Helsingborgs historia del 4, bok 2 - Försvenskningen (1969) by helsingborgsmuseum

UNIVERSITETS BIBLIOTEKET Lund REFERENS BIBLIOTEKET

UTGIVEN EFTER UPPDRAG AV STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG UNDER REDAKTION AV

GÖSTA JOHANNESSON

FJÄRDE DELEN. II

HÄLSINGBORG MCMLXIX

niversiUUlbifcliote

HÄLSINGBORGS HISTORIA

HÄLSINGBORGS HISTORIA Efter uppdrag av STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG utgiven av DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE

under redaktion av

GÖSTA JOHANNESSON IV: II FÖRSVENSKNINGEN

HÄLSINGBORG 19^9

Almqvist & Wiksell Förlag AB Stockholm 19^9

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB Uppsala 196g

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

STADENS NÄRINGSLIV OCH EKONOMI av Gösta Johannesson Näringspolitiken........................................................................................................ Stora sjötullen

...............................................................................................................54

Lilla tullen och acciserna.............................................................................................. 71 Smuggling och underslev............................................................................................ 101 Åkerbruk och spannmålsförsörjning.......................................................................108 Fiske och fisktillförsel..................................................................................................124 Levande djur och animaliska produkter................................................................. 130 Utländska dryckesvaror och tobak............................................................................145 Köpmännens verksamhet............................................................................................ 163 Sjöfart och rederiverksamhet.......................................................................................179 Färjetrafik, resandetrafik och postföring.................................................................204 Borgerlig tunga................................................................................................................. 222 Kronoutskylder och för sträckningar...................................................................... 235 Inkvartering och båtsmanshåll................................................................................. 270 »Woris byes ringe leilighed och wilkor».................................................................294 DEN KYRKLIGA FÖRVALTNINGEN av Gösta Johannesson Kyrkan.............................................................................................................................301 Skolan

.............................................................................................................................343

Hospitalet och de husarma...................................................................................... 360 BILAGOR............................................................................................................................ 373 REGISTER till IV: 1 och IV: 2

•

391

ANVÄNDA BETECKNINGAR

Bytingsprot. = Bytingsprotokoll, HSA. CCD = Corpus constitutionum Daniae. Forordninger, Recesser og andre Kongelige Breve, Danmarks Lovgivning vedkommende, udg. ved V. A. Secher. I—VI. Khvn 1887-1918. DRA = Rigsarkivet, Köpenhamn. GA = Skånska generalguvernementets (efter 1693: guvernementets) arkiv, LLA. GA:GGK = Generalguvernementets kanslis arkiv, GA. GA:GK = Guvernementskansliets arkiv, GA. HSA = Hälsingborgs stads arkiv, LLA. HSA:RM = Rådhusrättens och magistratens arkiv, HSA. HSH = Handlingar rörande Skandinaviens historia, 1 o. ff. Sthm 1816 o. ff. HSK = Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, LLA. KA = Kammararkivet, Stockholm. KB = Kungliga biblioteket, Stockholm. KRA = Krigsarkivet, Stockholm. Kopiebok = Kopieböcker 1666 o. ff., HSA:RM. Kyrkorådsprot. = Kyrkorådsprotokoll, HSK. Kämnärsrättsprot. = Kämnärsrättsprotokoll, HSA. LAS = Landsarkivet for Sjaelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn. LLA = Landsarkivet, Lund. LMLH = Landshövdingens över Malmöhus, Landskrona och Hälsingborgs läns arkiv, LLA. LUB = Universitetsbiblioteket, Lund. PRF = Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, I utg. av N. Herlitz, II utg. av E. Nygren, III utg. av F. Lindberg, IV utg. av F. Lind berg och F. Sleman, V utg. av F. Sleman. Sthm 1927-1964. RA = Riksarkivet, Stockholm. Renov. bytingsprot. = Renovationer av Hälsingborgs bytingsprotokoll, Göta hov rätts arkiv, Jönköping.

Renov. kämnärsrättsprot. = Renovationer av Hälsingborgs kämnärsrättsprotokoll, Göta hovrätts arkiv, Jönköping. Renov. rådst. prot. = Renovationer av Hälsingborgs rådstuguprotokoll, Göta hov rätts arkiv, Jönköping. RR = Riksregistraturet, RA. Rådst. prot. = Rådstuguprotokoll, HSA:RM. Sk. komm. = Skånska kommissionen (i varje särskilt fall anges om det gäller 1658, 1662 eller 1669-1670 års kommission). smt = silvermynt. SS = Skånska samlingar, utg. af. M. Weibull, Lund 1891-1895. SSHFB = Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning. Tidskrift utg. af Föreningen för Skånes fornminnen och historia, genom M. Weibull, Lund 1868-1873. SSLHAF = Samlingar utg. för De skånska landskapens historiska och arkeolo giska förening, av M. Weibull, Lund 1874-1880. Stiernman, Commerceförordn. = Samling utaf Kongl. Bref, Stadgar och Förord ningar etc. angående Sweriges Rikes Commerce, Politie och Oeconomie, . . . giord af And. Anton von Stiernman, I-IV. Sthm 1747-1775. Stiernman, Riksdagar etc. = Alla Riksdagars och Mötens Beslut, samt arfföreningar, Regenten ts-Former, Försäkringar och Bewillningar, som på allmenna Riksdagar och Möten, ifrån år 1521 intill år 1727 giorde, stadgade och bewiljade äro..., utg. af And. Anton Stiernman, I—III. Sthm 1728-1733. TKUA = Tyske Kancelli, Udenlandske Afdeling, DRA. UUB = Universitetsbiblioteket, Uppsala. ÖK = Överkommendantens i Skåne, Halland och Blekinge arkiv, LLA.

STADENS NÄRINGSLIV OCH EKONOMI AV

GÖSTA JOHANNESSON

NÄRINGSPOLITIKEN

JL_^ EN SVENSKA regeringens ekonomiska politik hade under 1600-talet i allt större utsträckning grundats på merkantilismens principer. Målmedvetet

strävade man efter att få ett fastare grepp om näringarna, att kunna kon trollera handel och hantverk och att leda utvecklingen i den riktning man ansåg önskvärd. Dessa strävanden satte sin prägel redan på 1617 års handelsordning och kom till än klarare uttryck i den senare näringslagstiftningen. Genom varjehanda privilegier och genom ekonomisk skyddslagstiftning skulle stadsmannanäringarna, handel och hantverk, gynnas och uppmuntras. Men sam tidigt sökte man hårdhänt och ingående kontrollera näringsidkarnas verksam het. De två huvudgrupperna inom borgerskapet, köpmän och hantverkare, för bjöds göra intrång på varandras näring. Man försökte tillse att handeln för delades på olika händer efter varornas art, så att t. ex. en kryddkrämare inte fick ta förtjänsten från en apotekare och järnvaror endast fick saluföras av järn handlare — vilket givetvis aldrig kunde konsekvent tillämpas. Inom hantverket vakade på motsvarande sätt de olika ämbetena över att ingen gjorde intrång i deras näringsfång. Likaså sökte man hänvisa varje stad att livnära sig på sina speciella näringskällor, så att ej »den ena staden fördärvade den andra». Ett utslag av denna strävan var att man fördjupade den gamla skillnaden mel lan stapelstäder, dvs. städer med hamn och rätt till utrikeshandel, och upp städer, vilka senares invånare i första hand skulle hämta importvaror i stapel städerna och dit leverera sina egna exportartiklar. Samtidigt sökte man genom förbud mot »landsköp» och »bönhaseri» koncentrera köpenskapen och hantver ket till städerna. Som synes utgick den svenska ekonomiska politiken från samma grundsyn som den samtida danska politiken. Hälsingborgs övergång från dansk överhöghet till svensk, borde därför, kan det tyckas, ej få alltför ingripande konsekvenser för stadens näringsliv. Men så blev tyvärr ej fallet, utan under de första de cennierna efter 1658 dök en rad praktiska svårigheter upp, vilka vanligen vål-

Försvenskningen lades av den ekonomiska omställning som de svenska myndigheterna eftersträ vade. De uppgifter inom den svenska riksekonomin som den svenska regeringen tilldelade Skåne och dess städer, stämde ej alltid överens med vad den danska regeringen tidigare arbetat för. Hälsingborgarna var bosatta vid det bekvämaste överfartsstället till Själland. De var av ålder vana vid att i olika angelägenheter bege sig över till Helsingör, och de livliga ekonomiska förbindelserna mellan Skåne och övriga Danmark gick i stor utsträckning över Hälsingborg. Det betydde en kraftig omvälvning, då — som 1658 års skånska kommission uttryckte det — »gränserna emellan Sve rige och dess provinser är igenom Guds nåd transfererade ifrån de orter där de tillförene varit haver och nu i sjön satta». Den nya riksgränsen skar av förbin delsen mellan Helsingör och Hälsingborg. Riksgränsen var också en tullgräns och »tullen av alla de varor som ut och in uti riket föres, erlägges i stapelstä derna vid sjökanten».1 Persontrafiken

över

Öresund

hade

tidigare

betraktats

som

inrikes

trafik och skåningarna hade kunnat fara över till Själland på det sätt och från de hamnar som bäst passade dem. Efter 1658 önskade de svenska myndigheterna självfallet kontrollera resandeströmmen till och från Danmark, allra helst som man ännu ej var säker på skåningarnas lojalitet gentemot svenska kronan. Det föreskrevs exempelvis i 1668 års seglationsordning att inga passagerare fick över föras utan att de först anmält sig vid tullkammaren i avgångshamnen.2 Trafi ken skulle om möjligt bindas till hamnstäderna, där kronans tjänstemän kunde hålla den under uppsikt, men det förekom illegal trafik över andra hamnar. Tjänstefolk som avvikit ur tjänsten, knektar som rymt och andra personer, som föredrog att leva på Själland framför att stanna kvar i Skåne, fick ibland hjälp av fiskare eller av själländska färjemän att ta sig över från t. ex. Råå, Laröd, Hittarp eller Torekov. Ertappades någon under ett sådant företag, inskred myn digheterna med stränga straff och för den hjälpsamme fiskaren eller färjeman nen blev vanligen båten tagen i beslag. Med särskilt allvar såg man på dessa smygresor, när Danmark-Norge och Sverige låg i krig med varandra, och då skärptes vanligen motåtgärderna. År 1677 tillgrep kommendanten Carl Hård t. o. m. den drastiska repressalieåtgärden att låta bränna ned Råå fiskeläge, där för att man därifrån hjälpt folk att fly över till Danmark.3 I fredstid gällde vanligen att de resande skulle ha ett giltigt pass för att få resa över till Helsingör. Detta pass utfärdades i regel av borgmästaren i Hälsing borg för stadens invånare men under det stora nordiska kriget i början av 170012

Näringsliv och ekonomi talet skulle man ha pass utställda av kungliga senaten, dvs. av de i Stockholm vistande kungliga råden. Passtvånget medförde en rad praktiska olägenheter för invånarna i Hälsingborg. År 1695 anhöll sålunda magistraten hos guver nören om generell befrielse från passtvånget. Enskilda borgare kunde, sade man, stundom flera gånger om dagen behöva resa över i affärer till Helsingör eller ut till något fartyg på redden vid danska sidan. Passen skulle utfärdas på stäm pelpapper och lösas med 4 öre smt och de gällde endast för en resa i sänder. Ofta var väntetiderna på pass rätt långa, och det kunde därför hända att en skeppare som låg segelklar vid Helsingörs tullbod, hade god vind och därför ej väntade på köpmannen utan »gick directe fort med godset».4 Det säger sig självt att påbudet om att endast av kungliga senaten utfärdade pass var gil tiga, avsevärt försvårade kommunikationerna över Öresund i början av 1700talet. Vid flera tillfällen tidigare har vi dröjt vid den torggemenskap som före 1658 rådde mellan Helsingör och Hälsingborg. De båda städerna var, konstaterade vi, i ekonomiskt avseende i grund och botten en enda stad med gemensamt torg men under två skilda stadsstyrelser och genomskuren av sundet. Bagare och slaktare från Hälsingborg saluförde sina varor på Helsingörs torg och invånarna i de båda städerna var vana att göra uppköp till husbehov på grannstadens torg och att tullfritt föra varorna hem.5 Fr. o. m. 1658 lades allehanda hinder i vägen för denna torggemenskap och detta har utan tvivel av hälsingborgarna be traktats som ett kännbart ingrepp i deras dagliga tillvaro. Den tullfria överförseln till husbehov försvann. I de bevarade räkenskaperna för stora sjötullen kan man avläsa en jämn men ej särskilt omfattande trafik över sundet av privatpersoner som från Hälsingborg utförde animaliska pro dukter av olika slag i ganska små kvantiteter åt gången och som till den svenska sidan tog med sig diverse varor, också i små kvantiteter. Allt detta var tullbelagt och redovisades i räkenskaperna post för post. Också bagarnas och slak tarnas rörelsefrihet inskränktes genom de nya tullbestämmelserna. Då Hälsing borgs bagare ej kunde fortsätta med sin försäljning i Helsingör, blev de så myc ket mera måna om att värja sig mot intrång i sin egen handel i hemstaden. År 1668 konstaterade de, att danskarna fortfarande försökte införa färskt bröd för försäljning i Hälsingborg så som man av ålder varit van att göra, och begärde av myndigheterna att de införda varorna skulle konfiskeras. Från år 1674 är en order i samma anda till Hälsingborgs underfogde bevarad. Han skulle tillse att intet bröd infördes från Helsingör, »stadens borgerskap till skada».6

Försvenskningen Av den danska tidens torggemenskap mellan Hälsingborg och Helsingör synes sålunda efter några år ha funnits kvar endast de resor som privatpersoner gjorde fram och åter över sundet för inköp av små, tullbelagda poster. I tull räkenskaperna lägger man bland dessa personer märke till en grupp kvinnor som vecka efter vecka reste över sundet med små mängder varor. Otvivelaktigt har dessa kvinnor varit månglerskor, som åtminstone delvis tjänat sitt levebröd på dessa resor. År 1693 försökte Hälsingborgs magistrat reglera denna trafik ge nom att påbjuda att mångierskorna skulle tillåtas resa till Helsingör endast tre dagar i veckan, nämligen måndagar, onsdagar och lördagar, dvs. de dagar som enligt vad i det följande skall omtalas, var Hälsingborgs ordinarie »köttdagar». De fick då medföra kött, talg, smör, späck m. m. om de först erhållit attest på varorna av magistraten och om staden ej vållades brist genom deras resor.7 Det var sålunda ej längre fråga om den oreglerade resetrafik med varor över Öre sund, som karaktäriserade den gamla torggemenskapen. Efter krigsutbrottet år 1700 förefaller också dessa resor ha upphört. I dansk tid hade nordvästra Skånes överskott på animaliska produkter funnit avsättning i Helsingör och på Själland. Detta gällde inte bara kött och »feta varor» utan också och framför allt levande djur. Hästar, oxar, kor, får, lamm, svin osv. färjades i stort antal över sundet. Under vårmånaderna dominerades transitotrafiken genom Hälsingborg av häst- och oxexport. Det var ingen till fällighet att de två stora årliga marknader som brukade hållas i Hälsingborg, var förlagda till midfastan och palmsöndagen, dvs. till den tid på året då djur exporten var som mest intensiv, och handeln på marknaderna var i stor ut sträckning inriktad på levande djur.8 Efter 1658 blev det ej lika fördelaktigt ur tullsynpunkt som tidigare att föra djuren över till Själland från Hälsingborg för att sedan transportera dem vi dare genom Danmark till kontinenten. Ofta blev det enklare och bättre att in lasta dem i någon annan skånsk hamn, t. ex. Ystad, för direkt export till Tysk land. Som längre fram skall omtalas, önskade dessutom de svenska myndighe terna, bl. a. för att fylla krigsmaktens behov av hästar, vända den skånska häst exporten norrut, så att djuren försåldes till de gamla svenska riksdelarna. Un derlaget för de traditionella stora vårmarknaderna i Hälsingborg bragtes i gungning genom denna politik. Särskilt den viktiga hästhandeln dirigerades genom myndigheternas påbud in på andra banor. En år 1663 utfärdad stadga sökte i stort reglera hästhandeln inom hela riket. I princip skulle endast stapelstädernas borgare få driva denna

Näringsliv och ekonomi handel. De skulle köpa upp djuren på landsbygden och i uppstäderna av dessas borgerskap. Tio stora hästmarknader skulle hållas i hela riket och av dessa för lädes två till de förutvarande danska provinserna, nämligen en i Landskrona under tiden 1-3 maj och en i Halmstad under tiden 10-12 maj. Landskronamarknaden flyttades senare till Lund.9 I detta system fanns ingen plats för de gamla hästmarknaderna i Hälsingborg och stadens båda vårmarknader har ganska snabbt gått tillbaka. Några spridda notiser om marknadslivet i Hälsingborg under perioden 16581718 är bevarade. Av dem framgår att en vårmarknad levat kvar och ofta kallats för »fastemarknaden». Den hölls vid midfastan. Den har emellertid ej varit en utpräglad kreatursmarknad utan alla slags varor har försålts från bodar och stånd. I 1673 års räkenskaper för staden omtalas nämligen bland inkomsterna avgifter från de personer som hållit »standeboder» vid denna marknad. Midfastomarknaden omtalas ännu omkr. 1690, och den torde vara en av de två årliga »frimarknader» i Hälsingborg som guvernör Stenbock år 1708 omtalade i en inlaga till kanslikollegium.10 1673 års räkenskaper upptar också inkomster från bodar och stånd vid »S:t Michels marknad». Någon höstmarknad vid Mickelsmässan (29.9) är ej känd i Hälsingborg före 1658 utan det torde här röra sig om en nyhet från den svenska tiden. Marknaden omtalas redan år 1670 och då får vi också upplys ningen att stadskämnären uppburit avgifter från »vad bodar här på torget, vid skolan och kyrkogårdsmuren bliver uppsatta». Ordalagen visar klart att mark naden hållits på stadens »axeltorg» öster om Mariakyrkan och på gatorna kring kyrkan. 2 mark skulle betalas för de största bodarna, om köpmannen var en främling. Stadens egna invånare slapp undan med 24 skilling. De minsta bo darna kostade en mark i hyra. Denna marknad omtalas oftare än midfastomarknaden i källorna. Den synes i största utsträckning ha varit inriktad på handel från bodar och stånd. Åren 1685, 1687 och 1688 gav sålunda magistraten stads vaktmästaren i befallning att uppbära avgifter av alla främlingar som kom till marknaden och nyttjade »standeboder». På denna marknad har säkerligen ej le vande djur köpts och sålts så mycket som tyger, hantverksprodukter och kram varor. Magistraten förordnade exempelvis två borgare år 1695 att tillse, att man på Mikaelimarknaden ej försålde förbjudna sidentyger. Marknaden hade sådan omfattning, att magistraten inställde sina sammanträden under marknadsda garna och enstaka notiser ger vid handen, att den pågått flera dagar i sträck. Från 1660-talet föreligger några notiser om en S:t Knuts marknad på Hälsing-

Försvenskningen borgs fälad, där man handlat med timmer. I Raus kyrkas räkenskaper för åren 1663 och 1667 omtalas inköp av timmer till kyrkan på denna marknad. Den hölls alltså den 13 januari men den är inte känd genom några andra källor och vi vet följaktligen inte hur lång tid det varit brukligt att saluföra trävaror på stadens fälad. Det var fullt naturligt att en marknad av detta slag hölls vintertid, eftersom varorna då lättast kunde transporteras ned med slädar från skogsbygden. Att den hölls utanför staden kunde också vara motiverat, om man utgår från att där försålts bl. a. stegar, takrännor och pumpstockar. Det har sä kerligen inte varit lätt att svänga in på stadens trånga gator med så långa lass.11

Stapelstadsrätten var en viktig princip i både dansk och svensk näringslagstiftning. Hälsingborg hade av ålder njutit rättigheter som hamn- och stapel stad och denna rätt bekräftades också i det första svenska privilegiebrev som staden erhöll, Karl X Gustavs privilegiebrev av den 16 april 1658. Privilegiet gav Hälsingborg rätt till seglation på både svenska hamnar och utländska med salt, om borgerskapet förfogade över resurser till detta och hade tillgång till hamn och tillräckligt stora fartyg.12 Emellertid var därmed ej Hälsingborgs staa pelstadsrättigheter höjda över all diskussion. I sin instruktion för 1658 års skånska kommission hade konungen i mars be rört frågan om vilka städer i de erövrade provinserna som borde få ha stapel rätt. Karl X Gustav själv kunde mycket väl tänka sig att endast Malmö skulle få njuta sådana rättigheter och de övriga städerna få rätt till seglation endast på svenska hamnar, men som alternativ till detta framkastade han tanken att ej blott Malmö utan också Landskrona, Hälsingborg, Kristianstad och Bodekull (Karlshamns äldre föregångare) beviljades stapelstadsrätt. Han inskärpte också att alla förbud mot handel på olaga hamnar skulle upprätthållas och trafik på Själland tillåtas endast för de städer som beviljats stapelstadsrätt.13 Som synes skulle konungens första alternativ innebära ett verkligt dråpslag mot Hälsing borgs handel och näringar. Kommissariernas förslag rörande stapelstadsrättigheter anslöt sig emellertid till det sistnämnda av de båda kungliga alternativen. Den 21 maj 1658 — alltså efter det att Hälsingborg fått sitt privilegiebrev — stadfäste Karl X Gustav förslaget och beviljade därmed bl. a. Malmö, Landskrona och Hälsingborg ställ ning som stapelstäder. Kommissariernas motivering för det förslag som nu hade vunnit konungens bifall, lyder sålunda: »Malmö är som ett propugnaculum 16

Gustav Otto Stenbock (1614-1685). Riksråd, fältmarskalk, generalguvernör 1658-1664. Porträtt i olja, utfört år 1680 av David Klöcker Ehrenstrahl. Karlbergs slott.

Näringsliv och ekonomi (värn), där alla andra städer måste ha reträtt uppå. Skulle man för hamnens skull vid Landskrona ock vilja där introducera en stapelrättighet, då är dessa städer så nära tillhopa belägna, att de skulle märkliga hindra varandras upp komst, ty landet kan icke fournera så mycket som ju mera kan utskeppas, och av främmande varor lär ganska ringa konsumtion vara. Icke heller är bemälta hamn av de bästa, eftersom den i fejdetid lätt kan instängas, och är eljest helt ond att komma ut ur, när vädret ligger åt landet, vilket är ett detriment (för därv) för den staden. Hälsingborg hålles för passagens (överfartens) skull i värde, är ock för landet och invånarna commodare (bekvämare) till att flytta varorna dit, vilket kommissarierna nu ock helst inklinerar till.»14 Ett obetingat förord gavs sålunda för stapelrättigheter åt Malmö och Hälsingborg, medan man ställde sig mera reserverad till tanken att Landskrona skulle vara stapelstad. Konungen beviljade nu alla tre städerna stapelrättigheter, men kommissarierna fick rätt i fråga om konkurrens och rivalitet mellan Landskrona och grannstä derna. Rivaliteten mellan Landskrona och Hälsingborg kom till synes på många sätt och vid ett tillfälle höll den på att kosta Hälsingborg dess ställning som stapel stad. Som generalguvernör planerade Johan Gyllenstierna efter krigsslutet 1679 att göra Landskrona till residensstad för generalguvernementet och gynna sta den bl. a. med att indraga stapelrättigheterna för övriga skånska städer. Gyllenstiernas död i juni 1680 fick till följd att planerna lades åt sidan, men vi har i annat sammanhang omtalat, hur magistraten i Hälsingborg i december 1680 hos K. M:t lyckades utverka ett nytt privilegiebrev, i vilket dess ställning som stapelstad uttryckligen bekräftades.15 I andra sammanhang kom hälsingborgarna till korta gentemot grannstaden. En speciell förmån för stapelstäderna var nederlagsfriheten, som beredde köp männen vissa lättnader i fråga om tullen. Stapelstadsrättigheten innefattade nor malt ej nederlagsfrihet utan denna beviljades särskilt. Under en följd av år efter 1658 var Landskrona särskilt gynnat av den svenska näringspolitiken och redan 1658 föreskrev K. M:t att en tomt för ett nederlagshus skulle utses där. I stadsprivilegier för Landskrona år 1663 gavs envar av stadens borgare rätt att hålla nederlag. Varorna skulle lagras i ett särskilt hus eller annat lämpligt utrymme till vilket två nycklar skulle finnas, av vilka tullbetjänterna hade den ena och köpmannen den andra. Snarast borde ett särskilt magasin uppföras för ändamå let i staden. Stora förhoppningar knöts till de fördelar som denna nederlagsfri het skulle ge Landskrona och riket, »varandes samma ort så belägen, att» — som 2* - 689890

Hälsin-gborg IV: 2

Försvenskningen kommerskollegium uttryckte det — »därest Gud unnar friden, skall öster- och västersjöiske handeln mötas, att oriens cum occidente (öst med väst) där kunna konjungeras (förenas)».16 Hälsingborgs borgerskap försökte vid flera tillfällen att utverka samma för måner åt sig som landskronaborna åtnjöt. Redan vid riksdagen 1660 framförde man i sina besvär en begäran om nederlagsfrihet. I en första resolution på fram ställningen hänsköts hela frågan till den skånska kommission som framdeles skulle avfärdas till de skånska provinserna, men i en ny resolution som gavs en vecka senare avslogs stadens framställning »så för hamnens obekvämlighet som för andra vissa orsakers skull».17 Vilka dessa »andra vissa orsaker» varit, anges ej, men man kan misstänka att representanter för grannstaden förstått att korsa hälsingborgarnas planer. Borgarna återkom med en ny framställning vid 1675 års riksdag och denna gång hänsköt K. M:t frågan till utredning inom kommers kollegium. Därvid blev det. Ännu en gång återkom hälsingborgarna med en framställning om nederlagsfrihet. Det skedde vid 1693 års riksdag och då åbe ropade man bl. a. som skäl att man tidigare njutit nederlagsfrihet och att en sådan rättighet skulle avsevärt främja handeln. Det var nämligen omöjligt för hälsingborgarna att få rätt till nederlag i Helsingör, vars borgare å sin sida skulle sätta värde på nederlagsfrihet i Hälsingborg. Följden skulle därigenom bliva att »de andra städerna på andra sidan nödgades att unna oss vinsten, där de tillförene handgripligen spelat oss utur händerna». Framställningen av visades denna gång helt kort med motiveringen att den ej kunde bifallas »för många inconvenientsers skull».18 I fråga om nederlagsfrihet behöll sålunda Landskrona sitt försteg före Häl singborg. Påståendet från hälsingborgarnas sida år 1693 att man tidigare njutit nederlagsfrihet, var i fråga om tiden efter 1658 endast en halvsanning. I verk ligheten hade sådan frihet njutits blott av några engelska undersåtar som under det engelsk-holländska kriget 1665-1667 vistades i staden. Vid krigsutbrottet befann sig engelsmännen i Danmark men önskade flytta över till Skåne. Den engelske ministern i Stockholm anhöll då om nederlagsfrihet för dem i Hälsing borg. Den svenska regeringen, som upprätthöll vänskapliga förbindelser med England och önskade i större utsträckning än tidigare draga engelsk handel till Sverige, hade i och för sig intet att invända. Men med hänsyn till Lands kronas privilegier och nederlagsfrihet, ville man att engelsmännen i första hand skulle slå sig ned där. Generalguvernören Gustaf Banér försökte också i enlighet härmed förmå dem att bosätta sig i Landskrona men fann, att de var »alls intet 18

Näringsliv och ekonomi inklinerade det att göra». Den 31 mars 1666 utfärdades K. M:ts brev om neder lagsfrihet för de engelska köpmännen i Hälsingborg och i april tillhöll Banér magistraten i Hälsingborg att så »caressera och hantera dem att de måge få lust att bliva kvar där och draga flera av den nationen dit att där idka och driva deras handel och vandel».19 De förhoppningar som knöts till de engelska köpmännens bosättning i Häl singborg, kom på skam. År 1670 konstaterade kommerskollegium att engelsmän nens nederlagsfrihet ansågs »så mycket onödigare som den i förledna år föga ting haver importerat (betytt) och vid sista krigstid mellan England och Hol land allenast interimsvis av K. M:t dem nådigst beviljad var». Ett liknande pro visoriskt arrangemang blev emellertid aktuellt två år senare. Då utbröt ett nytt storkrig i Europa genom Ludvig XIV:s angrepp på Nederländerna, i vilket också Sverige småningom drogs in. Under åren 1672-1674 befann sig England bland holländarnas fiender och engelsmännen var nu åter intresserade av att få neder lagsfrihet i svenska hamnar. Den svenska regeringen hade redan beviljat engels männen nederlagsfrihet i Landskrona, men genom ett kungligt brev av den 9 okt. 1675 transporterades den att i stället gälla Hälsingborg. Motiveringen var att Landskrona »under påstående örlig icke var så bekvämligt att de kunde be tjäna sig av denna frihet». Rätten till fritt nederlag i Hälsingborg gavs blott på »behaglig» tid, dvs. den kunde återkallas när den svenska regeringen öns kade.20 En av de stora fördelar som nederlaget i Hälsingborg erbjöd den engelska sjöfarten var, att det därigenom blev lättare att förse engelska fartyg på väg genom Öresund med proviant. Den nederlagsfrihet som engelsmännen så lunda tillfälligt beviljades två gånger var alltså en krigstidsföreteelse och den utnyttjades inte, när tiderna åter blev normala. Indelningen av köpstäderna i stapelstäder och uppstäder innebar ett försök att reglera handeln mellan dem. Regleringssträvandena accentuerades ytter ligare genom införande av det svenska tullsystemet. Fr. o. m. år 1662 uppbars — vilket utförligare skall skildras framdeles — den lilla tullen eller porttullen, som erlades vid stadsportarna. På detta sätt markerades kraftigare än i dansk tid skillnaden mellan köpstaden och dess omland. Denna skillnad kunde ytterligare inskärpas genom att de gamla förbuden mot landsköp och »bissekrämeri» på landsbygden upprepades och förnyades. En annan konsekvens av handelsregle ringen blev att man fortsatte de traditionella strävandena att förhindra sjöfart på småhamnarna utmed kusten, de s. k. olaga hamnarna. I princip skulle sjö farten gå över städernas hamnar och till utlandet endast över stapelstädernas.

Försvenskningen I enlighet med sin instruktion förbjöd 1658 års skånska kommission i en re solution av den 22 juli 1658 all utskeppning till utlandet från »någon ort eller liamn» på kuststräckan mellan Laholm och Ystad utom från Hälsingborg, Landskrona och Malmö. Ej heller tilläts någon som ej var borgare i de tre nämnda städerna — adeln dock undantagen — att skeppa eller sända varor »till Själland och andra utrikesorter». Allt landsköp och »mångleri på landet» förbjöds strängeligen och borgmästare och råd skulle överallt tillse att städernas gamla privilegier efterlevdes, så att borgarna ej led något intrång från främ mande köpmän i sin handel. Som kontrollanter över handeln på landsbygden hade man i Sverige alltsedan 1648 nyttjat särskilda »utridare». De skånska stä derna tilläts nu att anställa sådana utridare för att stävja landsköpet.21 Härmed var de grundsatser fastställda, som den svenska näringspolitiken i Skåne skulle bygga på i fortsättningen. 1662 års skånska kommission inskärpte myndigheternas plikt att tillse att gällande bestämmelser för handeln efterlev des. Förbuden mot nyttjande av olaga hamnar och bedrivande av landsköp upp repades sedan vid otaliga tillfällen, ibland genom resolutioner av K. M:t, ibland genom påbud från generalguvernörerna. Förbuden tillkom ofta på uttrycklig önskan från t. ex. magistraterna i städerna. År 1675 klagade exempelvis Häl singborgs magistrat över det landsköp som bedrevs av fiskare och bönder i Kul len och vid Torekov och över den olaga utförsel av sill som ägde rum därifrån. År 1686 besvärade man sig över att »bönder och allehanda slags folk, ja, tjän stehjon på landet», med småbåtar överförde olika slags livsmedel till den danska sidan, borgerskapet till avbräck. Framställningar av detta slag brukade resultera i nya förbud mot trafik på olaga hamnar och mot landsköp vid fiske lägen och gästgiverier.22

På det lokala planet

tillkom det i första hand borgmästare och råd, eller

som de allt oftare kallades efter 1658 magistraterna, att övervaka att de givna lagarna och bestämmelserna efterlevdes. På högsta ort hade man klart för sig vilken betydelse magistraterna hade därvidlag. Kommerskollegium framhöll så lunda år 1663 vikten av att köpstäderna främjades och befordrades genom att man utvalde sådana undersåtar »att sätta och planta i städerna till magistrat, handels- och hantverksmän, som både affektion, vett och medel hade den han del och det hantverk i städerna bruka, varpå de äro funderade och till den or tens situation lämpade och bekväma».23 20

Näringsliv och ekonomi Hälsingborgs magistrat har tagit till en av sina huvuduppgifter att försöka hävda och slå vakt om de rättigheter och privilegier som stadens borgare be viljats i dansk tid. Vi har i annat sammanhang skildrat magistratens försök att få dessa gamla privilegier förnyade och bekräftade.24 Här knyts vårt intresse främst till de framstötar magistraten gjorde för att värna Hälsingborgs intressen i nordvästra Skåne på det ekonomiska området. Denna uppgift har tett sig så mycket angelägnare för hälsingborgarna, som stadens uppland avsevärt kringskurits åt söder genom de olika förmåner och privilegier som Landskrona bevil jats av K. M:t. Vi har redan nämnt de besvär magistraten framställde rörande olaga handel och sjöfart i Kullen, men angelägnare synes clet ha varit att bevaka stadens intressen gentemot »fläckarna» Ängelholm och Båstacl. Ängelholm hade mist sina stadsprivilegier 1547. Båstad hade visserligen be hållit sina stadsrättigheter men dess handel hade avtagit. I början av 1660-talet anhöll därför båstadsborna om att deras stad skulle förklaras för »fläck», efter som de ej var »med bättre villkor försedda än andra bondbyar här i häradet». K. M:t biföll detta år 1664 och samtidigt förklarades också Ängelholm för fläck. I samband härmed definierades en fläcks rättigheter såsom innefattande »hökeri, hantverk, gästgiveri, krögeri och annan småhandel men icke vidare». Fläckarna behandlades i fråga om skatter och tullar ofta på samma sätt som köpstäderna men eljest hörde de ofta samman med landsbygden. Ängelholms underordning i jurisdiktioneilt avseende först under häradsting, senare under Hälsingborgs rådstugurätt, har tidigare behandlats. I fråga om handel och köpenskap var fläc karna vanligen hänvisade till stapelstäderna och i detta sammanhang fick det privilegium som Kristian IV år 1647 beviljat Hälsingborg stor betydelse. Genom detta förbehölls hälsingborgarna all »handel och köpmanskap» i Båstad.25 Vid 1668 års riksdag anhöll Hälsingborgs magistrat i stadens riksdagsbesvär, att hälsingborgarnas ekonomiska rättigheter i Ängelholm och Båstad skulle re spekteras. Bakgrunden till framställningen var den att K. M:t tidigare åt landskronaborna gett rätten att driva handel i de båda fläckarna, för att dessa skulle vara Landskrona »till hjälp och understöd». K. M:t fann sig emellertid ej ha an ledning att ändra på sina tidigare dispositioner, utan Hälsingborgs framställ ning avslogs.26 För hälsingborgarna, som vant sig vid att Ängelholm och Båstad i administrativt hänseende under dansk tid ingick i Hälsingborgs län, måste denna nya ordning ha tett sig minst sagt svårbegriplig, allra helst som man hade sitt gamla privilegiebrev från år 1647 att hänvisa till. Frågan fick nu vila till ett stycke in på 1680-talet- Då begärde man i sina 21

Försvenskningen besvär till 1686 års riksdag att Båstad och Ängelholm skulle rätta sig efter »den gamla och förra förordningen» och man hänvisade till den gemenskap som eta blerats mellan Hälsingborg och de båda fläckarna genom att dessa alltid »så vida dependerat att bemälte fläckars invånare vunnit burskap i Hälsingborg». Det enda riktiga vore därför att K. M:t förbjöd invånarna i Båstad och Ängel holm att själva driva utrikes sjöfart eller att mottaga hos sig utländska handels agenter. K. M:t lät denna gång generalguvernören ta del av klagomålen, vilka ju gällde saker som faktiskt var förbjudna för orter som ej hade stapelrätt. Nya klagomål över samma missbruk vid 1693 års riksdag fick oväntade följder. K. M:t förklarade nämligen att om handel från Båstad bevisligen drivits på utrikes ort, skulle detta vederbörligen bliva bestraffat, men så länge K. M:t fann för gott att låta fläcken njuta stadsrättigheter, skulle inrikes handel och seglation ej för menas dess invånare. Denna resolution betydde ett kraftigt bakslag för Hälsing borgs strävanden, samtidigt som båstadsborna nu ansåg sig ha K. M:ts ord på att de ägde stadsrättigheter, dvs. ej så strikt som tidigare var hänvisade till handel enbart med närliggande städer. Hälsingborgs magistrat förberedde sig energiskt för en motaktion. Flera upp vaktningar i ärendet gjordes hos guvernören och därefter inlämnades en ny framställning vid riksdagen 1697. Denna gång hänvisade man först och främst till 1647 års privilegiebrev och de rättigheter som man beviljats i detta. Dess utom klagade man över att utrikes sjöfart fortfarande drevs av båstadsborna, och påpekade att handeln och sjöfarten i Båstad bättre skulle kunna kontrol leras om orten lades under Hälsingborgs jurisdiktion och tullkammare. Nu hörde Båstad fortfarande under Landskrona och tullen för in- och utförda va ror klarerades i Halmstad vid tullkammaren där. Vad magistraten åsyftade var sålunda en administrativ och jurisdiktioneil omläggning, som skulle ge myndig heterna i Hälsingborg så gott som fullständig kontroll över handel och nä ringar i Båstad. K. M:t hänvisade ärendet till kammar- och kommerskollegium. Där förehades det ännu 1699 men synes ej ha blivit slutbehandlat.27 Uppsikten över att ingen utrikes sjöfart ägde rum vid de olaga hamnarna sköttes av kronans betjänter vid stora sjötullen. Det ankom i första hand på strandridarna att ertappa dem som felade härvidlag, och Hälsingborgs räken skaper för stora sjötullen innehåller bland konfiskationsräkningarna spridda no tiser om beslag på båtar och laster som gjorts bl. a, vid Domsten, Gravarna — kuststräckan nedanför Tinkarp — och Råå.28 Men också magistraten hade an svar för att olaga handel utanför stadsgränsen beivrades. Den rekommendation 22

JVär in gs liv och ekonomi som 1658 års skånska kommissarier gjorde om att man i städerna efter svenskt mönster skulle anställa utridare, har följts i Hälsingborg. Första gången en utridare omtalas i Hälsingborg, är 1674. I maj detta år utnämndes i närvaro av landshövding Leijonskiöld på rådstugan Niels Börjesen till utridare. Enligt sin instruktion skulle han ha uppsikt över att ingen från staden kunde »strippa utom portarna i förvägen för lantmannen» för att tillhandla sig varor innan dessa förts in på stadens torg. På landsvägarna skulle han avstyra allt landsköp och speciellt ha uppsikt över fisklägena och köpen skapen i Kullen. Lantmännen, som förde varor in till Hälsingborgs torg, skulle ej tillåtas »något köp eller förprång med insnigande uti borgarnas hus eller vinklar på gatorna». Ur underfogdens instruktion övertogs en bestämmelse att utridaren skulle förhindra att »feta varor» utfördes från Hälsingborgs skeppsbro, innan stadens behov blivit fullt täckt. Vid tillträdet av tjänsten, avlade Niels Börjesen tjänstemannaed. I lön uppbar han 30 daler smt om året. Övergrepp på hans person skulle straffas med halsjärn, fängelse eller »ansenlig penningplikt» och mål rörande sådana övergrepp skulle avdömas av rådstugurätten, om gär ningen begåtts inom stadens jurisdiktion, eljest av kronans befallningsmän. Landshövdingen hade godkänt instruktionens lydelse och gav utridaren ett brev, vilket denne skulle kunna använda som legitimation på landsbygden vid tjänsteförrättning.29 1675-1679 års krig torde ha omöjliggjort utridarens verksamhet under långa perioder och i början av 1680-talet hade Hälsingborg ingen befattningshavare av detta slag. År 1681 klagade borgerskapet hos magistraten över de olaga ne derlag som fanns inom staden av varor som importerats sjöledes, samt över dels olaga nederlag som av enskilda borgare anordnats på landsbygden hos präster, fogdar och officerare, dels det landsköp som bedrevs av »rendekierlinger» och av bönderna i Kullabygden med lin, hampa samt saltad och torkad fisk. I an ledning härav föreslog magistraten att en utridare åter borde anställas och föl jande år utsågs Gudman Påhlsson Frost till utridare. Han beklädde samtidigt underfogdesysslan, vilket torde ha berott på att den krigshärjade staden ej an såg sig ha råd med två tjänstemän, när möjlighet fanns att förena båda befatt ningarna hos en person. Frost skulle sålunda både gå byfogden till handa med uppsikt över »löst folk» och dessutom söka avstyra olaga köpenskap, olaga neder lag och det mångleri som bedrevs av »löbekierlinger».30 1685 omtalas som ut ridare Per Olsen Stähle, tillika stadsvaktmästare. Fem år senare ingick magistra ten kontrakt med Anders Jöransson Holm, som mot en årslön av 30 daler smt

Försvenskningen anställdes som utridare. Han liksom företrädaren skulle själv hålla sig med häst, mundering och foder. En fjärdedel av vad som konfiskerades, fick utri daren behålla. På liknande villkor anställdes Christian Stephansson Linde åt 1965 och Jöns Olsen år 1699.31 1695 års instruktion för utridaren hade delvis ett annat innehåll än t. ex. 1674 års. Utridaren skulle vinnlägga sig om god »korrespondens» med pålitligt folk på landsbygden som kunde hjälpa honom att uppdaga olaga köpenskap. Förseelser skulle han anmäla hos närmaste domstol eller hos kunglig befallningshavande eller hos dessas betjänter. Hälsingborgs egna slaktare hade rätt att resa ut på landet för att uppköpa slaktdjur men någon annan handel fick de ej bedriva i samband därmed. Slaktare från andra städer fick ej göra upp köp inom Hälsingborgs »distrikt». Utridaren kunde »med laga medel fasthålla» gods, som hälsingborgare förde runt på landsbygden för försäljning. Utridaren ensam räckte ej till för att kontrollera all den handel i nordvästra Skåne, som enligt magistratens uppfattning måste stämplas som olaglig och där för beivras. Vid riksdagen 1675 besvärade man sig sålunda över att landsköp med salt bedrevs i Torekov och fiskelägena i Kullen. Stora partier hämtades från Göteborg och nederlag anordnades på flera ställen. Man anhöll om att tullvä sendets strandridare skulle vara noggrannare och kräva passersedlar av alla som införde varor utifrån över småhamnarna. K. M:t hänvisade ärendet till ge neralguvernören för att denne skulle »tillbörligen remediera» den olaga köpen skapen i Kullabygden och vid Torekov. I början av 1680-talet återkom magi straten vid flera tillfällen med liknande framställningar.32 För att bekämpa olaga handel vid gränsen till Halland riktade magistraten år 1675 en skrivelse till Halmstads magistrat. Man hänvisade till att en utridare anställts i Hälsingborg och menade, att detsamma borde ske i Halmstad, så att en utridare därifrån kunde också hålla ett öga på de utlänningar som kom till Laholm och Falkenberg för att köpa lax. Vissa tider synes hälsingborgarna sär skilt ha försökt skydda sin spannmålshandel. När år 1690 några bönder riktade anklagelser mot Hälsingborgs utridare för att ha begått övergrepp, framhölls till hans försvar bl. a.: »Kunna vi icke tillfyllest beskriva det stora landsköp som bönderna förövar. Nu är hallänningar, över några hundra stycken, här nere som stai och uttröskar säd hos bönderna och som sedan den uppför och utprånglar hos deras naboer i Halland. Borgarna skall skatta och se på.»33 Stora bekymmer hade magistraten för den hantering som bedrevs vid de ad liga sätesgårdarna. Inför 1669-1670 års skånska kommission beklagade man sig 24

Näringsliv och ekonomi över det stora landsköp som ägde rum på herrgårdarna genom att förpaktarna och fogdarna där bryggde öl som såldes till krogar och fisklägen, eller drev han del med råg, korn, malt, salt och andra varor »i smått och hökerivis». Kom missionen förklarade, att de gängse förbuden mot landsköp skulle tillämpas på denna handel vid sätesgårdarna. Att upprätthålla dessa förbud var emellertid inte lätt. Vid riksdagen 1675 klagade borgerskapet över att en del adel inom Hälsingborgs län bedrev olaga handel på sina sätesgårdar med både sina egna bönder och andras och bl. a. uppköpte råg, korn och malt »i skäppetal» från Halland för återförsäljning. Följande år »lamenterade» borgarna över »ett gräs ligt landsköp, brygg- och krögeri» som pågick på Krapperups gård. År 1685 sände magistraten ut både stadsvaktmästaren och utridaren för att ta i beslag 200 tunnor salt, som i laga ordning anmälts till förtullning av förvaltaren på Vegeholm men som magistraten misstänkte skulle vara avsett ej för det egna hushållet utan för återförsäljning.34 Hustrurna till soldaterna i stadens garnison gjorde sig ibland skyldiga till »uppsnapperi», dvs. uppköpte diverse varor av bönderna utanför stadsgränsen, och överförde sedan vad de köpt upp till Själland för att sälja det där. Ma gistraten försökte på olika sätt stävja denna trafik. Färjemännen tillhöils att särskilt övervaka de soldathustrur som ville resa över till Helsingör. Dessutom sökte man stöd hos generalguvernören och begärde att kronans strandridare skulle instrueras att beivra »uppsnapperiet» och den olaga överförseln till Själ land. År 1687 påpekade man, att det vore önskvärt att den dåvarande garniso nen snarast avlöstes, eftersom soldaterna varit kommenderade till Hälsingborg sedan flera år tillbaka och deras hustrur knutit många handelsförbindelser bland den övriga befolkningen. Endast om dessa soldatfamiljer kommenderades bort och nya kom i stället, räknade man med att oskicket skulle upphöra.35 Det är givet att stadens egna invånare ej heller fick bryta mot reglerna för handel och köpenskap. Magistraten utfärdade förbud mot att »uppsnappare, prångare, hökare och omkringlöpare» på vägar och stigar runt staden mötte bönderna, när dessa med sina varor var på väg in till torget. Vid ett tillfälle uppkallades alla som angivits för »snapperi och prangeri med överförsel» på rådstugan, där magistraten en gång för alla förbjöd sådan trafik till Själland och hotade de ertappade med laga näpst, om de förbröt sig på nytt. Av rådstuguprotokollen framgår att man ofta utdömde böter för »landsköp och snap peri» men man hotade också med halsjärnet och gapstocken »till avsky för dem som strippa utom stadsportarna och driva olaga köpenskap».36

Försvenskningen Vi har sett hur magistraten på olika sätt försökt tillvarata och bevaka Häl singborgs invånares intressen i fråga om handel och köpenskap i nordvästra Skåne. Av gammalt hade borgmästare och råd också till uppgift att upprätt hålla »god politi» i staden vad beträffade handel, köpenskap och andra stadsnäringar. Denna uppgift medförde efter 1658 ett ökat ansvar för magistra ten, allt eftersom myndigheterna i allt större utsträckning nyttjade magistra terna som verkställare av sina beslut och gav dem ansvaret för att de närings politiska strävandena fullföljdes. Under 1660- och 1670-talen motiverade ma gistraten ofta sina näringspolitiska åtgärder med hänvisningar till den gamla danska näringslagstiftningen, »stadens gamle och nye privilegier», och hotade att bestraffa överträdelser med »de straff som privilegierna i bokstaven innehål ler». Av betydelse härvidlag är att man kan konstatera, att magistraten t. ex. i fråga om överförsel av kött och »feta varor» till Själland och försäljning av »gott och ostraffligt bröd» till »lideligt» pris ofta föll tillbaka på bestämmelserna i den underfogdeinstruktion som utformats i början av 1600-talet. Man har m. a. o. otvivelaktigt i sitt praktiska handlande låtit sig ledas av de gamla nä ringspolitiska grundsatser som fanns sammanfattade i de privilegieavskrifter ma gistraten låtit sammanställa till en »corpus» vid 1600-talets mitt, sista gången i början av år 1663.37 Först sedan svensk praxis på 1680-talet slutgiltigt vunnit insteg inom rättskip ning och förvaltning, började magistraten motivera sina åtgärder och beslut ge nom hänvisning till K. M:ts, generalguvernörens och andra myndigheters påbud och skrivelser samt gällande svenska lagar och förordningar. Samtidigt har ge nom det karolinska enväldets förvaltningsprinciper trycket på den lokala myn digheten, magistraten, blivit starkare, så att det ej längre var tal om annat än att efter bästa förmåga efterkomma befallningarna. Man kan emellertid också ofta i protokollen avlyssna en strävare och myndigare ton från magistratens sida gentemot stadens invånare än vad fallet varit tidigare. Den svenska näringspolitikens grunddrag var desamma som den danskas före 1658, men de reglerande ingreppen blev talrikare under 1600-talets sista decen nier och i början av 1700-talet. I dansk tid hade bland borgerskapet utsedda granskningsmän, vrakare, haft tillsynen över att det i staden salufördes endast fullgott öl och vin och att saltat kött och saltad sill hade tillfredsställande kva litet. Ännu år 1681 begärde borgerskapet hos magistraten att två lämpliga personer skulle utses till vrakare, vilket magistraten biföll.38 Denna kvalitets kontroll blev emellertid mera ingripande och omfattande, när under de föl26

Näringsliv och ekonomi jande decennierna hantverksämbetenas verksamhet effektiviserades och en del av kontrollen över hantverksprodukterna lades på dem och samtidigt också magistraten mera energiskt själv tog hand om hithörande frågor. Särskilda vra kare behövdes ej längre. Detta är ett exempel bland många på i vilken rikt ning utvecklingen gick. Stadens ekonomiska centrum var fortfarande torget. På 1650-talet hade Häl singborg, som vi tidigare berört, fått ett »axeltorg» i närheten av den nuva rande Billeplatsen öster om Mariakyrkan vid Storgatan. Detta torg användes — som vi sett bl. a. som marknadsplats — under de följande decennierna. Un der den danska ockupationen nedbröts år 1678 av militära skäl ett sjuttiotal fastigheter från Möllegränden i söder till »den rindende beck» i norr, dvs. till den vattenström som löpte från källan i nuvarande Springpostgränden snett över nuvarande Henckelska gårdens tomt och vidare genom Strömgränden ned till Kullagatan, varifrån den fortsatte västerut genom kvarteren ned mot stran den. På det sålunda frilagda området uppbyggdes de flesta fastigheterna igen, men där anlades också nuv. Stortorget, vilket på Rutger von Aschebergs order utstakades år 1692. Denna nya torganläggning skall utförligt behandlas i ett an nat sammanhang.39 Man höll strikt på den gamla regeln att de varor som fördes till staden för avsalu, skulle forslas direkt till torget och ej försäljas på vägen dit, t. ex. i en skildas hus eller på gatorna. Särskilda problem uppstod när lilla tullen började uppbäras och tullportar med bommar uppsattes på infartsvägarna. Då uppstod en olaglig kommers med allehanda varor vid tullportarna eller i deras närhet, eftersom de tillresande bönderna ibland fann för gott att stanna utanför sta dens område och slippa betala tull. Förbud mot sådant »förköp» utfärdades ofta. Det ålåg främst underfogde och utridare att beivra det. På 1710-talet, då man hade varken underfogde eller utridare, utsågs i stället en borgare att vara uppsyningsman över torghandeln.40 I princip skulle alla varor, som fördes till eller från staden och som kunde vägas, allra först forslas till stadens vägarebod för vägning, innan de fick salu föras. All spannmål som utfördes från staden skulle uppmätas av stadens mä tare. Efter 1658 önskade myndigheterna så snabbt som möjligt införa svenska vikter, svenska mått och svenskt mynt, men det visade sig stöta på åtskilliga svå righeter. År 1666 påbjöd generalguvernör Gustaf Banér att rymdmåtten inom generalguvernementet skulle lämpas efter de svenska reglerna. På varje rådstuga skulle en tunna uppställas som mönster. Han ansåg det emellertid omöjligt att 27

Försvenskningen på motsvarande sätt påbjuda användandet av svenska vikter vid detta tillfälle. I fortsättningen försökte i alla fall myndigheterna att utbreda användningen av svensk vikt och svenska mått och motarbeta de gamla danska måtten genom att anordna inspektioner. Dessa ledde dock inte alltid till önskat resultat. År 1672 anordnades sålunda en inspektion i Hälsingborg. Den av generalguvernören förordnade inspektören klagade då över att han i över sju veckors tid befunnit sig i staden men haft mycket litet att göra. Borgerskapet hade beordrats att in finna sig på rådstugan med sina alnmått, vikter, kannor, osv., så att de god kända måtten och vikterna kunde bli märkta. Han hade väntat att 250 personer skulle komma, men endast 50 hade visat upp sina mått och vikter. Orsaken här till var att en besiktningsavgift skulle erläggas, vilket borgarna ogillade.41 På 1680-talet synes det ha gått lättare att förmå invånarna att nyttja svenska mått och svensk vikt. År 1682 skulle två borgare tillse att det i staden »inrät tades» mått och vikter som var »riktiga». Att man därmed avsåg de svenska måt ten och vikterna framgår av att den ene av dessa båda borgare, Michel Wessel, påföljande år åtalade stadens apotekare inför kämnärsrätten, därför att man upptäckt att han under lång tid nyttjat ett besman med dansk vikt.42 Över gången krävde dock tid, och ännu år 1687 upplästes på Hälsingborgs rådstuga för borgerskapet ett förnyat påbud från generalguvernören om att besman, pundare, åm, kanna och tunna skulle »inrättas» efter det svenska manéret.43 Införandet av svenskt mynt vållade särskilda problem. I Sverige hade man se dan 1624 både silvermynt och kopparmynt. Förutom riksdalern, som alltid präg lades i silver, slog man också dalermynt, dels i silver, dels i koppar. Eftersom man utgick från att metallvärdet i kopparmyntet något så när borde motsvara silvermyntets metallvärde, blev kopparmynten stora och otympliga. De utforma des som fyrkantiga plåtar och var mycket opraktiska att hantera. Det vanligaste kopparmyntet, tvådalersplåten, vägde sålunda från början 3,62 kg men lättnade efter hand till 2,72 kg. Till dessa praktiska olägenheter kom den nackdelen, att kopparmyntet under årens lopp sjönk i värde gentemot silvermyntet, så att det på en daler silvermynt år 1633 gick två daler kopparmynt, år 1643 två och en halv dal er kopparmynt och år 1663 tre daler kopparmynt. Denna sistnämnda re lation mellan de båda myntsorterna stod sig sedan i stort sett. Skåningarna såg med misstro på kopparmyntet. Från år 1666 finns en uppgift om att borgerskapet i Hälsingborg ej ville mottaga kopparmynt som betalning för kött man levererat till garnisonen. Både i den vanliga handeln och vid andra affärstransaktioner sökte man undvika att nyttja kopparmyntet. Den 28

Näringsliv och ekonomi svenska regeringen underblåste i viss mån misstron mot kopparmyntet genom att kräva att tullar och acciser skulle erläggas i silvermynt. Under sådana för hållanden kom kopparmyntet att framstå ej blott som ett opraktiskt utan också som ett sämre betalningsmedel. Det var också naturligt att borgarna vid leveran ser till kronan ville ha betalt i silvermynt, alltså i samma myntslag som kronan själv ville uppbära sina pålagor i.44 Det gamla danska myntet har varit i användning i Skåne under både 1660talet och 1670-talet. Detta belyses på ett intressant sätt av de fynd man gjort av myntskatter, som nedgrävts under 1675-1679 års krig. En värdefull sådan skatt har påträffats på fastigheten Hjortshög nr 3 i Kropps socken. Skatten består för utom av vackra silverföremål också av 378 silvermynt. Av dessa är 25 präglade i norra Tyskland eller i Slesvig-Holstein. Det är nästan regel att det i de skånska myntskatterna från 1670-talet ingår ett litet antal tyska mynt. Det intressanta är emellertid att av återstoden, 353 mynt, ej mindre än 154 stycken är danska. Återstoden är svenska. I februari 1949 påträffades vid grävningar på Stortorget en skatt av silver mynt inom den fastighet som på 1670-talet ägdes av den förmögne borgaren Knud Olsen Vognmand. Vi har tidigare sett att han under kriget tog parti för den danska kronan och flyttade över till Själland. Skatten har nedlagts under krigsåren, enligt vad en analys av fyndet visar, och dess ägare har säkerligen velat gömma sin egendom för fienden i förhoppning om att längre fram kunna återkomma och hämta den. Skatten innehåller i allt 192 silvermynt. Av dessa är 6 präglade i Tyskland eller Slesvig-Holstein. Av de återstående 186 mynten är ej mindre än 120 danska och endast 66 svenska.45 Tar man hänsyn till de omständigheter under vilka denna skatt nedlagts, får man en antydan om att danskt mynt ofta nyttjades i Hälsingborg ännu vid slutet av 1670-talet. Från 1680-talet spåras den svenska överhetens regleringssträvanden på nä ringslivets område bl. a. däri att magistratens verksamhet att kontrollera pri serna på olika slags varor blev intensivare än förut. Detta kommer till synes i exempelvis rådstuguprotokollen och magistratens kopieböcker, där från 1690talet regelbundet möter notiser om prissättning på en rad viktiga produkter. Fyra köpmän i staden ålades vanligen vid kyndelsmässotid (2 febr.) att fastställa ett pris på spannmål och malt, vilket med hänsyn till det gångna årets då färdigtröskade skörd kunde anses skäligt. Uppgift om priserna insändes till gu vernören, som stundom kom med erinringar, om de skilde sig för mycket från grannstädernas.

Försvenskningen Likaså möter varje månad uppgifter om att magistraten fastställt gällande priser på bröd, kött, svenskt öl och andra dryckesvaror. Ibland är prislistan in förd i kopieboken. Anslag om priserna uppspikades på rådstugans dörr. Här meddelas en av de äldsta bevarade prislistorna, gällande april månad 1695: Bröd:

1/2 öre smt. Fint vetebröd, semlor eller kringlor, bör väga 6 lod svensk vikt »

granna skonroggen, bör väga

10 lod svensk vikt

granna rågmmlor, bör väga

13»

dito kavringar, bör väga

9 »

gott och välbakat skrätt rågbröd, bör väga

8 mark

Färskt kött:

1 lisp, gott och fett ox-, stut- eller kvigkött 23 2/e öre smt 14 » » » » dito magrare » »

svinkött eller färskt fläsk

» » » »

gott lammkött

'2/3 » 1 4/e »

ringare och magrare

Svenskt öl:

1 tunna gott svenskt öl

4 daler 16 öre smt

gott krögareöl

3 daler smt

gott svagöl

gott spisöl

1 daler 16 öre smt

1 kanna svensktmått gott svenskt öl

6 öre smt

3 »

» » »

gott krögareöl

gott svagöl

1 1/2 »

gott spisöl

Andra dryckesvaror:

1 stop kornbrännvin

12 öre smt

rhenskt vin

franskt vin

36 » »

» wismarskt öl

4 »

Prissättningen på hantverksprodukter ombesörjdes i regel av hantverksämbetena, men i mars 1718 möter för första gången i kopieböckerna en månadstaxa, där också priser är upptagna för skrädderiarbeten, skomakeriarbeten,

3°

Näringsliv och ekonomi handskmakararbeten,

sadelmakar-

och

remsnidararbeten,

hattmakararbeten,

grovsmedsarbeten och sporrmakararbeten. Sådana prislistor upprättades även under de följande månaderna. Magistratens priskontrollerande åtgärder sattes sålunda beträffande hantverksarbeten in mera sporadiskt än i fråga om bröd, kött och dryckesvaror, vilket var ganska naturligt, då livsmedlen hade betydligt större plats i borgarnas dagliga tillvaro än olika slags hantverksprodukter. Vid 1600-talets mitt fanns i Hälsingborg förutom färjemanslaget med säker het ett smedlag, ett skomakarlag och ett mur arlag, varjämte man gjort an satser en gång att organisera ett bryggarlag, vilket stött på motstånd från sta dens invånare i gemen. Likaså hade man ej haft framgång med en plan på att bilda ett särskilt slaktarlag. Efter övergången till Sverige lades stor energi ned på organiserandet av flera lag och ämbeten i staden. Både regeringen och ma gistraten såg i hantverkarsammanslutningarna en möjlighet att effektivt kontrol lera stadsnäringarna, samtidigt som tillförseln av varor i tillräckliga kvantiteter nödtorftigt kunde säkerställas och prissättningen övervakas. Principiellt häv dade man också, att inga sammanslutningar fick bildas bland näringsidkarna i städerna eller några sammankomster hållas, utan att magistraten kände till det och givit sitt samtycke. År 1674 påtalade sålunda landshövding Leijonskiöld att det i Hälsingborg bland hantverkarna hölls »åtskilliga samlingar» — det var under den tid då borgmästare Bendt Pihl och hans bröder var som mest verksamma — vilket han menade vara »alldeles orimeligt» och »otillbörligt».46 För de svenska myndigheterna stod det tidigt klart att man borde driva på upprättandet av sådana lag, som på olika sätt kunde bidraga till städernas livs medelsförsörjning. Redan i november 1662 upplästes för borgerskapet på Häl singborgs rådstuga en skrivelse från landshövding Hammarskiöld om att det i staden skulle organiseras ett bryggarlag, ett bagarlag, ett slaktarlag och ett vagnmanslag (åkarlag). Under dansk tid hade man ej haft sådana lag och det visade sig genast, att motståndet bland borgerskapet mot upprättandet av nya lag var stort. På rådstugan, som leddes av justitieborgmästare Henrik Mår tensson Hierzelius, enades man visserligen om att efterkomma befallningen, men en vecka senare revs beslutet upp, då Hierzelius var frånvarande och stads borgmästare Eggert Elers ledde förhandlingarna. Den inflytelserike stadsborg mästaren jämte de båda äldsta rådmännen, Otte Baltsersen och Anders Jorgen sen, har lett motståndet. Några dagar senare, då dessa tre var bortresta, kal lade Hierzelius till ny rådstuga och försökte där med bistånd av stadens syndicus, den svenskfödde Anders Ekebohm, förmå borgerskapet att på nytt be-

Försvenskningen sluta i enlighet med landshövdingens skrivelse. Han kom emellertid ingen vart. De två närvarande rådmännen »tergiverserade och motsträvade allt vad som proponerades det mesta de kunde» och borgerskapet höll fast vid vad de varit vana vid under den danska tiden.47 Sedan K. M:t utfärdat en ny förordning år 1672 om slaktare, bagare- och bryggarämbetena, fick myndigheterna ett vapen till sin hjälp när det gällde att bryta ned motståndet. Redan under 1660-talet har hälsingborgarna uppgivit sitt motstånd mot upp rättandet av ett slaktarlag. Ett sådant omtalas nämligen i de äldsta bevarade rådstuguprotokollen från år 1668. 1672 års förordning föreskrev att magistra ten skulle förordna »vissa köttmånglare», så många som ansågs behövliga, för att förse staden med kött. På stadens egen bekostnad skulle en slaktar bod uppföras, i vilken inrymdes dels en slaktlokal, dels ett rum med en bra våg, så att all försäljning kunde gå riktigt till. I anslutning till slaktarboden skulle köttmånglarna få anordna bodar och »vissa rum» för försäljning av kött i minut.48 De svenska myndigheterna hade stort intresse av att handeln med kött orga niserades fastare, eftersom slakt och köttförsäljning var accisbelagd. År 1662 klagade accismästaren i Hälsingborg över att det ej fanns någon slaktarbod i staden och att möjligheterna att tillse att porttull betalades för alla slaktdjur som fördes till staden, var mycket små, därför att man ej hade några »stånd gårdar» vid tullbommarna, där djuren kunde samlas. Accismästaren krävde där för att alla djur skulle drivas direkt till torget utan uppehåll vid stadsportarna. I sitt svar framhöll magistraten, att man sedan länge varit betänkt på att bygga ett »slaktarehus» men ej haft pengar och materialier för ändamålet.49 Något bygge blev det ej heller fråga om under de närmaste åren. Liksom under den danska tiden hade Hälsingborg på 1660-talet och i början av 1670-talet en köttbod, där slaktat kött salufördes. År 1674 uppfördes en ny bod »under rådhuset vid stadens våg». Magistraten utsåg ålderman i slaktarlaget — posten nybesattes varje år — och jämte honom en eller två borgare, som jämte underfogden skulle se till att kött levererades till boden i tillräcklig mängd alla de tre »köttdagarna» i veckan, dvs. om tisdagarna, torsdagarna och lördagarna. Dagen före köttdagen skulle underfogden, åldermannen och de ut sedda borgarna gå runt till de enskilda slaktarna och tillse att man slaktade endast fullgoda djur. För en månad i sänder fastställde magistraten i samråd med slaktarlaget en prislista, som skulle följas vid köttförsäljningen. Titt och tätt uppmanade magistraten dessutom slaktarna att saluföra endast gott kött,

Lerkärl med myntskatt. Fyndet gjordes inom den fastighet som borgaren Knud Olsen Vognmand ägde på 1670-talet, belägen på det nuvarande Stortorgets område. Fastigheten hörde till dem som nedbröts av danskarna under kriget 1675-1679 och omtalas år 1680 i en lista över förstörda gårdar i staden som »Knud Vogenmancls gaard med tuende boeligger till Lille gade». Skatten har förmodligen nedlagts i samband med krigshändelserna 1676. Hälsingborgs museum.

Näringsliv och ekonomi att ej sälja något till »prangere», dvs. återförsäljare och mellanhänder, och att ej låta utföra något till Helsingör, förrän stadens köttbod var väl försedd.50 Den ordning som gällde i Hälsingborg för kötthandeln byggde sålunda i allt väsentligt på traditioner från den danska tiden. 1675-1679 års krig synes ha inneburit en viss desorganisation av köttmarknaden. Det har tagit tid, innan för hållandena åter hunnit stadga sig efter kriget. Därom vittnar framför allt en märklig episod år 1683, då slaktaren Nils Åkesson tillsammans stadsskrivaren Peter Röring cl. ä. erhöll generalguvernörens privilegium på att ensamma vara »rätta förordnade slaktare här i staden». Det märkliga förhållandet att stads skrivaren blev begåvad med privilegium som slaktare motiverades med »långlig tjänst och välförhållande» — det sistnämnda främst under krigsåren. Pri vilegiet upplästes på rådstugan och stadens slaktare befalldes att respektera det. Redan i januari 1684 återkallades det emellertid.51 Förklaringen till vad som skett torde främst ha varit, att slaktarlaget råkat i upplösning och att de båda privilegierade kunnat i sin supplik hänvisa till svårigheter att förse staden med kött. Att slaktarlaget omedelbart efter krigsslutet ej kunnat svara för sina ålig ganden, framgår också av att när det på nytt möter i källmaterialet, år 1687, det utan tvekan varit fråga om en reorganisation av detsamma. Det omtalas som »det nu inrättade slaktarlaget». Dess skråordning — bunden i ett skinnband i kvarto — är bevarad. Den stadfästes av magistraten den 11 dec. 1688. Av skrån framgår att laget hade elva medlemmar, varav en ålderman och två bisittare. »Efter gammal stil» skulle bodar för köttförsäljningen uppföras »på behörige steder». Slaktarna skulle själva bekosta och underhålla dem. Varje »köttdag» klockan sju på morgonen skulle försäljningen i minut börja från bodarna. »Den det fetaste och bästa köttet har, skall först sitt utsälja, sedan taga andra åter emot bodarna på lika sätt. Kan så hända att de andra som hava slaktat, icke kunna få sålt, må de det överföra till andra sidan.» Denna överförsel av kött till Helsingör tilläts enligt skråordningens ursprungliga lydelse endast om tisdagar och lördagar, men magistraten ändrade detta till att gälla också måndagar och onsdagar, dvs. praktiskt taget alla veckans dagar utom tors dagarna och fredagarna. Slaktat kött fick saluföras endast från bodarna och blott slaktarlagets medlemmar fick befatta sig därmed.52 Uppsikten över leveranserna till slaktarbodarna sköttes nu av stadsvaktmäs taren som jämte slaktarlagets bisittare och två särskilt utsedda borgare dagen före köttdagarna skulle besiktiga det levererade köttet. Under de närmaste åren 3

- 689890

Hälsingborg IV: 2

Försvenskningen framkom emellertid då och då klagomål från borgarnas sida över köttpriserna. Man påstod, att priserna stigit avsevärt, sedan slaktarlaget inrättats. Magistraten sökte försvara slaktarlaget inför generalguvernören, men måste erkänna att pri serna var högre än tidigare. Detta ansåg man bero på att mera kött än förut fördes över från nordvästra Skåne till Helsingör för försäljning och man anhöll om att generalguvernören skulle förbjuda denna överförsel. Gentemot slaktarla get inskärpte magistraten, att de anslagna prislistorna skulle följas. Klagomålen upphörde likväl ej och 1693 tog saken en för slaktarna allvarlig vändning. De uppkallades samtliga på rådstugan och fick där höra, att stadens invånare med rätta var missnöjda över att »slaktaramtet» misskött sig, så att endast »ringa och magert» kött fanns att få i slaktarboden, om man över huvud taget hade något att sälja. Magistraten beslöt därför att upplösa slaktarlaget, och man skulle återgå till den ordning som rått före det dåvarande slaktarlagets inrättande.53 Efter en tid tog emellertid magistraten initiativ till en reorganisation av slak tarlaget. Ny ålderman utsågs och rådmannen Hans Korn utsågs till bisittare. Det ankom i första hand på denne att sätta slaktarlaget på fötter och åter få det funktionsdugligt och i september 1695 förklarade magistraten, att den ordning som »rådsbisittaren i siaktarsocieteten» Hans Korn utarbetat, var ändamålsenlig och god, såvida slaktarna själva densamma »icke torqverar emot dess rätta inten tion». Gott kött skulle nu levereras och liksom tidigare besiktigas av stadsvakt mästaren, lagets ålderman och en bisittare. Knappt ett år senare uppstod nya svårigheter. Två slaktare förklarade sig vilja utträda ur slaktarlaget. Magistra ten uppkallade de övriga och frågade dem om de ville frånsäga sig sina »ämbetsrättigheter», vilket de dock förnekade. Slaktarnas missnöje berodde på att de ansåg de fastställda köttpriserna för låga. I december 1696 hände det på ett par ordinarie köttdagar, att flera slaktare ej haft något kött att sälja, emedan de ej ansåg sig kunna tillhandahålla sina varor till de föreskrivna priserna. Ma gistraten tillhöll dem att inför den stundande helgen uppköpa tillräckligt med slaktdjur. De slaktare vars bodar saknat kött, ålades att gemensamt böta 40 daler smt. Någon höjning av priserna gick magistraten inte med på. Det visade sig emellertid att tvångsåtgärder inte ledde någon vart. I februari 1697 var det åter brist på kött. Slaktarna uppkallades på nytt på rådstugan och »förmanades allvarligen» att förse staden med kött till de av magistraten fast ställda priserna. Slaktarna svarade, att priset på kor och oxar stigit avsevärt så att de ej längre kunde saluföra kött till de föreskrivna priserna. Magistraten be slöt då, att slaktarlaget skulle upphävas, eftersom slaktarna »eftersatt stadens 34

Näringsliv och ekonomi försörjning med kött» och envar skulle i fortsättningen ha rätt att idka slakteri »det bästa han kunde». Slaktarboden vid torget behövdes nu ej mera utan revs ned 1698. Fram till 1718 omtalas ej mera något slaktarlag i Häl singborg.54 Den opposition som restes mot 1662 års påbud om att bl. a. ett bagarlag borde bildas i staden, fick till följd att det dröjde länge innan ett sådant kom till stånd. Under 1660-talet nöjde sig magistraten med att utse ett par borgare som två gånger i veckan skulle gå runt i staden och ha uppsikt över dem som bakade bröd för försäljning, både över »husbagarna» och »dem som bruger med groffbröd», dvs. yrkesbagarna. Brödet skulle hålla föreskriven vikt och säl jas till det pris som magistraten bestämde. Det förekom dock en viss samverkan mellan stadens yrkesbagare. År 1668 utsåg de sålunda själva en man som skulle tillse att det danska bröd som överfördes från Helsingör och »uthökrades» i Hälsingborg, blev konfiskerat.55 I den förut omnämnda kungliga förordningen av år 1672 föreskrevs att sär skilt i sjö- och stapelstäderna skulle inrättas bagarämbeten med ensamrätt att baka bröd för avsalu. Magistraten skulle fastställa brödpriserna med hänsyn till det gällande priset på brödsäd. Ej heller nu kom något bagarlag till stånd i Hälsingborg. Men i anslutning till den kungliga förordningen enades stadens bagare och magistraten om att man borde följa vissa riktlinjer i fortsättningen. Bagarna skulle ej leverera bröd till någon för återförsäljning inom staden vare sig från bod eller på annat sätt. Överträdelse härav skulle bestraffas med 4 da ler smt i böter, vilka skulle tillfalla de fattiga i hospitalet. Var en bagare nöd sakad att försälja sitt bröd annorstädes än i sitt eget hus, skulle han göra detta ej med hjälp av mellanhänder utan genom att anlita sina egna barn och tjä nare. Bodde kunderna långt från bagarens hus, var det tillåtet att hålla en salu bod där kunderna fanns. Bagarna lovade att baka »gott och ostraffligt bröd». I gengäld förpliktade sig magistraten att tillse, att intet »fint eller smått bröd» fördes till staden från andra orter. Magistraten åtog sig sålunda fortfarande an svaret för bageriverksamheten i staden och det finns exempel på att man låtit kontrollväga bröd och bötfällt bagare för underviktig vara.56 Orsaken till att ett bagarlag ej upprättades under 1660- och 1670-talen synes ha varit att man haft få yrkesbagare i staden och att dessas rörelse haft re lativt liten omfattning, så att hembageri varit nödvändigt vid sidan därav. Det kunde alltså ej vara tal om att inrätta ett bagarlag med uteslutande rätt till brödförsäljningen. År 1662 påpekade sålunda magistraten att ett bagarlag då

Försvenskningen ej kunde inrättas, därför att det i staden visserligen fanns fem bagare »men icke av någon medel att de kunna köpa att hava uti förråd». Därför måste magistra ten tillåta »några fattiga folk som kunde förskaffa sig en tunna mjöl eller säd att baka och sälja till den nödtorftige». Denna situation har säkerligen ägt bestånd under många år framåt. När omsider år 1691 ett »bagareamt» upprät tades i Hälsingborg, motiverades detta med att yrkesbagarna nu var tillräckligt många och själva önskade bilda ett lag. Bagarna var dock endast fyra till an talet. Trots detta har de hyst farhågor för sin försörjning, ty de utverkade ett löfte från magistraten att ingen framdeles skulle tillåtas nedsätta sig i Hälsing borg för att driva bagerirörelse där, förrän någon av de fyra bagarmästarna av lidit. Antalet bagarmästare förblev också under de följande åren fyra. I no vember 1691 samtyckte magistraten till upprättandet av ett bagarlag på de an givna villkoren.57 I slutet av 1640-talet fanns planer på att bilda ett bryggarlag i Hälsingborg, men de strandade på den omfattande hantering som stadens invånare av gam malt bedrev med att i sina hem brygga öl för försäljning. För de bredare lag ren inom stadens befolkning har detta varit en viktig inkomstkälla. Den svenska lagstiftningen i fråga om bryggeriverksamheten, förnyad bl. a. genom en kung lig förordning år 1664, gick ut på att hanteringen skulle specialiseras, så att endast yrkesbryggare fick brygga öl och sälja detta en gros, »tunnetals», och att blott krögare fick sälja öl i minut, »kannetals». Det var strängt förbjudet för dem som bryggde öl till husbehov, att sälja något. En sådan ordning gjorde det också lättare för kronans accismästare att uppbära de acciser som vilade på mältning, bryggning och ölförsäljning.58 Under sådana förhållanden var det klart att påbudet år 1662 om upprättan det av ett bryggarlag skulle stöta på motstånd i Hälsingborg. Magistraten för sökte genom undanmanövrer rädda så stor rörelsefrihet som möjligt åt de många som i sina hem bryggt öl och sålt det. »Vissa bryggare äro förordnade och haver deras lag» förklarade man år 1662, men om krögerskor och andra som sålde öl har man ännu »ingen fullkomlig kunskap bekommit». En notis från påföljande år ger oss några upplysningar om det »bryggarlag»

som till

kommit. Det sades vara »it fuldkommen och sluttet bröggerlaug» som för setts med en utförlig ämbetsskrå på 29 artiklar. Det omfattade emellertid inte mindre än 21 personer med byfogden och tre rådmän i spetsen. Bland med lemmarna märktes också tre borgaränkor.59 Det är alldeles tydligt att det här ej kan vara fråga om personer som yrkesmässigt bryggt öl och huvudsakligen le36

Näringsliv och ekonomi vat på dep utan en rad borgare, som vid sidan av andra sysselsättningar också gjort sig förtjänster på att brygga och sälja öl, hörde till detta »bryggarlag». Ett bryggarämbete i vedertagen bemärkelse har inte organiserats. Vid 1664 års riksdag gjorde också borgarna ett försök att få följa den ordning man haft i den danska tiden. Om inrättandet av ett bryggarlag hävdade man i sina riksdagsbesvär att »sådant intet låter sig praktisera i en så liten stad som är föga annat än ett allmänt pass för genomresande och stadens mesta näring och handel består av borgarnas ölförsäljning antingen till genomresande eller dagligen inkommande folk från landet». Man begärde därför att varje borgare liksom »i förrige tider» skulle tillåtas brygga öl ej blott till husbehov utan också för avsalu. Framställningen hade verkan så till vida att K. M:t gav kommers kollegium i uppdrag att inskärpa att yrkesbryggarna fick sälja sina varor en dast i parti. 1672 års förordning rörande bryggerinäringen påminde också om denna regel, samtidigt som krögare och andra, som önskade utminutera öl, uppmanades att köpa detta hos bryggarna. Dock sades det också, att dessa reg ler skulle tillämpas förnämligast i »de förmögnaste städer» och icke i de mindre städer »som ringa näring haver».60 Förordningen öppnade alltså en möjlighet främst för uppstäderna att slippa inrätta bryggarlag. Men också Hälsingborg har tydligen kunnat utnyttja denna möjlighet, ty under den följande tiden om talas ej mera något bryggarlag där. Stadens invånare kunde liksom tidigare be driva sin bryggning till husbehov och utminutera till resande och andra vad de framställt. Den privata ölbryggningen och ölutskänkningen blev i fortsättningen för magistraten främst ett ordningsproblem. Det klagades då och då över den stora »oskicklighet och missbruk» och det »svärmeri» som ägde rum i samband med öltappningen i privathusen. Hanteringen pågick ej blott om dagarna utan också om nätterna trots att magistraten utfärdat förbud. Stadsvaktmästaren skulle tillse att någon privat utskänkning ej ägde rum sedan »vaktklockan» ringt kloc kan nio om kvällarna.61 Den skrivelse från landshövding Hammarskiöld som magistraten erhöll år 1662 och som vi ofta hänvisat till i det föregående, föreskrev också att ett vagnmanslag skulle organiseras. Detta har också skett under 1660-talet. När de be varade rådstuguprotokollen börjar år 1668, omtalas i dessa en ålderman för vagnmanslaget. År 1670 bekräftade magistraten vagnmanslagets skrå och lät trycka stadens sigill under densamma. Antalet medlemmar i laget var då 13. Fyra år senare uppgavs laget ha 8 medlemmar.62 Vagnmanslaget har sålunda

Försvenskningen varit större än t. ex. slaktarlaget, vilket i och för sig inte är särskilt anmärk ningsvärt. Trafiken mellan Själland och Skåne över Helsingör och Hälsingborg har medfört ett stort behov av transporter av olika slag. Det fanns sålunda ett gott underlag för ett vagnmanslag i staden. Grundläggande för organisationen av de svenska hantverkarnas sammanslut ningar under karolinsk tid blev en kunglig förordning från år 1669, även om den säkerligen aldrig kom att följas i detalj. I förordningen gavs utförliga före skrifter om hur sammankomsterna skulle gå till, om inträde i ämbetena, lär lingstid, gesälltid, mästarprov, ämbetslådor osv. Generellt föreskrevs att varje ämbete skulle ha en ålderman och två till fyra bisittare. Bisittarna valdes på det sättet att ämbetet uppsatte två personer på förslag, varav magistraten utsåg en. Den valde avlade ed på rådstugan. Ämbetenas förtroendemän skulle magistraten nyttja »uti de ärenden och tvister som sig yppa och ämbetet egentligen och sär skilt angå». Den som ville driva hantverk, skulle söka burskap i staden och inträda i ett ämbete. Med dem som ej uppfyllt dessa villkor, »bönhasarna», hade man ingen försköning. Intet ämbete tilläts dock »jaga bönhasar» utan borgmästares och råds vetskap och »jagningen» skulle ske i närvaro av en representant för magistraten. Ämbetets medlemmar var skyldiga att underkasta sig de bestämmelser och taxor angående pris, vikt m. m. som magistraten utfärdade i samråd med ålderman och bisittare. »Ingen klädde uti en annans hantverk eller annat bruke, än det honom vid sitt ämbete är eller varder tillåtet», hette det. Denna stadga uppläs tes för borgerskapet på Hälsingborgs rådhus den 14 juni 1669.63 Hantverksämbetenas historia i Hälsingborg avtecknar sig i rådstuguprotokollen, där man möter notiser om hur magistraten utsett »rådsbisittare» i de olika ämbetena eller slitit tvister rörande deras verksamhet. Smedlaget som är väl känt redan från tiden för 1658 omtalas sålunda på många ställen. År 1669 omta las också att smederna haft ett eget »lagshus».64 Skomakarlaget är också väl belagt före 1658 och dess verksamhet efter 1658 kan följas i en svit av bevarade protokollsböcker från lagets sammankomster. Källmaterialet rörande muraria get, som också fanns före 1658, är däremot mycket sparsamt. Enligt en notis i rådstuguprotokollet för år 1770 har murarämbetet »inrättats» — dvs. förmod ligen reorganiserats — av magistraten år 1692 och då erhållit nya lagsartiklar.65 På 1660-talet upprättades ett snickarlag i Hälsingborg. Skråordning fick man från snickarlaget i Köpenhamn. År 1668 bevisade nämligen Hälsingborgs snic kare »sitt lags riktighet» genom en attest utfärdad av »snedkerlauget» i den 38

Näringsliv och ekonomi

Silverbägare tillverkad år 1J13 i Hälsingborg av guldsmeden Hans Peter Ekström d. ä. Hälsingborgs museum.

danska huvudstaden. Artiklarna inlämnades i utdrag till 1669-1670 års skånska kommission, vilket kan ha berott på att ämbetet ännu ej vunnit allmän respekt bland hantverkarna i staden, men därom vet vi ingenting. Intressantare är däremot en notis från år 1693 i rådstuguprotokollet, som meddelar att snickarlaget hos magistraten anhållit om rätt att få anordna »behyvling», dvs. en sär skild upptagningsceremoni, när snickarlärlingarna var utlärda och skulle be-

Försvenskningen traktas som rätta gesäller. Magistraten beviljade detta med motiveringen att ämbetet, som omfattade sex snickarmästare, borde få »nyttja amtets rättigheter till nytta uti allt som på andra orter brukligt och övligt vara kan».66 Också ett skräddarlag tillkom på 1660-talet. År 1667 hade ämbetet som bisit tare borgmästare Eggert Elers och man begärde då hans stöd så att magistraten vidtog åtgärder mot soldater ur garnisonen som drev olaga skrädderiverksamhet, mot bönhasar på landsbygden och mot att personer som ej var medlemmar av ämbetet inlogerades i enskilda hus i staden och där sydde åt ägaren. Man hävdade också att de skräddargesäller som kom till staden och ville vinna in träde i laget, skulle taga sig »en ärlig pige eller hustru, som är oberyktad, och själv ha ett ärligt namn». Magistraten gav skräddarämbetet sitt fulla stöd. Att skräddarlaget på detta sätt gick till aktion för att hävda de principer, på vilka alla hantverksorganisationema vilade, synes vittna om att dessa ännu ej vunnit allmän genklang i staden, dvs. att skräddarnas sammanslutning ännu var relativt ung. Av akterna kring en ärekränkningsprocess år 1674 framgår det däremot, att skräddarlaget då haft eget »lagshus» samt förutom åldermannen omfattat minst tre andra mästare.67 En förutsättning för att ett ämbete skulle kunna upprättas var att det fanns tillräckligt många mästare i staden, som bedrev hantverket i fråga. I en så pass liten stad som Hälsingborg var detta långt ifrån alltid fallet. I början av 1680talet fanns i Hälsingborg endast en guldsmed, en handskmakare, en hattmakare, en sadelmakare samt två fällberedare och två remsnidare. På dem tillämpades en kunglig förordning av år 1682, som medgav dem rätt att ansluta sig till hantverksämbetena i Malmö. I enlighet härmed kallade magistraten i Malmö dem år 1683 att personligen infinna sig i Malmö, medförande »vad som då till lagets rättighet av nöden göres». Spridda notiser under de följande decennierna vittnar om att hälsingborgshantverkare på detta sätt deltagit i ämbetssammankomsterna i Malmö. Sadelmakaren från Hälsingborg träffade där ämbetsbröder från Kristianstad, Landskrona, Lund och Ystad, och sadelmakarnas ämbetsordning byggde dels på 1669 års kungliga förordning, dels på skråartiklar som man löst till sig från Stralsunds sadelmakarämbete. På detta sätt ville man bryta de gamla förbindelserna mellan hantverksämbetena i Skåne och deras yr kesbröder på Själland. I fråga om Hälsingborgs sadelmakare sades uttryckligen att han skulle komma till Malmö för att ej »hava nödigt, enär något förefaller, att söka ämbete på andra sidan».68 För att bredda underlaget för hantverksämbetena i Hälsingborg och möjlig40

Näringsliv och ekonomi göra upprättandet av ytterligare hantverkarlag, föreslog magistraten år 1696 att alla hantverkare i Ängelholm skulle förpliktas att tillhöra ämbetena i Hälsing borg. Man motiverade detta med att redan några hantverkare i Ängelholm varit »undergivna amterna i Hälsingborg», varför det kunde vara skäligt att alla var det. Guvernören fann förslaget gott och biföll det, allra helst som han också kunde konstatera att kämnärsrätten i Ängelholm sedan en tid lydde under Häl singborgs magistrat. På denna väg räknade magistraten i Hälsingborg också med att hattmakarna skulle bli tillräckligt många, så att de enligt gällande lag borde sammansluta sig i ett ämbete.69 Den sistnämnda förhoppningen infriades emel lertid inte, ty som vi strax skall se, fanns intet hattmakarämbete i Hälsing borg år 1717. Däremot var åtskilliga hantverkare i Ängelholm detta år medlem mar i ämbeten i Hälsingborg. Också på de hantverkare som var för fåtaliga för att kunna bilda egna äm beten, måste magistraten hålla ett vakande öga och dessa hantverkare begärde stundom magistratens beskydd. Alexander Fenton, som var den ende handsk makaren i staden, beklagade sig sålunda år 1686 på rådstugan över att en annan handskmakare slagit sig ned i Nyborg och där bedrev sitt hantverk, honom till förfång. Magistraten befallde då den nyanlände handskmakaren att senast inom två veckor förfoga sig till annan ort. Mindre framgång hade däremot stadens ende repslagare, när han år 1689 besvärade sig över att färjemännen köpte upp hampa i Hälsingborg och sedan lämnade denna till repslagare i Helsingör som slog tågvirke för färjorna. Färjemännen påpekade nämligen att de ej var be tjänta med hälsingborgsrepslagarens arbete, ty detta var dåligt och de behövde »sådana redskap som de kan våga livet på». Slutet blev att magistraten tillhöll den klagande repslagaren att bättra sig och för framtiden vinnlägga sig om att göra »gott och ostraffligt arbete».70 År 1716 gav Karl XII kommerskollegium i uppdrag att utreda det svenska hantverkets läge. Man skulle klarlägga var det fanns brist på hantverkare och dessutom gå igenom gällande skråordningar och »gewohnheiter». År 1717 fick landshövdingarna och guvernören i Skåne uppmaning från kollegiet att från städernas magistrater infordra redogörelser rörande antalet hantverkare i stä derna, de ämbeten som fanns och de skråordningar som tillämpades. Också Hälsingborgs magistrat lämnade in en sådan redogörelse. Den är daterad den 26 augusti 1717 och då den ger intressanta inblickar i hantverkets situation i Hälsingborg under 1710-talet, återges dess innehåll här.71 Först och främst redogjorde man för antalet yrkesmän inom olika hantverk i staden och dess om-

Försvenskningen land. Listan lämnar upplysningar om inalles 46 hantverkare: Smedämbetet: 7 mästare, därav 3 i Hälsingborg, 4 på landsbygden och i Ängel holm. Skomakarämbetet: 10 mästare, därav 7 i Hälsingborg, 3 på landsbygden och i Ängelholm. Skräddar ämbetet: 7 mästare, därav 6 i Hälsingborg, 1 i Ängelholm. Bagarämbetet: 4 mästare, därav 3 i Hälsingborg, 1 i Ängelholm. Murarmästarämbetet: 3 mästare, därav 2 i Hälsingborg, 1 i Ängelholm. Hattmakare: 4 mästare i Hälsingborg, lyder under ämbetet i Malmö. Snickare: 2 mästare i Hälsingborg. Knappmakare: 1 mästare i Hälsingborg. Tunnbindare: 2 mästare i Hälsingborg. Guldsmed: 1 mästare, lyder under ämbetet i Malmö. Handskmakare: 1 mästare, lyder under ämbetet i Malmö. Remsnidarhantverket: brukas av en krympling som ej är i något ämbete. Vagnmakare: 2 »här i staden men intet amt är uppsatt, då de blott äro två». Fällberedare: 1 mästare, sorterar under ämbetet i Kristianstad. Magistraten konstaterade, att staden skulle kunna föda ytterligare en guld smed »för landets skull». Dessutom skulle man behöva en kanngjutare, en gördelmakare, en klensmed, en kopparslagare, en sadelmakare, en remsnidare, en timmerman, en perukmakare och en nålmakare. I fråga om de olika hantverksämbetena lämnades en rad upplysningar. Om fällberedaren sades blott, att han följde K. M:ts förordning. De fyra hattmakarna lydde under ämbetet i Malmö, vilket gav upphov till »åtskilliga irringar», särskilt om en mästare felade mot skråordningen, då den rättssökande måste bege sig till ämbetet i Malmö för att få ut sin rätt. Magistraten menade därför att det kunde vara motiverat att försöka upprätta ett hattmakarämbete i Häl singborg — man återupptog m. a. o. planerna från år 1696. I fråga om bagarna påpekades, att magistraten en gång lovat dem att det ej skulle få finnas fler än fyra bagarmästare i staden. Ur skråordningen citerades också, att det var förbju det för bagarna att sikta mjöl åt varandra och ingen av dem fick hålla mera än en hökerska. Beträffande murarna konstaterades endast, att de efterlevde K. M:ts förordning. Snickarna sades ha haft stor fördel av att de för en del år sedan, »då deras ämbete var till ett komplett antal» — vilket det ju inte var 1717 — förvärvat rätten till »behyvling». De behövde därför ej mera sända 42

Näringsliv och ekonomi lärlingarna, de s. k. »koplösarna», efter lärotidens utgång till Malmö för behyvling utan »gör dem själva till gesäller och behyvlar dem». Magistratens kommentarer i fråga om smederna, skomakarna och skräddarna gällde främst gesällernas villkor. När en smedgesäll kom till staden för att söka arbete, skulle han av ämbetet hänvisas till en bestämd mästare, där han var skyldig att arbeta i minst fjorton dagar. Därefter fick han om han ville, ge sig av igen. Skräddargesällerna hade fyra fria måndagar om året — vid påsk, mid sommar, Mickelsmässan och jul — då de kunde söka arbete hos någon annan mästare i staden, om de ville. Den som lämnade sin mästare vid andra tidpunk ter på året, var pliktig att ge sig av från staden och ej ta arbete hos någon mästare där. Också skomakargesällerna hade fyra »vandretider» om året, då de kunde byta mästare. Detta gällde dock ej om mästaren åtagit sig beställningar åt kronan. Då fick gesällen ej lämna sin mästare, förrän beställningsarbetet var färdigt eller annan gesäll blivit anställd i hans ställe. Ville en skomakargesäll lämna staden, skulle han säga upp sin tjänst hos mästaren och sedan »sitta på verkstaden» fjorton dagar, innan han fick fara åstad. Magistratens redogörelse sysslar inte alls med de sedvänjor som gällde vid äm betenas sammankomster, ej heller om dessas sammansättning, verksamhet och traditioner. Detta skall inte heller beröras här, då det utförligt kommer att be handlas framdeles i annat sammanhang. Även andra än egentliga hantverkare gjorde anspråk på att i sin näring få njuta det skydd som myndigheterna kunde ge, och krävde att på dem skulle tillämpas regler som liknade dem som gällde för hantverksämbetena. I Häl singborg fanns sålunda en trädgårdsmästare, »urtegårdsman», som år 1680 utfäste sig att förse staden med grönsaker och kryddväxter, dock ej äpplen, päron och annan frukt som envar själv kunde skaffa sig på landet. I gengäld begärde han att magistraten skulle tillhålla sjötullsbesökarna att de skulle tillse, att ej grönsaker och kryddväxter importerades från Själland. Två år senare utverkade samme trädgårdsmästare hos generalguvernören privilegium på att ensam få förse Skåne med frön och fruktträdsplantor.72 I kyrkans och skolans tjänst höll man två hornmusikanter, s. k. stadsinstrumentalister, som om söndagarna spelade i kyrkan och dessutom höll musiköv ningar med latinskolans elever. Deras verksamhet var strikt reglerad. De för bjöds, eftersom de uppbar lön från kyrkan och skolan, att musicera annorstädes än inom staden. Å andra sidan var de själva mycket snara till att klaga över dem som »föll dem i ämbetet» genom att vid något tillfälle spela i staden.73

Försvenskningen

pÉgjpilfp

V *<♦-?**>"*v J

f* nWrtjw'',

■Mppf’ ^^Br'-:fv ;i,S jr.4:!

gpp«i#Mii

l::j? •,: l&Ä*; ilHlÉÉ

ft::'■.;■::••:: •

•”■

*-;

i: e;

SlsülSSlfe

1111

IraH

'mmm&

s, - -'**r* ? §

Kerubskedar tillverkade år 1724 i Hälsingborg av guldsmeden Hans Peter Ekström d. ä. Hälsingborgs museum. Också på så speciella yrken som fältskärens och kirurgens tillämpade man samma regler som för hantverkarna. Fram till 1685 gällde, att fältskärerna inom det skånska generalguvernementet lydde under »kirurgiamtet» i Malmö. Inför detta hade de att avlägga prov och bli examinerade, vilket skedde i närvaro av Malmö magistrat och två läkare. Efter 1685 ägde proven och examen rum in för ämbetet i Stockholm, ibland i källorna kallat kirurgikollegium. De sam

Näringsliv och ekonomi bestått provet kunde sedan av generalguvernören förordnas till stadsfältskär eller, som man senare ibland sade, stadskirurg. Hälsingborg hade på 1660och 1670-talen en stadsfältskär, som enligt sitt förordnande ensam och utan kon kurrens av garnisonens fältskär skulle få betjäna stadens invånare. Landshöv ding Leijonskiöld föreslog år 1671 att Hälsingborg skulle anställa en stadsläkare i fältskärens ställe, men då dennes årslön skulle belöpa sig till 100 daler smt, ansåg sig borgerskapet inte ha råd med detta utan nöjde sig också i fortsätt ningen med en fältskär.74 Ej heller i fältskärens ämbete fick andra personer göra intrång. År 1682 kla gade stadsfältskären hos magistraten över att en man gick omkring i staden och »barberade» och därigenom gjorde honom »inpass» i yrket, vilket för övrigt badstukvinnan också gjorde sig skyldig till, då hon »betog honom brödet» ge nom att slå åder på folk. Fem år senare ondgjorde han sig över att en annan fältskär kommit till staden och tillsammans med sin gesäll gick runt och »bar berade». Också vid stadsfältskärens frånfälle hände det att man tillämpade samma regler som när en hantverksmästare dog. År 1689 försökte sålunda den avlidne stadsfältskärens änka att fortsätta makens rörelse med hjälp av en ge säll som hon anställt. Då samtidigt en annan fältskär slog sig ned i staden, tillrådde emellertid magistraten denne att söka legitimering hos »kirurgikolle gium» i Stockholm, så att man hos generalguvernören kunde anhålla om för ordnande för honom som stadsfältskär.75 Även stadens handel och köpenskap försökte man reglera efter de grund satser som gällde för hantverket. Redan i dansk tid hade ansatser gjorts i denna riktning, bl. a. genom grundande av handelskompanier. En förordning av år 1619, förnyad i 1643 års stora recess, hade dessutom föreskrivit att det årligen i köpstäderna skulle utses en överköpman, som skulle ha till uppgift att slita tvister mellan köpmän om köp, försäljning, växling, assurans, frakt o. dyl., men han var uttryckligen förbjuden att ta upp kriminalmål.76 Vi har emellertid inga uppgifter om att en överköpman funnits i Hälsingborg före 1658. Under sådana förhållanden är det mycket intressant att kunna konstatera, att magistraten år 1671 förordnade två borgare, Jeppe Pihl och Johan Ennes d. y., att vara »offuerkiöbmaend» i staden och handha uppdraget efter de regler som fanns

i »recessen»,

dvs.

1643

års

recess.77

Magistraten

har

sålunda i

denna fråga efter övergången till Sverige fallit tillbaka på den danska lagstift ningen före 1658. I stället för en överköpman utsåg man dock två. Efter 1675-

Försvenskningen 1679 års krig höll man fortfarande fast vid institutionen. År 1681 anhöll näm ligen borgerskapet att magistraten skulle förordna två »huvudköpmän». De ar betsuppgifter man tänkte sig för dessa, avvek dock ganska mycket från de tidi gare överköpmännens. Hos »huvudköpmännen» skulle nämligen alla anlän dande skeppare anmäla sin last, varefter de båda köpmännen skulle låta upp rätta förteckningar över varorna och priserna på desamma. Magistraten villfor borgerskapets begäran och förordnade två borgare för uppgiften, men kallade dem överköpmän, ej »huvudköpmän».78 Bakom borgerskapets framställning år 1681 låg ett krav på att varutillförsel och prissättning skulle kontrolleras effektivare än förut. Att organisera stadens köpenskap i former som erinrade om hantverksämbetenas, var en tanke som borgerskapet även tidigare hyst. Vid 1672 års riksdag anhöll man nämligen hos K. M:t om stadfästelse på några »artiklar» för ett köpmans- och krämarlag, som man var i färd med att organisera i staden. Sjutton köpmän var medlemmar i laget och artiklarna var 43 till antalet. De gav utförliga föreskrifter för köp manslagets organisation, och dessa anslöt sig i princip till reglerna för hantverks ämbetenas verksamhet. Köpmanslaget skulle sålunda ha ålderman, bisittare, lagsskrivare, lagskista osv. För köpmansdrängarnas anställning och arbete ut formades detaljerade föreskrifter på samma sätt som för hantverkarnas lärlingar och gesäller. Liksom hantverksmästarna försökte köpmännen gardera sig mot otillbörlig konkurrens. Inga andra än lagsbröderna skulle tillåtas hålla »kram bod», dvs. en diverseaffär närmast motsvarande ett nutida varuhus. I laget skulle upptagas först och främst lagsbrödernas egna söner, men dessutom kunde en köpmansdräng vid sin husbondes död upptagas i hans ställe. Ingen skulle heller inom »stadens frihet» själv eller genom »paltekvinnor» få driva kringföringshandel, vare sig »i smått eller stort, långt mindre uti plockvis», om han ej tillhörde köpmanslaget. K. M:t överlämnade ärendet till kommerskollegium för yttrande.79 Ärendet kom sedan att vila under en följd av år. Frågan om bildandet av ett köpmanslag kom åter upp i slutet av 1680talet. När köpmannen Hans Ståhle i november 1688 ansökte om burskap, be viljade magistraten detta på villkor att han sökte inträde i »det nu inrättade köpmanskompaniet».80 Magistraten var nämligen just då engagerad i organise randet av ett köpmanslag. Strax förut hade kommerskollegium förfrågat sig varför staden »uti dess negotier icke tilltager» och varför magistraten ej i fråga om köpenskapen bemödat sig om »god politis inrättande». Detta har utlöst en febril aktivitet bland rådmännen. Som det längre fram blev uppenbart, gjorde 46

Näringsliv och ekonomi rådmannen Hans Korn ett utkast till lagsartiklar för en köpmannasamman slutning i staden, och han diskuterade detta förslag med rådmannen Fredrik Hansson och köpmannen Söfren Jörgensen. Den senare tog sedan hand om ut kastet och uppsatte med detta som grundval en skrivelse till magistraten, vari stadens köpmän anhöll om att ett köpmanslag skulle inrättas och de föreslagna artiklarna godkännas av magistraten. Skrivelsen var daterad den 23 november och Söfren Jörgensen anmodade stadens övriga köpmän att underteckna den. Följande dag framlämnades den till magistraten, som stadfäste förslaget till lagsartiklar och önskade köpmännen lycka till. Köpmanslaget synes alltså ha bildats i största stillhet, utan att särskilt många personer varit invigda i vad som förehades. Detta blev orsak till att det efter ett par månader blossade upp strid kring sammanslutningen. Den 25 februari 1689 anhöll några borgare med köpmännen Hans Eriksson och Jöran Holst i spet sen på rådstugan om att köpmanslagets artiklar, vilka de hört talas om men ej fått taga del av, skulle uppläsas på rådstugan. Borgerskapet hade, sade de, rätt att få tillse att ingen enskild borgare i staden betogs möjligheten att få idka handel i laga former genom att ett köpmanslag upprättades. Jöran Holst me nade, att den ordning som artiklarna lagfäste, omöjligen kunde vara staden till nytta utan snarare »till prejuditz». Magistraten beslöt då att låta läsa upp lags artiklarna på rådstugan. Frågan om upprättande av köpmanslaget har splittrat stadens köpmän i två grupper. Den ena sökte stöd hos magistraten och arbetade tillsammans med denna för att köpmanslaget skulle komma till stånd. Till denna grupp hörde framför allt Söfren Jörgensen. Mot denna stod en oppositionell grupp, dit Hans Eriksson och Jöran Holst hörde. Brytningen blev så svårartad mellan dessa båda grupper att generalguvernementsfiskalen Georg Andreas Donner sändes till Häl singborg av generalguvernören för att söka utreda vad som förekommit. Den 25 mars 1689 hölls nu allmän rådstuga och där kom det till häftiga ordväx lingar mellan antagonisterna. Den oppositionella falangen med Jöran Holst och Hans Eriksson i spetsen uttalade sitt missnöje med att lagsartiklarna aldrig blivit upplästa på rådstugan för hela borgerskapet, vilket de begärt den 25 februari. I stället hade magistraten passat på denna dag, när stadens äldste i alla fall för ett annat ärendes skull var uppkallade på rådstugan, att låta läsa upp artik larna för dem. Till protokollet antecknades senare, att de äldste godkänt köp manslagets artiklar. I detta sammanhang påpekade Jöran Holst, som var en av de äldste, att man handlat under tryck. Själv hade han begärt att till proto-

Försvenskningen kollet få anteckna en reservation, men rådmannen Fredrik Hansson hade för hindrat detta. De formella onöj aktigheter i ärendets handläggning som onekligen förekom mit, får sin förklaring bl. a. av att borgmästare Bengt Langh, som ju var an svarig för att alla formaliteter iakttogs, vid denna tid befann sig i Stockholm. Oppositionen mot magistraten blev nu så stark på rådstugan, att Söfren Jörgen sen tillgrep en sista utväg och påstod, att borgmästaren i ett brev till magistra ten omtalat, att han »ej torde sig låta se i Stockholm eller snart vara bekänt att han var från Hälsingborg», eftersom man där ännu ej efterkommit kommers kollegiums brev att låta bilda ett köpmanslag. Nu höjdes rop på rådstugan att få se detta brev, men ingen kunde säga var det fanns. Slutet blev att det försam lade borgerskapet enhälligt tog avstånd från protokollet av den 25 februari 1689, enligt vilket man godkänt inrättandet av ett köpmanslag i staden. Men oppositionen var ej nöjd med detta. Det var lagsordningen man ogillade och efter en del besvär och krångel lyckades generalguvernementsfiskalen få fram förslaget till lagsartiklar. Nu klarlades först och främst hur dessa till kommit och vem som var författare till dem. Men i detta sammanhang fram trädde en rad av stadens mera betydande köpmän — Jöran Holst, Hans Eriks son, Willem Springorm, Michel Swerdtfeger, Claus Broddesen, Hans Petter Albrecht och Michel Wessel — och förklarade att de visserligen hade under tecknat framställningen av den 23 nov. 1688 till magistraten om inrättandet av ett köpmanslag, men att de nu samt- och synnerligen var emot detta. De hade satt sina namn under skrivelsen med det förbehållet att ärendet skulle före dragas på allmän rådstuga inför det samlade borgerskapet, men detta hade ald rig skett. De protesterade mot köpmanslagets inrättande och Hans Eriksson sammanfattade deras ståndpunkt sålunda: de var på intet sätt emot »magistra tens goda politi» men stod fast vid det förbehåll de en gång gjort, och detta så mycket mera som de själva ej fått delta i utarbetandet av lagsartiklarna.81 Inför det kompakta motstånd som restes från den inflytelserika köpmansgruppen, fick hela frågan falla. Men det dröjde bara fyra år, så fördes allt lyckligt i hamn. Denna gång synes man från magistratens sida ha gått försik tigare till väga. Den 3 febr. 1693 undertecknades artiklarna för ett »köpmanskompagni» i Hälsingborg. Stadens köpmän — också denna gång sjutton till antalet — satte sina namn under de tjugoen artiklarna och förpliktade sig att oryggligen hålla dem »uti alle sine clausuler». Bland undertecknarna märktes främst de som fyra år tidigare stått i opposition mot förslaget om ett köpmanslag. 48

Näringsliv och ekonomi

Namnteckningarna under Hälsingborgs köpmanskompanis artiklar, daterade den 3 februari 1693. Följande köpmän har undertecknat: Niels Nielsen, Söfren Jörgensen, Laurids Nielsen Suorer, Michel Swerdtfeger, Jöran Jensen Holst, Hans Eriksson, Willem Fahrenhusen, Willem Springorm, Sifvert Dietrichsen, Johan C öster, Hans Nilsson Pripp, Claus Broddesen, Magnus Månsson, Hans Peter Albrecht, Thomas Albrecht, Sven Rolij och Olof Åkesson. Engeströmska samlingen, Kungliga Biblioteket, Stockholm.

Förutom »rådsbisittaren», dvs. den magistratsledamot som deltog i samman komsterna, skulle i kompaniets ledning finnas »tvenne beskedliga och goda överköpmän och fyra bisittare som uti handeln och negotien äro väl förfarne». Framdeles skulle i kompaniet eller »societeten» kunna upptagas dels köpmän från annan ort, som uppvisade vederbörligt »läre- och geburtsbrev», dels söner till hälsingborgsköpmän och köpsvenner som hos en kompanimedlem »ärligen tjänt haver». En främling skulle i inträdesavgift erlägga 50 eller 60 daler smt till kompaniets låda, 6 daler smt till kompaniet som sådant och 2 daler smt till de fattiga. En köpmansson eller bodsven från Hälsingborg — liksom den som fri ade till »en änka eller dotter uti kompaniet» — slapp däremot undan med att efter råd och lägenhet betala 2-10 riksdaler till kompaniet och intet vidare. Drabbades en kompanimedlem av någon »olycklig händelse», skulle hela kompa4

689890

Hälsingborg IV: 2

Försvenskningen niet vara förpliktat att hjälpa honom och ur kompaniets låda kunde han räntefritt få förskott eller lån. Änkan och sterbhuset efter en avliden köpman skulle på alla sätt få bistånd och skydd. Ett syfte med artiklarna var som synes att sammanföra stadens köpmän till en inbördes solidarisk och exklusiv grupp. Men ej nog härmed. Det förutsattes att kompaniets medlemmar skulle kunna göra affärer tillsammans, så att över köpmännen på hela kompaniets vägnar kunde sluta avtal med utländska köp män, »dock icke utan deliberation och med samtliga kompaniets vetskap». Hade man på detta sätt inköpt varor, skulle dessa fördelas »proportionaliter» mellan medlemmarna och var och en av över köpmännen erhålla en sedel på sin »por tion» samt omedelbart betala den. En del av artiklarna syftade till att i an slutning till gällande näringslagstiftning effektivisera skyddet kring köpmän nens näring. Köpmännen förbjöds att själva »inlåta sig med någon bonde utom staden» och köpa varor av denne, innan bonden med sina produkter kommit in på torget. Allt »utridande» på landsbygden för att uppköpa varor, allt »upp snappande» på vägarna kring staden eller vid tullportarna av feta varor och spannmål skulle upphöra. Likaså skulle det i fortsättningen ej vara tillåtet för hökare att ineller utskeppa varor. Hökarna kunde fortsätta med att köpa och sälja till bönderna, men endast köpmännen skulle få köpa varor av bönderna för att utskeppa dem till Danmark eller upphandla gods på den danska sidan och importera det för att sälja det på landsbygden. Ej heller slaktarna i staden skulle få utföra smör eller talg till Helsingör utan även denna handel skulle förbehållas köpmännen. Kompaniet skulle ha en egen låda, i vilken nedlades de böter som utdömdes, när någon medlem brukade eder vid sammankomsterna, var ohövisk mot över köpmännen eller bröt mot någon av föreskrifterna i artiklarna rörande han deln. I lådan skulle också förvaras kompaniets artiklar och dess protokoll. Till lådan skulle finnas tre lås och de båda överköpmännen jämte en bisittare skulle ha var sin nyckel. Den sist intagne medlemmen skulle gå överköpmännen till handa och uträtta kompaniets ärenden, tills någon annan intogs i kompaniet och avlöste honom.82 Köpmanssocieteten organiserades alltså i stort som ett hantverksämbete. Men stadsnotarien skulle föra kompaniets protokoll. Kompaniet hade tillkom mit, som det sägs i artiklarna »med välvisa magistratens konsens och gottfinnande». Också i fråga om hantverkarlagen gällde ju att magistraten stadfäste deras skråartiklar och inom sig utsåg en bisittare i varje lag, men magistratens 50

Näringsliv och ekonomi stöd torde i ännu högre grad ha varit väsentligt för köpmanssocieteten. Det var nödvändigt att magistraten med sina exekutiva befogenheter gav eftertryck åt de näringspolitiska ambitioner som kompaniets artiklar gav uttryck åt.

1. Originalbrevet, daterat Landskrona 22.7

är inbundet i

volymen

1658

Privilegiehand-

17. Besvär

1660 20.10, St. skr. och besv.,

Hälsingborg, —

1718, RA. Resolutioner 1660

lingar 1647-1697, HSA: RM. Avskrifter finns i

17.12, 24.12, Kgl. resol. och förkl. RA. Också

andra privilegieavskrifter (om dessa se

i avskrifter i HSA: RM.

band

III: 2, bilaga A) samt i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. Z, RA.

18. Besvär 1693 16.11, St. skr. och besv., Häl singborg, — 1718, RA. Resolutioner 1675 27.

2. Stiernman, Commerceförordn. III: 646 ff.,

12, 1693 5.12, Kgl. resol. och förkl., RA. Ko piebok 1691 1.7.

p. 25. 3. Banér till K. M:t 1665 6.7, C. Hård till

ig. RR 1666 30.3. Gustaf Banérs generalgu-

K. M:t 1677 6.10, Ascheberg till K. M:t 1693

vernörsberättelse 1664-1668, utg. av I. Anders

15.4, RA. C. Hård till Sperling 1677 6.10, GA:

son (Skr. utg. av K. Hum. Vet.-samf. i Lund,

GGK.

XXX, Lund 1940) s. 25 f.

Konfiskationsräkenskaper

stora

sjö-

tullsräkenskaperna för Hälsingborg under da

20. Kommerskoll.

tum 1705 5.7 (Tull och accis 227, KA), 1707

26.10,

28.3, 30.3 (Tull och accis: Stora Sjötullen, veri

RR 1675 9.10.

fikationer 1706-1725, KA).

huvudserien

Kommerskoll. protokoll

1670

1675 4.9. RA.

21. Se ovan not 1.

4. Rådst. prot. 1707 20.3, 1709 25.8. Kopiebok 1693 12.3, 1695 23.3.

22. Resolution komm.

5. Se band III: 1 s. 117 ff. 6. Renov. rådst. prot.

reg.,

1675,

1674 13.8. Kopiebok

1668 9.4.

1662

1669-1670, 1693,

St.

18.9,

acta

skr.

vol.

och

avskrift Z,

besv.,

RA.

Sk.

Besvär

Hälsingborg,

— 1718, RA. Resolutioner 1668 27.8, 1675 27.9, 1686 10.11, Kgl. resol. och förkl., RA. Stiern

7. Kopiebok 1693 20.2.

man, Commerceförordn. IV: 522 f., V: 86 f.

8. Se band III: 1 s. 112 f., 183, 240. 9. Stiernman,

Commerceförordn.

23. Kommerskoll.

III: 164 ff.

registratur,

huvudserien,

1663 21.3, RA.

K. Enghoff, Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks

guvernörstid

år

1707-1711

(Lund

24. Se band IV: 1 s. 258 ff. 25. Se band III: 1 s. 113 ff., IV: 1 s. 258 ff.

1889) s. 95. 10. Enghoff,

anf.

arb.

95.

Rådst.

prot.

1689 9.3. 1673 års räkenskaper i RäkensKaper,

Resolution

för

Båstad

och Ängelholm

1664

10.9, Kgl. resol. och förkl., RA. 26. RR 1668 19.10.

allm. serie, HSA:RM. 11. Kopiebok 1670 22.9, 1685 22.9, 1688 22.9,

27. Resolutioner 1686 10.11, 1693 5.12 p. 6,

20.9.

1697 23.12, Kgl. resol. och förkl., RA. Wel-

Rådst. prot. 1689 30.9. T. Mårtensson, Raus,

lingks resolution 1696 22.10, HSA: RM. Rådst.

Välluvs och Bårslövs kyrkor i Skåne (Sveriges

prot. 1694 9.7, Kopiebok 1694 28.7, 1699 21.1.

1687

28.9,

1690

28.1,

1695

20.8,

1702

28. Konfiskationsräkenskaper

kyrkor, häfte 96. Sthlm 1963) s. 12. 12. Brevet

finns

diverse

avskrifter,

Kommissariernas förkla

ring 1658 23.4, Sk. komm. 1658, RA. Stiernman,

Commerce

förordn. III: 135 f. Kommerskoll. reg., huvud serien 1663 21.3, RA.

30. Kopiebok 1681 16.2, 19.11. Renov. rådst, prot. 1682 9.3. 31. Rådst.

15. Se band IV: 1 s. 277 f. I: 28.

1705 1.7, 9.11, 28.11, Tull och accis 227, KA. Brevkonceptbok 1674 18.6, HSA: RM.

13. SSLHAF I: 17 ff.

16. SSLHAF

datum

29. Renov. rådst. prot. 1674 30.4, 19.5, 16.6.

härom band III: 2 bilaga A. 14. SSLHAF I: 30.

under

prot.

1686

5.6.

Kopiebok

1685

16.9, 1690 13.1, 1695 4-9’ 27.7, 1699 12.7. 32. Kopiebok 1682 12.8, 1686 28.9. Magistra ten till Ascheberg 1686 27.9 jämte bilaga av

Försvenskningen 1675 27.9, GA: GGK. Besvär 1675 p. 5., St. skr. och besv., Hälsingborg, — 1718, RA.

47. Hierzelius till Hammarskiöld 1662 3.12, 4.12, LMLH.

33. Kopiebok 1675 20.3, 1690 27.9. Magistra ten till Ascheberg 1690 27.9, GA: GGK.

48. Stiernman,

Commerceförordn.

III: 903

ff., IV: 427 ff.

34. Supplik 1670 11.4, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CG s. 687 ff. och vol. ZZ s. 2; kommis

49. E.

Lindeqvist

till

Hammarskiöld

1662

22.5, LMLH.

sionens protokoll 1670 28.4, RA. G.A. Donner till von Fersen 1676 16.2, GA: GGK. Kopiebok 1685 16.9. Besvär 1675 p. 4, St. skr. och besv., Hälsingborg,

—

1718,

RA.

Resolution

1675

1687

30.6, 1671 8.6, 1672 4.7, 1673 29.5, 1674 2.4, 9.4, 8.10.

Rådst. prot.

1687

27.8, 24.9.

Kopiebok

1669

51. Rådst. prot. 1683 24.10, 1684 28.1. 52. Rådst. prot. 1687 24.9. Magistraten till

1685 7.11. 36. Kopiebok

1675

10.6,

1680

16.9.

Rådst.

prot. 1690 15.11, 1691 5.1. Renov. rådst. prot.

Ascheberg 1688 6.2, GA: GGK. Skråordningen i LLA (ej i HSA utan förvarad separat). 53. Rådst. prot.

1673

29.5. 37. Se t. ex. Renov. rådst. prot.

1674

19.5

38. Kopiebok 1681 15.12. Renov. rådst. prot.

1693

14.8,

1694

21.7.

Kopiebok Magistraten

1688 till

54. Rådst. prot. 1696 31.8, 21.12, 1697 27.2, 1698 16.4. Kopiebok 1695 21.7, 12.9, 1696 2.4.

1682 19.1.

55. Renov. rådst. prot. 1670 30.6,

39. Kopiebok 1692 6.7, 9.7. T. Mårtensson, och

7.1,

1689 31.8.

Ascheberg 1689 15.5, GA: GGK.

samt band III: 2 bilaga A.

Torg

30.5.

27.5, 1670 23.6. Brevkonceptbok 1671 6.7, HSA.

27.9 p. 4, Kgl. resol. och förkl., RA. 35. Rådst. prot.

50. Renov. rådst. prot. 1668 4.6, 1670 23.6,

rådhus

1600-talets

Hälsingborg

(Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 5 f., 35 ff. Torganläggningarna och andra stadsplanefrågor kommer att utförligare behandlas i band V: 1.

4.7. Rådst. prot. 1682 2.5, 1683 24.1. Kopiebok 1668 9.4, 1688 7.1. 56. Renov.

rådst.

prot.

Rådst. prot. 1705 15.3, 1717 21.12, 1718 25.10, 21.12, 1719 1.7. Kopiebok 1681 19.11, 1682 16.2, 1694 3.11. Banérs

5.12.

Rådst.

Kopiebok 1672 5.12.

piebok

1691

10.6, 29.6, 27.11. Ko

29.6. Magistraten

till Hammar

skiöld 1662 22.5, LMLH. 58. Stiernman, Commerceförordn. III: 298 ff. 59. Bilaga

41. Gustaf

1672

prot. 1682 9.10. Kämnärsrättsprot. 1682 15.11.

57. Rådst. prot. 1691

40. Renov. rådst. prot. 1674 19.5, 1681 9.6.

1.9-1672

1663

1.12

till besvär

1664 28.6,

generalguvernörsberät-

St. skr. och besv., Hälsingborg, — 1718, RA.

telse etc. s. 28. Renov. rådst. prot. 1671 4.12,

En avskrift av skrivelsen men ej av lagsartik

1672 15.1. Kopiebok 1667 4.11.

larna finns också i Tull och accis 503, KA.

42. Renov. rådst. prot. 1682 19.1. Kämnärsrättsprot. 1683 20.9. 43. Rådst. prot.

till

Hammarskiöld

22.5,

1684 23.4,

1685

6.6,

1687

60. Besvär 1664 28.6, St. skr. och besv., Häl singborg, — 1718, RA. Resolution 1664 16.9,

44. Magistraten

till

Banér

1666

1.1,

6.1

jämte bilaga av 1665 29.12, GA: GGK. O. BjurSkånes

utrikessjöfart

1660-1720

(Lund

1945 s. 111 ff. toriska

museum,

Vognmands

Kgl. resol. och förkl., RA. 61. Renov. rådst. prot. 1681

15.1. Brevkon

ceptbok 1670 22.9, 8.10. 62. Renov. rådst. prot. 1668 20.2, 1669 13.5,

45. Hjortshögsfyndet förvaras i Statens his skatt

Stockholm. finns

Knud

Olsen

Hälsingborgs mu

1670 3.3, 10.3, 1671 20.7, 1674 30.7. 63. Stiernman,

Commerceförordn.

64. Renov. rådst. prot. 1669 25.2.

analyserade

65. Handlingar

Ludv.

Rasmusson,

ATA

20 188, 24 117. 46. Leijonskiöld till magistraten 1674 17.12, Rydboholmssamlingen, RA.

III: 733

ff. Renov. rådst. prot. 1669 14.6.

seum. Båda myntskatterna är beskrivna och

1662

LMLH.

30-5*

ling,

Magistraten

Hälsingborg

finns

rörande i

skomakarlaget i

Westinska

samlingen,

UUB, bl. a. nr 390-392. Om murarämbetet, se Rådst. prot. 1770 27.10.

Näringsliv och ekonomi 66. Renov.

rådst.

prot.

1668

23.7.

Rådst.

74. Renov.

rådst.

prot.

1671

20.7.

Rådst.

prot. 1693 9.10. Utdrag ur lagsartiklarna i Sk.

prot. 1684 20.10, 1685 2.3, 1697 31.5. Kopiebok

komm.

1667

1669-1670, acta vol. CC s. 880, RA.

67. Renov.

rådst.

prot.

1674

26.11.

Rådst.

23.7,

1684

22.10,

1692

7.3,

1667

23.7 jämte sö

Banérs rekommendation

1717

1.7.

prot. 1683 21.2, 5.11, 1685 29.4, 1712 8.11. Ko

kandens odat. inlaga, i avskrift i Sk. komm.

piebok 1667 16.2, 28.2.

1669-1670, acta vol. CC s. 888 ff., RA. Asche-

68. Rådst. prot. 1685

29.8,

1691

1682 15.6,

16.6, 1696

1683 6.11,

14.4, 1699

7.7,

berg till K. M:t 1685 26.5, RA.

26.8.

75. Rådst. prot. 1682 2.5, 1.6, 1687 27.6. Ma

Ascheberg till K. M:t 1682 7.6, RA. Wellingks

gistraten till Ascheberg 1689 11.9, GA: GGK.

resolution 1696 31.10, HSA:RM. B. Boéthius, Samlingen av handlingar rörande skrån och

76. CCD 1619 7.4 §§ 18-24,

*643 27-2

§§ 5~6-

hantverkerier 1717-1718 i Kommerskollegii ar

77. Renov. rådst. prot. 1671 12.1.

kiv

78. Kopiebok 1681 15.12.

(Meddelanden

från

Svenska Riksarkivet,

NF I: 39-41. Sthlm 1916) s. 335 f., 351 ff. 69. Wellingks resolution

1696

31.10,

79. Renov. HSA:

RM. Rådst. prot. 1696 6.11.

II: 3

rådst.

prot.

1672

7.11.

Besvär

1672 13.12, St. skr. och besv., Hälsingborg, — 1718, RA, Resolution

1672

13.12, Kgl. resol.

70. Rådst. prot. 1686 15.4, 1689 31.8.

och förkl., RA. Avskrift av artiklarna, date

71. Boéthius, anf. arb. s.

rad 1672 24.10, i Städernas privilegier, vol. 7,

335 ff.

Kopiebok

Kommerskoll. arkiv, RA.

1717 26.8.

80. Rådst. prot. 1688 21.11, 26.11.

72. Kopiebok 1680 17.8, 1682 6.3. 73. Renov.

rådst.

prot.

1669

22.7.

Rådst.

prot. 1698 9.3, 4.5. Kopiebok 1672 11.7, 21.7, 1701 18.9.

81. Rådst. prot. 1688 24.11, 1689 25.2, 25.3, n.9. 82. Engeströmska saml., B IX 1, 8, KB.

STORA SJÖTULLEN

JR---- J NT ICtT

ROSKILDEFREDEN

skulle svenska

kronan övertaga

tull

uppbörden i de till Sverige avträdda danska provinserna fr. o. m. den i maj 1658. I samband därmed måste en rad praktiska problem lösas och det kom i första hand an på 1658 års skånska kommission att göra detta. I denna var riks rådet Christer Bonde särskilt sakkunnig i fråga om tullar och acciser. Det svenska tullsystemet skilde sig på många punkter från det danska men framför allt däri, att man ej blott uppbar tull av varor som importerades eller exporterades sjövägen, den s. k. stora sjötullen, utan också krävde tull i stads portarna, den lilla tullen eller porttullen, av alla varor som fördes landvägen till städerna. I samband med fredsslutet hade kammarkollegium fått tillgång till översiktliga tablåer över den danska kronans tullintäkter på Själland och i Skåne. Man hade specifikationer gällande kalenderåret 1656 över vad vid de olika tullplatserna influtit i kronotull, S:t Annae bros tull, kommissarietull och i acciser.1 Dessutom kunde kommissarierna få bistånd av den danske tullinspek tören i Skåne, Ludvig Lorentz, som tills vidare kvarstod i tjänst. Den 28 april 1658 gjorde Lorentz en del påminnelser hos kommissarierna. Tullnärerna i Skåne hade, påpekade han, fått befallning att tills vidare tilllämpa den danska tullagstiftningen, men de hade ännu ej erhållit några upp lysningar om hur man skulle förfara efter den 1 maj. Han ansåg det därför lämpligt att tills vidare jämka den danska taxan, så att det gods som överfördes från Skåne till Själland, blott belädes med provincialtull enligt den danska taxan. Hamnpengar av fartyg som avseglade till Själland borde sänkas från 20 skilling, som den danska taxan föreskrev för utrikesfart, till 6 skilling i danska pengar, så att man undvek att genom höjda avgifter onödigt belasta trafiken över sundet. Likaså borde man ej tillämpa den danska tulltaxans avgifter i fråga om oxar och hästar som utfördes från Skåne till Själland. Eftersom överförseln till Själland numera borde betraktas som export till utlandet, skulle nämligen enligt den danska tulltaxan för varje oxe ges 1 1/2 riksdaler 8 skilling 54

Näringsliv och ekonomi och för varje häst 4 riksdaler. Så höga tullavgifter hade ej förut erlagts vid överförseln av djur från Skåne. Ett särskilt problem innebar importen av spanskt och franskt salt, som varit förbehållen ett saltkompani i Köpenhamn. På denna och övriga punkter måste, enligt Lorentz, kommissarierna snarast avge en re solution.2 Hade han vunnit gehör för sina synpunkter, skulle de traditionella handelsförbindelserna mellan Skåne och Själland kunnat vidmakthållas relativt ostörda av att en riksgräns satts i sundet. Kommissarierna var villrådiga om hur de skulle förfara, och anhöll i en skri velse den 29 april om K. M:ts resolution i ärendet. På egen hand avgav de emel lertid, då ärendet ju brådskade, en egen resolution den 30 april rörande de av Lorentz framlagda förslagen. Kommissarierna höll sig därvid till den säkraste lin jen, att inta en restriktiv hållning. De avslog Lorentz förslag, vilket innebar att utförseln från Skåne till Själland skulle beläggas med vanlig exporttull och att ingen skillnad skulle göras mellan sjöfarten på Själland och övriga utrikes orter. Den 6 maj förelåg K. M:ts resolution i ärendet och den fastställde samma riktlin jer som kommissariernas. Dessutom föreskrev den att i Skåne den svenska tullord ningen skulle tillämpas i fortsättningen och 1654 års svenska tulltaxa läggas till grund för tullbehandlingen.3 I princip hade därmed rests en tullmur i Öresund, vilket fick stor betydelse för samfärdsel och handel mellan Skåne och Själland. Oklarhet rådde emellertid ännu i fråga om de skånska provinsernas ställning inom det svenska väldet. Skulle de anses höra till detta eller skulle varor som sändes från egentliga Sverige eller Finland till exempelvis Skåne tullbehandlas som om de avsänts till utrikes ort? I mitten av maj gjorde därför kommissa rierna en förfrågan hos K. M:t om hur man skulle ställa sig. Kommissariernas egen inställning uttalades klart i skrivelsen: »Vi befinner väl att det vill falla Eders K. M:ts undersåtar (i Skåne) något svårt att de lika med de utländska skola betala tullen, helst när de segla på inrikes och Eders K. M:t underhöriga orter, såsom ock att de som komma från andra Eders K. M:ts hamnar och där en gång hava erlagt tullen, skola åter andra gången här i provinsen utgiva, enär de ingen gång under vägen brutit last.»4 Det skulle dröja över två månader, innan denna väsentliga fråga blev avgjord. Under tiden ordnades en rad praktiska detaljer i samband med övergången till det svenska tullsystemet. En kunglig resolution av den 21 maj 1658 bekräf tade de tidigare besluten om att 1654 års tulltaxa skulle tillämpas i Skåne och att Själland skulle räknas som utrikes ort. Dessutom föreskrevs att stora sjö tullen skulle betalas efter samma grunder som i Sverige, dvs. efter värdet av det

Försvenskningen medförda godset, ej efter skeppens dräktighet. Riksrådet Christer Bonde skulle tillsammans med generaltullförvaltaren på de olika tullplatserna organisera tull väsendet, utse tullnärer och tillse att strandridare anställdes. Vid stapelstäderna skulle finnas en liten jakt eller galeot som skulle användas för att förstärka tullbevakningen och komplettera strandridarnas övervakning av trafiken. Sär skilt påpekades, att tullnären i Hälsingborg också skulle ha i uppdrag att upp bära bropengar för skeppsbrons underhåll. En vecka senare erhöll Christer Bonde en kompletterande instruktion rörande tillämpningen av 1654 års tull taxa. Vid tullbehandlingen av sådana persedlar som ej fanns upptagna i den svenska taxan, skulle man utgå från den lokala danska taxan och sedan kolla tionera tullavgiftens storlek mot vad som i allmänhet föreskrevs i den svenska taxan.5 Man utgick från att tullpersonalen i fortsättningen måste rekryteras från det gamla svenska riksområdet, för att man skulle kunna vara säker på deras lo jalitet mot den svenska kronan. I början av juni hade också några svenska tull betjänter anlänt till Skåne men endast två av dem kunde för kommissarierna uppvisa några fullmakter på sina tjänster. Dessutom ville de ej förete den tull taxa de skulle tillämpa, eftersom de sade sig ha fått order av generaltullförval taren att ej visa den för utomstående. Kommissarierna var bekymrade, då de ansåg sig ha anledning misstänka att tullbetjänterna alltför rigoröst kom att följa denna. Särskilt oroliga var de i fråga om tullen på hästar och oxar, då de befarade att de höga tullavgifterna menligt kunde påverka den svenska hästaveln, varigenom det skulle bli svårt att sätta upp kavalleri i provinsen. Där till kom att tullavgifterna inkräktade på de rättigheter adeln av ålder haft i Skåne i fråga om häst- och oxhandel.6 K. M:ts inställning till dessa frågor var emellertid klar och kommissarierna hade blott att verkställa de befallningar de fått. De kallade två ombud från varje köpstad i Malmöhus, Landskrona och Häl singborgs län till ett möte i Landskrona den 22 juli. Dit kom också några re presentanter för den skånska adeln. Kommissarierna hade »både före och efter middagen» långa och ingående överläggningar med de församlade rörande det svenska tullsystemets inrättande och de konstaterade att »såväl det ena som det andra ståndet på vår gjorda remonstration tämligen väl funnit sig uti allt och inga vidriga (oppositionella) tankar och opinioner förspörja låtit». Förhand lingarna utmynnade i en resolution som kommissarierna utfärdade den 22 juli 1658. I denna föreskrevs att allt styckegods som importerades, i stapelstäderna

Näringsliv och ekonomi skulle förses med en särskild stadens stämpel. Staden skulle tillsammans med tullnären utse en stämpelmästare som förvarade stämpeln på tullkammaren. Av sikten med denna stämpling var att man sedan i uppstäderna skulle kunna kontrollera, att inget annat gods infördes dit än det som passerat över den sta pelstad som uppstaden var hänvisad till. Ibland anbefalldes visitationer i upp städerna för att kontrollera att stapelstadstvånget iakttagits. Det viktigaste i resolutionen var emellertid att man nu tog ställning till de skånska provinsernas förhållande till övriga Sverige och Finland i tullhänse ende. Principiellt fastslogs att Skånelandskapen i fortsättningen utgjorde en del av det svenska riket och var underkastade samma tullar och acciser som det svenska väldet i övrigt. Varor som fördes mellan de nyerövrade provinserna och övriga Sverige eller Finland, skulle vara fria från stora sjötullen. Däremot inskärptes på nytt att all handel med Själland skulle tullbeläggas liksom all annan handel med utlandet.7 Därmed var klart utsagt, att någon tullgräns ej skulle finnas mellan den skånska provinserna och övriga Sverige. Allt var nu i princip förberett för att uppbörden av stora sjötullen i Skåne skulle kunna fungera enligt den svenska ordningen fr. o. m. augusti 1658. Karl X Gustavs andra danska krig, som utbröt vid denna tid, har dock säkerligen bragt tullväsendet i en viss oreda och försinkat övergången till den svenska tullordningen. Efter fredsslutet 1660 tog man omedelbart upp frågan om rekry tering av tullpersonal till de skånska tullplatserna. Generalguvernör Stenbock klagade i juli 1660 över att blott få svenska tullbetjänter fanns att tillgå i Skåne. För att upprätthålla den svenska tullordningen behövdes svenska tjänstemän. K. M:t instämde i hans synpunkter och tillrådde att man efter hand och »med gott manér»

försökte skilja

danska tulltjänstemännen

från

deras

fattningar.8 Under ledning av 1662 års skånska kommission hölls i september 1662 en lant dag i Malmö. Där behandlades bl. a. en rad synpunkter och önskemål som framkommit ifrån de skånska städerna i fråga om tullarna. Man hade klagat över att strandridarna överträdde sina befogenheter och bl. a. visiterade gods som fördes till de allmänna marknaderna och därvid ej uppträdde »med ett sådant manér som sig borde». Man sade sig ej heller ha tillräcklig kännedom om be stämmelserna i den svenska tulltaxan. I Malmö recess av den 18 september 1662 fastslogs åter principiellt att stora sjötullen i Skåne skulle uppbäras enligt samma regler som i K. M:ts övriga provinser. I en särskild resolution samma dag utlovade dessutom kommissarierna att tulltaxan skulle tryckas och offentliggö-

Försvenskningen ras, och att man skulle försöka bättra vad som brast i strandridarnas verk samhet.9 Vid tullplatserna skulle normalt uppbäras dels den egentliga tullen, dels de s. k. skeppsumgälderna. Vid tullkammaren i Hälsingborg tillkom därutöver bropengarna. De svenska reglerna för uppbörden av stora sjötullen var vid Skånes övergång till Sverige ganska invecklade. Tullsatsen bestämdes av varans värde, ej av dess kvantitet. Alltsedan 1645 var tullen differentierad med hänsyn till vad slags fartyg som transporterade godset. Tullen var lägst om varorna transporterades på svenska monterade skepp, dvs. på i Sverige byggda fartyg avek, som hade svensk skeppare, ägdes av svenskar och vid behov kunde föra minst 24 artilleripjäser, så att de kunde göra tjänst inom krigsflottan. Högre blev tullen om godset transporterades på omonterade svenska fartyg, t. ex. på flöjter, bojerter, krejare eller skutor, vilka förde färre kanoner än 24 eller var obestyckade. Högst var tullen för gods som fraktades på utländska fartyg. Man skilde på detta sätt mellan helfria, halvfria och ofria fartyg, och tullsatserna för dessa kategorier förhöll sig inbördes som talen 4:5:6. En ny tulltaxa utfärdades år 1667 och trädde i kraft följande år. Denna be höll den principiella skillnaden mellan hel-, halv- och ofria fartyg, men den innebar den väsentliga förändringen att tullen skulle sättas efter godsets kvan titet, ej efter dess värde. Tullförordningen sattes temporärt ur kraft åren 16791684 men blev sedan åter gällande, tills den ersattes med en ny tulltaxa år 1715.10 Övergången från värdetull till mängd tull har grundläggande betydelse för oss, när vi i det följande skall analysera sjötullsräkenskapernas uppgifter. Skeppsumgälderna var av flera olika slag. Som sportler hade tullbetjänterna haft rätt till s. k. passpengar för besväret att skriva ut sedlar, »pass och bevis», för in- och utgående fartyg. Av varje skepp utgick de med en halv mark för varje tio-tal läster som fartyget mätte. Från 1637 var passpengarna indragna till kronan och inlevererades dit. Amiralitetshospitalet hade sedan 1647 rätt till armpengar, vilka utgick med 2 öre för varje 100 daler smt värde på gods som var inlastat på in- och utgående skepp. De kallades ibland »armbössepengar». År 1647 infördes också lastpengar, som pålades all in- och utgående trafik och sattes efter en taxa om 2 öre smt per läst. Från 1680 upptogs lastarmpengar, vilka utgick med 1 öre smt per läst, oberoende av fartygets natur. När år 1665 en särskild sjörätt tillkom, skulle dess verksamhet finansieras med en särskild avgift, sjörättspengarna, som upptogs dels med 1/4 % av alla inkommande och 1/8 % av alla utgående varor, dels med en tonnagepenning på alla fartyg över

Näringsliv och ekonomi 4 läster. Redan år 1666 upphävdes sjörätten och alla sjömål hänvisades i stället till rådstugurätterna. Sjörättspengarna blev emellertid kvar och tillföll i fort sättningen kommerskollegium. Vid sidan av skeppsumgälderna och den egent liga tullen hade tullbetjänterna i Hälsingborg också att uppbära, som förut nämnts, bropengarna och dessutom tolagen. Den sistnämnda var en kommunal hamnavgift, som i Skåne under åren 1661-1680 uppbars av utrikestrafiken och tillföll städerna. Därefter var den indragen till staten fram till år 1715, då den åter fick disponeras av kommunerna.11 Införandet av den svenska tullordningen lade en kraftig hämsko på den skånska utrikeshandeln. Den svenska tulltaxans höga tullsatser hade tillkommit främst med tanke på det svenska näringslivet, vilket hade en annan struktur än det skånska. De tullhöjningar som blev en följd av övergången till Sverige, drabbade i första hand skåningarna själva. I fråga om importvaror fick de skånska köparna själva betala den högre tullen. Vad beträffar exportvarorna ledde tullhöjningen på dessa till att exportpriserna trycktes ned och den skånske säljaren, ej den utländske köparen, således fick bära också denna börda. Situa tionen tedde sig särskilt mörk för den skånska spannmålsexporten som före 1643-1645 års svensk-danska krig hade kunnat uppgå till omkr. 100 000 tunnor om året. De höga tullsatserna gjorde det nu omöjligt att finna avsättning utri kes för den skånska spannmålen. 1667 års tulltaxa innebar ej några förbättringar i detta avseende. Vid 1668 års riksdag upptogs frågan om tullarna i både adelns och borgarståndets riksdagsbesvär. Som en följd härav utfärdades den g jan. 1669 en speciell skånsk exporttull taxa, som i fråga om en del varuslag innebar tullsänkningar med upp till 60 %. Specialtulltaxan medförde dock ej den lättnad man väntat sig, ty dess tullsatser på t. ex- spannmål låg 100-135 % över de danska. Till detta kom att importtul larna ej innefattades i den skånska specialtulltaxan utan de låg kvar på sin tidigare höga nivå. Provinsialinspektor Jacob Barckman föreslog hos 1669-1670 års skånska kommission att både import- och exporttullsatserna i Skåne skulle anpassas efter de danska tulltaxorna. Kommissionen tillstyrkte hans förslag men det ledde aldrig till någon åtgärd från K. M:ts sida. Den tullordning som Skåne erhållit 1669 blev gällande fram till 1715.12 1715 års tullförordning medförde först och främst den nyheten att skillna den mellan helfria och halvfria fartyg borttogs. De halvfria fartygen skulle i fortsättningen behandlas efter de regler som gällde för de helfria. Den enda skillnad man i fortsättningen gjorde på olika fartyg, gällde sålunda om de var 59

Försvenskningen svenska eller utländska. Denna förändring bibehölls i den förnyade tulltaxa som utfärdades 1718. En annan viktig förändring som infördes genom 1715 års tull taxa, var att man återgick till värdetullar. Tullsatsen skulle åter bestämmas av varans pris.13 Den svenska tullordningen innebar att man på de olika tullplatserna fick två olika slags tullpersonal, de betjänter som var sysselsatta med uppbörden och redovisningen av stora sjötullen och var knutna till stora sjötullkammaren, och de betjänter som ansvarade för upptagandet av lilla tullen och acciserna. Mot endast en tullnär i dansk tid fick man efter 1658 två, en för stora sjötullen och en för lilla tullen och acciserna, den senare ibland kallad accismästare. Här skall nu verksamheten vid stora sjötullkammaren i Hälsingborg behandlas. Hälsingborgs förste svenske tullnär vid stora sjötullkammaren blev befallningsmannen i Luggude härad Peder Arfvidsson Bergh. Han omtalas i tullnärssysslan redan år 1659 och innehade den till sin död den 23 mars 1668. Han efterträddes av Hans Eriksson Brunnswich, som erhöll fullmakt på tjänsten i augusti 1668. Med avbrott för de perioder under 1675-1679 års krig som Häl singborg var under danskt herravälde, förvaltade Brunnswich tullnärstjänsten till sin död den 27 febr. 1687.14 Peder Arfvidsson Bergh organiserade stora sjötullkammaren i Hälsingborg efter svenskt mönster. I dansk tid hade man ej behövt särskilt stor personal för tulluppbörden. Tullnären hade till sin hjälp haft en tullskrivare och oftast också en brokikare. Tullbetjänterna liksom tullnären själv utsågs vanligen bland stadens invånare. Efter 1658 var tullpersonalen talrikare och togs, så långt detta var möjligt, från det gamla svenska riksområdet. Före 1658 var tull personalen befriad från all borgerlig tunga, och denna förmån kvarstod också efter 1658 under förutsättning att tullbetjänterna avhöll sig från att driva bor gerlig näring. På grund av den utsatta ställning sam tullpersonalen genom sina ämbetsåligganden nödvändigtvis fick gentemot stadens övriga invånare, utfär dades tid efter annan generella kungliga skyddsbrev för dem och deras perso ner. För att skydda personalens ämbetsmannamässiga integritet föreskrevs också att på orter, där det var stor varutrafik, skulle tullpersonalen ofta förflyttas.15 Med ledning av lönekostnaderna och kvittenser på utbetalda löner kan man konstatera, att det vid stora sjötullkammaren i Hälsingborg år 1660 förutom tullnären själv funnits en tullkontrollör, två besökare och två strandridare. Tull kontrollören undertecknade jämte tullnären tullräkenskaperna och hade arbets60

Näringsliv och ekonomi uppgifter som närmast motsvarade tullskrivarens i dansk tid. Besökarna hade sitt arbete förlagt företrädesvis till skeppsbron. Regeln var att fartygslaster från utlandet skulle tullbehandlas om möjligt omedelbart vid ankomsten eller senast inom tre dagar. Strandridarna hade ansvaret för uppsikten över stränderna utanför staden inom tulldistriktet.16 I en inlaga till kommerskollegium år 1667 anhöll Peder Arfvidsson Bergh om tillstånd att själv få anställa besökare och strandridare. De skulle tas bland generalguvernementets personal och före tillträdet av tjänsten ställa godtagbar borgen. Detta beviljades ej men han fick rätt att avsätta försumliga tullbe tjänter. Han anhöll också om tillstånd att få anställa visitationer i enskilda per soners hus och bodar för att kontrollera att det gods som fanns där vederbör ligen blivit försett med stadens stämpel. Kollegium kunde ej bevilja detta men påpekade, att man årligen borde byta stämpel och tillhålla betjänterna att »så mycket flitigare akta på och göra deras tillbörliga tjänster» vid ankomsten av varor och gods till hamnen.17 Det var tydligen åtskilliga svårigheter som mötte tullpersonalens verksamhet och situationen blev ej mindre svårbemästrad genom att man saknade ett eget tullhus. Bland utgifterna i 1660 års räkenskaper upptages 40 daler smt för hyra av tullkammare. Vid denna tidpunkt måste man alltså förhyra en lokal. År 1666 instämde kommerskollegium i provinsialinspektor Jacob Barckmans upp fattning att det var »högnödigt» att ett tullhus byggdes vid »strandporten» i Hälsingborg. Denna port, någon gång kallad »stora sjöstrandporten», öppnade väg från skeppsbron genom den på 1650-talet uppförda strandmuren upp mot staden.18 Något omedelbart bygge var det emellertid ej tal om. År 1667 föreslog Peder Arfvidsson Bergh att kronan skulle inlösa den gård han själv inköpt i sta den vid sin ankomst dit, och inreda lokaler för tullkammaren där. Kommers kollegium avslog emellertid denna framställning emedan fastigheten ansågs ligga illa till. Tullnären skulle i stället bemöda sig om att finna en lämp ligare lokal i närheten av skeppsbron. Peder Arfvidsson drog då ärendet inför K. M:t, som begärde yttrande från kammarkollegium.19 Kronan drog sig för kostnaderna och någon egen byggnad fick ej sjötullkammaren i Hälsingborg un der de följande åren. I sin nyssnämnda inlaga till kommerskollegium år 1667 tog Peder Arfvidsson Bergh också upp frågan om stationerandet av en tulljakt i Hälsingborg. Han fö reslog att en sådan jakt borde ha staden som bas och bemannas med en god officer och några besättningsmän samt vara utrustad med »nödigt gevär och 61

Försvenskningen tvenne därtill nödiga och tjänliga stycken.» Kommerskollegium begärde ytt rande om förslaget från kammarkollegium. Under tiden försökte provinsialin spektor Barckman på sin kant att vinna gehör för samma tanke. Det var nöd vändigt att ha en tulljakt i Hälsingborg med tanke på den livliga trafiken i sundet. Hos 1669-1670 års skånska kommission föreslog han att tullpersona len skulle utökas till att omfatta förutom tullnären och tullkontrollören en löjtnant, som skulle ha befälet på tulljakten, samt fyra besökare och fem strand ridare. Kommerskollegium var 1671 redo att föreslå hos K. M:t att en tulljakt, bemannad med fyra båtsmän och med en löjtnant som befälhavare, skulle ba seras på Landskrona och Hälsingborg och övervaka trafiken »längs hela den stranden, alla tullkontor och hamnar förbi, allt intill Kullen». Motiveringen för framställningen stämde med den som Barckman tidigare framlagt: kronan gjorde stora förluster i tull genom att en omfattande smuggling bedrevs vid västkusten och särskilt i Öresund.20 Någon tulljakt anskaffades emellertid aldrig för Hälsingborgs räkning. Ej heller Malmö, som år 1668 föreslagits som bas för en jakt, fick en sådan. År 1680 omtalas tulljakter i Karlskrona, Ronneby, Halmstad och Göteborg och denna ordning blev bestående till 1719.21 Genom att både bropengar och tolag uppbars av tullbetjänterna, fick ma gistraten intresse av att denna uppbörd sköttes på ett riktigt sätt, och att allt gods redovisades och tullbehandlades i laga ordning. Detta underströks bl. a. i stadens besvär vid 1672 års riksdag. Tidvis höll också magistraten en särskild kontrollör vid tullkammaren.22 När det gällde export av olika slags varor, skulle dessa först passera över stadens våg och vågsedeln låg till grund för beräk ningen av tullen. Provinsialinspektor Barckman föreslog år 1666 hos kommers kollegium att man mot ett mindre arvode borde kunna anställa kontrollanter vid vågarna i Malmö, Hälsingborg, Kristianstad, Ronneby och Halmstad, för att förhindra underslev.23 Någon sådan kontrollant blev aldrig anställd i Häl singborg. Det kunde också visa sig svårt att kontrollera att alla exportvaror lades upp på stadens våg och fick sin vikt fastställd där. År 1675 lät borgmästare Bendt Pihl utskeppa ett större parti pottaska, som vägts på en våg »utom staden» och tydligen lastats på ett fartyg i någon olaga hamn. Hans broder Jeppe Pihl förde samtidigt sex lass pottaska till Hälsingborg och lät dem samtliga köra förbi stadens våg. Bendt Pihl lämnade som förklaring till sitt handlingssätt, att sta dens våg var för liten och låg vid en så trång gata, att de »trafikerande» ej utan 62

Näringsliv och ekonomi stor tidsspillan kunde begagna den. Magistraten å sin sida anmodade tullnä ren lämna besked om huruvida man ej längre i tullen strängt höll på att våg sedlar skulle uppvisas. Det är alldeles tydligt att tullbetjänterna haft svårt att hävda sig gentemot borgarna och att de lätt kom till korta, när även magistratsledamöter öppet överträdde gällande regler. Tullnären Hans Eriksson Brunns wich drog saken inför kommerskollegium, som svarade att han borde hos magi straten med all makt driva på, så att en bättre och bekvämare vågbod inrätta des.24 Sådan som situationen var, ledde detta ej till någonting. Den svenska tullförvaltningen fungerade givetvis inte, när Hälsingborg var i dansk hand under kriget 1675-1679. Vid båda dessa tillfällen beklädde råd mannen Anders Jörgensen posten som borgmästare och han var tillika tullnär. Till denna sistnämnda befattning utsågs han första gången den 18 juli 1676 och hans tullräkenskaper från den första danska ockupationen har blivit be varade. De omfattar tiden från den 19 juli till den 30 november 1676. Löne utgifterna i räkenskaperna visar, att den personal han haft var i tjänst till den 14 december. Förutom tullpersonalen i själva staden hade han under sig två strandridare, en som bevakade kuststräckan upp till Kullen och en som stod för bevakningen söderut till Landskrona. Under den andra danska ockupationen 1678-1679 återupprättades denna tullförvaltning. Som dansk tullskrivare un der denna tid omtalas vid några tillfällen Johan Hollender.25 Efter krigsslutet övervägde den svenska regeringen att helt indraga tullnärsoch tullkontrollörstjänsterna i Hälsingborg, eftersom staden blivit så illa åt gången under kriget att man kunde befara att »där all utrikes seglation skulle upphöra». Vi har också tidigare omnämnt att Johan Gyllenstierna övervägde att beröva staden dess stapelstadsrättigheter till förmån för Landskrona. Emel lertid bekräftades år 1680 stadens privilegier, däri inbegripet stapelstadsrätten, och därmed var svenska kronan också nödsakad att bibehålla stora sjötullkam maren i Hälsingborg.26 Hans Eriksson Brunnswich återupptog sin syssla som tullnär och innehade den till sin död. Han efterträddes av Håkan Thorsson Råberg, tidigare rådman i Hälsingborg och proviantskrivare på slottet. Thorsson fick fullmakt på tjäns ten i mars 1687. Han avled den 22 augusti 1690 och efterträddes av Andreas Westerheim, adlad Westerskiöld, som år 1698 avstod tjänsten till förmån för sin svärson Birger Frank. Denne torde dock ej ha tillträtt befattningen, ty av ett par notiser, bl. a. en i Hälsingborgs födelsebok, framgår det att tullnären för stora sjötullen åren 1699 och 1700 hette Georg Danckwart.27

Försvenskningen Den 12 juni 1700 utfärdade K. M:t fullmakt för en ny tullnär vid stora sjö tullkammaren i Hälsingborg. Han hette Thomas Fistulator och innehade befatt ningen i tre decennier. Under hans tid inträffade åter att Hälsingborg 17091710 för en kort tid kom under danskt herravälde. Detta medförde total des organisation av sjötullkammarens verksamhet. I de bevarade sjötullräkenska perna för år 1709 konstateras kort och gott, att »för november månad har varit viel denna tullkammare ingen sjötull importerad, medan fienden infallit och hindrat det de vederbörlige rättigheter ej kunnat K. M:t till godo uppbäras. För december månad har ej heller någon sjötull kunnat uppbäras, efter fienden vis tas i Hälsingborg.» För åren 1710 och 1711 saknas sjötullräkenskaper helt och i ett brev från år 1712 uppger överdirektören för sjötullväsendet Johan Ehrenpreus att alla handlingar, tillhörande sjötullkammaren i Hälsingborg, jämte tullkassan år 1709 transporterats till Göteborg för att vara i säkerhet. Ännu i november 1712, då brevet skrevs, hade handlingarna ej återsänts till Hälsing borg. Fistulator hade då en tid varit verksam i Hälsingborg igen, ty sjötull räkenskaper är bevarade för år 1712, och av dem framgår, att det funnits tull räkenskaper också för år 1711. Sjötullkammaren har alltså reorganiserats senast under loppet av år 1711, men avbrottet i dess verksamhet var kännbart och följderna därav sträckte sig över flera år. För Fistulator själv blev en konsekvens att stora sjötullkontoret i Stockholm vägrade betala honom full lön för åren 1709, 1712 och 1713.28 Personalstaten vid Hälsingborgs sjötullkammare var under Fistulators tid större än t. ex. på 1670-talet. De bevarade räkenskaperna för åren 1705-1709 och 1712 utvisar detta tydligt genom sina uppgifter om utbetalade löner. Regel bundet avlönades förutom tullnären själv en tullkontrollör, en överbesökare, två besökare och tre strandridare. Dessutom omnämnes ofta en kontrollör över strandridarna, men hans lön utgick ej ur de i Hälsingborg fallande sjötull medlen. Han förekommer dock i Hälsingborgs tullräkenskaper, därför att han hade del i intäkterna från de konfiskationer, som strandridarna gjorde. Räkenskaperna ger också vid handen, att man fortfarande ej förfogade över någon egen byggnad för tullkammaren. Årligen upptas nämligen 60 daler smt i hushyra för tullkammaren. Besökarna måste dock vid skeppsbron ha tillgång till någon form av tjänstelokal och 1691 påpekade tullmyndigheterna att medel borde anslås till ett »visitörshus» i Hälsingborg, så att besökarna där kunde visitera koffertar, lådor, packor och annat som dagligen kom in från Helsingör över skeppsbron. I början av 1692 beviljade K. M:t pengar ur konfiskationsmed-

Vinglas påträffat i fastigheten kv. Norden nr 3, vilken tillhört borgaren Knud Olsen Vognmand. Glaskupan bäres upp av en lindad glasfot. Lindningen dir ursprunget till den refflade fot som längre fram blev vanlig på remmare. Hälsingborgs museum.

Näringsliv och ekonomi len för detta ändamål. Detta visitörshus gjorde tjänst i en följd av år. Efter 1709-1710 års danska ockupation var det illa åtgånget, och år 1712 anslogs me del till reparationer på »besökarnas vakthus», därför att det »den tiden fienden där var, skall ha blivit alldeles fördärvat och utom dess på nitton års tid ej vordet till samma hus förbättrande något bestått».29 Kommerskollegium föreskrev år 1661 att magistraterna var skyldiga sörja för att det i städerna för tullens räkning fanns våg- och packhus. Att Hälsingborg haft vågbod, är flerstädes omvittnat, men hur man löst packhusfrågan är inte riktigt klart. Man har emellertid disponerat någon lokal för ändamålet, förmod ligen inte så långt från skeppsbron. Den livliga trafiken över sundet ledde emel lertid till att man måste dra sig fram med nödlösningar av olika slag. År 1694 erhöll tullnären Westerskiöld ett intyg av magistraten om den lokala praxis som utvecklats och tillämpats redan under tullnären Brunnswichs tid. På grund av att staden hade en »öppen, elak och farlig redd», sades det i intyget, måste ofta de färjemän som kom med gods från Helsingör, draga sina båtar och jullar upp på land för att skydda dem mot sjön. Anlände de då sent pä dagen efter or dinarie expeditionstid vid sjötullkammaren, måste tullpersonalen tillåta att god set inlades i packhuset, utan att det först blivit tullbehandlat i vederbörlig ord ning, eftersom det var orimligt att godset skulle kvarligga på stranden under bar himmel hela natten till påföljande morgon. Tullordningen föreskrev vis serligen i sådana fall, att fartygens lastluckor skulle förseglas, så att det oförtullade godset hölls i säkert förvar, men »sällan kommer här så stora farkoster, att luckorna vid sådana händelser av betjänterna kan bliva förseglade».30 Vad som menas med packhus i dessa källnotiser, är ej fullt klart. I och för sig behöver uppgifterna ej tolkas så, att man haft tillgång till en särskild bygg nad som varit inredd till packhus. I 1706 års sjötullsräkenskaper finns några notiser som visar att man i varje fall vid den tiden lagt upp oför tullat gods i visitörshuset. Vid ett tillfälle konfiskerade tullpersonalen 69 lispund topp socker som ägaren i hemlighet efter solnedgången försökt lägga in i »vakthuset». Det omtalas också två tunnor linfrö, som tagits i beslag och sedan »över år och dag» behållits stående i »vakthuset» utan att den rätte ägaren anmält sig. Överdirektör Johan Ehrenpreus framlade i början av 1715 en plan för Karl XII om att uppbörden av stora sjötullen borde utarrenderas till enskilda per soner eller »societeter». Kommerskollegium fick K.M:ts uppdrag att närmare utreda frågan och föreläde år 1717 K. M:t ett förslag till allmänna riktlinjer för arrendena, vilket stadfästes av konungen. Arrendet skulle fastställas med

5* -689890

Hälsingborg IV: 2

Försvenskningen hänsyn till vad sjötullen vid de olika sjötullkamrarna i riket gett under de sistförflutna sjutton krigsåren och de sjutton fredsår, som infallit dessförinnan. Arrendesumman skulle utgöra en 34-del av den sålunda erhållna summan.31 Vid det laget hade emellertid sjötullsuppbörden vid de skånska tullkam rarna, bland dem Hälsingborg, varit bortarrenderad sedan år 1715 till amiralen Michel Henck. Denne övertog fr. o. m. den 1 juli 1715 uppbörden av sjötull, tobaks- och salttull samt skeppsumgälder, tolag och postpengar för tre år framåt. Arrendatorn fick rätt att efter gottfinnande ta i sin tjänst de sjötullsbetjänter och strandridare som fanns vid de olika tullplatserna. Likaså fick han rätt att nyttja kronans hus och inventarier mot att han underhöll dem. När Hencks ar rende utlöpte i juni 1718, arrenderade i stället överdirektör Johan Ehrenpreus sjötullsuppbörden för en tid av ett år framåt. Arrendet gällde hela riket. Lokala spekulanter kom därför helt till korta. Guvernören hade föreskrivit att magistra terna skulle låta på auktion utlysa arrendena, var på sin ort. I Hälsingborg av gav därvid stadsnotarien Peter Röring d. y. det högsta budet, när det gällde uppbörden av sjötull vid Hälsingborgs tullkammare samt vid Ängelholm och Båstad. Han fick dock vika för Ehrenpreus.32 Både under Henck och Ehrenpreus kvarstod Fistulator som tullnär. I maj 1718 hade Ehrenpreus, innan han tillträdde sitt sjötullarrende, en överläggning med magistraten på rådstugan i Hälsingborg angående verksamheten vid tull kammaren. Protokollet från denna konferens är bevarat. Först och främst er kände magistraten att staden var skyldig att hålla sjötullväsendet med nödiga lokaler. Kostnaderna härför skulle bestridas med den tolag och de stämpel-, vägare- och mätarepengar som enligt K. M:ts beslut tillföll staden. Vad beträffar tullokalerna, konstaterade man att något särskilt packhus ej fanns utan att Fis tulator nyttjat ett utrymme i sin egen fastighet som packhus. Därför borde i fortsättningen »ett bekvämt rum» anordnas till packhus. Likaså borde en or dentlig tullkammare med det snaraste anskaffas. Ehrenpreus var däremot nöjd med vågboden, men han ville att en särskild tjärbod skulle anordnas, trots ma gistratens försäkran att handeln med tjära var ringa i staden. Två av staden an tagna mätare skulle stå för all uppmätning. I fråga om verksamheten i pack huset föreskrev Ehrenpreus att årligen en ny stämpel skulle anskaffas för stämpling av det där inlagda godset. Stämpeln skulle förvaras i en låda, till vilken tullnären hade den ena nyckeln och stämpelmästaren den andra. Till packhu set skulle finnas två nycklar, av vilka tullnären hade den ena och tolags- och stämpelmästaren den andra. Den sistnämnde skulle alltid vara närvarande, när 66

Näringsliv och ekonomi packhuset öppnades, så att intet gods kunde tagas ut utan att »stadens rät tighet» och K. M:ts tull erlades.33 Vid sjötullkammaren fördes dag för dag tulljournaler över inkommande gods och fartyg och över utgående gods och fartyg. Vid varje månads slut upprät tades en kassaräkning samt två slags extrakter, ett s. k. persedelextrakt och ett extrakt över tullinkomster och skeppsumgälder. Kassaräkningen och extrakterna insändes månatligen till tullinspektören, och vid årets slut insändes också tull journalerna, förteckningar över gjorda konfiskationer samt uppbördslistor för det gångna året. Efter 1665 insände man ej tulljournalen i original utan i av skrift. Tullinspektören vidarebefordrade sedan alla handlingarna till generaltullkontoret i Stockholm. Efter 1679 ålades emellertid tullnärerna att själva sända journaler, persedelextrakt och verifikationer direkt till generaltullkontoret.34 Tullbokföringen var sålunda mera omfattande efter 1658 än under dansk tid. Från perioden 1658-1718 är likväl ej särskilt mycket bevarat av Hälsingborgs sjötullräkenskaper. I behåll finns specialräkningar över stora sjötullmedlen för åren 1660 och 1661, vilka innehåller redovisningar av penninguppbörden från ingående och utgående fartygstrafik under dessa två år. För månaderna mars juni 1662 är bevarade exportinlagor, dvs. tullsedlar på utgående gods, men ej några räkenskaper. Däremot föreligger persedelextrakträkningar över inkom mande och utgående gods gällande åren 1671 och 1674 och dessutom ingår ex trakt över Hälsingborgs införsel och utförsel i det hela riket omfattande rikspersedelextraktet, som är i behåll från år 1685.35 Därmed är redovisat allt be varat räkenskapsmaterial från 1600-talet rörande stora sjötullkammaren i Häl singborg. Från 1700-talets början föreligger först och främst en fullständig tulljournal för år 1708, den enda bevarade från hela tiden 1658-1718.36 Den är en värde full källa både vad beträffar stadens handel och i fråga om dess sjötrafik. Hu vudböcker och uppbördsextrakter finns i behåll för åren 1705-1709 och 1712 och därjämte persedelextrakter för åren 1705, 1707 och 1708. Inom kammar kollegium upprättades en serie rikssammandrag och sammanställningar rörande stora sjötullintäkterna, i vilka åtskilliga uppgifter finns om tullintäkterna i Häl singborg under de år, för vilka räkenskaper ej är bevarade.37 Särskilt räkenskaperna från 1700-talet ger oss möjlighet att få inblickar i medelsförvaltningen vid tullkammaren. På inkomstsidan uppfördes sjötullen, 67

Försvenskningen skeppsumgälderna och gjorda konfiskationer. På utgiftssidan upptogs först och främst hyra för tullkammaren samt löner till personalen. Tullbetjänterna fick ej alltid ut hela sin lön. De fick avstå först och främst en procent av lönesum man och från 1702 också den s. k. tiondepenningen. Finansieringen av krigen ledde till att tullbetjänter med över 200 daler smt i årlig lön fr. o. m. år 1700 ej fick uppbära mera än halva lönen. Följande år utsträcktes detta till att gälla alla som hade över 100 daler smt i årslön, och fr. o. m. år 1709 reducerades lönerna ytterligare. Avkortningar gjordes i räkenskaperna för de kvantiteter im porterade dryckesvaror och mediciner, som fick införas under källarfrihet och apotekarfrihet. Större delen av behållningen levererades sedan till tullkontoret. Dock insändes armpengarna efter 1680 till den av amiralitetskollegium förval tade krigsmanskassan, och av konfiskationsmedlen gick endast en fjärdedel till kronan, medan en fjärdedel tillföll beslagaren och den återstående hälften var anslagen till kyrkobyggena i Kalmar och Karlskrona.38 Stora sjötullen betraktades alltsedan 1500-talet som ett medel att tillföra kro nans kassa guld, silver eller klingande mynt. Därför eftersträvade man att im portörerna skulle erlägga tullen antingen i ädel metall eller i klingande mynt, helst i riksdaler. En förordning från år 1685 inskärpte att tullen på importe rade varor skulle betalas i riksdaler, dukater, silvermynt eller »guld in natura», medan man däremot i fråga om exporttullen medgav att denna erlades i kop parmynt. Importörerna måste sålunda förse sig med de ofta svåråtkomliga riksdalrarna för att kunna sköta tullklareringen. I Stockholm, där det fanns ett myntverk, fick köpmännen år 1688 den lättnaden att de tilläts införskriva sil ver från utlandet, så att de kunde låta slå svenska karoliner av det vid mynt verket och sålunda få silvermynt till tullen, dock under förutsättning att de i alla fall erlade minst en tredjedel av hela tullbeloppet i riksdaler. En kunglig förordning år 1694 gav rikets borgerskap i gemen rätt att erlägga importtullen antingen i riksdaler eller i daler smt. Valdes att betala i daler smt, kunde man sålunda använda också kopparmynt, men importören var då skyldig att betala en kursskillnad — kallad uppgäld eller »läge» — enligt regeln att på en riks daler skulle gå 25 mark kopparmynt. Då riksdalern vanligen stod i 2 daler smt, var denna kurs förmånlig för kronan men ej för importören. I tullräkenska perna förekom därefter också en särskild rubrik »läge». Detta förfaringssätt för enklade ju ingalunda tullbehandlingen och gjorde den framför allt ej lättare för importörerna.39 Sjötullräkenskaperna kan nyttjas som underlag för en skildring av Hälsing-

Näringsliv och ekonomi borgs ekonomiska historia under tiden 1658-1718. Väsentligt är därvidlag, att de svenska tullarna under tiden 1668-1715 var mängdtullar. Grundvalen för tull bokföringen blev under sådana omständigheter persedellistorna och persedelextrakterna. Dessa kommer också i fortsättningen att nyttjas som källor i första hand. En bearbetning av tullräkenskapernas penningsida medför däremot stora vanskligheter. Skillnaden mellan hel-, halv- och ofria fartyg innebär många osä kerhetsmoment och till detta kommer användningen av olika myntslag och skill naden i tillåtna myntslag för import och export. För ett studium av sjöfarten på Hälsingborg är framför allt tulljournalerna av värde samt uppbörden av skeppsumgälderna. Den svenska tullbokföringen utmärkte sig för ordning och reda. En jäm förelse med t. ex. den danska tullbokföringen före 1658 utfaller utan tvekan till den svenskas förmån. Tullbetjänterna övervakades effektivt av både tullinspek tören och tullkontoret och hela tullväsendet stod också under uppsikt av kam markollegium. Den danska räkenskapskontrollen var, som vi tidigare sett, mindre omfattande.

1. Tull och accis 44: 2, KA. Om det danska

tulltaxerevisionerna

tullsystemet, se band III: 1 s. 124 ff. 2. Lorentz till kommissarierna 1658 28.4, Sk.

1715

och

1718

(Sthlm

1930) s. 40 ff. 11. W. Smith, Studier i svensk tulladminist

komm. 1658 arkiv, RA.

ration, I

3. RR 1658 6.5. 4. Kommissarierna

405. Dens., Protektionismens genombrott och

till

M:t

1658

13.5,

(Sveriges allm.

tulltjänstemannaför-

bunds skriftserie III. Sölvesborg 1950) s. 221 ff. O. Bjurling, Skånes utrikessjöfart 1660-1720

koncept, Sk. komm. 1658 arkiv, RA. 5. SSLHAF I: 29 ff., 38.

(Lund 1945) s.

6. C. Ulfeldt och E. Sparre till G. O. Sten bock 1658 3.6, Sk. komm. 1658 arkiv, RA.

13 ff. Se band IV: 1

s. 371 f.

12. Bjurling, anf. arb. s. 104 ff. Dens., Spe cialtulltaxan för Skåne år 1669 (Scandia XIII.

7. G. O. Stenbock och Chr. Bonde till K. M:t 1658 23.7, koncept, Sk. komm. 1658 arkiv,

1940). 13. Stiernman,

RA. Kommerskollegii resolution 1663 11.9 p.

ff.,

32, Kommerskoll. arkiv, RA. Kommissariernas

nombrott etc., s. 95 ff., 120 ff.

resolution 1658 22.7, originalbrevet jämte di

510 ff.

Commerceförordn.

Danielsson,

VI: 260

Protektionismens

14. Kommerskoll. reg., huvudserien 1667 28.

verse avskrifter i HSA: RM (se band III: 2 bi

10,

laga A).

1677 9.12, 1687 10.3, RA. Malmöhus läns ve

8. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige 2 (Khvn 1906) s. 174.

1668

10.11,

1672

3.4, RA. RR

1668 6.8,

rifikationer 1659: 1 s. 1540, KA. Kammarkoll. arkiv, Ank. brev 1687 10.3, RA. Brunnswichs

9. Malmö recess 1662 18.9, Kommissariernas

dödsdag efter Hälsingborgs dödbok, HSK. A.

resolution s. d., båda i avskrift i Sk. komm.

Erlandsson,

1669-1670, acta vol. Z, RA.

1658-1693 och dess arkiv (Lund 1967) s. 214

10. Stiernman, Commerceförordn. II: 400 ff., III: 605 ff. C. Danielsson, 1500- och 1600-talens svenska

tullpolitik

(Statsvet.

tidskr.

1924)

Skånska

generalguvernementet

not 19. 15. Stiernman, Commerceförordn. IV: 339 f., 461 ff., V: 374 f.

Försvenskningen 16. Stiernman, Commerceförordn. IV: 286 f., 291 f., 304 f., 337 f. Tull och accis 500,

KA.

(HSK) omtalas att en son fötts den 7.6 1700 åt tullnären Georg Danckwart. 28. RR 1700 12.6, 1716 21.6. Kopiebok 1706

17. Kommerskoll. reg., huvudserien 1667 22.

27.7.

10, RA. 18. Stiernman, Kommerskoll.

Commerceförordn.

reg.,

huvudserien

29. Kopia av kommerskollegii skrivelse 1712

IV: 605.

1666

20.7.

3.1, bilagd 1712 års stora sjötullräkenskaper. 30. Kommerskoll. reg., huvudserien 1661 18.

Tull och accis 500, RA. 19. Kommerskoll. reg., huvudserien 1667 22.

3, RA. Rådst. prot. 1694 5.11. 31. Stiernman,

10, 11.12, RA. Supplik 1667 26.10, Städernas 20. Kommerskoll. reg., huvudserien 1671 15.

politik under den

4, RA. Barckmans inlaga i Sk. komm. 1669-

1941)

1670, acta vol. E, RA.

tullsintäkterna

21. Smith, anf. arb. I: 19g ff. 1681

23.4.

VI: 193,

231, 240, 433. G. Lindeberg, Svensk ekonomisk

acta 24, Hälsingborg, RA.

22. Kopiebok

Commerceförordn.

12 ff.

—

Görtzska perioden

(Lund

Sammanställningar av sjö-

från

Skåne

m. m.

under

fredsår m. m. finns i Tull och accis 226, KA. 32.

Wellingks resolu

Smith,

anf.

tion 1696 31.10, HSA: RM. Besvär 1672 16.11

Commerceförordn.

p. 12, St. skr. och besv., Hälsingborg, — 1718,

19.11.

RA.

arb.

L158.

VI: 228 ff.

Stiernman,

Kopiebok

1717

33. Kopiebok 1718 29.5.

23. Kommerskoll. reg., huvudserien 1666 13. 10, RA.

34. Bjurling, Skånes utrikessjöfart etc. s. 17 ff.

24. Kommerskoll. reg., huvudserien 1675 30. 6, RA. Kopiebok 1675 8.4.

35. Tull och

accis 500,

501

och 502,

KA.

1685 års rikspersedelextrakt är tryckt i Svensk

25. Anders Jorgensens tullräkenskaper finns

handelsstatistik

1637-1737,

utg.

Boe

i 3 A: Lokalarkiver fra avstaaede Landsdele.

thius och E. F. Heckscher (Sthlm 1938) s. 139 ff.

Regnskaber

Helsingborg

Hälsingborgsmaterialet finns på sid. 268-278.

1660-1676, DRA. Fabricius, anf. arb. 3

36. Tull och accis, St. sjötullen, verifikatio

Len

(Khvn

1952)

Jordeböger

fra

s. 43. Dansche Copia Bog for

Anno 1679, 9.3: Inlaga 1679 14.3, Indk. Breve, Skaane

(Köbstasder),

Generalkommissariatet

1674-1679, DRA. Inlaga 1679 27.5, Krigskol legiet, Indk. Sager, DRA. 26. RR 1680 12.10. 27. RR 1687 10.3, 1690 19.8, 1698 5.2, 1700

ner 1706-1725, KA. 37. Tull och accis 226, 227, KA. Tull och accis,

St.

sjötullen,

verifikationer

1706-1725,

KA. 38. Smith, anf. arb. I: 284. Stiernman, Com merceförordn. V: 239 ff., 752 ff. 39. Stiernman,

Commerceförordn.

V:462 ff.

12.6. Håkan Thorssons dödsdag efter Hälsing

Danielsson, 1500- och 1600-talens svenska tull

borgs dödbok, HSK. I Hälsingborgs födelsebok

politik etc. s. 410 ff.

LILLA TULLEN OCH ACCISERNA T

Jl—J ILLA

TULLEN skulle erläggas vid städernas portar av alla slags va

ror som passerade in där. Accis erlades av bryggarna för allt öl de framställde, av krögarna för alla drycker de utminuterade oclr accis betalades dessutom för allt brännvin som brändes, vare sig det skedde för försäljning eller till husbe hov, och likaså för allt mjöd och all ättika. Slaktarna betalade accis för de slakt djur de uppköpte, köttmånglarna betalade accis för allt kött och fläsk de för sålde samt för styckade djurkroppar och smådjur som får, getter och lamm, vilka de saluförde. Yrkesbagarna erlade en accis som utgick med en viss avgift per dag för var och en och fastställdes med hänsyn till storleken av den enskilde bagarens rörelse. Alla som bakade bröd för husbehov skulle erlägga bakugnspengar. Dessa uttaxerades en gång om året med ledning av vars och ens eko nomiska ställning. Fiskarna betalade accis för sina fångster, beräknad per tunna, val eller lispund fisk. Månglare betalade en gång i veckan accis för de varor de sålde enligt en för olika varuslag differentierad taxa. Slutligen erlades taperiansaccis för alla importerade drycker som uttappades i staden »stop-, kanne- eller flaskfodertals». De som sålde utländska dryckesvaror i parti, var befriade från taperiansaccisen.1 Det svenska accissystemet grep som synes in på praktiskt taget alla områden av vardagens ekonomiska liv, och självklart blev det mycket svårt att effektivt kontrollera att all accis erlades så som sig borde. Efter hand tillkom en rad tilllämpningsföreskrifter för att om möjligt förebygga underslev. Accisen för slakt djur skulle sålunda erläggas i stadsporten, när djuren drevs till staden, i sam band med att man betalade lilla tullen för dem. Skulle djuren drivas genom staden, var tullnären skyldig att utfärda frisedlar för dem. Principiellt skulle köparen, ej säljaren betala accisen för slaktdjur, och därför föreskrevs också att det vid stadsporten skulle finnas fållor, där djuren kunde gå, tills affärerna bli vit avslutade och köparen kunde ta hand om dem. Djur som uppföddes inom 71

Försvenskningen staden för slakt, skulle accisbeläggas efter en särskild taxa. Slaktades de för avsalu i stadens slaktarbod, skulle köttmånglaren betala accis enligt särskild taxa. Hantverkare som tillhörde hantverkarlag, hade rätt att saluföra sina produk ter vid allmänna marknader utan att betala lilla tullen. Uppköpte de råvaror i en annan stad än hemstaden och erlade tull för dem där, fick de tullfritt införa dem i hemstaden mot uppvisande av tullsedeln. För varor som land vägen kom till en stad och skulle passera genom denna, skulle ägaren vid inpasserandet genom tullporten sätta dubbel pant. När han sedan förde varorna ut genom en annan stadsport, skulle han där taga sedel hos tullnären på dem, och mot uppvisande av denna kunde han sedan återfå sin pant vid porten där han passerat in. Varor som sjövägen infördes från utlandet till en stapelstad och för vilka sjötull erlagts, var befriade från lilla tullen. Men transporterades de bort från stapelstaden, skulle »porttull» betalas för dem. Omvänt, om varor fördes till en stapelstad för att därifrån exporteras sjövägen, skulle lilla tullen betalas för dem i stapelstadens port, vilket skulle kontrolleras vid tullbehandlingen i stora sjötullkammaren. En följd av att stadsportarna var tullställen, blev att man försökte hindra in- och utpassering i staden på andra vägar och tid efter annan påbjöd att småvägarna in till staden skulle rivas upp eller avstängas.2 För de många praktiska konsekvenser som den svenska lilla tullen och de svenska acciserna medförde, stod skåningarna år 1658 helt främmande. 1658 års skånska kommission uttalade också som sin mening att det nog vore bäst att »något temporisera» med denna sak och först överlägga med de skånska stän derna därom. Måhända skulle det visa sig möjligt att fortsätta med de danska acciserna i stället, dock omarbetade till »någon mera K. M:ts fördel» — det se nare var ju nödvändigt, om svenska kronan ej skulle lida ekonomiska förluster eftersom de danska acciserna var förhållandevis få. Kommissarierna underströk också att acciserna och lilla tullen lättare skulle kunna införas i Skåne, om man i gengäld erbjöd skåningarna någon fördel »som dem kan utan K.M:ts stora avsaknad förunnas».3 Karl X Gustavs inställning synes dock ha varit orubblig. Den 27 april 1658 avgick ett kungligt brev till Hälsingborg om att både lilla tullen och acciserna ofördröj ligen skulle införas i staden. Tullinspektor Anders Jönsson Hampn skulle komma till staden och ge magistraten allt bistånd vid accissystemets och tullordningens upprättande. Några dagar senare fick kommissarierna instruk tion om att göra sin »bästa flit» vid inrättandet av lilla tullen och acciserna. 72

Näringsliv och ekonomi En av kommissarierna, Christer Bonde, skulle på alla tullplatserna övervaka att detta blev gjort och ge nödiga anvisningar.4 Kommissarierna fann det lämpligt att på det möte med ombud för de skånska städerna och den skånska adeln, som i juli 1658 hölls i Landskrona och som vi tidigare omtalat, också ta upp frågorna om lilla tullen och acciserna till behand ling. Gustav Otto Stenbock, en annan av kommissarierna, omtalade senare, att städernas ombud höll fast vid att man önskade bli förskonade från acciserna och framför allt från »porttullen», eftersom »deras näring därav märkligen skulle avtaga och förminskas». Kommissarierna sökte mjuka upp motståndet mot acciserna genom att ställa i utsikt att magistraterna skulle få njuta en sjätte del av de fallande accismedlen för sitt eget behov. Detta ledde till att man på det villkoret åtog sig att betala acciserna. »Men porttullen vedersade de alltid, såsom ett särdeles besvär som de icke kunde finna sig uti.» I kommissariernas reso lution av den 22 juli 1658 från mötet föreskrevs följaktligen att acciserna skulle inrättas i köpstäderna och att en sjättedel av intäkterna skulle tillfalla städerna.5 Om lilla tullen sades ingenting. Efter det kungliga brevet av den 27 april var det för Hälsingborgs del klart att man där skulle inrätta både lilla tullen och de svenska acciserna. Emellertid bröt det andra danska kriget ut i augusti 1658 och detta medförde att Karl X Gustav den 13 november 1658 befallde, att lilla tullen tills vidare ej skulle uppbäras i Malmö, Landskrona och Hälsingborg. Gustav Otto Stenbock uppger att orsaken till denna åtgärd var att man befarade att bönderna inte skulle föra några förnödenheter till dessa städer, om lilla tullen bibehölls, vilket kunde vålla svårigheter att underhålla de soldater som var förlagda där. Ej heller de svenska acciserna uppbars i Hälsingborg under åren 1658-1660. Bevarade ex trakt ur stadskämnärsräkenskaperna för dessa år utvisar nämligen, att stadskämnären uppburit accis enligt de gamla danska reglerna och redovisat för denna.6 Efter fredsslutet 1660 fann Hälsingborgs magistrat tiden mogen för en fram stöt i fråga om acciserna. Vid den riksdag som hölls i oktober 1660 fick stadens ombud hos K. M:t påpeka bl. a. att man av konung Fredrik II år 1655 beviljats frihet från då utgående acciser under femton års tid räknat från brevets datum. Staden borde sålunda enligt detta brev njuta frihet från acciser under ännu tio års tid. I både 1658 och 1660 års freder hade från svensk sida utlovats, att skå ningarna skulle få leva under dansk lag och sina gamla privilegier och friheter, såvida dessa ej stred mot Sveriges fundamentallagar. K. M:t använde därför för siktiga formuleringar i sitt svar. K. M:t var ej obenägen att respektera den fri73

Försvenskningen het som staden beviljats av danske kungen, men »riksens tarv» gjorde det nöd vändigt att borgarna för närvarande erlade acciser i vanlig ordning. Man väd jade till borgerskapet att slå sig till tåls, emedan man fortfarande njöt förmånen att lilla tullen var upphävd.7 Det dröjde emellertid ej länge förrän lilla tullen åter infördes i Skåne. På lantdagen i Malmö i september 1662 krävde 1662 års skånska kommission detta. De skånska städernas representanter förklarade, att de kunde åtaga sig port tullen ifall man samtidigt blev befriad från mantalspengarna, kvarntullen, bakugnspengarna och en del andra avgifter. Man framhöll också, att om lilla tullen skulle återinföras, detta borde ske likformigt i alla köpstäder, så att ingen — som t. ex. Landskrona som var befriat från denna tull — blev otillbörligt gyn nad. Uppbörden av tullar och acciser borde ej utarrenderas, tullbetjänterna skulle tillhållas att »umgås med borgare och bönder fogeligen» och magistra terna skulle få rätt att slita tvister mellan tullbetjänterna och stadsborna. I en särskild resolution förklarade kommissarierna, att de ej hade fullmakter att fri taga de skånska städerna från lilla tullen. Eftersom utarrendering av uppbörden minskade kronans intäkter, kunde de däremot ställa i utsikt att kronans egna betjänter skulle sköta denna uppbörd. I Malmö recess, som utfärdades den 18 september 1662, stadgades följaktligen att lilla tullen åter skulle uppbäras i alla de skånska städer där den någon tid varit nedlagd, dvs. bl. a. i Hälsingborg. Något vederlag i form av frihet från andra pålagor gavs ej. Landshövdingar och generalguvernörer skulle emellertid tillse att tullbetjänterna ej fick »gravera någon med otillbörliga vexationer».8 1662 års recess innebar sålunda att lilla tullen åter skulle uppbäras på de orter, där den förut införts men under kriget nedlagts. Intet sades däremot om dess införande på orter, som tidigare varit befriade från den. Detta gällde framför allt Landskrona. Hälsingborgs borgerskap hade ännu ej gett upp sin kamp mot porttullen och de uppfattade som en orättvisa att grannstaden Lands krona därvidlag befann sig i en mera gynnad ställning. På olika sätt nyttjade man denna omständighet som argument i sina inlagor under 1660- och 1670talen. I sina besvär vid 1664 års riksdag påpekade man de olägenheter lilla tullen medförde för spannmålshandeln. Bönderna avyttrade hellre sin spannmål till präster och fogdar ute på landsbygden än de förde den genom stadsportarna för att sälja den till Hälsingborgs borgare. Från adelsmän kunde borgarna få köpa spannmål endast om de själva var villiga att betala porttullen. Dessutom 74

Näringsliv och ekonomi måste man ständigt räkna med att bönderna for med sin spannmål till Lands krona, där de slapp lilla tullen. Ett koncept till 1672 års riksdagsbesvär vittnar om ett försök från hälsingborgarnas sida att göra gemensam sak med Malmö borgare för att hos K. M:t klaga över att Landskrona otillbörligen gynnades ge nom att få slippa lilla tullen. Man har ej lyckats vinna gehör i Malmö för sina synpunkter, ty de utskrivna riksdagsbesvären innehåller ej någon punkt med detta innehåll. Däremot begärde hälsingborgarna hos K. M:t att slippa erlägga lilla tullen för spannmål, som på grund av otjänlig väderlek ej kunnat lossas på Hälsingborgs redd utan i stället fått uppskeppas i Landskrona och därifrån föras landvägen till Hälsingborg.9 Vid riksdagen 1675 återkom man med klagomål över porttullen och också denna gång spelade grannstadens frihet från denna tull en viss roll i argumen teringen. Man erinrade om att Hälsingborg hade en farlig redd, vilket vid hårt väder tvingade färjemännen att landsätta personer och gods direkt på stranden utanför staden i stället för vid skeppsbron. Därigenom hamnade godset utanför tullbommarna och man ansåg det oriktigt att det då belädes med porttull. Man gjorde också gällande att priset på saltad och torkad fisk blev väsentligt högre i Hälsingborg än i Landskrona, om varan fördes landvägen till staden och lilla tullen dessutom måste betalas.10 Att lilla tullen innebar kännbara nackdelar för de skånska städernas köpen skap och näringsliv, ansåg också generalguvernören Gustaf Banér. Han fram förde som sin uppfattning vid flera tillfällen under 1660-talet att porttul len borde avskaffas i Skåne och där ersättas med en särskild bevillning från köpstäderna och landsbygden.11 Men lilla tullen hade kommit för att stanna. Borgerskapets missnöje riktade sig ofta mot tullbetjänterna. Inför 1669-1670 års skånska kommission klagade Hälsingborgs borgerskap över de »stränga visitationer» som betjänterna viel lilla tullen och accisen gjorde i borgarnas hus och källare samt vid hästkvarnarna i staden. I 1672 års riksdagsbesvär framställ des liknande klagomål. Kommissarierna resolverade 1670 att borgarna ej fick hindra tullbetjänterna och accisbetjänterna i deras ämbetsåligganden, men om det begicks någon »oskickelighet», skulle anmälan därom göras till tullinspek tören. T. o. m. den eljest så hårdföre Johan Gyllenstierna kunde år 1680 tänka sig att man avskaffade lilla tullen i Skåne för att slippa från allt »visiterande, ryckande och rivande» i varorna vid stadsportarna.12 Det är givet att det inte varit någon sinekur att stå för uppbörden och kontrollen av pålagor, vilka be folkningen betraktade med så stor misstro och motspänstighet som lilla tullen

Försvenskningen och acciserna. Under 1660- och 1670-talen stod det därför mycken strid kring dessa pålagor i Hälsingborg, och kronobetjänterna råkade ofta i konflikt med borgerskapet. Omkring år 1660 tjänstgjorde i Hälsingborg en accismästare vid namn Johan Olufsen. År 1661 utarrenderades sedan accisuppbörden till Erik Lindeqvist, som strax efter också utnämndes till tullnär för lilla tullen i staden. Enligt Lindeqvists kontrakt rörande accisarrendet, daterat den 3 april 1661, skulle han omhänderha uppbörden av acciserna i staden under tre år för 1 600 daler smt per år. Skånska kommissionen befriade emellertid den 8 september 1662 Hälsing borg från skyldigheten att erlägga månglaraccis av allt färskt kött som över skeppades till Helsingör. Likaså avskrev generalguvernören den årliga avgift på 55 daler, som stadens fiskare betalat till kronan för sillfisket. Dessutom ned satte generalguvernören bageriaccisen för tre månader under 1662 till hälften. Motiveringen för dessa lindringar var »framfarne tiders märklige store besvär, oår och missväxt». Accisreduktionerna försatte emellertid Lindeqvist i ekono miskt trångmål, så att han måste från träda arrendet. I stället tjänstgjorde han t. o. m. år 1665 som accismästare emot vanlig lön.13 Lindeqvists verksamhet som tullnär och accisförvaltare känner vi rätt väl till, bl. a. därför att extrakter av hans räkenskaper är bevarade.14 Lilla tullen eller porttullen började upptagas i Hälsingborg den 1 oktober 1662. Någon lokal för lilla tullkammaren disponerade ej Lindeqvist utan han måste — som han själv antydde i en anmärkning — ha alla handlingar, verifikationer och övriga papper liggande i sina »gömmor» i sitt »logemente». I februari 1663 härjades hans bostad av eld, varvid han med nöd och näppe lyckades rädda sina små barn ur eldsvådan. Då förstördes en del tullhandlingar. Lindeqvists personal bestod av fyra tullskrivare och en besökare. Av tullskrivarna tjänstgjorde en som »affärstullskrivare» och övervakade köpmännen och näringsidkarna i sta den. De tre övriga hade sin tjänst förlagd till var och en av stadens tre infarts portar. Lilla tullen gjorde det nödvändigt att med portar avspärra tillfartsvägarna. Vid infarten på Storgatan från söder restes Södra porten. Trafiken från nordöst in på Strömmen gick genom Östra porten, ibland också kallad Norra porten el ler Ängelholmsporten. Tullbommen och porten fanns i närheten av nuv. Bom gränden. De som norrifrån ämnade sig in i staden genom Lilla gatan, delvis motsvarande nuv. Kullagatan, tog vägen genom Kullaporten. Denna var belä gen väster om Kullagatans nuvarande sträckning ned mot stranden och kalla-

Näringsliv och ekonomi des ibland Lilla strandporten. Vid samtliga dessa tre portar fanns det sålunda personal från lilla tullen. Staden hade ännu en port, Strandporten eller Stora sjöstrandporten. Den ledde från skeppsbron genom den strandmur, som upp förts på 1650-talet. Bevakningen av denna port sköttes av personal från stora sjötullkammaren och där uppbars inte »porttull». Vid Norra porten har man förfogat över en egen byggnad för lilla tullen. Räkenskapsextrakterna upptar kostnader för reparationer på tullhuset där. Vid de båda andra stadsportarna måste man hyra lokaler i närheten av portarna. 1662 års extrakt omtalar att »såsom man vid första inrättningen måste leja närmaste rum vid portarna att uppbära tullen uti, och däri fordrades många högnödiga rekvisita», anslogs 27 daler 26 öre smt till inventarier och 15 daler smt till hyra. Ur de fallande tulloch accismedlen skulle Lindeqvist först och främst av löna sig själv och sin personal. Betjänterna hade dessutom rätt till andelar i de konfiskationer de gjorde. Vidare skulle han till magistraten inleverera den sjättedel av accismedlen, som staden fått rätt till 1662. Därutöver kunde han från överordnade myndigheter få order att ur sin kassa bestrida kostnaderna för vissa angivna ändamål — detta gällde dock ej den tid då han hade accis medlen på arrende. Sålunda ålades han ofta att göra utbetalningar för garniso nens behov. Återstoden av tulloch accismedlen inlevererades de år, då ar rendekontrakt ej fanns, till generalguvernementskontoret eller till kronomagasinets kassa i Hälsingborg. Erik Lindeqvists år som tulloch accisförvaltare i Hälsingborg blev stormiga. Redan när han år 1661 skulle börja uppbörden av acciser enligt de svenska reglerna, reste borgarna motstånd. Den 1 juni 1661 lät han på rådstugan med dela att han hade kammarkollegiums uppdrag att som arrendator av acciserna också sköta uppbörden av tobaksaccisen. Han uppvisade i detta sammanhang sitt arrendekontrakt, och dessutom företedde han en skrivelse från kammar kollegium till generalguvernören rörande hans verksamhet. Bendt Pihl — vid denna tid ännu menig borgare — framträdde och yttrade bl. a.: »Vi erkänner er icke som den som bär upp accisen, och ingen accis skall ni här få för någon tobak. Ej heller aktar vi kammaren, som ni fått brev från. Kammaren har ingen makt att lägga någon accis på oss. Men får vi se Hans Majestäts eget tryckta plakat därom, då skall vi ge kronan accis men dessförinnan vill vi inte ge någon.» Lindeqvist riposterade med att anklaga de tredskande borgarna inför magi77

Försvenskningen stråten. Ett ärende av detta slag hörde egentligen under accisrätt, men någon sådan fanns ännu inte i Hälsingborg. Den i juli 1661 preciserade Bendt Pilrl och de övriga oppositionella borgarna sin hållning. De vägrade ej att betala ac cis av importerade drycker — detta hade man ju för övrigt gjort redan i dansk tid — men accisen på tobak kunde man ej acceptera. Man hävdade att Linde qvist i fråga om tobaksaccisen ej följde sina instruktioner och hänvisade därvid till några yttranden som inspektören för lilla tullen Chrispinus Flygge fällt året förut, när han gästade Bendt Pihl. Borgarna menade också, att sedan det gamla danska tobakskompaniet år 1658 mist sina privilegier i Skåne, skulle vem som helst få rätt att handla med tobak. För övrigt borde man ta reda på hur man betedde sig i Malmö och Landskrona vad beträffade tobaksaccisen.15 Strax efter sökte Bendt Pihl jämte några andra borgare upp Lindeqvist i hans bostad och utfor där i smädelser och hotelser mot tullnären, därför att han av denne blivit tillsagd att betala taperiansaccis för de främmande drycker som utminuterades i hans gård. Bendt Pihl var nämligen ej blott köpman utan också vintappare. Lindeqvist försökte ett par dagar senare på rådstugan få frågorna om acciserna upptagna till behandling. Bl. a. önskade han att magistraten skulle fungera som accisrätt och avdöma de aktuella tvisterna. Fördenskull hade by fogden kallats till sammanträdet. Bendt Pihl och några andra borgare kom till städes och störde förhandlingarna. Lindeqvist lät accisbetjänterna »sätta honom åt dörren och så länge undan» att han själv kunde få tillfälle att komma till tals med de övriga borgarna, men också dessa lämnade då rådstugan. I en inlaga av den 4 juli beklagade sig Lindeqvist hos generalguvernören över Bendt Pihl och dennes göranden. Han sade sig ha haft flera kontroverser med »denne orolige mannen», bl. a. en rörande 12 tunnor rostockeröl som Bendt Pihl vägrat anmäla till accisbeläggning och haft för avsikt att dela med sin bror Jeppe. Lindeqvist uppgav också, att han själv dagen förut lyckats förmå en del borgare på rådstugan att lova erlägga tobaksaccisen, men detta hade omintetgjorts av Bendt Pihl, som strax efter kom in på rådhuset. Han vädjade till generalguvernören att stödja honom mot borgarna, ty han hade ingen möjlighet att införa taperiansaccisen i Hälsingborg på grund av det mot stånd som organiserats mot denna av Bendt Pihl, om ej generalguvernören ville sända ett »särdeles mandatorial till vederbörande, synnerligen Bendt Pihl». Dessutom påtalade han att magistraten ej efterkommit en resolution som gene ralguvernören fattat något mera än en vecka tidigare, om att en accisrätt skulle inrättas i Hälsingborg. Bristen på accisrätt försvårade väsentligt hans arbete.16 78

Näringsliv och ekonomi

Porthammare från Bendt Pihls hus, daterad i66y och härande hans och hans hustru Mette Pedersdatter Michelsens namn. Hälsingborgs museum.

De oppositionella borgarna gick omedelbart till motattack. Redan följande dag framförde nio köpmän som handlade med tobak, med Bendt Pihl i spetsen sina klagomål mot Lindeqvist inför magistraten. De påtalade att han på rådstugan den 3 juli försökt hålla förhör med var och en av dem om hur mycket tobak de sålde i sina krambodar, och över att han därvid hade försökt köra ut Bendt Pihl.17 Så gick det ett par veckor. Magistraten, som naturligtvis tog hän syn till stämningen bland borgerskapet, föredrog att inte själv taga något ini tiativ. Den 19 augusti 1661 sände Lindeqvist en ny inlaga till generalguvernören. Han begärde nu hjälp och stöd för att en »tjänlig acciskammare» skulle inrättas, så att han i fortsättningen slapp förrätta sina ämbetsåligganden i sin egen bostad. Den 31 augusti återkom han till denna fråga i en ny inlaga och anhöll åter om ett mandatorial från generalguvernören till magistraten om att tobaksaccis skulle betalas enligt gällande föreskrifter. Slutligen tog han på nytt upp frågan om inrättande av en accisrätt. Den var nödvändig bl. a. av den anledningen att slaktarna var senfärdiga och motspänstiga, då det gällde att anmäla kött för accisbeläggning.18 Framställningarna resulterade i att generalguvernören redan den 2 september utfärdade det begärda mandatorialet, vilket tio dagar senare av Lindeqvist framlämnades till magistraten på rådhuset. Under mellantiden hade emellertid stadens slaktare samlat sig till en attack på Lindeqvist. Den 2 september inlämnade cle sex slaktarmästarna till magistra ten en klagoskrift. Lindeqvist hade ej, påstod de, lämnat några föreskrifter om hur accistaxan skulle tillämpas. När de kom till acciskammaren för att anmäla köttpartier till accisbeläggning, måste de betala drygare avgifter än tidigare. På skeppsbron fick de därtill erlägga saluaccis för djur som skulle överskeppas 79

Försvenskningen till Helsingör, vilket ej heller skett tidigare. »Eljest överfalles vi dagligen med skällsord, med hotande om hugg och fängelse», påstod de.19 Den 12 september uppvisade Lindeqvist, som nyss nämnts, generalguvernö rens mandatorial på rådstugan. Påföljande dag hölls allmän rådstuga och lands hövdingen Wilhelm Muschamps var närvarande vid förhandlingarna. Landshöv dingen tog Lindeqvists parti och uppmanade borgerskapet att efterleva gäl lande förordningar i fråga om tobaksaccisen och taperiansaccisen. Kring frågan om inrättande av en acciskammare och anskaffning av en lämplig fastighet för detta ändamål bröt sig däremot meningarna kraftig och Muschamps lyckades ej sammanjämka de stridiga viljorna. Lindeqvist hade utpekat en lämplig fas tighet men i denna fanns bl. a. en inteckning på 800 daler smt vars avkastning gick till föräldralösa barns försörjning och för vilken magistraten hade ansvaret. En omplacering av detta kapital stötte på svårigheter, men Lindeqvist var ej nöjd med någon mindre fastighet, allra helst som denna var väl belägen ur uppbördssynpunkt. Magistraten erbjöd sig att sörja för en acciskammare i den fastighet, där Lindeqvist själv bodde, om han ville nöja sig därmed, men man passade också på att understryka det anmärkningsvärda i att Lindeqvist önskade fritt och utan kostnad för sig själv få disponera en acciskammare, trots att han hade accisuppbörden på arrende. Därför anhöll magistraten om att landshöv dingen till generalguvernören ville framföra stadens synpunkter i denna fråga.20 Någon särskild acciskammare fick Lindeqvist ej heller. Som förut nämnts, fanns hans ämbetslokal kvar i hans bostad, när denna år 1663 härjades av eld. Däremot hade Wilhelm Muschamps större framgång, när det gällde att förlika accismästaren med slaktarna. Den 20 september kallade han parterna samman på rådstugan. Landshövdingen fastslog då att slaktarna grovt förolämpat tull nären, och genom hans mellankomst åstadkoms enighet i sak, så att slaktarna erkände att de »alla för en och en för alla frivilligen alldeles med arrendatorn sams och eniga blivit».21 Uppmuntrad av landshövdingens ingripande gick Lindeqvist redan den 21 september till nya angrepp på magistraten. Han insände en utförlig skrivelse till generalguvernören innehållande en rad klagopunkter. Magistraten värjde sig denna gång genom att sända borgmästare Henrik Mårtensson Hierzelius till Malmö med en motskrift, som han personligen skulle framlämna till generalgu vernören. I denna insinuerades att Lindeqvist »måtte vara en mäkta passionerad och orolig person» och man tillbakavisade bestämt de beskyllningar tullnären riktat mot magistraten för att ha eggat slaktarna till motspänstighet. Man av80

Mässingskran för tappning av öl från fat, funnen inom Hälsingborgs gamla stadsområde. Hälsingborgs museum.

Näringsliv och ekonomi visade också bestämt den av Lindeqvist väckta misstanken om att det varit ma gistraten som hjälpt till med att formulera slaktarmästarnas besvärsskrift. Ma gistraten lät sin skrivelse utmynna i en begäran att själva i stället för Lindeqvist få arrendera accisuppbörden i Hälsingborg.22 Magistraten tog upp striden mot Lindeqvist också inför annat forum. Fem da gar senare uppsattes en lång inlaga till kammarkollegium, i vilken man också gick emot de anklagelser tullnären framställt med anledning av tvisten med slaktarna. Till detta lade man klagomål över att Lindeqvist ej låtit sina accisbetjänter avlägga ämbetsed på rådstugan och ej heller vederbörligen utbetalat till magistraten den sjättedel av accismedlen som staden hade rätt till. Linde qvist å sin sida vädjade till landshövdingen om »assistence och intercession», och Wilhelm Muschamps intygade på hans begäran, att det var slaktarna som för olämpat tullnären, men att parterna nu blivit förlikta.23 Magistratens aktion ledde inte till något resultat. Lindeqvist förblev vid sin tjänst som tullnär och det var ej tal om att magistraten skulle få övertaga ar rendet av acciserna. Däremot synes Lindeqvist under den närmaste tiden ha känt sig betydligt säkrare i sadeln än förut. Det förefaller som om han till och med överskattat styrkan i sin position. Den 13 maj 1662 insände han nämligen till landshövding Peder Hammarskiöld en inlaga som i grund och botten inne bar en våldsam kritik av magistratens sätt att omhänderha näringspolitiken i Hälsingborg. Lindeqvist klandrade sålunda att bryggarna tilläts sälja öl i minut och ej lämnade förteckningar över till vilka krögare de levererade dryckesvaror. Krögarna bryggde öl själva, vilket stred mot den svenska näringslagstiftningen, och de borde ej ha lov att utminutera annat än svenskt öl. Vin såldes av köp männen, men endast krögare och vintappare borde ha tillstånd till detta. Slak tarbod saknades och det fanns ej föreskrivna inhägnader för slaktdjur vid tull portarna, vilket försvårade accisuppbörden. Endast slaktare borde ha tillstånd att slakta, men detta kontrollerades inte. Kronans accisintäkter förminskades genom att ej blott stalloxar utan även andra levande djur utfördes till Dan mark. Månglerskor och soldathustrur tilläts driva köpenskap med allehanda varor i sina hus utan att erlägga accis. Accisuppbörden av malt kunde ej göras effektiv, om ej maltmalningen i staden koncentrerades till en hästkvarn. Ma gistratens rätt till en sjättedel av accisen kunde slutligen bäst tryggas, om sta den tillsammans med kronan avlönade en besökare för accisuppbörden. Magistraten, vars sätt att upprätthålla »god politi» blivit hårt kritiserat, gick omedelbart i svaromål. I en inlaga av den 22 maj framhöll man att det fanns 6 - 689890

Hälsingborg IV: 2

Försvenskningen ett bryggarlag i staden — dock som vi tidigare sett ej ett bryggarämbete i egent lig mening — men att man ännu ej uppgjort någon förteckning över krögarna. Staden hade blott två vintappare och dessa skötte sig utan klander. Det fanns fem bagare men då de ej räckte till för att täcka både borgerskapets och gar nisonens behov, måste man också tillåta »fattigt folk» att skaffa sig spannmål eller mjöl för att baka bröd i smärre partier för avsalu. Materielbrist hade hind rat inrättandet av en slaktarbod men det skulle ske med det snaraste. I fråga om utförseln av levande djur påpekade man, att beslut därom ej fattades av magistraten utan av högre myndigheter. Klagomål rörande soldathustrurna och månglerskorna hade ej tidigare kommit till magistratens kännedom och därför hade man ej kunnat vidtaga några åtgärder i fråga om dem. Slutligen lämnade magistraten i sin inlaga några intressanta upplysningar rörande den sjättedel av accismedlen, varom man tvistat med Lindeqvist. Meningsskiljaktigheterna hade som vi sett yppats redan under år 1661, men gene rellt erhöll de skånska städerna rätt till denna sjättedel först genom Malmö recess i december 1662. Magistraten omtalade att det år 1661 träffats en lokal överenskommelse om att en acciskammare skulle anordnas i Hälsingborg. Sta den skulle av accismedlen få en sjättedel, mot att i sin tur bidraga med en sjättedel av hyran för en acciskammare. Denna överenskommelse bör under alla omständigheter ha träffats först efter den allmänna rådstuga som hölls den 12 september 1661 och som vi skildrat i det föregående. På denna överenskommelse föll magistraten tillbaka med anledning av Lin deqvist yrkande att staden skulle deltaga i avlönandet av en särskild besökare vid accisuppbörden. Man erbjöd sig dock att bestrida denna lönekostnad ur sina accismedel, under förutsättning att tullnären kunde visa på någon annan stad som med sina accismedel bidrog till avlöningen av någon accisbetjänt. Vad slut ligen maltmalningen beträffade, sade sig magistraten följa de förordningar som utfärdats redan i dansk tid rörande hästkvarnen i staden.24 Denna gång hade Lindeqvist skjutit betydligt över målet. Hans inlaga ledde ej till någonting. Hans senare år som tullnär och accismästare präglades ej så mycket av strider med borgerskapet som med den egna personalen, och därvid var ej sällan Lindeqvist den angripna parten. Åtskilliga poster i hans räken skaper för det sista året misstänktes vara oriktiga. Man började tro att felaktiga belopp uppburits både i fråga om lilla tullen och acciserna. Dessutom framkom det att portskrivarna i Södra porten och Norra porten underlåtit att redovisa tullpliktigt gods. Genom att man hade tillgång till deras kladdar kunde man 82

Näringsliv och ekonomi påvisa, att åtskilliga lass med råg, korn, havre, torv och trävaror passerat oförtullade under tiden juni-augusti 1665. Detta ledde till svåra brytningar mellan Lindeqvist och hans tullskrivare, och de senare beskyllde honom för att ha be gått övergrepp och varit hänsynslös mot dem. Magistraten begagnade nu tillfället att rikta en stöt mot den hårt trängde tullnären. Man klagade först över att leveransen av staden tillkommande ac cismedel dröjt otillbörligt länge. Lindeqvist försvarade sig med att hans likvi ditet varit ansträngd, därför att han ålagts stå för en rad utbetalningar för gar nisonens räkning. Men till detta lade magistraten en insinuation att Lindeqvist och hans betjänter försnillat tulloch accismedel. Detta fick till följd att en särskild kommissarialrätt fick ta hand om anklagelserna och göra rannsakning. Rätten var samlad på Hälsingborgs slott under tiden den 26 augusti-8 oktober 1665 och bestod förutom av landshövding Peder Hammarskiöld och tullinspek tören Chrispinus Flygge också av borgmästare Eggert Elers, stadssyndicus Anders Ekebohm och två borgare. Erik Lindeqvist befann sig i en svår situa tion och därom vittnar bl. a. att han gjorde häftiga utfall mot landshövdingen, protesterade mot att han presiderade i rätten och vägrade yttra sig i hans när varo, eftersom han enligt Lindeqvists förmenande i en rad yttranden tagit parti emot honom och »honom otillbörligen utropat och hans ärliga namn sålunda förmedelst okvädinsord hårdeligen attackerat».25 Utslaget i denna rättegång är ej känt. Den torde dock ha gjort det omöjligt för Lindeqvist att vidare komma i fråga som tullnär och accismästare i Häl singborg, allra helst som man åter planerade att utarrendera accisuppbörden. Redan i februari 1665 föreslog landshövding Peder Hammarskiöld, att om upp börden av lilla tullen i Hälsingborg skulle utarrenderas, man då borde ha i åtanke en tullbetjänt i Landskrona vid namn Johan Andersson Brunnberg, som varit tullnär där sedan 1662 och visat sig »trogen, flitig, skötelig och redelig».26 Landshövdingen tänkte sig att Brunnberg alternativt kunde förflyttas till Ystad, men han erhöll arrendet i Hälsingborg. Det första kontraktet gällde arrende av lilla tullen och accisen under åren 1666-1668 och rill en början fastställdes arrendesumman till 4 256 daler smt per år men nedsattes fr. o. m- 1667 till 3 666 daler smt.27 Också Johan Andersson mötte en rad besvärligheter vid fullgörandet av sina ämbetsåligganden. Redan i juli 1666 klagade borgerskapet inför magistraten över de visitationer som accisbetjänter och »tobaksbesökare» gjorde i privata hus och ett par bryggare ondgjorde sig över konfiskationer och beslag som verk-

Försvenskningen ställts. Magistraten vidarebefordrade klagomålen till generalguvernören, som i en skrivelse till K. M:t påpekade, att otaliga besvär och klagomål framkommit från borgerskapets och allmogens sida, sedan lilla tullen och acciserna åter bli vit bortarrenderade i Skåne. Gustaf Banér sände också en skrivelse i ärendet till Hälsingborgs magistrat.28 I denna meddelade Banér först och främst att han tillhållit tulloch accisbetjänterna att uppträda korrekt vid visitationer och beslag. Men framför allt underströk han att en accisrätt måste inrättas i staden och sammanträda en gång i veckan för att slita tvister rörande lilla tullen och acciserna. Brunnberg utnyttjade påpassligt generalguvernörens skrivelse och anhöll hos magistraten om att man skulle kungöra för borgerskapet vilka regler som i fortsättningen skulle gälla vid tulloch accisbehandling. Stadens acciskammare skulle hållas öppen dagligen mellan kl. 8-10 om förmiddagarna och kl. 1-3 om eftermidda garna. Oseden att borgerskapet lät mala malt nattetid för att slippa erlägga ac cis, samtidigt som maltkvarnen ofta stod stilla om dagarna, borde avstyras. Mål ningen skulle äga rum mellan kl. 5 om morgonen och kl. 7 på aftonen vintertid och mellan kl. 3 om morgonen och kl. 9 på kvällen sommartid. De som bryggde öl till husbehov, skulle förbjudas att utminutera detta. Ingen mjölnare skulle tillåtas mala någon säd, om inte först sedel uppvisats på det accisbelopp som pålagts. Slaktarna brukade taga tullsedel för den slaktboskap de förde till sta den, i stadsporten och sedan utan vidare slakta djuren, varigenom kronan gick miste om accis. Före slakten skulle i fortsättningen tullsedeln uppvisas på acciskammaren och accissedlar lösas där för djuren. Johan Andersson Brunnberg hänvisade till att den ordning han föreslagit hade sin grund i gällande förord ningar och att det var nödvändigt för tulloch accisuppbörden att reglerna efterlevdes.29 Det är självklart att dessa föreskrifter måste ha uppfattats av borgerskapet som ett tvång, vilket man ogärna ville finna sig i. Brunnberg hade blott en liten personalstyrka till sitt förfogande och genom att fortfarande ingen accisrätt fanns i staden, var han helt hänvisad till det rättsliga stöd som magistraten var hågad att ge honom. Hos generalinspektören för lilla tullen klagade han ett par veckor senare över att hans personal inte räckte till. Vid ett tillfälle hade han personligen konfiskerat två tunnor råg på skeppsbron. Då han ej hade något folk till hands, bad han två soldater ur garnisonen om hjälp, men dessa väg rade därför att kommendanten ett par dagar tidigare låtit en soldat löpa gat lopp för att han anmält att en bryggare malde malt nattetid, och därför att ett 84

Försvenskningen par andra kamrater till dem tidigare hjälpt accisbetjäningen och blivit straffade för detta. Magistraten var honom till ringa hjälp, ty trots att ingen accisrätt fanns i staden, förklarade borgmästare och råd att accissakerna ej föll under by tingets eller rådstugurättens kompetens.30 Någon accisrätt kom ej heller till stånd under de närmaste åren. Däremot yppades nya klagomål både från borgerskapets och tullbetjänternas sida. I juni 1668 ankom två kommissarier från kammarkollegium för att inspektera tulloch accisväsendet i Hälsingborg. På allmän rådstuga fick nu magistraten för klara, varför staden fortfarande saknade accisrätt. Svaret blev, att man visser ligen mottagit generalguvernörens befallning härom men man hade »intet understått sig därutinnan något angripa» förrän myndigheterna lämnat utförliga föreskrifter och tullinspektören utfärdat nödiga instruktioner, så att man hade något att efterleva. Gentemot dessa undanflykter från magistratens sida hävdade Johan Andersson Brunnberg eftertryckligt, att en accisrätt var nödvändig. By fogden ansåg nämligen liksom magistraten att accismål låg utanför bytingets kompetens, och därför fanns intet forum i staden för dessa mål.31 Kommissarierna lyckades bilägga en del tvister mellan tulloch accisbetjänterna och borgerskapet och även accisrättsfrågan förde de framåt. En accisrätt upprättades nämligen under de närmaste åren, när vet vi ej. Fr. o. m. år 1698 är accisrättsprotokoll bevarade från Hälsingborg i större omfattning, men en staka protokoll är i behåll även från tidigare år. Det äldsta är citerat i en inlaga från april 1670 och gällde olaga maltmalning som rådmannen Söfren Nielsen låtit två av sina drängar utföra. Det står alltså klart, att en accisrätt funnits i Hälsingborg någon tid före april 1670. En annan avskrift av ett accisrättspro tokoll gäller utslag som fälldes den 19 juli 1672 på Hälsingborgs rådhus. I accisrätten deltog vid detta tillfälle som bisittare borgmästaren och två rådmän. Ordförande var tullinspektören. Denna sammansättning av accisrätten synes ha varit den normala.32 När 1669-1670 års skånska kommission våren 1670 befann sig i Hälsingborg, framlämnade Brunnberg ett par stora inlagor till kommissarierna. Dessa vittnar om vilken till synes hopplös uppgift han ställts inför, när det gällde att tillse att accisuppbörden skedde enligt gällande förordningar och att kontrollen var så fullständig som möjligt. Eftersom han hade »ett motsträvigt sällskap att meddragas», var det önskvärt att han till sitt förfogande fick ytterligare en besökare, så att han kunde disponera över två stycken. Vid mål inför accisrätten borde samfällda beedigade vittnesmål av dessa två ges fullt vitsord. Sådan bevisning var

Näringsliv och ekonomi nu omöjlig att förebringa, eftersom den ende besökaren han förfogade över ofta måste tjänstgöra som tullskrivare i Stora strandporten nere vid skeppsbron. Bryggarna måste åläggas att mala malt i större partier. Nu malde de blott en säck i sänder, vilket gjorde att accisbesökaren nästan ständigt måste stå vid maltkvarnen, men likväl var det säkert att en hel del underslev förekom. Mjölnarna borde tillhållas att mala endast den säd, som stod upptagen på accissedlarna, och denna föreskrift borde gälla också väder- och vattenkvarnarna utanför staden, där borgarna gärna malde både mjöl och malt.33 Borgarna har som synes varit uppfinningsrika och alltid funnit något kryphål som hjälpt dem att slingra sig undan skyldigheten att betala accis. Johan Andersson Brunnberg tog inför kommissarierna också upp frågan om hur man skulle förhålla sig i fråga om bageriaccisen. Det fanns nämligen en rad enskilda personer utanför bagarlaget, vilka bakade och sålde grovbröd utan att erlägga bageriaccis. Kommissarierna gav magistraten i uppdrag att införa en bättre ordning i detta avseende och den 30 juni 1670 kallades alla enskilda per soner, som bakade bröd i sina hem för avsalu, upp på rådstugan. Magistraten klargjorde situationen för dem och vid ett sammanträde en vecka senare på rådstugan enades man om att dessa »husbagare» antingen i likhet med yrkesbagarna månatligen skulle betala bageriaccis med ett fastställt belopp eller or dentligt på acciskammaren lösa accissedlar efter hand för vad de bakade till för säljning.34 Därmed var en för stadens livsmedelsförsörjning mycket känslig fråga avförd från dagordningen. Över huvud taget förefaller Johan Andersson Brunnberg ha förstått att i högre grad än sin företrädare hos magistraten och högre myndigheter vinna ge hör för sina önskemål. Sålunda fördes frågan om lokaler för uppbörden av lilla tullen närmare sin lösning. År 1669 inköptes vid Lilla strandporten (Kullapor ten) för 200 daler smt slaktaren Bendt Povelsens fastighet, vilken skulle använ das till tullhus där. Inför 1669-1670 års skånska kommission påtalade Brunn berg, att vid den viktiga infarten genom Norra porten numera ej fanns något lämpligt tullhus, utan betjänterna fick nyttja garnisonens »corps de guardie», vilket var så litet att det nätt och jämt rymde fyra man. Det var därför mycket svårt att vid detta tullställe betjäna den trafikerande allmänheten med tullsed lar. Framställningen ledde till att ett nytt tullhus uppfördes 1671 vid Norra por ten och under de följande åren gjordes en del kompletteringsarbeten på detta. Reparationerna på det ganska nya huset orsakades bl. a. av att tullhuset stod »uppe på höjden för vind och regn på alla sidor» och av att de lerklinta väg87

Försvenskningen garna skadades av »det myckna skjutandet på slottet och vallarna, som oftast sker».35 Vid Södra porten hade man dittills hyrt in sig i ett litet privat hus, men nu ville ägaren själv disponera hela huset ensam. Det blev nödvändigt att uppföra ett tullhus, men det var svårt att finna en lämplig plats för detsamma. Innanför stadsporten fanns inga möjligheter, såvida man inte placerade det ett långt stycke in i bastionen, vilket var opraktiskt. Johan Andersson hade låtit påbörja ett husbygge utanför stadsporten på en plats han ansåg lämplig. Kommendan ten i staden menade, att huset kom att stå för nära befästningsvallen, och före slog att det skulle flyttas ännu längre söderut i närheten av de väderkvarnar som stod utanför staden. Mot detta protesterade emellertid Brunnberg, men han måste hos generalguvernören anhålla om tillstånd att få bygga huset på den plats han tänkt sig.36 År 1671 råkade Johan Andersson Brunnberg i den konflikt med borgmästaren Bendt Pihl och dennes bröder, som vi utförligt skildrat tidigare och som ledde till att han själv i mars 1675 utnämndes till rådman i Hälsingborg. Sysslan som tullnär och accismästare hade han kvar. Striden mellan honom och Bendt Pihl fick till följd att generalinspektören för lilla tullen och accisväsendet be ordrade magistraten att dela ansvaret för accisuppbörden med accismästaren ge nom att alltid en rådman skulle underteckna accissedlarna jämte denne, varige nom man skulle »lika som hålla en kontraräkning» över de inflytande medlen och förhindra underslev. Denna ordning föreföll så förträfflig att Rutger von Ascheberg år 1682 hos K. M:t föreslog att den skulle tillämpas överallt inom generalguvernementet.37 När Johan Andersson Brunnbergs arrende skulle förnyas år 1675, lämnade han i sin framställning till kammarkollegium några upplysningar om sig själv. Efter en lång sjukdom hade hans hustru avlidit, lämnande honom ensam med flera minderåriga barn. Han ämnade nu ingå nytt gifte, men striden med Bendt Pihl hade tagit hårt på honom själv. Till detta kom senare hans upplevelser under krigsåren 1675-1679, som skildrats i annat sammanhang. Under de båda perioder då Hälsingborg hölls besatt av danskarna, låg det svenska accisväsendet och upp börden av lilla tullen nere. Efter den första danska ockupationens slut hyste man på svenskt håll tvivel rörande Brunnbergs lojalitet och han suspende rades i november 1677 av generalguvernör Göran Sperling ej blott från rådmanstjänsten utan också från tullnärs- och accismästarsysslan. I december 1677 utsågs befallningsman Andreas Hysing till rådman i Hälsingborg och han skulle dess-

Näringsliv och ekonomi utom inneha befattningarna som accismästare och tullnär vid lilla tullen.38 Efter den första danska ockupationens slut återvände i början av 1677 ett par betjänter vid lilla tullen och accisen till Hälsingborg. De önskade återin träda i tjänst, men då Johan Andersson Brunnberg ej fanns i staden, vände de sig i brev till tullinspektören med förfrågan om hur de skulle förhålla sig. Bre vet nådde emellertid aldrig adressaten utan uppsnappades av de danska trup perna. Uppbörden av lilla tullen och accisen har dock reorganiserats tack vare tullskrivaren vid Norra porten Laurits Brinck, som ansvarade för densamma till dess att han fick förflyttning i samband med Andreas Hysings utnämning i de cember 1677.39 I slutet av december 1677 anhöll Hysing hos generalguvernören om att bli insatt i sitt ämbete som tullnär och accisskrivare. Det dröjde sedan blott några månader, så befann sig Hälsingborg åter under danskt herravärlde. Efter krigs slutet 1679 anhöll Johan Andersson Brunnberg hos K. M:t om att bli restituerad både i sitt rådmansämbete och som tullnär och accismästare. I augusti 1681 re solverade K. M:t att hans personliga förhållanden under kriget skulle undersö kas. Befanns det då att han med våld förts över till Danmark och ej frivilligt rest dit, skulle detta tas som tecken på att han ej sökt samarbete med fienden och då borde intet hindra att han återinsattes i sina befattningar. Den under sökning som inleddes och som vi tidigare omnämnt, fick till resultat att Johan Andersson Brunnberg återfick sitt rådmansämbete. Tullnärs- och accismästarsysslorna återtog han däremot aldrig.40

Det förefaller som om motsättningarna mellan tulloch accisbetjänterna å den ena sidan och borgarna å den andra utjämnats efter 1675-1679 års krig. De bevarade rådstuguprotokollen har betydligt mindre att berätta om tvister och sammanstötningar och framför allt inte om så dramatiska konflikter som t. ex. den mellan Johan Andersson Brunnberg och Bendt Pihl. Detta beror gi vetvis i första hand på källmaterialets natur. Sedan accisrätten organiserats i början av 1670-talet, föll tulloch accissaker normalt utanför rådstugurättens domvärjo och har följaktligen ej heller satt några spår i protokollen. Men det kan också konstateras, att om man ur denna synpunkt jämför 1670-talets rådstuguprotokoll med 1680-talets — alltså två decennier då det vid sidan av rådstugurätten också fanns en accisrätt i Hälsingborg — visar sig tvistemål i tulloch accisfrågor, som av någon anledning tagits upp inför rådstugurätten, vara 89

Försvenskningen betydligt sällsyntare under 1680-talet än under det närmast föregående decen niet. Mycket har bidragit till denna utjämning och normalisering av relationerna mellan kronobetjäningen och stadens övriga invånare. Den grupp som stått i opposition mot den svenska administrationen, däri inbegripet det svenska tull systemet, decimerades genom att många borgare under kriget flyttade över till Själland. Bröderna Pihl, som ofta stått i spetsen för den oppositionella grup pen, försvann från den lokala arenan. De borgare som under 1660- och 1670-talen uppfattat de nya tullarna och acciserna som en pålaga, vilken man helst borde göra sig helt fri från, började på olika områden ersättas av yngre män, vilka lättare kunde finna sig i den svenska förvaltningen. Tullnärerna har nr. a. o. ej längre haft ett fullt så »motsträvigt sällskap» att göra med som ti digare, samtidigt som de själva säkerligen under årens lopp förvärvat ett säkrare och bättre handlag. Att stadens garnison, vars officerare och soldater tidigare vållade tullbetjänterna många bekymmer, avsevärt minskades efter 1680, bör av tulloch accispersonalen ha känts som en lättnad. Generalguvernör Johan Gyllenstierna fastställde i januari 1680 personalstaten för lilla tullen och acciserna i Hälsingborg. Någon utökning av personalen mot tidigare år, var det ej fråga om, utan förutom tullnären själv skulle finnas tre tullskrivare och två besökare. Jämfört med vad t. ex. Erik Lindeqvist förfogat över, innebar detta sålunda endast att arbetsuppgifterna omfördelats. I stället för fyra tullskrivare och en besökare skulle man efter 1680 ha tre tullskrivare och två besökare. Detta medförde att tullnären själv också fick ta ansvaret för uppsynen i Stora strandporten vid skeppsbron, medan de tre tullskrivarna skulle tjänstgöra i de tre övriga stadsportarna. Arrangemanget medförde emel lertid att två besökare kunde disponeras för accisuppbörden i staden och för visitationer.41 Fram till i juli 1681 fanns ingen utnämnd tullnär och accismästare i Häl singborg, utan tullnären vid stora sjötullkammaren Hans Eriksson Brunnswich svarade en tid för uppbörden. Den nye ordinarie tullnären och accismästaren Nils Hansson Holst uppvisade sin av generalguvernören utfärdade fullmakt den 30 juni 1681 för magistraten på rådstugan. Något arrende av uppbörden var det ej tal om, trots att K. M:t i slutet av 1680 påbjudit att lilla tulloch accismedlen borde utarrenderas. År 1685 försökte magistraten hos generalguver nören utverka stöd för en framställning om att tulloch accisuppbörden skulle utarrenderas. Som motivering hänvisade man bl. a. till att tullpersonalen drev 9°

Näringsliv och ekonomi borgerlig näring. Nils Hansson Holst själv handlade enligt vad som framkom i andra sammanhang med spannmål och salt, och tullbetjänterna vid stadspor tarna bedrev »förprång» med varor de uppköpt, innan dessa kommit in till torget. K. M:t hade emellertid ändrat uppfattning och på kammarkollegiums förslag principiellt förklarat, att det för kronan var fördelaktigare om uppbör den av lilla tullen ej bortarrenderades. Nils Hansson Holst innehade sedan tullnärssysslan obestritt till sin död den 13 jan. 1692.42 På ett område var accismästaren och magistraten hänvisade att samarbeta in timt med varandra. Det gällde bakugnspengarna. Yrkesbagarna skulle månatli gen betala bageriaccis, men övriga invånare i staden som bakade bröd skulle er lägga bakugnspengar. Enligt en kunglig resolution från år 1647 skulle vid taxeringen till bakugnspengar medverka dels tullnären på kronans vägnar, dels representanter för magistraten och borgerskapet. En kunglig förordning från 1672 föreskrev att bakugnspengarna skulle sättas av accisrätterna, men i Häl singborg tillämpades också i fortsättningen den ordningen att magistraten hade ansvaret för uttaxeringen. Vanligen uppdrog man åt stadens äldste att för ett år i sänder sätta bakgugnspengarna. Accismästaren var därvid ofta närvarande. Till ledning för taxeringen lade man den kungliga förordningen från år 1672, i vilken en särskild taxa var intagen för de olika stapelstäderna i riket. En jämförelse mellan de olika städernas taxor utvisar, att beloppen för enskilda personer sattes något högre i Hälsingborg än t. ex. i Landskrona. Kyrkoherden i Hälsingborg skulle sålunda betala 4 daler smt, men kyrkoherden i Lands krona endast 3 daler smt. I Hälsingborg betalade kyrkans och skolans personer allt efter tjänsteställning belopp mellan 4 daler smt och 1 daler 16 öre smt. Kronobetjänternas bakugnspengar låg mellan 1 daler 16 öre smt och 1 daler smt. Borgmästaren skulle erlägga 4 daler smt, rådmän som ej drev handel 3 daler smt, men grosshandlare samt rådmän som drev handel skulle betala 4 da ler smt. Därefter utgick olika belopp för kategorierna förmögna borgare, för mögna hantverkare, ringare borgare, fattiga borgare, utfattiga borgare med bak ugn. De sistnämndas bakugnspengar utgick med 8 öre smt. Utfattiga borgare utan bakugn erlade naturligtvis ingenting. År 1687 höjdes beloppen över lag med en fjärdedel.43 Magistraten ansvarade i samråd med tullnären för uttaxeringen av bakugns pengar fram till år 1706, då kammarkollegium genom en resolution fastslog, att denna uppgift i fortsättningen skulle vila på accisrätterna. Det finns en del längder bevarade från den tid då magistraten ansvarade för taxeringen till 91

Försvenskningen bakugnspengar i Hälsingborg, den äldsta från 1688 och den yngsta från 1706. Bakugnspenningslängderna uppgjordes vanligen i december månad och tullnä ren ansvarade för uppbörden. Systemet synes ha fungerat förhållandevis väl. År 1702, då magistraten genom inbördes konflikter delvis var förlamad, fick man dock bakläxa från guvernementskontoret, så att man år 1704 fick befallning att göra förnyad taxering av bakugnspengar för år 1702.44 År 1681 försökte magistraten utverka befrielse från bakugnspengarna på grund av att staden blivit så svårt hemsökt under kriget, och därför underlät man att göra någon taxering. Man fick dock bakläxa på detta år 1682 och måste på en gång ta ut avgiften för både 1681 och 1682. Det gällde ej särskilt stora belopp från hela staden. 1688 års längd slutade på 87 daler 21 öre smt. Gran skar man emellertid denna längd och jämför de uttaxerade beloppen med vad som angivits i K. M:ts förordning, finner man att borgmästare, rådmän, kronobetjänter och ståndspersoner i staden genomgående upptagits till för låga be lopp. På detta sätt har sålunda magistraten försökt ge staden lindring i påla gorna. Den ende som på det lokala planet skulle ha kunnat motsätta sig detta var Nils Hansson Holst, som ju dels skulle delta i taxeringen, dels svara för uppbörden. Han lyckades dock ej hävda sig mot magistraten. Förhållandet kom i dagen när slutredovisning gjordes efter Holsts död för hans förvaltning. Kam marrevisionen gjorde då anmärkning på att en del personer helt förbigåtts vid taxeringen, andra blivit satta till för låga belopp. Magistraten försvarade sitt handlingssätt med att varken borgerskapet eller magistraten var »av de ägo delar att de kan kallas förmögna» och att deras kapital ofta var bundet i inteck ningar. Taxeringen hade därför ej kunnat sättas högre.45 I fortsättningen var magistraten dock försiktigare och under åren 1692-1706 uppgick bakugnspeng arna årligen till belopp mellan 110 och 190 daler smt. Under kriget 1675-1679 synes tullhusen ha blivit illa medfarna. Under de ti der då danskarna var herrar i staden, stod de förmodligen tomma eller nyttja des av ockupanterna för andra ändamål. Under 1680-talet blev det därför nöd vändigt att till en början hyra lokaler för porttullen vid alla fyra stadspor tarna. Vid mitten av 1680-talet uppfördes emellertid nya tullhus vid Kullapor ten och Norra porten. De stod båda färdiga år 1686. Tullhuset vid Kullaporten hade uppförts på annan plats än tidigare. År 1692 erhöll rådmannen Niels Nielsen skötebrev av staden på den gamla tullstugetomten vid Kullaporten som vederlag för att han tidigare avstått mark för uppförande av det nya tull huset där. På Nils Hansson Holsts begäran »brolades» gatan framför det nya 92

Näringsliv och ekonomi tullhuset vid Norra porten, därför att där var så smutsigt att de »som haver att förtulla intet väl kan komma fram för orenligheten». I maj 1688 lät magistraten på tullnärens begäran värdera de båda nya tullhusen. Tullhuset vid den vik tiga Norra porten taxerades då till 451 daler smt, medan huset vid Kullaporten sattes till 397 daler smt — det senare har m. a. o. varit något mindre.46 En förutsättning för att uppbörden av lilla tullen skulle bli fullständig och effektiv, var att all trafik till och från staden gick genom stadsportarna, där tullpersonalen fanns. Trafiken på småstigar och bivägar vid sidan av de stora infartsvägarna måste förhindras. Det var därför ett gammalt krav från myndig heternas sida, att köpstäder som ej hade fästningsvallar, skulle vara omgärdade med staket, så att försnillningar av porttullen kunde förebyggas.47 Så länge Häl singborg hade sina fästningsverk kvar, var det ej aktuellt att sörja för »instaquetering»

av staden, men läget blev ett helt annat,

när i

början av

1680-talet vallarna blivit nedkastade. Till en början nöjde sig generalguvernören med att i mars 1683 ålägga ma gistraten att tillse, att alla bivägar runt staden var »rätt uppkastade» och avspär rade, så att det var omöjligt att rida eller köra på dem. Nils Hansson Holst påpekade samtidigt att det vid de tre infartsportarna från landsbygden borde finnas låsbara bommar. Magistraten förklarade, att kostnaden för tullbommarna borde tas ur fallande tullmedel. I övrigt uppmanades borgerskapet att tillse, att bivägarna uppkastades, »såsom magistraten intet vet vilken biväg tillförene var uppgraven och nu igen är tillfallen». Rutger von Ascheberg var emellertid inte nöjd med detta, utan återkom följande år med en befallning att i enlighet med kammarkollegiums föreskrifter »till stadens zirat uppsättes ett plank, så att orten eller staden runt omkring må varda instängd». I anslutning till denna skrivelse påpekade Nils Hansson Holst en omständighet som också längre fram skulle komma under diskussion, nämligen husen i Nyborg på stranden vid stadens norra utkant. Han menade att man måste se till att »sådana hus och gårdar måste flyttas inom staketet eller stadens gräns,» för att man skulle vara säker på att fiskarbefolkningen där också ordentligt erlade sin porttull.48 Stadens inplankning medförde sålunda vittgående konsekvenser och detta torde ha varit den främsta orsaken till att magistraten tills vidare låg på ärendet. Två år senare hade Rutger von Ascheberg tappat tålamodet. I maj 1686 föreläde han magistraten att för tullens skull låta »inpalissadera» staden eller, om man längre dröjde därmed, erlägga 300 daler smt i böter. Inte heller denna gång var emellertid magistraten hågad att låta uppföra ett plank eller staket 93

Försvenskningen kring staden, utan man försökte i stället så gott det gick att täppa till de värsta blottorna och hålla ett öga på bivägarna. År 1689 tillät man exempelvis en bor gare att inhägna och bebygga en öde jord, som staden ägde och »som har legat uti vallen och fortifikationen». Motiveringen till detta var att man därigenom sedan vallarna raserats lättare skulle kunna förhindra att olaga bivägar lades förbi Norra porten.49 Frågan om stadens »inpalissadering» blev aldrig löst under Nils Hansson Holsts tid som tullnär och accismästare. Under år 1691 hade magistraterna i Malmö och Hälsingborg anhållit hos K. M:t om tillstånd att få arrendera uppbörden av lilla tullen och acciserna. Ascheberg tillstyrkte framställningarna med den motiveringen att man genom utarrendering av uppbörden fick en »nogare och skarpare tillsyn» än eljest. Kammarkollegium som skulle avgöra ärendet, ansåg sig dock böra ta hänsyn till tulloch accisbetjänternas framtid, vilken kunde bli oviss vid en utarren dering, och begärde ytterligare uppgifter i ärendet, bl. a. om för hur lång tid arrendena skulle gälla och hur mycket magistraterna var hågade att erlägga i arrende.50 Vidare fördes ej frågan denna gång. I stället utnämndes en av magistratens egna ledamöter, äldste rådmannen Herman Schlyter att efterträda Nils Hansson Holst som tullnär och accismäs tare. Den 14 mars 1692 uppkallade han tulloch accispersonalen i staden på rådstugan och uppläste där för dem sin fullmakt samt åtskilliga förordningar och cirkulär rörande deras verksamhet och arbetsuppgifter. Herman Schlyter hade kvar tullnärs- och accismästarsysslorna ännu år 1705. År 1693 gjorde ma gistraten i sina riksdagsbesvär en framstöt hos K. M:t om att få arrendera lilla tullen och acciserna, varvid man erbjöd sig att i arrende betala lika mycket som vilken enskild person som helst. Ärendet hänvisades av K. M:t till kammarkol legium och något vidare blev ej gjort i saken. Schlyter behöll båda sina be fattningar.51 År 1705 slog sig Herman Schlyters svärson Petter Appelberg ned i Hälsingborg och han efterträdde sin svärfader som tullnär och accismästare. Appelberg hade kvar båda sysslorna ännu år 1715. Då utarrenderades ej blott uppbörden av stora sjötullen utan också uppbörden av lilla tullen och acciserna. Petter Appel berg tecknade tillsammans med tullnären vid stora sjötullen Thomas Fistulator den 31 augusti 1715 arrendekontrakt för åren 1715-1717 gällande uppbör den av lilla tullen, bakugnspengarna och övriga acciser i Hälsingborg. Arrende summan var 1 200 daler smt per år. Mot slutet av arrendetiden skulle enligt avtalet nytt arrende utlysas på allmän auktion. Flera anbud inkom, både från 94

Näringsliv och ekonomi konsortier och enskilda. Stadsnotarien Peter Röring d. y. hade också lämnat ett bud — i 050 daler smt per år — och trots att detta ej var det högsta fick han 1 alla fall arrendet för åren 1718-1720.52 Herman Schlyters personal var lika stor som företrädarens. Fortfarande för hyrde man lokaler för tullen vid Södra porten och Strandporten nere vid bryg gan. För dessa lokaler erlades 24 daler smt i hyra och ännu år 1718 dispone rade tullen ej några egna lokaler vid dessa två portar. Vid de båda andra gjorde däremot de under 1680-talet uppförda tullhusen fortfarande tjänst.53 Till en början använde Schlyter rådstugan som acciskammare. Han förefaller i många stycken ha uppträtt egenmäktigt — han var ju äldste rådman och van vid att inta en framskjuten plats i stadens förvaltning. I januari 1694 fann sig magistraten föranlåten att till honom sända en skrivelse, att accisen »efter för ordningen» borde skrivas på rådstugan i närvaro av en ledamot av magistra ten, vilken skulle »sitta hos» så att ingen anledning till klagomål yppades, vil ket »står att befara för det redan passerat är». Schlyter ålades också att upp sätta »en pertinent räkning», så att storleken av den magistraten tillkommande sjättedelen av accismedlen klart kunde fastställas. Dessa pengar skulle omedel bart uppbäras av stadens kämnärsförvaltare jämte vägarepengarna.54 Schlyter har tydligen ej kunnat ordentligt redovisa magistratens andel i accismedlen. Herman Schlyter lät emellertid ej mästra sig. Han flyttade acciskammaren till sin egen fastighet vid Norra Storgatan, nuv. Henckelska gården. Magistraten ogillade emellertid detta. Allmänheten gick ogärna dit och tullpersonalen hade det obekvämt, ty »vem kan sitta bland hustru och barn och förrätta K. M:ts tjänst?» Därför avtalade man med rådmannen Jöran Holst i maj 1695 att denne skulle ställa till förfogande en lämplig, mera centralt belägen lokal för accis kammaren, och begärde också guvernörens samtycke till detta. Schlyter var emellertid ståndaktig. I oktober 1696 resolverade guvernör Otto Wellingk att accisskrivandet i Hälsingborg skulle försiggå på annan plats än i Schlyters pri vata bostad och att magistraten hade rätt att ha en kontrollör tillstädes. I an ledning därav utfärdade magistraten i december 1696 en kungörelse, i vilken borgerskapet tillsades att infinna sig på acciskammaren, vilken var inrymd i råd huset och skulle vara öppen alla dagar utom helgdagar mellan klockan 1 och 2 på eftermiddagen. Accissedlarna skulle, för att vara giltiga, bära både accismästarens underskrift och stadens stämpel. Samtidigt förordnade magistraten en »deputerad» som skulle »sitta hos» accismästaren och föra en »contra special» över uppbörden.55 95

Försvenskningen Schlyter satte sig över också detta. År 1702 begärde magistraten bistånd hos överinspektören för lilla tullen mot honom. Herman Schlyter ville fortfarande ej begagna den lokal man utsett till acciskammare utan »efter sitt eget tycke tycks vilja framhärda med accisskrivande uti sitt eget hus». Man upplyste också om att den tillämnade acciskammaren var belägen i rådhusets, dvs. den Fahrenhusenska fastighetens, källarvåning. Inte heller detta synes ha haft någon ver kan. Två år senare tillsade magistraten borgerskapet att man skulle taga ut accissedlar på »det förordnade rum», ej i Schlyters bostad. Någon ändring tycks det dock ej ha blivit, så länge Herman Schlyter var tullnär och accismästare. När hans svärson Petter Appelberg övertagit sysslorna, påbjöd nämligen överinspektören i oktober 1706 att accisskrivandet skulle för läggas till ett »publikt rum» och att en kontrollör skulle vara närvarande. Un der sina sista år synes Schlyter dessutom ej heller ha velat veta av någon kon trollör, ty år 1704 konstaterade magistraten att detta uppdrag en tid varit »nerlagt». Överinspektören svarade man 1706 att magistraten brukat utse kon trollör vid accisskrivandet. Däremot erkände man att man ej kunnat förmå Her man Schlyter att begagna den acciskammare man låtit inrätta i rådhusets käl larvåning och att Petter Appelberg fått tillstånd att under ett års tid hålla accis kammare i sin bostad.56 Därefter har Appelberg nyttjat stadens acciskammare och några flera tvister om den saken hördes ej av. Herman Schlyter tog i arv efter Nils Hansson Holst den olösta frågan om stadens »instaketering». Själv visade han stort intresse för att staden skulle bli effektivt avspärrad från landsbygden. Redan i mars 1692 erbjöd han sig att själv ur egen kassa förskottera de nödvändiga pengarna för spärrbommar i alla stads portarna och för pålning tvärs över bivägarna. Tullbommar har också uppsatts. De omtalas i stadens utgiftsräkenskaper för år 1692 och där upptages också kostnader för stadens »staket», med vilket avsågs stängsel på stranden ut i vatt net vid norra och södra stadsgränserna. Också senare omtalas reparationer på tullbommarna. År 1694 begärde Schlyter åter att alla bivägar kring staden skulle avskäras, och denna gång fick han stöd av guvernören som i juli 1694 ålade ma gistraten att indela borgerskapet i rotar och för varje rote utmäta en viss sträcka, för vars »avpålning» roten skulle ansvara.57 Avsikten var tydligen denna gång att verkligen resa ett sammanhängande stängsel runt staden, men magistraten gjorde sig ingen brådska. I stället villfor man en begäran från Herman Schlyter om att bivägarna skulle avspärras. I maj synes detta ha varit klart, ty då utsågs två borgare att 96

Gustaf Banér (1618-1689). Fältmarskalk, generalguvernör 1664-1669. Porträtt i olja av David Kläcker Ehrenstrahl. Malmö museum.

Näringsliv och ekonomi jämte stadsvaktmästaren inspektera att inga borgare hade några bivägar eller »bakluckor» vid sina fastigheter, varigenom stadsportarna kunde kringgås. Ma gistratens handlingsvilja torde ha ökats av att guvernören i mars 1695 återkom mit till kravet på att staket omedelbart skulle uppsättas kring staden. Nu sva rade magistraten att man avspärrat och blockerat alla bivägarna. Då det ej fanns någon obefäst stad i Skåne som var »instängd» på det föreslagna sättet, undrade man varför det skulle »mera statueras exempel på Hälsingborg än andra».58 Följande år återkom guvernören med krav på att staden skulle inhägnas och denna gång aktualiserades den gamla tanken att befolkningen i Nyborg skulle effektivt hindras från att gå tullportarna förbi. Guvernör Otto Wellingk tänkte sig närmast att deras hus skulle rivas ned och befolkningen flyttas. I juni 1696 vädjade invånarna i Nyborg till magistraten om att hos guvernören utverka tillstånd till att de skulle få bo kvar, då det eljest »för dem helt eländigt bleve». I juli inlämnade magistraten till Otto Wellingk en inlaga, i vilken också frågan om nedrivning av husen i Nyborg berördes. Man påpekade att »samma hus och platser sedan urminnes tid där varit» och att fiskarbefolkningen i Nyborg både utgjorde båtsmanshåll och bar annan borgerlig tunga, liksom om de varit bosatta inne i staden. Rev man ned husen, kunde man befara att befolkningen ej flyttade in i staden utan i stället slog sig ned på den frälsejord, som låg ett stenkast därifrån och tillhörde häradshövding Magnus Paulin på Stora Pålsjö. Då skulle både kronan och staden gå förlustiga en del intäkter från dem.59 I oktober föreläde magistraten ärendet för de äldste. Det gällde nu främst att beräkna vad en »instaketering» kunde kosta. De äldste ifrågasatte, om det verk ligen var K. M:ts eller »annan hög överhets» vilja, att man skulle tvinga staden till detta, allra helst som dess tillgångar var små och man tidigare under några år varit tvungen att lägga ned mellan 200 och 300 daler smt enbart på räck verken på stranden vid norra och södra stadsgränserna, därför att dessa stän digt fördärvades av stormar. Man riktade också en fråga till Herman Schlyter, huruvida staden måste inhägnas överallt. Schlyter svarade, att man först måste gå runt staden

och

fastställa

»varest

staqueterna

nödigt

behöves».

gistraten instämde i de äldstes uppfattning. Den allmänna meningen var så lunda att man skulle försöka komma undan med så små kostnader och så föga omfattande arbeten som möjligt.60 Den 31 oktober 1696 hade Otto Wellingk tagit ställning i frågan. I en reso lution föreskrev han att staden skulle inhägnas. Husen i Nyborg skulle däremot ej nedrivas utan »så vida in i staden dragas att de blir stående inom stake7*

689890

Hälsingborg IV: 2

Försvenskningen terne».61 Magistraten hade nu fått klart besked och hade intet annat att göra än att skrida till verket. Man höll dock fast vid tanken att ej uppsätta något sam manhängande staket eller räckverk runt staden. I januari 1697 fattade man beslut om hur man skulle förfara. Varje fastighet i staden skulle åläggas att svara för sin givna del av staketen, både vad gällde uppsättandet och det framtida under hållet. I februari skulle magistraten jämte Herman Schlyter och fyra särskilt utsedda borgare samt två timmermän taga »denna staden i ögnamärke» och uppmäta hur långa staket som måste uppsättas på de platser, där sådana anord ningar ansågs nödvändiga. Därefter skulle de olika andelarna i staketen för delas på stadens fastigheter.62 Staden blev alltså ej fullständigt inhägnad. År 1699 måste Herman Schlyter ännu en gång påminna om de »olagliga bakluckor» som en och annan borgare hade uppsatta vid sina gårdar. Fyra borgare jämte stadsvaktmästaren och en tullbetjänt skulle inspektera att sådana utgångar ej fanns och med hjälp av två pliktkarlar låta »nedslå» dem som de eventuellt träffade på. Under de följande åren omtalas stundom utgifter för lagning av bommar och staket. Särskilt efter 1709-1710 års krig var åtskilligt »av fienden ruinerat». Det har då gällt repa rationer på tullbommarna, räckverken nere vid stranden samt de staketräckor som möjligen funnits här och var vid stadsgränserna, där in- och utpassage an sågs alltför lätt.63

1. Stiernman,

Commerceförordn.

11:825 ft.,

2. Stiernman, Commerceförordn. III: 474 ff. 3. Resolution 1658 23.4, Sk. komm. 1658 ar

18.9

och

Malmö recess

1670, acta vol. Z, RA. 9. Besvär 1664 28.6 p. 10, 1672 16.11 p. 10, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Re

kiv, RA. 4. Kgl. brev 1658 27.4, avskrifter i HSA: RM och Sk. komm. 1669-1670, acta vol. G s. 110,

31: 332 f.

solution 1672 13.12 p. 10, Kgl. resol. och förkl.; RA.

Brevkonceptbok

1672

sept./okt.,

HSA:

RM.

RA. SSLHAF I: 31.

10. Besvär 1675, St. skr. och besv., Hälsing Kommissariernas

resolu

tion 1658 22.7, original i HSA: RM (se band III: 2 bil. A). 6. HSH 31: 332 f. RR 1658 31.11. Extrakt ur kämnärsräkenskaperna i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 51 v. — 52 r. och 678 ff., RA. 7. Besvär 1660 20.10 p. 7, St. skr. och besv., Hälsingborg, — 1718, RA. Kgl. resolution 1660 24.11 i HSA: RM. Se band III: 2 bil. A. 8. Städernas inlaga 1662 13.9, kommissarier

1662

1662 18.9, samtliga i avskrift i Sk. komm. 1669-

857 ff., 866 ff., 872 ff.

5. HSH

nas resolution

borg, -1718, RA. 11. Gustaf

Banérs

generalguvernörsberät-

telse 1664-1668, utg. av I. Andersson (Skr. utg. av K. Hum. Vet.-samf. i Lund XXX. Lund

194°) s-

76.

12. Stiernman, Commerceförordn. IV: 276 ft. Inlaga 1670 11.4, Sk. komm.

1669-1670, acta

vol. CC; Sk. komm, protokoll s. 1369 ff., RA. 13. Lindeqvist till Stenbock 1661, u. d., 4.7 med bilaga av 3.4, GA: GGK. HSH 31: 391.

Näringsliv och ekonomi 14. Räkenskapsextrakter i Sk. komm. 16691670, acta vol. G, RA. 15. Utdrag ur

endast strövis bevarade, i HSA. Accisrättsutslag 1672

rådstuguprotokoll

1661

7.6,

GA: GGK.

19.7, avskrift i

Kommissarialrätt i

Hälsingborg ang. borgm. B. Pihls accisförsnill ningar 1674, RA.

16. Lindeqvist till Stenbock 1661 4.7 jämte bilagor, GA: GGK. 17. Inlaga

33. Inlagor 1670 16.4, 17.5, Sk. komm. 16691670, acta vol. F s. 757 ff., RA.

1661

5.7, Ankomna brev, Kam

markoll. arkiv, KA.

34. Renov. rådst. prot. 1670 30.6, 7.7. 35. Köpebrev

1669

20.4,

Sk.

komm.

1669-

18. Inlagor 1661 19.8, 31.8, GA: GGK.

1670, acta vol. F s. 763, RA. Kopiebok 1671

19. Inlaga

14.12, 1674 16.11. Renov. rådst. prot. 1671 14.

1661

2.9, Ankomna brev, Kam

12, 1673 3.4.

markoll. arkiv, KA. 20. Magistraten till Stenbock 1661 13.9, GA; GGK.

36. Inlaga av Brunnberg 1673 3.10, ÖK. 37. Ascheberg till K. M:t 1682

21. Muschamps attest

1661

2.10, Ankomna

brev, Kammarkoll. arkiv, KA.

GGK.

RA.

Se band IV: 1 s. 308 ff. 38. Brunnbergs

22. Hierzelius till Stenbock 1661 24.9, GA:

12.10,

inlaga

1675

4.4,

Tull och

accis 503, KA. C. Hård till Leijonskiöld 1677 23.12, LMLH. Fullmakt för Hysing 1677

23. Magistratens inlaga 1661 26.9, Ankomna

i vidimerad kopia daterad

22.12,

GA: GGK.

brev, Kammarkoll. arkiv, KA. Lindeqvist till

Brunnberg till Sperling 1677 15.11, GA: GGK.

Muschamps 1661 2.10, LMLH. Muschamps at

Se band IV: 1 s. 314 ff.

test

1661

2.10, Ankomna brev, Kammarkoll.

arkiv, KA.

39. Skrivelse

1677

6.3,

snappede Breve, DRA.

24. Magistraten till Hammarskiöld 1662 22. 5, med Lindeqvists skrivelse 1662 13.5 bilagd, GA: LMLH.

Krigskollegiet,

Hysings

Op-

fullmakt, se

not 38. 40. Hysing

till

Sperling

1677

22.12,

GA:

GGK. RR 1681 13.8. Se band IV: 1 s. 320.

25. Rättegångshandlingarna i Tull och accis 503, KA.

41. Gyllenstierna till K. M:t 1680 18.1, RA. 42. Stiernman,

26. Hammarskiöld

till

kammarkollegium

584 h

Renov.

Commerceförordn.

rådst.

prot.

1681

IV: 293,

30.6.

Rådst.

1665 24.2, Ankomna brev, Kammarkoll. arkiv,

prot. 1682 16.3, 30.8, 1688 3.9. Kopiebok 1685

KA.

7.7. Holsts dödsdag efter Hälsingborgs dödbok,

Brunnberg

till

kammarkollegium

8.5, kopia i Sk. komm.

1667

1669-1670, acta vol.

HSK. 43. Stiernman, Commerceförordn. III: 907 f.,

F, vol. 723 ff., RA. 27. Kontraktet för 1666-1668 i avskrift i Sk. komm. 1669-1670, acta vol.

962 ff., IV: 358 ff., 769 ff. Rådst. prot. 1682 8.

G. Andra hand

12, 1683 15-1’ 7-2, 27.8, 29.8, 8.9, 1684 7-L 28.5,

lingar rörande arrendet i avskrift i vol. F s.

27.8, 7.9, 1696 16.9, 1699 31.7, 1703 1.6. Kopie

693 ff., bl. a. en vinst- och förlusträkning.

bok 1698 16.10. Resolution 1664 1.9 p. 15, Kgl.

28. Gustaf

Banérs

generalguvernörsberät-

telse etc. s. 113 ff. Banér till K. M:t 1666 3.9, RA. Kopiebok 1666 4.7.

resol. och förkl., RA. 44. F.

Lindberg,

Västerviks

historia

1275-

1718 (Västerviks historia 1. Västervik, 1933) s.

29. Kopiebok 1666 10.11.

333.

30. Brunnberg till överinspektören 1666 20.

kenskaper, allm. serie, HSA:RM.

11, avskrift i Sk. komm. 1669-1670, acta vol.

Bakugnspenningslängderna

45. Stiernman,

finns

Commerceförordn.

Rä

IV: 366.

Rådst. prot. 1682 8.12, 1692 13.2.

F s. 731 ff., RA. 31. Rådstugurättsprotokoll

1668

17.6-22.6,

46. Rådst. prot.

1685

9.2,

13.2,

1686

10.2,

kopior i Kommissarialrätt i Hälsingborg ang.

20.9, 1687 5.2, 1688 19.5, 26.5, 1692 20.2. Kopie

borgm. B. Pihls accisförsnillningar 1674, RA.

bok 1685 10.2, 13.2, 1686 10.2, 13.2, 1688 15.2,

Renov. rådst. prot. 1668 17.6-22.6.

1689 13.3, 1690 25.2, 1691 11.2.

32. Inlaga 1670 20.4, Sk. komm. 1669-1670,

47. A. Leijonskiölds landshövdingeberättelse

acta vol. F s. 753 f., RA. Accisrättsprotokoll

1667-1669, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. T s.

föreligger fr. o. m.

479 ff., RA.

1698, till en början dock

Försvenskningen 48. Rådst.

prot. 1683

12.9,

1684 5.4, 12.4.

54. Kopiebok 1693 4.1.

Kopiebok 1683 12.9. 49. Rådst.

1705 14.3, 1715 19.2, 1717 16.3, 1718 1.3.

prot. 1686 29.5.

Kopiebok 1689

55. Kopiebok Otto

24.10. 50. Kammarkollegii

utlåtande

1691

31.12,

51. Rådst.

prot. 1692

14.3.

Kopiebok 1705

14.3. Besvär 1693 16.11 p. 15, St. skr. och besv.,

4.5,

1696

resolution

24.12,

1696

31.10

23.12. p.

HSA: RM.

56.

Tull och accis 503, KA.

Wellingks

1695

Rådst. prot. 1704 13.10, 1706 13.10. Ko

piebok 1702 5.3, 1703 26.9, 1704 10.9. 57. Rådst.

prot.

1692

16.3,

1694

25.7,

9.6.

Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1693 5.12,

Kopiebok 1692 30.4. 1692 års utgiftsräkenska-

Kgl. resol. och förkl., RA.

per i Räkenskaper, allm. serie, HSA: RM.

52. Appelberg omtalas som accismästare och tullnär

stora

sjötullräkenskaperna

fr. o. m.

1705. Handlingar rörande arrendena finns i Tull och accis 590, KA. År 1714 uppgav Ap

58. Rådst.

prot.

1695

4-5-

59. Rådst. prot. 1696 6.6, 4.7. Kopiebok 1696

9-760. Rådst. prot. 1696 10.10.

1705, Rådst. prot. 1714 12.6.

61. Wellingks resol.

1696

62. Kopiebok 1697 30.1.

prot. 1692 14.3, 1710 17.8, 29.8. Kopiebok 1694

63. Kopiebok

IOO

31.10,

HSA: RM.

Rådst. prot. 1696 16.11.

tillsammans till 24 daler smt. Se t. ex. Rådst.

12.4, 1695 23.4, 1697 27.2, 1699 27.1, 1701 6.5,

1695

27-5-

pelberg att han kommit till Hälsingborg år 53. Årshyran för de båda tullhusen uppgick

Kopiebok

1699

18.8.

2.11, 1710 12.11, 1713 23.11.

Rådst. prot.

1708

SMUGGLING OCH UNDERSLEV

Å KOMPLICERADE och detaljerade som bestämmelserna för stora sjö tullen, lilla tullen och acciserna med tiden hade blivit, var det ganska natur ligt att de kunde väcka irritation hos befolkningen och att man på olika sätt försökte att kringgå dem och undandraga sig skyldigheten att betala de före skrivna avgifterna. För Hälsingborgs del torde ytterligare en faktor ha haft be tydelse. Efter 1658 avskars på många sätt de gamla ekonomiska förbindelserna med Själland och det tog tid, innan befolkningen hann vänja sig vid de nya förhållandena. Därför är det ej ägnat att förvåna, att det i hälsingborgstrakten förekom en hel del smuggling och andra olagliga affärer. Det danska landet låg frestande nära, i varje fall för dem som hade gamla vänner och affärsförbindel ser på andra sidan sundet. Smugglingen var emellertid inte alls något för Skåne eller Sverige enastående. Den var vanlig i de flesta europeiska länder, inte minst i England, där den nådde oanad omfattning. De svenska myndigheterna var också fullt medvetna om att de olaga varutransporterna hade stor omfattning, trots all övervakning och alla försök att göra kontrollsystemet vattentätt. I den hela riket omfattande handelsbalansen för år 1728/29 uppskattades det in komstbortfall som smugglingen vållade för statsverket, till 41% av tullintäk terna på importen. Vid export räknade man med mindre smuggling.1 Beivrandet av smuggling och underslev följde väsentligen två vägar. Strandridare, visitatörer, besökare och övrig tullpersonal hade hand om den direkta uppsikten över varutrafiken och skulle avstyra alla försök till olaga varutrans porter. Men dessutom kunde man tillgripa rättsliga åtgärder och åtala de fe lande inför specialdomstolar, framför allt sjötullrätterna och accisrätterna. Kung liga förordningar från 1672 och 1689 gav regler för dessa domstolars samman sättning. I accisrätten skulle deltaga tullinspektören, en borgmästare och en rådman. Både inspektören och borgmästaren kunde vid förfall ersättas av en rådman. Accisrätten bestod alltså huvudsakligen av magistratspersoner och de ansågs skyldiga att fullgöra detta uppdrag utan särskild ersättning, eftersom 101

Försvenskningen en sjättedel av accismedlen tillföll magistraten. Tullbetjänter och accismästare var skyldiga att å tjänstens vägnar närvara i rätten. Sjötullrätt skulle finnas i alla stapelstäder. I denna presiderade tullnären vid stora sjötullen och dessutom var ett par representanter för magistraten ledamöter.2 Accisrättsprotokoll är i större omfattning bevarade i Hälsingborg först under 1700-talet men enstaka protokoll är i behåll fr. o. m. 1670. Sjötullrättens utslag förekommer till en början strö vis som bilagor till sjötullräkenskaperna men i större antal först ett stycke in på 1700-talet. Mestadels rör det sig om konfiskationsmål. Räkenskaperna för stora sjötullen innehåller år för år en särskild konfiskationsräkning, och i kammarkollegiet gjordes sammanställningar över kronans intäkter av konfiskationer för längre perioder.3 Det konfiskerade godset värderades av två värderingsmän, som borgmästaren för ett år i sänder utsåg bland borgarna. På grundval av denna värdering hölls offentlig auktion på det beslagtagna godset, och sedan de influtna likviderna minskats med den andel som beslagaren hade rätt till samt den tull eller den accis, som normalt skulle ha erlagts för varorna, inlevererades återstoden till tullkontoret. Av räkenska perna framgår att konfiskationerna vid stora sjötullkammaren i Hälsingborg under 1690-talet och början av 1700-talet vanligen uppgått till belopp mellan 100 och 200 daler smt om året. Enstaka år kunde de dock stiga betydligt högre, t. ex. år 1697 till 448 daler smt., 1707 till 637 daler smt samt 1708 till 831 daler smt, men år 1694 låg siffran ända uppe på 1 143 daler smt och 1696 på ej mindre än 2 086 daler smt. I räkenskaperna redovisas ju endast de fall av smuggling och underslev som blivit ertappade. Den olaga trafiken har säkerligen varit be tydligt större än vad siffrorna utvisar. Vid smugglingen gällde det att på något sätt praktisera varorna förbi tullpersonalen vid skeppsbron och i stadens fyra portar eller förbi strandridarna på kusten norr och söder om staden. Ibland försökte man smuggla in varor från utlandet direkt genom porten vid skeppsbron, men det var också vanligt att man tog i land godset utanför staden på stranden och sedan försökte föra in det landvägen i staden genom någon av de tre andra portarna eller över bivägar och »bakluckor» som ej var spärrade. Uppfinningsrikedomen var stor, när det gällde att hitta på olika knep att lura tullbetjänterna. Den enklaste metoden var att sticka undan varorna i båtar eller i vagnar, el ler också att gömma dem i sitt bagage eller på sig själv i kläderna. År 1674 ertappades en köpman från Hamburg, då han »i byxsäckarna och under klä derna» försökte smuggla in flera dussin taftband. Samma år tog tullbetjänterna 102

Näringsliv och ekonomi hand om tre stockholmare som gömt undan silkesvaror, plysch, strumpor och andra kortvaror, »som de i deras linkläder och uti hyende hade insvept».4 De månglerskor som ofta flera gånger i veckan reste med färjebåtarna mellan Häl singborg och Helsingör, ertappades då och då med smuggelgods. I 1705 års sjö tullräkenskaper omtalas kvinnor som från Helsingör försökt smuggla in klippingshandskar, holländskt lärft, knappnålar, fingerborgar, tvål, svavel, barnskor, sparbössor, kryddor m. m. 1706 års räkenskaper utvisar, att man från Hälsing borg sökt olagligen föra över smör, bolstervar, sängtäcken, lärft och olika slags animalieprodukter. Dessutom »utpraktiserades» ofta ved från den skånska si dan och år 1709 ertappades en färjeman från Helsingör med att försöka olag ligen ta med sig fem bockskinn. Borgaren Niels Jensen Morsing omtalas vid ett par tillfällen ute i olaga ären den. År 1674 ertappades han, då han försökte föra in en åtting stärkelse i sta den utan att betala tull. Året dessförinnan gjorde han ett klumpigt försök att komma förbi tullbetjänterna i Norra porten. Han och hans dräng körde »i tämmelig fort trav» med två lastade vagnar genom porten utan att stanna för tull behandling. När han omsider blivit hejdad och stannat, vägrade han att öppna ett skrin som stod i den ena av vagnarna. Dessutom försökte han ge sig av, utan att först betala tull för ett rådjur, en hare och en orrhöna som också var med på lasset.5 Särskilt bryskt synes ofta officerare och soldater ha uppträtt mot tullperso nalen. År 1680 anlände en överstelöjtnant från Helsingör och han vägrade att låta öppna sina koffertar och väskor för visitering vid skeppsbron. När besöka ren inte gav vika, blev han överfallen med hugg och slag. Senare blev bagaget visiterat och det befanns att officern hade åtskilligt att förtulla. Tullnären an mälde saken hos generalguvernören, som föranstaltade om krigsrätt mot den het levrade herrn. Johan Andersson Brunnberg påtalade inför 1669-1670 års skån ska kommission att kommendanten på slottet ofta lät föra olika slags varor genom stadsportarna för sin egen räkning och när tullbetjänterna begärde att få tullbehandla godset, hotade dem med hugg och slag.6 Det har emellertid också gjorts affärer av betydligt större format. Det be varade källmaterialet vittnar tyvärr endast om misslyckade smugglingsförsök. Alla varutransporter som genomförts lyckligt och väl, har inte satt några spår efter sig i sjötullrättens protokoll eller i konfiskationsräkenskaperna. Tvivelsutan gällde det ofta stora varupartier och Hälsingborgs egna köpmän var en gagerade i affärerna men de förstod att hålla sig i bakgrunden, så att om något

Försvenskningen gick på tok, de ej fick skenet emot sig. En vanlig utväg synes ha varit att anordna tillfälliga nederlag på landsbygden, dit varorna i första hand fördes. Godset kom antingen från utlandet och togs då i land i småbåtar på stranden utanför staden, eller från någon leverantör annorstädes i Skåne. I nederlagen låg va rorna kvar, tills man vid lägligt tillfälle kunde ta dem in i staden. För de nöd vändiga transporterna anlitade man ofta ej sitt eget folk utan vidtalade bön der eller andra hågade personer på landet. Gick någonting på tok, hade man då en möjlighet att förneka varje kännedom om affären. Metoderna kunde varieras i det oändliga, men i stora drag känner man ofta igen mönstret i de korta antydningar som ges i källmaterialet. Redan från början av 1670-talet föreligger en uppgift om en smugglingsaffär av detta slag. Då anklagade tullnären Johan Andersson Brunnberg bröderna Jeppe och Svend Pihl för att i november 1673 ha smugglat in fyra fat tobak i staden. Han sade sig själv en kväll ha sett en båt närma sig stranden utanför staden. Då körde en vagn från land ut i vattnet till båten, så att tobaken kunde lastas över. På vagnen forslades så tobaksfaten upp i land, och Brunnberg sade sig veta att alla fyra faten en vecka senare låg i Svend Pihls hus.7 Inspektoren för strandridarna påträffade år 1706, enligt vad sjötullsräkenskaperna för detta år ger vid handen, 17 tunnor beck hos en bonde i Björka. De hade blivit inlagda där av en bonde från Bjälkabygget i Örkelljunga socken. Bonden i Björka förklarade, att han sålt hela partiet till rådman Johan Cöster i Hälsingborg. Sjötullrätten dömde samtliga de tre inblandade till böter, bonden i Björka för att han hållit olaga nederlag och Cöster för att han förberett ut försel ur riket, varvid beckpartiet i hemlighet skulle ha förts »förbi» K.M:ts sjötullkammare. Följande år påträffade strandridarna åter ett parti beck, denna gång hos en annan bonde i Björka. Det gälle 8 tunnor och Cöster angavs åter vara ägare. Inför sjötullrätten uppgav nu Cöster att han ej ägde beckpartiet, utan hans hustru hade tagit det i pant för pengar som hon lånat ut till en bonde i Långhult i Hishults socken. Mot hans utsaga stod emellertid långhultsbons påstående, att han aldrig ägt detta beck och ej hade tillräckligt med skog för att kunna bränna beck. Han sade sig också kunna styrka med intyg från sin kyrkoherde och sina sockenmän att han talade sanning. Rätten ansåg det styrkt att Cöster var ägare till beckpartiet, vilket togs i beslag. Bonden i Björka fick böta för hållande av olaga nederlag. Långhultsbonden ålades att inom åtta da gar med ed styrka vad han påstått.8 År 1705 ertappades en bonde från Gyhult, då han försökte genom Norra por104

Näringsliv och ekonomi ten föra in i staden något över 100 alnar parkum, som han dolt i ett lass en ris. Tullskrivaren fann emellertid tygpackorna, där de låg under riset, och sa ken togs upp inför sjötullrätten. Vid rättegången fastslogs, att tygpartiet olag ligen införts i riket. Att det var fråga om smuggelgods, framgick främst av att tyget ej var stämplat i laga ordning. Bonden fälldes dels för att han hållit olaga nederlag, dels för försök till smuggling genom stadsporten. Till sitt försvar an förde bonden att tyget ej var hans utan tillhörde köpman Rasmus Meisner i Hälsingborg. Detta var säkerligen riktigt, bl. a. med tanke på att det rörde sig om mera tyg än en bonde vanligtvis köpte. Men inför rätten förnekade Meis ner all kännedom om affären. Med tyget hade han intet att skaffa. Rätten be slöt att tygpartiet skulle konfiskeras — mot vilket Meisner för övrigt proteste rade! — och bonden tilläts behålla sin vagn, vilken enligt de vanliga reglerna borde ha konfiskerats, men han tillsades att »aldrig så komma igen».9 En annan affär, i vilken också Rasmus Meisner var inblandad, kompletterar den bild som de här relaterade exemplen gett oss. Denna gång gällde det varor som olagligen skulle föras ut ur riket. En kväll i maj 1707 mellan klockan tio och elva såg en tullbesökare tillsammans med en underofficer och en korpral ur garnisonen två vagnar köra nere vid stranden söder om stadens räckverk vid Södra porten. De körde på en liten väg nere vid stranden förbi de tre väder kvarnarna där. Besökaren och de övriga försökte springa fatt vagnarna för att se vad de hade för sig, men lyckades inte. I stället fick de syn på en dräng som kom på vägen efter vagnarna. De hann fatt honom. Han ville först inte säga vem han var, men tvingades till sist erkänna att han var Rasmus Meisners dräng. Han sade sig vara på väg ut till Gåsebäck för att se till Meisners hästar, som gick på bete där ute. Nu fick emellertid alla tre männen syn på en roddbåt som kom utifrån sjön och närmade sig stranden. Då man genast misstänkte att det rörde sig om ett smugglingsförsök, förde man bort drängen till militärvak tens hus vid Södra porten och satte honom i förvar där. Besökaren tog nu med sig ännu en tullbetjänt, en korpral och två soldater från vakten samt tullnärens dräng, och de gick tillsammans ut i marken söder om staden för att om möjligt ta vagnarna och båten i beslag. Två av dem, som gick ett stycke i förväg, hörde att någon kom ridande nere vid stranden inifrån staden och tog vägen ut i vattnet runt änden på räckverket vid stadsgränsen. De såg också att det stod folk vid gärdsgårdarna och grindarna kring väder kvarnarna och tittade ut över vattnet. Det var omöjligt att säga vad det var för slags folk. Vid en av kvarnarna upptäckte de färska spår av en häst. De 105

Försvenskningen hörde också ljudet av en båt som roddes från stranden ut på sjön. Vid midnatt var de tillbaka vid Södra porten och låg på marken där och väntade. Då fick de syn på en man som kom ridande mot staden och bakom honom syntes ännu en ryttare. De hade med sig tre hästar. Den främste ryttaren var en av stadens vagnmän. Rasmus Meisners dräng höll inför sjötullrätten fast vid att hans ärende var det han uppgivit för tullbesökaren. Visserligen var närmaste vägen ut till Gåsebäck att följa stora landsvägen ut genom Södra porten, men han var främling på orten och brukade i stället ta den nedre lilla vägen förbi kvarnarna. Han hade ej sett till vare sig vagnar eller hästar, uppgav han. Vagnmannen berät tade att han under dagen hämtat spannmål i Landskrona åt en hälsingborgsköpman och inte blivit färdig med att lasta ur spannmålen förrän klockan tio. När han sedan kom hem till sitt, hade hans hustru talat om för honom att bo skap kommit in i en lycka söder om staden, som han brukade, och gjort ohägn där. Därför hade han ridit ut för att se efter hur det stod till. På återvägen följde han den lilla vägen nere vid stranden förbi väderkvarnarna, därför att det var över midnatt och han ville inte väcka vakten i porten. Någon båt ute på sjön hade han ej sett till. Rasmus Meisner själv infann sig i rätten och förklarade sig i allt kunna styrka sin drängs uppgifter. Besökaren krävde då att Meisner skulle åläggas att med ed styrka detta sitt påstående och att han saknade varje kännedom om någon olaga ineller utförsel av varor vid detta tillfälle. Detta vägrade emel lertid Meisner att göra. Han framhöll att han ej kunde åläggas något sådant, eftersom han ej först blivit överbevisad om att ha begått någon brottslig gär ning. Intressant är nu att se hur rätten beslöt rörande Rasmus Meisners edgång. Tullkontrollören jämte tre medlemmar — rådmannen och köpmannen Johan Cöster, rådmannen och köpmannen Michel Swerdtfeger samt apotekaren An dreas Lohman — menade att någon sådan edgång ej kunde åläggas honom. Tullnären

vid

stora

sjötullkammaren

Thomas

Fistulator,

med mångårig

erfarenhet av verksamheten vid Hälsingborgs sjötullkammare, tvekade däremot ej. Han ansåg det styrkt genom många vittnens utsagor, att vid en och samma tidpunkt söder om staden förutom Rasmus Meisners dräng funnits en båt i sjön, två vagnar på den lilla vägen nere vid stranden, folk i beredskap för lastning eller lossning vid gärdsgårdarna, vilket allt borde vara bevisning nog att någon olaga utförsel av varor med Rasmus Meisner som huvudman var

106

Näringsliv och ekonomi planerad den kvällen.10 Han blev emellertid överröstad av rättens övriga leda möter och Rasmus Meisners delaktighet i smugglingsförsöket kunde aldrig klar läggas.

1. E. Heckscher, Sveriges ekonomiska histo ria från Gustav Vasa, i: 2 (Sthlm 1936) s. 560. Svensk handelsstatistik Boéthius och E.

1637-1737, utg. av B.

Heckscher (Sthlm

1938)

s. 592 f.

6. RR 1681 29.1, 12.2. Inlaga 1670 18.1, Sk. komm.

1669-1670,

acta

vol.

693

ff.,

RA. 7. Intyg 1673 28.11, Kommissarialrätt i Häl

2. Stiernman, Commerceförordn. III: 917 ff., V: 111 f.

singborg,

ang. borgm. B.

Pihls accisförsnill-

ningar 1674, RA.

3. Accisrättsprotokollen

finns

HSA.

Ex-

trakter i Tull och accis 226, KA. Konfiskationsräkningar finns i tullräkenskaperna

för

åren 1705-1709 samt 1712.

sjötullräkenskaper. 9. Sjötullrättsutslag

10. Avskrifter

5. Intyg 1673 u. d., Kommissarialrätt i Häl borgm.

8. Sjötullrättsutslag 1707 8.5, bilagt 1707 års

1705

12.7,

bilagt

1705

års sjötullräkenskaper.

4. Tull och accis 502, KA. singborg ang.

ningar 1674, RA.

Pihls

accisförsnill-

sjötullrättens

protokoll

1707 29.5, 31.5, 5.12, bilagda 1707 års sjötullsräkenskaper.

ÅKERBRUK OCH SPANNMÅLS FÖRSÖRJNING

N JL

^ ÄR DET GÄLLER den danska tiden har vi kunnat göra oss en skiss

artad bild av hur Hälsingborgs invånare hade tillgång till jord som de bru

kade. De drev åkerbruk på stadens jord, framför allt inom de vångar och lyckor som åt alla håll kringgärdade den egentliga stadsbebyggelsen, och de släppte sina kreatur på stadens fälad, som låg utanför den egentliga åkerjorden och delvis ej var avgränsad från de kringliggande byarnas fäladsmark. Några vä sentliga förändringar i dessa förhållanden inträdde ej efter 1658. I både Dan mark och Sverige betraktades åtminstone under hela 1600-talet tillgången till tillräckliga utmarker som en lika oeftergivlig förutsättning för en köpstads be stånd som de ekonomiska privilegier och rättigheter städerna åtnjöt.1 Man kan få en uppfattning om åkerjordens omfattning med hjälp av de ut redningar som gjordes av 1681 års tiondekommission. Under 1682 infordrade kommissionen en »riktig specifikation på alla staden tillhöriga åkrar» jämte uppgifter om ägarna, om utsädeskvantiteter och den tionde som dittills givits för varje åkerlott. Magistraten uppdrog åt åtta borgare att upprätta den be gärda förteckningen, men kommissionen var ej nöjd med vad de presterat, utan begärde en ny utredning. Sedan kommissionen på magistratens begäran kom mit till Hälsingborg för överläggningar på ort och ställe, fick de åtta männen befallning att inkomma med en ny förteckning och därvid beakta vad kom missarierna anfört i ett överlämnat memorial. Den 3 juli 1682 förelåg så den »förrättning och inkvisition» som av de åtta upprättats efter kommissionens »givne taxter» och som utgått från de uppgifter borgerskapet lämnat, sedan borgarna av magistraten fått »muntliga och allvarliga förmaningar» vid flera tillfällen att lämna korrekta upplysningar. Förteckningen har sålunda utarbe tats med stor omsorg.2 Det ligger mycket nära till hands att jämföra 1682 års förteckning med den 108

Näringsliv och ekonomi lista över stadens jord som upprättades år 1645.3 Först och främst kan man då konstatera, att antalet omtalade jordlotter var praktiskt taget detsamma vid båda tillfällena, 46 stycken år 1645 och 45 stycken år 1682. Den disponibla arealen har sålunda ej förändrats. Vid båda tillfällena återfinns en lång rad av jordägarna bland stadens borgmästare och råd eller de förmögnare borgarna. Avlönings jordar åt kyrkoherden och komministern samt åt stadskassören om talas år 1682. Söder om staden upptogs år 1682 i allt 17 jordlotter men det sa des också att en del av stadsjorden på den sidan var utlagd till fälad »för odräktighets och ringhets skull». Under rubriken »norr om staden» omnämnes 1682 28 jordlotter. Liksom tidigare uppgavs 1682 att latinskolan och kyrkan ägde jordar vid slottet, dels i Slottsvången, dels i Ladugårdsvången. År 1682 använ des om jordarna namn som Kråkelyckan, Sandlyckan, Södra vången, Strandlyc kan, Strölyckan, Stora lyckan, Slottsmöllevången och Slottsvången. Till arealen har sålunda Hälsingborgs åkerjord ej förändrats i någon större utsträckning under nära ett halvt sekel. Redan ur 1645 års förteckning kunde man emellertid utläsa en strävan hos jordbrukarna att lägga mera mark under plogen genom att odla upp närliggande delar av fäladen. Denna strävan mani festerade sig vid många tillfällen också senare, men den stötte ofta på motstånd både från magistratens sida och från borgerskapets. För alla som höll djur på fäladen, innebar uppodlingen av fäladsmarken avbräck på olika sätt. Inför 16691670 års skånska kommission framförde sålunda borgerskapet klagomål över »de stora årliga intäppor och hägnader som sker av stadens fäladsmark», varigenom möjligheten till betesgång förminskades och många gamla småvägar till och från staden blev avskurna.4 År 1672 begärde borgerskapet hos magistraten att alla som utan tillstånd intagit fäladsmark, skulle tillsägas att åter utlägga denna för allmänt bruk, så att ej stadens »fänad eller boskap» skulle riskera att lida nöd på grund av betesbrist. I riksdagsbesvären samma år anhöll staden hos K. M:t om en noggrann rannsakning rörande fäladsmarken, därför att »en tämmelig del av densamma» under årens lopp blivit inhägnad och uppodlad av enskilda personer. K. M:t hänsköt ärendet till landshövdingen och föreskrev, att staden skulle ha rätt till skadestånd i de fall då bevisbar skada uppstått.5 Åren 16871688 gjorde magistraten på egen hand en liknande räfst, då de äldste fick i uppdrag att grundligt inventera hur mycket jord som tidigare varit »publicum» men sedan blivit »privatum».6 Nyttjanderätten till fäladen har varit en rättighet som borgarna har varit måna att slå vakt om. En notis i ett rådstuguprotokoll från år 1698 ger vid 109

Försvenskningen handen, att praxis var att betesrätten fördelades mellan borgarna efter »skattehåll». Det antal djur som var och en fick lov att släppa på stadens fälad, be stämdes sålunda av hur mycket han erlade till staden i skatt.7 Utåt värnade man så gott det gick sin betesrätt gentemot kringliggande byar vars fälader låg tillsammans med Hälsingborgs. De flesta kända mellanhavandena hade man med bönderna i Filborna by. Mestadels torde samarbetet med filbornaborna ha varit gott. I Hälsingborgs utgiftsstater upptages regelbundet 10 daler smt per år för underhåll av »Gundestrup gierde», dvs. stängslet kring fäladen mot Kulla Gunnarstorp och vid ett tillfälle omtalas det, att det var bönderna i Filborna som fick dessa pengar för att de åtagit sig att se till stängslet. På 1630-talet hade det blivit tvist rörande de delar av fäladsmarkerna som låg i närheten av Filborna by. Vid flera senare tillfällen blev åter betesmar kerna där omtvistade. Byamännen i Fleninge krävde sålunda år 1685 att en samma få disponera betena kring sin egen by och begärde på Luggude härads ting fridlysning av sina beten i närheten av Filborna. Magistraten i Hälsingborg bestred böndernas rätt att fridlysa betena och hävdade, att borgarna i Häl singborg och bönderna i Filborna av ålder hade delat betesrätten på fäladsmarken där, så att man släppte lika många djur, »klöv mot klöv». Fem år senare klagade filbornaborna själva över att hälsingborgarna släppte för många djur ut på betena vid deras by. Från borgerskapets sida hävdades dock att man nu höll färre djur än före det senaste kriget, och man höll fast vid gammal praxis.8 I sista hand hade magistraten ansvaret för att stadens jord blev ändamåls enligt brukad. Årligen i april eller maj brukade magistraten uppdraga åt ett par borgare att kontrollera, att alla gärdsgårdar var i gott skick, så att ej djur kunde komma in på åkrarna, sedan dessa blivit besådda, och vålla skada på den väx ande grödan. Påbud om stängselskyldigheten upplästes ofta från Mariakyrkans predikstol. Under 1700-talet hade staden en särskild »vångavaktare» eller »vångagömmare» som övervakade påbudens efterlevnad.9 År 1683 måste magistraten ordentligt läsa lagen för borgerskapet, eftersom en del inhägnader och gärdsgår dar fortfarande låg nere efter kriget. Borgarna kallades till allmän rådstuga, där hårda ord yttrades om den »oskicklighet» som många visade. Där stängsel ej fanns, skadades grödan av bockar och andra kreatur, särskilt av de svin som löpte kring i staden oringade. Vice rådmannen Per Brorsson Bering, som just då var en av de största jordägarna i staden, kände sig särskilt träffad och blev lugnad först när magistraten förklarat att tillsägelserna gällde alla som brukade jord inom staden. Från predikstolen lät magistraten också förbjuda borgarna 1 10

Näringsliv och ekonomi att »taga sin gång eller väg» genom vångarna, så att den växande grödan ej skulle lida skada.10 När år 1662 lilla tullen infördes, tillkom ett besvär för de jordbrukande borgarna som vållade många praktiska olägenheter. I 1666 års tullordning fanns en bestämmelse om att de borgare som brukade stadsjord utanför tullportarna och hade sina hushåll där, var skyldiga att erlägga tull för allt de förde in i sta den att där »nötas och förtäras». Syftet med bestämmelsen var att förhindra att olaga nederlag anordnades på lantgårdar i stadens närhet eller i bodar strax utanför stadsgränsen. Men alla stadens invånare, som ville föra spannmål från sina utanför staden belägna åkrar in genom stadsportarna, måste erlägga port tull för den. Hos 1669-1670 års skånska kommission begärde man att bli be friad från lilla tullen i dessa fall, men kommissarierna resolverade kort och gott: »negatur in totum», avslås blankt.11 Både före och efter 1658 var, som vi sett, bryggning och utskänkning av öl en viktig inkomstkälla för många av Hälsingborgs invånare.

Man bryggde

hemma i små partier. När år 1712 i samband med uttagning av en särskild skatt på eldstäder, en förteckning upprättades över skorstenar och rökfång i staden, framkom det att man i bruk hade ej mindre än 28 kölnor för torkning av spannmål och malt.12 Myndigheternas föreskrifter om inrättande av bryggarlag var ett farligt hot mot denna verksamhet, men i annat sammanhang har det skildrats, hur man i Hälsingborg lyckades hålla kvar den privata bryggningen i hushållen. Därför har säkerligen aldrig en kunglig förordning från år 1664 blivit efterlevd i Hälsingborg, vilken föreskrev att all bryggning skulle kon centreras till ett särskilt brygghus och att magistraten skulle tillse att en åkare fanns vid brygghuset för att hjälpa borgarna med forsling av malt och färdig bryggt öl. En sådan anordning skulle väsentligt ha underlättat uppbörden av maltaccisen.13 År 1664 försökte magistraten också utverka lättnader i maltaccisen för sta dens borgare. I sina riksdagsbesvär påpekade man att det malt, som framställ des av havre, var sämre än det som tillverkades av korn, men det oaktat utgick accisen med lika stora belopp för båda sorterna. Därför anhöll man om en sänkning av accisen på malt tillverkat av havre. K. M:t avslog emellertid denna framställning, men beviljade däremot att man vid accissättningen i Hälsing borg ej skulle använda det svenska tunnmått som demonstrerats i Malmö för användning i Skåne utan i stället stockholmstunnan, som var något fördelak tigare.14 1 1 1

Försvenskningen Maltframställningen grundade sig på korn och havre. Vid bryggningen nytt jades också humle. I Hälsingborg har man ej haft någon humleodling. Myndig heterna försökte uppmuntra inhemsk humleodling, t. ex. genom ett kungligt plakat år 1687. När guvernör Otto Wellingk år 1693 tillfrågade magistraten i Hälsingborg, varför man ej efterlevde detta plakat och odlade humle, fick han ett svar som erbjuder åtskilligt av intresse. Först och främst konstaterade man, att det ej var särskilt lämpligt att anlägga humlegårdar i Hälsingborg. Starka vindar från nordväst och sydväst, »som det stadigt vid blåst här under bergen vankas», försvårade all räntabel odling nere på strandremsan. Uppe på borg höjden fanns tillgänglig för denna odling endast »helt slätt och sandig jord» som saknade lä för vindarna. Men framför allt underströk man att det var lätt att få humle i riklig mängd från Göinge och Småland. Göingebönderna t. o. m. kunde exportera humle till Danmark. Priset på skånsk och småländsk humle var lågt i Hälsingborg. Dessutom importerade man varje år ett litet antal säckar humle från Danzig och Rostock för smaksättning av ölet, därför att den tyska humlen var något starkare än den skånska.15 Brödsäd och malt kunde stadens invånare låta mala antingen på de vatten kvarnar som låg vid bäcken i Hälsodalen eller på de tre väderkvarnar som stod söder om staden. Dessutom fanns det inne i staden två hästkvarnar. Den ena av dessa har givit namnet åt den nuv. Möllegränden och låg inom en hörn fastighet mellan denna gränd och Storgatan. Dess ägare var rådmannen Anders Nielsen, som år 1670 uppgav sig ha drivit kvarnen i tjugo års tid. Den andra hästkvarnen var större och hade en gång byggts av borgmästaren Ennert Pe dersen. Den har gett namn åt nuv. Hästmöllegränden och låg vid Lilla gatan inom den »Hedströmska gården». År 1655 beviljade Fredrik III privilegium för denna kvarn att vara den enda kvarnen inom stadens gränser, ett monopol som tydligen inte kunnat upprätthållas. Efter Ennert Pedersens död inköptes kvarnen av ett konsortium på fyra borgare, bl. a. rådman Sten Mauritzen och gästgivaren Knud Olsen Vognmand. Under några år försökte de hävda sin en samrätt till all maltmalning i staden.16 1662 års skånska kommission skattlade båda hästkvarnarna. Årligen skulle av vardera betalas 30 daler smt i skatt. Inga andra kvarnar skulle få finnas i staden för maltmalning. I sina riksdagsbesvär 1664 anhöll staden om befrielse från skatten på de båda kvarnarna. Detta beviljades ej då, men skatten borttogs 1668. Det befanns nämligen att dessa två kvarnar var de enda hästkvarnarna i hela generalguvernementet, som blivit skattlagda.17 Den stora hästkvarnen blev 1 12

Venetianskt glas, påträffat inom borgmästare Eggert Elers fastighet. Hälsing borgs museum.

Näringsliv och ekonomi nedriven under 1675-1679 års krig. Borgarna var nu hänvisade till att nyttja endast den andra, vilket torde ha vållat vissa svårigheter. År 1670 uppgavs det nämligen att denna kvarn egentligen var byggd endast för husbehovsmalning och var illa belägen inne på en gård. Det gick några år, innan ansatser gjordes att skaffa staden en ny hästkvarn. År 1684 beviljade Rutger von Ascheberg han delsmannen Johan Ennes d. y. privilegium att få uppbygga en ny hästkvarn, som skulle vara den enda tillåtna i staden. Ennes ville nu förvärva den tomt, där den stora hästkvarnen legat, men f. d. borgmästaren Magnus Paulin, som ägde en del av »Hedströmska gården», hade som närmaste granne förköpsrätt. Först år 1687 stod det klart, att Paulin inte ämnade begagna sin förköpsrätt, och då förvärvade Ennes tomten. Den nya hästkvarnen stod färdig samma år. Det gällde nu att få K. M:ts be kräftelse på det privilegium Ascheberg meddelat. På högsta ort fann man det underligt att hälsingborgarna ej som tidigare önskade ha två privilegierade hästkvarnar i sin stad. Ascheberg inkom med en förklaring i ärendet, i vilken han tillstyrkte Johan Ennes anhållan. K. M:t gav dock aldrig någon bekräftelse på privilegiet under motivering att man ej ville tillåta något »som var eller hade anseende av något monopol».18 Genom att utnyttja den gällande accislagstiftningen kunde emellertid Johan Ennes i praktiken upprätta ett faktiskt monopol åt sig åtminstone i fråga om maltmalningen. Accismästaren Nils Hansson Holst, som hade intresse av att förenkla och effektivisera uppbörden av maltaccisen, gjorde en framställning i saken till magistraten, som den 23 juli 1688 kallade borgerskapet till allmän rådstuga. Borgarna förbjöds nu strängeligen att framdeles anlita väder- eller vat tenkvarnarna vid staden för maltmalning. Allt malt skulle malas på den nya hästkvarnen och accis samtidigt erläggas vid kvarnen enligt gällande förord ning. Samtidigt passade man på att erinra om att allt vete, råg och korn, som fördes ut till vatten- eller väderkvarnarna utanför staden för målning, skulle både vid ut- och hemtransporten ordentligt anmälas för tullpersonalen vid stads portarna, så att lilla tullen blev ordentligt betalad. Underlät man detta, skulle godset konfiskeras.19 Vi har förut visat att det i nordvästra Skåne under 1500-talet och början av 1600-talet ofta fanns ett överskott av havre och korn. En del av överskottet an vändes i hembygden som fodersäd, en del utfördes. Danska kronan lät sålunda transportera stora kvantiteter havre från Hälsingborgs län över till Själland, 8 - 689890

Hälsingborg IV: 2

113

Försvenskningen där den nyttjades som fodersäd i de kungliga ladugårdarna vid Kronborgs och Fredriksborgs slott. Hälsingborgs invånare hade ej heller några svårigheter att täcka sitt behov av fodersäd. Någon import av havre och korn behövdes inte. Annorlunda ställde det sig i fråga om brödsäd. Särskilt under 1640- och 1650talen importerades både råg och vete till Hälsingborg.20 Före 1658 tillhörde Skåne Danmark, som var ett agrart överskottsområde, från vilket man årligen kunde utskeppa stora mängder spannmål till utlandet. Också från Skåne kom en del av den spannmål som utfördes från Danmark. Efter 1658 skulle Skåne inkorporeras med det svenska väldet, som var ett agrart underskottsområde. För de svenska myndigheterna var det naturligt att eftersträva en omläggning av den skånska spannmålsexporten, så att den skånska spannmålen i fortsättningen gick till de svenska områdena där underskott rådde. Redan år 1660 konstaterade generalguvernören Gustav Otto Stenbock i en skrivelse till K. M:t att invånarna i de skånska städerna högeligen »klaga och lamentera att de icke få utskeppa sin spannmål och därmed intet på sin handel något förtjäna».21 Den svenska tullpolitiken gynnade på intet sätt den skånska spannmålsexporten och 1669 års skånska specialtulltaxa medförde inga lättna der i det avseendet. Förutom de hindersamma tullsatserna omöjliggjorde tid efter annan utfärdade exportförbud all utförsel av spannmål. Med kortare eller längre varaktighet förbjöds sålunda spannmålsexport åren 1661, 1662, 1674, 1680, 1693, 1694, 1697, 1698, 1699, 1700, 1710 och 1714. Åren 1674 och 1680 ut färdade generalguvernören därtill förbud på utförsel av spannmål från Skåne till det övriga Sverige. De skånska spannmålsproducenterna och exportörerna i de skånska stapelstä derna befann sig efter 1658 i en helt förändrad situation. Tidigare hade de sålt spannmål till Lybeck eller till nederländska hamnar, där man i retur upp köpt åtskilliga värdefulla importvaror. Detta var nu omöjligt. I stället hänvisa des man till att söka avsättning för spannmålen i det egentliga Sverige. Säden fick då vanligen fraktas med båt till uppsvenska hamnar. Dessa var emellertid ofta vintertid blockerade av is och då riskerade en del spannmålspartier att bli liggande i Skåne och fördärvas genom sammanbränning i magasinen. Den skån ska spannmålen brukade nämligen normalt ej bli torkad i rior, därför att den dåliga tillgången på ved gjorde denna torkningsmetod alltför dyrbar. Ishinder och lagerförstöring var något som de skånska spannmålshandlarna aldrig tidi gare behövt räkna med. Exportförbuden fick till följd att priset på spannmål i Skåne höll sig på en 114

Näringsliv och ekonomi rätt låg nivå — och detta var otvivelaktigt också meningen med förbuden. Men de gjorde det också omöjligt för de skånska spannmålshandlarna att när sädespriserna steg på kontinenten, sälja sin egen spannmål med förtjänst. Ned gången i spannmålsexporten fick också till följd att man fick sämre tillgång på utländsk valuta, vilket minskade möjligheterna till import. Importen försvå rades även därigenom att fraktkostnaderna ökades, när spannmålsutförseln led des i nya banor. Före 1658 gick fartyg från Skåne lastade med skrymmande va ror som spannmål och levande djur, och från utländska hamnar kom de till baka med mindre skrymmande importvaror som t. ex. tyger, kramvaror, me tallvaror m. m. Värdefulla laster importvaror fraktades på ett relativt begrän sat fartygstonnage. När spannmålsutförseln efter 1658 skulle gå norrut till sven ska hamnar, fick man däremot ej där de returlaster man önskade, utan import varorna hämtades fortfarande i kontinentala eller danska hamnar. Skillnaden blev alltså den, att man efter 1658 fick göra två resor med fartyg för att få hem de varor, som man tidigare hämtat hem med en resa. Fraktkostnaden för im portvarorna blev under dessa förhållanden väsentligt högre än tidigare.22 Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att spannmålshandeln i Hälsingborg ef ter 1658 fick kraftigt försämrade villkor på grund av den svenska handelspoli tiken, den svenska sjötulltaxan och den svenska lilla tullen. Tillförsel och ut försel sjövägen såväl som landvägen försvårades och fördyrades. Magistraten för sökte på olika sätt minska verkningarna av de hinder som på administrativ väg rests för spannmålshandeln i Hälsingborg. Redan inför 1662 års skånska kom mission besvärade man sig över det rådande förbudet mot export av spannmål och fick till svar en förhoppning att K. M:t i sinom tid skulle upphäva förbu det, när tiderna blev sådana att landet kunde tåla utförsel. I riksdagsbesvären år 1664 påpekades den särskilt ogynnsamma situation Hälsingborg råkat i ge nom att lilla tullen sedan 1662 uppbars vid staden, medan Landskrona sam tidigt slapp undan porttullen. Bönderna inom Hälsingborgs län, som traditio nellt förde sin spannmål till Hälsingborg, föredrog nu att forsla den till Lands krona eller att sälja den på landsbygden till adelsmän, fogdar och präster. När 1669-1670 års skånska kommission i april 1670 besökte Hälsingborg, framhölls att borgerskapets »näring här på orten är mycket ringa och skulle någon sökas, sker det genom handel med spannmål, men så är ock den mycket avtagen». Några åtgärder från kommissionens sida var dock ej aktuella.23 År 1672 lyckades magistraten utverka en mindre lindring i restriktionerna. Det gällde bl. a. importen av vete. I riksdagsbesvären detta år framhöll man att

Försvenskningen det ofta hände att vetepartier som kom från utrikes ort med båt till Hälsing borg, ej kunde lossas där på grund av de svåra förhållandena på redden och vid skeppsbron, när vädret var dåligt. Då måste man lossa spannmålen i Lands krona och sedan med vagnar föra den landvägen till Hälsingborg och då också betala lilla tullen för lasten, vilket fördyrade importen. Vid dåligt väder kunde man också bli nödsakad att lasta över vetelasterna ute på redden från fartygen till små båtar och färjor, vilka sedan förde spannmålen in till stranden, alltså ej till tullboden vid skeppsbron. Då måste man emellertid efter landningen i stället föra spannmålen in i staden landvägen genom någon av stadsportarna och erlägga porttull där, vilket fördyrade varan. K. M:t beviljade därför bor garna rätt att landa spannmålslasterna ute på stranden och taga varan in ge nom stadsportarna utan att lilla tullen skulle betalas, under förutsättning att man ordentligt erlade stora sjötullen och ej anordnade olaga nederlag utanför staden.24 Detta var den enda eftergiften under tiden 1658-1718. Till och från Hälsingborg har sålunda spannmålstransporterna gått antingen över skeppsbron, varvid de passerande kvantiteterna skulle redovisas för perso nalen vid stora sjötullen nere vid Stora strandporten, eller landvägen genom de övriga tre portarna, där den införda spannmålen tullbehandlades av betjänterna vid lilla tullen och redovisades i deras räkenskaper. Hade räkenskapsmaterialet varit fullständigt bevarat, skulle vi därför ha kunnat teckna en ganska detalje rad och säker bild av hur spannmålshandeln år efter år bedrivits i Hälsingborg. Så är emellertid ej fallet. Räkenskaperna för lilla tullen är praktiskt taget i sin helhet förlorade och i fråga om stora sjötullen är man hänvisad till att i första hand bygga på några strövis bevarade persedelextrakt från skilda år. Tabell 1 innehåller en sammanställning av de uppgifter persedelextrakten lämnar rörande in- och utförsel sjövägen av spannmål och vegetabiliska pro dukter. Det bör påpekas, att för år 1662 inga uppgifter är bevarade om impor ten och att beträffande exporten upplysningar föreligger endast för tiden mars juni 1662. 1662 års siffror är alltså på intet sätt jämförbara med de övriga årens. Också beträffande dessa bör man hålla i minnet, att i stora sjötullsräkenskaperna redovisades endast den spannmål som passerade genom Stora strandporten. Det fanns, som vi sett, en möjlighet att vid dålig väderlek lossa spannmål t. ex. i Landskrona och sedan föra den landvägen till Hälsingborg. Då bokfördes spannmålen i Landskronas stora sjötullräkenskaper och i Hälsing borgs räkenskaper för lilla tullen. Man bör m. a. o. utgå från att tabellens siffror för importen ligger i underkant.

116

Näringsliv och ekonomi Redan en hastig blick på tabell i ger vid handen, att de redovisade mäng derna mjöl, malt, gryn och ärter genomgående är så små, att dessa uppgifter ej kan läggas till grund för några som helst slutsatser. Detsamma gäller en del andra varor som strövis förekommer i persedelextrakterna. På importsidan före kommer små mängder kringlor, pepparkakor, skorpor — de senare från Ne derländerna eller Danzig — äpplen, kål, lök och ärter. Likaså redovisas på exportsidan ibland små kvantiteter äpplen, bönor, senap, kummin och bröd. Vad beträffar de övriga posterna, kan i fråga om humlen hänvisas till vad magistraten anförde år 1693. Det var alltså fråga om tysk humle som importe rades för att blandas upp med den skånska och småländska vid ölbryggningen. Beträffande spannmålen kan först och främst konstateras, att siffrorna med ett par undantag genomgående är påfallande låga. Speciellt bortfallet av havreex porten är värd att uppmärksamma, om man jämför med förhållandena före Tab. 1: I stora sjötullräkenskaperna för Hälsingborg redovisad in- och utförsel av spannmål och andra vegetabiliska produkter Källor: Exportinlagor 1662, mars-juni (Tull och accis 501, KA). Persedelextrakter 1671, 1674 (Tull och accis 502, KA). Persedelextrakt 1685 (Svensk handelsstatistik 1637-1737, utg. av B. Boethius och E. F. Heckscher (Sthm 1938) s. 268 ff.). Persedelextrakt 1705 (Tull och accis 227, KA). Persedelextrakter 1707, 1708 (Tull och accis, St. sjötullen, Verifikationer, 1706-1725, KA).

1662 mars juni

8 t

Havre

4 t

Korn

4 t

Vete Humle

10 lp

Inf.

Utf.

Inf.

8 tb

527V2*

o*.

Råg

1685

1674

Utf.a

Varuslag

1671

Utf.

2 t

Inf.

Utf.

191 t

1705 Inf.

Utf.

1707 Inf.

Utf.

102 t

1708 Inf.

Utf.

61 t

16 t ii

56 Va* 227 lp

188 t

G1 Ut

55 Va* 30 lp

51lilp

t 17 sk

8 sk

32 V2 lp

4 lp

8 sk

10 sk

10 Va * 8 t

6lp

12 lp

4 lp

3P Mjöl

1 t

Malt

2 t

I1/»1

Gryn

V 2 sk

7 Va*

Ärter

IO t

18 t

2 lp

2 Va1 27Va*

3 112*

11st

2 t

23 t 11 t

Va sk

V2 sk

2 V2 *

5 Va*

t = tunna, sk = skäppa, lp= lispund, p = pund. 1 tunna råg eller korn =6 skäppor, 1 tunna havre = 5 skäppor. a Uppgift rörande importen saknas för detta år. ö Däri också inräknat rågmjöl.

Därutöver en ej angiven mindre kvantitet.

117

Försvenskningen 1658. När det gäller brödsäden, dvs. i första hand råg och vete, samt i fråga om korn förtjänar de förhållandevis höga importsiffrorna för åren 1674 och 1685 en särskild kommentar. Åren 1673-1675 rådde på grund av svaga skördar brist på brödsäd i Skåne. År 1673 sänktes därför importtullen på spannmål och uppstädernas borgare tilläts att fritt i stapelstäderna, utan att nyttja de senare städernas borgerskap som mellanhänder, direkt från ankommande fartyg köpa spannmål. Följande år förnyades denna förordning och dessutom borttogs tillfälligt importtullen på spannmål. År 1675 medgavs också vissa lättnader. Då tilläts »fattige, som ha råd» att fritt köpa brödsäd i stapelstäderna från inkommande fartyg, och borgerskapet i stapelstäderna förbjöds att själva uppköpa hela skeppslaster för egen räkning eller att lägga upp spannmål i större lager för att längre fram »med en obillig vinst densamma på det dyraste igen utmångla».25 Detta är bakgrunden till de exceptionellt höga siffrorna år 1674 för råg-, korn- och veteinförseln. En liknande situation betingade de höga importsiffrorna för råg och korn år 1685. Skörden år 1684 hade slagit fel. I november 1685 anhöll Hälsingborgs ma gistrat hos generalguvernören om att stora sjötullen på importerad spannmål skulle sänkas eller helt borttagas, ty det hade rått »en sådan missväxt i detta år att inbyggarna häromkring tyckes krepera». Man påpekade att »några av denna ortens invånare» ämnade göra ett försök att uppköpa spannmål i utlan det genom att själva resa utrikes och göra upp avtal.26 Magistratens uppgifter kan verifieras på annat sätt. Årligen infordrade kyrkoinspektoren en uppgift från magistraterna rörande priset på inhemsk spannmål. På denna grundval sattes sedan priset bl. a. på prästernas lönesäd. Magistraten brukade kalla stadens största spannmålshandlare upp på rådstugan och på grundval av de uppgifter dessa lämnade, utarbeta sitt svar till kyrkoinspektoren. I magistratens kopieböcker finns flerstädes notiser om vilka priser man uppgivit, och sammanstäl ler man dessa uppgifter får man följande översikt över spannmålspriserna i Hälsingborg under en del av 1680-talet (alla priserna i daler smt per tunna):27 1681

I682

I683

1684

råg

a1/*

21U

korn

llU

i3/4

41/.

>7/s

■7/8

havre

1685

1686

1687

2V2 ■7/s 3U

Prisutvecklingen visar otvetydigt att det rått brist på brödsäd år 1684. Den svaga skörden detta år har lett till att magasinen var tömda i början av 1685. 118

Näringsliv och ekonomi Det var då importen var nödvändig, vilket också klart framgår av tabell i i fråga om råg och korn. Den tullättnad som magistraten begärt, beviljades aldrig, men trots det steg importen avsevärt. Betecknande för försörjningsmöjligheterna och produktionsförhållandena i nordvästra Skåne är också, att prisutvecklingen antyder att det uppstått en viss brist även på havre men av tabell i framgår att man ej försökt täcka denna brist genom import från utlandet. Utom vid uttalade bristsituationer förefaller sålunda importen och exporten av spannmål ha spelat en ganska ringa roll i Hälsingborg. Mot den allmänna bakgrund som vi tecknat i det föregående, kan man emellertid våga den slut satsen att det i alla fall omsatts stora partier spannmål i Hälsingborg men att varusändningarna företrädesvis gått mellan Hälsingborg och andra inrikes orter. Flerstädes i källmaterialet omtalas spannmålshandeln, ibland klagas det över de dåliga tiderna för spannmålshandeln och alla köpmän av något format i staden synes ha ägnat sig åt spannmålsaffärer. De inrikes transporterna kunde antingen gå på smärre fartyg i kustfart mellan inrikes hamnar, eller land vägen. Ett studium av 1708 års bevarade tulljournal för Hälsingborg visar emel lertid att kustfarten ej spelat någon roll för Hälsingborgs spannmålshandel. De ingående inrikes lasterna bestod mestadels av fisk, kött, ull, lin och stycke gods. Detsamma gäller den utgående inrikes trafiken. Spannmål transporterades praktiskt taget aldrig av fartyg i kustfart, som angjorde Hälsingborg. År 1708 var ur handelssynpunkt ett ganska normalt år, varför man vågar påstå, att den bild som framträder i tulljournalen för det året är signifikativ. Större betydelse torde följaktligen landsvägstransporterna av spannmål till och från Hälsingborg ha haft. Eftersom räkenskaperna för lilla tullen är så gott som helt förlorade, kan omfånget av denna trafik ej fastställas. Däremot avtecknar sig i materialet en rad personer som handlat med spann mål. I november 1674 beslöt kammarkollegium att anlita borgmästare Bendt Pihls affärsförbindelser för att upphandla ett större parti spannmål för kro nans räkning. Pihl dröjde med att avsluta några affärer, ty brist på råg i Skåne gjorde att de som hade något att avyttra, höll på sin vara i förhoppning om att längre fram få bättre pris. I mars 1675 hade han emellertid köpt spannmål för sammanlagt 7 963 daler smt.28 I samband med att magistraten till kyrkoinspektoren skulle lämna prisuppgif ter på spannmål, infordrade man vanligen upplysningar från de »förnämsta spannmålshandlarna» i staden. På 1680-talet omtalas i detta sammanhang Her man Schlyter, Albret Tomsen, Niels Nielsen, Brodde Povelsen, Per Brorson Be-

Försvenskningen

Kanna av silver som tillverkats år 1668 för Jeppe Pihl och hans hustru Margrete Madsdatter. Den ärvdes av borgmästaren Petter Pihl (död år 1759) och skänktes av denne till Mariakyrkan. Foto Hälsingborgs museum.

ring och Söfren Christensen. År 1709 omtalas på motsvarande sätt Michel Swerdtfeger, Johan Cöster, Rasmus Meisner, Johan Bodecker, Otto Engelau, David Kiertz, Reinhold Prim, Johan Classon, Simon Meisner, Hans Michel Butner m. fl.29 Alla dessa borgare och köpmän intog, som vi tidigare sett en framskju ten ställning inom stadens styrelse och förvaltning. Under 1710-talet steg priserna på råg och korn och efter en svag skörd år 1717 låg priserna väsentligt högre under åren 1717-1719. En bidragande faktor till prisstegringen var dock den myntförsämring som ägt rum och vars verk ningar började göra sig gällande. Handelsblockaden som Sveriges fiender eta blerat mot landet försvårade importen och i början av år 1718 inträdde en kris i försörjningen. I februari 1718 påbjöd K. M:t att man före maj månads utgång i alla stapelstäder skulle ha upplagt ett lager av spannmål, vars storlek fastställ1 20

Näringsliv och ekonomi des stad för stad. Hälsingborg skulle hålla 800 tunnor spannmål lagrade och den 8 februari kallade magistraten upp de främsta spannmålshandlarna på rådstugan. Denna gång gällde det Michel Swerdtfegers änka, fru Helena, samt Johan Cöster, Hans Ståhle, Simon Meisner, Otto Engelau, Christian Pineth och Joris Johansson. Dessa lovade att försöka importera de begärda 800 tunnorna, om magistraten hos K. M:t ville utverka tillstånd till att man i Göteborg eller annan svensk hamn, dit fartyg kunde ta sig in, fick på kredit skaffa sig de re turvaror som var nödvändiga för att affären skulle gå i lås. I första hand sy nes man ha hoppats på att kunna köpa säd i Nederländerna, men i maj an lände ett brev från en köpman i Amsterdam, att det var omöjligt att där upp driva den begärda kvantiteten. Liknande svårigheter mötte borgarna i andra städer. Upphandlingsdeputationen, som hade utsatt ett vite av 1 riksdaler för varje tunna som fattades i den ålagda kvantiteten, måste förlänga terminen till den 1 september men höjde samtidigt vitet till 5 riksdaler. Köpmännen i riket lyckades i regel att fullgöra åliggandet, trots förluster på grund av krigshändel serna.30 I september

1718 fick upphandlingsdeputationen

och kammarkollegium

kunglig befallning att sörja för att det i städerna anordnades magasin för spann mål och salt. I juni 1719 skulle magasinen vara färdiga och städer som under lät att fullgöra sin skyldighet härvidlag, hotades med dryga böter. De städer däremot, som anordnade magasinen på föreskrivet sätt, skulle få tillgodogöra sig den vinst man eventuellt kunde få på varorna samt bli befriade från kontribution för år 1719. Spannmålen till magasinen skulle anskaffas dels genom import, dels genom att bönderna ålades att leverera all spannmål som de ej behövde för eget bruk.31 I november 1718 föredrogs detta ärende på rådstugan. Uppkallade var de samma som i februari med undantag av Christian Pineth. I hans ställe kom Bertil Mörck. Staden hade ålagts att anskaffa 1 200 tunnor spannmål och 600 tunnor salt. För varje tunna som man ej lyckades anskaffa, skulle staden plikta med 2 riksdaler. Problemet blev nu liksom förra gången att finna passande re turfrakter, så att importen kunde betalas. Man föreslog att man hos K. M:t borde utverka tillstånd att få inköpa pottaska. Dessutom borde alla köpmän i staden, som redan uppköpt pottaska, beck eller tjära, låta varorna ligga kvar så att de kunde nyttjas som returfrakt. I december ankom emellertid ett med delande från guvernören om att kammarkollegium ej tillät att man på detta sätt disponerade över de föreslagna returvarorna. Dessa borde i stället med det sna121

Försvenskningen raste nyttjas för »handelns och konsumtionens behov». Köpmännen hänvisades i stället till att försöka uppköpa spannmålen på egen kredit och de utlovades åter rätt att tillgodogöra sig den vinst som möjligen kunde uppstå vid ma gasinen. Hälsingborgarna lyckades under 1718 och 1719 uppköpa allt som allt blott 200 tunnor spannmål. De riskerade m. a. o. att få stora böter för de kvantiteter som återstod att anskaffa. Emellertid avstannade hela projektet efter Karl XII:s död. Dock begärde staden i sina riksdagsbesvär år 1719 att de böter man ådra git sig, skulle avskrivas vilket K. M:t också beviljade.23

1. Städernas

donationsjord

(Stat.

off.

utr.

13. Stiernman, Commerceförordn. III: 298 ff.

i956: 7) s- 102. J. Weibull, Tionden i Skåne under senare delen av 1600-talet (Skr. utg. av Fahlbeckska Stiftelsen XXXVIII. Lund 1952). Tiondekom missionen till magistraten 1682 22.6, Magistra ten till kommissionen

1682

3.7,

Besiktnings-

instrument 1682 3.9, samtliga i 1681 års tionde kommissions

rie, HSA:RM.

handlingar,

Tome

fol.

823,

872 f., 874 ff., LLA. Rådst. prot. 1682 17.6, 29.6. 3. Se band III: 1 s. 45 ff.

Se ovan sid. 81 ff. 14. Resolution

1664

16.9 p.

10, Kgl. resol.

och förkl., RA. 15. Kopiebok 1693 20.2.

Se också riksdags

besvär 1693 5.12, St. skr. och besv., Hälsing borg, -1718, RA. 16. Se band III: 1 s. 158. Sk. komm. 16691670, acta vol. CC s. 968 f., RA. 17. Kommissionens resolution 1662 16.9 p. 5,

4. Inlaga 1669 18.11, Sk. komm. 1669-1670,

avskrift i Sk. komm.

1669-1670 acta, vol. Z

s. 813, RA. Besvär 1664 28.6 p. 7, St. skr. och

acta vol. CC s. 790 ff., 840, RA. 5. Besvär 1672 16.11, St. skr. och besv., Häl singborg, -1718, RA. Resolution

1672

13.12,

besv.,

Hälsingborg,

-1718,

RA.

Resolution

1664 16.9 p. 7, Kgl. resol. och förkl., RA. RR 1668 19.10. Supplik 1668 1.6 jämte bilaga, Stä

Kgl. resol. och förkl., RA. 6. Kopiebok 1687 27.8, 31.8, 1688 15.8. 7. Rådst. prot. 1698 31.1. Om »håll», se ne

dernas acta, Hälsingborg, KA. 18. Inlaga 1670 18.5, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 966, RA. Rådst. prot.

dan sid. 226 f. 8. Se band III: 1 s. 52 ff. Rådst. prot. 1690

1687

27.8, 17.9, RR 1687 29.4, 26.5. 19. Rådst. prot. 3 688 23.7.

5.5, 12.5. Kopiebok 1685 14.7, 1686 12.7. 9. Kopiebok 1666 16.4, 1668 16.2, 1685 26.1,

20. Se band III: 1 s. 145 ff.

1696 8.5, 1697 1.5, 1706 21.4 etc. Hans »vånga -

21. G. O. Stenbock till K. M:t 1660 1.7, RA.

gömmare» fick en dotter döpt 15.12. 1709 en

22. O. Bjurling, Specialtulltaxan för Skåne

ligt

Hälsingborgs

födelsebok,

HSK.

Avled i

april 1718 enligt Hälsingborgs dödbok, HSK. 10. Rådst. prot.

1683 21.5,

12.9.

Kopiebok

1683, maj. 11. Stiernman, Commerceförordn. III: 416 ff. Inlaga 1670 18.4 p. 9, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 779 ff., RA. Sk. komm. 1669-

av år 1669 (Scandia XIII. 1940) s. 112 ff. 23. Kommissionens resolution 1662 16.9, av skrift i Sk. komm.

1669-1670, acta vol. Z s.

815, RA. Sk. komm. 1669-1670, protokoll 1670 13.4, RA. Besvär 1664 28.6 p. 10, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. 24. Besvär

1672

16.11

ff., RA.

1672 13.12 p. 18, Kgl. resol. och förkl., RA.

122

RA.

St. skr.

besv.,

25. Stiernman,

-1718,

18,

1670, protokoll 1670 14.7 p. 9, vol. ZZ fol. 1575 12. Längd 1712 2.3, Räkenskaper, allm. se

Hälsingborg,

och

Resolution

Commerceförordn.

IV: 3 f.,

Näringsliv och ekonomi 45 f., 80.

30. K. Åmark, Spannmålshandel och spann-

26. Kopiebok 1684 8.11.

målspolitik i Sverige

27. Förutom i kopieböckerna finns en sam

s. 215. G. Lindeberg, Svensk ekonomisk poli

manställning i Magistraten till Ascheberg 1688

tik under den görtzska perioden (Lund 1941)

2Q.Q,

s. 199 ff. Rådst. prot. 1718 3.2, 8.2, 12.2, 21.5.

GA: GGK.

28. Pihl

till

kammarkollegium

1674

1.12,

1675 16.3, Kammarkoll. arkiv, Inkomna brev, KA. 29. Kopiebok 1.2.

31. Stiernman,

1719-1830 (Sthlm

Commerceförordn.

1915)

VI: 559.

Lindeberg, anf. arb. s. 318. 32. Rådst. prot, 1718 5.11, 8.11, 1.12. Besvär

1680 26.8. Rådst.

prot.

1709

1719 p. 12, St. skr. och besv., Hälsingborg, RA. Resol. 1719 30.6 §§ 12-13, orig, i HSA: RM.

123

FISKE OCH FISKTILLFORSEL

-TALETS MITT betraktades i Danmark konungen som herre

1600

över fisket vid rikets alla kuster och sund. Han kunde skänka eller bortförläna fiskerätten och kronan hade i gengäld rätt till en avgift, som stundom kallades »aaresild» eller »sandtold». I Sverige gällde i fråga om saltsjöfisket liknande rättsregler, men dessutom hävdades att en jordägare vid kusten hade fiskerätt åtminstone vid sin egen landgrund. Sistnämnda regel fixerades dock ej skrift ligt förrän i 1766 års fiskeristadga. Övergången till svensk styrelse torde därför inte ha känts på något mera påtagligt sätt för dem bland Hälsingborgs befolk ning, som sysslade med fiske. Genom Roskildefreden 1658 övertog svenska kro nan den danska kronans rättigheter i Skåne, speciellt rättigheterna i fråga om det viktiga sillfisket. I det svenska accissystemet ingick en särskild sillfiskeaccis samt acciser vid försäljning av fisk och sill. Sillfiskeaccisen uppbars dock blott kort tid i Hälsingborg, innan den år 1662 avskaffades av generalguvernören.1 Några spridda notiser är bevarade om de hälsingborgare som idkade fiske. En grupp fiskare var bosatta i Nyborg. Enligt en specifikation från år 1700, fanns där då sju fiskare. Det förekom stundom att dessa yrkesfiskare sökte och be viljades burskap. Dessutom har också andra ägnat sig tillfälligt eller mera var aktigt åt fiske. Särskilt bland färjemännen och deras drängar synes det ha varit vanligt att de också drev fiske. När år 1717 stadens enrollerade båtsmän — dvs. det sjövana folk i staden som vid sidan av de ordinarie stadsbåtsmännen kom menderades till tjänst på flottans fartyg -— kallades till rådstugan för att få del av en kunglig befallning, befanns det att endast fem av femton infann sig. Res ten var ute på sjön och tog upp sina nät. Efter krigsutbrottet mellan Danmark och Sverige i september 1675 gav borgmästare Bendt Pihl i ett brev några syn punkter på hälsingborgsfiskarnas aktuella situation: »Såsom färjemännen och fiskarna här i staden alltid före detta haft sin näring och livsuppehälle av det lilla sillfiskeri och annat smått fiske som vid denna årsens tid faller, vilket dem nu förmedelst denna oförmodligen påkomna ruptur ganska avskuren och för-

Näringsliv och ekonomi ment är» anhöll han hos överkommendanten i Skåne att fiskarna skulle få »resa ut om dagen och sätta deras garn och krokar strax vid detta landet, inte längre än som vakten här vid staden kan se dem och allt vad de taga sig till, och så genast i land igen». Om rnornarna vore det önskvärt att fiskarna »på en halvtimmes tid kunde utresa och deras garn igen upptaga». Om detta bevilja des, lovade Pihl att personligen tillsammans med en officer från stranden över vaka fiskarna, medan de for ut.2 Hälsingborgsfiskarna har tydligen drivit sill fiske i sundet och under normala tider varit över mot den danska sidan. Under 1660- och 1670-talen har Hälsingborgs magistrat försökt skaffa sig viss kontroll över Råå fiskeläge. Enligt 1660 års jordebok, den första som upplagts efter svenska kamerala principer, fanns där 23 hela och 7 halva hemman, 12 fiska rehus och ett gathus, vilka alla tillhörde den svenska kronan. Vid sidan därav fanns ett skattehemman samt 7 hela, 4 halva och 1 fjärdedels frälsehemman. Kronan utarrenderade sina fastigheter mot landgille. Vid 1664 års riksdag an höll Hälsingborgs stad i sina besvär om rätt att »utan avgift och städsmål» få inneha »fiskerierna» vid Råå. K. M:t beviljade emellertid staden rätt att få ar rendera »fiskerierna» mot sedvanliga avgifter, dvs. mot landgille och städsmål — det sistnämnda var en avgift som arrendatorn erlade när han tillträdde ar rendet. Staden har givetvis ej velat arrendera själva fisket utan rätten att upp bära kronan tillkommande arrendeavgifter av detsamma samt att få utöva andra kronan tillkommande befogenheter på fiskläget. Staden har också gjort bruk av den beviljade rätten. År 1666 omtalas, att borgmästare Bendt Pihl för stadens räkning inbetalat städsmålspengar till kro nan för »Råå fiske», dvs. staden har då tillträtt arrendet. Hur länge man inne haft detta, är ej känt. I varje fall torde det ha upphört, när Råå fiskeläge nedbrändes under 1675-1679 års krig.3 Åtskilligt av den fisk och sill, som Hälsingborgs fiskare landade, har man för sökt sälja i och utom staden. Liksom i dansk tid gällde den föreskriften, att särskilda vräkare i staden skulle packa och granska den saluförda sillen och genom att förse tunnorna med stadens märke garantera, att varan var av till fredsställande kvalitet. Vräkaren hade rätt att för varje granskad tunna uppbära 1 öre smt, som betalades med hälften av säljaren och hälften av köparen.4 Fis karnas näringsfång missgynnades emellertid av lilla tullen liksom t. ex. bagar nas och slaktarnas. Hälsingborgsfiskarnas konkurrenskraft minskades i förhål lande till fiskare från kringliggande fisklägen och från Landskrona, där man var fri från lilla tullen och följaktligen kunde saluföra fisk till lägre priser. En

Försvenskningen framställning från hälsingborgsfiskarna till 1669-1670 års skånska kommission om att bli befriade från lilla tullen, ledde ej till något.5 Särskilt känsliga förefaller hälsingborgsfiskarna ha varit för konkurrens från fisklägena i Kullabygden. Vid flera tillfällen klagade man över det intrång fis kare från Torekov och Kullen gjorde i hälsingborgarnas näring genom att de t. ex. ute i sundet sålde fisk till danska fartyg som var på väg hemåt, eller for över till Jylland och hämtade fisk, som de sedan tog hem under förevändning att den skulle nyttjas till husbehov men därefter icke desto mindre reste runt och sålde på landsbygden. Sådan trafik var i princip förbjuden, men den torde ha varit mycket svår att effektivt kontrollera.6 Ett par andra källgrupper belyser ytterligare den konkurrens som hälsing borgsfiskarna utsattes för. Den ena gruppen utgöres av de rapporter som för valtare Johan Joungh på Krapperups gods regelbundet sände till godsets äga rinna Marie Sophie De la Gardie. Där omtalas hur de på godset bosatta fiskarna brukade fiska sill vid Skagen. De köpte också upp kolja och annan fisk där, som de förde hem. Joungh välvde själv planer på att odla karp vid godset och sälja fisken i Helsingör eller Köpenhamn.7 Den andra källgruppen är stora sjötull journalerna för Hälsingborg för år 1708. I dessa förtecknas ofta fiskefartyg på ineller utgående. Ingen av dessa farkoster hörde hemma i Hälsingborg. Däremot bokfördes under månaderna februari-maj 1706 i allt 31 turer som fiskare från Viken, Höganäs, Bräcke, Mölle, Arild och Torekov gjorde till Isefjord och andra jylländska farvatten för att fånga vårsill. På utresan gick de barlastade och bok fördes då i den utgående tulljournalen. Av fiskebåtarna återkom enligt den ingående journalen två båtar, som i april angjorde Hälsingborgs skeppsbro las tade med sill från Aalborg »till husbehov». Alla de övriga fisketurerna har slutat annorstädes i nordvästra Skåne, förmodligen i hemmahamnarna där fångsterna landats. Till Hälsingborg kom för stadens räkning i övrigt ett parti jylländsk vårsill detta år, och enligt ingående tulljournal fördes det med färjebåt från Helsingör till staden. Redan i dansk tid infördes mycket fisk och sill till Hälsingborg. Källäget för tiden före 1658 är emellertid sådant, att vi endast kan konstatera att införsel ägt rum, ej fastställa hur stor denna varit. Fisken kom mestadels från Jylland eller Norge, dvs. från hamnar lydande under den danska kronan, och de be varade tulljournalerna lämnar därför ej några uppgifter om lasternas storlek eller sammansättning utan upptar endast de avgifter som låg på fartygen. Ef-

Näringsliv och ekonomi ter 1658, då denna import fortsatte men nu utgick från hamnar som betraktades som utrikes orter, bokfördes och specificerades de importerade partierna nog grant. Under svensk tid är därför importens storiek och sammansättning bättre känd för de år, då tullräkenskaperna är bevarade. På grundval av stora sjö tullräkenskapernas persedelextrakter kan sammanställas de uppgifter som läm nas i tabell 2. Utöver de där upptagna varuslagen förekommer också en del andra men i så små kvantiteter, att de ej närmare kan diskuteras. Detta gäller rökt och torkad lax, hummer, kräftor och musslor samt smärre kvantiteter ostron. På utförselsidan möter små kvantiteter färsk fisk, skånsk sill och framför allt färsk lax. Denna senare har otvivelaktigt i stor utsträckning kommit från Rönneå, där man ju redan under dansk tid fångade lax för det danska hovets räk ning. Men en del lax kom från de halländska åarna. År 1675 klagade borgarna i Hälsingborg över att utlänningar gjorde dem förfång genom att köpa upp lax i Laholm och Falkenberg.8 De största kvantiteterna fisk i tabellen utgjordes dock ej av färsk vara utan av saltad, torkad eller rökt fisk. Man exporterade ål, gädda, lax, flundra och sill i rökt, saltad eller torkad form. Införseln bestod framför allt av saltad sill, torkad långa och gråsej, saltad torsk, kolja och vitling. Den jylländska vårsillen, även kallad »kneka», kunde enligt kommerskolle giums mening ej »skattas för rätt sill» utan skulle tullbehandlas på samma sätt som sill från Blekinge enligt den tullsats som föreskrevs i 1658 års taxa för Kristianopel. Denna lägre tullsats torde ha medfört att jyllandssillen kunde köpas billigare än annan sill i Hälsingborg. Enligt en inlaga från tullnären Erik Lindeqvist år 1662 kom denna sill i stor utsträckning till Hälsingborg via Helsingör, varifrån den fördes över med färjebåtar.9 Hälsingborgs försörjning med fisk var under dansk tid baserad förutom på hemmafisket i stor utsträckning på införsel från Själland, Jylland och Norge. Så förblev även fallet efter 1658, och detta gjorde att tullarna på importerad fisk ofta blev livligt omdiskuterade. Märkligt nog försökte man ej kringgå de hinder som tullarna utgjorde genom att köpa fisk från t. ex. Bohuslän som ju efter 1658 hörde till det svenska riket. Stora kvantiteter torkad och saltad fisk, fram för allt torsk och gråsej, kom till Hälsingborg från Norge. År 1668 lyckades Hälsingborgs borgare utverka befrielse från den förhöjda tull som uppbars på den norska fisken vid stora sjötullkammaren. Hos 16691670 års skånska kommission anhöll man om ytterligare tullindringar, men kom-

127

Försvenskningen missionen resolverade att detta ej var görligt. Enligt tullinspektörens mening skulle det nämligen strida mot gällande förordningar, om man biföll magistra tens framställning och med inrikes farkoster jämställde de fartyg som ankrade på Hälsingborgs redd och från vilka borgerskapet i egna båtar och färjor häm tade norsk fisk som de skulle nyttja till husbehov.10 En ny framstöt i samma ärende vid riksdagen 1672 blev resultatlös, men vid riksdagen 1675 avgjordes frågan. I sina besvär hade Hälsingborgs borgare då påpekat, att prisskillnaden mellan Hälsingborg och Landskrona på norsk fisk blev mycket stor på grund av de olika tullförhållandena vid de båda städerna. En tunna torsk kostade sålunda i Landskrona blott 9 öre smt men i Hälsing borg 33V2 öre. K.M:t resolverade omsider att hälsingborgarna skulle få njuta samma tullsatser som landskronaborna.11

Tab. 2: I stora sjötullräkenskaperna för Hälsingborg redovisad in- och utförsel av fisk Källor: Se tabell 1.

1662 mars maj Varuslag

Utf.a

Färsk »fisk»

11 t

Färsk lax

307

Inf.

1685

1674

1671 Utf.

Inf.

Utf.

Inf.

Utf.

17°7

1705 Inf.

Utf.

Inf.

Utf.

1708 Inf.

Utf.

4 skp

skp

3 skp

12 lp

17 IP 7m

Skånsk sill Saltad, torkad och rökt sill och fiskd

36 t 105 t

45 skp

1 081 lp 20 b

700

Hö t

lp 240

135 t 59

42 V2 t

23 t

7 skp

13 skp

12 m

156 lp

5 lp

13 lp

2 b

7ßo

10 300

73 t 5 skP 4 lp

981 b

50 b

20 v

53 v 140

100

52 t

15 skp

2 lp

t = tunna, skp = skeppund, /£ = lispund, p = pund, m = mark, b = bunt, u = val (80 st.). I de fall då fisken räknats styckevis, står endast en siffra i tabellen, o Uppgift rörande importen saknas för detta år. ö Kvantitet anges ej, värdet var 27 x/2 daler smt. c Kvantitet anges ej, värdet var 62 daler 20 öre smt. d Ut fördes ål, gäddor, lax, flundror och sill. In fördes sill, långa, gråsej, torsk, kolja, vitling och räkor. e Detta år utfördes 351/4 tunnor, 4 korgar jylländsk saltad sill samt 8 tunnor rökt eller torkad sill, vilka bärgats från ett strandat fartyg.

128

Näringsliv och ekonomi Det är få frågor som magistraten så enträget och konsekvent har återkommit till i framställningar till högsta ort som importvillkoren för den saltade och torkade norska fisken. Detta torde sammanhänga med att denna import var av vital betydelse för Hälsingborgs försörjning med fisk. Belysande för situationen på detta område är, att när man från dansk sida vid krigsutbrottet 1700 för bjöd fiskexport från Norge till Sverige, uppstod det brist på fisk i Skåne.12 Importen av norsk fisk har förmodligen varit en ganska lönsam hantering. En rad av Hälsingborgs förnämsta köpmän sysslade med den. Stadens framstöt år 1670 till skånska kommissionen rörande tullen på norsk fisk, understöddes av en särskild inlaga som uppsattes av de i fiskimporten engagerade Jeppe och Svend Pihl samt Knud Olsen Vognmand.13 1708 års tulljournal visar att inför seln av norsk fisk väsentligen tillgått på två olika sätt. Enskilda personer, ej sällan kvinnor, är bokförda i räkenskaperna för små mängder som de fört med sig i färjebåtarna från Helsingör. Större partier importerades däremot av en rad köpmän, bland vilka framför allt må nämnas Michel Swerdtfeger och Otto En gelau.

1. Utredning

rörande

fiskerättsförhållan

dena vid rikets kuster (St. off. utr.

1929: 19)

s. 44 f. E. Schalling, Utredning och yttrande

och besvär, Hälsingborg, -1718, RA. Resolu tion 1675 27.9 p. 5, 1693 5.12 p. 9, Kgl. resol. och förkl., RA. Se band III: 1 s. 120 f. 7. Dela Gardieska Samlingen, Topografica:

angående delägarrätten i Råå allmänningsjord i Hälsingborgs stad (stencil, 1930) s. 4 ff. Se

Krapperup 2, 1668 22.2, 19.4, 19.7, LUB.

ovan sid. 12.

8. Kopiebok 1675 20.3. Se band III: 1 s. 74. 9. Kommerskoll. reg., huvudserien, 1663 11.9

2. Rådst. prot. 1683 24.3, 1717 30.3. Kopie bok

1700

17.2,

Pihl

till

överkommendanten

1675, sept., ÖK. 3. Schalling, 1664

16.9 p.

Landsbok kassa,

p. 15, RA. Inlaga 1662 13.5, bilagd Magistra ten till Hammarskiöld 1662 22.5, LMLH.

anf.

arb.

7 ff.

Resolution

15, Kgl. resol. och förkl., RA.

1670, rubr.

Hälsingborgs magasins

Länsräkenskaper,

Malmöhus

län,

KA.

10. Brevkonceptbok

Kommissionens protokoll

RA.

acta vol. CC.

1669-1670,

Kommissionens protokoll

1670

14.5 p. 14, vol. ZZ s. 1575 ff., RA. 6. Besvär 1675 p. 5, 1693 16.11 p. 9, St. skr.

689890

Hälsingborg IV: 2

28.4,

vol.

singborg, -1718, RA. Resolutioner 1672

laga

14, Sk. komm.

1670

11. Besvär 1675 p. 1. St. skr. och besv., Häl p.

18.4 p.

HSA:

s. 1369 ff., RA.

komm. 1669-1670, acta vol. Z s. 54, RA. In 1670

jan./febr.,

RM. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 688.

4. Stiernman, Commerceförordn. III: 386. 5. Resolution 1662 18.9 p. 23, avskrift i Sk.

1670,

1675 27.9 p.

13.12

Kgl. resol. och förkl.,

12. Stiernman, Commerceförordn. V: 818 f. 13. Inlaga

1670 4.4,

Sk. komm.

1669-1670,

acta vol. CC s. 861, RA.

129

LEVANDE DJUR OCH ANIMALISKA PRODUKTER

J__ JXPORT AV STALLOXAR var sedan länge en viktig inkomstkälla för den skånska adeln. Sedan 1623 hade även städernas borgerskap haft möjlighet att få deltaga både i ställningen av djuren och i exporten. Årligen uppköptes på vårarna stora drifter i Skåne av danska och tyska oxhandlare. En rätt stor del av djuren fördes via Hälsingborg och Helsingör över till Själland och drevs sedan vidare söderut genom Danmark till kreatursmarknaden i Wedel i nord västra Tyskland. Men man utskeppade också oxar från de skånska hamnarna direkt till Tyskland. Detta gällde särskilt Landskrona, Malmö och Ystad, me dan i Hälsingborg överförsel till Helsingör så gott som fullständigt domine rade. Före 1658 deltog Hälsingborgs borgare endast i mycket ringa utsträckning i ställningen av oxar och i oxexporten. Några enstaka fall är kända, då häl singborgare varit engagerade i oxhandeln. Däremot torde överförseln av djur på olika sätt ha tillfört staden inkomster. Export från Danmark av kor, kvigor och ej färdiggödda oxar var i princip förbjuden. Från Hälsingborg utskeppades dock åtskilliga kor, kvigor och kalvar, men de gick vanligen till västdanska motta gare som nyttjade dem i avel eller som husdjur.1 Också efter 1658 var oxstallningen och oxexporten en betydelsefull inkomst källa för den skånska adeln, men hanteringen hade sett sina bästa dagar. Upp ställningen av djur fortsatte visserligen 1600-talet ut men den tynade bort un der 1700-talet. Till en början tilläts både adelsmän och ofrälse att uppstalla oxar. Präster och borgare fick göra detta i den mån de själva hade foder åt djuren. Emellertid såg adeln med ovilja att alltför många producenter uppfödde oxar, och befarade att priserna därigenom skulle pressas ned. Vid flera tillfällen protesterade man därför mot de ofrälses frihet att uppstalla oxar. En kunglig resolution, utfärdad i början av år 1694, inskränkte också avsevärt de ofrälses möjligheter att i fortsättningen delta i oxexporten.

Näringsliv och ekonomi Framdeles skulle oxar få uppställas endast av dem »som besitter kungliga sätesgårdar och ladugårdar samt adeln på deras sätesgårdar och ladugårdar». Borgerskapet tilläts uppstalla oxar endast på »deras eget under stadens jurisdik tion höriga inbärgade avel och foder». Årligen vid Thomasmässan (21 dec.) skulle antalet stallade djur anmälas till guvernören. Magistraterna skulle därvid inkomma med specifikationer över hur många djur borgarna önskade och kunde uppstalla, sedan foder avsatts för deras normala antal hästar och kor. Uppställ ningen fick ske blott hos privilegierade personer, dvs. borgarna måste ställa in sina djur på kungsgårdarna och de adliga gårdarna och låta transportera sitt foder dit. Vid export av oxar skulle privilegierade personer kunna uppvisa av guvernören utfärdad sedel på djuren, medan borgare skulle uppvisa av magi straten utfärdad sedel. Slutligen upprepades det gamla förbudet mot export av gräsoxar, dvs. ej färdiggödda djur.2 Både borgare och utlänningar hade möjlighet att arrendera sätesgårdarnas uppstallningsrätt. I början av 1660-talet betalade man härför vanligen 3 daler smt per oxe. Från 1670-talet och början av 1700-talet är det känt att borgare från Malmö, Landskrona och Ystad utnyttjade denna möjlighet.3 Att någon hälsingborgare gjort detsamma, är emellertid inte känt. Orsaken till denna pas sivitet torde framför allt få sökas i den förskjutning av vägarna för oxexporten som ägde rum i Skåne efter 1658. Malmös, Landskronas och Ystads betydelse som exporthamnar ökade efter hand, medan å andra sidan Hälsingborg ej i samma utsträckning som före 1658 var centralort för överförseln av oxar till Själland. För oxar och nötkreatur som överfördes till Själland, betalade man i Hälsing borg före 1658 småtull och tidvis under 1640- och 1650-talen provincialtull. Småtullen var förhållandevis låg och utgjorde säkerligen inget väsentligt handels hinder. Sedan en riksgräns år 1658 satts i Öresund, belädes de djur som utfördes från Skåne över Hälsingborg och var destinerade till Själland eller annan ut rikes ort, dels med lilla tullen vid ankomsten till Hälsingborgs stadsport, dels med stora sjötullen i samband med ilastningen vid skeppsbron — och denna tull utgick med dubbelt belopp ända till år 1668. År 1700 infördes åter dubbel tullsats i Hälsingborg, Malmö och Kristianstad på oxar. Orsaken till detta torde ha varit att regeringen önskade koncentrera utskeppningen till Landskrona och Ystad för att därigenom lättare kunna kontrollera den.4 I en inlaga till K. M:t påpekade kommerskollegium år 1666 de olägenheter som den höga tullsatsen medförde för oxexporten. I de danska tulltaxorna från

Försvenskningen 1650-talet hade, framhöll man, skånska stalloxar vanligen belagts med något högre tullsats än de själländska, tvivelsutan av den orsaken att de skånska oxarna var större eftersom »landet till sådana oxars stallande bekvämligt är». På dansk sida hade man nu ytterligare sänkt tullsatsen på själländska oxar, vil ket fått till följd att uppköparna stannade på Själland och ej längre for över till Skåne. Detta syntes ligga i linje med den danska regeringens strävan att »draga hela denna handel över till sina öar». Kom någon uppköpare över till Skåne, var han numera mera kräsen än någonsin i fråga om djuren och kunde kassera upp mot 60-70 stycken av en drift på hundra djur. Därför hade ex porten av stalloxar gått ned avsevärt och enligt kollegiets mening borde tullarna på oxar sänkas.5 Så skedde ju också, som nämnts, två år senare. Det är givet att tullspärren varit särskilt kännbar i Hälsingborg. Den väsent liga förutsättningen för den stora utförseln av oxar och nötkreatur före 1658 hade ju varit att staden erbjöd en bekväm och billig transport mellan två delar av det danska riket. Från Själland fördes djuren sedan lätt vidare till norra Tyskland. När Skåne och Själland efter 1658 kom under skilda kronor, restes i stället en tullmur i sundet och detta har fördyrat transporten så mycket, att det visade sig mera lönande att från bättre belägna skånska hamnar exportera dju ren direkt över sjön till Tyskland. De flesta djuren från Skåne fördes efter 1658 till Lybeck och Trawemünde. Bäst belägna för dessa transporter var hamnarna i Landskrona, Malmö och Ystad. Under hela perioden 1658-1718 växte ständigt Ystads betydelse som utskeppningshamn för stalloxar. Däremot föll Malmö efter 1670-talet snabbt till baka i detta avseende. Ett rätt stort antal djur utskeppades över Landskrona på 1700-talet, även om staden aldrig kom upp till de siffror som redovisades i Ystad. Endast under 1660-talet fördes stalloxar i större omfattning från Skåne till Själland för att sedan landvägen drivas ned till Wedelmarknaden. Omlägg ningen av transportvägarna för oxexporten har på olika sätt befordrats av de svenska myndigheterna. Framför allt ville man bli oberoende av den traditio nella exportleden via Helsingör genom Själland. I denna avsikt gjorde man så lunda på 1660-talet ett misslyckat försök att draga den skånska oxexporten över den svenska staden Wismar.6 Omläggningen av transportvägarna har också medfört en omstrukturering av oxstallningen. Under åren 1694-1708 var de flesta sätesgårdarna, på vilka oxar uppstallades, belägna i de delar av Skåne som hade Ystad till sin naturliga ex porthamn. Också på de adliga gårdar som hade goda förbindelser med Lands-

132

Näringsliv och ekonomi krona, stallades en del djur. Däremot upphörde oxstallningen så gott som helt i nordöstra Skåne efter 1700. Även i nordvästra Skåne synes den ha haft mindre omfattning än tidigare.7 Mot den här tecknade bakgrunden bör man se de uppgifter rörande utför seln av oxar och andra nötkreatur från Hälsingborg som sammanställts i tabell 3. De svenska myndigheternas medvetna gynnande av Landskrona och Ystad och deras orubblighet i fråga om tullar och andra pålagor betydde dödsstöten för ett par sekels utförsel av stalloxar över Hälsingborg. Först och främst får man av tabellens siffror ett starkt intryck av hur snabbt utförseln av stalloxar krympte samman under 1660-talet. Efter fem år uppgick den till knappt tionde delen av vad den varit 1663. Efter en ökning, redovisad år 1671, fortsatte re gressen så att utförseln av stalloxar helt försvunnit under 1700-talet. Exportinlagorna för tiden mars-juni 1662 ger oss inblickar i oxhandeln vid denna tid. Stadens egna invånare synes ha deltagit i utförseln med ett intresse som varit minst lika stort, om inte större än under tiden före 1658. Huvudde len av djuren fördes ännu på traditionellt sätt över till Helsingör. Bland dem som deltog i överförseln omtalas byfogden Christoffer Andersen med 16 djur, borgmästare Eggert Elers med 200, rådmannen Otte Baltsersen med 5 och råd mannen Anders Jörgensen med 64. Därjämte exporterade Eggert Elers direkt till Lybeck tre sändningar stalloxar om 38 resp. 50 och 38 djur. Eggert Elers hade ju goda förbindelser med den skånska adeln och har säkerligen haft gan ska lätt att bereda sig möjligheter till uppställning på de adliga ladugårdarna. Några tyska uppköpare omtalas också, bl. a. Jochum Brodthagen och Lach Tiele. Den sistnämnde kom från Bremen och överförde i två omgångar till Helsingör för vidare drivning mot Tyskland ej mindre än 374 stalloxar. Också för år 1663 finns några notiser om oxexporten bevarade. Ett extrakt ur 1663 års journal för stora sjötullen i Hälsingborg är nämligen bevarat bland handlingarna i tvisterna kring accismästaren Erik Lindeqvist. Extraktet gäller utförseln av oxar från Hälsingborg. Bland exportörerna omtalas den nyss nämnde Lach Tiele från Bremen, Berendt Schmidt och Heinrich Borchman li kaledes från Bremen samt Leubert Osterhörn — hemort anges ej för honom — den danske riksamiralen, en köpman från Köpenhamn och en från Helsingör. Av Hälsingborgs egna invånare omtalas Eggert Elers med två drifter, den ena på 53 djur, den andra 32 djur, Otte Baltsersen med 14 resp. 10 djur i två om gångar, rådmannen Casper Vogt med två sändningar om 44 och 51 oxar samt borgaren Söfren Nielsen med 100 djur. Leubert Osterhörn återkom följande år

Försvenskningen och fick då generalguvernörens sedel tillsammans med köpmannen Cornelius Schatz på utförsel av 171 oxar från Hälsingborg. I början av 1660-talet har sålunda utförseln av stalloxar över Hälsingborg fortgått på samma sätt som den bedrivits före 1658. Tyska uppköpare har fort farande besökt staden och tagit sina oxdrifter med färjorna över till Helsingör. Borgerskapet har varit så intresserat av utförseln att man i sina riksdagsbesvär klagade över att myndigheterna i strid mot de löften 1662 års skånska kommis sion givit, stundom vägrade stadens borgare att utföra hästar och oxar, »uti vilket såsom denne stadens endaste och förnämsta handel borgerskapet stor nackdel tillskyndas».9 Det var dock blott några få år som djurexporten hörde till Hälsingborgs »endaste och förnämste handel». Tabell 3 visar tydligt ned gången i utförseln under 1660-talet, och inför 1669-1670 års skånska kommis sion talade magistraten, som vi tidigare sett inte om oxhandeln utan om spannmålshandeln som den näring, vilken kunde ge borgerskapet några förtjänster. Eggert Elers, Otte Baltsersen, Anders Jörgensen, Söfren Nielsen och Casper

Tab. y. Från Hälsingborg utförda, i stora sjötullkammaren förtullade hästar och nötkreatur 1662-1708 Källor: Extrakt gällande åren 1663-1668, daterat 1669 20.1, i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. F s. 207, RA. Sammanställning rörande 1663 års oxexport finns i Tull och accis 503, KA. I övrigt se tabell 1.

1662 mars juni

1663

1664

1665

1666

1667

1 218

502

213

122

204

1668

1671

1674

1685

1705

1707

1708

Större hästar0 Verkhästar Ston 11

Föl

369

9 1

Hästar och ston

357

2 74

Klippare Stall- och slaktoxar

1 209

394

i 515

1 027

300

257

192

106

Kor, kvigor,

kalvar Tjurar

a »Kapitalhästar», vagnshästar, »råsshästar».

134

337

Näringsliv och ekonomi Vogt har hört till de sista hälsingborgsköpmännen som sökte tjäna pengar på oxhandeln. Bendt Pihl och hans bröder, för att nämna ett exempel på köpmän ur en något yngre generation, hade helt andra affärsintressen. Det kom nog också i fortsättningen utländska kreaturshandlare till Hälsing borg men de var mestadels blott stadda på genomresa, ty sina viktigaste affä rer gjorde de vid sätesgårdarna i mellersta och södra Skåne. Betecknande för situationen omkr. 1690 är säkerligen ett brev som borgmästare Bengt Langh skrev år 1688 till Rutger von Ascheberg. Ascheberg hade anmodat Langh att för hans räkning ta kontakt med någon oxuppköpare, när det anlände sådana till Hälsingborg. Langh meddelade nu, att två tyskar ankommit men att »de voro icke över en timme här i staden». De var angelägna om att fortsätta sin resa till herrgårdarna i trakten av Kristianstad och kring Ystad. Köpmännen hade dock lovat att de möjligen skulle kunna köpa Aschebergs oxar, om han kunde sälja så mycket som 200 par. Ascheberg ägde sedan några år Sövdeborg, Ågerup och Brodda och förvärvade just 1688 Tosterups gods, så att han torde ha haft möjligheter att sälja så många oxar som tyskarna begärde. Men det bör också framhållas, att sätesgårdarna låg i södra Skåne med Ystad som närmaste exporthamn.10 Vad den gamla naturliga exportvägen för stalloxar från Skåne via färjestället vid Hälsingborg betydde för stadens oxutförsel, ådagalades klart under 16751679 års krig. När Hälsingborg befann sig i dansk hand, återknöts för en kort tid den gamla förbindelsen med Själland och de svenska tullspärrarna var borta. Bevarade räkenskaper över Anders Jorgensens tulluppbörd under tiden 19 juli— 30 november 1676 redovisar en överförsel av 561 oxar och 53 kvigor och kor till Själland. Någon införsel förekom ej. Den »rätta drivtiden» för stalloxar inföll på vårarna under tiden februari-april, och då hade före 1658 överförseln av oxar kulminerat. Därför är det anmärkningsvärt att så många djur över fördes under senare delen av 1676. Samtliga djur gick till mottagare på Själland och förmodligen har man passat på att ta över dels foderdjur och slaktboskap, dels kor och kvigor för avel.11 Över Hälsingborg utfördes före 1658 ett mycket stort antal hästar årligen. Det var dels fråga om rytterihästar och andra grövre djur, dels om s. k. bonde hästar. Hälsingborg var omsättningsort och överfartsort för både hästuppfödare och hästuppköpare inom ett mycket stort område. Till hästmarknaderna kom hästar både från Småland och Halland och från praktiskt taget hela norra

*35

Försvenskningen Skåne, men också från de mellersta och södra delarna av landskapet anlände det djur. Endast en mindre del av hästarna exporterades direkt till utlandet och denna export sköttes vanligen av västdanska eller tyska uppköpare. Huvud delen av djuren fördes över till Själland, Fyn och Jylland och det var antingen skånska bönder och kreaturshandlare eller själländska och fynska borgare och bönder eller stundom jylländare som tog över djuren, vanligen ett eller ett par åt gången. Hästarna torde sålunda i stor utsträckning ha placerats på den danska hemmamarknaden väster om Öresund.12 I sin generalguvernörsberättelse år 1693 sammanfattade Rutger von Ascheberg den officiella svenska synen på den skånska hästuppfödningen och häst handeln. Hästaveln hade stor betydelse för uppsättningen av kavalleriet, den svenska krigsmaktens offensiva huvudvapen, och därför önskade man på allt sätt vidmakthålla och befordra den. Man försökte skaffa goda beskällare och höll sådana bl. a. vid kronans stuterier på Flyinge och Dalby. Särskilt var man in tresserad av att få fram storvuxna och kraftiga hästar. Dessa borde i första hand tillföras de skånska kavalleriregementena men också levereras till ryttarförbanden i det övriga Sverige. Utförseln av storvuxna rytterihästar borde m. a. o. från Skåne ledas mot norr, inte västerut till Danmark eller söderut till Tysk land. I princip var därför export till utlandet av goda »rustningshästar» från Skåne förbjuden efter 1658. Efter hand borde också antalet små beskällare minskas. Man vågade dock inte helt förbjuda att små hingstar hölls i Skåne utan var nödsakad som Ascheberg uttryckte det att på många håll »connivera (blunda) och låta allmogen några behålla». Bönderna behövde nämligen på sina hemman småvuxna och »undersatta» hästar, därför att dessa nöjde sig med mindre foder och inte krävde så mycken rykt och skötsel. Tillgången på dessa små »verkhästar» — vilka alltså svarade mot vad man i dansk tid kallade bondehästar — blev emellertid ofta så god att en viss export kunde tillåtas.13 För hälsingborgarna, som hade gamla traditioner i fråga om hästutförseln att falla tillbaka på, låg det nära till hands att söka taga vara på de möjligheter som erbjöds att utföra verkhästar. Enligt 1688 års tulltaxa var tullsatsen den samma för verkhästar som för klippare, dvs. små vagnshästar. År 1689 anhöll Hälsingborgs borgerskap om nedsättning av tullen på verkhästar men K. M:t avslog. Fikaså avslogs en framställning till 1693 års riksdag om att utförseln av verkhästar skulle ges fri, eftersom det var god tillgång i landet på dem. Två år senare medverkade emellertid en hälsingborgsköpman, Hans Nilsson Pripp,

136

Näringsliv och ekonomi

Borgaren Hans Nilsson Pripps namnteckning. Kvittens av den 24 januari i6c>y på en ränteinbetalning till stadens hospital. Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet, Lund.

till att bestämmelserna uppmjukades. I april anhöll han hos K. M:t om att få ut föra 50 verkhästar mot att i stället sörja för att lika många rytterihästar inför des i Skåne. Guvernör Otto Wellingk tillstyrkte hans framställning och föreslog att då det var gott om verkhästar i Skåne, sådana hästar skulle få utföras också av andra invånare på liknande villkor under förutsättning att de förtullades i laga ordning. K. M:t tillät nu denna export och ålade guvernören att hålla nödig uppsikt över den.14 Vi har tidigare framhållit, att den svenska näringspolitiken på många sätt rubbade grunden för de allmänna marknader som på vårarna brukat hållas i Hälsingborg. Dessa marknader var företrädesvis häst- och kreatursmarknader. Lund hade av gammalt en hästmarknad som hölls årligen varje lördag under fastlagstiden. På 1650-talet hade Fredrik III beslutat flytta denna marknad till Landskrona, men lundaborna protesterade mot detta beslut och frågan var ej löst år 1658. År 1663 utfärdades så en kunglig svensk förordning rörande häst marknader i riket. Enligt denna skulle endast en hästmarknad få hållas i Skåne, nämligen den vid Landskrona. Hälsingborg skulle sålunda mista sin hästhandel vid vårmarknaderna. Gustaf Banér omtalar i sin generalguvernörsberättelse hur han på 1660-talet sökt förverkliga syftet med denna kungliga förordning: häst exporten från Skåne skulle så mycket som möjligt ledas norrut till det övriga Sverige. Men »som hästarna falla här dyra vid inköpet och fordra på sådana längre resor särdeles omkostnader, så har det intet stått till att praktisera och förmå vederbörande till». År 1667 medverkade dock Banér till att tvisten mellan Lund och Landskrona om hästmarknaden avgjordes till den sistnämnda stadens 1 37

Försvenskningen förmån, vilket emellertid inte hindrade att marknaden senare åter hölls i Lund.15 På lång sikt innebar denna omläggning av hästhandeln, att Hälsingborg för lorade sin gamla ställning som marknadsort och överfartsort för hästar. Under 1660-talet lyckades man dock, som framgår av tabell 3, något så när hålla han deln och utförseln uppe, och särskilt exporten av verkhästar har vissa år varit rätt stor. Att de gamla förbindelserna med köpare väster om Öresund fortfa rande hållits vid makt, framgår av en notis från år 1669. Då blev borgaren Ma thias Elers bestulen på ett par hästar som han hade gående under vakt utanför staden. Han hade nämligen inköpt »ett parti hästar» åt en god vän på Lolland, och de båda stulna hästarna hörde till detta »parti».16 Verkhästarnas dominans i exporten förklaras givetvis i första hand av att myndigheterna ej tillät utförsel av fullmåliga djur, som kunde nyttjas vid ka valleriet. Men man måste också räkna med att exportörerna medvetet klassat ned djuren vid tullbehandlingen för att kunna utföra dem. De hamnade då un der beteckningen verkhästar. Exportinlagorna från år 1662 omtalar ofta häs tarna som »små», »gamla» eller »utmagrade», säkerligen ofta i avsikten att möj liggöra export och hålla tullkostnaderna nere. Djuren utfördes vanligen i små drifter och de anmäldes på tullkammaren i regel av skåningar eller själländare. Några tyska eller danska hästhandlare är ej omtalade, när det gällde utförseln av verkhästar. Denna export var helt enkelt en fortsättning på överförseln av bondehästar från tiden före 1658. Efter hand minskade antalet utförda hästar från Hälsingborg, som tabell 3 ut visar. I samband med den danska ockupationen under kriget 1675-1679 pågick en viss utförsel. Anders Jorgensens tullräkenskaper för senare halvåret 1676 upp visar en överförsel av tillsammans 42 hästar och ston till Själland. Men efter kriget tvinade hästexporten nästan helt bort. Det bör dock framhållas, att tabell 3 redovisar endast de år från vilka sjötullräkenskaper är bevarade. Hans Nils son Pripps tillstånd år 1695 att utföra verkhästar, har sålunda inte satt spår i ta bellen, men episoden motiverar antagandet att en viss — ehuru troligen ej sär skilt omfattande — export av verkhästar ägt rum från Hälsingborg också vissa år under 1700-talet. Regiessen i fråga om ox- och hästutförsel berövade Hälsingborg ett inslag i stadens näringsliv som säkerligen kraftigt satt sin prägel på stadsbilden och borgarnas tillvaro i synnerhet om vårarna. Stora oxdrifter och hästflockar var ej längre på väg genom gatorna ned mot skeppsbron till de väntande färjorna, 138

Näringsliv och ekonomi där uppköparna ackorderade med färjemännen om frakterna och tullnärerna var ivrigt sysselsatta med att räkna djuren och skriva ut tullsedlar för dem. Ej heller syntes hopar av djur i lyckorna runt staden där de gick och betade un der väntan på överfart, och borgarna behövde ej leja ut stallrum åt köpmän som ville ställa in sina exporthästar hos dem. Förmodligen kände också öltappare och gästgivare av att rörelsen i staden minskade, när kreaturs- och häst exporten avtog. I fråga om utförseln av småkreatur efter 1658 är bilden i allt väsentligt den samma som beträffande häst- och nötkreatursexporten. Hälsingborgarna höll själva liksom före 1658 både hästar, nötkreatur, svin, får, getter, höns, gäss osv. och har säkerligen i stor utsträckning ur sin egen produktion själva kunnat fylla sina behov av bl. a. slaktdjur. Men därutöver har givetvis tillförsel skett från den kringliggande landsbygden, så att ett överskott ofta uppstod vilket kunde överföras till Själland. Omfattningen av denna överförsel framgår av ta bell 4. Redan vid en hastig blick på denna tabell kan man konstatera, att siff rorna jämförda med utförselsiffrorna för tiden före 1658 ter sig förhållandevis blygsamma. Orsaken till nedgången har säkerligen i första hand varit de höga tullarna. Varor med så pass lågt pris som småkreatur och fjäderfä tålde ej de kostnadsökningar som den svenska stora sjötullen och lilla tullen innebar. Stor betydelse för möjligheten att hålla kreatur i staden hade rätten till be tesgång på stadens fälad. Vi har tidigare omnämnt, att tvister om rätten att ut nyttja betena uppstod med invånarna i de kringliggande byarna. År 1698 ledde

Tab. 4: Från Hälsingborg utförda, i stora sjötullkammaren förtullade levande mindre djur 1662-1708 Källor: Se tabell 1.

1662 mars juni

1671

Får

Lamm

Svin

1685

1705

29 2

1707

1708

29 10

248

Bockar Gäss

Kalkoner

Höns, kycklingar

1674

139

Försvenskningen en sådan kontrovers till att magistraten måste inskränka betesrätten för bor garna därhän, att de som ej var taxerade till minst ett »håll» vid utdebitering av de kommunala utskylderna, miste sin rätt att släppa djur på fäladen. Likaså förbjöds borgarna vid detta tillfälle att skära torv på fäladen. För övervakningen av djuren hölls ett par herdar. År 1714 omtalades att »herden vid södra roten» avlidit och 1720 sägs att den »gamle herden» var död, dvs. formuleringarna antyder att man haft flera stycken herdar samtidigt.17 Att man höll husdjur inom stadens gränser vållade bekymmer av olika slag. Framför allt gällde detta svin, getter och gäss. För att skydda den växande grö dan, var det nödvändigt att åkrarna var inhägnade. År 1687 måste dock magi straten inskrida mot de »slemma människor» som stal bort stängslen på stadens jord, så att stora skador vållades. Bockarna konstaterades vara »skadeliga krea tur eller boskap med överspringande», dvs. de lät ej hindra sig av för låga stäng sel. Man försökte hindra borgarna från att släppa djuren lösa på gatorna, vari från de lätt kunde ta sig ut till de odlade åkrarna och skutta över stängslen. Bockar som anträffades lösa på gatorna, skulle enligt magistratens nyssnämnda resolution från år 1687 saklöst kunna tas om hand och skänkas till stadens hos pital. Lösgående svin skulle givetvis vara ringade. Oringade svin skulle fasttagas och lämnas till hospitalet. Framför allt sökte man decimera svinstammen, så att var och en ej höll flera svin än som kunde rymmas på ägarens egen fas tighet. 1687 försökte magistraten taga ett krafttag i detta avseende, för att »fäla den och stadens egendom ej mer skall varda uppkastad utan staden vara stad och icke vara uppfylld av svin». Då det emellertid artade sig till att bli ett gott ollonår och man följaktligen kunde räkna med möjligheten att ägarna utan svå righet skulle kunna göda upp sina djur, gavs respit till den 16 oktober, då dju ren skulle vara slaktade. Den 17 oktober återkom emellertid magistraten till ärendet och gav stadstjänarna befallning att ta fast alla lösa svin och bockar, »då här är en köpstad och ej en landsby». Ägarna till de infångade djuren skulle sättas i halsjärnet. Aktionen tycks ej ha lett till önskat resultat, utan påbud utfärdades också under de följande åren om att svinen helt skulle »av skaffas». Ännu år 170g klagades det över att svin och gäss årligen gjorde stor skada på den växande grödan. Magistraten konstaterade då, att det var helt förbjudet att låta svin gå lösa — varvid man kunde hänvisa till förbudsplakat utfärdade av guvernören — och i fråga om gäss hävdades, att ej heller de fick gå lösa såvida de »icke har sådan vikt hos sig» att de ej kunde flyga över stängs140

Näringsliv och ekonomi len in i vångarna. Nu påbjöds att alla djur som påträffades lösa, saklöst kunde skjutas. Deras ägare hotades med böter.18 Vi har anledning att räkna med att animalieproduktionen i nordvästra Skåne även efter 1658 utan svårighet fyllt Hälsingborgs behov. Det överskott som upp stod, hade under dansk tid överförts till Själland bl. a. genom att Helsingörs borgare på Hälsingborgs torg uppköpte vad de behövde till husbehov. Efter 1658 existerade ej denna torggemenskap längre. Det bevarade källmaterialet vi sar emellertid att en del av den animala överskottsproduktionen fortfarande av satts på andra sidan Öresund. Tabell 5 redovisar in- och uförsel av kött, »feta varor», hudar, skinn, ägg m. m. Den bild man får av siffrorna är ganska entydig. Till övervägande delen var det fråga om export och för de viktigaste varuslagen, kött, fläsk, smör och talg, redovisas ganska jämna värden. Importen omfattade ofta ganska speciella artiklar, som exempelvis holländska ostar 1674, röda lammskinn och pommersk ull 1671 eller skotska lammskinn 1685. Det var alltså i dessa fall fråga om varor som normalt ej kunde fås i hemorten utan närmast hade karaktär av lyxvaror. I tabellen har ej medtagits smärre kvantiteter fjäder och oxtungor, som ut fördes, ej heller små mängder medvurst och skinkor, som importerades. Eftersom en stor del av uppköpen på Hälsingborgs torg före 1658 gjordes av helsingörsbor, som tullfritt förde hem sina varor, satte denna utförsel inga spår i de bevarade danska tullräkenskaperna. Efter 1658 var däremot allt utförsel av animaliska produkter från Hälsingborg över sundet tullbelagd. Det är därför omöjligt att göra jämförelser mellan de i tullräkenskaperna redovisade kvanti teterna före 1658 och efter 1658. Man vågar dock draga den slutsatsen, att utför seln av animaliska produkter efter hand gått ned under 1600-talets senare del. Upphävandet av torggemenskapen mellan Helsingör och Hälsingborg och tull beläggningen av varorna torde ha bidragit till att minska utförseln. Likväl slog hälsingborgarna länge vakt om sin traditionella utförsel till Hel singör. År 1664 hade export av färskt kött blivit förbjuden. Hos generalguver nören framförde Hälsingborgs slaktare genom magistraten sina invändningar mot förbudet. Slaktarna framhöll att de brukade utföra det färska kött som ej konsumerades i staden, till Helsingör. Fick de inte fortsätta med detta råkade de i svårigheter. De hade köpt slaktoxar för normal avsättning, och då djuren var för små för att kunna uppställas för export, kunde slaktarna bli nödsakade att inte blott slakta alla oxarna utan också att söka avsättning hemma för över141

Tab. y I stora sjötullräkenskaperna redovisad in- och utförsel av animaliska pro dukter och vilt 1662-1708 Källor: Se tabell 1.

Varuslag

1662 mars juni

1671

1674

1685

1705

1707

1708

208 Ip

235 Va-#

279 iPp

11 iu skp

45 4P

39 V24P

43 V2 4p

■ i3/n

2 V2 t

Utförsel: Kött

23 i

5 t

6 t

8 t

14 m

Fläsk

10 skp

17 Va skp

19 Va 4P

199 4p

6 skp

13 V2 4P

8 4P

T5 lp Talg

1/2

skp

18 V2 skp

1 7 Va 4P

21 skp

18 lp

1 Ip

7 V2 ip

19 lp

15 lp

6 Va

54 lp

2 t

3 V2 t

7 lp

\lp

1 t

3 t Ister

25 ip

10 Va Ip

1 JÄp

8 Ip

11 m

Späck Kallun Smör

12 Va Ip a 30 skp

Ost

10 25 Va 4P

41 Va

129 4P

iP 4 t

16 t

47 t

8 Va *

5 V2 ip

10 Va#

8 ip

3 V2 4P

2 m

Lamm- och fårskinn

110

Oxhudar Ägg

10 tj

397 Ö

Svinkroppar Ull

2 V, ip

Harar

374

Rådjur

Orrar

39 89

Rapphöns Kramsfågel

11 tj

8 tj

1600

1800

1830

3 141

Gåskroppar

Tjädrar

10 tj

69 27

33 6 84

104

Lo- och utterskinn

Införsel:0 10 Ip

Fläsk

Ost

210

Lamm- och fårskinn

1 Ip

96 11 4p

10 p

2 ip

1 Ip

Ull

t = tunna, skp = skeppund, Ip = lispund, p = pund, m = mark, tj = tjog. I de fall då varorna räknats styckevis, står endast en siffra i tabellen. a Ej

angivet antal,

ö Ägg och små höns »för 10 daler», c Uppgifter rörande införsel är ej bevarade för 1662.

12 skp

26 4P 3

3U ip

Näringsliv och ekonomi skottsköttet. Man kunde då befara att Hälsingborgs invånare skulle passa på att köpa kött och salta ned det, vilket på längre sikt kunde försämra näringen för slaktarna. En liknande skrivelse avsändes år 1695. Möjligheten att finna av sättning för överskottskött i Danmark har sålunda spelat en viktig roll i slaktar nas hantering. Det finns också tecken på att man stundom begagnat konjunk turerna och ökat sin utförsel mer än vad som kunde anses lämpligt. År 1685 kla gade sålunda Hälsingborgs borgerskap över att man ej kunde köpa kött, fläsk och smör till husbehov i staden, därför att slaktarna hellre förde över sina varor till Helsingör och saluförde dem där.19 Det var inte bara slaktarna själva som förde kött över till Helsingör. Liksom före 1658 kan man i materialet urskilja en grupp kvinnor som regelbundet gjorde resor över sundet och då vanligen på utresan hade med sig kött, fläsk, ägg m. m. Dessa månglerskor kan man tydligt följa i t. ex. 1708 års journal för stora sjötullen i Hälsingborg. Magistraten hade sin uppmärksamhet riktad på månglerskornas resor och försökte kontrollera dem på olika sätt. År 1674 ålades sålunda färjemännen att tillse att ingen överförde »feta varor» till Helsingör före klockan 7 om rnornarna. År 1693 utfärdades mera detaljerade föreskrifter. Tre dagar i veckan, måndagar, onsdagar och lördagar, tilläts kvinnorna resa över med sina varor. De hade rätt att ta med sig allt vad de kunde köpa upp i Hälsingborg men för varje resa skulle de först skaffa sig attest hos magistraten. Färjemännen förbjöds att befordra månglerskor, som inte kunde uppvisa giltig attest. Förutom kött fick kvinnorna medföra »talg, smör och annat» men de var skyldiga att tillse att de ej genom sina uppköp vållade brist på sådana varor i staden.20 Borgarna försökte också vinna avsättning för en del animaliska produkter ge nom att proviantera fartyg som ankrade upp i sundet. År 1690 förbjöds åter utförsel av kött. Då

anhöll borgerskapet hos generalguvernören om lättnader

i förbudet just för att kunna sälja proviant till svenska fartyg, som låg i sun det. Man påpekade att en del varor trots förbudet hade smugglats över till den danska sidan och därifrån sedan tagits ombord på fartygen. Enda följden av utförselförbudet blev, menade man, att kronan förlorade tullintäkter. Tre år senare begärde man hos K. M:t tullfrihet för de proviantpersedlar som försåldes till svenska fartyg. Beviljades ej denna frihet, kom fartygen sannolikt att pro viantera på den danska sidan, vilket ställde sig billigare för dem. K. M:t avslog emellertid framställningen.21 Slutligen må påpekas att i tabell 5 redovisas en ganska stor export av olika 143

Försvenskningen slags vilt samt av hudar och viltskinn. Någon motsvarighet till detta under tiden före 1658 kan ej uppvisas. Bakgrunden till viltutförseln var otvivelaktigt den, att en del vilt nu kunde föras till Hälsingborg inte blott från norra Skåne utan också från Småland utan att hindras av gränstullar. Priserna på vilt har förmod ligen varit så pass höga att exporten lönade sig trots de längre transporterna och trots tullbeläggningen i Hälsingborg.

1693, utg. av J. Rosén (Scandia XVII, 1946)

1. Se band III: 1 s. 169 ff. 2. Stiernman,

Commerceförordn.

V: 442 ff.

s. 46.

Resolutionen, daterad 1694 13.1, finns också i

14. Stiernman,

avskrift i HSA: RM. O. Bjurling, Om oxstall-

673 f. Resolution

ning

Kgl. resol. och förkl., RA. Besvär 1693 16.11

och

exporten

stalloxar

från

Skåne

1689

18.3,

V:5o6f.,

1693 5.12 p. 20.

p. 20, St. skr. och besv., Hälsingborg. -1718,

kring år 1700 (Scandia XIII. 1940) s. 257 f. 3. O. Bjurling, Skånes utrikessjöfart

Commerceförordn.

1660-

RA. 15. Se ovan sid. 14 ff. Gustaf Banérs general-

1720 (Lund 1945) s. 42. 4. Bjurling, Om oxstallning etc. s. 260.

guvernörsberättelse 1664-1668, utg. av I. An

5. Stiernman,

dersson

Kommerskoll.

Commerceförordn. reg.,

6. Stiernman,

huvudserien,

III: 353 f. 1666

Commerceförordn.

19.3.

III: 104

(Skr.

utg. av

Hum. Vet.-samf.

Lund XXX, Lund 1940) s. 79 f.,

115. K. Enghoff, Tillståndet i Skåne år 1707-

7. Bjurling, Om oxstallning etc. s. 265 ff.

16. Renov. rådst. prot. 1669 30.9.

8. Extrakt 1664 29.5, sedel 1664 17.2, Tull

17. Hälsingborgs

9. Besvär 1664 28.6 p. 6, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1664 16.9

Ascheberg

Åberg,

Rutger

1688

14.1,

GA:

von

Ascheberg

(Malmö 1950) s. 204 ff. 11. 3 A: Lokalarkiver fra afstaaede Landsdele: Regnskaber og Jordeböger fra Helsing borg Len 1660-1676, DRA.

18. Rådst. prot.

under

1683

21.5, 7.6,

1684 3.10,

1687 24.9, 17.10, 1688 23.4, 3.9, 1709 1.5. GGK. Kopiebok 1695 24.7. Rådst. prot. 1685 24.10. 20. Renov. rådst. prot. 1674 21.5. Kopiebok 1693 20.2, 1695 5.6. 21. Kopiebok 1690 6.9. Besvär 1693 16.11 p. 17, St. skr. och besv., Hälsingborg. -1718, RA.

12. Se band III: 1 s. 230 ff.

Resolution

13. Rutger von Aschebergs ämbetsberättelse

förkl., RA.

144

notiser

19. Magistraten till Banér 1664 28.1, GA:

p. 6, Kgl. resol. och förkl., RA. GGK.

dödbok,

1714 och 1720, HSK. Rådst. prot. 1698 31.1.

och accis 503, KA.

till

HSH 6:

1711 (Lund 1889) s. 95.

Bjurling, Om oxstallning etc. s. 262 ff.

10. Langh

85.

1693

5.12

17,

Kgl. resol. och

UTLÄNDSKA DRYCKESVAROR OCH TOBAK

TIDEN FÖRE 1658 har vi ganska detaljerat kunnat klarlägga hur Hälsingborg försörjdes med öl och vin och hur stadens köpmän importerade »främmande drick». Det viktigaste inslaget i fråga om försäljning av drycker var dock det öltapperi som enskilda borgare i vart och vartannat hus bedrev med hembryggt danskt öl. I fråga om det sistnämnda har vi kunnat konstatera, att denna hantering fortsatte även efter 1658 och till synes har haft oförminskad omfattning, även om vi ej kan fastställa vilka mängder öl som omsattes. När guvernör Otto Wellingk år 1695 besökte Hälsingborg, ställde han på rådstugan till magistraten en rad frågor rörande stadens förvaltning. Bl. a. förhörde han sig om hur många krögerskor det fanns i staden. Magistratens svar blev kort men vältaligt: »Mångfaldiga, ty envar brygger som vill, och de krögar där hos.»1 Den svenska tullagstiftningen förutsatte att vad som importerades till en sta pelstad i första hand konsumerades där eller försåldes inom dess »distrikt». För des varorna ut från stapelstadens område, behövdes ny tullbehandling. I sina riksdagsbesvär 1689 och 1693 begärde Hälsingborgs borgerskap att det vin som införts till staden och för vilket stora sjötullen erlagts i vanlig ordning, ej skulle behöva tullbeläggas på nytt om det sjövägen transporterades till annan svensk hamn. K. M:t ansåg sig dock ej kunna bifalla detta utom i enstaka fall av »särdeles skäl».2 De utländska dryckesvaror som redovisas på stora sjötull räkenskapernas importsidor, torde sålunda i första hand ha blivit inlagda hos stadens köpmän och sedan omsatta inom staden eller dess omland. En följd av accislagstiftningen blev att man måste kontrollera de lager som upplades hos stadens vinhandlare. Andra köpmän hade ej rätt att lagra importe rade dryckesvaror. Sålde vinhandlarna sina varor »flaskfodertals», dvs. i minut, var de skyldiga att förutom de vanliga acciserna också erlägga taperiansaccis. 10-689890

Hälsingborg IV: 2

145

Försvenskningen Accisbetjänterna måste därför visitera vinkällarna och till varje källare skulle finnas två nycklar, varav ägaren hade den ena och accismästaren den andra.3 Tull- och accispersonalen har alltså haft möjligheter att hålla handeln med främmande dryckesvaror under ganska god uppsikt. Likväl måste man räkna med att en del kvantiteter utländskt öl och vin om satts utan att ha blivit redovisade i tullräkenskaperna. Före 1658 levererade Hälsingborgs vinhandlare både vin och importerat öl till de adliga sätesgår darna på den skånska landsbygden. Mycket talar för att dessa leveranser fortsatt också efter 1658, även om de skett på ett sådant sätt att de ej redovisats i Hälsingborgs sjötullsräkenskaper. Det finns antydningar om att så varit fallet. Utländska fartyg som lastade med vin, öl och salt avseglat från holländska eller franska hamnar, ankrade ibland upp ute i sundet. Varor från dem togs i land med färjebåtar och detta gav säkerligen bl. a. vinhandlarna möjligheter att göra affärer med dryckesvaror som ej togs i land vid Hälsingborgs skeppsbro utan fördes till annan ort. År 1662 väntade sålunda Johan Ennes d. y., »vår bäste vinhandlare här i staden», en båtlast till sundet. Borgmästare Henrik Mårtens son Hierzelius skrev då till landshövding Peder Hammarskiöld att av det vin som fanns ombord skulle åt landshövdingen kunna »utväljas clet bästa för när maste köp här på strömmen i sundet».4 Ordalagen antyder att affären skulle göras ej i Hälsingborg utan ute på fartyget. Ennes har förmedlat affären men vinpartiet har säkerligen ej lossats vid Hälsingborgs skeppsbro. Studerar man tabell 6, där stora sjötullräkenskapernas uppgifter rörande im porten av öl, vin och andra främmande dryckesvaror sammanställts, måste man alltså hålla i minnet, att siffrorna i tabellen blott ger upplysningar om vad som uppskeppats på Hälsingborgs skeppsbro och sedan lagrats hos stadens vinhand lare. De mellanhandsaffärer som vinhandlarna otvivelaktigt gjort, t. ex. med den skånska adeln eller med köpmän på andra orter, har skötts på annat sätt och varorna har då gått förbi sjötullkammaren utan att anmälas där. Importen av franska, tyska och spanska viner har under 1600-talet som synes legat på i stort sett samma nivå som under 1640- och 1650-talen. I fråga om ut ländskt öl har däremot den förändringen inträtt att importen av rostockeröl krympt samman. I stället redovisas under åren 1671 och 1674 rätt stora poster öl från Wismar. Uppsvinget för wismarsölet har säkerligen bl. a. betingats av att det kom från en stad, som efter 1648 befann sig i svensk hand, och sålunda kunde införas betydligt förmånligare än t. ex. rostockerölet, som avsändes från utländsk hamn och därför belädes med högre tull. Köpmännen i Wismar har beslutsamt 146

Näringsliv och ekonomi utnyttjat

den

gynnsamma

konjunkturen.

Accismästaren

Johan

Andersson

Brunnberg omtalar i en inlaga från år 1670 att wismarsköpmän på höstarna brukade lägga upp öl i Hälsingborg för att sedan under vintern leverera från lagren till Landskrona, Lund och andra städer.5 De gynnsamma konjunkturerna för införsel av wismarsöl och tyskt öl över huvud taget har dock ej varat länge. Efter 1675-1679 års krig tycks importen praktiskt taget ha upphört i Hälsing borg. Vinimporten låg under 1660- och 1670-talen framför allt i händerna på tre köpmän, Johan Ennes d. y. — son till Johan »Vintappare» eller Ennes d. ä. — borgmästare Bendt Pihl och rådman Sten Mauritzen. En del bevarade certifikat utvisar att Ennes tagit in franska och spanska viner ofta direkt från ursprungs landet och vanligen med holländska skeppare. Detsamma gjorde Sten Maurit zen, men ett certifikat gällde import av rhenvin på ett danskt fartyg över Am sterdam. Från Nederländerna tog Bendt Pihl in hela skeppslaster rhenvin men han förde också franska viner. Vid sidan av dessa tre omtalas också bl. a. Michel Wessel och Cort Pedersen som vinimportörer.6 Som vi i annat sammanhang framhållit hade Hälsingborg i början av 1600Tab. 6: Till Hälsingborg införda och tullbehandlade utländska dryckesvaror 16J1-1J08 Källor: Se tabell 1.

Varuslag Vin, spanskt Vin, franskt Vin, rhenskt Vin, ungerskt »Canariesäck» Öl, rostocker Ol, preussiskt Öl, zerbst Öl, wismarskt Brännvin, franskt Brännvin, danzig Brännvin, korn Vinättika Olättika Mjöd Must

1671

1674

1685

1705

87 d 10 V4 å

1708

1 a 17 ä

2V2 a 7 3/4 d

i V4 d

2 3U d

1 a

2 2/3°

3 d

72 V2 å 5ä

1707

V2 d 7 Va1 1 Is t

205/ 2 V4 *

4 V2 å 14 t

Vs t 2/ 42/ 5 3/4 d

1 t 'Is *

2 V2 d V2* Va*

15 0

1l2t

60 11l»t

1 t

V2 a

a = ankare, /=fat, o = oxhuvud, t = tunna, å=km.

147

Försvenskningen talet ingen stadskällare för handeln med viner. Den källarfrihet som staden till erkändes i 1658 års kungliga privilegium, utarrenderades i stället av magistraten till enskilda handlande. År 1660 arrenderades rättigheten sålunda av Bendt Pihl och år 1665 av Johan Ennes d. y. Accismästaren Johan Andersson Brunn berg klagade år 1670 inför 1669-1670 års skånska kommission över att det var så svårt att rätt och effektivt indriva acciserna på dryckesvaror, därför att det »en tid bortåt» icke hållits någon vinkällare i staden. Detta hade också lett till att invånarna ibland inte kunnat få köpa något vin, t. ex. »för ett å två år sedan», då intet rhenvin stod att få under lång tid.7 Under 1670-talet däremot har staden tidvis haft stadskällare. Vi har sett hur av allt att döma Michel Wessel år 1673 planerat att öppna vinkällare i rådhu set. Något senare har staden under alla omständigheter haft stadskällare, ty när Sten Mauritzen år 1675 av magistraten beviljades rätt att arrendera källarfriheten, sades uttryckligen att denna skulle nyttjas till »stadskällarens fort sättande och upprätthållande». Några år senare lämnades en upplysning om var stadskällaren varit belägen. I en inlaga år 1678 till danske kungen föreslog då varande borgmästaren Anders Jörgensen att stadskällaren borde återupprättas efter den danska erövringen och utarrenderas åt en lämplig person. I anslutning därtill påpekade han, att vid »denne min gård, där Eders K. M:t allernådigst behagat att inlogera sig, befinnes en liten våning ut mot kyrkan, som tidigare alltid varit stadskällare». Anders Jörgensen ägde de s. k. Billegårdarna vid Stor gatan.8 Inom denna fastighet har alltså stadskällaren legat på 1670-talet. Vinhandlarna sålde både i parti och minut. Bendt Pihl råkade redan år 1661 i konflikt med accismästaren Erik Lindeqvist rörande skyldigheten att vid minutförsäljning erlägga taperiansaccis. År 1668 avslöjade han i en supplik till K. M:t mera vittsyftande planer. Han framhöll att eftersom »staden Hälsingborg är belägen vid en durchfart», borde han i sitt hus få lov att ta emot resande och giva dem härbärge. För att kunna bereda sina gäster »behaglig accommoditet» begärde han nu tillstånd att tullfritt få införa till sitt »ringa hus förnöden het en andel främmande drycker av öl och vin». Hans ansökan blev dock ej be viljad.9 Johan Ennes d. y. hade däremot större framgång. Han hade övertagit sin fa ders, Johan Ennes d. ä:s, rörelse när denne avled 1658. År 1673 beviljades han av K. M:t privilegium på att ensam i staden vid sidan av stadskällaren få i öppen källare försälja viner och andra främmande drycker. Stödd på detta privilegiebrev begärde Ennes i april 1674 på rådstugan att de köpmän, som för tillfället 148

Näringsliv och ekonomi också handlade med importerade dryckesvaror — de var tre stycken: Michel Wessel, Knud Olsen Vognmand och Carl Barckhan — ej mera skulle få driva sådan handel. Magistraten gick emellertid ej så långt i sin resolution utan före skrev, att de tre fortfarande skulle få sälja drycker i minut, men de skulle in köpa sitt lager antingen från stadskällaren, Johan Ennes eller rådman Sten Mauritzen.10 Trots privilegiebrevet har sålunda Ennes ej lyckats skaffa sig totalt monopol på vinhandeln vid sidan av stadskällaren. Det skånska kriget 1675-1679 medförde djupgående förändringar i fråga om vinhandeln. På grund av de tjänster Johan Ennes gjort svenska kronan under krigsåren tillstyrkte både Johan Gyllenstierna och Rutger von Ascheberg en framställning från honom till K. M:t om att få tillstånd att i det krigshärjade Hälsingborg få upprätta två goda värdshus till de resandes bekvämlighet och att i gengäld ensam få njuta rätten att till staden importera och där försälja viner och andra utländska drycker. Ennes blev emellertid förekommen av råd man Herman Schlyter, som med förbigående av generalguvernören direkt till K. M:t insände en begäran om tillstånd att få idka vinhandel i Hälsingborg. Schlyter hänvisade till de förluster och lidanden som han åsamkats under krigs åren. I augusti 1681 biföll K. M:t denna hans supplik.11 I början av 1680-talet slog sig Johan Ennes d. y. — enligt egen uppgift på inrådan av generalguvernören Johan Gyllenstierna — ned i Landskrona, där han inköpte ett par fastigheter, men han släppte fördenskull ej kontakten med sin gamla hemstad. År 1683 återkom han med en förnyad supplik till K. M:t rörande rätten att driva vinhandel i Hälsingborg. Denna gång hade han full ständig framgång och i april 1683 bekräftade K. M:t hans gamla privilegium av år 1673, utökat med motsvarande rättigheter rörande vinhandeln i Landskrona. Därtill beviljades han rätt att nyttja dels en damm som lydde under Hälsing borgs slott, dels en kålhage intill denna. I augusti 1683 infann sig Johan Ennes på rådstugan i Hälsingborg, på nytt försedd med ett kungligt privilegiebrev rörande handeln med viner och andra importerade drycker i staden. De kon kurrenter som denna gång särskilt utpekades, var Michel Wessel, Söfren Chris tensen och Söfren Jörgensen. I annat sammanhang är omnämnt att också Hans Korn utskänkte öl och vin.12 Förutom dessa konkurrenter hade Johan Ennes också en inflytelserik antagonist i rådmannen Herman Schlyter. Det tog ett par år för Johan Ennes att hävda sig gentemot Herman Schlyter i fråga om vinhandeln. Han utnyttjade det faktum att Schlyter vid sin ansökan år 1681 hos K. M:t medvetet förbigått generalguvernören. Redan år 1682 hade

Johan Ennes d. y. och hans yngre hroder Enne Ennes. Detalj ur Johan Ennes d. ä:s epitafium i Mariakyrkan. Foto Hälsingborgs museum.

Näringsliv och ekonomi Rutger von Ascheberg gett Schlyter en skrapa för detta och Johan Ennes kunde med denna utgångspunkt begära generalguvernörens stöd i ärendet. I mars 1686 uppvisade Ennes på Hälsingborgs rådstuga sitt privilegiebrev av år 1683 och därjämte en skrivelse från Ascheberg till magistraten om att Ennes skulle få njuta honom tillkommande rättigheter. Herman Schlyter företedde då sitt kungabrev av år 1681 och lät till yttermera visso inregistrera detsamma i rådstuguprotokollet. Magistraten befann sig i en obehaglig knipa och fann klokast att hänskjuta hela frågan till K. M:t. I sina riksdagsbesvär för år 1686 tog man upp ärendet, men skrivningen blev partisk, man tog parti för Herman Schlyter. Man besvärade sig över den frihet Johan Ennes begärde, och framhöll särskilt att han numera var borgare i Landskrona och i Hälsingborg varken betalade kontributioner eller femtepenning av sina fastigheter där. Inte desto mindre stad fäste K. M:t de rättigheter Johan Ennes beviljats. Han skulle ensam vid sidan av stadskällaren få utskänka viner och andra främmande drycker och dessutom få lov att hålla härbärge i staden, men det inskärptes att han var skyldig att lika med andra borgare deltaga i stadens tunga.13 Genom en resolution år 1692 av Rutger von Ascheberg överläts Johan Ennes privilegium på hans systerson köpmannen Willem Fahrenhusen. Denne hade, visade det sig, en konkurrent vid namn Hans Peter Albrecht, som på rådstugan protesterade när resolutionen föredrogs där. Albrecht menade att han i sin egen skap av gästgivare skulle ha rätt till vinutskänkning enligt 1664 års svenska gästgiveristadga. Herman Schlyter gjorde sig åter påmind och drog fram sitt privilegium från år 1681, men han gjorde aldrig någon ansats att mera energiskt stå på sin rätt. Följande år hade däremot Fahrenhusen rätt många klagomål mot Albrecht, vilka han bragte till magistratens kännedom. Några andra kon kurrenter till Fahrenhusen omtalas ej. Willem Fahrenhusen hade så stor omsätt ning av vin att han på sitt eget fartyg, »Wapen von Helsingborg», mätande 80 läster, tog in vinlaster direkt från Bordeaux.14 Striden mot Albrecht fortsatte men Fahrenhusen hade ingen framgång. När magistraten 1694 på nytt skulle ta ställning i frågan, menade man att den kung liga resolution från år 1686, som Fahrenhusen åberopade, borde tolkas på föl jande sätt: när Johan Ennes d. y. efter kriget fått bekräftelse på sina tidigare rättigheter, hade detta kunnat motiveras med att staden var ödelagd och att de resande måste få tak över huvudet. När 1686 års resolution utfärdades, fick Ennes bekräftelse på privilegiet med vissa förbehåll, och den gamla motiveringen gällde ej längre. Staden var nämligen då »tämligen bebyggd och nu från den

Försvenskningen tiden dagligen tilltager». Magistraten ansåg det därför ej längre befogat att vidmakthålla ett monopol i stil med det Johan Ennes åtnjutit, »helst man intet finna kan att staden och det publika bästa kan vara nyttigare, än att flera vinhandlare på denna orten, där många främmande av och an fara, bleve tilllåtna att bruka sin handel än en allena».15 Därvid blev det. Någon enskild hade ej längre ensam monopol på vinhandeln i Hälsingborg. Fahrenhusen fortsatte sin rörelse till sin död 1702. Hans gästgiveri torde ha betraktats som stadens förnämsta. När t. ex. guvernör Otto Wellingk år 1694 vid två tillfällen vistades i Hälsingborg, hänvisades han av magistraten att ta in hos Fahrenhusen. Det gästgiveri som drivits av Johan Ennes d. ä., Johan Ennes d. y. och efter dem av Fahrenhusen var inrymt i en fastighet på nuv. Hotel Mollbergs tomt. I början av 1700-talet omtalas ytterligare en medlem av släkten Ennes som »vinskänk» eller »vintappare». Det var Hans Ennes och han fortsatte rörelsen till sin död 1709.16 Hans Peter Albrecht avled redan år 1698.17 Om vinhandlarna i Hälsingborg i början av 1700-talet föreligger endast spridda notiser. Fahrenhusen arren derade av magistraten källarfriheten i början av 1690-talet. Efter hans död var det Hans Michel Butner — en svåger till Michel Swerdtfeger — som enligt stora sjötullräkenskaperna för 1705, 1707 och 1708 importerade vin och ut ländskt öl under källarfrihet till Hälsingborg.18 Några upplysningar om vinhandeln och utskänkningen i Hälsingborg kan man få ur en specifikation från år 1717 över den källare- och krögarelicent som då uppburits i staden. Avgiften erlades månadsvis och den varierade från 8 öre till 24 öre smt. De skattskyldiga indelades i tre olika klasser, vardera omfattande tre »grader». De som satts i första klassens första grad erlade 24 öre, medan de som satts i tredje klassens tredje grad slapp undan med 8 öre i månaden. Inom den tredje klassens tre olika grader redovisades i Hälsingborg ej mindre än 22 personer. Här möter sålunda åter igen alla de privata öltapparna. I andra klas sens grad upptogs köpmannen Otto Engelau samt borgaren Påhl Ibsen. I första klassen, där man återfinner de verkliga vinhandlarna, möter i tredje graden Hans Michel Butner, i andra graden köpmannen Christian Pineth och i första graden två namn, Michel Swerdtfegers änka fru Helena samt rådmannen Johan Cöster.19 En rätt till tullfri import av utländska dryckesvaror, liknande den frihet som magistraten beviljats genom källarfriheten, åtnjöt apotekarna genom den s. k.

152

Näringsliv och ekonomi apotekarfriheten. I denna inbegreps nämligen ej blott frihet från tull på olika slags droger, specerier och medicinalväxter som infördes för apotekets behov, utan också tullfrihet för en viss kvantitet brännvin. I stora sjötullräkenskaperna finns strödda uppgifter om denna import till Hälsingborg och dessutom kan från annat håll hopsamlas Strödda notiser om apotekarväsendet i staden efter 1658. Generalguvernör Gustaf Banér försökte att sörja för att det i varje köpstad fanns en utlärd apotekare. År 1668 utfärdade han privilegium för Mathias Rode att vara apotekare för garnisonen i Hälsingborg samt för stadens invånare. Det bekräftades genom ett kungligt brev år 1676 och samtidigt befriades apote karen från skyldigheten att deltaga i inkvartering och borgerlig tunga. Årligen hade Rode rätt att tullfritt införa ett oxhuvud brännvin, 100 pund socker samt så många glaskrukor och flaskor som han behövde för apotekets drift.20 Rode avled någon gång omkring 1680. Hans änka Elisabet Rode behöll apo teket och skötte detsamma med hjälp av apotekaregesällen Andreas Lohman. Makens privilegium överflyttades 1682 på Elisabet Rode på grund av de för luster på hus och egendom som Rode lidit under det skånska kriget och de tjänster han gjort svenska kronan. Eftersom Rode under kriget ej haft tillfälle att tullfritt importera något brännvin, fick hans änka tillstånd att i efterskott tullfritt införa 7 oxhuvud. I fortsättningen skulle hon årligen få utan tull im portera ett oxhuvud brännvin samt de flaskor och krus som hon behövde. Redan året förut hade Lohman skaffat sig generalguvernörens löftesbrev på att som apotekare i Hälsingborg få njuta de privilegier företrädaren hade haft. Samma år köpte han också hela apoteket av änkan, så att 1682 års kungliga privile gium kom att utnyttjas av honom och ej av Elisabet Rode.21 Efter sitt trontillträde bekräftade Karl XII Andreas Lohmans apoteksprivilegium år 1698. Apotekarfriheten gällde fortfarande tullfri införsel av ett ox huvud brännvin per år, 100 pund toppsocker samt flaskor och krus efter behov. Dessutom skulle apotekaren vara befriad från borgerlig tunga och inkvartering. Lohman innehade sedan apoteket till sin död år 1716. Han efterträddes av Niclas von Dohren. Åt denne köpte svärmodern fru Helena Swerdtfeger år 1718 en fastighet — nuv. Hotell Mollbergs fastighet — som transporterades på von Dohren.22 Det är sålunda dessa tre, Rode, Lohman och von Dohren, som under apotekarfrihet importerat brännvin till Hälsingborg under tiden 16581718.

153

Försvenskningen Under 1600-talet blev tobak en allt vanligare vara i Sverige. Generalguver nör Gustaf Banér kallade den »en vara som någon var alltid söker vinning och profit uppå, om icke uppenbarligen så hemligen».23 Myndigheterna försökte i en lighet med tidens merkantilistiska åskådning reglera importen av tobak och in rättade då och då s. k. tobakskompanier, som fick monopol på införseln. Bakom dessa kompanibildningar låg ofta kapitalstarka köpmän i Stockholm. Tobaken var en värdefull och föga skrymmande vara, vilken väl lämpade sig för smugg ling, och för att monopolen ej skulle kringgås måste man ständigt bevaka han deln och införseln för att förebygga olaga import. Åren 1641-1649 hade Söder kompaniet ensamt hand om tobaksimporten till Sverige. Efter två år av fri handel med tobak, reglerades denna åter genom in rättande av ett nytt tobaksmonopol. Detta upphävdes år 1653, men redan påföl jande år beviljades det s. k. amerikanska kompaniet ensamrätt till all import av tobak och från år 1658 hade kompaniet också uteslutande rätt till handeln inom riket med denna vara. Riket var indelat i distrikt och inom varje sådant hade kompaniet en faktor som övervakade handeln med tobak inom distriktet och hade rätt att beslagta tobakspartier, som salufördes olagligen. Kompaniet skulle åt en eller flera borgare i varje stad överlåta handeln med tobak på den orten. Magistraterna förbjöds att själva utse tobakshandlare eller att hindra kompaniet i dess verksamhet. Först år 1660 frigavs åter handeln med tobak.24 Vi vet något litet om vilka köpmän i Hälsingborg som deltog i handeln med tobak, sedan denna blivit frigiven år 1660. I accismästaren Erik Lindeqvists ar rende ingick nämligen också uppbörden av tobaksaccis och detta bragte honom i konflikt med stadens tobakshandlare, vilka vägrade betala accis. Lindeqvist omtalar, att motståndet mot accisen leddes av Bendt Pihl men att denne »dra ger en del andre borgare på orätta vägar», bland vilka senare han särskilt om nämnde Oluf Michelsen.25 I oktober 1662 reglerades handeln med tobak på nytt. Importen av tobak och handeln med denna vara betraktades i fortsättningen som regale, dvs. en kronan ensam tillkommande rättighet. Kronan utarrenderade sedan tobaksim porten och tobakshandeln inom riket till privata konsortier. Mellan åren 1662 och 1672 arrenderade på detta sätt ett tobakskompani, bildat av några stockholmsköpmän, tobaksimporten och tobakshandeln. Kompaniets privilegium för nyades 1673 för en tid av ytterligare tio år, och det var inte avvecklat förrän i slutet av 1684. På grund av opposition från rikets borgerskap förlängdes ej kompaniets privilegium ytterligare.

154

Näringsliv och ekonomi Kompaniet hade ensamrätt att till riket införa tobak eller tobaksblad samt verktyg för spinning av tobak, dvs. för tillverkning av tobaksflätor. Liksom ti digare var riket indelat i distrikt och inom vart och ett av dessa var en kom paniets faktor verksam. Faktorerna ingick avtal med enskilda köpmän om han deln med tobak. Den ena staden fick ej köpa tobak från den andra utan alla inköp av importvaran skulle göras hos faktorerna eller deras befullmäktigade ombud. Faktorerna och deras befullmäktigade ombud hade visitationsrätt och övade var i sitt distrikt uppsikt över tobakshandeln. För att kunna skilja lag ligen importerad vara från insmugglad, föreskrevs att all saluförd tobak skulle bära tobakskompaniets stämpel. I städerna tillerkändes faktorerna samma befo genheter vid visitationer som kronans accismästare, men det föreskrevs att en ledamot av magistraten skulle vara närvarande vid deras förrättningar. Kom paniet var skyldigt att saluföra tre olika kvaliteter tuggtobak: tunnt spunnen tobak av fina virginiablad, medelgrovt spunnen tobak av holländska blad och grovt spunnen tobak av franska blad.26 Under åren 1663 och 1664 omtalas som faktor för tobakshandeln i Hälsing borg Peter Barkman. År 1668 omtalas David de Azuedo i samma befattning. Hans verksamhet sträckte sig över både Skåne och Halland. Från nederlag i Häl singborg levererade han tobak till Landskrona, Malmö, Ystad, Lund, Kristian stad, Laholm och Halmstad. I sin tjänst hade han sitt eget folk men dessutom anställdes av tobakskompaniet år 1668 accismästaren och tullnären Johan An dersson Brunnberg som inspektor över tobakshandeln inom »Hälsingborgs di strikt». Detta sades omfatta »Hälsingborg, Landskrona och dess kringliggande gebieten» samt »alla vägar dessemellan och Kullen». Brunnbergs uppgift var främst att hålla ett öga på smugglingen.27 Azuedo ingick sedan avtal på arrendebas med lämpliga köpmän, som inom hans verksamhetsområde skulle sköta importen och försäljningen av tobak. År 1668 omtalas som importörer i Hälsingborg bl. a. bröderna Bendt och Svend Pihl. Bendt Pihl torde ha intagit ställningen som arrendator närmast under Azuedo, ty han benämndes vid ett tillfälle »fullmäktig direktör här i länet över tobakshandeln». Påföljande år synes Pihl ha slagit ut övriga tobakshand lare i Hälsingborgsområdet, ty enligt en uppgift från 1669 hade han då rätt till »1669 års tobakshandel här i Hälsingborg och omkringliggande län». Bendt Pihl rekvirerade dock den tobak han behövde genom Azuedo och han hade fort farande sin broder Svend till medhjälpare. Vi vet detta genom att han råkade i konflikt med Azuedo rörande betalningen av den tobak han enligt kontrakt

!55

Försvenskningen

Detalj av porthammare från Svend Pihls hus. Förutom årtalet 1668 syns Svend Pihls och hans hustru Karen Jacobsdatter Hansens monogram. Hälsingborgs museum.

skulle ha fått levererad till sig från faktorn, och det blev också tvist kring ett parti tobak som Azuedo konfiskerat för Svend Pihl. Det synes ha varit känt i Hälsingborg att de båda bröderna Pihl ej alltid i fråga om handeln med tobak höll sig inom lagens råmärken. När en kvinna er tappades vid skeppsbron med att smuggla in tobak, utropade hon: »Ni vet nog att passa på mig, men ni passar inte på Pihlarna, när de tar in hela tio fat i land.»28 Azuedo förefaller sålunda ha försökt öva kontroll över bröderna Pihls affärer med tobak. Bendt Pihl lyckades emellertid att frigöra sig från beroendet av Azuedo genom att i juli 1670 ingå ett vittgående avtal med tobakskompaniet. Detta tillförsäkrade Bendt Pihl rätt att importera och handla med tobak i stä derna Hälsingborg och Laholm samt dessas »gebiet». Utan särskilt tillstånd från kompaniet fick han lov att importera så mycket tobak han kunde sälja inom området. Han skulle blott insända korrekta uppgifter om vad som införts och förete vågsedlar på tobakspartierna. I arrende för denna rättighet erlade Bendt Pihl för ett år 1 725 daler smt. Avtalet gällde från den 20 juli 1670 under ett års tid. Han tillerkändes också samma visitationsrätt som Azuedo tidigare haft och skulle för att kontrollera importen och ta i beslag olagligen införda partier få anställa två besökare eller strandridare.29 156

Näringsliv och ekonomi För att uppnå detta fördelaktiga avtal har Bendt Pihl ej dragit sig för att vädja till 1669-1670 års skånska kommission och utnyttja det inflytande kom missarierna kunde ha. Han var ju själv vid denna tid borgmästare och säker ligen på hans tillskyndan insattes i den supplik som borgerskapet i april 1670 framlämnade till kommissionen, också en särskild punkt om tobakshandeln. »Vi fattige borgerskap som äro uti tobakskompaniet», dvs. de köpmän som hade avtal med Azuedo om tobakshandeln och bland vilka Bendt Pihl var den främste, anhöll om kommissariernas bistånd att bli kvitt Azuedo. Han hind rade dem i deras näring, framhöll man, och vållade dem skada genom »överflö diga tingsprocesser». Det sistnämnda åsyftar säkerligen på den nyssnämnda tvis ten mellan David de Azuedo och Bendt Pihl om betalningen av importerad to bak. Till slut konstaterades, att Azuedo var jude, och därför önskade man få »en kristen människa att handla med och icke honom som är jude». Angrepp av detta slag på motpartens person var typiska för Bendt Pihls sätt att uttrycka sig i det otal inlagor han författade i samband med sina många processer.30 I juli 1670 hade sålunda Bendt Pihl nått sitt mål och han synes ha varit fast besluten att utnyttja sin ställning och göra så stora vinster som möjligt på sitt arrende. Tobakshandeln bragte honom i konflikt med tullnären och accis mästaren Johan Andersson Brunnberg, som den 7 september 1671 tog 11 fat tobak i beslag hos Svend Pihl. Den vidlyftiga process som blev en följd av detta, har vi tidigare skildrat. Den försvagade för en tid Bendt Pihls position som borgmästare och förde, som vi sett, Brunnberg fram till ett rådmansämbete.31 Men processakterna ger oss också inblickar i hur Bendt Pihl skött sina tobaksaffärer under arrendeåret och tiden därefter. Som avnämare och medhjälpare nyttjade Bendt Pihl först och främst sina båda bröder Svend och Jeppe men också andra köpmän i staden, t. ex. Söfren Christensen. Han lade upp sin verksamhet i stor skala. Johan Andersson Brunn berg påpekade i en processinlaga, att medan det normalt inom Hälsingborgs län brukat försäljas endast 250 lispund tobak per år, hade Bendt Pihl under ett år tagit in ej mindre än 4 839 lispund, och Brunnberg hävdade att det var omöjligt att avyttra så mycket tobak inom Pihls distrikt under ett år. Efter ar rendetidens utgång hade Svend Pihl kvar i sin källare 11 fat tobak och i Laholm hade Bendt Pihl vid samma tidpunkt lossat 10 fat tobak. Bröderna hade sålunda då ej mindre än 252 lispund tobak i lager (1 fat tobak = 12 lispund). Brunnberg kunde styrka att Bendt Pihl och hans bröder tillsammans tidigare ej brukat importera och avyttra mera än omkring 230 lispund tobak per år. Han menade

157

Försvenskningen att det var tydligt, att Bendt Pihl avsåg att överträda de gränser som uppdragits för hans verksamhet i arrendekontraktet. Brunnbergs påståenden finns i en partsinlaga i processen och kan ej accep teras, om de inte styrks genom uppgifter från annat håll. Så är emellertid fallet. I början av 1671 fick tobakskompaniet klagomål från sin inspektor i Småland över att Bendt Pihls folk varit synliga i trakten av Eksjö för att sälja tobak. Kompaniet sände omedelbart en skrivelse till Pihl och hotade med att upphäva hans kontrakt, om han ej höll sig inom sitt distrikt. Att Bendt Pihl överskridit sina befogenheter framgår också av att Johan Andersson Brunnberg fick ett tacksamt erkännande från tobakskompaniet, sedan man där satt sig in i ären det, för att han så snabbt och effektivt inskridit mot Svend Pihl. Brunnberg uppmanades också att laga så att »Pihlarna» ställdes inför domstol och att laglig exekution kunde inledas mot dem.32 Den vändning sakerna tagit, gjorde det omöjligt för Bendt Pihl att i juli 1671 få sitt kontrakt förlängt. I stället återinsatte tobakskompaniet David de Azuedo som faktor och direktör för tobakshandeln och han utsågs dessutom av kommerskollegium till inspektor i Skåne, Halland och Blekinge över samma handel. Hälsingborgs magistrat hade — förmodligen inspirerad därtill av Bendt Pihl — insänt en protest till tobakskompaniet mot Azuedos utnämning och an hållit om att i stället själv få överta arrendet efter Pihl. Aktionen ledde emeller tid ej till något resultat och ett väsentligt streck i räkningen för magistraten torde ha varit kompaniets åtgärd att som ombud vid eventuella förhandlingar med Hälsingborgs magistrat befullmäktiga David de Azuedo. Denne omtalas som verksam inom sitt distrikt i september 1671.33 En specifikation bland de av Johan Andersson Brunnberg författade process inlagorna utvisar, att Azuedo fram till utgången av år 1672 importerat ej fullt 232 lispund tobak över Hälsingborg. Hans omsättning har sålunda motsvarat det årsgenomsnitt som ansågs normalt före Bendt Pihls arrendetid. Som underarrendatorer anlitade Azuedo naturligt nog ingen av bröderna Pihl. Enligt ett av Brunnberg meddelat utdrag ur stora sjötullräkenskaperna handlade vid den na tid Söfren Michelsen, Albret Tomsen, Söfren Christensen, Adam Meyer, Isac Jespersen, Simon Jensen, Niels Jensen Morsing och Peder Hanson med tobak.34 David de Azuedo innehade tobaksarrendet till i mars 1673. Då fick Bendt Pihl åter en möjlighet att arrendera tobakshandeln. Den 8 mars 1673 erhöll han tobakskompaniets fullmakt att vara »tobakshandelns rätte och fullkomlige di rektör över furstendömet Skåne, Halland och Blekinge med dess underliggande 158

Näringsliv och ekonomi städer och gebieter». Han fick rätt att inom detta område »dirigera och ordi nera» och han skulle via stora sjötullkammaren i Hälsingborg på kompaniets vägnar importera så mycket tobak som kunde konsumeras inom det angivna om rådet. Den importerade tobaken skulle förses med tobakskompaniets sigill. Bendt Pihl hade kvar detta arrende år 1674.35 De tullattester som Hälsingborgs magistrat utfärdade för tobakspartier, vilka skulle passera den danska tullkontrollen vid Helsingör under åren 1673-1675, lämnar oss vissa upplysningar om hur Bendt Pihl skött importen. År 1673 in förde bröderna Svend och Jeppe Pihl tillsammans ett parti på ej mindre än 413 fat tobak från Nederländerna. Bendt Pihl klagade själv samtidigt över att han hade svårt att uppdriva tobak för inköp på de fartyg, som gick genom Öre sund, men att han slutligen kommit över 100 lispund. Redan dessa båda uppgif ter tillsammans vittnar om att bröderna Pihl lagt upp tobaksaffärerna i betyd ligt större format än Azuedo. Påföljande år omtalas emellertid blott fyra partier tobak, samtliga införda av Bendt Pihl och omfattande sammanlagt blott 74 fat.36 En antydan om att tobaksimporten ej var lika lönande som tidigare, ges i Häl singborgs besvär till 1675 års riksdag. Borgarna klagade i dessa bl. a. över att tobakskompaniet ställde alltför hårda villkor, när man ville sluta avtal med köpmän om import av tobak. I staden hade, sade man, tidigare tretton borgare haft sin näring av tobakshandeln men de kunde nu ej fortsätta därmed. Kom paniet hade därför blivit nödsakat att sköta tobaksförsäljningen genom sina egna betjänter, vilka slog sig ned i staden men där ej deltog i borgerlig tunga. Borgerskapet anhöll därför om att antingen kompaniet upphävdes eller att det ålades att ge borgarna drägliga arrendevillkor. År 1675 importerades tobak en dast av Cort Pedersen och det var fråga om blott 6 fat tobak och 70 rullar tuggtobak.37 Krigsutbrottet mellan Danmark-Norge och Sverige torde ha medverkat till att det i slutet av år 1675 rådde brist på tobak i Skåne. Herman Schlyter, som vid denna tid just blivit borgare och rådman i Hälsingborg, erbjöd sig att försöka införskaffa så mycket tobak som möjligt, blott han beviljades tullfrihet för de in förda partierna. Vi vet att Schlyter under krigsåren importerade tobak trots de osäkra förhållandena på sjön och vid gränserna och att han efter ansökan från fall till fall njöt tullfrihet för importen. I november 1677 lyckades han sålunda smuggla ett parti tobak — i allt 12 fat, tillsammans värda 1 600 daler smt — förbi den danska tullkontrollen vid Helsingör under föregivande att tobaken tillhörde en holländare. Utanför Sölvesborg led dock fartyget haveri, men to-

*59

Försvenskningen bakspartiet bärgades i land. Svenska kronan krävde emellertid Schlyter på tull för tobaken, eftersom han ej i förväg hade anhållit om tullfrihet för partiet. Herman Schlyter framhöll att han själv vid den tidpunkten befann sig i dansk fångenskap, varför hans broder Vilhelm, köpman i Ronneby, skött affären åt honom men tyvärr underlåtit att begära tullfrihet hos myndigheterna.38 I oktober 1680 utfärdades ett kungligt brev att alla handelskompanier skulle upphävas. Tobakskompaniets verksamhet upphörde med utgången av år 1684. Ännu i början av år 1682 förhandlade kompaniet med några köpmän i Häl singborg om nya kontrakt på tobakshandeln. Inspektorn hette vid denna tid Mikael Carlsson och som reflektanter på arrende omtalas i Hälsingborg köp männen Söfren Christensen och Söfren Jörgensen.39 Omfattningen av affärerna i början av 1680-talet är dock ej känd. Efter 1684 var både tillverkning av tobaksvaror och handeln med tobak fri. I mars kungjordes på rådstugan att tobaksimporten och tobaksförsäljningen var fri för »varjom och enom». Två år senare förbjöds emellertid all import av spunnen tobak till riket. Däremot tilläts import av tobaksblad för spinning. De som ämnade starta tobaksspinnerier, skulle anmäla sig hos kammar- och kommerskollegium.40 Denna kungliga förordning vållade en del komplikationer i Hälsingborg. Fem borgare — Söfren Christensen, Söfren Jörgensen, Jöran Holst, Sifvert Dietrichsen och Oluf Lauridsen — hade nämligen redan startat tobaksspinnerier och hade var och en »sina verk i gångbart arbete». I maj 1687 anhöll dessa fem hos kollegiet om rätt att få driva sina spinnerier. I februari 1688 hade emellertid endast Söfren Jörgensen fått sin ansökan beviljad och han begärde nu hos magistraten, att man skulle förbjuda de övriga att hålla sina tobaksspinnerier i drift. Magistraten resolverade dock i mars 1688, att man ej kunde förmena de övriga tobaksspinnarna att driva sin näring. Ville Söfren Jörgensen göra anspråk på ensamrätt till tobaksspinningen i Hälsingborg, borde han anhålla därom hos kammar- och kommer skollegium.41 Under de följande åren erhöll ej blott Söfren Jörgensen utan också Söfren Christensen, Michel Swerdtfeger, Sifvert Dietrichsen och Willem Fahrenhusen privilegier att driva tobaksspinnerier. Hanteringen synes ej ha varit särskilt lönande. År 1698 ålade guvernören stadens tobaksspinnare att leverera tuggto bak till kronan. Magistraten lyckades förmå dem att utlova 4 000 lispund. Till detta skulle man importera tobak och därvid få för egen räkning försälja över bliven vara. Tobaksspinnarna gav i samband härmed upplysningar rörande sin hantering under 1690-talet. Det visade sig att efter Söfren Jorgensens och Söfren

160

Näringsliv och ekonomi Christensens död ingen hade fortsatt deras hantering. Willem Fahrenhusen hade ej utnyttjat sitt privilegium utan låtit tobaksspinningen ligga nere. Sifvert Diet richsen lät fortfarande spinna en del tobak, men »ett så ringa kvantum som uti denna näringslösa stad konsumeras och försäljas kan, i synnerhet som avsätt ningen av sådan vara här i staden ganska ringa är och alldeles få från andra orter hit till staden ankommer, som sådana varor sig tillköper». I sitt spinneri sysselsatte han bl. a. spinnare från Holland.42 Sedan tobakshandeln sett sina bästa dagar, förefaller tobaksspinningen ha utgjort en ganska mager ersättning för vad hälsingborgsköpmännen därigenom mist. Tobaken erbjöd dock en annan inkomstmöjlighet, om ock en ringa sådan. Man importerade kritpipor för försäljning. Stora sjötullräkenskapernas persedelextrakt utvisar att man över Hälsingborg infört 13 464 kritpipor år 1671, 10 152 stycken år 1674, 13 752 stycken år 1685, 8 640 stycken år 1705, 22 032 stycken år 1707 och 720 stycken år 1708.

1. Se band III: 1 s. 213 ff. Se ovan sid. 36 f. Rådst. prot. 1695 25.7.

Kärnan. Hälsingborgs museums årsskrift 1939) s. 116 f., 130. Se IV: 1 s. 378 ff.

2. Besvär 1689 22.2 p. 5, 1693 16.11 p. 18,

9. Lindeqvist till G. O. Stenbock 1661 4.7,

St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Re

bilaga C, GA: GGK. Pihls supplik 1668 4.8 i

solutioner 1689 8.3 p. 5, 1693 5.12 p. 18, Kgl.

avskrift i Städers acta, Hälsingborg, KA.

resol. och förkl., RA.

10. RR 1673 23.8. Renov. rådst. prot. 1674

3. Inlaga 1670 16.4 p. 1 jämte marginalan teckning, s.

757 ff.,

Sk. komm. RA.

1669-1670,

acta vol.

Accisrättsprotokoll

1672

11. Ascheberg till K. M:t, avskrift i Städer

19.7

nas acta 24, Hälsingborg, RA. RR 1681 14.8.

jämte bilagd attest, Kommissarialrätt i Häl singborg ang.

borgm.

Pihls

accisförsnill-

ningar 1674, RA.

Kopiebok 1686 17.3. 12. Inlaga 1683 7.3, Städernas acta 24, Häl singborg, RA. RR 1683 7.3, 30.3. Renov. käm-

4. Kommerskoll. 1663

4.4.

registratur,

huvudserien,

närsrättsprot. 1682 24.11. Rådst. prot. 1683 29.

11.9 p. 3, RA. Henrik Mårtensson till

8, 8.9. Kopiebok 1682 3.5, okt. u. d. — På den

Hammarskiöld 1662 10.g, LMLH.

mark han fick nyttjanderätt till, byggde Jo

5. Inlaga 1670 16.4 p. 3, Sk. komm. 16691670, acta vol. F s. 757 ff., RA.

sålde tillsammans med en av sina andra fastig

6. Kopiebok 1666 4.7, 2.11, 1668 12.9, 5.11, 1669 3.4, 11.8, 15.9, 12.10, 1671 17.8, 24.8, 20.9, 1673 28.6, 1674 17.8, 22.9, 1675 14.5. Om Johan Ennes d.ä., se band III: 1 s. 30 h

Anteckning daterad 1665 25.2 på avskrift av 1658

16.4,

heter i Hälsingborg

1688. Rådst. prot.

1688

22.2. 13. Rådst. prot.

1686

15.3,

17.3.

Kopiebok

1686 17.3. Besvär 1686 p. 7, St. skr. och besv.,

7. Intyg 1660 31.12, Tull och accis 500, KA. privilegiebrev

han Ennes ett hus, Pottmakarhuset, vilket han

HSA: RM.

Inlaga

Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1686 10. 11 p. 7, Kgl. resol. och förkl., RA. 14. Rådst. prot. 1691 5.10, 1692 2.5, 1693 1.7.

1670 16.4 p. 2, Sk. komm. 1669-1670, acta vol.

15. Kopiebok 1694 2.1, 28.9.

F. s. 757 ff., RA. Se band IV: 1 s. 378.

16. Kopiebok 1694 20.7, okt. u. d. Kyrkoråds-

8. Inlaga 1678 29.11, Krigskoll., Indk. Breve, DRA.

Kopiebok

1675

7.11.

Mårtensson,

Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, I (Kring

11 - 689890

Hälsingborg IV: 2

protokoll 1703 20.10, HSK. Hans Ennes avled 7.1 1709 enligt Hälsingborgs dödbok, HSK. Se band IV: 1 s. 327.

l6l

Försvenskningen 17. Hans Peter Albrecht dog 1698 9.1 enligt

28. Bytingsdomar 1668 3.1, 1669 25.8, 22.10,

Hälsingborgs dödbok, HSK. Gravsten beskri

Skiftesbok, HSA. Kopiebok 1668 27.1, 2.4. Re

ven i E. Follin, Helsingborgs historia, öfver-

nov. rådst. prot.

sedd

1670, protokoll 1670 21.4, RA.

och

tillökt

Wieselgren

(Upsala

1851) s. 86.

och

Swerdtfegers

släktskap,

t. ex.

19. Längd över källare- och krögarelicenten

2i; RR 1682 14.9. Renov. rådst. prot. 1682 30.1. Kopiebok 1685 3.2, 1694 25.5. HSK.

Niclas von

Dohren omtalas som apotekare bl. a. i Häl singborgs födelsebok 1718 5.9, 1720 11.11, HSK. 1698

24.3.

29.3. Rådst. prot. Mårtensson,

borg intill

1850,

1699

Tomtägare

16.9, Tobakskom-

paniets arkiv, KA. Johan Andersson Brunn bergs inlaga 1674 22.1, direktionens brev 1671

22. Andreas Lohman begrovs 17.6 1716 en dödbok,

1670, acta vol. CC s. 779 ff., RA. 32. Registratur 1671 4.3,

20. Kopiebok 1668 14.1. RR 1676 19.5.

accisförsnillningar 1674, RA.

31. Se band IV: 1 s. 308 ff.

1717, Räkenskaper, allm. serie, HSA.

Hälsingborgs

sarialrätt i Hälsingborg ang. borgm. B. Pihls

30. Inlaga 1670 18.4 p. 10, Sk. komm. 1669-

Rådst. prot. 1709 12.4.

ligt

1669-

29. Kontrakt 1670 20.7, avskrift i Kommis

18. Kopiebok 1692 3.5, 1694 7.12. Om Butners

1670 5.5. Sk. komm.

16.1, i

(Kring Kärnan

1718

Hälsing 2.

Hbg

4.11,

16.11,

Kommissarialrätt

Hälsingborg

ang. borgm. B. Pihls accisförsnillningar 1674, RA. 33. Registratur 1671 10.5, 27.5, 12.8, 9.9, Tobakskompaniets arkiv, KA. Kommerskoll. registratur, huvudserien, 1671 15.4, RA. 34. Brunnbergs

inlaga

1674

22.1,

ovan

not 32.

1942) s. 71. generalguvernörsberät-

35. Registratur 1673 8.3, Tobakskompaniets

telse 1664-1668, utg. I. Andersson (Skr. utg. av

arkiv, KA. Bendt Pihl till överkommendanten

K. Hum. Vet.-samf. i Lund XXX. Lund 1940)

1675 20.1, ÖK.

23. Gustaf

Banérs

36. B. Pihl till tobakskompaniet 1673 15.8,

s. 88. 24. Stiernman, III: 6.

Commerceförordn.

Marcus,

II: 87 ff.,

Den svenska tobaksindu-

25. Lindeqvist till Stenbock 1661 4.7, GA: GGK. Avskrift av rådst. prot 1661 7.6, GA: GGK.

Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1675 27.9 p. 10, Kgl. resol. och förkl., RA. 38. Likvidationer 94 : serie B, bunt 255, Her

anf.

arb.

36 ff.

Stiernman,

Commerceförordn. 111:105, io8 ff., 119 f., 318 ff., 820 ff., 934 h, IV: 23 f., 257 ff., 290 h, 327, 27. Avnämerier

man Schlyter, RA. 39. Marcus, anf. arb. s. 8 f., 41. Kopiebok 1682, mars. 40. Rådst. prot.

602 f. och

inspektioner,

Tobaks-

kompaniets arkiv, KA. Fullmakt 1668 29.4, av skrift i Kommissarialrätt i Hälsingborg ang. borgm. B. Pihls accisförsnillningar 1674, RA.

162

1673 28.5, 1674 13.6, 17.9, 4.12, 1675 14.5. 37. Besvär 1675 p. 10, St. skr. och besv.,

strien år 1908 (Sthlm 1911) s. 32 ff.

26. Marcus,

20.8, Tobakskompaniets arkiv, KA. Kopiebok

1685 2.3, 25.5. Stiernman,

Commerceförordn. IV: 852 f. 41. Rådst. prot. 1688 18.2, 3.3, 5.3. Kopiebok 1688 20.3. 42. Rådst. prot. 1699 18.1.

KÖPMANNENS VERKSAMHET

Ji—^ E DRIFTIGASTE och förmögnaste köpmännen höll ofta krambod. Denna benämning är vilseledande för en modern människa, därför att om man skulle jämföra en krambod från 1600-talet med ett motsvarande affärs företag i vår egen tid, finge man närmast välja ett varuhus. I kramboden kunde man köpa alla slags varor. Vid sidan av kramboden drev dess innehavare van ligen också annan verksamhet, t. ex. rederirörelse, kreaturs- eller spannmåls handel eller vinimport, och i regel ägde han en eller ett par fastigheter i staden, till vilka det hörde jordbruk. Anders Jörgensen beskrev Billegårdarna, som han år 1676 tvingats överge på grund av kriget, på följande sätt: »löften fulla med råg, korn, malt, havre och annat samt i källarna sill, fisk, salt, järn och andra varor; item hästar, ston, stutar, kor och annan fänad såväl som andra husgerådssaker».1 Så torde en köpmansgård i Hälsingborg under 1600-talet ha sett ut på hösten, när lagren var väl fyllda. Krambodar fanns det i Hälsingborg också under dansk tid. Anders Maes, Eggert Elers, Jesper Pedersen, David Giedde m. fl. drev sådan verksamhet. Materialet till tiden före 1658 är emeller tid alltför knapphändigt för att man mera ingående skulle kunna skildra deras verksamhet. Redan 1658 konstaterade riksrådet Christer Bonde om Hälsingborg att staden hade »ringa handel av det landet som där ovanför är beläget, efter det är något magert och icke så fett och gott som den övriga delen av Skåne.» På grundval av mantalsskrivningssiffrorna för år 1663 har Oscar Bjurling karaktäriserat de olika delarna av Skåne ur ekonomisk synpunkt. Han har därvid kommit fram till att upplandet kring Hälsingborg — då främst Luggude härad och närlig gande delar av Norra och Södra Åsbo härader — uppvisade färre mantalsskrivna än t. ex. områdena kring Malmö och Ystad. Köpkraften i Hälsingborgs omland torde ha varit mindre än i de två sistnämnda städernas uppland. Landskronas omland uppvisade också ett något högre antal mantalsskrivna än Hälsingborgs, även om skillnaden ej var så stor som i fråga om Malmö och Ystad, medan

Försvenskningen Kristianstadstrakten rymde väsentligt flera mantalsskrivna personer än t. ex. Landskrona- och Hälsingborgstrakten.2 På denna väg kommer man sålunda med hjälp av Bjurlings analys fram till samma uppfattning som Bonde: Hälsingborg gynnades ej av något rikt omland. Hälsingborgsköpmännen var emellertid ej bundna till den egna staden och dess omland. De gjorde ofta resor till marknader och andra orter, där de hade kunder. Ett av de vanligaste skälen som anges i rådstuguprotokollen till en rådmans frånvaro, är att han var bortrest. När magistraten år 1675 i anledning av krigsutbrottet skulle lämna uppgift på vilka köpmän som hade holländsk valuta eller holländska varor i sin ägo, var detta omöjligt att göra vid det första sammanträdet på rådstugan, ty en del av köpmännen var bortresta till mark nader och kunde ej möta upp. Affärsresorna gick ej sällan utrikes. År 1669 begav sig sålunda Söfren Christensen till Nederländerna »med sitt medhavande gods». År 1674 omtalas Adolf Kraemer stadd på resa först till Hull och därifrån till nederländska hamnstäder. När Johan Cöster år 1696 föreslogs till kyrkvärd, invände man mot detta att han var »en drivande köpman, han måste ju först ut till Tyskland efter sitt kram och sedan fullfölja marknaderna här i landet». Det var sålunda fara värt att han ej alltid kunde vara på plats i kyrkan. Ibland reste man dock ej själv utan sände i stället en »köpgesäll». Så gjorde t. ex. Michel Swerdtfeger år 1697, då han sände en skeppslast pottaska till Amster dam.3 I utlandet etablerades efter hand fasta affärsförbindelser som man utnyttjade. Framför allt gällde det att skaffa lämpliga returfrakter för de fartyg som kom från Skåne. I det syftet fungerade ofta någon köpman på platsen som faktor åt hälsingborgsköpmännen. Jeppe Pihl hade sålunda köpmannen Arent van Deurs som faktor i Amsterdam, och samme man var också faktor åt Enne Ennes. Willom Muitman, likaså bosatt i Amsterdam, tjänstgjorde som faktor åt hälsing borgaren Simon Jensen. Ibland fick man informationer genom »korresponden ter» i utlandet. Sådana nyttjade t. ex. Bendt Pihl, och även Helena Swerdtfeger hade en korrespondent i Amsterdam. Givetvis gjorde man affärer även med faktorerna och korrespondenterna. Det spanns ett ofta ganska vidsträckt nät av affärsförbindelser på detta sätt. I bouppteckningen efter David Giedde år 1661 omtalas fordringar hos över fem hundra personer. Som leverantörer, dvs. fordringsägare, omtalas två köpmän i England, tre i Hamburg och en i Köpen hamn. Gieddes krambod övertogs av Peter Kniphof som gifte sig med hans änka. Bouppteckningen efter honom år 1674 upptar skulder till två köpmän i Amster164

Näringsliv och ekonomi dam, fyra i Hamburg, fyra i Köpenhamn, två i Lybeck, en i Helsingör, en i Malmö och en i Kristianstad. Liknande affärsförbindelser avtecknar sig i andra köpmäns bouppteckningar.4 Särskilt tydligt kan man följa dessa affärsförbindelser i fråga om köpmannen Fredrik Povelsen som innehade en krambod och avled 1669, efterlämnande skul der till köpmän i Köpenhamn, Lybeck, Hamburg och Amsterdam. Affärsställ ningen var vid hans frånfälle så dålig, att urarva konkurs hotade. I oktober 1669 anmälde sig fyra av de största utländska fordringsägarna i Hälsingborg, och en vidlyftig process inleddes. Det uppdagades därvid att borgmästaren Bendt Pihl sedan 1661 varit kompanjon med Fredrik Povelsen enligt principen »halv gevinst och förlust». Bendt Pihl, som härigenom själv hotades med eko nomisk ruin, hävdade att avtalet med Povelsen upphört att gälla och att han själv också hade fordringar i sterbhuset. Hälsingborgs byting fann dock i april Pihl skyldig att betala kreditorernas fordringar jämte rättegångskostnader. Bendt Pihl överklagade domen i hovrätten, som upphävde bytingsdomen och biföll Pihls talan att själv också få sina fordringar i boet erkända. Saken fördes emellertid vidare till justitierevisionen och den 12 juni 1673 föll K. M:ts dom. Genom denna undanröjdes hovrättsdomen och Hälsingborgs bytings dom fast ställdes.5 Revisionsakten av år 1673 innehåller utförliga extrakt ur tullräkenskaper och de inblandades bokföring. Av särskilt intresse är en år 1670 uppgjord förteck ning över fordringsägarna. Denna upptar förutom fru Sophie, änka efter borg mästaren Eggert Elers, som hade 1 000 daler smt att fordra, tre köpmän i Kö penhamn, en engelsman, en köpman i Hamburg, en i Helsingör och två i Amsterdam. En lista över de fordringar som Bendt Pihl indrivit, ger vid han den att man sålt varor till bl. a. universitetet i Lund, landshövding Leijonskiöld, generalguvernör Gustaf Banér, Sten Brahe på Knutstorp, Christoffer Valkendorff på Ellinge, Pontus Fredrik De la Gardie och en rad andra personer i nordvästra och norra Skåne.6 Listorna ger oss en avskuggning av de båda kram handlarnas affärsförbindelser. För Bendt Pihls vidkommande kan detta kom pletteras med att han hade affärer med herrskapet på Krapperup, dit han sålde bl. a. trävaror.7 I de fall då köpmännen förfogade över egna fartyg, kunde de mera fritt utnyttja sina utlandsförbindelser. Detaljstudier av hur hälsingborgsköpmännens fartyg destinerades till olika hamnar, visar att omfattande affärer måste ha gjorts utan att hemstaden angjordes och utan att de uppgjorda affärerna satte spår

165

Försvenskningen efter sig i Hälsingborgs tullräkenskper. Johan Ennes d. y., som befraktade flera fartyg, kan väljas som exempel. De frakter hans fartyg tog åren 1672-1674 avtecknar sig rätt tydligt i det bevarade materialet. Ett fartyg som hette »Windrufwen» dirigerades sålunda 1672 från Amsterdam till Bragenes i Norge, där man tog in trälast som fördes till Bordeaux. Där lastades i stället vin och andra köpmansvaror, med vilka fartyget seglade till Hälsingborg och Landskrona. Ett annat fartyg hette »S:t Johannes», i vilket Ennes ägde en del. Detta gick år 1672 med last av bräder och tjära från Gotland till Bremen och seglade sedan till franska hamnar, där man intog returlast av vin och salt. År 1673 befrak tade Ennes tillsammans med en annan köpman fartyget »S:t Andreas», hemma hörande i Uddevalla. Detta lastade först klapholt, hampa och lin i Riga och gick med denna last till London. Fartyget seglade så tomt till Newcastle, där man tog in kol och bly, som skulle föras »hit på sundet», dvs. till redden vid Helsingör. År 1674 sände Ennes sitt eget fartyg »Emanuel» med skånsk spann mål ombord till Amsterdam och vidare till franska hamnar. Samma år chart rade han stockholmsf ar tyget »Konung David» för en resa som efter avsegling från sundet gick till hamnar i England, därifrån till Bordeaux och sedan åter hem.8 Källmaterialet till köpmännens — och då främst krambodägarnas — verk samhet är förutom stora sjötullräkenskapernas persedelextrakter för enstaka år dels notiser i rådstuguprotokollen, dels och framför allt de certifikat som svenska fartyg medförde, när de skulle passera den danska tullkontrollen i Öre sund. Svenskarna åtnjöt fortfarande den traditionella tullfriheten i Öresund, och för att underlätta tullbehandlingen och trygga de svenska undersåtarnas rättigheter föreskrevs, att magistraterna i köpmännens hemstäder skulle utfärda certifikat på de medförda varorna enligt fastställda formulär. Efter varje freds slut med Danmark-Norge under 1600-talet, då tullfriheten bekräftades, utfärda des föreskrifter om certifikaten.9 Anteckningar om de utfärdade certifikaten eller avskrifter av dessa är bevarade framför allt i magistratens kopieböcker. Certifikaten ger oss sålunda upplysningar om det gods som för hälsingborgsköpmännens räkning fördes genom Öresund förbi den danska tullkontrollen. De upplyser oss däremot ej om någonting rörande den export som gick söderut från Hälsingborg till utländska östersjöhamnar. Sjötullräkenskapernas persedelex trakter innehåller uppgifter om det gods som lossats eller utlastats vid Häl singborgs skeppsbro och anmälts på stora sjötullkammaren där. Eftersom man alltid, som vi förut påpekat, måste räkna med smuggling och annan olaga in166

Näringsliv och ekonomi och utförsel, bör persedelextrakternas uppgifter betraktas som minimisiffror. Persedelextrakterna säger oss däremot ingenting om de varor, som för hälsingborgsköpmännens räkning transporterades sjöledes till andra svenska hamnar, utan att ha blivit anmälda i Hälsingborg vid tullkammaren där. Persedelextrakternas uppgifter om den direkta importen till Hälsingborg av viktigare varugrupper är sammanställda i tabell 7. Denna import torde i första hand ha omhänderhafts av krambodägarna och andra mera betydande köpmän i staden. Saltet var alltjämt en viktig nödvändighetsvara. Under dansk tid hade häl singborgarna vanligen köpt sitt salt antingen direkt från fartyg ute i sundet eller vid öresundstullkammaren i Helsingör, där det salt som saltlastade far tyg betalade i tull, hölls i lager. Möjligheten att få köpa salt vid tullboden i Helsingör bortföll givetvis efter 1658. Däremot försökte hälsingborgarna genast slå vakt om sin rätt till saltköp i sundet. I stadens första supplik till den svenska regeringen, daterad i april 1658, anhöll man om att stadens invånare fortfarande liksom under den danska tiden skulle få uppköpa det spanska salt som man behövde, av fartyg ute i sundet. I 1658 års privilegiebrev för Hälsing borg sades intet om rätten till saltköp i sundet. Däremot beviljades stadens in-

Tab. 7: Vid Hälsingborgs sjötullkammare redovisad import av textilier, specerier, salt, stenkol m. m. i6yi-iyo8 Källor: Se tabell 1.

1671

Varuslag

Tyger Lin, hampa Specerier

Droger

237 V2 ö 27 Va skp

103 1/2 skp

1674

1685

U05

4 466 a

6 381 a

3 659 a

42 V2 skp

25 skp

32 skp

38 skp

14 skp

41 Va lP

9 skp

160 skp

16 V2 skp

1 t

2 k

1 1/2 skp

51 skp

29 skp

28 skp

1 skp

35 Va skP

22 V2 skp

3 skp

1 100 tb

284 t

313 t

11 t

2 t

1 V21

Va*

“

Salt, tyskt

f '- '

5 lp ö to

13 lp

V 2/ 15 lp 2 skp 1 131 t

22 t

475 t

Salt, svenskt Stenkol

a = aln,

494 a

1 p2Å

Salt, spanskt Salt, franskt

834 a

1708

5 Va skP 741 t

Färger

1707

13 11 f

i 472 t

= skeppund, /p = lispund, k = kanna, /=fat, t = tunna.

« Därav angavs 500 tunnor som »fördärvat».

& Partiet lossades på redden och utskeppades därifrån direkt.

167

Försvenskningen vånare rätt att med egna fartyg införa salt från utländska hamnar och »så vida Skåne sig sträcker sådana varor föryttra». Därutöver medgavs hälsingborgarna rätt att erlägga tullavgifterna för denna import i salt i stället för i pengar om man så önskade, en förmån som också beviljats de samtida saltkompanierna.10 Salthandeln i sundet försvann av allt att döma efter 1658. De i tabell 7 redo visade importerade saltpartierna var framför allt spanska, medan franskt och tyskt salt införts i endast ringa omfattning. De bevarade certifikaten visar att det spanska saltet togs in framför allt på nederländska fartyg som västerifrån löpte in i Öresund. Vid flera tillfällen, då det var saltbrist i landet, underlättades saltimporten av tullindringar och stundom infördes också maximipris på saltet. Tullindringar beviljades sålunda bl. a. åren 1671 och 1674, vilket varit en bi dragande orsak till den redovisade stora saltimporten under dessa båda år.11 Importsiffrorna i tabell 7 för salt kan i fråga om ett enskilt år kompletteras med uppgifter från annat håll. Hälsingborgarna har nämligen begagnat sig av möjligheten att erlägga tull för importerat salt ej i pengar utan i salt. Detta s. k. licentsalt utgick med en tunna på sex importerade. En specialräkning från år 1660 över stora sjötullen i Skåne och Blekinge utvisar, att detta år 136 1/3 tunna erlagts som licentsalt i Hälsingborg.12 Detta skulle m. a. o. för år 1660 ge en saltimport av minst 818 tunnor. Certifikaten innehåller tyvärr ej alltid uppgifter om de införda kvantiteterna och kan sålunda ej mera ingående bearbetas för att ge oss en uppfattning om hur stora saltpartier som fallit på de olika köpmännens lott. I stora drag får man dock med certifikatens hjälp en en bild av salthandeln i Hälsingborg. Un der 1660- och 1670-talen sysslade bl. a. bröderna Bendt, Svend och Jeppe Pihl med salthandel liksom Johan Ennes d. y., Söfren Michelsen, Peter Kniphof, Adolf Kraemer, Anders Jörgensen, Albret Tomsen och Cort Pedersen. Särskilt Bendt Pihl har gjort stora affärer i salt. År 1675 skaffade han sig exempelvis kommerskollegiums tillstånd att jämte några medintressenter på främmande skepp få importera mellan 2 000 och 2 500 tunnor salt. År 1672 gjorde Johan Ennes tillsammans med Peter Kniphof och Adolf Krasmer en stor affär i salt, då man från ett par helsingörsköpmän övertog ej mindre än 130 läster som kom mit från Spanien. Under 1680-talet dyker nya namn upp i certifikaten, främst Fredrik Hansson och Söfren Jörgensen. Under 1690-talet och 1700-talet stod framför allt Michel Swerdtfeger och Johan Cöster för saltimporten.13 1658 års privilegiebrev gav som nämnts hälsingborgarna rätt att handla med salt i hela Skåne. År 1661 omtalas att salt från nederlag i Hälsingborg levererats 168

Näringsliv och ekonomi till Kristianstad.14 Så länge man köpte salt ute i sundet från fartygen där, kunde ett sådant nederlag i Hälsingborg ha en naturlig motivering, men när salt togs in i hela skeppslaster från utländska hamnar och lossades i vilken skånsk hamn som helst, var nederlag onödigt. Hälsingborgarna har försökt be härska handeln med salt i nordvästra Skåne. I de många riksdagsbesvär från Hälsingborg som innehöll klagomål över olaga handel i Kullen och på de nord västskånska fisklägena, var införsel och försäljning av salt i samband med höst fisket ett stående motiv. Betecknande är de synpunkter som rådmannen Niels Nielsen anlade år 1687, då han på rådstugan tog upp frågan om salthandeln. Han hade själv, sade han, skaffat sig ett lager av salt inför höstfisket men led nu intrång i sin näring genom att andra personer anordnade nederlag av salt i Kullen. Åtskilliga lass salt hade förts till Kullen och försålts där, och brukade man ej allvar för att nu stävja detta, kunde man befara att missbruket skulle inrota sig för framtiden.14 I tabell 7 redovisas en ibland rätt stor införsel av olika slags droger, färger och specerier. Dessutom importerades pomeranser, citroner, kastanjer, valnötter, kål, gurkor m. m., som ej upptagits i tabellen, därför att de förekommit an tingen sporadiskt eller i små mängder. Värdemässigt betydde införseln av tyger mera. Tullräkenskaperna omtalar under denna rubrik ej blott kläde utan också siden, sammet, brokad m. m. Därutöver förekommer hattar, nattmössor, hands kar, strumpor, fransar, band och olika slags sybehör. Varusortimentet i krambodarna har säkerligen varit mycket mångsidigt. Därom vittnar sådana import artiklar som skrivpapper, saxar, knivar, rakknivar, speglar, kammar, etuier, askar, ljusstakar, kortspel, flaskor, dricksglas, fönsterglas, »munharpor», skal mejor, »barnfidlor», barnskallror, ullkardor, och allt möjligt annat, som det skulle bli alltför vidlyftigt att redovisa i tabellform. Utöver allt det här nämnda importerades en del varor, som ej var upptagna i de gällande tulltaxorna utan av tullpersonalen avgiftsbelades från fall till fall. År 1671 uppgick tullen på varor av detta slag till 2 353 daler smt, medan hela tulluppbörden detta år slutade på totalt 3 591 daler smt. Ej mindre än 65 % av tullintäkterna kom så lunda från varor, som ej särskilt var upptagna i tulltaxan. Huvuddelen av dessa varupartier har säkerligen gått till krambodarna. Riktar vi nu uppmärksamheten på vad som exporterades från Hälsingborg, finner vi i tabell 8 först och främst olika slags skogsprodukter. Under den danska tiden hade över Hälsingborg ofta utförts rätt stora kvantiteter trävaror

Försvenskningen och timmer, men det var i de flesta fall fråga om virke från kronans skogar i Skåne som för kronans räkning transporterades över till Själland. Det som redo visas i tabell 8 har delvis annan karaktär. Förutom byggnadsvirke möter näm ligen där olika slags slöjdalster. Särskilt antalet trätallrikar och träskor är ofta frapperande stort. Tilläggas bör att i tabellen ej medtagits träslevar, träskedar, trägrepar, öskar, sopkvastar, pumpstockar, tunnbottnar och tunnstavar, videkor gar, träkammar, vävstolar, vanliga stolar och andra hemslöjdsalster som då och då omtalas i persedelextrakterna. Dessa trävaror utfördes vanligen i små partier åt gången. 1708 års tulljournal utvisar detta mycket tydligt och i den märks särskilt köpmannen Otto Engelau som exportör av bräder, stolpar, bastrep och träskor. Trävarorna har säkerligen till övervägande delen kommit från norra Skånes skogsbygder, där en hemslöjd av detta slag levat kvar in på 1900-talet.

Tab. 8: Vid Hälsingborgs sjötullkammare redovisad export av trävaror, andra skogsprodukter, sten och kol 1662-1708 Källor: Se tabell 1.

Varuslag

1662 mars maj

1671

1674

1685

Bräder

4 tl

212 tl

200 tl

48 tl

Bjälkar, sparrar

404

13 998

8 955 200

827

1705

104 x/2 tl

1707

1708

55 tl

16 tl

1 580

106

5 789 510

430

2 085

2 600

130

126

1 6607?

1 110 p

458

590 P 356

151 skp

132 skp

25 skp

12/

60/

Trätallrikar, träbrickor, träfat, trätråg Träsko vlar

160

Vagnshjul Träskor Bastrep

Tjära, beck Pottaska

468/

76 V. ta

4OV2 t

254 Va t

i 062 skp

742 V2 skp

210 1/2 skp

Vedaska

49/

Björkbark

764 t

Kvarnstenar

Slipstenar

7 900

Stora sandstenar

130

80/

200

Ölandssandsten

406 a

920 a

Stenkol

50 t

80 t

40 a

a = aln, t/=tolft, p = par, / = fat, t = tunna, skp = skeppund. I de fall då varorna räknats styckevis, står endast en siffra i tabellen. a Samt 45 »små barker» och 4 små byttor.

1 70

1 474

Näringsliv och ekonomi En episod från år 1687 vittnar om hur man anskaffade de trävaror som skulle utföras från Hälsingborg. Då greps i Hälsingborg en dräng, som var anställd hos en skålfärgare i Helsingör. Drängen hade på landsbygden upphandlat svar vade trävaror, såsom trätallrikar och skålar, samt träkar. Till Hälsingborg hade han med sig 368 dussin trätallrikar men uppgav i stadsporten att han blott hade 38 dussin att förtulla. Försöket till underslev misslyckades, varorna togs i beslag och drängen fick svara inför Hälsingborgs kämnärsrätt. Samtidigt anklagades några bönder i Riseberga och Färingtofta socknar för att ha gjort sig skyldiga till olaga handel genom att de hos en borgare i Hälsingborg inlagt trätallrikar, som de på beställning tillverkat åt en skålfärgare i Helsingör. Magistraten häv dade bestämt att helsingörsbon gjort intrång i hälsingborgarnas näring och anslöt sig till de klagomål som i anslutning därtill framfördes av Lars Nilsson Maler, som drev »skåhlefergerij» i Hälsingborg. Lars Nilsson menade, att ut länningar borde förbjudas att »här utomkring på landet» hos bönderna upp köpa vita träfat, skålar, tallrikar, brickor m. m. Fortsatte utländska skålfärgare med att »uppåt landet» hos bönderna köpa »alla de träkar bonden hinner göra färdiga», bleve intet över åt Hälsingborgs skålfärgare, som då skulle lida känn bart avbräck i sin näring.15 På exportsidan möter också små kvantiteter lärft, vadmal, blaggarn, fjäder, blånor och hampgarn. Köpmännen synes dock ha varit mera intresserade av handeln med skogsprodukter som tjära, ved, vedaska och pottaska. Utförseln av tjära och beck var i Hälsingborg aldrig volymsmässigt betydande, men handeln med dessa produkter synes ha spelat en viss roll för köpmännens omsättning. Bönderna i skogsbygderna hade nämligen ej sällan svårt att betala det salt och den spannmål de inköpte, om de ej i stället fick lämna beck eller tjära. När därför handeln med tjära och beck reglerades genom åtgärder från regeringens sida, vållade detta svårigheter för köpmännen i Hälsingborg. Som framgår av tabell 8, bortföll tjär- och beckexporten i Hälsingborg under 1700-talet. Under 1600-talet hade handeln med tjära och beck ofta reglerats genom kompanibildningar, men i regel hade dessa kompanier i första hand för sökt vinna kontroll över tjärproduktionen i Finland och norra Sverige. År 1689 beslöt man emellertid att starta ett riksomfattande kompani för handeln med tjära och beck i hela riket — och det kom att inneha detta monopol ända till år 1712, då tjärhandeln åter frigavs. Borgarna i rikets städer inbjöds att »participiera» och de som var bosatta utom Stockholm skulle senast i september 1689 ha inbetalat sina andelar i kompaniet.16

Försvenskningen

Kanna av förgyllt silver som tillverkats år 1674 för Jeppe Pihl och hans hustru Leonora Christina Wulfsdatter Raun. Den ärvdes av borgmästaren Petter Pihl (död år 1759) och skänktes av denne till Mariakyrkan. Foto Hälsingborgs museum. Willem Fahrenhusen jämte »vissa intressenter» — namnen uppges ej — från Hälsingborg anmälde sig inom föreskriven tid i Stockholm, men ingen av dem tilläts inträda i kompaniet. Hälsingborg hade nämligen ej blivit uppfört på lis tan över de städer, över vilka export av tjära och beck borde ske. I stället för bjöds alltså export av tjära och beck i fortsättningen från Hälsingborg. Söfren Jörgensen, som brukade köpa beck av bönderna, klagade över att han på detta sätt fick »ett tämligen stort parti beck» liggande, som han inte kunde få avsätt ning för. Redan i juli 1690 gjorde magistraten en framställning hos general guvernören och i oktober återkom man med en förnyad inlaga rörande tjäroch beckhandeln. Här underströks särskilt att kompaniets tillkomst medfört svårigheter för de bönder i skogsbygden som ville köpa salt eller spannmål och liksom tidigare förde sitt beck till Hälsingborg, där de fick spannmålen för delaktigare än t. ex. i Halmstad eller Kristianstad. Hälsingborgsköpmännen vå1 72

Näringsliv och ekonomi gade nämligen ej ta emot becket, eftersom de ej kunde exportera det. Följden blev att bönderna »med gråtande tårar tigga borgarna becket däremot att för byta, det är stor ynk och jämmer att se på». Borgarna själva fick också känning av exportförbudet på beck därigenom att de nu hade det svårare när det gällde att sälja salt till bönderna. Magistratens framställning ledde ej till något. I sina riksdagsbesvär år 1693 återkom staden till förbudet mot utförsel av beck och tjära, men K. M:ts resolution konstaterade helt kort, att Hälsingborg ej hörde till de städer där tjär- och beckexport var tillåten.17 I sin inlaga till Ascheberg år 1690 rörande beckexporten framhöll magistraten också att beckutförseln från Hälsingborg hade betydelse för stadens sjöfart där igenom att beck var den enda vara man numera kunde erbjuda i returfrakt. I detta låg dock en viss överdrift. Man kunde nämligen fortfarande i någon ut sträckning erbjuda pottaska i returfrakt, även om pottaskeskeppningarna då hade sett sina bästa dagar. Redan under 1650-talet började, som vi tidigare konstaterat, enskilda köpmän intressera sig för pottaskeexport, bl. a. Eggert Elers och Bendt Pihl. Under tiden fram till 1675-1679 års krig höll sig pottaskeutförseln volymsmässigt ganska väl uppe, men som framgår av tabell 8 krympte den samman framför allt under 1700-talet. Dock bör i detta sammanhang erin ras om att de på sjötullräkenskaperna grundade uppgifterna ger oss endast de kvantiteter som utfördes över Hälsingborgs skeppsbro och anmäldes vrd sjötull kammaren där. Pottaskeverken låg emellertid i östra Skåne och Blekinge och därför har det säkerligen ofta varit fördelaktigt för hälsingborgsköpmännen att låta utskeppa pottaska över östskånska eller blekingska hamnar. Mot denna bakgrund har det därför stort intresse att gå till de certifikat över pottaskeexport som finns bevarade. Man bör emellertid då hålla i minnet att certifikaten omtalar endast de varupartier som skulle föras genom Öresund förbi den danska tullkontrollen. Skeppningar av pottaska till östersjöhamnar från skånska eller blekingska hamnar kan inte gripas i certifikaten. Certifikaten speglar alltså, med de reservationer som här gjorts, en del av de affärer som hälsingborgsköpmännen gjort i pottaska, ofta utan att hemstadens skeppsbro berörts av transporterna. För tiden 1666-1674 har Oscar Bjurling bearbetat de bevarade certifikaten och kommit fram till följande exportkvantiteter för hälsingborgsköpmännens del:18 1666: 350 fat, 455 tunnor, 140 »fat och tunnor» (ej specif.) 1667: 982 fat 03

Försvenskningen 1668: 329 fat, 480 tunnor 1669: 214 fat 1670: 100-200 fat 1671: 672 fat 1672: 300-400 fat 1673: 60 fat 1674: 278 fat. Certifikaten visar, att endast en mindre grupp av hälsingborgsköpmännen engagerat sig i pottaskeutförseln. I materialet dominerar Bendt Pihl och vid sidan av honom kan som större exportörer nämnas endast hans båda bröder Svend och Jeppe samt Simon Jensen, Peter Kniphof och Söfren Michelsen. Bland övriga exportörer må nämnas Casper Vogt, Johan Ennes d. y. och Laurids Pedersen Drager.19 Efter det skånska kriget blev pottaskeexporten ej mera vad den en gång varit. Mindre partier redovisas i de bevarade certifikaten från 1680-talet, och också 1685 års siffra i tabell 8 markerar en tydlig nedgång. För utförseln stod nu Johan Ennes d. y. och Söfren Jörgensen praktiskt taget ensamma. Likartad var situationen under 1690-talet och början av 1700-talet. Endast ett par köp män, Michel Swerdtfeger och Johan Cöster, sysslade med pottaskeutförsel och de bevarade certifikaten visar att det rörde sig om mindre mängder än tidigare. För 1690-talet och 1700-talets första decennium kan ur certifikaten sammanstäl las följande uppgifter:20 1694: 76 fat 1696: 198 fat 1699: 70 fat 1701: 60 fat 1702: 70 fat 1703: 32 fat jämte en ej angiven kvantitet 1704: en ej angiven kvantitet 1706: 67 fat 1708: 14 fat. Persedelextrakterna upptar årligen utförsel av koppar-, järn- och mässingsvaror men de redovisade kvantiteterna är så små att någon bearbetning av dessa uppgifter ej är möjlig. Intressantare är då stenexporten från Hälsingborg. Före t74

Näringsliv och ekonomi 1658 utfördes ofta stora kvantiteter sten. Det rörde sig dels om sandsten för byggnadsändamål, vilken bröts i danska kronans stengravar vid Laröd, dels om gråsten och kampesten som nyttjades vid hamn- och kajbyggen. Detta slags stenexport förekom ej efter 1658. År 1688 gjorde danskarna en del arbeten på Kronborg och försökte då åter få sten från Skåne. Man ackorderade med några skånska bönder som skulle föra över sten till Själland och för varje båtlast erhålla två dukater. Rutger von Ascheberg fick emellertid kännedom om vad som pågick, och satte stopp för denna trafik.21 Däremot har man efter 1658 som tabell 8 utvisar utfört huggen sandsten, kvarnstenar, slipstenar m. m., som kom från Hälsingborgstrakten, samt sandsten från Öland. Denna utförsel tog emellertid slut i stort sett med 1670-talet. Efter 1680 redovisas blott små partier sten och på 1690-talet förlorade hälsingborgarna helt greppet om kvarnstensexporten. Då hade nämligen två landskronabor, Jo han Ennes d. y. — som efter 1680 var bosatt i Landskrona — och Anders Christensson kungligt privilegium på all utskeppning av kvarnstenar från Skåne. I sina riksdagsbesvär år 1693 klagade hälsingborgarna över detta men utan resultat.22 I tabellerna 7 och 8 förekommer stenkol på både export- och importsidorna. För tiden före 1658 har vi konstaterat att man utnyttjat stenkolsfyndigheter i och invid Hälsingborg och att en årlig utförsel av stenkol förekommit. Kolet brukades också vid fyren på Kullen. Tabellerna visar en mindre export av sten kol under 1670-talet men en betydligt större import under 1700-talet. Bakgrun den till detta förhållande och den roll hälsingborgsköpmännen spelat vid han deln med stenkol, förtjänar belysas mera ingående. Under 1640- och 1650-talen bearbetades stenkolsfyndigheter som var belägna på hemmanet Tinkarp, vilket lydde under Krapperups säteri, och på hemma net Pålsjö, som hörde till Vegeholms säteri. Efter 1658 bearbetades pålsjöfyndigheten under en kort tid år 1661. Kolet därifrån ansågs ej duga till smide, om man ej blandade upp det med träkol, och fick därför ingen nämnvärd avsätt ning. Bergsinspektoren Caspar Schmidt övertog jämte några medintressenter år 1663 stenkolsbruket vid Pålsjö men brytningen krävde mycket kapital och visade sig föga lönande. År 1664 lånade borgmästare Eggert Elers ut pengar till Schmidt för driften av verket. Från 1666 koncentrerade sig Schmidt på tinkarpsfyndigheten i stället, men också här behövde han pengar. Eggert Elers och Bendt Pihl visade sig vid

l7b

Försvenskningen förfrågningar ohågade att satsa pengar. Även tinkarpskolet var svårsålt, därför att det knappast dög till annat än att elda kustfyrarna med. Schmidt levererade också ett parti kol till de danska fyrarna på Anholt och Skagen. Från oktober 1667 drev grevinnan Marie Sophie De la Gardie, ägarinna till Krapperup, själv stenkolsbruket vid Tinkarp. Eftersom hon från nyåret 1670 övertog ansvaret för driften av alla fyrar inom generalguvernementet, dvs. av fyrarna vid Falsterbo, Kullen och Nidingen, fick hon användning för tinkarpskolet. Dessutom förbru kades mindre kvantiteter som smideskol vid säteriet, och en del såldes liksom tidigare till de danska fyrarna. Stenkolsbruket vid Pålsjö hade Caspar Schmidt fortfarande kvar, och han avtalade med den danske fyrförvaltaren om stenkolsleveranser från Pålsjö. Detta bruk var emellertid vid denna tid utbrutet och tinkarpsbruket fick överta leveranserna.23 Schmidt lämnade från sig pålsjöbruket till sekreterare Petrus Gavelius, som emellertid inte fick nämnvärt utbyte av verksamheten och denna upphörde med skånska kriget. År 1674 blev Magnus Paulin — sedermera borgmästare i Häl singborg — inspektor på Krapperups säteri och Tinkarps stenkolsbruk och sva rade för driften av stenkolsverket. Stenkolsbrytningen förföll under denna tid och den led också avsevärt avbräck i samband med 1675-1679 års krig. 1676 lämnade Paulin Marie Sophie De la Gardies tjänst och tinkarpsfyndigheten var då i det närmaste utbruten. Bruket blev aldrig återupprättat.24 Efter krigsslutet gjordes försök från myndigheternas sida att få igång kol brytningen på nytt men utan större framgång, ty de då kända fyndigheterna norr om Hälsingborg var i stort sett uttömda. En major vid flottan, Henning Olsen Ankargrip, övertog 1680 ansvaret för fyrningen vid Kullen och Falsterbo och han försökte intressera invånarna i Nyborg för att bearbeta de stenkolsstreck som man trodde fanns på deras mark. 1684 igångsattes här kolbrytning och mest grävde man upp kol nere vid stranden. När magistraten fick reda på vad som var i görningen, begärde man att nyborgsborna skulle betala en avgift per tunna kol som grävdes upp inom stadens område. Fiskarna i Nyborg fick emellertid så pass dåligt betalt för kolet, att de inte kunde göra detta, och då förbjöd magistraten tills vidare all kolbrytning. Ankargrip vädjade då till generalguver nören, som tillhöll magistraten att ej lägga hinder i vägen för hans verksamhet. Magistraten åtog sig nu att svara för kolbrytningen, om Ankargrip ville höja priset för en tunna kol från 16 öre till 28 öre smt. Därefter avtalade man med nyborgsborna att för 16 öre smt per tunna gräva upp kol vid stranden. Tog man upp kol från sjöbottnen sattes priset något lägre, därför att detta arbete ansågs

176

Näringsliv och ekonomi vara lättare. Från september 1685 till november 1686 levererades genom magi stratens försorg enligt dessa grunder 665 tunnor stenkol till fyrningen, vilken vid denna tidpunkt övertogs av guvernementskamreraren Jöran Adlerstén. Magistraten gjorde sig en förtjänst på 159 daler och 12 öre smt av kolbrytningen under denna tid. I slutet av 1686 övergick emellertid Adlerstén till att köpa kol från bönder i Tinkarp, som själva på egen mark bröt stenkol. Kolbrytningen på Hälsingborgs mark upphörde.25 De exportsiffror för stenkol som finns i tabell 8 under åren 1671, 1674 och 1685 skall alltså sättas i samband med kolbrytningen vid Hälsingborg och hör främst samman med utförseln av fyrkol till Danmark. Det gällde som synes ganska små kvantiteter och motsvarade ej på långt när den årliga brytningen vid stenkolsfyndigheterna. I ett yttrande år 1692 till generalguvernören omnämnde Hälsingborgs magi strat, att det stenkol man brutit på stadens mark ej kunde nyttjas som smideskol, därför att det var »helt svavelaktigt och mera tjänligt till bloss». Brytningen var sällan lönande, ty när kunder som t. ex. Adlerstén upptäckte, att de kunde få kol billigare på annat håll, slutade de givetvis att köpa från Hälsingborg. Tre år senare, då guvernör Otto Wellingk besökte staden, förklarade magistraten och borgerskapet att fyndigheterna var tömda och att man knappast kunde räkna med att utvinna mera än ytterligare något hundratal tunnor. Inte desto mindre planerade magistraten år 1696 att återuppta kolbrytningen, om K. M:t ville förläna magistraten »den nytta som detta stenkolsgraveriet kunde kasta av sig» men det tycks ha stannat därvid.26 Den skånska kolbrytningen låg nere till ett gott stycke in på 1700-talet. Under 1690-talet övergick man till att elda i fyrarna med skotskt kol, eftersom det skånska stenkolet »intet blossa kunde» och även eljest lämpade sig illa på grund av sitt »dunkla ljus».27 I fortsättningen importerades skotskt och engelskt stenkol till Skåne. Därmed fick Hälsingborgs köpmän en möjlighet att taga del i handeln med kol. Resultatet kommer till synes i tabell 7 under åren 1705 och 1707. De mängder stenkol som då importerades till Hälsingborg överstiger som synes väsentligt vad som tidigare under 1600-talet kunde utföras.

1. Tullräkenskaper 19.7-30.11 Lokalarkiver skaber

fra

afstaaede

Jordeböger

fra

1676 i 3 A:

Landsdele: RegnHelsingborg

Len

1660-1676, DRA. 2. HSH 6: 107. O. Bjurling, Skånes utrikes-

— 689890

Hälsingborg IV: 2

sjöfart 1660-1720 (Lund 1945) s. 27 ff. 3. Kopiebok 1669 13.5, 1674 23.4, 7.5, 1675 17.7, 1696 18.1, 1697 26.7. 4. Kopiebok 1672 18.7, 1673 28.6, 1674 15.4, 24.5, 1718 15.3. Bjurling, anf. arb. s. 41, 44 ff.

177

Försvenskningen 5. J. gare

Häggman,

från

1600-talet

hälsingborgsk (Kring Kärnan

storbor

GA: GGK.

1693 16.11 p. 5, St. skr. och besv., Hälsingborg,

Hbg

1690

-1718, RA. Resolution

1956) s. 22 ff., 35 f., 39. 6. Revisionsakten

Kopiebok

mellan

Pihl

och

Fr.

11.8,

9.10.

1693 5.12

Besvär

p. 5,

Kgl.

12.5,

16.5,

1696

1702

10.7,

1704

resol. och förkl., RA. 18. Bjurling, anf. arb. s. 252.

Povelsens kreditorer, RA. 7. Johan Joungh till Marie Sophie

De la

Gardie 1668 21.3, 2.5, 1669 11.1, 5.4, Dela Gar-

19. Kopiebok passim. 20. Rådst. prot. 1694 21.4,

dieska samlingen, Topografica: Krapperup 2,

27.6,

LUB.

22.8, 1706 22.6, 23.6, 1708 27.6. Kopiebok 1696 7.7,

8. Bjurling, Anf. arb. s. 136 not 53. 9. Stiernman, Commerceförordn.,

II: 887 ff.,

1.7, 7.7,

1701

1699 26.8, 6.9,

8.8,

1703

12.10,

30.10,

1706

23.10. 21. Ascheberg till K. M:t 1688 28.7, RA. Se

III: 18 ff., IV: 259 ff. 10. Besvär 1658 8.4 p. 2, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718,

RA.

Privilegiebrev

1658

band III: 1 s. 253 f. 22. Besvär

1693

16.4, se band III: 2 bil. 2. Avskrift i Tull och

besv.,

accis 500, KA.

1693 5.12 p. 16, RA.

11. Stiernman,

12.8,

Commerceförordn.,

111:469

16.11

Hälsingborg,

23. G.

-1718,

Clemensson,

16,

St.

RA.

skr.

och

Resolution

Kolbrytning

och

kol-

ff., 585, 591, IV: 54 ff., 56 ff., V: 175 ff., 244, VI:

fältsundersökningar i Skåne från 1658 till 1737

5 ff-

(Stenkol och lera. Skildringar kring Höganäs-

12. Tull och accis 500, KA.

bolagets

13. Kommerskoll. reg., huvudserien, 16746.5,

utg. av Höganäs-Billesholms Aktiebolag under

RA.

Renov.

rådst.

prot.

1673

13.11,

Rådst.

prot. 1699 26.8, 1704 23.7. Kopiebok 1666 9.8,

och

dess

föregångares

verksamhet,

red. av G. Clemensson, 2. Uppsala 1958) s. 61 f., 89 ff., 99 ff.,

125 ff.,

180 ff.,

190 ff., 228 ff.

2.11, 1672 12.10, 1673 2.2, 1674 13.8, 27.8, 19.

24. Clemensson, anf. arb. s. 194 ff., 225 ff.

11, 25.11, 29.11, 14.12, 1675 6.5, 21.5, 29.7, 1680

25. Clemensson, anf. arb. s. 239 ff. Konto för

2.12, 1682 6.8, 1683 23,2, 1684 1.9, 1696 7.10.

stenkolsuppbörden 1686 15.9-20.11. Räkenska

14. Bjurling, anf. arb. s. 72. Se ovan sid.

26. Clemensson, anf. arb. s. 246. Rådst. prot.

24. Rådst. prot. 1687 3.9. 15. Magistraten

till

Ascheberg

1687

18.9,

GA: GGK. 16. Stiernman,

178

1696 16.11. Kopiebok 1692 14.12, 1696 9.7. Re solution 1697 23.n p. 5, Kgl. resol. och förkl.,

Commerceförordn.

V: 78 ff.,

VI: 108 f. 17. Magistraten

per, allm. serie, HSA:RM.

RA.

Wellingks

resolution

1696

HSA: RM. till

Ascheberg

1690

9.10,

27. Clemensson, anf. arb. s. 243 f.

31.10

SJÖFART OCH REDERIVERKSAMHET

D åL

E T FINNS EJ mycket material bevarat rörande Hälsingborgs sjöfart

under 1500-talet och 1600-talets förra hälft. Vi vet att hälsingborgare i enstaka fall varit delägare i större skepp, och i annat sammanhang har skildrats hur köpmän i Hälsingborg deltog i grundandet av ett gotländskt handelskompani men ej lyckades draga några större fördelar av det. I fråga om detta kom pani samarbetade man med köpmän från Helsingör och huvuddelen av kapita let synes ha satsats av de senare. Vad gäller handel och sjöfart förefaller häl singborgarna oftast ha stått i skuggan av grannstadens invånare och ej kunnat tävla med dessa vare sig i fråga om initiativkraft eller kapital. Med egna fartyg bedrev man en ganska blygsam sjöfart. Mestadels rörde det sig om kustfart med små skutor.1 Köpmän som ägde fartyg, använde dessa mestadels i första hand inom sin egen handelsrörelse och ej för yrkesmässig befraktning. Hade man ej själv använd ning för fartyget eller för hela dess lastkapacitet, kunde man visserligen ta en returfrakt åt någon som var villig att betala därför, men köpenskap, ej rederi verksamhet var fartygsägarens huvuduppgift. Fartyget spelade — som Oscar Bjurling träffande framhållit — närmast samma roll för 1600-talets köpman som en lastbil för en nutida affärsrörelse. Gränsen mellan handel och rederiverk samhet var flytande, bl. a. därför att skepparna själva ofta drev handel. De större fartygen ägdes sällan av en enda person, utan två eller flera köpmän hade var sin »part» i dem.2 Goda exempel på detta slags rederiverksamhet erbjöd i Hälsingborg före 1658 borgmästarna Jesper Pedersen och Eggert Elers. De naturliga förutsättningarna var i Hälsingborg ej särskilt gynnsamma för en mera omfattande sjöfart. Staden hade en obekväm och farlig redd som låg ut satt för stormar och oväder. Skeppsbron ramponerades ofta och befann sig ej sällan i dåligt skick. Men till detta kom att Hälsingborg hade ett omland som i jämförelse med andra skånska städers var ganska magert. Därför kunde det *79

Försvenskningen erbjuda svårigheter att skaffa de anlöpande fartygen lämpliga returfrakter. Kreaturs- och hästexporten hade före 1680 sett sin bästa tid och efter 1680 gick också pottaskeexporten tillbaka. Spannmålshandeln i staden har varit förhål landevis liten, i varje fall om man jämför med t. ex. Ystads handel. Under så dana omständigheter kan man ej vänta sig en mera omfattande sjöfart på Hälsingborg. Däremot har köpmän i Hälsingborg vid många tillfällen haft parter i fartyg som trafikerat andra hamnar än hemstadens. Vi har en möjlighet att närmare studera sjöfarten på Hälsingborg år 1660 genom att en specialräkning över stora sjötullen blivit bevarad för detta år. Resultatet av bearbetningen av dess uppgifter är sammanställt i tabell 9. Stora sjötullen betalades för gods som kom från eller skulle föras till utrikes hamnar, och den erlades av den som lät skeppa godset. I skeppsumgälderna ingick last pengar och dessa utgick för alla in- och utgående fartyg med 2 öre per läst.3 Lastpengarna ger oss alltså en möjlighet att beräkna fartygens dräktighet. Spe cialräkningen är uppdelad i en avdelning för ingående och en för utgående trafik. Den ingående räkningen uppger alltid skepparens hemort, vilket tyvärr ej alltid är fallet med den utgående, men ofta kan man likväl identifiera fartyget med hjälp av den ingående räkningen. I de fall detta ej varit möjligt, har fartygen uppförts i tabellen under rubriken »utan angiven hemort». Små båtar har i räkningarna redovisats klumpvis under större delen av året — dock ej mot årets slut. Någon närmare analys i fråga om båtarnas hemorter, lästetal osv. har därför ej kunnat göras, utan båtarna redovisas summariskt sist i tabellen. Tullavgifterna lades som nämnts på gods som importerades från utlandet eller utfördes ur riket. När sålunda i t. ex. ingående räkning en del fartyg upp tages för vilka ej några tullavgifter erlagts, kan detta blott innebära att fartyget antingen kommit från inrikes hamn eller anlänt i barlast. På motsvarande sätt bör de fartyg bedömas som står utan tullavgifter i den utgående räkningen. De har lämnat Hälsingborg destinerade till inrikes hamnar eller har avgått bar lastade. För dessa fartyg, som i specialräkningen står utan tullavgifter, har lastpengar erlagts i vanlig ordning. Det förekommer emellertid också poster utan lastpengar men med enbart tullavgifter. I de sistnämnda fallen gäller det varu partier som enskilda köpmän låtit skeppa på fartyg som ägts av andra personer och väsentligen befraktats av andra. Specialräkningen uppger varupartiets ägare, och sålunda kan man konstatera, att denna utväg anlitats av bl. a. Bendt Pihl, Ebbe Nielsen, John Ennes d. y., Mathias Elers, Claus Andersen, Hindrich Isenkremer m. fl., samtliga bosatta i Hälsingborg. 180

Näringsliv och ekonomi Ser vi först på de uppgifter som tabell 9 meddelar rörande i Hälsingborg hemmahörande fartyg, kan konstateras att det funnits blott en skuta på 6 läster. Dess skeppare hette Rasmus Truedsen men om han själv eller någon annan ägt fartyget, vet vi inte. Eljest dominerade trafiken med mindre fartyg. Bakom Tab. 9: Trafiken på Hälsingborgs hamn år 1660 Källa: Specialräkning över stora sjötullmedlen, Hälsingborgs tullkammare. Tull och accis 500, KA.

Ingående räkning

Angiven hemort

Hälsingborg

Storlek i läster

Utan tullpliktigt gods

V2-2

Utgående räkning

Med tullpliktigt gods

Utan tullpliktigt gods

Med tullpliktigt gods

Landskrona

1-6

Malmö

2-10

Båstad

Kullen

V2-1

Torekov

Falkenberg

i V2-4

Göteborg

3-5 4-5

Marstrand

1 1

Hönö

Svanesund

Stockholm

Helsingör

1-2

Köpenhamn

1-2

4-16

Holbaek

Bergen

Stralsund

Lybeck

Rostock

Hamburg

6-48

Amsterdam

42-48

Fliland

18-64

Holland“

18-108

England“

12-32

5 3

1 1

1 1 1

1 1

3 1

Utan angiven hemort

1/2-3 16-30

Ej specificerade »båtar»

175

327

a Närmare ortsangivelser saknas.

l8l

Försvenskningen uppgifterna rörande in- och utgående mindre fartyg med tullbelagt gods, dvs. till eller från utrikes hamn, döljer sig otvivelaktigt en stor del av färjebåtstrafiken på Helsingör. Detsamma gäller säkert också de 1-2 lästers fartyg som hade Köpenhamn som hemort och anlöpte Hälsingborg. En del av färjetrafiken ingår säkerligen i den ospecificerade posten småbåtar, som upptagits sist i tabellen. Framdeles får vi möjlighet att för år 1661 utförligare belysa färjetrafiken. Från Kullabygdens fisklägen samt från Torekov kom också småbåtar i kustfart till Hälsingborg. Materialet för 1660 tillåter inte — på grund av den ospeci ficerade posten småbåtar — någon mera grundlig analys av denna kusttrafik, men den kan skildras utförligare för 1700-talets vidkommande. Tabellen ger dock ett allmänt intryck av att kustfart bedrivits längs västkusten med i väst kusthamnar hemmahörande skutor. Likaså förekom en begränsad trafik på Själland. De större fartyg som förekommer i räkenskaperna, kom från nordtyska eller nederländska hamnar i första hand, men enstaka hörde hemma i Stockholm eller Bergen. Så stora fartyg, som det var fråga om i de sistnämnda fallen, har ej kunnat gå in till skeppsbron utan de har ankrat upp på redden utanför. Från mitten av 1660-talet kan man i Hälsingborg skönja en mera målmed veten rederiverksamhet. Bakgrunden därtill är det krig som utbröt 1665 mellan Nederländerna och England och varade till 1667. Engelsmännen lyckades snabbt trygga sitt herravälde över haven och kontrollerade framför allt sjöfarten på Nordsjön genom sina örlogsfartyg och utsända kapare. Holländarna fick under dessa omständigheter svårt att upprätthålla sina förbindelser med de tyska ham narna, framför allt med östersjöhamnarna. Holländska handelsfartyg måste läg gas upp. De icke krigförande länderna, som haft handelsförbindelser med hol ländarna, fick känning av deras svårigheter på olika sätt. Första orostecknet var brist på salt. Det blev också nödvändigt för de neutrala staterna att mera aktivt än tidigare engagera sig i sjöfarten, och härvidlag öppnades möjligheter för handlingskraftiga och initiativrika köpmän till lönande affärer. Ibland övertog man upplagda nederländska fartyg. I en del fall torde holländska fartyg ha bytt nationalitet och blivit registrerade som exempelvis svenska. De nederländska skeppare som vid krigsutbrottet befann sig i Sverige, avlade då borgared i någon svensk stapelstad och fortsatte under en tid sin verksamhet som svenskar. För att kommerskollegium skulle bevilja ett fartyg svenskt sjöpass, fordrades nämli gen att det ägdes av svenskar och fördes av en svensk skeppare.4 Städerna vid Öresund låg mycket bra till för transaktioner av detta slag. Också i Hälsingborg har man begagnat krigskonjunkturerna. Vår kunskap om detta

Näringsliv och ekonomi grundar sig dels på de skeppslistor som upprättades vid olika tillfällen av kom merskollegium, dels på de sjöpass som utfärdades för fartygen. Skeppslistorna uppgjordes av kommerskollegium på grundval av uppgifter som lämnades av städernas magistrater. För Hälsingborgs del finns av magistraten upprättade förteckningar över i staden hemmahörande fartyg bevarade för åren 1672 och 1673. I 1672 års hela riket omfattande skeppslista, vilken sammanställts av kom merskollegium, är Hälsingborg representerat med fem fartyg. Men som Oscar Bjurling påpekat, skeppslistorna är ej alldeles pålitliga, därför att magistraterna fattade begreppet sjöfart i inskränkt bemärkelse och tog med i sina listor endast de fartyg, som ägdes av borgare i staden och brukade anlöpa stadens egen hamn. De som av borgarna befraktades i utrikes fart, togs ej med.5 1672 års skeppslista visar alltså endast vad vi känner till från annat håll: den direkta sjöfarten på Hälsingborg hade av olika anledningar rätt ringa omfattning. Sjöpass och frihetsbrev är därför värdefullare som källor till utrikessjöfartens historia. Ägaren till ett fartyg ansökte om sjöpass hos magistraten i den stapel stad, där fartyget hörde hemma. Det bevis magistraten översände till kommers kollegium, registrerades vanligen i stadens kopiebok. På grundval av magistra tens uppgifter utfärdade sedan kommerskollegium ett sjöpass på latin, av vilket en avskrift togs in i kollegiets registratur. Dessutom utfärdades frihetsbrev för fartyget. Eftersom fartygen måste uppfylla vissa krav i fråga om storlek, kon struktion och bestyckning för att kunna beviljas hel- resp. halvfrihet, innehåller frihetsbreven uppgifter om fartygens storlek. För att fartygen skulle komma i åtnjutande av tullfriheten i Öresund och i krig skydd på haven genom sin svenska nationalitet, måste i sjöpassen utsättas ägarnas och skepparnas namn och styrkas att de var svenskar. Koncept till sjöpass och frihetsbrev är stundom bevarade.6 Redan under det första krigsåret omtalas Eggert Elers, Johan Ennes d. y. och dennes svåger Casper Vogt som medredare i skeppet »De Anfang», mätande mellan 100 och 150 läster och hemmahörande i Malmö. Ett konsortium på inalles tjugo personer utgjorde dess redare, men det hela synes ha varit en kort affär, ty sedan fartyget lämnat Östersjön omtalas det ej mera.7 Eggert Elers och efter honom hans änka fru Sophie engagerade sig emellertid också mera lång siktigt i rederiverksamhet. Redan påföljande år, 1666, skaffade sig Eggert Elers tillsammans med fyra malmöbor ett stort skepp, »Die Fortune von Helsingburg», på omkring 200 läster. Det inköptes i Plymouth, skeppare var Andreas Meinert från Hälsingborg och efter makens död hade fru Sophie kvar intressena 183

Försvenskningen i detta fartyg ännu 1668. Men påföljande år förvärvade hon en andel i galeoten »S:t Johannes», som mätte 60 läster och ägdes av skepparen Helmeke Wendt från Hälsingborg. I detta fartyg fick hon tre kompanjoner, Casper Vogts änka fru Catharine, fartygets skeppare samt köpmannen Simon Arentsen van Deurs, tidigare bosatt i Hälsingborg men nu i Karlshamn, där han efter en tid blev rådman. Fartyget trafikerade både östersjö- och nordsjöhamnar.8 Johan Ennes d. y. lade upp sin rederiverksamhet efter något andra linjer. Under det sista krigsåret, 1667, antecknades han som redare för några rätt stora fartyg, av vilka en del köptes »från Holland», dvs. förmodligen utgjorde upplagt nederländskt tonnage som man ville få ut från Östersjön. Som kompanjon

dessa affärer hade han ofta Simon Arentsen van Deurs, vars förbindelser med Nederländerna har kommit väl till pass. Simon Arentsen torde nämligen ha varit son till Jeppe Pihls och Enne Ennes faktor i Amsterdam Arent van Deurs.9 I februari 1667 begärde Johan Ennes tillsammans med Simon Arentsen van Deurs och hälsingborgaren Peter Kniphof frihetsbrev för skeppet »Riddar S:t Jörgen» på 150 läster. Fartyget var säkert identiskt med den »S:t Georg», för vilken sjöpass sedan utfärdades i april för en resa till Norge och Skottland. Efter utseglingen ur Östersjön försvann skeppet ur källmaterialet. I juni 1667 begärde Ennes frihetsbrev för »Carlshamns Vapen», som mätte 110 läster. Som medredare hade han förutom de båda nyssnämnda kompanjonerna också sin broder Enne Ennes och en landskronaborgare. Sjöpass begärdes för en resa till Island, och sedan har också detta fartyg försvunnit ur synfältet. Tillsammans med Simon Arentsen van Deurs och en rådman från Kristianstad anhöll Johan Ennes slutligen i juli 1667 om frihetsbrev för fartyget »S:t Johannes», mätande 50 läster, vilket de just förvärvat. Också om detta fartyg saknas vidare uppgifter.10 På en kort tid under det sista krigsåret har sålunda Johan Ennes deltagit i förvärvet av ett tonnage på sammanlagt 310 läster. Även om han haft kompan joner vid alla dessa tre tillfällen, har säkerligen en hel del kapital behövts för affärerna. Bjurling har påpekat att det bakom ansökningarna om frihetsbrev kan dölja sig transaktioner som planerats men aldrig fullföljts. I fråga om två av Ennes fartyg, »Riddar S:t Jörgen» och »Carlshamns Vapen», har emellertid också sjöpass beviljats, vilket kan tyda på att affärerna fullföljts. Till detta kommer att dessa båda fartyg enligt frihetsbreven var av sådan typ, att de kunde beviljas helfrihet. De har m. a. o. varit användbara som krigsfartyg. Då ligger den tanken nära till hands, att Johan Ennes et consortes uppträtt som bulvaner åt fartygens tidigare nederländska ägare, vilka på ett eller annat sätt önskat få 184

Näringsliv och ekonomi sina skepp förflyttade till hemmafarvattnen. Man vet att t. ex. borgarna i Stade på detta sätt fungerade som bulvaner under kriget.11 I fråga om ett fjärde stort fartygsköp från år 1667 råder intet tvivel att affären verkligen kommit till stånd. Också i detta fall torde Johan Ennes och hans medredare ha fungerat som bulvaner. Tillsammans med Peter Kniphof och Simon Arentsen van Deurs anhöll han i februari 1667 om frihetsbrev för »Hel singborgs Vapen», ett fartyg som mätte hela 180 läster och sålunda var större än de tre förut nämnda. Det inköptes också »från Holland» och erhöll i april sjöpass för resa till Norge, Newcastle, Frankrike och Portugal. Skeppare ombord var Gierbrand Petersen Swart, tydligen en holländare men antagen som borgare i Hälsingborg. I juli 1667, efter det att fred slutits mellan Nederländerna och England, avvek Swart »utan avsked» från fartyget och en ny skeppare vid namn Jan Klimsen utsågs.12 Detta var den sista stora fartygsaffären Johan Ennes del tog i. Han ägde flera andra fartyg men dessa var i regel mindre och han inne hade dem alla en längre tid. Under åren 1666 och 1667 var Johan Ennes ensam redare för fartyget »S:t Johannes» på 60 läster med Helmeke Wendt som skeppare. Fartyget seglade bl. a. på franska hamnar, där man lastade vin. I juli 1667 omtalas skepparen själv som ensam ägare till fartyget och han gick då i östersjöfart. År 1669 ingick han, som förut nämnts kompanjonskap med fru Sophie Elers, fru Catharine Vogt och Simon Arentsen van Deurs.13 I december 1666 anlioll Johan Ennes om sjöpass för galeoten »Spes», som mätte 24 läster och i vilken också skepparen Povl Knudsen, hemmahörande i Hälsingborg, ägde en del. Passet gällde en resa från Köpenhamn till Norge. Redan i början av 1667 uppbringades fartyget utan för Skottland av engelska kapare. Tillsammans med Simon Arentsen van Deurs och en borgare i Karlshamn förvärvade Johan Ennes i stället i början av 1667 ett lika stort fartyg vid namn »Fortuna». Det var troligen samma fartyg som år 1672 förvärvades av ett annat konsortium, varom mera i det följande.14 Det finns några spridda notiser om att även andra hälsingborgare under dessa krigsår utnyttjat konjunkturerna. Enne Ennes var ej blott, som nämnts, kompanjon med sin broder Johan utan år 1667 engagerade han sig också med en tredjedel i ett skepp på 65-70 läster, hemmahörande i Göteborg. Peter Kniphofs engagement har delvis redan berörts. Tilläggas bör att han år 1667 också var redare för 24 lästers fartyget »Hoppet» med en skeppare från Falkenberg. Far tyget fick sjöpass för resa från Königsberg till Frankrike. Tillsammans med råd mannen Söfren Nielsen var Peter Kniphof 1668 likaså redare för skeppet »Stads-

185

Försvenskningen huus von Helsingborg» om 100 läster. Detta fartyg hade redan 1666 förvärvats från Holland av rådmannen Anders Jörgensen tillsammans med rådmannen Casper Vogt. Det har sålunda i detta fall ej varit fråga om en bulvanaffär utan om mera långvarig besittning av fartyget. Med Anders Jörgensen samarbetade för övrigt Söfren Nielsen år 1667, då de båda tillsammans förvärvade ett 24 lästers fartyg vid namn »S:t Jörgen». Om detta finns emellertid ej flera upplysningar. Likaså omtalas endast en gång skeppet »Nordstiernan», som mätte 100 läster och för vilket borgaren Christer Jensen år 1667 anhöll om sjöpass till Norge, Lon don och Frankrike.15 Den som mer än någon annan satsade på krigskonjunkturen var Bendt Pihl. Tillsammans med sina bröder eller andra köpmän i Hälsingborg eller grannstä derna antecknades han som redare för en lång rad fartyg åren 1666 och 1667. En del av dessa fick sjöpass för resa västerut och försvann sedan ur synhåll. I dessa fall kan man ej värja sig för misstanken att Bendt Pihl och hans kom panjoner ej varit dessa fartygs verklige ägare mera än just under den tid som behövdes för att passera ut ur Östersjön. Å andra sidan har det hävdats av Oscar Bjurling att Hälsingborgs skeppsflotta under dessa år verkligen vuxit genom Pihls verksamhet och att han genom köp och försäljning av fartyg drivit fartygsjobberi i stor skala. Bjurling anser att Pihl fått det nödvändiga kapitalet genom sina tobaksaffärer och sitt kompanjonskap med köpmannen Fredrik Povelsen. Detta torde emellertid ej ha varit fallet. Pihls mera vinstgivande to baksaffärer inföll ju först efter 1667 och det konkursmässiga sterbhuset efter Fredrik Povelsen hade en stor fordran på Pihl, som därigenom bragtes till konkursens rand. Men det bör å andra sidan framhållas, att Bendt Pihls och Fredrik Povelsens mellanhavanden vid mitten av 1660-talet är okända för oss, bl. a. på grund av att deras bokföring nästan helt gått förlorad.16 Bendt Pihl har emellertid ofta samarbetat med kapitalstarkt folk i Malmö och Landskrona, framför allt rådmännen i Landskrona Johan Hölling och Povl Rasmusen, och har sålunda ej ensam stått för finansieringen av affärerna. Går man i detalj genom Bendt Pihls rederiverksamhet under dessa år, möter man först en grupp fartyg, som förekommer i källorna endast en gång och då i samband med att sjöpass utställts för dem på resa västerut. Till denna grupp hör »Die Pihls Wijnberg» på 20 läster med Bendt och Jeppe Pihl samt skeppa ren som redare. I maj 1666 utställdes pass för fartyget på resa till S:t Sebastian. Under tiden mars-juni 1667 antecknas Bendt Pihl som redare för ej mindre än fem fartyg om sammanlagt 474 läster. Fartygen omnämnes endast vid detta 186

Hälsingborgs museum.

hanem. David j psalm den X. v. Jeppe Pedersen Pil / S. Margreta Madtzdaater.» Under inskriptionen är inskuret: »Anno 166g».

forvden smitte oc gior retferdighed oc taler sanhed af hiertet den som icke bagvasker med sin tvnge ock icke gior sin neste ont oc icke skender

Porthammare från Jeppe Pihls gärd. Inskriptionen lyder: »Herre hvo skal bo i din bolig hvo skal hvilis paa dit heilige bierg den som gaar

Försvenskningen tillfälle. I mars 1667 utfärdades sjöpass för »Die jagende Pihl», som mätte 74 läster och hade förutom skepparen Henrik Simonsen också Bendt Pihl samt hälsingborgarna Simon Jensen och Sten Mauritzen till redare. Resan gick till Norge, London och Frankrike. I samma månad fick krejaren »S:t Jacob» om 20 läster sjöpass till Norge. Dess redare var bröderna Bendt och Svend Pihl, Pihls kompanjon Fredrik Povelsen, hälsingborgaren Cornelius Arendtzen och en landskronabo. I maj 1667 begärdes sjöpass från Kalmar till Ostende för skeppet »De Pihls Adler» på 50 läster. Redarna var fyra till antalet, bland dem bröderna Bendt och Jeppe Pihl. I juni 1667 beviljades frihetsbrev och sjöpass till Amster dam, Frankrike och Spanien för »Pihls Hoff», vars dräktighet angavs till 140 läster. Redarnas antal var sju och bland dem omtalades förutom Bendt och Jeppe Pihl och Fredrik Povelsen också kommissarien Balthasar Struwe. Slutligen hade i april 1667 sjöpass utfärdats för skeppet »S:t Paul», som mätte ej mindre än 170 läster och ägdes av Bendt Pihl samt skepparen och landskronaborna Johan Hölling och Povl Rasmusen. Fartyget uppgavs vara köpt »från Hol land».17 Finansieringen av dessa fartygsköp har sålunda skötts av konsortier, i vilka förutom Bendt Pihl ofta någon av hans bröder och Fredrik Povelsen ingått. Till skillnad från Johan Ennes d. y:s skeppsaffärer har i konsortierna ej ingått någon nederländare — såvida ej Cornelius Arendtzen var detta — och det gör det sannolikt att det ej varit fråga om bulvanverksamhet utan snarast om korta affärer med fartyg, dvs. rent jobberi. Under våren 1667 anmälde Bendt Pihl ytterligare ett fartyg för erhållande av frihetsbrev. Det gällde galeoten »Helsingborg» på 30 läster, som han ägde till sammans med dess skeppare Albert Allers. Den var byggd i Holland och frihetsbrevet utfärdades i mars 1667. Här var det fråga om ett mindre fartyg än de förut nämnda och Bendt Pihl har innehaft det en längre tid. I november 1668 omtalas att dess skeppare drunknat och att styrmannen i fortsättningen fört det. I det nya sjöpass som då utfärdades, kallades det »Stadt Helsingborg.»18 Denna galeot har Pihl sålunda använt i sin affärsrörelse. Den har ej varit något Spekulationsobjekt. Detsamma gäller ett större skepp, »De Castell von Helsing borg» på ej mindre än 160 läster, för vilket Bendt Pihl, Fredrik Povelsen, Sten Mauritzen och en landskronabo var redare. I april 1667 begärde man sjöpass för fartyget till Norge, Frankrike och Spanien. Också detta fartyg hade sin hemort i Hälsingborg under en följd av år och konsortiets sammansättning förblev länge oförändrad. Vi återkommer i det följande till fartygets vidare öden.19 188

Näringsliv och ekonomi Efter krigsslutet 1667 fortsatte Bendt Pihl att ägna sig åt rederi verksamhet. Han hade kvar »Stadt Helsingborg» och »De Castell von Helsingborg» men därutöver har han skaffat sig ytterligare fartyg. Åren 1668 och 1669 begärde han sjöpass för galeoten »Die Pihlebom», som ägdes av honom ensam. Under samma år var han tillsammans med kommissarie Balthasar Struwe redare för skutan »S:t Peter». Den gjorde bl. a. en resa till England men skepparen — en man från Kristianopel — begick olagligheter där, vilket fick till följd att fartyget kvarhölls av engelsmännen. I oktober 1669 anmodade redarna sin faktor i Am sterdam att skaffa en ny skeppare, så att skutan kunde avsegla.20 Ännu ett fartyg befraktade Bendt Pihl under en längre tid. Det var »De Hammerskiölds strüvende Pijhl», som var på 80 läster. Redare var Bendt Pihl och några icke namngivna kompanjoner. Fartyget inköptes från Holland redan 1666 och frihetsbrev utfärdades för det i mars detta år. Även om köpet från början kunde ha varit tänkt som en kort affär, så behöll man fartyget under flera år, vilket bl. a. framgår av en rad sjöpass som utfärdats för det. Slutligen gick det under på Östersjön i slutet av år 1671.21 Under åren 1666 och 1667 hade sålunda Hälsingborgs skeppsflotta åtminstone på papperet en ovanlig storlek. Sedan bulvantransaktionerna avslutats och spe kulationsaffärerna förts i hamn, minskades visserligen det av hälsingborgare ägda tonnaget en del, men under åren närmast efter fredsslutet fanns det flera hälsingborgsägda fartyg än någonsin tidigare under 1600-talet. År 1670 hade staden kvar en skeppsflotta på sammanlagt 300 läster. I denna ingick »S:t Johannes», ägd av fru Sophie Elers, fru Catharine Vogt och deras kompanjoner, »De Castell von Helsingborg» och »De Hammerskiölds strüvende Pijhl», vilka båda senare ägdes av konsortier i vilka Bendt Pihl deltog. Till detta kom givet vis smärre skutor och båtar. En ny gynnsam sjöfartskonjunktur kom i samband med att krig åter utbröt mellan Nederländerna och England år 1672. Kriget varade denna gång till år 1674. Också vid detta tillfälle lades en del holländska fartyg upp i östersjöhamnarna, men de svenska myndigheterna höll denna gång strängare uppsikt över redarnas transaktioner. Bl. a. lönade det sig ej lika bra som tidigare att bevilja utländska skeppare burskap i svenska stapelstäder. Likväl sökte borgarna i städerna vid Öresund att dra fördel av de goda tiderna, men aktiviteten var denna gång störst i Malmö, ej i Hälsingborg.22 Hälsingborgsflottan växte emel lertid också under kriget och till skillnad från den tidigare krigskonjunkturen behöll man ofta de fartyg man förvärvat under en längre tid.

Försvenskningen »S:t Johannes» var i trafik ännu år 1673. Det sista kända sjöpasset för far tyget utfärdades i april 1673. Dess senare öden är okända. »De Hammerskiölds strüvende Pijhl» hade som nämnts gått förlorad år 1671. Också det andra av Bendt Pihls fartyg, »De Castell von Helsingborg», gick förlorat i början av 1670talet. Det hölls i trafik åren 1671 och 1672 men uppbringades av skotska kapare sommaren 1672 och fördes in till Leith.

Vid denna tidpunkt hade redarekon

sortiet ändrat sammansättning. Jämte Bendt Pihl omtalades nämligen nu landskronaborna Johan Höfling och Povl Rasmusen som dess redare. Följande år har fartyget på något sätt tagit sig till Rotterdam — kanske har det frigivits ur arresten, kanske har det flytt — men redarna gav då sin faktor Willom Muitland i Amsterdam i uppdrag att låta taga fartyget i arrest. Sedan hör man inte mera av »De Castell von Helsingborg» och förmodligen har det utgått ur hälsingborgsflottan.23 Under det första krigsåret skaffade sig Bendt Pihl nya fartyg. Tillsammans med kompanjonerna Hölling och Rasmusen inköpte han från Holland »De gecrynte Pijlsbom» och begärde i april 1672 sjöpass för fartyget. Skeppare var Povl Carstensen, som tidigare fört »De Hammerskiölds strüvende Pijhl». Mera är ej känt om detta fartyg. Följande år engagerade sig de tre kompanjonerna i ett större köp, då man förvärvade det i Holland byggda skeppet »Judith» om 200 läster. Frihetsbrev utfärdades 1674 för fartyget och då hade också Bendt Pihls bröder Jeppe och Svend inträtt i konsortiet. Ett nytt sjöpass utfärdades i oktober samma år, men sedan försvinner fartyget ur vårt synfält.24 År 1673 gjorde Bendt Pihl ett försök att samarbeta med sju stockholmsborgare, tillsammans med vilka han var redare för 120 lästers skeppet »Bon Esperance», hemmahörande i Stockholm. I augusti 1673 utfärdades pass för fartyget på resa från Riga till London. Där bytte man skeppare, och efter ett besök i Frankrike återvände skeppet till hemmafarvatten. I det sjöpass som utfärdades för hemresan omtalas emellertid inte Bendt Pihl bland redarna. För honom var det alltså fråga om endast en kortvarig affär.25 Också Johan Ennes d. y. sökte dra nytta av krigskonjunkturen. År 1672 för värvade han en andel i galeoten »Windruffuen» på 20 läster. Som medredare hade han Johan Hölling och Povl Rasmusen i Landskrona samt skepparen Hindrik Staffensen. Åren 1672 och 1673 gick galeoten i fart på Nederländerna, Frankrike och Norge. 1674 synes Johan Ennes ej ha haft kvar detta fartyg. Då omtalas han nämligen tillsammans med sin tidigare kompanjon Simon Arentsen van Deurs som redare till 35-lästersfartyget »Emanuel». I mars 1674 utfärdades 190

Näringsliv och ekonomi sjöpass för detta på resa till Amsterdam och franska hamnar, och skeppare ombord var Hindrik Staffensen, som förut fört »Windruffuen». »Emanuel» var byggd i Malmö och inköptes av de båda kompanjonerna år 1674.26 Om fartygets vidare öden vet vi ingenting. Mindre framgång hade ett annat rederiföretag som startades år 1672. Knud Olsen Vognmand och Laurids Pedersen förvärvade då var sin part i skutan »Fortuna», mätande 24 läster, vilken för tillfället låg i Köpenhamn. De skulle vara redare för skutan tillsammans med skepparen Peder Ebbesen och för denne begärde man burskap i Hälsingborg i mars 1672. Knud Olsen Vognmand ställde borgen för skepparen och utfäste sig att erlägga alla hans skatter och kontributioner under sex års tid, dvs. den minimitid för vilken man kunde förvärva burskap. I april 1673 omtalas skutan i utrikes fart, men då hade konsortiet spruckit. Laurids Pedersen hade avlidit och hans änka övertog parten i fartyget. Värre var att skepparen avvek utan förvarning och uppsägning, över vilket Knud Olsen Vognmand längre fram anförde klagomål inför magistraten och begärde att hos skepparen få utmäta ett belopp svarande mot de skatter han betalat för skepparens räkning. Den sorglustiga rederiaffären har tydligen berett sina deltagare enbart besvikelser.27 År 1674 hade sålunda Hälsingborg endast två fartyg i utrikes fart, nämligen »Judith» om 200 läster och »Emanuel» om 35 läster.28 Staden hade alltså färre fartyg efter 1672-1674 års krig än efter det tidigare. Borgarna förefaller att inte ha satsat så djärvt som förra gången på jobberi och bulvanaffärer. Därtill kom att sjöfartens villkor mycket snabbt försämrades. Genom sitt förbund med Frankrike drogs Sverige år 1675 in i det pågående kriget mellan Frankrike och Nederländerna, av vilket den engelsk-holländska kraftmätningen till sjöss åren 1672-1674 utgjorde en del. Sveriges inträde i kriget ledde till en brytning med Danmark. Denna förebådades i mars 1675 av att svenska regeringen för militära behov rekvirerade alla fartyg som var tillgängliga i skånska hamnar. Man kunde förekomma detta genom att sända fartygen över till danska hamnar.29 I vad mån dessa åtgärder drabbat Hälsingborg, vet vi inte. Däremot har vi tidigare omtalat, att många av de borgare som under 1660- och 1670-talen engagerat sig i rederiverksamhet och sjöfart, i samband med kriget tog parti för DanmarkNorge, vilket för deras del betydde att de spelat ut sin roll i Hälsingborg. Efter krigsslutet flyttade Johan Ennes d. y. över till Landskrona. Det tillkom sålunda helt nya män att efter 1680 bära upp sjöfarten och rederiverksamheten i Häl singborg.

Försvenskningen Under 1680-talet framstod Söfren Jörgensen som den mest aktive skeppsreda ren i Hälsingborg. Aren 1683 och 1684 omtalas han som ägare till galeoten »S:t Andreas», som han köpt från Köpenhamn. Sedan synes han ha avyttrat detta fartyg och i stället förvärvat galeoten »Castel Helsingborg», vilken han innehade åren 1686 och 1687. År 1687 ägde han dessutom skutan »Helsingborg». Den sistnämnda sålde han till Karlshamn år 1688. Följande år var han ensam redare för den tremastade galeoten »S:t Jörgen», mätande 30 läster och byggd i Hälsingborg år 1686 ursprungligen för en landskronabos räkning. Denna galeot ägde Söfren Jörgensen ännu år 1694. Han har sålunda drivit en rederi rörelse med ganska små fartyg men av de täta fartygsbytena att döma har han disponerat över tillräckligt kapital för att kunna förnya sina fartyg. Genomgå ende var han ensam redare för sina fartyg, vilket tyder på att han främst dragit nytta av dem i sin egen handelsrörelse. I slutet av år 1694 hade Söfren Jörgensen tillsammans med en stockholmsköpman låtit bygga ett fartyg på något över 30 läster i Skepparkroken. Efter stapelavlöpningen blev han mördad av en besätt ningsman. Han begrovs den 11 december 1694 i Hälsingborg. Det nybyggda fartyget övertogs av stockholmsköpmannen. Fartyget »S:t Jörgen» gick samtidigt förlorat vid franska kusten, om på grund av haveri eller genom kapare blev ej klarlagt.30 »S:t Jörgens» försvinnande hängde samman med att krig utbrutit år 1689 mellan Frankrike och de allierade sjömakterna Nederländerna och England. Från svensk sida hade man intresse av att söka vidmakthålla den direkta handelssjöfarten på Frankrike, allra helst som man bl. a. från Riga skeppat stora mängder trävaror dit. Denna sjöfart hade i stor utsträckning skötts av hollän darna och svenskarna ville nu gärna övertaga denna trafik. Med Danmark-Norge slöt man år 1691 ett neutralitetsförbund för att genom konvoj er skydda den egna sjöfarten. Man synes också ha lyckats att övertaga en del av handelssjöfar ten från Östersjön på både Frankrike och de båda sjömakternas hamnar. Under kriget, som varade till 1697, uppstod alltså en ny sjöfartskonjunktur och detta drog med sig bulvanöverlåtelser av fartyg och andra transaktioner. Köpmännen i Nederländerna och England var nämligen angelägna om att på något sätt vid makthålla förbindelserna med sina franska handelspartners, trots att franska kus ten förklarats i blockad av de engelska och nederländska regeringarna.31 Ris kerna för att fartygen skulle bli kapade, när de var destinerade till Frankrike, var sålunda större än vid tidigare tillfällen, men inte desto mindre kan man se hur borgarna i Hälsingborg åter sökt dra fördelar av konjunkturen. 192

Johan Gyllenstierna (1635-1680). Riksråd, generalguvernör 1679-1680. Porträtt i olja, Ehrenstrahls skola. Kopia utförd av D. Kock 1726. Gripsholms slott.

./$y

i' s Ä;

»v,,

i;. ■

t ■ , ;

■W

# .f:,’ .■iff'.

,<■

*r’‘

■.

'«>

■ .>•?

Näringsliv och ekonomi Under krigsåren var sålunda Willem Fahrenhusen redare för åtskilliga ganska stora fartyg. Åren 1691 till 1695 omtalas han som ensam redare för skeppet »Wapen von Helsingborg» på 80 läster. Tillsammans med en stockholmsköpman engagerade han sig år 1694 i skeppet »Konung von Sweden» som var på 100 läster. Fahrenhusen ägde först en fjärdedel i fartyget, men i början av 1695 köpte han ut sin kompanjon. Han hade emellertid otur, ty strax efter upp bringades fartyget av kapare utanför Dunkerque. Vid sidan av dessa större far tyg ägde Willem Fahrenhusen också en del mindre. Åren 1688 och 1689 omtalas han som redare för skeppet »S:t Jörgen» och sistnämnda år ägde han ensam också galeoten »Jaegeren». År 1694 köpte han från Helsingör skeppet »Hoppet» om 44 läster som han använde för vinfrakter från Frankrike. Det förolyckades på hösten 1695 utanför Höganäs. Under de båda sista krigsåren var han till sammans med den svenske postkommissarien i Helsingör Peter Barkman redare för skutan »Röde Elefanten».32 Också Michel Swerdtfeger utnyttjade krigsårens möjligheter och intresserade sig för sjöfart. I april 1690 förvärvade han tillsammans med kristianstadsborgaren Jöns Munk ett holländskt fartyg, en flöjt på 60 läster vid namn »Wapen van Tessel». Fartyget gick mest mellan Riga eller Reval och Amsterdam eller franska och spanska hamnar. På hemvägen hade det ofta last av salt. I augusti 1692, när det var på väg söderut med last av pottaska, blev det uppbringat av kapare vid Dunkerque och kvarhölls i arrest till i april följande år. De båda redarna hade kvar fartyget ännu 1695. Tillsammans med sin svåger Hans Peter Albrecht köpte Michel Swerdtfeger krejaren »De witte Delphin», som mätte 100 läster, från Amsterdam. Den befann sig i redarnas ägo till hösten 1697, då den föro lyckades på hemresa från Amsterdam.33 Också några andra borgare intresserade sig för sjöfart under krigsåren men deras engagemang blev aldrig så omfattande som de nyssnämnda tre köpmän nens. År 1693 omtalas sålunda Johan Classon som redare för skutan »Nordstiernan» tillsammans med en borgare från Karlshamn. Jöran Holst och Sifvert Dietrichsen, vilka även i andra sammanhang var kompanjoner, ägde 1689 till sammans en jakt viel namn »Papegojan» för vilken de då begärde sjöpass till »västerhavet». Båda två engagerade sig tillsammans med borgmästaren Bengt Langh samt rådmännen Fredrik Hansson och Söfren Christensen år 1691 i skeppet »Castel von Helsingborg» på 95 läster. Fartyget inköptes från Varberg och synes ha befunnit sig i konsortiets ägo endast kort tid. En annan omfattande affär, som också fick kort varaktighet gjorde Olof Åkesson. Med »goda vänners 13*-689890 Hälsingborg IV: 2

193

Försvenskningen hjälp och kredit» inköpte han stockholmsfartyget »Södermalms Rådhus» på ej mindre än 150 läster, som just då befann sig i en nederländsk hamn. Olof Åkes son var både redare och skeppare för fartyget och ämnade hämta det i Holland för att först gå till Norge, där man skulle lasta trävaror och fisk för resa till Cadiz. Med spanskt salt ombord skulle man sedan bege sig hem. Affären torde ej ha slagit särskilt väl ut. Två år senare uppsade Olof Åkesson sitt burskap i Hälsingborg under motivering att han ej kunnat finna sin utkomst i staden.34 Under 1700-talets två första decennier gick Hälsingborgs utrikessjöfart kraf tigt tillbaka. Från början av 1690-talet däremot växte Ystads betydelse för den skånska utrikessjöfarten, vilket främst hängde samman med att oxutskeppningen i allt större omfattning gick över denna hamn, som låg bra till för trafik på Tyskland. Under lång tid kunde varken Landskrona eller Hälsingborg uppvisa egna fartyg över tre lästers dräktighet som användes i utrikes fart. Det danska angreppet år 1709 vållade i och för sig avbräck för Hälsingborg men det fick också till följd att under tio års tid hälsingborgarna på andra sidan sundet hade en fientlig makt. Detta blev en kraftig hämsko på sjöfarten. År 1720 konsta terade guvernör Carl Gustaf Hård att köpmännen i Malmö, Landskrona och Hälsingborg »uti tio års tid under hela danska kriget icke haft på deras redder och hamnar ett fartyg, utan allt vad de skola förse sig med, hava de med mycket omkostning måst föra landvägen från Göteborg». Inrikestrafiken stördes av fientliga kapare och från 1714 förbjöds av militära skäl inrikes skeppningar. Varorna skulle i stället transporteras landvägen. Ett par extrakt för åren 1717 och 1718 av stora sjötullkammarens inkommande journaler i Hälsingborg visar, att Hälsingborg dessa år ej hade någon sjöfart på utlandet och att t. o. m. färjetrafiken legat nere.35 Hårds påstående äger sin riktighet för Hälsingborgs del. Den ende hälsingborgsköpman som under perioden 1710-1718 begärde sjöpass för ett fartyg var Johan Cöster, som år 1709 omtalas som ensam ägare till fartyget »Sundische Galle». Detta skulle göra en resa från Göteborg till Genua och Livorno med last av järn och sedan på återresan taga den last som stod att få. Flera resor med detta fartyg är ej kända.36 Hälsingborgssjöfartens trängda läge efter 1715 illustreras också av en bevarad specifikation omfattande tiden 1 jan. 1716 - 1 juni samma år. Den gäller varor som från Göteborg fraktats till Hälsingborg. Varupartierna har gått med båt längs kusten söderut in i Skälderviken, där de lossats vid Halsahamn, dvs. Rekekroken, och sedan förts vidare landvägen till Hälsingborg. På detta sätt har 194

Näringsliv och ekonomi man undgått risken att varorna skulle bli uppsnappade i Öresund av danskarna. Till Hälsingborg har förts bly, stenkol, sill, torsk, torkad långa, kolja, ostron, mjöl, linfrö, såpa, papper, tobakspipor m. m. Från Hälsingborg har i retur fors lats malt, smör och saltat nötkött. De som i Hälsingborg stått för dessa affärer var bl. a. Otto Engelau, fru Helena Swerdtfeger, Joris Johansson, Fredrik Hans son och Christian Pineth.37 Det källmaterial som vi byggt vår skildring av utrikessjöfarten på, alltså sjöpassen och frihetsbreven, ger oss inga upplysningar om den trafik med mindre tonnage som gick på Hälsingborg. Denna trafik har emellertid i regel varit ganska intensiv, vilket betingats av att större fartyg hade svårt att ta sig in till stadens skeppsbro och av att redden ej var särskilt god. På grundval av 1660 års specialräkning har vi kunnat draga en del slutsatser rörande kustfarten med mindre fartyg och färjetrafiken. 1708 års journal för stora sjötullen tillåter en bearbetning som kan belysa utrikesfarten på Hälsingborgs hamn med smärre farkoster under 2 läster. Resultaten är redovisade i tabellerna 10 och 11. I dessa upptages ej trafiken på sundet med färjebåtar, vilken kommer att behand las i annat sammanhang längre fram. Uppgifterna gäller också endast trafik med tullpliktigt gods, dvs. varor från eller till utrikes hamnar, ej inrikes kustfart. Ett studium av de båda tabellerna ger ett starkt intryck av vilken betydelse småbåtstonnaget haft för sjöfarten på Hälsingborg. Båtarna, som hörde hemma i nästan alla småhamnarna inom nordvästra Skåne, svarade för en omfattande trafik på Själland. På ingående medförde båtarna vanligen styckegods. Ibland kom de barlastade, men hade de avgått från Stevn eller jylländska hamnar utgjordes barlasten då ej sällan av kalksten, som på detta sätt transporterades billigare än som reguljär last. De utgående båtarna var ofta lastade med ved som fördes till Själland. Vid sidan av de i tabellen redovisade transporterna upptas i tulljournalen också andra större fartyg. Ser vi först till fartyg mellan 2 och 5 lästers dräktighet, finner vi att ej särskilt många anlänt till Hälsingborg under året. I allt rörde det sig om tre skutor och en liten galeot, och de kom samtliga under årets sista fem månader. En av dem var dansk, övriga svenska. Samtliga förde gods från utrikes hamnar. Den utgående trafiken var lika sparsam. Endast en skuta, den danska, omtalas i den utgående journalen. De övriga har tydligen avseglat till inrikes hamnar, vilket medfört att de ej upptagits i journalen. Endast ett större fartyg i utrikes fart redovisas i 1708 års tulljournal. Det

x95

Tab. io: Till Hälsingborg inkommande, tullbehandlade båtar år iyo8 Källa: Ingående tulljournal över stora sjötullen 1708. Tull och accis, Stora sjötullen, verifika tioner 1706-1725, KA.

Månad

Lästetal

Hemort

Avgångshamn

Därav i barlast

Januari Februari Mars April0

Viken 2

Aalborg 1 Göteborg 1

Maj

Juni

Skepparkroken 1

Köpenhamn 1

Torekov 1

Helsingör 1

Skanör 1

Malmö 1

Torekov 1

Helsingör 1

Mölle 5

Jylland 2

Stevn 3

3°

Arild 8

Stevn 8

Viken 3

Aalborg 3

Torekov 2

Helsingör 1 Köpenhamn 1

Juli

Skepparkroken 1

Helsingör 1

Mölle 9

Jylland 9

9“

Arild 3

Jylland 3

3“

Torekov 4

Helsingör 1 Stege 1

Praestö 1

Köpenhamn 1

iV2

Torekov 1

Köpenhamn 1

Skepparkroken 2

Helsingör 2

Grytan 3

Köpenhamn 3

Torekov 1

Helsingör 1

Skepparkroken 6

Helsingör 6

Grytan 1

Köpenhamn 1

Viken 1

Rörvig 1

Falkenberg 1

Köpenhamn 1

September

Skepparkroken 2

Helsingör 2

Oktober

Skepparkroken 1

Helsingör 1

Långaröd 1

Helsingör 1

Viken 1

Helsingör 1

Viken 4

Helsingör 4

Höganäs 3

Helsingör 3

Skepparkroken 1

Helsingör 1

Viken 1

Helsingör 1

Torekov 1

Mön 1

IV2

Torekov 1

Köpenhamn 1

Augusti

November December

Anm. Siffran efter varje namn anger antalet angöringar per månad. a Gick enligt journalen i barlast men medförde limsten att bränna kalk av. ö I siffrorna för april har ej medtagits två fiskebåtar som ankom från Aalborg, båda mätande 1 läst, den ena hemmahörande i Höganäs, den andra i Mölle.

Näringsliv och ekonomi gällde ett i Karlshamn hemmahörande skepp »Bleking Vapen» som på redden lossade 300 tunnor salt för Michel Swerdtfegers räkning. Saltet fördes från red den in till skeppsbron på färjor. Eljest omnämnes inga större fartyg, vilket förklaras av att de stora fartygen hellre ankrade vid den danska sidan på Hel-

Tab. 11: Från Hälsingborg utgående, tullbehandlade båtar år iyo8 Källa: Utgående tulljournal över stora sjötullen 1708. Tull och accis, Stora sjötullen, verifika tioner 1706-1725, KA.

Månad

Januari Februari^

Lästetal

Hemort

Destinationshamn

Därav i barlast

Höganäs 2

Jylland 2

Viken 1

Jylland i

Arild 1

Jylland 1

Viken 3

Aalborg 3

Mölle 1

Jylland 1

Arild 1

Jylland 1

Viken 1

Stevn 1

Arild 3

Jylland 3

3“

Skepparkroken 1

Helsingör 1 Köpenhamn ib

Grytan 2

Köpenhamn

Skepparkroken 3

Helsingör 30

Torekov 1

Helsingör ib

Skepparkroken 5

Helsingör 50

Grytan 1

Köpenhamn 1

Domsten 1

Helsingör ic

Skepparkroken 2

Helsingör 2Ö

Skepparkroken 1

Köpenhamn ib

Köpenhamn 1

Skepparkroken 1

Köpenhamn 1 Helsingör ib

Mars6 Aprik

Maj0

Juni

Juli

Augusti

September Oktober^1

November

December

Anm. Siffran efter varje namn anger antalet angöringar per månad, a Avseglade för att hämta limsten. ö Avseglade med last av ved. c Kom från Malmö med vrakgods från en dansk haverist som förolyckats vid Falsterbo. ä Här har ej medtagits fyra fiskebåtar som avgick till Jylland för att fiska sill. e Här har ej upptagits 19 fiskebåtar som avgick till Jylland på sillfiske. / Här är ej medtagna fyra fiskebåtar som avgick till Jylland på sillfiske.

Här är ej upptagna fyra fiskebåtar som avseglade till Jylland för att fiska sill.

Här är ej medtagna transporter av vrakgods den 29 okt. som ombesörjdes av nio i/2-lästers

båtar (en från Långaröd, fem från Viken, tre från Höganäs) från skeppet »Fortuna», vilket den 21 okt. strandat på »Svinebogen».

197

Försvenskningen singörs redd än utanför Hälsingborg. De varupartier som importerades eller exporterades av hälsingborgsköpmännen, fördes av färjemännen mellan de upp ankrade fartygen och Hälsingborgs skeppsbro. I tulljournalen uppges i dylika fall vid utförsel namnen på de mottagande fartygens skeppare och en gång sägs uttryckligen att fartyget låg på Helsingörs redd. I vår bearbetning av 1708 års tulljour^nal bortsåg vi som nämnt från färjetrafiken över Öresund. Ej heller medtogs några fartygspassager som berodde på speciella omständigheter. På resa från Island strandade köpenhamnsfartyget »Den kronede Enighed» utanför Torekov. En del av dess last försåldes till kust befolkningen. Kyrkoherden i Västra Karup köpte sålunda en del fisk, tyger och kött. Större delen av lasten fördes emellertid till Köpenhamn och för det ända målet anlöptes Hälsingborg av en dansk krejare på 21 läster, en färja på 5 läster från Helsingör och tre i Torekov hemmahörande jakter, mätande mellan 3 och 5 läster. De förde haveristens last till Köpenhamn. Strandningar och haverier inträffade ofta i dåligt väder vid Nordvästskånes kuster. I Hälsingborg har man insett att det fanns pengar att tjäna på att försöka bärga haveristerna och deras laster. Redan under 1500-talet fanns det i Hälsingborg en man som förstod sig på att använda dykar klocka. När år 1584 ett skrin med pengar tappats i sjön utanför Middelfart i Danmark, gav Fredrik II en dansk tillstånd att genom dykning försöka bärga pengarna. Han hänvisa des att sätta sig i förbindelse med en man i Hälsingborg, som sades »aff skarpsindighed» ha uttänkt och låtit förfärdiga en säck av läder, försedd med ett »vindue» och en klocka upptill, med vars hjälp man kunde göra nedstigningar under vatten.38 Metoden att använda dykarklocka var en möjlighet att bärga sjunket gods. Det behövdes också specialbyggda fartyg och annan attiralj. De som sysslade med bärgningsföretag var därför angelägna om att förbehålla sig ensamrätt till så dana uppdrag, så att de om möjligt kunde få täckning för sina kostnader. År 1682 meddelade K. M:t privilegium på »dykeriet» inom hela riket åt Georg Liberthon, som sex år senare till kompanjon fick Hans Treuleben. När den sistnämnde avled år 1689, inträdde i hans ställe amiralen Georg Anckarstierna i konsortiet.39 Ett enda bärgarkonsortium kunde omöjligen täcka alla rikets kuster. Vid Skåne skedde många strandningar och när i maj 1688 ett fartyg strandade vid Malmö och ett vid Båstad, började skepparna ackordera med danska bärgare om

Näringsliv och ekonomi undsättning. Generalguvernör Ascheberg förbjöd danskarna att befatta sig med haveristerna, allra helst som två borgare i Hälsingborg erbjudit sig att sköta bärgningen. Detta ingripande från Aschebergs sida vann konungens höga gil lande, inte minst därför att »våra egna kunde åstadkomma detta så väl som främmande».40 De två hälsingborgare som sökte begagna tillfället och åtaga sig bärgnings uppdragen, var Jöran Holst och Sifvert Dietrichsen. År 1692, när Hans Treule ben just avlidit, fann de tiden mogen att hos K. AI:t anhålla om privilegium på dykeri och bärgning. ATagistraten tillstyrkte deras framställning och hänvisade till att dessa båda »unga köpmän har, sedan de blev borgare här i staden, icke allenast mycket vackert prytt och sirat staden med sina sköna hus utan ock för värvat sig en vacker utrikes kredit, genom vilken K. AT:ts revenue av tullen märkligen vuxit». Den 26 april 1692 beviljades de båda hälsingborgarna privile gium att ensamma syssla med »dykeriet och uppfiskande av skepp och gods, som kunde komma att stranda och förolyckas» vid kusterna kring Skåne, Halland, Göteborg och Bohuslän.41 Redan i januari 1693 omtalas Jöran Holst och Sifvert Dietrichsen som bärgare. Då var de invecklade i en process inför Hälsingborgs rådstugurätt mot en dansk skeppare, som de tidigare bisprungit. De båda bärgarna hade genom avtal betingat sig i lön en tredjedel av värdet på det gods som kunde räddas och föras till Helsingör. Bärgningen gick bra, men skepparen ville ej stå fast vid sitt avtal om bärgarlön. Rådhusrättens utslag lydde på att skepparen var bunden av det ingångna avtalet, som var »på god skånska skrivet» och i alla avseenden stod i överensstämmelse med den svenska sjölagens bestämmelser om sjöskador.42 Emellertid inkräktade det privilegium som Jöran Holst och Sifvert Diet richsen erhållit år 1692, på det äldre svenska bärgarkonsortiets rättigheter. När hälsingborgarna år 1694 vid Kullen bärgade lasten från det strandade fartyget »Smolandske Lejonet», kom detta till amiral Anckarstiernas kännedom och han anmälde saken för kammar- och kommerskollegium som beordrade magistraten i Hälsingborg att inkomma med yttrande. Magistraten framhöll att inga klago mål framförts mot de båda hälsingborgarna men att de på annat håll hade »sina missgynnare». Denna tvist hindrade ej Holst och Dietrichsen att fortsätta med sin verksamhet. De åtog sig bärgningar utan hinder både år 1695 °ch 1697.43 I början av år 1698 inlämnade Jöran Holst och Sifvert Dietrichsen en ansökan till K. AI:t om utvidgning av sina privilegier. De hänvisade till att de »med en särdeles behändighet, tjänliga instrumenter och maskiner samt välövade dykare

*99

Försvenskningen och bärgarfolk till 12 å 15 famnar djupt vatten, så i stora sjön som vid andra obekväma stränder, upptagit och uppfiskat allehanda kostbara köpmansvaror och stundom hela laddningar.» Fördenskull begärde de nu att deras uteslutande rätttigheter skulle utsträckas att gälla hela Sverige och hela Finland. Detta bifölls ej av K. M:t, som endast bekräftade det äldre privilegiet och utsträckte dess giltighet i ytterligare tio år. Utanför Skåne, Flalland och Bohuslän be viljades dykeriintressenterna dock rätten att på lika fot med andra få konkur rera med andra bärgare. Holst och Dietrichsen anhöll också om rätt att få bärga farkoster som påträffades övergivna vid kusterna inom det område, där deras privilegium gällde, och att upptaga fartygens laster. Detta beviljades, dock med det förbehållet att fartyg och gods skulle ligga i förvar under ett års tid. Om rätt ägare dessförinnan anmält sig, skulle han mot ersättning få tillbaka sin egen dom. I annat fall kunde antingen kronan överta godset mot skälig bärgarlön eller bärgarna få behålla det mot erläggande av tull för varorna. Detta sist nämnda innebar ett undantag från sjölagen, som föreskrev att herrelöst, bärgat gods skulle tillfalla kronan. En väsentlig fördel med detta nya privilegium var att det banade väg för en uppgörelse med Anckarstierna. Påföljande år för nyades dennes privilegium men därvid undantogs uttryckligen det område, inom vilket Holst och Dietrichsen beviljats ensamrätt till bärgningar.44 Sifvert Dietrichsen avled den 26 februari 1701 49 år gammal. Under något av de följande åren lämnade Jöran Holst dykeriet. År 1703 omtalas nämligen två andra borgare, Johan Cöster och Petter Pihl som innehavare av dykeriprivilegiet. Detta år gick det svenska fartyget »Brunkeberg» på grund utanför Höganäs. Ombord hade man en last av styckegods som tillhörde några danskar. Från have risten sköts nödskott men då några fiskare från land kom ut till den fick man beskedet att ingen kunde bistå dem, om så »skeppet emellertid skulle gå i tusen stycken», därför att bärgningen tillkom dykeriintressenterna. Kaptenen följde med fiskarna till Hälsingborg, där rådmannen Johan Cöster på rådstugan före drog det privilegium som han själv och Petter Pihl numera innehade. Detta är första gången som dessa båda borgare omtalas som innehavare av dykeriprivilegiet. De lät bärga en del av lasten från det grundstötta fartyget. När senare vattnet steg på haveriplatsen, blev fartyget åter flott, och då det befanns vara oskadat, fortsatte det sin resa. Lastens danska ägare begärde att återfå vad som tagits i land av godset, vilket emellertid de båda dykeriintressenterna ej gick med på. Detta ledde till att saken togs upp mellan danska regeringen och den svenska och den avgjordes först 1704, då viceguvernör von Faltzburg fällde

200

Näringsliv och ekonomi skiljedom mellan parterna. Cöster och Pihl erhöll 10% av det bärgades värde som ersättning för sitt besvär, varefter de utlämnade godset.45 Johan Cöster och Peter Pihl bedrev dykeriverksamheten under en följd av år. När deras privilegium förnyades år 1711, ställdes detta på tre intressenter, näm ligen förutom på Cöster och Pihl också på borgaren Erasmus Cleve. Konsortiet behöll sin ensamrätt till dykeri- och bärgningsverksamhet i Skåne, Halland och Bohuslän och åtog sig uppdrag inom detta område under hela 1710-talet.46 Verksamheten har vissa år varit mycket omfattande. De bevarade extrakten ur inkommande stora sjötulljournalen i Hälsingborg för åren 1717 och 1718 ut visar att en stor del av tullintäkterna kommit från bärgat gods. 1717 års total uppbörd på ingående gods uppgick till 2 001 riksdaler, varav 1 875 riksdaler betalades för bärgat gods. Motsvarande siffror för år 1718 var 3 067 riksdaler resp. 881 riksdaler.47 Tullens strandridare brukade ta hand om ilandflutet gods. År 1713 gav kom merskollegium föreskrifter om hur detta skulle ske, vilket föranledde protester från dykeriintressenterna, som menade att de själva i kraft av sitt privilegium skulle ta hand om sådant gods och inte tullpersonalen. Kommerskollegium höll fast vid att enligt 1713 års föreskrifter envar som först kom till platsen, hade rätt att befatta sig med strandvrakgods, om »dykeri» ej behövdes för att godset skulle kunna bärgas. Därför borde i fortsättningen dykeriintressenterna ta hand om endast »vad som av de förolyckade fartygen och deras laddning ovan eller under vattnet i sjön kringflutet sig befinner, att det utan båt eller dykeriredskap därutur ej upptagas eller bärgas kan». Annat strandvrakgods fick en var som kom först till platsen — däri inbegripet dykeriintressenterna själva — ta hand om.48 Behandlingen av det bärgade godset kunde ibland leda till praktiska svårig heter. Fanns det kanoner eller annan krigsmateriel ombord på haveristen, måste man förfara med stor omsorg. År 1701 strandade ett nederländskt fartyg vid Hälsingborg på väg till Danzig. Under barlasten fann bärgarna ett undanstucket parti ammunition. Detta togs i beslag och anmäldes för guvernören, som med ledning av skeppspapperna fastställde vem som var ägare till partiet och beslöt om hur man skulle förfara med det. År 1708 bärgade man från ett i Danzig hemmahörande fartyg en del artilleripjäser och järnvaror, vilket allt lades under beslag. Då skepparen kunde bevisa att allt var hans personliga egendom, beslöt K. M:t denna gång att godset och pjäserna skulle utlämnas, eftersom han kom från ett vänskapligt sinnat land.49

201

Försvenskningen Gods som ej klassificerades som krigsmateriel, togs vanligen i land och för såldes av bärgarna, om någon ägare ej anmälde sig. Bärgarna var då skyldiga att i vederbörlig ordning betala tull för varorna. Därför kan man i 1708 års tull journal se spår av dykeriintressenternas verksamhet. Johan Cöster anmälde så lunda å egna och kompanjonernas vägnar i april 1708 en del strandningsgods som sjövägen ankommit från en haverist vid Falsterbo. En del av godset togs i land och för tullades i vanlig ordning för att sedan försäljas. Några varupartier förtullades ej i Hälsingborg utan fördes till andra orter, där de togs i land. I augusti ankom landvägen från haveristen 17 fat pottaska, som Cöster sedan förtullade i Hälsingborg för export. År 1708 strandade också köpenhamnsf ar tyget »Fortuna» på »Svinebogen» norr om Hälsingborg. Lasten bärgades och fördes i småbåtar på en halv läst vardera — en från Höganäs, fem från Viken och tre från Långaröd — till Helsingör, varigenom dykeriintressenterna slapp erlägga tull för godset i Häl singborg. I Helsingör försåldes godset och när hälsingborgaren Joris Johansson köpte en del av det och förde det hem till Hälsingborg, blev det han och ej bärgarna som fick stå för tullkostnaderna i Hälsingborg. Sådana omvägar erbjöd sig ej alltid utan det vanligaste synes ha varit att godset lagrades i Hälsingborg och att man hos K. M:t anhöll om tullfrihet i de fall då detta ansågs motiverat.50

i lin och hampa till en malmöbo. Renov. by-

1. Se band III: 1 s. 257 ff., 273 ff. 2. O. Bjurling, Skånes utrikessjöfart

1660-

1720 (Lund 1945) s. 36 f. 3. Stiernman,

8. Kopiebok 1668 20.3, 1669 21.9, 1671 5.6,

Commerceförordn.

II: 487.

Bjurling, anf. arb. s. 50. 4. B.

Fahlborg,

Ett blad ur

historia

tidskrift

Bjurling, anf.

Kommerskoll.

1672 25.4, 22.10, 1.5, 1673 22.4. Kommerskoll. registratur, huvudserien 1666 8.12, 1667 9.10,

handelsflottans 1923).

tingsprot. 1671 2.10.

den

1660-1675

registratur,

arb.

svenska

(Historisk s.

huvudserien

116 ff. 1666

13.1, RA.

15.7, RA. 9. Se ovan sid. 164. 10. Kommerskoll.

registratur,

huvudserien

1667 11.2, 6.4, 10.6, 17.7, RA. 11. Bjurling, anf. arb. s. 125.

5. Kopiebok 1672 21.2, 25.4, 1673 29.3, 22.4.

12. Kopiebok 1667 25.7. Kommerskoll. regi

Magistratens specifikation 1673 22.4, Ink. skri

stratur 1667 11.2, RA. Koncept till pass 1667

velser, Kommerskoll. arkiv, RA. Bjurling, anf.

6.4,

arb. s. 125 f. O. Bjurling, 1672 års skeppslista

kiv, RA.

(Forum navale, Skrifter utg. av Sjöhistoriska samfundet 7. Uppsala 1946) s. 80 ff., 105. 6. Bjurling, Skånes utrikessjöfart 1660-1720 s. 122, not 29. 7. Bjurling, anf. arb. s. 120. Söfren Nielsen förvärvade genom sin hustru en andel i far tyget men han sålde denna senare mot likvid

202

Fartygspass

1630-1670,

13. Kommerskoll. 1666

6.2,

1666

27.7,

1667 1667

Kommerskoll.

registratur,

17.5,

19.7.

17.5,

huvudscrien

Koncept

Fartygspass

till pass 1630-1670,

Kommerskoll. arkiv, RA. 14. Kommerskoll.

registratur,

huvudserien

1666 29.12, 1667 6.4, 26.6, RA. 15. Kopiebok 1667 23.6, 1668 19.8. Kommers

Näringsliv och ekonomi koll. registratur, huvudserien 1666 8.12, 1667

1687

18.3, 1.8, RA.

3.10, 1692 30.4, 5.11, 1693 9.1, 28.10, 1694 11.10,

16. Bjurling, anf. arb. s. 122 f. J. Häggman, En hälsingborgsk storborgare från

1600-talet

(Kring Kärnan 6. Hbg 1956) s. 22 ff., 43 f. A.

19.12,

1689

15.6, 25.6, 22.10,

1691

15.7,

13.10, 1.12, 12.12, 13.12. 1695 23.3. Söfren Jor gensens

begravningsdag

enligt

Hälsingborgs

dödbok, HSK.

Attman, rec. av Bjurlings avhandling, Histo

31. Bjurling, anf. arb. s. 31.

risk tidskrift 1946 s. 202, not 2.

32. Rådst.

1691

21.9,

1694 24.7, 1695 9.3, 21.9, 21.11. Kopiebok

1688

1666 2.5, 1667 2.3, 7.3, 6.4, 3.5, 15.6. Koncept

2.6,

5.10,

till pass 1666 2.5, Fartygspass 1630-1670, Kom

1692 1.6, 1694 4.2, 24.7, 13.10, 1695 22.1, 9.3,

merskoll. arkiv, RA.

23-3> 5*7’ 21.9, 1696 18.4.

17. Kommerskoll.

18. Kopiebok 1668

registratur,

huvudserien

12.11. Kommerskoll. re

19. Kopiebok 1668 21.4, 1669 6.4, 1670 9.4. registratur,

20.4,

33. Rådst.

23.5,

huvudserien

1667

6.4, RA. 20. Kopiebok 1668 1.5, 9.10, 1669 22.5, 30.10. I maj 1668 begärde Bendt Pihl sjöpass för »De

28.10,

17.12,

prot. 1691 25.4, 22.8,

5.7, 8.7, 10.7, 12.7,

gistratur, huvudserien 1667 22.4, RA. Kommerskoll.

1689

prot. 1689 15.5, 23.5,

15.7,

1691

1693

1694 5.5,

15.6.

1696 18.4,

1697 18.11. Kopiebok 1690 29.4, 1691 25.4, 5.7, 17.8, 22.8, 3.11, 1692

17.3, 2.4, 2.5, 1693 16.6,

1694

24.9,

12.3,

17.3, 5.5,

13.10,

22.10,

1695

16.5,

18.5,

16.1, 25.1, 23.3, 27.11, 1696 18.4. 34. Rådst.

prot. 1689 7.8,

1691

flijgende Pihl», en galeot som skulle föras av

20.5, 22.5, 23.5, 10.6, 1693 15.2, 18.2, 1695 13.3.

Albert Allers. Denne förde emellertid till sin

Kopiebok 1691 27.6, 22.8, 1693 18.2, 3.4, 1695

död i november 1668 galeoten »Stadt Helsing

13.1, 15.3, 1697 10.5.

borg». Sannolikt har därför aldrig »De flij gende Pihl» tillhört Hälsinborgs fartygs flotta. 21. Kopiebok 1668 1.5, 31.8, 1669 23.8, 1671 3.8, 1672

25.4. Kommerskoll. registratur, hu

vudserien 1666 4.4, 30.7, RA. Koncept till pass 1666

30.7,

Fartygspass

1630-1670,

Kommers

koll. arkiv, RA.

35. Bjurling, anf. arb. s. 210 f., 215 ff., 218 f., 229. 36. Rådst. prot. 1709 2.6, 7.7. 37. Specifikation

1.1-1.6.1716,

Räkenskaper,

allm. serie, HSA. 38. Danske Magazin 3.R. III s. 73 f. 39. RR 1699 14.3.

22. Bjurling, anf. arb. s. 130 ff.

40. RR 1688 10.5.

23. Kopiebok 1671 27.4, 1672 6.4, 20.6, 27.7,

41. Rådst. prot. 1692 18.3. RR 1692 26.4.

1673 22.4, 21.5. Kommerskoll. registratur, hu

42. Rådst. prot. 1693 5.1.

vudserien 1672 15.8, 29.11, RA.

43. Rådst. prot.

24. Kopiebok Kommerskoll.

1672

25.4,

registratur,

20.5,

1674

huvudserien

25.10. 1673

2.4, 22.4, 1674 15.9, RA. 25. Kommerskoll.

registratur,

huvudserien

1694

28.5, 2.6, 2.11, 6.11, 1697 !5-544. RR 1698 23.4, 1699 14.3. Sifvert

Dietrichsens

dödsdag

efter

Hälsing

borgs dödbok, HSK.

26. Kopiebok 1672 25.7, 1673 22.4, 1674 19.3. registratur,

Kopiebok

45. von Faltzburg till K. M:t 1704 23.2, RA.

1673 22.8, 26.9, RA.

Kommerskoll.

1696 20.1,

huvudserien

1674

28.3, RA. 27. Kopiebok 1672 14.3, 25.4, 1673 22.4, 1675 jan./febr. 28. Fahlborg, anf. arb. s. 278. 29. Bjurling, anf. arb. s. 140. 30. Rådst. prot. 1686 19.4, 1687 31.10, 1691 15.7, 1692 5.11. Kopiebok 1684 8.11, 1685 28.11,

46. RR 1717 6.1. Rådst. prot. 1711 5.4, 1712 2.4, 1713 15.4, 16.11, 1716 11.2. 47. Bjurling, anf. arb. s. 219, not 8. 48. Stiernman,

Commerceförordn.

VI:

151 ff. 49. Senatens registratur 1701 7.12, 1708 17.1, RA. 50. RR 1717 6.1, Senatens registratur 1713 20.4, RA.

203

FÄRJETRAFIK, RESANDEBEFORDRAN OCH POSTFÖRING

JL ÄLSINGBORGS

färjemans verksamhet fram till 1658 har vi kunnat

skildra på grundval av ett ganska fylligt material som de danska tullräkenska perna erbjudit. Lika omfattande är ej det material som står oss till buds för tiden 1658-1718, men i gengäld tillåter det på några punkter en mera ingående analys. Ett närmare studium förtjänar först och främst specialräkningarna för stora sjötullsuppbörden under åren 1660 och 1661.1 Dessa räkningar är förda månad för månad och dag för dag, men tyvärr är i 1660 års räkning färjemännen ej uppförda var för sig utan klumpvis, så att alla som gjort resor en och samma dag hopförts till en post. Så är emellertid ej fallet i 1661 års räkning, så att i den kan man följa färjemännens resor dag för dag. Tyvärr har färjemännens namn A

ofta förvanskats av den som renskrivit räkenskaperna, vilket gör det omöjligt att med önskvärd säkerhet identifiera de enskilda färjemännen och följa deras förehavanden. Hur färjetrafiken i stort förlupit, avtecknar sig däremot ganska tydligt, och resultatet av undersökningen av 1661 års specialräkning är redovisat i tabell 12. Färjemännen erlade dels tullpengar, dvs. vad som för deras laster skulle erläg gas enligt taxan för stora sjötullen, dels lastoch passpengar. Stora sjötullen erlades för gods som fördes till eller kom från utrikes hamn. Last- och pass pengarna ingick i de s. k. skeppsumgälderna. De hade införts i Sverige år 1647. Passpengarna uppbars endast av utgående trafik. Inrikes trafik med fartyg under 20 läster var befriad från både lastoch passpengar. En särskild räkning fördes för ingående trafik och en särskild för utgående.2 Därmed är de hållpunkter angivna som behövs för en bearbetning av special räkningarnas uppgifter. I räkenskaperna förekommer nämligen färjeturer som belagts med både tullpengar och lastpengar, men också turer för vilka betalats endast endera. Har en färjeman på utgående betalat både tull och lastpengar, 204

Näringsliv och ekonomi måste detta innebära att han avgått till utrikes hamn med tullpliktigt gods, dvs. vanligen till Helsingör. Erlade han endast lastpengar, har han tydligen gått över till Själland utan last men med passagerare eller med tom färja för att hämta last på den danska sidan. En färja, för vilken erlagts tullpengar men ej last- eller passpengar, har otvivelaktigt gått från skeppsbron ut till fartyg på redden eller i sundet med till utrikes hamn destinerat gods. I fråga om de ut gående turer, för vilka vare sig tull- eller lastpengar redovisats, föreligger teo retiskt tre möjligheter: färjan kan ha fört gods ut till fartyg på redden för vidare transport till inrikes hamn, färjan har gått tom ut till fartyg på redden för att därifrån föra i land gods eller passagerare, eller färjan har avgått med gods eller passagerare till inrikes hamn. I fråga om den ingående trafiken kan ingen tvekan råda, att när en färjeman erlagt både tulloch lastpengar, har han kommit med tullpliktig last från en utrikes hamn, dvs. vanligen Helsingör eller någon annan hamn på Själland. Erlades lastpengar men ej tullpengar, har färjan gått tom eller med endast pas sagerare över sundet. Säkerligen har också de ingående färjor, för vilka tull pengar men ej lastpengar betalats, från fartyg på redden tagit ombord tull pliktigt gods, kommande från utrikes hamnar, och uppskeppat detta på skepps bron. I fråga om de ingående färjeturer som belagts med varken tull- eller last pengar, kan tre alternativ tänkas: färjorna kan från redden in till skeppsbron ha fört passagerare, de kan ha gått tomma in från fartyg på redden till skepps bron eller de kan från annan inrikes hamn ha fört gods eller passagerare. Mot denna bakgrund skall man se uppgifterna i tabell 12. Iögonfallande är att antalet turer med utgående last varit mer än fyra gånger så stort som antalet ingående turer. Detta torde främst ha stått i samband med att överförseln av levande djur var relativt omfattande från Hälsingborg till Själland ännu i bör jan av 1660-talet. Det var här fråga om skrymmande transporter, och härvidlag bör särskilt framhållas att trafiken på de själländska hamnarna enligt tabellen varit mest omfattande under tiden februari - april, dvs. just under de månader då den »rätta drivtiden» inföll för stalloxar och då av gammalt också en mängd hästar utfördes. Höstmånadernas färjeturer har säkerligen i stor utsträckning gällt överförsel av animalieprodukter, som det var gott om på höstarna i sam band med den årliga stora slakten. Tabellen visar också tydligt, att färjeturerna mellan redden och skeppsbron dominerade, framför allt i fråga om den ingå ende trafiken. I den utgående trafiken var resorna ut på redden talrikare än turer från skeppsbron över sundet till Själland. 205

Försvenskningen Det hade varit av värde om man kunnat göra en motsvarande undersökning rörande färjetrafiken under några år i början av 1700-talet. Detta är dock möj ligt endast i fråga om år 1708. I tullräkenskaperna för åren 1705-1707, 1709 och

1712

är endast ingående fartygstrafik redovisad. Journalen för upp

börden vid stora sjötullkammaren i Hälsingborg år 1708 tillåter däremot en analys av färjetrafiken detta år, dock endast på utrikes hamnar. Den viktiga trafiken mellan skeppsbron och redden kan ej gripas i detta material. Reglerna för erläggandet av skeppsumgälderna hade blivit ändrade sedan 1660-talet — detta skall närmare behandlas i det följande — och därför får vår undersökning främst byggas på journalens utförliga uppgifter om färjemännen, deras hem orter, destinationshamnar och laster. Det bör dock understrykas, att journalen

Tab. 12: Färjetrafiken i Hälsingborg år 1661 Källa: Specialräkning över stora sjötullen i Hälsingborg 1661. Tull och accis 500, KA.

Utgående

Månad

Ingående

Till Själland

Till redden el. inrikes hamn

Utan Med tullpliktigt gods

Januari

Februari

Mars

111

April

118

3 4 3 7

49 42

109

Juni

Juli

Oktober

7 33 54

November

December

Augusti September

Summa

505

Utan Med tullpliktigt gods

13 90

Maj

Från redden el. Från Själland inrikes hamn Med Utan tullpliktigt gods

206

19 34

1 2 I

4 593

11 24

210

145

Summa ingående

24 18

Summa utgående

254

Näringsliv och ekonomi redovisar endast färjeturer med tullpliktig last. Resultaten är sammanställda i tabellerna 13 och 14. Ett närmare studium av de båda tabellerna visar, att Hälsingborgs färjemän oftast varit destinerade till Helsingör, när de lämnat hemstaden. Liksom år 1661 var 1708 de utgående turerna med tullpliktigt gods talrikare än de ingående, men skillnaderna var ej så stora som 1661. Detta sammanhängde säkerligen med att de mest skrymmande exportvarorna — de levande djuren — nu bortfallit så när som på export av enstaka småkreatur och verkhästar. En annan skillnad är att de utgående turerna år 1708 var mera jämt fördelade över årets månader än 1661, vilket säkerligen också berodde på att utförseln bestod av mindre säsongbetonade varor än 1661. Notiserna i journalen visar, att färjorna oftast med förde styckegods och att med varorna följt passagerare som var för sig hade gods att förtulla. Endast i enstaka fall befraktade en enda person en hel färje båt. Också en annan omständighet förtjänar påpekas. År 1708 mätte enligt jour nalen Hälsingborgs färjebåtar vanligen 1/2- 1 1/2 läst. Helsingörs färjor och fär-

Tab. 13: Från utrikes hamn till Hälsingborg inkommande färjebåtar som med förde tullpliktig last år 1308 Källa: Ingående journal över stora sjötullen 1708. Tull och accis, Stora sjötullen, Verifikationer 1706-1725, KA.

Månad

Från Helsingör eller dess redd

Från Köpenhamn

Hemmahamn:

Hälsingborg

Januari

Februari April

5 4 4

Maj

Mars

Helsingör

Hälsingborg

1 1 1

Juni

Juli

Augusti

7 4 3 4 5

September Oktober November December Summa

Köpenhamn

1 1

207

Försvenskningen jebåt var något större, 1/2 — 2 läster, medan de farkoster som kom från Köpen hamn angavs mäta 1-2 läster. Trafiken på Hälsingborg har sålunda i början av 1700-talet upprätthållits till övervägande delen med färjebåtar eller små färjor. När i slutet av år 1708 transporter blev aktuella från en haverist utanför Torekov och större färjor behövdes, omtalar journalen att en 5 lästers färja rekvirera des från Helsingör för att transportera vrakgods. Så stora färjor fanns ej längre i Hälsingborg men före 1658 hade staden färjor på både 3 och 4 läster, när överförseln av levande djur stod i sitt flor. Det är möjligt att vid några tillfällen få en uppfattning om färjebeståndet i Hälsingborg och antalet färjemän. I en bilaga till Hälsingborgs riksdagsbesvär år 1664 omtalas att det i staden fanns tre stora färjor, fyra mindre färjor samt färjebåtar som var så stora att man kunde ta en häst ombord i dem. Dessutom

Tab. 14: Till utrikes hamn från Hälsingborg utgående färjebåtar som medförde tullpliktig last år ijo8 Källa: Utgående journal över stora sjötullen 1708. Tull och accis, Stora sjötullen, Verifikatio ner 1706-1725, KA.

Månad

Till Helsingör eller dess redd

Till Köpenhamn

Till Holbaek

Hemmahamn:

Hälsingborg

Helsingör

Februari

4 5

Mars

April

Maj

Juni

Januari

Juli September Oktober

November

36 5

December Summa

Köpenhamn

Helsingör

9 4

Augusti

Hälsingborg

1 I

2 ic

a Därjämte fem färjebåtresor med vrakgods från ett den 21 okt. vid »Svinebogen» strandat skepp, »Fortuna», kommande från Amsterdam. ö Därjämte en resa med vrakgods från haveristen »Fortuna». c Med vrakgods från haveristen »Fortuna».

208

Hälsingborgs färjemäns lagslåda. Hälsingborgs museum.

Näringsliv och ekonomi nyttjade färjemannen »jollar» för att föra över passagerare.3 En annan uppgift, tyvärr tillkommen under extraordinära förhållanden, finns i de tullräkenskaper som Anders Jörgensen förde under 1676 års danska ockupation. I dessa omtalas sex färjemän, som disponerade tre färjebåtar om en halv läst vardera, tre färjor på en halv, 1 resp. 2 läster samt några jollar och småbåtar.4 Att antalet färjor vid detta tillfälle var mindre än år 1664, berodde säkerligen på krigshändel serna. En av de kvarvarande färjorna var dock större än de färjebåtar man för fogade över på 1700-talet. Om färjemännens antal finns några upplysningar bevarade. År 1700 skulle allt sjövant folk i staden förtecknas i samband med att kronan ämnade enrol lera båtsmän till flottan. Då uppgavs att det i Hälsingborg fanns 24 färjemän och 6 färjedrängar, men det påpekades också att av färjemännen åtskilliga var ålderstigna och ej längre for på sjön. Att uppgiften rörande färjemännen var mycket för hög, framgår av ett par senare siffror. År 1706 uppges i ett rådstuguprotokoll att det i staden fanns 13 aktiva färjemän och 4 färjedrängar, en upp gift som i hög grad förtjänar beaktas. Går vi till 1708 års tulljournal, finner vi att där omtalas 14 färjemän och två färjedrängar. Färjemanslaget synes alltså i början av 1700-talet ha haft mellan 10 och 15 medlemmar.5 Det är sålunda klarlagt att man i Hälsingborg under senare hälften av 1600talet övergått till att för färjetrafiken använda mindre farkoster än tidigare. Färjorna har i allt större utsträckning ersatts med färjebåtar. Det klagades ju ofta över stadens farliga redd och det ringa vattendjupet vid skeppsbron. En färjebåt kunde ur denna synpunkt vara lämpligare att använda än en större färja. En annan orsak till att man använde mindre farkoster, var säkerligen att överförseln av levande djur avtog. 1708 års tulljournal utvisar, som nämnts, att färjebåtarna framförallt transporterade styckegods över sundet. Samma intryck får man av den färjetaxa som färjemanslaget och Hälsingborgs magistrat gemen samt fastställde år 1692:6 »För en liten båt i gott väder till Helsingör En större dito

1 daler 16 öre

En ledig karl

4 öre

En dito med koffert eller kista För häst och karl som tager sig själv en båt och vill strax i väg men är där mera frakt, betalar han för sig och hästen För en ko 14

1 daler smt

689890

Hälsingborg IV: 2

10 öre 1 daler 16 öre 24 öre 24 öre 209

Försvenskningen För ett par oxar eller en betalas lika mycket, såsom där till skall behövas lika stor båt, och finns ej annan frakt, betalas

i daler 16 öre

För pottaskefat från bryggan och över på redden (dvs. Ffelsingörs redd), av varje fat Från bryggan ett dito här på redden (dvs. Hälsingborgs redd)

8 öre 4 öre

För ett oxhuvud vin efter dess svårhet, från Helsingör och hit till bryg gan Från Helsingörs redd med en läst salt och hit till bryggan

8 öre 1 daler 16 öre

Från redden här vid staden till bryggan med en läst salt

1 daler smt

För en tunna råg från Helsingör hit till bryggan

2 daler smt

Från redden här vid staden till bryggan, av en tunna råg

1 daler smt

För skeppundgods, humle, hör och hampa från Helsingörs redd och hit betalar en hel båt

1 daler 16 öre

En tunna gods från Helsingör och hit, om han inte har så mycket att han kan lasta en hel båt

4 öre

Detta hålles året igenom, utom när drivis är, då betalas 5 mark till var karl bland färjemännen som med båten måste överfara. Skulle någon äntligen vilja över uti storm och oväder, betalas av en stor båt, såsom flera färjefolk tarvas, 3 daler smt Till Landskrona för 2 lästers båt, så mycket som han kan föra, 4 daler smt Till Helsingör och till Köpenhamn för en passliger båt betalas 5 daler smt.»

Före 1658 klagades det ofta både av färjemännen och av Hälsingborgs stad över den överförsel som man var skyldig att göra åt den danska kronan. Det var fråga om både militära och civila transporter och dessa vållade utgifter och svårigheter både för staden och för färjemännen. Denna pålaga bortföll av lätt insedda skäl efter 1658. I stället kom det svenska tullsystemet med stora sjötullen och skeppsumgälderna samt de hamnavgifter som staden ansåg sig ha rätt till. Till en början innan förhållandena stabiliserat sig, framställdes åtskil liga klagomål över dessa pålagor. Dessutom tog det tid innan det svenska tull systemet jämkats efter de speciella förhållanden med färjetrafik och transporter från en öppen redd, vilka rådde i Hälsingborg. År 1663 fastslog kommerskollegium, att när färjor införde gods från Själland, skulle tullsatsen beräknas som för ofria fartyg, men när varor ilandfördes från utländska fartyg på redden, skulle sjötullen sättas som för hel- eller halvfria

210

Näringsliv och ekonomi fartyg, beroende på det lossande fartygets typ. Gods som fördes av färjor ut från skeppsbron till förbipasserande utländska fartyg, skulle förtullas med hänsyn till det lastande fartygets typ. Men färjor som förde gods till och från redden, skulle vara befriade från lastoch passpengar, såvida godsets mängd ej »steg upp till lästetal» i vilket fall dessa avgifter skulle erläggas i vanlig ordning.7 Dessa nya regler innebar en tullhöjning för färjetrafiken. Färjemännen prote sterade och påpekade bl. a. att man tidigare för färjor som löpt till Danmark, åtnjutit halvfrihet i fråga om tullen. Då det nu tillkom lastoch passpengar för utrikes turer, kunde det hända att man för en liten färjebåt som förde över en häst till Själland men ej rymde mera, skulle få erlägga hela 18 skilling, medan färjemannen själv för frakten enligt den fastställda taxan fick taga blott 20 skilling. I Hälsingborgs riksdagsbesvär år 1664 intogs också en anhållan om lindring av tullen och andra avgifter på färjetrafiken.8 K. M:ts resolution på besvären innebar en viss lättnad för färjemännen genom att de befriades från lastoch passpengar, när de förde resande över till Hel singör. Formuleringen i resolutionen var dock så oklar, att färjemännen an såg sig ha blivit helt och hållet befriade från lastoch passpengar, men de togs ur denna villfarelse i slutet av år 1664 genom en förklaring av kommers kollegium. Innebörden av resolutionen skulle vara, sades det, att när man förde »resande personer och folk över och inga köpmansvar or», då bortföll lastoch passpengarna, men eljest skulle både tull och skeppsumgälder betalas enligt de förut givna reglerna för utrikes trafik.9 Därmed var i princip de regler fastställda, som skulle följas under de när maste åren. En framställning till generalguvernören år 1665 om ytterligare lätt nader ledde ej till något resultat, och ej heller tullinspektören lyckades följande år utverka någon ändring. Först år 1668, när staden inlämnat en ny framställ ning i samband med sina riksdagsbesvär, fritogs färjemännen genom K. M:ts resolution helt från lastoch passpengar.10 Därmed hade färjemännen uppnått de lättnader som stod att få hos kronan. Färjemännen gjorde under de närmaste åren försök att också bli befriade från de hamnavgifter som staden beviljats genom K. M:ts resolutioner 1658 och 1660 för bl. a. skeppsbrons underhåll. Inför 1669-1670 års skånska kommission framhöll de, att då Hälsingborg ej hade någon hamn, där en jolle eller båt kunde ligga säker för storm och oväder, var det obilligt att uppbära bropengar. Som förhållandena nu var, måste färjemännen vid hårt väder draga sina båtar upp på land, och överraskades de av storm nattetid, led de vanligen stora skador

211

Försvenskningen

Hälsingborgs färjemanslags bössa. Den bär årtalet 1673. Hälsingborgs museum.

på sina färjor. Färjemännen hänvisade till att de i dansk tid ej betalat några bropengar och de ifrågasatte om magistraten över huvud taget hade rätt att kräva sådana av dem. Kommissionen hänvisade blott till de tidigare givna resolutionerna och vidtog ingen annan åtgärd. År 1674 aktualiserades inför magistraten på nytt frågan rörande bropengarna. Det visade sig nämligen att färjemännen under en följd av år underlåtit att erlägga bropengar. De försva rade sitt handlingssätt med att liksom tidigare påpeka, att det ej fanns någon ordentlig hamn. Emellertid stod magistraten på sin rätt och hänvisade till K. M:ts resolutioner. Färjemännen fick falla undan och därmed var denna tviste fråga ur världen.11

212

Näringsliv och ekonomi Passager ar trafiken avspeglar sig ej i de siffror som tabellerna 12-14 innehål ler, såvida inte de resande medförde tullpliktigt gods. Det gick dock färjebåtar över sundet med enbart passagerare och ofta befordrades på dessa turer ett stort antal personer. En notis i Hälsingborgs dödbok under år 1698 vittnar därom: »Den 11 december kullseglade en färjeman från Helsingör vid namn Hans Tydsk, och drunknade med honom femton människor, ibland vilka en var Oluf Åkesson Engelström. Och av dem kom en död soldat i land på två åror, som han hade under armarna.» Efter 1658 reglerades persontrafiken mellan Hälsingborg och Själland av mera detaljerade bestämmelser än tidigare, eftersom resorna gick över en riksgräns. Magistraten skulle liksom tidigare tillse att »löst folk» ej kom till staden och gavs logi där. Upprepade förbud mot detta upplästes både på rådstugan och från Mariakyrkans predikstol. Färjemännen hade också kvar sin traditionella uppgift att tillse, att de ej till staden befordrade »pack, lösdrivare och soldat hustrur» som ej kunde uppvisa giltiga pass.12 Men eftersom persontrafiken gick till utrikes hamnar, tillkom en rad nya regler. Alla invånare i Hälsingborg skulle före sin avresa hos borgmästaren förse sig med pass för överresan. Borg mästaren skulle varje månad till generalguvernören insända förteckningar över sjövägen ankommande och avresande personer. För kontrollens skull ålåg det dessutom färjemännen att i Helsingör både vid ankomst och avresa anmäla sig hos den svenske postkommissarien därstädes och av honom få skriftligt bevis på sin resa. Detta intyg skulle sedan uppvisas för tullpersonalen på den svenska sidan.13 För de resandes befordran lanclvägen till och från Hälsingborg svarade åkarna samt gästgivarna. Åkarna var redan under 1660-talet organiserade i ett särskilt vagnmanslag, som hade ungefär ett tiotal medlemmar. Vagnmanslaget sökte framför allt värna sin näring gentemot åkarna på landsbygden och i grannstä derna. Knud Olsen Vognmand drev på 1660- och 1670-talen gästgiveri och hade av Karl X Gustav fått privilegier på denna rörelse. Hans rättigheter omfattade bl. a. att få göra skjutsningar vart han önskade. Därigenom kom han i konflikt med bl. a. Ängelholms åkare, som försökte hindra honom på olika sätt och vid ett tillfälle stal hans vagnshjul, så att han inte kunde fortsätta. Ängelholmsåkarna ville givetvis skydda sin näring, och år 1667 klagade de hos magistraten över att vagnmännen från Hälsingborg vid gott väglag gärna skjutsade sina resande förbi Ängelholm för att tjäna mera på turen, men vid dåligt väglag gärna lämnade åt sina ängelholmskolleger och fortsätta skjutsen. Landshövding

2ig

Försvenskningen Leijonskiöld förbjöd liälsingborgsåkarna att köra förbi Ängelholm, men förbu det har ej respekterats utan även senare klagade ängelholmsborna över att skjutsningarna från Hälsingborg gick ända upp till Laholm. Intressekonflikter av detta slag var vanliga. Från 1660-talet hotades sålunda hälsingborgsvagnmännens näring av att gästgivaren i Fleninge fick privilegier på att utföra skjutsningar och därför ville hindra hälsingborgarna att skjutsa resande längre än ut till Fleninge. Där borde de resande byta skjuts och han själv få ta vid. Detta önskemål från gästgivarens sida vann emellertid aldrig gehör.14 Magistraten och stadens invånare hade intresse av att vagnmanslaget kunde sköta sin verksamhet och njuta de rättigheter som tillkom dem. I dansk tid hade staden av kronan ålagts att sörja för kostnadsfri befordran av personer som hade kungliga pass. Denna skyldighet försvann efter 1658 och en kunglig reso lution från år 1668 fastslog principiellt att städerna ej fick åläggas att göra skjutsningar eller andra körslor åt kronan eller förnäma resande. I stället hade år 1664 en ny svensk gästgiveristadga utfärdats och de resande kunde hänvisas till vagnmännen och gästgivarna. Under dessa omständigheter var det naturligt för magistraten att ge vagnmännen allt det stöd man kunde, och att tolka gäl lande förordningar så fördelaktigt som möjligt. År 1674 framhölls från vagnmanslagets sida för magistraten, att gällande kungliga förordningar var oför delaktiga för åkarna genom <le regler som gavs i dem rörande resandes rätt att leja ridhästar. Vagnmännen förklarade sig ogärna vilja hålla ridhästar åt de resande, därför att djuren ofta hanterades illa och därför att många stundom red både sex och åtta mil, fastän de lejt hästen för bara tre mil. Åkarna föredrog därför att skjutsa de resande i vagn till närmaste gästgivaregård på landsbygden, där de kunde få ny skjutslägenhet, trots att den resande begärde att få en ridhäst. Men i dessa fall begärde man betalning ej för häst och vagn utan blott för ridhäst. Magistraten klandrade inte vagnmännen för detta, utan vädjade till dem att »beställa det bästa de kunde, allenast intet klagomål må sig förorsaka av någons motsätsighet».15 Enligt 1664 års gästgiveristadga skulle magistraten i varje stapelstad utse sär skilda gästgivare eller härbärgerare, som skulle ge de resande logi och mat. Dessutom skulle magistraten utse formän och »skjutsare». Gästgivaren skulle hålla sina gäster med »husrum, säng, ljus och eld, mat, dryck, korn, havre, hö, halm åt hästarna» och han var skyldig att antingen hålla »ordinarie matred ning» eller ge de resande tillträde till hans »egen tillredelse». För ett mål husmanskost skulle man betala 5 öre smt, däri ej inräknat drycker vilka betalades 214

Näringsliv och ekonomi för sig. Den som ville äta »bättre och kräsligare» eller ha egen kock med sig, kunde träffa särskild överenskommelse med värden om detta. Den gäst som åt mat, skulle inte betala något extra för logi. Gästgiveritaxan skulle årligen över ses och revideras genom magistratens försorg, och sedan den stadfästs av general guvernören, skulle den sitta anslagen i varje härbärge. I städerna fick alla gäst givare rätt att liksom krögarna inköpa och utminutera utländskt och svenskt öl samt utländskt vin och brännvin ej blott till sina egna gäster utan också till stadens invånare. Gästgivaren kunde samtidigt vara forman eller »skjutsare». I så fall var han skyldig att hålla minst åtta hästar, två vagnar, fyra kärror, sex slädar och åtta sadlar. För en häst, sadlad eller osadlad, jämte kärra eller släde skulle man i städerna betala 12 öre per mil, för två hästar det dubbla. I en enspänd släde fick färdas högst två personer, kusken medräknad, i en tvåspänd vagn högst tre personer. Särskild ersättning skulle lämnas om den resande medförde mera ba gage än en »lagom stor våtsäck, låda eller litet skrin».16 Denna förordning var i kraft till 1718, då den reviderades och förnyades. I dansk tid hade stadens gästgivare varit fria från inkvartering och borgerlig tunga. Efter 1658 hör man ingenting om någon sådan förmån för gästgivarna. Knud Olsen Vognmand, som enligt egen uppgift varit gästgivare i Hälsingborg »allt sedan landet kom under Sveriges krona», anhöll hos 1669-1670 års skånska kommission om att bli befriad från inkvartering och borgerlig tunga, men hans ansökan bifölls ej. Knud Olsen Vognmand drev sitt gästgiveri, tills han under 1675-1679 års krig lämnade Hälsingborg.17 Vid sidan av honom fanns ytterligare två gästgivare i staden. Michel Wessel omtalas som gästgivare på 1660-talet och han hade kvar sin rörelse ännu i början av 1690-talet.18 Johan Ennes d. y. fortsatte sin faders rörelse och var på 1660-talet inte blott vinhandlare utan också gästgivare. Han fick, som nämnts i annat sammanhang, nytt privilegium på att driva värdshus i Hälsingborg år 1680, och 1692 överlät han sitt privile gium på systersonen Willem Fahrenhusen, som innehade gästgiveriet till sin död 1702.19 Under 1690-talet hade Hälsingborg förutom Michel Wessel och Willem Fahrenhusen ytterligare två gästgivare. Den ene var Hans Peter Albrecht, som avled år 1698, den andre var Claus Broddesen, som år 1695 övertog Michel Wessels privilegium. Claus Broddesen råkade i konflikt med vagnmanslaget, som anklagade honom för att göra intrång i deras näring genom att befordra resande med hästskjuts — vilket tydligen de andra gästgivarna ej brukat göra. 2^5

Försvenskningen Saken drogs inför generalguvernören, som resolverade att Claus Broddesen var i sin fulla rätt enligt K. M:ts gästgiveriförordning att hålla resande med skjuts. Magistraten intog emellertid en förmedlande hållning och sökte förmå Claus Broddesen att inträda i vagnmanslaget, dock utan framgång. År 1711 övertog Jesper Heldt det privilegium som Claus Broddesen innehaft. Broddesen hade avlidit strax förut.20

Färjemännen hade också till uppgift att svara för postföringen mellan Hel singör och Hälsingborg. Det danska postväsendet, som år 1653 överlåtits till en privatman på arrende, höll ett kontor med postmästare i Helsingör. På den viktiga postlinjen över Hälsingborg till Norge genom Sverige reste särskilda postbud, som i Hälsingborg fick ta in hos särskilt utsedda värdar bland bor garna. Också efter 1658 trafikerade det danska postverket en linje från Hälsing borg upp till norska gränsen. Några uppgifter från år 1709 omtalar att gästgiva ren Claus Broddesen vid denna tidpunkt för danska postverkets räkning höll en postryttare som förde posten mellan Hälsingborg och Varberg via Halmstad. I Varberg fanns en dansk postmästare som svarade för att posten fördes vidare på sträckan mellan Varberg och norska gränsen av en annan ryttare.21 Regeln synes ha varit att en postryttare för det danska postväsendets räkning varit stationerad i Hälsingborg. I Hälsingborgs dödbok upptages under år 1698 en notis om att en »norsk postryttare» avlidit i staden. I Sverige hade det funnits en statlig post sedan 1620-talet. Verksamheten ut arrenderades ofta till en enskild person som ansvarade för postföringen, och uppbar intäkterna mot en årlig arrendesumma. Det svenska postverket höll ett kontor i Helsingör och en postmästare i Hälsingborg. Över Hälsingborg-Helsingör gick fortfarande en viktig postlinje som förband Sverige med kontinen ten. Först år 1683 inrättades ännu en postförbindelse med kontinenten, nämli gen med postjakt från Ystad till Wittau och Stralsund.22 1658 års skånska kommission konstaterade i april 1658 att postförbindelsen mellan Hälsingborg och Helsingör redan fungerade och att det i alla skånska garnisonstäder enligt en nyupprättad personalstat för postverket borde finnas en postmästare. Det var önskvärt att det till dessa sysslor helst togs svenskar, endast i andra hand »inhemska» personer.23 Det var emellertid svårt att få postförbindelsen mellan Tyskland och Sverige genom Danmark att fungera ordentligt och svårigheter yppades ofta vid överfarten över Öresund. År 1660 216

Näringsliv och ekonomi klagade man sålunda i det kungliga kansliet över att viktig post från Tyskland blev fördröjd i Hälsingborg. Två år senare påpekades det att förseningar ofta inträffade på den danska sidan. Posten befordrades visserligen omgående från Hälsingborg till Helsingör, men där blev den ofta liggande på postkontoret en tid, innan passande lägenhet för postföringen söderut yppade sig. Det danska postverket trafikerade linjen Helsingör-Hamburg två gånger i veckan, men det svenska postverket anlitade endast sina egna postbud och de reste på samma sträcka endast en gång i veckan och lämnade Helsingör vanligen varje lördags kväll. År 1680 framhölls, att överföringen av post till Danmark från Skåne ofta fördröjdes genom att man fick vänta till dess att någon passagerare ankom till Hälsingborg som skulle ha färjebåt över sundet, eller tills annat lämpligt till fälle anmälde sig. När sedan postväskan anlände till Helsingör, befanns det ibland att ordinarie postturen söderut till Hamburg redan hade avgått.24 Postföringen med färjebåtar mellan Hälsingborg och Helsingör vållade alltså en rad svårigheter och detta sammanhängde bl. a. med att färjemännen enligt sin egen mening fick otillräcklig betalning för turerna. Under den första tiden efter Roskildefreden fick färjemännen ingen ersättning alls för att de befordrade posten. År 1661 konstaterade generalguvernören Gustav Otto Stenbock, att fär jemännen av denna anledning blivit »något tröga» till att ta posten med sig, och han beordrade landshövding Muschamps att tillkännage, att färjemännen i fortsättningen skulle få en halv riksdaler för varje tur med vilken de förde post. Ersättningen skulle utgå retroaktivt fr. o. m. den 1 juli 1658.25 Svenska staten hade hårt ansträngda finanser och färjemännen synes aldrig ha fått något av de utlovade pengarna. I Hälsingborgs riksdagsbesvär framfördes klagomål år 1664 från färjemännen över att de ej fick någon ersättning för postföringen. Generalguvernör Gustaf Banér tog sig an saken och utfärdade år 1668 en resolution, enligt vilken färjemännen skulle erhålla dem tillkommande ersättning ur stora sjötullmedlen. Dessa togs emellertid i anspråk för många slags utgifter och färjemännen fick inte vad de skulle ha. Inför 1669-1670 års skånska kommission framhöll de, att de för åren 1662-1668 av Banér tillerkänts 312 daler smt men blott 51 daler smt hade utbetalats. Kommissionen beslöt, att färjemännen i fortsättningen skulle få 1 daler smt i veckan för att de beford rade post över sundet. Pengarna skulle utbetalas ur stora sjötullmedlen.26 Därmed var emellertid inte frågan löst för färjemännens del, eftersom det liksom tidigare inte alltid fanns tillräckligt med pengar i sjötullkassan. 1672 års riksdagsbesvär innehöll återigen en punkt rörande ersättningarna för postfö-

Försvenskningen ringen. Färjemännen klagade över att de blivit »assignerade på sådana medel som sent eller intet kunna utgå» och önskade i stället få anvisning på pengar som med större säkerhet kunde utbetalas, och de ville helst få lyfta sin betal ning på postkontoret i Hälsingborg. K. M:t hänsköt ärendet till kommerskolle gium, men någon omedelbar rättelse följde inte. Tre år senare klagade färje männen hos magistraten över att de fram till i oktober 1674 hade en fordran på postverket uppstigande till 161 daler smt. Detta var sista gången färjemännen framställde klagomål i denna sak. Efter 1680 omtalas ej något missnöje från deras sida i anledning av postföringen. Svenska rikets finansväsen lades under Karl XI :s tid på säkrare grund än tidigare och detta torde också ha lett till att ersättningarna för postföringen kunde utbetalas mera regelbundet. Enligt en uppgift från år 1706 utförde färjemännen vid den tidpunkten fyra turer med post i veckan.27 1660 års personalstat för det skånska generalguvernementet upptog 30 daler smt i arvode åt postmästaren i Hälsingborg. Ersättningen för postgöromålen var sålunda ganska liten och uppdraget sköttes vanligen som bisyssla. Den förste kände postmästaren i svensk tid i Hälsingborg var tullnären vid stora sjötullen Peder Arfvidsson Bergh. Han omtalas som postmästare år 1662 och då nämnes också ett posthus i staden, med vilket väl troligen avses postmästarens egen bo stad. Vanligen fick nämligen postmästaren öppna postväskan och sortera posten hemma hos sig.28 Bergh efterträddes som postmästare av Anders Ekebohm, som övertog upp draget redan som syndicus och behöll det även som justitieborgmästare. Vid skiftet på borgmästarposten år 1676 övertog hans efterträdare Gabriel Hilleton uppdraget att vara postmästare. Under krigsåren 1675-1679 lämnade Hilleton Hälsingborg och år

1678 erhöll Johan Ancker uppdraget att vara postmästare,

samtidigt som han utnämndes till borgmästare i Hälsingborg. Motiveringen var att postmästartjänsten »alltid varit därvid kombinerad». Johan Ancker till trädde emellertid ej sina tjänster i staden.29 1686 års riksstat innehöll också en lönestat för postverket. Enligt denna skulle postmästaren i Hälsingborg få en årslön på 150 daler smt samt därutöver 15 daler smt i ersättning för sina expenser. Han hade därmed samma lön som post mästaren i Malmö och väsentligt mera än kollegerna i övriga skånska städer. Lönesättningen har betingats av uppbördens storlek vid de olika postkontoren. Spridda uppgifter om denna finns bevarade i kanslikollegiets arkiv och av dem kan utläsas att uppbörden vid postkontoret i Hälsingborg i början av 1680218

Näringsliv och ekonomi talet uppgått till något över 200 daler smt per år. Av de skånska städerna hade endast malmökontoret större uppbörd.30 Enligt den i Hälsingborg gängse ordningen sköttes postmästarsysslan också på 1680-talet av borgmästaren. Bengt Langh innehade den till sin död 1696. Därefter gick man utanför magistratens krets vid tillsättningen av ny postmäs tare. Fram till och med år 1708 fungerade apotekaren Andreas Lohman som postmästare. Då och då framställdes klagomål över att posten i Hälsingborg ex pedierades långsamt. De förklaringar som Lohman lämnade, ger inblickar i postkontorets verksamhet. År 1706 påpekade han sålunda att onödig tidspillan uppstod genom att postförarna försenades vid stadsportarna, därför att »de öpp ningar som hitintills hava hållits vid stadens portar» för deras ut- och inridande numera hölls stängda. År 1699 lämnade han följande förklaring till att postbe handlingen tog tid: vid sorteringen av posten från utlandet måste man först samla alla breven till Ängelholm och Laholm i en påse och lägga dem för sig i postväskan. På helsingörskontoret blandade man ofta hop paket till Sverige, Skåne och Blekinge, vilket tog lång tid att sortera upp, kontrollera mot med sända listor och utkvittera. Därefter skulle upprättas »specifikationer och kar tor» över alla försändelserna, vilka skulle medfölja på de olika svenska post linjerna och lämnas vid olika postkontor. Till sin hjälp hade han vid expeditio nen två biträden. Postbudet och hans häst kallade han alltid till sitt hus i god tid, när man väntade post från Helsingör, för att posten skulle kunna avgå så snabbt som möjligt. Men man kunde få vänta ibland över en halv dag, då posten »ofta av storm och oväder på ett och annat ställe hindrad varder». Samtidigt som utrikesposten ankom, kunde det hända att postbuden från Malmö, Lund, Landskrona, Blekinge osv. anlände. Då måste man ur deras väs kor uttaga försändelser som skulle gå till Halmstad, Varberg, Göteborg och Vä nersborg för sig och till andra adressorter för sig. Dessutom skulle en »biväska» iordningställas för posten till Ängelholm, i vilken inlades befallningar från guvernören och guvernementskansliet i Malmö till häradshövdingar, fogdar och andra kronobetjänter samt militära försändelser till garnisoner och enskilda. Alla dessa försändelser skulle buntas och kuverteras var för sig, innan de inlades i biväskan.31 År 1709 efterträddes Andreas Lohman som postmästare av sin son Lucas Lohman. Denne behöll befattningen till år 1719. Efter brytningen med Dan mark 1709 tjänstgjorde han bl. a. som rapportör åt svenska kronan och vidare befordrade de nyheter från Danmark som han kunde uppsnappa. Det danska

219

Försvenskningen angreppet 1709 ledde till att han tog postverkets handlingar med sig och reste till Malmö, där han kvarstannade till i mars 1710, då han återvände och återin trädde i postmästarsysslan.32 I januari 1718 utfärdades en ny kunglig förordning rörande gästgiverier och postbefordran. Grundtanken var att poststationerna och gästgiverierna skulle sammanslås, så att längs postlinjerna varje postmästare tillika skulle vara gäst givare och varje gästgivargård också tjänstgöra som posthåll. Därigenom ökades myndigheternas möjligheter att kontrollera skjutsningen och resande trafiken i riket. Den nya förordningen fick djupgående konsekvenser för Lucas Lohman. Han var ogift och ansåg sig därför ej kunna åtaga sig gästgiveriet. I februari avsade han sig därför postmästarsysslan och överlät den på en av guvernören förordnad gästgivare, nämligen tullnären vid lilla tullen Petter Appelberg. Hos överpostdirektören anhöll han om dennes tillstyrkan till att bli förflyttad för slagsvis till en rådmans- eller sekreterarbefattning i Karlskrona. Lohman kunde dock tänka sig att förbliva vid postmästarsysslan om han kunde få anställa hos sig en lämplig person, som skulle stå för gästgiveriet. Lohmans framställning ledde till en kompromiss. I närvaro av en guvernementssekreterare överenskom Lohman och Appelberg den 18 mars 1718 på råd stugan, att Lohman skulle behålla postmästarsysslan men också förbinda sig att hålla två par goda hästar med seltyg, två sadlar för de postiljoner som körde vagnarna, samt två sadlar för resande. För resande som önskade härbärge skulle gälla att de av Lohman hänvisades till Appelberg, »som bor mitt emot det hus till vilket Lohman ämnar flytta». Lohman skulle få guvernörens fullmakt på postmästartjänsten. Men magistraten skulle dessutom låta indela stadens åkare, så att varje dag minst 8 hästar fanns i beredskap, om postmästaren skulle behöva ta deras tjänster i anspråk. Denna indelning gjorde magistraten i april 1718 och därmed var en ny gästgiveri- och postorganisation införd i Hälsingborg.33 Denna blev dock ej gammal. Efter Karl XII:s död utfärdades redan i decem ber 1718 en kungörelse om »postväsendets inrättande på gamla foten». Detta innebar att postväsen och gästgiverirörelse åter skulle åtskiljas. Lohmans och Appelbergs samarbete upphörde därmed och Lucas Lohman lämnade dessutom i början av påföljande år postmästarbefattningen.34 1 2

1. Tull och accis 500, KA. 2. Kommerskoll. 1661 18.3, RA.

220

registratur,

3. Besvär 1664 28.6 p. 4 jämte bilaga, St. huvudserien,

skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. 4. Tullräkenskaper 19.7-30.11.1676, 3 A: Lo-

Näringsliv och ekonomi kalarkiver fra avstaaede Landsdele, Regnskaber og Jordeböger fra Helsingborg Len 16601676, DRA.

18. Rådst. prot. 1695 8.4. Kopiebok 1666 8.2, 1698 9.2. 19. Se ovan sid. 148 ff.

5. Rådst.

prot.

1706

23.2.

Kopiebok

1700

17.2.

20. Se ovan sid. 151 f. Rådst. prot. 1695 8.4, 1696 16.11, 1697 17-3> 4-12-

6. Kopiebok 1692 14.12. 7. Kommerskoll.

21. Se band III: 1 s. 94. T. Holm, Sveriges

registratur,

huvudserien

1663 11.9, p. 3-4, RA.

skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA.

Kommerskoll. registratur, huvud

serien, 1664 19.12, RA. Banérs

generalguvernörsberät-

av K. Hum. Vet.-samf. i Lund XXX.

1940)

Kommerskoll. registratur, huvudserien,

1666 20.7 p.

13, RA. Resolution

1668

19.10

p. 1, Kgl. resol. och förkl., RA. — Bjurlings påpekande

(Skånes

3 (Sthlm 1909) s. 1 ff., 81 ff., 4: 1 (Sthlm 1912)

23. Resolution

23.4, Sk. komm.

1658

1660

15.8,

1680

27.10.

Bergh

till

Hammarskiöld 1662 25.6, LMLH. Holm, anf. arb. 3 s. 217 ff., 233 ff. 25. G. O. Stenbock till Muschamps 1661 31. 10,

Muschamps

1661

till

Peder Arfvidsson

Bergh

10.12, Länsverifikationer, Malmöhus län

1660, KA.

1660-1720

26. Besvär 1664 28.6 p. 4, St. skr. och besv.,

(Lund 1945) s. 181 not 9) att färjorna år 1708

Hälsingborg, -1718, RA. Gustaf Banérs gene-

var

ralguvernörsberättelse etc., s. 95. Rådst. brev

befriade

från

utrikessjöfart

1658

arkiv, RA. 24. RR

telse 1664-1668, ütg. av I. Andersson (Skr. utg.

s. 95.

1929) s. 421.

s. 176 ff.

9. Resolution 1664 16.9 p. 4, Kgl. resol. och

10. Gustaf

(Sthlm

22. Holm, anf. arb. 1 (Sthlm 1906) s. 15 ff-,

8. Besvär 1664 28.6 p. 4 jämte bilagor, St.

förkl., RA.

allmänna postväsen 5:2

skeppsumgälder,

när

förde last men ej när de gick i barlast, måste

koncept

bero på ett missförstånd. Tulljournalen 1708

komm. 1669-1670, acta vol A. s. 29, RA. Sk.

visar att så ej var fallet, och som bilaga till

komm. 1669-1670 protokoll 1669 21.4 s. 1300,

1709 års sjötullräkenskaper finns bland veri

RA.

fikationerna en

av magistraten jämte stads-

1670,

jan.-febr.,

27. Rådst. prot.

HSA.

1706 22.2.

Inlaga

Kopiebok

Sk.

1675

notarien bevittnad kopia av 1668 års kungliga

29.3. Rådst. brevkoncept, 1672 sept.-okt., HSA.

resolution

Besvär 1672 16.11 p. 9, St. skr. och besv., Häl

rörande

last-

och

passpengar

för

färjetrafiken. 11. Renov. 1670 18.4 p.

singborg, -1718, RA. Resolution 1672 13.12 p. rådst.

prot.

1674

19.5.

Inlaga

13, Sk. komm. 1669-1670,

acta,

rådst.

prot.

1669

22.9.

Rådst.

1660 31.1,

1685

1662 25.5, LMLH. 29. Holm, anf. arb.

prot. 1687 10.10. Kopiebok 1691 21.11. 13. Rådst. prot.

28. G. O. Stenbock till K. M:t

RA. P. Arfvidsson Bergh till Hammarskiöld

vol. CC s. 779 ff., RA. 12. Renov.

9, Kgl. resol. och förkl., RA.

14.2, 1686 23.1,

1695

3 s.

247 ff.,

253.

1678 24.5, 29.11. Rudolf Christian Juel till K. M:t 1669 u. d. Städernas acta 24, Hälsingborg,

5.6, 14.12, 1696 6.6. Kopiebok 1693 12.3. 14. Knud Olsen Vognmands inlaga 1673 18. 8, Komnrunik., Gästgiveri och skjuts II a, RA.

RA. Inlaga av B.

Pihl, u.

dat., Sk. komm.

1669-1670, acta vol. CC s. 881 ff., RA.

Renov. rådst. prot. 1674 30.7. Rådst. prot. 1694

30. Holm, anf. arb. 4: 2 (Sthlm 1916) s. 271.

29.10.

31. Holm, anf. arb. 5:2 s. 266 h, 397 h, 415,

Kopiebok

1667

14.2,

3.4.

K. Enghoff,

5: 3 (Sthlm 1929) s. 126 f. RR 1698 29.10.

Ängelholm 1516-1916 (Lund 1929) s. 93. 15. Renov.

rådst. prot.

1674

30.7.

Resolu

tion 1668 27.8 p. 9, Kgl. resol. och förkl., RA. 16. Stiernman, Commerceförordn. III: 211 ff. 17. Inlaga 1670, maj, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 973, RA. Kvittenser 1673 27.1, 28.1,

20.5,

1673, KA.

Länsverifikationer,

Malmöhus

län

32. Holm,

anf.

arb.

5:3

204 h,

218 ff.

Rådst. prot. 1719 5.1. 33. Stiernman, Commerceförordn. VI: 451 ff. Holm, anf. arb. 5: 3 s.

370 ff., 401 f. Rådst.

prot. 1718 18.3. Kopiebok 1718 12.4. 34. Stiernman,

Commerceförordn.

VI: 569.

Rådst. prot. 1719 5.1.

22 1

BORGERLIG TUNGA

H . M,

1 ÄLSINGBORGS STADS finanser under dansk tid kan på grund av

det knapphändiga materialet ej studeras mera ingående. Vi vet att man före 1658 tog ut en kommunal skatt för stadens behov men vi känner inte till hur

stor denna var eller hur den användes. Materialet för tiden efter 1658 är rik ligare och ger oss möjlighet att ge en fylligare skildring av stadens finansiella situation. I behåll finns nämligen en del räkenskaper och längder från 1670talet och framåt, uppgjorda för den kommunala förvaltningens behov, och därjämte ett stort antal notiser i stadens kopieböcker samt enstaka uppgifter rörande 1660-talet, vilka blivit bevarade bland akterna från 1669-1670 års skånska kommission.1 Det är sålunda möjligt att få fram en ganska komplett serie uppgifter rörande de kommunala utgifterna under åren 1661-1718, dock med en lucka för 16751679 års krig. Dessa uppgifter är sammanställda i tabell 15. Rubriken »löner och övriga expenser» inrymmer de ordinarie kommunala utgifterna. Hit hörde sålunda årslöner till stadsnotarien (84 daler smt i lön och 6 daler smt för bläck och papper), stadskassören, sedan sådan anställts (60 daler smt), stadsvaktmäs taren (15 daler smt) och stadstjänarna (30 daler smt per man). Därjämte brukar upptagas de kommunala lönetilläggen till kyrkoherden (50 daler smt), kapellanen, dvs. komministern (25 daler smt) och ibland också till organisten (30 daler smt) och latinskolans rektor (35 daler smt). Vid behov medtogs kostnader för hyra av rådhus och bostad åt rektor. En stående utgiftspost var 10 daler smt, som skulle användas för vidmakthållande av stängslet mellan Kulla Gunnarstorps ägor och stadens fäladsmark, och på ett ställe omtalas att bönderna i Filborna åtagit sig att svara för stängslet och sålunda lyfte pengarna. Till dessa utgifter kom tillfälliga utgiftsposter för reparationer, inköp av inventarier, resor i stadens uppdrag eller rättegångar, vid vilka stadens intressen skulle bevakas. De egentliga kommunala utgifterna höll sig, som framgår av tabell 15, inom en ganska snäv ram. De översteg aldrig 900 daler smt och höll sig vanligen

222

Näringsliv och ekonomi mellan 400 och 600 daler smt per år. Men det bör framhållas att det inom denna kostnadsram ej fanns utrymme för de drygaste utgifterna, nämligen underhåll och reparationer på skeppsbron. Pengar till detta ändamål togs i regel ur de fallande bropengarna, men dessutom svarade staten i stor utsträckning för mera omfattande reparationer och underhållsarbeten på bryggan. Man hade inga ambitioner att försöka upprätthålla någon högre grad av likviditet, snarast inriktade man sig på att konsekvent hålla uttaxeringarna i underkant. Borgerskapet var också snara till klagomål, om bördorna ökade för mycket. När oväntade utgifter blev aktuella, var därför stadens kassakista ofta tom. Då måste man vanligen göra en extra uttaxering. Stundom reddes situa tionen upp genom att enskilda borgare — ej sällan rådmän eller några bland stadens äldste — lämnade förskott eller gjorde försträckningar på annat sätt. Den låga likviditeten fick också till följd att det dröjde med utbetalningarna ur stadens kassa, eftersom man ogärna tillgrep extra uttaxeringar. Detta synes ha blivit ganska vanligt framför allt efter 1680, då t. ex. borgmästarna kunde få vänta både länge och väl på utbetalningen av den lön de hade att fordra eller på ersättning för de riksdagsresor de gjort å stadens vägnar. Även enskilda borgare som gjort arbeten eller tjänster åt staden, kunde få ligga ute med sina pengar rätt länge. En liknande eftersläpning kunde göra sig gällande i fråga om inleverering av uttaxerade kronoutskylder till kronan. Den viktigaste kommunala inkomsten var den kommunala byskatten. Märk ligt nog sattes den under 1660- och 1670-talen så pass högt, att den räckte till en del utgifter utöver dem som förut uppräknats. Först och främst erlade man ur de inflytande byskattemedlen den årliga kontributionen till kronan, vilken uppgick till 200 daler smt. Men som framgår av anmärkningarna till tabell 15, tog man ur dessa skattemedel också pengar till andra statliga pålagor, som skeppshjälp och inkvarteringskostnader. Efter 1680 gjorde man normalt skilda uttaxeringar för de kommunala utgifterna och för kronoutskylder och militära pålagor. Den praxis synes ha stadgat sig, att ur de kommunala byskattemedlen bestreds i första hand — utöver de normala löpande utgifterna samt den årliga kontributionen — tillfälliga utgifter som t. ex. borgmästare Langhs avlöningsförstärkning, hyra av kommendantsbostad, rättegångskostnader, lösen av 1680 års privilegiebrev m. m., men ej några statliga pålagor. Förändringen hängde otvivelaktigt samman med att man från 1680-talet övergått till att tillämpa svensk rätt och svenska förvaltningsprinciper, och därvid också lagt upp finans förvaltningen efter mera strikta linjer än tidigare. 223

Tab. iy. Hälsingborgs ordinarie kommunala utgifter under tiden 1662-1718, vilka täcktes med kommunala byskattemedel Källor: Årsextrakter ur kämnärsräkenskaper, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 678 v. ff., RA. Utgiftsstat för år 1670, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 854, RA. Räkenskaper, allm. serie, HSA. Kopieböcker, passim, HSA:RM.

Årl. kontriÅr

bution

Årl. kontri-

Löner och övr. expenser

År

bution

Löner och övr. expenser

1661 21.9

54iÖ 39iC

1693

200

3l5S

1694

200

283d

1695

200

49°* 569“

200

28oe

1696

200

5iou

1666

200

88or

1698

200

614*

1667

200

2919

1699

200

56c/

1668

200

701^

1701

200

460

1669

200

yoih

1702

200

1670

200

65i1

1703

200

445 445

1671

200

75i;

17°4

200

5802

1672

200

651*

1705

200

56ia

I^73

200

1706

200

560

1674

200

75iZ 75iZ

1707

200

561

1680

—

682

1708

200

610

1681

—

527m

1709

200

383

1682

—

579

1710

200

286

1683

200

5!8n

1711

200

360

1685

200

768°

1712

200

374

1686

200

1713

200

410

1687

200

551 550

1714

200

464

1688

200

555P

1715

200

365®

1716

200

532 530

1717

200

524

1718

200

660

-1662°

200

1663 1664

200 200^

1665

1689

1690

200

1691

200

505 490s

1692

200

435s

Anm. Alla belopp anges i daler smt. Ören upptages ej. a

Kämnärsräkenskaperna

för tiden

1.1.1658-10.9.1659, 10.9.1659-1.10.1660,

27.9.1660-2.9.1661

är bevarade i extrakter och kan ej bearbetas. ö Därutöver för div. ändamål: 211 daler smt. Till förtäring åt officerare och kronobetjänter: 190; ljuspengar för corps de guardie: 110 daler smt. 0 Därutöver 180 daler smt i servispengar, 18 daler smt i ljuspengar. d Därutöver 180 daler smt i servispengar, 154 daler smt för officerares och kronobetjänters förtäring. e Därutöver 150 daler smt i skeppshjälp, 102 daler smt i servispengar, 58 daler smt för offi cerares och kronobetjänters förtäring. / Därutöver 150 daler smt i skeppshjälp, 200 daler smt till servispengar m. m., 600 daler smt för extra utgifter, 150 daler smt för en syndicus’ tjänsteresa. — Den höga expenssumman i ta-

224

Näringsliv och ekonomi Den årliga kontributionen till kronan på 200 daler smt togs emellertid också efter 1680 ur de kommunala byskattemedlen. Förmodligen bör denna ordning ses mot bakgrunden av skatteskicket i dansk tid före övergången till Sverige. Då fanns det ett visst ehuru oklart samband mellan uttaxeringen av den »by skatt» som tillföll kronan och den kommunala skatten. Hälsingborg erlade av gammalt i »byskatt» till kronan 56 mark och 4 skilling, men befriades år 1655 under tolv års tid från denna statliga pålaga. Men staden ålades i stället under 1600-talets förra hälft en annan statlig penningskatt, den s. k. unionsskatten, som sedan 1640-talet utgick som »hel» unionsskatt med 300 daler per år eller »halv» unionsskatt med 150 daler.2 Efter övergången till Sverige gjorde svenska kronan anspråk på en motsvarande penningskatt, och borgarna åtog sig att år ligen betala 200 daler smt i kontribution. Denna skatt har otvivelaktigt upp fattats som en svensk motsvarighet till den gamla danska stående statliga »by-

bellen (880 daler smt) motiverades med att 200 daler smt måste anslås till betalning av 1664 års årliga kontribution, vilken stadskämnären ej kunnat redovisa för. 9 Därutöver 150 daler smt i skeppshjälp, 200 daler smt i servispengar. li I summan ingår servispengar till ett ej angivet belopp. År 1669 upptogs dessutom 600 daler smt till riksdagspengar. i Därutöver 150 daler smt för resterande del av 1667 års årliga kontribution, 75 daler smt till kommendantens hushyra. i Därutöver 75 daler smt till »överstens inkvartering». fe Därutöver 600 daler smt till riksdagspengar, 75 daler smt till kommendantens hushyra.

Därutöver 90 daler smt till kommendantens inkvartering, 36 daler smt till generalkvarter

mästarens. m Därutöver 480 daler smt för lösen av 1680 års privilegiebrev. « Därutöver 170 daler smt av de 250 som borgmästaren beviljats i riksdagspengar. 0 Därutöver 30 daler smt till kommendantens hushyra. v Därutöver 300 daler smt i resterande lön åt borgmästaren, 284 daler smt för oförutsedda utgifter under 1687, vars anslag ej räckt till. Q Därutöver 150 daler smt i »salarium» åt borgmästare Langh. r Dito. Dessutom 154 daler smt i resterande rådhushyra och 300 daler smt till kostnader för en rättegång. s Därutöver 150 daler smt i »salarium» åt borgmästare Langh. t Dito. Samt 80 daler i resterande rådhushyra, 60 daler smt till kommendantens hushyra. u Därutöver 150 daler smt i »salarium» åt borgmästare Langh, 60 daler smt till kommen dantens hushyra. v Därutöver 60 daler smt till kommendantens hushyra. ® Dito. Samt 26 daler smt till skolmästarens hushyra. y Därutöver 60 daler smt till kommendantens hushyra. 2 Därutöver 60 daler smt för två års resterande rådhushyra. å Därutöver 105 daler smt till reparationer på vägareboden, 38 daler smt för utlägg stads kassören gjort år 1704. 15 - 689890

Hälsingborg IV: 2

225

Försvenskningen skatten» och unionsskatten. Därför blev det naturligt att liksom tidigare ut taxera denna statliga pålaga på samma sätt som man varit van vid tidigare, dvs. i samband med uttaxeringen av den kommunala »byskatten». Denna praxis följde man under hela perioden 1658-1718. Den kommunala utgiftsstaten uppjordes för ett år i sänder av magistraten. Detta skedde i början av året, vanligen någon gång under tiden mars-maj. Därefter utsågs till en början enligt gammal dansk praxis åtta »taxereborgare» som skulle »sätta» skatten. I annat sammanhang har vi visat, hur ur denna sed vänja i Hälsingborg utvecklat sig den institution som snart skulle benämnas »borgerskapets äldste», helt i anslutning till svensk praxis.3 Åtta eller sexton män — varav i sistnämnda fall åtta ansågs som »ordinarie» — skulle förrätta taxeringen. Till ledning fick de utlevererade föregående års skattlängder och dessutom deltog ofta vid taxeringen föregående års stadskämnär, ibland också stadsskrivaren. Taxeringsborgarna — senare de äldste — skulle förrätta taxeringen »efter vars och ens förmögenhet, bärgning, bruk och hantering, så att envars läglighet och villkor granneligen bliver observerade och eftertänkta, att ingen med billighet skall hava orsak sig däröver besvära och beklaga, och det så rättfärdeligen göra, som de med gott samvete kan försvara, och ingen påsätta eller förskona antingen för vilja eller vänskap, gunst eller gåva, hat eller avund i någon måtto, utan den rike som god näring och bruk haver att komma de fattiga till hjälp». Ordala gen är hämtade ur en instruktion för taxeringsborgarna från år 1672.4 Sedan taxeringsmännen med ed förpliktat sig att handla rättrådigt och efter bästa för stånd, gick de till verket. Taxeringens resultat sammanfattades i en skattelängd, där varje skattskyldig uppfördes för ett visst antal »hold». Det är omöjligt att fastställa hur mycket ett »håll» — eller som man ibland sade »skattehåll» — ansågs motsvara i fråga om inkomst och förmögenhet. Bedömningen har säkerligen skiftat från år till år och alltid varit relativ. Skattehållet var alltså en taxeringsenhet, som taxe ringsmännen efter bästa förstånd åsatte varje skatteskyldig. Lägsta tal var 1/8 håll men förmögna personer kunde taxeras till både fem håll och mera. Upp gifter om antalet skattehåll är bevarade för varje år under tiden 1698-1718. För tiden mellan 1683 och 1695 föreligger skattehållslistor för enstaka år, och eftersom man praktiserade samma förfarande vid uttaxering av kronoutskylder, har i ett par fall kompletteringar kunnat göras ur dessa längder. Längdernas uppgifter är sammanställda i tabell 16. Denna kan kompletteras med en bevarad

226

Näringsliv och ekonomi notis om att det under ett ej närmare angivet år mellan 1658 och 1660 i staden funnits 389 skattehåll.5 Skattehållsuppgifterna bygger alltså på en skönstaxering. Värdet av dem ökar dock, om man tar i betraktande att man vid varje års taxering utgick från före gående års skattelängd och utfallet av föregående års skatteuppbörd. Föränd ringar i skatteunderlaget från ett år till ett annat bör med andra ord avspegla sig i det åsatta antalet skattehåll. Å andra sidan måste man räkna med att gradvisa förskjutningar kunnat inträffa i fråga om taxeringsmännens värde ringsnormer under längre tidsperioder. Man får därför vara försiktig vid jäm förelser mellan år som ligger långt från varandra. Borgarna har givetvis alltid önskat att bli så lågt taxerade som möjligt. När därför antalet skattehåll stiger från ett år till ett annat, torde man kunna utgå från att skatteunderlaget i staden vuxit. Mindre säkert däremot är att en minsk ning av det bokförda antalet skattehåll från det ena året till det andra skulle ha berott på en minskning av skatteunderlaget — i varje fall om skillnaden uppgår till blott några få enheter. Med dessa reservationer kan man diskutera och dra vissa slutsatser ur tabel lens siffror. Att det i Hälsingborg omkring år 1660 funnits 389 skattehåll, är sålunda säkert belagt. Den första uppgiften som möter i tabell 16, gäller år 1683 och utvisar i jämförelse därmed en nedgång med mera än hälften i antalet håll. När denna minskning skett, kan ej säkert fastställas, men med ledning av

Tab. 16: Antalet skattehåll i Hälsingborg åren 1683-1718 Källor: Räkenskaper, allm. serie, HSA. År

Antal håll

År

1683

1699

1685

x59 3U HO Va

1687 1689

Antal håll

År

Antal håll

1710

1701

195 176

163 V2

1702

193 V4

1712

197 [204 V2]

1703

187

1713 1714

85 V4

1715 1716

61 v4

1717

59 V4

1718

59 Å4

1711

1690

[176]

1704

!Ö9 V2

1692

[188]

1705 1706

174 165

1693

184 V*

1694

1707

1695

194 189 V4

1708

i63 V4 162

1698

I91 V4

1709

162 3/4

142

97 V2 68

62 V2 60 V2

Anm. De inom klammer satta skattehållsuppgifterna är tagna ur taxeringslängder för statlig kontribution.

227

Försvenskningen vad vi vet om handel, sjöfart och övriga näringar i staden, vågar vi anta, att antalet skattehåll varit stort under hela 1660-talet, och att nedgången inträffat framför allt i samband med 1675-1679 års krig. Därefter företer åren fram t. o. m. 1710 tämligen jämna siffror, men fr. o. m. 1711 minskar antalet skatte håll ständigt. År 1718 uppgick antalet skattehåll till endast en sjättedel av vad det varit i början av 1660-talet. Tillbakagången har skett språngvis. 1709-1710 års krigshändelser och pesten år 1711 har satt sina tydliga spår i materialet. Troligen har 1675-1679 års krig förorsakat en liknande nedgång, även om re gressen under efterkrigstiden kunnat bromsas. En del av skattehållslistorna — eller »skattepoletterna», som de ibland kal lades — är upplagda rotevis. Då kan man konstatera, att antalet skattehåll var större i den norra roten än i den södra. Fiskarbefolkningen i Nyborg, som stundom uppfördes för sig, taxerades i regel mycket lågt, och detta gällde också något tiotal personer som över huvud taget ej sattes i håll utan uppfördes utan för den egentliga längden att var och en betala några öre smt. Förmögenlietsfördelningen i 1687 års lista är signifikativ. Ej mindre än 78 personer — alltså över hälften av de skattskyldiga — upptogs till endast ett håll eller därunder. Över ett håll men under tre sattes 40 personer, och till tre håll eller däröver sattes 17. Av dessa sistnämnda var en person den högst taxerade. Han var satt till fem håll. Man får en liknande bild vilken längd man än väljer, dock med den skillnaden att under 1700-talet skillnaderna i förmögenhet synes ha varit något större. År 1704 sattes sålunda Michel Swerdtfeger till 10 håll, Johan Cöster till 7, medan återstoden av de skattskyldiga uppvisade samma låga tal som 1687. I den högst beskattade gruppen återfanns först och främst rådmännen och övriga köpmän. Genom sitt ledamotskap i magistraten och i borgerskapets äldste hade denna grupp större inflytande på stadens styrelse och större ansvar, men de bar också större bördor i fråga om beskattningen. Den gamla danska förordningen av 1619, genom vilken metoden att använda taxeringsborgare infördes, föreskrev att borgmästare och råd ej skulle taxeras av dessa utan själva sätta sin skatt. Också efter 1658 har man i Hälsingborg en tid följt denna praxis. I 1666 års instruktion för taxeringsborgarna påpekades ut tryckligen att det ej i deras uppdrag ingick att taxera magistratsledamöterna, eftersom dessa »sig själva taxerar efter privilegierna».6 Denna praxis har emeller tid övergivits, om inte förr så på 1680-talet. I samtliga bevarade längder över den kommunala byskatten upptas borgmästare och rådmän förutom i de fall då en skilda magistratsmedlemmar av speciella skäl befriats från skatten. 228

Näringsliv och ekonomi Grundregeln, omvittnad på otaliga ställen i riksdagsbesvär, suppliker och resolutioner, var att var och en som drev borgerlig näring, också skulle bära borgerlig tunga. Undantagna från den kommunala skattskyldigheten var där emot medlemmar av de privilegierade stånden, dvs. adelsmän och präster. Häl singborgs präster deltog ej i de kommunala utskylderna och erlade skatt till kronan enligt de bevillningar som prästeståndet åtog sig vid riksdagarna. Kronobetjäningens skyldigheter blev ofta omstridda. Ett kungligt brev från 1681 fri tog generellt all tullpersonal från både inkvartering och borgerlig tunga. Om någon tullbetjänt vid sidan av sin tjänst drev något slag av borgerlig näring, krävde däremot stadens myndigheter att han skulle också deltaga i borgerlig tunga. Ett exempel härpå var Johan Andersson Brunnberg, som enligt vad vi tidigare sett, år 1671 tilläts driva borgerlig näring på villkor att han taxerades för 4 håll, mottog två soldater i inkvartering och svarade för stadsvakt liksom andra borgare. År 1703 anhöll bl. a. stadsnotarien Peter Röring d. y. om att slippa kommunal byskatt, därför att han »intet under borgerskapet sorterar», men framställningen avslogs. På grund av »den svåra tiden» befriades år 1709 all kronobetjäning från borgerlig tunga av K. M:t.7 Sedan skattepoletten utskrivits, överlämnades den till magistraten. Det fanns nu möjlighet för dem som önskade att överklaga taxeringen. Detta kunde leda till att magistraten beslöt göra vissa jämkningar, men i regel inhämtade man först de äldstes åsikt.8 Stundom yppade sig mera utbrett missnöje med skatterna bland borgerskapet och ibland ledde detta till kritik av den uppgjorda utgiftsstaten. År 1701 vände man sig sålunda mot anslaget för oförutsedda utgifter och följande år protesterade man mot att stadsvaktmästaren föreslagits få höjd lön. Vid ett par tillfällen var magistraten missnöjd med skattsättningen och gav taxeringsmännen i uppgift att revidera den, och en gång utsåg man nya taxeringsmän i stället för de tidigare utsedda. År 1683 anhöll de utsedda taxerings männen om att den taxering de gjort skulle revideras, därför att inkomst- och förmögenhetsförhållandena för en del borgare avsevärt förändrats sedan den gjordes. Speciella problem kunde uppstå, när en magistratsledamot överklagade sin taxering. Rådman Jöran Holst klagade 1704 över att han satts till 3 håll, medan han enligt egen uppfattning borde stå för högst 1 1/2 håll. Magistraten hänsköt denna kinkiga fråga till de äldste, som edligen intygade att Holst borde taxeras högre än till i1/2 håll, men man överlät avgörandet till magistraten. Denna fastställde då omsider den ursprungliga taxeringen. Jöran Holst sattes alltså till 3 håll.9 229

Försvenskningen Sedan framkomna besvär avgjorts, fastställde magistraten skattepoletten och undertecknade densamma. Därefter utlämnades den för uppbörd. Stadskämnären svarade ofta för skatteuppbörden men man ordnade det eljest så, att en eller två borgare svarade för uppbörden antingen i var sin rote eller i hela staden tillsammans och sedan redovisade för kämnären. Det var ej alltid odelat ange nämt att uppbära skatten. Under de knappa åren på 1710-talet var en borgare utsedd att uppbära 1716 års kommunala byskatt i södra roten. Sedan han gått runt med skattelängden, kom han den 1 september upp på rådstugan, slängde längden på rådstugubordet och förklarade att det i rådande dyrtid var omöjligt att förmå borgarna att erlägga skatten. Magistraten resolverade, att han genom sitt beteende visade vanvördnad för magistraten och ålade honom vid vite att uppbära skatten, som »i dessa tiders konjunkturer» väl behövdes.10 Restantier förekom ofta och uppbördsmännen fick då genom magistratens försorg bistånd av stadsvaktmästaren, stadstjänarna och av två särskilt bland borgarna utsedda värderingsmän som biträdde dem vid den utmätning som blev följden av den skatteskyldiges oförmåga att betala. År 1714 fick stadskassören också stöd från guvernörens sida. Ännu i slutet av året var uppbörden av den kommunala byskatten ej avslutad. Guvernören konstaterade då, att de pengar som skulle erläggas, också var anslagna till den kronan tillkommande årliga kontributionen om 200 daler smt, och i anledning därav befallde han att skatten skulle erläggas utan dröjsmål och att kontributionsmedlen skulle ha förtursrätt vid dispositionen av de influtna pengarna.11 Stadskämnären eller senare stadskassören skulle ur de influtna medlen be strida de i utgiftsstaten upptagna utgifterna. Därvid gällde att löner utanordnades utan särskild assignation men att för övriga utgifter krävdes assignation av magistraten. Avsikten med denna regel var uppenbarligen att hålla de oförut sedda utgifterna nere så mycket som möjligt.12 För kommunala ändamål förfogade staden över ytterligare ett par inkomst källor, dock relativt obetydliga. Runtom i staden låg jordlotter som tillhörde staden och dessa utlejdes till enskilda som brukade dem eller bebyggde dem. Avgifterna härför, »jordskylden» eller senare »tomtörena», tillföll stadens kassa. Några större belopp var det aldrig fråga om. År 1695 upptog sålunda en tomtöreslängd i allt 33 poster, växlande mellan 1 öre smt och 1 daler 12 öre smt. Totalt gav tomtörena något över 58 daler smt detta år. Alltsedan 1647 hade staden rätt till »femtepenningen husleje», dvs. en femte del av hyresintäkterna från fastigheter i staden, vilka ägdes av adelsmän, präs 230

Näringsliv och ekonomi ter eller bönder som var bosatta utom staden, och hyrdes ut till andra personer. Denna gamla rättighet från den danska tiden uppbars också efter 1658. Avgiften upptogs konsekvent i de bevarade extrakterna av 1660-talets kämnärsräkenskaper och omtalas vid flera tillfällen under 1680- och 1690-talen. Den omnämnes senast 1702. Stadskämnären skulle ha hand också om denna uppbörd men av en del notiser att döma, har man inkrävt femtepenningen ganska sporadiskt. Att man ej mera vårdat sig om denna intäkt, torde ha berott på att den gav så litet i pengar. Räkenskaper från åren 1686, 1694 och 1695 utvisar att den givit blott mellan 10 och 20 daler smt och att den erlagts av endast fem eller sex personer.13 Utöver de i tabell 15 upptagna kommunala utgifterna förekom några andra som direkt berörde stadens förvaltning och intressen. Hit hörde först och främst kostnaderna för representationen vid riksdagarna. De rese- och traktamentsersättningar, »riksdagspengarna», som tillkom riksdagsmännen, upptogs i 1672 och 1683 års utgiftsstater men i fortsättningen uttogs de hos borgerskapet genom en särskild uttaxering, varvid man som underlag nyttjade byskattelängden. Borgmästaren brukade få 300 daler smt, men av räkenskaperna från 1672, 1689 och 1693 framgår att beloppet utbetalats i omgångar — en del vid avresan, en del vid hemkomsten och stundom på särskild anmodan en del under vistelsen i Stockholm. Det förekom att också ersättningar för resor i stadens ärenden t. ex. till guvernementskansliet i Malmö kunde tas ut genom extra uttaxering.14 Staden betungades ofta av militära inkvarteringar. Detta skall utförligare be handlas i annat sammanhang. Staden hade skyldighet att sörja för bostad åt kommendanten. Under 1670-talet utgick en hyresersättning till honom med be lopp mellan 75 och 90 daler smt, på 1690-talet hade denna sjunkit till 60 daler smt, men den 1 juli 1711 ingicks ett avtal med dåvarande kommendanten Peter Lanner, senare adlad Lannerstierna, om att han årligen i hyresersättning av sta den skulle erhålla 100 daler smt. Som framgår av anmärkningarna till tabell 15, upptogs kommendantens hyresersättning vanligen i den kommunala utgiftsstaten. Så var clock ej fallet på 1710-talet, då man varje år gjorde en särskild ut taxering av de 100 daler smt som Lannerstierna då gjorde anspråk på.15 Bland borgarnas åligganden ingick också att tillsammans svara för stadsvak ten. Om vakthållningen före 1658 vet vi ej mycket. Saker och ting som betrak tades som självklara, har normalt satt mycket få spår i det bevarade källmateria let. Endast då det uppstod oenighet om rättigheter och skyldigheter, kan man

Försvenskningen finna några uppgifter i källorna. Detta gäller i hög grad borgerskapets skyl dighet att bestrida vakthållningen. Materialet är torftigt, och då några notiser är bevarade har det i regel gällt oenighet kring stadsvakten eller beslut om omorganisation av den. Tidigare har vi omtalat att stadsvaktmästaren hade uppsikt över vakthåll ningen och ansvarade för att denna fungerade. Sommartid skulle väktarna pa trullera åtta timmar varje natt, medan vakthållningen under den mörkare delen av året utsträcktes till tio timmar. År 1672 slarvade man med vakthållningen. Då besvärade sig borgarna hos magistraten över att »en stor del sitter fria för vakt». Magistraten tillhöll stadsvaktmästaren att tillse att ingen förbigicks, när det gällde att fullgöra stadsvakt. Den som tredskades, skulle kallas upp på råd stugan. Samma år väckte stadsvaktmästaren åtal mot en målare i staden som begett sig på sillfiske om hösten utan att ha ordnat med någon ersättare för sig i stadsvakten. Stadsvaktmästaren lejde då en ersättare åt honom, men när måla ren själv skulle bestrida vakttjänsten, infann han sig visserligen personligen men vägrade fullgöra de obligatoriska väktarropen. Tillsammans med en annan vaktman »mötte han framför borgmästare Bendt Pihls dörr och ropade däruti» men sedan vägrade han att »ropa mera framför någon mans dörr» och gick hem igen. Stadsvaktmästaren måste åter leja en annan man i målarens ställe, och inte heller denna gången ville målaren betala legan. Magistraten fann målaren skyl dig till trots, motvillighet och hotelser mot stadens vakt, lät sätta honom i stadens källare och ålade honom att ersätta stadsvaktmästaren de utlägg denne haft för hans räkning.16 Av protokollet framgår att vakterna vid denna tid patrullerat två och två. Likaså omtalas att ett antal borgare ställt upp för att den natten fullgöra vakt tjänsten. Målaren råkade nämligen i delo med dessa, hotade dem med en hötjuga och sade sig skola »röra omkring i tarmarna på dem med tjugan». Vakt styrkan har sålunda vid denna tid varit så stor, att man disponerat över av lösningar till de patrullerande vakterna. Det är också tydligt att borgarna ej personligen behövde fullgöra vakttjänsten utan mot betalning kunde ställa en annan person i sitt ställe. Under 1680-talet synes vaktstyrkan ha minskats avsevärt. Vid mitten av 1690talet omtalas endast en väktare. Då stals en del av Mariakyrkans kyrksilver och vid utredningen av stölden framkom det, att förutom klockardrängen hade stadsväktaren en nyckel till kyrktornet, för att kunna komma upp i detta och därifrån ta en överblick över staden. Magistraten konstaterade, att stadsvakten 232

Näringsliv och ekonomi ej kunde bibehållas vid det skick den nu hade. Väktarnas uppgift var fortfa rande att »om natten vid varje timme ropa, samt tillse om något på gatorna av främmande folk och andra kunde passera, såsom ock där någon eldsvåda kunde uppkomma». Man var ej nöjd med att endast en person skötte patrulleringen och att borgerskapet, som »omskiftade var natt med en persons utsändande» ofta lät pojkar ta hand om vakthållningen. Därför ville magistraten nu anställa fyra väktare som alternerande varannan natt två och två skulle svara för vakt hållningen. I stället borde borgerskapet åtaga sig att med pengar avlöna dessa väktare. Borgerskapet ansåg sig emellertid ej kunna göra detta, varför magi straten hänsköt ärendet till guvernör Otto Wellingks avgörande. Han resol verade år 1696 att borgarna borde åtaga sig de kostnader som var nödvändiga för att ge väktarna »nödtorftig lön».17 Under 1700-talet synes det ha gått trögt när det gällde att förmå borgarna att tillskjuta pengar för »väktarhållet». År 1702 underströk de äldste, att alla som ägde hus i staden var skyldiga att »participiera» i väktarhållet. Men bor garna brukade nu liksom före 1696 utnyttja möjligheten att i stället för att an lita väktarna antingen själva gå på vakt eller sända någon annan i sitt ställe. Detta föranledde stadsvaktmästaren att år 1714 i en inlaga till magistraten be gära att man åter skulle förbjuda att »några gossar gör stadsvakt». Inlagan vitt nar också om att det fanns husägare i staden som försökte undandraga sig skyl digheten att »participiera» i väktarhållet. Stadsvaktmästaren räknade upp 39 personer som ej bidrog på något sätt till stadsvakten. Bland dem märktes stadens prästerskap, skolans personal, stadsnotarien, kronobetjänter m. fl.18 Att svurna borgare skulle delta i väktarhållet, var ställt utom allt tvivel. De uppräknade personerna hörde ej till borgerskapet, men de bebodde hus i staden och borde sålunda enligt den mening som de äldste uttalat år 1702, också bidraga till vakthållningen. De synes emellertid ej själva ha delat de äldstes uppfattning.

1. Räkenskaperna

finns

Räkenskaper,

acta vol. CC s. 755, RA.

allm. serie, HSA. De har utnyttjats för fram

6. Kopiebok 1666 6.2.

ställningen i både detta kapitel och det föl

7. Renov. rådst. prot. 1671 8.6. Rådst. prot.

jande, utan att särskilda hänvisningar gjorts, utom i speciella fall.

1709 1.9. Kopiebok 1703 28.4, 1718 29.5. 8. Renov. rådst. prot. 1670 8.12, 1673 17.3,

2. Se band III: 2 s. 76 ff.

1681 21.4. Rådst. prot. 1695 27.7, 1 2°7 3 4 518-12, 7

3. Se band IV: 1 s. 390 ff.

21.12 och flerstädes.

4. Kopiebok 1672 9.5 och flerstädes i råds tu guprotokollen. 5. Inlaga

1670 28.1, Sk. komm.

9. Rådst. prot. 1683 7.6, 1701 18.3, 1702 14.1, 1704 28.9. Kopiebok 1675 8.4, 1696 26.5.

1669-1670,

10. Renov. rådst. prot. 1670 30.5, 1674 18.6.

Försvenskningen Rådst. prot. 1683

7-6>

1703 19-9, 21.9, 1716 6.9

och flerstädes. Kopiebok 1695 19.8, 1696 17.9. 11. Rådst. prot. 1684 22.12, 1703 14.11, 16.11, 1714

22.12.

Kopiebok

1682

28.8,

1684 29.12,

1683

21.7,

Kopiebok

1686

19.4. 13. Se band III: 2 s. 75. Rådst. prot. 1683 23.7, 1702 18.1. Kopiebok 1686 19.4, 6.5, 1694 24.9, 1695 7-914. Renov. rådst. prot. 1675 1.7. Rådst. prot.

234

15. Rådst. prot.

1712

1.10,

1719 3.10,

1720

4.5. Lanners kvittens 1715 14.1 samt magistra tens repartitionslista av 1713 9.11 i Räkenska per, allm. serie, HSA.

1691 8.12. 12. Rådst. prot.

1689 8.1, 9.1, 12.1. Kopiebok 1689 1.5.

16. Renov. rådst. prot. 1672 10.10, 31.10. 17. Rådst. prot. 1696 23.5. Wellingks resolu tion 1696 4.9, HSA. 18. Rådst. prot. 1702 14.1. Stadsvaktmästare Nils Perssons specifikation 1714 12.7 i Räken skaper, allm. serie, HSA.

KRONOUTSKYLDER OCH FÖRSTRÄCKNINGAR

ENTEMO T den danska kronan hade Hälsingborgs borgerskap före 1658

fullgjort en rad prestationer av skiftande art. Först och främst erlade staden den tidigare nämnda årliga statliga »byskatten» och därjämte ofta extra penning

skatter, under 1600-talet ibland kallade unionsskatter. Till detta kom från år 1629 en speciell penningskatt på borgerskapets tjänstefolk, »drengeskatten», och vid enstaka tillfällen extra pålagor, exempelvis kröningshjälp. Av ålder var sta den skyldig att utan kostnad för kronan låta befordra kronans tjänare och gods över sundet med färjor och båtar samt att skjutsa personer som uppvisade av kronan utställda pass. Dessutom avkrävdes från tid till annan olika slags naturaprestationer, t. ex. ölbryggning, uppställande av timmermän och annat arbets folk osv.1 Till de militära bördor kronan lade på staden, återkommer vi längre fram. Det svenska skattesystemet för köpstäderna påminde i olika avseenden om det danska. Visserligen saknade den statliga »byskatten» någon svensk motsvarighet, men i stället uttogs dels stående penningskatter, dels tillfälliga kontributioner och därutöver krävdes vid enstaka tillfällen särskilda prestationer både i pengar och in natura. Omedelbart efter Roskildefreden 1658 grep man sig från svensk sida an med att reorganisera skatteväsendet inom generalguvernementet. Gustav Otto Stenbock lät guvernementskamreraren och landshövdingarna infordra upp gifter om den danska kronans ordinarie intäkter från de olika städerna och dessutom besked om de extra pålagor, t. ex. gengärder och »kongeskatter», som stundom utgått samt slutligen upplysningar rörande städernas skyldigheter i fråga om skjutsning, färjning, körslor, dagsverken, bropengar, båtsmansskatter osv.2 Krigsutbrottet några månader senare avbröt detta arbete och under det nya kriget tillgrep man från svensk sida improvisationer av olika slag för att fylla kronans kassakista. Om Hälsingborgs utskylder till den svenska kronan vet vi därför mycket litet före år 1660.

235

Försvenskningen Efter Köpenhamnsfreden år 1660 blev skattefrågorna åter aktuella. En stat måste upprättas för det skånska generalguvernementet. Så länge danska kronan haft myndighet över båda stränderna av Öresund, hade det varit naturligt att ålägga städerna vid sundet skyldigheten att kostnadsfritt göra överförsel åt kronan till och från Själland. Efter 1660 var läget ett annat och svenska kronan kunde ej motivera att denna pålaga bibehölls för städerna vid Öresund. Redan vid 1660 års riksdag hade Elälsingborg framgång med en anhållan om att bli befriat från färjningsskyldigheten och samtidigt slapp man också åliggandet att utan ersättning skjutsa personer med kungliga pass. På lantdagen i Malmö 1662 bekräftades den nya ordningen och i en kunglig resolution från år 1668 fast slogs, att ingen stad i generalguvernementet skulle få betungas med skjutsning eller andra körslor. Över huvud taget fick de skånska städerna ej åläggas några bördor utan deras »goda bevillning och samtycke».3 Begärde svenska kronan skjuts av borgerskapet i fortsättningen, utgick ersätt ning för de gjorda tjänsterna ur allmänna medel. Men under de danska ocku pationerna i samband med 1675-1679 års krig tillämpades åter den gamla danska ordningen i fråga om skjutsningar. Detta ledde till att borgerskapet då anhöll om försköning från de »körslor som titt och tätt ålägges dem med häst och vagn».4 En helt ny pålaga infördes med mantalspengarna eller koppskatten. I Sverige hade mantalspengar upphurits sedan 1605. Det var en personlig avgift — därför kallades den koppskatt (ty. Kopf = huvud) — och den erlades i princip av alla män och kvinnor mellan 15 och 63 år. Omedelbart efter Skånes övergång till Sverige beredde man sig att införa mantalspengarna. Gustav Otto Stenbock be gärde i oktober 1658 hos kammarkollegium att han skulle få disponera över åtta eller tio svenska kronobetjänter, som var »duktiga och kapabla» att lägga upp mantalslängder. Man hann också med att påbörja mantalsskrivningen för år 1659. Av den anledningen finns en uppgift bevarad om antalet mantalsskrivna i Hälsingborg detta år.5 Efter Karl X Gustavs andra danska krig kom mantalspengarna upp till diskus sion på lantdagen i Malmö år 1662. Från de skånska städernas sida förelåg en supplik om att de skulle befrias från mantalspengarna, men i Malmö recess fastställdes mantalspengarna till 3 mark årligen per person. Adeln var tillika med sina familjer och tjänare befriad, medan prästerskapet skulle låta mantals skriva sitt tjänstefolk. Längre fram omräknades de angivna 3 marken till 24 öre smt. I denna form blev mantalspengarna bestående, trots att man från städernas

236

Näringsliv och ekonomi sida anhöll om befrielse från dem, t. ex. Hälsingborg vid riksdagen 1670 och Landskrona, Malmö och Hälsingborg vid riksdagen 1672.6 Mantalslängder upplades årligen under överinseende av kronans mantalskommissarie, som vanligen bestämde när arbetet skulle vara fullgjort. Av Hälsing borgs mantalslängder är några få bevarade i original, de övriga i avskrift.7 Längderna sammanhållna med notiser i rådstuguprotokollen och kopieböckerna visar, att praxis vid mantalsskrivningen växlat något under årens lopp. Under 1660- och 1670-talen brukade magistraten utse åtta män, fyra från varje rote, som förrättade mantalsskrivningen. I norra roten biträddes de av stadsvaktmäs taren och den borgare som föregående år uppburit mantalspengarna i roten, i södra roten av underfogden och denna rotes uppbördsman från föregående år.8 Längderna upplades rotevis och undertecknades då var för sig av respektive ro tes taxeringsmän. Fr. o. m. 1680-talet utsågs endast fyra borgare att förrätta mantalsskrivningen för staden i dess helhet. Med tiden skilde man ej heller mera mellan rotarna i längderna utan allt skrevs i en svit och de fyra borgarna undertecknade hela längden.9 De färdigställda längdernas riktighet intygades av magistraten genom att stadssigillet trycktes under dem, varpå de under tecknades också av mantalskommissarien. De som hade tillgångar nog att betala mantalspengarna, upptogs i längderna som »förmögende». I en speciell avkortningslängd upptogs vanligen de per soner bland de »förmögende» som generellt var befriade från koppskatt eller av speciell anledning för året blivit befriade. Generellt befriade var bl. a. borg mästarna, rådmännen, byfogden, stadsskrivaren, tullpersonalen, kyrkoherden samt kyrkans och skolans tjänare. Tillfällig befrielse beviljades t. ex. då någon råkat på obestånd. Avkortning skedde också för avlidna och utflyttade. De som ej ansågs i stånd att erlägga mantalspengar på grund av sin ekonomiska ställ ning, uppfördes under rubriker som »förarmade», »utgamla», »vanföra och stac kare», »lösgångare» o. dyl. Under 1660- och 1670-talen uppdrogs uppbörden av mantalspengarna åt två borgare, en i vardera roten. På 1680-talet gick man över till att anlita blott en uppbördsman för hela staden. Restantier indrevs på sedvanligt sätt och två borgare utsågs att vara värderingsmän vid förekommande utmätningar.10 Vad uppbörden av mantalspengar gav kronan i intäkter från Hälsingborg, framgår av tabell 17. Av sifferserien framgår tydligt vilka avbräck kriget 1675-1679 och krigets och pestens hemsökelser åren 1709-1711 vållat för staden. Jämför man 1718 års siffra med 1662 års, framstår nedgången i intäkterna klart, allra 237

Försvenskningen helst om man har i åtanke det försämrade penningvärdet under 1710-talet. Pa 1660-talet hade svenska kronan enbart i mantalspengar från Hälsingborg årli gen uppburit en summa, som väl kunde mäta sig med vad den danska kronan tidigare hade haft i samlade intäkter från staden. Vid sidan av mantalspengarna hade emellertid svenska kronan också andra penningkrav på städerna, främst i form av en årlig kontribution. På lantdagen i Malmö ställdes städernas representanter inför kraven på ej blott mantals pengar utan också på inkvartering och årlig kontribution. Kronans krav var fran början avsevärda. Av Malmö begärde man salunda 6 000 daler smt, av Lands krona och Ystad 1 500 daler smt och av Kristianstad 1 000 daler smt. Kommis sarierna lät dock pruta med sig och beloppen fastställdes för Malmö till 750 daler smt årligen, för Ronneby och Ystad till 250 daler smt och för Hälsingborg till 200 daler smt. Övriga städer åtog sig lägre kontribution.11 Denna årliga kontribution blev sedan en stående pålaga under perioden 1663-1718. En fram stöt vid 1689 års riksdag från de skånska och halländska städerna i syfte att slippa från kontributionen avslogs direkt av K. M:t.12 Över det skikt av stående pålagor som mantalspengar och årlig kontribution utgjorde, lades från tid till annan nya, vanligen tillfälliga skatter. De motivera des med aktuella statliga penningbehov och hade oftast kort varaktighet. Vid riksdagen år 1664 åtog sig sålunda rikets borgerskap en skeppshjälp, som i Häl singborg uttogs med 150 daler smt årligen under tiden 1665-1667. Någon särTab. 27: I Hälsingborg redovisade mantalspengar enligt bevarade räkenskaper under tiden 1662-1718 Källor: Räkenskaper, allm. serie, HSA.

År

Mantals pengar

År

Mantals pengar

År

1662

5J9

1678

228

1692

1663

567

1679

254

1694

1664

1680

250

1681

1666

534 540 504

1670 ► H

— 1

1665

1672 1673 1676

År

Mantals pengar

1708

498

1709

488

1698

398 515 471

1710

408

260

^99

478

1711

367

1682

315

1701

462

1712

407

1683

272

1702

470

1714

467

1684

290

1703

485

548 5L

1686

384

1704

471

H15 1716

279 315 329 355

1690

400

1706

453

1717

324

—

1691

405

1707

482

1718

332

Anm. Samtliga belopp avrundade i daler smt.

238

Mantals pengar

Näringsliv och ekonomi skild uttaxering gjordes ej för denna pålaga, utan den rymdes inom den kom munala utdebiteringen.13 År 1668 motiverades en liknande skatt med att generalguvernementets fästningar behövde upprustas för en summa av 3 000 daler smt. I april 1668 kallades representanter för städerna till en lantdag i Malmö, där Hälsingborg företräddes av borgmästare Bendt Pihl. Som en engångsprestation åtog sig städerna att betala Malmö 818 daler smt, Ronneby 385 daler smt, Hälsingborg 360 daler smt, Ystad 300 daler smt osv. Beslutet daterades den 20 april 1668 och uppbörden påbörjades i Hälsingborg i september samma år. Därvid är värt att observera, att man för första gången gjorde en särskild ut taxering vid sidan av den kommunala utdebiteringen för att få in pengar till en statlig skatt.14 Redan i september 1668 medgav K. M:t att de skånska städerna ej skulle fortfara med inbetalningen av fästningskontributionen, utan vad som redan uppburits och inlevererats skulle få avräknas på den årliga kontributionen under de kommande åren. I Hälsingborg hade man uppburit 250 daler smt. Under år 1669 avräknades av detta mot den årliga kontributionen blott 69 daler smt och följande år 137 daler smt. Återstoden, 44 daler smt, blev aldrig avkortad, därför att kronan ej kunde avstå från dessa medel.15 Efter brytningen med Danmark-Norge 1675 blev en förstärkning av kronans finanser nödvändig. I mars 1676 hölls en lantdag i Malmö, där Hälsingborg representerades av borgmästare Gabriel Hilleton och borgaren Adolf Kraemer. Städerna i Skåne åtog sig vid mötet en samfälld kontribution på 5 000 daler smt. Denna skulle uppbäras med en del i maj och en del i juni 1676. På Häl singborgs lott kom 600 daler smt.16 Det är alltså både möjligt och troligt att denna kontribution till övervägande delen blivit inkrävd i staden, när denna i juli 1676 ockuperades av danskarna. Om denna kontribution är i övrigt intet känt. Under kriget hölls år 1678 en riksdag i Halmstad, där Hälsingborg på grund av krigshändelserna ej var representerat. Borgarståndet åtog sig vid riksdagen att erlägga en särskild krigshjälp. Vid 1680 års riksdag — där skåningarna ej var representerade — fördubblades denna bevillning och den skulle utgå un der åren 1681 och 1682. Stapelstäderna avstod samtidigt från tolagen, och alla rikets städer åtog sig dessutom »till rikets defension och skeppshjälp samt till bröllops- och kröningsgärd» en extra bevillning, som magistraterna skulle ut taxera på borgerskapet.17 239

Försvenskningen Hälsingborg utgick ju ur kriget med decimerat borgerskap och en delvis öde lagd bebyggelse. Det var givet att det skulle bli svårt för staden att komma ut med dessa nya pålagor, som man dessutom ej själv varit med om att bevilja. Den 7 oktober 1681 föredrog guvernemenskamreraren Jöran Pihlman — senare adlad Adlerstén — på Hälsingborgs rådstuga, ett av generalguvernören den 4 oktober undertecknat brev, som ålade staden att dels utge 1678 års riksdagsbevillning med 658 daler smt, dels den förhöjning ständerna utlovat med 552 daler smt samt slutligen enligt 1680 års rikdagsbeslut skeppshjälp med 631 daler smt och kröningshjälp med 158 daler smt, i allt 2 000 daler smt. Sedan magistraten och de äldste övervägt saken, anhöll man hos generalguvernören om att bli helt befriade från pålagorna, allra helst som man ansåg sig ha en fordran på svenska kronan uppgående till omkr. 18 000 daler smt för de försträckningar man gjort fram till år 1675, samt ytterligare omkr. 7 000 daler smt för de försträckningar borgerskapet gjort under kriget. Stadens framställning föredrogs av generalgu vernören för K. M:t, som avslog den.18 Under år 1682 gjorde magistraten upprepade framstötar hos generalguvernö ren och K. M:t för att få bevillningarna efterskänkta. Utöver de tidigare fram förda argumenten hänvisade man bl. a. till att man ej haft någon representation vid 1678 års riksdag och sålunda ej ansåg sig bunden av de bevillningar som beslutats där. Rutger von Ascheberg understödde i en inlaga till K. M:t stadens krav, men i Stockholm var man obeveklig — och man hade nog sina skäl, ty statens kassakista var tom. I juni 1682 meddelade Ascheberg, att staden var skyl dig att erlägga de krävda beloppen före årets utgång, men han ställde också i utsikt att vid en framtida likvidation av stadens fordringar på kronan också denna post skulle tas i beaktande. Magistraten gjorde sig emellertid ingen brådska med att uttaxera dessa utskylder, utan återkom med nya framställ ningar i saken.19 Frågan ställdes på sin spets den 16 juli 1683, då magistraten mottog ett brev från Ascheberg, som utfärdat en assignation på 600 daler smt, vilka ur Hälsing borgs resterande utskylder skulle betalas till garnisonen i Landskrona. Två dagar senare insände magistraten och de äldste en ny framställning till K. M:t om befrielse från de under kriget beviljade kontributionerna ävensom från 1680 års. En liknande framställning gjordes samtidigt från Lund. Ascheberg till styrkte båda och den 10 september 1683 utfärdades en K. M:ts resolution, enligt vilken Hälsingborg och Lund efterskänktes »den kontribution som finnes återstå för framfarne åren». Resolutionen upplästes på Hälsingborgs rådstuga den 19 240

Näringsliv och ekonomi september och torde där ha mottagits med stor lättnad. Magistraten sände den 5 oktober en tackskrivelse till generalguvernören. Man frågade också i denna hur de något oklara ordalagen i resolutionen skulle tolkas. Aschebergs svar anlände en vecka senare och gick ut på att eftergiften endast gällde »de ordi narie stadens skatter och kontributioner» ej de extraordinära utlagorna, utan dessa senare skulle av K. M:ts likvidationskommission avkortas mot stadens fordringar mot kronan. Det var alltså inte fråga om en generell avskrivning av kontributionerna under »de framfarne åren».20 I februari 1684 erkände likvidationskommissionen inom kammarkollegiet att de extraordinära utlagorna skulle räknas Hälsingborgs stad till godo vid fram tida likvidationer. Magistraten gjorde nu ett krafttag för att sanera finanserna. Borgmästaren Bengt Langh och stadsskrivaren sändes till generalguvernementskontoret i Malmö medtagande under försegling det lilla stadssigillet, vilket de efter överläggningar med kamreraren skulle »i borgmästarens presence upp bryta», och därmed försegla de av stadens räkningar som erkändes till betalning. Sålunda var grunden lagd för en avveckling av hela denna skattefråga. Men den skulle längre fram åter aktualiseras. I början av år 1693, då räfstepolitiken un der Karl XI hunnit avancera ett gott stycke, upptäckte man inom kammar kollegium att Hälsingborgs stad en gång år 1681 krävts på 2 000 daler smt. En skrivelse avgick till magistraten med begäran om förklaring. Magistraten hän visade till 1683 års resolution och till att staden fortfarande hade oreglerade fordringar på kronan uppgående till omkr. 12 000 daler smt.21 Sedan blev det äntligen tyst om den saken. De statliga pålagorna på städerna bar under 1660- och 1670-talen ofta impro visationens prägel. Skatterna beviljades för ett eller ett par år och för bestämda, angivna ändamål. Under 1680-talet framträdde en tendens att ge skattesystemet större stadga. Kontributionerna uttogs under längre perioder, år efter år med samma belopp. Vid riksdagen år 1682 hade sålunda borgerskapet åtagit sig en bevillning för år 1683, i vilken Hälsingborg deltog med 250 daler smt. Vid riks dagen 1686 däremot beviljades en kontribution för tre år framåt. Hälsingborg erlade åren 1686-1688 årligen 350 daler smt i kraft av detta beslut. Uppbörden gjordes enligt vad bevarade längder utvisar i två terminer varje år. På riksdagen 1689 utlovade borgarståndet ytterligare två »halva» sådana kontributioner, den ena att erläggas 1691 och den andra 1692.22 Redan år 1685 hade Hälsingborgs borgerskap anhållit om lindring i kontribu tionerna hos generalguvernören och i sina riksdagsbesvär återkom man med 16*-689890

Hälsingborg IV: 2

241

Försvenskningen liknande framställningar. Men K. M:t avslog. I stället gick utvecklingen i mot satt riktning. Vid riksdagen 1689 höjdes Hälsingborgs årliga bevillning till 406 daler smt per år och detta belopp förblev oförändrat t. o. m. år 1712. Efter 1697 hölls inga riksdagar, där kontributioner beviljades. I stället utfärdade Karl XII fr. o. m. år 1699 årligen ett kontributionsplakat. De däri upptagna på lagorna stämde i stort sett med tidigare bevillningar, men riksdagen hade aldrig beviljat dessa fortsatta kontributioner utan de utskrevs av kungen i egen makt fullkomlighet. På K. M:ts order fördubblades också den årliga kontributionen för åren 1704 och 1710.23 Efter 1680 lät magistraten uttaxera de statliga kontributionerna för sig, skilda från den kommunala uttaxeringen. Uppbörden omhänderhades av två borgare, en för varje rote, och halva beloppet brukade uppbäras till pingst, andra hälf ten till Lambertsmässan (17 sept.). Liksom i fråga om kommunalutskylderna indrevs restantier av stadens exekutionspersonal, biträdda av två borgare som värderingsmän, när det var fråga om utmätning. De bevarade landsböckerna visar emellertid att man ofta haft svårt att inom föreskriven tid inleverera de på lagda kronoutskylderna. Restantier och eftersläpningar var regel.24 Vid 1680 och 1682 års riksdagar åtog sig borgerskapet två nya bevillningar, som skulle bli bestående under en lång följd av år. Den ena var tjänstehjonskontributionen, till vilken vi återkommer, den andra var en skatt på räntor och kapital. 1680 års beslut gick ut på att var tionde penning skulle ges av räntor från kapital, skeppsparter och kompanier, och var femte penning av räntor på till kronan utlånat kapital. I februari 1681 utfärdades en kunglig förord ning om hur uppbörden skulle tillgå. Ingen »inkvisition» fick förekomma utan var och en skulle »frivilligt och uppå god tro» själv anmäla de räntor och kapi tal han innehade. I slutet av februari fick Hälsingborgs magistrat befallning från generalguvernören att låta upprätta listor över dem som var skyldiga att betala den nya skatten. Ännu i november hade emellertid ingenting influtit, och nu måste magistraten mera kategoriskt uppmana borgarna att infinna sig på rådstugan med »attester» om hur stora räntor de hade. I vad mån detta lett till någon uppbörd, är ej känt.25 1682 års riksdag gav en annan utformning åt den nya pålagan. För ett års tid beviljade man »fjärdeparten av allt behållet intresse och gevinst av alla frukt bara kapitaler, skeppsparter och kompanier». Denna »fjärdepenning» beviljades på nytt av 1686 års riksdag för ytterligare två år, men den utgick också under de följande åren och fr. o. m. 1699 uppbars den på K. M:ts befallning varje år

Näringsliv och ekonomi t. o. m. 1712.2G Uppgifter rörande fjärdepenningen är för Hälsingborgs del be varade fr. o. m. 1699 och de återfinnes i tabell 18. Uttaxeringen av fjärdepen ningen tillgick så, att två eller fyra borgare utsågs att gå runt i staden och upprätta längder över kapital, uthyrda fastigheter, bortlejda jordar, ängsmarker, trädgårdar m. m. De äldsta bevarade längderna stammar från 1688. Klagomål framställdes ofta mot längderna, inte minst då det gällde intäkter av uthyrda våningar.27 Risken fanns att taxeringen blev godtycklig eller släpphänt. Ar 1707 höll magistraten räfst med de försumliga, vilket som tabellen utvisar satte spår i uppbörden för detta år. Fram till år 1710 gav fjärdepenningen kronan en intäkt från Hälsingborg som ofta ungefärligen motsvarade en halv årlig kontribution. Efter 1710 blev intäkten avsevärt mindre. Vid 1682 års riksdag utformades principerna för tjänstehjonskontributionen. Borgarståndet åtog sig att under 1683 av sitt tjänstefolks löner innehålla en viss del som skulle erläggas i kontribution till kronan. En legodräng med minst 60 daler smt i årslön och en piga med minst 30 daler smt skulle erlägga var tionde penning av lönen. För tjänare med ringare lön skulle erläggas av dräng 2 daler smt och av piga 1 dal er smt. Kontributionen omfattade alla tjänare mellan 15 och 60 år. Gatubodssvenner och andra betjänter med över 60 daler smt i årslön skulle också ge var tionde penning, medan hantverksgesällerna i städerna kunde

Tab. 18: Uppbörd av fjärdepenningen i Hälsingborg enligt bevarade räkenska per under tiden 1699-1712 Källor: Se tabell 17. År

Belopp

År

Belopp

1699

270

1706

103

1700

273&

1707

U9 +233d

1701

237

1708

181

1702

193

1709

158

1703

173

1710

—

1704

199+ '99 80

1711

1712

H05

Anm. Samtliga belopp avrundade i daler smt. a Uppbörden uppgick till 193 daler smt. Återstoden avkortades. & Uppbörden uppgick till 164 daler smt. Återstoden avkortades. ° Avgiften fördubblades. Se kopiebok 1704 21.11. d 233 daler smt var restantier från de föregående åren, vilka efter särskilt beslut av magistra ten indrevs detta år.

243

Försvenskningen slippa undan med att ge 2 daler smt. Tjänstehjonskontributionen beviljades för ett år, men vid riksdagen 1686 åtog man sig den för obegränsad tid, att utgå fr. o. m. år 1687. Från 1699 pålades den genom Karl XII:s kontributionsplakat, och den bibehölls t. o. m. år 1712.28 Räkenskaper över tjänstehjonskontributionen är för Hälsingborgs del beva rade från åren 1687-1718, dock med smärre luckor. De uppburna beloppen redovisas i tabell 19. Vid taxeringen gick fyra därtill förordnade borgare —ibland åtföljda av stadsvaktmästaren — runt i husen och skrev ut listor på allt tjänstefolk mellan 15 och 60 år och storleken av deras löner. Uppbörden sköttes sedan av två särskilt utsedda borgare, som inlevererade pengarna till stadskas sören. Vanligen skulle kontributionen vara erlagd före Thomasmässan (21 dec.). Om någon tjänare under mellantiden bytte husbonde, slapp han avdrag på sin lön för kontributionen hos sin nye husbonde, om han kunde uppvisa intyg från den tidigare arbetsgivaren om att löneavdrag redan gjorts. Restantier indrevs på sedvanligt sätt.29 Uppbörden kunde bli ganska omfattande. 1692 års längd om fattade sålunda 2 krambodsvenner, 48 drängar och gesäller och 59 pigor. Kontri butionen gav nästan lika stora belopp som fjärdepenningen, men det är värt att

Tab. 19: Uppbörd av tjänstehjonskontributionen i Hälsingborg enligt bevarade räkenskaper under tiden 1689-1918 Källor: Se tabell 17. Dessutom: Rådstuguprotokoll och kopieböcker. År

Belopp

År

Belopp

1683

143

1707

218

1687

168

1708

217

1690

164

1709

226

1691

77°

1710

186+ i86c

1692

83a

1711

U3 151 180

1699

260

1712

1701

192

1702

188

I7I3 1714-

1703

182

1716

1704

233 + 233

1717

194

1706

189

1718

126

Anm. Samtliga belopp avrundade i daler smt. a Endast halva uppbörden redovisad. & Avgiften fördubblad. Se kopiebok 1704 21.11. 0 Avgiften fördubblad. Se Stiernman, Riksdagar etc. III: 2159. d Kontributionen uppbars ej dessa år, då nya beskattningsregler tillämpades.

244

Näringsliv och ekonomi påpeka att tjänstekontributionen ej sjönk lika mycket efter 1710 som fjärde penningen. Även om borgarnas förmögenhet smält samman efter 1710, behövde de för sin utkomst och näring hålla tjänstefolk i samma utsträckning som tidi gare. Charta sigillata-avgifter, dvs. skyldighet att för rättsliga akter och dokument använda särskilt stämplat och avgiftsbelagt papper, är kända i Sverige sedan 1660. Vid 1686 års riksdag beviljade ständerna sådana avgifter fr. o. m. år 1687 och bevillningen upprepades 1689. I Hälsingborg hade från 1687 en magistratsledamot tillsammans med stadsskrivaren hand om uppbörden och redovisningen av charta sigillata-medlen. Räkenskaper över dessa är bevarade fr. o. m. 1687. De visar att kronan sällan i intäkt hade mera än något tiotal daler smt per år av denna pålaga.30 En extra ordinarie skatt lades år 1710 på peruker och fontanger. De som bru kade sådana skulle erlägga 1 daler smt per person. Likaså lades en skatt på dem som använde hel- och halvtäckta vagnar och kalescher. År 1710 betalades 2 daler smt för tvåspända och 1 daler smt för enspända vagnar, men 1712 hade avgiften stigit till 10 daler smt för kareter och 5 daler smt för schäser.31 Dessa extra skatter utgick åren 1710-1712 och uppbörden från Hälsingborg redovisas i tabell 20. Där har också medtagits den särskilda eldstadsskatt, som pålades samtidigt. Av en specifikation från år 1712 framgår, att staden då hade 4 smed jor, 28 kölnor, 2 större bakugnar, 172 kakelugnar och 191 spisar, vilka samtliga var i funktion och skattebelagda. En specifikation från år 1711 över dem som bar peruk eller fontang, ger anledning till vissa reflexioner rörande borgerskapets »honnetta ambitioner».32 Det ansågs ju inte ståndsmässigt att »bruka egna hår», dvs. gå utan peruk. Ma-

Tab. 20: Uppbörd av avgifter för peruker, fontanger, hel- och halvtäckta vagnar samt av eldstäder i Hälsingborg åren 1J10-1J12 Källor: Se tabell 17.

År

Peruker och fontanger

1710

228

1711 1712

Vagnar

Eldstäder

224

225

140

223

Anm. Samtliga belopp avrundade i daler smt.

245

Försvenskningen gistratspersonerna, prästerskapet, de förmögnare köpmännen, en del av kronobetj än terna och en del av skolans personal har burit peruk i Hälsingborg. I dessa kretsar tycks alla familjemedlemmar i vuxen ålder ha nyttjat någon form av huvudprydnad, männen peruk, kvinnorna fontang. Köpmannen Axel Dreijer önskade dock 1711 bli befriad från skatten för sin hustru, eftersom hon var sjuk och ej kunde bära sin fontang. Men magistraten påpekade att madame Drei jer förut nyttjat fontang och att hon »vidare så snart Gud henne hälsan förlänandes varder, den bära lärer».33 I fråga om hantverkarna kan man konsta tera, att mäster själv ej alltid fallit för nymodigheterna, medan däremot ej sällan hans hustru och vuxna döttrar, ibland också sönerna, skaffat sig de nya huvudprydnaderna. En specifikation från år 1712 rörande skattepliktiga vagnar utvisar att endast åtta av stadens borgare bestod sig lyxen att åka i egen vagn och en av dessa ägde en vagn som var söndrig och tydligen ej längre var brukbar.34 I Karl XII:s kansli i Bender utarbetades ett nytt skattesystem som radikalt bröt med gällande praxis och byggde på en så modern metod som självdeklara tion. Den kungliga förordningen om skattereformen daterades i Bender den 4 juni 1712 och tillämpningsföreskrifter utfärdades i maj 1713. Fr. o. m. år 1713 skulle alla olika slag av extra kontributioner ersättas med en enda skatt. För att förvalta de medel som den nya skatten inbringade, inrättades ett nytt ämbets verk, kontributionsränteriet, medan de traditionella stående skatterna fortfa rande inlevererades till statskontoret. Det nya skattesystemet tillämpades t. o. m. år 1716. År 1717 återgick man till äldre praxis, och bortser man från 1801 års realisationsavgift har liknande beskattningsmetoder sedan ej praktiserats i Sverige förrän under 1900-talet.35 Den nya metoden gick ut på att man till grund för beskattningen lade en värdering i pengar av de skattskyldigas fastigheter och lösa egendom. I det sist nämnda inbegreps också »fruktbara och ofruktbara kapital». Principiellt hävda des undersåtarnas rättighet att »själva skatta sig sinsemellan allt efter som de pröva vars och ens egendom, både uti löst och fast, efter billigheten kunna tåla», allt utan att kronobetjäningen inblandade sig däri. Städerna skulle indelas i kvarter, varvid de publika husen skulle numreras liksom övriga fastigheter i kvarteret, när de upptogs i längden. De som bodde i kvarteret skulle för skatt ningen samlas på ett »bekvämt ställe», en lämplig person skulle utses att »föra direktionen» och en annan att föra protokoll och upprätta skattningslängden. 246

Näringsliv och ekonomi Till grund för skattningen skulle ligga de uppgifter som varje skattskyldig skriftligen lämnade rörande sin egendom. Undantagna från beskattning var pu blika hus samt kyrkan och skolan.

ooc

^777777777777777/

7777777777777777777,

Kvar t ersin delningen vid skattläggningen 1712-1714. Karta upprättad av fil.dr Torsten Mårtensson med en karta över staden från år 1787 som underlag. 1 början av 1700-talet hade både strandlinjen och skeppsbron ett annat utseende än vad kartan utvisar och likaså var kvartersindelningen vid västra delen av Stortorget annorlunda. Anmärkningsvärt är att man vid kvartersindelningen 1712 till tredje kvarteret fört även en del fastigheter på båda sidor om Stor torget, vilka eljest av ålder hört till norra roten. Först skulle man värdera alla tomter, därefter byggnaderna på dem och slut ligen lös egendom. Längderna skulle utskrivas enligt fastställda formulär. Vid hopsummeringen skulle användas nya räkneenheter, så att 10 daler kallades ett kast, 100 daler en hop, 1 000 daler en påse och 100 000 daler en summa. Vid hopsummeringen skulle man ej medtaga kapital understigande ett halvt kast. Skattningen skulle ske på hösten, och den »kontingent» som de skattskyldiga sedan ålades att betala, skulle vara erlagd påföljande år i februari. I gengäld skulle tiondepenningen av löner, fjärdepenningen, tjänstehjonskontributionen, prästerskapets kontribution m. m. ej uppbäras längre. Den 8 november 1712 upplästes i Hälsingborg på rådstugan för det församlade

247

Försvenskningen borgerskapet ett brev från guvernören rörande det nya skattesystemet. Ett par dagar senare uppkallades borgarna på nytt för att lyssna till K. M:ts kontributionsplakat och få praktiska anvisningar om hur skattningen skulle tillgå. Under de följande dagarna indelades staden i fyra kvarter. Två skattningsmän och en protokollförare utsågs för varje kvarter den 22 november i guvernörens närvaro. Bland dessa funktionärer återfanns två rådmän och flera borgare som tillhört eller tillhörde stadens äldste, samt stadsskrivaren. Guvernören utfärdade en full makt för dem alla att förrätta skattningen, som sedan fullgjordes samma dag över hela staden. Åtskilliga av akterna till denna skattning är bevarade bland stadens räkenskaper och skattningens resultat redovisas i tabell 21. Med ledning av fastighetsnumren, vilka hänför sig till 1711 års mantalslängd, kan man konstatera att första kvarteret omfattat i stort sett den del av norra roten som låg utmed Storgatan, medan andra kvarteret låg väster därom och väsentligen inbegrep fastigheterna utmed Lilla gatan och ned mot stranden. Tredje kvarteret utgjordes av den del av södra roten, som låg utmed Storgatan, medan fjärde kvarteret omfattade återstoden av södra roten ned mot sjön. Vi har tidigare påpekat, att norra roten var mera folkrik än den södra och genom snittligt vanligen hade mera välbärgade invånare än den södra. Tabell 21 visar samma bild. Första kvarterets invånare uppvisade den högsta taxerade förmö genheten, men samtidigt bör framhållas att de som bodde vid Storgatans södra

Tab. 21: Resultatet av skattning, förrättad i Hälsingborg den 22 nov. 1712 enligt 1712 års kontributionsförordning Källa: Längder i Räkenskaper, allm. serie, HSA.

76- 31

5 340

12 810

199 -144

— t

3 4

16 -

En fjärdedel av husens värde

Lös egendom

Summa“

3 202

12 680

21 222

Hus

Tomter

►

Kvarter

Nummer i 1711 års mantalslängd

2 860

6 100

1 522

5 78o

10 162

3 490

9 860

2 465

7 620

4430

5 9!0

477

2 040

13 575 7 947

Summa

907

Anm. Samtliga belopp avrundade i hela daler smt, vilket förklarar att hopsummeringarna till synes ej stämmer i fråga om ental. a I kvarterssumman inräknades ej totala beloppet för husens värde utan endast fjärdedelen av denna.

248

Näringsliv och ekonomi del, dvs. tredje kvarterets invånare, skattades till en summa som kom därnäst i storleksordning. Storgatan har m. a. o. hävdat sin position som stadens för nämsta gata och särskilt vid dess norra del bodde de välsituerade borgarna. Enligt K. M:ts plakat skulle Hälsingborgs »kontingent» motsvara 2 % av den totala taxerade förmögenheten, eller 1 058 daler smt som skulle erläggas i fyra terminer. Man kan fråga sig om denna nya beskattningsform innebar en skärp ning av det totala statliga skattetrycket på stadens borgerskap. År 1712 hade staden i kronoutskylder — utöver den årliga kontributionen på 200 daler smt som erlades också efter 1712 — betalat 1 025 daler smt. Skattetrycket var sålunda tämligen oförändrat. Men de influtna beloppen visade sig vara otillräckliga, och redan i mars 1713 kom en förordning om ny kontribution: ytterligare 1 % skulle tas ut och betalas i två terminer, en i maj och en i juli 1713. Detta visade sig mycket svårt att åtlyda och inbetalningarna gick trögt över hela landet.36 Senare på året utskrevs en krigsgärd, som i Hälsingborg gav 159 daler smt. Kronans och kyrkans tjänare hade alltsedan 1680-talet erlagt en tiondedel av sin lön, den s. k. tiondepenningen, som skatt till kronan, och de ålades nu att dessutom betala femtepenningen, dvs. en femtedel av lönen, och denna pålaga fick de bära t. o. m. 1718. Men därjämte pålades åter den gamla extra kontributionen, som omfattat 406 daler smt per år, dock endast med två tredjedelar av det fulla beloppet. Detta utkrävdes dock i två omgångar, så att Hälsingborg enligt be varade uttaxeringslängder betalade 541 dal er 10 öre smt. Under år 1713 skärp tes m. a. o. kronans skattetryck avsevärt. Vid den riksdag som utan Karl XII:s vetskap samlades i december 1713 i Stockholm, luftade man helt naturligt inom borgarståndet sitt missnöje med skatterna. Bland dem som förordade en återgång till de gamla skattereglerna, var riksdagsmannen från Hälsingborg borgmästare Henrik Sylvius. Under så dana omständigheter var staden beredd att åtaga sig 300 daler smt i kontribu tion varje år — alltså ej så mycket som den extra kontributionen på 406 daler smt. Av allt detta blev emellertid ingenting, ty i början av 1714 anlände ett kungligt brev från Bender som förbjöd riksdagens hållande.37 Den kungliga senaten utskrev i stället i februari 1714 en allmän nöd- och krigshjälp och i augusti utskrevs också en krigsgärd. Taxeringslängder visar att den förstnämnda skulle ge 363 daler smt, och den sistnämnda sattes av K. M:t till 602 daler smt för Hälsingborgs del.38 Borgerskapet pressades alltså ganska hårt i fråga om skatter. I oktober 1714 anlände så från Karl XII i Bender en ny befallning att en ny skattning skulle 249

Försvenskningen förrättas i slutet av året och på grundval av denna en ny 2 %-ig förmögenhets skatt uppbäras. Påföljande år förrättades åter skattning, vilken låg till grund för en uppbörd, som ägde rum 1716. Resultaten av dessa båda skattningar redovisas i tabell 22. Att de utvisade fallande siffror är i och för sig inte ägnat att förvåna. Det var naturligt att borgarna ej var särskilt angelägna att driva upp taxeringen, men dessutom bör påpekas att också antalet skattehåll vid den kommunala taxe ringen minskade något under dessa år, som framgår av tabell 16. Den skatt som 1715 uttogs på grundval av 1714 års skattning uppgick i Häl singborg till 900 daler smt. Till detta kom sedan en påbjuden durchtågsgärd, som utgjordes av en tiondedels procent av den taxerade förmögenheten. Dessa båda skatter uppbars i fyra terminer men bevarade längder visar, att inbetal ningen gick så trögt att det fanns personer som resterade med dem ännu år 1717. Den uttaxerade förmögenhetsskatten år 1716 blev något mindre än föregående år, 791 daler smt. Till denna lades liksom föregående år en durchtågsgärd. Man kan konstatera, att generellt har det nya skattesystemet betytt ökade bördor för borgerskapet. Detta accentuerades ytterligare genom de upphandlingsavgifter som den ny inrättade upphandlingsdeputationen pålade undersåtarna fr. o. m. år 1716. I två terminer, en i maj och en i september 1716, skulle upphandlingsavgiften erläggas. Denna utgick som en personlig skatt efter en särskild taxa. En kyrko herde i en mindre stad skulle sålunda erlägga 4 daler smt, en skolrektor 2 daler

Tab. 22: Resultatet av skattningen i Hälsingborg åren 77/2-7775 Källor: Se tabell 17.

Kvarter

1712 22.11

1714 23.11

I7I5 2.11

21 222

16 950

15 702

10 162

8 048

6 711

3 4

13 575 7 947

13 050

(no85)a

6 592

6 064

Summa

52 907

44 640

(39 563)“

Anm. Samtliga belopp avrundade i hela daler smt, vilket förklarar att hopsummeringarna till synes ej stämmer i fråga om ental. a Uppgift för tredje kvartalet saknas. Likaså saknas slutsumma för 1715 års skattning. Den sistnämnda har uträknats med ledning av att årets skatt gav 791 daler 27 öre smt och utgick med 2% av det skattade beloppet. Med hjälp av den sålunda uträknade slutsumman har upp giften för tredje kvartalet beräknats.

250

Näringsliv och ekonomi smt, klockaren 24 öre osv. »Förnäma handelsmän och grosshandlare» sattes till 12 daler smt, »sämre handelsmän» till 10 daler smt, »ringare grosshandlare och handelsmän» till 8 daler smt, »förnäma krämare och köpmän» till 6 daler smt, »sämre köpmän och krämare» till 5 daler smt, »förnäme ämbets- och gärnings män» till 6 daler smt, »mindre ämbetsmän och mästare» till 4 daler smt, »sämre gärningsmän och mästare» till 3 daler smt, »ringa hantverksmän, handelsgesäller» till 2 daler smt osv. Lägst på listan stod »ringa hantverksgesäller» med 24 öre smt. Enligt bevarade räkenskapssammandrag gav upphandlingsavgiften 463 daler smt i Hälsingborg. En ny upphandlingsavgift blev senare påbjuden att uttagas i de cember 1716, att utgå med hälften av de förut påbjudna beloppen. Den gav i Hälsingborg 339 daler smt.39 Ifråga om de statliga pålagorna har borgerskapet sålunda under 1716 ej fått någon lättnad jämfört med år 1715. En särskild svårighet i fråga om skatteuppbörden uppstod genom att man börjat slå mynttecken år 1715. Dessa var från 1716 allmänt gängse. Efter hand som denna myntning fortgick, försämrades emellertid mynttecknen, vilket ledde till att det uppstod skillnader i fråga om värdet mellan de äldre och de nyare mynttecknen. För att motverka detta utgav man år 1717 nya serier mynttecken, men också dessa deprecierades efter hand. Kronan föreskrev att upphandlingsav giften för år 1716 fick erläggas endast i rena silvermynt, ej i mynttecken. Detta torde ha medfört extra besvär och svårigheter för de skattskyldiga, som i sin dagliga gärning var tvungna att mottaga mynttecken av alla valörer, både äldre och yngre. I samband med utgivandet av de nya myntteckenserierna år 1717 föreskrevs att kontributionerna skulle erläggas i »rätt mynt», dvs. i rena silver mynt eller i de nya mynttecknen, men ej i de gamla.40 Upphandlingsavgiften upptogs ända till år 1718, vilket redovisas i tabell 23.

Tab. 24: Uppbörd av upphandlingsavgift i Hälsingborg åren 1J16-1J18 Källor: Se tabell 17.

År

Belopp

1716 febr.

463 339

1716 okt. 1717

1 046

1718

1 021

Anm. Samtliga belopp avrundade i daler smt.

251

Försvenskningen Beskattningen på olika kategorier skattskyldiga ökades kraftigt, så att t. ex. år 1717 en ringa hantverksgesäll erlade ej mindre än 3 daler smt. Avgiften erlades i två terminer per år. Tabellen utvisar, att den totala uppbörden av upphandlingsavgiften efter 1717 givit betydligt mera än tidigare i Hälsingborg, men man bör hålla i minnet att penningvärdet urholkades ganska kraftigt dessa år.41 Fr. o. m. år 1717 återgick man i övrigt till det gamla skattesystem som tilllämpats före 1713. Tjänstehjonskontributionen uppbars sålunda på nytt och den allmänna kontributionen kom tillbaka. Den sistnämnda sattes år 1717 för Hälsingborg till 600 daler smt och år 1718 till 1 350 daler smt. Under dessa båda år försökte man från kronans sida hitta också andra skatteobjekt. År 1717 började man sålunda månatligen uttaga en särskilt licentavgift av vinhandlare och krögare. Taxeringen till denna licent gjordes på rådstugan, sedan veder börande handlande eller krögare kallats dit. 1717 pålades också en skatt på lyx varor, »varor som mindre nödiga är», och taxeringen till denna tillgick på lik nande sätt. Enligt en längd från år 1717 gav denna skatt i Hälsingborg 170 daler smt. De varor som beskattades var främst röktobak, snus, skorpor, te, kaffe, choklad, silver- och guldtråd, krusade band, snörmakerier och »litsor» samt huvudbonader ej avsedda för herrskapsfolk utan för tjänsteflickor. I denna skatt var också inarbetad den gamla avgiften på hel- och halvtäckta vagnar. Föl jande år gav den blott 74 daler smt.42 Under 1710-talet försökte man från kronans sida vid flera tillfällen förmå borgarna att ge frivilliga penninggåvor eller att försträcka kronan pengar. Så lunda insamlades gåvor till svenska flyktingar från de av fienden besatta provin serna och till svenska krigsfångar i Ryssland. Påbuden om insamlingarna kun gjordes både från predikstolen i kyrkan och på rådstugan, men resultaten tycks ha varit klena. År 1712 ålades i stället varje stad att betala en av kammarkol legium fastställd kontingent till flyktingarna, för Hälsingborgs del 10 daler smt. Framställningar om lån gjordes 1710, 1712 och 1713, men borgerskapet slingrade sig undan och hänvisade till att »handel och näringar i staden alldeles ligger nere, så att man näppeligen kan förvärva det man skall nära sig med och skatta av».43 Under Karl XII:s sista regeringsår tillgrep man mera drastiska metoder. I december 1717 utfärdades ett plakat om ett allmänt lån, som »ingen förmögen sig därifrån bör undandraga». Pengarna skulle inbetalas inom sex veckor. An tingen kunde man frivilligt erbjuda sig att lämna ett visst belopp eller bli taxe rad till en summa. Som likvid mottogs ej blott vanliga silver- och kopparmynt

252

Näringsliv och ekonomi utan också mynttecken, växlar och sedlar. Återbetalning ställdes i utsikt inom två års tid.44 I januari 1718 infordrade guvernör Hård ett besked från Hälsing borgs magistrat om hur mycket borgerskapet ämnade lämna. En specifikation, daterad den 14 januari 1718, visar att teckningen på lånet gått dåligt. I blan kettens kolumn för »mest förmögende» upptogs blott ett namn, Axel Dreijer, i kolumnen »mindre förmögende» endast 16. Ingen av dessa hade frivilligt er bjudit sig utan de skulle framdeles bli taxerade. Elva personer hade därjämte tecknat frivilliga bidrag, uppgående till sammanlagt 216 daler smt. Bland de sistnämnda märktes prosten Carlquist, rådmännen Cöster och Rugerödt samt fru Helena Swerdtfeger. Guvernören taxerade sedan dem, som ej frivilligt ut lovat bidrag, och de åsattes belopp mellan 20 och 250 daler smt. Totalt slutade specifikationen sedan på 1 775 daler smt. Magistraten uppmanade de i längden uppförda personerna att inbetala summorna den 27 maj kl. 10 på rådstugan. Det visade sig då att en del taxerats för högt, vilket föranledde magistraten att i slutet av juni — man gjorde sig tydligen ingen brådska — begära jämkningar hos guvernören.45 Huruvida alla de åsatta beloppen erlagts före årets slut, vet vi inte.

Tab. 2/f: Schematisk översikt över kronoutskylderna i Hälsingborg under tiden

1659-1712 År

Skatt

Mantalspengar Årlig kontribution (200) Skeppshjälp (150) Fästningskontribution (360) Krigskontribution (600) Bevillning (250) Bevillning (350)

1659

1712

1663—

—

—■

—

1712

1689—

—

1712

1665 — 1667 1668 1676 1683 1:686 — 1688

Bevillning (406)

1691, 1692

Halv bevillning (150)

1704 1710

Fördubbling (406) Fjärdepenning

1683

1687

—

1712

Tjänstehjonskontribution

1683

1687

—

1712

T iondepenning

1683

1687

—

1712

Peruk-, fontang- och vagnsskatt Eldstadspengar

1710—1712 1711, 1712

Anm. Beloppen inom parentes anger pålagans storlek i daler smt.

253

Försvenskningen Särskild uppmärksamhet förtjänar isningspengarna, som visserligen ej upp gick till något större belopp men blev omstridda under en lång följd av år mellan magistraterna i Hälsingborg och Landskrona. När befästningsanläggningarna i Landskrona närmade sig sin fullbordan under 1680-talet, visade det sig nödvändigt att hålla deras vattenfyllda gravar fria från is vintertid. Ur sprungligen hade man tänkt sig att borgarna i staden skulle ombesörja isningen, men då de klagade över att de ej rådde med detta ensamma, resolverade Rutger von Ascheberg i december 1684 att Hälsingborgs stad årligen skulle komma landskronaborna till hjälp med 30 daler smt. När Hälsingborgs magistrat fick meddelandet om att man skulle erlägga isningspengar, förklarade man helt kort att man ej kunde betala dem. Därvid fick saken tills vidare bero. Alla vintrar var ju ej lika stränga och endast när det frös till ordentligt, synes man i Lands krona ha erinrat sig isningspengarna. I oktober 1687 begärde sålunda magistra ten i Landskrona att generalguvernören skulle hjälpa dem att utfå isnings pengarna. Hälsingborgs magistrat förklarade i anledning härav, att man år 1685 på grund av stadens »slätta tillstånd» vägrat betala något, och då magistraten i Landskrona sedan ej låtit höra av sig, hade man ansett sig vara kvitt isnings pengarna.46 Därvid synes saken ha blivit stående till i början av 1690-talet. Då återkom landskronaborna med krav på isningspengarna, vilket fick till följd att Hälsing borg i sina riksdagsbesvär år 1693 anhöll hos K. M:t om att bli befriade från dem. Man hänvisade till att grannstaden gynnats med många privilegier, medan Hälsingborg däremot trycktes av svåra pålagor. K. M:t bekräftade emellertid Aschebergs resolution från år 1684 och hänvisade hälsingborgarna till guver nören, om de hade några vidare klagomål. Hälsingborgs magistrat utnyttjade denna passus i resolutionen, när man följande år vägrade betala isnings pengarna under förevändning att man ämnade få saken prövad på nytt av den nye guvernören Otto Wellingk. Stadens äldste deltog i utarbetandet av en be svär sskrivelse, som 1695 förelädes Wellingk, och ärendet drogs sedan inför K. M:t. I december 1696 kom en kunglig resolution om att allt skulle förbli vid vad Ascheberg föreskrivit 1684, bl. a. därför att Landskrona drog det största besväret med isningen men Hälsingborg var »mera peuplerat och av större för mögenhet och handel».47 I januari 1697 upplästes K. M:ts resolution på rådstugan i Hälsingborg och strax efter ankom en räkning från Landskrona, upptagande isningspengar för åren 1685-1696, sammanlagt 360 daler smt. Hälsingborgarna vände sig nu åter 254

Näringsliv och ekonomi till guvernören och förklarade det vara alldeles »odrägeligt» att betala det be gärda beloppet. Däremot erbjöd man sig att i fortsättningen, när så »påtränges», betala 30 daler smt. I besvären till 1697 års riksdag anhöll man också hos K. M:t om att det begärda beloppet ej skulle bli godkänt, därför att man under lind riga vintrar ej behövt göra någon isning i Landskrona. Därjämte föreslog man att K. M:t skulle överväga att låta kronobönderna i landskronatrakten överta ansvaret för isningen. Också denna gång fastställde K. M:t Aschebergs resolu tion av år 1684 med det tillägget, att om landskronaborna begärde något utöver vad denna medgav, skulle detta motiveras inför guvernören.48 Hälsingborgs stads skyldighet att erlägga isningspengar till Landskrona var sålunda ställd utom allt tvivel. Från Landskronas sida gjordes emellertid ej ytterligare påminnelser därom förrän 1706 — förmodligen därför att isning ej varit nödvändig. Då presenterade emellertid magistraten i Landskrona åter en räkning på innestående isningspengar, vilket ledde till förnyad skriftväxling mellan de båda städerna och guvernören. I Hälsingborg övervägde man att på nytt hos K. M:t klaga över den »stora prejudice» som tillfogades staden. Så långt gick det dock ej utan när vintern var över, tycks hela saken ha fått självdö.49 Först i augusti 1713 aktualiserade landskronaborna på nytt sina krav på isningspengar. Den 1 september 1713 erhöll de hos guvernör Buhrenskiöld en resolution om att de hade rätt till isningspengar fr. o. m. år 1712. Vad som innestod för tidigare år, fick man tills vidare lämna därhän. Detta föranledde Hälsingborgs magistrat att ta upp frågan om isningspengarna i stadens riksdagsbesvär 1713. Därvid påpekade man att staden fortfarande hade en oreglerad fordran på kronan uppgående till 12 000 daler smt, att staden svårt ödelagts i krigen 1675-1679 och 1709-1710, att Hälsingborg höll 12 båtsmän medan Landskrona slapp undan med 8, att Hälsingborg fortfarande i årlig kontribution erlade 200 daler smt, medan t. ex. Lund betalade blott 150 men trots detta under hänvisning just till denna kontribution befriats från isningspengar, samt slutligen att Hälsingborg efter 1709 helt saknade utrikeshandel, medan Lands krona däremot fortfarande njöt privilegier som på många sätt lände Hälsing borg till avbräck. Tvisten om isningspengarna frestade, förefaller det, stundom hårt på grannsämjan mellan de båda städerna. Någon kunglig resolution följde aldrig på dessa besvär. I stället kom i februari 1714 ett föreläggande från guvernören, att Hälsingborg inom fyra dagar skulle erlägga isningspengarna för åren 1712 och 1713. De båda motparternas positio ner var i fortsättningen ohjälpligt låsta. När år 1716 landskronaborna åter be-

255

Försvenskningen gärde att få isningspengarna utbetalda, gjorde Hälsingborgs magistrat en ny framställning hos guvernören om att slippa betala.50 Striden fördes ej ur världen före 1718. De danska fortifikationsarbetena under 1650-talet hade vållat intrång på en rad fastigheter i staden. Danska kronan sökte hålla kyrkan, skolan och hospi talet skadeslösa för vad de mist genom att ge dem vederlag i kronojord vid slot tet eller på annat sätt. Ett par borgare fick genom borgmästare Jens Nielsens bemedling ersättning för sina förluster. Huvuddelen av borgarna skulle dock få sitt vederlag i form av avkastningen av särskilt specificerat adelsgods, som låg i Mjällby socken i Blekinge, i byarna Hörby, Istaby och Skönabäck, sammanlagt tio gårdar. Egendomen hade förbrutits till kronan.51 Det är tvivelaktigt om borgarna någonsin i dansk tid fått ut något av detta vederlag. I varje fall anhöll man vid 1658 års riksdag hos svenska kronan om att i stället utfå vederlaget i kronojord vid Hälsingborgs slott. Detta ledde emellertid aldrig till någon åtgärd. I stället bröt krig med Danmark ut på nytt,

Tab. 25: Schematisk översikt över kronoutskylderna i Hälsingborg under tiden 1713-1718 År

Skatt

—

-----------

—

1713—

—

Årlig kontribution (200)

►

Mantalspengar

i7i8

Förmögenhetsskatt efter skattning Fördubblad 2/3 kontribution Krigsgärd

1713

1715,1716

17J3 I7I3 1714

Allmän kontribution (600)

1716 b -*

Fjärdepenning

H—<

Allmän kontribution (1 350) HIS

U pphandlingsa vgift

1716

1718

1717, x7l8

Tj änstehj onskontribution Vinhandlar-, krögar- och

i7i7,

källarlicent

1718

Skatt på »mindre nödiga» 1717, 1718

varor Tiondepenning

1713 —

—

Femtepenning

1713 —

—

1718 —

—

Allmänt lån

Anm. Beloppen inom parentes anger pålagans storlek i daler smt.

256

—

1718 1718

Borgmästare Magnus Paulin. Porträtt i olja av okänd konstnär, Lilla Pålsjö. Duken är tyvärr något skadad. Foto Hälsingborgs museum.

Näringsliv och ekonomi och genom Köpenhamnsfreden 1660 komplicerades frågan för hälsingborgarnas del. I freden återställde Sverige till danska kronan ön Bornholm men erhöll i stället som kompensation härför visst specificerat adelsgods i de skånska pro vinserna, över vilket danska kronan skulle förskaffa sig förfoganderätten. I detta »Bornholms vederlagsgods» kom också de nyssnämnda tio gårdarna i Mjällby socken att ingå.52 Därmed försämrades avsevärt hälsingborgarnas ut sikter att få ut sin rättighet i detta gods. Vid riksdagen 1660 återkom borgarna med sin begäran att »på andra ställen» utfå vederlag för vad man avstått i dansk tid till fortifikationen. K. M:t ställde i utsikt att »i nåder vara omtänkt» att ersätta borgerskapet liden skada, sedan generalguvernören inlämnat förslag på »vad K. M:t utan avsaknad kan mista och borgerskapet med vara tjänte». Några konkreta åtgärder ledde emellertid inte detta till. Borgerskapet gjorde påminnelser inför 1662 års skånska kommis sion och tog åter upp ersättningsfrågan i sina riksdagsbesvär 1664. K. M:t hänsköt på nytt frågan till generalguvernören. Ärendet kom emellertid i skug gan av nya och aktuella fortifikationsfrågor för Hälsingborg, och ännu 1683 påtalade man från stadens sida att ersättningskraven var oreglerade.53 Borgarna fick aldrig av svenska kronan någon ersättning för vad de på 1650-talet avstått till stadens fortifikation. Under åren 1658-1660 tvingades borgarna i samband med krigshändelserna att göra stora försträckningar till svenska kronan. Det gällde ej de prestationer man normalt var skyldig göra åt inkvarterad personal, utan leveranser därutöver av proviant och förnödenheter och förskott åt myndigheterna bl. a. för avlöning av personal. En del av försträckningarna hade gäldats genom anvisningar på stora sjötullen, men kvar stod oreglerad en fordran på 15 247 daler 21 öre smt. Denna fordran ledde till att Hälsingborgs stad invecklades i en segsliten tvist rörande besittningen av Billesholms gods.54 Borgarna kunde tyvärr ej förete verifikationer på allt vad de försträckt till kronan, eftersom officerarna vid armén ibland hade gett sådana, ibland inte. Wilhelm Muschamps intygade emellertid år 1662, att den uppgivna slutsumman var riktig. Viel riksdagarna 1660 och 1664 besvärade sig borgerskapet över att likvidation ännu ej ägt rum, vilket ledde till att K. M:t sistnämnda år resol verade att likvid skulle ges genom kammarkollegiums försorg. Men saken drog ut på tiden. Generalguvernör Gustaf Banér lovade följande år att göra påmin nelser i kollegiet, men manade samtidigt borgarna att under tiden visa »patience och tålamod». Och detta kunde sannerligen behövas. I juli 1667 hade man änt17-689890

Hälsingborg IV: 2

257

Försvenskningen ligen kommit så långt att borgerskapet genom tre ombud — rådmannen Otte Baltersen samt borgarna Bendt Pihl och Sten Mauritzen på generalguvernementskontoret fick presentera borgerskapets fordringar för »likvidationens full bordan». Guvernementskamreraren godkände emellertid endast fordringar för 12 ooo daler smt. Återstoden ansåg han ej vara tillbörligt verifierad. Ombuden hade ej annat att göra än att falla undan och den 24 juli 1667 daterades en uppgörelse härom.55 Bendt Pihl — från 1668 borgmästare — var jämte Sten Mauritzen stadens riksdagsmän vid riksdagen 1668. Han hade instruerats att bevaka Hälsingborgs intressen vid den förestående likvidationen, men han insåg klart att en så stor penningsumma som det här gällde, kunde man aldrig räkna med att få ut kon tant. Han försökte därvidlag utnyttja sina förbindelser med viceguvernören Pon tus Fredrik De la Gardie. Denne var sedan länge intresserad av att förvärva jord i Skåne och hade därvid bl. a. av svenska kronan köpt Billesholms gods med underlydande gårdar. Detta hade i dansk tid tillhört riksdrotsen Joakim Gersdorfs vidsträckta egendomar i Skåne men hade av honom avståtts till danska kronan för att ingå i »Bornholms vederlag». Enligt vederlagsjordeboken omfat tade det förutom huvudgården 72 gårdar, 5 hus, 3 kvarnar och en fästa, till större delen belägna i och kring Norra Vrams socken.56 Svenska kronan försålde Billesholmsgodset till De la Gardie och därvid fick han delvis egendomen som pant för en fordran på 13 000 daler smt som han hade på staten. Bendt Pihl och Sten Mauritzen inlämnade en supplik till K. M:t om att Hälsingborgs stad skulle få lösa ut De la Gardies panträtt i Billesholms gods för 13 000 daler smt mot att sedan själv få njuta sig till godo resten av godset, i allt värderat till 22 000 daler, som pant för stadens fordran på kronan. För de 3 000 daler smt som ej täcktes genom denna pant, borde staden få panträtt i kronans jord i Slottsvången norr om vallen. K. M:t visade emellertid intet intresse för detta förslag. I stället handlade Bendt Pihl på egen hand och gjorde upp med De la Gardie, som dock under mellantiden hade höjt sitt bud. Ett preliminärt avtal undertecknades om att Hälsingborg för 16 000 daler smt skulle lösa hans pant i Billesholm och sedan själv njuta återstoden av godset som pant för sin egen fordran på kronan. Utan svårighet kunde De la Gardie utverka K. M:ts stadfästelse av denna uppgörelse den 28 oktober 1668. Med tanke på att Bendt Pihl ej hade någon fullmakt att ingå avtal av detta slag för stadens räkning, hade i avtalet införts en klausul om att hela affären skulle betraktas som Pihls »egen propriegäld utan någon invändning»-

258

Näringsliv och ekonomi Magistraten var missnöjd med Pihls sätt att sköta denna affär. För en utbe talning på 16 ooo daler smt skulle man i realiteten få panträtt för endast 6 ooo daler smt. Pihl erbjöd sig att själv satsa hälften av de begärda 16 ooo daler smt, om staden tillsköt återstoden. Sten Mauritzen undandrog honom dock sitt stöd och frånsade sig all delaktighet i affären, och detsamma gjorde magistraten och det övriga borgerskapet. Bendt Pihl fick bäst han gitte söka komma överens med De la Gardie. De två ingick den 26 mars 1669 på Ängeltofta gård ett avtal enligt vilket borgmästaren själv omedelbart skulle överta godset mot att han erlade den begärda likviden, delvis genom att överta betalningen av några av De la Gardies skulder. Den senare lovade å sin sida att hos K. M:t verka för att Bendt Pihl ensam skulle få draga nytta av Billesholm och för att de personer i Hälsingborg som ville bistå honom, framför andra skulle få njuta sin fordran hos kronan. De andra däremot, »som honom nu alldeles frånfalla», skulle ej vidare ha några pretentioner på att få ut sin fordran hos kronan. Bendt Pihls agerande måste för magistraten och övriga fordringsägare ha tett sig både svek fullt och bedrägligt. Han ställde sina motståndare inom borgerskapet helt utan utsikt att få sina krav på kronan erkända i fortsättningen. Men själv fick han också svårt att fullgöra sina betalningsförpliktelser gentemot De la Gardie. Stadens motangrepp lät ej vänta på sig. Inför 1669-1670 års skånska kommis sion framförde stadens ombud — Pihls motståndare Sten Mauritzen och Peter Kniphof — på lantdagen i Malmö i november 1669 bland stadens besvärspunkter också klagomål över det sätt varpå Billesholmsaffären handlagts. För stadens räkning begärde man immission i godset, dvs. staden skulle som pantinnehavare få komma i besittning av egendomen. Med hjälp av sina bröder Svend och Jeppe försökte Bendt Pihl vinna en del av borgarna för sig och sina åtgärder i fråga om Billesholm. Aktionens resultat blev en skrivelse, undertecknad av 33 borgare som förklarade sig nöjda med Pihls handlande i Billesholmsaffären. Magistraten lyckades emellertid att för en tid bromsa Bendt Pihl genom att i början av 1670, då förhandlingarna rörande Billesholm skulle föras vidare, till stadens ombud utse tre av hans svurna motståndare, Sten Mauritzen, Niels Jensen Morsing och Niels Nielsen. Till en början hade man framgång. Den 11 februari 1670 fick landshövding Augustin Leijonskiöld i uppdrag att ge Hälsingborgs stad immis sion i Billesholms utsocknes gods, och om detta ej räckte till som säkerhet för stadens fordran på kronan, också i dess insocknes gods. Hemma i Hälsingborg hade Bendt Pihl stormiga uppgörelser med sina mot ståndare. Han lyckades också genom en hänvändelse till de skånska kommis-

259

Egenhändigt hrev från Bendt Pihl till Pontus Fredrik De la Gardie, daterat den 7 augusti i66c>. Rydboholmsarkivet. — Brevet lyder (förekommande för kortningar har upplösts utan särskild markering): Höijvelhorne Greffuellige Excellens, Nådige Herre och Megtige Patron Eders höije Excellens asignatzion paa thre hundrede rixdaler ved pasiun veil entfonge her effter. Jeg viellde gierne önst fyellest att konde efterkomet, mens konde jndtet höijere till veije bringe end 150 daler. Beder fore den skyelld Eders höijgreffuellig Excellens mig viell jche till onde utydja, att jeg jcke konde fllere till veije bringe. Beder ydermere att Eders höije Excellens jnge videre asignat zion giffuer paa mig förrend Michelli forrbj er. Jeg er saa sant mig Guud hiellpe j höijeste betryk for penge. Jeg kan saa sant mig Guud hiellpe jnge viedere penge ved dene tiede adstadkome eller till veije bringe. Jeg schall med förste Eders höije Excellens den begerde corante regning till stielle. Ellers begerdes fra Engelltoffte ett partj breder paa fru Maria Dellagarclj vegner, allt saa ved jeg jcke horledes jeg det schall forstaa, uden jeg haffuer hindes Nades or-

Näringsliv och ekonomi sarierna förhindra att immissionen i Billesholm gick i verkställighet. I april 1670 anlände både kommissarierna och landshövdingen till Hälsingborg. De inledde överläggningar med magistraten och borgerskapet bl. a. om Billesholmssaken och nu lyckades Bendt Pihl igen vända situationen till sin fördel. Den 14 maj 1670 förelåg en resolution av kommissarierna, enligt vilken Bendt Pihl ensam fick förfoganderätt över Billesholmsgodset. Han skulle ensam »uti berörda pantegods bliva konserverad» och han ägde att hos K. M:t ansöka om utfyllnad i det gods som ännu ej avträtts till honom, så att egendomen i allt motsvarade värdet av 16 ooo daler smt. Bendt Pihl fick dock ej förbliva i okvald besittning av Billesholm någon längre tid. Redan år 1674 bortförläntes godset till generallöjtnanten Mårten Schultz, varvid kronan också måste lösa ut Bendt Pihls pant. Kronan hade svårt att lägga upp 16 ooo daler smt kontant, och en av de möjligheter som disku terades var att erbjuda Bendt Pihl att i vederlag mottaga ön Ven. Av detta blev emellertid ingenting, utan Pihl — sedermera Pihlcrona — behöll Billes holm till år 1687, då godset indrogs till kronan i samband med den allmänna reduktionen av köpe- och pantegods. Genom Bendt Pihls manövrer och tack vare hans inflytelserika vänner hade Hälsingborgs borgerskap ställts utan säkerhet och vederlag för de försträck ningar man gjort till den svenska kronan under åren 1658-1660. Staden tog upp frågan på nytt i sina riksdagsbesvär åren 1675, 1682, 1685 och 1693 men alltid utan resultat. Först under 1740-talet reglerades omsider detta stadens mellanhavande med kronan. Det var då över åttio år gammalt. Till detta återkommer vi i annat sammanhang. Redan under 1660-talet ställdes Hälsingborgs borgare inför nya krav från kronans sida. År 1665 förelåg ett av Johan Wärnskiöld utarbetat projekt för stadens befästande och i mars 1666 fick Wärnskiöld order av generalguvernören der der om, effter som deri er giffen mig j comision till 10 ä 9 mark tyllten aller ringest att foerhandlle. Om Eders höije Excellens dem salledes behager, schall deri gierne vere föellgachtigh, eller och order fra Greffuinde, saa kand her vere omtrent 50 å 60 ty eliter. Her med Eders höije Excellens under den höijeste Guud troellig befallet, och forbliffuendes alltied Eders Höije Excellens plligtschyelldige thienner och underdan Hborigh d 7 Augustj Bendt Phiell

Försvenskningen att börja utstaka de nya verken. Åtskilliga intrång i bebyggelsen blev aktuella bl. a. därför att en vallgata skulle anläggas mellan slottet och staden. Gatan skulle skära över en rad trädgårdar och bakgårdar öster om Storgatan. Totalt taxerades den mark som behövde tas i anspråk till i 750 daler smt. Också vid Strömmen berördes några fastigheter och dessutom behövde man utnyttja ett jordområde och en dammhage uppe på borghöjden. I allt värderades de berörda markområdena till 3 415 daler smt. En framställning från stadens sida vid 1668 års riksdag om ersättning ledde till att K. M:t resolverade att generalguvernören skulle tilldela borgarna kronojord i stället för vad de mist. Men ingenting blev gjort. Borgarna tog upp saken inför 1669-1670 års skånska kommission, och denna befallde landshövdingen att verkställa 1668 års kungliga resolution. Nu passade även andra borgare än de som direkt berörts av det wärnskiöldska projektet, på tillfället att anmäla krav på kronan. Rådman Söfren Nielsen hade avstått ett stycke sädesjord i södra delen av staden samt en gårdsplats. Knud Olsen Vognmand hade lämnat från sig en byggnadstomt på »backen». Fru Sophie, borgmästare Eggert Elers änka, hade avstått en »have» norr om Möllebäcken jämte ett par tomter osv. I allt belöpte sig dessa nya krav till 1 992 daler smt. Det vederlag borgarna skulle erhålla utgjordes av lotter i kronojorden i Slottsvången. I juni 1671 gav landshövding Leijonskiöld befallningsmannen Petter Klein och konduktören Sven Rassmusson order att »efter behörig utmätning» låta avpåla jordlotterna och tillse att de överlämnades till borgarna som »evärdelig fri egendom». Avstyckningen var klar år 1672. En del var dock missnöjda med den ersättning de fått, och några synes ha menat att vissa personer blivit otillbörligt gynnade. I ett koncept till 1672 års riksdagsbesvär sägs nämligen att borgarna ansåg sig kunna bevisa, att några »hava fått utlägg som liten eller ingen rätt därtill haver». Någon nyfördelning av den utlagda kronojorden krävde man dock inte. Den enda fordran som i samband med detta ärende kvar stod på 1670-talet, var att man år 1675 ville ha ersättning för en del skadegörelse på gårdarnas »bakhus» nedanför borghöjden, vilken vållats i samband med fortifikationsarbetena.57 När svenska kronan höll krigsfolk eller arbetstrupp i Hälsingborg, blev bor garna ofta nödsakade att leverera förnödenheter till soldaterna på kredit. Stundom gjordes också försträckningar för att soldaterna skulle kunna få ut sina löner. Kreditorerna utgjordes av en liten grupp ur det förmögnaste bor gerskapet med Eggert Elers och Bendt Pihl i spetsen. Kronan var emellertid en

262

Näringsliv och ekonomi trög betalare och borgarna påminde ofta i sina riksdagsbesvär om att ford ringarna var oreglerade. Ofta hänvisades de då till generalguvernören, som genom anslag från generalguvernementets stat skulle likvidera skulderna, eller till kammarkollegium. Hade kreditorerna tur, kunde generalguvernören finna en möjlighet att anvisa medel från stora sjötullen för betalning av skulderna, och då kom likviderna utan alltför stor tidsutdräkt. Betydligt längre dröjde det om fordringarna skulle likvideras genom kammarkollegiums försorg. Först vid mitten av 1670-talet var sålunda 1660-talets försträckningar gäldade.58 År 1674 begärde kronan en penningförsträckning av det samlade borgerskapet på 1 ooo daler smt. Summan skulle utbetalas inom åtta dagar och återbetalas genom anvisning på kronouppbörden från Bjäre härad. Magistraten, de äldste och borgerskapet överläde flera gånger om påbudet. Borgarna passade på att klaga över andra pålagor, t. ex. kontributionerna, inkvarteringen och äldre ute stående fordringar på kronan, och över den olaga handel som vållade dem av bräck i Kullabygden. Efter fyra fruktlösa sammanträden på rådstugan måste magistraten den 24 augusti 1674 konstatera, att man ej lyckats förmå borger skapet att lämna någon försträckning. Därvid fick det bli. Men följande år efter krigsutbrottet med Danmark-Norge, när kronan begärde en försträckning på 300 daler smt, lämnades denna utan protester.59 Under 1675-1679 års krig tyngdes borgerskapet av försträckningar och leve ranser både till den svenska kronan och den danska. Johan Ennes d. y. spelade ofta en central roll i dessa sammanhang och tack vare honom blev det möjligt för borgarna att längre fram precisera sina fordringar. På hösten 1676 deltog Ennes i leveranser till de danska ockupationstrupperna i Hälsingborg. Vik tigare var emellertid att han tillsammans med byfogden och två svenska office rare vid den svenska återerövringen i december 1676, medan den danska styrkan ännu var kvar uppe på slottet, gick runt i staden och visiterade alla husen för att göra förteckningar över de förråd som fanns kvar. Av dessa skulle två tredje delar reserveras för de svenska truppernas behov och återstoden få disponeras av borgarna själva. Detta var färdigt den 19 december 1676. Ennes fick sedan i uppdrag att tillsammans med byfogden efter rekvisitioner utlämna förnödenhe terna till de svenska soldaterna. I sinom tid skulle svenska kronan betala vad som rekvirerats och tack vare Johan Ennes kunde borgarna längre fram presen tera en räkning på 6 ooo daler smt.60 Också i juni 1678, då den svenske kommendanten Carl Hård kapitulerade och danskarna återtog Hälsingborg, spelade Johan Ennes d. y. en viktig roll.

263

Försvenskningen Det var han som jämte byfogden och två andra borgare ingick avtal med herti gen Charles av Croy om en brandskatt på i 700 daler smt, för att staden skulle slippa plundring. Av brandskatten förskotterade Ennes själv 500 daler smt och på återstoden utställde han assignationer som skulle inlösas av hans vänner i Landskrona. Inom tjugofyra timmar skulle han i Landskrona uppdriva dessa pengar. Detta misslyckades, Hälsingborg plundrades och Johan Ennes jämte de tre andra förhandlarna fördes i fångenskap över till Själland. Redan i december 1678 framlade Ennes krav på Hälsingborgs rådstuga om att av staden få er sättning för vad han utlagt, 500 daler smt jämte 50 daler smt i ränta. Efter krigsslutet utverkade han generalguvernörens stöd för sin fordran och i januari 1682 framlade han åter på rådstugan alla handlingar i saken. Magistraten hänsköt ärendet till de äldste och omsider, sedan de äldste erkänt att Ennes fordran var riktig, beslöts i december 1682 att beloppet skulle uttagas genom extra taxering av borgerskapet.61 Efter krigsslutet tedde det sig angeläget för Hälsingborgs hårt prövade borgerskap att hos svenska kronan söka få betalning för de försträckningar man gjort under kriget, dvs. de 6 ooo daler smt man hade att fordra för levererade förnödenheter. Detta skulle bli en dryg affär. År 1682 anhöll man om Rutger von Aschebergs stöd för sin anhållan och överlämnade de handlingar med vilka man önskade styrka sina påståenden, allt utan synbar verkan. En ny framställ ning till generalguvernören gjordes 1685 och påföljande år togs ärendet upp i stadens riksdagsbesvär. Detta ledde till att K. M:t anbefallde ärendet till likvi dation hos kammarkollegium. Det dröjde emellertid innan likvidationskommissionen tog befattning med saken. Först efter en ny framstöt från stadens sida vid 1689 års riksdag kom likvidationen i gång i början av 1690-talet.62 Nu tillstötte formella svårigheter. Likvidationskommissionen vågade ej ta ställning utan att först ha hört K. M:ts mening om i vilken utsträckning man borde behjärta borgarnas krav, eftersom det ej fanns kvittenser på allt vad de levererat. K. M:t resolverade i maj 1691 att staden skulle gottgöras för »vad som fullkomligen med order och kvittens bevisas vara levererat och försträckt, men ej mera». Denna resolution betydde, att borgarna ej kunde räkna med att få betalning för hela sin fordran. Under de följande åren försökte man argumen tera för att också overifierade penningkrav skulle kunna likvideras, om man på annat sätt kunde göra troligt att leveranserna gjorts. Man hävdade att solda terna under kriget ansett sig vara i sin goda rätt, när de fått sina chefers assignationer, och att om borgarna då krävde kvittenser på det utlämnade, 264

Näringsliv och ekonomi blev de »med muskötstötar och stockslängar avvisade». Man menade att om en kontroll gjordes i krigsförbandens räkenskaper, skulle därav tydligt framgå att soldaterna verkligen erhållit vad assignationerna lydde på. Likvidationskommissionen erkände emellertid år 1693 som kronans skuld endast 2 764 daler 18 öre smt. Resten ansågs ej vara vederbörligen verifierat.63 I sina besvär till 1693 års riksdag tog borgarna upp likvidationsfrågan och hävdade att man hade rätt till åtminstone 4000 daler smt. K. M:t resolverade att om godtagbara räkningar kunde företes i likvidationskommissionen, skulle pengarna utbetalas. Den 27 augusti 1694 förelåg slutlikvidationen klar i kam markollegium. Det visade sig att staden nu ej tillerkändes mera än 1 514 daler smt. Också i denna situation lämnade emellertid Johan Ennes d. y. verksam hjälp. Hälsingborgs borgare hade ej behövt vänta på sina pengar ända till år 1694, ty redan år 1685 hade Ennes övertagit 1 ooo daler smt av stadens krav på kronan. Sedan slutlikvidationen blivit klar, gjordes den 12 februari 1698 ett liknande arrangemang, i det att Ennes också övertog den resterande fordran på 514 daler smt mot att han kontant till staden betalade 350 daler smt och dess utom löste ett lån på 160 daler smt, som staden upptagit år 1693 hos en privat person. I stadens skriftliga bekräftelse på detta avtal tackades Johan Ennes d. y. för »hans goda vilja som han alltid emot staden bevist».64 Krigshändelserna 1709-1710 ledde till en extra pålaga av alldeles speciellt slag. Den 24 januari 1710 besatte danska trupper Kristianstad. Jämt en månad senare utrymde de staden men krävde vid avtåget en brandskatt på 9 ooo riks daler, dvs. 27 ooo daler smt. Som gisslan tog man med sig åtta borgare, bland dem stadens förnämste man, köpmannen Anthon Cortmeyer. De fick följa med på marschen till Hälsingborg, men samtidigt som slaget vid Hälsingborg utkäm pades, fördes de över till Själland, där de inkvarterades i Korsör. Ännu i juli 1710 hade man i Kristianstad ej lyckats hopsamla den begärda brandskatten utan vände sig till guvernör Stenbock med bön om hjälp. Guvernören resolve rade då, att Kristianstads borgare själva ensamma skulle svara för huvuddelen av summan och att återstoden skulle fördelas på olika skånska städer: Hälsing borg skulle bidraga med 2 ooo daler smt, Ystad med 1 200, Landskrona, Lund och Simrishamn med vardera 300 daler smt. När Stenbock i september kom till Kristianstad, befanns det att inga pengar hade inkommit. Den 9 september 1710 utsände då Stenbock en order att alla de föreskrivna beloppen skulle vara inlevererade i Malmö senast den 16 september.65 I Hälsingborg mottog man Stenbocks brev den 14 september. Magistraten fö265

Försvenskningen redrog saken på allmän rådstuga och ämnade ta upp ärendet igen längre fram. Två veckor senare kom guvernementssekreterare Magnus Gabriel Arbin person ligen upp på rådstugan och klargjorde att pengarna måste inbetalas utan dröjs mål. Den 30 september hölls åter allmän rådstuga, varvid magistraten kungjorde att 800 daler smt influtit i frivilliga bidrag från enstaka borgare men att det nu var nödvändigt att uttaxera återstående 1 200 daler smt. Det framkom emel lertid att detta skulle innebära en uttaxering av 12 daler smt per skattehåll, vilket föreföll orimligt eftersom man vid senaste uppbörd trots omedelbar in drivning ej kunnat uttaga mera än 6 daler smt per skattehåll. Borgerskapet föreslog nu att de skulle ställa sina fastigheter som säkerhet, ifall någon enskild person ville förskottera de resterande 1 200 dalerna. Magistraten höll dock fast vid förslaget om uttaxering.66 Så gick ett par dagar. Då kom den 4 oktober Arbin åter upp på rådstugan och meddelade att det var Stenbocks vilja att den begärda summan erlades »stricte», och kunde man ej genom uttaxering hopsamla vad som behövdes, var det guvernörens vilja att de förmögnaste förskotterade vad som resterade. Det gick dock trögt med både uttaxering och försträckningar. Efter ett par veckor anlände den 26 oktober Anthon Cortmeyer till staden. Han hade tillåtits resa över till Skåne för att under ett par dagar hopsamla den begärda brandskatten. Med sig hade han ett brev från Stenbock om att pengarna ofördröjligen skulle inlevereras. I Hälsingborg hade man nu hopsamlat 1 066 daler smt. Cortmeyer vädjade om att återstoden skulle indrivas snarast, ty eljest måste han och hans olycksbroder stanna kvar i dansk fångenskap. Magistraten hävdade dock med bestämdhet, att man ej kunde skrapa hop mera pengar. Däremot kunde det tänkas att borgarna kunde ställa sina fastigheter som säkerhet, om Cortmeyer själv, som ju var en förmögen man, förskotterade vad som fattades.67 Magnus Stenbock gjorde nu slut på alla vidare diskussioner genom att den 31 oktober befalla, att de borgare i staden som under krigshändelserna rest över till Själland, skulle betala vad som resterade och att man också skulle tillgripa utmätning och försäljning av deras egendom, om de tredskades. De äldste fick det mindre angenäma uppdraget att slutföra ärendet. Deras förman Jesper Heldt utpekade särskilt den förmögne Axel Dreijer samt Alexander Fenton och Jöns Trana som skyldiga att göra den begärda försträckningen. Av Dreijer krävde man 150 daler smt, men efter envisa protester fick denne beloppet sänkt till 100 daler smt. De båda andra antecknades för lägre belopp. Jesper Heldt själv lovade gå före med gott exempel och förskottera ett belopp, detsamma 266

Näringsliv och ekonomi gjorde Hans Michel Butner och Simon Meisner. Den 5 november 1710 kunde så Anthon Cortmeyer lämna sin kvittens på hela den begärda summan, 2 ooo daler smt.68 Borgerskapet hade under hårt tryck tvingats deltaga i den brandskatt som skulle erläggas av Kristianstad, och Hälsingborg var den skånska stad som ålagts betala den högsta kontingenten. Magnus Stenbocks motiv för denna anordning har förmodligen varit den misstänksamhet han i olika sammanhang ådagalade gentemot hälsingborgarna för deras hållning under krigsåren 1709-1710. För magistraten har det varit angeläget att på något sätt säkra stadens rätt att längre fram få tillbaka något av vad man lagt ut. I besvären till 1713 års riksdag hävdades sålunda att de 2 ooo daler smt man betalat, enligt ordalagen i Sten bocks resolution av den 31 oktober och Cortmeyers kvittens av den 5 november 1710 vore att betrakta som ett lån till Kristianstad. En kunglig resolution från 1714 accepterade uppfattningen att det rörde sig om ett lån och man infordrade en redogörelse om vad som skett från guvernören.69 Resolutionen tillhandahöll på detta sätt ett argument som från stadens sida skulle utnyttjas längre fram. En affär av detta slag var väl ägnad att vålla split och osämja bland borgarna. Axel Dreijer var ej hågad att låta udda vara jämt i fråga om den försträckning han tvingats göra. År 1714 lyckades han utverka en kunglig resolution om att stadens borgerskap var skyldigt att ersätta honom för vad han försträckt. I mars 1715 togs detta upp till debatt på rådstugan. Då påpekade man att Axel Dreijer pålagts beloppet som straff för att han ställt sig under fienden och därigenom utverkat skydd för sin egendom under ockupationen, medan andra, som varit lojala mot svenska kronan, blivit ruinerade. De sistnämnda hade dock utan knot, framhölls det, lämnat sina bidrag till brandskatten. År 1716 gjorde magi straten med guvernörens stöd en framställning till K. M:t om att kronan skulle betala ut ersättning för de 2 ooo daler smt man ålagts.70 De allmänna konjunk turerna var dock sådana, att ett bifall till denna framställning var otänkbart. Före 1718 vann borgerskapet ej gehör för sina önskemål i denna sak.

4. T. ex. rådst. prot. 1710 17.8. Inlaga 1679

1. Se band III: 2 s. 80 ff. 2. G. O. Stenbock till K. M:t 1658 23.7, RA.

17.4,

3. Resolution 1662 18.9 p. 22, avskrift i Sk.

Breve, Skaane (Köbstaeder), DRA.

komm.

1669-1670,

acta

vol.

RA.

Besvär

1660 20.11 p. 10, St. skr. och besv., Hälsing

5. Inlaga

27.8

Kgl.

resol.

och

Stiernman, Riksdagar etc. III: 1571.

förkl.,

RA.

1658

22.10,

1674-1679,

Kammarkoll.

Indk.

arkiv.

Ank. brev, KA.

borg, -1718, RA. Resolution 1660 24.11 p. 10, 1668

Generalkommissariatet

6. Hälsingborgs historia II: 1 s. 175. Inlaga 1670 18.4, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s.

779 ff. Brevkoncept

1672

sept./okt.,

HSA:

267

Försvenskningen RM. Besvär 1672 16.11 p. 4, St. skr. och besv.,

21.2, Likvidationer 94, ser. B nr 330: Städer,

Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1672 13.2

Hälsingborg, KA.

p. 11, Kgl. resol. och förkl., RA.

22. Rådst. prot.

7. Mantalslängderna är bevarade som bila gor till kan

Malmöhus läns länsböcker, KA. De

dels

Räkenskaper,

allm.

serie,

HSA: RM. 8. T. ex. Renov. rådst. prot. 1670 20.1, 1672

1684

3.3. Stiernman, Riksdagar etc. III: 1928 f., 1993, 2080.

suppleras med strödda uppgifter i dels

länsböckerna,

1683 21.2, 21.7, 23.7,

23. Kopiebok 1686

St.

1685

7.7,

1704

skr.

och

besv.,

21.11.

Hälsingborg,

-1718, RA. Resolution

1686

resol.

Stiernman,

och

förkl.,

RA.

Besvär

10.11 p. 4, Kgl. Riksdagar

11.3, 9.5, 1673 16.1, 1674 17.3. Kopiebok 1666

etc.

19.7, 1667 2.8, 13.10, 1671 5.1, 1672 11.3, 1674

protokoll etc. s. 258 ff. Rådst. prot. 1704 13.10.

13-3-

9. T. ex. Rådst. prot. 1684 7.1, 27.1. Kopie bok 1682 4.1, 1684 7.1, 1690 22.12, 1695 10.1, 1696 13.1, 1697 3-3, l699 27.2, 1703 22.1. 14.3,

1673

13.2. Rådst. prot.

1682

19.1.

Kopiebok 1688 25.2, 1691 30.11, 1693 11.1, 1694 7.2, 1696 4.6, 1699 2.4.

Almquist,

Borgarståndets

riksdags

kontributionsränteriet

24. Rådst. prot. 1703 20.4, 1704 26.3, 1706 1707 2.3,

1708 24.2, 1711

4.3,

1712 5.3.

Kopiebok 1691 30.11, 1698 25.3, 1699 8.5, 4.7, 30.11, 1700 20.9, 1704 13.10. 25. Renov. Stiernman,

11. K. M:t till P. Hammarskiöld 1661 31.12,

2159.

(Karol, förb. årsbok 1917) s. 95.

24.2,

10. Renov. rådst. prot. 1668 8.10, 1671 23.2, 1672

III: 2079,

rådst.

prot.

Riksdagar

1681

etc.

22.2,

20.12.

II: 1824!.

Dens.,

Commerceförordn. IV: 316.

LMLH. Städernas inlaga 1662 14.9, recess 1662

26. Stiernman, Riksdagar etc. III: 1929, 1995.

18.9, båda i avskrift i Sk. komm.

27. Rådst. prot.

1669-1670,

acta vol. Z s. 485 f., 487, RA. 12. Resolution

1689

8.3

22.4.

Kopiebok

1688

25.2, 1700 10.10, 1704 26.3, 1705 12.9. p.

10,

Kgl. resol.

och förkl., RA.

28. Stiernman,

Riksdagar

etc.

III: 1929

f.,

1994 f-

13. Stiernman, Riksdagar etc. II: 1469. Se ta bell 15, not 5-7. 14. Gustaf

1709

29. T. ex. Rådst. prot. 1683 14-3> 28.3. Ko piebok

Banérs

generalguvernörsberät-

telse 1664-1668, utg. av I. Andersson (Skr. utg. av K. Hum. Vet.-samf. i Lund XXX.

1940)

s. 146. Kopiebok 1668 18.4. Renov. rådst.-prot. 1668 3.9.

1683 26.2,

1687 7.1,

1691

30.11,

1700

1.7, 1.9, 10.10, 1701 2.6, 1705 12.9. 30. Handlingar ang.

charta sigillata

1687-

1757, HSA: RM. Se t. ex. Rådst. prot. 1687 24. 1. Kopiebok 1701

27.8,

1705 27.1,

17.4,

1706

9.6. Stiernman, Riksdagar etc. III: 1995, 2080.

15. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 857 ff., RA. Kopiebok 1670 29.4. 16. Borgerskapets

Dens., Commerceförordn. IV: 692 ff. 31. Stenbock till magistraten 1710 3.5, HSA:

protokoll

före

frihetsti

RM.

den, utg. av Stadshistoriska Institutet (Upp 32. Se bilaga B.

sala 1933) s. 321. 17. Stiernman, Riksdagar etc. II: 1784, 1824. 18. Renov.

rådst. prot.

1681

7.10.

Besvär

1681 11.11 p. 1, St. skr. och besv., Hälsingborg,

34. Se bilaga C. 35. Stiernman, Commerceförordn. VI: 103 f., 125 ff. Almquist, anf. arb. s. 116 f.

-1718, RA. 19. Renov.

33. Rådst. prot. 1711 21.5.

rådst. prot.

1682

21.4.

Rådst.

prot. 1682 29.6, 6.7, 6.9, 13.12. Kopiebok 1682

36. Rådst. prot. 1713 9.3. Almquist, anf. arb. s. 149.

1.3, 22.4, 4.5. Ascheberg till K. M:t 1682 29.5,

37. Borgarståndets protokoll etc. s. 258 ff.

RA.

38. Rådst. prot. 1714 3.3, 7.8. Uppbördsläng19.9.

der är bevarade bland stadens räkenskaper.

Kopiebok 1683 18.7. RR 1683 10.9 p. 9. Asche-

39. Stiernman, Commerceförordn. VI: 290 ff.,

20. Rådst. prot.

1683

16.7,

18.7, 23.7,

berg till K. M:t 1683 sept. p. 13, RA. Asche bergs resolution 1683 12.10, HSA: RM. 21. Rådst. prot.

268

1684

26.4.

Kopiebok

309 ff. Rådst. prot. 1716 13.6. 40. Rådst. prot.

1693

3.9, 11.9.

1716 21.7,

1717

15.4, 27.7,

Näringsliv och ekonomi 41. Rådst. prot. 1717 12.1, 1718 7.1. Stiern man, Commerceförordn. VI: 347 ff., 421 ff.

1660 20.10 p. 3, St. skr. och besv., Hälsing borg, -1718, RA. Resolution 1664

42. Se ovan sid. 152. Rådst. prot. 1716 27.10, 29.10, 1717, 5.1, 26.1, Kopiebok 1717 26.1, 16.3, 8.4, 22.5.

16.9 p. 3,

Kgl. resol. och förkl., RA. 56. TKUA: Sverige A II: 44, Akter og Doku menter vedr. det politiske Forhold till Sverige

43. Rådst. prot.

1710 17.8,

1712

19.6, 21.7,

19.8, 1713 29.4, 4.5.

debog over Jordegods etc., DRA.

44. Stiernman, Commerceförordn. VI: 408 ff. 45. Rådst.

1660-1662, DRA. TKUA: Sverige A II: 45, Jor

prot.

1670, acta vol. CC s. 698 ff., 975 ff., s. 1004 ff.,

piebok 1718 10.1. Längd 1718 14.4 i Räkenska

RA. Renov. rådst. prot. 1670 30.5, 1671 27.4.

per, allm. serie, HSA: RM. Specifikation 1714

Koncept till besvär 1670 11.4, 1672 sept./okt.,

14.1 i Städers acta, Hälsingborg, KA.

HSA: RM. Kopiebok 1675 7.10. RR 1670 15.12.

46. Rådst.

1718

prot.

10.1,

1685

26.5,

10.1,

26.6.

57. Se band IV: 1 s. 156 b Sk. komm. 1669-

7.2.

Kopiebok

1687 22.10.

1668

22.10 p.

Kgl.

resol. och

förkl., RA. Leijonskiölds order, juni 1671, av

47. Besvär besv.,

Resolution

1693

16.11

Hälsingborg,

1693 5.12 p. 21, Rådst. prot.

21,

och

Kgl. resol. och förkl., RA.

Pihl, nr 5: Eggert Elers, KA. Tull och accis

Kopiebok

1694 24.2,

16.8. RR 1696 29.12. 48. Rådst. prot.

500, KA. Besvär 1672

16.11 p. 4, 1675 p. 3,

St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Re 1697

3°-L

1697 20-2- Besvär 1697 P-

3»

10.7.

Kopiebok

St. skr. och besv.,

Hälsingborg, -1718, RA. Resolution

1697 23.

12 p. 3, Kgl. resol. och förkl., RA. 49. Rådst.

skrift i Kyrkorådets handlingar, HSK. 58. Likvidationer 92-93, Ser. A nr 15: Bendt

21.1.

RA.

skr.

Resolution

1695

-1718,

St.

prot.

1706

24.2,

solution

1672

1675 27-9 P-

13.12 p. 3, 4,

3»

Kgl. resol. och förkl., RA. 59. Renov. rådst. prot. 1674 20.8, 21.8, 22.8, 24.8. Kopiebok 1675 23.9, 29.10.

2.4,

1714

20.2,

1716 11.2, 24.9. Kopiebok 1706 2.4, 5.3.

60. Specifikation

1676 24.11,

Krigskollegiet,

Indk. Breve, DRA. RR 1691 30.5.

50. Rådst. prot. 1713 19.9. Besvär 1713 24.12

61. Supplik 1678 23.6, de Croy till K. M:t

p. 1, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA.

1678 24.6, von Ahrensdorff till K. M:t 1678

51. Se band III: 2 s. 226 ff.

11.6. Krigskollegiet, Indk. Breve, DRA. Renov.

52. Besvär 1658 8.4 p. 4, St. skr. och besv.,

rådst. prot. 1682 28.1, 1.2, 17.7. Kopiebok 1682

Hälsingborg, -1718,

RA.

TKUA:

Sverige

II: 45, Jordebog over Jordegods i Skaane der

18.12. 62. Rådst. prot.

1683

20.1.

Kopiebok

1682

skulde afstaas som Vederlag for Bornholm, s.

22.7, 1685 7.7. RR 1686 10.11. Besvär 1686 p.

38 ff., DRA.

15, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA.

53. Besvär 1660 20.10 p. 6, 1664 28.6 p. 1, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Re

Resolution

1686

10.11,

1689

18.3 p.

11, Kgl.

resol. och förkl., RA.

solution 1660 24.11 p. 6, 1664 16.9 p. 1, Kgl.

63. RR 1691 30.5. Kopiebok 1693 21.2.

resol. och förkl., RA.

64. Avtal

1698

12.2,

Inneliggande

hand

54. För hela Billesholmsaffären hänvisas ge

lingar, HSA: RM. Besvär 1693 16.11 p. 1, St.

nerellt till J. Häggman, En hälsingborgsk stor

skr. och besv., Hälsingborg, -1718. Resolution

borgare

1693 5.12 p. 1, Kgl. resol. och förkl., RA.

1955) s-

från

7 ff-

1600-talet

(Kring

Kärnan

VI,

Likvidationer 94, ser. B, nr 330;

Städer, Hälsingborg, KA. Om assignationer, se t. ex. 28.6

Tull p.

och St.

accis skr.

500, och

KA. besv.,

Besvär

1664

Hälsingborg,

65. K.

Enghoff,

Kristianstad

1614-1914

(Lund 1914) s. 236 ff. 66. Rådst. prot. 1710 14.9, 26.9, 30.9. 67. Rådst. prot. 1710 4.10, 26.10, 27.10.

-1718, RA. Resolution 1664 16.9 p. 3, Kgl. re

68. Rådst. prot. 1710 2.11, 5.11, 23.11.

sol. och förkl., RA.

69. Besvär 1713 24.12 p. 2, St. skr. och besv.,

55. Gustaf

Banérs

generalguvernörsberät-

telse etc., s. 95. Kopiebok 1667 17.7. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 725 ff., RA. Besvär

Hälsingborg, -1718. RA. Resolution 1714 30.8 p. 3., Kgl. resol. och förkl., RA. 70. Rådst. prot. 1715 7.3, 1716 24.9.

269

INKVARTERING OCH BÅTSMANSHÅLL

JlL

JL ÄLSINGBORGS

strategiskt viktiga läge ledde till att stadens borger-

skap både i krig och under fredstid betungades med inkvarteringar. År 1658 godkände Karl X Gustav ett »förslag» att staden normalt i fredstid borde ha en garnison om 1 200 man eller 8 kompanier och att styrkan i krig skulle ökas till det dubbla.1 Följde man denna plan, skulle det under krig i staden ligga en garnison som kraftigt översteg storleken av den bofasta befolkningen. Så mycket folk inkvarterades aldrig i Hälsingborg men tiden 1658-1660 kom man upp i ganska avsevärda siffror. Under sommaren 1658 uppgick den mili tära personalen i staden till omkr. 600 man eller ungefär ett regemente. På följande vinter fördubblades styrkan för att under sommaren 1659 nedgå till omkr. 700 man. Vintern 1659-1660 var åter två regementen förlagda i staden. I de trånga kvarteren grasserade ofta sjukdomar, så att de bevarade proviantoch styrkebeskeden på vårsidan upptog ett stort antal sjuka. I maj 1660 var styrkan reducerad till 900 man och vid sommarens slut fanns det blott 650 man kvar.2 Att manskapsstyrkan reducerades under sommarhalvåret sammanhängde givetvis med att armén då var engagerad i operationer på slagfälten med så stora styrkor som möjligt, varvid garnisonerna uttunnades så mycket man ansåg tillrådligt. Under vinterhalvåret låg det alltså normalt ett regemente förlagt om möjligt i sin helhet uppe på slottet, och ett annat regemente var inkvarterat nere i sta den. Borgarna fick säkerligen tränga hop sig ordentligt för att alla skulle få tak över huvudet. Överste Muschamps meddelade i december 1659 att det rådde brist på bröd bl. a. på grund av att man ej kunde få säden malen »i detta stilla vädret». Misshälligheter med soldaterna hade uppstått och en del borgare hade i anledning därav försökt fly till Halmstad men blivit hejdade. I maj 1660 rapporterade han att tålamodet tröt hos borgerskapet, sju borgare hade lämnat

270

Näringsliv och ekonomi hus och hem och »kan jag väl märka de övriga i staden lärer falla alltför be svärligt därmed längre kontinuera, om de icke snart får någon lindring».3 Efter fredsslutet 1660 minskades garnisonen i Hälsingborg något, så att det till staden vanligen förlädes två till fyra kompanier med en personalstyrka väx lande mellan 300 och 400 man. År 1668 fick generalguvernören Gustaf Banér befallning från K. M:t att stadens garnison ej fick överstiga 400 man, vilket den ibland stundom gjort. Under åren 1668-1671 ingick i garnisonen ett eller två kompanier värvade tyska ryttare, vilket betydde att borgarna måste ställa också stallrum till förfogande. På fästningen var därutöver förlagda mellan 15 och 20 artilleribetjänter som hade ansvaret för artilleripjäserna på slottet. Enligt ett inventarium från tiden omkr. 1670 var dessa ej särskilt många: 14 metallkano ner, varav en på 26 pund, samt 14 järnkanoner, av vilka sex var 12-pundiga. I samband med de fortifikationsarbeten som utfördes i Hälsingborg under 1660och 1670-talen kommenderades under sommarhalvåret arbetstrupp till staden. År 1666 omfattade denna styrka över 600 man och år 1668 över 1 ooo man.4 För arbetsfolket gällde särskilda regler rörande förläggning och utspisning, och kronan svarade själv i stor utsträckning för kostnaderna. Inkvarteringen i övrigt ombesörjde magistraten men denna lät vanligen efter de äldstes hörande fyra borgare ta hand om fördelningen av bördan. Man förstår magistratens för siktighet på denna punkt. I fredstid var dess ledamöter befriade från inkvarte ring. Detta har väckt missnöje på olika håll och inför 1669-1670 års skånska kommission anförde borgarna klagomål över att endast det lägre borgerskapet betungades med inkvartering medan magistraten och andra förmögna personer slapp undan lindrigt eller helt.5 Genom att söka stöd hos de äldste och låta ut sedda borgare stå för fördelningen av kvarteren garderade sig magistraten. De som arbetstrupp kommenderade förbanden skulle om möjligt förläggas i baracker. Erik Dahlbergh androg dock inför 1669-1670 års kommission, att detta ofta var svårt att göra, därför att det var ont om halm åt dem att ligga på och emedan de själva ej brukade ha med sig kokkärl. Förläggningsförhållandena hade ofta varit så dåliga att arbetsfolket »hoptals genom sjukdom dött», innan man hunnit få dem inlogerade hos borgarna. Enligt Dahlbergh var det därför bäst, om också arbetsknektarna kunde inkvarteras i staden hos borgerskapet. Viceguvernören Claes Danckwart-Liljeström biträdde detta förslag, och kom missionen beslöt att vädja till magistraten om inkvartering av arbetsfolket hos borgarna mot betalning. Så skedde också år 1670.6 Vissa militära anordningar blev nödvändiga i själva staden. För ryttarposte271

Försvenskningen ringarna vid stranden och de ryttarpatruller som skulle bevaka kusten norrut och söderut, anordnades »ståndkvarter» för manskapet och stallrum för hästarna i lämpligt belägna hus. Dessutom uppfördes en högvakt, »corps de guardie», dit en mindre styrka förlädes. Landshövding Leijonskiöld lämnade till 1669-1670 års skånska kommission några upplysningar, som ger oss besked om var högvak ten vid olika tidpunkter varit belägen. Den danska garnisonen hade, uppgav han, på sin tid haft en högvakt på den plats, där sedermera stadens axeltorg anlades, dvs. intill nuvarande Billeplatsen. Riksamiralen Ove Giedde hade låtit flytta högvakten — förmodligen i samband med att axeltorget anlades på 1650talet — längre »upp i backen» ovanför den gamlas plats. Samtidigt byggdes en andra högvakt »nere vid stranden», säkerligen i närheten av skeppsbron. I den sistnämnda förlädes »huvudvakten» under en följd av år, tills de svenska kom mendanterna lät uppföra en ny högvakt, som förlädes intill axeltorget. Detta hade kraftigt förminskats genom fortifikationsarbetena och förlorade nu ytter ligare mark. Högvakten vållade också andra olägenheter genom att bönderna som skulle in till torget, var rädda för att soldaterna skulle stjäla deras varor. Dessutom klagade man, framhöll Leijonskiöld, med rätta över »den slemma stank och orenlighet, som soldaterna sedan föra däromkring, att en ärlig man där måste sky för». Borgarna hade skyldighet att underhålla högvakten och förse den med ljus och ved. På 1660-talet betalade man årligen 15 daler smt till högvaktshusets underhåll och 21 skilling varje vecka i ljuspengar.7 Inför kommissionen anförde borgerskapet åtskilliga klagomål beträffande in kvarteringen. Man påtalade att soldatesken drog med sig hopar av lösa kvinn folk som förde ett osedligt liv. Soldathustrurna vållade trätor och kiv, då de »ofta med skällsord deras värd och värdinnor överfalla och omsider slagsmål, jämväl hölja och dölja med soldaterna, som stjäler, smygandes det stulna godset ut ur staden och det förhandla». Magistraten kunde ej komma till rätta med dessa missförhållanden, eftersom soldaterna ej ansågs kunna dragas inför stadens domstolar. Kommissionen resolverade emellertid att soldaterna och deras hust rur borde ställas inför bytingsrätt och rådstugurätt, där deras brott skulle rann sakas och bestraffas »efter lag och recess».8 Uttalandet är märkligt så till vida som det innebar att rikssvenska soldater och värvade utlänningar skulle vara underkastade den danska rättspraxis som vid denna tid fortfarande tillämpades i Hälsingborg. Så gott som varje år under 1660- och 1670-talen framställde hälsingborgarna klagomål över inkvarteringen, men man fick oftast böja sig för överhetens bud.

Kärl av svartgods, påträffat inom borgaren Knnd Olsen Vognmands fastighet Hälsingborgs museum.

Näringsliv och ekonomi När de år 1660 hos K. M:t besvärade sig över att soldaterna »alla husrum intogo», erhöll de svaret att de måste »med tålamod upptaga det som necessiteten och tiderna dikterat». Vid detta tillfälle framkastade också borgerskapet tanken, att om det var nödvändigt att en stark garnison ständigt hölls i staden, i så fall två eller tre kompanier förlädes uppe på slottet, en utväg som — enligt vad vi sett — också blev anlitad. Vad man oftast klagade över var servisord ningen, dvs. reglerna för vad borgarna var skyldiga att prestera som kvarter värdar.9 1662 års skånska kommission hade K. M:ts uppdrag att behandla klagomål rörande servisen. I borgarnas åligganden ingick bl. a. att hålla de inkvarterade med ljus och ved. Kommissionen jämkade något på kvartervärdarnas åliggan den, men viktigare var att riksdagsbesvären år 1664 ledde till att borgarna ge nom en kunglig resolution fritogs från skyldigheten att bekosta ljus och ved under tiden mellan påsk och Mickelsmässan, dvs. under den ljusare och varmare hälften av året. Som tidigare omtalats, upptogs servispengarna under 1660-talet i den kommunala utgiftsstaten i Hälsingborg, och tabell 15 utvisar att de vanli gen uppgått till belopp mellan 180 och 200 daler smt per år. År 1666 lovade generalguvernör Banér att understödja ett förslag från borgarnas sida om lätt nad i någon form med servispengarna, exempelvis genom att andra städer utan garnison fick lämna kontanta bidrag.10 Vid riksdagen 1668 medtog de skånska städerna i sina samfällda besvär också en punkt om den gällande servisordningen, vilket ledde till att K. M:t utlovade en viss moderation. Borgarna klagade också över att en del officerare ej lät sig nöja med de husrum borgerskapet kunde anvisa, utan ville tilltvinga sig »sådana kommodi teter och lägenheter som de själva åstundade, läggande sig med hustrur och barn in uti borgarens stuga, honom till största hinder och men». Stundom tvingade de borgarna att ge mera i servispengar än vad förordningen föreskrev. Också i detta hänseende utlovade K. M:t åtgärder och uppdrog åt generalguver nören att föreslå sådana. Principiellt fastslogs i resolutionen, att om borgaren ej kunde ställa husrum till förfogande, skulle han ha rätt att i stället betala officeren så mycket pengar som denne behövde för att skaffa sig logi på annat håll. Borgarna förbjöds å andra sidan att vintertid anvisa dåliga kvarter.11 I början av år 1669 var Gustaf Banér färdig med den jämkning av servis ordningen som K. M:t ställt i utsikt. Den nya ordningen var daterad den 28 febr. 1669 och upplästes fjorton dagar senare på Hälsingborgs rådstuga. I detalj reglerades vad varje militär personalkategori hade rätt att fordra. En överste 18*

-689890

Hälsingborg IV: 2

273

Försvenskningen skulle inkvarteras i »stuga, kammare och kök» och dessutom förfoga över käl lare, stallrum för fyra hästar och nödigt husrum för sina tjänare. Han skulle ha en god säng och två »sämre» sängar. Vad han i övrigt behövde, skulle han själv skaffa sig. Officerare närmast i rang under överste skulle njuta detsamma som översten men ha stallrum endast för två hästar och i fråga om sängar få en god och blott en sämre. Kaptener och kvartermästare hade rätt till stuga, kam mare, kök och källare samt en god säng och en sämre. Löjtnanter, fänrikar, regementspräster och fältskärer skulle ha kammare och säng. Underofficerare fick blott en »medelmåttig» säng samt »ved och värme tillsammans med vär den», dessutom nödiga kökskärl och 4 öre smt per månad i stället för »salt och surt». Meniga soldater tillerkändes »laglig» säng, värme med värden samt 4 öre smt i månaden för »salt och surt». Ville kvartervärden prestera mera än vad som föreskrivits, stod detta honom fritt men han var ej skyldig att göra det. De inkvarterade fick ej kräva mera än vad förordningen innehöll, och förbjöds att »ruinera» husrum och sängkläder.12 För ett regemente togs alltså ganska stora utrymmen i anspråk vid inkvar tering, och det är begripligt att misshälligheter kunde uppstå. Den nya ord ningen innebar, som viceguvernör Danckwart-Liljeström konstaterade i en mar ginalanteckning, lättnader för borgerskapet på olika sätt. Man var ej längre skyldig att hålla »överofficerarna» med ved, kökskärl och andra husgeråd, ej heller med »salt och surt». Vidare förbjöds i fortsättningen militärpersonalen att »efter eget behag» i pengar taxera vad som skulle presteras och så av kvar tervärden begära denna summa för att sedan själv skaffa sig kvarter på annat håll. Allt var emellertid inte gott och väl i och med att de nya reglerna publicerats. 1669-1670 års skånska kommission fick ta ställning till en rad spörsmål. Hiero nymus Lindeberg, kommendant i Hälsingborg, framhöll att den nya servisord ningen vållade svårigheter för de högre officerarna, som var skyldiga att själva hålla sig med en del förnödenheter, därför att de ibland ej fick ut sin lön på flera månader och sålunda råkade i skuld till borgarna. Att skaffa officerarna kredit hos borgarna var ofta svårt, eftersom de »sig ingalunda däri vilja bevekas låta, förmedelst de för detta äro därmed bedragne». Från militär sida önskade man att detaljerade föreskrifter skulle ges rörande logementens storlek och ut rustning med sängar, kakelugnar osv., ty intet hindrade nu att borgarna »logera soldaten uti vindar och uthus som uti andra rum». Kommissionen ansåg det dock omöjligt att göra något på denna punkt.13

274

Näringsliv och ekonomi Borgerskapet var ej heller nöjda med den nya ordningen. Hos kommissionen föreslog man att samma ordning skulle gälla som i t. ex. Kalmar och Göteborg. Där hade nämligen borgarna möjlighet att avlösa hela inkvarteringsbördan med pengar. Kommissionen kunde ej heller biträda detta. Kommissarierna konsta terade att det i Hälsingborg ej fanns »den beskaffenhet med logementer» som i de båda andra städerna, så att möjligheterna för de ditkommenderade förban den att själva hyra kvarter åt sig var ganska små. Skulle man övergå till den ordning som praktiserades i Göteborg eller Kalmar, måste borgerskapet i Häl singborg »upptaga och förfärdiga sådana rum, som är bekvämliga att logera folk uti, så om vintern som sommaren».14 Hälsingborgarna återkom med sin an hållan i riksdagsbesvären 1672. Man modifierade sina önskemål så, att för den händelse man ej kunde ställa husrum till förfogande, varmed militärpersonalen kunde vara nöjd, skulle det vara tillåtet att man erlade en »viss penning» för vilken soldaterna kunde skaffa sig logement. K. M:t biföll denna framställning och därmed hade man uppnått en väsentlig lättnad. Samtidigt slopades bor garnas skyldighet att hålla högvaktshusen i stånd och förse dem med ljus och ved under tiden mellan Mickelsmässan och påsken, dvs. under vinterhalvåret. Därmed skulle i fortsättningen kronan själv helt förse corps de guardie med ljus och ved.15 Hur tung inkvarteringsbördan varit för staden vid mitten av 1670-talet, kan ungefärligen anges i pengar, bortsett från alla olägenheter i form av trångbodd het, trakasserier, övervåld osv. Sedan 1671 upptogs i den kommunala utgiftsstaten årligen 75-90 daler smt i ersättning åt kommendanten för hans hushyra. En bilaga till 1675 års riksdagsbesvär innehåller en sammanställning av vad inkvarteringskostnaderna och servispengarna för garnisonen det året belöpt sig till. I allt hade utbetalats till officerare, underofficerare, manskap och artilleri personal 1 833 daler smt, dvs. en summa som väsentligt översteg vad den kom munala staten upptog i utgifter för år 1675 samt därjämte stadens kronoutskylder. Till kommendantens kvarter gick 90 daler smt — han hade överstes grad — och till majorens kvarter 60 daler smt. Artilleripersonalen hade utökats vid detta tillfälle till två befäl och 33 man. I besvären påpekades att Hälsingborgs stad hade en förhållandevis större inkvarteringsbörda än Malmö och Landskrona. Därför begärde man lindring, men K. M:t avslog.16 1675-1679 års krig medförde ökade inkvarteringsbördor i Hälsingborg även om borgerskapet bereddes någon lättnad genom att en manskapsbarack i slutet av år 1674 uppförts inom slottets område. Redan i september 1675 önskade

275

Försvenskningen kommendanten att officerarna skulle tillåtas hyra ut sina logement i andra hand och att borgarna skulle bestå sängkläder åt de officerare och knektar som var förlagda på slottet. Magistraten avslog denna framställning och hävdade att sta den borde helt slippa inkvartering, när befästningsarbetena på slottet var avslu tade och där uppförts »behöriga logementer». Kommendanten återkom med en begäran om sängkläder åt de på slottet förlagda officerarna. Magistraten av visade återigen denna begäran med motivering att sängkläderna skulle bli helt fördärvade, om man lämnade dem ifrån sig till slottet, och att man sedan, om nya inkvarteringar blev aktuella i staden, inte skulle »hava det ringaste att lägga dem uppå».17 Under detta meningsutbyte berördes också den 1672 beviljade rättigheten att i vissa fall avlösa inkvarteringsskyldigheten med pengar. Magistraten under ställde generalguvernören Fabian von Fersen ett förslag, som anknöt till 1669 års av Gustaf Banér utfärdade regler och gällde den taxa som skulle tillämpas vid en eventuell avlösning. Den 15 januari 1676 fastställde von Fersen förslaget. Kunde borgarna ej ställa föreskrivna »kommoditeter» till förfogande för offi cerare och specialmanskap — om vanligt manskap var det ej tal — skulle i stäl let betalas till en kommendant 7 daler 16 öre smt per månad, till en major 5 daler smt, till en kapten 3 daler smt osv. enligt en fallande skala. Lägst ersätt ning fick kronosmeder och murarmästare med 1 daler smt per månad. När det gällde underbefäl, skulle man göra överenskommelse om en månadsavgift »proportionaliteter». Den 20 januari upplästes generalguvernörens beslut för borger skapet på rådstugan.18 Något senare anlände till Hälsingborg ett exemplar av den nya servisordning som Karl XI fastställt i december 1675. Denna fastslog att militär personal hade rätt till »nödiga logementer» och stallrum efter ortens »lägenhet». Kvar terens storlek skulle anpassas efter befattningshavarens »villkor», officerare och deras betjänter skulle hållas med »nödtorftiga» sängkläder, medan ryttare och knektar skulle få detta »där sådant finnes». Kvartervärdarna var skyldiga att hålla ved och annat bränsle, »dock ingalunda till överflöd», samt nödtorftigt ljus. De vaga ordalagen i förordningen kunde inbjuda till olika tolkningar, och i mars 1676 begärde magistraten hos generalguvernören en »viss taxa» över hur mycket bränsle och ljus officerarna hade rätt att begära i månaden och med hur mycket pengar detta kunde avlösas. Samtidigt begärde man försköning från kra vet att hålla de på slottet förlagda officerarna med sängkläder. Bästa lösningen på alla svårigheter vore enligt magistratens mening att det liksom »i förra kri 276

Näringsliv och ekonomi get» restes några »hyttor på backen» uppe vid slottet, dit några kompanier ryttare och fotfolk kunde förläggas året om. Vidare inkvartering i staden skulle på det sättet kunna undvikas.19 I sitt svar tog von Fersen endast upp frågan om penningavlösningen. De övriga frågorna lämnade han därhän. Man kunde låta det »väl bero» vid den taxa som i januari blivit fastställd för staden. Vore man ej nöjd med denna, kunde man rätta sig efter de bestämmelser som gällde för generalguvernementet 1 övrigt. I fråga om de meniga, som ju ej inbegreps i den nyssnämnda taxan, föreskrevs att de skulle vara till freds med »servisen in natura». Ville de ha pengar i stället, fick de mottaga högst 16 öre smt per månad, vilken summa borgarna tidigare erbjudit sig att betala.20 I maj 1676 omfattade den svenska garnisonen i Hälsingborg omkr. 370 man. Sedan danskarna i juli erövrat staden, inlades i stället en dansk garnison, men ännu i november uppgick denna till blott omkr. 240 man. I december räknade den däremot över 700 man. Magistraten hade nu att förhandla med danska myndigheter i stället för svenska och åter aktualiserades frågorna om vad kvar tervärdarna var skyldiga att bestå de inkvarterade, i vilken utsträckning magistratsledamöterna och kronobetjänterna var skyldiga att delta i inkvarteringen osv. Särskilt långt torde man inte ha kommit med dessa diskussioner, förrän svenska trupper i december återerövrade Hälsingborg. Under åren 1677-1678 varierade den svenska garnisonens manskapsstyrka mellan 100 och 300 man, för att slutligen uppgå till omkr. 400 i juni 1678 då Hård kapitulerade till danskarna. Under denna tid gjorde Billegårdarna tjänst som corps de guardie.21 Den andra danska ockupationen från juni 1678 till september 1679 medförde avsevärt större påfrestningar för hälsingborgarna. I oktober 1678 förlädes nära 2 800 man rytteri och fotfolk till staden. En inkvarteringsordning från denna tid visar att trångboddheten varit fruktansvärd. Mindre än sex man var aldrig för lagda till någon fastighet, i några fall låg i en gård 40, 50 eller 60 man och i ett par fall 100 man. Det behövdes dessutom stallrum till alla hästarna, och träng seln förvärrades av att danskarna rev ned ett stort antal fastigheter i stadens centrum av militära skäl. Hårdare inkvartering hade hälsingborgarna aldrig upplevt och staden liknade allra mest en kasern eller ett militärläger. En supplik från januari 1679 vittnar om att borgarna ålagts hålla soldaterna med ljus, »illebrand», sängar och »annat servis tillbehörigt» och att det ej varit tal om att få avlösa några av dessa prestanda med pengar. Husen var fyllda med soldater, sägs det vidare, borgarna trakterades med hugg och slag och soldaterna tog

277

Försvenskningen deras hästar att »släpa bränne med». En kapten drev sin värd ur huset, stack hans skorsten i brand och dömde honom sedan, när han klagade över kaptenens framfart, till trähästen, från vilket han fick friköpa sig med 10 riksdaler. Dess utom härjade sjukdomar den vintern i de trånga kvarteren.22 Fredsslutet 1679 medförde lättnader i inkvarteringen, men viktigare var att Hälsingborgs fästning demolerades i början av 1680-talet. År 1680 låg svensk trupp förlagd i staden, 125 man samt 13 artilleribetjänter. Också under 1681 har säkert en svensk styrka funnits i Hälsingborg men dess storlek är ej känd. Den 13 februari 1682 beslöt K. M:t att de styrkor som i fortsättningen skulle vara förlagda till Hälsingborg skulle tas ur garnisonen i Landskrona och månat ligen avlösas. Detta detachement bestod i regel av fotfolk och artilleripersonal och uppgick fram till år 1709 vanligen till 20-30 man, i regel under befäl av en kapten som alltså blev kommendant i Hälsingborg. Vid vissa tillfällen kom menderades också rytteri till staden för att svara för bevakningen längs stranden. Då ålades ofta magistraten att för ryttarnas räkning underhålla ett skjul, där de kunde få lä för väder och vind. Ryttarvakt kommenderades nämligen till Häl singborg ofta vintertid, då sundet var tillfruset och man fann det motiverat att anordna patrullering längs kusten.23 Den lilla besättningen inkvarterades hos borgarna, någon annan möjlighet fanns ej. Då år 1702 en soldat ej fått kvarter utan förlädes i högvaktens hus, befallde guvernören att han skyndsammast skulle flyttas därifrån. Magistraten uppdrog vanligen åt de äldste att yttra sig om inkvarteringen och fyra borgare utsågs att upprätta inkvarteringslistorna, för vilka skattehållslistoma från den kommunala taxeringen lades till grund. Uppgiften torde ha varit lättare att full göra än på 1660- och 1670-talen, dels därför att det gällde en avsevärt mindre kontingent, dels därför att truppen avlöstes med jämna mellanrum och det då vid avlösningarna blev möjligt att göra jämkningar och omfördelningar, så att de missnöjda blev tillfredsställda.24 Den högvakt som nu fanns i staden, torde ej ha varit så stor som den gamla, men borgarna ålades åter att hålla den med ljus och ved. Skyldigheten var dock avlöst med pengar och enligt en anteckning från år 1683 uppgick summan till blott 6 daler smt för tiden Mickelsmässan - påföljande påsk. Jämfört med ti den före 1680 hade sålunda inkvarteringsbördan lättats betydligt för Hälsing borgs borgerskap. År 1675 hade den gamla kommendantsbostaden på slottet ri vits, och efter 1680 måste kommendanten i regel inlogeras i staden. År 1694 löstes kommendantens bostadsfråga för en tid genom att framlidne rådmannen 278

Näringsliv och ekonomi Johan Andersson Brunnbergs hus, vilket tillfallit hospitalet, av staden förhyr des för 60 daler smt om året till kommendantsbostad. Under hela 1690-talet upptogs dessa 60 daler smt i den kommunala utgiftsstaten. År 1699 försvann emellertid denna post ur den kommunala budgeten men i stället tillerkändes kommendanten servispengar, vilket torde få tolkas så att han för stadens bidrag själv fått skaffa sig bostad. Efter 1683 uppbar kommendanten i Hälsingborg inte något särskilt arvode från kronan i sin egenskap av kommendant, och därför var det särskilt angeläget att staden fullgjorde sina förpliktelser gentemot ho nom. Detta inskärptes bl. a. av Magnus Stenbock år 1709.25 Den lilla garnisonen var i ofredstider ett otillräckligt skydd, och när Sveriges förhållande till Danmark-Norge hastigt försämrades år 1709, måste svenska re geringen tillgripa samma åtgärder som den danska gjort under 1600-talet i kri tiska lägen:

borgerskapet beväpnades och

exercerades.

september

i7°9

utgick sålunda en order att borgerskapet inom det skånska guvernementet skulle »inrättas till krigsexcercitier». Nödig mundering till häst och till fots skulle an skaffas så att man kunde skydda hemorten mot fientliga överfall. De bland borgerskapet som så kunde, skulle hålla häst och karl samt »sådant gevär som kan vara till hands eller i hast anskaffas». Övriga skulle göra tjänst till fots. Den 11 september uppkallade magistraten Hälsingborgs borgerskap på rådstu gan, lät indela borgarna i kompanier och upprättade rullor över dem som skulle göra tjänst till häst och tjänst till fots.26 Organisationen torde aldrig ha fått erforderlig stadga, innan danskarna i november 1709 erövrade Hälsingborg. Så länge danskarna var herrar i Hälsingborg, var två regementen förlagda i staden eller i dess närmaste grannskap. Omedelbart efter slaget vid Hälsingborg 1710 förlädes en del sjuka svenska soldater till Hälsingborg under ett par vec kors tid. Under senare delen av året fanns en trupp på omkr. 70 man i staden, men sedan sjönk åter personalstyrkan, så att under 1710-talet blott ett detachement på 20-30 man ur Landskrona garnison var förlagt i Hälsingborg.27 Så länge krigstillståndet med Danmark-Norge varade, var Hälsingborgs läge utsatt, och man ordnade bevakning med ryttarpatruller längs stranden både åt norr och söder. Man hade fasta posteringar som var förlagda i lämpliga hus, bl. a. i Nyborg, och rörliga patruller längs stranden. År 1711 fick magistraten befall ning att utse en lämplig äng eller beteshage, där ryttarnas hästar kunde släppas på bete, och i april följande år anordnades »ett apart hus» som högvakt för vaktstyrkan. Borgarna skulle fortfarande leverera ljus och ved till denna och guvernören medgav att skyldigheten fick avlösas med 6 daler smt per år.28 279

Försvenskningen Inkvarteringen sköttes liksom tidigare av fyra utsedda borgare. Steg antalet till staden kommenderade soldater över 30, delades ofta kostnaderna för de över taliga genom repartisering på hela borgerskapet. Med kommendanten Peter Lanner/Lannerstierna ingick man år 1711, som vi sett ett avtal om att han årligen skulle få 100 daler smt i hyresersättning.29 Borgerskapet klagade ofta över inkvarteringen och över att ryttarvakten förtärde det foder som fanns att få. De till strandvakt kommenderade ryttarna skulle egentligen erhålla kost och servispengar av sina kvartervärdar på landsbygden i de trakter, där deras rege menten var förlagda, men de gjorde snart av med vad de fått, och låg då i regel borgarna till last. När K. M:t år 1716 utfärdade en förordning om höjda bidrag till inkvarterad militär personal, vållade detta »idkeliga dispyter» med kvarter värdarna, innan borgarna blivit övertygade om att de var skyldiga att betala efter den nya högre taxan.30 Även om den inkvarterade styrkan var ganska liten, undgick man ej inter mezzon av olika slag. Ett sådant känner vi till genom att det ledde till en rätte gång som fördes upp i högsta instans. En major och en löjtnant hade 1714 »på åtskilligt sätt sig förbrutit, såsom med tumultuerande på gatan, skjutande i en med garnison besatt gränsort, sedan tapto slaget var, hemgång och uppsät tande emot vakten», som anklagelsepunkterna lydde. Till all denna oregerlighet kom att majoren också dueller at med en annan officer. Krigsrätten, som hölls i Hälsingborg, dömde de båda bråkstakarna att mista livet, men i justi tierevisionen mildrades domen.31 Garnisonen och ryttarposteringarna hade huvudansvaret för bevakningen men efter 1710 måste också Hälsingborgs borgerskap åtaga sig bevakningsupp drag. En rad posteringar bemannades med personal från staden. Pesten år 1711 gjorde det svårt för borgarna att hålla denna bevakning vid makt, men kom mendanten Peter Lanner lät i juli 1711 på rådstugan uppläsa ett brev från guvernören, vari borgerskapet tillhölls att hålla sina dagliga poster. Skulle bor gerskapet ej på grund av farsoten rå med att svara för vakthållningen, måste personal ur Östgöta regemente, som var förlagt i närheten, kommenderas till staden och då finge borgarna själva svara för vad det kostade, så länge den ditkommenderade vaktstyrkan behövdes. Borgerskapet fann klokast att själva lik som tidigare försöka upprätthålla bevakningen. År 1716 drogs garnisonen en tid bort från Hälsingborg, så att borgarna ensamma fick svara för vakthållningen. Detta ledde till att man omedelbart hos guvernören anhöll om att få garnisonen tillbaka, eftersom man ej själv kunde svara för bevakningen. Dessutom passade

280

Näringsliv och ekonomi man på att begära, att kyrkans och skolans tjänare samt kronobetjänterna ej som dittills skulle få vara fria från att delta i denna vakttjänst.32 Borgerskapet deltog i bevakningen så länge kriget med Danmark-Norge pågick. En av magistraten förordnad rotemästare ansvarade för vaktmanskapet. Hur borgarvakten i övrigt var organiserad, visar ett odaterat memorial från dessa år. Då borgerskapet ej ansågs ha så mycket »gevär» att man kunde »upp- och av marschera med vakterna», dvs. avlösa hela den inneliggande vaktstyrkan vid högvakten och samtidigt föra ut de pågående avlösningarna till de olika post ställena, skedde klockan åtta varje morgon ingen central avlösning vid högvak ten utan posterna avlöste varandra direkt på postställena. Förutom en post vid högvakten utsattes ytterligare sex. För varje postställe avdelades tre man, som avlöstes varannan timme. Varje dygn måste sålunda borgerskapet uppställa en vaktstyrka på 21 man. I högvakten tjänstgjorde alltid en officer som vaktchef och från garnisonen avdelades dessutom en underofficer och en sergeant som tillsammans med rotemästaren visiterade posterna. Allt anmärkningsvärt skulle av vaktchefen inberättas till magistraten. En post stod i norr »på vallen» vid Per Broläggares hus, en annan »å backen ovanför Inger Dalgrens, såsom där är en liten vägstig». Det tredje poststället fanns vid en liten biväg ovanför organisten Petresks bostad. Den fjärde posten stod i öster »vid Himmelrikshuset» vid en biväg, den femte »på backen ovanför salig Bodeckers». Det sjätte poststället fanns i söder »på backen mellan Panchehuset och stranden»- Posteringskedjan omslöt sålunda staden åt landssidan i en halvcirkel och posterna stod där vägar gick in i staden. Borgerskapet hade så lunda att tillse, att staden inte överrumplades från landssidan. I mars 1716 ansåg magistraten det nödvändigt att ytterligare höja beredskapen mot att »fien den nattetid kan smyga sig hit på landet» och angripa Hälsingborg. Borgarna tillhölls nämligen att alla skaffa sig »behörigt gevär» så att de kunde göra motstånd mot »inlöpande parti».33 Bakgrunden till dessa åtgärder var att det svenska stormaktsväldets utanverk på andra sidan Östersjön gått förlorade. Stral sund hade uppgivits 1715 och därmed hela Svenska Pommern. På våren 1716 kapitulerade Wismar. Man kunde vänta en fientlig invasion i hemlandet. De danska köpstädernas vanligaste militära pålaga under 1600-talet var att uppställa båtsmän och bösskyttar till ör logsflottan. Från 1630-talet erlade stä derna ofta en särskild båtsmansskatt till kronan, som själv anskaffade manskapet för de influtna medlen. Bösskyttarna förlädes över vintern i städerna men också

281

Försvenskningen denna pålaga kunde avlösas i pengar. Generella regler för hur båtsmanshållet och bösskyttehållet skulle presteras, saknades och man föll tillbaka på en under årens lopp utvecklad praxis. År 1654 befriades Hälsingborg från skyldigheten att hålla bösskyttar.34 Vid försvenskningen fanns det sålunda ej någon klart uttalad »dansk lag och sedvänja» att anknyta till utan de karolinska myndig heterna fann före sig blott en rätt flytande praxis. I Sverige hade utvecklingen på detta område präglats av större konsekvens och fasthet. Åren 1610 och 1617 hade riksdagarna beviljat att för var tionde borgare i städerna skulle uppställas en båtsman, och principen att avlösa denna skyldig het med en penningbevillning var accepterad sedan 1624. Fr. o. m. 1629 upp hörde utskrivning av båtsmän i städerna, som i stället i fortsättningen utgjorde båtsmanshållet i pengar. I fredstid utgick enkelt båtsmanshåll men under krigs åren 1643-1645 och 1655-1660 fördubblades det. Likaså åtog sig ständerna 1675, 1678 och 1680 att i händelse av krig ge dubbelt båtsmanshåll. Också vid riks dagarna 1683 och 1686 utlovade borgarståndet båtsmanshåll enligt samma prin cip: enkelt båtsmanshåll i fred, fördubblat i krig, men vid riksdagen 1689 åtog man sig fördubblat båtsmanshåll och detta blev sedan bestående.35 Under 1680talet organiserades sålunda båtsmanshållet fastare än förut i Sverige. Vid de skånska landskapens övergång till Sverige eftersträvade man givetvis från svensk sida att införa en enhetlig militär organisation, som stämde med vad man hade i de gamla svenska riksdelarna. 1658 års skånska kommission fick i uppdrag att göra en översyn av de skånska städernas båtsmanshåll. Karl X Gustav önskade att städernas skyldighet att hålla båtsmän bibehölls, »ju flera ju behagligare». Han kunde tänka sig antingen att städerna uppställde manskap eller ställde skeppstimmermän till kronans förfogande eller erlade en penning avgift. Man skulle i allt utgå från vad som varit brukligt i dansk tid. En av kommissarierna, Gustav Otto Stenbock, konstaterade snart, att de skånska stä derna i krigstid utgjort båtsmän men »utan något visst tal».36 Man hade sålunda inte mycket att falla tillbaka på. Brytningen mellan Danmark-Norge och Sverige i augusti 1658 ledde till att de skånska städerna ålades att uppställa båtsmän åt kronan. Kommendanten Wilhelm Muschamps förhandlade med Hälsingborgs magistrat om de båtsmän staden skulle underhålla och kunde konstatera i januari 1660 att man därmed gjort »sin högsta flit»- Hur många båtsmän som uppställts, vet vi tyvärr ej.37 Frågan om båtsmanshållet bragtes ej närmare sin lösning under de följande fredsåren. Landshövding Leijonskiöld inlämnade till 1669-1670 års skånska

282

Näringsliv och ekonomi kommission ett memorial, som vittnar om den stora osäkerhet med vilken de svenska myndigheterna närmade sig detta spörsmål. Vad båtsmanshållet i dansk tid beträffade, skrev Leijonskiöld, »så har jag intet kunnat erfara att här någon viss anstalt härtill på något visst skall ha varit gjord, utan allenast i nödfall av städerna 4, 5, 8 eller 10 man stundom har tagits, när behov gjorts, vilka efter Kristian IV:s recess innehåll av borgmästare och råd med byfogden i sådana fall böra skrivas. När dessa en gång har varit levererade, har städerna vidare intet haft för dem att sörja». Leijonskiöld framhöll också att det under hans landshövdingetid ej gjorts någon utredning i Skåne rörande skyldigheten att hålla båtsmän.38 Magistraterna hade onekligen en ganska god förhandlingsposition gentemot den svenska kronan, när myndigheterna hade så oklara och ofullständiga uppgif ter om vad som utkrävts i dansk tid. Efter krigsutbrottet med Danmark-Norge 1675 blev uppställande av båtsmän aktuellt, och då förhandlade magistraten i Hälsingborg med en representant för amiralitetskollegium. I augusti 1675 lo vade man att uppställa 6 båtsmän, dvs. samma antal som ofta utrustats före 1658. 1675 års riksdagsbeslut om fördubbling av båtsmanshållet fick till följd att Hälsingborg påföljande år åtog sig att hålla 12 båtsmän.39 1680-talets svenska organisationsarbete på det militära området gjorde sig märkbart också för Hälsingborgs del. Som en följd av 1680 års riksdagsbeslut befalldes Hälsingborg i april 1681 att uppställa 6 båtsmän, dvs. det traditionella antalet, eller för var och en av dem betala 50 daler smt. Strax efter inlämnade de skånska städerna till K. M:t en supplik, i vilken de hänvisade till cle härj ningar kriget utsatt dem för, och därför begärde lindring i fråga om båtsmans hållet. Hälsingborg erbjöd sig hålla 3 båtsmän. K. M:t lät sig dock ej rubba utan befallde i februari 1682 att båtsmanshållet skulle utgöras enligt föregående års regler. I Hälsingborg hänsköt magistraten ärendet till de äldste, som den 27 mars föreslog att staden borde begära lindring i pålagan. Man hade ej samma möjligheter som före kriget att åtaga sig utrustning av 6 båtsmän. Generalami ralen Hans Wachtmeister, som handlade dessa frågor i Skåne, medgav den 14 april 1682 nedsättning av Hälsingborgs båtsmanshåll till hälften, dvs. till 3 man, under fyra års tid eller åren 1680-1683. En kunglig resolution vid 1682 års riks dag stadfäste detta och medgav samtidigt att borgarna kunde få betala 70 daler smt per man i stället för att ställa upp en karl. I Hälsingborg utnyttjade man denna möjlighet. I november 1682, när båtsmanshållet skulle utgöras, uppkal lade magistraten stadens färjemän, »som detta mest angick», på rådstugan och 283

Försvenskningen tillfrågade dem om de tillsammans med fiskarebefolkningen i Nyborg ville ställa upp det begärda manskapet eller delta med övriga borgare i dess avlösning i pengar. Man valde att betala pengar.40 I januari 1685 förordnade emellertid Karl XI att de städer som dittills erlagt pengar i stället för att uppställa båtsmän, i fortsättningen skulle prestera båts manshållet »in natura». Den nya ordningen skulle dock tillämpas först fr. o. m. den 1 mars 1686. Generalguvernör von Ascheberg bestämde i början av 1686 i samråd med representanter för städernas magistrater, hur det antal båtsmän som skulle utrustas inom generalguvernementet, skulle fördelas på de olika städerna. Man utgick från att det antal som hållits i Skåne före kriget, 60 stycken, ej fick underskridas. Av dessa skulle Malmö ställa upp 20, Kristianstad 8, Hälsingborg 3 osv. och Landskrona vara helt befriat från båtsmanshåll. I ett brev av den 8 mars uttalade emellertid Karl XI sitt misshag med förslaget vad angick Häl singborg och Landskrona. Enligt kungens mening borde nämligen Hälsingborg nu rå med att hålla fullt båtsmanshåll eller 6 man. Rutger von Ascheberg häv dade gentemot detta att en lindring fortfarande kunde vara motiverad och staden till »en stor lisa», men han ämnade naturligtvis ställa sig K. M:ts resolu tion till efterrättelse. Så var för hela perioden fram till 1718 Hälsingborgs båts manshåll i princip fastställt att utgöras av 6 man, och det var ej heller längre tillåtet att avlösa denna skyldighet med pengar. Detta begärde visserligen de halländska och skånska städerna vid 168g års riksdag att få göra, men i K. M:ts resolution fastslogs kort och gott att detta kunde »så mycket mindre rum finna, som själva manskapet för K. M:ts skeppsflotta vid dessa tider ej kan umbäras».41 I april 1686 utfärdade Hälsingborgs magistrat en kungörelse, i vilken bor garna kunde ta del av vad som framdeles skulle gälla i fråga om båtsmanshållet. Till kronans tjänst skulle man uppställa 6 ordinarie båtsmän, vilka skulle pres teras in natur a eller »i själva manskapet». Skyldigheten fick sålunda ej ersättas med penningavgifter. I fredstid och så länge båtsmännen vistades i hemstaden, hade de rätt att bruka borgerlig näring enligt sitt stånd och sina villkor utan skyldighet att deltaga i borgerlig tunga. Av staden skulle de få viss årslön. I ofredstider var de skyldiga att tjänstgöra på flottan och avlönades då av kronan. Om en gift båtsman i krigstid lämnade kvar sin hustru i staden, skulle hon njuta samma friheter i fråga om borgerlig tunga som beviljats hennes make.42 Fr. o. m. år 1687 är ett ganska rikhaltigt material bevarat som belyser båtsmanshållets historia i Hälsingborg.43 Staden indelades i sex rotar med de kom munala skattehållslistorna som underlag. Borgarna fördelades på de olika ro-

284

Näringsliv och ekonomi tarna så, att antalet skattehåll i dessa blev ungefär lika stort, på 1680- och 1690talen vanligen omkr. 30 håll per rote. Varje rote skulle hålla en ordinarie båts man, och påbjöds att fördubblingsmanskap skulle uppsättas, skulle man vara beredd att hålla ytterligare en extra ordinarie. De pengar som behövdes för av löning och utrustning av båtsmännen, insamlades genom uttaxering på rotarna. Varje rote hade en förman, vanligen en rådman eller någon annan framstående borgare, samt en uppbördsman som hopsamlade de uttaxerade pengarna och redovisade för dem- Man höll ej någon kassa utan uttaxeringar gjordes, när båtsmännen skulle utrustas och pengar behövdes. Ibland förekom extra uttaxe ringar, när de insamlade medlen ej räckte till. Den utrustning båtsmannen skulle ha, fastställdes slutgiltigt genom en kung lig förordning år 1690. Magistraten var först och främst skyldig att skaffa båts mannen fritt husrum eller förse honom med pengar till hushyra. I två terminer, en gång i mars och en i september, skulle båtsmannen erhålla sin lön, samman lagt 8 daler smt om året. I mars månad skulle båtsmannen, om han vistades i hemstaden, få ett par skor, ett par strumpor och en skjorta. Kommenderades båtsmannen till tjänstgöring, hade han rätt att därutöver erhålla ännu ett par skor, ett par strumpor, en skjorta, en blå »klädesklädning», en blå mössa eller »skotthatt» samt en hängmatta. Magistraten skulle årligen låta uppbära nödiga medel för anskaffande av dessa persedlar, så att de fanns tillreds vid sjökommendering. När båtsmannen efter tjänstgöringen hemförlovades, skulle hängmattan stanna kvar vid flottans förläggningsort men övrig utrustning medtagas hem. Kom uppbrottsorder så hastigt, att borgarna inte hann insamla nödiga penning medel för att förse båtsmännen med föreskrivna persedlar, skulle man på annat sätt utrusta dem, »emedan båtsmännen dem förutan ej kunna begå sig utan lära av köld och frost fördärvas och bortdö, vid vilken senare händelse, när borger skapet åter nya båtsmän leja och anskaffa måste, de (borgarna) lära komma att lida mycken större last och tunga». Vid avmarschen skulle båtsmannen få med sig matsäck och nödtorftigt underhåll i pengar för marschen till mötesplatsen. Rymde en båtsman ur tjänsten, hade staden rätt att innehålla återstående lön, lega och utrustning och att använda dessa pengar på den nya karl man skulle skaffa i den avviknes ställe. Slutligen rekommenderade K. M:t att de städer som höll fördubblingsmanskap, ej släppte dessa karlar från sig i fredstid utan gav dem »någon viss penning eller vederkänsla» för att man vid behov i krigstid skulle kunna förfoga över dem.44 Den äldsta bevarade rullan över Hälsingborgs ordinarie båtsmän upprättades 285

Försvenskningen i juni 1686. Den upptar blott fem namn, varav endast två kom från själva sta den. En av de övriga var bosatt i »Hälsingborgs socken» och två var norrmän. De två hälsingborgarna tillhörde fäijemanssläkterna Träben och Romare. I slutet av januari 1687 mönstrades manskapet i Lund, varvid på order en rådman från Hälsingborg var närvarande. I samband med mönstringen anhöll magistra ten om att båtsmännen ej skulle sändas tillbaka till hemstaden utan omedelbart kommenderas till tjänstgöring på flottan eller förläggas i Karlskrona fästning. Man befarade nämligen att stadens båtsmän eljest skulle rymma över »till andra sidan»- Farhågorna var väl befogade. Den rulla som företeddes vid mönstringen innehöll nämligen helt andra namn än den äldre: fyra hälsingborgare, en hal länning och en man från Arild. De förut uttagna hade stuckit sig undan bl. a. till Danmark. Delvis torde magistraten genom okloka dispositioner själv ha bu rit en del av skulden till detta. Man hade nämligen drivit ett visst hemlighets makeri kring uttagningen och insände först i sista stund i juni 1686 rullan till generalguvernören, vilket motiverades med att de nyblivna båtsmännen ej borde få veta något »förrän man dem därtill uttager, eljest vi befruktar, om de därom kunniga bleve, de då skulle eschappera och sedan ingen igen bekomma».45 Rymningarna blev också i fortsättningen legio bland båtsmännen. År 1690 hade sålunda ej mindre än fyra av sex båtsmän flytt till Själland, och magi straten anmodade två färjemän att med bistånd av den svenske postkommissa rien i Helsingör efterspana dem på den danska sidan. Anteckningar i de beva rade rullorna vittnar också om en kraftig omsättning bland manskapet. Utöver rymningar var de vanligaste orsakerna till avgång i fredstid kassering vid mönst ringarna samt i krigstid dessutom dödsfall i tjänsten eller sjukdom. Men rym ningarna vållade magistraten stora bekymmer. År 1704 uppgav man att Hälsing borgs stad sedan år 1686, dvs. under en tid av knappt tjugo år, anställt hundra båtsmän, av vilka större delen efter mönstringen rymt ur tjänsten, oftast till Danmark.46 Efter 1686 höll Hälsingborg normalt sex ordinarie båtsmän och var skyldigt att vid behov på order uppställa fördubblingsmanskap, dvs. sex extra ordinarie båtsmän. Regeln var att det skulle finnas rullor ej blott över de ordinarie utan också över fördubblingsmanskapet. År 1695 gjorde man en anhållan om att i fredstid slippa sända de extra ordinarie båtsmännen till mönstring men detta avslogs. Ej heller hade man år 1704 framgång med en framställning om att slippa uppställa båtsmän »in natura». År 1695 riskerade man att Hälsingborgs båtsmanshåll skulle ökas att omfatta sju ordinarie båtsmän. Orsaken till detta 286

Näringsliv och ekonomi var att Halmstad hade klagat över sitt båtsmanshåll och begärt lindring. K. M:t kunde ej bevilja detta, såvida ej andra städer åtog sig ökat båtsmanshåll, ty det totala antalet båtsmän måste hållas vid makt. Genom en uppvaktning hos guvernören lyckades emellertid magistraten avstyra dessa planer.47 Magistraten lät de äldste bära en stor del av ansvaret för båtsmännen och de ras utrustning. Hur mycket pengar som skulle uttaxeras för värvning, utrust ning och underhåll av båtsmännen, brukade magistraten själv fastställa, men de äldste fick oftast i uppdrag att förvalta de influtna medlen och stundom också att värva nya båtsmän. Båtsmansräkenskaperna fördes därför ej av stadskassören eller stadskämnären utan ibland rotevis av uppbördsmännen eller förmännen. Under 1690-talet och 1700-talets första decennium växlade de samlade utgifterna per år för båtsmanshållet mellan 370 och 580 daler smt. Man tog ej alla år ut samtliga ordinarie båtsmän till tjänst och detsamma gällde i fråga om fördubb lingen under krigsåren. Vintertid var båtsmännen vanligen hemma, dock ej vintern 1707 /1708, då Hälsingborgs båtsmän kommenderades att tillsammans med Ängelholms båtsmän svara för vakthållningen vid ett kronans skepp, som var upplagt i Landskrona.48 Regelbundet kommenderades de ordinarie båtsmännen till tjänst i början av varje år. Mönstring hölls med dem under 1690-talet vanligen i Malmö, efter 1700 oftast i Kristianstad, varifrån de sedan avmarscherade till Karlskrona. Vid mönstringen skulle någon representant för magistraten vara närvarande och först och främst ansvara för att föreskrivet antal man ställdes upp och överlämna en rulla över dem. Framställdes anmärkningar mot mundering och utrustning, skulle han sörja för att bristerna avhjälptes snarast. När mönstringen avslutats, ställdes båtsmännen under militärt befäl och kronan ansvarade för deras avlö ning och underhåll tills de hemförlovades på hösten. I början av 1700-talet sammanfördes båtsmännen från det skånska guvernementet till ett särskilt kom pani under egen chef. De samlades och avmarscherade under dennes befäl till Karlskrona.49 Under krigsåren efter 1700 tjänstgjorde Hälsingborgs båtsmän till en början vid den »Nyenska eskadern» som opererade på sjöarna Ladoga och Pejpus. Det försämrade krigsläget ledde sedan till att de från 1709 utkommenderades »för förstärkning av ingermanländska och finska kusterna». Kommenderingen kom längre fram att gälla svenska hemmafarvatten, och efter 170g beordrades år efter år allt manskap, både ordinarie båtsmän och fördubblingsmanskap i tjänst.50 Tillvägagångssättet att båtsmännen utrustades på sina respektive hemorter 287

Försvenskningen och sedan mönstrades på en central ort av sina militära chefer förde många praktiska olägenheter med sig. Bl. a. var det svårt att snabbt ersätta kasserat manskap och att rätta till felaktigheter eller brister i mundering och utrustning. Magistraterna invecklades i dryga skriftväxlingar med befälet och måste ibland göra extra uttaxeringar för att täcka merutgifterna, allt medan dyrbar tid gick förlorad. Hälsingborgs magistrat ingick år 1714 ett avtal med kompanichefen kapten Wilhelm Gyllenskepp rörande de tolv båtsmän staden då skulle hålla. För år 1714 skulle man till honom betala hela värdet av den ordinarie munderingen och halva värdet av den extra ordinarie munderingen, för året i allt 148 daler 8 öre smt. Så länge kriget pågick skulle man därefter varje år till kaptenen be tala 22 daler smt per man och år. I gengäld skulle Gyllenskepp anskaffa mun deringar och tillse att manskapet hade föreskriven utrustning. Avtalet ledde omedelbart till ömsesidiga missförstånd. Gyllenskepp hävdade, att staden ej fullgjort sina förpliktelser gentemot honom, makulerade kontrak tet och återsände det till magistraten. Detta fick till följd att Hälsingborgs båts män år 1715 anlände utan munderingar till Karlskrona, vilket vållade en vid lyftig skriftväxling och hårda ord på ömse sidor. Magistraten stod emellertid fast vid det ingångna avtalet och lyckades nå fram till en uppgörelse med Gyllen skepp. Att detta skulle förbli i kraft var självklart, när år 1716 en kunglig för ordning föreskrev just vad avtalet gick ut på, nämligen att kompanicheferna skulle ansvara för båtsmännens utrustning och årligen därför uppbära 21 daler smt per man. De bevarade båtsmansräkenskaperna utvisar att kontraktet mellan Hälsingborg och Gyllenskepp följdes av båda parter, så länge kriget varade. Slutavräkning gjordes den 27 februari 1719.51 Vid sidan av båtsmännen kunde flottan i trängda situationer få behov av ytterligare manskap. Redan år 1675 hade ett förslag väckts om att man skulle »enrollera» kustbefolkningen i Bohuslän för tjänstgöring i krigstid vid flottan. Under Karl XII:s regering tog man upp denna tanke på nytt och i februari 1704 utfärdades ett kungligt plakat om att så många av kustbefolkningen i Bohuslän, Halland och Skåne som var dugliga och sjövana, skulle enrolleras. Detta man skap skulle normalt gå till sjöss som vanligt i fredstid men på order vara beredda att inställa sig för tjänstgöring vid flottan. Enrolleringsmanskapet fick ej värvas till annan krigstjänst, de erhöll vid tjänstgöring av kronan 10 daler smt i måna den och eljest, då de ej var i tjänst, en liten årslön kallad väntepengar eller »wartgeld». I Skåne skulle enrolleringsmanskapet utgöra ett eget kompani. Efter 288

Ottiliana Wulfsdatter Raun. Gift med i. Rasmus Christensen Brok, 2. Magnus Paulin. Hon här den huvudprydnad, fontangen, som belädes med en särskild skatt år iyio. Porträtt i olja av okänd konstnär, Lilla Pälsjö. Foto Hälsingborgs museum.

Näringsliv och ekonomi hand föreskrevs att skeppare skulle ta en del av sina besättningar bland det enrollerade sjöfolket, och från 1708 gällde regeln att endast enrolleringsmanskap fick ombordanställas.52 Hälsingborgs borgare stiftade bekantskap med den företeelse som kallades en rolleringsmanskap, för första gången vid det sammanträde den 8 december 1705 på rådstugan, som skildrats i annat sammanhang och där kapten Erland Schierna och rådmannen Jöran Holst var de huvudagerande. I vad mån sjövant folk verkligen enrollerats i Hälsingborg vid detta tillfälle, är ej känt. Första gången det blev aktuellt att ta enrolleringsmanskapet i anspråk för tjänstgö ring vid flottan var i början av 1711. I december 1710 befalldes magistraten att insända specifikation till guvernören över hur många befarna sjömän som fanns i staden, och dessa kallades i tjänst påföljande år i mars. Tyvärr vet vi ingenting om antalet enrollerade. En grupp som i första hand kom i åtanke vid enrolleringen, var färjemännen och fiskarna. Manskapet ställdes under de följande åren under kapten Gyllenskepps befäl och de kallades årligen i tjänst, men de uppbådades vanligen en månad senare än båtsmännen. Magistraten hade bl. a. att vaka över att manskapet ej gav sig bort från hemorten utan fanns tillgäng ligt, när uppbrottsorder kom.53 Över huvud taget lades flera militära bördor än tidigare på borgerskapet un$ der Karl XII:s krig. I samband med överskeppningen av den svenska armén till Själland i augusti 1700 måste hälsingborgarna göra en rad åtaganden. Från fiskelägena längs kusten hade kronan rekvirerat småbåtar. Dessa skulle förses med brädgångar, och lastningsanordningar skulle förfärdigas vid skeppsbron. För detta ändamål skulle borgarna leverera 20 tolfter bräder och 500 grova järn spik. Varje dag överskeppningen pågick, skulle kronans timmermän få hjälp av tio goda arbetskarlar från staden, och två timmermän från staden skulle varje morgon biträda vid reparationer på skeppsbron och överskeppningsbåtarna. Slutligen förpliktades alla färjemän och allt sjövant folk i staden att hjälpa till med överskeppningen.54 År 1701 ålades staden att anskaffa »paranta och färdiga karlar» som var villiga att ta värvning vid livgardet. Trots att magistraten erbjöd dubbla värvnings pengar, var det omöjligt att finna hugade personer. Magistraten övervägde i denna situation att ej blott vända sig till den befolkningsgrupp, som brukade kallas »löst folk», utan också till personer som vunnit burskap men underlåtit att betala skatt till staden. Slutligen lyckades man övertala två män att ta värvning. Då hade man blivit tvungen att i stället för normala 20 daler smt 19-689890

Hälsingborg IV: 2

289

Försvenskningen erbjuda den ene 40 och den andre 50 daler smt i värvningspengar. Magistraten sökte hålla staden skadeslös genom att ta dessa pengar ur de kontributionsmedel som man skulle inleverera till guvernementskontoret, men detta renderade den en skrapa från guvernören.55 Åren 1700 och 1702 utfärdades kungliga befallningar om uppsättande av ståndsdragoner. Prästerskapet i Skåne skulle uppsätta en dragon för varje 800 daler smt de hade i inkomst. Professorerna i Lund höll 10 dragoner, adeln och övriga ståndspersoner ålades göra detsamma. Skåne skulle på detta sätt samman lagt hålla 600 ståndsdragoner. Magistraten i Hälsingborg ålades att tillsammans med magistraten i Landskrona uppsätta en dragon. Detta ordnade man så, att magistraten i Landskrona anskaffade en lämplig karl och magistratsledamöterna i Hälsingborg bidrog med pengar till hans utrustning och underhåll. Ännu i slutet av 1710-talet omtalas denna dragon. Det finns också enstaka uppgifter om att kyrkoherden i Hälsingborg, prosten Carlquist, var skyldig att själv hålla en ståndsdragon.56 Kungliga förordningar från 1700 och 1702 föreskrev att det i olika landsdelar skulle uppsättas tre- och femmänningsregementen. Dessa rekryterades med ut gångspunkt i det ständiga knektehållet och kom därför främst att tynga lands bygden. Officerare vid förbanden inkvarterades emellertid i köpstäderna. I Skåne uppsattes över 1 000 tre- och femmänningsryttare. Hälsingborg fick kän ning av denna utökning av de skånska förbanden på olika sätt. Bl. a. inkvar terades några officerare i staden på hösten 1707. Men inför det växande fient liga anfallshotet vid mitten av 1710-talet intensifierades rekryteringen av man skap till förbanden. År 1716 föreskrev ett plakat från guvernören att Hälsing borgs stad tillsammans med bönderna i Hälsingborgs socken skulle delta i upp sättandet av knektar. På rådstugan utsågs åtta borgare som med två rådmän i spetsen skulle upptaga förhandlingar med bönderna i socknen. De senare skulle sammankallas genom prosten Carlquists försorg. Det gällde ursprungligen två knektar, men antalet höjdes sedan till tre. För den tredje extra karlens rekrytering är en av de äldste upprättad repartitionslista bevarad. Av denna framgår att alla fått deltaga i uttaxeringen, för utom borgarna i staden och bönderna på gårdarna runtom också prästerskapet, kyrkans och skolans tjänare, kronobetjänterna, stadens tjänare, gesäller och lärpojkar. Rörande en annan av knektarna är en kortfattad räkenskap bevarad över vad värvningen kostat. Det har varit svårt att finna en lämplig person. En post gällde: »Spenderat på en och annan som gav oss förslag på karlar, så här

290

Näringsliv och ekonomi som där — i daler smt». När man slutligen fann en ej alltför ohågad person, återstod dock ett visst motstånd att övervinna: »Spenderat på karlen och dess föräldrar, innan vi fick honom övertalt — i daler 8 öre smt». Han blev dock dyr för staden, ty han hade lovat bort sig till en annan värvare, en major, och denne begärde 60 daler smt för att avstå från honom. Men bekymren var ej slut därmed. En av de uttagna karlarna rymde, en avled och den tredje kas serades vid mönstringen. Rörande den senare protesterade magistraten och menade att man varit onödigt kitslig vid mönstringen. Ännu år 1717 hade man ej lyckats få tag på någon ny knekt i stället för den bortrymde.57 Till sist må nämnas ännu ett par åligganden som staden fick under de sista tio åren av Karl XII:s regeringstid. I samband med försvarsförberedelserna 1709 beordrades Hälsingborgs borgerskap att uppställa fyra snabba draghästar, s. k. klippare, jämte kusk. Den senare skulle vara utrustad med god vadmalsrock, skinntröja, byxor, ett par stövlar, två skjortor, ett par strumpor och ränsel, och han skulle dessutom medföra ryktdon, hovtyg och fyra krubbstreck.58 Inför invasionshotet 1716 skulle också snabb rapportering och nyhetsförmedling från Hälsingborg till Karlskrona anordnas. »Ridkarlar», dvs. kurirer till häst, skulle vara beredda att rida med rapporter »när någon rörelse i sundet synes komma». De skulle för sitt besvär ur statsmedel erhålla dubbla skjutspengar mot vad gällande gästgiveri- och skjutsstadga föreskrev. Magistraten skulle sörja för att lämpliga karlar fanns till hands, och man lyckades finna sex stycken, men i maj 1716 uttalade magistraten tvivel på att de skulle kunna fortsätta särskilt länge till, därför att de ibland två gånger i veckan måste göra ritten tvärs över Skåne och hade svårt att utstå »så starkt ridande». Samma år ålades staden också att år 1717 sända alla skeppstimmermän som fanns, till Karlskrona. Detta krav synes magistraten ha lyckats avvisa. Man framhöll att det i staden fanns blott två riktiga timmermän. Den ene av dessa gjorde för tillfället mest vagnar och hjul och vistades för övrigt inte i staden utan i Småland, den andre var »svag» och hade ej lärt sig hantverket ordentligt utan »blott dög till att spika upp plank kring en eller annan gård».59 1. Brev och handlingar ang. fortifikationen,

landsböcker, verifikatio

nerna, KA. G. Banér till K. M:t 1666

36 A, RA. 2. Malmöhus

4. Malmöhus läns

läns

landsböcker

1658-1660,

1668 13.1, 15.10, 4.11, RA. J. Hierta till Banér

särskilt verifikationerna, KA. G. O. Stenbock

1667

till K. M:t 1660 7.8, RA. Se band IV: 1 s. 22.

acta vol. D fol. 652, K s. 753, RA.

3. W. Muschamps till Stenbock 1659 29.12, 1660 3.5, GA: GGK.

13.2,

17.6,

GA: GGK.

Sk.

5. Renov. rådst. prot. 1674

28.12,

29.12.

komm. 1670

19.5,

Kopiebok

1671

1669-1670, 1671 4.5, 5.5.

Sk.

Försvenskningen komm. 1669-1670, acta vol. CC fol. 790, 807,

1676

RA.

Indk. Breve, Skaane (Köbstaeder), DRA.

6. Renov. rådst. prot. 1670 8.10. Sk. komm.

7. Besvär 1675 p. 11, St. skr. och besv., Häl -1718,

RA.

Inlaga

Generalkommissariatet

22. Se band IV: 1

1674-1679,

s. 68 f. Rantzaus inlaga

1678 9.10, supplik 1679 10.1, Generalkommissa

1669-1670, protokoll 1670 14.5, RA.

singborg,

6.8,

1670

17.6,

Sk.

komm. 1669-1670, acta vol. S, RA. Inlaga 1670

riatet

1674-1679,

Indk.

Breve,

Skaane

(Köb

staeder), DRA. 23. RR 1682 23.2, 1694 1.1. Kopiebok 1689

11.4 p. 10, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC

22.1,

1694

24.2.

Malmöhus läns landsböcker,

s. 687 ff., RA.

verifikationerna, KA. 1669-1670,

24. Rådst. prot. 1687 25.5, 30.5, 1702 17.11,

acta vol. CC s. 784, 691, RA. Sk. komm. 1669-

1703 28.2, 1707 2.1, 30.1, 2.12. Kopiebok 1702

1670, protokoll 1670 28.4, RA.

12.4.

8. Inlaga

1670

18.4, Sk. komm.

9. Besvär 1660 20.10 p. 1, 2, 8, St. skr. och

25. Rådst. prot. 1683 24.10, 1694 10.2, 1709

Resolution

8.5. Kopiebok 1694 19.2, 1699 25.5. Malmöhus

1660 24.11 p. 1, 2, 8, Kgl. resol. och förkl., RA.

läns landsbok 1697 jämte verifikationer, KA.

besv.,

Hälsingborg,

-1718,

RA.

10. Resolution 1662 18.9 p. 11, avskrift i Sk. komm.

1669-1670,

acta

vol.

RA.

Besvär

1664 28.6 p. 18, St. skr. och besv., Hälsingborg,

Se också tabell 15 jämte anmärkningar. 26. Rådst. prot. 1709 11.9. 27. Se band IV: 1

s. 89 ff. Malmöhus läns

-1718, RA. Resolution 1664 16.9 p. 19, Kgl.

landsbok 1709, II: 2644 ff., KA. Lannerstiema

resol. och förkl., RA. Gustaf Banérs general-

till krigskollegium 1721 6.5, KRA. Rådst. prot.

guvernörsberättelse 1664-1668, utg. av I. An

1710 6.8, 13.8.

dersson

(Skr. utg. av K.

Hum. Vet.-samf. i

1711

19.5, 13.12, 1712 9.4,

22.11. Just.-rev. registratur 1712 30.1, RA.

Lund, XXX. 1940) s. 114. 11. Resolution 1668 27.8 p. 17, 18, Kgl. re sol. och förkl., RA.

29. Se ovan sid. 231. Rådst. prot. 1714 22.12, 1717 7.1, 1718 7.1. Kopiebok 1717 12.1.

12. Banérs resolution 1669 28.2, HSA: RM. Renov. rådst. prot. 1669 15.3. acta vol. DD s. 421; protokoll 1670 10.4, RA. 14. Inlaga 1670 18.4 p. 2, Sk. komm. 16691670, acta vol. CC s. 779 ff., RA. Skånska kom missionens resolution

30. Rådst. prot. 1710 26.10, 21.11. Kopiebok 1716 14.3.

13. Inlaga 1670 27.3, Sk. komm. 1669-1670,

1670 22.5 p.

15, HSA:

RM.

31. Just.-rev. registratur 1714 29.10, RA. 32. Rådst.

prot.

1711

4.7.

Kopiebok

1717

12.1. 33. Rådst. prot. 1712 10.9, 1716 17.3. Memo rialet finns i Räkenskaper, allm. serie, HSA: RM.

15. Besvär 1672 16.11 p. 2, 15, St. skr. och besv.,

28. Rådst. prot.

Hälsingborg,

-1718,

RA.

34. Se band III: 2 s. 84 ff.

Resolution

35. O. M. Th. Rabenius, Om båtsmanshållet

1672 13.12 p. 2, 15, Kgl. resol. och förkl., RA.

(Uppsala 1851) s. 19 ff., 24 ff. Stiernman, Riks

16. Besvär 1675 p. 8, bilaga av 1675 4.8, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Reso

dagar etc. 11:1315,

1402,

1468,

1724,

1783 h,

1824, Hl: 1927 f., 1993, 2079.

lution 1675 27.9 p. 8, Kgl. resol. och förkl.,

36. SSLHAF I: 17, 28. HSH 31: 334.

RA.

37. Muschamps till Stenbock 1660 17.1, GA:

17. Kopiebok

1675

30.9,

26.10.

man-

skapsbaracken, se band IV: 1 s. 171 ff.

38. Memorial

18. von Fersens resolution 1676 15.1, HSA: RM. 19. Stiernman,

1670

23.1

Sk.

komm.

1669-1670, acta vol. T fol. 1 ff., RA. 39. Kopiebok 1675 15.8. Koncept till inlaga

Commerceförordn.

IV: 143.

Magistraten tili von Fersen, koncept 1676 20.3, HSA: RM.

21. Se band IV: 1

1676 20.3 p. 5, HSA: RM. 40. Renov. rådst. prot. 1681 23.3, 27.3, 20.4. Rådst. prot.

20. von Fersens resolution 1676 RM. s.

50,

59 ff.

Lista

1683 1676

5.11, Krigskollegiet, Indk. Sager, DRA. Inlaga

292

GGK.

20.1,

1682

7.2,

4.11.

1684

Kopiebok

1682

11.5,

13.9. Ascheberg till

M:t 1681 25.5, RA. 41. Rådst.

prot.

1685

4.2.

1686

8.3.

Näringsliv och ekonomi Ascheberg till K. M:t 1686 24.2, 1.3, 18.3, RA.

annat material till denna fråga i Handlingar

Resolution

ang. båtsmän 1689-1719, HSA: RM.

1689

18.3

Kgl.

resol.

och

förkl., RA.

52. K. Enghoff, Tillståndet i Skåne under

42. Kopiebok 1686 15.4.

Magnus Stenbocks guvernörstid år 1707-1711

43. Framför allt finns materialet i lingar

ang.

båtsmän

1689-1718,

Hand

HSA: RM,

men också i Räkenskaper, allm. serie,

HSA:

RM.

(Lund 1889) s. 65 f. 53. Se band IV: 1 s. 346 ff. Rådst. prot. 1710 30.12, 1711, 1.3, 1712 12.2, 26.2, 1713 6.7, 1714 !5-5, 1715 l6-3> 23.5, 1716 5.5, 1717 30.3, 9.11.

44. Stiernman,

Commerceförordn.

45. Rådst. prot.

1687

31.1.

V:i2gff.

Kopiebok

1686

8.6, 1687 15.1, 30.1.

54. Rådst. prot. 1700 9.8. 55. Kopiebok 1701 9.3, 4.4, 1702 12.4. 56. Enghoff, anf. arb. s. 38 f.Kopiebok 1701

46. Kopiebok 1690 17.1, 1704 10.2. 47. Rådst. prot.

Kopiebok 1715 23.4.

1704 20.2.

Kopiebok

1694

21.3, 19.12, 1702 26.1, 16.4, 1716 10.3, 4.8, 1717 14.1. Rådst. prot. 1718 22.1, 26.2.

26.10, 1695 9-3’ 23.3, 12.8, 1704 8.3. 48. Rådst.

prot.

passim.

Kopiebok passim.

57. Enghoff, anf. arb. s. 36 f. Rådst. prot.

49. Rådst.

prot.

passim.

Kopiebok passim.

1707 29.7, 21.12, 1716 18.1, 18.2, 6.10, 8.10, 1717

50. Rådst. prot. 1706 17.2, 14.11, 1707 21.12,

15.4. Kopiebok 1716 6.10, 8.10. Räkning 1716

1709 17.8, 1712 5.4, 31.5, 1713 11.2, 18.4, 1715

28.2

19.2, 1716 11.2, 1717 1.4.

Repartitionslista

51. Kopiebok 1715 7.3, 14.3, 16.3, 19.3, 6.4,

Räkenskaper,

allm.

1716

5.7,

58. Rådst. prot. 1709 2.10.

1714

59. Rådst. prot.

Gyllenskepp,

tre

rådmän och stadens åtta äldste, finns liksom

HSA: RM.

Handlingar

ang.

båtsmän 1689-1719, HSA: RM.

7.4, 15.10. Rådst. prot. 1716 28.11. Kontraktet 11.2, undertecknat av

serie,

1716

29.2.

Kopiebok

1716

2.5, 31.12.

293

«WORIS BYES RINGE LEILIGHED OCH WILKOR«

^ RDEN ÄR HÄMTADE ur en inlaga som Hälsingborgs magistrat in

lämnade till 1658 års skånska kommission. En av kommissarierna, riksrådet

Christer Bonde, karaktäriserade samtidigt Hälsingborg med följande ordalag: staden hade ett »tämmeligt borgerskap» av vilka endast några var »väl behållne» och endast en verkligt rik, nämligen borgmästaren Eggert Elers.1 Dessa karaktäristiker till trots torde man kunna påstå, att 1660-talet för Hälsingborgs del inne bar en tid av välmåga, åtminstone jämfört med vad som komma skulle under 1600-talets sista decennier och början av 1700-talet. Sammanfattar vi vad vi kommit fram till i det föregående beträffande befolk ningsutveckling och näringsliv i Hälsingborg, kan vi för perioden 1658-1675 konstatera följande: I fråga om folkmängden synes på 1660-talet en återhämt ning ha skett efter pestens och krigstidernas påfrestningar under det föregående decenniet, så att antalet invånare stigit till omkr. 1 200 personer. Även om befolk ningssiffran måhända nedgått något på 1670-talet, så har den dock hållit sig väl uppe fram till 1675. Stadens köpmän har handlat med spannmål, framför allt på inrikes orter. Varken före eller efter 1658 nådde ju spannmålsexporten från Hälsingborg någon omfattning av betydenhet. Däremot fortgick under 1660talet den lönande utförseln av hästar och nötkreatur för att successivt minska under 1670-talet. Handeln med utländskt öl och vin samt med tobaksvaror torde ha varit mycket inbringande för dem som engagerade sig i den. Exporten av pottaska var lönande och hade rätt stor omfattning fram till 1675. Dessutom upplevde staden ett uppsving för sin utrikes sjöfart som saknar tidigare och senare motstycken. Särskilt gynnades redarna av krigskonjunkturerna 1665-1667 och 1672-1674. 1669-1670 års skånska kommission konstaterade att Hälsingborg var den enda stad i Skåne som omkr. 1670 hade någon »näring».2 Oscar Bjurling har med ledning av räkenskaperna för stora sjötullen beräknat olika skånska städers an294

Näringsliv och ekonomi delar i utrikeshandeln, och han har kommit fram till att år 1671 varor till ej fullt en fjärdedel av den totala skånska importens värde infördes över Hälsing borg och att varor för 14 % av den totala exportens värde fördes ut över stadens skeppsbro (se tabell 26). Så stor andel i den skånska utrikeshandeln hade Häl singborg ej senare vid något tillfälle under tiden fram till 1718. Att det i staden rått ett visst välstånd under 1660-talet bestyrkes av den bevarade upp giften att under något av åren 1658-1660 antalet skattehåll vid taxering till den kommunala byskatten varit 389. Detta är den högsta skattehållssiffra från pe rioden 1658-1718 som är säkert belagd. I sina riksdagsbesvär år 1713 uppgav staden att man en gång haft 450 skattehåll, men uppgiften är ej tidfäst och bör väl närmast betraktas som ett typiskt runt »högt» tal, ej ett exakt värde.3 Visserligen hade borgerskapet, som vi sett, att bära tunga bördor i fråga om inkvartering och för sträckningar till kronan fram till 1676, men man har säker ligen haft tillräcklig ekonomisk styrka att komma ut med utlagorna, allra helst som de kontributioner man skulle erlägga till kronan i övrigt ännu höll sig på en relativt låg nivå. 1660-talet karaktäriserades, vad gäller de gamla svenska provinsernas näringsliv, av Per Brahe d. y. som en verkligt gyllene tid, »vere aureum saeculum».4 Omdömet torde också kunna appliceras på situationen i Hälsingborg under samma tid. Vad krigsåren 1675-1679 medförde för Hälsingborgs del i fråga om skövling och elände, har tidigare berörts flera gånger i olika sammanhang. I början av 1680-talet var stadens situation usel. Det är emellertid intressant att konstatera,

Tab. 26: Hälsingborgs procentuella andel i den skånska utrikeshandeln i6yi1J15, beräknad på de omsatta varornas värde Källor: Stora sjötullräkenskapema, bearbetade av O. Bjurling (Skånes utrikessjöfart 1660-1720 (Lund 1945) s. 151, 214; jmf. s. 198-199)

femårsperiod

Av importens värde, %

1671

1685

1691/1695

1696/1700

1701/1705

1706/1710

4 4 3

l7llI1715

År eller

Av exportens värde, %

295

Försvenskningen att befolkningsmässigt följde en förhållandevis snabb återhämtning. Vi har sett, att folkmängden omkring 1690 torde ha uppgått till bortåt 900 personer. I Hälsingborgs besvär till 1693 års riksdag framhöll magistraten, att »borgarna här i staden uti senaste krigstiden icke allenast blevo många gånger utplundrade och här ifrån staden jagade, utan ock till det värsta deras hus och gårdar av brutne och uppbrände, så att denna stad icke syntes för mänskliga ögon någon sin att komma så vida med byggning som den nu redan för ögonen står».5 Om man bortser från de överdrifter som brukades i sammanhang som detta, står det fast att magistraten anser sig kunna konstatera att staden gjort märkliga framsteg, framför allt i fråga om återuppbyggnaden. Efter 1679 upplevde Sverige en ovanligt lång fredsperiod och det ekonomiska läget i landet kännetecknades av ett långsamt växande välstånd — eller kanske, om man ser till genomsnittsstandarden, av en vikande fattigdom.6 För Hälsing borgs del karaktäriserades tiden efter 1680 i fråga om handel och köpenskap av att man mist flera lönande inkomstkällor. Exporten av nötkreatur hade prak tiskt taget upphört och exporten av hästar sjönk till en ren obetydlighet. Ut förseln av pottaska fortsatte visserligen men gick volymsmässigt avsevärt till baka. Hälsingborg var ej längre en av Skånes viktigaste exporthamnar. Denna roll övertogs av Malmö och Landskrona samt i fråga om spannmål och levande djur framför allt av Ystad. Siffrorna i tabell 26 visar klart regressen i fråga om Hälsingborgs export under tiden 1685-1715, men av tabellen framgår också att stadens köpmän något så när lyckats hålla importen uppe. En ny för den neutrala sjöfarten gynnsam krigskonjunktur inföll mellan åren 1689-1697, men hälsing borgarna lyckades ej draga samma fördelar av denna som av de tidigare sjöfartskonjunkturerna. Det resonemang som förts här, bestyrkes genom ett studium av de fr. o. m. 1683 bevarade skattehållslistorna, vilkas uppgifter sammanställts i tabell 16. När man »satte» borgerskapet i skattehåll, visade man sällan någon större mild het. Sporadiskt bevarade avkortningslängder och notiser i rådstuguprotokollen i samband med överklagande av taxeringen ger vid handen, att nedsättning av skatten var ganska svår att utverka. Detta berodde givetvis på att en jämkning av taxeringen för en enskild borgare innebar en övervältring av skattebördan på de övriga. Särskilt i trängda lägen, t. ex. under 1700-talet, kan man alltså räkna med att man eftersträvat att sätta staden i ett så stort antal håll som möjligt. Den nedgång i antalet håll som tabell 16 utvisar fr. o. m. år 1711 måste m. a. o. betraktas som i högsta grad signifikativ. Omvänt måste man hålla den 296

Näringsliv och ekonomi möjligheten öppen, att man i goda tider haft mindre intresse av att taxera borgerskapet högt. Inkomster var ju disponibla i alla fall. Detta skulle sålunda be tyda, att skattehållssiffrorna för exempelvis 1690-talet snarare ligger i underkant än i överkant. Tolkar man uppgifterna i tabell 16 med utgångspunkt från dessa synpunkter, kan man våga påstå att Hälsingborgs borgerskap i stort sett fram till 1709 haft en relativt god ekonomisk ställning sedan man under 1680-talet lyckats åter hämta sig från krigstidens förödelse. Till detta kom att inkvarteringsbördan efter slottets demolering i början av 1680-talet blev avsevärt lättare än tidigare. Men å andra sidan ökades de kontributioner och andra utskylder som kronan lade på borgarna från 1680-talets slut. Krigshändelserna 1709-1710 innebar för Hälsingborgs del ett bakslag, vars verkningar staden hade mycket svårare att övervinna än påfrestningarna under det föregående kriget. Efter kriget följde en förhärjande pest. Vi har konstaterat att Hälsingborgs befolkningssiffra för år 1718 med ett par hundratal under steg 1709 års. Denna nedgång har, som vi bl. a. försökt göra troligt, berott på en minskande inflyttning. Staden har säkerligen ej tett sig särskilt attraktiv de närmaste åren efter 1710. År 1713 påpekade magistraten att vid den tidpunkten 43 byggnadstomter — dvs. ungefär en femtedel av det totala antalet fastigheter i staden — fortfarande låg öde. 26 »vackra hus och gårdar» hade blivit ned brutna, uppbrända eller ruinerade. Borgerskapet var ej så stort och de enskilda borgarna ej så välsituerade »som staden är i sig själv utvärtes ansenlig».7 Den förändrade krigssituationen efter 1709 gjorde också Hälsingborgs läge mera utsatt än tidigare. Stadens invånare kunde uppleva detta på nära håll, i det att skansar och bröstvärn började anläggas längs stranden söderut mot Landskrona. Dessutom hävdade Magnus Stenbock att det inte var rådligt att försöka befästa Hälsingborg på nytt, utan i stället skulle man, om en fientlig invasion hotade, sticka staden i brand och evakuera befolkningen till Kristian stad eller någon annan säker ort.8 Rykten om dessa planer har spritts bland befolkningen, och givetvis har det ej ökat lusten hos dem, som möjligen över vägde att bosätta sig i Hälsingborg, att flytta dit. Magistraten var oroad och framhöll i sina riksdagsbesvär år 1713, att »förmedelst sådana spargementer» hade borgerskapet blivit uppskrämt, en del hade låtit föra bort sin egendom uppåt landet och andra vågade ej driva någon handel. Man begärde därför att K. M:t skulle göra anstalter för stadens försvar. Framställningen ledde till att K. M:t uppdrog åt krigskollegiet och guvernören i Skåne att göra nödiga anstal297

Försvenskningen ter.9 Den beredskapsorder mot fientliga kuppförsök som magistraten i mars 1716 utfärdade till borgerskapet och som vi tidigare omnämnt, hade kanske inte nå got större militärt värde men den kan ha haft en viss psykologisk betydelse genom att den klargjorde att Hälsingborg skulle försvaras och inte brännas ned eller evakueras.10 Till dessa faktorer kom en tillbakagång för stadens handel och näringar. Vi har tidigare påpekat, att någon utrikes sjöfart av betydelse — bortsett från färjetrafiken — praktiskt taget inte förekom på Hälsingborg under 1710-talet. Häl singborgs andel i den totala skånska exporten uppgick, som tabell 26 utvisar, till blott 2 % i genomsnitt under perioden 1711-1715. Nedgången i antalet skattehåll under 1710-talet, redovisat i tabell 16, bär vältaligt vittnesbörd om de svårigheter borgerskapet haft att kämpa emot. Samtidigt ökades tyngden av de skattebördor kronan lade på staden. Hälsingborgs sammansmältande befolkning riskerade att sjunka ned i ett tillstånd av handelslöshet och armod. Med större fog än år 1658 kunde man på 1710-talet tala om stadens »ringe leilighed och wilkor».

1. Inlaga 1658 8.4, Sk. komm. 1658, arkiv,

7. Besvär

RA. HSH 6: 106. 2. O. Bjurling, Skånes utrikessjöfart

6. Heckscher, anf. arb. s. 406.

1660-

1720 (Lund 1945) s. 94. 3. Se ovan sid. 226 £. Besvär 1713 24.12, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA.

1713

24.12,

St.

skr.

och

besvär,

Hälsingborg, -1718, RA. 8. K.

Enghoff,

Tillståndet

Skåne under

Magnus Stenbocks guvernörstid år 1707-1711 (Lund 1889) s. 63 f.

4. E. Heckscher, Sveriges ekonomiska histo

9. Besvär 1713 24.12 p. 4, St. skr. och besv.,

ria från Gustav Vasa, I: 2 (Sthlm 1936) s. 402.

Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1714 30.8

5. Besvär 1693 16.11 p. 1, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA.

298

p. 4, Kgl. resol. och förkl., RA. 10. Se ovan sid. 281.

DEN KYRKLIGA FÖRVALTNINGEN

GÖSTA JOHANNESSON

■

KYRKAN

DE LEDANDE inom stat och kyrka i 1600-talets Sverige var det självklart att det i riket borde råda »enhet i den sanna religionen». »Sämja och enighet» på luthersk grund var en av grundtankarna i både Uppsala mö tes beslut av år 1593 och i 1634 års regeringsform. I Danmark hade man un der 1600-talet en liknande grundsyn och även den danska kyrkan var en enhet ligt luthersk kyrka. Ur trossynpunkt innebar därför de skånska landskapens in lemmande i den

svenska kyrkoorganisationen inga större

svårigheter.

Vid

genomförandet av den kyrkliga uniformiteten i Skåne koncentrerades i stället intresset ofta kring det yttre kyrkoskicket. Så småningom erhöll den skånska kyrkan en ny organisation. I dansk tid hade högsta ansvaret för kyrkolivet inom stiftet legat hos biskopen. Det månghundra åriga domkapitlet fanns vid hans sida liksom stiftssynoden, landemodet, och häradsprostarna. Efter övergången till Sverige ersattes domkapitlet år 1671 av ett konsistorium, i vilket biskopen var ordförande och det nyupprättade Lundauniversitetets teologie professorer bisittare. Till konsistoriet överflyttades domkapit lets jurisdiktionsrätt över prästerskapet och genom en kunglig resolution år 1680 övertog det hela stiftsstyrelsen. Konsistoriet i Lund var i full verksamhet fr. o. m. 1680-talet. Över kyrkornas ekonomiska förvaltning hade danska kronan övat uppsikt genom en särskild stiftslänsman fram till år 1582, då dennes uppgifter överflyttades på kronans länsmän. Dessas förvaltningsuppdrag gentemot kyrkan övertogs sedan av de svenska landshövdingarna, av kyrkoinspektorer och av generalguvernören.1 De skånska städernas borgerskap begärde på lantdagen i Malmö att den svenska överheten skulle vaka över att de fick »leva i en ren kristendom». Därmed avsåg de att 1537 års danska kyrkoordning och Kristian IV:s stora recess av år 1643 allt framgent skulle förbli normgivande för provinsens kyrko liv. Malmö recess av år 1662 tillmötesgick också detta krav och medgav uttryck ligen att prästeståndet i Skåne skulle få förbliva »vid sin respekt och vid de 3°i

Försvenskningen stadgar och ordinantier samt livligt bruk och sedvana» som dittills gällt. Också i fortsättningen skulle prästerskapet få predika så som de var vana, hålla mässa enligt det danska ritualet samt låta församlingen sjunga danska psalmer. Vid sidan av denna danska gudstjänsttradition vann emellertid också svensk guds tjänst insteg på en del håll. Detta gällde de gudstjänster som hölls hos förnäma enskilda svenska familjer av deras huskaplaner, samt de garnisoner och krigsförband där svenska fältpräster var i tjänst.2 I Hälsingborg fanns under 1660- och 1670-talen en svensk garnison. Vid denna har svenska fältpräster hållit gudstjänster efter den svenska kyrkohandboken. Om ett par av dem finns några sparsamma notiser bevarade. I slutet av 1660talet var Västerbottens regemente förlagt till Hälsingborg och dess regementspräst hette Olof Bidenius. Som regementspräst efterträddes han av Ingevald Ulfverhertz, som i september 1671 vigdes till garnisonspräst av biskop Peder Winstrup. Han var skåning till börden och tog sin familj med sig till Hälsing borg. Han tjänstgjorde vid »den svenska Hälsingborgs församling» och predi kade enligt egen uppgift »på tre tungomål, nämligen svenska, tyska och danska, vilka här på orten nödiga äro». Som regementspräst lydde han ej under de lo kala kyrkliga myndigheterna utan under krigskollegium, men detta hindrade ej att han vid behov biträdde, enligt vad borgmästare och råd intygade år 1672, »våra kyrkoherdar i stora kyrkan, när någon av svaghet var ockuperad». År 1672 avlöstes Västerbottens regemente som garnison av Västgöta regemente, och väst götarnas regementspräst blev garnisonspräst i Ulfverhertz ställe. Från år 1674 föreligger en notis om Hälsingborgs »garnisonskyrka», ur vilken en svensk major vid sin avflyttning från staden låtit borttaga två små brädbänkar som han tidigare låtit förfärdiga åt sig. Garnisonens gudstjänster hölls under 1660-talet på rådhuset. Magistraten begärde hos 1669-1670 års skånska kommission att garnisonens gudstjänster skulle hållas uppe på slottet, vilket kommissarierna biföll under förutsättning att ett lämpligt rum kunde ställas till förfogande i samband med att slottet framdeles reparerades. Så skedde ej, utan garnisonen höll säkerligen också på 1670-talet sina gudstjänster på rådhuset. De svenska gudstjänsterna besöktes först och främst av officerare och soldater vid garnisonen, men också svenskfödda civilbetjänter i staden har gått dit. År 1674 beklagade sig sålunda stadens kyrkoherde Hans Hiort över att en del medlem mar av hans församling, särdeles »civilbetjänter av tullstaten», hade »instuckit sig» under garnisonsförsamlingen och ej blott åhörde predikan där utan också gick till nattvarden.3 302

D en kyrkliga förvaltningen Skulle kyrkolivet i Lunds stift efter hand bli försvenskat, var prästtillsätt ningen en nyckelfråga. Enligt Malmö recess borde gammal dansk sedvänja därvid följas, dvs. när en prästtjänst blev ledig i en stad, anhöll församlingen om att få ny präst, varefter borgmästare och råd under häradsprostens ledning utsåg en lämplig kandidat som prövades av biskopen, avlade trohetsed inför kronans länsman och fick sitt val godkänt av denne, för att slutligen vigas och installeras av biskopen. De svenska myndigheterna var beslutna att på olika vä gar inverka på prästvalen. Lättast kunde detta ske i de regala pastoraten och tidigt uttalade K. M:t sin avsikt att betrakta samtliga prästtjänster i köpstäderna som regala. En viktig etapp på denna väg var tillsättningen av kyrkoherde i Hälsingborg år 1664.4 Torkel Tuesen, som sedan 1654 varit kyrkoherde i Hälsingborg, kallades i januari 1664 till prost vid Holmens Kirke i Köpenhamn. Han accepterade denna tjänst utan de svenska myndigheternas medgivande, vilket togs illa upp på högsta ort. Hälsingborgs magistrat föreslog stadens kapellan Jacob Lauridsen Kiöge till ny kyrkoherde och hänvisade därvid bl. a. till den danska kyrkoord ningen och Malmö recess. I en kunglig resolution fastslogs emellertid att man ansåg det angeläget att »en så important ort varder betjänt av sådana personer som oss och riket uti allehanda fall med tro- och huldhet kunna skattas för säkrade», och samtidigt förklarades att städerna inom generalguvernementet i fortsättningen skulle betraktas som »regala gäll» och att de svenska reglerna skulle tillämpas vid tillsättning av kyrkoherdetjänster där. Därmed hade en viktig princip blivit proklamerad. K. M:t medgav emellertid magistraten rätt att föreslå tre eller fyra personer till den lediga tjänsten, av vilka K. M:t ämnade utnämna en. Magistratens förslag, uppsatt av rådmannen Anders Jorgensen, är bevarat. Det omfattar tre namn — ingen av de föreslagna var rikssvensk — och i första rummet uppfördes Jacob Lauridsen Kiöge. Men samtidigt framförde man tanken att församlingen skulle tillåtas höra provpredikningar av två eller tre prästmän, »infödda i lan det» och sedan enligt den danska kyrkoordningen få kalla en av dem.5 K. M:t fann för gott att i det aktuella ärendet falla undan för menighetens önskan och utfärdade i september 1664 fullmakt för Jacob Lauridsen Kiöge, men Hälsing borgs pastorat betraktades i fortsättningen som regalt. K. M:t utnämnde kyrko herde. Vidare ställde man ett villkor. Den efter Jacob Lauridsen lediga kapellanstjänsten skulle besättas med en svenskfödd präst. Följaktligen föreslog ma gistraten till kapellan eller komminister norrlänningen Nils Hambraeus, som

Av rådmannen Anders Jörgensen egenhändigt uppsatt förslag till återbesättande av kyrkoherdetjänsten i Hälsingborg år 1664, bilagt stadens riksdagsbesvär samma år. Riksarkivet, Stockholm. — Texten lyder (förekommande förkort ningar har upplösts utan särskild markering): Effterschreffne at faareslaae til sogneprest at verre i Helsingborgh, nembligen: 1. Om Hans K. M:t naadigst iche vil forunde oss voris capelan herr Jacob

Den kyrkliga förvaltningen innehade befattningen till 1668. Efter honom kom emellertid en ny skåning på komministertjänsten, Erik Persson Bonderup, som beklädde denna tjänst ännu 1680, men hans lojalitet mot svenska kronan torde ha varit ställd utom allt tvivel. Han hade tidigare varit huskaplan hos generalguvernör Gustaf Banér.6 Efter Jacob Lauridsen Kiöge utsåg K. M:t teologie professorn vid Lunds uni versitet Hans Fredriksson Hiort till kyrkoherde i Hälsingborg. Han skulle tillika vara personlig vikarie för den ålderstigne biskopen Peder Winstrup samt »för nämste prost där i stiftet». Svenska kronan synes ha ställt vissa förhoppningar på honom i fråga om befrämjandet av den kyrkliga uniformiteten, men efter den danska landstigningen i Skåne 1676 felbedömde han situationen och höll i Lund en predikan, vari han prisade Skåne lyckligt för att det befriats från det »egyptiska oket». Att han tagit parti för danskarna ledde till att han i bör jan av januari 1678, då svenskarna åter hade Skåne och Hälsingborg i sin hand, lämnade staden. Kommendanten Carl Hård uppgav att han den 16 februari 1678 tillsammans med sin hustru begett sig till Landskrona. »Allt sitt gods haver han ståendes på andra sidan, och är det väl att han är härifrån».7 Komministern Erik Persson Bonderup skötte under krigsåren själavården i staden. År 1680 erhöll han kyrkoherdebefattningen i Ausås. Tills vidare placerades som vice pastor i Hälsingborg en prästman från Strängnäs stift.8 Efter 1675-1679 års krig ansåg sig den svenska regeringen inte längre bunden av Malmö recess. I februari 1680 utnämndes Canutus Hahn till biskop över Lunds stift och i september samma år blev Rutger von Ascheberg generalguver nör. Båda verkade under de följande åren var på sitt håll för den kyrkliga uniformitetens genomförande i Lunds stift. På hösten 1680 inledde Hahn en visitationsresa i stiftet under vilken han varnade präster, klockare och menighe ter för otrohet mot svenska kronan, påbjöd att man vid gudstjänsterna skulle

Laurssenn, som magisteraten sampt meinnige borgeschab ydmygeligen begierer, da i steden 2. mester Peder Fårss som ehr föed i Lund i Schonne, som for sin herlige gaffue skyld ere meget höijt berömmit, haffuer och vel reifst och studerit, 3. herr Christoff er Raffn capelan vdj Malmöe_, y. eller och at Hans K. M:t naadigst ville beuilge och tilladde meinnigheden udj Helsingborg at de maatte hörre 2 eller 3 personner, af jndfödde i landet, och siden deraff kalde en effter ordinandtzen, huilchen de best befalder. Anders Jörgenss en 20

- 689890

Hälsingborg IV: 2

3°5

Försvenskningen sjunga psalmen »Gud give konung Carl och all överhet £rid och gott regemente» samt befallde klockarna att vid de ungas undervisning använda svenska ABCböcker. I maj 1681 samlade Ascheberg prästerskapet till ett möte i Alalmö, där en till konungen ställd böneskrift uppsattes om att den kyrkliga uniformiteten skulle införas. På ett möte några veckor senare i Malmö anhöll också represen tanter för städerna att svensk lag och svensk kyrkoordning skulle införas. Karl XI biföll senare prästernas och borgarnas framställningar.9 Motståndet mot den kyrkliga försvenskningen var nu brutet. Prästerna bör jade avlägga den fotsida danska prästdräkten med tillhörande pipkrage. Predik ningar och altartjänst skulle hållas på svenska. Danska psalmböcker, bibelöver sättningar och mässhandböcker ersattes med svenska, och de latinska inslag som den danska mässordningen behållit, försvann ur gudstjänsten. Den danska helg kalendern ersattes med den svenska. Regel och rättesnöre för kyrkolivet blev efter några år 1686 års svenska kyrkolag, som distribuerades i Skåne i början av år 1688. Kyrkolagen kompletterades av 1693 års kyrkohandbok.10 För de äldre prästerna har naturligtvis förändringarna varit påfrestande och blott gradvis har det nya gudstjänstskicket kunnat vinna terräng på en del håll. Vid en tillbakablick år 1693 konstaterade Rutger von Ascheberg: »var det för de gamla prästerna alldeles omöjligt in totum (helt och hållet) på gammal ålder att kunna förglömma den danska pronuntiationen och de danska ordformerna, dem de av barnsben voro vana vid, fast viljan hade varit aldrig så god, utan man måste taga viljan för verket och låta det vara nog att svenska mässan och svenska psalmer i kyrkorna sjungas och att dictae scripturae (Skriftens ord) åtminstone av de gamle prästerna uti dess predikningar på svenska citerades».11 Att ej blott äldre utan även yngre präster kunde hålla fast vid den danska mässan, framgår av vad som hände i Hälsingborg. Den 3 augusti 1681 utfärdades fullmakt för Andreas Schartow på kyrkoherde tjänsten i Hälsingborg. Från 1683 förenades dessutom med kyrkoherdebefatt ningen annexförsamlingarna Kvistofta och Glumslöv, en löneförmån som kom också hans efterträdare till del fram till 1698. Schartow utnämndes även till prost i Luggude härad, vilket kyrkoherdarna i Mariakyrkan ej varit sedan år 1650. Andreas Schartow hade förut varit kyrkoherde i Asarum och hade gjort sig känd som en av uniformitetens hängivnaste förkämpar. Han blev den förste präst som i Hälsingborgs Mariakyrka höll gudstjänst efter den svenska hand boken. Verksamt stöd fick han av den nyutnämnde rektorn för latinskolan Niels Ebbesen och dennes broder Ennert Ebbesen som var lärare där. De var 3°6

Den kyrkliga förvaltningen båda söner till Schartows företrädare på kyrkoherdetjänsten i Asarum Ebbe Nielsen. Nu lärde sig skolgossarna att sjunga svenska psalmer och hjälpte till med detta under gudstjänsterna i kyrkan.2 Till innehavare av komministertjänsten föreslog magistraten år 1681 Hans Jacobsen, som var son till den framlidne kyrkoherden Jacob Lauridsen Kiöge. Denne var bosatt i staden, där han ägde en fastighet vid Södra Storgatan. Rådmannen Hans Korn var gift med en av hans systrar och själv var han svär son till köpmannen Isac Jespersen, en son till framlidne borgmästaren Jesper Pedersen. Bland Hans Jacobsens gynnare märktes också förutvarande borgmästa ren Bengt Pihlcrona. Biskop Hahn tycks ha hyst vissa betänkligheter gentemot Hans Jacobsen, ty först efter en förnyad framställning från magistraten ut nämnde han denne i mars 1682 till komminister. Då hade Hans Jacobsen inför biskopen fått avlägga den sedvanliga eden att lyda sina förmän och att »icke allenast vänja och konformera mig efter hand till det svenska kyrkoväsendet utan ock tillhålla klockaren att han lärer barnen svenska ABC, katekes och psalmbok; och skall jag när mässan haver ände, alltid tillhålla klockaren och folket att sjunga ’Gud give konung Carl och all överhet frid och gott rege mente’».13 Hans Jacobsen framträdde emellertid som en avgjord motståndare till unifor miteten. På nyåret 1683 blev det öppen brytning mellan prosten och kommi nistern. Hans Jacobsen uppgavs ha yttrat, att »uniformiteten skulle igen kull kastas och bliva på det förra maneret». Biskop Hahn tvingades ingripa och lät först en kommission av tre prostar på ort och ställe undersöka saken och åstad kom sedan på landemodet i juli 1683 en förlikning mellan Schartow och hans komminister. Under utredningen erkände Hans Jacobsen att Andreas Schartow genom klockaren låtit hälsa honom att han skulle »begagna något mer och mer uti svenska mässan, efter den intet var begynt före prostens hitkomst». Han sade sig ha efterkommit detta »sensim och successive», dvs. småningom och efter hand, men han kunde ej minnas att han blivit tillsagd något »om den svenska mässans totala inrättande». Hans Jacobsen har tydligen hållit fast i huvudsak vid den danska mässan och låtit förmå sig att införa blott några få svenska inslag i gudstjänsten. Biskopens påtryckningar ledde emellertid till att han föll undan och lovade »med all respekt, heder och vördnad gå herr prosten som sin förman till handa».14 Han torde ej ha haft något annat val. Stadens borgerskap hade i stor utsträckning sina sympatier hos Hans Jacobsen. När Schartow avled år 1691, föreslog borgerskapet Hans Jacobsen till kyrko

307

Försvenskningen herde både hos konsistorium och generalguvernören. Konsistoriet uttalade emel lertid betänkligheter emot honom »såsom den där i staden och på andra sidan har sitt svågerskap och vänner». K. M:t utnämnde också på egen hand hallän ningen Nils Agrell till kyrkoherde men denne avled innan han hunnit tillträda sin nya tjänst. Borgerskapet förde åter fram Hans Jacobsen som kandidat, men redan två veckor efter Agrells död utfärdade K. M:t fullmakt för kyrkoherden i Löderup Gilius Achtschilling. Han utnämndes samtidigt till prost i Luggude härad. Efter fyra år transporterades Achtschilling till Landskrona och efterträd des i Hälsingborg av kyrkoherden i Åsum Johannes Sundius. Denne blev tillika prost i Luggude och Södra Åsbo härader. Under hans tid utbyttes år 1698 Kvistofta och Glumslövs församlingar som annex till kyrkoherdetjänsten mot Välluvs och Raus församlingar. De båda sistnämnda var sedan också under Sun dius efterträdare förenade med Hälsingborgs pastorat.15 Ombytena på kyrkoherdeposten i Hälsingborg blev också i fortsättningen täta. Under de fyra decennierna efter 1680 hade Hälsingborgs församling ej mindre än sju kyrkoherdar. Som kyrkoherde och prost efterträddes Sundius av ångermanlänningen Olaus Orstadius, förut regementspräst vid det kungliga livgardet.

När han efter fyra år lämnade staden utnämnde K. M:t till kyrko

herde och prost Olaus Troilius, som var verksam i församlingen när danska styrkor i slutet av år 1709 ryckte in i staden. Troilius lämnade sitt pastorat och följde den svenska armén som fältprost. Hans Jacobsen däremot, som fortfa rande trots hög ålder och dålig hälsa innehade komministraturen, tog parti för danskarna. En skriftlig trohetsförsäkran, undertecknad den 30 november 1709 av honom samt hospitalspredikanten och en av latinskolans lärare, är fortfa rande bevarad i det danska kansliets arkiv. Efter det danska nederlaget 1710 flydde Hans Jacobsen tillsammans med organisten till Själland, där han avled ett år senare. Efter krigsslutet utnämnde K. M:t kyrkoherden i Ronneby Johan nes Carlquist till kyrkoherde i Hälsingborg och prost i egen församling. Carlquist innehade pastoratet till sin död 1724. Komminister blev Lars Hiersovius som behöll denna befattning till år 1721.16 I dansk tid hade borgmästare och råd uppsikt över förvaltningen av kyrkans intäkter och egendom samt utsåg de båda kyrkvärjarna. De hade också ansvar för att gudstjänsterna flitigt besöktes och att kyrkoordningens bestämmelser iakttogs. Rådstuguprotokoll och kopieböcker från 1660- och 1670-talen visar att magistraten alltjämt fullgjorde dessa uppgifter. År 1674 föreskrev den sålunda att det vintertid från november till fastlagen skulle ringas för morgonbön i kyr-

3°8

Den kyrkliga förvaltningen

jf*’ (fr f Å* >' /

f* • * * * * fk fr» * A y^r* \.S*/ '/ * / '

T »

*’ *- * r» ffrK ^

lff&*1 yf/fé/fc* 9 /

yf* s

/*¥/?;*:*X/*'*>''* f7»

* *

*s\r 'H

*fa-

'■\'7

yrt* ^*jyf

/>-*X

rf A 44/1

,» $&>* » +* *'* r* *-* * //icfrcfh y.........

**/-/ "TY

r *>4 'VtTv X' * * A

-<7 <**,/£?*' vtf '* ^

-y^fff ** V* <►*

’ ^2'^'2*'<*,-A^>4*

fr* X Sr

>£r,v„.-~~ r / * yl ^ *

f* *

of ~ y Dr *<0-** +r l*/z* ^ ^ ^ J? /* / / cx rcy ^r* yr*-

zFC.

^^ /4^t

ty” c *-t- >* ** r*r >*/» v *r* ' fe— -* <*«,/#k *» . Mtå

' W'/«

^-ePyt* S/sr f

*- * -*»

jzuH^nf ttu$ ($uep<jJ?<*tt$(dff

%?<*30

tW-./7#g.

A ^&lt a-* tones' ÄJZ&r4<-“7 •

Lzfaffff 7 '

Slutet av den skriftliga trohetsförpliktelse till Fredrik IV av Danmark som den 70 november 1709 avgavs av komministern Hans Jacobsen, hospitalspredikanten Johannes Bondceus och kollegan vid latinskolan Lars Trägård. Rigsarkivet, Köpenhamn. kan en kvart över sju varje dag och att man på samma sätt med klockringning skulle kalla menigheten till onsdagspredikningarna. De svenska myndigheterna lade liksom tidigare de danska ansvaret för att gudstjänsterna hölls vid makt i staden på magistraten. Efter kriget fick borgmästare Magnus Paulin år 1680

3°9

Försvenskningen en befallning från generalguvernementet att tillse, att gudstjänster hölls i före skriven omfattning: »Varder och till handa givet att ehuruväl där ingen mangel på präster är, de dock försumliga vara skola att allena om söndagarna predikas; nu som magistraten bör på sådant och annat hava ett vakande öga, ty skall ock prästerna billigt tillhållas att göra deras ämbete oförsumligen, att hålla deras ordinarie veckopredikningar om onsdagarna och fredagarna jämte dagliga böne stunder, som uppå dessa orter uti församlingarna övligt och brukligt är, uppå vilket att akt hava herr borgmästaren och de andra av magistraten åligger».17 Magistraten utsåg organist och klockare. Inför de allmänna bot- och bönda garna manade man menigheten till flitiga kyrkobesök och utsåg särskilda bor gare att jämte stadsvaktmästaren på böndagen gå runt i staden och tillse att man ej underlät att gå i kyrkan. År 1682 lät magistraten åtala 15 personer inför kämnärsrätten för att de ej deltagit i aftonsången på en av böndagarna. Likaså tillhöll magistraten borgerskapet inför de stora helgerna att »söka kyrkan, frukta Gud och leva nyktert». På magistratens order fick stadstjänarna eller stadsvaktmästaren inskrida mot oordning på kyrkogården och annat som störde gudstjänstfriden. Vid gudstjänsterna kringbars »tavlor», dvs. träbrickor för upp bärande av kollekter, och magistraten utsåg den som skulle svara för att den s. k. fredagstavlan kringbars, dvs. den kollektbricka på vilken vid fredagspredikningarna pengar insamlades till fattiga fader- och moderlösa barn.18 Under 1600-talets förra hälft hade kyrkoråd organiserats i en del svenska stä der. Stundom förekom där också en sockenstämma. Kyrkorådsinstitutionen vann stadga under 1600-talets lopp. Liksom borgerskapet på allmän rådstuga fattade beslut som blev stadfästa och bindande genom att magistraten fattade likalydande beslut, kunde vad man överenskommit på sockenstämman sanktioneras genom beslut i kyrkorådet. I de skånska provinserna hade man emellertid un der dansk tid ej känt till någon sockenstämma. Först i slutet av 1700-talet kom sockenstämmor till stånd i Skåne och lagfästa blev de där tidigast genom 1817 års förordning om sockenstämma.19 I de skånska städer som fick kyrkoråd under 1600-talet, kom detta följaktligen att till en början stå mera isolerat än i de svenska städerna i övrigt, genom att det vid dess sida ej fanns någon socken stämma. I 1686 års svenska kyrkolag finna inga bestämmelser angående kyrkorådet och dess verksamhet. Däremot ålades prästerskapet att föra kyrkoböcker. Som förut nämnts distribuerades kyrkolagen i Skåne i början av år 1688 och detta år upplades i Hälsingborg den äldsta födelse- och dopboken, den äldsta lysnings-

310

D en kyrkliga förvaltningen och vigselboken, den äldsta död- och begravningsboken samt de första absolutionslängderna. Likaså påbörjades stadens äldsta protokollsbok för kyrkorådet.20 Denna protokollsbok visar hur kyrkorådet i Hälsingborg trevande och först efter hand funnit sin form. Första gången termen »kyrkoråd» förekommer i boken är i en notis för den 6 april 1693, då prosten Achtschilling tillsammans med rådmannen Fredrik Hansson samt skolbetjänterna enades om att skolans lärare borde hjälpa församlingens tvenne präster genom att åtaga sig att predika vid var sin gudstjänst under de stora helgerna. De tidigare notiserna i protokolls boken gäller mestadels de tillfällen då prosten Schartow och hans komminister handlagt äktenskapssaker i enlighet med kyrkolagens föreskrifter.21 Ett tillfälle förtjänar dock beaktas, nämligen den 23 oktober 1689, då för första gången en representant för magistraten omnämnes i protokollet. I Mariakyrkans sakris tia diskuterade prosten och borgmästare Bengt Langh hur man skulle förfara med en färjeman som underlåtit att gå till nattvarden. Dessa äldsta notiser visar alltså hur man från prästerskapets sida stundom sökt samverkan med magistra ten för att få dess stöd i en del kyrkliga angelägenheter. Förtjänsten av att Hälsingborgs kyrkoråd erhöll en fastare organisation och mera bestämda arbetsformer, tillkom prosten Gilius Achtschilling. År 1694 hade Mariakyrkans silver blivit bortstulet och tjuven hade ej kunnat gripas. Prosten kallade då till kyrkoråd och i sammanträdet deltog två rådmän — Fredrik Hans son och Jöran Holst — kyrkvärden Willem Fahrenhusen och borgaren Michel Swerdtfeger. Achtschilling har ansett sig behöva magistratens stöd, ty i november 1695 föreslog han att ett kyrkoråd skulle »inrättas». Med »inrättande» avsåg han tydligen att permanenta ledamöter i kyrkorådet skulle förordnas och att detta skulle hålla regelbundna sammanträden. I april påföljande år föreslog han till sättning av ett kyrkoråd i ett memorial som insändes till guvernör Otto Wellingk, och den 8 maj 1696 utfärdades guvernörens resolution. Enligt denna skulle i Hälsingborg inrättas ett kyrkoråd som skulle ha myndighet att besluta om »kyrkans, skolans och hospitalets reparationer till 50 eller högst 100 daler smt:s värde». För större arbeten än detta skulle man liksom tidigare inhämta guvernörens samtycke. Guvernören förordnade samtidigt prosten Achtschilling och borgmästare Anthon Perment till ledamöter av kyrkorådet. De skulle »träda tillsammans så ofta nödigt är och överlägga om allt som till kyrkans, skolans och hospitalets nödtorft behöves».22 Perment föreslog två månader senare att stadsnotarien skulle föra kyrkorådets protokoll, vilket Wellingk samtyckte till under förutsättning att utgiftsstaterna 311

Försvenskningen för kyrkan, skolan och hospitalet kunde inrymma ett arvode åt honom.23 Så blev aldrig fallet utan kyrkoherden förde själv protokollet och över huvud taget synes under de första decennierna kyrkorådets verksamhet i stor utsträckning ha varit beroende av det intresse kyrkoherden visade. Den 28 maj 1696 blev som protokollet lyder »kyrkorådet uti Herrans namn första gången satt» i Hälsing borg. Protokollen löper sedan i stort sett kontinuerligt fram till i februari 1708. Då inträdde en lakun och först efter prosten Carlquists tillträde fördes proto koll på nytt. Carlquists första protokoll daterades den 6 augusti 1712 och han förde dem sedan med stor noggrannhet under hela sin ämbetstid. Ledamöter i kyrkorådet var kyrkoherden och borgmästaren. Under prosten Carlquists ämbetstid kallades dessutom de »publika husens», dvs. kyrkans, sko lans och hospitalets, föreståndare till sammanträdena. En mångfald ärenden behandlades. Vanliga var frågor om avgifter för gravplatser och klockringning, reparationer på de publika husen och kyrkan, anskaffning och underhåll av inventarier, intagning av gamla och sjuka i hospitalet samt uppsikt över kyrkans och de publika husens förvaltning. Föreståndarnas räkenskaper uppvisades för kyrkorådet. 1686 års kyrkolag föreskrev att det i varje kyrka skulle finnas minst en kista, försedd med tre lås, i vilken kyrkans pengar, guld- och silverföremål, mässkläder, koppar- och tennsaker, räkenskapsböcker, inventarieförteckningar och annat skulle förvaras. I Otto Wellingks nyssnämnda resolution bifölls ett förslag från Achtschilling om att tre nycklar skulle förfärdigas till »de kistor och rum» i kyrkan vari man förvarade räkenskaperna och en del andra ting. Prosten skulle ha en nyckel, borgmästaren en och kyrkoföreståndaren en. Kistan skulle årligen inventeras. Tydligen har man på detta sätt velat gardera sig mot upprepade kyrkstölder. Kyrkorådet gjorde också omedelbart anstalter för att överföra fundationsbrev, obligationer och andra arkivalier rörande kyrkan och de pub lika husen från deras förvaringsrum på rådhuset till kistan i sakristian. Detta har emellertid inte skett förrän efter en tid. Ännu år 1701 gjorde kyrkorådet påminnelser i saken.24 Kistan omtalas i olika sammanhang flerstädes i kyrkorådsprotokollen under de följande åren. Kyrkorådets tillkomst innebar inte att magistraten fritogs från ansvar för kyrkolivet i staden. Fortfarande utsåg magistraten kyrkvärdar och föreståndare för de publika husen, förordnade föreståndare för fredagstavlan och deltog i ut delning av pengar till de husarma. Likaså biträdde magistraten ofta med hand räckning vid indrivning av tionde. I samverkan med med kyrkorådet upprättade 312

Den kyrkliga förvaltningen man kyrkstolslängder och hade uppsikt över uppbörden av bänkavgifterna. Ut nämningen av organist och klockare låg fortfarande hos magistraten.25 Magistra ten lät liksom tidigare föredraga böndagsplakatet på rådstugan och biträdde kyrkorådet vid upprätthållandet av ordningen under gudstjänsterna. År 1696 beslöt magistraten sålunda åtgärder mot dem som under gudstjänsterna ej tog plats i bänkarna utan spatserade omkring bakom altaret i kyrkan, och mot det »öleri och rusande» som vid helgerna och under gudstjänsttid bedrevs i en del av stadens krogar. Magistraten lämnade sitt stöd åt prästerskapet, när personer som länge varit trolovade med varandra skulle förmås att ingå äktenskap, och när enskilda var försumliga i sin nattvardsgång. Lösaktiga kvinnor fick först på magistratens order slita spö vid rådstugudörren innan de i kyrkan tre söndagar å rad stod plikt för att till sist undergå offentligt skriftermål.26 Ett av kyrkorådets första beslut år 1696 var att låta förfärdiga två håvar av »fin svart sammet, vit silverbrodering med en silverkrans nedunder samt silver beslag omkring håvarna jämte en silverklocka på skaftet, som de således uti alla förnämliga församlingar brukas». Två år senare beslöt man anskaffa ytterligare två håvar. De skulle ersätta de kollektbrickor eller tavlor som man tidigare nytt jat. Magistraten fick sedan av guvernören år 1699 i uppgift att framdeles för ett år i sänder utse fyra borgare som vid gudstjänsterna skulle kringbära de fyra håvarna. Uteblev håvbärarna kunde magistraten ålägga dem att ersätta den förlust kyrkan och de övriga institutionerna åsamkats genom deras försumlighet.27 Liksom i dansk tid hade magistraten ansvaret för förvaltningen av kyrkans, hospitalets och skolans egendom, för underhållet av byggnaderna och för upp börden av intäkterna. En kunglig resolution från år 1668 fastslog att i de skånska städerna skulle i fråga om uppdraget att »styra och råda för kyrkornas och skolornas intrader» bestämmelserna i den danska kyrkoordinantian och Kristian IV:s recess fortfarande följas. I resolutionen konstaterades också att dessa principer stadfästs genom Malmö recess 1662.28 En följd av detta blev att kyrkans, skolans och hospitalets räkenskaper också i fortsättningen uppvisades för magistraten. När kyrkorådet erhållit sin slutliga organisation, föreskrev emel lertid guvernör Otto Wellingk år 1696 att räkenskaperna jämte verifikationer i stället skulle företes i kyrkorådet.29 En följd av att generalguvernören trädde i de danska länsmännens ställe i fråga om uppsikten över de kyrkliga institu tionernas förvaltning, blev att Rutger von Ascheberg på 1680-talet inrättade en särskild bokhållartjänst vid guvernementet. Denne bokhållare skulle granska 3U3

Försvenskningen och revidera stadskyrkornas, skolornas och hospitalens räkenskaper och tillse att tillgångarna ej förskingrades.30 Den direkta skötseln av kyrkans ekonomi hade i dansk tid vilat på två kyrkvärjar som utsågs av borgmästare och råd. Kyrkvärjarna motsvarades i Sverige av kyrkvärdarna — eller som de ofta (t. ex. i 1619 års stadga för städernas styrelse) kallades, kyrkoföreståndarna — och enligt 1686 års kyrkolag skulle de vaka över kyrkans inventarier och egendom. I Hälsingborg hade man på 1660talet fortfarande kvar två kyrkvärjar åtminstone till 1667. På traditionellt sätt förde de räkenskaperna alternerande år efter år, var och en för ett år i sänder. Benämningen »forstandere» möter första gången år 166731 och det framgår klart av materialet att man fr. o. m. år 1669 haft blott en kyrkvärd eller kyrkoföreståndare åt gången, som ensam och vanligen under ett par år i sträck svarat för förvaltningen och räkenskaperna. En längd över Hälsingborgs kända kyrk värdar under perioden 1658-1718 ter sig på följande sätt:32 Söfren Nielsen 1656 1.4-1661 1.5 Reinhold Brüning 1654 1.1-1664 4-5 Jeppe Pihl 1664 1.5-1666 1.5 Sten Mauritzen 1666 1.5-1669 1.5 Simon Jensen 1669 1.5-1672 1.533 Niels Nielsen 1672 1.5-167834 Per Brorson Bering, från okänd tidpunkt, dock senast januari 1681-1683 16.535 Fredrik Hansson 1683 16.5-168936 Söfren Jörgensen 1690-169237 Willem Fahrenhusen 1693-169538 Axel Michelsen Dreijer 1696-169839 Hans Eriksson 1699-170340 Augustus Preuss mars 1704-170541 Hans Stähle 1706—till okänd tidpunkt, säkert t. o. m. 170742 Johan Classon, från okänd tidpunkt , säkert fr. o. m. 1710-171143 Anthon Berendt Rugerödt 1712-171344 Joris Johansson 1714-februari 171745 Simon Meisner februari 1717-1719.46 Alagistraten utsåg vanligen kyrkvärdarna på egen hand och oftast skedde valet enhälligt men vid något tillfälle anställdes votering varvid varje ledamots

D en kyrkliga förvaltningen

Kvittens utfärdad av kyrkvärden Reinhold Brüning den i<y juni 1662 pä 200 »slette daler» som han mottagit å kyrkans vägnar av Simon Jensen och sedan överlämnat till orgelbyggaren mäster Hans Christopher Fridh. Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet, Lund.

röst med motivering antecknades till protokollet.47 År 1696 deltog prosten Achtschilling i valet och oklarhet synes efter kyrkorådets tillkomst ha rått en tid huruvida också kyrkorådet — dvs. i praktiken kyrkoherden, eftersom kyrkorå dets andre ledamot var borgmästaren — skulle ta ställning till ärendet. När man år 1704 inhämtade prosten Orstadius’ mening om valet, förklarade han att han för framtiden önskade vara »befriad» från att delta i valet.48 Sedan omtalas ej mera någon medverkan från prostens sida, när kyrkvärd skulle utses. Före tillträdet till sina tjänster brukade de av stadens tjänstemän som förvaltade penningmedel, få ställa borgen. När Augustus Preuss år 1704 skulle tillträda kyrkvärdsbefattningen föreslogs att också han skulle ställa borgen. Hans svär fader, rådman Herman Schlyter, protesterade emellertid under hänvisning till att så aldrig skett tidigare. Kyrkvärden uppbar ej lön för sitt uppdrag och kunde därför ej jämställas med stadens avlönade tjänstemän.49 Det blev ej heller tal om någon borgen i fortsättningen.

Försvenskningen Den 12 och 13 juli 1661 höll biskop Peder Winstrup visitation i Hälsingborg. Anteckningar om detta infördes i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661 och blev de sista notiserna som skrevs i denna bok. Förutom magistraten och kyrkoherden deltog prosten Rasmus Hofgaard från Kropp i förrättningen. I kyrkostolen för tecknades de fastigheter som kyrkan ägde vid visitationstillfället. De befanns vara kyrkoherdens residens, kapellanens residens, organistens residens, klocka rens residens samt fem »boliger» med »hosliggande lada», belägna på Lilla gatan »vid änden av Möllesträdet». Dessutom ägde kyrkan en grundmurad byggnad — en av de få i staden av detta slag — som var omkr. 34 meter lång och nära 6 meter bred och låg utmed Norra Kyrkogatan vid kyrkogårdens nordvästra hörn. I denna inrymdes kyrkoladan och även latinskolan synes ha haft lokaler där.50 Det var sålunda rätt många fastigheter som skulle underhållas och förvaltas och det konstaterades att detta »årligen är kyrkan till stor bekostning». Man enades därför om att organist- och klockarresidensen skulle försäljas till så bra pris som möjligt och köpeskillingen lånas ut mot inteckning i fastighet. Det vore fördel aktigare att betala ut ett bidrag till organistens och klockarens hushyra med 30 resp. 15 daler. Försäljningen har ägt rum kort tid efter Visitationen. En på rådstugan i april 1675 upplagd förteckning över kyrkans och de publika husens samt de husarmas obligationer utvisar att borgaren Michel Wessel den 10 oktober 1661 köpt orga nistens och klockarens residens för 300 daler, vilka av kyrkan placerades som lån hos Wessel mot inteckning i de båda fastigheterna. Kyrkoräkenskaperna för året 1662/1663 är ej bevarade men för påföljande år upptages de nämnda hyresersättningarna till organist och klockare bland utgifterna. 1675 års förteckning över obligationerna upplyser oss också om att två av »boligerna» försålts år 1673 för 100 daler vardera. Också dess kapital utlånades till köparna mot inteckning i fastigheterna.51 När de tre återstående »boligerne» försålts, är ej känt. Mariakyrkan hade nu kvar blott prästens och komministerns residens. Sedan 1635 låg prästgården vid Södra kyrkogatan väster om stadens medeltida rådhus. Den var ännu på 1650-talet i så gott stånd att Karl X Gustav med gemål tog in där vid ett besök i staden i april 1659. Fastigheten förstördes helt i samband med den danska skövlingen av stadens centrala bebyggelse år 1679. Sedan sak nade Hälsingborg prästgård till år 1776.52 Andreas Schartows bostadsfråga löstes år 1682 genom att magistraten för hans räkning förhyrde i rådman Johan Andersson Brunnbergs fastighet »de bästa rummen» jämte kök, spiskammare, brygghus, kölna, två källare och stallrum för 7-8 hästar eller kreatur. Hyran

316

Den kyrkliga förvaltningen skulle utgå med 100 daler smt per år, varav prosten själv skulle betala 20 daler smt och resten tas ur kyrkans medel. För Gilius Achtschilling ordnade man bostad år 1692 i en fastighet som tillhört borgaren Willem Springorna och sedan förvärvats av Johan Ennes d. y. Ennes lovade att prosten skulle få disponera hela fastigheten mot en årshyra på 90 daler smt. Två år senare blev den tidigare kyrkoherdebostaden i stället anvisad som bostad åt stadens kommendant.53 Om komministerbostaden är intet känt under dessa år. Under den tid Hans Jacobsen beklädde komministraturen, dvs. 1682-1709, har något särskilt residens ej be hövts eftersom han bodde kvar i sin egen gård i staden. I dansk tid hade man från kyrkans och de publika husens sida varit angelägen om att placera den behållning som kunde uppkomma vid förvaltningen av kyr kans tillgångar, som lån mot inteckningar i fastigheter i staden, vanligen mot en årsränta av 6 %. Denna praxis höll man fast vid även efter 1658. Detta fick dock den följden att varje ingrepp i stadens bebyggelse på något sätt kom att beröra Mariakyrkans och de publika husens tillgångar. Så nedbröts exempelvis i sam band med 1660-talets fortifikationsarbeten en gård, i vilken kyrkan, skolan och hospitalet hade inteckningar. Borgerskapet fick, som vi tidigare sett, vederlag av kronan i form av jord i Slottsvången, men det blev ej fallet med ägaren till den gård det här gällde. I stadens riksdagsbesvär år 1672 framhölls att de tre institutionerna tillsammans haft inteckningar i fastigheten för 600 daler, till vilket kom fem års obetald ränta efter husens nedbrytande år 1667, eller in summa 780 daler. Från detta var staden villig att draga 143 daler som man fått in genom försäljning av virke från fastigheten, men för återstoden begärde man ersättning av kronan. K. M:t gav landshövdingen i uppdrag att sörja för detta, men några åtgärder i denna riktning hördes ej av. Ännu i 1675 års nyss nämnda förteckning över kyrkans obligationer upptages kyrkans fordran på 200 daler i den nedbrutna fastigheten och kapitalet sägs utestå räntelöst.54 Frågor av detta slag blev särskilt aktuella efter ödeläggelsen av en stor mängd fastigheter i staden 1679. 1675 års förteckning över kyrkans obligationer utvisar att i allt 3 093 daler 2 mark 13 skilling var utlånade mot inteckningar. En uppställning, daterad den 8 mars 1680, ger vid handen att värdet av kyrkans inteckningar i de nedbrutna fastigheterna uppgick till 2 629 daler 2 mark 10 skilling.55 I besvären vid 1681 års riksdag föreslog magistraten och borgerskapet att eftersom de av kriget svårt drabbade borgarna ej ens kunde svara för ränte betalningarna, skulle »fredsårens» utestående räntor — dvs. räntorna fr. o. m. 1680 — läggas till kapitalet i de fall då fastigheterna var i sådant skick att

3*7

Försvenskningen inteckningarna kunde höjas. I annat fall skulle kyrkan ha rätt att efter värde ring ta tomterna som betalning. K. M:t tog ej ställning till denna framställning. År 1682 tog magistraten upp frågan på nytt i en skrivelse till Rutger von Ascheberg. Nu föreslog man att generalguvernören skulle tillåta att de obetalade räntorna från krigsåren avskrevs och likaså 1680 års räntor. Helst ville man bli befriad också från 1681 och 1682 års räntor, därför att handel och näringar låg helt nere i staden.56 Något svar från Ascheberg hördes inte av. I början av 1683 inlämnade borgaren Nils Åkesson en supplik till general guvernören, i vilken han begärde avskrivning av räntorna. Magistraten fick ärendet på remiss och underströk då ånyo att avskrivning av räntorna var en angelägenhet för alla drabbade borgare och angick ej blott kyrkan utan också skolan och hospitalet.57 Inte heller nu bragtes den svårknäckta frågan närmare sin lösning. Situationen komplicerades av att åtskilliga viktiga arkivalier blivit förstörda under kriget och av att många borgare, i vars fastigheter kapitalen var intecknade, till följd av krigshändelserna slagit sig ned på Själland. Så medde lade biskop Canutus Hahn att han 1685 ämnade visitera Hälsingborgs försam ling och därför ville gå igenom kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaperna för ti den efter 1658. Magistraten sände i april 1685 fyra fullmäktige till biskopen i Lund för att klargöra situationen. Man hävdade, att intet stod att vinna med processer mot dem som resterade med ränteinbetalningarna, allra helst som många befann sig i Danmark. Efter ödeläggelsen var säkerheten för kyrkans ka pital dålig. Ödetomterna täckte inte ens en sjättedel eller en sjundedel av det kapital som intecknats i fastigheterna, när de en gång var bebyggda. Utmätning och exekution kunde därför väntas ge endast magert resultat.58 Magistraten har sålunda vid flera tillfällen rekommenderat avskrivning av de osäkra fordringarna. Det blev också denna väg som man kom att slå in på. Ett par bevarade obligationer från åren 1685 och 1687 ger vid handen att särskilt utsedda åttamannautskott värderat de ödelagda fastigheterna, varefter det in tecknade kapitalet nedskrivits i ena fallet med nära 70 %, i det andra med över 70 %. Det tog tid innan kyrkans ekonomi hämtade sig från dessa hårda slag. En förteckning från år 1701 över kyrkans utestående kapital visar att man då hade 5 968 daler smt utestående som lån mot inteckningar i stadens fastigheter.59 Redan före 1658 hade kyrkan rätt till halva landgillet från ett kronohemman i Välluvs by och socken. Intäkten uppgick till 8 tunnor korn och en teja, dvs. ett lamm, en gås och två höns, årligen. En framställning från stadens sida om att kyrkan skulle få hela landgillet från gården, uppsköts av K. M:t till »lägligare»

3i8

Den kyrkliga förvaltningen tid. Under 1680-talet genomfördes det militära indelningsverket i Skåne och för rytteriet behandlades indelningsfrågorna vid ej mindre än tre tillfällen un der detta decennium. Hemmanet i Välluv uttogs därvid till rusthåll och bonden menade sig »för pressurens skull» i fortsättningen ej kunna utge något till kyrkan. K. M:t resolverade emellertid att vad som skett ej skulle rubba något i fråga om skyldigheterna gentemot kyrkan.60 I dansk tid hade kyrkan intäkter av en del fastigheter i staden som ej utgjor des av räntor utan av jordskyld, men hur stor denna varit före 1658 kan ej med säkerhet fastställas, därför att räkenskapsmaterialet ej ger någon ledning därvidlag. 1669-1670 års skånska kommission infordrade sammandrag rörande kyrkornas inkomster under åren 1658-1668 och av dessa extrakter framgår att jordskylden belöpt sig till något över 10 daler per år. »Krigsruineringen» 1679 påverkade också denna inkomsttitel, så att den i 1680 års kyrkoräkenskaper fick avkortas praktiskt taget helt och hållet. Enligt en uppgift från år 1695 belöpte den sig då till 7 daler 7 1/2 öre smt.61 Tionden gavs före 1658 vanligen »i neken» dvs. som otröskad säd och den hopsamlade säden lagrades i kyrkoladan och tröskades därefter på kyrkans be kostnad. Såväl säd som halm försåldes sedan. Tionde gavs också av levande djur. Kronan tog en tredjedel av tionden och av återstoden tillföll hälften socken prästen och hälften kyrkan. Kyrkoräkenskaperna för 1658/1659 visar hur man i Hälsingborg hållit fast vid denna ordning. 6 mark utbetalades i lön till en per son som tillsammans med kyrkoherdens dräng gick runt och räknade sädeskärvarna »på marken». Två personer fick 8 daler för att de travade tiondesäden i kyrkoladan. År 1661 beordrade generalguvernören de svenska befallningsmännen att in fordra både kronotionden och kyrkotionden men att tillse, att kyrkan av den senare fick behålla vad som behövdes för reparationer, oblater, vin och ljus. Sockenprästen skulle behålla sin tredjedel obeskuren. Den svenska kronan för sökte i fortsättningen att få disponera förutom över sin egen tredjedel också över så stor del av kyrkans andel som möjligt.62 När biskop Peder Winstrup år 1661 gjorde visitation i Hälsingborg, påbjöd han att man skulle försöka utarrendera uppbörden av kyrkotionden »kyrkan till bästa». Kyrkan skulle därigenom få en fast intäkt och samtidigt kunde kyrkoladan frigöras för andra ändamål. Man hade i tankarna att låta latinskolan disponera flera utrymmen i byggnaden.63 De räkenskapsextrakt som insändes till 1669-1670 års skånska kommission utvisar att man i Hälsingborg årligen försålt tiondesäd för belopp mellan 160 och 215

3J9

Försvenskningen

När biskop Peder Winstrup höll visitation i Hälsingborg år 1661 företeddes också kyrkoräkenskaperna för de senast förflutna åren, och genom en påteckning intygades att de genomgåtts och reviderats. Här ses påteckningen av räken skaperna för året 165911660. Den är gjord förutom av biskop Peder Winstrup och prosten Rasmus Hofgaard också av kyrkoherden Torkel Tuesen samt borg mästarna Henrik Mårtensson Hierzelius och Eggert Elers och rådmännen Otte Baltsersen och Anders Jörgensen. Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv. Landsarkivet, Lund.

daler under 1660-talet, och för den urtröskade halmen brukade man få uppemot 20 daler. För ett år, 1668, redovisas emellertid intäkt av tiondearrende, 177 da ler. Sett mot bakgrunden av vad man brukade få in på försäljningen av tionde säden kan detta arrangemang ej sägas ha varit en bra affär för kyrkan. Det omtalas också endast detta år. I början av 1670-talet omnämnes i stället åter kyrkoladan, vilket antyder att man fortfarande uppbar tionden »i neken».64 Krigshärjningarna 1675-1679 medförde en kraftig nedgång i tiondeintäkterna i västra och södra Skåne. Efter kriget beslöt därför K. M:t att systemet för tion deuppbörd skulle överses. I augusti 1681 fastslog en kunglig resolution att kyrko tionden skulle gå till kyrkans behov, men längre fram medgav man att medel därur också kunde tas till barmhärtighetsverk och andra ändamål som t. ex. 320

Otto Wellingk (1649-1708). Guvernör 1694-1698. Porträtt i olja av okänd konstnär. Karlbergs o slott.

D en kyrkliga förvaltningen Lunds universitet. Den 24 oktober 1681 utfärdade Ascheberg en instruktion för en tiondekommission, bestående av två ledamöter, förutvarande borgmästaren i Hälsingborg, sedermera generalproviantmästaren Gabriel Hilleton samt kyrkoinspektören Niclas Krüger.65 Kommissionen trädde i verksamhet i november 1681 och var färdig med sitt uppdrag vid jultiden följande år. I Hälsingborg befann sig kommissionen i början av juli 1682. Till grund för dess arbete lades en förteckning över all jord inom staden. Den hade upprättats den 29 juni på magistratens befallning av ett åttamannautskott.66 Kommissionen utgick från att all tionde i fortsättningen skulle ges »i skäp pan», dvs. som tröskad säd. Kronans, kyrkans och prästens andelar skulle vara lika stora. Denna tiondesättning bestod oförändrad till år 1690, då K. M:t på grund av klagomål från olika håll påbjöd en revision som medförde någon lindring i en del fall. Den reviderade tiondesättningen följdes sedan till dess att den avvecklades tillsammans med grundskatterna vid 1800-talets slut.67 Till kyrkan anslogs förutom kyrkotionden också halva kronotionden. Kyrkotionden uppbars redan 1681 i skäppan i Hälsingborg, dvs. redan innan tionde kommissionen gjort sin tiondesättning. Första gången kommissionens tiondesätt ning tillämpades var i mars 1683, då samtliga tiondepliktiga i samband med uppbörden kallades upp på rådstugan och fick sig förelagt vad de hade att er lägga. Redan följande år ifrågasatte kyrkvärden Fredrik Hansson om man ej från bönderna i landsförsamlingen skulle kunna uppbära kyrkotionden i pengar efter gällande markegångstaxa. Magistraten lät inhämta generalguvernörens mening därom och denne föreskrev att tionden från socknen skulle utgå med hälften i säcl och hälften i pengar. Mot detta protesterade bönderna i Filborna, så att Fredrik Hansson blev tvungen att lagsöka dem. Tre år senare klagade Andreas Schartow över att tionden ej erlades i föreskriven ordning, längder upp rättades ej utan många betalade »på deras samveten». Han föreslog att man skulle upprätta »en ackord» med de tiondepliktiga om vad var och en skulle ge och när detta skulle ske. Till grund för överenskommelsen borde läggas den påbjudna tiondesättningen samt äldre tiondelängder.68 För kyrkans del var det säkerligen fördelaktigt att uppbörden av kyrkotion den omsider lämnades på arrende. Guvernör Wellingk ålade 1694 magistraten att utarrendera uppbörden till högstbjudande. Några hugade spekulanter an mälde sig dock inte men till sist lät kyrkvärden Willem Fahrenhusen förmå sig att under de nästkommande sju åren arrendera uppbörden av kyrkotionden för 200 daler smt årligen. Åtagandet gällde både uppbörden inom staden och i den 21

-689890

Hälsingborg IV: 2

321

Försvenskningen kringliggande socknen. När Axel Michelsen Dreijer efterträdde Willem Fahren husen som kyrkvärd 1696, transporterades kontraktet på honom, men så skedde ej när i slutet av 1698 Axel Dreijer lämnade kyrkvärdskapet. Magistraten för ordade visserligen att den nye kyrkvärden Hans Eriksson skulle få överta kon traktet med motivering att arrendet brukade följa kyrkvärden, men guvernör Carl Gustaf Rehnskiöld resolverade att Axel Dreijer borde få inneha arrendet kontraktstiden ut, dvs. till 1701. Då anmälde sig ej mindre än tre spekulanter, nämligen kyrkvärden Hans Eriksson, komministern Hans Jacobsen och Axel Dreijer. Hans Jacobsen erbjöd sig att betala 155 daler smt i årligt arrende och Axel Dreijer bjöd över honom med 5 daler smt. Viceguvernören von Faltzburg befallde emellertid att prosten Sundius änka Catharina Oelreich skulle erhålla arrendet under sju års tid för 170 daler smt per år.69 Tionden från socknen gavs allt framgent efter tiondesättningen. När Catha rina Oelreich lämnade sitt arrende år 1708 upprättades genom kyrkoföreståndaren Hans Ståhles försorg ett avtal rörande kyrkotionden från jordarna i staden med dessas ägare. Eftersom aldrig någon »viss tiondesättning» blivit accepterad för jordarna i staden utan det därmed tillgått »mycket egenvilligt», skulle tion den provisoriskt utbetalas enligt de grunder som kyrkorådet föreslog, nämligen med 5 kappar säd per tunnland. Detta provisorium blev bestående också i fortsättningen.70 Under 1600-talets förra hälft tillämpades en ganska differentierad taxa för gravplatser. De dyraste fanns inne i kyrkan uppe vid koret och vid altaret, de billigare längre ned i kyrkan. Gravplatserna på kyrkogården kring Mariakyrkan betingade ännu lägre pris och billigast var det att bli begravd på fattigkyrko gården. Denna var sedan mitten av 1650-talet belägen vid södra änden av Lilla gatan, delvis inom det kvarter vid Carlsgatan som senare bebyggts av telegraf verket. Denna kyrkogård kallades vanligen »nya kyrkogården» eller »lilla kyr kogården».71 Enligt räkenskaperna kunde kyrkan årligen för gravplatser ha en inkomst på upp emot 200 daler men om en förnäm person begärde grav plats inne i kyrkan, steg årets intäkter till över 300 eller 400 daler. Vid sin visitation år 1661 deltog biskop Winstrup i utformandet av en ny taxa för grav platser. Därvid fastställdes att det skulle kosta 200 daler att få inrätta en murad grav i kyrkan. Kyrkoherden samt latinskolans rektor och lärare skulle ha rätt till fria gravplatser i kyrkan. På kyrkogården kostade en gravplats för en vuxen person endast 3 daler, för ett barn 6 mark. I samband med begravningarna uttogs särskilda avgifter för klockringningen,

322

D en kyrkliga förvaltningen högre om man begärde att få ringt med alla fem klockorna, lägre om man nöjde sig med ett par. För lik från landsförsamlingen gällde att de alltid skulle ha de två små klockorna gratis, men man skulle betala en avgift för vad man därutöver önskade. Längre fram i tiden förklarade man denna sed på det sättet, att när S: t Petri kyrka på 1500-talet nedrevs och landsförsamlingens invånare hänvisades till Mariakyrkan, blev två av S:t Petris klockor upphängda i S:ta Marias torn. Riktigheten av denna tradition kan inte kontrolleras.. Av ringningsavgifterna fick klockaren själv behålla 2 mark, resten skulle tillfalla kyrkan. En särskild avgift utgick också om man önskade pryda en grav på kyrkogården med en grav sten. Efter kyrkorådets tillkomst reviderade detta gravplats- och ringningstaxorna, men det förekom att man begärde yttrande i saken både från magistra ten och stadens äldste. På olika sätt var det sörjt för att borgarna och stadens övriga invånare skulle få en värdig jordafärd. Elantverksämbetena och gesällföreningarna hade van ligen egna bårkläden, ljusstakar och kassor för ändamålet, så att de kunde följa avlidna medlemmar till den sista vilan. Men dessutom hade år 1656 upprättats ett likbärarlag. Från år 1730 föreligger några uppgifter om dess äldre historia. Det hade fått av magistraten gillade och stadfästa artiklar samt egen kassa och åtskilliga »mobilier», men allt blev förstört, plundrat eller bortfört år 1676. »Med stor bekostnad» reorganiserades laget år 1689 och det ägde sedan bestånd och gjorde stadens invånare stora tjänster »besynnerligen under sista krigstiden (dvs. 1709-1710) jämväl ock då den gruvelige pesten grasserade». Mot en ringa avgift var laget ensamt berättigat till »liks bortbärande till graven» i de fall då hantverksämbetena ej fullgjorde denna uppgift.72 Redan i början av 1600-talet höll man på principen att gudstjänstbesökarna skulle ha bestämda platser i kyrkan och sitta efter rang. Adliga ätter såsom Valkendorff, Bille och Giedde hade egna bänkar och platser i Mariakyrkan. Släkten Giedde — och senare släkten Rosenkrantz — disponerade en egen läktare, ett pulpitur, i södra sidoskeppet mitt emot predikstolen. Uthyrningen av »stolesteder» eller bänkplatser gav under 1660-talet kyrkan en årlig intäkt mellan 20 och 100 daler. Det var ej enbart av ordningsskäl som stadens prästerskap år 1696 klagade över att menigheten under gudstjänsterna ogärna tog plats i bänkarna utan samlades uppe vid koret, vilket vållade »trampande och buller». Detta fick till följd, som man sade att åtskilliga bänkar stod outhyrda och att kyrkan åsamkades förluster. På 1690-talet hade kyrkan årligen omkr. 50 daler smt i intäkt av bänkuthyrningen. Magistraten uppmanade gång efter annan borgarna

Försvenskningen att förhyra bänkplatser och hotade t. o. m. med böter, om man satte sig på en plats som man ej hyrt.73 Rätten till en plats i kyrkan kunde man förvärva antingen genom fästa, som gällde på livstid, eller genom lega, som gällde på kortare tid. Den som fäst en plats, borde sätta lås för bänken så att andra ej trängde sig in i den. Bänkplat sen betraktades sedan som personlig egendom så länge fästan räckte. När några borgare exempelvis år 1695 klagade över att häradshövding Magnus Paulin i sin bänk låtit uppspika några spjälor till »en afdeling» att vila benen på, fick de av magistraten beskedet, att den saken fick de klara upp med häradshöv dingen »det bästa de kunna och gitta». Paulin var m. a. o. enligt magistratens mening i sin fulla rätt att göra vad han gjort.74 Över bänkplatserna upprättades genom kyrkvärdens och magistratens, senare kyrkorådets försorg en utförlig kyrkstolslängd. Den äldsta bevarade från Maria kyrkan stammar från år 1694. Den visar hur strikt man iakttog den sociala rangordningen vid fördelningen av platserna. De främsta platserna intogs av borgmästare, magistrat, militärbefäl och kronobetjänter och deras familjer. Ma gistratens bänkar var för övrigt »tecknade» med »stadens märke och insegel». Kyrkobesökare från socknen kring staden hänvisades till sidoskeppen men slapp i gengäld att betala något för sina platser. Tjänstefolket hade de oansenligaste platserna och det var en gammal regel att drängarna skulle ta plats ej nere i bänkarna utan på pulpituret, dvs. den gamla, år 1628 uppsatta läktaren vid västra ingången, vilken fanns kvar i Mariakyrkan till 1850 och därefter upp ställdes i Raus kyrka. År 1695 bosatte sig, som vi förut sett, en skarprättare i Hälsingborg. Han begärde att få särskild bänkplats i kyrkan och kyrkorådet anvisade på magistra tens begäran honom en plats i »den gamla klockarestolen vid stora dörren bak i kyrkan». Bänken skulle flyttas till en ny plats vid dörren i norra sidoskeppet, där mästermannens närvaro tydligen ansågs minst störande. Klockarestolen hade dessutom höga sidor, så att församlingen i övrigt ej kunde se skarprättaren, när han satt i stolen. Flyttningen synes dock ej ha blivit av, ty år 1699 omtalas stolen på sin gamla plats vid stora dörren. För klockaren anskaffades däremot en ny stol, försedd med bokställ och en liten bänk i vilken klockaren kunde förvara papper och skrivdon. Denna nya klockarestol skulle uppställas vid dörren till sakristian framme i kyrkan.75 Det är klart att borgarnas sociala ambitioner bragte dem i harnesk mot varandra, när det gällde att få sitta främst i kyrkan. År 1704 tog magistraten 324

D en kyrkliga förvaltningen mycket illa upp att stadsnotarien Peter Röring d. y. vid högmässan tagit plats i magistratens bänk, och man förbjöd honom detta, men stadsnotarien lyckades utverka en resolution från guvernören om att han hade rätt att sitta där. År 1683 drogs en tvist inför rådstugurätten mellan två borgarfruar som under hög mässan råkat i delo med varandra. Det var en köpmanshustru som jämte sin dotter ansåg sig bortträngd från sina platser av en hantverkarhustru. Damerna växlade både invektiv och svordomar i kyrkan och några kraftiga knuffar ut delades, vilket så när slutat olyckligt, då den ena kvinnan var gravid.76 Under större delen av 1600-talet kringbars vid gudstjänsterna i Mariakyrkan kollektbrickor eller tavlor, på vilka insamlades medel till kyrkan, skolan, hospi talet och fattiga föräldralösa barn. Räkenskapsextrakt från 1660-talet visar att enbart kyrkan på sin tavla under ett år kunde få upp emot 100 daler. Kollektmedlen har m. a. o. varit ganska rikliga. Peder Winstrup föreskrev vid sin visi tation 1661, att kyrkans och de fattigas »tavlepengar» efter uppbärandet skulle räknas i sakristian i närvaro av en prästman och sedan upptecknas i en särskild bok. En del sådana specialräkenskaper över tavlepengar är bevarade, och kyrkorådsprotokollen omtalar längre fram att kollektmedel vid olika tillfällen uttagits ur den kista som stod i sakristian. Vi har redan nämnt att kyrkorådet år 1696 lät förfärdiga två kollekthåvar som skulle ersätta tavlorna. I den ena håven skulle insamlas pengar till kyrkan, i den andra pengar till skola, hospital och fattiga. Förändringen medförde att kollekterna smälte ihop. År 1698 konstaterade kyrkorådet »med största förundran huru litet i håvarna faller». Man beslöt att låta förfärdiga ytterligare två håvar, så att varje institution kunde få sin håv. Under 1690-talet uppgick kyrkans kollektmedel till ej mera än omkr. 40 daler smt, dvs. till lägre belopp än under 1660-talet. Till en början synes man åter ha tagit två av de gamla kollekttavlorna i bruk. Men nu uppstod en tvist om rangen mellan håvarna och tavlorna. Det var givetvis fördelaktigt för t. ex. kyrkan, om dess håv bars främst, innan gudstjänstbesökarna ännu lagt något i någon annan. År 1699 klagade skolans föreståndare över att skolans kollekt vid omgåendet »trycktes» under de fattigas. Före 1680 hade skolans tavla alltid haft rangen före de husarmas och han öns kade få en ändring till stånd. Hospitalsföreståndaren menade däremot att »det stod illa till», om kyrkans och hospitalets håvar skulle bäras efter skolans trä tavla. Han menade att de båda håvarna skulle bäras först och skolans och de föräldralösas trätavlor följa efter dem. När man fått ytterligare två håvar fär diga, kunde man överväga en annan ordning. I maj 1699 hade man fyra håvar

Försvenskningen och då måste man till guvernören hänskjuta frågan om i vilken ordning hå varna — och då särskilt skolans håv — skulle kringbäras. Men inte nog med detta. Kyrkans håv ansågs förnämligare att bära än t. ex. skolans. Det kunde hända att en borgare vägrade att kringbära skolans håv trots magistratens order, sedan han upptäckt att kyrkans håv skulle bäras av en person som förvärvat burskap senare än han själv.77 På utgiftssidan i kyrkans räkenskaper upptages löner till kyrkans tjänare. Kyrkoherden uppbar först och främst inkomster från de två annexförsam lingarna. Över vad prästen hade rätt till från Hälsingborg upprättade Torkel Tuesen en lista 1663 och Gilius Achtschilling två stycken, den ena 1695 och den andra 1697.78 Av dessa framgår att de s. k. predikstolshemmanen, ett i Filborna, ett i Skabelycke, ett i Farhult och ett i Viaköp, över vilka kyrkoherden redan i dansk tid haft »dominium», fortfarande hörde till tjänsten. Från staden upp bar han 50 daler smt om året i avlöningsförstärkning samt den hyresersättning, som vi tidigare nämnt. Achtschilling uppger att han också från guvernementsstaten fick 45 daler smt om året. Denna utgift finns ej i landsböckerna före 1680 men omtalas senare som anvisad på ränterikassan i Landskrona. Avlöningsförstärkningen torde m. a. o. ha tillkommit efter 1680. Till prästbordet hörde av gammalt jord inom Hälsingborgs socken. 1650talets fortifikationsarbeten hade fått till följd att kyrkoherden blivit tvungen att lämna från sig denna jord mot vederlag i Möllevången. Torkel Tuesen angav denna jords areal till 16 tunnland, Achtschilling satte den till 14 tunnland. Båda prästerna omtalar också bland sin löningsjord en vång avkastande 8 lass hö i »Gundestrup», dvs. vid Kulla Gunnarstorp, samt en ängslott på 5 lass hö. Dessutom hade prästen rätt till mulbete liksom stadens borgare. En viktig inkomst för prästen var tionden. Torkel Tuesens förteckning visar oss det äldre tiondeskicket, före 1681 års tiondekommissions tillkomst. Han uppbar prästen tillkommande tredjedel av »stråtionde», dvs. sädestionde, från både staden och den kringliggande socknen samt hälften av kronotionden där ifrån. Från socknen hade han dessutom »pungtionde», dvs. tionde av nyfödda djur. På Torkel Tuesens tid utgick denna blott i lamm, gäss och höns och gav ungefär 30 lamm, 30 gäss och 16 par höns årligen. I fråga om föl och kalvar hade tidigare den ordningen tillämpats, att man för varje föl gav 12 skilling och för varje kalv 4 skilling, men Torkel Tuesen hade avtalat med bönderna om att i stället från varje gård få 2 lass ved. Achtschilling erhöll sin tionde på helt annat 326

Den kyrkliga förvaltningen sätt. Från staden uppgick prästtionden och halva kronotionden till 10 tunnor råg, 39 tunnor korn och 10 tunnor havre, från socknen till 18 tunnor råg, 33 tunnor korn och 18 tunnor havre. Om pungtionde och annat var det ej mera tal. När Torkel Tuesen uppgjorde sin förteckning, hade svenska kronan kvar jord i Slottsvången och kyrkoherden uppbar i stället för tionde därifrån årligen från slottet 8 tunnor korn och 8 tunnor havre, 24 skilling i stället för 2 kor och 2 galtar samt 30 lass ved. De borgare vars fastigheter berördes av 1660-talets fortifikationsarbeten, fick i början av 1670-talet vederlag i Slottsvången. Då uppstod frågan om deras tiondeskyldighet gentemot kyrkan. Landshövding Leijonskiöld avgjorde saken genom en resolution år 1675, enligt vilken de tretton borgare som då erhållit jord i Slottsvången, åsattes en bestämd tionde till prästen, vilken skulle utgå i pengar och tillsammans utgöra 27 daler 23 öre smt. Någon skyldig het att erlägga tionde till kyrkan föreskrevs ej.79 Från dansk tid levde seden kvar att ge prästen »påskmat», dvs. tio ägg från varje gård i socknen samt hampa och lin, när Torkel Tuesen var kyrkoherde. Achtschilling upptar inte denna intäkt i sina listor. Före 1658 uppbar prästen också offer vid högtiderna av sina församlingsbor. Torkel Tuesen karaktärise rade denna inkomst som »tämligen god», 150 daler vid jul och påsk, 130 vid pingst i genomsnitt. Seden att offra till prästen vid högtiderna levde kvar även efter 1658 och man gick på 1680-talet fortfarande fram i kyrkan efter guds tjänsten och lade sin gåva på altaret, där prästen stod. För att undvika »larm och oordning» begärde Gilius Achtschilling och Hans Jacobsen strax före påsk 1695 hos magistraten att församlingsborna skulle tillhållas att lämna offret ej i kyrkan utan i prästernas hem, så som man brukade i Malmö, Lund och andra »förnämliga» städer. Magistraten biföll denna prästernas begäran och både på rådstugan och från predikstolen kungjordes vad som hädanefter var att iakttaga ifråga om offer. Redan vid ottesången på påskdagen uppstod emellertid olägen heter genom att en del församlingsbor det oaktat gick fram till altaret för att offra »där de likväl sågo att ingen av prästerskapet var beredd att taga offret». Vid högmässan följde en ny uppmaning från predikstolen att ej offra i kyrkan, men trots det gick också då en del borgare och några från landsförsamlingen fram för att offra, »vilket förorsakade en tämmelig förargelse i kyrkan». Or saken till vad som skett var den, att åtskilliga borgare menade det vara bäst att förbliva vid »den gamla vanan med offrandet på altaret». Guvernören såg all varligt på det inträffade och misstänkte att några enskilda personer anstiftat uppträdena. Magistraten måste göra en utredning, men stadsvaktmästaren

327

Försvenskningen kuncle ej sprida någon klarhet i saken trots omfattande förfrågningar. Så måste man låta udda vara jämt.80 Men offrandet i kyrkan upphörde därefter. Kapellanens eller komministerns lön var ganska liten. Ur kyrkotionden fick han 3 tunnor, 2 skäppor råg och 8 tunnor korn. På 1660-talet utanordnades detta av kyrkvärdarna, enligt vad räkenskaperna utvisar. När tiondeuppbörden bortarrenderades på 1690-talet blev komministerns andel bortglömd, så att Hans Jacobsen måste göra påminnelser om att han ej fått ut sin lön. Kyrkorådet lät för säkerhets skull år 1701 i Catharina Oelreichs kontrakt rörande tiondeuppbör den ta in en särskild bestämmelse rörande komministerns tiondesäd. Från sta den hade komministern enligt de kommunala utgiftsstaterna en årlig löneförstärkning på 20 daler smt. I dansk tid hade kapellanen uppburit 3 pund korn ur kronotionden från Luggude härad, vilket utanordnades till honom från Hälsing borgs slott. Denna intäkt försvann efter 1680. Hans Jacobsen uppbar den aldrig och när han stödd på muntliga uppgifter bragte saken på tal år 1698, kunde magistraten blott konstatera att man visste att hans fader Jacob Lauridsen Kiöge uppburit denna förmån, att den försvunnit »före senaste kriget» men att närmare omständigheter kring den var okända, eftersom så många handlingar på rådstugan spolierats under kriget. Hans Jacobsen fick ej ut dessa 3 pund korn. Ej heller lyckades man skaffa honom en extrainkomst för att han »be tjänade» den till Hälsingborg förlagda militärstyrkan. Någon garnisonspräst fanns nämligen ej längre efter 1680 utan stadens prästerskap fick sköta själa vården bland soldaterna. K. M:t avslog 1686 magistratens framställning i ären det. Däremot beviljade magistraten Hans Jacobsen år 1683 en »kollektdag» i kyrkan, eftersom hans inkomster var så små.81 Ur kyrkans medel utgick också löner till organist, klockare och bälgtrampare. Kyrkoräkenskaperna för 1657/1658 och de följande tio åren utvisar, att organis ten årligen av kyrkan fick 75 daler i lön och 1 daler 2 skilling till »kol på verket». Klockaren hade 30 daler i årslön samt 1 tunna råg, omräknad i pengar, i arvode för att han uppbar kyrkans jordskyld. Bälgtramparen fick 6 daler om året. Organisten klagade gång efter annan över sin dåliga lön. Detta ledde 1667 till att hans lön höjdes, så att han från kyrkan fick 90 daler och från staden 25 daler. Fem år senare kom en ny höjning till 120 resp. 30 daler. Kriget 16751679 ledde till försämrade löneförmåner för organisten. Enligt 1681 års räken skaper kunde han från kyrkan detta år erhålla blott 20 daler smt samt 1 tunna råg jämte pengar till kol. Följande år beviljade magistraten honom ett lönetill-

328

Den kyrkliga förvaltningen skott på 20 daler smt, och 1683 fastställdes hans lön till 50 daler smt från kyrkan, vilket utbetalades i råg, och 30 daler smt från staden. Dessutom före skrevs att ingen skulle få spela vid något bröllop, »värdskap» eller någon be gravning i staden i enskilda hus, om ej organisten fick deltaga och uppbära sin lott av spelmanslönen. När en ny organist anställdes 1693, lovades denne 120 daler smt från kyrkan jämte kolpengar samt 30 daler smt från staden. Samma villkor gällde 1718, när organisttjänsten besattes med ny innehavare. Dessutom hade år 1706 magistraten på guvernörens befallning påbjudit, att de brudpar som ville vigas i sina hem i stället för i kyrkan, skulle »efter villkor och ämne samt eget goda behag» betala organisten för hans besvär.82 Klockaren skulle på sin lön avlöna också ringaren. Till denna utgift bevil jades han 1675 av magistraten ett bidrag med 12 daler. År 1708 försökte magi straten lösa frågan om betalningen för ringningen på ett annat sätt. Då utsågs fyra man från staden att ringa i storklockan mot att de i stället skulle få njuta nedsättning med ett kvarts skattehåll vid taxering till stadsskatt och båtsmanshåll och under en månad årligen vara fria från inkvartering. En annan borgare utsågs att utan särskild ersättning hjälpa klockardrängen med att ringa i de tre mindre klockorna. Redan i slutet av året ändrade emellertid stadens äldste denna ordning. Under det kommande året skulle fem namngivna borgare utan ersättning sköta ringningen vid alla högmässor. I gengäld skulle de vid begrav ningar ha ensamrätt att svara för ringningarna och uppbära de avgifter som fast ställts för dem, men ingen borgare skulle förmenas att som dittills låta ringa vid begravningar med sitt eget folk eller anmoda goda vänner att sända sina tjänare till klocktornet. Uppgiften att ringa i kyrkklockorna överflyttades sålunda på borger skåpet och 1714 fritog guvernören klockaren från skyldigheten att själv avlöna ringaren.83 Klockarlönen utgick enligt 1681 års kyrkoräkenskaper med 70 daler smt, och räkenskaperna från 1690-talet visar, att den då var oförändrad. På 1680-talet lyckades kyrkan i Hälsingborg undgå att bli belastad med ännu en årlig avgift. Till skillnad från den svenska gudstjänsten hade den danska efter reformationen behållit en del inslag från den katolska tiden, bl. a. en rik ligare användning av vaxljus. Sedan den kyrkliga uniformiteten vunnit insteg i Skåne, ansåg sig biskop Hahn ej kunna tolerera att vaxljus tändes i samma om fattning som tidigare. De pengar som förut anslagits till inköp av ljus, skulle i fortsättningen gå till det efter kriget återupprättade universitetet i Lund och där nyttjas dels till stipendier, dels för kommuni tetet, dvs. för att bereda stu denterna fri spisning. Från Hälsingborg levererade man ej några vaxljusmedel. 329

Försvenskningen Hahn gjorde år 1686 en påminnelse därom, men magistraten begärde försköning och hänvisade till att kyrkan var så fattig att den »icke när är mäktig att hålla det ringaste uti dess reparation vid makt». När akademiräntmästaren år 1690 åter påminde om vaxljuspengarna, erinrade magistraten om det svar man läm nat fyra år tidigare. Några pengar betalades inte in.84 Endast kyrkoräkenskaperna från 1660-talet låter oss få en inblick i de löpande utgifterna för kyrkans underhåll och vården av dess inventarier. Vi ser av dem hur altarduk och mässkläder årligen tvättades, huro de två mässings ljus kronorna som kyrkan fått som gåvor i början av 1600-talet och som ännu i våra dagar hänger kvar där, togs ned, putsades och rengjordes en gång om året. Klockornas upphängningsanordningar smordes och översågs, klockrepen utbyttes vid behov och en rad andra underhållsarbeten utfördes. Klockardrängen fick 5 daler för att han skulle »avstöve» kyrkväggarna invändigt. Renässansuret vållade mycket bekymmer. Ofta sades det vara i dåligt skick. För skötseln och tillsynen av det anlitade man fram till 1674 urmakare från Helsingör. Sedan lät man emellertid en urmakare från Ängelholm sätta uret i stånd och han åtog sig att mot ett årligt arvode och ersättning för skjuts till och från Hälsingborg två gånger om året se över urverket. Från 1680-talet anförtroddes åter skötseln av uret åt en urmakare från Helsingör, och denna ordning ägde bestånd in på 1700-talet.85 Också i fråga om orgeln måste man anlita expertis från andra sidan sundet. År 1662 besiktigade Dietrich Buxtehude, som kom över från Helsingör, orgel verket och det befanns vara helt »fördärvat i stämmorna». En reparation skulle kosta 300 riksdaler. Efter en tid var orgeln satt i stånd men vid en besiktning år 1693 blev man tvungen att kosta på en rejäl renovering, till vilken man måste begära bidrag ur guvernementskassan. Organisten som ej skött sig till ma gistratens belåtenhet, hade rymt från sin tjänst och begett sig till Karlskrona. Det visade sig att han stulit en del av orgelns blypipor och sålt dem. En organist från Malmö och två orgelbyggare från Köpenhamn besiktigade orgeln och fann att en reparation skulle kosta 550 danska riksdaler.86 Det kan ej bli tal om att här redogöra för de ofta förekommande repara tionsarbetena på kyrkan och residensen. Ett par större arbeten må dock omnäm nas. Kyrkans storklocka, som var så stor att det krävdes fyra man att ringa den, göts om i juni och juli 1664. Kyrkoräkenskaperna omtalar att klockgjutaren Hans Renche fick 150 daler i lön. Gammal mässing att blanda i smältan inköp tes i staden och gjutformen restes vid kyrkan. Efter en del timmermansarbeten i tornet kunde klockan hängas på plats i september 1664. Räkenskaperna för

33°

Renässansurtavlan i Mariakyrkan. Numera är den placerad på södra sidoskeppets västra vägg framför ett urverk som tillverkats år 1792 av urmakaren i Hälsingborg Elias Modewig. Foto Hälsingborgs museum.

Försvenskningen 1663/1664 upptar en kostnad för dessa arbeten på sammanlagt 906 daler och påföljande år utbetalades över 210 daler till samma ändamål. Klockan försågs med en inskription som fortfarande erinrar om omgjutningen. Under 1660-talet har kyrkobyggnaden haft åtskilliga brister. Orgelns tillstånd har redan omnämnts. Ett åttamannautskott konstaterade 1661 att yttermurar och pelare behövde repareras, nytt bly och nytt glas måste sättas i fönstren, dörrarna lagas och vapenhuset sättas i stånd. Arbetena skulle gå till 2 990 riksdaler. Så stora arbeten kunde ej igångsättas omedelbart och senare lånade generalguvernören Gustaf Banér en stor summa pengar av kyrkan, vilket omöjliggjorde alla större arbeten — om detta skall berättas mera i det följande. År 1666 gjorde man en framstöt för att återfå pengarna men utan resultat.87 Vid krigsutbrottet 1675 torde kyrkobyggnaden ej ha befunnit sig i bästa skick. Under krigsåren hölls under långa perioder inga gudstjänster i kyrkan och danskarna inkvarterade ibland folk där. Uppgifter från år 1682 ger vid han den att man under kriget fört klockorna liksom kyrkoböckerna och en del inventarier över till Själland. Vid krigsslutet hade förre rådmannen och borg mästaren Anders Jörgensen, som befann sig i Helsingör, dem i sin vård, enligt ett avtal som gjorts med honom av kyrkvärden Per Brorson Bering. I mars 1680 hämtades klockorna tillbaka. Det kontrakt som borgmästare Magnus Paulin slöt med en skeppare från Köpenhamn om transporten, finns fortfarande i be håll. Skepparen fick 62 daler i danskt mynt som betalning. Klockaren fick i mars 1682 uppdrag att hämta cle övriga inventarierna, men detta gjordes i stället av borgaren Niels Nielsen. I maj 1682 var allt åter tillbaka i Hälsingborg.88 Mycket pengar och arbete måste läggas ned på att sätta kyrkobyggnaden i stånd. Det var svårast att skaffa pengar. Vi har redan sett hur räntorna på en stor del av kyrkans utlånade kapital ej influtit under krigsåren och ej heller kunde väntas inflyta, och hur realsäkerheterna för kapitalet förlorat i värde genom ödeläggelsen under kriget. År 1680 vädjade magistraten till borgerskapet om försträckning av pengar till kyrkans nödtorftiga reparation. En ofullständig repartitionslista är bevarad, men det är ej klart hur mycket man räknade med att få in på detta sätt, ej heller om pengarna inbetalats. Två år senare befallde magistraten att ett av »penningblocken», dvs. kollektbössorna, i kyrkan vilket ej behövdes där, skulle flyttas ned till skeppsbron vid stranden, så att de »som ville tänka på vår förstörda kyrka» kunde lägga pengar i den.89 Först och främst reparerade man kyrkans bly tak. För att råda bot på bristfälligheter i kyrkogårdsmuren och på skolhuset — som ju låg intill — vädjade 332

Den kyrkliga förvaltningen magistraten till borgerskapet om hjälp. Alla borde hjälpa till med körslor och arbete och mursträckorna fördelades på de olika borgarna med skattehållslistorna som utgångspunkt. Borgmästare Langh gick före med gott exempel och skänkte 20 daler smt till arbetet. För att åter hänga upp kyrkklockorna på deras platser krävdes omfattande anstalter. Timmermannen Jörgen Leeman, som anli tats att bygga ställningar och vinda upp klockorna, beviljades utöver lönen av magistraten också rätt till fri gravplats på kyrkogården för sig och sin hustru, fria bänkplatser i kyrkan under sin livstid samt vid begravningen »alla klockor nas fria ringande». I augusti 1681 var Leeman färdig med sitt uppdrag. Kyrk värden Per Brorson Bering, som lett arbetena på kyrkans restauration »då all ting uti konfusion varit», hedrades vid sin död av magistraten med fri gravplats i kyrkan samt ringning med alla klockorna.90 Ett utförligt inventarium, upprättat år 1680 av klockaren Lars Jacobsson, är bevarat bland kyrkoräkenskaperna. Det upptar vad kyrkan ägde, men åtskilligt av vad som upptages i förteckningen befann sig vid den tidpunkten ej på plats. Inventariet ger emellertid värdefulla upplysningar både om kyrkans inredning och om gudstjänstbruken. Om kyrkans klockor sägs följande: En stor klocka som ringes icke utan högtidsdagarna och stora bröllop eller lik begraves, en dito som kallas tolvklockan, en dito, stormklockan, en dito kallas tioklockan, en dito kallas »murbielden» (murbjällran). Om de två sistnämnda sägs: »Dessa två som är de minsta klockorna har bön derna här i socknen tillika med jorden på Vårfrukyrkogården fria.» Uppsättningen av skrudar och övriga inventarier var fortfarande ganska enkel och torftig: En mässkjorta, en mässhake av blommig taft, två altardukar, ett altarkläde av svart sammet, en silverkanna, kalk och disk, en kalk och disk som kapellanen brukar till de sjuka, två ljusstakar på altaret, 333

Försvenskningen en järnljusstake med fyra pipor, en järnstake fastnaglad på predikstolen, tre mässingsljuskronor, två stora och en liten, en ljusarm på predikstolen av mässing, en mässin^sarm över kordörren, sexton skyfflar, en spade, en järnyxa, två hackor, två yxor, två lyktor, tolv likbårar — med de gamla en blykista, står i vapenhuset, elva likfjölar, nya och gamla, att lägga över gravarna, fyra kyrkostegar, noch en liten stege som stiges uppå, när ljusen tändes nti de stora ljuskro norna, Hälsingborgs gamla kyrkostol med pergamentsband av år 1595, en liten bok med svart band av år 1670, två långa stegar, ett litet stycke metall av klockmalmen. Det är av intresse att jämföra detta inventarium med ett par som upprättades på 1690-talet, också de bevarade i kyrkoräkenskaperna. Kyrkan hade då fått ytterligare två mässhakar, flera nya altardukar och två röda altarkläden. Bland inventarierna omtalas en pliktpall, vilken ej upptogs 1680. Uniformitetssträvandena har satt spår i 1690-talets förteckningar på det sättet att där upptages bl. a. en svensk »liten svart bibel», skänkt till kyrkan av K. M:t, 1686 års kyrkolag likaledes skänkt av K. M:t, ett exemplar av den nya svenska kyrkohandboken samt de protokoll och kyrkoböcker som enligt 1686 års kyrkolag skulle föras av prästen. Vid Peder Winstrups visitation 1661 beslöt man anskaffa ett skåp som skulle uppställas »i koret på den vänstra sidan av altaret» för förvaring av kyrkans brev och handlingar. Kyrkorådets tillkomst medförde att man beslöt anskaffa en rad inventarier till sakristian. Av inventarieförteckningarna samt kyrkorådsprotokollen framgår att i sakristian insatts ett runt furubord »med ryssläder 334

D en kyrkliga förvaltningen övertäckt och blått kläde nedhängande», sex stolar klädda med blått kläde, en stor, beslagen kista för förvaring av kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaperna samt en mindre, beslagen kista för förvaring av kollektmedel. Dessutom anskaffades ett par bänkar för privata kommunikanter. Sakristidörren reparerades och för sågs med lås. Två »rum» i sakristian avstängdes medelst dörrar, varigenom man fick två förvaringsskåp.91 Mariakyrkan förskonades ej från stölder. År 1692 erkände sålunda en skoma kare från Hässlunda att han efter gudstjänsten på trefaldighetssöndagen något onykter stulit ett stycke av altarduken, 2 x/4 alnar långt och en halv aln brett. Två år senare blev kyrkans vinkanna, kalk och paten bortstulna och man lycka des ej spåra upp tjuven. När sedan år 1696 borgmästare Bengt Langhs kvarlevor skulle gravsättas i kyrkan, fick klockardrängen Lars Nilsson, som i över trettio år varit i kyrkans tjänst och nu skulle göra i ordning gravplatsen, syn på ett par silverplåtar från ett par äldre kistor. Borgmästarens grav inreddes nämligen på en plats, där två svenska generaler som stupat i kriget 1658 gravsatts. Klockar drängen och hans hustru kunde ej motstå frestelsen att ta silverplåtarna. Stölden upptäcktes och vid den utredning som magistraten och kyrkorådet i förening lät göra, framkom det att det äkta paret också tidigare stulit kyrksilvret. Rådstugurätten dömde dem båda till döden för kyrkstöld, men hovrätten mildrade straf fet för hustruns del till landsförvisning.92 En av inventarieförteckningarna från 1690-talet, införd i Mariakyrkans fundationsbok, omtalar att man efter stölden av kyrksilvret i mars 1694 blivit nödsa kad att tills vidare hjälpa sig fram med lån. I en senare förteckning får vi veta, att borgaren Michel Swerdtfeger i januari 1696 donerade en ny kalk till kyrkan och rådmannen Fredrik Hansson en ny paten. Dessa silverkärl är alltjämt i kyr kans ägo. Dessutom beslöt kyrkorådet följande år att inköpa en vinkanna, 98 lod tung.93 I en av inventarieförteckningarna beskrivs den som en stor silver kanna »med en förgylld konung Sigismunds skådepenning» infälld i locket. Denna kanna, den s. k. Sigismundskannan, finns också fortfarande kvar i Maria kyrkan. Redan i dansk tid hade påbjudits att man i kyrkorna under gudstjänsten skulle låta en lämplig person gå runt med en lång käpp och »slå dem på huvu det som sover». Denna kyrkstöt eller »spögubbe» som han också kallades, omta las ej i Hälsingborg under 1660- och 1670-talen men har otvivelaktigt funnits. År 1683 anställdes en ny spögubbe och då skänkte borgmästare Bengt Langh blått kläde till en ny rock åt honom. Ur kyrkans kassa togs pengar till gult foder

335

Kalk av förgyllt silver, skänkt till Mariakyrkan år i6c>6 av borgaren Michel Swerdtfeger och hans hustru Helena Wulfsdatter. Den är tillverkad i guldsme den Håkan Jönsson Wallmans verkstad i Landskrona. Foto Hälsingborgs museum.

Den kyrkliga förvaltningen och »staffering» samt huva, knappar, skor och strumpor. Sedan har spögubben burit tjänstedräkt under gudstjänsterna. År 1698 beslöt kyrkorådet att anskaffa nya vadmalskläder åt honom, emedan han »i så slätt habit som han nu befinnes, ej kan gå om i kyrkan». År 1702 befanns hans kläder åter vara »slarviga och lasiga» och man beslöt skaffa honom en ny vadmalsrock jämte skor och strum por.94 Dödsfall i den kungliga familjen vållade ofta kyrkan extra utgifter. Efter Karl XI:s död 1697 påbjöds landssorg. På rådstugan och från predikstolen uppmana des borgarna och stadens invånare att ej blott låta denna »högst beklagliga avsaknad» gå sig till hjärtat utan också »visa utvärtes tecken till en sådan stor bedrövelse». Mariakyrkan överdrogs invändigt med svart tyg. När sorgen två år senare avlades, uppmättes tyget och befanns vara 106 1/2 alnar svart boj och 31 alnar kläde. Dessutom antecknades ett stycke boj »varmed himmelen av predik stolen varit överdragen, till anseende som en säck», nu illa sönderskuret men förmodligen 12 alnar allt som allt. Efter Karl XII avlades sorgen med utgången av år 1719. Under kungssorgen förbjöds organisten att »orgelverket med spe lande röra, än mindre i privata hus något spel bruka».95 Kyrkans tillgångar räckte ej alltid till för att bestrida alla utgifter. Liksom före 1658 lånade man ibland av hospitalet. S:ta Maria kyrkostol 1636-1661 om nämner sålunda att kyrkan år 1661 hade en skuld på 160 daler till hospitalet. 1696 års kyrkoräkenskaper upptager skulder både till hospital och latinskola. Allvarligare för kyrkans

förvaltning var det dock, när man genom beslut av

myndigheterna eller på annat sätt berövades möjligheten att disponera över sina pengar. I den militärt och ekonomiskt svåra situationen år 1709 påbjöd sålunda guvernör Magnus Stenbock att alla kyrkors, skolors och hospitals penningöver skott skulle inlevereras till en särskild kyrkokassa som inrättades vid guvernementet. Pengarna skulle gå till arméns behov och återbetalas »framdeles vid freden». Den kungliga senaten i Stockholm godkände dock åtgärden först 1711. Redan 1712 beordrade sedan guvernör Buhrenskiöld kyrkorådet i Hälsingborg att låta verkställa inbetalningarna.96 Sedan 1660-talet hade kyrkan och hospitalet under lång tid framåt kapital bundet på ett ovanligt sätt. Generalguvernör Gustaf Banér hade liksom många av sina ståndsbröder på den tiden dåliga affärer. För att få pengar beslöt han att låna upp stora summor från kyrkor och hospital i Skåne. Hälsingborgs magistrat mottog i början av 1666 ett brev från honom med begäran om lån. 22 - 689890

Hälsingborg IV: 2

337

Försvenskningen

Oblatask av silver, skänkt till Mariakyrkan av borgaren Willem Fahrenhusen och hans hustru Brita Barchman år i6p6. Den är tillverkad av guldsmeden Jöran Winter och torde vara det äldsta nu kända guldsmedsarbetet från Häl singborg. Jöran Winter hade sin verkstad vid nuvarande Södra Storgatan nr 25. Han flydde till Danmark år iyio. Foto Hälsingborgs museum. Då magistraten svarade nekande, framhöll Banér i bestämda ordalag att det ej tillkom magistraten ensam att bestämma i sådana ärenden utan »vad vid kyrkor och dess medel skall föranlåtas, skall ske med min direktion». Magistraten hade blott att falla till föga och den 10 juni 1666 undertecknade Banér två skulde brev, ett på 1 072 riksdaler som han lånat från Mariakyrkan, och ett på 1 191 riksdaler som han lånat från Hälsingborgs hospital. Som säkerhet ställde han de första gods som han framdeles kunde förvärva i Skåne. Först 1671, när Banér inköpt Högestads sätesgård, fick magistraten inteckning i denna egendom men säkerheten var så gott som värdelös, ty godset var intecknat för sammanlagt 51 231 riksdaler. Hos Banér gjorde magistraten upprepade framstötar om att få tillbaka pengarna men utan framgång, och vi har sett hur reparationer på kyrkan för svårades härigenom. Banérs efterträdare generalguvernör Fabian von Fersen hänvisade år 1675 kyrkan och hospitalet att ta ut sin fordran hos ledamöterna 338

D en kyrkliga förvaltningen i 1666 års magistrat. Av dessa var syndicus Anders Ekebohms ansvar oklart, och de övriga ledamöterna lyckades finna diverse undanflykter. Ansvaret föll då till sist på framlidne borgmästaren Eggert Elers, och det blev hos dennes arvingar som magistraten fick försöka ta ut sin fordran. Eggert Elers hade lånat ut pengar till många skånska adelsmän, bl. a. till Nils Kruse på Ängeltofta sätesgård i Bjäre härad. Genom att köpa upp andras fordringar på Nils Kruse kunde han till sist få en rad av godsets hemman i sin besittning och beviljades 1663 frälserätt på dem av K. M:t. Återstoden av Ängeltofta förvärvades senare av greve Pontus Fredrik De la Gardie, men detta rub bade ej Elers innehav av sammanlagt 37 gårdar i Rebbelberga, Förslövsholms, Grevie, Östra Karups, Hovs, Hjärnarps och Barkåkra socknar i Bjäre härad och i össjö socken av Norra Åsbo härad. Det var i denna egendom som Hälsingborgs kyrka och hospital sökte ersättning för sin förlust. Johan Gyllenstiema och Rutger von Ascheberg stadfäste båda von Fersens åt gärd av år 1675. År 1684 inledde Hälsingborgs magistrat process mot Eggert Elers son etatsrådet Jörgen Elers i Köpenhamn. En deldom fälldes 1686 i vilken Elers i princip förklarades skyldig att ge staden ersättning och slutlig dom före låg 1687. Kyrkan och hospitalet tillerkändes de förut uppräknade hemmanen. En mängd formaliteter återstod att ordna och först 1692 kunde kyrka och hospital tillträda egendomen. Ett överklagande följde emellertid men hovrätten fastställde den tidigare domen år 1693. Vid denna tid innehades Ängeltofta sätesgård av sekreteraren Hans Pahl. I maj 1693 försålde magistraten allt det gods man vunnit genom processen för 9615 daler smt, varav 8765 daler smt ansågs utgöra ersättning för det kapital som kyrka och hospital en gång utlånat till Banér och återstoden gottgörelse för stadens kostnader i målet. Av köpeskil lingen placerade kyrkan 4 665 daler smt mot inteckning i Ängeltofta gods.97 Efter nära tre decennier hade Hälsingborgs kyrka äntligen fått tillbaka sitt kapi tal.

1. Se band III: 2 s. 96. H. Pleijel, Karolinsk

19.11. Ulfverhertz till krigskollegium 1673 10.7,

kyrkofromhet, pietism och hermhutism 1680-

Krigskollegii

1772 (Svenska kyrkans historia V. Sthlm 1935)

samt samlingen Biografica, KRA.

suppliker,

KRA,

4. Fabricius, anf. arb. s. 128 ff.

s. 46 ££. 2. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige II (Khvn 1906) s. 120 ff. 3. Sk. komm.

brevböcker,

1669-1670, prot.

1670 6.4 s.

5. Bilaga u. d. till besvär 1664 28.6 p.

12,

St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. 6. Fabricius, anf. arb. s.

130.

Lunds stifts

1088, RA. RR 1674 20.8. Hästesko till över

herdaminne från reformationen till nyaste tid,

kommendanten 1674 10.7, ÖK. Kopiebok 1674

utg. av G. Carlqvist, II: 8 (Lund 1961) s. 231

339

Försvenskningen ff., 312. Kopiebok 1667

1668 24.1. RR

14.12. Resolution

1664

16.9 p.

13.9,

12, Kgl.

resol. och förkl., RA.

23. Kopiebok 1696 9.7. Wellingks resolution 1696 31.10 p. 8, HSA: RM. 24. Kyrkorådsprot.

7. Lunds stifts herdaminne, II: 8 s. 233 ff. RR 1672 26.9, 1678 11.1, 25.2. Hård till K. M:t 25.1, GA: GGK.

1697 9.2,

8. Lunds stifts herdaminne, II: 8 s. 240.

19.11,

9. Om Canutus Hahn, se framför allt G.

10.3,

10. Göransson,

anf.

arb.

204.

Fabricius,

anf. arb. IV (Khvn 1958) s. 31 ff., 42 ff., 77 ff.,

1697

23.7.

25. Rådst. prot. 1696 12.9, 1699 30.1. Kopie bok

till Svenska kyrkans historia, 25. Lund 1950).

13.8,

Rådst. prot. 1701 19.8, 2.9.

1678 12.2, 17.2, RA. Hård till von Fersen 1678

Göransson, Canutus Hahn (Sami. och studier

1696

1690

15.1,

13.12,

1699 4.1, 8.4, 7.10,

1704 22.1, 1716

1696 8.8,

30.7,

17.2,

1718

21.11,

1700 18.1,

1706 30.1, 26.2,

27.12,

3.3,

10.3,

8.4,

2.9

1702 1715 och

flerstädes. 26. Rådst.

prot.

1695

8.4,

1700

15.1,

1704

17.9, 1705 14.6, 1706 17.2. 27. Rådst. prot. 1702 20.1, 1710 30.12. Kopie bok 1699 8.4, 1700 18.1, 1704 2.1, 22.1 och fler

81 ff., 124 ff. 11. Rutger von Aschebergs ämbetsberättelse 1693, utg. J. Rosén (Scandia XVII. 1946) s. 28. 12. Göransson,

anf.

arb.

100 ff.,

125 f.

Lunds stifts herdaminne, II: 8 s. 240 ff. Ko piebok 1681 2.6. RR 1681 3.8.

28. Resolution

1668 27.8 p.

19, Kgl. resol.

och förkl., RA. 29. Wellingks resolution 1696 8.5 p. 23, ko pia i Kyrkorådets handlingar HSK.

13. Lunds stifts herdaminne, II: 8 s. 312 ff. Formula juramenti 1682

städes.

16.3, Lunds domka

pitels arkiv, LLA.

30. Rutger

von

Aschebergs

ämbetsberät

telse etc. s. 30. 31. Kopiebok 1667 8.8.

14. Intyg av Niels Ebbesen 1683 29.1, Acta

32. Längden

bygger

framför

allt

på

S:ta

cleri, Lunds domkapitels arkiv, LLA. Lunds

Maria kyrkostol 1636-1661 samt bevarade kyr-

stifts herdaminne, II: 8 s. 245.

koräkenskaper, allt i HSK. I de fall annat ma

15. Lunds stifts herdaminne, II: 8 s. 253 ff.

terial begagnats, redovisas detta särskilt i no

16. Trohetsförsäkran

terna.

1709

30.11,

TKUA:

Sverige A II: 50, Akter og Dokumenter vedr.

33. Renov. rådst. prot. 1669 7.1.

skaanske

34. Renov.

Undersaater,

sasrlig

Borgerskabet

Helsingborg efter at Landgangen i Skaane var sket, 1709. DRA. Lunds stifts herdaminne, II:

rådst.

prot.

1672

9.5.

Likvida-

tionsräkning 1692 8.9, HSK. 35. Renov.

rådst.

prot.

1681

18.1.

Rådst.

prot. 1683 30.4, 16.5.

8 s. 259 ff., 312 ff. 17. Renov. rådst. prot. 1674 19.11. Dahlberg

36. Rådst. prot. 1683 16.5, 1690 8.1.

till M. Paulin 1680 28.8, koncept i Erik Dahl-

37. Rådst. prot. 1690 8.1. Kopiebok 1693 3.3.

berghs samling, RA.

38. Kopiebok 1693 3.3, 1696 18.1.

18. Renov. rådst. prot. 1668 13.8, 17.12, 1669

39. Rådst. prot.

1696 15.1,

15.7, 12.8, 21.12, 1671 28.6, 14.12, 1672 9.5, 1673

5.12. Kopiebok

29.4. Rådst.

åren 1696-1698 i HSK.

prot.

1683

1.8,

1685

6.6,

21.12,

1693 22.2. Kopiebok 1681 29.11, 9.12, 1686 21.4, 1687 14.4, 1692 14.12, 1694 2.11 osv.

1696

40. Rådst. prot.

18.1.

18.1,

1698 3.12,

Räkenskaper

1699 8.1, 30.1.

Kyrkoråds

prot. 1699 31.1 och flerstädes.

19. K. H. Johansson, Svensk sockensjälvsty

41. Rådst. prot. 1704 10.3, 14.6.

relse 1686-1862 (Lund 1937) s. 31, 230 ff., 238

42. Rådst. prot. 1706 5.3, 1707 1.4.

ff.

43. Rådst. prot. 1711 3.6, 1714 16.11. 20. Samtliga i HSK.

44. Rådst. prot. 1712 12.2.

21. Kyrkorådsprotokoll 1688 15.9, 8.10, 9.10,

45. Rådst. prot. 1714 26.7, 1720 8.12. 46. Kopiebok 1717 26.2.

13.10, 1691 1.4, 1692 1.12. 22. Kyrkorådsprot. Rådst. prot. 1696 HSK.

340

8.5,

1695

kopia

1694

20.3,

1696

28.5.

6.11. Wellingks resolution i

för

Kyrkorådets

handlingar,

47. Rådst. prot. 1696 15.1, 18.1. 48. Rådst. prot. 1704 29.2. 49. Rådst. prot. 1704 29.2, 21.3. 50. Se band III: 2 s. 100 ff. Fil. dr Torsten

D en kyrkliga förvaltningen Mårtensson har benäget lämnat uppgifterna

handlingar,

rörande kyrkoladan.

1708 3.4, Ink. brev och skrivelser, HSA: RM.

Stenbock

till

magistraten

70. E. Follin, Helsingborgs historia,

51. Förteckning 1675 20.4, avskrift i HSA: RM.

öfver-

sedd och tillökt af P. Wieselgren (Upsala 1851)

52. T. dar

HSK.

Mårtensson,

(Prästgårdar

singborg,

Hbg

Hälsingborgs

och

prästgår

församlingshus

1942)

4 ff.

Häl

Rådst.

prot

s. 93 f. 71. Rådst. prot.

1683

15.10,

1685 4.5,

1696

12.8. Kyrkorådsprot. 1700 11.1 och flerstädes. Rönbecks historiska anteckningar (HSK) pre

1703 24.10. Kopiebok 1706 16.6. 53. Kopiebok 1682 11.4, 1692 30.6. Se ovan

ciserar både kyrkogårdens

läge och dess ka

raktär av fattigkyrkogård.

sid. 278 f.

72. S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, fol. 23

54. Besvär 1672 16.11 p. 5, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1672

13.

a ff., HSK. Rådst. prot.

1697

55. Förteckning 1680 8.3, HSA: RM. 56. Kopiebok 1682 22.7. Besvär 1681 11.8 p. 2, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. 1685

4-3

1709

och flerstädes. Wellingks resolution

1696 23.5 p. 13,

25,

HSA: RM. E. T. Tengberg,

Helsingborg år 1816 (Hbg 1869) s. XXIV. 73. Se band III: 2 s. 106 f. Renov. rådst. prot.

57. Kopiebok 1683 1.5. prot.

10.3,

11.1, politiprotokoll 1730 29.4. Kyrkorådsprot.

12 p. 5, Kgl. resol. och förkl., RA.

58. Rådst.

1706 6.3,

16.2,

30.3.

Kopiebok

1681 24.11. Kopiebok 1670 13.9, 1675 21.2, 14. 10, 1684 20.9, 1690 21.6, 1696 23.5. Uppgifterna

1685 7.4.

om intäkterna från bänkplatser hämtade dels 59. Obligationer Förteckning

1701

1685 u. d.,

2.1,

1687

6.4,

Kyrkorådets

HSK. hand

lingar, HSK. 60. Besvär 1675 p. 7, 1686 p. 2, St. skr. och besv.,

Hälsingborg.

-1718,

RA.

Resolution

1675 p. 7, 1686 10.11 p. 6, Kgl. resol. och förkl. RA.

Åberg,

Indelningen

rytteriet

Skåne åren 1658-1700 (Borås 1947) s. 78 ff.

ur Sk. komm. 1669-1670, acta vol. B s. 243 ff., RA, dels ur ett odaterat förslag till inkomst stat

Mariakyrkan

Kyrkorådets

hand

lingar, HSK. Det sistnämnda omtalar att kyr kotionden var utarrenderad för 200 daler smt per år, vilket daterar förslaget till något av åren 1694-1701, då Willem Fahrenhusens kon trakt var i kraft. Förslaget har utnyttjats även

61. Om jordskyld, se ovan sid. 230. Kopie

i det följande vad beträffar kyrkans inkomster.

bok 1695 6.11. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. B s. 243 ff., RA.

74. Rådst. prot. 1683 8.8, 1695 5.10. Renov. rådst. prot. 1681 9.6. Kopiebok 1682 21.7.

62. J. Weibull, Tionden i Skåne under se nare delen av

för

1600-talet (Skr. utg. av Fahl-

beckska Stiftelsen, XXXVIII. Lund 1952) s.

75. Rådst. prot.

1682

27.9.

Kopiebok

1696

17.8. Kyrkorådsprot. 1696 13.8, 1699 12.8. Kyrkstolslängden är avtryckt som bilaga D.

ff.

76. Rådst. prot. 1683 18.7, 1704 9.5. 63. S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, fol. 23 a

ff. HSK.

77. Kyrkorådsprot. 1696 13.8, 1698 27.5, 1699 10.2, 16.2, 5.5. Rådst. prot. 1719 5.1.

64. Kopiebok 1671 14.8.

78. Redogörelse av Torkel Tuesen 1663 5.9,

65. Weibull, anf. arb. s. 46 ff., 62 ff.

av Gilius Achtschilling 1697 11.9, Handlingar

66. Rådst. prot. 1682 17.6, 2.7. 1681 års tion

ang.

dekommissions handlingar, Tome I s. 821 ff.,

prästerskapets

HSK.

piebok 1695 6.11.

LLA.

79. Leijonskiölds resolution 1675 17.2, kopia

67. Weibull, anf. arb. s. 72 ff.

68. Rådst. prot. 1683 12.3, 1688 1.9, 3.9. Ko

ner, HSK.

piebok 1681 26.11, 1685 21.2. 69. Rådst. prot.

löneförmåner,

Handlingar ang. prästerskapets 80. Rådst.

1694 22.9, 1696 18.5, 1697

27.1, 1699 11.3, 22.3. Kopiebok 1694 13.10. Kyr

prot.

1685

6.6.

löneförmå

Kopiebok

1695

11.3, 24.3, 6.4, 28.4, 4.5. 81. Resolution

1686

10.11 p. 9, Kgl. resol.

korådsprot. 1699 28.2, 1.3, 11.7, 1701 26.6, 28.8,

och förkl., RA. Rådst. prot. 1698 25.6. Kopie

29.8. von Faltzburg till kyrkorådet 1701 u. d.,

bok 1698 29.6. Kyrkorådsprot. 1699 21.12.

C. Oelreichs kontrakt 1701

6.12, Kyrkorådets

82. Renov.

rådst.

prot.

1672

14.3.

Rådst.

341

Försvenskningen prot. 1682 4.5, 1683 20.8, 1693 22.2, 1706 1.9.

91. Kyrkorådsprot. 1696 28.5, 27.7, 13.8.

Kopiebok 1667 31.7, 1674 7.3, 14.3 (årtalet fel

92. Rådst.

aktigt, skall vara:

1672), 1683 22.8, 1718 8.4.

83. Rådst. prot. 1708 20.6, 19.11, 1714 15.9. Kopiebok 1675 6.5. 150 f. Kopiebok

1686 16.1, 1690 15.1.

17.6,

27.7,

21.5,

1696

3.8,

12.8.

Kopiebok 1696 21.9, 23.9, 4.12. Kyrkorådsprot. 1694 20.3, 11.7.

94. Kopiebok 1683 25.9. Kyrkorådsprot. 1698 24.5, 1702 22.9.

1675 29.7. Rådst. prot.

1683

1692

93. Kyrkorådsprot. 1697 28.1.

84. Göransson, anf. arb. s.

85. Kopiebok

prot.

10.2.

1682

Besiktningsinstrument

95. Rådst. prot. 1697 17-9’ 171^ 20.12. Kopie bok 1698 17.4. Kyrkorådsprot. 1699 6.6.

1703 31-10, 2.8, Kyrkorådets handlingar, HSK.

96. K. Enghoff, Tillståndet i Skåne under

86. Magistraten till G. Banér 1666 26.2, bi

Magnus Stenbocks guvernörstid år 1707-1711

laga 1661 10.7, GA: GGK. Kopiebok 1692 8.4,

(Lund 1889) s. 72, nof. Stenbock till magistra

14.12, 1693 12.4. C. A. Moberg, Dietrich Buxte

ten 1709 23.2, Kungl. senatens skrivelse 1711

hude (Gillet Gamla Hälsingborg, handlingar

23.8, Buhrenskiöld till kyrkorådet 1712

VIII. Hbg 1946) s. 12.

Kyrkorådets handlingar, HSK.

13.3,

87. Magistraten till G. Banér 1666 26.2, bi

97. Banérs reverser 1666 10.6 i Städers acta

laga 1666 20.2, GA: GGK. Kopiebok 1666 6.6.

24, Hälsingborg, RA. Magistraten till Banér

88. Renov. rådst. prot. 1681 30.6, 1682 9.3,

1666 26.2, 16.3, 13.4, 10.6, GA: GGK. Magistra

1.6.

Kopiebok

1682 9.3.

Kontrakt

1680 23.3,

HSA: RM.

HSA:RM.

Ascheberg

1685

26.12,

GA: GGK.

Justitierevisionens registratur 1694 23.2, 11.5,

90. Rådst. prot. 1682

till

Ascheberg till K. M:t 1682 27.2, 1683 6.2, RA.

89. Rådst. prot. 1683 27.1. Förteckning u. d.,

I. 8,

ten

4.11,

1682

7.11,

22.6.

1686

Kopiebok

13.4.

Besvär

1681 1681

2.12,

RA.

Justitierevisionens

1698

protokoll

1694 23.2, RA. Revisionsakt ang. Eggert Elers arvingar, dito ang. Anna Vannel,

1694 23.2,

II. 8 p. 1, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718,

RR 1663 26.9, 1684 13.8, 18.10, 23.11. Ett stort

RA. Magistratens brev ang. Jörgen Leemans

antal akter till affären finns under åren 1666,

fria gravplats m. m. finns i original bland ob

1673, 1683, 1684, 1686-1690, 1692 och 1693 i

ligationerna i HSK.

rådstuguprotokollen och kopieböckerna.

342

SKOLAN

^VERGANGEN till Sverige innebar i början inte några mera djup

gående förändringar i det skånska skolväsendet. Karl X Gustavs långtgående försvenskningsplaner sattes aldrig i verket utan genom Malmö recess 1662 fastslogs att bestämmelserna rörande skolan i den danska kyrkoordningen och andra danska recesser skulle följas. Före 1658 utsåg exempelvis magistraten rektor och lärare vid latinskolan. 1662 års skånska kommission resolverade, att det måste anses skäligt att rektor och lärare ej påträngdes städerna utan deras samtycke, eftersom borgarna själva måste avlöna och underhålla skolpersonalen. Liksom tidigare borde inspektionen över lärarna och deras undervisning ligga hos biskopen.1 När rektorstjänsten i Hälsingborg blev ledig 1663 och magistraten till rektor ville befordra en av latinskolans lärare, försökte biskop Peder Winstrup öka sitt inflytande över skolväsendet. Hos generalguvernören ifrågasatte han om magi straten var kompetent att bedöma de sökandes meriter och utse rektor och lä rare. Winstrup ansåg det ej strida mot de danska skolförordningarna, om bisko pen i stället fick utnämningsrätten. Magistraten bemötte Winstrups synpunkter och tog också upp saken i sina riksdagsbesvär 1664. Detta ledde till att K. M:t principiellt fastslog att biskopen i fortsättningen ej skulle ha rätt att »procedera» i tillsättningsärenden utan staden »förbliver vid dess rätt». Winstrup förde saken på tal inför 1669-1670 års skånska kommission, men utan att få någon ändring till stånd. Hans efterträdare Canutus Hahn erkände vid rektorsutnämningen i Hälsingborg 1684 principiellt magistratens rätt att utse rektor. Någon ändring blev det alltså ej i detta avseende.2 Latinskolan hade under 1660- och 1670-talen samma organisation som före 1658, dvs. rektor och tre »hörare» eller lärare. »Nedersta höraren» eller första klassens »kollega» tjänstgjorde vanligen också som kantor i kyrkan. År 1668 anställdes av magistraten två stadsinstrumentalister som dels skulle »opvarte udi kirken ved orgelverket», dels dagligen ge skolpojkarna musikundervisning. Tiil343

Försvenskningen sammans skulle de i lön få 50 daler av staden och 100 av kyrkan, men då an märkningar framställdes mot deras sätt att fullgöra sina åligganden, lämnade de följande år tjänsten. Två nya instrumentalister anställdes 1672 men deras lön sattes till blott 50 daler. Den ene av dessa slutade efter en tid, medan den andre ensam kvarstod i tjänst. Förmodligen har kantorn övertagit en del av instrumentalisternas arbetsuppgifter vid skolan. Notiser i skolans räkenskaper utvisar att man haft en liten orkester. I början av 1680-talet omtalas bland instrumenten basun, kornett, flöjt, fiol, basfiol och dulcian.3 Latinskolan var fortfarande inrymd i det gamla skolhuset vid Mariakyrkan. Vid Winstrups visitation år 1661 beslöt man att ytterligare utrymmen i kyrkoladan, sedan tiondeuppbörden blivit utarrenderad, skulle överlämnas till skolan och »förbyggas till skolemästares och hörares kammare». Skolräkenskaperna för 1659 omtalar, att man redan då efter magistratens beslut »uti ändan på kyrkoladan» inrett »ett nytt gemach» för skolmästaren och hörarna. Efter Visitationen fullföljdes ombyggnadsarbetena. Skolräkenskaperna för år 1661 omtalar att tre hantverkare arbetat på att inreda en kammare för hörarna i kyrkoladan. Denna förbättrades med »fotstycken, skiljerum såväl som annat». En skorsten upp murades, tre ekdörrar förfärdigades och tre fönsterkarmar sattes in.4 Hälsingborgs latinskolas räkenskaper är bevarade för åren 1656-1672 i obru ten svit.5 Magistraten utsåg liksom före 1658 en skolföreståndare och på grund val av räkenskaperna kan följande längd över dem under 1660- och 1670-talen upprättas: Jeppe Pihl 1656-1661 Simon Jensen 1662-1667 Fredrik Povelsen 1668 Rasmus Christensen Brok 1669 Albret Tomsen 1670—1672. Räkenskaperna uppdelades efter samma principer som under den danska tiden och inga större ändringar gjordes i skolans rättigheter. Föreståndarna förde två huvudräkenskaper. I den ena upptogs på intäktssidan föregående års behållning, ränteintäkterna av det kapital som skolan utlånat mot inteckningar, samt tavlepengarna, dvs. den kollekt som varje lördags- och helgdagsafton uppbars i kyr kan på skolans tavla. Ur dessa inkomster bekostades en del av skolpersonalens avlöning, bläck och papper åt fattiga skolbarn, kläder och skor och strumpor åt de behövande skolpojkar i de tre lägre klasserna som årligen vid jultid på 344

Den kyrkliga förvaltningen Förslag av rektor och efter magistratens beslut och prostens samtycke skulle er hålla detta. Anteckningar om dessa klädesutdelningar gjordes i stadens rådstuguprotokoll och kopieböcker. När stadsskrivaren hjälpte till att renskriva räken skaperna, erhöll han 2 daler i arvode. Den andra huvudräkenskapen gällde det s. k. degnekornet, dvs. de intäkter från 23 församlingar i nordvästra Skåne som högsta klassens eller rektorsklassens elever hade rätt till därför att de tjänst gjorde som klockare där. Fram till 1670 gav detta i allt 25 tunnor 4 skäppor säd, som sedan värderades enligt gängse markegångstaxa. 1669—1670 års skånska kommission ökade antalet församlingar med två samt höjde avgifterna från en del. Därigenom ökades intäkten fr. o. m. 1671 till 37 tunnor spannmål. Med dessa inkomster bestreds framför allt kostnaden för kläder och skor åt eleverna i rektorsklassen. Räkenskaperna utvisar att latinskolan under 1660- och 1670-talen hade ett kapital på över 1 600 daler utlånade mot inteckningar. 1675 års förteckning över kyrkans och de publika husens obligationer omnämner fjorton borgare i Hälsingborg som hade lån från latinskolan. Dessutom förräntades åt latinskolan mot säkerhet i Rosendals sätesgård halva den Billeska donationen, dvs. 500 daler. Förteckningen visar att latinskolan ej erhållit några donationer efter 1658 men att uppkomna överskott lagts till kapitalet och utlånats mot inteckningar. Dock drabbades också latinskolan av 1660-talets fortifikationsarbeten, men det gällde endast en gård, i vilken skolan hade en inteckning, och där kapitalet följaktligen sedan stod räntelöst. De i räkenskaperna bokförda löneposterna är små. Rektor fick 15 daler, tredje och andra klassens lärare vardera 7 1 /2 daler och första klassens 11 daler. Dessa pengar togs ur den Billeska donationens avkastning. Staden gav rektor en avlöningsförstärkning på 15 daler och dessutom uppbar han 12 daler för att han predikade i hospitalet. Därutöver hade såväl rektor som lärare en löneförstärkning i form av helgonskyld, påskmat och annan »småredsel» liksom före 1658. Till rektorstjänsten hörde en avlöningsjord i Möllevången, till vilket genom be slut av K. M:t år 1660 lades ytterligare en jordlott på 2 tunnland och 28 skäppeland. Slutligen hade rektor del i de s. k. diskantpengarna.6 Diskantpengarna kom från diskantsången. Det var en gammal sed att skolans elever på helgdagsaftnar gick runt i staden och spelade och sjöng. Kommendan ten Wilhelm Muschamps medgav vid Mårtenstid 1660 att denna gamla sed fick vidmakthållas av latinskolans rektor med »sina underhavande diskantister». Som motivering framhölls att diskantpengarna var viktiga för skolgossarnas up345

Försvenskningen pehälle. Av vad som inflöt tog kantorn 3 daler, rektor hälften av återstoden och eleverna det som sedan var kvar. Vid fördelningen mellan pojkarna brukade den som blåste basun få mest. Dessutom sjöng skolpojkarna vid begravningar, vilket honorerades med en daler, om halva skolan deltog, och 4 daler, om hela skolan var med.7 Skolpojkarna var också hänvisade till att skaffa sig pengar genom tiggeri. De lägre klassernas elever gav sig ut på gatorna och sjöng för att påkalla folks uppmärksamhet. Det insamlade lades i en särskild bössa och kallades därför bösspengar. De fördelades mellan rektorn och eleverna. I 1662 års räkenskaper omtalas inköp av nytt lås, ny nyckel och nya gångjärn till denna bössa och år 1672 inköptes en helt ny sparbössa. På många håll var man missnöjd med både tiggeriet och diskantsången. Till och med i riksdagen diskuterades åtgärder mot tiggeriet som sades ge »tillfälle till mycket ont», och mot musicerandet på ga torna och i husen vid helgerna, vilket man ansåg ej tjäna till annat än »att besvära gott folk» och förorsakade »dryckenskap samt andra odygder hos ung domen». Något beslut om förbud mot tiggeri och diskantsång utfärdades dock aldrig.8 Vid sidan av latinskolan fanns i Hälsingborg en mindre skola för undervis ning i läsning, skrivning och räkning. På 1660- och 1670-talen kallades den ofta »danska skolan». Mellan 1664 och 1667 omtalas Peder Jensen som »dansk skol mästare». När han sistnämnda år lämnade staden, inlämnade fem borgare med Bendt Pihl i spetsen en petition till magistraten om att man snarast åter skulle få en »god, ärlig och färdig dansk skolmästare». I november 1667 utnämnde ma gistraten en helsingörsbo, Niels Gundersen, till dansk skolmästare. Omkring 1670 fanns två »danska skolhållare» samtidigt i Hälsingborg och båda fick av staden 9 daler vardera till hushyra. Någon lön erhöll de inte utan fick livnära sig på de avgifter som betalades för eleverna. Två danska skolhållare var dock en för mycket, och Niels Gundersen tillsades vid Mickelsmässan 1670 att upp höra med sin verksamhet. Den andre för oss okände skolmästaren har stannat kvar. Vid jultid lät nämligen magistraten utdela kläder också till elever i den danska skolan, och detta skedde ej blott vid jularna 1669 och 1670 utan också 1671. Efter sistnämnda år omtalas ej denna klädesutdelning mera i källorna.9 Latinskolans hus hörde till de byggnader som de danska trupperna bröt ned 1679. Undervisningen synes nödtorftigt ha upprätthållits efter krigsslutet av två av skolans lärare, Ennert Ebbesen och Per Christensen. Ännu i november 1681 346

D en kyrkliga förvaltningen omtalas dessa två med orden »de tvenne kolleger som nu för tiden där är». Ny rektor för skolan utsågs först följande år.10 Latinskolans ekonomi befann sig i ett bedrövligt skick. Krigshärjningarna på landsbygden hade vållat att klockarräntorna inflöt oregelbundet eller inte alls. Enligt en uppgift från mars 1680 hade den danska nedbrytningen av fastigheter i staden år 1679 berört för skolans del ett kapital på tillsammans 1 615 daler, som var utlånat mot inteckningar. Ränte betalningarna hade uteblivit och skolföreståndaren Söfren Christensen måste på magistratens befallning i slutet av 1680 resa över till Själland för att bevaka skolans fordringar i dödsboet efter Rasmus Brok, och påföljande år inleddes processer på bytinget mot en rad borgare, av vilka många nu var bosatta på Själland, för att de resterade med räntor.11 När latinskolan år 1682 erhöll en ny rektor, uttalade magistraten i maj detta år förhoppningen att man inom fyra veckor skulle ha en ny skola »byggd». Dessutom lovade man förse rektor med bostad. Magistraten har härmed säker ligen endast avsett provisoriska lokaler. I dessa uppsattes bl. a. en järnkakelugn som stått i det gamla skolhuset och efter nedbrytandet tagits om hand av borg mästaren Anders Jörgensen. År 1683 omtalas åter planer på att bygga ett nytt skolhus. Då anhöll man hos Rutger von Ascheberg om rätt att ur kronans skogar få hämta tio ekträd. Först tre år senare grep man sig på allvar an med verket. På allmän rådstuga den 3 mars 1686, där också prosten Schar tow var närvarande, beslöts att skolhuset skulle uppföras på den gamla skolhustomten. Man väntade sig flera fördelar av detta. Staden skulle i fortsättningen slippa att betala hushyran för rektor och genom att lärarna disponerade kammare i skol byggnaden, kunde de öva »ett noga inseende på ungdomens självsvåld». Stadens ekonomi var hårt ansträngd och därför accepterade man tacksamt ett erbjudande från kyrkoföreståndaren Fredrik Hansson att ur egna medel förskot tera vad som ej kunde tas ur kyrkans kassa för att bestrida byggnadskostnaderna, under förutsättning att magistraten försäkrade honom om att han framdeles skulle få ersättning för vad han lagt ut. Men kyrkans ekonomi var också, som vi sett hårt ansträngd och flera reparationer var aktuella. Under dessa förhållan den kom skolföreståndaren Hans Erikssons erbjudande väl till pass, att också han skulle förskottera pengar till skolbygget. Följaktligen blev det beslutat på rådstugan, att de båda borgarna skulle »junctis viribus (med förenade krafter) samma skolans uppbyggning sig företaga och på bästa sätt laga att arbetet bliver fortsatt, varmed de icke allenast meritera beröm men ock skola för allt förskott av magistraten vara försäkrade».12 O

347

Försvenskningen

Kyrkoföreståndaren Fredrik Hanssons namnteckning under en påteckning av den i november 1692 på en obligation, daterad den 19 juni i6yi. Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet, Lund. Det tog tid innan skolhuset stod helt färdigt. Slutlig syn och redovisning för kostnaderna kunde göras först år 1694. Det innehöll två lärosalar, en mindre för rektors klass och en större för de tre andra klasserna. Dessutom fanns bostad för rektor och lärarna men i lägsta kollegans rum förvarades också kantorns musik instrument. Inredningen var spartansk. I salarna stod några långbord med bän kar kring. Kakelugnar fanns endast i bostadsrummen. Prosten Achtschilling på pekade 1695 att »den fattige ungdomen på skolan om vintern av köld stor nöd lider» och föreslog att man skulle sätta upp en kakelugn för att värma upp skolsalarna, men detta skedde inte. Däremot beslöt kyrkorådet 1698 att låta anskaffa en dubbelkateder till rektors sal och senare också till den andra salen, för att rektor eller läraren skulle kunna ta plats i »översta rummet» och ele verna »av det nedriga rummet» kunna föreläsa texter ur bibeln och hålla ora tioner. Detta skolhus användes till 1710, då det förstördes i samband med krigshändelserna.13 348

Den kyrkliga förvaltningen Biskop Canutus Hahn insåg till fullo vilken betydelse skolväsendet hade för de kyrkliga försvenskningssträvandena.

Latinskolans elever medverkade vid

gudstjänsterna och de flesta av dem blev senare präster. Hahn önskade kon centrera den högre skolundervisningen i Skåne till endast tre fullständiga latin skolor, medan de övriga, bland dem Hälsingborgs, skulle reduceras och ha blott en lärare. Koncentrationen skulle ge ekonomiska fördelar och öka hans egna möjligheter att kontrollera undervisningen. Dessutom ville han vid besättande av tjänster vid skolorna själv uppföra tre kandidater på förslag, av vilka magi straterna sedan skulle få utnämna en. K. M:t biföll den 3 augusti 1681 denna Hahns organisationsplan. Det märkliga är emellertid att Hälsingborgs latin skola ej blev reducerad. Sedan en rektor utnämnts 1682, fick skolan behålla två kolleger mot tidigare tre. Detta innebar att i fortsättningen samme lärare fick undervisa de båda lägsta klasserna.14 I full omfattning torde verksamheten vid latinskolan ha återupptagits på hösten 1682. I augusti och september detta år uppmanade magistraten borgerskapet att sätta sina barn i skola. Hade de ej råd att låta dem gå i läs-, skrivoch räkneskolan, där man betalade avgifter för eleverna, kunde de sätta dem i latinskolan, vars undervisning var kostnadsfri. I november 1682 tillsade magi straten stadens invånare att vara rektor och lärarna »betenkelig», därför att skolpersonalens inkomster var små. Borgerskapet lovade att »envar välvilligen ihågkomma dem till hjälp». Förmodligen har man framför allt haft i tankarna fria matdagar i borgarhemmen för rektor och lärarna.15 På biskop Hahns förslag kallade magistraten den 23 maj 1682 Niels Ebbesen till rektor vid latinskolan. I sin ämbetsed lovade han att »med all flit yrka uniformiteten och det svenska språket, tillhandahållande mina underhavande detsamma utan försummelse öva». Redan efter två år avled Niels Ebbesen. Han efterträddes av brodern Ennert Ebbesen, som sedan länge varit lärare vid latinskolan. Efter tre år utnämndes Ennert Ebbesen till kyrkoherde i Brunnby. Dessa båda bröders betydelse för den kyrkliga försvenskningen i Hälsingborg har varit stor. De blev ett gott stöd för prosten Andreas Schartow i dennes strävanden. Skolpojkarna lärde sig sjunga psalmer efter den svenska koral boken och biträdde därmed vid gudstjänsterna. Om en av skolans lärare, som under nio år sedan 1684 varit verksam vid latinskolan, fälldes 1695 omdömet att han »till uniformitetens goda inrättande uti församlingen hela skolans ung dom undervisat, att där sjunga svenska psalmer».16 År 1693 utfärdade K. M:t en förordning angående gymnasier och övriga sko349

Försvenskningen lor i hela riket. I denna skilde man principiellt på gymnasier, fem- eller sexklassiga trivialskolor och barnaskolor. Denna förordning rubbade emellertid inte latinskolans organisation i Hälsingborg. Där hade man kvar indelningen i fyra klasser. Som Folke Petersson har framhållit, framgår det emellertid av en redogörelse från år 1697, att man i de lägre klasserna följt kursplanerna för trivialskolan och sedan försökt att därutöver hinna med en del av gymnasiekurserna i de högsta klasserna. Detta möjliggjordes av att eleverna av gammalt tillbragte mer än ett år i varje klass. De pensa som krävdes var så dryga, att man inte kunde inhämta dem på ett läsår utan flyttades upp först sedan allt blivit genomgånget. Därför indelades varje klass i mindre grupper allt efter elevernas framsteg i de olika ämnena. Ar 1697 var sålunda de båda lägsta klas serna, vilka undervisades av en och samma lärare, uppdelade på samman lagt sex grupper, medan det i närmast högre klass fanns två grupper och rektorsklassen under detta läsår läste samlad till en grupp. Latinskolan hade vid den tidpunkten fyrtio elever.17 Instrumentalisternas verksamhet vid skolan ansågs så viktig, bl. a. på grund av de inkomster som diskantsången gav, att man på 1680-talet, när man inskränkte antalet lärare, åter hade två stycken. År 1692 lämnade den ene sin befattning, medan den andre, som hette Michael Zoll, stod kvar i tjänst till sin död 1714, då hans son för en tid övertog befattningen. Magistraten beviljade Zoll år 1692 rätt att ensam tillsammans med en »duktig och god gesäll» vara stadsinstrumentalist mot en lön av 60 daler smt per år, som skulle utgå med hälften ur kyrkans och hälften ur skolans medel. Han befriades från all borgerlig tunga under förutsätt ning att han avhöll sig från att driva borgerlig näring. I hans åligganden ingick att flitigt »uppvakta i kyrkan om söndagen, enär så påfordras, med behörigt instrumenters spelande». I skolan skulle han med eleverna »överspela emot hög tiderna efter gammal plägsed till skolans och kyrkans tjänst». Av sin lön skulle han själv avlöna gesällen. Mot arvode var han skyldig att undervisa »den till instrumentalmusik lust havande ungdomen» men han var pliktig att årligen kostnadsfritt ge undervisning åt två medellösa disciplar.18 Liksom organisten spelade stadsmusikanten i hemmen vid bröllop och andra fester. Mellan dem båda uppstod lätt konkurrens och år 1696 tillförsäkrade magi straten Michael Zoll rätten att ostörd av organisten få utföra musiken. På kyrkorådets förslag reglerades detta mera i detalj år 1701. Organisten fick ej i fortsättningen som han dittills ibland gjort, ensam stå för musiken vid bröllop och andra sammankomster i staden eller på landsbygden, utan Zoll skulle del-

350

D en kyrkliga förvaltningen taga och för detta uppbära en tredjedel av intäkten. Guvernören bekräftade både då och senare dessa stadsinstrumentalistens »privilegier».19 För sång vid bröllop och begravningar fick skolpojkarna fortfarande ersätt ningar av växlande storlek, men reglerna för dessa hade på 1690-talet fallit i glömska. Prosten Achtschilling efterlyste — till synes utan resultat — en ny taxa för sången. När biskop Steuchius år 1706 gjorde visitation i Hälsingborg uppma nade han kyrkorådet att söka vidmakthålla det gamla bruket med skolpojkarnas sång vid begravningar och bröllop.20 Intäkterna för sången var viktiga för både lärare och elever. Borgerskapet har däremot ofta sett sjungandet och då framför allt diskantsången med ovilja. År 1683 då borgerskapets ekonomiska situation var dålig, begärde stadens äldste att man skulle inskränka diskantsången. Ele verna från den »svenska» skolan — dvs. den skola som förut kallats den danska — skulle ej alls få gå runt och sjunga och latinskolans elever skulle på helgdagsaftnarna få gå runt endast med en kör, ej med flera. Magistraten fattade intet beslut i saken utan delgav blott rektor och prosten vad som förevarit, men förklarade samtidigt att den »gärna favoriserar skolan och hade borgerskapet med ord till det bästa animerat».21 Ur stadens synpunkt var det onekligen mera fördelaktigt om skolans penningbehov täcktes genom gåvor, bl. a. genom vad diskantsången inbringade, än om stadens budget skulle behöva belastas med ytterligare utgifter. År 1692 klagade stadens äldste åter över att skolpojkarna gjorde »många och otidiga uppvaktningar» vid Mårtenstid, jul, nyår och trefaldighet. Man föreslog att man skulle tillåta diskantsången endast en gång om året. Sedvänjan var, framhöll man, okänd i det övriga Sverige. Frågan hänsköts denna gången till guvernören. Nu slumpade det sig så, att änkedrottningen just avlidit och att i anledning därav ingen musik utan blott religiösa sånger tilläts under sorgeti den. Om skolpojkarna vid de instundande Mårtens- och julhögtiderna utförde blott »vokal musik, som består av några andliga kompositioner och sånger», fann man därför i guvernementskansliet ingen anledning att förbjuda diskant sången. Tvärtom uppmanade man magistraten att vädja till borgerskapet att visa sedvanlig välvilja mot skolans tjänare »eftersom dessas rättighet ej borde förminskas». Diskantsången karaktäriserades som »en av de bästa skolebetjänternas inkomst».22 Borgerskapet gjorde år 1709 en ny hemställan hos guvernören om att diskant sången borde avlysas. Rektor fick tillfälle att yttra sig jämte lärarna, och deras inlaga, som är daterad den 1 mars 1709, bemöter utförligt borgerskapets fram351

Försvenskningen

‘Å* r• * * 1

^ •-*■

t* +v />

t*' * /SA s* y

» /V**rV

'•

t «■ 'f/s

y v

*■ >-

v"j

4 4-

jf -.

x / t t

t *SH g /

- ^

» *■* n >* X> /^//*< jT7 \ *

/aV

* /j j a

*A g t r ,* /

>fvA

‘ / * • rtfy r/ }4 / y n *■• f <

jyF T Ct LTy, t i i C* t+T

*V / / / X ».

OAr/ F* ct fi SnY / / t

/ £ X t ysy- 4~ / ft A^y^-tr

*'* r* t*

^ >^y» fC* g* ^

/i'***»-, .5åtf filti('Finfin' osPfiih pqSjpfii- fiffigt etä

c&uF.

t/ t/c&ntnn, /■ n

r«nc*sc<ls

//«P *& •/F/Ljyfs.

f-jWi öJdjUfc fifitfi?

hfyö&R.

prjet-nUA

Slutet av den skriftliga trohetsförpliktelse till Fredrik IV av Danmark som den 30 november ijoc> avgavs av rektor Arvid Kenorin, kollegan i tredje klassen Frans Lechius> kantorn Per Christensen, klockaren Erik Olofsson och orga nisten Lorentz Petresk. Rigsarkivet, Köpenhamn. — Om trohetsförpliktelse av kollegan i andra klassen Lars Trägård, se sid. 309. ställning. Bl. a. lämnade man en del upplysningar om hur sången gick till. Den kunde omöjligen, sade man, vålla »förargelse» och ej heller störa någons nattro, därför att »omgångarna» tog högst två timmar i anspråk och var av slutade senast klockan sju eller åtta om helgdagskvällarna. Man framhöll också att den var en nödvändighet för skolbetjänternas underhåll och för skolungdo men »så väl lättelse uti sitt tvång som incitament till musiken». Magnus Sten-

352

Magnus Stenbock (omkr. 1665—1717). Guvernör 1706-1711. Porträtt i olja till skrivet Per Krafft d. ä. Hälsingborgs museum.

en kyrkliga förvaltningen

bock lämnade muntligen sitt tillstånd till att diskantsången fick fortsätta.23 Krigshändelserna 1709-1710 berörde kännbart latinskolan. I skolbyggnaden förvarade de danska ockupationstrupperna krut och efter en träff från det sven ska artilleriet blev huset helt förstört. Rektorn Arvid Kenorin tvingades jämte de två lärarna och kantorn att avlägga trohetsed till danske kungen i november 1709. I samband med den danska evakueringen fördes Kenorin över till Själ land, och sedan han i maj 1710 hade återkommit till Hälsingborg, tedde sig hans öde länge ovisst. Emellertid fick han efter en tid avlägga ny trohetsed till svenska kronan och återinsattes i sin befattning. I maj 1711 kunde skolan åter uppta sin verksamhet. Personalen utgjordes av två hörare förutom rektor.24 Framför allt gällde det att anskaffa undervisningslokaler och bostäder för lä rarpersonalen. Till en början förhyrdes genom prosten Olof Troilius försorg grovsmeden Nils Åkessons hus mot en hyra av 20 daler smt. Detta var dock blott ett provisorium. På hösten 1711 föreslog magistraten hos viceguvernör Carl Gus taf Skytte att man som skolhus skulle få nyttja den fastighet som ägts av orga nisten Lorentz Petresk. Denne flydde, som förut nämnts, till Danmark 1710. Fastigheten låg vid nuv. Skolgatan mittemot Mariakyrkans västra ingång. År 1713 kunde latinskolan flytta in där. Två kakelugnar som tillhörde hospitalet, sattes upp i huset och skolan betalade årligen i hyra för dem 3 1/2 daler smt. I fastigheten hade hospitalet dessutom en inteckning som skulle förräntas med 7 daler 2 1/2 öre smt.25 Skolorganisationen förblev under 1710-talet oförändrad. Personalen utgjordes av rektor och två lärare. Under år 1716 blev på grund av det försämrade mi litära och utrikespolitiska läget latinskolans situation åter kritisk. Man väntade en fientlig landstigning i Skåne från Själland och detta försatte skolpersonalen i svårigheter. Borgarna hade fått annat att tänka på. Dåvarande rektorn Petter Rubenius, som just anlänt till staden lyckades med viss möda skaffa en av kol legerna fem kostdagar i det borgarhem där han själv njöt denna förmån. Men borgerskapet hade svårt att »efter gammal plägsed» ge eleverna spisning. Rube nius ifrågasatte t. o. m. om man kunde vidmakthålla skolan i dess fulla omfatt ning. Han föreslog biskop Steuchius att den under år 1717 borde ha blott rektor och en lärare, därför att intäkterna smält samman »i dessa besvärliga tider och många ödsmål» och dessutom blott få elever infann sig. På hösten 1716, då invasionshotet var akut, kunde han konstatera att en stor del av eleverna rest bort, »en del åt Småland, andra åt Halland och somliga ut på landsbygden». Också de som var kvar kunde väntas ge sig av när som helst med sina föräldrar 23 -

689890

Hälsingborg IV: 2

353

Försvenskningen »när fienden landstiger». I så fall skulle lärarna mista sina kostdagar i borgarhemmen, och då han under rådande omständigheter ej kunde få ut sin lön kontant, såg han ingen annan möjlighet än att också själv lämna staden. »Där till kommer att våra logementer äro så eländige att vi för köld i vinter oss ej kunna begå uti dem, ty för tre månader sedan togo ägarna bort de kakelugnar som här voro.» Ett stycke av skolhusets vägg hade under sommaren fallit ut och resten av väggen kunde följa efter när som helst.26 Invasionen uteblev och krisen gick över. Senare på året ställdes latinskolan inför nya ekonomiska svårigheter. Magnus Stenbocks påbud om att de publika husens överskottsmedel skulle inlevereras till guvernementets kyrkokassa, sattes i kraft för skolans del.27 Latinskolan har säkerligen arbetat under mycket pres sande ekonomiska förhållanden under senare hälften av 1710-talet. Strödda upplysningar är bevarade om latinskolans förvaltning under 1680talet. Med smärre luckor är sedan räkenskaperna bevarade för perioden 16901718. På grundval av detta material kan man göra upp följande längd över skolföreståndarna under tiden 1680-1718:28 Söfren Christensen 1680-1684s9 Hans Eriksson 1685-169130 Jonas Brom 1692-169631 Sven Rolij 1697-170132 Hans Ennes 1702-170433 Lasse Persson 1705-170734 Baltsar Svensson 1708-1710 Hans Ekström d. ä. 1711-1713s5 Rasmus Meisner 1714-171636 Jöns Clevin 1717-1719. Magistraten utsåg skolföreståndaren. I dennes instruktion sades bl. a. att han skulle hålla »över skolans årliga uppbörd och utgifter behörig räkning efter magistratens order och därpå givna kvittenser, vilka vid årets ända skola vara färdiga».37 Räkenskaperna granskades fram till år 1696 av magistraten, sedan av kyrkorådet. Den slutliga revisionen förrättades liksom i fråga om kyrkoräkenskaperna sedan 1680-talet av en särskild bokhållare vid guvernementet. Liksom övriga publika hus i Hälsingborg berördes också latinskolan av 1679 års nedbrytning av fastigheter i stadens centrala delar. Det lider intet tvivel om att man liksom från kyrkans sida tvingats att nedskriva det utlånade kapitalet, 854

,QQQQQ6>Q6^9O3Qg3QQcaaciig6>g^eeoe0pgfiftaa

35c fromme

tagce §ac

er raer at §or fcmi er hörten ret rni bar/ Sfteti Mufa £dt mi Uit>e. OBITUM ut prxmaturum ita lu&uofiffimura ■Viri (duin in vivis erat) prudentiffimi Stconfultiffimi

EGHARDI ELERS.

jConfulis qvondam Helfingburgenfis dignisfimi atej; honoratiffimi) vw cv

beatiffimi,

Cui jufta Anni -r«

1667. ipfis idibusOdfcob: Helfingburgi honorificé perfolvuntur, ita deäet doletq;

Johannes Laurentii Schuldth Sch. Hein Alumnus. PErejnovo pi<5tis viridantia prata decorat |Floribus& veflit Zephyri pulcherrima Con-f JUX,

vis hiemistremulofimulatvenit horridapaf-; Purpureos amittir humus nudäta colores, (fu " Proq; rofa canis aibefeunt prata pruinis.

Qvxmodoformatis qpqritur frondibus aita^. opulus,&la?tas prasbet fpatiantibus. umbras, dus ut inverfum coiitriftat Aqvarius annum-» niplius incalTum vertto (e jaefat honore_j>, iirpiter & calvo deformis vertice nutat. Nos qvoq; floremus, fed fios tarnen Hie caducus, nvidiofa etenim Lachefi? communia toti ceptra tenons genrr /valid!s &fö r ri bus a?qvat mbellesj-juvrcni^ prémit qvem ferior a^täs. ccui Lanificas, precor, exorare puellas ontigit? Hoc omnes, hie primus &uirimus ordo, ccidit immitis Trojan populator Achilles, édtobeos pariter cineres humus Ilia claufit. aud fecus 6 nofter qvondam dulcifUme Cönful, ujqvoqj divitiis & Amiois imdiq; cindtus ntea florebas», fed Aojs dedluxit &ilie_^ : udecus omne tuis. Poflquam te fata tulerunt, pfa Magifltarus ceffant infigna fafees, hrbaq; dc£U>rätJ vacuatii nunc Curia fédem_», nxia turba tui qvoUfd&öritedeniq; Cives rebfp.§ niifcentus.gemitus deflentqj dolentq;. 'U tgmqn 6 felix. vivis:, laetuftjj perennr ediare perfrqqris, fummb donatus Olympo ^tjiqrcufqj ;qokqs, feefos, t^rqfeia (perms,, * Sperms & incaifu|n:parta$: jadfantia palmas N'umina Parcarutft,pepr, ferula cundfa beatus». 9O@p$5QQ€3Q0€9Q 6Q30SQ

Gravdikt på latin i anledning av borgmästare Eggert Elers »för tidiga och sorg liga fränfälle» 1667, författad av Johannes Laurentii Schuldt, elev vid Hälsing borgs latinskola, och publicerad tillsammans med kyrkoherden Jacob Lauridsen Kiöges likpredikan över den bortgångne borgmästaren. Dikten, som är skriven på hexameter, kan betraktas som ett prov på de latinkunskaper som eleverna bibringades i skolan. Universitetsbiblioteket, Lund.

som var intecknat i ödelagda fastigheter, till summor som svarade mot vad dessa kunde anses vara värda. Från 1680-talet är endast en obligation rörande latin skolans utlånade kapital bevarad och denna gäller en jord söder om staden, så att man kan ej av den draga några slutsatser om hur kraftiga nedskrivningarna varit. Skolräkenskaperna utvisar emellertid att man så småningom åter fått över skott att låna ut mot inteckning. År 1704 hade latinskolan sålunda utestående mot ränta sammanlagt 6 343 daler smt, men i denna summa ingick också de donerade kapitalen.38

355

Försvenskningen År 1687 utnämndes Herbertus Laurentii Herbertius till rektor. Han innehade tjänsten till år 1694. Han upplade den Scholebok, som ännu befinner sig i Nicolaiskolans ägo, och till denna överförde han uppgifter från en äldre, nu mera förlorad bok. På grundval av dessa uppgifter kunde han konstatera att latinskolans intäkter förminskats betydligt i jämförelse med vad de tidigare varit. Liksom i dansk tid grundades intäkterna och därmed också lönerna på lielgonskyld och klockareräntor. Skånska krigets härjningar hade vållat att dessa räntor antingen inte alls inflöt eller betalades blott i ringa omfattning. Rektor själv skulle sålunda förutom 15 daler smt ur den Billeska donationens avkast ning och 12 daler smt för att han predikade i hospitalet också årligen erhålla 2 skäppor råg, 6 skäppor kom, 2 skäppor havre, ett lass ved och 39 3/2 daler smt i klockareräntor från Kropps, Mörarps, Björnekulla, Broby, Bårslövs, Frillestads, Fjärestads och Hässlunda församlingar. Av detta inflöt endast 2 skäppor korn, ett lass ved samt 15 daler 14 öre smt. I lielgonskyld uppbar rektor från Hälsingborgs socken samt Kropps och Mörarps socknar 20 tunnor 1 skäppa korn. Därtill hade han 3 daler årligen från en skolans jord som var utarrenderad samt andel i diskant- och likpengar. De båda hörarna fick vardera 7 1/2 daler smt ur den Billeska donationens av kastning. Överste höraren hade dessutom klockareräntor och lielgonskyld från Allerums och Fleninge församlingar. Andre höraren hade klockareränta från Välinge församling. Till kantorstjänsten var anslagna klockareräntor och helgonskyld från Välluvs och Raus församlingar samt klockareränta från Norra Vrams socken. Också i dessa fall inbetalades mindre än vad som var avsett. På samma sätt beskars intäkterna för högsta klassens elever från de klockartjänster som de beklädde. Rektor Herbertius var tillsammans med skolföreståndaren Hans Eriksson outtröttligt verksam för att ekonomiskt konsolidera latinskolan. De lyckades indriva en rad restantier men någon förbättring av rektors- och lärarlönerna kunde de ej åstadkomma.39 I såväl skolräkenskaperna som stadens rådstuguprotokoll och kopieböcker samt i kyrkorådsprotokollen finns ett stort antal notiser som ger vid handen att man fortsatt med den gamla sedvänjan att vid jultid dela ut kläder åt eleverna. Mot slutet av 1600-talet övergick man till att i en del fall i stället ge penning understöd och under 1700-talets första decennium blev detta det vanligaste. Årligen disponerade man för detta ändamål främst ränteintäkterna samt tavleoch pungpengarna, dvs. kollektmedlen, och kostnaden belöpte sig mestadels till mellan 100 och 150 daler smt. Efter 1710 omtalas ej dessa utdelningar mera.

356

D en kyrkliga förvaltningen Hälsingborgs läs-, skrivoch räkneskola kallades efter 1680 stundom ej danska skolan utan »svenska» skolan. Den motsvarade närmast vad som i 1693 års kung liga förordning om skolväsendet kallades barnaskolor. Om skolans verksamhet finns några strödda notiser bevarade. I januari 1685 anställde magistraten Nicolaus Ulsöe, som kom från Köpenhamn, att vara skolehållare i staden. Det omtalades att den tidigare »danske» skolehållaren avlidit och att man ej efter kriget hade haft någon sådan skola i staden. Ulsöe skulle börja sin verksamhet vid påsken 1685 och förband sig att undervisa förutom i läsning, skrivning och räkning också i svenska, tyska och franska. Ulsöe skulle erhålla 24 riksdaler i lön och hyresersättning samt vara fri från borgerlig tunga. Han hade rätt att i avgift uppbära för varje barn som »läste» 4 1/2 daler och för varje barn som »räknade» 6 1/2 daler, om barnens föräldrar hade råd att betala detta. Dessutom åtog han sig att utan betalning undervisa fyra fattiga fader- och moderlösa barn. Denna skola har startat i början av maj 1685, då magistraten uppmanade bor gerskapet att sända sina barn dit. Den var inrymd i framlidne borgaren Svend Pihls fastighet.40 Samtidigt med Ulsöe var en annan lärare verksam i staden. Han hette Bengt Ebbesen och ålades av magistraten att lägga ned sin verksamhet för att ej göra intrång på Ulsöes skola. Ebbesen fortsatte emellertid med sin verksamhet, vilket renderade honom en ny tillsägelse följande år. Att Ebbesen kunnat stanna kvar, har säkerligen berott på att borgarna blivit missnöjda med Ulsöes skola. Dess program var ambitiöst men man klagade över att barnen ej erhöll »den tillsyn och billiga information» som Ulsöe utlovat. En orsak härtill var att hans äldste son, som biträtt fadern, lämnat staden. Magistraten uppmanade honom därför att anskaffa en annan lämplig person till biträde.41 Hur länge Ulsöe varit verksam i Hälsingborg är ej känt. År 1690 omtalas en »främmande man» Jacob Arendtzen, som hos magistraten anhållit om rätt att få »informera barn här i staden», vilket beviljades. Magistraten uppmanade bor garna att sätta sina barn i skola hos honom och formuleringarna antyder att det då ej fanns någon annan skola av denna typ i staden. Jacob Arendtzen kallades nämligen »Hälsingborgs rätte räkne- och skrivskolehållare». I maj följande år övergick Arendtzen, som vi tidigare sett, till tjänsten som stadsprokurator och stadsfiskal. Det är troligt att han fortsatt sin verksamhet som skolehållare, men hur länge vet vi ej. Åren 1694 och 1695 meddelade en ryttare vid namn Henrik Sägerman undervisning i »barnaläran och kristendomsstyckena» åt en del bor gares barn och gjorde därmed intrång i skolmästarens näring. Sistnämnda år 357

Försvenskningen uppgav skolmästaren heta Grimbergh. Om honom är ej mera känt. När nya klagomål år 1697 framställdes mot Sägerman, gällde det däremot intrång i skol mästare Nils Hanssons näring. Om denne vet vi att han i början av 1697 erhållit privilegium av magistraten på att vara stadens »räkne-, skriv-, läse- och skol mästare». Liksom Ulsöe befriades Nils Hansson från all borgerlig tunga. Han syns ej alltid ha varit uppskattad av borgarna. Redan i september 1697 anhöll en rad borgare hos magistraten om tillåtelse att slippa sätta sina barn i skola hos Nils Hansson och i stället få lov att anställa en ung man för ändamålet.42 Från Nils Hanssons tid är ett par notiser rörande skolans verksamhet be varade, vilka är av intresse. År 1696 lämnade magistraten tillstånd till att skarprättarens barn — familjen hade just kommit till Hälsingborg — intogs i skolan och undervisades i kristendomens huvudstycken, men som villkor ställdes att skolhållaren »något särdeles rum till dem utlägger». Kyrkorådet beviljade 1699 Nils Hansson fri bänkplats nere i kyrkan. Man frångick därmed, framhöll man, en gammal praxis, att stadens skolehållare »både före och efter kriget» haft fria platser på främsta bänken uppe på kyrkans västläktare.43 År 1703 gav magistraten tillstånd till Erik Faxe att ensam vara skrivoch räknemästare i staden. Hos guvernören anförde han fyra år senare klagomål över att en annan lärare, Hans Witt, slagit sig ned i staden och »barn till information antagit». Detta ledde till att Witt måste flytta från staden.44 Erik Faxe var den siste skrivoch räknemästare som är omtalad i källorna. Från 1710-talet föreligger intet material rörande den »svenska» skolan i Hälsingborg.

1. Latinskolans historia har skildrats i Folke Petersson,

Hälsingborgs

läroverks

historia

(Sthlm 1953) s. 32 ff. Där ges en utförlig fram

borgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 148. 3. Renov. rådst. prot. 1669 22.2. Kopiebok

ställning av undervisningen och lämnas upp

1668 9.4, 14.5, 1672

gifter rörande rektorer och lärare. Generellt

anf. arb. s. 39 f.

hänvisas till detta arbete. K. Fabricius, Skaanes

Övergång

(Khvn

1906)

fra

Danmark

150 ff.

til

Sverige,

11.7, 21.7, 5.8. Petersson,

4. S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, fol. 23 a ff., HSK. Kopiebok 1671 14.8.

Sk. komm, resolution

5. Skolräkenskaperna finns i original i HSK,

1662 18.9 p. 20, kopia i Sk. komm. 1669-1670,

i avskrifter som bilaga till Luggude häradsrätts

acta vol. Z, RA.

protokoll 1780 7.3, LLA.

2. Winstrup till Banér 1664 27.1, GK: GGK. Winstrup till Hammarskiöld 1664 16.4, LMLH. Besvär 1664 28.6 p. 12, St. skr. och besv., Häl

6. Petersson, anf. arb. s. 38 ff. 7. Muschamps till G. O. Stenbock 1660 5.11, GA: GGK. Petersson, anf. arb. s. 40 ff.

singborg, -1718, RA. Resolution 1664 16.9 p.

8. B. H. Dahlberg, Bidrag till svenska fattig

13, Kgl. resol. och förkl., RA. Sk. kommissa

lagstiftningens historia intill midten af ader-

riernas

tonde århundradet (Uppsala 1893) s. 22 f.

resolution

1670

10.4,

Biskopsarkivet,

LLA. Kopiebok 1684 26.12. E. Follin, Helsing

358

9. Renov. bytingsprot.

1664

18.1, 21.3. Re-

HOSPITALET OCH DE HUSARMA

w ÅRD EN AV GAMLAf sjuka och fattiga var under 1660- och 1670-talen i Hälsingborg ordnad på samma sätt som under den danska tiden. Nere vid stranden i närheten av skeppsbron låg stadens hospital. De »husarma» sökte man hjälpa på samma sätt som tidigare, framför allt med pengar. Räkenskaper för Hälsingborgs hospital är bevarade för åren 1656-1672 samt med smärre luc kor för tiden 1700-1715. I dessa redovisas också de penningmedel som tillkom de husarma.1 Enstaka upplysningar om fattig- och sjukvården finner man även i rådstuguprotokollen, kopieböckerna och kyrkorådsprotokollen. Liksom tidigare utsåg magistraten föreståndare för hospitalet, men valet be kräftades av generalguvernören. Föreståndaren skulle tillse att hospitalets intäk ter blev uppburna och att »hospitalslemmarna» — vanligen omkr. 15 stycken — erhöll sitt tillbörliga underhåll. Han redovisade för sin förvaltning inför magi straten, efter 1696 inför kyrkorådet. Liksom skolans och kyrkans räkenskaper skulle hospitalsräkenskaperna sedan insändas till guvernementskontoret för granskning- Under 1660-talet hade man kvar den gamla regeln att två borgare samtidigt beklädde posten som hospitalsföreståndare, som alternerande med varandra förde räkenskaperna för ett år i sänder. Omkr. 1670, senast 1672, har man frångått denna praxis och utsett blott en hospitalsföreståndare. Uppgif terna rörande föreståndarna under 1680- och 1690-talen är ej fullständiga. En längd över de kända hospitalsföreståndarna ter sig på följande sätt:2 Casper Vogt 1657, 1658, 1660 Oluf Michelsen 1657, 1659, 1660 Adam Meyer 1661, 1663, 1665 Sten Mauritzen 1662, 1664 Matts Frost 1666, 1668 Niels Jensen Morsing, 1667, 1670, 16713

en kyrkliga förvaltningen

Peter Kniphof 1672 (en del av året) Svend Pihl 1672 (en del av året)4 Michel Christensen Dreijer 16735 Wulf Hindrik Koch 1676, 16786 Laurids Nielsen Suorer 1680, 16817 Bo Nielsen 16828 Michel Wessel 1683, 1684, 16899 Hans Nilsson Pripp 1696-170510 Påhl Ehrnst 1706 Axel Michelsen Dreijer 1707-1711 Johannes Laurenberg 1712-1719.11 Räkenskaperna fördes i princip som under den danska tiden. Hospitalets räkenskaper hölls för sig, de husarmas för sig. Under 1700-talet var redovis ningen av kapital och räntor något utförligare än tidigare, vilket säkerligen berodde på den granskning av räkenskaperna som gjordes i guvernementskontoret. Hospitalet hade årliga ränteinkomster av det kapital som var utlånat mot in teckning i fastigheter. Avled en hospitalslem tillföll kvarlåtenskapen vanligen hospitalet. Det var oftast inte mycket — sängkläder, gångkläder, smycken och andra personliga tillhörigheter — och begravningskostnaderna bestreds i första hand med dessa medel. Under 1660- och 1670-talen utsändes fortfarande liksom i dansk tid en »bedere», dvs. en allmoseinsamlare, som med sin tvåspända vagn färdades runt kring socknarna i nordvästra Skåne och insamlade de gåvor man lämnade till hospitalet. Ännu år 1673 utsågs en ny »bedere», sedan den tidigare avlidit. Änkan efter denne beviljades samtidigt plats i hospitalet.12 Efter 1680 omtalas inte »bederen» längre. Efter en tid erhöll hospitalet i stället en annan inkomst, genom att 1686 års kyrkolag föreskrev, att de som intogs i hospitalet skulle erlägga en avgift. Denna avgift utgjorde i Hälsingborg 20 daler smt. Före 1696 bestämde magistraten vem som skulle beredas plats i hospitalet, därefter tillkom det kyrkorådet att avgöra detta. Till hospitalslemmarna utanordnade föreståndaren varje vecka en bestämd summa pengar för deras uppehälle. Dessutom erhöll de liksom i dansk tid extra bespisning med kött, öl och bröd vid årets fyra stora kyrkliga högtider, dvs. vid jul, påsk, pingst och Mårtensmässan. Ett statförslag för hospitalet för år 1695 uppger att antalet hospitalslemmar då var 13, att de i veckan erhöll 10 öre smt 361

Försvenskningen

Kvittens utfärdad av hospitalsföreståndare Axel Michelsen Dreijer den 30 de cember iyio. Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet, Lund.

per person förutom extraförplägnaden vid helgerna. I stället för salt, bröd och öl fick varje person 13 daler 24 öre smt om året. Det omtalas vidare att endast tio av hospitalslemmarna vid denna tid kunde beredas plats i själva hospitalet. De övriga måste man inhysa på annat håll.13 Hospitalslemmarna synes ha kunnat göra sig mindre förtjänster genom eget arbete. År 1697 föreslog sålunda prosten Achtschilling att veckounderhållet skulle höjas till 26 öre smt, med motivering att de som ej kunde spinna, på grund av dyrtiden hade svårt att erhålla vad de behövde.14 Magistraten och föreståndaren vakade också över hospitalslemmarnas vandel. År 1703 anmälde exempelvis Hans Nilsson Pripp till magistraten att det i hos-

362

D en kyrkliga förvaltningen pitalet förekommit »svordom» och »signeri». En av kvinnorna hade nämligen förlorat 5 öre smt och man visste ej vem som tagit dem. För att rentvå sig från misstankar hade då hospitalslemmarna gått ed på salt och bröd. Detta ansåg magistraten vara en så grov förseelse, att man beslöt straffa samtliga hospitalslemmar med att de i två veckors tid skulle bespisas endast med vatten och bröd.15 Hospitalsföreståndaren skulle också bestrida kostnader för underhåll av »bederens» vagn och foder åt hans hästar. En stående post var vidare utgifter för ljus och ved. År 1664 konstaterade magistraten att hospitalet blivit »byggt en del större än som det hittills haver varit». Detta ledde till att en del av hospitals lemmarna klagade över att de frös, varför man måste bevilja hospitalet tjugo lass ved extra. Vid detta tillfälle utbetalades också 2 daler i ersättning till en kvinna »för hennes omak med de sjuka».16 En »sykekvinna» med uppgift att vårda de sjuka var anställd även i fortsättningen vid hospitalet. Hon omtalas vid flera tillfällen i början av 1700-talet.17 Hospitalshuset nere vid skeppsbron hörde till de byggnader som bröts ned av danskarna år 1679. Hospitalslemmarna fördes över till Själland, där de inhystes. I januari 1683 omtalas att hospitalet reorganiserats i Hälsingborg. Det var inhyst provisoriskt i en fastighet som staden förvärvat. Denna låg vid södra sidan av nuv. Prästgatan, mitt emot »nya kyrkogården», och den kallades ännu under 1720-talet för »gamla hospitalet». Blott tre hospitalslemmar bodde där ännu och de erhöll 10 öre smt i veckan i underhåll. Fastigheten befann sig i dåligt skick. Vid en syn som förrättades år 1685 av ett åttamannautskott, konstaterades att den jämte lösören kunde värderas till 60 daler smt, men att man måste reparera den för 50 daler smt invändigt och för nära 20 daler smt utvändigt. Man var emellertid hänvisad till att nyttja detta hus under åtskilliga år framåt. Ännu år 1693 förklarade magistraten att det saknades kapital för att anskaffa bättre lokaler.18 I det nyssnämnda statförslaget från år 1695 omtalas, som vi sett, att endast tio av hospitalslemmarna kunde beredas plats i själva hospitalet, men till staten fogades också ett förslag till driftskostnader för ett nytt hospital som kunde rymma 18 personer. Magistraten har nämligen redan år 1694 ändrat inställning till frågan om ett nytt hospital, vilket otvivelaktigt berott bl. a. på det intresse som den nye guver nören Otto Wellingk visade för frågan. År 1694 föreslog magistraten i en skri velse till Wellingk att ett hospital skulle återuppbyggas »vid stranden på dess förra plats». Året därpå besökte Wellingk Hälsingborg och besåg då den tomt

363

Försvenskningen som magistraten föreslog, och uttalade sitt gillande av planerna. I september 1696 ändrade sig emellertid magistraten och föreslog att hospitalsbyggnaden skulle placeras »på tjänlig plats på nya kyrkogården». Detta förslag avvisade Wellingk och därmed råkade hela ärendet i baklås för en tid. Det blev i stället Wellingks efterträdare Carl Gustaf Rehnskiöld som bragte frågan till en lösning. Han resolverade att det nya hospitalet borde ligga »på norra sidan i staden» och magistraten fick till uppgift att utpeka en lämplig tomt.19 I början av år 1699 hade kyrkorådet fått guvernörens bemyndigande att ha uppsikt över nybygget, och genom föreståndaren Hans Pripps försorg började man anskaffa byggnadsmaterial. Kostnaderna skulle bestridas ur hospitalets egna tillgångar. Först påföljande år löstes emellertid tomtfrågan. Den tomt guvernör Rehnskiöld haft i tankarna hade han själv tillsammans med Hans Pripp besiktigat. Den ägdes av »gamle Nils Muremester» och låg »i bakgrun den» intill komminister Hans Jacobsens gård. Man erbjöd Nils Muremester och hans hustru »tillbörlig förplägnad och underhåll» för deras återstående livstid i hospitalet, om de ville avstå sin tomt. Nils Muremester ångrade sig emellertid efter en tid. I stället ingick nu Hans Pripp ett preliminärt avtal med borgaren Johan Bengtsson om köp av en tomt för hospitalet. Man undantog en »hage plats», som Johan Bengtsson skulle få bruka i sin livstid, men sedan skulle också den tillfalla hospitalet. Kyrkorådet, guvernören och biskop Steuchius godkände avtalet och så förelåg äntligen i oktober 1700 slutligt beslut att det nya hospita let för medel »som här vid hospitalet kunna finnas» skulle uppföras på den an visade tomten, dvs. inom det kvarter som numera upptages av Konsul Olssons plats. Hospitalsräkenskaperna för år 1705 innehåller slutredovisning av byggnadskostnaderna. De uppgick till totalt 2 700 daler smt, varav arbetslönerna ut gjorde 1 298 daler smt.20 På Hans Pripps förslag lät kyrkorådet år 1702 värdera den gamla hospitalsbyggnaden. Följande år föreslog han att den skulle försäljas, emedan den eljest stod och förföll. Redan i december 1702 sägs att det gamla hospitalshuset var utrymt och att man endast väntade på K. M:ts medgivande till att få sälja eller hyra ut det. Något sådant beslut hördes dock inte av, utan 1706 gjorde vice guvernör von Faltzburg en ny framställning till K. M:t om byggnadens för säljning. Den var nu så förfallen, framhöll han, att det ej lönade sig att under hålla eller reparera den.21 I hospitalsräkenskaperna och bland kyrkorådets handlingar är bevarade några inventarieförteckningar från hospitalet, den äldsta från år 1668 — denna är 364

D en kyrkliga förvaltningen helt kortfattad och omfattar blott egentliga värdeföremål — och några stycken från tiden 1701-1715. De sistnämnda gäller mestadels det nya hospitalet och utvisar att man dit överflyttat inventarierna från det gamla hospitalet. I 1701 års inventarium omtalas 17 »gamla» sängomhängen. I senare inventarier finns de fortfarande kvar men sägs vara utslitna. Två gamla nattbäcken av mässing »utan värde», en gammal rund kopparkittel, ett gammalt träfat, en gammal gryta med ett avslaget ben, en duk av dräll upptages både i 1701 och 1715 års inventarieförteckningar. I det gamla hospitalet var latinskolans rektor skyldig att mot särskilt arvode predika för hospitalslemmarna. 1668 års inventarieförteckning upplyser om att framlidne borgmästaren Eggert Elers till gudstjänsterna donerat en »innan och utan förgylld kalk och disk». Nattvardskärlen hade överlämnats till hospitalet av hans änka fru Sophie, som dessutom skänkt ett litet skåp av ek för kärlens för varing, vilket sattes upp på väggen i »stora stugan». Hospitalet hade 1668 dess utom ett stort furuskåp med två låsbara dörrar, i vilket man förvarade »ett svart likkläde med långa fransar» som fru Sophie likaledes donerat. Likklädet, vilket liksom nattvardskärlen befann sig i hospitalets ägo allt framgent, använ des dels vid jordfästningen av avlidna hospitalslemmar, dels uthyrdes mot be talning vid begravningar i staden. Borgmästare Jens Christensens änka fru Maren hade donerat två små altarljusstakar, som också under de följande åren befann sig i hospitalets ägo. 1668 års hospitalsföreståndare Matts Frost skänkte två vaxljus till dessa två stakar, vilka måste ha nyttjats ganska sparsamt ty först 1707 var ljusen förbrukade. De utbrända stumparna såldes då för en liten slant till hospitalsföreståndaren Axel Dreijer. I det nya hospitalshuset omtalas bl. a. en liten bössa av koppar i vilken givmilda människor kunde lägga en allmosa. I 1700-talets räkenskaper omtalas också en järnkakelugn som var uthyrd mot en årlig avgift. I den nya hospitalsbyggnaden inreddes ett särskilt gudstjänstrum. Dit över flyttades de nattvardskärl och övriga inventarier som nyttjats vid gudstjänsterna i det gamla hospitalet. År 1703 donerades en klocka till hospitalskyrkan av dykeriinspektörerna Johan Cöster och Petter Pihl. Inventarieförteckningen från t. ex. år 1709 utvisar att man då i hospitalskyrkan förfogade också över en mäss skjorta, ett rött altar kläde, en altarduk och en ny bibel. Efter hospitalskyrkans tillkomst hölls det gudstjänster oftare än förut för hospitalslemmarna. Mot en liten ersättning höll elever från latinskolan morgon- och aftonböner och bi trädde med sång vid de vanliga gudstjänsterna. Konsistorium förordnade 365

Försvenskningen fr. o. m. 1708 en särskild hospitalspredikant, och denna befattning fanns kvar till 1735, då uppdraget att ansvara för predikan och själavård i hospitalet för enades med komministertjänsten i staden. Den förste hospitalspredikanten var Johannes Bondasus, som innehade tjänsten mellan 1708 och 1710. Han hörde till komminister Hans Jacobsens vänner och flydde liksom denne till Danmark år 1710. År 1711 utnämndes Johannes Laurenberg till hospitalspredikant och han innehade befattningen till sin död 1719. Från 1712 var han som vi sett också hospitalsföreståndare.22 Hospitalets viktigaste intäkter kom från donationer och utlånat kapital. Det hemman i Tommarps by i Järrestads härad — Tommarp nr 14 och 17, till sammans 11/12 mantal — som hospitalet erhållit år 1641, hade man kvar. Malmöhus läns landsböcker upplyser oss om att hemmanet i ordinarie ränta gav 30 daler smt per år och i extra ordinarie ränta 9 daler smt. Till detta kom städjepengar, när ny landbo övertog gården, vilket skedde exempelvis 1688 och 1714.23 De 200 riksdaler som riksrådet Gunde Rosenkrands år 1648 donerat, innestod hos honom. På magistratens begäran nådde man år 1681 fram till en uppgörelse med hans änka, som gav hospitalet immission i sin egen arvslott i Kulla Gunnarstorps gods för ej mindre än 1 168 daler smt, av vilka enbart de innestående räntorna beräknades till 768 daler smt. Hospitalet sålde denna sin rättighet till hennes svärson Holger Rosenkrands för 850 daler smt.24 1680-talet innebar svåra påfrestningar på hospitalets ekonomi. Liksom kyrkan hade man på 1660-talet tvingats låna ut pengar till generalguvernör Gustaf Banér men ännu ej fått ut någon likvid för sin fordran. År 1676 hade hospitalet 3 876 daler utestående mot inteckningar i fastigheter i staden. 1679 års ned brytning av stadens centrala bebyggelse berörde fastigheter intecknade för sam manlagt 1 438 daler, utlånade av hospitalet. Liksom i fråga om kyrkans och skolans inteckningar måste man tillgripa utvägen att avskriva en del av det utlånade kapitalet. Nedskrivningens storlek bestämdes från fall till fall med hänsyn till det skick vari den intecknade fastigheten befann sig. Fem obligatio ner från åren 1685-1690 utvisar, att man i de fall då husen på tomterna kunnat sättas i stånd, gjorde avskrivningar på 30-55 %, men då endast tomten var kvar skrev ned det utlånade kapitalet med ända till omkr. 80 %.25 Under 1690-talet avvecklades som vi tidigare sett den Banérska låneaffären genom att Eggert Elers arvingar förpliktats att utge vederlag för vad Banér upp lånat. År 1701 förfogade hospitalet över ett utestående kapital på 11 521 daler smt. En ny påfrestning på dess ekonomi innebar föreskrifterna under 1710-talet 366

Den kyrkliga förvaltningen om att överskottsmedlen skulle inlevereras till kyrkokassan vid guvernementet i Malmö. Därigenom berövades hospitalet möjligheten att omedelbart göra sina överskott räntebärande. År 1718 förordnades att överskottsmedlen i stället skulle levereras till kontributionsränteriet i Stockholm.26 I dansk tid hade Hälsingborg en »stodderkonge» som hade uppsikt över tiggarna och avvisade sådana som ej bar stadens märke, vilket markerade att de hade rätt att tigga där. Ännu 1674 omtalas »stodderkongen» i full verksamhet. Riktlinjerna för stadens »poli ti» gentemot de fattiga var också oförändrade. Man hade klagat över att främmande »almissehjon» hade stuckit sig in bland stadens »egna» fattiga. De senare kallades därför upp på rådstugan för att tilldelas ett »tegn». Stodderkongen skulle avvisa alla andra, och dessutom hotade magistraten dem med straff, som hyste »främmande husarma». Efter 1680 om talas ej längre någon stodderkonge. Men tiggeriet förblev ett ständigt aktuellt problem. År 1702 omtalas i Hälsingborgs dödbok en gammal tiggare som på träffades halvdöd på marken vid Ringstorp och bars in i ett närbeläget hus men avled där. Tre år senare dog en tiggare på gatan vid Sven Bödkers hus — »ingen visste något om honom att säga».27 Också i fråga om de fattiga, fader- och moderlösa barnen höll man under 1660- och 1670-talen fast vid gammal dansk praxis. Kristian IV:s stora recess från år 1643 hade gett överförmyndarna särskild tillsyn över de föräldralösa barnen och i enlighet med dessa bestämmelser finner vi ännu 1674 överförmyndarna i Hälsingborg dela ut kläder, strumpor och skor åt fattiga föräldralösa. På 1660talet anslog magistraten dessutom årligen mindre belopp — vanligen 4-8 daler — till undervisning hos stadens danske skolehållare av några fattiga barn utöver dem som han enligt sitt avtal med staden var skyldig att undervisa kostnads fritt.28 De pengar som insamlades på den s. k. fredagstavlan vid aftonsången om fredagarna tillkom de föräldralösa. Magistraten utsåg för ett år i sänder en särskild fredagstavleföreståndare som ansvarade för att kollekten upptogs. Sär skilda räkenskaper för dessa medel är bevarade för åren 1659-1672 och 16901723. Fredagstavlepengarna förvarades i en av kistorna i kyrkans sakristia. Från år 1698 föreskrev en kunglig förordning att de föräldralösa dessutom skulle ha rätt till gåvor i samband med jordfästning, arvskifte, brudvigsel och kyrktagning.29 Till de fattiga insamlades pengar också på annat sätt. I Mariakyrkan stod 367

Försvenskningen »de fattigas block» där gåvor kunde läggas ned, och den gamla seden att vid S:t Jörgens källa norr om staden också offra pengar till de fattiga i ett särskilt block levde kvar. Varje kvinna som i sömnen råkat kväva sitt späda barn, var skyldig att betala en liten summa pengar till de husarma, dvs. till de »fattiga sängliggande som armod och sjukdom förhindrar att utgå och bedja om något i Jesu namn».30 Räkenskaper över de husarmas och föräldralösas penningmedel samt över de penningutdelningar som årligen ägde rum vid jultiden på magi stratens — senare kyrkorådets — befallning, fördes av hospitalsföreståndarna.31 Redan före 1658 hade man för de fattigas och husarmas räkning förvaltat ett kapital som var utlånat mot inteckningar i fastigheter och gav årlig ränta. I samband med 1660-talets fortifikationsarbeten nedbröts en gård, i vilken pengar ur de fattiga fader- och moderlösa barnens kapital var placerat mot inteckning. År 1671 utlades som vederlag en åkerlott i Slottsvången, sedan kallad fredagstavlejorden, vilken i slutet av 1700-talet angavs omfatta 12 tunnland och 14 kappeland jord. Den utarrenderades 1674 till byfogden Christoffer Andersen och övertogs 1683 av rådmännen Herman Schlyter och Johan Andersson Brunn berg. Efter den sistnämndes död innehade Schlyter jorden ensam.32 Enligt en förteckning förfogade man för de husarmas räkning år 1675 över ett kapital på 850 daler smt, vilket årligen gav omkr. 50 daler smt i ränta. Under krigsåren 1675-1679 uteblev räntebetalningarna nästan helt och 1681 måste man för att få in de resterande räntorna anhängiggöra processer mot de försumliga. I de fall då kapital hade utlånats mot inteckningar i fastigheter som ödelagts under kriget, blev man tvungen att liksom från kyrkans, skolans och hospi talets sida nedskriva kapitalet. Fyra bevarade obligationer från åren 1684-1687 ger vid handen att nedskrivningar gjorts med mellan 40 och 80%

av det

utlånade kapitalet, allt efter fastigheternas art och ödeläggelsens omfattning. Vid slutet av 1600-talet hade dock även de fattigas fonder vuxit igen, så att t. ex. fredagstavlan år 1701 hade 541 daler smt utestående mot inteckningar-33

1. Hospitalsräkenskaperna

förvaras

Häl

singborgs museum. 2. Där ej annat angives bygger längden på hospitalsräkenskaperna. 3. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. B fol. 659, RA.

kans och de publika husens obligationer, HSA: RM. 7. Renov. rådst. prot. 1681 8.12. 8. Kopiebok 1682 26.5. 9. Rådst. 27.1.

4. Renov. rådst. prot. 1673 11.8.

åren

5. Renov. rådst. prot. 1673 30.12.

HSK.

6. Bilaga till förteckning 1675 20.4 över kyr

368

prot.

1684

Gravationsräkning 1683-1689

28.4. 1706

Kopiebok 11.7,

Kyrkorådets

10. Rådst. prot. 1696 26.2.

1683

avseende

handlingar,

BILAGOR OCH REGISTER

24*

Bil. A

Levande födda och avlidna i Hälsingborg 1688-1720 Antalet i Hälsingborgs stad och socken levande födda åren 1688-1720 Källor: Hälsingborgs födelsebok 1688-1709, 1710-1720, HSK. Inom äktenskap Utan ang. kön

Utom äktenskap

År

Gossar

Flickor

1688 1689 1690 1691 1692 1693 1694

62 69

23 32

58 68

2 6 1

—

1695 1696 1697 1698

—.

2 6

62 64

—

31 48

—

58 87

63 88

1699 1700 1701 1702 1703 1704

—

44 52

1705

1706 1707 1708 1709 1710 1711 1712 I7I3 1714 1715 1716 1717 1718 1719 1720

Summa 76

72 98

2 2

1 1

Totalt 78 57

IOI

—

66 114

—

118 81

—

23 31

—

27 28

—

63 69 61

—

85 63 60 66 58 62

G 24 27 22 19 30 18

—

1 6

—

44 36

52 48

—

58 40

24 23 18 16

—

2 1 1

—

--- —

21 29 19 22 17 26 21 20 20 21 29

—

373

Bilagor Antalet avlidna i Hälsingborgs stad och socken åren 1688-1720 Källa: Hälsingborgs dödbok 1688-1749, HSK. År

Män

Kvinnor

»Barn»

Summa

År

Män

Kvinnor

»Barn»

Summa

1688 1689 1690 1691 1692 1693 1694 1695 1696 1697 1698

39 36

18 21 18

1705 1706 1707 1708 1709 1710 1711 1712

16 10

28 30

52 65 80

83 116

108 136 20

195

3 4

255 48 30

1699 1700 1701 1702 1703 1704

65 46

20 24

25 19

63 83 62 58

31 19

18 26 46

93 50

8 8 26 12

24 26

1 1 2

50 89 65 65 61

1713 I7M 17X5 1716 1717 1718 1720

24 18 18 14 26 30 15 18 14

25 19 16

33 42

18 8

Anm. I tabellen har medtagits avlidna elever i latinskolan, avlidna personer ur garnisonen

men ej i dödboken inskrivna personer, som under tillfällig vistelse i Ej heller medtages personer som omkommit vid sjöolyckor och blivit Dödboken anger vanligen kön, dock ej alltid för minderåriga, vilka »barn». Dödfödda redovisas under resp. kön, där sådan uppgift finns, eljest Det sistnämnda är fallet särskilt under 1600-talet.

374

Hälsingborg avlidit där. begravda i Hälsingborg. ofta helt allmänt kallas under rubriken »barn».

Bil. B

Längd över personer som år 1711 nyttjade peruker och fontanger Längden upprättades i samband med uppbörd av den 1710 påbjudna skatten på peruker och fontanger. Den finns i Räkenskaper, allm. serie, Hälsingborgs stadsarkiv: Rådhusrättens och magistratens arkiv (LLA). Den återges här i bokstavsrätt avtryck. Specificatioji uppå de i Helsingborg wistande persohner som brucka peruqver och fontangier. A:o 1711. Nemblig Peruqver Bodekers enckia Abraham Tulskriwar Rassmus Meisner och dess hustru Rådman Olluf Klint och dess hustru H: urmakaren Brugners sohn Brugner H: borgmäster Perments enckia Inspector Aulin och des hustru Axel Dreijer, hustru och sohn Christian Valman och hustru Niels Åkeson groffsmids hustru Controleuren Borgh, hustru, dotter och jumfru Leck Apoteckaren Lohman, hustru och dotter Postmästaren Lohman Margarete sl: hr Hansses H: rådman Frederick Hanssens enckia Hr: probstens fru kieriste Hr: probstens capellan Mattis Påhlsson och hustru Christian Pin1 Hans Mickel Bötner och des hustru Simen Meisner och hustru Påhl bager och hustru Sven Anderssens daatter Johan von Wovern och hustru Jens hattemackers hustru och sohn Rådman Swertfeger, hustru och 2:ne dötrar Johan Meijer

1 1 1 1 1 2 I

Fontangier

Daler

2 2

1 1

1 1 1 1 1

I I I I I I

2 2 4

6 4

2 8 6 2 2 2 2 2 4

I I

r 1

Öre

8 2

1 Fel för: Pineth. 375

Bilagor

Tulneren Appelberg och hustru Hans Prip, hustru och dotter Rådman Cöster, hustru, 2:ne döttre, sohn Jacob Praeceptoren Broek Tienaren Hendrick Holst Rådman Petter Pijhl och hustru Borgmästaren och hustru Otte Engelov ocb hustru Rector Kenorin Anthonj Berent Rugerödt och hustru Erik Månssen skräddare Anders Rooses hustru och sohn Tulskrifvaren Helmer och hustru Tulskrifvaren Per Svenssens hustru och dotter Joris Johansson, hustru och dotter Notarien Rörings hustru Jonas Brom och hustru Skogvachtaren Svend garfvare Samuel skomakares hustru Hendrick buntmackers hustru H: Reinholt Prims enckia och sohn Olluf hattemacker och1 hustru Hans Ståhle, hustru och dotter Daniel Vall Påhl Ibsens hustru Bertell knapmacker och hustru Guldsmiden Ekström och hustru Ofvervisenteuren Per Sackarison, hustru och dotter Jesper Helt och hustru Johan Clausson, hustru och dotter Anders Jacobsson och hustru Gerlack Dreijer Tulneren Fistulator och hustru Visiteuren Håcken Ågren Mattis Besökers hustru Verner Nielssens hustru

Peruqver

Fontangier

Daler

i i

i 2

io 2

376

i i i

I I I

4 4 4

i i

2 2

4 4 4

6 2

I I

2 2 2

2 I

6 2 2

I I

2 2 2

Summa 1 Förlagan har: och och.

Öre

224:

Bil. C

Längd över hel- och halvtäckta vagnar i Hälsingborg år 1712 Längden upprättades den 4 mars 1712 i anledning av den påbjudna beskatt ningen av hel- och halvtäckta vagnar. Den finnes i Räkenskaper, allm. serie, Hälsingborgs stadsarkiv: Rådhusrättens och magistratens arkiv (LLA). Annotation öfwer dhe her i stadhen befintelige fartygh och vagnar, som efter Contributions-Placatet komma till att taxeras och i colomnier till hvart slagh specificeras för åhr 1712. Nembhn Careter H:r probsten magister Olaus Troilius H:r borgemästaren Hindrich Sylvius H:r rådman Johan Cöster Madam sahl: h:r rådman Schvertfegers H:r rådman Peter Pijlh H:r tulförvaltaren Fistulator Signiör Hans Michel Buttner Mons: Johan von Woven en chariol som säj es vara obrukel:1

Chaiser

Carioler

1 1 1 1 1 1 1 1

Effter högtährade lofl: Magistratens ordres haf:r iag vnderteknadt varit kring staden och inqvireret om alle heel och halftäckte vagnar sampt chaiser och carioler och befunnit så många som öfwan till specificerade äre. Huilket attes teras H:burg d. 4 Martij Ao: 1712 Michel Löffmann 1 I marginalen är tillagt: Alldeles ruinerad, föres derföre intet upp.

377

Bil. D

Kyrkstolslängd för Mariakyrkan upplagd år 1694 Längden, som är bevarad i original, finns i Hälsingborgs stadsarkiv: Rådhus rättens och magistratens arkiv (LLA). Den återges här i bokstavsrätt avtryck. Specifikation på alle dee utij St. Maria kyrckia i Helsingborg varande stohlerum sampt huru och af hvem de besittias, nembl. Num.

Rumen

Anno

Fästat

1691

4:16

Leiat

Store Mandfolcke Radhen

1 2 3 4 5

1 2

Har varit slotzherrens stohl men nu besiddes af commendanten Har varit slotzherrens thiänares stohl men nu står ödhe Ar borgemästarens stohl och af honom beträdes Rådmännernes stohl som de och besitter Är och een af rådmändernes stohl men nu af effterfölliande besittas Anders Christenson skrädder

3 4 5

4: 16

1671 1683 1686 1689

4:16 4:16 4:16 4: 16

1683 1683 1685 1692

4:16 4:16 4:16 4:16 4:16

t }"»

< x >

Hendrick posementmaker är n:r 15 uppfört men transporterat till n:r 5 för des åhlderdom at få höra prästen

c 6

1 2 3 4

Är een half stohl som effter Kongl. breef, hvar af ingen copia här vid rådstugan fins utan i kriget förkommet, ligger til Billegården; men nu besiddes af andre officerare Alexander Fenton Anders Jönson grofsmed Påhl Jacobson slackter Anders Jacobson

6 1 2 3 4 5

6 378

Fridrick Hanson Söfren Jöranson Påhl Ipson Eggert Pinet Abraham Gertzen Peder Starre tulskrifver

1693 1693

1: —

Bilagor Num.

Rumen

Anno

Fästat

Lauritz Nilson svorrer

1662