers och byars med torg sta1 Skånelagen n. 33 = Kungl. Bibi. Köpenhamn (KB Kpn) n. 3137, 4:0; n* 3fl —Univ. bibi. (UB) Kpn; n. 39 = Am 25, /f:o UB Kpn; n. /fo = Am 27, 8:0 UB Kpn.; n. 42 = Kongel, Sami. n. 3124 KB Kpn; n. 43 = ibid n. 3132 ; n. 45 = Am. 22.

8:0 UB Kpn; n. 46 = Thotts Sami. n. 1992 KB Kpn n. 55 = ibid

n. 1993; n. 56 — Am 7, /(:o UB Kpn; n. 61 = sign. J 4, UB Lund; n. 116 = sign. B 90. a. KB Stockholm; n. 125 = Thotts Sami. n. 2008, KB Kpn; n. 13^ = Kalls. saml. n. 557 KB Kpn. I de flesta av dessa hand skrifter följer omedelbart efter den skånska stadsrätten Köpenhamns år ifldö' — Inledningen eller en upp lysning om lagens utfärdande i Hälsingborg citeras längre fram. -—- 2 Utgivna av Schlyter, Skånelagen IV, Addit. A och B. — 3 I Roskilde stadsrätt 1268 inordnades inne i texten tillägg, som huvudsakligen berodde av stadens egen autonomi. Jprgensen, Udsigt, s. 119.

2ß4

»Byn med torg» tuter plägade kallas birk (byaerk).1 Det talas också om privilegier, vilka ju kunde ingå i birkerätten, om de voro av lags natur. Vi se sålunda, att birkerätt gällde även byar med torg (villae forenses).2 Vi ha redan nämnt, att det icke fanns nå gon grundläggande skillnad mellan civitas och villa forensis. Lund hade således icke något rättsligt företräde framför Hälsingborg eller tvärtom.3 Att f. ö. draga en bestämd gräns mellan privilegier och statuter låter sig i medeltidsspråket icke alltid göras med större säkerhet, och problemet behöver icke häller här syssel sätta oss. När Halmstad emellertid 1327 erhöll »all den frihet och nåd som Lundamän och Hälsingborgsmän fritt hava av vår älskelige herre konung Valdemar», så in rymdes häri såväl privilegier som birkrätt, om hänsyn tages till 1326 års hand fästning. De fyra privilegiebestämmelser, som särskilt uppräknas för Halmstad, utgå från förutsättningen av en stadsautonomi; direkt belysande är stadgandet, att den kunglige fogden icke ägde döma »över någon mans sak, som söker till byn», utom i »mednärvaro» av borgmästare och råd, som »döma med honom i samma sak».4 Stadens självstyre är ordnad med borgmästare och råd; grunden härför utgjordes ytterst av den skånska birkrätten och av den sedvana, som i enlighet därmed utvecklade sig, samt av de särskilda privilegier, som nu tillkommo. »Birk» är icke danskt, utan ursprungligen ett svenskt ord, kommande från köpstaden Birka i Mälaren. I Danmark fick ordet icke den svenska betydelsen att åsyfta en handelplats, utan en juridisk, uttryckande en självständig rättskrets, vare sig i stad eller på landet.5 När det sålunda i 1326 års handfästning talas om städers eller byars med torg »birk», så betyder detta stadsautonomi med eget ting som organ för rättsskipning och även förvaltning. Stadslagens medeltida benäm ning är icke »stadslag», utan »birkerätt», d. v. s. lag för birk eller en rättskrets, mer eller mindre skild från annan rättskrets (häradet). Redan ordalydelsen i 1326 års handfästning: »statuter, som man kallar birk», visar, att ordet var hävdvunnet i danskt språk, och intet behöver tala emot det antagandet, att ordet »birkerätt» i 1400-års exemplaret av skånska stadsrätten skulle återfunnits redan under 1200-talet eller ännu tidigare, därest en handskrift 1 SD III, n. 2561 — Item privilegia clericorum, militum, armigerorum, monasteriorum, civitatum, villarum forensium et eorum statuta, que byaerk dieuntur — renouentur. Jfr s. 252. -— 2 Jfr kung Eriks privilegium för byamännen i Ebbeltoft 2I/i 1310 att ba marknad m. m.: »concedimus eis, ut lege aliarum villarum forensium et civitatum regni nostri utentes forum» etc. Samme konung gav samma ort 25/s 1317 Viborgs ocb Aarbus stadsrätt (legem et terrae consuetudinem). Breven äro tryckta bos Hasse, Das Scbleswiger Stadtrecbt, s. 130. — 3 Se ovan, s. 22(6. — 4 SD, n. 2641. — 5 Elias Wessen, Birca ocb björkörätt, s. 12p ff- (Namn ocb Bygd 1923, b. 2—4.)

255

Hälsingborgs medeltid intill 1250 från den tiden vore bevarad. I Norge förekom ordet »Björkörätt» redan för Nidaros, när den orten »grundlädes» av Olof Tryggveson år 997, varvid »staden» av konom utrustades icke blott med vissa marknadsprivilegier, utan även med den rättsordning, som bestämdes av Björkörätt. En älsta sådan finns också, eliuru endast i fragment, bevarad från 1200-talet, gällande åtminstone för Nidaros ocb innehållande vissa sjöfartsbestämmelser, avfattade i mycket ålderdomlig form; resten är förlorad.1 När vi tala om birkrätt ocb därmed förstå en lag för en tomtbebyggelse i eko nomisk bemärkelse, kunna vi gå så långt tillbaka som till den tid, då tomtindelning (och tomtskatt) existerade, d. v. s. från omkr. år 1000 beträffande Nidaros ocb senast år 1085 ocb 11^0 i fråga om Hälsingborg ocb Nestved. Ekonomiskt sett skilde sig en dylik bebyggelse eller stad från landsbyn under medeltiden där igenom, att bredvid jordbruket utgjorde handel ocb näringar invånarnes syssel sättning. Tomtskatten förutsätter härvidlag en senast 1085 ordnad bebyggelse, där de äganderättsliga, sociala ocb ekonomiska förhållandena naturligtvis voro olika dem, som rådde inom häradets byväsende ocb därför krävt tidigt en särskild lagstiftning i form av ändringar i den allmänna lagen. Ty vi veta av 1085 års brevet, att Hälsingborg däri skilde sig från Luggude landsbygd, att i Hälsingborg fanns tomt (area) i motsats till gård (mansus) på landet ocb dessutom en särskild tomtskatt, som varken då eller senare någonsin utgick från gårdarne på landet. I detta hänseende ha vi redan funnit en anmärkningsvärd likhet mellan den skånska ocb tyska stadsbildningen.2 Magdeburg erbjuder ett gott prov på en i gamla tyska bebyggelser långsamt framväxande stadsrätt i form av sedvanerätt. På 900-talet var orten en köpmansplats, ocb bevarade urkunder — sådana saknas tyvärr för Hälsingborg — giva oss en viss föreställning om, huru detta gradvisa o

vardande av en stadsrätt tillgick. Ar 965 erböllo köpmännen sin särskilda dom stol, varigenom området undantagits från den allmänna rättsskipningen. Med det 11 årh. framträder begreppet »jus fori» eller torglag, gällande bebyggelsens ägande rättsförhållanden. Ett system av smärre rättssatser uppkom så småningom; det bildade sig en allt fastare sedvanerätt.3 Omkr. 1100 hade flera tyska städer med forum ocb areae sitt eget ting; de utgjorde alltså egna rättskretsar.4 Ocb vända vi oss åter till Danmark, finna vi, att kung Erik Lam gav år 1140 Nestved kloster 1 Tryckt i Norges gamle Love, I, s. 33^ f.; IV, s. 72 £. Jfr E. Hertzberg, De nordiske Retskilder, s. 43 (1890). Alex. Bugge, Norske byers selvstyre, s. 17. — 2 Se ovan, s. 2^7. — 3 Job. R. Kretzscbmar, Die Ent stehung von Stadt und Stadtrecbt, s. 1^7 (Untersuchungen zur deutschen Staats- und Rechtsgesch., 75. Heft. 1905). Jfr Rietschel, Markt u. Stadt, s. 51 f. — 4 Rietschel, Markt u. Stadt, s. 111.

»By n med torg» torgrätt (jus fori) och »dansk lag» (Danorum consuetudo), d. v. s. dels lag för Nestved, dels allmän sedvanerätt att tillämpas för staden och klostret. Fråga vi därför, när birkrätten i Hälsingborg kan ha erhållit sitt första innehåll, d. v. s. när den börjat sin gradvisa utbildning, så är svaret givet av det nyss sagda, näm ligen från tomtindelningens uppkomst, tydligen före år 1085.1 Men i den allmänna stadsbildningen var ofta marknad ännu tidigare än torg bebyggelse, d. v. s. byn med torg. Det har först hållits marknad på en plats, som i sin bebyggelse ännu icke skilt sig från typen av vanlig gård eller bondby, men likväl var ett centrum för bygdens handel under kungens skydd.

Ur marknads

platsen har »stad» uppkommit därigenom, att marknaderna sammanförde så myc ket folk, att en del stannade kvar och bosatte sig på marknadsorten samt ordnade sina inbördes rättsförhållanden. På marknadsplatsen kunde nämligen upplag av varor finnas och någon tog hand om dem. De kunde också bearbetas, t. ex. hudar av skomakaren. Så uppkom fast bosättning, ekonomisk rörelse och därmed by, d. v. s. stad.12 De tyska marknadsprivilegierna omkr. år 1000 gåvo rätt till marknad på viss ort, tull av handeln, skydd för dem, som färdades till och från marknaden, och slutligen marknadsfred.3 Kejsaren gav privilegium å marknad med den rätt, som till kom honom av varje marknad i hans rike. Det var under sådana marknader, som folket i mängd strömmade till marknadsplatsen, särskilt vid kyrkliga högtidsdagar. Marknaden var således tillfällig, under det att torget däremot var en ordinär handel, som förutsatte en stabil och i ordnat skick i tomter indelad bebyggelse. Vi veta icke, om en marknadsplats givit upphovet till Hälsingborg som by med torg. Tomtindelningen kan nämligen ha tillkommit, åtminstone i ordnat och reg lerat skick, vid viss tidpunkt på kungens maktbud. I vilket fall som hälst har skydd för kommunikationer och byfred varit de faktorer, som hållit byn uppe. Tidigt spåras sådana faktorer i Danmark4, och när Halmstad så sent som år 1327 fick enahanda förmåner, såsom skydd för de resande till lands och sjöss, så åter finna vi här tvivelsutan forndanska förhållanden. Privilegierna för Hälsingborg och Lund, som förklarades 1327 giltiga för Halmstad, måste ha innehållit liknande förmåner. ★ ★

1 Jfr. Alexander Bugge, Studier över de norske byers selvstyre og tandel, s. 16. 2 I Norge synes denna utveckling ba vant gällande.

Se ovan, s. 2^8. —

Halvdan Kokt, Innbogg og Utsyn, s. 32 (1921). —

3 Keutgen, Urkunden, n. 50 ocb Here följande. — 4 Steenstrup, Studier, s. 125; 258 ff.

27 — 24465.

257

Hälsingborgs medeltid intill 1250 Hade Hälsingborg under perioden till 1250 utbildat sj älvstyre? Därest ett direkt belägg på tillvaron av ett stadens ting eller (på danska) by-ting i Hälsing borg kunnat anträffas i en urkund, skulle därmed det kortaste ocb mest uttöm mande svaret på denna fråga kunnat ges. Tinget var ju självt det högsta organet för stadsstyrelsen såväl i rättsskipning som förvaltning. Att med urkundens hjälp bevisa tillämpning av den skånska stadsrätten i Hälsingborg vore således en lätt framkomlig väg, som nu icke kan beträdas till följd av den stora urkundsbristen, som försvårar varje försök att skingra det djupa mörkret över stadens äldre ut vecklingshistoria även i rättsligt och administrativt avseende. Icke desto mindre förblir det en ofrånkomlig uppgift att söka skaffa oss kunskap om, i vad mån den skånska stadsrätten redan under Valdemarerna och än tidigare gällt i Hälsing borg, en fråga, som ju också gäller Lund. Vi äro då hänvisade till att undersöka lagens eget innehåll och betydelse i dess historiska ställning inom det äldre danska stadsväsendet. Dessförinnan ha vi dock att först undersöka ett spår, som möjligen skulle kunna leda fram till ett ting i Hälsingborg under 1200-talets förra hälft. Kung Valdemars jordebok innehåller nämligen en notis om en i Hälsingborg verkställd skötning av jord. Skötningen skulle nödvändigt ske eller kungöras vid det ting, inom vars rättskrets jorden låg; alltså vid häradstinget för häradet och vid by tinget för staden.1 Skötning var en i Norden bruklig symbolisk handling, varvid den, som avhände sig jordägendomen, lade ett stycke jord därav i den nye ägarens sköte, antingen i hans kappa eller annat plagg, som vittnena höllo utbrett och sedan tillslöto. Ordet skötning brukades också till att beteckna själva den jord, som på sådant sätt överläts. Nu förmäler Valdemars jordebok, att abboten Jon i Öveds kloster köpt jord, som fick skötning i Hälsingborg. Låg jorden också i Hälsing borg? Notisens ordalydelse i svensk översättning är denna: »Köpte abbot Jon av Öved för så god jord som två mark gulds i Gårdstånga. Och var skött i Hälsing borg norr om kapellet så till fyra märken. Mot söder i den väg, som ligger söder om Skinnfällsmosse, mot väster i Stenkällan, mot norr i den närmaste landsvägen, mot öster (sträckande sig) från Bjuglinge bodställe och till det yttre vadstället öster om Ebbes gård. Vad som är tillägnat med orätt där, det är konunglev till lika med Bo Ingesens alvar.»2 Fig. 191 visar facsimile av denna textsida i den be1 Jfr Stemann, Den danske Retsbistorie indtil Cknstian V:s Lov, s. 467 (1871). — 2 Liter census 39. — Weibull, Kung Valdemars jordebok, s. 113, not 6. Alvar betyder (stenig) bedsträckning enligt V. Dablerup, i Festskrift til H. F. Feilberg, s. 115. (Maal og Minde 1911). Steenstrup, Studier, s. 389.

258

»Byn med torg» römda, men till det yttre lilla och anspråkslösa pergamentshandskriften från 1231 — huvudkällan till Danmarks inre historia under det 13. årh. Verner Dahlerup har ingående undersökt notisens lakoniska mening och kom mit till det resultatet, att den köpta jorden icke särskilt angives, men att den så som skött i Hälsingborg legat i närheten därav, och att den köpts av abboten för jord till värde av 2 mark guld i Gårdstånga. Abboten skulle m. a. o. genom köp till kungen utbytt jord i Gårdstånga, som han ägde, mot annan jord i Hälsingborg eller dess rättskrets.1 Lauritz Weibull menar däremot, att jorden uttryckligen säges ligga i Gårds tånga, icke i Hälsingborg, och att efter uttrycket: »köpte för» skulle följt priset, för vilket jorden köptes.

Och det var denna köpeskilling, som ännu icke hade

likviderats till kungen vid den allmänna uppbörden.2 Den svårighet, som uttrycket: »köpte för» vållar forskningen, föranleder Dahlerup och Wbibull till antagandet, att ett ord är underförstått, antingen jordägendom, som Dahlerup kallar x-jorden i Hälsingborg, framför »för», eller köpe skillingen efter samma »för» enligt Weibull. Så länge motsatsen icke bevisas, måste texten ha rätt att kräva respekt för själva ordalydelsen, som må synas oss lakonisk och dunkel, men bör av jordebokens skrivare varit fullt avsedd samt för vederbörande i den kungliga räntekam maren begriplig, enär de ju kände det kamerala och rättsliga språkbruket, för att icke tala om det konkreta fallet, varom vår tid icke har ens en aning. Dahle rup har riktigt erinrat om, att uttrycket: »så god jord som 2 mark gulds» betyder jord, värderad till 2 marks värde i guld, vilket var ett rent kameralt begrepp. Det var nämligen den i Danmark från 1100-talet brukliga guldvärderingen, i det att en egendom bestämdes till de och de mark i guld för att därmed erhålla sitt rätta värde, sitt taxeringsvärde.3 Köpesumman kunde vara större eller mindre än dessa 2 guldmark, som utgjorde taxeringsvärdet, men det oaktat har skrivaren icke brytt sig om att nämna själva priset. Det har för honom eller vid den kung liga uppbörden varit alldeles betydelselöst. Det var icke fråga om köpeskilling för jorden utan om guld värdering av jor den. Läser man noga innehållet ur denna synpunkt, så framgår det otvetydigt, att notisen icke är någon affärsnotis, utan en skötnings- och markaskälsnotis eller en upplysning om, att ett visst jordområde blivit skött till sina bestämda gränser, m. a. o. en ägodelningsnotis eller i nutida språk en designation. Denna skötning 1 Verner Dahlerup i Festskrift till H. F. Feilberg, s.

IF. (Maal og Minde 19x1). — 2 Lauritz Wei

bull, Kung Valdemars jordebok, s. 113, not 6. — 3 Kr. Erslev, Valdemarernas Storhetstid, s. ^1, 55.

259

HäUingborgj medeltid intill 1250 ocli bestämning av jordens gränser i alla fyra väderstrecken Kade vid det tillfälle, då skrivaren skrev den till synes lakoniska notisen, redan ägt rum i Hälsingborg, i det att skötningen så tillgått, att jorden icke endast lagligen överlåtits på O veds kloster, utan också bestämts till sina gränslinjer. Detta förfarande innebär inga lunda nödvändigheten av, att gränsbestämningen skedde samtidigt med sköt ningen okulärt på platsen, varför jorden sålunda icke med ett dylikt skäl kan be visas ha legat i Hälsingborg och i ty fall norr om ett kapell därstädes. Det var icke endast vid häradstinget eller bytinget för det rättsområde, inom vilket jorden låg, som skötning därav förekom, utan även på ting av högre instansordning, lands tinget eller kungens ting, ja, även inför ärkebiskopen av Lund.1 Detta förhållande utesluter därför icke det antagandet, att skötningen i Hälsingborg skett påkungens ting därstädes eller inför honom själv eller hans ombudsman — landstinget för Skåne hölls tydligen endast i Lund. Att skötningen skett på ett byting i Hälsingborg måste anses alldeles uteslutet, då notisen talar endast om jord i Gårdstånga. Av ort namnen Skinnfällsmosse, Stenkällan, Bjuglinge bodställe och Ebbes jord kan intet numera återfinnas i hela Skåne. Hade detta varit möjligt, skulle problemet: Häl singborg eller Gårdstånga icke finnas till. Men Weibull har efter undersökning av trakten vid Gårdstånga kyrka ansett sig kunna åter utlägga marken, i det att norr om kyrkan de båda allmänningsvägarne ännu gå till Hurva och Holmby, och vad stället öster om Getinge bro, väster om Gårdstånga kyrka, har försvunnit först på senaste tiden, sedan ån uppmuddrats.2 En lika säker utläggning av jorden med utgångspunkt från någon av Hälsingborgs kyrkor, S. Peter eller S. Clemens eller annorstädes, är icke möjlig.

Det återstår därför att även av topografiska skäl

förlägga jorden till Gårdstånga. Notisens ordalydelse pekar hän på två alternativ: gränsbestämningen hade vid tiden för skötningen i Hälsingborg redan ägt rum, eller också skulle den ske efter vid skötningen givna direktiv. I det förra fallet hade gränslinjerna uppdragits på platsen i Gårdstånga och lagts till grund för skötningeniHälsingborg; i det senare fallet åter bestämdes det vid skötningeni Hälsingborg, att gränsuppdrag ningen skulle ske i Gårdstånga efter vissa linjer. Men i vilketdera fallet somhälst är notisens ordalydelse fullt klar i det väsentliga, nämligen, att abboten köpt jord till ett visst kameralt värde, och att den sköttes i Hälsingborg till samtliga grän ser. Den jord, som han köpte, var ännu icke utstakad till sina gränser, men den skulle bli det. Och den skulle bli varken mer eller mindre än 2 guldmark i värde och skulle ligga norr om Gårdstånga kyrka. Dessa voro de tvänne villkor, som skulle 1 Stemann, anf. st., s. 466. — 2 Weibull, Valdemars jordebok, s. 1x5, noten.

260

»Byn med torg» läggas till grund för gränsregleringen. Då notisen vidare förklarar, att vad som var över efter jordens avgränsning, var konunglev, och då Gårdstånga enligt jordeboken var (i sin helhet) konunglev, så återstår den slutsatsen, att abbotens jordområde begränsades mot kronans mark, ja, att den helt enkelt blev en avsöndring från kronomark. Det blev då nödigt att i jordeboken anteckna den minskning av konunglevet, som skett i Gårdstånga. Kronans inkomster bestodo ju i landgille, vil ken berodde av guldvärderingen, icke av köpeskillingen. I Valdemars jordebok med kamerala syften måste guldvärderingen spela den första rollen, men som känd behövde den i regeln icke angivas, utan endast avgifterna därifrån. Det anteck nades därför, att abboten köpt jord, som var så god som 2 mark i guld, och ett jordområde av denna kamerala enhet skulle sedan utstakas. Abboten hade köpt av kronomarken »för så god jord som 2 mark guld», d. v. s. jord till två marks guldvärde av konunglevet Gårdstånga.1 Notisen synes i övrigt antyda, att konungsräfst möjligen hållits i Hälsingborg, ty av den genomförda gränsregleringen skulle det visa sig, att inkräktare farit fram å mark, som var konunglev. Notisen skulle i sådant fall kanske ytterst av slöja kungliga kraftåtgärder att skydda kronogodset Gårdstånga. Valdemars jordebok lämnar oss ur sticket, när vi till lokalt bevis för Hälsing borgs självstyre söka i denna källa efter ett stadens ting i Hälsingborg, och vi återgå till det förut angivna försöket att i stadslagen finna hemul för, att den stadsorganism, som där framträder, också var Hälsingborgs före 1250. Den älsta danska stadsrätten är Slesvigs från 1200—02.2 Det är en samling lag bestämmelser, som övervägande hämtats ur en lag för den omgivande landsbygden och av danskt, icke tyskt ursprung. Samma förhållande gäller om den älsta skånska stadslagen, eller den s. k. Lunds stadsrätt, ty även här ligger landskapslag meren dels till grund för lagtexterna. Båda stadsrätterna uppvisa, att »staden» med eget ting dragit sig ut ur häradets rättskrets och bildat egen sådan. Både med Slesvigs och den s. k. Lunds stadsrätt har den skånska landslagen ett givet sammanhang. Slesvigs stadsrätt och den skånska landslagen ha ungefär samtidigt nedskrivits, lik som möjligen även den skånska stadslagen. Det är också genom jämförelse punkt för punkt, som man ur Skånelagen funnit förklaring av Slesvigs stadsrätt.3 1 Ordet defectus till notisen om Gårdstånga (se fig. 191) är allmänt taget en upplysning om, att brist föreligger, vare sig ifråga om landgilleuppbörden eller skrivarens försummelse o. s. v. Exempel å använd ningar av defectus finns t. ex. i Skånelagen (ed. Scblyter) 1:^9 not 57 > s» IV. Jfr Kr. Erslev i (Dansk) Hist. Tidskr. 8: 6, s. 222.

»Defectus» är således icke i sig självt ett ord,som måste i föreliggande fall nödvändigt

beteckna bristande inbetalning enl. Weibull, Kung Valdemars jordebok, s. 113. — 2 J.L. A. Kolderup-Rosenvinge, Sami. af gamle danske Lo ve V, s.311 ff. (1827). — 3P. Hasse, DasScbleswiger Stadtrecbt, s. 39 ff. (1880).

261

Hälsingborg <4 med ettid intill 1250

Om vi å andra sida jämföra de båda stadsrätterna i avseende å innehållet, finna vi också i huvudsak samma ämnen för lagstiftningen. I stort sett innehåller den skånska stadsrätten lagtexter angående äganderättsfrågor, byfred, kriminal saker (tjuveri), köp, äktenskap, arv, nämnd, stämning till byting, sår och dråp, inbrott eller inkräktning å annans gård (»haervirke»), pant och gäld. Av dessa återfinnas de flesta av samma innehåll i Slesvigs stadsrätt, som därutöver inne håller bestämmelser om sjöfart och i övrigt närmare reglerar den kungliga saköresrätten. Den skånska stadsrätten står i huvudsak på samma ståndpunkt som Slesvigs älsta stadsrätt, men den är mindre specificerad och tyder därför på ett mindre komplicerat stadsliv i Skåne.

I Slesvigs och Skånes stadslagar är staden som

självständig rättskrets likväl principiellt lika skarpt betonad. I Slesvig har rättskretsen måhända icke sträckt sig utanför stadens murar; utanför dem finge näm ligen ingen borgare föras för att stå till rätta. Borgarne hade sitt eget ting, där de sutto till doms eller fattade beslut om stadens angelägenheter. Och »en var, som vill bo innanför byns murar, han vare sig riddare eller baron, skall vara un derkastad alla dess bördor och tyngder» (§ 63). Den skånska stadsrätten förutsätter först en sådan undantagsställning genom att karaktärisera sig som birkrätt, varom vi yttrat oss i det föregående. En annan bestämmelse lyder: »Detta är Lundarätt (resp. Hälsingborgsrätt), att ingen må stämma en man utanför Lund (d: Hälsingborg) utan söke honom i Lund (o: Häl singborg) på byting; varken på konungs ting och (?: eller) landsting» (§ 35)På ett annat ställe heter det: »Konung eller biskop eller någon deras syssloman eller någon annan man, vilken det än må vara, må icke stämma någon köpstadsman i Skåne utanför den stad, i vilken han bor» (§ 53). Såväl Slesvig som de skånska städerna voro dels egna rättskretsar med eget ting, dels såsom sådana en sluten organisation gent emot kungen, trots deras egen skap att vara konunglev. Det fanns även ett ordnat rättegångsväsen, som icke i detta sammanhang behöver sysselsätta oss. Den danska staden var liksom den engelska byggd på den fria borgarrättens grund.1 Samma bild visa de norska städerna redan omkr. 1200, ty även de voro självständiga rättsområden.2 Den skånska stadsrätten saknar emellertid i motsats till Slesvigs stadsrätt särskilda kommunala ämbetsmän, och borgmästare och rådmän tillhörde en representerande korporation, påvisbar i Danmark först i senare hälften av 1200-talet, då stads1 Hegel, Städte und Gilden, I, s. 59, 112, 161 ff. — 2 Bugge, De norske ffyers selvstyre, s. 29, dar en översikt över den nordiska stadsLildningen lämnas.

262

»Byn med torg» författningen erhöll en byråkratisk form. Dessförinnan var det bymännen, d. v. s. borgarne själva, som på sitt ting skipade lag och förvaltade torgbyns ärenden. Det ligger emellertid bakom detta jurisdiktionella privilegium för en stad att ha sitt eget ting en längre tids förhistoria, vars detaljer eller t. o. m. allmänna förlopp äro i fråga om Skåne okända. Med redan det sätt, varpå Slesvigs- och Lunda-(resp. Hälsingborgs)lagarne i skrift kodifierats i nämnda punkt, visar, vilken stor betydelse tinget spelade i stadens liv. Länge måste borgarne strävat efter att få sköta sig själva icke blott genom merkantila utan även jurisdiktionella privilegier. Staden var för borgarne som en oas i landsbygden, och dess isolering därifrån var för dem den mest värdefulla av alla förmåner. För att nå detta mål tillvällade sig borgarne den ena fördelen efter den andra. Vi kunna bättre förstå en sådan politik, om vi erinra oss förloppet i England och Tyskland, de länder, från vilka Danmarks kulturutveckling närmast hämtade sina impulser, där sådana kunde föreligga. Under tiden 1100—1215 finnas bevarade privilegier för omkr. 37 engelska städer, att deras invånare icke skulle svara för domstol utanför stadens område. Och privilegier av samma slag utfärdades samtidigt för några tyska städer.1 Vi återfinna privilegierna nästan ordagrant i vissa partier i den äldsta danska stadsrätten från 1200. I det medeltida samhällslivet härskade överhuvud taget en klar, genomgående tendens till större eller mindre jurisdiktionella »oaser». Agendomsherren utövade sin domsrätt inom sin ägendoms område; vissa gillen och köpmanssamfund hade motsvarande befogenheter t. o. m. inom stadens hank och stör; staden själv hade sitt eget ting; biskopen och kungen slutligen var sitt ting — överallt se vi ett speciellt privilegium fori. Icke blott inom handel och näringar, utan också inom rättsskipning var den medeltida utvecklingen skråmässig. Det är mot bakgrunden av en sådan kultur, som vi bäst se uppkomsten av ett borgarnes eget ting och den gradvisa utvecklingen av dess kompetens gent emot häradstinget. Det är sannolikt, att också Hälsingborg efter tidens bruk haft sitt gille för skydd och rättshjälp åt nykomna invånare; det var gillena i städerna, som ärke biskop Jakob Erlandsson 1256 ville avskaffa såsom okristliga.2 Men den bild av självstyre å tinget, som den skånska stadslagen ger oss, är helt säkert ofullständig. Ingenting hindrar, att stadsförvaltningen utövades genom re presentanter för borgarne i Hälsingborg och Lund på liknande sätt som i Slesvig.

I nästa kapitel skola vi träffa den kungliga ämbetsmannen, gelkaren, vilken deltog i tingsförhandlingarne. Och det är sannolikt, att han vid sin sida hade vissa ål1 Adolphus Ballard, British borough charters 10^2 —1216 s. liii ff. 115 IF. F. Keutgen, Urkunden, s. 7 f. — 2 SRD V, s. 591 J. Olrik, Valdemar Sejrs Sönner, s. 139.

263

Häldingborgd medeltid intill 1250 dermän eller seniores, såsom fallet vari Slesvig. I de forndanska lagarne saknas dessa representanter för »borgerskapet», möjligen emedan de under det 13. årh. lämnade plats för rådet (consules). Men åldermansinrättningen som rådets före gångare var nog en allmän tidsföreteelse utanför Slesvig. Senior var ett älsta danskt namn i städerna, ock både i Flensborg ock i Ribe funnos åldermän. Om skriften i staden Randers sigill lyder: »sigillum seniorum de Randrus» (fig. 192).

Flg. 1 g2. Staden Randerd éigill. Vi se två äldre, sittande män, stödda på sina käppar ock synbarligen inbegripna i en rådplägning. I kungliga privilegier för Ribe 1252 och 1266 nämnas »seniores» ock »consules» på samma gång — consul var det latinska namnet på rådman, såsom det brukades i Tyskland.1 Även från Sverige ka vi ett tidigt belägg för åldermansinrättning, som må anföras, nämligen det förut omtalade ock stadskistoriskt märk liga brevet från Kalmar till Lübeck omkr. 1250.2 Det angår en arvstvist, som 1 Steenstrup, Danmarks Riges Hist., II, s. 86. — 2 Lübeckiscbes Urkundenbucb, II, s. 106 (12^7—69). Brevet är ställt till rådet (consilio) i Lübeck, men i Kalmar saknades ännu rådsinstitutionen; där voro i stället »discretiores et seniores». Jfr Bugge, De norske Vyers selvstyre, s. 29 f.

Stad och Län skulle rättvist avdömas i Kalmar; alltså ett brev av juridiskt innehåll. Det ut färdades av östgötalagmannen Magnus, tillika prefekt i Kalmar, jämte de för ståndigaste männen (discretiores) i staden. Ärendet skulle avgöras av seniorer och förståndigaste män enligt lag. Vi se här seniorer som representanter för bor garne och jämte prefekten i spetsen för rättsskipning och förvaltning i Kalmar. Sådan var sannolikt den enkla och ursprungliga bilden av kommunalt själv styre även i skånsk stad vid Valdemar Sejrs död 1241.

Icke endast Lund,

utan också Hälsingborg hade för sin stadsorganisatoriska utveckling gammalt mönster att följa, därest Slesvig skall uppställas som sådant. Men det torde sna rare varit så, att de nämnda skånska städernas rättsliga emancipation från lands bygden varit före 1250 en process under nära två århundraden sedan Knut den heliges tid, då tomtskatten uppenbarar för oss deras tillvaro som merkantilt be byggelsecentrum, som tillika var territoriellt — allt kännetecken på en medeltids stad. Så fortlöpte i Sönderjylland och Skåne, liksom annorstädes i Danmark — och för övrigt i Norden — en allmän stadsutveckling på landslagens grund, mer eller mindre utpräglad för varje enskild stad för sig, beroende på dess omfattning och betydelse som handelsplats eller kyrklig och politisk ort. I denna stadsut veckling saknades Hälsingborg lika litet som Lund. Båda dessa orter kunna till sin begynnelse räknas som städer i antydd bemärkelse redan från den senare hälften av 1000-talet. Hälsingborg kan därför nu (år 1925) anses som »stad» upp bära den vördnadsvärda åldern av omkring 850 år.

Stad och län Stadslagen talar om kungens tjänstemän, som gent emot staden tillvaratogo de kungliga intressena, nämligen »gelkaren», »ombudsmannnen», »fogden». Om deras åligganden har birkerätten endast svaga antydningar. Den borgare, i lagen kallad »bonde», som grep en tjuv, kunde hålla honom till rätt tingsdag eller föra honom till gelkaren, som då ägde hålla tjuven för påsk- och julpängar (IV: 11). Ombudsmannen finge icke lagsöka bonde på tinget vissa hälgtider eller då kungens skatt indrevs (IV:38). Han finge icke häller lagsöka för »handlös våda», d. v. s. för skada, förvållad under vissa omständigheter av ägarens djur (IV: 39). Fogden skulle låta utmäta åt bonde hans rätta belopp, när betalning av gälden kräves (IV: 57)De tre ämbetstitlarne åsyfta möjligen icke samma ämbetsman. Gelkaren är i historien känd som en dansk benämning för en särskild ämbetsman, den skånske

HäLdingborgd me? ettid intill 1250 prefekten i Lund (praefectus Scaniae eller Lundensis), vilken troligen var högste ombudsman för hela Skåne. Vid periodens slut namnes Nils Erlandsson, ärke biskopens broder, som kungens överste ämbetsman i Skåne. Gelkarebefattningens historia i Danmark är föga känd. En särskild gelkare i Hälsingborg kan mycket väl ha funnits som kunglig prefekt. Kalmar hade, såsom nyss nämndes, vid 1200-talets mitten östgötalagman som prefekt och stadens högste styresman. Något motsvarande få vi kanske tänka oss om den skånske gelkaren. Hälsingborg var kunglig stad, ty den låg på slottets eller kungsgårdens mark, så som fallet också var med Slesvig. Där var den kunglige ämbetsmannen en gel kare, såsom man antager, att det latinska ordet »exactor», skatteindrivare, bäst bör översättas. Men gelkaren var också ett slags polismästare. Den norske gelkaren ledde sålunda stadens dagliga förvaltning, hade politimyndighet och uppsikt över arrestanter, var offentlig åklagare, sammankallade tinget och deltog i domfällandet. Den norske gelkaren som kunglig ämbetsman och stadens ting utgjorde de grundläggande institutionerna i stadsväsendet.1 Skånelagens ovan anförda bestäm melse, att tjuv skulle föras antingen till tinget eller till gelkaren, hänvisar ögonskenligentill samma grundläggande förhållande även i Skåne. Men gelkarens ledning av staden försvagades, sedan i andra hälften av 13. årh., såsom vi förut nämnt, det kommunala rådet uppkommit i de danska städerna. Gelkaren kom då att kallas stadsfogde (byfogde) såsom kungens ombud inom staden. Tillsammans med rådet representerade fogden staden. 0 mbudsman var den brukliga titeln på Valdemarernas ombud i häradet, varest han indrev skatter och andra kungliga intäkter. Men han representerade kungen även i förvaltningen och inom politien. Stadslagen innehåller endast några få stadganden, som voro tillämpliga å stadsförhållanden och till skillnad från lands bygdens, men att dessa stadganden voro så få, såsom vi sett, säger oss redan, att ombudsmannen liksom gelkaren helt enkelt icke hade någon kommunal plats i stadsstyrelsen. Han var icke stadens, utan häradets styresman, och det är som sådan han ägde sin fulla kompetens. Såväl ombudsmannen på landet som gel karen i staden voro verksamma för att påtala de förseelser, vilkas bestraffande bestod i böter till kungen. Gelkaren utövade liksom den engelske sheriffen den högsta polismyndigheten i staden på kungens vägnar; han var rättsordningens högste väktare inom staden.

Han samarbetade med borgarne å tinget i vissa

ärenden. Vi ha sett, att privilegiet för Halmstad 1327 bestämde, att »fogden» (som på 1200-talet kallades gelkare) icke ensam, utan med borgmästare och råd skulle 1 Edv. Bull, Kristiania Listoria, I, s. 108 £.

266

Stad och Län döma i mål inom staden, vilket förhållande visar, att fogden fick dela sin makt med rådet, varigenom stadens frihet inom sin jurisdiktion tryggades gent emot kungen.1 Vi ha förut omnämnt, att Hälsingborg enligt Valdemars jordebok 1231 synes ha varit huvudorten inom ett fögderi, bestående av staden Hälsingborg samt tre härader: Södra Åsbo, Rönnebergs och Luggude. Detta fögderi har givetvis stått un der en och samme ombudsman, som förpaktat dessa härader, kanske ännu flera, utan att detta framgår av Valdemars jordebok. Ombudsmannen i Hälsingborg erlade till kungen årligen ett visst belopp av vad han indrev från sitt fögderi; resten behöll han själv. Genom freden i Stralsund ^/s 1370 avstod Danmark till hansestäderna på 15 år slotten Hälsingborg, Malmö, Skanör och Falsterbo, varvid till Hälsingborgs län då räknades Luggude, Södra Asbo, Rönnebergs, Onsjö, Harjagers och Frosta härader.2 Vi återfinna här de tre första häraderna från 1231, varför länet i sitt ursprung som fögderi existerade redan på Valdemarstiden. o

Ar i486 var Hälsingborgs län det största i Skåne, omfattande Torna, Harjagers, Onsjö, Rönnebergs, Luggude, Södra Asbo, Göinge ock Norra Asbo härader.3 Enligt Valdemars jordebok 1231 var för övrigt tydligen också Lund ett fögderi, omfattande Bara, Harjagers och Torna härader, av vilka de två senare längre fram införlivades med Hälsingborgs län som kallades »amt» redan 1329/ Det förblir ett problem, om den i stadslagen omnämnde gelkaren, ombuds mannen eller fogden också var kungens förvaltare på Hälsingborgs kungsgård eller slott under äldre medeltid före 1250. Som militär inrättning kallas i en ur kund Hälsingborg »slott» (castrum) först år 1316, men dess existens och dess för historia som fortifikation går tillbaka till vår period.3 Ombudsmannen hade icke med militärväsendet att göra, och han ägde icke ens att uppbära den största av alla skatter, ledingsskatten. Ännu mindre hörde det till hans tjänst att vara mili tär befälhavare.

Vi veta icke, om det under Valdemarstiden fanns en särskild

militär chef på slottet, där bostad också fanns för chefen för fögderiet, båda direkt ansvariga för kungen såsom hans tjänstemän. Då Hälsingborgs stad hörde till fögderiet liksom de 3 häraderna, är det möjligt, att gelkaren och fogden voro samma person, då det synes vara väl många kungliga tjänstemän, om vi antaga, att »gelkaren» var stadens, »ombudsmannen» häradets samt »fogden» fögderiets kunglige ämbetsmän. Snarare torde gelkaren och fogden varit samme ämbetsman, varemot ombudsmannen hade tre härader eller ett fögderi (län) under sig.6 Erslev 1 Se ovan s. 250. — 2 Hansisches Urkundenbuck, I, n:r 52.4. — 3 Danske Magazin IV. Raekke, B. 2.— 4 Se ovan s. 2^3. — 5 Se ovan s. 23^. — 6 Hegel, Städte u. Gilden I, s. 196 antager däremot, att fogde ock ämbetsman äro samma tjänsteman.

267

HäUingborgd medeltid intill 12jo talar i sitt märkliga arbete »Valdemarernas storhetstid» blott om »ombudsman nen», utan att därvid antyda den möjliga skillnaden mellan »gelkarens» och »fog dens» ämbetstitlar. För honom är ombudsmannen ett slags gemensam benämning på kungens ombud. Men i slutet av 1200-talet träder länsmannen i ombudsman nens ställe, sedan lokalförvaltningen organiserats i ett länsväsende. Däremot för blevo städerna ställda direkt under kungens kontroll, och en fogde omtalas också i stadsrätterna. Det var länsmannen och stadsfogden, som kommo att utgöra kronans högsta grundläggande institutioner inom landsbygdens och städernas för valtning under den senare medeltiden.1 Skulle nu anförda förhållanden varit tillämpliga för Hälsingborg, har det kan ske medfört, att Hälsingborgs självstyre visserligen var självständigt i och för sig gent emot slottsherren, men dock i vissa förut omtalade fall ställt under hans kontroll. Det är tänkbart, att ombudsmannen med sina civila uppgifter fick på kungens bud förena även de militära, så att han var både »kommendant» och fogde på en gång, vilken ställning åtminstone senare tillkom den ämbetsman, som fick titeln hövitsman. En dylik militär utveckling av ombudsmannens ställning bör dock ha stått i samband med Hälsingborgs eget fortgående befästande, vars slutliga fullföljande icke skedde under denna period. Men befästningsarbeten be drevos måhända särskilt under Valdemar den store och Absalon vid en period, som utmärktes genom flera nya och i det föregående nämnda borganläggningar: Vordingborg, Söborg, Köpenhamn, Kalundborg och Nyborg — ett nytt fortifikatoriskt system för Danmarks försvar. Köpenhamn tjänar som ett belysande exempel. Staden lydde till mitten av 1300-talet under biskopen i Roskilde. Han gav Köpenhamn dess första stadsrätt eller privilegium år 1254. Här finns ännu intet om någon borgfogde, som nämnes först i Köpenhamns andra stadsrätt, av 1294. Det var fogden på Köpenhamns slott (aduocatus castri), vilken deltog jämte stadens råd i alla grenar av stadsförvaltningen och alltså var en stadens styres man.2 Borg och stad hörde ihop och bildade en enhet, en administrativt och ej endast fortifikatoriskt utbildad borgstad.

Men visserligen var förutsättningen

för en sådan myndighet hos den biskoplige fogden på Köpenhamns slott, att sta den så fullständigt befästats, att borg och stadsmurar tillhopa utgjorde ett mili tärt område. Vi erinra oss, att en sådan utveckling också ägt rum under förra 1 Erslev, Valdemarernas Storhetstid, s. 169. M. Mackeprang, Dansk K0bstadsstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV, s. 20^ f. (1900). I yngre handskrifter av den skånska stadsrätten kallas den försvunne gelkaren »byefogden», ombudsmannen »ämbetsmannen» och fogden bibehåller sitt namn.

Skånel. IV: 11,

not 72; 38, not 43, 39> not 1> 26; och 57, not 6. — 2 Hegel, Städte und Gilden, I, s. 190 ff.

268

Handel och fioke hälften av 13 årh., utan att den administrativa följden därav ännu hade kommit till uttyck i 1254 års stadslag. Vad Hälsingborg beträffar, finns det icke anledning att för perioden till 1250 antaga en tidigare utvecklad administrativ borgstadstyp än i Köpenhamn. Den tyske borggreven satt visserligen sedan 1100-talet som ett slags stadens styresman, men endast i de få biskopsstäder, vilkas befästande med murar hade indragit dem jämte den egentliga borgen inom det försvarsområde, som borggreven hade att svara för. Redan på grund härav var borggrevens ställning som stadskommendant given.

Han var visserligen uteslutande militär befälhavande över

borgstaden, men kunde med sin tjänst förena fogdens, och inom sitt fögderi eller län utövade han även domsrätt.1

Handel och fiske Den starka tillväxten av städer under Valdemarerna var ingen säregen dansk företeelse, utan tillhörde en allmän kulturutveckling i hela Nordeuropa och Skan dinavien. Den materiella kulturen hade utbrett sig över allt större områden, och förutsättningen för en stad, konsumtionen, hade ökats till att omfatta ej blott det egna arbetets frukter, utan även överskottet av främmandes arbete. Så tillväxte det allmänna varuutbytet av jordbrukets och havets alster, näringsmedel, textil varor m. m., eller den handel, som är grunden för köpstadens existens. Ur denna jordmån växte 1143 Lübeck och därefter en mängd andra tyska städer vid Ös tersjöns södra stränder. Hälsingborg hade då redan länge existerat som »stad», såsom vi sett i det föregående, men den var icke som Ribe en skapelse av den västeuropeiska handelskulturen i förbindelserna mellan Flandern och Jylland un der vikingatiden till mitten av det 12. årh. Hälsingborgs uppkomst som stad berodde|av förut skildrade lokala kulturförhållanden, bland dem Luggudekustens för historiska egenskap av ett förmöget handelsområde på 900-talet och av riksenhe tens sammanlänkning av Skåne med det danska öriket. Det var det militära läget, som tidigt gav Hälsingborg betydelse icke blott som borg eller fästning, utan även som handelsort, skyddad av borgen. Vi veta dock ej, huru Hälsingborgs älsta och aktiva handelskonto har sett ut. Vi få utgå från Saxo's berättelse om det stora sillfisket utanför Hälsingborg i slutet av 12 årh. I själva verket är dock denna enstaka uppgift av den största historiska räck1 Siegfried Rietscliel, Das Burggrafenamt und die Hohe Gerichtsbarkeit in den deutschen Bischofs städten, s. 3x9 ff. (1905).

269

HäUingborgd medeltid intill 12go vidd för vår stad. Det är en lokal upplysning om, att världshandeln har nått även Hälsingborgs strand. Låtom oss läsa vad Saxo skrivit omkring år 1200 om det skånska sillfisket. »Mellan Själlands ostkust och Skånes västkust skär havet sig in i ett Sund. Fiskarne göra här varje år en fet och stor fångst i sina garn. Ibland har det hänt, att hela Sundet till den grad brukat fyllas av sillstim, att de pressade fartygen knappt med årornas hjälp kunna föras fram, och fisken fångas då utan redskap; man tar den med blotta händerna.»1 Saxo får icke tagas precis på orden. Det är möjligt, att ett så häpnadsväc kande tjockt sillstim någon gång verkligen kan ha förekommit, men det har i Saxo's uttalande säkerligen fått en särskild överdrift, som i det allmänna sammanhanget ser ut att göra det skånska sillfisket oupphinneligt i alla senare tider. Den natur vetenskapliga forskningen av sillen och dess vandringar har uppvisat, att sillen • •

••

numera ingalunda försvunnit från Öresund. Det goda fiskeåret 1882 gav i Öre sund icke mindre än omkring 50,000 tunnor sill, vilket ungefär motsvarar årliga normalantalet förtullade tunnor sill under medeltiden. Det nuvarande sillfisket vid Bohusläns kuster skulle vara ofantligt mycket större, ty åren 1877—87 in höstades i medeltal en fångst av icke mindre än 246,017 tunnor sill. Men sillfisket var under medeltiden jämförelsevis obetydligt vid Sveriges och Norges västkust; först när detta fiske mot medeltidens slut uppblomstrade samt hansestäderna till följd av sin politiska och ekonomiska nedgång blevo dåliga avnämare av den skånska sillen, slutade också det skånska sillfiskets märkliga historia.2 Men under sillfiskets mest blomstrande tid, omkr. 1400, stego dock fångsterna till flera hundra tusentals tunnor.3 • •

Det var emellertid sillen i Öresund, som gav Danmark dess kanske första rike dom, ty sillen blev en exportkälla av oerhört stor betydelse för den europeiska folknäringen. Under de talrika kyrkliga fastetiderna var salt eller torkad fisk huvudsakligen födan, varvid sillen var ett av de allmännaste näringsmedlen. Danskarna fångade sillen själva, men främlingarna kommo på sina skepp med last av dels salt för sillens saltande, dels trätunnor för att däri förpacka den färdiga sillen och sedan föra den bort i alla riktningar. Vid silltiden på högsommaren och den tidiga hösten strömmade en mängd folk samman än på den ena, än på den andra orten i Skåne, i synnerhet under senare hälften av 1200-talet vid Skanör 1 Saxo, inledningen, s. 11. — 2 R. Lundberg, Det stora sillfisket i Skåne under medeltiden ock uyare tidens början (Antiquarisk Tidskrift för Sverige XI: 2). Referat kos Curt Weibull, Lübeck ock Skånemarknaden, s. 13 f. (Skrifter utg. av Faklbeckska stiftelsen II, 1922.) — 3 Jfr Curt Wkibull, Lübeck ock Skånemarknaden, s. 38.

27O

ndel och fiokc

och Falsterbo. Redan under århundradets första årtionde höra vi talas om de skånska marknaderna vid dessa orter (nundinae Schanienses), ja för första gången redan år 113d-1 Med dessa otaliga skeppare följde köpmän från alla håll, medförande andra varor, som omsattes i reda danska pänningar eller varor. Det blev en betydande omsättning å danska marknader av västerns och österns produkter. Närmast Skåne voro ju Östersjöstäderna belägna, främst bland dem Lübeck och de ven diska städerna Wismar, Rostock, Demmin, Stralsund, Greifswald och Stettin. Lübeckarna voro pioniärer bland uppköparna och handlandena och bekant är, huru lybska köpmän 1201 arresterades av kung Valdemar, när de besökte Skåne vid fisketiden. Men även sjöfarare från Nordsjöområdet, från Kampen, Utrecht och Hamburg samt även från Skottland infunno sig. Nederländarne deltogo verk•• samt i O stersjötrafiken för att föra sillen i sina skeppslaster till Västeuropa. Så började redan vid det 13. århundradets ingång Skånes kuster besökas av sjö farande köpmän från såväl Östersjöns som Nordsjöns länder. De utländska köp männen erhöllo privilegier, bland vilka märkes ett sådant för Lübeck 1220 och för Hamburg redan 1225, vilket bekräftade ännu äldre köpmansrättigheter i Dan mark. ••

Aven den stora världsmarknaden Brügge i Flandern var mycket viktig för den danska sillexporten, men därav följde också affärer i andra varor mellan Brügge och Danmark. Det var »världshandelns» stora stråkväg, som från det 13. till det 15. årh. förde till Brügge. Ty Brügge var det viktigaste handelsområdet i Nord europa, där vägarna från alla väderstreck möttes liksom i en brännpunkt. Här omlastades och utskeppades alla slags varor till de stora marknaderna i Cham pagne, Brie och Paris. Från Brügge sändes flamskt kläde och lyxartiklar även till Skandinavien. Men i sina produkter av kreatursskötseln, som i Danmark var mer betydande än jordbruket, hade också den danske bonden ett värdefullt by tesmedel mot utländska textilvaror. Redan på Adams av Bremens tid var ju Skåne rikt på »jordens frukter och köpmansvaror».

Hur mycket mer var icke detta

fallet under Valdemarerna eller mer än ett sekel senare, då det redan på 1000-talet påbörjade jordbruket hunnit utvecklas! Främlingarna, som vid silltiden kommo i stora skaror, medförde proviant blott för sin existens; vi kunna vara överty gade om, att de för hemlandets räkning köpte kött, smör och mjölk av den danske bonden, när det fanns att få och var tillåtet att köpa. Så blev det varuutbyte. 1 Saxo och hans något äldre samtida Sven Ågesen omtala slaget vid Fotevik 11 3^, i närheten av Skanör, som kallas »slaget vid marknaden». Jfr Curt Weibull, Lübeck och Skånemarknaden, s. 5.

27I

Häldingborgj medeltid intill 1250 Samtidigt med Saxo (omkr. 1200) skev den lybske historieskrivaren Arnold i slavernas krönika följande om överdådet i Danmark.

»Danskarna efterlikna

tyskarnas seder, som de lärt känna genom långvarigt grannskap och gå i samma kläder och vapen som andra människor; i gamla tider gingo de klädda som sjö män, då de som kustfolk ständigt hade med skepp att skaffa, men nu kläda de sig icke blott i skarlakan, i brokiga pälsverk och gråverk, utan också i purpur och linne. Ty de ha överflöd på all slags rikedom till följd av det fiske, som årligen bedrives i Skåne, och till vilket köpmän från alla kringboende folk ha brått att samlas och medföra guld och silver och andra dyrbarheter; för sillen, detta lilla djur, som danskarna ha för intet och av Guds givmildhet, ge dessa det dyrbaraste de äga, ja stundom genom skeppsbrott sina liv.»1 Det är en social kulturbild av den ekonomiska uppgångstid, vilken i anledning av det skånska sillfisket inträdde redan för Valdemarernas Danmark.

Dock har en dylik åsikt förnekats eller

förringats av en senare forskning så tillvida, som man antagit, att det snarare var själva varuutbytet än fisket, vilket förorsakade de storartade skånemarknaderna.2 Tack vare sillfisket i Öresund inriktades i varje fall den nordeuropeiska sjö farten och kapitalet på Danmark i en utsträckning, som landets övriga produkter icke ensamma hade kunnat åstadkomma. De många danska städerna voro all deles för obetydliga för att kunna spela någon självständig internationell roll. De hade uppkommit genom den inhemska konsumtionen, men de utvecklades givetvis genom Danmarks hastigt uppkomna centrala läge i världshandelstrafiken mellan Östersjön och Nordsjön. Städerna blevo dock aldrig större än att de nöjde sig med att kravsa till sig ett och annat av denna världens goda, som flöt fram genom Öresunds redan i 1200-talets förra hälft av otaliga främmande skepp upplöjda farvatten. Det är framför allt att lägga märke till, att något egentligt danskt köpmansstånd icke under Valdemarerna hade hunnit uppkomma och organisera sig i de danska städerna. Så var även för motsvarande tid fallet med de norska och även svenska städerna.

Städerna voro särskilt i Danmark åkerbruksdrivande,

där åtminstone konsumtionen av jordbrukets överskott spelade den avgörande rollen som stadsgrundande faktor. Däremot var det danska hantverket underme deltidens tidigare skeden en yngre företeelse än handeln. Hantverkaren var blott i få fall producent, då han ursprungligen var lönearbetare och således saknade lager och försäljningsbod för sina alster. Det var först under den senare medel1 Arnoldi cbronica slavorum VI, 13. Curt V/dbull, anf. st., s. 5. — 2 Jfr referat Los Curt Weibull, anf. st., s. 15. 272

Handel och fioke tiden, som hantverket hade nog stor produktion av varor, att det jämte handeln • •

fick stadsgrundande betydelse för staden. Aven om det ej är uteslutet, att åt minstone smeder och skomakare på grund av yrkets egen beskaffenhet kunna ha sålt sina varor på torget redan i Valdemarernas Hälsingborg, har i varje fall köpmannen varit den, som bestämt stadens ekonomiska liv. Köpmän av yrket voro vissa inhemska stormän, men i synnerhet utlänningar (mercatores), som kommo med sina varor till städer och marknader, sålde, och köpte kanske också, samt — försvunno till sitt avlägsna land igen. Men de kunde också stanna kvar i en dansk stad. Sålunda hade i senare hälften av 1100-talet en mängd tyska köp män och även hantverkare slagit sig ned i Roskilde och där spelat en betydande roll, uppväckande mycken ovilja mot sig och konspirerande mot Valdemar själv.1 Bland tyskarna och övriga utländska köpmän voro lübeckarna de konkurrens kraftigaste till följd av Lübecks utmärkta handelsläge nära Danmark. De seg lade först, kommo först fram och togo för sig av det bästa, slutligen även på 1300-talet den politiska makten över Danmark, sedan de först under Valdemar Sejr en tid hållits nere. Ännu vid slutet av perioden till 1250 hade världstrafiken genom Öresund långt ifrån hunnit sin höjdpunkt, den hade snarare knappt börjat. Men den var sedan 1100-talets slut så pass betydande, att den redan under Valdemarerna måste haft inflytande på främst Öresundsstädernas utveckling. Först vid 1200-talets ingång vågade handelsskeppen företaga den riskabla färden via Öresund omkring Skagen för att sedan fortsätta till Flandern och England. Faran var större för handels skeppen, som blott hade segel, än för vikingaskeppen, som tillika använde åror. Förut hade varorna förts till Lübeck och därifrån landvägen till Hamburg, var efter de vidare befordrades till Flandern. Men denna transport var givetvis olämplig, i synnerhet för frakt av tungt gods, såsom t. ex. svenskt järn, vilket fraktades förbi Skagen. Denna trafikväg blev alltmer anlitad och användes på 1300-talet uteslutande för nästan all befraktning till sjöss västerut eller norrut till Norge. Seglingen omkring Skagen blev mera regelbunden först på 1230-talet, och det första belägget för denna trafiks ordinära karaktär föreligger i kung Abels av Danmark privilegium 1251 för »umlandsfararne», såsom kringseglarna vid Skagen kallades. De befriades bl. a. från den strandrätt, som kungen hade till vrak och spillror av främmande skepp vid danska kusten. »Umlandsfarare» kallades sär skilt borgarna i Flanderns större städer: Utrecht, Deventer och Kampen, och det 1

Jfr Hans Olrik, Absalon, I, s. 63.

•28 — 24465.

273

Hälsingborgs medeltid intill 1250 var samma borgare, som redan i det 12 årh. förmedlat trafiken mellan nedre Rhen och Danmark via Ribe, men nu sökte sig genom Öresund in till de vinst givande marknaderna i Skåne, vilka stodo i förbindelse med sillfisket vid Skanör

Land

Hambu:

straßen.

Fig. 1 gg. Samfärdéeloägar mellan Nordéjön och öéteréjön nnder medeltiden. och Falsterbo. Först senare övertog Lübeck den stora »Umlandsfarten», när flamländarna icke längre förmådde behärska sin Östersjötrafik.1 En blick å en karta (fig. 193) över dåtidens dansk-tyska sjöfartsvägar visar 1 Ovanstående historiska överblick är grundad särskilt på Dietrich Schäfer, Das Buch des Lübeckischen Vogts auf Schonen, Einleitung (1887), G. Arnold Kiesselbach, Die wirtschaftlichen Grundlagen der deut schen Hanse und die Handelsstellung Hamburgs, s. 52 ff. (1907), Walther Vogel, Geschichte der deutschen Seeschiffahrt I, s. 177 ff. (1915) och Curt Weibull, Lübeck och Skånemarknaden (1922).

274

Handel och fioke Hälsingborgs centrala läge vid ett världshandelsstråk, vars begynnelse bör redan till 1200-talets första årtionden för att sedan in på 1^00-talet nå sin kulmen. Låtom oss därför dröja vid frågan om Hälsingborgs aktiva bandel före 1250, i vad mån den var beroende av världshandeln eller bade sina egna lokala förut sättningar. Vi ba i ett annat sammanhang citerat Saxo's ord om Hälsingborg år 1180: »Där hade mycket folk församlats för fiskefångstens skull ocb upptagit stranden med intill liggande bodar.» Det var tillfälliga bodar, som användes vid sillfiskeperioden augusti—oktober.1 Hälsingborg ser ut att ba varit ett betydande fisk läge i senare hälften av 1100-talet, att döma efter det myckna folket ocb det stora antalet bodar, om vilka Saxo talar. Tydligen åsyftar Egils saga sillfisket i Öre sund, när den berättar om Torolf Skallagrimssons härjningar vid 900-talets mitt. • •

Denne viking mötte »Oreflottan», som omfattade även många norska skepp ocb «• samlades i Öresund på eftersommaren.3 Och bekant är berättelsen i Knytlingasagan (kap. 28) om Knut den helige ("f 1086), vilken botade beröva den uppstud siga skåneallmogen allt sillfiske i Öresund med den förklaringen, att han ägde detta farvatten.3 Norrmännens viktigaste äldre handelsvägar förde genom Öre sund till Halöre marknad (nära Skanör). Det berättas om den stora sillhandelsplatsen Dragör på Amagers ostkust, att den under medeltiden låg tyst ocb övergiven 6—8 månader om året, då man aldrig såg ljus i fönstren eller rök över taken; där voro blott stängda, gråa bodar, som väntade på att befolkas, när silltiden var inne. I Hälsingborg var det väl knappt så, ty det var en bebyggd ort, där det fanns andra byggnader än fiskarbodar. Något fiskarestånd, bestående av »yrkesfiskare», existerade ännu icke i medel tidens danska samhälle; det var borgare ocb bönder själva, som drevo fiske.4 Bo darna i Hälsingborg tillhörde dem ocb kanske även andra från avlägsnare trakter. Under den senare medeltiden var Hälsingborg en av de städer, som hade eget fiskeläge eller särskild plats för sina fiskare vid Skanör ocb Falsterbo — ett bevis på sillfiskets ocb marknadsbandelns vid Skanör betydelse för Hälsingborgs bor gare.5 På Saxo's tid drevo de fiske hemma hos sig, men huru snart eller när de 1 Se ovan, s. 230. — 2 Egils Saga Skallagrimssonar, utg. av Finnur Jonsson, kap. 19. I översättning av Verner Dahlerup och F. Jonsson, s. 80 ff. (1901). — 3 Med denna rätt bör förstås, att kungen utövade jurisdiktionell befogenhet, och kunde visserligen förbjuda sina egna undersåtar fiske, men däremot icke utlän ningarna i Öresund.

Arnold Raestad, Kongens Str0mme, s. 11^ f. — 4 Job. Steenstrup, Nogle Traek af

Fiskebefolkningens Historie, s. 153 IF. (Dansk) Hist. Tidskr. VII, R. 6 (1905—06). — 5 Det föreskrevs i den s. k. »motbok» eller drottning Margaretas och Eriks av Pommern förordning angående Skanör- och Falsterbofisket, £ Aj, att tyska fiskare skulle lägga sina skutor för sig och de danska för sig, så att de förra

275

HäUuigborgd medeltid intill 1250 började vid Skanör, veta vi icke något om. De kunde ka börjat redan då, enär marknaden vid Skanör är känd sedan 1134. Detta förhållande är ingalunda oväsentligt. Det är en historisk fråga, huruvida Hälsingborg har haft sin beskärda lott i det internationella varuutbytet på Skånemarknaden. Detta torde ha varit fallet, ty hälsingborgska fiskare och köpmän, såsom vi må kalla dem, kunde köpa utländska varor i de bodar, kallade »fit», som utlänningarna hade uppställda på särskilt område i närheten av fiskbodarna vid Skanör och Falsterbo. Men hände det, att marknad hölls i Hälsingborg vid tiden för sillfisket? Bodarna på stranden tjänade som en plats, där man kunde föra sin fångst i land, insalta och i övrigt bereda den samt naturligtvis sälja den. Fisket var strandfiske, ty man vågade sig icke ut på havet, där även sjörövare hotade och där konserveringen var omöjlig. Man var därför hänvisad till stranden.1 Men den, som köpte sillen, var väl mest utlänningen, som även hade sina varor med sig, och så var marknad i Hälsingborg kanske ett faktum. Allt berodde på, vid vilken strand fisket var mest givande. Saxo synes antyda, att det på hans tid var förträffligt vid Hälsingborg, således icke endast vid Skanör. Saxo säger, att sillen var talrik i hela sundet (sinus omnis). Det är troligt, att sillen, åtmins tone sedermera, uppträdde mera koncentrerat vid Skanör- och Falsterboreven än vid Hälsingborg. Vi ha i alla fall sett, att hälsingborgarna höllo sig framme både hemma och vid Skanör — det betyder m. a. o., att de icke voro sämre än andra städers borgare att samla sig förmögenheter ur tidens stora sillaflarer och annan handel. Det säger sig självt, att borgarna i en stad, varifrån den norra inoch utseglingen genom Öresunds smalaste farvatten bevakades, icke nöjde sig med att overksamma beskåda de tusentals fartyg, som vid fisktiden passerade förbi dem, utan fingo se några av dem segla in till sin strand eller också följde de själva efter till Skanör. Köpenhamn har sitt namn ur Saxo's »köpmännens hamn» (portus mercatorum) på Absalons tid. Dessa köpmän voro icke danskar, utan utlänningar, som i så stor utsträckning slagit sig ned vid hamnen, att de gåvo orten Hamn även dess merkantila betoning. Voro icke sådana främlingar också på besök i Hälsingborg, eller seglade de utan vidare förbi en kungastad och ett riksfäste? Köpenhamns stadsrätt 1254 lyfter något på fliken av den hemlighetsfullhet, som för oss omgiver den tidens torghandel. De utländska köpmännen, eller »gäs terna», som de kallades, köpte och sålde tydligen för mycket på bekostnad av köpenhamnarnas egen handel. Till deras skydd innehåller stadslagen följande inte lågo bland de senare, såsom t. ex. de bälsmgborgska skutorna. Dietrich Schäfer, Das Buch des Lübeckischen Vogts auf Schonen, s. ci (1887) Skånelagen V, 5 A, §

276

• — 1 Steenstrup, anf. st., s. 1^9 f.

Handel och fldke bestämmelser. »Ingen gäst får köpa färska hudar eller fårskinn, icke skära (3: sälja) kläde eller väv, undantagandes dock så mycket, som kan bäras under armen, och icke på torget uppställa en bänk med varor till salu, allt till skada för bor garna» (§ 4)- »Ingen gäst får i mått köpa spannmål på torget eller fläsk till för fång för borgarna, utan detta förbehålles endast åt borgarna, sker det likväl an norlunda, behålle borgarna och biskopens fogde till eget behov samma spannmål» (§ 5).1 Tidigt möter oss här ett av huvuddragen i den medeltida handeln: monopolisering av torghandeln för stadsinvånarna, d. v. s. det inhemska borgerskapets försök att uttränga misshagliga utländska eller främmande inhemska konkurrenter från torg- och detaljhandeln. Ingen främmande köpman, »gäst», finge sälja i små partier. Vad utlänningen köpte, var alltså produkter av danskt jordbruk och kreaturskötsel; vad han sålde, var kläde, men icke i detalj. Det är varor, som förekommo överallt och i vilken verklig handelsstad som hälst i Norden redan på 1200-talet. Man »exporterade» skinn och hudar, och man »importerade» kläde och andra textilvaror, kryddor m. m. Det var ett mellanfolkligt varuutbyte, dit sillen hörde som den förnämsta danska exportartikeln, och i exporten hade Häl singborg med gott sillfiske även vid egen strand sin givna andel. Och det bördiga agrikulturella baklandet till Hälsingborg var ju ett av Skånes bästa. Det är därför troligt, att även hälsingborgarna hade enahanda bekymmer samtidigt som köpenhamnarna med sina »gäster».

Ett enstaka dokument har

sällan en historisk betydelse i och för sig; dess vikt ligger i dess förhistoria, varav det är ett resultat. Och denna sanning får ännu mindre glömmas, om man vet eller antager, att en bevarad handling kan ha haft sina föregångare, som gått förlorade. Vi veta nu, att Hälsingborg före 1326 redan fått privilegier, och det vore därför för visso alldeles förhastat att i Erik av Pommerns ofullständigt be varade privilegiebrev 1414 för Hälsingborg se det första, som staden fått. Här stadgas i huvudsak detsamma som i äldre stadsrätter och privilegier, ja redan i Köpenhamns stadsrätt 1254, nämligen, att ingen »gäst» ägde köpa annat än sill om hösten och av livsmedel i övrigt på torget endast så mycket, som han vid sin ed lovade använda till egen kost, och icke köpa i alnmått, i skäppor eller bismavikt. Han finge icke driva köpmanskap. Ingen ägde taga sill om hösten utan att betala först så mycket, som sillen gällde inom stranden, om sillen var till salu. Sill handel ägde fortfarande under 1400-talet rum inom strandområdet i Hälsingborg. Det är den gamla kombinationen: sill och torghandel, som går igen i 1414 års aktstycke. Det är huvuddrag, vi redan mött i 1200-talets danska handel. Även 1 Kj0benKavns Diplomatarium I, s. 16, 19.

277

HäUingborgj medeltid intill 1250 om Hälsingborg vid mitten av nämnda årh. icke skulle i likhet med Köpenhamn formellt begåvats med ett skyddsbrev av liknande innehåll som i 125-4 års sfadsrätt, så förändrar detta icke den historiska verkligheten. Sillfiske och sillhandel bedrevos vid Hälsingborg, och »gästerna» följde ju med sillen. Hälsingborgs mer kantila betydelse utvecklades tvivelsutan kraftigt under Valdemarerna. Borgen på höjden blev alltmer försvarets centrum, »lågstaden» vid stranden åter handelns. Strandbebyggelsen växte och ordnades med viss stadsplan, i vars mitt Mariakyrkans ansenliga byggnad kom att stå i slutet av 15. årh., och ännu i dag vittnar den högt om den tidens livskraftiga Hälsingborg. Det tillhör egentligen Hälsingborgs senare medeltidshistoria efter år 1250 att skildra stadsplanen inom lågstadens område. Men förutsättningarna för den me deltida stadsplanen måste otvivelaktigt redan vid 1100-talets utgång vara att söka enligt Saxo i den handel, som vi nu skildrat i detta kapitel. Det var främst den av sillhandeln uppkomna handeln med andra varor mellan främmande köpmän och Hälsingborgs samt kringliggande trakts befolkning, som skapade eller utveck lade den torghandel, vilken tillhörde vår stad som »by med torg» (villa forensis). Var låg torget? Denna topografiska fråga förutsätter för sitt besvarande, att vi känna till den äldre medeltidens handelsförhållanden. Vi ha funnit, att borgstaden var den ursprungliga stambebyggelsen inom vall och grav. Men har torget legat där?

Vi kunna åberopa det faktum, att det icke fanns torg inom

de ursprungliga ringformiga stambebyggelserna i Tyskland. Där borgen utgjorde kärnan i en av vall eller mur omgiven tomtbebyggelse eller stad, uppkom utanför densamma en bebyggelse, som ursprungligen bestod av bodar eller för torgfre kvensen behövliga, mer eller mindre tillfälligt begagnade byggnader. Det var en äkta medeltidsbild, när landbefolkningen vid kyrkliga och världsliga fester ström made till borgstaden och där utvecklade ett rörligt liv. Och Hälsingborg hade ju sina två kyrkor på höjden, S. Clemens och S. Peter. Men folket släpptes icke in i staden för handelns skull; den stora människohopen fick kommersa utanför por tarna. Man hade där upprest bodar, hälst vid landsvägen. Man lät handlandena (forenses eller mercatores), vilka som resande främlingar icke åtnjöto förtroende, stanna med sina vagnar utanför portarna, där marknadslivet utvecklade sig.1 För hållandena i Köpenhamn 1254 utgöra en dansk motsvarighet, gällande även Häl singborg.

Sådan bebyggelse intill en borg (vanligen kallad suburbium) började

med bodar; ur denna rena torghandelstyp uppkom en stadigvarande bosättning med åtföljande stadsplan. Det är denna tidigare bebyggelse, bodtypens period, 1 Jfr Edv. Jobst Siedler, Märkischer Städtebau im Mittelalter, s. 12, 32

2/8

Oredund som Saxo får anses åsyfta för Hälsingborg. Ocb vi antaga, att den senare pe rioden, stadsplaneperioden, kan ba börjat redan före 1250 för att i Mariakyrkans byggande vid samma århundrades utgång få sitt obestridliga belägg, varom när mare i nästa del av detta arbete. Det är med bänsyn till handelsförhållandena antagligt, att torgplatsen varit på borghöjden, åtminstone i äldre tid, för att sedan förflyttas till stranden nedan för borgen. Och av den nu skildrade handelns natur kan man sluta till, att tor get, som ju var en mötesplats för köpare och säljare, därvid besöktes icke blott av farande köpmän, utan även bönder, för utbyte sinsemellan och med hälsingborgarne av hantverkets och jordbrukets produkter. Hälsingborgs betydelse som borgstad och konungastad vid en maritim handelsväg gåvo handel och näringar de bästa avsättningsmöjligheter på den orten, och därmed förklaras det faktum, att Hälsingborg nere vid stranden redan under den senare medeltidens början fram träder som stad med stadsplan. ••

resun

Till skydd mot havet seglade eller rodde vikingarna gärna genom sund och mellan skär. Öresund var icke blott den naturliga, utan även den skyddande vägen för dem, som seglade vidare upp för svenska västkusten och till Norge eller i omvänd riktning in i Östersjön. Öresunds lugnare vatten ersatte i viss mån den stora bristen å naturliga hamnar på den ogästvänliga skånska kusten. Flackt och • •

långgrunt skjuter nämligen det skånska landet ut i Öresund. Det är en strand linje, som saknar den svenska kustens rikedom på fjärdar, öar och skär. Just kuststräckan vid Hälsingborg är otillgänglig, ehuru icke omöjlig att med mindre fartyg angöra. I forntiden sköljde Sundets vågor nästan upp till den stolta land avsatsens fot, och uppe på dess krön växte tätt den stora urskogen, innan mänsk lig hand börjat gallra och slutligen förstöra den. »Den som från branterna vid Rå» — säger Nelson — »skådar åt söder och ut mot Sundet, ser närmast den mäktiga sluttningen, som skarpt bryter av den högt liggande moränslätten, och så utåt Öresund en rad av långa, parallella ryg gar, skilda av grönskande vassruggar och ängsmarker, som gå som smala band mellan de torra ryggarne. Den höga branten längst inne var en gång Litorina Tapeshavets strand, och strandvallarna ha successivt bildats i den mån, landet ånyo höjt sig.

Nu växer staden ut över strandvallarna, men en naturskyddad

bred remsa av dessa vallar och forna laguner från Sundet upp till den höga sand-

Hälsing borg*) med ettid intill 1250 brinken borde bevaras som ett minne om den skånska kustens historia under mänskans tid.»1 Vi erinra oss, vad Sundelin berättat om de märkliga strand märkena. Skåne har fått sitt namn av de förbiseglande, vilket är naturligt, säger Noreen, till följd av bristen på skärgård, varjämte de utsträckande reven göra seglatsen farlig, och de ha också vållat skeppen skada. Skåne har möjligen sedan sekler före Kristus av de seglande benämnts »den skadevållande ön». Den livliga diskus sionen om de båda namnformerna Skandinavien och Skåne synes numera ha ut mynnat däri, att »Scadinavia» i de äldre källorna (från åren c:a 50—800) icke betecknat ett mycket större område, eller vad vi nu kalla Skandinavien, än de yngre källornas (från c:a 875 —1100) »Sconég, Skaney». Skandinavien, d. v. s. Skånes namn, är egentligen blott en vidsträcktare benämning å den närmaste delen av Skandinavien.2 Sundet var det egentliga fornnordiska namnet på genom• •

farten utmed Skånes kust, i isländska sagor kallad Eyrasund eller just Öresund • •

mellan n. v. Hälsingborg och Hälsingör, dock avseende även hela det n. v. Öre sund.3 Före islänningarna ha andra folk dragit genom Öresund sedan årtusenden — en genomfart av växlande, men alltid bestående betydelse för den nordiska kul turen. Nordmännen ha haft livlig förbindelse genom Danmark med söderut bo ende germanska stammar och sydeuropeiska folkslag — såsom redan Tacitus säger — och på den vägen fått sin brons- och järnålderskultur. Det är naturligt, att Öresund nämnes jämförelsevis mycket ofta i den äldre medeltidens källor, då så många händelser utspelats på denna allfarväg. Vi erinra här endast om några tilldragelser, som omedelbart beröra Hälsingborg eller belysa dess kustläge. Niåls saga berättar för slutet av 900-talet följande.4 Gunnar Haamundsson bodde på Lidarende. Det var en beundransvärd kämpe och mästare i lek. Han förde sig makalöst väl och stridbar var han i allt. Nu hände det, attTraain Sigfusson, Gunnars morbror, kom till Norge, och Håkon Jarl mottog honom. Kol hette en man; han var viking. Denne gick i land i Vestfold i Norge, härjade och dräpte, samt for därefter till Lödöse vid Göta älv. Håkon Jarl förklarade Kol fredlös i hela sitt rike och lovade gods för hans huvud. »Allt för långt ifrån oss är han nu, Gunnar på Lidarende; han skulle dräpt min fredlöse man, om han vore här.»

Traain svarade: »icke är jag Gunnar, men jag är släkt med honom,

1 Helge Nelson, Från skånska kuster ock stränder, s. i ff. (Skånes natur 1923). — 2 Adolf Noreen, Skandinavien ock Skåne (Studier tillegnade Esaias Tegnér 1918). Magnus Olsen i Arkiv for Nordisk Filo logi, bd 34, k. 1, s. 94 ff. (1921). — 3 Jöran Saklgren i denna del, s. 150 f. — 4 Om Niåls saga ock dess värde som kistorisk källa, se ovan s. 173.

280

Oredund och jag vill taga denna färd på mig». Hans son Erik avrådde från en så vansk lig färd, ty denne viking vore hård och ond att ha att göra med. Men Traain svarade: »Fara skall jag — även om det icke är en önskefärd». Jarlen gav honom fem skepp, alla med gott manskap. De höllo österut till Lödöse, men fingo där veta, att Kol farit till Danmark, och nu höllo de söderut dit. »Då de kommo söder till Helsingjaborg, funno de några män i en båt och sågo, att Kol låg där, längre fram, och skulle dröja där en stund. Det var en vacker dag. Nu såg Kol skeppen, som löpte fram, och sade, att han hade drömt om Håkon Jarl om natten, och sade, att detta måtte vara jarlens folk och bjöd alle män att taga sina vapen. Sedan gjorde de sig redo och en kamp började där. De slogos länge, utan att segern skiftades mellan dem. Då sprang Kol upp på Traains skepp och röjde plats för sig och dräpte många män; han hade guldbelagd hjälm. Nu såg Traain, att detta icke kunde duga; han eggade nu sina män att följa, men själv gick han först och mötte Kol. Kol högg efter honom och hug get kom i Traains sköld och klöv skölden nedtill. Då kom en sten i armen på Kol, och nu föll svärdet ned från honom. Traain högg till Kol, och hugget kom i benet och tog det av. Nu dräpte de Kol; Traain högg huvudet av honom och lät krop pen falla överbord, men gömde huvudet. De togo mycket gods där.» Därpå seg lade Traain hem igen till Håkon Jarl i Norge.1 Så slutade det första »slaget» vid Hälsingborg i litteraturen; berättelsens historiska värde är blott traditionens. • •

• •

Niåls saga omtalar också en annan händelse i Öresund. Aven om denna till dragelse icke i sagan lokaliserats till någon viss punkt i Öresund, och således icke häller till Hälsingborg, gäller den också en strid i detta smala farvatten. Av denna och andra händelser får man ett livligt intryck av Öresund icke mindre som en överraskningarnas än som den beräknande strategiens plats. Vän och fiende möttes i ett trängre farvatten, där de svårligen kunde undgå att sammanträffa. Hrut Herjolvsson var — berättas det i Niåls saga — enhugstor kämpe, hirdman hos kung Harald Graafeld. Han seglade med fyra långskepp söderut. Atle hette en man; han var en stor härman och låg ute med sex skepp. Han seglade ur Mälaren genom Stocksund söderut till Danmark och lade sig i Eyrasund. Han var fredlös både i danakungens och sveakungens välde. Hrut höll alltså söderut till Eyrasund, och då han kom in i Sundet, såg han en mängd skepp, som lågo där. Hrut beslöt att gå fram och långskeppen löpte sida vid sida genom Sundet. Atle såg, att skepp kommo mot honom, och han utropade: »Då blir det gods att vinna». Även hans skepp ordnade sig, och snart kunde ord nå från flock till flock. 1 Fredrik Paasche, Njaals Saga, s. /\i, 165 ff. (1923).

281

HäUingborgj medeltid intill 1250 Atle frågade, vem han mötte, varpå Hrut svarade, att han var kung Haralds hirdman. Atle sade: »Länge har jag och min far varit okära för Norgeskungarne». Därpå bröt striden lös man mot man; Atle stupade och Hrut förde med sig mycket gods och de två bästa skeppen samt dröjde ej länge kvar i Sundet.1 • •

Den mest dramatiska skildringen av seglande krigsflottors äventyr i Öresund har Snorre Sturlasson lämnat i sin Olof den heliges Saga (1015—30). Kungarna Olof Haraldsson av Norge och Anund Jakob av Sverge började krig mot Knut den store av Danmark, medan denne var i England. På våren 1026 seglade Olof med 60 skepp, en del av sin ledingsflotta, till Själland och härjade, under det att Anund Jakob inföll i Skåne. Båda kungarne ville lägga under sig Danmark. Men Knut den store kom med stolt flotta från England till Öresund och stängde återvägen för kung Olof, som i förening med Anund utkämpade ett slag vid Helgeån, varvid Knut segrade.2 Det har emellertid av en forskare ifrågasatts, om den norske kungen någonsin var med i Helgeåslaget.3 • •

Nu var vägen stängd för Olof att taga sig hem genom Öresund, som Knut med sina skepp behärskade, varför han tog vägen genom Sverge och kvarlämnade sina skepp i sveakungens vård i Kalmar. Men bland Olofs främste stormän var den gamle hövdingen Hårek på Tjotta, som icke hade krafter nog för en lång in~ landsfärd till fots hem till Norge. Hårek beslöt trotsa sjöresans faror och seglade västerut till Halöre (Hölviken innanför Skanör). Det var en afton, och det var stark medvind.

Då lät han taga ned seglet, masten och väderflöjeln samt över

höljde hela skeppet med grå tältduk. Sitt folk lät han ro endast i några få rum i fören och aktern, allt det övriga folket fick huka sig ned i fartyget. Kung Knuts vaktmanskap såg ett främmande skepp och undrade, om det förde salt eller sill, då där voro så få män, rodden var dålig, och skeppet syntes grått och otjärat, liksom urblekt av solen.

Men när Hårek väl hunnit fram i Sundet och förbi

Knuts flotta, lät han resa masten, hissa seglet och den förgylda väderflöjeln; seg let var vitt som snö och med röda och blå ränder. Då trodde danskarna, att kung Olof själv seglat förbi dem, men Knut sade, att Olof nog mindes Olof Tryggvessons öde och därför aldrig skulle seglat med ett enda skepp genom Knuts flotta, utan det var nog Hårek eller någon hans like. Så kom Hårek lyckligen hem till sin gård Tjotta i Hålogaland. — De norska skeppen i Kalmar hämtades och fördes genom Öresund till Tunsberg i Norge, när Knut lämnat Öresund och låg i norska farvatten.4 1 Paasche, anf. st., s. 9 f. — 2 Jfr Curt Weibull, Sverge och dess nordiska grannmakter, s. 154 (1921). — 3 Halvdan Koht, Inhögg og Utsjyn, s. 135 (1921). — 4 Snorre Sturlassons konungasagor (ed. Emil Olson). 282

0 red und Olof Tryggvessons död i slaget vid Svolder, såsom det vanligen kallas, var den i hela Norden bekanta händelsen omkr. år 1000, varom Knut den store erinrade sina män. Den traditionella åsikten, att det ryktbara sjöslaget utkämpades vid Svolder vid Rügen, har man på senare tid försökt rubba, i det att slaget skulle ha ägt rum i Öresund och utanför Hälsingborg. Sammanhanget i Niåls saga an tyder också en sådan lokalisering av det s. k. Svolderslaget. Adam av Bremen förlägger händelsen ävenledes till denna sistnämnda plats, och trovärdigheten av hans uppgift stödes särskilt därav, att han skrev endast omkr. 70 år, sedan hän delsen timat. Adam lämnar den älsta skildringen av slagets historia. Sven Tve skägg hade återkommit till sitt rike, Danmark, samt äktat Erik Segersälls änka. Han ingick förbund med hennes son, konung Olof Skötkonung i Sverge, vilket upptände Olof Tryggvesson av Norge till stor vrede mot den danske kungen. Med en väldig flotta började han krig mot Danmark, och slaget stod mellan Skåne och Själland, där kungarne plägade sammandrabba i sjöstrider, och när mare sagt vid Hälsingborg, varest överfarten ö^er det baltiska havet var kort, ett vanligt tillhåll för vikingar, och där Själland kan ses från Skåne. I denna sjö strid, fortsätter Adam, besegrades norrmännen av danskarne och skingrades. Kung Olof, som tappert höll ensam stånd, sedan hans män fallit, störtade sig till sist i havet och fann »ett värdigt slut på sitt liv».1 Denna älsta framställning möter i två andra berättelser hundra år senare, o

Agrip och Historia Norwegiae. Enligt dessa styrde Olof Tryggvesson med endast 11 skepp till Vendland för att där få understöd emot Sven Tveskägg, vilket dock misslyckades, ty Sven hade förenat sig med Olof Skötkonung, och dessa kommo emot och överföllo honom vid Själland. »Som ett lamm av vargar överfölls han försåtligt av sina fiender.» Men ett flertal andra källor tala i stället om ett slag vid Svolder. Dessa re presentera dock, främst genom Snorre Sturlasson, en yngre tradition, som har omstöpt den äldre. Olof Tryggvesson blir den angripande i stället för den an gripne och lockas försåtligt i ett bakhåll. Sigrid Storrådas gestalt dyker nu upp i berättelserna; hon, som var den nye angriparen Sven Tveskäggs gemål, blir den, som av hämndkänsla mot sin forne älskare, Olof Tryggvesson, eggat till striden emot honom och vållar hans undergång vid Svolder. Sigrid Storråda var kanske ingen historisk, utan blott en rent dikterisk person, en nordisk Brynhildegestalt. Vad är historia eller dikt i fråga om det slag, som år 1000 medförde en så av görande vändpunkt i de nordiska grannmakternas öden? Skänka vi de äldre käl1 Adam Bremensis (ed. ScKmeidler), s. 100 (lib. II, cap. XL).

Häüingborgö medeltid intill 12g0 • •

lorn as framställning vitsord framför de yngre, så har slaget stått i Öresund och utanför Hälsingborg, genom vilket Sven Tveskägg återvunnit Norge under Dan• •

••

mark från den fallne Olof Tryggvesson. Aven den svenske kungen deltog i Ore• •

sundslaget.1 Men har slaget utkämpats i Öresund, så har därmed också avgöran det fallit inom Danmarks hjärta och på en valplats, där Danmarks hela militära kraft kunde koncentreras mot fienden på ett verksammare, men också mera ödes digert sätt än långt borta vid det avlägsna Rügen, dit Olof Tryggvesson möjligen kan ha begivit sig, men likväl under alla omständigheter först i Öresund funnit sitt och Norges öde. Slaget i Öresund och i sin mån även slaget vid Helgeån äro båda vältaliga vittnesbörd från vikingatiden om Öresunds betydelse för den danska Suprematien över Norge och för övrigt i Norden, varpå vi längre fram under medeltiden skola finna många bevis i Hälsingborgs egenskap av riksfästning och slott, kunglig residensstad och mötesplats för Nordens kungar och statsmän, liksom också för de hanseatiska krämarne. Om själva slagets gång förmäler den växlande yngre traditionen i huvudsak, att Olof Tryggvesson hade en stor flotta av 71 skepp, av vilka blott 11 deltogo i slaget, bland dem de ofantliga havsskeppen »Tranen», »Ormen korte» och »Or men långe». Den avgörande striden hade Erik Jarl, Sven Tveskäggs anförare, att utkämpa, när han med sitt skepp »Barde» lade till vid »Ormen långe». Sedan manskapet på det senare skeppet stupat, var Olof nästan den siste kvar; efter tappert försvar sprang han överbord. • •

Norska sjöfärder och härjningar i Öresund tid efter annan vittna om detta farvattens egenskap enligt Adam som valplats, där danskar och norrmän samman drabbade. Snorre berättar om kung Håkon den gode av Norge, vilken omkr. 960 fördrev danska vikingar från Norge och förföljde dem till Jylland, där de be segrades. Sedan for han till Själland och sökte efter vikingar. Han rodde med • •

två snäckor fram i Öresund, angrep vikingaskepp och avröjde dem alla. Därefter härjade kungen längs östra kusten av Skåne och tog skatter ur landet och ut rotade både daner och vender, vilka senare ofta satte sig fast på de skånska kusterna.2 »Fagrskinna», en isländsk kungasaga, berättar om Hakon Sigurdarson Jarl 1 Slaget i Öresund Kar framförts först av Lauritz Weit ull, Kritiska undersökningar i Nordens historia omkr. år 1000, s. 111 IF. (1911) och ytterligare behandlats av Curt Weibull, Sverge och dess nordiska grannmakter, s. 99 ff. (1921). — Beträffande frågan, om Sigrid Storråda verkligen existerat, har det hävdats, att hon införts i Erik Segersälls och Sven Tveskäggs historia först så sent som 200 år efter den tid, då hon skulle levat.

Av andra skäl att döma, har hon ej varit historisk.

2 Snorre Sturlasson (ed. Olson) I, s. 166 f.

Lauritz Weibull, anf. st., s. 110. —

0 redutid (915), vilken seglade genom Öresund, härjande å ömse sidor med mord och brand. Olof Haraldsson av Norge och Anund av Sverge voro, såsom förut nämnts, i Öresund och härjade i Skåne.1 Vid sin återkomst från Ryssland krävde Harald Hårdråde del i Norges rike av kung Magnus den gode, med vilken han år 1045 hade ett möte vid skånska kusten av Öresund, men någon överenskommelse om riksdelningen kom ej till stånd. Därefter for Harald söderut utmed skånska kus ten och härjade överallt. Och om Magnus berättas det, att han i Öresund sam lade 1047 en stor flotta för att segla till England och återtaga arvet efter Knut den store. Men det hände icke bättre än att Magnus enligt danska årsböcker drunknade i Öresund, när han, gående från ett fartyg till ett annat, råkade falla i vattnet. Ett annat norskt krigsminne anknyter sig till Sigurd Jorsalfarers fräjdade namn. För att, som det säges, kristna det hedniska Småland, företog Sigurd ett »korståg» dit. Han kom till Öresund sommaren 1123 med 360 skepp och omkring 20,000 man.2 Det var säkerligen en ståtlig syn att se denna flotta även för dem, som voro vana vid att från Hälsingborgs höjder beskåda ledingsfllottornas sam ling ute i Öresund. ••

_____

••

Aven Saxo i sin Danmarks historia belyser Öresunds historiska karaktär, främst i skildringen av de skånska upproren 1180—82, där Hälsingborg spelade en huvudroll.3 Skåningarne hade rest sig dels mot Absalons kyrkliga maktvälde med dess krav på underkastelse och skattskyldighet till kyrkan, dels mot de kung liga ombudsmännen eller fogdarne i den mån som dessa voro utlänningar eller den hatade Absalons handgångna män. I denna strid uppträdde Valdemar I som med lare, men misslyckades. Han kunde först med vapenmakt åter insätta ärke biskopen i makten över Lundastiftet. Det var det första upproret; det andra någon tid senare lyckades Absalon kuva.4 Nu berättar härom Saxo, att skåningarne angrepo Absalon i hans borg Sövde. Valdemar I sökte förgäves med hotelser skrämma folket till lydnad mot ärke biskopen och beslöt då att slå till. Kungen drog en mängd skepp till sig för att sätta över Sundet med sin här och seglade åt Hälsingborg. Där var en mängd folk för den stora fiskefångstens skull, och de hade byggt sig många bodar vid stranden. När de fingo se Absalon nalkas på sitt skepp, sköt hatet upp i dem, så 1

Jfr Alex. Bugge, Norges Historie I, s. 393 (1912). — 2 Jfr Ebbe Hertzberg, Norges Historie II: 1,

s. 223 ff. — 3 Hen första uppgiften bos Saxo om Hälsingborg gäller den danska kungaättlingen Harald Kejses sportbragd vid Hälsingborg år 1134, där denne slog vad om att kunna springa i kapp med de snab baste bästar. Sakses Danesaga 1076—1157, s. 159. — 4 Curt Weibull, Saxostudier, s. 11 9 (Hist. Tidskr. för Skåneland VII, 1918).

Hälsingborgs medeltid intill 1250 att var och en släppte sin sysselsättning och tog stenar på stranden för att stena skeppet, när det lade till vid land. Ingen skänkte, utropar Saxo, en enda tanke på att den man, som de sökte driva bort från Skånes jord, var densamme, som mot vikingar fredat alla Danmarks kuster, så att det var tryggt att bo där. Och själve kungen, som i Hälsingborg höll ting med folket uppe på platån eller borgen, fick bevittna den vanvördnaden, att folket sprang från tinget ned för att vara med om stenkastningen på Absalon. Valdemar ville då i sin vrede slå ned folket, men lät sig övertalas att lugnt bege sig till stranden, varvid alla upphörde med att stena Absalons skepp och gingo åter in i sina bodar, som om de aldrig haft: något ont i sinnet samt läto Absalon landstiga. Kungen höll möte på stranden med fol ket, som förklarade sig icke ha gjort uppror mot kungen själv utan mot främmande fogdar och den skattekrävande Absalon. Saxo berättar vidare, att Valdemar plötsligt svängde om i sin hållning mot Absalon. Kungen höll nedanför Hälsingborg, d. v. s. vid stranden, ett stormansmöte. Skåningarne tillrådde att icke endast de själländske ombudsmännen skulle avlägsnas från de skånska kungsgårdarne, utan också Absalon från ärkebiskops stolen. Upproret vore icke vänt mot kungen, utan mot »de främmandes» förtryck. De jutska krigarne slöto sig till skåningarnes krav, varemot Absalons egna voro beredda att försvara honom. Men inför den skånsk-jutska oppositionen mot den fruktade Absalon föll Valdemar till föga och bad honom att avstå från vidare krigståg i Skåne. Absalon gick in härpå och seglade som slagen man tillbaka till Själland. Då livsmedlen för kungen och hans krigare togo slut i Hälsingborg och kungen skulle lämna Skåne, lät han utvalda av allmogen följa över till Helsingör, där han gjorde ett försök att förlika dem med Absalon. Men även dessa medlingsför sök visade sig fåfänga. Då fastan var inne, satte kungen med skånska och själländska härmän över Sundet till Hälsingborg och drog vidare in i Skåne till Lund. Händelserna utvecklade sig till striden vid Getingebro, där Valdemar för alltid kuvade upproret.1 I de skånska upprorens historia 1180—82 spela Hälsingborg och Lund de mest framträdande rollerna: Hälsingborg som kungens, Lund som ärkebiskopens resi densstad. När Valdemar förhandlar, sker det först i Hälsingborg, och i Lund vistas han blott för att ge ärkebiskopen sitt stöd. Och det var vid Hälsingborg, som både kungen och Absalon hade bästa landstigningsmöjligheten i Skåne, och 1 Saxo, s. 938 ff. Jörgen Olrik, Sakses Danesaga 1157—85, s. 254 ff. s. 50 ff.

286

Jfr Hans Olrik, Absalon, II,

Örejund varifrån de lättast kunde förflytta sig till det trogna Själland, där samla sina maktresurser och kuva Skånes motspänstiga allmoge. Det förhållandet, att bön derna icke tagit Hälsingborg, bevisar kanske icke endast, att det var en stark borg, utan också riktigheten av den uppfattningen, att de gjorde uppror mot Absalon, icke mot kungen. Så blev Hälsingborgs orubbade besittning under Valdemar ett vapen i hans hand att från Hälsingborg som ett slags befästad ope rationsbas intränga i Skånes inre och fram till segern vid Getingebro.1 Saxo’s skildring av Absalons kuvande av det vendiska sjöröveriet vittnar starkt om vikten av, att Danmark behärskade Öresund. Ett stort vendertåg mot Dan mark väntades, och Absalon förklarade, att man måste möta fienden, icke med ryttare, ty ingen visste var han skulle landstiga, utan med flottan; varom icke, så vore det bäst för kustborna att rymma från hus och härd och ej längre bygga och bo på öppen strand, till rov för vilda vikingar. Så drabbade vendernas och Absa lons fartyg omsider samman, och en svår storm bidrog till vendernas fullständiga nederlag.2 • •

Sedan dess var Öresund fritt från sjörövare; med fred växte kustbefolkningens välstånd, och på Hälsingborgs strand uppväxte inemot medlet av 1200-talet en • •

ordnad stad, livnärd av det rika fiske, som Öresund, såsom vi redan sett, skänkte åt alla med givmild hand. 1 Valdemar I var antagligen ofta i Hälsingborg.

Saxo berättar sålunda om ett misslyckat attentat år

1176 mot Valdemar i Hälsingborg. Kungaättlingen Magnus Eriksson, son till kung Erik Lam, bade stiftat en sammansvärjning mot Valdemar i syfte att förgöra bonom. En av de sammansvurne, Knut Karlsson, skyndade före Valdemar till Hälsingborg för att bugga ned kungen i det ögonblick, som ban landsteg. Men kungens båt kom in i drivis ocb ut ur kursen, varigenom kungen räddades.

Saxo s. 898; Sakses Danesaga

1157—85, s. 208. — 2 Sakses Danesaga 1157—85, s. 178 f.

287

BILAGOR

29—24465.

Bil. A.

FASTA FORNLÄMNINGAR INOM HÄLSINGBORGS STADS OMRÅDE AV

Torsten MJrtensson.

Inom Hälsingborgs stads område äro de nu befintliga gravhögarna till an talet 23. Många flera Ka dock fordom funnits, vilka under tidernas lopp blivit förstörda genom utplöjning eller bortschaktning. Denna ödeläggelse av fornlämningar Kar säkerligen pågått länge. Redan prosten Follin omnämner i sin Häl singborgs historia (1798) på tal om gravhögarna i Hälsingborgs trakt en »oräknelige liggande i vångarna och invid byarna, dels genom plogen jemnade och ut körde, dels utgräfne». Han nämner även några då befintliga högar, vilka nu icke kunna återfinnas. Då så många gravhögar blivit skövlade är det givet, att en karta över de nu befintliga fornlämningarne endast ger en mycket ofullständig bild av högarnas gruppering och läge i terrängen sådan den tedde sig innan skövlingen hunnit taga fart. Vid en utprickning av fornlämningarne är det därför ett intresse att söka få med så mycket som möjligt av det nu försvunna för att därigenom göra kartan fullständigare och mera användbar.1 Det har även visat sig möjligt att i rätt stor utsträckning rekonstruera fornlämningskartan över Hälsingborg med avseende på numera försvunna gravhögar. Någon enstaka hög är borttagen på senare tid, efter skedd undersökning, andra äro kända genom skriftliga anteckningar på skilda håll, särskilt i antikvariskttopografiska arkivet i Stockholm. Detta är emellertid ett fåtal. Om långt flera har kännedom vunnits på andra vägar, dels genom iakttagelser i terrängen, dels genom arkivundersökningar. I terrängen förråder ofta en typisk markkontur att en hög, som blivit utplöjd, förut legat på platsen. Dessa terrängiakttagelser kunna komplet teras med hjälp av åtskilliga, i olika arkiv förvarade kartor, vilka erbjuda ett inom 1 Föreliggande, på enstaka punkter omarbetade redogörelse är utarbetad av förf. efter uppdrag av Stadsfullmäktige i Hälsingborg ock finnes intagen i Stadsfullmäktiges handlingar för år 1922.

29I

Bilagor vissa gränser synnerligen användbart material för bestämmandet av försvunna gravhögar. Det är nästan uteslutande äldre kartor, huvudsakligen st or skifteskar tor från 1700-talets mitt, som för ändamålet kunna användas, och ingalunda alla. Fastmera synes det vara endast en och annan lantmätare, som på några av sina kartor över byarnas ägor utprickat eller i varje fall antytt förefintligheten av högar, vilkas karaktär av gravhögar i många fall icke kan betvivlas och ofta kan på platsen kontrolleras. Andra lantmätare ha emellertid helt bortsett från dessa högar, vadan kartmaterialet blir av mycket olika värde för skilda platser. Medan detsamma för stadens södra delar och landsbygden mot Landskrona givit ett mycket gott resultat, har det sålunda för stadens norra del visat sig mindre ••

Aven förefinnes stor skillnad mellan markeringens noggrannhet å olika kartor av samma hand. Det bör även framhållas, att det ibland kan vara vanskligt att avgöra om en använd beteckning avser en hög eller något annat, exempelvis lertag, kärr e. d. Ett slutligt resultat nås därför bäst genom jämförelse mellan olika kartor samt kontrollundersökningar på de platser, varest fornlämningar förmodas ha legat. I flera fall äro gravhögarnas namn utsatta på kartorna. De arkiv, som för ändamålet ha anlitats, äro dels Malmöhus läns lantmäterikontor i Malmö, dels Lantmäteristyrelsens arkiv och Kungl. Fortifikationens ar kiv i Stockholm. På dessa vägar ha de inom staden befintliga, kända gravhögarna å fornlämningskartan kunnat kompletteras med nära dubbelt så många nu försvunna, var vid endast sådana högar medräknats, för vilka anledning icke finnes att betvivla karaktären av fornlämning. Aven om en bättre föreställning om fornlämningarnas förekomst i trakten därigenom kunnat ernås, kan en fullt säker bild dock icke O numera givas. Åtskilligt kan ha varit utelämnat även på de kartor, som markera högarnas läge — avsikten har ju här icke varit att angiva högarnas karaktär av fornlämningar — vartill kommer den förut anmärkta omständigheten, att det hit tills använda kartmaterialet icke lämnat lika gott resultat för de norra delarna av staden som för de södra. Vad som varit förstört före tillkomsten av dessa kartor undandrager sig även vår kännedom. Givetvis kan framdeles ytterligare komplettering göras i den mån upplysningar stå att vinna genom fynd på åkrarna, undersökningar på misstänkta punkter, litterära eller arkivaliska källor m. m. Det förtjänar särskilt framhållas, att ej få av de som försvunna betecknade gravhögarna ingalunda torde vara helt förstörda, även om de årligen plöjas och besås. Många visa ännu en kraftig konturlinje och hava otvivelaktigt åtskilligt av sitt gravinnehåll kvar. En undersökning på dessa punkter, innan högarna blivit helt utjämnade, vore synnerligen önskvärd. I den följande redogörelsen hänvisar numreringen av fornlämningarna till kar torna, fig. 195—197, där motsvarande nummer finnas utsatta vid de tecken, som angiva fornlämningarnas läge. • •

292

Fig. i gg. Karta Över fo rntämning arna i trakten voder om Halving borg. Skala i : 60.000.

Bilagor Gravhögar

De inom stadens område nu befintliga, av odling i stort sett oberörda grav högarna äro, som ovan nämnts, till antalet 23. Därtill komma de överplöjda eller helt bortschaktade högar, om vilka kännedom på olika sätt kunnat vinnas. För närvarande äro 45 sådana kända. Sammanlagda antalet gravhögar inom staden blir sålunda 68. Flertalet av högarna, eller 20 nu befintliga och 38 överplöjda eller helt för störda, tillhöra stadens södra del, närmare bestämt området söder om spårvägslinjen Ramlösa—Triangeln, särskilt tätt grupperade i trakten norr om Ättekulla gård samt i trakten mellan Raus och Görarp. Av de övriga ha bortschaktade högar legat på Pålsjöplatån, vid Sofiero och vid Tinkarp; kvar finnas nu tvenne vid Tinkarp och slutligen en öster om den bebyggda delen av staden, vid Fredriksdahl. Alla högar utom en äro belägna på den höjd, som löper längs kusten, flera alldeles invid platåranden. Av de ännu kvarstående gravhögarna ha 10 varit föremål för vetenskaplig undersökning och av de försvunna tvenne. Ännu finnas inom stadens område 13 gravhögar, vilka icke blivit närmare undersökta. Gravhögarna inom staden härröra — härvid åsyftas givetvis de, vilkas inne håll är känt — från sten- eller bronsåldern. Säkra järnålder sgravar äro över huvudtaget icke påträffade inom staden vare sig i högar eller under flat mark. Några av bronsåldersgravarna stå dock på gränsen till järnåldern och det kan även tänkas, att smärre kolsamlingar, vilka understundom omtalas, varit brand gravar från järnålderns första del, den förromerska järnåldern. Av stenålderns stenkammargravar förekommer endast hällkistan. Dock ligga i omedelbar närhet av stadens gräns några vackra representanter för dös- och gånggriftstidens gravskick. En vacker stendös finnes sålunda vid vägen Gantofta —Kvistofta, c:a 750 meter från Gantofta station, en annan stendös 500 meter från stationen vid vägen Gantofta—Bårslöf. Nära järnvägslinjen, c:a 500 meter söder om Gantofta synas tvenne gånggrifter, den ena av dessa löper järnvägen delvis över, den andra ligger i närheten, men på östra sidan av ån (se fig. 194). Inom Hälsingborgs stads område representeras stenålderns gravar av tvenne hällkistor.1 1. Den ena av hällkistorna påträffades i en liten, starkt skadad gravhög, vilken iakttag es från spårvägen i närheten av Rå nya begravningsplats, mellan spårvägslinjen och vägen. Undersökt 1906 av Ture Arne. Den mycket skadade högen befanns innehålla en hällkista samt en sekundär urnebrandgrav, den senare härrörande från bronsålderns slut. Beskriven i Fornvännen 1906. 2. Den andra hällkistgraven påträffades i Tinkarpshögen, belägen c:a 200 m. sydost om Tinkarpsgården. Undersökt 1905 av kronprins Gustaf Adolf.

294

Teckenförklaring, defig. igj.

Fig. ljg. Karta over faé ta fo rn Lämningar inom norra delen av Haiding bo rgé dtad. Nr 2, 1 g, 2 g, go—gg, g 1, g 2, gg

660072

Teckenförklaring, ee fig. 197.

Fig. 196. Karta over fad ta fonit'dmningar inom melleré ta delen av Häldingborgd dtad. Nr 14, 66, 77—81, 83, 83.

*»

•*

ovi$r

weuii

''^zzäsI

_,.

iLuÉhb

éj/jp&åQwg^

'7Tmhög,.ty3

v #'

"--vt' ,■/'

^£v

Röd linje — böjdkurvan för g m. ö. b., angivande gränden för Tapedbavetd dtördta utdträckning.

Karta över faöta forntämnlncjar inom éödra delen ao Häbingborgé étad. Nr i, 3—13, 16—2g, 26—2g, 34—63, 67—70, 73, 74, 76, 82, 84.

■'

® Offerkälla, ★ /s/vTbrräjmwjmw

, v# ^^{hrriMrmßar <

Gravfalt från brons åldern

....

Bronsåldersgrav mdarflal markW

”

@ Reste stenar

0 Gravhög,utjämnad eller hortscl

H Gravhög mel ökänt innehåll

sten-eller Gravh°Stbronsåldem

A Stenåldersbop

Kopparverk

É6'''. /

^NyvåiufslwijéfC

r, w

M2.... 53

/ ,c

\ */\^o

■ fe»r

Bilagor Högen låg vid själva kanten av den brant, som stupar mot Sundet, ungefär halvvägs uppe mot Tinkarpsliden. Den mätte i diameter 10 å 12 m. och höj den var omkring 1,70 m. Högen befanns som centralgrav innehålla en hällkista från stenålderns slut, omgiven av ett stenröse och täckt av strandgrus. Delvis täckande centralröset låg ett sekundärt röse, som troligen innehållit någon ekkista från äldre bronsålder, vars rester blivit spolierade vid en tidi gare grävning i högen. Därjämte förekommo yngre brandgravar i det jord lager, som täckte rösena. Beskriven: H. K. H. prins Gustaf Adolf: »Under sökning av en gravhög vid Tinkarp nära Soliero», Fornvännen 1905, s. 53— 62. Högen innehöll följande gravar: I. Centralgraven utgjordes av en hällkista av 3 meters längd (f. n. upp ställd å Hälsingborgs museum), täckt av 4 hällar, av vilka de tre kunde konstateras vara kluvna ur samma block. I densamma påträffades, för utom skelettrester, en flintdolk, trenne hjärtformiga pilspetsar, del av en flintmejsel, m. m. Slutet av stenåldern (hällkisttid). II. Förstörd sekundärgrav, möjligen ekkista från äldre bronsålder. III. Skadad liten stenkista från bronsålderns 3. period, innehållande brända ben. Fynd: knivfragment av brons. IV. Brandgrav från bronsålderns 5. period, bestående av en liten samling brända ben, liggande på en flat sten. Fynd: rakkniv och dubbelknapp av brons. V. Brandgrav från bronsålderns slut. En liten bensamling, nedgrävd i hö gens yta. Fynd: dubbelknapp av brons. Medan dessa tvenne gravhögar innehållit hällkistor från stenålderns slut som primärgravar och därjämte senare tillkomna sekundärgravar från bronsåldern, finnes ett komplex av stora gravhögar, beläget söder om Ramlösabrunn, i närhe ten av Ättekulla gård, vilka synas uteslutande tillhöra bronsåldern. Komplexet omfattar nu 10 gravhögar, de s. k. Köpingehögarna, men har fordom varit be tydligt större. På kartan fig. 197 äro sålunda 21 gravhögar markerade i denna grupp, och i omedelbar närhet av dem finnas flera. 8 av dessa högar blevo under sökta av professor Sven Söderberg åren 1879—1882. De befunnos därvid innehålla uteslutande bronsåldersgravar, till tiden sträc kande sig över hela bronsåldern, med undantag av första perioden, till vilken ingen grav med visshet kunde hänföras. Däremot funnos gravar från 2. till 6. perioderna. Då 2. perioden förlägges till tiden omkring 1550—1300 före Kristus och 6. perioden till tiden omkring 750—600 före Kristus följer därav, att begrav ningar i Köpingehögarna ägt rum under den ansenliga tidrymden av omkring 1,000 år. Samtliga de undersökta gravhögarna bestodo av ett centralt stenröse, över vilket sandjord av samma slag som den omgivande jordmånen blivit påförd. Centralrösena innehöllo, med ett undantag, skelettgravar — alltså med obrända hk

298

HäUing bo rg o faota fortilämningar — från äldre bronsåldern, 2. och 3. perioderna (1550—1100 f. Kr.). Undanta get utgjordes av en brandgrav från 4. perioden, som omslöts av centralröset i en av högarna. I de särskilda högarna förefunnos — i likhet med vad man på andra håll kon staterat — endast en eller i några fall tvenne gravar från äldre bronsåldern, ut görande själva centralgravarna. Däremot funnos många, ända till 12, yngre se kundärgravar, i regel ytligt anbragta i det jordlager, som påförts stenröset. Nå gra av högarna synas för sekundärgravarnas skull hava blivit påökta under forntiden. Antalet gravar från äldre bronsåldern var 11, medan de från yngre bronsåldern voro nära 5 gånger så många eller 53, innalles påträlfades sålunda 64 bronsåldersgravar i de 8 högarna. Gravarna företedde många skilda typer. Från äldre bronsåldern, då liken jordades obrända, förefunnos dels kistor av stenhällar, dels ekkistor, sannolikt tillverkade av urholkade stammar och placerade på en stenbädd eller i centralröse. Av själva ekkistorna påträffades endast obetydliga fragment, de hade alla helt eller nästan helt förmultnat. Därjämte förekommo brandgravar i många former: kistor av sten eller trä av samma typ som nyssnämnda men mindre, i vilka de brända benen blivit nedlagda,, små stenkistor, vilka innehöllo gravurnor av bränd lera eller askar av näver eller trä, i vilka benen förvarats. Dessa askar voro givetvis för länge sedan förmult nade, men deras förekomst kunde konstateras på grund av de stycken av harts, vilka utgjort tätning för askarna. Huvudparten av brandgravarna, härrörande från slutet av bronsåldern, mestadels 5. och 6. perioderna, utgjordes dock av gravurnor, innehållande brända ben, vilka blivit nedsatta i högens yta, mestadels omgivna eller täckta av sten flisor. Slutligen hade de brända benen i några fall blivit nedgrävda utan att om slutas av något gravkärl. Beskrivna av Otto Rydbeck i »Undersökning av bronsåldershögar i Köpinge,, Skåne», Fornvännen 1912, s. 81 —132. För högarnas innehåll redogöres nedan. Gravhög av c:a 33 stegs omkrets och 1,75 m. höjd (Rydbeck I). Högens kärna befanns vid undersökningen utgöras av ett stenröse, vilket var täckt av sand jord. I högens topp fanns en fördjupning, i vilken påträffades en större filat stenhäll med talrika skålformiga och avlånga fördjupningar å ömse sidor (nu i Hälsingborgs Museum). Följande gravar påträffades: I.

II. III. IV. V.

Centralgraven utgjordes av det ovan nämnda stenröset. Inga fynd gjordes här men det är troligt, att röset innehållit en skelettgrav — med eller utan träkista — från äldre bronsåldern. Brandgrav. Fyra sammanställda stenflisor, med brända ben. Gravurna, täckt av en stenflisa. Yngre bronsålder. Gravurna, täckt av stenar. Yngre bronsålder. Fynd: kniv av brons► Gravurna, täckt av stenar. Yngre bronsålder.

Bilagor VI. VII. VIII. IX. X.

Gravurna, täckt av stenhäll. Mansgrav från bronsålderns 5. period. Fynd: kniv, syl och dubbelknapp av brons. Brandgrav från bronsålderns slut. Fynd: örslev eller nagelrensare av brons. Gravurna. Yngre bronsålder. Gravurna, inbäddad i ett stenröse. Mansgrav från slutet av brons åldern. Fynd: syl av brons. Gravurna, stående i samma stenröse. Mansgrav från bronsålderns 4. eller 5. period. Fynd: pincett av brons.

4. Gravhög av 3,5 cm. höjd, 20 stegs diameter, något förminskad genom plöjning (Rydbeck III). Innehöll rester av tvenne skelettgravar från tidig bronsålder samt tvenne brandgravar från bronsålderns senare del, med de brända benen nedlagda i hällkistor av samma typ, som förekommit i skelettgravarna, blott mindre. Därjämte förekommo gravurnor och brandgravar från sen brons ålder. I. Gravurna, fragmentarisk. Yngre bronsålder. II. Gravurna. Kruka med öra, täckt av stenflisa. Yngre bronsålder. III. Gravurna. Yngre bronsålder. IV. Liten hällkista, täckt av ett stenröse. Innehöll brända ben. Mans grav från bronsålderns 4• period. Fynd: rakkniv, två knivar, ett knivblad, dubbelknapp och pincett samt syl, allt av brons. V. Stensättning kring förmultnad ekkista. Skelettgrav från bronsålderns 2. period. Fynd: dolkklinga och fibula av brons, den senare omgiven av förmultnat skinn. VI. Rester av skelett i ekkista, omgiven av stenröse. Äldre bronsåldern. Fynd: hartskaka. VII. Gravurna, omgiven av stenar. Yngre bronsålder. VIII.

Liten stenkista (1,2 m. lång) med brända ben. Mansgrav från brons ålderns 4. period eller början av den 5. Fynd: rakkniv, pilspets, pin cett och syl, allt av brons.

IX.

Brandgrav. Bensamling utan omhölje. Mansgrav från bronsålderns 4. period. Fynd: pilspets?, kniv, pincett, dubbelknapp med spröt och hartsinläggning, syl, allt av brons. Liten stenkista (1,25 m.), i vilken en träkista var placerad. Innehöll brända ben. Mansgrav från bronsålderns 5. period. Fynd: rakkniv, pincett, syl och nål, allt av brons. Gravurna, yngre bronsålder. Gravurna, yngre bronsålder.

XI. XII.

5. Gravhög med fotkedja (Rydbeck IV). Höjd 2—2,5 m., yo stegs omkrets. Cen tralgraven i denna hög utgjordes av en ofullständig hällkista. Därjämte funnos sekundärgravar.

HäULngborgd fad ta fornlämning ar I. II. III. IV. V. VI. VII.

Gravurna, täckt av stenar. Yngre bronsålder. Gravurna, stående i ett litet stenröse. Bronsålderns 5. period. Fynd: en halv stångknapp samt tvenne häktor av brons. Gravurna, täckt av sten. Yngre bronsålder. Förstört träkärl, med brända ben. Träkärlet var förmultnat, men hartstätning till detsamma förefanns. Mansgrav. Fynd: bronssyl. Hällkista i högens mitt. Skelettgrav från bronsålderns 2. period. Fynd: en genomborrad hundtand, spiral av guld, söndrig fibula av brons. Rester av skelettgrav. Äldre bronsålder. Rester av skelettgrav. Äldre bronsålder.

6. Utplöjd gravhög (Rydbeck V). Innehåll: I. Liten stenkista (30 X 15 cm.), bestående av fyra kantställda flisor. In nehöll brända ben samt en miniatyrurna av bränd lera. IL Liten stenkista med gravurna. Mansgrav från slutet av bronsålderns. 4. period eller början av dess 5. Fynd: rakkniv och knapp av bronsIII. Gravurna. Mansgrav från slutet av bronsåldern. Fynd: knapp och syl av brons. 7. Gravhög av c:a 4,5 m. höjd, 25 å 30 stegs diameter (Rydbeck VI). Högern hade haft fotkedja och inne i högen påträffades ytterligare en äldre krets av stenar. Innehåll: I. Gravurna. Kvinnograv från slutet av bronsåldern. Fynd: armring; och hopböjt bleck av brons. II. Rester av liten träkista med brända ben. Bronsålderns 3. periodFynd: kniv av brons. III. Liten stenkista, som innehållit en trä- eller näverask med brända benKvinnograv. Fynd: hartstätning till asken, knivblad samt ett hoprul lat bleck av brons. IV. Brandgrav. Kvinnograv från bronsålderns 6. period eller början av järnåldern. Fynd: svanhalsnål av brons. V. Gravurna, täckt av en stenflisa. Mansgrav från bronsålderns 5. pe riod. Fynd: rakkniv, en tjock syl, fragment av pilspets av brons samt en smal bronssyl med kvarsittande skaftrester. VI. Gravurna. Bronsålderns 4. eller 5. period. Fynd: dubbelknapp av brons. VII. Stenröse med hällkista. Utgjorde centralgraven i högen. Kistan var 2 m. lång, täckt av 5 hällar. Skelettgrav från äldre bronsålder. Fynd: fragment av ylletyg samt några trådar av linne (?). 8. Gravhög av 22 m. höjd, 24 stegs diameter (Rydbeck VIII). Innehåll: I. Röse, som troligen innehållit träkista med obränt lik. Äldre brons ålder.

Bilagor II. III. IV.

Gravurna, nedsatt i ett stenröse. Yngre bronsålder. Gravurna. Yngre bronsålder. Gravurna i stenröse. Troligen kvinnograv. Fynd: fingerring ocb stångknapp av brons. Yngre bronsålder. V. Gravurna, bestående av en lerkruka med lock. Kvinnograv från yngre bronsålder. Fynd: 6 bärnstenspärlor, varav en med ett hopböjt brons bleck stucket genom bålet, ett liknande, böjt bronsbleck samt tvenne rundböjda bronstenar. VI. Liten stenkista, innehållande brända ben. Mansgrav från 4• eller början av 5. perioden. Fynd: rakkniv, knivblad, pincett och syl, allt av brons. VII. Brandgrav. Brända ben, spridda på ett område av 1 meters utsträck ning. Mansgrav från bronsålderns 4. period. Fynd: dubbelknapp med spröt, två rakknivar, pincett, två pilspetsar och fragment av dolkklinga, allt av brons. VIII. Brandgrav. Yngre bronsålder. 9. Gravhög, mycket skadad av skattsökare (Rydbeck IX). Av denna hög blev blott hälften undersökt. Innehåll: I. Brandgrav. II. Gravurna. III. Brandgrav. IV. Rester av skelettgrav. Mansgrav från bronsålderns 2. period. Fynd: svärd av brons, med rester av träskida, spjutspets av brons samt en hopkramad klump av hartsremsor. ao. Gravhög, kallad Tvillinghögen (Rydbeck X). Skadad av skattsökare. Hö gen, som visade sig i forntiden hava blivit påökt, mätte 3,3 m. i höjd. Innehåll: I. Stenröse, som troligen innehållit en skelettgrav från äldre bronsålder. II. Gravurna, omgiven av stenflisor. Yngre bronsålder. Fynd: förrostad järnten. III. Brandgrav, som bestått av träkärl inom stensättning. Yngre brons ålder (?) Fynd: hartstätning till asken samt ett stycke av en vriden bronsten. IV. Gravurna, omgiven av stenflisor. Fynd: fragment av stångknapp och häkta av brons. V. Gravurna, omgiven av litet röse. Mansgrav från bronsålderns 4. period. Fynd: rakkniv, pincett och syl av brons. VI. Brandgrav. Benen nedgrävda utan omhölje. Övergångstid mellan brons- och järnålder. VII. Gravurna. Mansgrav från bronsålderns 4. period eller början av dess 5. Fynd: 2 knappar, kniv och syl av brons.

HäLding borgd fadta fornLämning ar VIII. Gravurna, täckt av en stenflisa. Mansgrav från bronsålderns 4* pe riod eller början av dess 5. Fynd: pilspets, dubbelknapp och syl av brons. IX. Gravurna. Kvinnograv från bronsålderns 4. period eller början av dess 5. Fynd: dubbelknapp, två knappar med ögla, pilspets och ett 40-tal fransbeslag av brons. X. Liten stenkista med brända ben. Mansgrav från bronsålderns 4. el ler 5. period. Fynd: krumkniv, knapp och syl av brons. XL Gravurna, täckt och omgiven av stenflisor. Mansgrav från brons ålderns 4- period. Fynd: pilspets, syl och dubbelknapp av brons. XII. Gravurna. XIII. Gravurna. 11. Av gravhögarna i Köpingekomplexet återstå trenne, som icke blivit under sökta. En av dessa, fig. 197, 11 (Rydbeck II), ligger i den till kvarnen hörande trädgården. Den synes vara något utjämnad och är försedd med fotkedja. 12. Söder om de nu beskrivna gravhögarna ligger inne i planteringen en till dimensionen ganska stor, men mycket skadad. En mindre hög synes vid sidan 13. om densamma. Några förhöjningar i närheten kunna möjligen även vara små gravhögar. 14. På Fredriksdahls ägor, inom det Hälsingborgs museum tillhöriga område, som är avsett att utläggas till trädgårdsstad, ligger en gravhög, vilken år 1913 undersöktes av Carl WTbling. Högen benämnes i hans redogörelse Drott ninghögen och skall enligt en karta från början av 1700-talet ha burit detta namn. Emellertid uppgives med bestämdhet av äldre personer i Filborna, att Drottninghögen eller Dronninghöj varit namn på en höjd eller grusås, vil ken legat öster om Fredriksdahlshögen, sydost om vägkorsningen vid Berga. På denna plats återfinnes även namnet Dronninghöj å en karta, intagen i professor A. Stilles skildring av slaget vid Hälsingborg.1 Denna förhöjning, vars karaktär av gravhög icke är säker, är numera bortschaktad. Vid undersökning av Fredriksdahlshögen, som var försedd med en något skadad fotkedja, befanns densamma innehålla flera stensättningar och rösen. Bland fynden i själva högen må nämnas en större och en mindre sten med älvkvarnar samt en hel och en söndrig kvarnsten jämte löpare. Följande gravar konstaterades: I. Brandgrav. Benen nedgrävda utan gravkärl. Yngre bronsålder. II. Brandgrav. Benen nedgrävda utan gravkärl. Yngre bronsålder. III. Brandgrav. Benen spridda på ett område av 1,5 m. genomskärning. Yngre bronsålder. Fynd: hängsmycke av flinta samt rester av lerurna. 1

A. Stille: Slaget vid Hälsingborg.

I Magnus Stenbock, minnesskrift, utgiven av S. E. Bring,

Stblm 1910.

3°3

Bilagor VI. Brandgrav. Trekantig, liten stensättning, innehållande ett mindre kol lager och därunder obetydliga benfragment. Yngre bronsålder. V. Brandgrav. Liten, trekantig stensättning. Yngre bronsålder. VI. Gravurna av grovt lergods, kringsatt och täckt av stenflisor. Fynd: ringformigt smycke av brons. Gravhögen visade sig sålunda härstamma från yngre bronsåldern. Beskrivning av Wibling: »Drottninghögen i Hälsingborg», Ymer 1904, s. 260—280. 15. I Sofieroskogen, nära västra gränsen och öster om Tinkarps gård finnes en mindre gravhög, vilken undersöktes av kronprins Gustaf Adolf år 1920. Gra ven befanns därvid innehålla tvenne små stenkistor, härrörande från brons ålderns 3. eller 4. period. Därjämte fanns en gravurna från slutet av brons åldern. Ej publicerad.

16.

17.

18.

Förutom nu uppräknade gravhögar, vilka alla (utom 2 och 6) ännu finnas kvar, ligga inom stadens område följande gravhögar, vilkas innehåll i huvud sak är okänt: En stor, granbevuxen gravhög ligger å Bunkagårdens mark. Diametern är omkring 25 meter, höjden 4 m. Kallas Klåhögen. Namnet återfinnes å äldre karta (1787). o A Raus n:r 3, i vinkeln mellan Välluvs och Görarpsvägarna en liten grav hög, som synes vara starkt kringskuren. Benämnes 1787 Torbornahög. Diameter omkring 7 meter, höjd c:a 2 meter. o A Raus n:r 3, norr om samma vägkorsning, synes en helt liten gravhög ligga. Den är något skadad. Benämnes 1787 Refhög. Vid Attekullavägen ligger en hög av ansenliga dimensioner, diameter 25 å 30 m., höjden c:a 5 m. Kallas 1787 Gröthögen. I närheten torde ha legat flera nu utplöjda högar (56 och 57). Vid Rausvägens krök, ej långt från kyrkan, finnes en gravhög av 12 m. ge nomskärning och 2 m. höjd. Nordost om Raus kyrka en hög av c:a 15 m. genomskärning och halvannan m. höjd. Synes vara något skadad. Överst å branten söder om vattentornet ligger en hög, som, ehuru till stor del utplöjd, ännu är tydlig. Den är mycket illa skadad genom en djup grop. Norr om denna har legat ännu en hög, som nu torde vara i det närmaste förstörd. På platsen ha grävts skyttegravar, vilka möjligen skadat högar nas innehåll. Dessa båda högar kallas 1761 Eskeshögarna. En hög av ansenligt omfång, diameter omkring 30 m., ligger längre söderut i en trädgård. Kallas Bonnhög, vilket namn återfinnes år 1761, Högen, som nu är trädbevuxen, är synlig på den Akrell-Thersnerska gravyren »Öresund från Glumslöfs högar» av år 1818, då oplanterad. ••

19.

20. 21.

• •

22.

23.

3°4

Hälsingborgs fasta fornlämningar 2^. Nära vägen Raus—Gantofta, vid Fredriksborgs gård, ligger en bog av 15 m. diameter och c:a 2,5 m. böjd. Benämnes Ljungbögen å en äldre karta. 25* I närbeten av Tinkarpsgården, mellan denna ocb Sofiero skog, ligger en större, trädbevuxen gravbög, diametern c:a 15 å 20 m. I densamma lära bronsåldersurnor ba anträffats, vilket givetvis endast innebär, att några se kundärgravar blivit blottade. 26. I ett fåtal av de försvunna, ej undersökta gravhögarna ba fornfynd eller gravar någon gång påträffats. Sålunda bar en bög (26) legat i närbeten av Revbögen. Man påträffade nämligen där för länge sedan en stenkista, inne hållande brända ben samt en fyrkantig, böjd bronsten jämte lerskärvor. Fyndet måste tillhöra en, möjligen tvenne brandgravar från bronsålderns mellersta eller senare del, vilka troligen legat i en utplöjd gravbög. 27. I närbeten av Klåbögen ba påträffats krukskärvor vid bortscbaktandet av en förböjning, som otvivelaktigt varit en gravbög. 28. I tvenne 3.v de utjämnade högarna söder om Klåbögen hava krukskärvor, 29. bärrörande från brandgravar, påträffats. 3°. Tvenne gravhögar hava legat i Sofiero park, 60—70 m. norr om slottet, nära 31« gränsen. I dem hittades »brunnar med aska ocb bronssaker», vilket torde innebära brandgravar från bronsåldern, sannolikt stenkistor eller urnor, kringsatta av stenar. En gravbög bar blivit bortplöjd på Pålsjögårdens ägor vid mitten av 1870talet, varvid påträffades »brända ben ocb en svärdsknapp av glasmosaik». Det sistnämnda synes närmast antyda ett fynd från järnålder, dock kan upp giften icke anses vara fullt pålitlig. 32. På Pålsjöplatån, sydväst om gården och ute vid branten, bar legat en, tro 33* ligen tvenne gravhögar, vilka för länge sedan blivit bortscbaktade. Därvid uppgivas inga gravar vara funna, men däremot i själva jorden redskap av flinta. Övriga å fornlämningskartan utsatta gravhögar (34—68) hava markerats på punkter, där terrängen ger anledning misstänka förefintligbeten av utplöjda gravhögar eller där äldre kartmaterial giver ledning. Förutom de namn på gravhögar, vilka förut blivit omnämnda, återfinnas på äldre kartor namnen Harakullen (34X Stenhög (35), Hyrebacken (36) ocb Nyvångsbögen (37). Högen zfo betecknas tillsammans med 22 Eskebögarna. En del av de utplöjda högarna synas ännu vara relativt oskadade och torde i varje fall hava något gravinnehåll kvar. Andra äro fullständigt bort scbaktade eller så utjämnade, att en undersökning knappast kan förväntas giva något resultat. Vid eventuella undersökningar torde man sålunda kunna helt bortse från åtminstone de högar, som å fornlämningskartan äro beteck nade med numren 26, 27, 37, 41—51* 5$—64 samt 85.

30—24465.

3°5

Bilagor G ravar un der fl at mark Vid flera tillfällen ha inom stadens område påträffats bronsåldersgravar under flat mark, dels enstaka, dels samlade i gravfält. Otvivelaktigt ha många sådana gravar blivit förstörda under grävningsarbete eller plöj ning utan att man erhållit uppgift därom. Sålunda berättas, att en stor mängd urnor skola ha blivit förstörda vid järnvägsbygge, dock utan att plat sen närmare kan lokaliseras. Åtskilliga andra uppgifter om flatmarksgravar

67.

68.

69. 70.

71.

72.

finnas utan att man kan närmare bestämma fyndorten. Följande gravar äro för närvarande kända: I närheten av gravhögarna nummer 3 och 28 ha ett flertal urnfragment på träffats, vilka blivit uppsända till Statens Historiska museum. Vid under sökningar av fältet, vilka blivit utförda av kronprins Gustaf Adolf och pro fessor Oscar Almgren, har ett bronsåldersgravfält blivit konstaterat, här rörande från bronsålderns tvenne sista perioder. Behandlat av Bror Schnittger i »Flatmarksgravar från den yngre bronsåldern i Skåne och Blekinge», Rig 1919, sid. ioz(—112. Ej långt från gravhögen nummer 18 ha anträffats tvenne gravurnor under flat mark. En av dem var nästan förstörd, den andra hel. Båda finnas i Hälsingborgs museum. Den bevarade urnan innehöll fragment av en brons syl, yngre bronsåldern. Det torde emellertid vara tvivelaktigt huruvida båda dessa gravurnor äro att räkna till flatmarksgravar. Vid fyndplatsen fanns nämligen en svag höj ning i marken, som kan antyda att där fordom legat en gravhög, vilken bli vit utplöjd. Är detta förhållandet, vilket i själva verket synes mycket sanno likt, skulle dessa gravar alltså tillhöra en gravhög, om vars innehåll i övrigt man ingenting känner. O A Köpinge n:r 3 ha fragment av en urna påträffats vid djupgrävning på åkern. I närheten av stenåldersboplatsen vid Råån påträffades en liten gravurna, nedsatt i en liten stenkista, vid husbygge år 1913. Urnan innehöll brända, otvättade ben, men intet gravgods. Bronsålderns 6. period eller början av järnåldern. Förvaras å Hälsingborgs museum. Behandlad av Bror Schnittger i Rig 1919, sid. 106. Rester av en gravurna påträffades år 1903 vid planteringsarbete i Pålsjö skog. Fyndplatsen var omgiven av en stensättning. Förvaras i Statens histo riska museum. Behandlad av Bror Schnittger i Rig 1919, sid. 105. Under arbete med anläggande av vattentornet å Ringstorpshöjden år 1904 påträffades en mängd gravar från slutet av brons- eller början av järnål dern, härrörande från ett gravfält under flat mark. Jämte forngravarna funnos trenne skelettgravar från senare tid, antagligen soldatgravar från slaget 1710, samt större och mindre samlingar av kol.

HäUlng borgo faota forniämningar Gravarna undersöktes av doktor Carl Wibling. De lågo alla i en krets kring det sedermera flyttade Stenbocksmonumentet. Beskrivna av Carl Wibling i »Ringstorpsfynden», Hälsingborg 1906. I. Gravurna. Fynd: bronsknapp ocb bronsfragment. II. Brandgrav. III. Urnebrandgrav. Fynd: rakkniv, två bronsknappar samt några lä derstycken. IV. Stenkista med brända ben. Fynd: flintspets, bronsfragment samt en järnklump. V. Brandgrav, skadad. VI. Stenkista med brända ben. Fynd: bronsfragment. VII. Stensamling av stenar med brända ben. VIII. Liten kista av stenar med brända ben. IX. Stenkista med brända ben. Fynd: pincett, kniv och syl av brons. X. Gravurna, omgiven av stenar. Fynd: knapp av brons och brons beslag. XI. Gravurna. Fynd: bronssyl. XII. Brandgrav. Brända ben, lagda på en flat sten. XIII. Gravurna. XIV. Gravurna, stående tillsammans med XV. Gravurna, båda täckta av en flat sten. XVI. Gravurna, kringsatt av 4 stenhällar. Fynd: obearbetade bärnstenssmycken. XVII. Brandgrav. Brända ben utan stenar. XVIII. Liten stenkista med brända ben. XIX. Gravurna. XX. Gravurna. Boplatser

Tvenne boplatser från stenåldern hava påträffats inom Hälsingborgs stads område och blivit vetenskapligt undersökta. Flera andra boplatser torde otvivelaktigt hava funnits, flera finnas säkerligen ännu kvar. På flera ställen inom staden ha vid grävningar anträffats smärre gropar med svart jord och skörbrända stenar, men utan fynd, som kunna giva upp lysning om huruvida de härröra från stenåldern eller från senare tid. Av de undersökta boplatserna fanns den ena i ett grustag på norra stranden av Råån. Den undersöktes år 1905 av Carl Wibling, år 1907 av Oscar Almgren och Knut Kjellmark. I boplatsen gjordes en mängd fynd av såväl kärnyxor som ski vyxor, en yxa av s. k. Limhamnstyp samt en tv är eggad pilspets, allt redskap, karaktäristiska för den äldre stenåldern. Talrika skra por, borrar m. m. funnos även. Föremålen finnas i Stockholm. Beskriven av Wibling, Almgren och Kjellmark i Fornvännen 1908, sid. 105—127.

Bilagor 74. Den andra stenåldersboplatsen, påträffad i ett grustag på decauvillebanan, var vida yngre, bärrörande från stenålderns slut. En eldstadsgrop under söktes av doktor Carl WTbling, varvid påträffades ett fåtal flinta av yngre typ. På marken i närbeten bade funnits åtskilliga föremål, bl. a. flintdolkar, bärrörande från stenålderns sista skede. 75. I planteringsarbeten öster om den nya byggningen vid Sofiero anträffades omkring en balv meter djupt en boplats från stenåldern. I gravfältsområdet vid Köpinge (nr 67) skola vid undersökning bava på träffats rester av en bydda från bronsåldern. Resta

stenar

76. Vid norra vaktbuset på Rå Ljung omtalas (1729) några stenar ba stått upp resta, vilka blevo omkullkastade då vallen byggdes. De kallades Fem böge stenar ocb Holger Danske sades ligga där begraven. Platsen torde vara att söka vid stranden, ungefär i böjd med kopparverksbamnens södra vågbrytare, varest den år 1712 byggda förskansningslinjen slutat ocb där en förböj ning med en därå uppförd vårdkase finnes markerad på i krigsarkivet befint liga kartor över retrencbementet vid Rå. Huruvida fornlämningen utgjort rester av en dös eller gånggrift, en skeppssättning, domarring eller annan form av stensättning kan knappast nu avgöras. Offerkällor

77. En gammal offerkälla, som ännu under slutet av 1600-talet varit i bruk, låg ungefär vid nordvästra börnet av S:t Jörgens plats, som fått sitt namn efter densamma. Den kallades S: t J ör gens källa, ocb där brukade de sjuka dricka ocb offra S:t Hans afton. På 1600-talet samlades offergåvorna i en stock, som stod uppsatt vid källan, ocb utdelades till de fattiga. Forniämningar

78. 79. 80. 81.

3°S

från

medeltid

och

nyare

tid

Följande ej förhistoriska forniämningar äro å kartorna fig. 195—197 mar kerade: Som platser för medeltida forniämningar ba angivits områdena kring Kärnan (78), de båda försvunna medeltidskyrkorna S. Clemens (79) ocb S. Petri (80) samt dominikanerklostret (81), varest vid flera tillfällen medeltidsfynd blivit gjorda ocb medeltida byggnadsrester påträffats ocb där nya fynd äro att förvänta vid grävningar o. d. Från yngre tid bärstamma de rester efter förskansningarna vid Rå, vilka sträcka sig från åmynningen ocb längs stranden norrut mot kopparverksbamnen.

HHiding b o rg d fad ta forniämningar 82. Dessa bröstvärn uppfördes åren 1711 och 1712 som skydd mot landstig ningar från danska sidan. 83. Här må även omnämnas den sten med runinskrift, som står rest vid dammen i Ramlösa brunnspark. Denna sten är icke någon fornlämning utan restes först år 1750 av Carl Hårleman och inskriptionen är visserligen skriven med runor, men har följande lydelse: KARL HORLEMAN MED SIN HUSTRU H J LIVEN RESTE DENNE STEN TIL TAKKSAMT MINNE AF RAMLÖSA VATNS DYGD OK GREVVINNAN RAMELS OMVÅRDNAD AN MDLLLLL.

TILLÄGG OCH RÄTTELSER Hälsingborgstraktens geologiska historia Sedan detta arbete redan gått i press har en synnerligen betydelsefull avhand ling av G. De Geer, Förhistoriska tidsbestämningar, Ymer 1925, h. 1, utkommit. Den ger ej blott en korrektion av förut meddelade sifferuppgifter angående isens avsmältning utan också viktiga uppslag i de aktuella frågorna om vårt lands nivå förändringar och Östersjöns därmed förknippade utvecklingshistoria. Såsom en korrigering av de i kap. »Den yngre baltiska isströmmen» återgivna uppgifterna må ur nämnda avhandling meddelas, att De Geer (ehuru med viss reservation) nu tillbakaflyttat den gotiglaciala tidens början (då alltså den yngre baltiska is tungan började smälta från Hälsingborgs trakten) till c. 15 700 år före vår tid. Det gotiglaciala skedet, som avslutas med Baltiska issjöns tappning, antas ha varat omkr. 6 000 år under det att den finiglaciala tiden skall ha omfattat endast 1 074 år och den postglaciala c. 8 700 år. De Geer gör vidare gällande, att Ancylussjön en längre tid stått i förbindelse med Västerhavet över Mellansverige, men fått sin karaktär av färskt inhav be varad genom den starka utströmmen av färskt vatten från den smältande landisen och de nordtyska floderna. Aven Litorinahavet skulle på ett tidigt stadium över Vänern haft en trång förbindelse med Västerhavet. Här må slutligen påpekas, att De Geer ger begreppet »senglacial» en annan betydelse än den efter andra geologer i kap. »En fastlandstid» godtagna. Medan senglacial tid där betecknas som tiden mellan landisens bortdragande och skogens invandring, låter De Geer den senglaciala tiden omfatta hela avsmältningsskedet fr. o. m. daniglacial t. o. m. finiglacial tid, vilket måhända är lämpligare. • •

Fig. 34, kindtand av mammut, funnen i Bårslöfs s:n, är reproducerad i skalan 3I3.

Sid. » » »

85 rad 12 står fig. 122,skall vara fig. 133. 85 » 16 » fig. 135, » » fig. 136. 85 » 17 » fig. 136, » » fig. 137. 86 » 18,hänvisningentill fig. 137 utgår.

Karta över Taped have tö dtöröta utbredning vid Hätdingborg. o

=J—

A-

5 Km

Alörka re blått — nuvarande öredundj ljueare blått — av Tapeéhavet täckta delar av landet; brunt — landet under Tapedhavetd etörda utbredning. Bengtsons Litografiska. A-B , Stockholm

PI. II

26 2S 30 32 3<t- 36 r

O KARN.

H. ALL/A. LAROV. A N G F A R J E ST: N

LST\N

Skala 1:10000

Bengtsons latografiska, A-B., Stockholm

Karta över ravinerna i Landborgen vid Hälélngborg

K arta

över GåvebäckvdaLen.

PL III

■San dtag,

Bengtsons Lito fraii ska. A-T3., Stockholm

K arta över R a m löéada ten .

og o) \cg og

Bengtsons Litofraiiska. A-B .Stockholm

PL V

Karta over

DELTA- och STRANDVALL SOMRADE O söder om RA upprättad år 1922-24

Gustav Ekstrand //////// /

//////////////

'///////

akt drag< Begränsningslinjer mellan gräsvall ock torvsänka kypotetisk Obetydliga sänkor i terrängen (for små för att kunna framträda genom köjdkurvorna).

Grusvallar

Torvsänkor

i naturligt skick Av människan mer eller mindre förstörda,

Bengtsons Litografiska. A-B., Stockholm

UPPSALA 1925 ALMQVIST & WIKSELLS B OKTRYCKERLA.-B.

I distribution Los Aktiebolaget Killbergs bokhandel Hälsingborg