Helsingborgs historia del 5, bok 3 - Perioden 1718–1862 (1979) by helsingborgsmuseum

• ■ -i *

*- 1

•

■

^ •, i

<, * l b

£ %

^ J ii

. _ J\ rV :<t$ ^

. >-■

.....

-w

■

-i

.-■

4 r,-7„,;

i «EX' ^ 4* :sj| $$

■ •'nÄ»*;*' •kiäs&äw -

T *

•.'.,

• .;

$*-'

»r

^ -.->

.ci/-*

11 ■ ' ’ - «ä%r >v"

•,

T . - - - *4«* v- :.i; , i -v - -4'^' -’^'7 * . . v . -; • •- ’-.; - ■; " ;;• 4r ’ ' 1 * "■ V . . .„ .

C' -

:. :*>V '.>.■ ,

. ..

,-,

..............

;.. 'v

- •'•'■->-

• •■'

■'-

' •• :■>'-v t- ,"*■.

- >

:■•:

■

t£

- •

•-

•' •

* v< i

,/■

•____

‘

' -' •

- '■

—

%t"1 ’ ,v ‘ *

' S

-$<£*?

’ ;w.4..' •:

'»>V‘ k ■

■

: - * 11Wmk i ä ffefe&i' " —

s 4. • - . ‘ .

•-

■

, v,-... -k-[v -

' &:

- ■

:■■'

:-.

/ .1/.

■

; 'f‘.

V-/7- ''Ts;<4’'’■/-- -44' - • - i V“-:4''v&

^ * - £ ~»r~

•

■:

.v'-/-.-.-..

■ \' r-v r - y , ' - '■ " - r$&'* c v VJ

•

->v -:

i___ ' •

__ ._ „

61ÄSSiS§S5ißSifcs^S I

.o ... A'

■

••

• 7 ■

•• .'

“'•■

'^1 Xne^^S*--. VS»;.; - .•

UNIVERSITETS BIBLIOTEKET Lund referens biblioteket

HELSINGBORGS HISTORIA UTGIVEN EFTER UPPDRAG AV KOMMUNFULLMÄKTIGE I HELSINGBORG UNDER REDAKTION AV

GÖSTA JOHANNESSON

FEMTEDELEN. III

HELSINGBORG MGMLXXIX

HELSINGBORGS HISTORIA

HELSINGBORGS HISTORIA Efter uppdrag av KOMMUNFULLMÄKTIGE I HELSINGBORG utgiven av

DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE under redaktion av

GÖSTA JOHANNESSON

V: 3 PERIODEN 1718-1862

HELSINGBORG 1979

ISBN 91-20-06021-1 hft ISBN 91-20-06023-8 inb

Printed in Sweden by Almqvist ö3 Wiksell Tryckeri AB Uppsala 1979

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

STÅNDSTIDENS SLUTSKEDE (1809-1862): STYRELSE OCH FÖRVALTNING, av Gösta Johannesson Befolkningen

..........................................................................................................

Stadens jord..............................................................................................................

Ölbryggning och brännvinsbränning.................................................................

Stadens finanser...................................................................................................... Kronoutskylder ......................................................................................................

53 70

Militära pålagor

......................................................................................................

..........................................................................................................

Brandförsvar

Gatuhållning och belysning.......................................................................................102 Hälso- och sjukvård ...................................................................................................111 Stadsbornas inflytande på stadsstyrelsen Magistraten och domstolarna

.............................................................. 125

.................................................................................. 135

Stadens tjänstemän.......................................................................................................149 Kungl. Majestät och Riksens ständer...................................................................... 158 Kyrkan

............................................................................................................................167

Fattigvården...................................................................................................................197 Skolväsendet

.............................................................................................................. 214

Kultur och nöjesliv...................................................................................................... 240 Inför de nya kommunallagarna

..............................................................................253

HELSINGBORGS HAMN 1658-1862, av Torsten Mårtensson Bropenningarna.......................................................................................................... 263 »Danska bryggan»

...................................................................................................... 268

Johan Ennes »nya brygga»

......................................................................................275

Överste Stobées brygga.............................................................................................. 279 Kapten Pfunts brygga

.............................................................................................. 287

Major Weduwars stenbrygga

.........................................:................................ 290

Hamnbyggnadsdirektionen1805-1828 ...............................................................

301

Hamnbyggnaden 1828-1862

324

Inre hamnen

.............................................................................................................. 331

Kanalprojekten

.......................................................................................................... 335

REGISTER TILL BAND V: 1-3 Personregister.......................................................................................................... 343 Ortregister

.............................................................................................................. 356

ANVÄNDA BETECKNINGAR

BÄ prot.=Borgerskapets äldstes protokoll, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. Fattigv.-prot. =Fattigvårdsdirektionens eller fattigvårdsstyrelsens protokoll. Soci alnämndens arkiv, Socialförvaltningens arkiv, Helsingborg. GHA=Gossläroverkets i Helsingborg arkiv, LLA. HSA = Helsingborgs stads arkiv, LLA. HSA:RM=Rådhusrättens och magistratens arkiv, HSA. HSK = Helsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, LLA. Kopiebok = Kopieböcker 1666 o. ff. HSA:RM. KRA = Krigsarkivet, Stockholm. Kyrkorådsprot. = Kyrkorådets protokoll, HSK. LDA=Lunds domkapitels arkiv, LLA. LLA=Landsarkivet, Lund. Mag. o. kyrkor, prot. fattigv. = Magistratens och kyrkorådets protokoll rörande allmänna fattigvården 1809-1830. Socialnämndens arkiv, Socialförvaltningens arkiv, Helsingborg. Mag. prot.=Helsingborgs magistrats domböcker i politioch ekonomimål, HSA:RM. RA=Riksarkivet, Stockholm. RR=Riksregistraturet, RA. Rådhusrättsprot.=Helsingborgs rådhusrätts domböcker, HSA:RM. Rådst. prot.=Helsingborgs rådhusrätts och magistrats domböcker i justitie-, politioch ekonomimål, HSA:RM. Rådst. prot. brottmål=Helsingborgs rådhusrätts domböcker i brottmål 1850 o.ff., HSA:RM. Rådst. prot. civ.=Helsingborgs rådhusrätts och magistrats domböcker i civila mål 1850 o. ff., HSA:RM. SF=Svensk Författningssamling. Sockenstämmoprot.=Protokoll vid sockenstämmor med Helsingborgs stadsoch landsförsamlingar, HSK. SSLHAF=Samlingar utg. för De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening af M. Weibull, Lund 1874-1880. SVA=Sjökarteverkets arkiv, Stockholm.

STÅNDSTIDENS SLUTSKEDE (1809-1862)

STYRELSE OCH FÖRVALTNING AV

GÖSTA JOHANNESSON

BEFOLKNINGEN

-JL—^EN SVENSKA STADEN vid 1800-talets början har karaktäriserats som en »agrar köpstad» med ett tämligen statiskt näringsliv. Vardagslivet i städerna skilde sig på den tiden inte särskilt mycket från de dagliga rutinerna i en större by på landsbygden. Större delen av borgerskapet drev jordbruk och höll husdjur. På sina fastigheter inne i själva staden hade de djurstallar och lador, och jorden de brukade var antingen deras egen eller tillhörde staden och brukades i så fall mot arrende eller årlig jordskyld. Åkrarna och ängarna låg utanför den egentliga stadsbebyggel sen men i stadens omedelbara närhet. De som ägde fastigheter i staden utgjorde kärnan i stadssamhället. Det gick en social skiljelinje mellan de besuttna och de obesuttna. På gårdarna levde man vanligen i en typ av storhushåll. I dessa sysselsattes inte bara ägarens egen familj och släktingar, som han kunde ha boende hos sig, utan också ett antal pigor och drängar samt hos handelsmännen bokhållare och bodbe tjänter, hos hantverkarna gesäller och lärlingar. Dessutom hade man ofta något inhyseshjon. Till den obesuttna gruppen bland stadsborna hörde en stor grupp bofast småfolk, bl. a. arbetsborgare och arbetskarlar, månglerskor, hjälphustrur, en och annan småhantverkare samt gesäller och drängar som bildat egna hushåll. Under 1800-talets första decennier växte i många städer gruppen småfolk i antal och deras krav på bostäder ökade. Detta ledde till att man inom de gamla gårdarnas plan inredde enkla bostäder i uthus som byggdes om. Dessutom uppfördes mindre bostadshus där det bar sig. De traditionella tjänstehjonsstadgorna var alltjämt i kraft och därigenom bands tjänstefolket vid årslång tjänst hos husbonden. Men det fanns personer som inte trivdes med denna ofrihet utan blev lösdrivare eller tiggare. Helsingborgs handlande ägde fortfarande fastigheter företrädesvis utmed Stor gatan, som ju alltsedan äldsta tid hade varit stadens dominerande handelsstråk och marknadsgata, samt vid Stortorget. Deras fastigheter var förhållandevis stora och deras hushåll hade vanligen ganska många medlemmar. Hantverkarna bodde i stor utsträckning i områdena söder om Stortorget och Mariakyrkan. Längs infartsvä garna i utkanten av bebyggelsen — t. ex. vid nuv. Långvinkelsgatan och vid södra änden av Södra Storgatan — bodde en del av småfolket.

Perioden 1809-1862

ti. hi/hritmlf SmldMri

f> /.(hiltwhv Modo/t 0 Lhlkxkolmi fl Foliitftftrdlhthffß r Oortthom- Ajtfkhifx

1' Tollk/a/tt/tomi

tß diodfos Urin h lid//rnkd// /

JtAdim.nl.

Hax.s'ur Attdlo/7/r

1 Uli -o(fit.•.■hoxd m . f \ >> tS/ir/dim.vd

RAHNAS ■

/ Loh(ft itikrlertx go to (l tä/jäm offc/t

J hti/Ltfjtifatt 4 4 \ orro .Morf/otoo 5 * *>///ytojpo.d(fnht di/t t> 11äd/t/dif/gf d/tdro

/ JrO'/'O Airtt/tdifidoo 0 li Ait/ado ft'r/f V1ftdm

S Hrdofft’riffo ftto

10. Lido lA/r/r/tdn/t

9 dtnb/o/tro 10 * S'ddro 'Wonjtdoft

Förändrade* nainn a üatni :

11 Ton/et

fl A orro li Yrkog/do/t /J Lillo Atrtoidgofoo li A’dd/o Kyrkmftdon. IS Lit/o dddm/tdo// lf) MOfodrold .

. IV hodoxfouturo 1.itotfi i/thrlxg/do/t „

lAt/d.i-Af/t/oftdoff

,S „

StolLjudm

„ io *

Milltg/wt/dr//

„ ‘1

ff A i t/ li YilmjOfd.Yfttti(tt . ßm

idrott'

111111mm t tdtmlfrdd

Karta över Helsingborg, upprättad år 1853, ingående i G. Ljunggren, Atlas öfver Sveriges städer (Sthm 1862). En rad byggnader har markerats kraftigare, bl. a. prästgården (a), trivialskolan (b), folkskolan (c),fattigvårdsinrättningen (d), garnisonens sjukhus (e), sjötull kammaren (f), Mariakyrkan (g), högvakten (h), rådhuset (i), husarskvadronens stallar (k), likvagnshuset (l) och nya spruthuset (m).

Vid mitten av 1800-talet förändrades efter hand den agrara köpstadens struktur. Rikets befolkning växte stadigt och en del av landsbygdens befolkningsöverskott sökte sig till städerna. De nyinflyttade försörjde sig på olika slag av arbeten. De hade egna små hushåll och var obesuttna. Genom inflyttningen ökade alltså grup-

Styrelse och förvaltning pen småfolk. Dessa småhushåll skaffade sig tak över huvudet framför allt inom de stadsdelar där hantverkarna traditionellt brukade bo. Hantverkarna hade nämli gen ofta möjligheter att inreda bostäder i gårdshusen på sina fastigheter. Däremot kunde köpmännen i regel inte avstå några utrymmen, trots att deras fastigheter var större. De behövde nämligen fortfarande alla magasinsutrymmen, hållstallar och övriga ekonomibyggnader som fanns där. Förutom inne i den gamla stadsbebyg gelsen slog sig de nyinflyttade arbetarna gärna ned längs infartsvägarna och i spridd småbebyggelse utanför det egentliga stadsområdet. Exempel på en sådan småbebyggelse i Helsingborg blev de bostäder som uppfördes i nuv. Stattena. Allt efter som jordbruksproduktionen i landet växte och landsvägarna förbättra des, kunde lantborna i ökad omfattning föra överskott av sina egna produkter in till torgen i städerna för att säljas där. Å andra sidan var bondehushållen fortfa rande beroende av de produkter som städernas hantverkare framställde och av de importvaror som salufördes av städernas handlande. De varje vecka återkomman de torgdagarna fick därför ständigt ökad betydelse för städernas handelsomsättning. Den rikliga tillförseln av bl. a. livsmedel till torget medverkade till att stads borna inte längre på samma sätt som förr var beroende av att driva eget jordbruk eller av att hålla husdjur. Borgarna kunde övergå till att uteslutande ägna sig åt de typiska stadsnäringarna: handel, hantverk och fabriksrörelse. Den stadstyp som på detta sätt efter hand växte fram har man kallat den »borgerliga köpstaden» eller den »handelskapitalistiska köpstaden». Under decennierna närmast före 1800-talets mitt utvecklades under dessa om ständigheter handeln i städerna och särskilt handelshusen kom att dominera mera än förut. Antalet burskapsägande handlande växte. Köpmännen hade sin kund krets framför allt på den kringliggande landsbygden, och underlaget för deras verksamhet förstärktes avsevärt. År 1830 bodde 2 607 700 personer på rikets landsbygd. Trettio år senare hade antalet sprungit upp till 3 425 200. På landsbyg den sköttes köpenskapen — utom vid marknadstillfällena — mestadels av gårdfarihandlande. Antalet etablerade handlande där var mycket litet. För sina inköp var därför bönderna vanligen hänvisade till att med häst och vagn ta sig in till närmaste stad, i regel på torg- och marknadsdagar. De körde till någon av de stora köpmansgårdarna, där det fanns stallrum, ställde in häst och vagn där och gjorde en del av sina uppköp hos köpmannen, som också brukade köpa deras spannmål och övriga produkter. En god exponent för denna typ av handelsgårdar i Helsingborg är den s.k. Hedströmska gården, tidigare belägen mellan Norra Storgatan och Kullagatan men numera återuppbyggd på Fredriksdals friluftsmuseum. Andra exempel av något yngre datum, som bevarats in på 1900-talet är den Wingårdhska gården vid Södra Storgatan och Billeplatsen samt den Lückanderska gården, som låg vid Hästmöllegränden och Kullagatan.

Perioden 1809-1862 Storhushållen på köpmansgårdarna ägde fortfarande bestånd och köpmansregionen i staden blev, som nämnts, tämligen oberörd av inflyttningen från lands bygden. Men småbutiker, ägda av nyetablerade hökare och handlande, öppnades inom de stadsdelar där hantverkarna hade sina gårdar och arbetarna sina bostäder. Hökarna blev på det sättet detaljhandlare åt småfolket, medan köpmännen bland sina kunder förutom bönderna kunde räkna stadens ståndspersoner och välsituerade borgare. I och med att jordbruket inte längre var en så viktig del som tidigare av borgerskapets näring och boskapsskötseln likaledes minskade avsevärt, upphörde djur hållningen inne i själva stadsområdet och stallarna kunde användas för andra ändamål. De enda djur man fortfarande höll — förutom fjäderfä och småkreatur — var hästar som behövdes framför allt som vagnshästar. Men åtskilliga stadsbor var alltjämt intresserade av jordbruk. De skaffade sig då ofta jordegendomar i stadens närhet. Vi har redan sett hur borgmästare Petter Pihl d.y. vid mitten av 1700-talet förvärvade Pålsjö och direktör Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. mot slutet av århund radet slog sig ned på Fredriksdal. Under 1800-talet följde en rad ståndspersoner och köpmän deras exempel och uppförde åt sig lantställen som Eneborg, Närlunda, Sofieberg och Gåsebäck, där de kunde ägna sig åt jordbruk samtidigt som de förfogade över en sommarbostad.1

Tab. 1: Förändringar i de skånska städernas folkmängd åren 1800-1870 Källa: Historisk statistik för Sverige I: Befolkning, utg. av Statistiska centralbyrån (2:a uppl. Sthm 1969) tab. 12.

Helsingborg Falsterbo Kristianstad Landskrona Lund Malmö Simrishamn Skanör Trelleborg“ Ystad Ängelholm

1800

1810

1820

1830

1840

1850

1860

1870

1 741 156 2 369 3 827 3 086 3 962 644 526

2 087 175 2 713 2 831 3 100 5 796 700 546

2 391 187 3 512 3 488 3 550 6 723 975 541

2 990 180 4 523 3 523 4 211 8 665 977 499

3 211 218 4 540 3 800 5 264 10 203 1 046 629

4 140 282 5 440 4 139 6 709 13 087 1 365 755

5 333 313 5 733 5 703 8 412 18 919 1 415 824

2 460 697

2 658 592

3 474 840

3 972 1 000

4 155 1 074

5 089 1 310

5 324 1 656

7 841 291 7 962 7 821 10 688 25 593 1 532 803 1 993 6 191 1 815

Anm. Uppgifterna avser folkmängden den 31 december de angivna åren, inom då gällande stadsgrän ser. “ Återfick sin stapelstadsrätt år 1865.

Styrelse och förvaltning Ännu omkring år 1840 kan Helsingborg karaktäriseras som en mellanform mellan en agrar köpstad och en handelskapitalistisk köpstad. Den statiska karaktär som utmärkte den agrara köpstaden präglade fortfarande Helsingborgs befolk ningsutveckling under 1800-talets första hälft. Den folkökning som uppvisas i tabell 1 för åren 1800-1840 är inte särskilt imponerande, varken med tanke på befolkningsutvecklingen i hela riket under denna tid eller med hänsyn till den tillväxt Malmö, Ystad och tidvis Landskrona kunde uppvisa. År 1840 var Helsing borg fortfarande Skånes sjätte stad i fråga om invånarantalet. Läget var oförändrat alltsedan 1800-talets början: både Malmö, Lund, Kristianstad, Ystad och Lands krona hade en större folkmängd. Studerar man tabell 2, där de procentuella förändringarna anges, finner man att 1810-talet kännetecknades av en större relativ folkökning i både Kristianstad, Landskrona och Ystad än i Helsingborg. Å andra sidan var den relativa ökningen där under 1820-talet — liksom i Kristianstad och Malmö — betydligt större än i de övriga städerna. Helsingborgs fabrikörer och manufakturister hade då några goda år, särskilt under decenniets senare del. Men mätt i absoluta tal — som i tabell 1 — var ökningen i alla fall så ringa att läget kan betecknas som statiskt. Detta under stryks av att under 1830-talet samtliga större skånska städer utom Lund bara långsamt ökade sitt invånarantal och att detta årtionde också för Helsingborgs del var en sackningsperiod. I Statistiska centralbyråns arkiv förvaras ett rikhaltigt material från 1840 års folkräkning. Med dess hjälp är det möjligt att bilda sig en uppfattning om Helsing-

Tab. 2: Procentuella förändringar i de skånska städernas folkmängd åren 1800-1870 Källa: Tabell 1.

Helsingborg Falsterbo Kristianstad Landskrona Lund Malmö Simrishamn Skanör Ystad Ängelholm

18001810

18101820

18201830

18301840

18401850

18501860

18601870

+ 19,9 + 12,2 + 14,5 -26,0 + 0,5 + 46,3 + 8,7 + 3,8 + 8,0 -15,1

+ 14,6 + 6,9 + 29,5 + 23,2 + 14,5 + 16,0 + 39,3 - 0,9 + 30,7 +41,9

+ 25,1 - 3,7 + 28,8 + 1,0 + 18,6 + 28,9 + 0,2 - 7,8 + 14,3 + 19,0

+ 7,4 + 21,1 + 0,4 + 7,9 + 25,0 + 17,7

+ 28,9 + 29,4 + 19,8 + 8,9 + 27,5 + 28,3 + 30,5 + 20,0 + 22,5 + 22,0

+ 28,8 + 11,0 + 5,4 + 37,8 + 25,4 + 44,6 + 3,7 + 9,1 + 4,6 + 26,4

+ 48,9 - 7,0 + 38,9 + 37,1 + 27,1 + 35,3 + 8,3 - 2,5 + 16,3 + 9,6

+ 7,1 + 26,0 + 4,6 + 7,4

Anm. Trelleborg, som återfick sin stapelstadsrätt först år 1865, har inte medtagits i tabellen.

Perioden 1809-1862 borgs befolkningsstruktur år 1840, alltså vid en tidpunkt då staden i allt väsentligt ännu bar den agrara köpstadens kännemärken. Materialet har bearbetats av Börje Hanssen och hans resultat redovisas i tabell 3. Klassificeringen i tabellen är den som tillämpades av den insamlande myndighe ten. Detta har för Helsingborgs del fått till följd att stadens fåtaliga fiskare förts

Tab. 3: Olika befolkningsgruppers storlek och procentuella andel i den totala vuxna befolk ningen i Helsingborg år 1840 Källa: B. Hanssen, Social-ekologiska studier rörande svenska städer under 1800- och 1900-talen, tab. 23 (om detta arbete, se not 1). Hushållsföreståndare® Grupp Ämbets- och tjänstemän Handlande Fabriks- och bruksidkare Hantverkare, fiskare Lägre tjänstemän, soldater, skeppare Handelsbetjänter Gesäller, lärlingar Arbetskarlar, »småfolk» Fattiga Ogifta självförsörjande kvinnor Änkor Pigor Hemmadöttrar över 15 år Hemmasöner över 15 år Summa

Antal

I storhushåll Antal

Summa vuxna

Hustrur Antal

33 38

1,5 1,7

16 27

0,7

6 121

0,3 5,4

202

9,1

1,0

30 203

95 (25)d

4,3

297ö

64/ 108®

2,9 4,8

714

1,3 9,1 13,3

32,1

Antal

1,2

49 65

2,2 2,9

6 97

0,3 4,3

12 218

0,6 9,7

4,3

13,4

0,7

298 30 241

95c (122)e

4,3 5,5

487 147

21,9 6,6 2,9 4,8 10,9

1,3 10,8

243

10,9

64 108 243

247

11,1

247

11,1

0,9

1 041

46,6

2 230

100,0

475

21,3

a Män, utom i fråga om grupperna ogifta självförsörjande kvinnor samt änkor. b Drängar. Några drängar var mantalsskrivna hos husbonden men hade likväl egna hushåll. c Därav 10 som var gifta med drängar. d Många av dessa hade inte egna hushåll. Siffran anger totala antalet manliga fattiga. e En del var gifta, andra ej. Siffran anger totala antalet kvinnliga fattiga. f 64 oäkta barn under 15 år, vilka i det statistiska materialet förts under denna grupp, är här inte medräknade. 100 barn under 15 år, vilka i det statistiska materialet förts under denna grupp, är här inte medräknade.

Styrelse och förvaltning samman i samma grupp som hantverkarna, medan däremot färjemannen, som ju både ekonomiskt och socialt hade en god ställning i Helsingborg, räknats samman med lägre tjänstemän, skeppare och soldater. Ett närmare studium av tabell 3 visar först och främst att det i Helsingborgs vuxna befolkning fanns ett kvinnoöverskott motsvarande 3,7 % av den totala folk-

Tab. 4: Olika befolkningsgruppers storlek och procentuella andel i den totala vuxna befolk ningen i Helsingborg år 1866 Källa: B. Hanssen, Social-ekologiska studier rörande svenska städer under 1800- och 1900-talen, tab. 16 (om detta arbete, se not 1). Hushålls! föreståndare“ Grupp Högre ämbetsmän och likställda Handlande och likställda Fabriksidkare Hantverkare Lägre tjänstemän och likställda Handelsbetjänter Gesäller, lärlingar Arbetskarlar och likställda Fattiga Ogifta självförsörjande kvinnor Änkor Pigor Hemmadöttrar över 15 åre Hemmasöner över 15 åre Summa

Antal

I storhushåll Antal

Hustrur

Summa vuxna

Antal

1,2

0,8

2,0

63 6 228

1,7 0,2 6,0

31 6 175

0,8 0,2 4,6

94 12 403

2,5 0,4 10,6

260

6,9

182

4,8

11,8 2,2

101

2,7

1,9

444 82 419

11,2

(707)ö (25)-

18,8 0,7

358 (130)

9,5 3,4

1 065 155

28,3 4,1

218 183

5,6 4,9

218 183 619

5,6 4,9 16,4

3 770

100,0

1 838

48,7

2 82 248

0,1 2,2 6,6

619

16,4

951

25,3

981

26,0

Anm. Sammanlagda antalet invånare, inklusive minderåriga, var enligt årets mantalslängd 6 650. “ Män, utom i fråga om grupperna ogifta självförsörjande kvinnor samt änkor. b Både arbetskarlar med egna hushåll och drängar, mantalsskrivna hos arbetsgivarna. c Många av dessa hade inte egna hushåll. Siffran anger totala antalet manliga fattiga. d En del var gifta, andra ej. Siffran anger totala antalet kvinnliga fattiga. e Dessa två grupper har inte medräknats i tabellen. Tillsammans utgjorde de omkr. 10% av den vuxna befolkningen.

2—Helsingborgs historia V: 3

Perioden 1809-1862 mängden i staden. Där bodde 1 073 vuxna män och 1 157 vuxna kvinnor. Dessa proportioner mellan de båda könen torde få anses normala i städer av Helsing borgs storlek vid denna tid. Mera iögonfallande är att ämbets- och tjänstemännen samt köpmännen och fabriksidkarna tillsammans bildade en så liten grupp i den vuxna stadsbefolkningen. Tillsammans med sina hustrur utgjorde de bara 5,7 %, medan de utblottade och fattiga var flera, hela 6,6 %. Av tabellen framgår också att samtliga handelsbetjänter fortfarande levde under sina husbönders tak och ingick i deras hushåll, medan 22 hantverksgesäller redan vid denna tid hade egna hushåll. Av gesällerna var 16 stycken gifta. Hantverksmästarna med sina hustrur utgjorde nära en tiondedel, 9,7 %, av den vuxna befolkningen och bildade på så sätt den största gruppen av dem som drev borgerlig näring i staden. Normalt brukade i städerna antalet pigor vara betydligt större än antalet drängar. Detta var dock inte fallet i Helsingborg år 1840. Börje Hanssen har jämfört befolkningsstrukturerna i fyra städer: förutom Helsingborg också Gävle, Sundsvall och Örebro. Han har konstaterat att antalet pigor på vanligt sätt översteg antalet drängar i Sundsvall och Örebro, medan både Helsingborg och Gävle uppvi sade förhållandevis färre pigor. Hanssen anser detta bero på att dessa båda städer fortfarande byggde sin hushållning i stor utsträckning på jordbruk. Därför behöv de hushållen i Helsingborg och Gävle mera manlig arbetskraft än hushållen i Sundsvall och Örebro. Men också i Helsingborg översteg behovet av kvinnlig arbetskraft behovet av manlig. Pigorna var nämligen inte ensamma om att utföra de i hemmet förekom mande sysslorna utan i dessa deltog också hemmadöttrarna. Betecknande är att mantalslängderna under 1700-talet länge under rubriken »pigor» upptog både tjänsteflickor och vuxna hemmadöttrar. Men med borgerskapets stigande välstånd mot slutet av 1700-talet följde en differentiering i fråga om göromålen i hemmet. Hemmadöttrarna i välbärgade familjer, »mamsellerna», sysselsattes med lättare sysslor och erhöll en annan social status än hemmadöttrarna i mindre välsituerade familjer. Bakom rubriken »hemmadöttrar» i tabell 3 döljer sig alltså ett inte närma re angivet antal »mamseller». Trots detta ä«r det klart, att tillgången på kvinnlig arbetskraft i hushållen i regel har varit mycket god. Återgår vi till tabellerna 1 och 2, finner vi att Helsingborgs befolkning mer än fördubblades under tiden 1840-1870. Under 1840-talet kunde ingen skånsk stad uppvisa en lika stor procentuell folkökning som Helsingborg. Under 1850-talet var det bara Malmö och Landskrona som växte kraftigare. 1860-talet slutligen innebar för Helsingborgs del en tidigare aldrig upplevd befolkningsökning under ett enda decennium med hela 48,9 %, vida större än i någon av de andra skånska städerna, även om man också i flera av dem kunde uppvisa en kraftig tillväxt. Ökningen av stadsbefolkningen över huvud taget berodde främst på ökad inflyttning från landsbygden till städerna.

Styrelse och förvaltning Vi har tidigare skildrat hur 1840-talets liberalare näringslagstiftning ledde till en ökning av antalet gesäller inom hantverket och till att åtskilliga av dem etablerade sig som självförsörjare, särskilt i slutet av 1840-talet och under åren omkring 1860. Fabrikerna och manufakturerna gynnades av goda tider på 1850-talet och handeln tog samtidigt ett uppsving, vilket bl. a. tog sig uttryck i ett ökat antal vunna burskap på handel. Havreexporten över Helsingborg växte och sjöfarten på England tog

Tab. 5: Jämförelser mellan några befolkningsgruppers andelar i Helsingborgs bestånd av bostads- och jordbruksfastigheter åren 1841 och 1866 Källa: B. Hanssen, Social-ekologiska studier rörande svenska städer under 1800- och 1900-talen, tab. 7, 8, 19, 20 (om detta arbete, se not 1). Jordbruksfastigheter

Bostadsfastigheter

Grupp

Antal ägare

Antal fastig heter

% av hela be ståndet

Medel värde

Antal ägare

Medel tal0

Högre ämbetsmän och likställda 1841: 1866:

9 21

9 32

7,4 8,2

4 817 8 878

4 8

30,4 29,4

78 20 638

Handlande och likställda 1841: 1866:

29 41

40 67

28,6 31,2

4 209 16 072

15 19

14,0 19,7

9 5 868

Hantverkare 1841: 1866:

88 107

105 152

29,7 21,7

1 655 4 939

15 18

20,4 21,9

14 6 900

Gesäller, lärlingar 1841: 1866:

12 28

12 29

0,6 2,6

282 3 100

59 136

60 151

3,8 11,6

376 2 654

14 5

10,9 9,7

8 10 960

Arbetskarlar och likställda 1841: 1866:

Anm. Medelvärdena för bostadsfastigheter och medeltalen för skatt resp. jordvärden av jordbruksfas tigheter anges för år 1841 i riksdaler banko, för år 1866 i riksdaler riksmynt. — 1 riksdaler riksmynt= 2/3 riksdaler banko. a Avser för år 1841 den procentuella andelen av all skatt av jordbruksfastigheter, för år 1866 den procentuella andelen av samtliga jordbruksfastigheters värde. b Avser för år 1841 medeltalet av gruppens skatt av jordbruksfastigheter, för år 1866 medeltalet av värdet på gruppens jordbruksfastigheter.

Perioden 1809-1862 verklig fart. Öresundstullens upphävande år 1857 ökade Helsingborgs konkur renskraft gentemot de svenska västkusthamnarna. På 1860-talet gynnades handeln av att stadens första järnvägsförbindelse öppnades år 1865 och tillbyggnaden av hamnen var klar två år senare. Börje Hanssen har använt mantalslängderna för år 1866 för att belysa den sociala strukturen i Helsingborg vid mitten av 1860-talet. Han bortsåg därvid konsekvent från hemmasöner och hemmadöttrar över 15 år. Dessa två kategorier motsvarade omkring 10 % av den totala befolkningen. Uppgifterna i tabell 4, där resultaten av Hanssens undersökning redovisas, gäller alltså den vuxna befolk ningen i övrigt, eller i allt 3 770 personer. Den totala befolkningen, inklusive minderåriga, uppgick år 1866 enligt mantalslängden till 6 650 personer. Först och främst kan en jämförelse mellan läget år 1866 och motsvarande

Tab. 6: Jämförelser mellan olika befolkningsgruppers kronoutskylder i Helsingborg åren 1841 och 1866 Källa: B. Hanssen, Social-ekologiska studier rörande svenska städer under 1800- och 1900-talen, tab. 9 och 21 (om detta arbete, se not 1).

Summa avgifter

% av årets totala bevillning i staden

Medeltal per hushållsföreståndare

Högre ämbetsmän och likställda 1841: 1866:

324 1 661: 46

13,4 17,3

17 35: 35

Handlande och likställda 1841: 1866:

701 3 041: 63

29,0 31,6

20 48: 28

Hantverkare 1841: 1866:

809 1 376:91

33,5 14,2

6 6: 01

Grupp

Gesäller, lärlingar 1841: 1866: Arbetskarlar och likställda 1841: 1866:

—

219: 00

2,3

2: 17

133 399: 58

5,5 4,2

i 0: 57

Anm. Den statliga beskattningen uttogs av inkomster av tjänst, rörelse och kapital (däri inräknat fastigheter, fartyg m.m.). Beloppen är för år 1841 angivna i riksdaler banko, för år 1866 i riksdaler riksmynt. 1 riksdaler riksmynt=2/3 riksdaler banko. 1 riksdaler banko=48 skilling. 1 riksdaler riksmynt= 100 öre.

Styrelse och förvaltning uppgifter enligt 1840 års folkräkning vara av intresse när det gäller några katego rier inom befolkningen. Därvid bör man dock hålla i minnet, att procentsiffrorna i tabellerna 3 och 4 inte lämpar sig för direkta jämförelser, därför att underlaget för dem inte är detsamma i de båda tabellerna. Däremot kan man jämföra de absoluta talen. Det visar sig vid en sådan jämförelse att antalet handlande och likställda från år 1840 ökat med ungefär två tredjedelar, att antalet hantverkare nära nog för dubblats men framför allt att antalet gesäller med egna hushåll nästan femdubblats och antalet arbetskarlar nästan fördubblats. Likaså har antalet självförsörjande ogifta kvinnor fördubblats. Dessa förändringar är i stor utsträckning resultat av 1840-talets liberalisering av näringslagstiftningen. Särskilt markant är ökningen av antalet gesäller med egna hushåll, dvs. av gesäller som numera hade rätt att etablera sig som självförsörjare, och av självförsörjande ogifta kvinnor som beviljats rättigheter att driva rörelse som sömmerskor eller öppna modehandel, nipperhandel o. dyl. Tillväxten av gruppen arbetskarlar hade framför allt sin grund i inflyttningen från landsbygden. De nyinflyttade blev vanligen daglönare, diversearbetare, fabriksarbetare osv. På grundval av taxeringslängderna för kronoutskylder kan man bilda sig en uppfattning om de olika befolkningsgruppernas ekonomiska villkor och sociala ställning. Börje Hanssen har bearbetat längderna för åren 1841 och 1866 och en del av hans resultat, gällande innehav av bostadsfastigheter och jordbruksfastighe ter samt storleken av de olika gruppernas kronoutskylder, återges i tabellerna 5 och 6. Som jordbruksfastighet har han räknat samtliga jordar vilka i materialet inte uttryckligen angetts vara tomter, samt lador och logar i eller utom staden på annan plats än på den fastighet där ägaren bodde. De grupper i Börje Hanssens under sökning som av oss särskilt uppmärksammas, är högre ämbetsmän och likställda, handlande och likställda, hantverkare, gesäller och lärlingar samt arbetskarlar och likställda. I fråga om tabellernas sifferuppgifter bör påpekas, att skattebeloppen för år 1841 anges i riksdaler banko och för år 1866 i riksdaler riksmynt. Dessutom bör observeras att olika bevillningsförordningar gällde vid de båda tillfällena. Direkta jämförelser mellan de båda årens skattebelopp är alltså inte möjliga, däremot mellan olika gruppers beskattning samma år. Men man kan göra jämförelser mellan de båda åren liksom mellan enstaka grupper under de båda åren, om man i stället utgår från respektive gruppers procentuella andelar i de totala kronoutskylderna. På motsvarande sätt kan man också använda tabellernas uppgifter om fastighetsvärden och skatt på fastigheter. De är för år 1841 ansatta i riksdaler banko och för år 1866 i riksdaler riksmynt. Men skattebeloppen uträknades år 1841 med ledning av jordvärdena bara för bostadsfastigheter. I fråga om jord bruksfastigheterna känner vi däremot bara till den skatt som uttaxerades på dem. Förfarandet var år 1866 förenklat, så att jordvärdena låg till grund för uttaxering

Perioden 1809-1862

Helsingborg från sydost på 1840-talet. Litografi av H. Miitzel efter teckning av E. Westerling.

av kronoutskylder både på bostadsfastigheter och jordbruksfastigheter. Detta får till följd att direkta jämförelser mellan åren 1841 och 1866 inte är möjliga, men väl jämförelser mellan olika grupper inbördes under vart och ett av de båda åren. Vid jämförelser mellan de båda åren kan man i stället utgå från de procentuella andelar som olika grupper haft i stadens fastighetsbestånd. Av tabell 5 framgår att gruppen högre ämbetsmän och likställda, som utgjorde bara 1,7 % av stadens vuxna befolkning omkring år 1840, ägde fastigheter värda i medeltal 4 817 riksdaler banko. Husen var byggda i korsvirke och därför låg värdena genomsnittligt högre än exempelvis i mellansvenska trästäder. Det före kom inte att någon person i denna grupp ägde flera bostadsfastigheter samtidigt. Däremot innehade fyra av dem jordbruksfastigheter som i gengäld var så stora att de ensamma motsvarade en tredjedel av värdet på stadens samtliga jordbruksfas tigheter. Till gruppen hörde inte bara magistratspersonerna och stadens präster skap jämte latinskolans rektor utan också adelsmän, officerare och ofrälse stånds personer i allmänhet. Tillsammans erlade de 13 % av stadens samlade kronobevillning. De utgjorde sålunda en liten grupp i god förmögenhetsställning. 22

Styrelse och förvaltning Gruppen handlande och likställda uppvisade en ganska jämn ekonomisk stan dard år 1841. 29 stycken av 35 ägde egna fastigheter, oftast belägna vid Storgatan eller Stortorget, och några hade hus och tomter också på andra håll i staden. Köpmännens handelsgårdar var i stort sett likvärdiga med de högre ämbetsmän nens. Också köpmännen drev jordbruk men deras jordbruksfastigheter var betyd ligt mindre än ståndspersonernas. Fabriksidkarna, som också tillhörde denna grupp, var inte särskilt talrika. Bara ägaren till lerkärlsfabriken och järngjuteriet ledde större företag. Bland hantverkarna, som var en stor grupp, framträdde i mantalslängderna ungefär 15 stycken som kan karaktäriseras som storhantverkare. Liksom handlan dena höll de storhushåll och måste därför också ägna sig åt jordbruk och ha jordbruksfastighet. Dessa storhantverkare bildade tillsammans med de högre äm betsmännen, köpmännen och fabrikörerna ett stabilt toppskikt i staden. Tillsam mans betalade dessa grupper hälften av de samlade kronoutskylderna och förfo gade tillsammans över mer än 40 % av bostadsfastigheterna, värdemässigt uppskat tade. Men till antalet utgjorde de bara 5 % av befolkningen. Ur detta toppskikt rekryterades borgerskapets äldste och husägarnas deputerade och bland dem togs övriga förtroendemän inom borgerskapet. De övriga hantverkarna — storhantverkarna alltså undantagna — levde på en standard som enligt taxeringslängclernas vittnesbörd motsvarade högst en tredje del av genomsnittet för de högre ämbetsmännen, köpmännen och storhantverkar na. Men hantverkarna hade fortfarande tack vare sin yrkesskicklighet och tillhö righeten till hantverksämbetena en trygg social ställning. Större delen av dem var fastighetsägare — dock inte ägare av jordbruksfastigheter — men medelvärdet av deras fastigheter låg kring 1 655 riksdaler banko, vilket var ungefär en tredjedel av de högre ämbetsmännens. Hantverkargruppen var ekonomiskt mera heterogen än de förut behandlade kategorierna av befolkningen. Medeltalet för deras kro noutskylder var visserligen bara 6 riksdaler banko per person, men detta är missvi sande. Medan storhantverkarna betalade lika stor skatt som köpmännen, fanns det också bland hantverkarna gamla mästare som inte längre var yrkesverksamma och därför hade blivit befriade från skatt. Det övervägande antalet hantverkare var småhantverkare. Ffandelsbetjänterna var omkring år 1840 samtliga bosatta hos sina husbönder. Ingen av dem upptages i tabell 3 som hushållsföreståndare. Socialt intog de en mellanställning mellan »herrskapen» och de lågborgerliga stadsborna. De var vis serligen ännu anställda hos köpmännen men man räknade med att de i sinom tid, när de gjort sina läroår enligt gällande författningar, skulle söka burskap och sätta sig ned i staden som handlande. Flandelsbetjänterna bildade en homogen grupp. Också större delen av gesällerna och lärlingarna tillhörde sina mästares hushåll. Men det fanns, som tabellen visar, 22 s. k. helstycksgesäller som fick kostpengar av 23

Perioden 1809-1862 sina mästare i stället för kost och logi och på grund därav kunde ha egna hushåll. 16 stycken av dem var gifta och 12 ägde egna bostadsfastigheter, låt vara av mycket blygsamt värde. Medelvärdet för dessa gesällers fastigheter var 282 riksdaler ban ko, lägre än för någon annan grupp i staden. Arbetskarlarna — däri inräknat drängarna — utgjorde en mycket talrik grupp. Av dem ägde inte mindre än 59 stycken egna bostadsfastigheter och några drev också jordbruk. Medelvärdet för arbetskarlarnas fastigheter låg högre än för gesäl lernas. Men många av arbetskarlarna hade så små årsinkomster att de inte taxera des för några kronoutskylder. Inom denna befolkningsgrupp rymdes alltså perso ner som levde under mycket växlande villkor. I den här skisserade sociala strukturen ägde åtskilliga förskjutningar och föränd ringar rum under åren från 1840-talets början till 1860-talets mitt i samband med att Helsingborg började förlora den »agrara köpstadens» kännemärken och allt mera förändrades i riktning mot en »handelskapitalistisk köpstad». Utvecklingen kan avläsas i tabellerna 4, 5 och 6. Först och främst kan man här lägga märke till att antalet högre ämbetsmän och likställda ökade kraftigt. Denna grupp erhöll ett tillskott av bl. a. ståndspersoner och possessionater som slog sig ned i staclen. En del av dessa anlade åt sig landerier med herrgårdsliknande corps-de-logi i stadsbebyg gelsens grannskap, t. ex. Hamilton House och Nyborg norr om staden och den Essenska villan söder därom. Men flertalet medlemmar i denna befolkningskategori hade kvar sina bostäder i stadens ekonomiska centrum vid huvudgatorna. I deras hushåll levde fortfarande förhållandevis mycket tjänstefolk. Liksom tidigare var det vanligt att medlemmar av denna grupp samtidigt ägde flera fastigheter inne i staden. Särskilt de inflyttade ståndspersonerna har varit intresserade av att skaffa sig stadsfastigheter. Av hela gruppens totala fastighetsbestånd — räknat efter taxeringsvärdena — föll inte mindre än 42 % på dessa ståndspersoner. Bostadsfas tigheterna i stadens centrum var fortfarande av traditionell typ, tvåvåningshus med plats för ett par familjer. Ser man på gruppens innehav av jordbruksfastigheter, finner man att medelvärdet av dessa fastigheter var ungefär fyra gånger högre än för köpmännen. Men mot detta bör ställas att medeltalet av de på gruppen utdebiterade kronoutskylderna vid 1860-talets mitt låg ungefär 25 % under medelvärdet för köpmännen. Jämfört med 1840-talets början hade alltså de högre ämbetsmän nens och deras likställdas sociala status sjunkit. Köpmannagruppen blev nära nog fördubblad mellan åren från omkr. 1840 till mitten av 1860-talet. Samtidigt gick köpmännen starkt framåt både ekonomiskt och socialt. Detta kom till synes däri, att handlandena år 1866 hade i kronoutskylder i medeltal 48 riksdaler riksmynt per person mot 35 riksdaler för högre ämbetsmän och likställda. Inkomstklyftorna inom gruppen var också mindre än tjugo år tidigare. Bara fyra köpmän erlade mer än 100 riksdaler riksmynt i kronoskatt och bara femton stycken 3 riksdaler eller mindre. Bland de sistnämnda fanns några

Styrelse och förvaltning som hade upphört med sin rörelse. Alltjämt dominerade handelsgårdarna och den typ av handel som drevs i dem. Antalet anställda var fortfarande högt i köpmanna hushållen, även om pigorna per hushåll var färre än omkr. år 1840. Omkring hälften av köpmännen var fastighetsägare vid mitten av 1860-talet och många av dem ägde mer än en bostadsfastighet. Det totala antalet bostadsfastigheter som ägdes av stadens handlande hade mer än tredubblats sedan 1840-talets början. Medelvärdet av köpmännens bostadsfastigheter var nära dubbelt så högt som för de högre ämbetsmännens, och medelvärdet per ägare var högre än för någon annan grupp inom stadsbefolkningen. Fabriksidkarna var år 1866 fortfarande en mycket liten grupp. Men det förtjänar framhållas att fjorton hantverkare — det var färgare och garvare — enligt taxe rings- och mantalslängderna nådde upp på samma ekonomiska standard som fabriksidkarna och liksom dessa hade fem anställda eller flera. De drev alltså sin rörelse i nästan fabriksmässiga former som storhantverk. Medelvärdet av fabriksidkarnas och storhantverkarnas bostadsfastigheter låg mellan 10 000 och 20 000 riksdaler riksmynt. De var i det avseendet närmast likställda med köpmännen. Högre ämbetsmän och likställda, köpmän, fabriksidkare och storhantverkare hade redan omkr. år 1840 en säker ställning som stadens sociala och ekonomiska överskikt. Vid mitten av 1860-talet hade de sålunda ytterligare befäst denna posi tion. Deras andel i den samlade uppbörden av kronoutskylder från staden hade ökat med 10 % och uppgick nu till något över hälften av hela uppbörden. Men de fyra nämnda befolkningskategorierna omfattade vid mitten av 1860-talet bara omkring 7 % av stadens samtliga hushåll. De sysselsatte 34 % av alla pigor som vid den tiden var anställda i hushåll. Under 1840- och 1850-talen ökade antalet yrkesverksamma hantverkare starkt i Helsingborg men trots detta minskades hantverkarnas procentuella andel inom befolkningen. Bland hantverkarna var skillnaderna stora i fråga om ekonomiska villkor och social ställning. Å ena sidan kunde de förut nämnda storhantverkarna inte bara äga jordbruksfastigheter utan också 3-5 bostadshus vardera, medan å andra sidan samtliga hantverkares andel — däri inräknat storhantverkarnas — i de samlade taxeringsvärdena för stadens bostadsfastigheter sjunkit från omkring 20 % i början av 1840-talet till 10 % vid mitten av 1860-talet. Detta berodde på att småhantverkarnas villkor blivit försämrade, vilket kommer till synes bl. a. på det sättet att antalet fastighetsägare bland dem gått ned från 68 % av hela hantverkargruppens hushållsföreståndare år 1841 till 47 %. Likaså hade medelvärdet för deras bostadsfastigheter sjunkit från början av 1840-talet, då det utgjorde ungefär hälften av värdet på köpmännens fastigheter, till att utgöra bara en tredjedel år 1866. Försämringen av småhantverkarnas villkor belyses också av det antal anställda de numera hade råd att hålla. Bara 16 % av hantverkarna hade tre eller flera gesäller

Perioden 1809-1862 och lärlingar och bara 10 % av hantverkshushållen höll två eller flera pigor. Ingen piga alls förekom i 57 % av hantverkshushållen, där sålunda hemmavarande dött rar i stället fick rycka in i hushållsarbetet, vilket storhantverkarnas och köpmän nens »mamseller» slapp att göra. Tillbakagången för småhantverkarna ledde till att de i praktiken ofta levde på ungefär samma nivå som de självförsörjande gesällerna med egna hushåll. Småhantverkarna och de självförsörjande gesällerna erlade årligen i kronoutskylder 1-3 riksdaler riksmynt, medan storhantverkarna betalade 15 riksdaler eller mera. I stort sett hade antalet gesäller och lärpojkar fram till mitten av 1860-talet ökat i takt med folkökningen i staden. Påfallande är emellertid att ett betydande antal gesäller nu hade egna hushåll och att inte mindre än 70% av dem hade bildat familj. Bland de senare märktes främst gesäller med rättigheter som självförsörjare och helstycksgesäller. En fjärdedel av gesällerna med egna hushåll ägde också bostadsfastigheter men medelvärdet av dessa var bara 3/5 av hantverkarnas. Detta innebar dock en standardförbättring i jämförelse med 1840-talets början, då me delvärdet av gesällernas fastigheter var bara 1/6 av hantverkarnas. Medeltalet av gesällernas kronoutskylder låg på ungefär samma nivå som småhantverkarnas. År 1841 hade gesällerna i regel inte kommit upp i så hög inkomst att de blivit debiterade för någon kronoskatt. Till 1850- och 1860-talens folkökning i Helsingborg bidrog framför allt gruppen arbetskarlar och likställda. De hade i stor utsträckning flyttat in till staden från den kringliggande landsbygden. De ekonomiska villkoren för dem som hörde till denna grupp var mycket skiftande. I tabell 5 upptages inom denna grupp under år 1866 fem stycken ägare av jordbruksfastigheter. Fyra av dem var de sista representan terna för den kategori stadsbor som en gång vunnit burskap som jordbrukare eller arbetsborgare. Vid sidan av dem kunde man särskilja en annan grupp, »den bättre arbetsklassen». Till den hörde enligt taxerings- och mantalslängderna bl. a. grovar betare vid hamnbygget, banarbetare vid järnvägsbyggena, byggnadsarbetare, stuveriarbetare, arbetskarlar vid fabriker och manufakturer m. fl. De erlade 1-3 riksdaler riksmynt om året i kronoutskylder. Det fanns också »den sämre arbetsklassen» som hade så låga inkomster att dess medlemmar inte kunde taxeras till kronoskatt. Hit räknades diversearbetare av olika slag, tillfällighetsarbetare, f. d. gesäller, personer med mycket oregelbundna vanor osv. År 1866 var över hälften av alla arbetskarlar gifta. Inom gruppen redovisades inte mindre än 356 hushållsföreståndare. Värt att observera är att 136 arbetskarlar ägde egna bostadsfastigheter och levde under bättre villkor än andra medlemmar av gruppen, men medelvärdet av deras fastigheter var lägre än övriga gruppers. I allmänhet hyrde arbetskarlarna bostäder, och eftersom inflyttningen från lands bygden var stark, blev trångboddheten stor bland dem.

Styrelse och förvaltning Genom tillkomsten av den stora gruppen arbetskarlar och likställda och framför allt genom uppkomsten av gruppen »den sämre arbetsklassen» hade otvivelaktigt den sociala spännvidden i Helsingborg blivit mycket större på 1860-talet än under 1840-talet. Staden befann sig på ett stadium av social omstrukturering och detta medförde kännbara påfrestningar, inte minst på bostadsmiljön och stadsbebyggel sen. Större hyreshus i flera våningar skulle bli ett kännetecken för den »handelskapitalistiska köpstaden», men Helsingborg hade ännu inte på 1860-talet nått fram till detta stadium i sin utveckling. Ännu fanns det inte några större hyresfastigheter i staden. Handelsmännen behöll och utvidgade sina handelsgårdar i centrum, vid Stortorget, längs Storgatan och Kullagatan och i nedersta delen av Långvinkeln. Handelsgårdarna behövde fortfarande allt tillgängligt utrymme och butikerna borde ligga vid de stråk där bönderna från landsbygden körde in i staden på sina stadsresor. Småföretag, hantverkare och hyreshushåll trängdes bort från köpman naregionen. Å andra sidan etablerade sig köpmännen ogärna utanför denna re gion. Handlande saknades helt söder om nuv. Gasverksgatan och söder om Stor torget fanns bara mycket få handlande. Den stora massan av hantverkare hade av gammalt sina bostäder i direkt anslut ning till verkstäderna. Utvecklingen inom hantverket ledde inte till några ökade krav på utrymmen — bortsett från de rörelser som drevs av de fåtaliga storhantver karna. Samtidigt upphörde hantverkarna att driva jordbruk och att hålla husdjur. På de gamla hantverksgårdarna kunde man följaktligen disponera en del utrym men för bostadsändamål. Man inredde äldre stallar och bodar och man delade upp äldre bostäder i mindre. Hantverkarna gjorde sig biförtjänster som hyresvärdar åt framför allt dem som flyttade in från landsbygden. Befolkningstätheten inom den gamla hantverksregionen steg på detta sätt kraftigt. Under senare hälften av 1800-talet växte Helsingborgs folkmängd mycket snabbt. Bostadsregionerna differentierades samtidigt allt tydligare efter ekonomisk och social status. Den gamla handelsregionen fanns kvar under hela 1800-talet men också Bruksgatan började få en del butiker, vilket saknats där ännu på 1860-talet. Järnvägsbyggena och sjöfartens uppsving medförde att en rad grosshandelsfirmor och agenturer grundades. Dessa sökte sig gärna lokaler vid Hamntorget och längs Järnvägsgatan. Från 1870-talet uppfördes längs Järnvägsgatans östra sida en rad patricierhus i flera våningar med monumentala franskinspirerade fasader, som helt skymde den bakomliggande, äldre bebyggelsen öster därom. Hantverksregionen låg länge kvar i kvarteren söder om Mariakyrkan men en del hantverkare öppnade verkstäder också längs Långvinkelsgatan eller i den lilla förstad som började växa upp vid västra änden av Hälsovägen. Åtskilliga hantver kare slog sig ned i de arbetarkvarter som började bildas söder om den gamla södra stadsgränsen, det s. k. Söder Värn. 27

Perioden 1809-1862 De inflyttande arbetskarlarna sökte sig bostäder längs infartsvägarna. På det sättet uppstod en arbetarregion vid Stattena och en rad arbetarbostäder byggdes vid östra delen av Långvinkelsgatan. På 1860- och 1870-talen blev Söder Värn ett naturligt industriområde på grund av närheten till hamnen och järnvägsstationen. Området skildes från den äldre stadsbebyggelsen av den s. k. Bollbrolyckan, nuv. Stadsparken, och kyrkogården. Redan på 1830-talet hade arbetskarlar börjat slå sig ned inom denna region och på 1860-talet växte bebyggelsen ut där. Vid mitten av 1890-talet bodde 40 % av Helsingborgs befolkning »på söder» och huvudmassan av de inflyttande arbetskarlarna hade sugits in i industriområdet där. Under 1870-talet utstyckades byggnadstomter på egendomen Furutorp och på Sandlyckorna. Under det påföljande årtiondet uppstod där ett egnahemsområde för industriarbetare, där boendetätheten var mycket hög. En del hantverkare slog sig som nämnts ned »på söder» och uppförde där fastigheter åt sig. I dessa hyrde de ut lägenheter åt industriarbetarna och etablerade sig på så sätt som ett ledande skikt inom denna nybildade industri- och arbetarregion. Fr. o.m. 1880-talet ut gjorde hantverkarna nära nog hälften av invånarna där. Några hökare och diversehandlare flyttade också ut »på söder». Arbetarhushållen var — till skillnad från köpmannahushållen och i äldre tid också hantverkarhushållen — rena konsumenthushåll, baserade enbart på penninginkomster. I regel måste hela familjen leva i huvudsak på mannens arbetsin komst. Någon gång hade man möjlighet att hålla gris eller höns. Arbetarfamiljerna var nödsakade att dryga ut inkomsterna först och främst med vad hustrun och de äldre barnen kunde förtjäna på olika slags tillfälliga sysslor men ofta också genom att ta emot inneboende. Man hyrde ofta ut sitt »stora rum», finrummet, till en eller två ungkarlar och trängde själva hop sig i köket eller det »lilla» rummet. Trång boddheten blev stor. De inflyttade arbetarna var i regel ungt folk och därför var också barnrikedomen stor i arbetarkvarteren. På 1880-talet betraktades de nybyggda fastigheterna längs Järnvägsgatan och vid Stadsparken som de förnämsta. Dit flyttade de högre ämbetsmännen, ståndsperso nerna, de förmögnare köpmännen m. fl. Också längs den nyanlagda Esplanaden, nuv. Drottninggatan, uppstod ett förnämligt bostadsområde. Fastigheterna kring Stortorget kom i fortsättningen att mera än tidigare inrymma olika slag av affärsrö relser. Samtidigt ändrade stadsbebyggelsen karaktär genom att det ena flervåningshuset efter det andra byggdes. På 1870-talet hade några flervånings hyreshus uppförts på spekulation inom industriområdet på söder. Snart trängde flervånings hyreskomplex undan de traditionella en- och tvåvånings korsvirkesgårdarna också i den äldre stadsbebyggelsen. Efter 1870 kännetecknades stadsplaneringen i Sveri ge av att man i allt större utsträckning föredrog hyreshus i flera våningar framför äldre hustyper. Dessa tendenser gjorde sig kraftigt gällande inom nybebyggelsen i Helsingborg.2 •

Styrelse och förvaltning 1. G. Paulsson, Svensk stad 1 (Sthm 1950) s. 3 ff., 171 ff., 192 ff., 209 f. Bland förarbetena till detta arbete märks B. Hanssen, Socialgrupper i svenska städer under 1800-talet, och samme för fattares Social-ekologiska studier rörande svenska städer under 1800- och 1900-talen. Kopior av manuskripten till dessa båda undersökningar,

som i tillämpliga delar blivit utnyttjade som kom plement till Paulssons arbete, förvaras hos Hel singborgs historikkommitté. 2. B. Hanssen, Social-ekologiska studier röran de svenska städer under 1800- och 1900-talen, s. 4 ff., 9 ff., 16 ff., 28 ff.

STADENS JORD i DEN »AGRARA KÖPSTADEN» ingick trädgårdstäppan, åkern och ängen i

borgarens hushållning och var för honom ett lika viktigt näringsmedel som det yrke han hade beviljats burskap på. Ännu på 1830-talet kom omkring en sextiondedel av rikets hela spannmålsproduktion och en trettiondedel av dess potatispro duktion från städernas jordar. År 1842 låg inom Helsingborgs gränser 612 tunn land åker, 362 tunnland äng och 263 tunnland utmarker och skog, i allt 1 237 tunnland som stadsborna kunde bruka på olika sätt. På åkerjorden såddes samma år 11 tunnor vete, 100 tunnor råg, 157 tunnor korn, 160 tunnor havre, 32 tunnor blandsäd och 20 tunnor ärter. Dessutom sattes 685 tunnor potatis. Medelavkast ningen var — efter avdrag för kommande års utsäde — 55 tunnor vete, 500 tunnor råg, 628 tunnor korn, 960 tunnor havre, 160 tunnor blandsäd och 80 tunnor ärter. Av potatis skördade man inte mindre än 5 480 tunnor. År 1842 höll man i Helsing borg 185 hästar, 39 oxar, 226 kor, 43 ungnöt, 67 får, 130 svin och en get.1 Förutom av tomterna inom själva stadsbebyggelsen bestod stadens jord förnäm ligast av åker- och ängsmark, fördelad på de olika vångarna i närheten av stadsbe byggelsen, samt de längre ut belägna utmarkerna eller fäladen. Den på kyrkoherde Hans Bergeströms initiativ bildade ekonomidirektionen upplöstes i början av 1780-talet. Därefter återtog magistraten det ansvar den av gammalt haft för ordningen inom vångarna och på betesmarkerna. Den förordnade åter fäherdar och vångvaktare och gav om vårarna föreskrifter rörande stängsel och syn på dessa.2 Under våren 1817 klagade bönderna i Köpinge by över att djur som gick på bete i Slottsvången kunde ta sig ut ur den och göra intrång på Köpinge bys utmarker. Magistraten anmodade därför i maj 1817 jordägarna i Slottsvången att sätta alla stängsel och gärdsgårdar i fullgott skick. Fram på höstsidan enades sedan samtliga jordägare och brukare inom Slottsvången och Tornvången om att bilda »ett för enat vångalag». Laget utsåg två åldermän, tullförvaltare Fredrik Wilhelm Cöster och handlanden Jöns Lorentz Béen, och varje medlem erlade en årlig avgift till vångalaget. Åldermännen skulle anställa vångvaktare och avlöna dem ur lagets kassa. Åldermännen skulle också reglera avradsbetet om höstarna. Betningen 30

Styrelse och förvaltning skulle pågå högst tre veckor varje höst och bara lagets medlemmar fick delta. Jordinnehavarna skulle för åldermännen uppge hur många djur de ämnade släppa på bete. För att få släppa en häst, skulle man äga eller bruka tre tunnland jord, för att få släppa en ko eller en oxe 2 tunnland och för ett ungnöt ett tunnland. Får, svin, gäss, ankor och höns fick inte släppas i vångarna. Magistraten stadfäste dessa regler i september 1817. På liknande sätt kom jordägarna i Lilla Möllevången överens om att bilda ett vångalag och magistraten stadfäste detta ett par dagar senare.3 Vångalagen fungerade några år men upphörde sedan. På hösten 1821 begärde en färgare att magistraten skulle förbjuda att djur släpptes på bete i Lilla Mölle vången, innan han hade hunnit bärga den potatis han planterat där. Detta antyder att vångalaget där inte längre fungerade på avsett sätt.4 Som tidigare har skildrats avgränsades Helsingborgs utmark eller fälad gent emot de kringliggande byarna genom en lantmäteriförrättning år 1787. Fäladsmarken söder om staden indelades sedan år 1804 i farmer och detsamma gjordes år 1809 med fäladsmarken norr om staden. Farmerna utarrenderades till »borga re, husägare, ämbets- och tjänstemän och publika betjänter i Helsingborg» för tjugo år i sänder. Inga andra hade rätt att arrendera några farmer. Kring de utarrenderade farmerna satte man vanligen stängsel och på dem kunde uppföras enklare byggnader.5 Före utstyckningen av fäladsmarken hade de djurhållande stadsborna haft möj lighet att släppa sina djur att beta på utmarken. Efter 1804 och 1809 års lantmäteriförrättningar återstod oskiftad fäladsmark bara utmed infartsvägarna vid Rings torp och Gåsebäck. Generalguvernör Johan Christopher Toll hade år 1803 för ordnat att dessa fäladsdelar skulle få nyttjas av »resande och den trafikerande allmänheten», som där kunde släppa sina vagnshästar och de kreatur de drev till försäljning på marknader. Efter år 1809 hade sålunda stadsborna själva inte till gång till några beten på fäladen. Men de började snart att släppa djur vid Ringstorp och Gåsebäck. Dessutom lade de upp gödsel och tång i högar där och körde med sina vagnar över betesmarken. Magistraten förbjöd detta och erinrade om att marken var förbehållen »den trafikerande allmänheten». Men intet hjälpte. År 1831 måste man inskrida mot att svin släpptes på bete längs infartsvägarna och att man skar upp grästorvor där. År 1834 måste slutligen magistraten uppge sina försök att hindra stadsborna från att släppa djur på den oskiftade delen av fäladen. Borgerskapets äldste framhöll nämligen att husmännen vid Pålsjö och Fredriksdal nyttjade betena både vid Ringstorp och vid Gåsebäck, vilket man hade svårt att förlika sig med då stadens egna invånare alltjämt inte hade rätt att släppa några djur där. Redan år 1820 hade de äldste föreslagit att stadsborna skulle tillåtas nyttja betena mot en årlig avgift och de återkom nu till detta förslag. Magistraten medgav då i juli 1834 att varje djurägare i staden skulle få nyttja betena under återstoden av 3i

Perioden 1809-1862 sommaren mot att betala 32 skilling banko för varje djur. I fortsättningen skulle de också få släppa djur på bete, mot avgifter som längre fram skulle bestämmas. Förmannen för borgerskapets äldste fick i uppdrag att bestämma hur många djur varje ägare skulle få släppa på bete, och att inkassera avgifterna. Frågorna i samband med kreaturens betesgång blev emellertid under de följande årtiondena mindre aktuella, efter hand som djurhållningen i staden minskade i omfattning.6 Områdena söder om staden, de s. k. Sandlyckorna och Råå sand, var svåra att uppodla bl.a. på grund av den myckna flygsanden. År 1813 kom en kunglig kungörelse om skogsplantering mot flygsand inom Malmöhus län, och med anled ning därav hölls i juli en sammankomst på rådhuset med stadens jordägare. Frågan var om man ville för skogsplantering avsätta »stadens södra, öppen liggande andel i utmarken, Råå sand kallad, emellan sjön och stora landsvägen». Man enades om att låta stadens borgerskap och husägarna utan burskap avgöra ärendet. Dessa förkla rade ett par dagar senare på allmän rådstuga, att de inte hade något att erinra mot planteringen i och för sig, bara de själva finge bestämma »sättet och tiden». Överläggningar skulle hållas vid Råå fiskläge inför landshövdingen med ombud för staden och alla socknar som hade andel i Råå sand. Man utsåg sex deputerade med borgmästare Andreas Peter Ståhle i spetsen att representera staden vid mötet. Detta hölls den 21 juli. Stadens ombud förklarade att man var villig att upplåta Helsingborgs andel i fäladsmarken mellan landsvägen och sjön »för de av stadens invånare som icke hellre åstunda å andra ställen utgöra deras planteringsskyldighet». Arbetena skulle påbörjas år 1814 och »varjehanda vilda trädslag» planteras. Landshövdingeämbetet utlovade att ställa 6 000 pilar till förfogande.7 Planteringen skulle bekostas av stadsborna. Först år 1816 ställde K. M:t ett anslag till förfogande ur vilket bidrag efter ansökan kunde utgå till skogsplanteringar på flygsandsområden inom Malmöhus län. På hösten 1814 anslog borgerskapets äld ste 139 riksdaler banko till ett staket väster om landsvägen in mot staden för att skydda de nysatta plantorna. Magistraten förordnade trädgårdsmästaren Sven Nilsson att ha tillsyn över planteringen. Han skötte uppdraget till sin död år 1829, då det övertogs av guldsmeden L. A. Rönnow. Sedan han avlidit år 1835 blev garvaren C. F. Hultman »föreståndare för stadens plantering». Till biträde åt Rönnow förordnade magistraten år 1830 en planteringsväktare med ett årsarvode på 16 riksdaler 16 skilling banko. Han skulle sörja för mindre reparationer på stängslet och tillse att ingen ofredade området, som var fridlyst.8 På Sandlyckorna omedelbart söder om stadsbebyggelsen hade bl. a. utstakats farmerna nr 18-29. Jorden där var otjänlig för jordbruk och därför beslöt borger skapets äldste och husägarnas deputerade år 1845 att dessa farmer inte vidare skulle utarrenderas på dittills gällande villkor. Strax efter enades stadens röstberät tigade invånare vid en allmän sammankomst på rådhuset om att de nämnda farmerna framdeles skulle planteras med träd »i mån efter som stadens tillgångar

Styrelse och förvaltning medgiva». Under mellantiden skulle de utarrenderas för bara ett år i sänder. Jorden fick inte uppodlas och grässvålen på marken inte skadas. När år 1850 farmerna nr 18-29 på nytt skulle utarrenderas för ett års tid, erbjöd sig handlan den Otto Daniel Krook att på egen bekostnad plantera omkring två tunnland av

Handlanden Otto Daniel Krook. Porträtt i olja av K. P. Lehman. Helsingborgs Stadsmuseum.

dem med träd. Detta område undantogs därför vid den följande utarrenderingen. På det sättet tillkom den Krookska planteringen, vanligen kallad Stadsparken.9 I början av år 1861 insamlade några »för stadens skönhet nitälskande personer» frivilliga bidrag på 440 riksdaler riksmynt för att göra stadsbilden mera tilltalande, »då naturen gjort så mycket för Helsingborg och konsten däremot litet eller intet». Den drivande kraften bakom insamlingen var stadsläkaren Joachim Fredrik Netzler. Genom annonser kallades intresserade personer i mars 1861 till ett möte på solennitetssalen i det nya tullhuset och där bildades ett »Sällskap för stadens förskönande». En kommitté med elva ledamöter utsågs som hos magistraten anhöll 3 —Helsingborgs historia V: 3

Perioden 1809-1862 om tillstånd för sällskapet att få anlägga »en med träd planterad promenad från stadens södra tull längs vägens västra sida, mellan vägens grop och angränsande ägorna, på den jordremsa som där finnes, ända ut till planteringen». Man ville också iordningställa gångar i stadens skogsplantering och i anslutning till dem uppföra paviljonger. Sällskapet åtog sig att vårda både promenaden och skogsplan teringen. Både borgerskapets äldste och husägarnas deputerade tillstyrkte fram ställningen och magistraten biföll den i juni 1861. Hela projektet kom inte till utförande utan bara en trädplanterad allé från Krookska planteringen söderut längs västra sidan av infartsvägen, nuv. Södergatan, till i höjd med nuv. Gasverksgatan. Sällskapet fick också tillstånd att anlägga en trädplanterad promenad åt öster utmed »den s.k. Liden». Där ville man på det sättet åstadkomma »icke allenast en prydnad för vår stad utan även en sammelplats och tillflyktsort för ungt och gammalt folk, vilka av omständigheterna vore förhindrade att företaga vidlyftigare utflykter». Denna trädplantering gjordes i västra delen av nuv. S:t Clemensgatan. Redan året därpå uppdagade sällskapet att åverkan gjorts på trädplantorna och att en del »okynne, självsvåld och snatteri» hade förekommit. Magistraten stadgade därför ett vite på 10 riksdaler riksmynt jämte ersättning för all skadegörelse på de båda alléerna.10 Helsingborgarna var vana att från fäladen hämta sten, lera och grus för byggnadsändamål och all grus och lera de behövde för att laga sina väglotter. På den oskiftade delen av fäladen fanns ett par lertäkter kvar och man var mycket mån om att inga andra än stadsborna utnyttjade dem. Den viktigaste grustäkten låg vid Ringstorp. Genom 1809 års lantmäteriförrättning hade den kommit att tillhöra en farm som var utarrenderad till handlanden Johan Christian Dragun. Han förkla rade sig år 1817 villig att mot minskning av arrendesumman upplåta grustäkten — i allt 5 625 kvadratalnar eller något över 12 kappeland — till allmänt bruk. Grushämtarna fick också rätt att begagna en liten väg över farmen. Magistraten fridlyste grustäkten och föreskrev att den fick nyttjas bara av stadens invånare. Detta förbud förnyades från tid till annan. Snart uppstod problem genom att grushämtarna i regel tog grus från sidorna av täkten, vilket hotade att underminera både landsvä gen väster om den och en del småvägar på de andra sidorna. År 1858 konstaterade man vid syn på platsen, att grustäkten innehöll betryggande mängder grus, bara man grävde på djupet och inte vidgade den åt sidorna. Magistraten stadgade därför ett vite på 10 riksdaler riksmynt för den som tog grus »närmare än 10 alnar från allmänna vägen och 5 alnar från den nu befintliga jordkant som omsluter graven».11 Tång var ett värdefullt jordförbättringsmedel och efter stormar brukade det ligga stora mängder tång vid stranden. Både stadsborna och bönderna i de kring liggande byarna kunde obehindrat hämta tång där, så länge fäladen var oskiftad.

Styrelse och förvaltning Men efter 1787 års fäladsdelning var staden jordägare utmed hela stranden, och bönderna i byarna runt om kunde inte komma ned till sjön annat än över stadens jord. År 1831 förbjöd magistraten uttryckligen andra än stadsbor att hämta tång vid stadens strand. Men två år senare måste man uppmjuka förbudet, så att bönderna i Filborna och Västra Ramlösa — som ju hörde till Helsingborgs landsför samling — fick rätt till tånghämtning. Men år 1838 begärde borgerskapets äldste att denna rättighet skulle upphävas, därför att tången numera knappast räckte ens för stadsbornas egna jordar, »i anseende till den ökade drift varmed jordbruket här vid staden nu skötes». Magistraten biföll denna begäran. Fyra bönder i Filborna och Västra Ramlösa anförde besvär över beslutet hos landshövdingeämbetet men vann inte gehör där. Att frågan om tånghämtningen på detta sätt blivit mera brännande än tidigare, stod utan tvekan i samband med att brukningen av stadens jord blivit mera intensiv efter fäladsmarkens uppdelning i farmer.12 Att brukningen av stadsjorden intensifierades i början av 1800-talet framgår också av de två skattläggningar som gjordes, den ena på 1810-talet och den andra på 1820-talet. 1813 års skattläggning omfattade all staden tillhörig jord, också fäladsmarken. Den stadfästes år 1816 av kammarkollegium och kom efter smärre revideringar att lyda på 11 1/6 mantal jord. En ny skattläggning gjordes år 1823. Vid förrättningen gjordes emellertid ett par fel och en helt ny förrättning blev nödvändig. Men inte heller nu gick allt riktigt till utan år 1824 gjordes ännu en skattläggning. Vid denna underlät man emellertid att gradera 600 tunnland ut mark, så att ytterligare en förrättning måste anordnas. Denna sistnämnda stadfäs tes av kammarkollegium och lydde på 14 1/8 mantal. Att fyra olika förrättningar hölls, hängde otvivelaktigt samman med svårigheten att rätt uppskatta värdet av de nyodlingar som gjorts på farmerna och den intensivare brukning av jorden som inletts. Borgerskapets äldste ansåg att man nått fram till för höga värden och överklagade kammarkollegiums beslut hos K. M:t, som emellertid i september 1825 fastställde den sista förrättningens resultat. På tio år hade sålunda jord värdet höjts med ungefär en fjärdedel, vilket framför allt berodde på den mera effektiva brukningen av farmerna på den tidigare fäladsmarken runt staden.13 För målning av mjöl och malt anlitade stadsborna fortfarande vattenkvarnarna vid Hälsobäcken och vid Gåsebäck samt de tre väderkvarnarna söder om staden. På 1810-talet ägde ekonomidirektör Carl Magnus Flyborg, som också drev bagerirö relse, en av väderkvarnarna, bryggaren Paul Lindquist en och mjölnaren Christian Hultberg den tredje. Den flyborgska kvarnen ägdes på 1820-talet av sonen C. E. Flyborg, som på den kunde mala 900 tunnor säd om året för sitt bageris behov. På de båda andra väderkvarnarna kunde man bara mala ungefär tredjedelen av denna kvantitet. Garvaren Jonas Hultman ägde en hand- och vattenkvarn — troligen belägen vid Stampen söder om staden — och där malde han 30-40 tunnor säd om året. Den kvarn av holländsk typ som år 1803 hade byggts vid Stattena

Karta över Helsingborg och dess tillhörande ägor, upprättad år 1853, ingående i G. Ljunggren, Atlas öfver Sveriges städer (Sthm 1862).

Styrelse och förvaltning kunde ta emot 400-500 tunnor säd om året till målning. Från slutet av 1850-talet kunde stadsborna betjäna sig av ännu en väderkvarn, sedan mjölnaren H. N. Nordström år 1858 av magistraten beviljats tillstånd att bygga en väderkvarn av holländsk typ på farm nr 49. Denna kvarn, »Ringstorps kvarn», är numera uppsatt på Fredriksdals friluftsmuseum.14 I en krans runtom staden låg egendomar som ägdes av ståndspersoner eller förmögna borgare. Handelsmannen Carl G. Hammar förvärvade i början av 1800-talet Pålsjö och efter hans död innehades egendomen av hans änka, till dess att en son till prosten Elias Follin, ryttmästare Carl Harald Follin övertog den på 1830-talet. Pålsjö stannade sedan kvar i släkten Follins ägo in i vår egen tid. Fredriksdal, som grundats år 1787 av direktör Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. ärvdes av dennes son assessor Fredrik Wilhelm Cöster d.y. Egendomen övertogs sedan av borgmästare Andreas Peter Ståhle. Efter Ståhles död år 1832 innehade först kammarherre C. von Knorring Fredriksdal och efter honom possessionaterna P. M. Hagen och J. A. Lindgren.15 På eller intill den gamla utmarken upprättades under 1800-talet flera större jordegendomar eller landerier. Sålunda innehade hovstallmästare D. G. Frölich egendomen Eneborg på 1810-talet. Han försålde den till handlanden Christoffer d’Aubigné år 1824. På 1830-talet innehades egendomen en kort tid av ryttmästare Carl Harald Follin, innan han övertog Pålsjö. Eneborg ägdes därefter av ryttmästa re A. Toll och längre fram av possessionaten C. J. Jensen.16 Handlanden Otto Daniel Krook inköpte år 1846 kvarntorpet Gåsebäcks mölla, till vilket han lade ytterligare jord som han antingen köpte eller bytte sig till. På egendomen uppförde han en manbyggnad som ibland kallades Gåsebäcks slott. På samma sätt bildades egendomen Närlunda av mindre hemmansdelar som uppköp tes av landshövding Fredrik Posse. Han bodde där till sin död år 1853 i ett tvåvånings corps-de-logi. Efter honom hade kammarjunkare Carl Wulfcrona När lunda en kort tid, varefter det inköptes av possessionaten Nils Persson Nordin. Han utvidgade egendomen genom ytterligare markköp och gav den namnet Wendels berg. År 1868 köpte major Adolf Bennet egendomen, som då återfick det gamla namnet Närlunda. Handlanden C. E. Hedström uppförde på 1860-talet på gam mal fäladsmark landeriet Sofieberg som han nyttjade dels som sommarställe, dels som leverantör av livsmedel till hushållet inne i staden.17 Generalmajoren Gustaf Adolf von Essen köpte år 1846 tomt nr 2, alldeles intill stadsbebyggelsens sydgräns vid Södra Storgatan. Han förvärvade också rätt till tomten där bredvid och uppförde åren 1846-1847 en empirvilla efter ritningar av den danske arkitekten G. F. Hetsch. Villan — länge kallad »Essenska villan» — inköptes år 1883 av konsul Nils Persson och ägdes av hans släkt in på 1900-talet. Norr om staden vid vägen längs stranden ut mot Pålsjö byggdes också strax efter mitten av 1800-talet två landerier, Nyborg och Hamilton House.18

Perioden 1809-1862 Utarrenderingen av farmerna på den ddigare fäladsmarken gav ett gott tillskott till stadens kassa, om vilket skall sägas mera i det följande. Arrendena gällde i regel under tjugo år. När de skulle förnyas år 1824 för de farmer söder om staden som hade utarrenderats år 1804, lät borgerskapets äldste först undersöka i vilken utsträckning byggnader hade uppförts på farmerna. Det befanns då att en del av farm nr 18 mellan den s.k. Wickmanska lyckan och landsvägen hade blivit be byggd. På de äldstes förslag utlades på detta stycke 16 byggnadstomter, för vilka i fortsättningen skulle betalas tomtören. Ett par år senare medgav magistraten att arrendet nedsattes för ett par av farmerna, därför att jordmånen där var mycket sandig. År 1829 förnyades arrendena för ytterligare tjugo år på de farmer norr om staden som hade blivit utarrenderade år 1809.19 År 1845 var det åter aktuellt att förnya arrendena på farmerna söder om staden. I detta sammanhang lade konsul Carl Henric Rooth fram det förslag till omorgani sation av stadens vägunderhåll, för vilket vi tidigare har redogjort. Likaså beslöt man nu, som förut omtalats, att farmerna nr 18-29 skulle planteras med träd, eftersom de var otjänliga för annat ändamål. På förslag av borgerskapets äldste enades också borgerskapet och husägarna utan burskap vid en sammankomst på rådhuset om att den delen av stadens norra utmark som låg vid Ringstorp inte längre skulle upplåtas mot betalning utan utarrenderas liksom annan utmark. Det gällde sju farmer av vilka några var upplåtna mot en ringa betalning till borgaren Sven Larsson som hade åtagit sig att svara för den skjutsningsskyldighet som vilade på staden. Han fick nu i stället arrendera samtliga sju farmer på tjugo år och dessutom farmerna nr 18-29 för ett år i sänder, tills trädplanteringen kunde göras där. Generellt föreskrev man också vid detta tillfälle att inga boningshus och uthus fick uppföras på någon av stadens farmer utan magistratens tillstånd. I december 1848 förnyades arrendena på farmerna norr om staden för en tid av ytterligare tio år.20 Den areal som kunde utarrenderas, ökades ytterligare genom ett beslut år 1859. Borgerskapets äldste föreslog nämligen att »den ej odlade jord som är belägen mellan Ramlösavägen, stora landsvägen och Gåsebäck, samt den som är belägen mellan den Henckelska jorden och Ramlösavägen och ej är planterad» skulle snarast uppdelas i farmer och bortarrenderas på tio eller tjugo år. I juni 1859 beslöt stadens röstberättigade invånare vid en allmän sammankomst på rådhuset att jorden på ömse sidor om avtagsvägen från stora landsvägen mot Gåsebäck skulle planteras med träd intill 100 alnars bredd från vägbanan. Återstoden av området skulle indelas i farmer om 4 tunnland var och utarrenderas på tjugo år. Lantmäteriförrättningen blev klar först sommaren 1860. De nya farmerna kunde därför inte bortarrenderas förrän i augusti detta år.21 Vid den nyssnämnda allmänna sammankomsten i juni 1859 förelåg ett förslag av stadsfiskal P. J. Rosenberg att man hos landshövdingeämbetet skulle söka tillstånd

Styrelse och förvaltning till att låta en lantmätare göra en planritning över hur stadsbebyggelsen skulle kunna växa ut i olika riktningar »för att sedan den erhållit högvederbörlig stadfästelse tjäna till framtida efterlevnad». I anledning av detta framlade några av stadens handlande med Sven Petter Kalling och Fritz Rooth i spetsen en skrivelse som vann allmän anslutning. De tillstyrkte att en plan uppgjordes för »framtida byggnadsordning vid stadens utvidgning». Man hoppades att på det sättet kunna förebygga »den oregelbundenhet och därav följande vanprydnad samt obekväm lighet vid trafik som nu vår stad företer i sin planläggning». Man erinrade vidare om att Ängelholm för flera år sedan hade låtit upprätta en sådan plan och om »den prydnad som Stockholms malmar förete genom deras regelmässiga bebyggande». Först och främst uppmärksammades i skrivelsen möjligheterna att utvinna ny tomtmark åt sjösidan. Därvid tog man upp ett projekt som diskuterats år 1857 men då hade stannat på papperet. Det gick ut på att en glacin skulle byggas åt norr från hamnen, väster om den befintliga strandlinjen i rät linje från i höjd med den nya tullkammarens mitt norrut till i höjd med doktor Stenkulas »torp», varigenom man efter utfyllnad hoppades kunna erhålla över 100 000 kvadratalnar mark. Därut över hoppades man nu kunna erhålla bortåt 150 000 kvadratalnar mark söder om hamnen, om man byggde en liknande glacin söderut från hamnen i rät linje till i höjd med »f.d. Flyborgska möllehuset». På den nyvunna marken skulle man dels kunna anlägga en ny gata, som kunde bli en »påkallad större promenadplats», dels i framtiden uppföra en järnvägsstation med tillhörande bangård. De nya tomterna skulle i övrigt bilda underlaget för »en prydlig utvidgning av vår stad». Man påpekade slutligen att 1845 års lag om expropriation av mark gav staden möjlighe ter att förvärva obebyggd jord inom staden, varigenom Helsingborg obestridligen ägde »rika resurser att med ledning av en insiktsfullt uppgjord anläggningsplan för stadens utvidgning kunna höja sig till en bland de prydligaste städer i riket, därtill dessutom ämnad av det sköna naturläge den innehar».22 De framtidsvyer som tecknades i skrivelsen blev delvis förverkligade på 1860talet, när centralstationen byggdes och dess bangård lades ut på området söder om hamnen. Under de följande decennierna erhöll Järnvägsgatan sin bebyggelse på östra sidan och »Esplanaden», nuv. Drottninggatan, lades ut längs stranden norr om hamnen. Stadens styrande var beredda att också finna andra utvägar för att så väl som möjligt utnyttja stadens jord. År 1850 föreslog borgerskapets äldste att tomtöresplatser och andra stadstomter inom den egentliga stadsbebyggelsen skulle kunna friköpas av dem som så önskade. Dock skulle dåvarande innehavarna ha rätt att nyttja dem på dittillsvarande villkor. Tomter som enligt de äldstes mening borde försäljas, skulle i fortsättningen inte längre upplåtas mot tomtören när gällande lega utgick. I varje enskilt fall skulle de äldste fastställa köpeskillingen vid försälj ningen. Magistraten biföll detta förslag, men beslutet överklagades både hos lands-

Perioden 1809-1862 hövdingeämbetet och K. M:t. Ingen ändring vanns utan K. M:t fastställde beslutet i februari 18 51.23 I mars 1851 utsåg borgerskapets äldste en kommitté som skulle »taga i ögonsikte varje staden nu tillhörande tomtöresplats» och föreslå köpesummor för var och en av dem som var lämpliga att sälja. Kommittén fick fem ledamöter och leddes av borgmästare Lars Magnus Wejlander. Dess förslag hölls tillgängligt på rådhuset så att de som nyttjade de olika tomtöresplatserna skulle få tillfälle att yttra sig. I maj 1851 kunde borgerskapets äldste och därefter magistraten taga slutlig ställning. Köpeskillingen fastställdes allt efter tomternas belägenhet, så att priset kunde variera mellan 3 och 16 skillingar banko per kvadrataln. I de fall då en gammal tomtöresplats blivit sammanslagen med en annan tomt som ägdes av brukaren, ville man undvika en dyrbar lantmäteriförrättning och föreskrev därför att tomtöresplatsen skulle betalas med en så stor summa, att räntan på denna, beräknad efter 5 %, kom att bli tio gånger högre än den avgift som dittills hade erlagts i tomtören. De influtna medlen skulle bokföras under en särskild titel i stadsräkenskaperna och utlånas mot ränta och betryggande säkerhet. Om kapitalets användning skulle i varje enskilt fall borgerskapet höras på allmän rådstuga. Räntorna kunde däremot användas för stadens löpande utgifter. De dåvarande innehavarna av tomtöresplatser skulle få nyttja dem på samma villkor som tidigare, och alla som före mars 1851 ansökt om upplåtelse av sådana tomter, skulle kunna tilldelas sådana oberoende av vad som nu blivit beslutat om friköp.24 Det visade sig snart att staden hade större fördel av att försälja tomterna än att upplåta dem mot tomtören. Till detta kom att man vid 1850-talets mitt måste skaffa en lämplig tomt för en ny tullkammarbyggnad. För detta ändamål ämnade man använda de medel som inflöt vid tomtförsäljningen. Handlanden Anders Petters son föreslog i denna situation att inte bara gamla tomtöresplatser inne i staden skulle kunna försäljas utan »alla staden tillhöriga platser, utan avseende på benäm ningen, som äro belägne intill landsvägarne och kunna undvaras» intill en bredd av 100 alnar från vägarna. Vid bortarrendering av farmer längs landsvägarna borde därför staden göra det förbehållet, att arrendatorn om staden fann köpare till en del av jorden, var skyldig att avstå denna del mot »kvittning på arrendet i förhål lande till den försålda jordrymden». På det sättet skulle marken utmed infartsvä garna kunna nyttjas som byggnadstomter. I april 1856 biföll borgerskapet detta förslag på allmän rådstuga. Därvid gjordes tillägget att borgerskapets äldste skulle höras i varje enskilt fall bl.a. i fråga om tomternas bredd från landsvägen räknat. Vidare beslöt man att om någon önskade köpa tomtmark vid stranden, skulle de äldste avgöra huruvida tomterna skulle få sträcka sig mer än 100 alnar inåt land från stranden räknat. Sedan magistraten stadfäst detta beslut erhöll man i decem ber 1856 också K. M:ts stadfästelse. Tullkammarens lokalfråga löstes, som vi tidiga re sett, på ett helt annat sätt än vad man nu tänkte sig, men de beslut man fattade

Styrelse och förvaltning om försäljning av tomtmark fick stor betydelse för stadsbebyggelsens utformning och lokalisering under de följande årtiondena. Det möjliggjorde bl. a. den arbetarbebyggelse som växte upp längs infartsvägarna och vid Stattena.25 Grunderna för fastställandet av köpeskillingen vid försäljning av stadens tomter reviderades redan år 1854 och därpå 1858 och 1861. Vid alla tillfällena höjde man priserna. År 1857 beslöt borgerskapets äldste att tomter, på vilka inga giltiga upplåtelsebrev fanns och som var belägna inom staden »räknat i söder till kyrko gården, i nordost till Fredriksdalsvägen och i norr till »bäckabron» (över Hälsobäcken, vid nuv. S:t Jörgens plats)» skulle försäljas på offentlig auktion till bygg nadstomter, om de var tillräckligt rymliga för detta ändamål. Var så ej fallet, kunde de inlösas utan auktion av ägaren till en angränsande tomt. Tomter med mindre areal än 20 kvadratalnar kunde lämnas utan ersättning »vid fråga om gators och linjers rätning, där skälig anledning därtill gives». Magistraten stadfäste detta beslut i december 1857. Därmed tillmötesgick man kraven på större reda och system i stadsbebyggelsen och gatunätet. Man öppnade också bättre möjligheter att mera rationellt och fullständigt utnyttja den tillgängliga tomtmarken för bebyggel se.26

1. C. af Forsell, Statistik öfver Sverige, grundad på offendiga handlingar (4:e uppl. Sthm 1844) s. 266 ff. N. Herlitz, Svensk stadsförvaltning på 1830-talet (Sthm 1934) s. 33 f. 2. Band V: 1 s. 141 ff. Rådst. prot. 1809 29.4, 1.5, 181 1 30.3, 20.10 etc. 3. Rådst. prot. 1817 24.5, 28.5, 20.9, 24.9. 4. Rådst. prot. 1821 3.10. 5. Band V: 1 s. 132 ff. Rådst. prot. 1818 17.8, 1824 6.9. 6. Rådst. prot. 1820 1.7, 1824 6.3, 1831 7.2, 1834 2.7. 7. Rådst. prot. 1813 13.7, 19.7. Inneliggande handl. E 2: 107, 1813 21.7, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 8. Rådst. prot. 1813 30.8, 1814 20.8, 1829 11.5, 1830 2.6, 5.7, 1834 25.10, 1835 25.2, 1839 30.12. Rådst. prot. civ. 1851 20.5. 9. Rådst. prot. 1845 3.5, 21.5, 1845 9.6, 30.6, 2.7. Rådst. prot. civ. 1850 22.7, 19.8. 10. Rådst. prot. civ. 1861 17.6, 1862 7.4, 22.4. 11. Rådst. prot. 1816 1.6, 1817 22.3, 1823 7.6, 1830 3.5, 1841 10.7. Rådst. prot. civ. 1858 5.10. BÄ prot. 1837 15.7. 12. Rådst. prot. 1833 15.5, 1838 12.12. BÄ prot. 1839 22.1. 13. BÄ prot. 1809 11.8, 1812 20.10, 1824

31.12. Inneliggande handl. E 2: 162, 1813 21.8, E 3:252, 1825 27.9, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. Kammarkollegium till K. M:t 1825 2.6, Kammarexp. reg. 1825 20.9, RA. 14. Rådst. prot. 1826 17.7. Rådst. prot. civ. 1858 29.11. Kammarexp. reg. 1817 2.12, RA. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, I (Kring Kärnan 1939) s. 54, 62. 15. Rådst. prot. 1837 5.6, 1839 4.3, 27.4, 22.5, 25.5. Rådst. prot. civ. 1855 23.7, 1856 28.4, 1858 30.8. 16. Rådst. prot. 1819 24.3, 1836 31.12. Rådst. prot. civ. 1854 26.8, 4.12. Lagfartsprotokoll 1824 5.4, HSA:RM. 17. G. Paulsson, Svensk stad, I (Sthm 1950) s. 209 f. K. Salomonsson, Gåsebäck — Närlunda — Canzonetta, tre landerier som blev en stadsdel (Minnen från Helsingborg och dess skola, utg. av Helsingborgspojkarnas Gille i Stockholm, 40. Sthm 1973) s. 48 ff., 60 ff., 71 f. 18. Rådst. prot. civ. 1852 10.5. BÄ prot. 1846 11.12. 19. Rådst. prot. 1824 25.4, 6.9, 1825 12.9, 1826 13.9, 1827 26.9. Inneliggande handl. E 9:522, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 20. Band V:2 s. 346 ff. Rådst. prot. 1845 21.5, 9.6, 30.6, 2.7, 1848 29.11.

Perioden 1809-1862 21. 22. 23. brev, 24.

Rådst. prot. civ. 1859 8.6, 1860 21.7. Rådst. prot. civ. 1857 28.1, 29.6, 1859 8.6. Rådst. prot. civ. 1850 18.4, 1.6. Kungl. civildep. 1851 19.2, RA. Rådst. prot. civ. 1851 21.3, 13.5.

25. Rådst. prot. civ. 1856 30.4. Kungl. brev civildep. 1856 5.12, RA. 26. Rådst. prot. civ. 1857 30.12, 1858 30.12 1861 27.12.

OLBRYGGNING OCH BRÄNNVINSBRÄNNING

.................

da från accissystemet i övrigt och berördes inte av de förändringar i accisväsendet som inträdde under första hälften av 1800-talet. För ölbryggning erlades saluaccis och med rätten till bryggning var i regel förenad rätt att driva krog. Sedan 1761 hade Helsingborg ett bryggarlag med tolv ledamöter. Riksdagen 1809-1810 beslöt medge en ganska vidsträckt rätt till brännvinsbränning. De som önskade bränna borde inneha eller bruka jord och de skulle erlägga en särskild årlig avgift till staten. Fr. o.m. den 1 januari 1810 skulle bränningen utan hinder kunna bedrivas »på sätt den hittills utövats». De som önskade utminutera brännvin eller hålla krog, skulle anhålla om tillstånd hos magistraten, som beslöt i ärendet sedan borgerska pets äldste fått yttra sig. Beslutet skulle stadfästas av landshövdingeämbetet. År 1812 beviljades sålunda utminuteringsrättigheter till Helsingborgs fyra gästgivare, bryggarlagets tolv medlemmar och tre marketentare. De erlade för denna rättighet en årlig avgift till staten.1 Fortfarande kunde brännvinsbränningen förbjudas under viss tid, då det rådde knapphet på spannmål i riket. Då skulle redskapen förseglas och stå förvarade på rådhuset. När bränningen sedan åter frigavs, kunde den omges med vissa restrik tioner. År 1813 exempelvis förbjöd man all bränning nattetid. Avgifterna till staten för rätten till bränning och till utminutering betraktades som en av riksdagen beslutad bevillning, »brännvinsbevillningen», och grunderna för den liksom dess storlek kunde ändras från riksdag till riksdag.2 Redan i 1761 års artiklar för Helsingborgs bryggarlag föreskrevs att krogar och värdshus skulle hållas stängda efter aftonringningen, och denna regel tillämpades alltjämt. Vid brott mot denna föreskrift skulle krögaren betala 2 daler smt i böter till bryggarlaget, 1 daler till de fattiga och dessutom svara inför rätta för sin förseelse. År 1816 skärpte magistraten påföljden därhän att värdshusidkare, bryg gare och marketentare skulle betala 1 riksdaler banko i böter för varje gäst som inte hade gått hem i tid, varav åklagaren skulle erhålla hälften och stadens fattiga hälften.3 Myndigheterna försökte på olika sätt främja övergången till större pannor vid

Perioden 1809-1862 brännvinstillverkningen, därför att man ansåg detta vara ekonomiskt mera fördel aktigt. När husfäderna i Helsingborg år 1815 var uppkallade av magistraten på rådhuset för att diskutera brännvinsbränningen, kom också detta synsätt att prägla deras beslut. Fr. o.m. år 1817 borde så mycket som möjligt av den kvantitet brännvin som man hade rätt att bränna i staden, tillverkas i pannor med minst 50 kannors rymd. Det förutsattes dock att mindre pannor skulle kunna användas i en del hushåll på traditionellt sätt. Bränning i en stor panna krävde att minst 80 i staden mantalsskrivna personer frivilligt kom överens om att göra detta gemen samt. Jordägare som ensamma hade så stor jordareal att de själva kunde bränna i en 50 kannors panna, skulle få göra detta. Men i övrigt skulle rätten att bränna i dessa stora pannor bortauktioneras på arrende i slutet av år 1816 och gälla så länge lagstiftningen medgav det. Vad som inflöt i arrenden skulle först och främst användas till att betala den statliga brännvinsbevillningen, men om det uppkom överskott skulle de pengarna anslås till stadens fattiga eller till hospitalet.4 Vid auktionen i december 18 17 gjordes i allt 17 utrop på rättigheter att bränna i 50 kannors pannor. Vid auktionen inflöt 348 riksdaler banko, vilket översteg den summa staden skulle erlägga i brännvinsbevillning till kronan. Överskottet utdela des kvartalsvis till de fattiga genom magistratens försorg. Borgerskapets äldste och husägarnas deputerade fick möjlighet att övervaka fördelningen.5 1823 års riksdag beslutade om ny brännvinsbevillning. När man år 1824 skulle hålla auktion på brännerirättigheterna, gjordes på allmän rådstuga en rad precise ringar av de regler man brukade tillämpa. Sålunda fastslogs att gemensam brän ning inte var allmänt påbjuden — jordägarna hade rätt att bränna var för sig — men att de som önskade kunde slå sig samman om pannor med 50 kannors rymd. Också de som arrrenderade farmer på fäladsmarken skulle ha samma rätt till bränning som vanliga jordägare. Denna ordning skulle tillämpas så länge den gällande brännvinsbevillningen hade laga kraft. Inga brännerirättigheter fick under denna tid rubbas genom exempelvis jordköp eller byte av arrendatorer. Ordningen rub bades inte heller av att K. M:t förbjöd bränning dels på eftersommaren 1829, dels i början av år 1831 på grund av svaga skördar. Vid 1834-1835 års riksdag antogs en ny brännvinsbevillning och då förnyade »stadens röstägande invånare jämte en skildajordägare» de beslut man tidigare hade fattat rörande brännvinsbränningen, så att de gällde också under den nya bevillningsperioden.6 Under 1830-talet kom år med svaga skördar och på 1840-talet grasserade pota tissjuka. Det blev svårare att skaffa råvaror till brännvinsbränningen. På 1830-talet tillkom en teknisk nyhet som gjorde husbehovsbränningen mindre lönsam. Brän ning i ångdrivna brännerier gav ett billigare brännvin. När år 1835 samtidigt brännvinsbevillningen höjdes, blev detta kännbart särskilt för småpannornas äga re. Husbehovsbränningen började efter hand gå tillbaka. Till detta medverkade att spannmålshandeln tog ett kraftigt uppsving mot mitten av 1800-talet. För ägarna

Styrelse och förvaltning till små pannor blev det mera lönande att sälja sitt spannmålsöverskott än att som tidigare bränna det till brännvin. Denna utveckling ledde fram till att myndighe terna måste ompröva sin brännvinspolitik. 1853-1854 års riksdag antog nya regler för bränningen, vilka kungjordes i en kunglig förordning av år 1855. Tillverkning en blev nu fri bara två månader om året, försäljningen reglerades i olika avseenden och beskattningen höjdes ytterligare. År 1860 togs steget fullt ut och husbehovsbränningen förbjöds. De konsekvenser denna lagstiftning fick på det lokala planet, skall behandlas längre fram. Att brygga öl och hålla krog var förbehållet bryggarlagets tolv medlemmar, vid sidan av de stadsbor som hade burskap som traktörer eller hade rättighet att driva marketenteri. Bryggarlaget var liksom hantverksämbetena exklusivt. Ingen kunde upptas som medlem utan lagets tillstyrkan och därvid såg man ofta till att rättighe terna övergick till söner, svärsöner eller änkor efter avlidna medlemmar. Men det förekom också att medlemsskap beviljades därför att sökanden inte hade något annat näringsfång att försörja sig på, och det kunde förekomma att bryggeri drevs som bisyssla vid sidan av annan borgerlig näring. Bryggarlaget upplöstes till följd av 1846 års fabriks- och hantverksordning. Fr. o. m. den 1 juli 1847 var bryggarna i stället medlemmar av stadens hantverksförening, som yttrade sig över alla ansök ningar om burskap på bryggeri.7 Antalet bryggare och ölkrogar liksom alla utminuteringsställen för brännvin i staden skulle stadfästas av landshövdingeämbetet. Magistraten skulle årligen efter borgerskapets hörande insända förslag om hur många »värdshus, källare, spiskvar ter och andra näringsställen» som borde finnas i staden under det kommande året. Förslaget fastställdes därefter av landshövdingen. I början av 1840-talet hade fjorton personer utskänkningstillstånd i Helsingborg: traktören Isac Bergström, fem bryggare, fyra bryggaränkor, två marketentare, en värdshusidkerska, en krögerska, en f. d. hökare och en handlande med bryggerirättighet. Dessutom fanns det i staden två konditorier där man serverade likörer. I december 1845 föreslog borgerskapets äldste att fem av dessa rättigheter skulle dras in, vilket också blev magistratens beslut. Landshövdingeämbetet stadfäste detta och överklaganden hos K. M:t ledde inte till någon ändring. I fortsättningen var sålunda antalet utskänkningsställen bara nio.8 Nyetableringar tilläts inte i fortsättningen, såvida det inte gällde övertagande av äldre rättigheter. År 1849 avslogs ansökan om rätt att »idka spisning med vad därtill hörer» från en f. d. husar och överklaganden på högre ort blev utan verkan. I sin avstyrkan hade borgerskapets äldste bl. a. anfört att om »var och en husar som icke längre vill tjäna» beviljades rätt att hålla spisning blev följden att »samhället slutligen kommer att bestå av endast värdshusidkare». Större framgång hade dock handlanden Johan Petter von Bergen, därför att han skötte sina kort med större beräkning.

Perioden 1809-1862 I november 1848 anhöll han hos landshövdingeämbetet att antalet utskänknings ställen i Helsingborg under år 1849 skulle få ökas till tio stycken. Den nya rättighe ten borde tillkomma den »sällskapsklubb» han ämnade driva, där en aftonmåltid skulle serveras och i anslutning till denna — men inte eljest under dagen — »den s.k. matsupen» skulle kunna intas. Majoriteten av borgerskapets äldste hade till styrkt denna ansökan, därför att »ett samlingsställe borde finnas i staden för personer att fördriva aftnarna och samspråka». Magistraten däremot avstyrkte ansökan, men landshövdingeämbetet biföll den. Över detta anförde traktören Isac Bergström år 1849 besvär hos K. M:t, som undanröjde beslutet med motivering att landshövdingen ägde bara stadfästa förslag från magistraten i dessa ärenden, inte att själv besluta. Under tiden som detta ärende handlades, hade von Bergen i februari 1849, trots protester från stadens spisvärdar, beviljats rättighet att hålla spisning. I december 1849 uppsade han sitt burskap som handlande och sökte burskap som källarmästare. Han hänvisade till att både 1619 års »stadga om städernas administration» och handelsbalken i 1734 års lag förutsatte att städerna hade en stadskällare, vilket helt saknades i Helsingborg. Denna ansökan var inte slutbehandlad, när borgerskapets äldste skulle avge förslag om antalet utskänkningsställen i staden under år 1850. De föreslog tio, därför att en ny rättighet hade tillkommit under det gångna året, men kunde alternativt tänka sig elva, om von Bergens burskapsansökan blev beviljad. Både traktörer, värdshusidkare och »övri ga idkare» bestred von Bergens burskapsansökan men borgerskapets äldste, som ju redan tidigare hade ställt sig positiva, tillstyrkte och i april 1850 beviljades han burskap som källarmästare. Magistraten anförde som motivering, att även om antalet utskänkningsställen redan var stort, borde von Bergens ansökan beviljas. Han hade redan fått rättighet att hålla spisning och då han dessutom ämnade hålla biljard, var det lämpligt att bevilja honom utskänkningsrätt, därför att man eljest kunde befara lagöverträdelser genom att »brännvin och andra spirituösa drycker» utskänktes i smyg i hans lokaler.9 Under de följande åren var följaktligen antalet utskänkningsställen elva, och nyetableringar tilläts inte. År 1853 ansökte en handlande som gått i konkurs om rättighet att som källarmästare driva värdshusrörelse liksom von Bergen, men detta avslogs. En ansökan om rätt till marketenterirörelse avslogs med motivering att sökanden underlåtit att begära rättighet att samtidigt utskänka brännvin, vilket kunde fresta till smyghandel och därmed till lagöverträdelser.10 Samtidigt som grunderna för försäljning av brännvin diskuterades av 1853-1854 års riksdag, uppblossade också en lokal debatt i ämnet i Helsingborg. Upptakten gavs i december 1853 i en skrivelse som 37 invånare i staden hade undertecknat, bland dem kyrkoherden Peter Wieselgren, stadsläkare Netzler samt handlandena Sven Petter Kalling och Petter Olsson. Undertecknarna föreslog att i en tid »då patriotismen och en bättre moralisk anda så allmänt synes uttala sin

Styrelse och förvaltning

Hotell Mollbergs brännvinsbränningsredskap, upptagna i ett inventarium av år 1831. Foto, Helsingborgs Stadsmuseum.

opinion mot superiet och dess mäktige befrämjare, krogrörelsen», borde man uppmärksamma vad som gjorts på andra orter, senast i Kristianstad och Halmstad, för att hjälpa upp fattigvården. Kostnaderna för fattigvården kunde bli mindre tyngande för skattebetalarna, om rätten att hålla krog utlystes på auktion till högstbjudande. De inflytande arrendena skulle anslås till stadens fattigvårdsinrättning. Borgerskapets äldste skulle yttra sig över detta förslag. Bland dess medlem mar hade åtskilliga undertecknat skrivelsen och de äldste kunde inte enas. Sex tillstyrkte men fyra avstyrkte förslaget. Husägarnas deputerade menade att åtgär den var ändamålsenlig bl. a. därför att krögarnas antal förmodligen skulle minska på det sättet. Men pengarna skulle kunna anslås till andra ändamål än fattigvården. Hantverksföreningen, bland vars medlemmar också märktes stadens bryggare, var inte enig men en majoritet var för tanken på utarrendering av rätten till krogrörelse. Däremot ansåg föreningen att den inte kunde yttra sig om arrende medlens användning. Stadens krögare bestred i ett eget yttrande förslaget i alla dess delar. De ifrågasatte om inte stadens invånare borde höras vid en allmän sammankomst på rådhuset och menade att man under alla omständigheter borde avvakta den nya lagstiftning som riksdagen diskuterade. Separat yttrade sig ägarna till Hotel de Mollberg och Hotel d’Munthe, traktörerna Bergström och Rosenlöf.

Perioden 1809—1862 De hade ingen erinran mot att krogarnas antal minskades och tillstyrkte därför förslaget i den delen. Sin egen rörelse ansåg de inte jämförbar med vanlig krogrö relse, därför att de också härbärgerade och bespisade resande, och »för tillfreds ställande av sådanas begäran att vid måltider erhålla så kallad aptitsup» måste de äga lagliga rättigheter att utskänka brännvin. Magistraten skulle taga slutlig ställning i ärendet i september 1854 och resolutio nen bar prägeln av en försiktig kompromiss. Man fann det framlagda förslaget ofullständigt på många punkter, särskilt i fråga om sättet för dess genomförande, och ansåg därför riktigast att avvakta den kungliga förordning angående tillverk ning och försäljning av brännvin som kunde väntas inom en nära framtid. Men magistraten ansåg det tänkbart att man framdeles utbjöd krogrättigheter på auk tion till mestbjudande, om den nya lagstiftningen inte rubbade antalet krogar i staden, när sådana rättigheter av en eller annan anledning blev lediga. Vad arren demedlen i så fall skulle användas till, fick man besluta längre fram.11 K. M:ts förordning angående tillverkning och försäljning av spritdrycker var daterad den 18 januari 1855 men kom magistraten till handa först i maj. De nya reglerna skulle tillämpas fr. o.m. den 1 oktober och försäljningsåret räknas fram t.o.m. nästkommande 30 september. Nu skulle först och främst bestämmas hur många som skulle få rättigheter att driva minuthandel med brännvin och hur många utskänkningsrättigheter som skulle beviljas. Någon bränning i staden var inte längre aktuell. Däremot kunde hemmansägare och fabriksidkare efter särskild ansökan beviljas tillstånd att driva bränneri, men på mycket restriktiva villkor. 15 handlande anmälde sitt intresse att driva minuthandel med brännvin och borgerskapets äldste ansåg att i varje fall inte flera borde tilldelas sådan rättighet. Utskänkningsrätt borde beviljas först och främst de sex personer som hade bur skap på sådan rörelse, dvs. traktörerna och bryggarna, och att därutöver de fyra som dittills hade haft sådan rättighet alltjämt borde få njuta den. Dessutom fanns det i staden tre spisställen med rättigheter att servera öl och vin, och dessa rättighe ter borde bestå »på det olaga utskänkning måtte i möjligaste måtto förekommas». Sålunda borde 13 utskänkningsrättigheter beviljas och magistraten översände detta förslag med tillstyrkan till landshövdingeämbetet.12 Landshövdingeämbetet tolkade emellertid den kungliga förordningen restriktivt och menade att på grund av Helsingborgs stads »omfång, folkmängd och rörelse» borde antalet handlande med utminuteringsrättigheter vara högst tio. I fråga om utskänkningsrättigheterna stadfäste ämbetet förslaget om 13 stycken. Tre av sta dens handlande överklagade utslaget hos K. M:t men vann ingen rättelse.13 1855 års förordning medgav att utskänknings- och utminuteringsrättigheterna utarrenderades för ett år i sänder på auktion till högstbjudande. Dessa auktioner hölls i Helsingborg för första gången i juli 1855. Då utbjöds tio minuthandelsrät tigheter och av de bud som lämnades av stadens handlande gällde hälften 800

Styrelse och förvaltning kannor per år, hälften 850 kannor. För varje kanna skulle erläggas 8 skilling banko. Brännvinet fick inte säljas i mindre kvantiteter än en halv kanna åt gången och fick inte förtäras på försäljningsstället. Vid försäljningsstället skulle en särskild skylt vara uppsatt. Ingen försäljning fick äga rum på sön- och helgdagar. De tio hand landena skulle erlägga de avgifter de bjudit, halvårsvis i förskott till stadskassan. Auktionen på utskänkningsrättigheter gällde bara sju stycken, därför att de sex borgare, som hade sådana rättigheter i kraft av sitt burskap, var undantagna. Rättigheterna gällde utskänkning av minst 800 kannor per år mot en avgift av 12 skilling banko per kanna. Försäljningen fick gälla hur små kvantiteter som helst men på utskänkningsstället skulle alltid finnas mat att tillgå. Dock behövde man inte förtära brännvinet på stället utan kunde också hämta det där. Utskänknings stället skulle utmärkas med en skylt. Dess innehavare skulle halvårsvis betala in den avgift han bjudit vid auktionen, till stadskassören i förskott. På sön- och helgdagar fick ingen utskänkning förekomma under gudstjänsttid. Vid auktionen avgavs fem bud på 800 kannor, ett på 850 och ett på 926 kannor.14 Den nya ordningen innebar en avsevärd förstärkning av stadens kontanta till gångar. 1855 års förordning föreskrev nämligen att av de influtna arrendemedlen skulle årligen en femtedel insättas i länets lantränteri för dess hushållningssällskaps räkning, medan återstoden eller fyra femtedelar skulle tillfalla staden och använ das för allmänna behov. Under de följande åren blev därför användningen av inkomsterna från brännvinsarrendena ett flitigt debatterat ämne. I december 1855 diskuterades för första gången hur man skulle använda de nya inkomster som brännvinsarrendemedlen innebar. Borgerskapets äldste ville anstäl la ytterligare ett par polisbetjänter, husägarnas deputerade ansåg det angeläget att förbättra gatubelysningen. Bland borgerskapet framkom dels ett förslag att för bättra infarten genom Långvinkelsgatan vid »Liden», dels ett förslag att oavkortat låta medlen inflyta i stadskassan för att möjliggöra en sänkning av stadsskatten. Majoriteten av stadens röstberättigade invånare anslöt sig till det sistnämnda för slaget vid en allmän sammankomst på rådhuset.15 Inför det kommande försäljningsåret höll borgerskapets äldste i maj 1856 fast vid sitt gamla förslag att antalet utminuteringsställen i staden borde vara 15 »med avseende å dels stadens egen folkmängd, dels den större mängd kringboende allmoge som här gör sina upphandlingar, dels den inkomst som därigenom till skyndas stadskassan, dels ock slutligen med hänsikt därtill att det uppenbarligen icke föranleder mera åtgång av brännvin om detta erhålles å 10 eller 15 särskilda ställen». Antalet utskänkningsställen borde däremot vara oförändrat. Denna gång följde landshövdingeämbetet förslaget. Vid auktionen i juli 1856 utbjöds följaktli gen 15 utminuteringsrättigheter men det gavs bara 13 anbud. Intresset för de 7 utskänkningsrättigheterna var avsevärt större och intet bud gällde mindre kvantitet än 1 000 kannor, två bud lydde på över 1 200 kannor.16 4—Helsingborgs historia V:3

Perioden 1809-1862 Litet senare på året ifrågasatte brukspatron Johan August Dreilick och handlan den P. Carlsson lagligheten i det beslut man fattat året förut om att nyttja brännvinsarrendemedlen till en sänkning av stadsskatten. I december hölls därför en allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare. Där frångick man sin tidigare ståndpunkt och anslöt sig till ett förslag av handlanden Anders Pettersson om att medlen skulle användas dels till avlöning av stadens tjänstemän, dels till gatubelysningen. Beslutet överklagades t.o.m. i högsta instans men fastställdes slutligen av K. M:t.17 Intresset för auktionen år 1857 på utminuterings- och utskänkningsrättigheter na var något lamare än föregående år och de bjudna kvantiteterna mindre. Påföl jande år var däremot särskilt utskänkningsrättigheterna så begärliga, att två bud låg över 1 000 kannor och två över 1 200. Avgifterna skulle numera erläggas i riksmynt med 25 öre per utminuterad kanna brännvin och 40 öre per utskänkt kanna. När det gällde medlens användning framkom liksom tidigare många åsik ter. År 1857 ville man med dem bidraga till en ny läroverksbyggnad och till ett par nya lärartjänster där, men också till inrättande av ett gasverk för bättre gatubelys ning. Året därpå beslöt man att anslå en tredjedel av beloppet till bättre brandred skap, en tredjedel till gasbelysning på gatorna och att reservera en tredjedel för framtida behov.18 Vid 1859 års auktion inropades de 15 utminuteringsrättigheterna för 800 kan nor vardera, men när det gällde de 7 utskänkningsrättigheterna låg det lägsta budet på 1 600 kannor och fem bud låg på 2 000 kannor eller mera. Efter auktio nen fann man att staden skulle kunna disponera över inte mindre än 8 375 riksda ler riksmynt i brännvinsarrendemedel. I december 1859 enades stadens röstberät tigade invånare om att med 5 000 riksdaler riksmynt amortera det lån på 75 000 riksdaler som staden tagit i Helsingborgs Sparbank för anläggning av ett gasverk och att med en del av de återstående medlen samt de från föregående år fonderade arrendemedlen göra en amortering av ett annat lån på 10 000 riksdaler som staden också hade i sparbanken.19 Inför 1860 års auktion föreslog borgerskapets äldste att antalet utminuteringsställen skulle ökas från 15 till 18. Utskänkningsställena skulle fortfarande vara 13, av vilka sex alltjämt innehades av burskapsägande borgare. Vid auktionen utbjöds följaktligen 7 utskänkningsrättigheter och för sex av dem bjöds 2 000 kannor eller mera. Däremot utbjöds inte minuthandelsrättigheter, därför att femton av stadens handlande strax förut hade bildat ett »brännvinsminuteringsbolag». Under förut sättning att magistraten föreslog och landshövdingeämbetet stadfäste att antalet utminuteringsställen i staden också i fortsättningen skulle vara 15, åtog sig bolaget att svara för all minuthandel med brännvin och att årligen för denna rättighet betala 6 000 riksdaler riksmynt. Magistraten accepterade detta anbud, dock bara för det kommande försäljningsåret.20

Styrelse och förvaltning Inkomsterna av brännvinsarrendena ökade. I slutet av år 1860 hade man att bestämma över hur man skulle disponera 10 965 riksdaler riksmynt. Huvuddelen av dessa pengar dels användes till räntor och amortering av lån, dels fonderades, men 500 riksdaler anslogs till avlöning av två lärare vid stadens folkskola. När det gällde utskänknings- och utminuteringsrättigheter höll borgerskapets äldste år 1861 fast vid det dittillsvarande antalet men lämnade möjligheten öppen att också nu låta ett försäljningsbolag överta utminuteringsrättigheterna. Denna gång visade det sig att två stycken bolag var under bildande. I båda fallen gällde det inte bara utminutering utan också utskänkning och båda bolagen önskade erhålla rättighe terna på tre år. Det ena bolaget bestod av sju köpmän med Johannes Hallberg i spetsen, det andra av handlandena Petter Olsson och C. E. Hedström samt »en mängd övriga stadens invånare av alla stånd». Det förstnämnda bolaget erbjöd 13 000 riksdaler riksmynt i årlig ersättning, det andra erbjöd samma belopp samt därutöver 50% av den förväntade nettobehållningen. När borgerskapets äldste skulle ta ställning till anbuden, var meningarna delade. Sex ledamöter förordade det »hallbergska» bolaget. De ifrågasatte det andra bola gets möjligheter att konkurrera med dem som hade burskap på utskänkning och med smugglare. Till förmån för det »olssonska» bolaget anfördes bl. a. att det förstnämnda bolaget främst syntes syfta till att ge delägarna vinst, medan det »olssonska» var så konstruerat att stadens intäkter på brännvinshandeln skulle bli större. Sju ledamöter av de äldste förordade detta bolag. Inte desto mindre fann magistraten att de äldstes majoritet uttalat sig för det »hallbergska» bolaget. Fyra äldste, som förordat det »olssonska» alternativet var nämligen själva delägare i det bolaget och följaktligen jäviga. Vidare ansåg magistraten att en del formella oklar heter vidlådde det »olssonska» anbudet. Följaktligen godtog magistraten det »hall bergska» bolagets anbud för kommande försäljningsår. Bolaget skulle övertaga all utminutering av brännvin och de sju utskänkningsrättigheter som brukade bortauktioneras. De sex borgarna med burskap som traktörer eller bryggare, berördes inte av detta beslut. Till en början förfogade bolaget bara över 7 utminuteringsrättigheter, men efter en tid inträdde ytterligare åtta köpmän som delägare. På dem överläts de återstå ende 8 minuthandelsrättigheterna så att samtliga 15 minuteringsrättigheter som staden förfogade över, blev utnyttjade. Bland dem som inträdde i bolaget märktes handlanden C. E. Hedström, förut en av delägarna i det »olssonska» bolaget, och handlanden Nils Persson, som längre fram skulle jämte Petter Olsson bli en av förgrundsgestalterna i Helsingborgs kommunala liv.21 Omläggningen av den statliga brännvinspolitiken år 1855 innebar sålunda för Helsingborgs stad att de ekonomiska resurserna blev avsevärt förbättrade. Detta, tillsammans med det ekonomiska uppsving som satte in på 1850-talet, bidrog till att ge stadskassan en bättre likviditet och staden vidgad ekonomisk rörelsefrihet. Man

Perioden 1809-1862 fick möjligheter att göra större investeringar och att ta mera vittsyftande initiativ än tidigare. Detta belyses närmare i nästa kapitel.

1. Band V: 2 s. 383 ff. Rådst. prot. 1809 30.12, 1810 31.3, 6.8. BÄ prot. 1812 12.12. 2. Rådst. prot. 1813 30.10, 1814 28.3, 8.10, 31.12. 3. Rådst. prot. 1816 15.6. 4. Rådst. prot. 1815 4.12. 1 kanna=l/15 anka re =2,617 liter. 5. Rådst. prot. 1816 4.12, 14.12, 1818 26.2, 20.3. 6. Rådst. prot. 1824 18.10, 1835 2.11. 7. Rådst. prot. 1817 17.9, 1819 13.11, 20.11, 1829 28.11, 1836 19.10, 1837 2.10, 1839 28.1,4.2 osv. 8. Rådst. prot. 1844 3.9, 1845 23.8, 17.12, 31.12, 1846 5.1, 1847 18.12. Kungl. brev, civildep. 1846 23.7, RA. 9. Rådst. prot. 1848 7.10, 11.10, 4.11, 11.11, 6.12, 13.12, 1849 5.2, 17.3, 18.4, 23.4, 10.12, 21.12. Rådst. prot. civ. 1850 18.2, 20.2, 25.2, 11.3, 13.4. Kungl. brev, civildep. 1849 11.7, 29.8, RA.

10. Rådst. prot. civ. 1850 15.4, 13.5, 3.6, 19.12, 1851 8.12, 19.12, 1852 21.6, 5.7, 19.7, 2.8, 6.9, 1.11, 29.12, 1853 17.1, 31.1, 11.7, 18.7, 1.8. 11. Rådst. prot. civ. 1854 18.9. 12. Rådst. prot. civ. 1855 2.5. 13. Rådst. prot. civ. 1855 11.6. Kungl. brev, civildep. 1855 22.9, RA. 14. Rådst. prot. civ. 1855 20.7, 17.12, 1856 28.1, 14.7, 15.9, 27.10, 1.12 osv. 15. Rådst. prot. civ. 1855 19.12. 16. Rådst. prot. civ. 1856 3.5,21.7. 17. Rådst. prot. civ. 1856 10.12. BÄ prot. 1857 4.8. Kungl. brev, civildep. 1857 25.8, RA. 18. Rådst. prot. civ. 1857 27.7, 29.10, 1858 19.7, 1859 18.1. 19. Rådst. prot. civ. 1859 18.7, 8.12. 20. Rådst. prot. civ. 1860 7.5, 14.7, 23.7. 21. Rådst. prot. civ. 1860 19.12, 1861 6.5, 15.6, 8.7. BÄ prot. 1861 7.6. A. Åberg, Konsul P. Ols son (Hbg 1953) s. 74 ff.

STADENS FINANSER

SVENSKA STÄDERNAS befolkning ökade under 1800-talets första hälft i allt snabbare takt, framför allt från och med 1840-talet. Efter hand som nya näringsgrenar och försörjningsmöjligheter växte fram, kunde man ha väntat sig att borgerskapet också skulle ha vuxit genom att näringsidkare av olika slag acceptera des som borgare. Så blev emellertid inte fallet utan borgerskapet sökte så länge som möjligt med traditionella medel hindra tillträdet till burskap för andra än dem som på hävdvunnet sätt kvalificerade sig som idkare av borgerlig näring. Borgerskapet kom därför att stå kvar som ett stagnerande inslag i stadsbefolkningen, mot mitten av 1800-talet med minskande betydelse både i fråga om sin numerär och med tanke på omfattningen och värdet av sina rättigheter. Kostnaderna och andra skyldigheter i samband med städernas styrelse, vanligen sammanfattade i begreppet »borgerlig tunga», borde bäras i första hand av borger skapet, så länge lagstiftningen gav borgarna en monopolställning inom näringsli vet. Men ju mera de icke-borgerliga elementen tillväxte i städerna, desto starkare blev kraven på att de skulle delta inte bara i kostnader och skyldigheter, utan också i därmed följande förmåner och rättigheter. Redan under 1700-talet hade det i princip blivit accepterat, att de icke-borgerliga grupperna — framför allt husägarna utan burskap — skulle delta i gemensamma skyldigheter som brandskydd, gatuoch väghållning m. m. När borgerskapets särskilda förmåner under 1800-talet efter hand smälte samman eller förringades i värde, blev det ett rättvisekrav att bördorna i samband med städernas förvaltning och styrelse också omfördelades, så att de icke-borgerliga grupperna svarade för en större andel än tidigare. Vid 1809 års riksdag diskuterades privilegiefrågorna intensivt och från många håll krävdes en utjämning av privilegierna. Men man kom inte mycket längre än till blotta ansatserna. För städernas del fastslogs emellertid den viktiga regeln att om stadsfastigheter som ägts av borgare, kom i annan ägo och de nya innehavarna inte ägde burskap, skulle det oaktat samma pålagor och skatter vila på fastigheten som under den tidigare ägarens tid. »Borgerlig tunga» följde alltså fastigheten också under den nye, icke-borgerlige ägaren. Tolkningen av denna regel var ofta om stridd, men viktigt var att — delvis tack vare denna princip — utvecklingen gick i riktning mot att alla fastigheter i en stad kom att bära samma onera.1

Perioden 1809-1862 Av gammalt var det borgerskapet som samlat till allmän rådstuga beslöt om stadens utgifter och om hur man skulle bestrida dessa genom beskattning eller på annat sätt. Efter hand som borgerskapets äldste under 1700-talet vann stadga som en representation för borgerskapet, hänsköts ärenden rörande stadens ekonomi

Borgmästare Andreas Peter Stähle. Porträtt i olja av okänd konstnär. Privat ägo. Foto, Helsingborgs Stadsmuseum.

allt oftare till dem. Borgerskapet i Helsingborg bar de traditionella pålagorna — stadsskatt, utgifter för inkvartering och avlöning av stadens tjänstemän samt löne tillägg till prästerskapet och kyrkans och skolans personal. Men efter hand hade det fastslagits att samtliga husägare i staden, oavsett om de hade burskap eller ej, var skyldiga att delta i kostnaderna för brandskydd, inkvartering, gatuhållning samt avlöning av stadsfysikus, stadsfältskär, jordegummor, brandmästare och för de lönetillägg och extra arvoden som kunde utgå till enskilda tjänstemän. Under 1700-talet hade detta lett till att man i Helsingborg förutom den traditio nella stadskassan, till vilken stadsskatten på de burskapsägande borgarna inflöt,

Styrelse och förvaltning också fick en »extra kassa» eller »extra avlönings- och brandkassa», dit de på husägarna utdebiterade avgifterna inbetalades. Beslut om vad husägarna årligen skulle erlägga, kunde fattas på rådhuset vid »allmänna sammankomster» dit inte bara borgerskapet utan också husägare utan burskap kallades. Man i början av 1800-talet började husägarna välja egna deputerade som jämte borgerskapets äldste fick yttra sig i aktuella frågor. Bland husägarna märktes enstaka adelsmän och stadens prästerskap. Dessa var visserligen genom sina ståndsprivilegier fritagna från »borgerlig tunga» men var det oaktat skyldiga att delta i kostnaderna för gatuhållning och brandskydd. Som medelsförvaltande myndighet fungerade magistraten länge under 1700talet ensam och stadskassören lydde under den. Men mot århundradets slut tillvällade sig borgerskapets äldste rätt att genom sina kassamän kontrollera uppbörden och tillse att pengarna handhades på ett betryggande sätt. Under 1800-talet över tog de äldste, som längre fram skall berättas, i stor utsträckning uppgiften att inom löne- och utgiftsstaternas ram utanordna medel, som sedan utbetalades av stads kassören.2 Under 1700-talet höll man inte alltid stadskassan och extra avlönings- och brandkassan i sär så noga. I december 1809 föreslog den nyutnämnde borgmästa ren Andreas Peter Ståhle att man framdeles skulle lägga upp särskild bokföring för var och en av de båda kassorna och dessutom utarbeta en lönestat för magistraten och stadens befattningshavare. En skriftfäst och i vederbörlig ordning på allmän rådstuga antagen lönestat hade dittills saknats i Helsingborg. Man hade i stället följt praxis år efter år med de ändringar som motiverades av särskilda beslut rörande enstaka befattningshavare.3 Ståhles förslag bifölls men ledde bara till att stadskassören i stadsräkenskaperna under skilda titlar tog upp de medel som inflöt i var och en av stadens båda kassor. Pengarna förvarades i en och samma kassakista liksom förut. Ännu i början av 1850-talet konstaterade magistraten att någon särskild »husägarnas kassa», dvs. extra avlönings- och brandkassa, inte existerade utan borgerskapets och husägar nas medel förvarades i samma kassa, men att det »för den händelse att kassorna i en framtid skulle komma att åtskiljas, redan vore uppgjort vad envar av dem skall till tjänstemännens avlöning utgiva, liksom då kommer att beslutas om varderas bidrag till stadens andra allmänna utgifter». Det hjälpmedel vid kasssornas åtskil jande som magistraten hade i tankarna, var lönestaterna. Den lönestat som upprättades på borgmästare Ståhles initiativ blev färdig att antagas först i december 1811 och gällde fr. o. m. år 1812. I staten gjordes genom gående åtskillnad mellan de lönemedel som skulle utgå ur stadskassan och dem som skulle härröra från extra avlönings- och brandkassan. Sålunda fastställdes förutom magistratens löneförmåner de lönetillägg som ur stadskassan årligen skulle utgå till kyrkoherden, komministern och praeses i kämnärsrätten samt löner -

Perioden 1809-1862 na för stadsnotarie, stadskassör, stadsaktuarie, stadsutridare, stadsvaktmästare, tre stadsbetjänter, stadstrumslagare och stadsprofoss och slutligen arvodet åt läraren vid stadens söndagsskola. Ur »samtliga husägares kassa», dvs. extra avlönings- och brandkassan, skulle bestridas löner för stadsfysikus, stadskirurgen — eller stadsfältskären — stadsskolmästaren, stadsmusikanten, två stadsbarnmorskor, tolv stads vaktkarlar eller dragare och brandmästaren samt arvoden eller lönetillägg åt stads notarie, stadskassör, latinskolans rektor och två kolleger, stadsvaktmästaren, två av stadsbetjänterna, länsskarprättaren och stadens sprutmästare samt arvode åt den urmakare i staden som hade åtagit sig att sköta tornuret i Mariakyrkan.4 Totalt skulle enligt lönestaten 580 riksdaler 40 skilling banko utbetalas ur stads kassan i kontanta löner och dessutom skulle kassan bekosta stövlar eller skor åt stadsbetjänterna och stadsvaktmästaren. Ur extra avlönings- och brandkassan skul le årligen utbetalas 560 riksdaler 18 skilling banko. Eftersom borgarna dels erlade stadsskatten till stadskassan, dels som husägare erlade avgifter till extra avlöningsoch brandkassan, kom de att med sina utskylder stå för huvudparten av stadens lönekostnader. Helsingborgs stadsräkenskaper är för 1800-talets del bevarade i obruten svit. Ur dem har i tabell 7 gjorts en sammanställning för perioden 1811-1862 i vilken var för sig redovisas den stadsskatt som efter hålltal utdebiterades på de burskapsägande borgarna, de extra avlönings- och brandkassemedel som uppbars av sta dens samtliga husägare, och de årliga utgifterna för avlöningar och andra perso nalkostnader. Den första lönestaten trädde i kraft 1812, vilket som tabellen visar ledde till att stadens löneutgifter nära nog fördubblades. Under de följande åren gjorde den fortgående penningvärdesförsämringen det ofrånkomligt att lönerna efter hand uppjusterades för enskilda tjänstemän och att andra beviljades tilläggsarvoden. Följaktligen ökade lönekostnaderna successivt fram till den mera omfattande över syn av lönerna som gjordes genom beslut på allmän rådstuga i december 1839. Denna reviderade stat tillämpades fr. o. m. år 1840. Ett par nya befattningar hade tillkommit: tillsyningsman över stadens vattenledning (1816), skjutskontorsföreståndare (1820) och planteringsväktare (1830). Men de i 1811 års stat upptagna lönerna till stadsfysikus, stadskirurg, stadsprofoss och sprutmästare bortföll »i anseende till förändrade förhållanden». Antingen utgick lönerna på annat sätt än tidigare eller hade uppdragen slopats. I början av år 1840 ämnade man sälja det gamla stadstjänarhuset, där två av stadsbetjänterna hade haft fri bostad. De skulle i stället erhålla hyresersättning. Resultatet blev att trots bortfallet av en del befatt ningar den årliga lönekostnaden kom att ligga högre än förut. Detta berodde Iramför allt på att samtliga penninglöner blev uppräknade. Men under de följande årtiondena steg, som tabellen utvisar, löneutgifterna ytterligare vilket bl. a. var en följd av den dyrtid som rådde vid 1800-talets mitt.5

Styrelse och förvaltning Stadsskatten uttaxerades på borgerskapet av borgerskapets äldste årligen i de cember på samma sätt som under 1700-talet. P'ör varje skattskyldig fastställdes hur många »håll» han skulle sättas i, och däref ter bestämdes hur stort skattebelopp som skulle utdebiteras på varje »håll». Bara vid enstaka tillfällen diskuterades grunderTab. 7: Stadsskatt, extra avlönings- och brandkassemedel samt avlöningar m.fl. utgifter under åren 1811-1862 Källa: Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM.

År

Håll

Debi terad stads skatt“

1811 1812 1813 1814 1815

389 394* 3801 3821 4001

533 555 566 579 630

673 673 673 715 719

1816 1817 1818 1819 1820 1821 1822 1823 1824 1825 1826

411 408 3881 3531 3721 3701 3761 4121 434 449 448

633 636 635 642 642 642 644 645 650 651 694

1827 1828 1829 1830 1831 1832 1833 1834 1835 1836 1837

4351 442 454 4261 453 454 482 496 471 483 4741

719 689 712 713 723 736 847 881 1 213 1 235 1 183

Extra avlöningsoch brand kassemedel

Avlö ningar m. m.0

År

Håll

1 1 1 1

613 131 141 152 250

1838 1839 1840 1841 1842

517 517 516* 539 552*

715 721 726 726 725 725 725 725 725 721 771

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

283 308 402 395 366 392 485 317 344 374 571

1843 1844 1845 1846 1847 1848 1849 1850 1851 1852 1853

579 621* 644* 656* 662* 696 709 760* 796 792 793|

721 721 721 721 721 721 721 721 721 1 079 1 099

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

753 750 749 698 704 622 597 619 644 650 665

1854 1855 1856 1857

754 764 786 788

1858 1859 1860 1861 1862

772* 817 918 1 070 1 243

Debi terad stads skatt0

Extra avlöningsoch brand kassemedel

Avlö ningar m. m.0

1 1 1 1

184 274 264 315

1 1 1 1

099 099 099 099

1 1 1 2

661 658 967 147

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

341 391 465 526 558 563 631 720 845 945 966

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

099 099 099 099 294 294 294 294 629 629 629

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 3

147 347 422 422 422 422 472 722 522 772 005

2 028 2 028 2 028 225 416

3 3 2 3 3

044 047 996 829 831

6 5 5 6 6

221 909 984 175 209

1 956 1 931 1 943 511 212

4 4 5 6

339 241 930 513 458

—

5 5 5 5

394 394 394 394

Anm. Alla belopp avrundade, t. o. m. år 1857 i riksdaler banko, fr. o. m. år 1858 i riksdaler riksmynt. — 1 riksdaler riksmynt=2/3 riksdaler banko. a Häri inräknade genanter från kontingentborgare och årliga avgifter från enskilda näringsidkare utan burskap. b Här i ingår löner enligt ordinarie och extra ordinarie lönestat samt hyresersättningar, diverse arvoden och tillfälliga ersättningar.

Perioden 1809-1862 na för »hålltaxeringen». Det vanligaste tillvägagångssättet var att man utgick från föregående års taxeringslängd och gjorde de jämkningar som kunde anses motive rade. Uppgifterna om skattehållen i tabell 7 företer därför bara smärre föränd ringar år från år. Men hålltalen visar också på en långsamt stigande skatteförmåga hos stadens borgerskap fram till 1850-talets slut. I oktober 1824 förekom en av de sällsynta diskussionerna kring hålltaxeringen. Inom borgerskapets äldste väcktes förslag om att taxeringen av hantverkare borde ske efter ändrade grunder. En del hantverkare hade nämligen satts i »ganska obetydliga hålltal» under de gångna åren, därför att de påstått sig ha svårt att erlägga sina kronoutskylder. Men vid mantalsskrivningarna hade de i alla fall antecknat sig för både gesäller och lärlingar. Dessa hade sedan fått »sitta för sig själva» och arbeta för egen räkning, inte i mästarens verkstad och för dennes räkning, »till intrång för högre skattedragare» inom hantverket. Detta ville man nu förhindra i fortsättningen. På de äldstes förslag beslöt därför magistraten att den som med egna händer drev borgerlig näring, skulle taxeras till minst ett halvt håll. Hantverkare som hade en anställd, skulle sättas i ett helt håll, och de som hade flera medhjälpare i sin verkstad skulle sättas i 1 \ håll. Detta skulle gälla fr. o. m. år 1825. Som tabell 7 ger vid handen, medförde detta inte någon större ökning av det totala antalet skattehåll.6 Befrielse från stadsskatt beviljades i regel inte. Ett undantag gjordes år 1836 för färjemansåldermannen Jöns Böös, som då hade varit borgare i staden i sextio år. Han hade som förman för borgerskapets äldste gjort staden många tjänster och hade dessutom innehaft åtskilliga andra uppdrag. Borgerskapets äldste beslöt att för all framtid befria honom från »deltagande i borgerliga skatter till staden» och betygade honom samtidigt »sin aktning och vänskap med tillönskan om en lugn och ostörd framtid».7 Borgerskapets äldste såg helst att utdebiteringen per skattehåll hölls oförändrad år efter år. När stadskassören i november 1830 anmälde att de årliga inkomsterna inte längre täckte de växande utgifterna, och därför ifrågasatte om inte skatteutta gen både till stadskassan och extra avlönings- och brandkassan måste höjas, väckte detta harmsna protester från de äldstes sida. Först hölls en allmän sammankomst på rådhuset med både borgerskapet och stadens övriga husägare, men där var meningarna mycket delade. Då magistraten till följd av detta gav stadskassören i uppdrag att förbereda taxeringen för det påföljande året, begärde borgerskapets äldste och husägarnas deputerade att en ny sammankomst skulle hållas. Samtidigt föreslog de att de löneutgifter som hade tillkommit utöver 1811 års lönestat, skulle slopas, att anslaget till skrivmaterial på rådstugan skulle dras in, att utdebiteringar na för arbetena vid hamnen skulle drabba också borgare satta i bara ett håll, vilket nu inte var fallet osv. Magistraten, som inte önskade några ändringar i stadens utgifts- och lönestat, fann att förslagen framlagts »i sammanblandat skick» och att

Styrelse och förvaltning man inte på den grunden enligt gällande författningar kunde kalla till allmän rådstuga. Detta utslag överklagades hos landshövdingeämbetet men utan fram gång. Någon rådstuga eller allmän sammankomst hölls inte och utdebiteringen förblev oförändrad ännu några år.8 Efter en tid blev emellertid en höjning av utdebiteringen oundviklig. Stadskassans situation hade blivit ohållbar bl. a. på grund av att staden hade blivit tvungen att skuldsätta sig för att kunna hjälpa till med finansieringen av arbetena på den nya hamnen. Vid taxeringen i december 1834 måste därför borgerskapets äldste besluta att 2 riksdaler banko skulle utdebiteras per skattehåll i stället för 1 riksdaler 8 skilling som gällt dittills under många år. Effekten av höjningen avtecknar sig i tabell 7 fr. o. m. år 1835. Nästa gång en ändring gjordes av skattesatsen var år 1859, då man för detta och följande år beslöt att 4 riksdaler riksmynt skulle utdebiteras per skattehåll.9 Utdebiteringen till extra avlönings- och brandkassan grundade sig på fastighets värdena. Mot slutet av 1700-talet hade man börjat förrätta fastighetstaxeringar mera regelbundet, ungefär vart tionde år. År 1810 påpekade borgerskapets äldste att sådana taxeringar måste hållas oftare, därför att fastighetsvärdena snabbt blev föråldrade bl.a. på grund av de tillbyggnader och nybyggnader som gjordes i staden. Under 1810-talet reviderades därför fastighetstaxeringen i regel vart tredje år. Som tabell 7 utvisar ledde detta inte till några större ändringar i de årliga utdebiteringarna.10 Nya grunder tillämpades vid fastighetstaxeringen år 1819. Schablonmässigt in delade man fastigheterna med hänsyn till deras ytvidd och belägenhet i staden i tre grupper: hela tomter, halva tomter och mindre tomter. Därefter fastställdes hur mycket som skulle betalas i skatt av en hel tomt samt i proportion därtill av de båda andra tomttyperna. Denna taxeringsmetod användes också åren 1825 och 1832. Fastighetstaxeringarna gjordes som synes under borgmästare Ståhles sista ämbetsår inte så ofta som tidigare. Av tabell 7 framgår att de nya reglerna inte ledde till några större höjningar av skatteuttaget till extra avlönings- och brandkassan.11 Sedan Håkan Eundberg blivit borgmästare gjordes den första fastighetstax eringen i mars 1836. Nu deltog inte bara borgerskapets äldste och husägarnas deputerade i taxeringsarbetet utan man kallade också stadens samtliga hus- och tomtägare till sammanträde inför magistraten. Därvid enades man om att i fort sättningen lägga brandförsäkringsvärdena till grund eller det värde som fastighe terna åsatts i samband med kronobevillningen. Dessa värden kunde dock höjas, om fastigheten nyligen blivit försåld till ett högre pris, om byggnaderna blivit avsevärt förbättrade eller om deras storlek och läge motiverade en höjning. Med detta kombinerades den tidigare klassificeringen i hela eller mindre tomter. För varje fullt tusental riksdaler banko i värde, skulle en fastighet anses omfatta en hel tomt. Tiondedels tomter skulle sedan åsättas den för återstoden. En fastighet värd bara

Perioden 1809-1862 mellan 50 och 100 riksdaler skulle upptagas som en tiondedels tomt. Fastigheter värda mindre än 50 riksdaler, skulle inte alls tas upp till beskattning. Vid utdebite ringen uttogs år 1836 1 riksdaler 42 skilling banko för varje hel tomt och i proportion därtill av mindre tomter. Samma metod tillämpades vid de följande fastighetstaxeringarna under både Håkan Lundbergs och Lars Magnus Wejlanders borgmästartid, åren 1845, 1850, 1853 och 1859. Detta har satt spår i tabell 7 i form av språngvisa höjningar av utdebiteringen till extra avlönings- och brandkassan.1“ Som förut nämnts beskattades borgerskapet både som borgare och som husäga re. Därför var det naturligt att borgerskapet då och då krävde att också andra personer som var bosatta i staden borde delta i bördorna. Sålunda föreslog borger skapets äldste i december 1834 genom sin förman handlanden Carl Henric Rooth, att eftersom en höjning av utdebiteringen per skattehåll förestod, borde också i staden bosatta personer utan burskap samt stadens tjänstemän och de som uppbar pension från staden, förmås att erlägga en »lindrig avgift». Med denna förutsätt ning uppgjordes ett projekt till taxering för år 1835, men det överklagades på formella grunder och upphävdes av landshövdingeämbetet. Borgerskapets äldste återkom emellertid i december 1835 med sitt förslag om en »lindrig avgift» på icke-borgare bosatta i staden. Därför kallade magistraten en rad personer utan burskap till ett möte på rådhuset i januari 1836, men så få infann sig att ett nytt möte måste utlysas. Vid detta utsåg man efter en stunds diskussion fyra deputerade som skulle överlägga med borgerskapets äldste om stadens finanser och avge ett förslag i ärendet. Detta förslag skulle granskas vid ett nytt möte längre fram. Men något förslag blev aldrig utarbetat och hela ärendet föll.13 I början av år 1841 diskuterades vid en allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare bl. a. hur man skulle kunna finansiera en nybyggnad för trivialskolan. Då erinrade man sig vad som beslutats år 1836 och uppmanade de deputerade att fullgöra sitt uppdrag. Men inte heller nu hördes något förslag av. Tio år senare bragte borgerskapets äldste åter frågan på tal. Man framhöll att alla i staden boende personer hade förmåner som bereddes dem av stadens verksamhet, men trots detta var det alltjämt bara borgerskapet, husägarna och några näringsid kare vilka erlade årliga avgifter till stadskassan, som fick bidraga till finansieringen av stadens verksamhet. Därför föreslog nu de äldste att alla i staden bosatta ämbetsoch tjänstemän som vid taxeringen till kronobevillning åsattes en personlig avgift, också skulle bidraga till stadskassan genom en »med billighet förenad avgift». Vidare skulle de näringsidkare som dittills bara betalat årliga kontingenter, vid nästa taxering åsättas skattehåll liksom borgarna. De äldste krävde att dessa frågor skulle diskuteras vid en allmän sammankomst med stadens röstberättigade invåna re. Någon sådan kom emellertid inte till stånd, men vid taxeringen för år 1852 ålades åtskilliga personer, som dittills inte taxerats till stadsskatt, årliga avgifter till stadskassan, och dessa uppräknades år 1859 med 25 %.14

Styrelse och förvaltning Någon mera genomgripande lösning av frågan om skattebördornas fördelning på stadsborna kom aldrig till stånd före år 1863 i Helsingborg. Enligt 1862 års kommunallagar skulle »varje stad med därunder lydande område» utgöra en kommun. Alla medlemmar av stadskommunen blev skyldiga att erlägga skatt till kommunen för att därmed bidraga till utgifterna för kommunens gemensamma behov. Någon skillnad mellan stadsbor med burskap och utan burskap gjordes inte längre. En möjlighet att omfördela skattebördan hade öppnats. Innebörden av de nya kommunallagarna var i stora drag känd redan under år 1861. I december detta år föreslog borgerskapets äldste att utdebiteringen av 1862 års skatter i staden skulle göras enligt de regler som innehölls i de väntade, men ännu inte utfärdade nya lagarna. Man motiverade detta med att det på så sätt skulle bli möjligt att råda bot på det inrotade missförhållandet att en stor del av stadens befolkning »dittills varit befriade från utskylder, medan samtidigt andra tyngdes så mycket mera». Magistraten avslog dock de äldstes framställning med motivering att denna utgick från vad den statliga utredningskommittén hade föreslagit. Innan K.M:t prövat kommittéförslaget och riksdagen antagit detta, kunde ingenting ändras i gällande regler. Följaktligen måste man också under år 1862 ta ut skatter na till stadskassan på traditionellt sätt.15 Förutom de direkta skattemedlen hade städerna en rad intäkter som kom från avgifter på handel och samfärdsel. Dit hörde bl. a. tolagen, hamnpengar, mätare pengar och andra hamninkomster samt en rad smärre avgifter. Ännu på 1810- och 1820-talen gick regeringen i regel utan svårighet med på höjning av taxorna för dessa avgifter, när det i borgarståndet vid riksdagarna klagades över att städernas ekonomi behövde stödjas. Men från mitten av 1830-talet, när liberala krav på ökad näringsfrihet började göra sig gällande på allvar, framkom vid riksdagarna kritik av de förmåner städerna hade på näringslivets bekostnad genom att de i kraft av sina privilegier uppbar tolag och andra avgifter på samfärdseln. Efter hand ledde detta till att tolagen på 1850-talet indrogs till statsverket och att en allmän reglering gjordes på 1860- och 1870-talen av hamnavgifterna. Parallellt med minskningen eller bortfallet av dessa intäkter, ökades omfattning en av städernas förvaltning. Folkundervisningen byggdes ut, bl. a. som en följd av 1842 års folkskolestadga, och fattigvården blev allt mera angelägen efter hand som städernas befolkning växte. Särskilt under 1840- och 1850-talen moderniserades hamnarna i många svenska städer, gatorna sattes i stånd, brandskyddet byggdes ut, renhållningen förbättrades osv. För att täcka alla dessa nya utgifter blev det små ningom allt nödvändigare att höja skatterna.16 I Helsingborg steg skatterna som tabell 7 utvisar mot mitten av 1800-talet, men höjningarna skulle otvivelaktigt ha blivit större, om staden inte haft tillgång till andra inkomstkällor som visade sig vara mycket givande. 6i

Perioden 1809-1862 Smärre inkomster som kom direkt från näringsidkarna var ståndpengarna och gärningsörena. Ståndpengar erlades av dem som besökte de allmänna marknader na i Helsingborg och höll bod eller stånd på marknadsplatsen. Gärningsörena erlades av gärningsmännen, dvs. sockenhantverkarna på landsbygden. Avgiften uppbars av kronobetjäningen och fördelades av landshövdingeämbetet på länets städer. Ståndpengarna och gärningsörena gav bara obetydliga tillskott till stadskas san. Gärningmannainstitutionen upphävdes genom 1864 års näringslagstiftningT Viktigare var det kungliga brevet av den 19 juni 1805 angående magistratens framtida organisation, vilket tidigare omtalats, och de inkomster som staden däri genom fick rätt till. Brevet trädde i kraft år 1809, då antalet rådmän i magistraten inskränktes till två. Dessa två rådmän fick disponera de ämbetsjordar som tidigare varit anslagna till fyra magistratsledamöter. Därigenom möjliggjordes att magistra ten enligt 1811 års lönestat till staden avstod sin rätt till den s. k. delningsaccisen, dvs. den sjättedel av i staden fallande acciser som tillerkänts staden enligt 1658 års privilegiebrev. Tyvärr var detta bara en tom gest från magistratens sida, därför att inkomsten bortföll i samband med den avveckling av accissystemet som förut skildrats. Men borgerskapets äldste försökte år 1824 ge denna »rättighet» ett mera reellt innehåll genom att hos K. M:t anhålla om att staden åter skulle få njuta den sjättedel av accismedlen som omtalades i 1658 års privilegiebrev. K.M:t avslog framställningen och därmed var Helsingborgs rätt till den gamla delningsaccisen slutgiltigt upphävd.18 Av större värde blev däremot den omdisponering av tolags- och broinkomsterna som föreskrevs i 1805 års brev. Uppbörden av dessa intäkter skulle utarrenderas och 1/3 av arrendesumman tillfalla borgmästaren, 1/3 de båda rådmännen och 1/3 stadskassan. Under åren 1810-1832 arrenderade stadens handlande uppbörden, som tidigare har skildrats, och därefter ansvarade hamndirektionen för den t. o. m. år 1862. Vad som på detta sätt inflöt i stadens kassa, redovisas i tabell 8.19

Tab. 8: Stadens andel i arrendemedlenför uppbörden av tolag och övriga hamnintäkter åren

1810-1862 Källa: Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. Är

1810-1815 1816-1821 1822-1827 1828-1832

Är

Belopp

666 666 672 832

riksdaler riksdaler riksdaler riksdaler

banko banko banko banko

Anm. 1 riksdaler riksmynt=2/3 riksdaler banko.

1833-1842 1843-1852 1853-1857 1858-1862

Belopp

832 1 000 1 500 2 250

riksdaler banko riksdaler banko riksdaler banko riksdaler riksmynt

Styrelse och förvaltning Större intäkter än från hamnen och sjöfarten erhöll staden efter hand från stadens jord. Vi har tidigare sett hur man år 1804 började utarrendera »farmer» på stadens tidigare fäladsmark. Inkomsterna av detta ökade efter hand, så att det under 1850-talet i arrenden gav mera än hamninkomsterna.Till detta kom städja i samband med att arrendatorerna tillträdde sina arrenden. Inkomsterna i arrenden redovisas i tabell 9. Dessutom beslöt man år 1850, som tidigare berättats, att staden tillhöriga tomter skulle kunna friköpas, och betalningarna för friköpt jord steg enstaka år till stora summor, vilket framgår av tabell 10. Borgerskapets äldste var

Tab. 9: Stadens inkomster av utarrenderade fanner på stcidsjorden åren 1804-1862 Källa: Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. År

Belopp

År

Belopp

År

Belopp

1804 1805 1806 1807 1808 1809 1810 1811 1812 1813 1814 1815 1816 1817 1818 1819 1820 1821 1822 1823

699a 279 279 279 279 1 477* 679 679 679 679 679 688 687 687 687 687 687 687 687 687

1824 1825 1826 1827 1828 1829 1830 1831 1832 1833 1834 1835 1836 1837 1838 1839 1840 1841 1842 1843

687 689c 742 742 742 742d 729 729 729 729 729 729 729 729 729 729 729 729 729 729

1844 1845 1846 1847 1848 1849 1850 1851 1852 1853 1854 1855 1856 1857

729 729e 482 777 826 776/ 756 2 083 2 100 2 148 2 120 2 3793 2412 2 473

1858 1859 1860 1861 1862

3 3 3 4 4

793 766* 978* 141 175

Anm. Beloppen i riksdaler banko åren 1804-1857, i riksdaler riksmynt åren 1858-1862. — 1 riksdaler riksmynt^2^ riksdaler banko. a b c d e f 9 h *

Inklusive städja för tiden 1.10 1804-1.10 1824. Inklusive städja för tiden 1.10 1809-1.10 1829. Dessutom 911 riksdaler banko i städja för tiden 1.10 1825-1.10 1845. Dessutom 1 158 riksdaler banko i städja för tiden1.10 1829- 1.10 1849. Dessutom 2 750 riksdaler banko i städja för tiden1.10 1845- 1.10 1865. Dessutom 2 950 riksdaler banko i städja för tiden1.10 1849- 1.10 1869. Dessutom 1 001 riksdaler banko i städja. Dessutom 646 riksdaler riksmynt i städja. Dessutom 1 323 riksdaler riksmynt i städja för tiden 1.10 1860- 1.10 1880.

Perioden 1809-1862 emellertid angelägna att inkomsterna från tomtförsäljningen inte skulle gå till löpande utgifter utan kapitaliseras. År 1851 ställde de därför som villkor att de inflytande pengarna skulle utlånas mot ränta och betryggande säkerhet. Kapitalet skulle inte få användas utan beslut av borgerskapet på allmän rådstuga. Räntorna däremot kunde få disponeras för stadens olika behov.20 Betydligt större belopp tillfördes stadskassan i kraft av den nya lagstiftning som fr.o.m. år 1855 gällde för utminutering och utskänkning av brännvin. Som förut nämnts skulle inte mindre än fyra femtedelar av arrendeinkomsterna från utminuterings- och utskänkningsrättigheterna få användas av staden för samfällda ända mål. De tillskott stadskassan erhöll på detta sätt under 1850-talets senare hälft är upptagna i tabell 11. Försäljningsåret för brännvin och därmed också arrendetiden var i lag fastställt att omfatta tiden från 1 oktober ena året t. o. m. den 30 september påföljande år.21 Tabell 11 visar att stadskassan i brännvinsarrendemedlen fått en inkomstkälla som gav mera än någon annan vid samma tid. Borgerskapets äldste och magistra ten räknade med att på den vägen få så stora inkomster att man kunde sänka utdebiteringen av både stadsskatten och avgifterna till extra avlönings- och brand kassan. I december 1855 beslöts, som tidigare omtalats, att brännvinsmedlen oav kortade skulle inflyta i stadens kassa och att utgående skatter på hålltal och fastig heter skulle sänkas med motsvarande belopp. Följderna av beslutet kommer tydligt till synes i tabell 7. Eftersom försäljningsåret för brännvin inte sammanföll med stadens räkenskapsår, som löpte per kalenderår, kom verkningarna av beslutet att vara märkbara inte bara under försäljningsåren 1855-1856 och 1856-1857 utan också under räkenskapsåret 1858, vilket satt tydliga spår i tabellen. Redan i slutet av år 1856 ifrågasatte husägarnas deputerade om det beslut man fattat rörande skatterna stod i överensstämmelse med 1855 års föreskrifter om brännvinsmedlens användning. I februari 1859 märktes på allvar konsekvenserna av den skattesänk-

Tab. 10: Stadens inkomster frånfriköp av stadsjord åren 1851-1862 Källa: Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. Är

1851 1852 1853 1854 1855 1856

Är

Belopp

1 1 1 2

915 837 681 354 955 999

riksdaler riksdaler riksdaler riksdaler riksdaler riksdaler

banko banko banko banko banko banko

Anm. 1 riksdaler riksmynt=2/3 riksdaler banko.

1857 1858 1859 1860 1861 1862

Belopp 7 943 riksdaler 2 240 riksdaler 847 riksdaler 5 710 riksdaler 1 419 riksdaler 5 430 riksdaler

banko riksmynt riksmynt riksmynt riksmynt riksmynt

Styrelse och förvaltning ning man hade beslutat. Stadskassans ställning var så klen att borgerskapets äldste måste besluta om en höjning av utdebiteringen per hålltal och dessutom var det nödvändigt att de tillsammans med husägarnas deputerade samtyckte till att staden upptog ett lån på 10 000 riksdaler riksmynt för att komma ur de akuta svårigheter na.22 s

I juli 1861 utfärdades en kunglig förordning som gjorde det möjligt för städerna att införa en särskild hundskatt. Ett par månader senare beslöt man på allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare att utnyttja denna möjlighet att öka stadens inkomster. Magistraten fick i uppdrag att utfärda regler för upp börden och anskaffa skattemärken som skulle fästas vid hundarnas halsband. För varje hund skulle betalas 5 riksdaler riksmynt om året i skatt. Hundskatten gav första uppbördsåret, 1862, 786 riksdaler riksmynt. Ur detta belopp anslogs 100 riksdaler som arvode åt bibliotekarien vid det nygrundade stadsbiblioteket. Men fr. o. m. år 1863 användes alla inkomster av hundskatten till underhåll av stadens planteringar.23

Uppbörden av skatterna — både till staden och till staten — påbörjades vanligen mot slutet av året, men eftersom pengarna inflöt trögt hölls uppbördsstämmor också i början av det följande året. Under 1700-talet hade bl. a. skatteböcker använts vid uppbördsstämmorna. År 1811 omtalades för första gången debetsedlar som de skattskyldiga rotevis fick avhämta hos stadskassören på kämnärsrummet i rådhuset. Samma år projekterades, som förut nämnts, en ny organisation för underhållet av stadens vägar, varvid man upprättade en indelning av stadens fastigheter i tolv rotar. Denna nya roteindelning följdes för första gången vid

Tab. 11: Stadens andel i arrendemedlen för rättigheter att utskänka eller utminutera brännvin åren 1855-1862 Källa: Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. Försäljningsår

1.10 1.10 1.10 1.10 1.10 1.10 1.10

1855-30.9 1856-30.9 1857-30.9 1858-30.9 1859-30.9 1860-30.9 1861-30.9

1856 1857 1858 1859 1860 1861 1862

Belopp 3 4 3 6 8 11 12

210 024 888 569 394 008 562

riksdaler banko riksdaler banko riksdaler banko riksdaler riksmynt riksdaler riksmynt riksdaler riksmynt riksdaler riksmynt

Anm. 1 riksdaler riksmynt=2/3 riksdaler banko.

5—Helsingborgs historia V: 3

Perioden 1809-1862 uppbörden av 1811 års kronobevillning och blev sedan den enda administrativa indelning som tillämpades i Helsingborg under lång tid framåt. Fyra år senare omtalas i rådstuguprotokollen tryckta debetsedlar, varmed åsyftas tryckta formulär till debetsedlarna. År 1811 inleddes m.a.o. reorganisering och modernisering av uppbördsväsendet.24 Mot slutet av 1700-talet hade borgerskapets äldste fått rätt att låta sina kassamän närvara vid uppbörden av skatterna. De skulle jämte stadskassören kvittera de inbetalda medlen och tillse att dessa blev »nedsatta» i stadens kassakista, som brukade stå på rådhuset i kämnärsrummet. Kassamännen ålades år 1809 att föra egna anteckningar över både uppbörden och utanordningarna ur stadskassan och månadsvis uppvisa dessa anteckningar inför magistraten. Innan uppbörden av skatterna kunde påbörjas, skulle de av stadskassören upprättade skattlängderna först gås igenom och stadfästas av borgerskapets äldste. Otaliga notiser om detta finns i de bevarade protokollen.25 På grund av att uppbörden gjordes så sent under räkenskapsåret blev stadskassans likviditet under andra och tredje kvartalet i regel ganska låg. Efter uppbörden utanordnades löner och andra arvoden enligt lönestaten, och eftersom utrymmet därutöver var mycket snävt saknades det inte sällan pengar till oförutsedda utgif ter. Det förekom att stadskassören själv måste träda in och lämna förskott. Så gjorde exempelvis handlanden Jonas Daniel Meisner, när han var stadskassör. Stadsräkenskaperna låter oss veta att han under åren omkring 1830 på det sättet låg ute med belopp växlande mellan 400 och 600 riksdaler banko. Också enskilda personer gav staden tillfällig hjälp på detta sätt. Guldsmeden Andreas Rönnow lämnade sålunda år 1799 ett lån på 333 riksdaler banko, vilket kvarstod obetalat ännu i början av 1810-talet. Handlanden Pehr Brodd förskotterade i maj 1809, när han var förman för borgerskapets äldste, alla aktuella utbetalningar ur stadskassan, som då helt saknade kontanta tillgångar. Bryggaren Bengt Henckel lånade staden de 666 riksdaler banko som i början av 1830-talet behövdes för att utvidga kyrko gården. Han fick pengarna tillbaka, när staden år 1836 försålde det nedlagda kronobränneriets magasinsbyggnad till staten.26 Likviditeten kunde tidvis vara ansträngd på grund av att en del av stadens penningtillgångar blivit bundna genom utlåning. Man höll nämligen fast vid den praxis som inletts mot slutet av 1700-talet att enskilda borgare kunde erhålla lån ur stadskassan, när dennas ställning tillät det. Lånen lämnades mot säkerhet i fastighet och löpte med 6 % ränta. Också ganska små kassaöverskott placerades ibland på detta sätt, trots att man kort tid förut haft svårt att klara de löpande utbetalningar na. Stadsräkenskaperna visar att staden exempelvis i början av 1830-talet hade lämnat lån på sammanlagt 1 555 riksdaler banko. Under senare hälften av detta årtionde steg lånesumman till nära 2 700 riksdaler för att i början av 1840-talet sjunka till något över 2 000 riksdaler. Utlåningen fastlåste en del av stadens till-

Styrelse och förvaltning gångar på grund av att man inte så gärna från stadens sida sade upp lånen. När man i slutet av år 1809 befann sig i stora svårigheter, föreslog borgerskapets äldste att lånen skulle sägas upp. Men magistraten ville inte gå längre än att först kräva omedelbar inbetalning av alla räntor på lånen. Bara ifall räntan inte betalades, skulle lånen betraktas som uppsagda.27 Under 1800-talet började staden vända sig till olika kreditinstitut för att få lån. Det första större lån av denna typ erhöll man år 1816 i riksbanken. Förhandlingar na hade förts av ekonomidirektör Carl Magnus Flyborg, som var stadens riksdagsfullmäktige vid 1815 års riksdag. Lånet gällde 6 000 riksdaler banko och som säkerhet lämnades stadens »publika hus», alltså rådhuset, stadstjänarhuset och kronobränneriets magasinsbyggnad som då var i stadens ägo. Avsikten med lånet var bl. a. att återbetala ett lån på 2 075 riksdaler som Flyborg tidigare hade gett staden och ett på 817 riksdaler som lämnats av kommerserådet Peter Möller. Lånet löpte under många år. År 1828 uppsade riksbanken det, därför att byggnaderna, som dittills hade varit försäkrade i Allmänna brandförsäkringsverket, numera var försäkrade i Skånska brandförsäkringsinrättningen, vilket banken inte ansåg be tryggande. Lånet förlängdes emellertid, sedan guldsmeden G. Lindgren och snickarmästare Johan P. Ek tecknat underborgen. Tre år senare kunde staden ställa bättre säkerhet, så att de båda underborgenärerna löstes från sin förbindelse.28 Sedan Sparbanken i Helsingborg grundats år 1836 kunde denna kreditinrätt ning på orten vid flera tillfällen komma staden till hjälp. Första gången skedde detta år 1845, då staden lånade 5 000 riksdaler banko i sparbanken. Samma år lånade kyrkorådet lika mycket för reparationer på Mariakyrkan. Till badhus och sjukvårdsinrättning lånades i olika omgångar 1 100 riksdaler banko år 1847, 4 000 riksdaler banko år 1850 och 1 000 riksdaler banko år 1857. Till anläggning av ett gasverk lånade staden 75 000 riksdaler riksmynt år 1859 och samma år lånades ytterligare 10 000 riksdaler riksmynt i sparbanken för att hjälpa upp stadskassans likviditet under året. Denna ökade benägenhet att finansiera större investeringar genom lån, vilken blev särskilt tydlig under 1850-talet, sammanhängde otvivelak tigt med att stadskassan samtidigt erhöll ökade inkomster bl. a. genom friköpen av stadsjord och de inflytande brännvinsarrendemedlen. Man har sett mera optimis tiskt på stadens möjligheter att under längre tid kunna bära räntebetalningar och amorteringar av lån.29 Borgerskapets äldste svarade av gammalt för revisionen av stadens räkenskaper. Vanligen fick några av de äldste i uppdrag att granska räkenskapsböckerna och övriga handlingar. Husägarnas deputerade brukade också vara representerade vid denna granskning. Notiser om revisionen infördes både i borgerskapets äldstes protokoll och i rådstuguprotokollen. I oktober 1849 föreslog några av stadens invånare - bland dem redaktören Oscar Patrik Sturzen-Becker - att särskilt valda revisorer i fortsättningen skulle sköta revisionen. Deras berättelse om revisionen

Perioden 1809-1862 borde tryckas och utdelas tili stadens invånare. De äldste hade för sin del ingenting att erinra mot att bli befriade från sitt »lönlösa besvär» men underströk att revisio nen enligt de nya grunderna inte fick åsamka staden några utgifter. Därför var de inte hågade att anslå pengar till tryckning av revisionsberättelsen. Husägarnas deputerade samtyckte också till revision genom valda revisorer men dessa borde inte få yttra sig om utgifternas »behövlighet» utan bara om summornas »riktig het».30 I anledning härav beslöt magistraten i december 1849 att stadens räkenskaper fr. o. m. år 1850 skulle granskas av valda revisorer. Stadens invånare skulle själva utse dem och bestämma hur många de skulle vara. Detta beslut stadfästes av landshövdingeämbetet i juli 1850. I början av augusti 1850 hölls sedan allmän sammankomst med stadens röstägande invånare och där beslöt man att antalet revisorer skulle vara tre, två representerande borgerskapet och en stadens husäga re, och att två suppleanter skulle väljas, en för borgerskapet och en för husägarna. Inom en månad efter det att revisorerna från magistraten hade mottagit räkenska perna för granskning, skulle de inlämna sin berättelse. Sedan utsågs revisorerna. Helsingborgs första stadsrevisorer blev för borgerskapet handlanden P. Carlsson och urmakaren S. Widgren, för husägarna boktryckaren och redaktören O. P. Sturzen-Becker. Suppleanter blev för borgerskapet handlanden Paul Petersson och för husägarna f. d. bryggaren Bengt Henckel.31 Under de följande åren utsågs revisorerna årligen vid en allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare i augusti månad. Regeln att de skulle avläm na sin berättelse inom en månad efter det att de mottagit handlingarna för genom gång, kunde hållas bara de första åren. Sedan blev revisionen mera tidsödande och gick betydligt långsammare. Revisionsberättelserna innehöll en översiktlig in komst- och utgiftstablå för stadskassan under räkenskapsåret. De intogs i början bara i rådstuguprotokollet men blev fr. o. m. år 1856 också tryckta och utdelade till de skattskyldiga i staden.32 1. N. Herlitz, Stadsförvaltningens historia un der 1800-talet (Svenska Stadsförb. Tidskr. 1923) s. 7. 2. Band V: 2 s. 171 ff., 177ff. 3. Rådst. prot. 1809 27.12. 4. Kommittén af d. 3 mars 1852 till undersök ning af grunderna för städernas beskattning: Hel singborg, Kammarkollegiums arkiv. Rådst. prot. 1811 11.12, 14.12, 16.12. BÄ prot. 1811 13.12. 5. Rådst. prot. 1839 30.12. 6. Rådst. prot. 1824 4.10. 7. BÄ prot. 1836 11.11. 8. Rådst. prot. 1830 29.11, 4.12, 11.12, 18.12. BÄ prot. 1830 11.12, 27.12.

9. Rådst. prot. 1834 20.12, Rådst. prot. civ. 1859 17.12/ 10. Rådst. prot. 1810 28.11, 1813 22.3, 1816 4.12, 16.12. Taxeringslängder i Inneliggande handl. E 3: 186, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 11. Rådst. prot. 1819 4.10, 15.12, 1825 31.1, 1832 6.2. 12. Rådst. prot. 1836 9.3, 30.3, 1845 18.12. Rådst. prot. civ. 1850 24.5, 1853 30.6, 1859 31.1, 17.2. Taxeringslängd i Inneliggande handl. E 3: 352, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 13. Rådst. prot. 1834 2.12, 1836 13.1, 1.2. BÄ prot. 1835 9.12. 14. Rådst. prot. 1841 1.3. Rådst. prot. civ. 1858

Styrelse och förvaltning 30.12, 1859 17.2. BÄ prot. 1852 8.9. 15. Rådst. prot. civ. 1862 17.2. BÄ prot. 1861 14.12,

23. Rådst. prot. civ. 1861 2.10, 25.11. Stadsrä kenskaper, allm. serie, HSA: RM. 24. Band V: 2 s. 342 f. Rådst. prot. 1811 7.12,

16. Herlitz, anf. arb. s. 7f. 17. Band V: 1 s. 324, V: 2 s. 386. Rådst. prot. 1813 19.7, 1814 28.5, 1816 22.7, 1817 17.5, 1818 13.6, 1821 18.6, 1823 26.4 osv. Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. 18. Band V: 2 s. 77 f„ 382. Rådst. prot. 1811 11.12, 16.12. Handels- och finansexp. reg. 1824 10.3, Kgl. resol. på städernas ensk. besv., Helsing borg, 1824 10.3, RA. 19. Band V: 2 s. 31 Iff. 20. S. 38. Rådst. prot. civ. 1851 13.5. 21. S. 49. 22. Rådst. prot. civ. 1855 19.12, 1856 10.12, 1859 17.2.

1815 6.5. 25. Rådst. prot. 1809 27.2, 1813 20.3. 26. Rådst. prot. 1809,24.3,6.5, 1836 4.6. 27. Rådst. prot. 1809, 18.12, 1837 5.6. 28. Rådst. prot. 1816 24.2, 1828 14.7, 1831 14.3. 29. E. Holmqvist, Sparbanken i Helsingborg 1836-1936 (Hbg 1936) s. 60 ff. Rådst. prot. civ. 1859 17.2. 30. Rådst. prot. civ. 1849 15.10. 31. Rådst. prot. civ. 18514.8. 32. Rådst. prot. civ. 1851 22.9, 1852 15.11, 1853 19.12, 1854 2.10, 1856 20.10, 1858 19.4, 22.11, 1860 16.1, 10.12, 1861 19.12, 1862 8.12.

KRONOUTSKYLDER

.R 1809 BETALADE de skattskyldiga i Helsingborg till staten mantalspengar, allmän bevillning, lön- och betalningsavgift samt slottsbyggnadshjälp, dvs. samma utskylder som i slutet av 1700-talet. Mantalspengarna uttaxerades på tradi tionellt sätt. Mantalsskrivningen gjordes av mantalskommissarien i slutet av varje år. Fram till år 1723 hade prästerna varit skyldiga att personligen delta i förrätt ningen men därefter behövde de bara till kommissarien överlämna kyrkoböckerna eller utdrag ur dem. År 1812 ålades emellertid prästerskapet på nytt att närvara vid mantalsskrivningen. Man hoppades därigenom få bättre garantier för att »hushål lens huvudpersoner» uppgav alla som skulle mantalsskrivas. Mantalspengarna erlades i bankomynt och utgick med 12 skilling per person. Efter 1855 års myntre form uppräknades avgiften till 37 öre riksmynt, vilket år 1860 förenklades till 40 öre riksmynt. De bevarade kronoräkenskaperna visar, att exempelvis år 1810 mantalspengarna i Helsingborg uppgick till 299 riksdaler banko. Sista året då pålagan bokfördes i bankomynt, år 1857, gav mantalspengarna 641 riksdaler för att år 1862 i riksmynt belöpa sig till 1321 riksdaler. Den kraftiga ökningen i man talspengarna hade sin bakgrund i att Helsingborgs folkmängd växte från 2 087 personer år 1810 till 5 333 år I860.1 Den allmänna bevillning som utgått redan under 1700-talet, erlades också år 1809. På sedvanligt sätt gjordes taxeringen inför landshövdingen i augusti detta år. Men 1809-1810 års riksdag beslöt en radikal skattereform. I stället för att som dittills tillämpa schablonmässiga grunder vid taxeringen skulle de skattskyldiga lämna uppgifter om sina verkliga inkomster. Några detaljerade inkomstuppgifter var det dock inte fråga om utan man uppgav klumpsummor. De som inte kom upp till mer än 50 riksdaler banko i behållen årsinkomst, var helt fritagna från skatt. Hustrur, hemmavarande söner och döttrar betalade schablonmässigt en eller en halv procent av vad maken resp. fadern erlade. Personer under femton år samt överåriga var helt befriade från skatt.2 Den nya bevillningen skulle bestå av tre huvuddelar: inkomstskatt på näringsid kare, en särskild löneavgift för ämbets- och tjänstemän samt en garantiskatt. Ga rantiskatten kunde framdeles tas bort, om det visade sig att staten i alla fall fick

Styrelse och förvaltning tillräckliga inkomster. Den uttaxerades liksom den äldre bevillningen schablonmäs sigt med belopp som man ansåg motsvara vad olika näringsidkare och personer i olika tjänsteställning borde tjäna. Inkomstskatten däremot var progressiv och den ledde till att skattetrycket på stadsborna, särskilt på de högre inkomsttagarna bland dem, växte medan samtidigt jordägarna på landsbygden fick en viss skattelättnad.3 I städerna skulle en bland invånarna utsedd taxeringskommitté först förbereda kronotaxeringen och sedan också verkställa den. I juli 1810 utsåg man en sådan kommitté i Helsingborg. Den fick femton ledamöter — nio borgare, två ofrälse ståndspersoner, två i staden bosatta representanter för prästerskapet och två i staden bosatta adelsmän. 1810 års bevillningsförordning förutsatte att aktuella mantalslängder skulle ligga till grund för kronotaxeringen. Mantalsskrivning måste därför hållas redan i juli för år 1810. Under de båda följande åren, då bevillningsförordningen fortfarande var i kraft, ägde mantalsskrivningen rum redan i januari. Den egentliga taxeringen förrättades liksom tidigare inför lands hövdingen. Den hölls år 1810 i augusti och under de två följande åren i september. Hälften av taxeringskommitténs ledamöter skulle avgå årligen och genom lottning uttogs de som skulle lämna kommittén. Sedan hölls nyval av ledamöter samt kompletteringsval efter dem som avlidit under året eller avflyttat från staden. Från början deltog både borgerskapet och husägarna utan burskap i valet av taxe ringskommitté, men fr. o.m. år 1811 överlät man på de kommitterade att själva göra erforderliga inval.4 De skattskyldiga skulle till kommittén inlämna sina inkomstuppgifter och andra handlingar som de önskade åberopa. Det hade därför varit av största intresse om några handlingar från taxeringskommittéernas arbete hade blivit bevarade i Hel singborgs stadsarkiv. Så är emellertid inte fallet. I behåll finns bara ett utkast till protokoll över 1811 års taxering. Av detta framgår att ledamöterna först avlade den sedvanliga taxeringseden och sedan fastställde bevillningen för de skattskyldi-

Tab. 12: Schematisk översikt över kronoutskylderna i Helsingborg under tiden 1809-1862 År

Skatt Mantalspengar Lön- och betalningsavgift Slottsbyggnadshjälp Allmän bevillning Allmän bevillning Allmän bevillning Brännvinsbevillning Kurhusmedel

1809 1809 1809 1809 1810-1812 1813 1809

— 1862

1862 1854 1819

1862

Perioden 1809-1862 ga, den ene efter den andre, och lät införa beloppen i taxeringslängden. I 33 fall lät man till protokollet anteckna, att enskilda skattskyldiga sannolikt hade haft högre inkomster än vad de uppgivit. Vidare gjordes anteckningar om några personer som ägde fastigheter i Helsingborg men själva var bosatta på andra orter. Taxeringslängderna för åren 1810-1812 är förlorade, men däremot finns kronouppbördslängderna för 1810 och 1811 kvar i komplett skick och för år 1812 i ofullständigt skick. År 1810 gav kronobevillningen totalt 3 535 riksdaler banko och år 1811 något mera eller 4 044 riksdaler.5 Vid 1812 års riksdag antogs en bevillningsförordning som innebar en reträtt från de radikala ståndpunkter man intagit vid föregående riksdag. Inkomstskatten ersattes med en bevillning som inte längre uttaxerades med ledning av inkomst uppgifter från de skattskyldiga utan åter efter schabloner. Den nya bevillningen var proportionell, inte progressiv. Först år 1902 var tiden mogen för att man i Sverige skulle anknyta till 1809 års reformidéer och på nytt införa progressiv inkomstskatt grundad på självdeklarationer. Däremot bibehölls år 1812 den taxeringsorganisation som hade tillkommit enligt 1810 års bevillningsförordning, men mantalsskrivningen förlädes åter till slutet av året.6 Under 1700-talet hade städerna vid taxering till kronobevillning varit indelade i fem grupper efter sin storlek. De största städerna tillhörde första klassen. Helsing borg var alltsedan år 1762 placerat i fjärde klassen. Så länge kronobevillningen uttaxerades schablonmässigt, var det av största betydelse vilken klass en stad till hörde. En köpman i första klassen betalade exempelvis 10-100 daler smt i bevill ning, medan en kollega till honom i femte klassen kunde få slippa undan med bara 2 daler smt. Den år 1812 antagna nya bevillningsförordningen byggde på den gamla klassindelningen men försvagade samtidigt effekterna av klassifikationen, därför att man vid taxeringen också skulle ta hänsyn till storleken av varje skatt skyldigs behållna inkomst. I förordningen angavs minimibelopp för olika katego rier skattskyldiga enligt skattesatser som var avmätta för var och en av de fem klasserna.7 I början av 1810-talet utarbetades inom kommerskollegium ett förslag till ändrad klassificering av rikets städer. År 1813 skulle man i Helsingborg yttra sig i anled ning därav, och tanken att man kunde bli uppflyttad i högre klass var allt annat än tilltalande. I sitt yttrande hopade borgerskapets äldste argumenten för att Helsing borg borde förbli i fjärde klassen. Staden var liten, hade bara 240 fastigheter inom stadsbebyggelsen och bara 1 500 tunnland jord, »sjöstrand och backar inberäkna de». Jorden var av sämsta slag, en del bara sandfält. Hamnen var bristfällig, handeln obetydlig och »ingen välmåga» rådde bland hantverkarna eller hos andra som drev borgerlig näring. Under de senaste åren hade särskilt hantverkarnas skatteförmåga gått ned. Av kronobevillningen för år 1812 hade en enda person, kommerserådet Peter Möller, betalat en fjärdedel och detta berodde bl.a. på att 72

Styrelse och förvaltning han beskattats också för säterier han ägde i Halland och för fartyg han hade på sjön. Resandeströmmen på en gränsort som Helsingborg kunde visserligen vara betydande men vållade också en tryckande skjutsningsbörda för staden. Förr om åren hade många av brunnsgästerna vid Ramlösa hälsobrunn sökt logi i staden men detta hade i stor utsträckning upphört, sedan flera byggnader hade uppförts vid brunnen. Till allt detta kom den »stränga inkvartering» varmed staden betunga des. I sin instruktion för stadens riksdagsfullmäktige vid 1815 års riksdag, ekono midirektör Carl Magnus Flyborg, återkom de äldste till klassificeringsfrågan. Han borde verka för att Helsingborg inte placerades högre än i fjärde klassen men helst för att staden flyttades ned till den femte. Den nya klassificeringen av rikets städer antogs först av 1823 års riksdag och stadfästes av K. M:t den 26 nov. 1823. Helsingborg förblev i den fjärde klassen. Först när 1850- 1851 års riksdag beslöt att klassindelningen av städerna skulle förändras, blev Helsingborg uppflyttat till den tredje klassen och fick då ordningsnumret 26. K.M:t stadfäste detta den 11 april 1853.8 Den allmänna bevillningen var enligt 1812 års bevillningsförordning utformad dels som en personlig avgift eller kapitationsavgift av varje skattskyldig, dels som skatt på fastigheter, dels som skatt på inkomst av ämbete, tjänst, anställning eller rörelse. För de förmögnaste — i Helsingborg år 1813 ett tiotal personer — tillkom en progressiv avgift, beräknad enligt en progressiv skala på vederbörandes totala skattesumma. De av riksdagen antagna bevillningsförordningarna gällde till påföl jande riksdag, då en ny förordning antogs. Med smärre jämkningar och tillägg byggde samtliga bevillningsförordningar fram till 1862 på de grunder som antagits år 1812. Första året 1812 års bevillningsförordning tillämpades var år 1813, men Helsingborgs kronoräkenskaper för detta år är inte komplett bevarade. Så är däremot fallet för år 1814 och då blev slutsumman 5 199 riksdaler banko, vilket var mera än vad uppbörden enligt 1810 års förordning hade givit. 1815 års bevill ningsförordning medförde lättnader, så att uttaget sjönk till mellan 3 300 och 3 600 riksdaler om året. Under 1820-talet växte de uppburna beloppen så att de tidvis mot slutet av 1830-talet översteg 6 000 riksdaler banko. 1841 och 1845 års bevill ningsförordningar medförde skattelindringar vilka fick till följd att slutsumman under 1840-talet ofta låg mellan 4 000 och 4 500 riksdaler. Kronoskatterna gav betydligt mera under 1850-talet, beroende både på den ökade folkmängden i staden och det begynnande uppsvinget för näringarna. Sista året kronobevillning en erlades i bankomynt, år 1857, gällde 1855 års bevillningsförordning. Då gav kronobevillningen i Helsingborg totalt 7 299 riksdaler banko. Däri var då inräknat en nyinförd avgift på utländska handlande och expediter som gav inte mindre än 2 625 riksdaler. Första året man redovisade uppbörden i riksmynt, år 1858, belöpte den sig till 10 385 riksdaler. Då gällde alltjämt 1855 års bevillningsförordning. 1858 års bevill-

Perioden 1809-1862 ningsstadga medförde en stegring av kronobevillningen, så att den år 1862 upp gick till 17 904 riksdaler riksmynt.9 Efter 1812 gjordes taxeringarna till kronobevillning vanligtvis i maj månad. Rådstuguprotokollen omtalar hur man i regel »mangrant och utan elektorer» inför magistraten utsåg tolv ordinarie ledamöter i taxeringskommittén och fr. o. m. år 1825 också suppleanter. Hälften av de ordinarie ledamöterna skulle vara borgare, två togs om möjligt ur adelsståndet, två ur prästerskapet och två bland ofrälse ståndspersoner. Egentligen skulle varje stånd för sig välja sina ledamöter men man utnyttjade alltid den möjlighet som bevillningsförordningen medgav att valet gjor des »efter de röstandes antal av alla röstande klasserna i staden gemensamt». I valet deltog »stadens samtliga husfäder och invånare», som det ibland formulerades i protokollen, eller »stadens meniga borgerskap och husägare av alla andra stånd». Årligen skulle hälften av kommittéledamöterna avgå. Det mötte aldrig svårigheter att utse sex ledamöter ur borgerskapet. Till representanter för prästerskapet utsågs vanligen någon av stadens präster men ibland också rektor eller någon lärare vid trivialskolan. Som representant för ofrälse ståndspersoner valdes ofta någon leda mot av magistraten. För adelsståndet utsågs gärna någon adlig officer vid stadens garnison men om detta inte var möjligt kunde ofrälse ståndspersoner komma i fråga. På det sättet var ofta en eller flera magistratsledamöter invalda i taxerings kommittén. Före taxeringen skulle varje husbonde i staden inlämna uppgifter till kommittén om sin inkomst och förmögenhet. Efter uppbörden övervakade kom mittén de avkortningar i kronoskatten som kunde bli nödvändiga. Fr. o. m. år 1855 föreskrev bevillningsförordningen att taxeringskommittén skulle ha en särskild protokollförare, vilket vanligtvis blev stadsnotarien. Ett kronoombud skulle bevaka K. M:ts och kronans rätt vid taxeringen.10 Redan under 1700-talet hade vid olika tillfällen skatter lagts på en rad överflödsartiklar. Detta skedde också några gånger under 1800-talet. Enligt 1812 års bevillningsförordning skulle sålunda särskilda avgifter läggas på bruket av tobak, sidentyger och fickur och för hållande av hundar. År 1813 betalade i Helsingborg 570 män avgifter för tobak. Avgifter för bruk av sidentyger erlades av 195 »fruar och hustrur», 115 döttrar till ståndspersoner och 236 »tjänande och av arbetsklas sen». Beskattade var vidare 51 fickur av guld och 161 stycken av annan metall. Skatt betalades slutligen för 13 knähundar och 64 andra hundar. Tillsammans med de 50 riksdaler banko som en traktör betalade för rätten att hålla biljard, gav dessa avgifter sammanlagt 353 riksdaler 22 skilling banko. I 1818 års bevillningsförordning stadgades att extra avgifter skulle betalas för bruket av vin, kaffe, te och andra utländska drycker, för kortspel och schackspel, för rum med sidentapeter, för möbler med sidenklädsel eller förgyllning eller tillverkade av utländska träsorter. Under 1800-talets första hälft betalades dess utom skatt för teaterföreställningar och liknande nöjestillställningar.

Borgmästare Håkan Lundberg. Pastell av Per Lindberg år 1823, då Lundberg ännu var hovrättsauskultant. Helsingborgs Stadsmuseum.

Styrelse och förvaltning Ännu år 1809 erlade helsingborgarna liksom under 1700-talet både lön- och betalningsavgift och slottsbyggnadshjälp. Men dessa två skatter bortföll i samband med 1810 års skattereform och de återkom inte efter 1812. I stället tillkom avgifter av annat slag. 1815 års riksdag beviljade en kurhusavgift som skulle användas till bekämpandet av veneriska sjukdomar och underhåll av kurhus och lasarett. Den kungliga förordningen om avgiften utfärdades inte förrän år 1818. Avgiften skulle utgå med 3 skilling banko av varje mantalsskriven person. I Helsingborg gav kurhusavgiften år 1819, det första år då den uppbars, bara 84 riksdaler 27 skilling banko men år 1857 hade uppbörden stigit till 320 riksdaler banko och år 1862 till 825 riksdaler riksmynt. Speciella bestämmelser gällde för kurhusmedlens förvalt ning. Vid allmän sammankomst på rådhuset med stadens skattskyldiga invånare utsågs varje år då en ny bevillningsförordning trädde i kraft, ett par fullmäktige som i Malmö tillsammans med fullmäktige från länet i övrigt skulle välja en kommitté för hela länet. Den skulle under den tid bevillningsförordningen gällde, revidera uppbörden av kurhusmedlen och granska användningen av dem.11 För rättigheten att bränna och utskänka brännvin uppbars en särskild avgift till staten som fick karaktären av en av riksdagen beviljad skatt. Beslut fattades vid varje riksdag om denna brännvinsbevillning. Kronoräkenskaperna visar att denna bevillning under 1810-talet i Helsingborg belöpte sig till över 200 riksdaler banko, men att den under 1820-talet sjönk till omkring 100 riksdaler, sedan 1823 års riksdag beslutat sänka avgiften. På 1830-talet steg uppbörden på nytt, framför allt i kraft av 1835 års bevillningsförordning, så att totalsumman kom att ligga mellan 400 och 900 riksdaler om året. På denna nivå låg sedan uttaget ända till början av 1850-talet. De båda sista åren, 1854 och 1855, innan 1855 års lagstiftning rörande utskänkning och utminutering av brännvin trädde i kraft, betalades från Helsing borg i brännvinsbevillning inte mindre än 2 087 resp. 4 289 riksdaler banko. Om den ordning i fråga om utminutering och utskänkning som följde efter år 1855, har vi berättat tidigare.12 1. Kronoräkénskaper, allm. serie, HSA:RM. G. Lext, Mantalsskrivning i Sverige före 1860 (Medd. från Ekonomisk-hist. inst. vid Göteborgs universi tetet, 13. Gbg 1968) s. 74 f., 126ff. 2. Rådst. prot. 1809 31.7, 11.8. 3. S. Åkerman, Skattereformen 1810 (Stud. Hist. Upsal., XXIV, Uppsala 1967) s. 15 ff. 4. Rådst. prot. 1810 16.7, 20.7, 28.7, 30.7, 20.8, 22.8, 1811 14.1, 26.8, 31.8, 13.9, 30.12. 5. Koncept i Bevillningslängder, HS A: RM. Uppbördslängder i Kronoräkénskaper, allm. se rie, HSA.RM. 6. Åkerman, anf. arb. s. 54 ff. 7. H. L. Rydin, PM angående det svenska skat teväsendets utveckling (Skatteregleringskommit-

téns betänkande, bilaga. Sthm 1882) s. 221 ff., 313. 8. BÄ prot. 1813 13.2, 1815 febr. u.d. Innelig gande handl. E 6:478, Borgerskapets äldstes ar kiv, HSA. N. Herlitz, Svensk stadsförvaltning på 1830-talet (Sthm 1924) s. 39. 9. Alla uppgifter om skattebelopp, både här och i det följande, är hämtade ur Kronoräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. 10. Rådst. prot. 1816 6.4, 1817 14.4, 1855 23.4, 29.5 osv. 11. Rådst. prot. 1824 3.5, 1830 16.8, 1835 2.11, 1845 15.9, 1849 12.3, 1852 26.1, 1855 16.4, 1858 14.8 osv. Rydin, anf. arb. s. 323. 12. S. 43 ff.

MILITÄRA PÅLAGOR

U JL A.ELSINGBORGS

TRADITIONELLA skyldighet att uppställa båtsmän åt kronan hade senast blivit reglerad genom ett kontrakt som år 1792 slöts mellan kronan och rikets städer. Enligt detta skulle en vakansavgift om 10 riksdaler banko per man och år erläggas av städerna, mot att de blev befriade från skyldigheten att uppställa båtsmän »in natura». Helsingborg, som liksom tidigare skulle prestera 8 ordinarie båtsmän, erlade sålunda 80 riksdaler banko om året. Borgerskapets äldste, som i äldre tid hade ansvarat för anskaffningen och utrustningen av båts männen, skötte uttaxeringen av båtsmansavgiften på borgerskapet — invånare i staden utan burskap berördes inte av pålagan — och svarade för uppbörden av pengarna, till dess att man på allmän rådstuga i slutet av år 1810 beslöt att avgiften inte längre skulle utdebiteras särskilt utan tas ur stadskassans behållna medel.1 Tabell 13 visar att vakansavgiften fram t.o. m. år 1816 utgått med oförändrat belopp, 80 riksdaler banko per år, dock med den skillnaden att kronan under krisoch krigsår — t. ex. 1808-1809, 1811-1814, krävt ersättning också för s.k. fördubblingsmanskap. Inom krigs- och kammarkollegierna diskuterades alltsedan år 1811 en omreglering av städernas båtsmanshåll. I samband därmed uppdrog borgerskapets äldste i Helsingborg åt magistraten att söka utverka lindringar, »helst det nuvarande antalet båtsmän som staden skall utgöra, synes vara för högt tilltaget emot stadens tillgångar».2 Omregleringen resulterade i att kronan den 21 maj 1816 ingick ett nytt kontrakt med rikets städer om båtsmanshållet. Vakansavgifterna höjdes för de städer som inte önskade hålla båtsmän »in natura». I fortsättningen skulle nämligen för varje ordinarie båtsman presteras dels en årlig summa motsvarande hans kontanta årslön, dels värdet av hans beklädnad och de persedlar som ingick i hans utrust ning, beräknat efter ortens markegångstaxa. Båtsmännen togs ibland ut till års tjänst, ibland till handräckning under bara en del av året. Behovet av persedlar växlade med hänsyn till detta. Därför föreskrevs att städerna i fredstid skulle erlägga bara en tredjedel av beklädnadskostnaden och en fjärdedel av persedel kostnaden. I krig däremot, då båtsmännen ständigt var i tjänst, skulle kostnaderna för deras beklädnad och persedlar helt täckas av båtsmansvakansavgifterna. Detta kontrakt förnyades år 1824 och förlängdes då att gälla på obestämd tid.3

Styrelse och förvaltning Som en följd av 1816 års kontrakt steg städernas utgifter för båtsmanshållet fr. o. m. år 1817, vilket klart kommer till synes i tabellen. Avgifterna varierade numera från år till år beroende på konjunkturmässiga förändringar i gällande priser på beklädnad och utrustning. Avgifterna togs ut i efterskott varje år, sedan Förvaltningen av sjöärendena räknat ut hur stora belopp som kom på varje stad. Tabellen visar också på en liten minskning i avgiften fr. o.m. år 1840. Denna berodde på att K. M:t den 21 september 1839 hade fastställt en ny reglering av båtsmanshållet, och på att i denna Helsingborg fått en liten lättnad. I fortsättning en skulle staden hålla 7 3/8 ordinarie båtsman i stället för 8. I 1839 års förordning erhöll också städerna frihet att själva bestämma om hur bidragen till båtsmansvakansavgiften skulle fördelas på stadens invånare. I anled ning därav hölls en allmän sammankomst den 10 februari 1840 på Helsingborgs rådhus med borgerskapet och övriga jordägare. Där beslöt man att av all jord i enskild ägo inom stadens område skulle till båtsmanshållet årligen betalas 1 skilling banko för varje helt hundratal riksdaler som jorden blivit taxerad till. Därmed hade båtsmansvakansavgiften ändrat karaktär. Den var inte längre en pålaga för borger skapet ensamt utan alla jordägare i staden, oavsett om de var borgare eller ej, skulle delta. Beslutet skall ses mot bakgrunden av de krav som ofta höjdes på att »stadens tunga» borde omfördelas, så att inte bara borgerskapet tyngdes av dessa onera.4

Tab. 13: Helsingborgs båtsmansvakansavgifter åren 1800-1862 Källa: Stadsräkenskaper, allm. serie, Kronoräkenkaper, allm. serie, HSA:RM. År

Belopp

Är

Belopp

År

Belopp

År

Belopp

1800 1801 1802 1803 1804 1805 1806 1807 1808 1809 1810 1811 1812 1813 1814 1815

80 80 80 120 80 80 80 80 160 160 80 160 160 160 160 80

1816 1817 1818 1819 1820 1821 1822 1823 1824 1825 1826 1827 1828 1829 1830 1831

80 267 295 281 242 322 282 218 207 217 352 231 209 246 256 292

1832 1833 1834 1835 1836 1837 1838 1839 1840 1841 1842 1843 1844 1845 1846 1847

269 251 271 258 293 317 313 283 266 301 293 261 247 301 314 296

1848 1849 1850 1851 1852 1853 1854 1855 1856 1857

260 253 266 317 302 397 343 410 374 428

1858 1859 1860 1861 1862

597 559 559 575 —

Anm. Beloppen t. o. m. år 1857 avrundade i riksdaler banko, fr. o. m. år 1858 i riksdaler riksmynt. - 1 riksdaler riksmynt=2/3 riksdaler banko.

Perioden 1809-1862 Allt sedan år 1773 var i fredstid en skvadron husarer förlagd till Helsingborg. Officerarna och manskapet var inkvarterade i enskilda hem i staden och skvadronens hästar bereddes stallrum i lämpliga fastigheter. Sedan år 1766 gällde den ordningen att alla husägare i en stad — icke-borgare såväl som borgare — var skyldiga att bära sin del av inkvarteringsbördan. I Helsingborg fördelades denna vanligtvis av en särskild inkvarteringskammare, efter 1814 bestående av två leda möter ur borgerskapets äldste och en ur husägarnas deputerade. Stadskassören upprättade förslag till inkvarteringen, sammankallade inkvarteringskammaren och skrev efter dennas beslut ut inkvarteringspolletterna. Först uträknades hur många »man» som skulle inkvarteras, varvid en menig räknades som en »man» men officerare och underofficerare för flera beroende på grad och tjänsteställning. Sedan fördelades antalet »man» på borgerskapet och husägarna utan burskap. De som så önskade hade rätt att hålla inkvartering »in natura», dvs. ta emot någon från husarskvadronen som inneboende. De som inte gjorde detta, erlade i stället en avgift. Avräkning och slutlikvid gjordes vid inkvarteringsårets slut, varvid man såg till att alla som hållit inkvartering »in natura» skulle få full ersättning för sitt besvär och att alla övriga skulle ha betalat tillräckligt mycket. Inkvarteringsprojektet granskades av borgerskapets äldste och husägarnas deputerade, innan det stadfäs tes, och räkenskaperna för året granskades också av de äldste och husägarnas deputerade. Otaliga notiser i rådstuguprotokollen och äldsteprotokollen vittnar om detta. Fram t.o.m. år 1841 är särskilda inkvarteringsräkenskaper bevarade i Helsing borgs stadsarkiv. Därefter lades redovisningen för inkvarteringen om, så att inga separata räkenskaper längre fördes. Räkenskaperna visar att fr. o.m. år 1815, då man återgick till normala fredsförhållanden, utgjordes Helsingborgs garnison lik som tidigare av en skvadron ur Mörnerska husarregementet. Detta var ett värvat förband. På grund av sina insatser under överste Gustaf Cederströms befäl i slaget vid Bornhöved 1813 kallades regementet under åren 1816-1822 Cederströmska husarregementet. Sedan döptes det om till Kronprinsens husarregemente för att vid Karl XV:s trontillträde år 1859 ändra sitt namn först till Konungens värvade husarregemente och året därpå till Husarregementet Konung Carl XV. År 1882 återtogs det gamla namnet Kronprinsens husarregemente. Skvadronchefen hade växlande grad, från löjtnant till vanligtvis ryttmästare eller major, någon gång överstelöjtnant. Kostnaderna för chefens inkvartering växlade med hans militära grad, eftersom en major hade större krav på utrymmen, kom fort och betjäning än t. ex. en löjtnant. Många av skvadronens personal var gifta och då skulle också deras familjer beredas tak över huvudet. Tidvis skulle kvarter ordnas åt stabspersonal vid regementet som kommenderats till Helsingborg och till militär personal som avdelats för hamnbygget i staden. Fram t.o.m. år 1828 var 25-30 man infanteri ur Konungens eget värvade regemente inkvarterade i staden.

Styrelse och förvaltning Alltsedan 1808-1809 års krig tjänstgjorde en officer som kommendant i Hel singborg. Han inte bara hade militära uppgifter utan visiterade också passen för resande till och från Danmark. Överste Carl Emanuel von Geijer innehade posten åren 1810-1823 med undantag för perioden 1814-1816, då major Mauritz Casi mir Lewenhaupt var kommendant. Han efterträddes år 1824 av majoren, seder mera överstelöjtnanten Abraham Zibet Callerholm som innehade befattningen till sin död år 1860. Han var Helsingborgs siste kommendant. Kommendanterna brukade liksom skvadronens officerare av staden erhålla kontant hyresersättning och servispengar för att själva hyra sig en passande bostad. Borgerskapets äldste, som alltid höll hårt om penningpungen, instruerade år 1815 stadens riksdagsfullmäktige ekonomidirektör Carl Magnus Flyborg att i Stockholm verka för att kom mendanttjänsten skulle indragas. De äldste ansåg befattningen onödig. Det kunde räcka med chefen för husarskvadronen, menade de. Någon ändring blev det dock inte.5 Högsta befälet över de i Skåne förlagda militära styrkorna hade generalbefälha varen som residerade i Landskrona eller Malmö. År 1852 flyttade generalbefälet till Helsingborg i och med att generallöjtnant G. A. von Essen utsågs till generalbe fälhavare. Alltsedan von Essens dagar och fram till år 1939 bodde sedan i Helsing borg en generalsperson som hade högsta befälet över Skånes militära förband och hans stab förlädes också till staden.6 Under 1810- och 1820-talen slutade inkvarteringsräkenskaperna efter slutlikvi dationen vanligen på summor mellan 1 200 och 1 700 riksdaler banko. Det är klart att stadens invånare var angelägna om att inkvarteringsbördan skulle lättas på något sätt. År 1816 tänkte sig sålunda borgerskapets äldste att man skulle slippa ta emot kontingenten infanterister ur Konungens eget värvade regemente, men på den punkten skedde ingen ändring. Året därpå ansåg borgerskapets äldste och husägarna det tvivelaktigt att kvartervärdarna var skyldiga att hålla befälspersonerna med ved och ljus. Enligt 1774 års fältreglemente var detta fallet, menade de, bara om truppen var kommenderad i fält. Dessutom trodde de sig veta att man varken i Kristianstad eller Ängelholm bestod ved och ljus. Magistraten delade denna uppfattning. Skvadronchefen drog saken inför landshövdingeämbetet som emellertid fastslog att garnisonens officerare inte var berättigade till ljus och ved på stadens bekostnad.7 I februari 1814 beviljade K. M:t omsider Helsingborgs stads hemställan om att för 2 000 riksdaler banko få köpa det nedlagda kronobränneriets magasinsbygg nad. Köpeskillingen förskotterades av ekonomidirektör Carl Magnus Flyborg, kö pehandlingarna var klara i augusti samma år och greve Eric Ruuth avstod från det arrendekontrakt som han hade ingått med bränneridirektionen på byggnaden. Byggnaden var tre våningar hög och man hade ursprungligen haft för avsikt att inreda den till kasern för garnisonen. Men när köpet väl var avslutat, ryggade

Perioden 1809-1862 borgerskapets äldste och husägarnas deputerade tillbaka för de kostnader detta skulle dra med sig. I stället inskränkte man underhållet av huset till det allra nödvändigaste och hyrde ut lokaler i alla tre våningarna till enskilda personer i staden att användas som lagerutrymmen o. dyl. Vid något tillfälle nyttjade staden också en del utrymmen för egen räkning.8 Det var alltid svårt att finna lämpliga och tillräckliga stallrum åt husarernas hästar. Under 1700-talet hade man som tidigare nämnts i första hand sökt bereda plats åt hästarna i privata fastigheter i staden. Överste Cederström tog initiativ till att 15 stallrum inreddes i kronomagasinet. När han som generalmajor år 1816 lämnade Helsingborg skänkte han denna stallinredning till staden. Efter det att staden blivit ägare till magasinet uppbar man hyra från staten för de hästar som stod på stall där. Detta gav t. o. m. år 1819 mellan 100 och 200 riksdaler banko om året.

Tab. 14: Inkvarteringskostnaderna under åren 1842-1862 Källa: Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM.

År

Kostnad

Därav statsbidrag

1842 1843 1844 1845 1846 1847 1848 1849 1850 1851 1852 1853 1854 1855 1856 1857

410 404 423 419 461 450 452 409 430 944 992 964 926 900 900 1 289

480 480 480 480 480 480 480 480 480 480 480 480

1858 1859 1860 1861 1862

1 1 1 1 1

720 720 720 720 720

899 874 864 951 828

Anm. Beloppen avrundade t. o. m. år 1857 i riksdaler banko, fr. o. m. år 1858 i riksdaler riksmynt. — 1 riksdaler riksmynt = 2/3 riksdaler banko.

Styrelse och förvaltning

Husar ur Kronprinsens husarregemente på 1820-talet. Stentryck av C. Muller efter teckning av J. H. Sjöholm. Efter Schiitzercrantz-Sjöholm-Wetterling, Kongl. Svenska Armens uni former 1825.

Sedan stadens styresmän kommit på det klara med att de saknade medel att ändra om kronomagasinet till kasern för husarerna, beslöt magistraten år 1818 på förslag av skvadronchefen att ytterligare stallrum skulle inredas där, så att i allt 30 hästar kunde få plats. Utan framgång överklagade borgerskapets äldste detta beslut hos landshövdingeämbetet. De var betänksamma framför allt i fråga om kostnaderna. I maj 1819 förelåg ett detaljerat förslag och entreprenadauktion utlystes på arbetena. Länsbyggmästare Georg Soffel åtog sig att för 770 riksdaler banko göra alla nödiga timmerarbeten och att för 666 riksdaler stensätta spiltorna. Borgerskapets äldste och husägarnas deputerade beslöt att kostnaden i första hand skulle täckas med inkvarteringsmedel som innestod hos stadskassören.9 Borgerskapets äldste och husägarnas deputerade hade emellertid inte uppgivit tanken att en kasern borde uppföras i Helsingborg för garnisonen. I november 1818 ingav de en supplik till K. M:t i vilken de erbjöd staten att få köpa tillbaka kronomagasinet för den år 1814 erlagda köpeskillingen, om i stället staten lät bygga en kasern i staden. Sedan K. M:t sänt ärendet på remiss till bl. a. krigskolle gium och chefen för Cederströmska husarregementet, kom en kunglig resolution den 20 juni 1820. I denna nämndes ingenting om någon kasern. Däremot påtala6—H elsingborgs historia V: 3

Perioden 1809-1862 des att flertalet stallrum för husarernas hästar i privata fastigheter i staden var bristfälliga eller förfallna. Genom att inrätta ytterligare stallrum i kronomagasinet och i en kronan tillhörig byggnad därintill skulle man kunna erhålla platser för sammanlagt 89 hästar. Husarskvadronen behövde tillgång till ytterligare 5 spiltor, men dessa kunde man anskaffa på annat håll. K. M:t gav därför tillstånd till att erforderliga stallrum inreddes i de båda nämnda byggnaderna på kronans bekost nad. I anledning av denna resolution utlyste magistraten i november 1820 entre prenadauktion på inredningen av ytterligare stallrum, 44 i själva magasinshuset och 15 i huset intill. Länsbyggmästare Soffel åtog sig också dessa arbeten samt att inreda en selkammare och ett furagemagasin. Kostnaden blev 2 695 riksdaler banko, som utgick ur statsmedel, och arbetena skulle vara färdiga i augusti 1821.10 År 1830 utfärdades en kunglig förordning som utgick från förutsättningen att om kaserner byggdes i de städer som hade ständig inkvartering, skulle denna pålaga kunna göras mindre tryckande. Tre år senare anmodade landshövdingeämbetet Helsingborgs magistrat att redogöra för hur inkvarteringarna ordnats i staden. I sitt svar påpekade magistraten att den enda byggnad i staden som skulle kunna inredas till kasern var »det redan på allmän bekostnad till stallar inredda, staden tillhöriga magasinshuset». Staden var villig att låta kronan lösa till sig denna byggnad för 2 000 riksdaler banko, dvs. för vad staden hade betalat år 1814, men på villkor att magasinet nyttjades som kasern så att staden inte längre ålades någon ständig inkvartering.11 År 1835 resolverade K. M:t att städer med garnisoner av kavalleri borde befrias från skyldigheten att hålla stall- och magasinsrum. Följaktligen värderades maga sinshuset i Helsingborg på landshövdingeämbetets befallning något senare under året. Det ansågs värt 2 339 riksdaler banko. Borgerskapets äldste och husägarnas deputerade enades om att staden borde sälja byggnaden för denna summa, men krigskollegium lät meddela att staten stod fast vid stadens bud från år 1833, 2 000 riksdaler banko. På en allmän rådstuga i augusti 1835 accepterade man denna köpeskilling men på villkor att kronan snarast möjligt övertog magasinsbyggnaden. Sedan K. M:t slutgiltigt gett sitt medgivande till köpet, utfärdades den 4 juni 1836 stadens salubrev på »den staden tillhörige och till stall för den härstädes förlagda husarskvadrons hästar begagnade magasinsbyggnad, Norra stallängan kallad, be lägen vid Lilla Strandgatan». Köpet gällde inte den söder därom liggande längan på kronobränneritomten som redan ägdes av kronan och som en gång erhållit inredning för femton hästar. Däremot innefattades i försäljningen en 25 alnar bred remsa mark »längs västra sidan av båda stallängorna». Kronan tillträdde omedel bart egendomen.12 Skvadronens personal inhystes fortfarande i enskilda hem. Kvartervärdarna bereddes då och då någon lättnad genom att en marketentare eller annan person åtog sig att servera husarerna tre mål mat om dagen mot ersättning ur inkvarte-

Styrelse och förvaltning ringsmedlen. Så utfärdade K.M:t år 1841 en ny inkvarteringsförordning och följande år tillämpningsföreskrifter till denna, som dels ställde statsbidrag i utsikt för städer med ständiga garnisoner, dels nedsatte skyldigheten att betala servis pengar till militärpersonalen. I april 1842 hölls en allmän sammankomst med borgerskapet och husägarna i Helsingborg. Där beslöt man en omläggning av inkvarteringsorganisationen i staden. Kostnaderna för inkvarteringen skulle inte längre utdebiteras för sig och uppbäras av inkvarteringskammaren utan bestridas ur stadskassan i den mån utgifterna översteg det statsbidrag man hade rätt till. Inkvarteringskammarens uppgift i fortsättningen blev bara att fördela husarerna på olika kvartervärdar. »Särskild specifik räkning» över inkvarteringskostnaderna skulle föras av stadskassören och ingå i stadsräkenskaperna. De speciella inkvarteringsräkenskaperna som förts alltsedan 1700-talet upphörde med utgången av år 1841. Om möjligt skulle husarerna själva söka sig kvarter genom att varje man fick 32 skilling banko i månaden i hyresersättning. Skulle inte alla på detta sätt få tak över huvudet var inkvarteringskammaren skyldig att inkvartera de återstående mot en ersättning av 32 skilling banko per man och månad hos stadens borgare och husägare »i mån av varderas skyldighet».13 Tabell 14 visar att utgifterna för inkvarteringen till en början ungefär motsvara de statsbidragets storlek men snart kom att bli betydligt större. Statsbidraget kunde utbetalas först efter beslut vid 1844-1845 års riksdag och kom staden till godo först fr. o. m. år 1846. Ersättningen till kvartervärdarna förblev oförändrad fram t. o. m. år 1856. Efter framställning från änkan Johanna Boman, som år efter år tog emot ett stort antal husarer i sin fastighet, beslöts på allmän sammankomst med stadens invånare i början av år 1857 att ersättningen skulle utgå med 1 riksdaler per man och månad. Effekten av detta beslut syns tydligt i tabellen. Ett par månader senare beslöt borgerskapets äldste och husägarnas deputerade att man hos K. M:t borde ansöka om höjning av statsbidraget till inkvarteringen. Stadens invånare uppdrog vid en allmän sammankomst åt riksdagsfullmäktigen vid 1856-1858 års riksdag konsul Fritz Rooth att i Stockholm söka utverka en sådan höjning i samråd med riksdagsmännen från de övriga skånska städerna. Detta ledde emellertid inte till något resultat.14 Mot slutet av år 1858 framställde skvadronchefen ampra klagomål över de kvarter som brukade upplåtas åt husarerna i Helsingborg. Regementschefen in stämde i kritiken. Största delen av utrymmena var utan eldstad, golv och dörrar söndriga och i samtliga kvarter låg två husarer i samma säng. Regementschefen summerade sin kritik med orden »att dylika rum icke svara emot ens de billigaste fordringar, torde av ingen kunna bestridas». Kvarteren måste göras beboeliga och varje man få rätt till egen säng. Missförhållandena hade länge, fortsatte översten, »kastat en skugga på Helsingborgs samhälle». Han översände därför en ritning jämte kostnadsberäkning till en kasern för 50 man. Förräntning och amortering av 83

Perioden 1809-1862 de lån som behövdes för en sådan byggnad skulle inte överstiga 1 000 riksdaler riksmynt om året. Kasernen skulle göra all inkvartering av ogifta husarer hos värdar ute i staden onödig. Klagomålen gav inkvarteringskammaren anledning att besiktiga husarernas kvarter. Det befanns att inte mindre än 24 man hade kvarter hos änkan Johanna Boman. Tre borgare, två änkor och ett sterbhus tog emot två husarer vardera. Vid denna tid hade alltså antalet kvartervärdar sjunkit avsevärt, framför allt genom att Johanna Boman i sin fastighet kunde upplåta rum åt så många man. Hos samtliga kvartervärdar låg husarerna två och två i sängarna. Rummen saknade vanligen eldstäder. Värdarna hävdade gentemot inkvarteringskammaren att de inte gick med på att ordna så att »det inkvarterade manskapet hos dem åtnjuter värme och ljus». De förklarade sig inte kunna ställa andra rum till förfogande utan avsade sig inkvarteringen om några krav framställdes av det slaget. Magistraten gav inkvarteringskammaren i uppdrag att under kommande år söka tillmötesgå husarernas rättmätiga krav på värme och ljus i sina kvarter. Om möjligt borde varje husar också erhålla egen säng. Någon ändring kom emellertid inte till stånd förrän år 1860. För det året slöt borgerskapets äldste och husägarnas depute rade ett avtal med änkan Johanna Boman att hon skulle ta emot 28 husarer i kvarter, alltså flera än tidigare och fortfarande tydligen tilldelade bara dubbelsäng ar. Ersättningen höjdes till 42 riksdaler riksmynt per man och år. Dessutom skulle hon erhålla 30 riksdaler för eldning under vintermånaderna och särskild ersätt ning för ljus. Tillfälligt ordnades också ett uppehållsrum i högvakten vid Stortor get. Staden bekostade ett antal sittplatser i det större vaktrummet samt städning, uppvärmning och ljus där.15 Koncentrationen av inkvarteringen för husarerna till några få kvartervärdar innebar givetvis en lättnad för stadsborna i övrigt och de utgående statsbidragen gjorde sitt till för att inkvarteringsbördan skulle i någon mån bli mindre kännbar. Men frågan om kasernering av allt manskap var alltjämt aktuell. Regementschefens förslag till kasernbygge behandlades vid en allmän sammankomst med stadens samtliga invånare i januari 1859. Där enades man om att utse en kommitté på fem personer med borgmästare Lars Magnus Wejlander som ordförande för att utarbe ta ett mera detaljerat förslag. Detta förelåg i mars och då hölls en ny allmän sammankomst. Vid denna anslöt man sig först och främst till tanken att all inkvartering i staden i princip borde ordnas genom att manskapet förlädes i en kasern. Magistraten fick i uppdrag att hos K. M:t ansöka om att en kasernbyggnad skulle uppföras enligt regementschefens ritningar, förslagsvis på den mark inom kronobränneriets om råde som husarskvadronen använde som ridbana. Staten borde bekosta byggnadsoch inredningsarbetena och anskaffa alla inventarier. I framtiden skulle stadsbor na slippa inkvarteringen i sina hem mot att staden avstod från de statsbidrag som

Styrelse och förvaltning utgick till inkvarteringen. Vidare skulle staden upplåta annan lämplig mark åt husarskvadronen till ridbana.16 Det skulle ta lång tid innan K. M:t tog slutlig ställning i frågan om uppförande av kaserner i Helsingborg. Först år 1882 byggdes kaserner åt husarregementet söder om stadsbebyggelsen på Sandlyckorna. Kasernerna var i bruk fram till år 1912 då en ny anläggning stod färdig öster om staden på Bergaområdet. Så länge stadens fäladsmark låg oskiftad hade husarskvadronen inga svårigheter att finna lämpliga områden för sina övningar. Sedan fäladsmarken i början av 1800-talet blivit uppdelad i farmer hänvisades husarerna i första hand till de områden som det inte lönade sig att uppodla, framför allt till de sandiga markerna söder om stadsbebyggelsen. Spridda notiser ger vid handen att man mest nyttjat området väster om utfartsvägen mot Landskrona, mellan landsvägen och stadens skogsplanteringar. På 1850-talet omtalas detta område som »den bestående exer cisplatsen». År 1862 kom en förfrågan från chefen för Husarregementet Konung Carl XV om staden var villig att överlåta exercisplatsen till husarskvadronens enskilda disposition, men borgerskapets äldste avstyrkte detta, därför att man just då diskuterade planerna att dra fram en järnväg över marken där. Däremot hade man inga invändningar mot att husarerna tills vidare nyttjade området på samma sätt som förut.17 År 1802 hade en ridbana anlagts åt husarskvadronen på det nedlagda kronobränneriets tomt. Det var på den platsen som man år 1859 föreslog att en kasern skulle byggas. Som ersättning erbjöd sig staden då att upplåta mark intill och väster om husarstallarna, men dessa planer kom aldrig till utförande. År 1842 beslöt krigskollegium att med statsmedel låta bygga ett ridhus norr om de båda stallängorna. Dess västra gavel kom att skjuta ett stycke längre ut mot sjön än de båda stallarna. Staden lovade att på intilliggande tomter inte skulle uppföras högre byggnader eller plank som kunde vara »hinderliga för den dager som kan erhål las». När ridhuset stod färdigt året därpå, befanns det att dess tak var täckt med tjärat papp, vilket stred mot stadens byggnadsoch brandordning. Stadens myn digheter protesterade. Kommendant Callerholm hänvisade till att ett liknande ridhus på kunglig befallning hade uppförts i Ystad med papptak, oavsett vad stadens brandordning föreskrev. På magistratens förfrågan förklarade landshövdingeämbetet, att ridhuset var uppfört på K. M:ts befallning och därför var ingen ändring i fråga om takbeläggningen att förvänta.18

Alltsedan 1600-talets slut utgjordes kärnan i den svenska armén av indelta fotsoldater och ryttare. De var i tjänst vanligen omkring 30 år och brukade då det soldattorp som tillhörde deras rote eller rusthåll. I medeltal övades de i fredstid ett par veckor årligen. Dessutom värvades soldater för tjänst mellan tre och tolv år.

Perioden 1809-1862 Med värvat folk uppsattes två gardesinfanteriregementen, en jägarkår, artilleriet, ingenjörstrupperna och två kavalleriregementen. Det ena av de två sistnämnda regementena var det husarregemente till vilket den i Helsingborg förlagda skvadronen hörde. Genom beslut på 1812 års riksdag inrättades nationalbeväringen som ett slags förstärkning till armén. Vi har redan berättat hur de första beväringskontingenterna togs ut i Helsingborg under krigsåren fram till 1815. Efter den tiden kom nationalbeväringen i viss mån i skymundan. Övningarna blev beroende av de anslag riksdagen ville bevilja. Övningstiden omfattade i regel 10-14 dagar men de inställdes inte sällan. Först 1840-1841 års riksdag beviljade tillräckligt med pengar för att beväringen skulle kunna övas årligen under 12 dagar, in- och utryckningsdagarna oräknade. Vid 1853-1854 års riksdag beslöts att övningstiden skulle förlängas till 30 dagar fördelade på de två första åren. För staden betydde nationalbeväringen inga ökade bördor men väl för dess manliga befolkning, som i åldern 20-25 år var värnpliktig. Dock hade man rätt att leja annan person i sitt ställe. På stadens lott kom bara att sörja för att rullor över de värnpliktiga upprättades på grundval av kyrkoböckerna och att någon magistratsledamot eller stadsfiskalen var närvarande vid de årliga mönstringarna. Dessa hölls i mars eller april månad på rådhuset inför landshövdingen. Rådstugu- och äldste protokollen samt stadsräkenskaperna vittnar om att landshövdingen vid dessa tillfällen brukade bjudas på en middagsmåltid på stadens bekostnad. Fikaså åtfölj de ofta någon av stadens tjänstemän årets beväringskontingent, när denna skulle »avlevereras» på den fastställda mötesplatsen. Under 1820-talet växte ett allt starkare intresse för målskjutningsövningar fram i landet. Detta tog sig uttryck bl. a. i att man bildade jaktsällskap eller jägarföreningar. År 1830 tillkom Svenska jägareförbundet och i dess regi hölls de första skyttetävlingarna under 1830-talet. Troligen på initiativ av borgmästare Håkan Fundberg bildades år 1834 »Helsingborgs med omnejd skyttesällskap». Sällskapet fick ett årligt kontant understöd från kungahuset som också brukade skänka priser. Man sköt dels mot tolvringad tavla, dels mot en av trä förfärdigad örn, vars insignier, krona, äpple och spira, skulle nedskjutas i bestämd ordning, och dels mot fyra tum stora stjärnor som också skulle skjutas ned i given ordning. Fram till år 1849 hölls övningarna i en paviljong på bryggaren Bengt Henckels tomt söder om staden, belägen ungefär där nuv. Nytorgsgatan går upp mot Eneborgsområdet. En gång om året firades sällskapets högtidsdag. Då tävlades i alla tre grenarna och därefter följde festlig samvaro med förfriskningar och musik. År 1849 uppsades skyttesällskapet från sin paviljong och förläde under de närmaste åren sina övning ar till en plats inom Hälsans hälsobrunn. Denna plats visade sig emellertid inte särskilt lämpad för skjutningar och sällskapets dåvarande ordförande, bokhållaren Axel Rosenlöf, fick i uppdrag att hos borgerskapets äldste utverka, att staden

Styrelse och förvaltning ställde mark till förfogande. I december 1854 beslöt de äldste att sällskapet skulle i stadens plantering — »Södra planteringen» — få anlägga en skjutbana. Den skulle med sina byggnader och övriga anordningar stå färdig senast år 1856. Området låg söder om husarskvadronens exercisplats och uppläts kostnadsfritt på tjugo års tid. Sällskapet skulle själv bekosta byggnader och andra arbeten på banan.19 Skyttesällskapet brukade vid sina övningar vanliga jaktgevär och skyttarna sköt mot målen stående. En mera militär prägel fick de övningar man bedrev inom skarpskytteföreningarna. Skarpskytterörelsen tog form i Sverige i slutet av 1850talet och början av 1860-talet. Många liberala skribenter — bl. a. S. A. Hedlund, Viktor Rydberg och Emil Key — förde fram tanken att den indelta armén i krig borde kunna förstärkas med en vapenövad allmän folkbeväpning. När på hösten 1859 krig utbröt mellan Italien och Österrike, och Frankrike snart också inträdde i kriget, bildades i Sverige på många håll efter engelskt mönster skarpskytteför eningar. Deras syfte var att ge tillfälle till träning och skjutövningar för dem som var intresserade av att vid behov ingå i väpnade kårer till rikets försvar. Under hela 1850-talet växte också intresset för skolungdomens vapenövningar. 1807 års skolstadga påbjöd att »så kallade gymnastiska anstalter» skulle inrättas »där ungdomen under lovstunderna och tillsyn av någon lärare får öva sig att kliva, hoppa, voltigera, simma m.m.». På Per Henrik Lings initiativ infördes fäktövningar vid en del högre skolor och på många håll förekom exercis med trägevär. Sedan skarpskytte rörelsen vunnit terräng i början av 1860-talet började läroverksungdomen på många håll att tränas i exercis och marscher. I mars 1861 utfärdade K. M:t en förordning om att skarpskyttarna i krig skulle ställas under krigslagarna och tjänstgöra i sina hemorter. De frivilliga skarpskyttekårer som accepterade detta villkor, skulle få ekonomiskt stöd ur statsmedel. K. M:t skulle utse chefen för varje skarpskyttekår. Rullor över skyttarna skulle vid kårens bildande insändas till försvarets kommandoexpedition. Under de närmaste åren var tillslutningen till skarpskytterörelsen god och nya föreningar bildades oavbru tet. Rörelsen kulminerade vid mitten av 1860-talet, då det totala antalet skarpskyt tar i kårerna uppgick till över 40 000.20 Också i Helsingborg vann skarpskytterörelsen anslutning. År 1860 bildades en förening som fick namnet »Helsingborgs medborgarebeväpning». Den organise rades på två korpralskap och i dess »direktion» spelade handlanden C. E. Hed ström en ledande roll. Han ingav i maj 1861 till magistraten en ansökan om att staden skulle upplåta lämplig mark för en skjutbana. Föreningen åtog sig att för egna medel iståndsätta banan. Efter samråd mellan direktionen, borgerskapets äldste och husägarnas deputerade kom man fram till att banan borde förläggas »vid Raus planterings gräns, att börja 30 alnar från landsvägen och sträcka sig rakt ned till sjökanten med en bredd av högst 15 alnar». De träd som behövde fällas, skulle direktionen få använda till stängselpålar utmed sidorna av banan. Banan

Perioden 1809-1862 skulle upplåtas »till allmänt begagnande, företrädesvis för medborgarbeväpningen och skolungdomen».21 Sedan 1861 års förordning om skarpskyttekårerna hade utfärdats, fann man att Helsingborgs medborgarbeväpnings organisation inte svarade mot de krav som förordningen ställde. Vid ett möte på solennitetssalen i den nya tullkammarbygg naden i början av år 1862 beslöt man att ombilda föreningen till Helsingborgs frivilliga skarpskyttekår och att inom denna helt tillämpa den kungliga förordning ens föreskrifter. Till chef förordnade K. M:t kapten J. O. Toll vid Norra skånska infanteriregementet. Föreningen anlade en särskild uniform: livrock med bälte, grå byxor och en mössa av militärt snitt. Antalet medlemmar växte snabbt, så att man efter ett par månader hade fem korpralskap i verksamhet. Intresset för skarpskyttekårerna stimulerades av att de som deltagit i kårernas utbildning fick avräkna motsvarande tid från sin värnpliktstjänstgöring. I Helsingborg hölls till en början övningar två gånger i veckan. Intresset för skarpskyttekårerna dalade snabbt under 1870-talet i hela landet, så också i Helsingborg. Stadens skyttesällskap kunde samtidigt konstatera att anslut ningen till dess verksamhet var betydligt mindre än tidigare och inställde under några år sina övningar. Men år 1878 reorganiserades Helsingborgs skyttesällskap. Man avtalade med skarpskyttekåren att få disponera dess bana för sina övningar. Det reorganiserade skyttesällskapet upptog i sig de rester som fanns kvar av skarpskyttekåren, och har fortlevat in i vår egen tid.22 1. Band V: 2 s. 202 f. 10. Rådst. prot. 1819 2.8, 1820 28.11. BÄ prot. 2. BÄ prot. 1811 8.4. 1818 25.11. Inneliggande handl. E 3:220, 246, 3. Rådst. prot. 1816 12.6, 1817 13.10, BÄ prot. Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 1816 17.8. Inneliggande handl. E 2: 168, E 3: 249, 11. Rådst. prot. 1833 27.2. H. L. Rydin, PM Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. angående det svenska skatteväsendets utveckling 4. Rådst. prot. 1840 10.2. (Skatteregleringskommitténs betänkande, bilaga. 5. Band V: 2 s. 213 ff., 222 ff. BÄ prot. 1815 Sthm 1882) s. 302. febr. u.d. E. Follin, Helsingborgs historia, öfver12. Rådst. prot. 1835 11.4,27.7, 17.8, 1836 4.6. sedd och tillökt af P. Wieselgren (Upsala 1851) s. BÄ prot. 1836 19.3. Inneliggande handl. E 5: 348, 313. Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 6. K. Salomonsson, Politiserande helsingborgs13. Rådst. prot. 1836 29.10, 1842 13.4 osv. Ry generaler och -överstar (Minnen från Helsingborg din, anf. arb. s. 302. och dess skola, utg. av Helsingborgspojkarnas Gil 14. Rådst. prot. civ. 1857 27.5, 29.6. Kommit le i Stockholm, 42. (Sthm 1975) s. 5ff. tén af d. 3 mars 1852 till undersökning af grun 7. Rådst. prot. 1819 9.8. BÄ prot. 1819 14.5. derna för städernas beskattning: Helsingborg, 8. Band V: 2 s. 221 f. Rådst. prot. 1814 28.3, Kammarkollegiums arkiv. 27.6, 9.7, 3.9, 8.10, 31.12, 1815 29.3, 30.12, 1816 15. Rådst. prot. civ. 1858 13.12, 1859 27.12, 11.3.26.6, 17.7,29.7,21.9, 14.10, 1817 18.8, 1818 1860 23.1. 20.4. BÄ prot. 1818 25.11. 16. Rådst. prot. civ. 1858 13.12, 1859 4.1, 12.2, 9. Rådst. prot. 1818 28.9, 30.9, 1819 29.5, 7.6, 2.3. 9.6, 12.6. BÄ prot. 1818 19.5, 7.8, 1819 8.6. Sup- 17. Rådst. prot. 1834 7.4. BÄ prot. 1854 12.9, plikakter D IV:a 89, Malmöhus läns landskontors 1862 30.10. arkiv, LLA. 18. Band V:2 s. 215. Rådst. prot. 1842 13.4,

Styrelse och förvaltning 1843 25.11, 29.11, 1844 29.7, 1845 5.2. 19. A. Karlsson, Det frivilliga skyttets spridning i Sverige 1820-1965 (Medd. från Kulturgeogr. inst. vid Stockholms universitet, B 22. Sthm 1972) s. 32 f. G. Braun, Anteckningar om Helsingborgs skyttesällskaps verksamhet åren 1834-1904 (Hbg 1905) s. 5 ff., 17 f„ 20 f. 20. Nils F. Holm, Den svenska skarpskytterö-

relsens uppkomst (Historisk tidskr. 1954) s. 188 ff. Karlsson, anf. arb. s. 11, 27 ff. 21. Rådst. prot. civ. 1861 1.7. BÄ prot. 1861 25.5. 22. De hundra åren, stadsfullmäktige i Häl singborg 1862-1962, minnesskrift utgiven på stadsfullmäktiges uppdrag av särskilda kommitterade (Hbg 1965) s. 254 ff.

BRANDFÖRSVAR

BRANDORDNING för Helsingborg som fastställdes år 1804 och som vi tidigare berättat om, utgjorde ramen kring stadens brandförsvar under 1800-talets två första decennier. Notiser i rådstugu- och äldsteprotokoll vittnar om hur man underhållit och reparerat brandmaterielen, förordnat nya brandfogdar vid stadens båda sprutor, köpt nya läderslangar till sprutorna och vid auktion på Viken inropat två brandsegel. Anteckningar gjordes om brandsyn och bestraffning av försumliga husägare, om förbud mot tröskning vid öppet ljus och mot halmtak på fastigheter inom stadsbebyggelsen. Husägarnas skyldighet att vid brandlarm nattetid sätta tända ljus i sina fönster ut mot gatan inskärptes för att brandmanskapet skulle lättare kunna köra fram vatten och sköta sina åligganden vid eldsvådor.1 För ett år i sänder fungerade den ena av stadens båda rådmän som brandför man. Han ansvarade för att brandövningar hölls på föreskrivet sätt och ledde släckningsarbetet vid eldsvådor. Den andre rådmannen var bärgningsförman och såg till att så mycket som möjligt av husdjur, lösöre och andra ägodelar fördes i säkerhet ur brinnande eller hotade fastigheter. År 1814 fick en av stadens målare i uppdrag att måla om de träbrickor som varje man i borgarbrandkåren skulle bära. Efter eldsvådor utdelades ibland enligt brandordningen premier till den dräng som kom först till brandplatsen bland vattenkörarna. År 1813 ägde en högtidlighet rum på rådhuset, då landshövdingen till en malmsvarvare vid järngjuteriet utdela de Kungliga Allmänna Brandförsäkringsdirektionens guldmedalj för »oförtrutet nit» vid en eldsvåda. Vid samma tillfälle erhöll två drängar 5 riksdaler banko vardera för visat »oförtövat nit».2 År 1810 fann magistraten att brandmästaren Gottlieb Draminsky, som hade tjänstgjort i staden i 22 år, visade försumlighet och innehöll hans lön för året. Draminsky begärde då sitt avsked. Detta ledde till en seg dragkamp mellan magi straten, som dominerades av den viljestarke borgmästaren Andreas Peter Ståhle, och borgerskapets äldste, där tydligen många hyste sympatier för Draminsky. Det visade sig till en början svårt att finna en ny brandmästare. Först år 1815 förordna des Johan Casper Kraume av magistraten till brandmästare. Men Draminsky bod de kvar i staden och anlitades av sina gamla kunder, vilka sedan inte lät brandmäs

9°

Styrelse och förvaltning taren sota hos sig. Magistraten förklarade då, att alla skulle erlägga sotningsavgift till Kraume enligt gällande taxa, även i fall att de lät Draminsky sota. Denna ordning fungerade inte utan Kraume begärde att sotartaxan skulle höjas, och när borgerskapets äldste och husägarnas deputerade avslog detta, begärde han i början av år 1817 omedelbart entledigande. Då gav magistraten de äldste i uppdrag att skaffa en ny brandmästare. De äldste beslöt att Draminsky skulle återanställas men magistraten ogillade detta beslut. I det längsta höll borgerskapets äldste och hus ägarnas deputerade fast vid Draminsky men tvingades att år 1819 gå med på en höjning av sotartaxan. Konflikten var dock inte ur världen förrän Draminsky hade avlidit året därpå. Då beslöt borgerskapets äldste och husägarnas deputerade att återanställa Kraume.3 Utöver sotningsavgifterna uppbar brandmästaren enligt 1811 och 1839 års lönestater en årslön på 16 riksdaler 32 skilling banko ur extra avlönings- och brand kassan. Helsingborgs brandmästare var dock ofta missnöjda med sina ekonomiska villkor och det skedde täta ombyten på tjänsten. Redan år 1824 föreslog Kraume en 50 %-ig uppräkning av avgifterna i sotningstaxan och då detta avslogs, begärde han avsked. Taxan måste dock uppräknas för hans efterträdare, Andreas Fredrik Rust, bl. a. med hänsyn till vad sotningen kostade i andra skånska städer, men redan efter tre år avgick Rust. Under åren 1830-1833 var först Christer Schlegel och sedan Ossmund Reiland brandmästare. Den senare avsattes av magistraten därför att han visat »sturskhet» vid en brandövning. Först Carl Fredrik Mejlander var brandmäs tare under längre tid, hela tio år. Han efterträddes år 1843 av Jöns Wallengren och han skilde sig från sina företrädare på det sättet att han sökte burskap som brandmästare och avlade borgared. År 1851 lämnade han sin tjänst för att bli tullvaktmästare. Efterträdaren Magnus Hedberg ansökte också om burskap men detta kunde inte beviljas, därför att något sådant numera inte var möjligt enligt 1846 års hantverksordning. På grund av vårdslöshet skildes han från befattningen efter tre år och denna bekläddes sedan till 1857 av G. A. Nordlund och därefter av Johan Fredrik Dragnäs.4 I slutet av år 1860 föreslog borgerskapets äldste att ännu en brandmästartjänst borde inrättas, eftersom staden vuxit så mycket att en enda brandmästare var otillräcklig. Magistraten fann emellertid att man i så fall först måste besluta om att indela staden i två brandmästardistrikt och bestämma löner åt brandmästarna. Därmed föll frågan för den gången, men följande år tog de äldste åter upp ärendet, dock utan framgång bl. a. därför att husägarnas deputerade avvisade förslaget.5 År 1817 inköptes en begagnad mindre brandspruta. På 1820-talet hade staden alltså tre brandsprutor, två större och en mindre, samt brandhakar, svabbar, brandsegel och ett antal mindre stegar. Dessutom var fyra långa brandstegar utplacerade i staden, upphängda på husväggarna: en vid nuv. Strömgränden, en

Perioden 1809-1862 på nuv. Jacob Hansens hus, en på handelsman Anders Munthes hus vid Stortorget och en vid nuv. Prästgatan. Brandsprutorna och en del av materielen förvarades till en början i ett spruthus i anslutning till rådhuset, men när i början av 1820-talet sjötullkammaren behövde ökade utrymmen för tullpackhuset och önskade få dis ponera spruthuset, flyttades två sprutor till Mariakyrkans vapenhus. Där stod de kvar till dess att man år 1844 rev vapenhuset. Påföljande år lät kyrkorådet flytta brandsprutorna jämte kyrkans egna brandredskap till en del av fastigheten nr 180 vid Södra Kyrkogatan som blivit inköpt för ändamålet.6 För stadsvaktkarlarna, dvs. stadens dragarlag, gällde alltjämt 1810 års instruk tion vid deras tjänstgöring som nattvakter. År 1827 omlades den väg de skulle gå genom staden under sina pass. Söder om Stortorget skulle de stanna och ropa på 21 ställen med början vid rådhuset. Norr om torget skulle de ropa på 17 ställen, också med början vid rådhuset. Det föreskrevs att de skulle stå stilla, när de ropade, och vara uppmärksamma på alla tecken till eldsvåda, särskilt »vid förbigående av gränder och platser som icke vidare av väktaren passeras».7 Det projekt till brandordning för städerna som Allmänna Brandförsäkringsdirektionen hade låtit trycka år 1796 uppfattades snart som normerande. Sålunda befallde K. M:t år 1806 landshövdingeämbetet att tillse att brandordningarna för Helsingborg, Landskrona, Lund och Ystad blev omarbetade så att de bättre över ensstämde med projektet, men befallningen fick inga omedelbara följder. Först sedan 1823 års riksdag begärt att en allmän översyn skulle göras av städernas brandordningar och byggnadsföreskrifter, kom arbetet i gång. Den 29 mars 1824 stadfäste K. M:t en ny brandordning för Helsingborg.8 Fortfarande skulle den ene av stadens båda rådmän tjänstgöra som brandför man. Borgarbrandkåren omfattade tre sprutavdelningar. Vid var och en av de båda större sprutorna tjänstgjorde en brandfogde med vikarie, en sprutmästare med vikarie, två strålmästare, fyra strålförare, två slangföreståndare, 12 slangföra re och 28 man som skulle avlösa varandra vid pumpningen. Till den mindre sprutan var något färre man avdelade. Vattenkörningen leddes av en föreståndare med vikarie och han hade också uppsikt över 40 man som »efter vanligheten utskickas från husen försedda med vattenspannar». De fyra långa stegarna skulle betjänas av 10-12 man, brandhakarna av 10 man, svabbarna av 9 man och brand seglen av 6. Färjemanslagets yngre medlemmar och drängar skulle biträda i dessa sysslor. Den andre av stadens rådmän ledde bärgningskåren. I denna ingick först och främst 27 särskilt uttagna män men dessutom »alle övrige av stadens borgerskap och ståndspersoner som vid eldsvådan sig infinna och enligt denna reglering icke innehava eller utöva andra befattningar vid brandverket». Om eld utbröt skulle klockaredrängen klämta i kyrkklockorna och se till att om dagen flaggor, om natten lyktor sattes ut från kyrktornet. Rektor vid trivialskolan, kyrkoinspektoren, stadskassören och stadsnotarien var ansvariga för att arkiv och

Styrelse och förvaltning övriga publika handlingar bragtes i säkerhet, om byggnaderna där de förvarades hotades av eld. Indelningen till de olika uppgifterna inom allmänna brandkåren gjordes med ledning av fastighetsnumren. Tjänsteplikten gällde normalt inte husägaren personligen utan vilken lämplig person som helst som bodde i fastighe ten. I varje fastighet skulle förvaras en pollett med uppgift om det tilldelade åliggandet inom brandförsvaret, och därbredvid skulle hänga en oval brandbricka med fastställd beteckning, så att befälet kunde avgöra vad vederbörande var uttagen till och dirigera honom till rätt plats.9 Två år senare påpekade landshövdingeämbetet att brandordningen måste kom pletteras med en särskild byggnadsordning. Magistraten, borgerskapets äldste och husägarnas deputerade utarbetade följaktligen i samråd en byggnadsordning — Helsingborgs första i sitt slag — och den blev stadfäst av K.M:t den 4 juni 1828. Den innehöll regler för upprättande av nya kvarter i staden, för uppförande, täckning och inredning av hus, uppsättande av plank och gärdsgårdar, anvisningar rörande upplag av timmer, bräder och andra eldfängda varor samt föreskrifter rörande syn på byggnader och anläggning och underhåll av gator. Samtidigt gjordes en översyn av den gällande brandordningen. Den nya byggnadsoch brandordningen trycktes på stadens bekostnad. Fastighetsägarna skulle sedan köpa var sitt exemplar för 12 skilling banko.10 Byggnadsordningen tillät i princip bara tegel- eller korsvirkeshus i staden och de borde ha tegel-, skiffer- eller plåttak. »Verk som drivas med ånga», teatrar och andra eldfarliga inrättningar borde helst ligga utanför staden eller på öppna platser med stort avstånd från annan bebyggelse. Tjärade plank och gärdsgårdar av ris var förbjudna inom stadsbebyggelsen. Brandordningen hade kompletterats bl. a. med förbud mot att lämna ett hus där det fanns »lågande eld och brinnande ljus», att insomna innan eld och ljus blivit släckta, att röka tobak på öppen gata, att förvara eldfarliga ämnen som beck, tjära, tran eller näver på vindarna och att utan tillstånd »avlossa kanon eller annat skjutgevär eller kasta raketer eller svärmare».11 Den nya brandordningen väckte intresset för att reparera och se över brandmaterielen. Redan år 1828 beslöt man sålunda att ersätta den äldsta av de större brandsprutorna med en ny och borgmästare Ståhle beställde en spruta i Stockholm för 1 000 riksdaler banko. För att betala sprutan måste man göra en särskild uttaxering på stadens husägare, vilket gav borgerskapets äldste anledning att anföra besvär både hos landshövdingeämbetet och K.M:t, dock utan att erhålla någon ändring i magistratens beslut. Men magistraten tog dock intryck av protes terna och annullerade beställningen. I stället lyckades borgerskapets äldste och husägarnas deputerade anskaffa en ny brandspruta för 799 riksdaler banko från Malmö. Den andra av de större sprutorna ersattes med en ny år 1847 och vid det tillfället anskaffades också nya slangar.12 Både Allmänna Brandförsäkringsdirektionen i Stockholm och Skånska Brand-

Perioden 1809-1862 försäkringsinrättningen i Lund, som hade bildats på 1820-talet, sökte på olika sätt, bl.a. genom penningbidrag, intressera städerna för att anskaffa bättre brandred skap. År 1850 påpekade sålunda Skånska Brandförsäkringsinrättningen att Hel singborgs gamla spruthus vid rådhuset var mycket bristfälligt. Därför beslöt man att uppföra ett nytt spruthus under plåttak väster om rådhuset, 14 gånger 10 alnar stort. Byggnaden skulle hållas så låg att utsikten över Öresund från fönstren på rådhusets västra fasad inte skymdes. Kostnaden beräknades till 1 000 riksdaler banko. I det nya spruthuset skulle de två större brandsprutorna förvaras. I det gamla, som skulle repareras, stod den mindre sprutan kvar. Man lämnade därmed de utrymmen vid Södra Kyrkogatan, där två sprutor stått uppställda sedan år 1845. På det nya spruthusets västra sida upphängdes stadens brandstegar. År 1860 måste magistraten på förekommen anledning stadga ett vite på 5 riksdaler riksmynt för den som lyfte ned stegarna för att där i stället hänga upp segel till tork.13 1828 års byggnadsoch brandordning visade sig snart otidsenlig. År 1855 fram lade Skånska Brandförsäkringsinrättningen ett förslag till ny ordning som skulle vara gemensam för alla de skånska städerna. Helsingborgs husägare sände ett par ombud till Lund, där förslaget skulle diskuteras. I början av följande år förelåg ett översett och omarbetat förslag. Då ingrep Helsingborgs båda rådmän, Fredrik Wilhelm Cöster och Otto Chr. Wåhlin, i ärendets gång. De uppsatte en till K. M:t ställd ansökan om att bli befriade från uppdraget att för ett år i sänder enligt gällande byggnadsoch brandordning fungera som brandförman. Denna syssla kunde otvivelaktigt te sig betungande med tanke på den stora och tungrodda organisation som den allmänna brandkåren hade. Det blev nu nödvändigt att stadens husägare, som berördes av en eventuell omorganisation av brandkårens ledning, fick yttra sig innan rådmännens ansökan sändes vidare. Därigenom fram tvingades också ett snabbare ställningstagande i frågan om en ny byggnadsoch brandordning.14 Ett möte med stadens husägare hölls på rådhuset i maj 1856. Där framhöll rådman Wåhlin att varken rådmännen i Kristianstad eller Lund hade någon skyldighet att vara brandförmän. Flertalet husägare enades om att ingenting kunde göras i saken, förrän ny brandordning hade blivit fastställd. I framtiden kunde man emellertid mycket väl tänka sig att en husägare eller annan »i byggnadsväsendet kunnig person» fungerade som brandförman. En annan möjlighet vore att en direktion på flera personer övertog ledningen av brandväsendet. Sedan insändes de båda rådmännens ansökan till K.M:t, som emellertid avslog den med motive ring att så länge 1828 års brandordning ägde gällande kraft, måste bestämmelserna i den följas.15 Arbetet på en för alla de skånska städerna gemensam byggnadsoch brandord ning ledde inte till något resultat. Men i det läge som uppkommit efter de båda rådmännens ansökan, var det nödvändigt att man i Helsingborg förde ärendet

Styrelse och förvaltning vidare. I maj 1857 utsågs vid en allmän sammankomst med borgerskapet och stadens husägare en kommitté på åtta ledamöter som skulle lägga fram förslag till ny byggnadsoch brandordning för staden. Knappt ett år senare var förslaget färdigt och trycktes i 200 exemplar, så att alla intresserade kunde ta del av det och eventuellt föreslå ändringar. I april 1858 hölls en ny allmän sammankomst, där den nya byggnadsoch brandordningen behandlades »med huvudsakligt godkän nande av de ingivna förslagen» utom på ett par punkter där ändringar begärdes. Magistraten fick i uppdrag att anhålla om K. M:ts stadfästelse, och denna kom den 6 augusti 1861.16 Den viktigaste nyheten i den nya byggnadsoch brandordningen var att råd männen inte längre var självskrivna chefer för brandkåren. Dessutom skulle byggnadsärendena handläggas av en särskild byggnadsdirektion, vald av stadens hus ägare och bestående av en magistratsledamot och fyra »för insikt i byggnadsväsen kända personer» jämte två suppleanter. Den 10 september hölls allmän samman komst med stadens röstberättigade invånare på rådhuset för att förrätta de nöd vändiga valen. Förutom ledamöter i byggnadsdirektionen skulle man utse en brandförman, en vice brandförman och tre ordinarie brandfogdar. Först enades man om att alla som blev valda, skulle inneha sina befattningar fram till nästa val, vilket skulle hållas i april 1863. Till brandförman valdes löjtnant C. Sjöcrona, till vice brandförman handlanden C. E. Hedström och till brandfogdar handlandena S. Strömgren, C. J. Ifversson och vagnmakare O. Andersson. Några dagar senare måste valet göras om, då det framkom att löjtnant Sjöcrona vistades i staden bara på obestämd tid. Nu utsågs handlanden S. A. Hafström till brandförman och skomakaren Alexander Ljungberg till vice brandförman. Husägarna utsåg till ledamöter i byggnadsdirektionen rådman Fredrik Wilhelm Cöster, stadsläkare J. Fr. Netzler, handlandena S. A. Hafström och Petter Olsson samt snickaren N. Strömberg.17 Det nyvalda brandbefälets första uppgift blev att göra en ny fördelning av tjänsteuppgifterna inom allmänna brandkåren. Organisationen ställdes på prov ganska snart, därför att ett par eldsvådor utbröt redan i början av år 1862. Energiskt arbetade man sedan för att förbättra brandförsvaret. Personer som försummat sprutövningarna åtalades genom stadsfiskalens försorg och försumliga husägare ålades att bättra brister i sina fastigheter. »Ett större flyttbart vattenför råd», dvs. en reservoar på hjul, rymmande över 500 kannor anskaffades. I detta skulle vattenåkarnas tunnor tömmas och därifrån skulle »flera vattenarmar» kunna ledas för att förse brandsprutorna med vatten. Hur den nya brandkårsorganisationen kom att fungera i fortsättningen, faller utanför ramen för denna framställ ning.18 Det stod ganska tidigt klart att den allmänna brandkåren var behäftad med

Perioden 1809-1862 många svagheter. Dess organisation var vidlyftig och tungrodd och det var svårt att samla allt manskap till de årliga sprutövningarna. Bl. a. på Allmänna Brandtörsäkringsdirektionens initiativ sökte myndigheterna under 1820- och 1830-talen upp muntra städerna att förebygga eldsvådor genom att skärpa bevakningen nattetid. Detta skulle kunna ske genom s.k. patrullanstalter, dvs. städernas husägare skulle

Frivilliga brandkårens sigill. Helsingborgs Stadsmuseum.

två och två i tur och ordning nattetid vaka över den allmänna ordningen och se till att nattväktarna nitiskt skötte sina sysslor. Framför allt skulle man vara noga med att ingen handskades med eld ovarsamt. År 1828 rekommenderades patrullanstal terna i ett kungligt cirkulär till rikets städer.19 I Helsingborg diskuterade stadens husägare detta cirkulär vid en sammankomst på rådstugan i november 1828. Man ställde sig allmänt tveksam till de åtgärder som föreslogs i cirkuläret. Detta framhöll patrullering nattetid som särskilt angelägen vid stormig väderlek, vid varmt och torrt väder och då marknader pågick. Helsingborgarna ansåg patrullering onödig, dels därför att det fanns en garnison i staden vars vaktposter höll uppsikt över eldfaran, dels därför att »byggnadssättet härstädes (med tegel- och korsvirkeshus) i allmänhet är mera tryggande mot eldsvådor» än i städer med träbebyggelse. Cirkulärets förslag att hästar vid de nämnda tillfäl lena skulle hållas i ständig beredskap på stadens betesmark, så att man lätt och snabbt skulle ha dragdjur till hands för vattenkörning, förkastades därför att det dels efter uppdelningen av fäladen inte längre fanns någon betesmark till allmänt bruk, dels på varje hustomt fanns en brunn med god tillgång på vatten. Trots denna negativa hållning anordnades dock patrullering vid ett par tillfällen under

Styrelse och förvaltning vintern 1842-1843. De borgare som deltog i denna fick kontant ersättning ur stadskassan.20 Den allmänna brandkårens otillräcklighet ledde i början av 1830-talet till att man i några städer bildade frivilliga brandkårer. Så skedde exempelvis i Göteborg år 1832 och i Norrköping påföljande år. Av de skånska städerna var Helsingborg

Frivilliga brandkårens chef var bl. a. utrustad med ett signalhorn och vid utryckningar markerades hans plats med ett särskilt befäls te eken, bärande en röd lykta med text i kraftigt maner. Helsingborgs Stadsmuseum.

först med sin frivilliga brandkår. Den tillkom år 1834. I Ystad bildades en kår år 1839.21 Initiativtagare till frivilliga brandkåren i Helsingborg synes ha varit bryggaren Bengt Henckel och kollegan vid trivialskolan Lars Södergren. I varje fall var det dessa två som den 1 november 1834 anhöll att magistraten skulle stadfästa ett reglemente i 15 paragrafer för den nybildade kåren. Reglementet hade uppsatts vid ett möte med kårens medlemmar i februari 1834 och var undertecknat av 52 personer. Borgerskapets äldste och husägarnas deputerade hade redan var för sig tillstyrkt det föreslagna reglementet och dessutom lämnat tillstånd att kåren både vid övningar och eldsvådor skulle få använda den minsta av stadens brandsprutor, sprutan nr 3. Magistraten stadfäste reglementet för Helsingborgs »Frivilliga 7—Helsingborgs historia V: 3

Perioden 1809-1862 Brandcorps», men till skillnad från exempelvis göteborgs- och norrköpingskårernas stadgar blev det aldrig underställt K. M:t.22 Inträde i frivilliga brandkåren kunde vinnas av varje medborgare som var känd för gott uppträdande och som godkändes av kåren. Medlemmarnas viktigaste plikt var att »efter förmåga gagna samhället», dvs. inte bara att bekämpa eldsvådor utan också att göra insatser av annat slag när läget så krävde. Medlemmarna betalade en avgift för att finansiera verksamheten, till en början 24 skilling banko om året, senare mera. Den som vid övningarna visade bristande intresse blev genast uteslu ten. Frivilliga brandkåren var därför rustad att göra effektivare insatser vid eldsvå dor än allmänna brandkåren. Stadens brandförman hade överinseende över frivilliga brandkåren och dess verksamhet. Kårens medlemmar bar ett igenkänningstecken som inga andra fick nyttja. Det var en sköldformad metallbricka med vederbörandes nummer och kårens emblem: F.B. mellan två korsade facklor. Sköldarnas bottenfärg växlade, beroende på befattningarna inom kåren. Genom medlemmarnas eget val utsågs chef, sekundchef, rotemästare, vice rotemästare, strålmästare, strålmästareassistenter, ordningsmän och standarförare. Dessutom skulle en sprutmästare ansvara för att brandsprutan var i fullgott skick. Han skulle också vid eldsvådor koppla slangen till sprutan. Den brandman som vid alarm först kom fram till spruthuset, skulle ta hand om »chefsstången» och föra befälet tills ordinarie chefen hunnit anlända. Medlemmarna i frivilliga brandkåren togs inte ut till några uppdrag inom all männa brandkåren. Under årens lopp växte medlemsantalet och uppgick vid slutet av 1870-talet till 150 aktiva ledamöter, varav ett tjugotal var befäl. I den egentliga brandstyrkan ingick då över 70 man och i bärgningskåren över 50. Frivilliga brandkårens förste ordinarie chef blev Bengt Henckel. Under 1840talet ledde juveleraren Alexander Munthe kåren och han efterträddes av bataljonsveterinär W. Petersén. Kåren hade ett standar av järn med lykta, som marke rade chefens uppehållsplats vid utryckningar och övningar. År 1838 mottog kåren som gåva av invånarna i Helsingör en sidenfana, när helsingörsborna en kväll i februari månad på det tillfrusna Sundet vandrade över isen i fackelsken för att gästa grannstaden. Brandmaterielen utökades efter hand. Redan vid kårens bil dande skänktes till den två räddningsmasker som tillät bäraren att under sex minuter vistas i ett rökfyllt rum. Sedan anskaffades en större och en mindre bärbar spruta och till den större köptes på 1850-talet en kärra för att underlätta transpor ten. Åtskilliga stegar, brandhakar, brandgafflar och räddningsnät ingick i brand materielen och år 1858 anslogs pengar ur stadskassan för inköp av tjugo nya läderämbar.23 År 1861 väckte W. Petersén förslag om att frivilliga brandkåren skulle uniforme ras, »helst som han förmenade att vi för närvarande, skam till sägandes, se fan så ruskiga ut» — så återgav en av kårmedlemmarna hans motivering. Kåren beslöt att

Styrelse och förvaltning manskapet skulle bära blå hattar med platt kulle och platt brätte och blått hattband som framtill var försett med initialerna F. B. i vit sköld för brandstyrkan och röd för bärgningskåren. Chefens hatt var upptill gul, undertill blå och hade tre ränder — en röd, en blå och en gul — kring kullen samt framtill en sköld liknande hans brandbricka. Troligen bar kårens medlemmar vid denna tid också halvlånga rockar av grovt vitt linne. Till detta hörde gördlar i samma färger som hattbanden. I februari 1861 paraderade kåren i sina nya uniformer och marscherade med musik i spetsen från stadens teater till rådhuset, där kårens årsmöte skulle hållas. Under nära sextio år gjorde frivilliga brandkåren Helsingborgs stad stora tjäns ter. Sedan en yrkesbrandkår organiserats, upplöstes frivilliga brandkåren efter beslut på ett kårmöte den 26 oktober 1892.24

På 1820-talet råkade Allmänna Brandförsäkringsverket i svårigheter bl. a. på grund av ett par stora bränder som härjade i Norrköping och Åbo. I Skåne befarade man att verkets fonder inte skulle kunna tåla denna påfrestning och att man själv skulle stå utan skydd ifall någon skånsk stad drabbades av en brandkata strof, därför att inte mindre än 15% av brandförsäkringsverkets totala ansvarssumma gällde de skånska städerna. Vidare ansåg man fondens administration onödigt vidlyftig och dyrbar. Verket hade dels en landsfond, dels en stadsfond. I december 1827 skulle stadsfondens delägare hålla ett möte i Stockholm. Inför detta diskuterade man i Skåne hur man skulle ställa sig till tanken att reorganisera stadsfonden. Stämningarna i Malmö och Lund var för att stadsfonden i stället borde upplösas och en ny brandförsäkringsinrättning bildas. Försäkringstagarna i Helsingborg sammanfattade sina synpunkter i ett yttrande som var starkt kritiskt och troligen författades av borgmästare Andreas Peter Ståhle. Vid ett förberedan de möte i Lund enades ombud från de skånska städerna om att en särskild brandförsäkringsinrättning var nödvändig för städer, där bebyggelsen som exem pelvis i Skåne mest bestod av sten- och korsvirkeshus, inte av de mera eldfängda trähusen. Delägarmötet i Stockholm blev stormigt. Mot ett förslag att reorganisera stads fonden reserverade sig ombuden från en rad städer, bl. a. alla skåningarna. Likväl påbörjades en reorganisation av Allmänna Brandförsäkringsverkets stadsfond, men K. M:t medgav samtidigt att de städer som inte önskade delta i detta, kunde bilda egna brandstodsbolag. Magistraterna borde i så fall sörja för att sammanträ den hölls i städerna för teckning av andelar i de nya bolagen. I Helsingborg var borgmästare Ståhle ivrigt verksam för att ett skånskt brandförsäkringsbolag skulle komma till stånd. Genom en notis i Nyare Helsingborgs-Posten kallade han stadens husägare till ett möte redan den 31 december 1827. I notisen stod bl. a.: »Det allmänt nyttiga och förmånliga av denna inrättning lärer ej undgå stadens husäga-

Perioden 1809-1862 res uppmärksamhet, vårföre magistraten förväntar att de flesta, om ej alla husäga re söka i denna inrättning delaktighet.» I Malmö och Lund hade man blivit överens om att utlysa ett allmänt möte på Lunds rådhus till den 19 januari 1828 för att besluta om bildandet av en försäk ringskassa för de skånska städerna. I anledning därav hölls ett nytt möte i Helsing borg den 9 januari. Dit kom »den betydligare delen» av stadens husägare och de utsåg borgmästare Ståhle, rådman Carl Öhrn och handlanden Christoffer d’Aubigné till sina ombud i Lund. Stadens husägare skulle dock ansluta sig till den nya försäkringskassan bara »så framt de finna sig nöjda med de reglementariska föreskrifter som kunna upprättas, och således frivilligt ingå i den antagna brand försäkringsinrättningen».25 I Lund bildades den 19januari 1828 Skånska Brandförsäkringsinrättningen och ett reglemente antogs för denna. En vecka senare redogjorde borgmästare Ståhle för besluten inför borgerskapets äldste. Då beslöt man att försäkra stadens publika byggnader i inrättningen: rådhuset för 7 000 riksdaler banko, latinskolan för 1 500 riksdaler, hospitalet för samma belopp, magasinshuset med husarstallarna för 5 000 riksdaler och stadstjänarhuset för 800 riksdaler banko.26 Under Skånska Brandförsäkringsinrättningens första verksamhetsår brandförsäkrades inte mindre än 107 helsingborgsfastigheter där, vilket var nära hälften av samtliga fastigheter i staden. Redan i februari 1828 hade fastigheter taxerade för sammanlagt 321 000 riksdaler banko blivit försäkrade. Bara i Malmö och Ystad försäkrades flera fastigheter men ser man till städernas storlek och folkmängd, togs i Helsingborg relativt sett de flesta försäkringarna bland de skånska städerna. Den drivande kraften bakom detta var borgmästare Ståhle. Det första brandförsäkringsbrev som Skånska Brandförsäkringsinrättningen utfärdade, gällde för övrigt hans egendom Fredriksdal.27 Sedan antalet brandförsäkringar i Helsingborg hade stigit till den föreskrivna minimisumman, utsåg delägarna en lokal brandförsäkringskommitté genom val inför magistraten. Ungefär vart tionde år hölls nya val till kommittén. En del husägare kvarstod i Allmänna Brandförsäkringsverkets reorganiserade stadsfond och vid behov utsåg också de inför magistraten en brandstodskommitté.28 Också brandförsäkring av lösegendom visade sig vara ett allmänt önskemål. Ar 1842 började Städernas Bolag till Försäkring av Lösegendom sin verksamhet. En del husägare anslöt sig till bolaget och årligen utsågs inför magistraten i september månad, som rådstuguprotokollen utvisar, en lokal brandstodskommitté av del ägarna. Dessutom utsåg försäkringstagarna inför magistraten delegater till bola gets stämmor, som hölls i Jönköping. Snart väcktes tanken att också bilda ett skånskt bolag för försäkring av lösöre. Borgmästare Håkan Lundberg deltog i det syftet år 1845 i ett möte i Lund. Ar 1847 bildades en skånsk försäkringsinrättning för lösöre, vilken från 1850-talet bar namnet Skånska Städernas Brandstodsför-

ioo

Styrelse och förvaltning ening. I Helsingborg var år 1850 lösöre för sammanlagt 24 000 riksdaler banko försäkrat i bolaget. En lokal brandstodskommitté utsågs också av detta bolags försäkringstagare i september varje år inför magistraten.29

E Rådst prot. 1810 23.7, 1811 7.1, 17.6, 23.12, 1813 17.4, 19.5, 23.10, 30.10, 15.12, 1814 29.1, 4.4, 1815 1.11, 1816 20.11, 1817 20.1, 1823 2.6, 30.12. BÄ prot. dec. u.d., 1817 12.5, 1823 24.3. 2. Rådst. prot. 1813 5.7, 12.7, 14.7, 1814 24.1. 3. Rådst. prot. 1810 27.10, 24.11, 10.12, 1815 12.8, 4.11, 18.11, 1816 20.11, 1817 3.2, 4.6, 30.8, 3.9, 6.9, 1818 4.4, 1820 28.8, 1821 28.2. BÄ prot. 1816 23.11, 1817 11.2, 30.8, 3.9, 1820 20.3, 26.8, 1830 22.4. 4. Rådst. prot. 1811 11.12, 1824 9.10, 23.10, 6.11, 11.12, 1825 18.7, 1827 28.5, 1830 5.7, 6.9, 1831 27.6, 1833 20.5, 25.5, 5.6, 1.7, 1839 30.12, 1843 27.3, 29.4, 27.5, 1848 26.6. Rådst. prot. civ. 1851 17.12,22.12, 1854 18.3, 18.4, 1857 8.6, 15.6. BÄ prot. 1830 22.4. Handels- och finansexp. reg. 1827 23.3, RA. 5. Rådst. prot. civ. 1860 26.11, 1861 7.10, 30.12. 6. Rådst. prot. 1817 12.5, 1823 11.10. Kyrkorådsprot. 1845 21.4, HSK. T. Mårtensson, Brandskyddsväsende i forna tiders Hälsingborg (Hälsingborgs brandförsvar genom tiderna, utg. med anledning av yrkesbrandkårens 50-årsjubileum 1945. Hbg 1945) s. 45 f. 7. Band V: 1 s. 190 ff. Rådst. prot. 1827 10.11. 8. Inr. civilexp. reg. 1806 8.8, RA, N. Herlitz, Svensk stadsförvaltning på 1830-talet (Sthm 1924) s. 159. 9. Mårtensson, anf. arb. s. 46f. 10. Rådst. prot. 1828 23.2, 20.9, 17.11. 11. Mårtensson, anf. arb. s. 47 f. 12. Rådst. prot. 1828 14.7, 3.9, 20.9, 6.10, 20.12, 1830 2.8, 19.8, 23.10, 3.11, 1848 29.7. BÄ prot. 1828 8.11. Inneliggande handl. E 3:299, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. Kontrakt 1828

16.9. bilagt 1830 års stadsräkenskaper, Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. 13. Rådst. prot. civ. 1850 12.3, 18.4, 10.5, 10.7, 1860 26.3. 14. Rådst. prot. civ. 1855 11.9, 1856 2.4. 15. Rådst. prot. civ. 1856 28.5. Kungl. brev, civildep. 1856 27.6, RA. 16. Rådst. prot. civ. 1857 27.5, 1858 15.3, 28.4. 17. Rådst. prot. civ. 1861 10.9, 14.9, 30.9, 23.10. 18. Rådst. prot. civ. 1862 10.3. 19. Herlitz, anf. arb. s. 160. 20. Rådst. prot. 1828 1.11, 17.11. BÄ prot. 1843 26.5. 21. Herlitz, anf. arb. s. 162 f. Mårtensson, anf. arb. s. 49. 22. Rådst. prot. 1834 1.11. BÄ prot. 1834 29.10. 23. Rådst. prot. civ. 1856 3.11, 1858 14.6, 30.8. Mårtensson, anf. arb. s. 50 ff. Dens. Från skandi navismens tid i Helsingborg (Kring Kärnan VI, Hbg 1955) s. 51 ff. 24. Mårtensson, Brandskyddsväsende i forna tiders Hälsingborg, s. 60. 25. G. Carlquist, Skånska Brandförsäkringsin rättningen 1828-1928 (Lund 1928) s. 88 ff., 119 ff., 122 ff. Rådst. prot. 1827 30.10, 7.11, 1828 9.1. 26. Rådst. prot. 1828 26.1. 27. Carlquist, anf. arb. s. 132ff., 187. 28. Rådst. prot. 1846 12.9, 1848 1.3. Rådst. prot. civ. 1857 12.1, 1858 29.11, 1859 3.1. Carl quist, anf. arb. s. 147. 29. Rådst. prot. 1842 24.10, 1844 23.3, 1845 20.12, 1847 7.4. Rådst. prot. civ. 1850 15.4, 1853 18.4, 1856 14.4, 1862 24.3.

IOI

GATUHÅLLNING OCH BELYSNING

V GAMMALT BAR MAGISTRATEN ansvaret för ordningen i staden. Däri inbegreps tillsynen över att husägarna fullgjorde sina skyldigheter i fråga om renhållningen och underhållet av gatorna. Rådstuguprotokollen innehåller mäng der av notiser om magistratens påbud att is vintertid skulle hackas bort och snö forslas undan från gator och rännstenar. Sommartid var husägarna skyldiga att vid behov »upplaga» gatan framför sina fastigheter. En av rådmännen höll sedan syn och försumliga husägare beviljades vanligen en tids frist men därefter gjordes ny syn, denna gång av stadsfiskalen. De brister som då inte hade blivit avhjälpta, reparerades under stadsfiskalens uppsikt men på husägarnas bekostnad. Magistra ten tillhöll ibland husägarna att bestänka gatorna med vatten innan de sopades. Det var förbjudet att från husen kasta ut »orenlighet av sopor och torvströ» på gatorna — men det skedde i alla fall då och då. Sopor kördes vanligen ned till stranden och tippades i sjön. År 1859 påbjöd magistraten att alla hus skulle förses med tydliga nummer utåt gatan.1 År 1849 påpekade stadsfiskal P. J. Rosenberg att den traditionella ordningen för gatuunderhållet inte var tillfredsställande. Husägarna skötte sina gatulotter med växlande energi, vilket fick till följd att vissa stycken kunde vara utmärkta, andra usla, vissa delar ligga högre än andra osv. Dessa ojämnheter vållade trafikanterna stora olägenheter. En särskild kommission borde inrättas för att tillse att årligen »en viss del av alla gatornas sammanlagda areal» blev omlagd. Husägarna skulle i fortsättningen befrias från skyldigheten att själva reparera gatan vid sina fastighe ter men i stället erlägga en gatuskatt, förslagsvis 1 skilling banko per kvadratfamn gata. Förslaget gillades av både borgerskapets äldste och husägarnas deputerade. En kommitté tillsattes med bl. a. rådman Fredrik Wilhelm Cöster och stadsfiskal Rosenberg som ledamöter. Dess förslag skulle föreläggas stadsborna vid en allmän sammankomst på rådhuset.2 Förslaget kom att diskuteras först i maj 1852. Meningarna var då mycket delade, men en majoritet av stadsborna röstade för att ingen ändring gjordes i den dittillsvarande ordningen. Däremot enades fem år senare borgerskapets äldste och hus ägarnas deputerade om att de trätrummor för regnvatten som på en del ställen var

102

Styrelse och förvaltning nedlagda i gatorna i fortsättningen skolle underhållas inte av husägarna utan av staden, därför att de var »mera till fördel för trafikerande i allmänhet än för de husägare på vilkas gatulotter de finnas».3 Stenläggningen på stadens torg och övriga allmänna platser underhölls av staden och reparationerna bekostades med medel ur stadskassan. Sopning och renhåll ning av dessa platser hade länge lämnats på entreprenad. Vanligen åtog sig någon jordägare att ansvara för renhållningen mot en mindre kontant ersättning ur stadskassan jämte rätt att för eget bruk få använda den spillning som föll där. År 1810 anmälde sig ingen entreprenör. Då beslöt magistraten att stadens fattighjon skulle svara för sopningen och renhållningen. Till »fattigföreståndaren» skulle årligen betalas 10 riksdaler banko för detta. Dessutom skulle auktion hållas på spillningen och också de medel som då inflöt, skulle tillfalla fattigvården. År 1848 lämnades vid denna auktion bara bud på spillningen från Stortorget men inte på spillningen från platsen väster om rådhuset ned mot hamnen, från området väster om husarstallarna och »platsen vid bryggare Hellbergs och handlande Torells hus, som är upplåten åt marknadsbesökares begagnande» eller från den öppna platsen kring Mariakyrkan och den stenlagda »f. d. berckenmeyerska tomten» vid nuv. Springpostgränden. Magistraten gav borgerskapets äldste och husägarnas depute rade i uppdrag att sörja för att renhållningen ordnades på de sistnämnda platser na. Detta ledde till ett beslut att stadens fattighjon skulle svara för sopning och renhållning där. I ersättning skulle till fattigvårdsdirektionen utbetalas 50 riksdaler banko om året. År 1855 höjdes detta till 66 riksdaler 32 skilling banko. För denna betalning skulle hjonen också sopa Stortorget, men spillningen därifrån togs fort farande om hand av en jordägare med vilken staden ingick kontrakt för flera år i sänder. År 1858 förlängdes avtalet med fattigvårdsdirektionen rörande sopningen på ytterligare tre år. Till fattigvården skulle staden årligen betala 200 riksdaler riksmynt — varav 150 riksdaler gällde sopningen på torget. Fattighjonen var skyldiga att sopa torget alla onsdagar och lördagar, sedan torghandeln var avslu tad, och dessutom att en gång i veckan sopa »strandplanen emellan bäckbron och teaterhuset», dvs. hela sträckan utmed sjön från nuv. S:t Jörgens plats i norr till i höjd med nuv. Prästgatan i söder. År 1852 hade dessutom fattigvårdsdirektionen åtagit sig att låta hjonen för 25 riksdaler banko om året sköta renhållningen på södra utfartsvägen förbi Essenska villan och nya kyrkogården.4 Ordningen på gatorna övervakades av stadsvaktmästaren och stads betjänterna. Särskilt under borgmästare Andreas Peter Ståhles och hans svåger stadsfiskalen Isaac Béen d.y:s tjänstetid utfärdades många kungörelser rörande den allmänna ordningen. Till förekommande av »vådliga händelser» som kunde vållas av kring strykande hundar skulle under rötmånaden alla hundar hållas bundna. Lösa hun dar skulle omedelbart dödas av häradsnattmannen. Borgmästare Håkan Lundberg mildrade detta påbud något. Alla hundar skulle utomhus ledas i band och bitska 103

Perioden 1809-1862 hundar bära nosgrimma. Det var inte längre tal om att döda kringstrykande hundar. År 1824 förbjöd borgmästare Ståhle allt »självsvåldigt smällande med piskor», vilket vållade oljud och besvär både för förbigående och för dem som hade hästar stående i närheten.5 År 1827 uppmanade magistraten åldermannen i stadens hantverksämbeten att tillse att inga lärlingar vistades »ute från sin husbondes hus» efter klockan nio om kvällarna. Lärgossar hade nämligen vållat »oordning» genom att om kvällarna stryka omkring i staden och gå in i husen utklädda och maskerade. Fyra år senare förbjöds på stadsfiskal Béens förslag »natt- eller danssamkväm» där drängar, pigor, lärlingar eller andra tjänstehjon deltog, såvida man inte hade erhållit magi stratens tillstånd. Den som upplät lokal för sådana tillställningar riskerade 3 riksda ler banko i böter.6 Vid 1800-talets början fanns inte någon ordnad gatubelysning i Helsingborg. År 1815 konstaterade magistraten att »det är i flera städer en vidtagen, allmänt nyttig anstalt att medelst anbragta lyktor gatorna under de mörkna aftnarna upplysas till nödvändig bekvämlighet för dem som därå färdas». För att inte onödigt betunga husägarna föreslog man emellertid bara att de skulle »i grannlag förena sig» så att i varje gata två, fyra eller flera hus hade ett brinnande ljus eller en lampa stående i åtminstone ett av fönstren utåt gatan efter mörkrets inbrott vintertid fram till klockan tio på kvällen. Detta borde kunna fördelas på husägarna »skiftesvis». På rådhuset skulle en av rådmännen sörja för »någon lysningsanstalt».7 Av denna blygsamma ansats till gatubelysning blev emellertid intet. År 1824 konstaterades att gatorna fortfarande saknade belysning nattetid. Magistraten gav borgerskapets äldste och husägarnas deputerade i uppdrag att utforma ett förslag om »gatornas skäliga upplysning på det mest ändamålsenliga och för allmänheten minst betungande sätt». En kommitté bestående av fyra äldste och en av husägar nas deputerade skulle utforma ett detaljerat förslag. Man tänkte sig att ett trettiotal lyktor skulle sättas upp, om de berörda husägarna gav tillstånd därtill. Från Göte borg ämnade man skaffa uppgifter om lämpliga lykttyper och priser. Men därvid blev det. Helsingborg fick inte något slag av gatubelysning under borgmästare Ståhles tid.8 Borgmästare Håkan Lundberg tog upp frågan på nytt och drev den med större energi. I december 1836 kallades samtliga husägare att möta upp på rådstugan. Där beslöt man att utse en kommitté med borgmästaren som ordförande för att utreda hela ärendet och lägga fram kostnadsförslag. Man borde påföljande höst ha kommit så långt att husägarna kunde kallas till nytt möte och fatta beslut i frågan, varvid »de frånvarande får åtnöjas med de närvarandes beslut». Det fanns numera en teknisk möjlighet att erhålla en större ljusstyrka och samtidigt minska risken för nedsotning av lampglaset i oljelampor, sedan schweizaren Frangois Pierre Argancl hade konstruerat en lampa med cylindrisk veke, instängd i mellanrummet mellan

Styrelse och förvaltning två koncentriska rör. I det projekt som i november 1837 förelädes husägarna på rådstugan, föreslogs att sex »argandiska» lyktor skulle längs Storgatan hängas »i järnstänger som bliva sträckte mitt över gatan». I de övriga gatorna skulle samman lagt elva mindre och enklare lyktor med platt veke uppsättas antingen på pålar eller i järnkrokar på husfasaderna. Detta skulle komma att kosta 588 riksdaler banko. För driften skulle årligen behövas 10 kannor rovolja och en del lamprör. Tillsam mans med årslön åt en lykttändare skulle driftskostnaden uppgå till 370 riksdaler om året. Kostnaderna borde kunna bestridas ur stadskassan. Enhälligt antog man förslaget med tillägget att ytterligare en mindre lykta skulle sättas upp. En kommit té på fem ledamöter fick i uppdrag att verkställa beslutet. Två månader senare hade stadens plåtslagare förfärdigat lyktorna, som efter hand sattes upp på anvisa de platser. Anläggningskostnaderna hade då stigit till 697 riksdaler, 5 skilling och 8 runstycken banko.9 Gatubelysningen togs i bruk först påföljande höst. I september 1838 anmälde kommittén att »tiden snart inträffar för tändningen av härvarande gatlyktor» och därför begärde man att entreprenad skulle utlysas på skötseln av lyktorna under tiden oktober 1838-mars 1839. Vid en sammankomst på rådstugan valde stadens husägare en ny kommitté med tre ledamöter som skulle förestå gatubelysningen. Kommittén skulle anta entreprenör för skötseln och vaka över att lyktorna hölls i stånd under entreprenadtiden. Under de följande åren lämnades lykttändningen på entreprenad för en vinter i sänder. Ofta slarvade entreprenörerna och någon gång tröttnade de på uppdraget och begärde befrielse från det. År 1847 fann man att kommittén egentligen var onödig och att stadsfiskalen lika bra kunde överta dess åligganden. I september 1847 samtyckte stadens husägare till detta.10 Den gatubelysning man anskaffat led av många brister, främst att särskilt de små lyktorna sotade mycket och följaktligen lyste dåligt i den mån de inte helt slockna de. Hård blåst släckte vanligen oljelyktorna. År 1854 begärde borgerskapets äldste att en allmän sammankomst skulle kallas till rådstugan för att överlägga om man skulle fortfara med belysningen och i så fall om den kunde förbättras på något sätt. Husägarnas deputerade önskade också en allmän sammankomst för att diskutera eventuella brister och möjliga förbättringar. Magistraten, som nu leddes av borg mästare Lars Magnus Wejlander, fann att husägarnas deputerade inte hade in stämt i kravet på att man skulle diskutera huruvida gatubelysningen skulle fortfara, utan bara önskade överlägga om förbättringar. Själv menade magistraten att gatu belysning »i ett väl ordnat samhälle varken kan eller får saknas». Följaktligen behövde ingen sammankomst hållas för att diskutera om belysningen skulle fortfa ra. Däremot ålade magistraten borgerskapets äldste att utarbeta ett mera preciserat förslag i ärendet.11 Borgerskapets äldste överklagade detta beslut hos landshövdingeämbetet och tilläde, att man vid den begärda allmänna sammankomsten hade bl.a. avsett att 105

Perioden 1809-1862 överlägga om hur gatubelysningen skulle bekostas.Utgiften borde nämligen enligt de äldstes mening bäras också av »en mängd sådane inom samhället vistande personer som draga fördel av gatubelysningen, men likväl icke till kostnaden lämna ringaste bidrag». Den gamla stridsfrågan om hur de gemensamma angelägenhe terna i staden skulle finansieras, drogs sålunda åter fram. De äldste vägrade dessutom att ta vidare befattning med frågan om gatubelysningen, förrän den begärda allmänna sammankomsten hade hållits.12 I januari 1855 kom landshövdingeämbetets utslag. Magistraten ålades att ofördröjligen kalla stadens borgare och husägare »med flera personer saken angår» till allmän sammankomst, men dessförinnan skulle de äldste ha framlagt ett förslag till åtgärder. De äldste ansåg detta krav obefogat och anförde besvär hos K. M:t, som dock fastställde landshövdingeämbetets utslag. Borgerskapets äldste grep sig äntli gen an med att utarbeta sitt förslag rörande gatubelysningen. Det var nu inte längre tal om att avskaffa belysningen. Orsaken till denna förändrade inställning från de äldstes sida var bl.a. att finansieringsfrågan kommit i ett helt nytt läge, sedan nya regler utfärdats år 1855 för utminutering och utskänkning av brännvin. Staden skulle i fortsättningen erhålla ett betydande kontant tillskott ur brännvinsarrendemedlen. Utan protester tillstyrkte de äldste först att ännu en lykta sattes upp i staden, på ena hörnet av stadens fattighus mot den »så kallade Nya Strandga tan», dvs. nuv. Norra Strandgatan. Därefter förelåg deras förslag i belysningsfrågan färdigt i november 1855. Det gick ut på att de mindre lyktorna skulle avskaffas och ersättas med »argandiska». Dessutom skulle lyktor uppsättas på ytterligare en del ställen. I allt skulle 15 »argandiska» lyktor anskaffas och fyra av de äldre lyktorna flyttas till nya platser. Kostnaderna beräknades till 1 200 riksdaler banko och de skulle bestridas ur stadens andel i brännvinsarrendemedlen. Men de äldste hade inte gett upp sin gamla tanke om en omfördelning av bördorna. Det årliga underhållet skulle, föreslog de, bekostas inte bara med pengar ur stadskassan. Alla i staden mantalsskrivna personer borde betala en personlig avgift. Varje husbonde och matmoder skulle för sig betala 12 skilling banko om året, varje barn, tjänare och annat arbetsfolk 4 skilling och vad som sedan återstod av underhållskostnaden skulle utdebiteras enligt samma grunder som kronobevillningen.13 I december 1855 hölls allmän sammankomst med stadens röstberättigade invå nare. Vid detta förelåg också ett förslag från husägarnas deputerade om att minst tio nya »argandiska lampor» skulle uppsättas. Men många andra önskemål än gatubelysning framfördes, när det gällde att disponera brännvinsarrendemedlen. Slutligen beslöt man, som vi sett, att oavkortat använda dem till lindringar i den utgående stadsskatten. Belysningsfrågorna sköts på framtiden. I stället nöjde man sig med att bättra på vad man redan hade. År 1857 anskaffades sålunda »nya sken och lampor» till samtliga lyktor och en ny lykta sattes upp vid »Liden», dvs. nuv. Långvinkelsgatans övre del, och en på hörnet av högvakten vid Stortorget. Två år 106

Styrelse och förvaltning senare beslöt man att sätta upp en lykta vid nordvästra hörnet av planket kring trädgårdsmästare N. P. Jensens handelsträdgård — belägen på nuv. S:t Jörgens plats — »gentemot norra badhuset». Vid denna tid hade man börjat diskutera gasbelysning på stadens gator, men denna oljelykta sattes i alla fall upp, därför att man ansåg att det »icke antagligt är att gasanläggningen kommer att utsträckas utom själva staden» — stadsbebyggelsen slutade ju fortfarande söder om S:t Jör gens plats.14 Ett gasverk hade anlagts i Göteborg redan år 1843 och under 1850-talet började många städer både i Sverige och Danmark att installera gaslyktor för belysning av gator och torg samt att bygga gasverk. I Norrköping anlades sålunda ett gasverk år 1852 och i Stockholm ett året därpå. I Danmark konstruerade och byggde den engelske ingenjören W. Strade flera gasverk. I oktober 1857 inlämnade han till Helsingborgs magistrat ett förslag jämte kostnadsberäkningar för ett gasverk av samma typ som det staden Nyborg nyligen hade tagit i bruk. Detta kunde försörja 40 gatlyktor med lysgas och levererade 10 000 kubikfot gas om dagen. Denna anläggning kostade omkring 4 000 pund sterling och beräknades vara lönsam, om man sålde 1 600 000 kubikfot gas om året jämte 275 tunnor koks.15 Strades förslag diskuterades vid en allmän sammankomst med stadens röstberät tigade invånare i oktober 1857. Där utsåg man en »gaslysningskommitté» som skulle utarbeta ett förslag i frågan. Till ledamöter valdes brukspatron J. A. Dreilick, stadsläkare J. Fr. Netzler, redaktör Fr. Borg, konsul J. K. F. Eneman och handlan den S. P. Kalling. I mars 1859 framlade kommittén sitt förslag vid en ny allmän sammankomst. Efter diskussion beslöt man enhälligt att staden på egen bekostnad skulle anlägga ett gasverk. En direktion på nio ledamöter utsågs att verkställa beslutet. I denna ingick den tidigare gaslysningskommitténs fem ledamöter samt konsul Fritz Rooth, tullförvaltare J. M. Zellinger, telegrafkommissarie C. A. L. Westman och murmästare L. J. Murberg. Kommittén bemyndigades att själv — utan sammankallande av stadens invånare — besluta om hur anläggningen skulle utformas och antaga entreprenör. Kostnaderna fick inte överstiga 75 000 riksdaler riksmynt. Direktionen fick själv bestämma platsen för gasverket och upplåna er forderligt kapital. Arbetena skulle sättas i gång så skyndsamt som möjligt.16 När plats för gasverket skulle bestämmas, uppstod meningsskiljaktigheter mellan direktionen och borgerskapets äldste. Direktionen hade planer på att bygga gas verket »å planen vid hamnen». De äldste »som å borgerskapets vägnar hava dispositionsrätt över stadens tomter» protesterade mot detta. En annan och bättre placering borde sökas, därför att den föreslagna platsen borde kunna användas till bangård och upplagsplats »i händelse av en framtida järnvägsanläggning». Detta ledde till att man enades om att gasverket skulle byggas strax söder om stadsbebyg gelsen på en plats intill nuv. Gasverksgatan.17 Arbetena på gasverket och den nya gatubelysningen kom snabbt i gång. Heising-

Perioden 1809-1862

Stortorget från väster i början av 1860-talet. Samtida foto. Längst till höger syns posten utanför högvakten. Ett par gaslyktor är uppsatta på vardera sidan av torget och mitt på står den av ingenjör H. A. Milne skänkta »gasfontänen». Helsingborgs Stadsmuseum.

borgs Sparbank beviljade staden ett lån på 75 000 riksdaler riksmynt mot 5 i % ränta. För att anskaffa dessa pengar måste banken säga upp inte mindre än 26 äldre lån. Ingen av dessa låntagare var bosatt i Helsingborg. I juli och september 1859 hölls ett par sammankomster med stadens invånare för att besluta om en rad praktiska frågor. För gasverkets förvaltning utsågs en styrelse som till en början fick tre ledamöter: handlandena S. H. Hafström och J. H. Wennerberg samt murmästare Murberg, men senare utökades med ytterligare två. En gasmästare skulle anställas med 800 riksdaler riksmynt i lön jämte fri bostad och fria kol. I arvode åt en räkenskapsförare beviljades 150 riksdaler riksmynt om året. Ingenjör H. A. Milne, som var entreprenör för anläggningsarbetena, hade erbjudit sig att skänka staden en »bassin» med kandelaber. Vid septembersammankomsten beslöt man att mottaga gåvan och att ta bort stadens fontän vid rådhuset. Vattenledning en dit skulle ändras, så att vattnet först leddes till den nya »bassinen» och sedan till en vattenho som fanns vid husarstallarna. Gjutjärnsrör för 1 000 riksdaler riksmynt lades ned i detta sammanhang. Man beslöt också att den nya bassängen skulle uppställas mitt på Stortorget rakt söder om Kullagatans mynning. I ett brunnskar av granit skulle resas en gjutjärnskandelaber med fem gaslågor upptill och från dess mitt skulle genom munstycken fyra vattenstrålar falla ner i karet. Menings

Styrelse och förvaltning skiljaktigheter uppstod om hur man skulle inhägna den nya fontänen. Borgerska pets äldste ville ställa upp de granitpelare som stått kring den äldre fontänen, men husägarnas deputerade föredrog ett nytillverkat gjutjärnsstängsel. Slutligen beslöts vid en allmän sammankomst i oktober 1861 att frågan skulle vila tills vidare, och något stängsel blev aldrig uppsatt.18 1 januari 1860 utlyste magistraten auktion på den materiel som tillhörde den äldre, numera kasserade gatubelysningen. Efter förslag från borgerskapets äldste och husägarnas deputerade föreskrev magistraten också, att hela gasbelysningen skulle vara tänd under tiden 1 september - 30 april mörka kvällar mellan klockan 5 och 11 e.m. enligt en utförlig tabell. Såvida det inte rådde månsken skulle dessutom en tredjedel av lyktorna brinna ända till kl. 1 om natten. Mittersta lyktan i kandela bern på torget skulle brinna hela natten. »De aftnar då månsken enligt almanackan påräknas men hämmas genom mulen himmel eller dimma» skulle gasverksstyrelsen avgöra hur många lyktor som skulle vara tända. Rådhusklockans urtavla skulle vara belyst varje natt till kl. 1. Vid eldsvåda nattetid skulle gatubelysningen genast tändas, först och främst i närheten av eldhärden. Magistraten kungjorde också, att den hushållsgas som levererades till enskilda fastigheter skulle kosta 7 riksdaler riksmynt för 1 000 kubikfot. Gasverk, gatlyktor, ledningar och vattenledningen till den nya fontänen avsynades i mars 1860 och överlämnades till staden i juni.19 Många stadsbor befarade att de årliga kostnaderna för driften av den nya gatubelysningen skulle bli betydligt högre än på de äldre oljelyktornas tid. I december 1859 yrkades vid en allmän sammankomst på rådstugan att de husägare, utanför vilkas hus inga gaslyktor hade satts upp, skulle slippa delta i utgifterna för gasverket. Detta gällde i första hand personer som bodde i utkanten av stadsbebyg gelsen eller utanför denna. I detta syfte framlades en petition undertecknad av personer »boende utom de platser där gaslyktor äro eller skola anbringas». I denna föreslogs att en särskild lyktskatt skulle tas ut men bara av de husägare vid vars hus lyktor hade uppsatts. Majoriteten av de närvarande motsatte sig emellertid detta. Någon lyktskatt hade aldrig tidigare förekommit och för övrigt hade alla som uträttade ärenden i staden eller drev handel där, nytta av gatubelysningen, menade de. Slutligen enades man om att gatubelysningen i första hand skulle bekostas av de överskott som kunde uppkomma vid driften av gasverket. Vidare borde ur stads kassan anslås 1 000 riksdaler riksmynt, vilket ungefär motsvarade stadens årliga kostnader för den äldre belysningen med oljelampor. Skulle detta inte räcka till, skulle gasverksstyrelsen ta upp lån och själv återbetala dem längre fram i mån av tillgång. Detta beslut överklagades utan framgång av petitionärerna både hos landshövdingeämbetet och K. M:t.20 Den väg som anvisats genom detta beslut var emellertid inte framkomlig. Gas verket fick efter en tid besvär med uppbörden av avgifterna för gasleveranser till enskilda hushåll och måste skrida till indrivning. Anslaget ur stadskassan till gatu-

109

Perioden 1809-1862 belysningen måste därför höjas. Fr.o.m. år 1861 utgick det med 3 000 riksdaler riksmynt.21 1. Rådst. prot. 1813 20.11, 1823 10.5. Rådst. prot. civ. 1859 19.12. Kammarexp. reg. 1827 27.6, RA. 2. Rådst. prot. 1849 13.10. 3. Rådst. prot. civ. 1852 17.5, 1857 8.6. 4. Band V: 1 s. 261. Rådst. prot. 1810 13.6, 1811 14.1, 1848 23.8, 1849 18.4, 23.5. Rådst. prot. civ. 1851 7.11, 29.12, 1852 10.5, 1855 23.7, 1858 18.10. BÄ prot. 1810 22.5, 1855 25.5. Inneliggan de handl. E 6:451, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. 5. Rådst. prot. 1813 24.7, 31.8, 1824 6.3, 1833 13.7, 1838 7.11. 6. Rådst. prot. 1827 22.1, 1831 7.2. 7. Rådst. prot. 1815 9.9. 8. BÄ prot. 1824 26.11, 13.12. Rådst. prot. 1824 27.10. 9. Rådst. prot. 1836 12.12, 1837 8.11. BÄ prot. 1838 17.1. 10. Rådst. prot. 1838 3.9, 10.12, 1839 7.9,5.10,

I IO

23.10, 1846 23.11, 28.11, 1847 6.9. 11. Rådst. prot. civ. 1854 18.9. 12. BÄ prot. 1854 29.9. 13. Rådst. prot. civ. 1855 12.11. BÄ prot. 1855 29.11, Kungl. brev, civildep. 1855 24.5, RA. 14. S. 49 f. Rådst. prot. civ. 1855 19.12, 1857 20.7, 14.12, 1859 17.1. 15. Rådst. prot. civ. 1857 5.10. 16. Rådst. prot. civ. 1857 29.10, 1859 2.3. 17. BÄ prot. 1859 2.4. 18. Rådst. prot. civ. 1859 11.7, 22.9, 1860 11.7, 19.12, 1861 2.10. BÄ prot. 1860 30.6. Stadsräken skaper för 1860, Stadsräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. E. Holmqvist, Sparbanken i Helsing borg 1836-1936 (Hbg 1936) s. 60 f. 19. Rådst. prot. civ. 1860 16.1, 26.3, 21.7. 20. Rådst. prot. civ. 1859 8.12, 1860 23.1. Kungl. brev, civildep. 1860 5.10, RA. 21. Rådst. prot. civ. 1861 2.10, 1862 7.4, 15.4.

HÄLSO- OCH SJUKVÅRD

K^yEDAN ÅR 1764 HADE Helsingborg en fast anställd stadsläkare eller stadsfysikus, som vid början av 1800-talet erhöll en årslön på 66 riksdaler 32 skilling banko av staden. Han var skyldig att kostnadsfritt behandla mindre bemedlade stadsbor men uppbar av sina övriga patienter ett arvode som han själv bestämde. År 1804 hade Anders Malmström förordnats till stadsfysikus, men han avled redan fyra år senare. Det blev svårt att återbesätta tjänsten och man måste under mellantiden lita till de tjänster som bl. a. husarregementets läkare och fältskär kunde lämna. Det visade sig snart att lönen var för låg för att locka sökande till tjänsten. Vid ett tillfälle insamlades pengar genom subskription i staden för att kunna utöka stadsläkarlönen och år 1810 beslöt borgerskapets äldste att höja den från staden utgå ende årslönen till 200 riksdaler banko. Till detta knöts inte bara villkoret att stadsfysikus kostnadsfritt skulle vårda stadens fattiga utan också att han inte utan tillstånd fick lämna staden. Först år 1811 besattes stadsläkartjänsten på nytt med en ordinarie innehavare. Det blev G. E. Halenius, som skötte sysslan till år 1826. Hans lön fastställdes i 1811 års lönestat till 200 riksdaler banko, som skulle utgå ur extra avlönings- och brandkassan. Efter sin avgång bodde Halenius kvar i Helsingborg och drev egen praktik till sin död 1831.1 När ny stadsläkare skulle utses , beslöt borgerskapet och stadens husägare utan burskap vid en sammankomst på rådhuset att årslönen borde höjas till 300 riksda ler, varav hälften skulle tas ur stadskassan och hälften ur extra avlönings- och brandkassan. Löneförbättringen skulle utgå bara under den nye stadsläkarens tjänstetid. Som stadsfysikus förordnades J. P. Högman. När han år 1830 fick magistratens tillstånd att med sin tjänst förena provincialläkarsysslan i norra delen av Malmöhus län, ansågs det lämpligt att Halenius inträdde som biträdande stads läkare. Han skulle ur stadskassan erhålla 100 riksdaler banko i årsarvode. Redan året därpå lämnade Högman sin tjänst som stadsläkare. Borgerskapets äldste och husägarnas deputerade beslöt nu, att den år 1826 beslutade löneförbättringen också skulle utgå åt den nye stadsläkaren. Dessutom skulle Halenius alltjämt få behålla sitt årsarvode, och när han ej längre på grund av sin svaga hälsa kunde sköta sitt yrke, skulle hans 100 riksdaler banko tillfalla stadsläkaren som löneför i i i

Perioden 1809-1862 bättring. Vidare ämnade man genom subskription insamla ytterligare pengar till löneförstärkning åt stadsfysikus. Ivern att genom förbättring av lönen göra stadsläkartjänsten lockande hängde utan tvivel samman med att koleran börjat härja i hamnarna runt Östersjön vid denna tid, så att man inte kunde vara utan läkarnas tjänster.2

Stadsläkare Joachim Fredrik Netzler. Foto, Helsingborgs Stadsmuseum.

Innan stadsläkartjänsten blev besatt med ny innehavare, höjdes årslönen ännu en gång. I början av år 1832 beslöt majoriteten av borgerskapet och husägarna utan burskap vid ett möte på rådhuset, att utöver de 300 riksdaler banko som J. P. Högman hade beviljats, skulle årligen 200 riksdaler uttaxeras enligt kronobevillningsförordningen på alla stadsbor, dock inte på dem som betalade mindre än 24 skilling i kronoutskylder. Vid detta tillfälle väcktes också för första gången tanken att man kunde tänka sig att anställa två stadsläkare men den vann inte gehör. Strax I I2

Styrelse och förvaltning efter förordnades bataljonsläkaren Olof Anders Ohlsson till stadsläkare och han innehade tjänsten till sin död år 1848.3 1 maj 1848 samlades stadens röstberättigade invånare på rådhuset för att besluta om stadsläkartjänsten. Åtskilliga av de närvarande menade, att man i fortsättning en borde ha två stadsläkare men inte heller nu fattades något beslut i den riktning en. I stället enades man om att höja stadsläkarens grundlön till 400 riksdaler banko och att han därutöver skulle erhålla ett arvode på 400 riksdaler, som skulle uttaxe ras enligt kronobevillningsförordningen liksom tidigare. Stadsläkaren skulle inte få åta sig praktik utanför stadens område och vid sjukdom eller annat förhinder var han skyldig att själv anskaffa och avlöna vikarie. Några månader senare antogs Joachim Fredrik Netzler till stadsläkare. Han innehade tjänsten ända till år 1881. Önskemålet om två läkare i staden blev förverkligat genom att regementsläkaren Zacharias Fredrik Agaton Stenkula slog sig ned i staden och öppnade praktik där. Han var verksam som läkare till sin död år 1867.4 För den öppna sjukvården i Helsingborg svarade vid 1800-talets början också en stadsfältskär eller stadskirurg. Befattningen innehades sedan år 1804 av Johan Bernhard Plassman, som i årslön uppbar 33 riksdaler 16 skilling banko. Enligt 1811 års lönestat höjdes stadskirurglönen till 50 riksdaler banko, som utgick ur extra avlönings- och brandkassan. Redan år 1814 beviljades Plassman ett lönetilllägg på 50 riksdaler banko om året på grund av hans »outtröttliga omsorger uti sjukvården för de fattiga, vilka han ofta förser med fria medikamenter». Johan Bernhard Plassman avled år 1819 och efterträddes av Maurits Plassman som blev Helsingborgs siste stadskirurg. Han avgick nämligen år 1825 och visserligen beslöt borgerskapets äldste, husägarnas deputerade och magistraten att tjänsten borde återbesättas, men så skedde inte. En bidragande orsak till detta torde ha varit att behovet av en stadskirurg blivit mindre, sedan staden år 1826 som förut nämnts fått två praktiserande läkare. I 1839 års lönestat upptogs inte någon stadskirurg tjänst.5 Alltsedan år 1803 hade Helsingborg två avlönade barnmorskor eller jordegummor. Detta antal ansågs tillräckligt. År 1827 och 1861 avslog magistraten ansök ningar från kvinnor som önskade slå sig ned i staden som barnmorskor, därför att staden ansågs »tillräckligt med barnmorskor försedd.» Enligt 1811 års lönestat erhöll »första stadsjordegumman» 16 riksdaler 32 skilling banko i årslön ur extra avlönings- och brandkassan, och »andra stadsjordegumman» fick hälften så myc ket. Vid flera tillfällen begärde barnmorskorna löneförhöjning men utan fram gång. Först år 1852 beslöts att »andra jordegumman» skulle få lika stor lön som den »första». Under de följande åren räknades barnmorskelönerna upp vid ett par tillfällen.6 Stadens apotek innehades sedan år 1767 av Bengt Niclas Berckenmeyer. År 1812 utarrenderade han rörelsen till apotekaren Hans Börje Hammar och efter Berc8—Helsingborgs historia V: 3

113

Perioden 1809-1862 kenmeyers död år 1822 inlöste Hammar apoteket av änkan påföljande år. Berckenmeyers son Herman Niclas Berckenmeyer fick år 1804 kungligt tillstånd att öppna ett fältapotek i Helsingborg som skulle betjäna de trupper som drogs samman i Skåne vid detta tillfälle. Från fältapoteket sålde Berckenmeyer d.y. »åtskilliga medicinalier» till allmänheten, vilket utlöste harmsna protester från fadern. Men det klagades också över Berckenmeyer d. ä:s sätt att sköta sitt apotek — inte minst läkarna vid Ramlösa hälsobrunn var missnöjda — vilket ledde till att K. M:t år 1812 gav Berckenmeyer d.y. tillstånd att försälja medikamenter från sitt fältapotek också till allmänheten. Under några år fanns det sålunda två apotek i Helsingborg, men efter Herman Niclas Berckenmeyers död år 1823, återigen bara ett.7 Hans Börje Hammar drev sitt apotek till år 1841, då han avled. För änkans räkning sköttes sedan apoteket av provisor fram till hennes död år 1862 och för barnens räkning ytterligare ett par år. Apotekaren Gustaf Bernhard Andersson övertog det år 1864. Om apotekets verksamhet finns strödda notiser i rådstuguoch äldsteprotokoll, bl.a. om inköp av läkemedel åt medellösa sjuka i staden. År 1850 förhyrde apoteket tillsammans med handlanden S. H. Hafström bottenvå ningen i Kärnan för en tid av tjugo år mot 20 riksdaler banko i årshyra. De skulle utnyttja utrymmet som isupplag.8

Då och då nåddes Sverige av underrättelser om att gula febern, kolera eller pest grasserade i Medelhavsområdet eller i Nordamerika. Sedan 1770-talet hade staten en karantänsanläggning på Känsö i Bohuslän för fartyg som kom från nedsmittade hamnar. I rikets hamnar skulle man också kunna göra lämpliga anstalter för att skydda sig mot smittan. För Helsingborgs del skulle från år 1808 en rådman fungera som karantänsbefälhavare. Under landshövdingen var han med biträde av stadsläkaren ansvarig för att fartyg som anlände från nedsmittade hamnar utan att först ha anlöpt Känsö, blev behandlade på ett riktigt sätt, och för att stadens skeppare och skeppsredare kände till gällande karantänsbestämmelser. Vaccine ring mot smittkoppor började i Sverige år 1801 och en kunglig förordning av år 1815 gjorde vaccinering av barn obligatorisk. År 1816 förordnade magistraten stadsfiskal Isaac Béen d.y. till »vaccinationsföreståndare». Han skulle se till att alla barn i staden blev vaccinerade. Vid mitten av 1820-talet grasserade en smittkoppsepidemi och landshövdingeämbetet påbjöd allmän vaccinering av barn. Denna gång uppdrog magistraten åt rådman Carl Öhrn att vara vaccinationsföre ståndare, och stadsfysikus skulle med biträde av församlingens klockare sörja för att alla barn blev vaccinerade.9 Ett par ströfall av smittkoppor inträffade åren 1827 och 1828. Vid båda tillfällen uppsattes varnande anslag på den sjukes hus och en av stadens dragare stod på vakt

Styrelse och förvaltning utanför, så att ingen kunde besöka den smittade. Stadsbetjänterna skulle tillsam mans med dragarna patrullera på stadens gator och anhålla alla personer som kom in till staden från landsbygden och misstänktes bära smittan med sig.10 Mot slutet av 1820-talet drog den asiatiska koleran västerut genom Ryssland och nådde på våren 1831 de ryska hamnarna vid Östersjön. I Helsingborg vidtog man en del försiktighetsmått. Förutom att den ene rådmannen tjänstgjorde som karantänsbefälhavare fick färjemanslaget befallning att med båtar patrullera längs stranden för att hindra all kommunikation mellan kustbefolkningen och fartyg som kunde föra smittan med sig. Denna patrullering inställdes efter en tid, sedan kronan satt in kanonjollar som avpatrullerade hela den svenska kusten ända upp till Svinesund. Handlanden N. Hedström upplät ett hus som låg fritt vid norra änden av stadens strand, till kolerasjukhus. Stadens dragare skulle ansvara för att inga nedsmittade personer landvägen kom in i staden. Lik som flöt i land vid stranden skulle omedelbart rapporteras till karantänsbefälhavaren. I början av augusti utsåg magistraten en kommitté som skulle övervaka »preservations begag nande» och »insjuknades hastiga befordrande till vård». Ordförande blev borg mästare Ståhle och bland ledamöterna märktes stadens militärkommendant, stads fysikus och chefen för hamnbyggnadsarbetena. Dessutom ingick en ledamot från var och en av stadens tolv rotar. Dessa skulle var i sin rote bistås av tre personer vid behov. Stadsfysikus J. P. Högman lät trycka en liten skrift på 48 sidor, betitlad »Cholera morbus» och magistraten tillstyrkte hans ansökan till Kungl. överpostdi rektionen att den skulle få distribueras portofritt med post.11 Medan man var i gång med att organisera denna beredskap mot farsoten utfär dades i juli 1831 en kunglig förordning om att sundhetsnämnder för bekämpning av koleran skulle tillsättas i alla rikets församlingar. De skulle ha minst fem ledamö ter valda av församlingarna, och fungera så länge kolerafaran bestod. De åtgärder man dittills vidtagit sattes följaktligen ur kraft och mot slutet av augusti kallades stadens husfäder till rådstugan för att utse sundhetsnämnd. Till ledamöter i nämnden valdes handlandena B. Fr. Kjellman och C. E. Flyborg, bryggaren Bengt Henckel, garvaren Nils C. Hultman och musikdirektör Nils Möller. Landshöv dingeämbetet skulle utse ordförande i nämnden och till detta uppdrag föreslogs kämnärsrättsprseses Håkan Lundberg.12 I mitten av september beslöts vid ett nytt möte med stadens husfäder att uppdra åt sundhetsnämnden att sörja för vården av barn till kolerasmittade föräldrar samt att se till att den egendom blev omhändertagen som tillhörde personer vilka befann sig i avspärrade eller kolerasmittade hus. På ett år fr. o. m. den 1 oktober skulle man vidare förhyra ett hus »söder om staden vid väderkvarnen», vilket tillhörde handlanden C. E. Flyborg, till kolerasjukhus med 30 vårdplatser. De som intogs där skulle i mån av förmåga själva betala vårdkostnaderna. Livsmedel skulle på stadens bekostnad ges till fattiga personer i staden efter stadsläkarens och sundhetsnämn-

Perioden 1809-1862 dens anvisningar. Alla kostnader som var förbundna med dessa åtgärder skulle bestridas genom en särskild uttaxering, varvid »mindre förmögna» skulle få största möjliga lindring. Hälften av beloppet skulle utdebiteras på husägarna, återstoden enligt grunderna för kronobevillningen. Dessutom skulle man skaffa persedlar till kolerasjukhuset antingen i form av gåvor eller som lån.13 Den ofta intensiva resandetrafiken mellan Helsingborg och Danmark föranledde K. M:t att påbjuda att en karantänsanstalt skulle upprättas i eller i närheten av Helsingborg. Där skulle man omhänderta och inhysa resande från kolerasmittade områden. Tullkammarens vaktbyggnad vid hamnbryggan togs i anspråk för detta ändamål. I gengäld upplät staden kämnärsrummet i rådhuset som stämplingsrum åt tullverket, medan kämnärsrätten under tiden flyttade sina sessioner till sin praeses Håkan Lundbergs hus. Kungl. sundhetskollegium förordnade en särskild karantänsläkare som skulle tjänstgöra i Helsingborg. Under den tid han vistades i staden, beviljades han hyresersättning på villkor att han vid behov biträdde med läkarvård åt stadsborna. De personer och de fartyg som togs i karantän, skulle enligt gällande författningar erlägga särskilda avgifter. Dessa tillföll staden som i gengäld själv skulle bekosta erforderlig bevakning samt undersökningar av fartyg, besättningar och passagerare.14 Under vintern minskade resandeströmmen. Den patrullerande kanonjollen av tacklades och lades i vinterhamn och dess besättning hemförlovades. Karantänsläkaren förflyttades till annan tjänst. Men på vårsidan 1832 återupptogs karantänsbevakning och patrulleringen i Öresund. Karantänsbestämmelserna var fortfaran de i kraft inom Helsingborgs tullkammardistrikt. Bl. a. åtalades några fiskare inför Helsingborgs rådhusrätt för att de olagligen hjälpt folk från Danmark att komma över Sundet och smyga sig i land på den svenska sidan. Karantänstvånget upprätt hölls också under 1833. Först i mars 1834 förklarade kommerskollegium att kole rarisken var över och att alla karantänsåtgärder kunde inställas.15 Men redan i juli 1834 visade sig koleran åter, denna gång i Gibraltar och Lissabon och i slutet av månaden bröt en stor epidemi ut i Göteborg. Landshöv dingeämbetet i Malmö anbefallde i augusti att resande som ankom från kolerasmit tade landsdelar skulle kontrolleras. Magistraten gav stadsbetjänterna i uppdrag att tills vidare hålla uppsikt över stadens tillfartsvägar, tills borgerskapets äldste och husägarnas deputerade hunnit besluta om mera permanenta åtgärder. Besluten gick ut på att stadens borgare och husägare utan burskap skulle i omgångar svara för bevakningen av infartsvägarna, fem personer vid den södra infarten och lika många vid Långvinkelsgatan. De var skyldiga att själva fullgöra vakttjänsten och förbjöds att sända drängar och lärpojkar i sitt ställe. Avlösningar skulle göras vid middagstid och vid midnatt. Obehöriga personer från smittade orter fick inte släppas in i staden utan att först ha undersökts och vid behov »rökats». Dag för dag skulle sundhetsnämnden efter fastighetsnummer ta ut vakterna. Chefen för den

Styrelse och förvaltning nybildade frivilliga brandkåren, bryggaren Bengt Henckel, lovade att kåren skulle svara för bevakningen vart fjärde dygn. Ett stycke in i oktober upphörde dessa »spärrningsåtgärder», sedan Kungl. karantänskommissionen förklarat att koleran avtagit i landet.16 Sedan var kolerafaran över för flera år framåt men mot slutet av 1840-talet inleddes en ny period av farsoter. Detta nödvändiggjorde att man i Helsingborg reorganiserade sundhetsnämnden år 1848. Den fick nu fem ordinarie ledamöter och tre suppleanter. Till ordförande föreslog man hos landshövdingeämbetet bryggaren Bengt Henckel. Patrullering med kanonjollar återupptogs i Sundet och karantän inrättades åter i Helsingborg. Staden hade vid den tiden fått ett nytt badhus och karantänskommissionen gjorde ett avtal med det aktiebolag som ägde badhuset om att det skulle få begagnas som kolerakarantän, om så skulle behövas.17 Söndagen den 18 augusti 1850 kallades stadens samtliga invånare upp på rådhu set. Kolera hade då en tid grasserat i Danmark och nu hade fall konstaterats också i Malmö och på Råå. Man beslöt hålla vakt vid infartsvägarna liksom år 1834, med åtta man vid södra infarten, fem vid Långvinkelsgatan och tre vid Kullagatans norra ände. Sundhetsnämnden skulle ta ut vakterna i tur och ordning. Frivilliga brandkåren erbjöd sig genom sin chef juveleraren Alexander Munthe att bestrida vakten uncler ett dygn varje vecka. I september påbjöd K. M:t att resande till och från utlandet skulle få passera bara genom Helsingborg, inte genom Malmö eller Landskrona. I november var farsoten på retur i Malmö och på Råå men i stället härjade den i Göteborg. Vid ett nytt möte beslöts att »spärrningsåtgärderna» skulle vidmakthållas men med bara fyra vakter vid Långvinkelsgatan och tre vid södra infarten. Bevakningen vid Kullagatan skulle dras in. Sundhetsnämnden förde räkenskaper över vad de olika åtgärderna kostade och för att bestrida dem beslöt man att en särskild »koleraskatt» på 1000 riksdaler banko skulle utdebiteras av stadskassören enligt samma grunder som kronobevillningen. En månad senare hölls ännu ett möte angående vakthållningen. Där beslöt man att helt dra in bevakningen vid södra infarten. Vid Långvinkelsgatan skulle vakterna stå kvar tills vidare. Sundhetsnämnden skulle dra in dem när det förflutit åtta dagar efter det att det sista kolerafallet blivit konstaterat i Göteborg. Frivilliga brandkåren erbjöd sig att inte bara fullgöra vad man förut lovat utan också att överta vakthållningen för de stadsbor som nu ville dra sig undan skyldigheten. I början av år 1851 var farsoten på retur.18 Sundhetsnämndens räkenskaper är bevarade. Av dem framgår att karantänsinrättningen avvecklades dagarna före jul 1850. Avspärrningen med förhyrning av vaktrum samt belysning och värme i dem, och karantänsanordningarna med rök ning av lokaler, utgifter för likkistor, arvoden till »karantänsuppasserska» och annan betjäning m.m. belöpte sig till 1 181 riksdaler banko. Under 13 månader förhyrde man i en av C. E. Flyborgs fastigheter lokaler för ett kolerasjukhus för 65

Perioden 1809-1862 riksdaler. Koleraskatten inflöt trögt. Ännu i september 1851 återstod mer än hälften av 1850 års skatt obetalad. Koleraskatt utdebiterades också för år 1851.19 I slutet av juli 1853 konstaterades kolera i Ystad. Dessutom inträffade en del fall på Själland. Till en början valde man i Helsingborg att avvakta utvecklingen men i början av augusti insjuknade i ett hus vid vägen till Hälsans hälsobrunn en sjuårig flicka, vars föräldrar en tid vistades vid hälsobrunnen. Flickan tillfrisknade men en vecka senare avled i samma fastighet en timmermanshustru i kolera. Stadsläkare Netzler lät spärra av fastigheten och alla dess invånare flyttades till en provisorisk karantän i ett hus som doktor Stenkula ägde långt utanför stadsbebyggelsen. Samma »spärrningsåtgärder» som vid tidigare epidemier vidtogs genast men efter några veckor beslöts vid ett möte på rådhuset med två rösters övervikt och trots de båda läkarnas protester att avspärrningen skulle upphöra. Sundhetsnämnden hade lett vakthållningen och förskotterat alla kostnader, i allt 607 riksdaler banko. I maj 1854 enades man därför om att detta belopp under år 1854 skulle tas ut som en särskild koleraskatt i samband med skatteuppbörden.20 I anledning av kolerafallen på Själland hade karantänskommissionen i Malmö i juni 1853 uppdragit åt hamnkapten Reinhard Follin att vara karantänsbefälhavare i Helsingborg och sörja för att hamninloppet bevakades. Ingående fartyg och båtar skulle prejas och undersökas, innan de lade till vid kaj. Follin lejde en färjebåt med tre man som under befäl av en särskild uppsyningsman skulle sköta detta, till dess att en kronoskonert en månad senare övertog bevakningen. Han begärde att stadskassan skulle stå för de utgifter som inte täcktes av de inflytande karantänsavgifterna — en summa på 109 riksdaler banko — vilket väckte protester från borgerskapets äldste och husägarnas deputerade. De menade att karantänsbevakning på en gränsort som Helsingborg måste anses vara en åtgärd till det allmännas bästa och skötas med kronans fartyg på kronans bekostnad. Magistraten avslog hans begäran om bidrag ur stadskassan. Frågan löstes genom att K. M:t beviljade bidrag ur allmänna karantänsmedel. Sedan blev det en konflikt om Follins arvode som karantänsbefälhavare. Karantänskommissionen i Malmö ansåg sig för sin del inte kunna stå för något arvode åt honom utan menade att hamnstäderna borde vidkännas sådana kostnader. Follin begärde följaktligen av Helsingborgs stad ett dagsarvode på 1 riksdaler 40 skilling banko, vilket avslogs. Borgerskapets äldste hävdade att »Helsingborgs samhälle har icke begärt något förordnande för herr kapten Follin att vara karantänsbefälhavare härstädes, detta så mycket mindre som vi ej heller begärt eller ens önskat att någon karantän här på platsen må varda inrättad».21 Denna uppfattning om karantänstvånget som en ofta onödig pålaga, delades av många sjöstäder. Det betydde tidsutdräkt och förluster för både handlande och skeppare. Därför innebar det en lättnad att 1857 års epidemilag tog bort karan tänstvånget. I stället skulle sundhetsnämnderna kontrollera varuinförseln till

I 18

Styrelse och förvaltning hamnstäderna. En följd av detta blev att sundhetsnämnden i Helsingborg vid en allmän sammankomst med stadens invånare i september 1857 reorganiserades genom nyval av tre ordinarie ledamöter och tre suppleanter. Från år 1858 hade nämnden sålunda betydligt vidgade arbetsuppgifter på hälsovårdens område. Nämndens ledamöter — 6 ordinarie och 6 suppleanter — utsågs av sockenstäm man. År 1875 trädde en hälsovårdsstadga för hela riket i kraft och då omorganise rades sundhetsnämnden till en hälsovårdsnämnd.22

Vi har tidigare berättat om hur lasarettet i Lund grundades. Dess omfång var blygsamt och ännu i slutet av 1780-talet hade det bara tolv vårdplatser. På 1760talet hade genom lagstiftning hospitalen, som dittills hade varit inrättningar för vården av fattiga, vanföra och kroniskt sjuka, blivit omändrade till anstalter för sinnessjuka. Helsingborgs hospital berördes dock inte, som vi sett, av denna för ändring. År 1791 föreskrevs att det inom varje län skulle finnas ett lasarett, dit svårare sjukdomsfall kunde sändas, och ett hospital, dit i första hand »dårar och svagsinta» skulle skickas. I Malmöhus län låg alltså lasarettet i Lund och hospitalet blev förlagt till Malmö. Med tanke på Skånes växande folkmängd var dessa anstal ter länge helt otillräckliga, även om lasarettets vårdplatser på 1820-talet ökades till 32 och sedan genom tillbyggnader blev ännu flera, så att man på 1850-talet kunde bereda plats för 150 patienter.23 Den slutna vårdens otillräckliga resurser gjorde det nödvändigt att de flesta sjuka blev omhändertagna på hemorten, vanligen i hemmen. Särskilt under de första decennierna av 1800-talet visar talrika notiser i rådstugu- och äldsteprotokollen hur sjuka i Helsingborg vårdades i enskilda hem och ibland på stadens bekostnad fick medikamenter. I enstaka fall avlönade man också någon person som såg till dem. Det senare gällde oftast svagsinta personer som måste övervakas och då gick uppdraget vanligen till ett par av stadens dragare. Det förekom att man hyrde in svagsinta personer i hem där man var villig att ta vård om dem mot kontant ersättning. Obotligt sinnessjuka försökte man placera vid hospitalet i Malmö, men intagningen där beslöts av Serafimerordenskapitlet i Stockholm. En avgift skulle erläggas vid inträdet i hospitalet och den förskotterades ofta av staden, som sedan höll sig skadeslös genom att försälja den lilla egendom hospitalshjonet hade haft, eller genom anspråk på andel i dess förmögenhet eller kvarlåtenskap.24 Någon fast sjukvårdsinrättning fanns inte vid 1800-talets början i staden. Garni sonen hade däremot en egen sjukstuga. Under den stora militärinkvarteringen åren 1808-1809 hade, som förut berättats, rådhuset en tid nyttjats som militär sjukhus, och under det stora militära pådraget 1813-1814 fungerade dels den numera oanvända hospitalskyrkan som sjukhus för de ditkommenderade trupper na, dels egendomen Eneborg som sjukhus för garnisonen. Från maj 1814 dispone-

Perioden 1809-1862 rade garnisonen hospitalskyrkan som sjukhus. Efter krigsslutet synes garnisonen ha saknat eget sjukhus. Sjuka soldater vårdades ibland i sina kvarter. År 1817 anmälde skvadronchefen att ett sjukhus behövdes, då hälsotillståndet var dåligt. Borgerskapets äldste förhyrde då nödiga utrymmen först hos en gördelmakare, sedan hos en skräddare, och inkvarteringsräkenskaperna visar att dessa lokaler disponerades till mot slutet av år 1820. Längre fram upplät generaltullstyrelsen ett av de gamla tullhusen till sjukhus. Sedan togs i anspråk för ändamålet ett litet envånings korsvirkeshus vid Långvinkelsgatan och där låg sjukhuset kvar på 1850-talet.25 *

Småningom fick Helsingborg ett eget sjukhus för stadens invånare. Sjukhusfrå gan var emellertid länge sammankopplad med ett annat ärende, nämligen hur stadens invånare skulle beredas tillgång till varma bad. Det kan därför vara lämp ligt att här redogöra för vilka möjligheter helsingborgarna hade till bad, både kalla och varma. Bad sommartid i öppna sjön tillät magistraten bara i kallbadhus, från badvagnar eller liknande anordningar och från båt. Till Ramlösa hälsobrunn hörde ett litet varmbadhus som var uppfört på tomt nr 215 i södra delen av staden. På tomten stod uppställda några badvagnar för kallbad. Under brunnssäsongen drogs de ut i vattnet av en häst. Hästen spändes ifrån, den badande klädde av sig inne i vagnen, steg i vattnet och signalerade sedan efter badet med en liten signalflagga, när hon eller han önskade bli hämtad i land igen. Idén att nyttja badvagnar kom från England. År 1833 utfärdade magistraten förbud mot att »stampa orm» i sjön nedanför hälsobrunnens badhus eller intill badvagnarna, när dessa var utkörda. När man »stampade orm» vadade man ut i vattnet med tunga vattentäta stövlar för att röra upp bottnen, så att man fick tag på sandmask till agn vid mete.26 Innehavarna av hälsobrunnen Hälsan — kvartermästare Carl G. Lundberg och senare direktör Jacob Balabrega — sökte varje sommar under 1820- och 1830-talen magistratens tillstånd att vid hamnbryggan sätta upp ett »provisionelit badhus eller tält» för att ge bl. a. sina gäster tillfälle till »direkta sjöbad». De erlade 1 riksdaler banko i månaden för tillståndet men var skyldiga att lämna stadens fattigare invånare tillträde gratis. Dessutom skulle de föreskrifter som magistraten hade utfärdat angående badning vid staden respekteras. Det var strängt förbjudet att visa sig »obetäckt» utanför badhuset eller dess skärmar. Sedan den nya hamnen blivit färdig år 1832, hade Balabrega flera badhus på den ena hamnarmen och av formuleringarna i hans annonser i dagspressen att döma hade de fått en mera permanent karaktär.27 Ramlösa brunns nyssnämnda varmbadhus hade inretts år 1812, sedan hälso brunnens tidigare badhus söder om staden vid nuv. Triangeln hade brunnit ned året innan. Det var en liten anläggning som förestods av ett äkta par. På tomt nr 215, där det låg, hade hälsobrunnen också ett »spektakelhus», dvs. en stor träbyggI 20

Två helsingborgsdamerfrån 1800-taletsförsta hälft. Överst mamsell Johanna B o tilla Ståhle, dotter till borgmästare Andreas Peter Ståhle. Porträtt i olja, Helsingborgs Stadsmuseum. Därunder fru Amelie Guillemot Rooth, gift med konsul Fritz Rooth. Porträtt i olja, privat ägo.

Styrelse och förvaltning nad där gästande teatersällskap kunde framföra sina pjäser till brunnsgästernas nöje. Under många år var hälsobrunnens badhus det enda varmbadhuset i Hel singborg. Men i februari 1838 beviljade magistraten tillstånd åt ett konsortium att bygga ett badhus för stadens invånare »å härvarande hamnplan». Det blev en solid byggnad norr om hamnen. I konsortiet ingick bl. a. borgmästare Håkan Lundberg, överste A. C. von Platen och löjtnant P. Möller. Det hölls öppet under sommarmå naderna. Enligt en annons från år 1841 inrymde det en »konversationssalong», tio badrum — alla försedda med »duschinrättningar» — samt väl möblerade toalett rum till åtta av badrummen. Vattnet togs från saltsjön. Konsortiet fick ganska snart dålig ekonomi och i början av år 1842 såldes anläggningen till ett nytt bolag, i vilket många av konsortiets tidigare medlemmar ingick. Nya ekonomiska svårigheter tillstötte år 1847 men denna gång hjälptes man med ett lån av Helsingborgs Sparbank. År 1853 var sista säsongen badhuset var öppet. Följande år köpte handlanden Carl Flyborg fastigheten för att nyttja den som magasin, men två år senare sålde han den till staden för att den skulle inredas till tullkammarhus. I badhuset tjänstgjorde som badmästare ett barberarbiträde vid namn Magnus Sandgren. Han beviljades burskap som stadsbarberare år 1839, vilket innebar att han hade tillstånd att öppna åder, göra koppningar, applicera blodiglar och sätta lavemang. År 1853 i samband med badhusets nedläggning uppsade han burskapet som stadsbarberare och blev bryggare.28 Ungefär samtidigt med »Nya badhuset» eller »Stora badhuset», som anläggning en vid hamnen brukade kallas, fick staden ännu ett varmbadhus, »Norra badhu set». Det uppfördes av länsbyggmästare Georg Soffel i ett »vackert och sunt läge nära vid hälsobrunnen Hälsan» strax norr om nuv. S:t Jörgens plats på tomt nr 272. En annons från år 1839 omtalar att »vattnet till badningen frambringas genom pumprännor från saltsjön». Badhuset inrymde en större »konversationssa long» jämte toalettrum samt en rad badrum. »Till varje badrum finnes allt vad som därtill erfordras samt en större skärm vid varje badkar, och för övrigt iakttages all proprieté». Badhuset hölls öppet under sommarmånaderna och drevs de första åren av Soffel. År 1844 övertog A. M. Strömberg rörelsen och han serverade också »s.k. ryska ångbad».29 Under 1834 års kolerapeidemi samlade man in pengar och persedlar till ett sjukhus. Något sjukhus upprättades inte och persedlarna såldes efter en tid. De pengar man förfogade över samlades i en fond, som år 1849 hade vuxit till 1 918 riksdaler banko. I juni 1849 beslöt delägarna i denna fond att pengarna skulle förvaltas av sundhetsnämnden, som borde ta initiativ till att ett sjukhus inrättades. I februari följande år lade sundhetsnämnden fram ett förslag om att ett sjukhus skulle byggas förslagsvis på tomterna nr 186-188 utmed västra sidan av nuv. Bruksgatan. Marken tillhörde enligt nämndens mening staden, och borde upplåtas utan avgift. Innehavarna av de tre tomterna ansåg sig emellertid ha bättre rätt än I 2 I

Perioden 1809-1862 staden till marken och saken drogs inför domstol. Då ändrade sundhetsnämnden sitt förslag därhän att man skulle inköpa norra badhuset och använda en del av utrymmena där som sjukhus.30 För att förverkliga sitt förslag insamlade sundhetsnämnden med sin energiske ordförande stadsläkare Netzler i spetsen ytterligare frivilliga bidrag, så att man förfogade över sammanlagt 3400 riksdaler banko, och dessutom erhöll man ett lån på 4 000 riksdaler i Helsingborgs Sparbank. För 7 333 riksdaler banko inköptes så norra badhuset. Nämnden menade att sjukhuset inte skulle kunna »endast som sjukhus underhålla sig självt» utan inkomsterna från badinrättningen behövdes. Därför rustades badhuset upp och bara i en del av huset anordnades sjukhus. Badinrättningen med sina »fyra varma bad och ett ryskt bad» gav så pass stora inkomster, att sjukhuset inte bara kunde hållas i drift — trots att det mest anlitades av »den mindre bemedlade klassen» som inte kunde betala något för vården — utan också en del inventarier kunde nyanskaffas. Men år 1854 fann man att »badattiraljen» var försliten och att både badoch sjukavdelningen borde utvidgas och förbättras. Sundhetsnämnden saknade peng ar. Vid en allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare i april 1854 beslöt majoriteten anta ett erbjudande från sundhetsnämnden, att staden skulle överta badoch sjukhuset. Det skulle i fortsättningen förvaltas av en särskild direktion med fem ledamöter. En av dem blev stadsläkare Netzler. Direktionen fick i uppdrag att göra de av sundhetsnämnden föreslagna ändringsarbetena och skulle för ändamålet få låna upp högst 2 000 riksdaler banko. Behövdes mera pengar, borde de skaffas genom frivillig insamling.31 Sjuk- och badhusdirektionen grep sig an med utvidgningen av badoch sjukhu set och det visade sig snart att ytterligare 1 000 riksdaler banko behövdes. Vid ett nytt allmänt sammanträde beslöt stadsborna att dessa pengar skulle få upplånas. Dessutom beslöt man att direktionen skulle utvidgas till sex ordinarie ledamöter. Två av dessa skulle avgå årligen och nya väljas i deras ställe.32 I mars 1857 skulle två nva ledamöter i direktionen utses. I samband därmed föreslog stadsläkare Netzler att staden borde anskaffa ett nytt sjukhus, därför att det hade visat sig olämpligt att driva badinrättning i samma byggnad som sjukhu set. Sålde man badoch sjukhuset borde man kunna få pengar till antingen ett nybygge eller till inköp av en lämplig fastighet, som då skulle användas till enbart sjukhus. Vid en allmän sammankomst beslöt man att badoch sjukhuset skulle försäljas för minst 10 000 riksdaler banko. Direktionen skulle föreslå lämplig tomt för nybyggnad eller lämplig fastighet för inköp. Stadens invånare skulle få ta ställning vid en ny allmän sammankomst.33 Denna ägde rum i maj 1857. Netzler kunde meddela att behållningen av badoch sjukhusets försäljning hade blivit 7 000 riksdaler. Han föreslog att ett nytt sjukhus borde byggas på av staden ägd mark och lämnade fem olika förslag, av 122

Styrelse och förvaltning vilka han förordade »en plan vid s. k. Himmelriket» som mest ändamålsenlig. Efter diskussion beslöt majoriteten av de närvarande att ett sjukhus skulle byggas och inredas för de tillgängliga medlen på tomten vid Himmelriket. Sjukhusdirektionen — den hette så numera — skulle få anta entreprenörer men kostnaderna fick inte överstiga det kapital man förfogade över. Staden skulle framdeles belastas bara med underhållet av fastigheten. Det visade sig snart att mera pengar behövdes. Med magistratens tillstånd lät direktionen överflytta de lån man haft på det tidigare badoch sjukhuset i Helsingborgs Sparbank, till det nya sjukhuset och samtidigt höja dem till 7 500 riksdaler riksmynt.34 Det nya sjukhuset var färdigt och kunde ta emot sina första patienter i början av år 1859. Uppfarten dit från staden hade förbättrats genom att Himmelriksgränden blivit omlagd och trappor anlagda i dess övre ände. Dessa kostnader föll på fastighetsägarna utmed gränden, också på sjukhuset, som skulle betala 88 riksdaler riksmynt. Sjukhusdirektionen anhöll att dessa pengar skulle utgå ur stadskassan, vilket utlöste harmsna protester från borgerskapets äldste, men magistraten bevil jade pengarna.35 Av Helsingborgs båda varmbadhus hade sålunda det ena på 1850-talet blivit tullkammarbyggnad, det andra nedlagts tillsammans med det sjukhus som några år varit inrett i byggnaden. Det enda återstående varmbadhuset i staden var det som låg på tomt nr 215 i anslutning till teaterbyggnaden. Vid ett par allmänna samman komster i slutet av år 1859 beslöt stadens invånare först att inleda förhandlingar med Ramlösa hälsobrunn om köp av teatern och badhuset, och sedan att inköpa byggnaderna för 4 550 riksdaler riksmynt som man skulle låna upp. Såväl badhuset som uthyrningen av teaterhuset lämnades sedan på entreprenad under de följande åren. Både teaterhuset och badhuset var i bristfälligt skick och borgerskapets äldste drog sig för de kostnader det skulle innebära att sätta dem i stånd. Vid ett tillfälle föreslog de äldste att den stora tomten nr 215 skulle delas upp i fyra mindre och försäljas. Men husägarnas deputerade och likaså majoriteten vid en allmän sam mankomst med stadens invånare menade, att detta inte fick ske förrän man först hunnit anskaffa ett nytt teaterhus och ett nytt badhus. Och detta skulle dröja ganska länge. Ett nytt varmbadhus blev färdigt först år 1872, beläget på den tomt vid Drottninggatan där Stadshuset nu ligger, och teaterbyggnaden, som omsider uppfördes på tomt nr 215, stod färdig att tas i bruk först år 1877.36

1. Band V: 2 s. 161 ff. Rådst. prot. 1810 20.6, 1811 22.4, 11.5, 17.6, 29.7, 1826 12.6. 2. Rådst. prot. 1826 12.6, 12.7, 1830 30.8, 15.12, 1831 1.10, 8.10. BÄ prot. 1826 11.11. 3. Rådst. prot. 1831 24.10, 26.10, 24.12, 31.12, 1832 16.1, 23.1, 18.2, 17.3, 1848 9.5. 4. 1848 10.5, 3.6, 14.6, 11.10. Kungl. brev, ci-

vildep. 1849 18.5, RA. 5. Band V: 2 s. 159f. Rådst. prot. 1812 2.5, 1813 22.3, 1814 3.1, 29.1, 1819 28.7, 1825 23.7. BÄ prot. 1814 20.1. 6. Rådst. prot. 1811 11.12, 1814 10.12, 24.12, 1820 12.6, 1827 10.12. Rådst. prot. civ. 1852 3.5, 1856 8.9, 17.11, 1858 12.4, 14.6, 9.8, 1861 22.7.

123

Perioden 1809-1862 7. Rådst. prot. 1811 23.3, 6.7, 21.9. Kungl. brev, kammarexp. reg. 1812 27.2, RA. A. Levertin-C. F. V. Schimmelpfennig-K. Ahlberg, Sveri ges apotekarhistoria, II (Sthm 1918-1923) s. 966 f. 8. Rådst. prot. 1823 7.4. Rådst. prot. civ. 1850 30.9. Levertin m. fl., anf. arb. s. 398 f. S. H. Ryde, Kungl. hovapoteket Kärnan, Helsingborg (Kring Kärnan, XI. Hbg 1975) s. 45ff. 9. Band V:2 s. 158 f. Rådhusrättsprot. 1808 15.2. Mag. prot. 1808 1.2. Rådst. prot. 1810 15.12, 1813 21.8, 25.9, 6.11, 1816 4.11, 1822 30.9, 1824 10.4, 17.4, 1825 19.11, 1828 18.10, 1829 31.10, 1830 15.11. 10. Rådst. prot. 1827 16.6, 18.6, 1828 24.9. 11. Rådst. prot. 1831 4.6, 6.6, 15.6, 18.6, 23.7. L. Öberg, Känsö karantänsinrättning 1804-1933 (Gbg 1968) s. 91 f., 108. 12. Rådst. prot. 1831 22.8. 13. Rådst. prot. 1831 12.9, 22.10. 14. Rådst. prot. 1831 1.10, 8.10, 1834 16.4. Handels- och finansexp. reg. 1831 17.9, 1835 29.9, RA. BÄ prot. 1831 7.12. 15. Rådst. prot. 1831 31.10, 1832 6.2, 7.5, 13.6, 16.7, 28.8, 30.10. 16. Rådst. prot. 1834 22.8, 6.10. Öberg, anf. arb. s. 91 ff. 17. Rådst. prot. 1848 15.7. Allmänna Öresunds-Posten 1848 8.2, 29.2, 18.3, 15.7, 19.9, 19.12. 18. Rådst. prot. civ. 1850 18.8, 8.11, 6.12. Kungl. brev, civildep. 1850 18.9, RA. 19. Rådst. prot. civ. 1851 27.9. Sundhetsnämndens räkenskaper är bilagda 1851 års stadsräkenskaper, Stadsräkenskaper allm. serie, HSA:RM. 20. Rådst. prot. 1853 26.7, 30.8, 19.10, 1854 15.5. 21. Rådst. prot. civ. 1853 19.9, 1854 14.8. BÄ prot. 1854 9.6. Kungl. brev, civildep. 1854 4.1, RA.

124

22. Rådst. prot. civ. 1857 16.9. Sockenstämmoprot. 1858 29.4. Öberg, anf. arb. s. 108. 23. Band V:2 s. 156 ff., 269. R. Wawrinsky, Sveriges lasarettsväsende förr och nu (Sthlm 1906) s. 195 ff. 24. Rådst. prot. 1817 6.9, 20.12, 1818 1.8, 1826 22.4, 1831 26.10. 25. Band V:2 s. 158. Rådst. prot. 1814 1.6, 25.7,30.7, 1.8, 10.10,24.10,2.11, 1817 22.3, 18.8. De hundra åren, stadsfullmäktige i Hälsingborg 1862-1962, minnesskrift utgiven på stadsfullmäk tiges uppdrag av särskilda kommitterade (Hbg 1965) s. 205. 26. Rådst. prot. 1817 31.5, 1833 6.7. 27. Rådst. prot. 1824 28.6, 1825 9.7, 1826 12.6, 1827 16.6, 1828 5.7, 1829 25.5, 1830 28.6, 1831 25.6. D. Selling, Mekanikus Balabrega och »Häl san» (Kring Kärnan, XI. Hbg 1975) s. 89f. 28. Rådst. prot. 1838 12.2, 1839 13.5, 27.5, 1853 31.10. Rådst. prot. civ. 1861 16.9. BÄ prot. 1838 6.2. Auktionsprotokoll 1842 15.2, lagfartsbevis 1854 18.9, lagfartsprotokoll 1856 18.8, samtliga i kopia i Handlingar ang. ny tullkammar byggnad 1854-1857, HSA:RM. Nyare Helsingborgs-Posten 1841 4.5, 21.9, 6.11, 1842 10.5. A. Åberg, Ramlösa , en hälsobrunns historia under 250 år (Gbg 1957) s. 45 ff. E. Holmqvist, Sparban ken i Helsingborg 1836-1936 (Hbg 1936) s. 60. 29. Nyare Helsingborgs-Posten 1839 11.5, 1840 18.4, 1844 1.6. 30. Rådst. prot. civ. 1850 13.2, 25.2, 4.3, 30.3, 3.6, 1854 29.3. Holmqvist, anf. arb. s. 61 ff. 31. Rådst. prot. civ. 1854 29.3. 32. Rådst. prot. civ. 1854 4.9, 24.5, 1855 29.5. 33. Rådst. prot. civ. 1857 26.3. 34. Rådst. prot. civ. 1857 30.12. 35. Rådst. prot. civ. 1859 7.2. 36. Rådst. prot. civ. 1859 15.9, 8.12, 1860 6.2, 19.12, 1861 2.10, 1862 10.3.

STADSBORNAS INFLYTANDE PÅ STADSSTYRELSEN D

TRADITIONELLA och för äldre tider naturliga formen för stadsbornas

medverkan i städernas styrelse var den allmänna rådstugan. Näringspolitiken utgick från att borgerskapet bildade kärnan i städernas befolkning och för delta gande i allmän rådstuga krävdes burskap. På allmän rådstuga valdes borgerskapets äldste och när riksdagskallelse utgått, stadens riksdagsfullmäktige. Enligt tidens rättsuppfattning var omröstning per capita — med bara en röst för varje mötesdeltagare — helt utesluten. Det var ett rättvisekrav att var och en tilldelades ett antal röster som stod i proportion till vad han genom skatt och andra pålagor bidrog med till de gemensamma behoven. Inga av statliga myndigheter utfärdade regler eller föreskrifter fanns om hur röstningen skulle gå till eller rösterna skulle värde ras, utan i varje stad kunde man fritt tillämpa sin egen metod. I Helsingborg använde man årets taxeringslängd för stadsskatt som röstlängd, så att varje röstan de tilldelades lika många röster som det antal hela eller halva håll han blivit uppförd i.1 Ännu på 1800-talet iakttog man samma yttre former vid kallande av allmän rådstuga som på 1700-talet. Magistraten utfärdade en kungörelse som bl. a. anslogs på rådstugudörren och upplästes vid högmässan i Mariakyrkan. Stadsbetjänterna gick länge omkring i husen och framförde kallelsen muntligen, men från 1820talet, då staden erhållit en lokal tidning, Helsingborgs-Posten, infördes kallelsen också i denna. På rådstugudagen ringde man på utsatt tid, vanligen kl. 10 förmid dagen, i Mariakyrkans klockor som tecken till samling på rådhuset, och efter en kvarts förlopp tog sammanträdet sin början. Under 1700-talet hade maktfullkomliga borgmästare som Petter Pihl d.y. inte alltför ofta velat konfronteras med borgerskapet på rådstugan och det gick år, då han inte kallade till någon rådstuga. Men under 1780-talet, då en livaktig opposi tion framträdde mot magistraten under ledning av Isaac Béen d.ä., hölls många allmänna rådstugor. Vid sekelskiftet 1800 rådde en stabil praxis under borgmästa re Carl Gustaf Ekerholms tid att allmän rådstuga kallades några gånger årligen. Andreas Peter Ståhle brukade under sin borgmästartid (1809-1832) kalla till två 1 25

Perioden 1809-1862 eller tre rådstugor om året. Ofta sökte han samla så många ärenden som möjligt till den allmänna rådstuga som hölls i december månad och där bl.a. ledamöter av borgerskapets äldste skulle väljas. Rådstuguprotokollen visar att han ofta lät ganska viktiga ärenden vila till decemberrådstugan. Bara under tre år (1817, 1828 och 1831) höll Ståhle fler än tre allmänna rådstugor om året, och i alla dessa fall motiverades kallelserna till de extra rådstugorna av att akuta situationer uppstått — år 1831 exempelvis en kolerapidemi. Också borgmästare Håkan Lundberg kallade under sin tjänstetid (1832-1849) till allmän rådstuga högst 2-4 gånger om året, utom enstaka år (1835, 1839, 1844 och 1845) då stora ärenden som väghållningen, skjutsningsbesväret, nybyggnad för trivialskolan m.m. motiverade flera samman komster. Både Andreas Peter Ståhle och Håkan Lundberg måste vid några tillfällen handlägga frågor som inte angick bara borgerskapet utan åtskilliga andra. Det gällde brännvinsbränning, skjutsning, gatubelysning och liknande. Då kallades inte till allmän rådstuga utan de grupper inom stadsbefolkningen som särskilt berördes av det aktuella ärendet, uppmanades att möta upp på rådstugan. Härvid uppkom frågan hur man skulle kunna komma fram till ett giltigt beslut, eftersom troligtvis inte alla som kallats, skulle infinna sig. I kungörelsen om sammankomsten lät man därför inflyta frasen: »kommandes de frånvarande att med de närvarandes beslut åtnöjas». Äldre praxis gick ut på att man vid allmän rådstuga sökte nå fram till enhälliga beslut. Detta var givetvis inte alltid möjligt och en kunglig förordning av år 1817 rörande sockenstämmor medgav att röstmajoritet — inte enhällighet — var tillräck ligt för giltiga beslut i alla frågor som rörde socknens enskilda angelägenheter. Rösträtten och röstvärdet grundade sig vid sockenstämman på hur mycket jord den röstande innehade. Härigenom uppkom en situation som innebar att jordäga re utan burskap på sockenstämma hade rösträtt i frågor rörande exempelvis skola, fattigvård och kyrklig egendom men saknade rösträtt på allmän rådstuga. I viss mån bragtes dessa svårigheter ur världen genom 1843 års kungliga förordning om sockenstämma, sockennämnd och kyrkoråd. Den skulle nämligen gälla i lika mån för städerna och för landsbygden och gjorde sockenstämman obligatorisk i städer na. På stämman skulle man rösta efter en graderad röstskala, varvid innehavet av i mantal satt jord eller det belopp som man erlade i kronobevillning, lades till grund för röstvärderingen. Några klara gränser mellan sockenstämmans kompetens och den allmänna råd stugans, fanns inte angivna i förordningen. Men den ledde till att vid sidan av ett par årliga allmänna rådstugor med traditionella uppgifter man i Helsingborg under de sista åren av Håkan Lundbergs borgmästartid och under Lars Magnus Wejlanders tjänstetid (1849-1864) årligen höll ett ganska stort antal »samman komster med stadens röstberättigade invånare». Vid dessa togs stora frågor upp

Styrelse och förvaltning som t. ex. inrättning av badoch sjukhus, anläggning av gasverk, utvidgning av hamnen och stadens järnvägsfråga. Redan före 1843 hade vid något tillfälle sockenstämman i Helsingborg fattat beslut som egentligen hörde hemma på allmän rådstuga. Så skedde år 1836, när K. M:t krävde garantier för att kronoutskylderna skulle inlevereras i tid så att statsverket inte åsamkades onödiga förluster. Då beslöt Helsingborgs stadsförsamlings skattskyldiga medlemmar på sockenstämma den 28 februari att »ingå för ening om gemensam ansvarighet för kronoutskyldernas årliga betalning med un dantag av vad lagligen avkortas». Beslutet vittnar dels om att gränserna mellan sockenstämmans och allmänna rådstugans kompetens var flytande, dels om att det var sockenstämmans praxis som överflyttades till det borgerliga området och där fick formen av »allmänna sammankomster med stadens röstberättigade invånare».2 Vid mitten av 1800-talet hade Helsingborgs folkmängd börjat växa snabbare än tidigare. Det var m. a. o. många personer som kunde delta i de »allmänna samman komsterna». Men när sådana kallades ofta och ibland med ganska korta intervaller, minskades snart intresset för dem. I rådstuguprotokollen antyds ibland att bara ett litet antal röstberättigade hade infunnit sig på rådhuset. Det kunde förekomma att så få kom tillstädes, att man måste utlysa en ny sammankomst. Tiden var onekligen mogen för att någon mera tidsenlig form för representation av stadens röstberätti gade invånare inrättades. Detta skedde först genom stadsfullmäktigeinstitutionen år 1863. Vid allmänna sammankomster röstade man »efter förtjänst», dvs. uppbördsboken över samtliga skatter fungerade som röstlängd. På 1850-talet tillämpades den regeln att mot varje riksdaler banko som erlades i skatt, svarade en röst, varvid en halv riksdaler jämte några skillingar räknades som en hel. Skattebelopp under 24 skilling medräknades inte, vilket innebar att kvinnor, tjänstefolk, inneboende m. fl. i regel saknade rösträtt. Graderingen av röstvärdet väckte givetvis diskussion vid flera tillfällen.3 På en allmän sammankomst i maj 1848, då stadsläkarfrågan diskuterades, be gärde en del av de närvarande att röstningen skulle ske per capita, »enär var och en synes äga lika anspråk i läkarens biträde.» Magistraten hävdade däremot att man borde följa reglerna i 1843 års förordning, »därför att varje röstberättigad då kommer i åtnjutande av den rättighet att rösta i mån av hans deltagande i honom åliggande utskylder». Detta föranledde en del av de närvarande att anföra besvär hos både landshövdingeämbetet och K.M:t men utan att någon ändring vanns. Året därpå konstaterades i en artikel i Allmänna Öresunds-Posten, att med gällan de regler för röstning skulle man alltid erhålla en pålitlig konservativ majoritet vid de allmänna sammankomsterna, trots att denna bara utgjordes av 31 ämbetsmän, 6 präster, 9 adelsmän och 18 borgare, medan inte mindre än 134 borgare och 64 andra personer kunde tänkas hysa en mera liberal uppfattning.4 12?

Perioden 1809-1862 Alltsedan 1600-talets senare hälft utsågs på allmän rådstuga borgerskapets äld ste. Äldsteinstitutionen var emellertid inte något slags representation i egentlig mening för borgerskapet utan bör snarast karaktäriseras som ett borgarutskott som i olika avseenden biträdde magistraten vid stadens förvaltning. Mot slutet av 1700-talet — och då framför allt under 1780-talet — ökade borgerskapets äldste i Helsingborg sitt inflytande på stadens finanser och kontrollerade mera effektivt än tidigare förvaltningen av stadens tillgångar. Detta stärkte givetvis de äldstes posi tion gentemot magistraten, men ännu ett gott stycke in på 1800-talet levde den uppfattningen kvar att magistraten var den enda myndigheten i staden som med rättsligt bindande kraft kunde sköta stadens förvaltning. Både på allmän rådstuga och från de äldste kunde framföras önskemål och synpunkter, men det var magi straten ensam som fattade beslut »efter vederbörändes hörande». På samma sätt kom husägarnas deputerade, som inrättades år 1802, att i första hand fungera som ett organ under magistraten, där ledamöterna tillhörde en liten grupp av stadens invånare, nämligen fastighetsägare utan burskap. År 1802, när husägarnas deputerade för första gången utsågs i Helsingborg, valdes fem ledamöter. Under de första åren fanns ingen praxis för regelbundna val och inte heller har de deputerades insatser satt några tydligare spår i källmaterialet. En deputerad var ledamot i stadens inkvarteringskammare. Intresset för depute rades verksamhet var inte heller särskilt stort. År 1810, när borgmästare Ståhle fann att man måste utse nya deputerade och kallade samtliga husägare utan burskap till rådstugan, infann sig ingen. I november 1810 kallades till en ny sammankomst och då skulle husägarna också yttra sig om »vad rättigheter dessa deputerade må äga för bevakandet och utförandet av samtliga (icke burskapsägande) husägares talan uti de flera ärenden vilka härvarande husägare i allmänhet kunna angå».5 Anslutningen var god vid sammankomsten den 19 november. Där antog man ett av stadsnotarie Carl Öhrn uppsatt förslag till instruktion för husägarnas deputera de. De skulle vara sex till antalet och utses av husägarna utan burskap. Årligen skulle två av dem avgå. De deputerade skulle ha »fullmakt och myndighet att avgöra å samtliga utom borgerskapet varande husägares vägnar alla de ekonomi ärenden som dessa husägare för övrigt angå och vidare kunna förekomma». Sex husägare utsågs till deputerade och ordförande för dem blev artillerikaptenen Carl P. Langh.6 Icke burskapsägande husägare var en ganska föränderlig grupp i befolkningen. Dit hörde bl.a. officerare som inte stannade någon längre tid i staden utan blev kommenderade till annan ort. Främst genom avflyttning uppstod ofta vakanser bland husägarnas deputerade och man var inte alltid angelägen att fylla dem omedelbart. År 1813 valdes sålunda inte mindre än fem nya deputerade på en gång och år 1823 fyra. Reglerna för avgång och nyval följdes alltså inte. År 1816

Styrelse och förvaltning beslöt dessutom husägarna utan burskap att antalet deputerade skulle minskas till fem. Bland de deputerade fanns dock några stycken — t. ex. kyrkoinspektor Åke Hammar och assessor Fredrik Wilhelm Cöster d. y. — som fungerade under längre perioder. Intresset för deputeradevalen var ganska ringa. År 1826 exempelvis utsåg magistraten ensam tre nya deputerade. Detta var möjligt därför att magi strats ledamöterna själva ofta var icke-burskapsägande husägare.7 Också husägarnas deputerades verksamhet präglades länge av en viss yttre formlöshet. De upphörde att utse någon särskild ordförande och under de första decennierna höll de inga egna sammanträden utan deltog i borgerskapets äldstes förhandlingar. Äldsteprotokollen visar att en eller ett par av dem ofta var närva rande och då också brukade underteckna äldsteprotokollen. Tillsammans med borgerskapets äldste kunde husägarnas deputerade avge skriftliga yttranden till magistraten eller gemensamt med dem fullgöra vissa åligganden. Särskilda proto koll fördes inte för husägarnas deputerade.8 Under borgmästare Ståhles sista tjänsteår anhöll husägarnas deputerade hos magistraten om att de i fortsättningen skulle få hålla egna överläggningar i ären den som rörde husägarna, och icke som dittills av borgerskapets äldstes förman kallas till sammanträde tillsammans med de äldste. Detta beviljades den 27 augusti 1831. Det blev nu nödvändigt att husägarnas deputerade åter fick en egen ordfö rande. Till uppdraget utsågs dåvarande kämnärsrättspraeses Håkan Lundberg. Sedan han år 1832 efterträtt Ståhle som borgmästare lämnade han ordförandepos ten men såg under sin tjänstetid till att fasta former gavs åt husägarnas deputerades verksamhet. Antalet ledamöter blev åter sex, mandattiden i deputerade blev tre år och deputeradeval hölls regelbundet. Under 1840- och 1850-talen blev omval av husägarnas deputerade regel på ett sätt som närmade sig slentrian. Fortfarande fördes inga protokoll men deputerades ordförande skötte de nödvändiga skrivgöromålen. År 1834 invaldes brukspatron Johan August Dreilick i husägarnas depu terade och blev snart deras ordförande. Han kvarstod på den posten ända till stadsfullmäktigeinstitutionens införande år 1863. Under 1840-talet utvecklades den praxis att magistraten begärde separata skriftliga yttranden i olika ärenden från både borgerskapets äldste och husägarnas deputerade. Dessa yttranden bifo gades rådstuguprotokollen som bilagor. Husägarnas deputerades yttrande är i regel egenhändigt utskrivna av Dreilick.9 Äldsteinstitutionen hade fått ökad stadga genom att man fr. o. m. år 1802 inför de treårig mandatperiod för dess ledamöter. Årligen avgick en tredjedel av de 16 äldste, dvs. vart tredje år 6 ledamöter och de mellanliggande åren 5. Samtidigt inleddes en praxis som innebar att de äldste i praktiken kompletterade sig själva. På den allmänna rådstuga i december varje år, då äldsteval skulle äga rum, förelädes borgerskapet en av de äldste själva upprättad kandidatlista, upptagande dubbelt så många namn som lediga platser bland de äldste. Borgerskapet brukade göra detta 9— Helsingborgs historia V: 3

129

Perioden 1809-1862 namnförslag till sitt och överlät sedan till magistraten att bland listans namn välja ut och förordna till äldste dem som ansågs »skickligast». När förmansposten — eller som man snart sade, ordförandeposten — vart tredje år skulle återbesättas, framla des oftast ett separat förslag till denna, upptagande två namn. Detta valförfarande fungerade, som rådstuguprotokollen utvisar, i regel utan gensagor och komplika tioner. Hände det att andra kandidatlistor framlades vid sidan av de äldstes, vann vanligtvis den senare vid den följande omröstningen. Bara vid ett par tillfällen fick motförslaget majoritet.10 Detta valförfarande var inte ägnat att hålla något större intresse vid makt bland borgerskapet för äldstevalen. Dessutom ställdes borgerskapets äldste under 1850-talet alltmera i skuggan av de allmänna sammankomster med stadens samtli ga röstberättigade invånare som då blev vanligare. Att äldsteinstitutionen hade tjänat ut, därom vittnar den egenartade situationen vid det sista äldstevalet i Helsingborg den 16 december 1861. På den utlysta allmänna rådstugan infann sig bara en enda person och han tillhörde själv borgerskapets äldste. Han framlade den sedvanliga kandidatlistan med tio namn, ur vilken sedan magistraten hade att välja de fem »skickligaste».11 Som synes hade magistraten ett starkt inflytande på sammansättningen av bor gerskapets äldste och särskilt under 1800-talets tre första decennier höll magistra ten de äldste i korta tyglar. I början av år 1809 insjuknade de äldstes förman bryggaren Jöns B. Möller svårt. Magistraten förordnade guldsmeden Paul Romare till vice förman under hans sjukdom. Romare skulle sålunda från magistraten mottaga de handlingar och skrivelser som skulle behandlas av de äldste, och kalla dessa till sammanträde. Borgerskapets äldste protesterade emellertid mot detta och vägrade att yttra sig om de ärenden som Romare föredrog. Då kallades de upp inför magistraten på rådstugan. De fick höra att de »åsidosatt sin skyldighet som borgerskapets fullmäktige» och brustit i »den lydnad och hörsamhet de magistra tens bud och befallningar skyldiga äro». På magistratens direkta fråga förklarade sex av de äldste att de själva och inte magistraten ägde att utse sin vice förman. Magistraten förklarade då, att de därigenom visat »böjelse för ohörsamhet mot magistratens bud och befallningar» vilket stred mot den borgared de en gång avlagt. Med hänvisning till ett kungligt brev från år 1752 angående »split och oroligheters hämmande emellan städernas invånare» tilldelades samtliga sex en allvarlig varning. Då Möller under tiden hade avlidit, förordnade magistraten slutligen Paul Romare till förman för borgerskapets äldste, tills borgerskapet på allmän rådstuga längre fram valt ny förman.12 Borgmästare Ståhle var inte särskilt angelägen om att söka samverkan med borgerskapets äldste. Vanligen samlades de en högst två gånger i månaden men vissa år inte ens det. Ett par år, 1815 och 1818, sammanträdde de dock betydligt oftare. Utan tvekan berodde detta på att de äldste vid dessa tillfällen hade förmän 1 3°

Styrelse och förvaltning — ekonomidirektören Carl Magnus Flyborg och handlanden Peter Tengstedt — som lade ned mera energi och intresse på sitt uppdrag. Ståhle kallade gärna borgerskapets äldste och ibland också husägarnas deputerade, som rådstuguproto kollen ger vid handen, upp på rådstugan att inför magistraten på stående fot överlägga om något aktuellt ärende. På grundval av vad som förekommit, fattade sedan magistraten beslut å alla de närvarandes vägnar. Under sådana omständig heter var det inte gärna möjligt för borgerskapets äldste att inta någon mera självständig ståndpunkt i de olika frågorna. Vanligen samlades borgerskapets äldste till sammanträden i kämnärsrättens rum på rådhuset. Deras huvudsakliga uppgift var av gammalt att hålla uppsikt över stadens finanser och i de bevarade protokollen kan man se hur efter hand det blev borgerskapets äldste, inte magistraten, som fattade de avgörande besluten om utgifter av olika slag. Samtidigt utvecklades fastare yttre former kring de äldstes verksamhet. Detta avspeglar sig bl. a. i det sätt varpå äldsteprotokollen uppsattes. Ännu i början av 1800-talet hade de liksom under 1700-talet närmast karaktären av en dagbok, där under varje sammanträdesdag helt summariskt antecknades de ärenden som hade behandlats. Ibland intogs i kopia någon skrivelse som hade ankommit eller som man själv hade låtit uppsätta. Under varje sammanträdesdags »protokoll» satte de då närvarande äldste sina namn. Men fr. o.m. år 1830 fick protokollen en annan utformning och följde sedan i stort sett samma schablon som rådstuguprotokollen. För varje sammanträdesdag började de med en ingress i vilken de närvarande äldste uppräknades. Sedan redogjordes ordentligt för varje ärende. Språket i protokollen blev mera kanslimässigt. Fortfarande undertecknade samtliga närvarande äldste varje protokoll. Under 1830-, 1840- och 1850-talen samlades de äldste vanligen en gång i måna den, tidvis oftare. På 1850-talet under borgmästare Lars Magnus Wejlanders tjäns tetid tillämpades en mera byråkratisk ordning vid ärendenas handläggning, genom att beslutandeproceduren i stor utsträckning blev skriftlig. Magistraten infordrade skriftliga yttrande över de olika ärendena från borgerskapets äldste och husägar nas deputerade var för sig. Sedan de äldste behandlat frågan, översändes deras beslut i form av ett protokollsutdrag till magistraten och utdraget fogades som bilaga till rådstuguprotokollet. Genom detta förfarande blev det svårare för magi straten att förbigå vad borgerskapets äldste beslutat. Ett avslag från deras sida i en fråga innebar i regel att frågan fallit. Det hände stundom att de äldste och hus ägarnas deputerade stannade i olika beslut rörande något ärende. Magistraten sökte ibland sammanjämka ståndpunkterna och någon gång kom ärendet upp vid en allmän sammankomst med stadens samtliga röstberättigade invånare och av gjordes där. Men det förekom ett par gånger (1850 och 1857) att borgerskapets äldste och husägarnas deputerade anhöll om att få hålla ett gemensamt samman träde inför magistraten för att komma fram till samstämmiga yttranden.13

Perioden 1809-1862 Ansvaret för de äldstes protokoll vilade länge på förmannen men i början av 1800-talet började man anlita en särskild protokollförare som fr. o.m. år 1818 i årsarvode fick 66 riksdaler 32 skilling banko. Sysslan sköttes av stadsnotarien, stadskassören eller någon annan tjänsteman på stadens kansli. Från 1830-talet ökade skrivgöromålen hos de äldste i omfattning och år 1850 höjdes arvodet för sekreteraren hos borgerskapets äldste till 100 riksdaler banko om året.14 Magistraten uppdrog ofta åt borgerskapets äldste att fullgöra en rad praktiska uppgifter, t. ex. att ombe^örj^reparationerpå stadens fastigheter, att inköpa ny brandmateriel, att låta laga stenläggningen på~"efé*offentliga platserna, att skaffa lokaler för fattigskolan osv. Dessa göromål vilade främst på förmannen, men för att lätta hans arbetsbörda utsågs en vice förman och dessutom fördelades för varje år en rad »sysslomål» på de olika ledamöterna. Till de mest ansedda göromålen hörde att fungera som bisittare i rådhusrätten och kämnärsrätten. Sedan magistraten år 1809 reducerats till att omfatta bara två litterata rådmän, utsågs för varje år två av ledamöterna i borgerskapets äldste att som »rådhusassistenter» eller »rådhusbisittare» »förstärka» rådhusrätten. Under ett par år på 1820-talet utsågs också en extra ordinarie bisittare. Vidare utsågs två ordinarie »kämnärer», dvs. bisittare i kämnärsrätten och två — några år på 1830talet tre — extra ordinarie. Fr. o. m. år 1845 ökades antalet »kämnärer» till sex, men sedan kämnärsrätten blivit nedlagd vid utgången av år 1849, försvann dessa sex bisittare och i stället ökades antalet bisittare i rådhusrätten först till fyra, sedan till tre. Magistraten stadfäste bisittarvalen. Två ledamöter av borgerskapets äldste utsågs för varje år att vara medlemmar i stadens inkvarteringskammare, och likaså utsåg man för varje år två ordinarie och två extra ordinarie synemän. Dessa deltog i besiktningen av arbeten som utförts för stadens räkning och deras godkännande krävdes för att full likvid skulle utanordnas ur stadskassan. Antalet synemän fördubblades fr. o.m. år 1850, vilket blev möjligt genom att kämnärsrätten blivit indragen och inga bisittare längre behövde utses till den. Ett viktigt uppdrag hade de äldstes kassamän. De var vanligtvis två stycken men det förekom att man dessutom utsåg två extra ordinarie kassamän. Mot slutet av 1840-talet fungerade bisittarna i rådhusrätten också som kassamän, men fr. o. m. år 1856 utsågs åter två särskilda kassamän. De skulle övervaka stadskassörens arbete och uppbörden av stadsskatten. År 1816, då stadskassören hade ett stort under skott i kassan, fastslogs det uttryckligen att det var kassamännens oavvisliga skyl dighet att bevaka stadens rätt. Oenighet uppstod år 1831 om kassamännens arbets uppgifter, och magistraten erinrade då om att de var skyldiga att närvara vid uppbörden av stadens intäkter och därvid jämte stadskassören kvittera de uppbur na beloppen samt se till att pengarna »nedsattes» i stadens kassa, behörigen vår dades och blev antecknade i uppbördslängderna.15 132

Styrelse och förvaltning Under 1850-talet ökades de uppgifter som borgerskapets äldste ålades att sköta inom stadsförvaltningen. Fr. o. m. år 1856 uppdrogs sålunda åt fyra av ledamöter na att ha tillsyn över väglagning och groprensning på infartsvägarna. Enstaka år sköttes detta av fem eller sex äldste, beroende på vad som borde utföras, och ofta minskades då antalet synemän. Fr. o.m. år 1859 utsågs årligen tre ledamöter som skulle ha tillsynen över stadens nya tullkammarhus, låta verkställa mindre repara tioner och ansvara för uthyrningen av solennitetssalen på andra våningen där. Från samma tid skulle också tre ledamöter ha uppsikt över läroverkets nya lokaler och låta göra mindre reparationer på dem. År 1862 sköttes detta uppdrag av fyra ledamöter. Vid 1800-talets mitt var sålunda borgerskapets äldste väl etablerade med diffe rentierade arbetsformer inom stadens styrelse och förvaltning. De hade inte bara kontrollen över stadens finanser utan ledamöterna skötte en rad praktiska uppgif ter inom förvaltningen. Tidigare hade borgmästaren eller enskilda magistratsledamöter haft sådana praktiska uppdrag, men den byråkratisering av stadsstyrelsen som inletts, fick till följd att magistraten och dess ledamöter i allt högre grad fick sin verksamhet förlagd till rådhuset för att därifrån genom bl. a. kungörelser och skrivelser leda förvaltningen. Borgerskapets äldste hade en större andel i stadsstyrelsen och stadsförvaltningen vid 1800-talets mitt än vad som egentligen var motiverat med tanke på att de företrädde bara de burskapsägande borgarna, dvs. en grupp inom befolkningen som kvantitativt betydde mindre än tidigare. Alltsedan mitten av 1840-talet hade de näringspolitiska reformerna urholkat värdet av burskapet. Det var inte längre nödvändigt att vara borgare för att få rättighet att driva näring i stad. Därför kunde för många de äldstes organisation och verksamhet te sig som ett klickvälde, utövat av en traditionellt bestämmande grupp, utan hänsyn till att det i staden fanns åtskilliga dugliga och intresserade medborgare som ställdes utanför besluten. Kri tiska röster höjdes också ibland. År 1850 beslöt magistraten på förslag av borgerskapets äldste, som vi tidigare berättat, att tomtöresplatser och andra stadstomter skulle kunna friköpas. Detta beslut överklagades hos landshövdingeämbetet, som ogillade besvären bl. a. under hänvisning till att förslaget kommit från borgerskapets äldste, och ämbetet ville inte ifrågasätta »stadens äldstes egenskap en gång för alla av beslutande ombud för hela samhället». Då ingrep Allmänna Öresunds-Posten i diskussionen med en artikel, i vilken det konstaterades att frågans kärnpunkt just var, huruvida de äldste kunde anses vara »beslutande ombud för hela samhället». Ärendet var av sådan natur, fortsatte författaren, att det »alldeles icke tillkommer endast borgerskapet till avgörande, utan tvärtom alla i stadens tomter delägande invånare, vilka icke utan en skriande orättvisa lära kunna anses ha överlämnat sin rätt till att ha ett ord med vid en så pass allmän fråga som denna, åt borgerskapets äldste. Vad det gamla 133

Perioden 1809-1862 bruket angår, lärer ögonblicket kanske vara inne, i detta fall som i så många andra, att återförvisa vad som i de menlösa tiderna kan ha gällt för hävdvunnet bruk, till egenskapen av gammalt missbruk.»16

1. N. Herlitz, Svensk stadsförvaltning på 1830-talet (Sthm 1924) s. 360. 2. Sockenstämmoprotokoll 1836 28.2, HSK. 3. Rådst. prot. civ. 1855 19.12, 1856 10.12. 4. Rådst. prot. 1848 10.5. Kungl. brev, civildep. 1849 18.5, RA. Allmänna Öresunds-Posten 1849 4.12. 5. Band V:2 s. 130f. Rådst. prot. 1810 23.6, 27.6, 3.11. 6. Rådst. prot. 1810 19.11. 7. Rådst. prot. 1811 16.12, 1813 13.12, 1815 4.12, 1816 27.11, 1823 14.4, 1826 18.12. 8. Rådst. prot. 1818 9.9, 1819 6.12. 9. Rådst. prot. 1831 27.8, 1834 15.12.

134

10. Rådst. prot. 1818 5.12, 1819 6.12, 13.12, 1826 18.12, 1832 15.12, 1837 27.12, 27.6, 1844 28.12, 1849 17.2. Rådst. prot. civ. 15.12, 1853 19.12, 1856 15.12. Kungl. brev, dep. 1851 12.2, RA. 11. Rådst. prot. civ. 1861 16.12. 12. Rådst. prot. 1809 21.1, 30.1, 25.2, 11.3. 13. Rådst. prot. civ. 1850 12.3, 1857 29.6. 14. BÄ prot. 1814 11.11, 1818 16.2, 28.2, 17.10, 1850 16.11. 15. Rådst. prot. 1816 14.10, 1831 17.12. 16. S. 39 f. Allmänna Öresunds-Posten

68 .

1824 1838 1851 civil

27.2,

1822

1850

MAGISTRATEN OCH DOMSTOLARNA X^jjDER HELA 1700-TALET hade Helsingborgs magistrat och rådhusrätt be

stått av borgmästare och fyra rådmän. Ett kungligt brev av den 19 juni 1805 medgav att antalet avlönade, ordinarie rådmän minskades till två. Dessa skulle överta de ämbetsjordar som tidigare hade hört till de båda indragna rådmanstjänsterna. Dessutom skulle inkomsterna från stadens hamn utarrenderas för sex år i sänder och av arrendesumman skulle en tredjedel tillfalla borgmästaren och en tredjedel delas mellan de båda rådmännen. Den för magistratens verksamhet och ekonomi genomgripande reformen verkställdes inte omedelbart, utan som tidigare berättats, först under åren 1809 och 1810. Reduktionen av antalet ordinarie magistratsledamöter var fullbordad i början av år 1809. Året förut hade borgmästare Carl Gustaf Ekerholm avlidit och rådmannen Andreas Peter Ståhle — fr. o.m. år 1805 tilldelad borgmästares namn, heder och värdighet — förordnades i januari 1809 till hans efterträdare. I augusti 1808 hade också rådman Christian Hellborg avlidit. Ståhles och Hellborgs rådmanstjänster återbesattes inte.Kvar som ordinarie rådmän stod Johan Peter Tauson och Johan Fredrik Berg, den senare fr. o. m. år 1818 med borgmästares namn, heder och värdighet.1 Enligt rättegångsbalken i 1734 års lag skulle en rådhusrätt för att vara domför ha minst fem ledamöter. En kunglig förordning av år 1818 sänkte minimiantalet ledamöter i rätten till tre. För att »förstärka» rådhusrätten utsåg borgerskapets äldste inom sig för ett år i sänder vanligen två bisittare, under 1850-talet tre eller fyra. Däremot förordnades inte längre som under 1700-talet extra ordinarie råd män. I stället adjungerade rådhusrätten med sig — särskilt när någon av de ordinarie rådmännen inte kunde närvara — stadsnotarien, stadskassören eller någon annan tjänsteman i stadskansliet, som efter avlagd domared deltog i rättens förhandlingar. Vid förfall för någon av bisittarna anmodades ofta någon av före gående års bisittare att närvara.2 Städernas traditionella rätt att vid tillsättning av borgmästare genom röstning på allmän rådstuga uppföra tre av de sökande på förslag till tjänsten, varefter K. M:t utnämnde en av dem, blev bekräftad i 1809 års regeringsform. Inte heller ändra des något i proceduren vid tillsättning av rådmän. På allmän rådstuga förrättades

135

Perioden 1809-1862 val och de sökande uppsattes i tur och ordning på ett förslag efter antalet röster de erhållit. Landshövdingen utfärdade sedan fullmakt för den som fått de flesta rösterna. Av gammalt kunde valsättet variera från stad till stad. Magistratsledamöterna hade rätt att rösta vid dessa val. Enligt en förordning från år 1756 skulle därvid borgmästaren tilldelas samma röstetal som den högst beskattade borgaren i staden och varje rådman hälften därav. År 1824 tog magistraten i Helsingborg upp frågan om röstvärderingen till diskussion med borgerskapets äldste, därför att det visade sig att det antal röster borgmästaren och rådmännen skulle förfoga över, kunde variera ganska mycket beroende på konjunkturerna och taxeringen. De äldste å sin sida ansåg det skäligt att magistratsledamöterna tilldelades ett samlat röstetal motsvarande högst 1/20 av samtliga borgares, men detta ansåg magistraten otillräckligt. Frågan bragtes aldrig närmare sin lösning och i praktiken betydde den mycket litet, därför att magistratsledamöterna oftast avstod från att utnyttja sin rösträtt vid borgmästare- och rådmansvalen.3 Rådmansvalen under åren 1809-1862 förlöpte i regel lugnt och stilla i Helsing borg. Johan Peter Tauson avled år 1812 och till hans efterträdare valdes med stor majoritet stadsnotarien Carl Öhrn som i juni 1812 installerades av landshövdingen. År 1814 tilldelades han av K. M:t häradshövdings namn, heder och värdighet. Johan Fredrik Berg var sjukledig periodvis i början av 1820-talet och beviljades år 1824 av landshövdingeämbetet avsked från rådmansbefattningen, dock med bibe hållande under sin livstid av den ordinarie lönen. Detta innebar i princip att hans efterträdare inte skulle ha andra inkomster, så länge Berg levde, än de med rådmanssysslan förenade sportlerna. Frågan underställdes K. M:t, som uppdrog åt landshövdingeämbetet att handla efter gottfinnande. Rådmansvalet anvisade emel lertid en väg ut ur svårigheterna, genom att borgerskapet på allmän rådstuga enhälligt valde Bergs son dykerikommissarien, vice häradshövding Nils Fredrik Berg. Han installerades i augusti 1824 av landshövdingen i sitt ämbete och inneha de detta till sin död 1839.4 Efter en längre tids sjukdom avled Carl Öhrn år 1832. Till hans efterträdare valdes stadens kämnärsrättspraeses Håkan Lundberg, och han installerades som rådman av landshövdingen i augusti 1832. Men några veckor tidigare hade han vid val av ny borgmästare efter Andreas Peter Ståhle, som avlidit i april samma år, fått de flesta rösterna. I oktober utfärdades borgmästarefullmakten för Håkan Lund berg och nytt rådmansval måste hållas. Det skedde i början av år 1833, då vice häradshövdingen Lars Magnus Wejlander valdes med stor majoritet. Han installe rades på landshövdingens uppdrag av borgmästare Lundberg i februari 1833.5 Strid uppstod bara om två rådmansval. Vid valet efter Nils Fredrik Berg år 1839 föll 199 röster på kämnärsrättsprasses Fredrik Wilhelm Cöster, 150 röster på den tidigare stadsnotarien, numera handlanden Hans Magnus Rönnow och 15 i röst på en tredje sökande. Detta val blev överklagat på formella grunder, vilket fick till 136

Styrelse och förvaltning följd att Cöster först i augusti 1840 kunde på landshövdingens uppdrag installeras av borgmästare Lundberg. Likaså överklagades ett rådmansval år 1850. Det gällde den rådmanstjänst som blivit ledig genom att Lars Magnus Wejlander efterträtt Håkan Lundberg som borgmästare. Vid valet i mars 1850 tillföll de flesta rösterna vice häradshövding Otto Christian Wåhlin, men två av hans medsökande överkla gade valet. Ärendet avgjordes först i början av år 1851 och på landshövdingens uppdrag installerades Wåhlin i sin tjänst av borgmästare Wejlander i februari 1851. Cöster innehade sin rådmanstjänst till sin död år 1876. Wåhlin begärde och erhöll avsked år 1866.6 Det är värt att särskilt påpeka, att Johan Fredrik Berg var den siste »illitterate» ordinarie rådmannen i Helsingborg. Efter hans avsked år 1824 hade samtliga ordinarie magistratsledamöter juridisk utbildning. Den utveckling som inletts un der 1700-talet i riktning mot att i magistraten skulle sitta bara »litterata» rådmän, var därmed fullbordad. De enda »illitterata» ledamöterna i rådhusrätten var i fortsättningen bisittarna, men genom praxis att med rätten vid behov adjungera någon av stadens tjänstemän, förstärktes juristernas dominans ytterligare. Rådhus rätten och magistraten hade m.a.o. utvecklats till en renodlad ämbetsmannainstitution. Detta satte sin prägel på dess arbete, bl. a. på det sättet att skriftväxling och mera byråkratiska procedurer vid handläggningen av ärendena blev vanligare. Den utarrendering av stadens hamninkomster som hade blivit anbefalld i 1805 års kungliga brev, verkställdes inte förrän i början av år 1810, som vi tidigare berättat. Först i december 1811 fastställdes på allmän rådstuga den nya lönestat som blev nödvändig genom magistratens omorganisation. Den skulle gälla fr. o. m. år 1812. I staten bekräftades att borgmästaren skulle uppbära en tredjedel och de båda rådmännen vardera en sjättedel av arrendesumman för hamninkomsterna. Magistraten behöll rätten till arrendemedlen för ålfiskena vid stadens strand och de hyror som inflöt när rådhussalen uppläts för tillställningar av olika slag. Borger skapets äldste ställde härvidlag som villkor, att »med dans i rådstugan innehålles utom vid något särskilt högtidligt tillfälle». På stadens bekostnad skulle magistraten erhålla några lispund talgljus årligen för belysning i sin sessionssal, men de äldste höll fast vid att stadsnotarien och stadskassören liksom tidigare själva skulle bekosta sina talgljus. Magistraten avstod till staden den traditionella rätten till delningsaccisen samt till andelar i böter som utdömdes vid rådhusrätten och kämnärsrätten. Det gällde den kronan tillfallande tredjedelen av de s.k. treskiftesböterna, vilken staden förunnats enligt 1660 års privilegiebrev, samt dessutom stadens tredjedel av dessa böter. Den rådman som för året presiderade i kämnärsrätten avstod likaledes den andel i böterna vid domstolen som han därutöver hade haft rätt till. I stället skulle prasses i kämnärsrätten erhålla ett årligt arvode om 66 riksdaler 32 skilling banko, men borgerskapets äldste förutsatte, att han då också själv skulle svara för protokollföringen i rätten. *37

Perioden 1809-1862 Till protokollet antecknades att borgmästaren ur statsmedel av gammalt åtnjöt en årslön på 100 riksdaler specie och dessutom som sportler uppbar källarfrihetsmedlen samt pass-, stämnings- och vadepengar. Därtill hade han rätt till hälften av de provisioner som tillkom magistraten för auktioner, bouppteckningar och arv skiften, vidare till hälften av burskapspengarna samt av avgifter för fastebrev vid friköp av stadsjord. Enligt 1810 års enskifteskarta omfattade hans ämbetsjordar 53 tunnland och 3 kappeland åker och äng, belägna i Torn-, Slotts- och Möllevångarna. För de båda rådmännen antecknades att de sinsemellan skulle dela den återstå ende hälften av de uppräknade provisionerna och avgifterna. Var och en av dem innehade i de nämnda tre vångarna ämbetsjordar omfattande 12 tunnland och 23 9/10 kappeland åker och äng. Med uppdraget att presidera i kämnärsrätten följde en tredjedel av Viskängen, omfattande 7 tunnland och 29 3/10 kappeland enligt enskifteskartan. Inkomsterna från de återstående två tredjedelarna tillföll borg mästaren. Det upplystes också att borgmästaren erhållit rådmännens tidigare ande lar i källarfrihetsmedlen, därför att han avstått den andel han tidigare hade haft av böterna vid kämnärsrätten. Ämbetsjordarna var i regel utarrenderade.7 Den som ledde detta kamerala omdaningsarbete var borgmästaren Andreas Peter Ståhle. På generalguvernör Johan Christopher Tolls uppdrag hade han installerats i sitt ämbete den 18 februari 1809 av militärbefälhavaren i Helsingborg överstelöjtnant Gustav Cederström. Rådstuguprotokollen visar hur Ståhle under sitt första tjänsteår snabbt skaffade sig ett fast grepp om stadsstyrelsen — fr. o. m. år 1809 fördes för övrigt inte längre separata magistrats- och rådhusrättsprotokoll. Magistratens verksamhet organiserades fastare genom att de olika »sysslomålen» i slutet av varje år delegerades för det kommande året på de olika ledamöterna. Det gällde uppdragen som praeses i kämnärsrätten, som ledamöter i sjötullrätten, som föreståndare för auktionskammaren, som rådsbisittare i stadens hantverksämbeten samt göromålen med bouppteckningar och kontrollstämpling av guld och silver. En del av dessa sysslor gav större arvoden eller sportler än andra och därför gjordes vanligen en omfördelning varje år. Ibland kunde också någon av bisittarna i rådhusrätten ges ett uppdrag, t. ex. att ha tillsyn över stadens publika byggnader eller att vara ledamot i sjötullrätten. Som en följd av accissystemets omläggning försvann accisrätten efter år 1810 och ledamöter i denna domstol behövde inte utses längre.8 Andreas Peter Ståhle — år 1809 av K. M:t tilldelad lagmans namn, heder och värdighet — var en viljestark och målmedveten man. Som tidigare omtalats var han energiskt verksam för att förbättringsarbetena på stadens hamn skulle fortsättas under 1810-talet och för att en större, tidsenlig hamnanläggning skulle komma till stånd i början av 1830-talet. Vi har också sett hur han var en av de främsta initiativtagarna till Skånska Brandförsäkringsinrättningen. Hans handlande kunde stundom få drag av självrådighet. Som exempel på detta kan nämnas att 19

138

Styrelse och förvaltning invånare i staden år 1813 hos landshövdingeämbetet anförde klagomål över Ståhles sätt att bl. a. handlägga inkvarterings- och skatteärenden. Man påstod också att borgmästaren vid kallelse till allmän rådstuga bara tog med obetydliga ärenden i kungörelsen, vilket fick till följd att många uteblev från sammankomsten, men att där sedan togs upp stora och viktiga frågor som avgjordes inför magistraten av en fåtalig menighet. Ärendet hänvisades av landshövdingeämbetet till Göta hovrätt, som återförvisade det till landshövdingeämbetet. Detta utslag överklagades i sin tur hos K. M:t som förklarade, att mål av detta slag borde handläggas av kammarrät ten. För oss i detta sammanhang räcker det att konstatera, att det i staden rådde missnöje bland en del av borgerskapet med Ståhles sätt att sköta stadsstyrelsen. Besvärsärendets handläggning, där formella frågor sköts i förgrunden och sakfrå gorna fick stå tillbaka, kännetecknade också ett annat mål rörande Ståhles ämbets utövning, nämligen en utdragen process rörande Ståhles sätt att leda stadens fattigförsörjning, till vilken vi återkommer i det följande.9 Det är givet att det kring en så färgstark person som Andreas Peter Ståhle med tiden uppkom åtskilliga rykten. I sin inemot mitten av 1800-talet författade bok »Helsingborg år 1816» påstår E. F. Tengberg att »borgmästaren höll en faderlig hand med thy åtföljande käpp såväl för borgerskapet som för övriga stadens innevånare». Det är omöjligt att fastställa sanningshalten i denna uppgift, att Ståhle handgripligen skulle ha tillrättavisat felande stadsbor på rådstugan. Det är möjligt att ryktena har haft sin rot i en praxis som förekom under Ståhles borgmästartid på 1820-talet. För åren 1824-1828 är bevarade separata »protokoll inför borgmästarämbetet» som gäller utredningar rörande enstaka förseelser gjorda av Ståhle ensam med delinkventen på rådstugan. Förutom de två var bara protokollföraren närvarande. Vad som kan ha förekommit på rådstugan efter förhörens avslutande i enrum mellan Ståhle och de tilltalade, vet vi ingenting om.10 Under Ståhles borgmästartid handlades inför rådhusrätten förutom de grövre brottmålen också sjömål och enstaka postmål. Kämnärsrätten och sjötullrätten fanns fortfarande kvar, vilket avlastade rådhusrätten en del arbete. År 1820 inrät tades en ny hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, och den hade fram till år 1917 sitt säte i Kristianstad. Den blev närmast högre rättsinstans över rådhusrätten i stället för som tidigare Göta hovrätt, och den nya hovrätten förordnade vikarie för borgmästaren, när denne var tjänstledig, och granskade de renoverade rådhusrättsprotokollen som årligen insändes dit. På 1820-talet hade magistratens arbetsuppgifter blivit så omfattande, att det inte var lämpligt längre att en av de båda ordinarie rådmännen också skulle tjänstgöra som praeses i kämnärsrätten och ansvara för protokollen där. Det förekom att denne rådman fick så stor arbetsbörda, att han tidvis måste lämna från sig ordfö randeskapet i kämnärsrätten och någon lämplig person utanför magistraten i hans ställe förordnas att leda rätten. År 1824 väcktes därför förslag om att en särskild *39

Perioden 1809-1862 tjänst som kämnärsrättspraeses borde inrättas på samma sätt som man tidigare hade gjort i Lund och Landskrona. Med tjänsten skulle förenas de löneförmåner i ämbetsjord och kontanter som dittills varit förenade med ordförandeskapet i kämnärsrätten. Till detta fogade borgerskapets äldste villkoret att staden inte fick åsamkas några nya utgifter, utan ifall någon löneökning blev aktuell för kämnärsrättspraeses borde denna tas från de ordinarie rådmännens förmåner. K. M:t biföll den 22 juni 1824 stadens ansökan om att få inrätta den nya befattningen. Tjänsten utannonserades och i november 1824 valdes hovrättsauskultanten Håkan Lund berg på allmän rådstuga till praeses. Han hade för övrigt under en längre tid upprätthållit befattningen, eftersom rådmännen av olika anledningar inte hade kunnat sköta den. I december 1824 utfärdades landshövdingeämbetets fullmakt för Lundberg på tjänsten.11 Den nya tjänsten som ständig praises i kämnärsrätten innehades under de föl jande åren av Håkan Lundberg Fredrik Wilhelm Cöster Lars Erik Sahlin

1824-1832 1833-1840 juli 1842-1849.

Val av praeses hölls på allmän rådstuga och landshövdingeämbetet utfärdade fullmakt på tjänsten åt den som erhållit de flesta rösterna. Fredrik Wilhelm Cöster blev rådman år 1840 men måste t. o.m. juni 1842 också upprätthålla tjänsten som praeses i kämnärsrätten. Orsaken härtill var att när ny praeses skulle utses på allmän rådstuga i januari 1841, väcktes ett förslag att befattningen skulle avskaffas och att en av rådmännen skulle återta ordförandeskapet i kämnärsrätten. Detta avstyrde magistraten men det därpå följande valet överklagades ända upp i högsta instans. K. M:t avgjorde ärendet först i april 1842 och vice häradshövdingen Lars Erik Sahlin installerades först i juli 1842 i sitt ämbete.12 Enligt 1811 års lönestat uppbar kämnärsrättens praeses som nämnts 66 riksdaler 32 skilling i årslön från stadskassan. Dessutom hade han av gammalt rätt till en tredjedel av avkastningen från Viskängen söder om staden. I samband med att en ny kyrkogård anlades söder om staden år 1814 tog man i anspråk för denna bl. a. ett stycke av kämnärsrättsordförandens del i Viskängen. Det kom då till en uppgö relse, som stadfästes av K. M:t den 21 juni 1814, att ordföranden i kämnärsrätten i stället årligen ur stadskassan skulle erhålla ett belopp motsvarande priset på två tunnor gott korn enligt ortens markegångstaxa. Avtalet gällde fr.o.m. år 1815. År 1843 begärde Lars Erik Sahlin lönehöjning, vilket vållade oenighet inom borger skapet. Slutligen medgav man att Sahlin under sin tjänstetid skulle få ett årligt tillägg på 200 riksdaler banko. Borgmästare Håkan Lundberg, som ansåg detta för litet, avstod fr. o.m. år 1843 till Sahlin under dennes tjänstetid nyttjanderätten till borgmästarens del av Viskängen.13 140

Styrelse och förvaltning Den 28 april 1832 avled Andreas Peter Stähle. Bland de sökande märktes två helsingborgare, vice häradshövdingarna Lars Magnus Wejlander och Fredrik Wil helm Cöster. Detta vållade formella svårigheter därför att båda var släkt med rådman Nils Fredrik Berg, som följaktligen inte kuncle leda borgmästarvalet. Till detta kom att rådman Carl Öhrn också avlidit strax förut. Skånska hovrätten förordnade därför borgmästare H. August Hellerdag från Landskrona att leda den allmänna rådstuga i juni 1832, där valet skulle äga rum. Rösterna fördelade sig ganska jämnt: 292 röster på kämnärsrättspraeses Håkan Lundberg, 272 på rådman Nils Fredrik Berg och 226 på Lars Magnus Wejlander. Den 20 oktober utfärdades kunglig fullmakt för Håkan Lundberg och han installerades tre veckor senare av landshövdingen. Som förut nämnts utsågs Wejlander till rådman året därpå.14 Efter sitt ämbetstillträde höll Håkan Lundberg räfst med stadens försumlige brandmästare och med stadsvaktmästaren. Vidare avskedades som rådstuguprotokollen utvisar under åren 1832-1836 flera stadsvaktkarlar på grund av opålitlighet. Som förut omtalats började under Lundbergs ämbetstid val till husägarnas depute rade till skillnad mot tidigare att hållas regelbundet, så att en treårig mandattid blev det normala. Fastare rutiner infördes i samarbetet mellan å ena sidan magistraten och å andra sidan borgerskapets äldste och husägarnas deputerade. De båda korporationerna sammanträdde var på sitt håll och magistraten infordrade yttran den från dem, vanligen först från de äldste. En ny lönestat upprättades år 1839 för stadens anställda. Intet ändrades i den i fråga om magistratens löneförmåner.15 Stadsförvaltningen ger alltså under Håkan Lundbergs tid intryck av lugn, reda och fasthet. Rådhusrättens arbetsbörda ökades avsevärt fr. o. m. år 1832 genom att sjötullrätterna då indrogs och alla tullmål i stället hänvisades till rådhusrätt. Rådstuguprotokollen ger vid handen hur vissa rättegångsdagar i fortsättningen helt dominerades av mål rörande smuggling och försök till underslev. Ur allmänna medel utgick ersättning till rådhusrätten för sysslandet med tullmålen. Beloppets storlek växlade med antalet mål som behandlades. Fr.o.m. år 1842 gällde en överenskommelse inom magistraten att borgmästaren skulle erhålla en tredjedel av ersättningen, de båda rådmännen tillsammans en tredjedel och stadsnotarien den återstående tredjedelen. Däremot miste magistratsledamöterna arvodena som rådsbisittare i de olika hantverksämbetena i staden, när dessa fr.o.m. den 1 juli 1847 upphörde att existera.16 Vid sidan av de löpande göromålen gav sig Håkan Lundberg i kast med flera stora och väsentliga uppgifter. År 1837 förde han den dittills olösta frågan om gatubelysning i staden i hamn. År 1845 fattades under hans ledning viktiga beslut rörande väghållningen. Fattigvården i staden erhöll en effektivare organisation, trivialskolans byggnadsfråga löstes omsider efter decenniers förhalning av ären det och omfattande restaureringsarbeten gjordes på Mariakyrkan. Personligen engagerade han sig djupt i startandet av paketbåtfarten mellan Helsingborg och

Perioden 1809-1862 Helsingör år 1834 och två år senare medverkade han vid grundandet av Helsing borgs Sparbank. På längre sikt innebar sparbankens tillkomst bl.a. att staden lättare än tidigare kunde låna upp nödigt kapital för förverkligandet av större projekt.17 Efter en lång tids sjukdom avled Håkan Lundberg den 5 maj 1849. Under hans sjukdomstid hade rådmannen Lars Magnus Wejlander lett magistraten och han förordnades nu av hovrätten som tillförordnad borgmästare under vakansen. Inte mindre än 14 sökande anmälde sig till den lediga tjänsten. Vid valet i juli 1849 på allmän rådstuga erhöll Wejlander över hälften av rösterna. Lullmakt utfärdades av K. M:t för honom i november och han installerades den 19 december av landshöv dingen.18 Wejlander beklädde borgmästarsysslan till sin död år 1864. I de bevarade proto kollen framstår han som en skicklig ämbetsman med gott handlag. Den av Håkan Lundberg grundade praxis vid expeditionen av de olika ärendena i magistrat och rådhusrätt stabiliserades och vidareutvecklades. Noggrannare än tidigare registre rades sålunda brandsyner och gatusyner. En regelbunden växling mellan de båda rådmännen inleddes i fråga om de »särskilda befattningarna» inom magistraten, så att dessa bytte innehavare varje kvartal. Mindre än tidigare anlitades bisittarna i rådhusrätten. I stället adjungerades allt oftare stadsnotarien eller stadskassören, vilket stärkte det ämbetsmannamässiga inslaget i magistraten. De ekonomiska och sociala förändringarna i staden avspeglades på olika sätt i rådstuguprotokollen. Årets ordinarie session med rådhusrätten tog traditionsenligt sin början med »dompredikan» — vanligen under första hälften av februari.Tidi gare hade efter gudstjänsten magistraten och borgerskapets äldste brukat samlas på rådstugan för att utväxla välgångsönskningar, men fr.o.m. år 1850 deltog i denna sammankomst också husägarnas deputerade, magistratens tjänstemän samt stadens handels-, fabriks- och hantverksföreningar. De sistnämnda utsåg vid detta tillfälle sina deputerade för det kommande året. Befolkningstillväxten och den därmed följande ökningen av antalet samfällda angelägenheter i staden ledde till nybildningar inom stadsförvaltningen. Vi har redan sett hur borgerskapets äldste inom sig började på 1850-talet delegera allt flera praktiska uppdrag. Sedan Helsingborg erhållit en ny byggnadsoch brand ordning år 1858, inrättades en särskild byggnadsdirektion. Vi har också berättat om hur stadens sjukhusfråga omsider löstes och hur inte bara en sundhetsnämnd utan också en sjukhusdirektion tillsattes. Slutligen bör nämnas att Lars Magnus Wejlander med klar blick lugnt och säkert förberedde inrättandet av en drätsel kammare och övriga förändringar som blev en följd av 1862 års kommunallagar. Till detta återkommer vi framdeles.19 En kunglig förordning av den 18 april 1849 medförde djupgående förändringar i rådhusrättens och magistratens arbetsvillkor. I den påbjöds nämligen att rikets

142

Borgmästare Lars Magnus Wejlander. Porträtt i olja av C. F. Richter, utfört år 1831, då Wejlander var hovrättsauskultant. Helsingborgs Sparbank. Foto, Helsingborgs Stadsmuseum.

Styrelse och förvaltning kämnärsrätter skulle indragas vid utgången av år 1849. Mål som hade hört under kämnärsrätt skulle »omedelbarligen» tas upp inför rådhusrätt. Helsingborgs kämnärsrätt höll sin sista session den 31 december 1849. Dess sista mål gällde ett rån, men hann inte bli slutbehandlat utan överlämnades till rådhusrätten. Sedan höll praeses Lars Erik Sahlin ett kort anförande, i vilket han tackade rättens bisittare, stadsfiskalen och andra som biträtt rätten i dess verksamhet, och han slutade med orden: »Kämnärsrättens i Helsingborg verksamhet är slutad och rätten härmed upplöst.» I januari 1850 anmälde han hos rådhusrätten att kämnärsrätten hade avslutat sin verksamhet. Han anhöll att få överlämna rättens protokoll och övriga handlingar jämte en förteckning över i kämnärsrätten vilande mål, inalles fyra stycken. Kämnärsrätt hade då funnits i Helsingborg sedan år 1682 eller i 167 år.20 Inför reformens genomförande hade alla »vederbörande» haft möjlighet att yttra sig. På allmän rådstuga hade man i Helsingborg i augusti 1849 antagit ett förslag av borgerskapets äldste, som gick ut på att rådhusrätten i fortsättningen borde arbeta på två avdelningar med borgmästaren som ordförande i den ena och en rådman som ordförande i den andra. De bisittare som tjänstgjorde i rådhusrät ten skulle förbli i borgmästarens avdelning, medan kämnärsrättens bisittare skulle överföras till rådmannens. Denna rådman skulle i årligt arvode erhålla 200 riksda ler banko, men vara skyldig att föra protokollet i alla mål som förekom inom avdelningen.21 Någon uppdelning av rådhusrätten kom aldrig till stånd. Antalet bisittare öka des, som förut nämnts till först fyra, från år 1857 tre. Ärendenas antal växte, så att protokollen svällde ut och fr. o. m. år 1850 föreligger i två serier, en för civilmål och en för brottmål. Separata magistratsprotokoll fördes inte. Redan i februari 1850 visade det sig att stadsnotarien inte kunde hinna med all protokollskrivning. Man beslöt därför att yngste rådmannen tills vidare skulle överta protokollföringen i alla brottmål utom tullmålen. Detta fastställdes av landshövdingeämbetet men kunde inte verkställas, därför att den ena rådmanstjänsten var vakant ända till i februari 1851. Stadsnotarien måste därför svara för alla protokoll under år 1850 och tillerkändes för detta de 200 riksdaler banko, som enligt beslutet av år 1849 skulle ha tillfallit den rådman som presiderade i rådhusrättens ena avdelning.22 Sedan Otto Christian Wåhlin tillträtt sin rådmansbefattning år 1851 fick han överta protokollföringen i alla brottmål utom tullmålen och erhöll för detta 200 riksdaler banko om året. Detta beslut förnyades år 1855. När Wåhlin fyra år senare anhöll om att under sin återstående tjänstetid få åtnjuta detta arvode, uppstod meningsskiljaktigheter, men vid en allmän sammankomst med stadens röstberätti gade invånare stannade röstövervikten hos dem som ville bifalla hans anhållan. Först år 1861 tillsattes på förslag av borgerskapets äldste en särskild tjänst som protokollförare i brottmål, »då brottmålen vid rådstugurätten härstädes på senare tider betydligt ökats, vilket lika med den tilltagande folkmängden säkerligen kom-

143

Perioden 1809-1862 mer att fortfara». Han skulle i lön få 500 riksdaler riksmynt om året. Beslutet överklagades utan framgång hos landshövdingeämbetet. Till »brottmålsnotarie» förordnade magistraten vice häradshövdingen Axel Rosentwist.23 År 1857 begärde rådmännen Fredrik Wilhelm Cöster och Otto Christian Wåhlin förhöjning av sina kontanta löner med 500 riksdaler banko. Samtidigt begärde de att bli befriade från all befattning med stadens brandförsvar, vilket vi tidigare berättat om. Lönefrågan behandlades i flera omgångar av magistraten och på två allmänna sammankomster med stadens röstberättigade invånare. Vid flera tillfäl len överklagades besluten hos landshövdingeämbetet, som till sist i ett utslag fast slog, att någon löneförhöjning inte kunde medges. Wåhlin överklagade detta utslag utan framgång hos K. M:t. Lönestriden är av intresse, därför att de båda rådmän nen till en av sina skrivelser fogade en tablå över sina normala inkomster. Denna slutade för var och en av dem på 1341 riksdaler 16 skilling banko om året. Av detta utgjorde andelen i arrendemedlen för hamninkomsterna 500 riksdaler, intäkter från ämbetsjordarna 211 riksdaler 16 skilling, provisioner vid bouppteckningar, arvskiften och auktioner 430 riksdaler, ersättningen för rådhusrättens handlägg ning av tullmål högst 100 riksdaler samt övriga tillfälliga inkomster högst 100 riksdaler banko. Skrivbiträde måste de avlöna själva och likaså själva ersätta upp komna förluster vid auktionerna.24 Kämnärsrättens indragning berörde också fördelningen av magistratsinkomsterna. Det kungliga brevet av den 18 april 1849 förutsatte att kämnärsrättspraeses skulle bibehållas vid sina löneförmåner. Lars Erik Sahlin hade haft i lön dels de 66 riksdaler banko som upptogs i stadens lönestat, dels enligt 1843 års beslut ett lönetillägg på 200 riksdaler om året, förutom andelen i Viskängen. Han begärde år 1850 att därutöver tillerkännas 150 riksdaler banko som ersättning för bortfallna sportler. På en allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare i mars 1850 medgav man bara att han skulle få behålla de 66 riksdaler banko som upptogs i lönestaten. Tillägget på 200 riksdaler hade nämligen beviljats bara för Sahlins tjänstetid och denna var nu tilländalupen. Om ersättning för bortfallna sportler var det ej tal. Sahlin anförde besvär över detta beslut både hos landshövdingeämbetet och K. M:t men vann ingen ändring. År 1858 tillträdde Sahlin en tjänst på annan ort, och avstod i det sammanhanget tredjedelen av Viskängen. Magistraten övertog då dispositionen av denna jord, men borgerskapets äldste överklagade åtgärden hos landshövdingeämbetet. Den 3 oktober 1859 kom landshövdingeämbetets ut slag. Det lydde på att jorden skulle överlämnas till staden, emedan det konstaterats att den aldrig hade ingått bland de jordar som enligt K. M:ts beslut av den 2 augusti 1685 blivit donerade till magistraten. Magistraten anförde besvär över detta utslag hos K. M:t men utan framgång.25 I övrigt gjordes ett par förändringar i fråga om magistratens ämbetsjordar, dock utan att arealerna därigenom minskades. Den 4 augusti 1857 godkände K. M:t på 144

Styrelse och förvaltning kammarkollegiums tillstyrkan att några jordägare i staden fick tillbyta sig en del av borgmästarens ämbetsjord mot vederlag i annan åkerjord för att »därigenom kunna bereda ökat utrymme vid deras tomter». Borgmästaren erhöll »en i produk tionsförmåga vida överlägsen jord» och vann sålunda på bytet. Ett liknande jordby te, gällande borgmästarens ämbetsjord och sex närliggande jordar i Möllevången, uppgjordes år 1861 och underställdes K. M:t för stadfästelse.26 Under 1840- och 1850-talen ökades magistratens penninginkomster något. När avtalet med staten angående förvaltningen av stadens hamn förnyades år 1842, fastställdes det att till staden årligen skulle utbetalas 3 000 riksdaler banko mot tidigare 2496 riksdaler. Magistratens andel därav, två tredjedelar, steg följaktligen till 2 000 riksdaler banko om året. När avtalet tio år senare skulle förnyas, begärde magistraten att dess andel skulle höjas till 3 000 riksdaler, men vann inte gehör för detta. Däremot ökades inkomsterna något genom att borgerskapets äldste år 1856 gick med på att burskapspengarna höjdes. En handlande som beviljats burskap skulle i fortsättningen erlägga 50 riksdaler banko i burskapspengar, en färjeman eller skeppare 30 riksdaler och en hantverkare 20 riksdaler.27

Under krigsåren 1808-1809 hade rådhuset upplåtits åt de i Helsingborg förlag da militärförbanden. Magistraten, rådhusrätten och kämnärsrätten höll sina ses sioner hemma hos borgmästare Ståhle. Efter militärens avflyttning måste lokalerna rengöras och repareras. Dessutom försåldes enligt stadsräkenskaperna på auktion för sammanlagt 18 riksdaler 24 skilling banko tre kakelugnar, sju lampetter, tre pallar, en länsstol, en kista och diverse bräder. Nya kakelugnar sattes in och »nya och passande sessionsbord och stolar» anskaffades. I augusti 1810 flyttade stadens myndigheter åter in i rådhuset. Ståhle begärde ingen ersättning för de utrymmen han hade upplåtit.28 År 1827 behövde »rådhussalen», dvs. magistratens och rådhusrättens sessionsrum, repareras. Därför flyttades åter sessionerna hem till borgmästare Ståhle. Men stadens lancasterskola, som var inhyst i den gamla hospitalskyrkan, behövde flera lokaler och fick begagna sesssionssalen en tid. Följaktligen kunde reparationerna påbörjas först sommaren 1828 och då ämnade man också renovera kämnärsrättens rum. Ståhle ansåg sig inte längre kunna avstå sina utrymmen, utan det blev nödvändigt att hyra lokaler »till höger om förstugan» i fastigheten nr 46-48 vid Norra Storgatan, som ägts av framlidne handlanden Otto Christian Gjertsson. Där kvar stannade man tills reparationerna avslutats.29 Rådhussalen på rådhusets övre våning vette åt väster ut mot sjön. Särskilt vintertid var den utsatt för blåst och kyla och var då mycket svår att hålla varm. År 1833 lät borgmästare Håkan Lundberg för egna medel uppsätta en porslins kakelugn i sessionsrummet. I efterhand beviljade borgerskapets äldste honom 100 10 —Helsingborgs historia V: 3

Perioden 1809-1862 riksdaler banko i erkänsla för hans generositet »till rådhussalens förskönande». Värmeanläggningen förbättrades i salen år 1845, då man uppsatte en ny kakelugn där »tillsammans med tillhörande calorifer av Westmans uppfinning», levererad från Westmanska kakelugnsfabriken i Laholm. År 1850 lät man sätta upp nya tapeter »av sämre sort» och oljemåla allt trävirke i det rum där kämnärsrätten till dess hade haft sina sessioner. Året därpå bekostade handlanden Johannes Hallberg röd saffiansklädsel på sju stolar i rådhussalen.30 Utvändigt gjordes en del arbeten på rådhuset. År 1839 fann man att taket måste läggas om. Omtäckning med tak av bräder och därpå lagd valsad järnplåt skulle kosta 1679 riksdaler banko. Ett nytt tegeltak skulle bara gå till 502 riksdaler 19 skilling banko. Borgerskapets äldste stannade givetvis för det senare alternativet och arbetet utf ördes följande år.31 År 1858 begärde konsul Fritz Rooth hos magistraten tillstånd att på rådhustaket få uppföra »en tornbyggnad för att däruti inrymma ett ur med tavla såväl åt hamnen som torget, samt sammanringningsklocka, varav staden länge, synnerligen vad det förra angår, haft stort behov». Tornuret skulle överlämnas som gåva till staden, som dock i fortsättningen skulle bekosta dess tillsyn och skötsel. Borgerska pets äldste framhöll i anledning härav: »Då detta hus är uppfört i en ganska egen stil, anse borgerskapets äldste sig likväl böra härvid fästa det villkor, att ritning å rådhuset med där tillämnad tornbyggnad bör vara godkänd av sakkunnig person innan byggnaden företages, enär en även för sig själv prydlig tornbyggnad likväl kunde förorsaka att rådhuset finge ett ännu mera vanprydligt utseende än det redan har, om icke all möjlig noggrannhet iakttages.» I oktober 1858 överlämnade Rooth den begärda ritningen och den godkändes »såsom fullkomligt ändamålsen lig» av tre tillkallade sakkunniga, en murmästare, en snickarmästare och en tim mermästare. Ur förslaget hade uteslutits sammanringningsklockan. Tornet skulle uppföras med en stomme av korsvirke i furu, som bekläddes först med bräder och sedan med zinkplåt. Magistraten godkände ritningen och lämnade det begärda tillståndet.32 Fritz Rooth samlade in en del pengar till tornbygget och bidrog själv med en rejäl summa. I mars 1859 överlämnade han å »samtliga subskribenters vägnar» det färdiga tornet med ur till staden. En av stadens urmakare åtog sig tillsynen av uret, som onsdagar och lördagar skulle justeras efter »telegrafsuret». Hans arvode var i början 150 riksdaler riksmynt men sänktes först till 120 och sedan till 100 riksdaler. Från stadens nyanlagda gasverk drogs en ledning in i rådhuset, så att dels förstu gan kunde upplysas, dels tornurets mot torget vettande transparenta urtavla kunde belysas inifrån. Urtavlan mot hamnen var ogenomskinlig. När rådhuset revs år 1897 flyttades dess tornur till dåvarande läroverket vid Bergaliden och det fanns ännu kvar där in i vår egen tid.33 Sedan år 1808 var tre arrester inrymda i rådhuset. De reparerades då och då och

146

Styrelse och förvaltning en del inventarier nyanskaffades till dem. År 1817 påpekade dåvarande kämnärsrättspraeses, rådmannen Carl Öhrn, att arresterna inte räckte till, därför att staden numera var skyldig att bestå arrestrum åt personer som stod under åtal vid stadens domstolar och detta hände »ofta och även på längre tid». Borgmästare Ståhle tog då upp en tanke, som för övrigt redan framförts en gång på 1760-talet, att arrester skulle inredas i Kärnan. Den dåliga trätrappan som ledde upp till tornets högtsittande ingång kunde ersättas exempelvis med jord, som kastades så högt upp mot väggen att ingen trappa längre behövdes för att komma in i tornet. Borgerskapets äldste hade inga erinringar, men ärendet fördes aldrig vidare. Trätrappan fick vara kvar och reparerades för övrigt på 1850-talet. I stället övervägde man år 1821 att hos K. M:t begära tillstånd att få insätta personer som blivit lagförda i Helsing borg, i slottshäktet i Landskrona. Men inte heller detta gjordes. Arresterna i rådhuset användes också i fortsättningen. I samband med att tullkammaren om disponerade sina lokaler i rådhuset år 1843, avstod staden två av arrestrummen till tullverket och lät i stället inreda nya arrester för 428 riksdaler banko i de utrymmen som tullkammaren dittills nyttjat som vågbod och konfiskationsmagasin.34 Exekutionen av spö- och risstraff sköttes av stadsprofossen. Efter 1809 hade Helsingborg ingen egen profoss utan man anlitade vid behov någon lämplig person, ofta från den kringliggande landsbygden. 1811 års lönestat upptog i årslön till den som fungerade som stadsprofoss 3 riksdaler 16 skilling banko. Han fick dessutom 1 riksdaler 32 skilling banko för varje fullgjord spö- och risbestraffning. Den som undergått spöstraff kunde därutöver åläggas att stå kyrkoplikt och att göra offentlig avbön inför magistraten på rådstugan. Det gällde bl. a. personer som på något sätt kränkt eller »i vresigt tillstånd utfarit i smädelser» mot andra, t. ex. sina föräldrar. Men spöstraffet kunde också förvandlas till en tids fängelse vid vatten och bröd. Fängelsestraff avtjänades i kronohäktet på slottet i Landskrona.35 Spö- och risstraffet blev med åren allt sällsyntare. I 1839 års lönestat upptogs varken årslön eller arvode åt någon stadsprofoss »i anseende till förändrade förhål landen». Slutgiltigt avskaffades denna strafftyp liksom kyrkoplikten i lag år 1855. De personer som begått så grova brott att de måste plikta med sitt liv därför, avrättades inte längre i Helsingborg. I länet fanns redan på 1700-talet en länsskarprättare som skötte exekutionerna vid något av kronohäktena. För Helsing borgs del medförde denna ordning bara att det både i 1811 och 1839 års lönestat upptogs ett årsarvode på 2 riksdaler banko till länsskarprättaren.

1. Band V:2 s. 77 f., 311 f. Inr. civilexp. reg. 1805 1.3, 1809 26.1. Kammarexp. reg. 1818 11.5, RA. 2. N. Herlitz, Svensk stadsförvaltning på 1830-talet (Sthm 1924) s. 336.

3. Rådst. prot. 1812 1.6, 1824 4.10, 1.11, 1839 18.9. Herlitz, anf. arb. s. 331. 4. Rådst. prot. 1812 4.4, 20.4, 1.6, 8.6, 22.6, 26.6, 1824 13.3, 10.7, 5.8. Kammarexp. reg. 1814 29.6, 1824 24.2, RA.

Perioden 1809-1862 5. Rådst. prot. 1831 21.9, 1832 18.7, 11.8, 1833

21.1, 11.2. 6. Rådst. prot. 1839 22.6, 18.9, 12.10, 1840 31.8. Rådst. prot. civ. 1850 4.2, 11.2, 13.2, 5.3, 1851 11.2. 7. Band V:2 s. 77ff. Rådst. prot. 1810 21.5, 1811 11.12, 14.12, 16.12, 1818 10.8, 22.8, 31.10, 1828 26.4. BÄ prot. 1815 6.5. Kammarexp. reg. 1815 7.11, RA. 8. Rådst. prot. 1809 18.2. 9. S. 99f. Band V:2 s. 307 ff., 310. Kammar exp. reg. 1817 21.1, RA. Supplikakter, Helsing borg 93: skatter och räkenskaper, 1813 20.12, Malmöhus läns landskontors arkiv, LLA. 10. E. F. Tengberg, Helsingborg år 1816 (Hbg 1869) s. 103. 11. Rådst. prot. 1821 24.12, 1824 2.8, 8.11, 20.12. BÄ prot. 1824 28.5. Kammarexp. reg. 1824 22.6, RA. Inneliggande handl. E 4:254, Borger skapets äldstes arkiv, HSA. 12. Rådst. prot. 1832 24.9, 13.10, 29.10, 1840 31.8, 1841 23.1, 1842 27.7. 13. Rådst. prot. 1814 1.6, 30.7, 1843 24.4. Kammarexp. reg. 1814 21.6, RA. 14. Rådst. prot. 1832 18.6, 20.6, 23.6, 10.11. Särskilda rådst. prot. 1832 30.6, 19.7, 22.8. Kam marexp. reg. 1832 20.10, RA. 15. S. 129, 131. 16. Rådst. prot. 184131.12. 17. S. 104 ff., 206 ff., 218 ff. Band V: 2 s. 442. 18. Rådst. prot. 1847 12.6, 19.7, 30.10, 1848 3.1, 1.4, 1.7, 30.9, 1849 2.1, 31.3, 7.5, 19.5, 19.12. Inneliggande handl. E 3:428, Borgerskapets äld stes arkiv, HSA. 19. S. 95, 122 f., 133. 20. Kämnärsrättsprot. 1849 31.12. Rådst. prot. brottmål 1850 7.1. SF 1849 nr 27.

148

21. Rådst. prot. 1849 20.8. 22. Rådst. prot. civ. 1850 6.2, 15.7, 28.10, 1851 12.5. 23. Rådst. prot. civ. 1851 21.7, 1855 5.2, 1859 8.2, 1860 10.12, 1861 8.1, 14.1, 30.1, 25.2. BÄ prot. 1855 31.1. Inneliggande handl. E 6:497, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 24. S. 94 f. Rådst. prot. civ. 1857 11.2, 3.3, 16.3, 15.4, 6.5, 29.6, 1858 15.2, 4.6. Kungl. brev, civildep. 1858 4.6, RA. 24. Rådst. prot. civ. 1850 28.1, 9.3, 25.3, 13.5. BÄ prot. 1852 3.7. Kungl. brev, civildep. 1852 11.8, RA. Inneliggande handl. E 6:434, Borger skapets äldstes arkiv, HSA. 25. BÄ prot. 1858 27.9, 23.10, 1859 2.4. Kungl. brev, civildep. 1860 9.3, RA. Inneliggande handl. E 6: 483, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 26. Rådst. prot. civ. 1861 14.10, 11.11. Kungl. brev, civildep. 1857 4.8, RA. 27. BÄ prot. 1856 20.10. Kungl. brev, civildep. 1842 15.8, 1853 8.1, RA. 28. Rådst. prot. 1810 19.2, 2.4, 25.6, 9.7, 20.8. 29. Rådst. prot. 1825 14.2, 1827 18.6, 13.8, 1828 17.3, 28.6, 14.7. 30. Rådst. prot. 1833 14.12, 1845 2.7. Rådst. prot. civ. 1850 12.3, 1851 25.8. 31. Rådst. prot. 1839 2.9, 1840 6.4. BÄ prot. 1839 20.8. 32. Rådst. prot. civ. 1858 25.10. 33. Rådst. prot. 1859 14.3, 27.12, 1860 31.12, 1862 7.1. 34. Band V:2 s. 93, 322 f. Rådst. prot. 1817 31.3, 1820 24.4. Rådst. prot. civ. 1857 8.6 BÄ prot. 1821 6.10, 1844 12.10. 35. Rådst. prot. 1809 3.6, 1811 14.1, 1822 23.12, 1823 11.10, 1826 13.3, 1831 8.10, 1833 9.12.

STADENS TJÄNSTEMÄN

NDER 1700-TALET hade Helsingborgs stadsnotarier tillsatts på så sätt att magistraten och borgerskapets äldste enades om en lämplig sökande, som sedan erhöll fullmakt på tjänsten av landshövdingeämbetet. Under 1800-talets första hälft följdes i stort sett samma praxis men magistraten själv utfärdade fullmakten för notarien. Under 1700-talet hade flera av stadsnotarierna avancerat till rådmän. Detta blev under 1800-talet fallet bara med Carl Öhrn, som började i stadens tjänst som vice stadsnotarie, sedan blev ordinarie stadsnotarie och slutligen rådman år 1812. För åtskilliga av stadsnotarierna efter Öhrn blev tjänstetiden ganska kort. An dreas Peter Tornberg var anställd bara åren 1813-1818 och för övrigt tidvis sus penderad för »oordentlighet». Hans efterträdare filosofie magistern Hans Magnus Rönnow innehade däremot tjänsten i hela femton år, tills han år 1834 beviljades burskap som handlande. Den nye stadsnotarien Carl Christian Söderberg avled efter ett halvårs tjänstgöring. Hans efterträdare O. W. Hofverberg begärde avsked redan år 1840. Sedan sköttes stadsnotarietjänsten i elva år av Korfitz Ludvig Gullander men i början av 1850-talet var hans hälsa vacklande. Han var sjukledig under flera perioder och avled år 1854. Hans vikarie Adam Magnus Jacobsson efterträdde honom och tjänstgjorde in på 1860-talet. Alla stadsnotarierna utom Rönnow hade juridisk utbildning.1 De ofta korta tjänstetiderna för stadsnotarierna hängde utan tvekan samman med att arbetsbördan var mycket stor. Det är troligt att Gullanders ohälsa i början av 1850-talet som bidragande orsak haft den ökade arbetsbelastningen i samband med kämnärsrättens indragning. Stadsnotarien förde protokoll inte bara i magi straten och rådhusrätten utan också i sjötullrätten. År 1821 anhöll Hans Magnus Rönnow hos sjötullrätten om att bli befriad från protokollföringen, men hans ansökan avslogs. Ett överklagande hos landshövdingeämbetet ledde inte till någon ändring. Då anhöll Rönnow hos K.M:t om ett särskilt arvode på 100 riksdaler banko för sitt arbete i sjötullrätten, motiverat av bl. a. att den tilltagande smyghan deln och det växande antalet seglationsbrott hade medfört en ökning av målen vid rätten. K. M:t avslog hans ansökan, bl. a. under hänvisning till generaltulldirektioH9

Perioden 1809-1862 nens påpekande, att om Rönnows ansökan bifölls, skulle notarierna i andra stapel städers sjötullrätter också kunna beviljas sådana arvoden, vilket skulle minska tullverkets inkomster. Sedan sjötullrätten indragits anhängiggjordes tullmålen fr.o.m. år 1832 inför rådhusrätten och där förde stadsnotarien alla protokoll.2 Carl Öhrn hade fått löfte om en löneförbättring med 25 riksdaler banko om året, så att den del av stadsnotarielönen som utgick ur stadskassan, skulle bli 66 riksdaler 32 skilling. Men detta verkställdes inte förrän år 1807 på grund av motstånd från borgerskapets äldste. I 1811 års lönestat uppräknades notarielönen till 100 riksda ler banko ur stadskassan och 33 riksdaler 16 skilling banko ur extra avlönings- och brandkassan. Men borgerskapets äldste gick inte med på att stadsnotarien dess utom erhöll 2 lispund talgljus om året. Lönen utgick med samma belopp enligt 1839 års lönestat. Dessutom uppbar notarien sedvanliga expeditionssportler och fram till den 1 juli 1847 hade han extrainkomster genom att han förde protokoll i stadens olika hantverksämbeten.3 Till stadsnotariens hjälp brukade magistraten förordna en vice stadsnotarie. Dessutom tjänstgjorde inom stadskansliet en rättegångsskrivare, ibland kallad handlingsskrivare, som under stadsnotariens inseende skötte en del expeditioner. Någon lön till dessa befattningshavare var inte upptagen i lönestaterna och deras förordnaden var i regel ganska korta. Stadsnotarien synes vanligen till dem ha avstått något av de fallande sportlerna eller gett dem ett arvocle. De flesta av kanslipersonalen avancerade inte i stadens tjänst utan sökte tjänster på annat håll. Undantag var hovrättsauskultanten Håkan Lundberg, som 1819-1820 tjänstgjorde som vice stadsnotarie och senare blev kämnärsrättspraeses, rådman och borgmästa re i Helsingborg, och Korfitz Ludvig Gullander, som under nio år före sin utnäm ning till stadsnotarie tjänstgjorde som vice notarie. En av de få med lång tjänstetid i kansliet var Jonas Tornberg, som började år 1808 som rättegångsskrivare och tre år senare blev vice stadsnotarie. Denna befattning innehade han ända till år 1825, då han utnämndes till kronolänsman.4 Rådhusaktuarien skulle enligt ett beslut från år 1805, då tjänsten inrättades, bl. a. ordna stadens arkiv och vårda handlingarna där samt svara för renovationerna av rådstuguprotokollen. I lönestaterna upptogs ett arvode på 25 riksdaler banko om året åt aktuarien. Endast en kort tid år 1813 hade sysslan en egen innehavare. Eljest var den i regel förenad med annan tjänst, exempelvis åren 1806-1813 med stadsfiskalstjänsten och fr.o.m. år 1826 med stadsnotarietjänsten. Under åren mellan 1814 och 1825 fungerade någon av de övriga tjänstemännen i stadskansliet tidvis som aktuarie. År 1818, när man inrättade en befattning som notarie åt borgerska pets äldste med 66 riksdaler 32 skilling i årslön, ämnade man slå samman aktuariesysslan med denna notariebefattning, men så skedde aldrig. Det är klart att under sådana omständigheter de egentliga aktuariegöromålen, bl.a. vården av stadens arkiv och handlingar, ofta fick stå tillbaka.5 150

Styrelse och förvaltning Liksom under 1700-talet var uppdragen som stadskassör och exekutionsförvaltare länge förenade på en hand. Sedan en inkvarteringskammare inrättats år 1803 skötte stadskassören också inkvarteringens »reglerande och polletterande». Han gjorde m.a.o. upp ett förslag till bördans fördelning på stadens husägare och skrev, sedan detta fastställts, ut inkvarteringssedlarna, »polletterna», för varje husar. Han hade hand om all uppbörd av skatter och övriga avgifter — också i samband med inkvarteringen — och gjorde alla utbetalningar efter borgerskapets äldstes anvisningar. Hans årslön var först 58 riksdaler 16 skilling banko för själva kassörssysslan och därtill 25 riksdaler för exekutionsuppdragen, vartill kunde läggas extra arvoden för bestyren med inkvarteringen när detta ansågs motiverat. Sålunda var arbetet med inkvarteringen under åren 1808-1809 så vidlyftigt, att stadskassörslönen fr.o.m. år 1809 höjdes till 200 riksdaler banko om året. I 1811 och 1839 års lönestater fastställdes stadskassörens och exekutionsförvaltarens lön till 200 riksdaler banko ur stadskassan och 50 riksdaler ur extra avlönings- och brandkassan.6 Stadskassör sedan år 1802 var Fredrik Krakau. Hans arbetsbörda blev honom övermäktig i samband med inkvarteringarna 1808-1809, så att han måste ta sjukledigt. Indrivningarna av stadens fordringar släpade efter och räkenskaperna blev inte färdiga i tid. Magistraten under ledning av borgmästare Ståhle hotade honom med suspension. Krakau inlämnade efter en tid räkenskaperna, men eftersläp ningen fortsatte. Två år senare hotades han två gånger med förlust av ett par månaders lön, om inte räkenskaperna färdigställdes. Krakau blev åter allvarligt sjuk och begärde sitt avsked.7 Under Krakaus sjukdom hade kronolänsmannen Thomas Theodor Thomée vikarierat för honom. Han utnämndes av magistraten till stadskassör, exekutionsoch inkvarteringsförvaltare. På sedvanligt sätt skaffade Thomée ett par borgens män för sin uppbörd. Under år 1813 blev inkvarteringsgöromålen åter så omfat tande, att Thomée inte ensam orkade med dem. Han fick ta hjälp av Fredrik Krakau. Thomée beviljades 100 riksdaler banko i ersättning för inkvarteringsgö romålen detta år, men skulle av detta avstå två tredjedelar till Krakau. Själv fick han dessutom 50 riksdaler banko i arvode för att han indrev de restantier för år 1813 som Krakau hade försummat. Thomée drabbades emellertid av ett öde liknande Krakaus. År 1816 blev han inte i tid färdig med sina räkenskaper och förbjöds att »vika från staden» innan de var färdiga. Gjorde han det, riskerade han arrest. Det visade sig att han hade ett underskott på 4 169 riksdaler banko i kassorna. På exekutiv auktion såldes hans tillgångar och inbragte 766 riksdaler banko. Resten måste Thomées borgensmän täcka. I oktober 1816 beviljades Thomée avsked från sin tjänst.8 Han efterträddes av handlanden Jonas Daniel Meisner. Som borgen för sin uppbörd lämnade han tolv aktier i det sockerbruk som hade anlagts i staden och i

Perioden 1809—1862 vilket han var delägare. Aktierna byttes efter hand ut mot inteckningar i fastighe ter. Meisner hade kvar sin tjänst till i början av år 1835. Under hans tjänstetid hade stadens garnison återgått till normal fredsstyrka. Sedan han bragt reda i Thomées inkvarteringsräkenskaper för år 1816, som befanns ofullständiga, var hans bestyr med inkvarteringen inte särskilt betungande. År 1830 lämnade han från sig exekutionsförvaltningen och det därmed följande arvodet på 50 riksdaler banko. Men i stället hade han fått andra inkomster. Sedan år 1821 tjänstgjorde han som notarie i stadens »passkontor» och uppbar en expeditionsavgift för varje utställt pass. Där jämte fick han enligt kronobevillningsförordningarna rätt till viss procent av upp börden, när han inkasserade kronoutskylderna.9 Sedan Meisner år 1830 upphört att sköta bestyren med exekutionsförvaltningen, uppdrogs dessa under de följande åren av magistraten för en kortare tid i sänder först åt stadsvaktmästaren, sedan åt en av stadsbetjänterna. Först år 1833 ledigförklarades exekutorstjänsten och en av stadsbetjänterna fick konstitutorial som stadsexekutor.10 Till ny stadskassör och inkvarteringsföreståndare utnämndes år 1835 Hans Peter Wejlander. Han avled redan i april 1836 och då förordnade magistraten rådman Lars Magnus Wejlander att sköta göromålen, till dess att tjänsten åter blivit besatt med ordinarie innehavare. Wejlander var »en god sifferkarl» och utnämndes i december 1836 av magistraten till ordinarie stadskassör och inkvarteringsförestån dare. Eftersom exekutorssysslan just då var obesatt, skulle han därjämte tills vidare sköta också exekutionsgöromålen. Sedan Wejlander ställt vederbörlig borgen för sin uppbörd, tillträdde han stadskassörsbefattningen och skötte sedan denna jäm sides med rådmanstjänsten ända tills han år 1849 utnämndes till borgmästare. Någon ny exekutionsförvaltare blev aldrig förordnad och Wejlander kom följaktli gen att också behålla de därmed förenade bestyren.11 Den unika föreningen på en hand av en rådmanstjänst och stadskassörssysslan upphörde med Wejlanders borgmästarutnämning. Till stadskassör, inkvarterings föreståndare och exekutionsförvaltare utsågs t. f. häradsskrivaren Johan Lorentz Ulrik Malmstein. Sedan han ställt en borgen gällande 4 000 riksdaler banko, erhöll han fullmakt på tjänsten, avlade sin tjänsteed och tillträdde sin befattning i decem ber 1849. Han skötte stadens räkenskaper fr. o.m. år 1850. Under hans tid höjdes stadskassörslönen år 1856 till 500 riksdaler banko. I slutet av år 1862 lämnade han från sig exekutionsgöromålen, som av magistraten uppdrogs åt en f. d. sergeant.12 Sedan år 1738 fanns det i Helsingborg en tjänst som stadsfiskal och med denna befattning var uppdraget som utridare förenat. Tidigare hade stadsvaktmästarna tjänstgjort som utridare men aldrig haft möjlighet att effektivt sköta sysslan. Lika litet kunde stadsfiskalerna hinna med detta, samtidigt som de var allmän åklagare inför stadens domstolar och hade en rad polisiära uppgifter i och kring staden. 1811 års lönestat utgick emellertid från att uppdraget som utridare »merendels»

J52

Styrelse och förvaltning brukade vara förenat med stadsfiskalstjänsten. Därför anslogs ingen kontant lön längre till utridaren, utan i stället skulle han ha rätt till hälften av de böter som genom hans »åkärande» influtit i stadskassan. Detta skulle gälla under dåvarande utridarens, dvs. stadsfiskal Isaac Béen d.y:s tjänstetid. I praktiken innebar det att den särskilda utridarsysslan försvann, allra helst som en kunglig instruktion av år 1812 för rikets stadsfiskaler ålade dem att ha uppsikt över efterlevnaden av alla förordningar som gällde handel, hantverk och fabriker.13 Fr.o.m. år 1780 lydde stads fiskaler na under justitiekanslersämbetet, som bl. a. utfärdade konstitutorial för dem. År 1805 tillträdde hovrättsauskultanten Isaac Béen d.y. stadsfiskalstjänsten i Helsingborg, till en början som biträdande stadsfi skal åt den ordinarie innehavaren av tjänsten, Andreas Dahlman, men från sep tember 1806 med justitiekanslerns konstitutorial som ordinarie stadsfiskal. Han be viljades avsked av justitiekanslersämbetet år 1835. Från staden uppbar han till en början 16 riksdaler 32 skilling banko i årslön jämte utridararvodet. I 1811 års lönestat tillerkändes stadsfiskalen i sin egenskap av allmän åklagare den kronan tillfallande andelen av de s. k. treskiftesböterna — alltså en av de andelar som magistraten vid samma tillfälle avstod. Till hans efterträdare utsåg justitiekanslern år 1835 löjtnanten P. J. Rosenberg. När stadsfiskalslönen skulle regleras i 1839 års lönestat, var det oklart huruvida stadsfiskalen över huvud taget skulle uppbära någon lön från staden. Därför ändrades tills vidare ingenting. Men år 1841 beslöts vid en sammankomst med stadens borgerskap och icke burskapsägande husägare att hans årslön från staden skulle bli 150 riksdaler banko jämte dittillsvarande andel i sakören. Tre år senare erbjöd sig Rosenberg att avstå från sin andel i böterna mot att i stället erhålla högre, fast lön av staden. Om detta rådde delade meningar bland borgerskapet och husägarna, men man beslöt till sist med knapp majoritet att stadsfiskalen om året skulle få 225 riksdaler banko och dessutom få behålla sin andel i böterna. Utan framgång anförde Rosenberg besvär över detta beslut både hos landshövdingeämbetet och K. M:t. Men med landshövdingeämbetets stöd lyckades han senare utverka, att hans lön fr. o. m. år 1856 skulle höjas till 666 riksdaler 32 skilling banko.14 Stadens »underbetjäning» eller »mindre betjäning» bestod av stadsvaktmästaren — ibland kallad rådhusvaktmästare — stadsbetjänterna, som också benämndes polisbetjänter, samt dragarna eller stadsvaktkarlarna. Sedan dragarna under 1700-talet hade övertagit nattvakten, upphörde stadsvaktmästarens och stadsbetjänternas befattning med denna. De fick allt flera polisiära uppgifter och gick dessutom magistraten till handa med olika sysslor. Stadsbetjänterna var av ålder två till antalet, men år 1809 anställdes en tredje som »huvudsakligast förbliver beroen de av herr borgmästaren» i sin tjänstgöring.15 Är 1810 höjdes stadsvaktmästarens lön från 32 riksdaler 16 skilling banko till 50 riksdaler och detta bekräftades i 1811 års lönestat, som dessutom tillerkände l53

Perioden 1809-1862 honom 16 riksdaler 32 skilling banko ur extra avlönings- och brandkassan. Därjäm te hade han rätt att på stadens bekostnad få ett par stövlar och två par skor om året samt 10 riksdaler i hyresersättning, till dess att han kunde beredas bostad i stadstjänarhuset. Detta sista skedde emellertid aldrig. De tre stadsbetjänterna fick 5 riksda ler vardera i lön ur stadskassan och två av dem därtill 8 riksdaler 16 skilling ur extra avlönings- och brandkassan — den år 1809 anställde tredje stadsbetjänten tiller kändes inte något sådant lönetillägg. Dessutom bestods stadsbetjänterna skodon vid behov. Rådstugu- och äldsteprotokoll innehåller många notiser om detta.16 Under de följande åren beviljades både stadsvaktmästaren och stadsbetjänterna lönetillägg — den förre värdet av en tunna råg och en tunna korn om året, de senare en halv tunna råg. Dessutom erhöll de gratifikationer då de fullgjort särskilt krävande tjänsteuppdrag. De stegrade lönekostnaderna föranledde borgerskapets äldste och husägarnas deputerade att år 1830 föreslå, att den tredje stadsbetjäntsysslan skulle dras in, men magistraten avslog detta.17 Två av stadsbetjänterna bodde i stadstjänarhuset sedan år 1763. Vid ett tillfälle inhystes där också en sinnessvag färgaregesäll, vilket ledde till att ett par rum särskilt måste iordningställas för det ändamålet. Huset var gammalt och krävde täta reparationer. När 1839 års lönestat skulle göras upp, beslöt man därför att försälja huset på offentlig auktion. Fr. o. m. år 1840 erhöll de två stadsbetjänterna som bott där i stället 2 riksdaler banko om året i hyresersättning.18 I 1839 års lönestat slopades de lönetillägg som sedan 1811 beviljats stadsvaktmäs taren och stadsbetjänterna. I stället höjdes deras löner, så att stadsvaktmästaren erhöll 140 riksdaler 16 skilling banko ur stadskassan och 26 riksdaler ur extra avlönings- och brandkassan. Motsvarande belopp för de tre stadsbetjänterna blev 108 riksdaler 16 skilling resp. 25 riksdaler. Nya lönehöjningar beviljades åren 1851, 1855 och 1857. Sistnämnda år beslöts också på allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare att staden skulle sörja för stadsvaktmästarens och stadsbetjänternas pensionering. Det var första gången man behandlade ett ärende rörande pensioner åt lägre stadstjänstemän — pensioner åt änkor efter magistratsledamöter, stadsnotarier och stadskassörer hade som vi sett under 1700-talet ordnats från fall till fall, till dess att pensionsfrågan för dem blivit reglerad i början av 1800-talet. Beslutet gick ut på att en stadsvaktmästare eller stadsbetjänt vid 55 års ålder — eller tidigare om han av någon anledning inte längre var tjänsteduglig — hade rätt till avsked. Den som tjänstgjort i staden i minst 25 år skulle årligen i pension under sin återstående livstid erhålla 200 riksdaler riksmynt, men var tjänstetiden kortare skulle pensionsbeloppet minskas i proportion härtill. »Om anledning därtill finnes» skulle också änkor och minderåriga barn kunna få pen sion. Årligen skulle av stadens medel till en pensionsfond avsättas 400 riksdaler riksmynt, till dess att fondens kapital uppgick till 10 000 riksdaler. Pensionerna skulle utgå ur räntan på de fonderade medlen samt till en början, innan fonden

J54

Styrelse och förvaltning blivit tillräckligt stor, också ur de årliga avsättningarna. Avsättningarna till pen sionsfonden började under år 1857. Stadsräkenskaperna utvisar att fonden i bör jan av 1860-talet hade en behållning av över 2 000 riksdaler riksmynt.19 Till »underbetjäningen» hörde också stadsvaktkarlarna eller dragarna. År 1807 ökades deras antal från åtta till tolv. Magistraten tillsatte dem och de avlade tjänsteed inför den på rådstugan. Enligt 1811 års lönestat uppbar varje dragare 6 riksdaler 32 skilling banko om året ur extra avlönings- och brandkassan. Vid extra uppdrag kunde de beviljas särskilda arvoden. Nattetid tjänstgjorde de två och två som nattväktare och staden höll dem med kapprockar till skydd mot regn och kyla. Länge fanns det bara två kapprockar. År 1825 begärde dragarlaget att staden skulle anskaffa tolv nya rockar, så att varje nattväktare kunde få sin, men borger skapets äldste gick inte med på detta, utan också i fortsättningen bestod staden bara två kapprockar. År 1856 anskaffades tolv mässingsbrickor med ordet »Dragare» och vederbörandes lagsnummer, vilka dragarna skulle bära när de transporterade resandes saker till och från fartygen i hamnen och vid »andra befordringsanstalter över Sundet».20 I slutet av år 1841 härjade tjuvar nattetid i staden. Stadsfiskal Rosenberg föreslog i anledning därav att vakthållningen nattetid skulle förstärkas under den mörkare delen av året. En andra patrull, bestående av en stadsbetjänt och en stadsvaktkarl, skulle patrullera samtidigt med de båda nattväktarna, så att när de senare befann sig på ett håll i staden borde patrullen vara på motsatt håll. Alla väktare borde utrustas med huggare och varje stadsvaktkarl erhålla en egen kapprock. Viktigt var också att de fick kontant ersättning för skoslitning i tjänsten, så att man kunde ålägga dem att bära smorlädersstövlar utan järnbeslag. Nattväktarna bar nämligen ofta »den opassande fotbeklädnaden av träskor eller träbottenstövlar, varigenom de kunde höras på betydligt avstånd». Magistraten fann emellertid att någon ökning av vaktstyrkan inte behövdes. Därtill kom att borgerskapets äldste och husägarnas deputerade menade, att man inte hade råd med de föreslagna åtgär derna.21 I slutet av år 1858 påpekade borgmästare Wejlander att stadens folkmängd enligt senaste mantalsskrivning uppgick till 4 765 personer. När 1811 års lönestat uppgjordes, bodde det i Helsingborg bara 1 935 personer, men likväl var antalet stadsbetjänter oförändrat sedan dess. De hade därför allt svårare att fullgöra alla sina åligganden »nog skyndsamt». Två av stadsbetjänterna sysselsattes hela dagar na numera av rådmännen, stadsnotarien och stadskassören, så att de aldrig kunde tas i anspråk för polisiära uppgifter. Stadsvaktmästaren stod varje förmiddag till borgmästarens disposition. För egentliga polisuppdrag hade därför stadsfiskalen till sitt förfogande bara en stadsbetjänt. Minst kostsamt för staden vore att anställa ytterligare två. Magistraten beslöt att i början av år 1859 kalla till allmän samman komst med stadens röstberättigade invånare för att besluta i frågan.22

155

Perioden 1809-1862 Vid denna sammankomst framlades ett motförslag, som gick ut på att stadsvakt karlarnas antal skulle ökas från 12 till 18 och att två av dem skulle stå till magistra tens förfogande för allehanda göromål och uppdrag. Efter en kort diskussion enades man om att bifalla detta förslag. Sex nya dragare eller stadsvaktkarlar skulle alltså anställas fr.o.m. den 1 maj 1859. Dragarnas årslön fastställdes samtidigt till 15 riksdaler riksmynt. Dragarlaget protesterade mot detta beslut och förklarade att man önskade avsäga sig uppdragen som stadsvaktkarlar och nattväktare för att i stället »förena sig till ett fritt arbetare- och bärarelag». Skulle magistraten inte tillåta det sistnämnda, ämnade man »taga arbetsförtjänst var den finnes». Men efter ett par dagars betänketid återtog dragarelaget sin protest och magistraten antog sex nya dragare.23 När stadsvaktmästaren på olika håll i staden läste upp magistratens kungörelser, åtföljdes han av stadstrumslagaren. Likaså kungjordes auktioner sedan trumslaga ren först påkallat uppmärksamhet. Som stadstrumslagare tjänstgjorde antingen någon av dragarna eller någon annan lämplig person. 11811 års lönestat upptogs ett årsarvode på 5 riksdaler banko till stadstrumslagaren.24 Vi har redan nämnt att Helsingborg sedan mitten av 1700-talet inte hade någon egen skarprättare. I början av 1800-talet fanns det inte heller någon inom staden bosatt nattman, utan för nattmansgöromål anlitade man »häradstjänaren», dvs. häradets nattman. Häradstjänaren kallades också häradsvalackare och år 1828 tillät magistraten en häradsvalackare att bygga sig en bostad på stadens mark, vilket utlöste protester från borgerskapets äldste. År 1842 bosatte sig en annan valackare inom stadens område och han antogs formellt av magistraten till stadsvalackare och nattman. Under 1840- och 1850-talen fanns sålunda en på nära håll bosatt natt man, och magistraten anlitade hans tjänster mot särskilt arvode, när det gällde att hålla efter lösgående hundar under rötmånaden eller eljest då »hundsjuka» (ra bies) grasserade.25 Enligt författningarna skulle det i städerna finnas en edsvuren justerare. Generallantmäterikontoret förordnade stadsjusterare, sedan magistraten hade föresla git en lämplig person. Till sysslan föreslogs vanligen någon i staden bosatt lantmä tare eller ingenjör. Justeraren uppbar av dem som anlitade honom, avgifter enligt en av K. M:t fastställd taxa. Han var inte uppförd på stadens lönestat men vid flera tillfällen begärde stadsjusterarna i Helsingborg att de skulle beviljas en årslön av staden. Borgerskapets äldste avstyrkte dessa framställningar men erbjöd år 1813 stadsjusteraren att som »justeringskontor» få nyttja antingen stadens vågbod eller rådhusvinden.26 1. 20.6, 26.2, 1854

156

Rådst. prot. 1812 12.10, 1813 8.2, 29.5, 1818 12.9, 26.10, 1834 17.3, 1.10, 1840 3.10, 1842 2.3. Rådst. prot. civ. 1851 4.8, 1852 27.9, 4.2, 18.4, 18.9.

2. Kommerskoll. t. K. M:t 1822 10.10. Kam marexp. reg. 1822 30.10, RA. 3. Mag. prot. 1807 21.2, 27.4. Rådst. prot. 1811 11.12, 14.12, 16.12, 1839 30.12.

Styrelse och förvaltning 4. Mag. prot. 1808 20.8. Rådst. prot. 1811 29.4, 1813 3.7, 1819 9.10, 1821 10.3, 1825 21.12, 1833 14.10. 5. Rådst. prot. 1811 28.1, 1813 3.5, 1814 27.6, 18.7, 1818 28.2, 1825 21.12, 1833 19.10, 1834 17.3, 4.8, 1.10, 1842 26.2. Rådst. prot. civ. 1854 18.9. BÄ prot. 1818 19.5. 6. Mag. prot. 1807 5.12, 1808 3.8. Rådst. prot. 1809 27.2, 1814 11.11, 1815 23.10. BÄ prot. 1815 25.9. 7. Rådst. prot. 1809 9.9, 1810 22.1, 1811 5.10, 7.10, 28.10, 2.11, 9.11, 1813 11.1. 8. Rådst. prot. 1813 11.9, 11.10, 16.10, 6.11, 1814 31.1, 7.2, 19.3, 28.9, 1815 23.1, 25.1, 1816 12.6.7.9. 14.10, 28.10. BÄ prot. 1813 25.8, 15.10. 9. Rådst. prot. 1816 28.10, 6.11, 1817 3.9, 29.11, 10.12, 1818 26.1, 1820 22.4, 1821 17.9, 1824 17.4, 1830 5.5, 1835 9.5, 1.7. BÄ prot. 1830 25.6. 10. Rådst. prot. 1830 5.5, 1831 9.4, 28.5, 1833 18.2, 4.5. 11. Rådst. prot. 1835 31.10, 1836 20.4, 3.12. 12. Rådst. prot. 1849 28.12. Rådst. prot. civ. 1856 24.9, 1862 29.12. 13. Band V:2 s. 138ff., 385. Rådst. prot. 1813 13.2. 14. Mag. prot. 1805 26.1. Rådhusrättsprot. 1806 20.10. Rådst. prot. 1835 13.4, 18.7, 15.8, 1839 30.12, 1841 10.2, 1.3, 1844 27.1, 14.10.

Rådst. prot. civ. 1856 24.9. Kungl. brev, civildep. 1845 4.9, RA. 15. Mag prot. 1807 30.11. Rådst. prot. 1809 27.2. 16. Rådst. prot. 1810 26.5, 1811 11.12, 14.12. 17. Rådst. prot. 1814 16.11, 24.12, 1816 29.1, 1824 26.7, 1827 18.6, 1830 5.7, 1835 4.2. 18. Rådst. prot. 1811 4.2, 1814 20.6,20.7, 1818 4.7, 1827 21.5, 1829 15.6. BÄ prot. 1814 29.7, 1818 1.5. 19. Band V:2 s. 74 f. Rådst. prot. 1839 30.12. Rådst. prot. civ. 1851 27.9, 1855 31.12, 1857 7.1, 25.2. BÄ prot. 1851 20.9. 20. Mag. prot. 1807 9.11, 14.11, 30.11. Rådst. prot. 1817 29.10, 1825 17.12. Rådst. prot. civ. 1855 13.8, 1856 8.9. BÄ prot. 1825 17.12. 21. Rådst. prot. 1841 27.12. 22. Rådst. prot. civ. 1858 31.12. 23. Rådst. prot. civ. 1859 18.1, 8.2, 12.2, 26.2. 24. Mag. prot. 1808 18.3. Rådst. prot. 1835 9.5. Rådst. prot. civ. 1850 4.3, 1855 19.12, 1861 2.4. 25. S. 147. Rådst. prot. 1813 31.7, 1814 1.8, 1842 10.9, 1843 20.9. Rådst. prot. civ. 1850 1.5, 1851 10.2, 1853 22.8, 19.11, 1854 30.10, 1858 19.4. BÄ prot. 1828 30.1. 26. Rådst. prot. 1811 29.4, 1813 28.6, 1814 10.12, 1815 29.5, 1820 15.11, 1821 5.2. Rådst. prot. civ. 1853 4.7. BÄ prot. 1813 13.6, 1816 22.4, 1821 12.7.

157

KUNGL. MAJESTÄT OCH RIKSENS STÄNDER

UNGL. MAJESTÄTS BUD och befallningar delgavs i regel Helsingborgs magistrat och invånare genom landshövdingeämbetets försorg. De ankomna cirku lären och författningarna lästes upp i kyrkan efter gudstjänsten. Ibland infann sig landshövdingen själv på rådstugan för att överlägga med magistraten eller för att med stadens invånare ta upp någon större och viktigare fråga. Det hände att enskilda medlemmar av kungafamiljen besökte Helsingborg, oftast då på genomresa till eller från utlandet. Men sommartid vistades de kungliga i början av 1800-talet ofta någon tid vid Ramlösa hälsobrunn och då fanns tillfällen för enskilda helsingborgare att träda i närmare kontakt med dem. Om kungliga besök i staden har utförligare berättats i annat sammanhang i denna stadshistorik. Borgerskapet och stadens magistratsledamöter och tjänstemän stod för övrigt av gammalt formellt i ett personligt tro- och lydnadsförhållande till kungahuset. Varje borgare hade fortfarande avlagt personlig tro- och huldhetsed till konungen i samband med att han svor sin borgared, och alla ämbets- och tjänstemän avlade vid sitt tillträde till tjänsten inte bara sedvanlig tjänsteed utan också tro- och huldhetsed till konungen. Dödsfall inom kungafamiljen föranledde sorgeringning i kyrkan, sorgegudstjänster, allmänna klagodagar och anläggande av djup sorg under tre månader. Vid tronskiften avlades förnyad tro- och huldhetsed till den nye kungen. Ceremo nien brukade försiggå inför landshövdingen på rådhuset. I den deltog inte bara stadens »invånare av ridderskap och adel, av borgarståndet och ofrälse ståndsper soner» utan också ridderskap och adel samt ofrälse ståndspersoner från landsbyg den i Luggude härad. År 1844, när trohetsed avlades till Oscar I, hade så många kommit tillstädes, att de inte rymdes på rådstugan, men eftersom vädret var ovanligt vackert samlades man på torget framför rådhuset. Bönderna i Helsing borgs landsförsamling avlade sin trohetsed — liksom »allmogen» på andra håll — på sockenstämman. En särskild ceremoni anordnades på rådstugan för stadens »underbetjäning» som avlade sin ed inför magistraten.1 Genom det officiella Sverige gick starka strömningar av patriotism och rojalism under 1800-talets förra hälft. I Helsingborg bröt dessa känslor fram vid flera

158

Styrelse och förvaltning tillfällen, framför allt under Karl XIV Johans regering. Karl Johan hade ju tagit sina första steg på svensk jord i Helsingborg år 1810 och stadens ledande män erinrade sig gärna detta. I anledning av Karl Johans kröning år 1818 anordnades en subskriberad offentlig bal i staden. Varje deltagare skulle betala 2 riksdaler banko, men om inte tillräckligt många antecknade sig, skulle överskjutande kost nader täckas ur stadskassan. När kronprinsessan Josefina år 1826 nedkom med en son, mottog magistraten i Helsingborg nyheten om detta med kurir från Malmö söndagen den 7 maj. Omedelbart efter högmässan i Mariakyrkan samlade borg mästare Ståhle borgerskapets äldste och husägarnas deputerade på rådstugan. Man beslöt att kalla borgerskapet, stadens ståndspersoner och tjänstemän att möta upp på rådhuset under eftermiddagen. Dryckesvaror skulle anskaffas, så att man kunde dricka de kungligas skål. Husarskvadronen skulle ställa upp till parad och avge salut. Husägarna i staden skulle anmodas att på kvällen illuminera sina hus med ljus i fönstren och på stadskassans bekostnad skulle Kärnan upplysas av stenkolseldar vid dess fot.2 I Malmöhus län planerade man att sända en deputation från hela länet till Stockholm för att lyckönska kungafamiljen till tronföljarens födelse. I Helsingborg utsågs borgmästare Ståhle till deputerad. Men kungen lät antyda att så många bevis på undersåtlig tillgivenhet i alla fall nått kungafamiljen, att de pengar en deputa tion skulle kosta, kunde användas på bättre sätt. Av intresse i detta sammanhang är att helsingborgarna hade instruerat sin borgmästare att i Stockholm till kungen personligen framföra stadens önskan att »bliva ihågkommen med ett K. M:ts nådi ga vedermäle av en slottsbyggnad». Detta önskemål om en kungaboning i eller i närheten av Helsingborg förverkligades emellertid förstår 1864, då kungafamiljen förvärvade rätten till hemmanet Skabelycke, nuv. Sofiero, norr om staden.3 År 1832, när Helsingborgs nya hamn stod färdig, såg man gärna i staden att Karl XIV Johan själv förrättade invigningen. Kungen befann sig på en utrikes resa men skulle på hemresan passera Helsingborg. Inför det höga besöket uppmanade magistraten borgerskapets äldste att vidtaga sådana arrangemang att stadens invå nare kunde betyga »sin undersåtliga glädje över återseendet av en älskad och vördad konung samt deras tacksamhet för de välgärningar H. K. M:t städse täcktes i nåder bevisa denna stad». Karl Johan anlände till staden den 9 september och bodde under sitt uppehåll där hos konsul Carl Henric Rooth i dennes fastighet vid nuv. Tyge Brahes plats. Den kungliga sviten fick logi genom inkvarteringskammarens försorg. Samma dag han ankommit, invigde kungen den nya hamnen. På kvällen var rådhuset illuminerat och stadens husägare hade uppmanats att illumi nera sina hus. Tre dagar senare avreste det kungliga sällskapet till Malmö.4 Vid detta tillfälle utverkade stadens styresmän av kungen nådigt tillstånd att vid hamnen få resa ett monument som skulle erinra dels om Karl Johans landstigning i Helsingborg år 1810, dels om invigningen av hamnen år 1832. Överintendenten

159

Perioden 1809-1862 Fredrik Blom åtog sig uppdraget att rita ett värdigt minnesmärke. Ritningarna var färdiga först år 1842 och förelädes kungen för godkännande. Ett kostnadsförslag slutade på 1070 riksdaler banko. Borgerskapets äldste och husägarnas deputerade kallades till överläggningar inför magistraten och man beslöt enhälligt att resa monumentet och att täcka kostnaderna med medel ur stadskassan. En kommitté, ledd av borgmästare Håkan Lundberg, fick i uppdrag att »taga befattning med allt vad till denna sak hörer» och sörja för att monumentet placerades »inuti första vinkeln som av hamnbyggnadens norra arm bildas», vilket var den plats som låg närmast det ställe där Karl Johan en gång stigit i land. I början av sommaren 1843 stod monumentet färdigt för avtäckning. Borger skapets äldste och husägarnas deputerade enades om att detta lämpligen borde ske klockan tolv midsommardagen den 24 juni, vars namn var Johannes, dvs. Karl Johans namnsdag. I anslutning därtill borde anordnas festligheter som var »värdi ga det höga föremålet för festen och kommer att okonstlat vittna om stadens invånares tillgivenhet för en älskad konung». Inbjudna blev bl. a. presidenten i hovrätten över Skåne och Blekinge, generalbefälhavaren i Skåne, biskopen över Lunds stift, landshövdingen, grannstädernas magistrater m. fl. Från Danmark kom bl. a. »en son av den store skalden, etatsrådet Oehlenschläger». Fesdigheterna inleddes tidigt på morgonen med kanonsalut från Kärnans topp, gudstjänst i Mariakyrkan, parad av husarskvadronen och musik av en militärmusikkår. Medan frivilliga brandkåren paraderade med fanor på »översta delen av hamnen eller den s.k. parapeten», höll borgmästare Lundberg invigningstalet. Middag gavs för 132 personer i konsul Johannes Hallbergs stora festsal med många tal och skålar. På kvällen var en stor bal anordnad i hälsobrunnen Hälsan. Den slutade först klockan två på natten.5 Minnesmärket var det första monument som rests på allmän plats i Helsingborg. Det står numera inte på sin ursprungliga plats utan har flyttats till västra delen av nuv. Hamntorget, där det står i skuggan av Carl Milles mäktiga sjöfartsmonument, strax norr om detta.

Genom 1810 års riksdagsordning bibehölls i allt väsentligt 1700-talets riksdags skick. »Vällovliga borgarståndet» utgjorde sålunda fortfarande ett av de fyra stån den. Valbar som riksdagsfullmäktig i borgarståndet var den som uppnått minst 25 år och ej bekände sig till »främmande lära» och som varit magistratsledamot eller »verklig och rätt borgare» i stad under minst tre år. Rösträtt tillkom varje »rätt borgare». Kontingentborgare var inte valbara som riksdagsmän. Riksdagsmannavalen ägde rum på rådstugan under magistratens ledning och rösterna skulle beräknas efter vad var och en skattade »på sätt i varje ort dittills varit övligt». I Helsingborg lades följaktligen de hålltal borgarna taxerades till för stadsskatt, till

Styrelse och förvaltning grund för rösträkningen. Det antal riksdagsfullmäktige som varje stad hade att utse, berodde på vilken klass staden placerats i vid taxering till kronobevillning. Stockholm utsåg tio riksdagsmän. Av städerna i första klassen valde Göteborg tre fullmäktige och de övriga två. Andra klassens städer utsåg likaledes två riksdags män. Städerna i klasserna 3-5 valde vardera en riksdagsman med undantag för Falun, som utsåg två. Det föreskrevs också att städerna i klasserna 4-5 hade rätt att förena sig två och två eller högst tre och tre om en gemensam riksdagsfullmäktig. Helsingborg hörde ju sedan 1700-talet till fjärde klassen och skulle sålunda anting en sända en egen riksdagsman till Stockholm eller kunde förena sig med någon annan stad om en gemensam fullmäktig. Sedan staden år 1853 uppflyttats till tredje klassen, skulle man däremot utse en egen riksdagsman. Lagtima riksdag hölls till en början när fem år förflutit sedan senaste riksdagens slut, men från år 1844 vart tredje år.6 Vid riksdagsmannavalet till 1809-1810 års riksdag fick borgmästaren Andreas Peter Ståhle mer än dubbelt så många röster som sin närmaste medtävlare, ekono midirektören Carl Magnus Flyborg. Med hänsyn till »det lidande staden blivit tillskyndad igenom nuvarande krig» begärde Ståhle till en början en mycket måttlig summa i riksdagspengar. Riksdagen blev emellertid längre än beräknat. Vid julti den var Ståhle tillfälligt hemma i Helsingborg och redogjorde då på allmän rådstu ga för vad han dittills uträttat i Stockholm, bl. a. i fråga om den skjutsningsskyldighet som vilade på staden. I samband härmed krävde han på grund av »den ovanliga dyrhet» som rådde i huvudstaden, att i riksdagsarvode erhålla detsamma som fullmäktigen för Landskrona: 5 riksdaler banko om dagen från avresedagen till återkomsten samt skjuts med fyra hästar till och från Stockholm. Detta bevilja des, och en särskild uttaxering med 1 riksdaler per skattehåll visade sig nödvändig. Stadsräkenskaperna visar, att Ståhles riksdagsarvode belöpte sig till 1 370 riksdaler banko.7 I juni 1810 anlände kallelse till ny riksdag, en urtima riksdag i Örebro, bl. a. i anledning av tronföljaren Karl Augusts brådstörtade död strax förut på Kvidinge hed. Borgerskapet beslöt denna gång att förena sig med Ystad om gemensam riksdagsman. Man ansåg sig inte ha råd att på så kort tid betala ytterligare ett riksdagsmannaarvode för en egen fullmäktig. Ystads fullmäktige handlanden Christian Haak begärde i arvode bara 133 riksdaler 16 skilling banko, vilket borgerskapets äldste fann »ganska lindrigt», för att representera också Helsing borg. Riksdagsmannafullmakt utfärdades alltså för Haak. Så kom det sig att Hel singborg inte hade någon egen riksdagsfullmäktig vid den riksdag som till tronföl jare valde Karl Johan Bernadotte — den monark som staden längre fram kände sig särskilt knuten till.8 Också vid valen till 1812 års riksdag dominerade sparsamhetstanken. En stor röstmajoritet förordade att man skulle förena sig med någon annan stad om 1 \ —Helsingborgs historia V; 3

161

Perioden 1809-1862 gemensam riksdagsman. Ekonomidirektör Flyborg erhöll knappt en femtedel av rösterna. Någon bestämd stad med vilken man skulle »förena sig» om riksdagsman hade inte angivits, förutom att 5 röster fallit på kommerserådet Berndt Harder Santesson, som valts i Göteborg. Man beslöt därför att utse nio elektorer som på borgerskapets vägnar till riksdagsfullmäktige för Helsingborg skulle utse någon som blivit vald i annan stad. De tog kontakt med Santesson, som åtog sig uppdraget att också representera Helsingborg. Något arvode till honom nämnes ingenstädes i protokollen. Fullmakt utfärdades för Santesson i vanlig ordning.9 Vid valen till 1815 års riksdag var situationen den motsatta. Bara tre röster avgavs för att man skulle ha riksdagsman gemensamt med någon annan stad. Ekonomidirektör Flyborg Fick de flesta rösterna och bara hälften så många avgavs för hans närmaste medtävlare, borgmästare Ståhle. Flyborg beviljades 5 riksdaler banko per dag i riksdagsarvode jämte »aparte skjuts på trenne hästar fram och åter». Flyborg fick en lång instruktion med sig till Stockholm. Han skulle bl.a. verka för att Helsingborg nedflyttades till femte klassen vid taxering till kronobevillning, att kommendanttjänsten drogs in, att skjutsningsbesväret lindrades och att staden erhöll nederlagsrätt. Riksdagspengarna uttaxerades på borgerskapet i två omgångar. Efter hemkomsten redogjorde Flyborg inför borgerskapets äldste för vad han försökt uträtta vid riksdagen. Hans konceptbok till ingivna memorial är bevarad i borgerskapets äldstes arkiv.10 Riksdagsarvodet uppfattades onekligen som en tyngande — och kanske onödig — börda på borgerskapet och därför vägde sparsamhetshänsynen tungt vid riksdagsmannavalen. Vid valet till 1817-1818 års riksdag var man inom borgerskapet helt inställd på att inte sända en egen riksdagsman till Stockholm. Man hade därtill en lämplig kandidat i beredskap, borgmästaren Pehr Findquist i Jönköping. Han fick en kraftig röstövervikt, medan bara 27 röster tillföll borgmästare Ståhle. I arvode beviljades Findqvist en riksdaler banko per dag i ett för allt. Vid nästa riksdagsmannaval år 1822 föll däremot bara 7 röster för alternativet att man skulle förena sig om riksdagsman med någon annan stad. Borgmästare Ståhle fick 100 röster, rådman Carl Öhrn 78 i och handlanden Christoffer d’Aubigné 68 i. Full makt utfärdades följaktligen för Ståhle, som denna gång bara fick 3 riksdaler banko i arvode per dag samt skjuts till och från Stockholm med tre hästar. Om 1822 års val säger protokollet uttryckligen att det förrättades med slutna sedlar. Detta var i fortsättningen regel.11 Också vid 1828 års riksdagsmannaval utsågs Ståhle, som erhöll över hälften av de avgivna rösterna, till riksdagsfullmäktig. Man föreslog samma arvode som vid föregående riksdag, men denna gång begärde och fick Ståhle 5 riksdaler per dag samt skjuts med fyra hästar. 1828-1830 års riksdag var den sista under Ståhles borgmästartid.12 Vid valet till 1834-1835 års urtima riksdag avgavs alla rösterna utom 8 för att

162

Styrelse och förvaltning man borde förena sig med någon annan stad om riksdagsman. Vid förnyad omröstning uttalade sig »en betydande pluralitet» för att denna stad borde vara Ystad. Dess riksdagsfullmäktige, kommerserådet Jöns Peter Hernberg, åtog sig att representera Helsingborg mot ett arvode på 200 riksdaler banko. Han avled emellertid i september 1834 och K. M:t påbjöd att nyval skulle göras efter honom. I Helsingborg förklarade borgerskapet enhälligt att man fortfarande önskade ha gemensam riksdagsman med Ystad. Där valdes bagarmästaren Christoffer Fredrik Wendt, en sonson till nålmakaren Johan Christian Wendt som hade varit borgare i Helsingborg i slutet av 1700-talet. Vad som återstod av det utlovade riksdagsmannaarvodet på 200 riksdaler banko, skulle tillfalla den nye riksdagsfullmäktigen.13 Också vid 1840-talets riksdagsmannaval i Helsingborg segrade den meningen att man borde tillsammans med någon annan stad sända riksdagsman till Stockholm. Borgmästare Håkan Lundberg kom m. a. o. aldrig att som riksdagsfullmäktig före träda sin stad i borgarståndet. Vid valet till 1840-1841 års riksdag avgavs 160 röster för att man skulle ha gemensam riksdagsman med Halmstad och 106 \ röster för att man skulle förena sig med Ystad. Följaktligen utfärdades fullmakt för rådman Göran Hammar i Halmstad att företräda också Helsingborg. I arvode beviljades han 200 riksdaler banko. Inför nästa riksdag, 1844-1845 års, segrade med stor majoritet meningen att man skulle förena sig med Ystad. Borgmästaren där An ders Gustaf Åkesson åtog sig att mot 200 riksdaler i arvode vara riksdagsfullmäktig även för Helsingborg. Vid valet till 1847-1848 års riksdag uttalade sig majoriteten för att man borde ha gemensam riksdagsman med Kristianstad och man enades om att erbjuda 300 riksdaler banko i arvode. Den i Kristianstad valde riksdagsmannen avböjde emellertid anbudet. Vid en ny valförrättning i Helsingborg förordade då majoriteten att man åter skulle förena sig med Ystad, och borgmästare Åkesson åtog sig också denna gång uppdraget.14 Sista gången helsingborgarna hade gemensam riksdagsman med en annan stad var vid 1850-1851 års riksdag. Vid valet avgavs 216 röster för förening med Lund och 110 för förening med Ystad. Sålunda blev rådmannen Lars Billström i Lund också fullmäktig för Helsingborg. Arvodet blev även nu 300 riksdaler banko i ett för allt.15 Vid inte mindre än åtta riksdagar efter 1809 hade Helsingborg företrätts av en riksdagsfullmäktige från annan stad. Detta innebar givetvis en ekonomisk bespa ring för borgerskapet men på köpet fick man den nackdelen att stadens talan i borgarståndet fördes av personer som kanske inte alltid engagerade sig lika starkt i Helsingborgs angelägenheter som någon av stadens egna invånare kunde ha gjort. År 1853 uppflyttades Helsingborg i tredje klassen vid kronobevillningstaxeringen. I fortsättningen skulle följaktligen staden alltid välja en egen riksdagsman. Att detta kunde medföra ekonomiska problem visade sig redan vid 1853 års riksdags mannaval.

Perioden 1809-1862 Detta hölls i augusti 1853 och konsul Fritz Rooth blev vald med överväldigande majoritet. Som vi sett blev det av stor betydelse för Helsingborgs kommunikationer att han kom att deltaga i 1853-1854 års riksdag, där bl. a. järnvägsfrågorna intog en framskjuten plats. I arvode beviljades Rooth 5 riksdaler banko per dag samt skjuts med tre hästar. För säkerhets skull beslöt magistraten att utdebitera 2 riksdaler 12 skilling banko per skattehåll, vilket skulle ge minst 1 750 riksdaler, och detta borde täcka en vistelse vid riksdagen under tio månader, menade man. Men efter klagomål från en del borgare, beslöt borgerskapets äldste att till en början uttaxera bara vad som beräknades gå åt under 5-6 månader. Emellertid varade riksdagen inte bara tio månader utan något mer än ett år. I slutet av år 1854 behövdes ytterligare 380 riksdaler, vilket gjorde en ny uttaxering av 24 skilling per skattehåll nödvändig. Helsingborgs borgerskap fick en effektiv åskådningsunder visning om att en egen riksdagsman kostade pengar.16 Men vid valet till riksdagen 1856-1858 tillföll återigen pluraliteten av rösterna Fritz Rooth. Denna gång tillerkändes han 6 riksdaler banko i riksdagsarvode per dag samt skjuts med tre hästar. Som vi sett gjorde Rooth vid denna riksdag en värdefull insats genom att lägga fram ett eget förslag i järnvägsfrågan, vilket skulle ge Helsingborg vissa fördelar.17 Hittills hade bara städernas borgare haft rösträtt vid riksdagsmannavalen till borgarståndet och de hade också fått bära kostnaderna för att sända en riksdags man till Stockholm. Vid 1856-1858 års riksdag antogs slutgiltigt en grundlagsänd ring som rubbade detta förhållande. I fortsättningen skulle vid val av riksdagsfullmäktige i borgarståndet inte bara de burskapsägande borgarna ha rösträtt utan alla näringsidkare och fastighetsägare i städerna, oavsett om de hade burskap eller ej. På våren 1858 infordrade K.M:t från de olika städerna i riket förslag till nya lokala regler för riksdagsmannaval, i enlighet med den grundlagsändring som riksdagen hade beslutat. I april togs ärendet upp i Helsingborg på en allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare. Handlanden Anders Petters son föreslog där, att röstningen borde ske per capita av alla röstberättigade perso ner. Regementsläkare Stenkula hävdade däremot att rösterna fortfarande borde värderas efter den skatt var och en betalat. Meningarna om de båda förslagen skilde sig starkt, så att omröstning blev nödvändig. 77 personer med en samlad skattesumma till staden av 1212 riksdaler röstade för Petterssons förslag, 17 personer med sammanlagt 889 riksdaler i stadsskatt, stödde Stenkulas förslag. Röstfördelningen visar att Pettersons förslag erhållit stöd från en majoritet av relativt små skattedragare, medan det fåtal personer, som stödde Stenkulas förslag, tillhörde de större skattedragarna och därmed också de mera välsituerade. Det var den sistnämnda gruppen som dittills haft stort inflytande på valen, när röstvärde ringen gjordes efter skattegrund. Den kom alltså i underläge vid detta tillfälle.18 Förslaget till ny valordning insändes till K. M:t för stadfästelse men blev förkas-

Handelsmannen, sedermera konsuln Fritz Rooth. Porträtt i olja, privat ägo

Styrelse och förvaltning tat. Därför hölls en ny allmän sammankomst i februari 1859. Det stod klart att endast en valordning med röstvärdering efter skattegrund kunde komma i fråga och åtskilliga förslag till graderade röstskalor lades fram. Slutligen röstade man om två av dem. Det ena, mera moderat, var framlagt av konsul Rooth. Enligt det tilldelades varje röstande en röst för varje fullt tiotal riksdaler riksmynt vederbö rande erlade i skatt, dock högst tio röster. Det andra, som väckts av bagaren C. G. Möller, var mera radikalt. Det gick ut på att varje röstande som betalade högst 50 riksdaler riksmynt i skatt, skulle erhålla en röst. Den som betalade mellan 50 och 100 riksdaler, skulle tilldelas två röster. Tre röster skulle alla, som betalade över 100 riksdaler riksmynt, erhålla. Vid voteringen slöt stadens större inkomsttagare upp kring Rooths förslag. På det röstade 28 personer med sammanlagt 1 667 riksdaler i skatt. De lägre inkomsttagarna röstade däremot på Möllers förslag, 85 personer med sammanlagt 2 065 riksdaler i skatt. Det möllerska förslaget blev alltså stadens förslag till ny valordning. Enhälligt antog man också den viktiga principen, att röstetalen inte längre skulle beräknas med ledning av hålltalen utan efter vad var och en erlade i personlig skatt enligt kronobevillningsförordningen. Förslaget till valordning underställdes på nytt K. M:t för stadfästande, men det överklagades på formella grunder av både Fritz Rooth och C. G. Möller, så att stadfästelsen dröjde.19 Under tiden skulle i juli 1859 förrättas val till 1859-1860 års riksdag. Magistra ten kungjorde att valet skulle ske enligt reglerna i 1810 års riksdagsordning, vilket uppkallade den radikale »tidningsförläggaren» Fredrik Theodor Borg till protes ter. Han menade att valet egentligen inte kunde äga rum, därför att den nya valordningen ännu inte blivit stadfäst, samtidigt som »det gamla valsättet var upphävt samt i allt fall gällde endast stadens borgare». Konsul Fritz Rooth genmäl de — och fick därvid instämmande från magistraten — att ännu ingen annan beräkningsgrund var antagen för valen i Helsingborg än att enligt riksdags ordningen rösterna skulle beräknas »efter vad som till stadens allmänna behov skattas». Följaktligen lades 1858 års skattelängd till grund för röstningen. Rösterna föll på fyra olika kandidater, av vilka Fritz Rooth erhöll röster från 82 personer med en sammanlagd skattesumma på 3 440 riksdaler riksmynt och hans närmaste medtävlare konsuln Johan Karl Feonard Eneman fick röster från 21 personer med 563 riksdaler riksmynt i skatt. Fullmakt skulle alltså utfärdas för Rooth. Hans arvode fastställdes till 10 riksdaler riksmynt per dag samt skjuts efter tre hästar.20 Den 13 juli 1859 fastställde K. M:t den föreslagna valordningen för riksdagsmannaval i Helsingborg. Det kungliga brevet härom anlände till Helsingborg i augusti och föranledde att man måste hålla ett nytt riksdagsmannaval, nu efter den nya valordningen. Vid detta val önskade Fritz Rooth inte längre ifrågakomma. Röstlängden hade upprättats med ledning av 1858 års uppbördsböcker. Under uppsikt av två av de närvarande röstberättigade invånarna, lästes längden upp och 165

Perioden 1809-1862 samtliga närvarande avprickades i den. Därefter föredrogs namnen på de närva rande ännu en gång för kontrollens skull. Sedan skred man till val. Rösterna fördelade sig på fem kandidater, av vilka konsul Eneman fick de flesta rösterna, 254 stycken av 63 röstande. Han tillerkändes samma arvode som Fritz Rooth.21 Då enligt den nya valordningen också icke burskapsägande stadsbor hade röst rätt, måste de till skillnad mot tidigare också bidraga till riksdagsmannaarvodet. Detta gjorde det nödvändigt att på en allmän sammankomst i början av år 1860 besluta om nya grunder för utdebiteringen av riksdagspengarna. Där enades man om att de skulle uttaxeras »i förhållande till vars och ens röstetal» och att även änkor som drev borgerlig näring skulle taxeras. För att fördela bördan jämnare, borde man årligen utdebitera ett passande belopp till riksdagspengar. Vid 1861 års utdebitering utsträckte magistraten uttaxeringen till att gälla också självförsörjande gesäller, som ägde fastighet i staden.22 Fritz Rooth åtnjöt stort förtroende i Helsingborg. Han valdes åter till stadens riksdagsman vid 1862-1863 års riksdag och erhöll då 809 röster av 123 personer. Hans närmaste medtävlare var redaktör Borg som fick 96 röster av 16 personer. Rooth beviljades samma arvode som år 1859. Han representerade också Helsing borg vid 1865-1866 års riksdag, den sista ståndsriksdagen före representationsre formen. Fr.o.m. år 1867 hade Sverige tvåkammarriksdag och borgarståndet exi sterade inte längre som ett av rikets fyra stånd. Därmed var också helt nya förut sättningar givna för Helsingborgs representation vid riksdagarna.23

1. Rådst. prot. 1818 12.2, 16.2, 23.2, 25.2, 28.2, 14.3, 4.4, 1844 20.3, 27.3. Rådst. prot. civ. 1859 18.7. BÄ prot. 1818 17.12. Sockenstämmoprot. 1844 14.4, HSK. Nyare Helsingborgs-Posten 1859 15.7. 2. Rådst. prot. 1818 6.5, 1826 7.5. 3. Rådst. prot. 1826 22.4, 7.5, 22.5, 27.5. 4. Rådst. prot. 1832 15.8, 1.9. 5. Rådst. prot. 1842 16.3, 1843 31.5, 26.6, 28.6. G. Johannesson, »En väl lyckad nationell fest» år 1843 (Minnen från Helsingborg och dess skola, utg. av Helsingborgspojkarnas gille i Stockholm, 41. Sthm 1974) s. 86 ff. 6. E. Fahlbeck, Ståndsriksdagens sista skede 1809-1866 (Sveriges riksdag I: 8. Sthm 1934) s. 101 f., 109ff., 130f. N. Herlitz, Svensk stadsför valtning på 1830-talet (Sthm 1924) s. 72 f. 7. Rådst. prot. 1809 24.3,5.4, 17.4,21.4,27.12. 8. Rådst. prot. 1810 16.6, 2.7, 9.7, 27.8. 9. Rådst. prot. 1812 9.3, 14.3, 1.4. 10. Rådst. prot. 1814 19.12, 1815 21.1, 6.2, 6.5, 29.10, 16.12. BÄ prot. 1815 febr. u.d. Innelig

gande handl. E 2: 185, Borgerskapets äldstes ar kiv, HSA. 11. Rådst. prot. 1817 11.10, 27.10, 1818 18.4, 1.8, 2.9, 1822 11.11. 12. Rådst. prot. 1828 13.9, 22.9, 13.12. 13. Band V: 1 s. 340 f. Rådst. prot. 1833 2.12, 16.12, 1834 13.9. Kammarexp. reg. 1834 13.9, RA. 14. Rådst. prot. 1839 23.11, 1844 14.6, 29.6, 1847 30.8,4.9, 20.9. 15. Rådst. prot. civ. 1850 23.8. 16. Rådst. prot. civ. 1853 12.8, 3.10, 1854 9.1, 23.10. BÄ prot. 1854 9.1. 17. Band V: 2 s. 373. Rådst. prot. civ. 1856 29.7. 18. Rådst. prot. civ. 1858 30.4. 19. Rådst. prot. civ. 1859 26.2, 28.3. 20. Rådst. prot. civ. 1859 27.7. 21. Rådst. prot. civ. 1859 24.8. 22. Rådst. prot. civ. 1859 19.9, 1860 26.2, 1.10, 1861 23.10, 1862 13.10. 23. Rådst. prot. civ. 1862 4.7.

KYRKAN

Z JLV GAMMALT UTGJORDES Helsingborgs pastorat av två församlingar, Helsingborgs stadsförsamling och Helsingborgs landsförsamling — ibland kallad Helsingborgs socken — med Mariakyrkan som gemensam församlingskyrka. Med pastoratet var förenade två annexförsamlingar, Raus och Välluv. Men från 1810-talet omtalas också en garnisonsförsamling i Helsingborg. Denna hade ingen territoriell begränsning utan var närmast ett begrepp inom kyrkobokföringen. I denna redovisades för sig under »garnisonsförsamlingen» officerarna och man skapet vid den i staden förlagda husarskvadronen jämte deras familjer och husfolk. Vid mitten av 1800-talet hörde omkring 3 200 personer till stadsförsamlingen, omkring 1 400 till landsförsamlingen och cirka 200 till garnisonsförsamlingen.1 Vid gudstjänsterna hade stadsförsamlingens och landsförsamlingens medlem mar sina av traditionen bestämda platser i Mariakyrkan. Garnisonens officerare hade bänkplatser i kyrkan med hänsyn till rang och tjänsteställning, medan man skapet till en början hade sina platser på läktaren vid kyrkans västra gavel, ibland kallad garnisonsläktaren eller husarläktaren. Efter hand som stadsbefolkningen växte blev det ont om sittplatser i kyrkan och år 1841 beslöt man att garnisonsläkta ren skulle nyttjas av stadsförsamlingens medlemmar. Husarerna fick i fortsättning en följa gudstjänsten stående framme i koret på södra sidan av altaret. Men det kunde inte undvikas att de då ibland störde stillheten och andakten, där de stod hopträngda på ett trångt utrymme. Därför beslöt man på sockenstämma år 1848 att anskaffa bänkar åt dem. De skulle ställas på södra sidan av altaret.2 Under 1800-talets senare hälft ökades garnisonsförsamlingens medlemstal efter hand som personalstyrkan växte vid det i staden förlagda kavalleriet. Men år 1897 överfördes en skvadron ur Kronprinsens husarregemente från Helsingborg till Livgardet till häst och de återstående skvadronerna förflyttades till Malmö, där de blev i huvudsak kyrkobokförda i Malmö garnisonsförsamling. Påföljande år förlä des delar av Skånska husarregementet till Helsingborg men dess personal kyrkobokfördes aldrig som en särskild kyrklig församling utan fick tillhöra stads- eller landsförsamlingen. Åtskillnaden mellan stadsoch landsförsamlingarna upprätthölls ända till år 167

Perioden 1809-1862 1919, då de slogs samman till Helsingborgs församling. Men stadens ytmässiga tillväxt och den starka befolkningsökningen gjorde det nödvändigt att redan år 1927 dela denna församling i två, Helsingborgs Maria församling och Helsingborgs Gustav Adolfs församling. Ur den förstnämnda församlingen har sedan år 1976 avskilts en ny församlingsbildning, Filborna församling. Kyrkoherden och prosten Elias Follin avled år 1819. Hovpredikanten Carl Hallbeck, som enhälligt kallats till kyrkoherde av församlingarna, utnämndes år 1820 till hans efterträdare. Från år 1822 var Hallbeck prost i egen församling och två år senare utnämndes han till prost i Luggude kontrakt. Liksom Follin var han tillika kyrkoherde i annexförsamlingarna Raus och Välluv. Hallbeck var en plikttrogen och energisk prästman, i sin kulturella grundsyn påverkad av upplysningstidens idéer. Med åren blev han alltmera konservativ. Han var ledamot av sällskapet Pro fide et christianismo, som stiftats år 1771 för att utge och sprida religiösa skrifter och för att på olika sätt främja kristen uppfostran och undervisning. År 1815 bildades Bibelsällskapet i Lund och Hallbeck blev en av dess medlemmar. En lista från hans första år i Helsingborg visar att det i staden fanns 37 medlemmar i bibelsällskapet, från borgmästare och magistratsledamöter till handlande, hantver kare och andra näringsidkare. Hallbeck uppbar medlemmarnas årliga penning bidrag och mottog från Lund packar med biblar för utdelning.3 Efter ett par år råkade Hallbeck i konflikt med borgmästare Ståhle i anledning av fattigmedlens förvaltning — till vilket vi återkommer senare. Ståhle, som var leda mot av kyrkorådet, deltog i anledning av schismen bara sex gånger i rådets sam manträden mellan år 1825 och år 1832, då han avled. Den nyckel han hade till kyrkoskåpet i Mariakyrkans sakristia, där kyrkans handlingar förvarades, lämnade han år 1826 demonstrativt från sig till stadsnotarien, som förde protokoll i kyrko rådet. Med Ståhles efterträdare borgmästare Håkan Lundberg hade Hallbeck däremot det bästa samarbete. Som ledamot av prästeståndet deltog han i flera riksdagar och som vice pastor loci i Helsingborg tjänstgjorde då bl. a. hans svärson Anders Johan Björck. Hallbeck avled år 1845 och kyrkoherdetjänsten var utan ordinarie innehavare i mer än ett och ett halvt år. Under denna tid tjänstgjorde Björck som vice pastor loci och fick handlägga en rad viktiga frågor rörande skolundervisningen och iståndsättande av Mariakyrkan.4 Vid kyrkoherdevalet efter Carl Hallbeck kallade församlingarna utöver de tre prästmän som domkapidet hade uppsatt på förslag, en fjärde provpredikant och han erhöll vid valet en överväldigande majoritet. Stort uppseende väckte det därför att K. M:t i dennes ställe år 1847 utnämnde en extra sökande, prosten Peter Wieselgren i Västerstad. Han hade året förut blivit förbigången vid tillsättningen av en professur i pastoralteologi i Lund och hade också varit uppförd på förslag till biskop i Växjö stift efter den nyss avlidne Esaias Tegnér men inte heller där kommit i fråga. Wieselgren var kyrkoherde i Helsingborg tills han år 1857 ut-

Styrelse och förvaltning nämndes till domprost i Göteborg. Han var också kyrkoherde i Raus och Välluv men innehade inte något prostämbete under sin helsingborgstid. Wieselgren var originell, självständig och viljestark och företrädde förutom nykterhetssträvandena också en pietistiskt färgad, närmast lågkyrklig religiositet. Dessa strömningar hade en arg vedersakare i den radikale författaren och journa listen Oscar Patrik Sturzen-Becker som år 1847 bosatte sig i Helsingborg och där grundade Allmänna Öresunds-Posten. Redan i slutet av år 1848 inledde Stur zen-Becker en fortlöpande kritik i sin tidning av Wieselgrens predikningar och övriga verksamhet. I december 1848 kunde man läsa följande i Allmänna Öre sunds-Posten: »Han började här ögonblickligt ett slags reformatoriskt verk i flera riktningar, därvid han synes på förhand fattat den idén om sin nya verksamhets krets, att här vore ett ordentligt Sodom och Gomorra. Med en oerhörd stränghet, att icke säga fanatism, lät han upptuktelsens ris svinga över det arma Helsingborg.» Wieselgren, hette det vidare, använde sina krafter på »att här forcera införandet och utbredandet av ett ’frömmleri’ som nu en gång för alla må vara i herr Peter Wieselgrens smak men icke är det i majoritetens av vår stads medborgare.» I artiklar, insändare och notiser drevs i Sturzen-Beckers tidning en kampanj som ibland tog formen av personliga angrepp på kyrkoherden och hans familj. Dess utom kritiserades Wieselgrens predikningar för deras »moderna» stil och för att personliga utfall mot enskilda personer eller grupper gjordes från predikstolen.5 Men Wieselgren hade också många anhängare och försvarare i staden och deras språkrör blev stadens andra tidning, Helsingborgs-Posten. En liknande offentlig polemik hade helsingborgarna aldrig tidigare upplevt. Efter en tid minskade de batten i häftighet. ETnder nära tio års tid från år 1854 var Sturzen-Becker sedan bosatt i Köpenhamn och kunde alltså inte på nära håll följa händelserna i Helsing borg, men fullständig försoning mellan honom och Wieselgren kom till stånd först efter dennes avflyttning till Göteborg.6 Vid kyrkoherdevalet efter Wieselgrens avresa fick konrektorn vid Malmö skola Höljer Anders Witt de flesta rösterna och blev utnämnd till kyrkoherde. Han innehade tjänsten till sin död år 1889 och var från år 1870 också kontraktsprost i Luggude kontrakt. Vid hans ämbetstillträde år 1858 upphörde Raus och Välluvs församlingar att vara annekterade till Helsingborg. De bildade i fortsättningen ett eget pastorat. Komministertjänsten i Helsingborg bekläddes mellan åren 1807 och 1876 av inte mindre än sju olika innehavare. Av de fem första komministrarna innehade ingen sin tjänst i staden under längre tid än högst nio år. De båda sista av dem däremot tjänstgjorde i tolv respektive aderton år. Den näst siste, Johan Christopher Wadstein, utnämndes år 1858 till kyrkoherde i Raus och Välluvs nybildade pastorat och skötte denna tjänst till sin död år 1896. Vid enstaka tillfällen hölls mot slutet av 1700-talet sockenstämma med de båda

Perioden 1809-1862 församlingarna i Helsingborg. År 1817 utfärdades en kunglig förordning om att sockenstämma skulle hållas »i de stadsförsamlingar där sockenstämmor förut varit brukliga». Åtskilliga förordningar under de följande åren förutsatte att socken stämma hölls i alla städer, men några allmänna regler gavs inte för stämmans arbetsformer eller för hur rösterna på stämman skulle beräknas. Vanligen försökte man därför på olika sätt nå fram till enhällighet utan omröstning, så att alla anslöt sig till den mening som ansågs vara företrädd av stämmans »pluralitet». I landsbygdsförsamlingar röstade man ofta efter hemmantal. Därigenom fick de större jordägarna fler röster än de mindre och de obesuttna uteslöts. Sockenstämman leddes av kyrkoherden, som också förde protokollet.7 Enstaka sockenstämmoprotokoll från tiden 1785-1818 är bevarade i Helsing borg. En obruten svit protokoll föreligger däremot fr.o.m. år 1822. Av dessa framgår åtskilligt om sockenstämmans arbetsrutiner. I landsförsamlingen valde stämman årligen deputerade som deltog i upprättandet av länets markegångstaxa, uppsyningsman för vaccination av barn i församlingen, sex män som biträdde kyrkoherden i upprätthållandet av kyrkotukten, samt »ordningsmän» och efter 1843 sockennämnd. Vidare valde sockenstämman dels fem ledamöter i landsför samlingens kyrkoråd, dels efter år 1815 också ett par egna ledamöter i stadsförsam lingens kyrkoråd. På stämman utsågs barnmorska och skollärare i församlingen och tillsattes vid behov sockenhantverkare. Av de behandlade ärendena var i övrigt fattigvårdsärendena de vanligaste. Några protokoll från sammanträdena med landsförsamlingens kyrkoråd är inte bevarade. Stadsförsamlingens sockenstämma hölls vanligen liksom sockenstämmorna med landsförsamlingen i Mariakyrkan på söndagar efter avslutad högmässa. Där var ofta kallt och oeldat vintertid. Det antecknades därför speciellt i protokollet för den 4 februari 1850 att församlingarna för första gången kunde samlas »i ett eldrum till stämma», sedan stadens prästgård genomgått en grundlig renovering och om byggnad, varvid en särskild samlingssal blivit inredd. Det kyrkliga räkenskapsåret löpte från 1 maj ena året till 30 april påföljande år. Särskilt viktig var därför den stämma som hölls gemensamt för båda församlingarna i anslutning till räken skapsårets början och därför brukade kallas »majstämma». Där framlades efter 1850 kyrkoräkenskaperna för granskning och valdes revisorer för det kommande året. Från 1840-talet utsågs också vanligen på denna stämma ledamöter i skolstyrel sen och även skolans räkenskaper företeddes vid detta tillfälle. Val till stadsförsam lingens kyrkoråd gjordes efter 1850 på »majstämman». Eljest kallades stadsförsamlingen till sockenstämma vid behov för att behandla fattigvårds- och skolfrågor. Gemensam sockenstämma med båda församlingarna brukade kallas — förutom »majstämman» — när man skulle besluta i frågor rörande kyrkobyggnaden, kyrko gården eller prästgården samt prästerskapets och kyrkobetjäningens löner, vilka ju angick hela pastoratet. Ett ständigt aktuellt problem i samband med dessa stämmor

Styrelse och förvaltning var hur vid omröstningar stadsförsamlingens och landsförsamlingens röster skulle vägas mot varandra. Metoden vid röstsammanräkningen gav vid flera tillfällen anledning till att stämmobeslut överklagades. Inför arbetena på nya lagar rörande sockenstämmor, sockennämnder och kyr koråd infordrade K. M:t år 1835 yttranden från församlingarna rörande de regler som tillämpades vid röstsammanräkning på sockenstämmorna. Sockenstämman med Helsingborgs stadsoch landsförsamlingar uppgav att »såvitt den upplysning sträcker sig som handlingarna meddelar, har å sockenstämmorna ingen så stor skiljaktighet i meningar ägt rum, att ju pluraliteten utan votering kunnat utrönas». När någon gång omröstning blivit nödvändig, hade man följt den överenskommel se som träffats år 1767 angående rösträkning vid prästval, när stadsoch landsför samlingarna gick till val tillsammans med de båda annexförsamlingarna. Denna överenskommelse gick ut på att röststyrkan för ett helt hemman i lands- och annexförsamlingarna skulle anses gälla lika med rösterna för 4 hålltal enligt tax eringen till stadsskatt i stadsförsamlingen. Flertalet av de närvarande var överens om att denna metod alltjämt borde tillämpas.8 Vid stämman framkom också den åsikten att antingen fastighetsvärdena i för samlingarna eller taxeringslängderna till kronobevillningen borde utgöra underla get för röstvärderingen. Det blev den sistnämnda värderingsgrunden som påbjöds i 1843 års kungliga förordningar rörande sockenstämmor, sockennämnder och kyrkoråd. I dem tillerkändes alla hemmansägare, företagare, löntagare, hantver kare och andra näringsidkare, utan hänsyn till kön, som var myndiga och erlade minst 2 i riksdaler banko i kronobevillning, rösträtt på sockenstämma. Antalet röster som var och en tilldelades, bestämdes av hur mycket hon eller han erlade i kronobevillning. Sockenstämma blev vidare obligatorisk i alla städer men dess kompetens var fortfarande inte närmare definierad och inte heller dess förhållan de till allmän rådstuga. Efter 1843 gällde sålunda enhetliga grunder för röstvärderingen i stadsoch landsförsamlingarna. Vid varje »majstämma» framlades och godkändes den röst längd som under det kommande räkenskapsåret skulle följas. På 1850-talet riske rade emellertid landsförsamlingen att vid voteringar på gemensamma stämmor bli överröstad av stadsförsamlingens medlemmar, därför att folkmängden ökade snabbare i Helsingborgs stad än i Helsingborgs socken, samtidigt som näringslivet i staden expanderade, vilket fick till följd att stadsbornas inkomster och därmed också deras röststyrka på sockenstämmorna växte. Av gammalt gällde att landsför samlingen bidrog med en sjättedel av kostnaderna för underhållet av kyrka, kyrko gård och prästgård. Därför fann man det skäligt på en gemensam sockenstämma i juni 1856 att landsförsamlingen i fortsättningen vid omröstningar tilldelades en sjättedel av rösterna. Detta skulle tillgå så, att alla stadsförsamlingens röster enligt röstlängden delades i fem delar och att landsförsamlingen erhöll så många röster

Perioden 1809-1862 som svarade mot en sådan femtedel. Även inför reformerna enligt 1862 års kommunallagar, då sockenstämmorna ersattes med kyrkostämmor, beslöt man i Helsingborg år 1862 att låta landsförsamlingen också i fortsättningen disponera över en sjättedel av rösterna vid gemensamma stämmor.9 Som tidigare skildrats fick kyrkorådet i stadsförsamlingen under 1700-talet en fastare organisation. Detta resulterade i att rådet vid 1800-talets början vanligen hade sex ledamöter. Självskrivna var av gammalt kyrkoherden, som var ordföran de, och stadens borgmästare. Dessutom bestod kyrkorådet av en rådman, två representanter för stadens borgerskap — oftast en handlande och en hantverkare — samt fr. o.m. år 1809 en representant för husägarna utan burskap. Invalen sköttes av kyrkoherden och borgmästaren i förening. Från år 1815 hade dessutom landsförsamlingen rätt att ha en egen ledamot i kyrkorådet och han valdes av sockenstämman. Protokollen i kyrkorådet fördes av stadsnotarien. Kyrkorådet sammanträdde i Mariakyrkans sakristia.10 Kyrkorådet skulle enligt 1817 års kungliga förordning vaka över kyrkodisciplinen men fick inte befatta sig med »egentliga lagbrott eller sådana mål som till domstols handläggning höra». I Helsingborgs stadsförsamling hade kyrkorådet också enligt gammal tradition »bestyr med kyrkans ekonomiska och andra vanligen till sådan myndighet hörande angelägenheter», bl. a. reviderade kyrkorådet fram till 1850 kyrkans räkenskaper. Vid ett par tillfällen förstärktes kyrkorådet med ytterligare ledamöter utöver de ordinarie. Så skedde åren 1815-1818, då man skulle besluta om förstärkning av kyrkans ekonomi och verkställa dessa beslut. Med rådet adjungerades då ytterligare fem ledamöter valda av stadsförsamlingens soc kenstämma och tre ledamöter valda av landsförsamlingens. På detta förstärkta kyrkoråd delegerades sockenstämmans beslutanderätt i de ekonomiska frågorna. Likaså förstärktes år 1848, då en genomgripande ombyggnad av prästgården förestod och Mariakyrkans renovering skulle avslutas, kyrkorådet med några »red liga män» från båda församlingarna. Detta utökade kyrkoråd fungerade också under de närmast följande åren.11 Alltsedan år 1782 var kyrkoinspektor Åke Hammar ansvarig för kyrkans räken skaper och skötte uppbörden av dess intäkter. Mot slutet av 1830-talet blev han sjuklig och biträddes tidvis av stadsfiskal P. J. Rosenberg, som år 1841 helt övertog de med kyrkoinspektorssysslan förenade göromålen. År 1815 förbättrades Åke Hammars löneförmåner genom att kyrkorådet beviljade honom rätt till 6 % av den årligen redovisade uppbörden, dock högst 50 riksdaler banko. År 1834 tillerkände sockenstämman honom under hans livstid viss procent av de medel som utgick till reparationer på kyrkan, dock högst 30 riksdaler banko om året.12 Den 12 april 1815 utfärdades av K. M:t en instruktion för kyrkvärdar i Skåne, Halland och Blekinge. Enligt denna skulle kyrkvärdarna ha tillsyn över kyrko byggnaden, ha nyckel till kyrkoskåpet och kyrkokistan samt inkassera böter till

Styrelse och förvaltning kyrkan och kyrkotionden. De skulle utses av kyrkoherden och jämte denne under teckna kyrkoräkenskaperna. Kyrkvärdsinstitutionen gjorde kyrkoinspektorssysslan mer eller mindre överflödig. I Helsingborg bibehöll man emellertid sin kyrkoinspektor och tillsatte länge inte några kyrkvärdar förutom vid ett tillfälle. År 1815 förestod omfattande reparationer på kyrkobyggnaden, vilka enligt kostnadsförslag skulle belöpa sig till över 3 000 riksdaler banko. Prosten Elias Follin konstaterade att kyrkans tillgängliga medel inte räckte till utan att dess inkomster måste förstärkas. Ärendet behandlades på flera sockenstämmor och vid flera sammanträden med kyrkorådet, som till sist i december 1815 kom fram till att en del redan utgående avgifter till kyrkan måste höjas och dessutom några nya införas. Avgifterna skulle tas ut under det kommande året och vid behov ytterliga re någon tid. Höjningar drabbade avgifterna för klockringning vid jordfästning, gravöppning och stollegorna. I sistnämnda fall bröts en månghundraårig tradition genom att landsförsamlingens medlemmar, som dittills hade haft fria platser i kyrkan, också skulle betala stollega. Man införde en avgift för vin och oblater på 4 skilling om året av varje nattvardsgäst och efter inkomst graderade avgifter för barn som gick till sin första nattvard. Alla som vann burskap i staden eller inflyttade dit, skulle erlägga en avgift till kyrkan, graderad efter inkomst. Detsamma gällde dem som köpte fastighet i staden. Böter för »förhastat sängelag» som utgick enligt 1734 års lag, skulle i fortsättningen tillfalla kyrkan. Slutligen skulle en »kyrkskatt» uttaxeras på alla fastigheter i församlingarna med 2 skilling årligen för varje fullt hundratal riksdaler i taxerat värde. Vid de fyra böndagarnas gudstjänster skulle en kollekt tas upp i bäcken vid kyrkdörrarna, av vilken hälften skulle tillfalla kyrkan och hälften de fattiga. Tre »kyrkoföreståndare» eller kyrkvärdar utsågs att sköta insamlingen och redo visningen av dessa avgifter, två från stadsförsamlingen och en från landsförsam lingen, jämte en suppleant från vardera församlingen. Det framhölls att detta »bör ej lända herr kyrkoinspektoren Hammar till förfång utan torde han i sin livstid få njuta full lön». Dessa kyrkvärdar var verksamma fram till och med år 1818. Utan gnissel fungerade inte den nya uppbördsordningen. En av kyrkvärdarna försum made nämligen att indriva avgifter och kunde småningom inte redovisa för över 650 riksdaler banko. Efter en segdragen tvist tvingades kyrkorådet begära utmät ning hos honom, vilket inbragte 255 riksdaler. Efter 1818 omtalas inte längre några kyrkvärdar. Däremot beslöt kyrkorådet år 1817 att de extra avgifterna skulle utgå »till dess sådana reparationer hunnit göras å kyrkan att hon för framtiden kan äga bestånd».13 I slutet av år 1849 begärde kyrkvaktmästaren och orgeltramparen löneförhöj ning. Kyrkorådets beslut i ärendet underställdes K.M:t för stadfästelse. Detta föranledde ecklesiastikdepartementet att förhöra sig om hur det kunde komma sig att kyrkorådet hade handlagt en sådan fråga. Enligt 1843 års förordningar angå-

1 73

Perioden 1809-1862 ende sockenstämma, sockennämnd och kyrkoråd föll nämligen inom det sist nämndas kompetens bara sedliga och religiösa frågor. Kyrkans ekonomi borde, framhölls det, enligt 1815 års instruktion skötas av kyrkoherden och kyrkvärdarna. Kyrkoherde Wieselgren begärde då råd av biskopen, som angav två möjliga alter nativ. Stadsförsamlingen kunde antingen övergå till att ordna sin kyrkoförvaltning enligt föreskrifterna i 1815 års instruktion eller hos K. M:t begära — vilket bl. a. Lund hade gjort år 1817 — tillstånd att få ha kvar sin traditionella förvaltning under kyrkorådets ledning. Kyrkorådet överlät avgörandet åt sockenstämman, men påpekade att också i fortsättningen en avlönad kyrkoinspektor eller kyrkosyssloman behövdes bl. a. för uppbörden och räkenskaperna. Sockenstämman tog ställning den 4 februari 1850. »Med överväldigande pluralitet» beslöt man att följa 1815 års instruktion när det gällde den kyrkliga förvalt ningen. På Wieselgrens förslag utsågs konsul Carl Henric Rooth och ryttmästare Carl Harald Follin till kyrkvärdar. Den senare avsade sig uppdraget och i hans ställe valdes senare brukspatron Johan August Dreilick. Åt kyrkoherden och kyrk värdarna uppdrogs att utse en räkenskapsförare. Hans årslön skulle vara 133 riksdaler banko »utan någon procent av utgift eller inkomst». Den dittillsvarande kyrkoinspektoren stadsfiskal Rosenberg fick uppdraget och han kallades i fortsätt ningen stundom kyrkosyssloman.14 Kyrkorådet höll sitt sista sammanträde den 12 mars 1850. Då var kyrkoräken skaperna för det löpande räkenskapsåret ännu inte avslutade utan »det nu upplös ta kyrkorådet» kunde på vanligt sätt granska dem först i början av november. Men den 12 mars överlämnade kyrkoinspektoren ett inventarium över kyrkans tillhö righeter till kyrkvärdarna, och kyrkorådet beslöt att i underdånig skrivelse till K. M:t anmäla att det överlämnat kyrkoförvaltningen till kyrkoherden och kyrk värdarna, som skulle handha denna enligt 1815 års instruktion. Slutligen betygade Peter Wieselgren rådets ledamöter »all aktning för dess både långvariga och sam vetsgranna verksamhet under en tid då mera tillgjorts både vid kyrkan och pastorsbostället än under ganska lång tid förut». Ett kyrkligt förvaltningsorgan, som hade existerat i Helsingborg i mera än ett och ett halvt sekel, hade därmed nedlagt sin verksamhet.15 Också efter 1850 fanns det i Helsingborg ett kyrkoråd, men av helt annan natur än det gamla. Dess väsentliga uppgift var »sedevården» i stadsförsamlingen och dess ledamöter, nio till antalet, valdes årligen vid »majstämman» av församlingen. Rådet biträdde kyrkoherden i frågor rörande kyrkotukt och sedlighet och det fungerade till dess att 1862 års kommunallagar trädde i kraft. Av de kyrkvärdar som valts år 1850, avgick Carl Henric Rooth år 1855 och i hans ställe utsåg sockenstämman postkommissarie N. A. C. von Björnmarck, som alltså tillsammans med Dreilick ingick i kyrkoförvaltningen under de följande åren. Kyrkoherde Wieselgren tackade Rooth för att han varit »outtröttligt nitisk för 1 74

Styrelse och förvaltning

Två porträtt i olja av J. F. Möller, skänkta till Mariakyrkan. På den vänstra duken läses: »Utaf en Vän till Theologie Doctorn m. m. P. Wieselgren är detta Porträtt gifv et åt Helsing borgs Kyrka till minne af den verksammaste i och för nämnde Tempels förskönande under åren 1850 och 1851. Anno aetatis 52.» På den högra duken står: »Carl Henrik Rooth, Consul, R.W.O.R.D.D.O. Ärofullt verksam medlem i kyrkostyrelsen under sju för Helsing borgs Kyrka och prestgårds renovationer vigtiga år. — Porträttet gaps till Kyrkan då den 65-årige utgick ur Kyrkoförvaltningen 1853, af en tacksam pastor.» Carl Henric Rooth föredrog som synes att inte låta sätta ut sitt namn på porträttet av Wieselgren. Foto, Helsingborgs Stadsmuseum.

kyrkans bästa» och i samband med de stora reparationerna på kyrkan och präst gården »burit både sin egen och ordförandens anpart av bestyren». Wieselgren meddelade också att han låtit måla Rooths porträtt i olja och att det skulle upp hängas i Mariakyrkan, en heder som varken förr eller senare kommit någon kyrkvärd till del.16 Kyrkans intäkter förblev under 1800-talets första hälft i stort sett desamma som de varit tidigare. Redan i dansk tid hade kyrkan rätt till halva landgillet från kronohemmanet Välluv nr 7 i mantal. I början av 1800-talet uppbar kyrkan årligen 6 riksdaler banko från hemmanet. Prosten Follin föreslog år 1815 att man skulle W5

Perioden 1809-1862 försöka öka inkomsten genom att på auktion utbjuda arrendet när dåvarande arrendatorn avlidit. Detta blev emellertid aldrig aktuellt, därför att arrendatorn i stället år 1829 anhöll om skatteköp på fastigheten. Kyrkorådet, som hävdade den oriktiga meningen att hemmanet inte var ett kronohemman utan ett kyrkohemman, protesterade och följden blev en långdragen process på häradsting samt inför kammarkollegium och K.M:t, genom vilken hemmanets karaktär av kronohem man blev fastslagen. Kyrkans inkomster från Välluv nr 7 ökades inte heller utan uppgick enligt kyrkoräkenskaperna för år 1862 fortfarande till 9 riksdaler riks mynt.17 Sedan 1700-talets början utgjordes den samlade tiondeinkomsten av 94 tunnor 3 3/4 skäppor, av vilket landsförsamlingen svarade för inte mindre än 70 tunnor och 3 skäppor. År 1815 framhöll kyrkorådet att en ny tiondesättning på stadens jordar kunde vara behövlig men någon sådan blev inte utförd. Tionden levererades i regel inte in natura utan inlöst i pengar enligt gällande markegångstaxa. Men var spannmålspriserna i öppna marknaden högre än taxans, betalade tiondegivarna också mellanskillnaden. Under missväxtår däremot löstes tionden in bara enligt markegångstaxan. Inlösningsförfarandet innebar en minskning av kyrkoinspektorens reallön och därför gick landsförsamlingen år 1818 med på att under Åke Hammars tjänstetid leverera sin tionde in natura. Följden av detta blev att lands församlingens tiondesäd tröskades i slutet av varje år för att i början av påföljande år säljas på auktion. Kyrkorådsprotokollen visar att dessa auktioner i början av 1820-talet gav bara omkring 130 riksdaler banko årligen men att intäkten på grund av stegrade spannmålspriser omkring år 1840 låg över 350 riksdaler banko. Sedan Åke Hammar lämnat kyrkoinspektorssysslan återgick man till att också från lands församlingen ge tionden inlöst i pengar. Rörande kyrkoherdens andel i tionden ingicks en »konvention» vid hans ämbetstillträde om hur mycket han skulle erhålla i pengar.18 Flera av de år 1815 beslutade extra avgifterna till kyrkan utgick under åtskilliga år. Det gällde exempelvis böterna för »otidiga sängelag» samt kommunionpengarna. År 1840 beslöt sockenstämman att ersätta denna nattvardsavgift med att alla församlingsbor som var berättigade gå till nattvarden årligen skulle betala 4 skilling banko till kyrkan. I landsförsamlingen blev man missnöjd med detta beslut och fortsatte att betala kommunionpengar i stället. Frågan hopkopplades med de avgifter för kyrkstolarna, som numera erlades också av landsförsamlingens med lemmar och som under de gångna åren höjts så pass mycket, att andra avgifter till kyrkan enligt församlingens mening var onödiga. Därvid lät sockenstämman bero, tills man fått klarhet i hur mycket de höjda kyrkstolsavgifterna skulle ge kontant i kyrkans kassa. Men i stadsförsamlingen skulle 4-skillingavgiften utgå också i fort sättningen. Till kyrkstolsavgifter na återkommer vi i det följande.19 Sedan kyrkoförvaltningen omorganiserats år 1850, gjorde kyrkosysslomannen

Styrelse och förvaltning årligen på våren, inför det nya räkenskapsårets begynnelse i maj, upp ett förslag till inkomstoch utgiftsstat. Uppstod därvid underskott, kunde bidrag från försam lingsmedlemmarnas sida bli nödvändiga. 4-skillingsavgiften var ett sådant bidrag. Enligt 1847 års fattigvårdslag kunde till fattigvården i församlingen tas ut en särskild avgift, ibland kallad »fattigskatt». År 1861 beslöts att denna skulle ut taxeras enligt förändrade grunder. Varje i församlingen mantalsskriven person, som inte själv var fattighjon, skulle årligen erlägga 10 öre riksmynt. Gav inte detta tillräckligt med pengar, skulle en särskild taxeringsnämnd med nio ledamöter, som utsågs på sockenstämma, uttaxera det felande beloppet på församlingens med lemmar »efter sin övertygelse om var och ens förmåga», dock så att ingen fick åläggas betala mer än 12 riksdaler eller mindre än 10 öre riksmynt för varje tusental av den erforderliga summan. Man beslöt också att avgiften till kyrkan, nu kallad »den årliga kyrkoskatten», skulle uttaxeras på samma sätt av samma taxe ringsnämnd. Dessa regler tillämpades för första gången år 1862.20 Av de övriga avgifter som år 1815 blivit beslutade, var de viktigaste de förhöjda avgifterna för gravplatser och klockringning. I reglerna för klockringning vid jordfästning gjordes på kyrkoherde Wieselgrens förslag en ändring år 1848. Han påpekade, att så länge begravning utan klockringning enligt allmän lag var att anse som ett straff, borde stadens fattiga få fria klockor vid jordfästning. Landsförsam lingens medlemmar hade fri ringning med de minsta klockorna, »kinkorna», och de brukade själva svara för ringningen. Samma regler skulle nu gälla för stadens fattiga.21 En ny inkomstkälla fick kyrkan när man år 1823 hade anskaffat en likvagn, som skulle ersätta de äldre likbårarna. Den förvarades i kyrkans vapenhus, tills detta revs ned. Särskilda avgifter uttogs av dem som önskade nyttja vagnen vid begrav ning, graderade efter vederbörandes inkomster. De förmögnaste betalade 8 riksda ler banko, de fattigaste 2 riksdaler. År 1852 föreslogs på sockenstämman att en ny vagn skulle anskaffas och mot en högre taxa användas inom stadsförsamlingen, medan den gamla mot lägre taxa skulle få begagnas i landsförsamlingen. Detta förslag förkastades. I stället tilläts ett enskilt bolag att anskaffa en ny vagn, som skulle få uppställas i stadens likvagnshus och användas i stadsförsamlingen. Tre år senare beslöt man i stället att den gamla likvagnen skulle repareras och få begagnas mot en avgift av 2 riksdaler banko av både stadsoch landsförsamlingen. Inkoms terna av likvagnen sjönk sålunda genom detta beslut.22 Inkomsterna av kollektmedlen kunde växla rätt mycket. Så länge Andreas Peter Ståhle var borgmästare utsåg magistraten årligen fyra församlingsbor som skulle kringbära kollekthåvarna vid gudstjänsterna. Fr. o. m. år 1833 finns inga notiser i rådstuguprotokollen om detta. Kollektmedlen uppräknades årligen inför kyrkorå det. Vid enstaka tillfällen försökte man stimulera församlingens givmildhet. När Carl Hallbeck installerades som kyrkoherde år 1824, upptogs en extra kollekt 12—Helsingborgs historia V: 3

177

Perioden 1809-1862 »enskilt till kyrkans förmån» och håvarna kringbars av fyra ledamöter av borgerskapets äldste. Den 28 november 1830 firades enligt K. M:ts påbud en jubelfest till tusenårsminnet av den första kristna missionen i Sverige, 300-årsminnet av augsburgska trosbekännelsens tillkomst och 200-årsminnet av Gustav II Adolfs »be trädande av Germaniens slagfält». Dagen började med klockringning och ottesång klockan 5 på morgonen och utöver högmässan hölls också aftonbön i kyrkan, som var illuminerad med tända ljus. Stadens husägare var anmodade att illuminera sina hus. En särskild kollekt upptogs vid högmässan.23 I kyrkoherdens löneförhållanden ändrades inte särskilt mycket under 1800talets första hälft. År 1858 bildades ett eget pastorat av annexförsamlingarna Raus och Välluv, vilket givetvis minskade hans inkomster. I november 1858 lät Höljer Witt intaga en översikt av pastors inkomster från Helsingborgs pastorat i sockenstämmoprotokollet. I pengar räknat uppgick årslönen till omkring 6 000 riksdaler riksmynt jämte fri bostad i prästgården. Förutom tiondeinkomsterna från båda församlingarna uppbar han sålunda från stadskassan ett årligt lönetillskott på 12 riksdaler 50 öre riksmynt — motsvarande 8 riksdaler 16 skilling banko enligt 1811 och 1839 års lönestater. Inkomsterna från ämbetsjorden i Möllevången, i allt 18 tunnland, uppskattades till 450 riksdaler riksmynt om året. Jordens gränser hade ändrats något år 1854, genom att pastor hade avstått omkring 1 tunnland jord till ägarna av de tomter som låg »mellan stadsgatan och vallen vid pastors löningsjord» mot att erhålla lika stor areal på den motsatta sidan. Det traditionella offret till prästen hade i stadsförsamlingen avlösts med en årlig summa av 1 650 riksdaler riksmynt. I landsförsamlingen betalade hemmansägarna i stället för offer en årlig avgift beräknad efter jordrymden, samt fiskare, husmän, undantagsfolk och tjäns tefolk enligt särskild taxa. Av varje helt hemman i landsförsamlingen hade kyrko herden rätt till att årligen få i famn ved. Torpare, inhyseshjon och husmän var dagsverksskyldiga, men avlöste denna pålaga i pengar. För lysning, vigsel, barndop och begravning betalades avgifter efter graderade skalor, för av pastor utfärdade attester erlades i stadsförsamlingen 50 öre av män och 25 öre av kvinnor. I kyrkoherdelönen ingick alltjämt inkomsterna från de fyra »predikstolshemmanen» — Filborna nr 18 7/8 mantal och Skabelycke nr 1 3/8 mantal i Helsingborgs landsförsamling samt Farhult nr 7 1/8 mantal och Viaköp nr 4 3/8 mantal i Farhults socken — vilka tillerkänts pastor redan i dansk tid. Av dessa övertogs Skabelycke nr 1 år 1864 av prins Oskar, sedermera Oskar II, men det lydde under kyrkoherden i Helsingborg ända fram till år 1881, då det övergick med full äganderätt till drottning Sofia. Hemmanet blev stommen i den egendom som fick namnet Sofiero och förblev i kungahusets ägo till år 1974, då den genom donation av framlidne kung Gustav VI Adolf tillföll Helsingborgs kommun.24 Komministern erhöll ur stadskassan en löneförstärkning enligt 1811 och 1839 års lönestater med 4 riksdaler 8 skilling banko om året. Sedan år 1772 tog han

178

Styrelse och förvaltning inkomsterna från en jord i Slottsvången som tidigare hade tillhört kyrkan. År 1858 gjordes på förslag av borgerskapets äldste ett byte, så att komministern avstod en del av denna jord till staden mot vederlag i Dammängen. Avsikten var att på detta sätt »sunda och förträffliga byggnadstomter med tillräckligt utrymme» skulle kun na bildas vid övre delen av Långvinkelsgatan.25 Sedan dåvarande stadskomministern och hospitalspredikanten år 1812 blivit utnämnd till kyrkoherde på annan ort, beslöt magistraten och kyrkorådet att gudstjänsterna i hospitalskyrkan skulle upphöra. Den sista gudstjänsten hölls där andra söndagen efter trefaldighet, den 7 juni. Beslutet innebar också att hospitalspredikantsysslan drogs in. För komministern, som tidigare skött denna befattning, medförde förändringen att han förlorade de med sysslan förenade löneförmåner na, dvs. hyresersättning, 21 riksdaler 32 skilling banko i årslön samt inkomsterna från en ämbetsjord i Galgevången på 5 tunnland 1 1/10 kappeland, vilken i fort sättningen skulle förvaltas under hospitalet, eller som det nu kallades fattighuset. På förslag av magistraten och kyrkorådet beviljade K.M:t den 20 maj 1812 att komministern framdeles skulle få räkna dubbla tjänsteår och njuta särskilda för måner vid befordran. Han var skyldig att varje år hålla tre gudstjänster i lämpligt rum i fattighuset och att tillsammans med kyrkoherden svara för fattighjonens själavård.26 Komministern hade ingen tjänstebostad utan fick i stället hyresersättning med 20 riksdaler banko om året ur kyrkans medel. År 1841 begärde komministern att få samma hushyra som trivialskolans rektor, vilket skulle innebära en höjning till 133 riksdaler 16 skilling banko. Kyrkorådet avslog hans framställning men efter en serie överklaganden och på K. M:ts befallning förnyad handläggning av ärendet fastställdes omsider hyresersättningen år 1843 av landshövdinge- och biskopsäm betena till 65 riksdaler 32 skilling om året. Komministerlönen höjdes år 1815 med 3 i tunnor korn ur kyrkans inkomster, inlösta enligt markegångstaxan. Komminis ter Wadstein begärde år 1848 ytterligare 200 riksdaler banko i årslön. Han erbjöd sig samtidigt att varannan söndag hålla gudstjänst i fattighuset och en kort bibel förklaring varje onsdag. Sockenstämman beviljade följande år 133 riksdaler 16 skilling i löneförhöjning under Wadsteins tjänstetid. Pengarna skulle anskaffas genom extra uttaxering på stadsförsamlingens medlemmar. År 1858 beslöt man att Wadsteins efterträdare skulle få åtnjuta samma löneförbättring.27 Tjänsten som kantor vid stadens lärdomsskola skildes år 1807 från befattningen som klockare i Mariakyrkan och den sistnämnda sysslan förenades i stället två år senare med organisttjänsten. Till organisttjänsten hörde en lön på 25 riksdaler 24 skilling banko och till klockartjänsten 11 riksdaler 32 skilling. Till detta kom 8 riksdaler i hushyra. Lönen höjdes år 1815 till 68 riksdaler 32 skilling från stadsför samlingen och 16 riksdaler 32 skilling banko från landsförsamlingen och utgick med dessa belopp under flera decennier. Till hjälp vid »besörjandet av kyrkosång-

1 79

Perioden 1809-1862 en» hade organisten tidvis en kyrkosångare, ibland kallad kantor, och vid några tillfällen elever från lärdomsskolan eller folkskolan. Dessa erhöll särskilda arvoden. Organisten biträddes under gudstjänsterna av en »bälgtrampare» och till en början skötte kyrkväktaren denna syssla. Efter hand som kyrkväktarens åliggan den övertogs av kyrkvaktmästaren återstod för kyrkväktaren bara att betjäna orgelverket och han kallades i fortsättningen orgeltrampare. I början av 1800-talet hade det utgått ett litet arvode för denna syssla med 4 riksdaler 16 skilling om året, men med tiden höjdes detta, så att »ordinarie orgelbälgtramparen» från år 1850 uppbar 16 riksdaler 32 skilling banko för sina tjänster.28 Klockaredrängen hade av gammalt en rad växlande arbetsuppgifter och kom efter hand att fungera som kyrkvaktmästare. Han kallades också ofta till en början kyrkodräng eller kyrkobetjänt men slutligen kyrkvaktmästare. För alla tjänster han gjorde församlingsborna i samband med gravöppningar och jordfästningar upp bar han ersättning enligt en av magistraten fastställd taxa. Denna reviderades grundligt år 1819. Sedan församlingen anskaffat en likvagn år 1823, ingick i kyrkobetjäntens åligganden att göra denna ren, innan den skulle användas, och därvid fick han betalt enligt en graderad taxa, allt efter uppdragsgivarnas inkoms ter. I kontant lön uppbar han från kyrkan ursprungligen bara 2 riksdaler 32 skilling banko, men redan år 1815 höjdes lönen till 25 riksdaler om året. År 1847 reviderades på nytt taxan för de tjänster kyrkvaktmästaren gjorde allmänheten och en ny lönehöjning tre år senare till 66 riksdaler 32 skilling om året medförde, att han under ett halvår kunde tillgodoräkna sig sammanlagt omkring 100 riksdaler banko. Men på grund av sina många bestyr måste han då leja hjälp både vid gravöppningar och vid ringningen i samband med jordfästningar. År 1856 höjdes kyrkvaktmästarlönen till jämt 100 riksdaler banko om året.29 Den nyanlagda kyrkogården söder om stadsbebyggelsen utvidgades år 1831 åt öster. Det dröjde innan detta nya område togs i bruk och kyrkorådet lät under några år kyrkobetjänten skaffa sig en extrainkomst genom att han fick ta hand om »höstnaden» på den oanvända delen. Att gräset blev slaget ansåg man också bidraga till att kyrkogården såg prydligare ut. Men fr. o.m. år 1840 lät kyrkorådet själv slå gräset och försålde det på auktion. Någon speciell personal hade man inte för tillsynen av kyrkogården förrän sockenstämman år 1861 beslöt att en träd gårdsmästare skulle erhålla 150 riksdaler riksmynt om året för att han vårdade gräsmattor och planteringar på kyrkogården, ansade gravarna enligt kyrkoförvaltningens anvisningar och biträdde enskilda personer vid vårdandet av deras anhö rigas gravställen. Därmed hade församlingarna erhållit en ny kyrklig befattnings havare, en kyrkogårdsvaktmästare.30

År 1814 konstaterade man allvarliga brister både på Mariakyrkans torn och dess 180

Styrelse och förvaltning långhus. I tornet var klockstolen, som bar upp de fem klockorna, så dålig att man året förut upphört att ringa med storklockan. Strävpelarna på långhusets nordsida var förfallna och måste muras om. En del reparationer på tak och murar samt på fönster och fönsterbågar var också nödvändiga. Arbetena skulle kosta över 3 200 riksdaler banko och de aktualiserade införandet av de nya avgifter till kyrkan, som vi förut berättat om. De påbörjades år 1815 och var avslutade i början av 1820-talet. År 1834 fann man att kyrkans gamla blytak var så dåligt, att ett nytt tak måste läggas. Ett koppartak skulle kosta nära 21 000 riksdaler banko, däri inräknat utgifter för nytt sparrverk på en del ställen, medan ett målat papptak skulle bli avsevärt billigare och gå till något över 4 500 riksdaler. Om man sedan kunde sälja blyet från det gamla taket, vilket beräknades ge över 6 000 riksdaler, skulle man få pengar över till andra arbeten på kyrkan. Följaktligen beslöt sockenstämman att ett kraftigt papptak skulle ersätta blytaket. Men åtskilliga församlingsbor hyste betänkligheter mot ett papptak, beslutet revs upp och tre år senare beslöt sockenstämman att lägga ett koppartak på kyrkan. Till en början skulle tornet och »takets övre avdelning» på långhuset få ny beläggning. Det nya kyrktaket skulle kunna finansieras dels med att 9 000 riksdaler banko uttaxerades på församlingarna fördelade på fyra år och dels med vad man kunde få vid försäljning av takblyet. Entreprenör för första etappen blev bryggaren Bengt Henckel och han blev färdig med sitt åtagande år 1838. Då antog man till entre prenör för läggning av nytt tak på långhusets »nedre avdelning» en timmerman vid namn Ljungberg, som avled under arbetenas gång, så att takläggningen inte var färdig förrän i slutet av år 1839. Totalt hade det nya kyrktaket då kostat 23 224 riksdaler banko. Försäljningen av takbly jämte lösbrutet virke hade gett 14 473 riksdaler. De på församlingarna uttaxerade extra avgifterna inflöt trögt, så att kyrkan måste dels säga upp de flesta av sina utlånta kapital till återbetalning, dels ta upp kortfristiga lån i stadens fattigkassa och i Helsingborgs Sparbank.31 Mariakyrkans klockor hade gjort tjänst i flera sekler och naturligt nog började en del brister visa sig på dem. År 1833 reparerades »södra kinkan» och sex år senare fann man en spricka i storklockan. All ringning med den förbjöds och klockan togs ned. Klämtning vid exempelvis eldsvådor skulle tills vidare göras med »nioklock an», som annars främst nyttjades vid morgon- och aftonringningarna. Storklockan göts om år 1843 i Stockholm och transporterades sedan med båt till Helsingborg. För att spara gjutmetall togs »lilla kinkan» ned och lämnades till nedsmältning. Mariakyrkan kom alltså i fortsättningen att bara ha fyra klockor. Landsförsamling en hade av gammalt rätt till fria klockor vid jordfästningar, varvid man ringde i de båda »kinkorna». Sockenstämman beslöt därför att dessa ringningar framdeles skulle göras med den kvarvarande »stora kinkan» och »stormen». I november 1843 avsynades den omgjutna storklockan och befanns ha »ett starkt och behagligt ljud». Kostnaderna för omgjutningen hade man täckt genom lån dels i stadens fattigkas181

Perioden 1809-1862 sa, dels i sparbanken och dels hos borgmästare Lundberg, som lånade ut 850 riksdaler banko.32 Till torg- och marknadsbesökares tjänst hade under Petter Pihl d.y:s borgmästartid år 1751 uppsatts ett enkelt solur med visare på kyrktornets södra yttervägg. För att bättre betjäna allmänheten lät man senare det urverk som uppsattes i kyrkan år 1794 driva dels en urtavla inne i kyrkan, dels en urtavla på kyrktornets norra yttervägg. Urets konstruktör, urmakaren Elias Modewig framhöll, när man anmärkte på att tornuret höll »ojämn takt», att man inte kunde begära att det skulle gå säkert, då platsen där det var uppställt var dragig. Någon av stadens urmakare brukade ansvara för tornurets skötsel mot en liten kontant ersättning. Åtskilliga reparationer gjordes på urverket under årens lopp men det blev aldrig riktigt pålitligt. År 1819 hävdade en urmakare att »stadsuret som borde vara ett rättesnö re för stadens invånare, är ett klart bevis antingen på vårdslöshet eller oduglighet», och år 1850 omtalades ännu »det oefterrättliga kyrkouret». Sedan stadens rådhus år 1859 försetts med ett torn och ett pålitligt ur, blev kyrkans tornur obehövligt och togs ned.33 Sedan den nya kyrkogården söder om stadsbebyggelsen hade tagits i bruk, uppkom frågan hur man skulle förfara med den gamla kring Mariakyrkan. Kyrko rådet uppmanade redan år 1817 ägarna till gravplatserna där att ta bort gravste narna. Kyrkogårdsmuren revs ned. På 1820-talet diskuterades ett förslag att plan tera träd på den gamla begravningsplatsen, men omsider fann man detta »alltför opassande», därför att man då riskerade att gräva upp kvarlevor efter de jordfästa. I stället beslöt man att stensätta »hela planen eller gamla kyrkogården». Detta påbörjades år 1825 på den östra sidan men arbetena avstannade följande år, då man skulle stensätta den södra sidan, eftersom man befarade att där skulle finnas lik som ännu inte var förmultnade.34 År 1828 förklarade landshövdinge- och biskopsämbetena i en gemensam resolu tion att ett stängsel runt den gamla kyrkogården var »alldeles oundgängligt». Detta ledde dock till praktiska åtgärder först vid mitten av 1830-talet. Då beslöt socken stämman år 1836 att det gamla kyrkogårdsområdet skulle inhägnas med en 15 tum hög och 12 tum bred »trottoir» av huggen gråsten. Kring sakristian på kyrkans norra sida skulle uppsättas stenpelare med järnlänkar emellan. Marken skulle fyllas ut på ömse sidor om »trottoiren». Båda församlingarnas medlemmar skulle bidra ga med dagsverken till detta arbete. Från början hade man tänkt sig att inhägna ett ganska stort område, men när arbetena skulle utföras år 1837 av murmästare J. Murberg, beslöt sockenstämman att »trottoiren» skulle läggas på ett avstånd av bara 8 alnar från kyrkomuren. I slutet av året var inhägnaden färdig.35 Vid 1800-talets början fanns det i Mariakyrkan bara något över 600 sittplatser. Efter hand som folkmängden ökade i stadsoch landsförsamlingarna blev det ett ständigt återkommande ärende vid kyrkorådets sammanträden, hur man skulle

I 82

Styrelse och förvaltning

I samband med att Mariakyrkan erhöll en ny orgel togs den gamla västra läktaren eller garnisonsläktaren ner. Dess barriär försåldes år 1850 till Raus församling och är uppsatt i Raus kyrkas norra och södra tvärskepp. Bilden visar det parti som står i norra tvärskeppet. Denna läktare hade uppsatts år 1628 i Mariakyrkan. Under lång tid hade latinskolans elever lämnat efter sig »minnen» på den från gudstjänsterna i form av inskurna initialer, namn, bomärken, årtal och figurer. Foto, Helsingborgs Stadsmuseum.

kunna anordna flera sittplatser i kyrkan. Först och främst upprättades en helt ny kyrkstolsordning år 1818, så att alla bänkplatser blev utnyttjade. På 1820-talet framkastades tanken att en ny läktare borde sättas upp i kyrkan men den kom inte till utförande. I stället tog man bort träskranket mellan koret och långhuset och lät förfärdiga några bänkar som ställdes upp där. Mellan fjärde och femte pelarna i kyrkans södra sidoskepp var sedan 1600-talet en läktare uppsatt, det s. k. gieddeska pulpituret eller »vegeholmsläktaren», över vilken ägaren till Vegeholms gods hade dispositionsrätten. År 1833 avstod han denna sin rättighet till kyrkan mot ett vederlag av 133 riksdaler 16 skilling banko, vilka han skänkte till de fattiga på godset. Det blev nu möjligt att inreda sittplatser för församlingen också på denna läktare.36 År 1840 visade det sig nödvändigt att utarbeta en helt ny kyrkstolslängd och att höja stollegorna »med avseende på kyrkans fattigdom». En del platser i koret hade varit reserverade för prästerskapet och trivialskolans lärare och elever. Dessa uppläts nu åt församlingen. Vidare beslöts på sockenstämma år 1841 att bänkar skulle tillverkas för garnisons- eller husarläktaren i västra änden av långhuset. Husarerna skulle i fortsättningen följa gudstjänsterna stående framme i koret. Enligt den nya kyrkstolsiängden, som blev färdig att tas i bruk påföljande år,

Perioden 1809-1862 uppläts de nyinrättade platserna på den västra läktaren bara åt kvinnor. På den stora gången i mittskeppet mellan de slutna mans- och kvinnobänkarna hade en tid stått sex öppna bänkar. Deras antal skulle ökas till tio. I de slutna bänkraderna skulle i fortsättningen sitta tio personer i vardera mot tidigare åtta.37 Sedan kyrkan fått nytt tak kunde man räkna med färre fuktskador än tidigare på valven och väggarna. Därför beslöt sockenstämman i maj 1840 att på nytt låta vitmena kyrkan invändigt. Arbetet utfördes av snickarmästare Johan P. Ek och var avslutat efter ett par månader. Då beslöt sockenstämman i september att låta anställa en grundlig rengöring och städning i kyrkan. En kommitté bestående av tullkontrollör C. A. Bodman, stadsfiskal J. Rosenberg, handlanden och bok tryckaren J. Torell, snickarmästare J. P. Ek och skräddarmästare A. W. Lundahl skulle ha tillsynen över arbetet och det skulle bekostas genom att man dels insamla de frivilliga gåvor, dels sålde en del kyrkoinventarier. På julafton 1840 avgav kommittén en skriftlig redogörelse på hela 37 foliosidor för vad den uträttat.38 Först och främst hade det ojämna, ställvis nedsjunkna och lappade kyrkgolvet fyllts ut med 100 lass sand och lagats. Från kyrkan hade avlägsnats »vad man kallar skräp», t. ex. cle grova järnbågar vari troféerna från slaget vid Helsingborg år 1710 en gång varit upphängda, de tryckta och inramade tal som Gustav III år 1772 och Karl XIII år 1810 hållit till ständerna, ett söndrigt timglas på predikstolen, den gamla korstolen från medeltiden, ett votivskepp som hängt längst åt väster i mittskeppet osv. Inom altarskranket, som målats och klätts med röd saffian, lades ett trägolv, orgelläktaren reparerades, orgelfasaden och bälghuset målades. De små malmljusstakar som stått på altaret, flyttades upp på predikstolen och till altaret skänkte stadens skräddarämbete två nya ljusstakar. Kyrkans gamla lampetter togs ned och tack vare gåvor från enskilda personer kunde nya sättas upp. Köpmannen Benjamin Leja från Stockholm hade år 1839 skänkt en ljuskrona till kyrkan. Den hängdes nu upp i koret, och den lilla ljuskrona som dittills hängt där och skänkts av en glasmästare i staden, flyttades till sakristians förhus. I övrigt dammades och putsades kyrkointeriören och alla ljuskronor och ornament rengjordes och polera des. De kommitterade lade också fram ett program »för att bereda kyrkan ett mera städat utseende». Sålunda ansåg de att orgeln borde flyttas från sin plats i norra sidoskeppet till »i fonden av kyrkan över västra ingången». Pelarna, som varit utsatta för »en barbarisk misshandel», när man hängt upp epitafier eller huggit bort delar av baserna, för att ge plats åt flera bänkar, måste återges sitt gamla utseende. Minnestavlan över 1739 års kyrkorestaurering borde tas bort såsom en produkt av »egenkärleken och fåfängan i systerlig förening». Likvagn och brand redskap borde förvaras annorstädes än i kyrkans vapenhus. Utvändigt var det nödvändigt att fogstryka murarna. Dessutom ansåg kommittén att exteriören stör des allvarligt av två »parasitutbyggnader», vapenhuset på sydsidan och sakristian

184

Styrelse och förvaltning på nordsidan, den sistnämnda »ej bättre till utseendet än ett illa underhållet häradshäkte».39 Kommitténs redogörelse kom att ligga till grund för en rad åtgärder under de följande åren. Redan i januari 1841 uppdrog sockenstämman åt kyrkorådet att beräkna hur mycket »kyrkans fullkomliga iståndsättande» skulle kosta och utröna om sakristia och vapenhus kunde brytas ned. Påföljande år var stämman mogen att besluta, att fem nya fönster borde sättas in i kyrkobyggnaden, att murarna borde fogstrykas utvändigt och att den »vanprydande, osunda och fuktiga» sakristibyggnaden på nordsidan borde rivas. Kyrkorådet fann det emellertid inte tillrådligt att göra mera än att sätta in nya fönster samt att bekosta nya tornluckor. I Helsing borgs Sparbank lånade man 550 riksdaler banko för ändamålet.40 I maj 1843 togs frågan om kyrkorestaureringen åter upp på sockenstämman. Nu hade ärendet framskridit så långt, att ett kostnadsförslag förelåg för utvändiga reparationer och fogstrykning av murarna, nedbrytning av sakristian och anord nande av en ny sakristia bakom altaret i koret. Jämte den förut omtalade omgjutningen av storklockan skulle dessa arbeten gå på 5 000 riksdaler banko, som kyrkorådet fick i uppdrag att låna upp. Lånet skulle amorteras under 12 år och under den tiden skulle årligen en efter inkomst graderad avgift — mellan 16 och 4 riksdaler banko per person — uttaxeras på församlingsmedlemmarna med taxe ringen till kronobevillning som grund.41 Kyrkorådet begärde ett sakkunnigutlåtande från professorn i grekiska Carl Georg Brunius i Lund, känd också som arkitekt och byggmästare. Han utdömde inte bara sakristian utan också vapenhuset. Det sistnämnda var »med sina igenmu rade fönster och platta trätak avskräckande» och dolde tyvärr kyrkans »prydliga sidoingång» på sydfasaden. Sakristian ansåg han »ännu vanprydligare och dess låga, mörka, fuktiga takvalv passa föga för brottslingars inrymmande, ännu mindre för dess närvarande bruk». Togs dessa båda byggnader bort, måste fasaderna förstärkas genom att två strävpelare drogs upp på varje ställe. Ny sakristia kunde lätt anordnas genom att koromgången bakom altaret avskildes med en avskrankning som dock inte fick vara mer än 6 alnar hög, så att man kunde »däröver i sin helhet genomskåda de sköna takvalven». Vidare förordade Brunius att man tog upp tre fönster som blivit igensatta, ett i nordfasaden där sakristian stod, ett i södra sidoskeppets västgavel som igenmurats när en gång tornet uppfördes, och ett i norra sidoskeppets västgavel. De på 1810-talet ombyggda strävpelarna längs lång husets nordsida fann han vara »både idé- och konstruktionsvidriga» och föreslog att de borde byggas om med det snaraste.42 I september 1843 biföll sockenstämman kyrkorådets förslag att de av Brunius föreslagna ändringsarbetena skulle utföras. Man räknade nu med en kostnadsök ning på över 3 500 riksdaler banko. På Brunius inrådan begärde och erhöll man hos landshövdinge- och biskopsämbetena tillstånd att låta verkställa de föreslagna 185

Perioden 1809-1862 förbättringarna på kyrkan utan att utlysa arbetena på entreprenad för att allt skulle bli utfört med större noggrannhet och kyrkorådet självt skulle kunna inköpa fullgott byggnadsmaterial. Under det följande året tillverkade snickarmästare J. P. Ek det nya skranket för sakristian och murmästare Murberg rev ned sakristian och vapenhuset och gjorde de föreslagna murningsarbetena i anslutning därtill. Erfor-

En av de ljus armar som sattes upp i Mariakyrkan i samband med 1840-talets restaurationer. Tio av dessa ljusarmar inköptes senare till Brunnby kyrka, där de blev uppsatta år 1912. De var då delvis överdragna med bronsfärg. Foto, Helsingborgs Stadsmuseum.

derligt tegel köpte kyrkorådet från ett tegelbruk vid Kulla Gunnarstorp. Från kormuren togs inskriptionen om 1739 års kyrkoreparation ned såsom »vanpryd lig». Söder om Södra Kyrkogatan ägde kyrkan tomt nr 183, där före år 1679 prästgården och komministerbostaden hade varit belägna. På tomten intill, nr 182, hade en gång Helsingborgs medeltida rådhus legat. Västra delen av den på nytt bebyggda fastigheten nr 182, »som ligger väster om portingången», inköpte kyrkan år 1845 för 200 riksdaler banko. Där skulle i fortsättningen likvagnen och kyrkans brandredskap förvaras. Utrymmena var så stora att både stadens och frivilliga brandkårens sprutor kunde ställas upp där.43 I augusti 1844 överlämnade Brunius ett nytt yttrande. Han hade funnit att också strävpelarna på kyrkans sydsida, »vilka äro så förfallne att ormbunkar växa därå»,

Styrelse och förvaltning måste iståndsättas. Vidare borde gesimsen längs takfoten på sidoskeppen och mittskeppet renoveras och ges »en hållning som anstår den storartade byggnaden». Han påpekade också att den fyllning som man under årens lopp lagt kring kyrkmurarnas sandstenssocklar var mycket olämplig, därför att den drog fukt in i murverket. Framför allt vid koromgången och östra delen av sidoskeppen var utfyllnaden »betydande». All jordfyllnad borde avlägsnas och i samband därmed också den »trottoir» tas bort som blivit anlagd på 1830-talet. Stenen i den nyttjades lämpligen till stödmur »vid sidan av den förbigående gatan (Storgatan), vilken kommer då att ligga något högre än kyrkans korplan». Sockenstämman acceptera de i maj 1845 Brunius förslag och murmästare Murberg utförde arbetena på de södra strävpelarna och på gesimsen enligt Brunius anvisningar.44 I oktober 1845 föreslog Brunius att kyrkans sydportal, som »ursprungligen varit ganska prydlig» skulle restaureras, men för att undvika drag inne i kyrkan borde den hållas stängd i framtiden. Kyrkans huvudingång skulle i stället vara västportalen. Dopfunten, som av ålder stått i västra delen av södra sidoskeppet, borde flyttas fram till södra sidan av altaret i koret. Slutligen påpekade Brunius att orgelns rätta placering var i västra änden av mittskeppet, inte på den dittillsvarande orgelläkta ren i norra sidoskeppet. Kyrkorådet beslöt i anledning härav att dopfunten skulle flyttas och att västportalen skulle bli huvudingång. Innanför den skulle inrättas en »tambur» med dubbeldörrar inåt kyrkans mittgång och två mindre dörrar åt sidogångarna. Varken denna »tambur» eller flyttningen av orgeln kom emellertid till utförande i detta sammanhang.45 De av Carl Georg Brunius ledda ombyggnadsarbetena pågick under åren 1843-1846. Prosten Carl Hallbeck vistades en stor del av denna tid som ledamot av prästeståndet vid riksdagen 1844-1845 och avled i Stockholm år 1845. Under hans bortovaro leddes kyrkorådet och sockenstämman av vice pastor loci Anders Johan Björck. Vid hans sida var det framför allt borgmästare Håkan Lundberg som var den drivande kraften bakom arbetena på kyrkan och han stöddes givetvis av kyrkorådets övriga medlemmar, bl. a. konsul Carl Henric Rooth. För att finansiera restaureringsarbetena, som ju blivit mera omfattande än man från början tänkt sig, beslöt sockenstämman år 1845, att de avgifter som man beviljat år 1843 under 12 års tid, skulle tas ut också därefter tills den skuld som kyrkan kunde ådraga sig blev betalad. Det år 1843 beslutade lånet på 5 000 riksdaler banko, togs år 1845 i Helsingborgs Sparbank.46 Under ombyggnadsåren fick kyrkan mottaga en del gåvor från enskilda perso ner. Den största var en donation på 8 000 riksdaler banko som änkefru Margaretha Christina Berg, änka efter framlidne rådmannen och titulärborgmästaren Johan Fredrik Berg, hade gjort i sitt testamente till en ny orgel i Mariakyrkan. Pengarna tillföll kyrkan vid hennes död år 1845. Kyrkans orgel, den gamla s.k. Buxtehude orgeln från år 1641, befann sig redan under 1700-talet i dåligt skick men gjorde 187

Perioden 1809-1862 alltjämt tjänst. Senast hade den blivit reparerad år 1830 för 100 riksdaler banko. Eftersom ett nytt instrument inte genast kunde anskaffas, fonderade kyrkorådet pengarna tills vidare och lånade ur fonden ut större eller mindre poster mot ränta.47 Sedan Peter Wieselgren tillträtt kyrkoherdetjänsten beslöt sockenstämman i juni 1848 att man hos Lunds Missionssällskap skulle ta upp ett lån på 13 500 riksdaler banko. Detta lån skulle löpa med 5% ränta och med det skulle man dels lösa in äldre lån med 6 % ränta, dels finansiera omfattande reparationer på prästgården och fortsatta arbeten på kyrkan. Lånet skulle förräntas och amorteras med de medel som inflöt i extra kyrkoskatt enligt 1843 års beslut på sockenstämma. Den extra skatten skulle tas ut, tills lånet blivit betalat.48 Två frågor kom i fortsättningen att bli livligt diskuterade i kyrkorådet och på sockenstämmorna, nämligen anskaffandet av ett nytt orgelverk och var detta skulle placeras, samt det ständigt aktuella problemet att anordna flera sittplatser i kyrkan. Åtskilliga församlingsmedlemmar hänvisades nämligen till att stå under hela guds tjänsten. Kyrkoherde Wieselgren föreslog att man skulle dubblera högmässan varje söndag för att alla skulle kunna få sitta under gudstjänsten, men denna lösning avvisades av sockenstämman. Enda utvägen blev då att söka skaffa fram flera sittplatser, och professor Brunius påpekade i det sammanhanget att bänkarna borde ställas på ett nylagt tegelgolv, lagt i mönster med rött och gult tegel. Brunius hade också, som vi sett, tidigare hävdat att orgeln borde ställas på en läktare över kyrkans västportal.49 Utgången av ärendena kom att bestämmas av att kyrkan mottog ytterligare ett par donationer, fröken Constance Tornérhielm skänkte 2 000 riksdaler banko och handlanden O. Nilsson lika mycket som bidrag till en helt ny bänkinredning i kyrkan, fröken Julie Sofie Munck donerade 1 000 riksdaler banko för att garni sonsläktaren skulle kunna flyttas till södra sidoskeppet och därmed plats beredas för en ny orgelläktare över västportalen. Sedan kyrkoråd och sockenstämma tack samt mottagit dessa gåvor lades kyrkans golv år 1849 om med rött och gult tegel, varvid gravstenarna i det gamla golvet flyttades och lades med huvudändan mot koret i gångarna. En orgelläktare byggdes vid västra änden av mittskeppet. Men garnisonsläktaren flyttades inte utan i stället tog man ned det gieddeska pulpituret och byggde i kyrkans södra sidoskepp mitt emot predikstolen en helt ny läktare som blev färdig år 1850. Slutligen lagades och iståndsattes pelarna. Snickeriarbete na utfördes av snickarmästare J. P. Ek och murningsarbetena av murmästare J. Murberg.50 På Peter Wieselgrens anmodan uppgjorde presidenten i musikaliska akademien Erik G. von Rosén tillsammans med organisten i S:t Jakobs kyrka upp förslag till ett nytt orgelverk. En orgelbyggarfirma i Stockholm ansåg sig kunna bygga ett verk på 28 stämmor för de disponibla medlen. Under arbetets gång ändrades dispositionen

Högmässa i Manakyrkan år 1890. Oljemålning av Sven A. Andersson. 1 predikstolen prosten Höljer Witt. Målningen visar kyrkointeriören sådan den tedde sig efter 1840-talets genomgripande restaurationer. Helsingborgs Stadsmuseum.

Styrelse och förvaltning så att verket slutligen fick 30 stämmor. Orgelläktare och orgelfasad ritades av professor C. G. Blom Carlsson i Stockholm men professor Brunius hade en rad anmärkningar mot utformningen. Överintendentsämbetet hade fastställt den ur sprungliga ritningen men genom överklagande hos K.M:t utverkade kyrkorådet att läktaren byggdes i enlighet med en av Brunius upprättad ritning. Först i juni 1849 kom arbetena med den nya orgelläktaren och det nya orgelverket i gång. Snickarmästare Ek uppförde läktaren. Arkitekt ff. I. Strömberg från Lund över vakade arbetena och ledde också inrättandet av en vestibul i enlighet med de intentioner som kyrkorådet gett uttryck åt redan år 1845. Orgeln var avsynad och klar att tas i bruk år 1851.51 Sockenstämman förutsatte att både garnisonsläktaren och den gamla orgeln med läktare skulle försäljas till högstbjudande. I fråga om garnisonsläktaren anmälde sig bara en köpare till fasaden. Raus församling inköpte den för 33 riksdaler 16 skilling banko och ännu pryder den två läktare i dess kyrka. På orgelverket hölls auktion i april 1849. Orgeln jämte läktaren inropades av Torrlösa församling för 600 riksdaler 22 skilling banko och avhämtades i mars 1850. Den gamla Buxtehu deorgeln står fortfarande i Torrlösa kyrka.52 Under 1850-talet utfördes en del renoveringsarbeten på kyrkans inredning och inventarier, allt eftersom det fanns pengar disponibla eller enskilda personer genom gåvor gjorde det möjligt. Som sakkunnig anlitades ofta arkitekt Strömberg. Sålunda renoverades det stora krucifixet, altartavlan, och predikstolens korg i början av 1850-talet. Men år 1852 upptäcktes sprickor i valven och man befarade att de kunde störta in. De behövde repareras och kostnaderna blev så stora att ett nytt lån måste tas upp på över 1 300 riksdaler banko. Följden blev att ytterligare arbeten fick anstå, så att en länge planerad renovering av predikstolens baldakin kunde göras först år 1860 och ett nytt altarskrank anskaffas först påföljande år. Mariakyrkans interiör förändrades sedan inte på något mera genomgripande sätt före den stora restaureringen år 1898, då man bl. a. avlägsnade vitmeningen från väggar och valv och knackade fram teglet. Planen runtom kyrkan var sedan mitten av 1840-talet stensatt. År 1854 föreslog stadsfiskal Rosenberg att den på något sätt skulle inhägnas, så att man förhindrade tunga fordon att köra för nära kyrkmurarna, vilket kunde skada valven. Följande år beslöt sockenstämman att två rader träd skulle planteras runt kyrkan längs gatorna och att stensättningen i den sålunda bildade allén skulle ersättas med strandmal.53 Sedan Mariakyrkan erhållit en helt ny bänkinredning åren 1849-1850, måste beslut fattas om hur bänkarna skulle disponeras. Under den tid reparationerna hade pågått, hade placeringen i kyrkan vid gudstjänsterna varit fri. En kommitté utarbetade förslag till bänkhyror och fördelning av kyrkstolarna och denna ord ning tillämpades i tre år. Men när en ny ordning diskuterades år 1854 framkom förslaget att platser skulle reserveras bara för tre av kyrkans donatorer - fröknar-

Perioden 1809-1862 na Munck och Tornérhielm samt handlanden O. Nilsson. Övriga skulle fritt få placera sig liksom under reparationsticlen och män och kvinnor skulle få sitta »om varandra». Några bänkhyror kunde följaktligen inte tas ut, men i stället skulle årligen varje mantalsskriven husbonde betala 8 skilling banko och varje tjänstehjon 4 skilling. Detta i sitt slag radikala förslag vann gehör hos sockenstämmans majori tet, men beslutet överklagades av en rad församlingsbor. Landshövdingeämbetet upphävde sockenstämmans beslut och föreskrev att en bänkordning av traditionell typ med särskild mans- och kvinnosida skulle upprättas. Detta utslag överklagades av en del församlingsbor både hos kammarkollegium och K. M:t, som fattade beslut i ärendet först år 1856 och därmed fastställde landshövdingeämbetets utslag. När nu sockenstämman i maj 1856 skulle behandla ärendet på nytt, visade det sig att en mindre röstövervikt fortfarande förelåg i stadsförsamlingen för att man skulle ha fri placering i kyrkan, medan landsförsamlingens majoritet röstade för en bänk ordning av traditionell typ. Vid sammanräkningen av de båda församlingarnas röster erhölls majoritet för en bänkordning av traditionell typ. Också detta beslut överklagades men utan framgång.54 Tvisten om placeringen i kyrkan bottnade ytterst i den söndervittringsprocess som det gamla ståndssamhället — där en placering i kyrkan efter stånd och rang hade varit en självklarhet — började undergå. Det är signifikativt att den bänkord ning som av sockenstämman antogs att gälla under tre år fr. o. m. år 1861 innebar en kompromiss mellan den konservativa attityden och de mera radikala kraven. Fortfarande skulle de slutna bänkarna i mittskeppet och bänkarna i kyrkans mitt gång upplåtas mot lega till enskilda personer, men placeringen i sidoskeppen skulle vara fri. Varje hushåll skulle få disponera högst en plats i mansbänkarna och två i kvinnobänkarna. Sedan predikstolspsalmen sjungits skulle alla bänkdörrar som vette ut mot sidogångarna öppnas och lediga platser i mittpartiets slutna bänkrader få intagas av vem som helst. En sjättedel av bänkarna skulle reserveras för landsför samlingen. Garnisonens manskap skulle sitta i västra änden av norra sidoskeppet.55 I samband med att den nya kyrkogården anlagts söder om staden, uppläts den gamla fattigkyrkogården, belägen på hälften av tomt nr 223 norr om nuv. Prästga tan, till rådman Carl Öhrn mot en årlig avgift. År 1825 köpte han området för 133 riksdaler 16 skilling banko för att bebygga det. Därmed utplånades spåren av stadens fattigkyrkogård.56 Den nyanlagda kyrkogården tänkte sig prosten Follin år 1815 indelad i fyra kvarter, skilda åt genom gångar. Det första skulle upplåtas fritt till landsförsam lingens medlemmar. Av gammalt hade de rätt till fri gravplats. Det andra skulle utläggas till stadens arbetsfolk och fattiga. Det tredje borde reserveras för stadens borgerskap i gemen och det fjärde för dess ämbetsmän, ståndspersoner och de förmögnaste borgarna. Avgifterna för gravöppning och klockringning skulle utgå efter stegrade taxor från andra kvarteret till det fjärde. Kyrkorådet accepterade

Styrelse och förvaltning tanken på graderade avgifter men inte kvartersindelningen av kyrkogården. I stället beslöt kyrkorådet år 1817 att landsförsamlingen skulle få disponera den östra fjärdedelen av kyrkogården, där varje hemman skulle tilldelas sin gravplats.57 Innehavaren av den återstående delen av Vintapparlyckan, som var belägen öster om kyrkogården, ämnade år 1829 sälja sin mark. Detta föranledde prosten Hallbeck att föreslå att staden borde köpa marken och lägga den till kyrkogården. Magistraten fattade inte något beslut förrän i slutet av år 1831. Därför försäkrade sig borgerskapets äldstes förman bagareålderman Carl Erik Flyborg under tiden om området och köpte det för 444 riksdaler 21 skilling banko. När sedan staden ville köpa marken, sålde han den för samma summa. År 1832 beslöt sockenstäm man att landsförsamlingen skulle flytta den stenmur som begränsade det gamla kyrkogårdsområdet åt öster, till den utvidgade kyrkogårdens östgräns. Stadsförsamlingen skulle inhägna den nyförvärvade delen på nord- och sydsidorna med en jordvall på vilken man skulle plantera hagtorn. Vidare beslöts att landsförsamling en skulle få disponera en fjärdedel av det nya området, belägen intill dess tidigare andel i kyrkogården. Kyrkogårdens »tillökning» invigdes första söndagen i advent år 1833, omedelbart efter aftonsången. Under 1850-talet visade det sig att kyrko gårdens inhägnad var mycket bristfällig, men man hade inte råd att reparera den förrän år I860.58 I dansk tid hade Skånes prästerskap varit skyldigt att själv vidmakthålla präst gårdarna. Efter övergången till Sverige var rättsläget oklart om hur långt präster nas skyldigheter sträckte sig i detta avseende. En kunglig förordning fastslog år 1723 att kyrkoherdarna var pliktiga att bygga och underhålla prästgårdarna. Till trädande präster var skyldiga att betala den »överbyggnad» som företrädaren hade gjort. Några klara regler gavs emellertid aldrig om hur stora byggnadsarbeten det kunde anses vara skäligt att den enskilde prästmannen gjorde på sitt boställe. År 1824 utfärdades en ny förordning angående prästgårdarna i Skåne. En svårighet vid tolkningen av de nya reglerna var att de i första hand var tillämpliga på landsbygdens förhållanden. Borgerskapets äldste framhöll i anledning av den nya förordningen att man i Helsingborg i regel tagit ur kyrkans medel till prästgårdens underhåll men att man vid större reparationer varit nödsakad att »för längre eller kortare tid» ta ut extra avgifter för barndop, begravningar m. m. Förordningen ökade nu den årliga byggnadsskyldigheten för kyrkoherdarna och minskade sam tidigt tillträdande pastors skyldighet att betala »överbyggnad». De äldste menade att man i Helsingborg liksom i andra skånska städer skulle hålla fast vid kyrkoher dens skyldighet att bygga och underhålla prästgården i samma utsträckning som gällde i landsförsamlingarna. Helst borde denna skyldighet definieras »till vissa och bestämda delar» både i fråga om tak, ytterväggar och inredning. Man borde iakttaga detta vid kommande kyrkoherdars ämbetstillträde.59 När Peter Wieselgren tillträdde sin tjänst i Helsingborg hade han kunnat räkna

Helsingborgs prästgård sådan den tedde sig efter 1848-1849 års ombyggnad. Foto, Helsing borgs Stadsmuseum.

Styrelse och förvaltning med en ganska snäv behandling, om man stått fast vid vad borgerskapets äldste deklarerat år 1824, men prästgården befann sig i mycket dåligt skick, så att sockenstämman år 1848 på kyrkorådets förslag beslöt göra omfattande arbeten på fastigheten. Reparationer skulle utföras för över 1 500 riksdaler banko på befintli ga byggnader och nya skulle uppföras för över 6 500 riksdaler. Kostnaderna skulle täckas genom det lån man ämnade ta upp hos Lunds Missionssällskap. En särskild kommitté, i vilken konsul Carl Henric Rooth var en av de drivande krafterna, skulle ha tillsyn över arbetena, vilka med landshövdinge- och biskopsämbetenas medgivande inte skulle utlämnas på entreprenad. Under byggnadstiden förhyrde kyrkorådet stall, vagnbod, drängkammare och kohus åt kyrkoherden på annat håll i staden för 6 riksdaler banko i månaden. Pastors adjunkt blev också utan bostad och åt honom hyrdes logi hos en målarmästare. I december 1849 var arbetena avslutade och syn hölls på byggnaderna.60 Den envåningslänga som uppförts år 1776 mot Storgatan förlängdes genom en nybyggnad till hörnet av Prästgatan, där det befintliga tvåvånings hörnhuset revs ned. Den gamla tvåvåningslängan utmed Prästgatan byggdes helt om och fick i fortsättningen bara en våning. Stallängan och övriga ekonomibyggnader längs västra sidan av tomten togs ned och byggdes upp igen med utnyttjande av det gamla material som var användbart. Prästgården hade nu fått så stora utrymmen att man där hade inte bara en lokal för pastorsexpeditionen utan också en större sal där sockenstämmor och husförhör kunde hållas. Husförhören hölls alltså i fort sättningen inte i enskilda hem inom stadens tolv rotar. I detta skick kvarstod prästgården tills den i början av 1940-talet fick lämna plats för Maria församlings församlingshus, som invigdes år 1942. Delar av prästgården har åter uppförts på Fredriksdals friluftsmuseum.61 1. Sockenstämmoprot. 1848 15.10. För stadsoch landsförsamlingen var kyrkoböckerna i stor utsträckning gemensamma. Separata husförhörslängder för landsförsamlingen föreligger fr. o. m. 1811 och en tiondebok upplades 1776. Separata flyttningslängder för garnisonsförsamlingen upp lades fr. o. m. 1816, husförhörslängder fr. o. m. 1820, kommunionlängder fr. o. m. 1827 och statis tiska tabeller över församlingen fr. o. m. 1819. 2. Kyrkorådsprot. 1815 23.2. Sockenstämmo prot. 1841 4.4, 1848 4.6. 3. Lunds stifts herdaminne från reformationen till nyaste tid, utg. av G. Carlquist, 11:8 (Lund 1961) s. 288 ff. En del handlingar rörande Lunds bibelsällskap från åren 1818-1821 finns i Handl. ang. kyrkliga fastigheter och kyrkliga jordar 1657-1843, HSK. 4. Rådst. prot. 1826 1.4.

13 —Helsingborgs histona V: 3

5. Sockenstämmoprot. 1848 30.12. Allmänna Öresunds-Posten 1848 12.2. 6. Lunds stifts herdaminne etc. II: 8 s. 291 ff. 7. Band V: 1 s. 243 f. 8. Band V:2 s. 240. Sockenstämmoprot. 1835 13.12. 9. Sockenstämmoprot. 1856 27.7, 1862 18.11. 10. Band V:2 s. 244 f. Rådst. prot. 1825 14.3. — Ledamöter i kyrkorådet — förutom kyrkoher den och borgmästaren — var för magistraten: Jo han Peter Tauson 1789-1811, Johan Fredrik Berg 1811-1824, Carl Öhrn 1824-1832, Lars Magnus Wejlander 1833-1848, Fredrik Wilhelm Cöster 1848-1850; för husägare utan burskap: B. N. Berckenmeyer 1809-1811, Carl Öhrn 1811-1824, O. L. Wejlander 1824-1826, Fredrik Wilhelm Cöster 1827-1840; för stadens handlan de: Jöns Möller 1796-1803, Peter Möller

x93

Perioden 1809-1862 1803-1805, Laurent Höckert 1805, Jöns B. Möller 1806-1808, Anders Munthe 1809-1811, P. Tengstedt 1811-1818, J. D. Meisner 1818-1827, Chr. d’Aubignö 1827-1833, J. Torell 1833-1850; för stadens hantverkare: Lars Holmström 1796-1818, H. J. Möller 1818, J. Hultman 1819-1823, N. P. Hendeberg 1824-1850; för landsförsamlingen: åbon Knut Persson 1815-1829, skräddaren N. Tullgren 1829-1830, hovkamrer A. O. Dreilick 1830-1837, rusthållare Eskil Persson 1837-1842, åbon Jöns Andersson 1842-1844, åbon Nils Davidsson 1844-1850. Landsförsamlingens epresentanter var vanligen bosatta i Västra Ramlösa. 11. Sockenstämmoprot. 1815 21.5, 12.11, 1835 13.12. Kyrkorådsprot. 1848 14.8, 1849 11.7, 6.8, 17.8, 12. Kyrkorådsprot. 1815 23.12, 1824 2.10, 1835 8.12, 1839 31.12, 1841 5.5. Inlagor av Å. Hammar 1836 4.8, 1839 5.1, 1841 30.4, bilagda kyrkorådsprotokollen. Sockenstämmoprot. 1832 12.10. 13. Kyrkorådsprot. 1814 17.3, 20.5, 22.6, 14.10, 13.12,23.12, 1816 5.2, 1817 28.2,22.3,9.6, 10.9, 25.9, 1818 31.8, 5.9, 10.9, 28.9, 30.9, 29.12, 1819 13.2, 22.12. Sockenstämmoprot. 1815 2.4, 29.10, 12.11. Rådst. prot. 1817 9.4, 12.5,31.5,4.6. Inlagor 1817 10.10, 1818 14.10, Supplikakter, Helsingborg 91. Malmöhus läns landskanslis ar kiv, LLA. 14. Sockenstämmoprot. 1849 12.9, 1850 4.2, 25.2. 15. Kyrkorådsprot. 1850 22.2, 12.3,9.11. 16. Sockenstämmoprot. 1855 13.6. 17. Band III: 2 s. 103, IV: 2 s. 318. Kyrkoråds prot. 1832 20.2, 31.7, 1834 7.1, 1.8, 1841 6.7, 20.10, 1843 6.3, 7.3, 7.6, 1844 19.6, 4.9, 1845 17.1, 23.1, 1846 3.3, 8.6. Sockenstämmoprot. 1815 2.4. Kammarkollegium till K. M:t 1833 15.1, 1836 8.2, RA. Åtskilliga handlingar angående hemmanet finns i Handl. ang. kyrkliga fastigheter och kyrkliga jordar 1657-1843, HSK. 18. Band IV: 2 s. 321 f. Kyrkorådsprot. 1815 13.12, 1817 28.2, 1818 13.2, 1832 20.2, 1842 18.9, 1847 18.3. Sockenstämmoprot. 1851 28.2, 1858

8.11. 19. Sockenstämmoprot. 1840 15.11, 20.12, 1841 19.12. 20. Sockenstämmoprot. 1860 29.5, 1861 22.4, 1862 14.4. 21. Kyrkorådsprot. 1848 12.10, 21.10, 7.11. Sockenstämmoprot. 1848 15.10.

194

22. Kyrkorådsprot. 1823 13.2, 26.4. Socken stämmoprot. 1852 23.6, 1855 30.5. 23. Rådst. prot. 1824 4.10, 1830 24.11. Kyrko rådsprot. 1830 20.11. Sockenstämmoprot. 1830

21.11. 24. Band III: 2 s. 111, IV: 2 s. 326. Rådst. prot. civ. 1854 9.1,25.1, 10.7. Sockenstämmoprot. 1858 8.11. Lantmäteriakt 1854 30.1, Handl. ang. kyrk liga fastigheter och gårdar 1657-1855, HSK. 25. Band V:2 s. 249. Rådst. prot. civ. 1858 12.4.31.5, 26. Mag. o. kyrkor, prot. fattigv. 1812 28.3, 18.7. 27. Kyrkorådsprot. 1815 7.8, 1841 22.4, 1842 18.10, 1843 24.2, 7.6, 29.8, 28.11, 1844 11.3, 1849 12.5, 9.6. Sockenstämmoprot. 1841 4.7, 1842 30.1, 1843 28.5, 1844 25.2, 1849 21.5, 1858 22.11. Inlaga 1843 4.11, Supplikakter, Helsingborg 91, Malmöhus läns landskanslis arkiv, LLA. 28. Band V: 2 s. 252 f„ 295. Rådst. prot. 1824 17.4. Kyrkorådsprot. 1823 13.3, 1827 12.9, 1847 2.2, 1848 9.9, 1849 12.5, 9.6. Sockenstämmoprot. 1815 29.10, 1849 21.5, 12.9, 1850 13.3, 10.11, 1852 23.6, 1854 18.12, 1856 29.5, 1858 22.6. 29. Band V:2 s. 252. Rådst. prot. 1819 20.11. Kyrkorådsprot. 1815 23.12, 1823 13.3, 1847 2.11, 1848 12.7, 9.9. Sockenstämmoprot. 1850 10.11, 1856 13.9. 30. Kyrkorådsprot. 1840 6.7, 11.7, 27.8, 1844 8.7. Sockenstämmoprot. 1861 7.10. 31. Rådst. prot. 1813 6.9, 1815 12.4, 1816 13.7, 16.11, 1817 7.6. Kyrkorådsprot. 1814 17.3, 20.5, 22.6, 1815 13.3, 7.8, 1821 29.1, 20.10, 1837 25.7, 24.8, 22.12, 1838 27.4, 19.5, 26.5, 20.6, 14.9, 29.9, 29.12, 1839 2.1, 12.1, 29.1, 1.8, 14.8, 27.8, 27.11, 15.12, 31.12, 1840 16.12, 29.4. Sockenstämmo prot. 1834 6.7, 12.10, 1837 2.7, 1841 4.7. 32. Kyrkorådsprot. 1833 4.6, 1839 4.9, 1843 7.6, 29.7, 23.9, 27.10, 15.11, 28.11. Sockenstäm moprot. 1843 14.5, 25.11. 33. Band V:2 s. 232f. Rådst. prot. 1811 28.1, 4.2, 1813 20.9, 1819 18.1, 1832 5.3, 1833 17.4, 20.4, 13.5, 1838 29.12, 1839 8.6. BÄ prot. 1842 30.8, Allmänna Öresunds-Posten 1850 3.9. 34. Rådst. prot. 1817 3.5, 5.5, 1824 16.10, 1825 14.3, 30.4, 16.5, 1826 19.6. BÄ prot. 1824 21.6. Kyrkorådsprot. 1817 28.12, 1825 21.3. 35. Kyrkorådsprot. 1828 19.9, 1830 19.5, 1836 20.5, 1837 22.3, 22.12. Sockenstämmoprot. 1829 20.9, 1836 5.6, 1837 12.2, 29.10. Rådst. prot. 1836 21.5,

Styrelse och förvaltning 36. Kyrkorådsprot. 1818 19.12, 1824 13.3, 1826 23.8, 19.9, 1833 4.6, 11.7, 20.11. 37. Kyrkorådsprot. 1841 6.7, 20.7, 1842 18.9. Sockenstämmoprot. 1840 1.11, 15.11, 1841 4.4, 11.7, 19.12, 1842 13.2, 22.5. Inneliggande handl. E5: 381, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 38. Kyrkorådsprot. 1840 9.6, 10.7, 1841 4.2. Sockenstämmoprot. 1840 25.5, 13.9, 1841 10.1. 39. Band V:2 s. 234. Kyrkorådsprot. 1839 27.11. Inlaga 1840 24.12, Handl. ang. kyrkan 1816-1851, HSK. 40. Kyrkorådsprot. 1842 18.5, 12.7, 13.9, 18.10. Sockenstämmoprot. 1842 31.1, 10.4. 41. Sockenstämmoprot. 1843 14.5. 42. Inlaga 1843 12.8, bilagd kyrkorådsprot. 1843 29.8. 43. Band V:2 s. 231. Kyrkorådsprot. 1843 23.9, 6.10, 1844 29.3, 2.5, 19.6, 16.7, 12.8, 4.9, 18.12, 1845 19.5, 21.11. Sockenstämmoprot. 1843 17.9, 44. Inlaga 1844 27.8, bilagd kyrkorådsprot. 1844 4.9. Sockenstämmoprot. 1845 18.5. 45. Inlaga 1845 27.10, Kyrkorådsprot. 1845 22.10, 21.11. 46. Kyrkorådsprot. 1845 28.4, 19.5, 4.7, 10.7, 11.8, 29.9. Sockenstämmoprot. 1845 18.5. 47. Band III: 2 s. 109, V:2 s. 232. Kyrkoråds prot. 1830 19.5, 1845 22.10, 1846 3.3, 1847 2.2, 12.2, 1.4, 6.7, 6.8, 1848 29.3. 48. Kyrkorådsprot. 1848 23.6, 12.7. Socken stämmoprot. 1848 4.6, 26.6. 49. Sockenstämmoprot. 1848 14.8, 15.10. 50. Kyrkorådsprot. 1848 7.11, 1849 9.6, 23.7, 6.8, 17.8, 22.8, 17.10, 15.11, 1850 2.1. Socken stämmoprot. 1848 11.12, 1849 15.8, 1850 4.12, 15.3, 3.4, 14.4. 51. Kyrkorådsprot. 1848 13.6, 26.7, 7.11, 15.11, 23.11, 1849 9.1, 9.6, 11.7, 5.9, 12.9, 10.10, 12.11, 1850 2.1. Sockenstämmoprot. 1848 14.8. T. Mårtensson, Orgelverken i S:ta Maria (Orgelin vigningen i S:ta Maria kyrka den 16 dec. 1928, Hbg 1928) s. 19 ff. Dens. Om kyrkor och kyrkorglar i gamla Hälsingborg (Rikskyrkosånghögtiden i Hälsingborg 19-21 augusti 1960. Möteshandbok. Hbg 1960) s. 89 ff. - Vid kyrkorådets samman träde den 26 november 1849 nedsattes en urna i basen till den sydöstra pelaren under den nya orgelläktaren. Urnan innehöll en sats gångbara silvermynt från Karl XIV Johans och Oskar I:s regeringar samt följande av Peter Wieselgren för fattade redogörelse, skriven på pergament: »Un der tiden från år 1838 till 1850 efter Christi födel

se under konung Carl XIV Johans sista och ko nung Oscar I:s första regeringstid, då greven Sa lomon Posse var landshövding i Malmö län och Wilhelm Faxe biskop i Lunds stift, lät kyrkorådet i Helsingborg, vari sutto församlingens kyrkoherde doktor Carl Hallbeck och efter honom doktor P. Wieselgren, borgmästaren och riddaren Håkan Lundberg, t. f. borgmästaren L. M. Wejlander, rådmännen N. F. Berg och F. W. Cöster, guld smeden N. P. Hendeberg, handlanden J. Thorell och kronoskattebönderna Eskil Persson och Nils Davidsson i Västra Ramlösa samt Åke Hammar och J. Rosenberg såsom kyrkoinspektorer, på för samlingarnas bekostnad, minskad genom enskilda personers ansenliga gåvor, grundeligen reparera den månghundraåriga kyrkan, som i flera mans åldrar förut föga frikostigt underhållits. Nytt koppartak pålades, gamla utbyggnader borttogos, nya stödjepelare uppsattes i de förfallnas ställe, murarna så ut- som invändigt sattes i sitt ur sprungliga skick, den största tornklockan omgöts, nytt orgelverk anskaffades, ny läktare i en gam mals ställe uppsattes gent emot predikstolen, alla gravar igenfylldes eller igenmurades, nytt golv la des och nya stolar uppsattes i de trehundraårigas ställe. Bland givarna må nämnas att borgmästaren J. Fr. Bergs änka Christina Margaretha Berg gav 1841 12 000 riksdaler riksgälds till nytt orgelverk och läktare, fröken Constance Tornerhjelm 3 000 riksdaler riksgälds och handlanden O. Nilsson 3 000 riksdaler riksgälds till ny golvläggning och stolinredning och hovfröken Julie Sofie Munck 1 500 riksdaler riksgälds till en ny läktare. Dess utom gåvo herr C. E. Flyborg, borgmästare H. Lundberg, tullförvaltare C. A. Bodman, vilken varmt nitälskade för reparationens företagande, och flere andra betydliga bidrag. Herr professor C. G. Brunius lämnade länge sin värderade led ning. Arbetena har utförts av B. Henckel, J. P. Eek, J. Murberg, C. P. Wennerberg m.fl. Ad jungerade medlemmar i kyrkorådet 1849 äro översten greve G. von Essen, consul C. H. Rooth, brukspatron J. A. Dreilick, magister Sven Sjögren och A. Möllergren.» — Dokumentet är daterat den 24 nov. 1849 och undertecknat av P. Wieselgren, Fr. W. Cöster, N. P. Hendeberg, J. Torell, Carl H. Rooth, Sven Sjöberg och J. A. Dreilick. Nedtill antecknades: »Detta pergament är taget av en kyrkans bok som inbands år 1595». Därmed åsyf tas den äldsta bevarade kyrkostolen, ur vilken Wieselgren skurit ut ett tomt blad. Kyrkoråds prot. 1849 26.11. Band III: 2 s. 124, not 17.

!95

Perioden 1809-1862 52. Kyrkorådsprot. 1848 14.8, 15.9, 1849 25.4, 1850 2.1, 22.2. Sockenstämmoprot. 1849 26.11, 1850 14.8, 15.9, 1851 13.8, 27.8. T. Mårtensson, Raus, Välluvs och Bårslövs kyrkor (Sveriges kyr kor, 96. Sthm 1963) s. 85 ff. 53. Sockenstämmoprot. 1851 25.7, 27.8, 21.12, 1852 23.6, 13.10, 1854 6.11, 1855 30.5, 1860 10.9, 1861 7.10. 54. Sockenstämmoprot. 1849 21.5, 1854 21.2, 27.5, 19.7, 1855 8.12, 17.12, 1856 29.5, 9.8. 55. Sockenstämmoprot. 1860 29.5,6.11,26.11. 56. Band V: 2 s. 262. Kyrkorådsprot. 1825 8.6, 10.10,1826 7.10. 57. Kyrkorådsprot. 1817 28.2. Sockenstäm

196

moprot. 1815 2.4. 58. Rådst. prot. 1831 1.10, 1832 3.3,2.6,3.11. BÄ prot. 1830 22.4, 1831 24.12, 1832 3.3, 1834 26.6, Sockenstämmoprot. 1832 19.2, 17.6, 1860 29.5. 59. BÄ prot. 1824 7.4. I. Brohed, Skånska präs terskapets byggnadskassa och dess arkiv (Ale 1974:2) s. 5f. 60. Rådst. prot. 1848 31.7. Kyrkorådsprot. 1848 6.5, 20.5, 12.7, 1849 26.9, 9.11, 7.12. 61. Sockenstämmoprot. 1850 4.2, 10.11, 1857 15.4. T. Mårtensson, Hälsingborgs prästgårdar (Prästgårdar och församlingshus i Hälsingborg, Hbg 1942) s. 24 f.

FATTIGVÅRDEN

wID BÖRJAN AV 1800-TALET angavs riktlinjerna för fattigvården i 1766 och 1788 års kungliga förordningar, vilka alltjämt hade gällande kraft. Betydelsefull framför allt ur principiell synpunkt blev en provisorisk fattigvårdsförordning som utfärdades år 1811, därför att den fastslog att var och en som själv inte var i behov av hjälp, var skyldig att bidraga till försörjningen av de fattiga. Beslut i fattigvårdsfrågor kunde både i städerna och på landsbygden fattas »genom pluralitet, beräk nad efter det å varje ställe i sådana frågor vanliga omröstningssättet». Sedan K. M:t stadfäst sådana beslut skulle de anses bindande också för dem som vid samman komsten »oaktat föregången offentlig kallelse varit frånvarande eller ock till beslu tet nekat». 1817 års förordning angående sockenstämma och kyrkoråd stadgade uttryckligen att sockenstämman skulle behandla ärenden rörande försörjningen av församlingens fattiga, och gav föreskrifter om hur man skulle förfara med mindre arbetsföra personer som flyttade in från andra socknar.1 För Helsingborgs landsförsamling gällde efter 1817 att alla viktigare fattigvårdsärenden behandlades på sockenstämman. I stadsförsamlingen hade som vi tidigare sett en särskild fattigdirektion inrättats under 1700-talet, men i början av 1800-talet hade den upphört att fungera. Sedan stadens hospital genom beslut av K. M:t år 1808 ställts under magistratens och kyrkorådets förvaltning, varvid dess fonder skulle handhavas enligt donationsbrevens innehåll men tillgångarna få förenas med stadens fattigvårdsinrättning, blev kyrkorådet och magistraten i första hand ansvariga för fattigvården i stadsförsamlingen.2 Kyrkorådet och magistraten höll fr. o.m. år 1809 gemensamma sammanträden för att behandla fattigvårdsfrågor. I januari 1812 framhöll prosten Elias Follin för magistraten, att en »ordentlig direktion för fattigvården» borde utses. I anledning därav förordnade magistraten sju av »stadens invånare» till ledamöter av en fattigvårdsdirektion som dessutom skulle bestå av prosten, borgmästaren och de två rådmännen. Emellertid stannade det vid blotta ansatsen. Också i fortsättningen handlades fattigvårdsärendena av magistraten och kyrkorådet gemensamt, och de kallades stundom i denna funktion för fattigvårdsdirektionen eller fattigdirektio nen. Prosten Elias Follin ledde förhandlingarna som ordförande till sin död år *97

Perioden 1809-1862 1819. Vid hans sida var länge borgmästaren Andreas Peter Stähle en av de tongi vande i direktionen. Några i detalj utformade regler för direktionens verksamhet fanns inte. År 1816 framlade prosten Follin ett förslag till reglemente för alla »här i staden varande barmhärtighetsverk» vilka skulle förenas under ledning av en »fattigförsörjningsdirektion». På en allmän rådstuga, där också husägare utan burskap var närvarande, kritiserades förslaget därför att alltför många magistratsledamöter befarades få säte i direktionen. Här yppades alltså tecken på den misstro som också tidigare visat sig mot magistraten under borgmästare Ståhles första ämbetsår. Borgerskapets äldste föreslog i ett eget yttrande bl. a. att en årlig uttaxe ring av avgifter till fattigvården skulle göras med ledning av fastighetsvärdena. Detta förslag skulle behandlas vid en allmän rådstuga i december 1816, men då denna var dåligt besökt, ansåg magistraten att hela frågan om bidrag från stads borna till fattigvården hade fallit. I stället insände den tillsammans med kyrkorådet i början av år 1817 det projekterade reglementet till K. M:t för stadfästelse.3 Genom överklaganden beredde sig borgerskapets äldste och husägarnas depute rade möjlighet att framföra sina synpunkter på förslaget hos K. M:t. Man påtalade bl. a. att stadens invånare inte fått något slutligt tillfälle att yttra sig om projektet och inte heller erhållit någon redogörelse för de tillgångar som fattigvården dispo nerade över. I direktionen, som skulle vara vald för tre år i sänder och ha sex ledamöter, betraktades borgmästaren och stadens två rådmän som självskrivna, mot vilket man protesterade på nytt, och inte heller var man beredd att acceptera den arbetsinrättning som enligt förslaget skulle organiseras. En genomgående tanke i kritiken var att borgerskapets äldste och husägarnas deputerade skulle få möjligheter att kontrollera direktionens finansförvaltning, inte bara genom av dem utsedda revisorer utan också genom att få yttra sig både i fråga om reparationer på stadens hospital och rörande utlåning av fattigvårdens medel. För att undvika att ordföranden, dvs. kyrkoherden, eller borgmästaren fattade brådskande beslut i fattigvårdsärenden, borde direktionen åläggas att sammanträda minst en gång i månaden, varvid ordentliga protokoll skulle föras. Den misstro gentemot magistra tens och kyrkorådets sätt att sköta fattigvården, som röjde sig i denna kritik av förslaget till reglemente, var berättigad, vilket vi skall se i det följande. Kritiken fick till följd att K. M:t inte stadfäste förslaget till fattigvårdsreglemente.4 Hospitalet, som låg på tomt nr 121 invid Kullagatan och Långvinkelsgatan, upptagande en del av nuv. Konsul Olssons plats, disponerades helt för fattigvår den, sedan gudstjänsterna i hospitalskyrkan hade upphört år 1812. En del av fattighjonen medförde egna lösören vid intagningen i hospitalet och kunde t. o. m. betala något litet till hospitalskassan i samband därmed. När de avled, övertog ofta hospitalet deras ägodelar och sålde dem. Kvinnorna sysslade ibland med stickning och spinning och försäljningen av deras alster gav litet pengar i hospitalets kassa. Männen utförde efter förmåga en del tillfällighetsarbeten och sopade bl. a. stadens

Styrelse och förvaltning torg och offentliga platser, vilket också gav hospitalet en årlig intäkt. En del fattighjon hade kostdagar i enskilda hem, andra fick från familjer de kände överblivna rester från måltiderna, begagnat linne o. dyl. Vid årets högtider kom magistratsledamöterna och en del förmögnare familjer i staden i håg hospitalets fattighjon med pengar, matvaror, ljus m. m.5 Redan år 1813 lät magistraten och kyrkorådet försälja inredningen i hospitalskyrkan på auktion, så att utrymmena där skulle kunna nyttjas för fattigvårdens behov. Väster om hospitalstomten ägdes tomt nr 122 av rådman Johan Fredrik Berg, som bl.a. var dykerikommissarie och nyttjade tomten som upplagsplats för en del dykerimateriel. År 1815 beviljade magistraten och kyrkorådet honom rätt att nyttja också den västligaste delen av hospitalstomten för sitt upplag. När han år 1819 önskade friköpa denna mark, avslog emellertid borgerskapets äldste hans ansökan.6 De inkomster av donerade kapital samt av jordlotter inom stadens jurisdiktion och från två frälsehemman i Tommarps socken, Järrestacls härad, som hospitalet hade åtnjutit under 1700-talet, tillföll det alltjämt. Sedan hospitalspredikantsysslan indragits år 1812, tog hospitalet också intäkterna från hospitalspredikantens ämbetsjord i Galgevången. Ingenting rubbades heller i fråga om de husarmas och fredagstavlans inkomster. Till hospitalsföreståndare och närmast ansvarig för sköt seln av hospitalets angelägenheter utsåg kyrkorådet och magistraten år 1809 stadsfiskalen Isaac Béen d.y. Han innehade befattningen t. o. m. utgången av år 1818 och efterträddes då av stadskassör Jonas Daniel Meisner. Räkenskaperna för de husarmas och fredagstavlans kassor fördes t. o. m. år 1816 av kyrkoinspektor Åke Hammar. Därefter redovisades dessa två kassor tillsammans med övriga fattigme del.7 Någon granskning av Isaac Béens räkenskaper förekom inte under de första åren. Först efter flera påstötningar från kyrkorådets och magistratens sida inläm nade han år 1815 sina räkenskaper för åren 1809-1814 till granskning. Därvid framkom flera anmärkningar. Åtskilliga verifikationer saknades och rena felaktig heter förekom. Allvarligast var dock att han hade underlåtit att placera hospitalets kontanta medel så att de blev »fruktbärande», varigenom de årliga ränteinkoms terna hade sjunkit från 1 663 riksdaler banko år 1809 till 1416 riksdaler år 1815. Magistraten och kyrkorådet skärpte kontrollen över hospitalsföreståndaren genom att föreskriva, att han inte fick göra några utbetalningar utan deras anvisning och inte lämna några lån ur det kontanta kapitalet utan deras föreskrift. Man revidera de också omedelbart efter räkenskapsårets slut hans räkenskaper för åren 1815 och 1816. Men sedan slappnade kontrollen och vidare revisioner gjordes inte.8 De kollektmedel som tillföll fattigvården insamlades dels i hospitalets och fre dagstavlans håvar vid gudstjänsterna, dels i de bäcken som utställdes i kyrkan på böndagarna. Men till detta kom insamlingar av olika slag vid flera tillfällen. I

!99

Perioden 1809-1862 anledning av fredsslutet i Kiel år 1814 och Norges förening med Sverige påbjöd sålunda domkapitlet i Lund att högtidlig tacksägelsegudstjänst med Te Deum skulle hållas i stiftets kyrkor. Borgerskapets äldste beslöt då att stadens husägare denna tacksägelsedag borde illuminera sina hus men att »i stället för andra lysande fester av måltider etc. invånarna hellre skulle hembära offer av sin tacksamhet mot en nådig försyn som under tvenne krig med grannriket Danmark bevarat foster bygden och staden för de rysliga och svåra öden som gemenligen åtfölja krig, av eld och förstöring av fiendens härjningar, genom gåvor till fattigare likar som under svåra och dyra år ständigt varit mål för en lika så svår fiende, hungersnöden». Man beslöt att låta inköpa färskt oxkött, saltgrönt fläsk och kokärter och att fördela livsmedlen på 150 portioner, som var och en skulle utökas med 16 skilling banko i pengar. Allt efter behov skulle stadens fattiga tilldelas en eller flera portioner. Pengar till dessa inköp skulle anskaffas genom insamling på kringsända listor. Fick man in mera pengar än som behövdes för inköpen, skulle de nyttjas till välgörande ändamål. Underskott skulle täckas ur stadskassan.9 I samband med det svenska krigsdeltagandet år 1813 i Tyskland mot Napoleons arméer gjordes i Helsingborg, som förut omtalats, en insamling som i kontanta pengar gav 1 553 riksdaler 16 skilling banko. Pengarna skulle göras räntebärande genom utlåning och understöd utdelas ur de årliga räntorna, i första hand till sårade soldater, soldatänkor och barn till i kriget stupade soldater. Framför allt hade man i åtanke de beväringsmän och båtsmän som uppställts från Helsingborg och därnäst medlemmar ur stadens garnison. Men också andra hjälpbehövande kunde komma i fråga. Denna fond, »Helsingborgs stads invånares frivilliga sam manskott år 1813», förvaltades av fattigförsörjningsinrättningen och kom m.a.o. att ingå i fattigvårdens tillgångar.10 Både som kronprins och som kung vistades Karl XIV Johan ofta om somrarna vid Ramlösa hälsobrunn. Vid sin avresa skänkte han 100 eller 200 riksdaler banko som skulle fördelas bland stadens fattiga. År 1826 skänkte kungen i anledning av sonsonen prins Karls födelse 1 200 riksdaler banko som skulle bilda en fond, »Karl XIV:s stiftelse», till minne av hans landstigning på svensk jord år 1810. På årsdagen av denna, den 20 oktober, skulle årligen utdelas understöd till medellösa flickor som ämnade gifta sig. Under borgmästare Ståhles tid delades understöd ganska sparsamt ut av dessa medel, så att behållningen år 1832 uppgick till 3 150 riksdaler banko. Borgmästare Håkan Lundberg utverkade år 1833 K. M:ts tillstånd att fonden i fortsättningen skulle få ingå i »stadens allmänna fattigförsörjningsfond», varigenom pengarna ansågs komma till största nytta. Kungen lovade också att årligen under sin återstående regeringstid skänka ett penningbelopp till fonden. Vid hans död år 1844 uppgick fondens behållning till 7 800 riksdaler banko och också Oskar I gav årligen ett penningbidrag, som dock inte lades till kapitalet utan jämte räntorna från fonden delades ut till de fattiga.11 200

Styrelse och förvaltning Vi har tidigare berättat om hur änkefru Ingrid Rander i sitt testamente förord nat om att ett belopp på 4444 riksdaler banko, vilka mot ränta skulle innestå i Pålsjö gård, skulle användas till uppförande och drift av ett änkehus, där fyra ofrälse änkor »som ej tillhör bondeståndet» skulle beredas försörjning. Hon avled år 1801 och testamentsexekutörerna — kyrkoherden och borgmästaren i Helsing borg — skulle verkställa testamentets föreskrifter. Huset stod inte färdigt förrän år 1807 och entreprenören befanns ha gjort ett slarvigt arbete, så att kompletteringar blev nödvändiga. Detta gav upphov till en process som avslutades först år 1811. Entreprenören ålades att bekosta de nödvändiga arbetena. Men på grund av »vederbörandes underlåtenhet att över verkställigheten hava tillsyn» gjordes ingenting åt byggnaden som därtill hade placerats på en olämplig, sank och avsides liggande plats vid Pålsjö. År 1817 konstaterades vid syn att det skulle kosta inte mindre än 3 309 riksdaler banko att sätta byggnaden i stånd. På förslag av Kungl. serafimerordensgillet, som hade tillsynen över de fromma stiftelserna i riket, gav K. M:t den 11 augusti 1819 tillstånd till att huset revs ned, eftersom en reparation skulle draga så stora kostnader att inga pengar blev över för änkornas försörjning. I stället skulle av de pengar som fanns kvar i fonden, och av den likvid man kunde få vid försäljning av material från det rivna huset, samt det skadestånd som entreprenören dömts att betala, bildas en donationsfond, vars årliga ränta skulle utdelas som understöd åt behövande änkor. Följaktligen kunde i fortsättningen behövande änkor till Helsingborgs borgmästare och kyrkoherde inlämna ansök ningar om att få komma i åtnjutande av »den av änkefru, rådmanskan Rander stiftade pension».12 Också från andra håll fick fattigvården en rad tillskott i sin kassa. Fattigvårdsräkenskaperna upptar sålunda årligen på inkomstsidan ett litet belopp utgörande summan av de 8 skilling banko som tillföll kassan för varje avlagd borgared. När man år 1815 för första gången utlyste auktion på rätten att bränna brännvin i pannor med minst 50 kannors rymd, beslöts att det överskott som kunde uppstå »utöver den avgift som K. M:t och kronan härav åtnjuter», skulle tillfalla fattigvår den. Räkenskaperna visar, att detta överskott under de följande åren kunde stiga till flera hundra riksdaler. Till fattigvården gick vissa andelar i de böter som utdömdes både vid rådhusrätten och kämnärsrätten. År 1819 beslöt man i sam band med regleringen av skjutsningsskyldigheten, att vid försummelser skulle jordägarna betala böter, av vilka hälften tillföll fattigvården. Sedan slutet av 1600-talet gällde den regeln att den s. k. fattigprocenten skulle tillfalla fattigvården. Denna inkomst utgjorde 1/8% av kvarlåtenskapens värde i dödsbon och \% av testamenterad egendoms värde. Under 1700-talet hade dessa pengar nedlagts i en särskild fattigbössa på rådstugan. Årligen vid jultid lät magistraten utdela de under året samlade medlen till stadens fattiga. Borgmästare Ståhle införde emellertid den ordningen, att pengarna samlades till en fond, »magistratens enskilda fattigkassa», 201

Perioden 1809-1862 ur vilken pengar lånades ut mot ränta. Bara räntorna delades ut till de fattiga. Borgmästaren själv hade nyckeln till fattigbössan.13 Ett tillskott ur allmänna medel till fattigvården var den s.k. fattigvårdstolagen. Den infördes i Stockholm år 1809 och i övriga rikets stapelstäder år 1813. Den bestod i en särskild avgift på en rad utländska överflödsvaror och skulle upptagas i städer som hade organiserad fattigvård. I Helsingborg upptogs avgiften av tolagsskrivaren, som i arvode fick behålla 6 % av uppbörden, och han redovisade den sedan för fattigvårdsdirektionen. Den uppgick under de första åren till över 500 riksdaler banko om året men den gav längre fram betydligt mindre. När tolagsuppbörden avvecklades fr. o.m. år 1858 fortsatte hamndirektionen i Helsingborg att uppbära fattigvårdstolagen. Stadens handelsförening protesterade mot detta och anhöll hos K. M:t att de uppburna beloppen skulle restitueras. Fattigvårdsstyrelsen, som fick yttra sig i ärendet, hävdade att avgiften alltjämt borde uppbäras, då den inte var att betrakta som tolag i egentlig mening. Om den likväl skulle upphö ra, anhöll styrelsen om ersättning ur allmänna medel för de bortfallna fattigvårdsinkomsterna. K. M:t beslöt i maj 1859 att fattigvårdstolagen alltjämt skulle uppbä ras i Helsingborg enligt 1809 och 1813 års förordningar. Frågan om dess upphö rande skulle avgöras i samband med att kommerskollegium lade fram förslag om avskaffande av våg- och stämpelpengar och andra avgifter på den utrikes varutrafiken och om hur stapelstäderna skulle få gottgörelse för ett sådant inkomstbort fall.14 En kunglig kungörelse av år 1788 hade i princip fastslagit att ett fattighjon skulle åtnjuta vård och understöd i den socken där hon eller han senast varit antecknad som tjänstehjon eller inhyseshjon eller haft eget hemman. Denna »hemortsrätt» tillämpades ända fram till år 1847, och en följd av den blev att församlingarna var angelägna om att avvisa alla hjälpbehövande med hemort på annat håll. Tjänstehjonsstadgorna stämplade alla som inte var anställda hos husbonde, som lösdrivare utan »laga försvar». Fiksom under 1700-talet försökte magistraten med stadsfiskalens och stadsbetjäningens hjälp hålla efter »försvarslösa» och »onyttiga» personer, så att man inte riskerade att de skulle stanna kvar i staden som tiggare eller falla fattigvården till last. Så vitt möjligt avvisade man dem.15 Vid ett sammanträde, där också prosten Carl Hallbeck var närvarande, enades år 1823 magistraten, borgerskapets äldste och husägarnas deputerade om att förbju da allt tiggeri på torg och allmänna platser i staden. Rätt att insamla allmosor i stadens hus tillkom bara »de staden egentligen tillhörande, verkligt fattiga och ålderstigna». Magistraten skulle förse dem med en bricka som på ena sidan bar innehavarens namn och ordet »fattighjon», på den andra sidan stadens sigill. Brickan skulle framvisas vid allmoseinsamlandet och för stadsbetjänterna. Den som tiggde utan att ha en sådan bricka, skulle behandlas som lösdrivare, dvs. hänvisas till militärtjänst eller tvångsarbete. Ett par veckor senare beslöt också sockenstäm202

Styrelse och f örvaltning man i landsförsamlingen att ingen utsocknes skulle få tigga inom församlingen, »helst som Helsingborgs stadsförsamling i detta avseende börjat för sin del hålla en sträng och berömlig polis».16 År 1824 höll biskop Wilhelm Faxe visitation i Helsingborgs pastorat med annex församlingar. På visitationsstämman påtalade han bl.a. att räkenskaperna för fat tigvården i stadsförsamlingen inte blivit »bebörigen godkända» under de gångna åren. Han klargjorde också att prosten Carl Hallbeck inte kunde åtaga sig »någon delaktighet i fattigvården eller ansvarighet för dess kassa» förrän revisionen hade gjorts och räkenskaperna godkänts. Som vi förut sett hade ingen granskning av fattigvårdsräkenskaperna blivit gjord efter år 1816. Den 22 december 1824 höll fattigvårdsdirektionen sammanträde. Fattighusfö reståndaren — som hospitalsföreståndaren numera ofta kallades — Jonas Daniel Meisner inlämnade då sina räkenskaper för tiden fram t.o. m. år 1823 och anhöll att de på vanligt sätt skulle revideras genom magistratens och kyrkorådets försorg. Men Hallbeck protesterade och hävdade att räkenskaperna skulle godkännas av landshövdinge- och biskopsämbetena och hänvisade till att han vid biskopsvisitationen fått löfte om en sådan granskning. Borgmästare Stähle hävdade med be stämdhet att räkenskaperna på vanligt sätt bara skulle granskas av magistraten och kyrkorådet. Vid voteringen anslöt sig de tre närvarande magistratsledamöterna till Ståhles mening och de tre kyrkorådsledamöterna till Hallbecks. Stähle fick utslagsröst och granskningen kunde inledas av direktionen. Hallbeck förklarade då, att han inte ämnade vidare delta i några förvaltningsåtgärder och inte heller mottaga någon nyckel till fattigvårdens kassakista. När Meisner överlämnade fattigkassans kontanta medel, 2 447 riksdaler 44 skilling banko, ville som en följd av meningsskiljaktigheterna ingen i direktionen ta emot dem och kassakistan ansågs inte tillräckligt säker. I den lade man ned räkenskaperna med tillhörande genomgång na verifikationer och reverser. Inget beslut kunde fattas om hur man skulle förfara med pengarna. Ingenting hade sedan år 1812 blivit gjort för att sätta hospitalskyrkan i stånd, så att den kunde bli till nytta för fattigvården. År 1823 hade man emellertid beslutat att inredningsarbeten skulle påbörjas och nu togs detta ärende åter upp. De tillgängliga kontanta medlen skulle kunna anslås för ändamålet. Hallbeck lät emel lertid anteckna till protokollet att »utvidgandet av fattighuset» måste anstå tills räkenskaperna blivit reviderade, så att man fick en klar uppfattning om den verkliga kontanta behållningen. »Då man i så många år kunnat dröja med någon förbättring av de fattigas usla boning, lär ej någon anledning vara att överila beslutet.» Slutligen »tillkännagav» borgmästare Ståhle att kyrkorådet i fortsättningen utan vidare kallelse borde infinna sig på rådhuset till överläggning med magistraten i fattigvårdsfrågor den första helgfria måndagen i varje månad klockan 11 förmid203

Perioden 1809-1862 dagen. Gentemot detta förklarade prosten Hallbeck, att därmed fick anstå tills räkenskaperna blivit reviderade. De övriga kyrkorådsledamöterna instämde, me dan magistratsledamöterna förklarade att det ålåg magistraten att »rörande fattig vården tillgöra vad densamma förmår», även om kyrkorådet undandrog sig från deltagande.17 Det hade sålunda uppstått en svår schism inom fattigdirektionen. Om dess verkningar vittnar vältaligt fattigvårdsdirektionens protokoll: »År 1825 uti januari, februari, mars, april, maj och juni månader har något vidare rörande fattigvården här i staden icke förekommit än att protokollet för den 22 december sistlidne år blivit av magistratens herrar ordförande och ledamöter justerat, samt att fattigvårdsräkenskaperna från och med år 1809 till och med år 1823 blivit av magistra ten till konungens befallningshavande i länet och biskopsämbetet i detta stift för revisions undergående insända den 19 februari.» I mars 1825 gjorde rådman Carl Öhrn ett försök att reorganisera fattigvårdsförvaltningen. I ett memorial till magistraten föreslog han att en ny direktion för fattigvårdsärenden skulle inrättas. I den skulle kyrkoherden vara självskriven ordförande och allmän rådstuga utse 4-6 ledamöter. Inga magis tratsledamö ter skulle ha säte i direktionen, därför att det var riktigast att de i princip bara handlade fattigvårdsmål som drogs inför rådhusrätten, och lämnade handräckning när exekution behövdes. Hospitalsföreståndarsysslan kunde avskaffas. Öhrns för slag gick sålunda liksom borgerskapets äldstes anmärkningar mot 1816 års projekt till reglemente ut på att öka stadsbornas inflytande på fattigvårdsärendenas hand läggning. Det ledde inte till något men kan ha varit ett försök att stilla det missnöje som rått i staden vid denna tidpunkt.18 Under den följande tiden var det en stympad fattigvårdsdirektion som ansvara de för fattigvården i stadsförsamlingen. Fram till slutet av år 1830 hölls bara ett fåtal sammanträden varje år och vid intet av clessa deltog någon kyrkorådsledamot utan magistraten ensam fattade besluten. Med utgången av 1830 upphör protokol len. Hur ärendena handlagts efter den tiden vet vi alltså inte. De löpande angelä genheterna sköttes rutinmässigt av fattighusföreståndaren Jonas Daniel Meisner. Hans räkenskaper är bevarade fr. o. m. år 1823 och av dem framgår bl. a. att det i hospitalet inhysts ett tjugotal fattighjon, de flesta kvinnor. Några ändringsarbeten i hospitalskyrkan, så att rum kunde beredas där för flera fattiga, gjordes inte. Visserligen uppdrog borgmästare Ståhle år 1828 åt rådmannen Nils Fredrik Berg att infordra ritningar på ny inredning från skickliga personer men mera blev inte gjort i den saken. År 1830 konstaterade Carl Hallbeck att »ett alltför ringa antal fattiga kunna få husrum i hospitalet, och några, som annars finge ligga på gatan, hava de senast förflutna stränga vintrar måst bo i berörda kyrka, där ingen eldstad finnes och där ett betydligt antal fönsterrutor äro utslagna, som provisionelit blivit tillstoppade med gamla sängkläder och trasor».19

204

Styrelse och förvaltning Landshövdinge- och biskopsämbetena uppdrog åt kontraktsprosten Lars A. Palm, kronofogden Sam. Åberg och häradsskrivaren J. G. Ewerlöf att revidera fattigvårdsräkenskaperna för åren 1809-1823. De framlade sin revisionsberättelse den 1 juni 1825. I den påtalades »ofullständigheten» i räkenskaperna, »oriktighe ten i siffran som själva formen», bristen på verifikationer och att vissa inkomsttitlar, t. ex. fattigprocenten, inte alls redovisats. Vidare ansåg man det vara högst allvar ligt att kontanta medel inte placerats så att de blivit räntebärande utan att i stället fattigkassan haft en alldeles för stor kontant behållning. »Ett sådant förvaltningssätt kan lika så litet vara motsvarande donationernas ändamål som det ingalunda är överensstämmande med inrättningens rätt och fördel.» Revisorerna kom fram till att fattigvården allt som allt lidit en förlust på 1 477 riksdaler 3 skilling 11 runstyck en banko. Magistraten och kyrkorådet hade medverkat till detta genom att inte årligen kräva redovisning av hospitalsföreståndaren. Sedan ett år tillbaka utkom i staden dess första lokala tidning, Helsingborgs-Posten. Under år 1825 redigerades den av trivialskolans rektor Carl Christian Eberstein, som hade en vass penna och under året i en rad artiklar angrep borgmästare Ståhle. Som ett led i denna kampanj publicerade han under senare hälften av juli månad i en rad nummer parti efter parti av revisionsberättelsen. Också under de följande åren förekom kritiska artiklar om fattigvården. Ännu år 1828 fann magi straten med ogillande att »i härstädes utkommande tidning» varit införda »smädeskrifter» rörande stadens fattigvård.20 Revisionsanmärkningarna lades till grund för åtal först inför särskilt förordnad rådhusrätt i Helsingborg år 1826 och senare inför särskilt förordnad kämnärsrätt därstädes år 1830 mot borgmästare Ståhle, rådmännen Carl Öhrn och Johan Fredrik Berg, stadsfiskal Isaac Béen, stadskassör Meisner samt prosten Elias Follins arvingar. De åtalades försvar sköttes framför allt av Ståhle, som genom att utnyttja alla formella möjligheter till överklagande hos högre instans lyckades dra ut på processen i många år. Det belopp som inför kämnärsrätten yrkades i ersättning från magistrats- och kyrkorådsledamöterna hade stigit till 3 888 riksdaler 7 skilling 4 runstycken banko. Rätten fann att Isaac Béens och Jonas Daniel Meisners för valtning av fattigvårdsmedlen borde ytterligare undersökas. Men målet drogs inför hovrätten och slutligen inför K.M:t, vars utslag föll den 30 november 1838. Då hade samtliga åtalade magistrats- och kyrkorådsledamöter avlidit, men deras ar vingar dömdes skyldiga att betala ersättning till fattigvårdsinrättningen i Helsing borg. Efter detaljerad genomgång av alla akterna i målet inför landshövdingeämbetet fastställdes det belopp »oredovisade medel» som borgmästare Ståhles, pros ten Elias Follins, rådman Carl Öhrns och rådman Johan Fredrik Bergs arvingar gemensamt skulle ersätta, till 3 706 riksdaler 34 skilling banko.21 Sedan Håkan Lundberg blivit borgmästare gjorde han i december 1833 ett försök att reorganisera fattigdirektionen genom att på sockenstämma föreslå att

205

Perioden 1809-1862 magistraten skulle få rätt att kalla extra ledamöter, när direktionen vid något sammanträde inte var beslutsmässig. Detta förslag avvisades visserligen av socken stämman men kyrkorådet och magistraten började nu åter att gemensamt under prosten Hallbecks ledning handha fattigvårdsärendena. Det första bevarade pro tokollet från dessa sammanträden är daterat den 21 december 1833, och för de följande åren föreligger fattigvårdsdirektionens protokoll i obruten svit.22 I början av år 1834, då prosten Hallbeck avrest till Stockholm för att bevista riksdagen där, begärde Lundberg att en ny sockenstämma skulle kallas för att diskutera fattigvårdens villkor i staden. På stämman framförde han en kraftig kritik av det sätt varpå fattigvården sköttes. Man måste nämligen »förvånas över det oordnade skick vari den befinnes». Utan enskildas välgörenhet skulle de fattiga i staden inte ha kunnat klara sig. Fattigunderstöden delades ut »utan att ringaste bekymra sig om hur de fattiga använde dessa allmosor». Tiggeri, lättja och sedes löshet florerade. En ny ordning i »fattigväsendet» var behövlig så att »arbetsföra lättingar uteslutas från tiggarehopen och denna reduceras till endast verkligt behövande». Man förstår att borgmästaren ej gärna ville avfyra dessa kraftiga salvor på en sockenstämma som leddes av församlingens prost, som ju var en av de ansvariga för fattigvården under de gångna åren, utan passade på när hans vikarie var ordförande. Lundberg redogjorde därefter för fattigkassans tillgångar. Över 10 700 riksdaler banko var utlånade mot 6% årlig ränta. Lade man till räntan inkomsterna från hospitalets två hemman och dess jordar samt fattigvårdstolagen, bötesmedlen och fattigprocenten av sterbhus, skulle årligen kunna disponeras över minst 1 100 riksdaler banko. Man planerade vid denna tid att begära tillstånd att för fattigvår den få nyttja avkastningen av »Karl XIV:s stiftelse», vars fond för tillfället utgjorde minst 4 000 riksdaler banko. Till fattigvårdens fonder borde också läggas det skadestånd som kunde utdömas av tidigare magistrats- och kyrkorådsledamöter för förvaltningen under åren 1809-1823, när utslag i målet småningom fälldes. På det sättet kunde fattigvårdens kontanta fonder stiga till över 18 000 riksdaler banko och den årliga disponibla räntan uppgå till mer än 1 500 riksdaler. Dessutom borde man överväga att införa en fattigskatt, som stadsförsamlingens medlemmar skulle betala i stället för att besväras av tiggare vid dörrarna. Fattiginrättningen borde ge hjälp bara i de fall där »den enskilda förmågan» var otillräcklig. Gamla och sjuka skulle tas in i hospitalet, som skulle fungera som stadens fattighus. Övriga behövande skulle erhålla ett passande penningunderstöd. Föräldralösa barn och barn från stora familjer skulle upp till sex års ålder tas om hand i »ett särskilt hus som förestås av ett äldre fruntimmer». Där skulle också arbetsföra föräldrar på morgonen kunna lämna in sina barn, när de gick till sitt arbete. Barn över sex år skulle gå i stadens fattigskola och för fattiga flickor borde en särskild skola inrättas. Man kunde också tänka sig att barnen efter sexårsåldern

206

Styrelse och förvaltning fick stanna kvar i barnhemmet tills pojkarna kunde tas in i stadens söndagsskola och flickorna få tjänst som barnpigor. En »matlagningsanstalt» borde inrättas för att de fattiga skulle kunna få »sund föda för bästa pris». Slutligen borde fattigdirek tionen inrätta ett adresskontor för plats- och arbetsförmedling.23 En kommitté med femton ledamöter under ordförandeskap av rådman Lars Magnus Wejlander valdes att på grundval av Lundbergs förslag utarbeta ett regle mente för Helsingborgs fattigvård. Det dröjde emellertid ända till år 1846 innan något förslag till fattigvårdsreglemente framlades. Det är troligt att borgmästare Lundberg av hänsyn till prosten Carl Hallbeck inte önskat att frågan drevs med särskild skyndsamhet. Lörst sedan Hallbeck avlidit år 1845 togs den upp igen. Under 1830-talet och första hälften av 1840-talet handlades följaktligen fattig vårdsärendena liksom tidigare under prosten Hallbecks ordförandeskap av kyrko rådet och magistraten i förening. Som hospitals- eller fattigvårdsföreståndare fun gerade Jonas Daniel Meisner till slutet av år 1836. Då begärde han endedigande och efterträddes av stadsfiskal P. J. Rosenberg. Meisner hade i årsarvode haft 16 riksdaler 32 skilling banko jämte hushyra, ved- och ljuspengar och fria skrivmaterialier. De sistnämnda förmånerna bortföll i fortsättningen och Rosenberg fick i kontant lön ett för allt 66 riksdaler 32 skilling banko. Meisner redovisade på en gång år 1836 för sin förvaltning under åren 1824-1835. Protokollen utvisar att räkenskaperna sedan årligen av föreståndaren inlämnades till fattigvårdsdirektionen för genomgång. De sändes därefter till landshövdinge- och biskopsämbetena för revision.24 Hospitalet eller fattighuset, som det numera kallades, utvidgades vid flera tillfäl len. Den länge planerade inredningen av hospitalskyrkan, så att fattighjon kunde inhysas där, gjordes år 1832 och kostade 1311 riksdaler banko. År 1840 framhöll Carl Hallbeck att fattighusets utrymmen var för små, bl. a. för matkokning och föreslog att man skulle förvärva avlidne rådman Nils Lredrik Bergs fastighet nr 122 och en del av nr 123, vilka låg väster om fattighuset utmed Norra Strandgatan, samt också besittningsrätten till stadstomterna nr 283 och 284, som låg söder därom utmed Hästmöllegränden. På auktionen efter rådman Berg inropade borgmästare Lundberg dessa fastigheter för 2 533 riksdaler banko. Tills vidare nöjde man sig med att provisoriskt reparera husen, som sedan uthyrdes.25 Lattigvårdens tillgångar ökades genom gåvor av enskilda personer och större donationer. Till de senare hörde guldsmeden L. A. Rönnows donation. När han avled år 1834 befanns att han testamentariskt förordnat att inkomsten av hans fastighet nr 36, belägen vid Norra Storgatan, årligen skulle anslås till understöd åt högst tio behövande personer, varvid släktingar till honom bland stadens hantver kare skulle äga företräde. Till donationen skulle läggas en jord i Munkängen och en i Norra Möllevången, sedan tvenne trotjänare först innehaft dem under sin livstid. Änkefru Margaretha Christina Berg testamenterade inte bara pengar till en

207

Perioden 1809-1862 ny orgel i Mariakyrkan, utan vid hennes död år 1845 mottog också fattigkassan en donation på 3 333 riksdaler 16 skilling banko, vars årliga avkastning skulle utdelas till »fyra för flit och sedlighet kända flickor inom detta samhälle». Slutligen bör nämnas att det alltsedan år 1842 utgick ett statsanslag — till en början med 300 riksdaler banko om året, senare mindre — som skulle användas av fattigdirektionen till understöd åt fattiga inom Helsingborgs garnisonsförsamling.26 Tiggeriet var alltjämt mycket omfattande. För att i någon mån stävja det, beslöt fattigdirektionen år 1846 att allt tiggeri inom staden skulle förbjudas. I stället skulle de behövande infinna sig varje lördag klockan sju på morgonen vid fattighuset, där direktionen skulle utdela förnödenheter av olika slag. Stadsborna uppmanades att inte längre ge några allmosor vid dörrarna i hemmen utan i stället varje lördags morgon till fattigdirektionen lämna det som de eljest hade tänkt ge bort till hjälpbehövande. Man ansåg åtgärderna nödvändiga för att få slut på »det över handtagande tiggeriet». Detta var ett av fattigdirektionens sista initiativ, innan ansvaret för stadsförsamlingens fattigvård övergick i andra händer.27

Först år 1846 ansåg borgmästare Lundberg tiden mogen för att framlägga förslag till reglemente för fattigvården i Helsingborgs stadsförsamling. I juni 1846 beslöt sockenstämman att låta trycka förslaget, så att alla kunde ta del av detsamma. Den 8 september 1846 antogs det på en ny sockenstämma, varvid en del ändringar gjordes i den ursprungliga lydelsen. Ansvaret för fattigvården skulle i fortsättning en vila på en fattigvårdsdirektion med sju ledamöter och tre suppleanter för dessa. De skulle väljas av sockenstämman för en tid av tre år i sänder och årligen skulle ur direktionen avgå två ledamöter de båda första åren och tre det tredje. Valen skulle ske på sockenstämma i april varje år, så att den nyvalda direktionen kunde börja sin verksamhet den 1 maj. Vid denna stämma skulle också väljas två revisorer samt två suppleanter för dessa. Liksom tidigare skulle räkenskapsåret löpa från den 1 maj till nästkommande 30 april. Inom var och en av stadens tolv rotar skulle direktio nen biträdas av en ordningsman som likaså skulle utses på sockenstämma för tre år i sänder. Varje ordningsman skulle ha en suppleant. Stadens fattighus skulle förestås av en syssloman som tillika var fattigvårdsdirektionens räkenskapsförare och förde protokoll vid dess sammanträden. I fattighuset skulle inrymmas — förutom bostäder för fattighjonen — en arbetsinrättning, där personer skulle intagas som för tillfället saknade annan hemvist eller »för tiggeri tvingas till arbete». Genom arbetsinrättningens försorg skulle andra personer kun na anvisas arbete för dagen eller erhålla arbetsmaterial. Arbetslönen »som ej får överstiga men väl något understiga den vanliga», skulle bestämmas av direktionen. I fattighuset skulle också finnas en kokinrättning, där all mat åt stadens fattiga skulle lagas.

208

Styrelse och förvaltning De hjälpbehövande indelades i tre klasser. Första klassen utgjordes av »de av ålder och bräcklighet icke arbetsföra som sakna egna tillgångar och ej har anhöriga som kunna och böra försörja dem». De skulle inhysas antingen så långt utrymmet räckte i fattighuset eller på andra ställen och få mat från fattighuset. Andra klassen var värnlösa barn och de skulle utackorderas i enskilda hem eller tas in i fattighuset. Till tredje klassen hörde arbetsföra personer som antingen helt saknade arbetsför tjänst eller inte kunde tjäna tillräckligt för egna behov. Åt dem skulle ordnas lämpligt arbete antingen i deras »hemvist» eller i fattighusets arbetsinrättning.28 På en sockenstämma med stadsförsamlingen valde man i oktober 1846 de första ledamöterna i den nya fattigvårdsdirektionen. Ordförande blev borgmästare Hå kan Lundberg, vice ordförande doktor Stenkula och övriga ledamöter stadsläkare O. A. Ohlsson, konsul C. H. Rooth, snickarmästare H. B. Ahlberg, färgare E. M. Sylvander och garvare C. C. Trapp. De sålunda valda skulle träda i verksamhet den 1 januari 1847 och deras mandat skulle i första hand gälla tiden fram till 1 maj 1848. Vid samma stämma utsågs också ordningsmännen i cle tolv rotarna. Den gamla fattigvårdsdirektionen höll sitt sista sammanträde den 27 november 1846. Då beslöt man att till den nya direktionen överlämna sina handlingar och protokoll, och detta skedde i maj 1847. Därmed var den äldre direktionen helt avvecklad.29 Den 25 maj 1847 utfärdade K. M:t en ny fattigvårdsförordning. Enligt denna skulle varje socken eller stad utgöra ett fattigvårdssamhälle, vars beslutanderätt utövades av sockenstämman. En fattigvårdsstyrelse skulle handlägga fattigvårdsärendena. I denna hade kyrkoherden rätt att delta, även om han inte blivit vald till ledamot av den. Varje fattigvårdssamhälle fick rätt att ordna fattigvården på det sätt som ansågs lämpligast på orten. Tiggeri var helt förbjudet. Utgifterna för fattigvården skulle bestridas genom att man av varje mantalsskriven person tog ut en avgift. Man tillhörde det fattigvårdssamhälle, där man efter fyllda 15 år senast hade vistats under tre på varandra följande år utan att ha mottagit fattighjälp. Efter fyllda 55 år kvarstod man som medlem i det fattigvårdssamhälle som man då tillhörde.30 För Helsingborgs del innebar den nya fattigvårdslagen att fattigvårdsdirektionen i fortsättningen kallades fattigvårdsstyrelse. Vidare skulle ett reglemente för fattig vården upprättas och stadfästas av landshövdingeämbetet. Man sände in 1846 års reglemente, vilket blev stadfäst den 9 maj 1848 och sedan tjänade till efterlevnad inom stadsförsamlingen. Landsförsamlingen valde egen fattigvårdsstyrelse och sörjde på egen hand för sina fattiga.31 När sockenstämman år 1848 skulle välja ledamöter i fattigvårdsstyrelsen förelåg avsägelser och dessutom hade ett par ledamöter avlidit. Borgmästare Lundberg var sedan över ett år svårt sjuk. Ny ordförande i styrelsen blev överstelöjtnant Gustaf von Essen och vice ordförande Carl Henric Rooth. När von Essen år 1850 avsade sig uppdraget blev Rooth ordförande och han innehade denna post till år 1858, då 14—Hels ing bo rgs hist o via V: 3

209

Perioden 1809-1862 han efterträddes av kyrkoherde Höljer Witt. Stadsläkare Netzler blev vice ordfö rande efter Rooth år 1850. Årligen utsåg sockenstämman två eller tre personer som skulle hålla uppsikt över »försvarslösa» personer som vistades i staden. Fr. o.m. år 1850 var stadsfiskal Rosenberg en av dem som innehade detta upp drag.32 Till räkenskapsförare och syssloman vid »nya fattigvårdsinrättningen» antogs år 1847 stadsfiskal Rosenberg. Följande år anställdes också en vaktmästare i fattighu set. Sockenstämman fastställde år 1849 fattigsysslomannens lön till 200 riksdaler banko om året jämte fri bostad och vaktmästarens lön till 166 riksdaler 32 skilling banko samt fri bostad. Vaktmästarlönen sattes år 1855 till 100 riksdaler banko men därtill kom förutom fri bostad också fri kost, tvätt, ljus och ved. »Kokinrättningen» förestods av en kokerska som hade fri bostad i fattighuset. År 1862 begärde Rosenberg att hans lön skulle höjas till 1 000 riksdaler riksmynt. Då han inte vann gehör för sin ansökan, begärde han avsked. Fattigvårdsstyrelsen beslöt ledigförklara sysslomannatjänsten, men från den skulle skiljas uppdraget att föra protkoll i styrelsen och att vara dess ombudsman i fattigvårdsärenden. Särskilt arvode på 300 riksdaler borde utgå åt den som skötte dessa åligganden. Därtill borde syssloman nens lön höjas till 1 000 riksdaler. Sockenstämman ansåg riktigast att inte avgöra dessa ärenden utan hänsköt dem till de nyvalda stadsfullmäktige, som skulle träda i verksamhet påföljande år.33 Enligt 1847 års fattigvårdslag hade fattigvårdsstyrelsen rätt att uttaga en särskild fattigskatt av fattigvårdssamhällets medlemmar, om så ansågs nödvändigt. Denna gav i Helsingborg år 1848 enligt vad fattigvårdsräkenskaperna utvisar, 1 951 riks daler 14 skilling banko. På sockenstämma föreslog skomakarmästare P. C. Schultz år 1860 en ny ordning för utdebiteringen av denna skatt. Stämman lät en kommitté granska hans förslag och antog det i april 1861, samtidigt som man beslöt att i tillämpliga delar ändra fattigvårdsreglementet. Den nya ordningen gick ut på att sedan fattigvårdssysslomannen uppgjort staten för det kommande räkenskapsåret, skulle en avgift på 10 öre riksmynt erläggas av varje mantalsskriven person som själv inte var fattighjon, om utgifterna befanns överskrida inkomsterna. Räckte inte detta till, skulle ytterligare avgifter uttaxeras genom en särskild taxeringsnämnd. Om dennas sammansättning och verksamhet har redan talats, därför att den kom också att sköta uttaxeringen av den årliga kyrkoskatten. År 1862, då det nya förfarandet tillämpades för första gången, gav fattigskatten 7 060 riksdaler riks mynt.34 Redan år 1847 lät fattigvårdsstyrelsen för något över 2 400 riksdaler banko reparera och bygga om »sjölängan», dvs. de fastigheter utmed Norra Strandgatan som hade inköpts för fattighusets räkning år 1840. Här inrymdes lokaler för arbetsinrättningen, ett par boningsrum för fattighjonen, kokinrättningen samt kokerskans bostad. Följande år inköptes för 933 riksdaler den återstående delen av 2 I O

Styrelse och förvaltning fastigheten nr 123 som låg på hörnet mellan Norra Strandgatan och Hästmöllegränden, och där inreddes bostäder för manliga fattighjon. Genom detta förvärv kom fattiginrättningen att disponera över hela det kvarter som numera upptages av Konsul Olssons plats. År 1860 beslöt sockenstämman att de byggnader som låg på hörnet av Hästmöllegränden och Kullagatan och som visat sig otjänliga, skulle helt byggas om. Material från de utdömda delarna skulle säljas på auktion och fattigvårdsstyrelsen upplåna erforderligt belopp för arbetena. Genom alla utvidg ningar under årens lopp ökades fattighusets möjligheter att bereda vård åt de fattiga. Medan ännu i början av 1840-talet bara ett tjugotal fattighjon kunde hysas där, upptog 1848 års räkenskaper 42 fattig- och arbetshjon, av vilka 33 var kvinnor, och 1862 års räkenskaper 48 hjon. Fattighuset nyttjades fram till år 1889, då en ny fattig- och arbetsinrättning stod färdig att tagas i bruk på farmen nr 139 A, belägen på höjden öster om Bergaliden. Det gamla fattighuset revs ned år 1890.35 Fattigvårdsstyrelsens protokoll och fattigräkenskaperna visar, att hjälpen till de fattiga som inte var intagna i fattighuset, dels bestod i pengar, som utdelades regelbundet fyra gånger om året, dels i matportioner som de kunde få hämta i fattighusets kokinrättning. Dessutom kunde extra utdelning av pengar förekomma när genom gåvor eller på annat sätt extra medel influtit. Uppfostringshjälp gavs åt behövande barn. Av hjonen i fattighuset var ett tiotal sjuka, gamla eller orkeslösa. Återstoden var intagna i arbetsinrättningen. Männen sysselsattes bl.a. med ren hållning av stadens torg, för vilket fattiginrättningen av staden fick en årlig ersätt ning. Kvinnorna sysselsattes bl.a. med spinning och stickning. Fattigvårdsstyrelsen inköpte islandsull och hjonen förfärdigade vita herrstrumpor som Carl Henric Rooth lyckades försälja bl. a. i Stockholm. Två vävstolar och flera spinnrockar var uppställda i arbetsinrättningens »arbetssal». Dessutom sysselsattes en del av kvin norna med tvätt, strykning och mangling.36 Som ordförande i fattigvårdsstyrelsen införde Carl Henric Rooth seden att fattighjonen på jul-, nyårs- och trettondagsaftonen bespisades med risgrynsgröt, lutfisk och potatis. På jul- och nyårsdagen serverades de en mugg kaffe med socker och grädde och på julaftonen tilldelades var och en siktat bröd som vägde 1/8 mera än det grovbröd de vanligen erhöll. Vid julen 1853 anslog Helsingborgs Sparbank 333 riksdaler banko till stadens fattiga. I samråd med fattigvårdsstyrelsen skulle pengarna disponeras så, att ved inköptes för 50 riksdaler och utdelades till behö vande i staden. För återstoden skulle man dels inköpa 30 släggor, dels avlöna arbetsföra män utan arbetsinkomst för stenslagning som skulle anordnas i början av år 1854 på tre ställen i staden. Stadsbor med hästar och vagnar uppmanades att låta forsla fram sten till dessa platser.37 De hjälpformer som fattigvårdsstyrelsen tillämpade, stod helt i överensstämmel se med 1847 års fattigvårdslag. I denna hette det också att »som fattigunderstöd är en nödhjälp av kristligt deltagande för den behövande, vare allt pockande, då det 2

I I

Perioden 1809-1862 sökes, eller klandrande udåtelser om dess beskaffenhet, då det emottages, alldeles förbjudna». Det var sålunda stora krav som ställdes på de hjälpbehövande, och de uppfylldes inte alltid. År 1855 klagade fattigsysslomannen över »den motvilja en del personer av arbetarklassen visar att i någon mån avtjäna det underhåll de för sig själva, hustru eller barn ehålla och varpå de vid alla tillfällen göra anspråk». Fattigvårdsstyrelsen beslöt därför att till renhållningen av offentliga platser skulle sysslomannen kalla framför allt personer som inte ville skaffa sig stadigt arbete och i sista hand sådana som »visa månhet om att hava ständig arbetsförtjänst». De som uteblev vid budning till arbete för fattiginrättningen, skulle tills vidare uteslutas från understöd. Inte bara män utan också kvinnor kunde visa »motvilja». Tre år senare anmälde sysslomannen att kvinnor »med sturskhet neka att inställa sig i fattighuset då deras hjälp erfordras för tvättning, skurning och dylikt». Därför skulle i fortsättningen hjälpbehövande kvinnor, »synnerligast ogifta fruntimmer», åläggas ett dagsverke i kvartalet och den som uteblev, skulle mista understödet för ett kvartal.38

1. G. Lindstedt, Öfversikt af den svenska fat tigvårdens historia (Sthm 1915) s. 64 f. 2. Band V: 2 s. 275E, 281 f. - I Socialförvalt ningens arkiv, Helsingborg, förvaras i serien So cialnämnden dels magistratens och kyrkorådets protokoll rörande allmänna fattigvården 1809-1830, dels fattigvårdsdirektionens resp. fattigvårdsstyrelsens protokoll 1833-1862 och dels fattigvårdsräkenskaperna för åren 1823-1862 (för år 1823 i avskrift, i övrigt i original). 3. S. 138 f. Rådst. prot. 1812 27.1, 1816 30.10, 27.11, 11.12. Mag. o. kyrkor, prot. fattigv. 1817 28.2. 4. BÄ prot. 1817 1.12, 1818 14.1, 19.1. Inne liggande handl. E 3: 188, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 5. E. F. Tengberg, Helsingborg år 1816 (Hbg 1869) s. 48 ff. 6. Mag. o. kyrkor, prot. fattigv. 1813 28.8. Rådst. prot. 1815 27.5. Kyrkorådsprot. 1815 7.8. BÄ prot. 1819 18.10. 7. S. 179. Band V: 2 s. 270f., 276 f. Mag. o. kyrkor, prot. fattigv. 1809 17.4, 1817 27.9. Rätte gångshandlingar rörande Helsingborgs fattigför sörjning från och med den 7 maj 1830 till och med aktörs slutpåstående och de därpå afgifne förkla ringar och upplysningar (Hbg 1831) s. 11, 53 f. 8. Mag. o. kyrkor, prot. fattigv. 1815 30.1, 20.2, 3.5, 1816 4.5, 28.8, 26.10, 1817 8.12. 9. BÄ prot. 1814 31.12.

10. Band V: 2 s. 227. Rådst. prot. 1815 16.10. Rättegångshandlingar etc. s. 24 ff. 11. Fattigv. prot. 1833 27.12, 1834 18.9. Rådst. prot. 1816 17.8, 19.8, 1819 17.7, 1824 26.7, 1826 7.5, 1843 26.6. Inneliggande handl. E 9, Borger skapets äldstes arkiv, HSA. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Upsala 1851) s. 98. 12. Band V: 2 s. 283. K. M:t till Serafimerordensgillet 1819 11.8, avskrift i Handl. ang. kyrkan 1816-1851, HSK. Där finns också ansökningar om understöd, dat. 1823 17.7, 21.7, 1828 1.12, 21.12. Rådst. prot. 1810 31.12, 1821 7.5, 1829 2.3. Mag. prot. 1801 20.7, 10.8. 13. Band V: 2 s. 268. Rådst. prot. 1815 4.12, 1818 28.2, 1819 18.12. Rättegångshandlingar etc. s. 15 f., 50, 56. 14. Band V:2 s. 315. Rådst. prot. 1816 11.12, 1817 22.2, 1818 2.6. Kungl. brev, civildep. 1859 18.3, RA. 15. Band V:2 s. 61 f„ 277. Rådst. prot. 1809 9.10, 1811 14.1, 9.3, 1818 2.5, 26.8, 5.9, 12.9, 1819 19.7, 1823 3.2, 30.6, 29.9, 8.11, 1826 7.10, 9.10, 1827 5.5, 1831 17.9, 21.9. 16. Rådst. prot. 1823 12.4, 16.4, Sockenstämmoprot. 1823 4.5. 17. Mag. o. kyrkor, prot. fattigv. 1823 30.6, 1824 22.12. Rättegångshandlingar etc. s. 18 ff. 18. Rådst. prot. 1825 14.3. 19. Mag. o. kyrkor, prot. fattigv. 1828 2.6. Rät

Styrelse och förvaltning tegångshandlingar etc. s. 103 f. 20. Helsingborgs-Posten 1825 19.7-6.8. Rådst. prot. 1828 6.10. K. Gierow, Rektor och redaktör (Minnen från Helsingborg och dess skola, utg. av Helsingborgspojkarnas gille i Stockholm, 41. Sthm 1974) s. 153 f. 21. Fattigv. prot. 1839 4.3, 27.11. Ägaren av Helsingborgs-Posten, boktryckare J. Torell lät på sin officin trycka protokollen från förhandlingar na inför särskilda kämnärsrätten år 1831 jämte tillhörande akter under titeln Rättegångshand lingar etc. (se not 7). 22. Sockenstämmoprot. 1833 3.12. 23. Sockenstämmoprot. 1834 2.3. Fattigv. prot. 1834 6.2. 24. Fattigv. prot. 1835 31.8, 1836 20.5, 12.9. 25. 1832 års fattigvårdsräkenskaper. Fattigv. prot. 1834 15.11, 1840 7.4, 11.7, 16.7, 1841 20.7, 24.8. Rådst. prot. 1840 19.9, 1847 12.6. 26. Rådst. prot. 1834 8.11. Fattigv. prot. 1842 8.1,1846 3.3. 27. Fattigv. prot. 1846 8.6.

28. Sockenstämmoprot. 1846 5.6, 8.9. 29. Fattigv. prot. 1846 27.11, 1847 19.5. Sock enstämmoprot. 1846 27.10. 30. G. Lindstedt, anf. arb. s. 84 ff. 31. Fattigv. prot. 1848 25.5 med bilagt tryckt reglemente av år 1846, påtecknat i landskansliet i Malmö. 32. Sockenstämmoprot. 1848 9.4, 21.5, 1850 3.4, 16.4, 1858 22.11. 33. Fattigv. prot. 1847 4.1, 1848 9.8, 13.9, 1855 12.3, 1862 6.5, 7.10, 21.10. Sockenstämmoprot. 1849 23.4, 1862 11.11. 34. S. 176 f. Sockenstämmoprot.

1860 29.5,

1861 22.4. 35. Fattigv. prot. 1847 19.3, 27.3, 13.4, 21.8, 15.12, 1848 8.2, 6.4. Rådst. prot. 1848 24.1. Sock enstämmoprot. 1847 5.4, 21.11, 1860 6.3, 20.3. 36. Fattigv. prot. 1847 2.12, 1849 16.1, 1852 29.11, 16.12, 1855 12.6. 37. E. Holmqvist, Sparbanken i Helsingborg 1836-1936 (Hbg 1936) s. 64 ff. 38. Fattigv. prot. 1855 7.7, 1858 19.5.

2 1 3

SKOLVÄSENDET

EDAN GUSTAV IV ADOLF en tid år 1807 vistades i Helsingborg, under tecknade han en ny skolordning. En nyhet i denna var att de högre skolorna inte bara skulle förbereda sina elever för inträde vid universitet utan också ge under visning »för dem som i näringarna vilja ingå». Efter första klassen skulle eleverna övergå antingen till trivialskolan eller apologistklassen. Den sistnämnda skulle ge de elever som inte ämnade fortsätta vid universitetet, en allmänt medborgerlig bildning. Det förutsattes att skolor med så snäv organisation att de bara hade rektor och två kolleger — och dit hörde latinskolan i Helsingborg — endast skulle omfatta apologistklasser. Men skolordningen utgick också från att lägre trivialskolor — alltså skolor av samma typ som Helsingborgs — skulle kunna dimittera sina elever antingen till gymnasier eller direkt till akademiska studier om eleverna i sistnämn da fallet vid en särskild examen visat sig äga tillräckliga kunskaper. Vid trivialsko lan i Helsingborg utnyttjade man denna möjlighet och dimitterade elever direkt till universitet. För att kunna göra detta måste man tillgodose skolordningens villkor att eleverna blivit undervisade inte bara i de traditionella läroämnena utan också i främmande språk. Någon apologistklass inrättades inte utan skolan behöll sin tidigare organisation.1 Alltsedan år 1785 tjänstgjorde kyrkoinspektor Åke Hammar som skolförestån dare och uppbar i denna egenskap bl. a. skolans årliga räntor. Hammar föreslog år 1810 att man borde elda i skolan med stenkol eller torv, därför att vedpriserna stigit kraftigt. Rektor Jöns Petter Liljeborg tog detta ärende till förevändning för att kräva att rektor skulle överta skolans förvaltning och räkenskaper. Kyrkorådets befattning med trivialskolan hade enligt hans mening upphört, sedan 1807 års skolordning trätt i kraft. Kyrkorådet avslog denna begäran och vägrade lämna ut räkenskaperna med dem tillhörande handlingar. Liljeborg drog saken inför landshövdinge- och biskopsämbetena som delade hans uppfattning. Ärendet bragtes sedan inför kammarkollegium som den 21 december 1812 fastslog att rektor skulle sköta trivialskolans räkenskaper. Kyrkorådet skildes från förvaltningen av dess ekonomi. Utslaget berörde däremot inte kyrkoinspektorens verksamhet som skol föreståndare.2 Utöver rektors och de båda kollegernas andelar i klockareräntorna utgick enligt

Styrelse och förvaltning 1811 och 1839 års lönestater löneförstärkning ur extra avlönings- och brandkassan med 10 riksdaler banko om året till rektor och 8 riksdaler till var och en av kollegerna. Som villkor för dessa bidrag hade borgerskapets äldste ställt, att latin skolans elever skulle upphöra med diskantsängen om högtidsaftnarna. I jämförelse med förhållandena vid andra trivialskolor i Lunds stift hade lärarna i Helsingborg de sämsta lönerna. K. M:t tilldelade år 1819 rektor ett lönetillägg på 27 tunnor spannmål, förste kollegan tillerkändes 10 tunnor och andre kollegan 8 tunnor. Spannmålen skulle inlösas i pengar enligt markegångstaxan.3 Trivialskolans hus på tomt nr 20 vid Södra Storgatan var i mycket dåligt skick. Bostads- och ekonomiutrymmena hade fördelats mellan rektor och de båda kolle gerna genom en överenskommelse som år 1805 hade stadfästs av både landshöv ding och biskop, men tvister om rummen uppstod då och då mellan lärarna. År 1814 begärde rektor Liljeborg syn på byggnaderna. Syneinstrumentet omtalar, att rektor hade sin bostad i skolhusets andra våning. I dess första våning låg lärosalar na. På husets vind förvarades helgonskyldspannmål men vindsgolvet var så dåligt att säd föll ned i rektorsbostaden. I en tillbyggnad åt gårdssidan bodde förste kollegan och i en »lutebyggnad» inne på gården andre kollegan. Dessutom fanns stall och brygghus på tomten. En vattenledning i trärännor ledde från stadens »springkälla» men rännorna var uppruttna. Samtliga byggnader var förfallna.4 Efter synen begärde Liljeborg hos domkapitlet att medel skulle anvisas för nödiga reparationer, men landshövdinge- och biskopsämbetena fann att det var stadens skyldighet att bekosta arbetena. Borgerskapets äldste menade emellertid att skolan hade egna tillgångar och själv kunde stå för kostnaderna. De anförde besvär både hos kammarkollegium och K. M:t som inte fattade beslut i ärendet förrän år 1820, och under tiden fortskred skolbyggnadernas förfall. Rektor Lilje borg vågade inte längre bo i rektorsbostaden. Stadsläkare Halenius, som var famil jens husläkare, intygade att familjemedlemmarna ständigt varit sjuka, vilket vållats av »de osunda rum som de bebor uti skolhuset härstädes». Vintertid var skolloka lerna delvis oanvändbara. Förste kollegan begärde sålunda år 1820 hos domkapit let tillstånd att få flytta sin undervisning till den bostad han varit tvungen att hyra åt sig i staden. När Carl Christian Eberstein tillträdde rektoratet år 1820, fann han rektorsbostaden helt obeboelig och måste hyra bostad åt sig i staden.5 I en resolution av den 20 oktober 1820 ålade K. M:t Helsingborgs stad att skyndsammast låta sätta skolhuset i stånd. Staden skulle av det stipendiekorn — även kallat pensionskorn eller degnekorn - som dittills varit anslaget till eleverna — få uppbära 27 tunnor. Skolräkenskaperna visade nämligen att så pass mycket av skolans tillgångar vid tidigare tillfällen använts på byggnadernas underhåll. Fr.o.m. år 1821 övertog som en följd härav stadskassören uppbörden av dessa 27 tunnor säd och redovisade för hur denna inkomst hade disponerats. Skolans övriga inkomster redovisades i rektors räkenskaper. Kyrkoinspektoren uppbar och redo215

Perioden 1809-1862 visade alltjämt klockareräntorna, donationsräntorna och återstoden av skolans pensionskorn. För detta hade han 10 riksdaler banko om året i arvode.6 Det dröjde innan man gjorde något för att reparera skolbyggnaderna. Magistra ten lät skolans lärarpersonal förfoga över de 27 tunnorna pensionskorn för år 1820, så att de kunde betala hyra för de bostäder de hyrt åt sig i staden. I december 1820 utfärdade K. M:t en ny skolordning. Rektor Eberstein anmälde i anledning därav hos domkapitlet att undervisningen vid trivialskolan inte kunde anordnas enligt den nya ordningen, därför att erforderliga lokaler saknades. Borgerskapets äldste, som av domkapitlet anmodats att yttra sig, menade att man först måste ha klart för sig hur stora utrymmen som krävdes. Dessutom ansåg man att Ebersteins krav i fråga om rektorsbostadens standard var alldeles för höga. Denna ståndpunkt intog de äldste också sedan Eberstein dragit ärendet under K. M:ts prövning. I maj 1821 gick de dock med på att rektor fick hyra bostad för sig och sin familj samt undervisningslokal för sin klass ute i staden, så att de båda kollegerna ensamma kunde disponera skolhuset, I hyresersättning fick han 133 riksdaler 16 skilling banko om året. Rektor hade i fortsättningen bostad och lärosal för sin klass utanför skolbyggnaden i förhyrda lokaler ända in på 1840-talet.7 Enligt 1820 års kungliga resolution skulle med stadens andel i skolans pensions korn bekostas reparationer på skolhuset samt andra utgifter som tidigare hade bestritts med dessa medel. År 1821 begärde därför rektor att en bokbindarräkning på 17 riksdaler banko skulle betalas av stadskassören. Magistraten och borgerska pets äldste vägrade låta honom göra detta. Rektor drog saken inför domkapitlet, som fann att räkningen borde betalas av staden. Borgerskapets äldste överklagade beslutet hos K. M:t som år 1824 resolverade att staden skulle betala räkningen. Men om lärarna framdeles önskade någon utbetalning ur de medel som staden förval tade för skolans räkning, skulle de skriftligen anmäla detta hos magistraten. Reso lutionen fick till följd att staden betalade inte bara reparationer på skolbyggnader na, utan stadsräkenskaperna utvisar att varierande belopp årligen utbetalats också för andra skoländamål, när skolans egna tillgångar inte räckte till.8 I juni 1821 ankom till magistraten ett exemplar av 1820 års skolordning. Tvis terna om skollokalerna och skolutgifterna hade förgiftat atmosfären så att den nya skolordningen skulle börja att praktiseras under mycket ogynnsamma omständig heter höstterminen 1821. I fortsättningen skilde man mellan lägre lärdomsskolor med rektor och två kolleger och högre lärdomsskolor med rektor och tre kolleger. Som överbyggnad över dessa skolformer skulle gymnasierna fungera. I särskilda apologistskolor skulle elever ges allmänt medborgerlig bildning. Skolordningen gav också plats på schemat åt gymnastik, där så var möjligt. En nyhet var kollegiet, i vilket alla lärare vid skolan utom sångläraren var ledamöter. Kollegiet handlade disciplinärenden och hade yttranderätt i frågor rörande undervisning och admini stration.9

Styrelse och förvaltning Skolan i Helsingborg skulle organiseras som en lägre lärdomsskola men kollegiet höll fast vid skolans gamla traditioner, så att undervisning i bl. a. hebreiska, tyska och franska meddelades i rektors klass för att eleverna skulle kunna vinna inträde vid universitet. Redan 1807 års skolordning hade öppnat möjligheter till undervis ning i gymnastik, även om ämnet inte uppfördes på schemat. På privat initiativ hade sålunda vid trivialskolan anskaffats några redskap och gymnastik bedrivits läsåret 1817-1818 under ledning av en studerande, som i Lund undervisats av Per Henrik Ling. Fr. o. m. höstterminen 1821 stod gymnastik på schemat, men lämpli ga lokaler saknades. Först upplät magistraten ett stall och kämnärsrättspraeses Håkan Lundberg ledde där övningarna under en termin. Lokalen visade sig olämplig för ändamålet och då föreslog magistraten att man skulle gymnastisera i hospitalskyrkan, men detta blev inte av. Våren 1824 återupptog Håkan Lundberg gymnastikundervisningen men inte för någon längre tid. Regelbunden gym nastikundervisning förekom vid Helsingborgs skolor först på 1850-talet på grund av brist på lokaler.10 1820 års skolordning gav också sångundervisningen en starkare ställning än tidigare, även om man i Helsingborg hade svårt att genomföra dessa intentioner. Undervisningen skulle omfatta sex timmar i veckan och skötas av en särskild kantor, som utsågs av kollegiet. Sedan 1807 var, som förut nämnts, skolans kantorstjänst skild från befattningen som klockare och organist i Mariakyrkan och i stället förenad med det ena kollegiatet. Men denna kollega ansåg sig inte lämpad att sköta kantorssysslan utan lät en vikarie mot 10 riksdaler om året ha hand om sångunder visningen. Mot så ringa ersättning var det svårt att erhålla en kvalificerad lärare. År 1822 stod två skolpojkar för sångundervisningen. Rektor Eberstein föreslog då hos domkapitlet att antalet sånglektioner skulle minskas till två i veckan. Då hade han nämligen möjlighet att som lärare erhålla en f. d. militärmusiker. Efter dennes död övertogs sång- och musikundervisningen av en kvartermästare vid Skånska husar regementet och sedan sköttes denna uppgift av militärmusiker under hela fem decennier.11 Skolans räkenskapsföring omlades. Inkomsterna fördelades i fortsättningen på tre kassor: en premie- och understödskassa, som var den största och ur vilken understöd utgick till behövande elever, en bibliotekskassa, vars tillgångar vanligen var mycket blygsamma, för bokinköp och en allmän kassa för övriga utgifter. Ebersteins efterträdare som rektor blev Jacob Pettersson och under hans rektorstid förbättrades skolans ekonomi något. År 1830 tillerkändes sålunda rektor ur stats medel ett lönetillägg på 70 riksdaler 38 skilling banko om året och andre kollegan 55 riksdaler 27 skilling banko. Vidare blev det möjligt att från domkapitlet rekvire ra ett blygsamt extra anslag, när böcker för undervisningen skulle inköpas och den otillräckliga bibliotekskassan saknade medel.12 Under 1820- och 1830-talen tillsattes vid olika tillfällen s.k. skolrevisioner av

<&■<

.:: s...

t.J

y»y^ r

f* nr** vs <

t r

k if

y*f^- ^'h y*” 1

i F: f •

i. i ’ * i

f i \ i \

| f> f'-

f'WvJ'f,», **■**#*

tfWif&fw j r- /"'•

't?*

At; /£. M./ den 19 november 1844 fastställd ritning till nytt skolhus i Helsingborg. Landsarkivet, Lund.

fff'.O,

^vj

t X.

Styrelse och förvaltning K. M:t för att överse det högre skolväsendet och föreslå reformer. 1832 års skolrevision föreslog att den lägre lärdomsskolan i Helsingborg skulle ombildas till apologists kola. I mars 1835 behandlade kollegiet detta förslag och fann det fördel aktigt, bl. a. därför att åtskilliga av eleverna efter skoltiden avgick till »handeln och hantverkerierna». En del läroböcker som blev överflödiga i samband med ombild ningen, kunde lämpligen försäljas och de influtna pengarna tillföras biblioteks kas san. Inskränkte man dessutom premie- och understödskassans utbetalningar till att gälla verkligt behövande elever, kunde bibliotekskassan också få ett tillskott från den kassan. Uttalandet belyser knappheten i resurser, när det gällde att skaffa undervisningsmateriel till skolan. Någon ombildning av skolan till apologistskola, blev inte aktuell.13 I slutet av år 1835 riktade rektor Pettersson magistratens uppmärksamhet på att handlanden Christoffer d’Aubignés fastighet på tomten nr 57 vid Norra Storgatan — nuv. Jacob Hansens hus — var till salu. Borgerskapets äldste tillstyrkte köpet, om inte bara lärdomsskolan utan också stadens lancasterskola — rörande denna mera framdeles — kunde inrymmas där. Också vid en allmän sammankomst med borgerskapet och husägarna utan burskap i maj 1836 instämde man i att det gamla skolhuset var»olägligt», bl.a. därför att det inte lönade sig att mera grundligt reparera det längre och det därtill låg på en för liten tomt. d’Aubignés fastighet kunde förvärvas för 9 000 riksdaler banko. Ritningar och kostnadsförslag som utarbetats av länsbyggmästare Georg Soffel gav vid handen att ändringsarbeten blev nödvändiga för ytterligare 5 000 riksdaler. Detta belopp ansökte man hos domkapitlet om att få i anslag från stiftets byggnadsfond, men bara halva summan utlovades därifrån och därmed föll projektet.14 Nödtorftiga reparationer gjordes på skolhuset under de följande åren. Vid en allmän sammankomst i mars 1841 med borgerskapet och husägarna utan burskap redogjorde borgmästare Lundberg för skolbyggnadsfrågans läge. Fastigheten på tomt nr 57 var fortfarande till salu, nu för 8 000 riksdaler banko. Reparationerna på den behövde inte kosta mera än 2 000 riksdaler. Kunde man sälja den gamla skolbyggnaden för 1 000 riksdaler, skulle man behöva begära bara 3 000 riksdaler i anslag ur stiftets byggnadsfond. Underhållet av det nyinköpta huset skulle sedan kunna bestridas ur de 27 tunnor stipendiekorn som staden uppbar. Det förelåg också ett förslag till nybyggnad på tomt nr 57 som slutade på 11 346 riksdaler banko. Pluraliteten av de närvarande var dock emot ett inköp av tomt nr 57. I stället gav man borgerskapets äldste och husägarnas deputerade i uppdrag att inköpa tomterna nr 10 och 11 vid Södra Storgatan och låta »skickliga personer» uppgöra ritningar till en skolbyggnad, som skulle inrymma lokaler för både lär domsskolan och lancasterskolan. Skolbyggnadsfrågan hade därmed förts ett stort steg framåt. Tomt för en ny skolbyggnad var anvisad och i princip hade man enats om att både lärdomsskola och lancasterskola skulle inhysas i den.15

219

Perioden 1809-1862 Professor C. G. Brunius i Lund anmodades att göra ritningar till det nya skolhu set. Dessa förelåg färdiga i april 1843 och kostnaden beräknades bli 13 167 riksda ler 8 skilling banko. Vid en sammankomst med borgerskapet och husägarna utan burskap gjordes i Brunius dispositioner den ändringen efter påpekande från prosten Carl Hallbeck, att en särskild ingång för lancasterskolans elever anordna des på byggnadens norra gavel. De hade sin lärosal i norra änden av bottenvåning en. Lärdomsskolans elever gick in från gatan till ett större samlingsrum i bottenvå ningen. Deras lärosalar låg i övervåningen. Man räknade mecl att staden skulle ur egna medel behöva tillskjuta något över 6 000 riksdaler, om man dels kunde utverka ett större anslag ur stiftets byggnadsfond, dels kunde sälja det gamla skolhuset. De reviderade ritningarna skulle insändas till domkapitlet jämte ansökan om anslag ur byggnadsfonden.16 I början av år 1844 hade ärendet avancerat så långt att domkapitlet med K. M:ts tillstånd anvisade 6 000 riksdaler banko ur stiftets byggnadsfond för skolbygget. Ritningarna skulle emellertid först fastställas av K. M:t. Vid en allmän samman komst i februari 1844 valdes en byggnadsdirektion med borgmästare Håkan Lundberg som ordförande och ytterligare fyra ledamöter. Den skulle sluta avtal med entreprenörer för skolbygget, lyfta anslaget ur byggnadsfonden och ombesör ja försäljningen av det gamla skolhuset. Byggnadsarbetena borde komma i gång i så god tid att huset kunde stå färdigt den 1 oktober 1845.17 Emellertid tillstötte komplikationer genom att K. M:t låtit överintendentsämbetet granska Brunius ritningar. Följden blev att professor C. G. Blom Carlsson gjorde en ritning till ett skolhus som skulle bli mer än 2 000 riksdaler banko dyrare. Blom hade bl. a. föreslagit innerväggar av tegel i stället för i korsvirke samt stentrappor i stället för trätrappor. Magistraten anhöll hos K. M:t att skolhuset med tanke på stadens ansträngda ekonomi — man gjorde ju samtidigt omfattande restaureringsarbeten på Mariakyrkan — skulle få uppföras i så nära anslutning till Brunius ritning som möjligt. K. M:t medgav detta men föreskrev att de av Blom föreslagna ändringarna skulle utföras i den mån de inte vållade kostnadsökningar. Sedan Brunius ursprungliga ritning blivit reviderad med hänsyn till detta, stadfästes den av K. M:t.18 På sommaren 1844 inleddes byggnadsarbetena och staden tog till att börja med ett lån på 3 000 riksdaler banko i Helsingborgs Sparbank. Men byggnadsdirektionen föreslog redan i november 1844 att »ett hus för gymnastikinrättning» borde uppföras på skoltomten. Det beräknades kosta 2 946 riksdaler banko. Utan tvivel var borgmästare Lundberg, som ju visat stort intresse för skolgymnastiken tidigare, en av dem som stod bakom detta initiativ. Borgerskapets äldste och husägarnas deputerade fann att »utan ett sådant hus skulle skolan aldrig fullt motsvara sitt ändamål» och föreslog att man skulle ansöka om ytterligare 3 000 riksdaler ur stiftets byggnadsfond. Domkapitlet meddelade i början av år 1845 att det begärda 220

. *' y /

(' yf, * /

• r- //// **. * Å<*9■••'/ */*>*'■

.••Xv<

" -.-V '"

. X-

, _*

,- /?y <’, * i s?a.

<&£■&' ~E> ^

X^J.

At; AT. MA den 27 augusti 1845 fastställd ritning till en gymnastikbyggnad i Helsingborg. Landsarkivet, Lund.

Perioden 1809-1862 anslaget kunde påräknas men att pengarna kunde ställas till förfogande först år 1847. Följaktligen måste lånet i sparbanken höjas till 5 000 riksdaler banko. Profes sor Brunius uppgjorde ritningar till gymnastikhuset och de godkändes av K. M:t.19 När det gamla skolhuset skulle försäljas, fann magistraten det tillrådligt att först inhämta kyrkorådets och sockenstämmans medgivande, eftersom det år 1789 in köpts av kyrkorådet. Sedan sådant medgivande lämnats i mars 1845 kunde det säljas för 2 000 riksdaler banko. Arbetena på den nya skolanläggningen fortskred planenligt och den 3 oktober 1845 invigdes de nya skolbyggnaderna för sitt ända mål. Domkapitlet representerades av domprosten professor Henrik Reuterdahl som framhöll att byggnadsdirektionen visat »berömvärd sorgfällighet». Direktio nen avgav år 1846 en redogörelse för sin verksamhet. Totalt hade den nya skolan med gymnastikhus kostat 16 369 riksdaler 41 skilling 4 runstycken banko. Ur stiftets byggnadsfond hade anslagits 9 000 riksdaler, varför staden efter det gamla skolhusets försäljning hade att täcka de återstående 5 369 riksdaler 41 skilling 4 runstycken banko. För det ändamålet hade man, som nämnts, upplånat 5 000 riksdaler. Borgerskapets äldste betygade borgmästare Lundberg och direktionens övriga ledamöter samt »den vid alla tillfällen för allmänt väl nitiske snickarmästa ren Ek» sin »största tacksamhetserkänsla».20 I skolhuset inrymdes ursprungligen förutom lärosalarna för lärdoms- och lancasterskolan också bostäder för rektor, två lärare vid lärdomsskolan och en lärare vid lancasterskolan. I fortsättningen besparades staden sålunda utgifter för hyresersättning åt rektor samt hyra för lokaler åt lancasterskolan. Vid skolan var en »uppasserska» anställd och åt henne inreddes en bostad år 1850 i samband med att lancasterskolan avvecklades. Vid ett rektorsskifte år 1852 anmärktes på att rektorsbostaden saknade brygghus och tvättstuga. Rektor begärde 20 riksdaler banko i ersättning för detta, vilket magistraten avslog, men rektor drog saken både inför landshövdinge- och biskopsämbetena och K. M:t, som förklarade att han hade rätt till ersättning.21 Kostnaderna för uppvärmning av den nya skolanläggningen blev drygare än förut. År 1846 fann man att det tidigare anslaget på 3 famnar ved om året inte räckte till. Man måste nämligen inte bara elda i lärdomsskolans tre lärosalar utan också i samlingsrummet i bottenvåningen, där man dagligen höll bibelförklaring och dessutom hade sångövningar fyra gånger i veckan. Anslaget höjdes därför först till 4 famnar och fyra år senare till 6 famnar. Vintertid var skolhuset dock fortfarande ganska kallt att vistas i. År 1860 beslöt magistraten att låta sätta in dubbelfönster i skolans läsrum, vilket förväntades ha god effekt också för de intilliggande lärosalarna. I gymnastiksalen, som begagnades både av lärdomssko lans och folkskolans elever, lät magistraten år 1855 installera en »uppvärmningsapparat».22 Med tiden ökade på många håll intresset för apologistskolan och den närings222

Styrelse och förvaltning livsinriktade undervisningen. 1844-1845 års riksdag begärde hos K.M:t att lärdomsskola, gymnasium och apologistskola framdeles skulle sammanföras till en enda skolform, kallad läroverk. Detta innebar en uppvärdering av apologistundervisningen. I linje med denna strävan låg det förslag som Peter Wieselgren i maj 1848 föreläde Helsingborgs lärdomsskolas kollegium, att en apologistskola med två avdelningar skulle inrättas. Förslaget hänsköts till sockenstämman som beslöt att apologistklasserna skulle komma till stånd. Sedan folkskolan hade organiserats i staden enligt 1842 års allmänna folkskolestadga, hade lancasterskolan upphört med sin verksamhet. De lokaler denna hade disponerat i skolhuset kunde följaktli gen upplåtas åt apologistklasserna. Magistraten och borgerskapets äldste medgav att en del inventarier övertogs från lancasterskolan och att lokalerna fick repareras för 55 riksdaler banko. Staden skulle bekosta eldning och ljus. Kyrkoherde Wieselgren lovade att ur egna medel bidraga med 200 riksdaler banko årligen, så att en lärare kunde avlönas. Detta bidrag lämnade han till år 1850, då statsbidrag började utgå till undervisningen i apologistklasserna.23 År 1849 utfärdade K. M:t ett cirkulär som tills vidare skulle gälla i fråga om det högre skolväsendets organisation. Lärdoms- och apologistskolorna skulle förenas till en läroanstalt under namnet läroverk. Fr. o. m. vårterminen 1850 skulle elever na inte längre undervisas av en klasslärare i alla ämnen utan ämnesvis av olika lärare. Alla behövde inte läsa latin, grekiska och hebreiska. Man bröt m.a.o. med den gamla lärdomsskolans traditioner. För Helsingborgs läroverk, som skolan i fortsättningen hette, innebar de nya riktlinjerna att det fr. o. m. höstterminen 1850 fanns en traditionell linje omfattan de tre klasser, där eleverna tillbragte tre år i vardera av de båda första klasserna och fyra år i den högsta, rektors klass. Vid sidan av denna inrättades en apologistisk eller modern linje, som omfattade en nedre klass med treårig lärokurs och en övre, rektors klass, med 3-4-årig lärokurs. Den äldre apologistskolan var avvecklad. Utöver de tre ordinarie lärarna anställdes tre s.k. duplikanter. Fr.o.m. år 1851 utgick statsanslag med 120 riksdaler banko om året till en gymnastiklärartjänst vid skolan. Förut hade inte någon lön till gymnastikläraren upptagits på skolans lönestat. Samtliga klasser inhystes i de fem lärosalar som fanns i skolhuset.24 1849 års cirkulär hade provisorisk karaktär. En fullständig skolstadga utfärdades år 1856. Framdeles skulle finnas dels högre eller fullständiga elementarläroverk med åtta klasser, av vilka den högsta skulle vara tvåårig, dels lägre elementarläro verk med högst fem klasser. Fr. o. m. tredje klassen skulle eleverna fördelas på en reallinje och en latinlinje. Redan i början av år 1859 utfärdades en reviderad läroverksstadga. De högre elementarläroverken blev nu sjuklassiga men deras tre högsta klasser skulle vara tvååriga. Läroverken skulle antingen vara fullständiga både på real- och latinlinjen eller bara på reallinjen. När Helsingborgs läroverk skulle omorganiseras enligt 1856 års stadga fann man 223

Peri od en 1809-1862 att skolan, bl.a. med tanke på lärartillgången, borde bli ett lägre elementarläro verk. Den gamla rätten att dimittera elever till universitet skulle därmed bortfalla. Detta väckte opposition på skilda håll i staden och dess riksdagsfullmäktige konsul Fritz Rooth var energiskt verksam i Stockholm för att skolan skulle bli ett högre elementarläroverk. Inför höstterminen 1857 kunde domkapitlet i Lund meddela att ett högre elementarläroverk skulle inrättas i Helsingborg med åtta klasser på både real- och latinlinjen. Borgerskapets äldste tackade Fritz Rooth för »det nit och den verksamhet herr konsuln visat i frågan om utvidgandet av stadens lärdomsskola». Men i K. M:ts cirkulär rörande läroverkens framtida organisation, som utfär dades i mars 1858, föreskrevs att bara reallinjen skulle vara fullständig med åtta klasser. Latinlinjen skulle vara femklassig och dess elever hänvisades för fortsatt skolgång antingen till läroverkets reallinje eller till ett läroverk i någon annan stad. Läroverkets lärare förklarade sig då villiga att »så vitt deras tid medgiver, enskilt och mot den ersättning som kan överenskommas» undervisa de elever från latinlin jen som efter femte klassen önskade fortsätta på läroverkets reallinje, i latin och grekiska, så att de kunde uppnå sina ursprungliga studiemål. Många elever begag nade denna möjlighet och det underlättade återupprättandet av en fullständig latinlinje vid läroverket år 1867. För detta ändamål hade motioner inlämnats vid 1867 års riksdag av bl. a. Fritz Rooth.25 En statlig lönereglering för lärarna vid rikets läroverk trädde i kraft år 1858 och den innebar att läroverkets ekonomi lades på ny grund. Lärarna skulle nämligen i fortsättningen helt avlönas ur statsmedel. I stället bortföll skolans gamla naturaintäkter i form av räntor från klockarebol och klockareannexhemman samt helgonskyld från de kringliggande socknarna. Församlingarnas klockare skulle få njuta dessa inkomster. För stadens del kvarstod skyldigheten att underhålla skollokaler na och att bekosta värme och ljus i skolan. Men de 27 tunnor stipendiekorn som staden år 1820 fått rätt att uppbära som underlag för denna skyldighet, blev återtagna. I stället ställdes i utsikt att staden ur statsmedel skulle erhålla en kontant ersättning beräknad enligt markegångstaxa.26 Omorganisationen av läroverket ställde stora krav på lärartillgången och de på ordinarie lönestat uppförda lärarna räckte ofta inte till. Staden trädde då ibland in med extra anslag till löner och gjorde detta så mycket lättare som stadskassan under 1850-talet tillfördes ökade inkomster bl. a. genom brännvinsarrendemedlen. År 1857 anslogs sålunda 600 riksdaler riksmynt i årslön åt en lärare i moderna språk, tills tjänsten blev uppförd på ordinarie lönestat, och två år senare beviljades sångläraren löneutfyllnad med 100 riksdaler för några år framåt. Vid början av år 1860 bestod lärarkåren förutom rektor av sju kolleger och tre övningslärare. Under 1860-talet tillkom fyra lektorat. Det första gällde ämnena matematik och fysik och tillsattes år 1862. Proceduren höll på att stranda på ett formellt hinder. Eforus, biskop Johan Henrik Thomander, fann nämligen att staden, som just

224

Styrelse och förvaltning planerade att uppföra en ny läroverksbyggnad, visserligen hade lovat att med egna medel utöver beviljat statsbidrag svara för byggnadskostnaderna men inte hade åtagit sig det framtida underhållet av denna byggnad. Skedde inte detta, ansåg biskopen sig inte kunna tillstyrka att statliga medel utgick till avlöning av den nye lektorn. Följaktligen måste stadens röstberättigade invånare kallas till en allmän sammankomst i december 1861 för att där besluta om att Helsingborgs stad för framtiden åtog sig att svara för underhållet av den planerade nya läroverksbyggnaden.27 Skolhuset vid Södra Storgatan räckte inte till för läroverkets lokalbehov. Rektor Hans Westerberg föreslog år 1857 att två av lärarbostäderna skulle inredas till lärosalar. I dessa önskade han få pulpeter, uppställda i rader på golvet, i stället för de dittillsvarande långbänkarna och borden utmed väggarna för eleverna. På skoltomten skulle uppföras en byggnad för bl. a. den naturvetenskapliga undervis ningen, och där kuncle också ett brygghus åt rektor inrymmas. Borgerskapets äldste lät murmästare J. Murberg utarbeta ritningar för nybyggnad och inredning och kostnaderna beräknades till 17 000 riksdaler riksmynt. Vid en allmän samman komst med stadens röstberättigade invånare i oktober 1857 enades man om att begära ett anslag ur stiftets byggnadsfond motsvarande 2/3 av kostnaderna. Åter stoden skulle staden stå för. Men domkapitlet hyste betänkligheter mot bl. a. den projekterade nybyggnaden. Borgerskapets äldste lät då Murberg utarbeta ett nytt förslag, som innebar att skolhusets övervåning skulle rivas och därefter en ny andra våning och ytterligare en tredje byggas på bottenvåningen. Vid 1859-1860 års riksdag ämnade man begära statsbidrag till dessa ändringar.28 Ständerna beviljade 12 000 riksdaler riksmynt för »en lämplig utvidgning» av skolfastigheten. Det gällde nu att besluta hur denna skulle göras. Kyrkoherde Höljer Witt, som var läroverkets inspektor, tog därför år 1861 åter upp byggnadsfrågan. I en skrivelse till magistraten framhöll han att antingen en nybyggnad borde uppföras »på en plan som borde inköpas ovanom den till skolgården höran de backe», eller det befintliga skolhuset byggas på med ytterligare en våning. Det senare alternativet förutsatte dock att »uthuslägenheter» byggdes intill gymnastik huset. Troligen skulle man kunna erhålla 6 000-7 000 riksdaler riksmynt ur stiftets byggnadsfond. Vid en allmän sammankomst i mars 1861 framlades ritningar och kostnadsberäkningar för båda alternativen. En nybyggnad skulle kosta något över 18 000 riksdaler riksmynt, en påbyggnad inte fullt 18 800 riksdaler. En kommitté på sju personer skulle granska de båda alternativen. Vid en ny allmän samman komst tre veckor senare förordade kommittén att skolhuset skulle påbyggas med en våning. Men där framlade bataljonsveterinär Petersén ett eget förslag, att läroverksbyggnaden skulle överlåtas till stadens folkskola, som var i starkt behov av nya lokaler. Folkskolans hittillsvarande hus skulle försäljas och köpeskillingen jämte statsbidraget användas till en nybyggnad för läroverket, förslagsvis på den 15

—

Helsingborgs historia V: 3

225

f#rv****«å*

#•

*f #

#> #

ÄMt* fwHirn™

i»

■■■■■•■<■■•■ ■ ■■)■• "i

**te*

i« »*

j «rf? <tt

j »i Rkr»ta*or

i Öfi-*

; V(értmÄ«twNt

**a*8»»l*JI i«f tn •

m Tv*#»-taSt» orfifo^wii

i <tf WKmMH i# Ml

I ttnki

j. <-. j,

t»

:| ,,

■»

a*1

.**

.......... t

Saks*»

ii Ii> *. it Reriéi-sArfe rnti ‘

Smrwrini« rt«» j,

<r Kkk.i.knl

I «i S

I* KaM»«-«

i S»l

: i S*>SfH»«»l*f tttit Mtiiftktiltt-r

VSalftrftit »rk M«*ik «fasatga»

i jfeatrviM

fSUmSsI Utimmtrn

Av Helgo Z ettervall år 1861 uppgjord ritning till nybyggnad för Helsingborgs läroverk. Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörsveten skap 1864.

tC*|fc ■m 'Mrnwxitm ‘td W&rvnrmk* mm i *fw$r fr#«* f<*r #n

.i ii.

% ar»* i5rt^ a* rll» Är%¥ a* fr *t; ti rwm

Botten Vim»*en <1 it lim f»r f »t Ati

Styrelse och förvaltning tomt där stadens gamla teater och badhus låg. En ny kommitté med sju ledamöter utsågs att ta ställning till Peterséns förslag.29 En månad senare avgjordes skolbyggnadsfrågan slutgiltigt vid en ny allmän sammankomst den 26 april 186 E Kommitterade hade funnit en lösning som delvis följde Peterséns förslag. Folkskolan skulle överta läroverksbyggnaden och dess gamla hus försäljas. En nybyggnad för läroverket skulle uppföras »på höjden ovanför staden» på en tomt som ägdes av apotekare Hans Börje Hammars änka. Ett nytt läroverkshus där skulle kosta 45 159 riksdaler riksmynt. Till detta kom inköp av tomten, anläggning av vägar upp på höjden, inredning av det äldre läroverkshuset åt folkskolan samt utvidgning av gymnastikbyggnaden där. Efter en lång diskussion bestämde man sig för detta förslag. Den föreslagna tomten skulle kosta 1 500 riksdaler. Totalkostnaden för nybyggnad och övriga arbeten, inklusive tomt, beräknades bli högst 58 000 riksdaler riksmynt. En kommitté på nio ledamö ter, bland vilka märktes kyrkoherde Witt, borgmästare Wejlander, rektor August Hammar och konsul Fritz Rooth, fick i uppdrag att verkställa beslutet och att å stadens vägnar upptaga nödvändiga lån.30 Ritningar till den nya läroverksbyggnaden upprättades av dåvarande konduktö ren i överintendentsämbetet Helgo Zettervall och de stadfästes i juli 1862 av K. M:t. Arbetena kom sedan snabbt i gång, så att det nya läroverkshuset kunde invigas av biskop Thomander den 23 augusti 1863. Dess huvudfasad vätte åt väster ut mot Öresund med en lekplats framför. Byggnaden innehöll förutom en aula nio lärosa lar samt rymliga bostäder för såväl rektor som lärare och vaktmästare. Totalt hade den kostat 60 300 riksdaler riksmynt. Staden slapp utgiften för tomten, därför att hovstallmästare Rudolf Tornérhielm inköpte den för egna medel och skänkte den till staden. Utöver statsbidraget på 12 000 riksdaler och likviden för den gamla folkskolefastigheten, 26 400 riksdaler, måste staden tillskjuta 21900 riksdaler riksmynt. Fördyringar utöver de uppgjorda kalkylerna hade vållats bl. a. av att flera av skolbyggnadens murar måste göras tjockare än planerat för att stå emot jord massornas tryck, sedan Bergaliden för tillfartsvägarnas skull blivit utgrävd till större bredd än beräknat. Grunden lades också grövre och djupare än vad man från början hade tänkt sig.31

Folkundervisningen i Helsingborg sköttes i början av 1800-talet dels av en stadsskolmästare som också hade hand om den kostnadsfria undervisningen av fattiga barn, dels av den söndagsskola för hantverksgesäller och lärlingar som medicine doktor Johan N. Brandt hade grundat år 1805. Enligt 1811 års lönestat utgick till stadsskolmästaren en årslön på 16 riksdaler 32 skilling banko och han fick lika mycket i arvode för att han undervisade i söndagsskolan. Magistraten visade ofta sitt intresse för söndagsskolan. Våren 1812 anslogs sålunda ur stadskas-

227

Perioden 1809-1862 san 1 riksdaler banko i premium till var och en av de tio lärlingar som då avslutade sin skolgång. Belöningarna utdelades på rådhuset i närvaro av elevernas mästare och borgmästare Ståhle höll tal till dem.32 Stadsskolmästaren Anders Gustaf Silfversvärcl lämnade sin befattning i juni 1812 och sedan låg undervisningen nere till dess att Johan Peter Möller i början av år 1813 anställdes som lärare. På prosten Follins förslag erbjöd sig borgerskapets äldste och husägarnas deputerade att upplåta antingen hospitalskyrkan eller stadstjänarhuset som skollokal. En frivillig insamling i staden skulle ge pengar till inredning och till ett lönetillägg åt läraren. Möller var skyldig inte bara att sköta stadsskolan och söndagsskolan utan också att kostnadsfritt undervisa »värnlösa samt utfattiga föräldrars barn». Emellertid fann Möller en bostad åt sig hos en sjötullvaktmästare vid Norra Strandgatan och kunde i april 1813 börja sin verk samhet där. Borgerskapets äldste beviljade honom hyresersättning. I början av maj skrev Möller in inte mindre än 61 elever i söndagsskolan och han skötte sin syssla med stor energi. Vid ett par tillfällen diskuterade man att höja hans lön, men ingenting blev beslutat. I stället gav magistraten år 1816 honom rätt att skaffa sig en biinkomst genom att för 12 skilling banko per ämne och månad privat undervisa pojkar i läsning, skrivning och räkning. År 1822 flyttade Möller till f. d. stadsvakt mästare Bostedts hus och höll skola där. Staden betalade hans hyra.33 I de engelska gruv- och industristädernas skolor, där elevantalet ofta var mycket högt, utvecklades växelundervisningsmetoden eller den bell-lancasterska metoden, som gjorde det möjligt för en enda lärare att samtidigt handleda många elever genom att han fick hjälp av äldre, mera försigkomna elever, de s. k. monitorerna. Disciplinen var sträng, eleverna drillades in i ett bestämt rörelseschema på kom mando. Belöningar utdelades till de duktiga, skamlappar till de lata. All undervis ning uppdelades i delmoment. Eleverna lärde sig att skriva under en monitors ledning till en början i sandbänk, dvs. en avlång sandlåda, där man jämnade sanden medelst en träskiva som hade skåror i kanten så att den avsatte skrivlinjer, varefter lutningslinjer markerades i sanden med hjälp av en trärulle, kring vilken ståltråd var virad. Efter övningar i sandbänken började eleverna skriva först med griffel på skiffertavla och sedan med gåspenna och bläck på papper, allt under ledning av monitorer. Skolbänkarna var långa pulpeter med plats för tio barn vid varje. De stod jämte sandbänkarna bakom varandra mitt på skolsalens golv. Fram för pulpetraden satt läraren på en hög kateder. Vid läsövningar samlades eleverna i halvcirkelformiga grupper, var och en kring sin monitor, längs salens väggar, där det ofta fanns nerfällbara, halvcirkelformiga järnräcken, bakom vilka monitorerna stod. På väggen hängde monitören upp planscher med bokstäver och ord. Sjung ande på två närliggande toner fick eleverna i korus stava sig igenom bokstäverna och orden, allt eftersom monitören pekade ut dem. Vid räkneundervisningen satt eleverna i pulpeterna och nyttjade mest griffeltavlan. Lärarens uppgift blev att

228

Styrelse och förvaltning svara för disciplinen, handleda monitorerna och se till att grupperna fördelades ändamålsenligt på de tre ämnena. År 1822 bildades i Sverige Sällskapet för växelundervisningens befrämjande. Två år senare anbefalldes i ett kungligt cirkulär lancastermetoden särskilt »inom

man ^8844238

e Jif ar Undervisning i läsning, ledd av en monitor. Efter J. A. Gerelius, Det brittiska eller lancasterska uppfostringssystrmet (Sthm 1820).

städerna varest den med vida mer lätthet än på landsbygden kan utövas». I anledning därav begärde Lunds domkapitel redogörelser av stiftets kyrkoherdar och prostar om undervisningen i församlingen. Det framhölls att vid ledigheter bara sådana nya lärare skulle tillsättas, som behärskade växelundervisningen. Pros ten Carl Hallbeck svarade bl. a. att stadsskolmästaren Möller var för gammal för att kunna bli skicklig i den nya metoden, men att han själv ämnade bidraga till att växelundervisningen kom till stånd i Helsingborg, så snart detta var möjligt.34

229

Perioden 1809-1862 ~7

Fi@m*er som ulvi a a, alla, rörelser ufi en X.anlcastersk Skola^.

Några av de rörelser som eleverna i en lancas terskola utförde efter lärarens kommando. Efter J. A. Gerelius, Det brittiska eller lancas terska uppfostringssystemet (Sthm 1820).

I januari 1826 beslöt magistraten i samråd med borgerskapets äldste och hus ägarnas deputerade att man på grund av stadsskolmästarens »tilltagande ålderdomsbräcklighet» på försök skulle inrätta en växelundervisningsskola. Borgmästa re Ståhle erbjöd sig att själv bekosta inköpet av »erforderliga undervisningstabeller m. m.». Skolan skulle inhysas i hospitalskyrkan, som fortfarande stod obegagnad. I maj utsågs till lärare studeranden Johan Scharling. I hans åligganden ingick att undervisa i söndagsskolan, för vilket han erhöll hela stadsskolmästarlönen, men som lärare i lancasterskolan beviljades han därutöver 100 riksdaler banko i årslön och en famn ved om året. För varje barn som gick i lancasterskolan skulle föräld rarna betala 32 skilling banko i månaden, men obemedlade barn skulle undervisas gratis.35 Lancasterskolan ersatte den tidigare stadsskolan. Söndagsskolan hade en tid varit dåligt besökt. Magistraten beslöt i januari 1827 att lancastermetoden skulle tilläm pas också i den och uppmanade som så många gånger förut hantverksmästarna att tillse att deras lärlingar och gesäller flitigt besökte skolan. På hösten flyttades lancasterskolan tillfälligt till magistratens sessionssal på rådhuset, som var utrymd för att man ämnade reparera den, och därifrån till en förhyrd lokal i staden. Scharling hade till en början mellan 40 och 50 elever men som lärare tycks han inte ha varit särskilt framgångsrik, därför att elevantalet sjönk till ett tiotal, och på våren 1831 beslöt man att lägga ned skolan, vars ändamål »huvudsakligen förfelas». 230

Styrelse och förvaltning Scharling avskedades men verkade med magistratens tillstånd som privatlärare i staden ända in på 1850-talet.36 På hösten 1831 anställdes studeranden J. P. Carlsson som lärare med samma löneförmåner som Scharling hade haft. Undervisningen rycktes upp och i lancas terskolan undervisades omkring 50 elever. Borgerskapets äldste förhyrde en ny bostad åt Carlsson. Tidigare hade eleverna samlats i lärosalen, varvid en del inventarier skadades. Nu kunde de samlas i den tidigare lärarbostaden. Ett år senare utökades skollokalerna genom att man förhyrde ytterligare två rum i samma fastighet. Samtidigt ökades Carlssons lön med 16 riksdaler banko om året.37 Trädgårdsmästaren Sven Nilsson, som avled år 1829, hade i sitt testamente förordnat att 666 riksdaler 32 skilling banko skulle placeras mot inteckning i en fastighet och bilda en fond »Till fattiga barns första och förnämsta undervisning i kristendomskunskaper i denna stadens fattigskola». Församlingens pastor skulle disponera över den årliga räntan. Denna nyttjades på 1830-talet till löneförstärkning åt skolläraren, vilket motiverades med att Carlsson åtagit sig att undervisa inte bara i läsning, skrivning, räkning, geografi och historia utan också i kristendom och biblisk historia.38 Också söndagsskolan hade gått tillbaka under Scharlings lärartid. Som rådsbisittare i stadens hantverksämbeten föreslog borgmästare Håkan Lundberg år 1833 att varje mästare som hade lärlingar skulle betala 24 skilling i kvartalet till söndags skolan. Pengarna skulle användas till undervisningsmateriel och lärarlön. En direk tion för skolan skulle bildas och i denna skulle ingå bl. a. ämbetenas åldermän. Åtta av hantverksämbetena lämnade positiva svar på detta förslag. Guldsmeden L. A. Rönnows donation, som förut omtalats, innebar för söndagsskolans del att Lång åkern i Slottsvången tillföll den. Dess årliga avkastning skulle gå dels till lärarlön, dels till premier åt eleverna. Enligt donationen skulle längre fram av de skänkta jordarna bildas en donationsfond, av vars årliga avkastning söndagsskolan skulle erhålla minst 150 riksdaler banko, som skulle användas dels till bokinköp, dels vid behov till ett stipendium på minst 60 riksdaler 32 skilling banko som skulle tillfalla någon behövande yngling inom släkten Rönnow som ämnade studera vid gymna sium eller universitet. Bestämmelserna ändrades senare genom överenskommelse med arvingarna därhän att avkastningen av fonden skulle gå till stipendier åt en eller två elever vid stadens läroverk och återstoden till söndagsskolan. Uppgörelsen visade sig vara till fördel för söndagsskolan, därför att avkastningen av de donera de jordarna steg kraftigt, så att söndagsskolan årligen mottog betydligt mera än de 150 riksdaler som donator hade tänkt sig. Tack vare den förbättrade ekonomin bedrevs verksamheten vid söndagsskolan utan avbrott under en lång följd av år. Stadens skollärare svarade för undervisningen.39 På hösten 1838 begärde J. P. Carlsson avsked från sin tjänst. I samband därmed förklarade borgerskapets äldste att den nye läraren borde njuta samma löneför-

231

Perioden 1809-1862 måner som Carlsson hade haft. Följaktligen upptogs lärarlönen i 1839 års lönestat till 150 riksdaler banko om året, varav hälften utgick ur stadskassan och hälften ur extra avlönings- och brandkassan, samt fyra famnar ved. På hösten samma år antog sockenstämman reglementen för både stadsskola och söndagsskola. »Stadens allmänna barnaskola» skulle styras av en direktion, bestående av kyr koherden och borgmästaren samt fattigdirektionens ledamöter jämte en ledamot vald av borgerskapet och en av husägarna utan burskap. Kyrkoherden var själv skriven ordförande. Direktionen skulle »utstaka undervisningens gång», ha tillsyn över skolans inventarier och låta anställa examen årligen vid jul- och midsommar tid. En ordinarie lärare skulle sköta undervisningen och också ha hand om sön dagsskolan. För sina barn skulle föräldrarna betala en avgift på mellan 16 och 32 skilling banko i månaden, men medellösa barn kunde av direktionen befrias från avgiften. Undervisningen skulle pågå hela året med undantag av tre veckor vid jul, en vecka vid påsk, en vecka vid pingst och fjorton dagar under sommaren. Söndagsskolan skulle styras av en egen direktion, i vilken ingick förutom kyrko herden och borgmästaren också åldermännen i hantverksämbetena och förman nen i stadens »handelssocietet». Kyrkoherden var självskriven ordförande. Sön dagsskolan skulle ha samma lärare som »barnaskolan» och få nyttja dess lokaler och materiel. Varje undervisningsdag skulle två av direktionens ledamöter vara närva rande i skolan. Undervisningen skulle äga rum alla söndagar mellan halv ett och halv fyra på eftermiddagen utom på de tre stora högtidsdagarna. Offentlig examen skulle anordnas varje år. Premier skulle utdelas för flit och skicklighet. Förutom i läsning, skrivning, räkning, kristendom, »kort världs- och naturbeskrivning», hi storia och statistik, tänkte man sig att undervisning skulle kunna anordnas också i geometri, linearritning och bokhålleri, om lämplig lärare kunde anskaffas.40 Flösten 1838 utsåg skoldirektionen Maximilian Körner till lärare. Flan kvarstod i tjänsten till in på 1860-talet. År 1841 beslöts vid en sammankomst med borgerska pet och husägarna utan burskap att högst 20 riksdaler banko årligen skulle anslås ur stadens medel till premier, varvid hälften skulle tillfalla »stads- eller lancaster skolan», hälften söndagsskolan. Lancasterskolan behövde bättre lokaler och år 1840 diskuterade man att inköpa handlanden d’Aubignés fastighet på tomt nr 57. Samma fastighet hade som vi sett också förts på tal för lärdomsskolans vidkom mande. Men affären kom inte till stånd. Lancasterskolan fick bättre lokaler först i och med att den år 1845 kunde flytta in i det nya skolhuset vid Södra Storgatan. I samband med flyttningen anskaffades en del »inventariepersedlar» åt skolan.41 Den 18 juni 1842 utfärdades Sveriges första folkskolestadga. Enligt denna skulle varje stadsförsamling och landsförsamling i regel utgöra ett eget skoldistrikt. I varje skoldistrikt skulle finnas en skolstyrelse, där kyrkoherden var självskriven ordförande. Församlingen utsåg övriga ledamöter till ett antal som den själv be stämde. Skolstyrelsen skulle uppgöra reglemente för distriktets skolor, besluta om 232

Styrelse och förvaltning upprättande av enskilda skolor inom distriktet, bestämma tid för offentlig examen och avgöra huruvida samma kunskapsfordringar skulle gälla för flickor som för pojkar. Lärarna tillsattes av domkapitlet men skolstyrelsen utfärdade förordnande för antagna lärare och kunde också entlediga dem. 1843 års förordning rörande sockenstämma gav stämman befogenhet att besluta om folkundervisningen och därtill hörande anstalter inom församlingen, att tillsätta skolstyrelse, granska skolräkenskaperna, anskaffa och underhålla skollokaler samt besluta om avgifter till skolan. Undervisningen i folkskolan bedrevs länge enligt lancastermetoden. Skolstadgan föreskrev att lärarna skulle äga kännedom om denna. Först på 1850-talet började den överges på en del håll. Dödsstöten fick den år 1864, då klassindelning infördes i folkskolan, så att varje klass undervisades av sin lärare.42 I Helsingborg utgjorde fr. o. m. år 1842 stadsförsamlingen ett skoldistrikt och landsförsamlingen ett. Landsförsamlingen hade länge saknat fasta skollokaler och av socknen antagna skollärare. I stället hölls skola av någon avskedad knekt eller »annars till hälsan svaga, som icke kunna med tungt arbete förtjäna sig födan». Under vinterhalvåret var sådana »skolmästare» verksamma på Gravarnas fiskläge, i Filborna, Västra Ramlösa och på Råå fiskläge. I november 1842 valde landsför samlingen på sockenstämma en egen skolstyrelse och nya val hölls sedan vid behov på »maj-stämmorna». Inom skoldistriktet upprättades två fasta skolor, en i Fil borna och en i Pålsjö.43 1842 års folkskolestadga skulle vara genomförd senast den 17 juni 1847. I Hel singborgs stadsförsamling fungerade de tidigare skoldirektionerna ända fram till hösten 1847. Först i september detta år valde sockenstämman skolstyrelse för stadsförsamlingens skoldistrikt. Förutom kyrkoherden, som var självskriven ordfö rande, skulle den ha sex ledamöter, valda på fem års tid. I fortsättningen förrätta des val till skolstyrelsen vid »maj-stämman». Då granskades också skolans räken skaper och utsågs revisorer för det kommande året. Kyrkoherden förde räkenska perna fram till 1848. Stadskassören övertog räkenskapsföringen för folkskolan år 1850. Folkskolestadgan föreskrev att bidrag till skolbyggnader skulle utgå efter samma grunder som till kyrkobyggnader. Lärarlöner skulle bekostas genom att varje skattskyldig i församlingen erlade mellan 2 och 6 skilling banko för ändamå let, att för varje skolbarn betalades en avgift enligt beslut av sockenstämman och genom att återstoden täcktes efter uttaxering enligt reglerna för kronobevillning. Denna uttaxering nedsattes till hälften av 1844-1845 års riksdag, men samtidigt infördes en särskild folkskoleavgift som skulle utgå med lika stort belopp. Folkskoleavgiften inlevererades till statsverket, som ur den gav anslag till lärarlöner åt skoldistrikten. I Helsingborgs skoldistrikt uttogs folkskoleavgiften fr. o. m. 1846 års taxering till kronobevillning och den gav då 318 riksdaler banko. Efter hand steg den, så att den år 1862 uppgick till 973 riksdaler riksmynt.44 Folkskolestadgan ålade varje skoldistrikt att anskaffa »tjänliga rum» för under-

233

Perioden 1809-1862 visningen och att underhålla dem. Lancasterskolan var inrymd i lärdomsskolans hus vid Södra Storgatan fram till slutet av 1840-talet. År 1848 diskuterade skolsty relsen flera alternativ till att skaffa folkskolan rymligare lokaler. En möjlighet var att förvärva fastigheten nr 12 norr om lärdomsskolans byggnad, en annan att uppföra en nybyggnad på en tomt som staden ägde i nuv. kvarteret Monitor. Man stannade slutligen för att föreslå sockenstämman att inköpa fastigheten nr 125, belägen mitt emot stadens fattighus på hörnet av Kullagatan och Hästmöllegränden, där man antingen skulle uppföra en ny skolbyggnad eller reparera befintliga hus. Ett skäl som talade för denna lösning var att huset låg nära fattighuset och att man kunde tänka sig att ett par rum skulle kunna upplåtas för att föräldrar från de fattigaste delarna av staden där skulle kunna lämna sina barn för tillsyn medan de själva »sökte sig arbetsförtjänst». I september 1848 beslöt sockenstämman att inkö pa den föreslagna fastigheten för 15 756 riksdaler banko. Handlanden Otto Daniel Krook och hans hustru hade erbjudit skolstyrelsen en donation på 10 000 riksdaler banko för ändamålet, mot att de båda makarna under sin livstid fick uppbära ränta av beloppet. Byggnaderna skulle repareras och uthusen åt gårdssidan hyras ut. Eftersom fastigheten var gravationsfri, upptogs ett inteckningslån på 2 000 riksda ler banko i Helsingborgs Sparbank för att därmed finansiera reparationerna.45 Vid sidan av folkskolan och söndagsskolan fanns det åtskilliga privata skolor i staden. Johan Scharlings verksamhet som privatlärare har redan nämnts. Det fanns alltid personer som mot betalning tog emot barn i sitt hem för att lära dem läsa, skriva och räkna. Från olika håll är det omvittnat att i början av 1800-talet två bröder Roos höll skola i sitt hem och att en mamsell Dahl och en mamsell Appelquist undervisade flickor. Vid mitten av århundradet höll komminister Wadstein och en herr Thornberg pension för pojkar. Flickpensioner drevs av mamsell Hammar, änkefru K. Mahn, mamsell Plassman och fröken Cecilia Fryxell. Både pojkar och flickor togs emot i pension hos fru Witt, änkefru Minton, änkefru Béen och i fruarna Brambecks och Quibelius pension.46 På initiativ av konsulinnan Charlotta Hallberg grundade en fruntimmersförening år 1846 Prinsessan Eugenias slöjdskola för flickor. Den skulle kostnadsfritt ge flickor från arbetarhem undervisning i kristendom, skrivning, räkning, sång och kvinnliga handaslöjder. Skolan tog emot normalt 24 flickor och stadens fruar och unga damer försåg dem med vävnads- och sömnadsarbete. Två lärarinnor, som tillsammans jämte fritt husrum fick 100 riksdaler banko i årslön, skötte undervis ningen. En direktion av tolv direktriser hade tillsyn över skolan — var och en under en månad i sänder — och uppsikten varade tills flickorna efter skoltidens slut fått lämplig anställning. De mest behövande av eleverna fick mat och kläder under hela skoltiden. Skolans ekonomi grundades på en fond, som till grundplåt hade fått en penninggåva av drottning Josefina och sedan utökades genom att konsul Johannes Hallberg och hans hustru tillsköt kapital. Också från andra håll kom gåvor.47

234

Styrelse och förvaltning Vid den första sockenstämman Peter Wieselgren ledde i Helsingborg i maj 1848, förde han skolsituationen på tal. Enligt husförhörslängderna fanns det i stadsförsamlingen 608 barn mellan sex och femton år, av vilka 232 var gossar och 376 flickor. I lancasterskolan gick bara mellan 80 och 100 gossar. De privata skolorna i staden tog emot 50 gossar och 156 flickor. Det fanns sålunda över 70 gossar och över 200 flickor som inte erhöll den undervisning de enligt 1842 års folkskolestad ga hade rätt till. Staden mottog i statsanslag till folkskolan 308 riksdaler banko det året. Wieselgren ansåg sig inte kunna vid utkvitterandet intyga, att »föreskrifterna i den kungl. stadgan av församlingen ej åsidosättas». Framför allt måste fler flickor beredas tillfälle till undervisning. Skolstyrelsen bekostade skolgången för bara 14 flickor, som var placerade vid Prinsessan Eugenias slöjdskola. Sockenstämman instämde i att flickorna borde få bättre möjligheter till under visning. Man borde försöka inköpa ett särskilt skolhus för dem, så att man inte behövde »inblanda dem i den skola där gossarna undervisades». Men till att börja med beslöt man att undervisningen i Prinsessan Eugenias slöjdskola främst skulle inriktas på undervisning i kvinnlig slöjd, för att tjäna »det viktiga ändamålet att bilda i handarbeten kunniga tjänarinnor åt husmödrar». Flickornas övriga under visning skulle överflyttas till folkskolan. På Wieselgrens förslag beslöt slutligen stämman att avkastningen av trädgårds mästare Sven Nilssons donation i fortsättningen skulle av pastor få användas till inköp av biblar, katekeser och psalmböcker åt fattiga konfirmander. Detta ansågs bättre motsvara donators avsikter än att den årliga räntan skulle »inblandas i den lön som ges skolmästaren, åt vilken staden är skyldig att enligt bestämda grunder skaffa lön, om statsanslaget ej förslår».48 Genom skolstyrelsens försorg hade 1838 års reglemente för skolan reviderats så att det bättre överensstämde mecl 1842 års folkskolestadga och gällde nu både folkskolan, slöjdskolan och söndagsskolan. Det stadfästes år 1849 av domkapitlet. Enligt detta skulle flickor ha tillträde till folkskolan. I det nyinköpta skolhuset var »Prinsessan Eugenias klass» inrymd på nedre botten, medan folkskolan disponera de den övre våningen. Där fanns också lärarbostaden. Sedan elevantalet vuxit, genom att flickorna börjat tas in i folkskolan, måste ytterligare en lärare, en »underlärare», anställas. Han fick i årslön 300 riksdaler banko jämte fri bostad i skolhuset, men var då också skyldig att öva eleverna i sång och »följa de sjungande eleverna på orgelläktaren vid gudstjänsten» i kyrkan. Först år 1864 anställdes en särskild sånglärare. Gymnastik infördes på schemat genom att läroverkets gymna stiklärare också undervisade folkskoleleverna två timmar i veckan. De använde därvid läroverkets gymnastiksal. År 1854 påpekade borgerskapets äldste att det alltjämt ur stadskassan utgick ett löneanslag till folkskolläraren, numera 215 riksdaler banko, vilket ej stämde med föreskrifterna i 1842 års folkskolestadga. Likaså understödde staden Prinsessan Eugenias slöjdskola årligen med 144 riksda-

235

Perioden 1809-1862 ler banko. Sedan sockenstämman behandlat ärendet beslöt magistraten i mars 1855, att anslag till lärarlön fr. o. m. år 1856 inte längre skolle utgå ur stadskassan. Sockenstämman hade nämligen åtagit sig att i stället uttaxera erforderliga medel i skoldistriktet enligt samma grunder som kronobevillningen. På liknande sätt skulle utgifterna för slöjdskolan täckas.49 Den tanke som framförts år 1848 om några lokaler, där förvärvsarbetande föräldrar om dagen kunde »insätta» sina barn, gav upphovet till att en småskola grundades. Den startade som barnkrubba. År 1839 hade ett hittebarn, en flicka, påträffats. Vid hennes dop i Mariakyrkan insamlades 127 riksdaler 34 skilling banko som en faddergåva från församlingen och flera församlingsbor lovade att med pengar understödja hennes uppfostran. Året efter dog flickan. De insamlade pengarna insattes i Helsingborgs Sparbank på ett konto kallat »Helsingborgs tillärnade småbarnsskolas konto». Till detta lades vad som inflöt vid en insamling i kyrkan, när Karl XIV Johans 25-årsjubileum som konung högtidlighölls år 1843. År 1849 överlämnades behållningen på kontot, 698 riksdaler 2 skilling banko, till skolstyrelsen som gav direktionen för Prinsessan Eugenias slöjdskola i uppdrag att tillsätta en lärarinna som jämte en husmoder skulle ta hand om förvärvsarbetande föräldrars barn under arbetstid. En lokal i det nyinköpta skolhuset uppläts för ändamålet och ett par flickor ur folkskolan skulle hjälpa dem.50 Det visade sig svårt att ge barnen lagad mat under dagen »på stället eller i det närbelägna fattighuset» och småbarnsskolans fond räckte inte till för att bekosta detta. Föräldrarna föredrog därför att ordna för barnen på annat sätt. Skolstyrel sen ansåg år 1852 att ett nytt försök borde göras att »sätta småbarnsskolan i gång», i så fall genom att bara gifta föräldrar skulle få sätta sina barn i »skolan», men sockenstämman fann ingen anledning att återuppta verksamheten utan menade att fonden i stället skulle få växa genom att räntan lades till kapitalet.51 År 1854 anställdes en lärarinna som mot en liten kontantlön skulle ha tillsyn över barn som föräldrarna lämnade under arbetstid, och därvid ge dem några enkla, grundläggande kunskaper. Det var alltså fortfarande framför allt fråga om en barnkrubba, men småningom övergick denna till att bli en småskola i egentlig mening. Dess lärarinna fick år 1858 i uppdrag att mot särskilt arvode hjälpa till att undervisa mindre försigkomna elever i folkskolan i innanläsning. Fr. o. m. år 1858 gav Helsingborgs Sparbank ett årligt anslag på 100 riksdaler riksmynt till små barnsskolan.52 Söndagsskolans elever undervisades från år 1851 i gymnastik, varvid man nytt jade läroverkets gymnastiksal. Intresset för skolan växlade bland hantverksmästar na, gesällerna och lärlingarna, så att magistraten ibland måste erinra mästarna om att de borde »med beredvilllighet och kraftig medverkan» understödja skolan. År 1862 utvidgades skolan på förslag av redaktör Fredrik Borg till söndags- och aftonskola med undervisning inte bara om söndagarna utan också måndags-, 236

Styrelse och förvaltning onsdags- och fredagskvällar. Ytterligare en lärare anställdes med 100 riksdaler riksmynt i årslön. Så länge lärlingar enligt gällande lag måste uppvisa intyg om läsoch skrivkunnighet för att bli antagna som gesäller var det lättare att rekrytera elever, men sedan dessa regler uppmjukats något genom 1864 års handels-, fa briks- och hantverksordning sjönk elevantalet under några år. Emellertid omorga niserades undervisningen efter hand. På våren 1885 bildades en teknisk aftonskola och till dess förfogande ställdes den rönnowska donationen. Därmed var söndagsoch aftonskolan avvecklad.53 Skolsalarna i det nya skolhuset uppvisade många brister. En allvarlig olägenhet var att fastighetens uthus var uthyrda som magasin, vilket fick till följd att gårds planen dagligen trafikerades med hästfordon, så att skolbarnen saknade lekplats. Skolstyrelsen föreslog därför år 1859 att fastigheten skulle säljas — dock inte för mindre än 30 000 riksdaler riksmynt — och ett nytt skolhus uppföras. Socken stämman valde en kommitté på sju ledamöter jämte kyrkoherden, som skulle låta uppgöra ritningar och utse en passande tomt. Vid en auktion på skolhuset påföl jande år stannade emellertid högsta budet vid 23 000 riksdaler. Byggnadsfrågan kom i ett helt nytt läge genom att den hopkopplades med läroverkets nybyggnadsplaner. I maj 1861 godkände sockenstämman att folkskolan övertog läroverkets skolhus vid Södra Storgatan sedan detta blivit» på lämpligaste sätt» nyinrett. I oktober 1863 flyttade folkskolan in där. Det gamla skolhuset hade då försålts för 26 400 riksdaler riksmynt. De nya folkskolelokalerna kallades Stora skolhuset eller Centralskolan och gjorde tjänst som skolhus fram till år 1900. Under 1800-talets senare hälft tillkom ytterligare två skolhus för folkskolans behov i staden, nämligen Norra skolan eller S:t Jörgens skola vid Pålsgatan år 1876 och Slottsvångsskolan på höjden öster om Kärnan år 1892.54 I den redogörelse som kyrkoherde Höljer Witt var skyldig att i sin egenskap av skolstyrelsens ordförande årligen insända till Lunds domkapitel, omtalade han år 1861 att det i Helsingborgs stadsförsamling fanns »en egentlig folkskola, förenad med slöjdskola för flickor samt en småskola». Dessutom var åtta privatskolor verksamma i staden. Skolstyrelsen hade sökt förmå alla föräldrar att sätta sina barn i skolan och hade varit framgångsrik så till vida som »intet barn kan sägas sakna tillräcklig undervisning». Åtskilliga fick dock nöja sig med innanläsning och kristendomskunskap, men under de tre senaste åren hade 150 barn fått kunskaper utöver de minimifordringar som uppställdes i folkskolestadgan.55 1. Utförligare om undervisning, lärare och organisation i F. Petersson, Hälsingborgs läro verks historia (Sthm 1953) s. 155 ff. 2. Band V: 2 s. 292 f. Kyrkorådsprot. 1810 5.7, 1811 10.11, 1813 18.4. Inlaga 1814 16.7, Supplikakter, Helsingborg, Malmöhus läns landskanslis

arkiv, LLA. I nämnda arkivserie finns åtskilliga akter rörande räkenskapsföringen. 3. BÄ prot. 1811 13.12. Petersson, anf. arb. s. 169. 4. Inneliggande handl. E 2: 125, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. Petersson, anf. arb. s. 223 ff.

237

Perioden 1809-1862 5. Rådst. prot. 1814 25.7, 1.10,8.10, 1820 14.8. BÄ prot. 1814 4.8, 7.10, 1815 15.12, 1816 25.1, 1820 28.1, 18.7. Inneliggande handl. E 2: 121, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. Inlagor 1814 19.7, 1815 16.9, 1820 11.1, Läroverksmål, LDA. 6. Rådst. prot. 1822 23.10. BÄ prot. 1822 25.9. Petersson, anf. arb. s. 226. Skolräkenskaper fr. o. m. år 1821 finns i GHA. 7. Rådst. prot. 1820 4.12. BÄ prot. 1821 29.1, 20.5, 18.8, 1822 14.6, 1826 17.6, 19.6. Kollegieprot. 1842 25.5, GHA. 8. Inlagor 1823 27.6, 2.8, Läroverksmål, LDA. Inneliggande handl. E 3:240, 250, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 9. Rådst. prot. 1821 16.6. BÄ prot. 1821 14.11. Inlaga 1821 22.5, Läroverksmål, LDA. Kollegieprotokoll fr. o. m. 1821 finns i GHA. 10. Inlagor 1823 1.11, 1824 23.3, Läroverks mål, LDA. Petersson, anf. arb. s. 169 ff. 11. Band V: 2 s. 295. Inlagor 1821 7.4, 1822 16.2, 1827 22.9, 1838 7.12, Läroverksmål, LDA. Kollegieprot. 1827 1.4, 20.9, 1822 16.2, 22.4, 1838 6.11, GHA. Petersson, anf. arb. s. 173 f. 12. Petersson, anf. arb. s. 180. 13. Kollegieprot. 1835 16.3, GHA. 14. Rådst. prot. 1836 2.5. BÄ prot. 1836 9.2. 15. Rådst. prot. 1841 1.3. 16. Rådst. prot. 1842 12.3, 1843 1.4, 24.4. BÄ prot. 1842 11.4, 28.12. Inneliggande handl. E 5: 383, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 17. Rådst. prot. 1844 26.2. 18. Rådst. prot. 1844 23.3, 13.5, 12.6, 26.6. 19. Rådst. prot. 1844 26.11, 1845 11.1, 13.1, 9.4, 3.5, 10.5. 20. Rådst. prot. 1845 29.9, 13.10, 1846 21.11, 1847 3.2. BÄ prot. 1846 27.11, 11.12. Skolbyggnadskommitténs redogörelse i Inneliggande handl. E 10, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 21. Rådst. prot. civ. 1850 16.9, 23.9, 1852 13.9. Inneliggande handl. E 6:454, Borgerskapets äld stes arkiv, HSA. 22. Rådst. prot. 1846 12.11, 18.11, 28.11. Rådst. prot. civ. 1850 14.1, 1855 29.12, 1860 16.1. 23. Rådst. prot. 1848 1.7, 5.8. Sockenstämmoprot. 1848 4.6, 26.6, 1849 21.5, 1850 29.5. Kolle gieprot. 1848 31.5, GHA. 24. Rådst. prot. civ. 1850 16.9, 23.9. Kolle gieprot. 1849 11.9, 10.12, GHA. Inneliggande handl. E 6: 430, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. 25. BÄ prot. 1857 29.12. Kollegieprot. 1857 9.1, 1858 9.9, GHA. 238

26. Rådst. prot. civ. 1861 4.2. Petersson, anf. arb. s. 198 f. 27. Rådst. prot. civ. 1857 5.10, 29.10, 1859 14.3, 27.12, 1860 31.12, 1861 4.12, 27.12. Inlaga 1857 10.10, Läroverksmål, LDA. 28. Rådst. prot. civ. 1857 5.10, 29.10, 1858 16.4, 27.4. 29. Rådst. prot. civ. 1861 16.2, 6.3, 26.3. 30. Rådst. prot. civ. 1861 26.4. 31. Petersson, anf. arb. s. 229. 32. Rådst. prot. 1812 13.4. 33. Rådst. prot. 1812 13.6, 1813 20.2, 6.3, 20.3, 24.4, 14.8, 9.10, 1814 29.1, 1816 30.9. BÄ prot. 1813 20.3, 18.5, 1814 27.10, 1822 18.7. Handling ar ang. söndagsskolan 1805-1838, HSK. 34. Helsingborgs folkskola under 1800-talet har för första gången skildrats i J. Ljungh, Hel singborgs folkskolor 1838-1888 (Hbg 1888). På detta arbete bygger i allt väsentligt för 1800-talets del A. Gierow, Hälsingborgs barndomsskola ge nom tiderna (Hbg 1938). 35. Rådst. prot. 1826 23.1,20.5. 36. Rådst. prot. 1827 27.1, 18.6, 13.8, 1831 18.4, 1.10. Gierow, anf. arb. s. 47 f. 37. Rådst. prot. 1831 1.10, 12.11, 30.11. Gierow, anf. arb. s. 48 f. 38. Rådst. prot. 1829 24.4. Gierow, anf. arb. loc. cit. 39. S. 207. Rådst. prot. 1834 8.11. Utdrag ur hantverksämbetenas protokoll i Handlingar ang. söndagsskolan 1805-1838, HSK. Ljungh, anf. arb. s. 47 f. 40. Rådst. prot. 1838 23.8, 1839 30.12. Sockenstämmoprot. 1838 9.9. 41. S. 218. Rådst. prot. 1840 14.12, 1841 10.2, 1.3, 27.12, 1845 20.10. BÄ prot. 1840 29.12, 1843 10.10, 1845 20.10. Ljungh, anf. arb. s. 7, 21 f. 42. J. Wallner, Lolkskolans organisation och förvaltning i Sverige under perioden 1842-1861 (Lund 1938) s. 14 ff., 18 ff., 21 ff., 59 ff. 43. Höljer Witts redogörelse 1861 17.8, Berät telser om folkskoleväsendet i Malmöhus län 1861-1863, LDA. Gierow, anf. arb. s. 41 f., 51 f. 44. Rådst. prot. civ. 1850 23.9. Sockenstämmoprot. 1847 26.9, 1848 4.9. Kronoräkenskaper, allm. serie, HSA:RM. Wallner, anf. arb. s. 137 ff., 144 ff. H. L. Rydin, PM angående det svenska skatteväsendets utveckling (Skatteregleringskomitténs betänkande, bilaga. Sthm 1882) s. 324. 45. Rådst. prot. 1848 9.2, 1.7, 29.7, 23.8. Rådst. prot. civ. 1858 17.5. BÄ prot. 1848 26.1. Sockenstämmoprot. 1848 20.5, 4.6, 26.6, 4.9. K. Salo-

Styrelse och förvaltning monsson, Stiftelsen Gåsebäcks barnhem 1871— 1971 (Stencil, Hbg 1971) s. 21. 46. E. F. Tengberg, Helsingborg år 1816 (Hbg 1869) s. 15, 37, 81. S. Wieselgren, Minnen från Helsingborg (Gillet Gamla Helsingborg. Hand lingar XII. Hbg 1964) s. 41, 71 f. Nyare Helsingborgs-Posten 1845 8.4. Allmänna Öresunds-Posten 1848 15.4. 47. Gierow, anf. arb. s. 65. E. Follin, Helsing borgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wiesel gren (Uppsala 1851) s. 399 f. 48. Sockenstämmoprot. 1848 21.5. 49. Rådst. prot. civ. 1855 12.3. BÄ prot. 1854 12.4, 9.6. Sockenstämmoprot. 1849 28.1, 1854 23.10, 6.11, 18.12, 1855 21.2. Ljungh, anf. arb. s.

22 f„ 31. 50. Ljungh, anf. arb. s. 32 f. 51. Sockenstämmoprot. 1852 27.6. Gierow, anf. arb. s. 71. 52. Sockenstämmoprot. 1858 22.8. Ljungh, anf. arb. s. 33. E. Holmqvist, Sparbanken i Hel singborg 1836-1936 (Hbg 1936) s. 64. 53. Rådst. prot. civ. 1851 2.6, 22.9, 1861 18.11. BÄ prot. 1861 9.11. Ljungh, anf. arb. s. 17 f., 47 f. Gierow, anf. arb. s. 67, 75 f. 54. Sockenstämmoprot. 1859 27.9, 1860 29.5, 10.9, 1861 6.5, 1862 7.10. Ljungh, anf. arb. s. 18. 55. Höljer Witts redogörelse 1861 17.8, Berät telser om folkskoleväsendet i Malmöhus län 1861-1863, LDA.

239

KULTUR OCH NÖJESLIV

D JL 3l^AMLÖSA HÄLSOBRUNN hade år 1797 organiserats som ett aktiebolag, i vilket framför allt den skånska adeln ägde aktier. Medlemmar av kungahuset var också aktieägare och många av dem tillbragte gärna några sommarveckor vid hälsobrunnen. Gustav IV Adolf stadfäste år 1798 regler för brunnen och utfärda de år 1801 de första privilegierna för Ramlösa hälsobrunn. De föreskrev bl.a. att K. M:t efter förslag av aktieägarna skulle utnämna en brunnsintendent och att hälsobrunnens direktion hade rätt att tillkalla en brunnspredikant som under säsongen förrättade gudstjänster för brunnsgästerna. Bl. a. Peter Wieselgren tjänstgjorde som brunnspredikant. Under åren 1805-1824 arrenderade hovmarskalken Achates von Platen brunnsröreisen. Hans epok var hälsobrunnens glanstid. Anläggningen upprusta des och festlokaler inrättades. Ett par månader varje sommar levdes det societetsliv i Ramlösa. Brunnsgästerna hade tillgång till ett badhus vid nuv. Triangeln men det brann ned år 1811. I stället inköpte von Platen fastigheten nr 215 vid Södra Lilla gatan, dvs. norra hörnet av nuv. Bruksgatan och Prästgatan. I en byggnad på tomten inreddes ett varmbadhus och där uppställdes också badvagnar för kallbad.1 Brunnsgästerna kunde bl.a. förströ sig med de teaterföreställningar som turne rande teatersällskap gav i någon lämplig lokal i staden. Teatersällskapens verksam het kan följas i Helsingborgs kronoräkenskaper, därför att de var skyldiga att för sina föreställningar erlägga en avgift till Kungl. dramatiska teatern. Spridda notiser i rådstuguprotokollen berättar också om de turnerande skådespelarna, men då gällde det vanligen tvister inom sällskapen eller obetalda skatter. Mycket uppskat tade var kringresande illusionister som med kungligt tillstånd uppträdde och visade sina »transparenta och mekaniska illusioner» och »fysiska och mekaniska automater». Dessa illusionister bar ofta titeln»mekanikus», därför att de vid sina föreställningar visade mekaniska figurer och apparater.2 År 1813 beviljade magistraten von Platen tillstånd att på den obebyggda delen av tomt nr 215 åt sjösidan uppföra »ett provisionelit teaterhus av trä». Där kunde sedan de turnerande teatersällskapen ge sina föreställningar. Översten Carl von Dannfeldt förvärvade år 1824 samtliga aktier i Ramlösa hälsobrunn och drev sedan

240

Styrelse och förvaltning

Teaterhuset enligt samtida foto. Helsingborgs Stadsmuseum.

rörelsen till sin död år 1841. Han lät år 1828 på rullar flytta teaterhuset, vars fasad dittills hade vett åt öster, så att »gaveln nu är i samma väderstreck som fasaden tillförene» och hela byggnaden kom att stå närmare stadsbebyggelsen än förut. Byggnaden hade förut delvis saknat grund men ställdes nu på en murad gråstensfot. Ett syneinstrument, som upprättats efter flyttningen, berättar att teaterbygg naden mätte över 40 alnar i längd och över 18 alnar i bredd. Den hade ett brutet spåntak och väggarna var 6 alnar höga från stenfoten upp till takstolen. Huset saknade eldstad. Magistraten ansåg byggnaden vara eldfarlig och ålade Dannfeldt att ersätta spåntaket med ett tegeltak, vilket Dannfeldt vägrade. Ärendet drogs inför både landshövdingeämbetet och K. M:t, som fritog Dannfeldt från åläggan det att förse byggnaden med annat tak. Dannfeldt lät snygga upp interiören, som målades i »sköna faconer». Ridå, fonder och sättstycken anskaffades, så att före ställningar kunde ges inte bara av turnerande sällskap, som brukade medföra egna dekorationer, utan också av amatörer.3 Vid 1800-talets mitt hade den forna glansen kring Ramlösa hälsobrunn bleknat åtskilligt. Det aktiebolag som ägde brunnen fortsatte dock rörelsen i stort sett efter de tidigare riktlinjerna. En nyhet var att man på 1840-talet satte en omnibus, dragen av fyra hästar och med plats för 12 personer, i trafik mellan Ramlösa och Helsingborgs stad. I början gjorde bussen fyra turer dagligen i vardera riktningen, längre fram bara två. Om somrarna drev köpmannen Benjamin Leja från Stock holm en butik vid hälsobrunnen, där han sålde sidenvaror, parfymer, importerade 16—Helsingborgs historia V:3

241

Perioden 1809-1862 broderiarbeten och andra presentartiklar. Han arrangerade också tidvis balerna vid hälsobrunnen.4 I slutet av 1850-talet var ägarna till hälsobrunnen villiga att sälja teaterbyggna den med tillhörande badhus till staden. Priset sattes slutligen till 4 550 riksdaler riksmynt, och vid en allmän sammankomst i december 1859 beslöt stadens röstbe rättigade invånare att acceptera detta. Pengarna skulle upplånas, och räntan på denna skuld liksom underhållet av byggnaderna skulle betalas med vad man kunde få in på att arrendera ut badhuset och teatern. I början gav detta arrende 700 riksdaler riksmynt om året, från 1862 bara 600 riksdaler.5 Många helsingborgare önskade att staden skulle erhålla ett nytt, tidsenligt tea terhus. De bildade ett teateraktiebolag, som skulle på lämplig plats bygga en ny teater. Vid den allmänna sammankomsten i december 1859 accepterade man tanken på en ny teaterbyggnad och föreslog som lämplig plats husarskvadronens ridbana norr om Stortorget. Detta förslag väckte betänkligheter på en del håll och vid en ny allmän sammankomst i januari 1860 föreslog borgerskapets äldste att mark skulle upplåtas vid stranden »söder om den allmänna farvägen nedåt ham nen». Mot detta protesterade bl.a. handlanden Petter Olsson, som framhöll att »inre hamnplanen» kunde behöva tas i anspråk för en framtida järnvägsstation. Pluraliteten beslöt likväl enligt de äldstes förslag att för teaterbygget upplåta »inre hamnplan eller östra hamnplatsen». Detta beslut överklagades dels av hamndirek tionen, dels av P. Olsson och några meningsfränder till honom.6 Genom en av delägarna, konsul Fritz Rooth, anmälde teateraktiebolaget att man avstod från tomten vid hamnen. I stället anhöll man om att få bygga teatern på den mark norr om hamnen och väster om rådhuset där de s.k. röda bodarna stod. Kostnadsfritt ville man flytta dessa bodar till någon annan plats vid hamnen. Vid en ny allmän sammankomst i april 1860 befanns emellertid den föreslagna platsen vara direkt olämplig för en teaterbyggnad. Därmed lades byggnadsplanerna åt sidan för en tid. Längre fram föreslogs ytterligare ett par alternativa byggnadstom ter, till dess att man år 1874 kunde enas om att bygga en ny teater på tomt nr 215, där den gamla teaterbyggnaden skulle rivas. I september 1877 invigdes där Hel singborgs nya teater, som sedan har varit i bruk t. o. m. spelåret 1975- 1976.7 På de ägor som hörde till egendomen Hjälmshults mölla nr 4, dvs. den västligaste av de fyra vattenkvarnarna i Hälsodalen, sprang en källa fram som stadsfysikus Anders Malmström år 1805 fann vara en mineralvattenkälla. Under en vistelse i Helsingborg prövade drottning Fredrika vattnet och föreslog att källan skulle kallas Hälsan. Överste Carl Emanuel von Geijer förvärvade egendomen med källan och sålde den sedan till kvartermästare Carl G. Lundberg. Kring källan växte upp en tidsenlig hälsobrunn med brunnssalong, paviljonger och andra byggnader. Lundberg anordnade också, som vi förut omtalat, ett kallbadhus för brunnsgäster na vid hamnen. Som brunnsläkare fungerade stadsläkare Halenius. År 1827 äm-

242

Styrelse och förvaltning nade Lundberg flytta från Helsingborg och lät hålla auktion på egendomen Hjälmshults mölla. Samma år anlände till Helsingborg en »mekanikus» vid namn Jacob Balabrega med sitt »konstkabinett». På stadens teater förevisade han olika slags »illuminationer», »fantasmagorier», mekaniska figurer, fyrverkerier osv. Han lät för sin räk ning ropa in Hjälmshults mölla på auktionen och blev sedan bofast i Helsingborg. År 1850 inköpte han också Troedsmöllan för att kunna utvidga hälsobrunnen. Hans svärson, handlanden Johan Olsson, övertog hälsobrunnen år 1856 och inne hade den till år 1861, då den såldes till possessionaten J. A. Lindgren på Fredriks dal.8 År 1841 beskrev Balabrega själv sitt etablissemang på följande sätt i en tidnings annons: »Dess läge är väl det vackraste någon hälsobrunn kan äga. Placerad i en angenäm och lugn dal, omgiven av höga, skogbeväxta backar, och nedre alléerna fria för alla vindar, flera alléer utvidgade till sexdubbel bredd, en vacker plantering anbragt, ävensom en mängd rosenbuskar, som sprider välluktande ångor, en ny, rymlig och vacker brunnssal samt den utsikt som från de övre promenaderna öppnar sig för åskådaren över Öresund och det närbelägna Själland, synnerligast då det av morgonsolens strålar belyses och förtydligas, i förening med övriga utsikterna från dessa höjder giva detta stället en trevlighet, som lättare vid första anblicken faller i ögonen än den med ord beskrives. Vad som gör detta ställe ännu mera pittoreskt är en till kvarnarna rinnande bäck, som i flera bukter slingrar sig mitt igenom dalen.» Idyllen stördes, när stadens nya infartsväg genom Hälsodalen stod färdig år 1854, men man sökte då skydda friden och ron kring hälsobrunnen genom att uppföra ett plank längs brunnsområdets gräns.9 Brunnssäsongen i Hälsan brukade vara från juni till augusti. Brunnsgästerna nyttjade dels hälsokällans vatten, dels mineralvatten som rekvirerades från andra kurorter, bl. a. Karlsbad. Inkvartering åt brunnsgästerna ordnades dels i hälso brunnens egna byggnader, dels i staden. Mat serverades från eget kök och givetvis utskänktes viner, brännvin, öl, likörer, konjak m. m. Förutom brunnssalongen fanns en stor balsal och biljardrum. I parken, där bäcken bildade en damm som svanar simmade i, spelade mässingsensembler. Inomhus gav sångare och musiker konserter. Vid festliga tillfällen illuminerades brunnsparken och fyrverkerier brändes av. Hälsan blev ett nöjesetablissemang för helsingborgarna men också en samlingsplats för föreningar och sammanslutningar, som där kunde förhyra loka ler för sina sammankomster.10 Som exempel på hur Hälsan kunde te sig vid ett festligt tillfälle återges här rådstuguprotokollets redogörelse för den bal som arrangerades på kvällen den 24 juni 1843, sedan man hade invigt monumentet till minne av Karl XIV Johans landstigning i Helsingborg år 1810: »Samma dag på aftonen var bal arrangerad vid hälsobrunnen Hälsan, belägen 243

Perioden 1809-1862 nära staden, och till den voro alla till staden ankomna främmande inbjudna. Nästan alla stadens invånare hade strömmat till detta vackra ställe. Salen i brunnshuset var av stadens damer prydd med grönt och blommor, och i fonden var monumentet avbildat av eterneller och förgätmigej samt andra blommor. Dansen varade till klockan två om natten. Allmogen dansade i parken, varest såväl som på kringliggande höjder brunno lusteldar och marschaller till stort antal, och det hela upplystes åtskilliga gånger av bengaliska eldar. Vid ingången till salen stodo tvenne vackra pyramider, utförda med blommor och behängda med kulörta lampor. På den ena stod årtalet 1810 och på den andra 1832. Förfriskningar serverades såväl i salen som uti tält i parken. Det bör ej underlåtas att nämna, att det bland hela denna människoskara ej fanns en enda som i ringaste mån uppförde sig oordentligt. Allt andades glädje, nationalsånger sjöngos och det hela framställ de tavlan av en väl lyckad nationell fest, varav ävensom av dagens festlighet i allmänhet minnet här länge skall bliva friskt och kärt.»11 På 1820-talet fick Helsingborg sin första lokaltidning. Då hade redan Lunds Weck oblad börjat utkomma år 1775, Christianstads Weckoblad år 1810 och Malmö Tidning år 1813. I november 1823 anmälde boktryckaren Jöns Torell hos magi straten att han ämnade starta ett boktryckeri i staden. Han beviljades av K. M:t utgivningsbevis för en tidning med namnet Helsingborgs-Posten och den utkom med sitt första nummer den 7 januari 1824. Detta fick till följd att ett tryckfrihetsombud enligt 1812 års tryckfrihetsförordning skulle utses i Helsingborg. Magi straten förordnade stadskassör Jonas Daniel Meisner, som ur statsmedel erhöll 50 riksdaler banko i årligt arvode.12 De äldsta skånska tidningarna saknade länge en politisk profil. De innehöll mest kungörelser, annonser och korta nyhetsnotiser, oftast med lokal anknytning. Så var också fallet med Helsingborgs-Postens första årgångar. Tidningen utkom först varje tisdag eller onsdag med ett fyrsidigt nummer i litet format, fyllt med korta notiser under rubriker som »Utländska nyheter», »Handelsunderrättelser», »An lända och avgångna fartyg» och dessutom infördes kungörelser, predikoturer annonser osv. Litet förströelseläsning bestods i form av anekdoter, charader och enstaka litterära inslag. I nummer 49 den 8 december 1824 meddelade redaktören att då tidningen »tycktes bära sig» skulle den i fortsättningen försöksvis utkomma med två nummer i veckan, onsdagar och lördagar. Vid denna tid tillträdde rektorn vid trivialskolan Carl Christian Eberstein som redaktör och under tre års tid fick tidningen en helt ny karaktär. Eberstein kritiserade myndighetspersonerna och förhållandena i staden. Hans angrepp på borgmästare Ståhle och fattigvårdsförvaltningen har redan omtalats. I en serie artiklar påtalade han också trivialskolans bristfälliga lokaler. Rättegångar vid kämnärs- och rådhusrätterna refererades. Åtskilligt skrevs om verksamheten vid sta dens sjötullkammare, och detta ledde till det första tryckfrihetsåtalet i Helsingborg,

244

Styrelse och förvaltning då tullförvaltaren ansåg sig ha blivit smädad offentligt. Åtal anlades mot tidningens ansvarige utgivare, Jöns Torell, inför rådhusrätten som förstärktes med en jury på nio personer. Strax efter följde ett nytt åtal, därför att en auditor vid länsstyrelsen

->.............—..................

ÄIiSlN€®0R€L

IrwM hm I »T«rétt u

:i8a§i Titelbladet till Carl Christian Ebersteins diktsamling »Mina tidsfördriv», tryckt hos Jöns Torell år 1826 och förmodligen den första bok som blivit tryckt och utgiven i Helsingborg. Un ivers ite ts biblioteket, Lund.

ansåg sig ha blivit ärekränkt i sin ämbetsutövning genom en artikel i tidningen. Domen föll i december 1826. Torell frikändes i det ena målet men förklarades skyldig i det andra.13 Under Ebersteins redaktörsskap fick Helsingborgs-Posten många läsare och flera fasta prenumeranter än förut. I maj 1826 tillträdde Eberstein en kyrkoherde tjänst i Visseltofta och Verums pastorat. Tidningen ändrade för övrigt namn och utkom under de första åtta månaderna av år 1826 som Nya Helsingborgs-Posten. Tryckfrihetsmålet fick till följd att Torell måste skaffa sig en ny redaktör och nytt utgivningsbevis. I september 1826 ändrades följaktligen namnet till Nyare Hel245

Perioden 1809-1862 singborgs-Posten och redaktör blev vice häradshövdingen H. B. Hammar. Också Hammar åtalades för tryckfrihetsbrott. Första gången gällde det en artikel i vilken han år 1830 skrev om »spelande och supande» bland professorerna och studenter na i Lund. Han frikändes och utgivningstillståndet förlängdes för tidningen. Men när han sommaren 1833 i en artikel påstod att en soldat av sitt befäl pryglats till döds under ett regementsmöte, dömdes han till åtta dagars fängelse vid vatten och bröd samt till att göra offentlig avbön inför den utpekade kaptenen. Detta betydde redaktörsskifte i tidningen och ansökan om nytt utgivningsbevis. Tidningen hette fortfarande Nyare Helsingborgs-Posten fram till år 1866. Sedan Torell år 1842 beviljats burskap som handlande, kom redaktören i större utsträckning än tidigare att på egen hand sköta tidningen och svara för dess innehåll. Som ansvarig utgivare inträdde år 1859 folkskolläraren F. O. Thornberg. Efter 1834 figurerade Nyare Helsingborgs-Postens redaktör inte längre i några tryckfrihetsmål. Efter hand som de liberala strömningarna blev starkare och gjorde sig mera märkbara också i Helsingborg, blev nämligen Nyare Helsingborgs-Posten ett språkrör för de mera hovsamma och konservativa grupperna i staden.14 Under 1830-talets senare hälft hade Nyare Helsingborgs-Posten en konkurrent på det lokala planet. År 1835 började handlanden Carl Bernhard Béen, som startat ett boktryckeri, att utge en tidning i litet format, kallad »Telegrafen». Dess utgiv ning avbröts genom att Béen avled år 1841, bara 36 år gammal. I Nyare Helsing borgs-Posten meddelade hans änka nyheten om tidningens nedläggning i följande annons: »Att tidningen Telegrafen genom min k. mans inträffade död t. v ej kan utgivas, tillkännagives.»15 Under 1820-talet började liberala stömningar bryta fram i Sverige med krav på näringsfrihet, kritik av byråkrati och ämbetsmannavälde och med skandinavistiska tankegångar. Efter 1830 tillkom i Skånes större städer en andra tidning med mera klart uttalad politisk inställning och ofta liberal grundsyn. I Kristianstad grundades Skånska Posten år 1830 och två år senare i Lund Skånska Correspondenten, båda med liberal färg. Mera radikal var tidningen Correspondenten som började ut komma i Landskrona år 1845. I Skåne präglades 1840-talet av en livaktig skandi navism och under dess glansdagar tillkom Helsingborgs andra tidning Allmänna Öresunds-Posten, som startades år 1847 av författaren och publicisten Oscar Patrik Sturzen-Becker. Den 27 september 1847 anmälde han hos magistraten att han »från dags dato» startat ett tryckeri.16 Sturzen-Becker hade goda kontakter i Danmark och kunde därför erhålla utri kespolitiskt nyhetsmaterial snabbare än någon annan svensk tidning exempelvis under den dansk-tyska konflikten 1848-1850. Han agiterade då i sina spalter för ett svenskt krigsdeltagande på dansk sida. Han var också livligt intresserad av vad som hände i Helsingborg och yttrade sig ofta vid de allmänna sammankomsterna med stadens röstberättigade invånare på rådhuset.

246

Styrelse och förvaltning Till sin tidning knöt Sturzen-Becker år 1853 redaktören Fredrik Theodor Borg, som tidigare hade gett ut en socialistisk tidning i Stockholm och varit Stockholms korrespondent åt den radikala Correspondenten i Landskrona. I Helsingborg intog han ofta en allmänt radikal eller vänsterliberal hållning i aktuella frågor. Sedan Sturzen-Becker år 1854 flyttat till Köpenhamn, skötte Borg ensam tidningen som redaktör. Sturzen-Becker sålde vid avflyttningen både sitt tryckeri och sin tidning till bokhandlaren F. A. Ewerlöf. År 1857 förvärvade Fredrik Borg tidning en, som efter hans död år 1895 behölls och drevs av hans änka tills hon avled år 1928. Sturzen-Becker återkom till Helsingborg år 1863 och bodde i villa Canzonetta vid Ramlösa till sin död år 1869.17 Allmänna Öresunds-Posten utkom i början två gånger i veckan, tisdagar och lördagar men blev år 1853 varannandagstidning med tre nummer i veckan. År 1860 bytte den namn till Nyare Öresunds-Posten, fyra år senare till Nyaste Öre sunds-Posten för att efter 1897 utkomma under namnet Öresunds-Posten. De båda helsingborgstidningarnas politiska grundsyn ledde till att de, när aktuel la frågor i staden diskuterades, ofta företrädde motsatta uppfattningar, Nyare Helsingborgs-Posten en mera konservativ och Allmänna Öresunds-Posten en mera radikal. Likväl kunde de båda tidningarnas ägare ibland göra gemensam sak, som t. ex. år 1860 då F. O. Thornberg och Fredrik Borg tillsammans uppvaktade magistraten och förklarade att de i sina tidningar inte längre hade råd att utan ersättning publicera magistratens kungörelser, som med tiden hade blivit både flera och längre. Vardera tidningen tillerkändes i fortsättningen 75 riksdaler riks mynt om året i ersättning.18 I Frankrike hölls mot slutet av 1840-talet sällskapliga sammankomster vid vilka oppositionen mot kung Ludvig Filips regering samlades, och de brukade kallas reformbanketter. Man krävde utvidgad rösträtt och politiska reformer. När i slutet av februari 1848 en reformbankett förbjöds av myndigheterna ledde detta till upplopp i Paris, vilket blev inledningen till februarirevolutionen och det franska kungadömets fall. I Stockholm bildades år 1848 av ett hundratal liberala riksdags män en sammanslutning, som kallades Reformvännernas sällskap. Det skulle verka för en svensk representationsreform. Sällskapet höll en reformbankett i mars 1848, vilken vållade oroligheter i huvudstaden. Hastigt bildades på många håll i landet reformsällskap, som höll »reformmiddagar» och yttrade sig till förmån för en representationsreform. I Helsingborg införde Sturzen-Becker i april 1848 ett upp rop i Allmänna Öresunds-Posten om att ett reformmöte skulle hållas den 12 april i Helsingborg. Diskussionsämnet skulle vara representationsfrågan. Vid samman komsten bildade man ett sällskap som kallade sig Reformvännerna. Man höll kontakt med Reformvännernas sällskap Stockholm och förde fram krav på avskaf fande av fyrståndsriksdagen, direkta val med rösträtt för varje myndig svensk man, slopande av konventikelplakatet m. m. Sturzen-Becker var den drivande kraften

247

Perioden 1809-1862 bakom sällskapet och så länge han bodde i staden höll Reformvännerna täta sammankomster.19 I Stockholm hade år 1845 startats en bildningscirkel för »de industriidkande klassernas höjande i moraliskt avseende», och under det närmaste decenniet till-

Oscar Patrik Sturzen-Becker. Foto, Helsingborgs Stadsmuseum.

kom liknande cirklar runtom i landet. Bland stiftarna återfanns många besuttna och bildade samhällsmedlemmar men cirklarna vände sig främst till hantverkarna och deras anställda. På programmet stod föredrag, diskussioner, sång, musik och andra typer av kulturell underhållning, allt inom ramen för sällskaplig samvaro. På Sturzen-Beckers initiativ bildades den 10 februari 1848 en bildningsförening i Helsingborg. I dess direktion ingick konsul Fritz Rooth, handlanden I. Suell, garvaren C. C. Trapp och färgaren E. M. Sylvander. Sturzen-Becker var ordföran de. Medlemmarna skulle betala en riksdaler banko i årsavgift. Hantverkslärlingar hade fritt tillträde till sammankomsterna, medan tillfälliga besökare betalade 8 skilling banko i entré. Till den första sammankomsten, som hölls på rådhuset i

248

Styrelse och förvaltning magistratens sessionssal, kom inte mindre än 150 personer. Där förekom musik av husarregementets musikkår, deklamation och några kortare inledningsanföran den. Sedan höll Sturzenbecker ett föredrag om boktryckarkonstens historia.20 Programmen vid de följande sammankomsterna utformades på liknande sätt. Sturzen-Becker medverkade ofta. Kämnärsrättspraeses L. E. Sahlin anlitades flera gånger som föreläsare och bataljonsveterinär Petersén ledde en kurs i elementär fysik. Trots kontroverserna mellan Sturzen-Becker och kyrkoherde Wieselgren höll denne en föreläsning i början av år 1849. Sammankomsterna hölls var fjorton de dag i konsul Johannes Hallbergs stora sal. Fram mot hösten 1849 slappnade intresset och under våren 1850 upphörde föreningen med sin verksamhet. För medlemmarnas räkning hade föreningen anskaffat ett lånebibliotek på 120 band. Fånetiden var fjorton dagar. Efter föreningens upplösning fanns biblioteket kvar oskingrat.21 Av helt annan typ än bildningsföreningen var den bildningscirkel som vintern 1847-1848 leddes av en urmakarlärling vid namn Johan Jansson. Varje söndags kväll undervisade han 13 hantverkslärlingar i skrivning, svensk språklära, litet geografi och historia m. m. Man samlades i en lokal som man hyrde för pengar man själv hade skjutit samman. Den anspråkslösa lilla cirkeln var på sitt sätt en före gångare till senare tiders fria och frivilliga folkbildningsarbete.22 På initiativ av snickarmästare Carl Petter Ek och handlanden I. Suell hölls i slutet av september 1849 ett möte i folkskolans lokaler för bildandet av en »sångförening för hantverkarklassen». Föreningen kom till stånd och i dess styrelse ingick för utom initiativtagarna bl. a. Sturzen-Becker. Sångövningarna kom snabbt i gång och man inbjöd inte bara hantverkare utan alla sångintresserade att deltaga. Förening en framträdde sedan vid olika tillfällen, uppvaktade med serenader, gjorde utflyk ter m.m. År 1850 bildades en sångkör också inom stadens frivilliga brandkår. Bland sina medlemmar räknade för övrigt brandkåren fyra »kvartettinstrumentalister» ur husarregementets musikkår. De bildade en mässingsensemble som spela de bl.a. vid kårens fester och vid uppvaktningar.23 Intresset för läsning och litteratur växte sig starkt i Sverige mot slutet av 1700talet. På flera håll bildades privata s. k. läsesällskap, som i en lämplig lokal höll tidningar, tidskrifter och böcker tillgängliga för sina medlemmar. Inköpen finan sierades med avgifter som medlemmarna betalade. Ett sådant läsesällskap fanns i nordvästra Skåne under 1800-talets två första decennier. Det hade subskribenter bl.a. i Helsingborg och Ängelholm. Bland medlemmarna i Helsingborg märktes borgmästare Ståhle, rådman Öhrn, kyrkoinspektor Hammar, kommerserådet Möl ler, tullförvaltare Fredrik Wilhelm Cöster m.fl.24 Den förste bokhandlaren i Helsingborg var Jöns Torell. Vid sidan av sitt bok tryckeri — och från 1842 sin diversehandel — höll han boklåda ända fram till år 1872. Företaget finns fortfarande kvar under namnet Killbergs bokhandel. Torell

249

Perioden 1809-1862 sålde först och främst sina egna tryckalster, men sedan Svenska bokförläggare föreningen hade bildats år 1843 blev han dess kommissionär i Helsingborg och kunde på det sättet öka sitt sortiment. Hans försäljning av böcker hade, såvitt man kan se, ganska ringa omfattning. I stället bedrev han en mera omfattande bokutlå ning. I förskott fick låntagarna erlägga en avgift för sina lån enligt en detaljerad taxa och dessutom skulle de ställa pant för dem. Lånebiblioteket var öppet alla vardagar om förmiddagarna. Låntagarna lämnade in en lista på vad de önskade låna och böcker lämnades ut så långt den avgift de hade betalat, räckte.20 Också Sturzen-Becker höll boklåda vid sidan av sitt boktryckeri. På 1850-talet övertogs hans bokhandel först av F. O. Kjellström och sedan av F. A. Ewerlöf. Firman finns kvar under namnet Hedéns bokhandel. Liksom Torell inrättade Sturzen-Becker ett lånebibliotek. Han erbjöd låntagarna både tidskrifter, skönlitte ratur och facklitteratur, bl.a. serier av häftesvis utkommande populära böcker. I avgift tog han 6 riksdaler 32 skilling banko om året av låntagarna, oavsett hur mycket de lånade. Böckerna lämnades ut om förmiddagarna i bokhandeln. Hans efterträdare drev lånerörelsen efter samma riktlinjer.26 I 1842 års folkskolestadga ålades prästerskapet att »uppmuntra till inrättande av sockenbibliotek samt att därtill tjänliga böcker föreslå». Intresset för lånebibliotek var dock tämligen svalt på de flesta håll. I Helsingborgs landsförsamling inrättades först år 1860 efter en penninginsamling ett lånebibliotek, omfattande femtio band, vilket skulle betjäna Ramlösa och Filborna byar. Det brukade kallas Filborna soc kenbibliotek. I stadsförsamlingen fanns mot slutet av 1850-talet ett blygsamt biblio tek på ett femtiotal band. Det var förenat med folkskolan och sköttes av en av lärarna. Till boksamlingen, som förvarades i ett av rummen i folkskolan, hade allmänheten tillträde om söndagskvällarna. Detta var det enda offentliga bibliotek som stadsborna hade tillgång till vid mitten av 1800-talet.27 Redaktör Fredrik Borg var livligt intresserad för samhällsfrågor och engagerade sig bl. a. för förbättringar inom fattigvården och folkundervisningen. Han var också angelägen om att insatser skulle göras för att förbättra hantverkarnas och arbetarnas situation inte bara ekonomiskt och socialt utan också bildningsmässigt. Ett viktigt hjälpmedel i detta arbete var för honom lånebiblioteken. Alla borde ha tillgång till böcker och folkbibliotek borde betjäna dem som inte hade råd att själva köpa böcker.28 I början av år 1860 riktade Borg i sin tidning direkta uppmaningar till läsekret sen att medverka till att ett offentligt lånebibliotek kom till stånd i staden. Skoma karemästare P. C. Schultz samarbetade med Borg i denna fråga och föreslog i en artikel att ett möte borde hållas på rådhuset söndagen den 5 februari 1860 bl. a. om grundandet av ett stadsbibliotek. Särskilt borde medlemmarna i den avsomnade bildningsföreningen komma till mötet. Sammankomsten ägde rum men ledde inte till något beslut. Då utsändes ett upprop om att biblioteksfrågan borde tas upp på 250

Styrelse och förvaltning en extra sockenstämma med stadsförsamlingen. Uppropet var undertecknat av konsul Fritz Rooth för stadens handelsförening, brukspatron Johan August Dreilick och fabrikör Carl Christian Trapp för fabriksföreningen och bagare C. G. Möller för hantverksföreningen. Dreilick var tillika ordförande i husägarnas depu terade och även borgerskapets äldstes ordförande handlanden S. H. Hafström satte sitt namn under uppropet. Vid sockenstämman, som hölls den 6 mars 1860, meddelade kyrkoherde Witt att lämplig lokal kunde upplåtas i folkskolans hus, om biblioteket kom till stånd. På stämman enades man om att de personer som hade undertecknat uppropet skulle få i uppdrag att utsända subskriptionslistor i staden för att insamla pengar. De skulle också utarbeta förslag till reglemente för biblioteket. Insamlingen gav 435 riksdaler riksmynt. Subskribenterna sammanträdde i september 1860 på solennitetssalen i tullkammarbyggnaden. Där antogs ett reglemente för stadsbiblioteket och valdes en direktion på sju ledamöter med Johan August Dreilick som ordfö rande.29 Biblioteket omfattade redan år 1863 över 400 titlar. I bokbeståndet ingick också den nedlagda bildningsföreningens bibliotek. Från öppnandet i december 1860 hade det sin lokal i folkskolans byggnad på hörnet av Kullagatan och Hästmöllegränden, men när folkskolan flyttade till det gamla läroverkshuset vid Södra Storgatan, följde biblioteket med dit. Det var öppet för utlåning ett par timmar på kvällen varje helgfri onsdag. För att få låna betalade låntagarna 1 riksdaler riks mynt om året. För utlåningen svarade till år 1862 handlanden C. E. Hedström. Han blev år 1863 ordförande i bibliotekets direktion. Skomakaremästare P. C. Olin övertog bestyren med utlåningen i slutet av år 1862 och skötte sedan denna under ett par decennier. Bibliotekarien beviljades år 1861 av staden en årslön på 100 riksdaler riksmynt. Den höjdes två år senare till 150 riksdaler. Detta var det enda anslag som utgick till stadsbiblioteket från staden. I övrigt fick man lita till enskilda personers givmildhet och frikostighet.30

1. A. Åberg, Ramlösa, en hälsobrunns historia under 250 år (Gbg 1957) s. 42 ff. 2. Rådst. prot. 1795 3.10, 30.11, 1813 2.1. Mag. prot. 1806 5.7. Inr. civilexp. reg. 1805 27.7, RA. 3. Rådst. prot. 1813 10.4, 1828 26.7. Kammarexp. reg. 1829 2.6, RA. Inneliggande handl. E 4: 274, Borgerskapets äldstes arkiv, HSA. E. F. Tengberg, Helsingborg år 1816 (Hbg 1869) s. 89. 4. Nyare Helsingborgs-Posten 1840 11.7, 1841 31.7, 1843 13.6, 1844 6.7. Allmänna Öre sunds-Posten 1850 30.4, 1851 19.4. 5. Rådst. prot. civ. 1859 15.9, 8.12, 1860 6.2, 1862 10.3.

6. Rådst. prot. civ. 1860 23.1, 27.2, 12.3, 17.4, 7.6. 7. Rådst. prot. civ. 1860 17.4. 8. D. Selling, Mekanikus Balabrega och »Häl san» (Kring Kärnan XI, Hbg 1975) s. 53 ff. All männa Öresunds-Posten 1850 30.3. 9. Nyare Helsingborgs-Posten 1841 1.5. 10. Selling, anf. arb. s. 88 ff. 11. Rådst. prot. 1843 26.6. 12. Rådst. prot. 1823 22.11, 1824 13.3. Han dels- och finansexp. reg. 1824 20.1, RA. A. Grön vall, Press och politik i Skåne före 1870 (Ale 1966:3) s. 20 ff.

25 1

Perioden 1809-1862 13. S. 205. Rådst. prot. 18268.11, 18.11, 22.11, 27.11, 29.11, 4.12, 6.12. K. Gierow, Rektor och redaktör (Minnen från Helsingborg och dess skola, utg. av Helsingborgspojkarnas gille i Stock holm, 41. Sthm 1974) s. 149 ff. 14. Rådst. prot. 1830 27.2, 1.3, 8.3, 13.3, 17.3, 1833 8.7, 13.7, 31.7, 12.8, 14.8, 1842 26.11. Kammarexp. reg. 1831 2.6, RA. 15. Nyare Helsingborgs-Posten 1841 11.9. 16. Rådst. prot. 1847 27.9. 17. Grönvall, anf. arb. s. 24f. 18. Rådst. prot. civ. 1860 30.4. 19. Allmänna Öresunds-Posten 1848 8.4, 15.4, 1849 23.1, 10.2. K. Salomonsson, När Tegnér kal lades fyllekaja och prästerna skälldes jesuiter (Nordv. Skånes Tidningar 1954 11.9). 20. Allmänna Öresunds-Posten 1848 1.2, 12.2. 21. xAllmänna Öresunds-Posten 1849 27.3. B. Hallvik, Bildning, böcker, borgare (Kring Kärnan VIII. Hbg 1965) s. 22 ff. 22. Hallvik, anf. arb. s. 31 f.

23. Allmänna Öresunds-Posten 1849 2.10, 9.10, 1850 5.1, 28.6, 4.10, 2.12. 24. Hallvik, anf. arb. s. 5 ff. 25. Hallvik, anf. arb. s. 12ff. K. Rasmusson, Helsingborgs bokhandlare och antikvariat i äldre tid (Minnen från Helsingborg och dess skola, utg. av Helsingborgspojkarnas gille i Stockholm, 42. Sthm 1975) s. 41 ff. 26. Rådst. prot. 1847 1.2. Rådst. prot. civ. 1855 19.2. Hallvik, anf. arb. s. 18 ff. Rasmusson, anf. arb. s. 43 ff. 27. Sockenstämmoprot. 1860 6.11. Hallvik, anf. arb. s. 32 f. 28. Hallvik, anf. arb. s. 39ff. H. Styff, Öre sunds-Posten (Minnen från Hälsingborg och dess skola, utg. av Hälsingborgspojkarnas gille i Stock holm, 35. Sthm 1968) s. 52 ff. 29. Sockenstämmoprot. 1860 6.3. Hallvik, anf. arb. s. 45 ff. 30. Rådst. prot. civ. 1861 18.11. Hallvik, anf. arb. s. 72 f.

INFOR DE NYA KOMMUNALLAGARNA T

_M__JlKSOM BORGERSKAPET under 1800-talets förra hälft successivt förlorat sin mycket starka ställning i fråga om stadsnäringarna genom den ekonomiska lagstiftningens liberalisering, trängdes det också efter hand bort från sitt domine rande inflytande på städernas styrelse och förvaltning. Folkmängden, som länge hade varit tämligen oförändrad i städerna, började öka under 1840-talet och därvid expanderade framför allt de icke burskapsägande grupperna, medan bor gerskapets numerär höll sig på en ganska konstant nivå. När efter 1843 socken stämma hade blivit obligatorisk i städerna och alla som i kronobevillning betalade minst 2 i riksdaler banko om året hade rösträtt på stämman, växte möjligheterna för andra än borgare att delta i besluten. Det var också sockenstämman som skulle välja ledamöter i de på 1840-talet inrättade fattigvårdsstyrelserna och skolstyrel serna. Styrkeförskjutningen till borgerskapets nackdel präglar likaså drätselkammarens historia. Detta förvaltningsorgan hade sin yttersta rot i de stadsprivilegier som under Gustav II Adolfs regering utfärdades i anslutning till 1619 års stadga angående »städernas administration och uppkomst». I dem fanns bestämmelser om en sjumanskammare som skulle ha hand om uppbörden av skatt och andra pålagor samt förvalta stadskassan. 1619 års stadga blev aldrig formellt utfärdad men sedan den år 1747 utgivits i tryck ifrågasattes inte dess giltighet. Följaktligen inrättades i en del städer under 1700-talets senare del femmanskammare, sju manskammare eller åttamanskammare, allt efter förhållandena, och ibland be nämndes det nya förvaltningsorganet drätselkammare. Under 1810-talet tillkom drätselkammare eller drätselkommissioner i ytterligare en rad städer. Efter hand som ämbetsmannainslaget förstärktes i magistraterna kom drätsel kamrarna att betraktas som borgerskapets självklara »förtroendemän» med upp gift att bevaka dess intressen. Men i de drätselkammare som inrättades i ett stort antal städer under 1820-talet, var ledamöterna både borgare och fastighetsägare utan burskap. Drätselkammaren hade m. a. o. blivit ett organ inte bara för borgerskapet. Omkring år 1860 fanns det drätselkammare eller drätselkommissioner i ungefär två tredjedelar av rikets städer. En märklig omständighet är att de fortfa rande helt saknades i de skånska och halländska städerna.1

253

Perioden 1809-1862 Den 21 mars 1862 utfärdade K.M:t en förordning om kommunalstyrelse på landet, en om kommunalstyrelse i stad, en om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd samt en om landsting. Genom de nya lagarna infördes ett nytt begrepp, kommu nen. De kyrkliga ärendena — och dit räknades också folkundervisningen — skulle handläggas inom en kyrklig kommun och de övriga ärendena inom en borgerlig kommun. Varje församling utgjorde en kyrklig kommun. Varje stad och varje församling på landsbygden utgjorde en borgerlig kommun. Den kyrkliga kommunen kom i Helsingborg att omfatta stadsoch landsförsam lingarna. Församlingsborna samlades för överläggningar och beslut på kyrko stämma, vilken ersatte de tidigare sockenstämmorna. 1862 års förordning före skrev, att i ett fall som detta rösterna från staden och från landsbygden skulle beräknas enligt samma grunder som man dittills hade tillämpat. I varje kyrklig kommun skulle finnas ett kyrkoråd och ett skolråd, men också här gällde att i stad med flera församlingar kunde dessa förena sig om gemensamt kyrkoråd eller gemensamt skolråd. Kyrkorådet skulle vaka över efterlevnaden »i avseende på vad till religionens och sedernas vård hör», handlägga frågor rörande gudstjänster och församlingsliv samt i övrigt vårda kyrkans angelägenheter. Skolrådet övertog de uppgifter som skolstyrelsen hade haft tidigare.2 Varje stad skulle tillsammans med det under staden lydande området utgöra en stadskommun för att vårda »sina gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter». Medlem i stadskommun var varje där mantalsskriven, myndig man. I 1862 års förordning utsädes särskilt att de rättigheter som tidigare hade tillkommit borgarna och de skyldigheter som uteslutande hade vilat på dem, i fortsättningen skulle delas av alla kommunens medlemmar. Beslutanderätten i en stadskommun utövades på allmän rådstuga, i vilken alla kommunens medlemmar hade rätt att delta, men i städer med över 3 000 invånare kunde beslutanderätten uppdragas åt särskilt valda stadsfullmäktige. Helsingborgs invånarantal hade just överskridit 5 000 personer, följaktligen skulle man utse stadsfullmäktige. Dessa övertog de befogenheter som borgerskapets äldste och husägarnas deputerade dittills hade haft. Röstberättigad var varje medlem av kommunen som betalat sin skatt till staden. Varje röstberättigad tilldelades en röst för varje hel riksdaler som han vid senaste taxering påförts i kronobevillning. Rösträtt hade också bolag, oskiftade dödsbon och andra juridiska personer. Dessa regler gällde även vid val av stadsfullmäktige. Alla röstberättigade som fyllt 25 år, inte var försatta i konkurs eller omyndigförkla rade, ej heller av domstol förklarade förlustiga medborgerligt förtroende och inte blivit åtalade för »nesligt brott», var valbara till stadsfullmäktige. Dock kunde inte magistratspersoner och magistratstjänstemän eller sådana tjänstemän som förval tade stadens medel eller allmän åklagare väljas till stadsfullmäktige. Antalet stads fullmäktige skulle bestämmas av allmän rådstuga, men förordningen angav att

254

Styrelse och förvaltning städer med mellan 5 000 och 10 000 invånare skulle ha 26-30 stadsfullmäktige. Detta var tillämpligt på Helsingborg. Stadsfullmäktige skulle väljas för fyra år. Val skulle hållas vartannat år och gälla halva antalet fullmäktige. Av de först valda skulle följaktligen efter lottning hälften avgå i slutet av år 1864. Stadens styrelse skulle fortfarande handhas av en magistrat som tillika skulle vara rådhusrätt. I magistratens uppgifter ändrades i stort sett ingenting av vad som tidigare hade gällt, med undantag för att en del arbetsuppgifter överflyttades på den drätselkammare som i fortsättningen skulle finnas i varje stad. Ledamöterna i drätselkammaren skulle utses bland stadens röstberättigade män av stadsfullmäkti ge eller, i städer där fullmäktige inte fanns, av allmän rådstuga. För drätselkamma ren skulle upprättas ett reglemente, som skulle stadfästas av landshövdingen. Förordningen angav drätselkammarens arbetsuppgifter sålunda: den »förvaltar de staden tillhörande fastigheter, ävensom dess penningeväsende, uppbär dess in komster och verkställer behörigen beslutade utbetalningar, samt därjämte ombe sörjer de allmänna uppdrag för stadens räkning som enligt det för drätselkammare utfärdade reglementet till dess befattning höra».3 Redan i slutet av år 1858 väcktes tanken att man i Helsingborg borde inrätta en drätselkammare. Men vid en allmän sammankomst med stadens röstberättigade invånare i januari 1859 stannade den »allmänna meningen» vid att man borde vänta något, därför att man kände till att en kommitté i Stockholm förberedde ett förslag till kommunallag och att denna också skulle innehålla regler för drätsel kammare. Först under sommaren 1861 kom lagförslaget på remiss till magistraten i Helsingborg. Nu ansåg man tiden mogen att på nytt föra fram förslaget om en drätselkammare och en allmän sammankomst beslöt i oktober 1861 att en sådan skulle inrättas. En kommitté på sju ledamöter med borgmästare Wejlander som ordförande skulle utarbeta förslag till reglemente. Detta skulle hållas tillgängligt på rådhuset och behandlas vid en ny sammankomst.4 Förslaget till reglemente förelåg redan i november och kommittén lät trycka det, så att alla skulle kunna ta del av det. Drätselkammaren skulle enligt reglementet vårda alla kommunens »verk och inrättningar, såsom vattenledningar, gasverk, allmänna sjukvårdsinrättningar, brand- och byggnadsväsende, hamnen med dess intrader (så snart den av staden övertagits) samt alla staden tillhöriga hus, tomter och jordlägenheter, planteringar, broar, vägar, torg och gator». Kammaren skulle vidare förvalta »alla staden tillfallande skatter, avgifter, arrenden och hyror även som alla till fattigvården och folkskolan ingående medel samt de medel vilka av staden utgå till elementarläroverket». Men med fattigvården och folkskolan skulle drätselkammaren inte befatta sig »i vidare mån än att behövliga medel för fattig vården och folkundervisningen hädanefter skola till drätselkammaren ingå men därifrån efter vederbörliga rekvisitioner utanordnas». Slutligen skulle drätsel255

Perioden 1809-1862 kammaren verkställa stadens utbetalningar och tillse att staden som sådan utkrävde sina rättigheter och fullgjorde sina förbindelser. I reglementet sades också att husägarnas deputerade helt skulle upphöra och att borgerskapets äldste ej mera skulle taga befattning med uppbörd och förvaltning av stadens medel och vården av andra stadens tillhörigheter. Däremot utgick man från att de äldste också i fortsättningen skulle förrätta den årliga hålltaxeringen och taxeringen av icke burskapsägande näringsidkare. Vidare skulle de tillsam mans med fyra icke burskapsägande fastighetsägare vid behov förrätta den all männa fastighetstaxeringen. Drätselkammaren skulle ha femton ordinarie ledamöter, av vilka en tredjedel skulle väljas varje år. Ledamöterna skulle »utan hänsyn till viss klass» utses för en tid av tre år på allmän rådstuga. Valet skulle ske genom omröstning per capita med slutna sedlar. Drätselkammaren skulle själv inom sig utse ordförande och vice ordförande. All omröstning inom kammaren skulle ske per capita, varvid ordfö randen vid lika röstetal hade utslagsröst. Kammaren hade rätt att antaga erforder liga tjänstemän. Magistraten skulle årligen före den 15 december uppgöra förslag till inkomstoch utgiftsstat för det kommande kalenderåret. Sedan borgerskapets äldste god känt denna, skulle den läggas till grund för hålltaxeringen för det kommande året. Drätselkammarens räkenskaper skulle årligen i juni månad överlämnas till fem på allmän rådstuga valda revisorer för granskning. Revisionsberättelsen skulle före dragas på allmän rådstuga i oktober, och då skulle också revisorer för det kom mande året utses och nya drätselkammarledamöter väljas i de avgåencles ställe.5 Förslaget hade utarbetats innan man tagit del av de nya kommunallagarna i deras slutliga utformning. Man förutsatte sålunda att bl. a. borgerskapets äldste skulle finnas kvar. Ett arv från den tidigare stadsförvaltningen var regeln att en tredjedel av drätselkammarens ledamöter årligen skulle nyväljas. Detta hade ju också gällt för borgerskapets äldste. Men anmärkningsvärt är att man föreslog röstning per capita både vid val av drätselkammarledamöter och vid omröstning inom kammaren. Röster hade tidigare, som vi sett, höjts för omröstning per capita vid något tillfälle men aldrig vunnit gehör.6 Vid en allmän sammankomst i december 1861 skulle stadens röstberättigade invånare ta ställning till förslaget. De antog detsamma med den ändringen att drätselkammaren visserligen skulle ha rätt att anta erforderliga tjänstemän, men att instruktioner för dem skulle antas på allmän rådstuga. Man ville m. a. o. gardera sig mot att antalet tjänstemän i staden blev för stort. Det sålunda antagna reglemen tet skulle sedan genom landshövdingeämbetets försorg insändas till K. M:t för stadfästelse. Men under tiden utfärdades i mars 1862 de nya kommunallagarna och landshövdingeämbetet återsände reglementet till Helsingborg för revidering, så att det kom i samklang med de nya förordningarna. 256

Styrelse och förvaltning Den 28 augusti 1862 antogs vid en allmän sammankomst det reviderade regle mentet. Nu hade utrensats allt vad som tidigare sagts om borgerskapets äldste. Vidare stadgades att drätselkammarens ledamöter skulle utses av stadsfullmäktige, att revisionsberättelserna skulle föredragas inför fullmäktige, som också utsåg revisorerna, och att fullmäktige skulle anta instruktioner för de tjänstemän som drätselkammaren anställde. Borgerskapets äldste beslöt sedan att låta trycka det reviderade reglementet för utdelning till stadens invånare. Innan reglementet kunde insändas till landshövdingeämbetet för stadfästelse, måste det först antagas av stadsfullmäktige. Detta skedde i februari 1864 och reglementet blev stadfäst av landshövdingen först den 28 februari 1868.7 Drätselkammaren skulle träda i verksamhet vid ingången av år 1863 och dess tillkomst innebar en omläggning av stadens centrala förvaltning. Kvar sedan tiden före 1862 fanns fattigvårdsstyrelsen, sundhetsnämnden, sjukhusdirektionen, byggnadsdirektionen och kommittén för stadens försköning. Skolstyrelsen ersattes av ett skolråd, som enligt de nya förordningarna tillhörde den kyrkliga kommu nen. I augusti 1862 medgav K. M:t att staden övertog förvaltningen av hamnen. För den uppgiften utsågs följande år en hamndirektion.8 Helsingborgs första stadsfullmäktigeval förbereddes genom att magistraten kal lade stadens röstberättigade invånare till en sammankomst den 25 oktober 1862 för att besluta om antalet fullmäktige, valkretsindelning och valmetod. Intresset var inte särskilt stort, bara mellan 60 och 70 personer kom tillstädes. Magistraten hade låtit upprätta en röstlängd enligt de nya bestämmelserna och hållit denna tillgäng lig för granskning på rådstugan under tiden fram till sammankomsten. Mot röst längden framställdes ingen anmärkning. I fråga om antalet stadsfullmäktige gick meningarna starkt isär, så att man föreslog både 26, 27, 28 och 30 ledamöter. Efter en livlig diskussion måste man tillgripa votering vid beslutet, varvid kyrkoherde Witt föreslog att man inte skulle följa röstlängden utan förfara på enklare sätt. Borgmästare Wejlander anmodade nu dem som önskade 26 ledamöter i fullmäkti ge att resa sig och övriga att förbli sittande. Det konstaterades att pluraliteten var för 26 ledamöter. Sedan skulle man avgöra, huruvida staden borde utgöra ett enda valdistrikt eller uppdelas i flera. Också nu blev det debatt, där bl.a. redaktör Fredrik Borg agerade för en indelning i flera valdistrikt. Denna gång skred man till votering enligt röstlängden och 3 108 röster avgavs för att staden skulle utgöra ett enda valdistrikt, 507 för att man skulle ha flera distrikt. I fråga om valmetoden uppstod däremot ingen diskussion. Valet skulle förrättas med slutna sedlar.9 Stadsfullmäktigevalet synes inte ha tilldragit sig något större intresse i staden. Politiska partier existerade ännu inte i det kommunala livet och något slags val kampanj förekom inte. Redan i september hade Nyare Helsingborgs-Posten läm nat några allmänna anvisningar om hur valet skulle gå till. Kort före valdagen påminde Nyare Öresunds-Posten sina läsare om valet. Stadsfullmäktige skulle x‘

17—Helsingborgs historia V: 3

257

Perioden 1809-1862 »nästan helt och hållet träda i allmänna rådstugans ställe» och därför borde väljar na vara måna om att utse representanter som hade deras fulla förtroende. I det sammanhanget passade man på att föreslå ett par lämpliga kandidater. Eljest

Hovstallmästare Rudolf Tomerhielm. Porträtt i olja av H. Norberg 1883. Helsingborgs rådhus.

erinrades stadsborna om det förestående valet bara genom magistratens kungörel ser och kallelser. Den 3 november 1862 kallade magistraten till allmän sammankomst på rådhuset den 2 december klockan nio förmiddagen för att välja 26 ledamöter i stadsfullmäk tige »genom vilka fr.o.m. nästpåföljande år kommunens beslutanderätt skulle utövas». På valdagen infann sig »en stor del av stadens invånare» på rådstugan. Sedan de utan anmärkningar hade godkänt den vallängd som fr.o.m. den 17 november hade varit framlagd för granskning hos stadskassören, kunde valför rättningen börja. Först uppropades var och en av de närvarande efter röstlängden och han fick inför magistraten framvisa sin slutna röstsedel. På denna antecknades efter röstlängden vars och ens röstetal under uppsikt av fyra av de närvarande, som

258

Styrelse och förvaltning efter anmodan »skiftade att biträda» med detta. Så skedde det slutliga valet, varvid borgmästaren bröt och uppläste varje avlämnad valsedel, som »av honom jämte de tillkallade röstägarna granskades». Den närvarande valmenigheten kunde på det sättet kontrollera att allt gick lagligt till. Efter hand som borgmästaren läste upp valsedlarna, fördes anteckningar över antalet röster som avgavs. Stadsnotarien antecknade de röster som fallit på perso ner vars namn började med initialerna A-H, stadskassören rösterna på personer med efternamn på I-R och rådman Cöster röster på dem vars namn började på S-Ö. Valförrättningen pågick ända till klockan åtta på kvällen. Därför utsågs fem av de närvarande att avlösa stadsnotarien vid hans protokoll, fyra att avlösa stads kassören och två att avlösa rådman Cöster. 32 röstberättigade personer röstade genom fullmakt. Efter hopsummering befanns att flest röster hade tillfallit bruks patron Johan August Dreilick, som fått 6 521 röster. Den 26:e och siste av de valda, skomakarmästare A. Lundquist, erhöll 3 924 röster.10 Dagen efter valet samlades de nyvalda stadsfullmäktige på kallelse av magistra ten på rådhuset för att välja presidium. Därvid utsågs hovstallmästare Rudolf Tornérhielm till ordförande och brukspatron Johan August Dreilick till vice ordförande. 1 och för sig var denna åtgärd anmärkningsvärd, eftersom stads fullmäktige enligt lag inte hade någon beslutanderätt förrän med inträdet av år 1863. Förmodligen föll man tillbaka på äldre praxis då borgerskapets äldste bruka de konstituera sig för det kommande året i december månad och därvid fördela de olika sysslorna inbördes. Men fullmäktige samlades ytterligare tre gånger i decem ber 1862. Den 6 december valde man ledamöter i drätselkammaren. Valprocedu ren komplicerades av en rad avsägelser, så att kompletteringsval måste göras. Magistraten kallade också drätselkammaren till sammanträde den 8 december, alltså innan dess mandatperiod hade börjat. Då utsågs till ordförande kapten Osvald Toll och till vice ordförande skoladjunkten A. J. Simonsson. Den sistnämn de antogs vid ett senare sammanträde till kammarens sekreterare. Drätselkamma ren sammanträdde i allt fyra gånger i december 1862 och antog då bl.a. instruktio ner för sin kamrerare, sekreterare och vaktmästare.11 Övergången till den nya kommunalstyrelsen gick lugnt och stilla, även om det i början rådde en del oklarhet i fråga om de olika kommunala organens befogenhe ter och arbetssätt. Den 2 januari 1863 höll stadsfullmäktige i Helsingborg sitt första sammanträde. Fullmäktige infann sig »uppsträckta i svarta rockar och vita halsdu kar», noterade en ortstidning. Högtidsklädseln markerade i all blygsamhet att en ny epok inletts i Helsingborgs historia. För stadsborna i gemen märktes till en början säkerligen inga större förändringar. I stort sett samma män som förut skulle också i fortsättningen leda stadens öden. Magistratens sammansättning var oför ändrad. Av stadsfullmäktige hade fem tillhört borgerskapets äldste under år 1862 och de övriga ledamöterna hade antingen tidigare tillhört borgerskapets äldste

259

Perioden 1809-1862 eller husägarnas deputerade eller hade deltagit i de kommittéer och deputationer som i olika sammanhang fått i uppdrag att handha vissa arbetsuppgifter eller utreda aktuella ärenden. Praktiskt taget ingen av dem saknade erfarenheter av det kommunala livet. Detsamma gällde också de flesta av drätselkammarens ledamö ter. Men inom stadsfullmäktige skulle efter en tid bildas grupperingar som förde nya män till ledningen. Så gled Helsingborgs stad in i ett skede av sin historia som på alla områden skulle präglas av den kraftigaste expansion som staden någonsin har upplevt.

1. Band IV: 1 s. 391. N. Herlitz, Svensk stads förvaltning på 1830-talet (Sthm 1924) s. 399 ff. 2. SF 1862 nr 15. 3. SF 1862 nr 14. 4. Rådst. prot. civ. 1858 31.12, 1859 18.1, 1861 2.10. BÄ prot. 1861 28.6. 5. Rådst. prot. civ. 1861 11.11. 6. S. 127. 7. Rådst. prot. civ. 1861 4.12. O. Trapp och G. Schlyter, Kortfattad öfverblick öfver Helsingborgs utveckling under halfseklet 1863-1912 (Helsing borgs stads minnesskrift med anledning af stads

260

fullmäktiges 50-åriga tillvaro 1863-1912. Hbg 1913) s. 77. 8. O. Trapp och G. Schlyter, anf. arb. s. 94 f., 98 f. 9. Rådst. prot. civ. 1862 25.10. 10. Rådst. prot. civ. 1862 2.12. 11. G. Schlyter, Helsingborgs stadsförvaltning närmast före 1863 och öfvergången till dess nuva rande form (Helsingborgs stads minnesskrift med anledning af stadsfullmäktiges 50-åriga tillvaro 1863-1912. Hbg 1913) s. 55 ff.

HELSINGBORGS HAMN 1658-1862 AV

TORSTEN MÅRTENSSON

BROPENNINGARNA

U JL

-I.ELSINGBORGS STRANDBRYGGA fick i och med Skånes övergång till

Sverige en i väsentliga stycken ändrad funktion. Under dansk tid hade dess uppgift främst varit att i en inrikes färjeled över Öresund, mellan de danska syskonstäder na Helsingborg och Helsingör, tjäna kommunikationen mellan två av kungariket Danmarks huvuddelar, Skåne och Själland. Nu försvann denna ledens interna karaktär. I stället för station på en inrikes transiteringslinje blev Helsingborg 1658 en svensk gränsstad, utåtriktad på ett annat sätt än förut hade varit fallet. Färden mellan Helsingborg och Helsingör — två städer som i mångt och mycket fungerat såsom en och mellan vilkas borgerskap talrika släktförbindelser fanns — och vice versa blev en resa till ett främmande land, med allt vad detta kunde innebära av formaliteter, besvär och omkostnader. Sin betydelse för transitotrafiken fick strandbryggan emellertid behålla även under svensk tid, eftersom den vanligaste resrouten mellan Sverige och kontinen ten alltjämt gick över den gamla färjeleden Helsingborg-Helsingör. För stadens del innebar den ändrade situationen, att främlingar, som på denna väg kom till Sverige, i Helsingborg fick göra sin första bekantskap med det svenska riket. För många prominenta resenärer, som med följe, bagage, resvagnar och hästar färja des över Öresund, blev Helsingborgs strandbrygga deras första kontakt med svenskt land och svenska förhållanden. Det låg därför — utöver vikten av att tillgodose den betydelsefulla transitotrafikens behov av drägliga arbetsförhållan den — ur ren prestigesynpunkt i svenska regeringens intresse, att strandbryggan kunde presentera sig i värdigt skick, så att beträdandet av svensk jord skedde utan att giva anledning till missnöje över undermåliga landstigningsmöjligheter. Om sorgen om rikets anseende på denna punkt är något som ofta kommer till uttryck, när det gäller statens engagemang i frågor rörande underhåll eller nybyggnad av hamnbryggan i Helsingborg. Det hände emellertid upprepade gånger, att varken de trafiktekniska eller pres tigesynpunkterna kunde tillgodoses. Kustlinjen vid Helsingborg låg ju — som ofta framhållits — helt öppen och oskyddad. När under hårda nordväststormar sjön vräkte på för fullt från Kattegatt, utsattes bryggan för mycket svåra påfrestningar. 263

Helsingborgs hamn 1658-1862 Om dess historia under dansk tid hade givit talrika exempel på hård kamp mot förstörelsens makter, ter den sig från 1658 och fram till hamnbygget 1828 som en serie allvarliga, av ström och isgång förorsakade, stundom ödeläggande skador, följda av långvariga vanmaktsperioder, då bryggan under tidsödande reparationer eller nybyggnadsarbeten var helt eller delvis obrukbar. Den blev reparerad och återställd, den blev nyuppförd på annan plats, efter andra konstruktionsprinciper och med användande av annat material, den blev utvidgad och förbättrad, men var ständigt utsatt för samma hot från oberäkneliga naturkrafter. Det skulle mycken tid, mycket arbete och mycken dyrköpt erfarenhet till, innan det slutligen lyckades att besvärja dem. Bryggan eller »broen», som den vanligen kallades, omändrades visserligen flera gånger vad både plats och utformning beträffar, men var dock under alla utveck lingsskeden en anläggning av sådan storlek, att det fåtaliga borgerskapet icke på egen hand kunde vare sig utföra eller ens effektivt underhålla ett sådant byggnads företag. Även om staden, och främst dess handelsmän, givetvis drog fördel av bryggan, blev det kronan, som i egenskap av huvudintressent måste stå för kostna derna, och det var betydande belopp, som anslogs för detta ändamål. Att så gång på gång skedde visar vilken betydelse som från regeringens sida tillmättes färjeleden över Öresund liksom Helsingborgs stad i dess egenskap av svensk ändstation i denna kontinentala trafiklinje. Över denna gick även en stor del av utrikesposten, och den gav vintertid, när sjöfarten lamslogs av isen, enda möjligheten till resor mellan Sverige och kontinenten. Ursprungligen synes det — av den 1658 upprättade bropenningtaxan att döma — ha varit den svenska regeringens avsikt, att bryggan skulle vidmakthållas med anlitande av staden tillerkända bropenningar och underhållet således bliva en staden påvilande skyldighet.1 Bropenningarna utgjordes av avgifter, som — vid sidan av tullavgifterna — uttogs av dem som för utskeppning av varor av allehanda slag använde sig av bryggan. Regeringen insåg dock snart, att det icke skulle gå att basera bryggans underhåll på inkomsten av bropengarna och att inte heller staden skulle rå med en sådan uppgift. Det var maktpåliggande, både med hänsyn till färjeledens betydelse och till stadens prestige, att Helsingborgs strandbrygga hölls i fullgott skick, vilket skulle kräva långt kostsammare insatser än man rimligen kunde begära av borgerskapet. Regeringen fann därför lämpligast, att kronan själv svarade för bryggans underhåll. Möjligen låg bakom beslutet att helt befria staden från underhållsskyldigheten även en önskan från regeringens sida att i gynnsam riktning påverka en i politiskt avseende klart fientligt inställd stadsbefolkning. I varje fall fastslogs i en kunglig resolution den 16 september 1664, att därest Helsingborgs brygga ginge sönder eller fördärvades, K. M:t skulle förordna om reparation, vilken skulle ske på kronans bekostnad. Redan dessförinnan hade emellertid ändring skett beträffande disponerandet av

264

Helsingborgs hamn 1658-1862 bropenningarna. I en kunglig resolution den 17 december 1660 hade staden tillerkänts samma rätt som andra städer att uppbära hamn-, stämpel-, mätare- och bropenningar. Detta beslut kan även ha inneburit reglering av den 1658 fastställda brotaxan, i vilken hamn-, stämpel- och mätarepenningarna icke omnämnes. Samti digt bestämdes, att bropenningarna skulle fördelas så, att en tredjedel skulle gå till borgmästarens avlöning, en tredjedel till rådmännens och övriga stadsbetjänters uppehälle, medan den återstående tredjedelen skulle vara disponibel för stadens publika byggnader samt andra stadens »tarvor» och angelägenheter. Till stadens publika byggnader räknades även hamnbryggan, för vars underhåll sålunda en tredjedel av bropenningarna skulle kunna tagas i anspråk. Möjligheten att använda denna tredjedel av bropenningarna för de publika byggnadernas underhåll försvann emellertid, när borgerskapet på allmän rådstuga den 9 juni 1725 beslöt, att broinkomsterna helt skulle gå till magistratens avlöning. Staden åtog sig därvid att utan någon avkortning för magistratens del sörja för de allmänna byggnadernas underhåll. Beslutet fattades visserligen ensidigt av borger skapet, men konfirmerades genom ett kungligt brev den 15 mars 1782, enligt vilket protokollet vid allmänna rådstugan den 9 juni 1725 »skulle bliva det rättesnöre, varefter magistratens ledamöter ägde att åtnjuta sina inkomster». Det är påtagligt, att man vid nämnda rådstugubeslut alls icke räknat med att staden skulle komma att betungas med utgifter för bryggans vidmakthållande och underhåll, utan att det skulle ankomma på K. M:t att svara för därmed förenade kostnader — detta trots att det 1725 fanns viss anledning till en mindre optimistisk syn på denna fråga. Därmed förhöll sig på följande sätt. Staden hade, som ovan nämnts, genom 1664 års resolution blivit befriad från skyldighet att underhålla strandbryggan, i varje fall vad mera omfattande arbeten beträffade. Den stora förmån, som därigenom tillförsäkrats staden, hade emellertid råkat i farozonen genom en ny resolution, som av Karl XI utfärdades den 10 november 1686. Det var då fråga om vissa arbeten för förbättring av bryggan — vilka först 1695 kom till utförande — och i resolutionen ålades staden, tvärt emot tidigare gjorda utfästelser, att ensam under hålla bryggan, sedan de planerade åtgärderna genom kronans försorg blivit vid tagna, »helst ock staden åtnjuter därvid fallande bropenningar». Detta beslut stod i uppenbar strid icke blott mot innehållet i 1664 års resolution, utan även med resolutionen av 1660, i vilken huvuddelen av broinkomsterna anslogs till magistra tens avlöning. Resolutionen av 1686, vilken för staden kunde ha inneburit mycket allvarliga konsekvenser, ledde emellertid i verkligheten aldrig till någon efterföljd. Det utfördes många både reparationer och nybyggnader av strandbryggan efter 1686 och hela 1700-talet igenom, vilka dock alla bekostades med statsmedel utan att några krav på delaktighet från stadens sida framfördes. Även så pass obetydliga 265

Helsingborgs hamn 1658-1862 reparationsarbeten som de 1757 och 1772 beslutade, vilka beräknades skola kosta resp. 291 daler 12 öre smt och 221 daler smt, bekostades av statsmedel. Det är uppenbart, att innehållet i 1686 års resolution hos myndigheterna fallit i glömska, och att magistraten för sin del fått den uppfattningen — eller i varje fall gjorde gällande — att kronan sett sig föranlåten att återgå till vad i 1664 års resolution bestämts och sålunda åtagit sig att sörja för strandbryggans uppbyggande och underhåll. En bidragande orsak kan ha varit, att de hamnarbeten som utfördes under 1700-talets förra del, gällde helt nya byggnadsföretag och icke kunde rubri ceras såsom underhåll av den hamnbrygga, som existerade år 1686. Det var först i samband med de omfattande planerna på en ny hamnanläggning under 1800-talets första år som frågan om stadens skyldighet att underhålla strandbryggan åter väcktes till liv. Inför de stora penningbidrag, som skulle bli erforderliga, fann regeringen det vara angeläget att undersöka möjligheten för kronan att av staden få någon ersättning för de dryga omkostnader, som väntades för hamnbygget. Statskontoret och kommerskollegiet fick i uppdrag att penetrera ärendet. Under arbetet härmed stötte man på den aldrig efterföljda kungl. resolu tionen av år 1686. I den utredning, som av dessa båda verk avgavs, konstaterades, att innehållet i denna resolution icke blivit vare sig upphävt eller ändrat och att den därför alltjämt vore gällande.2 Resultatet blev ett kungligt brev av den 9 oktober 1804 som föreskrev, att det efter denna tidpunkt skulle åligga staden att ensam vidmakthålla bryggan. Detta beslut följdes av ändringar ifråga om dispositionen av vid bryggan fallande bropenningar, vilka enligt beslutet på allmän rådstuga den 9 juni 1725 oavkortat anslogs till magistratens avlöning. Det blev nu återgång till förut gällande bestäm melser. I ett kungligt brev den 19 juni 1805 resolverades, att inkomsten av bropen ningar m.m. åter skulle tredelas, varvid en tredjedel skulle gå till borgmästarens lön, en tredjedel till rådmännens samt en tredjedel skulle tillfalla stadskassan. De medel, som på detta sätt gjorts tillgängliga för bryggans underhåll, var emellertid icke tillräckliga för de föreliggande behoven. Ytterligare medel behövde anskaffas, och detta skedde genom att stadens husägare frivilligt åtog sig att betala vissa på tomtvärdena grundade »dagsverkspenningar», vilka hade karaktär av kontant ersättning för prestationer som t. ex. körslor eller andra handräckningsarbeten.3 Vad som ålagts staden var bryggans vidmakthållande, dvs. reparations- och underhållsarbeten. Däremot var det givetvis icke möjligt för borgerskapet att bestrida kostnaderna för den nya hamnanläggning, som då stod i centrum för borgerskapets intresse. Här blev det kronans sak att bevilja behövliga anslag, vilket också skedde. Det bidrag, som åren 1805-1828 från stadens sida lämnades, redovi sas till allenast 6 298 riksdaler banko, medan statens anslag till hamnbyggnaden under samma tidsperiod uppgick till 110 657 riksdaler 14 sk banko.

266

Helsingborgs hamn 1658-1862 Sedan hamnen 1832 blivit i huvudsak färdig, infördes ändrade bestämmelser rörande stadens underhållsskyldighet samt dispositionen av bropenningarna. Av tvenne alternativ, som då föreslogs, valde staden att på vissa villkor till kronan avstå alla hamninkomster, såväl tolagen som bro-, stämpel-, mätare- och bropenningar na. Villkoren var, att staten skulle svara för alla omkostnader för muddring, reparationer och tillbyggnader, samt att staden skulle vara befriad från underhåll av andra byggnader än dem, som redan fanns, dvs. tullhus, packhus och vågbod. Vidare skulle staten för magistratens avlöning årligen varje månad till staden överlämna tolvtedelen av en summa av 2 690 riksdaler banko. Denna överens kommelse, som 1833 träffades för en tid av tio år, befanns för staden fördelaktig och förnyades 1843 på ytterligare tio år.4

1. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC p. 812. RA. SSLHAF 1874 s. 20. 2. Statskontoret och kommerskoll. till K. M:t 1804 15.6, RA. 3. BÄ prot. 1805 16.11, 18.12. 4. Uppgifter rörande Helsingborgs hamn, lämnade av borgmästare H. Lundberg 1842 7.4. De ingår i en volym »Handlingar rör. Helsing

borgs hamn, nr 218» som innehåller utredningar, hamnbyggnadsförslag, kostnadsuppgifter m. m. från åren omkr. 1800-omkr. 1865. Handlingarna har flitigt utnyttjats i det följande. Volymen har tillhört Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnavdelning, men är nu jämte ett omfattande kartmaterial överflyttad till Sjöfartsverkets arkiv (SVA).

267

»DANSKA BRYGGAN» l

ANSENLIGA, AV KRISTIAN IV byggda strandbrygga, som svenska

regeringen 1658 övertog, ägde, om än i reparerat och delvis omändrat skick, bestånd till dess den på order av Magnus Stenbock totalförstördes efter slaget vid Helsingborg 1710. Vid övertagandet v^r bryggan, enligt vad riksrådet Christer Bonde säger i sin redogörelse för förhållandena i Skåne 1658, något förfallen och i behov av reparation. Bonde förordade bl.a. att man skulle »fodra taket av bron med bottnebräder, som i Sverige brukeligt är, därigenom att skona de sköna plankor, som därunder ligga och stort kosta att reparera». Av intresse är, att Bonde i sin redogörelse fäster uppmärksamheten på den uppgrundning, som redan börjat vid bryggan och som med tiden skulle förorsaka så mycket bekymmer. Den förorsakades därav, att brokaren från den äldre, för störda brygga, som legat ett kort stycke söder om den dåvarande, fått kvarstå, och att strömmen drivit upp sand på båda sidor om dem. Följden hade blivit, att båtar icke längre kunde lägga till vid bryggans sydsida, där de skolat ligga bäst skyddade för nordvästliga stormar. Utanför, dvs. framför brohuvudet, var djupet dock tillräckligt för att båtar skulle kunna angöra bryggan samt lossa och lasta. Bonde pläderar även för att bryggan skulle förlängas något utåt och förses med ett nytt brohuvud — så skedde även, men först på 1690-talet. Vidare berör han möjligheten att anlägga en ny hamn vid en längre norrut befintlig, stenblandad revel, där djupet vore bättre.1 Det bör ha varit vid den udde, som senare blev kallad Kristinehall. Samma tanke togs upp, när ny hamnanläggning vid början av 1800-talet planerades, utan att dock leda till något resultat. Den första större skadan på bryggan, sedan denna kommit i svenska regeringens händer, inträffade 1666, då bryggan uppgives i en svår storm ha blivit »nederslagen». Skadorna synas ha varit mycket allvarliga, ty borgerskapet uppgiver i en skrivelse till skånska kommissionen, att »ingen kan komma med båt till varor att uteller inskeppa, med mindre man med största förtret med vagn i vattnet måste fara».2 Frågan togs även upp i stadens riksdagsbesvär 1672, vari det angives, att bryggan vore »till några tusende daler bristfällig» och anhålles, att den måtte bliva reparerad enligt 1664 års kungl. resolution. Så synes också ha skett, ty i stadens

268

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 1. Detalj ur Johan Wärnskiölds befästningsförslagfrån år 1674, visande projekt till en hamnbassäng söder om bryggan. Krigsarkivet, Stockholm.

besvär till 1675 års riksdag talas om »bron, som nyligen förbättrad är». Det framhålles också vid detta tillfälle, att det skulle lända staden till stor fördel, om bryggan bleve utvidgad med ytterligare trenne brokar. K. M:t icke blott samtyckte härtill, utan gav även landshövdingen i uppdrag att vara staden behjälplig i fråga om bryggans förbättring och vidmakthållande.3 Denna utökning av bryggan kom emellertid då icke till utförande. Påföljande år utbröt kriget mellan Sverige och Danmark, varvid staden och trakten däromkring blev krigsskådeplats. Under kriget var staden och slottet tidvis i dansk hand och innehades av danskarna under krigets slutskede. Det är givet, att hamnbryggan då för ockupationsmakten spelade en mycket viktig roll, därom vittnar bl. a. den

269

Helsingbor gs hamn 1658-1862 kommunikationslinje, som från slottet drogs tvärs över stadskvarteren ned till den strandbastion, som låg invid bryggans landfäste.4 Ett från denna tidsperiod, 1670-talet, härrörande projekt bör i detta samman hang omnämnas. Från svensk tid föreligger ett stort antal förslag till nya befästningsanläggningar eller ändringar av redan utförda. Alla visar de en enkel strandbefästningslinje, som omfattar en hel bastion, belägen nära bryggan, tvenne halv bastioner på ömse sidor därom samt kurtiner mellan dessa anläggningar. På en av dessa planer, den av Johan Wärnskiöld år 1674 framlagda fästningsplanen, utgår från en punkt, som nu ligger på Södra Strandgatans södra del, en omkr. 300 meter lång, helt smal pir eller hamnarm, som i riktning väst-nordväst är dragen ut i Sundet, fram till i närheten av södra grenen av bryggans brohuvud (fig. I).5 Mellan piren och brohuvudet är en öppning av omkr. 15 meters bredd. Tillsammans omsluter piren, strandbryggan och strandlinjen ett triangulärt, hamnbassängliknande område, med spetsen vid brohuvudet. Om denna pir är tänkt som en ny strandbrygga, avsedd att ersätta den äldre, eller om det varit fråga om någon av piren och bryggan avgränsad hamnanordning, framgår icke av tillgängliga hand lingar, ej heller om piren haft någon militär innebörd. För hamnbryggans historia är dessa frågor emellertid utan betydelse, då piranordningen endast kan represen tera ett löst projekt, som aldrig gjorts till föremål för mera ingående behandling. Om bryggans tillstånd efter fredsslutet 1679 är ingenting annat känt, än att den befann sig i funktionsdugligt skick, när Karl XI:s tillkommande gemål, den danska prinsessan Ulrika Eleonora, den 4 april 1680 under stora högtidligheter landsteg i Helsingborg. På hösten samma år skadades bryggan emellertid av en stark storm och under de tvenne närmaste åren gjorde nya stormar sitt till för att ytterligare öka dessa skadeverkningar. Bryggan råkade ut för en nära femtonårig vanmaktsperiod, då reparationer visserligen dryftades, men av olika skäl måste ställas på framtiden. Härtill bidrog givetvis väsentligt, att staden under krigsåren haft att utstå mycket svåra lidanden. Dess gårdar var till största delen helt ödelagda och borgerskapet alltför utarmat för att kunna göra några insatser. Den tredjedel av broinkomsterna, som då ännu var disponibel för de publika byggnadernas under håll, kunde icke räcka långt. För kronan, som enligt 1664 års resolution hade att svara för kostnaderna för bryggans vidmakthållande, var det finansiella läget på grund av kriget hårt ansträngt och inställningen till beviljande av nya anslag starkt restriktiv. Generalguvernören Rutger von Ascheberg anförde i ett memorial 1683, att Helsingborgs bro trenne år efter varandra lidit stor skada och i sista stormen blivit nästan alldeles ruinerad.6 Då staden själv icke förmådde underhålla bryggan och än mindre uppbygga den efter så svåra skador, erfordrades kronans hjälp för repara tionernas utförande. K. M:t resolverade också, att statsmedel skulle utanordnas för ändamålet, men ännu 1685 hade ingenting gjorts. Ascheberg framhöll då i ett nytt

270

Helsingborgs hamn 1658-1862 memorial, att bryggan alltmera ruinerades, så att »de resande, som dagligen av flera nationer där ankomma, snart ej kunna gå på densamma, men efter likväl nyttigt och hederligt är att en sådan brygga, som på en frontier ort, där passagerare från alla orter dagligen anlända, hålles vid makt».7 Vid riksdagen 1686 var reparationsfrågan åter före i stadens riksdagsbesvär. I anledning härav resolverade K. M:t att generalguvernören skulle låta sig angeläget vara att söka övertala städerna och landsbygden i närheten av Helsingborg att för den gemensamma nyttans skull vara behjälpliga vid bryggans reparation, en åtgärd, som illustrerar svårigheten för staten att ställa medel till förfogande.8 Man torde kunna utgå från att sådana sonderingar från Aschebergs sida icke kunde förväntas leda till något resultat. En annan viktig passus i nämnda resolution var förordnandet, att sedan den ännu icke ens projekterade reparationen kommit till stånd, det skulle åligga staden att ensam svara för bryggans underhåll, eftersom det var staden som uppbar vid bryggan fallande bropenninginkomster. Som ovan framhållits, stod denna bestämmelse i klar strid med innehållet i resolutionen av år 1664, som befriade staden från sådan underhållsskyldighet. Den förbisåg likaså, att i resolutionen av år 1660, två tredjedelar av dessa broinkomster anslagits till magistratens avlöning och sålunda icke kunde disponeras för andra ändamål. För generalguvernör Ascheberg var frågan om bryggans reparation i hög grad en prestigefråga för staten. Han framhöll 1687, att »eftersom denna bron är omistlig på den orten och för Eders Majestäts höga respekt icke tjänar länge således ligga, därtill med om hon icke bliver hulpen, sedan med många tusen riksdaler icke står att hjälpa».9 Behövligt timmer, föreslog Ascheberg, skulle hämtas från Gotland och med kronofarkoster fraktas till Helsingborg. Några praktiska åtgärder före togs emellertid ej, de resande fick ännu länge dragas med bristfälliga landstigningsmöjligheter. I en inlaga 1689 uttalar magistraten sin förhoppning om sådana åtgärder beträffande bron, »att de trafikerande och passagerare kunde hugna sig av en sådan nåd vid dess melioration, att de däröver utan fara kunna pass- och repassera, därmed att evitera de resandes continuerliga lamentationer».10 Det är tydligt, att magistraten i Helsingborg på grund av bryggans usla skick fick sina fiskar varma av missnöjda resenärer. 1692 hade reparationsfrågan äntligen nått så långt, att generalguvernör Ascheberg kunde framlägga ett förslag. Det hade utarbetats av generalkvartermästare löjtnant Gerhard von Buhrman, samme man som inlagt så stora förtjänster om kartläggningen av Skåne och upprättat den skånska kustkartan. Buhrmans ritning har icke påträffats. Det framgår emellertid av handlingar i ärendet, att hans avsikt varit att förse bryggan med batterier. Någon nyhet var detta visserligen inte i och för sig, eftersom grova artilleripjäser uppställts på brohammaren redan på 1650talet. Kanonerna användes bl.a. för att skjuta salut när örlogsfartyg passerade i Sundet eller personer av hög rang kom till Helsingborg.

2?i

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 2. Johan Ennes d.y:s plan över hamnbryggan (»gamla bryggan») jämte projekt till dess förlängning och till ett nytt brohuvud. Det var denna förlängning som benämndes »nya bryggan». Riksarkivet, Stockholm.

Karl XI sade emellertid tvärt nej till Aschebergs förslag och förklarade sin nådiga vilja vara, att icke en sådan kostbar bro med batterier bleve byggd, utan allenast en brygga, som kunde tjäna till befordrande av ankommande och avresande perso ner.11 Ett sådant förslag skulle genom K. M:ts försorg uppgöras, vilket också sked de; det avsändes den 19 april 1692 till Ascheberg och hade kostnadsberäknats till 4 089 daler smt.12 Vissa besparingar ansågos emellertid möjliga, dels genom att timmermän och smeder, stationerade vid artilleriförband i Skåne, kommenderades till Helsingborg, dels genom att nödigt timmer togs ur kronans skogar. Vid sonderingar, som företogs i anledning av det nedsända förslaget, fann Ascheberg dock, att de rekommenderade besparingsåtgärderna icke skulle kunna genomföras. Det skulle ställa sig billigast att på platsen inköpa timmer från furu skogarna på smålandsgränsen, och vad kronans smeder och timmermän beträffa de, kunde de icke avvaras från de arbeten, varmed de var sysselsatta.13 Det är uppenbart, att Ascheberg icke heller i övriga avseenden ansåg förslaget vara tillfredsställande. I stället för att föra det vidare började han nämligen utarbe ta ett alternativ, som bättre skulle tillgodose de föreliggande behoven. Han tog därvid upp det vid flera tillfällen framförda önskemålet om bryggans förlängning ut på djupare vatten. Uppgrundningen hade nämligen ökat och det var icke längre möjligt att vid lågvatten komma från bryggan med en lastad båt. Genom bryggans förlängning 32 alnar ut i sjön samt byggande av ett nytt brohuvud med ett vattendjup av omkr. 5 alnar skulle anläggningsplats kunna skapas för båtar av upp till 60 lästers dräktighet. I vinklarna mellan bryggans körbro och det något vinkelböjda, nya brohuvudet skulle goda hamnförhållanden kunna erbjudas, med skydd mot nordvästliga och sydvästliga stormar.

272

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 3. Detalj ur Johan Ennes d.y:s projekt, visande förslag till nytt brohuvud. Riksarkivet, Stockholm.

Initiativet till detta projekt kom tvivelsutan från handelsmannen Johan Ennes d. y., vilken hade låtit utarbeta såväl arbetsritning (fig. 2,3) som kostnadsberäkning. Denne Johan Ennes d.y. var son till vinhandlaren Johan Ennes d.ä., vilken på 1630-talet slagit sig ned i Helsingborg, där han etablerat sig som »vintappare» och snart skapat sig en ställning som framgångsrik handelsman. Den äldste av sönerna, Johan Ennes d.y., övertog faderns vinhandel och förkovrade väsentligen den förmögenhet han dels ärvt efter fadern, dels fått genom gifte med borgmästaredot tern Johanne Hansdatter från Helsingör. Hans affärsverksamhet inskränkte sig icke till vintapperiet, bl.a. bedrev han även skeppsrederi i stor skala, både som 18 —Helsingborgs historia V: 3

273

Helsingborgs hamn 1658-1862 ägare av egna fartyg och som delägare i andra. Den förmögne Ennes gjorde sig under krigsåren i hög grad förtjänt av regeringens tacksamhet genom att ge kronan stora penningförsträckningar, utlägg, som aldrig blev till fullo återbetalda. Hans beredvillighet på denna punkt kom honom emellertid att åtnjuta myndighe ternas särskilda gunst, och han beviljades åtskilliga värdefulla privilegier, såsom rätten att i Helsingborg upprätta tvenne värdshus för de resande och där ensam sälja och utskänka vin och främmande drycker. Både Johan Gyllenstierna, vilken 1679 blev generalguvernör i Skåne, och dennes efterträdare Rutger von Ascheberg hyste stort förtroende för Johan Ennes d.y. Johan Gyllenstierna, som hade planer på att göra Landskrona till Skånes administrativa och militära centrum, försäkrade sig om Ennes’ insatser genom att »persuadera» honom att överflytta från Helsing borg till Landskrona, där ytterligare privilegier utlovades honom.14 När Aschebergs alternativförslag för Helsingborgs brygga uppgjordes, var Jo han Ennes sålunda bosatt i Landskrona. Han hade emellertid många intressen att bevaka i Helsingborg och var sedan barndomen förtrogen med dess hamnförhål landen. Den brygga, som på hans initiativ projekterades, var avsedd att tjäna icke blott transitotrafiken utan även förbättra handelns möjligheter till import och export av varor.

1. Handlingar rörande Skandinaviens historia, 6 (Sthm 1818) s. 111 f. Om den äldre bryggan, se band III: 1 s. 63 ff. 2. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC p. 779 ff., RA. 3. St. skr. och besv., Helsingborg — 1718, 1672 16.11 p. 6, 1675 p. 6. Kgl. resol. på st. ensk. besv. 1675 27.9, RA. 4. Band IV: 1 s. 212 ff. 5. Band IV: 1 s. 177 ff. samt fig. 25 och 28 därstädes. 6. Ascheberg till K. M:t 1683 6.2, RA.

274

7. Ascheberg till K. M:t 1685 3.8, RA. 8. Kgl. resol. på st. ensk. besv. 1686 10.11 p. 1, RA. 9. Ascheberg till K. M:t 1687 4.4, RA. 10. Kopiebok 1689 28.2, HSA:RM. 11. K. M:t till Ascheberg 1692 23.3, RA. 12. K. M:t till Ascheberg 1692 19.4, RA. 13. Wellingk till K. M:t 1694 14.2, RA. 14. Se band IV: 1 och IV: 2 passim (jmf. per sonregistret IV: 2 s. 393) och särskilt IV: 2 s. 146-152, 183-185, 263-265.

JOHANN ENNES »NYA BRYGGA»

\^JENERALGUVERNOR ASCHEBERG avled den 4 april 1693 och hann aldrig framlägga sitt förslag till bryggans förbättring. Bryggan var emellertid i stort behov av reparation — på tio års tid hade ingenting gjorts för att avhjälpa de svåra skadorna — och efter påstötning från staden fick efterträdaren, guvernören Otto Wellingk, order att återupptaga förberedelserna, som efter Aschebergs död hade avstannat. Wellingk tillställde då regeringen det förslag, som Ascheberg i samråd med Ennes hade låtit utarbeta. Den av Johan Ennes d.y. utförda kostnadsberäk ningen slutade på 8 500 daler smt — mot 4 089 daler smt för det kungliga projektet av 1692. Av detta belopp skulle 7 000 daler smt utbetalas till entreprenören. Resten, 1 500 daler smt, skulle kunna inbesparas genom att ett i Malmö liggande, för andra ändamål ej längre behövligt förråd av bultar och hakar av järn togs i anspråk för brobygget. Nämnda järnparti hade beställts av Johan Gyllenstierna och ursprungligen varit avsett för ett planerat blockhus vid Landskrona fästning. Johan Ennes erbjöd sig — vilket tvivelsutan varit avtalat mellan honom och Ascheberg — att i enlighet med den uppgjorda beräkningen övertaga entreprenaden för arbe tet.1 Hos den nye generalguvernören, som var obekant med de lokala förhållandena, kunde Ennes emellertid icke, i varje fall icke omedelbart, påräkna samma förtro ende, som kommit honom till del från både Gyllenstiernas och Aschebergs sida. Wellingk fann det sålunda betänkligt att inlåta sig på ackord med Ennes, emedan han dels icke kände till, om denne var kapabel att åtaga sig ett arbete, som icke hörde till hans profession, och dels ansåg det vara otvivelaktigt, att Ennes »lärer söka sin egen fördel därvid». Det viktigaste var emellertid för ögonblicket, att K. M:t träffade avgörande i fråga om reparationsarbetets omfattning, dvs. om det kungliga förslaget av 1692 ellerAschebergs projekt skulle ges företräde. Den 16 febr. 1694 resolverade K. M:t, att det senare projektet skulle bifallas och anvisade för ändamålet behövliga 7 000 daler smt, varav 3 000 daler smt skulle upptagas i riksstaten för 1695.2 Överenskommelse om entreprenad träffades nu med Johan Ennes d.y., sedan guvernören funnit sina farhågor mot hans engage mang ogrundade, och arbetet kunde sättas i gång. 275

Helsingborgs hamn 1658-1862 När det genom Aschebergs försorg projekterade, 1695 igångsatta projektet kom att kallas »Nya bryggan», var namnet såtillvida felaktigt, som det i verkligheten icke alls var fråga om någon ny brygga, utan blott om förlängning av den redan existerande. Benämningarna »gamla» bryggan på den äldre och »nya» på den tillbyggda delen av strandbryggan började emellertid komma i bruk, vilket gav anledning till åtskilliga besvärligheter. Namnen missförstods nämligen av myndig heterna, som trodde sig ha att göra med tvenne bryggor i stället för en och vägrade befatta sig med reparation av »gamla bryggan», som man förmenade sig aldrig förut ha påkostat något. I själva verket hade ju alla tidigare reparationsanslag gällt »gamla bryggan». Sedan reparations- och nybyggnadsarbetena 1695 blivit påbörjade, visade det sig snart, att ett startkapital på 3 000 daler smt skulle bliva otillräckligt. Wellingk anhöll då, för att försöka få hela arbetet färdigt under årets lopp, att i förskott utfå de 4 000 daler smt, som resterade av de för arbetet beviljade medlen. Denna fram ställning avslogs dock av K. M:t.3 I augusti 1695 kom emellertid från regeringen direktiv om ändringar i planen, vilka förefaller märkliga, emedan de innebar godtagande av generalkvartermästa re von Buhrmans blott tre år tidigare framlagda projekt om placering av kanoner på brohuvudet, vilket så bestämt hade avvisats av Karl XI. Salutering var som nämnts en i internationellt umgänge ofrånkomlig ceremoni. Helsingborgs fästning var visserligen nedlagd, men riket representerades av den svenska flaggan på Kärnan — en ny sådan av stora dimensioner lät Ascheberg 1692 beställa i Köpen hamn för en kostnad av 83 danska daler4 — och denna skulle enligt en bestämmelse i fredstraktaten vederbörligen saluteras och hälsningen besvaras. Strandbatteriet vid bryggans landfäste var icke tillräckligt för sådant ändamål, då det ansågs, att skott av 6- eller 4-pundiga stycken knappast skulle kunna höras ut i Sundet när vinden låg på land. Man planerade då att förse Kärnans krön med en överbyggnad, tillräckligt kraftig för att kunna bära 20-pundiga salutkanoner. Mot detta projekt gjordes dock invändningar från magistratens sida, då det befarades, att valven i kyrkan samt borgerskapets hustak skulle kunna taga skada av det myckna skjutan det. Under sådana förhållanden fick frågan om placering av kanoner på brohuvu det förnyad aktualitet och togs av K. M:t åter upp till prövning. Resultatet blev nu, att man genom att för brohuvudet använda ekepålar i stället för sådana av furu skulle få möjlighet att där uppställa grovkalibriga kanoner, vilket även av K.M:t resolverades och meddelades till efterrättelse.5 Arbetet med reparationen och förlängningen av bryggan var icke helt avslutat, då en ny olycka drabbade den så ofta illa skadade hamnanläggningen. Den 21 okt. 1697 blev »Helsingborgs bryggor, både den gamla och den nya», i en svår storm sönderslagna. Det blev åter fråga om reparation och anvisande av nya medel för detta ändamål. Magistraten föranstaltade om syn på bryggan och beräkning av

276

Helsingborgs hamn 1658-1862 reparationskostnaderna, men guvernören vågade icke lita på de därvid framkom na siffrorna, utan lät överstelöjtnanten Gerhard von Buhrman göra en noggrann undersökning.6 Enligt hans rapport var i »nya bryggan» fem stenkistor i behov av omedelbara åtgärder, kostnadsberäknade till 1 221 daler 8 öre smt, medan nyupp förande av trenne stenkistor för 1 689 daler 16 öre smt borde kunna anstå till påföljande år. Värre var det med »gamla bryggan», som måste helt nyuppföras — den bestod av 9 stenkistor och 9 slussar. Kostnaden härför beräknades skola uppgå till 9 670 daler 10 öre smt. Av intresse är von Buhrmans redogörelse för skadornas natur. Under botten sanden vid bryggan sträckte sig det sandstenslager (»hallen»), som utgör helsingborgstraktens berggrund. Det hade visat sig totalt omöjligt att driva pålar in i detta hårda stenlager. De järnskodda pålarna hade under pålningsarbetet vridit sig ur sina järnbeslag och genom sandlagret nått blott ned till stenytan. Guvernör Wellingk var bekymrad över de stora kostnaderna, som kom omedel bart efter det att bryggan blivit reparerad för ett ansenligt belopp. Särskilt gällde detta »gamla bryggan». På denna punkt var Wellingk emellertid offer för ett missförstånd, vilket som förut nämnts berodde på att de uppkomna benämningar na »gamla bryggan» och »nya bryggan» blivit vilseledande. Han hade sålunda fått den uppfattningen, att underhållet av »gamla bryggan» alltsedan Kristian IV:s tid hade påvilat staden, som bestritt kostnaderna med vid bryggan fallande bropen ningar, och att kronan alls icke befattat sig med denna angelägenhet. »Vad eljest den gamla broen vidkommer, som Eders Kongl. Maj:t fuller tillförne intet bekostat haver», yttrar han sig i sin skrivelse i ärendet. Verkliga förhållandet var ju, att staden genom 1664 års resolution hade befriats från underhåll av bryggan och att — i varje fall under svensk tid — reparationer av densamma hade bekostats av kronan. Karl XI:s resolution av år 1686 hade visserligen ålagt staden att svara för strandbryggans underhåll, dock först sedan den genom kronans försorg blivit återställd, vilket när olyckan 1697 timade, knappast torde ha varit fallet. Även om Wellingk sålunda ansåg att underhållet av bryggan varit och alltjämt var en stadens angelägenhet, fann han det dock ogörligt för borgerskapet att under rådande förhållanden företaga ett så stort och kostsamt arbete. Han lämnade därför åt K.M:ts gottfinnande att avgöra, om några medel för ändamålet kunde bestås av kronan. För att i någon mån minska kostnaderna föreslog han, att timmer skulle ställas till stadens förfogande från kronans skogar, samt att allmogen i Helsingborgs län, som hade sin handel i staden och sålunda drog nytta av bryggan, skulle åläggas att fälla och framforsla detta timmer utan betalning.7 K. M:ts svar — det var nu Karl XII, som bestigit tronen — föreligger i en skrivelse den 2 okt. 1698 till dåvarande guvernören, generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld. Däri beviljades ett belopp av 1221 daler 8 öre smt för reparation av fem stenkistor på det nya brohuvudet. Vad beträffar Wellingks förslag om allmogens

277

Helsingborgs hamn 1658-1862 medverkan utan betalning säges i det kungliga brevet: »så finne vi betänkeligt att obligera allmogen utan någon vedergällning till bemälte bros uppbyggande att contribuera, helst emedan desamma dessutom många andra besvär äro underkas tade». Staden, som uppbar bropenningarna, borde i stället gripa sig saken an och förskjuta medel till bryggans återuppförande.8 För den lilla staden, som knappast hunnit hämta sig efter härjningarna under Karl XI:s krig, var K. M:ts beslut föga uppmuntrande. Att det fåtaliga borgerska pet utan kronans hjälp skulle kunna rå med ett så stort företag som byggandet av en ny hamnbrygga var uteslutet, och det såg mörkt ut vad hamnförhållandena beträffade. Den frikostighet, som kronan med hänsyn till den viktiga transitotrafiken tidigare hade visat Helsingborg, hade förbytts i en kärv och avvisande inställ ning, som ytterst synes hava sin grund i guvernör Wellingks missuppfattning av vad beteckningen »gamla bron» innebar. 1708 fann Magnus Stenbock bryggan alltjämt vara i mycket dåligt skick och ålade staden att iståndsätta densamma. Några åtgärder för sådant ändamål kunde staden icke gärna hinna med före den 1 nov. 1709, då danskarna landsteg vid Råå och därefter ockuperade Helsingborgs stad, som sedan av dem hölls till dess slaget vid Helsingborg 1710 tvingade den danska armén att utrymma staden och retirera över Öresund. Under den danska ockupationen måste hamnbryggan ha varit av stor betydelse för den danska arméns försörjning och det har för danskarna varit nödvändigt att snabbt ordna med dess försättande i användbart skick. Efter slaget togs bryggan i bruk för upprensningen av stadsområdet. Tusentals hästkadaver måste avlägsnas från gatorna och släpas ut från gårdar och hus, där de stuckits ned för att åsamka fienden största möjliga olägenhet. Detta mycket svåra upprensningsproblem löstes så, att bödel och rackare tillika med andra, som under hot om svåra repressalier tvingades att arbeta därmed, släpade ut hästkadavren på bryg gan, där de sedan vräktes i sjön.9 Detta var den sista fasen i »danska bryggans historia». För att hindra fienden att vid ett eventuellt revanschförsök draga nytta av Helsingborgs strandbrygga, blev denna sedan på Magnus Stenbocks order spolierad, vilket synes ha skett genom att de ovan vattnet stående delarna brändes ned. I ett memorial av den 24 jan. 1723 talas om återuppbyggande av sjöbryggan, »sedan den år 1709 (!) efter det lyckliga slaget med de danske igenom framl. K. rådets och fältmarskalken sal. grev. Magni Stenbocks föranstaltande i grund är vorden förstörd». 1. 2. 3. 4. 5. RA.

278

Wellingk till K. M:t 1694 14.2, RA. Kgl. resol. 1694 16.2, RA. RR 1695 18.5. RR 1692 3.3. RR 1695 3.8. Wellingk till K. M:t 1695 27.2,

6. St. skr. och besv., Helsingborg - 1718, 1697 p. 2. Kgl. resol. på st. ensk. besv., Helsingborg, 1697 13.12 p. 2, RA. 7. Wellingk till K. M:t 1698 2.7, RA. 8. RR 1698 2.10. 9. Band IV: 1 s. 100,

116.

ÖVERSTE STOBÉES BRYGGA

s A LÄNGE KRIGET PÅGICK och fara för invasion förelåg, fanns givetvis ingen möjlighet till återuppförande av strandbryggan. Men efter freden med Danmark 1720 började den fredliga färjetrafiken över Öresund åter komma i gång, och behovet av en användbar hamnbrygga gjorde sig därmed gällande. Regeringen insåg även detta och riksdagen hade redan 1719 beslutat, att lands hövdingen skulle draga försorg om bryggans reparation. 1721 fick landshövding Carl Gustaf Hård i uppdrag att söka förmå borgerskapet att själva eller genom andra utföra behövliga reparationsarbeten, men försök i den vägen var självfallet hopplösa. Materialkostnaden för en ny brygga beräknades skola uppgå till 25 314 daler smt och det ansågs med skäl osannolikt, att stadens inkomster skulle förslå ens till räntan därav. Men för staden var frågan om bryggans återuppförande av största betydelse. Den framfördes vid 1721 års riksdag av borgmästare Sylvius, men då medel saknades i statens kassa kunde ingenting göras för att få en ny brygga till stånd. Först 1724 blev det mera liv i diskussionen om reparation av hamnbryggan. Frågan utvecklade sig då till en tvekamp mellan å ena sidan stadens magistrat och borgerskap och å andra sidan stadskommendanten, överstelöjtnant Peter Lannerstierna. Förhållandet mellan dessa parter, som länge varit spänt, förbättrades inga lunda genom de nya stridigheterna, och ställes i god belysning när landshövding Hård sade sig »helst önska och nyttigast finna att en sådan utväg må tagen bliva, varigenom överstelöjtnanten ifrån grannskapet med magistraten måtte skild bliva, eftersom han (Hård) eljest förmenar staden kan komma att lida och i längden ej kunna bestå». Kontroversen är emellertid av intresse i detta sammanhang, då den ger en god inblick i förhållandena vad hamnbryggan beträffar. Lannerstierna hade 1724 fått befallning att inkomma med utförlig redogörelse för olägenheterna med Helsingborgs brygga. Hans memorial i ämnet, i vilket säges, att bryggan »icke är eller på fjorton år varit i det stånd, att någon människa kunnat sig av densamma betjäna», omfattar följande huvudpunkter: 1. Bropenningar erlades med följande belopp:

2 79

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 4. Ritning till hamnbrygga, bestående av fem brokistor jämte brohuvud. Den är troligen uppgjord av kommendanten i Helsingborg Peter Lannerstiema. Kammarkollegiums arkiv, Stockholm.

För en koffert För en kappsäck ellervåtsäck För ett fat eller en tunna För en häst För en vagn

2öre 2 » 4 » 4 » 8 »

smt » » » ».

Bropenningarna hade tidigare inbringat 400 daler smt per år, men efter 1719 uppgick de till blott 150 daler smt, »varav likväl aldrig en halvöre skall blivit till bryggans reparation använd». 2. Utöver bropenningarna, vilka uttogs oaktat de resande icke på ringaste sätt kunnat betjäna sig av bron, måste dessa betala »dem som i vattnet vada och på ryggen eller på armarna bära folket såväl som sakerna till eller ifrån båtarna, vilket skall förorsaka dem icke allenast ännu större omkostnader, utan ock länder dem under tiden till en så stor olägenhet, att antingen de själva eller deras saker falla i vattnet och taga därav skada». I manuskriptet hade strukits en passus, där Lannerstierna exemplifierat, huruledes sådana fataliteter drabbat särskilt prominenta resande, »som det för tre år sedan hände med en del av hans högförstelige 280

Helsingborgs hamn 1658-1862 durchlauts arvprinsens bagage av Hessen-Kassel (dvs. sedermera konung Fredrik I), och en gång sedan i förlidet år med Eders Kongl. Maj:ts page Mardenfeldt, vilken då föll i sjön och således icke kunde efter den höga undfångne order vara högtbemälte hans durchlaut följaktig härifrån till Köpenhamn». 3. Därtill kom betalningen till färjemännen för färden över Sundet, som för större båtar uppgick till 4 daler smt och för mindre till 2 daler 16 öre smt. 4. Färjemännen uppbar — enligt Lannerstierna med magistratens tysta medgi vande — efter eget behag för transport av vagn till eller från båtarna 8-12 karoli ner, vintertid mera, »över vilket självsvåld och tvång fast dageligen klagat varder». För att råda bot på dessa oförsvarliga och för de resande odrägliga förhållanden föreslog nu Lannerstierna, att K. M:t skulle lämna privilegium till någon, som vore villig att entreprenera om bryggans reparation och därmed skapa bättre och för de resande billigare möjligheter att komma till eller från landet. Lannerstierna räkna de med en väsentligt mindre brygga än den gamla, byggd på 5 eller 6 brokar. En i kammarkollegiets arkiv förvarad ritning till strandbrygga torde ha ingått i detta Lannerstiernas memorial (fig. 4). Eftersom utförande av ett sådant arbetsföretag skulle ställa sig alltför dyrbart för en privatperson, föreslog Lannerstierna, att en entreprenör skulle kompenseras genom följande åtgärder: 1. Att Kärnan, som icke lände riket till den allra ringaste nytta, finge sprängas och materialet ställas till entreprenörens fria disposition. 2. Att timmer på entreprenörens depens måtte anvisas från de närmast belägna kronoskogarna. 3. Att entreprenören skulle få tillstånd att uppbära skäliga bropenningar, vilka skulle utgå efter följande föreslagna taxa: För att bringa en kappsäck eller våtsäck till eller från de resandes kvarter För en stor packe, kista eller stor koffert För ett stort packfat eller en tunna För en köpmanspacke För en häst För att bringa en övertäckt vagn i eller ur båten samt till eller från kvarteret För en postvagn eller karriol

4 öresmt 8 » » 8 » » 12

» »

3 daler smt 1 daler 16 öre smt.

De resande skulle icke få använda sig av vare sig sina egna betjänter eller andra än de av entreprenören anställda, varigenom »mycket underslev med oförtullat gods inpraktiserande kunde förekommas». 4. Slutligen - och, kanske icke alldeles oväntat - erbjöd sig Lannerstierna att själv övertaga denna brobyggnadsentreprenad. Han önskade därvid som hand-

281

Helsingborgs hamn 1658-1862 penning utfå innestående lön av 1 666 daler smt och hemställde slutligen, att K. M:t »i nådigt hänseende till hans ringa lön och utblottade tillstånd med tio oförsörjda barn täcktes unna honom preferensen». Slutet på framställningen var ett påpe kande av att borgmästaren och magistratspersonerna i Helsingborg enligt Lannerstiernas oförgripliga mening gjort sig till vidare nyttjande av bropenningar därstä des förlustiga. Lannerstiernas promemoria remitterades för yttrande till magistraten, som i sin svarsskrivelse ingick på bemötande av de påståenden, som Lannerstierna gjort beträffande förhållandena vid bryggan och magistratens inställning till dem. Fram ställningen upptog följande punkter: 1. Att bropenningarna nu uppgick till blott 30 daler smt årligen, dillsammans med övriga stadens inkomster blev totalsumman 150 daler smt. 2. Att de flesta resande på grund av brons ofärdighet vägrade att erlägga bropenningar. Vad de resande fick betala dem, som vadade i vattnet, hade stadens arrendator av bropenningarna icke att befatta sig med. 3. Att överfarten över Sundet betalades enligt gällande taxa, med dubbla priset om någon ville fara över under storm. 4. Beträffande påståendet om betalningen till färjemännen för bringande av vagnar i eller ur båtarna förklarade magistraten, att de stora täckta och tunga vagnarna ej kunde föras så nära land, att de med någon bekvämlighet kunde inlastas eller uttagas. För att få dem i land eller i båtarna måste tolv å sexton man vada i sjön med vattnet upp mitt på livet samt söndertaga eller sammansätta sådana vagnar vid båten. Det högsta magistraten för detta arbete beviljat dem var 6 karoliner; något samröre med färjemännen i form av tyst medgivande av högre ersättning hade icke förekommit, och straff hade utmätts när någon i slikt mål hade klagat. 5. Mot sprängningen av Kärnan för användning av materialet för brobyggna den hade magistraten icke något att invända, blott sprängningen skedde utan skada för stadens byggnader. 6. Lannerstiernas förslag till ny taxa för bropenningar ansåg magistraten vara för hög, och förslaget vore outförbart av det skäl, att K.M:t den 16 sept. 1664 (i verkligheten den 17 dec. 1660) hade förunnat staden privilegium på bropenning arna. Enligt K. M:ts resolution den 19 aug. 1720 ägde kommendanten icke att befatta sig med stadens jurisdiktion eller ekonomi. Stridigheterna mellan Lannerstierna och magistraten fortsatte men ledde givet vis icke till några konkreta förslag. Vissa projekt synes visserligen ha framlagts av båda dessa parter, men ärendet var alltför otillräckligt förberett för att beslut skulle kunna fattas och erforderliga medel utanordnas. Kammarkollegiet och statskonto ret föreslog därför i ett betänkande, att landshövding Hård skulle anbefallas att låta en fortifikationsofficer tillika med en ingenjör och en förståndig byggmästare

2Ö2

Helsingborgs hamn 1658-1862 författa dessein och förslag till brobyggnadens utförande. Vad Kärnan beträffar hade dessa båda instanser intet att invända mot att den blev nedriven och materia let använt för byggnadsarbetet. Som motivering för denna inställning hänvisades till att 1724 års fästningskommission icke funnit tornet vara till den ringaste nytta, samt att icke heller amiralitetskollegiet tillmätt detsamma något värde till rättelse för sjöfarten. Amiralitetskollegiets uppfattning på denna punkt förefaller synnerligen märk lig, eftersom Kärnan i alla tider har betraktats som ett för sjöfarten viktigt land märke. Regeringen, som visade bättre förstånd, avvisade också omedelbart rivningsförslaget med förklaringen att tornet, »såsom tjänande till stadens tjänst och de sjöfarandes kännemärke», icke finge borttagas eller ruineras, därmed avvärjan de det svåraste hotet mot detta fornminnes framtida bestånd. För att fullgöra sitt uppdrag vände sig guvernör Hård till översten Lorentz Christopher Stobée — en av Karl XII:s högt betrodda fortifikationsofficerare — vilken synes ha uppgjort tvenne projekt till ny strandbrygga. Ett första förslag kostnadsberäknades till 23 160 daler smt. Senare uppgjordes ett annat, som beräk nades kosta blott 7 925 daler smt. Det säger sig självt, att K. M:t »i anseende till dessa tiders medellöshet och beträngda tillstånd» valde det billigaste, kallat »Över ste Stobées senare förslag». Förslagsritningarna har icke påträffats. Kostnadsskill naden kan bero på att det dyrare förslaget avsett en brygga, som sträckt sig längre ut i Sundet och till huvudsaklig del varit byggd på stenkistor, medan det billigare alternativet gällt en kortare brygga, för vilken åtminstone i vissa delar pålning i stället för stenkistor ingått som konstruktivt element.1 Som stöd för denna tankegång kan åberopas tvenne detaljritningar, som förva ras bland handlingar rörande Helsingborgs brygga i kammarkollegiets arkiv. De är visserligen osignerade och saknar såväl datering som ortsangivning, men gäller förslag till en brygga, i vilket en ursprungligen längre anläggning vid en omarbet ning blivit avsevärt förkortad. Det finnes intet annat skede i bryggans byggnadshi storia, där sådana åtgärder kan passa in. Ritningarna visar detaljer av tvenne stenkistor. De är icke som vanligt kvadratis ka i plan, utan rektangulära med spetsade kortsidor. I höjdled konvergerar hörn linjerna något uppåt (fig. 5). På den ritning, som visar stenkistornas resning i brons längdriktning (fig. 6), är antecknat, att stenkistornas höjd beräknats till 14 alnar, »men som den ytterste kistans höjd ifrån sjöbottnen upp till tvärbjälkarna nu ej finnes nödigt bliva mer än 9i aln eller något därunder», så hade beräkningen av timmerbehovet skett efter denna utgångspunkt. Förändringen synes innebära, att vattendjupet vid brons yttre ända minskats med ej mindre än 4,5 alnar eller 9 fot, vilket bör innebära en högst väsentlig minskning av den ursprungligen avsedda längden ut i sjön. Överste Stobées brygga enligt det »senare förslaget» har, som framgår av fig. 8, 283

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 5. Plan av två stenkistor för en projekterad ny hamnbrygga i Helsingborg, troligen gjord av överste Lorentz Christopher Stobee 1726. Kammarkollegiums arkiv, Stockholm.

haft en längd av inalles 255 alnar eller omkr. 150 meter, medan den äldre »danska bryggan» i sitt utbyggda skick nått omkr. 192 meter ut i sundet. Bryggan saknade brohuvud, men torde vid ytterändan på södra sidan ha haft en apparell eller s.k. klaff. En sådan apparell utgjordes av en liten utbyggnad, vars yta låg lägre än själva bryggan. Den var av betydelse för att underlätta lastning och lossning samt för passagerarnas ombordtagande och landsättning. Av vikt är emellertid att fastslå, att Stobées brygga icke innebar återuppförande av den »danska bryggan», utan var en helt ny anläggning, belägen på annan plats. När den gamla bryggan förstördes, blev dess under vattenlinjen förefintliga sten kistor kvarstående i mer eller mindre skadat skick. Det skulle varit förenat med mycket arbete att för en nykonstruerad brygga rensa upp sjöbottnen på detta område. Stobée lade därför sin nya brygga ett stycke — omkr. 30 meter — söder om den gamla bryggan. Den fick då sitt landfäste icke vid Stortorget utan något söder om detta, mittför Norra Kyrkogatan, dvs. just där »danska bryggans» föregångare, den medeltida bryggan, bör ha legat. Enär de svåraste stormarna kom från nord väst, kunde »danska bryggans» kvarstående stenkistor beräknas skänka den nya bryggan något skydd såsom vågbrytare. Överste Stobées förslag gick ut på att för minsta kostnad få en brygga, som för

284

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 6. Fasadri tning av stenkistorna ifig. 5.

staden var oundgänglig främst med hänsyn till den starka frekvensen av resande. Liksom i så många andra fall visade det sig dock, att sparsamheten gick ut över stabiliteten. En pålbro var icke någon konstruktion, som i längden förmådde motstå den våldsamma påfrestning, för vilken bryggan av storm och isgång kunde utsättas. Det dröjde icke heller länge innan förstörelsens krafter blev bron över mäktiga. Bryggan var färdig 1729, men redan 1734 gjordes den genom en svår storm obrukbar och förödelsen fullbordades av en ny storm 1737, efter vilken det befanns, att pålbron på en sträcka av 60 meter helt hade spolats bort av vågorna. Färjemännen kunde icke längre lägga till med sina båtar, utan måste återgå till det efter tidigare förstörelser praktiserade systemet att vadande i vattnet bära både passagerare och gods i eller från land.2 Förhållandet föranledde denna gång starka motsättningar mellan magistraten och färjemanslaget. Sedan klagomål framställts att färjemännen krävt oskälig ersättning för sitt besvär med vadandet och bärandet och dessutom varit otidiga mot prominenta resenärer, beslöt magistraten att upp rätta en taxa, efter vilken färjemännen ägde att i sådana fall taga betalt. Färjemän nen vägrade emellertid att ställa sig magistratens påbud till efterrättelse. De hänvi sade till sina skråartiklar, som ålade dem att med segel- eller roddbåtar föra resande och gods över Sundet, men icke innehöll någonting om skyldighet för dem att bära passagerare eller gods i land. Dessa arbetsuppgifter ville de nu alldeles 285

Helsingborgs hamn 1658-1862 frånsäga sig. Eftersom det uppenbarligen var färjemännen, som i denna konflikt hade lag och skråordning på sin sida, måste magistraten kapitulera och i hast reda upp saken genom att till de resandes tjänst anställa särskilda bärare. Detta ar rangemang sades uttryckligen skola bliva provisoriskt i väntan på bryggans repara tion. Men provisorier visar alltid en stark tendens att bliva bestående och så skedde även nu. Alltjämt fungerar de av staden tillsatta bärarna, numera dock i mera utvecklade former och under namnet Gamla Dragarelaget i Helsingborg.3 För borgerskapet tedde det sig som en katastrof, när den efterlängtade bryggan efter blott några år blev förstörd och oanvändbar. Frågan om bistånd av publika medel för reparationen togs omedelbart upp. Borgerskapets äldste betonade i en skrivelse till magistraten starkt de synpunkter, som borde vara särskilt tungt vä gande för att statsmakterna nu skulle ingripa, nämligen hänsynen till de viktiga kontinentala förbindelserna. Att hamnbryggan icke kunde användas innebar »en stor olägenhet så väl för rikets undersåtar som för utländska, vilka behöva resa mellan Sverige och andra utrikes orter, men i synnerhet bliva höga herrar envoyé er, generalspersoner och flera, som med någon ansenlig svit och resebagage skola in och ut av riket, såsom ock kurirer och expresser, som äro stadda på någon hastig resa, hindrade, uppehållna och med mycken inkommoditet parerade».4 Det tog lång tid innan reparationsfrågan åter hann mogna. Ett projekt uppgjor des av överste Stobée, men det var först sedan på landshövding Bennets initiativ löjtnanten — sedermera kaptenen — vid fortifikationen Carl Pfunt, som då var stationerad i Eandskrona, fått i uppdrag att uppgöra ett reparationsförslag, som frågan äntligen kunde bringas till sin lösning. Sedan år 1736 hade emellertid anslag för reparationen anvisats, och material hade inköpts i avvaktan på de blivande arbetena.5

1. Uppgifter om förberedelserna 1721-1725 för återuppförande av skeppsbron finns i Kam markollegium och statskontoret till K. M:t 1725 26.11, RA, samt därtill hörande handlingar i Kammarkollegiums arkiv. Rådst. prot. 1725 26.2. C. G. Hård till kammarkollegium 1726 25.11, 2:a provinskontoret konv. 353, Kammarkollegiums arkiv.

206

2. Mag. prot. 1731 15.11, 18.12, 1734 3.4, 1737 26.2. 3. T. Mårtensson, Gamla Dragarelaget i Häl singborg (Hbg 1945), även i Kring Kärnan 3 (1947). 4. Mag. prot. 1734 21.9, 1738 13.9. 5. Mag. prot. 1735 3.3, 1736 20.3, 21.6, 1737 2.4, 18.6.

KAPTEN PFUNTS BRYGGA

AV CARL PFUNT upprättade förslaget framlades i september 1738. Kostnaderna beräknades till 9 231 daler smt.11 förslaget hade bryggans av vågorna bortspolade, på pålar byggda mittparti ersatts av en nykonstruktion, bestående av fem stenkistor jämte en pålrad mellan varje par av brokaren. Vidare — och detta var en viktig detalj — hade bryggan föreslagits förlängd 24 alnar för att göra det möjligt för större båtar att lägga till. Det tillbyggda partiets yttersta del var utfor mad som ett tvärställt brohuvud, bildat av på norra och södra sidorna utgående appareller, 30 alnar långa och 9 alnar breda. Apparellerna hade mot vattenytan sluttande plan och var avsedda att dels underlätta landstigning från båtarna, dels bereda båtarna lä i vinklarna mellan apparellerna och körbron. Åt sjösidan skyd dades apparellerna av en rad längs brohuvudet invid varandra nedslagna pålar. Sirligt utformade räcken med klotprydda ståndare kantade brohuvudet (fig. 7). Det bör framhållas, att Pfunts plan vid utförandet måste ha blivit väsentligen modifierad. Den visar nämligen en brygga, vars körbro ligger omkr. 7 alnar — 4,2 m. — över vattnets medelnivå, medan i verkligheten strandlinjen vid brofästet får beräknas snarare ha understigit än överstigit en höjd av 2 m. över det normala vattenståndet. Landshövdingen tillstyrkte varmt Pfunts förslag till reparation av bryggan och icke minst förlängningen av densamma, som var behövlig »så för rikets heder på gränsorten som till stadens nytta, men särdeles den resandes tjänst och bekvämlig het».2 Arbetet kunde igångsättas 1739, sedan Pfunt försäkrat sig om att någon ändring av hans författade dessein icke skulle ifrågakomma — han hade i annat fall icke velat befatta sig med denna angelägenhet. Möjligen befarade han kritik mot försla get från överste Stobées sida. Pfunt avled emellertid 1743 och vid denna tidpunkt hade varken förlängningen av bryggan eller de båda apparellerna påbörjats. Rege ringen hade då anslagit inalles 11 967 daler smt utöver de 2 500 daler 19 öre smt som förut funnits i behåll. Av dessa medel hade 8 000 daler smt utanordnats för arbetena. Vad anslagen beträffar beslöts vissa restriktioner i samband med den knapphet i medelstillgången, som förorsakades av 1741-43 års krig. På förslag av sekreta

287

Helsingborgs hamn 1658-1862 v& tf&p M /• » ^ :MMM- ,J

sr? ’' "< t/**?■ V ■? *-f

»X* <- ■<*-# tfttfgzz/av&S,t.

4i**ir4**r J$f.*.** £**->'>/>+<> 4* **S^2*

*-*f*4^ *JiZ26é&i^a&irKtfJt $&*^*'T'54'4»yr2r*' *

■1&Z W««* * * £* y& &■»'■* m-V +s*,s,,H<ß Ü*«*^*»# du*#V*?,£&+* ifk.Z «*'* 'Xt /f*.A*4&, jf>_.. ’+L*♦ *-1 X /!l£»»•<£*•s*-^ A' ., „ _ *-**«/ „,.__._....^ '4n.^-*4Al 4~+zm** g^#* * ,,.... " ■*■•**• ^ ^*1 $**■-•»-4* ^ “.> * -..■ '**&£ oMB1' jg* > 3* S»A?

>*•***. +*SZ'*r*'>*A* ■ a'-/***v41 ;*** fQw/jpQVjr*■** <*r/f<•'♦♦ <Fa.%*-' $■+£

--’ j

fog. 7. Förs lagsritning till reparation och förlängning av Helsingborgs hamnbrygga, upp gjord av fortifikationslöjtnant Carl Pfunt 1738. Förslaget upptar dels en plan över hela bryggan, dels fasad av brohuvudet och aparellerna. Kammarkollegiums arkiv, Stockholm.

utskottet beslöts nämligen 1743, att av de medel, som fanns disponibla för Helsing borgs brygga, ett belopp av 4 000 daler smt i stället skulle tagas i anspråk för att hålla en bataljon av livgardet på fältfot, »helst som sekreta utskottet förmodar, att brobyggnaden vid då varande äventyrliga konjunktioner ändå icke skulle verkstäl las». Landshövding Sjöblad hyste nu oro för att det för bryggan inköpta materialet skulle bliva odugligt, om medel icke fanns att tillgå, och betonade vikten av att färdigställa bron, »varest, ibland andra resande, främmande höga makters sände bud skola färdas». Prestigesynpunkterna var alltjämt viktiga för kronan, när det gällde hamnförhållandena i Helsingborg. Han hemställde därför, att dessa 4 000 daler smt skulle återgå till brobygget, vilket även bifölls av regeringen. Redan 1744 kunde dessa medel återföras till ursprungligen avsett ändamål.3 Med Carl Pfunts död synes arbetena på bryggan emellertid ha avstannat och de återupptogs aldrig i enlighet med det av honom upprättade förslaget. Brohuvudet kom sålunda icke till utförande, utan de vidtagna åtgärderna inskränktes till konstruktiva förbättringar av överste Stobées brygga. Det hände givetvis alltjämt, att bryggan skadades av storm, även om katastrofer av den omfattning, som förekommit på 1680- och 1730-talen, icke rapporterades under de närmaste åren.

288

Helsingborgs hamn 1658-1862

'4,\. *rz'/i

ZZ t*/> 2 jU* / /&, S-

/>■ Jhf-yirr </*■' <*'

4 'lFi££/f*4 7 <^j}-£t^Cjt' p

<■? . ^/y*ix+//s/' t

*• _

y&r

/#+v K2^/jCjfy> ^' y/7 7jdex£(e,

O&f/zs y6-*r &*4 y/j/ r

r >■? <•>*

, '\/J%-4r4

Fig. 8. Detalj av plan över hamnbryggan och strandbatteriet, omkr. 1760. Krigsarkivet, Stockholm.

Men färjemännen klagade ofta, och rikets postdirektör anmälde missnöje på grund av svårigheter med postföringen över Öresund.4 Någon förbättring blev det, när 1 200 daler smt beviljades 1753 för förlängning av bryggan med en stenkista, »som på norra sidan formerar en apparell», enligt förslag av fortifikationskapten Baltzar Weduwar.5 Hur bryggan tedde sig vid den na tid framgår av en ritning, som visserligen är odaterad, men sannolikt härrör från 1750-talet (fig. 8). Ett intermezzo kring frågan om reparation av bryggan utspelades några år senare. För reparation av några synbarligen mindre skador hade staden 1757 beviljats ett anslag av 290 daler 12 öre smt, vilka medel ställdes till förfogande för borgmästaren Peter Pihl d.y. Denne gjorde sig emellertid ingen brådska med att sörja för arbetets utförande, och när han 1759 avled var ingenting gjort. När kammarkollegiet och statskontoret upptäckte, att pengarna icke omedelbart blivit använda för det ändamål, vartill de beviljats, blev det allvarliga anmärkningar mot magistraten, som ålades att ersätta den fördyring av arbetena, som kunde förorsa kas genom dröjsmålet.6 1. Konv. 353 i 2:a provinskont., Kammarkolle giums arkiv. Mag. prot. 1738 3.9. 2. Memorial av landshövding W. Bennet, Kammarkollegiums arkiv. 3. Kammarkollegium och statskontoret till K. M:t 1744 27.9, RA. 4. Mag. prot. 1742 6.11, 1744 31.3, 1745 7.1,

19—Helsingborgs historia V: 3

22.6, 16.11, 1746 27.1, 3.2, 1.3, 16.4, 18.6, 7.7, 3.11, 6.12, 10.12. 5. Transumt av Malmöhus läns rekv. förslag till 1754 års stat, dat. 1753 4.9, RA. 6. Kammarkollegium och stadskontoret till K. M:t 1804 15.6, RA.

289

MAJOR WEDUWARS STENBRYGGA

WID BÖRJAN AV 1760-TALET betecknades bryggan som ganska förfallen. Det blev nödvändigt med nya krafttag för att åter få en fullt funktionsduglig strand brygga till stånd. Frågan upptogs på allvar 1761 och var under några år föremål för handläggning inom kammarkollegiet, statskontoret, landshövdingeämbetet och magistraten. En reparation beräknades kosta omkr. 4 000 daler smt, men man började nu söka sig fram efter andra linjer och ifrågasatte, om det icke skulle vara lämpligare att i stället för att reparera den gamla timmerbryggan bygga en helt ny brygga av sten. En sådan skulle visserligen ställa sig väsentligt dyrare, men det kunde dock även ur ekonomisk synpunkt te sig fördelaktigare att taga en större utgift på en gång än att dragas med ständigt återkommande kostnader för de underhållsåtgärder, som erfarenheten i rikt mått visat blev oundgängliga i fråga om en hamnbrygga av timmer.1 Det blev kommendanten på Malmö slott, major Baltzar Weduwar, som fick i uppdrag att upprätta ett hamnbyggnadsförslag efter dessa riktlinjer. Man räknade också med att en stenbrygga skulle kunna bestyckas med kanoner för salutering — och även för försvar — och att man då skulle slippa iståndsättande av det gamla batteri, som fanns på stranden ett kort stycke norr om den dåvarande bryggans landfäste och som under årens lopp fått förfalla. Detta batteri, angivet på kartan fig. 8, utgjorde en sista rest av den forna fortifikationslinjen runt staden. Weduwars den 25 juni 1764 daterade förslag visade en friliggande, rektangulär redutt, byggd på ett avstånd av omkr. 90 meter från stranden (fig. 9). Den mätte i längd ut i Sundet omkr. 65 meter, i bredd omkr. 45 meter. Dess stensatta yta omgavs av en stenbarriär eller parapet av 1,35 meters höjd, skyddad av en mot sjöbottnen doserande stenglacis. Genom trenne öppningar på barriärens södra, västra och norra sidor ledde stentrappor ned, på vilka landsättning från båtarna kunde ske. Genom en liknande, något bredare öppning på den mot land vettande sidan kom man på en bro över »slussen» ut på den omkr. 16 meter breda, ävenledes av sten byggda landgång eller kaj, som förmedlade trafiken mellan redutten och stranden. Nyssnämnda »sluss» var den genomströmningskanal, som gav möjlighet för vattnet att löpa fritt kring redutten och därmed förhindrade

290

Helsingborgs hamn 1658-1862 sandavlagring på dess lovartsida. Den inre utfyllnaden, som till stor del bestod av jord, visade icke tillräcklig stabilitet och kom i sinom tid att vålla bekymmer i samband med reparationsfrågor.

Fig. 9. Förslag till ny hamnbrygga och redutt i Helsingborg av major mekanikus Baltzar Weduwar 1764. Krigsarkivet, Stockholm.

Redutten och den dit ledande landgången var lagda så, att de täckte de äldre bryggornas rader av stenkistor, danska bryggans på norra sidan och den i bruk varande bryggans på den södra, varom planen fig. 10, där de gamla stenkistorna är

291

Helsingborgs hamn 1658-1862

aißfjutm/tcfju^ '/ {litten. geu.en Dioeuffa.

?•*

M" %

ij. ia yrs

ä?

« SMmmnim, . ^ ' „r 4> *N A -.. • t * * * *V*

•#"- *>

* 1«i

** *;> * : vtcj;.* ? i * * * ***. *v + # 41 ✓* • ............................. ...

qt/i/tm //.n/.rr 0. 1

I»

Wrlmeden.

' v ** -ir ^ <f ? > * * *■ « \c~ m ; ,i "% » * 1 * ** *4» *, * * A*, ** ’. T . ...... X . 4*

T'-" '■»

^i..,. ■»!,., »«i i<fciim>—»■■—<»

. Fofil laches:, cptstam limen.

"—1

, &/ wrxlln

........ 4». r

* ? »• ■ ■ K,«J; fA5**5 mm... «c

3® ,, rjiA>,y: 1 • .

...

V'MwBM

fJ *(•* 1. A' * ., d< : s t f m '•■'■'* • * •>'fc -

. • . / . * Ä ,* * ' *.

-,/y

Jfc 4 -i *.«i »W 4m

Y "* k. XÄ.. -

wxMrt&l,

'"'fy 2^

« -• »* 3Inerté/m*r f- ^ dJxrt

n< 9 .t ! a * * A t f

,A,.

2 GV: fe.

, jjJcl i/ti Jrdfiher/;-. f

jSrymtm, A

pMjhln iiM J~ctA ledan, jm grnedMMm^ddm&..4en//dér: 6/1. $

npi

K rider Wall/i-i:

JX *< fc«?4Äi «c/?,

9 id&t. åriyija, al cUdjtei, J<x &&■■Aeeirtr tjf&rm mtder p:J'< let^i *>t*M*l, ■*P*>w d>yf* Årdralxr, JM. éd>S Uä Mdrrén. d§A. injém rm-.&.ti.JvrAsaxtmy. HM- 6<^u mlMMmU en.H <it* f?**yy*u. . Mfd d sl <>,..( u iX f'J. f-.r ■. : tsjd itt idé iryria wnHn* åJnirrlc/% ix/tMi^m.^ßen rirh ?n<nj, nt deJxynen/vy jfd.yd pS/ttJ, é, A

(titfiM. >,'fr d n'feeedfaqM /udx

■■ f t, //f/m/me.

>/. <.\//'- f"j .

,y tilJr/n /■*■ at. firJ. d, .Jn.x

Kf,r vjetntn f/d efe/t //.'MV

'/rf// \ y: ite/y/e.pf /■/■//.rrerf ddrC

’ - '*n&i

r/f/r ger, //,/r//< rd/■/< S/s // /•• « ,' -/t

^/52/i"/e’eMed'~t/esi Jrdr/r/s //MM,

Pd/M-e/-

Fig. 10. Detalj urförslaget i fig. 9, visande sektioner av redutten samt av den till densamma ledande förbindelsevägen.

markerade, ger klart besked. Även om dessa stenkistor var mer eller mindre raserade, kunde de dock utnyttjas för den nya anläggningen, i vilken mellanrum men mellan de äldre stenkistorna utfylldes med nykonstruerade sådana. Vatten djupet var vid yttre änden av redutten vid lägsta vattennivån 4 fot, vid högsta 10 fot. Det av Weduwar uppgjorda projektet hade kostnadsberäknats till 21 572 dal er 2 öre smt. Det blev av K. M:t stadfäst den 28 aug. 1764 och utbjöds på entreprenad på landskansliet i Malmö den 1 december, varvid direktören för Södra dykeridistriktet Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. åtog sig att svara för arbetets utförande.2 Det bedrevs raskt och var färdigt i lagom tid för att möjliggöra den danska prinsessan Sofia Magdalenas landstigning i Helsingborg den 8 okt. 1766, då hon under stora högtidligheter på den nya stenbryggan mottogs av sin tillkommande gemål kron prins Gustav.

292

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 11. Stenbryggan på 1780-talet. Detalj ur den »situations-charta» som garnisonens officerare år 1778 skänkte till Helsingborgs rådhus. Helsingborgs Stadsmuseum.

Till erinran om denna remarkabla händelse insattes i bryggans barriär en nu i Helsingborgs Stadsmuseum förvarad minnestavla av sandsten med följande in skription: ÅHR 1766 DEN 8. OKTOBER EMOTTOG SWERIGES GRONPRINTZ GUSTAF SIN HÖGST ÄLSKELIGA GEMÅL PRINTS ESS AN SOPHIA MAGDALENA På den i fig. 11 reproducerade bilden, som visar Stortorget, med kronobränneriet i fonden och hamnområdet, synes på bryggan en flaggstång med svenska örlogsflaggan, vid norra bröstvärnet ett batteri salutkanoner från Kungl. artilleri regementet — sedermera Vendes artilleriregemente — och vid landfästet »postlyk293

Helsingborgs hamn 1658-1862 tan» på sin höga stång, som nattetid tjänade färjeman och andra sjöfarande till ledning när bryggan skulle angöras. Förhoppningarna att nu ha vunnit en underhållsfri brygga kunde givetvis icke helt infrias. Stormskador, som krävde reparation, uppstod tid efter annan på

'2ropl

Fig. 12. Projekt till ändring av Helsingborgs skeppsbro. Av major E. J. Montell år 1781 gjord omarbetning av ett förslag som han tidigare framlagt år 1780. Kopia i Krigsarkivet, Stockholm.

glacisen, vilken blivit alltför svagt dimensionerad. En förstärkning av densamma utfördes 1781 efter ritningar av majoren vid fortifikationen E. J. Montell, varvid också reduttens mot stranden vettande del gavs utsvängd kontur för underlättande av vattnets strömning genom slussen (fig. 12). Nyssnämnda, av major Montell uppgjorda förslag, berörde även andra för 294

Helsingborgs hamn 1658-1862 t' <y

' ^,4 ✓> V'* *9 «/*'

-/y

Fig*. 73. »Enfaldig och Ungefärlig Project-Ritning til ett Währn utanföre Helsingborgs Strandbrygga, bestående af Bålwärcke och Stenkistor», inlämnat av färjemanslaget till magistraten i juli 1777. — Förklaring: A. Det projekterade värnet. — B. Huvudet av den nya bryggan eller den s. k. redutten. — C. En kvarlämnad gammal brokista, som nu föreslogs bli borttagen för att strömmen skulle kunna »utskära mera djup för en liten hamn». — D. Kvarlämnade pålar och grundvalen till det gamla brohuvudet, till en bredd av 14 alnar och en längd av 85 alnar.

bryggans funktion synnerligen väsentliga frågor. Även om hamnförhållandena i många avseenden förbättrats genom anläggning av stenredutten, innebar den dock ingen helt tillfredsställande lösning. Den korporation, som genom sitt dagliga arbete vid bryggan satt inne med den största erfarenheten om praktiska förhållan den i samband med seglationen, var färjemanslaget. Dess medlemmar kände sig icke nöjda med de anläggningsmöjligheter, som den nya bryggan erbjöd. Vad de främst önskade fästa myndigheternas uppmärksamhet på var, att bryggan alltjämt låg helt öppen och icke förmådde skänka deras båtar något effektivt skydd vid hårt 295

Helsingborgs hamn 1658-1862

'.'/■j//'&/<>,/

fkpluitffm. f.ic. t/yf /•<//

'/a . '&/://>'> / ?- /■ '

///ff,/'/'/. /v,y/ <•>.-< ,./'/:.'/■?/■< .ff//" '-

i///#. /<#</%/> ■'(■///y//a*'p ■■ Mtfr/* p" *%/&'. 44 : . : ///teXy/iWlj / ■//<%}>/f/f (<:«,■■ '././'/'/■ f\ # s'v- V,/

<</'t./ '/</'' /■/.

kffam..M.J■ :y/h>/(fwh .'/V/fU , f'wr/;<x/ /'■ > ffc/i/frf-s . / / „__ /*/. ///x/v > /

>\ ''///f /Äroff/Huml, ftk/ete. ,K,J. ./>e~/</$/*/,

fat m e

^ßroffmt mxf

&?<*///■

Fig. 14. Major E. J. Montells andra förslag år 1781 till ändring av Helsingborgs brygga och anläggande framför densamma av ett skyddsvärn i form av en kvart cirkel båge. Kopia i Krigsarkivet, Stockholm.

och stormigt väder. De vågade då icke lägga till vid bryggan för att icke riskera, att båtarna slogs sönder mot stenglacisen, varför det ofta kunde hända, att »förnäma herrskap och ministrar bliva vid tillämnad överfart uppehållna». För posttranspor terna var dessa förhållanden också i hög grad besvärande. För att råda bot på dessa svårigheter ansåg färjemanslaget det vara önskvärt, att utanför bryggan lades ett bröstvärn, som skulle kunna tjänstgöra som vågbrytare och skapa lugnare vatten och därmed förbättra landningsmöjligheterna. Laget vände sig 1777 till magistraten med en skrivelse i ärendet och bifogade för åskåd liggörande av uppslagets innebörd en »Enfaldig och Ungefärlig Project Ritning» (fig. 13). Färjemännens uppslag, som magistraten fann vara acceptabelt och vidarebe fordrade till landshövding Toll, innebar i själva verket en god, erfarenhetsmässigt grundad lösning på frågan. Toll gav major Montell i uppdrag att i samband med 296

H elsingborgs hamn 1658-1862

n/t

Fig. 15. Skyddsvärnets och sänkekistomas konstruktion enligt major Montells första förslag år 1780. Krigsarkivet, Stockholm.

nyssnämnda projekt till ändring av bryggan och slussen även taga upp denna fråga om ett yttre bröstvärn till behandling. I Montells förslag av 1780 — i vissa detaljer omarbetat 1781 — ingår ett bröstvärn av just den karaktär, som färjemännen hade förordat. Det har formen av en kvartcirkellinje, med centralpunkt på mitten av bryggans västsida och består av nitton invid varandra placerade »sänkekistor» med lodrät inre front och utåt doserad glacis av sten (fig. 14). Den inre radien uppgår till omkr. 105 meter, totala inre bågens längd till 160 meter. Det var sålunda ett betydande arbete, som här hade planerats.3 Förslaget insändes av landshövding Toll till K. M:t, som remitterade detsamma till överintendentsämbetet. Överintendenten Carl Fredrik Adelcrantz godtog Mon tells förslag till ändringar på bryggan och ävenledes till bröstvärnet (fig. 15), men gjorde invändningar mot konstruktionen av sänkekistorna. En osignerad plan till ändring av dessa — säkerligen av Montell — föreligger i Krigsarkivet (fig. 16), men 297

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 16. Major Montells andra förslag till konstruktion av skyddsvärnets sänkekistor. Kopia i Krigsarkivet, Stockholm.

icke heller denna ville Adelcrantz godkänna, då han ansåg, att de kistornas långsi dor sammanhållande bjälkarna skulle hindra stenblocken från att få ett pålitligt läge i kistorna och därför borde ersättas av yttre spännstolar. De härför behövliga ritningarna synes Adelcrantz personligen ha utarbetat (fig. 17). I övrigt tillstyrktes förslaget med den anmärkning, att bröstvärnet borde förläg gas något längre ut. I riksdagen förordades Montells projekt varmt av stadens riksdagsman, direktör Fredrik Wilhelm Cöster, samme man, som haft utförandet av stenbryggan på entreprenad. Den 19 aug. 1781 beslöt K.M:t bifalla förslaget och för dess utförande anvisa det beräknade beloppet, 20 863 riksdaler 11 skilling specie.4 Längre än hit kom frågan emellertid ej. Ändringarna av bryggan vidtogs, men bröstvärnet blev aldrig påbörjat. Orsakerna härtill torde främst ha varit bristande medel — rustningarna och kriget med Ryssland och Danmark hade prioritet. När stadens äldste 1790 förfrågade sig rörande hamnarbetenas fortsättande, förklara de magistraten, att man icke så snart efter det kostsamma kriget kunde räkna med att få pengar för detta ändamål.5 298

Helsingborgs hamn 1658-1862 •Ull'»**”•

/årw&odrmt/

«/ 6rcW<*/Cmt Aam-nenJv

fra/1/itMl,

:M?v/:

-r

/7&/

WWiimiMaw

Fig. 17. Överintendent Adelcrantz ritning till konstruktion av skyddsvärnets sänkekistor. Godkänd och påtecknad av Gustav III den 17 juli 1781. Riksarkivet, Stockholm.

Men också andra faktorer spelade in. Det var icke blott storm och isgång som hotade. En annan fara trädde i förgrunden, uppgrundningen av strandområdet. Vid slutet av 1700-talet var vattendjupet vid bryggan ej mera än 2 i fot och uppgrundningen fortgick. När tiden var mogen för nya krafttag för upprustning en av Helsingborgs hamnbrygga, var 1781 års förslag till bröstvärn och vågbrytare redan föråldrat. Det kom aldrig att spela någon roll i den senare diskussionen. Planerna på förbättring av hamnförhållandena lades efter andra grundlinjer. 1. Kammarkollegium och statskontoret till K. M:t 1764 15.8, RA. Rådst. prot. 1763 18.7,

2.11, 21.11. 2. Protokoll 1764 1.12, Landskansliets i Malmö arkiv, LLA. Rådst. prot. 1764 15.10, 20.10. - (Om arbetets gång bör måhända några notiser tilläg gas. Weduwar uppgav i ett brev från juli månad 1765 att en ihållande nordvästvind och brist på timmer försinkat arbetena. »Inget annat timmer än gamla bryggan bestås, vilken för passagens och

kostnadens skull skolat bibehållas.» Han hade gjort en provisorisk kommunikationsbrygga mel lan den gamla och den nya bryggan, varigenom 40-50 famnars längd av den gamla bryggans timmer saklöst kunnat nyttjas. Domkrafter hade han lånat i Helsingör och med deras hjälp hade man de dagar, då sjögången inte varit för svår, kunnat dra upp och släpa bort 20-30 pålar om dagen med 6-8 mans arbetsstyrka, från den gam la bryggan. Han sade sig också ha sett de pågåen

299

Helsingborgs hamn 1658-1862 de brobyggnadsarbetena i Helsingör och önskade att han vore entreprenör för det arbetet. Då skulle han på det enda arbetet ha kunnat tjäna mera än under trettio års tjänst vid fortifikationen. För utom uppsyningsmän och hantverkare sysselsattes ett hundratal man och enbart till pålning och bortsläpning av bjälkar nyttjade man 60-80 man. Weduwar ansåg sig ha kunnat sköta arbetena i Hel singör med en mycket mindre arbetsstyrka, och borde alltså med den utgående entreprenadsum man ha kunnat göra sig en stor förtjänst. Strax efter klagade han dock över att han hade för litet folk på sin arbetsplats. Helsingborgs lilla garnison utgjordes bara av 26 man och han begärde därför

300

att få folk kommenderade från garnisonerna i Landskrona och Kristianstad (Brev 1765 5.7, 26.7, Fortifikationen, Inkomna handlingar, KRA). Åtminstone påföljande år Fick han arbetstrupp från Landskrona. I april anlände 30 man (Rådst. prot. 1766 4.4). Redaktörens anm.). 3. Kammarkollegium och statskontoret till K. M:t 1781 2.7, RA. 4. Kammarkollegium och statskontoret till K. M:t 1782 2.7, RA. 5. Rådst. prot. 1790 2.10. Kammarkollegium och statskontoret till K. M:t 1785 14.4, 25.10, Kammarkollegium till K. M:t 1787 16.3, RA.

H AMN B YGGNADSDI REKTION EN 1805-1828

JVL _. ,,«, _ _

historia, ett skede, kännetecknat av stark aktivitet och omfattande planeringar, vilka omsider ledde till bestående resultat — den slutna hamn, som alltjämt utgör det centrala partiet i Nordhamnens bassängsystem. Vid slutet av 1700-talet hade bryggans tillstånd alltmera försämrats. Uppgrund ningen hade ökat och nådde 1802 så långt, att den för vattengenomströmningen nödvändiga slussen mellan redutten och körbron fylldes med sand och ansågs icke kunna återupptagas. Färjemännen framförde i mars 1802 åtskilliga klagomål över bryggans dåliga beskaffenhet. Södra och västra sidan sades vara otillgängliga, sjöbottnen var fylld av stora stenar, klaffen kunde man med svårighet gå på, än mindre föra gods över den, och färjemännen från Helsingör for nu till Landskrona i stället för till Helsingborg.1 Reparation av bryggan, vars stenglacis var allvarligt skadad, var ofrånkomlig. Det stod emellertid för såväl myndigheterna som borgerskapet klart, att enbart repara tion av den gamla stenbryggan icke längre kunde vara tillfyllest, utan att långt mera omfattande åtgärder måste vidtagas och att en ny hamnanläggning med avsevärt större kapacitet borde eftersträvas. I avvaktan på projekt i sådan riktning var det dock nödvändigt att åtminstone provisoriskt iståndsätta den gamla bryggan och så skedde även. Att kostnaderna härför blev något högre än beräknat hade sina särskilda orsaker. Vissa arbeten måste nämligen till »för att bereda en någorlunda bekväm och anständig embarkering vid tillfället av det Höga Furstliga Badiska Herrskapets utresa». Det var konung Gustaf IV Adolfs svärföräldrar, som pres tigesynpunkterna denna gång gällde.2 Bland myndighetspersoner, som hade att taga ställning till Helsingborgs hamnbyggnadsfråga, spelade generalguvernören friherre Johan Christopher Toll en betydelsefull roll. Hans intresse för hamnfrågans lösning är uppenbart och hans starka inflytande i politiskt avseende torde ha i hög grad befrämjat frågans lösning och till att förmå K. M:t att vara »i nåder benägen att kraftigt understödja och uppmuntra ett så angeläget och gagnerikt företag, som inrättande av en hamn byggnad här i staden är».3 3°!

Helsingborgs hamn 1658-1862 Regeringens intresse för saken kommer till synes i befallning den 7 aug. 1800 till landshövding Gustaf Fredrik von Rosen att inkomma med förslag till en förbättrad strandbrygga. Påföljande år hade generalguvernör Toll att taga ställning till tvenne

Fig. 18. Löjtnant J. M. Polheimersförslag 1801 till båthamn vid stenbryggan. Sjöfartsver kets arkiv, Stockholm.

mycket olikartade hamnförslag, av vilket det ena var uppgjort av dåvarande major mekanikus Jonas Lidström, det andra av löjtnant Joh. M. Polheimer.4 Jonas Lidström, år 1800 adlad Lidströmer och 1802 befordrad till överstelöjt nant, var en av tidens främsta experter på hamnanläggningar och hamnbyggnadskonstruktioner. Han hade 1795 på uppdrag av storamiralsämbetet upprättat ett förslag till utbyggnad av Helsingborgs hamnbrygga, som dock mindre gällde själva hamnen än en anordning för att för örlogsflottans behov »hala vatten» vid Hel 302

Helsingborgs hamn 1658-1862 singborg. Tanken var att, sedan bryggan förlängts med en på fyra stenkistor vilande arm, från det då nedlagda, nära hamnen belägna kronobränneriets vatten reservoar och ut på bryggan framdraga en vattenledning av borrade stockar, eller också av slangar förfärdigade av segelduk.5 Projektet blev icke förverkligat och fick icke någon betydelse för de aktuella hamnbyggnadsplanerna.

Fig. 19. Projekt till kran i båthamnen för lastning och lossning av vagnar i färjebåtar. Sjöfartsverkets arkiv, Stockholm.

Av de 1801 inkomna förslagen torde Lidströmers vara identiskt med det, vilket betecknas som »desseinen av den 24 november 1797». Ritningen har icke återfun nits, men synes ha gällt en hamn av betydligt större dimensioner än den senare utförda. Hos K. M:t framhöll Toll, att en så stor och rymlig hamn kunde bli »vådlig» i militärt avseende.

Löjtnant Polhearners tvenneförslag Ett av löjtnant Polheimer framlagt förslag som tillkommit på borgerskapets ini tiativ, var av helt annan art, en till omfattningen obetydlig, sluten båthamn, lagd väster om och i direkt anslutning till stenbryggan. Från dennas västra, alltså yttre sida utgick en hamnarm i vartdera hörnet. Den södra, något bruten inåt, var helt kort, den norra bildade en i flera vinklar bruten krok, som omslöt hela hamnbas303

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 20. J. M. Polheimers utkast till en ny hamnanläggning på udden vid »Hallarna» norr om den gamla hamnbryggan. Den senare jämte en projekterad båthamn syns på skissen nedtill till vänster. Krigsarkivet, Stockholm.

sängen. Inloppet mellan dessa båda hamnarmar vette mot sydväst (fig. 18). Hamn bassängen hade ett största tvärmått av omkr. 45 meter och ett vattendjup av upp till 9 fot. I den vinkel, som norra hamnarmen bildade mot stenbryggan, fanns inåt hamnen ett framsprång, på vilket föreslogs montering av en kran, med vars hjälp vagnar kunde hissas i eller ur färjebåtarna (fig. 19). Mot Polheimers plan anmärkte 3°4

Helsingborgs hamn 1658-1862

r/ uy/tof

' GITT ✓

/. i, j/y , i/^>/ &*■

<t<y c ^Z?///*»/# &*rj

I\l w£ $^ * få* j/pfår fff*** &vrs f /z ,()/ * >* %. « y/4^ /:. f/?****#« /<«» 0<*f»

//7t**«* /fy***«* yf* '/ '<**»*?>*«**‘ y*»r«>''**#*/*Or#b '

S 7fA»r

t*?Ji <*•>*> **-« &/«*satt*«> 4t*y«ti/t

*%£ **?/«* **yy.f*rt*£L**

ffjtxy /t

Jfr4

£>

Tzg. 22. Projekt till hamnbyggnad i Helsingborg, upprättat av kapten mekanikus H. G. Hult den 17 september 1809. Stadfäst och påtecknat av Karl XIII den 27 september 1809. Riksarkivet, Stockholm.

generalguvernör Toll — efter Lidströmer — att risk skulle föreligga för en sådan hamns snara igensandande, samt att de kvarliggande resterna av gamla, sönder fallna stenkistor vore föga tillförlitliga såsom fundament för nya hamnkonstruk tioner. I hamnbyggnadens historia namnes flera gånger att det läge, som hamnen fått, icke vore det bästa, utan att en plats längre norrut skulle ha varit att föredraga, nämligen vid den udde, som sköt ut ungefärligen vid nuvarande Tågagatans mynning och förr kallades »Hallarna». Platsen erbjöd fördelen av större vatten djup samt bättre botten. Strömdraget hindrade sandavlagringen och spolade den blottade sandstensgrunden, »hallen», ren. Redan riksrådet Bonde hade varit inne på denna tankegång i sin berättelse år 1658. Den upptogs även senare i olika sammanhang. Borgmästare Lundberg nämner i en redogörelse för hamnen 1842, att den 1828 tillsatte hamnbyggnadschefen von Sydow ansett platsen för den nya 20

—

Helsingborgs historia V: 3

305

Helsingborgs hamn 1658-1862 hamnen mindre lämplig, och sagt, att redan »gamle Polheim» hade anvisat en bättre.6 Vad borgmästaren därmed åsyftade torde ha varit det förslag eller rättare mycket löst skisserade utkast till en hamnanläggning vid »Hallarna», som återfin nes på en i krigsarkivet förvarad karta över stranden. På denna är Polheimers projekt till en båthamn vid den gamla stenbryggan återgivet, och kartan bör med all sannolikhet tillskrivas denne. Markering av vattendjup har skett vid Hallarna, vilket visar, att vissa förarbeten vidtagits. Hamnens gränslinjer är emellertid blott antydda. Förslaget är av intresse, emedan det avser en hamnanläggning av helt annat slag än alla övriga projekt till hamn i Helsingborg, icke som dessa utbyggd i sjön utan i stället grävd på land. Mellan strandlinjen och landborgen har förlagts en rektangulär hamnbassäng med måtten omkr. 230 ggr 300 meter. Inloppet till densamma utgöres av en omkr. 60 meter bred inseglingskanal, som sträcker sig ca 500 meter ut i Sundet (fig. 20). Hamnen är kombinerad med en likaledes synnerli gen löst skisserad, ganska märklig anordning. Hälsobäckens vatten, drivkraften för de fem kvarnarna i Hälsans dalgång, har letts till en på platån vid nuv. Vikingsberg grävd reservoar eller damm, som genom ett system av slussar är förbunden med hamnen. Tanken synes ha varit att från hamnen slussa upp skepp till en högre nivå, från vilken vattnet sedan kunnat avtappas och slussen utnyttjas såsom torr docka. Detta projekt, som, när det framlades, icke synes ha varit föremål för några allvarliga överväganden, skulle i sinom tid återkomma i annan form.

Överstelöjtnant Jonas Lidströmers förslag Klarare linjer beträffande hamnplanen vanns först när överstelöjtnant Lidströmer i juli 1805 av K. M:t fick i uppdrag att utarbeta såväl plan som kostnadsberäkning. Dessa förelåg redan i augusti 1805 och fastställdes av K. M:t den 5 september samma år. Därmed var ärendet dock icke färdigbehandlat. Nya fastställelser sked de dels den 21 december 1807, då konteramiralen R. Cederström företagit vissa ändringar i Lidströmers förslag — han säger sig bl. a. ha minskat antalet stenkistor — dels den 27 september 1809, då Karl XIII med sin namnteckning stadfäste en av arbetsledaren vid hamnbyggnaden, kapten mekanikus H. G. Hult, signerad ritning (Fig. 21 och 22).7 Lidströmer hade avlidit i januari 1808. Då varken Lidströmers eller Cederströms ritningar påträffats, framstår det som ovisst, i vad mån Hults projekt avviker från deras. Det framgår emellertid av omständigheterna klart, att det varit Lidströmers projekt som i princip följts under alla dessa handläggningar av ärendet, och att Hults ritning av 1809 tvivelsutan i de väsentliga dragen är i överensstämmelse med den hamnbyggnadsplan, som hade Jonas Lidströmer till upphovsman. Hults ritning ger därför möjlighet att bedöma vad det nya hamnbyggnadsförslaget innebar.

3°6

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 22. Detalj ur hamnplanen i fig. 21.

Från stenbryggan hade vid västra sidan närmast norra hörnet framdragits en hamnarm, som utgjorde den egentliga bryggan, vid vilken färjemännen kunde lägga till med sina båtar. Den bestod av stenkistor, av vilka sju placerats i rak linje ut från stenbryggan. Från den sjunde stenkistan bröt armen av i 35 grader mot sydväst och fortsatte i denna riktning med tvenne stenkistor samt beräknad plats för ytterligare tvenne (fig. 22). Konstruktionen skilde sig från den gamla »danska bryggans» däri, att stenkistorna eller stenkaren dels var betydligt större, 12 meter i sidolängd mot 8 för den gamla, dels blivit utplacerade på kortare avstånd från varandra, 4 meter mot tidigare 8. Vidare utgjordes påbyggnaden över lägsta vattenlinjen icke av timmerkonstruktion, utan till 4 alnars höjd (=2,4 meter) av kvadermur av natursten. Stenkistornas övre ytor var stensatta. För att underlätta lastning och lossning hade den femte stenkistan på norra och södra sidorna försetts med utbyggda appareller eller s. k. klaffar, ursprungligen av

307

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 23. Sektion av hamnarmen, visande de bada klaffarnas östra fasad. Efter ritning av G. Lagerheim år 1827.

trä, den norra dock senare ombyggd av sten. Klaffarnas utseende framgår av skärningen i fig. 23. Vattendjupet angives vid den södra klaffen vara 4, vid den norra 8 fot samt vid bryggans ytterände 11 ä 12 fot. Till skydd för denna hamnbryggas yttre parti upptog planen tvenne friliggande hamnarmar, en på norra och en på södra sidan om själva bryggan, avsedda att tjänstgöra som vågbrytare och skapa lä för nordvästlig och sydvästlig ström. Den norra bestod av 9, den södra av 8 stenkistor, vardera med beräknad plats för ytterligare tvenne.

Ha mn byggnads direk tion en När 1809 års hamnprojekt stadfästes, hade byggnadsarbetet redan varit i gång under fyra år. Det påbörjades nämligen den 1 okt. 1805, sedan K. M:t dels beviljat ett lån för ändamålet ur kungliga nummerlotterifonden på 10 000 riksdaler specie, dels den 7 augusti 1805 uppdragit utförandet och verkställandet av beslut rörande hamnbyggnaden åt en särskild direktion, kallad Helsingborgs hamnbyggnadsdirektion.8 Till ledamöter i direktionen förordnades generalguvernören friherre Johan Christopher Toll, greve Eric Ruuth, då bosatt i Helsingborg, där han anlagt sitt järngjuteri och sin lerkärlsfabrik, samt fran staden danske kammarherren R. H. von Eppingen, som bodde i Henckelska gården, borgmästare Andreas Peter Ståhle, handlandena Peter Möller och Fredrik Mollberg samt bagare Carl M. Flyborg. För räkenskapernas förande anställdes kyrkoinspektören Åke Hammar.9 Det var med mycken aplomb, som direktionen igångsatte sin verksamhet. Deras i 3°8

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 24. Helsingborgs hamnbrygga 1816. Detalj ur akvarell av W. M. Carpelan. Helsing borgs Stadsmuseum.

samband därmed i en skrivelse till K. M:t avgivna yttrande är förtjänt av att bevaras åt eftervärlden. Där uttalas följande: »Århundraden skall detta från havsbottnen genom Eders Kungl. Maj:ts Nåd uppvuxna stenarbete trotsa förgängelsen, och lika länge liva och öka dessa strän ders handel, samt skydda sjöfarandes liv och egendom från det stormande havets förödelser, vilka därföre i förening med denna orts innevånare i sekler välsigna Eders Kungl. Maj:t för detta viktiga arbete, som redan i utländska tidningar kallats: en ärestod.» Hamndirektionens första åtgärd var att tillsätta en arbetsledare, för vilket upp drag utsågs kapten, senare major makanikus H. G. Hult, som samtidigt var syssel satt med hamnbygget i Ystad. Sammanträden med hamnbyggnadsdirektionen in corpore synes blott sällan ha förekommit. I juli 1821, då landshövding Wilhelm af Klinteberg var ordförande, meddelades, att excellenserna Toll och Ruuth var döda, likaså ekonomdirektören Flyborg. Kommerserådet Möller vistades mest på sina gods, landshövdingen hade sällan tillfälle att närvara, borgmästare Ståhle och handlanden Mollberg var mest ensamma vid sammanträdena och borgmästaren hade ofta tjänstledighet och fanns på annan ort. Till nya medlemmar förordnades då kommendanten i staden, överstelöjtnant Geijer samt färjemanslagets ålderman Jöns Böös. När även Möller och Mollberg avlidit, ersattes de av handlandena B. F. Kjellman och J. D. Meisner. Som ovan nämnts påbörjades arbetena den 1 oktober 1805. Finska kriget 1808-1809 samt rustningarna 1813-14 vållade vissa svårigheter för direktionen att anskaffa kunnigt arbetsfolk. Behövliga anslag anvisades tid efter annan och även

309

Helsingborgs hamn 1658-1862 "■""■»»t.....

A/' * .•■

.■>// *c

t?Wm«

Fig. 25. Plan- och pliktningskarta över den tillämnade hamnen vid Helsingborg jämte projekt till en mera sluten hamn. Planen signerad av H. G. Hult den 21 november 1818. Riksarkivet, Stockholm.

borgerskapet och stadens övriga invånare deltog nu i kostnaderna genom utföran det av körslor eller däremot svarande prestationer i penningar. 1816 hade man hunnit så långt, att för huvudbryggans vidkommande samtliga stenkistor var sänk ta och murningsarbetena utförda eller i varje fall påbörjade, likaså kommunikationsbryggorna mellan brokaren (fig. 24). I den friliggande södra vågbrytaren hade av beräknade 10 stenkistor 3 blivit sänkta, medan intet arbete ännu hade

310

Helsingborgs hamn 1658-1862 utförts för påbörjande av den norra, friliggande vågbrytaren. Vissa ändringar hade 1816 fastställts beträffande antalet stenkistor i hamnarmarna, dock utan att rubba den plan, som dittills hade följts.

Major Halts förslag till sluten hamn En helt ny och för det framtida arbetet synnerligen betydelsefull ändring innebar emellertid den plan, som 1818 framlades av major Hult (fig. 25 och 27 a). Kungliga sjöförvaltningen hade i skrivelse till landshövdingen gjort vissa invändningar mot det pågående hamnarbetet i Helsingborg. Det var i sitt bemötande av sjöförvalt ningens yttrande, som major Hult framkom med nya synpunkter på planen för hamnanläggningen. I alla tidigare projekt — utom det ovan nämnda, som tillskri vits löjtnant Polheimer — hade hamnkonstruktionerna utgjorts av bryggor, byggda på pålar eller — till övervägande del — på från varandra friliggande stenfyllda, timrade stenkistor eller brokar. I öppningarna mellan brokaren, »slussarna», kun de vattnet fritt strömma fram och tillbaka. Hult föreslog nu sådan ändring av planen, att en sluten hamn kunde skapas.10 För ändamålet skulle följande åtgärder vidtagas: 1. I själva hamnbryggan skulle öppningarna mellan brokaren tilltäppas genom anbringande av stenkistor eller pålning i slussarna. 2. I den planerade, friliggande södra hamnarmen eller vågbrytaren skulle öpp ningarna mellan de redan sänkta trenne stenkistorna behandlas på samma sätt och de återstående kistorna placeras invid varandra utan öppningar. För att få samma frontlängd måste antalet stenkistor på grund därav ökas från 10 till 11. 3. Vinkelrätt mot den gamla stenbryggans södra sida skulle en ny hamnarm framdragas emot söder, för att sedan bryta av i rät vinkel och parallellt med huvudbryggan sträcka sig fram till den friliggande, södra hamnarmen, lämnande ett västligt inlopp mellan dessa båda armar. 4. Den planerade norra vågbrytarlinjen skulle helt utgå. Major Hults förslag att på detta sätt omändra den planerade anläggningen till en sluten hamn rönte till en början föga uppmuntran, och direktionens framställning om fastställelse av förslaget blev av K. M:t avslagen den 22 april 1819. En omsväng ning skedde emellertid sedan Karl XIV Johans intresse för saken väckts under hans vistelse i Helsingborg sommaren 1819. På kungens initiativ föranstaltades den 7 juli 1819 en besiktning av hamnbygget, i vilken deltog amiralen greve O. R. Cederström, generalmajoren friherre A. M. Björnstjerna, landshövdingen friherre Wilhelm af Klinteberg samt borgmästaren A. P. Stähle, de båda sistnämnda leda möter av hamnbyggnadsdirektionen. Protokollet fördes av major Hult.11 Man såg denna gång annorlunda på frågan och de närvarande enades om att tillstyrka anläggandet av en hamnbassäng söder om bryggan, i princip enligt major

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 26. Fragment av den av K. M:t den 11 november 1819 stadfästa planen till hamn byggnad i Helsingborg. Planen är uppgjord av major H. G. Hult enligt de direktiv om ändringar i hansförslagfrån år 1818 som gavs vid besiktning den 7 juli 1819. Riksarkivet, Stockholm.

Hults tidigare förslag, men med några ändringar i detaljer. BL a. skulle bassängen vidgas genom att den nya, södra hamnarmen förlängdes söderut. Den friliggande hamnarmen i sydväst skulle, med utgångspunkt från de redan sänkta stenkistorna, givas en bruten linje för att möjliggöra tillräckligt bred inloppsöppning mellan denna och den nya södra hamnarmen. Det östra inloppet, mellan hamnbryggan och södra hamnarmen, skulle även något breddas genom slopande av en stenkista. Major Hult fick befallning att uppgöra plan i enlighet med vad vid besiktningen överenskommits. Av denna plan är blott övre hälften bevarad (fig. 26), varför oklarhet råder beträffande den från stenbryggan söderut gående hamnarmens utformning (fig. 27 b). Andringsplanen blev emellertid av K. M:t fastställd och av konungen påtecknad den 11 november 1819. Däremot avslogs, på grund av att disponibla medel ej stod till förfogande, direktionens samtidigt gjorda framställning om ökande av tillgäng ligt anslag från 5 000 till 10 000 riksdaler banko, med påföljd, att arbetet måste tills vidare avstanna.

312

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 27. a. Renritning av major H. G. Hultsförslag år 1818 till en sluten hamnanläggning. — b. Rekonstruktion av major H. G. Hults år 1819 framlagda reviderade förslag. — Utformningen av den från stenbryggan söderut gående hamnarmen är osäker.

I verkligheten innebar detta, att det aldrig blev återupptaget. Redan 1821 fram lades förslag till ändring av planen, och under de närmast följande åren såg ett flertal nya projekt dagens ljus och gjordes till föremål för myndigheternas övervä ganden. Förhållandena tedde sig av denna orsak alltför ovissa för att hamndirek tionen skulle våga vidtaga några åtgärder och fullfölja 1819 års hamnbyggnadsplan. Major Hults ställning som arbetsledare vid Helsingborgs och Ystads hamnar upphörde 1819. I Ystad efterträddes han av dåvarande major mekanikus J. M. Polheimer, vilken ävenledes hade sysselsättning med hamnbyggnadsarbeten i Malmö. I Helsingborg var Polheimer välkänd, bl.a. genom de hamnprojekt, som han uppgjorde när nybyggnadsfrågan vid skelskiftet diskuterades. Han uppgives ha varit en man, rik på uppslag, vilka emellertid icke alltid visade sig så lätta att omsätta i praktiken — i Helsingborg fick han emellertid i efterhand erkännande för framsynta idéer.12

Major Polheimers förslag 1821 Under konungens och kronprinsens vistelse i Skåne 1821 hade Polheimer förmått väcka deras intresse för vissa förslag till förbättring av Helsingborgs hamnförhål-

Helsingborgs hamn 1658-1862 landen, och på deras inrådan utarbetade han ett nytt projekt och översände detsamma till hamndirektionen. Projektet omfattade inrättande av trenne hamn avdelningar: en »coupvardiehamn», som delvis skulle givas 10 fots djup, en hamn bassäng för mudderpråmar och mindre båtar, samt slutligen en utanför det egent liga hamnområdet på 20 fots djup av stenkistor konstruerad »fregatthamn». För slaget innebar vidare åtgärder till förstärkande av bryggans hållfasthet och mot ståndskraft samt återöppnande av den 1806 igensandade och slopade spolslussen mellan den gamla stenbryggan och den till densamma ledande gångbron, i avsikt att därmed motverka uppgrundning. Detaljutformningen av förslaget är emeller tid okänd, emedan Polheimers ritningar icke påträffats. Totalkostnaden beräkna des, fregatthamnen undantagen, till 190 000 riksdaler banko. Hamndirektionen fann för sin del Polheimers projekt innebära en god lösning och hemställde hos K. M:t om stadfästelse av detsamma.13 Det var detta Polheimers förslag, som hos de berörda myndigheterna utlöste en stark aktivitet, vilken tog sig uttryck i en rad nya hamnbyggnadsprojekt med mycket varierande problemlösningar. K. M:t remitterade nämligen hamnbyggnadsdirektionens skrivelse till Förvaltningen av sjöärendena, som på flera punkter ställde sig starkt kritisk till förslaget och icke ansåg det kunna godtagas. Bl. a. avvisades »fregatthamnen» såsom för ändamålet mindre lämplig. Den avstyrktes även såsom helt onödig vid Helsingborg, emedan den närbelägna, utmärkta ham nen i Landskrona alltid kunde stå till förfogande. År 1822 fick chefen för Förvaltningen av sjöärendena, sedermera amiralen greve Claes Adam Cronstedt — just med anledning av Helsingborgs hamnfråga — i uppdrag att företaga en inspektion av hamnarna i Skåne. 1 sin den 2 december 1822 avgivna berättelse sysslar han ingående med Helsingborgs hamn och kritise rar starkt utförandet av densamma, som han anser vara undermåligt. »Den skickli ge överstelöjtnant Lidströmers» plan hade för verkställande lämnats åt personer, som icke hade erforderlig fackkunskap, och resultatet hade därför blivit mindre lyckligt. Sina anmärkningar framförde han i sju punkter. Särskilt var det utföran det av stenkistorna, som Cronstedt underkände. Även om den Lidströmerska konstruktionen var den bästa, måste hänsyn tagas till de lokala förhållandena. Det var sålunda fel att på den flacka och mycket stormiga stranden vid Helsingborg bygga stenkistor med en sidolutning av 75-80 grader. Därtill borde en jettée av stenblock läggas framför stenkistorna. Murningen borde ha varit högre, 4 alnar, och längs bryggans sidolinje bilda en parapet med utåt parabolisk form för avlast ning av trycket under svåra stormar och isgång. För avhjälpande av vid inspektionen konstaterade missförhållanden och bristfälligheter uppsatte Cronstedt ett detaljerat arbetsprogram och anhöll, att K. M:t för övervakande av dess utförande skulle förordna major mekanikus Gustaf Lagerheim. Han ansåg, att den 1819 fastställda hamnplanen borde följas, men med av 3!4

Helsingborgs hamn 1658-1862 honom föreslagna tekniska förbättringar. Ändring av planen föreslogs dock på en punkt. Cronstedt fann, att den ingående vinkeln i södra, friliggande hamnarmen vore farlig för seglationen. Denna arm borde i stället förkortas och blott ytterligare tre stenkistor byggas till de trenne redan sänkta. I sin framställning kom Cronstedt, som ansåg, att själva platsen för hamnen vore illa vald, in på tanken att på annan plats anlägga en helt ny hamn av långt större kapacitet än den under arbete varande. För detta ändamål hade vissa undersök ningar företagits, och Cronstedt bifogade ett förslag i sådan riktning, vilket fram lagts av major mekanikus Jacob Forsell och ansågs förtjänt att av K. M:t tagas under övervägande.14

Major Forsells förslag 1822 Major Forsells projekt föreligger i en den 16 mars 1822 daterad skrivelse till hamnbyggnadsdirektionen.15 Forsell utgick ifrån att det på grund av kustlinjens beskaffenhet och strömförhållandena aldrig skulle lyckas att hålla hamnen ren från sandavlagring och att fullständig uppgrundning därför icke kunde undvikas. Un der sådana förhållanden skulle det leda till bättre resultat, om hamnen i stället för att byggas ut i sjön bleve utgrävd på land. Som lämplig plats föreslog han den ca 800 alnar norr om hamnen belägna udde, där berggrunden låg blottad, de s.k. Hallarna. Här skulle på strandområdet kunna grävas en hamn, tillräckligt stor för att kunna emottaga även de största krigsskepp. Inseglingen skulle kunna ske genom en i sjön grävd kanal, kantad av utfyllnader, för vilka materialet hämtades från schaktningarna i hamnbassängen. Forsell säger själv, att hans plan icke var ny. I själva verket var den i princip identisk med det förslag, som redan 1801 skisserades av J. M. Polheimer. Huruvida Forsell fått uppslaget därifrån framgår ej. Han säger sig emellertid ha fått idén vid ett besök på platsen tillsammans med borgmästare Ståhle, vilken givetvis var ini tierad i sakens förhistoria. Någon planritning medföljde icke Forsells förslag och projektet synes icke ha förelegat i genomarbetat skick. En betänklig svaghet i detsamma var, att markens beskaffenhet icke tillfredsställande undersökts. Det var här fråga om blott ett föga djupgående skikt av lösare jordarter. Därunder låg den hårda sandstenen, hallen, som för både hamnbassängen och inseglingskanalen skulle kräva mycket betydande sprängningsarbeten. K. M:t tog emellertid upp tanken och uppdrog 1824 åt Förvaltningen av sjöärendena att göra en utredning om kostnaderna för detta projekt. Det utfördes av överstelöjtnanten vid flottans mekaniska kår J. A. Lidströmer - son till hamnplanens upphovsman - och gav till resultat, att utgrävningen av hamnbassäng och kanal skulle, övriga omkostnader oräknade, kräva ett belopp av 739 312 riksdaler banko. Detta väldiga belopp

3X5

Helsingborgs hamn 1658-1862

Jr Q/Jrtr/ 6//

Fig. 28. Överstelöjtnant J. A. Lidströmers alternativa förslag till hamn i Helsingborg år 1825. Sjöfartsverkets arkiv, Stockholm.

innebar givetvis, att Forsells förslag till hamnanläggning vid Hallarna måste avföras från dagordningen.

Överstelöjtnant J. A. Lidströmers förslag 1825 Nästa etapp i hamnbyggnadsplanerna blev de tvenne förslag, som på uppdrag av Förvaltningen av sjöärendena 1825 uppgjordes av ovannämnde överstelöjtnant mekanikus J. A. Lidströmer.16 Båda är av intresse, eftersom de kommer med nya uppslag till frågans lösning.

316

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 29. Renritning av överstelöjtnant J. A. Lidströmers hamnförslag 1825. — a. Alternativ 1. — b. Alternativ 2.

I sitt ena förslag (fig. 28 och 29 a) hade Lidströmer på den dåvarande hamn bryggans södra sida anordnat en bassäng, som han skyddade genom att utöka bryggan och delvis ändra dess plan. Bryggan förlängdes mot sydväst så långt, att den nådde fram till de trenne stenkistor, vilka utgjorde början till den friliggande södra hamnarmen. Denna förlängdes även något in mot land genom sänkande av nya stenkistor. På detta sätt fick Lidströmer fram en enda sammanhängande pir, som i plan bildade en mot söder vänd krok, vars hals och tillbakaböjda del omslöt bassängen och gav lä mot vindar från norr till sydväst. Inseglingen skedde runt den arm, som bildade krokens sydostgående spets. Lidströmers andra projekt (fig. 28 och 29 b) gällde en långt mera omfattande anläggning, i vilken bassängen förlädes till norra i stället för södra sidan av bryg gan. Gattet mellan hamnbryggan och den friliggande armen hade här bibehållits och utgjorde inloppet till hamnen. Den friliggande hamnarmen förlängdes i detta förslag icke mot sydost, utan i motsatt riktning, mot nordväst och därefter i bruten linje mot norr och nordost. Därigenom skapades en friliggande pir av ej mindre än 1 560 fots längd (omkr. 313 meter), vilken som en utåt Sundet vänd sköld gav den stora bassängen ett effektivt skydd mot alla vindar. Ett stycke utanför pirlinjen hade på 20 fots djup lagts en stor, kvadratisk stenkistkonstruktion, avsedd att till hamnens försvar bestyckas med artilleri. Andra befästningsmöjligheter fanns i pirens inre vinklar. Lidströmer beräknade kostnaderna för sina förslag till resp. 132 533 och — den yttre stenkistan oräknad — 209 600 riksdaler banko.

31 7

Helsingborgs hamn 1658-1862 Baltzar von Platen och hamnfrågan Under åren 1821-25, då dessa projekt ventilerades, hade hamndirektionen icke kunnat företaga något till fullföljande av det förslag, som av K. M:t fastställts 1819, utan bidat sin tid i väntan på att hamnbyggnadsfrågan skulle klarna. Verksamheten hade inskränkts till fortsättande av redan påbörjade åtgärder, såsom färdigställan de av stenkistornas murpåbyggnader, tillpålning av slussöppningarna mellan bro karen, anläggning av landgångsplan och arbeten av liknande natur, samt givetvis reparation av uppkomna stormskador. Den 27-28 november 1825 drabbades så Helsingborg av en våldsam storm, troligen en av de svåraste, som övergått detta stormomsusade samhälle. Hamnbyggnadsdirektionen meddelade, att vattnet nått flera fot över bryggorna och som bevis på orkanens kraft omtalas, att en lastad brigg, som legat vid danska kusten, för ankare drivit tvärs över Öresund och kastats upp på stranden vid Helsingborg, där den vid normal vattenhöjd låg på torra land. Skadorna på hamnbryggan blev mycket omfattande, och det stod nu klart, att den kritik, som riktats mot hamn byggnadens tekniska konstruktion, varit i hög grad berättigad. Direktionen fann sig nu böra anhålla, att K. M:t måtte för arbetenas utförande förordna en kunnig konstruktör, »som mera tillförlitligt kan beräkna verkningarna av stormar och högvatten på denna kust, och emot dem gagna sådan byggnadsmetod, som lokalen fordrar, emedan det sätt, som hittills varit begagnat, ej synes motsvara det åsyftade ändamålet».17 Det med så stora förhoppningar 1805 startade hamnbyggnadsarbetet hade så lunda slutat med ett klart misslyckande och ingalunda blivit den ärestod över en Gustaf IV Adolfs kungagärning, som hamndirektionen hade trott sig kunna förutspå. Hur samtiden såg på resultatet av direktionens verksamhet framgår av ett uttalande, som av borgmästaren Håkan Lundberg gjordes i en redogörelse för hamnen 1842.18 Han säger där, att staten från 1806 till 1827 offrat 110 617 riksdaler 40 skilling 7 runstycken, »vilka penningar av okunniga arbetsledare bortslösats» och tillägger med bitterhet, att »alla hopskrapade medel i ordets egentliga bemärkelse utan nytta kastats i hamnen». Helt rättvist är detta hårda omdöme dock ej. Åtskilligt av vad under hamnbyggnadsdirektionens tid åstadkommits, blev bestående och kunde utnyttjas för kom mande hamnarbeten, däribland själva hamnbryggan, vilken även i skadat skick var av betydelse som grundstomme i senare kajkonstruktioner och som alltjämt formar en del av inre hamnens konturlinje. Efter den svåra stormen 1825 var emellertid hamndirektionens ställning prekär, och den skulle också snart ha spelat ut sin roll. Försök hade dock gjorts från borgmästare Ståhles sida att komma till rätta med de svårlösta uppgifterna. Han hade redan 1824 gjort försök att få landets främste kraft på området, Göta kanals byggare, amiralen greve Baltzar von Platen, att åtaga sig posten som hamndirek-

318

Helsingborgs hamn 1658-1862 l.m K ,5

*«;/=»< “taife OX\n.KXS

ptti'-M'»*«? HIXXXC < BO R{ i

Fig. 30. Detalj ur major G. Lagerheims förslag till hamn i Helsingborg år 1827: alternativ 1. — De fram till år 1827 utförda delarna av hamnbyggnaden har utnyttjats så att en sluten hamn bildas vari ingår den befintliga hamnbryggan och den planerade nordvästra hamnarmens tre stenkistor. Sjöfartsverkets arkiv, Stockholm.

tionens ordförande.19 Detta lyckades visserligen icke, men von Platen blev senare genom konungens initiativ knuten till hamnfrågan, vilket fick avgörande betydelse för dess framtida lösning. När hamndirektionen i december 1826 ingav ansökan om anslag för avhjälpande av de svåra stormskadorna, gav nämligen konungen, som av borgmästare Ståhle initierats i frågans läge, den 23 januari 1827 von Platen i uppdrag att avresa till Helsingborg samt att på platsen inhämta kännedom om ärendet och därefter inkomma med förslag.20 Hans inspektion ledde till att major

Helsingborgs hamn 1658 — 1862

lÉM Fig. 31. Major G. Lagerheims förslag till hamn i Helsingborg år 1827: alternativ 2. Sjöfartsverkets arkiv, Stockholm.

mekanikus Gustaf Lagerheim beordrades att företaga erforderlig undersökning av förhållandena och med ledning därav föreslå nödvändiga åtgärder.

Major Lagerh eims förs lag 1827 Major Lagerheim — han blev senare befordrad till överstelöjtnant — ingav i okto ber 1827 en mycket omsorgsfullt utförd redogörelse för hamnen, av stort intresse 320

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 32. Förslag till hamn i Helsingborg, troligen upprättat av överstelöjtnant G. Lagerheim och av K. M:tfastställt den 28 mars 1828. Sjöfartsverkets arkiv, Stockholm.

för kännedomen om dess tekniska detaljer.21 Hamnen hade, sedan amiral Cron stedt 1822 avgivit sin rapport, ytterligare förfallit, och den hade lidit svåra skador under stormen 1825. Lagerheim ansåg det vara tveksamt, om det över huvud taget skulle vara möjligt att åter sätta den i brukbart skick. Mot både planläggning och utförande riktade han allvarlig kritik. Han ansåg, att man icke beaktat faran av den fortgående uppgrundningen, som blev allvarligare ju längre bryggan byggdes ut. Stenkistorna hade fått alltför ringa sidolutning, blott 80 grader, medan 45 grader 21 —Helsingborgs historia V: 3

321

Helsingborgs hamn 1658-1862 krävdes för att trycket av vågor och isblock effektivt skulle kunna avledas. Skyd dande glacis för bryggans utsatta sidopartier saknades. Stenkistornas påmurning ovanför vattenlinjen hade utförts med vid tillhuggningen alltför klent dimensione rade stenar, vilka icke heller fått erforderliga förband med den inre stenfyllningen, med påföljd att särskilt södra sidomurarna givit sig utåt när ytbeläggningen rivits upp vid högt vattenstånd och svår storm. Sitt slutomdöme formulerade Lagerheim så, att »hela denna kostsamma byggnad varit föga beräknad på framtida bestånd eller nytta, varken i plan eller execution». Efter denna granskning av hamnbygget gick Lagerheim in på en lång och ingående kritisk granskning av såväl Polheimers som Lidströmers hamnprojekt av 1821 och 1825, vilka han ansåg vara mindre välgrundade och alltför lågt kostnads beräknade. För att bemästra den alltid hotande uppgrundningen ansåg Lagerheim det vara nödvändigt att göra hamnen sluten, vilket också var den grundläggande tanken i det förslag, som han själv uppgjorde (fig. 30). Han utgick — i likhet med alla andra, som arbetat med problemet att på denna plats skapa en hamn för staden — från de befintliga förutsättningarna, nämligen den utbyggda, om än skadade hamnbryg gan, samt de trenne stenkistor, som utgjorde första stadiet i den planerade, frilig gande södra hamnarmen. På samma sätt, som skett i Lidströmers mindre förslag, förlängde Lagerheim hamnbryggan så långt, att den nådde fram till och förenades med denna hamnarm och med den bildade en sammanhängande, i sin yttersta del vinkelböjd pir. Den slutna hamnbassängen skapades genom en ny pir, som drogs från den gamla stenbryggans sydvästra hörn och gick parallellt med hamnbryggan upp i höjd med dess vinkelböjda parti, där ett inlopp bildades mellan de båda pirarna. Dessa skyddades av yttre glacis och var försedda med parapeter. Mot land begränsades bassängen av en kaj, framdragen från hamnbryggans södra klaff parallellt med stranden. Detta innersta område mellan pirarna var avsett som arbets- och upplagsplats vid lastning och lossning och för uppförande av behövliga smärre byggnader. En av Lagerheims ritningar (fig. 31) visar möjligheten att få en likartad hamn genom annan utformning av hamnarmarna. Här är det södra piren, som dragits fram till och förenats med de trenne friliggande stenkistorna, medan norra hamnarmen i stället förlängts i sin egen riktning. För att få ett tillräckligt brett inseglingsgatt har dess yttre del dock måst böjas av något norrut, en konstruktion, som Lagerheim ansåg vara mindre fördelaktig, varför han föredrog det förut nämnda alternativet. Major Lagerheims förslag ingavs till Storamiralsämbetets tredje avdelning — senare ombildat till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen — vars chef sedan april 1827 var Baltzar von Platen. Några handlingar, som belyser von Platens inställning till projektet, har icke varit tillgängliga. Det synes emellertid vara sannolikt, att denne i 322

Helsingborgs hamn 1658-1862 princip gillat Lagerheims lösning av problemet men önskat vissa modifikationer, som bl. a. skulle innebära en större hamnbassäng och ett mera skyddat inlopp. En odaterad ritning, uppgjord med Lagerheims förslag som förlaga, kan vara en omarbetning, som denne utfört enligt von Platens direktiv (fig. 32). Ritningen är icke identisk med den, som i slutskedet följdes, men visar samma huvudlinjer, en i sjön framskjuten hamn, vars bassäng omramas av tvenne mot varandra vända, likartat brutna hamnarmar. Det torde även vara detta projekt, som av K. M:t fastställdes den 28 mars 1828.

1. Mag. prot. 1801 20.6, 1802 28.3. 2. Joh. Christ. Toll till K. M:t 1803 17.2, RA. 3. RR 1805 2.7. 4. Joh. Christ. Toll till K. M:t 1801 26.7, RA. 5. Storamiralsämbetet över örlogsflottan till K. M:t 1795 21.1, RA. 6. Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 7. Hamnbyggnadsdirektionen till K. M:t 1818 15.12, RA. 8. Hamnbyggnadsdirektionen till K. M:t, u.d., troligen 1806 15.12, RA. 9. Inr. civilexp. reg. 1805 7.8, RA. 10. Hamnbyggnadsdirektionen till K. M:t 1818 15.12, RA. 11. Protokoll 1819 7.7, bilagt skrivelse från Förvaltningen av sjöärendena till K. M:t 1819 25.10, RA. 12. F. W. Morén, Ystad 1792-1862 (Ystads hi

storia, 2. 1953) s. 126. 13. Hamnbyggnadsdirektionen till K. M:t 1821 17.11, RA. Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 14. Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 15. Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 16. Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 17. Hamnbywnadsdirektionen till K. M:t 1825 30.11, RA. 18. Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 19. Brev från borgmästare A. P. Ståhle, Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 20. K. M:t till B. B. von Plåten 1827 23.1, Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 21. Betänkande och förslag ang. Helsingborgs hamnbyggnad 1827 2.10, Handl. rörande Hel singborgs hamn, SVA.

323

HAMNBYGGNADEN

1828-1862

A__ JTT BETYDELSEFULLT ÅRTAL i hamnens historia blev 1828. Hamndirek tionen, som sedan 1806 handhaft byggnadsarbetena, avvecklades, och ledningen övergick i statlig regi genom att verksamheten underställdes Storamiralsämbetets tredje avdelning under Baltzar von Platen. Denne hade i uttalande samma år föreslagit, att inga andra hamnbyggen än de i Helsingborg och Ystad skulle företa gas och att så stora anslag som möjligt skulle beviljas för dem. För Helsingborgs vidkommande blev detta önskemål förverkligat i det att stadens riksdagsman, borgmästare Ståhle, kunde utverka ett statligt anslag av 154 000 riksdaler banko för utförande av det hamnprojekt, som efter Baltzar von Platens direktiv utarbetats av överstelöjtnant Lagerheim och av K. M:t fastställts den 28 mars 1828.

Axel von Sydoivs hamnbygge En för hamnbygget mycket betydelsefull händelse var förordnandet av löjtnant mekanikus Axel Erik von Sydow som arbetsledare, von Sydow var en erfaren och dugande kapacitet på sitt område, som förstod att omsorgsfullt och väl organisera och driva arbetet. Han åtnjöt även i hög grad myndigheternas förtroende och blev 1828 chef för södra kanaldistriktet, 1841 överdirektör och chef för Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader — förutvarande Storamiralsämbetets tredje avdelning — samt 1851 överste och chef för Väg- och Vattenbyggnadskåren. Löjtnant von Sydow ansåg visserligen, att hamnen blivit lagd på fel plats och menade, att redan »gamle Polheimer» hade utvisat en bättre — vad han därmed åsyftade var J. M. Polheimers förslag att gräva ut en hamn vid »Hallarna», nuva rande Kristinehall. Men som frågan nu låg till, var dock ingenting att göra mot läget utan arbetet fick sättas i gång. Det gick under von Sydows skickliga ledning raskt framåt och redan 1832 var hamnen färdig att tagas i bruk, även om en mängd kompletteringar återstod att göra. von Sydow beräknade, att det skulle taga ytterli gare tio år innan allt detaljarbete var slutfört. Karl XIV Johan förrättade personli gen invigningen av hamnen och fick sin namnteckning inhuggen i en stenpollare, som — alla ombyggnader till trots — alltjämt står kvar på sin gamla plats på norra hamnpiren.

324

Fig. 33. Plan av Helsingborgs hamn i dess år 1832 färdiga skick. Krigsarkivet, Stockholm.

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 34. Södra hamnarmen med pirhuvudet. Oljemålning av Marcus Larsson. Helsingborgs Stadsmuseum.

I den färdiga hamnbyggnaden (fig. 33) hade åtskilliga ändringar skett i det ursprungliga, av Lagerheim utarbetade projektet, möjligen i samarbete mellan denne och von Sydow. Hamnbassängen hade väsentligt vidgats genom att dess östra kaj förskjutits omkr. 40 meter närmare land. Norra pirens båda s.k. klaffar hade tagits bort och dess lastkaj avsevärt breddats. De båda pirhuvudena hade givits ändrad detaljutformning och försetts med tornartade träbyggnader, krönta av lanterniner, av vilka den norra hade fyrapparatur (fig. 34 och 35). Själva pirbyggnaderna, som skyddades av parapet, övergående i paraboliskt formad, murad dosering, hade förstärkts med stenkistor och breda jettéer av stenblock. I jämförelse med den gamla hamnbryggans enkla stenkistkonstruktion represen terade den nya hamnen ett tekniskt fullgott ingenjörsarbete, som stod på höjd punkten av vad tiden kunde åstadkomma på detta område. Den långa serie av allvarliga stormskador, som under sekler vållat handel, näringsliv och samfärdsel så svåra avbräck, hade äntligen nått sitt slut och staden kunde med förtröstan emotse 326

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 35. Inloppet till Helsingborgs hamn ornkr. år 1850. Oljemålning av J. C. Berger. Helsingborgs Stadsmuseum.

tryggare förhållanden för utvecklingen av sin sjöfart. En starkt ökad rörelse i den nya hamnen gav belägg för dess stora kommersiella värde för staden — fram till 1863 fördubblades hamninkomsterna — och dess betydelse ökade i hög grad när även ångfartygen på 1850-talet började trafikera den. Det visade sig emellertid, att vissa icke förutsedda olägenheter vidlådde den nya hamnen. Bassängen blev stundom fylld av tång, som hopade sig i massor och ibland kunde korka igen inloppet. Exempel gavs på att ett ända till 6 fot tjockt lager tång hade packat sig i inseglingsgattet, som då gav blott 4 fot djupgående båtar möjlig het att passera. Särskilt under nordlig och nordnordvästlig storm blev tångsam lingen i hamnen besvärande, medan sydvästliga vindar, trots att inloppet vette åt detta väderstreck, var mera skonsamma i detta avseende. Frågan om hur tångdriften skulle kunna bemästras föranledde mycken diskus sion. På stadens begäran förordnades 1857 dåvarande tillförordnade chefen för södra väg- och vattendistriktet, major A. Remmer att verkställa undersökning och inkomma med förslag i ärendet.

327

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 36. Plan över Helsingborgs hamn med major A. Remmers förslag till åtgärder mot tångsamling i inloppet, alternativen 1—4. Sjöfartsverkets arkiv, Stockholm.

Major Remmers förslag mot tångsamlingen Efter att på platsen ha satt sig in i förhållandena, framlade Remmer icke mindre än fem alternativa förslag till åtgärder för att förebygga tångsamlingen i hamnen (fig. 36).1 Alternativ 1: Från norra hamnarmens pirhuvud skulle en 33 fot lång vågbrytare i nära nog rät vinkel dragas ut i Sundet mot väster fram till ett vattendjup av 18 fot. Tanken var att på detta djup strömmen skulle draga tången med sig och förhindra dess samling på pirens läsida. Alternativ 2: Detta alternativ var ganska egenartat och innebar tillämpning av metoder, som i utlandet använts vid kuster, där skillnaden i vattenståndet mellan ebb och flod var stor. I sin utredning rörande hamnen 1827 hade Lagerheim berört detta problem på tal om slopande eller bibehållande av hamnbryggans spolsluss. Metoden gick ut på att bakom en hamn anordna en bassäng, som kunde tillstängas med en port och sålunda kvarhålla det vid flodtid intagna vattnet. När porten vid ebb öppnades, sköljde vattnet med häftighet genom hamnen och bort328

Helsingborgs hamn 1658-1862 spolade den sand, som hunnit avlagras under flodtiden. I Helsingborg saknades ju dessa förutsättningar, men Hemmer tänkte sig, att man genom att från norra hamnarmens första knä i rät vinkel bygga ut en vågbrytare, ej högre än att den överspolades av vågorna, invid stranden norr om hamnen skulle kunna skapa ett

C D.

Fig. 37. Ritning till »chasse mobile», en pråm med nedfällbara vingar av trä, avsedd att i A. Remmers alternativ 2 medverka till att tång i vattnets undre skikt spolades bort från hamninloppet.

tillräckligt övertryck. Detta skulle vara tillräckligt för att, sedan stormen lagt sig, genom en bred, i hamnens östra kaj mynnande spolsluss, försedd med en special konstruerad portanordning, pressa en vattenström genom hamnbassängen och mot inloppsgattet, vilken ström då skulle kunna draga med sig i varje fall en del av den drivande tången. För att denna ström icke skulle gå ytligt genom gattet utan skölja över dess bottenskikt, där tången samlats, hade Hemmer föreslagit en bromsanordning, bestående av trenne i inloppet förankrade »chasses mobiles»,

329

Helsingborgs hamn 1658-1862 dvs. pråmar, försedda med breda lämmar, vilka vid båda sidor kunde fällas ned i vattnet (fig. 37). Alternativ 3: Ett försök borde göras att »isolera hamnen» genom att i en 180 fot (ca 55 meter) bred kanal längs stranden leda den norr om hamnen samlade tången förbi hamnbassängen. Detta var i själva verket den gamla, smala spolslussen i en mycket förstorad form. Hamnen kom att te sig som en ö utanför stranden. Alternativ 4: I detta alternativ hade norra hamnpiren förlängts 350 fot (ca 107 meter) i sin egen riktning, så att den kom att betydligt skjuta förbi södra pirhuvu det. Tångdriften skulle därigenom gå förbi inloppet och tången avlagras i lä utanför södra hamnarmen. Hemmer ansåg emellertid denna lösning diskutabel, då den långa piren kunde medföra svårigheter för inseglingen. Alternativ 5: Även detta alternativ innebar en förlängning av norra hamnarmen med 350 fot, men icke av dess yttersta led med pirhuvudet, utan dess mellersta, sydvästgående led. På detta sätt bildades en lång, rak hamnarm, från vilken den gamla, yttre pirdelen med sitt pirhuvud sköt fram som en utväxt emot söder.Tan ken var här, liksom i alternativ 1, att nå ut på så djupt vatten — 18 fot — att strömmen skulle föra tången förbi hamnanläggningen och därigenom motverka avlagringen i inloppet och bassängen. Vid denna tidpunkt ställdes emellertid frågan om motverkande av tångsamling en i skuggan för andra problem, som under de senaste åren fått aktualitet, nämli gen frågan om en ny hamnbyggnad. Stadens expanderande näringsliv och den ökade handeln hade behov av större hamnutrymme, och hamnen ansågs vara alltför grund. Större fartyg kunde icke angöra den utan fick ligga på redden vid lossning och lastning, med åtföljande svårigheter vid storm och sjögång. Icke minst drabbade dessa olägenheter spannmålshandeln, vars främste representant var konsul P. Olsson, vilken då börjat sin för stadens utvecklingshistoria så betydelse fulla bana. Konsul Olsson framträdde redan tidigt som borgerskapets ledande personlighet. Han engagerade sig starkt i den nya hamnbyggnadsfrågan och lyc kades i förbund med andra krafter att få ett redan fattat, mindre lyckligt beslut uppgivet och ersatt av bättre lösning.1

1. Alternativa förslag till förbättrande av Helsingborgs hamn, maj 1857, Handl. rörande Hel-

330

singborgs hamn, SVA.

INRE HAMNEN

JLILL SINA TIDIGARE alternativa förslag rörande åtgärder för avhjälpande av tångsamlingen hade major Remmer 1860 enligt uppdrag fogat även ett förslag, som gällde utvidgning av hamnen.1 Projektet var byggt på hans tidigare nämnda alternativ 5, vari norra hamnarmens andra led hade förlängts fram till ett djup av 18 fot (fig. 38). Remmer föreslog nu, att det kvarstående stycket av den gamla piren skulle borttagas. Södra hamnarmen skulle omändras på motsvarande vis, vilket innebar, att dess yttre led skulle borttagas och dess inre led förlängas ornkr. 120 meter för att sedan brytas i vinkel och förses med en avslutande pirdel av samma utseende som den gamla. På detta sätt skapades en långsmal hamnbassäng, i norr och söder avgränsad av i det närmaste parallella hamnarmar. Vinsten skulle bestå i en med omkr. 40 procent ökad bassängyta samt väsentligt längre kajer.2 På regeringens uppdrag hade landshövding Samuel Gustaf von Troil övertagit ledningen av ärendet. Vid ett i hast sammankallat möte den 16 mars 1860, till vilket blott ett fåtal av det skattskyldiga borgerskapet hade infunnit sig, genomtrumfades ett beslut att antaga det av major Remmer uppgjorda förslaget. Frågan fördes sedan vidare, och av riksdagen utverkades beslut om ett lån av 23 000 riksdaler för utförande av det till 320 000 riksdaler kostnadsberäknade projektet.3 Beslutet väckte emellertid stark opposition, och inom borgerskapet tillsattes en hamnkommitté, i vilken konsul Olsson invaldes, med uppdrag att ytterligare utre da frågan. För att få fram ett motförslag till Remmers vände sig kommittén till den danska ingenjörsfirman Carlé & Kauffmann, vilken var sysselsatt med ombyggnad av hamnen i Helsingör. Firman uppgjorde 1861 ett förslag, som gick i helt annan riktning än det av Hemmer framlagda och tidigare godtagna förslaget. I stället för att bygga ut i sjön ville de danska ingenjörerna gräva hamnen inåt land, med en bassäng, direkt ansluten till hamnens inre del. Inloppet hade breddats och vänts rakt mot söder, med en förlängning av norra hamnarmen förbi södra pirhuvudet. En annan detalj i förslaget var en mäktig, omkr. 270 meter lång vågbrytare, som från norra hamnarmens yttre del i bågform var dragen mot norr och nordväst ut i Sundet, avsedd att skydda mot sandavlagring och tångdrift (fig. 39). Carlé 8c Kauffmanns förslag fick ett mycket gynnsamt mottagande av borgerska-

331

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 38. Major A. Remmers förslag till utvidgning av Helsingborgs hamn år I860. Sjöfartsverkets arkiv, Stockholm.

pet, som enhälligt slöt upp kring detsamma, dock med slopande av den långa vågbrytaren, som beräknades skola kosta närmare 200 000 riksdaler. Förutom denna post var företaget kostnadsberäknat till 600 000 riksdaler, nära dubbelt mot vad Remmers projekt skulle ha krävt. Sedan Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hörts och landshövdingen konstaterat enigheten hos borgerskapet att antaga förslaget, blev deras beslut av K. M:t stadfäst den 28 augusti 1862. Året 1862 blev även ur andra synpunkter mycket betydelsefullt för Helsingborgs

332

FiRSiåe M &äwieU« «g Ostfkanclse af

MisimmMi mm

/A"?"

Fig. 39. Förslag till omändring av Helsingborgs hamn, upprättat av ingenjörsfirman Carlé Cff Kauffman. Sjöfartsverkets arkiv, Stockhohn.

Fig. 40. Helsingborgs hamn år 1868 efter inre hamnens tillkomst och efter omändring av pirama vid hamninloppet.

Helsingborgs hamn 1658-1862 stad och hamn. Alltsedan hamnbyggnaden 1828 underställdes Storamiralsämbetets tredje avdelning, hade Helsingborgs hamnfråga varit en statsangelägenhet. Genom den ovan relaterade överenskommelsen mellan staden och kronan 1833 hade staden helt avkopplats från inkomsterna av hamnrörelsen, vilka odelat gick till staten, men mottog i stället vissa årliga belopp för magistratens avlöning. I ett kungligt brev av den 28 augusti 1862 överlämnades hamnen till den kommunala förvaltningen, som därmed fick övertaga hamninkomsterna och genom en nyutsedd hamndirektion omhänderha förvaltningen, sörja för hamnens underhåll och handha ledningen av nybyggnadsföretag.4 Kontrakt med firman Carlé 8c Kauffmann slöts den 31 oktober 1862 och arbetet med inre hamnen kunde ta sin början. Det blev dock vid utförandet åtskilliga modifikationer i deras ursprungliga förslag. Den nya hamnbassängen fick plan formen justerad och åtskilliga ändringar skedde med inloppet, där norra hamnar mens förlängning drogs mot sydväst i stället för mot söder (fig. 40). Invigningen av inre hamnen ägde rum den 13 augusti 1867.

1. Betänkande 1859 22.1, Handl. rörande Helsingborgs hamn, SVA. 2. A. Åberg, Konsul P. Olsson (Hbg 1953) s.

334

79ff. 3. Kungl. brev, civildep. 1859 27.10, RA. 4. Kungl. brev, civildep. 1862 24.1, 28.8, RA.

KANALPROJEKTEN

ÖJLIGHETERNA ATT genom en kanal skapa förbindelse mellan Väster havet och Östersjön var en fråga, som redan på Gustav Vasas tid dryftades och som sedermera ofta varit föremål för den svenska regeringens intresse. Bakom denna tanke låg, förutom de kommersiella och militära fördelar en sådan kanal skulle innebära, framför allt en önskan att frigöra sjöfarten till och från östersjöstäderna från tvånget att passera genom Öresund. Under krig och spända politiska förhål landen var Öresund alltid en för den svenska sjöfarten mycket osäker och farligtrafikled, och därtill kom skyldigheten för skeppen att vid genomfart betala öresundstull, som var ett den danska kronan tillkommande regale. Öresundstullen hade införts av Erik av Pommern på 1420-talet vid en tidpunkt, då Öresund betraktades som ett inrikes danskt farvatten, vilket var underkastat den danske kungens överhöghet. Tullen, som för det danska rikets ekonomi blev av funda mental betydelse, upptogs vid Helsingör av alla båtar, som med last seglade genom Sundet. Trots motståndet från de sjöfarande länder, vilkas handelsmän drabbades av tullen, främst England och Holland, bibehölls denna ända till 1857, då den vid internationella förhandlingar slopades mot viss ekonomisk gottgörelse för Dan marks del. Vid mitten av 1600-talet hade Danmark avsevärt skärpt sin öresundpolitik och höjt tulltaxorna, vilket satte ny fart i diskussionen om en kanalled genom Sverige. Särskilt holländarna engagerade sig starkt för ett sådant företag, men de under handlingar, som 1640 fördes, ledde icke till något resultat.1 På svensk sida var vid denna tidpunkt huvudintresset inriktat på att eliminera det allvarliga hot, som Danmark i händelse av konflikt kunde rikta mot den svenska sjöfarten i Öresund. Själva öresundstullen var då en fråga av underordnad betydel se, emedan Sverige av gammalt var fritaget från denna pålaga, en frihet, som 1658 utsträcktes att gälla även de svenska östersjöprovinserna. Men denna förmånsställ ning förmådde Sverige icke upprätthålla. Freden med Danmark 1720 efter Karl XII:s krig innebar, att även svensk sjöfart underkastades öresundstullens bestäm melser. En väsentlig skillnad rådde emellertid då, jämfört med förhållandena under tidigare skeden. Öresund var icke längre något helt danskt farvatten. Väster

335

Helsingborgs hamn 1658-1862 om Sundet låg stränder under dansk suveränitet, öster därom under svensk. Det märkliga var dock, att svenska skepp, som seglade utmed den skånska kusten, måste betala tull till den danska kronan vid färd genom Öresund, ett förhållande, som för Sveriges del icke kunde te sig tillfredsställande. Även om de kanalprojekt, som under 1700-talet framfördes och livligt diskute rades i Sverige, främst hade kommersiell bakgrund, var öresundstullen ingalunda glömd. Baltzar von Platen hade redan 1795, då han besåg arbetena vid Trollhätte kanal, talat om »de fördelar, som skulle tillflyta landet, om segelfarten kunde utsträckas tvärs genom hela landet och göra handeln oberoende av sundstullen».2 Tillkomsten av Göta kanal innebar dock icke någon lösning på problemet att gå öresundstullen förbi. Kanalbolaget måste snart konstatera, att trafiken i huvudsak kommit att gälla transportfart mellan Göteborg och Stockholm samt mellan de inre provinserna sinsemellan och med kusten, medan transitotrafik till och från ut ländska hamnar hade blivit av mycket underordnad betydelse, bl. a. beroende därpå, att omlastning måste ske i Göteborg och Söderköping.3 De förhoppningar man ursprungligen hyst, att kanalen skulle förmå uppsuga en väsentlig del av transitotrafiken genom Öresund, blev icke infriade.

Kanalförslag Skälderviken-Råå Tidigare hade emellertid andra — visserligen aldrig förverkligade — planer upp gjorts för att komma till rätta med detta problem. Tanken var då att genom en kanal från Skälderviken till Råå göra det möjligt att leda trafiken från Kattegatt till Östersjön utan att fartygen passerade förbi Helsingör, som var uppbördsplats för öresundstullen. Trafiken från Råå söderut — eller i motsatt riktning — på svenskt vatten kunde icke betraktas som genomfart i Öresund, och skulle därför icke falla under för öresundstullens upptagande gällande bestämmelser. Överste Johan Christopher Toll — den senare generalguvernören i Skåne — fick 1784 i uppdrag att undersöka möjligheten för en kanal Kråkenäbben — Råå »för att undvika Öresundstullen».4 Kråkenäbben var namnet på en udde mellan Rekekroken och Svanshall vid Skäldervikens strand, omkr. 2 km. norr om Jonstorps kyrka. Till Tolls förfogande ställdes en erfaren kanalbyggare vid namn Elias Schveder. Schveder hade arbetat som »konstmakare» vid byggandet av Trollhätte kanal och tillsammans med sin läromästare Daniel af Thunberg — tidens främste kapacitet på kanalbyggeriets område — bl.a. utfört vissa förarbeten, vilka Baltzar von Platen kunde utnyttja för sitt projekt till Göta kanal. Den karta över Västgötaleden, som von Platen fogade till sitt 1806 framlagda förslag, var utarbetad av Elias Schveder.5 Åren 1784 och 1785 utfördes av löjtnanten vid flottan Martin Mittler pliktningar i Sundet utanför Råå samt i Skälderviken, och sistnämnda år var Schveder färdig

336

Helsingborgs hamn 1658-1862 med sitt kanalförslag (fig. 41). På Öresundssidan löper kanalen ut vid Råå, något söder om nuvarande Kopparverkshamnen. Dess inlopp skyddas mot norr och väster av tvenne i vinkel ställda armar av försänkta stenkistor. Från nämnda punkt går kanalen rakt norrut till Gåsebäck, där den svänger i nordostlig riktning in i Gåsebäcksdalen, i vilken kanalen är framdragen till nuvarande Sofiebergsområdet.

HÖGANÄsl

HELSING-VeORG

'HELSINGÖR

Fig. 41. Sträckningen av den projekterade kanalen Skälderuiken-Råå enligt det av Elias Schveder år 1785 upprättade förslaget. Riksarkivet, Stockhohn. Skissen är uppgjord på grundval av de till projektet hörande ritningarna, och på den har också inlagts det senare förslaget till en kortare kanal Domsten—Råå.

Därifrån går kanalen åter i nordlig riktning och i nästan rät linje till Rekekroken vid Skäldervikens strand. Den passerar väster om och nära intill Svedberga kulle och går öster om Jonstorps kyrka. Vid Rekekroken fortsätter kanalen i sjön längs stranden omkr. 120 meter förbi Kråkenäbbens udde. Liksom vid Råå avslutas kanalen av en försänkning av stenkistor, avsedd att under arbetets utförande tjänstgöra som vågbrytare och därefter som hamnskydd för fartygen. Det var ett kanalföretag av stora dimensioner, som Elias Schveder här hade projekterat. Avsikten var, att kanalen skulle kunna befaras av de största örlogsskepp, vilket blev utslagsgivande för måtten i bredd och djuplek. Bottenbredden 22 —Helsingborgs historia V: 3

337

Helsingborgs hamn 1658-1862 beräknades bliva 60 fot (ca 18 meter); bredden i vattenbrynet blev då 150 fot (45 meter). Djupet skulle uppgå till 25 fot (ca 7,5 meter). Som jämförelse kan nämnas, att inloppet till den 1832 färdiga hamnen i Helsingborg var 10 fot djupt (ca 3 meter). Längs kanalen löpte 30 fot breda trottoarer för skeppens framdragning med hjälp av hästar eller oxar eller med människokraft — Göta kanals s. k. trälvägar — och innanför dem diken för avledande av regnvatten. För att kanalen skulle samtidigt kunna trafikeras i båda riktningarna, hade på hela sträckan inlagts 15 mötesplatser, där kanalen svällde ut till dubbel bredd. Dess totala längd var 47 700 alnar eller 28,43 km. Inom det område, genom vilket kanalen drogs fram, fanns inga vattentillgångar, som kunde medgiva konstruktion av slussar. Kanalen måste därför grävas ned ända till havsytans nivå, vilket skulle medföra mycket betydande schaktningar, då marken på sina ställen låg nära 60 meter över havsytan. De bortschaktade jordmas sorna föreslogs utlagda som breda bankar på kanalens båda sidor, som därigenom ställvis blev så höga, att de nådde över masttoppen på de största skepp som kunde gå fram genom denna vattenled. Kostnaderna för kanalarbetet beräknade Elias Schveder skola uppgå till det ansenliga beloppet av 18 596 744 riksdaler specie. Det är sannolikt, att den vinst man räknat med att kanalföretaget skulle medföra, icke ansetts stå i rimlig propor tion till dessa stora kostnader. I varje fall ledde förslaget icke till något resultat. I rådsprotokollet över krigsärenden den 15 februari 1786 anföres blott, att kartorna skulle överlämnas kanslipresidentens enskilda arkiv och där till eftervärlden förva ras. På pärmen till den akt, som innehåller de förslaget berörande handlingarna, är antecknat »Berättelse och protokoll angående en kanals öppnande vid Skäldervik, vilka komma att förvaras ibland de hemliga handlingarna i kanslipresidentens särskilda skåp».

Kanalförslag Domsten-Råå Från år 1845 föreligger ett förslag till kanalbygge, som kan förklaras endast som ett försök till lösning av problemet att föra skepp genom Öresund med undvikande av öresundstullen. Förslaget är angivet på en karta över Öresund, som tillhör Hel singborgs Stadsmuseum. Den har förvärvats i en antikvarisk bokhandel i Stock holm och om dess ursprung är ingenting känt. Den bär icke något signum som kan antyda, att den hört till någon offentlig handling, och det är sålunda för närvaran de ovisst om den har samband med någon form av statligt initiativ, eller om intressen av annat slag ligger bakom dess upprättande. Kartan är daterad Stockholm januari 1845 och undertecknad N. Crusson. Namn och datum står under en tysk text, som blott meddelar, att kostnaderna för kanalen med slussar och två stora hamnar uppgår till 6 850 000 Thaler. Därunder finnes en

338

Helsingborgs hamn 1658-1862

Fig. 42. Förslag till kanal Domsten-Råå genom Helsingborg. Helsingborgs Stadsmuseum.

av annan hand skriven text på svenska, vilken ger upplysning om markeringen genom kurvor av 2, 3 och 4 famnars vattendjup. Projektet avser en kanalled, framdragen längs Öresundskusten från Domsten i norr, genom Helsingborg och till Råå i söder, en sträcka av omkr. 18 kilometers längd (fig. 42). Kanalen börjar vid en punkt mellan Domsten och Grå leje. Utanför dess mynning skjuter tvenne pirar ut i sjön, där de likt en tång omfattar en hamn, till arealen omkring tre gånger större än den dåtida hamnbassängen i Helsingborg. Omkring en kilometer från mynningen är kanalen försedd med en sluss, uppen barligen avsedd att utjämna den nivåskillnad i havsytan, som kan förekomma på

339

Helsingborgs hamn 1658-1862 sträckan mellan Domsten och Råå. Hela vägen går kanalen fram på strandområdet nedanför landborgsbranten, och där detta vid Hittarp och Gravarna smalnar, tvingas kanalen så långt emot väster, att dess yttre bank ligger i själva vattenbrynet. I Helsingborg går kanalen vid Hälsodalen ut i sjön och skär över den broförbindel se, som från stranden ledde ut till hamnen. Söder om staden är sträckningen förlagd något längre österut, innanför Råå Sand, men alltjämt nedanför land borgsbranten. Råå genomskäres från norr till söder, och kanalen når ut till Råå-åns mynning, utanför vilken liksom i Domsten tvenne pirar i ett tångliknande grepp skapar en hamn. Kartan innehåller även detaljer av kanalen, dels en skärning som visar, att tvenne båtar beräknades kunna möta varandra, och dels en sektion av slussen vid Dom sten. Några måttuppgifter är emellertid icke utsatta. Avsikten med denna mycket märkliga kanal måste ha varit, att fartygen genom att gå in vid Domsten och taga kanalleden till Råå — och vice versa — skulle kunna gå förbi Helsingör inne på svenskt landområde. Skeppen kunde under sådana förhållanden icke tvingas att ankra på Helsingörs redd för att erlägga sina tullavgif ter, och från dansk sida skulle ingenting kunna göras för utkrävande av Öresunds tullen. Det var således i princip samma tankegång, som legat till grund för förslaget om en kanal Skälderviken-Råå.

1. 2. 3. 4. RA.

340

S. E. Bring, Göta kanals historia 1 (1930) s. 5. Bring, anf. arb. s. 79 ff. Bring, anf. arb. s. 88ff. Rådsprotokoll över krigsärenden 1786 15.2,

5. Förslag till kanal mellan Råå vid Öresund och Kråkenäbben vid Skelderviken. El. Schveder, M. Mittler 1784-1786, Kommunikationsväsendet, Kanaler VII. Kartavd., RA.

Personregister Namn på medlemmar av de svenska och danska kungahusen har ej registrerats. I noterna nämnda personer har registrerats bara i de fall då där meddelats personhistoriska upplysningar om dem.

Adelcrantz, Carl Fredrik, överintendent, 3:297299 Adlerfeldt, Carl, landshövding, 1:56, 58, 138, 194, 207, 271, 324; 2:12, 39, 153, 156, 157, 189,269 Adlersparre, Georg, generallöjtnant, 2:17 Agar, Edward, skeppskapten, 1: 383 Agardh, Hans Pettersson, handelsman, 1:262, 300, 338, 339, 351, 368; 2: 107, 214, 246, 257, 278 Agardh, Nils Albrekt Pettersson, handelsman, 1:269, 351 Ahlberg, Bengt, hökare, 2:436 Ahlberg, H. B., snickarmästare, 3: 209 Ahlqvist, Carl, stadsfältskär, 2: 159 Akrell, Karl Fredrik, generalmajor, 2:369, 370 d’Albedyhll, Gustaf, svensk minister i Köpen hamn, 1: 74, 75 Alexander I, tsar, 1: 370 Andersson, Anders Nikolaus, sjökapten, 2:460, 463 Andersson, Gustaf Bernhard, apotekare, 3:114 Andersson, Jon, dräng från Jonstorps sn, 1:91 Andersson, Jöns, åbo, 3: 194 Andersson, O., vagnmakare, 3: 95 Andersson, Tuve, färjeman, 1: 301 Andréen, Jacob, komminister, 2:256 Appelberg, Bengt August, fabrikör, 1: 336 Appelberg, Bengt Fredrik, vice häradshövding, 2: 131 Appelberg, Carl Magnus, fabrikör, 1:336 Appelberg, Petter, tullnär, gästgivare, 1: 172, 173, 236;2:277 Appelberg, Sven, tullkontrollör, 2:248, 270, 276, 286 Appelgren, Petter, bagare, 1: 123, 283, 284 Appelroth, Christian Peter, linvävare, 1:342; 2: 113 Appelroth, C. P., färgare, 2:419

Appelroth, Johan, linvävare, 2:41-43, 102 Appelroth, L. G., färgare, 2:419 Areschoug, F. W. C., 1: 35 Arfwedson, Abraham, köpman i Stockholm, 1: 150 Arfwedson, Jakob, köpman i Stockholm, 1: 150 Argand, Francois Pierre, 3: 104 Armfelt, Gustav Mauritz, generaladjutant, 1:68, 69 von Ascheberg, Rutger, generalguvernör, 2: 191; 3:270-272,274-276 Ask, Carl Gustaf, fabrikör, 1: 339 d’Aubigné, Christoffer, handelsman, 2:418, 432, 441, 458; 3: 37, 100, 162, 194, 219, 232

de Bacalan, Henry Raymon, gästgivare, 1: 176; 2:353,355 Backe, Gunnar, färjeman, 2: 330 Balabrega, Jacob, doktor mekanikus, direktör, 3: 120, 243 Banck, B. L., kofferdimatros, 2:457 Barfoth, Carl Fredrik, skolmästare, 2: 299 Beau, Daniel Henrik, brandmästare, 2: 144, 148 Béen, Carl Bernhard, handelsman, boktryckare, 2:311, 430; 3: 246 Béen d. y., Isaac, stadsfiskal, 1:381; 2:65, 341, 344, 462; 3: 103, 104, 114, 153, 199, 205 Béen d.ä., Isaac, handelsman, rådman, 1:133, 134, 160, 196, 198-201, 216, 217, 249, 250, 351, 353, 356, 368, 380, 383, 394; 2:40, 44, 46-48, 53, 55-57, 73, 74, 76, 92, 96, 131, 132, 106-124, 127, 137, 160, 175, 177, 178,201,217, 220, 247, 258, 270, 288, 430; 3: 125 Béen, Isaac Kilian, handelsman, 2:430 Béen, Johan, dykare, 1:394, 2: 132 Béen, Jöns Lorentz, handelsman, 1:339, 351; 2:418,430,441; 3:30

343

P er sour e gist er Béen, Paul Magnus, handelsman, 1:351; 2:430 Beijer, G. C., major, 2: 349 Beijer, Johan Georg, stadsfältskär, 2: 159 Bennet, Adolf, major, 3: 37 Bennet, Jacob Wilhelm, friherre, 2: 273, 274 Bennet, Wilhelm, landshövding, 1: 113, 193, 240; 2:29, 231; 3:286 Bennet, Wilhelm, major, 2: 18 Benzelstierna, Lars, fänrik, 1: 74, 75 Berckenmeyer, Bengt Niclas, apotekare, 1: 141, 143, 145, 196, 198, 200, 201, 209; 2: 164, 165, 236, 262, 278; 3: 1 13, 193 Berckenmeyer, Herman Niclas, fältapotekare, 2: 164, 165; 3: 114 Berg, Johan Fredrik, färgare, dykerikommissarie, rådman, 1:335, 342, 356, 371, 372, 385, 397; 2:55, 58, 96, 149, 262, 419, 444, 447; 3: 135137, 193, 199, 205 Berg, Margaretha Christina, g. m. Johan Fredrik Berg, 3: 187, 195, 207 Berg, Niclas, kommissarie, 2: 215 Berg, Nils Johan, dykerikommissarie, rådman, 1:397; 3: 136, 141, 195, 204, 207 von Bergen, Alexander Magnus, gästgivare, 1: 176, 202; 2:353, 355, 356 von Bergen, Carl, kyrkoherde i Ekeby sn, 2:240 von Bergen, Johan Petter, handelsman, källar mästare, 3: 45, 46 von Bergen, Lorents Magnus, stadsfysikus, 1: 141, 143-145, 176, 198, 200-202; 2:39, 161, 162, 259, 282, 297 Bergeström, Hans, kyrkoherde, 1: 133, 134, 141, 143; 2:39, 64, 104-107, 111, 119, 231, 237, 239, 241, 243, 246, 254, 256-260, 273, 274, 279-281, 294, 298; 3: 30 Berggren, Andreas, handskmakare, 2:420, 421 Bergström, David, skomakarmästare, 2: 92 Bergström, Isac, traktör, 2: 353, 436; 3: 45-47 Berlett, Joseph, krögare, 2: 353 Berntsen, Arent, topografisk författare, 1: 30, 44 Bertie, Thomas, engelsk amiral, 1: 83 Beylon, Jean Franyois, lektör, 1: 64 Billberg, Johannes, smedmästare, 2:402 Bille, Anders, riksråd, 2: 273, 294 Billström, Lars, rådman i Ystad, 3: 163 Bjurling, Oscar, 1: 376; 2: 456, 458 Bjurström, Peter, färgare, 2:419 Björck, Anders Johan, pastor, 3: 168, 187 Björkegren, Carl Jacob, lantmätare, 1:38, 133, 134 Björkegren, Daniel, lantmätare, 1:29, 127, 130, 133, 134, 209, 312; 2: 106

344

von Björnmarck, Niclas Abraham Conrad, post mästare, 2:365; 3: 174 Björnstjerna, A. M., generalmajor, 3: 311 Blackwell, Alexander, engelsk läkare, ekonom, 1: 139 Blom, Fredrik, överintendent, 3: 160 Blom Carlsson, C. G., professor, 3: 189, 220 Bodman, Carl Anders, sjötullförvaltare, 2: 320, 322; 3: 184, 195 Bohle, Cornelius Eriksson, färjeman, 1: 382 Bohman, Eric, tolagsskrivare, lotsinspektor, 2: 71 Bohman, Erik Johan, stadsvaktmästare, 1:332; 2: 141 Boman, Johanna, änkefru, 3: 83, 84 Bonde, Christer, riksråd, 3: 268, 305 Borg, Frans August, färgare, 2:419 Borg, Fredrik Theodor, boktryckare, redaktör, 1: 106, 108, 109; 2:374, 375; 3: 107, 165, 166, 236, 247, 250, 257 Borg, Johan Ludvig, färgare, 2:419 Brahe, Axel, 2: 269 Brahe, Jörgen, 2: 269 Brandt, Johan N., med. dr, 2: 299, 300; 3: 227 Brinck, Lars, skomakarmästare, 2:418 Brodd, Pehr, handelsman, 1:386; 2:308; 3:66 Broddesen, Claus, gästgivare, 1: 177 Bromée, Johan, stadsfiskal, 2: 140 Bromée, Jonas, handelsman, stadskassör, 1:336, 383; 2:25, 136, 245, 293, 294 Bromée, Öllegård Maria, g. m. Andreas Cöster, 2:274,275 de Bruin, Jacob, köpman i Helsingör, 1: 53 Brun, Erasmus, stadsvaktmästare, 2: 142 Brunius, Carl Georg, professor, 3: 185-189, 195,

220,222 Buhrmann, Gerhard, kartograf, 1:33, 35; 2:271, 276,277 Burenius, Johan Jakob, prost, 2: 236 Butner, Christian Ludvig, stadsfältskär, 2: 159 Butner, Hans Michel, vinhandlare, 2: 69 Bäcklund, S., glasmästare, garvare, 2:418, 419 von Böhnen, J. A., friherre, 2: 348 Böttcher, Carl Johan, färgare, 2:419 Böök, Erasmus, komminister, 2:237, 242, 248, 254,256 Böök, Simon, postmästare, 1: 180 Böös, Jeppe, färjemansålderman, 2: 156, 157 Böös, Jöns, färjemansålderman, 1:385, 387; 2:307,308, 330; 3: 58, 309 Böös, Petter, kapten, 2: 130, 131 von Cahrman, Johan, friherre, 1:351

P ersonregister Callerholm, Abraham Zibet, överstelöjtnant, kom mendant, 2: 314, 328; 3: 79, 85 Callerholm, Adam, tullkontrollör, 2: 29 f. Carlbom, Anders, klockare, kantor, 2: 252 Carlquist, Johannes, kyrkoherde, prost, 2:237 238,240,254, 256 Carlsson, J. P., skolmästare, 3:231 Carlsson, P., handelsman, 2: 320; 3: 50, 68 Cederbielke, Johan, justitiekansler, 1: 53 Cederborg, H., garvare, 2: 419 Cederborg, Sven, sämskmakare, garvare, 2:418, 419 Cedercrantz, Isaac, major, 2:81, 82 Cederlöf, Anders, major i dansk tjänst, 1:53; 2:33,34 Cederström, Gustav Albrekt Bror, generalmajor, 1:83, 96; 2:221-225; 3:78, 80, 138 Cederström, O. R., amiral, 3: 306, 311 Celsius, Olof, biskop, 2: 247 Cervin, Frans, borgmästare i Karlshamn, 1:321; 2:35-37, 39, 153 Cervin, Gustaf, regementsauditör, 2: 57 Cervin, Niclas, borgmästare, 1:53, 54, 65, 270, 271, 290, 321, 322, 340; 2: 14, 15, 3^45, 47, 53, 57, 58, 64, 72, 74-76, 91, 101-106, 109112, 114, 116-118, 120, 134, 147, 164, 167, 175, 176, 189, 192, 231, 24^247, 257-260, 269, 273, 278-280, 298, 365 Cervin, Nikolaus Elias, postmästare, 3: 365 Chreyman, Johan Fredrik, komminister, 2:256 Christensen, Anton, traktör, 2: 353 Christensson, Nils, husman, 1:288, 289 Clewberg-Edelcrantz, Abraham Niclas, kansliråd, 2: 368, 369 Cleve, Erasmus, handelsman, 1:390 Clevin, Johan, slaktare, 1:279 Clevin, Jöns, slaktare, 1:276-279 Cronhielm, Johan, landshövding, 2: 14 Cronhielm, Regina Catharina, 2: 250 Cronman, Johan, landshövding, 1:53, 294-296 Cronstedt, Claes Adam, amiral, 3:314, 315, 321 Cronstedt, Sven Jacob, fortifikationsofficer, 1:63, 64 Cronstedt, Ulrik, 1: 64 Cronström, Maria Euphrosyne, 2:81 Cöster, Andreas, handelsman, rådman, 1: 54, 207, 394; 2: 27, 34, 35, 37, 54-58, 71, 245, 274 Cöster d. y., Fredrik Wilhelm, assessor, 1:79, 130, 386,387; 2:204 Cöster d.y., Fredrik Wilhelm, rådman, 3:37, 94, 95, 102! 129, 136, 137,440, 141, 144, 193, 195, 259

221 -Helsingborgs h isto tia V: 3

Cöster d.ä., Fredrik Wilhelm, direktör, 1: 56, 57, 60, 63, 66, 130, 133, 149, 196, 198, 199, 202, 262, 300, 341, 351, 352, 395-397; 2: 12, 41-43, 51, 106, 107, 109, 110, 115, 116, 160, 189, 202, 216, 217, 246, 257, 258, 274; 3: 14, 37, 292, 298 Cöster d.ä., Fredrik Wilhelm, landtullinspektor, sjötullförvaltare, 1:236, 242; 2: 130, 320; 3:30, 249 Cöster, Hans Henrik, köpman i Kristianstad, 1:351, 394, 395 Cöster, Henrik, handelsman, 1: 395 Cöster Johan, handelsman, rådman, 1:351, 390, 391;2:20-22, 58 Cöster, Johan, ingenjör, 1: 144, 202 Cöster, Margaretha Eleonora, g. m. Johan Gabriel Hebsacker, 2: 160 Cöster, Michael Andreas, fabrikör, vice borgmäs tare, 1: 129, 207, 341, 342, 268; 2:34-37, 164, 245,251 Cöster, Petter, handelsman, stadskassör, 1:351, 352, 394; 2: 25, 27, 38, 55, 104, 136, 245

Dabis, Carl Gottfrid, fabrikör, 1: 334 Dahl, Gudmund, vagnman, 1: 296 Dahl, Peter, färjeman, 1: 64, 143; 2: 108, 111,112, 247 Dahlberg, Nils, livmedikus, 1: 64 Dahlborg, Eric, landtullinspektor, 1: 236 Dahlgren, Johan Berentsson, rådman, 2:20, 23, 27, 54, 65, 75, 96, 191, 198, 245 Dahlman, Andreas, stadsfiskal, 2: 140; 3: 153 Danielsson, Petter, färjeman, 2: 276 Danneskjold, Frederik, generalamiral, 1:60 von Dannfeldt, Carl, överste, 3: 240, 241 Davidsson, Elsa Maria, änkefru, 2: 288 Davidsson, Jan, 1:247 Davidsson, Nils, åbo, 3: 194, 195 von Demster, Johan Christopher, sjötullförval tare, 1:229 Dietrichsen, Sifvert, handelsman, 1: 390 von Dohren, Niclas, apotekare, rådman, 1:232, 297; 2:25, 27, 54, 57, 163, 164, 191, 209, 210 Dragnäs, Johan Fredrik, brandmästare, 3:91 Dragun, Johan Christian, handelsman, 1:262, 289, 355; 2:83; 3:34 Draminsky, Gottlieb, brandmästare, 2: 145; 3: 90, 91 Draminsky, I. G., 2: 144 Draminsky, J. C., brandmästare, 2: 144 Dreijer, Christian, handelsman, 2: 101, 293 Dreijer, Christian, stadsvaktmästare, 2: 138

345

P ersonre gister Dreilick, Axel Gustaf , kamrerare, 2:415 Dreilick, Axel Otto, hovkamrerare, 2:415, 458; 3: 194 Dreilick, Johan August, brukspatron, 2:347, 350, 376, 415, 416, 422, 423, 458, 460; 3:50, 107, 129, 174, 195, 251, 258 Duncan, Jenny, modehandlerska, 2:435, 436 von Dyke, Moritz, överste, 1: 54, 55, 71, 72; 2: 216, 217,281,435,436 Dymling, Johan, murmästare, 1:263 von Düring, Johan Kristoffer, generallöjtnant, 1: 54

Eberstein, Carl Christian, professor, rektor, 3: 205, 215-217, 244, 245 Egerström, Carl, lantmätare, 1: 127, 130, 209, 210 Ehnbom, Andreas Johan, kyrkoinspektor, gäst givare, 1: 173, 174, 194-196; 2:215, 248 Ehrengranat, Claes Adam, stallmästare, 1: 94 Ehrenpohl, Anders, kammarherre, 1:394, 395 Ehrenpohl, Johan, assessor, 1: 395 Ehrenpreuss, Johan, överdirektör, 1:225, 230, 231 Ehrensvärd, Gustaf Johan, friherre, 1: 64 Ehrnst, Påhl, bagare, 1: 282 Ek, Carl Petter, snickarmästare, 3: 249 Ek, Johan Petter, snickarmästare, 2: 323, 324, 404, 410; 3:67, 184, 186, 188, 189, 195, 222 Ekerholm, Carl Gustaf, borgmästare, 1:78, 322, 332; 2:45-48, 50, 56, 57, 65, 76, 78, 82, 83, 86, 88, 91, 123, 124, 126, 127, 130, 141, 178, 193, 240; 3: 125, 135 Ekström, Hans, guldsmed, 2: 92, 136, 209 Ekström, N. B., skräddarmästare, 2:404 Ekström, Peter, guldsmed, 1:321 Elsner, Carl, färgare, 1: 335 Ennes d.y., Johan, handelsman, 1:175; 3:272275 Ennes d. ä., Johan, vinhandlare, 1: 128; 3: 273 Enenran, Johan Karl Leonard, skeppsklarerare, konsul, 2:463; 3: 107, 165, 166 Engelau, Otto, handelsman, 1: 177 Engelholm, Olof, apotekare, 2: 164 Engelholm, Petter, bagare, 1: 283 Engstedt, P., handelsman, 1: 98 Engström, Fredrika Wilhelmina, g. m. Georg Martin Gram, 1: 79, 80 Engström, Lars, handelsman, 1: 79, 133, 180, 351, 352, 356, 368, 386; 2:55, 104-110, 112-115, 1 18, 131, 132, 251 Enlind, Johan Teodor, urmakare, 2: 423 346

von Eppingen, Reinhard Henrik, kammarherre, 1:82, 85; 2: 130, 251, 306; 3:308 Espman, Caspar, lantmätare, 1:36, 37 von Essen, Gustaf Adolf, generallöjtnant, 3:37, 79, 209 von Essen, Hans Henrik, riksmarskalk, 1: 87 Ewald, Sigfrid, 1: 128 Ewerlöf, F. A., bokhandlare, boktryckare, 3:247, 250 Ewerlöf, J. G., häradsskrivare, 3: 205

Fagerström, M., brukskassör, 2:414 Fahrenhusen, Willem, vinhandlare, 1: 175; 2:81 Falck, Nils, tullskrivare, fabrikör, 1: 338, 339 Faxe, Wilhelm, biskop, 2: 263; 3: 195, 203 von Feilitzen, Johan, kapten, 1:82, 83 Fenton, Lorents, handskmakare, 2: 248 von Fersen, Hans Axel, riksmarskalk, 1:81 Finerus, Ebbe, sjötullförvaltare, 1:229, 230; 2:81, 101 Fistulator, Thomas, sjötullförvaltare, 1:229-231; 2:81 Flyborg, Carl, bagare, bryggare, 1: 141, 143, 283285, 290; 2: 107, 108, 175 Flyborg, Carl, handelsman, 2:325, 453, 454; 3: 121 Flyborg, Carl Erik, bagarmästare, handelsman, 2:387, 430, 460; 3:35, 115, 117, 191, 195 Flyborg, Carl Magnus, bagare, ekonomidirektör, 1: 285, 286, 288, 356, 386, 387; 2: 225, 236, 262, 306, 308, 430, 444, 453; 3:35, 67, 73, 79, 131, 161, 162, 308, 309 Flyborg, Erik, handelsman, 2: 430 Flyborg, Hans Andreas, handelsman, 2: 309, 430, 458 Fogelberg, J. A., garvare, 2:419 Fogelmarck, Johannes, skolmästare, 2: 229 Follin, Carl Harald, ryttmästare, 2:346, 353; 3:37, 174 Follin, Elias, kyrkoherde, prost, 1: 85, 86, 93, 115; 2:28, 119, 226, 237, 239, 242-244, 247, 254, 255, 260, 262, 263, 274, 281, 282, 299, 314, 346; 3: 168, 173, 175, 190, 197, 198, 205, 228 Follin, Reinhard, hamnkapten, 2:314, 462, 463; 3: 118 Forsell, Jacob, major, 3: 315, 316 Fougstedt, Nils, sadelmakare, 2: 387 Foy, Mathilda, väckelsepredikant, 1: 105 Frantzig, Andreas Weddich Johan, löjtnant,

2:212 Fredriksson, Hans, stadsprofoss, 2: 95

P er sour e gist er Friberg, Anders, vagnfabrikör, 2:404, 405, 422, 424 Friberg, A. P., garvare, 2: 419 Friberg, J. D., vagnfabrikör, 2:324 Fridlizius, Gunnar, 2:451-454 Fries, Anders Peter, stadsfysikus, 2: 130, 162 Frohm, J., juvelerare, 2:412 Frosterus, Axel, sjötullförvaltare, 1: 229 Fröberg, Anders, handelsman, 1:343, 353 Frölich, D. G., hovstallmästare, 2: 15; 3: 37 Fåhneus, Jean Wilhelm, sjötullförvaltare, 2:320, 322

von Geijer, Carl Emanuel, överste, kommendant, 1:90, 91, 93-96, 371, 372; 2:224-226; 3:79, 242,309 Genberg, P. G., handelsman, vice konsul, 2: 324 Gjertsson, Otto Christian, handelsman, 2:441; 3: 145 Gjörwell, Carl Christoffer, bokförläggare, 2: 28 Gloerfelt, Isak, svensk konsul i Helsingör, 1:87 Goldbech, Johan Caspar, tolagsskrivare, 2:71 Gram, Georg, vice häradshövding, 2: 45 Gram, Georg Martin, ryttmästare, handelsman, 1:80; 2:417 Granbom, Isac Olof, sjötullförvaltare, 1:229, 233 Grill, Abraham, svensk kommissarie i Helsingör, 1:381, 382 Grolander, Lars, stadsvaktmästare, skräddare, 1:65; 2: 141 Groth, Hindrich, hattmakare, 2: 276 Grubb, Anna, änkefru, 2: 263 Grubb, Carl, 2:113 Grubb, Isak, färjeman, 1: 156, 157 Grubb, Jakob, färjeman, 1: 157 Grubb, Lars, slaktare, 1: 280 Grüner, Gustaf, general, danskt sändebud i Stock holm, 1: 53; 2: 33, 34 Gullander, Korfitz Ludvig, stadsnotarie, 3: 149, 150 Gullberg, Carl, urfabrikör, 2:420 Gunnarsson, Petter, stadsfiskal, 2: 139, 140 Gustawsson, K. A., 1: 16 Gülich, Lars Matthias, stadsnotarie, rådman, borgmästare, 1:133, 180, 210, 381; 2:44—46, 55, 64, 75, 76, 96, 106, 107, 122, 123, 133, 134, 246, 247, 258, 259, 280, 288 Gülich, Matthias, vice stadsnotarie, 2: 46 Gyllenborg, Henning, vice landshövding, 1:78; 2: 17 23 Helsingborgs historia V: 3 —

Gyllenskepp, Wilhelm, kommendör, 1: 129; 2:195-197 Gyllenstierna, Johan, generalguvernör, 3:274, 275

Haak, Christian, handelsman i Ystad, 2: 18; 3: 161 Hafström, Olof, handelsman, 2: 430 Hafström, S. H., handelsman, 1: 108; 2:318, 320, 372, 373, 430-432, 463; 3:95, 108, 114, 251 Hagen, P. M., possessionat, 3:37 Halenius, G. E., stadsfysikus, 3:111,215, 242 Hallbeck, Carl, kyrkoherde, prost, 3: 168, 177, 187, 191, 195, 202-204, 206, 207, 220, 229 Hallberg, Charlotta, g. m. Johannes Hallberg, 3:234 Hallberg, Johannes, handelsman, konsul, 2: 349, 437, 441, 447, 460, 461, 463; 3:51, 146, 234, 249 Halling, Carl Christian, borgmästare i Malmö, 1:99 Hamilton, Adolf Ludvig, kammarherre, 1: 58, 6062 Hamilton, Gustav, överste, 2:13 Hamilton, Hugo Johan, fältmarskalk, 1: 54 Hammar, August, rektor, 3: 227 Hammar, Carl G., handelsman, 1:72, 129, 202; 2:48, 56, 84, 85, 121, 122, 224, 274, 281, 282; 3:37 Hammar, Göran, rådman i Halmstad, 3: 163 Hammar, Hans Börje, apotekare, 2: 165; 3: 113, 114,227 Hammar, H. B., redaktör, 3: 246 Hammar, Nils Bengtsson, bränneribokhållare, kyrkoinspektor, 1:305 Hammar, Nils Birgersson, kyrkoinspektor, 2:248 Hammar, Niclas Johansson, postkontorsskrivare, fabrikör, 1:337-339; 2:248, 280 Hammar, Åke, kyrkoinspektor, magasinsförvaltare, 1:286; 2:16, 55, 56, 130, 248, 263, 293, 297, 306; 3: 129, 172, 173, 176, 195, 199, 214, 249,308 Hammarberg, Henrik, lagman, 2: 13, 240 Hans Dragere, 1: 183 Hanssen, Börje, 3: 16-20, 29 Hansson, Per, färjemansdräng, skutskeppare, 2:330,332 von Hauswolff, Olivier, överste, 2: 130 Harder, Carl, dykeriuppsyningsman, 1:394 Hebsacker, Johan Gabriel, stadsfältskär, 1: 143, 145, 196; 2: 160, 162, 256 Heckscher, Eli, 1: 117

347

P er sonregister Hedborg, Magnus, brandmästare, 3: 91 Hedlund, Gustaf, handelsbetjänt, 2:440 Hedlund, S. A., redaktör, 3: 87 Hedström, C. E., handelsman, 1: 108, 109; 3:37, 51, 87, 95, 251 Hedström, Nils, handelsman, 2: 458; 3:115 Heldt, Jesper, gästgivare, 1: 172, 173, 184 Hellborg, Christian, stadsnotarie, rådman, 1: 381; 2:46, 56, 58, 65, 68, 78, 96, 133, 134, 149, 152, 462;3:35, 135 Hellerdag, N. August, borgmästare i Landskrona, 3: 141 " Hemmes, Johan, sockerbagare, 2: 420 Henckel, Bengt, bryggare, 2:318, 347, 460; 3: 66, 68, 86, 97, 115, 117, 181, 195 Henckel, Carl, handelsman, 2: 320, 461, 463 Henckel, Fredrik, handelsman, 2:373, 453, 463 Henckel, Joachim Christian, handskmakare, bryggare, 1: 291 Henckel, Johan, handelsman, 2:453 Henckel, Peter Christian, hökare, bryggare, 1: 291;2:307, 462 Henckel, P. C., garverifaktor, 2: 320 Hendeberg, N. P., guldsmed, 3: 194, 195 Hernberg, Jöns Peter, kommerseråd i Ystad, 3: 163 Hertzenberg, Bernt, perukmakare, 1: 319 Hetsch, G. F., arkitekt, 3: 37 Hising, Hans Peter, färgare, 1:335, 342, 2:419 Hjelm, Peter Gustaf, överinspektör, advokatfiskal, 2: 131, 307 Hofverberg, O. W., stadsnotarie, 3: 149 Holm, Nils Andreas, stadsfiskal, 2: 140, 215 Holmberg, J. P., bagarmästare, 2:412 Holmelin, Ivar, stadsvaktmästare, bagare, 1:283; 2: 138, 139 Holmquist, L. O., målarmästare, 2:412 Holmström, H. F., handelsman, 2:432 Holmström, Lars, smedmästare, 1:141; 2:83, 150;3:194 Holst, Jöran, handelsman, 1: 390, 394 Horn, Adam, greve, 1: 60 Hult, H. G., major, 2:306, 307; 3:306, 309-313 Hult, Jöns, handelsman, 1:368, 383; 2: 107, 108, 113,251 Hultman, C. Fr., garvare, 3: 32 Hultman, Jonas, garvare, 3: 35, 194 Hultman, Nils C., garvare, 3: 115 Htilphers, Abraham Abrahamsson, handelsman, topografisk samlare, 1:39, 119, 336, 359; 2: 28, 29, 230 von Hyltéen, Samuel, landshövding, 2: 13, 22

348

Hård, Bengt Leonard, bränneriinspektor, 1:305 Hård, Carl Gustaf, guvernör, landshövding, 1:51, 231; 2:23, 24, 34; 3:279, 282, 283 Hård, Per, kommendant, 2: 67 Hård af Segerstad, Anna Charlotta, friherrinna, 1: 54 Härstedt, A. F., handelsbokhållare, skeppsklarerare, 2:463 Höckert, Laurent, handelsman, 1:247, 249, 348, 368; 2: 122, 428, 430, 441; 3: 194 Höckert, Lorentz Olof, handelsman, 2:430, 442 Höckert, Valentin, handelsman, 2:281, 282 Högman, J. P., stadsfysikus, 3: 111, 112, 115 von Höppner, Carl Philip, kock, 1: 86 Höi ling, Simon, guvernementsfiskal, 1: 129

Ibsonius, Christian, stadsnotarie, rådman, 2: 55, 71, 133-135, 176, 233, 269-271, 293 Igelbeck, Erik Nilsson, stadsprofoss, 2: 95 Isberg, Gustaf, stadsfältskär, 2: 160 Isberg, Johan, lantmätare, 1: 36

Jacobsson, Adam Magnus, stadsnotarie, 3: 149 Jacobsson, Thomas Nathan, tolagsskrivare, 3:311, 314 Jansson, Johan, urmakarlärling, 3: 249 Jensen, C. J., possessionat, 3: 37 Jensen, N. P., handelsträdgårdsmästare, 3: 107 Johanne Hansdatter, g. m. Johan Ennes d.y., 3:273 Johannes Magnus, ärkebiskop, 2: 28 Johansson, Joris, handelsman, 2: 100, 101 Johnson, Charles, handelsman, 2:320, 453, 454 Jorisson, Ludvig, bagare, 1: 282 Jönsson, Bengt, jordbrukare, 2: 362 Jönsson, Lars, skeppare, 1: 249, 250

Kalling, Sven Petter, handelsman, 2:318, 324, 328, 375, 426, 438, 453, 454, 463; 3:39, 46, 107 Kamph, Fredrik, holtzfurste, handelsman, 1: 288, 289 Kemner, C. J., kamrerare, 2:421 Kempe, Carl Paulus, stadskassör, vice rådman, 2: 46, 48, 64, 134, 178, 203, 219, 220 Key, Emil, godsägare, postmästare, 3: 87 Kiellman, Ture, frälseinspektor, fabrikör, 1:337 Kilbom, Olof, gästgivare, 1: 173

P er sonregister Kindborg, Peter, stadsfältskär, 2: 160 Kjellman, Birger Fredrik, assessor, handelsman, 2:314, 328,414,415,428; 3: 115,309 Kjellman, Otto C., handelsman, 2:324, 328, 438 Kjellström, F. O., bokhandlare, 3: 250 Klerck, Carl, skolmästare, 2: 299, 300 Klingenberg, Olof, skolmästare, 2: 298 Klinghammer, Hans Peter, rådman i Landskrona, 2:311 af Klinteberg, Vilhelm, landshövding, 1: 101; 2: 307,357;3:309, 311 von Knorring, C., kammarherre, 3:37 Koskull, Gustaf, överste, 1: 305 Kraak, Arved, handelsman, 1: 132, 221, 339, 351, 383; 2: 105-107, 109, 126, 246, 247, 259, 281 Krakau, Fredrik, stadskassör, 1:388; 2:65, 128, 138, 220;3:151 Kraume, Johan Casper, brandmästare, 3:90, 91 Krook, Johan Georg, kontraktsprost, 1: 86 Krook, Otto Daniel, handelsman, 2:328, 441; 3: 33, 37, 234 Krusberg, Johan, gästgivare, 1: 173; 2: 248 Kiickler, Petter, linvävare, 2: 111, 247 Körner, Maximilian, skolmästare, 3: 232

Lackman, H., konferenceraad, 1:67 Lagerbring, Sven, 1: 39, 40 Lagerheim, Gustaf, överstelöjtnant, 2: 309; 3: 308, 314,319-324,326,328 Lagerström, Johan August, telegrafkommissarie, 2:370 Lang, Ertman, skolmästare, 2: 298, 299 Langh, Carl P., kapten, 3: 128 Langh, Johan Ertman, slottskommissarie, 1:279, 280 Lannerstierna, Peter, överstelöjtnant, kommen dant, 1:51-53, 170, 171; 2:67, 81, 205, 207211;3:279-282 Larsson, Sven, borgare, 3: 38 Laurenberg, Johan, hospitalspredikant, 2:237, 270 Leche, Carl Fredrik, postmästare, 2: 365 Leche, Erasmus, postmästare, handelsman, e. råd man, 1: 180, 254, 333; 2:58 Leja, Benjamin, köpman i Stockholm, 3: 184, 241 Lewenhaupt, Mauritz Casimir, major, kommen dant, 1: 96, 97; 3:79 Lext, Gösta, 1:117 Lidströmer, J. A., överstelöjtnant, 3: 315-317, 322 Lidströmer, Jonas, överstelöjtnant, 3:302, 303, 305, 306, 314, 322

Liedberg, Olof, sjötullförvaltare, 1: 229, 232, 233, 250 Liegnell, Isaac, handelsman, 1: 342 Lilja, Nils, botanist, 1:40, 48 Liljeborg, Jöns Petter, rektor, 2:295; 3:214, 215 Lilliehorn, Per Ulrik, fänrik, 1: 64 Lindberg, Johan R., magasinsförvaltare, 1:286 Lindblom, Jacob, ärkebiskop, 1: 87 Lindgren, Bengt, murmästare, 2:402 Lindgren, G., guldsmed, 3: 67 Lindgren, J. A., possessionat, 3:37, 243 Lindquist, Christian, handelsman i Jönköping, 2:44 Lindquist, Daniel, student, 2:298 Lindquist, Paul, bryggare, 2:308; 3: 35 Lindquist, Pehr, borgmästare i Jönköping, 3: 162 Lindskog, Carl David, sjötullförvaltare, 2:320322 Ling, Per Henrik, 3: 87, 217 von Linné, Carl, 1: 26 Ljungberg, Alexander, skomakarmästare, 2:404; 3:95 Ljungberg, G., smedmästare, 2: 405 Ljunggren, Gustaf, ingenjör, 1:131 Lohman, Andreas, postmästare, rådman, 1: 180 Lohman, Lucas, postmästare, rådman, 1:149, 172, 180, 333; 2: 22, 57, 58, 96, 233 Lundahl, A. W., skräddarmästare, 3: 184 Lundberg, Carl Gustav, hökare, bryggare, 1:291 Lundberg, Carl G., kvartermästare, 3: 120, 242, 243 Lundberg, Christian, kronofogde, 1: 90, 91 Lundberg, Håkan, kämnärsrättsprasses, rådman, borgmästare, 2:314, 315, 322, 335, 336, 347, 421,422,442; 3:59, 60, 74f.,86, 100, 103, 104, 115, 116, 121, 126, 129, 136, 137, 140-142, 145, 150, 160, 163, 168, 182, 195, 200, 205-208, 209, 217, 218, 220, 222, 231, 305, 318 Lundberg, N. P., färgare, 2:419 Lundeus, Knut, klockare, kantor, 2: 251 Lundgren, B., murmästare, 2:323, 324 Lundin, J. A., skräddarmästare, 2:404 Lundius, L. H., urfabrikör, 2: 420 Lundquist, A., skomakarmästare, 3: 258 Lundstedt, Fredrik, stadskassör, 2: 137, 220 Lundström, Johan, färjeman, 2: 276 Lundström, Lars, färjemansålderman, 1: 159; 2: 106, 107, 109 Lundström, Lars, färjeman, 2: 330, 332 Lundström, Nils, gördelmakare, 2: 92 Löfman, Mikael, hattmakare, stadskassör, 2:25, 135, 136, 177, 233, 276, 293

349

Personregister Malm, Greta-Lisa, klädeshandlerska, 2:434, 436 Malm, K., änkefru, 3: 234 Malm, Åke, gästgivare, 1: 175, 176 Malmroth, Johan Wilhelm, stadskassör, 2: 136, 176, 177, 248, 270, 276 Malmstein, Johan Lorentz Ulrik, 2:443; 3:152 Malmström, Anders, stadsfysikus, 2: 163; 3:111, 242 Mazer, Johannes, jordbrukare, 2: 362 Meisner d.y., Erasmus, handelsman, 1: 148, 351; 2:33, 189, 231, 245, 248 Meisner d. ä., Erasmus, handelsman, 1:351 Meisner, Isaac E., landtullinspektor, 1: 236 Meisner, Johan Georg, handelsman, rådman, 1: 54, 58, 65, 123, 207, 334, 336, 351,383; 2: 3235, 37, 40, 44, 55, 75, 106, 173, 174, 245, 250, 257, 258, 271, 279 Meisner, Jonas Daniel, handelsman, stadskassör, 1:98, 351; 2:417, 418, 441; 3: 66, 151, 152, 194, 199, 203, 204, 207, 244, 309 Meisner, Simon, handelsman, rådman, 2: 55, 209 Mejlander, Carl Fredrik, brandmästare, 3:91 Meyer, Johan Ulrik, sjötullförvaltare, 1: 229, 232 Mickelsen, Påhl, mjölnare, hökare, 1: 288 Milne, H. A., ingenjör, 3: 108 Mittler, Mårten (Martin), löjtnant, 1:68; 3:336 Modevig, Elias, urmakare, 2: 15, 44, 47, 107-109, 113, 114, 118, 123, 124, 231, 232; 3: 182 Mollberg, Anders, handelsman, 1:347, 348, 351; 2: 106, 118, 245, 246, 258 Mollberg, Fredrik, handelsman, 1:332, 339, 351, 356, 372, 385-387; 2: 306, 444, 445; 3: 308, 309 Mollberg, Petter, traktör, 1: 175, 176, 385-387; 2:353, 355, 356, 436, 444 Montell, E. J., major, 2:231; 3: 294, 296-298 Montell, Jakob, borgmästare i Malmö, 2:22, 30 Morrell, Joseph, 1: 176 Muhrbeck, Justus Christoffer, rektor, 2: 293 Muller d’Aarwangen, Ludvig Rudolf, schweizisk överste, 1: 96, 97 Munck, Julie Sofie, fröken, 3: 188, 190, 191 Munck af Rosenschöld, Eberhard Zacharias, pro fessor, 1:91, 92, 98 Munthe, Alexander, juvelerare, 2:324; 3:98, 117 Munthe, Anders, handelsman, gästgivare, 1: 173, 175, 176, 202, 353; 2:353-356, 367; 3:92, 194 Munthe, Hans, sjötullförvaltare, 1: 229, 232 Munthe, Nils Fredrik, färgare, 1:59, 334, 335; 2:89 Munthe, N. F., uppsyningsman, 2: 336 Murbeck, Peter, kyrkoherde i Hässlunda sn, 2:240,241

350

Murberg, L, murmästare, 2: 323, 324 Murberg, J. L., murmästare, 3: 107, 108, 182, 186-188, 195, 225 Müller, Frans, broinspektor, hamnkassör, 2:314— 316, 336 Müller, J. H., gästgivare, 2: 353, 356 Månsson, P., skeppsredare, 2:463 Möller, Bengt, klockare, kantor, organist, 2:253 Möller, C. G., bagarmästare, 2:412; 3: 165, 251 Möller, Elias, hovrättsauskultant, 2:46 Möller, Gustav, underofficer, 2: 25, 26 Möller, Hans Jonas, urmakare, 2: 360; 3: 194 Möller, J. A., handskmakare, 2: 405 Möller, Johan Peter, skolmästare, 2:300; 3:228, 229 Möller, Jöns, färgare, 1:334 Möller, Jöns, handelsman, 1:287, 368, 383; 2: 107, 108, 113; 3: 193, 194 Möller, Jöns Bengtsson, bryggare, 2:47, 125; 3: 130 Möller, Jöns Petter, guldsmed, 2: 360-362 Möller, Maria, f. Rander, g. m. färgaren Jöns Möller, 1: 334 Möller, Matthias, bagare, 1:284 Möller, Niclas, svarvare, bryggare, 1: 291 Möller, Nils, musikdirektör, 3: 115 Möller, P., löjtnant, 3:121 Möller, P. N., sjökapten, 2:318 Möller, Pehr, stadsvaktmästare, 2: 141 Möller, Per, kapten, sjömanshusföreståndare, 2:463 Möller, P. U., skeppsombudsman, 1:380; 2:463 Möller, Peter, handelsman, kommerseråd, 1:82, 95, 179, 251, 339, 340, 352, 353, 356, 370372, 386, 387; 2: 204, 306, 429, 432, 441, 444; 3:67, 72, 193, 249, 308, 309 Mörck, Bertold, stadsvaktmästare, kanngjutare, 2: 139, 140 Mörner, Carl Otto, löjtnant, 1: 87 Mörner, Hampus, generallöjtnant, 2: 225

Napoleon I, kejsare, 1:76, 78, 79, 82, 87, 93, 94, 250, 251, 370, 384, 385; 2: 19, 222, 224, 417, 444,445 Nelson, Horatio, amiral, 1: 77 Netzler, Joachim Fredrik, stadsläkare, 2: 312, 320; 3:33, 46, 95, 107, 112, 113, 118, 122, 210 Nielsen, Niels, rådman, 1: 149 Nilsson, Jöns, färjeman, 1: 160 Nilsson, Jöns, väktare, dragare, 1: 186 Nilsson, O., handelsman, 3: 188, 190, 195

P ersonregister Nilsson, Ola, 2: 362 Nilsson, Sven, trädgårdsmästare, 3:32, 231, 234 Nord, Anders, snickare, bryggare, 1: 291 Nordin, Carl Gustav, biskop, 1:71 Nordin, Nils Persson, kungl. sekter, possessionat, 2:320,374,375;3:37 Nordlund, G. A., brandmästare, 3:91 Nordström, H. N., mjölnare, 3:37 Norling, Andreas, stadsvaktmästare, 2: 141 Nyberg, Jonas, köpman i Halmstad, 2: 69 Nyborg, N. P., handelsman, 2:463 Nyman d.y., Petter Pettersson, handelsman, 1:332,352,356 Nyman d. ä., Petter, 1: 334, 352 O'Brien, William, skeppskapten, 1: 74, 75 Oelreich, Bernhard, borgmästare i Landskrona, 2:36, 37 Ohlsson, Olof Anders, stadsfysikus, 3:113, 209 Olin, Emanuel, handelsman, 1: 353 Ohn,J. B,, telegrafassistent, 1: 109 Olin, P. C., skomakarmästare, 3: 251 Ollonberg, Thure, häradshövding, 1: 123; 2:250 Olsson, Johan, handlande, 2: 463; 3: 243 Olsson, Jöns, skomakare, 2: 276 Olsson, O., kvartersman, 2: 362 Olsson, Petter, handelsman, konsul, 1: 105, 106; 2:318, 320, 373-375, 417, 439, 453, 454, 463; 3:46, 51, 95, 242, 330, 331 Orup, Thomas, klockare, kantor, 2: 252

Pahl, Hans, sekreterare, 2: 250 Palm, Catharina, borgarhustru, 1: 176 Palm, Lars A., kontraktsprost, 3: 205 Palmstedt, Erik, stadsarkitekt i Stockholm, 1:70, 71 Papke, Carl, biskop, 2: 231 Pauli, Georg, löjtnant, fabrikör, 1: 335, 336 Paulin, Magnus, häradshövding, borgmästare, 1: 113, 129; 2:37,65 Peder Dragere, 1: 183 Pennet, Johan, stadsnotarie, rådman, 1:343; 2:34-37, 54, 58, 75, 96, 114, 133 Persson, Christian, borgare, 2: 293 Persson, Eskil, rusthållare, 3: 194, 195 Persson, Knut, åbo, 3: 194 Persson, Nils, handelsman, konsul, 3: 37, 51 Persson, Nils, stadsvaktmästare, 2: 142 Persson, Ola, dräng från Väsby sn, 1: 90-92 Petersén, W., bataljonsveterinär, 2:373; 3:98, 225,227, 249

Petresk, Lorentz, organist, 2: 252, 285 Pettersson, Abraham, kofferdiskeppare, 1: 387 Pettersson, Anders, handelsman, 2: 323, 324, 328, 373; 3:40, 50, 164 Pettersson, Carl Gustaf, postkommissarie, 1:180 Pettersson, Jakob, rektor, 3:217, 219 Pettersson, Paul, handelsman, 2: 323, 324, 328, 347, 436; 3:68 Pettersson, Petter Otto, hökare, 2: 86 Pfunt, Carl, kapten, 3: 286-288 Pihl (Pihlcrona), Bendt, borgmästare, 2:30, 190 Pihl, Jakob, tolagsskrivare, 2: 71 Pihl, Jeppe, handelsman, 2: 233 Pihl d.y., Petter, holtzfurste, borgmästare, 1: 123, 129, 130, 132, 149, 193, 240, 279, 299, 318, 321, 323, 368, 383, 391-395, 397; 2: 26-34, 2639, 50, 56, 57, 64, 65, 68, 70, 72, 74, 76, 93, 97, 99, 100, 105, 132, 139, 147, 167-169, 171, 179, 189, 190, 199, 210, 231, 233, 239, 244, 245, 250, 258, 271, 292; 3: 114, 125, 182, 289 Pihl d.ä., Petter, handelsman, rådman, 1:129, 381, 390, 391; 2:20-22, 25, 26, 58, 96 Pihlgård, Catharina, borgarhustru, 1: 170 Piper, Carl Claes, greve, 1:343, 344; 2:413 Piper, Eric, greve, 1:343, 344; 2:413 Plassman, Johan Bernhard, stadsfältskär, 2: 160; 3: 113 Plassman, Maurits, stadsfältskär, 3: 113 von Platen, Achates, hovmarskalk, 1:85, 86, 94; 3:240 von Platen, A. Carl, överste, 2:83, 223; 3:121 von Platen, Baltzar, amiral, 2:309; 3:318, 319, 322, 324, 336 von Platen, Ernst, major, 1: 96 Polheimer, Anders, bergshauptman, 1:343 Polheimer, Joh. M., major, 3:302-304, 306, 311, 313-315, 322, 324 Posse, Fredrik Salomon, landshövding, 3:37, 195 Pripp, Anders, landtullbesökare, traktör, 1: 175 Pripp, Hans, handelsman, 2: 234, 249 Pripp, Niclas, tolagsskrivare, stadskassör, stads notarie, rådman, 1:51, 123, 333, 334; 2: 29, 30, 34-36, 51, 55, 58, 69, 71, 82, 95, 96, 105, 133135, 147, 176, 215, 245, 249, 294 Pyk, Nils, kofferdikapten, hamnkapten, 2: 320, 328,463 Påhlsson, Anders, vångavaktare, stadsprofoss, 2:95

Quibelius, Anders Titus, handelsman, 2: 430 Quibelius, Petter Thorsson, hökare, 2: 430

351

P er sonregister Radier, Carl Gustaf, hospitalspredikant, 2:237, 240 Ramel, Hans, överste, 1: 300, 301, 312 Ränder, Georg Wilhelm, handelsman, rådman, 1: 129, 133, 134, 141, 208, 301, 302, 356; 2:40, 44, 55, 56, 76, 104-107, 117, 118, 120, 149, 175, 215, 236, 275,288 Ränder, Ingrid, g. m. Wilhelm Ränder,

341, 351, 109, 113, 258, 274, 2:283; 3:

201 Redin, Gustaf, sjötullförvaltare, 1: 229 Rehnskiöld, Carl Gustaf, guvernör, 2: 205; 3: 277 Reiland, Ossmund, brandmästare, 3: 91 Reis, Anders, färjeman, 1: 157 von Reiser, Anders, landshövding, 1: 302 Reitsche, Gottfrid, skolmästare, 2: 297, 298 Rejersen, Christer, skräddare, 2: 397, 398 Remmer, A. E., major, 2:317, 318; 3:327, 329, 331, 332 Reuterdahl, Henrik, professor, domprost, 3: 222 Rhödin, Anders Herman, handelsman, 2:453 Ringborg, Johan, skolmästare, 2: 299 de la Roche-Yon, Gustaf Johan, löjtnant, 2:33 Romare, Nils, färjeman, 1: 296 Romare, Per Andersson, färjeman, 2:113 Romare, P. G., guldsmed, 2:404, 405; 3: 130 Romare, Per Svensson, färjeman, 1: 64 Romberg, Johan Peter, handelsman, 3:463 Roos, Hans, landtullinspektor, 1: 236 Roos, Jacob, målare, fabrikör, 1:332, 340; 2:257 Rooth, Amelie Guillemot, g. m. Fritz Rooth, 3: 120 f. Rooth, Carl Henric, handelsman, konsul, 1:99, 100; 2:312, 326, 34C-348, 350, 428, 430, 437, 459; 3:38, 60, 159, 174, 175, 187, 193, 195, 209, 211 Rooth, Fritz, handelsman, konsul, 2:318, 320, 373, 374, 430, 437, 460, 463; 3:39, 83, 107, 146, 164-166, 224, 227, 242, 248, 251 von Rosen, Adolf, överste, 2:371 von Rosen, Gustav Fredrik, landshövding, 1:89, 309, 310; 2:19, 57, 84, 86, 204, 226; 3:302 von Rosén, Erik Gabriel, hovrättsråd, 3: 188 Rosenberg, Christian, landtullinspektor, 1: 236 Rosenberg, Peter Johan, stadsfiskal, 2:390, 463; 3:38, 102,153,172, 174,184,189,195,207,210 Rosenblad, Matthias, statssekreterare, 3: 114 Rosenlöf, Axel, bokhållare, 3: 86 Rosenlöf, Christina, g. m. Nils Rosenlöf, 2: 353 Rosenlöf, Nils, traktör, 2:353; 3:47 Rosentwist, Axel, notarie, 3: 144 Rugerödt, Anthon Berendt, rådman, 2: 58

352

Rust, Andreas Fredrik, brandmästare, 3: 91 Ruuth, Eric, greve, 1:78, 87, 203, 286, 332, 343, 369; 2:68, 224, 306, 413, 415; 3:79, 308, 309 Rydberg, Viktor, 3: 87 Rönbeck, Jöns, kyrkoherde, prost, 2:101, 231, 233, 237, 238, 240, 242, 254, 288 Rönberg, Johan, stadsvaktmästare, 2: 142 Rönnow, Andreas, guldsmed, 2: 85; 3: 66 Rönnow, Hans Magnus, stadsnotarie, handels man, 2:332; 3: 136, 149, 150 Rönnow, Fars Andreas, guldsmed, 3: 32, 207, 231 Röring d.y., Peter, stadsnotarie, 2:20, 64, 133, 135 Sabelfelt, Johan Zacharias, löjtnant, 1: 97 Sahlgren, Jacob, handelsman i Göteborg, 1:335 Sahlin, Fars Erik, kämnärsrättspraeses, 2:438; 3: 140, 143, 144, 249 Sahlström, Matthias, garverifaktor, 1: 332, 356 Sailing, Christian, stadsvaktmästare, 2: 140, 141 Salvius, Fars, hovrättsauskultant, 1: 113 Sandgren, Magnus, stadsbarberare, bryggare, 3: 121 Santesson, Berndt Harder, kommerseråd i Göte borg, 3: 162 Sarrazin, Jean, fransk general, 1: 94 Scharling, Jakob, bokbindare, 1:202 Scharling, Johan, skolmästare, 3:230, 231, 234 Schartau, Gustaf Johan, exercitiemästare, 1: 102 Scheffer, Carl Fredrik, riksråd, 1: 63, 64 Scheffer, Per, fältmarskalk, 1: 72 Scherber, Carl Christian, konditor, 2:421 Schiaer, N. J., bryggare, 2:412 Schiönbeck, Johan Caspar, stadsfältskär, 1: 143, 146; 2: 160 Schiött, Carl, åkerbruksborgare, 1: 279, 280 Schlegel, Christer, brandmästare, 3:91 Schlyter, Herman, rådman, 2:61, 277 Schollin-Borg, J., färgare, 2:419 Schultz, P. C., skomakarmästare, 2:404; 3:210, 250 Schweder, Elias, konstmakare, 1:68; 3:336-338 Shepherd, George, ingenjör, 2: 369 Shields, Thomas, värdshusvärd i Köpenhamn, 1:74 Silfverskiöld, Carl Silnecker, kornett, 1: 96 Silfversvärd, Anders, skolmästare, 2:300; 3:228 Simonsson, A. J., skoladjunkt, 3: 259 Sinclaire, Fredrik Karl, överste, 1: 60 Sjöberg, Sven, fil. magister, 3: 195 Sjöblad, Carl Georg, landshövding, 1: 159; 2: 13, 33, 36, 250; 3:288

P er sonregister Sjöcrona, G., löjtnant, 3: 95 Skutenhielm, Anders, svensk minister i Köpen hamn, 1: 53 Soffel, Georg, länsbyggmästare, 3:81, 82, 121, 219 Soldin, A. L., fabrikör, 2:436 Stackelberg, Magnus, landshövding, 2: 313 Steinfeldt, J. A., borgmästare i Helsingör, 2:335 Stenbeck, Nils, fältskär, fabrikör, 1: 337 Stenbock, Magnus, guvernör, 1:51, 64, 76, 77, 90, 91; 2: 13, 190, 191, 193, 234, 249; 3:268, 278 Stenkula, Zacharias Fredrik Agaton, regements läkare, 1: 109, 320; 2:318, 319, 348, 350, 370, 373, 375; 3:39, 113, 118, 164, 209 Stickler, Johan Mikael, kopparslagare, 2: 152 Stickler, Magnus, tenngjutare, bryggare, 1: 291 von Stiernman, Anders Anton, kansliråd, 2: 123 Stjernswärd, Rudolf, överste, 1:305; 2:258-260 Stobée, Lorentz Christopher, överste, 3: 283-285, 288 Stockenström, Gustaf, ryttmästare, 2: 219 Strade, W., ingenjör, 3: 107 Strandborg, Jöran, stadsvaktmästare, 2: 142 Strömberg, Anders Magnus, handelsman, 2:432, 433;3:121 Strömberg, H. I., arkitekt, 3: 189 Strömberg, Knut, sjötullinspektor, 2:131 Strömberg, N., snickarmästare, 3: 95 Strömgren, S., handlande, 3: 95 Sturzenbecker, Mårten, Stabsadjutant, 1:70, 71 Sturzen-Becker, Oscar Patrik, bokhandlare, re daktör, 1: 102, 105, 106, 109; 2:312; 3:67, 68, 169,246-250 Stähle, Anders, bryggare, 1:202; 2:92 Stähle, Andreas Peter, stadskassör, rådman, borg mästare, 1:98, 130, 332, 370, 381, 386; 2: 17, 18, 47, 56, 58, 65, 78, 89, 96, 137, 149, 150, 152, 159, 178, 179, 188, 190, 219, 220, 226, 247, 263, 270, 275, 306-310, 334, 345, 421, 462; 3:32, 37, 54, 55, 59, 70, 93, 99, 100, 103, 104, 115, 125, 126, 128-131, 135, 136, 138, 139, 141, 145, 147, 151, 159, 161, 162, 168, 177, 198, 200, 201, 203-205, 228, 230, 244, 249, 308, 309, 311, 315, 318, 319, 324 Stähle, Hans, handelsman, 2: 209 Stähle, Johanna Botilla, d. till A. P. Stähle, 3: 120f. Stårck, C. L., regeringsråd, 1:302, 303, 312 Suell, Frans, handelsman i Malmö, 1: 335 Suell, I., handelsman, 3: 248, 249 Sundius, Johannes, kyrkoherde i Allerum sn, 2:239,240 Sundler, Fr., brukspatron i Göteborg, 2: 350

Svensson, Anders, trädgårdsmästare, 1: 333 Svensson, Bengt, borgare, 1: 279 Svensson, Sven, dykeriuppsyningsman, 2: 246 / Swerdtfeger, Helena, g. m. Michel Swerdtfeger, 2:81 Swerdtfeger, Wulf, dykeriuppsyningsman, 1: 394; 2:270, 293, 294, 297 von Sydow, Axel Erik, överste, 2:309, 310, 314; 3:305,324, 326 Sylvander, E. M., färgare, 2:419; 3: 209, 248 Sylvius, Gustav Henrik, stadsnotarie, rådman, 1: 123, 170; 2:34-37, 55, 58, 64, 96, 108, 149, 239 Sylvius, Henrik, borgmästare, 1:218, 231; 2:2027, 30, 32, 34, 38, 57, 66, 74, 76, 100, 145, 167, 168, 182, 190-192, 208, 250; 3: 279 Söderberg, Carl Christian, stadsnotarie, 3: 149 Södergren, Lars, skolkollega, 3: 97

Taube, Karl Evert, friherre, 1: 64 Tauson, Anders Johan, tullkontrollör, 1:233; 2: 130 Tauson, Johan Peter, stadskassör, stadsfiskal, råd man, 1:197, 202, 259, 362; 2:45, 55, 58, 64, 71, 96, 117, 136, 140, 148, 175, 177, 178, 213, 216-218; 3: 135, 136, 141, 193 Tegnér, Esaias, 1: 87, 99; 3: 168 Tengberg, Edvard Fredrik, 1:80, 99, 101, 148, 188, 251, 283, 306, 397; 2: 96, 141, 275; 3: 139 Tengberg, Sven, landtullinspektor, 1: 236 Tenglöf, Bengt, komminister, 2: 237 Tengstedt, Peter, handelsman, 3: 131, 194 Tengvall, Göran, skeppare, 2: 463 Tessin, Karl Gustaf, riksråd, 1: 54 Thelin, Petter Jacob, sjötullförvaltare, 1: 229 Thomander, Johan Henrik, biskop, 3: 224, 227 Thornée, Georg Wilhelm, hamnkapten, 2: 314 Thomée, Thomas Theodor, stadskassör, 3: 151 Thomson, Andreas, kofferdiskeppare, 1:383 Thornberg, F. O., folkskollärare, redaktör, 3: 246, 247 Thornman, Peter, stadsfältskär, 2: 168 Thott, Tage, landshövding, 1:71, 72, 138, 153, 208, 217, 302, 308; 2: 16, 45, 53, 54, 116, 119, 247, 269, 273, 281, 288 Thulin, Gabriel, kyrkoherde i Allerum sn, 1:83 Thulin, P. J., vagnmakare, 2: 404 af Thunberg, Daniel, vattenbyggare, 3: 336 Thurin, Jacob, vice stadsfiskal, 2: 140 Thörnschoug, Gotthard, färgare, fabrikör, 1: 317, 334, 336; 2: 136, 176 Timelin, Petrus, regementspastor, 1: 92

353

P ersonregister Toll, A., ryttmästare, 3: 37 Toll, Johan Christopher, generalguvernör, 1:65, 67, 68, 72, 74, 76, 77, 79, 80-82, 87, 91, 9395, 171, 203, 229, 251, 310, 371, 372; 2:11, 14, 77, 78, 88, 150, 203, 218, 223, 260, 305, 306, 316, 341; 3:31, 138, 296, 297, 301, 302, 305, 308, 309, 336 Toll,J. O., kapten, 3:88 Toll, Osvald, kapten, 1: 109; 3: 259 Torell, Jöns, boktryckare, bokhandlare, handels man, 2:436; 3: 184, 194, 195, 244-246, 249, 250 Tornberg, Andreas Peter, stadsnotarie, 3: 149 Tornberg, Jonas, notarie, 2:462; 3: 150 Tornérhielm, Constance, fröken, 3: 188, 190, 195 Tornérhielm, Rudolf, hovstallmästare, 2:350, 371, 374, 375; 3:227, 258, 259 Torvigge, Gustav Adolf, major, 1: 64 Trane, Jöns, vagnman, 1: 129; 2:209 Trapp, Carl Christian, garvare, 2:323, 419, 422, 424;3:209, 248 von Troil, Samuel Gustaf, landshövding, 2:317, 319, 325, 349, 350, 371, 373, 375; 3: 331 Trolle, Pernille, grevinna, 2: 184 Träben, Hans, färjeman, 2: 276 Trägårdh d. y., Sven, komminister, 2: 239 Trägårdh d.ä., Sven, kyrkoherde, prost, 1:58, 119, 299; 2:237, 239, 244, 245, 256, 296, 298 Tullgren, M., garvare, 2:419 Tullgren, N., skräddarmästare, 3:194 Tullgren, Nils Christian, guldsmed, garvare, 2: 419, 420 Tuvesson, Anders, färjeman, 1: 296 Tönning, Daniel, handelsman, 1: 132, 356; 2:8385, 125,430, 441 Tönning, Jöns Peter, handelsman, 2: 430

Ldmgren, Nils, sjötullförvaltare, 1: 229 Unger, Hans, borgmästare i Halmstad, 2: 36 Ursell, Johan, handelsman, 2:441

Varberg, Sven, skomakare, stadskassör, 2: 136, 146, 293 Voss, Jacob Wilhelm, fabrikör, 1: 335 Voss, Peter, gästgivare, 1: 173, 184, 278, 335 Vred, Nils Viljamsson, gästgivare, 1: 173, 198 Väström, Hans, bagare, 1: 284

Wachtmeister, Carl Axel, justitiekansler, 2:114, 115

354

Wadstein, Johan Christopher, komminister, kyrkoherde, 3: 169, 179, 234 Wahlberg, Olof, slaktare, hökare, 1: 281 Walckman, Christian, hejderidare, 2: 251 Wall, Daniel, bokbindare, 2: 276 Wallengren, Jöns, brandmästare, 3:91 Wallin, Werner Nilsson, skarprättare, 2:94, 95, 143 Weduwar, Baltzar, kapten, 3:289-291, 299, 300 Wellingk, Otto, guvernör, 3: 275-278 Wejlander, Hans Peter, stadskassör, 3: 152 Wejlander, Lars Magnus, rådman, borgmästare, 1:180; 2:336, 349, 350, 354, 364, 443; 3:40, 60, 84, 105, 126, 136, 137, 141-142 f., 152, 155, 193, 195, 207, 227, 255, 257 Wejlander, Nils, postmästare, 1: 180, 196; 2: 173 Wejlander, Otto Leonard, postdirektör, 1:80, 180; 2: 57, 130, 131, 365, 443 Wendorff, Hans Henrik, byggmästare, 1:232 263, 264, 303, 304, 312; 2:82-85, 87, 288, 290 Wendt, Christoffer Fredrik, borgmästare i Ystad, 3: 163 Wendt, Johan Christian, nålmakare, 1:340; 2: 108, 112-114, 118; 3: 163 Wennerberg, C. P., handelsman, 3: 195 Wennerberg, Johan Henrik, handelsman, 2: 324, 426, 431, 432; 3: 108 Wepperling, Jöran Fredrik, hökare, bagare, 1: 284 Westerberg, Hans, rektor, 3: 225 Westerdahl, A. W., hökare, 2:436 Westerdahl, Johan, handelsman, 2:421 Westman, Carl August Leonard, telegrafkommis sarie, 2:370; 3: 107 Westrup, A., handelsman, 2:440 Westrup, Carl, handelsman, 2: 320, 375 Widgren, S., urmakare, 3: 68 Wieselgren, Peter, kyrkoherde, domprost, 1: 105, 106, 116, 248; 2:28, 244, 376; 3:46, 168, 169, 174, 175, 177, 188, 191, 195, 223, 235, 240, 249 Wieselgren, Sigfrid, generaldirektör, 1: 105, 248, 251 Wingårdh, O. P., bagare, 2:361, 362 Winström, Erik Johan, traktör, 1:141, 175, 195; 2:92, 107, 353 Witt, Höljer Andreas, kyrkoherde, prost, 3: 169, 178, 188 L, 210, 225, 227, 237, 251, 257 Wittberg, Hans, stadsnotarie, rådman, 1: 127, 207; 2:34-36, 54, 64, 75, 96, 133, 245 Wolf, Jens Lauridsen, krönikör, 1: 113 Wulfcrona, Carl, kammarjunkare, 3: 37

P er sonregister Wåhlin, Otto Christian, rådman, 3:94, 137, 143, 144 Wärnskiöld, Johan, generalkvartermästare, krigs råd, 3:269,270

Zoll, N.J., löjtnant, 2:421

Zellinger, Johan Magnus, sjötullförvaltare, 2: 320, 327;3:107

Åberg, Måns, viktualiehandlare, 2:428 Åberg, Sam., kronofogde, 3: 205 Åhman, Jacob, handelsman, 1:75, 339, 348; 2: 16 Åkerberg, Matthias, läkare, 2: 162 Åkerberg, Clemens, skolmästare, 2: 299 Åkesson, Gustaf, borgmästare i Ystad, 3:163

Zetterwall, Helgo, domkyrkoarkitekt, 2:375; 3: 227 Ziebeth, Alexander, kontraktsprost, 1: 54 Zoll, Johan Lorentz, stadsmusikant, organist, 2: 252,253 Zoll, Kilian, stadsmusikant, organist, 1: 141, 143, 339; 2:253

Ohrn, Carl, stadsnotarie, rådman, 1: 98, 332, 381; 2:65, 89, 133, 135, 224, 225, 262, 307, 308, 359, 421, 462; 3: 100, 114, 128, 136, 147, 149, 150, 162, 190, 193, 204, 205, 249 Öhrn, Sven, bryggare, stadsvaktmästare, tolags skrivare, 2: 72, 78, 141, 160

355

Ortregister De i Mårten Sjöbecks framställning »Helsingborgslandskapet belyst av dess markhistoria» förekom mande marknamnen har inte registrerats. — Förkortningar: fl=fiskläge, gd = större gård, gods eller säteri, sl=slott, sn = socken.

Aalborg, 1: 360, 368 Allegården, gd, 1:40 Allerum, sn, 1:36, 39, 42-44, 4^48, 83, 89, 109, 133,203; 2:295 Amsterdam, 1: 358 Andrarum, alunbruk, 1:375 Annelöv, sn, 1: 270, 273-275; 2: 386 Arild, fl, 1: 148, 382, 2:456, 457 Arlöv, by, 1: 28 Ask, sn, 271-275, 2:386 Asmundtorp, sn, 1:28

Bagaremöllan, 1:115, 287; 2: 341, 426 Balja, gd, 1:376, 377 Barkåkra, sn, 1: 148 Benarp, by, 1:40 Bergen, 2:456, 460 Berlin, 1:65, 169 Billeberga, sn, 2: 375, 376 Billesholm, gd, 1: 33, 39; 2: 30, 190 Bjuv, sn, 1: 29, 31, 37, 39, 40 Bjuvshed, 1:37, 39-42, 47 Bjuvstorp, by, 1: 40 Björka, gd, 1: 36, 41-44, 46-48 Björnekulla, sn, 1: 28, 40; 2: 295 Bläsinge, by, 1:376, 377 Bollerup, gd, 1: 94 Bonarp, by, 1: 28 Bonarpshed, 1:68, 69, 98, 202; 2:227 Bones, 2: 446 Bordeaux, 1: 358 Bosarp, gd, 1: 37 Broby, sn, 2: 295, 386 Brogårda, by, 1: 35, 40, 47 Brohus, by, 1: 115 Brunnby, sn, 2: 196, 457; 3: 186 Bräcke, by, 1: 270-275; 2: 386

356

Brännö, 2: 158 Bröda, gd, 1: 42, 287 Buskeröd, by, 1:376 Bårslöv, sn, 1: 35, 36, 133; 2: 295 Båstad, 1: 222, 223, 225, 246, 319, 355; 2: 58, 386, 391, 392 Båv, gd, 1:31 Bäckaskog, sl, 1: 76, 93, 95, 371; 2: 11 Bälteberga, gd, 1:35 Bökebol, by, 1: 393

Dingö, 1:393 Djurhagshus, by, 1:41,47 Domsten, fl, 1:82, 220, 247, 376, 380; 3: 337-340 Dragarehusen, by, 1: 183, 261 Drogden,1:380 Drottningholm, sl, 1:87; 2:369 Duvestubbe, by, 1:42-44, 48

Ekebro, 1:35,40,47 Ekeby, sn, 1: 33, 35, 36; 2: 295 Elestorp, by, 1:33 Eslöv, by, 2:371, 374, 375,452, 453, 461

Fagerhult, sn, 1:376; 2: 386 Falkenberg, 1: 169, 361, 394; 2:213, 386 Falköping, 2:371 Falsterbo, 1: 120; 3: 14, 15 Falun, 1: 169; 3: 161 Farhult, sn, 1: 376; 2: 254, 295; 3: 178 Fastmårup, by, 1: 29 Filborna, by, 1:38, 43, 44, 46, 47, 115, 131, 136, 193, 202, 203; 2: 130, 253, 254, 256, 278, 305, 306; 3:35, 168, 178, 233, 250 Fjäre (Fjärås), 1: 276, 377

Ortregister Fjärestad, sn, 1: 29, 35; 2: 295 Fleninge, sn, 1: 17, 39, 40-43, 71, 109, 177, 192, 206,207,249;2:295, 358, 366 Fleninge Gunnestorp, by, 1:41 Flensborg, 1: 169, 369 Flintrännan, 1:380 Frankfurt am Main, 1: 169 Fredensborg, sl, 1:69 Fredrikshald, 1:367 Frillestad, sn, 1: 31, 35; 2: 295 Färslöv, by, 1: 376 Förslövsholm, sn, 1: 148

Gedsholm (Geddesholm), gd, 1: 37 Genarp,sn,1:28 Gibraltar, 3:110 Gilleleje, fl, 1: 152, 366 Glumslöv, sn, 1: 28, 36, 58, 192; 2: 237, 365 Gravarna, fl, 1:82,94, 115, 148, 248, 249; 2: 341, 346,351;3:233, 340 Grevie, sn, 1: 148 Grå leje, fl, 3: 339 Gullholmen, 1:393 Gunnarlunda, by, 1:41, 42, 92 Gyhult, gd, 1:43,46, 115, 129, 135; 2:27 Gåsebäck, gd, 1: 132, 133, 138; 2: 106, 107; 3: 14, 31, 35, 37, 38, 337 Gåsebäcksfloarna, 1:26, 130, 133, 135, 148, 149, 208,210 Gåsebäckslyckan, 1: 135 Gåsebäcks mölla, 1:115 Görarps mölla, 1: 288 Göteborg, 1:67, 82, 94, 106, 172, 176, 218, 220, 223, 235, 238, 246, 250, 317, 335, 338, 348, 361, 364-366, 370, 371, 393; 2: 158, 196, 337, 350, 359,365-369,371,376,386,444-446,458,462; 3:97, 104, 107, 116, 117, 161, 162, 169, 336

Flallands väderö, 1: 223, 246 Halmstad, 1: 169, 218, 222, 225, 227, 250, 267, 270, 336, 375, 393; 2:207, 36^367, 377, 386, 388, 391, 448; 3:37, 163 Halsahamn (Rekekroken), fl, 1: 68, 219, 246, 358, 372,376, 382; 3:336, 337 Hamburg, 1: 169, 179; 2: 369, 370, 444 Hartlepool, 2:456, 460 Helsingborg: Backahuset, 1:237. — Badhus, 2: 320; 3:67, 117, 120-123, 127, 227, 240, 242. — Badstugubacken, 1:240. — Bergaliclen, 1: 128; 3:211, 227. - Billeplatsen, 1:260; 2:326,

329; 3: 13. - Bolbrolyckan (Krookska plante ringen, Stadsparken), 1: 129, 343; 2:376; 3:28, 33, 34. — Bomgränden, 1: 114, 183, 206; 2: 349. — Bruksgatan, 1:124, 127, 343; 2:343; 3:27, 121, 240. - Carlsgatan, 2:256. - Central stationen, 2:375, 376, 390. - Dammängen, 1: 128, 130; 3: 179. - Eneborg, 2: 158; 3: 14, 37, 86, 119. — Esplanaden (Drottninggatan), 3:28, 39, 123. — Essenska villan, 3:24, 37, 103. — Fredriksdal, 1:91, 130, 136, 137, 198, 201; 2:260, 345; 3:13, 14, 31, 37, 100, 193, 243. — Folkskola (fattigskola, lancasterskola), 3: 12, 132, 145, 180, 206, 218-220, 222, 223, 225, 227-237, 249-251. - Furutorp, 3:28. - Fågel sången, 1: 127; 2: 270, 343, 349. — Fältabacken, 1:135. — Galgbacken, 1:136; 2:95. — Galgevången, 2:256; 3:179, 199. - Galgeåkrarna, 1: 130; 2:270. — Gamlegård, 1:57, 61, 63, 78, 87, 130; 3:12, 27, 28, 61. - Gasverk, 3:67, 127, 146. — Gasverksgatan, 3:27, 34, 107. — Gröna längan, 1:98, 343, 343 f. — Gustav Adolfs torg, 2:347. — Hamilton House, 3:24, 37. — Hamnen (skeppsbron), 2:63, 98, 130, 210-212, 214, 222-224, 231, 305-320; 3: 127, 138, 159, 160, 257, 263-340. - Hamntorget, 3: 27, 160. — Hedströmska gården, 1: 305; 3:13. — Henckelska gården, 1:57; 2:61, 130, 160; 3:308. - Himmelriket, 3: 123. — Himmelriksgränden, 1:240; 2:257; 3:123. — Hospitalet (fattighuset), 1: 115; 2: 145, 151, 158, 234-237, 243, 244, 249-251, 253, 256, 257, 26S-276, 285, 294, 296, 349; 3:12, 44, 100, 106, 119, 120, 145, 179, 197-199, 20^209, 217, 228, 230, 234. - Hålan, 1: 130; 2:270. - Hälsan, hälso brunn, 1:78, 106; 2: 163, 309, 370; 3:86, 118, 120, 121, 242, 243. - Hälsobäcken (Möllebäcken, Rackarebäcken), 1:207, 211, 287, 288; 2:341,425; 3:35,41, 306. - Hälsodalen, 1:78, 129; 2:341, 349-351, 426; 3:242, 243, 340. Hälsovägen, 1:287; 2:349-351, 426; 3:27. Hästmöllegränden, 1:287, 305; 3: 13, 207, 211, 234,251. — Högvakten (corps de gardie), 1:79, 189, 261-263, 302; 2:63, 84, 87, 93, 150, 206, 208, 211, 212, 214, 215, 221; 3:12, 84, 106. — Hörlingeängenjl: 129, 130. - Jacob Hansens hus, 1:99, 302; 2:164, 418; 3:92, 218, 232. — Jungfruhuset, 1: 135, 236. — Järnvägsgatan, 2: 377; 3: 27, 28, 39. - Killelyckan (Killestockalyckan), 1:129; 2:346. — Killestockahuset, 2: 346. — Konsul Olssons plats, 1:261; 2:269; 3: 198, 211. — Kopparmöllegatan, 1: 128. — Kopparverkshamnen, 3: 337. — Krabbehuset, 1:236.

357

Ortregister — Kristinehall (Hallarna), 2:464; 3:268, 304306, 315, 324. — Kronobränneriet, 1: 180, 286, 291, 300-307; 2:61, 63, 150, 215, 218, 219, 221, 224, 234; 3:84, 85, 293, 303. - Kronomagasinet, 1:286, 307; 2:224, 464; 3:66, 67, 79-82, 100. — Kråkelyckan, 1: 130. — Kulla gatan, 1:124, 127, 261, 262, 302, 305, 397; 2:225, 235, 236, 269, 341, 343, 348-350, 370, 387, 418; 3:13, 27, 108, 117, 198, 211, 234, 251. - Kyrkogårdar, 2: 104, 230, 231, 242, 243, 248, 249, 252, 260-263, 346; 3: 28, 66, 103, 140, 170, 171, 180, 182, 190, 191. - Källehuset, 1:236. - Kärnan, 1:70, 99, 113; 2: 93, 212, 369, 444f.; 3: 147, 159, 160, 237, 276, 281-283. Latinskolan (trivialskolan, läroverket), 1:115; 2: 145, 151, 244, 251, 257, 270, 273, 274, 285297, 349; 3: 12, 22, 60, 92, 100, 133, 141, 179, 180, 183, 214-227, 234, 237. - Lilla fäladen, 1: 129, 135. - Lilla gatan, 2: 343; 3: 240. - Lilla Möllevången (Prostvången), 1: 129, 138, 141, 145; 3:31. — Lückanderska gården, 3:13. — Långvinkelsgatan (Långvinkeln, Liden), 1: 114, 124, 183, 206, 259, 262, 305; 2:223, 275, 326, 341, 342, 346, 349, 351, 360, 426; 3:11, 27, 28, 34, 49, 106, 116, 117, 120, 179, 198. Långåkern, 3:231. — Långängen, 1: 128, 130. — Mariagatan (tidigare Skolgatan), 1:124, 250, 261; 2:248, 270, 285, 286, 343. - Munk ängen (Munklyckan), 1: 128, 129; 2: 346; 3: 207. — Möllegränden, 1:287. - Nattmanshus, 2: 136, 144. — Norra Kyrkogatan, 1: 189, 250, 261; 2: 198, 389; 3:284. — Norra strandlyckor na, 1: 129. — Norra Vallgatan, 1: 128. — Nyborg (Nyborgshusen), 1: 129, 148. — Nyborg, lan den, 3:24, 37. — Nyborgsgatan, 3:86. — Nyborgslyckan, 1:129, 210. — Närlunda (Wen delsberg), 3: 14, 37. — Pihlevången, 1: 129, 131. — Postlyktan, 1:179, 180, 232; 2:364; 3:293. — Pottmakarelyckan, 1:128. — Pålsgatan, 3: 237. — Prästgatan (Nya kyrkogårdsgatan), 2:260, 261, 294; 3:92, 103, 190, 193, 340. Prästgård, 2:256-260; 3:12, 170-172, 186, 191-193. — Rappehuset, 1:236. — Rådhus, l:210,232,233;2:65,81-89,93, 104, 145, 151, 173-178, 224, 310, 313, 320-324; 3: 12, 67,' 92, 99, 100, 103, 109, 116, 119, 133, 145-147, 156, 186, 230, 249, 250. - Röda bodarna, 3:242. — Sandlyckorna, 1: 129, 132; 2:389; 3:28, 32, 85. — S:t Clemensgatan, 3:34. — S:t Jörgens källa, 2:277. — S:t Jörgens plats, 1:206; 3:41, 103, 107, 121. — S:t Pedersgatan, 1: 128. — S:t Petri kyrka, 2:230. — S:ta Maria kyrka (Stads

358

kyrkan), 1:70, 77, 99, 113, 138, 140, 185-187, 189, 190, 248, 260, 261, 269, 295, 317, 318, 390; 2:13, 15, 16, 19, 63, 145, 150, 151, 178, 230-234, 237, 238, 242, 243, 249-253, 256, 258, 260, 261, 263, 270, 273, 275, 279, 282, 285, 286, 288, 292, 295, 296, 349, 376, 389; 3: 11, 12, 27, 67, 91, 103, 125, 141, 160, 167, 168, 170-173, 179-190, 199, 208, 217, 236. - Sjuk hus, 3: 12, 67, 1 19-123; 127, 142. - Sköldenborgsgatan, 2:95. - Slottsvången, 1: 128, 130, 138, 139, 141, 145; 2:67, 68, 72, 249, 254256, 270, 273, 277; 3:30, 138, 179, 231. Sofieberg, 3: 14, 37, 337. - Solennitetssal, 2:326, 327; 3: 33, 88, 133, 251. - Springkällan, 2:173; 3:215. — Springpostgränden, 1:259, 302; 2:160, 349; 3:103. Spruthus, 2:150; 3:92, 94. — Stadstjänarhuset, 2:96, 136, 141, 145, 175; 3:56, 57, 100, 154, 228. - Stattena (Stattenahusen), 1:132, 176, 305; 2:278, 348, 350; 3: 13, 28, 35, 4L — Stattena kvarn, 1: 288, 289. — Stora Möllevången, 1: 129, 138, 141; 2: 67, 254, 270, 273, 297; 3: 138, 145, 178, 207. — Storgatan (Norra, Södra), 1:30, 57, 58, 61, 78, 82, 99, 124, 127, 130, 175, 230, 232, 260, 261, 302, 343, 343 f.; 2:60, 61, 81, 146, 160, 164, 178, 215, 256, 257, 262, 285, 288, 290, 321-324, 326, 341, 343, 349, 353, 418, 432, 443; 3:11, 13, 23, 27, 37, 105, 145, 187, 193, 207, 215, 218, 225, 232, 234, 237, 251. - Stortorget, 1: 170, 173, 175, 190, 230, 233, 260-263, 278, 283, 302, 306; 2:25, 61, 63, 81, 84, 87, 104, 111, 117, 146, 149, 150, 152, 212, 215, 223225, 324, 353, 367, 387, 388; 3: 11, 23, 27, 28, 84, 92, 103, 106, 108, 242, 284, 293. - Strand gatan (Norra, Lilla, Södra), 1: 124, 397; 2:225; 3:82, 106, 207, 210, 211, 228, 270. - Ström gränden, 1: 82, 262; 3:91. — Strömmen, 1: 262; 2:60, 61. — Södergatan, 2:262; 3:34. — Söder Värn, 3:27, 28. — Södra Kyrkogatan, 1:261; 2:248, 257; 3:92, 186. — Södra planteringen, 3:32, 87. — Södre vång, 1: 129, 135, 138, 140, 141, 145. - Teaterhuset, 2: 225; 3: 99, 103, 120, 121, 227, 240-242. - Torggatan, 2:312. Tornérhielmska huset, 2:312. — Tornvången, 1:128, 138, 141, 148; 2:67, 68; 3:30, 138. Tranemanslyckan (Tranelyckan, Kråkelyckan), 1:128, 129, 138; 2:72. - Triangeln, 3:120, 240. — Trädgårdsgatan, 2:376. — Trädgårdsmastarhuset, 1:236. — Tullportar, tullhus, tull kammarbyggnad, 1:127, 206, 207, 210, 239242, 249; 2:225, 312-315, 320-327; 3: 12, 40, 92, 116, 120, 123, 133, 147, 156. - Tyge

Ortregister Brahes plats, 1: 99, 101; 2: 164. — Tågabacken, 1:261; 2:309. — Tågagatan, 3: 305. — Vikingsberg, 3: 306. — Vintapparlyckan, 1: 128; 2: 164, 262, 273; 3: 191. — Viskängen, 2: 66-68; 3: 138, 140, 144. — Wickmanska lyckan, 3:38. — Wingårdhska gården, 3: 13. - Ämbetsjordar (löningsjordar), 1:135, 136; 2:66-68, 249, 254, 256, 270, 273, 297, 348, 349, 359; 3:62, 135, 138, 140, 144, 145, 178, 179, 199. - Änghaven, 2:66-68. — Öresundsparken, 2:312, 350. — Östra Vallgatan 1: 128 Helsingör, 1:51, 56, 59, 63, 67-70, 72, 81-83, 87, 102, 104, 113, 151-153, 161-163, 166, 169, 171, 174, 176-179, 217-220, 222, 227-229, 245, 250, 256, 258, 260, 276-278, 284, 354, 359, 360, 366, 367, 378-380, 392; 2: 33, 34, 161, 164, 221, 318, 329, 333-337, 340, 364, 365, 369, 370, 377, 379, 380, 400, 432, 444, 450; 3: 142, 263, 299-301, 336,340 Herrestad, gd, 1: 54; 2: 34 Herrevadskloster, sl, 1:68, 95; 2:61 Hildesborg, gd, 2: 370 Hilleshög, gd, 1:247 Hittarp, fl, 1: 206, 247, 248, 251; 3: 340 Hjälmshults mölla, 1: 115, 287; 2: 341; 3: 242, 243 Holk, by, 1:40, 41 Hov, sn, 1: 148, 246 Hull, 2:456 Humlebaek, 1:64, 152; 2:339 Husensjö, by, 1: 135, 137, 145 Hyllinge, by, 1: 30, 40, 41 Hyllstorp, by, 1:40, 41 Häckeberga, sl, 1:28 Härslöv, sn, 1: 29 Hässleholm, 2: 368, 373, 377, 452 Hässlunda, sn, 1: 29, 31, 35-37; 2: 295 Hästhagen, kronoäga, 1: 193, 194, 199, 201-203; 2:39, 415 Höganäs, 1:78, 82, 93, 192, 219, 265, 343, 369, 376, 380, 393; 2: 358, 368, 379, 380, 414, 431, 433, 448, 456, 458 Hörby, sn, 1: 273, 274; 2: 386

Ibiza, 1:364 Ingelsträde, by, 1: 343, 369, 376, 377

Karlshamn, 1: 169; 2: 35, 36, 297 Karlskrona, 1:64, 67, 68, 74, 77, 79, 83, 94, 169, 220, 235, 310, 318, 361, 370; 2:99, 158, 196198, 201, 311, 369, 462 Katslösa, by, 1: 37; 2: 295 Kattarp, sn, 1: 30; 2: 295 Kiel, 1:372 Killehus, by, 1: 393 Kingelstad, by, 1: 35 Kivik, fl, 2:386 Klippans pappersbruk, 2: 421 Klöva hallar, 1: 254 Knutstorp, sl, 2: 250 Knäred, sn, 1: 270 Kopparmöllan, 1: 115, 287; 2: 341, 426 Kristiania (Oslo), 2: 337 Kristianstad, 1: 65, 87, 94, 108, 119, 120, 268, 270, 273, 286, 300, 320, 322, 336, 361, 365, 370, 375; 2:14, 22, 23, 30, 31, 58, 161, 186, 190, 191, 196, 374, 388, 392; 3: 14, 15, 47, 79, 94, 139, 163, 246, 300 Kronborg, sl, 1:59, 64, 68, 69, 77, 81, 82, 99, 113, 161, 178, 367 Kropp, sn, 1: 17, 39-43; 2: 295 Kråkenäbben, 1: 68; 3: 336, 337 Kullaberg, 2: 369 Kulla fälad, 1:41 Kulla Gunnarstorp, sl, 1:39, 46, 109, 131, 248; 2:240, 269, 299; 3: 186 Kullen, 1: 93-95, 113, 246, 380 Kungsbacka, 1:361 Kungshult, by, 1:46, 203 Kvidinge, sn, 1: 28, 54, 85; 2: 421 Kvidinge hed, 1:85; 2: 18; 3: 161 Kvistofta, sn, 1: 29, 35; 2: 237 Kågeröd, sn, 1:319 Käckta åra, 1: 135; 2: 346 Källstorp, gd, 1:40 Känsö, 2: 158; 3: 114 Königsberg, 1:368 Köpenhamn, 1:54, 56, 61, 64, 69, 74, 77, 79, 87, 96, 97, 102, 105, 119, 152, 153, 164, 168-170, 179, 217, 222, 245, 247, 250, 258, 310, 360, 366, 367, 369-371, 379, 380, 385, 386; 2: 33, 34, 144, 253, 333, 334, 336, 337, 365, 369, 379, 380, 444; 3: 169, 247, 281 Köping, 1:349 Köpinge, by, 1: 26, 199; 2: 130, 305, 306; 3: 30

Jonstorp, sn, 1: 376; 3: 336, 337 Jönköping, 2: 367, 371; 3: 100 Kajaneborg, 2: 155

Laholm, 1: 169, 225, 248, 267, 320, 334, 339, 361; 2:278, 386, 388; 3: 146

359

Ortregister Landskrona, 1:56-58, 64, 65, 67, 69, 70, 74, 90, 106, 113, 119, 120, 168, 176, 206, 217, 221— 223, 225, 227, 228, 245, 249, 250, 25^257, 267, 270, 271, 273, 279, 286, 294, 317, 319, 321, 327, 333, 334, 336, 351, 358, 361, 362, 365, 368, 370, 371, 380, 383, 386, 392, 393; 2: 14, 22-24, 35, 93, 94, 133, 139, 144, 160, 161, 181, 186, 191, 192, 196, 198, 205, 207, 208, 210, 215, 254, 297, 316, 336, 360, 365, 371, 373-376, 380, 386, 387, 392, 418, 421,431, 447, 448, 452, 454, 464; 3: 14, 15, 18, 79, 85, 97, 117, 140, 147, 161, 246, 247, 274, 275, 286, 300, 301, 314 Lappen, fiskarbebyggelse i Helsingör, 1: 161, 178 Laröd, kronoskattehemman, 1:129, 209, 367; 2:27,341,346,351 Lerhamn, fl, 1: 246, 376 Lilla Pålsjö, gd, 1: 129 Lissabon, 1:364; 3: 116 Liverpool, 2: 370, 446 Ljungby, sn, 2: 386 London, 1: 169, 360, 361; 2:456 Lund, 1: 102, 106, 113, 119, 120, 176, 257, 267, 268, 271, 273, 274, 321, 328, 336; 2:20, 23-24, 145, 147, 156-158, 160, 186, 191, 251, 294, 300, 365, 370, 371, 388, 392, 419; 3: 14, 15, 92, 94, 99, 100, 119, 140, 163, 168, 174, 189, 199, 217, 224,246 Lunnom, by, 1: 33, 36 Lybeck, 1:249, 358, 360, 361; 2:456 Lydestad (Västra, Östra), byar, 1:40 Lydinge, gd, 1: 40 Lysekil, 1: 393 Långaryd, sn, 2: 386 Långaröd, by, 1:19, 20, 22 Löddeköpinge, sn, 1:393

Magnarp, by, 1:376 Malmö, 1:65,69, 74,76,78,81,99, 119, 120, 168, 172, 176, 227, 228, 250, 257, 267, 271, 272, 274, 286, 300, 302, 304, 320, 322, 324, 335, 361, 365, 371, 375, 380, 383, 393; 2: 14, 20, 31, 36, 73, 95, 101, 120, 144, 147, 153, 156, 157, 179-181, 186, 198, 207, 210, 226, 248, 264, 269, 271, 315, 336, 360, 365-371, 373, 374, 380, 384-387, 392, 406, 407, 442, 444, 445, 447, 448, 452, 454; 3: 14, 15, 18, 79, 93, 99, 100, 116119, 159, 167, 169, 275, 290, 313 Marienlyst, sl, 1: 69 Mariestad, 2: 36 Markaryd, sn, 1: 206, 270, 376, 377; 2: 386

360

Marklunda, by, 2: 386 Marseille, 2: 446 Marstrand, 1: 220-222, 361, 376, 377, 393 Memel, 1:360 Mårtenstorp (Gustavslund), gd, 1: 115, 132, 138 Mölle, fl, 1: 148, 246, 376, 377; 2: 456 Mörarp, sn, 1: 29, 31, 35, 37, 39, 40, 46, 83, 134, 192; 2:295,421 Mörshög, by, 1: 37

Nantes, 1:364 Newcastle, 2:456, 460 Nivaa, 1:64 Norra Vram, sn, 1: 31,40; 2: 295 Norrbölinge, sn, 1:41,42 Norrköping, 1:172, 309, 338; 2:155; 3:97, 99, 107 Nyborg, 1: 179; 3: 107 Nyhamnsläge, fl, 1: 148, 376 Nällåkra, by, 1: 42 Näs, gd, 1: 23 Nässjö, 2:371

Onsala, sn, 1: 393 Oporto, 1:364 Oregården, gd, 1: 32 Ormastorp, by, 1:35 Osby holm, gd, 1:319 Oxie, sn, 1: 274

Paris, 1: 64, 87 Pilshult, gd, 1:43, 46, 341 Pålsjö, fl, 2: 271, 326, 369, 373; 3: 233 Pålsjö, gd, 1:115, 129, 193, 207, 208, 299, 341, 342, 344, 367; 2: 27, 34, 37, 164, 195, 251, 274, 283, 341, 346; 3: 14, 31, 37, 201 Pålsjö bäck, 1: 134, 135, 211; 2: 117,326,341,346, 348 Pålstorp, by, 1: 247

Ramlösa, by, 1: 115, 132, 138, 140, 193, 199, 202, 203; 2:253, 256, 278, 306, 373; 3: 35, 194, 233, 247,250 Ramlösa hälsobrunn, 1:71, 78-80, 85, 86, 93-95, 98, 100, 102, 105, 115, 171, 176, 192, 207, 277; 2:28, 162, 365, 376, 389, 432, 446; 3:73, 114, 120, 123, 158, 200, 240-242 Ramlösakärret, 1: 26

Ortregister Randers, 1:368 Raus, sn, 1:26, 28, 36, 133, 199, 203, 248; 2: 237, 238, 254, 278, 295; 3: 167-169, 178, 183, 189 Raus plantering, 3: 87 Rekekroken, se Halsahamn Remmarlöv, sn, 2:371, 373, 374 Riga, 1:358, 369 Ringstorp, by, 1:89, 90, 92, 100, 108, 109, 132, 289; 2:221, 261, 362, 389; 3:31, 34, 38 Risagården, gd, 1: 37 Riseberga, sn, 1:270 Risekatslösa, sn, 1:37, 39 Rosendal, sl, 1:40, 41; 2: 273, 274

Saint Yves, 1:364, 366; 2:446 S:t Petersburg, 1: 169 Senderöd, by, 1:115, 129, 133, 334; 2:27, 113 Setubal, 1:364 Signestorp, by, 1: 30 Simrishamn, 1:120, 361, 393; 2:213, 388, 392; 3: 14, 15 Sjörröd, by, 2:373 Skabelycke (Sofiero), by, 1:115, 249; 2:254; 3: 159, 178 Skanör, 1:30, 120, 380, 393; 2:153, 388, 392; 3:14, 15 Skepparkroken, fl, 1: 2 19, 376; 2: 204 Skurup,sn, 1:274;2:386 Skättekärr, by, 1:376 Slätteröd, by, 1:376 Smedstorp, by, 1: 376 Stabbarp, by, 1:343 Stavanger, 2: 456 Stenestad, sn, 1:31 Stettin, 1:369; 2:456 Stevns Klint, 1: 360 Stockholm, 1:54, 63, 66, 70, 72, 76, 86, 87, 106, 127, 168, 169, 172, 176, 235, 238, 317, 318, 338, 339, 343, 361, 363, 395, 397; 2: 13, 15, 18, 20, 22, 24, 30, 32, 33, 57, 60, 86, 99, 123, 133, 140, 147, 150, 153, 156, 158, 159, 161, 162, 184, 202, 234, 244, 245, 365-371, 444, 458, 462; 3:39, 93, 99, 107, 119, 159, 161, 162, 181, 188, 189, 202, 206, 211, 241, 247, 248, 255, 336,338 Stralsund, 1: 64, 169, 362, 369; 2: 62, 336 Strömstad, 1: 361, 393; 2: 30, 364 Strövelstorp, sn, 1: 33, 40 Stubbarp, by, 1:115 Svanshall, fl, 3: 336 Svedberga, by, 2: 27

Svinabäck (Svanebäck), by, 1: 376 Svinbådan, 1:380, 383 Svinesund, 1: 153; 2:358; 3: 115 Säby, sn, 1: 29 Söderköping, 2:458; 3: 336 Södra Vram, sn, 1: 33, 37 Sölvesborg, 2: 463

Tibbarp, by, 1:40 Tinkarp, gd, 1:115, 206, 210, 248, 386; 2:341 Tjutebro, 1:35 Tjute hed, 1: 29, 35-38 Tjörröd, by, 1: 343 Tollarp, by, 1: 37, 40 Tomelilla, by, 2: 377 Tommarp, gd, 1: 94 Tommarp, sn, 2: 270; 3: 199 Torekov, fl, 1:94, 148, 223, 225, 229, 246, 376, 377, 393; 2:358 Torrlösa, sn, 1: 270, 271; 3: 189 Torup, sn, 1: 270 Trapano,1:362 Trelleborg, 1:30; 3: 14 Troedsmöllan, 1: 115, 287; 2:341, 426; 3:243 Tunneberga, by, 1:376, 377 Tunneberga backe, 1: 89 Tågarp, sn, 1:35; 2:373, 375

Uddevalla, 1: 294, 361, 364, 365 Ugglarp, by, 1: 393 Ulfsunda, gd, 1:343 Uppsala, 1: 102, 169; 2:269 Uraniborg, 2: 27

Valleberga, by, 1: 33, 35 Vallåkra, by, 1: 192 Varberg, 1: 177, 218, 361, 39S-397; 2:386 Vedbaek, 2:370 Vegeholm, sl, 3: 183 Vejby, by, 1: 376 Ven, 1: 74, 80, 94, 245, 393; 2: 27 Verum, sn, 3: 245 Viaköp, by, 2: 254; 3: 178 Viby, by, 1: 23 Viken, fl, 1:74, 82, 376, 377, 380; 2:379, 380, 456;3:90 Vinga, 1: 93 Visseltofta, sn, 3: 245 Vittsjö, sn, 2: 386

Ortregister Voxtorp, sn, 2: 386 Vrams Gunnarstorp, sl, 1: 31, 71; 2: 350 Vrå, sn, 2: 386

448, 452, 454; 3: 14, 15, 92, 97, 100, 118, 161, 163, 309, 313, 324

Vrångö, 1:393 Väla, by, 1:38,43-47 Välinge, sn, 2: 295 Välluv, sn, 1:36, 133, 203, 248; 2:237, 238, 248, 254; 3: 167-169, 175, 176, 178 Väsby, sn, 1:90, 376; 2: 196 Västerstad, sn, 3: 168 Västervik, 1: 169 Västerås, 1:119 Västra Broby, sn, 1: 33, 35, 40 Västra Kamp, sn, 1: 148, 246 Västra Skrävlinge, sn, 2: 375 Västra Sönnarslöv, sn, 1: 324 Västra Vram, sn, 1: 66 Växjö, 1: 87, 129, 270, 342; 2: 35, 164, 386

Ylleshed, 1: 35 Ystad, 1:65, 119, 120, 176, 227, 231, 250, 268, 286, 294, 300, 361, 365, 375, 380, 383, 393; 2: 18, 22, 23, 95, 186, 191, 238, 336, 365-368, 371, 374, 377, 388, 392, 442, 444,

257, 387, 360, 447,

Åbo, 1:376, 377; 2: 158; 3:99 Äby, by, 1:273; 2:372, 386 Åhus, 1:370, 376, 377, 393 Åkarp (Marieholm), by, 1: 270, 271 Åstorp, by, 1: 192, 248; 2: 197, 258 Åvarp, by, 1:31 Älmhult, 2:368, 372 Ängelholm, 1:62, 65, 71, 113, 120, 206, 222-225, 267, 268, 270, 273, 282, 318-320, 327, 328, 334, 361, 393; 2: 14, 22, 24, 25, 30, 34, 59, 95, 106, 186, 221, 370, 377, 386, 388, 391, 392, 431, 447; 3: 14, 15, 39, 79, 249 Ängeltofta, gd, 2:250, 271 Ödåkra, by, 1:42, 43, 47, 48, 376 Örby, by, 1: 36 Örebro, 1:87; 3: 161 Öregrund, 2: 155 Örkelljunga, sn, 2: 144 Össjö, sn, 2: 106, 385

UNIVFRSITETS3IBL!

1979-10- |1 LUND

________ .

-"-V : ■ • v. 'v ...

na .' .'■ £ 'k ,

mmmm .ii

mi **„ * ■ * v->-i

; y.*Y *x «•-

• *

i mm

mmm •*

*: fe; .

i ' ? J1' *>»' , ■

... fV*i <« ,

■•

...

Vfitkfc

■ • .4* ;■

.vi &ä*S

_.5i*

&}^ ■■ ••

..........

”-i

• •;' ■. -’■ -I .?;.'■•/ . :■ t i 'j.

>å". *V

L '

fyyff" &£

:. | s