Helsingborgs historia del 4, bok 1 - Försvenskningen (1969) by helsingborgsmuseum

UNIVERSITETS BIBLIOTEKET Lund REFERENS BIBLIOTEKET

# •

HÄLSINGBORG RIA tt

UTGIVEN EFTER UPPDRAG AV STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG UNDER REDAKTION AV

GÖSTA JOHANNESSON

FJÄRDE DELEN. I

HÄLSINGBORG MCMLXIX

HÄLSINGBORGS HISTORIA

HÄLSINGBORGS HISTORIA Efter uppdrag av STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG utgiven av DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE under redaktion av

GÖSTA JOHANNESSON K

IV: I FÖRSVENSKNINGEN

HÄLSINGBORG

1 969

Almqvist & Wiksell Förlag AB Stockholm

1969

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB Uppsala ig6g

FÖRORD

ML ^ ET SLUTANDE 1600-talet och begynnande 1700-talet var en hän delserik tid i Hälsingborgs historia. Under den karolinska tiden, dvs. tidsperio den 1654-1718, inföll huvuddelen av den svenska stormaktens historia. Genom freden i Roskilde 1658 kom de skånska landskapen under svensk överhöghet. Vittsyftande fortifikationsarbeten återgav åt Hälsingborg för några decennier något av den militära betydelse som staden tidigare haft under medeltiden. Vid slottet och staden utspelades dramatiska krigshändelser under 1670-talet och på 1710-talet. Perioden 1658-1718 var också den tid då Hälsingborgs invånare bytte na tionalitet och blev svenskar. Försvenskningen medförde spänningar och föränd ringar på snart sagt alla livets områden. Ur alla synpunkter betecknar detta tids avsnitt en vändpunkt i stadens historia. Därför är det motiverat att relativt ut förligt skildra denna tid med dess mångskiftande problem. Framställningen kan få bredd och färg tack vare att källmaterialet efter mitten av 1600-talet flyter rikare än förut. Både de danska och svenska myndigheternas arkiv bjuder fors karen ett omfattande stoff, men viktigast är att Hälsingborgs eget stadsarkiv och kyrkoarkiv är rätt väl bevarat fr. o. m. 1660-talet och uppvisar allt fylligare serier ju längre fram i tiden man kommer. Båda de i del IV ingående banden av stadshistoriken har ägnats åt försvenskningstidens historia. I band IV: 1 tecknar förste arkivarien fil. dr Alf Åberg först grundlinjerna i stadens politiska historia och drar därmed upp de yttre konturerna kring stadens liv under åren 1658-1718. Härtill ansluter sig en redo görelse, utformad av fil. dr Torsten Mårtensson, om de fynd man gjort från sla get vid Hälsingborg 1710 samt de fantroféer och andra minnen om slaget som är i behåll. Samme författare har också skrivit en utförlig skildring av Hälsing borgs slotts och fästningsverks öden under tiden 1658-1718. Tyvärr fick doktor Mårtensson före sin bortgång i juni 1968 ej tillfälle att läsa dessa sina båda bidrag till stadshistoriken i korrektur. De publiceras nu genom redaktörens

Förord försorg i nära anslutning till författarens manuskript. Därmed har i de hittills utgivna delarna av Hälsingborgs historia framlagts de samlade resultaten av de forskningar kring slottet och fästningen genom tiderna, som Torsten Mårtens son var sysselsatt med under en stor del av sitt liv. Band IV: i avslutas med en skildring av Hälsingborgs magistrat och rättsväsen under försvenskningstiden. Band IV: 2 ägnas åt stadens näringsliv och ekonomi samt förvaltningen av kyrka, skola och hospital. Hälsingborgs stadsfullmäktiges historikkommitté har berett författarna möj lighet inte bara att utnyttja det rikhaltiga material som genom kommitténs försorg insamlats till stadens historia, utan också att i danska och svenska arkiv och bibliotek bedriva omfattande studier. Liksom tidigare har vi också kunnat dra nytta av Hälsingborgs museums tjänster i olika avseenden samt begagna dess samlingar, som för tidsperioden 1658-1718 är rikhaltigare än för tidigare skeden. Det är en angenäm plikt att betyga vår tacksamhet för allt detta. GÖSTA JOHANNESSON

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

DEN POLITISKA HISTORIEN 1658-1718 av Alf Aberg Under Karl X Gustavs krig. Åren 1658-1660................................................. 13 Fredsperioden. Åren 1660-1675................................................................................. 24 Hälsingborgs första kapitulation. Åren 1675-1676.................................................32 Hälsingborg i dansk hand. År 1676.......................................................................48 Carl Hårds kommendantstid. Åren 1677-1678...................................................... 57 Hälsingborg åter danskt. Åren 1678-1679.................................................................68 Försvenskningsperioden. Åren 1680-1700.................................................................76 Det nya kriget. Åren 1700-1709................................................................................. 83 Slaget vid Hälsingborg. År 1710.................................................................................93 De sista krigsåren. Åren 1710-1718..........................................................................103

EFTERSKÖRD FRÅN ETT FÄLTSLAG av Torsten Mårtensson .

.111

HÄLSINGBORGS BEFÄSTNING UNDER SVENSK TID av Torsten Mårtensson Övergången i svensk hand.......................................................................................... 131 Karl X Gustavs fästningsplaner. Staden på Råå ljung....................................135 Wärnskiölds första fästningsprojekt..........................................................................142 Wärnskiölds andra och tredje fästningsprojekt.................................................... 152 Kastellet...........................................................

159

Intermezzo kring kungliga namnteckningar......................................................... 177 Erik Dahlbergh och Hälsingborgs fortifikation.................................................... 190 Ur hand i hand under skånska kriget.................................................................... 198 Kring fästningens rasering..........................................................................................219 Danska befästningsverk 1709-1710..........................................................................227 Råå vallar....................................................................................................................232

STADENS STYRELSE OCH FÖRVALTNING av Gösta Johannesson Befolkningen.................................................................................................................... 243 Borgarna och den svenskakronan............................................................................257 Burskapet......................................................................................................................... 290 Magistraten 1658-1680

298

Magistraten 1680-1718.............................................................................................. 325 Magistratens verksamhet ochinkomster................................................................. 357 Borger skåpets medverkan......................................................................................... 387 Stadens tjänstemän.........................................................................................................405 Rättskipning................................................................................................................... 416

ANVÄNDA BETECKNINGAR

Bytingsprot. = Bytingsprotokoll, HSA. CCD = Corpus constitutionum Daniae. Forordninger, Recesser og andre Kongelige Breve, Danmarks Lovgivning vedkommende, udg. ved V. A. Secher. I-VI. Khvn 1887-1918. DRA = Rigsarkivet, Köpenhamn. GA = Skånska generalguvernementets (efter 1693: guvernementets) arkiv, LLA. GA:GGK = Generalguvernementets kanslis arkiv, GA. GA:GK = Guvernementskansliets arkiv, GA. HSA = Hälsingborgs stads arkiv, LLA. HSA:RM = Rådhusrättens och magistratens arkiv, HSA. HSH = Handlingar rörande Skandinaviens historia, 1 o. ff. Sthm 1816 o. ff. HSK = Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, LLA. KA = Kammararkivet, Stockholm. KB = Kungliga biblioteket, Stockholm. KRA = Krigsarkivet, Stockholm. Kopiebok = Kopieböcker 1666 o. ff., HSA:RM. Kyrkorådsprot. = Kyrkorådsprotokoll, HSK. Kämnärsrättsprot. = Kämnärsrättsprotokoll, HSA. LAS = Landsarkivet for Sjaelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn. LLA = Landsarkivet, Lund. LMLH = Landshövdingens över Malmöhus, Landskrona och Hälsingborgs läns arkiv, LLA. LUB = Universitetsbiblioteket, Lund. PRF = Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, I utg. av N. Herlitz, II utg. av E. Nygren, III utg. av F. Lindberg, IV utg. av F. Lindberg och F. Sleman, V utg. av F. Slenran. Sthm 1927-1964. RA = Riksarkivet, Stockholm. Renov. bytingsprot. = Renovationer av Hälsingborgs bytingsprotokoll, Göta hov rätts arkiv, Jönköping.

Använda beteckningar Renov. kämnärsrättsprot. = Renovationer av Hälsingborgs kämnärsrättsprotokoll. Göta hovrätts arkiv, Jönköping. Renov. rådst. prot. = Renovationer av Hälsingborgs rådstuguprotokoll, Göta hov rätts arkiv, Jönköping. RR = Riksregistraturet, RA. Rådst.prot. = Rådstuguprotokoll, HSA:RM. Sk.komm. = Skånska kommissionen (i varje särskilt fall anges om det gäller 1658, 1662 eller 1669-1670 års kommission). smt = silvermynt. SS = Skånska samlingar, utg. af M. Weibull, Lund 1891-1895. SSHFB = Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning. Tidskrift utg. af Föreningen för Skånes fornminnen och historia, genom M. Weibull, Lund 1868-1873. SSLHAF = Samlingar utg. för De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, av M. Weibull, Lund 1874-1880. Stiernman, Commerceförordn. = Samling utaf Kongl. Bref, Stadgar och Förord ningar etc. angående Sweriges Rikes Commerce, Poli tie och Oeconomie, . . . giord af And. Anton von Stiernman, I-VI. Sthm 1747-1775. Stiernman, Riksdagar etc. = Alla Riksdagars och Mötens Beslut, samt arfföreningar, Regements-Former, Försäkringar och Bewillningar, som på allmenna Riksdagar och Möten, ifrån år 1521 intill år 1727 giorde, stadgade och bewiljade äro . . ., utg. af And. Anton Stiernman, I—III. Sthm 1728-1733. TKUA = Tyske Kancelli, Udenlandske Afdeling, DRA. UUB = Universitetsbiblioteket, Uppsala. ÖK= Överkommendantens i Skåne, Halland och Blekinge arkiv, LLA.

DEN POLITISKA HISTORIEN 1658-1718 AV

ALF ÅBERG

UNDER KARL X GUSTAVS KRIG O

Aren 1658—1660

S EN 27 FEBRUARI 1658 undertecknades freden i Roskilde. Aled ett

penndrag bytte då de skånska landskapen ägare och skåningarna fosterland. Ett villkor hade de danska fredsunderhandlarna ändå lyckats genomdriva. De erövrade provinserna skulle bibehållas vid sina gamla privilegier och rättig heter. Bestämmelsen var en hämsko på försvenskningen. För de skånska städer nas del betydde den, att rättskipningen, kyrkoskicket och stadsstyrelsens organi sation skulle förbli som det varit under den danska tiden. Några dagar efter freden besökte Karl X Gustav den danske kung Fredrik på Fredriksborgs slott. På morgonen den 5 mars bröt han upp för att besiktiga sina nyvunna provinser. I Helsingör blev han mottagen av stadens paraderande borgerskap. Genom rader av nyfikna åskådare gick han ut på isen till den danske kungens lustjakt, som skulle föra honom över Sundet. Under salutering från några och sjuttio kanoner på Kronborgs slott steg han ombord på fartyget, som i den öppnade segelrännan tog sig över till Hälsingborg. Under tiden gick kungens svit och bagage med hästar och vagnar över isen vid Ven. Kanoner åskade sin salut från fästningen på höjden, och svenska flaggor vajade från både Kärnans topp och AIariakyrkans torn, åtminstone om man får tro koppar sticket. Ute på Hälsingborgs långa och ganska förfallna skeppsbrygga mottogs kungen av Skånes adel i stort antal och av det skånska prästerskapet med Lundabiskopen Peder Winstrup i spetsen. Biskopen hälsade honom välkommen till de nya provinserna med en prydlig oration. Vid sidan av de andliga, klädda i sina danska prästkappor och pipkragar, stod den nye svenske kommendanten på fäst ningen, överste Per Sparre, och stadens representanter, de båda borgmästarna Jens Nielsen och Eggert Elers med fem rådmän i följe.

Försvenskningen Kungen behagade i nåder vistas två dagar i staden. Han hade sitt kvarter i borgmästare Eggert Elers hus vid Storgatan, medan hans bagage stod vid kyr kan. Generalkvartermästarlöjtnanten Erik Dahlbergh, som var med honom på färden, berättar att han fick kunglig order att göra upp en geometrisk plan över fästningen. Han skulle också komma med förslag på hur den bäst skulle kunna förstärkas och sättas i defension. Den sista dagen som var en söndag var kungen med om gudstjänsten i Mariakyrkan, där kyrkoherden Torkel Tuesen predikade. Sedan han ätit middag i staden, fortsatte han sin färd till Landskrona och Malmö. Hur Hälsingborg såg ut vid kungens besök har bl. a. Erik Dahlbergh be skrivit på sin ritning. Stadens små låga hus låg samlade kring Mariakyrkan nere på den smala strandremsan med gränsen i norr vid Fågelsången och i söder vid nuvarande Trädgårdsgatan. Stortorget fanns inte. Stadens enda torg, axeltorget, hade utlagts året förut på en tomt vid kyrkan norr om vägen upp mot slottet. Sannolikt rymde de gamla torggatorna Storgatan, Strömmen och Kyrkogatorna fortfarande en hel del kommers. Från fästningen uppe på branten omfattades staden av nyuppförda vallar och palissader. Staden var framför allt anlagd för överfarten till Danmark, konstaterade Christer Bonde, presidenten i kommerskollegium, som några månader efter kungen besökte Hälsingborg och skrev en berättelse om sin resa.1 Stadens för nämsta handel har bestått i allehanda små viktualiers utförande till Helsingör, berättade han. Men den farliga redden och den elaka hamnen lade svåra hinder i vägen. Skeppsbron var illa underhållen, och när fartygen ville söka skydd för den farliga nordvästen, hindrades de av sanddyner, som hopat sig vid resterna av den gamla skeppsbron söder om bryggan. När vädret medgav, kunde far tygen ligga för ankar utanför och lasta och lossa i mindre båtar. Exakt hur många människor som bodde i Hälsingborg vid tiden för över gången vet vi inte. I 1662 års mantalslängder för Hälsingborgs stad finns 825 personer upptagna, bland dem 133 vanföra och medellösa. Det fanns bara några få förmögna magistratspersoner och köpmän, bland dem borgmästaren Eggert Elers, som enligt Bonde var inte bara tämligen rik utan också en nyttig och beskedlig man. I staden bodde också den rike affärsmannen och vinhand laren Johan Ennes d. y., vars hus låg på nuvarande hotell Mollbergs tomt. Re dan hans far, som dog några dagar före Roskildefreden, hade visat »ynnest och benägenhet» mot den svenska kronan. Själv skulle han alltid visa sig beredd att bisträcka och dra nytta av den nya regimen.2 Bland andra stadens invånare

SrrKro D itvvieeAfliienUis

höjden och värnen vid skeppsbron. Den lilla staden ligger samlad på den smala strandremsan nedanför branten, där Mariakyrkan reser sig högt över de andra husen.

Ven. Nu var den äntligen framme vid stadens brygga, där mottagningskommittén stod redo, medan kanoner gav salut från fästningen på

mars 1658 steg i land i Hälsingborg. Under en svår överfart hade den kungliga danska jakt, på vilken han färdades, drivits ned ända mot

På detta kopparstick i Samuel Pufendorfs stora arbete om Karl X Gustav har Erik Dahlbergh velat visa hur det gick till, när kungen den 5

yrcCT*ffiflkwVVew'

FritUru'tbunji vaU Juvcrn! ctus Jen/ yuc fivtrim f. Afitrfi i éy

f/foln/uflttrfyt po>tiau*/tnJtr.Rtif Duhm? \

(um

Försvenskningen nämner Bonde formän, färjkarlar, gästgivare och »annat fattigt folk», som hade någon näring av de många sundsresenärerna. Under de sista åren hade staden skakats av katastrofer, f de besvär som in vånarna i Hälsingborg framförde månaden efter kungens besök8 talade de om hur de ruinerats under krigsåren 1645 och 1657. Halva borgerskapet hade dött i pesten. Under det fästningsbygge som danskarna påbörjat år 1654 hade en tredjedel av stadens hus och gårdar brutits ner och borgerskapets åkrar och ängar hade ödelagts. Uppgifterna kan styrkas;4 också Bonde betonar vilka för luster borgarna lidit genom den nya fortifikationen. I april 1658 kallades representanter för de skånska ständerna till Malmö för att avlägga trohetsed till den svenske kungen. I anledning härav lät borg mästarna och rådet i Hälsingborg kalla borgerskapet till möte på rådhuset, som då låg söder om Mariakyrkan. Till stadens representanter utsågs borgarna Oluf Michelsen, Reinhold Brüning, David Giedde och Casper Vogt.5 Den 14 april infann de sig i Malmö och visade upp sina fullmakter för generalguvernö ren Gustav Otto Stenbock, och två dagar senare möttes representanterna för adeln, borgarna och bönderna på rådhuset. Rådhussalen var smyckad med en himmel av röd sammet; samma tyg hade också dragits över en hög stol i salen. På båda sidor om stolen stod officerare med bardisaner, och framför den fanns några rader med pallar, på vilka de fullmäktige undan för undan föll på knä, medan de avlade eden. Denna förestavades av sekreteraren Gustav Taubenfelt, som var Karl X Gustavs närmaste förtrogne i den skånska förvaltningen. Sedan ceremonin var över, gavs svensk lösen med två kanoner och musköter av fyra kompanier knektar, som stod uppställda nere på torget. Efteråt hade Stenbock adeln och de förnämsta borgarna till gäster i sitt logemente. Några dagar senare avlade också prästerna sin trohetsed.6 Det framgår inte av akterna hur befolkningen i Hälsingborg reagerade inför de omvälvande händelserna. Staden var fattig och borgarna helt upptagna av att lösa försörjningsproblemen för stunden. Några månader efter edsavläggelsen klagade generalguvernör Stenbock över stadens borgerskap.7 Han hade i början av juni kommit till Hälsingborg för att inspektera garnisonen och överlägga med borgarna. Någon överenskommelse med dem hade han dock inte nått, fast han hade stannat en hel vecka 1 staden. Nu skulle han sammanträffa med pre sidenten Christer Bonde för att, som han skriver, »tala det uppstudsiga borger skapet till rätta». Striden gällde i första hand det nya tullsystem som svenskarna sökte påtvinga skånestäderna. Bakom det låg en medveten tanke att ekonomiskt

D en politiska historien avskära provinserna från det danska moderlandet. Men när borgarna protes terade mot dessa planer, skedde det enbart av omsorg om den egna ekonomien. Deras ovilja riktade sig mot de höga, oförmånliga tullsatserna och inte mot försvenskningspolitiken som sådan. I juli kallades representanter för adeln och städerna till ett möte med generalguvernören i Landskrona. Här fick de besked om de nya förordningarna om tull och accis, vilka de »godvilligt» antog.8 Freden varade endast några korta månader. I början av augusti öppnade Karl X Gustav det andra kriget mot Danmark och lät sin här stiga i land på Själland. Snart fördes kriget också över till de skånska provinserna, där missnöjet med de många soldatutskrivningarna och de militära utpressningarna tog sig ut tryck i öppna oroligheter bland bönderna i skogsbygden. Danskarna utnyttjade möjligheterna och organiserade friskytteförband i norra Skåne och Blekinge. Invånarna i Hälsingborg tycks endast ha spelat en passiv roll i det lilla kriget. Sekreteraren Gustav Taubenfelt, som reste omkring i Skåne för att utröna folk stämningen och spana upp danska medhjälpare, uttalade vid ett tillfälle sina misstankar mot en icke namngiven borgare i staden.9 Denne hade tagit kontakt med en efterspanad dansk skrivare och hade hemligheter för sig tillsammans med den skånsk-danske adelsmannen Sten Holk och tre skånska präster. Han bad därför om kungens tillåtelse att få arrestera honom och anställa husunder sökning efter misstänkta brev och skrifter i hans hem. Något ytterligare får vi tyvärr inte veta om denne anonyme hälsingborgare, och av allt att döma hade han inte heller många medhjälpare. Det finns inte något som tyder på att det bland borgarna i Hälsingborg existerat en organiserad motståndsrörelse i stil med den som samtidigt förekom i Malmö.10 På andra sätt kom hälsingborgarna däremot i kontakt med kriget. Några snapphanar blev fångade av soldater utanför staden och underkastades pinligt förhör uppe i fästningen. I samma fängelse hamnade också några officerare av översten Hans Frölichs regemente, som gjort sig skyldiga till grova övergrepp mot bönder i nordvästra Skåne.11 Svenskarna fortsatte att befästa staden. Överste Per Sparre, som var Hälsing borgs förste kommendant efter övergången, överlämnade i maj 1658 befälet till överste Johan Hård. Denne anskaffade tegel och kalk och började med hjälp av de många inkvarterade soldaterna att förstärka fästningsvallen ner mot sjön. Han lät också upprensa fästningsgravarna. Skepp och soldater dirigerades i mängd till staden för vidare befordran över Sundet till den svenska belägringsgördel, som höll på att dras samman runt Köpenhamn.12 2-

689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen Färjebåtar anskaffades för att överföra folk mellan Kronborg och Hälsing borg.13 Då kommendanten på eget bevåg sänt bort några färjebåtar som lånats från Båstad, fick han stränga order av kungen att genast skaffa tillbaka dem. Ge neralguvernören Stenbock fick samma dag befallning att se till att båtarna kom tillbaka. »Och undrar Vi att sådan permission dem given är utan min vilja och vetskap», skrev den förbittrade kungen.14 Karl X Gustav kom i egen person till Hälsingborg. I sina almanacksanteckningar från det händelserika året 1658 berättar sekreteraren vid kungliga kans liets utrikesexpedition Edvard Philipsson Ehrensteen, att kungen på kvällen den 5 oktober i en liten slup seglade över från Kronborg. I mörkret mötte slupen en boj ert — ett stort flatbottnat fartyg — som »betagen av strömmens force (kraft) i Sundet» seglade på slupen. Denna kom under bojertens köl. Kungen lyckades rädda sig genom att klamra sig fast på galjonen vid förstäven, men styrmannen föll i vattnet och drunknade. Ett nytt äventyr inträffade sedan kungen stigit i land och kommit upp på slottet. Framför kungen gick en lakej med brinnande fackla. I själva valvet mötte de några vagnar med kruttunnor. Lakejen slog och stötte facklan mot kruttunnorna, »så att lätteligen hade något olyckligt därav kunnat entstå (upp stå)». Dagen därpå fortsatte kungen sin resa till lägret utanför Köpenhamn.15 Också generalguvernören kom till Hälsingborg. Stora händelser var att vänta. Den 24 oktober ankrade en holländsk eskader norr om Kronborg vid Lappegrund. Flottan, som var på väg att undsätta den belägrade danska huvustaden, bestod av 35 örlogsskepp och bortåt 70 transportfartyg. En holländsk skeppare rymde från sitt fartyg och tog sig i land vid Hälsingborg. Han blev genast gripen och förd till generalguvernören, som förhörde honom om eskaderns styrka och flottrörelser. Stadens invånare fick tillsägelse att dra upp alla sina båtar på stranden, så att inte några snapphanar skulle kunna få förbindelse med fienden ombord på flottan.16 Den svenska flottan låg under tiden till ankars söder om Kronborg. Den räknade 45 fartyg, bland dem 31 örlogsskepp. De fartyg som låg kvar i Hälsing borg fick order att segla ut och förena sig med eskadern. Svenskarna var visser ligen överlägsna i manskap och kanoner, men holländarna var mera erfarna av sjöstrider. I sex dagar blåste sydlig vind, och den svenske befälhavaren, riks amiralen Karl Gustav Wrangel, bad förgäves att få anfalla för att kunna föra sin flotta till strid i rymligare farvatten än i den trånga passagen i Sundet. Kungen avslog dock hans begäran, eftersom kriget ännu inte var förklarat med

Holländaren Willem van der Velde var själv ögonvittne till sjöslaget i Öresund den 29 oktober 1698 och har gjort flera makalösa målningar och teckningar av det blodiga slaget. I Palazzo Pitti i Florens finns en grisaillemålning och på Fredriksborgs slott i Hilleröd flera skisser av hans hand. De här återgivna mål ningarna finns i Rijksmuseum i Amsterdam. Det sjunkande svenska skeppet, som överges av sin besättning och som dominerar scenen på den nedre av de båda målningarna, har antagits vara örlogsskeppet Morgonstjärnan.

Försvenskningen holländarna och han inte ville framstå som den angripande parten. Därmed förlorade svenskarna ett gynnsamt tillfälle att nå ett snabbt avgörande i det danska kriget. I gryningen den 29 oktober gick vinden över på nordväst. Ankarna lyftes och de stora segeldukarna gjordes loss på den holländska flottan. Och med ens styrde hundra fartyg med fyllda segel ner mot Sundet. Trots den intensiva kanonelden från Kronborg och Hälsingborg fortsatte holländarna oberörda sin färd, ända tills de båda flottorna brakade ihop. Det blev en förvirrad strid, som åtminstone delvis kunde följas av hälsingborgarna uppe från höjden. Wrangels flaggskepp Victoria gick till anfall mot det holländska amirals skeppet Eendracht, där den giktbrutne Jakob van Vassenaer i en länsstol ledde striden. Victoria, som seglat från sina följefartyg, fick så svåra skador att hon måste dra sig ur bataljen och ankra söder om Helsingör. Också Eendracht blev illa åtgången och attackerades av tre svenska fartyg. Ett av dem, kompaniskeppet Morgonstjärnan, sköts i brand, och med seglen i trasor och bara halva besätt ningen stridsduglig drev Eendracht så långt söderut, att hon kom ur stridslinjen och kunde förena sig med en dansk eskader nedanför Ven. Värre gick det för det stora holländska örlogsskeppet Brederode, där viceamiralen Witte Cornelieszoon de With förde befälet. Hon blev angripen av det svenska fartyget Draken, amiralen Klas Bjelkenstiernas flaggskepp, och togs efter en hård strid. Den gamle amiralen de With, som försvarade sig bland de sista, stupade tillsammans med större delen av besättningen. Brederode blev så sönder skjuten att hon inte längre kunde hållas flytande. Hon övergavs och sjönk på dansk sida utanför Espergaerde.17 Båda sidor led stora förluster i Öresundsstriden, men holländarna nådde i alla fall sitt utsatta mål. Deras flotta lyckades bryta sig igenom den svenska flottspärren och styrde framåt kvällen in i Köpenhamns hamn. Karl X Gustav hade följt striden från Kronborg och begav sig efteråt ut till flottan för att bese de skador som den lidit. Medan den holländska flottan undsatte den danska huvudstaden, fick den svenska flottan order att styra in till Landskrona för att reparera sina skador. Fyra-fem smärre fartyg ankrade utanför Hälsing borg. Också kungen begav sig över Sundet till Hälsingborg, där han tycks ha stannat några dagar, innan han fortsatte resan till Landskrona.18 Kriget gick vidare, och även i fortsättningen hade generalguvernör Stenbock mycket att berätta från utkiksposten i Hälsingborg, där han ibland uppehöll sig. Den 30 september 1658 avlöstes Hård som kommendant på slottet av överste

Den p olitiska historien

Det svenska örlogsskeppet Morgonstjärnan, som hade 48 kanoner och iyc> mans besättning, ingick i första eskadern under riksamiralen Karl Gustav Wrangel i slaget i Öresund den 29 oktober 1698. Det sattes i brand av holländarna och sjönk, sedan det övergivits av sin besättning. Det är sannolikt från detta fartyg på bottnen av Öresund som man hämtat upp de båda tenntallrikar och den dosa för kvicksilver som nu förvaras på Hälsingborgs museum.

Nils Kagg. Tyska och polska soldater överfördes från Danmark och inkvartera des i husen bland klagande borgare, och färjorna gick i tät trafik över Sundet med manskap och materiel. Storm och motvind hindrade dock överfarten, och i slutet av november avbröts trafiken. Sju färjor blev sönderslagna, och de övri gas öde var okänt i stormen, rapporterade Stenbock. En båtbyggare fick order att omedelbart skaffa fram nya färjor.19 Också följande år fick Öresund besök av främmande örlogsflottor. En engelsk flotta ankrade vid Lappegrund i början av april. Flottan som bestod av 40 väl utrustade örlogsfartyg förutom en del smärre båtar ville inte ingripa i det svensk-danska kriget utan bara utgöra en motvikt mot de holländska handelskonkurrenterna, som slutit upp på danskarnas sida. I slutet av juni lade den engelska flottan sig under Ven. Månaden efteråt seglade 24 holländska örlogsfartyg ut från Köpenhamn och ankrade den 28

Försvenskningen augusti »under gudstjänsttid» vid Ven, kunde Stenbock rapportera från Hälsing borg.20 Den 22 oktober seglade den första holländska flottan under amiral Vassenaers befäl hem genom Öresund. Då den passerade Hälsingborg, besvarade den elden från befästningarna. De holländska fartygskanonerna skadade skeppsbryggan och anställde också stor skada på husen närmast stranden.21 I slutet av februari 1659 blev översten Wilhelm Muschamps kommendant på Hälsingborgs slott. I sina rapporter till generalguvernören har han mycket att berätta om genommarscher och inkvarteringar under krigsåren. Allt krigs folk som skulle till den svenska hären på Själland brukade gå över vid Hälsing borg. Och i väntan på färjor och gott väder blev trupperna inkvarterade och utspisade med öl och bröd, fisk, kött och ärtor i borgarhemmen. Ryttarnas häs tar släpptes under tiden på bete på borgarnas ängar. Nästan varje dag kom nya kontingenter, mången gång utan att vara anmälda i förväg, klagade kommen danten. Också alla utväxlingar av sårade och krigsfångar gick över Hälsing borg.22 Kommendantens uppgifter kan styrkas av länsverifikationerna för åren 1658 och 165g. Genom proviantkvittenserna kan man följa hur antalet knektar och arbetsfolk i staden växlade månad för månad. I mars 1659 fick överste Bertil Skyttes regemente på 600 man uppbrottsorder till Själland. Regementet hade då utgjort grundstyrkan i Hälsingborgs garnison under nära ett år. I augusti in kvarterades överste Gustaf Horn och 600 man finska knektar i staden, och i december fick de sällskap med över 200 man västmanlänningar under överste löjtnant Hieronymus Lindeberg.23 Garnisonen växlade i övrigt högst väsentligt i styrka. I januari hade den ökat till 1 100 man, men av dem var över 300 sjuka. Arbetet på befästningarna fort gick hela tiden, och bönderna på kronans gårdar fick hjälpa till att forsla fram virke från ekskogarna. Borgerskapet klagade bittert över de tunga inkvarteringarna. I slutet av de cember 1659 uttalade kommendanten sin oro över att stadens borgare i sin desperation skulle bege sig till Halmstad för att slippa ifrån alla besvärligheter med militären. Hans oro var dock överdriven, och i ett följande brev reducerade han proportionerna. Det var endast en linvävare som ville ge sig i väg, och kommendanten var rädd att andra skulle följa honom. Hittills hade han dock lyckats hindra alla sådana förtvivlade planer.24 Kriget led nu mot sitt slut, men bara långsamt reducerades garnisonen i den utsatta fästningen: i maj 1660 till 900 man och i september till 650.

Den politiska historien 1. Christer Bondes berättelse om Skånes, Hallands och Blekinges tillstånd och förbätt ring, daterad 19.8 1658, är tryckt i HSH 6 (1818). 2. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, II (Kring Kärnan 2) s. 68 f. Om fa miljen Ennes, se del III, passim. 3. Besvär 1658 8.4, St. skr. och besv., Häl singborg. -1718, RA. 4. Se G. Johannessons framställning i band III: 2 s. 226 ff. samt bilaga D därstädes. 5. Fullmakt 1658 10.4, Sk. komm. 1658, RA. 6. Sk. komm, till K. M:t 1658 14.4, 22.4, RA. 7. Stenbock till K. M:t 1658 17.6, RA. 8. Stenbock till K. M:t 1658 17.6, RA. 9. Taubenfelt till K. M:t 1659 7.3, tr. i Hist. Tidskrift för Skåneland 1 (1903) s. 219 f. 10. Om Malmösammansvärjningen, se bl. a. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, I (Khvn 1906) s. 98 ff. 11. Taubenfelt till K. M:t 1658 21.12, 1659 4.2, Hist. Tidskrift för Skåneland 1 (1903) s.

211, 215. 12. Stenbock till K. M:t 1658 1.7, 15.7, RA. 13. Stenbock till K. M:t 165813.10, RA. 14. RR 1658 15.10. 15. Kongl. Sekreteraren Edvard Ehrensteens Dagboks-anteckningar år 1658 (HSH 39. 1858) s. 367 f. 16. Stenbock till K. M:t 1658 24.10, RA. 17. E. Hornborg, Kampen om Östersjön (Sthm 1945) s. 205 ff. 18. HSH 39 s. 369. 19. Stenbock till K. M:t 1659 28.9, 13.10, 29.11, 1.12, RA. 20. Stenbock till K. M:t 1659 28.8, RA. 21. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 221. 22. Muschamps till Stenbock 1659 25.12, 29.12, GA:GGK. 23. Länsverifikationer, Malmöhus län 1658, 1659, KA. 24. Muschamps till Stenbock 1659, 29.12. 1660 17.1, GA:GGK.

FREDSPERIODEN O

Aren 1660—i

J JL

MAJ 1660 SLÖTS FREDEN i Köpenhamn. Den innebar inte någon för

ändring för Skånes del. Hälsingborgarna skulle fortsätta att vara svenskar. Hur gestaltade sig då förhållandet mellan dem och överheten under de femton freds år som följde efter övergången? Det dröjde innan fredliga förhållanden blev rådande i Hälsingborg. In vånarna beskrev själva bäst sitt läge i en supplik år 1660.1 Den lilla staden, skrev de, var otroligt avsigkommen på grund av »inkvarteringen, underhåll, stora armadors genomresande, otaliga fria skjutsningar, färjors och båtars över förande och utlagor». Sina klagomål riktade de i första hand mot de höga tullarna och de kitsliga tulltjänstemännen, men de besvärade sig lika mycket över de väldiga bördor, som de belastades med för befästningsarbetena och soldatinkvarteringarna. Un der hela denna tid arbetade man på att förstärka och bygga ut fästningsvallarna, och borgarna måste avstå tomter och ängar, för vilka de inte fick den utlovade ersättningen. Enligt ett värderingsinstrument, som upprättades år 1669, hade inalles 16 borgare lidit skada till ett värde av inalles 3415 daler smt,2 i det att tre av dem förlorat sina hus och gårdar, de övriga sina hagar uppe på land borgen eller längs borgklippans fot vid östra sidan av Storgatan. I sistnämnda fall hade man gjort expropriation, för att myndigheterna skulle kunna dra fram en planerad vallgata längs foten av landborgen. Några av dessa borgare framträdde också med specificerade krav. Rådman Söfren Nielsen klagade över att han förlorat ett stycke åkerjord — 9 skäppor säd stort — utanför vallen vid Södra porten. Området låg nu obebyggt till ingen nytta, och kommendanten hade arrenderat ut det till en borgare i staden. Bor garen Niels Nielsen fråntogs år 1660 en inhägnad trädgård norr om staden. Den låg i nuvarande Öresundsparken nära »Möllebäcken», dvs. bäcken i Hälso24

D en politiska historien dalen. Där fanns en fiskedamm i berget, inhuggen så att springvatten kunde släppas ut när man ville. Denna och andra härligheter värderades till 300 daler. En tredje borgare Laurids Pedersen hade under den danska tiden för fortifika tionens skull måst bryta ner sitt hus och flytta till en tomt på backen vid Ängelholmsporten. Nu måste han åter ge sig i väg för de nya befästningarnas skull. Dessa och andra hårt drabbade borgare väntade ännu tio år efter expropriationen på ersättning av kronan.3 Inkvarteringarna av soldater i staden var också föremål för ständiga konflik ter mellan borgarna och de svenska myndigheterna. Generalguvernören Sten bock ansåg att staden var viktig som gränsort och att den måste vara starkt befäst. »Hälsingborg är så belägen att den är hjärtat av detta guvernement, och hos fienden skall allramest komma i konsideration», skrev han strax före freds slutet.4 Borgarna krävde däremot att garnisonen skulle reduceras, sedan freden kommit. I en supplik från hösten 1660 ville de begränsa styrkan till 2-3 kompa nier, som skulle förläggas på slottet »som i andra tider skett».5 Stenbock fick också order från regeringen att minska styrkan i fästningarna,6 men cle planerade fortifikationsarbetena krävde en arbetsstyrka på minst 400 man, och denna siffra sökte man av länsverifikationerna att döma också hålla under alla fredsåren. Arbetsknektarna och deras officerare inkvarterades hos borgarna i staden. Det rådde olika uppfattning om deras uppträdande och be handling. Borgarna klagade över att soldaterna med sina hustrur, barn och »medfölje» intog deras husrum och tvingade många av dem att lämna orten. Officerarna köpte varor av dem på kredit, och i stället för att betala avvisade de dem med hårda ord och uppehöll sina värdar, tills regementet avmarsche rade.7 Utförligast yttrade de sig inför den skånska kommission, som var i verksamhet åren 1669-1670 för att söka avhjälpa de många besvären från borgarna och bönderna i de erövrade provinserna. Före kommissionens ankomst till Hälsing borg blev magistraten uppvaktad av 71 borgare, som begärde att klagomål skulle framföras till kommissarierna över den svåra inkvarteringen. Så skedde också. Soldaternas hustrur orsakade ofta en stor orolighet i borgerskapets hus, för klarade staden i sina besvär. Kvinnorna väckte kiv och trätor och överföll ofta värd och värdinna med skällsord. De beskylldes också för att dölja det gods som soldaterna stal, »smygandes det stulna godset ut ur staden att därmed handla och vandla».8 Kommendanten på fästningen tog soldaterna i försvar.9 Deras logement var 25

Försvenskningen ofta små och saknade kakelugnar, bord, sängar och andra bekvämligheter som föreskrevs i gällande servisordning. Så snart borgarna fick ett tillfälle, gav de soldaterna logi på vindar och uthus. Orsaken till många tvistigheter var office rarnas och soldaternas stora fattigdom. De led ren nöd, därför att kronan inte kunde utbetala deras innestående löner. Borgerskapet kunde inte heller be vekas att ge dem kredit, eftersom värdarna blivit »alltför ofta» bedragna.10 Kommissionen sökte avhjälpa motsättningarna mellan militären och borgarna och föreslog därför bl. a. att arbetsknektarna skulle inlogeras i baracker inom fästningsområdet. De fick kraftigt mothugg av Erik Dahlbergh, som då befann sig på fästningen och uppträdde inför kommissionen. Erfarenheten hade visat, förklarade han, att det inte gick att få någon halm till dessa baracker och att soldaterna dog hoptals av sjukdomar. Han varnade därför för en sådan lös ning.11 Man förblev vid det gamla systemet. Månaden efter kommissionens be sök infann sig landshövding Augustin Lei jonsköld i egen person på rådstugan i Hälsingborg och gav order om att fyra borgare genast skulle göra upp förslag till ny inkvartering.12 Under 1670-talet tycks det ha rått en mycket bister stämning mellan borgarna och det främmande garnisonsfolket. Man spårar denna ovilja i borgerskapets riksdagsbesvär år 1672, där man klagar över den stora förargelse om vållades sta den av de många manliga och kvinnliga lösdrivare, som samlades till denna gränsort.13 Männen brukade värva sig till soldater, och kvinnorna tog de till äkta hustrur. Med avsky måste borgerskapet hysa dem i sina hus. Gifta officerare förförde ärlig mans barn och framhärdade utan blygsel i detta onda leverne. Samma motvilja spårar man också hos stadens kyrkoherde Hans Fredriksson Hiort, när han inför stadens sittande rätt hösten 1674 klagade över att delar av hans församling stack sig in under garnisonsförsamlingen. Han begärde nu två män, som skulle fråga garnisonsprästen, herr Ingevald, med vad tillstånd han drog dem till sig.14 För honom och hans trogna skara förefaller det att ha gått en skarp gräns mellan de ärliga, bofasta borgarna nere i staden och det lösa, oregerliga garnisonsfolket uppe i fästningen. Knud Fabricius har sökt analysera de känslor med vilka borgarna i Hälsing borg betraktade sina nya herrar.15 År 1667 hade myndigheterna tillsatt en svensk justitieborgmästare Anders Ekebohm i Hälsingborg. Åtgärden var ett led i försvenskningspolitiken. Ekebohm hade utnämnts på förslag av Banér, som an såg att staden behövde en »god svensk borgmästare», eftersom de låg »mitt i passagen». Det tycks inte ha ratt nagot större missnöje över utnämningen. 26

D en politiska historien Dels bodde den svenske borgmästaren redan i staden, dels hade han ända från början hopplöst tilltrasslade affärer och kunde därför inte hävda sig mot de för mögna köpmännen. Det rådde svåra inre stridigheter i staden, där Bendt Pihl var huvudfiguren. Hans motpart var borgmästare Ekebohm.16 Pihl var en mycket frispråkig man men var av allt att döma ointresserad av politik, och efter det nya krigsut brottet år 1675 ställde han sig på Karl XI:s sida. Även om man inte kan spåra några sympatier för Danmarks nationella sak bland stadens borgare under freds åren, måste man konstatera att befolkningen var dansk i seder, språk och tänke sätt. Stadens borgare använde sitt danska språk i brev och protokoll, på grav stenar och ljuskronor. Med folket på andra sidan hade borgarna nära förbindelser. Färjemän från Helsingör flyttade över och fick burskap i staden. Allt som skedde i Hälsingborg fick danskarna genast veta. Kommendanten var väl medveten om saken. Att manskapet på fästningen led nöd var dubbelt sorgligt, skrev han en gång, efter som »det är det största att beklaga att våra grannar sådant skola spörja». Och han besvärade sig också över att borgarna hellre sålde sitt kött till den andra sidan Sundet än till garnisonens folk, som de hade i sina egna hus.17 Prästerna i staden hade fått sin utbildning vid universitetet i Köpenhamn, och ibland sökte de sig också tillbaka till den danska sidan. Så gjorde kyrko herden Torkel Tuesen, som våren 1664 tog avsked från Hälsingborg utan att i förväg underrätta de svenska myndigheterna, sedan han kallats till kyrkoherde och prost vid Holmens kirke i Köpenhamn.18 Hans handlingssätt väckte den svenska regeringens förbittring. Han hade valt att »hellre begiva sig till Dan mark än stanna under vår devotion». Borgmästarna och rådet i Hälsingborg föreslog till hans efterträdare den danskfödde kapellanen i staden Jacob Lauridsen Kiöge, som de prisade för hans härliga gåvor och höviska leverne.19 Regeringen, som var förtörnad över föregångarens nationella svek, ville inte bifalla förslaget. Den ställde sig visserligen inte helt avvisande till den föreslagne, som var en väl kvalificerad person, men det var angeläget, hette det i en skrivelse till generalguvernören, att »en så important plats» som Hälsing borg blev betjänad av sådana personer »som oss och riket uti allehanda fall med tro- och huldhet kunna skattas försäkrade». Alla städerna i det skånska generalguvernementet skulle därför vara regala gäll, vars innehavare tillsattes av K. M:t, och vid skiften av kyrkoherdar skulle man förfara därnere på samma sätt som var vanligt i Sverige. Staden skulle föreslå tre eller fyra personer, som

Försvenskningen var födda antingen därnere i landet eller i Sverige, och av dem skulle regeringen utse en till kyrkoherde.20 Invånarna i staden slöt dock upp på sin kapellans sida, och ett halvår senare utsågs Jacob Lauridsen till kyrkoherde i Hälsing borg. Denna gång hade det sålunda lyckats för borgarna att få en danskspråkig präst. Året efteråt blev ett nytt prästval aktuellt. Magistraten klagade då över kyrkoherdens stora arbetsbörda och bad att få anställa en kapellan. Enligt vad generalguvernör Banér meddelar i sin generalguvernörsberättelse21 förmådde han staden att antaga den svenskfödde Nils Hambraeus som kapellan. Ham braeus blev senare kyrkoherde i Landskrona, dock — säger Banér — »bägge delarna med besvärlighet efter de helt ogärna därsammastädes vele hava svenska präster». Samma uppgift lämnar också Hambraeus själv i en supplik till skånska kommissionen. I sitt uppträdande vid prästvalen hade inte borgarna visat någon större lust att tillmötesgå regeringens försvenskningsåtgärder. De höll hårt fast vid sina gamla privilegier och ställde sig i övrigt avvaktande inför den närmaste fram tiden. I ett av sina besvär talade borgerskapet om Hälsingborg — »en liten stad som är föga annat än som ett allmänt pass för genomresande personer, och stadens mesta näring och handel består av borgarnas ölförsäljning antingen till genomresande eller dagligen inkommande folk av landet».22 Uppgiften om stadens ringa näringar vid denna tid är missvisande, men synen på staden som utpost och trafikcentrum är fullt riktig. Många förnäma resande kom över Hälsingborg och blev bemötta med heder och vördnad av kommendanten och borgarna. Så skedde när drottning Kristina år 1667 återkom för ett besök till sitt förlorade rike. Rådsherren greve Pontus Fredrik De la Gardie skickades ner till Hälsingborg för att möta drottningen. De la Gardie for från Stockholm den 13 mars och kom till Ängelholm nio dagar senare. Härifrån begav han sig till Gustav Otto Stenbocks gård Rögle och vidare till Krapperup. En natt låg han i Farhults prästgård och en annan natt i Fleninge gästgivaregård.23 Drottningen dröjde. Resan genom Europa hade varit full av besvärligheter. I Danmark hade hon drabbats av feber och trötthet och blivit melankolisk till lynnet. Först på eftermiddagen den 16 maj tog hon sig över Sundet. Kungen av Danmark hade ställt en förgylld galär till hennes förfogande men båten var mycket liten och illa byggd, ett formligt nötskal. Till all lycka var vädret 28

Den politiska historien vackert. Det rådde fullkomlig vindstilla och man rodde över på mindre än en timme, medan artilleriet saluterade på Kronborg och svenska krigsbåtar låg ankrade på redden. När drottningen steg i land på Hälsingborgs brygga, av lossades 300 skott från kanonerna på fästningen. Hon steg upp i generalguver nörens kaross, där också De la Gardie befann sig, och under tiden paraderade hundratals ryttare och knektar på stranden. Hennes bostad i staden hade prytts med gobelänger och en baldakin av guldtyg, och i den stora paradsängen fick hon en skön vila.24 Den 18 maj fortsatte hon sin färd med en svit på hela 140 personer. Färden kan avläsas i kvittenserna över böndernas skjutsningar. Från Strövelstorps bro till Skillinge åtgick 163 hästar, som bönderna i Norra och Södra Åsbo härader skjutsade med, och lika många gick åt för skjutspasset mellan Rössjöholm och Vallens herrgård norr om Hallandsås.23 Kristinas besök i Sverige blev kort. När hon anlänt till Norrköping, möttes hon av regeringens förbud att hålla katolsk gudstjänst i landet. Hon vände då tvärt tillbaka. När hon på kvällen den 25 maj kommit till Hälsingborg, be gärde hon att få föras över till Danmark redan på natten. Bara med svårighet lyckades greve De la Gardie förmå henne att uppskjuta överresan till följande dag. Klockan nio på morgonen samlades officerarna från fästningen nere på bryggan för att bjuda drottningen farväl. Hon skulle aldrig mera återse sitt land. Vissa av stadens borgare hade tvingats att göra stora utbetalningar vid drott ningens besök i staden. Bendt Pihl hade försträckt inemot 2 000 daler och borgmästare Eggert Elers’ änka nära 1 000 daler. Ännu vid skånska kommis sionens besök i staden 1670 väntade borgarna förgäves på ersättning för sina utlägg.26 Det ingick i kommendantens skyldigheter att salutera främmande örlogsfar tyg. En cause celebre inträffade vid jultiden 1664. Den engelske ambassadören, som låg i Sundet med en fregatt, gick natten till den 23 december till segels förbi Hälsingborg. Fyra kanoner låg där skjutklara med den bäste konstapeln vid garnisonen som vakt. Han var strängeligen befalld att svara skeppet. Men fästningskanonerna förblev tysta och orsaken var att konstapeln somnat på sin post. »Det har gjort mig mycket ont således skulle förlöpa. Gud vet jag råder intet därför», skrev överste Muschamps. Konstapeln hade nu stuckit sig undan, kanske hade han rymt. Genom sin stallmästare sökte ambassadören rädda den arme konstapeln, se29

Försvenskningen dan dennes hustru uppvaktat honom med bön om hjälp. Ambassadören ville uppvakta generalguvernören med en skrivelse men hade ingen hos sig som kunde skriva franska och måste nu fortsätta resan. Kommendanten bad också om försköning »eftersom han är den bäste konstapel som här i garnisonen finns».27 Hur det gick för konstapeln framgår inte av akterna. Saluteringen var en maktpåliggande uppgift, som ibland kunde medföra di plomatiska förvecklingar. Från sin utkikspost i Hälsingborg kunde kommendan ten rapportera upptakten till en sådan händelse. En engelsk jakt med ett sände bud ombord som var på väg genom Sundet seglade närmare den svenska si dan för att slippa ifrån att stryka flagg för Kronborg. Kommendanten var för bittrad på danskarnas vägnar. Han begärde instruktion om man kunde tvinga ett främmande örlogsskepp att salutera. På återfärden månaden efteråt gick den engelska jakten med fulla segel under Kronborg, gav lösen men strök inte. Danskarna svarade med att skjuta femton skarpa skott efter henne utan att träffa. Hästesko ansåg att det var riktigt handlat, fast engelsmännen protes terade.28 Kommendanten på fästningen hade till viktig uppgift att följa danskarnas förehavanden och förbindelser med den skånska sidan. Alla resenärer övervaka des, och misstänkta besökare i staden arresterades och fördes upp till slottet för att förhöras. Stranden längs fästningen bevakades, och vakten förstärktes under vintrarna, då Sundet ibland frös till. Så skedde i början av februari 1674, då människorna kunde gå och köra med kärror och slädar mellan Hälsing borg och Helsingör. Sex överlöpare kom över från den danska sidan och togs i förhör — fem var skåningar och en dansk. Vakthållningen var mycket pres sande, men efter fjorton dagar kom en storm, som sopade bort isen, och kom mendanten drog en suck av lättnad.29 Under de sista fredsåren hade Per Hästesko ofta nyheter att rapportera från »nabolandet». Främst rörde de sig om hur den danska armén förstärktes genom värvningar och uppsättande av nya lantregementen. Ofta passerade också danska örlogsskepp från den nybyggda flottan. Medan det danska försvaret förstärktes, hade kommendanten inte mycket glädjande att berätta om de svenska försvarsåtgärderna. Arbetet fortsatte visserligen på befästningarna med en arbetsstyrka som aldrig ville bli fulltalig. Vid en mönstring i maj 1670 utgjorde garnisonen bara 318 man, och av dem var 103 soldater utan gevär. Bastionerna byggdes ut men med stadens försvar var det sämre beställt. År 1670, när Per Hästesko övertagit kommandot, konstaterade han att stadens de-

3°

Den politiska historien fension åt Sundet var så dålig att man där kunde marschera in brigadvis. Något år senare kunde han rapportera att fästningen nu var så stark att man inte behövde befara en oförmodad överrumpling, men med staden var det så dåligt beställt »som någon stad vara kan».30 Den unge kungen Karl XI kom på besök i Hälsingborg i augusti 1673 och hyllades av borgerskapet med en äreport, som rådmännen Söfren Nielsen och Sten Mauritzen låtit sätta upp.31 Han be siktigade också fästningen och stadens för svar smöjligheter, men några krafttag togs inte för att förstärka fästningsverken. Det var med dystra föraningar som kommendanten i Hälsingborg såg kriget närma sig.

1. Supplik 1660 u.d., St. skr. och besv., Häl singborg, -1718, RA. 2. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC, RA. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg in till 1850, II (Kring Kärnan 2) s. 48 f. 3. Suppliker 1670 12.4, 4.5, Sk. komm. 16691670, acta vol. CC, RA. 4. Stenbock till K. M:t 1660 4.4, RA. 5. Besvär 1660 20.10, St. skr. och besv., Häl singborg, -1718, RA. 6. Stenbock till K. M:t 1661 3.9, RA. 7. Besvär 1660 20.10, St. skr. och besv., Häl singborg, -1718, RA. Magistraten till Banér 1666 1.1, GA:GGK. 8. Supplik 1670 10.4, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC, RA. 9. Sk. komm. 1669-1670, protokoll 1670 10.4, RA. 10. Brevböcker, Per Hästesko 1671 29.1, Krigskoll. arkiv, KRA. 11. Sk. komm. 1669-1670, protokoll 1670 21.4, RA. 12. Renov. rådst. prot. 1670 19.5. 13. Besvär 1672 13.11, St. skr. och besv., Häl singborg, -1718, RA. 14. Kopiebok 1674 19.11. 15. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, II (Khvn 1955) s. 167 ff. Ba nér till K. M:t 1667 11.2, RA. 16. J. Häggman, En hälsingborgsk storbor gare från 1600-talet (Kring Kärnan VI, Hbg 1956) s. 7 ff. 17. Brevböcker, Per Hästesko 1671 29.1, Krigskoll. arkiv, KRA. Magistraten till Banér 1666 1.1, GA:GGK.

18. Lunds stifts herdaminne, red. G. Carlquist, II: 8 (Lund 1961) s. 230 ff. Fabricius, anf. arb. II s. 130 f. 19. Magistraten till Banér 1664 28.1, GA: GGK. 20. K. M:t till Banér 1664 17.2, GA: GGK. 21. Gustaf Banérs generalguvernörsberättelse 1664-1668, utg. av I. Andersson (Skr. utg. av K. Hum. Vet.-samf. i Lund XXX, Lund 1940), s. 19. Lunds stifts herdaminne II: 8 s. 50 f. 22. Besvär 1664 28.10, St. skr. och besv., Häl singborg, -1718, RA. 23. Johan Olofsson till Leijonskiöld 1667 23.2, 24.2, LMLH. 24. G. Bildt, Christine de Suéde et le Car dinal Azzolino (Paris 1899) s. 342 ff. 25. Anders Wetterman till Leijonskiöld 1667 25.7, LMLH. 26. Besvär 1668 15.3, 1669 febr., Sk. komm. 1669-1670, acta vol. T, RA. 27. Brevböcker, Wilhelm Muschamps 1664 23.12, 1665 12.1, Krigskoll. arkiv, KRA. 28. Brevböcker, Per Hästesko 1670 23.8, 27.9, Krigskoll. arkiv, KRA. 29. Brevböcker, Per Hästesko 1670 10.2, 28.2, Krigskoll. arkiv, KRA. Också danskarna höll vakt längs sina stränder. Den danska bevak ningen med ryttare och soldater var enligt Hästeskos mening väsentligt starkare än den svenska. 30. Brevböcker, Per Hästesko 1670 7.2, 27.5, 1671 17.3, Krigskoll. arkiv, KRA. 31. Kopiebok 1673 5.9. Kvittens 1673 18.8, Länsverifikationer, Malmöhus län, KA.

HÄLSINGBORGS FÖRSTA KAPITULATION Åren 1675—1676

SEPTEMBER 1675 — efter de svenska motgångarna i Brandenburg —

följde Danmarks officiella krigsförklaring mot Sverige. Redan dessförinnan hade invånarna i Hälsingborg fått känning av de ändrade förhållandena vid Öresund. I augusti månad kunde kommendanten Per Hästesko rapportera att danskarna hade lagt beslag på den svenska posten, som gick genom deras land. De hade också behållit kvar de färjor och andra fartyg som lämnat Hälsingborg och då befann sig på den andra sidan. Godset hade förts bort, och folket hade förbjudits att resa tillbaka. De svenskar som befann sig på besök i Danmark hade tagits i arrest. En råd man från Halmstad, som i nattens mörker praktiserat sig över med en fiskebåt från Helsingör, hade gett honom dessa upplysningar.1 Bland de anhållna befann sig borgmästare Eggert Elers änka och hennes son, som rest över några dagar tidigare. Han skulle gifta sig med dottern till Köpenhamns biskop.2 Kommendanten hade en ypperlig utkikspost, och hans brev till kungen är också fulla av rapporter om tilldragelser — stora och små i Sundet eller på andra sidan. För det mesta lämnar han bara korta notiser: »Två danska örlogs skepp ligga under ön Ven. Nu synes en Convordieflotta komma ifrån Väster sjön. Om de är holländare eller engelska kan jag inte veta» och »Förleden natt bragte en Göteborgskapare en Jutlandsskuta med 4 personer hit, innehållandes 36 tunnor salt. Eljest är i Sundet allt stilla.»3 Vid jultiden 1675 kom den nye generalguvernören Fabian von Fersen på be sök från Malmö för att inspektera garnisonen. Han mönstrade trupperna och vandrade genom fästningen, men intrycken var nedslående. Manskapet var utblottat, rapporterade han till kungen. Artilleristerna gick nakna och oklädda

På en kartbild i Rigsarkivet i Köpenhamn ser vi flottan med Kristian V och den danska armén ombord samlad utanför det obevakade Råå fiskeläge den 29 juni 16y6. Flottan var inemot 700 segel stark, berättar Sthen Jacobsen. De stora fartygen gick förbi Landskrona utmecl land och styrde rakt mot Råå.

D en politiska historien i den iskalla väderleken, »så att det blir många sjuka». Alla klagade över ute blivna löner och arbetspengar.4 De första dagarna i januari 1676 kunde von Fersen berätta ytterligare, att över hälften av manskapet vid garnisonen var sjukt. Uppgifterna var överdrivna. I januari fanns det två kompanier från Västgöta-Dals regemente i fästningen. De stod under befäl av kaptenerna Johan Pilefelt och Johan Gunnarsson. Dess utom låg där ett kompani av Kalmar regemente under befäl av kapten Nils Silfversparre. Inalles räknade cle 346 man, av vilka dock 102 man var sjuka. 25 man av garnisonen hade avlidit sedan förra mönstringen. Flera rymningar hade också förekommit.5 Även om större delen av de meniga ännu var strids dugliga, var det uppenbart att beredskapen var dålig i garnisonen. Fästningen måste förstärkas, eftersom den var som Erik Dahlbergh uttryckte det, »den yttersta pointen mot Danmark».6 Man grep sig också an med en del ar beten.7 Men arbetsmanskapet var alltför fåtaligt. Fersen vände sig därför till stadens borgare och vädjade till dem att själva frivilligt delta i fortifikationsarbetena till stadens försvar. Till sin stora besvi kelse fick han ett avböjande svar.8 Lika ovilliga ställde sig borgarna till ett förslag av kommendanten att de skulle ge inkvarteringspengar och låna ut säng kläder åt de officerare och soldater som hade inkvarterats i baracker inom fästningsområdet. Så länge sängkläderna användes i husen, kunde värdarna dag ligen vårda och reparera dem, skrev de. Att föra kläderna ut ur husen och upp till fästningen skulle bara leda till deras fördärv och ödeläggelse.9 Misstron mellan borgarna och garnisonsofficerarna var ömsesidig. Den nya, av Johan Wärnskiöld upprättade befästningsplan, som 1663 hade antagits av regeringen, omfattade dels kastellet kring Kärnan, dels en till denna ansluten stadsbefästning med två hela och fyra halva bastioner mot land. Man nöjde sig dock med att bygga kastellet, medan stadsbefästningen fick anstå. Generalkvar termästaren Jakob Staél von Holstein, som följde Karl XI på hans besök i Häl singborg och de andra skånska fästningsstäderna, ansåg det nödvändigt att komplettera kastellet med en stadsbefästning. Fästningen var inte bara tänkt som ett skydd mot danskarna, framhöll han i sitt betänkande. Han skrev: »Om staden var befäst enligt någon plan, så kunde detta kastell nog försvara garni sonen mot borgerskapet, vilket ock synes vara meningen med detsamma.»10 Om detta var de militära myndigheternas syn på fästningen, var det naturligt att borgarna vägrade deltaga i förstärkningsarbetena! Strandvakten förstärktes med ryttarpatruller. Detta var nödvändigt också 3 - 689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen av inre skäl. Det visade sig nämligen att unga bönder och drängar föredrog att fly över till den danska sidan hellre än att riskera att bli utskrivna till knektar i den svenska armén. Vid nyårstiden 1676 fick generalguvernören be sked om att några unga bondsöner en natt tagit sig över i en gammal båt från Kullen till Själland. En ryttarpartrull hade gripit deras gamle far nere vid stranden och fört honom till fästningen i Hälsingborg. Det framgick vid förhö ret, att han velat följa med ungdomarna.11 När som helst kunde man vänta ett danskt anfall över vattnen. General guvernören och kommendanten rapporterade noga de danska krigsfartygens rörelser i Sundet. Ett rykte gick i januari 1676, att danskarna ämnade upprätta sitt brohuvud vid Hälsingborg. Ryktet skulle senare visa sig vara sant. Fabian von Fersen inrättade också sitt försvar härefter. De fåtaliga infanteriregementen som fanns i Skåne förläde han mellan Hälsingborg och Malmö, medan rytteriet bildade en bakre linje. I själva Hälsingborg inkvarterade han två kompanier dragoner av Göran Sperlings Skåne-Jämtland-Bohusläns dragonregemente. De stod under befäl av major Kasper Goes och kapten Per Weinholz. Dragonerna var dåligt underhållna. På tre år hade de inte fått några kläder, skrev han, »och det stackars folket är nu naket». Underhållet i garnisonen var så dåligt att de snart flyttades bort från staden. På Krapperup och de andra adliga husen upp mot Kullen förläde generalguvernören också dragontroppar — tjugo man på varje ställe.12 På skilda sätt sökte man lista ut danskarnas planer och krigsförberedelser. När det engelska postbudet i mitten av januari 1676 kom över Sundet till Hälsingborg mecl diplomatposten, bjöd kommendant Hästesko honom upp på fästningen och förplägade honom med starka drycker. Han förhörde honom om danska truppsammandragningar på Själland, men fast Hästesko söp honom »trunken», kunde han inte få ur honom något mera intressant än att fienden ännu inte var tillräckligt stark för att våga ett angrepp mot Skåne.13 En engelsk kapten David Mortimer kom något senare över från Köpenhamn. Han hade varit i tjänst på det danska skeppet Nettelbladt och hade nu helt legalt fått avsked på egen begäran för att återvända till England. Fersen för hörde honom själv. Han berättade att den danske kungen hade för avsikt att i egen person följa med armén över Sundet. Kristian V skulle nu bege sig till Helsingör, medan man samlade överskeppningsbåtar och en styrka på 12 000 man. En annan engelsman, en köpman John Cowper, kom också över från Danmark och berättade i huvudsak detsamma som Mortimer.14

Kort Förslag uppå Helsingborgs Guarinson, som nu på Castellet logerade ähro (Ur Rullor i6j6: 14, KRA) Artolleriet

Capiten Stycke Junker Sergiant Constabler Dito i läran Hantlangere Noch dhess Bestälningspersoner Tygskrifware Grofsmed Timmerman

1 1 1 11 8 11 1 1 1

6 8 U 8 241 40 3

1 2

Stabspersoner Präst Barbierer Phrofoss

Infanteriet

Utaf Öfwerste Vickens och Wulfklous Regimentet Commenderade Smålenningar Gapitener

Lieut, och fendricher Feltwebler och Sergianter Ringare befäl Corporaler Trummesl. och pipare Gemene Friska Noch Siuke Commenderade Rymbde Dödhe

1 1 1

Helsingborgh den 31 Maj A. 1676. P. Hästeskoo

Den 29 juni 1676 rapporterade kommendant Hästesko till krigskollegium: »Nytt att notificera haver jag intet annat utan nu sökes med högsta flit alla fästningarna här i landet att proviantera, vartill tages utav alla de omkring liggande adliga godsen spannmål och tjänligt slaktfä. Uti Sundet ligger två danska fregatter och tvenne danska caper ter. Emellan Ven och Köpenhamn sam las en hop farkoster, varigenom förmenas att de danske skulle hava någon dessein (plan) här på landet.»15 Vad kommendanten såg ute på Sundet var själva upptakten till den danska landstigningen i Skåne. Senare på eftermiddagen den 29 juni ankrade den danska flottan med kung Kristian ombord — nära 700 segel stark enligt Sthen Jacobsen — utanför Råå fiskeläge söder om Hälsingborg. På flottan befann sig fälthären på 14 000-15 000 mani mer än hälften av dem var ryttare. Sthen Jacobsen, den välunderrättade kyrkoherden i Kågeröd som skrev en samtida krönika om kriget, säger att stranden låg oskyddad. När de första danska båtarna närmade sig stranden, fick de syn på en bondkvinna. Hon fördes ombord och kunde berätta för kungen att det inte fanns en enda svensk man till lantvärn. »De Danske loe allesammen höijt i vasrett, der de hördte, at de Svenske vare borte, och at de uden nogett arbeid och uden nogen mandss forliiss

Försvenskningen kunde faa fodefaeste på dett skiönne Skaane, som var den fornemmeste brud her skulde dandzess om.»16 Vid mörkrets inbrott hade allt fotfolk och artilleri kommit i land. Nästa dag landsattes också rytteriet. Med en del av trupperna ryckte generallöjtnant Niels Rosenkrands fram mot Hälsingborg.17 Den svenske generalmajoren Johan Benedikt von Schönleben förde vid denna tid befäl över ryttarpatrullerna mellan Hälsingborg och Kullen. Så snart han fick besked om den danska landstigningen drog han sig tillbaka från staden med kavalleriet och dragonerna. Kommendanten Per Hästesko skyndade sig att beslagta en stor kvantitet råg, malt och annan proviant från de förbittrade borgarna och förde den upp till fästningen, där han stängde in sig med sitt folk. Under de sista månaderna hade det skett ständiga växlingar i garnisonens styrka. Dragonkompanierna följde med Schönleben, och de båda kompanierna av Västgöta-Dals regemente hade förlagts till Landskrona, där de senare skulle kapitulera. Kvar var nu kapten Silfversparres kompani av Kalmar regemente samt ett kompani av Jön köpings regemente under befäl av den gamle kapten Johan Finderus. Dessutom fanns artillerifolk att betjäna de 36 kanonerna på fästningen. De stod under be fäl av löjtnant Lars Trafvare. Enligt ett förslag över garnisonen, som Hästesko insände i slutet av maj, räknade den 280 meniga, av vilka 40 ännu var sjuka. Artilleristerna räknade 30 man.18 Det fanns gott om ammunition och livsmedel i fästningen. Färskt dricksvatten kunde man hämta ur fästningsbrunnen. Den 29 juni, när bud kom till Hälsingborg om den danska landstigningen vid Råå, gick stadens borgmästare Bendt Pihl, som nu adlats Pihlcrona, upp till kommendanten på slottet. Han bad honom på magistratens och borgerskapets vägnar att inte i oträngt mål utan blott om nöden så krävde göra staden någon skada med sina kanoner eller sätta eld på husen. I gengäld erbjöd Pihl crona honom en dusör på 200 riksdaler eller 100 dukater såsom borgerskapet »alltid varit vana att ihugkomma de andra kommendanterna med en tämmelig discretion». Hästesko svarade att han gärna ville vara borgarna benägen och till tjänst utan K. M:ts skada. Om säkerheten så krävde, måste han dock göra det som slottet kunde konserveras med. Och därmed avtågade borgmästaren.19 Fredagen den 30 juni marscherade danskarna fram mot Hälsingborg. På vägen mötte de magistraten i samlad trupp som överlämnade stadens nycklar till den danske kungen. Denne tog borgerskapet i sitt beskydd och lät därefter besätta staden.

Den politiska historien

Detta kopparstick av P^omeyn de Hooghe visar hur Hälsingborgs slott bombar derades av danskarna den 2 och 3 juli i6j6. Konstnären var inte åsyna vittne till belägringen och hans framställning av fästningen och staden är grovt miss visande (se sid. 199). På fästningsvallen vid borgporten urskiljer man en svensk flagga med tre kronor i fältet, medan den fyrkantiga Dannebrogen skymtar i röken från det danska batteriet till höger på bilden.

General Rosenkrands började under tiden uppföra batterier och öppna löp gravar mot fästningen. Han kom långt fram med sina kanoner och mörsare och anställde skador på husen inne i fästningen. En av danskarnas granater sprängde ett krutförråd med fjorton tunnor krut i luften. Samtidigt rasade fästningsbrunnen samman, så att garnisonen inte längre kunde få något färskt vatten. Moralen var redan tidigare undergrävd bland besättningen, och fast Hästesko sökte uppmuntra soldaterna, lade dessa enligt vad kommendanten uppger på fjärde dagen ner sina vapen och vägrade att slåss. På natten den 4 juli mellan klockan 10 och 12 såg sig Hästesko tvungen att kapitulera. Förlusterna hade varit ringa på båda håll. Danskarna förlorade endast ett tjugotal man, bland dem general Rosenkrands själv, som träffades

Försvenskningen av en dödande kula, när han stack upp huvudet ovanför löpgraven för att rekognosera. Hästesko tågade ut ur fästningen med 250 man. Enligt kapitula tionsakten skulle svenskarna överföras till Sverige. Danskarna tolkade bestäm melserna så att soldaterna först överfördes till Helsingör och därefter på fartyg till det svenska Riga. Vid ankomsten dit återstod endast 118 soldater och 10 artillerister, en siffra som bekräftar biskop Hakvin Spegels uppgift, att folket »led mycken skada och olägenhet, innan det hinde till Sverige».20 Kommendanten Hästesko fick kvarstanna i arrest i Helsingör, tills han be talat sina skulder till borgarna i Hälsingborg. Detta skedde på begäran av fyra borgare, hos vilka kommendanten lånat pengar för garnisonens räkning.21 Hans största borgenärer var Niels Jensen Morsing och handelsmannen Peter Kniphofs änka Margrete. De oblidkeliga borgarna krävde att han skulle infria sina re verser, den ena till Kniphof på 261 daler och den andra till Morsing på 206 daler, innan han lösgavs ur arresten.22 »Den föregående kommendanten är inte älskad bland borgarna och andra», skrev den nye danske kommendanten i Häl singborg. »Fienden hade börjat plundra under den sista drabbningen, men våra egna har gjort det värre och fullbordat det. Han själv är en underbar man.»23 Några dagar senare släpptes Hästesko ut ur arresten mot löfte att inte lämna Helsingör.24 Från Danmark lyckades han smuggla ut ett par brev till den svenske kungen. Han redogjorde i dem för de händelser som föregick kapitula tionen och riktade svåra anklagelser mot några av sina närmaste män.25 Den främsta orsaken till kapitulationen, var garnisonens ringa styrka, förklarade han. Det fanns bara 130 man friska. På andra dagen gjorde garnisonen uppror, vilket Hästesko endast med svårighet kuncle stilla. Beklagligt nog fanns det inte några officerare »av courage», som kunde hjälpa honom, annars hade han kunnat hålla staden fem-sex dagar längre. Hade hans folk bara velat fäkta, så hade han kunnat få det bästa ackord. Han bad nu kungen om hjälp med de cirka tusen daler, som borgerskapet försträckt honom med. Kapten Finderus kompani på 170 man var det första som gjorde uppror mot sin kapten, rapporterade han vidare. Ingenjören, proviantmästaren och kassören hade upphetsat besättningen till rebellion. Artillerilöjtnanten var inte värd att äta vid K. M:ts bord. Han var dagligen så full av brännvin att han inte kunde röra sig. Inte heller hade han lärt att ladda en mörsare. Han bad också kungen att arrestera fästningens kaptener, var de uppenbarade sig. Slutligen riktade Hästesko en rad bittra anklagelser mot borgerskapet. »Det kan inte nogsamt beskrivas, huru lättfärdigt det hälsingborgska borgerskapet

Den politiska historien på den svenska nationen smälar (hånar)», skrev han. Särskilt gällde det hans borgenär Niels Morsing och Peder Hansen samt kyrkoherden i staden Hans Hiort. De beskylldes för att ha korresponderat med danskarna före kriget och gett dem rapporter om allt som passerade. I Kullen hade de haft sin rapport plats. Den skånska adeln infann sig flitigt vid det danska hovet, och den gamle snapphaneledaren Svend Poulsen Gönge — den i litteraturen berömde Göingehövdingen — var nu 400-500 man stark. Vid Hälsingborgs övergång till svenskarna i slutet av december 1676 blev Per Hästesko frigiven av danskarna. Samtidigt flydde hans borgenärer över till Danmark. Men hans bekymmer var därför inte ur vägen. Sedan han återvänt till Hälsingborg, blev han snart på nytt insatt i arresten, denna gång anklagad för att ha uppgivit fästningen utan orsak. För att fria sig vände sig Hästesko till rådstugurätten i Hälsingborg och be gärde att vittnen skulle höras om hans uppträdande under belägringen.26 Flera personer vittnade om vad de hört, när de svenska soldaterna fördes ut som fångar ur fästningen. En man hade hört kapten Finderus säga, att kommen danten gått omkring på vallarna och delat ut sina sista pengar till soldaterna för att de skulle fortsätta att slåss. Handelsmannen Johan Ennes d. y. stod nere vid bryggan när folket över fördes till Helsingör. Han hörde då en underofficer säga: »Gud förlåte kapten. Vi måtte hellre fäktat än gå denna vägen.» En lång soldat, som brukat gå i Ennes hus och arbeta, hade sagt att kapten Finderus varit orsak till detta: »Vi skulle gå den långa vägen.» Också rådman Johan Andersson Brunnberg, som under denna tid varit fången i Helsingör, hade hört soldater på Kronborg klaga över kapten Finderus, som gjort dem modfällda och förskräckta. Alla hade enligt Brunnberg berömt Hästesko, som visat ett manligt och modigt upp trädande. Trots att borgarna i Hälsingborg vittnade till Hästeskos fördel, fick han kvarstanna i arrest på Hälsingborgs fästning ända till sommaren 1677, då han sändes upp till Stockholm för att stå till svars för en generalkrigsrätt.27 Krigsrätten sammanträdde första gången den 21 juni 1677 och hade sitt sista sammanträde den 19 november samma år. Under denna tid förhördes ett stort antal vittnen, bland dem även underbefäl och meniga, som varit med vid ka pitulationen och nu tjänstgjorde på olika fästningar i Sverige. Rättegången gällde två skilda mål, dels anklagelsen mot Hästesko för hans kapitulation utan orsak, dels Hästeskos anklagelser mot kapten Finderus för feghet och för sök till uppror. Alla punkter granskades noga.

Försvenskningen Hästesko fick först uppge skälen varför han uppgav fästningen. De viktigaste var att fästningen var svag och ofullkomlig, manskapet otillräckligt och fiendens eld alltför stark. Fästningens krutförråd hade sprängts i luften och brunnen hade rasat samman, så att manskapet inte kunde få något vatten. Moralen var redan tidigare undergrävd, och befälet, särskilt kapten Finderus, hade upp hetsat folket mot honom. Dessa punkter genomgicks nu en efter en. Erik Dahlbergh, som kände till fästningen rätt väl, intygade att befästningarna var ofullkomliga och verken be klädda med ris. I övrigt gick vittnesmålen emot Hästesko. De krigsartiklar som gällde för en fästningskommendant gav honom icke rätt att kapitulera så länge mat och dryck fanns att få och fästningsmurarna ännu gav skydd. Det var vis serligen brist på proviant i själva fästningen, men Hästesko kunde i tid ha häm tat sådan i staden och lagrat i fästningen. Och så länge öl fanns, behövde han inte klaga över brist på vatten. Dahlbergh sökte visserligen skydda kommendanten genom att framhålla att en fästning av Hälsingborgs karaktär i längden kunde betvingas genom eld och kanonad, men en annan militär, krigsrådet Gustaf Oxenstierna, gick emot honom och förklarade: »Han hade likväl 200 man att besätta orten med och sålunda väl kunnat avbida någon extremitet (ytterlighet, stormning), eftersom han ändå hade det höga tornet, därutur han hade kunnat ackordera och lika fullt erhålla samma ackord.» På den första punkten — bristen på proviant — var krigsrätten snart enig: »Så länge som en kommendant har öl och bröd, så kan eller bör han för brist på vatten icke uppgiva en ort.» Den andra punkten — de svaga fästningsverken — vållade inte heller krigs rätten något svårare problem. Inga värn hade nedskjutits eller raserats. Kom mendanten hade i flera år haft order att reparera och bygga på fästningen. Eftersom han inte utfört denna »defension», kunde han inte heller på denna punkt frias från skuld. I fråga om den tredje punkten, som gällde manskapets villighet att slåss, behövde rätten längre tid för överläggningar. Här kom också frågan om kapten Finderus’ ansvar in i bilden. Enligt vad Hästesko uppgav, hade han på tredje dagen varit tvungen att läsa krigsartiklarna för de trupper som stod vid de olika portarna. På femte dagen, då fiendens eld var stark — fienden hade då tagit kontereskarpen (fästningsgravens yttre brant) och sköt genom skottanglar (skottgluggar) och brukade blinder (skydd för kanoner och manskap) — började 40

Från de?% danska belägringen av Hälsingborg i juli i6y6 föreligger en plan, som visar hur försvaret var ordnat inne i fästningen. Av planen, som förvaras i Riksarkivet i Stockholm, framgår att de fyra bastionerna försvarades av resp. kommendanten Hästesko, kapten Finderus, kapten Silfversparre och artillerisergeanten med vardera 20 man. I de fyra ravelinerna mellan bastionerna låg 28 man i varje. I det runda S:t Mikaels torn mot Öresund (norr om nuvarande Terrassen) höll 36 soldater vakt, meda?i 20 man låg i den södra ravelinen, som skyddade ingången till fästningen. Sammanlagt var 208 man av hela garnisonen i stridbart skick. Planen kan vara en partinlaga i rättegången mot Hästesko och upprättad i efterhand. Namnen på bastionerna har blivit förbytta på skissen.

Försvenskningen folket att göra uppror i de värn som var vända mot staden. Hästesko ville sända kapten Finderus dit, men denne hade vägrat. Rätten ansåg att Hästesko inte handlat med tillräcklig kraft. Han borde ha tagit de ovilliga soldaterna »för huvudet», eftersom han hade hela ansvaret. Hästesko svarade att »han visste fuller vad han i så måtto skolat göra, men där var intet mera än trenne kaptener, så kunde han ock inte straffa hela garniso nen, eftersom den var svag, så att han hade nog att göra med fienden. Kunnan des så i hastigheten icke besinna sig, dem antingen med krigsartiklarna att av straffa eller själv lägga handen därmed.» Argumenteringen var inte stark, och efter en överläggning ansåg krigsrätten att kommendanten skulle ställas till ansvar för sitt uppträdande enligt krigsar tiklarna. Fast han var adelsman, beslöt rätten att han skulle hållas i arrest, så att han inte rymde. Ordföranden i rätten, fältmarskalken Gustaf Banér, med delade till tröst för den hårt prövade Hästesko att det här rörde sig om en rannsakning, och att arresten varken var något straff eller någon nesa. Arresttiden skulle Hästesko tillbringa i sitt eget hus. Beslut härom fattade man den 23 juli. Bara tre dagar senare samlades man för att rannsaka över Hästeskos anklagelser mot Finderus. Hästesko nämnde först sina vittnen bland borgarna i Hälsingborg och bifogade intyg av några militärer, proviantmästaren Håkan Thorsson Råberg — som också var rådman i staden —, ingenjör Sven Wassander och fortifikationskassören Lars Germundsson. De gav honom goda vitsord och intygade att han förhållit sig väl. Han hade gått från post till post och uppmuntrat dem. De kom också med ankla gelser mot Finderus: han hade varit gensträvig mot sin chef. Rätten granskade noga vittnenas uppgifter. Vad borgarna berättade var bara anclrahandsuppgifter, och av de övrigas berättelser var det svårt att bilda sig en helhetsbild av vad som verkligen hänt i fästningen under belägringen. Det behövdes flera vittnesuppgifter. De officerare och meniga som tjänstgjort på fästningen var till stor del förlagda på Vaxholm. De kallades nu till Stockholm och — heter det i beslutet — »intet gives dem till känna orsaken», detta för att de inte i förväg skulle få tillfälle att konferera och jämföra sina uppgifter. Också Hästeskos vittnen skulle förhöras på de platser där de tjänstgjorde. Den 30 juli, när krigsrätten sammanträdde på nytt, hade många vittnen in funnit sig. Gevaldigern fick i uppdrag att se till att de inte talade med varandra i de rum där de var samlade. Därefter inkallades man efter man. Fänrik Jacob Fell hade tjänstgjort i ravelinen åt stora tornet. Han hade sett 42

Den politiska historien fienden komma upp »utan om graven på backen vid Anders Jorgensens hus» (uppför sänkan ungefär vid nuvarande Hallbergs trappor). Man hade då börjat skjuta på dem från fästningen. Garnisonen hade hållit sig väl, »men visste intet, eftersom han eljest låg i graven». Sedan brunnen fördärvats, hade de druckit spisöl, »och hade därmed nog». Ett annat vittne — en småländsk soldat Sven — berättade att han stått vid Ängelliolmsporten under belägringen. Han hade inte märkt någon ovillighet under belägringen. Alla hade velat slåss. Kommendanten gick »i några dygn» från den ena posten till den andra och uppmanade dem att fäkta. Två gånger hade han läst krigsartiklarna för dem. En annan småländsk soldat — Per Månsson i Björknäs — hade stått på vakt vid samma port. Han intygade att kapten Finderus alltid varit på sin post. Det saknades dem inte någon proviant, förrän elden fördärvade huset, men de led inte någon nöd. På femte dygnet fick de bara ett stop (1,3 liter) öl per man och dag, »men de som gingo ifrån deras post, de kunde få något mera», tilläde han harmset. Vittnesmålen var samstämmiga. Inga soldater kände till någon »rebellion» (upproriskhet). De besvarade elden bra, de led ingen direkt nöd, eftersom de hade mat och öl, och de visste inte heller av någon oenighet mellan kommen danten och hans officerare. Ingen kunde heller förklara varför kommendanten gått omkring och läst krigsartiklarna. Först den 8 oktober sammanträdde krigsrätten igen. På nytt gick man igenom akterna, bland dem Hästeskos brev från arresten i Helsingör, i vilket han an klagade Finderus för förräderi. Han hade inte uppmuntrat sitt folk att slåss. Han hade begärt att kommendanten skulle söka ackord med fienden och till råga på allt hade han rivit ner sin kompanifana från stången, »därmed till kännagivandes att änden var för handen, då ock det gemena folket äntligen blev helt försagt och desperat gjort». Det var anklagelser som gällde livet för Finderus, men han försvarade sig väl. Inga vittnen stödde anklagelserna. Alla intygade att kaptenen velat slåss. Den nedrivna fanan kunde han förklara. Stången hade skjutits sönder, och han hade räddat fanan från att förstöras genom att slita loss den. Finderus hade inga anklagelser att rikta mot kommendanten som så hårt an gripit honom. Han tyckte att Hästesko skött sig väl under belägringen. Varför angrep Hästesko då honom så hårt? Finderus ansåg att det var gammal avund som låg bakom. Han hade blivit placerad i Hälsingborg på begäran av överkom-

Derma praktmålning av okänd konstnär, visande den segerrike Kristian V till häst under belägringen av Hälsingborg i juli i6y6, hänger på Gisselfelds slott på Själland. I bakgrunden syns de belägrande danska styrkorna, stadens hus med Mariakyrkan, fästningen och danska fartyg i Sundet framför Kronborg. Till höger: Avsnitt av praktmålningen föreställande Kristian V, visande detaljer från belägringen. Ett batteri av kanoner och mörsare beskjuter fästningsver ken. I förgrunden syns det danska lägret, som består av runda och fyrkantiga tält. Till vänster skymtar vi en trupp pikenerare och till höger rycker danskt kavalleri fram anförda av en pukslagare och två trumpetare. Om avbildningen av staden och fästningen, se sid. 199.

Försvenskningen mendanten i Skåne, general Martin Schultz von Ascheraden, och ända sedan första stund hade Hästesko varit emot honom för den sakens skull. Den 19 november samlades rätten igen. Man konstaterade att kapten Finderus inte gjort sig skyldig till förräderi. När han skickades ut för att ackordera om fästningens kapitulation med danskarna, hade Hästesko inte velat ge honom några skriftliga förslag hur ackordet skulle utformas. Hästeskos förklaring här till var märklig: »efter såsom kapten Finderus inte själv kunde läsa, så höll han onödigt att för honom upprätta några punkter». Beskyllningen var osann. Som krigsrätten framhöll för honom, hade Finderus länge tjänstgjort som regementsskrivare i både Tyskland och Sverige och kunde läsa både svenska och tyska. Hästesko ändrade nu sin förklaring — men på ett olyckligt sätt. Han hade haft så stort förtroende för Finderus, att han trott honom kunna agera bättre utan att vara bunden av några ackordspunkter. Rätten ställde sig helt på Finderus’ sida. Man enades om att det var en »länge fattad jalousie», som var orsaken till att kommendanten sökt bringa kaptenen om halsen. Domen samma dag löd på att kapten Finderus befriades från de beskyllningar som Hästesko i brev framfört mot honom. Samtidigt skulle Finde rus släppas fri ur det »svåra och långsamma» fängelse, där han suttit på grund av kommendantens anklagelser. Finderus återgick därefter i tjänst vid Jönköpings regemente. Överste Häste sko tycks aldrig ha blivit dömd. Han benådades av Karl XI men återfick aldrig något militärt befäl. Han dog på sin gård Björnarbo i Uppland år 1698, 63 år gammal. Han hade ställts inför en övermänsklig uppgift som kommendant och försvarare av Hälsingborgs fästning år 1676. Hans anklagelser mot kapten Fin derus var orättvisa och gör ett olustigt intryck, men någon möjlighet att under en längre tid försvara Hälsingborg hade han inte. Själv blev han ett offer för en försummad och misskött försvarspolitik.28 Först många år efter kriget tycks borgarna i Hälsingborg ha fått någon ersättning för sina försträckningar till garnisonen.

1. Hästesko till K. M:t 1675 21.8, RA. 2. Leijonskiöld till K. M:t 1675 8.11, RA. 3. Hästesko till K. M:t 1675 23.9, 28.10, RA. 4. von Fersen till K. M:t 1675 20.12, 1676 5.1, RA. 5. Rullor 1676: 11-14, KRA. 46

6. Erik Dahlberghs dagbok, utg. av H. Lundström (1912) s. 176. 7. Se nedan sid. 164 ff. 8. von Fersen till K. M:t 1676 24.2, RA. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, III (Khvn 1955) s. 24.

Den politiska historien 9. Kopiebok 1675 30.9, 26.10. 10. Stael von Holsteins betänkande 1673 20.11, Fortifikationens arkiv, KRA. Jmf. L. W:son Munthe, Kungl. Fortifikationens his toria II (1906) s. 516. 11. von Fersen till K. M:t 1676 14.1, RA. 12. von Fersen till K. M:t 1676 5.1, 30.1, 21.2, 29.3, 24.4, RA. 13. von Fersen till K. M:t 1676 17.1, RA. 14. von Fersen till K. M:t 1676 17.1, 8.3, 12.3, RA. 15. Brevböcker, Per Hästesko 1676 29.6, Krigskoll. arkiv, KRA. 16. Sthen Jacobsen, Den Nordiske Kriigs Krönicke, utg. av M. Weibull (1897) s. 36. 17. N. P. Jensen, Den skaanske Krig 16751679 (1900) s. 125. 18. Rullor 1676: 14, KRA. 19. Borgmästares och råds attest 1677 26.2, Bunt 11, Bjärsjögårds arkiv, UUB. 20. Hakvin Spegels diarium, Krigshist. handl., RA; tryckt av K. K. Gjörwell i Det svenska biblioteket (1757). 21. Kniphof m. fl. 1676 14.7, Bunt 11, Bjär sjögårds arkiv, UUB. 22. Morsing till K. M:t 1677 18.1, Kniphof

till K. M:t 1676 4.8, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 23. Conrat Wechman till K. M:t 1676 9.11, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 24. Hästesko 1676 8.7, Bunt 11, Bjärsjögårds arkiv, UUB. 25. Hästesko till K. M:t 1676 24.7, 3.8, RA. 26. Konvolut med vittnesmål från februari och mars månader 1677, i bunt 11, Bjärsjö gårds arkiv, UUB. 27. Hästesko till K. M:t 1677 23.7, RA. Krigskollegii protokoll 1677 26.5, 1.9, KRA. En stor akt om fästningens kapitulation finns i Generalauditörens arkiv, RA. 28. Hästeskos kvittens 1681 31.3, bunt 11, Bjärsjögårds arkiv, UUB. — Flera författare, bl. a. C. A. Ossbahr (Mynt och medaljer, slagna för främmande makter i anledning av krig mot Sverige (1923) s. 121) och Hans Wåhlin (Scania antiqua (1931) s. 68), uppger att överstelöjtnant Hästesko blev dömd från livet och avrättad. L. W:son Munthe påstår likaledes (Kungl. Fortifikationens historia, III: 1 (1908) s. 365), att Hästesko blev halshuggen. Dessa uppgifter är felaktiga.

HÄLSINGBORG I DANSK HAND År 1676 D..„—. . . . . . för att belägra och erövra den starka fästningen i Landskrona. Överallt i Skåne hälsades danskarna som befriare. Generalguvernören Fabian von Fersen er känner detta i ett brev till den svenske kungen. Det var inget hopp att få någon säd av bönderna, ty militären hade illa hanterat, slagit och huggit dem, vilket »utrotat den lilla tillgivenhet de kunna ha haft för den svenska kronan».1 Skåningar anmälde sig till krigstjänst i den dragonkår som Svend Poulsen Gönge organiserade, och i Loshult i göingebygden blev den svenska krigskassan bort förd och skingrad av ett bondeuppbåd från flera socknar.2 I juli och augusti månader föll Landskrona och Kristianstad i danskarnas händer. Av skånska fästningar var endast Malmö fortfarande svenskt. Karl XI och hans fåtaliga trupper måste dra sig tillbaka och lämna de skånska pro vinserna. Det såg ut som om det danska blixtanfallet hade lyckats. Efter Hästeskos kapitulation hade danskarna inlagt en mindre styrka i Häl singborgs fästning. Denna förstärktes i början av augusti med tre kompanier av det första själländska regementet. De stod under befäl av överstelöjtnant Georg Möller, som nu övertog kommendantskapet på fästningen.3 Om stämningen i staden under den första dansktiden berättar ett intressant förhörsprotokoll med byfogden Christoff er Andersen och Knud Olsen Vognmand.4 Den engelske köpmannen John Cowper hade som redan nämnts kom mit över från Danmark strax före krigsutbrottet och hade goda förbindelser med de svenska ämbetsmännen. Efter fästningens kapitulation kom han på be sök i Hälsingborg; det var i början av augusti 1676. Tidigt en morgon, berättade han inför rätta, kom Knud Olsen till honom i sällskap med flera andra per soner. Knud frågade varför Cowper kommit till staden och vidare: »Var är nu de svenske skälmar och tjuvar?» Cowper svarade: »Knut, inte så hård, Jag är en 48

D en politiska historien fri person, har intet att beställa med den ene eller den andre parti.» Men Knud fortsatte att ropa: »De har som skälmar ränt ifrån oss och vill inte defendera (försvara) oss. De har oss utplundrat och stulit bort mina hästar som skälmar och tjuvar.» Cowper sökte försvara svenskarna: i krigstider måste ju alla handla som soldater. Men, berättade han, »då steg byfogden Christoff er Andersen fram med sin käpp i hand och såg skarp och bitsk på mig och sade: Ja Guds död. Efter lag är de skälmar och tjuvar.» Cowper vek då undan och förklarade att svens karna själva fick svara för sina gärningar. Han ville bara bli lämnad i fred, och de danska officerare som kommit tillstädes under uppträdet, hjälpte honom att komma bort. Det är en ovanligt levande scen från krigets första månader, då danskarna var ensamma herrar i Skåne och ännu inte börjat ägna sig åt rekvisitioner och plundringar på samma sätt som svenskarna. De blev snart tvungna att tillgripa samma medel. En första krigsförvaltning upprättades i Hälsingborg av presidenten i krigs kollegiet Johan Körbitz och räntmästare Henrik von Stöcken. I början av juni inkallade de de skånska ständerna till ett möte i Hälsingborg, men resultatet var dåligt — bara några få infann sig.5 De blev därför tvungna att påbjuda att varje hel gård skulle leverera ett bröd i veckan till lägret och fästningarna. Dessutom skulle tolv hela gårdar tillsammans leverera en oxe, en gås, ett par höns och ett lamm i veckan. Varje socken skulle leverera sin proviant samtidigt, och kyrkoherden skulle med en attest intyga att antalet gårdar i socknen över ensstämde med det som uppgavs vid leveransen. Särskilda kommissarier skulle övervaka att bönderna riktigt fullgjorde transporterna. Bönderna levererade till en början villigt proviant och fourage till den danska armén och de danska fästningarna. I Hälsingborg infann sig de bönder som bodde inom ett avstånd av en och en halv mil från staden. Men proviant förvaltningen stördes och föll efter hand samman, sedan svenskarna på senhös ten återvänt till Skåne. I kungörelser som upplästes i kyrkorna förbjöds bön derna vid hot om dödsstraff att leverera livsmedel och andra varor till de danska trupperna och garnisonsorterna. Danskarna svarade med samma mynt. Bely sande är en skrivelse som kommendanten i Hälsingborg i november skrev till prosten och kyrkoherden Rasmus Hofgaarcl i Kropp.6 Prosten fick order att i kyrkorna i Luggude härad låta uppläsa en proklamation, som förbjöd leveran ser till den svenska armén. Om någon bonde bröt mot detta förbud, skulle han straffas till liv och gods och hans gård skulle uppbrännas. Alla varor skulle 4 - 689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen levereras till Kristian V:s trupper och fästningar, »eftersom han är den rätte herre och arvkung här uti landet». Försörjningsläget försämrades för fästningen. Bönderna vågade inte infinna sig med leveranser i samma utsträckning som tidigare, utan kommendanten var tvungen att skicka ut sina ryttare på fourageringar i bondbyarna. I början av november klagade han över den stora sjukligheten i garnisonen. Det rådde brist på proviant och fourage, och tjugo ryttarhästar hade dött av hunger dels i slot tet, dels på vallarna. En hjälpsändning hade nu anlänt med ett danskt fartyg till staden, men kommendanten klagade över att hans hästar var så uthungrade och fördärvade att de inte kunde draga upp provianten och ammunitionen i det dåliga vädret och på den elaka vägen uppför det höga berget till fästningen. Han behövde därför hjälp av 50-60 båtsmän från fartyget, som med hackor och stänger kunde jämna vägen så att provianten kunde fraktas upp till fäst ningen. Manskapet led inte bara brist på proviant utan hade också bekymmer med vattnet. Fästningsbrunnen var förstörd, och garnisonen måste tills vidare hämta sitt vatten ur vallgravarna, där de döda hästarna ännu låg kvar. I november månad lät emellertid kommendanten borra två hål i klippan. Man fann fem friska vattenådror och kunde fylla två stora vinfat med vatten. Det var så mycket som garnisonen behövde om dagen, kunde kommendanten med stor tillfredsställelse rapportera till krigskollegiet i Köpenhamn. Däremot var det mycket trångt på slottet. Garnisonens styrka växlade mycket nu som under den svenska tiden. I början av november låg det bara två kom panier om 236 man i Hälsingborg. Det fanns bara plats för 80 man i de båda små logementen, och de flesta soldaterna måste sova under öppen himmel och söka hålla sig varma vid öppna stockeldar. De sjukas antal ökade — av den lilla styrkan var 33 man sjuka. Det värsta var att det rådde brist på ved i fästningen, eftersom bönderna trots uppmaning inte infunnit sig med någon sådan.7 Från Hälsingborg företog den danske kommendanten flera smärre expeditio ner. För att försvåra svenskarnas framryckning lät han bränna broar runt staden och lägga beslag på svenska proviantvagnar. Beridna snapphanar infann sig och överlämnade fångna svenska soldater till kommendanten. Han förhörde dem och kunde genom deras berättelser lämna kontinuerliga rapporter om till ståndet i Karl XI :s armé. Den danska armén hade i oktober gått i vinterkvarter i ett fem mil brett 5°

-HjutröT

tfjltrrtfa

CtrtU'

ftflutsiiifit

PtMm'c

st^Uik.- v

>x^afc6*.aawiwij

}<rri* Ptf<

Efter erövringen av Hälsingborg i juli i6j6 förlädes delar av den danska armén i kvarter i nordvästra Skåne. På denna karta, som förvaras på Det Kongelige Bib liotek i Köpenhamn, finns uppgifter om trupper som låg förlagda i Bjärelandet och området däromkring. Förläggningsskissen ingår i den danska krigsdagboken och den visar bl. a. hur generalmajor Duncan hade sitt kvarter i Sönnarslöv, medan han förberedde sin framryckning mot Halland.

bälte från Karup i Bjäre härad utmed Rönneå ända till Herrevadskloster. Vid nyheten om svenskarnas ankomst lät kung Kristian den 21 oktober dra samman armén till Östra Ljungby, som låg ungefär mitt i området. I stället för att hålla stånd vid Rönneå beslöt kungen att dra söderut mot Malmö, för att lägga sig mellan denna ännu svenska fästning och Karl XI:s armé.

Försvenskningen 1 slutet av oktober bröt Karl XI med den svenska armén in över den skånska gränsen vid Fagerhult och ställde marschen direkt mot de danska vinterkvar teren norr om Hälsingborg. De förhuggningar danskarna gjort på alla vägar över Hallandsås och mot Småland hindrade framryckningen. Först den 26 okto ber gick Karl XI över Rönneå vid Ebbarp. Då hade danskarna redan utrymt sina kvarter, och därmed var den stora fälttågsplanen misslyckad. Något snabbt avgörande kunde Karl XI inte nå utan var i stället tvungen att raskt skaffa fram livsmedel åt trupperna ifrån de förtvivlade och revolterande bönderna. I stället för att direkt förfölja den danska armén ställde kungen sin marsch mot Hälsingborg där han hoppades finna proviant.8 Kvällen den 29 oktober kunde kommendanten på Hälsingborgs fästning rap portera att fienden endast stod 1 1/2 mil från staden, 16000 man stark, mest ryttare och dragoner. Ett vackert artilleri hade han hos sig.9 Nästa dag nådde svenskarna fram. Kommendanten hade en styrka på ungefär 400 man. Då denna var för svag att ta upp strid om staden, lät han den efter en fäktning återtåga till fästningen. Kommendanten berättar i en skrivelse att en svensk trumpetare framförde ett budskap till honom från den svenske kungen. Denne förbjöd honom att i fort sättningen skicka någon båt eller proviant från stadens brygga. Han avvisade denna begäran liksom också ett förslag att han skulle komma fram till kontereskarpen på fästningen och tala med någon hög svensk officer. Också ett för slag om kapitulation tillbakavisade han. När svenska trupper ställde upp till strid på Maria kyrkogård vända mot axeltorget, där utfall kunde tänkas, besköt han dem med både kanoner och musköter från vallarna, så att de måste dra sig in på gatorna.10 Svenskarna ville inte inlåta sig på någon stormning utan i stället gav Karl XI tillstånd till att staden plundrades för att trupperna skulle komma över pro viant. Sthen Jacobsen uppger i sin krönika att ett stort byte togs från borgarna och av danska officerares efterlämnade bagage, som ställts in i husen.11 Efter tre timmars plundring tågade svenskarna därifrån. De efterlämnade 5 fångar och 60 döda, uppger kommendanten i sin berättelse till kungen. Nästa dag kom en fiendestyrka tillbaka och plundrade staden igen. På nytt avvisade kommendan ten ett anbud om kapitulation. Åtskilliga personer bland dem flera danska officersfruar hade fått fristad på fästningen. Han hade räddat bagage, rustvagnar och brödkärror undan svenskarna, men hästarna led sådan brist på fourage, att de av hunger åt upp skanskorgarna. 52

Den politiska historien Ytterligare uppgifter om striden i Hälsingborg får vi av ett förhör med en dansk ryttare Christen Andersen, som befann sig i Hälsingborg under plund ringen.12 Han berättade att svenskarna trängde in i staden vid halvtretiden på dagen. De danska soldaterna samlade sig på nordsidan av kyrkogården och fäktade mot fienden men blev besegrade. De sjuka danska soldater som lämnats kvar i staden blev ihjälslagna. Två ryttare och en soldat, som låg sjuka på golvet i det hus ryttaren bodde i, blev dödade. Själv hade han sökt sig högst upp i huset men höll där på att bli dödad av några halländska bönder. De ville betala till baka danskarna för de plundringar de utsatts för under den danske generalmajo ren Duncans marsch mot Halmstad. En svensk löjtnant hade räddat honom. Om borgarnas öden berättade ryttaren att några blev dödade, men de flesta hade i förväg räddat sig upp på slottet. Dagen efter plundringen begärde kom mendanten, att borgmästaren Bengt Pihlcrona skulle skaffa fram proviant till fästningen, eftersom garnisonen led nöd. Borgmästaren förklarade att det inte fanns någon proviant i staden. Kommendanten lät då soldaterna själva gå ned och skaffa sig vad de behövde i husen. De tog inte bara livsmedel, berättar Sthen Jacobsen, utan allt som fanns, vilket »gärna sker när soldaten får tilllåtelse och en kommendant må då söka proviant var han kan få».13 Pihlcrona hade fraterniserat med de svenska trupperna, som kom till sta den, och hade följt dem efteråt till Karl XI:s läger.14 Kommendanten ansåg det därför naturligt att skicka över först borgmästarinnan och sedan vid hans återkomst borgmästaren till Helsingör. Också Pihlcronas svärson, rådmannen Herman Schlyter, fick senare följa samma väg, fastän han enligt kommendanten var en from och recllig man och trogen den danske kungen. Flera andra hälsingborgare drog frivilligt över Sundet till Danmark. De for fram och tillbaka mellan Hälsingborg och Helsingör och förde bort sitt mesta lösöre från staden, berättar kommendanten.15 I Pihlcronas hus fanns bara en väldig kittel kvar, som soldaterna fick användning för. De borgare som var kvar i staden gjorde sitt bästa för att skaffa sig proviant, men de var illa ställda, eftersom krigsfolket — både det svenska och det danska — plundrade dem grundligt. Kommendanten fortsatte att rapportera hem under den följande månaden: om långsamt inflytande proviant från landsbygden, om lyckade utfall mot kring strövande svenska ryttarpatruller och om förhör med svenska fångar och skånska snapphanar. Men det stora avgörandet föll inte här utan på slätterna vid Lund. Efter segern den 4 december 1676 blev Karl XI herre på den skånska lands-

Försvenskningen bygden, medan danskarna drog sig tillbaka till sina tre fästningar i Skåne, Hälsingborg, Landskrona och Kristianstad. Den svenske kungen var ivrig att fullfölja segern och valde att belägra Häl singborg, som var den svagaste fästningen. Den 15 december intogs själva sta den. Erik Dahlbergh har i ett brev till Gustaf Banér berättat några detaljer från stormningen. En grupp svenskt fotfolk understödda av kavalleri gick till anfall mot Landskronaporten, medan en annan grupp samtidigt anföll Strand porten. Under tiden höll sju skvadroner av Nils Gyllenstiernas och Otto Wellingks regementen till häst vakt vid de gamla stadsverken för att hindra fien dens kavalleri att bryta sig ut och undkomma till Landskrona. Om de danska ryttarna ställde upp på platsen framför och kring kastellet, hade svenskarna till uppgift att kasta dem tillbaka ned i staden. För att hindra en utbrytning vid Ängelholmsporten, höll kungen själv vakt på fältet utanför med en stor mängd fotfolk.16 Danskarna hade redan hunnit överföra större delen av kavalleriet, och kvar på slottet var bara 60 hästar. Staden togs genast och utan svårare strider. Liv gardet till häst, som tog del i striden, hade endast 4 stupade och 11 sårade.17 Karl XI:s fältpredikant Hakvin Spegel, som följde armén, berättar i sin dagbok att staden var mest öde och övergiven av borgerskapet, »som förmedelst en vrångsint politik flydde ifrån sin konung och tog tillflykt hos sin fiende» — det är kungens ovilja mot skåningarna som här kom till synes. Dahlbergh berättar vidare i sitt brev till Banér att Karl XI hade för avsikt att erövra Hälsingborgs fästning. Som ledare för belägringsstyrkorna hade han utsett generallöjtnant Martin Schultz von Ascheraden, och till hans förfogande hade han ställt 2 000 knektar och 4 skvadroner till häst. De skulle med minor och mörsare tvinga fästningen att kapitulera. Därefter skulle man innesluta Landskrona och Kristianstad, så att svenskarna kunde få vara i fred i sina vinterkvarter. Medan dessa trupper förlädes i staden, hölls andra styrkor i be redskap vid Bälteberga, halvvägs mot Landskrona.18 Efter slaget vid Lund hade den danske kungen utnämnt överste Gregor Alard Schönfeldt till kommendant i Hälsingborg efter överstelöjtnant Georg Möller. En del trupper hade kastats in i fästningen. Vid uttåget uppgick garnisonen till 16 kompanier om sammanlagt 449 man.19 Sedan kommendanten avvisat ett första anbud att kapitulera, började svenskarna sätta upp palissader inne i staden tvärs över gatorna för att försvåra utfall från slottet och hindra förstärk ningar från sjön. De besköt också fästningen.

Den pol itiska historien Sthen Jacobsen, som är väl informerad, säger att inneslutningen av slottet inte var mera effektiv än att kommendanten varje natt kunde låta gå bud över till Helsingör och få besked tillbaka. Ja, en natt red 40 ryttare ut från slottet och tog sig upp mot Hallandsås. I Torekov kom de över båtar, med vilka de tog sig över till Själland.20 Auditoren Johan Lorendt Schröder, som under belägringen vistades på slottet, berättar att man hade gott om proviant och ammunition.21 Hans uppgift be kräftas även av andra vittnen. Ett krutmagasin hade visserligen sprängts i luften, varvid en del artillerister hade blivit dödade, men i övrigt hade bara en officer blivit skjuten och en annan sårad. Också på den svenska sidan sprängdes ett hus. Det var en gård som låg nära slottet och som svenskarna använde till upplag för ammunition. Med denna gård avses möjligen stadens skola, som låg vid Norra Kyrkogatan invid kyrko gårdsmuren. Det var en grundmurad byggnad, som lämpade sig väl som krut magasin. Gården blev helt förstörd. Den 30 december beslöt kommendanten att kapitulera utan att i förväg ha hållit något krigsråd med sina officerare. Auditoren Schröder berättar att han deltog i förhandlingarna med svenskarna. Förhandlingsvillkoren var till en bör jan goda. Besättningen skulle uttåga med flygande fanor och överföras till Helsingör. Man skulle t. o. m. få ta med sig två kanoner och en mörsare. Men plötsligt undertecknade kommendanten kapitulationsakten uppe på slottet, och auditören fick sedan inte ens gå upp dit och hämta sina saker. Kapitulationen var ogynnsam för danskarna. Besättningen fick inte medföra vapen, krut, fanor eller musik. Alla vagnar och hästar och all utrustning skulle kvarstanna i fästningen. Detta gällde också artilleriet. Officerare och soldater skulle endast få medföra ett stycke proviant. Allt nationellt folk som tillhörde svenska länder och provinser liksom alla överlöpare och fångar skulle utlämnas. Bestämmelsen innebar att snapphanarna föll i svenskarnas händer för att av rättas.22 I ackordet nämndes inte någonting om tiden och platsen för garnisonens över sättning till danskt område. Detta förbiseende är graverande för kommendanten och bestyrker Sthen Jacobsens misstanke, att denne lät övertala sig att kapitulera för 1 000 dukater.23 Sedan danskarna väl överlämnat fästningen, bestämde Karl XI att de skulle föras genom hela Sverige till den norska gränsen för att avlämnas där. Detta skulle vara straffet för att danskarna skeppat över de svenska garnisonerna

Försvenskningen i Hälsingborg och Landskrona till Riga. Fångarna blev hårt behandlade. Två ryttare, som var med på en del av marschen men sedan lyckades rymma, berät tade att de under de första åtta dagarna måste leva på ett stycke bröd och lite kött och fläsk. Mat fanns inte att köpa. De förklarade vidare att en stor del av folket hade rymt under vägen. Andra sköts av svenskarna, sedan de blivit utmattade och sjuka och inte längre kunde följa med på marschen. Det var omkring 700 man som den 31 december 1676 tågade ut ur Hälsing borg. I den hårda vintern fick de marschera ända upp till Jämtland och fram till den norska gränsen. Först den 12 juni 1677 nådde de fram till Trondheim. Då återstod knappa 160 man av hela truppen.24 »Aff dette exempel kand en commendant laera udi sin accord at vaere meget forsichtig och slett indtet godtroendiss», säger Sthen Jacobsen.25 När Schönfeldt i slutet av juli 1677 anmälde sig till tjänst i det danska lägret vid Landskrona, blev han arresterad och ställd inför krigsrätt. Den 9 augusti dömdes han skyldig till att utan tvingande nödvändighet ha överlämnat Häl singborgs fästning. Han fick avsked ur den danska armén, och hans svärd bröts sönder av bödeln.26 1. von Fersen till K. M:t 1676 2.7, RA. 2. A. Åberg, Snapphanarna (Sthm 1951) s. 89 ff. 3. N. P. Jensen, Den skaanske Krig 16751679 (1900) s. 133. 4. Protokoll 1677 1.3, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. 5. Körbitz och Stöcken till K. M:t 1676 7.7, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 6. Möller till K. M:t 1676 18.11, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 7. Möller till K. M:t 1676 5.11, 10.11, Krigs koll., Indk. Breve, DRA. 8. För de direkta krigshändelserna se bl. a. P. Sondén, Nils Bielke och det svenska kaval leriet 1674-1679 (1883) s- 38 ff. 9. Möller till K. M:t 1676 29.10, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 10. Möller till K. M:t 1676 2.11, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 11. Sthen Jacobsen, Den Nordiske Kriigs Krönicke, utg. av M. Weibull (1897) s. 66. 12. Forhör og Udsagn af Fänger, Overlöbere og andre 1675-1679, Krigskoll., DRA. 13. Sthen Jacobsen, anf. arb. s. 66. 56

14. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, III (1955) s. 69 och där an förda källor. 15. Möller till K. M:t 1676 16.11, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 16. Dahlbergh till Banér 1676 16.2, Krigshist. handl., Karl XI vol. XVIII: 4, RA. 17. F. Wernstedt, Kungl. Svea livgardes his toria, IV (1954) s. 95. 18. Se även Wernstedt, anf. arb. s. 95. 19. Krigshist. handl., Karl XI vol. XVIII: 4, RA. 20. Sthen Jacobsen, anf. arb. s. 81. 21. Schröder till K. M:t 1677 27-2> Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 22. Ackord 1676 30.12, Krigshist. handl., Karl XI vol. XVIII: 4, RA. Jmf. Accordspunkter 1676 30.12, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 23. Sthen Jacobsen, anf. arb. s. 81. 24. Ole Rasmussen og Laurs Jensen 1677 14-3> Forhör og Udsagn af Fänger, Overlöbere og andre 1675-1679. DRA. 25. Sthen Jacobsen, anf. arb. s. 83. 26. Jensen, anf. arb. s. 220.

CARL HÅRDS KOMMENDANTSTID Åren 1677—1678

■Ü. Å NYTT KUNDE svenskarna tåga in i Hälsingborgs fästning. Kommen dant var nu översten Carl Hård af Segerstad, en äldre militär med lång er farenhet från svenska och utländska arméer. Under de ett och ett halvt år han satt på slottet skrev han ett hundratal brev till Karl XI, och dessa rapporter är en givande läsning, därför att man genom dem kan följa kriget på ett viktigt avsnitt av stridsområdet. Karl XI prisade honom också vid ett tillfälle för hans flit att nästan varje dag berätta om vad som hände i Sundet och vid det danska Landskrona.1 Hård berättar om fiendens många utfall från Landskrona. Nyårsdagen 1677 var 300 proviantsökande danska ryttare i Filborna by och drog därifrån till Allerum, där de fattade posto på kyrkogården. På kvällen tågade de hem igen. För att skydda sig mot fientliga landstigningsföretag lät Hård sätta ut särskilda bondevakter, som skulle hålla ständig beredskap längs kusterna. Dessa bonde vakter var sällan framgångsrika. I mars 1678 lade två fientliga skärbåtar i land i Hittarp. I det dimmiga vädret kunde soldaterna smyga sig fram till bonde vakterna, som alla var djupt inslumrade. De sköt några bönder fördärvade, till fångatog sex och skrämde resten på flykten. Några dagar senare gick soldater från skärbåtarna i land vid Kullen. Också här blev vakterna övermannade och flera hus brändes upp, innan fienden gav sig åstad.2 Ännu svårare härjningar skulle danskarna prestera. I april 1678 trängde en dansk styrka in i Ängelholm, drev bort den garnison som låg vid en nyanlagd skans och brände staden. Hård var mycket orolig, eftersom Bjäre härad där med låg öppet för snapphanarnas härjningar. Så skedde också; de brände bl. a. Torekov och Båstad. Hård lät skicka ut en ryttarpatrull från Hälsingborg och drev bort snapphanarna från Ängelholm. I stället samlade de sig på Kullen, ett hundratal man starka.3 Snapphanarna var i flitig verksamhet som kunskapare och medhjälpare åt

Försvenskningen danskarna i det lilla kriget. Än tog de till fånga en kronofogde eller en kyrko herde som misshagat dem och förde honom till Landskrona, än dödade de svenska soldater och lade beslag på vapen, post och proviant. Kommendanten klagade bittert över dem. »Snapphanarna ligga vid Billesholm, Geddesholm och Hässlunda, så en postiljon har svårt att taga sig igenom med brev», skrev han i maj 1677.4 De snapphanar som togs till fånga och infördes till Hälsingborg blev föremål för en grym hämnd. I augusti 1677 förhörde kommendanten några fångna snapphanar, alla »arga karlar», enligt vad han försäkrade viceguvernören Gö ran Sperling. En av snapphanarna, Christoffer Nielsen, hade tidigare varit i tjänst hos borgaren Brodde Povelsen i Hälsingborg, men sedan blivit ryttare vid det skånska kavalleriet. Därifrån hade han rymt och anslutit sig till en trupp snapphanar, som lydde under Per Christoffersen och haft sitt läger vid Herrevadskloster. De hade skjutit svenska soldater vid Norra Vram och Bjuv. En annan, Per Andersen, hade varit med snapphaneledaren Pehr Röhr på Söderåsen och dödat fyra soldater vid Knutstorps herrgård, som hade en svensk garnison. En tredje snapphane, Niels Perssen, hade tjänat under den kände snapphanekaptenen Eskild Nielsen på Hallandsås och skjutit svenska soldater vid Bjärsgård och i skogen vid Boarp. Den fjärde snapphanen Niels Haagesen hade följt den danske ridfogden i Bjäre härad Wulf Raun på en expedition mot Krapperups slott i december 1676. De hade fört bort spannmålen från gården och dessutom tagit blyet från Krapperups torn — sannolikt för att tillverka kulor. Snapphanarna dömdes vid en kommissorialrätt till döden genom stegling, men innan domen hann gå i verkställighet, lyckades två av dem, Christoffer Nielsen

och Niels Haagesen, undkomma genom en djärv rymning. Den ene

av dem

tog sig med hjälp av spikar uppför den 10 famnar höga muren och

kom ut på taket, där han kom över ett rep. Med detta hjälpte han upp sin kamrat,

och i mörkret och stormen lyckades de ta sig över några portar, ner

i vallgraven

och genom palissaderna på andra sidan. De övrigaavrättades.

I december 1677 avrättades ytterligare tre snapphanar genom rådbråkning, hals huggning och stegling på fästningen.5 Också andra misstänkta satt inspärrade på fästningen. I början av oktober lät Hård arrestera en »hop» kvinnor, som anklagades för att ha farit över till Danmark i strid mot den svenske kungens plakat. Fiskarna i Råå hade satt över dem. Hård hade fått veta att de fortsatt att föra över folk olovandes. Natten till den 6 oktober 1677 lät han därför bränna ner Råå fiskeläge.

Den politiska historien De fattiga och förarmade kvinnorna överlämnades till magistratens dom. Åklagare var stadens underfogde Olle Persson. Kvinnorna erkände att de av oförstånd rest över till Helsingör för att söka komma över några kläder. Magis traten fann deras sak ömkansvärd och rekommenderade dem till kungens nåd. En av kvinnorna, Knud Olsen Vognmancls piga Inger Olufsdotter, som också arresterats av kommendanten, frikändes, eftersom hon haft kungligt tillstånd att besöka Landskrona på sin husbondes vägnar. Det fanns, förklarade magistraten, inte någon skillnad mellan Landskrona och Helsingör i kungens plakat, efter som båda var fientliga orter. Kommendanten vägrade att godkänna magistratens milda domar. »Det synes vara som om den ena korpen gör inte gärna skada på den andra», skrev han till Sperling. Han bad därför viceguvernören att ge magistraten en reprimand. Sina angrepp mot magistraten fortsatte han i ett följande brev: »Dessa borgare äro och hava varit så länge jag här varit haver mycket tröge i det som till K. M:ts tjänst länder och är väl att de icke bliva förskonte med den månatlige kontribution.» Kvinnorna fick under tiden kvarstanna i arresten.6 I fästningen satt också andra fångar. Den mest remarkable var kyrkoherden i Hässlunda, Fredrik Clausen Wilschiött, som i början av februari 1677 införts i fästningen misstänkt för otrohet mot den svenska kronan. Han fick tillstånd att mot kaution bosätta sig hos en ärlig man nere i staden i väntan på över hetens dom. Johan Ennes d. y., Niels Nielsen och Oluf Michelsen hörde till de borgare som gick i borgen för honom och lovade en för alla och alla för en att han inte skulle avvika från staden eller det hus han var inlogerad i.7 I oktober skrev kommendanten och bad om besked om hur han skulle förfara med kyrko herden. Inget hände och ännu våren 1678 satt prästen i arrest i Hälsingborg. Senare kom han över till Danmark, där han blev kyrkoherde i Ribe stift. Han var en av de få präster som inte gjorde något försök att efter kriget återfå sin skånska församling.8 Det var att döma av kommendantens klagomål ofta trångt på slottet. Vid ett tillfälle klagade han över att förutom delar av sitt eget regemente ha att föda femtio överlöpare och fångar. Garnisonen växlade som vanligt i styrka mel lan 100 och 300 man. Proviant hämtade han från bönderna och de kringliggande herrgårdarna. En gång tog Hårds ryttare i beslag fem bondkärror, som var på väg till det danska Landskrona med livsmedel. Två av bönderna blev skjutna, medan de andra tre fördes in till förhör och dom på fästningen.9 Själv var kommendanten missnöjd med sin ställning och bad upprepade

Försvenskningen gånger att få komma bort från »denna leda kulan». Han hade inte kommit i åtnjutande av högre lön och traktamente än en vanlig kapten, trots att han gav ut mer än han fick in till spioner och postiljoner. Han bad om att få komma till Malmö. »Jag ligger här som en fånge, uti en stuga, som är därhos mitt kök, visthus, sove- och skrivestuga, allt i ett rum», klagade han en gång.10 Förslag var uppe att ersätta honom med överstelöjtnant Jakob Ogilvie vid Kalmar regemente, men planen verkställdes av någon anledning inte utan Hård fick fortsätta att olustig över sitt dystra öde föra befälet i Hälsingborg.11 Som framgått av det föregående var Hård mycket misstrogen mot de kvar varande borgarna.12 Han gjorde också vad han kunde för att få bort skåning arna från stadens ledande ämbeten och ersätta dem med uppsvenskar. Medan borgmästaren Bengt Pihlcrona satt fången på kastellet i Fredrikshavn,13 rekom menderade Hård till borgmästare ad interim den svenskfödde Magnus Paulin. Denne hade tidigare varit inspektor hos grevinnan Marie Sophie De la Gardie på Krapperup och skulle bli Hårds trogne medhjälpare i staden.14 Pihlcronas kollega, den svenske borgmästaren Gabriel Hilleton hade som maren 1676 lämnat Hälsingborg och flytt till Markaryd, där han under kriget med stor energi arbetade på att mobilisera de småländska bönderna mot dans karna och snapphanarna. När danskarna första gången besatte Hälsingborg, gick rådmannen Anders Jörgensen dem till handa och utnämndes av dem till borgmästare i Hilletons ställe.15 Han flyttade sedan över till Danmark, medan hans hus togs i beslag. Han ägde de stora Billegårdarna i hörnet mellan Stor gatan och vägen från slottsporten till strandbryggan.16 De användes under Hårds tid som corps de guardie. Jorgensens efterträdare som rådman blev kronofogden Andreas Hysing, som samtidigt utsågs till accismästare och tullnär i staden.17 Som ett led i samma försvenskningssträvanden har vi att se Hårds rekommendation av Peter Röring d. ä. till stadsskrivare. Röring, en trogen och flitig man, hade tidigare varit kronofogde i Luggude och Södra Åsbo härader.18 Kungen hade uppfyllt Hårds önskan att få till staden »ett par ärliga svenska män», som han kunde ha någon lit till. Med borgarnas trohet var det illa be vänt, menade Hård. »Jag dragés mycket med denna magistrat och borgare för de vilja icke rätta vägen,» klagade han vid ett tillfälle våren 1677.19 Hård demonstrerade också på allt sätt sin misstro mot borgarna. Den gamle byfogden Christoffer Andersen lät han julen 1677 anklaga för spionage och satte honom i arresten tillsammans med de övriga fångarna på slottet.20 60

Den politiska historien Särskilt förbittrad var Hård över stadens kyrkoherde, den lärde Hans Hiort, som räknades som Peder Winstrups efterträdare på biskopsstolen.21 På eftersommaren 1676 hade Hiort hållit en uppseendeväckande predikan i Lund om den lycka som vederfarits Skåne att ha befriats från det egyptiska oket. Det var oförsiktiga ord. I januari 1678 skrev den minnesgode Karl XI till Hård och bad honom undersöka hur det förhöll sig med »en något eftertänklig pre dikan» som det ryktades att Hiort skulle ha hållit.22 Hård gjorde en noggrann undersökning men uttalade på förhand sina far hågor för att det skulle bli svårt att finna några vittnen »förty den ena korpen hugger inte gärna ögat ut på den andre». I värsta fall kunde man tvinga sex eller åtta av de förnämsta borgarna att under ed säga prästens »spottsliga» ord. En vecka senare kunde han rapportera att han ännu inte lyckats över tala någon att berätta om prästens predikan — ett uttalande som vittnar om den goda sammanhållningen bland borgerskapet.23 Tio dagar därefter berättar han att han fått höra innehållet i predikan av en man, som dock inte ville vittna. Hårds uppfattning var att prästen inte var värd att sitta här på orten för en sådan otrohets skull. På kvällen den 16 februari flydde kyrkoherde Hiort tillsammans med sin hustru till Landskrona. »Är väl att han är härifrån», var Hårds kommentar.24 Hiort återvände aldrig till sin församling. Han slog sig ner i Köpenhamn och dog där 1684. Mer än tjugo år senare rullades historien upp igen. Hiorts son Fredrik, som slagit sig ner i Hälsingborg, skrev våren 1699 till K. M:t och beskyllde Hård och borgmästare Paulin för att bära skulden till faderns olycka. Paulin hade nämligen satt sådan skräck i kyrkoherden att han flytt till Landskrona utan att tidigare ha haft någon förbindelse med danskarna. Efteråt hade Paulin bemäktigat sig hans fars beslagtagna egendom. Först ett och ett halvt år senare tog Paulin till orda för att försvara sig. Fred rik Hiort var fattig och ville bara komma över faderns egendom, skrev han. I själva verket var det inte Paulin som skrämt kyrkoherden att rymma utan hans eget »onda samvete och hjärtats längtan till de danska».25 Borgmästare Paulins försvar är inte hållbart. Detta framgår klart av Hårds båda brev till kungen i februari 1678. På lösa rykten kunde man inte få kyrko herden avskedad. I stället föreslog Hård att man skulle varna honom för att kommendanten snart skulle sätta honom i arresten. Då skulle Hiort kanske förlora nerverna och fly från staden som en annan ogärningsman. Efter Hiorts 61

Försvenskningen flykt kunde Hård också belåtet konstatera att anslaget redan var fullbordat. Av allt att döma använde kommendanten sig av borgmästare Paulin när det gällde att skrämma kyrkoherden »genom andra eller tredje man».26 En stor del av stadens borgerskap befann sig på den danska sidan. I februari 1678 tillsatte viceguvernören Sperling en kommissionsdomstol över de präster, fogdar och borgare som brutit sin trohetsed och flytt över till den andra sidan. Över hundra borgare från Hälsingborg, Lund, Ystad, Karlshamn och Ronneby kallades att stånda inför denna domstol. Av dem kom inte mindre än 82 borgare från Hälsingborg, och bland dem befann sig stadens hela forna överklass.27 Om tillståndet i den öde staden lämnar kommendanten några uppgifter i sina rapporter till generalguvernören. Han hade lagt beslag på alla båtar som låg uppdragna på stranden och bränt upp dem. Landshövding Leijonskiöld hade gett honom order att använda virket i de öde husen till eldbrand åt solda terna — det framgår dock inte av rapporten om denna order gått i verkställig het. Däremot meddelar han i januari 1677 att han var i färd mecl att bryta ner den stora stadsbryggan för att förhindra oförmodad landstigning.28 Kompletterande uppgifter lämnar den engelske köpmannen John Cowper som våren 1677 vistades i den »eländiga» staden för borgmästare Hilletons räkning.29 Billegårdarna, som borgmästare Anders Jörgensen ägde, var mycket förstörda och sönderbrutna. Alla hus som tillhört de flyktande borgarna hade tagits i beslag och plundrats. Bengt Pihlcronas, Herman Schlyters och Svend Pihls hus hade berövats gods och varor för 8 000 riksdaler. Många borgare hade flytt, andra hade dött och dör ännu dagligen, skrev han. Ungefär samtidigt höll man i Helsingör förhör med några av de personer som kommit över från Hälsingborg. Hans Mustards änka Ellen berättade att allt överrede på bryggan hade tagits bort. Några fartyg fanns inte, och det var vid dödsstraff förbjudet att ge sig ut och fiska i Sundet. Tio-tolv kanoner låg skjutberedda nere på stranden. Och studiosus Hans Christensen, som varit informa tor hos borgmästare Pihlcrona, berättade att kommendanten låtit befästa slottet med en hel hop palissader och att femtio ryttare låg inkvarterade i borgar husen.30 En del borgare återvände till staden. Rådmannen Söfren Christensen fick kommendantens tillstånd att komma över. Med honom for gästgivaren Brodde Povelsen och tullaren Willem Arendtzen.31 När Brodde Povelsen i februari 1678 återvände, lät kommendanten arrestera honom nere vid bryggan och föra honom upp på slottet. Han togs senare i förhör på rådstugan i närvaro av borg-

Den p olitiska historien mästare, råd och tolv borgare. Brodde berättade att han på grund av sjukdom varit tvungen att fara över till Danmark. Samtliga borgerskapet gav honom ett gott vitsord, och Hård lät honom därför mot borgen slå sig ner hos sin hustru i huset vid Södra Storgatan.32 Vad borgarna själva tänkt inför alla omvälvningarna vet vi inte mycket om. I de personliga brev som finns bevarade från krigsåren uttrycker de sig med en naturlig försiktighet. De innehåller mest hälsningar från de kvarvarande. »I dag kom Hogen Torsens könne hiem, och Johan Andersen er her och beder at du lä der Marne Hans Ugis vide, at Hans Rafn er dod och alle hindis soster-born er i Helsingör, och Peder Broersen ligger for doden», rapporterar Hans Chris toffersen från staden i mars 1677. Rådmannen Söfren Christensens hustru Janniche skrev till sin svåger Oluf Nielsen och berättade om hur illa plundrat huset var vid Södra Storgatan. Det är som att sätta bo på nytt, säger hon och fortsätter: »icke sörger jeg saa möget for det vi miste som jeg gör for det fremmende vi haffde» och hon hoppas att dessa inkvarteringar skall bli lika ängsliga och rädda, som de gjorde henne. En svensk trumpetare, en liten kortvuxen karl, fet och tjock och klädd i svarta kläder hade stulit deras hästar och vagnar samt kistor och kläder. Men, för klarar hon, »hand schal icke faa stort gaffn aff det, for ieg schal bede Gud hand schal straffue ham». Samma klagomål möter vi också i ett tredje brev. Det är skrivet av en person som återvänt till Hälsingborg. Vad som i hans frånvaro hänt med hans hus, kan inte pennan beskriva, säger han. Han talar om den stora inkvartering, plundring och våld som drabbat hans hustru. Afen, säger han — och detta var kanske en devis för de flesta invånarna — tålamod övervinner allt.33 Under natten den 5 april 1677 ryckte en dansk styrka på fyra bataljoner längs strandvägen från Landskrona fram mot Hälsingborg. De möttes av eld från kanonerna på fästningen men trängde ändå fram till staden. Klockan fem på morgonen ställde danskarna upp sig med infanteriet på kyrkogården vid Mariakyrkan och kavalleriet utanför kyrkogårdsmuren. Under några timmar var staden i deras hand. Många danska soldater dödades — enligt Hårds rapport — på kyrkogården och på gatorna. När danskarna vid tretiden på dagen drog sig tillbaka, besköts de på nytt från fästningen. De efterlämnade ett sextiotal döda, medan Hård bara förlorade en enda soldat, som låg sjuk och blev ihjälslagen i ett av borgarhusen. Det danska fotfolket evakuerades efteråt i småbåtar, som seglade till Köpen-

Försvenskningen hamn, medan kavalleriet drog mot Landskrona. »Hos invånarna här i staden var stor applaudissement (glädje) vid fiendens ankomst, men över fiendens hastiga avdragande blevo de mycket snyllande (ledsna)», konstaterar den mot borgarna alltid misstrogne Hård i sin rapport.34 Också engelsmannen John Cowper, som var med om striden, vittnar i ett brev om att borgarna hälsade danskarna med glädje. »Staden är illa medfaren», konstaterar lian.35 Hård hade kunskapare — eller som han själv kallade dem spioner — i både Köpenhamn och Landskrona. Det var genom dem han fick besked om det nya företag danskarna planerade mot staden hösten 1677. Tidigt på morgonen den 19 augusti kom ett danskt parti på tusen ryttare under generalmajor Ditlef Rantzau marscherande över Råå ljung, sedan de följt strandvägen för att inte väcka uppseende. Hård lät genast skjuta alarm och svensk lösen för att visa att han var beredd. Ett femtiotal ryttare kom omsider i full galopp under slottet och förde bort borgarnas alla kreatur samt några av Hårds och hans officerares hästar. Därefter återvände de till huvudstyrkan, som stod vid Gåsebäck. Andra patruller plundrade under tiden byarna runt staden och förde bort de bästa hästarna och stutarna, enligt vad Hård berättade. Märklig är hans uppgift, att en del av borgarna återfick sin boskap, medan hans hästar var förlorade.36 »Nu skjuts nio kanonskott från Kronborg. Danska kungen är visst dit kom men», skrev Hård i maj 1678 i ett av sina sista brev. Månaden efteråt kom kung Kristian till Landskrona och tog befälet över fältarmén. Krigsrådet, som sam manträdde den 22 juni, enades om att man borde erövra Hälsingborg och sätta fästningen i sådant försvarstillstånd att den kunde hållas kosta vad det ville.37 Den 23 juni 1678 tågade hertigen av Croy med ett avantgarde på 500 man ut från Landskrona fästning i riktning norrut. På nytt drog danska trupper fram över Råå ljung. Hård, som fått besked om framryckningen, drog besättningen tillbaka till fästningen och började beskjuta de danska trupperna. Dagen efteråt följde den danska huvudstyrkan efter med kanoner och mörsare och gick i ställ ning runt fästningen. Sthen Jacobsen berättar: »Samma dag begynte de danska att kanonera och kasta bomber och granater in på slottet. Kommendanten brumlade också starkt med sina stycken, mörsare och musköter, så att det uti förstningen lät sig anse, att han ville bli hård att gå på. Men som de danska kontinuerade både natt och dag med granater och bomber, och det kom eld uti något krut som var spillt på marken, vilket löp hän till några granater, så de sprang i stycken och gjorde någon skada på folket», kom kommendanten på andra tankar.38 64

Till hugfästande av Hälsingborgs erövring i juli i6y6 lät Kristian V slå en guld medalj, av vilken ett exemplar förvaras på Nationalmuseum i Köpenhamn. Framsidans två flaggprydda kolonner symboliserar den danska maktställningen vid Öresunds smalaste del och den latinska texten (ARBITRIUM RECUPER atum) betyder »Herraväldet återvunnet». Baksidan visar Hälsingborgs fästning och stad med Kronborg i bakgrunden på i stort samma sätt som Romeyn de Hooghes kopparstick. — Vid åt ererövringen av Hälsingborg i december i6j6 lät Karl XI slå en liknande medalj, varav ett exemplar i silver finns i Kungl. Myntkabinettet, Statens historiska museum, Stockholm. Framsidan visar Karl XI, krönt med segerns lager. Vid utformningen av baksidan har man haft den danska medaljen som förebild.

Enligt kapitulationsbestämmelserna den 50 december 1676 skulle danskarna vid sitt uttåg ur Hälsingborg kvar lämna alla vagnar, hästar, munderingar, standar, fanor, pukor, trumpeter och trummor. Bland fantroféerna fanns fyra kompani fanor för drottning Charlotte Amalies livregemente till fots. Huvudmotivet på fanorna är drottningens krönta namnchiffer: CARD (Charlotte Amalie Regina Daniae) och dessutom hade varje kompani på fanan ett valspråk pä latin. Åt tonde kompaniets fana (upptill till vänster) är konserverad och utställd i Statens Trofésamling, Kungl. Armémuseum, Stockholm. De övriga tre har tillhört sjätte, nionde och tolfte kompanierna och är här återgivna efter de avbildningar som Olof Hoffman gjorde i början av 1680-talet. Också dessa avbildningar finns i Statens Trofésamling.

En väldig dannebrogsflagga om 14 dukar, 7 meter liög och ij meter lång för varas i Statens Trofésamling, Kungl. Armémuseum, Stockholm. Efter Hälsing borgs kapitulation i juli i6j6 befallde Kristian V att en stor dannebrogsflagga av samma typ som den som nyttjades på Kronborgs slott, skulle tillverkas i Kö penhamn för Hälsingborgs slotts räkning. Den hissades på Kärnan. När svenskarna tog tillbaka Hälsingborg i december i6j6, föll flaggan i deras hän der. I en inventarieförteckning från år 1685 över Karl XEs troféer i Stockholms slotts stora rustkammare omnämnes den som »röd stor fana av liårduk, som togs av Hälsingborg». I början av 1680-talet avbildades den av målaren Olof Hoff man i hans planschverk över i6y6-i6yc> års danska troféer. Den återges här efter Hoffmans avbildning. Såvitt man vet är denna stora danska fana den äldsta tvåtungade dannebrogsflagga som finns i behåll.

4f f — 689883

Den pol itiska historien Också viceguvernören Sperling hörde talas om den skada danskarna anställde på slottet. Vi har hört »treffelig» mycket skjutande från Hälsingborg i synner het i går och i dag, så man har räknat inemot 400 skott, rapporterade han till kungen. Dagen efteråt berättade en överlöpare för honom, att Hård gav de danska mycket att göra och att »dagligen mycket folk därför åtgår». Kommen danten gav folket ett gott skydd under vallarna, men batterianordningen i tornets översta våning hade fördärvats. Kanonerna som stod däruppe kunde inte längre användas.39 Den 25 juni fick Karl XI besked om Hårds beträngda läge. Efter ett krigsråd beslöt han att genast bryta upp med sin armé från Kristianstad och tåga mot Hälsingborg. Den 30 juni, då armén befann sig vid Gudmun torp, fick fältmar skalken Rutger von Ascheberg besked om att Hälsingborg hade kapitulerat. Några timmar senare mötte man överste Hård och hela garnisonen. Ascheberg skriver att kungen var »illa missnöjd» över att Hård mot hopp och förmodan hade övergivit staden. Han skickades till Hård för att fråga varför han över lämnat fästningen och fick då det överraskande beskedet att Hård endast följt kungens order.40 Historien om hur danskarna genom en krigslist kom i besittning av Hälsing borg är känd och ofta berättad. Den pålitligaste versionen finns i Sthen Jacob sens krönika. Enligt denna hade danskarna uppsnappat ett brev till Hård från den svenske kungen. Brevet innehöll en uppmaning till kommendanten att för svara sig manligen, om han blev belägrad, och inte tvivla på att han skulle få undsättning. Danskarna använde brevets stil och uttryckssätt för att förfalska ett brev, som innehöll en kunglig order att ge upp Hälsingborg. För att göra det ännu mera tillförlitligt försåg de det med kungens eget sigill, som de funnit hos den tillfångatagne generalauditören Jonas Roth. Därefter lät danskarna arrestera kyrkoherden Rasmus Hofgaard i Kropp och föra honom till Landskrona. Dagen därpå fick prästens hustru besked om att om hon inte hjälpte dem skulle hennes man sättas i hårt fängelse öch präst gården brännas ner. »Den enfoldige dannequinden» föll till föga och lät en pojke gå till kommendanten med brevet. Hård som visste att herr Rasmus var en ärlig man som aldrig befattade sig med något förräderi, satte tro till brevet. Ett fel var, säger Sthen Jacobsen, att han inte kallade samman officerarna och hörde deras åsikt om brevet. Om han gjort detta, hade han inte kommit i så stor onåd hos Karl XI.41 Sthen Jacobsen uppger inte namnet på prästens hustru. Enligt en äldre tradi5 - 689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen tion hette hon Dorotea Munthe. Helt nyligen har Gunnar Carlquist visat, att denna prästens första hustru inte haft något att skaffa med brevet. Hon dog nämligen redan omkring år 1670, och därefter gifte herr Rasmus om sig med borgmästardottern Karin Petersdotter från Kristianopel. Det är hon som är Sthen Jacobsens »enfoldige dannequinde».42 Kyrkoherden och hans hustru måste fly över till Danmark. Sthen Jacobsen tycks berätta sanningen när han uppger att händelsen gick herr Rasmus så hårt till hjärtat att han dog fjorton dagar efteråt. Också hans hustru grämde sig så djupt att hon dog någon tid senare. Att en krigslist förekommit är obestridligt. Annars skulle inte en så erfaren militär som Hård ha kapitulerat med sin 400 man starka garnison. Hans mot ståndare, hertigen av Croy, var för övrigt mycket betänksam inför läget, eftersom han saknade tillräckligt med infanteri för ett anfall och den svenska armén var i antågande.43 Överste Hård ställdes inför en krigsrätt, som dömde honom förlustig sin mili tära tjänst som chef för Närke-Värmlands regemente. Fem år senare skrev Hård till kungen och klagade över sitt långvariga elände och bedrövliga tillstånd se dan han ovetande satt tro till ett förräderibrev.44 Först år 1685 tog Karl XI honom till nåder, och sitt liv skulle Hård sluta som betrodd vice landshövding i Västernorrland.

1. Karl XI till Ascheberg 1678 8.2, tr. i Hist. Handl. 34: 1 (1951) s. 149. 2. Hård till K. M:t 1677 2.1, 1678 8.3, 12.3, RA. 3. Hård till K. M:t 1677 28.4, RA. 4. Hård till K. M:t 1677 2.5, RA. 5. Hård till Sperling 1677 13.10, 19.10, 15.12, GA: GGK. 6. Hård till Sperling 1677 6.10, 13.10, 19.10, 9.11, GA:GGK. 7. Borgensförbindelse 1677 6.2, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. 8. Hård till Sperling 1677 23.10, GA:GGK. Lunds stifts herdaminne, utg. av G. Carlquist, II: 8 (1961) s. 395 f. 9. Hård till Sperling 1677 3.9, 2.10, 6.10, GA: GGK. 10. Hård till Sperling 1677 24.9, 9.11, 31.12, GA: GGK.

11. Fersen till K. M:t 1678 31.1, Koncept, GA: GGK. 12. Hård till K. M:t 1677 7.4, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. 13. B. Pihlcronas inlaga 1677 3.4, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 14. Hård till Fersen 1677 9-5’ GA: GGK. 15. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, III (1955) s. 43. 16. John Cowper till Anders Ekebohm, u.d., Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. T. Mår tensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, I (Kring Kärnan 1) s. 128 ff. 17. K. M:t till Sperling 1677 11.12, GA: GGK. 18. Hård till Sperling 1678 8.4, GA: GGK. 19. Hård till K. M:t 1677 24.4, RA. 20. Hård till Sperling 1677 19-12’ GA: GGK. 21. Lunds stifts herdaminne 11:8 s. 233 ff.

D en politiska historien 22. RR 1678 11.1. 23. Hård till Sperling 1678 25.1, 2.2, GA: GGK. 24. Hård till K. M:t 1678 12.2, 17.2, RA. 25. Magnus Paulin till K. M:t 1700 17.12, Biografica P. 9, RA. 26. Hård till K. M:t 1678 12.2, 17.2, RA. 27. Fabricius, anf. arb. III s. 146 och där anförda källor. 28. Hård till von Fersen 1677 15.1, till Sper ling 1677 21.9, GA: GGK. 29. John Cowper till Anders Ekebohm u.d., Krigskoll., Opsnappede Breve, RA. 30. Protokoll 1677 2.4, 7.5, Forhör og Udsagn af Fänger, Overlöbere og andre 16751679, Krigskoll., DRA. 31. Söfren Christensen till K. M:t 1677 19.10, 1678 29.1, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 32. Hård till Sperling 1678 23.2, GA: GGK. 33. Hans Christoffersen 1677 7.3, Janniche Söfren Christensens u.d., Niclas Rusk (?) 1677

6.3, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. 34. Hård till K. M:t 1677 7.4, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. 35. John Cowper till Edward Halford 1677 7.4, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. 36. Hård till K. M:t 1678 16.5, RA. 37. N. P. Jensen, Den skaanske Krig 16751679 (1900) s. 353. 38. Sthen Jacobsen, Den Nordiske Kriigs Krönicke, utg. av M. Weibull (1897) s- 1^9Uppgiften om skadorna på Kärnan bekräftas i Sperling till K. M:t 1678 28.6, koncept, GA: GGK. 39. Sperling till K. M:t 1678 27.6, 28.6, kon cept, GA: GGK. 40. Rutger von Aschebergs dagbok, utg. av G. Carlquist (Karol. Förb. Årsbok 1918) s. 8 ff. 41. Sthen Jacobsen, anf. arb. s. 168 ff. 42. Lunds stifts herdaminne 11:8 s. 184 h 43. Hertigen av Croy 1678 28.7 till K. M:t, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 44. Hård till K. M:t u.d., Biografica, RA.

HÄLSINGBORG ÅTER DANSKT Åren 1678—1679 H

JL ÄLSINGBORG VAR förlorat för svenskarna, och någon återerövring

var det inte mera tal om under kriget. Danskarna installerade sig snabbt i den förfallna staden. Hertigen av Croy slog sig ner som guvernör i Hälsingborg och fick under sitt befäl en garnison på över tusen man, sammansatt av flera regementen. Till kommendant på fästningen utsågs översten Julius Ernst von Tettow. Kungen hade gett order om att staden skulle befästas på bästa möjliga sätt, så att mycket kavalleri skulle kunna förläggas dit under vintern, och det blev närmast Tettows uppgift att leda arbetet med att förstärka fästningsvallarna. Han fick låna soldater från garnisonen i Landskrona, och dessutom arbetade femhundra själländska bönder med sina hjulbårar åtta dagar i sänder, uppger Sthen Jacobsen. I slutet av augusti kunde dessutom stora delar av den danska armén — mellan 4 000 och 5 000 man — sättas in på verken. Det behövdes en »otrolig» mängd av risknippen — faskiner — att hålla den lösa och sandiga jorden som grävdes upp. Till och med kungens egna rustvagnar användes för att hämta palissader, »så ingen kan lätteligen tro vilken tillförsel det var och hur mången trött arm här på denna tid blev lagd för Hälsingborg». Det märkliga var, säger herr Sthen, att inte en droppe regn föll på de arbetande, utan väderleken var lika varm och dejlig sist i september som den brukar vara i juni månad.1 I oktober 1677 insände generalmajor Rantzau inkvarteringsrullor över den stora garnisonen.2 107 hus och gårdar hade tillgripits för infanteriregementena, och där beräknade man kunna inkvartera 2 777 man. Rullorna är noga speci ficerade med uppgifter om gårdar och soldater. Man beräknade bl. a. att 150 man skulle kunna förläggas i rådhuset. För kvalleriets del var 955 stallrum re dan färdiga. Det återstod att skaffa eller bygga rum för 400 hästar. Rantzau 68

D en politiska historien framhöll att borgerskapet var hårt pressat, och tog därför upp ett gammalt för slag, att man skulle bygga särskilda baracker åt militären. De stora gårdarna i staden hade anslagits åt ledningen. Kungen skulle ha sitt kvarter i Billegårdarna. Generalkrigskommissariatet var inkvarterat i Johan Ennes d. y:s stora hus. I Bengt Pihlcronas gård bodde proviantförvaltarna, me dan amtmannen Ove Ramel var inlogerad hos hans broder Jeppe Pihls änka och hovstaten låg i brodern Svend Pihls gård. Situationen förändrades på ett katastrofalt sätt våren 1679. I mars fick kom mendanten order att anlägga en befäst förbindelseväg från slottet till hamnen. Det var militära överväganden som låg bakom detta beslut. Under den svenska tiden hade själva staden varit öppen men lidit svårt genom plundringar. Hösten 1678 hade danskarna genom storartade befästningsanläggningar sökt förvandla Hälsingborg till en sluten stad. Det saknades emellertid trupper att besätta de långa vallarna, och nu var man tvungen att på nytt göra staden öppen. För att fästningen skulle kunna få förstärkningar från Själland måste man dock skydda vägen ner till skeppsbron genom en befäst linje.3 Ordern innebar att alla gårdar och hus som låg i vägen för denna linje måste rivas för att inte svenskarna skulle använda dem vid en belägring. Tettow med delade beslutet för amtmannen Ove Ramel och bad honom göra upp en för teckning över ägarna till de gårdar som skulle rivas. Ramel skickade in en sådan lista i mitten av mars. Den var noga specificerad och upptog 33 gårdar och »boliger» i norra delen av staden från »den rindende beck» (dvs. Strömmens vattenflöde) till kyrkan och 27 söder om kyrkan, bland dem rådhuset och prästgården. Eftersom Ramel inte fått ordern direkt från generalkommissariatet, betonade han att dessa gårdar och hus utgjorde den förnämsta delen av staden. Om de skulle brytas ner, »saa er intet meget igien tilbage». Borgerskapet var så vemodigt att det inte kunde beskrivas, och han bad nu, eftersom detta inte var nyttigt och tjänligt för Kungl. Maj:t, att denna »nedbrytning och stadens ruin» måtte förhindras.4 Men inga böner hjälpte. »Den skionne By», som Sthen Jacobsen kallar Hälsingborg, började raseras. I slutet av mars fick Ove Ramel order att ned bryta »endnu» sjuttio gårdar. Arbetet fortskrider, och husen bryts ner, rap porterades det från Hälsingborg i april.5 Själva raseringen och den befästa kom munikationslinjen skall behandlas på annat håll. Här skall bara redogöras för hur befolkningen reagerade inför sin danska överhet. Invånarna hade alla skäl att klaga. Redan i samband med fästningens kapi-

Försvenskningen tulation i juni 1678 hade hertigen av Croy avkrävt borgarna en lösensumma på 1 500 daler för att han skulle skona staden från plundring och brand. Trots detta hade plundringen börjat. Många borgare fick order att med två timmars frist lämna hus och hem, gods och förmögenhet och förfoga sig till Landskrona. Så skedde med tretton borgare, bland dem byfogden Christoffer Andersen och rådmannen Sten Mauritzen, som fick bege sig till Helsingör och som »flyktige, eländige och högstbedrövade» lämna sina hus åt plundring.6 Stadens ende präst, »vår kära själasörjare», den fromme och flitige predi kanten Erik Persson, befann sig med en del av sina församlingsbor i Helsingör. Den starka ökningen av garnisonen blev ytterst betungande för borgerskapet. I en supplik på samtliga borgerskapets vägnar klagade borgmästare och råd över den stora och »fast odrägeliga» inkvarteringen, som borgarna belastades med. Förutom rum avkrävdes de ljus, eldbrand, sängar och annan servis, »som os fattige, faa offuerblefne og mange gange hardelig udplöndrede folk» inte kunde åvägabringas. En del borgare misshandlades eländeligen med hugg och slag av krigsfolket. Många husägare och deras hustrur var döda eller hade förts bort av danskarna, och deras hästar hade berövats dem.7 Det var uppenbart att den gamla tillgivenheten till den danske kungen höll på att dö hos de förpinade borgarna i Hälsingborg. Framåt våren 1679 kom så det förkrossande budskapet att en stor del av stadens hus skulle brytas ned. Hur det gick till vid denna rasering får vi en glimt av i ett rådstuguprotokoll från år 1684. Då begärde änkan efter prosten Jacob Rasmusen Liunge i Östra Ljungby ett intyg av magistraten att hon un der kriget vistats i staden. Magistraten vitsordade att sedan danskarna i juni 1678 erövrat staden hade de plundrat den och drivit bort borgarna. Hon hade då måst följa prästen Erik Persson, byfogden och två av rådmännen till Hel singör. »Sedan blev ju staden på det mesta avbränd och nederbruten, så att änkan inte kunde ha här någon husvarelse, förrän den hugneliga freden igen erhölls», heter det i protokollet. Ett likadant intyg utfärdade magistraten våren 1683 för rådmannen Albret Tomsen, vars huvudgård i stadens

södra del blev

»över hans huvud» i grund nedriven och av krigsfolket borttagen, så att icke sten på sten lämnats kvar, »vilket ännu för ögonen ses kan».8 I de danska räkenskaperna kan man också få några glimtar av förstörelsear betet. Stora skaror bönder hölls regelbundet sysselsatta. Den 30 mars 1679 näm ner en räkenskap 66 bönder, som skulle »bryta hus ner», och den 7 april berättas 70

D en politiska historien om 78 man som ägnade sig åt samma sysselsättning. Men i första hand hölls bönderna i arbete på fästningen, dit de släpade timmer och ved, som de högg i skogen. Mursten och taksten anskaffades, och hjulbårar och spadar hämtades ur förrådet. Olika yrkesmän från staden — timmermän, klensmeder, nagelsme der, snickare, bödkare, grovsmeder och andra — kallades också upp till fäst ningen. Man reparerade också de borgarhus och stallar i staden, där manskap och pro viant skulle inläggas. Från Danmark och Norge översändes stora kvantiteter bröd och spannmål. Så rörde det sig också om stora mängder soldater och ar betare, som varje dag skulle utspisas.9 Under det sista krigsåret skärptes motsättningarna mellan den militära och den civila makten i staden. Ove Ramel beskyllde den danske stadsmajoren för att ha uppehållit de bönder som kom med proviant till staden, så att de inte kunde återvända hem på kvällen. Amtmannen hade brukat många eder och slagit till stadsmajoren, men det hade lyckats närvarande borgare att skilja de hetlevrade männen åt, innan värjorna blev dragna.10 Svend Pihl klagade över en dansk kapten vid namn Martin Wilster, som hade slagit sönder ett fönster i hans gård »med salig riksskattmästaren Jörgen Vinds vapen uti». Då Pihl klagat häröver, hade kaptenen kommit tillbaka. Han hade slagit Pihl med sin käpp och stängt honom inne i hans eget hus. Och borgmästare och råd i Hälsingborg anklagade på samma sätt översten Claus von Ortzen för att han mot lag och rätt hade låtit sätta en husvärd på pinoredskapet trähästen. De bad nu om försköning från sådan »militärisk exekution».11 Det var inte bara borgarna som befann sig i ett förtvivlat läge. Också garni sonen led tidvis svår nöd. Under vintern rådde det brist på proviant, och epidemiska sjukdomar härjade. I februari 1678 anmälde hertigen av Croy att under hans guvernementstid 800 man av infanteriet hade dött och att många ännu låg svårt sjuka. Dagligen måste han låta begrava 6, 8 eller 10 man. Och garnisonens fältskär Friederich Müller skrev samtidigt till krigskollegiet och kla gade över att han inte hade några gesäller som kunde hjälpa honom i hans arbete och inte heller medikamenter och kirurgiska instrument.12 Hertigen av Croy överdriver sannolikt antalet döda, men att dödligheten var onormalt stor framgår av magistratens klagomål inför krigskommissariatet. Man klagade över att liken efter en del officerare utan betalning hade ned satts i stadskyrkan. Också på kyrkogården, som dagligen uppgrävdes, begravdes

Försvenskningen underofficerare och meniga soldater utan ersättning, trots att kyrkan »ved skud och krig på vindu er och paa taget er gansche ruinerit». De bad nu att de meniga soldaterna måtte begravas på den nya kyrkogården, som för länge sedan hade anslagits till knektar och fattigfolk utan betalning. Där låg redan några tusen begravna. Om några officerare ville begravas i kyrkan, skulle vanlig er sättning utgå härför.13 Bristen på bröd åt folket och fourage och stallrum åt hästarna är genomgå ende klagomål i officerarnas skrivelser från Hälsingborg. Belysande är några brev från generalen Gustav Wilhelm von Wedel i oktober 1678. Bara en mindre del av hästarna var då tjänstdugliga och bröd kunde inte köpas. Tillståndet i fästningen var så dåligt som om man vore belägrad. På grund av det stormiga vädret kunde inte några proviantfartyg lossas, och några ryttarpatruller kunde inte ta sig fram på de genomblöta vägarna.14 Dessa klagomål måste ses som en bakgrund till de hårdhänta proviantutpress ningar som trupperna på fästningen gjorde sig skyldiga till under krigets slut skede. Så snart väderleken tillät, sände kommendanten ut trupper på ibland flera dagar långa expeditioner till bondbyarna. Bönderna befann sig mellan två eldar. Om de levererade proviant till den ena sidan, hände det att deras gårdar brändes ner av den andra. Båda parter ödeläde dessutom målmedvetet varandras försörjningsområden för att förhindra fientliga operationer. Danskarna hade god hjälp av snapphanarna under dessa härjningståg. Söderslätt och den skånska västkusten blev föremål för denna krigföring från den danska arméns sida, medan snapphanarna brände upp säden och höet var de kom åt, och drev in oxar och kor till Landskrona och Hälsingborg. De civila myndigheterna vände sig mot dessa hårda proviantrekvisitioner. Amtmannen Ove Ramel anmälde överste von Tettow för krigskommissariatet för att han — utan att först meddela Ramel — tillskrivit kronofogdarna och krävt att hundra oxar och andra viktualier skulle levereras till fästningen. Ryt tare och soldater drev in provianten med hot om eld och brand, och Ramel var rädd för att bönderna härigenom skulle bli så förbittrade att de inte längre ville gå danskarna till handa.15 Ove Ramel uppfattade situationen rätt. Under detta sista krigsår upphörde bönderna att självmant infinna sig med proviant och bränsle på fästningarna. Allra mest klagade bönderna över snapphanarna. Ove Ramel gjorde flera försök att komma till rätta med dessa fruktade och hatade bundsförvanter. I slutet av oktober, när skogarna inte längre gav något skydd, infann sig mellan 600 72

Den pol itiska historien och 700 snapphanar, mest göingar, med sina befälhavare i Hälsingborg. De för klarade att de inte längre kunde hålla marken för fienden. Ramel anvisade dem kvarter på Rosendals herrgård under vintern. Säkerligen hoppades han att där igenom kunna hålla bättre uppsikt på dem.16 I december 1678 sände Ramel ut order till alla snapphanar att de skulle sam las vid Kvidinge bro. Den danske borgmästaren i Kristianstad Falk Larsen infann sig där med en vakt på trettio ryttare, medan snapphanarna mötte upp omkring femhundra man starka. Borgmästaren uppmanade dem att avlägga trohetsed till den danske kungen och enrollera sig i fyra kompanier med sär skilda fanor, som han hade med sig åt dem. Men snapphanarna var ovilliga. De ville gärna svära kungen trohet, förklarade de, men vägrade att enrollera sig i den danska armén och hålla sig med andra befälhavare än dem de själva valde.17 Sthen Jacobsen, som talar på den bofasta befolkningens vägnar, säger att »dessa fåglar ville vara sina egna herrar och inte låta sig kommendera på vakt eller tåg, så att de kunde stjäla, när de ville, och gå var och när de ville».18 Men Ramel gav inte upp hoppet. I april 167g gjorde han ett nytt försök att uppta snapphanarna bland de reguljära trupperna. De kunde få enrollera sig antingen i rytteriet eller på flottan. I infanteriet kunde dessa fria män inte tjäna. Som Fabricius visat hände det också att en del snapphanar sökte rädda livet genom att anmäla sig till militär tjänst, men deras antal var inte stort. I krigets slutskede sommaren 1679 samlades de överlevande snapphanarna från Hallandsås och göingeskogarna och drog sig ner mot Hälsingborg. Ove Ramel tog emot dem och mönstrade dem i staden i omgångar. Den första styr kan räknade över tvåhundra man »braf folk och väl munderade», rapporterade han till krigskommissariatet.19 Ramel bad att genast få överföra dem till Hel singör, och han blev sannolikt mycket lättad, när han fick kungens tillstånd här till. Efter hand samlades det omkring femhundra snapphanar i Helsingörsområdet. De flesta gick tragiska öden till mötes. Många stannade i Helsingör och bildade där ett proletariat. Andra sökte sig efter kriget tillbaka till de skånska skogarna, men i många fall blev de gripna och ställda inför exekutionspatrullerna. Kriget led mot sitt slut, och i området kring fästningen härskade det länge lugn. Kommendanten hade som vanligt mycket att bestyra. Han skrev rapporter om fartygsrörelser i Sundet. Ett tusental norska knektar infann sig för att delta i befästningsarbetena, och för att hindra dem från att drabbas av den smitt samma sjukdom som härjade i fästningen lät han förlägga dem i kyrkorna.20

Försvenskningen Han höll också uppsikt på misstänkta personer. Svend Pihl hörde till de borgare som sattes under bevakning sommaren 1679, anklagad för att ha drivit spionage tillsammans med tullaren Willem Arendtzen.21 Också rådmannen Johan Anders son Brunnberg fick sitta på fästningen i arrest, sedan en kvinna från Halmstad under pinligt förhör beskyllt honom för samröre med svenskarna.22 På översta tvärgången mellan koret och kungsstolen på en av de förnäm ligaste platserna i Mariakyrkan låg en gravsten, som erinrar om denna stormiga period i stadens historia. Den låg över den danske överstelöjtnanten Christopher Ölschnitz. Om hans död berättar hertigen av Croy i ett brev till kungen.23 Ölschnitz och hans officerskamrater brukade ropa falsk lösen till skiltvakterna för att pröva deras vaksamhet. Natten mellan den 14 och 15 december 1678 hade Ölschnitz vakten. Två gånger efter varandra ropade han falsk lösen till en av skiltvakterna. När han därefter steg ner från krönet, sköt vakten honom. Ölschnitz hemska död måste ha väckt stor uppmärksamhet i staden. Ännu hos Follin finns en tradition om hans öde.24 Sommaren 1679 beslöt Karl XI göra ett försök att återta Hälsingborg. I slutet av juli blev fästningen innesluten av den svenska armén. Trupperna förlädes i Råå, Bårslöv, Välluv, Ramlösa och Filborna. Kungen själv låg i Ramlösa. Svenska fortifikationsofficerare hade dessförinnan rekognoserat de nya befäst ningarna. Generalkvartermästarlöjtnanten Paul Leijonsparre säger att office rarna var för sig fick »rida under verken och deras beskaffenhet rekognosera, vilket under helt skarp kanonad av slottet och det höga tornet förrättad blev, så att man en nöjaktig berättelse om dess tillstånd kunde rapportera».25 Fästningen kunde inte inneslutas från sjösidan. Den skyddade förbindelselin jen från slottet mynnade nämligen ut i ett värn vid hamnen. Utanför denna låg tre danska örlogsskepp beredda att ingripa mot fiender på stranden. Svenskarna sökte flera gånger storma stadsbefästningens sydfront för att komma åt retranchementet genom staden men slogs tillbaka med förluster. En dansk över löpare, som visat svenskarna var man skulle angripa, blev skjuten under en av striderna, kunde kommendanten belåtet konstatera. Natten till den 10 augusti förde svenskarna ner tio kanoner och några mörsare till stranden och byggde i mörkret ett batteri. Elden som de riktade mot skansen och skeppen fick dock inte någon större effekt, eftersom fartygen endast ändrade ankarplats, så att de kom utom skotthåll. I övrigt hände ingen ting på denna krigsskådeplats, och den 30 augusti 1679 avbröts fientligheterna, sedan budet kommit om vapenstillestånd. Den 26 september slöts freden i Lund.

Den politiska historien Skåne skulle förbli svenskt, och den danska garnisonen skulle avmarschera ur Hälsingborg.

1. Sthen Jacobsen, Den Nordiske Kriigs Krönicke, utg. av M. Weibull (1897) s- t82. Jmf. N. P. Jensen, Den skaanske Krig 1675i679 (1900) s. 183. 2. Rantzaus inlaga 1678 9.10, Generalkom missariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 3. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, III (1955) s. 179. 4. Ove Ramel inlaga 1679 18.3, Generalkrigskommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. Jmf. Fabricius, anf. arb. III, noter till kap. 13 not 8. 5. von Wedel till K. M:t 1679 8.4, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 6. Borgare i Hälsingborg till K. M:t 1678 23.6, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 7. Magistraten till K. M:t 1679 10.1, Gene ralkommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 8. Rådst.prot. 1683 21.4, 1684 24.8. 9. Regnskab for Helsingborg 1676-1679, Militaere Regnskaber V 28: 10, DRA. 10. Fabricius, anf. arb. III s. 179. 11. Svend Pihl till Ove Ramel 1679 18.2, Magistratens inlaga 1679 10.1, Generalkom missariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 12. Hertigen av Croy och Friedrich Müller till K. M:t, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 13. Magistratens inlaga 1679 10.1, General

kommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 14. von Wedel till K. M:t 1678 7.10, 8.10, 12.10, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 15. Ramels inlaga 1679 27.5, Generalkom missariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 16. Fabricius, anf. arb. III s. 172. 17. Fabricius, anf. arb. III s. 176. 18. Sthen Jacobsen, anf. arb. s. 202. 19. Ramels inlaga 1679 15.6, Generalkom missariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 20. von Wedel till K. M:t 1679 1.5, Krigs koll., Indk. Breve, DRA. 21. T. Ellbergs inlaga 1679 7.6, Generalkom missariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 22. Johan Andersson Brunnbergs inlaga 1679 21.7, Generalkommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 23. Hertigen av Croy till K. M:t 1678 16.12, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 24. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851), s. 81. 25. L. W:son Munthe, Kungl. Fortifikatio nens historia, II (Sthm 1908) s. 487. Jensen, anf. arb. s. 454 ff. 25. Tettow till K. M:t 1679 8.8, Krigskoll., Indk. Breve, DRA.

FÖRSVENSKNINGS PER I ODEN Åren 1680—1700

-M. 3^.RIGET VAR SLUT och de förskingrade borgarna kunde äntligen åter vända till sin stad. Det var dock inte alla som kom tillbaka. Sommaren 1679 hade den danska regeringen inbjudit invånarna i det raserade Hälsingborg att slå sig ner i de danska städerna. Om de var villiga härtill, fick de löfte om tjugo års frihet från alla skatter och borgerlig tunga. Löftet utsträcktes snart till alla invånarna i de skånska köpstäderna. Det var helt naturligt många invånare i den förfallna sundsstaden som föll för detta anbud, men tyvärr finns det inte någon möjlighet att exakt bestämma styrkan av denna utvandring.1 Under kriget utgick fattighjälp till en del skåningar, bland annat från Häl singborg. I december 1679 blev sålunda sexton fattiga från Hälsingborg upp tagna i de fattigas hus på den tyska kyrkogården i Helsingör.2 Skattefrihet var en förmån som tilldelades andra flyktingar som inte var direkt utfattiga utan som hoppades kunna bygga upp en ny tillvaro i Danmark. År 1680 var det 165 borgare från Skåne, Halland och Blekinge som erhöll sådan skattefrihet. Av dem var de flesta — 51 personer — från Hälsingborg. Nästa stad i storleks ordning var Landskrona, som var representerad med 30 borgare. Denna rörelse hade sin styrka de allra närmaste åren efter kriget. De flesta överflyttade hälsingborgarna tycks ha stannat i Helsingör. Antalet nya borgare växte också starkt i denna stad. Åren 1681-1690 var det omkring 125 personer eller nära hälften av det samlade nya antalet borgare som kom från de förlorade provinserna öster om Sundet. Som Fabricius visat hade de flesta borgarna inte någon större lycka i det nya landet. De tycks genomgående ha fått låga anställningar i staden, men eljest verkar det som om förhållandet varit gott mellan de infödda och de invandrade. De skånska borgare som frivilligt övergått till Danmark betraktades av de svenska myndigheterna som överlöpare och förrädare. Det var därför förenat

Den politiska historien med risker att återvända till Skåne. Sedan freden slutits tillsattes särskilda kommissarialrätter som skulle undersöka vissa skåningars uppträdande under krigstiden. Flera ledande män i Hälsingborg ställdes inför sådana domstolar, och förhören med dem ger inblickar i borgarnas besvärligheter under orosåren. Rådmannen Johan Andersson Brunnberg berättade att han gett sig åstad från Hälsingborg tillsammans med flera tullare, när han i juli 1676 hörde talas om den danska framryckningen över Råå ljung. Då hans hästar och vagnar var i Malmö, kunde han inte ta med sig hustru och barn. Han slöt sig till den svenska armén, och i Asarum talade han med Karl XI, som ville att han skulle bege sig till Småland och där driva på krigsansträngningarna bland präster och fogdar. Under vägen råkade han ut för diverse kalamiteter, och han oroade sig hela tiden för sin unga hustru, sedan han fått höra att Hälsingborg gått över till danskarna. Sedan han tagit Herrens nattvard i Markaryd, hade han begett sig till prästgården i Örkelljunga för att söka locka hustrun till sig; hon var nämligen syster till prästens hustru. Det bar sig dock inte bättre än att Johan Andersson blev överraskad av en dansk ryttarpatrull och återförd till Hälsingborg. Han lyckades visserligen rädda sig från anklagelsen för spioneri, sedan den mäktige Johan Ennes d. y. gått i god för honom hos kommendanten, men i tre veckor satt han fängslad på slottet. Sedan fördes han till Helsingör, där han utväxlades våren 1677. Vid det andra danska anfallet mot staden sommaren 1678 sökte han rädda sig med sin familj in på fästningen men råkade bryta foten, när han hoppade över kyrkmuren. I sju veckor fick han ligga till sängs i skolhuset, innan han med en krycka kunde ta sig hem. På nytt misstänktes han för spioneri. Två gånger fick han undergå pinsamt förhör av danskarna, en gång i Hälsingborg och en annan gång på Kronborg, där han måste stanna i ett halvt års tid. Johan Anderssons berättelse kan delvis bestyrkas med andra vittnesmål från kriget. Borgmästaren Magnus Paulin gjorde visserligen, enligt vad kommissio nen androg, »stort väsende och umbrage» inför den för att visa att Johan Andersson gjort sig skyldig till grova förseelser under krigsåren. Han kunde dock inte prestera de ringaste bevis för sina anklagelser, och kommissionen ut talade att Johan Andersson blivit föremål för en vedervärdig förföljelse från sina ovänners sida. Den skånske generalguvernören Rutger von Ascheberg de lade denna uppfattning och föreslog att Johan Andersson skulle återinsättas i sin förra tjänst, vilket också skedde.3 Rådmannen Herman Schlyter erkände att han sommaren 1676 underskrivit 77

Försvenskningen en trohetsed till den danske kungen. Han hade dock blivit hårt behandlad av den danska garnisonen, sedan han »med skålars drickande fröjdat sig över den victoria, de våra vid Halmstad erhöllo». Efter slaget vid Lund överfördes han och hans familj huvudstupa till Helsingör. När svenskarna vintern 1676 intog Hälsingborg plundrade de hans rika hus på ett stort parti varor. Han specificerar dem närmare: vin och salt, råg, malt, havre, specerier, tobak och annat slikt. Efter den danska erövringen av Hälsingborg sommaren 1678 fick han återvända till sin hemstad, men återseendet med hemmet blev bedrövligt: dörrar, fönster och stallar var sönderslagna på hans gård. Schlyters framställ ning är långt ifrån övertygande med tanke på det stora förtroende han åt njöt från den danska ledningens sida, men trots detta understödde Ascheberg kommissionens frikännande dom och rekommenderade den förre rådmannen till kungens nåd. Även Schlyter blev benådad och återfick sitt råclmansämbete.4 I april samlades nitton borgare inför stadens borgmästare och råd. De hade under kriget övergått till danskarna men hade nu återvänt och ålagts att svära ny trohetsed till Karl XI. Bland dem befann sig den förmögne rådmannen Söf ren Christensen och tre blivande rådmän Albret Tomsen, Hans Korn och Per Brorson Bering. Där fanns flera andra kända husägare i staden — bland dem Michel Wessel — men också sådana handlande och hantverkare som inte till hörde det ledande skiktet i staden. Också två färjemän, Rasmus och Thure, hörde till dem som kommit tillbaka.5 De förskingrade borgarna återkom till en nedbruten och ruinerad stad. Den skånske generalguvernören Rutger von Ascheberg, som två år efter kriget be sökte Hälsingborg, ger en expressiv bild av sitt möte med staden i en skrivelse till kungen.6 Staden är många gånger utplundrad, skriver han. Husen är ned rivna och uppbrända och borgarna har flera gånger efter varandra brandskattats. Staden bebos nu av en hop eländigt folk, som till större delen ännu vistas i avbrända huskällare. Den ene är mer eländig än den andre, och med undantag av sex personer finns det ingen i staden som inte är dubbelt mera skyldig än han äger. Borgarna klagade också själva över sin dystra lott. I tidens stil överdrev de sina olyckor och förluster, men klagomålen hade likväl en bakgrund. En av dem var den 80-årige borgaren och tidigare rådmannen Otte Baltsersen, som beskrev hur hans hus och gårdar vid Södra Storgatan hade förstörts under kriget. Samma öde hade också drabbat hans ladugård uppe på backen utanför staden. Sina för luster uppskattade han till 1 600 riksdaler. 78

Den politiska historien Ännu svårare drabbad var byfogden Christoffer Andersen. Han ansåg att han lidit skador för över 7 000 riksdaler »förutom de många gånger jag i denna krigs tiden utplundrad är». Hans hus och gårdar vid Södra Storgatan hade blivit to talt ruinerade och uppbrända för att slottet därigenom skulle bli bättre defenderat mot fienden.7 Omedelbart efter det freden slutits men innan danskarna hunnit draga åstad från Hälsingborg, skyndade sig den förre borgmästaren Bengt Pihlcrona och hans måg, rådman Herman Schlyter, att skriva till den danske kommendanten på fästningen.8 Deras hus och gårdar nere i staden hade brutits sönder, och större delen av timret hade förts upp till slottet. De bad nu påpassligt att få överta byggnadsmaterielen, så att inte någon annan skulle komma i besittning av den. Nu måste de nämligen bygga upp sitt eget igen. Den 21 oktober 1679 lämnade de danska trupperna Hälsingborg, som därmed de facto återlämnades till den svenska kronan. Dagen efteråt kom Karl XI på besök i staden i sällskap med Erik Dahlbergh och »besåg orten, i vad tillstånd den var». Några dagar senare bestämde kungen att fästningen skulle raseras. Bara tornet skulle få stå kvar, och det skulle förstärkas med en kraftig stenredutt.9 I maj 1680 började soldater från garnisonerna i Malmö och Landskrona att riva de danska utanverken. De fick hjälp av bönderna från de kringliggande socknarna som kommenderats dit efter skördetiden. Ascheberg fick order av kungen att med all flit fortfara med demoleringen av fästningen. Jorden skulle kastas i graven, som skulle fyllas igen. I augusti 1681 besökte kungen på nytt Hälsingborg och kontrollerade raseringen. Under vintern låg arbetet nere, men i april 1682 kallades nära 300 bönder till Hälsingborg för att bryta ner vallarna och slutföra arbetet.10 Det innebar en stor lättnad för stadens invånare att i fortsättningen slippa ifrån de tunga avgifterna och besvärande inkvartering arna av fästningens officerare och soldater. Det var inte bara borgarna som fann sina gårdar raserade. Också stadens myndigheter förlorade sina hus under krigsåren. Prästgården var förstörd, och kyrkoherden fick de närmaste åren hyra bostad i Johan Andersson Brunnbergs gård vid Södra Storgatan. Stadens skolor och hospital var också nedrivna liksom det gamla rådhuset vid kyrkan. Under några år skulle stadens rådstuga och kämnärsrätt vara inrymda i förhyrda lokaler, från augusti 1682 i den övre våningen i rådman Herman Schlyters nybyggda gård — den nuvarande Henckelska går den — vid Norra Storgatan.

Försvenskningen Det var i dessa tillfälliga lokaler som svensk lag och rättegångsordning in fördes i staden genom en högtidlig ceremoni den 25 augusti 1682. De skedde i närvaro av justitiepresidenten Johan Palm (Gyllenpalm), magistratens samt liga ledamöter samt kämnären Anders Hyltén. Presidenten framhöll att borger skapet och magistraten själva anhållit om att »Sveriges lag måtte vid denna domstol exerceras» — deras i freden garanterade rättigheter hade sålunda inte satts åt sidan. Efter ett »tjänligt» tal överlämnade han så en svensk lagbok till borgmästaren samt regler för rättegångsförfarande^ som han själv utarbetat.11 Förhistorien till denna ansökan och vad den rättsliga försvenskningen innebar skall skildras i annat sammanhang. Det var försvenskningen som nu börjat över hela linjen. Till ny kyrkoherde efter den flyktade Hans Hiort utsågs efter kriget den ivrige försvenskningsmannen Andreas Schar tow, som beskriver sig själv som »ett drivande instrument till uniformitetens antagande och inrättande».12 Borgerskapet åhörde hans prov predikan och uttalade efteråt sin tillfredsställelse med honom men uppställde lika fullt ett villkor: man önskade att till kapellan få en son till den gamle kyrkoherden Jacob Lauridsen Kiöge — Hans Jacobsen — som enligt borgerskapets rekommendation var en skicklig person och prästson här på orten. Det var helt säkert sistnämnda merit som vägde tyngst. Man ville ha en präst som var hälsingborgare och vars språk man förstod. Hans Jacobsen kom att höra till det deciderat danskvänliga lägret i staden och skulle göra sitt bästa för att sabotera de svenska påbuden.13 Dansken Johan Monrad som hösten 1681 reste från Köpenhamn över Sundet gick söndagen den 21 november i Mariakyrkan i Hälsingborg och hörde en svensk predikan. Upplevelsen var så märkvärdig att han gjorde en anteckning härom i sin dagbok.14 Det var Schartow ensam som drev på försvenskningsverket, medan Hans Jacobsen visade sig ovillig att predika på svenska och följa den svenska kyrkoordningen. Schartows konflikter med borgerskapet och den rent personliga kampanj som bedrevs mot honom skall beröras på annat håll. Det är i detta sammanhang intressant att slå fast att motsättningarna i mycket var nationellt inspirerade. Efter kriget hade Karl XI bestämt att Hälsingborg i fortsättningen endast skulle ha en borgmästare. Borgmästaren Magnus Paulin ställdes år 1682 inför en kommission anklagad bl. a. för att genom »otillbörlig girighet skinnat åt skilliga borgare i staden». Anklagelserna var så graverande, att han förklarades avsatt. Redan dessförinnan hade generalguvernör Ascheberg förordnat den

Den politiska historien svenskfödde ränte- och proviantmästaren Bengt Langh till borgmästare ad in terim. År 1684 utnämndes han till justitieborgmästare i staden.15 Som sådan ge nomförde han med klokhet och moderation försvenskningen i stadens styrelse. Men de lokala, mer eller mindre nationellt grundade motsättningarna levde kvar och bröt då och då fram i ljuset. De visade sig år 1694, då kyrkoherden Gilius Achtschilling sökte påtvinga borgarna en ny klockare, den svenskfödde Mats Månsson Albimontanus. Borgerskapet och magistraten lanserade som mot kandidat kantorn och kollegan vid stadens latinskola Per Christensen, som var född i Danmark. Trots kyrkoherdens och domkapitlets motstånd blev också denne utsedd.16 Med Langhs efterträdare som borgmästare Anthon Ferment råkade borger skapet också i strid. Det gällde ett rådmansval år 1697, då staden föreslog en välmeriterad köpman, medan guvernören och borgmästaren i stället sökte genomdriva att den svenskfödde fällberedaren Jonas Brom blev utsedd. Bor garna klagade över att Brom inte kunde skriva en rätt rad och inte hade mer förfarenhet och vetskap än hans yrke fordrade, men bakom dessa personliga an grepp låg av allt att döma lokala, nationella motsättningar. Hälsingborg fortsatte att vara en övergångsort för resande. Den förnämsta besökaren under denna period var den danska arvprinsessan Ulrika Eleonora, som kom över för att bli Karl XI:s drottning. Morgonen den 4 maj 1680 steg hon ner i kungens präktigt smyckade skepp i Helsingör. Under salut från Kronborg och från den danska eskader som låg på stadens redd fördes slupen av den danske sjöhjälten Nils Juel över till Hälsingborg. Den danske ambassa dören, greve Anton av Aldenburg, förde prinsessan upp på stadens nödtorftigt reparerade brygga, som var täckt med blått kläde. Här mottogs hon av den svenska änkedrottningen och en stor hovstat, medan kanonerna uppe på fäst ningen och i ett batteri vid bron gav salut. Greve Bengt Oxenstierna hälsade henne välkommen till sitt nya land, och därefter begav sig de båda drottningarna med greve Bengt och Johan Gyllenstierna framför sig mot staden. Här mottogs hon av deputerade från präster skapet och stadens myndigheter. Prinsessan stannade och räckte de andliga sin hand att kyssa. Hon åhörde också magistratens hälsningstal. Talet innehöll en passus som vittnade om borgarnas fruktan för att deras förstörda stad helt skulle överges. De hoppades, »att det över hela världen högt berömda Sundsljuset icke skulle fördunklas». Mellan paraderande trupper drog de kungliga damerna fram till sin vagn. Under vistelsen i staden bodde de i Svend Pihls (nuvarande 6 - 689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen Jacob Hansens) hus. Sedan de ätit middag här, fortsatte de nästa morgon norrut mot herrgården Skottorp, där vigseln skedde två dagar senare.17 Kanske hoppades borgarna att freden nu äntligen tillsammans med den milda prinsessan hade kommit till länderna vid Sundet. De skulle i så fall bli besvikna.

1. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, III (1955) s. 208. 2. K. Fabricius, Skånsk Invandring till Sjael land i Slutningen af 1600-tallet (Historisk Tidsskrift 11. R. III, 1951) s. 370. 3. Ascheberg till K. M:t 1682 6.3, RA. 4. Herman Schlyters berättelse om sina upplevelser är tryckt i SSHFB 1871 s. 81 ff. 5. Kopiebok 1681 14.4. 6. Ascheberg till K. M:t 1682 29.5, RA. 7. Inlagor från Otte Baltsersen 1679 6.12, och Johan Andersson Brunnberg u.d., Gene ralkommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 8. Inlaga av Bengt Pihlcrona och H. Schlyter, u.d., Generalkommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA.

9. Erik Dahlberghs dagbok, utg. av H. Lundström (1912) s. 186. Se vidare T. Mår tenssons framställning i detta band om hit hörande frågor. 10. Ascheberg till K. M:t 1682 5.4, RA. 11. Kopiebok 1682 25.9. 12. Lunds stifts herdaminne, utg. av G. Carlquist, II: 8 (1961) s. 242. 13. Lunds stifts herdaminne, II: 8 s. 313. 14. Johan Monrads dagbok är tryckt i SSHFB 1870 s. 69 ff. 15. Se G. Johannessons framställning i detta band om magistraten 1680-1718. 16. Kopiebok 1694 27.8, 29.8. 17. O. Malmström, Anteckningar rörande drottning Ulrika Eleonora d. ä. och Karl XI:s hof (1898) s. 32 ff.

DET NYA KRIGET Aren 1700—1709

^ FTER FÄSTNINGENS rasering förlorade Hälsingborg sin militära be

tydelse. Erik Dahlbergh hade visserligen inte gett upp tanken att skapa en stark befästning vid Sundet. I ett betänkande år 1698 föreslog han Karl XII, att eftersom befästningarna blivit alldeles raserade i Hälsingborg, skulle sta den flyttas ut till Råå ljung. Härifrån kunde kungen vara mästare och be härska Öresund och Danmark. Tanken var inte ny. Redan Karl X Gustav hade 1658 hyst sådana planer.1 Men Dahlbergh stod vid denna tid alldeles ensam och hans förslag tycks aldrig ens ha tagits upp till diskussion. Kärnans övre del, som skjutits sönder under kriget, sattes i stånd under 1690talet, och grova kanoner fördes upp på ett reparerat timmerunderlag på torn krönet. I övrigt var Hälsingborg en i det närmaste öppen stad. Förutom några artillerister låg här endast tidvis en trupp på några tiotal soldater. Den lilla garnisonen stod under befäl av en kommendant med kaptens grad. I september 1699 slöts ett förbund riktat mot Sverige mellan kung August av Polen och Danmarks nye kung Fredrik IV. I november lovade tsar Peter av Ryssland att delta i kriget mot Sverige, så snart han fick fred eller stillestånd i sitt krig med turkarna. I februari 1700 bröt kung Augusts trupper in i Liv land, och månaden efteråt anföll danskarna den lrolsteinske hertigen. Därmed hade kriget på nytt brutit ut i Norden. Genast efter krigsutbrottet lät Karl XII utrusta örlogsflottan i Karlskrona och dra samman en svensk här till Skåne. Gentemot Danmark kunde kungen räkna på stöd av sjömakterna Holland och England. Den 9 juni ankrade en förenad holländsk-engelsk flotta vid Vinga utanför Göteborg. Avsikten var att den skulle förena sig med den svenska flottan i Östersjön. Den danska flottan låg emellertid i Öresund och sökte hindra en förening. En ögonblicksbild från dessa dramatiska dagar ger kyrkoherden Johannes Sundius i en rapport från Hälsingborg: »Vi hava nu åtta dagar här haft den 8s

Försvenskningen danska flottan mitt för våra ögon i Sundet liggande, 28 skepp stark, med smått och stort, vilken med stundeligt skjutande våra öron till själva ledsamheten uppfylla.» Sundius förmodade att danskarna väntade en skärmytsling med den holländska och engelska flottan. Postmästaren i Göteborg hade meddelat att de allierade kommit dit för en vecka sedan, fyrtio skepp starka. »Så lärer fuller snart visas, om de här liggande danske vilja förmena dem genomfarten, vid vilken händelse våra hus här stå i största fara. Väntandes vi då det, som då sista sjöslaget här i Sundet hölls, att våra hus av skott bliva genomborrade. För vilken orsak jag ej törs resa från orten, ehuruväl tiden minner, att jag borde i mitt distrikt visitera.»2 Det blev dock inte något sjöslag i Sundet denna gång. Den 17 juni avseglade sjömakternas eskadrar mot Öresund och kastade ankar vid Gilleleje på Själlands nordspets. Tio dagar därefter anlände den svenska flottan och lade sig i höjd med linjen Dragör-Limhamn. Den 4 juli tog sig större delen av skeppen genom Flintrännan öster om Saltholm, som dittills ansetts som ofarbar för större fartyg. Därigenom kunde flottorna förenas, och den danska flottan blev tvungen att söka skydd under Köpenhamns befästningsverk.3 Nu följde den berömda svenska landstigningen vid Humlebaek på Själland. Trupperna utskeppades från Landskrona, och företaget avgjorde kriget mellan Sverige och Danmark. I augusti slöts freden i Traventhal. Den holländsk-engelska flottan styrde därefter kosan hemåt, medan de svenska trupperna återvände till Skåne. Kungen begav sig till Karlskrona för att skynda på överskeppningen av trupperna till Livland. På vägen besökte han Hälsingborg och tog därifrån med sig sitt kansli. Planer var uppe att gå till ett direkt anfall mot Sachsen. Vid en konferens i Hälsingborg den 26 augusti med det franska sändebudet Louis de Guiscard föreslog de svenska statsråden Piper, Polus och Åkerhielm att franska trupper skulle understödja företaget. Företaget avvisades dock av den franske kungen.4 Under de följande åren låg staden fjärran från de stora krigshändelserna. Viceguvernör i Skåne var då Axel von Faltzburg, som var anförtrodd den svåra och otacksamma uppgiften att leda krigsansträngningarna i provinsen. Han utskrev nya soldater och ledde inkvarteringen av de regementen som år 1702 förlädes i Skåne. Han hade ögonen på den danska propagandan i provinsen, föreslog kyrkoherdar till de regala gällen och bevakade kronans intressen vid fartygsstrandningar. Det var i sistnämnda fråga som Hälsingborg nämndes i hans rapporter till kungen.

D en politiska historien I november 1701 rapporterade tullnären i Hälsingborg Thomas Fistulator för von Faltzburg att ett holländskt fartyg strandat en mil utanför staden. Vid bärgningen hade man upptäckt en dold vapengömma av krut, kulor, skrot och annat ombord på fartyget. Allt detta togs i beslag. I mars 1704 strandade ett svenskt fartyg Brunkeberg vid Höganäs. Godset ombord, som ägdes av några danska köpmän, hade hälsingborgarna lossat och sedan olovandes tagit in till staden, där det behölls kvar.5 von Faltzburg ersattes år 1707 som guvernör av den berömde generalen Magnus Stenbock. Det skedde inför den hotande krigsfaran från Danmark. Under hans skickliga och stimulerande ledning sam lades Skånes militära krafter och ekonomiska resurser till lösandet av försvarsuppgifterna i söder. Stora prestationer utkrävdes av befolkningen. Särskilt hård hänta var utskrivningarna av soldater bland den skånska lantbefolkningen åren 1704, 1705 och 1708. Dessutom försiggick hänsynslösa värvningar till de nyuppsatta tre- och femmänningsregementena samt ståndsdragonerna. Officerarna vid dessa regementen låg inkvarterade i städerna medan soldaterna vistades på landsbygden.6 Många utskrivna och tvångsvärvade bondesoldater valde att fly över till Dan mark. Enligt vad Stenbock berättade för kungen tilltog rymningarna kraftigt år 1707, särskilt från Luggude, Onsjö och Rönnebergs härader omkring Hälsing borg. Åtskilliga bönder och drängar hade dragit sig ur landet in på den danska sidan, skrev han. I Danmark hade de tagit tjänst både på landet och i staden. Då rymningarna skett av räddhåga mera än av nationella sympatier rekom menderade Stenbock ett pardonsplakat, som utlovade nåd för alla som inte gjort sig skyldiga till några förseelser.7 Nästa höst upprepade han samma klagomål. Manskapet hade under somma ren 1708 nästan hoptals praktiserat sig ur landet till Danmark. Sju rymmare hade gripits i Barsebäck. Händelserna visade för Stenbock att han inte kunde lita på de skånska rekryterna. För att förhindra vidare rymningar beslöt han att skicka dem till mönstring i Malmö fästning.8 Hösten 1709 skärpte Stenbock sin beredskap. Danskarna hade aldrig betraktat freden i Traventhal som en definitiv uppgörelse. De övergav inte förbindel serna med sina tidigare allierade och avvaktade endast ett tillfälle att söka bryta den svenska maktställningen, som de kände som ett konstant hot. Den gamla alliansen med Polen och Ryssland återupplivades åren 1708-1709, och efter den svenska arméns nederlag i Ukraina sommaren 1709 ansåg den danske kungen tillfället kommet att omsätta anfallsplanerna i handling. 85

Försvenskningen Magnus Stenbock höll sig noga informerad om de danska rustningarna. Allt tydde på att Skåne skulle bli danskarnas operationsbas, och han gjorde också sitt yttersta för att sätta denna provins i försvarstillstånd. Fästningarna Malmö och Landskrona iståndsattes och utrustades. Stenbock hade endast fåtaliga trup per — ett skånskt tremänningsregemente och de av ståndspersoner uppsatta s. k. ståndsdragonerna — till sitt förfogande. I Hälsingborg som kunde bli ett anfallsområcle låg endast en trupp på 36 man av William Sinclairs regemente från Landskrona. Truppen stod under befäl av regementskvartermästaren Pe ter Bäfverfelt.9 I sällskap med kommendanten i Malmö, överste Hugo Hamilton, rekognoserade Stenbock i september månad trakten mellan Landskrona och Hälsing borg för att närmare undersöka de platser som kunde antas vara mest lämpliga som landstigningsplatser för fienden. Stenbock ansåg Råå och Barsebäck för de sannolikaste ställena och lät sätta ut strandvakter här. Under hela hösten strömmade rapporter in till guvernementskansliet i Malmö om danska krigsrustningar. Hälsingborg var som vanligt en god utkikspunkt, och både borgmästaren Gabriel Löfgreén och kommendant Bäfverfelt skrev fli tigt till Stenbock om sina rekognoseringar. Gabriel Löfgreén rapporterade i augusti att mångfaldiga tidender inlupit om att danskarna »tenterade» något mot Sverige. Örlogsskepp höll på att utrustas och båtsmän värvades »med trum slagande ikring gatorna» i Köpenhamn. Han hade sänt över inspektor Magnus Aulin till Helsingör för att han skulle inhämta upplysningar. Aulin talade med en hel del »beskedligt» folk, som bekräftat att något företag var för handen. Vart kungen syftade kunde de inte upplysa Aulin. Löfgreén uttalade i detta sammanhang sin misstänksamhet mot befolkningen längs kusten. En hel del fiskare och fiskardrängar hade uppförts i rullorna och skulle vid krigsfara uttagas till flottan. Han var säker på att de skulle ge sig över till den andra sidan, så snart de märkte det allra ringaste. Helt visst skulle säkert också de övriga fiskarna rymma över, och därigenom skulle sillfis ket, som var en stor inkomst för denna landsorten, fullkomligt ruineras. Borgmästaren lovade att göra sitt bästa, så att inte någon flyttade över till Danmark med sina saker. Men uppgiften var svår, skrev han. »Här äro många malintentionerade (illasinnade) så i staden som på landet, som vi hava att akta oss före. En del känner man väl, fast man därom icke får sig märka låta.» Några dagar senare berättade Löfgreén att en del av stadens invånare an mält att de ville resa över till den andra sidan under förebärande att de hade

D en politiska historien skulder att infordra. Stenbock hade visserligen förbjudit all sådan trafik, men borgmästaren bad att han i vissa trängande fall skulle få göra avsteg från för budet. Han kunde därvid samråda med kommendanten, som hade sitt loge ment i hans hus vid Södra Storgatan. I september rapporterade Löfgreén att de danska örlogsskeppen nu började bli färdiga att gå till sjöss. Stora truppsändningar hade kommit från Norge. Han hade skickat ut en båt från Hälsingborg för att speja på några stora farkos ter, som styrde genom Öresund. På dem hade man sett »margfaldigt mycket folk» som kravlade på däck. Många rykten gick om var danskarna skulle land stiga. Löfgreén lutade för sin del åt trakten av Hälsingborg. Stadens båtsmän hade redan avmarscherat. »Kommer dansken i landet, så får man icke en fot ut ur rummet», klagade han. »Gud hjälpe oss alla nådeligen. Utav min ringa egen dom har jag ingenting av vägen skaffat.» Färjemän från Helsingör hade varit över i Hälsingborg och berättat att 800 man krigsfolk kommit dit. De låg inkvarterade hos borgarna och var destinerade för den hemliga krigsexpeditionen. Färjemännen. hade också sagt att danskarna ställt i ordning transportfar tyg för hästar och folk.10 Inspektor Magnus Aulin ansåg att de flesta uppgifter pekade på att Häl singborg var utsedd som landstigningsplatsen, men han nämnde också Barse bäck och kungsgården vid Landskrona. I början av oktober anlände en köpman från Hamburg till Hälsingborg. Han hade i tysthet berättat att danskarna skulle gå över Sundet medan nätterna ännu var ljusa. Landstigningen skulle ske vid Hälsingborg och Råå, och danskarna hade fått stränga order att inte röra något av invånarnas egendom utan betalning. Den svenske kommissarien Peter Barkman i Helsingör var också en flitig rapportör. Hans brev fördes över Sundet av färjemän eller särskilt utsända per soner från staden. Den 25 oktober skrev han till Bäfverfelt att den danska inskeppningen nu var avslutad i Köpenhamn. Sedan böndagen hållits, »lärer det gälla Skåne». Kommendanten borde därför ge order till vakten uppe i tor net att observera när skeppen lade ut från Köpenhamn, så att han då kunde retirera med sitt manskap från Hälsingborg.11 Dagen efteråt kom en skeppare Jon Tolenius, bosatt i Falkenberg, till Häl singborg. Han hade dagen förut stått vid tullboden i Köpenhamn och sett tusen man infanteri embarkera med slupar och båtar. Samtidigt hade dragonerna gått ombord vid Bremerholm. Själv hade borgmästaren stått nere på bryggan i Häl singborg och hört kanondundret från den danska huvudstaden.

Försvenskningen Förbindelserna med Danmark bröts därefter helt. De båtar från Hälsingborg som var över på andra sidan togs i beslag och folket arresterades. En färjeman Johan Olausen lyckades rymma och »praktisera» sig tillbaka med en dansk färjemansbåt.12 Inför de alltmera bestämda uppgifterna om danska landstigningsplaner i Hälsingborgsområdet beslöt borgmästare Löfgreén att sätta sig i säkerhet i det be fästa Landskrona. Det var långtifrån alla hälsingborgare som med skräck och oro emotsåg danskarnas ankomst. Det fanns många danskvänner i staden. En av dem som nu valde att bekänna färg var stadens komminister Hans Jacobsen. Med majoriteten av Hälsingborgs borgerskap bakom sig hade han sökt sabotera de kyrkliga uniformitetspåbuden. På grund av sin konsekvent danskvänliga inställ ning hade han flera gånger sett sig förbigången vid kyrkoherdeutnämningarna i den viktiga gränsorten, och detta trots att han var en god predikant som hade befolkningens öra. I slutet av oktober 1709 anmälde Magnus Stenbock att Hans Jacobsen både i predikningar och under samkväm och privat umgänge fällt anstötliga och betänkliga uttryck, »vilket i en så närbelägen gränsort i tid bör hämmas och remedieras (botas)». Han föreslog därför att Jacobsen skulle förflyt tas. Men domkapitlet tillrådde försiktighet, bland annat av fruktan för de reak tioner hans förflyttning kunde framkalla hos hans »anhang» i staden. Hans Jacobsen fick därför stanna kvar i staden.13 På morgonen den 1 november lättade den danska flottan ankar och ställde kursen mot Hälsingborg. Vid 3-tiden ankrade den framför Råå, på samma ställe där den danska hären stigit i land år 1676. Ännu under överfärden hade man planer på att landstiga i Hälsingborg, men vinden var ogynnsam. I stället beslöt överbefälhavaren, general Christian Ditlef Reventlow att trupperna skulle gå i land norr om Råå fiskeläge tidigt nästa morgon. Enligt vad den danske generaladjutanten Hartvig Huitfeldt berättar i sin dagbok hade en skånsk fiskare rapporterat för Reventlow att 1 500 svenskar under Stenbocks befäl låg runt Råå. Landstigningen skedde dock ostörd i skydd av de danska örlogsskeppens kanoner, och Stenbock, som själv saknade kanoner, såg sig tvungen att retirera med sina underlägsna styrkor. Den 2 november gick den danske kungen och hans drottning själva i land och tog kvarter i en fiskar stuga vid Råå. Nästa dag var hela fotfolket i land.14 Den 3 november infann sig bönder från hälsingborgstrakten i det danska läg ret. De berättade att svenskarna förnaglat kanonerna på Kärnans krön och sedan gett sig åstad från staden med den lilla garnisonen. Samma dag kom också

D en politiska historien

l&w

v--W, ■S'—y> ' /y^v

>*A

■ asz Ys~ ?‘

s*</>

I Krigsarkivet i Stockholm förvaras en skiss över det danska lägret omedelbart efter landstigningen i Råå år iyop. På skissen syns de hus i Råå, där Fredrik IV, kronprinsen och de?i danska staben var förlagda. Till vänster ser vi hur rege mentena låg grupperade i tält, skyddade av spanska ryttare.

en del borgare från staden ut till lägret i Råå. De gav sig godvilligt och »blev de av Hans Majestät om nåd försäkrade», berättar Huitfeldt. De visste berätta att svenskarna hotat att bränna Hälsingborg. För att undgå svenska repressalier bad de därför kungen att ta staden under sitt beskydd och förse den med en »formidabel» garnison.15 Så skedde också. Samma natt kommenderades överste Albrecht Philip von Eynden med sitt fynska regemente till det hotade Hälsingborg. Han besatte sta den utan att stöta på något motstånd. På eftermiddagen den 5 november läm nade Fredrik IV lägret och reste — säger Huitfeldt — »uti egen person till Hälsingborg, varthän han blev eskorterad med 50 man av sitt garde till häst». Samtidigt förlädes prinsens av Hessen hela regemente som garnison i staden. 89

Försvenskningen Kungen tog sin bostad hos rådmannen Herman Schlyter, som nu övergick till danskarna. Tillsammans med över hundra borgare avlade han en trohetsed till den danske kungen. Under den följande tiden avlade ytterligare sjuttio borgare eden. Av dessa 176 borgare var 133 skåningar eller hallandsfarare, 21 var födda i Danmark, 6 i Tyskland och bara 6 i Sverige. Schlyter utsågs av danskarna till borgmästare och var i fortsättningen mycket energisk att gå danskarnas ärenden. Han gjorde bl. a. en noggrann undersökning vilka vapen hälsing borgarna hade i sina hem; de fick senare befallning att överlämna dem. Också bönderna i stadens uppland — Luggude, Onsjö och Rönnebergs härader — av lade enligt uppgift trohetseden till kungen liksom borgerskapet i Ängelholm.16 Prästerna i staden fick befallning att vid gudstjänsten läsa upp kung Fredriks plakat om att han tagit Skåne i skydd och besittning. Den svenskfödde kyrkoher den Olaus Troilius vägrade att läsa upp plakatet. Stenbock återger en berättelse från Hälsingborg, som handlar om hur Fredrik IV vid en gudstjänst fick höra bönen läsas för Karl XII. Efteråt skall han ha sagt att det vore fåfängt att bedja för en död människa.17 Troilius såg sig tvungen att lämna staden. Under största fara rymde han och tog sin tillflykt till det svenska högkvarteret i Småland. Han blev här antagen till fältprost i Stenbocks armé.18 Komministern Hans Jacobsen förklarade sig däremot villig att läsa plakatet och utnämndes till kyrkoherde och prost i Hälsingborg. Också den skånskfödde hospitalspredikanten Johannes Bondaeus anslöt sig till danskarna.19 Danskarna skyndade sig att sätta Hälsingborg i försvarstillstånd. Artillerister skickades att borra upp de åtta kanonerna i tornet, där den danska flaggan nu blev hissad.20 Ännu år 1709 fanns det spår av de danska befästningsverk, som uppförts trettio år tidigare. Nu blev staden på nytt befäst, sedan von Re ventlow och generalmajor von Eichstedt ridit omkring och anvisat var ett retranchement skulle stickas ut öster om Kärnan.21 Staden skulle befästas utmed tre fronter — en kort sydfront vid Landskronavägen, en lång östfront alldeles öster om Kärnan och en kort nordfront vid Kullavägen. Arbetena stod under ledning av överstelöjtnant Marcus Heinsohn. Både kungen och von Reventlow uppehöll sig ofta i Hälsingborg och hade högsta översyn över arbetena. En dag var kungen själv uppe i tornet och besåg situationen i staden. Fästningen var liten och kunde inte rymma hela arbetsstyrkan. De båda garni sonsregementena låg till stor del förlagda i byarna öster och söder om staden, medan soldaterna arbetade på värnen. Också bryggan iståndsattes för att kunna

9°

D en politiska historien ta emot det tunga artilleriet. Våren 1710 tog den högste kommenderande i Hälsingborg, överste Eynden, själv ledningen över befästningsarbetena. Han för dubblade arbetsstyrkan och förstärkte linjen i norr.22 Stora kvantiteter spannmål fördes in till staden, bl. a. från sådana gårdar som tillhörde svenska officerare och civilbetjänter. Men staden led brist på ma gasin. Hygienen var också dålig bland arbetsmanskapet, och borgarna kunde endast hysa en del av de sjuka. Alla ödehus i staden användes som sjukhus. De sjuka förlädes också till Gåsebäck.23 Den 12 november anlände den danska drottningen, prins Carl och prinsessan Sophie Hedvig med ett fartyg till stadens brygga. De mottogs här av prinsen av Hessen och åtskilliga andra kavaljerer och kördes upp till hans majestäts kvarter i den Schlyterska gården i hörnet av Norra Storgatan och Springpostgränden. Här kom kung Fredrik »utan för dörren och embrasserade (omfam nade) hennes majestät vid vagnen». Han följde henne upp till hennes gemak, dit också de andra höga personerna kom. Under tiden gav »de igen tillrättabragta» åtta kanonerna i tornet tre gånger dansk lösen. På eftermiddagen for hela det kungliga sällskapet ut till lägret vid Råå, där armén till häst och fot paraderade. Klockan fyra återkom det kungliga herrskapet till Hälsingborg, »då Hennes Majestät samt prins Carl och prinsessan under styckenas lösen av Hälsingborgs torn drog härifrån till Kronborg».24 Danskarna stod nu beredda att skjuta fram sina styrkor, men Hälsingborg för blev den fasta punkten i brohuvudet.1

1. Se härom T. Mårtenssons framställning, nedan sid. 135 ff. 2. Lunds stifts herdaminne, utg. G. Carlquist, II: 8 (1961) s. 258 f. 3. Om operationerna i Sundet se E. Horn borg, Kampen om Östersjön (1945) s. 234 ff. Svenska flottans historia, utg. av O. Lybeck m. fl., II (1943) s. 121 ff. S. Grauers, Ätten Wachtmeister genom seklerna, II (1946) s. 234 ff. 4. G. Jonasson, Karl XII och hans rådgivare (i960) s. 169 ff. 5. von Faltzburg till K. M:t 1701 27.11, 1704 5.3, RA. 6. K. Enghoff, Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid år 1707-1711 (1889) s. 36 ff., 112 ff.

7. Stenbock till K. M:t 1707 21.10, RA. 8. Stenbock till K. M:t 1708 19.12, RA. 9. A. Stille, Kriget i Skåne 1709-1710 (1903) s. 17. 10. Löfgreén till Stenbock 1709 20.8, 24.8, 27.8, 30.8, 13.9, 28.9, 5.10, Eriksbergs arkiv, RA. 11. Aulin till Stenbock 1709 19.10, Bäfver felt till dens. 1709 5.10, Barkman till Bäfver felt 1709 25.10, Eriksbergs arkiv, RA. 12. Löfgreén till Stenbock 1709 26.10, 31.10, Eriksbergs arkiv, RA. 13. Lunds stifts herdaminne, II: 8 s. 314 f. 14. Stille, anf. arb. s. 43 ff. Bidrag till den store nordiske Krigs Historie, udg. af Gene ralstaben, II (Khvn 1903) s. 250 ff. 15. Hartvig Huitfeldts journal 1709-1710 finns i Krigskancelliet, H. Litteraria, DRA.

Försvenskningen 16. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, IV (1958) s. 284 f. 17. Stille, anf. arb. s. 48 not. 18. Lunds stifts herdaminne, II: 8 263. 19. Lunds stifts herdaminne, II: 8 s. 331. 20. Generaladjutant Kleppings journal 1709 16.11, Krigskancelliet, Indg. Breve, DRA. 21. Överstelöjtnant Heinsohns relation 1709

8.12, Krigskancelliet, Indg. Breve, DRA. 22. Bidrag til Den Store Nordiske Krigs Historie, II s. 404 f. 23. Materialregnskab for Helsingborg af Materialskriver Johan Jacob Wiese 1710 18.2, Militarre Regnskaber IX, 10, DRA. 24. Ny kgl. Sami. 1087, Fredrik IV, »Extract de dato Helsingborg den 25 nov. 1709», DRA.

SLAGET VID HÄLSINGBORG o

Ar 1710 I

JL BÖRJAN AV JANUARI iyio ansåg sig von Reventlow tillräckligt stark för att utvidga brohuvudet i västra Skåne. Han tilltvang sig övergången av Helgeån, drev Stenbock ut ur Skåne och lade beslag på den proviant denne med stor möda hade indrivit. Danskarna fortsatte marschen in i Blekinge och eröv rade det svensksinnade Karlshamn, vars invånare måste betala en hög brand skatt. Den danska fälttågsplanen byggde på en samverkan mellan von Reventlows armé och en norsk styrka, som skulle bryta in i Bohuslän. Men anfallen mot Bohuslän blev inte av, och svenskarna kunde därför samla alla sina krafter mot den danska hären i söder. Inför hotet att bli avskuren från sina förbindelser med Danmark såg sig Reventlow nödsakad att utrymma Blekinge och förlägga sin armé i utsträckta kvarter i Skåne. Under tiden befann sig Stenbock i febril verksamhet med att stampa en armé ur marken. Det fanns bara några få regementen hemma i landet. Alla de övriga hade gått under på Karl XII:s ryska fälttåg och måste nu nyuppsättas. Med stor offervillighet satte rusthållare och rotebönder på förvånansvärt kort tid upp nytt manskap. Vapen och uniformer hämtades fram ur de militära för råden, och proviant lämnade bönderna längs marschvägen. Upprättandet av denna andra karolinska armé var ett gott bevis på styrkan och elasticiteten i det militära indelningsverk som Karl XI en gång skapat. Det vittnade också högt om Stenbocks organisatoriska begåvning. Som Arthur Stille visat,1 finns det inte den ringaste verklighetsgrund för den gamla uppfattningen om Stenbock och hans »getapågar». Något folkuppbåd kom inte till stånd vare sig i Skåne eller annorstädes i riket. Det var inte ett oövat och oordnat bondeuppbåd som den skånske guvernören förde fram mot fien-

kojmifa&fu

t Kplicatm *t-c C/{%/< fy)4 4rcÅ <t éiit/hi aOt/t ttor* fyvxSf fr*('*£' vcjfy/i/t ’l/fyt&pfyf&rufyr- i/t %t/y tr/l

*/r. dsu <*<> «vJL* litfyl^, , < >t

(fieov

£)rvf& >:e

Vatxslsixj/lt/aalflsfyfrt/fy’vb

, *•

/*.„„/

11 ts&rffls /**■ *4fy)fn tirsz* /r+pt/Z/^,

'/W/a ;

~~ | €~ r A - r/e/^S PRSlIlIlIflliiiis

j> IU>

"'r"wiiiiifiing

<* >v,

*u «^^TWr--«»i pPk, \ ■ t*'< U*4 **t» ^i+sr/te/j

j&äm

fycfytr/fyt Å fyfyé/z fy tmt-h-Ce */f'f/&*>-<, Clslfylg r-c cés Ifye&écyC&./fyc*. /<

r*tr'&*«/&*'olien&j t -v

/~>'' s*t0?rtsctsn /<y/'x*n/<fypr pMcfy^zcS'<fyZfy t &fyfy/ss,

" _ W-U °&t>'/xsxxs

t & ifyfyP/fy3ÖS^ c

/«?>ts'0Ct£, 3‘

/*<£

/tum zu?™ /no a-ify

^rrCyi./fft, </^<j

^afy/JrhYctH. tt?*s />

fy -<.< toufyaj v*< fy.

Lv/tttraJ. y-

Lrar/mufyärfl . f»*4 Cl

.ottf * i fy< §cré*i}, fyy -

En svensk och en dansk bataljplan — förvarade i Krigsarkivet, Stockholm, resp. Hcerens Arkiv, Köpenhamn — återger de stridande parternas syn på slaget vid Hälsingborg den 28 februari iyio. Den svenska planen redogör i grova drag för hela stridens förlopp, framryckningen från Pilshult, de olika stridsmomenten samt danskarnas nederlag och flykt till Hälsingborg. Den danska planen, som uppges vara författad av »die hohen H: Generals selbst», inskränker sig till att skildra den danska arméns ställningar före slaget och den högra flygelns fram ryckning på fäladen.

den. Tvärtom, det var en alltigenom välutrustad, reguljär armé, som nu bara ett halvår efter katastroferna i Ukraina drog ner mot den skånska gränsen. Växjö blev uppsamlingsplatsen för trupperna. Endast ett skånskt regemente — det skånska tre- och femmänningsregementet under generalmajor Göran

m0li0rn.

0Ü*

Gyllenstierna — tog del i det följande fälttåget. De båda ordinarie skånska kavalleriregementena, som delvis återuppsatts, låg garnisonerade i Malmö fästning, sannolikt därför att Stenbock inte litade på de skånska rekryterna, om de skulle föras till kamp mot sina gamla landsmän.2 I slutet av januari 1710 ryckte Stenbock med omkring 16000 man ner mot Osby. Hans styrka var betydligt större än den danska, som smält samman under fälttågets påfrestningar, och svenskarna hade därmed övertaget på öppna fältet.

Försvenskningen Stenbocks plan gick ut på ett kort fälttåg. Genom att hota danskarnas för bindelselinjer ville han steg för steg tvinga dem tillbaka mot Öresund och Häl singborg. Den danska försvarslinjen sträckte sig i skydd av åarna och sjöarna mellan Ängelholm och Kristianstad. I den starka vinterkylan frös vattendragen till, och inför Stenbocks tryck såg sig von Reventlow tvungen att utrymma norra Skåne och dra sig tillbaka till en ny skyddslinje bakom Ringsjön. Om von Reventlow stått kvar som överbefälhavare, är det troligt att han låtit sin armé bita sig fast i det inre av Skåne för att avskära Stenbocks här från kornbodarna på den skånska slätten. Men vid detta kritiska skede insjuk nade han svårt och måste lämna befälet till generallöjtnant Jörgen Rantzau, som trots många personliga förtjänster saknade sin företrädares kallblodighet och förmåga att överblicka läget. Av oro för att Stenbock skulle klippa av arméns bakre förbindelser fattade Rantzau det ödesdigra beslutet att återtåga mot Häl singborg. När Stenbock natten till den 23 februari fick rapport om det danska uppbrot tet i sitt högkvarter på Trolleholm, skrev han ett triumferande brev till defensionskommissionen i Stockholm.3 Fienden var utmanövrerad ur större delen av Skåne, konstaterade han. Han hade bakom sig hela slätten som provianteringsområde för hären. Armén kunde nu hämta ut de tjugo kanoner, som fanns i Malmö och som behövdes för det kommande slaget. Den 26 februari bröt Stenbock upp från Norrvidinge för att söka upp danskarna. Han gick över Råån vid Tågarp och slog om kvällen läger vid Hässlunda. Själv bodde han på Gedsholms gård. På morgonen den 27 fortsatte han över Mörarp mot Kropp i väntan på att stöta på den danska armén i trakten kring Kropps kyrka. På vägen dit fick han veta, att Rantzau tagit ställning all deles öster om Hälsingborg. Han fortsatte därför sin kringgående rörelse till Fleninge, där han gjorde halt under natten fast besluten att nästa morgon tvinga fienden till strid.4 Under Stenbocks anmarsch hade Rantzau flera överläggningar med sina ge neraler. Den 23 februari kom kung Fredrik i egen person till Hälsingborg för att delta i krigsrådet och bese sin armé. Dagen efteråt återvände han till Hel singör. Rantzau beslöt att avvakta Stenbocks anfall i utsedda ställningar. Han valde dessa med stor omsorg och sökte draga största möjliga fördel av terrängen. Den vänstra flygeln låg mellan Pålsjö skog och Ringstorpshöjden. Centern, som bestod av infanteri, var förlagd från Ringstorp till Lagårdsbacken framför det nuvarande Fredriksdal, medan den högra flygeln tog stöd mot Lagårdsbacken.

D en politiska historien Den danska fronten som var nära tre kilometer gick sålunda i nordsydlig rikt ning från Pålsjö till Husensjö. Från höjderna hade danskarna fri reträtt över vångarna till staden, och framför sig hade de på halva fronten de breda kärren mellan Lagårdsfloden och Dragarhuset. Den danska styrkan utgjorde omkring 14000 man och 32 kanoner, medan svenskarna räknade 16 000 man och 32 kanoner. Danskarna var kraftigt under lägsna i kavalleri, vilket kan förklara några av Rantzaus dispositioner under slaget. I gryningen till den 28 februari bröt Stenbock upp från Fleninge. Medan hans artilleri följde den stora landsvägen mot Hälsingborg, lät han större delen av sina trupper ta sig fram i den besvärliga skogsterrängen över Gyhult och Pilshult. En tät dimma låg lägrad över sumpmarkerna vid Gyhult, och fast dans karna hela natten legat i larmberedskap, hade de inte någon aning om att Stenbocks trupper närmade sig från detta håll. Rantzau har själv lämnat en dramatisk berättelse om hur överraskande an fallet kom.5 På morgonen hade han ridit ut för att rekognosera, men när solen gick upp, blev dimman så tjock att man inte kunde se tre hästlängder framför sig. Han återvände då till förposterna. Generalitetet var överens med honom om att fienden omöjligt kunde marschera i det dimmiga vädret. Rantzau hade därför skrivit en rapport till kungen och därpå ridit ut till armén igen med alla generalerna. När dimman efter en timmes tid skingrades, fick han se hela den fientliga armén i full slagordning framför sig! Svenskarnas högra flygel stödde sig på Senderöds by. Centern stod framför Gyhults gård och vänstra flygeln sträckte sig bort mot Brohuset. Det slogs genast larm i det danska lägret med tre kanonskott, och omkring klockan halv tolv hade alla intagit sina ställningar. Rantzau antog att Stenbock ämnade anfalla hans vänstra flank och lät därför i hast flytta fram artilleriet till Ringstorpshöjden, men det skulle snart visa sig att den svenske befälhavaren hade andra planer. Rantzau kunde se hur den svenska slaglinjen drog sig åt vänster. Det var en besvärlig och tidsödande manöver för de olika avdelningarna att leta sig förbi morasen, men fram gick det, och till slut stod svenskarnas vänstra flygel grupperad mellan Filborna och Brohuset. Rantzau fruktade att Stenbock ämnade anfalla danskarnas högra flygel. Efter som det danska kavalleriet var underlägset, var det fara värt att svenskarna från detta håll kunde tränga sig bakom den danska armén och avskära reträttvägen 7 - 689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen mot Hälsingborg. Fastän Rantzau före slaget beslutat att avvakta fiendens an fall i utsedda ställningar, måste han nu ge order åt sin högra flygel att rycka fram mot svenskarna och hejda deras farliga rörelse. På Hälsingborgs fälad, begränsad av en gärdsgård mot Filborna bys ägor, skedde den första sammanstötningen under slaget. Den slutade olyckligt för svenskarna, som led mycket svåra förluster. Chefen för vänstra flygeln, general löjtnant Jacob Buhrenskiöld, blev tillfångtagen av danskarna och fördes till Hälsingborg. I stridens hetta glömde Rantzau alldeles bort att underrätta sina övriga be fälhavare om de ändrade dispositionerna. Följden var att när den högra flygeln ryckte framåt, tågade även de andra avdelningarna fram och tog ställning pa rallellt med Ängelholmsvägen. Fastän starka skäl talade för att danskarna måste uppträda aktivt, fick denna manöver katastrofala följder för dem. Den tappre Rantzau som själv tog del i striden upptäckte inte att det uppstått en stor lucka i den danska fronten mellan centern och den högra flygeln. Stenbock, som lugnt stod kvar vid sin center och aldrig släppte överblicken över slaget, grep raskt sin chans och kastade in alla tillgängliga kavalleristyrkor i luckan. Inför ryktet att den högra flygeln höll på att omringas spred sig paniken i de danska ryttarleden. Rantzau sårades i bröstet och släpades halvt medvetslös med sina retirerande trupper till palissadporten på Långvinkelsgatan, där han togs om hand och fördes in i staden. Därmed hade den danska armén förlorat sin överbefälhavare. Under tiden hade infanteriet i den danska centern trängt fram över Ängel holmsvägen och gått i ställning mellan Berga och Ringstorpshöjden. Vid ett tiden på dagen — ungefär samtidigt som striden avgjordes på danskarnas högra flygel — gick det svenska fotfolket med pik och bajonett till anfall över kärren och uppför höjden. Infanteristriden leddes av Stenbock själv och utkämpades på båda sidor om Ängelholmsvägen omkring de senare husarkasernerna. Det danska Drottningens regemente blev illa åtgånget av Stenbocks artilleri och fotfolk. Sedan dess befälhavare stupat, började soldaterna retirera och drog i flykten med sig bakomvarande förband. Bara två danska regementen — gardet och grenadjärerna — höll i det längsta hjältemodigt stånd. Först sedan gardet förlorat sin chef, överstelöjtnant Christian Albrecht Danckwart, och nära 500 man av sin styrka, kapitulerade det för övermakten. Centerns strid var därmed slut. Den danska vänstra flygeln kom inte i elden, förrän slaget redan var av gjort.

D en politiska historien Klockan fyra på eftermiddagen kunde Stenbock skicka sin kurir, ryttmästaren Henrik Hammarberg, till Stockholm med en första rapport om segern. Det var en vacker seger lian kunde rapportera. Det danska artilleriet hade fallit i hans händer. En stor del av det fientliga fotfolket var tillintetgjort och återstoden var inspärrad inom Hälsingborgs vallar. Danskarna hade förlorat 5 000 man i döda och sårade och 2 000 man i fångar, medan svenskarna hade 2 800 man i döda och sårade. Stenbocks berömda rapport till defensionskommissionen den 3 mars är flera gånger omarbetad.6 Av koncepten att döma har han uppdragit åt någon i sin närmaste omgivning att utarbeta en relation om slaget. I denna första version omtalas han som general en chef eller greve Stenbock. Denna relation har an vänts som förlaga till en ny version, som läggs i munnen på Stenbock själv — han kallar sig genomgående jag. Båda koncepten är försedda med ändringar och tillägg. Den slutliga versionen har överförts i en avskrift, men slutet av denna har kasserats och försetts med en helt ny avslutning.7 Denna avslutande del rör motiveringen varför Stenbock inte ville anfalla Hälsingborg efter slaget. Den första versionen löd: »Som denna staden Hälsing borg varit den första som brutit dess trohetsed emot Kungl. Maj:t och svurit fienden, så har Herr generalen en chef intet funnit den staden värd nog att en redlig och svensk blodsdroppe genom en formell attack utgjutas skulle, utan fast heller till deras välförtjänta straff låta nu tvinga dem med bomber och glödande kulor, vilket ock så lyckats att vidare några hus äro i aska lagda med deras magasiner av krut och granater, så att uti detta minsta en obeskrivlig konsternation och skräck nu för tiden finnes.» Därefter följer en slutmening om den obeskrivligt tappra och frimodiga svenska armén. Stenbock måste ha ogillat denna svaga och rent känslomässiga motivering för att inte angripa Hälsingborg. Han skrev helt om de tre-fyra sista sidorna och utvidgade avsevärt innehållet.8 Det var inte av ovilja mot hälsingborgarna som han gjort halt framför stadens portar. Bakom detta beslut låg alltigenom mili tära överväganden, framhöll han. »Som han med resten bakom ett fast retranchement av tornet, moraser och åtskilliga andra fördelaktigheter nu poste rad finnes och jag vid armén mesta delen av officerarna och en stor del gemena blesserade och döda haver, situationen av terrängen för mig mycket svår, folket dessutom matta, utsvultna, sjuka otaligen, har jag hållit för betänkligt in till dato retranchementet med vapen i handen att angripa, varest fienden nu in spärrad och födan knapp nog bliva skall. Man kan likväl alltid räkna en bakom

Försvenskningen vallen så god som tio utanför.» Han ville inte sätta hela infanteriet på spel och efter överläggning med de övriga generalerna hade han därför beslutat att stå kvar på valplatsen och hålla Hälsingborg inneslutet. Under tiden skulle han om möjligt med bomber och glödande kulor hålla folket i staden i ängslan. Stenbock framhöll också att kölden på slätten var obeskrivligt svår och att det rådde brist på proviant och fourage. Han ämnade nu stanna några dagar och se vad fienden hade i sinnet. Kanske måste han av sig själv lämna landet av hunger och avsaknad av bränsle. Han klagade också över svårigheterna att hålla det nya folket samlat. Det fanns inga fältkistor och fältskärer vid hans armé, och många sårade hade dött av brist på vård. Sitt högkvarter tog Stenbock i Pålsjö. Medan den svenska armén omringade Hälsingborg, stod de danska trupperna beredda att försvara staden. Det var inte någon lätt uppgift. Enligt vad Huitfeldt berättar i sin journal, var befästningen mycket svag. På en del ställen fanns det inga palissader, och graven var inte djupare än att fienden kunde ha ridit över med hela skvadroner. Vid vallen var dessutom så ont om utrymme, att man inte kunnat formera sig där vid ett fientligt anfall. Den nye överbefälhavaren, generalmajor Frantz Joachim Dewitz, gjorde ändå sitt bästa att förstärka vakten. Själva vallen besattes på de mest blottställda platserna med tredubbla led, och de hus som låg under vallen sattes i brand. Alla officerare och meniga gjorde sin ed att de skulle stå som en man till sin sista minut. Den 3 mars ryckte svenskt kavalleri och infanteri fram mot staden — antag ligen i närheten av Ängelholmsporten — men kanonerna på Kärnan öppnade eld mot dem och de drog sig då något tillbaka. Nere vid stranden norr om staden vid Kullaporten uppkastade svenskarna batterier, från vilka de öppnade kanonad mot de danska skeppen och mot skeppsbryggan. Elden besvarades av de danska fregatterna och gjorde inte mycket skada. Varken fartygen eller skeppsbryggan skadades. De flesta bomberna gick över folket, som stod vid vattnet, berättar Huitfeldt. Enligt en annan relation var det vid detta tillfälle som en bomb antände danskarnas krutmagasin och sprängde tretusen granater i luften.9 Huitfeldt uppger dock att olyckan inträffade dagen efteråt och att den våldsamma smällen vållade svår oro bland folket, som trodde att fienden hade fallit in i staden. Den 4 mars började de danska trupperna överföras till Helsingör. Fångarna och alla sårade hade redan skeppats över. Nu följde kavalleriets officerare och manskap. Då man inte kunde forsla över alla hästarna, valde man att sticka 100

D en politiska historien

Till minne av segern vid Hälsingborg den 28 februari ijio slog svenskarna flera medaljer. Den övre av de här återgivna visar på framsidan Karl XII i harnesk med lejonhuvud över axeln, och på baksidan krigsguden Mars i full rustning med svärd i ena handen, stödjande sig på en sköld som är prydd med tre kronor. Baksidan bär den latinska inskriften »Pro focis» (För hem och härd) samt angivelsen »Vid Hälsingborg iyio». — Den nedre medaljen visar Ryktet, som blåser basun och i handen bär ett blad med inskriften »Scania liberata» (Skåne är befriat). På baksidan hyllas Magnus Stenbocks insats med en bild av sten bocken, som tvingar elefanten att vika tillbaka. De latinska inskrifterna lyder »Deo vindice» (Under Guds beskydd) och »Quis cr ederet sie mönstra pellere regno» (Vem hade trott att man på det sättet skulle driva odjur ur riket).

ner dem eller skjuta dem. Rustvagnarna och ammunitionsvagnarna brändes upp. Den 5 mars klockan fyra på eftermiddagen började man skeppa in infanteriet. Svenskarna sökte inte störa överskeppningen. Orsaken härtill uppger Huitfeldt vara dimman som låg så tät över staden »att fienden ej väl kunde se vad vi tog oss före». Infanteriet, som stod i tre linjer på vallarna, gick ombord i tre om gångar. Under tiden släpade kommenderat manskap ut ur husen all den pro-

101

Försvenskningen viant som förts till staden under fälttåget. Huitfeldt uppger att det rörde sig om 10 ooo tunnor råg, korn och havre förutom salt och ärtor. Hela denna kvantitet vräktes ut i smutsen på gatorna. De sista som lämnade vallarna förnaglade ka nonerna och förstörde krutet. Den sista vakten vid skeppsbryggan var en löjtnant vid överste Deegels rege mente som var kommenderad med trettio man vid skeppsbryggan, »intill allting var uti båtarna». Innan dessa sista steg ombord, lät de riva upp några plankor på bryggan. »Och som det var skett, gick generalmajor Dewitz uti en båt och de med honom följde.» Klockan var då nio på aftonen. Danmarks armé hade lämnat Skåne för sista gången, och det svenska väldet över provinsen var tryggat.

1. A. Stille, Kriget i Skåne 1709-1710 (1903) s. 144 f. Dens., Slaget vid Helsingborg (Magnus Stenbock, Minnesskrift utg. av S. E. Bring, 1910) s. 20 f. 2. K. Enghoff, Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid år 1707-1711 (1889) s. 48. Stenbock ansåg att man inte kunde lita på de skånska ryttarna, om de inte stacks in bland infödda svenskar. 3. Stille, anf. arb. s. 290 f. 4. Framställningen av slaget vid Hälsing borg bygger på ett föredrag som fil.dr Jean Häggman hösten 1937 höll i Gillet Gamla Helsingborg. Ett sammandrag av detta åter finnes i Helsingborgs Dagblad 1937 20.11.

102

5. Rantzau till K. M:t 1710 31.3, Krigskancelliet, Sager henhörende til den geheime Protokol 1709-1712, DRA. 6. Rapporten är tryckt av E. Carlsson i Hist. Tidskrift 1890 s. 67 ff. 7. De olika koncepten förvaras i Eriksbergs arkiv, RA. 8. Detta påpekande har gjorts av Jean Häggman i en promemoria tillhörig Hälsing borgs stads historikkommitté. 9. Anonym dansk relation om slaget vid Hälsingborg, Magnus Stenbocks arkiv, Eriksbergsarkivet, RA. Kleppenitz’ relation, Krigscancelliet, Sager henhörende til den geheime Protokol 1709-1712, DRA.

DE SISTA KRIGSÅREN o

Aren 1710—1718

N -i-

.......,

1 AR SVENSKARNA efter den danska evakueringen ryckte in i Häl

singborg, mötte dem en bedrövlig anblick. Överallt låg det slaktade hästkadaver, på gatorna, i källare, kök och brunnar. Resterna av proviantförråden låg utvräkta i smutsen och sörjan på gatorna. Stenbocks generaladjutant, ryttmästare Christer Boi je, fick i uppdrag att återställa ordningen i staden, och detta visade sig vara en mycket svår uppgift. Det var bödelns sak att avlägsna döda hästar, och ingen anständig borgare ville komma i beröring med något sådant. Bönder från angränsande trakter kallades in för att släpa bort och begrava hästkadavren, men de var som väntat mycket ovilliga, fast de fick upprepade order att infinna sig. Renhållningsarbetet utfördes till slut av bönder och fis kare, som under hot om våld tvangs att ta del i arbetet. Det tog flera veckor, innan staden blev upprensad. En föreställning om de olidliga förhållanden, som rådde i staden, ger de åren 1938 och 1944 under grundgrävning för byggnader vid Långvinkelsgatan på träffade skeletten av ett antal hästar, som begravts utanför den gamla Ängelholmsporten eller störtat i retranchementets vallgrav. Hästskeletten låg fullt rustade med sadlar på ryggen, pistolhölster och sadelväskor — några försök att tillvarataga denna utrustning hade icke gjorts. Man fann också pistoler, muskö ter, värjor och annan militär utrustning, som kommit i jorden tillsammans med hästarna. Flera föremål bar Fredrik IV:s krönta monogram.1 Skåne var definitivt vunnet åt Sverige, och Magnus Stenbock kunde efter segern vid Hälsingborg återuppta sin verksamhet som guvernör. Ett problem erbjöd behandlingen av staden Hälsingborgs invånare, som avlagt trohetsed till den danske kungen. Några av de svårast komprometterade valde att följa med den danska armén över Sundet. Så gjorde de båda stadsprästerna Hans Jacobsen, som slutade sin dagar som kyrkoherde på Själland, och Johannes

Försvenskningen Bondaeus, som blev kapellan i Stege på Möen.2 Med danskarna följde också borgmästaren Herman Schlyter, som nu för alltid lämnade sin liemstad, och guldsmeden Jöran Winter, vars namnstämpel finns på Mariakyrkans oblatask.3 Den svenska kronan höll sträng räfst med dessa otrogna, »överrymda» under såtar och konfiskerade utan vidare deras egendom och gårdar, i den mån detta var möjligt med hänsyn till inteckningarna i dem. Schlyters gård — den Henckelska gården — togs i beslag och skulle rivas, men skonades på stadens fram ställning för att användas som rådhuslokal. Rådhuset hade en tid varit i vin tapparen Willem Fahrenhusens gård vid Norra Storgatan. Efter slaget vid Häl singborg år 1710, då svenskarna besköt staden, slog en granat ner i denna gård och förstörde den. Magistrat och rådhusrätt, som blivit husvilla, kunde nu under en tid för andra gången få rum i Schlyters förnämliga gård.4 Hur majoriteten av stadens invånare reagerat inför slutstriden vet vi inte. Alla borgare var uppenbarligen inte dansksinnade. Den danske generaladjutan ten Huitfeldt uppger i sin journal att vid ett tillfälle efter slaget fyra borgare deserterade över vallen till Stenbocks läger. Bland de fångar som av danskarna fördes över Sundet befann sig även invånare från Hälsingborg. I april 1710 rapporterade kommendanten på Kronborg att tio skåningar ännu satt fängslade på fästningen. Kopparsmeden Christoffer Fideler och hans gesäll Oluf Thuesen från Häl singborg satt i arrest anklagade för att ha hjälpt några desertörer från det fynska regementet att fly. Lantmätaren Anthon Ciöpinger hade utan att veta orsaken suttit arresterad i åtta månaders tid i Hälsingborgs huvudvakt, innan han fördes över till Kronborg. Och tullbesökaren Jonas Löfman, »kongel. edssoren underdan af Helsingborg» satt också arresterad där. Han hade haft hundra danska soldater inkvarterade i sitt hus, men innan danskarna lämnat staden, hade han blivit totalt utplundrad av trupperna, »de jeg mente effter Eders kongel. May:ts allernaadit beskydtzbref og anordning skulde taget mig og indbygerne udi beskiermelse». Han hade bortförts från hustru och sju små barn utan att några anklagelser framställts mot honom. Inte ens kommendanten kände till orsaken varför Löfman suttit sju veckor i arresten på Kronborg.5 Invånarna i Hälsingborg skulle enligt regeringens påbud avlägga en ny tro hetsed till den svenske kungen. Stenbock väckte i detta sammanhang en princip diskussion om den nya eden. Magistraten i Hälsingborg hade en gång avlagt ämbetsed till den svenske kungen och tjänat för verklig lön men hade ändå avlagt ed till kung Fredrik av Danmark. Kunde man verkligen tillåta att denna 104

Den politiska historien magistrat nu svor ny trohetsed till Sverige, frågade han. Om de skånska invå narna på detta sätt fick ostraffat för bry ta sig, »så är det att sätta Skåne under neutralitet, att det kan få hålla med vilkendera av majestäterna, kungen av Sverige eller kungen av Danmark, som de vilja». Att hälsingborgarna denna gång gick danskarna till handa berodde på att de också gjorde det i det förra kriget utan att någon blev straffad för sin otrohet.6 Stenbocks protester blev dock gagnlösa. Den 27 juli kom han till Hälsingborg, dit han också låtit kalla invånarna i Ängelholm och allmogen från Onsjö, Rönnebergs och Luggude härader. Han höll ett vackert tal till dem på Hälsingborgs torg och lät därefter alla de närvarande avlägga ny trohetsed. Eden och för maningen trycktes på prästerskapets begäran och utdelades bland allmogen.7 Året därpå fick Hälsingborg besök av en ny fiende. Sommaren 1710 hade pesten härjat i Stockholm, och på hösten var den i Pommern. Stenbock vidtog en rad anstalter för att hindra pesten från att tränga in i Skåne. Han hindrade personer från Livland och Pommern att landstiga i Ystad eller på andra ställen längs kusten, och vägarna mot Skåne besattes med vakter. Men ingenting hjälpte. Våren 1711 kom pesten in vid Kullen och började sprida sig i de kringliggande områdena. Stenbock hade vid denna tid avgått som guvernör i Skåne. Hans efterträdare blev generallöjtnant Jacob Buhrenskiöld. I dennes frånvaro svarade viceguver nören Carl Gustaf Skytte för provinsens angelägenheter. I maj 1711 anlände Skytte till Hälsingborg för att vidta sådana anstalter att pesten »inte må kunna sig här å orten utbreda och kringssprida». Han lät sätta ut vakter kring de pestsmittade byarna och husen för att isolera dem från yttervärlden. Var och en som greps utanför sin socken skulle straffas med fem par spön. Professorn och guvernementsmedicus Johan Jacob Döbelius, Ramlösa hälsobrunns skapare, hade tillagat en pestmedicin som skulle brukas, och en med. lic. Johannes Thomaeus hade förordnats till särskild »pestmedicus» med uppgift att gå de pest smittade orterna till handa med all möjlig hjälp. Åtgärderna visade sig gagnlösa. Under sommaren spred sig pesten till Bjäre och Södra Åsbo härader och trängde också in i Hälsingborg. Folket iakttog inte några försiktighetsåtgärder, klagade Skytte. De besökte de sjuka och använde de avlidnas kläder. Och när de pestdöda grävdes ner i gropar i backarna fjärran från byn, hände det att de närstående grävde upp liken och flyttade dem över till kyrkogården. I juli månad var nästan hela Luggude härad infekterat. Bland de byar Skytte nämner märks Fleninge, Allerum, Väsby, Brunnby, Jonstorp, 105

Försvenskningen Bårslöv, Råå, Kattarp och Kropp. Skytte klagade på nytt över den vanartiga allmogen. Hans länsmän kunde ingenting göra. De satt själva inspärrade i iso lerade byar. »Här är ett slätt och bedrövligt leverne. Gud skicke allt till det bästa.»8 Framåt hösten började pesten släppa sitt grepp över nordvästra Skåne, men danskarna fortsatte att oroa kusterna med snabba överfall. De förde bort folk och båtar och brände ner kustbefolkningens hus. Skytte lät sätta ut strandvakter i både Råå och Hittarp men danskarna drev bort dem. I augusti 1711 gick en dansk styrka på nytt i land i Råå fiskeläge, högg sönder båtar och fiskenät och plundrade husen.9 Efter slaget vid Hälsingborg hade Stenbock föreslagit att det fasta försvaret förstärktes i Skåne. I första hand ville han ha en utbyggnad av fästningarna Malmö, Landskrona och Kristianstad. Hälsingborgs stad var ett skadligt näste, så länge det lätteligen kunde sättas i god defension av en fiende, skrev han. Han ville inte att Hälsingborg skulle befästas. Tvärtom ville han spränga Kär nan, där fienden kunde fatta posto och följa alla rörelser på flera mils avstånd. Också fiskelägena som låg utmed stranden ville han rasera, eftersom de bara tjänade till »förbudna varors och danska spejares inskaffande samt folks bort förande ur landet».10 Stenbock fick inte något medhåll för sina radikala planer i defensionskommissionen. Bara i en fråga delade man hans uppfattning. Hälsingborg skulle förbli obefäst, och om en fiende ville landstiga där, skulle man sätta eld på staden och förmå invånarna att flytta sin rörliga egendom till Kristianstad eller någon annan mera säker ort.11 Från Bender ingrep Karl XII själv i diskussionen om Skånes fasta försvar. I ett brev till rådet i januari 1711 gav han order om att bröstvärn skulle uppkastas på de ställen av den skånska kusten där man kunde befara en ny landstigning. De lämpligaste ställena för ett fientligt anfall var, skrev kungen, »så mycket Vi Oss kunna påminna» några platser på sträckan mellan Häl singborg och Landskrona samt Skanör och Ystad. På sådana platser skulle bön derna anlägga värn med tjocka palissader. De skånska bönderna skulle övas att hantera gevär, och kungen framhöll att man inte skulle visa något miss troende mot allmogen, »varandes Vi om dess trohet nog försäkrade».12 Förgäves sökte Stenbock av egen erfarenhet påvisa det onyttiga i sådana kustbefästningar. Med bröstvärn kunde man inte hejda någon landstigning om fienden fick understöd av artilleri från den egna flottan. Kungen lät sig

106

D en politiska historien inte övertyga utan befallde än en gång att bröstvärn skulle uppkastas. Han polemiserade också i en intressant skrivelse mot Stenbocks invändningar. Det var ingen fara att sitta bak en tjock jordvall hur mycket fienden än sköt med sina kanoner, och förbindelserna bakåt kunde man ordna med hjälp av ter rängen eller egna anläggningar. Det gick inte längre att uppskjuta kungens order. Överste Magnus Palmqvist fick till uppgift att rekognosera platserna för de första värnen. Ett av dessa ställen var Råå fiskeläge. Här föreslog han att man skulle bygga ett 2,5 kilome ter långt retranchement från Råån norrut mot Hälsingborg. Vallen skulle läg gas 90 meter från stranden och göras 2,5 meter hög. Den skulle ha en grav fram för sig och utrustas med skyttegravar bakåt. Det andra stället var vid Klinteliälla — en bäckravin norr om Ålabodarna mellan Råå och Landskrona. Förslaget godkändes av rådet, och Stenbock lät utse arbetsfolk bland bön derna och anskaffa trästockar från skogarna. Våren 1712 blev de första skans arbetena färdiga. Uppbådade skånska bönder — mest pojkar och flickor — upp kastade vallar av jord och torv under hela sommaren. Palissadpålarna blev där emot inte planterade, »ty pesten kom», berättade Palmqvist lakoniskt. Misstron mot skåningarna tog sig uttryck i en rad drakoniska åtgärder av guvernör Buhrenskiöld. Han bestämde våren 1712 att alla hus längs stranden mellan Hälsingborg och Viken skulle utrymmas och invånarna flyttas till andra socknar inåt landet. Härigenom ville han förhindra all hemlig kommunikation med danskarna. Det gick trögt med evakueringen, och folket i »de misstänkta nästena» flyt tade inte längre än till de närmast stranden belägna husen och gårdarna. I en skarp skrivelse till borgmästare och råcl i Hälsingborg förklarade guvernören, att detta stod i direkt strid med hans förbud. De som bott i förbjudna hus skulle flyttas bort, och om någon ertappades nära stranden, skulle han gripas och föras till Hälsingborgs fästning, där han skulle undergå exemplariskt och svårt straff. Också de som i strid med förbudet inhyste sådant strandfolk skulle bestraffas lika hårt. Enligt vad Buhrenskiöld fått veta bodde det fortfarande folk i husen i Ny borg. De låg vid Kristinehall och hörde under stadens jurisdiktion. Också dessa personer var misstänkta för samarbete med fienden. Han befallde nu magistra ten att driva ut folket och flytta dem inåt landet. Om man inte genast kunde riva och förstöra husen, skulle man spika igen dörrarna. Husen skulle dock med det snaraste förstöras, förklarade han.13 107

Försvenskningen Efter Stenbocks kapitulation i Tönningen i maj 1713 ökade oron för en ny dansk landstigning. Oron tog sig uttryck i omfattande kustrekognoseringar i Skåne. Kapten Jacob Meijer undersökte den skånska västkusten. Från hälsingborgstrakten rapporterade han följande. Mellan Råå och Hälsingborg fanns en utsatt udde, som man skulle kunna behärska genom ett batteri vid staden. Stranden norr om Hälsingborg ut mot Hittarp lämpade sig för ett anfall med småbåtar, som kunde ro in mot stranden, men de kunde beskjutas från de höga backarna. Också vid Domsten fanns det för försvararna lämpliga backar och skog. Viken hade en bra hamn, där 30-40 sillbåtar låg skyddade. Norrut mot Svinbådan, Höganäs och Mölle kunde man ro i land. Meijer trodde ändå inte på någon fientlig invasion norr om Hälsingborg, eftersom motståndarna lätt kunde bli innestängda på udden. En förutsättning var dock att svenska trupper låg redo att besätta de »sällsamma» vägarna på Kullen. I slutet av juni 1714 fick guvernören Buhrenskiöld alarmerande uppgifter om att danskarna ämnade landstiga när säden var mogen i Skåne.14 I anledning härav fick en stor del av de uppe i landet stående regementena order att marschera söderut. Samtidigt fortsatte man att befästa skansarna vid Skånes kuster. Vid Mölle hamn anlade man en cirka 400 meter lång linje med en redutt bakom mitten och en vid vardera flygeln. Vid Höganäs byggdes ett batteri och vid Viken en kort linje. Vid stranden söder om Hälsingborg uppfördes två redutter. Den starkaste kustbefästningen låg vid Råå. Utmed den långa linjen låg inalles sex bastioner. Sommaren 1716 fanns här sex 8-pundiga och lika många 12-pundiga kanoner längs värnet. Byggnader hade uppförts för vaktman skapet och ammunitionen, men ett planerat kommendantshus hade inte blivit färdigt. Artillerimanskapet låg förlagt i fiskarstugorna i byn. Palissader hade satts upp i graven framför värnet. Det långa retranchementet måste ständigt un derhållas av bönder och soldater, som forslade fram torv och trävirke. En lång rad andra skansar låg utmed den skånska västkusten. Efter Råå hade Barsebäck den starkaste befästningen, en kilometerlång bastion med en redutt på vardera flygeln samt en skans ute på udden. I december 1715 landsteg Karl XII vid Stavsten utanför Trelleborg. En av hans skickliga fortifikationsofficerare överste Lorentz Christopher Stobasus upp gjorde på kungens befallning en relation över försvarsmöjligheterna i Skåne. Stobaeus var nöjd med det sätt på vilket strandbevakningen hade ordnats. Från Kullen till Trelleborg var posteringar utsatta med god kommunikation sins1 08

D en politiska historien emellan. De stod i Torekov, Halsahamn, Arild, Höganäs, Domsten, Hittarp, Tinkarp och Pålsjö norr om Hälsingborg och söder om staden fortsatte kedjan närmast vid Rydebäck, Klintehälla och Ålabodarna. Arbetena på kustbefästningarna blev mycket omfattande under Karl XII:s sista år. Över 500 man hölls sysselsatta i Råå, och alla linjer och bastioner längs kusten blev nu färdigställda. Det förefaller som om kungen lade större vikt vid dessa kustvärn än vid de stora fästningarna. Ännu året efter kungens död var uppbådade bönder sysselsatta med att förstärka bröstvärnen vid Råå med torv och jord. Beredskapen hölls också uppe utmed kusten, ända till dess freden kom. År 1724 tillsattes en fästningskommission, som i sitt stora betänkande också kom in på det fasta försvaret i Skåne. Man föreslog att Landskrona skulle ut byggas till frontiérefästning mot Danmark, främst därför att denna stad hade de bästa tänkbara förutsättningar för en örlogshamn. Kommissionen diskuterade också de många värnen längs kusten. Befästningarna i Råå borde inte rivas, eftersom de kunde tjäna som ett första skydd mot en landstigning, men man borde inte heller underhålla dem. De kunde, menade kommissionen, snart upp tagas, om man hade skäl att frukta något fientligt anfall. Kommissionen sysslade också med Kärnan i Hälsingborg. Det var bekant att det gamla tornet tjänat som försvarsverk för danskarna under kriget. Samtidigt nyttjades det också som tecken och mål för sjöfarande i Öresund. Kommis sionen ansåg att fördelarna och nackdelarna med detta torn vägde tämligen lika, och i obeslutsamhetens tecken enades man om att låta Kärnan stå kvar. Det gamla tornet stod och står som ett minne från denna krigiska period, då kampen om Skåne avgjordes och svensk statlig organisation, svensk lag och svenskt gudstjänstliv infördes i provinsen och i staden vid Sundet. Drömmen om den gyllene dansktiden bleknade efterhand. Kanske dog den redan under krigen, då död och ruin följde i båda härarnas spår. Men de gamla sederna och tänkesätten var svårare att utrota. Borgarna kompromissade och böjde sig men höll ändå fast vid de gamla vägarna. Var gång de såg ut över Sundet kunde de skymta Danmark på den andra sidan, och bryggan de slagit ut i havet pekade också åt det danska landet. Som gränsort och överskeppningsstad skulle Hälsingborg fortsätta att existera under den fredliga period som följde efter de tre karolinska kungarnas tid.

109

Försvenskningen 1. Torsten Mårtensson har redogjort för fynden bl. a i ett föredrag i Vaabenhistorisk Selskab i december 1946. En promemoria om detta föredrag finns bland Hälsingborgs stads historikkommittés handlingar. Se också hans framställning i detta band om troféer och vapenfynd från slaget vid Hälsingborg. 2. Lunds stifts herdaminne, utg. av G. Carlquist, II: 8 (1961) s. 315, 331. 3. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, I (Kring Kärnan 1939) s. 85. 4. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, II (Kring Kärnan 2) s. 61. 5. Inlagor av von der Pfordten 1710 29.4, Ciöpinger 1710 12.4, Löfman 1710 12.4, Krigskancelliet, Sager henhörende til den geheime Protokol 1709-1712, DRA. 6. Stenbock till K. M:t 1710 21.7, RA. 7. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd

1 10

och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s.

471* 8. Skytte till K. M:t 1711 11.5, 10.6, 10.7, RA. Jmf. K. Enghoff, Tillståndet i Skåne un der Magnus Stenbocks guvernörstid år 17071711 (1889) s. 92 ff. 9. Follin, anf. arb. s. 474 ff. 10. Stenbock till K. M:t 1710 26.4,RA. 11. Enghoff, anf. arb. s. 64. 12. Framställningen av kustförsvaret bygger på min skrift Försvaret av Skåne under Karl XII:s tid (Medd. från Malmö luftförsvarsför.

!958)13. Buhrenskiöld till magistraten 1712 20.3. Brevet upplästes på rådstugan den 22 mars. Rådst. prot. 1712 22.3. 14. J. Rosén, Jacob Buhrenskiöld och faran för ett angrepp på Skåne 1713-1714 (Karol. Förb. årsbok 1953).

EFTERSKORD FRÅN ETT FÄLTSLAG AV

TORSTEN MÅRTENSSON

ILL MINNENA FRÅN SLAGET vid Hälsingborg hör, förutom vad som föreligger i form av arkivalier, tryckt och otryckt litteratur, målningar och bil der, medaljkonst och annat av liknande art, även vissa substantiella ting, som under slagets gång haft uppgifter att fylla. Dit räknas vad som finns bevarat av svenska och danska troféer, men också en märklig samling av vapen och militära utrustningspersedlar, vilka tillvaratagits såsom jordfynd, icke på själva valplat sen, men under förhållanden, som visar att de under slaget varit i praktiskt bruk. Det blir i regel inga sådana minnen kvar efter ett fältslag. De stupade be gravs, deras kläder, om de får följa med, förmultnar snart i jorden. Vapen, som tappats på fältet, plockas upp efter hand, och om något sådant hittas på en plats, där många strider stått, blir det oftast svårt att avgöra, till vilken av dem det hör. Stundom har emellertid omständigheterna lett till att samlade fynd av stor omfattning kunnat göras, vilka varit möjliga att hänföra till en historiskt känd militär uppgörelse. Ett sådant fall är Valdemarslaget utanför Visby den 27 juli 1361, där Korsbetningsgravarna lämnat ett utomordentligt värdefullt arkeo logiskt resultat, ett annat är slaget vid Hälsingborg den 28 februari/10 mars 1710, där likaledes jordfynd kunnat avsevärt berika vår kännedom om tidens militära utrustningsförhållanden. Fyndomständigheterna var i Hälsingborg följande. Ett kort stycke söder om Bomgrändens mynning gick det av danskarna 1709, efter överstelöjtnant Heinsohns projekt, omkring staden lagda retranchementet tvärs över Långvinkelsgatans ravin. Det utgjordes av en bröstvärnsförsedd vall med framförliggande palissaderad grav. I vallen fanns en portöppning, Ängelholmsporten, genom vilken infartsvägen från öster ledde ned till staden. Öster om porten bildade ravinen en bred hålväg, där även en ryttare var väl skyddad för insyn. På Långvinkelsgatans södra sida gick retranchementet över västra delen av fastigheten kvarteret Kärnan Norra nr 22. Här skulle 1938 en nybyggnad upp föras längs gatulinjen, och grävning för grund och källarvåning igångsattes. 8 - 689883 Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen Någon anledning att här förvänta sig fynd eller iakttagelser av särskilt intresse fanns ej — det var fråga om en utkant av den gamla staden, som först i sen tid blivit bebyggd. Det visade sig emellertid att marken utgjordes av ett mäktigt lager av fyllningsjord, nedschaktat i en försänkning, som hade förefunnits på platsen. Sänkan kan ha stått i samband med borgen eller befästningsarbetena. På Örnehufvuds karta (band III: 2 s. 256 f.) når den medeltida borgens vallgrav ända hit, men arbeten, om vars omfattning vi saknar kännedom, kan här ha ut förts både i samband med utbyggnaden av kastellet och anläggandet av 1709 års retranchement. Detta lager var fyndförande, men fynden rörde sig inom ett mycket begränsat föremålsområde, nämligen just det, som på ena eller andra sättet stod i samband med slaget vid Hälsingborg och i synnerhet med det däri insatta danska kaval leriet. Förutom ett antal lösfynd, tillhörande andra vapenslag, innehöll fyllningslagret skelett av åtskilliga kavallerihästar, kanske även sådana, som hört till artilleri eller tross. Det märkliga var, att dessa hästar kommit i jorden fullt sadlade och rustade, med fina, metallprydda remtygspersedlar, vid sadlarna fast spända pistolhölster, i vilka pistoler ännu satt kvar, och andra ting, som surrats eller spänts vid sadlarna, såsom reservskor eller en plunta för vatten eller brännvin. De som tagit hand om hästkropparna och släpat ner hästarna i gropen eller i varje fall igenfyllt denna, hade icke gjort sig mödan att tillvarataga de tvivelsutan värdefulla förnödenheter av olika slag, som hästarna burit på ryggen. De tillvaratagna föremålen var långt ifrån oskadade, många mycket fragmen tariska. Åtskilliga kom i dagen som oformliga, av jord och rost sammanbakade klumpar. Genom konservering, som företagits på Statens historiska museums konserveringsanstalt, har mycket av skadorna kunnat repareras och många före mål återfått sitt ursprungliga utseende. Men även i skadat skick bibehåller de sitt dokumentariska värde, vilket gör att den på Hälsingborgs museum förvarade samlingen blivit en viktig källa för vapenhistorisk forskning. Samlingen kunde 1944 kompletteras, då liknande fynd gjordes under grund grävning i fastigheten kvarteret Kullen Östra nr 25, vilken ligger vid Långvinkelsgatans norra sida, mitt emot fyndplatsen från år 1938. Här hade man gått något annorlunda tillväga. I marken hade upptagits en lång grop, i vilken några hästkadaver nedsläpats.

Men förhållandena var i övrigt enahanda,

hästarna hade legat sadlade och rustade och utrustningen hade fått följa med i jorden; ingen hade tagit hand om den. 114

Efterskörd från ett fältslag Under slagets gång hade dramatiska scener utspelats i hålvägen utanför retranchementets port i Långvinkelsgatan. Sedan lyckan vänt sig för danskarna och deras kavalleri slagits på flykt, stormade flyende ryttare och dragoner ned mot porten för att komma in i staden. När porten förblev stängd, hade de i pa nik börjat riva ner palissaderna. Kommendanten i staden, överste Bippen skyn dade till och försökte tala de flyende till rätta. Då detta icke lyckades, lät han sitt folk sätta bajonett på och hotade att öppna eld, om han icke bleve åtlydd. Under tiden kom den danske överbefälhavaren Jörgen Rantzau själv till platsen, halvt medvetslös på grund av sina sår. Han försökte samla ryttarna till en mot stöt, men kunde icke hålla sig kvar på hästen, utan måste sitta av och till fots ge sig in i staden för att bli förbunden — han fortsatte omedelbart över Sundet till Helsingör. Även andra höga danska officerare kom till, och det lyckades dem att för en stund hålla de svenska förföljarna stången. Men fler flyende samlades snart, och när Stenbock drog tillbaka sina förföljande styrkor, lät Bippen öppna portarna och släppa in det manskap som stod utanför. De ryttare och dragoner som samlats utanför Ängelholmsporten har sålunda rätt länge fått uppehålla sig där. En och annan svårt sårad häst har då störtat och blivit liggande. Bland dem har även funnits någon svensk häst, som för lorat sin ryttare och därefter följt med strömmen för att sedan störta framför porten. Några svenska vapen ingår nämligen i samlingen, som eljest uteslutande omfattar danska krigsförnödenheter. När portarna stängts efter det att också huvuddelen av det retirerande fotfolket dragit in i staden, har platsen framför retranchementet i Långvinkelsgatan varit belamrad med ett antal hästkroppar, som fått ligga kvar till dess rensningsaktionerna sattes i gång. Åtskilliga lösa va pen och andra föremål, som tappats eller kastats i villervallan, har också blivit liggande på platsen och kommit med i fyllningslagret. Vad som sedan tilldrog sig utanför Ängelholmsporten, får emellertid ses i samband med de händelser, som utspelades i Hälsingborgs stad innanför retranchementets portar. För danskarna hade slaget vid Hälsingborg 1710 inneburit, att deras invasionsförsök i Skåne hade misslyckats i grund och att ingenting annat återstod än att draga resten av invasionsarmén tillbaka till Danmark. Det lyckades dem att ostörda överföra de i Hälsingborg innestängda styrkorna till Själland. Vad de däremot icke kunde rädda, var de betydande lager av proviant och fourage, som sammanförts i stadens magasin och icke heller det stora antal hästar, som upp fyllde den lilla stadens gårdar, gator och torg; det var blott officerarnas hästar som de fick möjlighet att föra med över Sundet. Allt det övriga måste kvar-

Försvenskningen lämnas vid evakueringen. Någon kapitulationsöverenskommelse, som reglerade hur man skulle förfara med dessa förnödenheter, hade icke träffats. För dans karna fanns intet annat att göra än att sörja för att de icke oskadade föll i sven skarnas händer och kunde utnyttjas av dem. Order gavs att provianten, korn ärter, salt och annat, skulle kastas ut på gatorna, där den skulle bli oanvändbar som människoföda sedan den trampats i smutsen och nedsölats med hästblod. Härstarna skulle, efter det att sadlar och annan utrustning tillvaratagits, stickas ned. Ordern utfördes icke helt, svenskarna fann omkr. 500 levande hästar, när de ryckte in i staden. Men huvuddelen av de enligt Stenbock omkr. 6 000 häs tarna avlivades, och denna hästmassaker skedde efter en utstuderad plan, som gick ut på att i största möjliga utsträckning vålla fienden avbräck och besvär — hästkropparna blev, för att citera den danska generalstabens verk om fälttåget i Skåne »med en viss raffineret Ondskab anbragte saaledes, at det blev vanskeligt at fjasrne dem». Det raffinerade låg däri, att danskarna målmedvetet utnyttjade den allmänt förekommande, djupt rotade fördom, som gjorde den döda hästkroppen oberörbar för envar, som var mån om sitt anseende och sin ära. Att undanskaffa döda hästar var ett arbete, som uteslutande påvilade de oärliga — dvs. ärelösa — bödeln, rackaren och nattmannen, samhällets föraktade och från all gemenskap uteslutna pariaklass. Ingen ärlig människa kunde falla bödeln i ämbetet genom att fuska i hans hantverk, att blott med sin hand vidröra en död hästkropp var en otillåtlig och vanärande handling. Med full förståelse för konsekvenserna nöjde sig danskarna icke med att döda sina hästar på gårdar och gator, de togs in i husen, i källare, kök, bostadsrum, visthus, bodar, lador och uthus och stacks ner där. När svenskarna ryckte in i staden, var gårdar och hus fulla av döda hästar och ingen ville röra en hand för att få dem bort. Som exempel kan näm nas, att tullnären Petter Appelberg, som innehade nuvarande Henckelska går den i hörnet mellan Norra Storgatan och Springpostgränden, i en skrivelse till magistraten 1722 förklarade, att han måste ombesörja utsläpande av mer än 30 hästkadaver som låg överallt i rummen och på gården i fastigheten. Situationen var för borgerskapet olidlig och den förbättrades icke därav, att det tog lång tid innan rensningen kunde sättas i gång. Men även den militära ledningen hade det bekymmersamt. Bödeln och hans medhjälpare kunde icke ensamma rå med det gigantiska rensningsarbetet, och från borgerskapets sida kunde någon hjälp icke förväntas. Stenbock klagade i en skrivelse till rådet över att den skånska all mogen var av det sinnet att hellre dö än utsläpa något as. Först mot mitten av 116

Efterskörd från ett fältslag februari kom det fart i arbetet. Sedan den av danskarna vid reträtten upprivna bryggan blivit reparerad, tvingades fiskarebefolkningen, och andra, som man kunde få tag på, under hot om stränga åtgärder, arrestering och prygel att släpa ut kadavren på bryggan och där vräka dem i sjön, så att »danskarna kunde få sina händers arbete igen». Det är mot denna bakgrund, som man måste se det förhållandet, att inga för sök gjorts för att tillvarataga vapen och annan utrustning från de hästar, som störtat utanför Ängelholmsporten. Där låg många hästkadaver, långt fler än man påträffade vid grävningsarbetena, vilka omfattade blott en del av detta område. Folk har rört sig på platsen, men fördomen och vantron har haft alltför starkt grepp om människornas tankevärld, för att någon skulle vilja eller våga med sin hand komma vid någon hästkropp, än mindre taga någonting från den. Häs tarna har fått ligga orörda, och när rensningsaktionen nått dit har de släpats ner i sänkan eller i grävda gropar sådana de låg, med sadlar, remtyg och övrig utrustning kvar. Sedermera, möjligen i samband med retranchementets rasering, har terrängen blivit utjämnad. Man skulle kunna säga, att danskarna viel sin reträtt från Hälsingborg som arriärgarde mobiliserade ett uppbåd ur de folkliga föreställningarnas mörka djup, ett slags spökbrigad, vars verkan mot befolkningen blev mycket effektiv, och som vållade svenskarna avbräck på många sätt. Men det var dess makt över sinnena, som resulterat i de ur många synpunkter värdefulla fynd från slaget 1710, som i Hälsingborg grävts fram ur jorden. På de närmast följande sidorna avbildas en del av de här omförmälda fynden från slaget vid Hälsingborg, som gjorts i Långvinkelsgatan. Där återges också några av de troféer, vilka för båda de stridande parterna utgjort en minnenas skörd från den sista militära uppgörelsen mellan Sverige och Danmark.

Försvenskningen

Plansch I. a. Fäste av förgylld mässing till dansk kommendervärja. — b. Korg fäste av mässing till värja av okänd modell. — c. Svensk ryttarevärja med fäste av järn. — d. Detaljer av parerplåten på värjfästet i plansch IV.

Efter skör d från ett fältslag

Plansch II. Överst en dansk flintlåspistol med låsbleck av mässing. — Därunder ett pistolhölster med kvarsittande pistol.

Försvenskningen

Plansch III. Överst en svensk ryttarpistol av modell i6c)c/ eller 1704. — Därunder detalj, visande orneringen av det blyhölster i vilket flintan fastsattes i ha?ien.

Plansch IV. Värjfäste av förgylld mässing. På knappens ena sida samt på parerplåtens över- och undersida i ciselerat arbete Fredrik IV:s krönta spegelmono gram, omgivet av elefantordens kedja. Märken efter hugg på hand- och sidobyglar visar att värjan använts i hanägemäng. Detta kan vara den danske överbefäl havaren generallöjtnant Jörgen Rantzaus i striden förda värja, vilken tappats, när han halvt medvetslös hjälptes av hästen utanför Ängelholmsporten.

Plansch V. Betselbuckla av mässing med Fredrik IV:s krönta spegelmonogram. Fältflaska av grönt glas.

Efter skör d från ett fältslag

Plansch VI. a. Flintlås till musköt med stämpel ». . . MLAND». — b. Kolvhals till pistol med tumplåt av mässing, visande en av krönt ornament omfattad medaljong med perukbärande manshuvud i profil. — c. Papperspatron med blykula och krutladdning. 9* — 689883

Försvenskningen

Plansch VIL a. Grenadjärväska av läder med kvarliggande handgranat. — b. Del av palissadpåle. — c. Bajonetter av järn. Den vänstra har varit märkt med Fredrik IV:s krönta spegelmonogram. — d. Granatskärva. — e. Handgranater.

Efter skör d från ett fältslag

Plansch VIII. a. Bröstharnesk (kyrass) av järn. — h. Sko av lädei

Försvenskningen

Plansch IX. Huvudskydd, »kalott», av järn, avsett att bäras under hatten, sett ovanifrån och från sidan. Samtliga regementen i det danska kavalleriet skulle utrustas med sådana huvudskydd.

Efter skör d från ett fältslag

Plansch X. Betselbucklor från fyra danska kavalleriregementen, därav en med Fredrik IV:s krönta spegelmonogram av annan typ än det i plansch V avbildade.

Försvenskningen

Plansch XL a. Rester av sadel med sadelknapp av mässing. remtyg med mässingsbeslag.

b. Delar av

Efterskörd från ett fältslag

Plansch XII. Stigbyglar och hästskor

Plansch XIII. Fantroféer, tagna vid Hälsingborg den 28 februari110 inars iyio. Överst en fana tillhörande okänt kompani av Själländska lan ddragonregemen tet. — Därunder kvarterfana, tillhörig Livgardet till fots. Statens trofésamling, Kungl. Armémuseum, Stockholm. Den undre fanan återges här efter det konser verade originalet, den övre efter en avbildning från början av ipoo-talet.

Plansch XIV. Fantrofé, tagen vid Hälsingborg den 28 februari/10 mars iyio. Fanan har tillhört första bataljonen av Livgardet till fots. Statens trofésamling, Ktingl. Armémuseum, Stockholm. Fanan återges efter det konserverade originalet.

HÄLSINGBORGS BEFÄSTNING UNDER SVENSK TID AV

TORSTEN MÅRTENSSON

ÖVERGÅNGEN I SVENSK HAND

-i-

I AR HÄLSINGBORGS STAD och slott 1658 övergick i svensk hand,

innebar detta ett nytt avsnitt i fästningens historia icke blott i politiskt, utan även i fortifikatoriskt avseende. De under dansk tid påbörjade anläggningsarbe tena fullbordades aldrig av svenskarna, och de fästningsprojekt, som under svensk tid upprättades, gick till huvudsaklig del efter andra linjer än dem, de de danska fästningsbyggarna hade följt. Någon enhetlig skildring av befästningsförhållandena i Hälsingborg efter 1658 föreligger ej. I sitt stora verk »Kongl. fortifikationens historia»1 har Ludvig G:son Munthe emellertid lämnat talrika uppgifter om fästningsprojekt och anläggningsarbeten i Hälsingborg, vilka sammanställda ger stommen till en lokal fästningshistorik, av betydelse som utgångspunkt för fortsatt forskning på detta område. Munthes framställning är byggd på ett omfattande källmaterial samt på den samling av svenska fortifikationskartor, som till huvudsaklig del fanns i dåvarande fortifikationsarkivet, men numera ingår i krigsarkivets sam lingar. I sitt ovan citerade verk avhandlar Munthe Hälsingborgs fästning allenast i dess egenskap av ett den svenska kronan underställt förvaltningsobjekt. Däremot berör han icke fästningens historia före 1658, icke heller de visserligen korta, men i fortifikatoriskt hänseende mycket betydelsfulla tidsavsnitt, då fästningen hölls besatt av danskarna, åren 1676 samt 1678-79, ej heller de befästningsverk, som danskarna anlade under 1709-10 års krig. För fästningens historia under dessa ockupationstider får källmaterialet hämtas från danska och norska arkiv depåer, främst Det Kongel. Bibliotek, Rigsarkivet och Haerens Arkiv i Köpen hamn samt Riksarkivet i Oslo. Den viktigaste källan för studiet av svenska fästningsprojekt för Hälsingborg utgör krigsarkivets kartsamling, som innehåller ett 60-tal befästningskartor, re lationer, detaljritningar och annat till Hälsingborgs befästning hänförligt kart material. Samlingen är dock ingalunda fullständig. Flera kartor, till vilka i

Försvenskningen handlingar av olika art hänvisas, saknas, liksom åtskilligt material, bl. a. profiler av verken, som en gång måste ha funnits till ledning för befästningsarbetena. Då kartor endast i undantagsfall är signerade och tillräckliga hållpunkter ofta saknas för säkra slutsatser, kan det vara förenat med svårigheter att identifiera olika projekt, attribuera dem till viss författare eller insätta dem i rätt tidssammanhang. I det gamla fortifikationsarkivet var kartorna icke numrerade el ler märkta på sådant sätt, att Munthe kunnat göra säkra hänvisningar till av ho nom omnämnda desseiner. Han har därför varit nödsakad att, i varje fall för Hälsingborgs vidkommande, nöja sig med kortfattade beskrivningar av ritning arnas innehåll, vilket kan vålla tvekan och osäkerhet rörande vilken dessein som åsyftas; detta till skillnad från nu rådande förhållanden, då en genomförd kata logisering av krigsarkivets kartsamling ger helt andra möjligheter till överblick över densamma. Övergången till Sverige innebar i grund förändrade uppgifter för Hälsing borgs befästning. När staden på 1650-talet av danskarna befästes, var avsikten främst att skapa ett starkt och effektivt skydd för Hälsingborg i dess egenskap av ena ändpunkten i den viktiga trafikled över Öresund, som utgjorde den livs viktiga föreningslänken mellan tvenne av det danska rikets huvuddelar, Själland och Skåne. I händelse av konflikt med Sverige skulle ett mot Hälsingborg rik tat svenskt infall i Skåne innebära ett allvarligt hot mot denna danska inrikesfarled, som var av så stor betydelse för Danmark i både politiskt och ekonomiskt avseende. Genom freden i Roskilde 1658 blev Hälsingborg i stället ett svenskt gräns fäste och en spjutspets, direkt riktad mot Danmark. Dess uppgift blev nu att dels utgöra ett spärrfäste till förhindrande eller i varje fall försvårande av danska invasionsförsök, dels att utgöra bas för svensk militär kraftsamling vid denna del av Öresund, samt — vilket ofta betonas i samband med förslag till förstärkning eller nyanläggningar — att genom sin blotta existens binda danska trupper och nödvändiggöra uppehållandet av viss militär beredskap på den danska sidan av Öresund. Hälsingborgs betydelse i sistnämnda avseende har stått klar för Karl X Gustav. I en visserligen långt senare nedskriven berättelse tolkar Erik Dahlbergh på nedan angivet sätt de synpunkter, som kungen anlade på Hälsingborgs nyckelställning som svensk fästning vid Öresund.2 På grund av sitt läge så nära Danmark vore Hälsingborg en ort, från vilken Danmark »fast dagligen kunde alarmeras och på sidlyktoner (sistone) per indi-

132

Befä stningen rektum så avmattas och försvagas, att det med tiden succumbera och hos Sverige sin dependence söka skulle». För den svenske kungen, som hade hela Skåne och Sverige på ryggen, skulle det falla sig lätt att i Hälsingborg ständigt hålla en garnison på några tusen man till häst och fot. Då det korta avståndet mellan Hälsingborg och Själland, enkannerligen under vintern, med lätthet kunde passeras, skulle sådana åtgärder oundvikligen nödga den danske kungen att på Själland kontinuerligt hålla en krigsmakt, tillräckligt stor för att kunna motväga den svenska, vilket i längden skulle ställa sig omöjligt för Danmark. Vid överlåtandet till Sverige 1658 bestod Hälsingborgs befästning, sådan den planlagts och delvis utbyggts av danskarna, av tvenne i fortifikatoriskt avseende självständiga huvuddelar, slottsbefästningen och stadsbefästningen. Slottsbefästningen utgjordes av det innanför bastionsgördeln fritt liggande medeltida slottet, vars borgområde alltjämt omslöts av medeltidens ringmur med dess framförliggande, djupa vallgrav. Ringmuren befann sig dock icke i orört skick, dess övre delar hade nämligen till stor del blivit nedbrutna. Innanför ringmurslinjen hade svenskarna 1644 anlagt en kvadratisk halvbastionskans, vilken ännu låg kvar och starkt inkräktade på utrymmet.3 Även Kärnan stod kvar, men hade berövats sin tinnkrans och utnyttjats för ett på tornkrönet anordnat batteri. På 1650-talet hade den danske ingenjören Peter Buysser före tagit modernisering av slottsförsvaret så långt detta med från medeltiden här rörande verk varit möjligt.4 På grund av anläggningens föråldrade karaktär var denna fästningsenhet dock militärt av ringa värde. Det var emellertid i denna slottsbefästning, som den nytillsatte svenske kommendanten residerade. Stadsbefästningen, som i färdigt skick skulle omsluta hela stadsområdet samt en stor del av området uppe på landborgen, inklusive den där belägna slottsbe fästningen, utgjorde den andra komponenten i Hälsingborgs befästningssystem. Anläggningen hade planlagts av den danske riksingenjören Axel Urup i enlig het med det äldre nederländska befästningssystem, som denne följde i sina fortifikatoriska verk. Efter Urups direktiv hade ingenjören Godtfred Hoffman upp gjort planritningen, i vilken dock väsentliga, troligen av ekonomiska skäl förestavade ändringar skett, till avsevärd nackdel för fästningens defensiva styrka. Enceintens ursprungligen planerade yttre försvarsanordningar med vall grav, betäckt väg och fältvall hade strukits ur programmet, så att huvudvallen låg helt öppen, skyddad blott av ett långt framskjutet våtgravsystem, vilket fått ersätta de nämnda yttre verken. Fästningsarbetet hade påbörjats 1654. År 1658 hade man nått så långt, att stadsbefästningens huvudvall uppkastats till en höjd *33

Försvenskningen av 16-18 fot, men kanonbankar och bröstvärn hade icke hunnit färdigställas, varför bestyckning med artilleri ännu icke varit möjlig.5

1. Ludvig G:son Munthe, Kongl. fortifika tionens historia, Sthm 1902-1925. Hälsing borgs befästning avhandlas i delarna II och III: 1, personalia i del VI. 2. Erik Dahlberghs betänkande rörande ri

J34

kets fästningar den 16 juli 1695. Försvars- och befästningsplaner, nr 3: 6. KRA. 3 Se band III: 2, s. 266 ff. 4. Se band III: 2, s. 279 ff. 5. Se band III: 2, s. 287 ff.

KARL X GUSTAVS FÄSTNINGSPLANER STADEN PÅ RÅÅ LJUNG

N AV KARL X GUSTAVS första åtgärder under det korta uppehållet

i Hälsingborg efter landstigningen den 5 mars 1658 var att i sällskap med sin t. f. generalkvartermästare, som var Erik Dahlbergh, företaga besiktning av de av danskarna anlagda, men ännu icke färdiga fortifikationsverken. Kungen fann platsen vara föga lämpad för fortificering, men gav dock Dahlbergh i upp drag att — som denne säger — »göra av fästningen en geometrisk plan och mina tankar om huru det bäst skulle fortificeras och sättas i defension».1 I krigsarki vets samling av fortifikationskartor över Hälsingborg finns endast tvenne,2 som återger fästningens tillstånd vid överlämnandet 1658 och innan några svenska ändringsförslag ännu sett dagen, och som därför tvivelsutan är de av Dahlbergh i anledning av konungens uppdrag utförda. Den ena av dem, SFP 9, har karak tär av ren uppmätningsritning, med blott ytterkonturerna av linjen emot land inlagda, jämte det yttre våtgravsystemet. Området nedanför landborgsbranten är blott ytligt behandlat, topografin icke antydd. Av strandbefästningens mur är vissa partier markerade såsom utförda, andra tecknade blott med punktering. En detalj, som pekar på den med danska fortikationsritningars måttsystem väl förtrogne Dahlbergh, är att efter den i rhenländska roder graderade skalan gjorts ett tillägg, »6 aln på roeden» — det gick jämt sex själländska alnar på en rode mot 5,34 svenska. Den andra ritningen (fig. 1) är mera utarbetad. Markformationerna är an givna och huvudvallen ritad sådan, som den i färdigt skick borde te sig. Det är här icke fråga om förslag till fortifikatoriskt betingade ändringar eller förbätt ringar utan om åtgärder, som skulle erfordras för den ofärdiga fästningens för sättande »i defension» i enlighet med den av danskarna vid anläggandet följda planen, vilket väl kan passa samman med det uppdrag, som Dahlbergh fått sig anförtrott. Dessa Dahlberghs båda ritningar kan jämföras med en av ingenjören Sven

x35

Försvenskningen

Fig. i. Detalj av Erik Dahlberghs plan av Hälsingborgs fästning vid över lämnandet till Sverige 1658. Krigsarkivet, Stockholm.

Wassander 1666 utförd plan,3 som visserligen endast gäller kastellet, men på vilken de av danskarna utförda arbetena på stadsbefästningen är markerade (fig. 13). Det synes vara påtagligt, att dessa legat orörda sedan överlämnandet av fästningen till Sverige, och Wassanders ritning stämmer väl med den i Dahl berghs planer lämnade versionen av fästningens tillstånd. Ytterligare en värdefull källa för kännedomen om fästningens status 1658 är en ritning, betecknad »Förteckning på åtskilliga profiler, som visar huru mycket de danske hava arbetat på vallar, gravar och murarne kring om Hälsingborgs befästning». Sannolikt har den utförts i samband med Wärnskiölds upprustning l659-4 Som ovan nämnts fann Karl X Gustav vid sin besiktning av verken den för fortifikationen valda platsen vara olämplig för sitt ändamål, detta emedan själva staden Hälsingborg »var av sådan situation, som mycket obekväm var att fortiI

ficera». Vad kungen därmed åsyftade var de topografiska förhållandena på plat sen. Han har befarat, att den stora nivåskillnaden mellan den höga, brant stu pande landborgen och det låga strandområdet, där staden utbredde sig, skulle skapa stora svårigheter för ett fästningsbygge, en uppfattning, som också vid uppgörandet av senare befästningsprojekt till fullo besannades. En befästning vid Sundets smalaste del var emellertid nödvändig, och frågan blev då, om nå136

Försvenskningen gon plats med ur fortifikatorisk synpunkt mera ändamålsenlig topografi stod att finna i stadens närmaste omgivning. Rekognoseringar har i samråd med Erik Dahlbergh skett, varvid särskild uppmärksamhet ägnats åt det vidsträckta, flacka område söder om staden, mellan denna och fiskeläget Råå, som kallades Råå ljung. Denna öppna terräng har kungen funnit erbjuda långt bättre möjlig heter för anläggande av en stark befästning med front mot båcle land- och sjö sidan än det mera svårbemästrade område omkring stadsbebyggelsen, dit dans karna hade förlagt sina fästningsverk. Kungen har så framkommit med tanken att »transportera» både fästningen och staden ut till »det nedriga fältet gent emot redden, där alla skeppen sätta, där göra en ny forteresse som så kunde anläggas, att man igenom kanaler kunde härbärgera inom fästningen både stora och små farkoster och därigenom hava en mutuell pouvoir i Sundet».5 Med »redden, där alla skeppen sätta» måste Dahl bergh ha avsett Disken, den söder om linjen Hälsingborg-Helsingör mittsunds belägna bank, på vilken mängder av seglare brukade ligga för ankar i väntan på bättre väder- och vindförhållanden. Vad som föresvävat Karl X Gustav har sålunda — enligt Dahlberghs ovan citerade betänkande — varit att slopa de av danskarna påbörjade verken och i stället på Råå ljung, nära stranden, anlägga en helt ny fortifikation, tillräckligt stor för att inom sig rymma en stad av Hälsingborgs ungefärliga omfattning, eller sannolikt något större. Även om detta emanerat från kungen, kan det icke råda något tvivel om, att också Dahl bergh själv haft del däri. Som erfaren stadsplane- och fästningsarkitekt måste Dahlbergh ha konstaterat, vilka utmärkta förutsättningar denna plats skulle kunna erbjuda för skapande av den ideala fästningsstaden, med alla möjlighe ter att projektera fästning och stad efter en enhetlig, fortifikatoriskt och arkitek toniskt genomtänkt plan (fig. 2). De korta raderna i Dahlberghs betänkande ger blott några få, men viktiga detaljer om hur kungen tänkt sig en framtidsstad på Råå ljung. Av särskild betydelse är, att i stadsplanen skulle ingå en hamnanordning i form av ett i för bindelse med Sundet stående kanalsystem. Vid kanalens kajer, inom fästningens område och i skydd av dess kanoner, skulle både stora och små fartyg kunna för töjas samt lossa och lasta, undandragna det hot, som stormar, sjögång, isar och eventuella fientliga örlogsmän kunde resa på öppna havet. Tanken på en sådan fästningsstad hade sålunda icke enbart militär innebörd; genom kanalhamnen syftade den också mot bättre förhållanden för handels- och näringsliv. Idén till en fästningsstad med hamnanläggning i form av ett kanalsystem har 138

Befästningen Karl X Gustav närmast hämtat från Frederiksodde, nuvarande Fredericia, vid Lilla Bält. Här hade på 1640-talet under Axel Urups ledning grundats en stark fästning, vilken omslöt en stad av ansenliga dimensioner. I denna ingick en om fattande hamnanläggning, projekterad som ett i stadsplanen ingående system av varandra korsande kanaler.6 Frederiksodde, som icke var helt färdigt vare sig beträffande fästningsverk eller kanaler, blev välbekant för svenskarna, sedan staden i oktober 1657 stormats under ledning av Karl Gustav Wrangel. En plan av staden och fästningen upprättades då av Erik Dahlbergh. Frederiksoddes kanalsystem har uppenbarligen fångat Karl X Gustavs in tresse. Tanken återkommer icke blott i förslaget om en ny fästningsstad på Råå ljung, utan också i det fortikations- och stadsplaneprojekt för Landskrona, som Nicodemus Tessin d. ä. i april 1659 av kungen fick i uppdrag att upprätta.7 Tessin beordrades att infinna sig hos kungen vid högkvarteret på Kronborg, och vid de underhandlingar som fördes har också kanalsystemet i Frederiksodde varit på tal. I Tessins färdiga projekt spelar kanalerna även stadsplanemässigt en stor roll. Även Erik Dahlbergh har tagit starka intryck av Frederiksodde, för honom blev »kanalkorset» ett stadsplanemotiv, som han tillämpade, när möjlig heter därtill förefanns, så i projekt för Karlshamn 1658, för Landskrona 1680 och Carlsburg 1681.8 Karl X Gustavs uppslag att förflytta Hälsingborgs stad och fästning till Råå ljung är känt allenast genom Dahlberghs ovan anförda uppgifter i hans memo randum den 16 juli 1695 rörande rikets fästningar, där det förekommer i sam band med en glorifiering av kungen som »den störste Capitain i Europa». De har alltså nedskrivits vid en tidpunkt, som ligger 37 år efter det att händelsen ägt rum! Till tanken återkommer Dahlbergh emellertid ännu en gång, nämligen i betänkandet rörande rikets fästningar den 22 februari 1698. Hälsingborgs fäst ning var då för länge sedan raserad, men Dahlbergh förmenar, att staden borde transporteras till Råå ljung, »varifrån hans Maj:t ävenväl som Danmark och fast mer kan vara mästare och dominera Öresund».9 Planen att anlägga en ny fästningsstad på Råå ljung kan icke avfärdas som enbart ett hugskott av Karl X Gustav. Den kom aldrig på papperet och varje möjlighet saknas därför att bedöma dess omfattning eller utförbarhet ur prak tiska, militära och ekonomiska synpunkter, men såväl fortifikatoriskt som stads planemässigt var planen icke blott tänkbar, utan även präglad av framsynthet och verklighetssinne. Den omnämnes visserligen icke vidare, men det är märk ligt, att Dahlbergh betecknar den som »Hans Maj:ts största och sista avseende»

139

Försvenskningen beträffande Hälsingborg. Detta är visserligen felaktigt såtillvida, som Karl X Gustav i december 1659 underskrev Wärnskiölds projekt med fästningen på dess gamla plats, men den möjligheten föreligger, att frågan varit föremål för diskus sion under sammanträffanden mellan kungen och Dahlbergh, och att kungen, trots att han måste lägga sina närmaste planer efter andra riktlinjer, dock icke helt släppt tanken på Råå ljung såsom platsen för en ny fästningsstad på det ur strategisk synpunkt så viktiga strandområdet vid Sundets smalaste del. Det politiska händelseförloppet utvecklades emellertid på ett sätt, som nöd vändiggjorde åtgärder av helt annan art beträffande Hälsingborgs befästning. Redan i augusti 1658 befann sig Sverige genom Karl X Gustavs angrepp åter i krigstillstånd med Danmark, men denna gång med Hälsingborg som en för den svenska uppmarschen viktig Öresundsfästning. I samband med flottrörelserna i Öresund och sjödrabbningarna där kom Hälsingborg också i stridslinjen, med bl. a. betydande skador på skeppsbryggan som följd. En snabb upprustning av försvarsverken i Hälsingborg blev nu ett svenskt intresse av första ordningen. De planer, Karl X Gustav haft på anläggande av en ny fästningsstad på Råå ljung, måste i den rådande situationen uppgivas, och intet annat alternativ fanns än att i hast söka i varje fall provisoriskt iståndsätta de ofullbordade verk, som danskarna lämnat efter sig, så att de kunde bestyckas och fästningen för sättas »i defension». Det var generalkvartermästare Wärnskiöld själv, som i juli 1659 beordrades att resa till Skåne för att tillsammans med ingenjören Peter Clarman leda upprustningen av fästningen. Samtidigt skulle Wärnskiöld enligt kungens order utarbeta en »huvuddessein» över fästningen. Arbetet bedrevs med kraft och redan i september kunde Wärnskiöld rappor tera, att alla nödiga flanker jämte kurtinerna försetts med bröstvärn, samt att batterier färdigställts på alla bastioner och på redutterna vid stranden. Vad Wärnskiöld avser med redutterna är oklart, då några redutter i vedertagen me ning icke fanns. Vidare hade arbetats på ravelinen, dvs. skyddsvärnet framför den över slottsbefästningens grav ledande portbryggan på borgens sydöstra sida, vilket arbete beräknades inom åtta dagar bliva färdigt. Denna uppgift antyder, att upprustningen också inneburit bestyckning av slottsbefästningen. Palissadering hade skett framför alla verk, där sådan icke anbringats av danskarna, och nya palissader uppsatts på de ställen, där de danska ansågs vara svaga. Huvuddesseinen till Hälsingborgs befästning, som Wärnskiöld höll på att utarbeta, var ännu icke färdig, men han hoppades att »med det forderligeste» kunna avlämna den till konungen.10 140

Befästningen 1. Erik Dahlberghs dagbok, utg. av H. Lundström (Uppsala 1912) s. 120. — I sitt fästningsbetänkande 1695 formulerade Dahl bergh uppdraget på följande sätt: »Icke desto mindre befalte Hans Maj:t mig på den tiden där över att författa en dessein» (se not 5). 2. Hbg SFP 9 och 46, KRA. 3. Hbg SFP 50, KRA. Om denna plan se nedan s. 160 ff. 4. Se band III: 2, s. 293 fig. 13. 5. Erik Dahlberghs betänkande rörande ri kets fästningar den 16 juli 1695, Försvars- och befästningsplaner nr 3:6, KRA. Betänkandet citeras av Munthe (III: 1 s. 333 f.) som dock endast meddelar att »fråga också hade varit väckt» om transportering av staden och fäst ningen till Råå ljung, men däremot icke nämner att detta skett redan 1658 — 37 år

tidigare — och att Dahlbergh låter Karl X Gustav komma med uppslaget. Den citerade källan innehåller tvenne avskrifter av be tänkandet. I den ena av dessa står det »gent emot staden, der alla skieppen sättja», medan den andra har den mera begripliga och säker ligen riktiga texten »gent emot redden». 6. V. Lorenzen, Axel Urup, en dansk Ingeniör i det 17. Aarhundrede (Khvn 1963) s. 96 ff. 7. G. Eimer, Die Stadtplanung im schwe dischen Ostseereich 1600-1715 (Lund 1961) s. 344 ff8. Eimer, anf. arb. s. 409, 459, 479. 9. Erik Dahlberghs betänkande rörande ri kets fästningar den 22 febr. 1696, Försvars- och befästningsplaner nr 3, KRA. 10. Wärnskiöld till K. M:t 1659 27.7, HSH XXXV s. 368 f.

WÄRNSKIÖLDS FÖRSTA FÄSTNINGSPROJEKT i

I JL

DECEMBER 1659 kunde Wärnskiöld framlägga sitt projekt för Karl X

Gustav som då uppehöll sig i Hälsingborg. Förslaget föreligger i en original ritning (fig. 3), betitlad »Dessein öfwer Hellsingborgz befästning af Kongl. Maj:t thärsammastädes resolverat, så ock underskrefwen, den 21 Decembris, Anno 1659» samt i en kopia av densamma.1 Kartmaterialet suppleras av tvenne rit ningar till förarbeten, en ritning med profiler samt en uppmätningsritning av staden Hälsingborg med dess närmaste omgivning. I sitt förslag har Wärnskiöld utgått från den danska fästningsplanen, men av sevärda ändringar har gjorts i denna. Slottsbefästningen, som utgjordes av Häl singborgs medeltida borg, visserligen i någon mån moderniserad för bestyckning med artilleri, men med bibehållande av sin gamla ringmursplan, är i Wärnskiölds projekt helt omskapad. Den medeltida borgen, med undantag för Kär nan och dess mantelmur, har slopats och ersatts av en över borgplatsen lagd ny fortifikation, i plan kvadratisk med framspringande bastioner i de fyra hörnen och framförliggande vallgravssystem. Detta citadell — Wärnskiöld använder denna term för verket, som senare vanligen benämndes kastellet — kom under utvecklingens gång att bliva av stor betydelse som det enda verk, vilket av svenskarna från planritningarna fördes ut i verkligheten — övriga svenska projekt ledde aldrig till några resultat. På förslaget är clet nya fortifikationsverket angivet endast med huvudvallens och vallgravens konturer. Detaljplane ringen har Wärnskiöld överlämnat till sin medarbetare, ingenjör Peter Clarman, och en av denne utförd dessein har, som av ärendets behandling framgår, varit bifogad projektet. Även vad den yttre befästningslinjen — själva stadsbefästningen — beträffar följde Wärnskiöld i viss utsträckning den danska planen, då han av naturliga skäl ville, så långt möjligt var, draga nytta av de schaktningsarbeten, som redan

Befästningen

Fig. 5. Wärnskiölds första projekt till befästning i Hälsingborg, approberat av Karl X Gustav den 21 december 1659. Krigsarkivet, Stockholm.

utförts av danskarna. Han bibehöll därför fästningens sydfront samt huvud delen av dess östfront, medan han däremot helt omarbetade nordfronten. I sin strävan efter regularitet i fästningsplanen hade danskarna icke fört nordfronten ända fram till Hälsobäckens djupa dalgång. Wärnskiöld sköt nu fram nordfron ten så långt, att den norra bastionen på landborgen nådde något ut över dal gångens brant stupande sluttning. Den ändring av bastionslinjens sträckning, som detta innebar, fick följdverkningar för de närmast angränsande bastionerna. Eftersom en grundprincip i bastionssystemet var, att en bastions fas alltid skulle kunna bestrykas från angränsande bastions flank, drog ändring på någon punkt alltid med sig justeringar av de närliggande bastionslinjerna. Detta är orsaken till, att landfrontens båda nordliga bastioner i Wärnskiölds projekt har fått osymmetrisk plan. Nordfronten har även i annat avseende på ett genomgripande sätt omdanats. Wärnskiöld har nämligen genom förslag om uppdämning av den i Hälsodalen framflytande bäcken förvandlat dalen till ett mäktigt vattenmagasin. Tvärs över dalgången har lagts kraftiga fördämningsvallar eller s. k. bärar, varigenom i da len en långsmal, djup damm bildats, vilken på planen når ända upp till platsen

143

Försvenskningen vid nuvarande Sofiakällan. Genom anläggande av trenne sådana bärar efter var andra har vattenmagasinets yta trappats ner i tvenne avsatser, vilka ligger som vattengravar framför nordfronten. En viktig ändring, som Wärnskiöld företagit över hela linjen, är att flanker och kurtiner försetts med faussebray eller lågvall. I sina nykonstruerade verk har han överallt gjort flankerna vinkelräta mot defenslinjerna och sålunda stötande mot kurtinerna i trubbig vinkel, medan de från dansk tid övertagna delarna av huvudvallen fått bibehålla sitt föråldrade system med flanker, vinkel räta mot kurtinerna. Strandlinjens befästning var i den danska planen mycket svag och utgjordes blott av en tegelmur, på insidan försedd med balkong för muskötskyttar, men utan möjlighet till bestyckning med artilleri. Att danskarna fäst mindre vikt vid strandförsvaret berodde därpå, att de räknade med sina i Öresund opere rande sjöstridskrafter som ett effektivt skydd för fästningens sjösida. I en svensk fästning blev förhållandena helt annorlunda. Aluren är i Wärnskiölds förslag er satt av en låg fästningsvall, i vilken trenne smärre bastionsliknande ställningar springer fram mot Sundet. Den mellersta av dessa har helbastionsplan och ligger mitt för strandbryggan. De båda andra, av vilka den södra är kraftigare byggd och delvis framskjuten i Sundet, är utformade som halvbastioner. En mycket viktig ändring av den danska fästningsplanen har Wärnskiöld före tagit genom förslag till fullständig utbyggnad av fästningslinjens yttre försvars verk, vallgravsystemet. Det har tidigare gjorts gällande, att det danska projek tet radikalt förändrats på denna punkt, i det att den ursprungligen planerade* I II Fig. 9. Förslag till profiler i Wärnskiölds »Erstes proiect» som utgör ett för arbete till projektet av år 1659, Krigsarkivet, Stockholm. I och 9. Profiler av östfrontens bastioner med resp. hagtornshäck samt häck och mittgrav som hinder i graven. 2. Profil av östfrontens bastionsflanker. 9. Profil av östfrontens kurtiner. 5. Profil av den södra halva bastionens fas. 6. Profil av nordfrontens fas och Hälsodalens vattenmagasin. 7. Profil av nordfrontens kurtin, med utvikning som visar konstruktion av bären. 8 och 9. Profiler av norra halva bastionen vid stranden. 10. Profil av strandlinjens verk. II och 12. Profiler av norra halva bastionen vid stranden, »när ingen hög bär hindrar utsikten». 144

,; ■ ,i liriv irnWfitti

1 ■ hull a' ti! imuu* ■»wjxi^.ujjA,u..iuumii myt.- ii i mm

■rtimwwf^wwOT«

M**m

vmvmv.'

H»VW ■****<

rttwinnurtna.

11 - 689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen vallgraven slopats och ersatts av en i hög grad förenklad anordning, i vilken huvudvallen låg öppen emot fältet, skyddad blott av ett långt framskjutet våtgravsystem.2 Denna svaga utformning av det yttre försvaret har Wärnskiöld icke kunnat godtaga. Han har utrustat fästningen med samma genomförda vallgrav system, som inom befästningskonsten normalt användes vid bastionerade verk, alltså vallgrav, utåt begränsad av kontereskarp, betäckt väg och fältvall. En i samband med förslaget upprättad profilkarta (fig. 4) upptar alternativa anord ningar för ordnande av gravförsvaret.3 Profilen fig. 4:1 visar »huruledes verken kunde med en murad torrgrav och en eller två starka liagtornsgårdar såsom ock med en betäckt väg försäkras». En annan profil, fig. 4:2, åskådliggör huru en »cunette eller mittelgrav av 36 verkfots bredd kunde ur moraset Husens sjö erhålla vatten, som förmedelst 10 bärar kunde bliva 6 verkfot djupt på de grundaste ställena.» En svårlöst fråga vid upprättandet av förslaget var konstruktionen av nord frontens halvbastion vid stranden. Här framträdde just de svårigheter, som Karl X Gustav befarat, när han bedömde den av danskarna valda platsen för fäst ningen såsom olämplig för sitt ändamål. Den stora nivåskillnaden mellan land borgens yta och strandområdet nödvändiggjorde uppbyggandet av strandbastio nen till avsevärd höjd för att den effektivt skulle kunna samverka med angräns ande bastion uppe på landborgen. Vilka dimensioner det för strandbastionen kunde bli fråga om, framgår av ovannämnda till förslaget fogade profilkarta. Den visar strandbastionskonstruktioner med mycket kraftig uppbyggnad, för sedda med mäktiga beklädnadsmurar av sten och däröver jordvall och bröstvärn. Totalhöjden uppgår i ett av profilkartans alternativ (fig. 4: 8) till omkr. 25 meter, dvs. mer än 2/3 av Kärnans höjd! Detta alternativ hör samman med ett förarbete till det slutliga förslaget,4 som a tergo har påskriften »Helsingborg erstes proiect». Uppdämningen av Hälsobäcken har där lösts med användande av blott en bär (fig. 5), som dragits tvärs över dalgångens mynning, mellan Vikingsbergsplatåns slänt och slänten viel Öresundsparken i hörnet av HälsovägenFågelsångsgatan. Dammens vatten når upp i nivå med landborgen och omsluter den där belägna bastionen. Den höga bären skymmer emellertid sikten, och för att man från strandbastionen skulle kunna se över bären och bestryka landborgsbastionens fas, måste strandbastionen byggas så hög som ovan uppgivits. Den i det slutliga projektet använda fördämningskonstruktionen med två bärar gav bättre sikt, varför strandbastionen »när ingen hög bär hindrar utsikten» kunde göras något lägre. Den blev dock även då av aktningsvärd höjd, omkr. 20 146

Befästningen

Fig. 5. Detalj av Wärnskiölds »Erstes proiect», visande uppdämningen av Hälsovägens dalgång med användande av blott en fördämningsvall. Krigs arkivet, Stockholm.

meter (fig. 4: 11). I sin senare kritik av Wärnskiölds projekt betecknade Dahlbergh dessa konstruktioner som »omåttligt kostbara». Ett annat förarbete är av intresse, emedan det omfattar ett stadsplaneförslag för den del av landborgsplatån, som faller innanför bastionslinjen.5 Runt kastellet är utsparad en rektangulär plan utan bebyggelse, över vilken infartsvägarna till staden går fram. På ömse sidor om denna öppna plan är trenne parallella 147

Försvenskningen gator framdragna, vilka uppdelar området i långsgående kvarter, indelade i par celler. Planens detaljer kommer att avhandlas i kapitlet om stadsplanen i en senare del av detta verk. Wärnskiölds projekt är byggt på en kartläggning av staden och den omgi vande terrängen, vilken utförts som stomkarta för arbetet och topografiskt är synnerligen värdefull i egenskap av den första, av skolade kartografer utförda stadsplanekar tan över Hälsingborg (fig. 6).6 I 1650-talets danska befästningsritningar var stadsplanen visserligen i sina huvuddrag riktigt uppfattad, men i de taljerna summariskt behandlad. Till grund för Wärnskiölds karta ligger däre mot en med noggrannhet och omsorg genomförd uppmätning och kartering. Man kan på planen se, hur syftlinjer dragits genom gatorna, liksom för inmät ningen av »den stora dalen» — Hälsovägens dalgång. På flera ställen är juste ringar av gatulinjerna gjorda. Vid Långvinkelsgatan, där denna når ner till Storgatan, har en felritning rättats till genom att ett parti av papperet skurits bort kring gatan och ett nytt stycke apterats på ritningens baksida. Mariakyrkans interör är trots den lilla skalan inmätt och utritad — detta har skett på en liten, lös lapp, som klistrats fast på kartan. Av särskild betydelse är att den för förståelsen av stadsplanen viktiga sträckningen Strömmen-Strömgränden har ritats som en genomgående led, detta till skillnad från de danska kartorna — och även några svenska7 — där detta förhållande icke observerats, utan Ström grändens ansats mot Storgatan flyttats ett stycke mot söder. Genom sin nog grannhet i detaljerna har Wärnskiölds karta blivit en källa av största värde för studiet av stadsplanens historia. På slottsområdet är den medeltida borgen och den av svenskarna 1644-45 an lagda halvbastionskansen inritade. Den danska stadsbefästningens linjer är konturtecknade, och de danska verken på landborgen söder om slottet markerade. Kartan har använts för skissering icke blott av 1659 års projekt, utan även för Wärnskiölds senare fästningsförslag. Att tvenne olika lägen angives för det över borgområdet lagda kastellet innebär sålunda icke tvenne ursprungliga alternativ — det östliga läget har inritats i samband med upprättandet av det slutliga för slaget för kastellet. På samma sätt utgör den framför borgklippan framdragna vallgatan en senare komplettering. En strandformation, som återkommer på flertalet av de efter denna stomkarta utarbetade ritningarna, är det i Sundet utanför »hallarna» återgivna, njurformiga parti, som torde utgöra en liten, vid högvatten överspolad sandstensrevel. 148

Befästningen

Fig. 6. Avsnitt av Wärnskiölds karta över Hälsingborg av år 1659. Kartan visar en uppmätning av stadsplanen och terrängen kring densamma. De från dansk tid kvarstående verken är markerade: enceinten, den medeltida borgen med den av svenskarna 1644-1645 byggda halvbastionskansen samt utan verket på södra sidan. Kartan har använts för skissering av alternativa förslag till projekten av 1661 och 1665 samt till förskjutningen österut av kastellet. Sträckningen av den 1666 beslutade vallgatan längs borgklippans fot är även inritad. Krigsarkivet, Stockholm.

Som ovan nämnts approberades Wärnskiölds projekt av Karl X Gustav den 21 december 1659. Kort därefter, natten mellan den 12-13 februari, avled ko nungen. Förmyndarregeringen, som under drottning Hedvig Eleonoras presi dium övertog regeringen under Karl XI :s minderårighet, tog omedelbart upp frågan om Hälsingborgs befästande, men ville icke binda sig vid det av Karl X Gustav fastställda förslaget. Redan den 26 mars meddelades generalguvernören i Skåne, Gustav Otto Stenbock, att man först måste ha klarhet om vilka medel 149

Försvenskningen som för anläggningen skulle kunna anvisas, samt att underhandlingar om pla nen skulle föras med krigskollegiet.8 Inom krigskollegiet, som i april 1661 i närvaro av Wärnskiöld själv upptog ärendet, var majoriteten mot projektets genomförande.9 I skrivelse till K. M:t den 11 maj förklarade kollegiet, att »det nya efter Kungl. Maj:ts sal. herr faders vilja designerade verk vid Hälsingborg» skulle ställa sig synnerligen kost samt och därför skulle kräva lång tid för att färdigställas. Kollegiet fann sig därför böra tillstyrka upphävande av detta vidlyftiga verk och raserande av vad som redan gjorts på detsamma. Därmed torde krigskollegiet ha avsett, att hela den av danskarna anlagda bastionslinjen, vilken 1659 under Wärnskiölds led ning försatts i militärt brukbart skick, nu skulle nedläggas, medan arbetena i stället skulle koncentreras på det citadell, vilket i Wärnskiölds projekt före slagits på den gamla medeltidsborgens plats. Krigskollegiet var av den me ningen, att detta verk ju förr dess hellre borde komma till utförande. Regeringen godtog de av krigskollegiet anförda synpunkterna och beordrade vallarnas demolering.10 De följande händelserna tyder på viss villrådighet hos de myndigheter, för myndarregeringen och krigskollegiet, som hade att handlägga hithörande ären den. Beträffande raseringen kom den 6 juli kontraorder. Slottet skulle nu fortificeras »efter den Eder ifrån vårt krigskollegium tillskickade och av oss un derskrivna dessein», varmed bör ha avsetts en av Clarman utförd citadellritning, vilken icke blivit bevarad. Med raseringen skulle enligt denna order anstå intill dess slottet blivit bragt i perfektion, »undantagandes de öppningar, som Vi Eder för längesedan före detta efter då bifogad karta nådigst beordrat haver».11 Vad därmed avses — genombrytningar för vägar eller liknande (jfr vallen vid östra infartsvägen på Wassanders plan fig. 13) — kan icke uppgivas, då nämnda karta icke kunnat återfinnas i arkivmaterialet. Redan den 30 juli följde nya bestämmelser. Generalguvernören meddelades då, att generalkvartermästare Wärnskiöld fått order ätt begiva sig till Skåne, för att tillsammans med generalguvernören själv samt generalkvartermästarelöjtnant Clarman överlägga om bl. a. Hälsingborgs fortifikation. Den dessein, varom dessa kunde komma överens, skulle K. M:t underskriva och approbera, »att bliva sedan oföränderlig hållen och fullgjord».12 Wärnskiöld, som under sin Skåneresa även hade andra fortifikatoriska uppdrag att fullgöra, var fram till oktober månad sysselsatt med att upprätta sina nya projekt till Hälsingborgs befästning.

150

Befästningen 1. SFP 10 a, resp. 10 b, KRA. — Munthe har (II s. 468, not 1), dock med frågetecken, attribuerat denna plan till Erik Dahlbergh, i vil ket fall den skulle blivit utförd i anledning av Karl X Gustavs uppdrag i mars 1658. Så kan dock icke vara fallet. Då Karl X Gustav i mars 1658 hyste helt andra planer rörande fäst ningen, är det icke sannolikt, att uppdraget åt Dahlbergh gällt annat än situationsplaner. Dahlbergh omnämner projektet i »Unterricht über die desseins wegen Helsingburgs fortifi cation» (se band IV: 2 bilaga F), men säger ingenting om, att han själv utfört detsamma. 2. Se band III: 2 s. 291 ff. 3. Hbg SFP 12, KRA. 4. Hbg SFP 13 a, KRA. 5. Hbg SFP 14, KRA. 6. Hbg SFP 13 c, KRA. 7. På Wassanders planer fig. 9 och 13 är Strömmen och Strömgränden ritade på detta

felaktiga sätt, alltså med Strömmen utan di rekt fortsättning i Strömgränden. 8. RR 1660 26.3. 9. Krigskoll. protokoll 1661 13.4, KRA. 10. Krigskoll. registratur 1661 11.5. KRA. — Munthe omtalar (II s. 476), att krigskol legiet i maj skrev till K. M:t att »Hälsing borgs stadsverk visserligen hade påbörjats en ligt greve Gabriel Oxenstiernas dessein, men den vore alltför vidlyftig och kostsam, varför arbetet borde inställas och vad som redan gjorts raseras». Vad Munthe härmed avser, har icke kunnat utrönas. Att det är fråga om Wärnskiölds ritning av år 1659 torde vara up penbart. Någon av Oxenstierna utförd dessein av Hälsingborgs befästning är emellertid icke känd och i de av Munthe citerade källorna förekommer icke Oxenstiernas namn. 11. RR 1661 6.7. 12. RR 1661 30.7.

WÄRNSKIÖLDS ANDRA OCH TREDJE FÄSTNINGSPROJEKT

BÖRJAN AV OKTOBER 1661 kunde Wärnskiöld för generalguvernören

föredraga de resultat, han under sitt arbete hade nått, och framlägga sina nya desseiner. De innebar väsentliga ändringar av hans projekt av 1659. I detta hade han arbetat med tvenne självständiga befäsitningsenheter, den hela staden omslutande stadsbefästningen och innanför denna på den gamla medeltidsborgens plats ett fritt liggande citadell eller kastell. Detta system frångick Wärn skiöld i sitt nya projekt, där han i stället inriktade sig på att sammankomponera stadsbefästningen och kastellet till en fortifikatorisk enhet. I denna skulle kastellet utgöra det viktigaste verket, men icke ligga fritt innanför bastionsgördeln utan infogas på sådant sätt, att det fick en defensiv uppgift i det primära försvaret av fästningen. Målet kunde nås på flera sätt och Wärnskiöld framlade tvenne alternativ till frågans lösning.1 I det första, som till en början synes ha intresserat honom mest, hade han flyttat kastellet från dess plats på det gamla borgområdet och i stället förlagt det till fästningens nordfront, på norra sidan av »den stora dalen», dvs. uppe på nuvarande Vikingsbergsplatån. Kastellet skulle där kunna ersätta de mycket kostnads- och arbetskrävande verk, som i 1659 års projekt planerats för fästningens norra frontavsnitt. På den för alternativet uppgjorda desseinen (fig. 7) hade två något varierande lägen angivits för det endast konturtecknade kastellet.2 En detaljerad ritning av detsamma hade däre mot gjorts på dess gamla plats — planen visade sålunda både det gamla och det föreslagna nya läget för kastellet. Vad stadsbefästningen beträffar, var denna, med undantag för de ändringar, som bastionslinjens anknytning till det nya kastellet medförde, en ren kopia av 1659 års projekt. Generalguvernör Stenbock var för sin del icke benägen att acceptera detta alternativ, då han ansåg, att kastellet på den föreslagna platsen skulle bliva mycket kostsamt, samt att läget ur defensiv synpunkt icke var tillfredsställande.3

Befästningen

Fig. 7. Wärnskiölds andra projekt till befästning i Hälsingborg 1661. Krigs arkiv et, Stockholm.

Han förordade därför i stället Wärnskiölds andra alternativ (fig. 8), i vilket kastellet låg kvar på det medeltida borgområdet. Sammankopplingen av kastel let och bastionslinjen till en fortifikatorisk enhet hade här lösts på annat sätt. Medan kastellet låg kvar, hade i stället fästningens östfront blivit helt om arbetad genom att dess linjer brutits in emot och anslutits till kastellet. Bas tionslinjens båge emot öster hade kapats av. Dess mittbastion hade försvunnit och de båda angränsande bastionerna hade ombildats till halvbastioner, som dragits närmare landborgsbranten och fått långa, till kastellet framdragna flyg lar. Då kastellets båda östra bastioner med sina spetsar föll utanför vallgraven framför dessa flyglar, kom kastellet att ingå som ett led i själva frontlinjen och utgöra dess viktigaste försvarsverk. Stadsbefästningens östfront fick i detta nya skick symmetrisk utformning med kastellet som dess centrala verk i mitt partiet. Från detta utgick tenaljformigt halvbastionernas långa flyglar, anslutna till östfrontens sidopartier på ömse sidor om kastellet. Dessa sidopartier ut gjordes av tvenne bastionerade fronter, bildade av halvbastionerna samt de från 1659 års plan bibehållna, i plan något justerade båda yttre, hela bastio nernas östra faser. Fästningens nord- och sydfronter var i detta alternativ oför153

Försvenskningen

Fig. 8. Wärnskiölds tredje projekt till befästning i Hälsingborg, framlagt 1661, underskrivet av förmyndarregeringen den 19 mars 1663. Krigsarkivet, Stockholm.

ändrade. Enligt den nya planen kom fästningen att i sin helhet omfatta två hela och fyra halva bastioner jämte retranchementet vid stranden. Wärnskiöld beräknade att en styrka av 1 600 man till fots och ett eller två kompanier ryttare skulle utgöra en tillräcklig garnison i krigstid.4 Planändringen innebar, att kastellet och stadsbefästningen sattes i defensiv samverkan med varandra och att staden — för att använda Wärnskiölds egna ord — »mecl fast lättare arbete och kostnad till kastellets märkliga säkerhet kunde befästas, jämväl med mycket ringare garnison besättas än efter den des sein, som tillförne varit däröver författad». Det av bastionslinjen omslutna området av landborgsplatån blev avsevärt förminskat och reducerades till tvenne partier på ömse sidor om kastellet, utan direkt förbindelse med varandra. Regeringens ställningstagande till förslaget dröjde, men sedan Wärnskiöld 154

Befästningen

Fig. C). »Helsingburgh Grundtriss medh Dessein aff Castellet och stadswärken.» Wärnskiölds project av år 1665 i kopia av Sven Wassander. Krigsarki vet., Stockholm.

inför krigskollegiet föredragit sitt projekt, avgjordes frågan den 19 mars 1663, då den av Stenbock förordade desseinen approberades av förmyndarregeringen, som in corpore tecknade sina namn på planritningen (fig. 8).5 Nästa steg i utvecklingen blev, att Wärnskiöld begav sig till Hälsingborg, där han avstack kastellet samt de verk, som skulle ligga i »den stora dalen» och på höjden. Det dröjde dock ännu några år, innan arbetena kunde påbörjas, och när så skedde, blev det endast fråga om kastellet, medan stadsbefästningen fick stanna på papperet. I sin ovannämnda skrivelse hade generalguvernör Stenbock starkt betonat, att kastellet, på vilkendera av de föreslagna platserna det än byggdes, icke militärt skulle kunna försvaras, därest icke även stads befästningen bleve utförd. Detsamma framhölls med skärpa av Wärnskiöld i en till krigskollegiet ingiven promemoria där han i nio punkter redogjorde för sin syn på denna befästningsfråga och för de strategiska skäl, som talade för behovet av en stark fortifikation i Hälsingborg.6 Brist på erforderliga medel gjorde emellertid, att Stenbocks och Wärnskiölds vädjanden om anläggande av x55

Försvenskningen

Fig. io. Profiler av den projekterade strandbefästningen i Hälsingborg, san nolikt av Sven Wassander i6yy. Krigsarkivet, Stockholm. p. Profil av strandbefästningens bastion vid bryggan. 10. Profil av kurtinen mellan strandbefästningens bastion vid bryggan och dess norra halva bastion. 11. Profil av kurtinen mellan samma befästnings bastion vid bryggan och dess södra halva bastion. På detta avsnitt bibehålies i projektet den gamla danska strandbefästningen, som utgöres av en mur med skyttebalkong på msidan. stadsbefästningen fick förklinga ohörda. Den kommande händelseutvecklingen skulle visa, hur rätt de haft i sina farhågor. Det var först i mars 1666, som regeringen på allvar tog itu med fästningsbyggandet i Hälsingborg. I början av år 1665 hade Wärnskiöld framlagt en ny dessein, vilken upptog vissa ändringar i det av regeringen 1663 fastställda förslaget. Originalritningen är icke bevarad, men planen föreligger i en av då varande konduktören Sven Wassander utförd kopia (fig. g).7 Den företer vissa ändringar i det av förmyndarregeringen

1663

fastställda förslaget.

Södra

strandbastionens flygellinje längs sjön har brutits, så att ett hak bildats. Öst frontens norra parti har fått en kraftig ravelin framför kurtinen. En märklig om ständighet är att den del av retranchementet längs stranden, som från bastionen mitt för strandbryggan är framdragen till den södra halvbastionen, utgöres blott av en mur, medan den bakomliggande vallgången saknas. På Wassanders 1673 uppgjorda profilkarta återges för detta parti blott en mur med skyttebalkong (fig. 10). Det är den från dansk tid kvarstående muren, som här av någon anled ning bibehållits, kanske för att lämna bättre utrymme för färjemännens och fiskarbefolkningens båtar. Genom muren går Strandporten mitt för Norra Kyrkogatan. Wärnskiölds nya plan godtogs av regeringen, dock med den önskan, att verken skulle läggas »en liten mån längre från Sundet». Så har också skett, ty i senare planritningar har kastellet förlagts omkr. 20 meter längre österut. Dessa änd ringar är klart redovisade på Wärnskiölds uppmätningsritning av 1659 (fig. 6), 156

Befästningen där förutom det först projekterade även det slutliga läget för kastellet marke rats. Beträffande de fortifikatoriska detaljerna i 1665 års projekt är vidare att an föra, att det — förutom ett blott konturtecknat hornverk på kastellets östsida — upptar ett alternativ med en rak vallgravsträcka, framdragen omedelbart öster om kastellet och förenande de båda halvbastionernas mot kastellets rik tade flyglar. Alternativet föreligger i form av en lös lapp, som med ledning av små märken för bastionsspetsarna kan läggas över planen. Avsikten med denna anordning, som kan ha utgjort diskussionsinlägg i en ändringsplan, förefaller oklar. Som alternativet nu ter sig, kan den nya vallgravsträckan icke bestrykas. Av vikt är, att ifrågavarande karta även upptar ett stadsplaneprojekt. Detta gäller främst de båda obebyggda områdena innanför bastionsgördeln på land borgen, på ömse sidor om kastellet, medan de gamla stadsdelarna på stranden blott i ringa mån beröres därav. Stadsplaneprojektet kommer att avhandlas i en senare del av detta verk. Här skall blott poängteras att övre delen av kvar teret mellan Strömmen och Långvinkelsgatan har kapats av på grund av det in trång, som bastionen Carolus här gör på bebyggelsen. Det var bl. a. detta för hållande, som låg bakom regeringens befallning till Wärnskiöld att låta ut mäta gator i Hälsingborg, såväl på höjden som nere i staden, i enlighet med hans ingivna projekt.8 Regeringens avsikt var att därmed få möjlighet att genom utstakning av nya arealer lämna gottgörelse till dem av borgerskapet, som för fäst ningens skull måst avstå sina gårdar. På det ovan angivna området var det trenne borgare, som på detta sätt skulle soulageras, nämligen Arent Gundersen, Peder Kieldsen Slagter och Ole Olsen Slagter. Då regeringen samtidigt beord rade, att en vallgata skulle framdragas längs foten av borgklippan, måste kronan göra anspråk på ytterligare gårdsområden — det gällde dock här icke hela gårdar, utan de närmast klippan belägna delarna av gårdstomterna längs Stor gatan, från Billeplatsen till Strömmen.

1. Enligt Munthe (II s. 477 not 1) skulle trenne alternativ ha förelegat, nämligen 1. en dessein till stadsbefästning och citadell om kring tornet, 2. en »Grundtriss medh Dessein aff Castellet och Stadzwärken» samt 3. en des sein med citadellet lagt på norra sidan. Wärn skiöld uppger sig emellertid själv ha utfört blott tvenne alternativ (Krigskollegii brevbok

1:2, 1661 18.10, KRA). Av de desseiner, som Munthe upptager, hör blott nr 3 till Wärn skiölds förslag av 1661. Nr 1 kan vara den plan, vilken här bedömts som ett förarbete till Wärnskiölds första projekt (Hbg SFP 12 a), medan nr 2 måste avse Wassanders kopia av Wärnskiölds dessein 1665 (se fig. 9). 2. Hbg SFP 13 b, KRA.

*57

Försvenskningen 3. Stenbock till K. M:t 1661 10.10, RA. 4. Se band IV: 2 bilaga E. 5. Krigskoll. brevbok 1661, 1:2 s. 1673, KRA. Hbg SFP 15 a, KRA. — Avbildad i Munthe II plansch 82 efter en renritning, i vilken vissa avvikelser från originalet skett vad beträffar placeringen av namn och påskrifter. Gruppen med förmyndarregeringens namn teckningar har, för att kunna läsas från rätt håll, vänts upp och ned. Texten »Zur Stock holm unterschrieben den 19 Martii Ao. 1663» har vänts och flyttats från övre vänstra till nedre högra hörnet och »Original Dessein öfwer Helsingborg» från baksidan till fram sidan. 6. Krigskoll. brevbok 1661, 1:2 s. 1091 ff., KRA. Se band IV: 2 bilaga E. 7. Hbg SFP 19, KRA. — Sven Rasmusson Wassander blev 1661 konduktör med placering

158

i Landskrona och Hälsingborg och befordra des 1672 till ingenjör. Han förflyttades 1682 17.11 till Narva, där han 1691 23.10 befordra des till generalkvartermästarelöjtnant. Hans ritningar är lätt igenkänliga, emedan han an vänder en annan stomkarta än Wärnskiölds. Strandlinjen är något annorlunda dragen, det njurformiga revet norr om staden saknas och udden på stranden är ersatt av en smal nabb. Hamnbryggan har nära brohuvudet tvenne klaffar, som aldrig förekommer i Wärnskiölds planer. Strömgränden går icke i fortsättning av Strömmen utan utgår från Storgatan ett stycke längre söderut. Vissa andra detaljer — ett hak i bäckfåran söder om staden, möllebyggnaderna i Hälsodalens dalgång, marke ringen av ägogränser m. m. — är karakteris tiska för Wassanders kartor. 8. Hbg SFP 11, KRA. RR 1666 24.3.

KASTELLET

Ä-ASTELLET VAR ett fortifikationsverk av samma typ som de motsva

rande anläggningarna i Landskrona och Malmö, med kvadratisk grundplan och bastioner i alla fyra hörnen. Det var emellertid av betydligt mindre omfatt

ning än dessa (fig. 12). En omskriven cirkellinje, som på kartan tangerade bas tionernas spetsar, hade en diameter av 64,5 rhenländska roder (ca 243 m), medan motsvarande mått för Landskrona-kastellet uppgick till 137 roder (ca 516 m) och för kastellet i Malmö till 143 roder (ca 539 m), således i båda fallen mer än dubbelt jämfört med Hälsingborg.1 Av de tvenne mot staden vettande bastionerna fick den norra, som sträckte sig fram till korsningen Långvinkelsgatan-Springpostgränden, namnet Carolus, den södra, mot Billeplatsen riktade, Carl Gustaf. Namnen på motsvarande bastioner in emot land blev Banér och Helsingborg. Det har stundom hänt, att de båda sistnämnda namnen i kartmaterialet blivit förväxlade. Det i stadsplanen framspringande partiet av landborgen mellan Långvinkelsgatan och Billeplatsens raviner — den gamla borgklippan — gav icke tillräckligt utrymme för den nya befästningsanläggningen. I öster överskred bastionerna Banér och Helsingborg borgens medeltida vallgrav, och i väster måste för bas tionerna Carolus och Carl Gustaf göras stora utfyllnader, som omformade land borgens kontur och betydligt inkräktade på stadsområdet. Bastionen Carolus’ vall kom att överskära den gamla infartsvägen från öster, Strömmen och med sin spets täcka en del av kvarteret mellan denna gatuled och Långvinkelsgatan (fig. 11). Infartsvägen blev helt oframkomlig och trafiken tvingades att taga sig ned till Storgatan via Långvinkelsgatans nedre del. Bastionens intrång ledde senare till den gatureglering, som till resultat gav Springpostgrändens nuva rande vinkelbrutna lopp.2 Bastionen Carl Gustaf gjorde likaledes betydande in trång på området vid Axeltorget. På profilen nr 1 i fig. 20 iakttages, huru ut fyllnaderna når upp i höjd med takskägget på de nedanför liggande husen. Planen för kastellet blev föremål för åtskilliga förstärkningsprojekt. Flertalet J59

Försvenskningen ledde icke till några resultat, men några av dem skall här beröras, emedan de kan påräkna visst intresse ur fortifikationshistorisk synpunkt. En plan av konduktören Wassander, tvivelsutan utarbetad enligt Wärnskiölds direktiv,3 visar en fullständig utbyggnad av kastellet (fig. 13-15). Den har i en

Fig. 11. I Springpostgrändens gatuperspektiv synes den branta profilen av bastio nen Carolus’ vall stupa ned mot gatan. Denna vall utgör icke landborgens naturliga sluttning utan skapades genom utfyllningsarbeten, som avskar den gamla infartsvägen, Strömmen, och ledde till omläggning av denna gatuled. Foto Hälsingborgs museum. arkitektoniskt komponerad inskriftskartusch texten »Helsinborg med dess Si tuation afftagit uthi Augustj Månadh åhr 1666 aff S: E: W:». Initialerna står i en banderoll under den ovala inskriftsplattan och får tolkas S(ven) E(rasmi) W(assander), Sven Rasmusson Wassander.4 Detta är det enda svenska fästningsprojekt för Hälsingborg, som genom signatur kan attribueras till viss författare. Planritningen upptar endast kastellet, medan stadsbefästningsverken är helt 160

Befästningen

Fig. ig. »Helsinborg med dess situation afftagit uthi Augusti Månadh åhr 1666 aff S: E: W:» (Sven Erasmi Wassander). Planen visar projekt till kastell med utanverk. Den danska befästningens kvarstående huvudvall och våtgravar är markerade. Krigsarkivet, Stockholm.

utelämnade. Däremot markeras vallar och gravar, som fanns kvar från dansk tid, synbarligen orörda med undantag för ett avsnitt, där vägen mot Ängelholm går genom huvudvallen.5 Planen visar ett kastellförslag med raveliner på alla fyra sidorna. En kasematt eller kaponjär är angiven i östra vallgraven, där en brygga leder över graven in i kastellet. Bastionernas flanker, har lågvallar. De fyra ravelinerna kom visserligen till utförande, men efter andra ritningar än denna och under skilda tidsepoker. Blott tvenne, den västra och den södra, byggdes av svenskarna kort före krigsutbrottet, medan danskarna under ocku pationen 1678-79 anlade helt annorlunda utformade raveliner framför kastel lets norra och östra fronter. Genom sitt rikt utbildade system av raveliner skiljer sig 1666 års plan avsevärt från den av regeringen 1663 fastställda, i vilken kastellet helt och hållet saknade utanverk. En faktor, som för planeringen tillmättes stor betydelse, var vall12 — 689883

Hälsingborg IV: 1

l6l

Försvenskningen gravsförsvaret, som Wärnskiöld ansåg sig i främsta rummet böra tillgodose, eme dan gravarna på grund av kastellets relativt ringa omfattning måste — till för hindrande av fientliga mineringsföretag — ges avsevärt djup. Bastionernas försvarskapacitet borde därför ökas genom anläggande av lågflanker »liksom piazzo basse».6 Han ändrade dock senare sin inställning härvidlag och föreslog, att gravförsvaret i stället skulle förbättras genom byggande av kasematter, vilka borde anläggas vid gravens »kontereskarp eller utankant».7 Kasematter i form av murade, tunnvälvda och jordtäckta kammare, försedda med skottgluggar för kanoneld, hade tidigare varit vanliga i bastionernas flan ker, men efterhand kommit ur bruk. De kasematter, som Wärnskiöld åsyftade, var emellertid av helt annan natur. De skulle utgöras av murade och övertäckta flankeringsverk, förlagda till vallgravens botten, och var avsedda att med kanon eld bestryka närliggande vallgravsträckor och på så sätt förstärka och komplet tera det gravförsvar, som sköttes från bastionernas flanker. I sina projekt till sådana anläggningar lade Wärnskiöld kasematter i två av kastellets fronter — den östra och den södra — med en kasematt i vardera, vilken placerades i spetsen av kontereskarpens ingående vinkel, dvs. just där vallgraven bröts i flack V-form. Han kunde då konstruera kasematterna med möjlighet att bestryka båda de mot varandra vinkelbrutna gravsträckor, som utgick från denna punkt, vilken låg mitt emot den kurtin, som förenade fron tens båda bastioner (fig. 16). I krigsarkivet förvaras en detaljritning av en sådan kasematt.8 Den visar en murad byggnad av omkr. 12 m bredd, som skjuter fram i vallgraven från dennas ytter brant, i vilken kasematten till någon del är inbyggd (fig. 17). Framsprånget i graven uppgår till omkr. 5 m; dess fria mur inåt denna är framdragen i en svag spets. Genom tunnvalv är byggnadens inre indelat i tvenne rum, vilkas ytter sidor vardera har tvenne kanonportar, utförda som nischer i de breda murarna och försedda med skottgluggar så inriktade, att vallgraven åt båda håll kan tagas under eld. Mot landsidan projekterades framför dessa fronter kraftiga raveliner. Genom dem skyddades ingångsanordningarna, som utgjordes av i gravslutt ningen upptagna nedstigningsbrunnar och från dem ledande, krökta tunnlar. En brygga ledde från ravelinen över kasematten till kurtinen mitt emot. Om denna brygga vid belägring avlägsnats, var kasematten för besättningen tillgäng lig genom en dörröppning på framsidan. I sin skrivelse till krigskollegiet 1667 ger Wärnskiöld generalguvernören Gustaf Banér äran av uppslaget att flankernas lågvallar skulle utbytas mot

162

Befästningen

Fig. 14.

Fig. 15.

Fig. 14. Detalj av det på kartan fig. 14 projekterade kastellet. Bastionen Carolus avskär stadens infartsväg från öster, Strömmen, och inkräktar på kvarteret mellan Strömmen och Långvinkelsgatan. Fig. 15. Detalj av kartuschen på kartan fig. 13. I understyckets banderoll står bokstäverna »S: E: W:» (Sven Erasmi Wassander).

kasematter. De synes emellertid redan tidigare ha varit planerade — en liknande kasematt är nämligen, som ovan nämnts, angiven på Wassanders plan av kas tellet från augusti 1666. Kasemattprojektet hörde emellertid till de många förslag som aldrig omsattes i verkligheten. Något kasemattbygge blev aldrig av. I stället återupptogs det ur sprungliga projektet med lågflanker, när arbetet med kastellets uppförande fort sattes. Wärnskiölds kasemattprojekt har emellertid sitt intresse, emedan han var den förste svenske fästningsbyggare, som arbetade med denna form av gravför svar. Hans vallgravskasematter var i själva verket föregångare till de i ett senare tidsskedes fästningsbyggnadskonst uppträdande kaponjärerna, vilka i fästningar byggda enligt kaponjärsystemet, helt fick övertaga dessas vallgravsförsvar. I ett annat projekt9 har kastellets östfront fått en kraftig förstärkning. Planen visar de båda ovan omnämnda kasematterna i vallgravens östra och södra del.

163

Försvenskningen

Fig. i6. Detalj av kastellets sydfront i projekt av Wärnskiöld, med kasematt (kaponjär) vid vallgravens ytterbrant. Krigsarkivet, Stockholm. Ravelinen utanför den förstnämnda har genom inböjning av fasernas ändar fått lynettartad karaktär. Framför östfronten, omfattande även ravelinen, har lagts ett brett och långt utdraget hornverk (fig. 18), som sträcker sig omkr. 250 m österut in emot land, med markering av tvenne kortare alternativ. Den principi ella överensstämmelsen i plan med den av Wärnskiöld projekterade Nya Älvs borgs fästning är här iögonfallande. Detta aldrig utförda hornverk förekommer som konturtecknat alternativ på 1665 års fästningsplan (fig. 9) samt på en plan av Wärnskiöld, som utgör förarbete till hans slutliga projekt av år 1674.10 Sistnämnda plan visar också konturteckningar till förstärkningsanordningar av annan art på kastellets östsida (fig. 19). Ytterligare kan nämnas ett projekt, i vilket kastellet har raveliner åt norr, öster och söder, medan västra sidan i stället för ravelin har fått en bastionerad front.11 När anläggandet av kastellet igångsattes, måste planer på utanverk till en början skrinläggas och ansträngningarna inriktas på att i första hand få själva kastellet färdigbyggt, ett arbete, som på grund av det hårt ansträngda statsfinansiella läget måste läggas på lång sikt. Byggnadsarbetet påbörjades den 3 juli 1666.12 Hur det fortskred kan väl 164

Befästningen följas genom de årliga arbetsrelationer, med tillhörande ritningar, som förelig ger för åren 1668-167213 samt 1675.14 En relation från 167015 i stort format visar icke blott planen av kastellet med angivande av vad som utförts och vad som återstod att utföra, utan även en serie profiler av verkets olika delar (fig.

Fig. 77. Plan och sektion av kasematt (kaponjär) vid vallgravens ytterbrant. Renritning efter skiss av Wärnskiöld. Krigsarkivet, Stockholm. 20), av vilka framgår, att man räknade med betäckt väg framför vallgravens kontereskarp. På själva platåområdet gick vallgraven ned till ett djup av omkr. 7 m under den ursprungliga marknivån. Dess något lutande sidomurar, som mätte omkr. 4,5 m i höjd, gav graven en bredd av 5-7 m framför bastionernas faser. Över murarna kom de grästorvtäckta vallarna med mycket varierande mått, på sina ställen upp till omkr. 10 m i höjd. Gravens sidomurar var kraftiga, särskilt på eskarpsidan. På en reparationsritning från år 167516 har sålunda eskarpmuren en tjocklek av 4,65 m vid basen mot 3,90 vid övre ytan; motsvarande mått för kontereskarpmuren är resp. 2,10 och 1,2 m. Eskarpmuren består av grova stenblock, omväxlande med skift av tegel. Den är armerad med timmer stockar och bakåt förankrad av grova timmerkonstruktioner med tvärställda förankringsträn. En inom befästningskonsten ofta använd metod att förstärka murarna med hjälp av inre stödpelare eller stödmurar, har även tillämpats vid uppförandet av kastellet. Vid grundgrävning 1956 för nybyggnader inom ett område, som be rörde främre partiet av bastionen Banér, fick Hälsingborgs museum tillfälle att undersöka de rester efter vid raseringen sprängda nrurverk, som fanns kvar på platsen. Därvid kunde konstateras, att tvenne kraftiga stödpelare varit byggda vid insidan av fasernas murar nära bastionens spets (fig. 21). 165

Försvenskningen

Fig. 18. Plan av Hälsingborgs kast ell med projekt till hornverk emot land sidan. Planen är orienterad med söder uppåt och norr nedåt. Kasematter vid östra och södra vallgravarnas ytterbranter. Krigsarkivet, Stockholm. Trots murarnas styrka kunde det hända, att jordmassornas tryck blev så starkt att muren pressades utåt, varigenom farliga bräscher uppkom. Så rasade 1672 eskarpmuren i bastionen Carolus’ västra fas på en sträcka av omkr. 20 m.17 Kommendanten överste Hästesko lät arrestera Sven Wassander, då nyligen be fordrad till ingenjör, enär han ansåg denne vara ansvarig för olyckan på grund av bristfällig kontroll av arbetet, men regeringen, som behövde sin utbildade personal, befallde att Wassander skulle entledigas från straff.18 En kraftig bräsch uppstod även i en bastion, som måste ha varit Carl Gustaf, eftersom i den 1675 daterade reparationsritningen (fig. 22) vattenpasslinjen lagts på »brunnen, som i bastionen ligger». Det var nämligen i denna bastion, som en brunn fanns, markerad redan på Wärnskiölds uppmätningsritning 1659 (fig. 6). När kastellbygget påbörjades, låg stora delar av den medeltida borgen kvar på det område, dit kastellet skulle förläggas. Ringmurens övre delar hade visser ligen av danskarna blivit nedbrutna i samband med upprustningen av slottet i början av 1650-talet,19 men dess nedre partier hade lämnats orörda. Kvar fanns också det delvis ombyggda porttornet med bryggan över vallgraven samt ärke166

Befästningen

Fig. 19. Detalj av plan av Wärnskiöld, förarbete till hans fästningsprojekt av år iöj/f, visande alternativa förslag till utanverk vid kastellet. Krigsarkivet, Stockholm. biskopshuset nära porten. Dessa murpartier (fig. 23) sträckte sig i en båge över det område, där kastellet skulle avstickas20 och måste rivas, vilket skedde 1668 med hjälp av attiralj, som lånades från Landskrona fästning. Västra delen av borgklippan, dess mot staden vettande parti, föll utanför ka stellets plan. Här stod en del av ringmuren jämte det helrunda murtornet, Rundelen eller S:t Mikaels torn, och invid tornet reste sig frustugan, det medeltida kungliga residenset. Här låg vidare en stallbyggnad, som uppförts av danskarna, sedan svenskarna genom anläggandet av sin halvbastionskans hade förstört det gamla stallet. Dessa byggnader berördes icke direkt av kastellet och fick tills vidare kvarstå. Ringmuren revs emellertid med undantag för en sträcka framför frustugan, vilken bibehölls, säkerligen för att tjäna som sköldmur mot beskjutning från sjön av denna byggnad, vilken tjänade kommendanten som bostad. Slottets medeltida huvudbyggnad, Kärnan med dess mantelmur, berördes icke av kastellbygget. Tornet hade mist sin tinnkrans och i stället av danskarna krönts med ett batteri, vilande på ett av kraftiga stockar timrat underlag. Det hade sålunda fortfarande militär betydelse. Det var också, som Wärnskiöld i sin 167

Försvenskningen

Fig. 20. Detalj av plan, visande »Helsingborgs Casteels beskaffenh: den i Decemb: A: i6yo iempte des bijfogade Profiler». Krigsarkivet, Stockholm.

promemoria framhållit, värdefullt emedan det gav försvararna möjlighet till insyn på sådana ställen, där en fiende eljest skulle kunna röra sig, skyddad för upptäckt. För övrigt användes tornet till förvaring av utrustning och andra krigsförnödenheter, men även såsom fängelse. Några av murkamrarna, bland dem den, som innehöll tredje våningens avträde, hade — ovisst dock när — för setts med stadiga dörrar med titthål och kraftiga lås, men det oaktat hände det vid flera tillfällen att fångar lyckades rymma. Att latrinutbygget på Kärnans nordvästra sida vid något tillfälle brutits bort, tyder på att fångar kunnat taga sig ut via latrintrummorna. Av slottets besättning synes Kärnan ha betraktats med mycken respekt på grund av de farliga spökerier, som där försiggick. När kommendanten Wilhelm Muschamps 1663 skulle inlämna förklaring rörande en fånge, som hade rymt, skedde det med följande ord: »Jag hade fuller låtit kasta honom neder i djupa håltornet, men där går så mycket spökeri om natte tid, att man ej vet, huru länge den, som där nere ligger, eller vakten, som ovanpå står, kan behålla livet, ty ofta är hänt, att skiltvakten, som ovan stått haver, är vorden nedför trappan kastad om nattetid».21 168

B efästningen

Fig. 2i. Från grundgrävningar på platsen för bastionen Banér 1956. Bilden är tagen från sydväst, från en punkt inne i bastionen. Till vänster ses rest av den östra eskarpmurens inre murliv, till höger rest av inre stödpelare. Foto Hälsingborgs museum.

Vad arbetsstyrkan vid kastellet beträffar, beräknades för år 1666, liksom under de närmast följande åren, 636 man bliva erforderliga, vilka under sex månader skulle vara sysselsatta med att schakta jord och gräva gravar, nedbryta de gamla slottsmurarna, bygga nya murar samt åtskilligt annat, såsom att bära vatten, slå kalk, rista sand, skära och sätta torv, göra ställningar och verkbryggor, flytta hus som stod i vägen för fortifikationen m. m. I kostnadsberäkningen är antalet arbetare dock nedskuret till 400. Materialkostnaderna för bjälkar, palissader, timmer, bräder, läkten, baljor, kalk, spik m. m. beräknades för år 1666 skola be löpa sig till 3 646 daler smt; arbetslön till befäl och manskap: 1 major 18 daler, 2 kaptener å 18 daler, 2 löjtnanter å 10 1/2 daler, 3 sergeanter å 4 1/2 daler, 2 mönsterskrivare å 3V3 daler, 3 underofficerare å 33/4 daler, 8 korpraler å 3 3/8 daler, 3 trumslagare å 3 daler samt 400 gemene å 3 daler, vidare 1 präst å 7 daler 16 öre, 1 bårdskärare å 7 daler 16 öre samt en profoss å 5 daler 16 öre, allt per månad, skulle för 6 månader göra 8 254 daler 16 öre smt. Totalsumman 169

Försvenskningen blev alltså 11 901 daler smt.22 Till jämförelse kan tjäna följande siffror för fäst ningarna i generalguvernementet: Malmö (600 man)

15969 daler 16 öre smt

Hälsingborg (400 man)

11 901 daler 16 öre smt

Landskrona (200 man)

4 200 daler smt

Kristianstad (150 man)

3 352 daler 4 öre smt

Halmstad (150 man)

3 314 daler 16 öre smt

Varberg (60 man)

1315 daler 16 öre smt

Laholm (40 man)

1 120 daler 24 öre smt

I verkligheten blev antalet vid befästningsarbetena sysselsatta personer mycket varierande under den tid anläggningsarbetena pågick. Hinder av mångahanda slag — svårigheter att lossa på grund av skador på hamnbryggan, brist på mate rial, försenade leveranser och icke minst sjukdom bland folket

1 gjorde, att

arbetet framskred i långsam takt. 1676, efter tio års arbete, var kastellet ännu icke fullbordat. Enligt en i april 1666 utfärdad förordning23 skulle fortifikations- och andra befälhavare, hantverkare och gemene knektar arbeta från soluppgång till solned gång, dagligen med undantag för högtider, söndagar, helgdagar och mönstringsdagar, med uppehåll för vila och måltider under april-maj 3 timmar, juni-juli 3 1/2, augusti-september 3 och övriga månader 2 timmar. Inom fästningen var det åtskilligt annat än bastioner, kurtiner, gravar och andra fortifikatoriska element, som påkallade arbetsinsatser och omkostnader. Byggnader och anläggningar av mångahanda art krävde tillsyn, reparationer och nyanskaffningar — magasin för krigsförnödenheter och varor, bostäder, stallar, utrymmen för hushållsändamål, slakt, bak och brygd, verkstäder, huggehus, smedja och allt annat, som måste vara tillgängligt när en belägrad fästning var nödsakad att på alla områden sörja för sig själv. I fästningsräkenskaperna möter en mängd uppgifter på för sådana ändamål erforderliga byggnader eller utrymmen, men ofta utan möjligheter att närmare lokalisera dem. Inne på kastellets område låg bl. a. följande byggnader: Provianthuset. Tvenne byggnader i kastellet omnämnes som provianthus. Ett sådant säger sig överste Hästesko ha låtit uppföra 1671.24 Redan i 1668 års arbetsrelation är emellertid en byggnad upptagen, vilken i den till 1670 års rela tion fogade kartan betecknas som provianthus. Den angives 1668 ligga med sin 170

B efästningen

Fig. 22. Profil, tvivelsutan av Sven Wassander, uppgjord för reparation av bräsch i bastionen Carl Gustaf. Krigsarkivet, Stockholm. östra gavel intill den då ännu kvarstående ringmuren. Det kan därför tänkas, att ett stycke vid rivningen sparad medeltidsmur ingått i densamma. Tyghuset. Vid undersökningar kring Kärnan 1932 blottades norr om torn manteln ett hörn av en stengrund till en korsvirkesbyggnad (fig. 24). Läget stäm mer helt med den byggnad, som i 1670 års relation betecknas som tyghus (fig. 20). Tyghuset användes 1671 tillfälligt till förvaring av bröd, mjöl och råg; det beskrives då som en byggnad i två våningar.25 Manskapsbaracken. Möjligheterna till förläggning av manskapet inne i kastel let hade varit mycket dåliga. Soldaterna hade till stor del inkvarterats hos borgerskapet, vilket lett till en mängd tvister och stridigheter. En manskapsbarack, som skulle vara tillräcklig för att logera halva garnisonen, uppfördes emellertid i december 1674 genom överste Hästeskos försorg; den är omnämnd i hans skri velser till generallöjtnant Danckwart-Liljeström.26 Borgmästare Bendt Pihl hade med en skeppare tingat bräder till denna barack, men då skepparen icke kunnat vänta tills lossning skett utan seglat vidare till Malmö, anhöll Hästesko, att brä derna med någon kronans farkost skulle föras till Hälsingborg, då han eljest 171

Försvenskningen

Fig. 23. Relationsritning från 1669, visande de arbeten, som detta år utförts på kastellet. Det parti av slottets medeltida ringmur, som faller innanför kastellets gränser, ligger ännu kvar, liksom murarna utanför kastellets väst front. Pa ritningen har bastionsnamnen Banér och Helsingborg blivit förväx lade. Krigsarkivet, Stockholm.

icke kunde fullborda baracken. Om han finge torrt väder skulle han på åtta dagar få all murning med spisar och annat färdigt. På 1675 års arbetsrelation är en byggnad, som icke återfinnes på de tidigare, markerad söder om Kärnans tornmantel, i sned riktning mot denna. Den mäter i längd efter skalan 34,5 m och i bredd 6,4 m. Vid ovannämnda undersökning kring Kärnan 1932 påträf172

B efästningen

Fig. 24. Detalj s. 113 fig. 123). tyghuset. Vid B Byggnaden har

av utgrävningsområdet omkring Kärnan 1932 (se band 11:2 Vid A grund till byggnad, i 1630 års relation betecknad som grund till korsvirkesbyggnad med fem grunder till eldstäder. utgjort en av kommendanten överste Hästesko 1634 uppförd manskap sbarack.

fades just på denna plats en stengrund med måtten 35 x 7 m, alltså så nära över ensstämmande med nyssnämnda mått som man kan begära av detta kartmate rial, och med identiskt samma läge (fig. 24). Grunden bedömdes såsom hörande till någon byggnad, uppförd i korsvirkesteknik och avsedd för bostadsändamål. Härpå tydde fem i byggnadens inre förefintliga, rektangulära grunder av sten, *73

Försvenskningen omkr. 1,2X2 m, liggande i husets långsgående mittlinje och orienterade i dess tvärriktning, med undantag av den mellersta, som låg i längdriktningen och var något förskjuten emot norra långsidan. De tolkades som grunder till eldstäder av något slag, byggda med tanke på uppvärmning av ett i smärre utrymmen upp delat hus. Det torde vara uppenbart, att det var lämningar efter Hästeskos manskapsbarack, som här hade kommit i dagen. Byggnaden täcktes av tegel, som togs från det gamla artillerihuset.27 Då baracken icke återfinnes på senare planrit ningar är det sannolikt, att den förstördes i kriget 1676. Utanför kastellets västfront, på det fria stycket av borgplatån, låg tvenne byggnader. Kommendantens hus. Den byggnad, som på 1670 års relationsritning be tecknas som kommendantens hus, var slottets sedan medeltiden kvarstående för nämsta bostadshus, slottsherrens residens eller frustugan, vilken under medel tiden genom en brygga stod i förbindelse med bostadsrum i det runda mur tornet, Rundelen eller S:t Mikaels torn. Detta torn hade ursprungligen varit slottets romanska, som rundkyrka byggda kapell.28 Även om byggnaden säker ligen var åtskilligt förfallen, var det dock en kunglig bostad med förnämliga gemak, som stod till Hästeskos förfogande. Under sitt besök i Hälsingborg den 12-25 augusti 1673 bodde Karl XI i denna gamla residensbyggnad. När kungens ankomst aviserats, blev clet bråttom med reparationer. Bl. a. lagades slotts trappan, ett nytt kök inreddes eller byggdes, och den brygga, som över vallgraven från kastellet ledde ut till »sätesbyggnaclen», skulle lagas med dubbla bräder och förses med ledstänger.29 Efter kungens avresa måste de båda köken repareras, för vilket gick åt nära tre tolfter bräder. Orsaken var att kockarna brutit lös bräder i köken, huggit sönder dem med sina köksknivar och lagt dem på elden, emedan veden varit sur.30 Kommendantshuset revs 1675, då en ravelin skulle byggas på platsen enligt förslag av Erik Dahlbergh.31 Det blev i hög grad försämrade bostadsförhållanden för kommendanten, över vilka överste Carl Hård, som efterträdde Hästesko, bit tert klagade. Han låg där som en fånge uti en stuga, som därtill var hans kök, visthus, sov- och skrivarestuga, allt i ett rum, påpekade lian.32 Stallet låg nära branten längre norrut på området utanför kastellets västra front. Det hade flyttats till denna plats sedan det gamla stallet på borggården hade kommit i vägen för svenskarnas halvbastionskans. Sedan kastellet anlagts, utgjorde den djupa vallgraven ett hinder, som omöjliggjorde byggnadens an vändning för sitt ursprungliga ändamål — den utnyttjades i stället för magasine174

Befästningen ring av säd, hö och halm. Danckwart-Liljeström ville riva byggnaden, men Hästesko ansåg att den kunde vara bra att ha i reserv som logement för even tuellt ankommande folk. Skulle det visa sig, att stallet vid en oväntad attack bleve till hinders, kunde han lätt skjuta byggnaden i brand och i mörkret be tjäna sig därav.33 När Karl XI vid ovannämnda tillfälle vistades i Hälsingborg, fanns icke i sta den något bekvämt stall för kungens hästar, varför Hästesko lät provisoriskt uppföra ett sådant »på backen vid slottet», vilket skulle nedtagas efter kungens avresa.34 Vakthus. Ett litet rum, avsett för överofficerarnas bekvämlighet, när de måste »förse vakten», skulle 1671 uppföras och möbleras med bänkar att ligga på.35 Corps de guardier fanns på flera ställen, inom kastellet, vid »Stora strandpor ten», Lilla strandporten och Landskronaporten, säkerligen även vid Ängelholmsporten. Materialhus omtalas vid Söderport, vid Landskronaporten och Ängelholmsporten samt vid Stora strandporten. Det sistnämnda var mycket gammalt och i behov av reparation. Det användes bl. a. till förvaring av kalk.36 Många smärre byggnader för varjehanda ändamål förekommer i räkenska perna, bakhuset, kvarnhuset, artillerismedjan, badstugan m. fl. Av dem var badstugan föremål för Hästeskos speciella intresse. Den gamla badstugan var synnerligen förfallen, varöver garnisonen hade beklagat sig. Då badstugan »icke väl för det friska folket, men synnerligen icke för de sjukas skull mistandes är» skulle den repareras och en ny senare uppföras av gammalt virke.37 Badstugan har legat på backen utanför slottet, troligen sedan medeltiden. Ännu på 1787 års karta kallas platåområdet närmast söder om borgen »Badstufvubacken». Den 10 november 1680 — samma år som raseringen av fästningsverken bör jade — såldes »det lilla badstuguhuset, emellan slottsporten och Anders Jorgen sens mur beläget», till badstuguhustrun Inger för 10 daler smt.38

1. Landskrona SFP 825, KRA. 2. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600talets Hälsingborg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 21 ff. 3. Hbg SFP 50, KRA. 4. Om Wassander, se sid. 158, not 7. 5. Detta kan tänkas vara någon av de »öpp

ningar», vilka av regeringen omnämnes i en skrivelse 1661 '6.7 i samband med nedsändande av en karta, som icke blivit bevarad. 6. Wärnskiöld till krigskoll. 1666 24.8, Krigskoll. brevbok, KRA. 7. Wärnskiöld till krigskoll. 1667 5.7, Krigs koll. brevbok, KRA.

Försvenskningen 8. Hbg SFP 53, KRA. 9. Hbg SFP 22 c, KRA. 10. Hbg SFP 20, KRA. 11. Hbg SFP 22, KRA. 12. Wärnskiöld till krigskoll. 1666 21.7, Krigskoll. brevbok, KRA. 13. Hbg SFR 1-4, KRA. 14. Kartsaml. RA I x 36, Riksarkivet, Oslo. 15. Hbg SFR 2, KRA. 16. Hbg SFP 21, KRA. 17. Hästesko till krigskoll. 1672 4.8, Krigs koll. brevbok, KRA. 18. Munthe, VI: 1 s. 464. 19. Se band III: 2 s. 279 f. 20. Hbg SFR 1 a, KRA. 21. Muschamps till Stenbock 1663 12.3, GA: GGK. 22. Banér till K. M:t 1666, mars jämte bi laga u.d., koncept i GA: GGK. 23. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. DD p. 271, RA.

1 76

24. Hästesko till krigskoll., Krigskoll. arkiv, Ink. skr., KRA. 25. Hbgs fortif. räkn. 1671, ver. 87, KRA. 26. Hästesko till Danckwart-Liljeström 1674 1.12, GA: GGK. 27. Hbgs fortif. räkn. 1674, ver. 96, KRA. 28. Se band II: 2 s. 147 f. 29. Hbgs fortif. räkn. 1673, ver. 187, 195. 202, KRA. 30. Hbgs fortif. räkn. 1673, ver. 215, KRA. 31. Dahlbergh till K. M:t 1675 16.7, Adm. handl. rör. armén, Brev och handl. rör. forti fikationen, RA. 32. Hård till Sperling 1677 9.11, GA: GGK. 33. Hästesko till Danckwart-Liljeström 1674 1.2, GA: GGK. 34. Hbgs fortif. räkn. 1673, ver. 216, KRA. 35. Hbgs fortif. räkn. 1671, ver. 123, KRA. 36. Hbgs fortif. räkn. 1671, ver. 39, KRA. 37. Hbgs fortif. räkn. 1671, ver. 99, 100, KRA. 38. Köpebrev 1680 10.11, HSA.

Fig. 25. A-planen. Wärnskiölds sista befästningsprojekt för Hälsingborg, framlagt 1674, vid obekant tidpunkt påtecknat av Karl XI. På en kopia av projektet (fig. 28) har Erik Dahlbergh antecknat, att originalet resolverats av kungen den 22 februari och påtecknats den 4 mars 1674. Denna Dahlberghs uppgift är felaktig. Krigsarkivet, Stockholm.

INTERMEZZO KRING KUNGLIGA NAMNTECKNINGAR

_...„_

otillräcklig och illa utrustad arbetsstyrka varit möjligt, hade ännu vid mitten av 1670-talet alls ingenting åtgjorts för stadsbefästningens vidkommande. Betydel sen av att kastellet kompletterades med dessa staden omslutande verk var visser ligen uppenbar, men brist på medel hade gjort, att utförandet fått anstå. I den mån den politiska situationen försämrades och tedde sig alltmera hotfull, fick emellertid frågan om stadsbefästningen förnyad aktualitet och tilldrog sig ökat intresse från myndigheternas sida. Vice guvernören, generallöjtnant Claes Danckwart-Liljeström, hade 1673 be fallt ingenjören Sven Wassander att upprätta förslag till material och manskap, som kunde erfordras för ytterligare utbyggnad av fortifikationsverken. I sitt svar efterlyste Wassander en rätt dessein av stadsverken, särskilt vad beträffar dess profiler. Själv hade han gjort början till en modell, till vilken han hade grund ritning och profiler färdiga, men hade icke med egna medel kunnat fortsätta arbetet, då han — i likhet med så många andra av krigsmaktens anställda under detta tidevarv — under de senaste åren icke uppburit någon lön. Han hoppa des emellertid, att modellen skulle kunna tjäna till ledning vid krigskollegiets beslut i ärendet.1 I Stockholm hade vid samma tid från krigskollegiets sida andra åtgärder vid tagits till förstärkning av fästningsverken i Hälsingborg. Generalkvartermästare Wärnskiöld hade nyligen avlidit, och en från hans dödsbo avhämtad dessein till arbeten, som skulle utföras, hade förelagts konungen, som resolverat i ärendet den 22 februari och den 4 mars med sin namnteckning hade fastställt planrit ningen. Den 12 mars beslöt krigskollegiet, att skrivelse härom skulle avgå till generallöjtnant Danckwart-Liljeström i Malmö, och att till skrivelsen skulle fo gas »den dessein, vilken är av Hans Maj:t approberad, att fortifikationen av Hälsingborg med flit fortsättas kan».2 13 — 689883 Hälsingborg IV: i

Försvenskningen Det visar sig nu, att i krigsarkivet försvaras icke en, utan två fortifikationskartor över Hälsingborg med Karl XI:s namnteckning, vilka båda angives vara re solverade den 22 februari och underskrivna av kungen den 4 mars 1674. I fortifikatoriskt avseende visar emellertid dessa tvenne kartor så väsentliga olikheter, att samtidigheten framstår som en orimlighet. Kungen kan icke samma dag ha undertecknat tvenne olikartade befästningsprojekt för Hälsingborg. En av dessa dateringar måste vara oriktig, men vilken? Och vilken av de båda desseinerna var det, som den 12 mars nedsändes till Danckwart-Liljeström? De båda kar torna, som i det följande benämnes A-planen och B-planen, har följande karak teristika:

A-planen Denna i fig. 25 återgivna dessein3 utgöres av en befästningsplan, utarbetad av generalkvartermästare Wärnskiöld i samråd med riksfältherren Karl Gustav Wrangel.4 Den återgår till det av regeringen godtagna projektet av år 1665, men med vissa ändringar och tillägg. Fästningens sydfront har moderniserats genom att bastionernas flanker — vilka tidigare bibehållits sådana danskarna anlagt dem — gjorts rätvinkliga mot defenslinjerna i stället för mot kurtinerna. Fram för Landskronaporten har lagts en ravelin. Den vidlyftiga uppdämningsapparaten i »den stora dalen» har slopats och dalgången ligger som en torrgrav framför fästningens nordfront. Vissa justeringar av stadsplanen har skett. En märklig och svårförståelig nyhet är den hamnpirliknande utbyggnad, som från området fram för strandlinjens södra halvbastion dragits fram emot bryggans brohuvud, vari genom en triangulär bassäng bildats söder om strandbryggan. Huruvida avsikten varit att skapa en av vågbrytare skyddad hamnanordning eller utbyggnaden tänkts få någon militär funktion har här icke kunnat utredas. Desseinen synes vid Wärnskiölds död 1674 icke ha varit fullt färdig. Namnet »Helsingborg» har icke blivit inskrivet i den rikt utformade, av figurativa motiv från lanthushållningens och skördens fält omramade kar tuschen; skalan i rhenländska roder har icke fått någon text och kompassrosens utdragna streck saknas. Kungen har skrivit sitt namn nära kartans övre rand, utanför fästningsområdet. Någon uppgift om datum för undertecknandet finnes icke, blott a tergo en påskrift: »Original Dessein öfr Helsingborg A° 1674 Konung Karl den nte.» I nedre högra hörnet förekommer en anteckning av Erik Dahlberghs hand:

Befästningen »Dies ist den 29. oct. A° 1674, von mir zum ersten Mahl gesehen und so zu reg: geführt worden». Av ifrågavarande karta finnes i krigsarkivet en kopia (fig. 28), utförd av Erik Dahlbergh eller på hans försorg.5 Det är på denna kopia som Dahlbergh i en påskrift på tyska nedtill till vänster lämnar uppgiften, att originalet till den samma den 22 februari 1674 resolverats och den 4 mars underskrivits av Karl XI, vilket skett efter Wärnskiölds död.6 I en påskrift nedtill till höger upprepar han sitt på originalet gjorda påpekande, att han sett detta för första gången den 29 oktober 1674, med tillägg, att det funnits bland Wärnskiölds »hintergelassene Sachen».7 Ett par iakttagelser på kopian är av särskilt intresse, men lämnas i detta sammanhang åsido, emedan de icke har något samband med den fråga, som här är föremål för utredning, nämligen de kungliga namnteckningarna. De kommer i stället att i slutet av detta kapitel upptagas till granskning (sid. 187 f.).

B-planen Denna dessein8 är en i sammanhanget svårförståelig mystifikation (fig. 26). Planen är — frånsett de nedan omförmälda ravelinerna — exakt densamma, som Wärnskiöld använt för sitt av förmyndarregeringen 1663 godtagna och un derskrivna förslag. Den upptar sålunda de på detta återgivna, på landborgen från dansk tid kvarstående verk, vilka på alla senare svenska ritningar är för svunna, men däremot icke de ändringar i bastionslinjen, som projektet av år 1665 utvisar. När kastellet 1666 anlades, blev dess läge något förskjutet emot öster — på ifrågavarande plan har det västliga med verkliga förhållandet icke längre överensstämmande läget bibehållits. Det enda, som skiljer B-planen från 1663 års projekt, är de båda lynettformade ravelinerna, av vilka den ena lagts framför kastellets östra front, den andra framför Landskronaporten. Med all sannolikhet är B-planen ett förarbete eller alternativ till Wärnskiölds 1661 fram lagda och 1663 approberade fästningsprojekt, vilket här dyker upp ur det för gångna. Det kan ha blivit liggande bland hans ritningar och varit framme för studium i samband med arbetet på upprättande av A-planen. Den först i samband med 1665 års projekt upprättade stadsplanen är av natur liga skäl icke medtagen på denna karta. Kungen har skrivit sitt namn i det tomma fält, som på A-planen upptages av stadskvarteren. Kartan betecknas a tergo »Original Dessein öfr Helsingborg A° 1674 af Kong Carl nte».

J79

Försvenskningen När riksfältherren Karl Gustav Wrangel önskade få ett förslag till befäst ningsverk i Hälsingborg underskrivet av kungen, avsåg han givetvis Wärnskiölds sista projekt, vid vars upprättande han själv medverkat, alltså den plan, som här betecknats A-planen. Det blev emellertid icke denna, utan i stället B-planen, ett mer än tio år gammalt, förlegat och i dagens läge icke användbart projekt, som genom namnteckning approberades av Karl XI och sedermera av krigskol legiet vidarebefordrades till generallöjtnant Danckwart-Liljeström i Malmö för att läggas till grund för fortsatta befästningsarbeten i Hälsingborg. Att så kun nat ske ter sig mycket anmärkningsvärt, och man måste fråga sig, hur krigskolle giet kunnat göra sig skyldigt till en så eklatant felaktighet. Förklaringen kan endast vara, att ett misstag blivit begånget, betingat av vid tillfället rådande exceptionella förhållanden. Generalkvartermästaren och krigs rådet Johan Wärnskiöld hade avlidit den 8 februari 1674, två veckor före ko nungens resolution i ärendet. Båda de här avhandlade planritningarna bör ha funnits i hans kartmaterial. På grund av opasslighet kunde Karl Gustav Wrangel icke själv ordna med, att den dessein han åsyftade, förelädes kungen för appro bation, varför han anmodade riksrådet Gustav Kurck att taga hand om saken.9 Kurck uppdrog åt en fortifikationsingenjör vid namn Kirstenius att hos Wärn skiölds änka infordra desseinen, vilket ärende denne måste ha ombesörjt blott få dagar — en vecka eller något mera — efter hennes makes död.10 Hon har icke närmare känt till sin makes arbetsförhållanden, utan har till Kirstenius över lämnat en befästningsritning för Hälsingborg, som hon trott vara den rätta. Varken Kurck eller Kirstenius har varit insatta i detaljer rörande Hälsingborgs befästning, utan har i god tro fört saken vidare, och Kurck har på detta sätt fått kungens namnteckning på en annan dessein än den, som rätteligen skulle ha förelagts honom. Krigskollegiet, som svävat i okunnighet om existensen av ett annat projekt, har icke haft anledningar att misstänka någon felaktighet, utan har handlagt ärendet på vedertaget sätt. Den 12 mars 1674 beslöt kollegiet så lunda att översända det av kungen undertecknade projektet, dvs. B-planen, till Danckwart-Liljeström i Malmö, med order att fortifikationen i Hälsingborg med all flit skulle fortsättas. Sedan Danckwart-Liljeström mottagit försändelsen, tillkallade han sina fortifikationsexperter, överste Erik Dahlbergh och generalkvartermästarelöjtnant Johan Hintske och föreläde dem krigskollegiets nya dessein. Att denna väckte mycken undran är förståeligt, eftersom det i verkligheten var fråga om ett gam malt och inaktuellt projekt, vars brister var uppenbara för dessa med Hälsing-

180

Befästningen borgs befästningsförhållanden väl förtrogna fackmän. Beträffande de båda rave linerna framför kastellets östfront och Landskronaporten var både Dahlbergh och Hintske av »åtskilliga meningar». De ansåg anläggandet av dessa verk vara olämpligt med hänsyn till närliggande, »farliga» höjder.11 Beträffande fäst ningen hade man i Malmö tillgång till den dessein, som »salig krigsrådet Wärnskiöld däröver fattat», dvs. hans av regeringen approberade plan av år 1665. Vid jämförelse mellan denna och den av krigskollegiet nedsända kartan befanns olikheter föreligga, vilka måste ha tett sig mycket svårförklarliga. För att få närmare informationer beslöt Danckwart-Liljeström att återsända den nya plan ritningen till krigskollegiet, tillika med en kopia av Wärnskiölds dessein, med vilken jämförelser kunde ske. Han utbad sig också nya instruktioner i ärendet. Till hans skrivelse skulle fogas Hintskes uttalande om vad denne ansåg vara »irrigt» i projektet samt en skrivelse av Dahlbergh rörande Wärnskiölds fästningsplan av år 1665.12 Ärendet diskuterades i krigskollegiet den 15 april. Man var där icke mindre förbryllad än i Malmö över de stora olikheter, som konstaterades förefinnas i kartmaterialet. För att få frågan uppklarad beslöt kollegiet att åt Dahlbergh och Hintske uppdraga att resa till Hälsingborg för att undersöka förhållandena, »varefter en rätt dessein formeras och verket fortsätta kan».13 Den 2 maj for Dahlbergh till Hälsingborg för att tillsammans med Hintske »avsticka den nya desseinen och verken kringom Helsingborg».14 Dahlbergh var sysselsatt därmed blott några dagar, medan Hintske höll på med arbetet i tre veckors tid.13 I Hintskes kortfattade berättelse får krigskollegiet rent besked. »Vad den nya nedsända desseinen anbelangar, så hava vi funnit den alldeles till den orten icke vara praktikabel, ty är Krigsrådets Sal. Wärnskiölds dessein avstucken, och såsom den igenom ett noga överläggande befunnits uti allt sig till orten skicka, alltså har H. kommend. Dahlbergh som det svenska språket bättre förstår, där över gjort en relation, vilken vi tillsammans överlagt och befinna, att det sig så bäst göra låter». Denna Dahlberghs relation har icke återfunnits i krigskollegiets handlingar, och det skulle, med tanke på vad Dahlbergh senare haft att anföra beträffande Wärnskiölds befästningsprojekt, vara svårt att före ställa sig, att han funnit den »uti allt sig till orten skicka».16 Formuleringar om uppdraget i Dahlberghs dagbok har givit anledning till missuppfattning. När en fästningsarkitekt med Dahlberghs renommé säger sig resa till Hälsingborg för att avsticka »den nya desseinen» och verken kring Hälsingborg, har det legat nära till hands att tolka detta så, att det skulle gälla

181

Försvenskningen

»'i').......... .

Fig. 26. B-planen. Kartan utgör ett förarbete eller alternativ till Wärnskiölds befästningsprojekt av år 1661, vilket inom krigskollegium på grund av för växling tagits för hans projekt av år 1674 och som sådant förelagts Karl XI till underskrift. Enligt påskrift har kungen resolverat i ärendet den 22 febru ari och påtecknat desseinen den 4 mars 1674. Krigsarkivet, Stockholm.

ett av honom själv upprättat, nytt fästningsprojekt.17 Så var ju ingalunda fallet. Den nya desseinen var alls icke Dahlberghs och icke heller ny. Det rörde sig i stället om den av krigskollegiet till Malmö nedsända nya planritning, som — enligt vad i det föregående utretts — i själva verket var ett gammalt och inak tuellt projekt, som varken Dahlbergh eller Hintske ansåg vara någon lämplig lösning på befästningsfrågan. Avstickningen i maj 1674 av Wärnskiölds projekt följdes icke av några prak tiska åtgärder för anläggande av stadsbefästningen. Inom krigskollegiet togs frå gan åter upp, men den komplicerades nu därav, att den rätta desseinen, den, som ingenjör Kirstenius skulle ha fått i stället för den han fick av Wärnskiölds änka — alltså A-planen — hade kommit fram ur Wärnskiölds kvarlåtenskap. Den befanns vara approberad genom kunglig namnteckning, vilket skapade ny1 1 82

Befästningen

m !ß.

^u'Z.'ZfifnCaLvü Wjrw

Fzg. 27. Plansch 89 i L. G:son Munthe, »Kongl. fortifikationens historia». / enlighet med krigskollegiets handläggning av ärendet återges i denna plansch B-planen såsom Wärnskiölds projekt av år 1699. Originalritningen har emel lertid blivit förvanskad genom komplettering med till densamma icke hö rande detaljer, vilka hämtats från A-planen: stadsplanen, inskriftskartuschen med det på originalet icke förefintliga namnet Helsingborg samt omramningen omkring skalan.

mystifikation. Ingen inom krigskollegiet hade nämligen någon som helst känne dom om när och under vilka förhållanden detta undertecknande hade skett eller vem som föredragit ärendet inför konungen. De försök, som gjordes för att utreda saken, blev resultatlösa. När frågan i mars 1675 åter var uppe, fick Dahlbergh i uppdrag att hos riksrådet Gustav Kurck efterhöra, vad denne hade sig bekant rörande underskrifterna.18 Kurck förklarade sig emellertid endast känna till den i februari 1674 resolverade kartan; om den andra »plantan eller desseinen, som sedermera uti Herr Wärnskiölds gömmor funnen är och av Kungl. Maj:t i lika måtto underskriven, haver hans excell, alls ingen underrättelse».19 Fältmarskalk

183

Försvenskningen Banér kunde i kollegiet endast andraga »hurusom det finnes tvenne under skrivna kartor på Hälsingborgs fortifikation, den ena vet man intet när han är bliven underskriven».20 Sedan den rätta kartan kommit fram, var man inom krigskollegiet givetvis medveten om, att ett misstag begåtts. Men situationen, med tvenne av kungen approberade, med varandra icke överensstämmande pro jekt till Hälsingborgs befästning, var givetvis synnerligen ömtålig. Det bör där för för krigskollegiet ha inneburit en stor lättnad, när Erik Dahlbergh fick hela frågan avförd från diskussion genom att förklara båda de aktuella ritningarna för »falska», »emedan ingenjörerna intet ha rätt avtagit orten».21 Den omedel bara följden blev, att Dahlbergh fick i uppdrag att »avtaga en rätt grund» samt att uppgöra nya projekt »med rationes pro et contra». Dessa Dahlberghs nya befästningsprojekt kommer att avhandlas i nästföljande kapitel. A-planen blev emellertid, när den kommit till rätta, ävenledes avsänd till Danckwart-Liljeström i Malmö, där Dahlbergh första gången fick se den den 29 oktober 1674; han uppehöll sig clå i Malmö som nyutnämnd generalkvarter mästare. Med tanke på den befattning han haft med ärendet, och kanske även på planer, varmed han redan var sysselsatt, fann han sig böra klargöra sin ställning genom att på ritningen göra anteckning om detta förhållande. Någon klarhet ifråga om omständigheterna vid kungens undertecknande av A-planen lyckades krigskollegiet icke nå, och frågan förlorade sitt intresse, sedan Dahlbergh beordrats att framlägga nya befästningsritningar. En sannolik förkla ring vore, att Wärnskiöld själv demonstrerat sitt projekt för kungen — vilket i så fall skett efter den 18 december 1672, då Karl XI själv övertog regerings makten — och att denne då approberat ritningen och försett den med sin namn teckning. Wärnskiöld kan sedan ha behållit den hos sig för att fullborda de detaljer, som ännu icke var färdiga. Om Kirstenius vid sitt besök hos Wärn skiölds änka begärt att få en ritning i och för kunglig underskrift, har hon icke givit honom denna, som ju redan var påtecknad av kungen, utan tagit fram en annan, på vilken kunglig namnteckning icke förefanns. Av det föregående har framkommit, att Dahlbergh, när han på en kopia gjorde sin anteckning om tidpunkten för undertecknandet, icke hade någon kännedom om exakt datum för denna handling. Krigskollegiet hade emellertid den 17 maj 1675 resolverat, att alla desseiner, som presenterades kungen till underskrift, tillika skulle underskrivas och dateras av Dahlbergh i hans egenskap av general kvartermästare. Han har då åsatt A-planen det enda datum, han kände till i ärendet, vilket ju tillika var den dag, då undertecknandet rätteligen borde ha

Befästningen

Fig. 28. Avsnitt av kopia av Wärnskiölds projekt av år 1674 (A-planen). Det är på denna kopia som Erik Dahlbergh har lämnat den felaktiga uppgiften om kungens underskrift den 4 mars 1674. Den på kartan förefintliga kom munikationslinjen från kast eilet till hamnbryggan jämte andra i fig. 29 an givna detaljer är i efterhand tillagda i det svenska högkvarteret. Krigsarkivet, Stockholm.

skett. Han har på så sätt i efterhand sökt rätta till de gjorda misstagen genom att sätta rätt ritning på rätt plats i sammanhanget, en handling, som emellertid icke blev utan sina konsekvenser. De händelser, som utspelades i samband med A-planens och B-planens kung liga namnteckningar, blev visserligen utan betydelse såtillvida, att ingen av de båda desseinerna föranledde några åtgärder beträffande fästningen. Namnteckningsintermezzot har dock påverkat studiet av fästningens byggnadshistoria, bl. a. på så sätt, att fel plan kommit att gälla som Wärnskiölds sista ord ifråga om planläggningen av Hälsingborgs befästning. Eftersom de här relaterade för-

185

Försvenskningen hållandena beträffande de kungliga namnteckningarna och förväxlingen av kar torna i krigskollegiet varit okända, har de av kartorna själva lämnade uppgif terna om undertecknande samma dag måst godtagas såsom riktiga. A-planen och B-planen har på grund härav kommit att betraktas — även av Munthe — som något olikartat utformade versioner av ett och samma till tiden exakt fixerade projekt, fastställt den 4 mars 1674. När Munthe önskade i sitt fortifikationshistoriska verk avbilda Wärnskiölds sista projekt till befästning i Hälsingborg, hade han sålunda tvenne som lik värdiga bedömda kartor att välja emellan. Att han då valde B-planen kan ha berott på, att han i sin reproduktion kunde illustrera den kraftigt markerade inskriptionen med dess uppgift om resolution den 22 februari och underteck nande den 4 mars 1674. I efterhand kan man konstatera, att Munthe valde fel — A-planen hade varit den rätta kartan. Som det nu blev, visar Munthes plansch 89 icke, som texten anger, Wärnskiölds projekt av 1674, utan i stället en ritning, som visserligen undertecknats av Karl XI den 4 mars 1674, men som i verkligheten var ett äldre projekt, vilket av misstag förelagts kungen till approbation. I själva verket är det emellertid icke heller detta original, som plansch 89 återger. Vid renritning av kartan har nämligen originalet utsatts för förbätt ringar på så sätt, att det kompletterats med detaljer, vilka icke hört dit utan godtyckligt hämtats från A-planen (fig. 27). Kompletteringarna består främst däri, att A-planens stadsplan lagts in i B-planens fortifikationssystem, där den helt saknar hemortsrätt — när B-planen framlades var denna stadsplan ännu icke upprättad. Andra kompletteringar utgöres av ornamentala detaljer, inskriftskartuschen samt omramningen kring skalan, vilka överflyttades från Aplanen till B-planen. Kartuschen har fått ändrad placering och har också för bättrats med inskriften »Helsingborg», som saknas på originalet. Vilken inskrip tion Wärnskiöld haft för avsikt att insätta i kartuschen, är givetvis helt obekant, med all sannolikhet hade den blivit mera utförlig än enbart namnet Helsing borg. Man kan icke komma ifrån, att detta förfarande i Munthes klassiska verk innebär en kartförvanskning, som i ett nutida arbete skulle anses vara absolut otillåtlig. Det innebär, att plansch 89 såsom återgivande av ett i verkligheten icke existerande original icke kan godtagas såsom källa för fästningshistorisk forskning rörande Hälsingborg. Det kan i detta sammanhang framhållas, att plansch 89 icke är det enda exemplet på sådan bristande respekt för en original-

186

B efästningen

Fig. 29. »Helsingborgs närwarande tillstånd nu för tiden efter öfwerlöpares berättelser den 5 julij 1679.» Kartan visar den av danskarna företagna demoleringen av fästningens östfront. Vidare har markerats av danskarna utförda arbeten: kommunikationslinjen, tvenne redutter öster om kastellet samt en ravelin på dess norra sida. Krigsarkivet, Stockholm.

handlings integritet. Också vid reproduktionen i plansch 82 av 1663 års projekt har liknande manipulationer förekommit, vilka visserligen här icke gäller karto graf iska detaljer utan omplacering av förmyndarregeringens namnteckningar samt överflyttning av text från kartans baksida till dess framsida. Men även här är det fråga om en reproduktion, som icke korrekt återger det original, till vilket den hänvisar. Vid omnämnandet av den av Dahlbergh utförda kopian av A-planen anmärk tes, att vissa detaljer i densamma vore av intresse, men vid beskrivningen läm nades åsido, emedan de icke hade något samband med den kungliga namnteck ningen. De skall i stället här närmare avhandlas. Vid studium av kopian (fig. 28) observeras, att den upptar vissa detaljer, som icke finnes på originalet (fig. 25). Det framgår emellertid klart, att dessa detaljer icke är ursprungliga, utan i efterhand gjorda tillägg, som i svart tusch tecknats på kartunderlaget. Förutom enstaka terrängmarkeringar utgöres de av tvenne 1 87

Försvenskningen raveliner, en framför kastellets västra och en framför dess norra kurtin, tvenne från kastellets östfront utgående mineringar med tillfarter, samt en från det runda tornet vid landborgsbranten utgående linje, som tvärs över stadskvarteren dragits ned till en kvadratisk redutt vid strandbryggan. Dessa tillägg har gjorts vid obekant tidpunkt, dock efter den 5 juli 1679. Det är nämligen påtagligt, att de överförts till kopian från en i svenska högkvarteret uppgjord plan,22 som vi sar fästningens tillstånd nämnda datum, och som utförts med ledning av medde landen, lämnade av danska överlöpare (fig. 29). Fästningen befann sig då i dansk hand, och det är — frånsett den västra ravelinen — danska och icke svenska verk, som tilläggen återger. Den svenska krigsledningen har velat visa, vad de danska åtgärderna innebar för den svenska fästningsplanen och för detta ända mål använt sig av Dahlberghs kopia. Av tilläggen har linjen från rundtornet ned till strandbryggan största intresset — det är den av danskarna 1679 påbörjade kommunikationslinjen från fästningen till bryggan, som här rekonstruerats på grundval av de skäligen oklara uppgifter, som överlöparna kunnat lämna. Lin jen överensstämmer med ett första svenskt rekonstruktionsförsök på kartan fig. 29; sedan bättre upplysningar inkommit, har denna första linje raderats ut och en ny, med kommunikationslinjens slutliga sträckning mera överensstäm mande linje inritas. Då de här avhandlade tilläggens rätta natur icke varit känd, har de bedömts samtidiga med och hörande till den karta, på vilken de uppdragits. De har uppfattats på detta sätt av Munthe.23 När han skriver, att konungen den 22 februari 1674 fastställt och den 4 mars påskrivit en av Wärnskiöld uppgjord dessein till Hälsingborg, visande en ravelin åt norr och tre vid citadellet, samt en kommunikationslinje ned till bryggan, är det ifrågavarande kartkopia med dess efter juli 1679 gjorda tillägg, som han åsyftar. Detta ger emellertid den fel aktiga föreställningen, att Wärnskiöld 1674 skulle ha varit inne på samma linje som danskarna rörande en kommunikationslinje mellan slottet och hamnbryg gan, något som säkert varit honom fjärran. En sådan kommunikationslinje kunde icke svara mot några behov eller önskemål för en fästning i svensk hand.

1. koll. 2. 3. 4.

l88

Wassander till krigskoll. 1674 7.3, Krigsbrevbok, KRA. Krigskoll. protokoll 1674 12.3, KRA. Hbg SFP 17 c, KRA. »Den ena skall vara riksfältherrens me

ning och sista tankar däröver, givna till sal. Wärnskiöld, därefter han bemälte dessein fat tat, och Kungl. Maj: t den underskrivit.» Krigskoll. protokoll 1675 17.3, KRA. 5. Hbg SFP 17 e, KRA.

Befästningen 6. »Es zeiget das mit b. das, so aus dem original das A:o 1674 den 22 februar, resolvirt, und den 4 marti von Ihr Königl: Majtt: un seren allergnädigsten König und Herren Caro lus unterschrieben, nach des seel. H. Wärnskields tode, das zu finden im Register A. 1. unter lit: H unter N:o, 388.7.» 7. »Dies ist eine copei von denen so ich den 29 October 1674 zum ersten mahle gesehen unter des seel: H. Gen. Quar. undt Krigs Rat Wärenskieldtz hinterlassene Sachen undt ist das original zu finden im Register A. 1. lit: H unter N:o 388.7.» 8. Hbg SFP 17 a, KRA. 9. Krigskoll. protokoll 1675 18.3, KRA. 10. Krigskoll. protokoll 1675 17.3, KRA. 11. Danckwart-Liljeström tili krigskoll. 1674 26.3, Krigskoll. brevbok, KRA. 12. Danckwart-Liljeström tili krigskoll. 1674 30.3, Krigskoll. brevbok, KRA. 13. Krigskoll. protokoll 1674 15.4, KRA. 14. Erik Dahlberghs dagbok, utg. av H. Lundström (Uppsala 1912) s. 176. 15. Hintske tili krigskoll. 1674 24.11, Krigs koll. brevbok, KRA.

16. Hintske tili krigskoll. 1674 28.11, Krigs koll. brevbok, KRA. 17. Dagbokens uppgift tolkas på detta sätt av Munthe (III: 1 s. 181) som skriver att Dahl bergh 1674 uppgjorde nya desseiner till Malmö och Hälsingborg, liksom av C. G. Brunius (Historisk och arkitektonisk beskrifning öfwer Helsingborgs Kärna (Lund 1845) s* 2 3)I E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 221 f. har Wieselgren på denna punkt cite rat Brunius i en av de som egna tillägg mar kerade notiser, som han inlagt i Follins text. Dahlberghs insatser för Hälsingborgs befäst ning är där i hög grad överdrivna. 18. Krigskoll. protokoll 1675 17.3, KRA. 19. Krigskoll, protokoll 1675 18.3, KRA. 20. Krigskoll. protokoll 1675 27.7, KRA. 21. Krigskoll. protokoll 1675 17.3, 17.5, KRA. Dahlberghs koncept i band IV: 2 bi laga F. 22. Hbg SFP 56, KRA. 23. Munthe II s. 519. Här hänvisas till plansch 89, i vilken dock varken ravelinerna eller kommunikationslinjen är inritade.

ERIK DAHLBERGH OCH HÄLSINGBORGS FORTIFIKATION

RTK DAHLBERGHS första kontakt med Hälsingborgs befästning skedde

i samband med Karl X Gustavs landstigning i Hälsingborg i mars 1658 och resulterade i tvenne desseiner av de ofullbordade danska verken samt i den del Dahlbergh kan ha haft i kungens aldrig fullföljda uppslag att flytta både staden och fästningen till Råå ljung (sid. 135 ff.). Det dröjde sedan mer än tio år innan kontakten återknöts. Under 1660-talet var Dahlbergh såsom överstelöjtnant vid Södermanlands regemente helt avkopp lad från fortifikatorisk verksamhet och tog icke någon del i de projekt, som då framlades för Hälsingborgs befästning, icke heller i de arbeten, som med upp förandet av kastellet påbörjades. Först sedan han 1669 blivit kommendant i Malmö med uppgift att under Wärnskiölds överinseende leda fortifikationsarbetena i Skåne, fick Dahlbergh åter tillfälle att syssla med Hälsingborgs befästning. I sin dagbok talar han om åtskilliga resor till Hälsingborg för att beordra vad ingenjörer och konduktörer skulle arbeta med eller för att »utstaka några verk». Några nya fortifikationsprojekt var det emellertid icke fråga om. Som befästningsarkitekt gjorde Dahlbergh under denna tid icke några insatser i Hälsing borg; vad han hade att övervaka var fullföljandet av de tidigare godtagna pla nerna. Från Hälsingborg blev han dock snart utmanövererad av Johan Hintske, en estnisk fortifikationsofficer, som 1671 utnämnts till generalkvartermästarelöjt nant i generalguvernementet. I kraft av detta sitt ämbete hade Hintske inspektionsrätt över fästningarna, vilket förorsakade viss motsättning mellan honom och Dahlbergh. Frågan drogs inför krigskollegiet, som i brev den 23.5 och 25.6. 1672 bekräftade Hintskes rätt i detta avseende, medan »Dahlbergh bliver i Malmö».1 Därmed var Dahlberghs verksamhet som fästningsinspektör i Hälsing borg ett avslutat kapitel. Han säger själv i en skrivelse 1674 beträffande Hälsing-

Befästningen borgs befästning, att han under de sistförflutna åren, då Hintske haft fortifika tionen under händer, »icke om dess beskaffenhet haver tagit någon informa tion».2 Sedan Dahlbergh den g sept. 1674 utnämnts till generalkvartermästare och därmed fått ledningen av hela det svenska fortifikationsväsenclet, tog han emellertid själv upp Hälsingborgs befästningsfråga. När Dahlbergh tillsammans med Hintske i maj 1674 reste till Hälsingborg, var hans uppgift icke att avsticka någon av honom själv upprättad, ny befästningsplan — uppgifterna därom är grundade på feltolkning av en passus i Dahl berghs dagbok (se sid. 181 f.), utan att »konferera» Wärnskiölds fästningsprojekt — varmed måste ha avsetts det av år 1665 — med den nya dessein, som krigs kollegiet den 12 mars nedsänt till Malmö för att läggas till grund för fästningsarbetena. Denna »nya» dessein — som ju i verkligheten var både gammal och förlegad — förkastades dock av de två fortifikationsexperterna, vilka i stället avstack den befästningsplan av Wärnskiöld, som de själva medfört från Malmö (sid. 181). Enligt Hintskes rapport till krigskollegiet var han och Dahlbergh överens om, att detta Wärnskiölds projekt »befunnit sig uti allt till orten skicka». Dahl berghs egen relation är icke bevarad, men det kan dock icke råda något tvivel om att han i grunden var kritiskt inställd till ifrågavarande fästningsplan. Detta kommer i någon mån till uttryck i den skrivelse, som Dahlbergh tillställde krigs kollegiet den 30 mars 1674, i samband med diskussionen kring den dessein, som av krigskollegiet sänts till Malmö. Han framför där vissa synpunkter, till vilka hans granskning av Wärnskiölds projekt givit anledning.3 Dahlbergh finner sålunda en del av verken vara alltför kostbara, de i »nedringen (clvs. nedanför landborgen liggande) övermåttan kostbara». De senare kunde visserligen icke läggas annorlunda, men i andra fall föreslog han vissa förenklingar. Vallgravens sidor skulle kunna uppläggas med grästorvor »till dess tiderna kunna till murning lägligare falla», och uppdämningsanordningar i Hälsodalen skulle kunna anstå »till dess orten kunde komma någorlunda i defension». Norra frontens bastion vid stranden — nr 8 på Wärnskiölds dessein fig. 4 — som denne givit en totalhöjd av omkr. 25 m för att man från densamma skulle över bären i Hälsodalen kunna bestryka angränsande bastions fas, hade till proportionerna nedskurits (fig. 30). Någon kritik av fästningsförslagets fortifikatoriska värde förekom icke i denna handling, men framfördes med skärpa i en senare skrivelse, uppsatt i samband med framläggandet av ett nytt befästningsprojekt, vilket Dahlbergh på uppdrag

Försvenskningen av krigskollegiet hade utarbetat. På sätt, som ovan skildrats, hade krigskollegiet under år 1674 hamnat i en besvärlig och ömtålig situation, sedan kungen genom dess åtgöranden med sin namnteckning approberat en felaktig ritning till be fästning i Hälsingborg. Genom att förklara de två i sammanhanget figurerande desseinerna för »falska», emedan »ingenjörerna icke rätt avtagit orten», kunde Dahlbergh emellertid avföra båda dessa desseiner från diskussionen av aktuella befästningsproblem och därmed rädda krigskollegiet ur klämman. Den omedel bara följden härav blev, att han nu fick i uppdrag att »avtaga en rätt grund» samt att enligt Kungl. Maj:ts önskan »åtskilliga project däröver låta fatta», vilka skulle åtföljas av skriftlig motivering med skäl för och emot. Dahlberghs nya fortifikationsförslag, som han möjligen sysslat med redan innan han i december 1674 lämnade Malmö, förelåg den 18 mars och disku terades i krigskollegiet första gången den 27 mars 1675.4 Dahlbergh demon strerade därvid de fel, han funnit i de båda »falska» planritningarna, och likaså sitt eget nya projekt, för vilket han hade sammanställt en skriftlig relation. Denna handling har icke påträffats, men i riksarkivet förvaras ett av Dahlbergh uppsatt koncept till densamma.5 Konceptet är avfattat på tyska och betitlat »Unterricht über die desseins wegen Helsingborgs fortification». Det innehåller kommentarer till sex av Dahl bergh med 1 t. o. m. 6 numrerade ritningar till fortifikation i Hälsingborg, vilka skolat åtfölja det till K. M:t ställda, nya befästningsprojektet. Några av dem kan identifieras. Ritning nr 1 år sålunda identisk med det av Wärn skiöld upprättade förslag, som 1659 approberades av Karl X Gustav. Nr 4 är den av Karl XI den 4 mars 1674 underskrivna dessein, som vållade krigskollegiet sådana besvärligheter, och nr 5 Wärnskiölds likaledes av konungen approberade förslag av år 1674. Dahlbergh berör dessa båda mycket diskret: »es befindet sich auch zweie von I.K.M. selbst unterschriebene und ratificirte desseins. . .». Några originalritningar, som skulle kunna motsvara nr 2 och 3, återfinnes icke i krigsarkivets kartmaterial. Det är i konceptet icke fråga om någon samman hängande skildring av fästningens byggnadshistoria — många projekt är icke alls omnämnda — utan om vissa speciella ritningar, vilka Dahlbergh ansett sig böra kommentera såsom bakgrund till det projekt han själv framlade. Konceptet är icke vare sig daterat eller underskrivet. Det framgår emellertid av innehållet, att det författats av Erik Dahlbergh, och att detta skett i samband med fullgörandet av det uppdrag, som han av krigskollegiet hade fått. Formule ringen i krigskollegiets slutliga protokoll i ärendet är så överensstämmande med 199

Befästningen ordalydelsen i Dahlberghs koncept, att släktskapen framstår som obestridlig. Handlingen bör därför vara uppsatt år 1675. I konceptet går Dahlbergh skarpt tillrätta med Wärnskiölds befästningsplan, som han utsätter för en frän kritik med hänsyn till dess fortifikatoriska egen-

Fig. 30. Profil av Erik Dahlbergh med ändring av proportionerna för den halva bastionen nr 8 i Wärnskiölds profilförslag fig. 4. Krigsarkivet, Stockholm.

skaper, vilka klart underkännes. Planen var icke blott »falsk» vad beträffar terrängförlrållandena, utan i åtskilliga andra avseenden undermålig. Kastellet var för litet och trångt, dess profiler för svaga för att kunna motstå eld från grovt artilleri. Detaljmåtten var felaktiga, så att faser och flanker icke lämnade till räckligt utrymme för vare sig kanoner eller besättning. Halvbastionernas långa linjer kunde icke på tillfredsställande sätt bestrykas och hänsyn hade icke tagits till närliggande terränghöjningar, som kunde bliva en fiende »zur grössten avantage». Det var en lång rad av grava anmärkningar, som Dahlbergh riktade mot det Wärnskiöldska projekt, vilket han dock tillsammans med Hintske hade varit med om att avsticka. Dahlbergh kommer sedan i konceptet in på sitt eget projekt, som skulle av hjälpa de fel och svagheter, på vilka han i sin kritik fäst uppmärksamheten. Planritningen till förslaget är tyvärr icke bevarad — den har i varje fall icke kunnat påträffas i de arkiv, som kunnat förväntas innehålla material av denna art — varför vi för närvarande saknar kännedom om hur detta Dahlberghs viktiga projekt varit utformat. Uppgifterna i konceptet liksom i krigskollegiets protokoll är vaga och icke tillräckligt klart formulerade för att möjliggöra en ens någorlunda säker föreställning om projektets innebörd, dess omfattning och detaljer. En del av de gamla danska verken skulle emellertid bibehållas och förbättras 14-689883 Hälsingborg IV: i

193

Försvenskningen — man kan gissa på stadsbefästningens syd- och nordfronter. Dahlbergh säger sig i konceptet »merendels skola förbliva vid planerna 4 och 5», dvs. de båda desseiner, som aktualiserades 1674. Detta tyder på, att stadsbefästningens front in emot land i varje fall till viss del skulle läggas i överensstämmelse med Wärnskiölds projekt. De största förändringarna har gällt kastellet. Ett nytt, större kastell skulle anläggas, vilket i sig skulle innesluta det redan uppförda, mindre kastellet, och även ockupera de påtalade, farliga höjderna, varmed torde avses terrängen i nuvarande kvarteren Vattentornet, Slottshagen och Prins Fredrik. Det nya kastellet skulle sålunda motsvara eller något överskrida det område, som omslutits av de gamla danska fästningsverken. Om kastellplanen säges ingenting, men då ordet pentagon på ett ställe förekommer i krigskollegiets protokoll, kan man räkna med att det skulle röra sig om en anläggning med fem bastioner. Som exempel på en sådan fästningsanläggning i Hälsingborg kan nämnas det i fig. 43 avbildade projekt, som Wassander 1681 ritade på begäran av Rutger von Ascheberg — det har dock ett helt annat läge och är icke kombinerat med någon stadsbefästning. Det nya, större kastellet skulle kunna inrymma en större garnison än det gamla och även ge bättre plats för behövliga magasins- och andra byggnader. Det skulle emellertid samtidigt möjliggöra att i fredstid hålla en mindre styrka på fästningen än det gamla kastellet skulle ha krävt. Dahlberghs nya fästningsprojekt blev i krigskollegiet föremål för åtskillig diskussion, där »den stora desseinens» fördelar vägdes mot frågor rörande det »lilla kastellets» rasering. Det slutade emellertid med allmän tillstyrkan av för slaget, och krigskollegiet beslöt den 17 maj 1675 att antaga detsamma.6 I den kungliga resolution, som dagen därpå utfärdades, förekommer en utförlig rela tion rörande Hälsingborgs strategiska värde och den stora betydelsen av en stark fästning på denna plats. Det är Erik Dahlberghs ofta framförda tankegångar, som här kommer till uttryck.7 De delades helt av krigskollegiet, vilket kan vara av intresse att konstatera med tanke på beslutet 1680 att nedlägga Hälsing borgs fästning. Vid diskussion om Hälsingborgs »importance» anförde fältmar skalk Banér, att Hälsingborg vore »den yppersta och förnämsta befästningen i riket» och att den borde »konsidereras som hjärtat till Sverige.»8 Det säger sig självt, att Dahlberghs »stora dessein» aldrig blev förverkligad. Krigshotet var överhängande och några möjligheter att igångsätta nya och om fattande befästningsanläggningar förelåg givetvis icke i Hälsingborg, som måste beräknas i första hand komma i stridslinjen. Dahlberghs stora projekt fick läg-

194

B efästningen

Fig. 31. Plan av Hälsingborgs befästning från år 1633, med kastellet och de projekterade stadsverken, upprättad av Sven Wassander. Planen återger de av Erik Dahlbergh nämnda år anbefallda utanverken vid kastellet. Universitets biblioteket,, Uppsala.

gas åsido och ansträngningarna koncentreras på att i första hand sörja för att kastellets försvarsverk blev fullbordade. Här fick Dahlbergh tillfälle att ingripa, när han under en inspektionsresa till rikets fästningar i juli 1675 besökte Hälsingborg. Han kunde därvid konstatera, att arbetet delvis låg nere, emedan ar betsmanskapet till stor del var sjukt. Det måste emellertid nu tagas upp på allvar, och Dahlbergh gav direktiv om vad han ansåg erforderligt för att sätta kastellet i försvarbart skick. Han menade att bägge faserna på bastionen Banér skulle kunna uppmuras före juli månads ut gång. Västra fasen av bastionen Carl Gustaf, som man icke kunde hinna med, fick anstå, emedan kanonad mot densamma icke behövde befaras. Viktigt vore, att de båda bastionerna emot land, Banér och Helsingborg, bleve färdiga med torvsättning och annat. I brist på torv finge bröstvärnen konstrueras med flät verk av ris. Allt som hindrade sikten ned i staden skulle rymmas ur vägen — detta gällde bl. a. den av slottsbefälhavaren som bostad använda medeltida fru-

*95

Försvenskningen stugan nära landborgsbranten. Kastellet skulle inneslutas av kontereskarp med betäckt väg. Framför portarna i öster och söder skulle anordnas raveliner, och en ravelin jämte tvenne »nedriga» batterier — dvs. anlagda halvvägs uppe på landborgssluttningen mot staden — skulle läggas på platsen väster om kastellet och fram till det runda medeltidstornet.9 Dessa av Erik Dahlbergh anbefallda åtgärder är markerade på en av ingenjör Wassander utförd dessein,10 vilken i kartuschen har texten »PLAN DE H/elsingborg 1675», men nedtill t. v. är daterad den 23 dec. 1676 — en vecka före fästningens återintagande av svenskarna (fig. 31). Den upptar både kastellet och stadsbefästningen. Utöver ravelinerna på kastellets östra, södra och västra sidor finnes en ravelin även på den norra. Vad den vinkelböjda kontereskarpen fram för kastellets östfront beträffar kan observeras, att

liknande alternativa möj

ligheter till utanverk förefinnes på en dessein, som utgör ett förarbete till Wärnskiölds projekt av 1674.111 En detalj av denna plan är avbildad i fig. 19. Dahlbergh nämner även, att några linjer emot stranden avstuckits för att sluta staden och skydda den för nattliga »invapörer». De skulle förses med bröstvärn, vilka borgerskapet till sin egen säkerhet lovat utbygga, en utfästelse, som de dock icke fullföljde. Efter fredsslutet 1679 uppgjorde Dahlbergh de planer över Hälsingborgs fäst ning och stad, som blivit våra viktigaste källor för kännedomen om stadens tillstånd efter krigens fruktansvärda förstörelse. Än en gång fick han emellertid taga befattning med Hälsingborgs fortifikation, men under helt ändrade för hållanden. Det var då icke längre fråga om att bygga upp, utan att riva ner. När beslut 1680 fattades om nedläggning av Hälsingborgs fästning var det Erik Dahlbergh, som fick i uppdrag att planlägga och igångsätta demoleringen av verken.

1. Munthe II s. 431. 2. Dahlbergh till krigskoll. 1674 23.3, fragment av skrivelse i Krigskoll. brevbok, KRA. 3. Dahlbergh till krigskoll., Krigskoll. brev bok, KRA. 4. Krigskoll. protokoll 1675 27.3, KRA. 5. Städers acta 14: Hälsingborg, RA. Se band IV: 2 bilaga F. 6. Krigskoll. protokoll 1675 17.5, KRA. 7. RR 1675 19.5. 196

8. Krigskoll. protokoll 1675 27.3, KRA. 9. Brev och handl. ang. fortifikationen 1675 16.7, RA. 10. Handritade kartor i Uppsala universi tetsbibliotek. Ett exemplar av ritningen finns även i KB:s kartsamling. 11. Hbg SFP 20, KRA. 12. Av Erik Dahlberghs hand föreligger föl jande planer av staden och fästningen efter fredsslutet 1679; 1. »Charta huru dhe Danske lembnade Helsingborgh när dhe utmarche-

Befästningen rade efter fredslutet A:o (lakun) d: (lakun) och iagh bleff beffald aff hans Majestet dett at aff taga», Hbg SFP 8g, KRA. Förlaga till följande. — 2. »Helsingborgh såsom dett Befans när som dett aff de danske bleff Evacuerat A:o 167g d: 18 October.» Sveriges krig, nr 1, KRA. — 3. Erik Dahlberghs samling, vol. C 1 — C 2, kartor och ritningar nr 2, bl.

1-3, RA. Förlaga till följande. — 4. »Geo metrisk Plan af Flelsingborgh såsom dett befans när som dett af dee Danske efter slutne Freden öfwerlefwererades Hans Kongl. Mait: och Sweriges Crono den (lakun) 167g». KB. Troligen förarbete till kopparstick. Originalet till texten i Erik Dahlberghs samling, C 2, krigskartor etc., RA.

197

UR HAND I HAND UNDER SKÅNSKA KRIGET i

F.N

DANSKA krigsförklaringen mot Sverige utfärdades i september 1675

och anfallet mot Hälsingborgs fästning igångsattes omedelbart efter det att den danska invasionsarmén hade landstigit vid Råå den 29 juni 1676. Under den närmast föregående tiden hade arbetena på kastellets försvarsverk fortgått, men allt vad man planerat hade ännu icke medhunnits. Av de nyanläggningar, som Erik Dahlbergh hade anbefallt vid sitt besök i fästningen i juli 1675, var ravelinen framför kastellets södra ingång uppförd, likaså den ravelin, som skulle anläggas på iandborgsplatån väster om kastellet, fram till det runda medeltidstornet. Några andra utanverk upptages icke på de danska befästningsplaner, som visar kastellets status vid erövringen 1676.1 En väsentlig nackdel för fästningens försvar var de gamla danska verk, vilkas vallar ännu belamrade marken framför kastellet. I väntan på bortschaktningsarbeten i samband med utbyggandet av stadsbefästningen hade de i stor ut sträckning fått ligga kvar i terrängen, där de utgjorde ett så pass framträdande element, att generalkvartermästare Jakob Staél von Holstein efter en i sällskap med konungen 1673 företagen inspektionsresa i sitt avgivna betänkande kunde framhålla, att den gamla danska befästningen ännu var i sådant tillstånd, att den med palissader lätt kunde förstärkas.2 Dessa vallar gav en angripare goda betäckningsmöjligheter och var till hinders för försvaret. Kommendanten överste Hästesko talade om »de stora jordhögarna, som på andra (östra) sidan ligga och kommendera mig hela fästningen», och tilläde, att »jordhögarna äro så dryga, att generallöjtnanten icke skulle kunna tro».3 Något senare skriver den nye kom mendanten Carl Hård att »en må flicka och lappa så länge en vill, så är och bliver Hälsingborgs slott en lumpen fästning så länge det gamla verket ligger häromkring».4 Att danskarna utnyttjade de möjligheter, som dessa terrängför hållanden erbjöd, framgår därav, att en dansk belägringskarta utpekar två av

Befästningen de kvarstående bastionsvallarna som »zwei angefangenen Batterreyen wobei das Schloss hatte sollen beschossen werden».5 Den 4 juli 1676, efter en kort belägring, kapitulerade fästningen för den mot Hälsingborg avdelade danska invasionsarmén. Den danska segern blev givetvis i text, bild och medalj konst vederbörligen förhärligad. Kristian V lät slå en medalj (se sid. 64 f.), vilken på åtsidan visar en bild av Öresund, sett norrifrån, med skepp, som seglar in genom en av skyhöga kolonner bildad Sunds-portal — tanken är »Herkules stöder», symboliserande den danske kungens anspråk på att vara herre över norra Europas hav. Hälsingborgs slott med Kärnan skymtar vid östra stranden. Inskriften lyder »ARBITRIUM RECUPER/ atum», herraväldet har återtagits. Frånsidan har en bild av fästningen, som i förenklad form ut förts med nedannämnda kopparstick som förlaga.6 Detta, i stort format, är utfört av den holländske kopparstickaren Romeyn de Hooghe (se sid. 37). Fästningen är tecknad från sydost, med blick ut över Sundet, Kronborg och danska landet. Belägringshären opererar ända inne vid fästningen och kungen ses oberörd paradera i dess omedelbara närhet. Kärnan och byggnaderna på borggården är fantasiprodukter av tecknaren, som aldrig själv varit på platsen utan arbetat efter planritningar och andra förebilder. Någon trovärdighet kan icke tillmätas skildringens detaljer. Förutom för revers bilden på ovannämnda medalj har sticket använts som förlaga för bakgrunden till ett paradporträtt i olja av konung Kristian V. Man ser i grodperspektiv fästningen mellan hästens ben (se sid. 45).7 En bättre, om än i glorifieringsavsikt något överdriven föreställning om fäst ningen får man av ett kopparstick, sannolikt av universitetskopparstickaren och kartografen i Köpenhamn Johan Husman, vilket förekommer i tvenne varianter, den ena publicerad i »Theatrum urbium» 1682 (fig. 32), den andra i »Das ver wirrte Europa» 1683. Detta stick, som ävenledes är tecknat efter befästningskartor, ger en i huvudsak riktig kontur av den svenska befästningen, dvs. kastel let, liksom av stadsplanen — man kan observera bastionen Carolus avskärning av den gamla infartsvägen, Strömmen. Men fullt så magnifik som sticket visar tedde sig dock fästningen ingalunda. Det var blott själva kastellet som striden hade gällt. Den mäktiga bastionslinjen med sin vattenfyllda vallgrav är visser ligen icke någon ren fantasiskapelse, men har aldrig existerat i den utbyggnad som sticket visar. Den är tecknad icke sådan den var 1676, utan sådan dans karna hade tänkt sig den i fästningsprojektet av 1654. I verkligheten bestod den av aldrig fullbordade vallar och påbörjade vattengravar av långt blygsammare

x99

Försvenskningen

iu 111? i6 d

11‘o.nu r

viltrt»t V*tüu :Chri

*D’ ub»v»n\l* mv-rotmncir tror

'i /<? gcjc!tzh{a, Ai*ne . A>'? é

I^filds-.CrmM-<Th?r. B. piq&lhdmtr ^Stor. C F^LUr-Tker. D Strandi >1f>ar E DicXtfeJn E Jthtilfi . Der Xo/fwc a ■/ettr merjgr ye/laXfat . D*ntfhw-»\ r»i Called /L. .D*r */*.'*• Caftad x.m&o ds/- Cajfotr , ?. fful&trm# l . 3 Gr&ffr, sSirafho / ir <5uiS&r Str&ftl* S . Flc-me. Jti

o - o • /h ano

Fig. 32. Hälsingborgs fästning efter den danska erövringen i6/6. Kopparstick i Theatrum urbium 1682, troligen av Johan Husman.

dimensioner än dem, som ger stickets befästningsbild dess pondus och eröv ringen dess glans. Under kriget hade vallarna varken varit bestyckade eller be mannade med svenska soldater. Den rikt utvecklade strandfortifikationen hör också till de danska önskedrömmarnas område; den var 1676 icke utbyggd. Efter erövringen i juli 1676 innehade danskarna fästningen under något mera än fem månader. Den belägring, som svenskarna inledde, resulterade emellertid i att kommendanten överste Schönfeldt den 30 december samma år måste kapi tulera. Så blev fästningen åter svensk, tills den genom den lyckade danska kup pen den 28 juni 1678 åter gled dem ur händerna. Även den svenska återerövringen hugfästes genom en medalj, som Karl XI lät slå till erinran om denna seger (se sid. 64 f.). Medaljen har på åtsiclan konungens bröstbild, frånsidan visar en bild av fästningen, direkt kopierad från den av Kristian V 1676 slagna medaljen.

200

Befä stningen

Fig. 33. Kopia av den av Kristian V den 13 juli 16j8 fastställda befästningsplanen för Hälsingborg. »Nach den von Ihro Konigl: Maijtt allergnädigst unterschriebenen Abriss ist dieser eine richtige Copey/Gottfried Hoffman.» Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

Det var den 28 juni 1678, som danskarna för andra gången blev herrar över Hälsingborg stad och fästning. Redan dagen därpå undertecknade Kristian V en — vad stadsbefästningen beträffar visserligen blott skissartad — plan, efter vilken »das retrenchirte feldlager vor Elsingburg» skulle utföras.8 En fullt ut arbetad befästningsplan underskrevs av kungen den 13 juli samma år. Den har texten »Nach diesem dessein sollen die aussenwerke für Elsingburg retrenchirt werden. Elsingburg den 13 julij 1678. Christian».9 Sistnämnda ritning är icke signerad, men tvivelsutan utförd av samme ingenjör, Godtfred Hoffman, som 24 år tidigare utarbetade det första danska fästningsförslaget för Hälsingborg och nu avancerat till överste och generalkvartermästare. Av planen förefinnes näm ligen en kopia,10 på vilken Hoffman intygat och med sin namnteckning be201

Försvenskningen styrkt, att den utgjorde »eine richtige Copey» av den ritning, som av konungen undertecknats (fig. 33). Det är att märka, att kopian saknar originalets i efter hand gjorda tillägg, som gäller vid kastellet föreslagna utanverk. Efter denna noggrant utarbetade plan kunde upprustningsarbetena sättas i gång. Den första åtgärd, som vidtogs, synes emellertid ha varit nedrivningen av den mot fäst ningen vettande sidan av det runda ringmurstornet på landborgsbranten, vilket sålunda förvandlades till ett halvtorn. Det var kommendanten, överste von Tettow, som beordrat detta, emedan han funnit, att tornet »kommenderade» hela fästningen.11 Hoffmans befästningsprojekt gick i princip helt tillbaka till hans gamla plan av 1654, med samma bastionslinje, bestående av fem bastioner emot landsidan, tvenne halvbastioner vid stranden samt en befäst linje längs Öresund. Skillna den mellan de båda förslagen var icke stor. Den gällde främst nordfronten och strandlinjen. Den norra halva strandbastionen hade fått ändrad utformning och framför dess fas hade lagts en skans. I strandlinjen hade det ursprungliga försla gets enkla mur ersatts av ett retranchement, försett med trenne av artilleri be styckade bastioner, varav en hel bastion mitt för bryggan och tvenne halva på ömse sidor om denna, alltså en plan, nära överensstämmande med den, som åter finnes i de svenska fästningsprojekten. En mycket väsentlig skillnad mellan Hoffmans nya plan och den gamla var dock att den medeltida ringmursborgen — visserligen i någon mån moderni serad, men av ringa defensivt värde — nu blivit ersatt av det av svenskarna byggda kastellet, en fortifikation, planerad och uppbyggd i enlighet med de principer och krav. som var ledande inom tidens befästningskonst. Någon änd ring av den gamla danska planens huvudlinjer innebar kastellets tillkomst dock ej; det hade ingen förbindelse med stadsbefästningen, utan låg som ett självstän digt verk innanför den staden omfattande bastionsgördeln. Att danskarna återgick till sin tidigare fästningsplan innebar, att de även upp tog dennas fortifikatoriskt svaga utformning av de yttre försvarsverken. Den av Kristian V fastställda planen saknar helt det vallgravsystem, som utgjorde ett av de fortifikatoriskt och försvarstekniskt viktigaste elementen i en reguljärt byggd bastionsfästning. Framför huvudvallen har planen icke någon vallgrav, utan blott ett bälte av plan mark av samma bredd som en vallgrav skulle ha haft, men utan nedskärningar eller uppbyggnader av något slag. Med vallgraven har också befästningens slutvärn mot öppna fältet försvunnit, kontereskarpen med gravens murade ytterbrant, betäckta vägen och dess fältvall. Dessa yttre

202

Befästningen

König.

Printz

KonigirK E/ol/wärK

o! werK

Frih/ric,

•ridtian\ Bo/w.

andscro, Kullen ofwer a//' Strand Croneburas

Boll

Fig. 34. Den danska befästningsplanen från är i6j8, inlagd på en nutida stadsplanekarta. Av kartan framgår hur nära gatunätet följer det danska våtgravsystemets kontur. Den dåtida strandlinjen jämte skeppsbron är markerade. Kartan upprättad av fil. dr Torsten Mårtensson. verk ersättes av en våtgrav, enligt planen omkr. 22 m bred och 3V2 m djup, vilken bildar en tenaljerad omramning kring fästningen. Förhållandet framgår av den profil av huvudvallen, som återfinns på planritningen (fig. 33). Även om det öppna området mellan huvudvallens fot och våtgravslinjén spärrades genom palissader och stormhinder av allehanda slag, kunde ett försvarssystem av denna art i effektivitet icke mäta sig med det, som representerades av vallgravsförsvaret. Man kan med fog säga, att Hälsingborgs fortifikation med denna kon struktion av det yttre försvaret mera fick karaktär av bastionerad fältbefästning än av fast fästningsverk. Denna 1678 förefintliga utbyggnad av den gamla be fästningens yttre försvarsverk hade emellertid icke varit från början avsedd. I historiken över fästningen under dansk tid har gjorts gällande, att ett reguljärt 203

Försvenskningen vallgravsystem hade ingått i Hoffmans ursprungliga projekt av 1654, men att en radikal ändring skett när anläggningsarbetena påbörjades.12 I den nya fortifikationsplanen var våtgravslinjen framdragen på samma av stånd från huvudvallen, som ett på normalt sätt konstruerat yttre verk — med kontereskarp, betäckt väg och glacis — skulle ha haft. Detta faktum kan i för stone göra det svårt nog att av planritningen utläsa verkliga förhållandet, eme dan förutsättningar för en viss optisk villa här föreligger. Den yttre tenaljerade linjen vill betraktaren gärna se såsom upphöjd, dvs. som vall, medan den i stäl let markerar en nedsänkning i terrängen, en grav. När det i »Bidrag till den store nordiske Krigs Historie» säges, att den av Kristian V anlagda befästningen skyddades av en vall med grav, betäckt väg och glacis, är detta sålunda en fel tolkning.13 Vallgrav saknades, och det, som betecknas såsom betäckt väg och glacis, utgjordes i verkligheten av en våtgrav. Det var sålunda den danska planen av år 1654, som återupptogs utan andra ändringar än de ovan nämnda. Det kan emellertid icke betvivlas, att denna plan i det rådande läget erbjöd stora fördelar. Danskarna måste räkna med svenska återerövringsförsök, och det gällde att snarast möjligt försätta fäst ningen i sådant skick, att staden kunde fullgöra sin viktiga tjänst som bro huvud för de danska trupperna. Medan arbetet på uppförande av kastellet på gick hade, som ovan nämnts, svenskarna låtit den gamla, av danskarna anlagda, men aldrig fullbordade huvudvallen ligga kvar, trots att den varit till hinders. För den snabba upprustning av fästningen, som nu förestod, kom dessa gamla verk väl till pass. Att iståndsätta och fullborda dem i stället för att inlåta sig på tidskrävande omgestaltningar skulle innebära stora besparingar ifråga om ar betskraft och material, och man kunde hysa förhoppning om att relativt snabbt nå det åsyftade resultatet. Den nya danska fästningsritningen är den första, på vilken stadsbefästningens bastioner blivit namngivna (fig. 34). Dessa bastionnamn har visserligen icke av traditionen bevarats till vår tid, men de har efter kartorna återupptagits i sam band med namngivning av gator och kvarter, när bebyggelsen har sträckt sig in över de områden av landborgsplatån, som tidigare intagits av fästningsverken. Landfrontens fem bastioner — eller bollverk, som de då benämndes — uppkal lades efter kungen och drottningen samt medlemmar av det kungliga huset. Längst i norr, invid nuvarande Öresundsparken, låg Prins Georgs bollverk. Där efter följde i bastionslinjen Prins Friedrichs bollverk i hörnet av Norra Vallga tan och Kopparmöllegatan, Konungens (Königs) bollverk, som upptog nuva-

204

Befästningen

Fig. 75. Detalj av bastionen Prins Georg, ur dansk befästningskarta från 1678. Bilden visar »Kücken korf»,, den kanal genom vilken vattnet i våtgravsystemet skulle kunna tömmas nedför Hälsodalens sluttning. Hcerens Arkiv, Kö penhamn.

rande Slottsvångsskolans område, Drottningens (Königin) bollverk på västra de len av nuvarande lasarettsområdet samt längst i söder Prins Christians bollverk, som nu upptages av Bergalids byggnadskomplex. Vid namngivning av de båda halva strandbastionerna i norr och söder frångick man kungahuset och hedrade i stället tvenne av cle främsta danska fältherrar, som deltagit i kriget. Den norra, G. L. Wedels bollverk, uppkallades efter generallöjtnanten G. L. von Wedel, och och den södra, Hertigen av Croyas bollverk, efter hertig Charles Eugen von Croy, som ledde det danska angreppet mot Hälsingborg. I senare uppgjorda kartor14 har även strandbefästningens verk blivit namn givna. Därvid har von Wedels namn överflyttats från den norra halva strand bastionen — vilken i stället kallas Kulla bollverk — till den framför nämnda bastion anlagda skansen, som nu blivit Wedels skans. De övriga verken i strand befästningens linje benämnes Croneborg bollverk, Strand bollverk mitt emot hamnbryggan, samt Landskrona bollverk. På sistnämnda kartor, liksom på en av Erik Dahlberghs planer över fästningen vid fredsslutet 1679, förekommer ytterligare tvenne namn på till fortifikationen hörande anläggningar. Den skans, som låg ytterst på Vikingsbergsplatån, kallas 205

Försvenskningen Kick ofver all, ett namn, som väl karakteriserar ifrågavarande plats, vilken än i dag är en av Hälsingborgs stads förnämsta utsiktspunkter. Vidare finner man namnet Klicken korf på en kort gravsträcka, som från våtgraven framför bastio nen Prins Georgs västra fas leder mot Hälsovägens dalgång. Graven, vilken markeras även på den ursprungliga danska planen av 1654, är ännu iakttagbar som en svag sänka i terrängen, där Öresundsparken gränsar mot Hälsovägen. Vad namnet Kücken korf innebär, är ovisst. Den utgjorde emellertid gravskydd emot öster för en liten, vinkelformad skans, som anlagts på själva landborgshörnet, men har även haft andra funktioner att fylla. Av kartdetaljen fig. 35 fram går klart, att det varit fråga om en över sluttningen löpande grav, som stått i för bindelse med det fästningen omgivande våtgravsystemet och ter sig som en uttömningskanal, genom vilken systemets vatten kunde avtappas och ledas ned i dalgången. Att så varit förhållandet framgår även av vissa uppgifter i samband med de svenska befästningplanerna. I de fastigheter, vilka 1669 skulle tagas i anspråk av kronan för utbyggande av fästningsverken, ingick bl. a. rådman Niels Nielsens dammhage vid Möllebäcken. Möllebäcken var den i Hälsovägens dalgång rin nande bäck, som drev de där belägna vattenmöllorna, och dammhagen var det stycke av Öresundsparken, i vilket en vinkelböjd rest av våtgraven framför bas tionen Prins Georg ännu ligger kvar (fig. 36). Det är i sammanhanget av intresse, att dammen i Öresundsparken ännu in på 1800-talet kallades »Nils Nils damm».15 Enligt generalkvartermästarelöjtnant Peter Clarmans attest ägde råd man Niels Nielsen »en fiskedamm, i berget en del inhuggen, således att vattnet kunde avtappas och inledas när han ville».16 Detta innebär, att vattenståndet i dammen på något sätt kunnat regleras, vilket varit möjligt endast med hjälp av ett dämme, byggt där Kücken korf avgrenades från fästningens våtgrav. Genom öppnande av dammluckorna kunde våtgravsystemet tömmas och dess vatten släppas ner till bäcken i dalgången. Vintertid, då isen gjorde våtgravarna gångbara, kunde det vara lämpligt att på detta sätt förvandla dem till torr gravar. Den första och till en början viktigaste arbetsuppgiften för danskarna enligt den av Kristian V fastställda befästningsplanen bestod i komplettering och re paration av de från den danska tiden kvarliggande delarna av den 1654 plane rade stadsbefästningens huvudvall med dess i bastioner och kurtiner brutna linje. Regelrätta vallprofiler skulle konstrueras och stormhinder anläggas i form av vallnålar — ur vallsluttningen framstickande spetsiga träpålar — palissader

206

Befästningen

Fig. 36. I Öresundsparken kvarliggande del av våtgraven framför bastionen Prins Georg. Foto Hälsingborgs museum.

och andra befästningstekniska detaljer. Till uppgiften hörde vidare fullständi gande av det system av våtgravar, som ingick i de 1654 igångsatta arbetena, men som blott blivit påbörjade. Det var fråga om arbetsinsatser av betydande omfatt ning, som snabbt måste sättas i verket. Sthen Jacobsen har i sin krönika lämnat en målande skildring av förhållandena i fästningen, om den intensiva verksam het som under hösten 1678 där utvecklades av en arbetsstyrka på 4 000 å 5 000 soldater jämte från Själland för arbete på slottet rekvirerad allmoge.17 I vilken utsträckning dessa planer kunde fullföljas är icke i detalj bekant. Den med sådan kraftinsats skapade fortifikationen blev emellertid bestående blott under en mycket kort tidsperiod; redan efter ett halvår var dess öde beseglat. De utrikespolitiska förhållandena hade för Danmark skapat ett svårbemästrat militärpolitiskt läge, som innebar risk för att den nyanlagda stadsbefästningen i Hälsingborg icke skulle kunna utnyttjas för sitt avsedda ändamål, utan tvärtom kunde befaras komma att mera gagna svenskarnas än danskarnas intressen. För att möta hot från det med Sverige förbundna Frankrikes sida såg sig Danmark nödsakat att draga trupper från Skåne för bevakande av den danska sydgränsen. Detta innebar en minskning av de i Skåne engagerade truppernas numerär, som 207

Försvenskningen fick allvarliga följder för organiserandet av Hälsingborgs försvar. Den styrka, som lämnades kvar, blev icke tillräcklig för att hålla både kastellet och stadsbefästningens långa bastionslinje besatta. Det blev nödvändigt att koncentrera för svaret till kastellet för att för andra uppgifter kunna disponera den styrka, som skulle ha krävts för att förse de nya verken med erforderlig besättning. I en plan som den Hälsingborgs fästning företedde, skulle emellertid en obemannad bas tionslinje kring det fritt liggande kastellet vara sämre än ingen alls; den skulle kunna ge svenskarna möjlighet att under betäckning av stadsbefästningens val lar föra belägringstrupper och artilleri fram till ställningar i kastellets omedel bara närhet, på samma sätt som danskarna hade praktiserat viel erövringen 1676 (sid. 198 f.). Beslutet att på angivet sätt reducera besättningen och därmed helt uppgiva försvaret av stadsbefästningens huvuddel drog därför med sig demolering av ifrågavarande verk som en ofrånkomlig konsekvens. I ett kungligt brev av den 17 mars 1679 meddelades krigskommissariet, att K. M:t allernådigst beslutat låta demolera det »der for Helsingborgs Slott forle den aar nye anlagde retranclrement med anhengende smaa wercke» med hänvis ning till den stora garnison, som behövdes till detta vidlyftiga verks defension och besättning, och att »derimod slotted alleene ikun besett at holde» och de trupper som ej behövdes, »employera till vår armé i Skåne».18 Samtidigt härmed avgick ett kungligt brev till amtmannen i Hälsingborg Ove Ramel med order, att »disse ny anlagde wercker aldelis skall demoleris», för vilket ändamål han skulle uppbåda allmogen till att möta med hästar och vagnar för arbetenas ut förande.19 Ramel förklarade sig emellertid i 20 socknar icke ens kunna få fram 20 hästar. De, som kunde finnas längre bort från staden, var på grund av stän diga militära rekvisitioner slutkörda, och några arbetsprestationer från bön dernas sida kunde vid denna årstid icke påräknas.20 På hans framställning beslöt krigskommissariet att 40 hästar skulle sändas till Hälsingborg. Men arbetena var både omfattande och tidskrävande. Den 16 maj rapporterade general von Wedel, att mycket ännu återstod att göra, särskilt raseringen av »de så farliga gamla verken».21 I den plan av fästningen och staden, som den 5 juli 1679 upprättades i svenska högkvarteret22 med ledning av upplysningar, som lämnats av danska överlöpare (fig. 29), är clemoleringen av vallarna genomförd för bastionerna Prins Frederik, Konungen och Drottningen, östra hälften av bastionen Prins Georg, viclare för kurtinerna mellan dessa bastioner samt kurtinen mellan bastionerna Drott ningen och Prins Christian. Kvar av stadsbefästningen är sydfronten med bastio-

208

B efästningen nerna Prins Christian och Hertigen av Croy samt nordfronten med västra delen av bastionen Prins Georg, den norra halva strandbastionen samt Wedels skans. Raseringen hade sålunda drabbat nästan hela fästningens bastionslinje emot landsidan. Det är samma bild, som möter oss på de planritningar, vilka av Erik Dahlbergh uppgjordes, sedan danskarna efter fredsslutet hade lämnat Hälsing borg. På en av dessa23 har han för stadsbefästningen använt sig av en bokstavshänvisning till text, som lyder: »Stadsverk av de danska till en del raserade». Demoleringen av Hälsingborgs fortifikation var sålunda ingalunda i sin hel het en följd av svenskarnas beslut 1680 att nedlägga fästningen. En stor del av detta raseringsarbete hade danskarna själva då ombesörjt. Parallellt med demoleringen av den yttre linjen i fästningens front emot land gick förbättringen av dess centrala fortifikation, kastellet, som i flera avseenden upprustades och gjordes kapabelt att, sedan försvaret efter stadsbefästningens partiella slopande koncentrerats dit, övertaga huvuddelen av fästningens defen siva uppgifter. Det förstärktes bl. a. med nya utanverk. Det torde vara dessa, som Sthen Jacobsen åsyftar då han talar om, att slottet blev »paa en anden maade befestet».24 I de arbeten, som utfördes, ingick även byggande i bastionen Helsing borg av ett högverk, en s. k. kavaljer, bestyckat med trenne sexpundiga kanoner. Nära landborgsranden, i nuvarande Rosengården, lades en ravelin, en annan framför kurtinen mellan bastionerna Carolus och Banér emot Långvinkelsgatan. Denna, vars östra fas var bruten i vinkel kallas på »överlöpareplanen» fig. 29 »ravelin för källan», och ett källsprång är markerat i densamma. Kastellets mot landsidan vettande östfront förstärktes med en kraftig, spetsvinklig ravelin, och framför denna en dubbel kontereskarp, vilken i de ingående vinklarna vid ravelinen försågs med tvenne kaponjärer, från vilka gravens botten kunde bestrykas. Mot landsidan låg framför kastellet tvenne landhöjningar, av vilka den ena, som kallades Galgplatsen, alltjämt är iakttagbar i kvarteret Vattentornet. I sin kri tik av Wärnskiölds projekt hade Erik Dahlbergh varnat för dessa »höjder», som han ansåg innebära vissa risker för fästningens försvar. Mot dem hade danskarna framskjutit tvenne redutter, Stenredutten mot den raserade bastionen Prins Frederik och Galgredutten mot Galgplatsen. Denna hade fått sitt namn efter stadens här belägna gamla avrättningsplats; galgen nedhöggs av rackaren 1664.25 Områdena framför redutterna samt framför ravelinen i Rosengården var kraf tigt minerade. Upprustningen av kastellet innebar en väsentlig utvidgning av dess område. Med sina utanverk och gravar kom kastellet att täcka större delen av nuvarande 15

- 689883 Hälsingborg IV: i

209

Försvenskningen

Fig. 77. Omfattningen av kastellet vid krigsslutet 1679 med utanverk, fram skjutna redutter samt kommunikationslinjen till hamnen, inlagd på en nutida stadsplanekar ta. Den dåtida strandlinjen jämte skeppsbron är markerade. Kartan upprättad av fil. dr Torsten Mårtensson.

Slottshagen liksom huvuddelen av Rosengården. I fig. 37 har gränslinjen för kastellets totala område inlagts på en modern stadsplanekarta, med utgångspunkt från den plan av staden och fästningen, som av Erik Dalrlbergh uppgjordes, se dan danskarna efter freden 1679 hade lämnat Hälsingborg. De danska befästningskartorna ger liknande resultat, även om detaljöverensstämmelserna kan vara mycket bristfälliga mellan svenskt och danskt kartmaterial. Åtskilliga andra arbeten hade företagits inne i kastellet. Byggnader hade upp förts — i korsvirke — för baracker, förråd, logement, corps de guardier m. m. samt åtgärder vidtagits för tillgodoseende av de mångahanda krav, som måste re sas innanför en för belägring utsatt fästning. Vattenförsörjningen hade ordnats

2 10

Fig. 38. Detalj av kastellet på Erik Dahlberghs planritning fig. 41, nppgjorcl efter danskarnas evakuering av fästningen i6yc). Krigsarkivet, Stockholm. — »Dee Wärk som ähre anlagde utj dee Danskess tijdh aff Commendanten och Öfversten Julius Ernest von Tettou ähre som föllier: A. siälfwa Castellet, B. thornet, C. och D. Ravelinerne Woro tillf örren de. a.een Cavallier, skantzarna b.c.d. och widh e. broon medh Communicationslinien e.e. Utan-wärket f.f.f. meclh den dubbelte Contraescarpen moth landhsijdan och feltet sampt Caponierne g.g. och logementen H.H. ähre dee danskes wärk. Uti skansarna b.c.d. widh O. woro mijnor giorde, och medh granater och Cassoner runtom bem:te skantzars grafw lagde. I. ähr Commendantens huus, stod för, såsom och Baraquen K. med dee medh n.n.n.n.n. beteknacle af dee danske nybygde af korswärk så som och alla andra Corps de guardier uti utanwerken undantagandes det uti Rav: D. Baraquerne m. ähr grundmuhrat af dee danske och medh dubla balkar moth granater förset, såsom och alla dee med gult så i sielfwa Castellet, Ravel: C. som alla q faussab: anstrukne ähre med det gulla kringh sielfwa tornet och öfwer den tiåkka muhren der om kringh medh treedubl: balkar först till kellrar och sedan till låftt. L.L. twenne mijnor under bolv: . p.p.p.p. reservoire och Wattenpumpar. Alt puncterat är pallisader».

Försvenskningen genom brunnar, pumpar och reservoarer. Längs tornmanteln hade på nordöstra och en del av dess nordvästra sida uppdragits en mur, varefter mellanrummet täckts med dubbla balkar till skydd emot granater.26 Rester av denna murgrund påträffades under grävningarna kring Kärnan 1932 och är markerade på den därvid utförda uppmätningsritningen fig. 24. Alla fyra faussebrayerna hade på samma sätt fått granatskydd i form av övertäckning med balkar. Torngården omkring Kärnan, mellan tornet och dess mantel, hade i tvenne våningar fått tre dubbel balkövertäckning och gjorts till skyddsrum. Dessa verk och anläggningar är med beledsagande text och bokstavshänvisningar upptagna på Dahlberghs i fig. 38 återgivna ritningsdetalj, vilken ger vik tiga upplysningar om vad danskarna åstadkommit till förstärkning av kastellets försvarskapacitet. Utöver arbetena på själva fortifikationen ägnade danskarna sitt särskilda intresse åt en annan uppgift, som för Hälsingborgs stad och borgerskap skulle bliva av genomgripande betydelse, nämligen anläggandet av en befäst kommu nikationslinje mellan kastellet och hamnbryggan. Denna av danskarna vidtagna åtgärd var en direkt följd av deras beslut att demolera huvuddelen av stadsbefästningens nyanlagda verk och koncentrera sin militära verksamhet till kastel let. Även om tillfartsvägarna till staden trots clemoleringen alltjämt var spär rade, hade breda luckor åstadskommits i försvarslinjen, och danskarna måste räkna med större möjligheter för svenskarna att i samband med ett anfall in vadera själva stadsområdet, med risk för att förbinclelsevägarna till bryggan och därmed till Själland kunde bliva avskurna. Den nackdel demoleringen av stadsbefästningen i sådant avseende innebar, skulle uppvägas genom anläggande av en ny kommunikationslinje, uppbyggd efter fortifikatoriska principer och tillräckligt stark för att säkra förbindelserna mellan kastellet och hamnbryggan. Då kommunikationslinjen, sådan den projekterades, kom att gå tvärs över kvarteren i stadens centrala del, blev det nödvändigt att nedbryta en rad går dar, där linjen skulle dragas fram. Denna rasering av gårdar inskränkte sig icke till de delar som direkt berördes av kommunikationslinjen; den kom att gå ut över stora områden däromkring. Skälen var otvivelaktigt rent militära. För linjens försvar behövdes öppen mark på ömse sidor om densamma och fria skottfält för de kanoner, som vid ett anfall med sin eld skulle kunna bestryka denna terräng.27 Frågan om raseringen och dess betydelse ur olika aspekter är avsedd att längre fram upptagas i sitt bebyggelsehistoriska sammanhang. Här skall blott nämnas,

212

Försvenskningen att den i första omgången — i mars 1679 — skulle omfatta 44 gårdar och 17 »boliger», belägna mellan »den rindende beck» och Möllegränden, däribland både rådhuset och prästgården. Med »den rindende beck» avsågs Strömmen, clet vattenflöde som givit den gamla infartsvägen från öster sitt namn och som då

Fig. 40. Detalj av kommunikationslinjen ?nellan kastellet och hamnbryggan enligt planen fig. 39. löpte snett över Henckelska gårdens tomt till Storgatan och vidare genom Ström gränden till Kullagatan för att därifrån genom kvarteren fortsätta väster ut mot stranden. Det var amtmannen Ove Ramel, som på kommendantens uppdrag hade uppgjort förteckningen på de gårdar och hus, som för anläggandet av kom munikationslinjen skulle nedbrytas. I samband med utförandet av detta upp drag gjorde han ett behjärtansvärt försök att avvärja den hotande olyckan ge nom att framhålla, att det här gällde den förnämsta delen av staden och att rase214

B efästningen

Fig. 41. Avsnitt av planritning av Erik Dahlbergh, »Helsingborgh såsom dett Befans när som dett aff de Danske bleff Evacuerat A:o d: 18 October». De efter den danska raseringen 1679 kvarstående delarna av kvarteren är mar kerade med mörkare färgton. Texten är återgiven i fig. 48. Krigsarkivet, Stockholm.

ringen komme att förorsaka »ibland borgerskapet sådan vemodighet, som icke nogsamt kan fullskrivas», varför det vore önskvärt, om slikt icke skulle vara Hans K. M:t nyttigt och tjänligt, att samma nedbrytande och stadens ruin kunde avvändas och förekommas.28 Hans förbön ledde dock icke till något resultat. Gårdarna nedrevs, och raseringsområdet vidgades sedan både mot norr och mot söder. Det kom till slut att omfatta större delen av stadens

bebyggelse varom

Erik Dahlberghs i fig. 41 återgivna planritning ger skrämmande vittnesbörd. I Hälsingborgs ödelagda centrala del stod, när raseringen fullbordats, Mariakyrkan ensam kvar. I händelse av ett svenskt anfall var det von Tettows avsikt att helt fullborda förödelsen, han begärde att då få skjuta de ännu kvarstående husen i brand.29 215

Försvenskningen En första antydan till kommunikationslinjen är — tvivelsutan i efterhand — inritad på den av Kristian V i juni 1678 fastställda befästningsritningen (fig. 33). Den utgöres av ett omkr. 45 m brett bälte, som från landborgens fot sträcker sig till strandbryggan och når ända ned till vattenbrynet. Någon detaljplan av projektet har icke påträffats. Samma bälte, något varierat i bredd, har inritats även på andra danska befästningskartor, bland dem även den i fig. 39 avbildade. Dess anmärkningsvärda likhet med det senare Stortorget verkar förbryllande, vilket särskilt gäller tvenne i krigsarkivet förvarade kopior av danska rit ningar,30 på vilka området mellan begränsningslinjerna markerats såsom obe byggt och därför gör intryck av öppen torgplats. Det kan dock icke här vara fråga om någon antecipering av Stortorget. Danskarna hade vid denna tid icke något intresse för en torgplats i Hälsingborg; vad kartorna anger är icke något torg, utan förslaget till kommunikationslinje. General von Wedel ansåg dock, att det skulle taga alltför lång tid att anlägga en på detta sätt projekterad kommunikationslinje. I samråd mecl kommendan ten von Tettow och sina fortifikationsofficerare föreslog han därför en annan lösning, enligt vilken ett bryggans landfäste omfattande verk skulle byggas, skyd dat av dubbla palissader, stormpålar och spanska ryttare, och från detta skulle kommunikationslinjen framdragas till kastellet.31 Det var denna plan, som lades till grund för anläggningsarbetena. Hur denna tänktes utförd framgår av en planritning (fig. 39), sannolikt iden tisk med den, som av von Wedel översändes till konungen.32 Den är omsorgsfullt utförd, men med vissa avvikelser i detaljer från såväl övriga danska kartor som från Dahlberghs ritningar — kastellets bastioner är sålunda betydligt spetsigare än vad i verkligheten var fallet. Nämnda plan är uppgjord utan något topo grafiskt underlag och visar varken den stadsbebyggelse, över vilken linjen skulle gå fram, eller strandlinjen. Beträffande linjens sträckning i förhållande till ka stellet är den missvisande — linjen når nämligen stranden mer än 100 m för långt söderut. Vid landborgsfoten nedanför kastellet utgår linjen från en omkr. 18 m lång logementsliknande byggnad, belägen mellan nuv. Terrassen och Billeplatsen, delvis inbyggd i backsluttningen. Genom en längs sluttningen nedlö pande väg eller gångbana, som utgår från platån i närheten av det runda medeltidstornet (vars östra hälft nedbrutits av von Tettow), står kastellet i förbindelse med denna byggnad. Den var indelad i trenne kvadratiska rum. Från det mel lersta av dessa ledde en dörröppning ut i kommunikationslinjen (fig. 40), som var så bred, att fyra man kunde »gå i front».33 Då någon profil av verket icke på-

216

B efästningen träffats, saknar vi kännedom om uppbyggnadens detaljer. Om linjen utgjort en kombination av grav och vall eller enbart avgränsats av vallar är sålunda obe kant, liksom om vallarna varit försedda med bröstvärn. Vallarna tänktes emel lertid armerade med spanska ryttare och skulle på varje sida skyddas av palissad. Vid stranden delade sig kommunikationslinjen i tvenne grenar, som omfat tade bryggans landfäste och utbildats till ett värn med osymmetriska, vinkelbrutna sidolinjer. Det innehöll bankar för sex kanoner, av vilka en kunde bestryka själva kommunikationslinjen, tre den norra och två den södra delen av terrängen utanför linjen; skansen vände sålunda fronterna in mot staden och icke mot sjön. På Erik Dahlberghs plan fig. 41 har skansen vid stranden fått en mera symmetrisk utformning. Kommunikationslinjen sammanföll i plan icke med det senare Stortorget. Den var totalt blott hälften så bred och sträckte sig delvis in över kvartersgränsen vid torgets södra sida. För borgerskapet blev anläggandet av kommunikationslinjen och den i sam band därmed företagna raseringen av deras gårdar och hem en katastrof av stora mått. Den innebar stadens fullständiga ruin och totalt utplånande av största delen av dess bebyggelse. Den hänsynslöshet, med vilken raseringen genomför des, står i god samklang med den alltmer hårdnande inställning till den skånska befolkningen, som kom att känneteckna den danska krigföringen, sedan led ningen kommit till insikt om, att kriget för Danmark var förlorat. Det ter sig som en ödets ironi, att danskarna, efter att vid landstigningen i Hälsingborg ha hälsats som befriare, avslutade sitt fälttåg med att skoningslöst ödelägga den skånska stad, som mer än någon annan ställt sig på deras sida under krigsåren.

1. Ing. Korps 1411-1441 XVIII 4-7, 14111454 4-6, Det Kongel. Bibi., Köpenhamn. — De båda kartorna i Krigsarkivet Hbg SFP 55 och Hbg SFP 88 visar visserligen kastellet i samma skick men de är icke uppgjorda efter erövringen 1676 utan under den andra danska ockupationsperioden 1678-1679. 2. Munthe II s. 516. Staél von Holsteins på tyska avfattade betänkande är i översättning tryckt i Tidskrift för Svenska Ingenieurer I s. 1-19. 3. Hästesko till Danckwart-Liljeström 1674 1.2, GA: GGK. 4. Hård till Sperling 1677 7.8, GA: GGK.

5. Sveriges krig 7: 47, KR A. 6. Beträffande bilder av fästningen, se Hans Wåhlin, Scania antiqua (Malmö 1931) med citerad litteratur. 7. Detta paradporträtt av Kristian V, på vil ket framlidne direktören för Det nationalhistoriske Museum paa Fredriksborgs Slot, Otto Andrup, fäst förf:s uppmärksamhet, ingår i samlingen på Gisselfelds slott. 8. Ing. Korps 1411-1454 VIII 4. 7, Det Kongel. Bibi., Köpenhamn. 9. Ing. Korps 1411-1429 VIII 4. 1, Det Kongel. Bibi., Köpenhamn. 10. Ing. Korps 1411-1453 VIII 4. 7, Det

2 17

Försvenskningen Kongel. Bibi., Köpenhamn. 11. von Tettow till von Arensdorff 1678 20.7, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 12. Se band III: 2 s. 287 ff. 13. Bidrag til den store Nordiske Krigs Historie 2 (Khvn 1893) s. 403. 14. Hbg SFP 55 och Hbg SFP 88, vilka båda utgör kopior efter danska originalkartor, samt Erik Dahlberghs teckning i Erik Dahlberghs samling, vol. C i-C 2, kartor och ritningar nr 2 bl. 1-3, RA. 15. Gamla Helsingborg i bild (Gillet Gamla Helsingborg, Handlingar X, Hbg 1956) s. 66. 16. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC p. 975 ff- RA. 17. Sthen Jacobsen, Den nordiske Kriigs Krönicke, utg. av M. Weibull (Lund 1897) s182. 18. K. M:t till krigskommissariatet 1679 17.3, Generalkommissariatet 1674-1679, Kongebrefbog 1678-1679, DRA. 19. Originalbrevet till Ove Ramel är för svunnet. I det i not 18 citerade brevet före kommer emellertid en befallning, att eftersom allmogen på landet »låter tillsäga sig» endast genom amtman Ramel att möta i Hälsingborg med skoffor och spadar »för att befordra samma verks demolering», så skulle bönderna förses med nödtorftigt bröd, när de kom till magasinen. 20. Inlaga av Ove Ramel 1679 19.3, General kommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, DRA. 21. Inlaga av von Wedel 1679 16.5, Krigskancelliet, Indk. Sager, DRA. 22. Hbg SFP 56, KRA. 23. Teckning av Erik Dahlbergh, KB. 24. Sthen Jacobsen, anf. arb. s. 237. 25. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC p.

149 f., RA. 26. Det torde vara denna mur till vilken bokstaven C på kartan fig. 29 skall hänvisa och icke, som på grund av oklara uppgifter från överlöparna skett, till tornmanteln om kring Kärnan. 27. Knud Fabricius menar (Skaanes Overgang fra Danmark til Sverige 3 (Khvn 1955) s. 179) att nedbrytandet av gårdar skett för att dessa icke skulle kunna ge svenskarna »ly» under en eventuell belägring. Denna tanke har säkert icke varit främmande för dans karna, varom von Tettows begäran att i hän delse av svenskt anfall få skjuta de kvarstå ende byggnaderna i brand, klart vittnar, men det är otvivelaktigt att de första raseringarna utfördes av militära skäl. 28. Inlaga av Ove Ramel 1679 18.3 jämte lista över gårdar som skulle raseras, General kommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, DRA. 29. Inlaga av von Wedel 1679 16.5, Krigskancelliet, Indk. Sager, DRA. 30. Hbg SFP 55 och 58, KRA. Den öppna plats som kartorna visar, är i plan så överens stämmande med Stortorget, att man kunde förledas till att söka influens från detta, exem pelvis genom att själva stadsplanen skulle ha inritats först efter Stortorgets tillkomst 1692. Så kan dock icke vara fallet, vilket framgår därav, att den öppna platsen går ända fram till landborgens fot, medan Stortorget i öster icke överskred Storgatan. 31. Inlaga av von Wedel 1679 29.4, Krigskancelliet, Indk. Sager, DRA. 32. Riksarkivet, Oslo. 33. Enligt uppgifter i texten på kartan fig. 29, vilken uppgjorts i svenska högkvarteret med ledning av upplysningar från överlöpare.

KRING FÄSTNINGENS RASERING

D,... „ ...

Påföljande dag besiktigade Karl XI i sällskap med Erik Dahlbergh befästning arna och den ödelagda staden, varvid Dahlbergh fick i uppdrag att kartlägga dessa områden.1 En vecka tidigare, den 15 oktober 1679, hade kungen till ge neralguvernör i de skånska provinserna och Bohuslän förordnat sin främste

rådgivare under krigsåren, riksrådet Johan Gyllenstierna, denne i tidens poli tiska liv dominerande kraftnatur, vars dynamiska personlighet utövade så stort inflytande på den unge konungens beslut. Upprustningen av försvaret var en av de huvuduppgifter, åt vilka Gyllen stierna ämnade ägna sin verksamhet som generalguvernör. Dithörande frågor drog i flera avseenden med sig överväganden av fortifikatorisk art, vilka i Skåne blev nära sammankopplade med en annan uppgift, nyordnandet av generalguvernementets administrativa förhållanden. Malmö hade dittills varit general guvernörens residensstad. Gyllenstierna ansåg emellertid, att Landskrona genom sitt centrala läge på den skånska Öresundskusten, sin närhet till danska landet och sin utmärkta hamn — den enda naturliga skånehamnen vid Öresund — vida bättre än Malmö skulle lämpa sig som Skånes huvudort samt dess militära, administrativa

och

kommersiella

centrum.

Generalguvernörens

säte

skulle

flyttas dit, och staden ges alla möjligheter till snabb territoriell och ekonomisk uppblomstring på de övriga skånestädernas bekostnad. All utrikeshandel skulle förbehållas Landskrona och övriga stapelrättigheter indragas eller beskäras. Militärt förutsatte dessa storslagna planer på Landskronas uppstigande till makt och härlighet en rad nya, starka befästningsanläggningar kring ett utökat stadsområde av mycket betydande omfattning. Landskrona skulle bliva huvudfäst ningen i Skåne, dit all fortifikatorisk verksamhet skulle koncentreras, medan de gamla fästningarna Hälsingborg och Kristianstad skulle nedläggas. Gyllenstiernas rustningsprogram mötte motstånd främst från Erik Dahlberghs

Försvenskningen sida. Dahlbergh hade den 2 december 1679 förordnats till kommendant i Lands krona, där det föll på hans lott att uppgöra just de projekt till nya och vidlyf tiga befästningsverk, som ingick i Gyllenstiernas planer, men som Dahlbergh i grunden starkt ogillade. För den i fortifikations- och stadsplanefrågor väl in satte Dahlbergh tedde sig Gyllenstiernas högtflygande idéer som rena utopier, outförbara ur både ekonomiska och praktiska synpunkter, och han gjorde trots sitt samarbete med generalguvernören upprepade försök att föra såväl denne som kungen in på mera verkliglietsbetonade tankegångar. Han lyckades visser ligen nedbringa det första, gigantiska projektet till mera rimliga dimensioner, men vann icke gehör för sina förslag till ytterligare beskärningar i stads- och fästningsplanerna.2 Vad beträffar nedläggandet av fästningarna i Kristianstad och Hälsingborg, som också ingick i rustningsprogammet, motsatte Dahlbergh sig bestämt raseringen av verken i Kristianstad, från vilket han i ett särskilt betänkande på det \

kraftigaste avrådde.3 Något motsvarande uttalande föreligger icke för Hälsing borg, men Dahlbergh har vid åtskilliga tillfällen — man kan hänvisa till hans befästningsförslag av år 1675 och till hans betänkanden om rikets fästningar av 1695 och 1698 — givit klart uttryck för sin uppfattning av Hälsingborgs strate giska läge och betydelsen av en stark befästning vid denna del av Öresundskusten. Han kan med denna inställning icke ha gillat fästningsverkens rasering. Att han dock resignerade på denna punkt får tolkas som en eftergift åt ett av Gyllenstiernas krav, som Dahlbergh visserligen fann omotiverat, men som han med hänsyn till de föreliggande förhållandena och konungens uppslutning på Gyllenstiernas sida icke ville direkt motsätta sig. I sitt memorial rörande fäst ningarna av den 24 november 1679 yttrar Dahlbergh beträffande Hälsingborg endast: »Förväntas Eders Kongl. Maj:ts nådigste övervägande och resolution».4 Denna kom fyra dagar senare och var av följande lydelse: »Men Hellsingborgh will Hans Maij:t skall raseras och allenaste tornet bijbeliållas, hwilket alle naste medh en steenredoute skall försäkras».5 Johan Gyllenstierna hade på denna punkt genomdrivit sin vilja; Hälsingborgs befästning skulle raseras. Så skedde också. Däremot genomfördes aldrig hans plan att omvandla Landskrona till Skånes administrativa, kommersiella och militära huvudort, som var den yt tersta orsaken till beslutet om nedläggande av Hälsingborgs befästning. Med Johan Gyllenstiernas plötsliga död i juni 1680 gick hela detta storslagna centraliseringsprojekt om intet. Arbetena på den nya befästningen avstannade efter hand och 1682 gick Landskrona samma öde till mötes som tidigare Hälsingborg.

220

Befästningen Konungen beslöt att Landskrona skulle slopas som befäst stad, och raseringen av dess fästningsverk inleddes 1682, samtidigt med att den närmade sig sin av slutning i Hälsingborg. Där hade raseringen påbörjats redan under Gyllenstiernas tid men kom på allvar igång först efter hans död. Den stod till en början under ledning av Erik Dahlbergh, som den 16 juni 1680 tillfälligt förordnades som generalguvernör efter Gyllenstierna och som uppgives ha utfört en dessein, vilken vid arbetet skulle följas.6 Sedermera handhades detta uppdrag av den nye generalguvernö ren fältmarskalk Rutger von Ascheberg. Arbetena innebar sprängning av gravar nas kraftiga eskarp- och kontereskarpmurar, utfyllning av gravarna med den jord, som togs från vallarna, samt utjämning, »aterrering», av terrängen, så att den blev »till defension inkapabel». Början gjordes med rasering av de av dans karna byggda utanverken samt upprensning av de minerade områdena, därefter togs de båda mot landsidan vettande bastionerna Banér och Helsingborg om hand; de var de viktigaste, eftersom de i främsta rummet skulle kunna utnyttjas av en i staden inträngande fiende.7 I april 1681 rapporterades, att blott bastio nen Carl Gustaf stod kvar »i sitt fulla esse». En barack ville Ascheberg sända till Landskrona, men då det icke fanns något skepp, som kunde utföra transporten, anhöll han om att något fartyg från Karlskrona skulle ställas till hans förfo gande.8 Då garnisonerna i Landskrona och Malmö hade svårt att avstå tillräckligt med soldater för arbetenas utförande, bedrevs dessa i stor utsträckning av allmoge folk, som kommenderades till fästningen, där de fick arbeta i tio-dagars skift, dock med undantag för andetiden, dvs. skördetiden, då lantmannen icke ansågs kunna tagas från sin dagliga gärning. Arbetsstyrkan varierade och uppgick till mellan 200 och 300 man. Först i juli 1682 var raseringen i huvudsak fullgjord. Ascheberg rapporterade den 17 juli, att arbetena om 10 å 12 dagar skulle vara slutförda.9 De hade då pågått i mer än två år, dock efter framställning från Ascheberg med avbrott under en del av hösten 1681.10 Efter raseringens genomförande var terrängen, där kastellet hade legat, avjäm nad och planerad, och ingenting av de nedbrutna fästningsverken synligt ovan jord. Den damm i Slottshagen, som ligger just där graven löpt mellan bastio nerna Banér och Hälsingborg, är icke någon rest av denna grav, utan anlagd i se nare tid. Vid grundgrävningar på platsen för bastionen Banérs faser har påträf fats åtskilliga kvarliggande delar av söndersprängda murar men även enstaka murpartier, som varit relativt oskadade (fig. 42). Också väster om Kärnan har 22 1

Försvenskningen

Fig. zf2. In situ bevarat parti av eskarpmuren i bastionen Banérs norra fas. Foto Hälsingborgs museum.

murdelar påträffats, vilket gjort det möjligt att exakt beräkna kastellets läge i terrängen och inlägga detsamma på en modern stadsplanekarta. Också vad som kvarstod av de gamla danska verken efter den rasering, som danskarna själva företagit 1679, raserades nu. Det gällde sydfronten med bastio nerna Prins Christian och Hertigen av Croy och kurtinen mellan dem, samt

222

B efästningen

Fig. 43. Avsnitt av projekt till befästning i Hälsingborg på uppdrag av gene ralguvernör Ascheberg utfört 1681 av Sven Wassander. Krigsarkivet, Stockholm.

nordfronten med Kullabastionen, Wedels skans och halva bastionen Prins Georg. Även om rester av dessa verk efter utjämnandet fanns kvar i terrängen i form av låga vallsträckor, återstod inga jordverk, som i händelse av ett anfall snabbt skulle kunna återställas. Staden var, som Erik Dahlbergh uttryckte saken, »fuller satt uthur all defension».11 Kvar på fästningsområdet stod nu en dast det gamla medeltidstornet, Kärnan, dock utan den redutt, varmed tornet enligt K. M:ts beslut skulle försäkrats. Efter Erik Dahlbergh övertog fältmarskalk Rutger von Ascheberg den 4 sep tember 1680 posten som generalguvernör i Skåne, Elalland och Blekinge. Ascheberg hade hört till dem inom generalitetet, som vid sidan av Erik Dahlbergh stått som motståndare till Johan Gyllenstiernas gigantiska Landskronaprojekt.12 Att han heller icke gillade nedläggandet av Hälsingborgs befästning framgår därav att han redan 1681 lät uppgöra ett nytt projekt till stadens be fästande. Detta projekt är märkligt på grund av att det framlades medan rase223

Försvenskningen ringen av de gamla fästningsverken under Aschebergs egen ledning och med kungen som energisk pådrivare ännu var i full gång. Projektet visar ett kastell (fig. 43), avsevärt större än det gamla, lagt uppe på landborgen norr om och utanför stadsbebyggelsen.13 Det täcker nedre delen av Hälsovägen, som helt korkas igen, och sträcker sig över dalen mecl en bastion in i nuvarande Öresundsparken. Kastellet har formen av en reguljär pentagon, alltså med fem bastioner, och når inåt land ungefärligen upp till trakten av nuvarande Pålsjögatan. Raveliner finns framför alla ingående vinklar. Bastio nerna har flanker med lågvall. Huvudlinjen omgives av dubbla vallgravar, av vilka den inre har kaponjärer mitt emot kurtinerna samt i vinklarna framför bastionernas spetsar. På strandområdet ligger ett kraftigt, av vattengravar skyd dat utanverk, som delvis är byggt ut i sjön och på en modern karta skulle täcka området mellan S:t Jörgens plats och Margaretaplatsens sydgräns. Kartan är icke signerad, men har en handskriven anteckning, enligt vilken »denna Dessein ähr effter hans Ex: feltmarskalk Aschenbergs begiähran förfärdigatt på Helsingborg A° 1681 uthi Augusti månadh». Meningen med denna på skrift är oviss, men sannolikt är den gjord av någon inom generalguvernementet verksam ingenjör eller konduktör, som på Aschebergs uppdrag utfört planen. Den säger emellertid utöver tidsangivelsen endast, att planen tillkommit på Aschebergs initiativ, men ingenting om vem som utfört densamma. Liksom så många andra hälsingborgsritningar har den tillskrivits Erik Dahlbergh, vilket av många skäl måste vara oriktigt. Dahlbergh var vid denna tid upptagen av helt andra angelägenheter och har icke haft möjligheter att i augusti 1681 på Aschebergs begäran utarbeta något nytt befästningsförslag för Hälsingborg.14 Ascheberg har med all sannolikhet för sin plan anlitat den i Landskrona sta tionerade ingenjören Sven Wassander, som var väl förtrogen med förhållandena i Hälsingborg, där han under en följd av år arbetat med anläggandet av kastel let. Att arbetena på Landskrona fästning avstannat och Wassander därför haft tid till övers för andra uppgifter, kan ha varit en orsak till, att Ascheberg lämnat uppdraget åt honom. På Wassander som författare till projektet pekar också det förhållandet, att den stomkarta, som använts för uppgifterna visar just de karak teristiska smådrag, som kännetecknar hans hälsingborgskartor till skillnad från alla andra.15 Vilka avsikter Ascheberg haft med framläggandet av detta projekt, undandrar sig vårt bedömande. Det kan knappast från hans sida ha rört sig om en verklig nyanläggningsplan, avsedd att föras vidare. Vad han åsyftat torde ha varit 224

B efästningen att få fram ett skissförslag, vilket kunde användas som underlag för diskus sion om upptagande av ett alternativ med fästningen förlagd till annan plats än den gamla, vars rasering alltjämt pågick, och med därav följande ändrade försvarsuppgifter. Som ovan nämnts har förslaget framlagts i augusti 1681. Enligt sin dagbok be fann sig Erik Dahlbergh den 12 augusti detta år tillsammans med Karl XI i Häl singborg för ett kort uppehåll i samband med en inspektionsresa. Det är sanno likt, att kungen och Dahlbergh då har sammanträffat med Ascheberg, som där vid demonstrerat sitt förslag och framställt sina synpunkter. Till något resultat har dessa diskussioner icke lett, och det finns ingen anledning räkna med, att Dahlbergh skulle ha biträtt ett förslag till förflyttande av fästningen till den plats norr om Hälsingborgs stad, som förslaget utvisar. I den mån Dahlbergh sysslat med detta problem, har han varit inne på helt andra vägar. I sitt betänk ande av år 1698 återkommer Dahlbergh till samma synpunkter på Hälsingborgs strategiska läge, som han framfört i sin promemoria av år 1695, men där lagt i Karl X Gustavs mun.16 En befästning vore av strategiska och militärpolitiska skäl väl motiverad i Hälsingborg, men den borde icke förläggas till den gamla stadsbefästningens plats, utan till det fortifikatoriskt vida lämpligare öppna om råde mellan Hälsingborg och fiskeläget Råå, som benämndes Råå ljung.

1. Se härom sid. 196 not 12. 2. Till kännedomen om de komplicerade förhållanden som rådde i samband med Gyl lenstiernas rustningsprogram beträffande Landskrona stad och fästning, har Alf Åberg lämnat ett viktigt bidrag genom publiceringen av Erik Dahlberghs i maj 1680 daterade för svarsskrift, vilken Åberg anser vara av taktiska skäl antedaterad (A. Åberg, Erik Dahlbergh och planerna på Landskronas befästande åren 1679-1680 (Karol, förb. årsbok 1947) s. 68 ff.). — Beträffande Dahlberghs Landskronaprojekt se också G. Eimer, Die Stadtplanung im schwedischen Ostseereich 1600-1715 (Lund 1961) s. 344 ff., 466 ff. 3. Åberg, anf.arb. s. 77 f. 4. Erik Dahlberghs memorial rörande fäst ningarna i Sverige och Finland, Krigskoll. brevbok 1674 24.11, KRA. — Då Munthe (III: 1 s. 225) i fråga om detta memorial låter Dahlbergh tala om Hälsingborg, »vars nytta 16-689883

Hälsingborg IV: 1

vore tvivelaktig», saknar detta helt täckning i memorialets ordalydelse, där det blott sägs att K. M:ts nådigste övervägande och resolu tion förväntas. Att Hälsingborgs nytta som fästning skulle vara tvivelaktig, går stick i stäv mot alla Dahlberghs uttalanden om Hälsing borg. 5. Munthe III: 1 s. 226 punkt 15. 6. RR 1680 24.6, 17.7. 7. Dahlbergh till K. M:t 1680 5.7, 14.7, 23.7, 29.7, 3.10, RA. 8. Ascheberg till K. M:t 1681 14.4,RA. 9. Ascheberg till K. M:t 1682 17.7, RA. 10. Ascheberg till K. M:t 1681 6.10, RA. 11. Erik Dahlberghs relation rörande rikets fästningar 1698 22.2, Försvars- och befästningsplaner nr 3, KRA. 12. Åberg, anf. arb. s. 79 f. 13. Hbg SFP 91, KRA. 14. Eimer (anf. arb. s. 468 not 5) har attribuerat projektet till Erik Dahlbergh och me-

225

Försvenskningen nat, att anteckningen skulle varit en Dahl berghs reaktion mot ett uppdrag som han blott motvilligt utfört på order av en överord nad. Men detta faller på den omständigheten att Dahlbergh var chef för rikets fortifikationsväsen och icke i något avseende under ställd Ascheberg.

226

15. Beträffande Wassanders stomkarta, se ovan sid. 158 not 7. — Sven Wassander för flyttades från Landskrona 23.10 1682 till Narva, där han 23.10 1691 befordrades till generalkvartermästarelöjtnant (Munthe III: 1 s- 59)16. Se ovan not 11.

DANSKA BEFÄSTNINGSVERK 1709—1710

Q EDAN DANSKARNA 1709 hade landstigit vid Råå och gjort Hälsing borg till bas för operationerna i Skåne, blev det nödvändigt att genom befästningsanordningar sörja för erforderligt skydd mot möjliga svenska anfall. Mili tärt låg staden vid denna tid helt öppen. Dess fortifikationsverk hade blivit de molerade, dels av danskarna 1679, i övrigt av svenskarna 1680-82. Vid rase ringen av den yttre bastionsgördeln hade vallarna icke kunnat helt utplånas; rester av dem i form av mer eller mindre framträdande höjningar — vilka ännu i sen tid kunnat iakttagas, exempelvis på platsen för bastionen Prins Georg — visade var de hade gått fram, och delar av våtgravarna låg som fiskedammar i de till magistraten upplåtna jordområdena i Slottsvången. På den av lantmätaren Carl Palmgren 1710 upprättade kartan över valplatsen1 är rester efter bastionerna Prins Georg och Prins Frederik samt bastionen Drottningen, samtliga ingående i de av danskarna själva 1679 demolerade verken, markerade såsom särskilt framträdande i terrängen. Men något militärt värde kan dessa lämningar icke ha haft, och när det göres gällande, att flygelbastionerna skulle varit någorlunda bevarade, är detta säkert en felbedömning grundad därpå, att dessa partier i det närmaste oförändrade återuppfördes av danskarna.2 Det var chefen för den i danska staben ingående fortifikationskåren, överste löjtnant Marcus Heinsohn, som fick i uppdrag att upprätta förslag till stadens fortificering. Den 27 november3 — uppgifterna om data varierar något — bör jade han med en arbetsstyrka på 200 man att anlägga »några små verk» utanför staden vid alla passager.4 Det bör vara infarterna vid Landskronavägen, Ängelholmsvägen och Kullavägen, som nu skyddades av vallar och palissader. Den 8 december hade Heinsohn sin befästningsplan klar, åtminstone i huvudsak.5 Be slut fattades då, att ett retranchement skulle framdragas på berget hän emot Kärnan och på båda sidor föras ner emot sjön. Överbefälhavaren, general von 227

Försvenskningen

Fig. 44. Marens Heinsohns projekt till befästande av Hälsingborg ijoy-ij 10. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn

Reventlow, red själv i sällskap med kammarherre von Eichstedt omkring och visade hur linjerna skulle avstickas.6 Att retranchementet på båda sidor skulle dragas ner till sjön innebar, att man för syd- och nordfronternas vidkommande återgick till det danska projektet av 1678 (fig. 44). Den nya sydfronten kom då i huvudsak att sammanfalla med den linje, som där bildades av bastionen Prins Christian på landborgen och halv bastionen Hertigen av Croy vid stranden samt kurtinen mellan dem vid Landskronaporten. Från strandbastionen drogs en kort vallsträcka rätvinkligt mot sjön, avskärande själva strandlinjen. Kanonbankar är markerade vid denna samt vid kurtinen öster om Landskronaporten. Den korta nordfronten upptog endast strandpartiet med Wedels skans och bakom denna en vall på den gamla Kulla bastionens plats, däremot icke några av verken uppe på landborgen. Medan syd- och nordfronten sålunda anslöt till 1678 års danska fästningsprojekt, frångicks detta helt beträffande befästningens huvudparti, den mot landsidan vettande östra fronten. Denna utgick i söder från sydfrontens östra

228

Befästningen

Fig. 45. Det danska retranchementet kring Hälsingborg 1709, inlagt på en nu tida stadsplan ekarta. Platserna för fynden från slaget vid Hälsingborg är marke rade med två ringar. Den dåtida strandlinjen jämte skeppsbron är markerade. Kartan upprättad av fil. dr Torsten Mårtensson.

hörnbastion, Prins Christian. Från dennas förlängda vänstra flank drogs en tenaljerad linje mot nordväst, någorlunda följande och stundom helt nära landborgsbrantens kontur. Den gick öster om Kärnan på ett astånd av blott 30 å 40 meter från tornet, nedför branten i Långvinkelsgatans ravin, vilken övertvärades ett kort stycke väster om Bomgrändens mynning, och fortsatte på andra sidan om ravinen fram till en punkt, där Hälsovägens dalgång tar vid. Här drogs linjen nedför sluttningen och förenades med Wedels skans. Hela denna linje ut gjordes av ett enkelt retranchement med vall och framförliggande grav; den var också skyddad genom palissadering. I sex av dessa vinklar var kanonbankar byggda. I Långvinkelsgatan gick infartsvägen genom vallen via Ängelholmsporten. Väster om Wedels skans fanns en passage, Kullaporten, varjämte vallen var 229

Försvenskningen genombruten av en portöppning uppe på platån, halvvägs mellan Kärnan och branten mot Långvinkelsgatan (fig. 45). Den nya fästningen var mycket mindre än den gamla, om man till jämförelse tar det danska projektet av 1678. Men detta projekt blev i verkligheten aldrig genomfört. Den fästning man 1678 räknat med att bygga visade sig bliva alltför stor med hänsyn till då rådande förhållanden. Huvuddelen av dess verk rasera des7 och försvaret koncentrerades i stället till det av svenskarna byggda kastellet. Det var denna, i förhållande till 1678 års plan avsevärt förminskade fästning, som danskarna 1679 i krigets slutskede innehade, och den var till arealen icke större än Heinsohns av 1709, snarare tvärtom. Det kan också göras gällande, att Heinsohns plan var bättre än den slutliga danska av 1679 i så måtto, att den upptog en hela staden omfattande enhetlig befästningslinje, medan danskarna 1679 måste operera med trenne från varandra isolerade enheter, kastellet, syd fronten och nordfronten. Däremot var den fästning, som danskarna då höll, ojämförligt mycket kraftigare som försvarsverk än 1709 års retranchement. Av Heinsohns ritningar att döma synes den bastionerade sydfronten ha varit den nya fästningens starkaste parti. I den danska generalstabens verk om krigshändelserna8 klandras Heinsohn för att han bedrivit arbetet utan erforderlig energi och i alltför hög grad låtit dåliga väderleksförhållanden och andra svårigheter försinka utförandet av planerna. Samtidigt medges dock, att den uppgift han fått sig förelagd, icke var lättlöst. Det gällde här att under en för sådana arbeten föga lämplig årstid i hast för vandla en liten, öppen stad, som saknade hamn, till en användbar bas för en in vasionsarmé. Heinsohn synes även tidvis haft svårt att få tillräckligt arbetsman skap. Ledningen hade märkligt nog som garnison i Hälsingborg förlagt grenadjärkåren, vilken i kraft av särskilda privilegier var fritagen från arbetstjänst. Arbetet skred därför blott långsamt framåt. Ännu den 1 mars (21 februari) för klarade kommendanten överste von Eynden, att staden var dåligt befäst, men att han dock hoppades kunna hålla den om han fick tillräckligt med kanoner.9 Helt var linjen emellertid icke färdig när slaget stod. Generallöjtnant Hartvig Huitfeldt säger i sin relation, att linjen kring staden var »gandske slett», och på en del ställen icke palissaderad och att graven icke var djupare än att fienden kunde ha passerat däröver med hela skvadroner.10 Magnus Stenbock gjorde emel lertid inga försök att taga staden. Fem dagar efter slaget kunde den danska inva sionsarmén i skydd av dimma embarkera och lämna Hälsingborg.

230

Befästningen 1. Då Palmgrens karta (Sveriges krig 1710, KRA) omfattar hela valplatsen från Ramlösa surbrunn i söder till Laröd i norr, blir stadsbefästningen återgiven blott i liten skala. Den överensstämmer i huvudsak med Heinsohns kartor. Skillnaderna består däri, att östfron tens anknytning till bastionen Prins Christian är något annorlunda utformad på Palmgrens plan, samt att halvbastionen vid stranden sak nar fas emot öster och är tecknad som ett med kurtinen parallellt framsprång. 2. Beträffande sydfronten kan konstateras, att en rest av kurtinen mellan bastionerna Prins Christian och Hertigen av Croy 1680 le gat kvar som en låg vall, vilken sträckte sig genom nuvarande kvarteret Ruuth och var upplåten åt borgerskapet enligt åberopade resolutioner av Erik Dahlbergh 1680 18.9 och generalguvernör Ascheberg 1681 22.4. Sådan upplåtelse måste innebära att vallen dessför innan blivit raserad. I samband med en tvist om ägogränser, som gällde ett på vallen upp satt gärde, meddelas att vallen av danskarna tagits i anspråk för nya befästningsverk, vil ket endast kan gälla invasionen 1709-1710. Rådst. prot. 1715 25.4, 4.5, 6.5. 3. Danskarna hade år 1700 infört den gre gorianska kalendern, vilken först 1753 infördes

i Sverige. Svenska och danska tidsuppgifter för samma händelser 1709-1710 skiljer därför på 9 dagar; slaget vid Hälsingborg stod enligt dansk historieskrivning den 10 mars. 4. Anonym journal, dat. Helsingborg den 19/29 nov. 1709. Det Kongel. Bibi., Köpen hamn. 5. Marcus Heinsohns befästningsplan finns i trenne versioner i Kort- og Billedsamlingen, Det Kongel. Bibi., Köpenhamn. Äldst är Ing. Korps 1911-1452 XVIII, på vilken även 1678 års strandretranchement är markerat. De båda andra (Ing. Korps 1911-1449 XVIII 4-6 och 1911-1455 XVIII 4-7) avviker från varandra beträffande stadsplanen. Den sistnämnda är reproducerad som plansch 4 i det av danska generalstaben utgivna verket Bidrag til den store Nordiske Krigs Historie 2 (Khvn 1893). 6. Odaterad relation av Marcus Heinsohn, Krigskanc., Indg. Breve, Sager henh. til det Geh. Protocol 1709-1711, DRA. 7. Se ovan sid. 208. 8. Bidrag til den store Nordiske Krigs His toric 2, s. 263 f., 403 f. 9. Bidrag til den store Nordiske Krigs His torie 2, s. 404. 10. Hartuig Huitfeldts journaler och rap porter, DRA.

231

RAA VALLAR

K. GIFTER NEDERLAGET vid Hälsingborg 1710 drogs de danska stridskraf terna bort från Skåne. Men kriget pågick fortfarande och den svenska mili tära ledningen måste räkna med möjligheten av nya danska invasionsförsök. De försvarsåtgärder, som i detta läge vidtogs, avhandlas närmare av Alf Åberg i det politiska avsnittet av detta verk. För Hälsingborgs vidkommande skedde icke några ändringar. Staden lämnades alltjämt obefäst, men den enda kvarstående resten av stadens i övrigt raserade försvarsverk, den medeltida Kärnan, skulle mineras för att i händelse av nya danska anfall sprängas i luften. Utanför det då varande stadsområdet, på den farliga strandremsan norr om fiskeläget Råå, där danskarna landstigit både 1676 och 1709 anlades emellertid ett kraftigt bestyckat retranchement, avsett att — tillsammans med mindre sådana på andra punkter av Öresundskusten — förhindra eller i varje fall försvåra fientliga försök att landsätta trupper. Dessa verk byggdes på direkt order av Karl XII, i strid mot Magnus Stenbocks intentioner. Stenbock var av den uppfattningen, att man ge nom sådana strandbefästningar icke skulle kunna hindra en landstigning, som företogs med stöd av flottstyrkor, men han lyckades icke med sina vädjanden till kungen förmå denne att ändra ståndpunkt i frågan. De av kungen anbefallda befästningarna måste utföras, och mest omfattande bland dem var det verk, som planerades vid Råå. Retranchementet vid Råå, känt som »Råå vallar», har sitt särskilda intresse däri, att betydande delar av det ansenliga verket ännu är någorlunda väl beva rade. Dess nordligaste del, som låg rätt nära sjön, har brutits bort av vågorna och södra hälften förstördes i samband med byggandet 1893 av »decauvillen», den ångdrivna spårvägen mellan Hälsingborg och Råå. Men de omkr. 800 m, som ännu kvarstår av vallen, utgör en mäktig och märklig fornlänning, ett im posant, numera lagskyddat, minne av den karolinska epokens fortifikationsverk vid Hälsingborg. Arbetet med anläggande av Råå vallar påbörjades 1712 efter ett projekt, som

Befästningen

Fig. 46. Överste Magnns Pahnqvists projekt till retranchement vid Råå 1712. Krigsarkivet, Stockholm.

utarbetats av översten vid fortifikationen Magnus Palmqvist.1 Hans förslag inne bar ett retranchement, som från fiskeläget Råå, med utgångspunkt från Råån, skulle framdragas längs strandlinjen på en sträcka av något mer än två kilometer emot norr. På Palmqvists karta (fig. 46) angives detta försvarsverk löpa »långs uth med siöstranden på Råå heed emellan fiskeläget och wåålkasen». Vålkase, på nutidssvenska vårdkase, var en högt upplavad konstruktion av ved, stubbar, grenar, ris och annat brännbart material. Sedan gammal tid restes sådana vid ut satta platser för att i händelse av fientliga anfall antändas och genom rök och eldsken signalera om faran. Förutom denna vårdkase vid vallens norra änd punkt är en annan markerad på kartan, uppsatt på backkrönet vid pass 3/4 km nordost om Råå. Den flacka och jämna strandterräng, där vallen lades,

visar längst i norr en

svag stigning. Här är på kartan antydd en låg, platåartad plan, på vilken vårdkasen står. På en annan karta2 betecknas denna höjning som »en gammal ruine233

Försvenskningen

Fig.

Råå vallar, partiet närmast Råå hamn, från söder. Målning från ti den före raseringen vid 1890-talets början. Privat ägo. Foto Hälsingborgs museum.

rad skans». Säkerligen är det dock här alls icke fråga om någon skans, utan i stäl let om den fornlämning, vilken i prosten Rönbecks sockenbeskrivning av år 1729 kallas »fem höge stenar».3 Dessa stenar skulle ha stått uppresta vid stran den, där norra vakthuset låg vid retranchementet, men blivit kullvälta och lagda i vallen, när denna anlades. På Palmqvists karta utgöres retranchementet av en vall med framförlig gande, palissaderad grav. Vallen skulle framdragas omkr. 90 m från den här svagt inbuktade strandlinjen; dess södra och norra än dpartier har dock lagts något närmare sjön. Höjden över havets medelvattennivå är omkr. 6 m. Vallens bredd är vid basen omkr. 10 m. Den mäter i höjd omkr. 2,5 m och är uppbyggd på vanligt sätt med bröstvärn och bankett, på vilken skyttarna kunde stå vid eld givning. Graven mäter omkr. 8 m i bredd och är omkr. 2,10 m djup. Bakom val len visar planen en halvmeters försänkning, varigenom den totala vallhöjden något ökas för det manskap, som uppehöll sig här. I Råån utmynnar ett kort stycke öster om gamla landsvägsbron den norrifrån kommande Lussebäcken. Bäcken rann, när retranchementet anlades, fram i en bred sänka, i vilken manskapet kunde uppehålla sig, säkrade mot direkt beskjut234

Befästningen ning från sjön. På Palmqvists planer leder från sänkan kommunikationslinjer, förgrenande sig till olika delar av verket och mot sjösidan skyddade av vallar. Dessa förbindelseleder blev aldrig utförda. De är helt utelämnade på den situa-. tionskarta, som uppgjordes i juli 1716. På denna uppgives manskapet ha sina kvarter i fiskarstugorna; nattetid hölls soldaterna dock inlåsta i ett båthus vid ån. Vallens långa linje bry tes av trenne framspringande bastioner, vilkas flanker

111JL' Fig. 48. Profil av retranchementet vid Råå med projekterat förgravssystem. Efter plan iyi8. Riksarkivet, Stockholm.

Fig. 49. Profil av retranchementet vid Råå med projekterat förgravssystem. Efter plan iyi6. Harens Arkiv, Köpenhamn.

möjliggjorde bestrykning av graven. Även vallens ändpunkter är utformade på samma sätt (fig. 47). I stället för den reguljära, i en spets framskjutande planen har dessa bastioner emellertid rakslutna fronter; detta beroende på, att andra uppgifter än de för bastionssystemet normala här förelåg, nämligen frontal eld givning mot mål ute i Öresund. I bastionernas flanker och fronter är kanonglug gar, embrasyrer, markerade, vilket också är fallet i de tre sågtandsavsnitt, som vallen bildar framför fiskelägets bebyggelse. På senare kartor — efter 1716 — har en mindre planändring skett, i det att den norra bastionen fått ett av tvenne faser bildat sidoskycld. För närstrid på det smala strandområdet finnes på Palmqvists karta i vallen trenne utfallsportar, vilka även återges på relationsritningar från åren 1713 och 1716.4 Framför graven skyddas portarna av smärre, vinkelformade utanverk, s. k. redanger.5 Det på utfallsportar och redanger baserade närstridsförsvaret övergavs emel lertid i samband med framläggande, troligen 1716, av ett projekt till nytt utanverkssystem. Portgenombrytningarna saknas på senare retranchementskartor, däribland den, som bifogades fästningskommissionens betänkande av år 1724. 235

Fig. 50. Detalj av plan över retranchementet vid Råå iyi8. Planen visar den projekterade förgraven med dess fem palissadrader. Riksarkivet, Stockholm.

Fig. 5/. Plan av retranchementet vid Råå med trenne bakom linjen pro jekterade skansar. Konturteckning efter plan från iyi6. Hcerens Arkiv, Kö penhamn.

Fig. 52. Redutter på stranden mellan retranchementet vid Råå och Hälsing borgs stad. Detalj av karta från år 1724. Krigsarkivet, Stockholm.

Försvenskningen På dessa, dock icke den sistnämnda, upptages i stället det projekterade nya utan verket, och tvenne av dem, en svensk från 1718,6 och en dansk, som uppgives här röra från 1716,7 är försedda med profiler, som visar utanverkets konstruktion. Utanverket utgöres av en framför befästningslinjen framdragen, starkt palissaderad förgrav av säreget slag, uppenbarligen projekterad med hänsyn till de speciella förhållanden, som rådde på platsen. Förgraven, som håller unge färligen huvudgravens dubbla bredd, eller omkr. 14 m, är lagd omkr. 6,5 m framför denna och går ned till ett djup av omkr. 1,7 m. Båda sidorna stupar brant ned mot den plana bottenytan. Som profilen på den svenska kartan fig. 48 visar, reser sig från gravens botten fem på jämna avstånd placerade spetsar, vilka icke kan tolkas annorlunda än som schematiskt tecknade palissadpålar. De når upp i höjd med den omgivande markytans plan. Då varje sådan spets får an tagas motsvara en palissadrad, innebär detta, att i förgraven skulle anbringas icke mindre än fem med varandra parallella palissadlinjer, uppsatta med omkr. 2 m mellanrum. På fortifikationskartorna markeras en palissad i regel medelst en rad av tättställda punkter. Den ringa bredd, som förgraven på originalkartorna får, har gjort det svårt att i denna få plats till fem parallella punkterade linjer. De fem palissadraderna har därför i stället ritats som tunna, heldragna linjer, vilket gör, att förgraven på kartorna ter sig som ett smalt, längdmönstrat band (fig. 50). I likhet med så många andra projekterade fortifikationsverk kom denna för grav aldrig till utförande. I terrängen saknas varje spår av en sådan anläggning, och den är icke heller markerad på ovannämnda till fästningskommissionens be tänkande 1724 fogade karta över retranchementet vid Råå. Den förut omnämnda danska kartan från Haerens Arkiv i Köpenhamn visar drag av stort intresse. Den betecknas »Neues Plan des Retrenchements bei Raa» och angives förskriva sig från 1716. Den norra bastionen har fått ändrad plan, i övrigt är linjen oförändrad. Förgraven är markerad, men profilen av den samma (fig. 49) överensstämmer icke helt med den ovan beskrivna svenska. Gra ven är betydligt smalare och visar i stället för fem blott tvenne spetsar, vilka så lunda skulle markera två palissadlinjer i graven. Partiet mellan de båda gra varna är rikligt späckat med smärre pålar, och huvudgraven har som stormningshinder spanska ryttare i stället för palissad. Det som på denna karta främst tilldrar sig intresset är emellertid, att retran chementet förstärkts med trenne skansar, lagda bakom dvs. öster om vallen, men på blott kort avstånd från denna. Två av dem, placerade nära vallens ändpunk238

B efas tning en

Fig. 59. Råå vallar en sommardag under 1950-talet. Foto Almqvist & Cöster.

ter, utgöres av kvadratiska redutter. Mellan dem ligger en kvadratisk skans, för sedd med reguljära hörnbastioner. Samtliga dessa skansar har front emot öster och ingångar vettande mot vallen. Någon motsvarighet till dessa bakom retranchementet projekterade skansar finnes icke i nu känt svenskt kartmaterial. Det är möjligt, att den danska planen utgör kopia av ett svenskt, nu försvunnet original, som då skulle innebära an läggningar till försvar av fortifikationsverket mot anfall även från landsidan. I annat fall finge den ses som ett från dansk sida skisserat uppslag, vilket skulle kunna tänkas få aktualitet i händelse av ett nytt, lyckat danskt invasionsförsök. Retranchementet vid Råå kompletterades genom uppförande av tvenne redut ter, byggda på stranden mellan Råå och Hälsingborg (fig. 52). Till fortifikationsverket hörde även vissa vad detaljerna beträffar okända byggnader och andra anläggningar, för vilka materialet togs från gårdar i Häl singborg, vilka tillhört dansksinnade borgare, som efter slaget 1710 hade flytt till Danmark. Deras gårdar togs i beslag och revs, varvid timmer och annat använd bart material överfördes till Råå för att användas vid retranchementet. Av så dana anläggningar redovisas på 1716 års situationskarta en underofficersvakt vid 239

Försvenskningen norra bastionen, en högvakt, ett kommendantshns, som ännu icke var färdigt, samt fem längs vallen spridda krutkällare.

1. Råå SFP 2 a, KRA. 2. Råå SFP 6, KRA. Kopparstick i Kongl. rådets och fält-marskalkens, herr grefwe Magni Stenbocks lefwerne i (1758). 3. Jöns Rönbeck, Anmärkningar om Hel singborgs stad, Engeströmska samlingen, KB.

240

Kopia i HSK. 4. Råå SFP 3 resp. 4 a, KRA. Den i not 2 citerade kartan har fem utfallsportar i vallen. 5. Råå SFP 3 resp. 4 a, KRA. 6. RA. 7. KX2-i,3, Haerens Arkiv, Köpenhamn.

STADENS STYRELSE OCH FÖRVALTNING

GÖSTA JOHANNESSON

BEFOLKNINGEN

^ ÄR DET GÄLLER att komma fram till en ungefärlig uppfattning

om invånarantalet i Hälsingborg, är vi för tidsperioden 1658-1718 något bättre ställda än för de äldre skedena av stadens historia. Vi har nämligen tillgång till två grupper av källor, nrantalslängder samt födelse- och dödböcker, som saknade motsvarigheter under tiden före 1658 och som tillåter oss att under iakttagande av stor försiktighet dra en del slutsatser. Hälsingborgs födelse- och dödböcker är bevarade fr. o. m. år 1688.1 De däri införda uppgifterna gäller emellertid ej bara Hälsingborgs stad utan hela Häl singborgs socken. Stadens område var under tiden 1658-1718 i stort sett det samma som under 1500-talet. Bebyggelsen var liksom då koncentrerad till strandremsan nedanför borghöjden och sträckte sig från nuvarande Trädgårds gatan i söder till nuvarande S:t Jörgens plats i norr. Antalet fastigheter inom detta område var omkr. 200, och man hade kvar den gamla indelningen i två rotar, den norra och den södra, med gräns dememellan vid Norra kyrkogatan. Stortorget tillkom först på 1690-talet. Församlingskyrka var S:ta Maria kyrka, men under denna lydde — liksom före 1658 — ej blott staden utan också Häl singborgs socken, dvs. de delar av stadens omland, som senare kom att benämnas Hälsingborgs landsförsamling. Inom Hälsingborgs socken rymdes sålunda Pålsjö, Tinkarp, Skabelycke (nuv. Sofiero), Senderöd, Gyhult, Filborna, Stubbarp, Mårtenstorp (nuv. Gustavslund) och Ramlösa. De angränsande socknarna var Aller um, Välluv och Raus. Både på grundval av antalet dödsfall och av antalet födda är det möjligt att räkna fram en siffra för folkmängden, men erfarenheten visar, att födelsetalen är en tillförlitligare grund för sådana beräkningar än dödstalen.2 Därför har födelsebokens uppgifter bearbetats för åren 1690-1719 och medeltal uträknats för fem år i sänder. För varje femårsperiod har sedan folkmängden i Hälsing borgs stad och socken beräknats med ledning av ett födelsetal av 35 promille,

243

Försvenskningen vilket har bedömts sannnolikt med tanke på vad man vet om befolkningsut vecklingen under 1700-talet. Resultatet är redovisat i tabell 1. De framräknade folkmängdsuppgifterna för Hälsingborgs stad och socken, dvs. för staden och dess närmaste omland, kan ej uppfattas annat än som mycket ungefärliga. Allt talar för att de ligger något i överkant. I födelseböckerna registrerades nämligen ej blott barn till föräldrar, som var bosatta på orten, utan också barn vars föräldrar kom från andra orter. Detta gäller t. ex. barn till ryttare, dragoner och andra soldater, till underbefäl och till enstaka offi cerare vid regementen, som tillfälligt förlagts till Hälsingborgstrakten. Under 1690-talets förra hälft var antalet födda soldatbarn relativt lågt (2-4 per år) men under tiden 1695-1699 steg det till 6-10 per år, utom 1698, då antalet var 15 stycken. Det är givet, att en sådan ökning för ett enstaka år bidrager till att driva medeltalen i höjden, då det gäller så pass små siffror som det här är fråga om. Därför måste de framräknade befolkningstalen för åren 1700-1704 anses ligga alldeles för högt, ty i underlaget för detta ryms bl. a. ej mindre än 20 soldatbarn år 1702, den högsta siffran av detta slag som noterats under den behandlade perioden. År 1705 uppvisade 14 soldatbarn, men i övrigt rörde det sig vanligen under tiden 1700-1720 om 2-8 per år, under två år om 9 stycken. Utgår man från att samtliga framräknade befolkningssiffror i tabell 1 är något för höga och att siffran för åren 1700-1704 är alldeles för hög, kommer man likväl fram till att talen, jämförda inbördes, speglar en bestämd tendens i be folkningsutvecklingen. Det förefaller sannolikt, att befolkningen i området ökat under 1690-talet och 1700-talets första decennium. Från omkr. 1710 har folk mängden åter minskat, så att siffran för femårsperioden 1715-1719 kom att ligga

Tab. 1: Fernårsmedeltal för antalet levande födda i Hälsingborgs stad och socken åren 1690-1719 Källa: Hälsingborgs födelsebok 1688-1709, 1710-1720. HSK.

År 1690-1694 1695-1699 1700-1704 1705-1709 1710-1714 1715-1719

244

Äkta födda

Samtliga födda

88 62

Beräknad folkmängd 1 2 2 1 i 1

881 137 640 881 339

311

Styrelse och förvaltning väsentligen under 1690-talets siffror. Gränsmärket i denna utveckling markeras av 1709-1710 års dansk ockupation, vilken otvivelaktigt har satt staden tillbaka, samt därtill den förödande pest som 1711 härjade i Skåne och som närmare skall skildras i det följande. Den

andra

källgruppen,

mantalslängderna,

kompletterar

på

väsentliga

punkter vad vi här kommit fram till. Den ger oss dessutom möjlighet att disku tera folkmängden i själva staden. Mantalspengar uppbars i Sverige sedan 1605 och de infördes i Skåne efter 1658. Skyldigheten att erlägga mantalspengar reglerades mera utförligt för Skåne först i Malmö recess av år 1662. Enligt denna skulle årligen av varje mans- och kvinnsperson över 14 år erläggas 3 mark. Längre fram omräknades dessa 3 mark till 24 öre smt. Adeln var befriad från denna avgift tillika med sina familjer och sina tjänare, men prästerskapet skulle låta mantalsskriva sina tjä nare. Längder över mantalspengarna eller »koppskatten» är för Hälsingborgs del bevarade fr. o. m. år 1662, dock med luckor för en del år. Dessutom finns en enstaka uppgift om antalet koppskattebetalare för år 1659. För de år då mantalslängden förlorats, kan man ibland ur Malmöhus läns landsböcker få upp gifter om antalet koppskatteskyldiga i staden.3 Mantalslängderna upplades ge nom magistratens försorg under medverkan av representanter för borgarna, och de skattskyldiga förtecknades vanligen till en början rotevis, så att en längd utskrevs för norra roten och en för södra. Sedan magistraten och kronans mantalskommissarie granskat längden undertecknades den och stadens sigill sattes under den. Till mantalspengar taxerades i staden bofasta personer som ansågs »förmögende», dvs. hade tillgångar nog att betala koppskatt, och var mellan 15 och 63 år. Vanligen upptogs också personer, som enligt gällande praxis var befriade från koppskatten, men de uppfördes då separat i en särskild avkortningslängd. Bruket härvidlag växlade dock år från år. Befrielse från mantalspengar åtnjöts bl. a. av borgmästare och råd, kronobetjänter samt kyrkans och skolans tjänare. Mantalspengar erlades ej heller av personer som med växlande teminologi i längderna karaktäriserades som »lösgångare», »förarmade», »vanföra och stac kare», »utgamla». Bakom dessa benämningar döljer sig främst personer över 63 år, samt fattiga eller ej bofasta personer. I mantalslängderna för en del år saknas emellertid uppgifter om dessa kategorier. Eli Heckscher har på goda grunder starkt ifrågasatt bärkraften hos mantals245

Försvenskningen längdernas uppgifter, när det gäller att beräkna folkmängden på en ort eller i ett givet område.4 Han hävdar, att mantalsskrivningen behärskades av främst fiskala synpunkter och endast ger besked om det antal personer som vid olika tillfällen hade tillräckligt god ekonomi för att kunna taxeras till mantalspengar. Längderna speglar m. a. o. förändringar i det ekonomiska läget, i välstånds utvecklingen, och är i detta avseende mycket värdefulla, men de ger ej en säker uppfattning om folkmängdens storlek. Heckschers kritik träffar till alla delar målet, så länge intresset knyts främst till mantalslängdernas uppgifter om antalet personer som taxerats till mantals pengar, dvs. varit »förmögende». Något annorlunda ställer sig emellertid saken i de fall, då längderna också innehåller uppgifter om antalet »förarmade» och »utgamla». Då erbjuder de otvivelaktigt ett bredare underlag för slutsatser, och i det följande kommer mantalslängderna för Hälsingborg att användas just ur denna synpunkt. Mantalslängdernas uppgifter för åren 1659-1720 är samman ställda i tabell 2. Det är självklart att man från borgarnas sida har haft intresse av att uppnå så stora lättnader som möjligt i fråga om koppskatten och därför försökt pressa ned antalet »förmögende» i längderna. Det är dock påfallande att totalsiffran för år 1662 är mycket hög, den högsta i hela tabellen. Mantalsskrivningen var då en ny och för borgarna helt säkert okänd procedur. Man har ej haft er farenhet nog att finna utvägar till möjliga lättnader. Betecknande är, att man på ett ställe i längden uppsatt två kvinnor för ett mantal med motiveringen: »fattige, står bägge för en». Med litet större rutin skulle man nog i stället ha uppfört båda som »förarmade». Just rubriken »förarmade» synes ha varit det kryphål man utnyttjat för att nedbringa antalet koppskatteskyldiga. År 1680 fick staden sålunda bakläxa på grund av att man redovisat 52 personer som »utgamla». Då myndigheterna ej kunde fritaga dem från mantalspengar, kom i efterhand ett krav på 39 daler smt. Påföljande år redovisades inga »utgamla» i 1681 års mantalslängd och i stället steg antalet »förmögende» en del. Bortser man från 1662 års siffra, torde mantalslängdernas

uppgifter om antalet »för

mögende» genomgående ligga i underkant. Av en annan anledning är stundom antalet »förmögende» för lågt. Det gäller enstaka år, då någon speciell avkortningslängd ej förts och de från mantals pengar befriade ej heller redovisats i huvudlängden. På liknande sätt har i andra fall kronobetjänterna fallit bort ur längderna. I de resonemang som i det följande skall föras rörande folkmängden i Häl-

246

Tab. 2: I mantalslängder för Hälsingborg redovisade personer åren 1659-1720 Källor: Mantalslängder i Malmöhus läns räkenskaper, KA. Räkenskaper, allm. serie, HSA: RM. År

»Förmö »Utgamla», gende» »Förarmade» 600 692

1659 1662 1663 1664 1665 1666 1667 1668 1669 1670 1671 1672 1673

Summa

Medeltal

825

133

756

712 720

788

731 655

56ia

591

576

519 623 609 605 620 6260 281°

j674

1675 1680 1681 1682 1683 1684 1686 1688 1689 1690 1691 1692 1693

145

632 768

122

731

664 727 711

113

107 85 d 71

352

347

16701675: 705

420 3^3f 387

578

577

504 534 493 53iff

106

610

585

540

573

5667

611

512 a

519 a

16861689: 588

År

»Förmö gende»

»Utgamla», »Förarmade»

595

673

705

742

23 17 26

720^ 694^ 652 658 632 616^ 627^

1694 1695 1696 1697 1698 1699 1700 1701 1702 1703 1704 1706 1707 1708 1709 1710 1711 1712 U13 1714

421

U15

439

1716 1717 1718 U19 1720

476

629 641 606

Summa

6oyh 629h

643 542

8 2

ry h, 605 643^ 665ft 65I

Medeltal 16901694: 596

16951699: 693

17001704: 623 17061709: 641

544

490 373 430

432 443

426 448

Därav 22 kronobetjänter. b Därav 12 kronobetjänter. 0 Häri inräknade 18 personer, som upptagits på särskild avkortningslängd. d Därav »utgamla»: 23 män, 30 kvinnor; »förarmade»: 8 män, 10 kvinnor. e Inga fattiga upptages. Detta kan bero på att staden 1680 fick en admonition och efterkrav på 39 daler smt för sådana utgamla, som av myndigheterna ej kunnat fritas från mantalspengar. f I siffran ingår ej de från mantalspengar befriade. 9 Häri också de från mantalspengar befriade. h Häri också gamla och fattiga. a

singborg, utgår vi sålunda från mantalslängderna för år, då såväl »förmögende» som »förarmade» och »utgamla» anges. Till detta bör läggas en uppskattning av antalet personer under 15 år, som ej medtagits över huvud taget i längderna, samt av antalet adliga personer och av prästerskapet. I Hälsingborg fanns van-

247

Försvenskningen ligen två eller tre prästmän. I staden bofasta adelsmän fanns det stundom någon enstaka, men från dem kan man i stort sett bortse. Antalet personer under 15 år brukar normalt kunna uppskatttas till ungefär en tredjedel av totalbefolk ningen. Efter dessa regler bör mantalslängdernas totalsiffror uppräknas, för att man skall komma upp i närheten av den sökta befolkningssiffran. Först och främst kan nu konstateras, att man med ledning av femårsmedeltal, uträknade på mantalslängdernas summor för »förmögende», »förarmade» och »utgamla», samt höjda för åldrarna under 15 år på nyss angivet sätt, kommer fram till en folkmängd i Hälsingborg för 1690-talet, som legat kring minst 900-1 000 personer i decenniets början och sedan stigit något eller möjligen med ett par hundratal. Under 1700-talets första decennium skulle folkmängden, ut räknad på motsvarande sätt, ha minskats med något hundratal. Dessa försiktiga beräkningar kan sammanhållas med de befolkningssiffror som för motsvarande tid uträknats för Hälsingborgs stad och socken och redovisats i det föregående. Det råder god överensstämmelse mellan de erhållna värdena i båda serierna, vad beträffar tendensen i utvecklingen: ökning under 1690-talet och sedan blott en mindre förändring under början av 1700-talet. För tiden efter 1711 uppger mantalslängderna, som framgår av tabell 2, endast antalet »förmögende». Även om man, som vi förut kommit fram till, måste betrakta dessa siffror som tilltagna i underkant, kan man konstatera, att en så pass kraftig minskning inträtt, att det ej enbart kan ha berott på sänkt välstånd utan också måste sammanhänga med minskande befolkning. Härvidlag utvisade bearbetningen av födelsesiffrorna för Hälsingborgs stad och socken en liknande trend. Hur stor folkmängden varit omkr. år 1720 är emellertid omöj ligt att säga. För beräkning av folkmängden före 1690 står endast mantalslängderna till buds. I annat sammanhang har vi kommit fram till att Hälsingborgs folkmängd under 1650-talet sjunkit, så att den år 1657 ej uppgick till mer än mellan 600 och 840 personer.5 Den äldsta bevarade uppgiften rörande antalet mantals skrivna »förmögende» och »utarmade» härrör från år 1662, då 825 personer i allt upptogs i längderna. Vi har förut påpekat att det finns all anledning att fästa stort avseende vid denna siffra. Uppräknad enligt de förut nämnda grund erna skulle den ge en folkmängd på omkr. 1 200 personer, eller i stort sett samma invånarantal som staden hade omkr. 1640. Återhämtningen efter 1650talets svåra pest, krigshändelserna och de stora ingreppen som fortifikationsarbetena innebar, skulle sålunda ha gått relativt snabbt. 248

Styrelse och förvaltning Under 1660-talet upplevde Hälsingborg, som vi längre fram skall visa, gynn samma ekonomiska konjunkturer. Tiderna var goda även under första hälften av 1670-talet. En beräkning gjord på grundval av medeltalen för »förmögende» och »utarmade» under åren 1670-1675, ger ett invånarantal på något över 1 000 personer, kanske 1 100.6 Därefter följde 1675-1679 års krig, då Hälsing borg två gånger var ockuperat av danskarna och stadens bebyggelse nedbröts i de centrala delarna. Mellan Mariakyrkan, som skonades, och Strömmen gick detta till en början ut över 33 fastigheter men sedan revs också några hus norr om Strömmen. Söder om kyrkan bröt man ned 27 fastigheter, däribland råd huset, kyrkoherdens residens och komministerns bostad. I inlagor till myndig heterna framhöll magistraten vid flera tillfällen i början av 1680-talet, att sta den »emot förra tiden icke kan räknas för annat än en handfull eller fjärdepart av en stad». Åtskilliga borgare hade under kriget flyttat över till den danska si dan och stannat där.7 Mantalslängderna för 1680-talets förra hälft upptar endast »förmögende», men de redovisade siffrorna är i jämförelse med tiden före 1675 så pass låga att

Tab. 3: Antalet avlidna i Hälsingborgs stad och socken åren 1306-1313 Källa: Band IV: 2, bilaga A. År

Män

Kvinnor

»Barn»

1706 1707 1708 1709 1710 _ d I 71 I 1712

52 65 80

83a 1 i6e 24 18 18 14

io8ö i36/ 20

*95

255

1714 UI5

4 3

Summa

48 30

Beträffande underlaget för tabellen och kategorierna »män», »kvinnor» och »barn», hänvisas till bilaga A. a Därav 61 före den 1 maj 1710. b Därav 83 före den 1 maj 1710. c Samtliga före den 1 maj 1710. d Marginalanteckning i dödsboken: »Observera, att detta år dogo här av pesten 133 personer». e Därav 85 efter den 1 juli 1711. r Därav 104 efter den 1 juli 1711. 9 Samtliga efter den 1 juli 1711. Anm.

249

Försvenskningen man måste anse detta tyda inte bara på försämrade förmögenhetsvillkor utan också på en reell minskning i invånarantalet. Medeltalet för åren 1686-1698 ger en beräknad folkmängd på omkr. 800-900 personer, men medeltalen för 1690-talet antyder att folkmängden efter hand ökat till fram mot sekelskiftet. Befolkningsmässigt har staden då återhämtat sig efter kriget. Slutligen förtjänar folkminskningen i samband med händelserna 1710-1711 att diskuteras. Tabell 3 innehåller uppgifter sammanställda ur dödboken för Hälsingborgs stad och socken för åren 1706-1715. Dödlighetssiffrorna för tiden före 1710 uppvisar inga anmärkningsvärda variationer, ej heller siffrorna för åren efter 1712. Men för åren efter 1712 ligger de lägre än förut, vilket be styrker vad vi tidigare kommit fram till, nämligen att befolkningen minskade i Hälsingborg efter 1711. Intressantast är att närmare analysera siffrorna för åren 1710 och 1711. Först bör observeras, att den stora dödligheten år 1710 till stor del inföll före den 1 maj detta år, dvs. medan staden var indragen i direkta stridshandlingar. Befolkningen torde ha utsatts för hårda påfrestningar under slutet av den danska ockupationen, medan de svenska stridskrafterna förde sina operationer allt närmare Hälsingborg, och även i samband med den danska evakueringen efter slaget vid Hälsingborg, har strapatserna säkerligen blivit över mäktiga för en del invånare, framför allt äldre och barn. Den stora dödligheten för påföljande år har delvis samband med den svåra pest, som började härja i nordvästra Skåne. En anteckning i dödboken uppger, att i Hälsingborgs stad och socken 133 personer avlidit i pest. Huvuddelen av dödsfallen detta år har inträffat efter den 1 juli, dvs. sedan pesten börjat härja i nordvästra Skåne. Motståndskraften mot sjukdomen har varit nedsatt på grund av livsmedelsbrist under vintern 1710/1711. Krigshändelserna hade nämligen medfört att en stor del av åkerarealen i Skåne lämnats osådd år 1710, vilket re sulterade i brist på viktiga födoämnen under den följande vintern och våren. I början av 1700-talet hade fall av orientalisk böldpest konstaterats i Turkiet, 1703 härjade farsoten i Ukraina, fyra år senare nådde den Polen och åren 1709 och 1710 hemsökte den de svenska östersjöprovinserna. I juni 1710 konstaterades ett fall av sjukdomen i Stockholm, troligen ditförd av flyktingar från Balticum. Under sommaren och hösten 1710 inträffade en rad dödsfall i pest i Svenska Pommern och i slutet av året blossade farsoten upp i Helsingör. Det rådde ju krigstillstånd mellan Danmark och Sverige, så att alla officiella förbindelser över Öresund var avbrutna. När diplomatiska depescher skulle föras över sundet, möttes en dansk och en svensk båt ute i sjön, där de med hjälp av tänger ut-

Styrelse och förvaltning växlade försändelserna, för att smittan inte skulle komma över till Skåne. Trots alla försiktighetsmått utbröt emellertid våren 1711 pest i Domsten norr om Häl singborg. Kyrkoherden i Allerum skickade ett bud om vad som skett, till borg mästare Sylvius i Hälsingborg, som i sin tur varskodde generaladjutant Christer Boije. Denne förde befäl över garnisonen i Hälsingborg och lät genast ställa ut vaktposter för att isolera Domsten och förhindra all trafik därifrån med om världen. Vidare förbjöds all trafik från Kullabygden till Hälsingborg. Fältskärer skickades till Domsten för att undersöka de sjuka. Men farsoten spridde sig under de följande månaderna till Bjäre, Åsbo och Luggude härader. Man stod helt maktlös gentemot den och sjukdomen måste lämnas att ebba ut av sig själv. Särskilt svårt hemsökta blev Domsten, Viken, Höganäs, Mölle och Arild, där bortåt två tredjedelar av befolkningen rycktes bort. Jämfört med detta sy nes Hälsingborg ha varit relativt skonat. Först i början av år 1712 var Skåne fritt från farsoten.8 Detta var varken första eller sista gången som Hälsingborg härjades av pest, men det är det första tillfället då man mera i detalj kan följa farsoten på dess väg till våra trakter och studera dess framfart där. För tiden före 1658 har vi påpekat, att inflyttning från landsbygden och från andra städer spelat en stor roll för befolkningstillväxten i Hälsingborg.9 En rad omständigheter tyder på att förhållandet varit detsamma även efter 1658. Tar vi t. ex. perioden 1690-1710, då folkmängden till en början synes ha vuxit och sedan ha undergått en liten minskning, kan man konstatera vid ett studium av födelsebokens och dödbokens uppgifter, att ökningen ej kan ha be rott på ett födelseöverskott i staden och dess omland. För män visar nämligen en sammanställning av antalet födda med antalet avlidna ett underskott, dvs. en för liten reproduktion av män, under åren 1690, 1693, 1697, 1698, 1701, 1705, 1706, 1708 och 1709. På motsvarande sätt kan fastställas, att reproduktionen av kvinnor varit för liten åren 1693, 1698, 1701, 1705, 1706 och 1708. Enda möjligheten att förklara, att befolkningen trots detta vuxit under 1690-talet och början av 1700-talet och sedan ej sjunkit alltför snabbt fram till 1710, blir m. a. o. att förutsätta en ej alltför ringa inflyttning. Den nedgång i folkmängden efter 1711 som konstaterats, skulle i enlighet därmed bero på väsentligen två faktorer: dels för liten reproduktion vissa år — för män åren 1711, 1714, 1716, 1717 och 1718, för kvinnor åren 1711, 1714, 1717 och 1718 — dels en väsentlig nedgång i antalet inflyttande. Det sistnämnda förhållandet är i och för sig ej 251

Försvenskningen förvånansvärt. Hälsingborg torde ej åren närmast efter 1711 ha tett sig som en särskilt lockande ort att bosätta sig på för köpmän och näringsidkare som ämnade byta hemort, och för unga män och kvinnor från den kringliggande landsbygden har staden förmodligen ej heller kunnat erbjuda samma möjlig heter till arbete och utkomst som tidigare.

Karta — upprättad av fil. dr Torsten Mårtensson — utvisande den gamla indelningen i två rotar. — Som underlag har använts en stadskarta från år ij8j. Omkr. iyoo hade både strandlinjen och skeppsbron ett annat utseende än vad kartan utvisar, och tomtindelningen vid västra delen av Stortorget var annorlunda. Den inflyttning som normalt eljest ägde rum till Hälsingborg, gav stadens be folkning en ganska heterogen sammansättning. För tiden före 1658 har vi kunnat visa, att det förutom borgare som generation efter generation bott i staden, fanns grupper av invånare som flyttat in från Själland eller från Skåne landskapens städer och landsbygd. Det är svårt att precisera hur stora grupper dessa borgare utgjort. I det följande skall emellertid i olika sammanhang klar göras, att också efter 1658 hade Hälsingborgs borgare livliga förbindelser med släktingar och vänner på Själland. Detta gällde särskilt 1660- och 1670-talen, men det kan spåras in på 1700-talet. Också de tyska, skotska och nederländska inslagen i befolkningen är dokumenterade även efter 1658. 252

Styrelse och förvaltning En liten antydan om dessa förhållanden får man i den lista som upprättades år 1709 i samband med den danska ockupationen av Hälsingborg. Då för tecknades alla de borgare som vid olika tillfällen avlade ed till den danske kungen. I allt upptogs 176 namn på listan. Av dessa var 133 infödda skåningar eller hallänningar, 21 personer var födda i Danmark, en stor del i Helsingör, ett par i Köpenhamn och de övriga på Själland och Fyn. Sex borgare uppgavs vara födda i Tyskland och dessutom omtalas personer födda i Nederländerna och Skottland. Enstaka personer sägs vara födda i Norge och Bohuslän.10 Ända fram till 1700-talets första decennium har sålunda en inflyttning till Hälsing borg pågått från det gamla danska riksområdet samt från Tyskland, Neder länderna och Skottland. Påfallande är att det i listan förekommer endast ett mycket litet antal per soner som var födda i Sverige, allt som allt blott 6 stycken, bland dem stadens skolmästare. Det är klart att personer från det gamla rikssvenska området för-

Tab. 4: Mantalslängdernas redovisning av olika befolkningsgrupper i Hälsing borgs båda rotar åren 1662, 1675 och iyoo 1662

1675

1700

131

122 126

167 142 46

—

507

450

350

85 45

68 24 25

100 102 22 31

—

Norra roten

Till mantalspengar Till mantalspengar Till mantalspengar Till mantalspengar Till mantalspengar Övriga Summa

taxerade taxerade taxerade taxerade taxerade

män kvinnor drängar pigor ammor

145

Södra roten

Till mantalspengar Till mantalspengar Till mantalspengar Till mantalspengar Till mantalspengar Övriga Summa

taxerade taxerade taxerade taxerade taxerade

män kvinnor drängar pigor ammor

76 318

261

258

Under rubrikerna »till mantalspengar taxerade män, resp. kvinnor» är sammanförda gifta och ogifta män och kvinnor samt änklingar och änkor, tillhörande borgarfamiljer, och slutligen deras söner och döttrar över 14 år. — I rubriken »övriga» ingår fattiga och utgamla personer, som ej uppförts för mantalspengar och som i längderna ej närmare specificerats. — Under rubriken »drängar» redovisas också ett litet antal gesäller. Anm.

253

Försvenskningen sökt att undgå svära den danske kungen trohet, men det ringa antalet personer av svensk börd får i alla fall betrakas som signifikativt. Det rikssvenska elemen tet i befolkningen var mera variabelt än andra grupper. De svenska myndig heternas strävan gick ut på att i städerna som kronans betjänter placera per soner av rent svensk börd. I Hälsingborg gällde detta främst tullpersonalen. De till staden kommenderade officerarna och soldaterna var vanligen svenskar eller värvade utlänningar. Angeläget var också att den skånska befolkningen lärde sig tala svenska och tänka som svenska undersåtar. Prästerskapet och skolans tjänare blev nyckelpersoner i försvenskningsarbetet och de rekryterades så långt möjligt bland rikssvenskar. Slutligen strävade man efter att bland städernas magistrater placera någon eller några svenskar som borgmästare och rådmän. Dessa frågor kommer att utförligt belysas i det följande. Mantalslängderna ger oss möjligheter att också ge några antydningar om befolkningsfördelningen och befolkningsstrukturen i Hälsingborg. Som underlag har i det följande valts längderna för år 1662 — den äldsta bevarade — för det sista fredsåret före danska kriget, dvs. år 1675, för år 1680 — första fredsåret där efter — samt åren 1700, 1711 — första året efter den danska ockupationen — och 1717. Längderna för åren 1662, 1675 och 1700 tillåter jämförelser mellan sta dens båda rotar. En sammanställning av uppgifterna i längderna har gjorts i ta bell 4. Av denna framgår att norra roten genomgående varit mera folkrik än den södra. Proportionellt har antalet drängar och pigor varit något större i norra

Tab. 5: Mantalslängdernas redovisning av tjänstefolk i Hälsingborg åren 1662, 1675, 1680, 1700, 1711, och 1717, vissa år fördelade pä de båda rotarna I norra roten År

Summa redovisade personer

1662 1675 1680 1700 1711 1717 a h

Drängar Gesäller

Pigor

825° 71 iÖ 334C

110 70

142 82

6o6d

490* 43 2d

88 61

Ammor —

—

Drängar Gesäller

Pigor

Ammor

—

Drängar Gesäller

Pigor

Ammor

. __

—

12 6 2

Därav 133 »fattiga» utan tjänstefolk. Därav 85 »fattiga» utan tjänstefolk.

254

I södra roten

c Därav 71 »fattiga» utan tjänstefolk. d Inga »fattiga» redovisas detta år.

Styrelse och förvaltning roten, medan däremot fattiga, gamla och av övriga skäl till mantalspengar ej taxerade personer varit flera i den södra. Undersökningar av mantalslängderna för andra år än de här redovisade, ger genomgående likartade resultat. I norra roten har sålunda bott flera välsituerade personer än i den södra. Torsten Mårtenssons undersökningar rörande tomtägare i äldre tid pekar också i den riktningen, att stadens förnämsta borgare gärna bosatte sig längs Storgatan från Mariakyrkan och norrut mot Strömmen.11 Tab. 6: Tjänstefolkets fördelning på hushållen i Hälsingborgs båda rotar enligt mantalslängderna för åren 1662, 1675 och ijoo 1662

1675

1700

150 84

175

131 71

Norra roten

Summa hushåll Med inga tjänare Med 1 tjänare Med 2-3 tjänare Med 4-5 tjänare Med 6 eller flera

36 23

124 27

*9 3

IOI

“9

90 19

15 6 —

Södra roten

Summa hushåll Med inga tjänare Med 1 tjänare Med 2-3 tjänare Med 4-5 tjänare Med 6 eller flera

19 18

—

113 81 16 15 — 1

Tjänstefolkets fördelning på de båda rotarna framgår ännu tydligare av tabell 5. Denna visar också att antalet pigor genomgående varit större än antalet drängar och gesäller. Ett undantag utgör år 1717, då många fler drängar och gesäller redovisas än pigor. Ökningen detta år faller så gott som helt på hant verksgesällerna. Normalt har sålunda flera hushåll i staden haft råd att hålla sig med pigor än med drängar. En piglön var också vanligen lägre än en dräng lön. Bearbetar man mantalslängdernas uppgifter angående antalet hushåll med tjänstefolk, vilket är möjligt för åren 1662, 1675 och 17°T visar det sig att mer än hälften av borgarhushållen ej haft råd med att hålla någon tjänare (se tabell 6). Över tre tjänare har ytterst få kunnat ha. Genomgående rör det sig som

255

Försvenskningen borgmästare- och rådmansfamiljer, byfogden, rika köpmän eller förmögna köpmansänkor. Bilden är densamma i längderna för 1680, 1711 och 1717- Men i längderna för 1711 och 1717 omtalas också stadens prost samt ett par av tullnärerna bland dem som hade råd att hålla sig med flera än tre tjänare. Dessutom omnämnes i detta sammanhang även ett par hantverksmästare. Efter 1711 har sålunda förmögenlietsstrukturen — såvitt detta kan utläsas ur mantalslängder nas uppgifter om tjänstefolket — förändrats något i Hälsingborg. Den bild man får av befolkningssituationen i Hälsingborg under tiden 16581718 skiljer sig sålunda ej på något sätt från den vi försökt göra oss av för hållandena före 1658. Staden var fortfarande förhållandevis liten, dess tillväxt hämmades vid ett par tillfällen av krig och ödeläggelse och antalet förmögna personer var relativt litet. Huvudmassan av invånarna levde under ganska torf tiga villkor. Inflyttningen synes ha varit en av de viktigaste förutsättningarna för befolkningstillväxten, och när stagnation inträdde i stadens tillväxt under 1710-talet, har av allt att döma denna bl. a. berott på att inflyttningen nedgått.

1. Förvaras numera i HSK. 2. Antalet födda och döda i Hälsingborgs stad och socken under åren 1688-1720 redovi sas i band IV: 2, bilaga A. 3. Landsböckerna för Malmöhus län finns i KA. Mantalslängderna ingick tidigare i lands böckernas verifikationer men är numera ut brutna ur dessa. En del mantalslängder finns i Räkenskaper, allm. serie, HSA: RM. 4. E. Heckscher, En mätare på svenska fol kets välståndsutveckling. Den mantalsskrivna befolkningen 1634-1820 (Historisk Tidskrift

Om det här varit fråga om 277 fulla hushåll, skulle invånarantalet i staden ha uppgått till omkr. 1 400 personer, men det kan ej visas, att det gällt hushåll enbart, utan säkerligen har också en del ensamma personer upptecknats. Man kan m. a. o. ej bygga några slutsatser på denna förteckning. 7. Ove Ramels inlaga 1670 18.3, General kommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, DRA. Kopiebok 1682 11.3, 27.3. 8. S. Bolin, Pesten i Skåne (Ale 1963, häfte

1933)-

9. Se band III: 1 s. 38 ff. 10. Lista 1709 22.11, TKUA Sverige A II 50, DRA. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, IV (Khvn 1958) s. 285. 11. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsing borg intill 1850, I (Kring Kärnan 1. Hbg 1939), II (Kring Kärnan 2, Hbg 1942).

5. Se band III: 1 s. 38. 6. I samband med den danska ockupationen 1676 upprättades en längd över borgerskapet. Denna upptar 168 personer i norra roten och 109 i den södra, eller i allt 277 personer (3 A: Lokalarkiver fra avstaaede Landsdele: Mandtal over Byer og Sogne i Skaane 1676. DRA).

256

3) s. 33

BORGARNA OCH DEN SVENSKA KRONAN JO

O SKILDEFREDEN 1658 innebar att hälsingborgarna skulle byta ut sin

danska nationalitet mot svensk och i fortsättningen lyda under svensk över höghet. Förändringen markerades för stadens invånare redan den 5 mars 1658, då deras nye konung Karl X Gustav ankom till staden från Själland och mottogs på skeppsbron av representanter för Skånes adel och prästerskap — de senare med biskop Peder Winstrup i spetsen — samt av Hälsingborgs båda borgmästare Jens Nielsen Kaare och Eggert Elers och fem rådmän. Under två dagar stannade kungen kvar i staden. Sedan fortsatte han sin resa till Landskrona och Malmö. I Malmö gav Karl Gustav befallning åt särskilt utsedda kommissarier att ordna en rad praktiska frågor i samband med att de skånska provinserna nu skulle vara »inkorporerade med Sveriges krona». Därvid skulle bl. a. skåning arna sig till »K. M:t och dess arvingar med ed och homagio krafteligen för binda». Kommissarierna skred raskt till verket och redan i slutet av mars kalla des representanter för provinsens adel och prästerskap att jämte fyra eller sex borgare från varje stad och en bonde från varje socken infinna sig i Malmö den 14 april, försedda med vederbörliga fullmakter att deltaga i edsavläggelsen och hyllningen. Den 16 april 1658 avlade adel, borgerskap och allmoge trohetsed inför kommissarierna på Malmö rådhus under högtidliga former, och fyra dagar senare ägde prästerskapets edsavläggelse rum på samma plats.1 Kommissariernas kallelse hade upplästs den 10 april för borgerskapet på Häl singborgs rådhus. Inför borgmästare och råd utsågs då fyra ansedda och välsituerade män, köpmännen Oluf Michelsen, Reinhold Brüning, David Giedde och Casper Vogt, till stadens fullmäktige. I deras fullmakt, som försågs med stadens sigill, sades att de skulle »hylla och svärja Hans K. M:t, som vi städse för vår allernådigste Herre och Konung skall erkänna och med underdånig skyldighet skall befinnas hörsamma och lydiga, och det så fullkomna som om vi 18-689883

Hälsingborg IV: 1

257

Försvenskningen själva samtliga tillstädes varit». I eden på Malmö rådhus, vilken finns i behåll, lovade borgarna att vara Karl X Gustav och hans ätt hulda och trogna, att främja konungens och rikets bästa, avvärja dess skada och fördärv och städse bevisa sig som trogna undersåtar, »ej sparandes gods, liv och blod, varest det för K. M:t och hans land och rike kan behov göras».2 I Roskildetraktaten hade intagits en bestämmelse att de från Danmark av trädda riksdelarna, när de inkorporerades med Sveriges krona, skulle hållas vid sin »vanliga rätt, lag och gamla privilegier och friheter», såvida dessa ej stred mot de svenska »leges fundamentales» (fundamentallagarna). Uppgiften att organisera förvaltningen i de nyvunna provinserna anförtroddes i första hand den nyssnämnda skånska kommission om tre medlemmar, som Karl X Gustav tillsatte i mars. De skulle bl. a. ta del av de olika städernas privilegier, för att konungen skulle kunna bekräfta dem i enlighet med fredstraktatens lydelse.3 Redan den 16 april 1658 utfärdades emellertid det första svenska privilegiebrevet för Hälsingborg. I detta utlovade Karl X Gustav staden sin kungliga nåd och beskydd och tillförsäkrade borgerskapet rätt att idka handel och sjöfart som andra hamn- och stapelstäder i riket samt att fritt få importera salt. Dessutom erhöll stadens magistrat rätt att njuta s. k. källarfrihet.4 Detta privilegiebrev bekräftade ej äldre danska privilegier och den stora frågan för hälsingborgarna var, i vilken utsträckning dessa fortfarande skulle kunna betraktas som giltiga. Allt hängde tydligen på i vad mån de äldre rät tigheterna ansågs strida mot Sveriges »fundamentallagar». Frågans lösning un derlättades ej av att det rådde oklarhet om vad som skulle betraktas som pri vilegier och friheter under dansk tid. Borgmästare och råd i Hälsingborg fat tade begreppet privilegium i mycket vid bemärkelse. När man 1648 skulle insända sina privilegier och iordningställde en avskrift av dem, hade man tagit med ej blott privilegiebrev i egentlig mening utan också den medeltida stads rätten i utdrag, en rad kungliga plakat och förordningar, som varit staden till gagn, samt instruktionen för stadens underfogde. Fredrik II :s bekräftelse på stadens privilegier, utfärdad i november 1648, var hållen i allmänna ordalag och preciserade inte vad som enligt K. M:ts mening var privilegier eller ej. Problemet om den gamla stadsrättens giltighet har varit uppe till diskussion vid detta tillfälle, men något avgörande kom ej heller till stånd på denna punkt.5 Det äldsta svenska uttalandet om Hälsingborgs stadsprivilegier gjordes av en av medlemmarna i 1658 års skånska kommission, riksrådet Christer Bonde. I den

258

Styrelse och förvaltning relation han i augusti 1658 tillställde konungen, omtalade han att han låtit ta avskrifter av städernas privilegiebrev och därvid funnit bl. a. att Hälsingborgs privilegier var »hel korta» och ej förmälde något »synnerligen mer än att de skall njuta köpstadsfrihet».6 1648 och 1663 års avskrifter av Hälsingborgs pri vilegier, gjorda på magistratens föranstaltande, är ingalunda, »helt korta» utan tvärtom ganska vidlyftiga. Bonde har tydligen funnit, att endast en mindre del av deras innehåll, framför allt vad som gällde städernas ekonomiska rättigheter, kunde betraktas som privilegier. Hans ståndpunkt stämde alltså ej överens med magistratens. Bonde var president i kommerskollegium och får anses representa tiv för inställningen på högsta ort. Hos den svenska kronans företrädare stötte sålunda Hälsingborgs magistrat på samma kallsinnighet för vad de själva be traktade som stadens friheter och rättigheter, som de tidigare mött år 1648 hos den danska kungamakten. Den dansk-svenska brytningen på hösten 1658 lade hinder i vägen för att privilegiefrågan skulle kunna föras närmare sin lösning. Kriget upptog helt den svenska regeringens intresse. I freden i Köpenhamn 1660 utgick man från Roskildefredens principer och i traktaten inflöt också på nytt bestämmelsen om att gammal lag och gamla privilegier skulle tillämpas i Skåne, såvida de ej stred mot Sveriges fundamentallagar. Vid 1660 års riksdag anhöll följaktligen repre sentanterna för Hälsingborg att »staden förunnade privilegier och kungliga resolutioner» skulle bekräftas av K. M:t. Formuleringen ger vid handen, att man i sin anhållan åter inbegripit ej blott rena privilegiebrev utan också andra kungliga plakat och förordningar. Förmyndarregeringen för Karl XI resolve rade på denna framställning, att staden under kungens omyndighet skulle förbli i besittning av sina gamla privilegier och rättigheter. Vid uppnådd myn dighet kunde sedan Karl XI revidera dem, varvid man kunde förmoda att de »hellre skola varda förbättrade än förminskade.»7 Därmed skulle privilegiefrågan egentligen ha varit avförd ur diskussionen fram till år 1672, då Karl XI blev myndig. Men så blev ej fallet. Redan i november 1661 fick generalguvernören Gustav Otto Stenbock ett brev från förmyndarregeringen, som åter aktualiserade privilegiefrågan. Denna var sär skilt brännbar för den skånska adeln, vars gamla danska privilegier i många avseenden var fördelaktigare än de svenska. Men också städernas privilegier ställdes under debatt. Förmyndarregeringen uttalade som sin mening att de skånska städerna skulle få åtnjuta »vad dem genom pakterna tillkommer» men att man måste noga tillse och ta hänsyn till »vad fundamentallag kallas», ty

^59

Försvenskningen målet borde vara att invånarna i de erövrade provinserna skulle »så småningom bringas till likhet med andra svenska undersåtar». I detta syfte skulle general guvernören nu låta göra en sammanställning av alla »handfästningar, recesser, privilegier, rätt, gamla bruk, hävd och rättigheter eller annan dess likt», ta reda på under vilka omständigheter de olika rättigheterna beviljats samt pröva »huruvida sådant står med de svenska privilegierna att förena».8 Svensk »fundamentallag» skulle alltså ges företräde framför de gamla pri vilegierna. Denna inställning höll de svenska myndigheterna sedan allt framgent fast vid, så att ännu 1693 kunde generalguvernören Rutger von Ascheberg i sin ämbetsberättelse framhålla, att det i Roskilde- och Köpenhamnstraktaterna var »vidhängda några ordeformer som syntes därjämte konservera landets inbyggare allt framgent vid den form och styrelse som de uti de danska tiderna voro vana vid». Mot detta borde emellertid enligt Aschebergs mening alltid ställas »K. M:ts höga rätt, som dock var uti traktaterna med särdeles expression och uti de orden ’Sveriges fundamentallag’ reserverat». Det vore »vrång uttydning» att låta Skånelandskapens invånare förbliva vid sina »vanliga skick, lag, ordningar, förmenta privilegier» och annat slikt.9 Till en början lyckades dock de skånska städernas borgerskap hävda sin stånd punkt gentemot den svenska i privilegiefrågan. En ny skånsk kommission — också den med tre ledamöter — tillsattes i juli 1662 för att undersöka, huru de skånska privilegierna bäst skulle kunna »accommoderas» efter de svenska. I september kallade kommissionen Skånes adel, präster och borgare till ett möte i Malmö, och den 18 september 1662 förelåg mötets beslut sammanfattade i Malmö recess. Denna innebar en för skåningarna ej ofördelaktig kompromiss. Borgarna hade dock visat sig medgörliga på en rad punkter, bl. a. därför att de upptäckt att om de lät inkorporera sig i det svenska riket, skulle de få represen tation på de svenska riksdagarna och därmed inflytande på de beslut rörande skatter som borgarståndet fattade.10 Men i privilegiefrågan begärde de skånska städernas borgare att de skulle få bli behållna vid den »lag som de är uppfödda vid och dem alla bekant» och att de skulle få behålla den »politi» som inneslöts i deras stadsprivilegier samt i »landets konstitution och gällande recesser». De försökte alltså åter slå vakt om den gamla danska lagstiftningen, ej blott om privilegierna i egentlig mening. Kommissarierna avgav en särskild resolution på borgarnas krav och medgav dem rätt att »icke dragas ifrån deras vanliga lag och rätt» och att få bli behållna vid »alla sina välfångna rättigheter och friheter».11 Om den svenske konungens

260

Styrelse och förvaltning

Denna järnbeslagna ekkista förvaras på Hälsingborgs museum. Förutom år talet 1658 är på framsidan målade rikskanslirådet Schering Rosenhane d.ä:s och hans hustru Beata Sparres initialer och vapensköldar. Schering Rosen hane anlitades av Karl X Gustav i diplomatiska uppdrag av olika slag, och han var bl. a. en av Sveriges representanter vid fredsförhandlingarna med Danmark-Norge i Köpenhamn 1660. Sedermera var han ledamot av 1662 års skånska kommission och deltog i lantdagen i Malmö detta år.

höga rätt och Sveriges fundamentallagar namnes inte ett ord i resolutionen. Borgerskapet hade denna gång tagit hem spelet. Förmyndarregeringens befallning från november 1661 effektuerade Stenbock först i slutet av år 1662. Då erhöll exempelvis Hälsingborgs magistrat befallning att låta utskriva två kopior av stadens alla privilegier, både av de gamla danska privilegierna och av vad som beviljats staden efter övergången till svenska kro nan. Avskrifterna skulle bekräftas med stadens sigill. Den 15 november erkände magistraten mottagandet av denna befallning. Kopieringsarbetet påbörjades ge nast och den 15 januari 1663 daterades avskrifterna. I dessa intogs allt vad man medtagit i 1648 års avskrift och därutöver av danske kungen utfärdade förord ningar från tiden 1648-1658 samt fem brev utställda av K.M:t eller svenska myndigheter efter 1658.12 Magistraten har sålunda hållit fast vid sin tidigare vida tolkning av begreppet privilegier, och den har säkerligen uppmuntrats där till av den skånska kommissionens resolution vid lantdagen i Malmö. Utsikterna 261

Försvenskningen torde ha bedömts ganska ljusa för att erhålla bekräftelse på alla lagar och kung liga brev som på något sätt lände staden till gagn. Emellertid fördes denna sak ej vidare. Ej heller utfärdades någon bekräftelse av Hälsingborgs privilegier omedelbart när Karl XI blev myndig, utan först i samband med kungakröningen år 1676, varvid man anslöt till den gamla tradi tionen att en konung vid sin kröning utdelade nådevedermälen av olika slag. Brevet är daterat den 15 april 1676 och det anknyter strikt till den ståndpunkt som tidigare varit den officiella svenska. Hälsingborgs »välfångne privilegier, fri heter och resolutioner» bekräftas nämligen av konungen, dock endast i den mån de ej strider mot den svenska handelsordningen av år 1617 eller andra »fundamentala rikets lag och stadgar».13 Fullmyndig konung hade m. a. o. ej in friat de förhoppningar som förmyndarregeringens resolution vid 1660 års riks dag förmodligen hade väckt hos Hälsingborgs borgerskap. I dansk tid representerades K. M:t gentemot borgarna dels av stadens byfogde, dels och framför allt av kronans länsman. Danske kungens länsman på Hälsing borgs slott innehade militärt befäl men utövade också en rad administrativa befogenheter inom Hälsingborgs län, ej minst gentemot Hälsingborgs stad. När under

1650-talet

Hälsingborgs

fästning

moderniserades

och

utbyggdes

utnämndes vid länsmannens sida en särskild kommendant.14 Efter 1658 bibehölls under rätt lång tid uppdelningen av förvaltningen på dels en militär kommendant, dels en länsmyndighet. Under 1660- och 1670-talen hade Hälsingborg ofta en rätt stor garnison och fästningen var krigsrustad. Kommendant i Hälsingborg var befälhavaren över fästningens och stadens gar nison och han hade vanligen överstes eller överstelöjtnants grad. Efter 16751679 års krig förlorade fästningen sin betydelse och demolerades. Den garnison som fortfarande hölls i Hälsingborg, bestod vanligtvis av ett mindre detachement ur Landskrona garnison och kommendant i staden var i regel en kapten eller major.15 Den danska kronolänsorganisationen ledde sitt ursprung tillbaka till medel tiden. Vid övergången till svenska kronan 1658 överlämnades varje slott och län för sig av sina danska innehavare till den svenska kronans representanter. Un der den svenska kronan bestod den traditionella danska länsindelningen blott en kort tid. I västra Skåne hade man haft tre län: Malmöhus län, Landskrona län och Hälsingborgs län. År 1659 erhöll Wilhelm Muschamps Hälsingborgs län och samtidigt introducerades den redan i 262

december

1661

svenska titeln

förändrades länsindelningen

landshövding. genom

Men

att Hälsing-

Styrelse och förvaltning borgs, Landskrona och halva Malmöhus län lades samman till ett nytt län och till landshövding över detta utnämndes Peder Hammarskiöld, som år 1666 efter träddes av Augustin Leijonskiöld. Förändringen innebar att Hälsingborgs slott ej längre blev residens för länets styresman utan denne flyttade till Landskrona. Det nya länet desorganiserades genom 1675-1679 års krig, då Hälsingborg och de delar av norra Skåne som tidvis befann sig i dansk hand, styrdes av en dansk amtmand, som till en början residerade i Kristianstad och senare i Hälsing borg. Denna post bekläddes av Ove Ramel. Efter kriget reorganiserades ej Häl singborgs, Landskrona och Malmöhus län utan landshövdingedömet försvann.16 Länsorganisationen återupprättades först 1719. Upprättandet av svensk styrelse över Skånelandskapen medförde en admini strativ nybildning, i det att år 1658 ett generalguvernement bildades av Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm — sistnämnda ö avträddes dock till Danmark år 1660. Generalguvernören hade sitt säte i Malmö och han utövade den högsta civila och militära myndigheten under K. M:t inom generalguvernementet. Under honom lydde landshövdingarna och kommendanterna. Generalguvernörsposten bekläddes först av fältmarskalken Gustav Otto Stenbock (1658-1664) och fältmarskalken Gustaf Banér (1664-1669), men sedan indrogs generalguvernörsposten. Först vid krigsutbrottet 1675 återbesattes den och dess innnehavare blev nu fältmarskalken Fabian von Fersen (1675-1677), fältmarskalken Göran Sperling (1677-1679) och friherren Johan Gyllenstierna (1679-1680). Generalguvernörerna vidarebefordrade — ofta med landshövdingarna som mellanhänder — kungliga förordningar, plakat och påbud till städernas magi strater och vakade över att de efterlevdes. De hade uppsikt över alla delar av den civila förvaltningen, också i fråga om ärenden rörande kyrka, skola och hospital, och handlade dessutom militära frågor. Generalguvernörerna reste ofta runt i generalguvernementet, förhandlade med magistrater och borgerskap på allmän rådstuga och gav förhållningsorder i olika frågor på platsen. De kunde också kalla representanter för städerna till residensstaden för överläggningar. På K. M:ts vägnar utfärdade generalguvernörerna fullmakter för rådmän och andra kommunala tjänstemän samt ibland också för kyrkliga befattningshavare. Städernas räkenskaper över uppbörden av kronoutskylder insändes till generalguvernementskontoret, där de granskades, och likaså reviderades där räkenska perna för kyrkor, skolor och hospital. Generalguvernörerna övervakade också städernas hantverkare och deras ämbetsorganisationer. Till generalguvernören vände sig å andra sidan borgarna med sina klagomål.

263

Försvenskningen Hos honom besvärade man sig över magistratens åtgärder, vilket vanligen ledde till att generalguvernören infordrade förklaringar från dem man klagat på. Magistraterna besvärade sig hos generalguvernören över intrång i hemstadens näringsliv från andra städers sida, över olaga konkurrens från utsocknes hant verkare osv. Man begärde generalguvernörens »handräckning» och assistens gent emot tredskande borgare eller andra som ej ville efterleva gällande lag eller satte sig upp mot magistratens beslut. När generalguvernören skulle resa till Stockholm, var det vanligt att magistraterna passade på att hos honom anhålla om att han skulle föra stadens talan i någon aktuell fråga inför K. M:t eller understödja någon framställning till något av de centrala ämbetsverken. Rådstuguprotokollen är en enda fortlöpande exempelsamling på olika åtgärder och insatser från generalguvernörernas sida. Övergången till Sverige innebar för borgerskapet att man mera konsekvent fick tillfälle och rätt att sända befullmäktigade ombud till möten där frågor av allmänt intresse för städerna behandlades. Sådana möten hölls först och främst dels inom länen under landshövdingarnas ledning, dels inom generalgu vernementet på kallelse av generalguvernören. Men dessutom fick städerna rätt att sända fullmäktige som deltog i borgarståndets förhandlingar vid de all männa riksdagarna. Som vi förut nämnt kallade 1658 års skånska kommission ombud från de skånska städerna till ett möte i Malmö i april 1658, där man skulle behandla frågor i samband med Skånelandskapens övergång till den svenska kronan. Från varje stad kallades fyra eller sex »beskedliga» män och vi har sett att fyra borgare sändes från Hälsingborg.17 Ett liknande syfte hade den lantdag som 1662 års skånska kommission kallade till Malmö i september 1662 och dit bl. a. varje stad skulle sända 1-4 ombud allt efter stadens betydenhet. Hälsingborg sände fyra deputerade, vilka alla vid mötets slut satte sina namnteckningar under Malmö recess den 18 september 1662: borgmästare Eggert Elers, råd mannen Anders Jörgensen samt borgarna Sten Mauritzen och Peder Hansen. Namnlistan visar, att både magistraten och det meniga borgerskapet varit re presenterade. De medförde stadens sigill, som trycktes under beslutet.18 Generalguvernören Gustaf Banér kallade i april 1668 ombud för de skånska och blekingska städerna till ett möte i Malmö. En utbyggnad av provinsens fästningar var aktuell och för detta ändamål behövdes 3 000 daler smt. Vid mötet fördelades detta belopp på de olika städerna. Hälsingborg representera des här endast av ett ombud, borgmästaren Bendt Pihl.19 Till detta möte hade 264

Styrelse och förvaltning kommit endast städernas ombud. I november följande år kallade emellertid Banér till en lantdag i Malmö, gemensam för ständerna i Skåne, Blekinge och Halland. Från städerna skulle sändas en magistratsperson och en borgare. Denna kallelse ledde i Hälsingborg till en häftig strid, vars huvudperson var borgmästaren Bendt Pihl, en man som lät åtskilligt tala om sig vid flera till fällen. Man hade uppdragit åt stadens äldste — en institution vars historia närmare skall skildras längre fram — att dels uppsätta de besvär som stadens ombud skulle medföra till lantdagen, dels lämna förslag till ombud för borger skapet. Magistraten utsåg som sin representant rådmannen Sten Mauritzen. De äldste framförde två kandidater till deputerade för borgerskapet: borgarna Niels Nielsen och Niels Jensen Morsing. Bendt Pihl var vid denna tidpunkt intres serad av att förvärva sätesgården Billesholm — en affär som utförligt skall be handlas i annat sammanhang — och han önskade själv få fara till residens staden för att främja sina intressen. Han betraktade Sten Mauritzen som sin arge motståndare, protesterade mot valet och insamlade bland sina anhängare inom borgerskapet namnunderskrifter på en protestlista. Under den närmaste tiden följde häftiga kontroverser mellan Bendt Pihl och främst Sten Mauritzen, men Pihls motståndare vann denna gång. Till lantdagen reste som magistratens representant Sten Mauritzen och som borgerskapets ombud köpmannen Peter Kniphof, också han en av Bendt Pihls motståndare.20 Detta var det första kända tillfället, då det i Hälsingborg stått strid om representationen på allmänna möten, men det skulle ej bli det sista. Seden att kalla provinsmöten hölls vid makt även under den tid, då generalguvernörsposten stod obesatt. I generalguvernörens ställe kallade lands hövdingarna var i sitt län till möten. I Kristianstad höll sålunda landshöv dingen Magnus Durell ett möte i april 1671. I november 1673 höll landshövding Augustin Leijonskiöld ett möte i Landskrona för beviljande av kontribution till underhållet av fyra kompanier ryttare. Dit sändes från Hälsingborg två befullmäktigade ombud, rådmannen Sten Mauritzen, vald av magistraten, och borg aren Niels Nielsen, utsedd av borgerskapet.21 När generalguvernementet åter blivit organiserat under Fabian von Fersen, kallade denne till en lantdag i Malmö i mars 1676. Där diskuterades bl. a. en allmän kontribution från de skånska städerna. Hälsingborg representerades vid detta tillfälle av sin borgmästare Gabriel Hilleton och borgaren Adolf Kraemer. Borgarståndet utsåg på denna lantdag en rad utskott för olika uppgifter och Hilleton deltog i en del av dessa, Adolf Krasmer i ett.22

265

Försvenskningen I Danmark hade borgerskapet under 1500-talet och 1600-talets förra hälft ej haft någon fast representation vid herredagar och riksdagar utan endast spo radiskt kallats till mötena. Enväldets genomförande i Danmark år 1660 fick till följd att riksdagar ej mera inkallades. Borgarna i de svenska städerna hade i detta avseende en bättre ställning än sina danska bröder genom att man var representerad vid de allmänna riksdagarna och där utgjorde ett särskilt stånd. Även sedan det kungliga enväldet organiserats i Sverige under 1680-talet, sam mankallades det oaktat riksdagar också i fortsättningen, relativt ofta under Karl XI :s tid och vid enstaka tillfällen under Karl XII:s regering. Övergången till Sverige innebar därför för de skånska städernas borgerskap att man 1 likhet med sina svenska ståndsbröder blev stadigvarande representerad på riksdagarna, men utvecklingen dithän gick i etapper. De skånska städerna fick ej omedelbart tillträde till borgarståndet. Till 1660 års riksdag — i samband därmed Karl X Gustavs högtidliga »likprocess» — kal lades visserligen Skånes adel, präster och borgare, men deras representanter fick ej besegla riksdagsbeslutet, ty de skånska provinsernas ställning inom det sven ska riket var ännu oklar. Som befullmäktigade ombud sände Hälsingborg till denna riksdag borgmästaren Henrik Mårtensson och borgaren Casper Vogt. Dessa två deltog ej i riksdagens förhandlingar men de överlämnade till K. M:t stadens besvär och fick en kunglig resolution på dem.23 Lantdagen i Malmö 1662 innebar ett första viktigt steg till Skånelandskapens inkorporering i det svenska riket. Sjutton städer i de skånska provinserna har undertecknat Malmö recess. Därmed åtog de sig en rad pålagor som vunnit hävd i Sverige, t. ex. lilla tullen och mantalspengarna, men därigenom öppnades också vägen för det skånska borgerskapet till den svenska riksdagen. Vid 1664 års riksdag »introducerades» de skånska städerna. K. M:t hade låtit upprätta en ny rangordning mellan rikets städer, nödvändiggjord av att de erövrade pro vinsernas städer också skulle deltaga. Man hade utgått från storleken av stä dernas kronoutskylder och på denna grund fick Landskrona och Malmö femte resp. sjätte platsen bland rikets städer, närmast efter de förnämsta svenska städerna och före de finländska. På femtonde till och med nittonde platserna följde Halmstad, Kristianstad, Hälsingborg, Ronneby och Ystad i nu nämnd ordning. Lund fick det 32:a rummet och de tre sista platserna, nummer 95-97, intogs av Falkenberg, Kungsbacka och Simrishamn.24 Denna rangordning rubbades något, när staden Karlskrona tillkom. Då änd rades Hälsingborgs platsnummer från

266

17 till

18.

Karlshamn inplacerades

Styrelse och förvaltning däremot efter Hälsingborg. Men sedan bibehölls den uppgjorda ranglistan. År 1696 ville Ystad intaga Hälsingborgs plats vid riksdagarna, men detta försök av visades av Hälsingborgs magistrat bl. a. med motiveringen att den senare staden alltid »varit i konsideration för det kungliga slott som där vid uppbyggt varit» och att staden fortfarande hade kommendant samt i bakugnspengar — en accis — erlade högre belopp än Ystad.25 Alltsedan 1634 års regeringsform utfärdades, kallade man genom kungliga brev till riksdag från varje stad en borgmästare samt en rådman eller annan »förnäm borgare». Val av riksdagmän kunde förrättas vid allmän rådstuga, men det var ej ovanligt att »stadens äldste» spelade en framträdande roll vid nomi neringen. Magistratens inflytande på valet var i regel stort, allra helst som kallelserna var så formulerade, att staden kunde representeras av två magistratspersoner, ej nödvändigtvis av en magistratsledamot och en borgare. Ofta nöjde sig städerna på grund av att de själva skulle stå för resekostnaderna, med att sända blott en representant och då vanligen en magistratsperson. Från tid till annan kunde antalet representanter för en stad växla ganska mycket. De valda riksdagsmännen försågs med fullmakter som utställdes antingen av magistrat och borgerskap i förening eller av magistraten ensam eller av menig heten ensam. Bruket växlade. Två eller flera städer kunde förena sig om en och samma riksdagsman — vilket innebar besparingar i fråga om resekostnaderna — och då utfärdade vanligen varje stad en fullmakt för honom. I samband med valet beviljade borgerskapet i regel reseersättning, »herredagspengar», åt de valda. Storleken av denna ersättning växlade med den valdes sociala ställning. En borgmästare kunde sålunda få 300 daler smt, en rådman 200 daler smt men en vanlig borgare blott 100 daler smt. I samband med valet uppmanades dess utom »stadens äldste» eller borgerskapet att till magistraten inlämna förslag till besvärspunkter som riksdagsmännen skulle medföra till riksdagen för att erhålla K. M:ts resolution på dem. Vid riksdagarna brukade borgarståndet sam fällt framlägga sina »generalbesvär», vilka utarbetades vid riksdagen, men dessutom stod det de enskilda städerna fritt att också framlämna egna besvärs punkter. Vid riksdagen i Stockholm 1664 representerades Hälsingborg av två magistratspersoner, nämligen borgmästaren Henrik Mårtensson och rådmannen Anders Jörgensen. Deras fullmakt daterades den 17 april och försågs med sta dens sigill. I samma månad insändes till generalguvernören de besvärspunkter som staden ville under generalguvernörens tillstyrkan framföra hos K. M:t. Om 267

Försvenskningen de båda riksdagsmännens verksamhet vid riksdagen vet vi blott, att borgmästare Mårtensson deltagit i det sekreta utskottet.26 Om Hälsingborgs riksdagsmän vid 1668 års riksdag i Stockholm vet vi ej heller mycket. Magistratens med stadens sigill försedda fullmakt utfärdades den 14 maj 1668 och var ställd på borgmästaren Bendt Pihl och rådmannen Sten Mauritzen. Riksdagen samlades i juli. De båda hälsingborgarna synes ej ha spe lat någon mera framträdande roll inom borgarståndet, i varje fall invaldes de ej i något av riksdagens utskott.27 Först i september beslöt man i Hälsingborg att bevilja en särskild »Stockholms rejseskatt» för riksdagsmännens räkning. Detta torde dock ej ha skett utan svårigheter och protester från borgerskapets sida. Inför 1669-1670 års skånska kommission, som i mars och april 1670 förläde sin verksamhet till Hälsingborg, krävde man nämligen att de gångna årens riks dagsmän skulle åläggas att redovisa för »vad de i Stockholm, på resan upp och ned förtärt» eftersom man beviljat en »stor post pengar» men ej fått »synnerlig underrättelse» om hur pengarna blivit använda.28 Också vid senare tillfällen ondgjorde sig borgarna över de dryga kostnaderna att hålla riksdagsmän i Stock holm. Kring 1672 års riksdagsmannaval blåste det upp till strid. Riksdagskallelsen upplästes på rådstugan i början av maj och borgerskapets »äldste» fick i upp drag att göra ett utkast till stadens riksdagsbesvär. I slutet av månaden skulle riksdagsmän väljas på extra ordinarie rådstuga. Med de äldstes samtycke före slogs till riksdagsman den ene av staden två borgmästare, Anders Ekebohm, och då också magistraten som sin representant stannade för denne, såg det ut som om Hälsingborg denna gång skulle få blott en riksdagsman. Men stadens andre borgmästare, Bendt Pihl, ansåg sig själv ha viktiga affärer att uträtta i Stockholm — det gällde ej blott den förut nämnda Billesholmsaffären utan också en omfattande process mot kreditorerna i hans avlidne kompanjon Fred rik Povelsens dödsbo — och han erbjöd sig att på egen bekostnad resa upp till riksdagen, om han valdes i stället för Ekebohm. Bendt Pihl utnyttjade alltså borgarnas missnöje med utgifterna för riksdagsmännens resor och hade dess utom ett personligt motiv: Ekebohm var hans motståndare och han var rädd för att ge honom fältet fritt i Stockholm. På rådstugan den 11 juli fick Pihl stöd av sina anhängare bland borgerskapet med bröderna Svend och Jeppe Pihl i spetsen. På rådstugan lyckades gruppen genomdriva, att en av Bendt Pihls anhängare, vinhandlaren Johan Ennes d. y., utsågs att vara stadens andre riks dagsman. Emellertid avsade sig Johan Ennes uppdraget och först i oktober, då

268

Styrelse och förvaltning riksdagen hade pågått i sex veckor, utsågs i hans ställe borgaren Niels Jensen Morsing. Anders Ekebohm reste till Stockholm som Hälsingborgs riksdagsman och i augusti 1672 beviljades honom som respengar det sedvanliga beloppet på 300 daler smt. Anslaget höjdes i juni 1673 med ytterligare 150 daler smt, eftersom Ekebohm tvingats stanna kvar i viktiga värv så länge. Dessa anslag be viljades på rådstugan, när Bendt Pihl ej var närvarande. Trots att han ej blivit vald, reste nämligen Bendt Pihl också upp till Stockholm senare under riks dagen. Någon fullmakt som riksdagsman fick han naturligtvis inte, men han försökte skaffa sig en ersättning för denna. Sedan Ekebohm rest upp till riks dagen och Pihl sålunda befriats från sin antagonist, utnyttjade han ett tillfälle då han var den ende magistratspersonen som var närvarande på rådstugan för att få ett intyg från borgerskapet, bland vilka han hade en stor del av sina anhängare. Bendt Pihl läste upp för de församlade några attester från enskilda personer om hans välförhållande, och sedan gjorde de församlade ett uttalande om att man »intet vet att beskylla herr borgmästaren annat än gott utan att de honom på alla sätt haver att betacka». Under intyget sattes stadens sigill. Två av Pihls motståndare, köpmännen Peter Kniphof och Niels Nielsen försökte tränga sig in på rådstugan under sammankomsten, men de avvisades på borg mästarens befallning av stadstjänarna. Med det utfärdade intyget på fickan reste Bendt Pihl, möjligen i sällskap med Niels Jensen Morsing, upp till Stockholm i mitten av oktober. Hans man övrer förstärkte ej på något sätt Hälsingborgs representation vid 1672 års riks dag. Niels Jensen Morsing synes ej ha deltagit i riksdagsarbetet. Hade Bendt Pihl hoppats att genom honom utöva något inflytande, så kom hans förhopp ningar på skam. Det blev alltså Anders Ekebohm ensam som i realiteten före trädde Hälsingborg vid riksdagen.29 Valet till den nästa riksdagen, som hölls år 1675 i Uppsala, synes ha gått lugnt till i Hälsingborg. Riksdagskallelsen utgick redan i juli 1674 och alla de strider som rördes upp i staden kring Bendt Pihl hade lett till att denne suspenderats från sitt borgmästarämbete i maj samma år. Såvitt vi kan se utan opposition utsågs den andre borgmästaren, Anders Ekebohm, att ensam vara stadens riksdagsman och fullmakt utfärdades för honom den 15 augusti 1675. I denna framhölls också att riksdagskallelsen visserligen påbjudit att från varje stad skulle sändas två riksdagsmän — en borgmästare samt en rådman eller annan »beskedlig» borgare — men att staden, som hårt pressades av en stor 269

Försvenskningen garnison och inkvartering av rytteri ej ansåg sig ha råd att sända flera än sin borgmästare. Vid riksdagen deltog Ekebohm ej blott i sekreta utskottets för handlingar utan också i tre andra utskott.30

Traditionellt hade Hälsingborgs borgerskap nära förbindelser med befolk ningen på Själland. Många borgare hade flyttat in från Själland, andra hade t. ex. genom giftermål blivit befryndade med själländare. På praktiskt taget alla näringslivets områden hade kontakterna mellan Nordvästskåne och Själland varit livliga före 1658. Hälsingborg och Helsingör drog fördelar av sin torg gemenskap, och färjetrafiken över sundet fortsatte i oförminskad omfattning efter 1658. Förbindelser av detta slag bryts ej så lätt, och även om de svenska myndigheterna på olika sätt försökte förhindra eller försvåra kontakterna med Danmark, vidmakthöll hälsingborgarna sina goda relationer till vänner och släktingar på andra sidan Öresund. Några exempel må belysa detta. År 1674 riktades anmärkningar mot att en konstapel i Hälsingborgs garnison hade två söner i dansk krigstjänst, den ene på Kronborg, den andre i Köpenhamn.31 Fallet torde ha haft många motsvarig heter under tidigare år som passerat oanmärkta. Att uppmärksamheten riktades mot konstapeln år 1674 berodde på att den krigssituation som Sverige råkat i detta år, krävde ökad vaksamhet. Ännu år 1677 sägs borgmästaren Bendt Pihl — då adlad Pihlcrona — ha haft en dansk informator för sina barn.32 Vintapparen Johan Ennes d. ä. avled 1658. Hans äldre son, Johan Ennes d. y. liksom dennes svåger Casper Vogt stannade på den skånska sidan — Johan Ennes flyttade efter några år till Landskrona — medan den yngre sonen Enne Ennes slog sig ned i Danmark. Han avled i Köpenhamn år 1691. Hälsingborgsköpmannen Cort Sandsteen flyttade till Köpenhamn, där han avled, och änkan följde mannens exempel och flyttade över till Själland år 1663. Paret hade en son, och den egendom som familjen lämnat kvar i Hälsingborg förvaltades för dennes räkning av Bendt Pihl.33 Den förmögne borgmästaren Eggert Elers åtnjöt aktning i vida kretsar på båda sidor om sundet. Hans änka fru Sophie, dotter till borgmästaren Christen Davidsen i Helsingör, hade många vänner på Själland. När t. ex. Fredrik III:s naturlige son Ulrik Fredrik Gyldenlöve, ståthållare i Norge, oförmodat i sep tember 1674 kom över till Hälsingborg från Helsingör inkognito, blev han igenkänd. Kommendanten Per Hästesko mötte honom själv på skeppsbron och lät avfyra 12 salutskott för honom, men Gyldenlöve begav sig till fru Sophies 270

Styrelse och förvaltning hus, där han tog in. Kommendanten uppsökte sedan tillsammans med sina officerare Gyldenlöve i Sophie Elers hem, »uppvaktade honom och drucko några glas så tillsammans och var helt lustig». Gyldenlöve lämnade sedan Hälsing borg och reste till Norge, där han ett år senare hade befälet över en armé som opererade mot svenska styrkor vid norska gränsen. När i september 1675 krig bröt ut mellan Danmark-Norge och Sverige, tog många av Hälsingborgs borgare parti för danskarna. Dit hörde fru Sophie. Redan några dagar före krigsutbrottet reste hon jämte sin son Jörgen till Köpen hamn under förevändning att sonen skulle fira bröllop i den danska huvud staden. Resan väckte uppmärksamhet och landshövding Leijonskiöld påpekade, att »nu vilja många supponera att de med flit är dit över reste, så ock att de fast all deras lösa egendom, såsom i större säkerhet, skola hava bragt, och jag kan inte vara däremot att icke det ser likt ut därtill». Under de följande veckorna lät fru Sophie transportera över en mängd kistor, skrin, koffertar och »otaliga fullstoppade pudehyender» till Helsingör. En del av detta blev beslag taget och fört till Kristianstad. Fru Sophie stannade på Själland. Hennes son Jörgen Elers bröllop stod först 1677. Han gick i dansk tjänst och avled år 1692 som danskt etatsråd. En av Hälsingborgs rikaste familjer hade på detta sätt lämnat staden. Dess förmögenhet blev grundplåten för det Elerska legatet som Jörgen Elers instiftade vid Köpenhamns universitet, som ännu förfogar över detsamma.34 I slutet av juni 1676 landsteg en dansk armé vid Råå och Hälsingborgs kommendant Per Hästesko kapitulerade. Från den 4 juli 1676 till den 30 sep tember samma år var staden ockuperad av danskarna. När danskarna mar scherat in i staden, kallade den danske kanslern Fredrik Ahlefeldt magistraten och borgerskapet upp på rådhuset. Där höll han en »oration» till dem och till försäkrade dem danske kungens nådiga beskydd, om de ville »vara stilla och roliga, sittandes vid deras hus och hem». Han krävde svar på stående fot från borgerskapet och i otvetydiga ordalag. Därefter framlade han på rådstugubordet en skrivelse för underskrift. Det var en trohetsförpliktelse, i vilken magistratens medlemmar lovade att ej lämna svenskarna några underrättelser och ej för bereda hemliga attentat mot slottet eller de danska trupperna. Borgmästare och råd fick underteckna förpliktelsen. För borgarnas del omnämnes i detta sammanhang ej annat än den muntliga försäkran som de uppmanats avge.35 Huvuddelen av borgerskapet torde ha kunnat lämna denna trohetsförsäkran till danska kronan utan alltför stor självövervinnelse. De flesta av dem hade

271

Försvenskningen vänner och släktingar på den danska sidan. Men när krigslyckan i slutet av oktober 1676 började vända sig till svenskarnas förmån, synes detta ha vållat oro bland borgarna. Den danske kommendanten omtalade i november, att »de förnämste och fleste borgarna» begav sig över till Själland. Som skäl till detta angav han att de »tilltror sig intet att vara här utan reser fram och åter över sundet och tar sina flesta saker med sig».36 Åtskilliga har säkert satt sig i säkerhet på detta sätt, innan Hälsingborg omsider kapitulerade till svens karna den 30 december 1676. Hälsingborg befann sig nu i svensk hand fram till den 27 juni 1678. Det är klart att förtroendet från de svenska myndigheternas sida för hälsingborgarna nu lidit en allvarlig knäck. Kommendanten Carl Hård skrev i mars 1677 om sin situation: »Vi bor här ibland skälmar och förrädare.»37 Guvernören Göran Sperling utfärdade i februari 1678 ett plakat om insättande av en domstol, som skulle rannsaka de präster, fogdar och borgare som brutit sin trohetsed mot svenska kronan och rymt över till den danska sidan. Ej mindre än 82 borgare från Hälsingborg omtalades i plakatet bland dem som borde rannsakas.38 Bland de utpekade befann sig en rad av Hälsingborgs förmögnaste och mest in flytelserika män. Bengt Pihlcrona och hans båda bröder Svend och Jeppe Pihl liksom Pihlcronas svärson rådmannen Herman Schlyter vistades år 1677 på Själland och deras egendom i Skåne lädes under beslag och bortgavs till svenska officerare och ämbetsmän. I Helsingör omtalas samtidigt bl. a. köpmännen Brodde Povelsen, Albret Tomsen — svåger till den år 1660 avlidne rådmannen David Giedde — Per Broddesen, Niels Jensen Morsing, Adolf Krasmer, Peder Hansen, Rasmus Christensen Brok och köpmannen Peter Kniphofs änka Margrete. Ofta var det blott männen som satte sig i säkerhet på den danska sidan. Deras familjer stannade kvar i Hälsingborg.39 Själva hade borgarna ingen anled ning att återvända till hemstaden. När Brodde Povelsen gjorde detta i februari 1678 med den danske kungens medgivande, sattes han genast i arrest på Häl singborgs slott på order av Carl Hård, som dessutom lät anställa förhör med honom. Eftersom Brodde Povelsen var sjuk, tilläts han flytta ned till sin familj nere i staden, men endast mot borgen.40 Vid flera tillfällen under år 1678 utgick från danska myndigheter befallning till alla Skånes inbyggare, adliga såväl som ofrälse, att flytta över till Själland, där de skulle anvisas bostäder genom kronans försorg, och dessutom utlovades skattefrihet och andra lättnader åt dem. Särskilt i Helsingör slog sig många borgare från de skånska städerna ner. Också hälsingborgarna har dragit nytta

Styrelse och förvaltning av dessa utfästelser. År 1680 utfärdades sålunda totalt 317 brev om skatte frihet och av dessa gällde ej mindre än 51 brev personer som kommit från Häl singborg. Detta material tillåter emellertid ej några slutsatser om den totala inflyttningen till Själland från exempelvis Hälsingborg.41 En dansk spionrapport omtalar, att kommendanten Carl Hård och övriga svenska befälspersoner dagligen brukade komma samman hos vinhandlaren Johan Ennes d. y. i dennes skänkstuga. »Där skriver de och håller råd.»42 I juni 1678 kom Johan Ennes att spela en framträdande roll i samband med att danska trupper på nytt intog Hälsingborg. Den 9 juni trängde danskarna in i själva staden och strider pågick om slottet till den 27 juni, då Hård kapitulerade. Vid den danska anmarschen krävde deras befälhavare hertig Charles av Croy att staden skulle erlägga en brandskatt på 1 500 daler för att slippa plundring. Borgarna lyckades skrapa hop endast 500 daler. Danskarna höll rådmannen Sten Mauritzen och borgaren Jesper Simonsen som gisslan en tid. Så fick Johan Ennes d. y., Sten Mauritzen, byfogden Christoffer Andersen och köpmannen Niels Nielsen 24 timmar på sig att hos vänner i Landskrona driva upp det fe lande beloppet. De fyra fick utställa en assignation på summan, ställd på bor gare i Landskrona. Inom två timmar skulle de fyra ge sig av till grannstaden för att få assignationen inlöst. Detta misslyckades. De danska soldaterna satte igång med plundring och de fyra hälsingborgarna fängslades i Landskrona och sändes därifrån över till Själland.43 Under de veckor, då staden men ej slottet befann sig i dansk hand, lät den danska krigsledningen transportera även andra invånare i Hälsingborg över till Själland. Den 21 juni befann sig sålunda en stor grupp hantverkare — bl. a. en slaktare, en possementsmakare, en fällberedare, en skräddare, en bokbindare — och prästmannen Erik Persson i Helsingör. De hade av danskarna beordrats att resa till Landskrona och därifrån hade de förts till Helsingör. Där möttes de av kommendantens order att inom sex dagar lämna staden.44 Tydligen har denna grupp hälsingborgare tillhört ett mera odeciderat mellanskikt i staden, som danskarna ej riktigt visste var de hade, och ej önskade behålla alltför nära intill krigshändelserna. I fråga om de mera tongivande borgarna i Hälsingborg kan man konstatera, att många av dem som tidigare flytt över till Själland, nu återkom till hemstaden under den danska ockupationen. Våren 1679 finner vi i Hälsingborg Sten Mau ritzen, Knud Olsen Vognmand, Oluf Michelsen, Albret Tomsen, Adolf Kraemer, Niels Jensen Morsing, Laurids Christoffersen, Svend Pihl, Brodde Povelsen, Söf19-689883

Hälsingborg IV: i

273

Försvenskningen Christensen m. fl., alla tillhörande det mera välbärgade skiktet i staden.45 Råd mannen Herman Schlyter återvände också till hemstaden i början av år 1679, medan hans svärfar Bengt Pihlcrona kom tillbaka först strax före fredsslutet. Den 26 sept. 1679 slöts så omsider fred mellan Danmark och Sverige i Lund, vilket bl. a. betydde att danskarna evakuerade Hälsingborg och återställde slot tet och staden till svenska kronan. När bytingsprotokoll åter började föras i Hälsingborg i september 1680 och rådstuguprotokoll i januari 1681 möter i dem större delen av den ledande borgargrupp som våren 1679 återvänt till hemstaden. Men några hade lämnat Hälsingborg för alltid. Detta gällde Sten Mauritzen, Knud Olsen Vognmand, Adolf Kraemer och Niels Jensen Morsing. Knud Olsen Vognmand och Adolf Kraemer avled i Helsingör 1680 resp. 1681.46 När de svenska myndigheterna i slutet av 1681 lade Niels Jensen Morsings egendom i Hälsingborg under beslag, skrev han från Helsingör till magistraten och frågade, om det fanns möjlighet för honom att få återvända och bli borgare igen i sin gamla hemstad. Magi straten ställde detta i utsikt under förutsättning att han kunde ställa borgen för att han i minst sex års tid ämnade förbli bosatt i staden — ett krav som var hämtat ur svensk stadsrätt. Niels Jensen Morsing har ej accepterat detta utan stannade kvar i Helsingör.47 Rasmus Christensen Brok hade till skillnad från de nyssnämnda aldrig återvänt till Hälsingborg utan stannade kvar i Helsingör, där han avled 1680. Borgerskapet i Hälsingborg var decimerat efter kriget och det gällde att åter få upp dess numerär. På rådstugan avlade den 28 juli 1681 ej mindre än aderton personer samtidigt borgared. Men det var klart att det skulle vara värdefullt för staden om också den gamla kärntruppen borgare, som visserligen ställt sig på dansk sida under kriget men dock representerade både duglighet och förmögenhet, åter kunde tas till nåder. Den 14 april 1681 hade man kommit så långt att nitton av dem med Albret Tomsen, Söfren Christensen och Per Broddesen i spetsen kunde återfå sitt burskap mot att på rådstugan avlämna en särskild, skriftlig trohetsförsäkran.48 Efter fredsslutet har man dessutom avkrävt Hälsingborgs invånare en ny tro hetsed. Detta omtalas ej någonstädes i de bevarade bytings- eller rådstuguprotokollen men Skånes nye generalguvernör Rutger von Ascheberg ger en antydan därom i ett brev av den 6 mars 1682. Det skånska generalguvernementet re organiserades nämligen efter kriget. Karl XI:s högt betrodde medhjälpare Johan Gyllenstierna beklädde generalguvernörsposten till sin död i juni 1680. Till 274

Styrelse och förvaltning hans efterträdare utsågs Rutger von Ascheberg och samtidigt ändrades generalguvernementets omfång, genom att det fråntogs Blekinge men i stället tillfördes Göteborgs stad och Bohuslän. Ascheberg tillträdde sin befattning i slutet av september 1680.

Bantlärdosa av trä från 1600-talet, påträffad i Kärnan under r est aur er in gsarbeten. Foto Hälsingborgs museum.I

I det nyssnämnda brevet omtalar Ascheberg att Bengt Pihlcrona, Herman Schlyter och Svend Pihl på grund av laga förfall ej kunnat närvara »då de övriga i Hälsingborg deras trohetsed ånyo för mig å Eders K. M:ts vägnar av275

Försvenskningen lade».49 Denna edsavläggelse måste sålunda ha ägt rum mellan september 1680 och brevets avsändande i mars 1682. Ascheberg lämnade emellertid generalguvernementet redan i början av oktober 1680 för att bevista riksdagen i Stock holm och återkom först efter riksdagens slut. Troligast synes därför vara, att edsavläggelsen i Hälsingborg ägt rum någon gång under år 1681. Under de närmast följande åren tillämpades i Hälsingborg den praxis, att den som avlade borgared också fick avlägga en särskild trohetsed till den svenske konungen.50 En ny trohetsförpliktelse i generella former av hela borgerskapet blev aktuell vid Karl XII:s trontillträde 1697. Guvernör Otto Wellingk lät magistrat och borgerskap avlägga trohetsed till den nye konungen den 19 maj 1697, då guvernören själv var närvarande på rådstugan. Karl XII:s kröning högtidlighölls i Malmö, Ystad och Hälsingborg genom att på kronans bekostnad anordnades »åtskilliga illuminationer och deviser samt fyrverk och fröjdeeldar».51 Rutger von Ascheberg innehade generalguvernörsposten till år 1693 och un der denna tid gjorde han större insatser än någon annan för generalguvernementets återhämtning efter kriget och för införande av svensk administration i de skånska landskapen.52 Aschebergs avgång innebar stora förändringar för generalguvernementet. Dess område uppdelades, så att Skåne ensamt kom att utgöra ett guvernement. Det skånska guvernementet ägde bestånd till år 1719, då den nuvarande länsindelningen infördes. Guvernörsposten bekläddes under denna tid av Otto Wellingk (1694-1698), Carl Gustaf Rehnskiöld (1698-1705), Magnus Stenbock (1706-1711), Jacob Buhrenskiöld (1712-1716), Carl Gustaf Skytte (1716-1717) och Carl Gustaf Hård (1717-1719). Flera av guvernörerna var ofta av andra ämbetsåligganden eller krigstjänstgöring bortkallade från guvernemen tet. I sådana fall inträdde en viceguvernör. Sålunda tjänstgjorde Axel von Faltzburg som viceguvernör under både Rehnskiöld och Stenbock, och Carl Gustaf Skytte var viceguvernör under den sistnämnde, innan han längre fram erhöll guvernörsposten. Under 1680-talet konsoliderades det karolinska enväldet. Inom generalguvernementet betydde detta att konungens troman, generalguvernören, kunde fram träda med större myndighet än tidigare gentemot landsändans invånare, ej minst emot städerna. Nu tog försvenskningen inom styrelse och förvaltning fart och svensk lag började mera allmänt tillämpas. Att kungamakten hade en starkare ställning än tillförene, kommer till synes bl. a. i det sätt varpå frågorna om de skånska undersåtarnas privilegier handlades. Samtidigt hade händelserna 276

Styrelse och förvaltning under det tilländalupna kriget underminerat deras ställning, som försökte slå vakt om de gamla danska och skånska traditionerna inom rättskipning och för valtning. Redan den 17 december 1680 utfärdade Karl XI ett nytt privilegiebrev för Hälsingborg. Dess syfte sades uttryckligen vara att främja stadens »uppkomst och förkovran» efter krigets ödeläggelse. Sålunda fick alla, av vad nation de vara månde, rätt att nedsätta sig i staden och där driva borgerlig näring efter lag och privilegier. Staden skulle få njuta samma rättigheter i fråga om stora sjötullen som andra sjöstäder och i detta sammanhang bekräftades »dess förra frihet och privilegier, så i utrikes seglation som inrikes handel, samt alla andra rättigheter som den av forna tider njutit». Privilegiet tar alltså i första hand sikte på stadens näringsliv och dess ställning som stapelstad. Detta privilegium har en alldeles särskild bakgrund. Under sin korta tid som generalguvernör — från den 15 okt. 1679 till sin död den 10 juni 1680 — ut vecklade Johan Gyllenstierna en mängd projekt rörande styrelsens reorganisa tion i Skånelandskapen. Framför allt ville han göra Landskrona till residens stad i generalguvernementet. Där skulle finnas den enda fästningen av betyden het — befästningarna i Kristianstad och Hälsingborg skulle raseras — och Lands krona skulle vara den enda stapelstaden i Skåne. De övriga hamnstäderna, bland dem Hälsingborg, skulle fråntagas sin traditionella stapelrätt. Efter Johan Gyllenstiernas död gällde det för magistraten i Hälsingborg att handla snabbt och försöka trygga de gamla stapelrättigheterna. 1680 års privilegiebrev vittnar om att man lyckats i detta. Privilegiebrevet upplästes på Hälsingborgs rådstuga den 15 febr. 1681. En liten notis i stadens utgiftsstat för 1681 röjer vilka vägar stadens dåvarande styresmän gått för att så snabbt erhålla det kungliga privilegiebrevet. Bland utgifterna omtalas nämligen att man gett 100 dukater, dvs. 400 daler smt, till den av Karl XI högt betrodde generaltullförvaltaren Brynte Cronskiöld för dennes »omak och gjorde bekostning till sekreteraren». Den här omtalade sek reteraren har varit en av tjänstemännen i det kungliga kansliet. Men dessutom betalade man till generaltullförvaltarens egen sekreterare, »som hos höga veder börande gjort påminnelser», 20 dukater eller 80 daler smt.53 1680 års privilegiebrev var det sista som tilldelades Hälsingborg. Det var ut delat av en enväldig konung och den gamla frågan om de äldre privilegiernas och kungliga förordningarnas giltighet var nu avförd ur diskussionen. Regering ens strävan gick ut på att snarast införa svensk förvaltning och då kunde man 277

Försvenskningen ej acceptera äldre danska privilegier och bestämmelser som kunde bli obekväma. Hälsingborgs magistrat frånträdde emellertid ej utan vidare sin gamla inställ ning i dessa frågor. 1680 års brev innehöll dock en bekräftelse av de stadens rättigheter »som den av forna tider njutit». Just denna passus har man tagit till utgångspunkt för ett par försök att hävda sina rättigheter i Båstad i kraft av det privilegiebrev som Kristian IV gett Häl singborg år 1647. Då hade ju, som tidigare visats, borgarna i Hälsingborg be viljats rätten att ensamma få utöva handel och köpenskap i Båstad.54 År 1682 riktade nu Hälsingborgs magistrat en begäran till byfogden i Båstad, att han skulle tillse att hälsingborgarna fick njuta sina rättigheter där, eftersom »våra gamla privilegier ännu står vid full makt och av K. M:t sedan kriget allernådigst konfirmerats».55 Denna magistratens aktion för att blåsa nytt liv i 1647 års danska privilegiebrev ledde ej till något. Inte desto mindre återkom man med en liknande begäran, motiverad på samma sätt, år 1697. Denna gång vände man sig till K. M:t, som hänsköt ärendet till kammarkollegiets prövning. Där ledde det ej till någon åtgärd.56 Detta var sista gången man från Hälsingborgs sida försökte driva synpunkten att rättigheter beviljade i dansk tid skulle äga bestånd också efter 1658. Vid Karl XII:s trontillträde anhöll Hälsingborgs magistrat att stadens privi legier på traditionellt sätt skulle bekräftas i samband med konungens kröning. Från K. M:ts sida svarades, att det förelåg en allmän ansökan från »samtliga K. M:ts städer» om att de skulle erhålla bekräftelse på sina »välfångne privile gier». Hälsingborgs framställning skulle behandlas i samband därmed.57 Häl singborgs stad fick ej heller någon speciell bekräftelse på sina privilegier. Mot slutet av Karl XII:s regering gjordes däremot en vidlyftig utredning inom han delsexpeditionen rörande städernas privilegier. I samband med denna ålades Hälsingborg år 1714 genom guvernören att insända kopior av stadens privilegier och erhållna kungliga resolutioner, vilka sedan skulle vidarebefordras till kom merskollegium. Först år 1717 kom man inom handelsexpeditionen på allvar i gång med utredningen och det ledde ej till några resultat under Karl XII:s regering.58 Vid sidan av de egentliga privilegierna fick ganska snart under svensk tid de kungliga resolutionerna stor betydelse. Dessa avgavs vid olika tillfällen på be svär och framställningar från staden. Vid riksdagarna avlämnades i regel en rad besvärspunkter genom stadens riksdagsmän, och de kungliga resolutioner som följde på dem kom att ligga till grund för åtskilligt inom stadens styrelse och 278

Styrelse och förvaltning förvaltning. Den vikt man fäste vid dem framgår bl. a. därav, att de förvarades i stadens arkiv tillsammans med de egentliga privilegiebreven och åberopades minst lika ofta som de sistnämnda.59 Under 1675-1679 års svensk-danska krig hölls en riksdag i Halmstad år 1678. Från denna uteslöts dock de skånska städerna, därför att de »vid dessa krigs tider sig således anskickat hava, att den trohet hos dem icke kan förmodas vilken av ständerna erfordras». Vid den närmast följande riksdagen, vilken hölls i Stockholm år 1680, betraktades fortfarande de skånska provinserna såsom »utom riket belägna». Invånarnas hållning under kriget hade varit danskvänlig och de hade ännu ej i princip accepterat tanken att leva under svensk lag och enligt svensk kyrkoordning. Generalguvernören Rutger von Ascheberg lyckades visserligen — enligt av den svenska regeringen sanktionerade planer — på ett par betydelsefulla möten i Malmö i början av år 1681 förmå prästerskap och borgerskap i Skåne att »frivilligt» anhålla om införande av »uniformitet» — dvs. samma skick som i Sverige — i fråga om rättskipning och kyrkoskick. Men den skånska adeln tvekade ännu. Följaktligen ville K. M:t ej heller ge de skån ska ständerna tillträde till den riksdag som hölls i Stockholm 1682-1683. Först år 1683 samtyckte den skånska adeln till att svensk lag och svensk kyrkoordning skulle tillämpas i Skånelandskapen. Därmed var äntligen hindren undanröjda för att skåningarna åter skulle bli representerade på den svenska riksdagen. I början av juli 1686 ankom till Hälsingborg kallelse till riksdag i Stockholm samma år. De skånska städerna skulle tillsammans få lov att sända fyra riksdags män. Hälsingborgs magistrat tog kontakt med magistraterna i Malmö, Lands krona och Kristianstad samt med kämnären i Ängelholm — den senare lydde under Hälsingborgs magistrat — och man föreslog ett gemensamt möte, där man kunde utse de fyra riksdagsmännen samt besluta om hur dessa skulle förses med reskassa. Denna gång har det alltså ej varit tal om att borgerskapet i gemen skulle delta i riksdagsmannavalet eller få någon egen representant. I Hälsing borg valde man den 25 juli 1686 borgmästaren Bengt Langh till riksdagsman. Hans fullmakt utfärdades den 28 augusti och undertecknades dels av magistra ten dels av förmannen för stadens äldste å samtliga borgares vägnar. Om Bengt Langhs insatser vid riksdagen är ingenting känt. Han deltog ej i något av riks dagens utskott.60 Nästa gång riksdagskallelse utfärdades — det gällde riksdagen 1689 i Stock holm — återgick man till hävdvunnen praxis. Varje stad skulle sända en borg mästare samt en rådman eller annan borgare. Kallelsen anlände i december 279

Försvenskningen 1688 och föredrogs denna gång i Hälsingborg både på rådstugan och från Mariakyrkans predikstol efter högmässan. På allmän rådstuga den 10 december kla gade borgerskapet över att deras »fattiga och medellösa» stad nu skulle hålla två riksdagsmän. Man anhöll hos generalguvernören om att få slippa undan med att sända blott en eller att om möjligt få slå sig samman med en annan stad om en riksdagsman. Framställningen ledde till att staden behövde sända blott en riksdagsman. Det blev åter borgmästare Langh, vars fullmakt utfärdades den 19 jan. 1689. Han fick i uppdrag att också representera Ängelholm, som ej heller ansåg sig ha råd att sända en egen riksdagsman. Stadens äldste fick i uppdrag att föreslå hur mycket Bengt Langh skulle ha i ersättning för sin resa samt i arvode för utskrivningen av stadens riksdagsbesvär. Summan blev så snålt till tagen, att borgmästaren fick begära ytterligare medel »för sin hemresa». Ej heller vid denna riksdag gjorde Bengt Langh några insatser som satt spår efter sig i borgarståndets protokoll.61 Hälsingborg var ej ensamt om att känna riksdagsrepresentationen som en tryckande börda. Också de övriga skånska städerna hade en liknande inställning. Inför riksdagen i Stockholm 1693 enades därför dessa om en gemensam repre sentation. Initiativet utgick såvitt man kan se från Hälsingborgs magistrat, som i slutet av augusti 1693 hos viceguvernören föreslog att denne skulle sam mankalla ett möte, dit alla skånska städer skulle skicka två ombud. På mötet skulle man välja riksdagsmän. Viceguvernören kallade också omdelbar t till ett möte i Malmö den 11 sept. 1693. Hälsingborgs ombud, utsedda av magistrat och borgerskap och försedda med fullmakter av dessa, blev rådmannen Hans Korn och borgaren Jöran Holst. På mötet skulle dessa två tillika med ombuden från Ystad och Ängelholm utse en gemensam riksdagsman. Malmö skulle ensamt ut välja en, Landskrona, Lund, Skanör och Falsterbo tillsammans en samt Kri stianstad och Simrishamn tillsammans en. Det val man här anställde skiljde sig sålunda från de tidigare genom att man nyttjade elektorer. Till riksdagman för Hälsingborg, Ystad och Ängelholm utsågs borgmästaren Olof Carlsson från Ystad. På rådstugan i Hälsingborg beslöt man att de äldste skulle uppsätta stadens riksdagsbesvär och att Hälsingborg med 80 daler smt skulle bidraga till riksdagsmannens resekostnader. Olof Carlsson blev emellertid förhindrad att resa upp till riksdagen och i hans ställe sändes för de tre städerna rådmannen Sven Bäling från Ystad. Fullmakt för Olof Carlsson hade utfärdats i Hälsing borg den 2 oktober 1693. Någon ny fullmakt för Sven Bäling är ej känd.62 I november 1697 öppnades i Stockholm Karl XII:s kröningsriksdag. Kring

280

Styrelse och förvaltning riksdagsmannavalet i Hälsingborg stod det denna gång strid. Vid detta tillfälle var borgerskapet ej till freds med att som riksdagsman sända sin borgmästare. Sedan riksdagskallelsen publicerats från Mariakyrkans predikstol och på råd stugan, enades magistraten om att borgmästare Anthon Perment skulle resa till riksdagen. Borgerskapet uppmanades att utse till riksdagsman ytterligare en rådman eller annan lämplig person samt att inom tolv dagar genom de äldste till magistraten inlämna sina besvärspunkter. Borgarna tog nu parti mot Per ment, valde köpmannen Willem Fahrenhusen till riksdagsman och påpekade, att staden hade råd med att sända blott denne till Stockholm. Magistraten sände nu den 3 augusti en hemställan till guvernören om stöd och klandrade borgerskapets »stora förmätenhet» att »gå magistraten förbi». Man framhöll också det enligt deras mening förkastliga i att borgarna på egen hand gjort sitt val och ej »underställt sin kallelse magistratens censur, vilken i följe av dess ämbetes myndighet och praxis på andra orter den tillkommer». Borgarna hade enligt magistratens mening satt sig över K. M:ts riksdagskallelse, genom att de ifråga satte att borgmästaren ej skulle resa, vilket dock uttryckligen påbjudits i kallel sen. Till detta kom att Anthon Perment även utsetts till riksdagsman för Ängel holm och erhållit fullmakt därifrån. Magistraten angrep också Willem Fahren husens person och sade sig ej vilja till en man som han utlämna stadens sigill — detta skulle riksdagsmannen medföra för att därmed besegla riksdagsbeslutet. Borgerskapet å sin sida stod på sig och vägrade bevilja Anthon Perment riksdagspengar. Perment själv protesterade den 15 sept. 1697 i en inlaga till guvernören mot »borgerskapets obefogade, obilliga och förmätna anhållande om deras fria val utan någon magistratsledamot». Borgerskapet riposterade genom att erbjuda borgmästaren att resa till riksdagen, om han så önskade, men på egen bekostnad. Själva var de nöjda med den riksdagsman de valt. Emellertid vidhöll magistraten sin ståndpunkt, att den av dem utsedde borgmästaren skulle vara stadens riksdagsman, och däri fick den stöd av guvernören. Så utfärdades äntligen den 19 oktober efter över tre månaders stridigheter riksdagsmannafullmakt för Anthon Perment. Om vad han uträttade vid riksdagen vet vi ingen ting, ty protokoll är ej bevarade. Borgerskapet i Hälsingborg vägrade emellertid hårdnackat att betala ut riks dagspengar till borgmästare Perment. I mars 1698 begärde denne ett föreläg gande av guvernören, att staden skulle reglera sin skuld till sin riksdagsman. Perment tillfogade, att han borde ha ersättning också för att han ensam varit tvungen att uppsätta stadens riksdagsbesvär, eftersom borgerskapet ej i tid in-

281

Försvenskningen lämnat sina besvärspunkter. Guvernören biföll Pemients framställning. Det om tvistade beloppet var 291 daler smt.63 Under Karl XII:s regering hölls ytterligare två riksmöten i Stockholm. Ett s. k. utskottsmöte inkallades år 1710, men till detta sändes ingen representant från Hälsingborg till följd av kriget med Danmark. Tre år senare kallade det i Stockholm varande rådet jämte prinsessan Ulrika Eleonora en riksdag, som var samlad från slutet av 1713 till ett stycke in på år 1714, innan ett brev om förbud mot riksdagen anlände från Karl XII i Turkiet. I november 1713 an lände kallelsen till denna riksdag till Hälsingborg, där i endräkt och utan strid borgmästare Henrik Sylvius och rådmannen Lucas Lohman utsågs till riks dagsmän. Fullmakter utfärdades för dem båda den 30 november, och Sylvius var tillika försedd med fullmakt att vara riksdagsman för staden Lund. På grund av sjukdom kunde Lohman ej resa upp till Stockholm och någon ersättare utsågs ej för honom. På riksdagen diskuterades bl. a. de av Karl XII påbjudna skatte reformerna och av de bevarade protokollen framgår, att Sylvius anslutit sig till borgarståndets majoritet, som önskade en återgång till det äldre skattesystemet. Han tillhörde också dem som uttalade sig för att riket snarast borde få fred.64 Karl XII:s förbud mot riksdagen överkorsade emellertid allt vad man beslutat.

Hälsingborgarnas lojalitet sattes ej i fråga under nära tre decennier efter freden i Lund 1679, men den ställdes ej heller på allvarligare prov. Den 2 nov. 1709 landsteg emellertid åter en dansk armé vid Råå. Följande dag anlände till det danska högkvarteret några borgare från Hälsingborg. Fredrik IV, som jämte sin gemål befann sig i Råå, tillförsäkrade dem sin nåd. Borgarna anhöll om att en dansk trupp skulle förläggas som garnison i staden för att trygga denna mot svenska repressalier. Två dagar senare flyttade kungen sitt hög kvarter till Hälsingborg och ett helt danskt regemente förlädes dit. Inför det överhängande danska militära hotet har alltså Hälsingborgs borger skap fallit till föga. I danska riksarkivet är bevarade en bunt handlingar som ger oss närmare inblickar i vad som skett. Magistratens ställningstagande skall skildras utförligare längre fram. Här må blott nämnas, att rådmannen Herman Schlyter på olika sätt gjorde danska kronan stora tjänster i detta sammanhang och i praktiken blev stadens styresman under den tid den danska ockupationen varade. I november 1709 upprättade Schlyter i olika sammanhang listor över magistraten och borgerskapet, vilka bl. a. skulle tjäna som underlag vid av282

Styrelse och förvaltning krävandet av trohetsed till danska kronan. Denna ed, vilken är bevarad i av skrift, erinrade till sin lydelse om den som avkrävts borgarna 1676. Man skulle sålunda vara danske konungen trogen i dennes egenskap av »absolut och suve rän arvkonung» och av all kraft styrka hans »absolutum dominium, suveräni tet och arvsrätt». Likaså skulle man avstyra alla anslag mot danska kronan och ej förtiga vetskap om sådana. En lista över borgerskapet daterad den 18 nov. 1709, alltså strax efter den danska inmarschen, vilken Herman Schlyter egen händigt upprättat, upptar i allt 176 namn, däri inräknat borgaränkorna. I norra roten upptogs 76 personer, i södra roten 77, i fiskarbebyggelsen vid Nyborg 12 samt på annat håll i »husen» 3. Dessutom upptog listan 8 personer som angavs vara »nya borgare». Räknar man med att huvuddelen av dessa 176 borgare haft hushåll på 5 per soner — vilket med all sannolikhet är tilltaget i överkant — skulle man komma fram till att Hälsingborg i november 1709 haft omkring 850 invånare. Denna siffra ligger något under cle försiktiga uppskattningar vi kommit fram till med ledning av mantalslängdernas uppgifter. 1709 års mantalslängd, som upplades i början av året, upptog i allt 651 personer, vilket uppräknat efter de grunder som vi tillämpat vid bearbetningen av mantalslängderna skulle ge en befolkning på något över 900 personer. Också en beräkning grundad på medeltalet för åren 1706-1709 ger ett värde över 900 personer. Att Hälsingborgs invånarantal min skat något inför den danska anmarschen, är i och för sig inte anmärkningsvärt. En del har säkert föredragit att sätta sig i säkerhet på annat håll. Som längre fram skall visas, föredrog bl. a. några magistratsledamöter att göra detta. Mera påfallande är däremot att minskningen ej blivit större än vad de framräknade siffrorna antyder, dvs. att så många svurit danske kungen trohet. Vi vet mera i detalj hur detta gått till. En stor del av borgerskapet avlade den 22 november sin trohetsed på rådstugan och undertecknade denna person ligen. I allt sattes 103 namn under borgarnas gemensamma försäkran och bland undertecknarna återfinner man cle mera framträdande bland stadens borgare, alltså sådana som varit extra rådmän, tillhört stadens äldste eller eljest haft förtroendeuppdrag inom förvaltningen. En del, som ej varit närvarande vid detta tillfälle, avlade sin ed den 4 december i geheimerådet Wibes logement. I allt undertecknades trohetsförsäkran denna gång av 53 personer, bland vilka också nu märktes en del av stadens mera framstående borgare. En separat lista uppsattes över dem, som vid denna tidpunkt ej avlagt trohetsed. Den omfat tade 23 personer. Enligt listan var av dessa 10 födda i Hälsingborg, en i Hel283

V»

V'«'/-#'

^^ *

V/U;^

*rk.' Y

v"'

ß- A^ßff™>• r \ ............,J!ü •‘■•^“* ' .

%L.

% %fx*- &^*rßz~ßny1' ov * ' 4 ,\

ijyro-f2yjfc??r'<\rt2//,.f/k-st

p:pfr*2V*4-

r --r' ^

. / I /^

| j^,

JLt/i*

£/ .

•

y j

^rUK

<VWM';

ßJ-/\ H ^«s.Va

2Uff^^7^fC£^f>A

fh}FL~*^/ pß 0-w^tä.

e^'»-.f/j-tW'

yl j._ 4£vn* ?’Z*^ » ►

0'*^"

av Hälsingborgs invånares trohetsförsäkran till Fredrik IV av Danmark, daterad den 22 november 1709, jämte samtliga namnunderskrifter. Undertecknandet har skett i två omgångar. Som framgår av en anteckning på den näst sista sidan har en del namn införts först den 4 december. Rigsarkivet, Köpenhamn.

\%-sfe$*^

i istTpfipt

i ^»^Cf

W‘:'

Försvenskningen singör, 8 kom från tidigare danska provinser, en var född i Tyskland och 2 i Sverige. I fråga om svenskfödda invånare har man eljest förfarit något annor lunda. Av kyrkans och skolans tjänare — vilka i regel var svenskfödda — krävde man särskilda skriftliga försäkringar. Sådana lämnades av stadens komminister och latinskolans rektor samt av ytterligare sex personer i kyrkans eller skolans tj änst. På ett alldeles särskilt sätt påmindes hälsingborgarna om att de bytt överhet. I ett brev den 30 november 1709 till Hälsingborgs magistrat påbjöds nämligen från det kungliga danska kansliet, att man i fortsättningen i Hälsingborg skulle tillämpa samma »almanacksstil» som brukades i Danmark och Norge. År 1700 hade man i Danmark och Norge lämnat den julianska kalendern och övergått till gregoriansk tideräkning, medan man i Sverige fortfarande höll fast vid det gamla skicket. Då den danska tideräkningen på detta sätt låg tio dagar före den svenska, fick hälsingborgarna nu göra ett lika långt hopp framåt i sina alma nackor.65 Tiden vreds emellertid tillbaka igen, när efter slaget vid Hälsingborg den 28 februari (gammal stil) de danska trupperna i början av mars evakuerade staden. Med dem över till Själland följde en del borgare. Spridda notiser är bevarade om vilka de varit. Förutom Herman Schlyter, som var starkast kompremetterad, är det känt att köpmännen Axel Dreijer — en av Hälsingborgs mest förmögna män — och Jöns Trana, handskmakaren Alexander Fenton, guldsmeden Jöran Winter och kopparsmeden Martin Majus flyttade över till Själland. Dessa till hörde alla det ledande skiktet i staden. Dessutom rymde kyrkans organist Lorents Petresk över till danska sidan.66 Flera har säkerligen gett sig av, även om inga upplysningar är bevarade om dem. Guvernören Magnus Stenbock fick av K. M:t befallning att ta förnyad tro hetsed av samtliga invånare i »hertigdömet Skåne». Stenbock var tveksam om hur han skulle efterkomma denna kungliga befallning, bl. a. i fråga om häl singborgarna. Dessa hade ju svurit danske kungen trohet utan att ha hindrats av att de tidigare avlagt trohetsed, och många av dem också ämbetsed, till svenske kungen. Han ifrågasatte därför i ett brev till K. M:t i juli 1710 om dessa per soner skulle tillåtas att på nytt svärja svenske kungen »trohet och huldskap», eftersom genom en förnyad ed »deras förra förbrytelse synes böra alldeles efter givas», så att man ej vidare skulle kunna fråga efter att de brutit sin tidigare ed. Finge skåningarna på detta sätt ostraffat förbryta sig, vore detta, fortsatte Sten bock, »att sätta Skåne under neutralitet, så att de kan hålla med vilkendera av 286

Styrelse och förvaltning majestäterna Kungen av Sverige eller Kungen av Danmark som de vilja, eller åtminstone att de hade rätt till att hålla med den som närmast rådande är». För hälsingborgarnas del tilläde Stenbock, att det som vägt tyngst för dem när de svor danske kungen trohet, hade varit att »dem blivit föreställt exemplet att de gjorde så i senaste kriget och att det blev ej mer därav än att de svuro om igen». Skulle man nu förfara på samma sätt som 1680, finge hälsingborgarna »hävd på sin otrohet». Hälsingborgs invånare borde, menade han, ha hållit i minnet dels att staden varit i fiendehand under förra kriget ända till fredsslutet, dels hur strängt svenska kronan då straffat förrädare.67 Stenbock avvaktade vidare order, innan han ämnade företa sig något i fråga om hälsingborgarna. Stenbocks betänkligheter har ej vunnit gehör. Hälsingborgs rådstuguprotokoll omtalar, att i augusti 1710 tryckta formulär till trohetsed ankommit från guver nören. Borgarna har sålunda var för sig fått underteckna detta edsformulär. Detta har skett i början av augusti 1710, ty när den 13 augusti några borgare föreslogs att förrätta taxeringen för året, uteslöts en som ännu ej hade avlagt eden enligt formuläret. Andra notiser i rådstuguprotokollen ger vid handen, att guvernören personligen varit närvarande på rådstugan, när borgerskapet avlade sin trohetsed och undertecknade formulären. De som ej var tillstädes vid detta tillfälle, ålades att senare inför magistraten avlägga och underteckna sin tro hetsed.68 Reträtten från Skåne år 1710 innebar att danska trupper lämnade Skånes jord för sista gången i ett dansk-svenskt krig. Stenbocks farhågor rörande hälsing borgarnas lojalitet gentemot den svenska kronan fick aldrig förnyad aktualitet. Skåne förblev i svensk hand.

1. SSLHAF I: 14. Skrivelser till K. M:t 1658 24.3, 144, 224, Sk. komm. 1658, RA. Se ovan sid. 16. 2. Skrivelse till K. M:t 1658 224, fullmakt 1658 10.4, Sk. komm. 1658, RA. 3. SSLHAF I: 14. 4. Brevet finns i diverse avskrifter, se härom band III: 2, bilaga A. Dessutom finns en av skrift i Tull och accis 500, KA. 5. Se band III: 2 bilaga A. 6. SSLHAF I: 24, HSH 6 s. 106. 7. 1660 17.12 p. 4, Kgl. resol. och förkl., RA. 8. K. M:t till Stenbock 1661 23.11, GA: GGK.

9. Rutger von Aschebergs ämbetsberättelse 1693, utg. av J. Rosén (Scandia XVII, 1946) s. 19 f. 10. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, 2 (Khvn 1906) s. 27 ff. 11. Städernas postulata 1662 10.9 p. 1, 4. Kommissariernas resolution 1662 18.9 p. 1. Av skrifter i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. Z, RA. 12. Magistraten till Stenbock 1662 15.11, GA: GGK. Se band III: 2, bilaga A. 13. RR 1676 154. 14. Band III: 2 s. 217 ff. 15. Under de närmast följande tre åren ef 287

Försvenskningen ter 1658 hade Hälsingborg ej mindre än fem kommendanter: Per Sparre, Johan Hård, Nils Kagg, Arvid Forbus och Wilhelm Muscliamp. Efter ett par års vakans på posten följde Henrik von Vicken, Georg Brakel och Hieronymus Lindeberg fram till 1669. Däref ter bekläddes posten av Per Hästesko till ka pitulationen i juli 1676. Under krigsåren hade Carl Hård befälet 1677-1678 och Gottfrid von Bober 1679-1680. Efter fästningens demolering omtalas ej kommendanterna så ofta. Gilius Ehrenberg hade befattningen 1691-1693, Per Hård 1693-1709 och under 1710-talet var Peter Lanner, adlad Lannerstierna, kommen dant. 16. Se bl. a. K. M:t till Stenbock 1661 17.12, 18.12, GA: GGK. 17. Se ovan sid. 257. Koncept 1658 25.3, Sk. komm. 1658, RA. 18. Borgarståndets riksdagsprotokoll före frihetstiden, utg. av Stadshistoriska institutet (Sthm 1933) s. 386 f. 19. Renov. rådst. prot. 1668 2.5. Gustaf Banérs generalguvernörsberättelse 1664-1668, utg. av I. Andersson (Skr. utg. av K. Hum. Vet.-samf. i Lund XXX, Lund 1940) s. 146 ff. 20. Renov. rådst. prot. 1669 11.11, 18.11, 1670 28.2, 3.3. Borgarståndets riksdagsprotokoll etc. s. 301. Fabricius, anf. arb. 2 s. 232 ff. J. Häggman, En hälsingborgsk storborgare från 1600-talet (Kring Kärnan VI. Hbg 1956) s. 25. 21. N. Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592-1672 (Sveriges riksdag I: 3. Sthm 1933) s. 379. Renov. rådst. prot. 1673 25.10, 6.11. 22. Borgarståndets protokoll etc. s. 313 ff. 23. Ahnlund uppger (anf. arb. s. 370 ff.) att av Skånes städer blott Malmö, Landskrona och Kristianstad sänt ombud till Stockholm. Också Hälsingborg sände två ombud. Deras fullmakt, daterad 16.10 1660 är omnämnd i ett brev från Henrik Mårtensson till Hammarskiöld 1662 29.8, LMLH. Deras riksdagsbesvär finns i odaterad kopia i St. skriv, och besvär, Häl singborg, -1718, RA. K. M:ts resolution 1660 24.11, Kgl. resol. och förkl., RA. 24. Stiernman, Commerceförordn., III: 200 ff. 25. Kopiebok 1696 12.7. 26. Fullmakten 1664 17.4 bilagd K. M:ts skrivelse 1671 11.4, GA: GGK. Magistraten till

288

Banér 1664 26.4, GA: GGK. Borgarståndets riksdagsprotokoll etc. s. 424. 27. Avskrift av fullmakten i Kopiebok 1668, u. d. 28. Renov. rådst. prot. 1668 14.5, 3.9. Inlaga 1670 18.4, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 779 ff., RA. 29. Renov. rådst. prot. 1672 9.5, 27.6, 11.7, 10.10. Kopiebok 1672 2.8, aug. u. d., 1673 6.6. Borgarståndets riksdagsprotokoll etc. s. 81 f. Häggman, anf. arb. s. 35 f. Inlaga av Bendt Pihl 1672 18.7, Oordnade kommittéhandl. ang. borgm. B. Pihls accisförsnillningar, RA. 30. Kopiebok 1675 5.8, aug. u. d. Borgar ståndets riksdagsprotokoll etc. s. 123, 126 ff. 31. Inlaga av Hästesko 1674 7.10, ÖK. 32. Inlaga 1677 7.5, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 33. Inlagor 1670 26.4, 28.4, Sk. komm. 16691670, acta vol. CC s. 924, 926, RA. 34. Hästeskos rapport 1674 23.9, ÖK. Leijonskiöld till K. M:t 1675 8.11, RA. M. Durell till von Fersen 1676 4.4, G. A. Donner till dens. 1676 14.2, 9.3, GA: GGK. G. L. Vad, art. Jörgen Elers i Dansk biografisk Lexikon 6 (Khvn 1935). 35. SSHFB 1871 s. 81 ff. 36. G. Möllers rapport 1676 16.11, Krigs koll., Indk. Breve, DRA. 37. Hård till K. M:t 1677 5.3, RA. 38. Fabricius, anf. arb. 3 (Khvn 1955) s. 145 f. 39. Rådst. prot., 1683 2.4. RR 1677 11.5, 12.10, 22.10, 8.11, 29.12, 1678 27.2. Hästesko till Sperling 1677 18.4, K. M:t till dens. 1678 16.2, GA: GGK. Inlaga av Niels Jensen Morsing 1677 18.1, av Margrete sal. Peter Kniphofs 1677 21.8, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. John Cowper till A. Ekebohm, u. d., Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. Sistnämnda brev är odaterat men måste av följande skäl hänföras till de första dagarna i mars 1677. Enligt för hörsprotokoll 1677 1.3 (Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA) deltog Cowper denna dag i Häl singborg i en utredning angående stadens by fogde. Han vistades m. a. o. vid denna tid i staden. I sitt brev, som är daterat i Hälsing borg, omtalar han dels att rådman Håkan Thorssons hustru väntades ankomma till sta-

Styrelse och förvaltning den inom de närmaste dagarna, dels att borga ren Per Broddesen låg dödsjuk i Helsingör. Motsvarande uppgifter finns i ett brev av den 7 mars 1677 från tullbetjänten Hans Christof fersen, likaledes daterat i Hälsingborg (Krigs koll., Opsnappede Breve, DRA), dock med den skillnaden att Hans Thorssons hustru i detta brev sägs ha ankommit. — Per Broddesen av led först 10.4 1686 enligt Hälsingborgs dödbok. 40. Hård till Sperling 1678 23.2, GA: GGK. 41. K. Fabricius, Skånsk Indvandring til Sjaelland i Slutningen af 1600-tallet (Histo risk Tidskrift 11 R. III) s. 349, 353. 42. Anonym rapport 1677 2.4, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 43. Renov. bytingsprot. 1682 31.1. Renov. rådst. prot. 1681 1.9. Supplik 1678 23.6, inlagor av Charles de Croy 1678 24.6, av F. von Ahrensdorff 1678 11.6, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 44. Supplik 1678 25.6, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. 45. Supplik 1679 10.1, Anders Jorgensens in laga 1679 17.4, Generalkommissariatet 16741679, Indk. Breve, DRA. 46. Kopiebok 1680 30.9, 1681 2.5. Renov. rådst. prot. 1681 31.1. 47. Renov. bytingsprot. 1681 24.11, 1682 30.1. Rådst. prot. 1682 18.9, 1684 16.8. 48. Kopiebok 1681 14.4. Renov. rådst. prot. 1681 28.7. 49. RR 1681 13.8. Ascheberg till K. M:t 1682 6.3, med utslaget av 4.3 bilagt, RA. 50. Kopiebok 1682 4.5. Rådst. prot. 1681 ff., passim. 51. Kopiebok 1697 15-5- RR 1698 1]L-752. A. Åberg, Rutger von Ascheberg (Malmö 1950). 53. RR 1680 17.12. Stiernman, Commerceförordn., IV: 301 f. Renov. rådst. prot. 1681 15.2. 1681 års utgiftsstat i Räkenskaper, allm. serie, HSA. Om Brynte Cronskiöld, se W. Smith, Studier i svensk tulladministration 1 (Sveriges allm. tulltjänstemannaför. skriftserie 3. Sölvesborg 1950) s. 148 ff. — Borgmästare Magnus Paulin lät uttaga de utlovade 120

- 689883

Hälsingborg IV: 1

dukaterna skattevägen av borgerskapet, vilket upptogs bland åtalspunkterna mot honom, när något senare den process inleddes, som slutade med hans avsättning. Ascheberg till K. M:t 1682 21.2, RA. Se också nedan s. 338 h 54. Se band II: 1 s. 113 ff. 55. Kopiebok 1682 9.3. 56. Kopiebok 1699 21.1. 57. Besvär 1697 P- 4> St. skriv, och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1697 2312 p. 4, Kgl. resol. och förkl., RA. 58. Se band III: 2 bilaga A. Rådst. prot. 1714 30.6, 1717 26.1. 59. I HSA finns flera s. k. privilegieavskrifter, i vilka för tiden efter 1658 i kronologisk ordning är införda både egentliga privilegiebrev och kungliga resolutioner. Dessa kopior grundar sig på de originalhandlingar som sta den haft i sin ägo men som tyvärr ofta för lorats genom arkivförstöringar. Privilegier och resolutioner återfinns också ofta i riksregistraturet, men datum där stämmer ej alltid med kopiornas, dvs. originalexpeditionernas datum. 60. Rådst. prot. 1686 26.7, 28.8. Kopiebok 1678 8.7, 10.7, 13.7, 28.8. Borgarståndets riks dagsprotokoll etc. s. 400 ff. öi. Rådst. prot. 1688 10.12. Kopiebok 1688 10.12, 1689 19.1, 1.5. Magistraten till Ascheberg 1688 10.12, GA: GGK. Borgarståndets riksdagsprotokoll etc. s. 403. K. Enghoff, Äng elholm 1516-1916 (Lund 1929) s. 91. 62. Rådst. prot. 1693 4.9, 25.9. Kopiebok 1693 27.8, 2.10. Borgarståndets riksdagsproto koll etc. s. 406 ff. Enghoff, anf. arb. s. 91. 63. Rådst. prot. 1697 5.7, 13.9, 1698 20.8. Kopiebok 1697 3-8, 15*9, 19.10. Inlaga av Perrnent 1698 9.3 bland Inneliggande handlingar, HSA: RM. Enghoff, anf. arb. s. 91. 64. Rådst. prot. 1713 23.11, 24.11. Borgar ståndets riksdagsprotokoll etc. s. 221 ff, 242 ff., 254 ff. 65. Samtliga listor, brev och koncept i TKUA Sverige A II 50, DRA. 66. Rådst. prot. 1710 19.10, 24.10, 2.11, 18.11. 67. Stenbock till K. M:t 1710 21.7, RA. 68. Rådst. prot. 1710 13.8, 21.9, 26.9.

289

BURSKAPET

JL_J URSKAPETS INNEBÖRD var vid 1600-talets mitt i stort sett densamma i de svenska städerna som i de danska. I båda länderna byggde burskapet vä sentligen på innehav av fastighet inom stadens område eller drivande av borg erlig näring, och därmed förenades rätt till skydd för egendom och näringsfång i kraft av stadens friheter och privilegier samt skyldighet att bära »borgerlig tunga». I de svenska handelsordningarna från 1600-talets början samt i 1619 års utkast till stadga för städernas styrelse föreskrevs dessutom, att den som sökte burskap, skulle med två i staden bofasta borgare som borgensmän lova, att han i minst sex år skulle förbli borgare i staden och ordentligt erlägga sina skatter. Om han före de sex årens förlopp uppsade sitt burskap, var han skyldig att er lägga s. k. resignationspengar, dvs. böter utgående med 10 daler för varje öre han var skattsatt till.1 Denna sexårsregel hade ingen motsvarighet i Danmark. Övergången från dansk till svensk överhöghet medförde därför inga mera in gripande förändringar i fråga om borgarnas rättsliga ställning. Det bevarade materialet är emellertid rikhaltigt och tillåter oss att belysa med exempel olika sidor av burskapets innebörd för den enskilde borgaren. Under övergångstiden kan man iakttaga hur traditionella danska uttryck och former blandades med svenska, vilket i och för sig var lätt förklarligt, då bur skapet enligt de båda landens rättstraditioner uppfattades på ungefär samma sätt. Ännu så sent som år 1686 användes t. ex. i Hälsingborg uttrycket »stadens frihet», som enligt den gamla traditionen betecknade det område inom vilket stadsprivilegierna tillämpades.2 Men redan 1669 åberopade magistraten å andra sidan den svenska sexårsregeln, när en borgare uppsade sitt burskap med moti vering att han ämnade flytta från staden. Detta magistratens ställningstagande är så mycket märkligare som man vid denna tid eljest ej var särskilt angelägen om att följa svensk rättspraxis. Att magistraten däremot år 1696 under hän visning till samma regel tvingade en borgare att stanna kvar ytterligare fem år i staden, var däremot fullt i sin ordning, då man vid denna ticl i nära femton år tillämpat svensk lag.3 290

Styrelse och förvaltning Redan 1662 års skånska kommission uttalade synpunkter på burskapet som för de skånska städernas borgerskap bör ha tett sig välbekanta. I en resolution fastslogs att man fann det skäligt, att de som satt i städerna och drev borgerlig näring och hantering också bar borgerlig tunga eller »finner sig så hos magi straten som den kan vara till freds med». En kunglig resolution fastslog år 1668 att borgerlig tunga skulle bäras av dem, som brukade borgerlig hantering eller »hade gård och grund» i staden.4 I sak skilde sig detta på intet sätt från vad man tidigare läst i danska kungliga förordningar. Om man bortser från sexårsregeln och vad denna drog med sig förändrades ej heller den yttre ramen kring förvärvet av burskap nämnvärt genom över gången till Sverige. Liksom tidigare avlades borgareden inför magistraten. Någon gång sägs det att detta skedde »med uppräckta händer», oftare »med hand å bok». Efter edsavläggelsen inskrevs den nye borgaren i »den tillförord nade boken», ibland kallad »stadsmatrikeln». I dansk tid hade föreskrivits att man för samma ändamål skulle ha en »stadsbok». Tyvärr har dessa matriklar ej bevarats för tiden före 1718. Liksom tidigare erlades också efter 1658 en liten avgift, »borgarskapspengar», i samband med edsavläggelsen.5 Ofta nog kom de skyldigheter som var förknippade med burskapet att helt ställa de därmed förbundna förmånerna i skuggan, och det var ej ovanligt att man uppsade sitt burskap vid sådana tillfällen. I samband med uppsägandet av burskapet och avflyttning från staden, inträdde en särskild skyldighet för bor garen, nämligen att avyttra sin fasta egendom i staden i första hand till andra borgare.6 Ofta försökte enskilda borgare uppnå lättnader på annat sätt. I be greppet »borgerlig tunga» inbegreps ej blott att betala skatt till kronan och staden utan också att åtaga sig uppdrag inom den kommunala förvaltningen och att göra en rad andra personliga prestanda, som t. ex. att delta i vakthållningen i staden. Endast magistratspersoner och andra förtroendemän — samt i undan tagsfall deras änkor — kunde helt eller delvis fritagas från dessa åligganden. Magistraten synes vanligen ha varit mycket restriktiv, när det gällde att utvidga dessa förmåner. När sålunda den förmögne gästgivaren Knud Olsen Vognmancl år 1670 försökte bli befriad från inkvartering och skyldighet att på bytinget delta i åtta- och tolvmannanämnder, därför att han »med stort besvär» under lång tid drivit sin rörelse, avslogs hans anhållan. Likaså misslyckades år 1681 en annan borgare med att få slippa skatt, emedan han enligt egen uppgift var djupt skuldsatt. Magistraten konstaterade att hans begäran stod i strid mot borgareden och att han då »besnillet» sina medborgare.7 2Q1

Försvenskningen För magistraten var det givetvis angeläget, att så inånga som möjligt, helst alla, av dem som i staden drev borgerlig näring, också avlade borgared och där med åtog sig borgerlig tunga. Men å andra sidan framfördes år 1702 av borgerskapets äldste den synpunkten, att man till borgare ej borde antaga andra än dem, »som kan prestera vad lag och förordning kräver».8 Den ena synpunkten fick tydligen vägas mot den andra och man fick ta ställning från fall till fall. Detta belyses bäst genom några exempel. Vid många tillfällen gjorde magistraten aktioner i större skala för att förmå en del personer i staden att ansöka om burskap. Så var fallet t. ex. år 1682, då genom stadstjänarnas försorg ej mindre än 24 personer kallades till rådstugan för att avlägga borgared. De som uteblev, kallades till ett senare tillfälle. En av de tredskande, Willem Springorm, instämdes t. o. m. till bytinget, där han åtalades för att ha gjort intrång i rätta borgares näringsfång genom att utan att vara borgare hålla en »väl utstofferad kram- och klädesbod». Då Springorm för svarade sig med att han hade en kompanjon i affären, som ännu ej bestämt sig för att stanna i staden, begärde magistraten att bytinget skulle ålägga honom att stänga boden. Sedan »förmannen för tingmännen» gått i god för Springorm, tilläts han uppskjuta sin borgared tills han återkommit från en viktig affärsresa som han ämnade göra.9 Mindre framgång hade magistraten däremot år 1700, då man krävde borgared av nio personer. De flesta av dessa visade sig vara uttjänta soldater eller gamla hantverkare, vilka ej kunde åtaga sig borgerlig tunga.10 Gällde det personer som genom sin kunnighet och goda ekonomi var önsk värda som borgare, kunde magistraten visa både smidighet och tillmötesgående. Köpmannen Hans Stähle, som drev affärer och gjorde marknadsresor men trots flera påstötningar ej sökt burskap, beviljades ett helt års frist på villkor att han anmälde sig till det köpmanslag som var under bildande i staden.11 Änkan efter Rasmus Christensen Brok, som avlidit i Helsingör, beviljades 1683 rätt att åter vända som »skatteborgare» till hemstaden. Hennes fader, som var hennes för myndare, lovade på hennes vägnar att hon skulle »efter näring eller hantering prestera vad skatt och skyldighet henne kan tillskrivas efter hennes förmåga».12 Tydligen har man varit angelägen om att återbörda den förmögna änkan till Hälsingborg. På samma sätt fick ett par borgare, som under det gångna kriget slagit sig ned på Själland, avlägga ny borgared i Hälsingborg 1682 och 1683.13 Över huvud taget har man stundom, förefaller det, sett mera till stadens behov än till den sökandes personliga kvalifikationer. År 1688 fick sålunda en man 292

Styrelse och förvaltning

Silverdosa tillverkad i Hälsingborg av Hans Peter Ekström d.ä. omkr. år 1725. Guldsmeden eller beställaren har manifesterat sitt svenska sinnelag genom att på locket placerats en silvermedaljvisande Karl XI :s lager krönta bild. Därigenom bringas de svenska segrarna under kriget 1677-1679 i erinran. Häl singborgs museum.

burskap, därför att staden behövde »plikt- och arbetskarlar som i många trång mål saknas».14 Kortsiktiga motiv syns ha gjort sig gällande när man beviljade burskap åt en rad främmande köpmän och skeppare, som för kort tid uppehöll sig i staden. Under 1600-talets senare hälft var vid flera tillfällen handels- och sjöfarts kon junkturerna mycket gynnsamma på grund av de krig som pågick ute i Eu ropa. Särskilt sjömakterna, dvs. Nederländerna och England, var viktiga part ners inom handel och sjöfart under dessa år, och i Hälsingborg sökte man dra största möjliga fördel av konjunkturerna. Utan svårighet beviljades t. ex. en engelsk köpman burskap i Hälsingborg år 1672, med två av stadens egna köp män som borgensmän vid edens avläggande. Att dessa två hörde till hans affärs vänner, blott kompletterar bilden.15 Åtskilliga skeppare fick också burskap i Hälsingborg under dessa år. Bak293

Försvenskningen grunden till detta var, att de svenska fartygen såsom tillhörande en neutral nation under krigsåren kunde segla in avsevärda vinster. En förutsättning för att fartygen skulle få njuta full tullfrihet var emellertid att de var svenska, fördes av svensk skeppare och ägdes av svenska redare. För skepparna anhöll man då enklast om burskap i en svensk stapelstad och borgensmän för den sökande var ofta fartygets redare. I Hälsingborg utfärdades vid många till fällen samtidigt av magistraten ett intyg om att fartyget också var svenskt. År 1709 samlades magistraten t. o. m. en gång på en söndag, då ett brådskande ärende om burskap åt en skeppare skulle behandlas.16 Att en del magistratsledamöter själva haft intressen i både handel och sjöfart, har säkerligen endast ökat deras beredvillighet i dessa fall. Många hänsyn måste tas när det gällde att bevilja hantverkare burskap. Fanns det i staden något organiserat lrantverkarlag inom den sökandens yrke, brukade åldermannen och någon representant för laget rekommendera den sökande på rådstugan. Samtidigt intygade de att han skulle bli intagen i laget som mästare samt att han var bosatt i staden eller ämnade »nedsätta sig» där.17 Sak samma gällde färjemännen, där ofta en son efterträdde sin fader i färjemanslaget. På det sättet gick färjemanssysslan i arv inom t. ex. släkterna Träben, Kiempe och Romare.18 I de fall då den sökande drev ett hantverk som ej var represen terat i staden och således ej kunde finna några borgensmän för sig, fick magi straten på egen hand avgöra ärendet. När år 1688 en hjulmakare från Allerum ville nedsätta sig i Hälsingborg och driva sitt hantverk, tilläts han göra detta en tid på prov, tills han kunde »finnas duktig och antagas till borgare».19 Lättare kunde det gå för redan etablerade hantverkare. Sålunda beviljades en glasmästare från Kristianstad år 1683 burskap omedelbart, därför att »ingen annan glasare här är», och detsamma gällde en possementsmakare från Hel singör följande år.20 Stadens hantverksmästare bevakade ängsligt sin näring och protesterade ofta mot antagandet av nya borgare som skulle livnära sig på deras hantverk. Så skedde år 1709 då två skomakarmästare å skomakarlagets vägnar protesterade mot att en skomakargesäll fått lov att nedsätta sig i staden. Man vägrade intaga honom som mästare i skomakarlaget, då de menade att det redan fanns för många skomakare i staden. Magistraten tog emellertid ej hänsyn till invänd ningarna utan lät gesällen svära borgared med motivering att han friade till en borgardotter och således skulle bli besutten i Hälsingborg. Den blivande svär fadern, en skräddare, ställde också på rådstugan borgen för att hans måg skulle

294

Styrelse och förvaltning göra rätt för sig och deltaga i all borgerlig tunga, vilket för magistratens del tycks ha avgjort saken.21 År 1718 påtalades viel allmän rådstuga av några borgare, att många hant verkare beviljades burskap i staden, varigenom de »tager brödbetan ur mun» på de redan etablerade. Särskilt missnöjda var smederna. Gentemot detta hävdade stadsnotarien att ingen smed beviljats burskap, om de sökande ej dessförinnan »av ämbetet för goda bekända blivit». Motsidan påstod däremot att en del fått burskap, innan de gjort sitt mästerstycke och fått detta godkänt.22 Hantver karnas missnöje hade denna gång sin rot i de extra pålagor som kronan vid denna tid lagt på borgarna. Man var mera känslig än vanligt både för att den egna bärgningen skulle vara tryggad genom att ej alltför många var sysselsatta inom yrket, och för att alla borgare hade tillräcklig förmåga att bära de ökade bördorna. Magistraten tillät också borgare att uppsäga sitt burskap. Den vanligaste motiveringen till detta var

att vederbörande flyttade bort från orten. Men det

hände också att enskilda

personer uppgav sitt burskap, därför attde hade

svårt att komma ut med de därmed förbundna pålagorna. Detta gällde särskilt borgaränkor, som ej kunde fortsätta att driva sin avlidne makes rörelse. Magi straten beviljade då deras

ansökan om att få uppsäga sitt burskap och be

friade dem samtidigt från

skyldigheten att utgöra borgerlig tunga, men allt

på villkor att de ej vidare drev borgerlig näring.23 Det kunde också gälla män. År 1701 uppgav sålunda en borgare sitt burskap »i hänseende till att han nu är en fattig och utskattad borgare, så han sig ej längre här föda kan».24 Det hände också att magistraten avslog ansökningar om att få uppsäga burskapet. En slaktare motiverade år 1671 sin ansökan med att han på det sättet ville slippa ett besvärligt förmyndarskap. Hans ansökan avslogs »efter bokstä verna och stadsprivilegierna». År 1686 fick en annan borgare ett liknande av slag under hänvisning till att han först måste fullfölja arvskiftet efter sin av lidna hustru.25 En speciell ställning intog kronobetjänterna, framför allt tullpersonalen. Från kronans sida hävdades att kronobetjänterna skulle vara befriade från inkvar tering och alla annan borgerlig tunga, såvida de ej brukade borgerlig näring.26 Magistraten och borgerskapet var mycket känsliga på denna punkt. Inför 16691670 års skånska kommission påtalade de med skärpa tullbetjänternas ovana att göra intrång i borgarnas näringar utan att själva åta sig borgerlig tunga. De borde antingen förbli vid sin »kungliga tjänst» eller, om de framhärdade med

295

Försvenskningen sin handel, delta i borgarnas bördor. En tullskrivare som bryggt öl och sålt detta i minut, ålades år 1683 på rådstugan att genast upphöra därmed.27 År 1694 och 1695 hade man en långvarig affär med tullvisitören Jonas Löfman, som upprepade gånger förbjöds att driva handel med smör. Löfman var under dessa år suspenderad från sin tjänst och drev smörhandel för att kunna existera. Han vägrade avlägga borgared, därför att hans sak var under prövning av högre myndigheter och han räknade med att återfå sin befattning i tullväsendet. Å andra sidan höll magistraten benhårt på sin ståndpunkt och förbjöd Löfman att driva sin handel, om han ej avlade borgareden.28 När under 1700-talet kronans pålagor på borgerskapet ökade, skärptes också borgarnas krav på kronobetjänterna. I december år 1700 begärde de sålunda på rådstugan, att om betjänterna idkade borgerlig näring på något sätt, skulle de åläggas att delta i alla de extra kontributioner som pålagts staden.29 Det kunde också hända att en kronobetjänt »nedsatte sig» i en stad och efter hand gled över i borgarnas led. Ett gott exempel härpå var tullnären vid lilla tullen i Hälsingborg, Johan Andersson Brunnberg. Ar 1668 förklarades från magistratens sida, att han ej skulle bära någon »byns tunga», då han ej var borgare. Johan Andersson hade, som han själv uttryckte det, »stort hushåll och ringa lön» och därför drev han bl. a. bryggerirörelse. År 1671 erbjöd han sig att delta i »byns tunga», om magistraten tillät honom fortsätta därmed. Hans an hållan beviljades och han ålades samtidigt att erlägga byskatt, att delta i in kvartering och att bestrida stadsvakt liksom andra borgare. Borgared var däre mot ej aktuell. Men följande år påtalade två av Johan Anderssons antago nister, borgmästaren Bendt Pihl och borgaren Niels Jensen Morsing — till striden dem emellan återkommer vi längre fram — att Brunnbergs bryggeri rörelse tog »alltför stor överhand». Då han ej avlagt borgared, borde hans rö relse förbjudas, menade de. Magistraten avvisade dock klagomålen, men två år senare avlade Johan Andersson Brunnberg borgared och samtidigt tog han plats på rådstugan som rådman.30

1. F. Lindberg, Västerviks historia 12751718 (Västerviks historia 1. Västervik 1933) s. 252. 2. Kopiebok 1686 6.5. 3. Rådst. prot. 1696 14.3, 29.8, 31.8, 1701 5.6. 296

4. Resolution 1662 18.9 p. 18, kopia i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. Z, RA. Kgl. resolu tion 1668 27.8 p. 10, 1668 22.10 p. 8, Kgl. resol. och förkl., RA. 5. Rådst. prot. 1681 28.7, 1703 16.3, 13.4.

Styrelse och förvaltning Renov. rådst. prot. 1668 9.1, 21.5, 8.10, 1669 29.7 1670 1.12, 1671 4.5, 1672 1.2, 7.3, 12.12, 19.12 osv. 6. Se t. ex. privilegium för Landskrona 1663, Stiernman, Commerceförordn. III: 137. 7. Fru Sophie, Eggert Elers änka, beviljades 1667 samma friheter som hennes man, den av lidne borgmästaren åtnjutit (Kopiebok 1667 14.11). Inlaga 1670, maj, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 973, RA. Renov. rådst. prot. 1681 16.7, 21.4. 8. Rådst. prot. 1702 14.1. 9. Rådst. prot. 1682 4.5, 11.5. 10. Kopiebok 1700 26.10. 11. Rådst. prot. 1688 21.11. 12. Rådst. prot. 1683 14.3. 13. Rådst. prot. 1682 20.7, 1683 16.5. 14. Rådst. prot. 1688 20.10. 15. Renov. rådst. prot. 1672 5.12. 16. Renov. rådst. prot. 1672 25.4, 20.5. Rådst. prot. 1686 19.4, 1692 12.3, 1694 5.3,

11.10, 1709 29.8, osv. 17. Rådst. prot. 1683 20.2, 1684 16.8, 1717 8.5 osv. 18. Rådst. prot. 1683 27.1, 1688 21.11 osv. 19. Rådst. prot. 1688 22.10. 20. Rådst. prot. 1683 26.11, 1684 16.8. 21. Rådst. prot. 1709 9.10, 1710 6.8. 22. Rådst. prot. 1718 10.1. 23. Rådst. prot. 1709 13.2, 1718 20.12 osv. 24. Rådst. prot. 1701 15.7. 25. Renov. rådst. prot. 1671 10.8, 19.10. 26. Stiernman, Commerceförordn. IV: 461 f. 27. Odaterad inlaga till Sk. komm., 16691670, koncept i HSA: RM. Rådst. prot. 1683 12.9, 1694 25.6. 28. Rådst. prot. 1694 5.11, 1695 22.7, 14.8, 28.8, 2.10. 29. Rådst. prot. 1701 18.3. 30. Renov. rådst. prot. 1668 20.7, 1671 8.6, 1672 4.7, 18.7, 1674 14.3. Kopiebok 1672 4.7.

297

MAGISTRATEN 1658—1680

HÄLSINGBORG liksom i de andra danska städerna hade borgmästare

och rådmän under 1500-talet och början av 1600-talet utsetts bland de för

mögnare borgarna. Stadens råd kompletterade sig själv vid vakanser. Regeln var att borgmästare valdes bland rådmännen. Borgmästar- och rådmansämbetena innehade man på livstid, men behöll samtidigt sitt borgerliga yrke och levde väsentligen på det senare, ty uppdraget att delta i stadens styrelse var oavlönat, även om det kunde vara förenat med smärre sportler av olika slag. Kungliga försök att skapa större rörlighet i fråga om rådmansbefattningarna — bl. a. Kristian IV:s förordning av år 1619 — fick ej några praktiska konse kvenser för Hälsingborgs del. Fram till 1658 var stadens råd en tämligen stabil korporation, uppburen främst av köpmannaskiktet. Borgarnas rätt att själva välja borgmästare och rådmän ifrågasattes aldrig i dansk tid, men valet sanktio nerades av K. M:t eller av kronans länsman å K. M:ts vägnar och länsmannen installerade borgmästarna. Rådmännen avlade i sin tur ämbetsed inför borg mästarna. Den gamla danska stadsrätten föreskrev att stadsstyrelsen borde om möjligt bestå av två borgmästare och tio rådmän. Antalet rådmän växlade emellertid från stad till stad och vi har tidigare visat, att Hälsingborg under 1600-talets förra hälft vanligen hade två borgmästare och fyra till sex rådmän.1 1658 års skånska kommission skulle enligt sin instruktion också inhämta upplysningar om städernas förvaltning, och en av dess ledamöter, riksrådet Christer Bonde, uppgav i sin senare lämnade relation att Hälsingborg hade två borgmästare och sex rådmän. Denna uppgift var ej korrekt i fråga om antalet rådmän, men förklaringen därtill är den att Bonde utgått från svenska förhållanden. Den svenska stadslagen föreskrev att det skulle finnas inte mindre än sex borgmäs tare och trettio rådmän i en stad. Av dessa skulle dock endast en tredjedel, dvs. två borgmästare och tio rådmän, vara i tjänst varje år. I realiteten blev stadsstyrelserna — eller som man i Sverige började kalla dem under 1600298

Styrelse och förvaltning talet: magistraterna — ej så manstarka. Särskilt mindre städer kunde under 1500-talet få privilegiet att »bruka halv stadsrätt», dvs. ha blott två borgmästare och sex rådmän.2 Det var detta Christer Bonde utgick från att Hälsingborg hade. Seden att magistratsmedlemmarna år efter år i tur växlade på de olika pos terna, kom ur bruk i Sverige under 1600-talet och rådsplatserna tenderade att bli fasta liksom i Danmark. Men i ett avseende slog utvecklingen i Sverige in på helt nya banor. I slutet av 1630-talet började enskilda städer begära hjälp av kronan att avlöna sina tjänstemän, särskilt borgmästarna, och i gen gäld tog sig då K. M:t rätt att utnämna de sålunda avlönade borgmästarna. De på detta sätt utnämnda kallades ofta justitieborgmästare. Vid deras sida fanns det i städerna ofta en eller ett par »stadens borgmästare», som fortfarande ut sågs av borgerskapet. Mot slutet av 1640-talet hade det gått därhän, att K. M:t utsåg och försåg med fullmakt alla borgmästare och dessutom också andra kommunala tjänstemän, t. ex. Syndici. Kronan sträckte sina befogenheter än längre. Man strävade efter att få fast ställa lönestater för städernas tjänstemän och göra en arbetsfördelning mellan dessa. Justitieborgmästaren eller »förste borgmästaren» skulle förestå rättskip ningen, medan stadens borgmästare eller »politie borgmästaren» fick ansvaret för allmän politi, stadens finanser och uppsikten över näringslivet. Justitieborgmästarna togs ofta bland hovrätts- och kollegietjänstemän, en del av dem var jurister och många adlades med tiden. Både till rang och utbildning skilde de sig sålunda från övriga magistratsledamöter och från borgerskapet. Dis tinktionen mellan de båda olika typerna av borgmästarämbeten återspeglade magistratens två viktigaste arbetsuppgifter: under justitieborgmästaren funge rade den som stadens domstol, som rådstugurätt, under politieborgmästaren ledde den stadens styrelse och förvaltning. De av K. M:t befullmäktigade borgmästarna hade högre löneanspråk än de tidigare. De ville ej sällan reformera städernas förvaltning, vilket kostade pengar, och

de var ofta mera stränga och rigorösa i sin ämbetsförvaltning än

vad man tidigare varit van vid. Opposition mot kronans utnämning av sådana borgmästare framkom inom borgarståndet vid riksdagarna 1660, 1672 och 1675. Från regeringens sida försäkrade man, att borgerskapet allt framgent skulle få njuta sin rätt att fritt välja borgmästare enligt privilegierna, men i praktiken ändrades ingenting. K. M:t och i första hand dess befallningshavande, lands hövdingarna och generalguvernörerna, fortsatte att utnämna och befullmäktiga borgmästare.3 299

Försvenskningen Under dessa förhållanden har det för den svenska regeringen tett sig natur ligt att vid försvenskningen av stadsstyrelserna i Skåne försöka nyttja av K. M:t utnämnda och befullmäktigade ämbetsmän som redskap. Landshövdingarna och generalguvernörerna försökte därför direkt påverka valen av rådmän och stä dernas tjänstemän och hävdade K. M:ts rätt att utnämna borgmästare. Man följde emellertid ej en konsekvent linje under 1660- och 1670-talen utan modifi erade sin hållning allt efter omständigheterna. 1658 års skånska kommission föreslog att man skulle bibehålla de befintliga magistraterna från dansk tid och ej införa »presidentchargen», dvs. justitieborgmästarämbetet, såvida detta ej kunde ges åt en »infödd». Karl X Gustav, som ville driva på försvenskningen, resolverade emellertid att »presidenter eller kungliga borgmästare» skulle utnämnas av K. M:t genom fullmakt och att där till skulle tagas svenska män.4 Svensk praxis skulle alltså omedelbart tillämpas i Skåne. Efter 1660 följde dock förmyndarregeringen en mjukare linje. I Malmö recess 1662 bekräftades sålunda borgerskapets rätt att i de skånska städerna själv välja sina magistrater.5 Reträtten var endast tillfällig. År 1667 uttalade K. M:t i en resolution av den 19 november en annan mening. Bakgrunden var ett borgmästarval i Hälsingborg. Där hade borgerskapet till ny borgmästare utsett rådmannen Bendt Pihl, men i staden fanns också en syndicus Anders Ekebohm, som var infödd svensk. K. M:t utsåg nu Ekebohm till justitieborgmästare och gav honom fullmakt på tjänsten, men samtidigt ställdes det fritt för staden att till »stadsborgmästare» få Bendt Pihl.6 Denna resolution ej blott förstärkte den personliga rivaliteten mellan de två borgmästarkandidaterna utan den utpekade också direkt Ekebohm som svenska kronans och försvenskningssträvandenas man. 1667 års utnämning hind rade emellertid ej K. M:t från att följande år formellt åter bekräfta borgarmenigheternas rättigheter vid borgmästar- och rådmansval.7 En fullständig försvenskning av magistraterna var det ej fråga om under 1660- och 1670-talen. Man måste gå försiktigt fram. Gustaf Banér samman fattade korrekt situationen i sin 1669 ingivna generalguvernörsberättelse, då han uppgav sig ha strävat efter att insätta svenskar som borgmästare och Syn dici i städerna, samt ha försökt medverka till att, då så kunnat ske, också svenskar utsågs till rådmän och byfogdar. Men detta hade, fortsatte han, ännu ej lett till mera än att man »i de mesta orterna har åtminstone en eller två svenskar på var rådstuga». Vill man mera i detalj följa hur försvenskningen av Hälsingborgs magistrat 3 00

Styrelse och förvaltning förlupit, är man i första hand hänvisad till de bevarade rådstuguprotokollen. Tyvärr är dessa ej bevarade i fullständig svit på grund av att rådhusarkivet skövlats vid två tillfällen, under skånska kriget 1675-1679 och i samband med striderna kring Hälsingborg år 1710.8 Protokollen för tiden fram till 1680 är därför förlorade i original, men de kan fr. o. m. år 1668 ersättas med de s. k. renovationerna, dvs. de avskrifter som enligt lag skulle insändas till Göta hov rätt och blivit bevarade i dess arkiv i Jönköping. Viktigt är att brevkopieböcker är bevarade fr. o. m. år 1666. För tiden 1658-1665 är man däremot hän visad till att nyttja spridda källor av olika slag, bl. a. brev, räkenskapsutdrag m. m. som i original, koncept eller kopior är bevarade bl. a. i generalguvernementsarkivet samt i de tre skånska kommissionernas (1658, 1662 och 1669-1670 års kommissioners) efterlämnade akter. På grundval av detta material kan vi sammanställa följande längd över Häl singborgs rådmän under tiden 1658-1676. Den är för de två första åren av denna period osäker men komplett för tiden efter 1660.9 Anders Nielsen är omtalad som rådman före 1658. Hans dödsår är okänt, men han har avlidit före 1660.10 Niels Lauridsen — för honom gäller detsamma. David Giedde avled år 1660 och bar då titeln rådman.11 Vi vet ej när han utsågs till befattningen, men det har skett efter 1658. Otte Baltsersen är omtalad som rådman sedan 1657 och var trots hög ålder ledamot av magistraten ännu år 1677.12 Hans Madsen var byfogde åren 1650-1657. Tidpunkten för rådmansutnämningen är ej känd men han omtalas som sådan 1660 och 1661. Han avled under senare hälften av sistnämnda år eller i början av 1662. Anders Jörgensen omtalas som rådman 1660 och beklädde ämbetet ännu vid skånska krigets utbrott 1675. Casper Vogt bär rådmanstiteln åren 1662-1667. Han avled den 1 juli 1667 enligt inskription på hans gravsten i Mariakyrkan.13 Söfren Nielsen omtalas som rådman 1662, och han har tillträtt befattningen i början av detta år. Avled enligt gravskrift i Mariakyrkan den 15 mars 1674, 51 år gammal.14 Bendt Pedersen Pihl rekommenderades av generalguvernören till en ledig rådmansbefattning — tydligen efter Casper Vogt — genom brev den 3 sept. 1667 och omtalas två veckor senare i denna egenskap.15 Utnämndes emellertid strax efter till borgmästare.

301

Försvenskningen Sten Mauritzen installerades som rådman den 5 juni 1668 och hade kvar ämbetet ännu 1677.16 Håkan Thorsson Råberg, av svensk börd, proviantmästare 1662-1690 på Hälsingborgs slott. Insattes som rådman samtidigt med den föregående och stod likaledes kvar 1677.17 Johan Andersson Brunnberg, av svensk börd och från 1666 tullnär vid lilla tullen i Hälsingborg. Insattes som rådman den 14 mars 1674, var tidvis skild från sysslan, vilket senare skall skildras, men hade den kvar till sin död den 18 april 1684. Herman Schlyter

stammade från en pommersk släkt som inflyttat

till

Ronneby. Insattes som rådman i juli 1675, var tidvis skild från rådmansämbetet, vilket skall beröras framdeles i flera sammanhang, men kvarstod i magistraten ända till 1710.18 Tack vare de bevarade protokollen för åren 1668-1674 har vi säker kunskap om magistratens sammansättning och arbetssätt under denna tid. Antalet råd män var först fem men i början av år 1668 hade det nedgått till tre. I juni månad utnämndes då två nya rådmän, Sten Mauritzen och Håkan Thorsson Råberg. Kärnan i stadens råd utgjordes av personer som varit anförtrodda olika uppdrag i stadens tjänst och tillhörde stadens förmögna borgerskap. Den förste svenskfödde rådmannen var Håkan Thorsson och hans val torde ha underlättats av att samtidigt en infödd hälsingborgare, Sten Mauritzen, blev råd man. Dessutom var Håkan Thorsson säkert väl känd av hälsingborgarna, då han under flera år varit proviantskrivare på slottet. Johan Andersson Brunnbergs rådmansutnämning kom i en helt annan situation. Stadens borgerskap var splitt rat i två grupper, en kring magistraten och en kring borgmästaren Bendt Pihl. Johan Andersson Brunnberg hörde till Pihls motståndare och när han i lands hövding Leijonskiölds närvaro installerades som rådman på rådstugan i mars 1674, torde åtminstone Pihls vedersakare ha sympatiserat med den åtgärden. Själva förfarandet vid rådmanstillsättningen torde ha varit detsamma vare sig det gällt en rikssvensk eller en borgare från staden. Hur själva valet gått till före 1680, vet vi ingenting om. Förmodligen har magistraten och borger skapet sökt ena sig om en lämplig kandidat, som sedan »presenterats» för lands hövdingen, varefter denne stadfäst valet. Rådstuguprotokollen låter oss däremot få inblickar i installationen, som ägde rum på rådstugan. Då föredrogs lands hövdingens skriftliga bekräftelse av valet och den nye rådmannen avlade »cor302

Styrelse och förvaltning porlig ed». Sedan fick han som yngst intaga det ringaste, nedersta rådmanssätet vid rådstugubordet. När det gällde rikssvenska kandidater, har landshöv dingen gått förbi magistratens förslag, om detta upptagit annan person. Så var fallet med Håkan Thorsson. Johan Andersson Brunnberg utnämndes däremot direkt på kunglig befallning i en alldeles speciell situation. Detsamma var dess utom fallet med Herman Schlyter, som inflyttat till staden strax före sin rådmansutnämning — något ganska extraordinärt. I sin strävan att insätta personer av svensk börd i magistraten har sålunda de svenska myndigheterna gått försiktigt fram. Men man kunde kompensera sig på annat sätt genom att ett nytt ämbete, syndicus-tjänsten, infördes och genom att detta av K. M:t bekläddes med rikssvenskar. Under 1660-talet hade Häl singborg syndicus, vilket längre fram skall närmare skildras. Ännu viktigare var det dock att man konsekvent sökte sörja för att åtminsone den ene av stadens båda borgmästare var rikssvensk. Borgmästarlängden för tiden 1658-1675, grundad på samma källmaterial isom rådmanslängden, ser ut på följande sätt: Jens Nielsen Kaare hade varit borgmästare redan före 1658. Han avled den 29 juni 1659, 39 år gammal, enligt inskription på hans gravsten i Maria kyrkan.19 Eggert Elers hade blivit borgmästare i februari 1655. Han innehade äm betet till sin död den 4 okt. 1667.20 Henrik Mårtensson Hierzelius, av svensk börd, erhöll redan den 18 maj 1658 kunglig fullmakt att vara »president» eller justitieborgmästare i Hälsingborg. Han tillträdde tjänsten först 1659 — tydligen efter Jens Nielsens frånfälle. Han hade dålig ekonomi, vilket gjorde att han bl. a. år 1665 befann sig i Stockholm och 1667 var skild från sin tjänst som »kunglig borgmästare». I juli 1658 omtalas han som insatt i fängsligt förvar på Stockholms slott »för gälds skull».21 Anders Ekebohm, av svensk börd, sedan 1657 landssekreterare i Viborg och från 1662 syndicus i Hälsingborg. Redan i febr. 1667 anhöll han hos generalguvernören om att få den justitieborgmästarbefattning som Hen rik Mårtensson lämnat och den 11 febr. 1667 föreslog Gustaf Banér ho nom till sysslan hos K. M:t. Då Mårtenssons sak fortfarande var under utredning, ledde detta ej till någon omedelbar åtgärd. Först sedan Eke bohm i oktober meddelat, att Eggert Elers avlidit och att Henrik Mår tensson därför kunde befaras vilja återtaga sin tjänst, slutbehandlades

3°3

Försvenskningen ärendet. Kunglig fullmakt som justitieborgmästare utfärdades för Eke bohm den 13 nov. 1667, han installerades högtidligen som »kunglig justi tieborgmästare» av landshövding Leijonskiöld den 18 jan. 1668 på råd stugan, där han skulle ha »främsta stället och rummet». Ekebohm för flyttades i slutet av år 1675 till Halmstad, där han som justitieborgmäs tare deltog i magistratens sammanträden för första gången den 28 jan. 1676. År 1684 transporterades han till Jönköping, där han avled som borgmästare år 1697.22 Berndt Pedersen Pihl, nybliven rådman, kandiderade till det efter Eggert Elers vakanta stadsborgmästarämbetet och erhöll den 30 okt. 1667 gene ralguvernör Gustaf Banérs löfte att »där I kunna erhålla rådets och borgerskapets enhälliga votum och kallelse», skulle Banér för sin del ej lägga hinder i vägen för att landshövdingen installerade honom. Så har också skett. Medan alltså Ekebohm erhöll kunglig fullmakt som justitie borgmästare, installerades Bendt Pihl av landshövdingen som stadsborg mästare. Installationen har ägt rum i slutet av året, ty i december 1667 bär Pihl borgmästartiteln. Sedan Ekebohm installerats i januari 1668 in tog han emellertid andra platsen efter denne och med hänsyftning härpå kallas han vid ett tillfälle »vice borgmästare».23 Från mars 1674 till mars 1675 deltog Bendt Pihl ej i magistratens sammankomster, men återupp tog sitt ämbete vid sistnämnda tidpunkt och innehade detta, när kriget bröt ut 1675. Gabriel Månsson Hilleton hade tjänstgjort som tullnär vid lilla tullen och accisen i Halmstad 1658-1662 och syndicus därstädes 1662-1669. Efterträdde i början av år 1676 Anders Ekebohm som justitieborgmästare i Hälsingborg, utnämndes den 19 maj 1677 till överproviantmästare vid svenska armén, befordrades längre fram till överkommissarie vid amira litet, adlades och dog 1689 i Karlskrona.24 Denna borgmästarlängd visar, att det svenska systemet med en av K. M:t ut nämnd justitieborgmästare så gott som omedelbart introducerats i Hälsing borg. Vakansen efter Jens Nielsen Kaare kom säkerligen därvidlag väl till pass. Vid den »kunglige borgmästarens» sida fanns emellertid under hela tiden fram till 1676 en »stadsborgmästare», som utsågs på traditionellt sätt av borgerskapet och magistraten. Det visade sig också att de sistnämnda ingalunda kom att stå tillbaka för justitieborgmästarna utan mången gång utövade ett väl så stort in-

Ledamöterna i Hälsingborgs magistrat år 1664 — borgmästare Eggert Elers, syndicus Anders Ekebohm samt rådmännen Otte Baltsersen, Anders Jorgen sen, Söfren Nielsen och Casper Vogt — har den 22 december 1664 underteck nat denna assignation på ytterligare 20 lass ved som skulle användas till upp värmning av stadens hospital, sedan detta blivit tillbyggt. Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet, Lund.

—

689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen flytande

som

dessa.

Justitieborgmästarna

var

inflyttade

till

staden

och

hade ej samma kontakter med stadsbefolkningen som stadsborgmästarna, vilka senare dessutom i likhet med rådmännen behöll sina borgerliga yrken under sin ämbetstid och därigenom i ännu högre grad kom att leva som borgare bland borgare än justitieborgmästarna, som främst var ämbetsmän. Till detta kom att de båda stadsborgmästarna under 1660- och 1670-talen båda var dominerande personligheter. Redan före 1658 intog Eggert Elers en framskjuten ställning inom Hälsing borgs borgerskap. Han hade placerat åtskilligt kapital i jordegendomar och lånade mot pant ut pengar till den skånska adeln. Christer Bonde karaktäri serade honom som en man »vilken icke allenast är tämmeligen rik utan ock en nyttig och beskedlig man». Att Eggert Elers var väl anskri ven hos de svenska myndigheterna lider intet tvivel. Därom vittnar bl. a. att han år 1662 beviljades frälserätt på adelsgods som han förvärvat i Bjäre härad. Mot Eggert Elers kom Henrik Mårtensson Hierzelius ofta till korta. När han exempelvis år 1662 på rådstugan för borgerskapet uppläst ett brev från landshövdingen om att några hantverksämbeten skulle organiseras i staden, och också lyckats vinna borgar nas bifall till detta, fick han uppleva smäleken att Elers en kort tid senare, då Mårtensson var frånvarande, med lätthet och under enhälligt bifall från borgerskapet kunde förmå de församlade på rådstugan att punkt för punkt upp riva vad man redan beslutat. »Det är mycket att en allena skall hava mera makt i staden än så många höga befallningar som däröver utgångne och ankomne äre», klagade Henrik Mårtensson.25 Henrik Mårtenssons tilltrasslade ekonomi och den långa bortovaro från staden som han därav tvingades till, gjorde säker ligen ej hans ställning lättare. Bendt Pihls och Anders Ekebohms mellanhavanden präglades av större dra matik. Bendt Pedersen Pihl och hans båda bröder Svend och Jeppe spelade under ett par decennier en så viktig roll i Hälsingborg, att de är förtjänta av en närmare presentation. De härstammade från Perstorps socken, där den äldste av dem, Bendt, föddes på 1620-talet. Enligt en uppgift från 1670-talet gick han som helt ung »kring landet med bondeskomakare och bar lästknippan på ryggen». På 1640-talet flyttade han till Hälsingborg, började i blygsam omfattning affärs rörelse och fick låna kapital av rådmannen Söfren Nielsen. Han gifte sig med en tjänsteflicka hos Eggert Elers. Ett andra gifte med borgardottern Mette Pedersdatter Michelsen gjorde honom till en välbärgad man. Han hade stor affärsbegåvning, drev som vi senare skall se bl. a. rederirörelse och var enligt 3°6

Styrelse och förvaltning egen uppgift år 1672 den störste skattedragaren i staden. Det första offentliga uppdraget hade han 1653, då han var »förman» för de åtta »tingmännen» på bytinget. I slutet av 1650-talet var han kämnär. En del av sitt kapital placerade han i jordegendomar. Redan vid 1660-talets mitt hade han köpt en gård i Kungshult, till vilken han lade ett tiotal hemman och 1668 anhöll han om frälserätt på egendomarna. Därmed lades grunden till godset Pihlshult. I början av 1670-talet omtalas Bendt Pihl också som ägare till Kronovall i Fågeltofta socken.26 De yngre bröderna Svend och Jeppe Pihl gjorde ofta affärer i kompanjon skap med Bendt Pihl. Svend Pihl hade också del i förvärvet av Pihlshult. Han gifte sig med rådmannen Jacob Hansens dotter Karen. Också Svend Pihl place rade sitt kapital i jordegendomar. Bl. a. ägde han Lilla Pålsjö och omkr. 1680 Osbyholms gård i Hörby socken. Han avled där i mars 1682 och hade då mist sin förmögenhet, så att han vid sin bortgång var en ruinerad man.27 Jeppe Pihl föddes år 1630 och kom aderton år gammal till Hälsingborg. Han gifte sig med köpmannen Söfren Michelsens förmögna änka Margrete Madsdatter, och sedan hon år 1668 avlidit 73 år gammal ingick han följande år ett nytt äktenskap med Leonora Christina Wulfsdatter Raun. Det första äktenskapet tycks ha gjort Jeppe Pihl till en välbärgad man. Han fick en rad kommunala förtroendeupp drag, bl. a. föreståndarskapet för latinskolan och blev därefter kyrkvärd.28 Bendt Pihl var en målmedveten, maktlysten och ofta hänsynslös man men han besatt också en obestridlig duglighet och kunnighet. Han var stridbar och intrigant och i de bevarade akterna tog sig

hans aggressivitet ofta starka ut

tryck i form av våldsamma personliga utfall, insinuationer, smicker osv. allt efter lägets krav — men detta hörde till tidens stil och var delvis också ut märkande för hans antagonister. Den ärelystnad och stingslighet som Bendt Pihl ofta lade i dagen har säkerligen eggat till motstånd och otvivelaktigt har många bland stadens äldre borgare betraktat honom som en parveny. Under hela den tid Bendt Pihl beklädde borgmästarsysslan, sönderslets stadsstyrelsen av tvedräkt och inbördes fejder. Till Pihls motståndare hörde justitieborgmästaren Anders Ekebohm och rådmannen Håkan Thorsson Råberg, dvs. magistratens båda svenskfödda ledamöter, men dessutom tidvis också rådmannen Sten Maurit zen samt borgarna Niels Jensen Morsing, Niels Nielsen och Peter Kniphof. Den sistnämnde hade gift sig med rådmannen David Gieddes änka och därmed över tagit dennes krambod.29 Bendt Pihl å sin sida stödde sig först och främst på sina bröder och deras 3°7

Försvenskningen släkt, men också borgare som Rasmus Christensen Brok, Hans Trägård och Per Jacobsen omtalas som Pihls anhängare och »svågrar».30 Men dessutom vädjade Bendt Pihl ofta till borgerskapet i gemen, som för hans räkning stundom be arbetades av bröderna, och försökte spela ut dem mot sina motståndare inom magistraten. Man höll sammankomster, samlade namnunderskrifter under inla gor och petitioner, vilka senare framlades på rådstugan. Motsidan anklagade Pihl för att anstifta »samling och oprör», vilket var belagt med straff i den gamla danska stadsrätten, och påpekade dessutom vid ett tillfälle, att de 33 borgare som år 1670 satt sina namn under inlaga för Bendt Pihl, stod för knappt en femtedel av stadens totala uttaxering av skatt.31 Detta påpekande leder fram till slutsatsen att Pihl avsiktligen vädjat till de bredare lagren inom borgerska pet för att vinna deras stöd. I samband med riksdagsmannavalet 1672 råkade han, som vi förut sett, i underläge mot sin antagonist Anders Ekebohm. Han för sökte då skaffa en ersättning för den riksdagsmannafullmakt han ej lyckats uppnå, i de vitsord och fördelaktiga utlåtanden som meniga borgerskapet gav honom på rådstugan, när han ensam kom till tals med dem. Han hade också förberett denna aktion genom att några veckor tidigare, då Ekebohm redan rest till riksdagen i Stockholm, på rådstugan anställa räfst rörande stadens förvaltning och utslunga en rad — som det sedan visade sig dåligt underbyggda — anklagelser mot sina kolleger inom magistraten. Denna taktik kunde leda till resultat, endast om han hade stöd från meniga borgerskapet.32 År 1671 engagerade sig Bendt Pihl i en tvist som skulle få djupgående verk ningar för Hälsingborgs styrelse. Han hade svårt att förlika sig med de svenska tullbestämmelser som började tillämpas i Hälsingborg på 1660-talet. Obevek ligt kom han i delo med Johan Andersson Brunnberg, som var accismästare och tullnär vid lilla tullen och därmed ansvarig för just de nyheter i fråga om tul lar som Bendt Pihl ogillade. Till detta kom att Brunnberg var en minst lika stridbar man som Pihl. Den 17 maj 1671 instämde Johan Andersson Brunnberg borgmästare Pihl att svara inför accisrätten i Hälsingborg. Pihl hade i september importerat 24 1/2 oxhuvud franskt vin, 1 pipa spanskt vin, 2 pipor rhenvin, 2 pipor brännvin och 6 oxhuvud vinättika, för vilka han underlåtit att erlägga s. k. taperiansaccis. Han fälldes genom accisrättens utslag den 27 juni. I septem ber samma år påträffade sedan Johan Anderssons tullbetjänter 11 hela fat och 16 rullar tobak hos Svend Pihl, vilka ej anmälts på acciskammaren. Partiet ägdes av Svend och Jeppe Pihl gemensamt, men när process år 1672 anlades mot dem, begärde Bendt Pihl att i deras ställe få svara i målet — han låg vid denna tid

308

Styrelse och förvaltning i stora affärer med tobak och samarbetade därvid ofta med sina bröder. Där med började en seg och utdragen process som efter hand svällde ut till orimliga proportioner. Beskyllningar och motbeskyllningar korsade varandra och gam malt groll grävdes upp. Slutligen hade målet fått en sådan omfattning och blivit så inflammerat, att K. M:t tillsatte en speciell kommissarialrätt, som var verksam i Hälsingborg från januari till mars 1674. Ännu våren 1675 skymtade dock intet slut i målet.33 Bendt Pihl föll emellertid på eget grepp. Han hade högt uppsatta gynnare, bl. a. vice generalguvernören Pontus Fredrik De la Gardie. Under tiden från oktober 1672 till juli 1673 vistades Bendt Pihl i Stockholm för att med sina gynnares och vänners hjälp bevaka en rad egna angelägenheter. Därvid fällde han några oförsiktiga yttranden om landshövding Augustin Leijonskiöld, som han betraktade med misstänksamhet. Längre fram fick Leijonskiöld höra, vad Pihl sagt, och beredde sig att handla. Johan Andersson Brunnbergs tillfälle var nu kommet. Säkerligen med landshövdingens goda minne gjorde han en fram ställning hos K. M:t om att bli utsedd till rådman i Hälsingborg. Den 28 feb ruari 1674 bifölls detta och Leijonskiöld fick K. M:ts uppdrag att »disponera borgmästare och råd, att de förenar sig om att välja honom», men ärendet skulle handläggas med »gott manér». Så blev nu inte fallet och skulden var till stor del Bendt Pihls. Den 14 mars 1674 infann sig Leijonskiöld på extra rådstuga i Hälsingborg. Han meddelade att K. AI:t givit tillåtelse att Brunnberg skulle få bekläda posten som rådman i staden och samtidigt ha kvar sin tullnärssyssla. Afagistraten med Anders Ekebohm i spetsen svarade med att hänvisa till stadens av K. AI:t bekräftade rätt att ha fritt val vid besättningen av rådmansposterna och påpekade dessutom att ingen plats i magistraten var vakant. Leijonskiöld gen mälde att »kungliga rekommendationer hava det anseende som allernådigste be fallningar» och erinrade också om att en rådman, Söfren Nielsen, ej var när varande på rådstugan därför att han låg för döden — han avled för övrigt dagen efter. Bendt Pihl ifrågasatte då Johan Anderssons lämplighet som rådman och erinrade om hans stridslystnad. Själv påstod han sig »icke fördrista någon tid att komma med honom i någon församling utan livsfara». Då Leijonskiöld gen mälde, att Pihl och Brunnberg låg i delo med varandra inför rätta, förklarade Bendt Pihl att han svårligen kunde stå kvar vid sin borgmästarssyssla om Brunn berg blev rådman, och avlägsnade sig från rådstugan. Johan Andersson fick nu först avlägga borgared — vilket han förut ej gjort — och därefter rådmansed. 309

Försvenskningen Sedan han installerats som rådman av landshövdingen, sände denne befallning till Bendt Pihl att genast lämna från sig de stadens räkenskaper och andra brev som han hade hemma hos sig. I maj 1674 förbjöds Bendt Pihl av Leijonskiöld att vidare befatta sig med borgmästarämbetet.34 Rent juridiskt borde Bendt Pihl ej undgå straff för vad han för brutit i fråga om acciser på vin och tobak. Men han hade mäktiga vänner, han åtnjöt gott anseende på många håll i Skåne och en alltför sträng behandling av honom kunde väcka opposition mot försvenskningspolitiken. Å andra sidan hade Johan Andersson Brunnberg genom rådmansutnämningen belönats för sitt nit i sven ska kronans tjänst. Det svenska inslaget i Hälsingborgs magistrat hade ökats, samtidigt som magistraten fått en ledamot som bättre än Ekebohm kunde hålla Bendt Pihl stången. Situationen var sådan, att den stora processen mellan Brunnberg och Pihl nu kunde tillåtas rinna ut i sanden. Bendt Pihl hade lidit nederlag men han gav ej upp. Redan i juni höll han sammankomster med en del borgare i sitt hem, där han trakterade dem med öl. Magistraten som befarade »vedervärdigheter» på grund av dessa »praktiker» och »misstänkelige procedurer» inrapporterade dem till landshövdingen. Inför stadens borgerskap har Pihl alltjämt gett sig sken av att ha kvar sitt borgmästarämbete. I juli förbjöd han sålunda en tiggare att samla allmosor i staden, men oturen ville att landshövdingen gett tiggaren skriftlig tillåtelse. Liksom övriga magistratsledamöter var Bendt Pihl förordnad till bisittare i ett hantverkarlag, i hans fall skräddarämbetet. Han utnyttjade denna sin ställning till att kalla ämbetets medlemmar till en sammankomst i sitt hus i december. Alla dessa sammankomster har givetvis haft blott ett syfte: att vinna befolkningen på Pihls sida. När så dagen före nyårsafton 1674 borgerskapet kallades till extra rådstuga, slog Bendt Pihl till, infann sig på rådstugan och satte sig på sin vanliga plats som borgmästare. Han framlade en skrivelse, i vilken han erbjöd Johan Andersson Brunnberg förlikning. Han hade emellertid missräknat sig på magistraten. Dess medlemmar vägrade ta plats, så länge Pihl befann sig på rådstugan. Man ansåg sig ej kunna trotsa landshövdingens uttryckliga förbud för Bendt Pihl att komma på rådstugan. När Pihl trots detta satt kvar, lämnade de övriga magistratsledamöterna demon strativt rummet och gick in i den stora salen intill, där borgerskapet var för samlat. Där påbörjade man behandlingen av de ärenden för vilka extra råd stuga kallats. Dessutom upplästes en skrivelse från landshövding Leijonskiöld, som varnade stadens hantverkare för att utan magistratens vetskap hålla »otill 310

Styrelse och förvaltning börliga samlingar». Till yttermera visso förbjöds hantverkarna i skrivelsen att meddela Bendt Pihl tidpunkten för sina sammankomster, eftersom han »tagit avsked och trätt ifrån rådstugan». Bendt Pihl lämnade sitt borgmästarsäte och deltog nu med övriga borgare i rådstugan, vilket ingen kunde hindra honom att göra. Han vände sig till de närvarande och protesterade mot vad som före kommit och tog borgerskapet till vittne på att landshövdingen var hans »fiende och avundsman». Magistraten lämnade då rådstugan för att förekomma »vidare förargelse».35 Det är ovisst hur det skulle ha gått för Bendt Pihl, om ej Sveriges förhållande till grannmakterna ständigt försämrats i början av 1675. Med Brandenburg började öppet krig i juni 1675 och i september befann man sig också i krig med Danmark-Norge. Under dessa förhållanden behövde svenska kronan de tjänster som Bendt Pihl kunde erbjuda i en utsatt landsända som Skåne. Pihl å sin sida förstod att samtidigt utnyttja det inflytande hans vänner med Pontus Fred rik De la Gardie i spetsen kunde utöva i Stockholm till hans förmån. Först och främst sökte Bendt Pihl försoning med Johan Andersson Brunn berg, och hans bröder Svend och Jeppe försökte medla mellan de båda antago nisterna. Tillfället var gynnsamt. Johan Andersson hade lidit av den press striden lagt på honom, och hans hustru som var sjuklig hade enligt hans egen uppgift »därav tagit sin död». Den 29 januari 1675 gav han ett försonligt svar på det förlikningsbud som Bendt Pihl framlagt på rådstugan i december året förut. Genom sina vänner i Stockholm anhöll Pihl hos K. M:t om rätt att få återta sitt borgmästarämbete. Samtidigt visade han sig nyttig för svenska kronan, som för krigsförberedelserna behövde både krediter och material, och levererade varor på förskott, t. ex. sommaren 1675 för ej mindre än 5 000 riksdaler till barackbyggena vid Hälsingborgs slott. Liknande leveranser gjorde han också senare på året, delvis i samverkan med sin svärson Herman Schlyter. Bendt Pihl segrade över hela linjen. Den 17 mars 1675 signerades ett kung ligt brev till landshövding Leijonskiöld om att Pihl skulle återfå sitt borg mästarämbete på grund av de tjänster han gjort kronan. Ej nog därmed. Den 23 mars 1675 fick Bendt Pihl frälseprivilegier på de jordegendomar han för värvat i Skåne och den 16 november adlades han under namnet Bengt Pihlcrona. Motiveringen till dessa nådevedermälen var »ansenliga försträckningar till våra garnisoners underhåll och eljest andra nödtorfter».36 Bendt Pihl syftade emellertid ännu högre. I mars 1675 anhöll han hos kommerskollegium om dess rekommendation hos K. M:t att bli utnämnd till »extra 311

Försvenskningen ordinarie kommissarie och korrespondent» i kollegiet. Han motiverade sin fram ställning med sin »långa och goda erfarenhet» av handel och sjöfart, men han menade sig också kunna göra kollegiet tjänster som rapportör och nyhetsför medlare, »vid dessa konjunkturer så mycket nödigare, som han på den danska sidan såväl som utur Holland och andra orter plägar hava god korrespondens». Pihl krävde ingen lön för de tjänster han erbjöd som kommissarie, blott »den karaktär och därav flytande heder» samt de friheter från borgerlig tunga som K. M:ts och kronans betjänter åtnjöt.37 För Bendt Pihl har det sålunda framför allt gällt att vinna ökad prestige och heder genom kommissarietiteln. Han fick vänta flera månader. Först den 26 sept. 1675 förelåg utnämningen och till denna lades kunglig tillåtelse för Bendt Pihl att vid sidan därav behålla sitt borgmästarämbete, allt motiverat med de »förskott och avancer till garnisonens trevnad och bästa» som Pihl presterat.38 Utan motstånd fick ej Bendt Pihl återta sin borgmästarsyssla. Landshövding Leijonskiöld gjorde sig ej någon brådska och magistraten i Hälsingborg torde ej ha längtat efter honom. I juli 1675 gick han upp på rådstugan med en avskrift av K. M:ts brev av den 17 mars och begärde att bli återinsatt i sitt ämbete. Anders Ekebohm gjorde formella svårigheter. Brevet var ställt till lands hövdingen, och han och ingen annan borde i detta fall vidtaga lämpliga åt gärder. Bendt Pihl brusade upp och utbrast: »Vad haver jag att beställa med landshövdingen, jag söker honom intet. Om han aldrig vill här inkomma, skall jag därför bliva uppehållen?» Magistraten lät sig emellertid ej rubba och an höll i brev den 8 juli hos Leijonskiöld om hjälp mot Pihl »för Guds namns ära och K. M:ts intresse, så ock den spott och vanheder rätten lider genom ett sådant förargeligt leverne».39 Magistratens oro inför tanken att Bendt Pihl skulle återta sin plats på råd stugan, minskades säkerligen ej av nyheten att Pihl hos K. M:t utverkat en ut nämning av sin svärson Herman Schlyter till rådman. Senare delen av magi stratens brev av den 8 juli till landshövdingen innehåller en vidlyftig argu mentation mot att staden skulle »betungas» med ytterligare en rådman. Magi stratens intäkter var så obetydliga framhöll man, att de knappast räckte till för de rådmän man redan hade. Men Bendt Pihl å sin sida hade ej varit overksam. Denna gång kände han sig stark nog att direkt vända sig mot landshövdingen. I ett brev den 7 juli till Leijonskiöld uppräknade han inte utan triumf i tonen alla de nådevedermälen som K. M:t överhopat honom med: rätt att återtaga borgmästarsysslan, rådmansutnämning för svärsonen — kopior av de kungliga 312

Styrelse och förvaltning breven i dessa ärenden översändes samtidigt — en kommissariesyssla »av tämli gen stor importance», adelsprivilegier samt sist men inte minst framgång i en vidlyftig egendomsaffär — det gällde förvärv av Billesholms gods — i vilken han också haft landshövdingen till motpart. Pihl kommenterade sitt tidigare age rande med orden»: »En orm värjer sig, när man kommer den för nära, så är ock mera naturligt att en människa måste göra». Han konstaterade att hans »miss gynnare» — bland dem Leijonskiöld — sökt motarbeta honom i Stockholm, men han hoppades nu att landshövdingen icke desto mindre skulle vara honom »en günstig herre». »Vem vet», fortsatte han, »om det icke kan så väl vara Eders Nåde själv till nytta som mig. Jag är dock icke så svart, som Eders Nåde har kunnat fatta misshag till. Kanske när vi får talas något litet tillsammans, Eders Nåde behagar fatta bättre sinnelag till mig än någon tid tillförene». Detta brev, som borde vara en försoningsgest och supplik till landshövdingen om att K. M:ts beslut rörande borgmästar- och rådmanssysslorna i Hälsingborg skulle omedelbart verkställas, var mera hotfullt än underdånigt i tonen. Så säker kände sig Bendt Pihl vid denna tidpunkt. Han lät sin bokhållare fram lämna brevet till Leijonskiöld personligen och hoppades i retur få landshöv dingens »favorabla svar».40 Landshövding och magistrat hade intet annat att göra än att falla undan för den man som hade K. M:ts nådiga och mäktiga stöd. Bendt Pihls triumf var full ständig när han kunde jämna vägen för sig själv tillbaka till rådstugan genom att av sin gamle motståndare Johan Andersson Brunnberg begära ett skriftligt yttrande, huruvida denne var enig med magistraten i övrigt i dess invändningar mot Bendt Pihls och Herman Schlyters inträde i stadsstyrelsen. Johan Andersson försäkrade att han tvärtom i allt var enig med Pihl. Förklaringen insändes till landshövding Leijonskiöld den 13 juli.41 Senast i augusti 1675 var sålunda Bendt Pihl åter stadsborgmästare i Häl singborg. Hans ställning stärktes ytterligare genom att hans motståndare Anders Ekebohm förflyttades till Halmstad. Under Gabriel Hilletons korta tid som justitieborgmästare har Bengt Pihlcrona otvivelaktigt varit den helt domine rande i stadens styrelse. Varken förr eller senare torde han ha haft en så stark ställning som 1675. Han har också utnyttjat sin position och ej stuckit under stol med vem det var som styrde staden. Ett tecken därpå är de klagomål som Hilleton och en borgare föredrog för generalguvernör von Fersen 1676, när generalguvernörsposten åter bekläddes med ordinarie innehavare. Man begärde guvernörens resolution, huruvida det var riktigt att en enda person å magi 313

Försvenskningen stråtens vägnar utfärdade brev, som han själv ensam undertecknade, vilket »nu en kort tid av herr borgmästaren Pihlcrona är förövat uti sitt hus utom råd stugan, oss ovetande».42 Stadsborgmästaren hotade sålunda att helt ta loven av den av K. M:t tillsatte, svenskfödde justitieborgmästaren. Pihlcronas glans tid fick emellertid ett brått slut, krigshändelserna drabbade honom hårt. Mellan den 4 juli och 30 december 1676 stod Hälsingborg under dansk ockupation. Inför den skriftliga trohetsförpliktelse som danskarna avkrävde ma gistraten i samband med borgerskapets edsavläggelse till den danske kungen, drog sig de rikssvenska magistratsmedlemmarna undan. Johan Andersson Brunnberg lämnade skyndsamt staden tillsammans med fyra tullbetjänter, när han fick meddelandet om danskarnas landstigning vid Råå. Han kvarlämnade dock sin familj och återvände till den längre fram på året, driven av oro för deras öde. Justitieborgmästare Gabriel Hilleton begav sig också bort vid samma tidpunkt och vistades senare på året i Markaryds och Fagerhults socknar, där han förhandlade med bönderna på den svenska kronans vägnar. Var Håkan Thorsson uppehållit sig, vet vi inte, men det är troligast att han också rest bort från staden. Armén behövde säkert hans tjänster som proviantskrivare.43 De övriga magistratsledamöterna stannade kvar i staden. Äldste rådmannen, Otte Baltsersen, hade i sitt hus hand om bl. a. lösöre som tillhörde Anders Ekebohm och som denne kvarlämnat vid sin flyttning till Halmstad. Om Sten Mauritzens uppehållsort vet vi ingenting, men allt talar för att han stannat kvar. Bengt Pihlcrona och Herman Schlyter höll sig tills vidare försiktigt i bakgrunden. Den mest framträdande platsen i magistraten intogs i stället un der ockupationen av rådmannen Anders Jörgensen, som nu av de danska myndigheterna bekläddes med borgmästarvärdigheten i Hilletons ställe och dessutom fick uppdragen att vara tullnär och postmästare. Hilleton hade också fungerat som postmästare men genom att även tullnärsuppdraget lades i Anders Jorgensens hand, kom denne att bli förvaltningens centralgestalt. Som fullmäk tig förvaltade han också åt danska kronan bl. a. Hjälmshults gård, som hörde till Hälsingborgs slott. Själv var han bosatt i de s. k. Billegårdarna vid Stor gatan.44 När Johan Andersson Brunnberg kom tillbaka i augusti, råkade han illa ut. Han anmälde sig hos den danske kommendanten, som just

då satt och åt hos

gästgivaren Johan Ennes d. y. Kommendanten frågade honom, om han ville bli dansk, men Johan Andersson svarade: »Jag tror inte det sker i år.» Efter ytter

Styrelse och förvaltning ligare några frågor fick han gå till sitt hus men arresterades två dagar senare. Som orsak till detta föregavs att han med opassande stolthet talat om den svenska arméns seger över den danska vid Halmstad den 17 augusti. Han fördes strax efter över till Kronborg, där han satt i fängelse till i februari 1677. Då frigavs han i samband med en utväxling av fångar.45 När i slutet av 1676 den svenska armén var på framryckning söderut från den halländska gränsen, sökte Bengt Pihlcrona upp den. Vid sin ankomst arrestera des han, därför att svenskarna ansåg hans uppträdande efter danska arméns in tåg i Hälsingborg misstänkt. Men samtidigt satte han sin familj genom denna manöver i dålig dager, och den danske kommendanten fick order att hålla dem under uppsikt. De fördes senare över till Helsingör. När Pihlcrona efter en tid släpptes av svenskarna, återvände han till Hälsingborg men fortsatte så över till sin familj på Själland. Också Herman Schlyter fick skenet emot sig på grund av svärfaderns uppträdande. Visserligen karaktäriserade den danske kommendan ten honom som »ein frommer und redlicher Mann», trogen mot den danska kronan, men när Schlyter erbjöd sig att ställa en borgen på 100 daler, om han fick stanna kvar i Hälsingborg, blev man misstänksam. Efter det danska neder laget vid Lund den 4 dec. 1676 förde man för säkerhets skull också Herman Schlyter med familj över till Själland. Pihlcrona och hans måg vistades sedan dels i Köpenhamn, dels på andra själländska orter. Deras egendom i Skåne be slagtogs av svenska kronan.46 Den 30 december 1676 kapitulerade de danska styrkorna i Hälsingborg till svenskarna. I början av 1677 måste stadens magistrat reorganiseras, nu åter under svensk överhöghet. Anders Jörgensen var djupt komprometterad och flydde till Själland. Hans fastighet lades under beslag och Gabriel Hilleton fick kungligt brev på den. Det är dock ovisst om Hilleton återupptagit sin borgmästarsyssla. Mycket tyder på att han ej gjort det, ty redan i maj 1677 ut nämndes han till överproviantmästare vid svenska armén. Ett protokoll från mars 1677 visar att den magistrat som då var i funktion bestått av Otte Baltsersen, Sten Mauritzen, Johan Andersson Brunnberg och Håkan Thorsson Råberg, dvs. i stort sett samma magistrat som före den danska ockupationen med undan tag av Pihlcrona och Schlyter.47 Den nye svenske kommendanten Carl Hård var missnöjd med det sätt varpå staden styrdes. »Jag dras mycket med denna magistrat och borgerskapet, för de vilja icke rätta vägen. Gud give Eders K. M:t ville allernådigst ordinera hit ett par ärliga svenska män, som vore här ad interim som borgmästare, som jag

3*5

Försvenskningen kunde hava någon lit till», skrev han i april 1677.48 Vid denna tidpunkt har Hård säkerligen haft en man på förslag till interims-borgmästare, nämligen Magnus Paulin, av småländsk prästsläkt och på fädernet kusin till Gabriel Hille ton. Han hade varit anställd som inspektor på Krapperups sätesgård, vilken äg des av fru Marie Sophie De la Gardie, och hade vid flera tillfällen gjort kronan tjänster för vilka han redan 1675 varit påtänkt till en befallningsmanstjänst i nordvästra Skåne. Den 9 maj 1677 föreslog Carl Hård hos generalguvernören att Magnus Paulin hos K. M:t skulle föreslås till borgmästare »ad interim» (tills vidare). Någon fullmakt eller något förordnande för Paulin är ej bevarade men i augusti 1677 är han omtalad med titeln borgmästare och följande månad ut nämndes han också till häradshövding över Luggude och Bjäre härader.49 Mot slutet av år 1677 skedde ett par andra förändringar i magistraten. Gene ralguvernören Göran Sperling lät i november avsätta Johan Andersson Brunn berg från både rådmanssysslan och tullnärstjänsten. Åtgärden var ett led i den räfstepolitik med opåtlitliga eller misstänkta personer, som Sperling inledde under vintern 1677-78.50 Men samtidigt planerade man att förstärka magistra ten med en lojal rikssvensk. På hösten 1677 hade man hållit rannsakningar med snapphanar i Hälsingborg och i dessa deltog förutom Magnus Paulin också den svenske befallningsmannen över Luggude och Södra Åsbo härader Andreas Hysing. Den sistnämnde utnämndes av K. M:t i december 1677 till rådman med motivering att han »vid dessa krigstider en särdeles trohet och flit till K. M:ts tjänst förrättande hade visat.» Han skulle ha den efter Anders Jörgensen va kanta rådmansposten. Hysing behöll sitt uppdrag som befallningsman till 1680 och det är tvivelaktigt om han någonsin fungerat som rådman i Hälsingborg.51 Magnus Paulin hade som biträde haft en ung man vid namn Peter Röring. Carl Hård föreslog denne till stadsnotarie i Hälsingborg i april 1678.52 Mål medvetet har alltså K. M:t och generalguvernören sökt öka det svenska inslaget i Hälsingborgs styrelse. Att Magnus Paulin därvid varit ett villigt redskap, råder det intet tvivel om. År 1678 gjorde man ett försök att slutgiltigt återbesätta justitieborgmästartjänsten i Hälsingborg — Paulin var ju förordnad blott tills vidare. Valet föll på befallningsmannen över Göinge härader Johan Ancker som den 24 maj 1678 utnämndes till justitieborgmästare, formellt på den befattning som var vakant efter Gabriel Hilleton. Liksom denne skulle han också vara postmästare i sta den.53 Ancker, som för övrigt var av tysk börd, har med säkerhet aldrig tillträtt sin tjänst. En månad senare, den 27 juni 1678, kapitulerade Carl Hård till dans316

Styrelse och förvaltning karna, och Johan Ancker har tagits i anspråk på annat håll av den svenska kro nan. År 1681 omtalas han som innehavare av sin gamla befattning som befallningsman i Göinge härader — vilken han tydligen aldrig lämnat — och i ja nuari 1682 föreslogs han till häradshövding där. Under mellantiden var han också inspektor över saltpetersjuderierna i Skåne, Halland och Blekinge.54 Den andra danska ockupationen medförde nya förändringar i Hälsingborgs magistrat. Vi har sedan sett att rådmannen Sten Mauritzen först råkade i dansk fångenskap men senare en tid vistades i Hälsingborg. Han avled på Själland omkr. 1680.55 Håkan Thorsson Råberg råkade också i dansk fångenskap.56 An dreas Hysing är i januari 1679 omtalad som kronans kommissarie i Jönköpings län.57 Magnus Paulin har med säkerhet hållit sig undan från staden. Otte Baltsersen omnämnes ej mera i de bevarade källorna som rådman. Han var må hända kvar i Hälsingborg ännu någon tid, men före krigsslutet hade han och hans hustru flyttat över till Själland, där han senare avled. Enligt en uppgift från år 1683 befann sig både hans änka och hans kvarlåtenskap då i Köpen hamn.58 Johan Andersson Brunnberg försökte fly, när danskarna ryckte in i staden. Vid ett hopp över kyrkogårdsmuren skadade han sin ena fot men lyckades på en häst ta sig upp till den svenska garnisonen på slottet. När sedan Carl Hård kapitulerade, kunde han emellertid ej följa med de bortdragande trupperna utan låg kvar sjuk i latinskolans hus, där ett tillfälligt sjukhus inretts. På kryckor lyckades han sju veckor senare ta sig hem till sitt eget hus litet längre bort vid Södra Storgatan — nr 18, huset revs 1930. På grundval av bekännelser som en kvinna från Halmstad gjort under pinligt förhör, anklagades han sedan av dan skarna för att fortfarande ha upprätthållit förbindelser med den svenska armén. I maj 1679 sattes han därför i arrest på slottet och fördes senare över till Kron borg, där han hölls fången till krigsslutet.59 Magistraten var sålunda praktiskt taget upplöst. Ledningen togs

i denna

situation åter av Anders Jörgensen, som återvände hem och på nytt bekläddes med borgmästar- och tullnärssysslorna. Som borgmästare försökte han i novem ber 1678 upprätta en stadskällare i Hälsingborg. På våren 1679 ansvarade han för leveranser av 450 tunnor öl till danska armén från Hälsingborg och under sommaren deltog han som borgmästare i förhandlingarna på bytinget, vilket åter trätt i funktion.60 Borgmästare Anders Jörgensen och bytinget synes ha varit de enda styrelseorgan som funnits vid denna tid. Herman Schlyter befann sig senast i mars 1679 åter i Hälsingborg. Han fick

3*7

Försvenskningen då på bytinget försvara sig mot anklagelsen att ha levererat spannmål till den svenska armén. Misstankarna mot honom ansågs så välgrundade, att han hölls i arrest på slottet och man övervägde att transportera honom till Köpenhamn. Då man också misstänkte att han gjort sig skyldig till spioneri, blev han enligt egen uppgift »illa hanterad, liksom skulle han ha varit en förrädare».61 Bengt Pihlcrona stannade tills vidare kvar på Själland, men han oroade sig för sin

ställning i hemstaden. Detta föranledde honom att i januari 1679 hos

danske kungen klaga över att »en av huvudmännen bland hans belackare» fikade efter hans borgmästarämbete. Han uppgav ej namnet på denne medtäv lare, men det är troligt att han åsyftat Magnus Paulin. Till Hälsingborg vågade han dock ej återvända förrän efter stilleståndet den 30 augusti 1679 mellan Danmark-Norge och Sverige. Innan den danske kommendanten, som var kvar i staden tills fredsslutet blivit definitivt, lämnade Hälsingborg, passade han och Herman Schlyter på att hos honom anhålla om gottgörelse för den skada som under den danska ockupationen vållats på deras egendom i staden.62 Den 26 sept. 1679 slöts fred i Lund. Hälsingborg var därmed återbördat under svenska kronan. Redan i oktober 1679 befann sig Magnus Paulin åter i staden. Som borgmästare ledde han en allmän rådstuga i början av mars 1680 — rådstuguprotokoll är i övrigt ej bevarade från de första månaderna efter freden. Bevarade räkenskaper visar att han också under andra hälften av år 1680 skött uppbörden av bropengar vid Hälsingborgs skeppsbro. För detta, som otvivel aktigt var ett provisoriskt arrangemang, uppbar han 4 daler smt i månaden.63 Magnus Paulin synes alltså snabbt ha gripit möjligheten att åter göra sig nyttig för de svenska myndigheterna i hopp om att kunna förbli vid borgmästarsysslan. Magnus Paulin hade fortfarande sin häradshövdingesyssla att sköta. Erik Dahlbergh, som under mellantiden mellan generalguvernören Johan Gyllenstiernas död den 10 juni 1680 och den nye generalguvernören Rutger von Aschebergs ämbetstillträde, skötte generalguvernementets löpande ärenden, var bekymrad. I ett brev den 28 augusti gav han Paulin en reprimand för att han vistades så mycket ute på landsbygden och ej tillsett att »ännu till dato varken rådstugudag är hållen eller några klagomål avhulpna varder, mycket mindre stadens egna angelägenheter iakttagna». Paulin beordrades därför att omedel bart hålla rådstuga i Hälsingborg.64 Skrapan fick avsedd effekt. Från hösten 1680 fördes bytingsprotokoll och från januari 1681 också rådstuguprotokoll. Magnus Paulin hade på sin kant ej varit overksam. Den 24 juli 1680 hade han sänt Dahlbergh ett memorial, i vilket han krävde att en magistrat åter 318

Styrelse och förvaltning skulle konstitueras i staden samt byfogde och stadsnotarie utses. En svårighet låg dock däri, menade han, att en del av magistratens tidigare medlemmar avlagt trohetsed till danske kungen och till följd därav blivit suspenderade.65 De som åsyftades härmed var i första hand Anders Jörgensen, Bengt Pihlcrona och Herman Schlyter, men det visade sig också att Johan Andersson Brunnbergs lojalitet åter drogs i tvivelsmål. Dahlbergh ifrågasatte ej, att Håkan Thorsson Råberg skulle återfå sitt rådmansämbete. Johan Gyllenstierna hade nämligen lovat honom tullnärstjänsten i Ronneby och i så fall skulle Thorsson flytta från staden.66 Thorsson blev aldrig utnämnd till tullnär i Ronneby utan bodde kvar i Hälsingborg, där han längre fram blev tullnär vid stora sjötullen. Däremot passade man på att nu in sätta två rikssvenska rådmän i Hälsingborg. Å K. M:ts vägnar utnämnde Dahl bergh till rådmän i juli 1680 dels tullnären vid stora sjötullen Hans Eriksson Brunnswich, dels Lars Enerooth son till hauptmannen Lars Siggesson på Läckö. Samtidigt återinsattes Peter Röring som stadsnotarie.67 Enerooth tillträdde ald rig sin befattning. När rådstuguprotokollen på nytt börjar 1681, omtalas blott två ledamöter av magistraten i funktion, nämligen Magnus Paulin och Hans Eriksson Brunnswich. Under en tid förvaltades alltså Hälsingborg med kraftigt reducerad magistrat. Rådmannen och borgmästaren Anders Jörgensen hade nu spelat ut sin roll i Hälsingborg. I samband med den danska avmarschen 1679 lämnade han staden och slog sig först ned i Danmark, sedan i Norge, där han avled. Hans egendom i Hälsingborg konfiskerades av svenska kronan.68 Bengt Pihlcrona anhöll upprepade gånger om att bli återinsatt i sitt borgmästarämbete och hänvisade bl. a. till de tjänster han gjort svenska kronan år 1675. Magnus Paulin gjorde vad han kunde för att grusa hans förhoppningar. Han hade nämligen fått tag på en promemoria i fjorton punkter som Pihlcrona tidigare inlämnat till danske kungen under sin vistelse på Själland. I promemo rian uppräknas alla de tjänster Pihlcrona gjort danska kronan. Med detta som utgångspunkt uppsatte Paulin den 11 augusti 1681 en anklagelseakt mot Pihl crona som sades ha gjort sig skyldig till högförräderi.69 Det var ej första gången som Paulin riktade sådana anklagelser mot Pihlcrona. Denne uppgav i annat sammanhang, att han redan inför Johan Gyllenstierna fått försvara sig mot Paulins anklagelser och då vederlagt beskyllningarna.70 Hänvisningen till Johan Gyllenstiernas ställningstagande skedde i en inlaga till K. M:t och kan mycket väl ha bidragit till att Pihlcrona aldrig blev fälld för högförräderi.

319

Försvenskningen Sitt borgmästarämbete återfick emellertid Bengt Pihlcrona aldrig. Han slog sig ned på Pihlshult. De många fiender han under årens lopp skaffat sig, lämnade honom ej i fred och 1686 ställdes han åter under åtal av kammar kollegium för gamla försyndelser, bl. a. för olaga tobaksaffär och smuggling av koppar. Detta ledde till att han under arrest fick resa till Stockholm 1687, där han fick stanna i fängelse under åtta månader. Hans ekonomi försämrades kraftigt, även om han genom ett tredje gifte — denna gång med en adelsdam, Birgitta Urne — förvärvade gården Axelvold. Hans svärson Herman Schlyter ådrog sig svärfaderns vrede genom att i brev till honom vidarebefordra några förklenande rykten som i Stockholm var i svang om fru Birgittas vandel. Bengt Pihlcrona fäste sig ej vid ryktena men fru Birgitta krävde upprättelse. Så kom det sig att Bengt Pihlcrona under sitt sista levnadsår anlade en process mot sin svärson Herman Schlyter och sin dotter Gundela. Sista gången han besökte rådstugan i Hälsingborg var den 9 oktober 1693, kallad dit i anledning av rättegången. Fyra dagar senare avled han på Pihlshult. I hans testamente gjordes Herman och Gundela Schlyter arvlösa, vilket i och för sig var ett slag i tomma luften, ty Bengt Pihlcrona dog utfattig.71 Johan Andersson Brunnberg befann sig i Hälsingborg efter krigsslutet redan i oktober 1679.72 Varken han eller Herman Schlyter fick emellertid återinträda i magistraten, förrän deras förhållanden under krigsåren på nytt blivit grund ligt prövade. En särskild kommissarialrätt fick ta sig an saken och dennas utslag förelåg den 4 mars 1682. I detta fastslogs, att båda rådmännen kunnat förebära goda skäl till att de tidvis befunnit sig på den danska sidan. Båda förklarades för »tjänliga och till sina förra tjänsters tillträdande värdiga». Den 10 april 1682 kunde så båda två på rådstugan återuppta sina sysslor som råd män.73 Hälsingborgs magistrat var åter fulltalig och arbetsduglig.

1. Se band III: 2 s. 17 ff. 2. HSH 6 s. 109. Se också band III: 2 s. 17. C. T. Odhner, Bidrag till svenska stadsförfatt ningens historia I (Uppsala Kongl. Vetenskaps-Societets Årsskrift 1861) s. 38 ff. 3. Odhner, anf. arb. s. 46 ff. Borgarståndets riksdagsprotokoll före frihetstiden, utg. av Stadshistoriska institutet (Uppsala 1933) s. 130 f. 4. SSLHAF I: 32. 320

5. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, 2 (Khvn 1906) s. 38. 6. RR 1667 19.11. Gustaf Banérs generalguvernörsberättelse 1664-1668, utg. av I. Anders son (Skr. utg. av K. Hum. Vet.-samf. i Lund XXX, Lund 1940) s. 78. 7. Resolution 1668 27.8 p. 7, Kgl. resol. och förkl., RA. 8. Kopiebok 1698 29.6. Resolution 1686 10.11 p. 8, Kgl. resol. och förkl., RA. Lands-

Styrelse och förvaltning hövdingen över Malmöhus län till K. M:t 1725 16.11, RA. 9. Där ingen särskild hänvisning göres är de lämnade uppgifterna hämtade ur de renove rade rådstuguprotokollen, kopieböckerna och det extrakt rörande magistratens avlönings förhållanden 1660-1669 som finns i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 49 v. — 50 r., RA. 10. Se band III: 2 s. 19. Anders Nielsen före kommer ej i räkenskapsextrakterna för 1660talet, varför han torde ha avlidit före 1660. Detsamma gäller Niels Lauridsen. 11. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 83 f. 12. Se band III: 2 s. 19. I avlöningsextrakten för åren 1660-1669 står han som äldste rådman. I ett brev från 1679 sade han sig vara över åttio år, vilket ej stämmer med en tidi gare uppgift han lämnade om sig år 1669, då han uppgav sig vara 66 år gammal. Den sist nämnda uppgiften bör ha vitsord och den förstnämnda, därifrån avvikande, skrivas på senilitetens konto. RR 1667 3.4. Gustaf Banérs generalguvernörsberättelse, s. 44. Supplik 1679 6.12, Generalkommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstasder), DRA. 13. Follin, anf. arb. s. 84. 14. Follin, anf. arb, s. 83. Magistraten till Gustaf Banér 1662 13.3, GA: GGK. 15. Kopiebok 1667 3.9, 24.9. 16. Förhör rörande byfogden Christoffer Andersen 1677 1.3, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. 17. A. Erlandsson, Skånska generalguvernementet 1658-1693 och dess arkiv (Lund 1967) s. 60 not 39. 18. Farfadern Herman Schlüter inflyttade till Ronneby i början av 1590-talet från Pom mern. Dennes son Herman Hermansson Schly ter blev i början av 1600-talet borgmästare i Ronneby. Han hade flera söner, varav en blev präst och en, Herman Schlyter, troligen år 1674 äktade Bendt Pihls dotter Gundela, och bosatte sig i Hälsingborg. K.A.K: son Leijonhufvud, Ny svensk släktbok (Sthm 1906), släk ten Herman Schlüter. B. Pihl till Leijonskiöld 1675 14.7, brevkoncept 1674 14.7, LMLH. 19. Follin, anf. arb. s. 79. 20. Se band III: 1 s. 32 f. III: 2 s. 19 f. 22

- 689883

Hälsingborg IV: 1

21. I samband med utgivningen av Georg Stiernhielms brevväxling har professor Per Wieselgren godhetsfullt lämnat en rad värde fulla upplysningar om Henrik Mårtensson Hierzelius. Denne var en av Stiernhielms fli tigaste korrespondenter, och därför har Wie selgren i sin edition sammanställt utförliga biografiska upplysningar om honom. (Brev till Georg Stiernhielm, utg. och kommenterade av P. Wieselgren med bistånd av G. Bendz och M. Vidnäs (Skr. utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund, 60. Lund 1968) s. XXI ff.) Sedan 1652 var Henrik Mårtensen svenska kro nans kommissarie i Amsterdam. RR 1652 30.3, 1658 12.5, 8.7. Borgmästarfullmakten i origi nal finns i Städernas acta 24: Hälsingborg, RA, och är daterad den 18 maj 1658. I en supplik från oktober 1660 (Städernas acta 24: Hälsingborg, RA) säger sig Henrik Mårtensson ha vistats i Hälsingborg »mer än ett år», vilket innebär att han tillträtt tjänsten först i bör jan av 1659. Om hans ekonomiska bekymmer se bl. a. RR 1665 17.11, 1668 28.7. Han hade svårt att få ut sina tillgodohavanden av kro nan. Ännu 1672 års landsbok för Malmöhus län (KA) upptager en utbetalning på 75 da ler smt till honom och i saldo för nästa år föres 48 daler smt, som ännu var oreglerade. J. Häggman, En hälsingborgsk storborgare från 1600-talet (Kring Kärnan VI. 1955) s. 12 f. 22. Ekebohm till Banér 1667 9.2, 21.6, 14.9, 28.9, 5.10, 12.10, 10.11, GA: GGK. Banér till K. M:t 1667 11.2, RA. Fullmakt 1667 13.11, i avskrift i Sk. Komm. 1669-1670, acta vol. A fol. 129, RA. RR 1667 13.11. Renov. rådst. prot. 1668 18.1. A. Leijonskiölds ämbetsberättelse, i avskrift i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. T, s. 479 ff., RA, Halmstads renov. rådst. prot. 1676 24.1, Göta hovrätts ar kiv. Föreningen Gamla Halmstads årsbok 1930, s. 79. — 1672 förvärvade Ekebohm och hans hustru Dorotea Stefansdotter en fastig het, belägen »mellan stadens rådhus på den södra och Simon Knudsen Guldsmeds nu ibodda våningar, som Anne sal. Gierdt Meyers änka tillförene har varit tillhöriga, på den andra sidan» av borgaren Michel Christensen Dreijer. Renov. bytingsprot. 1672 4.3. 23. Renov. rådst. prot. 1668 14.5. Kopiebok 1667 30.12.

321

Försvenskningen 24. Hilleton bär borgmästartiteln i utkast till besvärspunkter 1676 20.3, Brevkoncept, HSA. RR 1677 19-5- A. Erlandson, anf. arb. s. 101, not 42. 25. HSH 6 s. 106. Häggman, anf. arb. s. 10. Bilaga u. d. till besvär 1662, Städernas skriv, och besv., Hälsingborg, - 1718, RA. Henrik Mårtensson till Hammarskiöld 1662 3.12, LMLH. 26. Häggman, anf. arb. s. 13 ff. Inlagor av Johan Andersson Brunnberg 1674 7.3, 11.2, Kommissarialrätt i Hälsingborg ang. borgm. B. Pihls accisförsnillningar år 1674, RA. Bytingsvittne 1653, avskrift i Sk. komm. 16691670, acta vol. CC s. 799 ff., RA. Renov. rådst. prot. 1672 25.7. Inlaga av B. Pihl 1668 4.8, Städers acta, Hälsingborg, KA. Odat. inlaga av B. Pihl, troligen juli-dec. 1676, Generalkom missariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstasder), DRA. — En synnerligen vär defull källa till släkterna Pihls och Cösters historia är en släktbok som innehåller anteck ningar om och av en rad medlemmar av de båda släkterna, sist av Fredrik Wilhelm Cos ter. Boken finns numera i USA men en kopia förvaras i Hälsingborgs museum. Denna släkt bok har nyttjats i fråga om biografiska upp gifter rörande Bendt, Svend och Jeppe Pihl. 27. Kopiebok 1672 10.10. Renov. rådst. prot. 1672 31.10, 1673 16.10, 1674 19.5. Osbyholm eller »Ousby gaard» ägdes av en syster till amtmanden Ove Ramel, som förvaltade egen domen åt henne. Pihls förvärv har säkerligen underlättats av att Ove Ramel lämnade Skåne vid krigsslutet 1679 och sedan ej svor svenska kronan trohet på nytt utan miste sina gods i Skåne. Pihl gjorde köpet omkr. 1680 och fick pantsätta en del av sina andra fastigheter för att få likvida medel. Kopiebok 1682 25.9, 15.11, 1687 8.11. Rådst. prot. 1685 27.7. Dan marks Adels Aarbog 1925, s. 497 f. Svend Pihl avled i mars 1682: han omtalas i livet i Renov. rådst. prot. 1682 9.3, men som avliden i Re nov. bytingsprot. 1682 20.3. Om hans insolvens vid frånfället se Rådst. prot. 1685 21.1. 28. Follin uppger (anf. arb. s. 84) att på Margrete Madsdatters gravsten anges 1669 28.7 som hennes dödsdag. Follin måste ha av läst dödsåret fel, ty den bevarade bouppteck ningen (i HSA) är uppsatt i augusti 1668. 322

Från Jeppe Pihls hus är en porthammare be varad med en inskrift som innehåller både hans och den avlidna hustruns namn och dess utom året 1669. Det är emellertid att märka, att årtalet utskurits för sig nedanför själva in skriften och i annan teknik. Det är därför yngre än själva inskriften. Se bilden i band IV: 2 sid. 187. 29. Kopiebok 1674 24.5.

30. Inlagor 1674 11.2, 6.3, 11.3, Kommissa rialrätt i Hälsingborg ang. borgm. B. Pihls accisförsnillningar 1674, RA. 31. En rad inlagor från 1670 är kopierade i Sk. Komm. 1669-1670, acta vol. CC fol. 725 ff., 755, 846, RA. 32. Renov. rådst. prot. 1672 15.8, 10.10. 33. Utslag av Hälsingborgs accisrätt 1670 27.6, GA: GGK. Renov. bytingsprot. 1672 4.3. Kopiebok 1672 4.7. Inlaga 1674 10.3, Kommis sarialrätt i Hälsingborg ang. borgm. B. Pihls accisförsnillningar 1674, RA. 34. K. M:t till Leijonskiöld 1674 28.2, LMLH. Renov. rådst. prot. 1674 14.3. Hägg man, anf. arb. s. 39 ff. 35. Kopiebok 1674 1.12, 1675 6.7, 10.7, ÖK. RR 1675 18.3, originalet, daterat 17.3 i LMLH. Kommerskoll. till B. Pihl 1675 30.6, avskrift i LMLH. Häggman, anf. arb. s. 42. Frälserätt och adelsskap enligt RR 1675 23.3, 16.11. En ligt sköldebrevet (RR 1675 16.11) skulle Pihlcronas vapen utgöras av »ett pilträd med en silverkrona kringom själva bålen, stående uti ett himmelsblått fält på grön botten, ovanpå skölden en öppen tornerhjälm och däröver en krona, varutur en arm står upprätt och håller tvenne pilar emellan tvenne vingar, kransen och lövverket blått med silver och liten grön sirat.» Pihlcrona introducerades aldrig på det svenska riddarhuset. 37. Kommerskollegii protokoll 1675 29.3, RA. Odaterad kopia av rekommendationen i Biografica, Pihl, RA. 38. RR 1675 26.9. Jmf. Renov. rådst. prot. 1681 28.2. 39. Magistraten till Leijonskiöld 1675 8.7, LMLH. 40. B. Pihl till Leijonskiöld 1675 5.7, LMLH. 41. Johan Andersson Brunnberg till Leijon skiöld 1675 13.7, LMLH.

Styrelse och förvaltning 42. Memorial 43. RR 1676 utslag 1682 4.3, K. M:t 1682 6.3,

1676 20.3, koncept i HSA. 24.11, 4.11. Kommissarialrättsbilagt brev från Ascheberg till RA.

44. RR 1677 18.3, J. Cowper till Ekebohm, u. d., Krigskollegiet, Opsnappede Breve, DRA. Om dateringen av sistnämnda brev, se ovan sid. 288, not 39. Inlagor av Anders Jörgensen 1676 18.7, 24.7, Generalkommissariatet 16741679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. Om Anders Jörgensen som tullnär, se Band IV: 2 s. 63. Fabricius, anf. arb. 3 (Khvn 1955) s. 43. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsing borg intill 1850 (Kring Kärnan 1939) s. 128 ff. 45. Hård till Sperling 1677 15.1, GA: GGK. Kommissarialrättsutslag 1682 4.3, bilagt brev från Ascheberg till K. M:t 1682 6.3, RA. 46. SSHFB 1871 s. 81 f. Inlagor av G. Möl ler 1676 11.11, av H. Schlyter 1676 9.11, av Pihlcrona 1677 3.4, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. Relation 1676 24.11, Krigshist. handl., Karl XI:s tid, vol. XVIII: 4, RA. RR 1677 11.1, 1683 9.7. 47. RR 1677 18.3, 15.9, 19.5, 29.11. Förhör rörande byfogden Christoffer Andersen 1677 1.3, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. 48. Hård till K. M:t 1677 24.4, RA. Hårds yttrande talar för att Gabriel Hilleton vid denna tid ej befann sig i Hälsingborg. 49. Hård till Sperling 1677 9.5, 27.8, GA: GGK. RR 1677 5.9. Leijonskiöld till kammar koll. 1675 11.12, Kammarkoll. arkiv, Ink. brev, KA. Follin, anf. arb. s. 424. Åtskilliga brev rörande Paulins verksamhet som förvaltare på Krapperup finns i De la Gardieska samlingen, Topografica, Krapperup, LUB. 50. Johan Andersson Brunnberg till Sper ling 1677 15.11, GA: GGK. 51. RR 1677 11.12. Fullmakt för Hysing 1677 11.12 finns i GA: GKK. A. Erlandsson, anf. arb. s. 160. 52. Hård till Sperling 1677 5.3, Krigskoll., Opsnappede Breve, DRA. Se också Marie Sophie De la Gardie mot borgmästare Mag nus Paulin 1681 8.2, 7.3, Göta hovrätts arkiv. 53. RR 1678 24.5. 54. Ascheberg till K. M:t 1681 28.3, 1682 16.1, RA. A. Erlandsson, anf. arb. s. 152, 160. 55. Se ovan sid. 273. Rådst. prot. 1682 2.5.

Kopiebok 1682 13.5. Renov. bytingsprot. 1682 24.4.

56. Erik Dahlbergh till K. M:t 1680 11.9, brevkoncept i Erik Dahlberghs samling, RA. 57. RR 1679 23.1. 58. Kopiebok 1683 24.1, 1696 14.10. Rådst. prot. 1684 20.8. 59. Inlaga 1679 21.7, Generalkommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. von Wedel till K. M:t 1679 28.5, Krigs koll., Indk. Breve, DRA. Kommissarialrättsut slag 1682 4.3, bilagt brev från Ascheberg till K. M:t 1682 6.3, RA. T. Mårtensson, anf. arb. s. 79. 60. Inlaga 1678 29.11, Krigskoll., Indk. Breve, DRA. Inlaga 1679 17.4, avskrift av bytingsprotokoll 1679 19.5, 4.6, 20.6, General kommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. 61. SSHFB 1871 s. 81 ff. Inlagor av Ove Ramel 1679 18.3, av T. Ellberg 1679 7.6, Ge neralkommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. Dansche Copiebog for Anno 1679, 15.3, 21.3, Generalkommis sariatet, DRA. 62. Inlaga 1679, jan., Krigskanc., Indk. Sa ger, DRA. Inlaga 1679, u. d., Generalkommis sariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöb staeder), DRA; I brevet omtalas att »nu en fullkomlig fred skall vara sluten mellan ri kena», dvs. det har skrivits efter det att ny heten om det slutna stilleståndet anlänt; adressaten var den danske kommendanten i Hälsingborg, dvs. brevet måste ha skrivits in nan danskarna avmarscherat från staden; bre vet har m. a. o. tillkommit i september 1679. 63. von Bober till Paulin 1679 29.10, HSA. Kopiebok 1680 8.3. Bropenningsräkenskaper för juli-december 1680, Räkenskaper, allmän serie, HSA: RM. 64. Koncept 1680 28.8, Erik Dahlberghs samling, RA. 65. Koncept 1680 25.7, Erik Dahlberghs samling, RA. 66. Erik Dahlbergh till K. M:t 1680 11.9, brevkoncept i Erik Dahlberghs samling, RA. 67. Erik Dahlbergh till K. M:t 1680 29.7, till Paulin s. d., koncept i Erik Dahlberghs sam ling, RA. Jmf. Erik Dahlbergh till K. M:t 1680 29.7, Brev och handl. ang. fortifikationen

323

Försvenskningen 1675-1688, RA. Memorial av Dahlbergh 1680 25.7, avskrift i Oordnade kommittéhandlingar nr 37, Kommissarialrätt ang. M. Paulin, RA. A. Erlandsson, anf. arb. s. 152, not 47. 68. Rådst. prot. 1688 3.10. 69. Inlaga av Paulin 1681 11.8 jämte bilaga, Biografica, P 13, RA. Bytingsprot. 1682 28.2. 70. Pihl till K. M:t 1682, u. d., Biografica, P 13, RA.

324

71. Rådst. prot. 1692 8.8 o. ff., särskilt 16.11, iÖ93 13.2, 9.10. Testamentet är inregistrerat i Rådst. prot. 1693 11.12. Follin, anf. arb. s. 425. Häggman, anf. arb. s. 44 f. 72. von Bober till Paulin 1679 29.10, HSA. 73. Ascheberg till K. M:t 1682 6.3 med rät tens utslag 4.3 som bilaga, RA. RR 1681 13.8, 1683 22.6, 9.7. Renov. rådst. prot. 1682 10.4.

MAGISTRATEN 1680—i 7 18

i\l

„ ... ... ... _ - _

år 1680 till krigsutbrottet 1709 är rikhaltigare än tidigare. I Göta hovrätts arkiv är bevarade renovationer av rådstuguprotokoll fr. o. m. den 15 jan. 1681, dock förda oregelbundet och med långa intervaller samt ibland ej i tidsföljd. Erik Dahlberghs förut omnämnda betänkligheter i fråga om Magnus Paulins sätt att leda stadens förvaltning synes ha haft fog för sig. Originalprotokoll är bevarade i svit från den 21 april 1682 till och med den 30 okt. 1709, då staden åter fick direkt känning av krig. I protokollsräckan finns en lucka från den 13 sept. 1702 till årets slut, men den kan suppleras med några bevarade strödda protokoll ofta av konceptkaraktär. En ny protokollsbok påbörjades den 15 jan. 1703. Orsaken till denna lucka skall närmare behandlas i det följande. Med ledning av rådstuguprotokollen samt Mariakyrkans dödbok, som är förd fr. o. m. år 1688, kan följande rådmanslängd upprättas för åren 1680-1709: Herman Schlyter tillträdde den 10 april 1682 på nytt sitt rådmansämbete med nytt förordnande från generalguvernören. På grund av processen mellan honom och Bengt Pihlcrona, som vi tidigare nämnt, var han av stängd från rådstugan mellan den 8 aug. 1692 och 4 mars 1693. På nytt suspenderades han och hölls en tid också i fängelse på grund av ett upp träde på rådstugan som närmare skall skildras längre fram. Suspensionen varade från den 9 juni 1706 till den 21 juli 1709. Därefter återtog han med guvernörens tillåtelse sitt rådmanssäte. Johan Andersson Brunnberg återinträdde i magistraten samtidigt med Schlyter den 10 april 1682 och deltog i dess sammanträden till den 17 mars 1684. Han var då sjuk och avled den 18 april 1684. Hans Eriksson Brunnswich, som utnämnts 1680, deltog i magistratens ar bete endast till den 10 april 1682, dvs. till den dag då de båda nyss nämnda äldre rådmännen åter tog säte där. Han hade kvar sin tullnärsbefattning och avled den 27 febr. 1687.

Försvenskningen Albret Tomsen, blev vice rådman den 17 nov. 1681, ordinarie rådman den 22 juni 1682. I december 1684 omtalas han som sjuk och protokollet för den 10 okt. 1685 uppger att han avlidit och jordfästs. Var jämte den nedan nämnde Laurids Christof fersen suspenderad 3 mars-26 april 1684 av generalguvernören på grund av exekutioner de gjort på egen hand utan magistratens vetskap.1 Per Brorson Bering fungerade som vice rådman 17 nov. 1681-21 april 1682, styrkte rådstugurätten, då denna ej var fulltalig, vid flera tillfällen under åren 1683 och 1684, förordnades till ordinarie rådman den 19 jan. 1685. Omtalas i protokollet för den 24 mars 1686 som svårt sjuk och för den 10 april 1686 som död.2 Laurids Christoffersen Bager, byfogde i staden. Utnämndes till rådman den 6 juli 1682. Suspenderades jämte Albret Tomsen 3 mars-26 april 1684. Avsade sig rådmanstjänsten den 7 jan. 1688 på grund av »ålder och svag het». Avled den 3 jan. 1698, 85 år gammal. Niels Nielsen, broder till rådmannen Söfren Nielsen, tjänstgjorde som vice rådman

nov.-21

april

1682

styrkte

rådstugurätten

vid

flera

tillfällen åren 1682-1684. Utsågs till rådman den 19 jan. 1685 men upp tages som frånvarande i 1687 års protokoll fr. o. m. den 2 april. Synes ha avgått ur magistraten före utgången av detta år, men styrkte åter rätten mellan den 28 febr. 1691 och den 20 jan. 1692, då Herman Schlyter var frånvarande. Avled 1715 och jordfästes den 23 sept. d. å.3 Fredrik Hansson var vice rådman fr. o. m. 23 aug. 1686 tillika med den nedan omtalade Söfren Christensen och avsade sig tillsammans med denne uppdraget den 9 jan. 1688 — det gav »besvär men ringa inkom ster». Ålades den 15 febr. 1688 av generalguvernören att tillsammans med Söfren Christensen »förbliva vid rådstugan», dvs. fungera som ordinarie rådman. Avled den 13 mars 1701 och deltog ännu två dagar dessförinnan i magistratens sammanträden. Söfren Christensen var liksom Fredrik Hansson vice rådman från den 23 aug. 1686 till den 9 jan. 1688, och ordinarie rådman från den 15 febr. s. å. Deltog i magistratens sammanträden t. o. m. den 25 okt. 1693. Död boken uppger att han »olyckligen blev mördad i Skepparkroken», och han jordfästes den 15 nov. 1693. Hans Korn blev vice rådman den 26 jan. 1689, avsade sig uppdraget den 16 sept. s. å., blev åter vice rådman 20 aug. 1693 i den suspenderade 326

Styrelse och förvaltning Herman Schlyters ställe men satt kvar i magistraten även efter dennes återinträde. Avled den 27 juli 1701.4 Söfren Jörgensen blev rådman den 3 mars 1694 men avled i november s. å. Han begrovs den 14 dec. 1694.5 Jöran Jensen Holst blev rådman den 5 febr. 1694. Arresterades jämte Her man Schlyter år 1706 och deltog fr. o. m. 9 juni 1706 ej mera i magi stratens sammanträden. Omtalas som avliden i protokollet för den 21 juli 1709.« Andreas Lohman, apotekare, av svensk börd, fick guvernörens fullmakt på en rådmanstjänst den 2 okt. 1695, varigenom antalet rådmän steg från fyra till fem. Den nytillträdande borgmästaren Anthon Perment fann år 1696 detta olämpligt med hänsyn till magistratens små intäkter. Den 15 aug. 1696 resolverade dock magistraten att Lohman enligt sin fullmakt borde förbliva vid sin befattning, men man ämnade begära guvernörens resolution i ärendet. Denna gick Lohman emot och han deltog fr. o. m. den 17 aug. 1696 ej vidare i magistratens sammanträden, med undantag för några tillfällen i februari-mars 1705 och juli-augusti 1706, då han styrkte rådstugurätten som ej var fulltalig. Han avled år 1716 och be grovs den 17 juni d. å.7 Willem Fahrenhusen styrkte rådstugurätten vid några tillfällen 1699 och 1700. Installerades som rådman den 3 febr. 1702 men var redan i juli s. å. frånvarande på grund av dålig hälsa. Han avled den 11 juli 1702. Michel Swerdtfeger styrkte rätten vid ett par tillfällen 1700, förordnades av guvernören till rådman den 20 sept. 1701 och installerades den 9 nov. s. å. Avgick som rådman den 3 juli 1711 och avled den 20 sept. s. å.8 Jonas Brom, fällberedare, av svensk börd, styrkte rådstugurätten vid ett par tillfällen 1701 och 1702, förordnades av guvernören till rådman i febr. 1702 och installerades den 15 sept. s. å. i magistraten. Omständigheterna kring hans val, vilket var omtvistat, skall skildras senare. Han deltog för sista gången i magistratens sammanträden den 27 april 1703 och omtalas för sista gången som magistratsledamot i protokollet för den 9 maj 1703. Johan Cöster var född i Hamburg 1664, kom till Hälsingborg 1683 där han blev borgare 1690 och gifte sig med Jeppe Pihls dotter Margrete. För ordnades till rådman av guvernören den 6 juni 1703 och installerades den 25 juni s. å. Han var ledamot av magistraten också efter 1718.9 Jonas Bleikman var rådman i Landskrona men överflyttades på guvernö327

Försvenskningen rens befallning till Hälsingborg för att styrka rådstugurätten i Schlyters och Holsts frånvaro. Deltog som vice rådman i magistratens samman träden från den 30 jan. 1707 till den 3 aug. 1709. Återvände sedan till Landskrona. Augustus Preuss, svärson till Herman Schlyter, styrkte rådstugurätten vid en rad tillfällen under åren 1704-1707. Bar titeln vice rådman fr. o. m. den 25 sept. 1707 och deltog i denna egenskap i magistratens sammanträden t. o. m. den 3 aug. 1709.10 Petter (Pehr) Pihl, son till Jeppe Pihl. Valdes 1709 till rådman under om ständigheter som närmare skall behandlas i det följande. Förordnades av guvernören till rådman den 1 aug. s. å. Generalvagnmästare vid svenska armén i Skåne och holtsförste vid jägeristaten. Han var ännu 1718 leda mot av magistraten.11

Studerar man denna rådmanslängd, finner man att de svenska myndigheterna ej haft nämnvärd framgång i Hälsingborg under tiden 1680-1709 i sin strävan att insätta rikssvenskar i magistraterna. De båda tullnärerna Johan Andersson Brunnberg och Hans Eriksson Brunnswich var rikssvenskar men de deltog i magistratens arbete under kort tid på 1680-talet. Också apotekaren Andreas Lohman var rikssvensk, men även han var rådman bara en kort tid. Det samma gäller om Jonas Brom. I magistraten dominerade i stället stadens egna infödda borgare eller andra ur dess köpmansskikt tagna personer. I ett memorial från år 1686 gjorde Rutger von Ascheberg några reflektioner rörande svårigheterna att främja det rikssvenska inslaget i magistraterna. Först och främst underströk han att eftersom svensk lag i början av 1680-talet in troducerats i de skånska städerna, borde rådmansposterna principiellt ej beklä das med »några av skånska nationen», därför att dessa ej var så erfarna i svensk rätt. Å andra sidan räckte magistratens intäkter vanligen ej till för att man skulle kunna utifrån kalla lämpliga svenska personer och förse dem med till börlig lön. En utväg vore enligt Ascheberg att till rådmän taga i staden bo satta kronobetjänter, men detta försvårades dels av att städerna höll fast vid sin rätt att fritt välja rådmän, dels av att de äldsta rådmännen traditionellt hade försteget på rådstugan framför de yngre, vilket kunde innebära att en invald svensk tjänsteman trots sin högre rang fick sitta lägre på rådstugan än de öv riga rådmännen. Karl XI hade med utgångspunkt i ett aktuellt fall resolverat, att t. ex. en kunglig räntmästare, som normalt hade rang över vanliga borgare, 328

Styrelse och förvaltning

Apotekaren och rådmannen Andreas Lohmans underskrift under redovisning av charta sigillat a-medel den 6 februari 1696. Hälsingborgs stadsarkiv, Lands arkivet, Lund.

borde behålla denna ställning också om han som rådman tog plats på en råd stuga. Ville man hålla fast vid att de svenska magistratsledamöterna skulle ha rang framför de skånska, kunde man följaktligen ej till rådmän taga lägre kronobetjänter, t. ex. tullbetjänter, vilka ej hade möjlighet att stödda på sin civila rang kräva de främsta platserna på rådstugan.12 Just sådan var situationen i Hälsingborg. De högsta av kronans civilbetjänter som fanns i staden, var i regel tullnärerna. Detta liksom Aschebergs allmänna försiktighet i försvenskningsfrågan torde ha varit en av orsakerna till att så få svenskar insattes i Häl singborgs magistrat. En annan orsak har säkerligen varit magistratens små intäkter. Andreas Loh mans korta rådmanstid är i detta avseende upplysande. Det var guvernör Otto Wellingk som utnämnde honom och som också fick slå till reträtt inför konsta terandet att lönemedlen ej räckte till. Den kungliga politiken gick efter 1680 ut på största möjliga sparsamhet med utgifterna, vilket bl. a. tog sig uttryck i att man i Skåne försökte minska magistraternas storlek. I både Johan Gyllenstiernas och Rutger von Aschebergs generalguvernörsinstruktioner föreskrevs, att antalet magistratspersoner i de skånska städerna snarast möjligt skulle minskas, då ma829

Försvenskningen gistraterna i allmänhet var för stora. Blott Malmö och Landskrona skulle i fort sättningen få ha två borgmästare.13 I jämförelse med förhållandena på 1670-talet minskades Hälsingborgs magi strat på 1680-talet. Av de båda borgmästarämbetena besattes endast det ena, justitieborgmästarens. En naturlig utgångspunkt för reduktionen av magistra ten blev dess desorganisation under krigsåren. Fram till oktober 1681 fanns vid sidan av borgmästaren Magnus Paulin endast en rådman. Därefter förstärktes magistraten med tre vice rådmän. Under loppet av 1682 utsågs åter ordinarie rådmän, men deras antal blev nu normalt blott fyra. Utnämningen av Andreas Lohman 1695 bröt denna praxis men togs ju också snabbt tillbaka. En praktisk olägenhet följde med reduktionen av antalet rådmän. När ett par av dem hade förfall, blev rådstugurätten ej fulltalig. När längre frånvaro kunde förutses, utsågs därför ofta vice rådmän, som fungerade vid behov. Det kunde emellertid också hända att man tillfälligt måste anlita någon ur stadens borgerskap att »styrka rätten». Ibland avancerade en vice rådman till ordinarie, men detta var långt ifrån alltid fallet.14 År 1688 klagade borgmästare Bengt Langh över att rättskipningen nästan helt låg nere, därför att endast han själv och Herman Schlyter var tillstädes av magistratsledamöterna. Han var hänvisad till att nyttja »ad interim mig adjungerade och tillsatte vice rådmän» men dessa uteblev ofta, därför att de ej fick någon ersättning och gärna ville slippa be sväret.15 Bengt Langh såg situationen ur ämbetsmannens och domarens synvin kel. En helt annan uppfattning uttalade borgerskapets äldste åtta år senare, då det var tal om att utse två extra ordinarie rådmän, så att magistraten kunde arbeta effektivt. De äldste menade, att staden borde förskonas för ytterligare rådmän, då den var fattig och rådmansutnämningar ytterligare skulle minska skatteborgarnas antal. Man ville helst ha få men dugliga rådmän.16 En speciell anordning gjordes åren 1707-1709, då landskronarådmannen Jo nas Bleikman överflyttades till Hälsingborg för att som vice rådman styrka magistraten där. Det fick bl. a. till följd en segsliten tvist om rangen på råd stugan. Magistratens ordinarie ledamöter menade, att Bleikman såsom icke ordi narie borde ha lägsta platsen, medan han själv hävdade att han var ordinarie rådman i Landskrona och hade flera ämbetsår än t. ex. Johan Cöster och där för borde ha platsen över denne. Egentligen skulle han också sitta före Michel Swerdtfeger men var villig att »cedera» för honom, som var »en gammal man». Det blev åtskilliga kontroverser om detta — för oss måhända en bagatell men av helt annan 33°

innebörd i

1600-talets

stånds- och

privilegiesamhälle.17 Bleik-

Styrelse och förvaltning man ville sätta sitt namn före Cösters under magistratens beslut. Underskrif terna under 1708 års rådstuguprotokoll vittnar exempelvis om detta. Där skrev Bleikman sitt namn före Cöster och Preuss, men Michel Swerdtfeger överlistade honom genom att klämma in sin namnteckning på ett sparsamt utrymme något till vänster om och över Bleikmans signatur, varigenom han själv kom att få platsen mellan borgmästaren och Bleikman! Rangstriden tog en allvarligare vändning år 1709, då Jonas Bleikman såsom äldre rådman ansåg det självfallet att han vid val av ordinarie rådman i Hälsingborg skulle gå före alla andra kandidater.18 Vid studiet av hur rådmän tillsattes efter 1680 i Hälsingborg är det moti verat att betrakta Rutger von Aschebergs generalguvernörstid som en period för sig. År 1693 ej blott lämnade Ascheberg sitt ämbete utan i slutet av detta år utfärdades även nya kungliga föreskrifter om hur magistratsmedlemmar skulle utses. De ofta summariska uppgifterna i källmaterialet ger oss möjlighet att i stort teckna konturerna av proceduren vid rådmanstillsättningarna. Magistraten har slagit vakt om rätten till »fritt val» av rådmän. Till generalguvernören, som fortfarande å K. M:ts vägnar hade överinseendet över valet, insände de en redogörelse för valet med förslag om att den valde skulle utnämnas. Om general guvernören ansåg sig kunna bifalla detta, kallades en tid senare borgerskapet upp på rådstugan. Där föredrogs generalguvernörens förordnande av den nye rådmannen. Den ceremoni som förekom i samband med själva installationen be stod väsentligen av två delar. Magistraten samlades inför lyckta dörrar och den nye rådmannen avlade »på knä sittande» och »med uppräckt finger» sin råd mansed. Att edsavläggelsen skedde inför lyckta dörrar, berodde på att det ej blott var fråga om en trohetsförpliktelse gentemot konungen och kronan, utan också en solidaritetsförpliktelse gentemot övriga magistratsledamöter. Rådman nen lovade att »i all dom rätt följa» och »med magistraten såsom sina högrespektive medkolleger upprikteligen umgås och samråda». Magistraten å sin sida frikände den nye rådmannen från allt ansvar för de åtgärder magistraten beslutat före hans ämbetstillträde.19 Sedan den nye rådmannen anvisats sin plats på rådstugan, vidtog ceremoniens andra del. Borgerskapet med de äldste i spetsen inkallades, fick del av generalguvernörens beslut och uttalade genom de äldste sin tacksamhet och sina välgångsönskningar.20 Efter 1675-1679 års krig försökte man i mera bindande former än tidigare förplikta magistraterna till trohet mot svenska kronan. År 1687 översändes 331

Försvenskningen från Göta hovrätt ett nytt edsformulär som skulle användas vid insättningen av nya rådmän. Men dessutom skulle också äldre magistratsledamöter avlägga ny ed enligt det nya formuläret. Denna magistratens edsavläggelse ägde rum på råd stugan i Hälsingborg den 10 aug. 1687. Varje rådmans trohetsförpliktelse, egen händigt undertecknad, insändes sedan till hovrätten, och i fortsättningen skulle nytillträdande magistratsledamöter lämna liknande förpliktelser till general guvernören.21 Några fullmakter för rådmän utfärdades ej av Rutger von Ascheberg utan han synes ha nöjt sig med ett skriftligt förordnande. Varken Herman Schlyter, Fredrik Hansson eller Hans Korn — och ej heller Jöran Holst, som utnämndes året efter Aschebergs avgång — visade sig sålunda ha några i behörig form utfärdade fullmakter. Sådana skulle utskrivas på charta sigillata och var följakt ligen belagda med stämpelavgift, och det var av sistnämnda anledning som guvernören Otto Wellingk år 1696 lät göra en undersökning, varvid de fyra nämnda befanns sakna fullmakter. De befriades nu från att i efterhand lösa sådana.22 Magistraten själv utnämnde vice rådmän. Fullmakter synes ej ha före kommit vid dessa utnämningar, även om Per Brorson Bering år 1683 erhöll fullmakt som vice rådman. Detta var troligen ett undantag. När exempelvis år 1686 två vice rådmän utsågs i Hälsingborg, anhöll man i stället om att general guvernören skulle stadfästa åtgärden.23 År 1693 utfärdades en kunglig förordning som för lång tid reglerade, till sättningen av magistratsbefattningarna. I princip bekräftade denna förordning fortfarande rätten att fritt få välja borgmästare och rådmän, men i praktiken kringskars denna rättighet. Till borgmästare skulle magistrat och borgerskap i förening utvälja lämplig person, som landshövdingen eller guvernören sedan skulle »presentera» för K. M:t, varefter kunglig fullmakt utfärdades för den valde. Men det gjordes den viktiga inskränkningen att K. M:t kunde, om så befanns lämpligt, »immediate», dvs. direkt och på egen hand, tillsätta tjänsten. När det gällde övriga magistratsledamöter, behövde den av magistrat och borger skap valde blott »presenteras» för landshövding eller guvernör, som sedan in stallerade honom. En viktig nyhet i förordningen var att borgerskapet uttryck ligen fick del i valet jämte magistraten, vilken senare alltså ej längre kunde komplettera sig själv. De nya reglerna hade gällande kraft i fråga om borg mästarval till år 1732. I övrigt kvarstod de i svensk lag ända till år 1736.24 Det första kända rådmansvalet i Hälsingborg enligt de regler som angavs i 1693 års förordning, ägde rum år 1701, då platsen efter Hans Korn skulle

Styrelse och förvaltning återbesättas. Den 2 sept. 1701 uppkallades borgerskapet på rådstugan för att välja hans efterträdare. En del »komparerade» (infann sig) enligt protokollet och enhälligt »voterade och kallade» de handelsmannen Michel Swerdtfeger till rådman.25 Swerdtfeger var den förmögnaste borgaren i staden och ingen mot kandidat ställdes upp mot honom. Valet gick lugnt till. Helt annorlunda förlöpte rådmansvalet 1702, då vakansen efter Willem Fah renhusen skulle fyllas. Sedan guvernörens order att val skulle förrättas, hade anlänt, kallades till allmän rådstuga lördagen den 30 augusti. Då blott 28 personer infann sig, begärdes uppskov så att flera kunde delta i valet. En minoritet med den svenskfödde borgaren, fällberedaren Jonas Brom i spetsen menade, att stadens äldste borde först »levereras fritt val» och sedan föreslå det församlade borgerskapet att utse den de äldste enats om. Påföljande mån dag samlades de äldste på rådstugan. Det visade sig att sju av dessa ville före slå Augustus Preuss till rådman, två Johan Cöster och en Jonas Brom, och att ej mindre än sju kunde tänka sig Cöster alternativt som rådman, om den de helst önskade ej kunde bli vald. Splittringen hade många orsaker. Agitation hade drivits i staden och listor hade kringsänts. Rådmännen Herman Schlyter och Jöran Holst såg helst, att Johan Cöster blev vald, även om de också kunde tänka sig Schlyters svärson Augustus Preuss på rådstugan. Borgmästare Antlron Perment, som haft åtskilliga kontroverser med Schlyter och Holst, ville helst ha Jonas Brom till rådman. Då fick man ytterligare en svenskfödd person i magistraten och till detta kom att han var god vän med Brom. Jonas Broms motståndare ämnade spela ut borgerskapet i striden. När borg arna i gemen skulle avge sina röster, föreslog nämligen Schlyter och Holst att de skulle komma in en och en på rådstugan för att undvika oreda. Det blev så, och Johan Cöster fick då de flesta rösterna, Jonas Brom några få och Augustus Preuss endast ett par. Anthon Perment protesterade på formella grunder mot valproceduren. Borgerskapet skulle enligt den kungliga förordningen »på en gång kallas» att rösta och så hade enligt hans mening ej skett här. I en rad brev till viceguvernören von Faltzburg riktade Perment ytterligare anklagelser mot Schlyter och Holst samt deras anhängare. De båda rådmännen hade genom »ohörig självrådighet samt kontinuerligt bråkande, emot lag och rättvisa stri dande procedurer» sökt betaga honom hans myndighet som borgmästare. Han gick så långt att han påstod att stadens äldste enats om att föreslå Jonas Brom — vilket ju ej var sant. Vidare framhöll han att på rådstugan vid valet hade före träde givits åt de »sämsta», dvs. fiskare från Nyborg och andra fattiga invånare, 333

Försvenskningen som fick inkomma »hopetals», framför stadens äldste. Detta stod i strid mot vad som var skick och bruk i andra städer. Han visste att magistraten i övrigt med Schlyter och Holst i spetsen ämnade hos viceguvernören föreslå Cöster till rådman. Mot clenne invände han bl. a. att han var av tysk börd, vilket kunde vara betänkligt då justitiekämnärssysslan var förenad med den lediga rådmansbefattningen.26 I valet mellan borgmästarens kandidat och magistratens stannade von Faltzburg för den förre. Jonas Brom utnämndes till rådman under motivering att han var av svensk börd, var vald av borgerskapet och de äldste — Perments uppgift hade alltså godtagits — och hade varit ledamot av kämnärsrätten. Dessutom anfördes ytterligare ett argument, vilket Perment tillhandahållit, nämligen att Cöster, Holst och Schlyter var nära »besvågrade». När guvernörens förordnande för Brom upplästes på rådstugan den 15 sept. 1702, protesterade Schlyter och Holst omedelbart mot hans installation. Perment svarade med att anmäla de båda rådmännen för Göta hovrätt.27 Herman Schlyter och Jöran Holst, till vilka nu slöt sig också Michel Swerdt feger, gick till motattack. Inför Göta hovrätt anförde de en rad skäl mot att Jonas Brom skulle bli rådman. Han var ej av rent svensk börd, ty fadern upp gavs vara skotte. Han hade ej föreslagits av stadens äldste. Han var personlig vän till Perment, som i gengäld vid flera tillfällen gett honom kommunala uppdrag och nu också ville ha honom till rådman. Jonas Brom hade skaffat Perment bostad i sin fastighet, när borgmästaren hade haft det svårt att få tak över huvudet. Som ledamot av kämnärsrätten hade Brom låtit på otillräckliga grunder fängsla en tobaksspinnerska, som sedan dött i fängelset. Men huvud angreppet riktades mot Anthon Perment, som påstods »i sitt ämbete groveligen fela» och med slapphet leda stadens förvaltning. Bl. a. påstod man att han hos sig behållit och ej redovisat mantalspengarna för åren 1695 och 1696. Processen fördes vidare inför K. M:t och justitierevisionens utslag förelåg i april 1703. I detta uppdrogs åt von Faltzburg att som rådman i Hälsingborg låta installera Johan Cöster eller Augustus Preuss, därför att staden kunde förväntas få mera heder av någon av dem än av Jonas Brom. Justitiekämnärssysslan kunde ges åt någon annan, person.28 Medan denna process pågick och man väntade på utslaget från K. M:t präg lades Hälsingborgs stadsstyrelse av total förvirring. Den 15 september 1702, då Jonas Brom skulle installeras på rådstugan, hade nämligen Schlyter och Holst demonstrativt låtit försegla nycklarna till rådstugan och dess arkivskåp, vilka de

334

Styrelse och förvaltning hade i förvar. Därigenom utestängdes borgmästaren, stadsskrivaren och andra tjänstemän från sin ämbetslokal. Holst tog dessutom rådstuguprotokollsboken och kämnärsrättsprotokollen med sig hem. Perment blev nödsakad att hålla råd stuga i sin bostad. I rådstuguprotokollsboken för åren 1698-1702 är protokollet för den 21 augusti 1702 det sista som blivit infört. För de följande månaderna finns dels koncept, dels på lösa bland renskrivna protokoll, vilket visar, att man försökt hålla arbetet inom magistraten i gång nödtorftigt. Den 15 jan. 1703 togs en ny protokollsbok i bruk och därefter fördes protokoll igen på sedvanligt sätt av stadsskrivaren. Borgmästare Perment höll rådstuga i sitt hem och endast Jonas Brom deltog i dessa sammanträden. Schlyter, Holst och Swerdtfeger uteblev konsekvent efter den 15 september 1702. I sammanträdet den 15 jan. 1703 deltog Swerdtfeger, vilket förklaras av att Jonas Brom då ej deltog. Schlyter och Holst var den dagen liksom vid flera andra tillfällen bortresta från staden. Under förra hälften av år 1703 lyckades man på detta sätt bojkotta magistratens sammanträden. När Schlyter befann sig i staden och kallades till sammanträde förebar han växlande anledningar för att ej gå upp på rådstugan: många göromål, ont i det ena benet, dåligt väder osv. Så fortgick det tills K. M:ts utslag föll i processen mellan Perment och de två rådmännen. I maj 1703 lämnade Jonas Brom magistraten, den 22 maj upplästes justitierevisionens utslag på rådstugan, översänt genom guvernören, von Faltzburg utfärdade därefter fullmakt för Johan Cöster som rådman den 6 juni 1703 och han installerades på rådstugan den 25 juni. Den utdragna konflikten stod också Anthon Perment dyrt. De anklagelser som riktats mot hans ämbetsutövning prövades i vanlig ordning. Göta hovrätt till satte t. o. m. en särskild kommissarialrätt, vilken i augusti 1702 inledde en un dersökning på ort och ställe. I väntan på dennas utslag suspenderades Anthon Perment från borgmästarämbetet genom en kunglig resolution av den 6 juli 1703. Följande år påbjöds ny prövning inför domstol av den tidigare dömda tobaksspinnerskans sak.29 Vid nästa rådmansval, vilket hölls år 1709 efter Jöran Holst, hade de olika kandidaterna agiterat för sig bland borgerskapet och namnunderskrifter hade insamlats på listor. Borgmästare var vid detta tillfälle Gabriel Löfgreén. Han lät på rådstugan den 21 juli 1709 uppläsa guvernörens brev att rådmansval skulle förrättas. Valet utsattes till den 26 juli, men redan nu anmälde Jonas Bleikman, att han ansåg sig som ordinarie rådman i Landskrona ej böra bli förbigången. Vice rådmannen Augustus Preuss gjorde en liknande förklaring för 335

Försvenskningen sin del. På allmän rådstuga den 26 juli kom 53 personer tillstädes. I protokollet antecknades, att alla borgare blivit kallade genom stadstjänaren men att de från varande hade giltigt förfall. Löfgreén uppläste sedan K. M:ts förordning av år 1693 rörande rådmansval. Augustus Preuss framlade en supplik, i vilken han anhöll om att få komma ifråga till rådmanstjänsten. Jöran Holsts svärson Petter Pihl inlämnade också en ansökan om att få rådmanstjänsten och fogade till denna en lista med 43 namnunderskrifter av personer som instämde häri. Den förmögne handelsmannen Axel Dreijer ställde också upp som kandidat. Han hänvisade till de många kommunala uppdrag han innehaft och menade, att om han velat sända kring listor, skulle han lätt kunnat få »hela staden för sig». Ma gistraten konstaterade, att namnunderskrifterna på listorna i och för sig intet betydde, utan varje borgare skulle på rådstugan avge sin röst. Därefter började röstningen, varvid stadens äldste först fick avge sina röster. Under förhandlingarna hade flera borgare kommit upp på rådstugan, så att vid sammanräkningen kunde konstateras att Petter Pihl fått 41 röster, Axel Dreijer 19, Augustus Preuss 3 röster, varjämte några stänkröster avgivits. Jonas Bleik man lät till protokollet anteckna, att han vidhöll sin uppfattning rörande sitt företräde till rådmanstjänsten, allra helst som han av ett enhälligt borgerskap utsetts till vice rådman år 1707. Axel Dreijer, som tydligen framför allt ville hindra Petter Pihl från att bli rådman, förklarade sig nu stödja Bleikmans kandidatur. Sedan borgerskapet avlägsnat sig, skulle magistraten ta ställning. Borgmästare Löfgreén var klok och försiktig och sade sig vilja acceptera vilken av de före slagna som än utnämndes. Johan Cöster föredrog Augustus Preuss, men om denne ej kunde komma ifråga, så ville han föreslå Petter Pihl. Herman Schlyter satte sin svärson Preuss i första rummet, Pihl i andra. Bleikman förklarade, att om han själv ej fick tjänsten, såg han helst att Preuss fick den, därnäst att Axel Dreijer utnämndes.30 Magistraten hade alltså svårt att avge ett entydigt förslag. Två dagar senare samlades magistraten igen. Då inlämnade Axel Dreijer en skrivelse, undertecknad av 17 borgare, vari han föreslogs till rådman. Han anhöll att magistraten ville vidarebefordra den till guvernören tillsammans med sitt eget förslag. Jonas Bleikman, som kunde räkna på Dreijers stöd och tyd ligen ville göra honom en tjänst igen, önskade att i magistratens skrivelse skulle inflyta de yrkanden och förslag han haft med utförlig motivering. Mot detta protesterade Schlyter och Cöster, emedan protokollet, som i avskrift skulle bi läggas skrivelsen, enligt deras mening tillräckligt gav uttryck åt Bleikmans me336

Styrelse och förvaltning

Borgmästare Gabriel Löfgreéns samt rådmännen Michel Swerdtfegers, Johan C östers och Augustus Preuss underskrifter under redovisning för charta sigillata-medel iyoy. Hälsingborgs stadsarkiv, Landsarkivet, Lund.

ning. Michel Swerdtfeger låg sjuk och hade ej kunnat deltaga i något av magi stratens sammanträden. Stadstjänaren sändes till honom för att inhämta hans mening, men han avstod från att yttra sig.31 Magistraten hade sålunda ej kunnat enas om ett gemensamt förslag. Avgöran det låg hos guvernören. Den 3 aug. 1709 föredrogs på rådstugan Magnus Sten bocks resolution och förordnande för Petter Pihl som rådman. Jonas Bleikman skulle återgå till sin rådmanstjänst i Landskrona. Den 5 augusti installerades Petter Pihl och avlade rådmanseden.32 1709 års rådmansval är intressant ur sär skilt två synpunkter. Det visar först och främst att meniga borgerskapet i högre grad än tidigare varit aktivt och engagerat sig i valet. Men det låter oss också förstå att den relativt slutna borgargrupp som under 1600-talet rekryterat magistratsämbetena, också efter 1693 års förordning hade möjligheter att genom driva valet av sina kandidater och slå vakt om sina egna intressen. Före 1675 hade förhållandet mellan Hälsingborgs båda borgmästare, justitieborgmästaren och stadsborgmästaren, ofta varit spänt. Under 1680-talet efter strävade man, som förut nämnts, från K. M:ts sida att reducera antalet leda möter i de skånska magistraterna. Detta innebar för Hälsingborgs del att man blott hade en borgmästare, justitieborgmästaren. Stadsborgmästarämbetet för svann. För tillsättningen av justitieborgmästare gällde längre fram 1693 års kungliga förordning. Denna bekräftade ju i princip magistratens och borgerskapets rätt att själva fritt välja sig borgmästare men den öppnade också möjlig het för K. M:t att »immediate förordna någon för kapacitet och skicklighet 23 -

689883

Hälsingborg IV: 1

337

Försvenskningen bekant person» till borgmästare. Det sistnämnda blev fallet i Hälsingborg. Efter 1680 hölls ej borgmästarval i staden. Till synes borde sålunda en rad kon fliktanledningar vara undanröjda efter 1680. Så blev dock ej fallet. I stället för strider mellan borgmästarna inbördes eller kring borgmästarval kom kon flikter av annat slag, bl. a. mellan de av K. M:t utnämnda borgmästarna och magistraten eller borgerskapet. Magnus Paulin återtog, som vi sett, efter krigsslutet 1679 sitt borgmästarämbete i Hälsingborg. Erik Dahlbergh kritiserade honom emellertid för att han ägnade blott ringa intresse åt stadens angelägenheter. Både bytings- och rådstuguprotokollen, som är blott sporadiskt förda, vittnar därom, och när magi straten år 1682 fick befallning att till Göta hovrätt insända avskrifter av 1680 och 1681 års rådstuguprotokoll samt av 1678-1681 års bytingsprotokoll, visade sig detta ogörligt. Magnus Paulin hade, påpekade man, varit föga »curieux om att befordra justitien» och ej regelbundet hållit vare sig byting eller rådstuga.33 I och för sig var detta allvarligt nog, men Paulins gamla motståndare och ovänner anlade process mot honom, vilket ledde till att han suspenderades. Sista gången han höll rådstuga som borgmästare i Hälsingborg var den 10 okt. 1681. Vid nästa rådstuga, den 17 oktober, infann sig ränte- och proviantskrivaren i Landskrona Bengt Langh och företedde Rutger von Aschebergs fullmakt att tills vidare vara vice borgmästare i Hälsingborg, till dess att Paulins sak blivit avgjord. Därmed var Magnus Paulin skild från borgmästarämbetet.34 Redan år 1679 hade Magnus Paulin anklagats vid Hälsingborgs byting av Marie Sophie De la Gar die för oredlighet, raderingar i räkenskapsböcker och för falskning under den tid han varit förvaltare på Krapperup. Paulins motståndare I Hälsingborg bidrog med nya anklagelsepunkter. Å magistratens vägnar be skyllde Herman Schlyter och Johan Andersson Brunnberg honom för att ha åsidosatt sin ämbetsplikt, ej ha verkställt skiften och bouppteckningar, ej haft tillbörlig uppsikt över bropengarna och annan uppbörd och för att olagligt ha beskattat borgerskapet — bl. a. genom att utkräva de 120 dukater som an vändes för lösandet av 1680 års privilegiebrev. Bengt Pihlcrona som dels ville komma åt sin gamle antagonist, dels hoppades kunna återfå sin borgmästartjänst, anklagade Paulin för att han nedsvärtat Pihlcrona genom att stämpla honom som landsförrädare. Svend Pihl anförde att Paulin i sitt eget hem tvingat tre borgare att lova betala pengar för att Paulin i gengäld ej skulle väcka åtal mot dem för förseelser som han påstod att de begått. Helt allmänt insinue rade man att Paulin visat stor egennytta och girighet i sin ämbetsutövning och 338

Styrelse och förvaltning att han levat i hor med en förnäm borgares änka — det senare erkände Paulin vid rättegången. När Karl XI i augusti 1681 gjorde

en resa genom Skåne,

begärde Paulins motståndare företräde hos honom och framlade sina anklagel ser. Resultatet blev att en kommissarialrätt tillsattes för att undersöka Paulins sak. Den var verksam i Hälsingborg från november 1681 till februari 1682. Dess utslag föll den 21 febr. 1682 och lydde på att Magnus Paulin gjort sig skyldig till allt vad som lades honom till last.35 Redan i februari 1682 hade Ascheberg velat slutligt lösa borgmästarfrågan i Hälsingborg och anhållit att K. M:t skulle utnämna Bengt Langh till ordinarie borgmästare. Så blev ej fallet, »då Paulin ännu icke är alldeles dömd utan saken hänger för domen». Ascheberg måste därför i april utfärda nytt förordnande för Langh att tills vidare vara vice borgmästare i Hälsingborg. Eftersom han »eljest hade intet att substituera på», utnämndes han därjämte i Paulins ställe till häradshövding över Luggude och Bjäre härader.36 Orsaken till att borgmästartjänsten i Hälsingborg vid denna tidpunkt ej kunde besättas med ordinarie innehavare var tvåfaldig. Magnus Paulin hade dels inför K. M:t riktat en rad anklagelser mot Ascheberg, dels överklagat kommissarialrättens dom vid Göta hovrätt. Hovrättens utslag förelåg i december och det upphävde kommissarialrättens utslag. Paulin skulle m. a. o. åter kunna till träda sin borgmästar tjänst, om det blott hängt på detta utslag, men hans an grepp på Ascheberg skulle visa sig ödesdigert. Sedan våren 1682 hade Paulin varit arresterad. På hösten 1682 hade han utverkat tillstånd hos hovrätten att bege sig till Hälsingborg för att sköta sina intressen där. Magistraten hotade ho nom emellertid i oktober med arrest, om han visade sig i staden. Hovrättsutslaget i december 1683 lydde på att han skulle försättas på fri fot, men ett nytt arresteringsbeslut föranleddes av processen mot Ascheberg. Häktad fördes Pau lin till Jönköping för att bli förhörd i denna sak. Enligt egen uppgift satt Magnus Paulin i fängelse sammanlagt ett år och fyra månader. Till detta kom en annan och ny process. Kommissarialrättens ordförande väckte hos K. M:t talan mot hovrättsutslaget av år 1683, och krävde att kommissarialrättens dom skulle fastställas. Den nya processen ledde bl. a. till att Göta hovrätts ledamöter kallades till Stockholm att svara för sin dom. Utredningen i justitierevisionen tog tid och först den 11 dec. 1686 fällde K. M:t utslag. Detta lydde på att kommissarialrättens dom av den 21 febr. 1682 skulle stå fast. Magnus Paulin var slutligt skild från borgmästarsysslan i Hälsingborg.37 En viss upprättelse erhöll Paulin genom att han med stöd av Rutger von

339

Försvenskningen Ascheberg återfick sin häradshövdingetjänst över Luggude och Bjäre härader år 1689.38 Den dom som kommissarialr ätten fällt glömde han dock aldrig. År 1698 kritiserade han utslaget i ett brev till överauditören Johan Langenhjelm (tidigare Johan Langh), som 1682 varit ledamot av rätten och för övrigt var broder till Bengt Langh, och menade att hovrättens utslag måste anses ha undanröjt kommissarialrättsdomen. Langenhjelm anmälde hos K. M:t att Paulin kvalde K. M:ts dom och anhöll om beskydd mot honom såsom »en arg och malitiös människa». Följden blev att Paulin i augusti 1699 suspenderades från sin härads hövdingetjänst och kallades till

Stockholm

att

svara i justitierevisionen.

Efter ett år fastställde K. M:t i oktober 1700 kommissarialrättens dom. Två gånger vädjade Paulin förgäves till K. M:t men fick sista gången det summariska svaret att »K. M:t kan med denna sak sig intet vidare befatta».39 Magnus Paulin hade sålunda suspenderats både från sin borgmästarbefattning och från sin häradshövdingetjänst. Det var en ödets ironi att han som härads hövding efterträddes av Petter Tollsten d. y, son till en annan av ledamöterna i 1682 års kommissarialrätt, borgmästaren i Lund Petter Tollsten d. ä. År 1695 hade Paulin förvärvat egendomen Stora Pålsjö. På den uppförde han Pålsjö slott. Han avled 1714 och jordfästes i Mariakyrkan den 13 december s. å.40 Striden kring Magnus Paulins borgmästarsyssla fick till följd att det dröjde några år in på 1680-talet, innan tjänsten som justitieborgmästare i Hälsingborg åter fick en ordinarie innehavare. Borgmästarlängden fram till 1710 ter sig som följer: Bengt Langh tillträdde tjänsten som vice borgmästare den 17 nov. 1681, fick fullmakt som ordinarie borgmästare den 7 aug. 1684. Ledde förhand lingarna på rådstugan för sista gången den 17 febr. 1696, omtalas som »opasslig» några dagar senare och avled den 20 febr. s. å. Jordfästes den 27 mars 1696.41 Anthon Perment, tidigare tingsnotarie i Västmanland, tjänsteman å guvernementskontoret och befallningsman i Villands, Gärds och Albo härader, fick fullmakt som borgmästare den 22 febr. 1696 och deltog i magistra tens förhandlingar fr. o. m. den 16 maj s. å. Suspenderades från sin tjänst av anledningar som omtalats i det föregående, genom kungligt beslut i fältkansliet den 6 juli 1703. Deltog för sista gången i rådstuga den 21 okt. 1703, då tydligen det kungliga brevet nått Sverige. Avled i Hälsingborg den 7 mars 1705.42 340

t J^+Jl

ddnJtrtLhital

+? *+-*-■*»**> fSV/o^wi/ <*-£? ^>u£+jj^x. am J+J W-t-^tV, /tf^n $^t-i4+-4- o-J+-£+-<* l PaJ'v*+-+’) * ***11$Lo-cP*-*-^+*' fr*

P(A fpJ- SvtKbjr 4^-wwV

'*%$£ 7^

C<rn£jv^HtiGxu^a)^Tf—h-n- IfJ t *ö^ jo-

<?Jb

llaUlM•.

•K^nv

X/i^f+J) jftv-ZL

CJnHtt. cl *JLp*3&-<

»vv-i

#~+-^■*%*-+-*

'W* *.i

,,n> o/—/')'’ *: XÄ V

/ ^/v~^

y~t-cfiL~-A-*-'*'p^*- <£#**+- f*~L+/£*-£***

TTt^J, ü r~**H+++rf~*4-r+~*-t P+ yfy+jUl /J&.#- J*. *■ >» miAc^ ^ <fr^<p^, ^7 ^7)^ v-m.+j> kxy röf9 **ß^r1 ^ **~V J5, > t< 7h-nc~jj&&l

IdLrtLvS

■JU8L^. <t&0 &Xy„S ij "jjtryb/

Skriftlig utfästelse till timmermannen Jörgen Leeman, som år 1681 byggt ställningar när kyrkklockorna åter skulle hissas upp på sina platser i Mariakyrkans torn, att han och hans hustru i livstiden skulle få njuta fria bänk platser i kyrkan samt efter sitt frånfälle fri gravplats och vid jordfästningen »alla klockors fria ringande». Utfästelsen är daterad den i augusti 1681 och undertecknad av borgmästare Magnus Paulin, rådmannen Hans Eriksson Brunnswich samt kyrkvärden Per Brorson Bering. Därunder har prosten Gilius Achtschilling gjort en påteckning, daterad den 27 mars 1691. Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet, Lund.

Försvenskningen Gabriel Löfgreén, advokat i Svea hovrätt, förordnades den 26 okt. 1703 till interimsborgmästare i Perments ställe. Tillträdde denna tjänst den 24 febr. 1704. Fullmakt som ordinarie justitieborgmästare den 4 febr. 1705. Misstänktes av den danska krigsledningen i samband med ockupa tionen 1709 för att lämna upplysningar till den svenska sidan och fängs lades. Utnämndes efter den danska evakueringen i mars 1710 till härads hövding i Villands, Gärds och Albo härader.43

Under vakansen mellan Langh och Perment leddes rådstugan av äldste råd mannen, Herman Schlyter, förutom vid ett par tillfällen i april och maj 1696, då borgmästare Petter Tollsten d. ä. från Lund satt som rådstugurättens ord förande på särskilt förordnande från hovrätten i ett mål där Schlyters svär fader Bengt Pihlcrona var part. Tollsten har aldrig innehaft borgmästar tjänst i Hälsingborg, vilket stundom har antytts. Likaså ledde Schlyter magistraten under vakansen mellan Perment och Löfgreén. I januari 1704 undertecknade han t. o. m. ensam handlingar å magistratens vägnar vilket emellertid upphörde under februari, då också de övriga rådmännen på sedvanligt sätt tillsammans undertecknade. Herman Schlyters ställning inom stadsstyrelsen har otvivelaktigt varit mycket stark under vakanserna. Borgmästarlängden visar, att man följt tidigare praxis att till justitieborgmästare utse män av svensk börd. Något fritt val i egentlig mening blev det aldrig tal om vid tillsättningen av de tre borgmästarna. Bengt Langhs utnäm ning skedde under Aschebergs generalguvernörstid och således före den kungliga förordningen av 1693. Genom att Langh först utan val insattes som interims borgmästare hade myndigheterna i praktiken redan anvisat en lämplig kandi dat. Efter en tid anhöll borgarna, som var nöjda med Langh, att han skulle utses till ordinarie borgmästare, och när man för tredje gången återkom med en sådan framställning, skedde omsider utnämningen. I augusti 1684 avlät sedan magistraten en tacksamhetsskrivelse till Ascheberg.44 Anthon Perments tillsättning föll i tiden efter 1693 års kungliga förordning. I detta fall engagerade sig guvernör Wellingk för att K. M:t borde nyttja sin rätt att »immediate» utse ny borgmästare. Han motiverade sin framställning med att de personer inom magistraten i Hälsingborg, på vilka ett borgmästar val kunde tänkas falla, ej var lämpliga: två av rådmännen var födda i Köpen hamn, en i Tyskland och en i Blekinge, och man borde utse en rikssvensk till 342

Styrelse och förvaltning tjänsten. Därför förde han fram Perments namn.45 Och det blev också han som fick K. M:ts fullmakt. Gabriel Löfgreéns väg till borgmästarsysslan kom att likna Bengt Langhs. Först förordnades han på Göta hovrätts förslag som interimsborgmästare. Redan i juni 1704 gjorde magistraten en hemställan, att Löfgreén, som förvaltat ämbe tet »sig till största beröm och allas vårt goda nöje» skulle få den mera trygga ställningen som ordinarie borgmästare, allra helst som denna tjänst »före detta med en så oskicklig person varit försedd». Skrivelsen föredrogs på allmän råd stuga före avsändandet och borgerskapet uttalade enhälligt sitt gillande. Man anhöll om viceguvernör von Faltzburgs stöd åt denna hemställan. Skrivelsen vidarebefordrades till Karl XII:s fältkansli, där ärendet var slutbehandlat i februari 1705.46 I Löfgreéns fall är det tydligt, att borgerskapet fått yttra sin mening även om något val i egentlig mening ej förekommit, då endast den av myndigheterna tidigare insatte och därmed anvisade kandidaten kunde komma ifråga. Formerna för installationen har växlat för de tre borgmästarna. Bengt Langh installerades på allmän rådstuga den 5 sept. 1684. Rutger von Ascheberg re presenterades av en generalguvernementssekreterare. Generalguvernörens brev att Langh i enlighet med K. M:ts fullmakt skulle installeras, blev uppläst. Där efter upplästes själva fullmakten. Så höll generalguvernementssekreteraren »en liten sermon och föreställde Bengt Langh att vara Hälsingborgs ordinarie borg mästare». Langh lovade att i allt »så komparera sig som dess fullmakt honom adstringerar». Han tackade generalguvernören för visad omsorg och uttalade förhoppningen att staden allt framgent skulle vara innesluten i generalguver nörens ynnest och bevågenhet. Äldste rådmannen, Herman Schlyter, frambar sedan samtliga rådmäns och borgerskapets tack och rekommenderade staden i generalguvernörens nådiga beskydd.47 Att de yttre formerna kring installationen gjorts så pompösa som här blev fallet, sammanhängde utan tvivel med att svensk lag två år tidigare införts i Hälsingborgs förvaltning och rättskipning. Man har velat ge en värdig ram åt installationen av den förste svenske ordinarie borg mästare i staden, som skulle ha ansvaret för efterlevnaden och exekutionen av den svenska rätten. Anthon Perments installation blev betydligt enklare. Den ägde rum på guvernementskansliet i Malmö, dit två av rådmännen kallats som representanter för magistraten och borgerskapet. Något över en vecka senare uppkallades borger skapet på rådstugan och för dem föredrogs K. M:ts fullmakt för Perment, som

343

Försvenskningen sedan intog sin plats på rådstugan. Någon ytterligare ceremoni förekom ej.48 Lika enkelt gick det till, när Löfgreén blev ordinarie borgmästare. Hans full makt upplästes den 6 mars 1705 på allmän rådstuga, det var allt.49 Bengt Langh övertog en svårt splittrad magistrat. Redan vid sitt ämbetstillträde vädjade han om samarbete och enighet, vilket antecknades till proto kollet. Äldste rådmannen, Johan Andersson Brunnberg, hade ej sin gamla strids lust kvar, vilket säkert gjorde det lättare för Langh att komma till rätta med förhållandena. Betecknande för Brunnbergs försvagade ställning var, att när han i mars 1684 4 borgmästarens frånvaro ledde rådstugurätten, kunde han ej upprätthålla respekten för rätten. Tullbetjänten Jonas Löfman hade inför rätta förlikts med en dansk kvinna som han åtalat för diverse förseelser, men han vägrade att som tecken härpå räcka henne handen. »Hon kunde fara för arton tusen djävlar» lade han till. Då ingrep Herman Schlyter och hutade åt Löfman, vilket resulterade i ett rejält gräl mellan dem båda, och förhand lingarna måste avbrytas i förvirringens tecken.50 Genom sin självrådighet synes Herman Schlyter ha berett Bengt Langh många svårigheter. År 1684 underskrev Schlyter sålunda i borgmästarens frånvaro ett brev med frasen »borgmästare och råd i Hälsingborg» och beseglade det med stadens sigill, som förvarades i ett skåp på rådstugan, till vilket Schlyter som äldste rådman hade nyckel, när borgmästaren ej var tillstädes. Den typ av under skrift som Schlyter använde, kunde förekomma i dansk tid, men den var enligt påbud från Göta hovrätt numera förbjuden. Under magistratens brev och skri velser skulle alla deltagande ledamöter var för sig teckna sina namn.51 Schlyter föll denna gången undan, men han kunde bli besvärlig i andra sammanhang. År 1688 stod Schlyter åter i opposition mot borgmästaren och fick därvid stöd utom magistraten av bl. a. Jöran Holst. Året därpå låg han emellertid i delo med vice rådmannen Hans Korn, som enligt hans uppgift en gång ärekränkt honom inför kämnärsrätten och kallat honom tobakstjuv.52 Bengt Langh red emellertid ut stormarna och enigheten återställdes. Anthon Perment ville säkerligen, när han tillträde sitt ämbete, vara en god tjänare år den svenska kronan. På rådstugan lade han den 13 maj 1696 fram en programförklaring. Han frånsade sig allt ansvar för beslut hans företrädare fattat, och lovade strikt följa gällande lag och förordning, samtidigt som han hoppades bli behållen vid de rättigheter hans företrädare haft. I detta uttalande låg ingenting märkligt. Yttrande av detta slag tillhörde rutinen vid ombyten på poster inom förvaltningen. Perments ambitioner och reformiver avslöjade sig

344

Styrelse och förvaltning

Borgmästare Bengt Langhs namnteckning år i68y och därunder borgmästare Anthon Perments namnteckning ijoz, båda tagna ur charta sigillata-räkenskaperna för resp. år. Hälsingborgs stadsarkiv, Landsarkivet, Lund.

däremot i fortsättningen. Eftersom det ej längre fanns någon stadsborgmästare i staden, ämnade han själv som justitieborgmästare fungera som bisittare i alla hantverksämbetena. På justitiekämnärsposten borde byten ske årligen, så att uppdraget gick i tur mellan magistratens ledamöter. Stadsnotarien behövde löneförhöjning och näringslagstiftningen måste iakttagas striktare än förut. Bor gared skulle med större stränghet avfordras alla som bodde i staden och drev borgerlig näring. Varje månad skulle borgerskapet till Perment inlämna för teckningar över personer på resa som passerade staden eller tog in där.53 Åtskilligt av detta var nyheter för magistraten och borgerskapet, och mycket av det blev ej heller genomfört. I olika stycken visade Perment dåligt handlag. Redan år 1696 fick han en anmärkning på sig för att ha godkänt en borgens förbindelse, trots att den ej företetts på rådstugan utan blott i hans eget hem.54 Året därpå råkade han i konflikt med borgerskapet i samband med riksdags-

345

Försvenskningen mannavalet detta år, vilket vi tidigare berättat om. Den slutliga katastrofen för Perment kom omsider genom valet av Jonas Brom till rådman år 1702, vilket ledde till hans suspension följande år. Gabriel Löfgreén hade lättare än Perment att jämka samman stridiga viljor och överbrygga motsättningar. Detta kom till synes vid det förut skildrade rådmansvalet 1709, vilket fick ett betydligt lugnare förlopp än 1702 års val trots att de som engagerats i det hörde till stadens mest inflytelserika personer. Ej heller den händelse som ledde till häktning av rådmännen Herman Schlyter och Jöran Holst år 1706, rubbade på något sätt Löfgreéns position. Den 8 december 1705 hölls rådstuga. Borgmästare Löfgreén var bortrest och i hans ställe presiderade Herman Schlyter. Före sammanträdet tog Jöran Holst till sig rådstuguprotokollsboken för att kontrollera att en notis om certifikat för utförsel av pottaska blivit korrekt införd av stadsnotarien Peter Röring d. y. Han påstod sig ha anledning misstänka att så ej var fallet. Av många källställen kan man utläsa att Jöran Holst var en mycket häftig man. Detta förklarar vad som följde, bl. a. att han enständigt senare vägrade lämna från sig protokollsboken. I denna är det sista renskrivna protokollet för år 1705 daterat den 6 december. För vad som hände på rådstugan den 8 december är vi därför hänvisade till uppgifter som framkommit vid senare utredningar. I stort var händelseförloppet följande. En kapten Erland Schierna kom upp på rådstugan och företedde ett brev från guvernören, enligt vilket han på amiralitetskollegiets order skulle enrol lera extra båtsmän i Hälsingborg för kronans tjänst. Schlyter lät därför stadstjänaren uppkalla till rådstugan stadens färjemän, deras drängar samt de fiskare som var hemma. Holst begärde sedan att få se amiralitetskollegiets befallning. Det befanns att kaptenen ej kunde uppvisa denna utan blott hade med sig guvernörens förordnande för honom själv att sköta enrolleringen. Holst hävdade då, att magistraten hade rätt att få se kollegiets originalorder, allra helst som man ej tidigare känt till någon sådan befallning. Båtsmän hade förut ej en rollerats i städerna utan blott på landsbygden. Dessutom menade Holst att färjemännen och fiskarna under alla omständigheter skulle ha rätt att innan enrolleringen påbörjdes, först få inlämna en supplik om befrielse från den nya pålagan. Hans yttrande vållade naturligt nog uppståndelse bland de närvarande fiskarna och färjemansdrängarna, så att en del oväsen uppstod. Schierna tycks nu ha tappat tålamodet. Han sade att enrollering gjorts också i andra städer, och satte sig så vid rådstugubordet och lade där framför sig en

346

Styrelse och förvaltning påse pengar, som han låtit hämta fram. Så befallde han drängarna komma fram en och en: »Kom, vad är ert namn? För är intet annat råd, I måste låta enrollera eder.» Holst ropade då att »rådstugan inte var något värvarrum, att här ingen fara var på färde samt att det måtte få stå an till borgmästarens hem komst». I vredesmod konstaterade kapten Schierna, att Holst varit »honom hinderlig i K. M:ts tjänst» — en allvarlig anklagelse, när riket var i krig. Detta begärde Schierna få infört i protokollet. Men protokollsboken hade fortfarande Jöran Holst och han lämnade den inte ifrån sig. Kapten lämnade då rådstugan och efter honom gick också färjemännen och fiskarna hem. Herman Schlyter som lett sammanträdet och Peter Röring d. y., som var an svarig för protokollet, misstänkte att kaptenen omdelbart skulle rapportera det inträffade till viceguvernör von Faltzburg. Redan samma dag försökte de därför i en inlaga till von Faltzburg rentvå sig och skjuta skulden för det inträffade över på Jöran Holst, von Faltzburg kunde ej vara nöjd med vad som skett i Häl singborg, utan när Löfgreén kommit hem, mottog denne en order att omedel bart utreda saken. Detta skedde på rådstugan den 22 febr. 1706. Vid detta till fälle förelåg skriftliga redogörelser av alla magistratsledamöterna. Schlyter och Röring hänvisade till sin skrivelse av den 8 december 1705. Michel Swerdtfeger uppgav sig ha försökt lugna ned Holst men intog i övrigt så gott det gick en opartisk hållning. Johan Cöster däremot tog Holst i försvar. Bl. a. förklarade han varför Jöran Holst haft hand om protokollsboken vid sammanträdets bör jan. Han påpekade också, att en tvångsenrollering för färjemännen skulle be tyda ett svårt avbräck och även staden skulle få lida, då färjemännen var stora skattedragare. Vid ordbytet mellan Holst och kapten Schierna hade enligt hans mening den senare varit mest aggressiv, och han påstod också att de uppgifter Schlyter och Röring lämnat om uppståndelse och tumult på rådstugan, var be tydligt överdrivna. Påföljande dag uppkallades färjemännen och deras drängar på rådstugan och också de menade, att det ej varit så farligt med tumultet.55 Jöran Holst behöll protokollsboken och vägrade lämna ut den. Det visade sig att han därmed gjorde vad han skulle komma att ångra. De sedvanliga avskrif terna, renovationerna, av rådstuguprotokollen för år 1705 kunde nämligen ej iordningställas och insändas i tid till Göta hovrätt. Borgmästare Löfgreén upp manade den 12 april 1706 rådman Holst att lämna från sig protokollsboken men denne förklarade, att han ämnade behålla originalprotokollen och kon cepten, men att staden möjligen kunde få en avskrift. Nu påtalades inför Göta hovrätt hur Jöran Holst och Herman Schlyter år 1702 i samband med Jonas

347

Försvenskningen Broms val till rådman gjort en liknande manöver, tagit hem protokollsboken och förseglat nycklarna till rådstugudörren och rådstugans arkivskåp. Den 12 maj fick båda utkvittera stämmningar att inför hovrätten svara i denna sak.56 Schlyter och Holst befann sig plötsligt i samma läger och slöt följaktligen fred inbördes. De förenades nu av fiendeskapen till borgmästaren. I slutet av maj försökte Jöran Holst attackera övriga magistratspersoner och förre borgmästaren Perment, genom att påpeka att också de hade en del av stadens handlingar hemma hos sig och omedelbart borde återställa dem. Rådstuguskåpet borde inventeras^ så att man kunde se vad som saknades. Holst lät sätta nytt lås för skåpet och anförtrodde nyckeln åt Johan Cöster. Avsikten var tydlig. Blev Holst fälld, skulle han ej ensam åtalas för att ha tagit bort akter ur arkivet. Peter Röring d. y. insåg faran och tog i protokollet omedelbart efter anteckningen om nytt lås för arkivskåpet in en notis, att han själv lämnat från sig vad han haft i sin hand av stadens dokument.57 Minor och kontraminor var sålunda anlagda. I den spända situation som upp kommit, har Schlyter och Holst ej dragit sig för att gå hotfullt till väga gentemot sin huvudmotståndare Gabriel Löfgreén. En notis från år 1713 omtalar, att de båda »med eftertänkeliga ord och sällsamma åtbörder på rådstugan bemött och överfallit» Löfgreén. Intermezzot har inträffat i slutet av april 1706. Den 5 maj beviljade viceguvernör von Faltzburg Löfgreén tillstånd att hålla rådstuga i sitt hem »i anseende till Schlyters och Holsts överfallande». Gabriel Löfgreén be hövde ej utnyttja detta tillstånd, ty den 9 juni kunde han meddela vid den råd stuga, som denna dag åter hölls på rådhuset, att »bemälte Schlyter och Holst är till Malmö bortförde».58 De båda rådmännen hade sålunda häktats och förts till guvernementets residensstad. Löfgreén gick otvivelaktigt ur denna konflikt med bibehållen prestige. Hans ställning befästes av att Jöran Holst ej vidare kom att delta i magistratens sammanträden. Herman Schlyter var frånvarande ända till år 1709. Borgmäs tarens anseende led ej heller av den rangstrid som utspelade sig mellan Jonas Bleikman och Johan Cöster, vilken vi tidigare berört. Han höll sig utanför den.

År 1709 var Herman Schlyter tillbaka i Hälsingborgs magistrat. Ända sedan år 1675 hade han tillhört stadsstyrelsen och under lång tid — allt sedan Johan Andersson Brunnbergs bortgång år 1684 — varit äldste rådman. I denna egen skap hade han haft stort inflytande och vid flera tillfällen fungerat i borg348

Av rådman Herman Schlyter egenhändigt uppsatt memorial rörande de »sven ska betjänter» — kyrkoherden, komministern, rektorn vid latinskolan, stadsnotarien m. fl. — som i november iyoc> ännu ej avlagt trohetsed till Fredrik IV. Riksarkivet, Köpenhamn.

Försvenskningen mästarens ställe. När i november 1709 danska trupper marscherade in i Häl singborg, gällde det för ockupanterna att liksom 1676 organisera stadens ad ministration. Att deras val då föll på Herman Schlyter var ganska naturligt. Till ålder och rang var han främst i magistraten, sedan borgmästare Löfgreén råkat i dansk fångenskap. I förra kriget hade han därtill gjort danskarna tjän ster. Dessutom torde man få räkna med att Schlyter själv närt ambitioner om att omsider nå borgmästarvärdigheten, allra helst som han ofta fått sköta denna syssla å andras vägnar. Herman Schlyter blev alltså danskarnas man och tog ledningen i staden. Själv gjorde han upp listor över borgerskapet och arbetade för att man skulle svära danske kungen trohet. Separata listor utskrevs över kronobetjänter samt kyrkans och skolans betjänter, vilka borde avlägga ed, samt över magistratens medlem mar. En förteckning av den 18 november visar, att av magistraten endast Schly ter själv och Michel Swerdtfeger var kvar i staden. Dessa båda lämnade den 22 november en skriftlig trohetsförsäkran till Fredrik IV och en liknande avgavs av stadsnotarien Peter Röring d. y. Detta blev den stadsstyrelse som fungerade under ockupationen. Petter Pihl hade lämnat staden och följde den svenska armén. Likaså hade Johan Cöster begivit sig bort. Schlyter ställdes snart inför praktiska svårigheter. Den stora inkvarteringen som ockupationen förde med sig vållade missnöje bland borgarna, allra helst som de menade att Schlyter fördelat bördan orättvist och bl. a. sökt skona sig själv. Den 3 febr. 1710 framhöll därför Schlyter i en inlaga till danske kungen, att det var nödvändigt att K. M:t tillsåg att magistraten »måtte bliva vid deras ämbeten maintenerad, så att denna stads borgare må kunna veta vem de skall lyda». Att Herman Schlyter härvidlag talade i egen sak och syftade till att själv bli utnämnd till borgmästare, var ganska tydligt. I det kungliga kansliet har man också varit inne på denna tankegång. Ett odaterat koncept till borgmästarfullmakt finns utskrivet. I denna sägs, att krigstidens oreda måste stävjas genom att man utnämnde »en borgmästare i Hälsingborg, som man kunde förlita sig på». I marginalen till konceptet läses anteckningen: »Herman Schlyter, rådman i Hälsingborg.» Ärendet har föredragits för Fredrik IV. Därvid påtecknades konceptet: »Vi approberar allernaadigst conseillets betenkning.» Det lider alltså intet tvivel att K. M:t beslutat utnämna Herman Schlyter till borgmästare i Häl singborg. En annan sak är att hans fullmakt troligen ej hunnit expedieras och komma honom till handa, innan slaget vid Hälsingborg stod den 28 februari 1710.59 350

Styrelse och förvaltning Herman Schlyter hade genom sitt agerande i samband med kriget bränt sina skepp. För honom återstod blott att följa med den bortdragande danska armén. Han avled år 1711 av pest i Köpenhamn i sin bostad »i Hummergaden hos vintapparen». Man planerade att ge honom en hedersam gravplats i Holmens Kirke, men detta blev aldrig av. Hans tillgångar i Skåne lades under beslag bl. a. som säkerhet för de fordringar svenska kronan och enskilda hade på honom. Hans fastighet i Hälsingborg — nuvarande Henckelska gården — över togs av hans svärson tullnären Petter Appelberg.60 När reguljära rådstuguprotokoll åter föreligger för Hälsingborg, dvs. fr. o. m. den 3 augusti 1710, satt på rådstugan som rådmän Michel Swerdtfeger, Johan Cöster och Petter Pihl. Magistraten hade sålunda reorganiserats på gammal grund. Till borgmästare i stället för Gabriel Löfgreén, som utnämnts till härads hövding, hade utsetts Henrik Sylvius. Den 12 maj hade K. M:ts i Stockholm varande råd utfärdat fullmakt för honom. Tidigare hade han tjänstgjort inom Göta hovrätt och lagkommissionen. Fullmakten för Sylvius upplästes på råd stugan den 3 augusti — tydligen den första dag då magistraten åter var i funk tion — och då var närvarande som representant för guvernör Stenbock general krigskommissarien Petter Malmberg. Också Gabriel Löfgreén var tillstädes och han förestavade borgmästareden för Henrik Sylvius, när denne efter uppläs ningen av fullmakten installerades i sitt ämbete. Sylvius innehade sitt borgmästarämbete t. o. m. år 1737.61 Henrik Sylvius ämbetstid präglades i stort sett av lugn. Stridernas tid tycktes vara förbi och detta hade många orsaker. Först och främst hade genom krigs händelserna

1709-1710 den äldre generationens mest stridbare man, Herman

Schlyter, tvingats lämna staden. Magistraten föryngrades successivt och motsätt ningarna synes ha minskat inom stadsstyrelsen. Efter det danska nederlaget 1710 och under det hårdnande yttre trycket från Sveriges fiender under 1710-talet har säkerligen också de nationella motsättningar mellan å ena sidan rikssvenskt och å andra sidan danskt eller skånskt, som möjligen funnits kvar, kunnat överbryggas. Stadens invånare hade på ett helt annat sätt än tidigare allt att vinna på att under svensk överhöghet hålla samman och värna sina egna in tressen. Inom magistraten skedde ganska få förändringar mellan 1710 och 1718. An talet rådmän var fortfarande fyra och nytillsättningarna betingades av avgång. Nya ledamöter av magistraten blev under denna tid:

351

Försvenskningen 01u£ Klint, justitiekämnär i Hälsingborg 1703-1705, förordnades som råd man den 8 juli 1710 och installerades den 27 augusti s. å., att vara rådman i Herman Schlyters ställe. Han deltog i magistratens sammanträden t. o. m. den 15 febr. 1711, var därefter frånvarande och förklarades i anled ning därav förlustig rådmansämbetet den 18 aug. 1712 av guvernören. Lucas Lohman, postmästare i staden och son till apotekare Andreas Lohman, installerades som rådman i Michel Swerdtfegers ställe den 3 juli 1711. Beklädde rådmansposten också efter 1718. Anthon Berendt Rugerödt förordnades som rådman den 4 sept. 1712 i Oluf Klints ställe och installerades den 17 sept. s. å. Beklädde rådmansposten också efter 1718.62 Genom utnämningarna av Oluf Klint och Lucas Lohman ökades det riks svenska inslaget i magistraten och clet är möjligt att man efter 1710 från K. M:ts sida önskat detta just i Hälsingborg. Oluf Klints insatser som rådman blev dock ej långvariga. Om förordnanden och fullmakter är källorna mycket knapphän diga. De nya rådmännen insattes genom en skrivelse från guvernören. Installa tionen tycks ha försiggått i enkla former jämfört med t. ex. 1680-talet. Vad be träffar själva valet kan konstateras, att endast Rugerödt utnämndes efter en val handling i egentlig mening. De båda andra utnämndes genom guvernören. I båda fallen gällde clet rikssvenskar och det var säkerligen ingen tillfällighet att båda tillsättningarna inträffade under året närmast efter det att Hälsing borg evakuerats av danskarna. Vice rådmän utsågs ej i Hälsingborg under 1710talet. Protokollen kring Anthon Berendt Rugerödts val är utförliga. Av dem fram går att man följt en helt annan procedur än vid tidigare tillfällen. Den 28 augusti 1712 anlände guvernörens brev om att ny rådman skulle utses. Sedan brevet upplästs för borgerskapet på allmän rådstuga, frågade borgmästaren bor garna vem man önskade välja. Tre kandidater anmälde sig: Rugerödt, som hän visade till sin verksamhet som köpman i staden, Jesper Heldt som erinrade om att han sedan 1693 innehaft en rad kommunala förtroendeuppdrag och var äldre borgare än Rugerödt, samt stadsnotarien Peter Röring d. y. Under över läggningen bland borgerskapet riktades mot Rugerödt den anmärkningen, att han ej haft några kommunala uppdrag och alltså ej visat vad han dög till i den vägen. Trots detta erhöll han 40 röster vid valet, medan Röring fick 14 och Heldt 1. Sedan borgerskapet gett sin mening till känna, fick stadens äldste

352

Styrelse och förvaltning

Rådmännen Lucas Lohmans och Anthon Berendt Rugerödts underskrifter un der redovisning av char ta sigillata-medel den 5 april iyi8. Hälsingborgs stads arkiv, Landsarkivet} Lund. yttra sig. Därvid visade det sig att flera på förhand lovat Rugerödt sin röst genom att skriva på namnlistor till hans förmån. En av de äldste protesterade mot att man drivit agitation med listor, men till detta svarades från annat håll, att »sådant är tillförene presterat». Magistratens ställningstagande blev under dessa omständigheter ganska lätt: man föreslog Rugerödt till den lediga råd mansposten. I sin skrivelse till guvernören i ärendet passade man också på att misstänkliggöra Jesper Heldt för hans hållning under kriget, vilket fick till följd ett påbud från guvernör Buhrenskiöld att Heldts förhållanden skynd sammast skulle undersökas, och att om han befanns skyldig till någon opålit lighet, han i fortsättningen ej fick nyttjas i kommunala uppdrag.63 Rugerödts val visar att man lärt sig bemästra valproceduren utan att svårare brytningar behövde uppstå inom borgerskapet. Magistratens framstöt i fråga om Jesper Heldt hade som bakgrund det ringa stöd hos borgerskapet han fick vid rådmansvalet trots de många tjänster han gjort staden. Detta sammanhängde otvivelaktigt med att hans engagemang på dansk sida betraktats som en be lastning för honom — vilket ej varit fallet för tidigare kandidater vid råd mansvalen. Efter två misslyckade danska försök att återerövra Skåne fanns det säkerligen ej många kvar som räknade med något annat än att man i fort sättningen skulle leva under svensk överhöghet.

1. Albret Tomsen var gift med en dotter till rådmannen Niels Lauridsen. I annat samman hang kallas han av Jens Michelsen Ehrenborg 24

- 689883

Hälsingborg IV: 1

(gift med Richardus Gieddes dotter Anne och svåger till rådmannen David Giedde) »högtärade käre svåger», men deras släktskap kan ej

353

Försvenskningen närmare utredas. Renov. rådst. prot. 1681 4.8. Stämning 1681 9.2, Inneliggande handlingar, HSA: RM. 2. Var gift första gången med rådman Söfren Nielsens änka, andra gången med Jeppe Pihls änka Leonora Christina Wulfsdatter Raun. På grund av de tjänster Per Brorson gjort kyrkan som kyrkvärd i början av 1680talet, beviljades hans änka att alla Mariakyrkans tre klockor skulle ringa vid hans jord fästning. Kopiebok 1686 22.3, 13.4. T. Mårtens son, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, I (Kring Kärnan, Hälsingborgs museums års skrift 1939) s. 88. Cösterska släktboken, avskrift i Hälsingborgs museum. 3. Rådst. prot. 1685 5.7. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, II (Kring Kärnan II. Hbg 1942) s. 72. 4. Hans Korn var gift med Susanne Jakobsdatter, dotter till kyrkoherde Jakob Lauridsen Kiöge i Hälsingborg. Lunds stifts herdaminne, utg. av G. Carlquist, II: 8 (Lund 1961) s. 151. 5. Omtalas i protokollet för den 19.11 som bortrest, den 21.11 som opasslig och den 24.11 som död. Enligt Kopiebok 1694 1.12 blev han ihjälslagen vid en sjösättning av ett fartyg som han låtit bygga i Skepparkroken. Gärnings mannen var en besättningsman på fartyget. 6. Under 1706 satt Jöran Holst i fängelse. Se vidare härom s. 348. Under det året var han också invecklad i en process med köpmannen, senare kommerserådet David Amja i Göte borg, vilken han måste föra inför Hälsing borgs rådstugurätt genom befullmäktigat om bud. Likaledes genom ombud förde han en ärekränkningsprocess mot en kornett inför rådstugurätten. Enligt protokollet den 30.6 kunde han ej fullfölja sin bevisning för att han erhållit två sår i ena kinden av kornetten, därför att han ej fått tillstånd att lämna fäng elset och således ej kunde uppvisa ärren. 7. Lohman erbjöd sig stanna i magistraten utan lön, om han befriades från »ansvar och underskrivande», vilket magistraten dock ej ansåg lämpligt (Kopiebok 1696 4.9). Det på Lohmans gravsten i Mariakyrkan inhuggna datum, den 7 juni 1699 (E. Follin, Helsing borgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851), s. 89) avser ej hans dödsår.

354

8. Var gift med Helena Wulfsdatter Reitzer. Bevarade skattelängder från 1700-talet visar, att han var den högst taxerade borgaren i staden. Hans änka taxerades också högt. Hon fortsatte makens affärsverksamhet och bodde i den fastighet vid Norra Storgatan som i res taurerat skick kvarstår under namnet »Gamle gård». 9. Cöster kom till Hälsingborg 1683 och var i tjänst bl. a. hos köpmannen Willem Springorm. Rådst. prot. 1685 10.8, 17.8, 1690 15.11. Enligt Cösterska släktboken var han född den 8 maj 1664. 10. Att Preuss var svärson till Herman Schlyter framgår bl. a av en notis i Hälsing borgs födelsebok 1697 1.10. Hans hustru hette Else Schlyter. 11. Petter Pihl var gift med rådman Jöran Holsts dotter Anne Margrete. Rådst. prot. 1707 9.2, 1709 26.7. Cösterska släktboken. Fol lin, anf. arb. s. 86. 12. Ascheberg till K. M:t 1686 16.1, p. 11, RA. 13. SSHFB 1871, s. 61, 68. 14. Utom de i vår rådmanslängd uppförda personerna som varit vice rådmän och sedan avancerat till ordinarie, må följande nämnas som fungerat enbart i den förra egenskapen: Sifvert Dietrichsen (april-okt. 1700), Michel Wessel (juni-juli 1700), Sven Rolij (nov. 1700), Hans Eriksson (dito), Jöran Winter (dec. 1703, febr.-juli 1705, jan.-sept. 1706, april, sept. 1707), Hans Nilsson Pripp (febr.-aug. 1705, jan.-sept. 1706, mars-juli 1707), Sven An dersson (april, aug. 1705, jan.-juni 1706) Lasse Persson (april-aug. 1705, jan.-juni 1706), Axel Dreijer (febr. 1709). 15. Langh tili Ascheberg 1688 10.1. GA: GGK. 16. Kopiebok 1696 8.9, 14.10. 17. Rådst. prot. 1707 31.1, 1708 26.2 osv. 18. Rådst. prot. 1709 21.7. 19. Se t. ex. Rådst. prot. 1682 6.7, 1685 19.1, 1695 7.10. 20. Se t. ex. Rådst. prot. 1685 19.1, 1692 20.8, 1694 5.2, 3.3. 21. Rådst. prot. 1687 10.8, 10.10, 15.10. Ko piebok 1687 15.10. 22. Wellingks resolution 1696 2.11 p. 2, av skrift i HSA. Kopiebok 1696 4.9.

Styrelse och förvaltning 23. Rådst. prot. 1684 14.2, 1686 23.8. 24. C. T. Odhner, Om de svenska städernas kommunala utveckling under sjuttonde år hundradet (Nord. Tidskr. för politik, ekonomi och litteratur, 2 årg. (Lund 1867) s. 672 ff.). 25. Rådst. prot. 1701 2.9. 26. Rådst. prot. 1702 30.8, 1.9. Kopiebok 1702 19.9 samt. u.d. 27. Kopiebok 1702 16.9, 3.10, 26.10. 28. Just. rev. reg. 1702 10.10, 1703 15.4, RA. 29. Inlaga av Holst 1703 15.8 jämte bilagor, Städers acta 24: Hälsingborg, RA. Rådst. prot. 1703 21.1, 1704 25.4. 30. Rådst. prot. 1709 26.7. 31. Rådst. prot. 1709 28.7. 32. Rådst. prot. 1709 3.8, 5.8. 33. Kopiebok 1682 3.10. 34. Renov. rådst. prot. 1681 10.10, 17.11. 35. Renov. bytingsprot. 1681 28.2, 7.3. Kommissarialrätten till Ascheberg 1682 27.2, med domen bilagd, GA: GGK. Ascheberg till K. M:t 1682 13.2, 21.2, RA. Biografica P 9, 13, RA. RR 1681 14.8, 1682 4.2. Kostnaderna för kommissarialrätten skulle bestridas av par terna, Paulin med 675 daler smt, Pihlcrona med 166 2/3, Svend Pihl med 75, Schlyter med 41 2/3 och Johan Andersson Brunnberg med lika mycket. Paulins andel fick magistraten ta ut genom utmätning i hans fastighet, den s. k. Hedströmska gården, tidigare belägen mellan Norra Storgatan och Kullagatan. Ko piebok 1684 16.5. 36. Ascheberg till K. M:t 1682 10.2, 10.4, RA. 37. Ascheberg till K. M:t 1682 20.2. Utslag 1683 1-12> Göta hovrätts arkiv. Kopiebok 1682 7.10. Renov. kämnärsrättsprot. 1682 28.11, RR 1686 9.2, 3.7, 31.8, 11.12. Biografica P 9, RA. 38. Fullmakt i RR 1689 4.5. 1691 ändrades domsagan genom att Bjäre härad fråntogs den och Luggude härad i stället lades samman med Rönnebergs och Onsjö härader. 39. Langenhjelm till K. M:t 1699 6.3, RA. RR 1700 5.10, 10.10. 40. Rehnsköld till K. M:t 1700 17.10, RA. Dödsåret efter Hälsingborgs dödbok. 41. Bengt Langh var broder till krigsfiskalen, senare överauditören Johan Langenhjelm och till borgaren Ertman Langh i Landskrona, där Bengt Langh f. övr. före sin borgmäs-

tarutnämning tjänstgjort som ränte- och pro viantskrivare på slottet. N. E. Lovén, Lands krona under svenska tiden, 1 (Landskrona 1906) s. 29. Anrep, Svenska adelns ättartavlor, art. Langenhjelm. Dödsdagen efter brev av Wellingk till K. M:t 1696 21.2, RA. 42. Fullmakten utfärdad enligt påteckning på brev från Wellingk till K. M:t 1696 21.2, RA. 43. RR 1703 26.10, 1705 4.2. Fullmakten in lämnades enligt attest av »andra svenska kon toret» den 16.11 1705 för stämpelbeläggning och erläggande av charta sigillata-avgift (Ko piebok 1706, juni). Löfgreéns fångenskap om talas i brev från Stenbock till K. M:t 1710 16.6. Follin, anf. arb. s. 425. 44. Ascheberg till K. M:t 1684 31.7, RA. Kopiebok 1684 5.8. 45. Wellingk till K. M:t 1696 21.2, RA. 46. Rådst. prot. 1704 23.6. Kopiebok 1704 25.6. v. Faltzburg till K. M:t 1704 5.12, RA. 47. Rådst. prot. 1684 5.9. 48. Rådst. prot. 1696 4.5, 16.5. 49. Rådst. prot. 1705 6.3. 50. Rådst. prot. 1684 8.3. 51. Rådst. prot. 1684 25.10. Jmf. Renov. rådst. prot. 1669 22.7. 52. Langh till Ascheberg 1688 6.2, Schlyter till Ascheberg 1688 28.1, GA: GGK. Rådst. prot. 1689 16.7. 53. Rådst. prot. 1696 13.5. 54. Just. rev. reg. 1698 2.8, RA. 55. Rådst. prot. 1706 22.2, 23.2. — Erland Schierna, 1717 adlad Hederstierna, var gift med Magnus Paulins dotter Anna Christina, som han vigdes vid på Pålsjö slott den 2 maj 1700, Vigselbok, HSK. 56. Rådst. prot. 1706 12.4, 12.5. 57. Rådst. prot. 1706 21.5. 58. Rådst. prot. 1706 9.6. I en supplik an förde de båda rådmännens hustrur, att deras män utan dom och rannsakning satts i arrest på order av viceguvernör von Faltzburg, vil ket föranledde K. M:t att begära en förklaring från honom i saken. Just. rev. reg. 1706 6.6, RA. 59. Samtliga akter i TKUA Sverige A II 50, RA. Rådst. prot. 1715 7.3. 60. Rådst. prot. 1710 10.8, 1714 5.4, 7.4, 15.7, 27.11. Just. rev. reg. 1713 7.5. RA. T. Mårtens»

355

Försvenskningen son, Torg och rådhus i 1600-talets Hälsing borg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 16 f. 61. Rådst. prot. 1710 3.8. Senatens registratur 1710 12.5, RA.

356

62. Rugerödt blev borgare i Hälsingborg 1702 efter att ha praktiserat hos köpmännen Anthon Cortmeyer i Kristianstad och Johan Langh i Landskrona. Rådst. prot. 1702 2.5. 63. Rådst. prot. 1712 10.9.

MAGISTRATENS VERKSAMHET OCH INKOMSTER

*JFTER 1658 HADE magistraten i allt väsentligt samma arbetsuppgifter

som under den danska tiden. Försvenskningen innebar ej några större föränd ringar därvidlag. Som rådstugurätt fick den dock under 1680-talet större be tydelse, sedan det gamla bytinget försvunnit, vilket utförligare skall skildras längre fram. Den behöll ansvaret för förvaltningen av kyrkans, skolans och hospitalets egendom fram till år 1696, då ett kyrkoråd organiserades i Häl singborg. Också till detta skall vi senare återkomma. I annat sammanhang skall likaledes magistratens uppgifter i fråga om näringsliv och ekonomi be handlas. Här må blott påpekas att man också på detta område efter 1658 full följde äldre praxis. Magistraten hade ansvaret för att i staden vidmakthölls »god politi». Den be viljade burskap, bevakade stadens och borgerskapets rättigheter, representerade staden gentemot kronan och dess representanter, gentemot andra städer och övriga stånd. Den förvaltade stadens jord och övriga egendom och gav föreskrif ter rörande dess byggnadsväsen. Magistraten var ansvarig för att fred och allmän säkerhet rådde i staden och anställde för denna uppgift särskilda stadstjänare. Rådstuguprotokollen innehåller en rik provkarta på alla de olika frågor rö rande allmän ordning och trygghet som magistraten haft att ta ställning till. Det kunde exempelvis gälla olika borgargruppers rang och inbördes ställning. År 1694 var guvernör Otto Wellingk personligen närvarande på rådstugan, var vid en rad av magistratens arbetsuppgifter diskuterades och guvernören bl. a. fastslog, att det ålåg magistraten att tillse att borgarna sinsemellan aktade på rangen, så att »de intet extravagera, och skall köpmännen ha rangen före hantverkare».1 Liksom i dansk tid hade magistraten skyldighet att övervaka att borgarna levde efter sitt stånd och ej »extravagerade». En förordning från 1664 förbjöd sålunda »solenna» gästabud vid trolovningar i städerna och allt »solennt inridande» vid bröllop. Högst 24 par inklusive musikanterna och nö-

357

Försvenskningen digt folk till gästernas »ackommoderande» fick bjudas vid bröllop, och vid för nämare bröllop tilläts högst två »anrättningar»: »om borden är avlånga, var an rättning av en rad fat, samt rätterna allvarsamt utprydda och måttligen kost bara, så ock konfekt och frukt, som kan ha vuxit här i riket, antingen inlagd eller annorledes utan kostbarhet preparerad.» Vid enklare bröllop fick man ha endast »en anrättning av måttliga rätter, satta på en rad på bordet och icke annan konfekt än en av bakelse och här i riket vuxen frukt, oinlagd och utan kostnad beredd». Endast svenskt öl och föga vin borde förekomma. Men »på det likväl någon åtskillnad må vara ibland folket», tilläts att på tjänstefolks och deras vederlikars bröllop fick serveras svenskt öl och svenskt brännvin, om gästerna ej var nöjda med enbart öl. Förnämare personer däremot fick lov att servera vin, »dock helst spanskt och franskt, och rhenskt vin sparsamt». Högst sex musikanter fick medverka. Gästabud förbjöds vid barndop och dopkläderna skulle vara enkla. Vid begravningar förbjöds alla »fåfänga bekostningar», själ ringningen fick pågå högst en halv timme, kista och likklädsel skulle vara »utan onödigt prål» och »utan knytning av guld, silver, silke eller tråd, såsom ock utan favör av band och varjehanda materie». Likvaka skulle hållas endast av de närskyldas tjänstefolk eller annan »allvarsam man eller kvinna». Magistraten skulle med bistånd av landshövdingen övervaka stadgans efterlevnad.2 Det är klart att magistraten nu liksom tidigare hade blott små möjligheter att tillse att påbud av detta slag verkligen efterlevdes, allra helst som stadgans intentioner gick stick i stäv mot tidsandan. Angelägnare uppgifter hade magi straten i fråga om den rent yttre ordningen i staden. Särskilt efter 1675-1679 års krig och den ödeläggelse av centrala delar av staden som detta medförde, hade man åtskilligt att övervaka. Det fanns gott om öde platser och tomma byggnadstomter. Gång efter annan fick man påbjuda att fastighetsägarna skulle inhägna brunnar och källare, så att »resande, stadens folk och andra samt kreatur» ej efter mörkrets inbrott föll ned i dem och kom till skada.3 Det var emellertid ofta illa beställt med laglydnaden, vilket framgår bl. a. av att på buden måste upprepas flera gånger. Ibland var det framstående borgare som öppet trotsade magistratens tillsä gelser. År 1672 hade man påbjudit upprensning av »skiclne steder som kand foraasage ond lukt og stank». Detta ledde till en rejäl träta med bröderna Svend och Jeppe Pihl, som brukade ha en »mödding» liggande på en plats vilken enligt magistratens beslut skulle bebyggas, och nu vägrade flytta denna. Svend Pihl vägrade dessutom envist att flytta ett hemlighus som han uppfört 358

Styrelse och förvaltning på gatumark invid stadens ena hästkvarn. Magistraten måste till sist låta by fogden riva huset.4 Fastigheterna i staden var till stor del uppförda i trä och hade ofta halm tak, vilket gjorde brandskyddet ständigt aktuellt. Liksom före 1658 utfärdades otaliga förbud — vanligen utan verkan — mot att husen täcktes med halm. Skjutande nattetid på gatorna förbjöds 1682 för att ej halmtaken på detta sätt skulle antändas.5 Skorstenar och eldstäder skulle hållas i gott skick och magi straten beordrade årliga brandsyner. Bl. a. med tanke på eldfaran förbjöds borgerskapet att hysa »löst folk» hos sig. Gång efter annan uppdrog magi straten åt ett par borgare att visitera de olika husen i staden och göra för teckningar över »löst folk». Dessa skulle om möjligt omedelbart avhysas från staden. Den svenska lagstiftningen var på denna punkt lik den danska. Till detta kom att alla män, som ej var bofasta i städerna eller kunde försörja sig där med borgerlig näring, kunde tas ut till båtsmän.6 Byfogden fick ofta i upp drag att visa bort lösa kvinnor och lösdrivare. Gaturenhållningen vållade magistraten stora bekymmer. År 1681 var man tvungen att med hjälp av dagsverkare anställa en allmän storstädning på ga torna, som särskilt vid regnväder så fylldes av lermodd att man ej kunde komma fram. För att hindra att gatorna onödigt förstördes, förbjöds också gång efter annan hållandet av svin i staden — men till synes med ringa effekt. År 1696 fann sig magistraten föranlåten att begära guvernör Wellingks resolution rö rande gatuunderhållet. Då fastslogs det att borgarna var skyldiga att delta i »ga tornas stenläggande, rensande och jämnande».7 Vid enstaka tillfällen kunde stadens borgerskap med magistraten i spetsen ta gemensamma krafttag. Så var fallet år 1673, när man väntade Karl XI till Häl singborg. Kungen bodde då från den 12 till den 25 augusti i slottsherrens residens, dvs. i den gamla frustugan på slottet, som låg utanför själva kastellet nära landborgsbranten, mitt för nuvarande terrasstrapporna. Det var för öv rigt det sista kungabesöket på Hälsingborgs slott. Redan den 3 augusti började magistraten sina förberedelser. De som skulle ha den kungliga sviten inkvar terad hos sig, uppkallades på rådstugan och förmanades att i allt följa de föreskrifter de fått. Fyra dagar senare hölls allmän rådstuga. Vid denna under strök magistraten inför borgerskapet vikten av att bryggarna höll gott öl i lager, att bagarna saluförde klanderfritt bröd, att vinkällarna hade tillräckliga lager och att slaktarna höll gott och färskt kött i beredskap. Varje borgare skulle låta feja och rengöra sin skorsten. Eld och ljus skulle väl förvaras, så att man ej

359

Försvenskningen behövde riskera eldsvåda. Fastighetsägarna skulle låta rengöra gatorna och »strädena» (tvärgatorna) vid sina hus. Renhållning och sotning skulle övervakas av byfogden. Påföljande dag kl. 7 på morgonen skulle upprensningen av gatorna börja vid Norra porten och fortsätta in i staden. Dagen efter skulle man fortsätta arbetet och då börja vid Södra porten. Vid Strandporten nere vid skeppsbron skulle en del anordningar göras, så att »vattnet kunde ha sitt fria lopp» och också vid Kullaporten skulle avhjälpas vad som var möjligt. Bodar, bislag och staketverk skulle sättas i stånd i enlighet med den syn som magistraten tidigare låtit verkställa.8 Till den höge gästens ära restes en äreport genom rådmännen Söfren Nielsens och Sten Mauritzens försorg. Den kostade enligt 1673 års kämnärsräkenskaper ej mindre än 227 daler smt, fastän man när den revs i början av september för sökt ta till vara och nyttja så mycket virke som möjligt.9 Med tanke på kost naden bör den har varit rejält tilltagen och man får hoppas att kungen upp skattade den. Hälsingborgs magistrat hade ansvaret för rättskipning och förvaltning ej blott i den egna staden utan också i Ängelholm. Vi har redan sett att Hälsingborgs riksdagsmän ofta befullmäktigades att också föra Ängelholms talan. Men magi stratens ansvar sträckte sig ännu längre i fråga om Ängelholm. Denna ort hade fått stadsprivilegier 1516 men dessa hade år 1547 till en del blivit upphävda. När Skåne kom under svensk förvaltning, benämndes Ängelholm med svensk terminologi »fläck», dvs. en ort med marknadsrättighet men utan stadsprivile gier. Karaktären av »fläck» erkändes officiellt genom en kunglig resolution år 1675. I samband därmed skulle Ängelholm ha en egen domstol, bytinget, och behövde ej längre lyda under Bjäre häradsrätt. En bytingsdom från år 1681 är bevarad, vilket tyder på att domstolen verkligen kommit till stånd. Svensk lag och rättegångsordning infördes år 1682 i de skånska städerna. I Ängelholm liksom annorstädes ersattes då bytinget med en kämnärsrätt. Denna var en underdomstol som normalt lydde under städernas magistrater. Eftersom magi strat ej fanns i Ängelholm kom dess kämnärsrätt till en början att lyda under Skånes landsting. Den tidigare byfogden ersattes genom reformen av kämnären men byfogdens exekutiva befogenheter och övriga åligganden borde enligt gängse praxis övertagas av en stadsfiskal. Ängelholm saknade nödiga tillgångar för att kunna avlöna en stadsfiskal, varför kämnären ensam stod i spetsen för »fläckens» förvaltning.10

36°

Styrelse och förvaltning Hälsingborgs magistrat hade tilldelats vissa befogenheter redan gentemot Ängelholms byfogde. År 1663 ålades sålunda magistraten av generalguvernören att tillse att byfogden ordentligt redovisade charta sigillata-medlen från Ängel holm.11 Ansvaret och arbetsuppgifterna ökades emellertid väsentligt genom en kunglig resolution år 1689, varigenom kämnärsrätten i Ängelholm förklarades skola ha som appellationsinstans ej landstinget utan rådstugurätten i Hälsing borg.12 I fortsättningen innehåller Hälsingborgs rådstuguprotokoll uppgifter om många mål, vari appellation skett från kämnärsrätten i Ängelholm till råd stugurätten i Hälsingborg. År 1694 t. o. m. befallde magistraten kämnären i Ängelholm att han skulle infinna sig på rådstugan och uppvisa sina protokoll. Ibland hade Ängelholm ej någon kämnär utan en rådman från Hälsingborg skötte sysslan. Sålunda fungerade rådmannen Fredrik Hansson som kämnär i Ängelholm 1691 och detsamma gjorde Jonas Bleikman 1708-1709.13 Eftersom kämnären hade också administrativa uppgifter i Ängelholm, lades ansvaret för åtskilligt av »fläckens» förvaltning också på Hälsingborgs magi strat. Under 1700-talet fick man sålunda tillse att båtsmännen från Ängelholm avsändes i vederbörlig ordning samtidigt med Hälsingborgs egna. Detsamma gällde t. ex. avsändande av murare till befästningsarbeten år 1718. Magistraten fick tillse att hospitalet i Landskrona genom kämnärens försorg fick de räntor det hade rätt till från Ängelholm. När man i Ängelholm anställde en utridare år 1682 för att stävja olaga handel på landsbygden, fick han fullmakt och in struktion av Hälsingborgs magistrat. Denna fick också sörja för att år 1690 accisrätt hölls i Ängelholm i laga ordning och att accismästaren där skyddades mot att i sin ämbetsutövning bli överfallen och hotad till livet.14 Ängelholm hade ett egenartat system för taxering till skatt. Stadens jord var indelad i 18 »sädesparter», vars brukare kallades »sädesborgare». Stadens övriga invånare, som mest bodde i hus utmed huvudgatan, kallades »gathusborgare». Sedan 1681 tillämpades regeln att vid kontributioner till kronan »sädesborgarna» skulle stå för 2/s av beloppet och »gathusborgarna» för resten. År 1706 klagade »sädesborgarna» över detta förfarande hos Hälsingborgs magistrat, som av guvernören ålades att göra en ny skattsättning. För åren 1706 och 1707 gjordes Ängelholms skattsättning på Hälsingborgs rådstuga och Ängelholms kämnär fick instruktioner om hur han i fortsättningen skulle förfara. Den metod man anlitade var den som vunnit hävd i Hälsingborg: ett borgarutskott taxerade var och en av de skattskyldiga till ett visst antal »håll». Därefter fast ställdes utdebiteringen per »håll». De upprättade längderna är ännu bevarade.

361

Försvenskningen Systemet tillämpades i Ängelholm in på 1720-talet, då det modifierades efter utslag av Göta hovrätt.15 Mot slutet av 1710-talet började Ängelholm emancipera sig från det jurisdiktionella och förvaltningsmässiga beroendet av Hälsingborg. När år 1717 kämnär skulle utses i Ängelholm, föreslog ännu Hälsingborgs magistrat ny innehavare av sysslan. Men i november 1718 medgav en resolution av guvernör Carl Gustaf Hård att ängelholmsborna själva kunde få ta hand om skatteuppbörden. Föl jande år begärde invånarna i Ängelholm att de skulle erhålla egen rådstugurätt, men trots upprepade framställningar beviljades detta först 1767. Då slets det sista bandet mellan de båda städerna.16

Fram till 1675-1679 års krig nyttjade man i Hälsingborg sitt gamla medeltida rådhus. Det låg som tidigare omtalats vid Södra Kyrkogatan, mitt för Mariakyrkans södra ingång.17 Under kriget förstördes huset i grund, och när magi straten efter krigsslutet skulle reorganiseras, var den husvill. Man fick dra sig fram med förhyrda lokaler. År 1685 anhöll man om Rutger von Aschebergs stöd för en framställning hos K. M:t om anslag ur statsmedel till ett nytt rådhus. Sådana framställningar inlämnades också både vid 1686 och 1689 års riksdagar men utan att vinna bifall, eftersom »riksens oundvikliga tarvor det intet tåla». I stället beslöt man på allmän rådstuga enhälligt år 1687, att tillsammans »kontribuera och hjälpa till» så att rådhuset kunde återuppbyggas och man slapp från den årliga utgiften till hyra för rådstugulokaler.18 Trots borgerskapets beredvillighet blev det ej tal om att uppföra något råd hus, utan man hyrde lokaler. Allra först synes rådstugan ha varit inhyst hos borgarna Simon Jensen, som ägde en fastighet i hörnet av nuv. Södra Storgatan och »Langstisträdet», dvs. den tvärgata som åt öster upp mot borghöjden ut gjorde en fortsättning av Södra Kyrkogatan. Efter en kort tid flyttade man till gästgivare Michel Wessels fastighet i östra hörnet av Södra Kyrkogatan och nuv. Bruksgatan. Årshyran var här 30 daler smt. I dessa lokaler stannade man kvar till i slutet av år 1682, då man flyttade över i rådman Herman Schlyters nybyggda fastighet, nuv. Henckelska gården, där man skulle få disponera »tvenne övre logimenter av dess hus» mot samma hyra som hos Michel Wessel. Man blev emellertid inte riktigt belåten med dessa lokaler, utan klagade i juni 1683 över att staden ej förfogade över »någon rådstuga eller så säkert rum, att det en ting av någon stor importan tie kan betros». Rådstugan flyttades därför tillbaka till Michel Wessels fastighet. Flyttningen gjordes senast år 1686.19

362

Styrelse och förvaltning Köpmannen Willem Fahrenhusen förvärvade år 1690 den fastighet i kv. Kär nan som enligt nuvarande beteckning svarar mot södra delen av fastigheten Södra Storgatan nr 1. Tomten låg öde och Fahrenhusen bebyggde den på nytt. Någon gång under 1690-talet förhyrde staden där lokaler för rådstugan. Den exakta tidpunkten kan ej fastställas men allt talar för att det skett under senare hälften av decenniet. Bevarade utgiftsstater för 1690-talet upptar rådstuguhyran under utgifterna men först i 1701 års stat sägs att den uppburits av Willem Fahrenhusen. Med tanke på att tomten var obebyggd ännu år 1690, förefaller clet sannolikast att inflyttningen skett först efter några år. Ännu år 1694 ålade guvernören nämligen magistraten att låta återuppbygga rådhuset — ett åläggande som knappast hade varit aktuellt, om man då förfogat över till fredsställande lokaler.20 Efter inflyttningen i Fahrenhusens fastighet hade magi straten sina ämbetslokaler där under hundra år — bortsett från några kortare perioder då man fick hyra in sig på annat håll. När Willem Fahrenhusen avled år 1702, var han en ruinerad man. Sterbhuset sattes i konkurs och hans fastighet skulle försäljas på exekutiv auktion. Eftersom den låg »mäkta bekvämt intill torget» och då lokalerna var bra, ville man från stadens sida gärna förvärva fastigheten. Det gällde blott att finan siera köpet. Fastigheten var intecknad hos riksbanken för 1 000 daler sm t, vilka man tänkte sig kunna övertaga ansvaret för. Fick man sälja den gamla rådstugutomten, kunde detta inbringa en del pengar. Vidare räknade man med att få en liten hyresintäkt för en trädgård som hörde till den Fahrenhusenska fastig heten. På allmän rådstuga lovade Jöran Holst att under fem år förhyra trädgår den. Hans Ennes och några andra, som gått i borgen för Fahrenhusens lån, lovade hålla staden skadeslös för tre års resterande rådstuguhyra, vilken sterbhuset hade att fordra. Under gemensamma ansträngningar fick man affären i hamn. Den 13 febr. 1705 anhöll man om guvernörens samtycke. Riksbanken gjorde inga svårigheter och i början av år 1706 transporterades inteckningen över på staden, som kunde tillträda fastigheten.21 Hälsingborg kunde följaktligen åter inhysa magistraten i egen fastighet. I sam band med krigshändelserna 1709-1710 blev magistraten ånyo husvill, ty en granat slog ned i byggnaden och gjorde den obrukbar. Rådmannen Herman Schlyter hade vid krigsslutet lämnat staden, hans gård hade lagts under beslag och enligt kungliga senatens beslut skulle den nedrivas. På magistratens an hållan fick den emellertid kvarstå tills vidare, så att magistraten kunde samman träda där. Så var man tillbaka för en tid i nuv. Henckelska gården. År 1717 363

Försvenskningen försålde staden den Fahrenhusenska fastigheten till rådmannen Michel Swerdtfegers änka Helena Sewerdtfeger. Hon satte den i stånd och den 24 nov. 1718 slöts ett avtal mellan henne och magistraten om att staden för fyra år framåt skulle få förhyra hela fastigheten för 55 daler smt per år. Där var sedan magistraten inhyst till Helena Swerdtfegers död år 1721. På rådstugan förvarades i ett låst skåp stadens båda sigill — det stora stadssigillet och det lilla — samt protokollsböcker och andra viktiga handlingar. Vi har redan skildrat hur nycklarna till detta skåp ibland kunde spela en viktig roll vid strider inom magistraten. Normalt hade borgmästaren nyckeln men var han bortrest brukade den överlämnas till äldste rådmannen, som emel lertid oftast mottog den under försegling och ej fick bryta denna annat än i närvaro av två andra magistratsmedlemmar.22 Staden betraktades ju som en juridisk person och genom sigillering med stadssigillet förpliktades staden på ett bindande sätt i olika sammanhang. När exempelvis en riksdagsman sändes till Stockholm, medförde han sigillet för att trycka det under borgarståndets beslut. Borgmästare Bengt Langh behövde år 1684 stadssigillet för att i guvernementskontoret bekräfta en överenskommelse. Det lilla sigillet utlämnades då under försegling till en borgare, som reste till Malmö med det och hade stränga order att återkomma med det i likaledes förseglat skick.23 Man var sålunda oerhört mån om att sigillen ej skulle nyttjas på otillbörligt sätt. Så mycket mera anmärkningsvärt var det därför att borgmästare Magnus Paulin i samband med sin suspension tog med sig ej blott en del rådstugan till höriga handlingar utan också det stora stadssigillet. Han kunde ej förmås att återlämna det. I oktober 1682 sände magistraten stadsnotarien Peter Röring d. ä. till Paulin för att hämta tillbaka sigillet och de saknade handlingarna, men Paulin vägrade att lämna dem från sig. När han sedan av magistraten in stämdes för kämnärsrätten, infann han sig ej. Röring reste på nytt till

Paulin

men denne tog nu som förevändning att ej lämna tillbaka sigillet den om ständigheten, att Rörings fullmakt blivit undertecknad ej av alla magistratsledamöterna var för sig utan med frasen »borgmästare och råd i Hälsingborg», vilket han med rätta konstaterade strida mot under svensk tid gällande regler.24 Det sigill Magnus Paulin sålunda behöll, var tillverkat år 1584 och hade varit i bruk i nära hundra år. Det var till formatet något större än ett senare, år 1606 förfärdigat sigill. I fortsättningen beseglades stadens handlingar med detta mindre sigill.25 I rådhusskåpet förvarades rådstuguprotokoll, bytingsprotokoll, kämnärsrätts-

364

Styrelse och förvaltning protokoll och andra handlingar, för vilka stadsnotarien bar ansvaret. Stadens arkiv omfattade sålunda bl. a. kopieböcker, i vilka under 1660- och 1670-talen ej blott infördes utgående skrivelser utan också en del inkommande. Därut över fanns borgarlängder, skiftesbok, pantebok och protokoll över auktioner samt diverse lösa handlingar. I samband med de krigshändelser som berörde Hälsingborg åren 1676-1679 och 1709-1710 förstördes en del av rådhusarki vet. Men ej nog därmed. Flerstädes är det omvittnat, att enskilda magistratsledamöter hemma hos sig förvarat handlingar, vilka senare förkommit. Detta gäller bl. a. rådmännen Herman Schlyter och Jöran Holst samt borgmästarna Bengt Pihlcrona, Magnus Paulin och Anthon Perment som vid olika till fällen lagt sig till med handlingar ur stadens arkiv. När Bengt Pihlcrona dött år 1693, anhöll magistraten hos guvernören att förseglingen på hans kvarlåtenskap ej skulle få brytas, om ej ett par magistratsledamöter var närvarande för att ta hand om dokument som tillhörde staden. Tre år senare gällde det handlingar som man förmodade var i Magnus Paulins eller Pihlcronas ägo, och då begärde man tillstånd att få öppna ett skåp i Allerums kyrkas sakristia, där man visste att Pihlcrona deponerat en del dokument.26 Vi är bättre underrättade om magistratens arbetsformer efter 1658 än under den danska tiden. Det är givet att man byggt på traditioner från tiden före 1658, men då jämförelser på grund av brist på material från 1600-talets förra hälft är omöjliga, kan vi ej fastslå vilka förändringar som inträtt genom över gången till Sverige. Någon principiell skillnad mellan magistratens jurisdiktionella och administrativa funktioner har ej upprätthållits efter 1658 och detta torde ej heller ha skett tidigare. Under den tid man hade både justitie- och politieborgmästare, deltog båda samtidigt i sammanträdena, oavsett vilka frågor som än behandlades. Under hela perioden kunde vid samma tillfälle både hållas rättegång och handläggas rena förvaltningsangelägenheter. Dock måste magi straten vara domför, när den fungerade som rådstugurätt — och var så ej fallet kallades vice rådmän eller enskilda borgare att »styrka rätten» — medan för valtningsfrågor ofta avgjordes när endast borgmästare och en rådman var när varande, såvida det ej var angelägenheter av stor vikt. Man iakttog också den regeln att samma vice rådmän kallades till alla de rättegångstillfällen, då ett och samma mål förehades. Ganska ofta antecknades i protokollen, att magistraten ensam på rådstugan behandlade några »stadens mindre ärenden». Det anges aldrig vad som förekom vid dessa tillfällen och vi får sålunda ej möjlighet att närmare studera den 365

Försvenskningen rutinmässiga löpande förvaltningen. Stundom utgör dock kopieböckerna värde fulla komplement, när det gäller att få inblickar i vad som förekommit på rådstugan. Rådstuguprotokollen är utförligast i fråga om de rättssaker som togs upp. Dessutom inprotokollerades en rad andra åtgärder, såsom stämningar, förordnande av förmyndare, uppbud av fast egendom, utfärdande av skötebrev, certifikat rörande skeppslaster m. m. I rådstugurätten betydde givetvis borgmästarens ställningstagande mycket. Justitieborgmästaren var ju den ende ledamoten med juridisk utbildning. Magi stratens beslut i övrigt var ofta enhälliga. Vid voteringar antecknades varje ledamots mening till protokollet i omvänd åldersordning, så att äldste råd mannen och borgmästaren till sist angav sina vota. Det förekom att man av magistratsledamöter som var frånvarande vid sammanträdet, infordrade skrift liga vota, vilka antecknades till protokollet. Man skilde på ordinarie rådstugudagar och extra. När ordinarie rådstuga hållits före 1658 vet vi ej säkert, men förmodligen var det om torsdagarna. På 1660- och 1670-talen var nämligen torsdagarna ordinarie rådstugudagar. På ordinarie rådstugudag skulle bl. a. stämningar uttagas liksom uppbud av fast egendom ske. Anslag om sådant uppsattes på rådstugans dörr för allmänhetens kännedom. Vid behov, t. ex. när vidlyftiga rättegångar pågick eller brådskande frågor måste tas upp, kallades till extra rådstuga. Svensk lag och rätt infördes formellt i Hälsingborg genom en ceremoni på rådstugan den 25 aug. 1682. Fr. o. m. nu följdes svensk praxis med tre fasta rådstugudagar i veckan — måndag, onsdag och lördag. Till en början hade man svårt att vänja sig vid den nya ordningen. År 1683 beslöt magistraten att det borde »kunna vara nog med en rådstuga i veckan», då Hälsingborg ej var en så stor stad att tre ordinarie rådstugudagar var av nöden.27 Protokollen utvisar att man därefter till en bör jan hållit ordinarie rådstuga endast om måndagarna, men redan året därpå blev tre rådstugudagar i veckan åter regel. Ganska fasta vanor utbildades inom magistraten. Från år 1697 omtalas så lunda en särskild gudstjänst i kyrkan för magistraten i början av året, van ligen i slutet av januari. Vid de större helgerna gjorde man alltid längre uppe håll och man försökte dessutom vanligen undvika sammanträden under röt månaden (23 juli-23 aug.) Rådstuga hölls ej heller på helgdagar, blott i undan tagsfall på söndagar och vanligen ej på marknadsdagar. När kungliga kommis sioner eller högt uppsatta personer vistades i staden, var magistraten förhindrad att komma på rådstugan. På ordinarie rådstugudagar kunde det förekomma att

366

Styrelse och förvaltning sammanträdet inställdes, då några mål ej anhängiggjorts eller det ej förelåg några andra ärenden att behandla. Allmän rådstuga hölls vid behov. Borgerskapet kallades dit genom stadstjänarna och var anslutningen dålig, kunde magistraten sända ut stadstjänarna att förnya kallelsen, eller uppskjuta sammanträdet till följande dag, då alla för pliktades att närvara. På allmän rådstuga föredrogs kungliga brev och förord ningar, skrivelser från landshövdingar och guvernörer samt magistratens egna påbud och kungörelser. Magistraten nyttjade också en annan utväg att nå bor gerskapet, nämligen pålysning från Mariakyrkans predikstol om söndagarna efter högmässan. Var det fråga om viktiga eller brådskande ärenden, nyttjade man båda metoderna. Den officierande prästen intygade vanligen på en vid kungörel sen fäst lapp, att denna blivit vederbörligen uppläst. Enstaka sådana intyg är bevarade. På allmän rådstuga fick borgerskapet också yttra sig om aktuella frågor. Ej sällan gällde det nya skatter och andra pålagor. Efter 1693 skulle borgmästare och rådmän väljas på allmän rådstuga. När generalguvernören, landshövdingen eller andra högre tjänstemän besökte staden, kallades till allmän rådstuga. Vid dessa tillfällen uppmanades ofta borgerskapet att framlämna besvär och önske mål. Ibland gällde besöket undersökningar eller utredningar, som var aktuella, och stundom var syftet att förmå borgerskapet att åtaga sig extra bördor. Borgmästares och råds löneförmåner under dansk tid är omöjliga att exakt fastställa. Källmaterialet är bristfälligt men till detta kommer att intäkterna uppbars i kraft av praxis och lokala sedvänjor, mera sällan på grund av kung liga beslut, och därför ej är gripbara i källorna. Så mycket har vi emellertid kunnat konstatera, att borgmästare och råd alltsedan 1400-talet åtnjöt befrielse från alla ordinarie skatter. Vidare tog de intäkterna från ett par löningsjordar i staden — namnen »Enghaven» och »Visch» är kända. Hälften av i staden fallande böter hade kronan avstått, men hur de fördelades inom rådet vet vi ej. En rad sportler, såsom burskapspengar, sigillpengar, vågpengar och avgifter i samband med skiften och bouppteckningar, hade borgmästare och råd också rätt till. Däremot hade man inga intäkter på vinförsäljning i staden, eftersom stadskällare saknades i Hälsingborg före 1658.28 Materialet för tiden efter 1658 tillåter oss mera i detalj studera magistratens inkomster. Detta får emellertid ej förleda till antagandet att inkomsterna under svensk tid varit större än tidigare. Magistratens ekonomi har däremot blivit 367

Försvenskningen fastare grundad på kungliga privilegier och resolutioner än förut, men inkoms terna var — enligt vad som är omvittnat i många sammanhang — små och otill räckliga. Tabell 7 visar, att magistraten i Hälsingborg haft lägre inkomster än kollegerna i Malmö och Landskrona enligt de utredningar som gjordes inom 1669-1670 års skånska kommission. Vad först löningsjordarna beträffar, kan konstateras att magistraten hade kvar Änghaven och Viskängen. Avkastningen angavs år 1682 av den förra till 6 lass hö och av den senare till 10 lass. Då delades avkastningen så, att borg mästaren — man hade blott en borgmästare vid den tiden — tog hela avkast ningen av Änghaven men delade avkastningen av Viskängen med byfogden. När byfogdeämbetet försvann i början av 1680-talet och bl. a. ersattes med justitiekämnärssysslan, tog borgmästaren 2/3 och justitiekämnären 1/s av Viskängens avkastning. Huruvida de haft ängarna i eget bruk, är ej alltid klart. I 1687 års stadskämnärsräkenskaper sägs sålunda att Änghaven »utkräver sådan bekostning till täppning, som icke kan stoppas med höets värde. Här uppföres dock 3 daler smt.» Samtidigt uppfördes inkomsten av Viskängen till 5 daler smt. Netto behållningen av jordarna har därför ej varit stor, om man hade dem i egen drift, men det vanligaste torde ha varit att de utarrenderats. För det senare talar bl. a. den omständigheten att inkomsterna av jordarna i bevarade räken skaper under olika år tas upp med växlande belopp, vilket enklast förklaras med att de utarrenderats på skiftande villkor.29 År 1664 tillät generalguvernör Gustaf Banér magistraten att för 150 daler smt per år arrendera Slottsvången, men en begäran att också få arrendera Häst-

Tab. 7: Jämförelse mellan några skånska magistraters intäkter åren i66i-i66cf Källor: Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C passim, RA.

Malmö Landskrona Hälsingborg Lund Ystad

1661

1662

1663

1664

1665

1666

1667

1668

1669

4 088

4 144 2 089 984 198

835

655 2 180

1 013 258

657 2 100 1 228

938

259 2 015 I I 16 240

3 386 2 423 I 027 244

2 733 2 935 1 091

243 2 251 1 301 316 827

338 990

174 a

752

i Hö 212 830

325

1 438ö

785

Beloppen avrundade i daler smt. a Uppgift för detta år föreligger ej. & Detta år hade inkomsten av stadskällaren höjts från normalt omkr. 170 daler smt till 900 daler smt genom utarrendering. Anm.

368

Styrelse och förvaltning hagen — en äng vid Råå kärr som avkastade 120 lass hö och som hört till slottet — avslogs, därför att kronan då ej disponerade denna mark. Fyra år senare försökte magistraten utverka att halva Slottsvången och Hästhagen skulle förunnas den som förbättring av inkomsterna, men K. M:t avslog fram ställningen.30 Först sedan Hälsingborgs fästning raserats, lyckades magistraten få större löningsjordar. I juli 1685 anhöll man hos Rutger von Ascheberg om dennes bistånd att hos K. M:t utverka att »det stycke jord som låg under Häl singborgs slotts defension och nu efter dess demolering ligger öde» skulle tilldelas magistraten, vars rådmän knappast uppbar 30 daler smt i arvode år-

Kärnan Pestkyrkogard "Oduglige Backar och Holer"

Slotts vången

Arealfördelning

O OA -

ooa

Fiskedammar

ooa

Mölle vången

0"0'0

OOP

©/O O Q

90000

OOOO OOO

®/ ■

e/op + P/© © ©

3 ©s

P O O

Tornvången

Plan av magistratens löningsjordar i Möllevången, Slottsvången och Tornvången, sammanställd av fil. dr Torsten Mårtensson med ledning av den kopia, som lantmätaren Joh. Hjelmherg år 1742 utförde efter repartiseringskartor som år 1708 eller i början av år 170^ påbörjats av lantmätaren Anthon Ciöpinger och sedan färdigställts av denne tidigast år 1712. En nyinstallerad rådman synes ha övertagit sin företrädares löningsjord. Kartmaterialet visar följande fördelning av jorden på magistratens ledamöter åren 1708-1742: 1. Borgmästarna Gabriel Löfgreén, Henrik Sylvius och Petter Pihl. 2. Rådmännen Michel Swerdtfeger, Lucas Lohman och Johan Dahlgren. 3. Rådmännen Johan Cöster och Niclas von Dohren. 4. Rådmännen Augustus Preuss, Oluf Klint, Anthon Berendt Rugerödt och Niclas Pripp. 5. Rådmännen Jonas Bleikman, Petter Pihl och Christian Ibsonius. Kartorna finns i Lantmät er istyrelsens arkiv, Stockholm. 25

- 689883

Hälsingborg IV: 1

Försvenskningen ligen. Även om slottsjorden kunde synas vara »av ringa importance — av vallar och backar uppfylld — under så många att delas, så vore det dock bättre att äga och kultivera den till någons nytta än att ligga ofruktbar och öde». Den 3 aug. 1685 biföll K. M:t framställningen. Magistraten fick tillåtelse att »härefter nyttja och bruka den sig till någon fördel».31 Bevarade räkenskaper visar att jorden ännu år 1687 ej tagits i bruk av magi straten, men »vad den kan importera skall observeras i 1688 års räkning». Den äldsta bevarade uppgiften rörande jordens brukning är från 1691. Då omtalas att »den östra och norra jord, av K. M:t nyligen given till magistraten av det som legat under fortifikationen,» är 16 tunnor jord å 5 daler smt, dvs. 80 daler smt »varav magistraten njuter årligen till godo 5 daler». Också i 1693 års räkenskaper sattes intäkten av jorden till 5 daler smt. Enligt uppgifter från 1699 och 1715 belöpte sig då magistratens samlade intäkter av Änghaven, Viskängen och fortifikationsjorden till 30 daler smt per år.32 Några spridda uppgifter finns om hur magistratsledamöterna sökt nyttiggöra fortifikationsjorden. År 1694 omtalas sålunda att borgmästare Bengt Langh »med stor bekostnad låtit formera en damm» genom att ta i anspråk en del av den gamla vallgraven. Strax intill hade också Herman Schlyter en damm, och av samma »sandgröfft» hade Jöran Holst förvärvat ett stycke för att anlägga en damm. Förmodligen har man hållit fisk i dammarna. När man på detta sätt gjorde förbättringar på jorden, blev det snart nödvändigt att reglera gränser och äganderätt. Magistraten beslöt följaktligen år 1707 att låta en lantmätare uppmäta hela jorden, varefter den skulle fördelas på magistratsledamöterna.33 Också efter 1658 uppbar magistraten burskapspengar, när nya borgare avlade sin ed. Likaså hade man fortfarande rätt till »salarium» vid bouppteckningar och arvskiften. Av personer som önskade officiella intyg, försedda med stadens sigill uppbar man sigillpengar. På 1660-talet uppgick »skiftes- och förseglingspengar» till belopp växlande mellan 78 och 270 daler smt. Längre fram sjönk dessa inkomster. På 1690-talet ansattes de år 1694 till 30 daler smt, medan man år 1691 konstaterade, att de flesta sigilleringarna gjordes »till K. M:ts tjänst» och för detta utgick inga sigillpengar, varför återstoden blev så liten att man efterhand brukade sinsemellan fördela de ringa pengar som inflöt.34 Före 1658 hade byfogden uppburit i staden fallande böter — sakfall sade man i Danmark, sakören i Sverige — varav hälften inlevererades till kronan och hälften till borgmästare och råd. Extrakt ur byfogderäkenskaperna för åren 1658 -1669 visar att denna uppbörd uppgått till belopp växlande mellan 13 och 86 37°

Styrelse och förvaltning daler smt per år, varav alltså kronan skulle ha hälften. Magistratens andel blev m. a. o. ej stor, och år 1660 beviljade K. M:t att magistraten under de fyra kommande åren skulle få åtnjuta också kronans andel i sakören.35 Denna förmån upphörde efter 1665. Stadens andel i sakörena var ganska obetydlig. År 1708 uppgavs den belöpa sig till 44 daler smt, viel ett par andra uppskattades den till 50 daler smt. År 1715 uppgav man att behållningen av saköresmedlen alltid blev »ganska ringa», eftersom större delen av pengarna gick åt till »arresterade delinkventers förplägnad och exekution». Byfogden efterträddes år 1682 av en justitiekämnär och han erhöll genom Göta hovrätts försorg bidrag till sin av löning ur kronans andel i sakörena, vilken av K. M:t ställts till hovrättens disposition. År 1684 föreskrev emellertid K. M:t att kronosakörena oavkortade skulle inlevereras till generalguvernementskontoret i Malmö. Magistraten gjorde en hemställan till justitiekämnärens förmån, dock utan framgång.36 Riksrådet Christer Bonde hade år 1658 föreslagit att Hälsingborgs stad borde förunnas tolagen, en sjättedel av fallande acciser samt stämpel-, vägare- och mätarepengar. En kunglig resolution år 1660 medgav staden rätt till tolag, bropengar samt hamn-, stämpel-, mätare-, packare- och vräkarepengar. Dessa inkomster skulle fördelas så, att en tredjedel användes till borgmästarens av löning, en tredjedel till arvoden åt rådmännen, stadsskrivaren och andra sta dens betjänter, samt den återstående tredjedelen nyttjades för »stadens publika byggnader och andra stadens tarvor».37 Tolagen (eg. = tillägg; holl, toelage, ty. Zulage) var en i Sverige bruklig kom munal tilläggstull som saknade motsvarighet i Danmark. Den är känd i Stock holm redan på 1630-talet och förekom senare också i andra svenska städer. Den uppbars med 1 % av priset på inkommande varor och med 1/2 % av priset på ut gående varor. Fr. o. m. år 1661, då uppbörden av tolag började i Hälsingborg, gav fram till år 1669 tolagen tillsammans med stämpelpengarna — en post som alltid var mycket liten — mellan 100 och 450 daler smt årligen, varav så lunda två tredjedelar disponerades för avlöningar till magistrat och stadens betjänter. 1660-talet präglades av goda ekonomiska konjunkturer och därför kan de angivna beloppen ej anses vara signifikativa för senare år. För övrigt fick Hälsingborg ej behålla denna inkomst någon längre tid. På riksdagen 1680 beslöt man att tolagen skulle indragas till kronan, så att den fr. o. m. år 1681 försvann som kommunal intäkt. År 1696 anhöll Hälsingborgs magistrat om att få tolagen tillbaka för att dryga ut sina små inkomster, men guvernör Otto Wellingk konstaterade blott helt kort — och i vetskap om Karl XI :s hårda 371

Försvenskningen finanspolitik — att »lärer härutinnan numera ingen ändring ske kunna». Först år 1717 beviljade K. M:t städerna rätten att åter få behålla tolagen. Den skulle framgent liksom tidigare utgå med 1/2 % på exportartiklar men i fråga om importvaror med 1 % endast på inkommande »tillarbetade varor» och med blott 1/2 % på inkommande råvaror.38 De stämpelpengar som Hälsingborg tillerkänts i 1660 års resolution, var en avgift som införts i Stockholm i början av 1600-talet och därefter också kommit i bruk i andra svenska städer. Alla slags tyger och linnevaror som fördes i handeln skulle förses med stämpel, varvid en bestämd avgift skulle erläggas. Under 1660-talet uppbars stämpelpengarna i Hälsingborg men de är redovisade tillsammans med tolagen, så att vi kan intet veta om deras exakta storlek. Stadens rätt till stämpelpengar indrogs samtidigt med tolagen år 1680. Under 1680-talet och senast år 1692 påpekades från stadens sida, att man borde återfå stämpelpengarna. Ännu i 1693 års räkenskaper uppges i fråga om stämpel pengarna, att de »inte efter kriget» uppburits. Men i 1694 års räkenskaper bokfördes en intäkt av 2 daler smt i stämpelpengar. Staden har m. a. o. nu återfått denna inkomst. Något större tillskott betydde den emellertid ej i magi stratens kassa. I ett statförslag för år 1699 sägs exempelvis att den på grund av »den slätta handel i staden finnes» ej kunde upptagas till högre belopp än 1 daler 16 öre smt, och detta belopp togs i anspråk för den årliga »renovering» av stämpeln som var påbjuden. 1715 påpekade man att stämpelpengarna inte ens räckte till detta. Ibland har de gett något mera. Augustus Preuss gjorde en specialredovisning för stämpelpengarna under åren 1704-1707, och då höll de sig mellan lägst 1 daler smt och högst 6 daler smt.39 Större värde hade de vägarepengar som staden beviljades samtidigt med stäm pelpengarna år 1660. Vägarepengar hade uppburits i Hälsingborg redan före 1658 och innebar alltså ingen nyhet. Enligt svensk praxis erlades de av alla varor som vägdes på stadens våg, främst på olika slags livsmedel och på järn. Un der 1660-talet uppgick vägarepengarna i Hälsingborg årligen till lägst 48 och högst 75 daler smt, medan räkenskapsextrakt under åren 1688-1690 utvisar en inkomst av vägarepengarna på mellan lägst 63 och högst 94 daler smt. Ibland uppbars vägarepengarna av särskilt utsedda vägare, som till magistraten redo visade vad som inflöt, men vid andra tillfällen var uppbörden utarrenderad. När mot slutet av 1690-talet i en inkomsttablå vägarepengarna uppskattas till 150 daler smt för ett år, sammanhänger detta med att man utarrenderat upp börden. Detta är också orsaken till att inkomsten i ett annat statförslag upp372

Styrelse och förvaltning tages med 200 daler smt. Genom utarrenderingen synes magistraten ha ej blott säkerställt en viss minimi-inkomst från stadsvågen åt sig utan också väsentligen höjt densamma.40 Storleken av de mätarepengar som magistraten också beviljades år 1660, kän ner vi ej till. Mätarepengar utgick på alla varor som mättes med rymdmått, främst salt och spannmål. Uppbörden av denna avgift hade sin grund i ett svenskt riksdagsbeslut av år 1638 och någon dansk motsvarighet till avgiften fanns inte. Mätarepengarna bör ha varit en förhållandevis god inkomst för magistraten under år med omfattande spannmålshandel. År 1672 förordnade sålunda magistraten två borgare att vara »stadsens rette maallere» och lät dem i denna egenskap avlägga ed på rådstugan. På våren 1673 konstaterades, att vid in- och utskeppning av spannmål kunde enbart för mätningen åtgå 2-3 timmar varje dag, vilket de två stadsmätarna ej ensamma kunde hinna med. Därför utsågs två biträden åt dem. Självfallet minskades mätarepengarna de år, då spannmålshandeln hade ringa omfattning. Efter 1680 synes de ha varit rätt obetydliga. I 1699 års statförslag upptogs de till blott 8 daler och 11 öre smt under motivering att de ej kunde sättas högre, »eftersom här ej drivs spann målshandel, ej heller spannmål utskeppas utan allenast något salt införes». I ett odaterat statförslag från ungefär samma tid upptogs de till blott 6 daler smt. Inte desto mindre omtalas ännu år 1710 en särskilt utsedd stadsmätare. Uppbörden har m. a. o. aldrig legat nere.41 Viktigare och kanske just därför mera omstridda blev bropengarna. Före Roskildefreden uppbars bropengar vid Hälsingborgs skeppsbro av hästar, kor och oxar som utfördes eller infördes. De influtna medlen anslogs helt till skepps brons underhåll, men när större arbeten och reparationer var nödvändiga, läm nade också danska kronan hjälp på olika sätt. Vid krigsslutet 1658 var bryggan ramponerad och borgerskapet anhöll, som man varit van vid under den danska tiden, om hjälp från kronans sida med reparationerna. I sin instruktion för 1658 års skånska kommission konstaterade Karl X Gustav att Hälsingborgs skeppsbro måste hållas vid makt bl. a. med bistånd av kronan. Men dessutom borde disponeras »ett kvantum på alla kommande och gående varor, personer, oxar, hästar och vagnar, som tilldrageligt vara kan, det man bropenningar kan kalla». Tullnären i Hälsingborg borde svara för uppbörden och årligen redo visa beloppet för kronans kamrerare. De uppburna medlen skulle sålunda ej stanna i staden utan inlevereras till ränteriet. Två av kommissarierna, riks rådet Christer Bonde och generalguvernören Gustav Otto Stenbock, skulle fast373

Försvenskningen ställa bropengarnas storlek. De fattade därvid ett beslut som skilde sig från den instruktion de fått. Man lade ej bropengar på alla varor, personer och djur som gick över bron utan följde praxis i Malmö: av varje lass varor som fördes över bron, skulle ges 2 öre smt. Motiveringen var att det »mycket på denna bron med hästar och vagnar körs», och då pengarna skulle gå till brons under håll ansågs tydligen de som mest slet på denna, böra stå för kostnaden. Varor som man bar i land, gick helt fria från bropengar. Inför 1669-1670 års skånska kommission klagade Hälsingborgs borgerskap över att magistraten försökte upp bära bropengar också av de varor som bars upp från fartygen, ej blott av dem som forslades på vagnar.42 De bropengar som uppbars i Hälsingborg efter 1658 hade alltså väsentligen en annan karaktär än de äldre danska bropengarna. 1660 års kungliga resolution medförde ändringar också i fråga om bro pengarna. Staden skulle i forsättningen få disponera dem helt, men också i fråga om dem gällde att två tredjedelar skulle tillfalla magistraten och en tredjedel »stadens publika byggnader och andra stadens tarvor» eller i detta fall först och främst skeppsbrons underhåll. Fyra år senare gjordes en viktig ändring. I be svären till 1664 års riksdag påpekade borgerskapet att de årligen fallande bro pengarna ej räckte till för skeppsbrons underhåll, när denna skadats av oväder. Under sådana år blev ingenting över åt magistraten. Man ansåg »en god rättelse» motiverad,

därför att kommendanten låtit uppställa 12 grova

kanoner på brohuvudet och försett detta med ett bröstvärn, varigenom under hållet avsevärt fördyrades. K. M:t resolverade i anledning därav den 16 sept. 1664, att reparationer skulle göras på K. M:ts order och för kronans medel, om skeppsbron led avsevärd skada genom storm och oväder.43 1664 års resolution om bropengarna kunde innebära en väsentlig förstärkning av magistratens intäkter. Bropengarna gav enligt bevarade räkenskapsextrakt för åren 1661-1669 årligen lägst 197 och högst 494 daler smt. Sedan den tullnär, som haft hand om uppbörden fått sitt arvode och pengar utbetalats till löpande underhåll av bron, kunde till magistraten inlevereras belopp mellan 6 och 498 daler smt per år.44 Förskonades man från dåligt väder, kunde alltså magi straten räkna med en förstärkning av sina inkomster genom bropengarna. Nu var ju stormar vanliga särskilt på höstarna och det för magistraten mest önsk värda vore då, att ovädren ramponerade skeppsbron så grundligt att man kunde därmed motivera en framställning till K. M:t om hjälp. Sådana situationer uppstod ibland t. ex. åren 1672, 1682, 1683 och 1697. Insatsen från kronans sida leddes då av generalguvernören eller guvernören och innebar att man ej

374

Styrelse och förvaltning blott ställde pengar och material till förfogande utan ofta också arbetskraft. Kronobönderna nyttjades för körslor och annat, soldater kommenderades som arbetstrupp och kronans timmermän gjorde omfattande arbeten. På 1690-talet kunde så omfattande insatser från kronans sida också motiveras med att man 1695 på nytt uppställde grova salutkanoner ute på brohuvudet.45 De år då man ej kunde räkna på bistånd från kronans sida, blev det oftast ej mycket över åt magistraten. Räkenskaperna för åren 1691-1694 är därvidlag, ganska belysande. Under 1691 redovisade tullnären i allt 228 daler smt i bro pengar, men sedan tullnärens arvode avdragits, måste hela beloppet avsättas till arbetena på skeppsbron och därutöver 63 daler smt, som togs ur påföljande års uppbörd. Uppbörden för år 1692 uppgick till 172 daler smt, under 1694 till 150 daler smt. Sistnämnda år fick tullnären i arvode 48 daler smt. Magi stratens andel har sålunda varit obetydlig. I samband med uppgörande av utgiftsstat för år 1699 framhölls, att bropengarna merendels gick åt för skepps brons reparation. Efter stormar 1698 och 1699 hade sålunda magistraten ej er hållit någonting av de fallande bropengarna. Ett annat statförslag hänvisade dessutom till att med den ringa omfattning spannmålshandeln fått i staden, bropengarna kunde beräknas ge högst 110 daler smt per år. Detta statförslag torde härröra från början av 1700-talet. I ett utkast till inkomsttablå för år 1715 upptogs över huvud taget inga bropengar.46 Uppbörden av bropengarna sköttes i regel av en betjänt vid stora sjötullen, som fick ett arvode för sitt besvär. Svårigheter uppstod ibland vid uppbörden. År 1668 omtalade sålunda en tullbesökare, att framlidne borgmästaren Eggert Elers och framlidne rådmannen Casper Vogt aldrig betalat bropengar för sitt gods utan föregivit att de ämnade klarera avgiften direkt hos magistraten. Er farenheter av detta slag torde ha legat bakom magistratens åtgärd att för det följande året, 1669, utarrendera uppbörden av bropengar jämte tolag och stämpelpengar för 300 daler smt. År 1681 klagade åter en sjötullbesökare över att borgarna var motvilliga mot att erlägga bropengarna. Han fick då av magi straten fullmakt att vid behov kvarhålla gods på bryggan, tills bropengar erlagts i vederbörlig ordning. Åtgärder av detta slag kunde givetvis leda till bråk och uppträden på skeppsbron, och år 1683 klagade en borgarhustru att hon blivit »illa hanterad», när hon skulle betala bropengar.47 Kanske i anledning av detta intermezzo fick följande år stadsprokuratorn och i hans frånvaro en annan borgare i uppdrag att sörja för uppbörden. Denna återgick emellertid sedan till tullpersonalen. Åren 1696 till 1699 avlönades en särskild kontrollant för upp375

Försvenskningen börden a f bropengarna. År 1706 återgick man till systemet med utarrendering av bropenningsuppbörden, vilket strax närmare skall beröras.48 Uppbörden av tolags- och stämpelpengar sköttes åren 1661-1668 av en svensk vid namn Christian Öller. Han gjorde slutredovisning inför magistraten år 1669 och därefter utarrenderades, som nyss nämnts tolags- och stämpelmedlen för ett års tid.49 Hur man förfarit med uppbörden under 1670-talet, är ej känt. År 1680 indrogs tolagen till statsverket, och de spridda upplysningar som finns rörande stämpelpengarna under de följande decennierna, har vi redan berört. Rätten att uppbära vägarepengar förutsatte att staden höll stadsvåg och even tuellt en särskild vågbod. Spridda notiser från 1660- och 1670-talet utvisar, att ibland stadsskrivaren, ibland annan lämplig person fungerat som stadens vägare. Att upprätthålla vågtvånget var emellertid svårt och exempelvis 1675 framkom det att borgmästare Pihlcrona nyttjat sig egen våg i stället för stadens. År 1684 förbjöd magistraten tullnären vid stora sjötullen att tillåta varor, vä gande mera än 2 lispund, att föras ut över skeppsbron, om man ej kunde upp visa vågsedel, utfärdad av »vår tillsatte vägare» Michel Wessel. År 1689 om talas både vägare och vågsedlar, och ännu i ett räkenskapsextrakt för år 1694 upptages en lön på 12 daler smt till stadens vägare.50 En stadens vågbod omtalas på 1680-talet men av någon anledning hade man ej tillgång till någon sådan vid mitten av 1690-talet. Guvernören påbjöd år 1694 att en vågbod skulle uppföras och magistraten beslöt också detta, men arbetena uppsköts. Först i början av 1700-talet uppfördes en ny vågbod. 1704 års räkenskapsextrakt upptog en utgift på ej mindre än 105 daler smt för detta ändamål. När stora sjötullen år 1718 av K. M:t utarrenderats, erkände staden gentemot arrendatorn sin skyldighet att hålla tullpackhus, tullkammare och vågbod i vederlag för att man fick uppbära tolag, stämpel-, vägare- och mätare pengar.51 Tvånget att hålla våg, vågbod och vägare innebar avsevärda avbrän ningar på de bruttoinkomster som magistraten eljest skulle ha fått av vägare pengarna. År 1706 bortarrenderade man ej blott bropengarna utan arrendatorn skulle också ta hand om uppbörden av vägarepengarna. Borgaren Jesper Heldt erlade 400 daler smt i arrende för år 1706. Av arrendesumman skulle 2/s anslås till magistratens löner och 1/3 gå till stadens allmänna behov, bl. a. till skepps brons underhåll. Avtalet förlängdes att gälla också 1707, och då fick Heldt dra av 40 daler smt för sina egna kostnader. Det prolongerades ytterligare för år 1708, men »i anseende till den slätta handeln nu för tiden här i staden är» 3 76

Styrelse och förvaltning sänktes arrendesumman till 330 daler smt.52 Magistraten torde i alla fall ha gjort en god affär. År 1658 föreslog Christer Bonde, att städernas magistrater borde få njuta en sjättedel av i staden fallande acciser. De svenska myndigheterna planerade att i Skåne införa lilla tullen som var helt okänd i Danmark, och en rad konsumtionsavgifter, acciser, av vilka åtskilliga ej heller hade direkta motsva righeter på dansk botten. Till detta återkommer vi framdeles. Just löftet om att magistraterna skulle få del i de nya pålagorna, bidrog till att minska mot ståndet mot dem bland skåningarna, eller som Gustav Otto Stenbock uttryckte det: »Efter magistraterna blev en portion av accisen tillsagt årligen att njuta, så lät de sig densamma äntligen väl behaga.» 1658 års skånska kommission, av vilken ju både Bonde och Stenbock var ledamöter, tillerkände följaktligen i en resolution den 22 juli 1658 magistraterna en sjättedel av fallande accismedel.53 Därmed hade magistraten beviljats en förmån som den skulle få behålla under hela perioden fram till 1718. Otaliga attester om av accismästarna inlevererade accismedel infördes i rådstuguprotokollen och kopieböckerna under de följande åren. Från början hade magistraterna synbarligen räknat med att få del i alla accismedel, och när så ej blev fallet, klagade de vid riksdagen 1664. Det visade sig emellertid att man missförstått de kungliga förordningarna. Magistraterna hade fått rätt till en sjättedel av »all accis för det som bakas, brygges och slaktas inom stadens jurisdiktion, men brännvins- och taperiansaccisen njuter de intet», fastslogs det i en kunglig resolution år 1668.54 Också på ett annat sätt minskades magistratens netto av dess andel i accismedlen, genom att man redan år 1661 måste förplikta sig att därur bestrida kostnaderna för en särskild acciskammare i staden. Denna förhyrdes stundom, ibland, t. ex. under Herman Schlyters tid som accismästare, nyttjades tullnärens privata bostad. Vid vissa tillfällen var det aktuellt att hålla och avlöna en kontrollant på acciskammaren, som övervakade uppbörden. Under 1660-talet var i alla fall andelen i accismedlen ett värdefullt tillskott i magistratens in komster. De uppgick nämligen under åren mellan 1661 och 1669 till belopp mellan 154 och 366 dal er smt årligen. Efter 1680 tycks de ha minskats liksom magistratens övriga intäkter. Under åren 1686-1694 upptar räkenskapsextrakt belopp mellan 59 och 109 daler smt. En uppgift från år 1718 utvisar blott 38 daler smt. Bakom nedgången ligger givetvis en krympande handelsvolym och minskande folkmängd.55 377

Försvenskningen Vi har konstaterat, att Hälsingborg före 1658 ej haft någon fast stadskällare och ej heller erhållit något kungligt privilegium om tullfri import av öl och vin till en sådan källare. Redan i april 1658 anhöll magistraten hos Karl X Gustav om att man skulle »benådas med frihet på en stadskällare och ett antal öl och vin årligen tullfritt beviljas». Det första svenska privilegiebrevet för Hälsing borg, daterat den 16 april 1658, innehöll också en bestämmelse att man i staden skulle få hålla en stadskällare för utskänkning av utländskt öl och vin, »borg mästare och råd och staden därsammastädes till gagn». Till denna källare skulle man tullfritt få importera 20 oxhuvud franskt vin, 20 åmar rhenvin, 4 pipor spanskt vin och 12 läster rostockeröl årligen.56 Vad som infördes utöver de i brevet angivna kvantiteterna skulle tullbeläggas i vanlig ordning. Denna tull frihet eller källarfrihet blev en löneförmån för magistraten, genom att man antingen kunde utarrendera rättigheten eller, om man drev vinkällaren i egen regi, dra fördel av de lägre importkostnaderna. I Hälsingborg liksom på andra håll var man missnöjd med att källarfriheten var knuten till fixerade kvantiteter av olika slags dryckesvaror. De skånska städernas magistrater gjorde därför en framställning om att tullfriheten skulle få gälla »sådana drycker som i varje stad är begärligast», vilket beviljades av kommerskollegium år 1661. Inom den beviljade totalkvantiteten fick man så lunda göra jämkningar, dock ej så att öl »transporterades» uti vin eller tvärtom. Principiellt medgavs ej heller att om man under ett år ej fullt utnyttjat sin källarfrihet, den kvantitet som kvarstod outnyttjad skulle kunna få överföras till ett följande år. Först år 1668 uppmjukade K. M:t reglerna därhän, att de beviljade kvantiteterna öl »proportionaliter» kunde utbytas mot vad slags vin man behagade.57 Bevarade tullräkenskaper liksom rådstuguprotokollen utvisar att man i Hälsingborg begagnat denna möjlighet. Under 1660-talet utarrenderade magistraten källarfriheten, vilket fram till 1669 gav en inkomst av 375 daler smt per år. Under 1670-talet synes den också ha varit utarrenderad. Från år 1673 föreligger ett par notiser som utvisar att borgmästare Bendt Pihl, som själv handlade med vin, då förfogade över en fjärdedel av källarfriheten och att han i sin tur mot vederlag överlåtit denna på köpmannen Michel Wessel. Denne synes möjligen ha haft planer på att öppna en vinkällare, ty stadskämnärsräkenskaperna för året upplyser att han förhyrt rådhusets källare för 15 daler smt. Emellertid nyttjade Wessel aldrig källar lokalerna, hyran är avkortad i räkenskaperna. År 1675 utarrenderades den åter stående delen av källarfriheten till rådmannen Sten Mauritzen för 300 daler smt 378

Styrelse och förvaltning årligen. Arrendet gällde fyra år.58 Magistratens egna ledamöter har sålunda i dessa fall i första hand inträtt som arrendatorer. 1681 års riksstat gick i sparsamhetens tecken, ty kronans kassakista var tom, och bl. a. fick generaltullförvaltaren order av K. M:t att inga avkortningar skulle tillåtas i tullräkenskaperna. Eftersom städerna vid 1680 års riksdag redan avstått från tolagen, skulle de dock kunna beviljas förnyad källarfrihet efter särskild ansökan. Statskontoret skulle utreda, hur mycket denna förmån kunde kosta statsverket. Magistraten i Hälsingborg inlämnade följaktligen en ansökan om förnyad källarfrihet och den 21 mars 1682 upplästes generaltullförvaltarens resolution på rådstugan. Man hade återfått förmånen, och denna utnyttjades redan i december samma år, då ett parti öl och vin importerades under källar frihet.59 Källarfrihetens värde sjönk emellertid under årens lopp. I räkenskaperna för stora sjötullen år 1661 avkortades 505 daler smt för under källarfrihet till Häl singborg införda drycker. Johan Ennes d. y. införde år 1665 under samma frihet dryckesvaror för 427 daler smt. År 1669 avkortades för import under källar frihet 358 daler smt.60 De angivna beloppen kom ej magistraten till godo utan den som arrenderat källarfriheten. Magistraten erhöll endast arrendesumman, 375 daler smt. Under dessa omständigheter torde det inte ha varit svårt för magistraten att finna villiga arrendatorer. På 1670-talet minskades avkortningarna för import under källarfrihet, år 1671 till 130 daler smt och 1672 till 149 daler smt. Notiser från åren 1684 och 1685 utvisar tullättnader på blott 45 daler smt.61 Magistraten försökte finna utvägar att på annat sätt öka inkomsten av källar friheten. I februari 1685 anhöll man om generalguvernörens stöd för en fram ställning hos K. M:t om att vinkällarfriheten skulle få »transporteras uti salts införande, så att magistraten kunde hava något soulagement, att de icke måtte arbeta med suckan». Man framhöll också att det var omöjligt att utarrendera källarfriheten, därför att konsumtionen av utländskt öl och vin i staden var för liten. K. M:t biföll framställningen, men för magistraten innebar det kung liga beslutet inte någon långvarig förbättring.62 År 1686 steg visserligen intäkterna av källarfriheten till 265 daler smt, men samma år beslöt K. M:t att städernas källarfriheter skulle omfördelas. Stats kontoret skulle bestämma ett belopp, för vilket varje stad skulle njuta källar frihet, med ledning av hur stor kontribution de enskilda städerna åtagit sig vid 1686 års riksdag. Under den tid utredningarna pågick, indrogs käliarfri-

379

Försvenskningen heterna på nytt. Trots upprepade framställningar från Hälsingborgs magistrat dröjde beskedet från statskontoret ända till i november 1689. Då fastställdes, att magistraten skulle åtnjuta källarfrihet intill en summa av 64 daler och 5 öre smt per år. Magistraten drabbades sålunda av en kraftig beskärning av sina löneförmåner. Till detta kom att man upprätthöll den gamla regeln att man ej fick överföra vad som under ett år eventuellt ej utnyttjats av friheten, till ett påföljande år. I fortsättningen upptogs källarfriheten konsekvent i magistratens inkomststat till 64 daler och 5 öre smt.63 I dansk tid hade borgmästare och råd haft rätt att vara befriade från stadsskatt och annan borgerlig tunga. Efter 1658 uppmjukades denna praxis och ma gistratsledamöterna fick åtaga sig en hel del pålagor och utgifter. I en skrivelse till generalguvernören år 1662 förklarade Hälsingborgs magistrat, att ingen borgmästare eller rådman, som drev borgerlig näring,

brukade i Häl

singborg undandraga sig borgerlig tunga, vare sig i fredstid eller i krigstid, fastän de enligt »lagen och recessen», dvs. den danska köpstadslagstiftningen, var berättigade därtill. Tre år senare fritog Gustaf Banér i en resolution magistratens ledamöter från skyldigheten att deltaga i servis, dvs. kostnader i samband med militär inkvartering, och kontribution, dvs. kronoutskylder, men de skulle erlägga den kommunala »byskatten».64 Det förekom emellertid att enskilda magistratsmedlemmar beviljades extra förmåner. Eggert Elers hade som borgmästare av K. M:t beviljats frihet från borgerlig tunga, och samma förmån utsträcktes år 1667 att gälla hans änka, fru Sophie. Två år senare beviljades rådmannen Otte Baltsersen och hans hustru samma förmån därför att han på grund av hög ålder ej längre förmådde driva borgerlig näring.65 Också magistraten själv kunde bevilja sina ledamöter vissa lättnader. Sålunda beslöts år 168g att Herman Schlyter, som hade »liten eller ingen lön för sin tjänst», och Fredrik Hansson, som utan lön tjänstgjorde som justitiekämnär, skulle slippa betala kommunal byskatt.66 Lättnader i fråga om olika pålagor blev ofta den utväg man nyttjade, när det gällde att bidraga till rådmansänkors försörjning. Belysande i detta hän seende är en episod från år 1701, då Fredrik Hanssons änka hos viceguvernör von Faltzburg utverkat rätten att få njuta ett »nådeår», dvs. ha kvar sin avlidne makes rådmanslön under ett år. von Faltzburg hade bl. a. anvisat att hon skulle få behålla den avkastning av löningsjordarna, som Fredrik Hansson haft som justitiekämnär. Eftersom magistratens inkomster var små, kunde man ej accep tera den belastning ett sådant arrangemang skulle innebära, utan hänvisade 380

Styrelse och förvaltning

/ oyU-<L iVDWK-

v. •/ ■«'-c

Borgmästare Henrik Sylvius underskrift under charta sigillat a-räkenskap er för år iy 12. Hälsingborgs stadsarkiv, Landsarkivet, Lund.

henne till den nye rådmannen Willem Fahrenhusen, som ur sina rådmansintäkter borde ge henne vad hon behövde. Något annat ansåg sig magistraten ej kunna göra, därför att andra änkor, t. ex. Söfren Jorgensens och Söfren Christensens, aldrig erhållit annat än den befrielse från pålagor av olika slag, som magistraten i sin egenskap av högsta lokala skattemyndighet hade rätt att bevilja.67 Stadens båda borgmästare hade för 1658 ej uppburit någon särskild lön från danska staten, utan de hade liksom rådmännen del i rådets samlade intäkter. Det förutsattes att borgmästarna liksom rådmännen skulle ha kvar sina borger liga yrken och livnära sig på dem. I Hälsingborg är endast ett fall känt, då en borgmästare mottog ett särskilt arvode från danska kronan. Det var Bertel Suerth år 1584.68 När efter 1658 den svenska regeringen insatte justitieborgmästare, som var tjänstemän och ej drev något borgerligt yrke, måste därför K. M:t lösa deras lönefråga. Om de båda stadsborgmästarna under 1660-talet, Eggert Elers och Bendt Pihl, vet vi att den förre hade — enligt uppgift av Anders Ekebohm — ungefär 200 daler smt årligen av magistratens inkomster, och den senare enligt egen uppgift ungefär 300 daler smt.69 Från 1680-talet och framåt bevarade räkenskaper visar, att vid fördelningen av magistratens intäkter borgmästarna vanligen erhöll dub belt mot en rådman. Detta har säkerligen gällt lika väl i fråga om de båda nämnda stadsborgmästarna som för justitieborgmästarna.

Försvenskningen Utöver sin andel i magistratens inkomster måste justitieborgmästarna få lön från staten. Anders Ekebohm uppger, att på 1660-talet den »kunglige borg mästarens» lön i Hälsingborg var 300 daler smt årligen. Själv hade han dock svårigheter att få ut denna lön. I en inlaga till 1669-1670 års skånska kommis sion omtalade han, att han blott fått ut 405 daler smt i anvisningar på uppburna mantalspengar och tullmedel under åren 1667-1669 av de 900 daler smt han rätteligen hade att fordra.70 Fr. o. m. år 1683 gällde en kunglig resolution att det statliga anslaget till borgmästarlön i Hälsingborg skulle med 300 daler smt per år utgå ur lagmans- och häradshövdingeräntorna i Skåne. Två år senare fick generalguvernören tillsägelse att det angivna beloppet på inga villkor fick över skridas.71 Det stora nordiska kriget i början av 1700-talet utsatte statsfinanserna för hårda påfrestningar, vilket bl. a. gick*ut över statstjänstemännen, som ej fick ut hela sin lön under en följd av år. Borgmästare Sylvius fick sålunda ut endast hälften av sin lön, dvs. 150 daler smt, under några år. Efter krigsslutet beslöt borgerskapet år 1718 att ur stadens medel 150 daler smt skulle utgå till honom under åren 1719 och 1720. Pengarna skulle skaffas genom sammanskott bland borgarna, därför att han »troget tjänat staden emot ringa lön och således sina egna medel i K. M:ts och stadens tjänst tillsatt».72 Också Bengt Langh erhöll mot slutet av 1680-talet ett lönetillägg på 150 daler smt om året. Stadens finanser var emellertid hårt ansträngda, så att Langh vid sin död hade en fordran på ej mindre än 972 daler smt, vilka hans efterlevande krävde staden på.73 Under tiden fram till 1675-1679 års krig har Hälsingborgs magistrat haft förhållandevis goda inkomster. Man hade råd att hålla sig med två borgmästare och fem rådmän. En stor del av inkomsterna kom från avgifter av olika slag på de varor som transporterades genom staden eller omsattes där, och så länge handeln hade ett tillräckligt omfång, led ej heller magistraten av kassabrist. Till detta kom att kostnaderna för underhållet av skeppsbron, som ju skulle bestridas ur bropengarna, hållit sig inom rimliga gränser. Läget försämrades efter 1680. Ej nog med att staden ödelagts under kriget och dess handel och sjöfart gick bakåt, eller att skeppsbron var ramponerad och var dyrbar att sätta i stånd: regeringen minskade samtidigt magistratens inkomster genom att dra in tolagen, stämpelmedlen och stadens andel i sakören och ge nom att sedan förringa värdet av källarfriheten. En rådmanslön uppgick en ligt magistratens egen uppgift år 1685 till blott 30 daler smt om året och år 1689 till blott 15 daler smt.74 Upprepade framstötar om förbättringar ledde

382

Styrelse och förvaltning i regel ej till resultat. Den enda påtagliga förbättringen kom genom 1685 års kungliga beslut om fortifikationsjorden. Därför var det ej underligt att magistraten i olika sammanhang försökte vinna gehör för tanken att man skulle bredda underlaget för dess inkomster. År 1682 föreslog man att en »viss stat» skulle fastställas av K. M:t, så att magistraten kunde »någorlunda subsistera», därför att det i »denna ruinerade stad före faller mera besvär och dagligt arbete än tros eller tålas kan». Tanken på en fast stat för magistraten låg helt i linje med vad man på högsta ort planerade. Regeringen eftersträvade på alla områden en fast reglering av den offentliga förvaltningen. Kammarkollegium, landshövdingarna och guvernörerna skulle var på sitt håll undersöka magistraternas löneförhållanden och städernas inkom ster. Med ledning härav skulle sedan stater fastställas för de olika städerna, i vilka reglerades ej blott löner för magistratspersoner och andra tjänstemän utan också användningen av städernas inkomster över huvud taget. Under 1690talet fick på detta sätt 36 städer inom det nuvarande svenska riksområdet fastställda stater. Krigsutbrottet år 1700 avbröt detta arbete.73 I Hälsingborgs bevarade räkenskaper från 1680- och 1690-talen finns en rad bevarade statutkast, som bör sättas i samband med utredningarna kring frågan om en fast utgiftsstat för staden. Bland de inkommande handlingarna i stads arkivet finns också en kopia av 1693 års reglemente för Stockholms finans förvaltning jämte en avskrift av Stockholms lönestat för detta år. Dessa hand lingar har man tydligen haft till ledning vid arbetet. Det mest karaktäristiska för de olika statförslagen är, att de på olika sätt sökte lägga en bredare grund för magistratens inkomster. I ett förslag eftersträvas sålunda en uppräkning av inkomsterna till 900 daler smt per år. Detta skulle åstadkommas bl. a. genom att på alla stadens jordar lades en avgift till magistraten om 4 öre smt per tunn land. Den totala öppna arealen inom stadsgränserna beräknades till 320 tunn land. Vidare hoppades man få tillbaka tolagen och föreslog, att den stenkolsbryt ning som förekom inom stadens område, skulle drivas av magistraten, som skulle årligen kunna förtjäna 200 daler smt på den. I ett annat statförslag var man mera optimistisk och hoppades på 300 daler smt i förtjänst. En annan utväg som man ville anlita var att belägga alla bodar och stånd vid marknaderna med en särskild avgift, vilket beräknades ge 15 daler smt. Förslagen stannade på papperet. Hälsingborg fick aldrig någon av K. M:t fastställd stat. De bevarade utkasten vittnar endast om en sak: hur små magi stratens tillgångar var omkr. år 1700. 383

Försvenskningen 1. Rådst. prot. 1694 25.7. 2. Stiernman, Commerceförordn. III: 272 ff. 3. T. ex. rådst. prot. 1682 4.11 och flerstädes. 4. Renov. rådst. prot. 1672 9.5, 1674 14.5. Kopiebok 1674 14.5, 7.5, 1676 10.6. 5. Rådst. prot. 1682 16.3. 6. Stiernman, Commerceförordn. III: 242 ff., IV: 683 ff. 7. Rådst. prot. 1681 8.12. Wellingks resolu tion 1696 4.9, HSA: RM. 8. Rådst. prot. 1673 7.8, 11.8. 9. Kopiebok 1673 5.9. Kämnärsräkenskaper 1673, Räkenskaper, allm. -serie, HSA. 10. K. Enghoff, Ängelholm 1516-1916 (Lund 1929) s. 18 ff., 85 f., 91 ff., 104 f. 11. Magistraten till G. O. Stenbock 1663 3.7, GA: GGK. 12. Resolution 1689 18.3 p. 3, Kgl. resol. och förkl., RA. 13. Rådst. prot. 1694 7.10, 1691 5.1, 1708 29-2, i7°9 3-8. 14. Renov. rådst. prot. 1682 9.3. Kopiebok 1696 2.10. Rådst. prot. 1708 14.12, 1709 30.8, 1718 2.8. Magistraten till Ascheberg 1690 5.3, GA: GGK. 15. Kopiebok 1706 7.8, 10.3. Taxeringslängder för Ängelholm, daterade 1706 13.8, 1707 28.2 i Räkenskaper, allm. serie, HSA. Enghoff, anf. arb. s. 115 ff. 16. Rådst. prot. 1718 20.12. Kopiebok 1717 18.7. Enghoff, anf. arb. s. 137 f., 145. 17. Se band III: 2 s. 22 f. 18. Kopiebok 1685 7.7. Rådst. prot. 1687 24.9. Besvär 1686 10.11 p. 2, 1689 22.2 p. 2, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. 19. Rådst. prot. 1682 17.8, 1683 30.6. Kopie bok 1682 14.8. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, 2 (Kring Kärnan II. Hbg 1942) s. 59 ff. Utgiftsstater i Räkenskaper, allm. serie, HSA. I staten för år 1690 uppta ges en Michel Wessels fordran för hyra på 154 daler smt, vilket med en årshyra om 30 daler smt innebär, att hyra då skulle betalas för minst fem år. Inflyttningen hos Michel Wessel bör därför ha ägt rum senast år 1686. 20. Rådst. prot. 1694 25.7. 21. Rådst. prot. 1702 14.4, 17.11, tilläggs notis, 1704 16.11, 1706 24.2. Kopiebok 1705 13-3384

22. Se t. ex. rådst. prot. 1682 11.12, 1683 30.7, 1685 26.10, 1688 25.1. 23. Rådst. prot. 1684 28.4. 24. Renov. rådst. prot. 1669 22.7. Slutnotis i 1681 års renov. rådst.-prot. Rådst. prot. 1682 13.10, 16.10, 21.10. Kopiebok 1682 29.7. Magi straten till Ascheberg 1682 29.7, GA: GGK. 25. H. Fleetwood i Hälsingborgs historia II: 1 s. 449 f. 26. Rådst. prot. 1694 27.3, 6.11, 1704 24.2. Kopiebok 1696, juli. Wellingks resolution 1896 12.7, HSA. — Av stadens arkiv för tiden 16581718 har bevarats förutom rådstugu-, by tings- och kämnärsrättsprotokoll: kopieböcker fr. o. m. år 1666, dock med luckor, pan teböcker fr. o. m. 1683, auktionsprotokoll fr. o. m. 1703, notarii publici protokoll fr. o. m. 1703 samt spridda konceptprotokoll. Inga diarier eller liggare är i behåll men däremot en del an komna brev, privilegieavskrifter och andra spridda handlingar. Skiftesböcker föreligger fr. o. m. 1661 och bouppteckningar fr. o. m. 1664 men båda serierna uppvisar stora luckor. 27. Rådst. prot. 1682 25.8, 1683 17.10. 28. Se band III: 1 s. 222 f., III: 2 s. 25. 29. Kopiebok 1682 1.4, 1699 29.11. De i det följande åberopade räkenskaperna finns i Rä kenskaper, allm. serie, HSA, till vilka härmed generellt hänvisas. 30. Se band III: 1 s. 51. Resolutioner 1668 22.10 p. 4, 1697 1^-9 P- 15> Kgl- resol. och förkl., RA. Besvär 1664 28.5 p. 14, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Gustaf Banérs generalguvernörsberättelse 1664-1668, utg. av I. Andersson (Skr. utg. av K. Hum. Vet.-samf. i Lund XXX, Lund 1940) s. 95. 31. Rådst. prot. 1685 2.12. Kopiebok 1685 18.7, Magistraten till Ascheberg 1685 18.7, GA: GGK. RR 1685 3.8. 32. Kopiebok 17.5, u.d. 33. Rådst. prot. 1707 6.4. Kopiebok 1694 25.6. 34. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 49 v. — 50 r., RA. 35. Resolution 1660 17.12 p. 3, Kgl. resol. och förkl., RA. Jmf. Renov. rådst. prot. 1671 12.1. 36. Rådst. prot. 1684 20.3. Kopiebok 1685 9.12, 12.12, 1699 29.11, 1715 u.d. Göta hovrätt till magistraten 1684 23.4, HSA.

Styrelse och förvaltning 37. HSH 6 s. 110. Resolution 1660 17.12 p. 3, Kgl. resol. och förkl., RA. 38. F. Lindberg, Västerviks historia 12751718 (Västerviks historia I. Västervik 1933) s. 313 f. O. Bjurling, Skånes utrikessjöfart 16601720 (Lund 1945) s. 14 f. Stiernman, Commer ceförordn. IV: 229 f., 470 h, VI: 343 f. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C, fol. 49 v. — 50 r., RA. Kopiebok 1696 4.9. Wellingks resolu tion 1696 2.11 p. 1, HSA. 39. Lindberg, anf. arb. s. 313. Stiernman, Commerceförordn. IV: 240 f. Kopiebok 1687 10.10, 1699 29-xl> 1715 u.d. Magistraten till Ascheberg 1685 7-7> GA: GGK. 40. Kopiebok 1699 29.11. Sk. komm. 16691670, acta vol. C. fol. 49 v. — 50 r., RA. 41. Lindberg, anf. arb. s. 315. Renov. rådst. prot. 1672 4.7, 1673 10.4, Rådst. prot. 1710 28.9. Kopiebok 1672 4.7. 42. Se del III: 1 s. 64 ff. Besvär 1658 8.4, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. HSH 6 s. 110. SSLHAF 1:33. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 779 ff. 43. Besvär 1664 28.4 p. 8, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1664 16.9, Kgl. resol. och förkl., RA. 44. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 55 v- “ 56 r-> RA45. Besvär 1672 16.11 p. 6, 1675 p. 6, 1686 p. 1, 1689 22.2 p. 1, 1693 16.11 p. 22, 1697 p. 2, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Resolutioner 1672 13.2 p. 6, 1675 27.9 p. 6, 1686 10.11 p. 1, 1693 5.12 p. 22 jämte reso lution av Ascheberg 1690 20.2 p. 2, vilken bi lagts, 1694 16.2, 1697 23-12 P- 2> Kgl- resol. och förkl., RA. Rådst. prot. 1687 28.2. Kopiebok 1685 7.7, 1687 28.2, 1694 27.3, 1695 1.7, 1698 10.8, 1699 16.2, 17.3. W. Muschamps till G. O. Stenbock 1661 6.1, 7.2. Magistraten till Ascheberg 1687 29.3, GA: GGK. Ascheberg till K. M:t 1683 6.2 p. 12, 1686 10.12 p. 13, 1692 31.3, 21.12, Wellingk till K. M:t 1695 9.5, 26.7, RA. RR 1685 2.8, 1686 13.12, 1687 10.4, 1692 23.3, 19.4, 29.12, 1694 22.12, 1695 19.5, 3.8. 46. Kopiebok 1699 21.1, 29.11, 1715 u.d. 47. Renov. rådst. prot. 1668 7.5. Rådst. prot. 1683 7.2. Kopiebok 1669 5.4, 1681 23.4. 48. Rådst. prot. 1684 12.4, 1699 20.3. Wel lingks resolution 1696 31.10, HSA. 49. Kopiebok 1669 11.2, 5.4. Henrik Mår 26

- 689883

Hälsingborg IV: 1

tensson till G. O. Stenbock, 1661, maj, GA: GGK. 50. Magistraten till G. O. Stenbock 1662 10.3, GA: GGK. Kommerskoll. reg., huvudse rien 1675 17.5, RA. Renov. rådst. prot. 1671 27.4, 24.5. Kopiebok 1684 28.5, 1689 21.1. 51. Rådst. prot. 1694 25.7, 1695 25-7> l697 14.6. Kopiebok 1718 29.5. 52. Notis i ett räkenskapsextrakt för år 1706. Rådst. prot. 1707 6.4, 1708 22.1. 53. HSH 31 s. 332. Resolution 1658 22.7, original i Privilegiehandl. 1647-1697, HSA: RM. 54. Besvär 1664 28.6 p. 9, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1668 22.10 p. 3, Kgl. resol. och förkl., RA. 55. Utförligare i band IV: 2 s. 95. Rådst. prot. 1704 9.9. Kopiebok 1682 u.d. Ascheberg till K. M:t 1682 12.10, RA. Sk. komm. 16691670, acta C fol. 49 v-50 r., RA. 56. Besvär 1658 8.4 p. 7, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Kopia av privilegiet i Tull och accis 500, KA. Se i övrigt band III: 1 s. 222 f. III: 2 bil. A. 57. Kommerskoll. reg., huvudserien 1661 18.3, RA. Resolution 1668 19.10 p. 10, Kgl. resol. och förkl., RA. 58. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 49 v-50 r., RA. Intyg 1674 7.3, bilaga LL till Kommissarialrätt i Hälsingborg ang. borgm. B. Pihls accisförsnillningar 1674, RA. Kopie bok 1675 7.1. 59. Stiernman, Commerceförordn. IV: 306 f., 465. Rådst. prot. 1682 21.3, 31.12. Kopiebok 1682 u. d. 60. Påteckning, daterad 1665 25.2 på en av skrift av 1658 års privilegiebrev, bilagd 1661 års stora sjötullsräkenskaper, Tull och accis 500, KA. Extrakt i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. E s. 274, RA. 61. Kopiebok 1671 14.12, 1672 31.12, 1684 31.12, 1685 19.12. 62. Kopiebok 1685 7.2. Ascheberg till K. M:t 1685 17.2 p. 10, RA. RR 1685 18.2. 63. Kopiebok 1687 15.1, 17.12, 1689 12.10. Statskontorets skrivelse 1689 23.11, i kopia bi lagd 1705 års stora sjötullsräkenskaper, Tull och accis 227. KA. Besvär 1689 22.2 p. 4, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. En sammanställning rörande avkortningar, bl. a.

385

Försvenskningen på grund av källarfriheten, under perioden 1691-1710 finns i Tull och accis 226, KA. 64. Magistraten till G. O. Stenbock 1662 13.3, GA: GGK. Gustaf Banérs generalguvernörsberättelse etc. s. 95. 65. Inlaga 1669 16.8, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. S fol. 917, RA. RR 1667 14.11, 1669 7.10. 66. Rådst. prot. 1689 16.1. 67. Rådst. prot. 1701 3.4, 29.4, 6.5, 8.7. 68. Se band III: 2 s. 26. 69. Ekebohm till Gustaf Banér 1667 14.9, GA: GGK. Inlaga 1670 5.5, Sk. komm. 16691670, acta vol. CC s. 758 ff., RA. 70. Ekebohm till Banér 1667 8.3, GA: GGK. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. A fol. 29 r. -

386

30 r., RA. 71. K. Enghoff, Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid år 1707-1711 (Lund 1889) s. 26. RR 1685 21.11. 72. Rådst. prot. 1718 29.12. Utdrag ur sek reta utskottets protokoll 1726 28.11 jämte oda terad inlaga från Sylvius, Städers akter 24: Hälsingborg, RA. 73. Rådst. prot. 1696 8.2, 15.2, 1698 28.3, 16.4. Kopiebok 1696 8.2. 74. Ascheberg till K. M:t 1685 3.8, RA. Be svär 1689 22.2 p. 4, St. skr. och besv., RA. 75. Kopiebok 1682 u.d. N. Herlitz, Utred ning av vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen (Stat. off. utredn. 1923: 6) s. 15 f. Rådst. prot. 1697 9-10-

BORGERSKAPETS MEDVERKAN

NDER DANSK TID hade Hälsingborgs borgare blivit vana vid att på

olika sätt medverka vid stadens förvaltning. Borgarutskott på fyra eller åtta le damöter gjorde syner och besiktningar, värderade fastigheter och lösöre. Den kommunala byskatten uttaxerades vid 1600-talets mitt vanligen av ett åttamannautskott. Under borgmästares och råds överinseende förvaltade enskilda bor

gare som kyrkvärjar, skolföreståndare och hospitalsföreståndare kyrkans, latin skolans och hospitalets egendom. Källmaterialet för tiden efter 1658 flyter rikligare än tidigare och därför kan man för denna period utförligare exemplifiera de olika uppdrag som borgarna också i fortsättningen fick sköta åt staden. Den gamla metoden att utan eko nomisk ersättning anlita enskilda borgare i olika förvaltningsuppdrag levde nämligen kvar. Fyra- och åttamannautskott anlitades gärna. Rådstuguprotokollen erbjuder en rik provkarta på detta. Åttamannautskott nyttjades i frågor rörande jordar och hus inom staden. De fick i uppdrag att t. ex. rätt »avpåla» tomter eller göra syn på de »publika» husen. Men också andra uppgifter tilldelades sådana utskott, t. ex. år 1685 att utreda omständigheterna kring ett parti salt som man miss tänkte hade importerats på olagligt sätt.1 Fyramannautskott kunde få i upp drag att t. ex. utreda omständigheterna kring olagligen uppsatta bodar. Årligen fastställdes priser på spannmål och livsmedel av fyra särskilt utsedda borgare. Inkvartering och fördelning av soldater på de olika hushållen sköttes ibland av fyramannautskott. Listor över de personer som skulle beskattas för kapital de hade utlånat mot ränta eller för lägenheter som de hyrde ut, upprättades van ligen av ett fyramannautskott. Likaså uppdrogs det åt fyra personer att jämte stadsvaktmästaren övervaka ordningen under de allmänna böndagarna.2 Det förekom också ofta att två borgare utsågs att fullgöra vissa uppdrag. Två man, de s. k. köttmännen, skulle sålunda jämte byfogden eller stadsvakt mästaren övervaka att endast prima kött försåldes i staden. Indrivningar av 387

Försvenskningen resterande skatter och andra fordringar gjordes i närvaro av två av magistraten särskilt utsedda borgare. Två borgare var också värderingsmän vid utmätningar. Ibland fick två borgare i uppdrag att tillse att ingen hos sig hyste »löst folk». Vid mantalsskrivningen biträdde vanligen två särskilt förordnade borgare, stun dom två för hela staden, stundom två för varje rote. En eller två borgare för ordnades av magistraten att uppbära de uttaxerade skatterna och inleverera pengarna till stadskämnären eller stadskassören. Detta gällde ej blott kommu nala pålagor utan också riksdagspengar, allmänna kontributioner och båtsmanspengar. Hälsingborg var av gammalt indelat i två rotar, den norra och den södra. För renhållningen av gator och andra platser kunde magistraten tillfälligt vid behov utse rotemästare. År 1681, då man måste grundligt röja upp efter kriget, utsågs sålunda två rotemästare i varje rote som tillsammans med dagsverkare skulle sörja för att gatorna rensades upp och att borgarna hjälpte till med detta. Rotemästarna förde rullor över borgerskapet och antecknade där att var och en fullgjort sin plikt. År 1695 uppdrogs åt en rotemästare i norra roten att svara för att en stor lerhög vid Kullaporten kördes bort och att fastighets ägarna utmed Strömmen hjälpte till med att reparera gatan i dess nedre lopp och lät köra grus till broläggaren, som stensatte körbanan.3 Brandskyddet var ständigt aktuellt i en stad där trähus och halmtak ut gjorde stora brandrisker. Ansvaret för att det fanns tillfredsställande brand redskap vilade på magistraten, men denna var nödsakad att på olika sätt lita till borgarnas medverkan. Spridda notiser från 1660- och 1670-talen ger vid handen att man då haft en brandordning och en särskild längd över de red skap som skulle finnas. År 1669 utsågs på bytinget fyra borgare, vilka var i sin »rote och kvartal» som brandmästare skulle tillse att borgarna hade föreskrivna brandredskap. Denna notis torde få tolkas så, att staden var indelad i fyra brandrotar, var och en under sin brandmästare. Kompletteringsval av brandmästäre vid vakanser förekom. Dessutom utsågs på bytinget in på 1680-talet årligen åtta borgare, som skulle förrätta brandsyn.4 Efter 1675-1679 års krig reorganiserades brandförsvaret. På allmän rådstuga i januari 1682 meddelade magistraten att en ny »taxt», dvs. lista, över de brandredskap som varje borgare skulle vara skyldig att hålla, var upprättad. Dessutom omnämndes vid detta tillfälle en »stadsspröjte», som under den andra danska ockupationen förvarats hos dåvarande borgmästaren Anders Jörgensen i hans bostad men sedan 388

kommit bort.5 Viktigare än detta blev emellertid

Styrelse och förvaltning det tryckta plakat rörande brandskyddet inom generalguvernementet som Rut ger von Ascheberg lät publicera i augusti 1682. Detta fick till följd att i var dera av norra och södra roten utsågs två brandmästare som tillsammans med fyra eller åtta borgare årligen förrättade brandsyn och lät nedriva brandfarliga eldstäder. Magistraten fick nu det direkta ansvaret för tillsättning av både brandmästare och de syneförrättande borgarna. Under 1680-talet tillämpades denna organisation.6 På 1690-talet försökte man till en början effektivisera det brandförsvar man sålunda fått. År 1690 ålades borgerskapet att anskaffa en läderspann för varje »håll», dvs. för varje vid taxering till skatt åsatt »skattehåll», och staden skulle därutöver bekosta tillverkning av brandstegar och brandhakar. Dessutom skulle

Indelningen av Hälsingborg i brandkvarter år 1695. Man utgick från den gamla rot ein delningen och delade de båda rotarna itu på mitten. Huvud axlar i kvarteren blev gatusträckningarna Storgatan-Fågelsån gsgatan samt norra Lilla gatan — södra Lilla gatan. Kartan, som upprättats av fil. dr Torsten Mårtensson, bygger på en stadskarta från ij8j. Vid 1600-talets slut hade både strandlinjen och skeppsbron ett annat utseende än vad kartan ut visar, och dessutom var tomtindelningen vid västra änden av Stortorget annorlunda.

Försvenskningen till varje brandmästares förfogande kunna ställas ett antal »pliktkarlar.» År 1695 förfogade man på detta sätt över omkr. 60 läderspannar samt »ett parti» brandhakar och brandstegar.7 I maj 1695 omorganiserades åter stadens brand försvar och då försökte man mera konsekvent ansluta sig till gängse svensk praxis. De svenska städernas brandorganisation skilde sig ej på några avgörande punkter från vad som tidigare gällt för Hälsingborgs brandförsvar. Alltsedan medeltiden hade i den svenska stadslagen föreskrivits att städerna skulle vara indelade i fjärdingar. Inom varje fj är ding skulle två borgare ha ansvaret för brandskyddet.8 I Hälsingborg hade, som vi sett, redan på 1660-talet funnits fyra »kvartal» eller brandrotar, vilka uppstått genom delning av stadens båda ro tar. Förändringarna 1695 gjordes mest i fråga om personalen. Brandrotarna kallades nu kvarter och benämndes efter väderstrecken: västra, norr, östra och södra kvarteret. I varje kvarter skulle finnas en brandmästare, som till sin hjälp hade underbrandmästare. Dessa blev fyra till antalet, vilket måhända bestämdes i anslutning till äldre praxis vid brandsynerna, då ju ofta fyra bor gare fungerade. Slutligen tilldelades varje kvarter fyra »pliktkarlar». I den in struktion för brandmästarna, som magistraten utfärdade den 27 maj 1695, åla des dessa ej blott att förrätta brandsyn och tillse att påpekade felaktigheter avhjälptes, utan också att ha uppsikt över lagringen av hö, halm, hampa, krut och andra eldfarliga varor samt att ansvara för att föreskrivet antal hinkar, stegar, brandhakar och brandyxor fanns och hölls vid makt.9 Denna brandförsvarsorganisation, som helt byggde på oavlönade insatser från borgerskapets sida, förefaller att efter 1710 ha blivit något för vidlyftig för staden. År 1718 omtalas sålunda ej några pliktkarlar. Kvarteren fanns de facto kvar, men vanligen talade man om norra och södra roten, vilka var för sig var uppdelade i två hälfter. Två brandmästare fanns i varje kvarter, och de mot svarade tydligen brandmästare jämte underbrandmästare i 1695 års organisa tion. Annan personal omnämnes inte. Också i fråga om materielen har man ej nått upp till den nivå som 1695 års ordning förutsatte. En längd från år 1719 visar, att endast 36 av stadens »håll» hade föreskriven utrustning med brand redskap — antalet »håll» var vid denna tid över femtio — och att man för fogade över endast 42 läderspannar, 7 brandstegar och 2 brandhakar.10 Den viktigaste förändringen i samband med stadsförvaltningens försvenskning var tillkomsten av »borgerskapets äldste» eller »stadens äldste». Liksom i Dan39°

Styrelse och förvaltning mark hade också i Sverige ofta tillfälliga borgarutskott beklätts med admini strativa uppgifter. I Stockholm fanns sedan början av 1500-talet ett »de äldstes råd» med 48 ledamöter. Denna praxis kodifierades i 161g års stadga angående »städernas administration och uppkomst». Stadgan blev aldrig formellt utfärdad med dess grundsatser tillämpades i en rad svenska stadsprivilegier i början av 1620-talet, och sedan kanslirådet Anders Anton von Stiernman år 1747 ut givit stadgan i tryck, ifrågasattes endast sällan dess giltighet. Enligt 1619 års stadga skulle det i städerna finnas ett 24-mannaråd eller de äldstes råd. Dess ledamöter skulle utväljas av fogden och rådet bland 48 av meniga borgerskapet utvalda män, av vilka hälften representerade köpmännen och hälften det övriga borgerskapet. I de svenska städerna uppstod under 1600talet korporationer av olika slag, ofta kallade de äldste och många gånger be stående av 24, 12 eller 6 ledamöter. Jämsides med denna utveckling förändrades grundsynen på staden såsom ett juridiskt begrepp. Ännu under 1500-talet hade borgmästare och råd haft en så stark ställning i städerna, att stadens och rå dets rättigheter kunde anses sammanfalla. Under 1600-talet började man be trakta staden som ett självständigt rättssubjekt vid sidan av magistraten. Magi straten kunde i rättsligt avseende ej längre identifieras med staden. Gentemot magistraten hävdade sig borgerskapet exempelvis vid rådmansvalen, där efter hand magistraten förlorade sin rätt att komplettera sig själv. På den ekonomiska förvaltningen begärde borgarna medinflytande och detta sistnämnda möjlig gjordes främst genom att borgerskapets talan kunde föras av »de äldste».11 I Hälsingborg hade man år 1658 en fast grundad praxis att för den årliga taxeringen till kommunal byskatt utse åtta borgare. På bytinget var »tingmän nen» åtta till antalet så länge bytinget ägde bestånd, dvs. fram till år 1682. Åtta män utsågs, som tidigare nämnts, ibland att förrätta brandsyn och åttamanna utskott gjorde också besiktningar i andra sammanhang. Seden att anlita åtta mannautskott, framför allt de årligen utsedda åtta »taxeringsborgarna», blev den grund på vilken Hälsingborgs äldste byggde sina befogenheter och sin verk samhet. Benämningen »stadens äldste» är känd tidigast år 1688. Tidigare be nämnes de »stadens åtta män», »stadens deputerade borgare» m. m. Redan under 1660-talet kan man i de sporadiskt bevarade akterna och i rådstuguprotokollen skönja, hur de av borgerskapet utsedda »kontinuerliga och visse taxereborgare» också kunde få andra uppdrag i fråga om stadens ekonomi än rena taxeringsfrågor. Sålunda uppkallades de vid ett par tillfällen åren 1668 och 1669 på rådstugan för att åhöra uppläsandet av ankomna kungliga förord391

Försvenskningen ningar och med magistraten överlägga rörande försträckningar till kronans arbetsfolk i staden. Protokollen benämner dem i detta sammanhang »de för nämste av borgerskapet» och därmed är utsagt, att de ansågs representera bor gerskapet i gemen.12 Under de många kommunala fejder i vilka Bendt Pihl var engagerad, kom det till synes vilken inställning man på olika håll i staden hade till »stadens åtta män». Händelserna utvisar klart, att en äldsteinstitution med bestämda arbets uppgifter var under utveckling men att den ännu ej blivit erkänd. I november 1669 hade borgerskapet på allmän rådstuga utsett åtta män, som dels skulle upprätta förslag till borgerskapets besvär inför 1669-1670 års skånska kommis sion, vilken då vistades i Malmö, dels utse ett par borgare att till kommissionen framföra besvären. I förslaget till besvär begärde de åtta ökat inflytande för borgerskapet på förvaltningen. Bl. a. borde ett borgarutskott, ej som dittills magistraten, fördela inkvarteringsbördorna och likaledes borde fyra borgare år ligen revidera kämnärsräkenskaperna. Magistraten gav efter och lovade ta upp dessa frågor inför kommissionen. Redan i januari 1670 lät man dessutom borger skapets »udkejsede otte maend» utse tre borgare som tillsammans med en råd man skulle förrätta inkvarteringen. Att magistraten var väl medveten om inne börden av denna åtgärd, framgår av att man ej mindre än tre gånger efter varandra tillfrågade borgerskapet, om de var tillfreds med de tre valda bor garna.13 Nu gick Bendt Pihl till angrepp mot de åtta. Med hjälp av sina bröder fick han 72 borgares underskrifter under en inlaga som i januari 1670 inlämnades till magistraten. Själv förde Pihl saken vidare till den skånska kommissionen. Taktiken gick ut på att spela ut meniga borgerskapet mot magistraten och de åtta. Den nya inkvarteringsordningen, hävdade man, tryckte de fattigare invå narna mera än förut. De åtta var illa kvalificerade för de uppgifter de fått. De kände ofta ingenting till om stadens affärer och många av dem hade ej haft några kommunala uppdrag, ej heller varit »köttman», krävt skatt eller varit »tingman» på bytinget. Bättre hade varit, om inkvartering och annat fått skötas »efter gammalt skick och sedvänja, så att varje borgare må njuta friheten att svara för sig själv».14 Det representativa system som äldsteinstitutionen innebar, förkastades sålunda helt. Två av Bendt Pihls anhängar gick till angrepp på en annan linje. I mars 1670 hade nämligen nya »åtta män» utsetts för att göra taxeringen för år 1670. Inte desto mindre menade magistraten att föregående års äldste fortfarande

Styrelse och förvaltning borde få ha hand om frågor i samband med den inkvartering som redan var gjord, ett ställningstagande som onekligen vittnar om att man ännu ej med säkert handlag kunde sköta äldsteinstitutionen. Svend Pihl och Johan Ennes d. y. klagade nu inför kommissionen över att magistraten bar »mera affektion till de åtta männen än till det andra borgerskapet» och med allehanda straff ho tade dem som begärde att föregående års åtta män ej skulle ha något att beställa med inkvarteringen i fortsättningen. Bendt Pihl underkände i februari de åttas kompetens, när det gällde att utse två representanter för staden som i Malmö skulle förhandla med kommissarierna i den vidlyftiga Billesholmsaffären, som han vid denna tid var invecklad i. Han ville ej acceptera att de åtta i detta ärende, som angick hela borgerskapet, skulle kunna vara »fullmäktige på hela stadens vägnar».15 Kommissionen tog emellertid parti mot Pihl och hans anhängare och konsta terade, att de åtta männen skulle finnas kvar med magistratens samtycke. Resolutionen innebar en auktorisation av äldsteinstitutionen, och i juni 1670 kunde man spåra följderna därav. Staden hade vissa fordringar på kronan och då lät magistraten de åtta männen utse den person som skulle resa till Stock holm för att uppvakta K. M:t. När sedan landshövding Leijonskiöld månaden efter på rådstugan sökte förmå borgerskapet att sänka sina »pretentioner» på staten, kom motståndet framför allt från de åtta. Magistraten hade nämligen för sökt vinna en del borgare för tanken att avskriva någon del av fordringarna. De åtta konstaterade, att dessa försök gjorts, när »vi och det bästa borgerskapet icke alla tillstädes voro». Leijonskiöld påpekade, att de åtta »icke allenast under stå sig till att skriva deras magistrat före vad han göra skulle, men nu också mig». De åtta har här otvivelaktigt ansett sig tala å stadens vägnar. Leijon skiöld befarade att de också framdeles skulle komma att befinnas »uppstud siga» och »obstinata».16 Vid riksdagsmannavalet 1672 blev det, som vi sett, strid mellan Bendt Pihl och Anders Ekebohm. De åtta männen tog parti för Ekebohm och fick också i uppdrag att uppsätta förslag till stadens riksdagsbesvär. Det var ingen till fällighet att en av besvärspunkterna gick ut på att K. M:ts ratifikation skulle begäras på vad skånska kommissionen tidigare resolverat, nämligen att man i Hälsingborg skulle ha samma ordning som i andra städer, så att »de åtta män som borgerskapet med magistratens consens och gottfinnande har utsett att föra ordet uti ärenden som stadens gagn och bästa i gemen concernerar och angår, må bliva konserverade för god ordnings skull». I december 1672 förelåg K. M:ts 393

Försvenskningen resolution. I denna bifölls framställningen om äldste, »allenast att talet och numret bliver satt på sexton personer».17 1672 års kungliga resolution innebar att Hälsingborg i fortsättningen skulle ha en äldsteförsamling efter svenskt mönster. Första gången äldste utsågs enligt de nya reglerna, var den 19 maj 1674. Valet ägde rum i landshövding Leijonskiölds närvaro på rådstugan. Borgerskapet hade uppsatt 32 personer på förslag och av dessa utsåg magistraten 16 att vara stadens äldste.18 I fortsättningen ytt rade sig dessa i skilda ärenden. Det kunde gälla pålagor av olika slag på staden, frågor om olaga köpenskap, besvär från borgerskapet osv. De kunde också av borgerskapet befullmäktigas att besluta t. ex. rörande inkvartering, och de kunde själva i sin tur uppdraga åt särskilt utsedda borgare att å deras vägnar fullgöra vissa uppgifter. De sexton männen var i funktion också under kriget 1675-1679. En liten räkenskapsnotis från år 1678 omtalar att de då beviljat byfogden ersättning för att han haft besvär med inkvarteringen.19 När efter krigsslutet stadsstyrelsen skulle reorganiseras, aktualiserades också frågan om val av äldste. På rådstugan föreslog då magistraten den 15 jan. 1681, att eftersom staden »efter tidens förändring» blivit så »ringa», skulle man utse ej sexton män utan blott åtta. Denna mening delades av de närvarande. Av de åtta utsåg sedan magistraten fyra och borgerskapet fyra.20 Denna äldsteförsamling på åtta medlemmar visade sig emellertid för liten och vid flera tillfällen, bl. a. vid taxeringen, utsågs ytterligare fyra borgare att »styrka» den.21 I februari 1685 inkom en rad klagomål över den skattsättning som de äldste gjort. Då enades man på allmän rådstuga den 3 febr. 1685 om att borgerskapet skulle utse åtta män, som tillsammans med »stadens åtta depu terade» skulle göra taxeringen i magistratens närvaro.22 I fortsättningen hade man alltså en äldsteförsamling på åtta ordinarie ledamöter, men denna för stärktes med ytterligare åtta vid taxeringen. Den 9 september 1695 gjordes en viktig förändring i samband med kompletteringsval av äldste. Borgerskapet ut såg nämligen då också — utan att någon taxering var aktuell — ytterligare åtta borgare »som tillika med stadens ordinarie borgare sig alltid haver att adjungera, enär något på stadens vägnar förefaller och däröver sammankomst hållas skall». Det förklarades också att vad de sexton männen »här efter med magistratens consens gör, är samtliga borgerskapet därmed väl nöjt.»23 I fortsättningen talas i protokollen om »stadens ordinarie män» och »stadens extra ordinarie män. Det var nu fastslaget att de åtta extra ordinarie männen 394

Styrelse och förvaltning hade rätt att delta i de äldstes beslut ej blott när man gjorde skattetaxeringen utan även i andra viktiga frågor. De åtta ordinarie synes också ofta ha satt värde på att med sig få adjungera de extra ordinarie. År 1702 formulerade de detta på följande sätt: »Alldenstund i dessa tider rätt och samt förlöper så till K. M:ts bristers befordran som till stadens nytta som avgöras och företagas bör, det dem som assistens likmätigt K. M:ts utgångne allernådigste skrevne förordning åtta extra ordinarie män måtte förunnas, på det så mycket bättre en och annan syssla som tid efter annan kan förefalla, måtte kunna förrättad bliva.»24 Några fasta former och regler för valen av de äldste, synes ej ha existerat. Omval kunde förekomma, särskilt av den som fungerade som de äldstes »för man», men omsättningen i församlingen har varit stor. År 1696 påbjöd guver nören att de åtta ordinarie männen årligen skulle ombytas, »för desto bättre riktighets skull borgerskapet emellan». Det kunde förekomma att en extra ordi narie valdes till ordinarie, men lika ofta var förloppet det motsatta. Däremot förekom det ofta att de personer som skulle styrka rådstugurätten eller utses till vice rådmän, togs ur de äldstes krets. Själva valproceduren har varierat. Ibland framgår det av protokollen att magistraten utsett fyra av de ordinarie åtta männen och borgerskapet fyra, ibland synes borgerskapet ha valt alla åtta. I anslutning till svensk praxis uppsatte år 1704 och 1706 borgerskapet 24 per soner på förslag, varav magistraten ensam utsåg åtta till ordinarie och åtta till extra ordinarie män.25 Bruket hade ej stadgat sig och man får intrycket att de olika borgmästarnas synpunkter spelat en stor roll vid valprocedurens utform ning. Några protokoll från de äldstes sammanträden är ej bevarade för tiden fram till 1718. En skildring av församlingens arbetsformer måste därför bli haltande, eftersom den i allt väsentligt måste byggas på rådstuguprotokollen. Vi är alltså underrättade om vad magistraten å sin sida gjort för att samarbeta med de äldste och vilka framställningar dessa gjort till magistraten. Men vi vet ingen ting om vad som förevarit vid de äldstes sammankomster utanför rådstugan. Magistraten lät nämligen ofta kalla de äldste upp på rådstugan för överlägg ningar. Men ibland nöjde man sig med att kalla deras »förman», som sedan på lämpligt sätt skulle delge de äldste magistratens synpunkter och önskemål. De äldste å sin sida samlades ibland på annan plats och de kunde sända sin för man i olika ärenden upp på rådstugan. Man kunde då både göra påminnelser, framlämna suppliker eller lämna meddelanden om vad de äldste beslutat. Ge nom detta förfarande framstår de äldste efter hand ganska tydligt som en egen 395

Försvenskningen korporation, handlande å meniga borgerskapets vägnar och skild från magi straten. Vid allmän rådstuga innehade de äldste vanligen de främsta platserna bland borgarna och yttrade sig ofta först. Företrädesvis behandlade de äldste frågor som på något sätt rörde stadens ekonomi. Först och främst gällde detta uttaxering av kommunala pålagor och utskylder till kronan, men man deltog också jämte magistraten i handlägg ningen av besvär över taxeringen. Militära pålagor, t. ex. inkvartering av sol dater och utrustning av båtsmän, fördelades under samråd med de äldste, eller med hjälp av borgare som utsetts av dem. När man 1714 slöt ett avtal rörande båtsmännens utrustning med chefen för det båtsmanskompani, som Hälsing borgs båtsmän tillhörde, uppgjordes och undertecknades detta kontrakt av de äldste.26 De yttrade sig också om leveranser till kronan, och alla frågor om borgarnas fordringar på svenska kronan — de blev med tiden ganska stora — hänsköts till de äldste. De sörjde också för den lokala revisionen av stadens räkenskaper, både stadskämnärens räkenskaper och specialräkenskaper för t. ex. båtsmännen. Vid sidan av denna revision gjordes emellertid också en räkenskapsgranskning rörande kronoutskylderna i guvernementskontoret. Uppgifterna inom finansförvaltningen ledde till att de äldstes verksamhet kom att sträcka sig till många andra områden. När Mariakyrkan år 1682 re parerades på grund av de skador den fått under kriget, övervakade de äldste timmermännens och blytäckarnas arbete. På samma sätt hade de uppsikt över reparationer i stadens hospital tre år senare och år 1690 över arbeten på natt mannens hus. De äldste fick ibland orsak att yttra sig om de av staden avlönade tjänstemännens villkor. År 1699 hänsköts en framställning från skolmästaren om hyresbidrag till de äldste för avgörande. Tio år senare diskuterade de äldste frågan om skattelindring som ersättning åt de borgare som om söndagarna svarade för ringningen med Mariakyrkans klockor, och de motiverade också ett avslag på borgarnas begäran.27 Omsorg om stadens skatteintäkter har också för anlett de äldste att ofta påminna hos magistraten om att alla som drev borgerlig näring i staden, borde söka burskap. De äldste titulerades år 1681 av borgerskapet: »I gode män som står mellan oss och magistraten.» Samma mellanställning mellan det meniga borgerskapet och magistraten intog de äldste, när de på magistratens uppdrag utarbetade förslag till riksdagsbesvär eller suppliker till generalguvernören. Förslagen upp lästes för och godkändes av borgerskapet på allmän rådstuga. Bengt Langhs riksdagsmannafullmakt år 1686 undertecknades ej blott av magistraten utan 396

Styrelse och förvaltning också av »denna stads deputerade åtta män på samtliga borgerskapets vägnar».28 Borgerskapet har sålunda i de äldste sett sina egna ombud och representanter. Detta har emellertid ej hindrat borgarna från att ibland kritisera de äldste. År 1683 och 1686 var kritiken så häftig att de äldstes förman hotade med att de samtliga kunde avgå från sitt uppdrag.29 Ett intermezzo i samband med stridigheterna mellan Bengt Pihlcrona, Magnus Paulin, Herman Schlyter och Johan Andersson Brunnberg i början av 1680talet visar tydligt, att man nu börjat uppfatta staden som ett eget rättssubjekt, skilt från magistraten, och också i de äldste såg representanter för detta rätts subjekt. Å borgerskapets vägnar riktade nämligen de äldste en supplik direkt till generalguvernören och gick därmed medvetet förbi magistraten. De anhöll om att generalguvernören måtte ingripa och stävja de »tvister, trätor och oenig heter som i denna staden uppkomne äro mellan tre eller fyra oeniga huvuden». Mot samma rättsliga bakgrund bör ses stadens åtta deputerades åtgärd år 1687, då de gav fullmakt åt borgmästare Bengt Langh och en rådman att föra stadens talan inför generalguvernören.30 Äldsteinstitutionen hade omkr. 1720 vunnit stadga och fasthet i Hälsing borg. De äldste hade beslutanderätt i de ärenden som magistraten föreläde dem, främst i alla frågor rörande stadens ekonomi och finanser. De lättade magi stratens arbetsbörda genom att räkenskapsrevisionen sköttes av dem och genom att de tog upp frågor rörande allmän politi och gav föreskrifter framför allt i fråga om stadens näringsliv. Men vid sidan av de äldste fanns den allmänna rådstugan kvar. Stadens borgerskap hade ej släppt kontakten med förvaltningen utan kallades fortfarande upp på rådstugan när stora och för staden viktiga frågor behandlades. Försvenskningen av Hälsingborgs förvaltning fick till följd att borgarnas per sonliga insatser i fråga om skötseln av stadens finanser så småningom minskades. I dansk tid hade man haft en stadskämnär, som hade hand om uppbörden av den kommunala byskatten, och en rådskämnär som skötte borgmästares och råds finanser. Efter 1658 omtalas ej någon rådskämnär och hans syssla blev tid vis onödig genom att, som vi sett, uppbörden av magistratens intäkter var ut arrenderad. Fr. o. m. år 1682 hade staden däremot en justitiekämnär, men detta var ett svenskt ämbete som då introducerades i staden och var knutet till rätt skipningen, ej till finansförvaltningen. Stadskämnärssysslan fanns kvar i Hälsingborg också efter 1658. Liksom tidi397

Försvenskningen gare var den oavlönad och gavs åt enskilda borgare i regel för ett år i sänder. Uppgifter om stadskämnärerna under 1660-talet är bevarade i 1669-1670 års skånska kommissions akter, därför att borgerskapet i sina besvär till kommis sionen uttalat misstankar om att en del pengar ej använts till stadens nytta. Som en följd härav innehåller kommissionens handlingar bl. a. extrakt ur kämnärsräkenskaperna, vilka ger oss inblickar i stadskämnärernas arbete. I rådstuguprotokollen och kopieböckerna finns också en del uppgifter om stadskäm närerna.31 Med ledning av det här nämnda materialet kan vi upprätta föl jande längd över stadskämnärerna under tiden fram till skånska kriget: 1658 1.1-1659 10.9

Bendt Pihl

1659 10.9-1660

1.10 Hendrik Ratke

1660 27.9-1661

2.11 Isac Jespersen

1961 21.9-1662 31.12 Fredrik Povelsen 1663 Niels Jensen Morsing 1664 Laurids Pedersen Drager 1665 Abraham Jensen 1666 Albret Tomsen 1667 Peter Kniphof 1668 Svend Pihl 1669 Hendrik Reij er 1670 Peder Hansen 1671 Brodde Povelsen 1672 Bo Nielsen Smed 1673 Niels Madsen Brögger Stadskämnärerna har som synes tillsatts för en tid av ett år i sänder men först fr. o. m. år 1663 skedde ombytena på posten vid nyår. Deras uppbörd om fattade väsentligen den kommunala byskatten, stadens jordskyld m. nr. Ur dessa medel betalade man avlöningar till stadens, kyrkans och skolans betjänter och bestred en rad utgifter för skjutsningar, tjänsteresor, reparationer på stadens färjor och hus, inkvarteringsavgifter för officerare osv. Kämnärerna uppbar också de kontributionsmedel som årligen skulle inlevereras till kronan. Vid si dan av stadskämnären omhänderhade byfogden uppbörden av böter, jordskyld av kronojordar m. m. för statens räkning. Efter skånska kriget kallades stadskämnären vanligen kämnärsförvaltare eller stadsuppbördskämnär. Fortfarande utsågs innehavare av sysslan för ett år i sän398

Styrelse och förvaltning der och tjänsten var liksom tidigare oavlönad. Ur rådstuguprotokollen, kopieböckerna och bevarade räkenskaper kan följande längd sammanställas för tiden fram till 1696:32 1680 Michel Wessel 1681 Jon Jönsson Skomakare 1682 Laurids Nielsen Lunnebager 1683 Jacob Andersson 1684 Per Brorson Bering 1685 Alexander Fenton 1686 Anders Jönsson Grovsmed 1687 Michel Swerdtfeger 1688 Jöns Larsson Hattmakare 1689 Willem Fahrenhusen 1691 Lars Pedersen 1692 Hans Nilsson Pripp 1693 Axel Michelsen Bödker 1694 Johan Cöster 1695 Jöns Larsson Grovsmed 1696 Hans Nilsson PrippI I denna namnlista möter som synes namnen på några personer, som senare blev rådmän. En stor del av de övriga återfinnes bland stadens äldste. En finans förvaltning av denna typ kostade staden praktiskt taget ingenting, bortsett från några små summor som ibland beviljades till expenser. Under 1680- och 1690talet eftersträvade man emellertid från statens sida att ge den kommunala för valtningen mera stabila former och i de avlöningsstater, som vi redan berört, förekom bl. a. en tjänsteman som kallades stadskassör eller — som i K. M:ts reglemente 1693 för Stockholms förvaltning — stadskamrerare. Också i Häl singborg diskuterade man på 1690-talet inrättandet av en stadskassör stjänst. Ini tiativet utgick från guvernör Otto Wellingk, som i januari 1697 föreskrev att stadskassörer skulle anställas i de skånska städerna. Lönen borde i Hälsingborg vara 60 daler smt om året.33 Stadskassören skulle bl. a. ha hand om uppbörden av kronoutskylderna och ur kronans och guvernementskontorets synpunkt var en sådan anordning otvivelaktigt till fördel. Utan protester fann hälsingborgarna sig ej i denna anordning. De äldste på pekade att det bland stadens borgare säkerligen fanns någon som utan lön var 399

Försvenskningen villig åta sig kassörssysslan och man hemställde hos guvernören om att få ordna saken på detta sätt. Wellingk vidhöll emellertid sitt krav på att en särskild, av lönad stadskassör skulle finnas. Magistraten utsåg då till stadskassör för år 1697 borgaren Jonas Brom och han tillträdde också befattningen, men då kom i oktober från guvernementskansliet en fullmakt på stadskassörstjänsten, ställd på kanslisten Hans Erik Brunswijk. Magistraten måste nu beordra Brom att lämna från sig räkenskaperna och ge de borgare som hade hand om uppbörd av olika slag befallning att redovisa vad de uppburit för Brunswijk.34 Hälsingborg hade sålunda fått ännu en tjänsteman av svensk börd, men det slog illa ut. Magistraten avkrävde Brunswijk en borgensförbindelse av samma slag som andra personer fick lämna, när de förvaltade allmänna medel. I dessa förbindelser utfäste sig två eller flera personer att hålla staden skadeslös, om räkenskapsföraren ej kunde på godtagbart sätt redovisa för sin förvaltning. Brunswijk vägrade att lämna en sådan borgensförbindelse. I mars 1698 visade det sig att han ej kunde framlägga några räkenskaper för år 1697. Han fick respit till juli, men då han fortfarande ej kunde redovisa uppbörden av vare sig mantalspengar eller andra kronoutskylder, beslöt magistraten att belägga hans egendom i staden med kvarstad. Hos guvernören anhöll man vidare i au gusti 1698 om att stadsnotarien skulle tillåtas överta kassörssysslan tills vidare. Brunswijk lämnade staden och övergick till annan statlig tjänst. 1701 omtalas han som proviantmästare vid armén. Ännu år 1702 skrev Hälsingborgs magistrat till honom och begärde att han skulle lämna från sig räkenskaperna för år 1697.35 Vakansen efter Hans Erik Brunswijk fylldes ej på det sätt magistraten önskat utan redan den 10 aug. 1698 uppvisade borgaren Axel Michelsen Dreijer på rådstugan en av guvernör Wellingk utfärdad fullmakt för honom att vara stads kassör med sedvanliga löneförmåner. Utnämningen tycks ha verkat som en direkt utmaning på borgerskapet. Framför allt tycks man ha hängt upp sig på att en av deras egna i fortsättningen skulle uppbära lön för vad andra tidigare skött utan betalning. På allmän rådstuga uttalade borgerskapet den 13 augusti som sin mening, att Axel Dreijer ej borde få stadskassörssysslan, och om han ändå skulle tillträda densamma, borde han ej få någon lön. Dreijer stod emel lertid på sig, hänvisade till sin fullmakt och begärde att få uppbördslängder och andra handlingar utlämnade till sig. Den 29 augusti framlämnade de äldste å borgerskapets vägnar en ny protest till magistraten. Det fanns, menade de många personer som var bättre lämpade för uppgiften än Dreijer och som där400

Styrelse och förvaltning till ville åta sig uppdraget utan lön. För övrigt borde magistraten ej nöja sig med annat än att man själv fick framlägga förslag på lämplig person före utnäm ningen. Magistraten, som å ena sidan trängdes hårt av de äldste och borger skapet men å den andra sidan var skyldig att exekvera kunglig befallningshavandes beslut och insätta Axel Dreijer som stadskassör, fann omsider en ut väg. I oktober förklarade man, att man i kammarkollegium där förslag till stat för Hälsingborg skulle behandlas, ämnade föreslå att staden helst ville slippa skyldigheten att ha avlönad stadskassör. Under tiden borde Axel Dreijer ej ut öva sin syssla. Dreijer fråntogs alltså stadskassör tjänsten och göromålen överläts av magistraten på borgaren Sifvert Dietrichsen, som lovat att sköta dem utan avlöning tills vidare.36 Axel Dreijer hade under mellantiden hos guvernör Wellingk fått bekräftelse på sin utnämning och återkom nu hos magistraten med nya krav på att omedel bart få tillträda sin befattning. I samband därmed utlovade han en längre gående borgensförbindelse än tidigare. Situationen förändrades emellertid ge nom att Otto Wellingk vid denna tid lämnade guvernementet och efterträddes av Carl Gustaf Rehnskiöld. Den 14 nov. 1698 föreslog nu de äldste, att borger skapet skulle hålla fast vid Sifvert Dietrichsens kandidatur och hos den nye guvernören anhålla om att det måtte få förbli därvid, tills kammarkollegium tagit ställning till det statförslag som man insänt dit.37 Så blev både Axel Dreijer och frågan om en avlönad stadskassörstjänst i Hälsingborg avförda ur diskussio nen. Stadens räkenskapsförare kallades i fortsättningen stadskassör men han valdes bland borgerskapet för en kortare period och uppbar alltjämt ingen lön. På grundval av samma källmaterial som tidigare är det möjligt att göra upp föl jande lista över stadskassörerna: 1698-1701 26.2 (dödsdag) Sifvert Dietrichsen38 1701 22.5-31.12 Axel Dreijer39 1702 Hans Stähle 1703 Påhl Ehrnst 1704 Johan Classon 1706 Joris Johansson 1707 Jöns Larsson Skomakare 1708 David Kiertz 1709 Hans Michel Butner40 27 -

689883

Hälsingborg IV: 1

401

Försvenskningen 1710 Jesper Heidt 1711 Anthon Berendt Rugerödt41 1712 Simon Meisner41 1713 Otto Engelau

Insättandet av avlönade stadskassörer mötte motstånd också i andra städer, men under 1700-talets båda första decennier gjorde myndigheterna energiska in satser för att föra denna fråga framåt.42 Så blev fallet också i Hälsingborg. Den 30 nov. 1713 påbjöd guvernör Jacob Buhrenskiöld att en stadskassör skulle ut nämnas i staden. Magistraten lät ärendet vila till påföljande år, då taxeringen skulle förrättas. I juli 1714 fick de äldste yttra sig om lönens storlek och föreslå lämplig person. Borgaren Christian Dreijer var villig att utan ersättning åtaga sig sysslan och en del av de äldste lämnade den sedvanliga borgensförbindelsen för honom.43 Man har handlat under tidsnöd, ty taxeringen hastade, men intryc ket kvarstår, att de äldste på allt sätt fortfarande hållit fast vid tanken att stads kassören skulle vara oavlönad och tas bland borgerskapet. Christian Dreijer skötte stadskassörssysslan under år 1714. Påföljande år gällde det att åter finna en person som utan lön var villig att åta sig uppdraget. På rådstugan stannade »pluraliteten» för borgaren Daniel Wall, men denne ville ej komma i fråga, trots att de äldste också nu ställde den obligatoriska borgensförbindelsen i utsikt. Ett par dagar senare, den 15 febr. 1715, sände emellertid guvernören en skriftlig befallning till magistraten, att man snarast borde utse en »ständig och viss kassör». Nu återstod för magistraten och de äldste endast att falla undan. Hos guvernören anhöll man om fullmakt för stadsnotarien Peter Röring d. y., »vilken med slika räkningar väl umgås kan», att vid sidan av notarietjänsten också inneha stadskassörssysslan. Som stadskassör skulle han årligen uppbära 60 daler smt i arvode.44 Därmed var saken äntligen avgjord. Enskilda borgare skulle ej mera utan lön sköta och ha ansvaret för sta dens räkenskaper. Fr. o. m. år 1715 och något över ett decennium framåt hade Hälsingborg fast stadskassör. Peter Röring d. y. beklädde posten till ett stycke in på 1720-talet.

1. Rådst. prot. 1685 16.10. 2. Ett sexmannautskott förekom 1716, då man under hot om en fientlig landstigning i Skåne organiserade rapportering med kurirer 402

till häst, som skulle föra bud till Karlskrona. De sex skulle ackordera med lämpliga perso ner, som ville vara kurirer. Rådst. prot. 1716 23.2, 29.2.

Styrelse och förvaltning 3. Renov. rådst. prot. 1681 1.12, 15.12. Rådst. prot. 1695 10-7> 26.10. Kopiebok 1681 8.12. När i Rådst. prot. 1690 7.6 fyra »rotemästare» omtalas, är det fråga om de borgare, två i varje rote, som skulle ha hand om skatte uppbörden. 4. Renov. rådst. prot. 1669 1.2, 1670 14.5, 1672 9.5, 1681 24.11, 1.12, 8.12. Kopiebok 1671 5.5, 1680 4.10, 1681 6.12. Renov. bytingsprot. 1680 4.10. 5. Renov. rådst. prot. 1682 19.1. 6. Rådst. prot. 1683 9.6, 10.12, 1685 2.11, 1691 5.1, 15.7. Kopiebok 1684 3.5, 15.10, 24.10, 1686 14.7, 1687 27.6. T. Mårtensson, Brandskyddsväsendet i forna tiders Hälsingborg (Hälsingborgs brandförsvar genom tiderna, utg. med anledning av yrkesbrandkårens 50årsjubileum 1945. Hbg 1945) s. 37 ff. 7. Rådst. prot. 1690 1.2, 12.12. Kopiebok

1695 23-38. Stiernman, Commerceförordn. I: 738. S. Ljung, Arboga stads historia intill 1551 (Stadsmonografier utg. i samarbete med Institutet för folklivsforskning, Stockholm, II: A. Sthm 1949) s. 181 ff. 9. Rådst. prot. 1695 27.5. 10. Rådst. prot. 1718 15.9, 1719 27.10. 11. Stiernman, Commerceförordn. I: 738 ff. PRF V: 306 ff., 334 ff., 378 ff., 409 ff., 415 ff., 421 ff. C. T. Odhner, Om de svenska städernas kommunala utveckling under sjuttonde år hundradet (Nordisk tidskrift för politik, eko nomi och litteratur, 2:a årg. Lund 1867) s. 661 ff. F. Lindberg, Västerviks historia 12751718 (Västerviks historia I. Västervik 1933) s. 278 ff. N. Herlitz, Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen (St. off. utredn. 1923: 6) s. 12 f. S. Humble, »Stad gan om städernas administration.» En under sökning på 1660-talet i promulgationsfrågan (Historisk tidskrift 1968) s. 173 ff. 12. Magistraten till G. O. Stenbock 1662 13.3 jämte bilagd avskrift av rådstuguprotokoll s. d., GA: GGK. Renov. rådst. prot. 1668 16.5, 1669 6.5. 13. Renov. rådst. prot. 1669 11.11, 18.11, 1670 13.1. Magistratens resolution 1669 23.11, avskrift i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 843 ff., se också s. 793 ff., RA. 14. Inlaga av Pihl 1670 24.1, Sk. komm. 27* —689883

Hälsingborg IV: 1

1669-1670, acta vol. CC s. 817 ff., se också sid. 806 f., RA. 15. Odat. inlaga från Svend Pihl och Johan Ennes d. y., Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 847 f., RA. Renov. rådst. prot. 1670 28.2. 16. Renov. rådst. prot. 1670 28.6, 25.7. Leijonskiölds inlaga 1670 5.8, Sk. komm. 16691670, acta vol. S fol. 1154, 1114 f., RA. 17. Besvär 1672 16.11 p. 8, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Resolution 1672 13.12 p. 8, Kgl. resol. och förkl., RA. 18. Renov. rådst. prot. 1674 19.5. 19. Utgiftsstat, daterad 1678 27.3, Räkenska per, allm. serie, HSA. 20. Renov. rådst. prot. 1681 15.1. 21. Rådst. prot. 1683 28.2. Kopiebok 1685

19‘1 • 22. Rådst. prot. 1685 3.2. 23. Rådst. prot. 1695 25.9. 24. Rådst. prot. 1702 6.10. 25. Wellingks resolution 1696 22.10 p. 4, HSA: RM. Rådst. prot. 1697 12-5> 17°3 16.11, 1704 27.2, 1706 24.2. 26. Kopiebok 1714 11.2. 27. Rådst. prot. 1685 14.9, 1690 1.10, 1708 19.12. Kopiebok 1682 7.11. 28. Renov. rådst. prot. 1682 20.1. Kopiebok 1681 15.12, 1686 28.8. 29. Rådst. prot. 1683 21.2, 1686 7.6. 30. Kopiebok 1682 20.1, 1687 6.9. 31. Inlaga 1670 18.4 p. 11, Sk. komm. 16691670, acta vol. CC s. 779 ff., RA. Räkenskapsextrakt ur kämnärsräkenskaperna finns i samma volym s. 51 ff. och 672 ff. 32. De räkenskaper som nyttjats finns i Räkenskaper, allm. serie, HSA. 33. Rådst. prot. 1697 30-134. Rådst. prot. 1697 27.2, 9.10, 18.10. Kopie bok 1697 ig-10* 20.10. 35. Rådst. prot. 1698 12.2. Kopiebok 1698 4.3, 27.6, 23.7, 26.7, 27.7, 2.8, 3.8, 19.12, 1701 9.3, 1702 16.6. 36. Rådst. prot. 1698 10.8, 13.8, 15.8, 20.8, 27.8, 29.8, 31.8, 3.10. Kopiebok 1698 27.8. 37. Rådst. prot. 1698 24.10, 12.11, 14.11. Ko piebok 1698 14.11. 38. Dödsdagen efter Hälsingborgs dödbok, HSK. 39. Förordnades av magistraten under hän visning till den av Wellingk år 1698 utfärdade

403

Försvenskningen fullmakten (Kopiebok 1701 22.5). 40. Räkenskaper saknas för detta år men att Butner varit stadskassör är belagt t. ex. i Rådst. prot. 1715 26.2. 41. Rugerödt och Meisner omtalas som stadskassörer i Rådst. prot. 1713 31.10. Räken

404

skaper är ej bevarade. 42. F. Lindberg, anf. arb. s. 288. K. Enghoff, Kristianstad 1614-1914 (Lund 1914) s. 169. 43. Rådst. prot. 1713 7.12, 1714 17.7. 44. Rådst. prot. 1715 9.2, 26.2. Kopiebok 1715 2.3.

STADENS TJÄNSTEMÄN I

«JL

SIN STRäVAN att försvenska magistraterna utnyttjade myndigheterna

bl. a. det svenska syndicusämbetet som på 1660-talet infördes i de skånska stä derna och besattes med svenskar. Enligt 1619 års stadga skulle syndicus bistå ma gistraten inom jurisdiktion och administration, ha uppsikt över privilegier och tänkeböcker samt underskriva domar och brev. Han hade vanligen rang näst efter borgmästarna och kunde tjänstgöra både i domarbefattning och som sek reterare åt magistraten.1 Hälsingborgs förste syndicus var Anders Ekebohm. Han fick fullmakt på tjän sten den 28 aug. 1662 av generalguvernör Gustav Otto Stenbock, och han inne hade befattningen till i november 1667, då han befordrades till borgmästare.2 Fullmakten angav hans ämbetsåligganden på följande sätt: han skulle i samråd med magistraten söka

befordra stadens tillväxt, »föra pennan» vid utarbetan

det av protokoll och skrivelser, ansvara för förandet av diarier, registraturer och protokoll. Anders Ekebohm blev sålunda chef för stadens kansli, samtidigt som han hade rätt att deltaga i magistratens beslut. På 1680-talet diskuterades bl. a. den ställning syndicus haft gentemot magistraten. Synpunkter lämnades av förre borgmästaren Bengt Pichlcrona och förre rådmannen Håkan Thorsson Råberg. Det framkom, att Anders Ekebohm som syndicus under deras tid i magi straten ej haft rösträtt, då magistraten fattade beslut, men att han stundom och särskilt när en av de båda borgmästarna ej var tillstädes, brukat på begäran sätta sitt namn vid sidan av de övriga magistratsmedlemmarnas under besluten. Alan meddelade också att efter vad man visste syndicus i Landskrona på 1660-talet på grund av sina särskilda meriter fått rang över rådmännen men likväl ej haft rösträtt i magistraten.3 Det synes sålunda vara klart, att Anders Ekebohm ej i egentlig mening tillhört magistraten i sin egenskap av syndicus och att han förmodligen ej haft rang över rådmännen på rådstugan. Ekebohm efterträddes som syndicus av Rudolf Christian Juel. Den 26 mars 1668 utfärdade generalguvernör Gustaf Banér befallning till Hälsingborgs magi strat att Juel, som dittills innehaft en tjänst i Varberg, på grund av »hög hands 405

Försvenskningen rekommendation», dvs. K. M:ts skriftliga anbefallning, omedelbart skulle instal leras som syndicus i staden. Juel insattes den 7 maj i »sitt säte och stad» på rådstugan. Bevarade räkenskapsextrakt utvisar, att han sedan uppburit lön som syndicus för återstoden av år 1668.4 I augusti 1668 utfärdades en kunglig resolution på de skånska städernas riksdagsbesvär, i vilken bl. a. föreskrevs att syndicusämbetet skulle avskaffas i Skåne. Landshövdingarna skulle därvid tillse, att de Syndici som hade kunglig full makt på sin tjänst, skulle i stället fullgöra stadsskrivarens sysslor och få dennes lön. Rudolf Juel hade ej kunglig fullmakt på sin tjänst. Han upprätthöll syndicustjänsten i Hälsingborg ännu i början av 1669 men fick då ej någon lön. I en supplik till K. M:t anhöll han därför i juli 1669 om att hans villkor skulle förbättras, t. ex. genom att en stadssekreterarpost inrättades för honom, vilket skett bl. a. i Göteborg och Kalmar, eller att han skulle få överta postmästarsysslan.5 Ingenting av detta vann K. M:ts bifall utan syndicusämbetet indrogs i stället i Hälsingborg. I slutet av 1650-talet var Cornelius Zander stadsskrivare i Hälsingborg. Till komsten av syndicustjänsten innebar för honom att han för en tid fick en ny överordnad, men när detta ämbete avskaffats, blev stadsskrivaren liksom tidigare ensam chef för stadens kansli. Zander innehade posten till sin död den 1 april 1671. Han var i tjänst ännu den 26 jan. 1671, då han undertecknade renova tionen av rådstuguprotokollet för år 1670. I arvode uppbar han årligen 40 daler smt men hade dessutom inkomster som stadens vägare.6 Båda tjänsterna innehades också av hans efterträdare Matts Frost — förmodligen en rikssvensk — som av magistraten den 27 april 1671 på generalguvernörens befallning och försedd med dennes fullmakt antogs som »stads- och rådstuguskrivare samt vågmästare». Han installerades i maj. Utan protester kunde detta ej ske, ty borgmästaren Bendt Pihl ansåg sin egen tjänare, skåningen Jens Hansen, som också sökt sysslan, mera lämpad för tjänsten. Pihl menade också att Frost var för gammal. Med titeln »notarius civitatis» förekommer sedan Matts Frost i pro tokollen under de följande åren. Vem som skött stadsskrivarsysslan under den första danska ockupationen i slutet av 1670-talet, vet vi ej, men Frost fungerade i befattningen, sedan danskarna avtågat. Hans namn återfinnes under en skri velse från magistraten, daterad den 26 febr. 1677. Under den följande andra danska ockupationen var Laurids Christoffersen Bager stadsskrivare.7 Matts Frost har avlidit något av åren 1677 eller 1678. Kommendanten Carl Hård klagade i april 1678 att det efter stadsskrivarens död rådde största oreda 406

Styrelse och förvaltning i stadens förvaltning. Därför borde snarast en ny innehavare av befattningen ut ses, och han förordade den man magistraten föreslagit, nämligen Peter Röring d. ä. Denne var enligt egen uppgift född i Danmark, men i samband med Karl X Gustavs danska fälttåg 1657-1658 hade han gått i svensk tjänst. På 1670talet hade han bl. a. tjänstgjort vid jordrevningskommissionen i Villands härad och från 1677 vikarierat för Magnus Paulin som befallningsman i Luggude och S. Åsbo härader. Som särskilda meriter anförde han själv att han blivit plundrad av snapphanar under kriget och hållit en svensk kurir dold hos sig under fara för eget liv och egendom. Generalguvernören Göran Sperling var ej benägen att omedelbart bifalla Hårds förslag. Han hade hört att Röring till börden egent ligen var holsteinare och hade en dansk hustru — två omständigheter som var betänkliga under pågående krig. Han relaterade också ett rykte, att Peter Rö ring skulle vara »till dryck benägen». Plela utnämningsfrågan föll, genom att Carl Hård överlämnade Hälsingborgs slott till danskarna i juni 1678. Röring stärkte emellertid sin kandidatur till stadsskrivartjänsten genom att under den följande tiden som »korrespondent» lämna svenskarna upplysningar om fien dens åtgärder i Hälsingborgstrakten. När efter kriget stadsstyrelsen i Hälsing borg reorganiserades, utnämndes Peter Röring d. ä. den 25 juli 1680 till stads skrivare »för sitt goda förhållande och för sin skicklighet».8 Bevarade lönestater visar att stadsskrivaren — eller stadsnotarien som han ofta kallades från mitten av 1690-talet — under 1600-talets två sista decennier i årslön uppbar 84 daler smt samt hade ett expensanslag på 6 daler smt. I sam band med diskussionerna på 1690-talet rörande en av K. M:t fastställd lönestat för Hälsingborg, föreslogs att lönen skulle höjas till 100 daler smt, men detta skedde ej. Ej heller hade Peter Röring d. ä. någon framgång med en supplik han år 1690 inlämnade till K. M:t om att få någon löneförstärkning, förslagsvis andel i kronotionden från Väsby socken. Det befanns nämligen att denna kronotionde redan var anslagen till andra ändamål.9 Redan 1682 klagade Peter Röring d. ä. över att han hade för stor arbetsbörda. Vid sidan av sin tjänst vid magistraten skulle han också föra protokollet i kämnärsrätten, men stundom hölls samtidigt rådstuga, där han var skyldig att när vara. Därför anhöll han om att få ett biträde och i november 1682 utsågs Frans Vederbohrn till skrivbiträde. Denne lämnade emellertid sin tjänst redan föl jande år och någon ersättare för honom utsågs ej. När Röring t. ex. år 1688 var sjuk, förordnades stadsprokuratorn att tjänstgöra i hans ställe.10 Redan påföljande år löstes emellertid frågan om biträde åt stadsskrivaren på 407

Försvenskningen Y -Å- . _

Stadsnotarien Peter Rörhig d.ä:s underskrift imder charta sigillat a-räkenska per, daterade den 14 augusti i68c). Hälsingborgs stadsarkiv, Landsarkivet, Lund.

ett annat sätt. I april 1689 förordnades nämligen hans son Peter Röring d. y. att vikariera för honom. Tre år senare, då Peter Röring d. ä. uppgavs på grund av ålderdomssvaghet vara förhindrad att betjäna magistraten och kämnärsrätten, uppdrogs åt sonen att som faderns fullmäktige skriva protokollen. Så stod sakerna under tre år. Då anhöll omsider i augusti 1695 den gamle stadsskrivaren att sonen, Peter Röring d. y., skulle utses till hans efterträdare, vilket magi straten tillstyrkte och föreslog hos guvernören. Denne utfärdade fullmakt för Peter Röring d. y., som sedan under hela tiden fram till 1718 och även där efter var »edsvuren och konstituerad stadsnotarie» i Hälsingborg. Han uppbar samma lön som sin fader. År 1703 försökte han bli befriad från den kommunala byskatten under motivering att han »intet under borgerskapet sorterade», men magistraten avslog hans framställning. Från år 1715 tjänstgjorde han också som stadskassör mot särskilt arvode och, som vi framdeles skall se, arrenderade han under åren 1718-1720 uppbörden av lilla tullen och accisen i Hälsingborg.11 Före 1658 hade Hälsingborg en underfogde som framför allt skulle övervaka ordningen i staden samt tillse att näringsidkarna iakttog de av magistraten ut färdade föreskrifterna. Han hade rätt att inskrida mot de felande och bl. a. kon fiskera deras varor. I början av 1660-talet hette underfogden Oluf Nielsen. När han år 1668 efterträddes av Willem Arendtzen, fick denne av magistraten en ny instruktion, som var betydligt kortare än den som gällde i början av 1600-talet 408

Styrelse och förvaltning 7 *' ' ^

* > rr*

tt*1

~T M^t ^

^ ; **

t /» /

<^yb j>t «- a

tf j ■* / Z'/ ytf, ^5

T-^y^r» X

. „

yS'i'^S' *^70~ i *y7i

(fY

J^4

4,/^^/«/ SS'

{fy-*-

Xx^

"7% v't^ryt^zrr 4 r''i$d' X x? yi<

J^^tr ff* ftér- - * i i m 4*c.'ßr* "ßc*^** av^1

&-r>~ yC^ dS'V-*S?* &&^L' «^?

^ ^• Sftrt ftljfrtf'

. fidvi vrCfiV <njf<ittsftf{t$i m'>. -

ff/j?ryocyy .X« *. ■* 2 2"

Frt/ 7tfg.

Stadsnotarien Peter Röring d.y:s namnunderskrift — jämte rådmännen Her man Schlyters och Michel Swerdtfegers — under trohetsförsäkran till Fredrik IV av Danmark, daterad den 22 november iyoy. Rigsarkivet, Köpenhamn.

men i princip ålade underfogden samma uppgifter som denna. Underfogdens årslön var enligt 1681 års lönestat 30 daler smt, men i instruktionen gavs han rätt att utöver lönen uppbära »sin part av allt som konfiskerat varder».12 Willem Arendtzen innehade sin befattning ännu 1670, men följande år är Oluf Nielsen åter omnämnd som underfogde. Mellan de båda danska ockupatio nerna under kriget tjänstgjorde Oluf Persen som unclerfogde. Efter kriget antogs år 1682 Gudman Påhlsson Frost till underfogde och fick en instruktion som i allt väsentligt överensstämde med Willem Arendtzens av år 1668.13 Underfogdens närmaste förman var byfogden. Denna syssla försvann i början av 1680-talet och då kom givetvis också frågan upp, om man skulle ha kvar underfogden. Saken diskuterades på allmän rådstuga. Från borgerskapets sida framfördes åsikten att underfogden var »staden intet nyttig». De äldste me nade dock och fick därvid instämmanden från en del borgare, att han fortfa-

409

Försvenskningen rande hade en uppgift att fylla som övervakare av handel och köpenskap. Gudman Påhlsson Frost förblev i stadens tjänst, men bar fr. o. m. år 1683 titeln utridare.14 Därmed markerades tydligare hans väsentliga uppgift att öva tillsyn över handeln i staden och på den kringliggande landsbygden. Utridare tillsattes i fortsättningen vid flera tillfällen, men de uppbar ej någon fast lön, upptagen i stadens lönestat. Ett av den danska tidens gamla stadsämbeten hade sålunda försvunnit i sin ursprungliga form. Under 1650-talet hade på Hälsingborgs slott inrättats en särskild tjänst som vaktmästare för vilken kronan betalade lönen. Slottsvaktmästaren skulle bl. a. tillse att portarna i de nya befästningsverken var stängda nattetid. Också de svenska myndigheterna tillämpade en liknande ordning. Under 1660-talet om talas dels en slottsvaktmästare, dels jämte honom en stadsvaktmästare och båda var avlönade av kronan. Denna ordning fanns kvar till krigsutbrottet 1675. När sedan fästningen demolerades i början av 1680-talet, försvann dessa båda befatt ningar såsom onödiga.15 I Hälsingborg liksom i andra städer sörjde borgerskapet av ålder för att en särskild nattvakt organiserades. Endast summariska antydningar om denna vakt i Hälsingborg är bevarade för tiden före 1658. Sedan blir källmaterialet något rikligare. Borgarvakten skulle övervaka ordningen nattetid. Patrullering ägde rum åtta timmar under sommarhalvåret, då det var ljusare, och tio timmar under vinterhalvåret. Borgarna betalade en liten penningersättning till vakt manskapet eller uppställde själva lämplig person som vaktkarl. Vakten skulle enligt sin instruktion bl. a. avstyra »öltapperi och svärmeri» nattetid och tillse att eld ej utbröt. Stadens »hyttor och källare» där öl och vin utskänktes skulle stängas klockan nio. Chef för borgarvakten var en stadsvaktmästare. Under 1660-talet hette han Peder Söfrensen. Efter kriget antogs i januari 1681 Per Olsen Stähle till stads vaktmästare. I hans åligganden kom att ingå också att delta i brandsyner, att jämte unclerfogden övervaka köttleveranserna till staden och att fullgöra exe kutiva uppdrag av olika slag, t. ex. år 1685 att tillse att en olagligt uppförd byggnad revs ned, eller att indriva förfallna mantalspengar och andra utskylder. Vakthållningen nattetid kunde innebära en del problem. År 1682 klagade så lunda Stähle över att en del hantverksgesäller »innelukker och opholder vachten» samt sköt och skrek på gatorna.16 Per Olsen Stähle innehade stadsvaktmästartjänsten till sin död i juni 1690. Han uppbar ej någon lön av staden men befriades i stället år 1683 från skyldig410

Styrelse och förvaltning heten att delta i borgerlig tunga. Hans inkomster bestod i vad borgerskapet beta lade till honom för vakthållningen samt de sportler han fick vid t. ex. arvskiften. Han synes därvid ha uppburit dubbelt mot stadstjänarna.17 Hans efterträdare Gert Rasmusson begärde år 1693 att få fast lön av staden, eftersom stadsvaktmäs tarens åligganden — inet minst sedan slottsvaktmästartjänsterna försvunnit — med tiden blivit flera. De äldste förklarade att han fick nöja sig mecl vad före trädaren haft eller »en annan framskaffa som därför vaktmästartjänsten förrätta skall». Man har emellertid blivit tvungen att ändra sig, ty i 1694 års utgiftsstat upptas 15 daler smt i lön åt stadsvaktmästaren. Gert Rasmusson hade kvar tjänsten till sin död i december 1706, då han efterträddes av stadstjänaren Nils Persson.18 Före 1658 hade man två stadstjänare och så blev fallet också under de närmast följande decennierna. Den ene av dem kallades på 1660- och 1670-talen »by fogdens tjänare» och han avlönades av byfogden med 15 daler smt om året. Den andre kallades »borgmästares och råds tjänare» och fick av staden 30 daler smt om året. Löneskillnaderna berodde otvivelaktigt på att de hade olika arbets uppgifter. År 1681, när Per Olsen Stähle blev stadsvaktmästare, utsågs också nya stadstjänare och båda två fick i fortsättningen lön av staden. Lönestaterna fram till 1709 upptar 30 daler smt till var och en av dem. År 1693, då de äldste behandlade Gert Rasmussons begäran att få lön som stadsvaktmästare, framhölls från deras sida, att staden egentligen borde avlöna endast den ene av de båda stadstjänarna, eftersom den andre tidigare fått sin lön av byfogden. Magistraten förklarade då att detta ej var möjligt. Byfogdetjänsten fanns ej längre och de medel varav den ene stadstjänarens lön utgått, kronans andel i fallande sakören, hade av K. M:t tillerkänts Göta hovrätt och var sålunda ej längre disponibla. Därvid blev det. Men när förvaltningen efter 1709-1710 års krig reorganiserades, ansåg man sig behöva blott en stadstjänare. Hans lön upptas med 30 daler smt i lönestaterna.19 Stadstjänarna ej blott deltog i vakthållningen nattetid. De kallade magistrat och borgerskap till rådstugan, överbringade stämningar och biträdde stadsvakt mästaren och stadsfiskalen vid exekutioner och andra förrättningar. Vid arvskif ten uppbar de sportler för sina tjänster. En annan biinkomst fick de av att såga och hugga veden till rådstugan. Efter 1710 hann den ende stadstjänare staden förfogade över, då ej alltid med alla sina göromål. I lönestaterna för 1716 och 1717 upptages 20 daler smt i lön till en exekutionsbetjänt. Detta synes ha varit en tillfällig lösning. 411

Försvenskningen I mars 1718 diskuterade magistraten stadstjänarens arbetsuppgifter och sär skilt framhöll man, att det var svårt för honom att ensam hinna med bråd skande kallelser till allmän rådstuga. Därför skulle för ett år i sänder utses fyra rotemästare som var i sin rote skulle kalla borgarna till rådhuset. Rotarna hade samma omfattning som de fyra brandrotarna och varje rotemästare skulle vid budningen sköta denna längs angivna gator. I första roten började rotemästaren kalla borgarna längst i söder vid väderkvarnarna utanför södra porten och gick sedan längs Södra Storgatan fram till den traditionella rotegränsen vid Norra Kyrkogatan, varvid han också gjorde kortare avstickare in i tvärgatorna. I andra roten började rotemästaren vid Norra Kyrkogatan och fortsatte på samma sätt som sin kollega upp till Fågelsångsgatan. Den tredje roten omfattade de bor gare som var bosatta vid eller i närheten av Lilla gatan, dvs. nuv. Kullagatan, från Strandporten i norr och mot söder till Norra Kyrkogatan. Den fjärde roten slutligen omfattade de borgare som bodde vid eller intill Lilla gatans fortsätt ning mot söder samt de angränsande gatorna, bl. a. Prästgatan och Lilla Strand gatan.20 Efter en tid övergav man dock denna metod att kalla till allmän råd stuga och lät som tidigare stadstjänarna sköta kallelsen. Före 1658 hade Hälsingborg förmodligen ingen egen skarprättare men däre mot en nattman, dvs. ett biträde till skarprättaren. Nattmannens tjänster kunde man inte undvara. Han tog rätt på kadaver efter döda hästar, hundar och kattor, tömde latriner och hemlighus och sotade skorstenar. Spridda notiser från 1660- och 1670-talen ger vid handen att Hälsingborg fortfarande ej hade egen skarprättare utan »mästerman» i Malmö eller Landskrona tjänstgjorde vid behov också i Hälsingborg. Nattman fanns däremot i staden. Genom stadskämnärens försorg uppfördes år 1663 ett nytt hus åt honom.21 Utgifter för re parationer på huset förekommer här och där i räkenskaperna. Efter 1675-1679 års krig hade man svårigheter att få nattman. Skarprättaren i Malmö, som skulle sörja för den saken, hade ej på länge, framhölls det år 1681, haft någon av sitt folk i Hälsingborg och de som ibland varit där, var man missnöjd med. Bl. a. hade de anställt skador på nattmanshuset och gjort över grepp mot enskilda borgare. Nu beslöt man att reparera huset och uppföra ett stall därintill, rymmande två hästar och en ko. Man vände sig så till skarp rättaren i Helsingör med förfrågan om denne kunde skaffa en bra karl till nattman. Magistraten lovade betala sedvanlig lön. Det låg fullt av döda djur i staden efter kriget och skorstenarna hade ej blivit sotade på länge, så att man var rädd för eldfaran.22

Styrelse och förvaltning I början av 1680-talet har nattmannen säkerligen ej lidit brist på sysselsätt ning men 1684 förklarade han sig ej kunna leva på sitt arbete, därför att bor garna var ovilliga att låta sota hos sig. Blev det ingen ändring, måste han flytta från staden. Magistraten bestämde nu, att han skulle få uppbära en daler smt för varje skorsten »här i staden och utanför på stadens frihet», dvs. så långt stadens jurisdiktion sträckte sig, dock undantaget »de små hytteskorstenarna och andra olagliga eldstäder, som skulle nedrivas». I gengäld skulle nattmannen vara skyldig att sota så ofta man begärde. Någon annan lön kunde han inte räkna med. Pengarna skulle han själv uppbära, fördelade på två ter miner per år. Så gick det ett par år. 1690 begärde nattmannen att få en ny »tegelkakelugn» i sitt hus. De äldste måste gå med på detta, ty eljest hade han flyttat från staden eller kunde befaras »komma jäv uti vad till hans skäliga er hållande rekvireras», dvs. kunde tänkas protestera mot att enskilda borgare »föll honom i ämbete» genom att själva låta sota sina skorstenar eller tömma sina hemlighus.23 En kunglig resolution stadfäste år 1691 ett av Rutger von Ascheberg fram lagt förslag rörande skarprättare och »rackarknektar» i Skåne. På landsbygden hade det nämligen visat sig att skarprättaren och hans drängar hade svårt att hinna med sotningen »liksom hästegillande och döda hästars samt döda hundars och kattors utförande». Bönderna själva ville ej göra sådana sysslor, därför att de ansåg sig därigenom förlora sin heder. Nu påbjöds det att de skånska bön derna, liksom brukligt var på andra håll i riket, mycket väl skulle kunna be fatta sig med sysslor av detta slag »utan någon förvitelse eller äresförklaring». Skarprättarens och rackarknektarnas arbete kunde m. a. o. i forsättningen mera än tidigare koncentreras till städerna. Guvernör Otto Wellingk försökte fastare organisera deras arbete och förordnade 1695 mäster Petter Nilsson att vara skarprättare i Landskrona, Hälsingborg samt Rönnebergs, Luggude, Södra och Norra Åsbo och Bjäre härader. Petter Nilsson bosatte sig efter en tid i Häl singborg, där man i slutet av 1690-talet uppfört ett särskilt hus åt skarprättaren, vilket var färdigt för slutbesiktning 1701.24 Också rackardrängen bosatte sig efter en tid i Hälsingborg. År 1703 anhöll Petter Nilsson om att få åt honom hyra ett hus, men grannarna protesterade. De uppgav att de sett skinn av döda hundar och kattor uppspikade på husets vägg, vilket väckt allmän förargelse, och sådant ville man ej vara med om i fort sättningen. Skarprättaren förklarade att detta skett utan hans vetskap. Den skyldige var en för honom okänd, kringstrykande nattman. Hans eget folk 443

Försvenskningen gjorde ej sådant. Magistraten accepterade förklaringen och skarprättaren fick hyra huset. Någon fast lön hade skarprättaren fortfarande inte, utan en gång om året gick han runt i husen och uppbar sina »mästermanspengar», dvs. den sotningsavgift som påbjudits 1684 och då tillerkänts nattmannen. Så länge skarprättaren och hans drängar bodde i staden behövdes ju ingen nattman.25 Petter Nilsson dog 1709 och flera skarprättaregesäller samt hans egen son sökte den lediga befattningen som mästerman. En av gesällerna lovade »konser vera» mästermansänkan, dvs. gifta sig med henne och därigenom bereda henne försörjning, och han fick därigenom övertaget över sina medsökande, så att magistraten föreslog honom hos guvernören till den lediga tjänsten. Guver nören förbigick emellertid den förslagne och förordnade i stället en annan man, Werner Wallin, till skarprättare.26 Tillsättningsförfarandet låter osss se, att man också på skarprättarens yrke tillämpade samma näringspolitiska regler som gällde för andra näringar och hantverk.

1. C. T. Odhner, Om de svenska städernas kommunala utveckling under sjuttonde år hundradet (Nord. Tidskr. för politik, ekonomi och litteratur, 2: a årg. Lund 1867) s. 674, 678. 2. Fullmakt 1662 28.8, avskrift i Revisions akt, Eggert Elers arvingar, RA. Enligt ett räkenskapsextrakt har Ekebohm uppburit lön som syndicus under åren 1662-1667. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C, fol. 49 V.-50 r., RA. För 1660-talet åberopas detta räkenskapsextrakt också flerstädes i det följande. Övriga åbero pade räkenskaper och lönestater finns i Rä kenskaper, allm. serie, HSA. 3. Attester av Pihlcrona 1687 13.3, av Thors son 1687 13.5, av magistraten 1689 5.1, i Re visionsakt, Eggert Elers arvingar, RA. 4. Renov. rådst. prot. 1668 7.5. 5. Inlaga 1669 21.7, Städers akter 24, Häl singborg, RA. Resolution 1668 27.8 p. 8, Kgl. resol. och förkl., RA. 6. Se band III: 2 s. 35. Skiftesbok 1671 9.5, HSA. Magistraten till G. O. Stenbock 1662 10.3, GA: GGK. En av Cornelius Zander ut färdad vågsedel, daterad 1664 31.12, är beva rad i Diverse räkenskaper ang. de publika husen, HSK. 7. Renov. rådst. prot. 1671 27.4, 24.5. Magi

stråtens attest 1677 26.2, Bjärsjögårds godsar kiv, II, UUB. Laurids Christoffersen krävde 1682 att utfå resterande lön för »byskrivare tjänsten som han förvaltat» och för sina ut gifter, bl. a. en tjänsteresa till Köpenhamn. Renov. rådst. prot. 1682 19.1. 8. Hård till Sperling 1678 8.4, GA: GGK. Peter Röring till K. M:t 1690 2.7 jämte attes ter, bl. a. en av Magnus Paulin 1686 4.11, allt bilagt skrivelse från Ascheberg till K. M:t 1691 28.5, RA. Paulin till Hård 1677 5.3, Sper ling till Hård 1678 23.4, Krigskollegiet, Opsnappede Breve, DRA. Dahlberghs resolution 1680 25.7 p. 3, avskrift i Oordnade kommit téhandlingar 37, kommissarialrätt ang. M. Paulin, RA. 9. Kopiebok 1699 29.11. Rörings supplik 1690 2.7. Se ovan not 8. 10. Rådst. prot. 1682 25.11, 1688 19.3. Ko piebok 1683 26.4. 11. Rådst. prot. 1689 6.4, 1692 26.11. Kopie bok 1695 30.8, 1704 28.4, 1706, juni. Peter Rö ring d. y. tjänstgjorde också som notarius publicus, se t. ex. Kopiebok 1704 6.2. Se också band IV: 2 s. 95. 12. Se band III: 1 s. 35 f. Renov. rådst. prot. 1668 11.6, 1674 13.8. Kopiebok 1668 8.2, 11.6.

Styrelse och förvaltning Willem Arendtzen omtalas 1671 som tobaksvisitör i Bendt Pihls tjänst. Renov. bytingsprot. 1671 3.7, 6.11. 13. Renov. rådst. prot. 1670 5.5, 1671 28.6. Kopiebok 1674 17.3, 1682 16.2. Rådstugurättsdom 1677 13.10, avskrift bilagd skrivelse från C. Hård till Sperling 1677 19.10, GA: GGK. 14. Rådst. prot. 1682 2.5, 1683 27.1. 15. Se band III: 2 s. 222. Löneuppgifter i Malmöhus läns landsböcker 1662-1673, KA. Fullmakt 1665 25.11, avskrift i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 1019, RA. Krigskol legium till Leijonskiöld 1675 7.6, LMLH. 16. Renov. rådst. prot. 1668 3.12, 1670 8.10, 1672 31.10, 1681 15.1. Rådst. prot. 1682 16.3, 28.2, 1685 4.11. Kopiebok 1674 17.3, 1688 5.11. 17. Dödsdagen var enligt Hälsingborgs död bok, HSK, den 17 juni 1690. Om sportler se t. ex. skiftesbok 1698 10.3, HSA. Rådst. prot. 1683 5.2, 7.2. 18. Dödsdagen var enligt Hälsingborgs död

bok, HSK, den 22 dec. 1705. Rådst. prot. 1693 25.9. Kopiebok 1706 31.1. 19. Extrakt ur byfogderäkenskaper för tiden 1658-1669 finns i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 53 v-54 r., RA. Renov. rådst. prot. 1668 12.3, 1672 10.10. Rådst. prot. 1693 25.9. 20. Kopiebok 1718 17.3. 21. Kopiebok 1667 17.3. 1663 års kämnärsräkenskaper finns i utdrag i Sk. komm. 16691670, acta vol. C fol. 678 ff., RA. 22. Kopiebok 1681 7.7, 20.7. 23. Rådst. prot. 1684 21.7. Kopiebok 1690 1.10. 24. Ascheberg till K. M:t 1691 26.8, med påteckning om godkännande 29.8 1691, RA. Rådst. prot. 1695 25.2, 1701 10.8. 25. Rådst. prot. 1703 20.4. Kopiebok 1699 24.1. 26. Dödsdag enligt Hälsingborgs dödbok, HSK, den 9 juni 1709. Rådst. prot. 1709 18.9, 19.10. Enligt dödboken dog den 30.4 1719 en son till skarprättaren Werner Wallin.

415

RÄTTSKIPNING I

DE BÅDA FREDSSLUTEN med Danmark 1658 och 1660 hade man från

svensk sida i princip medgivit att invånarna i Skåne, Blekinge och Bohuslän skulle få behålla sin gamla lag, såvida denna ej stred mot Sveriges fundamen tallagar. K. M:t anbefallde också i anslutning därtill att Göta hovrätt skulle döma efter dansk lag, när den skulle handlägga mål som tidigare behandlats av underrätter i de förutvarande danska landskapen. Malmö recess av år 1662 gav uttryckligen skåningarna rätt att leva under de lagar, recesser och förordningar som varit gällande i dansk tid, men det förutsattes att Sveriges lag och stad gar efter hand skulle göras kända i Skånelandskapen och tillämpas subsidiärt vid sidan av den danska rätten, dvs. följas i de fall då dansk rätt ej innehöll regler som var tillämpliga. Från skånskt håll föreslogs vid riksdagen 1664 att en särskild hovrätt skulle upprättas i Skåne med tanke på den speciella lagtillämp ning som rådde där, men detta fann K. M:t »av särskilda skäl betänkligt». Den svenska regeringens mål var att införa svensk lag och svensk domstolspraxis i Skåne, dvs. att åstadkomma juridisk uniformitet. Karl X Gustav efter strävade härvidlag som alltid snabba och radikala lösningar, medan förmyndar regeringen under 1660- och 1670-talen var mera försiktig. Skåningarnas inställ ning var klar, man ville ha kvar sin gamla danska rätt. 1669-1670 års skånska kommission kunde också konstatera, att dansk rätt fortfarande i stort sett tilllämpades i Skåne, även om vissa nyare svenska lagar som 1664 års förordning om stämpelpapper (charta sigillata) och 1667 års svenska sjölag efterlevdes. I sin generalguvernörsberättelse från år 1664 tecknade Gustav Otto Stenbock i för siktiga ordalag läget sålunda: han hade »så småningom vänj t dem (invånarna i generalguvernementet) till vårt svenska manér, så att de förmodligen med tiden, i synnerhet vad nu av folket uppväxer, skall få lust och aptit att bekväma sig, var ock icke alldeles, dock det mesta till den lag och ordinans som över Sveriges rike praktiseras och brukas». 1672 års riksdag uttalade sig för att uni formitet borde vara målet för den svenska politiken i Skåne, men att invånarna 416

Styrelse och förvaltning där kunde få förbliva vid sin gamla lag, tills denna uniformitet kunde för verkligas.1 Liksom andra danska städer hade Hälsingborg vid mitten av 1600-talet två egna domstolar, nämligen bytinget, som leddes av byfogden, och stadens råd. Dessutom kunde byfogden i sitt eget hus hålla »fogdebod», där han handlade olika slags bagatellmål. Appell från stadens båda domstolar gjordes efter 1586 ej direkt till K. M:t utan till Skånes landsting.2 Efter 1658 fungerade borgmästare och råd eller, som man nu sade, magi straten fortfarande som domstol, rådstugurätt, enligt den praxis som utbildats i dansk tid. Liksom tidigare var rådstugurätten den högsta lokala domstolen. Dess kompetens sträckte sig till stadens egna invånare men kunde efter order från högre myndighet utsträckas till mål, i vilka ej någon i staden bosatt person var part, eller brott begångna »utom denna stadens jurisdiktion».3 Under 1660- och 1670-talen samlades rätten på rådstugan, som vi sett, på samma vecko dag som i dansk tid, dvs. vanligen om torsdagarna. I utslagen åberopades danska rättsbestämmelser, t. ex. vid handläggningen av brottmål ofta jyllandslagen, vid andra mål »Kung Hans stadslag», stadens danska privilegier, äldre danska recesser eller Kristian IV:s stora recess av år 1643.4 Detta hindrade dock inte att man också åberopade den svenska stadslagen eller svenska kungliga förordningar, när man så fann lämpligt, och då vanligen subsidiärt vid sidan av dansk lag.5 Till en början gällde att appell från rådstugurätten skulle göras hos Skånes landsting. I sina riksdagsbesvär år 1664 anhöll emellertid Hälsingborgs borgerskap om att få njuta samma frihet som Malmö, Landskrona, Halmstad, Ron neby och Kristianstad redan beviljats, nämligen att bytinget och byfogden skulle »sortera under borgmästares och råds clom» och att man från rådstugurätten skulle kunna appellera direkt till hovrätten med förbigående av landstinget. Man ville m. a. o. återfå den »landstingsrätt» som staden förlorat år 1586. K. M:t biföll framställningen och fastslog att den som ville appellera till hovrätten, först hos magistraten skulle deponera fem daler smt. En kunglig resolution från år 1668 fastslog, att magistraten »uti de stycken som justitier angår» var an svarig inför hovrätten men för »deras andra actioner» inför vederbörande högre myndigheter.6 Genom 1664 års resolution uppkom en lokal instansordning, så att bytinget, som tidigare i vissa avseenden varit sidoordnat med rådstugurätten, nu under ordnades denna. Många exempel är bevarade i rådstuguprotokollen som visar, att rådstugurätten fungerat som överclomstol över bytinget. Av särskilt intresse 417

Försvenskningen är härvidlag också att erinra om den vidlyftiga process som borgmästare Bendt Pihl år 1669 invecklades i på bytinget i Hälsingborg mot fordringsägarna i döds boet efter köpmannen Fredrik Povelsen. Denna rättssak fördes nämligen vidare i alla instanser, från bytinget till rådstugurätten, därifrån till Göta hovrätt och till sist inför K. M:ts justitierevision. Processen torde vara clet enda säkert kända fall, då man i Skåne under 1660- och 1670-talen fört ett mål från lägsta till högsta instans inom det svenska rättsväsendet.7 Hälsingborgs rådstugurätt fick från 1660-talet ytterligare en arbetsuppgift, nämligen att fungera som accisrätt och därvid fälla utslag enligt den svenska tullagstiftningen. År 1689 tillkom genom en kunglig resolution skyldigheten att vara överdomstol till kämnärsrätten i Ängelholm, som tidigare haft landstinget som appellationsinstans.8 Den andra lokala domstolen, bytinget, fortsatte i Hälsingborg sin verksamhet enligt den danska traditionerna under 1660- och 1670-talen.9 Byting hölls liksom före 1658 om måndagarna, dock ej alltid varje måndag. Det leddes av byfogden och stadsskrivaren förde protokoll. I början av varje kalenderår valdes de åtta »tingmän» eller »stokkemend» som under bytingets förhandlingar tog plats på de fyra tingsstockarna. Deras »förman» omtalades i bytingsdomarna vid sidan av byfogden och stadsskrivaren och han sigillerade vanligen dombrevet jämte dem. I allt detta höll man sålunda fast vid de gamla danska sedvänjorna. På bytinget gjorde man fortfarande skötning av fast egendom, »avkald» vid t. ex. arvskiften, vilket innebar att man erkände att man fått ut full arvslott, och behandlade saker om stöld, okvädinsord, slagsmål, olaga köpenskap m. m. I utslagen åbe ropades både den gamla danska stadsrätten, Kristian III:s och Kristian IV:s recesser och jyllandslagen.10 Den gamla seden att bytinget valde åtta män eller fyra män att förrätta syn av olika slag eller fullgöra andra uppdrag levde också kvar. Om byfogden själv ej kunde leda tinget, förordnade magistraten annan lämplig person i hans ställe.11 Fogdebod har hållits i Hälsingborg enligt gammal sedvänja också under 1660och 1670-talen. I en inlaga till 1669-1670 års skånska kommission omtalade by fogden, att det i hans åligganden ingick ej blott att deltaga i accisrättens för handlingar utan också att ha »dagligen besvär först med by tingsrätten varje måndag och sedan de andra dagarna i mitt hus». Det finns några enstaka domar bevarade, som 1668, 1670 och 1672 fällts vid fogdebod. I samtliga dessa fall står det i dombrevet, att utslaget fällts »uti mitt hus på rättens vägnar». Vid ett tillfälle omtalas i ett rådstuguprotokoll en sak »som uti byfogdens hus 418

Styrelse och förvaltning

Byfogden Christoff er Andersens underskrift under en obligation till Hälsing borgs hospital, daterad den 30 september 1661. Tyvärr är hans sigill skadat. Brevet är den enda kända bevarade handlingen som bär Christoffer Ander sens namnteckning. Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet, Lund.

är driven». Det är alltså intet tvivel om att sedvänjan med fogdebod levat kvar i Hälsingborg in på 1670-talet. Av det bevarade materialet framgår att byfogden vid dessa tillfällen biträtts av två borgare som bisittare. Det gällde i de kända fallen enklare tvistemål och kravmål.12 Riksrådet Christer Bonde omtalade 1658 i sin relation till K. M:t att det i Hälsingborg fanns en byfogde, »vilken jag håller före vara densamme som vår svenska lag kallar konungens fogde i städerna. Hos honom står all exekution såväl som förste dom, arrester och sådant mera. Han har ock med inkvarteringen att göra».13 Eftersom byfogdeämbetet sålunda hade en svensk motsvarighet, kunde det utan större svårigheter bibehållas under de första decennierna efter 1658. En kunglig resolution år 1668 för alla Skånes städer fastslog att det i fråga om tillsättningen av byfogde tjänsterna skulle förbliva vid det rådande skicket.14 Sedan 1657 var Christoffer Andersen byfogde i Hälsingborg och han hade kvai

419

Försvenskningen denna syssla ännu när staden i juli 1676 kom i dansk besittning. Han hörde då till de borgare som ej kunde dölja sin glädje över de danska framgångarna, vilket i fortsättningen skulle stå honom dyrt.15 Den 30 december samma år kapi tulerade den danske befälhavaren i Hälsingborg. Redan den 1 mars 1677 höll de svenska militärmyndigheterna i närvaro av magistraten förhör med Christoffer Andersen rörande hans tidigare uppträdande. Han lyckades rentvå sig och fun gerade åter den 6 mars vid fogdebod och senare på året ledde han bytinget igen.16 Som tingsskrivare fungerade Laurids Christoffersen Bager, som också upprätthöll stadsskrivarsysslan. Den svenske kommendanten Carl Hård miss trodde emellertid Christoffer Andersen och lät i december arrestera honom, anklagad för spioneri åt danskarna. Christoffer Andersen satt fängslad på slottet en tid men frigavs omsider. I juni 1678 var han en av de fyra borgare som skulle hopsamla den av de anfallande danska styrkorna begärda brandskatten och som sedan fördes i fångenskap över till Själland. Ett par bevarade bytingsprotokoll från maj och juni 1679 visar emellertid att han då åter var tillbaka i Hälsingborg och hade återtagit sin byfogdesyssla.17 Efter fredsslutet i september 1679 blev Christoffer Andersens ställning osäker. Hans lojalitet mot svenska kronan kunde sättas ifråga. När Erik Dahlbergh ledde reorganisationen av Hälsingborgs stadsstyrelse utsågs också den 29 juli 1680 till ny byfogde den tidigare stadsskrivaren Laurids Christoffersen Bager. Christoffer Andersen däremot bosatte sig på Själland. År 1684 omtalas han som boende i Roskilde.18 Några byfogderäkenskaper från 1660- och 1670-talen är ej bevarade. Däremot finns extrakt för tiden 1658-1669 i de handlingar som hopbragtes av 1669-1670 års skånska kommission. Av dessa kan utläsas, att byfogdens uppbörd liksom under tiden före 1658 väsentligen omfattat den jordskyld som tillkom kronan av några jordlotter i staden, vrak, förlov, avgifter av arv m. m. samt kronans andel i sakören. Inför magistraten redovisade han för den andel i sakören som staden hade rätt till. Jordskylden uppgick till ett par daler smt om året, sa körena och andra titlar till växlande belopp. Ur sin uppbörd skulle byfogden dels ta sin egen årslön, 40 daler smt, dels lön åt fogdesvennen, som tillika var den ene av stadstjänarna och skulle ha 15 daler smt om året. Intäkterna räckte ej alltid till för att täcka dessa utgifter, utan byfogden fick då försträcka vad som fattades. Som löneförstärkning uppbar han en tredjedel av Viskängens av kastning.19 Byfogden var exekutor, och åtskilliga exekutionsmål handlades på bytinget. 420

Styrelse och förvaltning Tillsammans med magistraten deltog han i arvskiften och bouppteckningar. Han deltog i brandsyn och övervakade att brandmästarna fullgjorde sina upp drag. Rådstuguprotokollen omtalar också flerstädes att han skulle öva tillsyn över »löst folk» och »efter sitt ämbetes plikt» flitigt »inkvirera» att sådana personer ej inhystes någonstädes.

Under krigsåren kände sig Karl XI ej bunden av de tidigare löftena i fre derna med Danmark, utan han utnämnde bl. a. svenskar till häradshövdingar i Skåne, men genom freden i Lund 1679 bekräftades åter den gamla utfästelsen om att skåningarna skulle få leva under sin gamla danska lag. Karl XI måste i enlighet därmed resolvera att de nyutnämnda häradshövdingarna tills vidare ej skulle tillträda sina tjänster. Men i den instruktion Rutger von Ascheberg år 1680 fick som generalguvernör, föreskrevs att han skulle »efter hand genom tjänliga remonstrationer och motiv invånarnas humörer därtill lämpa och anleda» att de ville leva under svensk lag. Metoden blev nr. a. o. att söka förmå invånarna i generalguvernementet att själva hemställa om att svensk lag skulle införas. På hösten 1681 utgick skrivelser till städerna i Bohuslän om att magistraterna där borde anhålla om att svensk lag skulle tillämpas. Magistraterna efterkom också efter någon tid denna befallning. Förloppet i Skåne gick i likartade banor men är ej så väl känt. På landsbygden ersatte man samtidigt de gamla tingfog darna och tingsskrivarna med häradshövdingar och lagläsare samt de gamla landsdomarna med lagmän. År 1683 kunde Ascheberg meddela, att samtliga in vånare i generalguvernementet frivilligt antagit svensk rätt. Ett kungligt brev av den 20 okt. 1683 till Göta hovrätt ålade denna att för framtiden avgöra hit hörande mål efter Sveriges lag.20 För Hälsingborgs del kan man konstatera, att den av generalguvernören be gärda suppliken om övergång till svensk rätt ej avsänts utan vidare. Lands krona hade t. ex. i sina riksdagsbesvär i december 1680 anhållit om »svensk politi i såväl geistlig som värdslig foro». Från Hälsingborg däremot förelåg ännu i maj 1681 endast en framställning från borgmästare Magnus Paulin, uppsatt och undertecknad av denne i Malmö den ig maj, i vilken han å magi stratens vägnar begärde att staden skulle få njuta svensk lag. Ascheberg synes ha ansett detta tillräckligt, ty han anhöll hos K. M:t om att också från andra städer få infordra av deras borgmästare undertecknade framställningar.21 Detta har säkerligen varit en lätt framkomlig väg, eftersom justitieborgmästarna ju 28

- 689883

Hälsingborg IV: 1

421

Försvenskningen i regel var av K. M:t utnämnda rikssvenskar, men det kunde strängt taget ej sägas vara en opinionsyttring från städernas invånare eller ens dess magistrater. Alldeles speciella omständigheter spelade emellertid Ascheberg i händerna. Rådmannen Herman Schlyter hade i Hälsingborg uppfört en fastighet, nuv. Henckelska gården, så att den gjorde intrång på stadens nordliga infartsväg, Strömmen. Denna hade i samband mecl fortifikationsarbetena blivit avskuren av bastionen Carolus som sköt ut mot trafikleden och gjorde denna obrukbar.22 I besvär till K. M:t påpekade magistraten och borgerskapet att Schlyters egen mäktiga förfarande var »staden prejudicerligt» och anhöll därför om att »K. M:t ville låta staden njuta Sveriges lag som förbjuder någon att intaga annans grund». Borgerskapet har alltså ej begärt att svensk lag skulle införas utan blott att få »subsidiärt» komma i åtnjutande av de bestämmelser i Sveriges lag, som förbjöd intrång på annans mark. Men på högsta ort tolkade man framställ ningen på det för regeringens syften gynnsammaste sättet. Den 19 jan. 1682 mottog magistraten ett från Ascheberg tre dagar tidigare avsänt brev, i vilket han meddelade att »efter K. M:ts behag nu intet står något i vägen att magi straten låter sammankalla samtliga borgerskap, givandes dem K. M:ts nådigaste behag till känna att låta däruppå svensk lag och rätt introducera uti staden».23 Situation var nu den att också övriga skånska städer begärt att få leva under svensk lag. Den 8 mars meddelade Ascheberg detta till K. M:t. Den 25 aug. 1682 ägde en särskild ceremoni rum på Hälsingborgs rådstuga. Justitiepresidenten Johan Palm från Göta hovrätt var närvarande liksom stadens nyutnämnde justitiekämnär Anders Hyltén. Inför borgmästare och samtliga rådmän samt det uppkallade borgerskapet höll justitiepresidenten ett tal, vari han erinrade om att magistrat och borgerskap »godvilligen» begärt att få njuta svensk lag och rätt, vilket K. M:t nådigast beviljat. Han överlämnade till borgmästare Bengt Langh ett exemplar av Sveriges rikes lagbok, »den jämte magistraten att exer cera och idka». Dessutom lämnade han ett av honom själv uppgjort memorial rörande den nya rättegångsordningen. Han vände sig sedan till den församlade menigheten och dröjde särskilt vid ett ställe i kungabalken som gällde under såtarnas lydnadsplikt. Till sist önskade han »magistraten lycka och välsignelse av Gud den allerhögste Sveriges rikes lag, laga stadgar och statuter så att styra, att det kunde lända Gud till ära, K. M:t till nöje, staden till förkovran, dem själva till gott omdöme och tillika borgerskapet till väl trevnad».24 I ett stort memorial till K. M:t, daterat den 12 okt. 1682, redogjorde Rutger von Ascheberg för vad införande av juridisk uniformitet fått för konsekvenser 422

Styrelse och förvaltning för de skånska städerna. Malmö hade därigenom fått både rådstugurätt och kämnärsrätt. Skanör och Simrishamn hade förlorat sina byting och hade kvar blott rådstugurätt, »efter där ej mera tarvas». I Kristianstad, Landskrona, Häl singborg och Lund hade likaledes bytingen avskaffats men i stället jämte rådstugurätten organiserats kämnärsrätter. Till samtliga magistrater hade justitie presidenten Palm överlämnat sitt memorial angående den svenska processord ningen.25 I Hälsingborg fanns alltså bytinget kvar fram till år 1682. Efter Laurids Christoffersen Bagers utnämning till byfogde den 29 juli 1680 kunde det åter uppta sin verksamhet. Det första tinget efter kriget hölls den 27 september 1680 och renovationer av bytingsprotokollen är bevarade för tiden fram till den 19 juni 1682. Protokollen visar att man arbetat i traditionella former och fort farande grundade sina utslag och åtgärder på dansk lag. Verksamheten stördes emellertid genom att bytinget i november 1680 tagit upp till behandling ett konfiskationsmål, vilket egentligen hörde hemma under accisrätten. En för mögen köpman från Helsingör, Baltzar von Garben, hade vid inresa till Häl singborg fått en del varor konfiskerade. Han klagade hos K. M:t över bytingets inkräktande på accisrättens och generaltullförvaltarens område och framhöll särskilt att vittnesförhör aldrig hållits i saken. I mars 1681 förelåg K. M:ts ut slag, vilket lydde på att byfogden, de åtta tingmännen och den vid tillfället fungerande tingsskrivaren skulle suspenderas på grund av tjänstefel.26 Under de närmaste månaderna hölls ej byting i staden. Under sommaren inlämnade Laurids Christof fersen en supplik till K. M:t i vilken han anhöll om att hans sak skulle bli lagligen prövad och han själv återinsatt som byfogde. Magistraten var under mellantiden tvungen att förordna en borgare till exekutor i den suspenderade byfogdens ställe och i december tjänstgjorde på magistratens förordnande borgaren Hans Korn som byfogde och ledde bytinget vid ett par tillfällen.27 I början av december förelåg också ett ut slag från generalguvernör Ascheberg, som fått K. M:ts uppdrag att pröva Lau rids Christoffersens sak. Magistraten kallade borgerskapet till rådstugan den 15 dec. 1681 och där upplästes generalguvernörens skrivelse, att den suspenderade byfogden skulle tillåtas återta sin syssla. Han blev därför av magistraten åter insatt i ämbetet och ledde sedan bytinget påföljande måndag, den 19 decem ber.28 I början av 1682 insjuknade emellertid Laurids Christoffersen och Hans Korn fick åter tjänstgöra i hans ställe. I slutet av mars utsågs »förmannen» för de 423

Försvenskningen åtta tingmännen, Fredrik Hansson, att vara »interimsbyfogde» men han avsade sig uppdraget efter ett par veckor, då han var »besvärad med flera stadens ären den». Laurids Christof fersen tillfrisknade så pass att han kunde återta sin by fogdesyssla, men bytingen hölls med långa intervaller. Så kom i maj ett tviste mål före mellan rådmannen Herman Schlyter och rådman Söfren Jensen i Sölves borg. Processen visade sig bli vidlyftig och Herman Schlyter var efter sin vana stridslysten. Redan andra processdagen riktade han en rad beskyllningar mot Laurids Christof fersen för att ej ha förfarit opartiskt och riktigt. Tre dagar senare inlämnade byfogden till magistraten en skrivelse, i vilken han sade sig ämna avgå från sitt ämbete under hänvisning till Schlyters utfall mot honom. När byting åter hölls den 12 juni, förelåg magistratens resolution. I denna konstaterades att Schlyters anmärkningar mot byfogden ej var av det slaget att denne borde avgå, och att Laurids Christof fersen själv kunde vidta rättsliga åt gärder mot Schlyter, om han så önskade.29 Laurids Christoffersen vidhöll emel lertid sin avskedsansökan och insände denna till Ascheberg, som redan i början av juni utnämnde en efterträdare. Den 19 juni 1682 ledde Laurids Christoffersen Bager för sista gången Häl singborgs byting. Det protokoll som stadsskrivaren Peter Röring d. ä. förde denna dag är det sista bytingsprotokollet i Hälsingborg. Fyra dagar tidigare hade Laurids Christoffersens efterträdare lagläsaren Anders Hyltén på rådstu gan uppvisat sin av Ascheberg utfärdade fullmakt att vara »stadsfogde och kämnärsrättsförvaltare» i Hälsingborg och att efterträda den förutvarande byfog den.30 Laurids Christoffersen förordnades, som vi tidigare sett, i början av juli 1682 till rådman i staden. Aled dessa personalförändringar upphörde det gamla danska bytinget att existera och ett av stadens äldsta ämbeten, byfogdesysslan, försvann i Hälsingborg. Anders Hylténs fullmakt utsade tydligen att han skulle efterträda Laurids Christoffersen som byfogde eller stadsfogde och vara kämnärsrättsförvaltare, dvs. justitiekämnär — de båda titlarna användes om varandra. Kämnärsrätten var en svensk domstol som saknade motsvarigheter i Danmark. Äldst är den känd i Stockholm, där en sådan rätt är belagd fr. o. m. 1520-talet. Dess ursprung har härletts från den underrätt under borgmästare och råd som enligt den svenska medeltida stadslagens rådstugubalk skulle hållas »a torglreno vte» och som dömde i bagatellmål. Den skulle enligt lagen bestå av fogden och två rådmän. Kämnären omtalas i den svenska stadslagen enbart som en uppbördsman, men eftersom han bl. a. skulle indriva böter, blev det naturligt att han

424

Styrelse och förvaltning beklädde denna domstol. Kämnären kom därför i de svenska städerna — till skillnad från bruket i de danska — att främst syssla med avdömandet av baga tellmål, medan andra fick överta hans uppgifter vid uppbörden. På denna grund utvecklades kämnärsrätten, som efter förebilden från Stockholm inrät tades i en rad svenska städer, om de ej var för små. I början av 1600-talet bestod kämnärsrätterna i Sverige vanligen av två ledamöter, ofta valda bland råd männen. Ej sällan gick kämnärssysslan i tur mellan rådmännen.31 Den svenska kämnärsrätten infördes i Hälsingborg i och med att Anders Hyltén tillträdde sin befattning som justitiekämnär. Kontinuiteten mellan käm närsrätten och bytinget, som den nya domstolen skulle ersätta, markerades på många sätt. Ordalagen i Hylténs fullmakt, i vilken han kallades stadsfogde och justitiekämnär, har redan nämnts. Den första kämnärsrätten hölls i Hälsing borg fredagen den 30 juni 1682, och betecknande nog nyttjades vid dess sam manträde bytingets protokollsbok. Till utgången av år 1683 infördes kämnärsrättsprotokollen i den gamla bytingsprotokollsboken. Att kämnärsrätten också till en början fick övertaga en del ärenden från bytinget kan exempli fieras med att det första mål som påropades den 30 juni var det tvistemål mellan Herman Schlyter och sölvesborgsrådmannen Söfren Jensen som tidigare handlagts på bytinget. Vid sin sida skulle justitiekämnären ha två bisittare, men vid det första sammanträdet hade sådana ännu ej blivit utsedda av magistraten utan två borgare fick fungera »ad interim». Först vid nästa sammanträde, måndagen den 10 juli deltog två bisittare som magistraten utsett fyra dagar tidigare och som på rådstugan fått avlägga domarecl inför magistraten.32 Efter denna något tröga start kom kämnärsrättens verksamhet igång. Protokoll från kämnärsrätten i Häl singborg är bevarade för tiden 30.6.1682-18.12.1688 i obruten svit. Därefter följer en stor lucka, och en ny serie omfattar tiden 17.9.1695-11.10.1707. Efter en ny lucka inleds en ny svit protokoll den 19.4. 1716.33 I fortsättningen hade kämnärsrätten alltid två av magistraten förordnade bi sittare. Vid förfall för någon av dem tog en annan borgare tillfälligt säte i rätten. Var justitiekämnären själv frånvarande, fungerade vanligen någon rådman till fälligt i hans ställe. Kämnärsrätt hölls på rådstugan och dess protokoll fördes av stadsskrivaren. Då denne också skulle tjänstgöra i magistraten, kunde ibland kollisioner uppstå vilket kunde få till följd att kämnärsrätten inställdes. I Sverige fanns det ej några klara gränser mellan rådstugurättens och käm närsrättens kompetens och man får därför ej förundra sig över att det i Häl 425

Försvenskningen singborg ganska snabbt blev kontroverser rörande justitiekämnärens befogen heter. Vid ett skifte efter en avliden köpman hade magistraten följt den svenska ärvdabalkens bestämmelser, vilket medförde att en av arvingarna ansåg sig ha fått omkr. 50 daler för litet. Han överklagade nu skiftet inför kämnärsrätten den 24 nov. 1682 och hänvisade till att eftersom arvet fallit innan svensk rätt införts i Hälsingborg, borde jyllandslagens bestämmelser och ej den svenska lagens ha tillämpats. Han begärde att magistraten skulle kallas att svara inför kämnärsrätten. Påföljande dag, då saken åter var före, inträdde rådmännen med borgmästare Langh i spetsen och, som protokollet säger, »med största ivrighet och högt ljud överfaller rätten med tillfrågan av vad myndighet kämnärsrätten tillkommer att uppstämma dem till ansvar för deras förrättning på skiftet». Det blev allmänt tumult på rådstugan. »Men såsom kämnärsrätten ändå intet för deras överrop och oskickeliga voceterande kunde dess ämbete förrätta, fast stads fogden (justitiekämnären) på rättens vägnar uppsteg och K. M:ts fred och till börlig respekt begärde, då nödgades rätten uppstiga och den riva.» Magistraten hävdade att då den hade makt att förordna ledamöter av käm närsrätten, borde denna också »dependera under dem» och ej upptaga mål som handlagts inför rådstugurätten. Rådmannen Johan Andersson Brunnberg at tackerade för egen del Anders Hyltén ytterligare genom att i en inlaga kräva att få vräka justitiekämnären som domare i ett mål, där han själv som tullnär anklagats inför kämnärsrätten för att med orätt ha låtit sätta en tullskrivare i arrest. Omständigheterna fogade det emellertid så, att justitiepresidenten Johan Palm, numera adlad Gyllenpalm, just befann sig på inspektion i Häl singborg. Han gav Anders Hyltén sitt fulla stöd samtidigt som han lyckades medla i tvisten.34 Det var säkerligen ingen tillfällighet att en svensk jurist utnämnts till den förste justitiekämnären i Hälsingborg. Hans uppgift har varit att organisera verksamheten vid den nya domstolen. Sista gången han ledde kämnärsrätten var den 20 sept. 1683. Vid nästa rättegångstillfälle, den 16 oktober, tjänstgjorde en ny av magistraten förordnad justitiekämnär, rådmannen Albret Tomsen. I fort sättningen följde man svensk praxis, så att magistraten förordnade en lämplig person ur sin egen krets att vara justitiekämnär. På grundval av kämnärsrättsprotokollen och annat material kan följande kämnärslängd upprättas för tiden fram till 1718:

426

Styrelse och förvaltning Albret Tomsen tjänstgjorde 16.10.1683-26.2.1684 i kämnärsrätten. Per Brorson Bering, ledde kämnärsrätten fr. o. m. den 4.3.1684, förordnades av magistraten som ordinarie kämnär den 26.4.1684 och fungerade som sådan till 29.1.1686. Fredrik Hansson ledde kämnärsrätten fr. o. m. 19.3.1686, fick förordnande som ordinarie kämnär i maj 1686 och satt i rätten för sista gången den 8.3.1701.35 Willem Fahrenhusen ledde kämnärsrätten från den 20.8.1701. Avled den 11 juli 1702. Jonas Brom förordnandes den 23.8.1702 till kämnär men suspenderades 1703 från justitiekämnärssysslan samtidigt som han fick lämna magistra ten.36 Oluf Klint föreslogs av magistraten till justitiekämnär den 27.5.1703 och valet stadfästes följande månad av guvernören. Omtalas i befattningen ännu i april 1705.37 Augustus Preuss förordnades som justitiekämnär den 7.9.1705 och funge rade som sådan t. o. m. den 18.12.1706. Jonas Bleikman ledde som justitiekämnär från den 8.2.1707 kämnärsrätten och höll sista sammanträdet med den 11.10.1709, varefter han över flyttades till Landskrona. Jacob Cronholm förordnades som kämnär den 28.9.1709, var i slutet av 1710 suspenderad en tid med Oluf Klint som vikarie. Omtalad som död i mars 1716.38 Lucas Loliman ledde kämnärsrätten från den 19.4.1716 till den 26.6.1721. De flesta namnen i denna längd har vi mött tidigare. Till justitiekämnärer har man tagit män som antingen var rådmän eller vice rådmän eller som vid olika tillfällen styrkt rådstugurätten. Endast två kämnärer utgör undantag här ifrån. Oluf Klint befordrades till justitiekämnär från att ha varit mönstringsskrivare och auditor i svensk tjänst. Jonas Bleikman kom till kämnärssysslan från en rådmanspost i Landskrona. I den sistnämndes fall har den nya be fattningen säkerligen medfört en ökad arbetsbörda, jämfört med vad han haft tidigare. Kämnären i Ängelholm lydde, som vi förut sett, under Hälsingborgs magistrat. I början av år 1708 blev kämnärstjänsten i Ängelholm vakant och den 26 febr. 1708 biföll guvernören en framställning från Hälsingborgs magistrat om att justitiekämnären i Hälsingborg också skulle sköta kämnärssysslan i Ängel-

427

Försvenskningen holm. Han borde två eller tre gånger i månaden resa dit och för sitt besvär uppbära ett arvode, som han och ängelholmsborna kunde komma överens om. Jonas Bleikman fungerade sedan i båda städerna och detsamma gjorde Jacob Cronholm. I arvode uppbar de från Ängelholm 24 daler smt om året. Efter Cronholms död fick Ängelholm åter egen kämnär i mars 1716.39 Justitiekämnären fick del i magistratens inkomster utöver vad han som råd man hade rätt till. Den tredjedel av Viskängens avkastning, som tidigare till fallit byfogden, kom efter 1682 på justitiekämnärens lott. Fredrik Hansson åt njöt en särskild förmån, då han som justitiekämnär befriades från den kommu nala byskatten.40 Liknande medgivanden till andra kämnärer är ej kända. Hovrättspresident Johan Palms memorial av år 1682 rörande domstolarnas arbetsformer föreskrev att tre rådstugudagar skulle hållas varje vecka, nämligen måndagar, onsdagar och lördagar, då borgmästare och råd skulle vara anträff bara på rådstugan mellan kl. 8 och 12 f. m. Likaså skulle varje vecka hållas tre kämnärsrättsdagar, tisdagar, torsdagar och fredagar, då rättens ledamöter skulle vara tillstädes mellan kl. 8 och 12 f. m. Stämning skulle överlämnas till veder börande senast kvällen före rättegångsdagen genom stadstjänarnas försorg. Stäm ning till kämnärsrätten kunde ske muntligen men borde vara skriftlig om den gällde en person »av något stånd och kvalitet, särdeles en främmande». Till rådstugurätten skulle stämningen alltid vara skriftlig. Den som ej var nöjd med kämnärsrättens dom, kunde vädja till rådstugurätten, men han skulle i så fall göra detta innan han lämnade kämnärskammaren och samtidigt deponera tre daler smt. Från rådstugurätten kunde man vädja till hovrätten och i så fall hade klaganden att inom åtta dagar anmäla detta hos borgmästaren och där de ponera fem daler smt. Kämnärsr ättens kompetens omfattade »alla gäldssaker samt andra trätor in civilibus», dvs. dess verksamhet gällde i första hand tvistemål, ej brottmål. Käm närsrätten kunde också rannsaka, men ej döma, i alla »kriminalaktioner liv och ära angående». I så fall skulle utredningen överlämnas under försegling till rådstugurätten, och i saker rörande heder och ära skulle rannsakningen ske in för lyckta dörrar. Processen i kämnärsrätten var muntlig. Av protokollet skulle parternas meningar tydligt framgå och det skulle »ljudeligen» upp läsas för dem. Skriftliga inlagor var tillåtna men skulle, för att ej onödigt betunga protokollföraren, inlämnas i flera exemplar. I både kämnärsrätt och rådstugurätt skulle målen handläggas snabbt och ej dras ut över fyra eller fem 428

Styrelse och förvaltning tingsdagar. Domar och beslut om arrest fick ej exekveras, förrän borgmästaren utlämnat dem till exekutor. Faste- och skötebrev samt avkall, som tidigare be handlats på bytinget, skulle i fortsättningen framläggas på rådstugan. Böter som utdömts, skulle uppbäras av stadskämnären eller stadskassören. Slutligen på pekades i memorialet, att om någon part inför rätta ville styrka sin talan »med främmande lag, särdeles den jutska, eller Danmarks recesser», skulle han »med gott manér» uppmanas att avstå därifrån och underrättas om »vad Sveriges lag giver honom till styrka uti samma mål».41 Fr. o. m. slutet av år 1682 följde man svensk praxis i Hälsingborg och höll tre rådstugudagar i veckan — måndagar, onsdagar och lördagar i stället för att som tidigare hålla ordinarie rådstuga varje torsdag och extra ordinarie råd stuga på andra dagar vid behov. Så länge Anders Hyltén ledde kämnärsrätten, dvs. till slutet av år 1683, följde man också memorialets bestämmelser om sam manträden på tisdagar, torsdagar och fredagar. Men i oktober 1683 resolverade magistraten, att det »här icke haver varit av den beskaffenhet som i stora städer» utan det kunde räcka med en rådstugurättsdag och en kämnärsrättsdag i veckan.42 Rådstuguprotokollen visar, att man under det närmaste året nöjt sig med att hålla rådstuga endast om måndagarna, men att man därefter återupp tagit seden med tre ordinarie rådstugudagar per vecka. När Albret Tomsen övertog ansvaret för kämnärsrätten i början av år 1684, övergick man till att hålla ordinarie kämnärsrätt endast en gång i veckan, om tisdagarna, men vid behov hölls extra sammanträden. Denna ordning bibehölls vid kämnärsrätten ända till den 1 mars 1700. Då blev tre kämnärsrättsdagar åter regel, men rätten samlades under de följande åren ej på de i 1682 års memorial angivna dagarna utan onsdagar, fredagar och lördagar. När efter den stora luckan i början av 1710-talet kämnärsrättsprotokoll åter föreligger, dvs. fr. o. m. 1716, visar det sig att man då har återgått till den gamla svenska seden med sammanträden tisda gar, torsdagar och fredagar, dock med den reservationen att det ganska sällan förekom att rättegång hölls samtliga tre dagar i varje vecka utan sammanträ dena mestadels var koncentrerade till tisdagar och i viss utsträckning till torsda gar. Borgmästaren bar huvudansvaret för att den svenska lagen tillämpades på rätt sätt. I tvistiga fall kunde man begära generalguvernörens eller guvernörens utlåtande, i andra fall förordnades av hovrätten jurister från annat håll, som presiderade i rådstugurätten när större och betydelsefullare mål skulle hand läggas. Hovrätten kunde följa rådstugur ättens och

kämnärsr ättens verksamhet 429

Försvenskningen genom att protokollen i avskrift, de s. k. renovationerna, skulle insändas dit. Från 1680-talet fördes protokollen i böcker som utlämnades från guvernementskansliet. Av originalet togs två avskrifter, varav den ena som nämnts gick till hovrätten, den anclra till guvernementskansliet i Malmö, där man sålunda fick en inblick i magistraten arbete.43 Särskilt i början av 1680-talet erbjöd övergången till svensk rätt många prak tiska svårigheter, vilka i Hälsingborg ej blev mindre på grund av krigshändel serna 1675-1679 och den desorganisation dessa vållade inom stadens förvaltning. Redan i maj 1682, då man visste att svensk lag skulle införas men detta ännu ej skett formellt, anmälde sig en rad problem. Under kriget hade en del personer avlidit utan att bouppteckningar och arvskiften ägt rum dels på grund av »krigsrupturen», dels på grund av borgmästare Magnus Paulins försumlighet. Magi straten hade efter kriget så fort som möjligt låtit förrätta bouppteckningar, men frågan var nu om man skulle skifta kvarlåtenskapen efter dansk eller svensk lag. Följde man svensk lag, skulle son och dotter ärva lika, men enligt dansk lag skulle broder få ärva dubbelt mot syster. Magistraten fann en tillämpning av svensk lag vara »högeligen prejudicerande» för manliga bröstarvingar eftersom arvet fallit under den tid då dansk lag rådde i staden och uppskoven med arv skiftena bl. a. berott på Magnus Paulins underlåtenhet att sköta förrättning arna.44 Avgörandet lades i generalguvernörens hand. Kristian IV:s stadga av år 1619 angående städernas styrelse hade föreskrivit att borgmästare och rådmän i princip skulle handha förmyndarärenden men att de skulle utse två överförmyndare för föräldralösa barn. Sådana överför myndare har funnits i Hälsingborg både före och efter 1658. Bl. a. omtalas Laurids Christoffersen Bager som överförmyndare redan 1654 och ännu 1682. Källställerna utvisar att de båda överförmyndarna haft samma arbetsuppgifter som tidigare.45 Sedan svensk rätt införts, försvann överförmyndarna. Magistraten handlade däremot fortfarande en rad förmyndarärenden och utsåg dessutom för myndare för omyndiga och föräldralösa. 1675-1679 års krig vållade problem också på detta område. I de fall då de omyndigas förmögenhet varit placerad i fastigheter som förstörts eller deras egendom förvarats hos förmyndarna och blivit förstörd, var det tvistigt vem som skulle täcka de uppkomna förlusterna och i vilken utsträckning förmyndarna kunde anses ansvariga för den lidna ska dan. Råclstuguprotokollen vittnar flerstädes om att förmyndaruppdrag aldrig varit särskilt eftertraktade bland borgarna utan ofta ansågs förlustbringande för förmyndarna. Magistraten talade därför säkerligen på mångas vägnar, när

43°

Styrelse och förvaltning man år 1681 lios K. M:t anhöll att myndlingarnas förluster i de nyssnämnda fallen skulle ersättas av ägarna till de hus, i vilka kapitalet varit intecknat, eller när det gällde förvaring av lös egendom, av den omyndige själv.46 Alltsedan 1619 fanns det i de danska städerna också en prokurator som åtog sig rättssaker åt mindre bemedlade och i övrigt företrädde enskildas intressen inför rätta. Det finns en del uppgifter om att denna danska institution funnits kvar i Hälsingborg efter 1658. Underfogclen Oluf Nielsen utsågs sålunda år 1666 att vara »prokurator här i staden och sig uti alla rättmätiga och riktiga rättegångssaker och processer till bytinget och rådstugan för alla och envar, som honom behöver och begärer, med billig förnöjelse att låta bruka». Han avlade ed i denna sin nya befattning.47 Synbarligen har prokuratorn liksom tidigare haft rätt till ett litet arvode från dem som anlitade hans tjänster. Han upptogs ej i stadens utgiftsstater. 1671 utsågs borgaren Niels Christensen till prokurator och Oluf Nielsen återgick till underfogdesysslan.48 Även efter rättsväsendets försvenskning hade man kvar prokuratorssysslan. År 1683 gav magistraten fullmakt åt Adam Jörgensen att vara prokurator i staden och han avlade sin ämbetsed i augusti detta år. Genom att byfogdeämbetet för svunnit 1682 hade staden förlorat den ämbetsman som tidigare framför andra stått för exekutionsväsendet. Under några år har man tydligen litat till andra tjänstemän i exekutionsärenden, men år 1688 utsågs en ny exekutor för staden genom att Adam Jörgensen vid

sidan av sin prokuratorssyssla också fick upp

draget att vara stadsfiskal. Någon särskild lön fick han fortfarande ej men han tillerkändes en tredjedel av vad han uttog vid indrivningar och andra exe kutioner. Dessutom ålades han att bevaka K. M:ts intressen både i hemstaden och annorstädes. När hans fullmakt upplästes på rådstugan, inskärpte magi straten hos borgerskapet skyldigheten att utan »orolighets procederande» visa lydnad mot kungliga plakat och förordningar, ty stadsfiskalen skulle tillse att den skyldige eljest blev vederbörligen straffad. Gentemot borgarna fick sålunda stadsfiskalen en ställning som erinrade om den tidigare byfogdens. Han skulle också övervaka att rätt mått och vikt användes i staden.49 Adam Jörgensen avled 1690 och i december detta år, då ingen anmält sig som sökande till hans syssla, måste man tillfälligt förordna en borgare som prokura tor. I maj 1691 utsågs omsider en stadsprokurator och stadsfiskal, nämligen Jacob Arendtzen som då under ett års tid hållit skola i staden. Några andra sökande hade ej anmält sig. Först år 1701 begärde man guvernörens bekräftelse på hans utnämning, förmodligen därför att man i det längsta ville hålla möj431

Försvenskningen ligheten öppen att erhålla en kompetent person till posten.50 Redan 1702 för ordnades i hans ställe Peter Lindemark, som en tid biträtt stadsskrivaren, men kort efter konstaterades, att staden åter var utan stadsfiskal — om stadsprokuratorstjänsten var det ej längre tal, utan den synes fr. o. m. nu ha för svunnit. Följande år utsågs stadsvaktmästaren Gert Rasmusson till stadsfiskal och i hans fullmakt nämnes ingenting om stadsprokuratorsuppdrag.51 Ej heller stadsfiskalssysslan fanns kvar någon längre tid. Efter Gert Rasmussons död 1705 utsågs ej någon ny stadsfiskal. I fortsättningen finner man ofta stadsvaktmäs taren fullgöra en rad av de åligganden som stadsfiskalen förut haft. En stor del av de mål som handlades inför rådstugurätten och kämnärs rätten var tvistemål. De brottmål som förekom gällde merendels förseelser av lindrigare art och straffen blev vanligen böter. Strängare straff utdömdes mera sällan. Detta gäller bl. a. skamstraffen. Byfogden Christoffer Andersen fick 1675 en skrapa av magistraten därför att han trots upprepade påminnelser ännu ej lå tit förfärdiga och uppsätta en gapstock och anskaffa ett par halsjärn »till avsky» för dem som drev olaga handel, en åtgärd som antyder att man inte haft större användning för de efterlysta straffredskapen.52 Arrestanter sattes liksom före 1658 i stadens »källare». Arrestlokalen låg på 1660-talet i rådhuset. I december 1662 påtalade borgmästare Henrik Mårtensson Hierzelius att byfogden dömt en kvinna till förvisning, därför att hon stulit, men i väntan på att domen skulle kunna exekveras fört henne tillbaka till fängelset, »en mörk, kall och gruvelig källare under rådhuset, där hon ännu sitter uti denna stora köld, halvnaken, hungrar och törstar och bliver mycket ömkeligen underhållen».53 Sedan rådhuset förstörts i kriget 1675-1679, hade man ej längre tillgång till någon permanent arrestlokal. År 1696 hade en klockardräng och hans hustru blivit anklagade för kyrkstöld, vilket ledde till att han dömdes till döden och hon till landsförvisning. Under rannsakningen och i väntan på straffets verkställighet skulle båda hållas i arrest, och då det i staden »intet fängelse eller tjänligt rum finns» måste de båda fångarna insättas på Lands krona slott.54 Man synes ha varit inställd på att transportera fångar bort för för varing på andra orter, ty 1687 fick stadskämnären order av magistraten att låta anskaffa ett par handklovar, en bult och ett hänglås som stadstjänarna skulle nyttja vid fångtransporterna.55 Spöstraff förekom stundom, ej minst när det gällde kvinnor som gjort sig skyldiga till sedeslöst leverne. Under 1680- och 1690-talen omtalas en stadens »gisselkammare» men det sägs ej var den varit belägen. År 1685 sägs den ha

432

Styrelse och förvaltning varit »bristfällig och hela golvet nederfallet i källaren», vilket ej heller antyder någon särskilt livlig användning av lokalen.56 Vid enstaka tillfällen har dödsstraff utdömts. En dödsdom skulle vanligen prö vas och fastställas av hovrätten, innan den gick i verkställighet. År 1666 hade en bagargesäll stulit från sin husbonde. Han dömdes till döden och magistraten avlät en redogörelse till generalguvernören om hur avrättningen tillgått. Exe kutionen skulle ursprungligen ha ägt rum den 4 april 1666, »men såsom han då efter prästens relation icke fanns alldeles skickelig att gå till döden, i det han förebar sin enständiga förhoppning om pardon och försköning för sitt långa utlrållna fängelses skull, samt annat hinderligt som svävade i hans hjärna, ty är han i dag ( den 5 april) klockan mellan fem och sex förmiddagen, sedan präs terna hava flitigt med honom arbetat och bragt till en behörig beredelse till döden, utförd av fängelset och här på torget med svärd justificerad och rättad, varefter kroppen blev uti en kista kastad och hänförd uti den nya kyrkogården här avsides i staden». Endast ett par avrättningar förutom denna är kända från Hälsingborg under tiden 1658-1718, om vi bortser från de snapphanar som miste livet i samband med kriget 1675-167g.57 Före 1658 hade staden en galgbacke uppe på borghöjden nära slottet i nuv. kvarteret Vattentornet. Galgen där nedtogs av stadens rackare år 1664. Den nyssnämnda avrättningen år 1666 ägde rum på torget, dvs. axeltorget intill Mariakyrkan. År 1672 påstod borgmästare Bendt Pihl att rådmannen Anders Jörgensen intagit och inhägnat »byens retterplads», där förut »stadens galge och stegler haver varit opretted». Därmed åsyftades just den gamla galgbacken enligt vad sammanhanget klart utvisar. Anders Jörgensen hade fått jord i när heten av denna på 1660-talet, då kronans ingenjörer enligt K. M:ts befallning utlade vederlag i Slottsvången åt de borgare som förlorat jord i samband med de pågående fortifikationsarbetena.58 Dessa omdisponeringar har säkerligen gjort det omöjligt att längre nyttja den gamla galgbacken.

1. HSH 31: 384. J. E. Almquist, Svensk rätts införande i de under 1600-talet med Sverige inkorporerade danska och norska provinserna (Svensk Juristtidning 1937) s. 7 ff. 2. Se band III: 2 s. 58 ff. 3. Magistraten till G. O. Stenbock 1663 20.6, GA: GGK. 4. Renov. rådst. prot. 1668 16.7, 1671 6.7, 14.9, 1673 11.8, 1674 22.8 etc.

5. T. ex. Renov. rådst. prot. 1671 14.9. In laga av Johan Andersson Brunnberg 1674 22.1, Kommissarialrätt i Hälsingborg rörande borgm. B. Pilils accisförsnillningar 1674, RA. 6. Besvär 1664 28.6 p. 13, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Resolutioner 1664 16.9 p. 14, 1668 27.8 p. 14, Kgl. resol. och förkl., RA. 7. J. Häggman, En hälsingborgsk storbor

433

Försvenskningen gare från 1600-talet (Kring Kärnan VI. 1955) s. 22. Akterna i Revisionsakten mellan B. Pihl och Fr. Povelsens kreditorer, RA. 8. Se ovan sid. 360 ff., band IV: 2 s. 101 f. 9. Bytingsprotokollen är bevarade i original för tiden 28.9 1663-10.10.1670 i HSA, samt ge nom insända renovationer för tiden 1671-1672 i Göta hovrätts arkiv. 10. Renov. bytingsprot. 1671 18.9, 1672 29.4, 14.10. Utdrag ur bytingsdom 1665 27.11 i Kommissarialrätt i Hälsingborg rörande borgm. B. Pihls accisförsnillningar 1674, RA. 11. Renov. rådst. prot. 1668 13.2, 6.6, 1671 7.8, 1672 5.9, 16.9, 14.10, 1673 20.2, 1674 11.4 etc. 12. Utslag 1672 6.5, original i Sandbergska samlingen YY: 7, fol. 5021 f., KA. Skiftesbok 1668 3.1, 1670 11.10, 1672 31.8, HSA. Inlaga 1670 14.5, Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 863, RA. 13. HSH 6: 109. 14. Resolution 1668 27.8 p. 7, Kgl. resol. och förkl., RA. 15. Se ovan sid. 48 f., band III: 2 s. 48. 16. Utslag 1677 6.3, avskrift i Bjärsjögårds arkiv 11, UUB. Utslag 1677 8.10, avskrift i Inneliggande handlingar, HSA: RM. 17. Utdrag ur bytingsprotokoll 1679 19.5, 20.6, Generalkommissariatet 1674-1679, Indk. Breve, Skaane (Kjöbstaeder), DRA. Se också Generalkommissariatet, Dansche Copiabog for Anno 1679, 15.3, DRA. 18. Dahlbergh till K. M:t 1680 29.7, till M. Paulin s. d., koncept i Erik Dahlberghs sam ling, RA. Dahlbergh till K. M:t 1680 29.7, Brev och handlingar ang. fortifikationen 1675-1688, RA. Avskrift av förordnandet 1680 29.7 i Oordnade kommittéhandlingar 37, kom missarialrätt ang. M. Paulin, RA. Inlaga 1684 3.11, Inneliggande handl., HSA: RM. 19. Räkenskapsextrakt 1658-1669 i Sk. komm. 1669-1670, acta vol. C fol. 53 V.-54 r., RA. Renov. rådst. prot. 1671 12.1 etc. Kopiebok 1682 1.4. Se ovan sid. 368. 20. SSLHAF 1:65. Almquist, anf. arb. s. 11 ff. 21. Ascheberg till K. M:t 1680 u. d. (memo rialet är odaterat men en kunglig resolution i anledning av detsamma finns i RR 1680 16.12), 1681 23.5, RA.

434

22. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600talets Hälsingborg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 21 ff. 23. Besvär 1681 11.8 p. 7, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. Renov. rådst. prot. 1682 19.1. 24. Ascheberg till K. M:t 1682 8.3, RA. Rådst. prot. 1682 25.8. 25. Ascheberg till K. M:t 1682 12.10, RA. 26. Renov. bytingsprot. 1681 21.3, RR 1681 12.3. Jmf. Kopiebok 1686 18.5. 27. RR 1681 13.8. Renov. rådst. prot. 1681 1.12. Bytingsprot. 1681 12.2, 5.12. Kopiebok 1681 6.6, 3.12. 28. Renov. rådst. prot. 1681 15.12. 29. Bytingsprot. 1680 20.9, 27.9, 4.10, 1682 22.5, 13.6. Renov. rådst. prot. 1682 9.2, 30.3, 16.4. Kopiebok 1682 8.2, 30.3. 30. Rådst. prot. 1682 15.5, 22.6. 31. C. T. Odhner, Bidrag till svenska stads författningens historia, 1 (Uppsala Kungl. Vetenskaps-Societets årsskrift 1861) s. 66 f. S. Ljung, Arboga stads historia I (Stadsmonografier utg. i samarbete med Institutet för folklivsforskning, Stockholm, II: A. Arboga 1949) s. 175 f. Dens., Söderköpings historia intill 1658 (Stadsmonografier etc., I: 2. Lund 1949) s. 129 f. 32. Kämnärsrättsprot. 1682 30.6, 10.7. Rådst. prot. 1682 6.7. 33. Samtliga protokoll finns i HSA. De åbe ropas i det följande utan särskilda hänvis ningar. 34. Kämnärsrättsprot. 1682 24.11, 25.11, 28.11. 35. Rådst. prot. 1686 1.5. 36. Rådst. prot. 1702 23.8. 37. Rådst. prot. 1703 27.5, 25.6, 1705 24.4. 38. Rådst. prot. 1709 30.10, 1710 7.9, 10.9, 19.12. Kopiebok 1716 6.3. 39. Rådst. prot. 1708 29.2. Kopiebok 1716 6.3. 40. Kopiebok 1682 1.4. Rådst. prot. 1689 16.1. Räkenskaper 1687-1691 i Räkenskaper, allm. serie, HSA: RM. 41. Johan Palms memorial 1682, bilagt brev från Ascheberg till K. M:t 1682 12.10, RA. 42. Rådst. prot. 1683 17.10. 43. Magistraten till Ascheberg 1687 28.5, GA: GGK. 44. Kopiebok 1682 6.5.

Styrelse och förvaltning 45. Se band III: 2 s. 56 f. Renov. rådst. prot. 1671 24.8, 1681 8.12. Kopiebok 1671 14.12, 1674 19.7, Likvidation 1682 30.11, Inneliggande handlingar, HSA: RM. 46. Besvär 1681 11.8 p. 3, St. skr. och besv., Hälsingborg, -1718, RA. 47. Kopiebok 1666 8.2. 48. Renov. rådst. prot. 1671 12.1, Kopiebok 1671 12.1. 49. Rådst. prot. 1683 22-8, 25.8, 1688 23.7, 28.7. Kopiebok 1683 22.8, 1689 31.5. 50. Rådst. prot. 1690 3.3, 1691 11.5. Kopie bok 1691 11.5, 1697 29.5, 1701 8.6. 51. Rådst. prot. 1702 19.3-22.3, 26.4. Kopie bok 1703 27.4.

52. Kopiebok 1675 10.6. 53. Henrik Mårtensson till Hammarskiöld 1662, dec., LMLH. 54. Rådst. prot. 1696 23.5, 21.9. Kopiebok 1696 23.9, 4.12. 55. Kopiebok 1687 17.10. 56. 1685 års kämnärsräkenskaper i Räken skaper, allm. serie, HSA. Rådst. prot. 1683 10.2. 57. Magistraten till G. Banér 1666 5.4, GA: GGK. Renov. rådst. prot. 1674 14.9. Just. rev. registratur 1707 4.7, RA. 58. Se band III: 2 s. 64, 66 not 8. Renov. rådst. prot. 1672 15.8. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. T s. 959, RA.

435

Mü

( '■ 'f