Helsingborgs historia del 2, bok 1 - Den senare medeltiden (1933) by helsingborgsmuseum

UNIVERSITETS BIBLIOTEKET Lund REFERENS BIBLIOTEKET

HÄLSINGBORGS HISTORIA UTGIVEN EFTER UPPDRAG AV STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG UNDER REDAKTION AV

GÖSTA JOHANNESSON

TREDJE DELEN. I

HÄLSINGBORG MCMLXIX

Univerr'SI

\Jt i ti Hülfe

k fit

HÄLSINGBORGS HISTORIA

HÄLSINGBORGS HISTORIA Efter uppdrag av STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGB 0 RG utgiven av DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE

under redaktion av

GÖSTA JOHANNESSON III: i DANSKTIDENS SLUTSKEDE

HÄLSINGBORG j969

1969

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksells Boktrycken AB Uppsala 1969

JL V HÄLSINGBORGS HISTORIA kunde första delen, under redaktion

av sedermera arkivrådet L. M. Bååth, utgivas 1925. Den följdes av en andra del, uppdelad på tvenne band, av vilka del II: 1 publicerades 1933 och del II: 2 1934. Det viktiga medeltida avsnittet av stadshistoriken var därmed färdigbehandlat. Sedan del II: 2 utkommit, fick frågan om fortsatt utgivande av verket under någon tid vila. På framställning av drätselkammaren beslöt stadsfullmäktige den 19 november 1935 åt historikkommittén uppdraga att »verkställa en ingå ende prövning av frågan om utforskandet och utgivandet av Hälsingborgs his toria efter medeltiden samt därefter till stadsfullmäktiges prövning överlämna ett i alla avseenden, även ekonomiska, noga genomtänkt förslag». Efter att ha förberett detta ärende uppdrog kommittén åt arkivrådet Bååth samt kommittéledamöterna Häggman och Mårtensson att inkomma med en full ständig plan för det fortsatta utgivandet av Hälsingborgs historia. Denna plan framlades i en skrivelse den 14 april 1943. Däri föreslogs, att forskningsarbetet skulle bedrivas efter samma principer, som tidigare hade tillämpats, samt att utgivningen skulle omfatta trenne delar, betecknade III-V. Av dessa skulle del III avhandla stadshistoriken 1537-1658, den danska epoken, medan del V skulle ägnas åt den svenska tiden 1658-1862. Del IV skulle omfatta ur dessa båda delar utbrutna specialområden, främst stadens bebyggelse samt hantverks- och industrihistoria under tiden 1537-1862. Stadsfullmäktige beviljade den 12 december 1943 av historikkommittén be gärda medel. Kommittén beslöt, att uppgiften att vara verkets redaktör även i fortsättningen skulle anförtros åt arkivrådet L. M. Bååth, som tillika skulle författa den historiska framställningen i del III. Åt lektorn vid gossläroverket, fil. dr Jean Häggman uppdrogs författandet av del V, medan specialdelen IV skulle omhänderhavas av fil. dr Torsten Mårtensson, vilken då innehade be fattningen som chef för Hälsingborgs museum. Detta av kommittén antagna arbetsprogram kunde emellertid icke genomfö 5

Förord ras. Kommittén drabbades av en svår förlust i det att bada författarna av de historiska avsnitten avled utan att ha hunnit färdigställa och till kommittén avlämna några manuskript. Lektor Häggman, vars omfattande och med synner lig omsorg sammanbragta excerptsamling övertogs av kommittén, avled 1952 och arkivrådet Bååth i960. Linder diskussioner, som förts rörande vissa redaktionella frågor, hade arkiv rådet Bååth ifrågasatt frånträdande av sina uppdrag och som sin eventuelle efterträdare föreslagit docenten vid Lunds universitet, fil. dr Gösta Johannes son. Sedan docenten Johannesson efter arkivrådet Bååths frånfälle förklarat sig villig härtill, har kommittén med honom träffat avtal om övertagande av uppdraget att vara verkets redaktör och tillika författare av viss del av stads historiken. Som ersättare för lektor Häggman hade redan tidigare inträtt förste arkivarien i krigsarkivet, fil. clr Alf Åberg. Den omprövning av utgivningsplanen, som i samband härmed verkställdes, ledde icke till några väsentliga ändringar i densamma. Fortsättningen av verket ansågs alltjämt skola omfatta trenne delar, men förskjutningar av delarnas innehåll föreslogs för vinnande av större enhetlighet i framställningen. Kom mitténs avsikt var, att forsknings- och författararbetet skulle bedrivas så, att utgivning av de tre delarna skulle kunna ske samtidigt eller med helt korta tidsintervaller. I skrivelse till stadsfullmäktige den 14 augusti 1961 framlades den nya utgivningsplanen samtidigt med att anslag begärdes för kommitténs fortsatta verksamhet. Framställningen beviljades den 19 september 1961. Som medarbetare har sedermera till verket knutits fil. dr Mårten Sjöbeck, med uppdrag att författa en avhandling om liälsingborgslandskapet, vilken kommittén funnit vara av betydelse för stadshistoriken. I början av år 1966 hade arbetet nått så långt, att för delarna III och IV tryckfärdiga manuskript förelåg eller under året förväntades bliva färdigställda. Även för del V förefanns manuskript i viss utsträckning, medan denna del i övrigt var under arbete. På grund av att de tre delarna till omfattningen blivit avsevärt större än man haft anledning räkna med, gjordes en uppdelning, så att vardera delen kom att bestå av tvenne band. Kommittén ansåg det lämpligt att nu påbörja det tidskrävande tryckningsarbetet och ingick den 23 maj 1966 till stadsfullmäktige med anhållan om anslag för detta ändamål. Anslaget beviljades den 27 oktober 1966, varefter kommittén träffade avtal med Almqvist 8c Wiksell/Gebers Förlag AB i Stockholm om tryckning och distribuering av delarna III och IV. 6

Förord Sedan del II: 2 utgavs, har kommitténs dåvarande ordförande, stadsingenjören Sigfrid Ewald avlidit. Kommittén vill giva uttryck för sin tacksamhet till honom för de tungt vägande insatser som han gjort i dess arbete, och för det out tröttliga intresse han både som ledamot av kommittén och som dess ordförande ägnat tillkomsten av detta verk. Förutom kommitténs nuvarande ledamöter och dem, som i företalen till delarna I och II: 1 nämnts, har riksdagsmannen Edvin Berling — ordförande 1950-1951 —, lektorn, fil. dr Jean Häggman, typografen Frans Magnusson samt rektorn, fil. lic. Harry Ohlsson av stads fullmäktige varit invalda som ledamöter i kommittén. Kommittén har nu följande sammansättning: borgmästaren L. G. Ohlsson, ordförande, rektorn, fil. dr Allan Jansson, vice ordförande, samt lektorn, fil. dr Åke Ljungfors, fil. dr Torsten Mårtensson, sekreterare, rektorn Karl Salomonsson, redaktören Einar Svensson och tillsynsläraren Stig J. Svensson. När kommittén med detta band kunnat återupptaga utgivandet av Hälsing borgs historia, sker detta efter ett uppehåll, som blivit mycket långvarigt och väckt mycken otålighet. Kommittén vill emellertid betona, att den långa vänte tiden även i sin mån har kommit verket till godo. Forskningar och upptäckter på skilda håll under denna tid har ökat våra kunskaper och avsevärt vidgat underlaget för författarnas arbete. Tekniska framsteg har bidragit till att under lätta förarbetena och inom boktryckarkonsten har en utveckling skett, som för publiceringen har inneburit betydande fördelar. Kommittén vill uttala sin livliga förhoppning, att detta bokverk i sitt fär diga skick skall visa sig motsvara förväntningarna och att staden skall finna sig ha fått god valuta för de uppoffringar, som den under ett halvt sekel gjort för utforskningen av sin historia. Hälsingborg i augusti 1967

FÖRORD

V_X NDER FRAMLIDNA ARKIVRÅDET L. M. Bååths redaktörskap utgavs delarna I och II av Hälsingborgs historia, varigenom stadshistoriken fördes fram t. o. m. år 1536. När nu verket skall fortsättas, står det klart att det naturliga gränsåret för den närmast följande delen måste bli 1658, Roskildefredens år, då de skånska landskapen kom under svensk överhöghet. De båda band som till sammans bildar del III, kommer sålunda att behandla den sista tiden under danskt välde eller något över ett och ett kvarts sekel. Den disposition L. M. Bååtlr följt vid uppläggningen av delarna I och II har på många sätt blivit bindande också för utformningen av delarna III och IV, dvs. av skildringen av Hälsingborgs historia fram t. o. m. år 1718. Detta har lett till en viss bredd och utförlighet och till att framställningen liksom i tidigare delar samlats i ett avsnitt om förvaltningshistorien, ett om den po litiska historien, ett om den ekonomiska historien och ett avsnitt om fortifika tionens historia. Denna disposition har inte bara visat sig ändamålsenlig för att bibehålla kontinuiteten i verket utan den har också en naturlig motivering i det bevarade källmaterialets speciella karaktär. Del V kommer däremot att disponeras efter andra riktlinjer. Materialet till Hälsingborgs historia under perioden 1537-1658 ligger till övervägande delen i danska arkiv. Hälsingborgs eget stadsarkiv med dess rådstuguprotokoll, bytingsprotokoll och övriga handlingar utsattes för ödeläggande skövlingar i samband med 1675-1679 års dansk-svenska krig och krigshändel serna i Skåne 1709-1710. Från tiden före 1660 finns endast obetydliga rester bevarade av stadens arkiv. Forskaren hänvisas därför oftast till att söka sitt material i centrala danska arkiv och i grannstädernas arkiv vad beträffar Häl singborgs förvaltningshistoria och politiska historia. Bättre ställda är vi däremot i fråga om den ekonomiska historien, särskilt under första hälften av 1600-talet. Årligen infordrades nämligen byfogde- och tullräkenskaperna till den kungliga räntekammaren i Köpenhamn för genom-

Förord gång och de blev sedan bevarade där, varigenom de undgick förstörelse. En nästan obruten serie byfogderäkenskaper har på detta sätt blivit bevarade fran Hälsingborg för åren 1596—1658 och likaså en serie tullräkenskaper för samma period, dock med vissa luckor. Dessutom är räkenskaper för Hälsingborgs slott och län i behåll för stora delar av perioden 1574-1657. Källorna flyter alltså ganska sparsamt för 1500-talets del men betydligt rikare i fråga om 1600-talet. Detta har lett till att framställningen genomgående fått större bredd för tiden efter 1600. Materialets karaktär har också gjort att tyngd punkten i del III lagts på den ekonomiska historien, där vi har större möjlig heter än i något annat avsnitt av stadshistoriken att ge en fyllig bild av Häl singborgs näringsliv. För ingen annan skånsk stad har tullräkenskaper blivit bevarade i så stor omfattning. I vissa kapitel ställs måhända läsarens tålamod på hårda prov genom mångfalden av tabeller och genom de utförliga kommen tarerna till dessa, men det hade å andra sidan ej varit försvarligt att inte till fullo utnyttja detta enastående material för belysning av de ekonomiska för hållandena i Hälsingborg och i nordvästra Skåne i början av 1600-talet. Detta har synts så mycket angelägnare som liknande förutsättningar för en lika ut förlig skildring av Hälsingborgs näringsliv saknas både i fråga om tiden före 1536 och för tidsavsnittet 1658-1718. Till detta kommer att det är värdefullt för skildringen i del IV av försvenskningen att kunna teckna en så detaljrik bild av det ekonomiska läget under dansk tid som möjligt, allra helst som Hälsingborg genom sin torggemenskap med Helsingör och sin position som en av de viktigaste överfartsorterna mellan Skåne och Själland intog en särställning bland de skånska städerna och därför erbjöd en alldeles speciell problematik. Hälsingborgs lokala kyrkliga arkiv är bevarade i nämnvärd omfattning först för tiden efter 1660. Skildringen av det kyrkliga livet i staden lider sålunda av samma materialsvårigheter som framställningen av den borgerliga förvalt ningen. På bredare grund vilar däremot fortifikationens historia. Redan i band II: 2 kunde fil. dr Torsten Mårtensson publicera sin grundläggande studie över Hälsingborgs slott under medeltiden. Sedan dess har han bedrivit om fattande och grundliga forskningar rörande Hälsingborgs topografi, bebyggelse historia och fortifikation. I band III: 2 skildrar han Hälsingborgs fortifikations historia under tiden i537-1^5^ °ch i band IV: 1 kommer denna framställning att föras vidare fram till år 1718. På det sättet kommer Hälsingborg att få en monografi över sina befästningsanläggningar, i vilken decenniers forskarmöda satt frukt. 10

Förord Författarna liar beretts tillfälle att utnyttja samlingarna i en rad arkiv i Köpenhamn och Stockholm, i danska och svenska landsarkiv och vetenskapliga bibliotek. Hälsingborgs museum har obegränsat ställt sina samlingar till för fattarnas förfogande och bidragit med fotografier av en rad föremål och hand lingar. Dessutom har en del fotografiska upptagningar också utanför museet gjorts genom dettas försorg för stadshistorikens räkning. Allt detta är det ange läget att här med största tacksamhet omnämna. GÖSTA JOHANNESSON

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

NÄRINGSLIVET av Gösta Johannesson Befolkningen........................................................................................................................17 Åkerbruk............................................................................................................................ 45 Fiske....................................................................................................................................... 55 Skeppsbron............................................................................................................................60 Färjorna och färjemannen........................................................................................... 72 Resandetrafiken................................................................................................................. 90 Näringspolitiken................................................................................................................101 Torggemenskap och sundshandel.............................................................................. 117 Tulluppbörd och tullräkenskaper.............................................................................. 124 Spannmål.......................................................................................................................... 145 Nötkreatur.......................................................................................................................... 169 Småkreatur och fjäderfä...............................................................................................192 Kött och »feta varor».................................................................................................... 198 Salt, textilier och kramvaror.........................................................................................207 Öl och »främmande drick»......................................................................................... 213 Hästar............................................................................................................................... 230 Timmer, sten, tegel m. fl. varor...............................................................................247 Sjöfart............................................................................................................. t

... 257

Handelskompanier......................................................................................................... 273 Hantverkare och hantverksämbeten.........................................................................295 »Denne lille Helsingborrigs by och fergested».........................................................317

ANVÄNDA BETECKNINGAR

AGA = Aarsberetninger fra det Kongelige Geheimearchiv, indeholdende Bidrag till dansk Historie af utrykte Kilder, udg. af C. F. Wegener. I—VI. Khvn 18521882. CCD = Corpus constitutionum Daniae. Forordninger, Recesser og andre Konge lige Breve, Danmarks Lovgivning vedkommende, udg. ved V. A. Secher. I—VI. Khvn 1887-1918. DRA = Rigsarkivet, Köpenhamn. GDL = Samling af gamle danske Love, udg. af J. L. A. Kolderup-Rosenvinge. I-V. Khvn 1821-1846. HSA: RM = Hälsingborgs stadsarkiv, Rådhusrättens och magistratens arkiv. Landsarkivet i Lund. HSK = Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv. Landsarkivet i Lund. KA = Kammararkivet, Stockholm. Kanc. Brevb. = Kancelliets Brevböger vedrörende Danmarks indre Forhold, i Uddrag udg. ved C. F. Bricka (1551-1560), L. Laursen (1561-1626), E. Marquard (1627-1641), G. Olsen (1642 o. ff.). Khvn 1887 ff. LAS = Landsarkivet for Sjaelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn. LLA = Landsarkivet, Lund. FRF = Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, I utg. av N. Herlitz, II utg. av E. Nygren, III utg. av F. Lindberg, IV utg. av F. Lind berg och F. Sleman, V utg. av F. Sleman. Sthm 1927-1964. RA = Riksarkivet, Stockholm.

NÄRINGSLIVET AV

GÖSTA JOHANNESSON

BEFOLKNINGEN

T ADEN STRÄCKER SIG från norr till söder och den är mer lång än

bred, då nämligen ett tämligen högt berg, som ligger öster om densamma, hindrar den från att sträcka sig ut åt sidan. — Över staden, som utbreder sig i längden, reser sig, som förut är sagt, ett berg i öster, tämligen brant och högt, på vars topp och på en mycket stark klippa den ypperligt befästa borgen står.» Citatet är hämtat ur den korta beskrivning över några skånska städer, bland dem sin hemstad Hälsingborg, som lundabiskopen Mogens Madsen skrev på 1580-talet.1 Han har i de citerade orden antytt det som var karaktäristiskt för Hälsingborg under 1500- och 1600-talen: den egentliga bebyggelsen var skild från borgens område och låg nedanför borghöjden, mellan denna och stranden. Stadens utsträckning åt norr kan ganska noga fastställas. Bebyggelsens nordgräns gick vid Hälsobäcken, alltså vid nuvarande S:t Jörgens plats. Den södra gränsen har gått strax söder om nuvarande Trädgårdsgatan. Utrymmet mellan stranden och borghöjden har varit något mindre än i våra dagar, emedan strandlinjen löpte något östligare än nu och i stort sett i höjd med nuvarande Järnvägs gatan och Drottninggatan. Två gator ledde genom staden från dess ena ände till den andra. Den vik tigaste och största var Storgatan, delad i norra och södra, och parallellt med denna löpte Lilla gatan, som motsvaras av våra dagars Kullagata och dess fortsättning i äldre tid söderut. Dessa båda huvudgator övertvärades av några kortare gator, bl. a. av de båda Kyrkogatorna på ömse sidor om S:ta Maria kyrka samt av Möllestraedet, nuvarande Möllegränden. Infarten i staden från söder gick genom Storgatan. Infartsgata österifrån var Strömmen. Denna följde i sin dåvarande sträckning från nordöst borghöjdens nordvästliga kontur fram till nuvarande Springpostgrändens knä och löpte vidare i sydvästlig riktning snett över nuvarande Henckelska gården och genom Strömgränden ned mot skeppsbrons landfäste. Detta låg något söder om det nuvarande Stortorgets 2-679820

Hälsingborg III: 1

Näringslivet västra ände, mitt emot Norra Kyrkogatan. Från den östra infartsleden avgrena des i höjd med nuvarande Kärngränden en väg som gick vidare längs vallgraven öster om slottet, förbi slottsporten och vidare åt väster nedför branten till Storgatan för att genom Norra Kyrkogatan fortsätta ned till skeppsbron. Stadsbebyggelsen upptog sålunda en ganska liten yta och Hälsingborg hörde varken till Danmarks eller till Skånes större städer. Det enda material som står oss till buds för att göra en mycket ungefärlig beräkning av dess folkmängd, är bevarade uppgifter om borgarnas beväpning samt rullor över det mönstrade, beväpnade borgerskapet. Från tid till annan infordrades till det kungliga kans liet uppgifter om borgarbeväpningen. Mönstringsrullor är bevarade från en rad år under perioden 1583-1639 men i regel blott för några få städer och ofta blott i form av översiktliga sammanställningar eller extrakt.2 För Hälsingborgs del finns bevarade dels ett översiktligt sammandrag om borgarbeväpningen år 1600, dels en mönstringsrulla över det beväpnade borgerskapet från år 1639. I augusti 1598 föreskrevs genom ett kungligt brev, att alla kronans länsmän, inom vars län det låg köpstäder, skulle tillse att borgarna där hade en till fyllestgörande vapenutrustning. Dittills hade man föga brytt sig om beväpningen och envar hade fått råda sig själv, sägs det i brevet, men nu skulle länsmännen först taxera borgarna efter deras förmögenhet och sedan föreskriva vad slags vapen de skulle föra, så att på vart hundratal man kunde uppställas 60 skyttar, var och en i stormhuva, 20 man med långa »spidtze» i full rustning med vad därtill hörde, samt 20 man med hillebarder. Borgarna skulle taxeras efter yttersta förmåga och man fick ej se genom fingrarna med någon. Efter taxeringen skulle mönstring hållas och man skulle upprätta förteckningar över de ytterligare vapen som behövdes. Den felande utrustningen skulle anskaffas genom kronans försorg för de pengar, som borgarna var skyldiga att erlägga.3 Med »spidtz» eller »spiess» åsyftades ett schweiziskt långspjut. De fotsoldater som förde detta vapen bar i regel ett bröstharnesk som skydd för kroppen. Hillebardjärerna bar ett lättare kroppsskydd och skyttarna, som var utrustade med hakebössor, hade endast en stormhuva. Då den enskilde borgaren själv skulle bekosta den beväpning, som han av mönstringsherren ålades att hålla, blev hans ekonomiska ställning utslagsgivande för vad slags rustning han skulle

Hälsingborg på 1580-talet. Kopparstick, sannolikt utfört av Franz Hogenberg och ingående i fjärde delen av Georg Brauns stora stadsbok »Civitates orbis t errar um», vilken utkom år 158p.

Dansktidens slutskede taxeras till. Spetsbeväpnade »harneskmän», som termen lyder i mönstringsrullorna, togs i första hand ut bland det förmögnare borgerskapet, eftersom denna beväpning var den dyraste. Sålunda blir de bevarade uppgifterna om borgerskapets rustning ej blott en mätare på städernas relativa storlek inbördes utan också ett indirekt vittnesbörd om borgerskapets ekonomiska villkor. Sammandrag av mönstringsrullorna för år 1600 är bevarade för samtliga stä der öster om Öresund. Uppgifterna är sammanställda i tabell 1 och till jäm förelse har också meddelats motsvarande uppgifter för Helsingör. Städerna är uppförda i tabellen efter storleken av det antal personer som för var och en

Tab. 1: Mönstringen år 1600 av borgerskapet i skånska, halländska och blekingska städer samt i Helsingör Källa: Kane. B 97, DRA

Stad

Hillebardjärer

Med yxor och spa dar

309

303

43 37&

173 126

113 106 100 80 114

121 2a

24 24 21 12 6

Falkenberg Åhus Simrishamn Falsterbo Kungsbacka

Helsingör

9 10

71 82

l60

46 11 24 24

55 42

11 22 22

155 I 52 I l6 I06

79 67 66

10 11 22

57 55 52 46 41

360

160

702

En fänrik, en trumslagare. 1 Därav 31 med »spidtz», 6 med slagsvärd. •Två »förare», en fältväbel. d »Är nederbrutet.» c Därav 160 med »spidtz», 20 med slagsvärd. a

I 72

35 i8oe

34 42

35 33

753 281 209 hH

44 42

Summa

Malmö Ystad Halmstad Landskrona Lund Vä Hälsingborg Ronneby Trelleborg Varberg Laholm Sölvesborg Skanör Lyckåd

Befäl

Hake skyttar

Harnesk män

Näringslivet av dem totalt upptogs i rullorna. Rullornas benämning »harneskmän» för det spetsbeväpnade manskapet har använts i tabellen. Av tabellen framgår att Hälsingborg i fråga om det totala antalet rustande borgare intog en ganska blygsam plats bland de skånska städerna. Staden har tillhört mellanskiktet bland dem, liksom t. ex. Lund och Vä, och dess siffra ligger närmast det blekingska Ronneby. Särskilt slående är jämförelsen med syskonstaden Helsingör, som i fråga om borgarbeväpningens styrka kunde tävla med Malmö. Hälsingborg har m. a. o. också i fråga om det totala invånarantalet hört till de skånska landskapens medelstora städer. Utgår man från den i det kungliga brevet fastslagna principen, att 60% av borgarna skulle taxeras som hakeskyttar, 20% som hillebardjärer och 20% som harneskmän, visar det sig att man ej kunnat fylla detta krav i Hälsingborg. Hade man till punkt och pricka följt cle kungliga föreskrifterna, skulle man ha ställt upp 31 harneskmän och lika många hillebardjärer, men man under skred antalet harneskmän, den dyraste rustningstypen, med 7, men överskred i stället antalet hillebardjärer med 15. Antalet hakeskyttar svarade ej fullt mot vad kronan begärt. Borgerskapets förmåga har alltså ej fullt ut motsvarat vad man från kungamaktens sida förutsatt. Väljer vi för jämförelse några av de andra städerna, finner vi att man t. ex. i Helsingör överträffat anspråken på den dyraste utrustningen, harneskmän, med 180 stycken mot begärda 140, medan man däremot i Malmö ej kunde nå upp till det begärda antalet harneskmän, 150 stycken, men i stället uppsatte mer än dubbelt så många hillebardjärer som det förutsatts. I Ystad kom man ej upp till det begärda antalet harneskmän, 56 stycken, utan svarade mot de kungliga normerna ungefär på samma sätt som man gjorde i Hälsingborg. Från kronans sida har man tydligen överskattat köpstädernas ekonomiska bärkraft — vilket här skedde varken för första eller sista gången — och därför ställt något högre krav än borgarna kunde motsvara. Borgarna i Hälsingborg har i fråga om rustningen presterat ungefär lika mycket som man förmådde i andra, lika stora städer. Totalt redovisade alltså Hälsingborg 155 rustande borgare år 1600. Utgår vi från samma antagande som gjorts vid liknande beräkningar, nämligen att det per hushåll gått i genomsnitt 5-7 personer,4 och antager att taxeringen omfattat praktiskt taget alla borgarna, så att man ej »sett genom fingrarna med någon», skulle vi få mellan 775 och 1085 personer i borgarnas hushåll. Med tanke på att det vid sidan av de rustande borgarnas hushåll också funnits personer av 21

Dansktidens slutskede olika kategorier — adliga personer, präster, kungliga ämbetsmän, fattiga, inhyseshjon, tiggare, s. k. liggare, dvs. i staden boende kommissionärer för ut ländska köpmän, m. fl. — ter det sig sannolikast att befolkningssiffran snarast legat i närheten av det högre av de här angivna talen än i närheten av det lägre. Stadens folkmängd har sålunda med all sannolikhet år 1600 uppgått till omkring 1 000 personer, vilket är den äldsta folkmängdssiffra som kan framräknas för Hälsingborg. Mönstringar av borgerskapet hölls under de följande åren vid många till fällen men för Hälsingborgs del är ingen mönstringsrulla bevarad förrän från år 1639. Tyvärr är rörande de övriga städerna öster om Öresund uppgifter om 1639 års mönstring bevarade blott från Ronneby och Sölvesborg, och i dessa fall endast i form av extrakt. Resultatet av mönstringarna år 1639 av borgerskapet i de själländska städerna är också bevarat blott genom ett över siktligt extrakt. Vi har därför ej samma möjligheter till jämförelser som i fråga om mönstringen år 1600. En liten till rullan fogad sedel, daterad den 16 aug. 1639 och undertecknad av slottsherren på Hälsingborg, Christoffer Ulfeldt, omtalar att det är fråga om »en rulla på borgerskapet i Hälsingborg, av vilken årligen efter K. M:ts för ordning ’en genpart’ i kansliet skall levereras.» Den av Christoffer Ulfeldt åberopade kungliga förordningen var ett kungligt brev av den 3 febr. 1639, som föreskrev att köpstädernas borgerskap en gång årligen skulle mönstras av kronans länsmän. Mönstringarna skulle försiggå utan »drickande, gillen eller annan oordning» och en förteckning skulle årligen insändas till kansliet

över hur många borgare det fanns, som utrustats med

varje slag av vapen. De vapen som borgarna skulle taxeras till var främst goda, långa »spidtze»

med tillhörande harnesk och gott sidogevär. Återstoden

skulle bära musköter

eller goda långa bössor. Alla skulle ha gott sidogevär.5

De krav som man nu ställde på borgerskapets beväpning svarade som synes i stort sett mot den kvalitet man krävt år 1600. Den dyrbaraste beväpningen, »spidtz» med harnesk, fanns kvar och detsamma gällde den enklaste och van ligaste, skyttarnas, fastän hakebössorna ersattes med musköter. Däremot hade gruppen hillebardjärer fallit bort. iÖ39 års mönstringsrulla är en »genpart», dvs. ett renskri vet likalydande exemplar av den vid mönstringen upprättade rullan över borgerskapet, vilken slottsherren hade kvar hos sig. Därför förekommer det i rullan enstaka avskrivningsfel men dessa förringar på intet sätt dess värde. Rullan är upplagd

Näringslivet med stadens gatunät och fastighetsindelning som grund. Fastigheterna är för tecknade rotevis. Staden var nämligen indelad i två rotar, den norra och den södra, och gränsen mellan dem gick vid Norra Kyrkogatan. I den norra roten upptar rullan 113 nummer och i den södra 85, eller sammanlagt 198 stycken. Varje gård eller borgarhushåll hade skyldighet att bidraga till borgarbeväpningen och därför upptages för varje nummer också fastighetsägarens namn. Flera av namnen är kvinnonamn, vilket sammanhänger med att borgaränkor eller ensamma kvinnor ägt fastigheten men givetvis inte personligen svarat för rustningsplikten. Rullans uppläggning med stadsplanen och gatunätet som stomme gör den till en viktig källa också för stadsbebyggelsens historia.6 Utöver de 198 numren upptages i början av rullan sju befälspersoner: en löjtnant, en fänrik, tre officerare och två trumslagare. Sammanlagt redovisas alltså 205 krigstjänstskyldiga personer. Borgerskapet var beväpnat på följande sätt: Befälspersoner och trumslagare: 7, pikenerare, utrustade med »spidtz» och harnesk: 23, musketerare, utrustade med musköter eller andra bössor: 174.7 I jämförelse med mönstringen år 1600 hade man 1639 ungefär samma antal harneskmän eller pikenerare. Den grupp bland borgerskapet som hade förmåga att hålla denna mera kostsamma typ av rustning, synes sålunda ej ha reducerats under mellantiden. Däremot har antalet skyttar ökats avsevärt, från 80 stycken år 1600 till 174, eller mera än fördubblats. Denna ökning kan ej enbart för klaras med att gruppen hillebardjärer — i allt 46 stycken år 1600 — ombeväpnats och blivit musketerare utan otvivelaktigt har nya rustningspliktiga borgare tillkommit. Det totala antalet krigstjänstskyldiga borgare steg med 50 stycken från år 1600 till år 1639 och tillväxten kommer på de bredare lagren bland de rustningspliktiga borgarna. L. M. Bååtli har påpekat, att en mantalslängd från år 1711 upptar 203 nummer och att enligt en uppgift från år 1737 Hälsingborg då haft »202 bebyggda tomter och gårdar». Han har också visat på att de nutida tomterna inom det område, som upptogs av stadsbebyggelsen vid början av 1600-talet, enligt 1900-talets stadsplan uppgår till ungefär 200 stycken. Han har därav dra git den slutsatsen, att stadens fastigheter redovisats i stort sett fullständigt i 1639 års mönstringsrulla.8 Denna skulle sålunda utgöra en pålitlig grund för en beräkning av Hälsingborgs invånarantal omkr. 1640. Utgår man liksom i fråga om borgarmönstringen år 1600 från att det i varje hushåll funnits 5-7

Dansktidens slutskede personer, kommer man till resultatet att det omkr. 1640 i borgarnas hushall funnits mellan 1 000 och 1 400 personer. Folkmängdssiffrorna för tiden omkr. 1640 skulle sålunda överstiga dem för år 1600 med i runt tal 200—400 personer. Vi har redan konstaterat, att nagon ökning ej skett i fråga om det antal borgare, som kunde uppställa den kost sammaste rustningstypen, harneskmän eller pikenerare. Ökningen faller på de övriga kategorierna, främst på skyttarna. Detta kan givetvis ha berott på att man vid 1639 års mönstring gått hårdare fram och pressat borgerskapet mera i fråga om antalet musketerare. Men härvidlag bör framhållas, dels att 1639 års rulla som nyss påpekats synes upptaga samtliga fastigheter i staden, dels att ingenting motsäger ett antagande, att man gått lika hårt fram vid mönst ringen år 1600. Visserligen är uppgifterna från år 1600 summariska, så att vi ej vet något, om vissa fastigheter gått fria från rustningsplikt, men mot detta talar framför allt två omständigheter. Den ena är den kungliga föreskriften i 1598 års brev, att man ej fick »se genom fingrarna» med borgarna vid taxe ringen. Den andra är det faktum, att man år 1600 uttog fem personer att göra tjänst med yxor och spadar, vilket tydligen varit en ganska lindrig plikt, efter som den ej ens omnämndes i de kungliga föreskrifterna. Detta kan tyda på att man även år 1600 principiellt utgått från att alla stadens borgare skulle fullgöra någon uppgift vid stadens försvar, om inte med vapen så på annat sätt. En konsekvens av det här förda resonemanget skulle då bli, att skillnaden mellan antalet rustande borgare åren 1600 och 1639 i första hand bör förklaras som en följd av att stadens folkmängd vuxit. Vi har sålunda kommit fram till att Hälsingborg omkr. år 1600 haft en folk mängd av omkr. 800-1 000 personer, och att invånarantalet under de följande fyra decennierna vuxit, så att invånarantalet omkr. år 1640 var omkr. 1 0001 400 personer. Köpenhamn var det danska rikets största stad och hade omkr. år 1660 enligt J. A. Fridericia minst 23 000 invånare, enligt M. Rubin något flera eller omkr. 29 000.9 Laurits Pedersen har uppskattat Helsingörs folkmängd omkr. 1640 till ungefär 8 000 personer, vilket förmodligen är alldeles för högt tilltaget. Malmös invanarantal torde ha natt upp till omkr. 4 000 personer.10 O. Bjurling har på goda grunder utgått från att Ystads folkmängd under 1600-talets första fjärdedel hållit sig omkring 2 000 invånare.11 Denna siffra stämmer rätt väl med Häl singborgs befolkningssiffra, sådan vi här räknat fram den, om man drar in i jämförelsen de skillnader mellan de båda städerna i fråga om det rustande 24

Näringslivet borgerskapets styrka, som redovisats i tabell i. Det bör dock understrykas att alla beräkningar av detta slag är behäftade med stora felmarginaler. Mot den här angivna bakgrunden framstår Hälsingborg under 1500- och 1600talen som en liten stad, även mätt med den tidens mått. Den var en av de minsta städerna vid Öresund och hörde till den stora grupp småstäder, på vilka det danska rikets olika provinser kunde uppvisa en rik provkarta. Hälsingborgs betydelse låg ej i stadens storlek utan betingades framför allt av dess läge, av dess sjö- och landförbindelser och av dess militära värde. 1639 års mönstringsrulla är med sin namnlista den mest utförliga redovisning av Hälsingborgs befolkning vid en bestämd, enstaka tidpunkt, som är bevarad från dansk tid. Ett studium av rullan kan tillsammans med personhistoriska uppgifter från annat i tiden närliggande material ge oss upplysningar om be folkningens sammansättning i staden. Dessutom får vi på detta sätt ett tillfälle att redan här i början av vår skildring möta en rad personer, som längre fram skall återkomma i andra sammanhang vid flera tillfällen. Inte minst på grund av förlusten av stadsarkivet är det personhistoriska materialet till Hälsingborgs 1500-talshistoria fragmentariskt och mycket magert. Därför är det väl motiverat att kring 1639 års rulla bygga upp en utförligare skildring av stadens befolkning och söka ge en bild av denna vid den äldsta tidpunkt, då vi har möjlighet att skaffa oss mera ingående kännedom om densamma. Beträffande stadens styrelse, dvs. borgmästarna och rådmännen, bör mönstringsrullans uppgifter ses mot bakgrunden av ett par andra källor. En perga menthandskrift i Hälsingborgs kyrkoarkiv, S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, som närmast kan karaktäriseras som ett slags huvudbok för de kyrkliga räkenska perna, innehåller ett par notiser av intresse i detta sammanhang.12 När kyrk värdarna, eller som man i dansk tid benämnde dem, kyrkvärjarna, gjorde reda för sin förvaltning av kyrkan och dess egendom, infördes en anteckning därom i denna bok. Redovisningen skedde i närvaro av bl. a. borgmästare och rådmän, och dessa skrev sina namn under anteckningen. Under en notis, daterad den 28 sept. 1636 har följande satt sina namn: Jesper Pedersen, Mogens Söfrensen, Jacob Weber, Hans Pedersen, Anders Haagensen, Mads Madsen och Thomis Jacobsen. Namnen står i rangordning, vilket betyder att de båda första under tecknarna var stadens borgmästare och de övriga fem var rådmän, upptagna i den ordning vari de invalts i stadens råd. Kyr kostolen har en liknande anteckning under den 9 juli 1641. Namnlistan

Dansktidens slutskede ter sig här på följande sätt: Jesper Pedersen, Jens Christensen, Jacob Weber, Anders Haagensen, Mads Madsen och Thomis Jacobsen. Som synes har en del förändringar skett inom magistraten under åren 1636—1641, inom vilken tid rymd mönstringsrullan faller. Kyrkostolens namnlista har inga titlar utsatta pä undertecknarna. Så är däremot fallet med den inskrift, som bär årtalet 1641 och anbragtes på en av sidospeglarna på orgelläktaren i Mariakyrkan, när den vid denna tid renoverades och ommålades. Namnen, desamma som i kyrko stolens yngre namnlista, är latiniserade. Vid de två första namnen står titeln borgmästare. De fyra övriga var rådmän. Orgeln, den s. k. Buxtehudeorgeln, och läktaren flyttades år 1849 till Torrlösa kyrka, där de ännu finns kvar.13 Mönstringsrullan nämner med namn och titel två borgmästare, Jesper Peder sen (n:r 31 i rullan) och Mogens Söfrensen (n:r 131), den förre bosatt i norra roten och den senare i den södra. Jesper Pedersen omtalas som borgmästare redan på 1620-talet och var verksam som köpman. Han kunde transportera sina varor, som vi skall se, på en egen skuta och han förpaktade uppbörden av malttull och ölaccis i staden åren 1621-1632, varom tullräkenskaperna ännu vittnar. Han begrovs i Mariakyrkan, där hans gravsten omtalar att han avlidit år 1652 i en ålder av 81 år.14 Kollegan Mogens Söfrensen står som borgmästare redan i 1636 års namnlista i kyrkostolen, men det är tydligt, att han avlidit något av åren närmast efter 1639. Om honom är i övrigt ingenting känt. Eftersom han tillhörde stadens styrelse, bör han ha varit köpman, emedan hantverkare i regel var förhindrade att ingå som ledamöter i stadsstyrelsen. Rådet kompletterade sig själv vid upp komna vakanser och därigenom kom en ganska snäv krets av besuttna män att omhänderha styrelsen av rikets köpstäder.15 Ofta var de inbördes befryndade och genom att de i regel ägnade sig åt handel och köpenskap, hade de oftast också gemensamma ekonomiska intressen. Mogens Söfrensen har otvivelaktigt hört till denna borgaroligarki. Hans efterträdare som borgmästare blev Jens Christensen (n:r 20). Han om talas i S:ta Maria kyrkostol som kyrkvärje under åren 1630-1636. Han nämnes däremot ej som medlem av rådet 1636 men han bör ha blivit invald dit, innan han blev borgmästare. Det var nämligen sällsynt att någon utsågs till borgmäs tare utan att vid valtillfället bekläda en rådmanspost.16 Jämte sin hustru Maren Rasmusdatter Hofgaard fick han sitt sista vilorum i Mariakyrkan och av grav skriften framgår att han avlidit år 1652, 68 år gammal.17 Bland rådmännen synes Jacob Weber (n:r 115) ha varit ledamot av stadens 26

Näringslivet styrelse den längsta tiden. Han står också först i både 1636 och 1641 års rådmanslista. Han bär titeln rådman redan i länsräkenskaperna för Hälsingborgs slott och län år 1621/22.18 Redan 1610 beklädde han posten som kyrkvärje för Mariakyrkan. Därom vittnade inskriptionen på två stora ljusstakar, som prytt kyrkans altare.19 Han var köpman och förde bl. a. vin, textilier och kramvaror, och han drev dessutom gästgiveri. I hans hus inlogerades ej blott genomresande diplomater utan också vid ett par tillfällen personer av furstlig börd. En notis i byfogderäkenskaperna för år 1637/38 omtalar att man detta räkenskapsår skif tat arv efter »Karene, Jacob Webers».20 Jacob Weber blev alltså änkling vid denna tid. Själv har han avlidit något av de första åren under 1640-talet. I ett besiktningsinstrument från november 1645 omtalas han nämligen som »salig Jacob Weber».21 Hans son finns upptagen i mönstringsrullan under namnet Didrik Jacobsen (n:r 17) men han skrev sig också Didrik Weber. Han var tullskrivare i Hälsingborg åren 1638-1651.22 Den andre i ordningen bland rådmännen i 1636 års lista var Hans Pedersen, som i mönstringsrullan omnämnes med den latiniserade namnformen Hans Petri (n:r 6). Eftersom man innehade magistratsämbetena på livstid,23 torde han ha avlidit något av åren 1640 eller 1641. Hans namn saknas i listan över råd männen år 1641. Som rådman omtalas han redan 1621 i länsräkenskaperna och han förpaktade jämte Jesper Pedersen uppbörden av malttull och ölaccis åren 1621-1632. S:ta Maria kyrkostol omtalar honom som kyrkvärje 1631-1633. Tredje platsen bland rådmännen i 1636 års lista och andra platsen i 1641 års upptas av Anders Haagensen (n:r 33). Han var troligen av prästsläkt, sonson till kyrkoherden i Raus och Välluvs församlingar, Niels Haagensen.24 Han levde ännu år 1648, då han tillsammans med borgmästarna och övriga rådmän hos rikets nye konung, Fredrik III, anhöll om bekräftelse på Hälsingborgs privi legier.25 Vi kommer att i fortsättningen möta honom både som ägare till ett par skutor och till en färja. Han importerade tyskt öl och drev handel med textilier, kramvaror och andra artiklar. Med samma slags varor handlade också rådmannen Mads Madsen (n:r 194), ofta bärande tillnamnet Gullandsfar (/gotlänning) vilket säkerligen alluderade på hans härkomst. Från år 1627 till 1634 var han byfogde i Hälsingborg och 1632-1634 tullnär. Han levde ännu år 1642, då han deltog i en bytingsdom, men hans dödsår kan ej närmare preciseras.26 Det är möjligt att bakom namnet Hans Madsen (n:r 80) i mönstringsrullan döljer sig en son till honom. Hans Madsen var byfogde 1650-1657 och kyrkvärje för Mariakyrkan 1651-1654.

D ansktidens slutskede Den siste i raden av rådmän, Tlromis Jacobsen (n:r i) stundom bärande familjenamnet Gleg, var verksam som köpman redan i början av 1610-talet. Han levererade krut till slottet enligt en notis i länsräkenskaperna 1611/12. Bland de varor Iran förde märktes vin, specerier, tyger och kramvaror. Åren 1634-1638 beklädde han posten som tullnär i staden. På koromgångens nord vägg i Mariakyrkan hänger ett praktfullt epitafium, som hugfäster minnet av borgmästaren Villem Villemsen och dennes maka. Han gick ur tiden ar 1622, hon år 1616. Epitafiet är uppsatt och bekostat av Thomis Jacobsen och dennes hustru. Tydligt är att han eller hans hustru räknat frändskap eller på annat sätt haft förbindelser med borgmästaren Villem Villemsen eller dennes familj. I södra roten upptar mönstringsrullan namnet Villem Villemsen (n:r 188). Här är det utan tvivel fråga om en son till den år 1622 avlidne borgmästaren med samma namn. I norra roten upptar mönstringsrullan också en kvinna, Else Bertels (n:r 2). Torsten Mårtensson har påpekat, att hon bör vara identisk med den Else Nielsdatter som år 1627 lät uppsätta ett praktfullt epitafium över sina båda män, köpmannen Bertel Olsen, som avlidit 1618 i en ålder av 60 år, och rådmannen Johan Andersen, som 63 år gammal avled år 1623. Epitafiet hänger numera på koromgångens sydöstra vägg som en pendang till det förut nämnda epitafiet över borgmästaren Villem Villemsen. Det är smyckat med en oljemålning, före ställande Else Nielsdatter med de båda avlidna äkta männen samt två söner. Vita korsmärken markerar att den ene av dessa var död år 1627, medan den andre som då ännu var i livet, måste vara identisk med köpmannen Oluf Bertelsen (n:r 4), som i mönstringsrullan är uppförd i norra roten liksom mo dern.27 Oluf Bertelsen ägde under 1640-talet en egen skuta. Han drev handel bl. a. med spannmål men intet är känt om att han åtagit sig några uppdrag inom stadens styrelse. Han äktade Sophie Richardusdatter, säkerligen en dotter till Richardus Gieclde, som var en av Hälsingborgs få invånare av adlig börd och drev en omfattande affärsrörelse. Oluf Bertelsen och hans hustru bidrog med pengar när orgelläktaren i Mariakyrkan renoverades år 1641.28 Han avled år 1661 i en ålder av 55 år och hade då varit änkeman i nära sju år, enligt inskriptionen på makarnas gravsten i Mariakyrkan.29 Av Hälsingborgs byfogdar under 1600-talet har vi redan nämnt två stycken, Mads Madsen Gullandsfar och Hans Madsen. Mönstringsrullan upptar ytterligaie ett par. Den ene var Jacob Hansen (n:r 32) som beklädde byfogdeposten 28

Näringslivet

Detalj av det epitafium som Else Nielsdatter år 1627 lät uppsätta i Mariakyrkan över sina båda män, köpmannen Bertel Olsen och rådmannen Johan Andersen. Dessa båda knäböjer i främsta raden till vänster, mitt emot Else Nielsdatter. Den unge mannen längst till vänster torde vara Oluf Bertelsen. Korstecknen utvisar att av sex döttrar ej mindre än tre avlidit i unga år. Foto Hälsingborgs museum.

1634-1635 och omtalas som rådman år 1648. Hans hus står ännu kvar vid Norra Storgatan. Han efterträddes av Ennert Pedersen (n:r 96) som innehade ämbetet ända till år 1650 och därjämte var tullnär 1638-1654. Ennert Pedersen valdes till rådman under 1640-talet. Han upptogs ej i 1641 års namnlista över magistra ten men omtalas som rådman år 1648, då han jämte övriga medlemmar i stadens råd anhöll om kunglig bekräftelse av Hälsingborgs privilegier.30 Hans första hustru hette Eline Madsdatter och hon var troligen dotter till Mads Madsen Gullandsfar. Hennes namn är känt genom att hon tillsammans med maken år 1639 bekostade en gravsten i Mariakyrkan över kyrkoherden i Kropps och Mörarps församlingar, Niels Lauridsen.31 I vilket förhållande Ennert Pedersen och hans hustru stått till denne prästman, är ej känt. Ennert Pedersen har avlidit i slutet av år 1654. Före sin bortgång har han varit borgmästare en tid. Som sådan omtalas han nämligen i en längd över tjänstefolkets mantalspengar från år 1653.32 Han förde tulljournalen till den 3 sept. 1654, då den avbröts. Därefter följer en lakun i räkenskaperna, tills ny tullnär utsågs i januari 1655.

Dansktidens slutskede Två tullskrivare är nämnda i mönstringsrullan, dels den förut omtalade Did rik Jacobsen Weber, som hade sysslan 1638—1651, dels hans företrädare Rasmus Persen (n:r 191) som beklädde samma post åren 1634-1638. Utöver de här behandlade överhetspersonerna och tjänstemännen i Hälsing borg upptar mönstringsrullan en rad borgare, som drivit köpenskap och om vilka en del uppgifter står att få också på annat håll. Bland dessa må först nämnas Christoffer Fredriksen (n:r 5). Han importerade bl. a. öl och vin och drev under 1630-talet sjöfart med en egen skuta. Åren 1641-1643 förpaktade han uppbörden av öl- och vinaccisen i staden. Enligt S:ta Maria kyrkostol var han kyrkvärje 1636-1641 och omtalas som sådan i inskriptionen på orgelläkta ren från år 1641. Han har avlidit omkr. år 1645. I en till tullräkenskaperna fo gad accissedel, daterad den 3 nov. 1645, omtalas nämligen hans hustru som änka. Den andre av de båda i orgelläktarinskriptionen omtalade kyrkvärjarna hette Niels Lauridsen. Enligt kyrkostolen var han kyrkvärje åren 1641-1648. Han bedrev bl. a. spannmålsaffärer. Som importörer av öl och vin, ibland också av spannmål, textilier och kramvaror, omtalas i tullräkenskaperna en rad affärsidkare, som också är förtecknade i mönstringsrullan: Albret Jörgensen (n:r 22), Söfren Michelsen (n:r 24), Anders Olsen (n:r 29), Mourids Jörgensen (n:r 61), Peder Nielsen (n:r 87), Jens Hansen (n:r 105) och Albret Hansen (n:r 127). Av dessa drev Mourids Jörgensen och Peder Nielsen fraktfart med egna skutor. De hittills omnämnda köpmännen och borgarna har samtliga varit av dansk börd. Inom Hälsingborgs borgerskap fanns det emellertid också en rad framstå ende personer av utländsk härkomst. Bland borgarbeväpningens befäl upptas i mönstringsrullan såsom fänrik Johan Ennes. Han kallades vanligen Johan Vintappare. Han avled år 1658 och till hans minne lät hans änka Catharine Hoffman bekosta ett ståtligt epi tafium, som numera hänger på väggen över Mariakyrkans södra ingångsportal. Det är en oljemålning av god kvalitet som visar Johan Ennes med hustru och döttrar samt sönerna Johan Ennes d.y. (född omkr. 1640) och Enne Ennes d.ä. (född 1642). Johan Ennes var född i Emden i Ostfriesland men enligt en familjetradition skulle han stamma från en skotsk adlig familj, som på 1580-talet flytt från Skottland av religiösa skäl. I Skottland har det funnits och finns allt jämt en adlig släkt Innes och Johan Ennes har antagits vara identisk med en i övrigt helt okänd medlem av denna släkt vid namn John Innes. Bengt Hilde brand har med all rätt påpekat, att familjetraditionens riktighet omöjligen kan kontrolleras, samt att mot familjens skotska adelsskap — vilket alltså är ett

3°

Näringslivet obevisat antagande — talar framför allt två omständigheter: dels har släkten Ennes aldrig brukat den skotska släktens vapen, dels har Johan Ennes d.ä. ve terligen aldrig använt namnformen John Innes.33 Hildebrands iakttagelse är riktig och kan underbyggas ytterligare. Johan Ennes var en av Hälsingborgs största vinimportörer. Hans namn omtalas ofta i de till tullräkenskaperna fo gade accissedlarna och så gott som alltid i formen Johan Vintappare eller Johan Ennes. Viktigare är dock, att Johan Ennes, som också drev gästgiveri, i två egenhändigt undertecknade kvittenser av den 10 nov. 1645, då han hos sig inhyst ett ryskt sändebud på genomresa, själv skrivit sitt namn »Jan Enness». Kvittenserna är avfattade på plattyska. Hans sigill har hittills ej varit känt. Ett avtryck av detsamma — tyvärr något skadat — finns emellertid bevarat under en inlaga från år 1655. Det röda lackavtrycket visar en sköld med ett armborst och två korsade pilar. Släkten Innes vapen däremot visade i ett fält av silver tre blå stjärnor, två och en.34 Uppfattningen om släkten Ennes skotska härstamning låter sig alltså svårligen upprätthålla. Invandringen från Emden torde däremot vara ställd utom diskussion och mot den gängse meningen, att den skett omkring år 1630 kan inga invändningar resas, även om man ej kan bevisa någonting på denna punkt. Johan Ennes d.ä. avled nio dagar före fredsslutet i Roskilde år 1658. Hans familj måste välja mellan att ställa sig under den svenska kronan eller leva kvar under dansk överhöghet och i så fall flytta över till andra sidan Öresund. Den yngre sonen Enne Ennes avled i Köpenhamn 1691 och synes alltså ha tagit parti för Danmark. Johan Ennes d.y. stannade däremot i Skåne och avled i Landskrona år 1706. Från honom stammar en i Sverige välkänd släkt, som bland sina medlemmar räknar bl. a. Barthold Anders Ennes, författare till ett i början av 1800-talet utgivet personhistoriskt standardverk om Karl XII:s officerare, och e.o. hovpredikanten och kyrkoherden Clas Ludvig Ennes, känd bl. a. som informator för skalden Carl Michael Bellman. En gren av släkten Ennes blev från 1700-talet bosatt i Gävle och har betecknats som »en av de stora Gävledynastierna».35 En dotter till Johan Ennes d.ä., Catharine Ennes gifte sig med köpmannen Casper Vogt, liksom sin svärfader otvivelaktigt av nederländsk eller tysk börd. Casper Vogt drev

handel med specerier, kramvaror och textilier. Han valdes

till rådman men avled blott 48 år gammal år 1667, enligt vad hans och hustruns gravsten i Mariakyrkan vittnar om. Som rådman omtalas han i inskriptionen på kyrkans största klocka, vilken anbragtes när klockan omstöptes år 1664.36 31

Dansktidens slutskede Av nordtysk eller nederländsk härstamning var säkerligen också Johan Ennes yrkesbröder Adam Vintappare (n:r 114). Han omnämnes ofta i tullräkenska perna som importör av öl och vin och han drev dessutom gästgiverirörelse. Hans släktnamn förekommer i flera varianter, i tullräkenskaperna vanligen som Lychen eller Lüchen, men på hans gravsten i Mariakyrkan som Luglien. Inskrip tionen på gravstenen omtalar honom som rådman och kyrkvärje för Maria kyrkan.37 S:ta Maria kyr kostol omnämner honom som kyrkvärje åren 1641-1653. Det kan tänkas, att två personer i mönstringsrullan, Alexander Lougenn (n:r 174) och Zander Lougen (n:r 197), varit befryndade med honom, men något annat än en lös förmodan är ej detta. I början av 1630-talet fanns i Hälsingborg en köpman vid namn Anders Maes som handlade med bl. a. smör, sill och kramvaror. En Jesper Maes, som år 1631 omtalas i samband med import av spannmål, kan möjligen ha varit en släkting till honom. Anders Maes flyttade 1634 från Hälsingborg och läm nade riket. Enligt en förordning från år 1610 skulle en särskild skatt, sjätte penningen, utgå av utländska personers förmögenhet, om de fått burskap i danska städer men sedan åter lämnade landet. Av sjättedelen skulle hälften tillfalla staden och hälften kronan.38 I byfogderäkenskaperna 1634/35 finns under rubriken sjättepenning en notis, att kronans och stadens andel efter Anders Maes utgjorde 327 riksdaler och 3 mark. Han har alltså uppgivit en förmögenhet som var sex gånger större än detta belopp. Hans avflyttning ur riket står i samband med att hans rörelse övertagits av en kusin till honom, Eggert Elers (n:r 8), en man som med åren skulle få en framskjuten position i Hälsingborg. Eggert Elers var född år 1610 i Itzehoe i Holstein och kom från en välbärgad familj. Hans far blev senare borgmästare i staden Burg på Fernem. Två far bröder till honom bosatte sig i Ronneby, där den ene, Mathias, blev rådman 1624 och borgmästare 1641. Han avled på resa till Köpenhamn år 1652, medan han gjorde ett uppehåll i Hälsingborg, och en gravsten med inskription på tyska språket lades över hans sista vilorum i Mariakyrkan,39 säkerligen på hans brorson Eggert Elers föranstaltande. Den andre farbrodern, Jacob, avled redan 1629. Släkten förblev också framdeles i stor utsträckning knuten till Blekinge, framför allt till Ronneby och Karlskrona. Fjorton år gammal kom Eggert Elers till sina farbröder i Ronneby och stan nade kvar där till i början av 1630-talet. Efter hand började han driva affärer för egen räkning och blev 1632 anställd hos sin kusin Anders Maes i Hälsing-

Näringslivet

Detal] av den mässingsljuskrona i Mariakyrkan som Anne Giedde och hennes make Jens Michelsen år 1665 skänkte till minne av Richardus Giedde. Dennes gravsten låg då rakt under ljuskronan i mittgången. Inskriften lyder i sin helhet: Richardus Gedde hviler her / Fra sorig och mögen möde / Hos Karen Davidsdaatter kier j I jordens skjöd det blöde / Der hafver nu Jens Michelsön / Och Amie Gedde kiere / Forferdigt denne krone kiön / Til Guds nafvns lof oc cere / Anno 1665. Foto Hälsingborgs museum. borg. När denne 1684 lämnade Danmark, övertog lian dennes affärsverksamhet. Han var stadens kämnär 1642-1643 och gifte sig 1646 med helsingörsborgmästaren Christen Davidsens dotter Sophie. Till rådman valdes han 1650 och blev fem år senare utsedd till borgmästare. I denna egenskap omtalas han också i 1664 års inskription på Mariakyrkans då omgjutna storklocka. Under 1660talet räknades han som en av Hälsingborgs förmögnaste män. Han avled år 1667.40 I Hälsingborg fanns också köpmän av skotsk härstamning. Hit hörde i främsta rummet David Pedersen Forbes (n:r 130). Inskriptionen på hans gravsten i Mariakyrkan omtalar, att han avlidit år 1648 i en ålder av 46 år. Hans hustru hette Inger Mortensdatter, alltså en kvinna av dansk börd. Säkerligen var den Laurids Pedersen Forbes, som omtalas på en annan gravsten i Mariakyrkan, en broder till honom. Han var slottsskrivare på Hälsingborgs slott och dog 33 år gammal år 1629.41 Släkten Forbes är känd också i Sverige. Av skotsk eller engelsk härstamning synes också Hans Primroes (n:r 126) 3 - 679820

Hälsingborg III: 1

Dansktidens slutskede ha varit. Han möter i tullräkenskaperna som köpman och handlade bl. a. med kramvaror och textilier. I övrigt finns inga biografiska uppgifter om honom. Slutligen må här nämnas en köpman som drivit en omfattande handel — kanske en av de största i staden — med specerier, textilier och kramvaror, nämligen Richardus Giedde (n:r 7). På hans gravsten i Mariakyrkan finns en vapensköld, innehållande en gädda i krum, samt däröver en hjälm med en stående gädda mellan hornen. Detta vapen stämmer i stort med den skånska äldre Giedde-ättens. Flera svenska och danska adelssläkter har nämligen burit namnet Giedde. En ursprungligen skånsk släkt räknar i sin äldsta kända gene ration som medlemmar Peder Lauridsen Giedde till Rögle, död 1433’ oc^ Tors ten Lauridsen Giedde i Glumslöv, död 1455. Det förefaller sannolikt att Richardus Giedde på något sätt varit befryndad med denna till nordvästra Skåne knutna släkt. I varje fall har han ej tillhört den yngre släktlinje, vars grundare blev riksamiralen Ove Giedde till Tommarp, under 1650-talet läns man på Hälsingborgs slott. Denna linje förde ett vapen som var olikt Richardus Gieddes.4- Enligt S:ta Maria kyrkostol var Richardus Giedde kyrkvärje åren 1635-1640. Han har avlidit under 1640-talet, ty i tullräkenskaperna för år 1^49/50 omtalas hans hustru Karen Davidsdatter som »Karen, salig Richardus». Själv avled hon år 1663. Vi har redan nämnt att köpmannen Oluf Bertelsens hustru Sophie kan ha varit en dotter till Richardus Giedde. En annan dotter, Anne, lät år 1665 tillsammans med sin make Jens Michelsen till Spannarp be kosta och upphänga den praktfulla ljuskrona, som fortfarande hänger i Mariakyrkans mittskepp närmast huvudingången. Ljuskronan bär en inskription till minne av Richardus Giedde och Karen Davidsdatter. Jens Michelsen blev på 1680-talet adlad Ehrenborg. Förutom de nämnda döttrarna hade Richardus Giedde en son, David Richardusen Giedde, som enligt tullräkenskapernas vittnesbörd fortsatt sin faders affärsverksamhet i Hälsingborg. Han blev rådman och avled år 1660.43 Vår genomgång av de personer i 1639 års mönstringsrulla, vilka har beklätt poster inom Hälsingborgs styrelse och förvaltning eller med säkerhet kan fast slås ha varit köpmän, är därmed avslutad. Sammanlagt har redovisats 28 borgare i denna grupp och till denna har säkerligen Else Bertels haft anknytning och möjligen också Alexander Lougenn och Zander Lougen. Av de i rullan upp förda personerna återstår sålunda 174 borgare, som ägnat sig åt hantverk och andra borgerliga näringar. Proportionen mellan antalet köpmän och borgare med annan näring, sådan den framträder här helt summariskt, torde vara ganska 34

Näringslivet betecknande

för

befolkningsstrukturen i

1500- och

1600-talens medelstora

danska städer. Det var en liten, ofta välsituerad grupp borgare som rekryterade stadsstyrelsen och var tongivande i staden. Majoriteten, hantverkarna och de övriga näringsidkarna, framträder blott sällan med egen profil. I Hälsingborg fanns dock bland dem en grupp, färjemännen, som spelade en viktig roll och som kommer att mera utförligt behandlas i det följande. Också till hantverkarna och deras villkor återkommer vi längre fram. Det har ofta, särskilt av Albert Olsen, hävdats att städerna i Danmark liksom i Nord- och Västeuropa i övrigt gynnades av goda konjunkturer för handel och köpstadsnäringar under 1500-talet. Det antas därför, att de gick framåt i fråga om storlek och välstånd. Denna utveckling skulle sedan ha brutits under 1600-talets första decennier. De små och medelstora städerna i Danmark stag nerade. Blott de största städerna uppvisade fortsatt tillväxt.44 I fråga om befolkningsutvecklingen i Hälsingborg under 1500-talet vet vi mycket litet. Det är möjligt, ja troligt, att stadens folkmängd under detta år hundrade ökats liksom de övriga danska städernas. Vid seklets slut nådde den upp, som vi sett, till bortåt 1 000 invånare. Men bakslag har också drabbat Hälsingborg under 1500-talet. Mogens Madsen omtalar sålunda, att »en stor del av staden Hälsingborg» år 1535 härjades av en eldsvåda. Om orsaken till kata strofen var meningarna delade. Somliga trodde, att elden utbrutit genom en olyckshändelse, andra ansåg att den blivit anlagd.45 Omkr. år 1580 drabbades Hälsingborg åter av brandkatastrof. Ett kungligt brev av den 4 aug. 1581 hän visar nämligen till denna stora eldsvåda som motivering för ett påbud, att borgarna skulle täcka sina hus med tak av tegel, ej med halm. Samma påbud upprepades ännu 1587, så att staden »för den skull kunde uti tillfallande eld brands våda bättre vara förvarad». Till eldens härjningar kom i början av 1580-talet också pest. En supplik från borgmästare och råd i Hälsingborg, vilken visserligen är odaterad men otvivelaktigt hör hemma i detta sammanhang, om talar att där »är avdöde meste parten av folket och gårdarna står öde (:obe bodda) och en part bortflyttade av de bästa borgarna till Malmö, Landskrona, Helsingör och Köpenhamn».46 Även om svartmålning och överdrifter var ett karaktäristiskt drag för den tidens böneskrifter, måste man räkna med att Häl singborg vid detta tillfälle drabbats av hårda slag. Som förut visats, kan man konstatera en befolkningsökning i Hälsingborg mellan åren 1600 och 1640. Också denna tillväxt torde vid ett par tillfällen 35

Dansktidens slutskede ha bromsats upp. I Danmark härjade en svår pest år 1619. Den nådde också Hälsingborg och en bevarad notis omtalar att i stadens latinskola avled 70 av eleverna. Sju år senare härjade en ny farsot i hela Danmark.47 Det är klart att hälsingborgarna ej heller vid detta tillfälle blivit förskonade, även om vi inte har några direkta upplysningar om pestens härjningar i staden. Det är mycket som tyder på att den av oss framräknade befolkningssiffran för tiden omkr. 1640 eller ett invånarantal mellan 1 000 och 1 400 personer har betecknat ett maximum för en rätt lång tid i Hälsingborgs befolkningsut veckling. Som förut nämnts kan man i de små danska städerna konstatera tecken på stagnation under förra hälften av 1600-talet. Denna av de ekonomiska konjunkturerna betingade tendens har givetvis gjort sig märkbar också i Häl singborg. Men till detta har kommit speciella

omständigheter, som verkat

hämmande på stadens fortsatta tillväxt. Under 1643-1645 års svensk-danska krig var Hälsingborg ockuperat av sven ska trupper från februari 1644 till september 1645, alltså i ett och ett halvt år. Under denna tid levde en stor del av borgerskapet på Själland, dit de flytt vid svenskarnas anmarsch. Största delen av fastigheterna i staden lämnades tomma och obebodda. De blev genom de svenska soldaternas framfart ganska illa medfarna, »en part ganske ruinerade». Bebyggelsen tillfogades omfattande skador, om vilka vi är underrättade genom ett besiktningsinstrument som upp sattes vid allmän syn år 1645.48 Efter krigsslutet återvände hälsingborgarna till sin hemstad och fick ett drygt arbete med att sätta husen i stånd. De hårda öden Hälsingborg fick utstå under krigsåren, har säkerligen haft menliga följder för stadens utveckling, även om det säkerligen är en kraftig överdrift i de formuleringar som borgmästare och råd nyttjade i en böneskrift från år 1653: »I stället för att här förut var tämli gen goda och förmögna borgare, är nu en stor del av staden bebodd av fattiga änkor efter andliga och världsliga, vilka är nästan bortåt 100 stycken, med deras många faderlösa barn.»49 Att borgerskapet ekonomiskt försvagats jämfört med tiden omkr. 1640 synes vara obestridligt. Det framgår bl. a. av de äldsta bevarade mantalsskattelängderna för Hälsingborg. Alltsedan slutet av 1620-talet pålade man i Danmark en särskild skatt, mantalspengar, på borgerskapets tjänstefolk. Den äldsta bevarade mantalsskattelängden gäller uppbörd mellan mickelsmässan 1652 och samma dag 1653. Enligt den kungliga kungörelsen om det årets uppbörd av mantalspengar,. skulle allt tjänstefolk, män och kvinnor, ingen undantagen, vem de än tjänade, fr. o. m. 36

Näringslivet mickelsmässan 1652 avstå en fjärdedel av sin fulla årslön. Inbetalningen skulle ske i två terminer och husbönderna skulle då inbetala de uttaxerade beloppen och samtidigt avkorta motsvarande belopp på tjänarnas utgående löner.50 Längden bär stadens sigill. Den är m. a. o. en på taxeringsförfarande grundad, officiellt bekräftad längd över uppbörden. I allt har 71 borgare i två terminer inbetalat mantalspengar för sitt tjänstefolk. Redovisningen gäller sammanlagt 1 bodsven, 12 drängar — därav en »liden dräng» — och 70 pigor, av vilka 28 stycken kallades »liden pige». De tolv drängarna har som husbönder haft till övervägande delen köpmän — här möter namn som Johan Vintappare, Eggert Elers, Ennert Pedersen m. fl. — eller köpmansänkor. Bland drängarnas husbönder bär endast två personer efternamn, som har anknytning till något hantverk — Ole Bödker och Hans Brögger — och dessutom hade Peder Drager en dräng. Det var sålunda främst köpmän och köpmansänkor som hade råd att hålla dräng. Bodsvennen var anställd hos Richardus Gieddes änka. Av pigorna var flera än tredjedelen minderåriga, dvs. hade lägre löneanspråk än de äldre tjänstepigorna. Endast tio husbönder hade råd att hålla sig med både dräng och piga. Erinrar man sig nu, att 1639 års mönstringsrulla över Hälsingborgs borgerskap redovisar 205 rustningspliktiga personer, av vilka 23 taxerats till den dyrare rustningen med »spidtz» och harnesk, så pekar onekligen 1652/53 års mantalsskattelängd med blott 71 husbönder, varav endast tio höll både dräng och piga, i den riktningen, att borgarnas förmögenhetsvillkor försämrats sedan 1640-talets början. 1650-talet hade många prövningar i beredskap för hälsingborgarna. Åren 1654 och 1655 grasserade åter en svår pest i Danmark. Den har också skördat offer i Hälsingborg. Latinskolan där hade rektorsskifte år 1654 och den tillträdande rektorn uppgav något senare, att han mottagit skolan »mycket ödelagd» av pesten.51 Till detta kom ett annat mycket kännbart ingrepp i borgarnas tillvaro. Under 1650-talet utfördes omfattande befästningsarbeten i Hälsingborg. Man förstärkte den gamla borgens försvarsverk och påbörjade en ny, vidlyftig stadsbefästning som framdrogs även nedanför borghöjden och berörde en stor del av bebyggelsen vid den norra och södra stadsgränsen samt områdena utmed stranden. I en inlaga från år 1654 har stadens styresmän riktigt karaktäriserat vad som skett på det sättet, att man fått »större besvär än tillförene med inkvartering av många officerare och soldater», att man ålagts leverera olika slags verktyg och förnödenheter — bl. a. hjulbårar, spadar och skyfflar för tusen man — och att omkring en fjärdedel av stadens fastigheter hotades av 37

Dansktidens slutskede att bliva nedbrutna för fortifikationsarbetenas skull.52 Befästningsarbetena skall mera detaljerat skildras i annat sammanhang. Det är givet att en stad, där så stora ingrepp planerades i fastighetsbeståndet, ej tett sig särskilt lockande för dem, som möjligen tänkt sig att flytta dit från andra orter. Också för den redan bofasta befolkningen har arbetena betytt kraftiga inskränkningar i olika avseenden. En återhämtning efter de avbräck som pesten vållat, har säkerligen försvårats. Därför är det på intet sätt förvå nansvärt, att borgmästaren Eggert Elers i en supplik från år 1657 uppger, att staden då hade blott 120 borgare.53 Gör vi samma antagande som tidigare, att borgarhushållen omfattat 5-7 medlemmar, skulle vi komma fram till en summa på mellan 600 och 840 personer. Även om man till denna siffra lägger något eller ett par hundratal — med tanke på de personer som ej tillhörde de egent liga borgarfamiljerna — blir resultatet att befolkningen i Hälsingborg minskat efter tiden omkr. 1640. Att Hälsingborg lidit av en viss tillbakagång under 1640- och 1650-talen både i fråga om invånarantal och näringar, bestyrkes av uppgifter från helt annat håll. På kungligt uppdrag inspekterade det svenska riksrådet Christer Bonde år 1658 köpstäderna i de skånska provinserna, sedan dessa genom Roskildefreden övergått i svensk ägo. I fråga om Hälsingborg framhöll han i sin rapport, att staden lidit dels av 1643-1645 års krig, dels av pest och dels av befästnings arbetena, varigenom »en stor del av husen och gårdarna blevo omkullrevne, som lågo utmed stranden och vid bägge stadens ändar.» Och, tillägger han, »blevo ock alla deras träd- och kålgårdar ruinerade och dem avhända, vilken ört mycket i Skåne brukas.»54 Den kraftiga uppgången i befolkningssiffran mellan åren 1600 och 1640 kan ej tillfredsställande förklaras enbart genom hänvisning till naturlig befolknings ökning. Därtill är tillväxten alldeles för stor. Det bevarade materialet för studiet av borgerskapets sammansättning i de danska städerna under tiden före 1660 är ej särskilt rikhaltigt. Fylligast är det i fråga om de jylländska städerna. I dessa kan man konstatera att en omfattande inflyttning ägt rum under åren 1600-1620. Detsamma gäller Odense för tiden 1627-1634, då källorna tillåter en statistisk bearbetning. Också i fråga om Helsingör, till vars historia ett rik haltigt material är bevarat, är det säkert att inflyttning skett både från den själländska landsbygden, från de skånska landskapen, från Norge, från Slesvig och Holstein och från utlandet.55 Även i Hälsingborg bör man därför räkna med att befolkningen vuxit genom inflyttning. 38

Näringslivet

Detalj av den mässingsljuskrona som hattmakaren Reinhold Brüning och hans hustru Fenniche Hindrichsdatter van der Schurren år 1653 skänkte till Maria kyrkan. Inskriptionen lyder: Anno 1633 hat Reinholdt Brvnings mit seinen lieben Havsfrawen Fenneke von der Schvrren in vns lieben Frawenkirchen hie in Helschenborch diese Krone verehret Got zv Ehren vnd der Kirche zv ein Zierat. Foto Hälsingborgs museum.

Det finns en möjlighet att i någon mån bestyrka detta antagande. I Hälsing borgs byfogderäkenskaper uppföres årligen under titeln »förlov» en rad in komstposter. Förlov var en avgift, som erlades till kronan av en borgare som ämnade flytta från en stad till en annan. Under rubriken uppföres emellertid också ofta inkomster av »arv», dvs. avgifter som betalades när arv efter en borgare tillföll någon som ej var bosatt i staden. I de fall då med säkerhet kan avgöras, att det varit fråga om förlov, har utflyttningen ofta gällt förutom landsbygden städer i Skånelandskapen eller på Själland, vilket kan ha inneburit att borgarna vänt tillbaka till sin gamla hemort eller flyttat till släktingar. Notiserna om arv utvisar, att arvingar till den avlidne mycket ofta funnits i Helsingör eller i andra skånska städer samt på landsbygden. De förbindelser som sålunda avtecknar sig har givetvis etablerats ej blott genom utflyttning från Hälsingborg utan säkerligen lika ofta genom att invånare i andra städer och personer från landsbygden inflyttat dit. 39

Dansktidens slutskede En del personnamn i 163g års mönstringsrulla vittnar otvivelaktigt om att bäraren eller hans föräldrar flyttat till Hälsingborg från andra danska orter. Sådana namn är Jens Jvede (n:r 122), Niels Kollding (n:r 35), Peder Wendelboe (n:r 138) och Peder Warbierigh (n:r 167). Härkomsten för Anders Suenschingh (n:r 146) och Peder Suenschingh (n:r 121) förefaller också vara ganska klar. Borgmästaren Jesper Pedersen är ett gott exempel på en köpman som ansett det vara fördelaktigt att byta hemvist. Han föddes i Varberg, där hans fader Peder Jensen Skriver var borgmästare. Jesper Pedersen ägnade sig åt köpenskap och blev i början av 1600-talet byfogde. Byfogderäkenskaper förda av honom är bevarade för åren 1607-1610. I samband med 1611-1613 års svensk-danska krig lämnade han med sin familj Varberg och slog sig ned i Helsingör. Efter ett par år har han flyttat över till Hälsingborg, där han omtalas i stadens tullräken skaper första gången år 1615.56 Många borgare kunde säkerligen uppvisa lik nande levnadslopp. I det föregående har omtalats några köpmansfamiljer med utländskt ur sprung, vilka slagit sig ned i Hälsingborg: Elers, Ennes, Forbes, Lughen, Maes, Primroes och Vogt. Mönstringsrullan har flera namn som tyder på utländsk härkomst. En av officerarna hette Zander Schotte och löjtnanten bar namnet Fredrich Pandich. Det är möjligt att det sistnämnda namnet, trots olikheter i stavningen, är detsamma som bars av borgarna Mogens Pannche (n:r 156), Niels Panche (n:r 182) och Oluf Panche (n:r 165). På utländsk härkomst tyder också namnformen Christoffer Schaff (n:r 50). I tullräkenskaperna möter under 1610- och 1620-talen en köpman vid namn Albret Schotte och mellan åren 1621 och 1632 vinhandlaren Gert Schürman.57 Den senares tyska härkomst är klart bestyrkt genom ett par bevarade accissedlar av hans hand. På 1650-talet förekom bland köpmännen en Adam Meyer och en Anders Engelsman. En köpman David Renij — en släkt Renei är bl. a. känd från Flandern — omtalas i tullräkenskaperna under 1620-talet. Han har avlidit i början av 1630-talet, ty i byfogderäkenskaperna för året 1634/35 upptages under rubriken sjättepenning 25 riksdaler, som erlagts av »hans arvingar utom riket». Sjättepenningen har sålunda utgått av en kontant förmögenhet på omkr. 150 riksdaler, ett som synes relativt blygsamt belopp. Bland de utländska inslagen i stadens befolkning må till sist nämnas en kvinna, som är upptagen i 1639 års mönstringsrulla, nämligen Fenniche Hattemageis (n.i

11). Torsten Mårtensson har identifierat henne med Fenniche

Hindrichsdatter van der Schurren, som var änka efter en hattmakare och sedan 40

Näringslivet äktade en gesäll eller mästare i yrket vid namn Reinhold Brüning. De båda makarna har år 1653 skänkt en vacker ljuskrona till Mariakyrkan. Den är krönt med en hatt, bär en inskription med givarnas namn och årtalet för gåvan och hänger i kyrkan mittskepp närmast altaret.58 Ett par bilagor till byfogderäken skaperna 1653/56, bl. a. ett värderingsinstrument på Fenniche Hindrichsdatters kvarlåtenskap, ger oss upplysningen att Fenniche avlidit den 4 jan. 1654, att eftersom hon var »en kvinna som är född utomlands», hennes kvarlåtenskap fått stå orörd under ett års tid och att man sedan, när det konstaterats att inga arvingar i utlandet anmält sig, gått till skifte, beräknat sjättepenning och fullgjort övriga juridiska formaliteter. Här möter vi sålunda en hantverkarfamilj med tyska och nederländska inslag och i goda ekonomiska villkor. I de nordiska länderna rekryterades hattmakarna under 1500- och 1600-talen i stor utsträckning bland tyskar. Fenniche Hindrichsdatters andre man, Reinhold Brüning, säkert av tysk börd, omtalas i S:ta Maria kyrkostol som kyrkvärje åren 1654-1661. Inskriptionen på kyrkans 1664 omgjutna storklocka vittnar om att han hade kvar uppdraget sistnämnda år.59 De adliga inslagen i Hälsingborgs befolkning har inte varit särskilt fram trädande. Medlemmar av släkten Giedde har redan omtalats såsom bofasta i staden. Enstaka adliga personer har under 1500-talet och i början av 1600talet ägt fastigheter i Hälsingborg men de har aldrig bott i staden under någon längre tid. År 1587 omtalas sålunda en gård i Hälsingborg som ägdes av fru Tale Thott, änka efter riksrådet Arild Ugerup. Bröderna Jörgen och Tyge Brahe innehade under 1590-talet en gård, som de år 1599 donerade till stadens fattigas bästa.00 Ett stycke in på 1600-talet bodde i Hälsingborg en ofrälse kvinna, Karen Henriksdatter, med vilken länsmannen på slottet, riksrådet Anders Bille till Rosendal, sammanlevde. Förbindelsen blev aldrig legaliserad men erkändes av släkten Bille. I Hälsingborg ägde Anders Bille ett gårdskomplex, de s. k. Billegårdarna, som låg vid Storgatan på den mark som upptages av nuvarande Billeplatsen och delar av kvarteret söder därom. I gårdskomplexet ingick bl. a. ett flervånings tegelhus, som är avbildat på det Hogenbergska stic ket. Det var en av de få fastigheter i staden som med säkerhet vid denna tid kan sägas ha varit uppfört i flera våningar och i tegel. Billegårdarna jämte fastigheter i Köpenhamn skänkte Anders Bille till Karen Henriksdatter och hennes barn kort före sin död år 1632. Hon har bott där tills hon avled, troligen något av åren före 1640-talets mitt.61

Dansktidens slutskede 1. Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam, 2. R. II (Khvn 1887) s. 247 ff. Av snittet om Hälsingborg är i svensk översätt ning återgivet i Hälsingborgs historia II: 1 s. 457 ff2. D. Kane. B 97. DRA. 3. Kanc. Brevb. 1598 12.7, 2.8. E. Madsen, Om Fodfolket i de danske Haere i det i6de Aarhundrede (Historisk Tidsskrift 7. R. I) s. 192 ff. 4. T.ex. L. M. Bååth i Hälsingborgs histo ria II: 1 s. 170 ff. 5. Kanc. Brevb. 1639 3.2. 6. Se band 111:2, bilaga B. 7. En bårdskärare står utan angiven beväp ning i rullan. I ett fall (nr 150) har två per soner uppförts under samma nummer. Den hopsummering som avslutar rullan stämmer ej med de av oss framräknade siffrorna. 8. Hälsingborgs historia II: 1 s. 174 f. 9. J. A. Fridericia, Studier over Kjöbenhavns Befolkningsforhold i det i7de Aarhund rede, saerlig omkring Aaret 1660 (Historisk Tidsskrift 6. R. II). M. Rubin, Bidrag til Kjöbenhavns Befolkningsstatistik i Hundredaaret 1630-1730 (Historisk Tidsskrift 5. R. III s. 526). 10. Laurits Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, II (Khvn 1929) s. 195 ff. Upp giften om invånarantalet i Malmö har läm nats av stadsarkivarien L. Tomner. 11. Ystads historia, utg. av S. Kraft och O. Bjurling, I (Ystad 1956) s. 182. 12. S:ta Maria kyrkostol 1636-1661. HSK. 13. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 62. T. Mårtensson, Orgelverken i S:ta Maria (Orgelinvigningen i S:ta Maria kyrka den 16 dec. 1928) s. 15 ff. 14. Follin, anf. arb. s. 90. 15. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 74. 16. Mackeprang, loc. cit. 17. Follin, anf. arb. s. 85. Hustrun kallas här Karin, medan hon, anf. arb. s. 422, kallas Karen. Det är säkert fråga om felläsning på parets gravsten. I ett par brev från 1655 och 1674 omtalas hon som Maren Jens Christen sens. Hälsingborgs historia IU2 s. 154 f.

18. Länsräkenskaperna, vilka i det följande ofta kommer att citeras, bär arkivsignum Lensregnskaber, Helsingborg Len. DRA. De föreligger — med en del luckor — för tiden 1574-1657. Ser. A utgöres av räkenskaper, ser. B av jordeböcker och ser. C av extraskattemantal. Räkenskapsåret påbörjades S:torum Philippi et Jacobi dag (1 maj) och utlöpte den 30 april påföljande år. 19. Follin, anf. arb. s. 120. 20. Hälsingborgs byfogderäkenskaper bär arkivsignum Reg. 108 b nr 88. DRA. De är med vissa luckor bevarade för tiden 1596-1657. Räkenskapsåret omfattade tiden 1 maj — nästkommande 30 april. 21. 1645 12.11, D. Kanc. B 112. DRA. 22. Uppgifterna 0111 köpmännens verksam het är hämtade ur Hälsingborgs tullräkenska per. Dessa bär arkivsignum Reg. 108 b nr 141. DRA. De är med vissa luckor bevarade för ti den 1620-1657. Tullräkenskaper för tiden före 1620 är införda i byfogderäkenskaperna. Småtullsräkenskaper för tiden 1.5.1628-30.4.1629 finns i Kammararkivet, Stockholm, i serien Från norska riksarkivet överlämnade hand lingar: Skåne, Blekinge, Halland och Gottland. Räkenskapsåret omfattade tiden 1 maj — nästkommande 30 april under perioden fram till år 1651. Därefter fördes räkenska perna per kalenderår. 23. Mackeprang, anf. arb. s. 76. 24. Lunds stifts herdaminne från reforma tionen till nyaste tid, utg. av G. Carlquist, 11:8 (Lund 1961) s. 346. Kanc. Brevb. 1568 29-925. Se band IIL2 bilaga A. 26. Bytingsdom 1642 12.12, bilaga till by fogderäkenskaperna 1642/43. 27 Follin, anf. arb. s. 76 f. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, II (Kring Kärnan II. Hbg 1942) s. 55. 28. Follin, anf. arb. s, 65. T. Mårtensson, Orgelverken etc. s. 17. 29. Follin, anf. arb. s. 88. 30. Se band IIL2, bilaga A. 31. Follin, anf. arb. s. 87. 32. Se not 50. 33. B. Hildebrand, art. Ennes i Svenskt bio grafiskt lexikon 13 (Sthm 1950). 34. Kvittenser 1645 10.11, bilagor till Häl-

Näringslivet singborgs läns räkenskaper 1645/46. Inlaga 1655 24.12, D. Kanc. B 50. DRA. 35. P. Elfstrand, En skotsk patriciersläkt i Gefle (Meddelanden från Gestriklands kultur historiska förening 1924) s. 5 ff. C. Berggren, Handels-Societeten i Gefle 1738-1938 (Gävle 1938).

36. Follin, anf. arb. s. 61. 37. Follin, anf. arb. s. 89. 38. CCD 1610 6.4, 1615 31.3 §30. 39. Follin, anf. arb. s. 86. 40. B. Hildebrand, art. Elers och Eggert Elers i Svenskt biografiskt lexikon 13 (Sthm !95°). J. Häggman, En hälsingborgsk storbor gare från 1600-talet (Kring Kärnan VI. Hbg !956) s. 10. 41. Follin, anf. arb. s. 85, 87. 42. Follin, anf. arb. s. 78. A. Thiset och P. L. Wittrup, Nyt danskt Adelsleksikon (Khvn 1904) s. 140. 43. Follin, anf. arb. s. 85 f. T. Mårtensson, Tomtägare etc. II s. 73 f. 44. A. Olsen, Bybefolkningen i Danmark paa Merkantilismen Tid (Acta Jutlandica IV:2. Aarhus 1932) s. 3 ff. Dens. i A. Nielsen, Dänische Wirtschaftsgeschichte (Jena 1933) s. 125 ft., 213 ft. Dens., Handels- og Söfartsforhold i det 17. Aarh. (Danmarks Söfart og Söhandel fra addste Tid og til vore Dage, red. B. Liisberg, II. Khvn 1919) s. 322 ff. Dens., Staten og Lavene (Hist. Medd. om Köbenhavn 2. R. III. Khvn 1927-1928) s. 92 ff. 45. Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam, 11:2 (Khvn 1887) s. 219. 46. PRF 111:849. 15^7 3-6, Skaanske Registre I s. 562. DRA. Regest i Kanc. Brevb. s. d. Supplik u. d., D. Kanc. B 44. DRA. Denna supplik, som bl. a. talar om inkvartering av 10 bösskyttar och 5 karlar, bör sammanhållas med Kanc. Brevb. 1580 2.8, som påbjuder in kvartering av 15 bösskyttar. Om pesten se Kanc. Brevb. 1585 24.1, L. Pedersen, anf. arb. II s. 195 ff. och P. Kr. Iversen, Tiden 1523 til 1660 (Åbenrå Bys Historie, red. Joh. Hvidtfeldt og P. Kr. Iversen I. Skrifter udg. af Hist. Samf. f. Sönderjylland, 25. Åbenrå 1961) s. 164. 47. L. Pedersen, loc. cit. P. Kr. Iversen, loc. cit. Visitatsbog for Lunds Stift, udg. ved Bj. Kornerup (Lunds stifts herdaminne från re

formationen till nyaste tid, utg. av G. Carlquist, I. Lund 1943) s. 83. 48. Se band 111:2, bilaga C. 49. 1653 22.10, D. Kanc. B 160. DRA. 50. Mantalsskattelängden finns i Hälsing borgs läns räkenskaper 1652/53. CCD 1652 1.5. 51. CCD 1654 30.6, 2.8, 1655 1.3, 8.6, 17.7, 12.8, 1657 i6-n, D. Kanc. B 50. DRA. Många av bilagorna till Hälsingborgs tullräkenskaper 1655 innehåller antydningar om pesten. 52. 1654 20.6, D. Kanc. B 50. DRA. Se också band 111:2, bilaga D. 53. 1657 u. d., D. Kanc. B 53. DRA. Inlagan hör uppenbarligen samman med 1657 20.11 i Skaanske Tegnelser IX. DRA. 54. Handlingar rörande Skandinaviens his toria, 6 (Sthm 1818) s. 106 ff. 55. A. Olsen, Bybefolkningen etc. s. 16 ff. 56. De biografiska uppgifterna är hämtade ur företalet till Rasmus Hansen Reravius, »Hustaffle, hvorledis huert Menniske vdi sit Kald och Stat skal skicke sig baade mod Gud och Mennisker». Detta arbete är en översätt ning och bearbetning av ett tyskt original. Boken utgavs i en nu förlorad första upplaga, som bekostades av borgmästare Peder Jensen Skriver. Den andra upplagan utgavs år 1639 och bekostades av Jesper Pedersen. Enda beva rade exemplaret av denna utgåva är Hjelmst. Sami. 10178 i Det Kongel. Bibi., Köpenhamn. Om Reravius, se H. Fr. Rördam, Rasmus Hansen Reravius (Kirkehist. Sami. 4. R. II. Khvn 1891-1893). Under sin tid i Varberg och Helsingör var Jesper Pedersen gift med Anne Lauridsdatter och hade med henne tre barn. I Hälsingborg köpte han 1629 en fastighet vid »Fergestnedet» (förmodligen Norra Kyrkoga tan). I köpebrevet omtalas hans andra hustru Jannike Hansdatter. (Rådhustingsvittne 1629 30.11, HSA:RM. En annan av Jesper Peder sen ägd fastighet omtalas år 1645 (se bilaga C nr 22). Varbergs byfogderäkenskaper finns i serien Reg. 108 b, DRA. 57. Skotska köpmän var ganska vanliga i 1500-talets Skåne. Se James Dow, Skottar i 1500-talets Skåne (Ale 1965, 1). L. M. Bååths sammanställning av en år 1541 omtalad »Schodtsgaard» i Hälsingborg med skotska in vandrare (Hälsingborgs historia II: 1 s. 72) är emellertid felaktig. Det var här nämligen

Dansktidens slutskede fråga om en donation av gammalt ärkebiskopsgods, vilket genom kyrkoreformationen tillfallit kronan (Danske Kancelliregistranter 1535~155°> udg- ved Kr. Erslev og W. Mollerup, Khvn 1881-1882, s. 166). För att under lätta förvaltningen av ärkesätets gods var detta indelat i län, vart och ett med en cen tral skudgård eller skodgård. Den här omta lade skudgården låg i Hälsingborgs län utan för stadens område. Se Jordeböcker över Lunds ärkesätes gods vid medeltidens slut, utg. av G. Johannesson (Skånsk senmedeltid och renässans, skriftserie utg. av Yetenskaps-

Societeten i Lund, 7. Lund 1953) s. 132, 530 f. 58. T. Mårtensson, Tomtägare etc. II s. 77 f. 59. Follin, anf. arb. s. 61. 60. Kanc. Brevb. 1587 2.6. Donationsbrev 1599 29.10, HSK. 61. Kanc. Brevb. 1633 15.7. T. Mårtensson, Tomtägare etc. II s. 110 ff., 117 ff., 128 f. I en inlaga från år 1639 omtalas Christoffer Fred riksen som förmyndare för Anders Billes barn. 1639 18.4, D. Kanc. B 160. DRA. År 1645 utsågs en adelsman till förmyndare för en av döttrarna. W. Mollerup og Fr. Meidell, BilleTttens Historie, II (Khvn 1893) s. 253.

ÅKERBRUK

JL—JåDE UNDER MEDELTIDEN och de närmast följande århundradena spelade åkerbruket merendels en väsentlig, ofta en central roll i de små och me delstora städernas ekonomi. Vid sidan av de gängse köpstadsnäringarna utgjorde jordbruket en viktig inkomstkälla för borgarna och det kunde hända att små och fattiga städer uppgav sin köpstadsrätt och återgick till att ha åkerbruk som huvudnäring. Vid sin tillkomst hade städerna — ej sällan genom kungliga donationer — fått stadsjord, »bymark», som dels bebyggdes, dels brukades. Stadsjorden om fattades av stadsprivilegierna och inbegreps under »byns frihet». Burskap i staden förknippades med innehav av jord inom dess område, och stadens jord kunde ej avhändas till icke-borgare utan samtycke av borgmästare och råd. Den odlingsbara delen av stadsjorden, som var belägen inom själva bebyggelsen, nyttjades ofta som kålgårdar och »haver» eller var utlagd i »lyckor». Större jordlotter var i regel utlagda till åkerjord. De svårbrukade eller obrukbara de larna av stadsjorden eller sådana lotter som var obekväma, genom att de låg längre bort från borgarnas hem, blev ofta samfällighet, vanligen kallad »fälad». Denna användes som betesmark, men växte där skog, tog man ved och timmer ur denna, och fanns där vattendrag, nyttjades dessa till fiske och kvarndrift. Några kartor över ägorna eller byarna i Hälsingborgstrakten under dansk tid är ej bevarade. Däremot finns två utförliga redogörelser från år 1645 om hälsingborgarnas jordinnehav. Dessa är av stort intresse och skall här återges in extenso. Båda förteckningarna är daterade den 12 nov. 1645 och llar till kommit på K. M:ts befallning som ett led i de undersökningar man gjorde rörande tillståndet i de krigshärjade provinserna efter 1643-1645 års svenskdanska krig.1 Den längsta av de båda förteckningarna har uppgjorts av två därtill utsedda borgare, Peder Clausen och Hans Madsen, och dess riktighet har intygats av 45

D ansktidens slutskede borgmästare och råd. Den omfattade »all jord och egendom här för byen, som borgerskapet i hävd och bruk haver och haft haver, vad åtkomst envar kunde hava på samma deras brukade jord». Läst tvärs igenom ger den en god inblick i ägoförhållandena. I det följande inskjutes här och där några nödvändiga för klaringar och kommentarer: »Borgmästare Jens Christensen har en vång, kallas S:t Klemens vång, som han har köpt för silver och pengar, har ’av arilds tid’ alltid legat till borger skapet och är brukad av dem, den ene borgaren har köpt av den andre.» Uttrycket »av arilds tid» betyder »sedan urminnes tid». Jorden var alltså gam mal stadsjord. S:t Klemens vång synes i huvudsak ha varit identisk med vad som senare kallades Lilla Möllevången och bl. a. omfattade nuvarande Öresunds»Borgmästare Jesper Pedersens jord, är ock köpt för silver och pengar och har av arilds tid legat till borgerskapet. Johan Vintappare har ett stycke jord, köpt för silver och pengar, och ett stycke jord som veterligen är intaget från fäladen. Richardus Gieddes jord, är köpt för silver och pengar och liggande av arilds tid till borgerskapet. Peder Lauridsen har en vång, köpt för silver och pengar, den ene borgaren har köpt den av den andre, och ännu en vång, som han har lejt av välborne salig herr Anders Bille, då denne var slottsherre här på Hälsingborgs slott, och ger årligen därav 6 pund smör och har Hans Majestäts bekräftelse därpå.» Den under slottet lydande vången, som här omtalas, kallades Galgevången och den bortlejdes på 1620-talet av Anders Bille.2 »Albret Jorgensens jord, är ock köpt för silver och pengar, och en andel har tillkommit genom arv, som av arilds tid till borgerskapet legat haver. Anne Svend Bröggers jord, liggande i Slottsvången, ger årligen landgille till Hälsingborgs kyrka. Vidare har hon sålt och avhänt ett stycke jord till Hans i Pålsjö här från ’byns frihet’.» Landgille kallades den årliga arrendeavgiften för åkerjord. Den omtalade jorden i Slottsvången ägdes av kyrkan och har säkerligen tidigare donerats till den. »Ett stycke jord, liggande i Slottsvången, som skolmästaren i latinskolan bortlejer och årligen får landgille av.» I detta fall var det fråga om en jord, som donerats till skolan. »Jacob Hansen har jord och egendom, åtkommen genom arv, och av arilds tid har den ene borgaren köpt av den andre.

Näringslivet Anders Haagensens jord är för kort tid sedan intagen från fäladen. Ligger norr om staden. Salig Jacob Weber, rådman, hans jord har välborne Iver Krabbe köpt till sig från friheten.» Det köpebrev och det skötebrev, varigenom Iver Mogensen Krabbe till Vegeholm förvärvade denna jord uppsattes år 1639 och är ännu bevarade. Överlåtelsen ägde genom s. k. skötning rum på Hälsingborgs byting och stadens sigill har hängts under skötebrevet som bekräftelse på att man häri genom avhänt sig privilegierad stadsjord. Jorden sades ligga »norr om Hans Mad sens, borgare och invånare här sammanstädes, hans jord och egendom, söder om Stora Pålsjö bäck och uti öster till Hälsingborgs fälad och fädrift, och på den västra sidan sträcker sig samma jord och egendom helt ut till stora vägen».3 Den låg sålunda öster om nuvarande Ringstorpsvägen. Stadsjordens gräns har före 1639 års jordförsäljning gått i Stora Pålsjö bäck och i Käckta åra. Vi åter vänder till 1645 års förteckning: »Jep Tuvesens jord, har ock av arilds tid varit i bruk hos borgerskapet. Svend Möllere har ett stycke jord norrut i marken, som är för någon tid sedan intagen från fäladen. Eler i möllan har ock ett stycke jord norrut i marken, som för några år sedan är intagen från fäladen.» Dessa båda mjölnare har förmodligen drivit någon av de vattenkvarnar som man vet har funnits i Hälsodalen. Denna låg utanför det egentliga stadsområdet.4 »Mourids Pedersen har ett stycke jord, ock från fäladen intaget. Ennert Pedersen har en vång, köpt för silver och pengar och av arilds tid liggande till borgerskapet. Vidare har Ennert Pedersen och Anne Herkulesis ett stycke jord, som för några år sedan är intaget från fäladen. Niels Kollcling har ett stycke jord, som är honom tillfallet genom arv och av arilds tid liggande till borgerskapet. Hans Madsen har en jord, som är honom tillfallen genom arv och som han köpt för silver och pengar, vilken ock av arilds tid har legat till borgerskapet. Ole Möller har någon jord, som honom är tillfallen genom arv och av arilds tid har legat till borgerskapet.» Den andra förteckningen gäller »jord som finns söder om Hälsingborg, både gammal egendom såväl som nyligen inhävdad». Den är också uppgjord av två borgare och bekräftad av borgmästare och råd, men de båda borgarnas namnun derskrifter saknas. Förteckningen är ganska summarisk i fråga om ägobeskriv ningarna: 47

Skötebrev på pergament, utfärdat den i juli 1639 på Hälsingborgs byting och gällande Iver Mogensen Krabbes köp av ett stycke stadsjord vid Pålsjö. Pålsjö gårds arkiv. Hälsingborgs museum. — Texten lyder (förekommande förkort ningar är här upplösta utan särskild markering): Borgemestere oc raadmend sampt Ennert Pedersen, Könning Maijst: byefougedt vdi Helsingborig, giöre vitterligt, att aar epter Christi födseil 1699, mandagen dend 1 jullij, paa Hellsingborig byetingh for oss och tingmend flere, som samme dag ting sögte, var schiched och for retten framstoed erlig, vcelagted och forstanndig mand Jacob Webber, raadmand her vdj Hellsingborrigh, och fore domb och ret vdj haand toegh erligh och velbyrdige mand Iffuer Krabbe Mogennses till Vegehollmb bans fulldmegtige, wellagted Rassmus Knudsen, ridefouget der sammestedes, och alldeellis oploed, skötte och affhennde fra sigh och alle hanns effterkommendis arffuinger enn sin jndheignede jord och eijenndomb, liggennclis paa Hellsingborrig byemarch, nordenn fraa forneffnde Hellsin gborigh och nordenn till Hans Madssenn, borger och induaaner der sammesteds, hands jord och eijenndom, sönndenn fra Store Pouellskiöb bech, och vdj öster till Hellsingborrigh fellid och fcedrifft, och paa dend westre side strecher sigh samme jord och eijenndom gandsche vd till adellveijenn, effter der om Jacob Webbers vdgiffne vnnderschreffne kiöbebreffs videre formelldningh, som for retten bleff fremblagt, lest och paaschreffuet, och indtill velbemellte Iffuer Krabbe Mogensses, bans velbyrdighe frues, erlig och velbyrdig frue, frue Eddele Grubbe, och begge derriss arffuinger; huilckenn forneffnde jord och eijenndom med des herllighed, fcedrifft och gresgangh, som der tilligger och aff arrilds thid der tilligget haffuer och med rette tillige börer,saa vitt han selff i sin thid till sitt qucegh och fee hafft haffuer, velbemellte Iffuer Krabbe Mogens ses, bans velbyrdige frue och begge derris arffuinger schall och maa hciffue, nyede, bruge och behollde for et fult, fast, rigtigh och vigiennkalldenndis kiöb till euindelligh eigenndom vdenn alle hinnder eller modsigellsse i nogenn maacle. Och kiendiss jagh forneffnde Jacob Webber at haffue bekommit och oppeborit aff velbemellte dend goede mand i sölff och penge, fyllest och fulld verdi, dend sidste pengen med den förste, for forschreffne eijenndom med dess herllighed och retthe thilliggellser, saa han tacher hannom for goed, richtigh, nöijagtigh och fulldkommen betallningh i alle maader, huorforre hand eller hanss arffuinger iche kienndiss nogenn ydermeere loed, deell, ret eller rettighed att haffue thill eller vdj forneffnde jord och eijenndom eller dess herllighed och retthe thilliggellser i nogenn maade. Och der som saa scheede /det Gud forbiude/ att forbemelte jord och eijenclom med dess herllighed och rette thillig gellser, formedellst bans raa hiemells bröst skyld (:dvs. om Jacob Weber ej lagligen kunnat styrka riktigheten av gränserna för jorden), bleff velbemellte clennd goede mand eller hanss arffuinger veed nogenn process och rettergangh affvunclenn, daa loffuer och thillforpligter for sigh och sine arffuinger at for-

Näringslivet »Först David Pedersens tvenne lyckor i staden, är gammal hävd och bruk. Oluf Panches jord i staden, är ock gammal hävd. Anne Gert Meyers och Anders Vognmands jord, ock gammal hävd. Ri char dus Gieddes jord, är ock gammal hävd. Strandlyckan, som är Kirstine Lambrits, Peder Didriksens och Gert Skönemands, är ock gammal hävd. Store Vång, Hans Murermester, Oluf Panche, Karine Peder Vendelboes, Kirs tine salig mäster Hanses, Oluf Skomager, David Davidsen och Anne Gert Meyers, är gammal hävd.» Med mäster Hans åsyftas kyrkoherden i Mariakyrkan Hans Arnoldsen de Fine. »Herr Jacobs vång, som kallas Strykelyckan, är ock gammal hävd. Änghaven och Visch, som överheten, den ene efter den andre haft i hävd.» Härmed åsyftas en avlöningsjord, som följt borgmästar- och rådmansämbetena. »Kockelyckan, som salig borgaren Mogens Söfrensen hade i bruk och nu Jacob Hansen brukar, är gammal hävd. Johan Vintappares lycka, byfogdens och Ingel Vognmands, är gammal hävd.» Vintapparlyckan omtalas även annorstädes. Byfogderäkenskaperna omtalar »by fogdens lycka vid Bollebro».5 »Kirstine Ole Smeds lycka, är gammal hävd. Jord intagen från fäladen: Kråkelyckan, som Christen Nielsen, slottsfogden, har i bruk. Ett stycke jord, intaget från fäladen, näst upp till Johan Vintappares jord, som nyssnämnde Johan brukar halvparten av och Anne Herkulesis till håller sig halvparten av.» Slottsfogden Christen Nielsen var utan tvekan identisk med rådmannen Christen Nielsen Brok. Hur det gick till när han intog jord från fäladen, skall strax berättas.

schaffe velhemellte dennci goede mand eller hans arffuinger saa goed och velheleijllig eijenndom igienn jnndenn sex samfccilde vger der nest effter, eller derfore dess ver di, och her vdindenn i alle maader at hollde schadislöes. Att saa for retten gaaed och farit er, som forschreffuit st aar, ded till vidnis haffuer vij vorris stads jndseijell och secret hoes forneffnde Jacob Webbers och Byefougedenns forseijllning her nedenfor ladet vndertröche. Actum anno, die et loco ut supra. Under brevet hänger fortfarande Jacob Webers och Ennert Pedersens vaxsigill i trädosor, dock numera mycket otydliga. 1 mitten hängde stadens sigill, men det har senare blivit bortskuret. 4-679820

Hälsingborg III: 1

D ansktidens slutskede I förteckningarna möter alltså namn som Jens Christensen, Johan Ennes, Richardus Gieclde, Anders Haagensen, Jacob Hansen, Albret Jörgensen, Hans Madsen, David Pedersen Forbes, Ennert Pedersen och Jacob Weber, alla till hörande stadens köpmannaskikt, ur vilket stadens styrelse rekryterades. De har sålunda förvärvat rätt avsevärda delar av stadsjorden och kunnat producera säd, rotfrukter, grönsaker och fått möjlighet att hålla sina hästar och kreatur på fäladen. De har ej släppt kontakten med jordbruket, trots att de ägnat sig åt handel och köpenskap. Inom Hälsingborgs stads område ägde också kyrkan jord. Till prästgården hörde sålunda enligt uppgifter från 1570-talet två åkrar, en äng som kallades Prästängen och en lycka, benämnd Klosterlyckan. Dessa utarrenderades ofta till borgare i staden. Till Mariakyrkan hörde dessutom två jordar i S:t Peders vång. Torsten Mårtensson har påpekat, att i vad som vid 1600-talets mitt kalla des Slottsvången, ingick också den forna S:t Petri kyrkogårds åkrar.G Den jord som Anne Svend Bröggers enligt 1645 års förteckning innehade, har varit den ena av dessa två jordar. Även danska kronan ägde jord i Hälsingborg. Några jordlotter redovisades i byfogderäkenskaperna. Så gott som genomgående upptas i dem jordskyld, dvs. årligt arrende, av tre kronans jordar i staden. De utgjordes av en »have» och två jordar. De utarrenderades till stadens invånare. Den ena jorden, i räkenska perna för 1627/28 kallad »byfogdens lycka vid Bollebro», brukades av byfogden själv.7 I Hälsingborgs läns räkenskaper bokfördes också intäkter av kronojord. Den årliga jordskylden av dessa jordar tillföll i regel slottsherren. Jordarna var Munkavången, Galgevången, även kallad Peder Dragers lycka, Biskopslyckan och två ängslotter.8 Utöver de här nämnda kronojordarna, lydde åker och äng under slottet. Denna kronojord låg blandad med borgarnas ägor. År 1609 grävde sålunda borgarna en torvgrav, som enligt deras uppfattning låg på fäladsmarken öster om staden. Det visade sig emellertid att graven grävts på kronans jord.9 Grän serna har alltså i detta fall varit oklara. Ett par summariska redogörelser för jordbruksdriften under Hälsingborgs slott ger oss flyktiga inblickar i åkerbrukets villkor under 1600-talet i Hälsingborgstrakten. År 1624 insände länsmännen rapporter till det kungliga kansliet om hur mycket jord som då brukades under de kungliga slotten. Slottsherren Anders Bille meddelade, att förutom ladugården Hjälmshult en mil från slottet »sas till Hälsingborgs slott uti tvenne marker råg och korn 110 tunnor, havre 50

Näringslivet 20 tunnor, vilka jordar besås årligen och alltid och icke vilar, och hör där till blott samma tvenne marker, varibland borgarna har sin mesta jord. Dessutom höstas i förut nämnda tvenne marker, såsom här efter följer: i Möllevången 45 lass hö, i Store vång 40 lass, i en äng kallas Hästhagen, belägen vid Råå kärr, 120 lass.»10

Stängsel, beståe?ide av flätverk mellan stolpar. Teckning i marginalen till Hel singörs Tingbog 1549-1554. Landsarkivet for Sfcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

Det är intressant att med denna rapport jämföra den redogörelse som slotts herren Christoffer Ulfeldt insände år 1645. Han omtalade en åkerareal som kunde besås med sammanlagt 110 tunnor: 30 tunnor vinter- och vårråg, 50 tunnor korn och 30 tunnor havre. Hans uppgifter stämde sålunda ej överens med Anders Billes. Detta kan ha berott på att Christoffer Ulfeldt skilde mellan höst- och vårsäd, vilket Anders Bille ej gjort, och att man på hans tid odlade mera havre än tidigare. Men dessutom påpekade han själv, att hela åkerarealen ej odlades utan »ligger årligen en stor part av åkerjorden ’ute’ och besås ej, eftersom den uti sig själv är skarp och mager och gödseln av de kreatur som hålles, icke kan förslå att därmed rykta alltsammans». Han omtalade också, att man kunde skörda ungefär 80 tunnor råg, 250 tunnor korn och 80 tunnor havre, allt efter väderlek och årsväxt, men att rågen ofta slog fel. Avkastningen var 51

Dansktidens slutskede sålunda förhållandevis låg. På slottet kunde man hålla 25-30 par oxar och 6-8 kor, allt i mån av tillgång på halmfoder. Ingenting sades om ängsmark, fälad eller höskörd.11 Gränsen mellan stadens åkerjord och dess fäladsmark har ständigt varit fly tande. 1645 års förteckning omtalar en rad fall, då åkerjord intagits från fäla den. Det var naturligt att borgarna odlade upp lämpliga delar av fäladsmarken, om invånarantalet växte och efterfrågan ökade på jord. Men åkerjordens expan sion in över fäladsmarken har skett med skiftande motiveringar. En utredning från år 1655, vilken gjordes i samband med fortifikationsarbetena i Hälsingborg, utvisar att slottets fälad och stadens fälad legat samman i ett stycke. På olika ställen hade dock fäladsmark intagits till åkerjord, stundom med K. M:ts eller slottsherrens samtycke. Sålunda hade t. ex. Mads Madsen Gullandsfar med slotts herrens samtycke intagit en jord, kallad Kråkelyckan. Mads Madsen fick emel lertid som tullnär i Hälsingborg ett kraftigt underskott i sina räkenskaper och råkade i skuld till kronan. År 1640 övertog Christen Nielsen Brok denna lycka och kunde med slottsherrens samtycke därtill lägga ännu en del av fäladen, om han åtog sig att gentemot kronan svara för Mads Madsens skuld. Nio år senare fick Christen Nielsen rätt att intaga »ett litet vatten, liggande vid ett annat stycke jord, kallat Sancllycke, av vilket vatten en del flyter innanför hans gärdsgård och en del utanför, så att djur och särskilt gäss, som håller sig till samma vatten om sommaren, har brukat flyga därifrån in i lyckan och göra honom skada på säden».12 I skiftande situationer och under olika förevändningar har sålunda gränsen mellan åkerjord och fäladsmark förskjutits från tid till annan. Utåt mot lands bygden hade Hälsingborgs fälad ej heller några fasta gränser. Ända fram till år 1782, då delning ägde rum genom lantmäteriförrättning, hade Hälsingborg ge mensam fälad med Raus, Välluvs, Bårslövs och Allerums socknar.13 År 1632 handlades en tvist om fäladsmark hörande till Filborna by och Todarps gård. Vid utredningen framkom, att bönder i Kropps socken, vilka lydde under Ro sendals gård, önskade få gränser utsatta för fäladsmarken. Deras motivering härför var den, att bönderna i Filborna by, vilka blott var sjutton stycken, eljest skulle få »mycket stora och vida fädrifter norr ut emot Gyhult, Allerum och Kulla Gunnarstorp, västerut ända till Hälsingborg, söderut intill Råå, ja, också in uti Kullen, om de ville». Vad som här sades om Filbornaböndernas fädrift, gällde naturligtvis också om hälsingborgarnas. Det är genom enstaka notiser från 1660-talet känt, att staden clå hade skyldighet att bestrida kostna52

Näringslivet

Skiss bilagd en utredning från år 1632 angående en tvist rörande fäladsmark, hörande till Todarps gård och Filborna by. Skissen är en av de äldsta bilderna av bebyggelsen i Hälsingborgs omedelbara grannskap. På bilden, som är orien terad med söder uppåt och norr nedåt, ser man till höger Filborna by och upptill Todarps gård. Mellan dem löper ett stängsel, som i sin vänstra sträck ning kallas »Toderop gierde». Vinkelrätt mot detta har genom »ridemän» ut stakats ett nytt stängsel, om vilket tvisten rörde sig. Till vänster läses: »Her leger Toderop Sten Or» samt: »Dette van löber till Velie (:Väla) vad». — Bilaga till förklaring 3.4 1633 av Christoffer Ulfeldt, D. Kane. B 160. Rigsarkivet, Köpenhamn.

derna för vidmakthållandet av

»Gundestrups gierdes tepning».14

Hälsing

borgarna har sålunda haft tämligen obegränsad rörelsefrihet på fäladen, först och främst kring stadens eget område men också längre bort, genom att de kunde gemensamt med de kringliggande byarna nyttja deras allmänningar. Det är omöjligt att fastställa, vad åkerbruket ur ekonomisk synpunkt betytt för Hälsingborgs borgerskap. Alla i staden, hög som låg, både borgmästare och 53

D ansktidens slutskede rådmän och enkla hantverkare, har haft tillgång till jord att bruka. De mindre välsituerade fick nöja sig med kålgårdar och »haver». Alla torde dock på ett eller annat sätt ha kunnat draga nytta av stadens jord och fäladsmark.

1. D. Kane. B 112. DRA. 2. 1633 15.7, Skaanske Registre V s. 85. DRA. Regest i Kanc. Brevb. s. d. 3. Köpebrev 1639 13.5, skötebrev 1639 1-7> Pålsjö gårds arkiv, Hälsingborgs museum. Skö tebrevet är utfärdat på bytinget. Vid sigille ringen av handlingar från bytinget användes normalt ej stadens sigill utan enskilda per soners. Se band 111:2, s. 52. 4. Hälsingborgs historia II: 1 s. 80. Kanc. Brevb. 1622 2.3, 1624 13-75. Om Vintapparlyckan och Bollbrolyckan se t. ex. Hälsingborgs historia 11:2 s. 153, kar tan. 6. Hälsingborgs historia 11:2 s. 153. Lunds stifts landebok, utg. av K. G. Ljunggren och B. Ejder, I (Skånsk senmedeltid och renässans, skriftserie utg. av Yetenskaps-Societeten i Lund, 4. Lund 1950) s. 512 ff. 7. Genomgående redovisas de tre jordarna under åren 1596-1600 och 1607-1656. För den

mellanliggande tiden finns räkenskaper beva rade endast gällande åren 1602-1607 och i dem redovisas blott två av jordarna. Byfogden under dessa år, Thomis Hansen, har tydligen ej tagit upp den jord han själv brukade. 8. Om olika namn på Galgevången se 1656 14.12, Skaanske Registre VI s. 432. DRA. Kanc. Brevb. 1556 17.10, 1562 29.4, 1571 9.6, 1633 15-79. Kanc. Brevb. 1609 10.6. PRF IV:7i6 f. 10. 1624 15.1, D. Kanc. B 140. DRA. 11. 1645 20.10, D. Kanc. B 110. DRA. 12. 1655 4.5, D. Kanc. B 53. DRA. Krönens Sköder II, udg. ved F. J. Vest (Klivn 1908) s. 36. 13. Utredning verkställd av stadsingenjör S. Ewald. Föreligger i stencil. 14. Kanc. Brevb. 1633 7.3. Inlaga 1633 3-4> D. Kanc. B 160. DRA. Notiser t. ex. 1666 6.2, 1667 31-1- *668 20.2 i Kopiebok 1666-1675, HSA:RM.

FISKE

JL ISKE HAR ALLTID BEDRIVITS längs med de skånska kusterna och i Öresund. Under medeltiden hade sillfisket om höstarna vid Falsterbo och Skanör varit rikt givande, men dess glanstid var förbi i början av 1500-talet. Dock för bjöd Kristian II ännu på 1520-talet hantverkarna i Skånelandskapens städer att överge sina yrken för att driva fiske om höstarna. De fick dock tillsammans med andra fiskare för egna pengar »reda ut», dvs. tillskjuta kapital till gemensamt fiske.1 Fortfarande har alltså det skånska höstfisket ägt en viss attraktionskraft. Under höstsillfisket sökte man sig dock allt mera till nordligare fångstplatser. Under 1580-talet föreskrevs, att borgare i clanska städer, som ämnade fiska i vattnen vid de norska kusterna skulle medföra brev, utställda av den äldste borgmästaren i hemstaden.2 Ströposter i Hälsingborgs tullräkenskaper vittnar om att man under 1600-talets förra hälft infört både saltad och torkad fisk från Bohuslän samt salt sill från olika norska orter. En förordning från år 1605 om probering och kassation av öl, saltat kött och sill visar, att man då till de danska städerna införde ej blott skånsk och norsk sill utan även flamländsk. Edsvurna borgare skulle i varje stad »probera och vraka allt saltat kött, norsk, skånsk och flamländsk sill och annan saltad fisk som där i tunnetal förhandlas». Det som var »gott köpmansgods» skulle utmärkas på tunnan med en särskild cirkel, men det som var illa saltat eller illa packat, skulle märkas med ett annat märke eller helt vrakas.3 Ett Kristian II:s privilegiebrev från år 1521 för de skånska, halländska och blekingska städerna ger oss en del upplysningar om själva fisketekniken. Det stadgades, att de som ville fiska i Öresund om sommaren och hösten, skulle hålla sig till gammal sedvänja. Antingen skulle de sätta sina garn för ankare och sten, där som »bondtsetningh» hade varit av arilds tid, eller också skulle de enligt gammal sedvänja driva »wragledis» utom i Dragörs strömmar.4 Här föreskrevs alltså väsentligen två fiskesätt, dels fiske med »sättgarn» på lämpliga platser ute i sjön eller från land, dels fiske ute i öppna sjön med drivgarn. 55

Dansktidens slutskede Enligt gammal dansk rättsuppfattning ansågs havet och havsbottnen tillhöra kungen och kronan. Området mellan den normala vattenståndslinjen och ut till ett vattendjup, där fartyg kunde ankra, kallades »forstrand» och den omtalas som konungens tillhörighet t. ex. i den omkr. år 1200 upptecknade Skånelagen. På forstranden indrivna valar, delfiner och andra större fiskar hade kronan följaktligen rätt till, och det var förbjudet att bygga »steilrum», dvs. stolpställningar för torkning av fiskenät, på stranden.5 I kraft av forstrandsrätten var konungen herre över fisket vid rikets kuster och i sunden mellan de olika landsdelarna, ofta kallade »våra strömmar». Han kunde pålägga avgifter för rätten att få fiska och han kunde skänka bort eller förläna fiskerätten. Avgif terna för fisket kallades ofta »sandtold» eller »aaresild».5 I Kristian II:s handfästning av år 1513 och Fredrik I:s från år 1523 före skrevs, att kungen ej fick hindra dem som bodde vid stranden från att fiska, och ej heller höja avgifterna för fisket. Från och med Kristian III:s handfästning av år 1536 och i de följande kungliga handfästningarna från 1559 och 1648 medgavs emellertid fri fiskerätt »utanför deras egen grund» endast för adeln, och liknande bestämmelser kom in i Köpenhamns recess av år 1547 och i Koldingrecessen år 1558. Därigenom hade sistnämnda princip slagit igenom i rikslagstiftningen, som alltså ej längre garanterade borgarna fritt fiske utanför »egen grund». Däremot fick köpstadsmännen fiska mot erläggande av »aaresild» och 1581 utfärdades en kunglig förordning, som sökte förhindra att adeln nytt jade sitt fiskeprivilegium så, att det blev till förfång för köpstäderna.6 Från kronans sida sökte man kontrollera sillfisket och uppbörden av »aare sild» genom att koncentrera höstfisket till ett fåtal fiskeplatser. I september 1546 hölls ett möte i Lund, dit det från alla skånska köpstäder kallats en borg mästare och en rådman. Överläggningarna gällde ett stort antal frågor rörande städernas handel och näringsliv. De utmynnade i ett kungligt brev, vari det gavs regler också för fisket. I Skåne skulle i fortsättningen intet »fiskeläge» hållas utom i Landskrona, Malmö, Falsterbo, Skanör, Trelleborg, Ystad och Simrishamn. De andra sillfiskelägena skulle få besökas endast av adelns och pre laternas tjänare och bönder. Borgarna i städerna Lund, Åhus och Ronneby, som »ej ligger på strandbacken», skulle få salta sill i de nämnda fiskelägena. »Aaresilden», som dittills utgjorts av fyra valar sill, nedsattes till tre valar.7 Detta försök till reglering av sillfisket har ej kunnat upprätthållas utan redan följande år upphävdes förordningen och »de små fiskelägena» sades i fortsätt ningen skola bliva vid makt. Ingen skulle dock få bo där om vintern, såvida 56

Näringslivet där inte fanns gårdar med avel, och av hantverkare fick endast tunnbindare slå sig ned där. Vid Barsebäck skulle fisket få bedrivas endast från S:t Hans tid, dvs. midsommar, och till S:t Bartolomei dag, den 24 aug.8 Vi kan alltså utgå från att det runt kusterna funnits en rad små och stora »fisklägen» där man samlades åtminstone om höstarna under sillfisket. Det är

Fiskegarn. Teckning i marginalen till Helsingörs Tingbog 1566-1550. Landsar kivet for Sjcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

självfallet att städernas borgare deltog i detta fiske. Därom vittnar t. ex. en förordning från 1550, som förbjöd användandet av alltför finmaskiga nät, för att inte småsill och annan ung fisk, som ej var köpmansvara, skulle utrotas. Samtidigt översändes nämligen till varje stad ett »nedbord», dvs. ett bräcle över vilket man knöt nätet vid tillverkningen. Detta skulle tjäna som mönster och vara utställt på rådhuset. Fyra år senare kom ett nytt förbud mot alltför små nätmaskor i bottengarn och vadar och man erinrades om att de på rådhusen ut ställda mönstren skulle följas.9 Flera förordningar från 1500- och 1600-talen berör drivgarnsfisket i Öresund. I Fredrik II:s sjörätt av år 1561 föreskrevs sålunda, att då det fanns risk för att fiskarna nattetid skulle överseglas av skepp eller skutor i sundet, skulle seglationen från Örekrog och till Falsterbo rev vara helt förbjuden nattetid mellan S:t Bartolemei dag (24.8) och S:t Dionysii dag (9.10), så att man ej skadade de fiskare som kallades »vragere» och hade »almindelig dreft» där.10 57

Dansktidens slutskede År 1623 modifierades dessa regler därhän, att tullnären i Helsingör skulle varna skeppare på fart genom Öresund, så att de ej gick nattetid genom sundet, så länge sillfisket pågick, utan lade sig för ankar på platser, där de minst var fiskarna till hinders. De skulle dessutom föra lanterna, så att fiskarna ej drev på dem. Dessa båda förordningar ger vid handen att drivgarnsfisket efter sill om höstarna hade en ganska stor omfattning. Borgarna i Landskrona hade uttryckligen ett kungligt privilegium på att få fiska i Öresund och annorstädes. Fiskare från Helsingör och Landskrona enades år 1568 vid ett möte på Ven om att söka undvika att göra varandra förfång till sjöss. Fiskevattnen skulle delas mellan dem efter en linje ut från väder kvarnen på Ven.12 Borgarna i Hälsingborg deltog anmärkningsvärt nog ej i denna överenskommelse och några privilegier på rätten att fiska i Öresund är ej bevarade för Hälsingborgs del. Dock vet man att stadens borgare har drivit fiske. År 1562 skulle borgarna för kronans räkning utföra en del virkestransporter. De anhöll emellertid i början av augusti om tillstånd att få dra åstad till sillfisket med sina skutor och båtar för att söka sin bärgning där. Fördenskull måste kronan i stället ställa egna hästar till förfogande för timmerkörningen.13 I ett privilegium av år 1414 för Hälsingborg, bekräftat i likalydande form 1448 och 1477 och av borg mästare och råd insänt ännu år 1648 för erhållande av kunglig bekräftelse, föreskrevs att den fångade sillen skulle säljas på stranden till det pris som där gällde.14 Det var här fråga om fångster från hemmafisket som ilandfördes och salufördes i staden. Det har funnits invånare i Hälsingborg som företrädesvis livnärt sig på fiske och sålunda varit yrkesfiskare. År 1611 omtalas »fiskarna i Hälsingborg» i samband med ett uppdrag att frakta sten över till ett hamnbygge vid Kron borg.15 I 1622 års skrå för färjemanslaget i staden heter det bl. a. att om hösten »när fisket vankar och färjemännen såväl som fiskarna å sin sida vill värja om deras näring» skall, när överförsel för kronans räkning fordras, varje fiskebåt, »som föres med tre man», avstå en av dessa, så att han kan stanna hemma och hjälpa till med överskeppningarna.10 Det har m. a. o. funnits så pass många fiskare i Hälsingborg, att färjemännen kunnat räkna på dem som en arbets kraftsreserv, när cle själva ämnade bege sig till höstfisket. En del av dessa fiskare har bott i de s. k. Nyborgshusen, en samling hus som låg vid stranden strax norr om den egentliga stadsbebyggelsen men på stadens mark. I våra dagar går Tågagatans nedre del, väster om Drottninggatan, över det område där

Näringslivet Nyborg en gång låg. Hussamlingen omtalas ofta i källorna efter 1658, men det lilla fiskarsamhället har säkerligen funnits där långt tidigare. Invånarna i Hälsingborg bör sålunda ej ha lidit brist på fisk. Den bild som det rätt fragmentariska materialet ger oss, inrymmer tillförsel från både de skånska fiskelägena och från norska fiskeplatser. Dessutom har ute i sundet bedrivits ett livligt fiske, både med drivgarn och med sättgarn. Där hade både yrkesfiskare och andra av stadens invånare en möjlighet att söka sin näring. Fisken har landats i Hälsingborg och saluförts på dess strand eller på dess torg.

1. PRF 1:459 <4 DL IV: 100 f. 2. CCD 1586 6.9. 3. CCD 1605 2.8. 4. PRF I: 464 f. 5. Skånske Lov, Text I—III, udg. af Jhs. Bröndum-Nielsen og Sv. Aakj:er (Danmarks gamle Love med Kirkelovene, I:i. Khvn 1933) s. 131 ff. Samling af Sveriges gamla lagar, utg. af C. J. Schlyter, 9 (Lund 1859) s. 492. PRF L325. Utredning rörande fiskerättsförhållan dena vid rikets kuster (Statens off. utredn. 1929:19) 1 s- 44 f6. AGA IL63, 78, 85. CCD 1558 13.12 §31, 1559 12.8 § 10, 1581 6.4, 1648 8.5 § 10, 1648 Ö.7 § 10. 1547 6.12 § 20, GDL IY:226.

7. Danske Magazin 4. R. L233 I. PRI' II1555 ff. — 1 val sill = 80 stycken. 8. PRF IL558 ff. 9. PRF IL576 f., 614 f. 10. CCD 1561 9.5 § 64. 11. CCD 1623 2.9. 12. Laurits Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, I (Khvn 1926) s. 31. 13. Kanc. Brevb. 1562 5.8. 14. PRF L319, 335, 365. Beträffande 1648 års anhållan om privilegiebekräftelse, se band IIL2, bilaga A. 15. Kanc. Brevb. 1611 2.10. 16. Hälsingborgs färjemansskrå, 1622 års ar tiklar §8. Hälsingborgs museum.

SKEPPSBRON

JL SIN AR 1798 FÄRDIGSKRIVNA »Försök till en historisk beskrivning över Hälsingborg» konstaterade dåvarande kyrkoherden i staden Elias Follin, att »hamn har staden aldrig haft». Om man med hamn menar ett område som av gränsats genom bommar och staket och inom vilket man söker bereda fartygen en tryggad tilläggs- och lastplats vid pirar och kajer, så var Elias Follins omdöme riktigt. Men om man med hamn förstår endast en bro- eller piranordning, elär fartyg kan lägga till eller på vilken de kan uppskeppa eller utskeppa sina laster, då kan man påstå, att Hälsingborg haft en hamn åtminstone sedan början av 1500-talet. De naturliga förutsättningarna för en hamnanläggning var visserligen sämre än t. ex. i Helsingör på grund av strandens beskaffenhet och det utsatta läget, särskilt vid nordvästlig storm och grov sjö. Men genom sin belägenhet vid den smalaste delen av Öresund blev Hälsingborg liksom Helsingör en naturlig knut punkt för sundstrafiken. Överfarten mellan Skåne och Själland var där kortare och enklare än längre söderut i sundet och fraktkostnaderna följaktligen lägre. Någon form av hamnanläggning var nödvändig i Hälsingborg också av den an ledningen att de båda grannstäderna i ekonomiskt avseende hade mycket gemen samt, vilket skall närmare belysas i det följande. Till detta kom att danska kronan för leveranser och transporter till och från riksdelarna öster om Öresund i första hand anlitade leden över Helsingör och Hälsingborg. Försvaret av skåne landskapen krävde snabba och effektiva transporter över sundet, däri inbegripet användbara hamnar på ömse sidor om Öresund. Hälsingborgs betydelse som hamnstad ökades också av att från staden utgick viktiga vägar mot Halland, Småland och Blekinge. Redan i början av 1500-talet har det funnits en utstickarbrygga vid Hälsing borg. År 1532 beviljade Fredrik I stadens borgmästare och råd rätten att få disponera den kronan eljest tillkommande accisen på öl och vin för att få 60

Näringslivet medel att bygga »en god skeppsbro», där man kunde uppskeppa och utskeppa hästar och annat gods. I brevet sägs, att bron skulle byggas så, att den ej »borttages av vattnet».1 Det är tydligt att hamnanläggningen ramponerats av storm och grov sjö och att stadens styresmän i anledning därav anhållit om stöd och hjälp från kungamaktens sida. Vindens och vattnets förödande kraft fick man, som vi skall se, ständigt kämpa emot, när det gällde att hålla skeppsbron i stånd. För djurtransporter krävdes fartyg med större djupgående eller stora färjor, och därför kan man våga antagandet att den här omtalade skeppsbron bör ha varit förhållandevis lång. Det var sannolikt samma bro som den, vilken syns på det Braunska sticket av år 1589 (sid. 69). Dess landfäste har legat vid nuvarande Norra Kyrkogatans förlängning åt väster. Sticket visar vid brons yttre ände ett par skutor och ett mindre fartyg, vilket ger vid handen att bryggan nått så pass långt ut, att vattendjupet tillåtit skutor och andra mindre fartyg att angöra den.2 Rester av denna skeppsbro fanns kvar ännu på 1640-talet. De syns tydligt på en fortifikationskarta över Hälsingborg, vilken av Torsten Mårtensson daterats till 1640-talet.3 Vid den tiden hade den avlösts av en ny skeppsbro, som uppförts på dess nordsida. Det svenska riksrådet Christer Bonde omtalade år 1658 i sin tidigare av oss citerade berättelse, att man söder om den då använda skeppsbron kunde se »några gamla rudera av en bro», mot vilka sanden hade satt sig.4 Det var resterna av den gamla skeppsbron från 1500-talet. Underhållet av skeppsbron var betungande för borgerskapet och vid flera till fällen anhöll man om bistånd hos K. M:t. Motiveringarna var ständigt de samma, eller för att använda ordalagen i en supplik från år 1628: »Hälsingborgs stad måste nästan årligen använda stor bekostning på skeppsbron att hålla vid like, som gemenligen varje år av stor storm och oväder blir bristfällig, vilken dock för daglig överförsels skull strax och uti tid skall förfärdigas».5 Kronans bistånd bestod oftast i att timmer ur kronoskogarna ställdes till för fogande. Hälsingborg var ej ensamt om att få sådan hjälp utan särskilt i början av 1600-talet upprustades rikets hamnar genom att förmåner som skattelindringar, skattefrihet under viss tid, timmer ur kronoskogarna, avgiftsfria körslor m. m. beviljades. Sådant bistånd kom ett flertal hamnstäder i Skåne och Själland till del, bl. a. Landskrona, Trelleborg och Ystad. En annan möjlighet att hjälpa hade kronan däri, att man beviljade staden rätt att uppbära bropengar av dem som använde skeppsbron. De influtna medlen skulle användas till skeppsbrons underhåll. Sådana medgivanden lämnades exempelvis Ribe år 1603, Köge 1612 61

Dansktidens slutskede och Malmö 1627.6 Också för Hälsingborgs vidkommande anlitades dessa ut vägar. I början av 1560-talet synes skeppsbron ha befunnit sig i ganska dåligt skick. Ar 1561 beviljade nämligen Fredrik II stadsstyrelsen i Hälsingborg rätt att upp bära bropengar, emedan skeppsbron »titt och ofta av stora vatten, vind och storm avdrives och fördärvas». Varje borgare och bonde, som ville överföra sina djur eller varor där, skulle erlägga bropengar, men adeln skulle vara befriad från skyldigheten, vad gällde adelsmäns eget gods samt deras hästar och vagnar.7 Borgmästare och råd skulle förvalta de influtna medlen och föra räkenskaper över dem. Räkenskaperna har förlorats tillsammans med övriga handlingar i stadsarkivet. Därför vet vi ej vad bropengarna inbringat eller hur de använts. Ej heller vet vi hur länge uppbörden pågått. Följande år fick stadsstyrelsen kungens tillstånd att för skeppsbron, som sades vara »mögitt bygfalden» an vända virket av några träd som för kronans räkning förts till staden från Herrevadsklosters skogar och blivit liggande kvar där.8 Eftersom intet lokalt material är bevarat om denna bros öden, är vi helt hänvisade till vad som framgår av handlingarna i de centrala danska arkiven. Vi får därigenom blott upplysningar om de tillfällen, då mera omfattande in gripanden varit av nöden. Så har varit fallet ett par gånger i början av 1600talet. År 1606 omtalade Hälsingborgs borgmästare och råd i en supplik att skeppsbron var så bristfällig och ödelagd av sand, att det var nödvändigt att förlänga den med en eller ett par brokistor vid den yttre änden. I anledning därav gav Kristian IV befallning om att nödigt timmer skulle få tas ur Herrevadsklosters skogar och att kronans bönder skulle hjälpa till med framforslingen till kusten.9 Detta kungliga brev ger de första upplysningarna om hur denna skeppsbro varit konstruerad. Den var byggd med brokistor. Dessa var stora, av grova stockar hopfogade knuttimrade konstruktioner av ansenliga dimensioner. De ställdes fast och stadigt på sjöbottnen och fylldes med grov sten. Över bro kistorna, vilka alltså fungerade som bropelare och placerades på något avstånd från varandra, lades en hoptimrad körbana. Det förefaller som om arbetena på skeppsbron gått ganska långsamt. Ett brev från år 1608 vittnar om att man på skilda håll klagat över att vattendjupet var dåligt vid bron, så att färjorna vid lågvatten inte kunde flyta in till den.10 Färjorna var oftast mera grundgående än andra farkoster och därför innebär brevnotisen att igensandningen kring skeppsbron fortgått och att man ännu ej 62

Näringslivet börjat med förlängningen av skeppsbron. Så småningom har dock arbetena kommit igång, men ännu år 1610 hade blott en ny brokista blivit påbörjad. I december detta år gav nämligen Kristian IV befallning, att borgarna i Häl singborg, som fått timmer till blott en brokista, skulle från Hälsingborgs läns skogar få allt det virke de behövde för ytterligare en.11

Brokista. Teckning i marginalen till Helsingörs Tingbog 1566-1570. Landsar kivet for SjcellandLolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn. År 1626 blev det åter nödvändigt att göra en större reparation av skeppsbron med kronans bistånd, emedan stormar färdärvat en del av brokistorna. Åter fick borgarna rätt att erhålla virke från Hälsingborgs läns och Herrevadsklosters skogar, så att det räckte till två brokistor. I den kungliga befallningen påpekades särskilt, att man behövde mest virke av bok, därför att de delar av skeppsbron som låg under vatten behövde repareras.12 Elva år senare beseglades den gamla skeppsbrons öde. Under hösten 1637 rasade flera häftiga stormar. I några bevarade anteckningar har en borgare i Helsingör berättat om deras härjningar. Den 13 december, »om en onsdag afton, då klockan var mellan åtta och nio, pågick här i staden Helsingör en vattuflod med storm och högt vatten, så att den tog en hel rad hus bort som stod på Lappen (en fiskarebebyggelse i Helsingör mellan S:t Anna-klostret och stran den). Och samma efterhöst har det varit tre stora vattufloder, så att det gick upp till alla husen på Lappen och tog bort kålhagar, förutom i Hälsingborg, där också stor skada skedde. Gud nådelig avvände från oss sin Guds vrede, 63

Dansktidens slutskede vilket visserligen var ett straff från Gud, såsom icke har varit hört i många år ett sådant straff».13 Hälsingborgs byfogderäkenskaper 1637/38 omtalar, att stadens kämnär av kronan köpt 10 stycken ekplankor, som kasserats av de snickare som arbetade på Kronborgs slott, därför att de var »förvridna och skeva och icke dugliga till Hans Majestäts arbete». De skulle användas till reparationer på skeppsbron. Härvidlag var det givetvis fråga endast om smärre lappnings- och bättringsarbeten. Betydligt mera omfattande arbeten förestod. I en supplik från borg mästare och råd, daterad den 28 juni 1638, framhöll man att »nästförlidna vinters mångfaldiga is med tillfallande övermåttan högbrusande vatten och många stormande oväder har av bron några ’bulvaerk’ (brokistor) så undersla git, förryckt och slätt hän spolierat, att de stora stenarna allena nu i bottnen blivit kvarliggande». Staden ansåg sig ej kunna av egna medel ställa bron i ordning utan anhöll dels om att få långt och grovt timmer från kronoskogarna, dels om att få uppbära bropengar av djur och gods som passerade över skepps bron.14 Av en versopåteckning på handlingen framgår, att staden gjort en lik nande framställning redan i april 1638 vid den herredag som var samlad i Kolding men utan framgång. Nu vände man sig direkt till konungen. Det dröjde en tid, innan man från kungamaktens sida var beredd att skrida till handling. I februari 1639 fick Christoffer Ulfeldt, slottsherre på Hälsing borgs slott, i uppdrag att inför den stundande utskeppningen av oxar se till att skeppsbron blev så jämnad med »grus, sand och annat», att köpmännen bekvämt kunde utskeppa sina djur.15 Det förefaller alltså som om man först inriktat sig på en provisorisk påbättring, främst utjämningsarbeten kring brons landfäste. Det torde dock ha stått klart, att den gamla skeppsbron hade tjänat ut. Stadsstyrelsens framställning år 1638 resulterade nämligen i mera vittsyftande kungliga beslut. Efter gott och väl ett års tid kom den 21 nov. 1640 ett viktigt kungligt påbud. För varje häst eller oxe som utskeppades från Skåne, Halland eller Blekinge, vem de än tillhörde, inländska eller utländska män, skulle ges åtta skilling i bropengar. Tullnärerna skulle vid tullplatserna i samtliga de tre land skapen uppbära bropengarna och redovisa dem i den kungliga räntekamma ren. De influtna medlen skulle användas till uppförande av en ny skeppsbro vid Hälsingborg, »varest hästar och oxar och annat ’fä’ väl och bekvämligen utan fara kunde in och av skutor sättas».16 Samma dag utgick befallning till 64

Stekpanna av lergods, påträffad vid grävningsar b et en inom Hälsingborgs gamla stadsområde och härrörande från 1500-talet. Hälsingborgs museum.

Näringslivet länsmännen i de skånska landskapen att låta läsa det kungliga brevet om bro pengar på alla tullplatser. Ett av dessa brev är bevarat i original och en påteckning utvisar, att det upplästs på Bornholms landsting i Rönne.17 Om upp börden vittnar också anteckningar under 1640-talet i tullräkenskaperna för Kristianopel, Landskrona och Malmö. Kristian IV har personligen intresserat sig för arbetena med skeppsbron vid Hälsingborg. I ett egenhändigt brev till rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt den 29 nov. 1640 gav han order om att lämpligt timmer skulle levereras bl. a. från örlogsflottans station på Holmen i Köpenhamn och att det skulle huggas färdigt, innan det avsändes till Hälsingborg. Han var också angelägen om att pålningsarbetena skulle komma igång snarast, och rikshovmästaren skulle samråda med länsmannen i Hälsingborg, Christoffer Ulfeldt, om hur man bäst skulle förfara med all den sten, som låg kastad om vartannat inne vid stranden. Tre veckor senare skrev kungen ett nytt brev den 20 december till rikshovmästaren i samma sak. Han hade nu fått se en ritning, ett »affriidtz», av den blivande skeppsbron och önskade, att man snarast skulle bryta ned den gamla brons inre ände, så att man kunde komma i gång med arbetena på den nya. Dessutom påpekade han, att furuvirke skulle kunna hämtas från Holmen i Köpenhamn, men i öv rigt fick man skaffa sådant där man bäst kunde. Fyra dagar senare tog han upp brofrågan i ännu ett brev till Corfitz Ulfeldt. Han hade nu närmare »examine rat» ritningen till skeppsbron och funnit, att man allra lättast satte den nya bron vid sidan av den gamla på en plats med jämn botten. Man slapp då be sväret med att bryta ned den gamla bron för att bereda plats för den nya. »Mycket mindre kan där slås pålar om verket, som sig bör, för de många stenar, som ligger runt omkring den gamla bron, som tid efter annan är fallna därut.»18 Så blev det också. Kristian IV har sålunda visat ett påtagligt intresse för skeppsbron vid Häl singborg och från kronans sida har man också varit beredd att göra en avsevärd insats för att en ny bro skulle komma till stånd. Motiven härför har naturligtvis först och främst varit den betydelse överfarten mellan Hälsingborg och Hel singör hade för rikets ekonomi och kommunikationer. Men därjämte torde också de militära övervägandena ha spelat en väsentlig roll. När det svenska riksrådet Christer Bonde år 1658 omnämnde den nya skeppsbron vid Hälsingborg, fram höll han särskilt att »var därmed deras förnämsta intention att hava därigenom dess bättre kommoditet att transportera ryttare och soldater ifrån Seeland och dit, när för krigs skull så behov gjordes».19 5 — 679820

Hälsingborg III: i

Dansktidens slutskede Uppbörden av bropengar ävensom de ur dem gjorda utgifterna redovisades i särskilda räkenskaper, bropenningsräkenskaperna, som tillsammans med tullräkenskaperna av tullnären i Hälsingborg inlevererades till räntekammaren i Köpenhamn. Sådana bropenningsräkenskaper är bevarade för åren 19.12 164019.12 1643 och 26.8 1645 ~

1654. Det är därför möjligt att mera i detalj

följa skeppsbrons öden under 1640- och 1650-talen. Den nya skeppsbron avbildas ganska tydligt på den förut nämnda fortifikationskartan från 1640-talet. Dess landfäste låg ett stycke norr om den gamla brons och den har varit omkr. 170 meter lång. I stora drag kan dess konstruk tion skildras med ledning av två besiktningsinstrument, som upprättades i sam band mecl större reparationsarbeten 1645 oc^ 1Ö54-20 Från landfästet ledde en lång brygga vinkelrätt ut från stranden. Den bestod av tio stenfyllda brokistor, konstruerade av kraftiga ekpålar som sammanfogats med järnbultar. Brokistorna stod på bottnen mecl rätt långa mellanrum, vilka täcktes av ett gallerverk av tjocka plankor. Dessa s. k. slussar var elva till antalet och deras uppgift synes ha varit dels att lätta strömmens och vågornas tryck mot bryggan, dels att förhindra alltför snabb igensandning på läsidan genom att vattnet kunde spola igenom slussarna. Vid den yttre änden fanns ett vinkel rätt mot bryggan byggt brohuvud, »hammaren», som bestod av åtta intill va randra satta brokistor, fyra åt söder och fyra åt norr. Brohammaren var på yttersidan omgiven av »klapper», som användes vid i- och urlastning av kreatur. En »klappe» var en stenkista, vars övre yta låg så nära vattenytan, att

man

bekvämt kunde stiga ut på den från en båt. Från »klappen» ledde en ramp upp till skeppsbrons körbana. Hälsingborgs bropenningsräkenskaper inleds med en notis att bropengar upp bars för första gången den 19 december 1640 enligt »Hans Majestäts nådigste förordning, som samma dag ankom, till denna nya bro som Hans Majestät här för byen har låtit sätta och förfärdiga». Kronan ställde både arbetsledare och yrkeskunnigt folk till förfogande. Förutom »Hans Majestäts timmermän» syssel sattes vid arbetena 16 arbetare, som fick lön ur de uppburna bropengarna, efter vad som framgår av utgiftssidorna i bropenningsräkenskaperna för tiden 16401642. Det var här fråga om folk som gick timmermännen till handa. Arbetena pågick åtminstone till sommaren 1642. I stadens byfogderäkenskaper 1642/43 omtalas att en liten »sköjte» dvs. en flatbottnad, rundgattad mindre båt, som timmermännen hade använt vid arbetena på skeppsbron, av storm drivits på land och blivit ituslagen. Tullräkenskaperna för samma år omtalar att man lät

Näringslivet en av stadens färjeman forsla bort den stora »buch», dvs. hejare, av koppar som använts vid pålningsarbetena, till Helsingör. Detta måste tolkas så, att arbetet med pålningen varit avslutat och att brokistorna i stort sett var färdiga. Samma års tullräkenskaper omtalar också, att man på slottsherrens order inköpt 22 stycken 12 alnar långa trän, som lades på tvären över den nya skeppsbrons körbana, för att »vagnar skulle icke för hastigt fara på den, så att slussarna därigenom skulle försvagas». Därmed stod den nya skeppsbron färdig. Väder och vind skonade givetvis

ej heller den nya bron. Utgiftsposter i

tullräkenskaperna och bropenningsräkenskaperna bär vittne därom. Redan efter ett år hade en del av brovirket blivit bortsköljt eller sönderslaget, så att en tolft ekplankor måste anskaffas till reparationerna. Två år senare var bron så illa åtgången, att en rejäl översyn var nödvändig. Denna gång har förfallet säkerligen vållats ej blott av stormar och oväder utan också av brist på tillsyn. Större delen av åren 1644 och 1645 höll nämligen svenska trupper Hälsingborg ockuperat. Befolkningen hade i stor utsträckning lämnat staden och flytt över till Själland. Någon fungerande stadsstyrelse torde ej ha funnits. Efter fredsslu tet besiktigades skeppsbron. Då fann man, att ej blott en del virke blivit bort sköljt utan att också brokistorna börjat falla sönder. Stenfyllningen i dem var otillräcklig, så att vid storm och högvatten vågorna spolade genom konstruktio nen med sådan häftighet, att skador uppstod. Fem av brokistorna var undermi nerade och slussarna var fyllda av sand. Man föreslog att brokistorna vid kort sidorna mot slussarna skulle förstärkas genom att 54 ekpålar drevs ned där. Brons körbana skulle beklädas mecl furuplank, så att ekplankorna ej blev förslitna eller genomkörda.21 Under de följande åren grep man sig an med förbättringar och reparationer. Kronans byggmästare Hans Arenmöller hade uppsikt över arbetena. Tullräken skaperna 1646/47 redovisar stora utgifter för arbetslöner och virketransporter och en stor »buch» omtalas på nytt, dvs. man har satt igång de föreslagna pålningsarbetena. Virke fick tagas i kronans skogar. Pengar till arbetena till sköts genom kronans försorg ej blott ur stadens tullmedel utan också ur de tullmedel, som den kungliga räntekammaren förvaltade. Räntmästarräkenskaperna för 1648/49 upptar en utgiftspost på 889 riksdaler, 3 ort och 20 skilling för »reparation av Hälsingborgs bro efter svenskarnas bortdragande».22 Alltjämt ramponerades skeppsbron årligen av vind och sjö. Stormarna på hösten 1649 sköljde sålunda bort ej mindre än åtta tolfter plank. Det mesta av virket drev i land vid Råå, där man kunde bärga plankorna och forsla

Dansktidens slutskede dem tillbaka till staden, så att de åter kunde läggas på plats i bron. Det årets höststormar gick också illa åt »klapperne» ute vid brohammaren. En del reparationer utfördes på dem under den följande tiden. De år 1645 föreslagna reparationerna blev avslutade först hösten 1650. Då framgår det av bropennings räkenskaperna att man fyllt på med sten i de fem yttersta brokistorna. I allt gick det åt 800 lass »kampesten» och 100 lass sten av annat slag. Dessutom hade då nyttjats tre tolfter 18 alnars ekträ till reparationer på brokistorna och timret hade satts på plats med hjälp av 108 stora, smidda järnbultar. I själva körbanan hade man lagt 141 /2 tolfter ekplankor, eftersom »alla de förra plan korna var ganska borta och fördärvade». De omfattande militära förstärknings- och befästningsarbeten som utfördes i Hälsingborg under 1650-talet, gjorde det nödvändigt att skeppsbron hölls i gott stånd. Sjövägen kom transporter av kalk, tegel, timmer och annan byggnadsmateriel till staden. Som arbetstrupp nyttjades bl. a. infanteriförband från Själland. De måste skeppas över sundet både på utresan och hemresan. Slutligen var det av högsta vikt för Skånes försvar och för vidmakthållandet av en tillräcklig garnison i Hälsingborg, sedan staden byggts ut till en tidsenlig fästning, att fotfolk och rytteri med lätthet kunde föras i båda riktningarna över sjön mellan Hälsingborg och Helsingör. Kronans intresse för Hälsingborgs skeppsbro liksom dess villighet att ur statens kassa satsa pengar på dess underhåll ökade i takt med stadens växande militära betydelse. En av de drivande krafterna bakom arbetena på skeppsbron under 1650-talet var ej oväntat kronans länsman på Hälsingborgs slott, riksamiralen Ove Giedde. På hans order anskaffades i februari 1652 en pråm som skulle användas för upptagning och bortlämpning av sand, som »sköljer till klapperne, där inoch utskeppning sker, vilka var så för fyllda med sand, att en tom färja inte kunde flyta därintill, när lågvatten var». Pråmen utrustades med tågvirke, båtshake och två järnskyfflar. Under sommaren arbetade två man med att ta upp och frakta bort sand kring brohuvudet. Bropenningsräkenskaperna upptar avlöning åt dem åren 1652-1654. Huruvida arbetena fortsatts även de följande åren, vet vi ej, därför att bropenningsräkenskaperna upphör med år 1654. Pråmen sattes i sjön på våren och drogs upp på land om hösten. Av utbetalningarna till de färjemän, som hjälpte till därmed, framgår att pråmen varit i sjön från mars eller april månad till augusti eller september, allt säkerligen i mån av gynn samt väder. Under åren 1653-1655 anslogs av K. M:t vid flera tillfällen medel ur krono-

Näringslivet tullen till arbetena på skeppsbron, om bropengarna visade sig ej räcka till. Dessutom ställdes åter virke ur kronoskogarna till disposition. Kronans åtagan den vid denna tid bör ses mot bakgrunden av att man beslutat bygga om bro hammaren, så att den lämpade sig som uppställningsplats för artilleri.23 Men också det löpande underhållet av skeppsbron krävde nya tag. I februari 1654

Hälsingborgs skeppsbro på 1580-talet. Detalj ur det Hogenberg-Braunska kop parsticket 158p. Vid sydsidan av bron syns två stycken färjebåtar.

synade två timmermän, en färjeman och en smed skeppsbron. De framhöll då, att mycket av det virke som legat i skeppsbron, sedan denna uppfördes, nu var uppruttet och ej längre gav fäste för de sammanhållande järnbultarna. Dessu tom var det »så förfyllt med sand vid klapperne, att ingen liten fiskebåt kan flyta därintill och då kan adeln och annat gott folk icke få skeppa sina hästar och vagn, oxar och andra varor». Synemännen föreslog att skeppsbron skulle repareras. Dessutom borde man bygga en helt ny »klappe» vid brohammarens norra ände.24 Försöken att öka vattendjupet vid brohammaren genom muddring från pråm hade tydligen inte slagit särskilt väl ut. På baksidan av syneinstrumentet har gjorts en anteckning om att det föredra gits på Hälsingborgs byting den 21 mars 1655. Borgerskapet har m. a. o. ställt sig bakom de framlagda förslagen. Framställningen inlämnades till det kungliga kansliet av Ove Giedde den 20 juli. Herr Ove befann sig då i Köpenhamn. 69

Dansktidens slutskede Han tillstyrkte stadens framställning. En kanslitjänsteman har på baksidan av syneinstrumentet, som medföljde framställningen, gjort en hopsummering av vad som behövdes i fråga om timmer och annat för att utföra de föreslagna arbetena. K. M:ts beslut gick emellertid i en annan riktning. Påföljande dag fick kronans egen byggmästare, Albret Madsen, i uppdrag att besiktiga skepps bron i Hälsingborg. Tydligen godkände man ej de slutsatser som borgarnas egna besiktningsmän kommit fram till. På hösten 1655 har Albret Madsens förslag till reparationer förelegat i Köpenhamn. Då utgick nämligen befallning att han skulle få disponera det timmer och de pengar han behövde.25 Detta är den sista större reparation av Hälsingborgs skeppsbro, som vi känner till från stadens danska tid. Mera effektivt än tidigare har kronan ingripit. Både arbetsledare och pengar har ställts till förfogande. De inflytande bro pengarna har inte räckt till på långt när. I Hälsingborgs tullräkenskaper för år 1655 saknas bropenningsräkenskaper. I den kungliga räntekammaren an märkte man på detta förhållande, när räkenskaperna inlämnats för granskning. I en skriftlig förklaring påpekade då tullnären i Hälsingborg: »Eftersom Häl singborgs bro av Guds väderlek är mycket ruinerad, som icke betvivlas och för herr rikshovmästaren är angivet, varför ock är gjort stor bekostnad därpå och bropengarna i detta år icke kan räcka till, varför behövs ett eller två års uppbörd därtill ännu, . . . kan eljest till vidare räkenskaper annoteras på räntekammaren, att det ett annat år kan förklaras, när byggningen är bekostad.»

1. Kong Frederik den Förstes danske Registranter, udg. ved Kr. Erslev och W. Mollerup (Khvn 1879) s. 393. 2. Om Brauns stick se Hälsingborgs historia II: 1 s. 22 f. 3. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600talets Hälsingborg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 37 f. 4. Handlingar rörande Skandinaviens histo ria, 6 (Sthm 1818) s. 111 f. 5. 1628 2.1, D. Kane. B 160. DRA. 6. Kanc. Brevb. 1630 27.6, 1612 12.3. Malmö stads urkundsbok, utg. av L. Weibull (Monu menta Scaniae historica 1. Lund 1901) s. 130. 7. Kanc. Brevb. 1561 14.8. 8. Kanc. Brevb. 1562 10.4. 9. Kanc. Brevb. 1606 20.3. 70

10. Kanc. Brevb. 1608 3.1. 11. Kanc. Brevb. 1610 13.12. 12. Kanc. Brevb. 1626 2.10. 13. L. Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, I (Khvn 1926) s. 166. 14. 1638 28.6, D. Kanc. B 160. DRA. 15. Kanc. Brevb. 1639 125-23456789 16. CCD 1640 21.11. 17. Kanc. Brevb. 1640 21.11. 18. Kong Christian den Fjerdes egenhasndige Breve, udg. ved C. F. Bricka og J. A. Fridericia, IV (Khvn 1882) s. 425 ff., 434 f., 436 f. 19. Handlingar rörande Skandinaviens his toria, 6 (Sthm 1818) s. 111 f. 2.0 1645 24-11> D. Kanc. B 112. DRA. 1655 12.3, bilagt 1655 20.7, D. Kanc. B 53. DRA.

Näringslivet 21. 1645 24-11» D. Kanc. B 112. DRA. 22. 1646 30.10, 1647 jan-> Skaanske Tegnelser VII s. 134, 139. DRA. Rentemesterregnskaber 1648/49. DRA. — 1 riksdaler = 4 riksort = 96 skil ling. 23. 1653 24.2, 14.11, 1655 4.9, 3.11, Skaanske

Tegnelser VIII s. 297, 358, 467, 476. DRA. Om artilleriet på skeppsbron, se band III:2, s. 215. 24. 1655 12.3, bilagt 1655 20.7, D. Kanc. B 53. DRA. 25. 1655 21-7’ 4-9’ 3-11’ Skaanske Tegnelser VIII s. 439, 467, 476. DRA.

FÄRJORNA OCH FÄRJEMANNEN

JL.EDAN I HÄLSINGBORGS STADS äldsta bevarade privilegiebrev från

år 1414 och senare också i privilegierna från åren 1440 och 1470 fastslogs borgarnas skyldighet att »hålla deras färjor färdiga mellan Själland och Hälsing borg». I gengäld skulle de ej i fredstid besväras med att utreda något slags skepp åt kronan.1 Skyldigheten att med färjor sörja för överfart över sundet gällde oav kortad under hela den tid Hälsingborg stod under dansk överhöghet. Först och främst var det härvidlag fråga om personbefordran. Några före skrifter för Hälsingborgs del om hur denna skulle ske, är ej bevarade, men man kan utgå från att vad som tillämpades vid färjeledens västra ändpunkt i Helsingör också gällde vid den östra ändpunkten i Hälsingborg. I kungliga brev för Helsingör föreskrevs år 1516 och 1577, att stadens borgare skulle vara skyl diga att utan kostnad för kronan med färja över Öresund föra konungen själv, hans hovfolk och alla som hade kungliga pass eller kungligt brev att de var stadda i rikets ärenden.2 Detta skick bekräftades för Helsingör år 1615 och för alla rikets färjeställen i Kristian IV:s stora recess av år 1643, vilken i det stora hela blott är en sammanfattande kodifiering av äldre lagstiftning och rådande sedvänjor inom riket.3 Det råder intet tvivel om att man i Hälsingborg under 1500-talet tillämpat samma regler som de i helsingörsbreven 1516 och 1577 angivna. Utan knot har färjemännen ej alltid funnit sig i denna plikt. I en tyvärr odaterad supplik, vilken säkerligen är att förlägga till 1640- eller 1650-talet, anhöll byfogden Claus Jensen Ravn i Köpenhamn om kungens medgivande att få inskrida mot några tredskande färjemän i Köpenhamn. Det är av intresse i detta sammanhang, att han därvid åberopade ett från annat håll ej känt kungligt brev. I detta sades det inledningsvis, att det kommit till kungens känne dom att färjemännen i Köpenhamn, Malmö, Landskrona, Helsingör och Häl singborg förhöll sig »meget modvillig», när kungens tjänare, kanslibud eller andra begärde överfart. Därför skulle länsmännen träffa en överenskommelse 72

Näringslivet med färjemännen om hur många personer i rikets ärenden de årligen kunde överföra enligt dittills gällande regler. För dem som de därutöver befordrade, skulle de få särskild ersättning. Men om de även efter en sådan överenskom melse ställde sig motvilliga, skulle de genom byfogdens försorg straffas »antingen med källare, spansk kappa eller på annat sätt».4 Med »källare» avsågs stadens fängelse och den »spanska kappan» eller »spanska tunnan» var en tunna utan botten nedtill och med ett hål för huvudet upptill. Den träddes över delinkventen, vilken utstyrd på detta sätt leddes omkring på gatorna. En episod från år 1635 vittnar också om färjemännens svårigheter eller ovilja att göra persontransporter åt kronan. Då befann sig Kristian IV på hösten i Hälsingborg och i ett brev till länsmannen på Kronborg klagade han över att hans hovfolk ännu ej kommit över med färjor från Helsingör. Om hans befall ning ej genast blev utförd, skulle alla färjemännen i Helsingör sättas på trä hästen — ett välkänt tortyrinstrument — »skulle det så inte bli av förrän år och dag därefter».5 Den kungliga vreden och irritationen lyser fram mellan raderna i det egenhändiga brevet men förmodligen har man ej tillgripit så drastiska åtgärder. överförseln för kronans räkning, så som den omtalas i privilegiebreven, var en stadens angelägenhet och givetvis skulle färjemännen ej göra transporterna utan ersättning. Förhållandet blev i stället det, att färjemännen ur stadens kassa fick färjelön för de personer, som de befordrade åt kungen och kronan. Tre olika parter, kronan, staden och färjemännen, var sålunda berörda av de regler som gällde för persontrafiken. Claus Jensen Ravns nyss citerade brev synes ge vid handen, att under 1600-talet persontrafiken för kronans och rikets räkning ökat så pass i omfång, att man från kungamaktens sida var beredd att betala för en del av transporterna. Bakgrunden till detta har otvivelaktigt till en del varit den, att färjemännen, efter hand som deras överförsel av personer i kung liga uppdrag ökade, tvingades ställa ständigt växande krav på ersättningar ur stadens kassa. Inga upplysningar är bevarade från Hälsingborg om hur dessa frågor handlagts. Att de varit aktuella torde kunna anses som ganska säkert. I varje fall diskuterades de i Helsingör år 1650. Då inlämnade nämligen ålder mannen för stadens färjemanslag en supplik till konungen, i vilken man fram höll, att Helsingörs stad ej längre ville betala färjemännen så som man dittills gjort för att de överförde kungens tjänare och bud från Helsingör till Hälsing borg. Färjemännen anhöll därför om att de i stället för den sedvanliga betal ningen från staden i fortsättningen skulle bli befriade från borgarens ordinarie 73

D ansktidens slutskede pålagor: skatt, inkvartering och annan »borgerlig tunga».6 Det är berättigat att när det gäller färjetrafiken mellan Hälsingborg och Helsingör, i vilken båda städernas färjemän var engagerade, utgå från att utvecklingen varit ungefär analog i de båda städerna. För kronans räkning gick också omfattande transporter av kreatur och olika slags varor över skeppsbron viel Hälsingborg. Räkenskaperna för Hälsingborgs slott och län ger oss en serie upplysningar härom. I dem upptages ofta utgifter för frakter. Det gällde då dels skutskeppare som fört varor direkt till Köpen hamn eller annorstädes, dels färjemän som gjort transporter över sundet för kronans räkning. Vid räntekammarens genomgång av länsräkenskaperna upp gjordes promemorior, innehållande förfrågningar och anmärkningar som rikta des till räkenskapsföraren. En sådan promemoria, bilagd räkenskaperna och gällande åren 1629-1635, är av särskilt intresse i detta sammanhang. I den påtalades, att man betalat frakter för smärre partier kött och andra persedlar som överförts. I marginalen antecknade slottsskrivaren sitt svar, i vilket han omtalade, att färjemännen i Flälsingborg årligen från slottet uppbar en överens kommen ersättning för att de överförde till Helsingör kronan tillkommande »skattekveg», dvs. kor, galtar, svin, får, lamm, gäss och höns, från kronolänen öster om Öresund. I räkenskaperna för åren 1627/28 och 1628/29 upptogs denna utgift till 4 daler. Men därutöver uppfördes 2 daler i färjelön, som »årligen är beviljat för de färska laxar som på åtskilliga tider överföres till Kronborg». Den sistnämnda posten stod i samband mecl att kronan förvärvat rätt att fiska lax i Rönneå vid Ängelholm år 1619. Två laxar i veckan skulle levereras årligen mellan fastlagstiden och mickelsmässan på Hälsingborgs slott och därifrån sändas vidare till kungens hovhållning.7 Här avtecknar sig sålunda en bild som erinrar om förhållandena kring be fordran av personer i konungens ärenden. Genom praxis har en viss grupp av transporter blivit hävdvunna och en schablonmässig ersättning har år efter år utbetalats för dem, oavsett deras omfattning. Efter hand har trafiken ökat i omfång och nya varuslag, t. ex. laxen, kommit till. Småningom har överens kommelser gjorts även för dessa varugrupper, ibland efter framställningar från färjemännen. I kronolänen vid Öresund fastställde man på det sättet fraktkost naderna för en del varor år 1626.8 Tillkom därutöver i fortsättningen ytter ligare behov av transporter, skulle särskilda ersättningar utgå för dem. Sålunda utbetalades enligt länsräkenskaperna 1641/42 en rad färjemansersättningar för överförsel av skor och bjälkar ät kronan.

Näringslivet Djur- cch godstransporterna för kronans räkning blev alltså i regel en affär mellan å ena sidan färjemännen och å den andra kungamakten eller dess lokale representant, länsmannen på slottet. Vid vissa tillfällen kunde dock transpor terna få sådan omfattning att de blev betungande för staden i olika avseenden. När exempelvis ombyggnadsarbetena på Kronborgs slott under 1570-talet kom mit i gång, fördes över Hälsingborg från Skåne stora mängder virke, sten och tegel till Helsingör. Under en följd av år har då säkerligen ganska mycket material hopats kring skeppsbron och tagit färjornas kapacitet i anspråk, och dessutom har också stadsbefolkningen fått svara för sin del av vagntranspor terna. I denna och liknande situationer kunde stadens styresmän passa på att göra framställningar hos kungen om lättnader i fråga om olika ordinarie på lagor. Sålunda beviljades staden 1579 befrielse under ett år från skyldigheten att utrusta båtsmän, på grund av de stora besvär man hade vid färjestället.9 För färjemännens överförsel av privata personer, deras djur och gods över sundet gällde särskilda taxor. 1622 års skrå för Hälsingborgs färjemanslag, vil ken utförligt skall behandlas i det följande, föreskrev att en tavla med uppgifter om gällande färjetaxor skulle vara placerad »udi almissehusit paa weggen». Härmed åsyftas stadens hospital som låg vid stranden i närheten av skeppsbron. Vi vet ej, huruvida ett kungligt påbud år 1632 om att färjetaxorna skulle vara anslagna på en pelare vid hamnen,10 lett till någon ändring härvidlag. Den äldsta bevarade färjetaxan härstammar från 1615. Den säges ansluta sig till »gammal sedvänja», varför man torde kunna utgå från att de däri före skrivna avgifterna varit gällande även tidigare. Mellan Hälsingborg och Hel singör eller vice versa skulle en fotgängare i färjelön betala 2 skilling. För en »reisighäst», dvs. rytterihäst, krigshäst, med karl skulle ges 6 skilling, för en »bondehäst» med förare lika mycket, för en vagn med två hästar en halv daler, dvs. 8 skilling, och för en oxe 4 skilling. Den som ville befrakta en hel färja för egen räkning, skulle betala en claler, medan en god färjebåt med fyra roddare kostade en halv daler. Mellan Hälsingborg och Köpenhamn gällde den dubbla taxan mot cle här angivna. Dock skulle den som lejde en färja för egen räkning, betala 2 daler för en liten färja och 2 1/2 daler för en stor. För en god båt med fyra roddare skulle man betala 1 x/2 daler i lega.11 Taxorna för överfarten mellan Hälsingborg och Helsingör stod sig praktiskt taget oförändrade under rätt lång tid. I Kristian IV:s stora recess av år 1643 föreskrevs samma fraktsatser utom i fråga om rytterihästar med förare eller ryttare, där den nya taxan blev 8 skilling.12 Under mellantiden har dock färje75

Dansktidens slutskede taxorna diskuterats vid flera tillfällen. År 1632 befalldes länsmännen att var i sitt län vart tredje år eller oftare med köpstädernas borgmästare och råd överlägga om färjelönerna och sätta dem upp eller ned, allt eftersom tiderna var. Det sades som motivering till denna befallning, att tiderna blivit sådana, att det var svårt för färjemännen att åtnöjas med de fastställda taxorna.13 Det är självfallet att färjemännen när tillfälle bjöds, försökte till egen vin ning utnyttja en trängd situation för trafikanterna. Det finns exempel på att färjemännen i Hälsingborg på olika sätt sökt dra fördel av den säsongmässigt ökade trafiken över sundet. År 1557 klagades sålunda över att man om vårarna, när oxar drevs från Skåne, ej ville tillåta någon annan att överskeppa djuren än de som »färja där för byen», dvs. stadens egna färjemän. Eftersom det fanns blott två färjor och dessa kunde tillsammans ta blott trettio oxar, blev vänte tiderna för köpmännen i staden ofta upp till två eller tre veckor. I anledning av klagomålen föreskrev då konungen, att färjemännen i Hälsingborg skulle under drivtiden för oxar själva ta första frakten med så många djur de kunde föra, och sedan låta färjemän från Helsingör ta frakter. Så länge det fanns oxar att överföra, skulle man sålunda göra »en resa om den andra». Kom någon till färjestället med oxar och det ej fanns någon färja tillstädes, hemma hörande i Hälsingborg, då fick vem som helst på platsen, antingen han var borgare eller färjeman i Hälsingborg eller Helsingör, som hade färja eller skuta, ta hand om transporten.14 År 1608 klagade oxexportörerna över att färjemännen inte vid midfastan, då det hölls hästmarknad i staden, ville överföra oxar utan hellre transporterade hästar och andra varor.15 År 1649 fick länsmannen på Hälsingborgs slott, Björn Ulfeldt, kungens befallning att tillhålla borgmästare och råd i staden att tillse, att färjemännen ej tog högre fraktpengar av de resande än vad 1643 års recess medgav.16 Färjemännen arbetade ofta under svåra yttre villkor och då kunde de natur ligtvis ibland betinga sig högre ersättning än vanligt. Detta har i första hand varit tillfället under vinterhalvåret. Den kände resenären Samuel Kiechel be rättar i sin berömda reseskildring, att han i februari 1586, när han skulle fara över från Helsingör till Hälsingborg, hade tur som fann en färjebåt i Helsingör just beredd att gå tillbaka till den skånska sidan. Vintertid måste man nämligen, skrev han, ligga stilla tre till fyra dagar, innan man kunde fara över den korta sträckan på grund av is. »Och det behöver ej vara alldeles tillfruset, ty när vinden blåser utåt havet, driver den ut isen, men blåser vinden från havet, driver den isen tillbaka, och det är sällan vindstilla. Vi hade mödosamt nog,

Näringslivet innan vi kom över. Vi hissade segel och rodde samtidigt men likväl kunde man blott med möda pressa båten genom isen. Då en vind från havet över väldigade oss, satt vi fast så att vi varken kunde komma fram eller tillbaka.»17 Samuel Kiechel nämner ingenting om färjelönen. Tullräkenskaperna 1643/ 44 omtalar däremot att tullnären denna vinter fått betala högre färjelön än vanligt, när för kronans räkning 128 oxar skulle forslas över till Helsingör. Färjemännen begärde 20 skilling per djur, därför att de måste vara dubbelt manstarka på varje färja och var tvungna att vicka färjorna ut genom drivisen. Färjemännens kvittens på färjelönen är bevarad som bilaga till räkenskaperna. Det kunde också hända att färjemännen under vintern blev helt utan arbete på grund av att kölden var sträng och sundet frös till. Vintern 1555-1556 var sålunda så sträng, att man kunde gå till fots på isen mellan Malmö och Köpen hamn. Också den följande vintern var sundet isbelagt, så att man kunde fara på isen mellan Helsingör och Hälsingborg. År 1587 var i mars isen i Öresund så tjock, att man kunde driva oxar och andra djur över till Helsingör på den. Slädar lastade med klädpackar och ved kördes över från den skånska sidan till Själland. I början av år 1621 transporterades på liknande sätt spannmål med foror över isen till Kronborg från Hälsingborg och Landskrona.18 De i 1643 års recess föreskrivna färjetaxorna visade sig efter en tid vara för snävt satta. Mycket upplysande är en supplik som borgmästare och råd i Häl singborg insände till det kungliga kansliet i november 1650. Färjemännen, heter det där, hade beklagat sig över att de »i dessa dyra och besvärliga tider» ej kunde sköta färjetrafiken för den betalning som recessen medgav. Höjdes inte färjetaxorna, skulle de bli tvungna att lägga ned sin verksamhet. Man hän visade till att färjemännen i Helsingör under några år helt inställt trafiken med sina stora färjor, därför att den ej lönade sig. När nu kronans och adelns gods ankom till Helsingör, »i synnerhet med hästar och vagnar som är stora», måste Hälsingborgs färjemän ensamma svara för överförseln med stora färjor. Färjemännen framlade ett detaljerat taxeförslag. För varje »ledig person» som skulle ha överfart, borde betalas 4 skilling för resa till Helsingör och 8 skilling till Köpenhamn. En häst eller oxe borde kosta 12 skilling i frakt till Helsingör. Behövde någon en stor färja för överförsel av t. ex. häst och vagn, skulle det kosta en daler till Helsingör, och för en jolle med två roddare skulle på samma sträcka betalas 2 mark. Vintertid, när det låg is i sundet, skulle man ge för båtar och färjor »lika som väderleken och tiden är till», eftersom man vid sådana turer ej kunde komma tillbaka förrän efter två eller 77

Dansktidens slutskede tre dagar. En tur till Köpenhamn med en av de största färjorna skulle kosta 6 daler, men en båt kunde på samma tur kosta bara hälften, om vinden var god så att man kunde segla. Som synes innebar detta förslag kraftiga höjningar, i flera fall fördubblingar, av de utgående färjelönerna. Inte desto mindre biföll K. M:t framställningen den 30 nov. 1650, och vad mera var, två veckor senare medgav kungen att färjemännen under ett års tid från brevets datum skulle få uppbära de nya färjeavgifterna fördubblade. Detta kungliga beslut motiverades med den stora skada, som färjemännen uppgavs ha lidit.19 Detta var den sista höjningen av färjetaxorna i Hälsingborg under dansk tid. Den vittnar bl. a. om hur angelägen man var från kungamaktens sida att färjetrafiken mellan Hälsingborg och Hel singör hölls i gång i tillfredsställande omfattning. Färjemännen utgjorde en för Hälsingborgs ekonomi mycket viktig yrkes grupp. Därför var det naturligt att de skulle försöka sluta sig samman i en yrkesorganisation, ett färjemanslag. Under 1500-talet strävade kungamakten i Danmark efter att bryta det lokala yrkesmonopol som etablerades genom bil dandet av hantverkarnas sammanslutningar, de s. k. ämbetena eller lagen. Vid flera tillfällen sökte regeringen rubba de fasta former hantverksämbetena ut vecklat, och tillät att de existerade blott som tekniska arbetslag. År 1621 in trädde emellertid en omsvängning i regeringens näringspolitik. I fortsättningen tillät man att ämbetena reorganiserades. Det är emellertid anmärkningsvärt att man i fråga om färjemännen aldrig bestred deras uteslutande rätt att ta de frakter som förekom vid färjeställena. När sålunda på 1650-talet oxuppköpare, som ämnade överföra sina djur från Hälsingborg, beklagade sig över att färjorna där var bristfälliga och fördenskull önskade få tillstånd att anlita färjor an tingen från Köpenhamn eller andra orter, medgavs detta visserligen av rege ringen, om färjorna i Hälsingborg ej var »duktiga» nog, men det inskärptes uttryckligen, att medgivandet gällde endast »denne gang».20 Huruvida Hälsingborg haft ett färjemanslag redan under 1500-talet, vet vi ej. Men redan år 1622 var färjemännen redo att fastare organisera ett färjemanslag och utforma stadgar för detta. I detta avseende var man snabbare i Hälsingborg än i Helsingör, där färjemännen bildade ett lag först år 1630.21 Färjemanslagets stadgar, dess skrå, är samlade i en liten handskriven volym med titeln »Fergemendene udi Helsingborrigh, deris skraa. Slutted 1622». Den förvaras i Hälsingborgs museum. Förritom själva skrån innehåller den också en

Näringslivet rad protokollsanteckningar från lagets sammanträden. Tack vare detta vet vi, att färjemanslagets ålderman år 1622 var Thomis Madsen och att som bisittare fungerade en färjeman vid namn Gunder. Thomis Madsen omtalas som ålder man i färjemanslaget ännu i länsräkenskaperna 1630/31. Skrån omfattade ur sprungligen 13 artiklar. En notis upplyser om att de upplästs på Hälsingborgs rådhus i närvaro av en rådman år 1625. Sedermera tillkom vid ett möte den 27 januari 1634 ett tillägg, omfattande 11 artiklar. I sin utvidgade form upp lästes skrån för färjemännen på rådhuset åren 1661, 1664, 1667, 1669, 1671, 1676, 1680, 1688 och 1689 enligt vacl som betygas av i boken införda anteck ningar. Skrån har sålunda innehållit regler, vilka betraktats som grundläggande för färjetrafiken under hela 1600-talet. Skrån lämnar en rad intressanta upplysningar om färjetrafiken och färjemännens dagliga verksamhet. Endast den som var medlem av färjemanslaget, hade rätt att driva färjetrafik. Mecllemsskap kunde förvärvas av borgare och inombys män, om de till laget erlade »udi det aller mindste» tre daler mynt, och av utombys män, som hade »god kristelig besked» om sina förhållanden, för en avgift av minst sex speciedaler. I en kunglig förordning från år 1622 fastställdes maximiavgiften för inträde i ett ämbete eller lag till en ungersk gyllen.22 Den avgift som färjemännen i Hälsingborg tog ut, var något högre.23 Detta får betraktas som ett utslag av den exklusivitet som alltid präglade lags väsendet: man ville förbehålla näringen åt ett gynnat fåtal, som på olika sätt sökte slå vakt om sina rättigheter, bl. a. genom att hålla antalet utövare av näringen så lågt som möjligt. Bestämmelsen om inträdesavgifterna finns bland de år 1634 tillagda artiklarna. De ursprungliga 13 artiklarna från år 1622 innehåller regler om verksamheten på skeppsbron. Stadens färja och färjebåt skulle ta de första frakterna varje dag, och därefter skulle det »gå rundan omkring med lagsbröderna», tills turen åter kom till stadens färja och färjebåt. Om någon av lagsbröderna »mecl under fundighet» tog en frakt från en lagsbroder, som gjort upp om frakten med nå gon, och detta kunde bevisas, så skulle den av honom på det sättet intjänta frakten tillfalla färjemanslaget. Hade någon av lagsbröclerna, »antingen han var gammal eller ung», ertappats mecl att ge folk, som gick dem förbi till eller från stadens skeppsbro, »några spotska glosor eller annat namn än det de var kristnade med», då skulle den skyldige åtalas av stadens byfogde och böta 2 mark. Ingen lagsbroder fick begära högre färjelön än vad gällande kungliga förordning medgav. 79

Dansktidens slutskede Några av artiklarna tog sikte på de praktiska problem som transporterna för K. M:t och kronan kunde vålla. Om någon av lagsbröderna, sägs det, antingen av åldermannen eller av bisittarna blev tillsagd att vara tillstädes och överföra konungens folk eller gods, »som makt på ligger», men befanns vara motvillig därtill, så att överfarten försummades, då skulle den skyldige straffas med böter både till byfogden och färjemanslaget. Ankom någon av konungens folk eller något kronans gods och skulle hastigt överföras men den som stod i tur att fara ej var tillstädes eller hade laga förfall, då skulle den närmast i tur stående göra resan, men den som egentligen var skyldig att göra den, skulle »när på äskas, göra sin resa lika som hans andra lagsbröder». Regler som dessa var säkerligen nödvändiga, när transporterna för kronans räkning blev många till antalet. De står också i överensstämmelse med vad som hävdades från kungamak tens sida. I exempelvis ett brev från 1635 befalldes länsmannen i Hälsingborg, Christoffer Ulfeldt, att i anledning av färjemännens klagomål över besvären med överfarter för kronans räkning tillse, att den ene färjemannen ej besvärades mera än den andre utan att de hjälpte varandra.24 De år 1634 tillagda artiklarna avsåg först och främst att precisera eller ge utförligare föreskrifter i en rad frågor, som berörts redan i de äldre artiklarna. Det föreskrevs sålunda, att när transporter för kronan eller »annan viktighet» förekom, skulle den som stod för frakten kunna dömas till tre riksorts böter, om han ej hade folk till reds för färjan eller båten. Omsorgen om den egna näringens lönsamhet har säkerligen dikterat bestämmelsen, att flera färjemän eller färjedrängar ej fick antagas än vad varje färja eller båt behövde. Av ren ordningskaraktär var däremot föreskriften att den färjeman eller färjedräng som steg ned i en annan färja eller båt än den han blivit »tillförordnad», skulle vid återkomsten till Hälsingborg överlämna vad han förtjänat till färjemans laget eller också förvisas ur detta. Men i ett par fall har man önskat införa en ordning liknande den som redan rådde i Helsingör. I Helsingörs färjemansskrå av år 1630 föreskrevs sålunda, att ingen färjeman fick »löpa utom byn efter frakt». Denna regel infördes 1634 i Hälsingborg men skärptes därhän, att ingen tilläts »oplöbe» någon frakt utan för halsjärnen, dvs. stadens halsjärn som hängde på kåken ovanför skeppsbron på stadens torg, »mycket mindre ovanför staden», dvs. på tillfartsvägarna till staden från nordöst eller söder. I Helsingör skulle den färjeman böta som »med skändsord, slagsmål, trugande eller annan motvillighet» tvingade sig till en frakt. Han skulle betala en halv speciedaler, om han gjorde »klammeri» utan att 80

Näringslivet lyckas få frakten, och en hel speciedaler, om han fick den. I Hälsingborg gällde en liknande bestämmelse, men där sattes bötessatsen högre: 3 riksort, dvs. 3/4 speciedaler, till vardera av kronan, staden och färjemanslaget, om man tilltvang sig en frakt utan att godsets ägare först kommit till skeppsbron med sin köpmansvara. Den bestraffningsrätt som färjemansskrån tillerkände borgmästare, rådmän och byfogde över färjemännen, hade gammal hävd. Som ett exempel kan an föras en notis i byfogderäkenskaperna 1599/1600, elär det omtalas att tre färje män dömdes böta för att de under vintern vägrat »vräka isen», när en överfart under svåra förhållanden skulle göras för kronans räkning. Var och en straffa des med att till kronan betala 1 mark i böter. Byfogderäkenskaperna upptar endast kronans intäkter i målet. Stadsstyrelsen och färjemanslaget har säker ligen vardera fått en lika stor andel i böterna.

Tullräkenskaperna för åren efter 1631 innehåller en del värdefulla uppgifter om färjorna och färjetrafiken. År 1631 utfärdades nämligen en kunglig för ordning om lastpengar under de tre närmast följande åren av alla skepp, krejare (tremastade mindre fartyg), skutor och färjor hemmahörande i Danmark eller med danska redare. Lastpengarna skulle utgå efter fartygens dräktighet med en halv riksort för varje läst25 och de skulle erläggas på den ort där fartygen hörde hemma, i två terminer, dels vid nyår, dels vid S:t Hans tid (den 24 juni). Vid

Tab. 2: Hälsingborgs färjor åren 1631-1634 Källor: Lastpenningslängder i tullräkenskaperna. Lästetal

Stadens färja Stadens färjebåt Oluf Pedersens färja Thomis Madsens färja » » andra färja Gunder Rasmusens färja Christen Olufsens färja Oluf Träbens färja

6-679820

Hälsingborg III: i

1631 24.61632 1.1

1632 24.61634 1.1

2 2 2 2

Dansktidens slutskede treårsperiodens slut förlängdes förordningens giltighetstid med ytterligare sex år.2G Den förblev i kraft även efter 1640. Lastpengar redovisas i tullräkenskaperna för tiden 1631-1634. Man kan på grundval av de lämnade uppgifterna få upplysningar såväl om färjornas antal och deras dräktighet som om deras ägare. I de fall lästetalen ej är utsatta i räkenskaperna, kan man lätt räkna ut dem med hjälp av de angivna beloppen. Resultatet av denna undersökning har sammanställts i tabell 2. För åren 1634-1638 innehåller tullräkenskaperna märkligt nog ej några lastpenningslängder, men sådana är i fortsättningen bevarade för tiden 1638-1650, dock med undantag för tiden 1.4 1644 “ 1.5 1646, då tullredovisningen över huvud taget blev bristfällig på grund av kriget med Sverige. En bearbetning av lastpenningslängderna för denna senare period kan göras efter samma grun der som för tiden 1631-1634. Resultatet redovisas i tabell 3. Vi har redan sett, att det vid Hälsingborg år 1557 fanns endast två färjor. Ett så ringa antal färjor torde ha varit ett undantag och förhållandet ledde ju också till klagomål hos kungamakten. I varje fall fanns under hela den tid som kan undersökas med hjälp av lastpenningsuppbörden, vid Hälsingborg minst fem i staden hemmahörande färjor och färjebåtar och ofta något flera. Staden hade dels en färja på 2 läster, dels en lika stor färjebåt under åren 1631-1634. I början av 1640-talet hade staden däremot endast en något större färja på tre läster men inte någon färjebåt. Efter 1643-1645 års krig redovisas ingen färja i stadens ägo. Detta har otvivelaktigt sammanhängt med den förö delse som kriget medförde för Hälsingborgs näringsliv. Under efterkrigsåren har staden troligen inte haft någon möjlighet att hålla en egen färja. Stadens färja hörde ju till de större och det må erinras om att enligt de förut citerade uppgifterna från år 1650 färjemännen i Helsingör lagt ned trafiken med sina stora färjor, därför att den på grund av dyrtid och låga färjetaxor ej längre ansågs lönande. Liksom i Helsingör har säkerligen stadens färja utarrenderats till någon enskild färjeman mot en årlig avgift. Det vore begripligt, att ingen färjeman varit hågad binda sig för arrende av en stor färja, när vinstmöjlig heterna på grund av den officiella taxesättningen var osäkra. Vi vet inte på vilka villkor stadens färja utarrenderats i Hälsingborg. De problem ett sådant arrende kunde medföra, belyses av en episod från år 1552 i Helsingör. Då kunde nämligen en färjeman ej erlägga den lega han utlovat för stadens färja. Under de tre år arrendet omfattade, hade han först brukat stadens gamla färja, sedan en ny. Alla åren hade hans verksamhet haft ungefär 82

Näringslivet samma omfattning men då legan för den nya färjan var högre än för den gamla, hade han under det tredje året råkat i skuld till staden. För att skaffa något slags säkerhet för sin fordran lät Helsingörs stadsstyrelse värdera de redskap, det tågvirke och den rigg som färjemannen själv ägt och nyttjat på färjan, för att de skulle kunna utmätas, om han ej betalade sina restantier inom före skriven tid.27 Lastpenningslängdernas namnlistor visar att Thomis Madsen, ålderman i fär jemanslaget redan år 1622, ännu år 1634 drev sin näring och att han genom att ensam inneha två färjor torde ha haft en mycket stark ställning bland sina yrkesbröder. Den i färjemansskrån omtalade bisittaren Gunder torde vara iden tisk med den åren 1631-1634 förekommande Gunder Rasmusen. Den vid samma tid verksamme Christen Olufsen hade en färja ännu 1644, fastän den synbarli gen under de senare åren blivit ersatt med en ny och större. Namnlistorna för åren 1638-1651 visar först och främst att en av stadens rådmän, Anders Haagensen, ägt en större färja som varit i bruk under hela perioden. Denna har givetvis antingen varit utarrenderad eller skötts av an ställda färjedrängar. En annan iakttagelse av stort intresse kan också göras. En Tab. 3: Hälsingborgs färjor och färjebåtar åren 1638-1650 Källor: Lastpenningslängder i tullräkenskaperna. — På grund av det svensk-danska kriget 1643-1645 uppvisar materialet en blotta för åren 1644-1646.

Stadens färja Anders Haagensens färja Rasmus Gundersens färja Ingeborgs, sal. Rasmus Gundersens, färja Oluf Pedersens färja Christen Olufsens färja Mourids Pedersens färja Hans Madsens färja Bent Andersens färja Oluf Bentsens färja Marnes, sal. Staffan Tuesens, färja Gunder Lauridsens båt Joen Styrmands båt

1641 /

1642/

1646/ 47

—<

1640/ 41

1639/ 40

►

1638/

Lästetal 1647 / 48

1648/

1649/

—

—■

—

-—

—

2 Va

—

2 Va 3 Va

—

2 Va 3 Va

—

—•

—

—-

—

—•

—

2 Va

—

•—

2 Va

—

—•

—

2 2

Dansktidens slutskede färja på 21/2 läster ägdes 1647-1650 av Oluf Bentsen. Samma år som hans namn dyker upp, försvinner en Bent Andersen ur namnlistorna, likaledes ägare till en färja på 21/2 läster. Här har det otvivelaktigt varit fråga om en son, som övertagit färjan efter sin fader och efter denne inträtt i färjemanslaget. I Helsingörs färjemanslags skrå finns två artiklar som belyser detta förhål lande. Dog en lagsbroder, hette det, skulle laget åt hans efterleverska, så länge hon satt i änkesäte, hålla en god karl till hennes bruk i hennes avlidne mans ställe, henne till gagn och bästa. Den som gifte sig med en avliden lagsbroders änka, skulle för inträde i färjemanslaget erlägga blott hälften så mycket som en främling. Samma rätt gällde för den som äktade en lagsbroders dotter, och för en lagsbroders söner, vilka ville vinna inträde i laget. Motsvarande regler fanns ej i Hälsingborgs färjemansskrå men de har säkerligen tillämpats. De svarade för övrigt blott mot den praxis som vunnit hävd sedan länge inom de flesta hantverkarsammanslutningarna. Bevis för att regeln följts också bland färjemännen i Hälsingborg, finns i namnlistorna för lastpenningsuppbörden. Den förut nämnde Gunder Rasmusen upptages med en färja på 2 läster åren 1631-1634. Efter 1638 förekommer i stället en Rasmus Gundersen, tydligen hans son, med en färja på 3 läster. Han försvinner ur materialet år 1647, men för samma färja svarar därefter hans änka, Ingeborg, salig Rasmus Gundersens. Denna familj ger alltså belägg för att såväl en son övertagit faderns näring som att en änka kunnat fortsätta ^verksamheten. På liknande sätt har änkan Marne, salig Staffan Tuesens, drivit färjetrafik åren 1647-1649. Hennes man, Staffan Tuesen, förekommer visserli gen ej i lastpenningslängderna men han var verksam som färjeman till år 1647 efter vad som framgår av hamnpenningslängderna. Hamnpengar skulle enligt en kunglig förordning från år 1647 uppbäras av fartyg när de löpte in i hamn och när de löpte ut. Vid färjeställena skulle bl. a. i Helsingör och Hälsingborg ges av varje färja en halv mark per resa.28 Eör tiden aug. 1647-dec. 1650 innehåller Hälsingborgs tullräkenskaper uppgif ter om hamnpengar som uppburits av färjemännen. Man kan därigenom få en uppfattning om det antal turer från Hälsingborg över till Helsingör och åter, som varje färjeman gjort. För varje sådan resa erlades alltså en halv mark eller 8 skilling. Tabell 4 innehåller en översikt av dessa uppgifter. Där finns också uppgifter för tiden september-december 1651 med utgångspunkt i den uppbörd av hamntull, lastpengar och rodertull som skedde enligt en ny kunglig förordning från aug. 1651. Av alla inländska skepp, krejare, bojerter (mindre 84

Näringslivet fartyg av jakttyp), skutor, färjor och båtar skulle då ges 4 skilling vid ingående i hamn och 2 skilling vid utgåendet.29 En färjetur fram och åter över sundet var alltså belagd med 6 skillings avgift, eftersom det här gällde både ut- och inpassering. Samtliga de i tabellen upptagna siffrorna blir på detta sätt fullt jämförbara inbördes. Kronans överförsel mellan Skåne och Själland var tullfri och har inte satt några spår i tullräkenskaperna. De transporter som färjemännen gjorde från skeppsbron ut till fartyg på redden eller i motsatt riktning, redovisas ej under färjemännens namn utan godsets ägare, som erlade tullen, anges i stället. Det som kommer till synes i tabellen är alltså färjemännens turer över sundet på privatpersoners uppdrag eller på stadens uppdrag, och det är endast fråga om Tab. 4: I Hälsingborg hemmahöra?ide färjemäns och färjedrängars turer till Helsingör och Köpenhamn åren 1647-1651 Källor: Hamnpenningslängder i tullräkenskapema. 1647 aug.-dec. Villem Joen Styrmand Arvid Povel Olsen Gunder Lauridsen Niels Anders Sönne Staffan Tuesen Mogens Hendriksen Mourids Pedersen Svend Laurids Kolding Oluf Hans Madsen Clemmit Povelsen Truid Store Anders Laurids Böye Christen Peder Kämpe Nikolaus Oluf Vibe Peder Träben Summa

16 20 34 27

1648

1649

1650

22 21 70

13 1

29 54

38 14 4

4 33 24

5 —

—

*9 4 7

—

5 9 4 1 2

13 14 6 4

9 1

1651 aug.-dec.

—

2 1

—

—•

—

15 11 1

13 7 2

—

-—

—

156

262

3 —

—

IOI

—

7 1

127

12 —

47 35 12 34 159

Dansktidens slutskede de i Hälsingborg hemmahörande färjorna. Rubriken i tullräkenskaperna för maj 1647, då hamnpengar började uppbäras, har också i enlighet härmed formu lerats på följande sätt: »Efterskrivna är anammat av Hälsingborgs färjor, en halv mark för varje resa de har gjort mellan Helsingör, Köpenhamn och denna stad sedan den 22 aug. 1647, då förordningen därom blev förkunnad». Det hade varit av största värde, om vi hade kunnat gå till Helsingörs tull räkenskaper och där göra en motsvarande undersökning. Måhända skulle man på det sättet ha kunnat fastställa den totala omfattningen av färjetrafiken mellan Helsingör och Hälsingborg, eftersom då också de i Helsingör hemmahö rande färjornas verksamhet kunnat tagas in i bilden. Man skulle kanske då också haft en möjlighet att fastställa hur stor andel i överfarterna över sundet som Hälsingborgs färjemanslag hade. Tyvärr sviker oss materialet i detta av seende, ty Helsingörs tullräkenskaper är för 1640-talets del bevarade i mycket bristfälligt skick. Bortsett från några fragment av ett par tullböcker samt sum mariska extrakt för enstaka år, finns det kvar handlingar endast rörande bortförpaktning av malttull, ölaccis och tull på utländskt öl och vin. Tabellens uppgifter för år 1647 gäller endast fem månader och för år 1651 endast fyra. Tar man hänsyn till detta förhållande, synes hamnpenningslängderna indicera en viss nedgång i färjetrafiken från Hälsingborg till Helsingör under åren 1648-1650. Vi har förut sett att färjemännen i Hälsingborg år 1650 omtalat att de hade svårigheter på grund av dyr tiden och de låga färjetaxorna. En taxehöjning tilläts ju också följande år och blev därtill ganska kraftig. Det förefaller alltså bestyrkt att färjemännen i Hälsingborg mot slutet av 1640talet haft en minskad sysselsättning. Hamnpenningslängderna är förda månadsvis och tillåter därför en analys av trafikens fördelning under året. Resultatet av en sådan bearbetning redovisas i tabell 5. Att antalet turer över sundet varit få eller att trafiken helt legat nere under månaderna december-februari, har givetvis berott på dålig väderlek eller isläggning. En topp redovisas alla år i mars månad och detta har sin förklaring i djurexporten, som då hade högsäsong. Under höstmånaderna au gusti-oktober redovisas höga siffror, i varje fall alltid högre än sommarmåna dernas. Detta sammanhänger med att den ekonomiska livaktigheten då otvivel aktigt var större. Sillfisket pågick vid denna tid. Spanienfarare och andra fartyg från fjärran hamnar ankom nu till sundet. Handeln med kött och andra jord bruksprodukter ökade mot hösten och en stor mängd sådana varor fördes över. Man kunde ha väntat att sådana säsongmässiga variationer skulle ha framträtt

Näringslivet ännu tydligare i siffermaterialet, men då bör erinras om att tabellen endast omfattar färjeturer mellan Skåne och Själland för privatpersoners och stadens räkning. Den tvivelsutan ganska stora överföringen av gods och levande djur som färjemännen gjorde mellan Hälsingborgs skeppsbro och fartyg på redden eller ute i sundet, kommer ej till synes. Namnlistorna i hamnpenningslängderna erbjuder åtskilligt av intresse. För åren 1647-1650 kan de läggas mot lastpenningslängdernas namnlistor. De senare redovisar de personer, som erlade lastpengar för färjor och färjebåtar, dvs. ägarna till dem. Hamnpenningslistorna däremot redovisar dem som förde fär jorna och på tullboden tur efter tur betalade hamnpengar. I lastpenningslängderna upptages salunda rådmannen Anders Haagensen som ägare till en färja, men han förekommer ej i hamnpenningslängderna, därför att den färjedräng som förde hans färja betalat hamnpengarna. Det var säkerligen uteslutet att de båda färjemansänkorna Ingeborg Gundersen och Marne Tuesen själva skulle göra turer med sina färjor. De saknas också i hamnpenningslängderna. Däremot förekommer Mourids Pedersen i båda typerna av längder. Han har tydligen själv fört sin egen färja. Detsamma har varit fallet med Gunder Lauridsen och Joen Styrmand, vilka ägde var sin färjebåt.

Tab. 5: I Hälsingborg hemmahörande färjors turer till Helsingör och Köpen hamn, fördelade på olika månader under åren 1647-1651 Källor: Hamnpenningslängder i tullräkenskaperna. 1647 aug.-dec.

1648 8

1649

1650

1651 aug.-dec.

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

39 39 47 19 12

34 43 40 10 —

13 G 11 —

19 14

26 64

G —■

30 39

Summa

156

264

IOI

127

J59

5 33 20 16 31 24

—

13 16 — 9 6 4 12

5 18 9 11 16 6 12

Dansktidens slutskede Den övervägande delen av de personer som redovisas i hamnpenningsläng derna har sålunda varit färjedrängar som gjort tjänst på andras färjor. År 1647 erlades hamnpengar av ej mindre än 16 olika personer, år 1648 av 13 och år 1649 av 11 personer, medan det i staden under dessa år fanns blott 7 färjor eller färjebåtar. Besättningarna på färjorna måste m. a. o. ha skiftat från tur till tur, så att än den ene, än den andre färjemannen eller färjedrängen hade ansvaret. 1634 års tilläggsartiklar till färjemansskrån innehöll också som förut nämnts en bestämmelse, att färjemännen och färjedrängarna var skyldiga att stiga ned i den färja eller båt, som de blivit »tillförordnade». Denna fördelning av manskap på de olika färjorna och båtarna har säkerligen skötts av färjemanslagets ålder man. Vissa av färjemännen har oftare än sina yrkesbröder fått svara för turer över till Helsingör. Detta gäller framför allt Villem, Arvid, Povel Olsen, Clemmit Povelsen och Truid under åren 1647-1650. Likaså fick de båda färjebåtsägarna Joen Styrmand och Gunder Lauridsen samt stundom också färjeägaren Mourids Pedersen göra många resor. Det är påfallande, att färjepersonalen nästan helt förnyats år 1651, då hamnpenningslängderna har helt nya namn på dem som stod för de flesta överfarterna och de älde färjemännen försvinner ur namnlistorna. Det är tänkbart att denna förändring bör sättas i samband med de förut omtalade svårigheterna för färjemansyrket under 1640-talets senare del, i den meningen att nyrekrytering av personalen kunnat inledas först efter de 1650 tillåtna taxehöjningarna. Om detta vet vi dock ingenting säkert.

1. PRF 1:318 f., 335 f., 365 f. 2. AGA III, Tillaeg s. 23 f. CCD 1577 13.1. 3. CCD 1615 1.6, 1643 27.2 11:24:2. 4. Odaterad supplik, D. Kanc. B 160. DRA. 5. Kong Christian den Fjerdes egenhaendige Breve, udg. ved C. F. Bricka og J. A. Fridericia, III (Khvn 1878-1880) s. 425 f. 6. 1650 14.1, D. Kanc. B 160. DRA. 7. Kanc. Brevb. 1619 15.4, 20.6, 1628 19.12. 8. Kanc. Brevb. 1626 2.10. 9. Kanc. Brevb. 1579 10.3. 10. Kanc. Brevb. 1632 15.1. 11. CCD 1615 1.6. 12. CCD 1643 27-2 11:24:2. 13. Kanc. Brevb. 1632 15.1. 14. Kanc. Brevb. 1557 6.2. 15. Kanc. Brevb. 1608 3.1.

16. 1649 31-12, 11 Skaanske Tegnelser VIII s. 82. DRA. 17. Die Reisen des Samuel Kiechel, hrsg. von K. D. Haszler (Bibi. des Litt. Ver. in Stuttgart 86. Stuttgart 1866) s. 57. 18. Kanc. Brevb. 1621 4.2. Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam, I (Khvn 1873) s. 655, 2 R. II (Khvn 1887) s. 240. 19. 1650 4.11, D. Kanc. B 160. DRA. CCD 1650 30.11. 1650 16.12, Skaanske Registre VI s. 305. DRA. 20. 1656 22.2, Skaanske Tegnelser VIII s. 500. DRA. 21. Helsingörs färjemäns skrå är införd i Tegnebog paa Helsingör Raadstue 1626-1641, fol. 148, 150. Helsingörs stadsarkiv förvaras i LAS.

Näringslivet 22. CCD 1622 26.8. 23. 1 riksdaler = 96 skilling. 1 slät daler eller 1 daler mynt = 64 skilling. 1 riksdaler = 4 riksort. 1 riksort = 24 skilling. CCD 1621 20.2, 1625 4-5En ungersk gyllen skulle motsvara ungefär 7 riksort. CCD 1619 16.11. Räknar man med dessa myntrelationer, skulle färjemanslaget ha tagit ut minst 24 skilling mera än man hade rätt till.

24. Kanc. Brevb. 1635 4-1025. 1 skeppsläst= 12 skeppund = omkr. 2 ton. 26. CCD 1631 28.1, 1632 12.1, 1634 17.4. 27. Notis 1552 30.3, Tingbog AA 1, fol. 109, Helsingörs stadsarkiv, LAS. L. Pedersen, Hel singör i Sundtoldstiden 1426-1857, II (Khvn 1929) s. 204. 28. CCD 1647 16.5. 29. CCD 1651 13.8.

RESANDETRAFIKEN

RÅN LANDSIDAN LÖPTE flera viktiga vägar samman i Hälsingborg. Storgatan mottog sålunda all den trafik som på den södra infartsvägen kom från Råå, Landskrona och slättbygden vid Lund. Trafiken från norr och öster leddes in i staden genom den gata som kallades Strömmen. På denna infartsväg färdades resande som dels kommit från Halland och Ängelholmstrakten, dels från Småland över Markaryd eller från Göingebygden och gränstrakterna mot Blekinge. Från praktiskt taget alla delar av norra och västra Skåne kunde man ganska lätt taga sig fram till färjestället vid Hälsingborg. Den södra infartsvägen till Hälsingborg har inte satt särskilt många spår efter sig i källmaterialet, vilket däremot den andra infarten gjort. På den färda des nämligen många förnäma personer, för vilkas underhåll danska kronan var ansvarig och för vilka utgifterna följaktligen bokförts i länsräkenskaperna. Här kan man av posterna för natthärbärgen och utspisning utläsa, hur man t. ex. på väg mot Halland eller Norge från Hälsingborg under den första dagsresan vanligen nådde till Ängelholm och övernattade där. De resande som ärnade sig upp mot Sverige eller till östra Skåne, gjorde i regel ett första uppehåll i Bolestad i Källna socken. Därifrån hann man under nästa dag oftast till Ringarp i Örkelljunga socken eller någon gång till Värsjö i Röke socken. Det hände stundom att prominenta svenska gäster skulle ledsagas från riksgränsen till Hälsingborg. Då fick slottsherren på Hälsingborgs slott, ibland tillsammans med andra danska riksråd, invänta de höga gästerna i Yxenhult i Fagerhults socken, varefter man första dagen följde dem till Bolestad och följande dag till Häl singborg, där man ofta låg över under en natt för att sedan fortsätta med första färjelägenhet. Under 1600-talets första decennier reste Kristian IV gärna med sitt hovfolk över Hälsingborg till Herrevadskloster. Vägen mellan Hälsing borg och Herrevadskloster brukade då tillryggaläggas på en dag. Det är klart att det i Hälsingborg alltid var ett behov av transporter med 90

Näringslivet häst och vagn, inte endast inom staden utan också inom dess omland. Bland borgarna i 1639 års mönstringsrulla upptas tre »dragare» och sex »vognmaend», dvs. åkare. I de av oss förut citerade förteckningarna från 1645 över borgarnas jordegendom upptas två vagnmän. Antalet transportarbetare har givetvis varit större än så, eftersom de båda nämnda källorna endast upptar personer med burskap eller jordägare. Liksom i fråga om färjetaxorna har vagnlegorna ofta fastställts under med verkan från kungamaktens sida. I Kristian III:s recess av år 1537 ställdes sålunda i utsikt att man på årliga köpstadsmöten skulle bestämma åkartaxorna.1 Sådana möten kom också till stånd vid flera tillfällen men vi vet inte något om vad som där beslutats i fråga om vagnlegorna. Samtidigt med att som vi sett en kunglig förordning år 1615 fastställde färjetaxorna vid rikets olika färjeställen, angav den också de allmänna riktlinjerna för vagnlegorna. Helt generellt föreskrevs att om sommaren — dvs. mellan påsk och mårtensmässan — skulle för varje mil betalas en mark i vagnlega, men under vintern, dvs. under återstoden av året, 24 skilling (1 4/2 mark). Ville bönder låta leja sig för skjutsning, skulle de få samma ersättning. Men i fråga om att i köpstäderna »på gatan taga ved, tunnegods och annat slikt, därmed skall förhållas efter det skick som borgmästare och råd gjort».2 Den stora recessen från år 1643 föreskrev att borgmästare och råd skulle fastställa vagnlegorna med hänsyn till priset på havre och foder. Dessutom påbjöds att anslag om vagnmännens taxor skulle uppsättas på rådhuset.3 I 1615 års förordning sades också, att körslor för kronans räkning skulle be talas så som det var brukligt. Liksom färjemännen kunde nämligen åkarna åläggas att för kronans räkning göra en del skjutsning, och de har tydligen liksom färjemännen fått ersättning ur stadens kassa. Det finns en rad kungliga föreskrifter som belyser denna skyldighet. År 1561 föreskrevs sålunda i ett brev till en rad danska köpstäder, bland dem Hälsingborg, att främmande personer som ankom till staden skulle »utkvitteras» och befordras med vagn, om de hade kungliga pass eller av konungen fått »geleidsmaend», dvs. eskort.4 Vid flera till fällen har man från kronans sida påmint om att skyldigheten att lämna skjuts gällde blott personer med kungliga pass.5 År 1622 fick länsmannen Anders Bille på Hälsingborgs slott i uppdrag att undersöka hur många »borgarvagnar» som det året ställts till förfogande i staden, och det skulle särskilt antecknas om vederbörande haft giltiga kungliga pass med rätt att få färdas i »borgarvagn» eller endast muntligt sådant tillstånd.6 Det är tydligt att mindre nogräknat 91

Dansktidens slutskede folk genom oriktiga uppgifter sökt tillskansa sig förmånen att få fri skjutsning. Detta torde ha varit lättare att göra, när kungen med sin hovstat var ute på resor. Ett kungligt brev från år 1584, riktat till en del av kronans länsmän samt till några köpstäder, däribland Hälsingborg, är upplysande nog. Då kungen, hette det där, med sina hovtjänare ämnade komma till staden och det vanligen med hans följe kommer en del tjänstelöst folk och andra, som »intet besked har», men som understår sig att ta vagnar i anspråk, så skulle man hålla sträng uppsikt och se till att blott sådana personer befordrades, som hade kungens eller räntmästarens pass eller hörde till kungens fatabur, samt dessutom riksråden, hovtjänarna och kungens eget folk.7 En annan typ av transporter åt kronan kom också att delvis vila på borgerskapet, nämligen postföringen. Under 1500-talet fanns ingen organiserad postbe fordran för enskilda personers räkning. Adelsmän sände ibland bud och brev med sina tjänare eller med särskilda »löpare». En annan ofta nyttjad utväg var att sända brev med någon resande, som skulle till samma ort som adressa tens. För kronans behov anordnades däremot vid enstaka tillfällen en speciell postgång. Oftast gällde det då att med stor snabbhet befordra diplomatiska meddelanden. År 1554 befann sig en dansk riksrådsdelegation för underhandlingar i Sverige medan kungen uppehöll sig i Kolding på Jylland. Kronans länsmän fick order att hålla postklippare till reds — klippare var en liten, lätt och snabb häst — längs en rutt som löpte genom städerna Varberg, Halmstad, Laholm, Ängel holm, Hälsingborg, Helsingör, Köpenhamn, Roskilde, Ringsted, Slagelse, Korsör, Nyborg, Odense och Middelfart. Slottsherren på Hälsingborg skulle svara för att det fanns hästar i Ängelholm och Hälsingborg och dessutom ombesörja färjetransporten mellan Hälsingborg och Helsingör.8 När kungen år 1563 be fann sig i fält och med sina väpnade styrkor stod i norra Halland, fick läns mannen på Hälsingborgs slott en order att sörja för att de brev som översändes från tullnären i Helsingör, snabbt vidarebefordrades till kungen.9 Under lik nande omständigheter i samband med Kalmarkriget beordrades Anders Bille år 1611 att på Hälsingborgs slott alltid hålla fyra posthästar och två post drängar redo, så att kungens bud och brev utan försummelse, dag och natt osparda, kunde snabbt befordras.10 Länsräkenskaperna 1611/12 ger vid handen att den kungliga ordern effektuerats. Bland utgiftsposterna upptas havre till ett par posthästar, vilka anskaffats för att befordra både kungens tjänare och andra, »som hastigt skola iväg», samt för andra som hade kungliga pass på fri

Näringslivet skjuts. Några postdrängar omtalas ej i länsräkenskaperna. Däremot finns ett belägg från år 1574* som visar att man då haft ett ridande postbud i kronans tjänst. Povel Heyst, som tjänat kungen som ridande bud men av ålder och skröplighet ej längre kunde göra tjänst, tillerkändes nämligen då underhåll under sin livstid från Hälsingborgs slott med en »sedvanlig hovklädning» årli gen samt fyra daler. I »hovklädningen» ingick 6 alnar engelskt kläde, 6 alnar grovt kläde, 4 alnar sardug — ett grovt tyg av ylle blandat med linne — och 4 alnar lärft.11 En »hovklädning» förekom vid denna tid ganska ofta i de kung liga lönestaterna. En annan möjlighet att ordna postgången var att lägga postföringen på köp städernas borgerskap. Ett sådant försök gjordes redan år 1565, då en rad städer, bl. a. Helsingör, Hälsingborg, Köpenhamn och Landskrona, fick befallning att alltid hålla bud redo för att föra post och meddelanden åt kungen.12 När man på 1620-talet sökte åstadkomma en fastare organiserad postgång, ville man också få en praktisk lösning till stånd enligt denna princip.13 Danmarks första verkliga postordning utfärdades år 1624. Genom den upp rättades några reguljära postlinjer genom riket, bl. a. en från Köpenhamn över Helsingör och Hälsingborg till Falkenberg via Laholm och Halmstad. Genom denna linje skulle man också kunna få förbindelse med Bohuslän och Norge. En annan linje gick från Köpenhamn över Malmö och Lund bort till Kristianopel via Kristianstad, Sölvesborg och Ronneby. Borgmästare och råd i de städer som postbuden passerade, skulle utse en pålitlig borgare, hos vilken bu den kunde ta in. Hos honom skulle brev och försändelser kunna avlämnas av buden, om adressaterna ej bodde längs postlinjen utan själva skulle hämta försändelserna i staden, och till honom skulle också avgående post inlämnas. Det förutsattes att rikets köpstäder, som drog nytta av postgången, skulle ge nom en särskild skatt eller kontribution bidraga till kostnaderna. Städerna ålades 1626 att betala kontribution, men de var motvilliga och betalningarna gick trögt, så att nya kungliga påminnelser blev nödvändiga. Först sedan av giften år 1635 sammanslagits med en annan pålaga, båtsmanspengarna, erlades den mera regelbundet och den uppbars sedan till år 1653.14 Städerna Hälsing borg, Korsör och Nyborg var emellertid fritagna från avgiften, mot att postbu den utan kostnader för kronan — dvs. på stadens bekostnad — fördes över med färjor. De sålunda upprättade linjerna trafikerades en gång i veckan. Även sedan Halland år 1645 genom Brömsebrofreden ställts under svensk överhöghet, upp93

Dansktidens slutskede rätthölls postförbindelsen med Norge genom landskapet. När Sverige år 1636 fått ett eget postväsen, fördes från den svenska sidan postförsändelser ned till Markaryd, där man utväxlade dem mot dansk post. Dessutom medgav Brömsebrotraktaten rätt för Sverige att över danskt område föra sin post till Hamburg och att ha egen postförvaltare i Helsingör. För denna svenska postlinje kom

$ m -gfttittwer

rv t^r

Värdshus med uthängt »tecken». Teckning i marginalen till Helsingörs Tingbog 1566-1570. Landsarkivet for Sjcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

alltså också färjeförbindelsen vid Hälsingborg att bli av betydelse. Att det danska postväsendet år 1653 för trettio år överläts till en privatman, köpmannen Poul Klingenberg, som då utnämndes till generalpostmästare, rubbade ingen ting i fråga om postlinjernas sträckning eller turtätheten. På 1650-talet synes dock Helsingör ha fått ett eget danskt postkontor med egen postmästare, vilket staden ej tidigare haft. Under sådana förhållanden blev det säkerligen ej ak tuellt att upprätta något postkontor eller inrätta någon postmästarbefattning i Hälsingborg. Men de borgare, som enligt 1624 års postordning skulle vara vär dar för överliggande postbud, fick fungera också i fortsättningen. De resande som färdades genom Hälsingborg måste beredas kost och logi, allra helst som deras väntan på en lämplig färjelägenhet kunde bli lång, om väderleken var otjänlig. År 1537 påtalades i ett herredagsbeslut, att det saknades 94

Näringslivet härbärgen i städerna för främlingar, så att dessa ej visste var de skulle kunna ta in för att få mat, dryck och logi. Befolkningen sades ej heller alltid vara villig att ta emot de resande i sina hem. Därför skulle borgmästare och råcl i varje stad utse några borgare, som hade möjligheter därtill, att hålla öppet härbärge med mat, dryck, hästfoder och goda sängar och gott stallrum. Ett »tecken» skulle hängas ut vid deras hus.15 År 1611 kom nya föreskrifter om värdshus och de intogs också i 1643 års stora recess. Allt efter stadens storlek och möjligheter skulle borgmästare och råd tillse att det fanns goda värdshus med »tecken» och uthängda »tavlor» för inländska och utländska resenärer. Värdshusvärdarna skulle vara fria från all skatt och alla skyldigheter gentemot staden. Kunde stadsstyrelsen ej ordna detta, skulle de själva vara skyldiga att inlogera främlingar, när så begärdes.16 Hur man i Hälsingborg sörjt för de tvivelsutan talrika resandenas bekvämlig het, vet vi inte mycket om. Allt material rörande inlogering av vanliga resenärer är förlorat. Däremot ger länsräkenskaperna en del upplysningar om sådana rese närer som kronan hade ansvaret för och skulle hålla med kost och logi. Tack vare dem kan vi också få några glimtar av stadens dagliga liv. Konungen själv gästade ibland Hälsingborg, oftast på genomresa, då han låg över en eller ett par nätter i staden. Han tog med sitt hovfolk in på slottet, där länsmannen stod för rusthållet, men då hans följe i regel var stort, förekom det ej sällan att en del av kungens folk och hästar inlogerades hos borgarna. Furstliga personer inkvarterades i regel också på slottet. De skulle ofta ledsagas ståndsmässigt till eller från riksgränsen och då fick vanligen sex danska riksråd utgöra deras svit. Så skedde exempelvis enligt vad länsräkenskaperna 1582/83 utvisar, när hertig Karl av Sverige med sin gemål Maria passerade genom Häl singborgs län på väg till Själland. Likaså eskorterades på det sättet hertig Karls andra gemål, Kristina av Holstein-Gottorp, jämte moder och syskon från Häl singborg till riksgränsen, när hon 1592 var på väg till sitt bröllop i Sverige.17 År 1617 anträdde hertig Karl Filip av Södermanland, yngre broder till Gustav II Adolf, en längre utlandsresa. Om hans resa har hans läkare Johan Richter gjort en utförlig redogörelse, och han berättar där, hur hertigen med sitt följe den 16 december mottogs på gränsen av Anders Bille, länsman på Hälsingborgs slott. Man färdades den sedvanliga vägen över Bolestad och anlände den 17 december till Hälsingborg, där ytterligare ett par danska riksråd slöt sig till uppvaktningen. »Ståthållaren (Anders Bille) förde oss in i ett gammalt numera förfallet slott, som låg på en tämlig höjd. Jämväl nedanför slottet i sitt hus 95

—---------- — ~*y4jk9'- **/£■

£~e yjy%^r- —*i, >

&~yr-/~r'<>1-

fM* -

S&» 4*?

^Otij-

o„s-jzä~f4j£ •». z?

^)<ee j

j’**K>~+* /6 ^ /*** 4

C\J^hr

* '&L*.

Ofe

Vinhandlaren Jacob Webers räkning på livsmedel och andra förnödenheter som han levererat till slottet den 18 sept. 1628, då Kristian IV:s dotter Eleonore Kristine var på väg från Sverige tillbaka till Slesvig. Räkningen, som slutade på 26 riksdaler, 11/2 ort och 1 skilling, utvisar att furstinnans kock tagit emot varorna. Det gällde 1 fjärding färskt grovbröd, varav hälften medfördes vid bortresan, bergensk fisk, 2 lispund smör, 2 lamm, 6 par höns, färsk fisk, semlor, »bröd» och kringlor, 4 tjog ägg, salt, späck, ved, kol, ljus, 39 potter vin, 1 tunna öl, lök och mjölk. Dessutom debiterades en halv riksdaler för »ett quingfollk som hiallp kocken i stersijtt». På räkningen har kanslisekreteraren Lave Bille egenhändigt skrivit: »Dette regenskab skall betalijs aff skriffuerstuen paa Helsingborg slott». Verifikation till Hälsingborgs läns räkenskaper 1628/29, Rigsarkivet, Köpenhamn.

Näringslivet (Billegårdarna), där han på ett berg anlagt en skön, lustig trädgård, prydd med vattenkonster och lusthus, och voro rummen fulla med konstiga måleristyc ken.»18 Hertigen stannade i staden en natt och av länsräkenskaperna 1617/18 framgår, att han inlogerats hos rådmannen Niels Andersen. Vid flera tillfällen fick stadens förmögnare borgare i sina hus taga emot kungliga eller furstliga gäster. När sålunda 1618 hertiginnan Agnes av SlesvigHolstein med en åttio personer stark svit reste genom Hälsingborg, tog hon själv in hos borgaren, sedermera rådmannen Thomis Jacobsen. Utgifterna för hennes besök är bokförda i länsräkenskaperna 1618 /19. Likaledes omtalar läns räkenskaperna 1628/29 hur »Hans majestäts unga fröken», dvs. Kristian IV:s och Kirstine Munks dotter Eleonore Kristine — då sju år gammal, senare känd som maka till rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt och författarinna till »Jammersminde» — på en resa till Sverige fick kost och logi hos rådmannen Jacob Weber både på uppresan och återresan. Genom att Hälsingborg utgjorde en viktig trafikknut, fick dess borgerskap vid många tillfällen på avstånd känning av viktiga tilldragelser inom kungafa miljen och avgörande händelser på det diplomatiska planet. I samband med Kristian IV:s kröning 1596 gick en strid ström av kröningsgäster med följen, vagnar, hästar och diverse förnödenheter genom staden. Tidens hovhållning var vidlyftig och dyrbar, och länsräkenskapernas notiser bär ibland vittnesbörd där om. 1628 tog den svenske greven Per Sparre med fjorton tjänare in hos Jacob Weber, när han reste till och från Köpenhamn i officiellt uppdrag för att å svenske kungens vägnar »vara med att stå fadder till ett Kunglig Majestäts barn». Hos Johan Ennes inlogerades en annan svensk gesant år 1649, när han med ett följe på 120 personer skulle å svenska drottningens vägnar bevista »Hans Nådes älskeliga dotters nedkomst». När år 1634 arvprinsen Kristian skulle hålla bröllop med den kursachsiska furstinnan Magdalena Sibylla, upp bådades en stor mängd adelsfruar från Skåne för att »draga gemak och sängkam rar» dvs. kläda rummen med bonader och tapeter, för de furstliga gäster och sändebud som skulle färdas från Sverige genom Hälsingborgs län över till Själ land. Ståndsmässig inkvartering skulle ordnas ej blott åt de höga resandena utan också åt de danska riksråden och deras fruar. Alla som vände hem från det furstliga bilägret, skulle fritt befordras med hästar och vagnar.19 Den diplomatiska aktivitet i vilken bl. a. Danmark, Sverige och Ryssland ofta var engagerade, avspeglar sig flerstädes i länsräkenskapernas notiser och vid ett tillfälle i byfogderäkenskaperna. Byfogderäkenskaperna 1599/1600 omnämner 7 - 679820

Hälsingborg III: 1

Dansktidens slutskede nämligen en rysk ambassadör, som inkvarterades hos borgaränkan Margrete Hans Thomesens. Under 1610- och 1620-talen är uppgifter om utländska diplo maters besök i Hälsingborg rätt vanliga. Länsräkenskaperna 1612/13 omnämner en engelsk ambassadör som jämte sitt följe tog in hos borgmästaren Villem Villemsen. Engelsmannen deltog i fredsförhandlingarna i Knäred. Två år senare inlogerades det svenska riksrådet Johan Skytte med en svit på 24 personer hos rådmannen Niels Andersen.20 Jacob Weber fick i maj 1618 ta emot en rysk ambassadör med följe på väg till Nederländerna. Han fick också 1621 ge kvar ter åt ett bremiskt sändebud och ett svenskt sändebud. Det senare tog på sin återresa till Sverige in hos rådmannen Hans Pedersen. Både Jacob Weber och Hans Pedersen fick år 1621 öppna sina dörrar för två ryska ambassadörer, som med ett stort följe av sekreterare, tolkar och andra tjänare var på väg till kontinenten. Följeslagarna var så talrika, att många borgare fick ta emot dem i sina hus. Det ryska sällskapets uppehåll i Hälsingborg blev längre än beräknat, emedan beskedet om att de beviljats lejd för resa genom Danmark expedierades senare än väntat från Köpenhamn. De ryska legationerna var ofta mycket manstarka. Många borgare blev sålunda engagerade för att ge en ambassad tak över huvudet i april 1632, när den var på utresa. Två ambassadörer inkvarterades hos rådmannen Thomis Jacobsen, en hos rådmannen Hans Pedersen och en hos Jacob Weber. En tolk inlogerades hos änkan Else Bertels och en annan hos Niels Söffrensen. I allt har ambassaden omfattat över sextio personer. Första kvällen i staden höll ambassadörerna en gemensam bankett hos Thomis Jacobsen. På återresan gjorde man däremot endast ett kort uppehåll för en måltid i Hälsingborg. Av de här återgivna exemplen synes framgå, att man ofta anlitat stadens borgmästare och råd, när det gällde att skaffa logi åt mera prominenta resande. I det avseendet har man handlat i enlighet med principerna i 1611 och 1643 års kungliga förordningar, som ju gav borgmästare och råd ansvaret för att resande främlingar fick lämpliga kvarter i städerna. Fanns ej värdshus eller härbärgen till hands, fick stadsstyrelsens medlemmar själva ta emot de resande. Dock förekommer Jacob Weber så ofta i samband med inkvartering av resande, att man därav vågar dra den slutsatsen, att han ej blott handlat med viner och specerier utan också haft gästgiverirörelse. Under 1640-talet övertogs denna hans roll av Johan Ennes eller Johan Vintappare. Hos honom tog sålunda en fransk ambassadör in, som i samband med fredsförhandlingarna i Brömsebro år 1645 passerade Hälsingborg. Från kunga-

Näringslivet maktens sida har man varit särskilt angelägen om hans inkvartering. Som bilaga till länsräkenskaperna är ett egenhändigt brev från rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt till slottsherren i Hälsingborg Christoffer Ulfeldt bevarat. Det är daterat den 7 nov. 1645 och anbefaller särskilt den franske diplomaten till ett gott kvarter. En rysk gesant låg samtidigt över hos borgaren Jörgen Nielsen. På 1640-talet gjordes ett försök från kronans sida att säkerställa goda här bärgen åt rikets råd, när de var stadda på resor. År 1643 föreskrevs att de två bästa husen i varje köpstad skulle genom länsmännens försorg vid behov disponeras för inlogering av riksråd på resor. För Hälsingborgs del skulle Chris toffer Ulfeldt tillse att befallningen åtlyddes. I gengäld skulle de borgare, som ägde de berörda husen, fritas från all inkvartering i övrigt.21 Tre år senare utsträcktes denna förmån att gälla alla som hade privilegier på att få härbär gera resande, oavsett deras stånd.22 Den som i Hälsingborg i första hand har kommit i åtnjutande av detta, har säkerligen varit Johan Ennes. I en stad med så livlig färje- och resancletrafik som Hälsingborg passerade en brokig mångfald personer. Det blev i första hand stadsstyrelsens uppgift att hålla ett öga på dem och otaliga är de påbud som utgick från det kungliga kansliet om kontroll av resandeströmmen. Sålunda inskärptes i ett kungligt brev år 1557, att då många okända utlänningar reste genom landet, utan att man visste deras ärende, så skulle borgmästare och råd tillse att ingen främling passerade färjeplatserna, om han ej hade kungligt pass eller man visste hans ärende.23 Under det nordiska sjuårskriget 1563-1570 kom ett flertal påbud av detta slag och man betonade särskilt risken av att fientliga kunskapare smög sig in i landet. Dessutom skulle ingen av kungens ryttare få passera från Skåne med färjor över Öresund utan passersedlar.24 År 1563 utsändes t. ex. ett signale ment på en man vid namn Jochim Holepoge, som hade flätat sitt skägg och bar det »instucket» och om vars avsikter man var okunnig.25 Skyldigheten att ha uppsikt över genomresande främlingar kvarstod under hela tidsperioden fram till 1658. År 1643 sålunda fick Christoffer Ulfeldt på Hälsingborgs slott ett brev av sådant innehåll.20 Det fanns en grupp icke önskvärda personer, som både städernas styresmän och de kungliga länsmännen skulle hålla under uppsikt. Det var bettlare och lösdrivare. Utförliga bestämmelser om deras behandling utfärdades bl. a. år 1619 och förnyades i den stora recessen 1643.27 Bestämmelserna var ofta mycket rigorösa och helt i lagstiftningens anda var den artikel, som ingick i den av borgmästare och råd utfärdade instruktionen för underfogden i Hälsingborg.28 99

Dansktidens slutskede Han skulle, påbjöds det, tillse att färjemännen ej från staden bortförde eller dit från Helsingör befordrade några »bettlare, kältringar, landstrykare eller dag drivare eller ock någon mansperson eller kvinnsperson, som icke har nöjaktigt och gott skriftligt bevis på varifrån de är komna». Den färjeman som bröt häre mot, skulle straffas med stadens halsjärn eller kastas i »källaren» och han skulle dessutom åläggas att föra personerna tillbaka dit, varifrån de kommit (art. 10).

1. 2. 3. 4. 5.

1537 24.8 § 13. GDL IV:i79 f. CCD 1615 1.6. CCD 1643 27.2 11:24:1. Kanc. Brevb. 1561 17.4. Kanc. Brevb. 1596 17.10, CCD 1596 10.12,

1615 31-3 §32. PRF 111:649 f* 6. Kanc. Brevb. 1622 10.8. 7. Kanc. Brevb. 1584 20.5. 8. Kanc. Brevb. 1554 14.4. 9. Kanc. Brevb. 1563 8.8. 10. Kanc. Brevb. 1611 12.3. 11. Kanc. Brevb. 1574 1.2. 12. Kanc. Brevb. 1565 21.3. 13. Fr. Olsen, Det danske Postväsen, dets Historie og Personer indtil dets Overtagelse af Staten 1711 (Khvn 1889) s. 21 ff., 64 ff. 14. Kanc. Brevb. 1626 1.8, 1628 2.6. 1629 23.12, 1633 13.3, CCD 1635 23-315. 1537 24.8 § 21. GDL IV:i83 f. 16. CCD 1611 25.10, 1643 27.2 11:3:18. 17. Kanc. Brevb. 1592 7.7, 21.9.

IOO

18. Kong Christian den Fjerdes egenhaendige Breve, udg. ved C. F. Bricka og J. A. Fridericia, I (Khvn 1887-1889) s. 124 f. S. Loenbom, Berättelse om Swea Rikes Arf-Furstes samt Hertigens til Södermanland, Nerike och Wermeland Carl Philips Lefwerne och Utländske Resor (Sthrn 1772), s. 41 f. 19. Kanc. Brevb. 1596 10.8, 1634 3.4, 24.5, 11.10. — 1649 24.7, Skaanske Tegnelser VIII s. 53, 54. DRA. 20. Jmf. Kanc. Brevb. 1615 12.3, 26.3. 21. Kanc. Brevb. 1643 21.7. 22. Kanc. Brevb. 1646 15.6. 23. Kanc. Brevb. 1557 29.1. 24. T. ex. Kanc. Brevb. 1558 24.6, 1563 10.7, 1568 12.3, 30.3, 1569 omkr. 23.3, 1584 15.7 osv. 25. Kanc. Brevb. 1563 21.3. 26. Kanc. Brevb. 1634 26.12. 27. CCD 1619 16.11, 1643 27.2 11:24:3. 28. Om underfogdeinstruktionen och dess datering, se band 111:2, bilaga A.

NÄRINGSPOLITIKEN

ANMARKS KÖPSTÄDER hade under medeltiden fört en lång kamp

för att i kraft av kungliga privilegier och förordningar få ensamrätt till handel,

hantverk och andra »köpstadsnäringar». En kunglig köpstadsförordning av år 1422 bildar i det avseendet epok i dansk stadshistoria. Då sökte kungamakten för första gången genomföra en detaljerad näringslagstiftning för hela riket. De principer som den gav uttryck åt, var enkla och entydiga. Varje hantverkare skulle livnära sig på sitt hantverk och ej driva annan näring. De borgare och stadsbor, som icke var hantverkare, skulle driva köpenskap, bryggning och liknande »köpmanshantering». Hantverket skulle i stor utsträckning koncentreras till städerna. Samtidigt förbjöds allt landsköp, dvs. handel med varor utanför köp städerna, samt allt »förprång» eller illojal handel och spekulationsköp. Köpen skapen skulle i fortsättningen förläggas helt till köpstädernas torg och bodar samt till de allmänna marknaderna.1 På detta sätt skulle köpstäderna få ett faktiskt handelsmonopol. Det var dock en sak att utfärda förordningar, men en helt annan att genomföra dem och få dem åtlydda. Kronan saknade både erforderliga maktmedel och de nödvändiga organen för att utöva en effektiv kontroll. Påbuden överträddes. Därom vittnar främst den envishet varmed de upprepades under de följande århundradena. Lagstiftningens udd vändes framför allt mot köpmän som ej var borgare i danska städer. De kom som »gäster» till torgdagar och marknader. De själva eller deras köpsvenner kunde som »liggare» stanna kvar en längre tid, skaffa sig fast bostad i en köpstad och driva affärer där, dock utan att förvärva burskap. Dessa främlingar kom ofta under medeltiden från de nordtyska stä derna, men under 1500-talet blev även holländare och andra nationaliteter talrika. De danska borgarna strävade efter att inskränka gästernas handelsfrihet och försvåra deras konkurrens med de inhemska köpmännen. En rad rättsregler, den s. k. gästrätten, hade detta syfte. Gästerna var sålunda skyldiga att taga 101

D ansktidens slutskede in hos stadens borgare och ej söka sig logi på annat håll. De fick köpa blott vad de behövde för eget bruk och ej driva förprång, dvs. ej uppköpa och försälja varor som fördes till staden. Sina egna varor fick de sälja endast en gros och bara till borgare i staden. Oftast medgavs blott en viss maximitid under vilken de fick saluliålla sina varor. Tillämpades gästrätten strikt, fick sålunda de danska borgarna monopol som mellanhänder i hemstaden.2 Gästrätten hade tyska förebilder och den vann insteg i Danmark under medel tiden. Detsamma var fallet med den typ av handelsreglering som kom att gälla särskilt för hamnstäderna, den s. k. stapelstadsrätten. Praktiskt taget alla hamnstäder hade vid medeltidens slut stapelrätt i Danmark. Lagstiftningen därom går tillbaka till 1390-talet och den utvidgades framför allt under 1400talet. Den innebar att hamnstaden blev den rätta lastnings- och lossningsplatsen för varor som transporterades sjöledes. Alla småhamnar utmed kusterna kallades »olaga hamnar» och förbjöds. Många stadsprivilegier innehåller uppräkningar av närliggande olaga hamnar jämte uttryckliga förbud att segla dit med varor.3 Stapelrätten avsåg alltså att genom mer eller mindre direkt tvång tillförsäkra köpmännen i en stad de varor de behövde för sin verksamhet. Den ville göra staden till en marknadsplats med uteslutande av närliggande hamnar. De som var underkastade stapelrätten, tvingades att i staden upplägga och saluföra sina varor. Stapeltvånget kompletterades i regel med andra förordningar, t. ex. förbud mot handel på landsbygden, landsköp.4 Gästrätten och stapelrätten innebar båda inskränkningar i de främmande köpmännens rörelsefrihet. De var olika uttryck för en och samma strävan: att vidmakthålla och stärka köpstädernas ekonomiska ställning. De distinktioner mellan gästrätt och stapelrätt, som för oss är tydliga och klara, var ej lika klart urskiljbara för samtiden. Med uttrycket »jus stapulae» avsågs under medel tiden både gästrätt och stapelrätt. Under hela perioden 1537-1658 upprätthölls den från medeltiden ärvda näringslagstiftningen. Därvid hämtade man samti digt element både från gästrättens och stapelrättens sfär och lät dem i lagtex terna ofta komma till synes blandade med varandra. Redan i förordningar från 1481 och 1499 hade förbud utfärdats mot att bönderna drev handel med varandra och mot att »pebersvende», dvs. tyska köpmanshus handelsagenter i de danska städerna, och »påsekrämare» löpte omkring på landsbygden med »krämeri». Dessa förbud upprepades exempelvis 1536, 1540, 1557, 1558, 1590, 1623 och 4Ö43.5 Bönderna skulle, som det hette i 1540 års recess, »föra till köpstäderna, omkring vilka de bor, oxar, får, lamm, 1 02

Näringslivet höns, gäss, smör, kom, fläsk och annan del, som de har att avhända, och sälja det till borgarna för redligt köp». I gengäld skulle borgarna tillhandahålla sina varor för skäliga priser. Mot de främmande gästerna vände sig en kunglig förordning från år 1594, som särskilt tillhöll borgmästare och råd att ha uppsikt över utlänningarna, så att de ej missbrukade sin ställning. Det förekom nämligen, sades det, att främ lingar slog sig ned för en kortare tid i köpstäderna och visserligen ibland skaffade sig själva burskap men likväl drev handel i kompanjonskap med ut länningar för att, när de samlat sig »goda förråd och pungen full», lämna riket.6 Kungamaktens inställning gentemot gästerna skärptes avsevärt i en för ordning av år 1623 — förnyad i den stora recessen 1643 — i vilken fastslogs att handel med kramvaror skulle förbehållas danska borgare och personer, som var fast bosatta i riket och skattskyldiga där. Den handel som främmande köpmän själva eller genom köpsvenner drev i städerna, skulle ske »köpmansvis», dvs. i skeppund och läster från skeppen — eller m. a. o. i parti. Varor fick ej uppläggas i staden, för att det »hökeri», dvs. minuthandel, som dittills ägt rum, ej skulle kunna fortgå. »Liggarnas» verksamhet var nu i princip ej mera till låten.7 När i samband mecl Fredrik II:s kröning och hyllning år 1649 ombud från några danska köpstäder bl. a. anhöll om förnyelse av de gällande förbuden i fråga om handel och köpenskap, fick de ett undvikande svar. Att på nytt utfärda några förbud ansågs ej nödvändigt, eftersom all olaga handel genom 1643 års recess »strängeligen nog är avskaffat».8 Det är naturligt att en stad som Hälsingborg, där viktiga trafikleder löpte samman, inom sitt område fick se många främlingar. I sin skildring av sin hemstad på 1580-talet skriver Mogens Madsen bl. a.: »Icke långt från kyrkan ligger rådhuset i söder, och i förening därmed torget, till vilket den folkrika grannbygden nästan dagligen för sina varor, dvs. all slags säd, oxar, lamm, gäss m. m. sådant, ja, all slags livsförnödenheter, så att det räcker till även för helsingörsborna på andra sidan sundet samt för andra köplystna».9 Gäst rätten tillämpades ej i Hälsingborg på borgarna i Helsingör, när de besökte grannstaden, vilket skall närmare utredas i det följande.10 År 1581 klagade borgmästare och rådmän i Hälsingborg hos konungen över att man »storligen besväras och göres förhindring på näring och bärgning» genom att så många främmande köpmän, bönder och andra personer, som ej var bosatta i staden eller där fullgjorde några medborgerliga skyldigheter, drev handel mecl köp och försäljning och inbördes handlade med varandra och

Dansktidens slutskede utväxlade sina varor och sitt gods och sålunda brukade förprång till skada och fördärv för borgarna. I anledning av klagomålen resolverade Fredrik II den i nov. 1581 att allt sådant förprång skulle vara förbjudet för köpmän, bönder och andra, som besökte torgdagarna i Hälsingborg. Dock undantogs från för budet de allmänna marknader som hölls i staden.11 I Hälsingborgs byfogderäkenskaper finns några spridda notiser som upptar sakfall, dvs. böter, tillfallande kronan och erlagda av personer som gjort sig skyldiga till förprång. Två landstrykare bötfälldes enligt räkenskaperna 1596/97 för förprång med smör. Byfogderäkenskaperna 1610/11 omtalar att två helsingörsborgare bötfällts, men nämner intet om vad slags varor man gjort förprång med. Enligt räkenskaperna 1615/16 bötfälldes Laurids Drager, bosatt i Häl singborg, för förprång, och räkenskaperna 1617/18 omtalar att en »lollik» (laalandsbo) och tre andra personer fällts för liknande förseelser. Byfogderäkenska perna 1640/41 upplyser om att två »bissekrämare som icke hade något visst tillhåll» fått allt sitt gods, värderat till 20 1/2 riksdaler, förklarat förbrutet. Man har alltså beivrat brott mot den gällande näringslagstiftningen, men en dast danskar är upptagna bland de bötfällda. Utlänningar var undandragna byfogdens och bytingets jurisdiktion. Ett bevis för att borgmästare och råd i Hälsingborg på olika sätt sökt värna om borgarnas köpenskap och näring, är den instruktion de utfärdade för under fogden.12 Underfogden skulle sålunda bl. a. vaka över att ingen färjeman gjorde överförsel åt främlingar, förrän dessa först för byfogden bevisat var de lagligen köpt sina varor och att de ej gjort sig skyldiga till landsköp (art. 7). En annan bestämmelse riktade sig mot att främmande gäster utnyttjade danskar som bulvaner för att kringgå gästrättens förbud. Om någon borgare eller invånare i staden mottog »främmande pengar» för att för dem uppköpa korn, havre eller någon annan vara, fick nämnda vara ej försäljas och ej heller överföras till Helsingör, utan den skulle säljas till borger skåpet för gällande priser, och den skyldige skulle straffas av borgmästare och råd (art. 6). Den borgare eller slak tare som köpte oxar eller andra levande djur för att sälja det till förprång, skulle ha förbrutit vad han tjänat på affären med halvdelen till de fattiga och halv delen till underfogden (art. 11). Den handelsreglering som man på detta sätt sökte genomföra, uppvisade dock blottor. Danmarks adel hade sålunda rätt att obunden av handelstvånget impor tera vad de behövde av utländska varor till husbehov och de fick också fritt utföra och försälja sina egna produkter. Ofta utnyttjade de därvid städernas 104

Näringslivet borgare som mellanhänder, men särskilt vid export förbigick man gärna köpstadsmännen. En annan princip som var svår att upprätthålla, var förbudet mot sjöfart på olaga hamnar. Adeln hade nämligen också rätt att föra sina varor till dessa hamnar och dessutom tilläts bönderna att frakta ved till husbe hov, stundom också byggnadstimmer, över de små kusthamnarna.13 I nordvästra Skåne och på norra Själland fanns det många kusthamnar. På sin skånska kustkarta av år 1684 upptar Gerhard Burman hamnar på följande ställen i nordvästra Skåne: Rekekroken, Arild, Mölle, Höganäs, Viken, Domsten, Hittarp och Råå.14 Under 1500- och 1600-talen omnämnes ofta Kullen i dess helhet som olaga hamn och länsräkenskaperna för Hälsingborgs län omtalar frakter till och från »Gryden» i Kullen. Andra olaga hamnar var Barsebäck och Ven.15 På den själländska sidan omtalades bl. a. Gilleleje, Hornbaek och Humlebaek som olaga hamnar.16 Det har alltså funnits förhållandevis gott om kusthamnar, vilka med de lossnings- och lastningsmöjligheter de erbjöd kunde försvaga Helsingörs och Hälsingborgs ställning som stapelstäder. Kronan hade ett direkt fiskalt intresse av att skydda köpstädernas ställning som stapelorter genom att beivra trafiken på de olaga hamnarna. Det var nämligen i stapelorterna som kronan hade sina tullbodar och om en alltför stor del av varuströmmen gick till de olaga hamnarna, förbi de lagliga tullplat serna i köpstäderna, så minskades i motsvarande grad kronans tullintäkter. Från kronans sida utfärdades därför redan under medeltiden förbud mot seglation på kusthamnarna och dessa förbud upprepades t. ex. 1530, 1540, 1589 och 1590-17 Man har uttalat den meningen, att adelns seglation från de olaga hamnarna fortsatt in på 1600-talet men att bondeseglationen skulle ha minskat avsevärt redan under 1500-talet. Som stöd för denna mening har anförts att man i det tullräkenskapsmaterial för sjöfarten på Rostock, som är bevarat för åren 16351648, i regel finner att de från Danmark kommande fartygen, mestadels skutor, uppgivit sjöstäder som avgångsorter och ej olaga hamnar.18 Rostocksmaterialet synes dock vara en alltför smal och bräcklig bas för att man därpå skall våga grunda några mera vittgående slutsatser. Mot den här återgivna uppfattningen talar också den omständigheten, att de ombud från några danska köpstäder som vid Fredrik III:s hyllning år 1649 framlagt en rad krav och synpunkter från borgerskapets sida, också anhållit om ett förnyat förbud mot utskeppning från olaga hamnar. Denna liksom all annan olaga handel ansågs dock från kunga maktens sida vara avskaffad genom 1643 års stora recess.19 105

Dansktidens slutskede »Borgmästare och rådmän i köpstäderna skall vara pliktiga att hålla god politi i städerna, så att där finns goda ämbetsmän (öiantverkare), och att var och en kan bekomma för ett skäligt pris humle, salt, stål, kläde, stövlar, skor och annat som adeln och bonden behöver och som bör finnas falt i köpstä derna.» Detta stadgande ur Kristian IXI:s recess av år 1551, förnyat år 1558, anger helt summariskt den centrala roll som tillkom stadsstyrelsen vid regle ringen av näringslivet.20 Termen »politi» var ett mycket vidsträckt begrepp. Däri ingick ej blott skyldigheten att sörja för allmän ordning, brandskydd och sundhetsanordningar, utan dit hörde också uppsikt över tillförseln av livs medel, över torghandel och köpenskap samt en allmän kontroll av priserna. Denna skyldighet för stadsstyrelsen var en nödvändig komponent i det nä ringspolitiska system som tillämpades. Genom handelstvånget sådant det tog sig uttryck i gästrätten och stapeltvånget, fick städernas köpmän monopol på varuhandeln. Skulle konsumenterna, dvs. i detta fall städernas övriga invånare, genom bristen på konkurrens ej alldeles utplundras, var det nödvändigt att överheten ingrep och såg till dels att priserna ej stegrades omåttligt, dels att det alltid fanns tillfredsställande tillgång på livsviktiga förnödenheter. Med pris kontrollen sammanhängde också uppsikt över att de salubjudna varorna höll föreskrivna minimivikter och minimimått, för att ej köparna skulle bli be dragna. I allt väsentligt byggde man här på den under medeltiden utformade traditionen.21 I Kristian III:s recess av år 1540 fastställdes visserligen för hela riket maximipriser på en rad varor, men åt borgmästare och råd uppdrogs att därutöver göra »vad annan ordinants, skick och politi som härförutom skall hållas och göras med speceri, kräm eri och all annan ämbetsmanshandel».22 I princip höll man sedan fast vid att i första hand städernas överhet skulle svara för pris sättningen. År 1605 tillkom bestämmelsen att två särskilda granskare, »vragere», skulle utnämnas av stadsstyrelsen för att bedöma och vid behov kassera till staden anländ sill, saltat kött och utländskt öl samt en gång i månaden visi tera vinkällarna.23 Ansvaret för prissättningen låg dock kvar hos borgmästare och råd. Både i en kunglig förordning av år 1621 och i 1643 års stora recess föreskrevs, att borgmästare och råd årligen vid påsk skulle utse tvenne män ur sin egen krets att sätta »taxt» på saluförda varor. De som tog mera betalt, skulle bötfällas.24 Hur borgmästare och råd fullgjort sin skyldighet att kontrollera priserna, kan man se t. ex. i Malmö av notiser i stadsboken. Där finns talrika anteck106

Näringslivet ningar om maximipriser på t. ex. lammkött, bondeöl, skor m. m. 25 Liknande anteckningar träffar man ofta på i Helsingörs tingböcker. Motsvarande material är förlorat för Hälsingborgs del, men man kan utgå från att borgmästare och råd där förfarit på liknande sätt. Däremot kan man i bevarade källor se, hur stadsstyrelsen i Hälsingborg skött den med priskontrollen sammanhängande uppsikten över att saluförda varor höll föreskriven minimivikt. I borgmästares och råds instruktion för un derfogden ålades nämligen denne att bl. a. tillse att bagarna i fråga om vete bröd och rågbröd rättade sig efter minimivikter som borgmästare och råd fast ställt och varom anslag uppsatts på rådhusets dörr. Såldes underviktigt bröd, skulle under fogden konfiskera detta och dela ut hälften bland de fattiga i »almissehuset» och behålla resten för egen och staclstjänarnas del (art. 12). Vidare skulle öl och vin mätas med fullt mått efter den instruktion som borgmästare och råd lämnat till två borgare. Den sam bröt häremot skulle ha förbrutit allt han hade i lager på fat eller i tunnor, varav halvparten skulle tillfalla de fattiga och återstoden underfogden (art. 13). De två här omnämnda borgarna var de »vragere» som enligt 1605 års förordning skulle ha uppsikt bl. a. över vinkällarna och ölhandeln. Slutligen må ur underfogdens instruktion anföras ännu en artikel. Han skulle också tillse, att ingen färjeman lade ut från skeppsbron med kött eller smör, förrän stadens köttbod var försörjd med vad borgerskapet behövde. Den färje man som bröt häremot, skulle mista hela fraktavgiften, och den slaktare som försökte göra sådan överförsel, skulle varje gång han gjorde så lämna en fjärding kött till de fattiga i »almissehuset» och till underfogden (art. 9). Här kommer en annan sida av borgmästares och råds »politi» till synes, nämligen deras skyldighet att sörja för att staden fick tillräcklig tillförsel av livsmedel. I den goda politi som borgmästare och råd skulle hålla, ingick också skyldig heten att övervaka torghandeln. Redan under medeltiden var denna av central betydelse för en stads ekonomiska liv. Jus fori, dvs. torgrätt, beviljades genom kungliga privilegier. Torgfreden hängde intimt samman med stadsfreden. Den senare gav köpstaden den okränkbarhet och det skydd, utan vilka den ej kunde bestå. Den förra tillförsäkrade staden regelbunden tillförsel från omlandet av råvaror och livsmedel, samtidigt som befolkningen i omlandet hänvisades till stadens torg för sina inköp. Det var sålunda ingen tillfällighet att torget ofta utgjorde kärnan i den medeltida stadsbebyggelsen.26 I Hälsingborg har det medeltida torgskicket levat kvar i allt väsentligt under

Dansktidens slutskede 1500-talet och 1600-talets förra hälft. Man hade dock fortfarande ej någon öppen torgplats utan en torggata. I en del medeltida städer gjorde nämligen huvudgatan, vilken ofta kallades Storgatan eller Adelgatan (Al- eller Allgatan), tjänst som torgplats. Storgatan i Hälsingborg — ännu på 1600-talet stundom kallad Allgatan — var en del av stadens torggata. Köpenskapen har sträckt sig förbi Mariakyrkan och upp i Strömmen, och mycket talar för att även ga torna mot väster ned mot skeppsbron dragits med i torghandeln.27 Ett vanligt senmedeltida uttryck är »axeltorg». Detta betecknade ej blott själva torgplatsen eller den del av torggatan, där handeln försiggick, utan också den köpenskap som bedrevs på torget: det hölls »axeltorg». Man brukar tolka ordet rent bokstavligt som det torg, dit varor fördes på axel och hjul, dvs. med kärra eller vagn. Där trafiken genom huvudgatans ansvällning fick något bättre svängrum, kunde man ställa upp fordon och stånd längs kanterna och »hålla axeltorg». Längs med torggatan har sannolikt också funnits fasta anläggningar, där så gick för sig. Från Helsingör är känt att man där haft både slaktarbänkar och fiskarbänkar i anslutning till torget och dessutom platser för kallunkvinnor. De senare tog rätt på allt kallun, dvs. huvud, fötter och inälvor av slaktade djur, och sålde detta.28 Under 1650-talet ersattes — eller kanske rättare kompletterades — torggatan i Hälsingborg mecl en ny torgplats. År 1651 anhöll borgerskapet hos Fredrik III om tillstånd att få anlägga ett torg. De led nämligen »stort inpass uti deras privilegier med förprång och köp på landet» på grund av att de ej hade något riktigt torg. Man hade nu köpt en tomt mitt inne i staden och ämnade bryta ned byggnaderna på den för att där anlägga ett torg. Några borgare hade dess utom för avsikt att bilda ett konsortium för att inrätta en »vattenkonst», dvs. en vattenledning, på det nya torget, så att vatten därifrån mot betalning kunde ledas till de kringliggande gårdarna. Kungen gav borgarna privilegium på vat tenkonsten.29 Fastigheten det gällde hade ägts av framlidne rådmannen Thomis Jacobsen. Den har legat vid östra sidan av Storgatan, strax intill och norr om nuvarande Billeplatsen. Gården nedbröts 1657 i samband med att arbetena på det nya torget igångsattes.30 Den vattenledning som borgarkonsortiet projekterade, skulle ta sitt vatten antingen från Husensjö eller helst från ett källsprång, som sades gå genom en liten damm vid slottets kålhage och genom en damm »på backen vid smedens hus». Vattnet kom alltså från kronans mark och därför behövdes kungligt tillstånd att få utnyttja det. Det förefaller troligt, att det 108

Näringslivet varit fråga om samma flöde som det Anders Bille en gång år 1613 fått kunglig tillåtelse att uppdämma och leda till de tidigare av oss berörda vattenkons terna i Billegårdarna. År 1613 sades vattnet komma från slottsbacken »nedanför trappan», invid borgmästare Villem Villemsens »havegaerde».31 Thomis Jacob sens gård synes, enligt vad en del omständigheter ger vid handen, tidigare ha ägts av Villem Villemsen.32 Vattenledningen kom aldrig till utförande. Projek tet var alltför kostsamt och byggde också på den felaktiga förutsättningen att borgarna skulle kunna förmås att köpa vatten från konsortiet. Det är nämligen i många sammanhang omvittnat att det aldrig under 1500- och 1600-talen varit svårt att få gott vatten i Hälsingborg. Mogens Madsen skildrade torghandeln i Hälsingborg som om den pågått nästan alla veckans dagar. Detta får närmast tagas som ett uttryck för att kommersen alltid varit livlig i Hälsingborg. Företrädesvis två dagar, onsdagarna och fredagarna, var nämligen torgdagar i staden. År 1649 beviljade emellertid Fredrik III en anhållan från staden att i stället tisdagar och torsdagar skulle vara torgdagar. Ändringen motiverades med att de predikningar och gudstjäns ter som hölls om onsdagarna och fredagarna, eljest skulle bli försummade.33 För att ingen skulle göra sig skyldig till förprång, höll man strängt på regeln att inga varor fick köpas eller säljas, förrän de kommit in på »rätt axeltorg».34 Av gammalt höll man också på att torgfreden skulle stå från det att solen gick upp om morgonen och till dess nedgång om aftonen. Den som bröt torgfreden, skulle straffas med böter.35 Något snävare tidsgränser för torghandeln fastslogs i en kunglig förordning år 1615. Emedan det förekom att bönder som förde sina varor till köpstädernas torg, efter det att »torget var avhållet», med onyttig förtäring och drickande ofta ödeläde vad de förtjänat och »förmedelst slik en ond vana och oskickelig levnad sig själva förarma och i längden alldeles för därva», så skulle ingen bonde om torgdagarna eller andra dagar, när de kom till torget, få stanna kvar i städerna längre än till tolvslaget.36 Liksom i de flesta liknande fall torde man dock få utgå från att överheten härvidlag fört en ojämn och troligen resultatlös kamp mot inrotade vanor — och ovanor. Instruktionen för underfogden visar hur borgmästare och råd i Hälsingborg sökte upprätthålla god politi i fråga om torghandeln. Först och främst ålades han att hålla »flitig och skarp» uppsikt och ej tillstädja någon köpenskap i eller utom staden, »antingen uti Strömmen eller på gatorna» om onsdagarna och fredagarna, förrän predikan var slut och folket kommit från kyrkan. Den som dessförinnan gjorde affärer, skulle sättas i halsjärnet eller lösa sig med 109

Dansktidens slutskede böter, efter som köpet var stort till (art. i).

Ingen skulle tillåtas att »fala eller

tinga», dvs. utbjuda eller göra förbehåll, på någon vara utanför staden eller göra något köp, förrän den var kommen in i staden. Brott mot detta straffades med att säljaren fick varan förbruten eller bötfälldes och köparen sattes i hals järnet eller fick böta, efter som köpet var stort till (art. 2). Med hjälp av stadens tjänare skulle underfogden också anhålla dem, som under predikan sålde öl eller brännvin, för att de skulle straffas enligt gällande lag (art. 3). Två punkter i instruktionen tog särskilt sikte på att staden skulle vara väl försörjd med kött och feta varor till rimliga priser. Om någon »huggerske», dvs. hökerska, eller slaktare gjorde uppköp av levande djur, smör, talg, fläsk eller annan »ätandes vara», som behövdes för borgarnas hushåll, till förprång — i detta sammanhang närmast likbetydande med: innan varorna kommit in på torget — då stod det varje borgare fritt att övertaga varan för samma pris och betala den direkt till den säljande bonden (art. 4). Likaså skulle ingen av borgerskapet tillåtas att till Helsingör överföra feta varor, »som bör vägas», förrän de blivit vägda på stadens våg, på det att var och en skulle av sådana varor kunna få tillräckligt till sitt hus behov (art. 7). Redan i slutet av 1400-talet hade det förekommit att ombud för rikets köp städer eller för städerna i en riksdel samlades till särskilda möten, s. k. köpstadsdagar. En sådan är säkert belagd år 1472. Jämt trettio år senare påbjöd kung Hans att befullmäktigade från de skånska köpstäderna årligen skulle samlas till ett möte i Lund den 29 juni för att överlägga om »privilegier, köp manskap och bärgning». Ett sådant möte med »mesta parten» av de skånska köpstäderna är känt från år 1504, genom att dess recess är bevarad i kopia i Malmö stadsbok. Man beslöt där bl. a. några åtgärder mot landsköp. Man antar att möten av detta slag har hållits då och då under de följande åren.37 Kristian II föreskrev 1521 att köpstadsmöten skulle hållas årligen och Kris tian III tog upp tanken i sin recess år 1537. Emellertid ändrade mötena karak tär, genom att representanter för kungamakten, antingen riksråd eller länsmän, skulle deltaga. För Skånes städer skulle möten årligen hållas i Lund på S:t Mikaels dag (29 sept.). Därvid skulle man diskutera vagnlegor, färjelöner samt priser på spannmål och andra varor.38 Ett möte av detta slag har hållits i Lund den 29 sept. 1546. Inför konungen personligen förhandlade där en borg mästare och en rådman från alla de skånska städerna. Man inskärpte de gamla förbuden mot landsköp och bissekrämare samt mot sjöfart på olaga hamnar. 110

Näringslivet Dessutom antogs regler för höstfisket. Slutligen enades man om att årligen några riksråd skulle i Lund sammanträffa med ombud för skånska, halländska och blekingska städer och överlägga om borgarnas näring.39 Ytterligare möten med ombud från skånelandskapens köpstäder är emellertid ej kända. Källmaterialet lämnar oss alltså nästan helt i sticket i fråga om de skånska köpstadsmötena. Vi vet ej hur många köpstadsclagar som kommit till stånd eller när de i så fall har hållits. Följaktligen känner vi ej heller till i vilken utsträckning ombud från Hälsingborg deltagit. Med hänsyn till de danska köp städernas vanligen ringa storlek och deras borgerskaps svaghet synes det dock vara mest sannolikt att tanken på årligen återkommande köpstadsdagar ej kun nat förverkligas utan att det stannat vid blott några ansatser. I stället kallades vid behov ombud för städerna till överläggningar mecl kungamaktens represen tanter. Kristian IV sökte emellertid åren 1645 och 1646 återuppliva den gamla tanken om årliga köpstadsdagar, men ej heller denna gång visade sig projektet äga större livskraft.40 På köpstadsdagen 1504 diskuterades bl. a. frågan om de stora allmänna mark naderna. Dessa pågick ofta flera dagar i sträck och deras uppgift var främst att stimulera köpstädernas handel. Vid dem gällde emellertid ej de restrik tioner som normalt kringskar »gästernas» rörelsefrihet. Rätten till en årlig stor marknad var ett kungligt privilegium, men detta kunde komma i kollision med syftet för gällande gäst- och stapelrätt, nämligen att befästa köpstadsmännens monopolställning. Därför röjer sig hos köpmännen i början av nya tiden en allt klarare uttalad önskan att de årliga stormarknadernas antal skulle minskas. Kungamakten hade intresse av att så mycket av rikets handel som möjligt lades under dess kontroll. Då detta underlättades av att stormarknaderna försvann, gick man köpmännens önskemål till mötes. Det var framför allt köpmännen som kunde dra nytta av att marknaderna avlystes. För de meniga invånarna i städerna samt för landsbygdsbefolkningen torde marknadernas försvinnande snarast ha inneburit en nackdel. För denna uppfattning talar bl. a. en inlaga från Nordjylland, vilken visserligen är starkt partisk men dock ej kan förbises i detta sammanhang. Den tillkom 1542 i an ledning av att större delen av de traditionella stormarknaderna avlysts år 1540. De som deltagit i besluten på herredagen i Köpenhamn detta år, sades ha gjort det »utan någon befallning av allmogen» och enbart »dem själva till fördel och profit och den meniga allmogen i köpstäderna och på landsbyarna till skada». Marknadsavlysningen gagnade nämligen ingen utom »några få köpmän,

111

Dansktidens slutskede som något rika och förmögna är».41 Inlagan vittnar om att det rått starka meningsskiljaktigheter. Det fanns folkgrupper som hade intresse av att de stora marknaderna fortsatte. Detta är en förklaring till att många marknader, trots förbuden, fortfarande ägde rum. I Hälsingborg hölls vid medeltidens slut två större marknader, av vilka den ena var förlagd till S:t Jakobs dag (25 juli). På borgarnas egen begäran av lystes en av dessa marknader år 1484.42 På den nyssnämnda köpstadsdagen i Lund 1504 enades man om att framdeles blott sju större marknader skulle hållas förutom höstmarknaden vid Falsterbo, nämligen två årliga marknader vid Lund och en i vardera av städerna Luntertun, Tommarp, Vä och Åhus samt en vid Grevie. De tidigare kända marknaderna i Hälsingborg, Landskrona och Malmö skulle sålunda försvinna.43 År 1516 drevs avlysningen av marknaderna ännu längre. Då skulle endast fyra stormarknader vara kvar, nämligen de båda marknaderna i Lund, en marknad i Åhus och en i den nygrundade staden Ängelholm, det gamla Luntertuns efterföljare.44 Slutligen tog man 1540 steget fullt ut och avlyste alla marknader i Skåne utom de två vid Lund och den vid Ängelholm.45 En reglering av detta slag var givetvis svår att genomföra och vid 1550-talets mitt måste den danska regeringen erkänna, att man totalt misslyckats.46 När säkra uppgifter åter föreligger om marknader i Hälsingborg under 1500-talet, hade staden två årliga marknader. De grupper inom borgerskapet som stod bakom den anhållan man gjort år 1484 om inskränkning av marknadslivet och som motiverat denna med att marknaden »på många sätt» var skadlig för dem, har säkerligen ej haft stöd av alla stadens invånare. Två marknader, den ena lördagen före midfastosöndagen och den andra vid palmsöndagen, omtalas i Hälsingborg år 1573. En notis i Helsingörs tingbok omnämner detta år helsingörsbornas rätt att som vanligt besöka dessa båda marknader.47 Följande år påbjöd emellertid en kunglig förordning att midfastomarknaden skulle upphöra. Som motivering för detta beslut anfördes att borgarna i Hälsingborg klagat över att de hade två årliga marknader, vilket lände staden mera till skada än till gagn.48 Borgmästare och råd, som tydligen med energi drev denna sak, lät i februari 1575 meddela borgarna i grannstaden att marknaden om midfastolördagen i fortsättningen ej skulle hållas, varför Helsingörs borgare ej borde söka sig dit med sina varor för att hålla marknad, utan de fick vänta mecl sådant till »palmlögerdagen, då det skulle bli allmän marknad som tillförene sedvanligt varit».49 I stadsstyrelsen var främst stadens 112

'WMWmMwr:-

Färjemanslagets skrå. Hälsingborgs museum. — Boken innehåller förutom 1622 års färjemanskrå och de elva tilläggs artiklarna från 1634 också en rad anteck ningar från senare år. Skinnbandet gjordes år 1693. Hälsingborgs stads sigill i trädosa är vidhängt.

Näringslivet köpmän representerade och det är utan tvekan deras intressen som varit ut slagsgivande, när man på nytt sökte avlysa en marknad. Också denna gång misslyckades försöken till reglering av marknadslivet. I sin skildring av hemstaden vid 1580-talets slut omtalar nämligen Mogens Mad sen båda marknaderna. Den ena marknaden hölls »i medio av den s. k. Quad ragesima (fastan), den andra vid Dominica Palmarum (palmsöndagen), då icke blott från Danmark utan även från främmande och långt avlägsna trakter en stor mängd folk hitkommer, medförande en stor myckenhet av utländska varor, så att man knappast kan se någon större mängd av människor eller handels varor på någon folkfest i Danmark. Av handelsvarorna på dessa marknader är emellertid hästar och oxar mest till salu och det var för försäljningen av dem, som dessa marknader ursprungligen inrättades».30 Borgmästare och råd tog åter upp frågan om de båda marknaderna i början av 1600-talet. Deras aktion resulterade i en kunglig förordning år 1616 om att av de båda årliga marknader som kort tid efter varandra brukade hållas i Hälsingborg, en hästmarknad vid midfastosöndagen och en annan marknad vid palmsöndagen, skulle i fortsättningen den sistnämnda upphöra.51 Det blev såle des den tidigare dödförklarade midfastomarknaden som nu ensam skulle leva kvar. Med de ekonomiska vanornas tröghet och den konservatism som kännetecknar näringslivet i äldre tid, torde man kunna utgå från att Hälsingborg under större delen av tidsperioden 1537-1658 haft två årliga stormarknader, en vid midfastan och en vid palmsöndagen. Mellan dessa båda marknader förflöt en dast två veckor. Den lilla köpmannaoligarkin, som utgjorde stadens styrelse, kan givetvis sägas ha haft goda skäl för sin önskan att bli fria från den ena av två tätt på varandra följande marknader. Men mot sig har de säkerligen i denna fråga haft ej blott hantverkarna och övriga invånare i staden utan också bönderna i stadens omland, som var vana att föra bl. a. sina djur till försäljning på marknaderna, och de talrika främlingar som drog genom staden.52 Större framgång hade Hälsingborgs borgmästare och råd i en annan fråga om marknader, när de på 1640-talet sökte göra Hälsingborg till stapelort också för handeln i området kring Båstad. Under 1500-talet hade Båstacl haft ej mindre än fyra marknader, men år 1581 förbjöds alla utom en, som skulle hållas vid Marie bebådelsedag (25 mars).53 Man får emellertid räkna med att alla markna derna fortfarande hållits åtminstone i viss utsträckning, trots förbudet. Efter freden i Brömsebro år 1645 gick det en riksgräns mellan Skåne och 8 — 679820

Hälsingborg III: i

113

Dansktidens slutskede Halland. Vid gränsen upptogs tull på de varor som fördes till och från Sverige. Genom sitt läge nära denna nya riksgräns kunde Båstad draga nytta av det uppkomna läget. De nordskånska bönder, som tidigare varit vana att föra sina produkter till Laholm och Halmstad och köpa varor där, fann det ej lönande att korsa den nya riksgränsen och betala tull för sina varor, utan de inriktade sig i stället på att handla i Båstad, som ju var en marknadsort med gammal hävd. Mot denna bakgrund skall man se den supplik, som borgmästare och råd i Hälsingborg år 1647 insände till konungen och som vi redan omnämnt i annat sammanhang. Inledningsvis erinrade man om den ödeläggelse som gått fram över staden under 1643-1645 års krig. Därefter framställde man klago mål över den skada som Hälsingborg led av åtskillig hantering och köpen skap som skedde i Båstad med »åtskilliga varor som där förhandlas av inländske och utländske uti köp och salu, med ut- och inskeppning av gods som kommer till och från Sverige och Halland, såväl som i omliggande trakt vid Båstad». Man anhöll därför om att antingen all handel i Båstad skulle förbjudas och avskaffas eller att den skulle förebehållas borgerskapet i Hälsingborg och ingen annan.54 Christoffer Ulfeldt, kronans länsman på Hälsingborgs slott, tillstyrkte fram ställningen i en versopåteckning, i vilken han bl. a. påpekade att allmogen på den skånska sidan av gränsen på grund av »den stora tull där är pålagd» ej längre ville köpa sina varor i de sydhallänclska städerna. Den 10 aug. 1647 biföll Kristian IV borgerskapets framställning. Framdeles skulle Hälsingborgs borgare ensamma få stå för köpmansliandeln i Båstad. Ingen »hantering med inoch utskeppning och annan köpmanskap» skall vara tillåten för några andra, vare sig inländske eller utländske.55 Verkningarna av det nya privilegiet kom till synes bl. a. i tullräkenskaperna. Tullräkenskaper för Båstad är bevarade endast för räkenskapsåret 1653/54. Av dem framgår att en särskild tullskrivare skött uppbörden i Båstad, men att intäkterna därav inlevererats till tullnären i Hälsingborg och bokförts där. Båstad var m. a. o. ej längre någon självständig tullplats, sedan orten förlorat sin stapelrätt till Hälsingborg. I en instruktion för tullnären i Båstad föreskrev provincialtullförvaltaren år 1651, att alla som ej var borgare i Hälsingborg men försökte driva handel i Båstad, skulle genom tullnärens försorg få sitt gods beslagtaget, varefter saken skulle anmälas till slottsherren i Hälsingborg eller till borgmästare och råd därstädes eller till byfogden.56 Hälsingborgarna kunde alltså till egen fördel hävda stapelrättens och gästrättens grundsatser i Båstad.

114

Näringslivet 1647 års kungliga brev hörde till de privilegiebrev som borgmästare och råd insände för bekräftelse vid Fredrik III:s kröning år 1649. Man förstår dem.

1. AGA V:58 f. Aksel E. Christensen, Dan marks Handel i Middelalderen (Nordisk Kul tur XVI. Khvn 1933) s. 120 ff. 2. Halvar F. G. Sundberg, Den svenska sta pelstadsrätten (Sthrn 1927) s. 4 ff. Hälsingborgs historia II: 1 s. 84 ff. 3. Christensen, anf. arb. s. 121. 4. Sundberg, loc. cit. Hälsingborgs historia II: 1 s. 95 ff. 5. PRF 1:368 b, 410 b GDL IV: 157 ff. PRF IF633 ff. CCD 1558 13.12, 1590 20.8, 1623 19-11 §§ 1-3» l643 27.2 11:3:13. 6. CCD 1594 19.6. 7. CCD 1623 19-11 §§ 1-3> j643 27.2 11:3:13. 8. Danske Magazin 4. R. II s. 200. CCD 1649 20.5. 9. Hälsingborgs historia II: 1 s. 458. 10. Se nedan sid. 117 ff. 11. CCD 1581 1.11. PRF 111:853 ff. 12. Se band 111:2 bilaga A. 13. PRF 11:633 ff14. A. Åberg, Gerhard Burman och den skånska kustkartan (Kring Kärnan IV. Hbg 1952) s. 105. 15. CCD 1657 20.11. GDL IV:ioi f. 16. AGA III, Tilla?g s. 23 f. Kanc. Brevb. 1564 1.9. 17. 1530 14.7 §5, 154022.10 §§3-4, GDL IV: 142, 200 f. CCD 1589 30.6, 20.8. 18. Christensen, anf. arb. s. 122. 19. Se ovan not 8. 20. 1551 20.12 § 19, GDL IV:24Ö. 21. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 103 ff. Hälsingborgs historia II: 1 s. 234 fb 22. 1540 22.10 §§ 13-25, GDL IV: 205 ff. 23. CCD 1605 2.8. 24. CCD 1621 10.12 §6, 1643 27-2 Huo. 25. T. ex. Malmö stadsbok 1503-1548 s. 234, 236, 258, 317, 332. Malmö stadsarkiv. 26. H. Matthiessen, Det middelalderlige Köbstadsviesen i Danmark (Nordisk Kultur XVIII. Khvn 1933) s. 50 ff. Aksel E. Christen sen, Dansk Torve- og Markedsvresen i Middel

alderen (Nordisk Kultur XVI, Khvn 1933) s. 182 ff. 27. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600talets Hälsingborg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 8 f., 28 ff. 28. L. Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, I (Khvn 1926) s. 449. 29. 1651 17.10, D. Kanc. B 50. DRA. CCD 1651 20.10. 1651 20.10, Skaanske Registre VI s. 242. DRA. 30. Mårtensson, anf. arb. s. 34 f., 40 f. 31. Kanc. Brevb. 1613 23.1. 1651 25.4, Skaan ske Tegnelser VIII s. 234. DRA. 32. I det nya torget innestocl ett kapital, som tillkom de husarma i staden. En obliga tion från 1690-talet omtalar, att i torgplat sen innestod »en donation av fordom borg mästare Villem Villemsen på 100 daler capitale, som rådmannen Thomis Jacobsen förräntade och i dess hus och gård försäkrat, vilken förmedelst torget blev nedbruten». (Mårtensson, anf. arb. s. 43). Villem Villemsen torde således till de husarma ha skänkt 100 daler, vilka var intecknade i hans fastighet. Thomis Jacobsen har samtidigt med fastighe ten övertagit inteckningen. 33. CCD 1649 *3-1234. Om praxis i Malmö se t. ex. CCD 1609 11.11 och pergamentbrev 1520 23.11 (B nr 1) i Malmö stadsarkiv. Om praxis i Hälsingborg se främst CCD 1581 1.11, PRF IIL583 ff. 35. Bestämmelsen finns i privilegium för Malmö 1487 16.2 (PRF 1:380 ff.) § 77. Den har också tillämpats i Hälsingborg. Den ingår nämligen som § 133 i den s. k. allmänna stadsrätt av år 1487, som från Hälsingborg år 1648 insändes till det kungliga kansliet för be kräftelse. Se band IIL2, bilaga A. 36. CCD 1615 31.3 §43. 37. Mackeprang, Danske Köbstadsmöder fra Kristian I til Kristian IV (Historisk Tidsskrift 8 R. IV, Tillaegshefte til Edvard Holm) s. 159 ff.

Dansktidens slutskede 38. GDL IV: 112 f. 1537 24.8 §13, GDL IV: 179 f39. Danske Magazin 4 R. I s. 233 f. 40. Aktstykker og Oplysninger til Rigsraadets og Stoendermödernes Historie i Kristian IV:s Tid, ndg. ved Kr. Erslev, III (Khvn 18881890) s. 152. 41. Danske Kancelliregistranter 1535-1550, udg. ved Kr. Erslev og W. Mollerup (Khvn 1881-1882) s. 227. 42. PRF L375 f. 43. Äldre belägg för marknader i Lands krona och Malmö är t. ex. PRF 1:333, 316. 44. PRF L449 f. 45. 1540 22.10 §6, GDL IV:20i. 46. Christensen, anf. arb. s. 189. 47. 1573 1.6, Tingbog AA fol. 190 ff. Hel singörs stadsarkiv, LAS. 48. CCD 1574 13.6. PRF 111:796 49. 1575 21.2, Tingbog AA 7 fol. 286. Hel singörs stadsarkiv, LAS. 50. Se ovan not 9 51. CCD 1616 1.7. PRF V:493. 52. I ett par notiser från 1660-talet omtalas en S:t Knuts marknad, som den 13 januari

1 16

hölls på Hälsingborgs fälad. Notiserna före kommer i Raus kyrkas räkenskaper och gäller inköp av virke. Denna marknad på Hälsing borgs fälad, där tydligen trävaror försålts, är ej omtalad på annat håll och intet kan sägas 0111 hur gammal den varit eller vilken omfatt ning den haft. Det är dock tydligt att det var en specialmarknad, dit folk från skogs bygden förde olika slags trävaror, bl. a. ste gar, bjälkar, sparrar och annat skrymmande gods, som var svårt att transportera in i sta den. Att marknaden hölls vintertid, har säker ligen berott på att varorna lättare forslades fram, när det var slädföre. T. Mårtensson, Raus, Välluvs och Bårslövs kyrkor (Sveriges kyrkor. Skåne, Band II: 1. Sthm 1963) s. 12. 53. CCD 1581 2.6. 54. 1647 3.7, D. Kanc. B 160. DRA. 55. 1647 10-8> Skaanske Registre V s. 485. DRA. 56. Reg. 108 b, Toldregnskaber, Baasted 1653-1654. DRA. Instruktion 1651 19.6, tryckt i E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 30 f.

TORGGEMENSKAP OCH SUNDSHANDEL

FEMTE ARTIKELN i underfogdens av borgmästare och råd fast ställda instruktion var formulerad på följande sätt: »För det femte må Helsingörs edsvurna borgerskap tillstädjas om torgdagen att köpa av främmande till deras hus behov efter salig konung Fredrik II :s öppna mandat, daterat Köpenhamn den 25 aug. 1566». Helsingörs borgare skulle alltså om torgdagarna ej behandlas som »gäster» i Hälsingborg utan ha samma rättigheter som stadens egna invånare, när det gällde att köpa varor till husbehov. Detta var ett utslag av den torgge menskap som rådde mellan Hälsingborg och Helsingör och som var något sär eget i den tidens Danmark. Gemenskapen ägde bestånd fram till 1658 och hade stor betydelse för de båda städernas ekonomiska liv. Torggemenskapen var dock äldre än vad som angavs i underfogdens instruk tion. Redan år 1441 hade Helsingörs borgerskap fått rätt att köpa spannmål och andra varor fritt och utan tull i andra köpstäder, eftersom de saknade ett eget torg.1 Ofta upprepades i olika sammanhang att Helsingör ej hade något eget axeltorg. Det drevs dock en ganska livlig torghandel i staden, men tillförseln från det förhållandevis begränsade omlandet kunde ej täcka stadens behov av förnödenheter, allra helst som förbipasserande fartyg i stor utsträck ning provianterade i Helsingör. En viss kompensation fick staden genom att dess borgare fick rätt att driva handel på Isefjorden och Limfjorden.2 En annan möjlighet att förbättra Helsingörs försörjning var att ge dess invånare rätt att nyttja torget i grannstaden Hälsingborg. Grundläggande för förhållandena fram till 1600-talets mitt blev en kunglig rättartingsdom, som fälldes år 1541. Den föranleddes av att borgmästare och råd i Hälsingborg velat hindra helsingörsborna från att handla på stadens torg. De var, hävdade man, »boendes uti ett annat land» och borde därför behandlas som »gäster» utan rätt att nyttja torget eller köpa av bönder där. Gentemot detta framhöll borgmästare och råd i Helsingör att deras stad saknade eget 117

D ansktidens slutskede axeltorg och därför tillåtits att handla i andra städer. Dessutom framhölls, att man »kunde väl lida att Hälsingborgs borgare drar över till dem och köper och handlar i deras stad». Nu ingicks en förlikning, innebärande att i fort sättningen å ena sidan Helsingörs borgare obehindrat skulle få fara över till Hälsingborg och »där bruka deras torgmarknad med köp och salu med bönder och andra liksom Hälsingborgs borgare» och att å andra sidan Hälsingborgs borgare skulle i Helsingör på samma sätt »driva handel och hantering med bönder och desslikes med andra inombys och utombys köpmän och andra, lik som Helsingörs borgare».3 Man kan sålunda med fullt fog karaktärisera Hälsingborg och Helsingör som i torghänseende en enda stad, dock delad under två stadsstyrelser. De båda städernas borgare var undantagna från gästrättens tillämpning i grannstaden, när de besökte dennas torg. Förbindelselänken mellan städerna blev det livligt trafikerade sundet. Den påpasslighet med vilken Helsingörs borgare slog vakt om sina rättigheter i Hälsingborg, vittnar om vilken betydelse torggemenskapen hade. När exempel vis under det nordiska sjuårskriget (1563-1570) exportförbud utfärdades för livs medel från skånska hamnar, undantogs efter framställning från Helsingörs sida dess borgerskap i särskilda kungliga brev från förbuden, under hänvisning till den hävdvunna rätten att nyttja torget i Hälsingborg.4 Det förut citerade kung liga brevet från år 1581 rörande gästers handel och köpenskap i Hälsingborg sades uttryckligen ej skola tillämpas på »vad privilegier och friheter våra under såtar, inbyggare uti vår stad Helsingör, haver och dem är beviljade och sam tyckta med vad de behöver och köpandes varder uti Hälsingborg till deras hushållning och annat behov, eftersom de det till dess fritt njutit och brukat haver, och därpå uti ingen måtto att göras förhindring».5 Rättigheterna begränsades dock alltid till de uppköp som var nödvändiga för borgarnas hushåll. Det var ej tillåtet att i skydd av torggemenskapen på grann stadens torg uppköpa varor som man själv sedan tänkte försälja med förtjänst. Sådant rubricerades som förprång. Men det är klart att det ofta kunde uppstå tvister om hur man skulle betrakta enskilda köp. Helsingörs tingböcker inne håller en rad upplysningar om dessa frågor. År 1552 behandlades på Helsingörs rådstuga en skrivelse från borgmästare och råd i Hälsingborg. Klagomål hade framställts över att kvinnor, som från Helsingör for över till Hälsingborg om torgdagarna, gjorde sig skyldiga till olaga handel. För de äkta männen till ett par särskilt utpekade kvinnor förelästes 118

Näringslivet vad som var antecknat i tingboken för år 1546 om »poena och straff» för olaga handel i grannstaden. Byfogden fick i uppdrag att inför hela menigheten under stryka vikten av att reglerna efterlevdes.6 Liknande frågor kom upp även senare vid flera tillfällen. Det som mest diskuterades synes ha varit de resor över sundet som kvinnor från Helsingör gjorde. Efter förnyade klagomål från hälsingborgarnas sida beslöt borgmästare och råd i Helsingör år 1554 att »inga kvinnfolk» skulle få resa över till Hälsing borg under torgdagarna, »vare sig änkor och andra kvinnfolk eller tjänste flickor». De som likväl färjade dem över i hemlighet och på återresan landsatte dem i smyg i Helsingör, skulle straffas med åtta dagars arrest i stadens källare.7 Dessa drastiska och hårda påbud kunde givetvis inte upprätthållas, men de vittnar just genom sin stränghet om hur angelägen man var från stadsstyrelsens sida att vidmakthålla torggemenskapen genom strikt laglydnad. Två år senare kom nya klagomål från Hälsingborg. Denna gång gällde det landsköp. Man påstod att borgare från Helsingör gav sig ut på den skånska landsbygden utanför Hälsingborg och köpslog med bönderna. Dessutom förde man havre ned till stranden och stod och mätte upp den för avsalu där. Borg mästare och råd i Helsingör slog nu åter fast, att det var principiellt förbjudet för helsingörsborna att driva köpenskap utanför torgplatsen i Hälsingborg. Li kaså tog man avstånd från handel med spannmål på stranden. Men man lättade samtidigt något på restriktionerna i fråga om resor över sundet. Fortfarande skulle det vara förbjudet för »kvinnor, som har deras män hemma till städes» och för flickor att resa över och handla, men »fattiga änkor, som ingen annan hjälp har» skulle få resa över om torgdagarna och köpa vad de behövde för sitt uppehälle.8 De som i fortsättningen skulle få resa över till Hälsingborgs torg var sålunda förutom änkor endast manliga borgare och yrkesmän. Dessa regler blev bestående under en följd av år. På 1570-talet sattes torggemenskapen åter under debatt. År 1571 överläde man sålunda på Helsingörs rådstuga om hur »en del byfolk, synnerligen en hop kvinnor» for över till Skåne och gjorde sig skyldiga till olaga handel, ej blott i Hälsingborg utan också i Landskrona. Man befarade att detta kunde leda till att »den frihet som Helsingörs borgare är given, kan vara förkortad och annan olämpa kan efterfölja». På bytinget enades man nu om att falla tillbaka på de strängare reglerna från 1554. Inga kvinnor skulle i fortsättningen tillåtas fara över till Hälsingborg för att handla på torget där. Färjemän som förde dem över, skulle straffas och den äkta mannen skulle betala böter för en gift kvinna,

Dansktidens slutskede som bröt mot förbudet. Ogifta kvinnor skulle själva svara för sina böter. Allt gods, som förvärvades vid olaga köp, skulle tas i beslag.9 Dessa skärpta bestämmelser upprätthölls under den följande tiden. Redan 1573 uppmjukades de dock något. Inga »kvinnor, pigor eller drängar, ej heller någon mans tjänare» skulle få fara över till Hälsingborg för att köpslå om torg dagarna. Detta tillkom blott borgarna själva, dvs. män som förvärvat burskap och svurit borgared, och de fick handla blott på rätta torgplatser. Men en fattig änka, som »har barn och är trängd» kunde få resa över om hon först hos sta dens byfogde hade erhållit en sedel som intygade hennes »trang». Borgarhustrur — men inga andra kvinnor — fick i fortsättningen rätt att resa över till Häl singborg dock endast under andra dagar i veckan än torgdagarna.10 Detta är den utförligaste regleringen av helsingörsborgarnas rätt att nyttja torget i Hälsingborg, som är känd. Det material som redovisats här, är ensidigt, i det att det blott härstammar från Helsingör. Förlusten av Hälsingborgs stadsarkiv har berövat oss alla möj ligheter att vinna insikt i hur stadsstyrelsen i staden öster om sundet försökt hålla sina borgare till gällande bestämmelser. Att man tidvis varit tvungen att vidtaga liknande åtgärder, torde få anses som givet. Invånarna i Hälsingborg har nämligen drivit en ej oansenlig handel i Helsingör. En notis från år 1589 omtalar borgare från Hälsingborg, som »dagligen för kött, svin och annan mat vara hit för att förhandla». Enligt en uppgift från år 1637 fanns det då på torgplatsen i Helsingör bodar för tio slaktare från Hälsingborg. En artikel i skrån för bagarämbetet i Helsingör, tillkommen redan år 1559, föreskrev att bagarna från Hälsingborg fritt skulle få föra sitt bröd till torgs i Helsingör, men under förutsättning att det var gott bröd och att de tog med sig tillbaka hem, vad de ej fick sålt.11 Alen hur denna handel gestaltat sig i detalj, kan vi tyvärr ej klarlägga. Vid mitten av 1650-talet försökte borgarna i Hälsingborg att skaffa sig nya ekonomiska förmåner. Anledningen var de omfattande fortifikationsarbetena som pågick i staden. I en supplik till konungen, daterad den 20 juni 1654 och av oss citerad redan i ett tidigare sammanhang, hänvisade man bl. a. till de bördor staden haft att bära i form av härjningar under 1643-1645 års krig, inkvartering och överförsel för kronans räkning men framför allt till de djup gående ingrepp i stadens liv som de nya befästningsarbetena innebar. Alan anhöll därför dels om befrielse från skatt och accis under några år, dels om att få njuta samma rättigheter som Helsingörs borgare i fråga om handel på 120

Näringslivet Isefjorden samt Limfjorden och andra jylländska fjordar. Som ett särskilt skäl för denna sistnämnda begäran anfördes att Hälsingborg dittills ej haft något axeltorg och ej heller någon »besynnerlig kornegn» (korn = spannmål), samtidigt som Helsingörs borgare har haft »till deras hushåll och förnödenhet samma fri het hos oss om torgdagarna att köpa och handla som våra egna borgare».12 De rättigheter som man här åstundade och som helsingörsborna redan åtnjöt, grundade sig på det förut omnämnda privilegiet för Helsingör av år 1441. Det gällde frihet att handla i städer och fiskelägen vid Limfjorden och Ise fjorden och denna frihet hade bekräftats för Isefjorden år 1566 och för Lim fjorden år 1631.13 Handelsrätten hade betydelse framför allt för Helsingörs försörjning mecl spannmål. Hälsingborg beviljades den 9 juli 1654 tre års frihet från skatt och borglägerspengar samt erhöll samma friheter i Limfjorden och andra jylländska fjordar som Helsingörs borgare åtnjöt.14 Däremot fick man ej motsvarande rättigheter i Isefjorden, vilka alltså förbehölls borgarna i Hel singör. Borgarna i Helsingör och Hälsingborg var genom den traditionella torgge menskapen delaktiga i samma rättigheter vad gällde nyttjandet av torgplatserna och deltagandet i torghandeln i de båda städerna. Genom 1654 års kungliga be slut etablerades en liknande gemenskap i fråga om handeln på de jylländska fjordarna. Delaktigheten i denna handel har den likheten med torggemenska pen att den hade samma syfte: säkerställandet av de båda städernas försörjning med nödvändiga livsmedel och förnödenheter. Hälsingborgarnas möjligheter att draga fördel av 1654 års privilegium torde dock ha varit små. Roskildefreden 1658 gjorde den beviljade rättigheten värdelös. Östersjöområdet var vid medeltidens slut ett av Europas viktigaste handelsområden. Genom inloppen till Östersjön och framför allt genom Öresund forsla des en strid varuström på fartyg av skilda nationaliteter. På Helsingörs redd skulle de förbipasserande fartygen stryka segel och ankra upp. För danska kro nans tullnär i Helsingör skulle de uppge var de hörde hemma, vart de ärnade sig och vad slags last de förde. Sedan de betalat tull, kunde de segla vidare, om väder och vind tillät det. Men det hände att de kunde bli liggande på grund av otjänlig väderlek längre eller kortare tid vid Helsingör. Öresundstullen, varmed Danmarks konung ända till år 1857 beskattade sjö farten genom Öresund, skulle erläggas av alla nationers fartyg utom danska, norska och svenska. I den smala vattenleden rullades därför ett brokigt marint 121

Dansktidens slutskede skådespel upp, ej minst på sensommaren och hösten, när långfarare från Väst europa och Medelhavsländerna visade sina segel i norr. Av vindstilla eller motvind kunde stundom något hundratal fartyg samtidigt tvingas att ankra upp vid Helsingör. Många av fartygen passade då på att förnya sina proviantförråd, och en livlig köpenskap utvecklade sig. I Helsingör för medlade en särskild grupp av roddare, »de som ror till skepps», skilda från färjemännen, person- och varutrafiken mellan staden och fartygen ute på redden. I denna handel ute på sundet deltog emellertid ej endast borgarna i Helsingör utan också invånare i andra närbelägna städer. Detta framgår framför allt av den reglering av sundshandeln som Kristian IV försökte genomföra år 1616. Då fick helsingörsborna bekräftelse på sin rättighet att »for byen», dvs. ute i sundet, köpa varor från fartyg som anlänt dit, och att själva fara ut och försälja andra varor till dem. Däremot förbjöds den handel som »inländska och utländska gäster» varje år brukade driva i sundet genom att de handlade, köpte och sålde med främmande köpmän och skeppare. I fortsättningen skulle förutom borgarna i Helsingör endast rikets adel samt in vånarna i Hälsingborg, Köpenhamn, Landskrona och Malmö tillåtas köpa och sälja varor på fartygen i sundet. Men denna handel fick gälla endast hela båtlaster.15 Dessa föreskrifter har liksom tidens övriga näringspolitiska förordningar varit svåra att upprätthålla. Sålunda överträddes bl. a. förbudet att handla med mindre varupartier än en båtlast. Det drevs också minuthandel och även tull nären i Helsingör fick för kronans räkning uppköpa också ganska små varu partier, när fartyg på redden hade något med sig som passade den kungliga hovhållningen. Förhållandena belyses av t. ex. ett kungligt brev år 1628 till länsmannen på Kronborgs slott. Hökerskor och andra personer från Helsingör, sades det där, brukade fara ut till fartyg, som anlänt från Spanien, för att köpa upp citroner, pommeranser och »annat slikt», så att tullnären fick nöja sig med vad andra vrakat, när han skulle göra uppköp för kronans räkning. Därför skulle i fortsättningen ingen från Helsingör få fara ut för att handla på fartygen, förrän de anmält sig hos tullnären.16 Hälsingborgs borgare har dragit nytta av sin rätt att handla i sundet. Några exempel härpå skall lämnas längre fram i samband med importen av salt, öl och vin. Regeln synes också ha varit, att de varor som hälsingborgarna köpte från fartyg på Helsingörs redd, ej tullbehandlades i Helsingör utan i Hälsing borg. Åtminstone från år 1628 har en sådan praxis tillämpats. Då omtalar en

122

Näringslivet notis i Helsingörs stadsbok, att man beslutat att sill och fisk fick köpas upp ute på redden men endast under förutsättning att varorna först lossades för tullbehandling i Helsingör, innan de fördes vidare till annan ort. »Dock vad hälsingborgarna begär att köpa av skeppen, det vare dem efter gammal sedvänja och frihet fritt att föra, om de vill, till Hälsingborg» för förtullning där.17 År 1632 stadfäste borgmästare och råd i Helsingör artiklar och stadgar för ett skutskepparlag i staden. Ett par punkter i dessa stadgar vittnar om att man försökt att reglera priserna även på de varor som köptes ute i sundet från fartyg. Inledningsvis konstaterades att det tillgick »oskickligt» med intrång av främ mande i de privilegier staden fått på bl. a. »fritt kornköp till husbehov i Aal borg fjord (Limfjorden), Isefjord och här på redden». Därför skulle skepparlagets ålderman tillsammans med tvenne köpmän sätta priser på salt, sill, fisk och andra varor som såldes från skeppen i sundet. Innan denna prissättning ägt rum, skulle ingen få köpa något på egen hand, och ingen skeppare skulle få inlasta någon vara i sin båt, förrän han erhållit skriftligt tillstånd från de nämnda båda köpmännen, »vilket de Hälsingborgs borgare ock måtte vara undergivne».18 Föreskriften är intressant, därför att den antyder ej blott att man prövat möjligheterna att reglera priserna vid sundshandeln utan också att man utgick från att borgarna i Helsingör kunde ge ordningsföreskrifter som var bindande även för de borgare från Hälsingborg som handlade på redden. Detta var en annan sida av den ganska enastående form av ekonomisk samver kan, som rådde mellan de båda grannstäderna.

singörs stadsarkiv, LAS.

1. AGA III, Tillaeg s. 7 f. 2. L.

Pedersen,

Helsingör i

Sundtoldstiden

Kancelliregistranter

1651/52

löSä-iää0-

I (Khvn 1926) s. 448 f., II s. 214.

udg. ved Kr. Erslev og W. Mollerup (Khvn

12. 1654 20.6, D. Kanc. B. 50. DRA.

1881-1882) s. 169. PRF III: 583 ff.

13. CCD

4. CCD 1563 31.3. Kanc. Brevb. 1565 10.10. 5. PRF III: 583 ff. 6. 1552 22.5, Tingbog AA 1, fol. 113. Hel singörs stadsarkiv. LAS. 7. 1554 24.10, Tingbog AA 2, fol. 23. Hel singörs stadsarkiv, LAS. 8. 1556 u. d., Tingbog AA 6, fol. 48. Hel singörs stadsarkiv, LAS. 9. 1571

Hel

singörs stadsarkiv, LAS. L. Pedersen, anf. arb.,

1426-1857, II (Khvn 1929) s. 219 f. 3. Danske

11. Kämnärsräkenskaper

15.10, Tingbog AA 7, fol. 48. Hel

singörs stadsarkiv, LAS. !0. 1573 1.6, Tingbog AA 7, fol. 190 ff. Hel

1556 28.3. L. Pedersen, anf. arb.,

I s. 219 ff., 226 ff. 14. 1654 9.7,

Skaanske

Registre VI s.

352.

DRA. 15. CCD 1616 4.12. 16. CCD 1628 1.1. 17. 1628

9.10,

Tegnebog

paa

Helsingör

Raadstue 1626-1641, fol. 45. Helsingörs stads arkiv, LAS. 18. Helsingörs

skutskepparlags

lagsrätt

och

artiklar, §§ 1-2. Kopia i D. Kanc. B 164 VII. DRA.

123

TULLUPPBÖRD OCH TULLRÄKENSKAPER T

^ TKSMlM MALMÖ RÄKNADES Hälsingborg år 1516 till kronans tull

platser, »vore tolsteder».1 Genom Hälsingborg gick en stor del av de skånska land skapens och södra Sveriges inoch utförsel. Kontrollen och beskattningen av varu strömmen blev så mycket lättare, som transporten över Öresund och övergången mellan landsväg och sjöväg gjorde omlastningar av godset nödvändiga. I äldre tid hade tullarna blott sällan någon handelspolitisk syftning utan de var främst av fiskal natur. Deras syfte var att ge kronan inkomster. Därför upplyser tullräkenskaperna endast sällan om varifrån den tullbelagda varan kom, vad den var av för slags material, vem som skulle ha den osv. Huvud intresset knöts till hur stora kvantiteter av de olika varuslagen som skulle beläggas med tull och hur mycket detta gav i intäkter. Tullens fiskala natur framträdde ganska drastiskt exempelvis år 1567, när utförseltullen på oxar höjdes med en hel daler utöver gängse tariff, på grund av att det pågående kriget mot Sverige dragit med sig stora utgifter. I kungliga brev underrättades tullnärerna på överskeppningsorterna om tullhöjningen men ålades samtidigt att hålla denna hemlig, tills oxdrifterna nådde fram till tullplatserna. Eljest befarade man att köpmännen skulle minska sin export och kronan sålunda gå miste om en önskad merinkomst.2 Från Hälsingborg är en nästan obruten serie av byfogde- och tullräkenskaper bevarade mellan åren 1596 och 1656.3 Räkenskaperna har blivit bevarade tack vare att de enligt rådande praxis insänts till den kungliga räntekammaren för granskning och redovisning och sedan fått stanna kvar i de centrala arkiven. Den förstöring som gått fram över Hälsingborgs eget stadsarkiv har sålunda ej berört detta räkenskapsmaterial. Staden och dess invånare hade inga egentliga intäkter av tulluppbörden utom i undantagsfall eller då enskilda borgare i staden förpaktade någon del av uppbörden, vanligen malttullen eller accisen på danskt öl. Den första kungliga förordning om tull som i Danmark framlagts som en 124

Näringslivet allmän rikslag, var 1556 års tullstadga. Dess disposition och allmänna principer blev normgivande för de följande årtiondenas tullagstiftning. Tull och accis skulle uppbäras i hela riket av varor som in- eller utfördes, men adeln var befriad från all accis och från tull på vad den köpte för husbehov.4 Räkenskapsmaterialet tillåter oss att följa hur dessa principer tillämpats i praxis i Hälsingborg. Tullräkenskaperna för de första decennierna av 1600talet visar, att man år efter år följt en och samma sedvänja vid uppbörd och förtullning. Räkenskapsåret löpte från Philippi et Jacobi dag, dvs. den 1 maj, det ena året till årsdagen påföljande år, en regel som var allmänt tillämpad i länsräkenskaperna och övriga räkenskaper som låg under den kungliga ränte kammarens uppsikt. Rubrikerna i tullräkenskaperna visar med blott små varia tioner följande uppbörds- och redovisningspraxis: Småtull för hästar och nöt, överförda till Själland mellan Philippi et Jacobi dag (1.5) och S:t Bartolomei dag (24.8). — Småtull var en passageavgift som erlades med 5 alber eller »hvide» (vitt mynt) för varje djur som in lastades i Hälsingborg för överfart till Helsingör, där småtull på nytt be talades vid lossningen.5 Åtskillig tull »som är fallen för åtskilliga slags varor, slaktat fä och annat från S:t Bartolomei dag (24.8), då tullvimpeln var uppsatt, och till S:t Dionysii dag (9.10)». — Under denna tid av något mera än sex veckor var en röd-vit tullvimpel av sardug hissad vid tullboden och då upptogs tull på lamm, svin, gäss, höns, oxkroppar, olika slags kött och fläsk, smör, hudar, skinn, ägg, kramvaror m. m. efter gällande tulltaxor. Detta var den enda tid under hela räkenskapsåret, då tull redovisades för dessa varuslag. Denna omständighet visar tydligare än något annat hur traditionsbundet det danska tullsystemet var. Sedan gammalt pågick nämligen höstfisket och den stora skånemarknaden mellan S:t Bartolomei dag och S:t Dionysii dag. Under den tiden uppbars tull för kronans räkning vid Falsterbo och samma tulltermin tillämpades sedan också på andra tullplatser. Småtull för hästar och nöt, som överförts till Själland mellan S:t Bartolomei dag och S:t Dionysii dag. Småtull för hästar och nöt, som överförts till Själland mellan S:t Dionysii dag och nästföljande 1.5. Stortull för hästar och nöt, som utförts under hela räkenskapsåret. — Stor tullen utgick med en daler för varje häst eller oxe som från Hälsingborg utfördes direkt till utländsk hamn. !25

Dansktidens slutskede Accis på tyskt öl och vin under hela räkenskapsåret. — Accisen var en avgift som belastade det utländska öl och vin som omsattes i staden. Efter hand tillkom andra typer av uppbörd, t. ex. år 1621 accis på i staden bryggt öl och framställt malt. År 1627 infördes en special tull på franskt och spanskt salt samt kläde, för att därmed bekosta en nybyggnad för flottans behov och huvudstadens försvar vid S:t Annas bro i Köpenhamn. Tullen kalla des därför ofta »S:t Annas told». Fyra år senare pålades lastpengar med moti vering att kronan i fortsättningen ej ämnade betunga köpstäderna med ut gifter för båtsmän till flottan. I stället skulle båtmansbostäder för fast anställt manskap uppföras i Köpenhamn.6 Av fartyg som anlöpte skeppsbron uppbars ofta en särskild rodertull. I anledning av de växande utgifterna för krigföringen i Tyskland infördes år 1625 en förhöjning av den ordinarie tullen. Den därigenom inflytande merinkomsten skulle emellertid enligt riksrådets önskan ej förvaltas tillsammans med de vanliga tullmedlen utan av särskilda kommissarier. Två riksråd i Skåne, Anders Bille och Tage Thott, utsågs att där uppbära »kommissarietullen» och i fortsättningen skulle denna uppgift omliänderhas av riksråd, som residerade i Skåne.7 Detta system med dubbel redovisning av tullmedlen, dels ifråga om huvuddelen av tullintäkterna inför räntekammaren, dels beträffande förhöj ningen inför kommissarierna, bestod under hela tiden fram till år 1658. Först fr. o. m. år 1620 fördes separata tullräkenskaper i Hälsingborg. Dess förinnan beklädde byfogden också posten som tullnär. Bevarade är en kunglig fullmakt för byfogden Claus Holst, också rådman i staden, att från år 1607 vara tullnär, och en likalydande fullmakt utfärdades för byfogden Hans Lauridsen 1612. I lön skulle de för tullnärsuppdraget årligen uppbära 20 daler och dessutom skulle den av dem anlitade tullsvennen få 8 daler och till papper och bläck skulle få användas 1 daler.8 Tullintäkterna redovisas före 1620 i byfogderäkenskaperna vid sidan av jordskyld, bötesintäkter m. m. Utgiftspos terna visar också, att man vanligen dragit tullnärens lön från de uppburna tullintäkterna. Dessutom utbetalades ur dem lön till tullsvennen, eller som han ännu oftast kallades, fogdesvennen. Andra utgiftsposter, som ofta förekommer, är kostnaden för 3 V4 aln röd och vit sardug till ny tullvimpel. En utgift som under årens lopp växte, var kostnaden för papper och bläck. Tullnären förde räkenskaperna i koncept och de skulle renskrivas, innan de lämnades in till räntekammaren för granskning. Ej sällan förekom därför ett särskilt renskrivningsarvode. Till detta kom kostna1 26

Näringslivet der för förtäring under den resa som tullnären gjorde vid räkenskapsårets slut till Köpenhamn, när han skulle redovisa i räntekammaren för sin förvaltning. Stundom lämnade tullnären kredit mot revers på tullavgiften t. ex. åt expor törer av kreatur. Ett sådant fall nämnes i byfogderäkenskaperna 1604/05 och gällde en hästexportör, som fick uppskov med tullbetalningen, tills han åter vände från Rostock. Sådana krediter var vanliga under år, då kreatursexporten gynnades av goda konjunkturer. Då såg man också från kronans sida genom fingrarna med att tullkrediter lämnades, men om tiderna blev sämre för krea tursexporten, höll man ej sällan räfst med tullnärerna, som gjordes ansvariga för de utestående tullbeloppen.9 Under 1620-talet gjordes successivt en omläggning av tulluppbörden i Häl singborg. Byfogden lämnade ifrån sig först en del av uppbörden och efter en tid hela uppbörden. Ännu under räkenskapsåret 1621/22 svarade byfogden Hans Lauridsen för uppbörden av stortull och redovisade på vanligt sätt för den. Småtullen hade han däremot på arrende till den 1 maj 1623, då byfogden Hans Nielsen övertog förpaktningen av denna tull och innehade den till den 1 maj 1626. Tullräkenskaperna är ej fullständigt bevarade för denna tid. Så mycket framgår dock av dem, att stortullen under några år uppburits av byfog den. Så var fallet åtminstone under åren 1624-1626. Även sedan år 1627 en särskild tullnär utsetts i staden, behöll byfogden stortullsuppbörden under åren 1628-1632. Dessutom uppbar han småtull under räkenskapsåret 1633/34 och en förhöjd tull på oxar och öl år 1629. År 1621 infördes en särskild accis på i städerna salufört danskt öl och en tull på där framställt malt. Också uppbörden av malttullen och ölaccisen bortförpaktades. Under åren 1621-1632 hade råd mannen Hans Pedersen och borgaren Jesper Pedersen — från 1620-talets mitt borgmästare i staden — denna uppbörd på arrende. De svarade för uppbörden i var sin rote och fick tillsammans 40 mark i årlig ersättning för sina utgifter. Den långt drivna förpaktningen av tulluppbörden under 1620-talet saknar motstycke i Hälsingborg under någon annan tidsperiod före 1658. Måhända har den orsakats av praktiska svårigheter i samband med omläggningen av tulluppbörden. När åter en tullnär omtalas i materialet, var han ingen mindre än borgmästaren Jesper Pedersen, som beklädde posten åren 1627-1632. Att en borgmästare tagits till denna syssla kan tyda på att man haft svårt att finna en lämplig kandidat till tullnärsuppdraget. Fr. o. m. år 1627 uppbar tullnären, enligt vad som framgår av räkenskaperna, en årslön på 15 riksdaler. Dessutom hade han ersättning för sina expenser, 127

D ansktidens slutskede främst papper, renskrivningsarvoden och förtäring på den årliga resan till Kö penhamn. Från år 1630 omtalas en tullsven, som fick 3 riksdaler om året för att han »uti tulleriet och eljest hela året hade flitigt inseende på bron, så att inga varor oförtullade överskeppades». Är 1632 uppdrogs i en kunglig förordning nya riktlinjer för verksamheten vid rikets tullplatser.11 Förordningen kom att i stort sett ligga till grund för verksamheten där fram till år 1651. Sammanhålles de nya bestämmelserna med Hälsingborgs tullräkenskaper fr. o. m. den 1 maj 1632 får man en ganska god bild av hur tullnärerna arbetat. En edsvuren tullnär och en edsvuren tullskrivare förde var för sig en »numre rad bok, av länsmannen genomdragen och förseglad». De fick ej visa varandra sina böcker, »mycket mindre dem conferera, utan envar skall den i sitt skrin eller skåp väl förvara». Hälsingborgs tullböcker var i fortsättningen ej längre pappershäften, vilket förut varit det vanligaste, utan kraftiga pergamentsband i folioformat, försedda med remsor för försegling medelst sigill. Sidorna var paginerade, så att inga blad skulle kunna rivas ut. På första sidan infördes en notis om datum, när kronans länsman på Hälsingborgs slott hade utlämnat boken och ofta angavs dessutom antalet sidor i boken. Tullnärens namn utsattes i no tisen i den ena boken, tullskrivarens i den andra. Slottsherren undertecknade egenhändigt notiserna i båda böckerna. Tullnären och tullskrivaren förde sedan var sin bok utan insyn i varandras bokföring. Dag för dag antecknades där som i en löpande journal vad man uppburit av den räntekammaren tillkommande delen av tullmedlen, »kronotullen», samt vanligen S:t Annas bros tull, lastpengar och accis på öl och vin. Man bröt alltså nu helt med det rubriksystem som varit rådande sedan 1600talets början. Tullnärens bok var huvudräkenskapen, tullskrivarens bok skulle närmast vara ett hjälpmedel vid kontrollen av den förra. Kommissarietullen infördes i särskilda böcker, även dessa upplagda i två exemplar. Av dessa har dock i regel blott det ena bevarats. Tullsedlar skulle utfärdas var för sig på kronotullen och kommissarietullen av de förtullade varorna. För varje tullsedel betalades en bestämd avgift och av clenna skulle tullnären få en tredjedel, medan tullskrivaren behöll resten eller eventuellt gav något till tulldrängen, om en sådan fanns. Tullpersonalen var i fredstid befriad från skatt och andra pålagor till staden i likhet med dess borgmästare och rådmän. Tullnären uppbar dessutom en fastställd lön och hade rätt till 3% av intäkterna av kommissarietullen. 128

Den ena av Hälsingborgs två tullböcker för tiden 1.5 1636-30.4 1633. Boken är bunden i pergamentband, har numrerade sidor och är »av länsmannen ge nomdragen och förseglad». Påteckningen upptill anger att boken är tullskriva rens exemplar. Vid revisionen i den kungliga räntekammaren har mitt på fram sidan antecknats: »Och er lest emod tholderens bog och huor denne formelder videre end tolderens, dett er tolderen tilregnit at betalie». Rester av räntekam martjänstemannens lacksigill syns vid anteckningen. Rigsarkivet, Köpenhamn.

Näringslivet När tullbeloppen uträknats skulle de nedläggas i en särskild kista med tre lås. Länsmannen skulle ha nyckeln till ett av dessa, tullnären till ett och tull skrivaren till ett. d ullkistan var indelad i två fack, vartdera med en särskild öppning på översidan. I det ena facket skulle nedkastas de pengar som utgjorde kronotullen, i det andra facket kommissarietullen. För malttull samt accis på öl och vin skulle särskilda sedlar utskrivas när personer, som var befriade från tull eller accis av detta slag, införde öl eller vin. Dessa sedlar skulle biläggas räkenskaperna för att tjäna som kontroll på att tullnärens avkortningar av in täkterna var riktigt gjorda. Enligt förordningen skulle tullkistan öppnas i närvaro av kronans länsman två gånger årligen, dels den i maj, dels vid S:t Martini dag (11 nov.). I Häl singborg har man öppnat kistan endast efter räkenskapsårets slut den i maj, såvida ej särskilda omständigheter motiverat en annan ordning. Då var slotts herren och ett par representanter för stadsstyrelsen närvarande. Först uttogs kronotullen, »som görs reda för på ränteriet», ur »det stora rummet» eller »K. Maj:ts rum». Sedan öppnades »det lilla rummet» eller »kommissariernas rum». Det förekom att landskommissariernas sekreterare, kommissarieskrivaren, var tillstädes och omedelbart utkvitterade kommissarietullmedlen.12 Under 1643-1645 års krig förstördes av allt att döma den gamla tullkistan. Tullräkenskaperna från tiden omedelbart efter krigsslutet innehåller nämligen ej någon notis om att tullkistan detta år öppnats. Däremot förekommer en notis om arbetslön åt en snickare och en klensmed, vilka förfärdigat en ny tullkista med tre lås. I de följande årens räkenskaper återkommer sedan noti serna om tullkistans öppnande. I Hälsingborg uppbar tullnären från år 1640, som tidigare omtalats, de bro pengar som konungen beviljat till skeppsbrons underhåll. Över dem fördes särskilda räkenskaper och medlen hölls skilda från de vanliga tullmedlen. Ur tullräkenskaperna utgick öl- och vinaccisen åren 1640-1643, då denna uppbörd var bortförpaktad till borgaren Christoffer Fredriksen. Tullboken för 1633/34 är ej bevarad, men eftersom stortullen, som förut nämnts, detta räkenskapsår uppbars av byfogden, är räkenskapen för stortullen i behåll. Däremot saknas alla tullräkenskaper för tiden februari 1644 - september 1645, då Hälsingborg i samband med kriget mot Sverige var ockuperat av svenska trupper. Liksom tidigare utnämndes tullnären av konungen, men fr. o. m. den 1 maj 1642 överläts utnämningsrätten på länsmännen, dvs. i Hälsingborg på slotts herren.13 Tulluppbörd och tullförvaltning har efter 1632 i hög grad varit ett 9 - 679820

Hälsingborg III: 1

129

Dansktidens slutskede lagarbete, där ömsesidigt förtroende och samarbetsvilja varit av största betydelse. Av räkenskaperna framgår att skifte på tullnärsposten i regel medfört också ett skifte på tullskrivarposten. Tullnären har m. a. o. utsett en tullskrivare åt sig, som passade honom. Tullnärens och tullskrivarens lön upptages i räkenskaperna som en klumpsumma, 40 riksdaler, för att de omhänderhade uppbörden av kronotullen. Detta synes ge vid handen att tullnären åt tullskrivaren avsatt ur den gemensamma löneposten ett arvode, som de inbördes kommit överens om. För kommissarietullen hade däremot tullnären rätt till 3% av de uppburna medlen. Tullnären hade dessutom rätt till expenser av samma slag som tidigare. Från år 1635 omtalas i tullräkenskaperna en brokikare, som erhöll 4 riksdaler i årslön. Stundom anges hans arbetsuppgifter vara att hålla »uppsikt över skeppsbron och kvarnarna» — det sistnämnda med tanke på uppbörden av malttull. Efter 1642 höjdes hans arvode till 5 riksdaler och hans arbetsupp gifter uppgavs då vara att tillse, att inga varor fördes ut eller in utan att vara förtullade, samt att hålla skeppsbron ren. År 1651 utfärdades en ny tullordning, som i många avseenden bildade epok i det danska tullväsendets historia. För första gången betonades tullarnas handels politiska syften kraftigare än de rent fiskala, i det att man försökte på olika sätt gynna de inhemska manufakturerna: importtullarna på råvaror sänktes lik som exporttullarna på färdiga danska produkter, samtidigt som importtullarna höjdes på sådana utländska varor, som också framställdes i Danmark. Men dess utom infördes nya regler för tulluppbörden. Fr. o. m. år 1652 skulle räkenskaps året sammanfalla med kalenderåret. Ffela rikets tulluppbörd lades under överin seende av en generaltullförvaltare, som i de olika landsdelarna biträddes av provincialtullförvaltare. Tullsedlar, tull kista och tulluppbörd skulle skötas i stort sett som förut och räkenskaperna skulle årligen inlämnas till räntekamma ren för granskning. En särskild förordning om arbetet vid tullbodarna utgavs av trycket för att anslås vid tullställena. Enligt denna skulle tullboden vara öppen om sommaren på förmiddagen mellan kl. 7 och 10 och om eftermiddagen mellan kl. 1 och 5. Vintertid öppnades tullboden först kl. 8 på morgonen och stängdes redan kl. 4 på eftermiddagen. All utförsel och införsel vid tider, då tullboden ej var öppen, förbjöds. Hälsingborgs skeppsbro fick år 1653 en slag bom av järn, varmed bron kunde avstängas för trafik nattetid och under guds tjänsterna.14 Den nya tullagstiftningen satte spår i Hälsingborgs tullräkenskaper ej blott på det sättet, att räkenskaperna i fortsättningen fördes per kalenderår. Den 13°

Näringslivet viktigaste förändringen blev, att numera blott en tullbok, tullnärens, fördes och att tullskrivarsysslan ej längre omnämndes. Tullboken utlämnades liksom tidigare av slottsherren i Hälsingborg och en notis därom infördes som vanligt på dess första sida. Däremot saknas notiser om tullkistans öppnande. Dock har man haft tullkista. År 1656 anskaffade man nya lås, nya gångjärn och en ny nyckel till den. Tulluppbörden övervakades av provincialtullförvaltaren för Skåne, som i ar vode enligt den nya tullordningen gottskrev sig 5% av de uppburna beloppen. Under hela 1650-talet bekläddes denna post av Ludvig Lorentz. Tullnären själv uppbar i årslön 100 riksdaler. Hans arvode reglerades genom en kunglig för ordning år 1652 och av denna framgår, att årslönen ofta låg mellan 200 och 350 riksdaler för tullnärerna på de större tullplatserna i Västdanmark. I Skåne uppbar endast tullnären i Landskrona samma årslön som Hälsingborgs tullnär. Lägre arvoden utgick till tullnärerna i Lund, Ängelholm, Båstad och Simris hamn, medan högre lön, 150 riksdaler, betalades åt tullnärerna i Kristianstad, Malmö, Skanör, Trelleborg och Ystad.15 Hälsingborg synes alltså under 1650-talet ej ha intagit någon mera fram skjuten position bland rikets tullplatser. Dock höjdes år 1655, enligt tullräken skaperna för detta år, tullnärens lön till 150 riksdaler, varigenom han alltså kom i jämbredd med de större skånska tullstäderna. Som nyss nämnts, omtalas ej någon tullskrivare efter 1651 i tullräkenskaperna, vilket ju ej utesluter att tullnären själv anställt och avlönat en sådan. Däremot omtalas fortfarande en brokikare med oförändrat arvode, 5 riksdaler. Till sist må här meddelas en lista över tullnärerna i Hälsingborg, grundad på de uppgifter som föreligger i tullräkenskaperna för den tid, då tullnärsämbetet var skilt från byfogdesysslan. Samtliga tullnärer har också varit an tingen rådmän eller borgmästare i staden: Jesper Pedersen 1.5 1627-1.5 1632. Mads Madsen Gullandsfar 1.5 1632-24.5 1634.16 Thomis Jacobsen Gleg 24.5 1634-1.6 1638. Ennert Pedersen 1.6 1638-3.9 1654T Christen Nielsen Brok avled i jan. 1655.18 Otte Baltersen 24.2 1655-31.12 1657. En lista över tullskrivarna, uppgjord efter enahanda grunder, ter sig på följande sätt: Niels Nielsen 1.5 1632-24.5 1634.

Dansktidens slutskede Rasmus Persen 24.5 1634-1.6 1638. Didrik Jacobsen Weber 1.6 1638-31.12 1651. Intäkterna av tulluppbörden i Hälsingborg gick så gott som oavkortade till rikets och kronans behov. Sedan tullnären gjort avdrag för lön, expenser och andra omkostnader, inlevererades återstoden till räntekammaren eller kommis sarierna. Undantag gjordes enclast för pengar, som av tullnären på kunglig order använts till särskilda ändamål, t. ex. år 1629 till inköp av ett antal skor åt båtsmännen på konungens örlogsskepp, eller räkenskapsåret 1631/32 till repara tioner på en stormdriven jakt, som tillhörde kronan. Sådana utgifter fördes upp till avkortning i tullräkenskaperna och stundom är också verifikationer beva rade. Ur accismedlen för vin och öl anslogs på 1620-talet en del till repara tioner på bron vid Ängelholm eller till inköp av talg och fläsk för kronans räkning. Den enda post på utgiftssidan i tullräkenskaperna som kommit Hälsingborgs stad till godo, förekom 1642/43. Då anslogs en summa till att bestrida om kostnaderna i samband med avrättningen av en barnaföderska som tagit sitt barn av daga och blivit rannsakad och dömd i Hälsingborg. En utförlig speci fikation redogör för hur pengarna använts. Däremot kom uppbörden av bro pengar fr. o. m. år 1640 staden till goclo, genom att de influtna medlen användes till skeppsbrons underhåll. I det följande kommer tullräkenskaperna att utgöra en av huvudkällorna för skildringen av stadens ekonomiska liv. Det är därför nödvändigt att närmare diskutera deras källvärde för stadens ekonomiska historia. Vid räntekammarens granskning av tullräkenskaperna gjorde tjänstemännen där en rad anmärkningar i form av anteckningar i marginalen och stundom upprättades en promemoria med frågor. När dubbla tullböcker fördes, kolla tionerades dessa mot varandra. Dessutom gjordes alltid en jämförelse med före gående års räkenskaper för att fastställa att samtliga titlar upptagits. I margina len antecknades luckor och större avvikelser i fråga om årsintäkternas storlek. En tredje kontroll gällde praxis vid uppbörden, varigenom man förvissade sig om att »tullen rätt uppburits enligt tullrullan». Större avvikelser påtalades i den promemoria, som sändes till tullnären för besvarande. Några av dessa är bevarade som bilagor till räkenskaperna. Sedan tullnären fått räntekammarens kvittens på sin redovisning, har vi så lunda därigenom också fått dess bestyrkande av att tullen blivit rätt uppburen, 132

Näringslivet eller i annat fall anmärkningar rörande felaktigheter som blivit begångna. Om därför tullräkenskaperna sammanhålles med gällande tullagstiftning, kan de i många avseenden ge viktiga upplysningar om varuhandel och varutransporter i Hälsingborg. En bearbetning av tullräkenskapernas varusida vilar därför oftast på en ganska säker grund. Annorlunda ställer sig problemet, om man försöker utnyttja penningsidan. Penningposterna uppfördes i räkenskaperna omväxlande med romerska och arabiska siffror, vilket förklarar att summeringsfel rätt ofta förekommer. Dess utom räknades med olika myntsorter av växlande värden. 1 samma rad kan förekomma t. ex. i danskt mynt både riksdaler, »slette» daler, riksort, mark, skilling, penningar, hvide osv. Tullkistan innehöll vid öppnandet ej blott danskt mynt utan också olika slags utländskt: guldgyllen, franska kronor, guld kronor, ungerska gyllen, sterlingar m. m. Allt detta omräknades i danskt mynt och vanligt var att delposter uppfördes i »slätt mynt» (daler, mark, skilling) men slutsummorna, »summa summarum», i riksmynt (riksdaler, riksort). Här fanns alltså talrika möjligheter till räknefel, och rättelser och överstrykningar är därför vanliga. Det är ofta svårt, ibland omöjligt, att genom kontrollräkning komma fram till en korrekt slutsumma, allra helst som räntekammarens perso nal vid granskningen ibland ändrade på de införda summorna. I räntekammaren, som mottog tullmedel från hela riket, räknade man konse kvent i riksmynt. Den kurs som användes vid omräkningen till riksmynt svarade ingalunda mot gällande markegångspriser utan var en kameral räkneenhet. För att undvika missförstånd antecknades ofta på räkenskapernas omslag den kurs som använts vid omräkningarna. Denna ändrades vid flera tillfällen.19 Vill man därför t. ex. jämföra slutsummorna i tullräkenskaperna för skilda räken skapsår, måste dessa ofta räknas om efter den varierande kursen på riksmynt, och då de olika myntsorterna sällan var jämt delbara i varandra, blir de framräknade värdena endast ungefärliga. I räntekammaren åsyftade man vid granskningen framför allt att konstatera, huruvida kronan fått vad den tillkom i tullintäkter. Den ur tullkistans stora rum uttagna och inlevererade penningsumman skulle m. a. o. stämma överens med den nettobehållning som tullräkenskaperna utvisade. Innehöll tullkistan mera pengar än räkenskapernas slutsumma, behöll kronan överskottet och rä kenskapernas slutsumma rättades till överensstämmelse därmed. Understeg tull kassan den i tullräkenskaperna uppvisade nettobehållningen, kom tullnären »till akters» eller »till korta» och fick själv erlägga mellanskillnaden kontant

*33

Dansktidens slutskede eller lämna en revers. Anteckningar därom gjordes ofta i slutet av räkenskapshäftet och av dem framgår dels att straffränta kunde uttagas, dels att restantierna, om de var stora, fick erläggas i flera terminer. Tullräkenskapernas penningsida kunde sålunda ofta få en mer eller mindre fiktiv prägel. För framställningen i det följande läggs uteslutande räkenskaper nas varusida till grund. Men för att rätt utnyttja de vid en detalj bearbetning framkomna uppgifterna om olika varuslag måste vi ta hänsyn till de principer som legat till grund för tullbehandlingen och tulluppbörden. Den viktigaste frågan härvidlag gäller hur pass fullständigt olika varor och varuslag redovisats i tullräkenskaperna. En närmare undersökning visar, att åtskilliga inskränkningar gällt vid tulluppbörden. Från medeltiden hade man övertagit en tullpraxis som delvis reglerades genom städernas privilegier. När t. ex. borgmästare och råd i Hälsingborg år 1616 utfärdade ett pass för slaktaren Laurids Pedersen, borgare i staden, som ärnade bege sig till Halland och göra affärer där, hänvisade de till Hälsingborgs privilegier, »som oss nådigst av framfarne kungar i Danmark unnade och givna är och av vår allernådigste herre och konung konfirmerade och stadfästa är, som ibland annat förmäler i den nionde och sista artikeln: Item unna vi och giva nämnda våra älskeliga borgare och menighet i vår köpstad Hälsingborg tullfria uti hela vårt rike Danmark, undantagandes vårt fiske om hösten».20 Det privilegiebrev man åsyftade, utfärdades av kung Hans år 1477.21 Denna Hälsingborgs tullfrihet var ingen speciell förmån utan borgarna i samtliga danska städer hade samma rättighet, när de handlade i andra städer. Tullfri heten gällde dock ej under höstfisket, dvs. under den termin mellan S: t Bartolo mei dag (24.8) och S:t Dionysii dag (9.10), vilken som vi sett särskilt markera des i Hälsingborgs äldre tullräkenskaper och under vilken tullvimpeln var his sad vid tullboden. De äldre tullräkenskaperna redovisade alltså fullständigt för hela året endast de hästar och nötkreatur som passerade Hälsingborg och tullbehandlades där. Övriga varor tullbehandlades endast under tiden 24.8-9.10. Den omläggning av tullbokföringen som ägde rum år 1632, har inte påverkat denna uppbördspraxis. Visserligen förde man i fortsättningen en tulljournal dag för dag under hela året, men delar man upp de införda posterna månadsvis kan man tydligt se, att uppbörden skett efter samma regler som tidigare. Vackra exempel härpå erbjuder förtullningen av lamm och oxkroppar. I tabell 6, som ger en översikt över det antal lamm tullräkenskaperna redovi-

J34

■

Uppslag i Hälsingborgs byfogderäkenskaper 1603-1604, innehållande också tull räkenskaper för tiden 1.3 1603 -30.4 1604. På vänstra sidan har summan för den uppburna stortullen angivits: antalet tullpliktiga djur var 129 stycken, vilket i pengar gav 129 daler. Därunder har vid revisionen i den kungliga räntekamma ren anmärkts: »Belöff förgången aar — 139 dir». Överst på högersidan anges i rubriken, att de följande posterna gäller uppbörd av accis på rostockeröl, stralsundsöl samt kött, allt uppburet med en halv daler per tunna. Dag för dag redovisas sedan vad som förtullats. I räntekammaren har man i marginalen anmärkt: »Zisse (accisen) och tolden er lige saa opborenn forganngen aar.» Rigsarkivet, Köpenhamn.

*35

D ansktidens slutskede sar för varje månad åren 1632-1651, ser man tydligt, hur de djur, för vilka tull erlagts, under åren 1632-1642 samtliga bokförts under månaderna augusti oktober, dvs. inom terminen S:t Bartolomei dag - S:t Dionysii dag. Ett enda undantag finns i tabellen, nämligen de 70 lamm, som upptages under juli 1641. Här rör det sig emellertid om export av lamm direkt till Tyskland, och de var belagda med exporttull. Alla övriga i tabellen redovisade får har överförts från Hälsingborg till Helsingör, en överförsel som fram till år 1643 var tullfri för städernas borgare under hela året utom då tullvimpeln var hissad. 1643 års tullrulla införde en nyhet i danskt tullväsen, nämligen provincialtullen. Denna lades på varor som fördes mellan rikets olika provinser, t. ex. på lamm och får 2 skilling.22 Detta slags tull uppbars till år 1651. Tullsatsen för lamm fastställdes i september 1643 och fr. o. m. november månad detta år förekommer uppgifter om överförda lamm även under andra månader än au gusti-oktober. Den bild tabellen ger, hade varit ännu mera pregnant, om tull-

Tab. 6: I tullräkenskaperna under åren 1632-1651 redovisade lamm, fördelade månadsvis År

Jan.

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

1632

292

1635

241

1636

131

1637

253

1638

193 I2I

i639

1640 70&

1641

V-2

Sept.

Okt.

361

467

54 56

234 371 361

245 438

19 46

Nov.

213

1642

T53 182

206

1643

242

25 18

1644

1647

1648 1650 1651

Anm.:

12 2 2

55 10

7 10

3 60

Småtullsräkenskaper saknas för åren 1633 och 1634. Större delen av åren 1644 och

“ De halva djurkropparna visar, att en del slaktade lamm ingått i siffran. Samtliga utfördes i en post direkt till Tyskland.

136

1645 var Hälsingborg ockuperat av svenska trupper.

1646

1649

Dec.

Näringslivet räkenskaperna för åren 1644 och 1645 varit fullständiga, vilket de ju ej är på grund av krig. Går vi till tullräkenskapernas redovisning av antalet förtullade oxkroppar, över vilken tabell 7 ger en översikt, finner vi där ett likartat förhållande, ehuru samlingen av posterna till månaderna augusti-oktober under åren fram till 1643 ej alltid är lika markant som i fråga om lamm. Ett litet antal poster faller utanför de nämnda tre månaderna, men lejonparten av överförseln ligger dock samlad mellan S:t Bartolomei dag och S:t Dionysii dag. Också i fråga om ox kroppar satte 1643 års tullrulla omedelbara spår, och de förtullade djuren blev nu mera jämt fördelade över alla årets månader, även om en topp ofta inföll under höstmånaderna, eftersom djuren då var slaktfärdiga. Tullräkenskaperna ger alltså före 1643 ingen fullständig redovisning av alla lamm och oxkroppar som passerat Hälsingborg, vilket däremot är fallet under tiden 1643-1651. Den torggemenskap som rådde mellan Hälsingborg och Helsingör har med fört att en del varor oförtullade fördes in och ut vid Hälsingborg under hela året. Det rörde sig härvidlag om vad borgarna i Hälsingborg köpte för sitt

Tab. 7: I tullräkenskaperna under åren 1632-1651 redovisade oxkroppar, fördelade månadsvis År

Jan.

1632 1635 1636 1637 1638 1639 1640 1641 1642 1643 1644 8 1646 1647 25 1648 13 1649 18 v. 1650 JO1/* 1651 5

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Juli

V2 13 V2 16 V2 14 41/. 21 *<> V2 8 15 2 V2 29 27 V2 12 31 V2 23 10 20 11 10 4

18 12

Sept.

Okt.

22 V2 43 i ” V2 27 V2 54 V2 34 13

Nov. Dec.

98 43 29 62 21/. 27 28 ”6 Va 19 2 7 28 v. 10 4 V2 2 3 5 Va 2 41 Va 5 76 24 23 10 IO4 29

Aug.

V2 43 V2 36 V2 95 V2 61 V2 41 131 68 29 Va 18 10 4 35

Anm.: Småtullsräkenskaper saknas för åren 1633 och 1634. Större delen av åren 1644 och 1645

var Hälsingborg ockuperat av svenska trupper.

J37

Dansktidens slutskede husbehov i Helsingör och vice versa. Man får räkna med att den rätt hälsingborgsborna fick att handla i Båstad efter 1647 oc^ att handla på Limfjorden och de övriga jylländska fjordarna efter 1654, också kunnat få till följd att en del varupartier passerat in och ut fritt. Dessutom hade ju adeln rätt att för sitt eget behov tullfritt importera varor. Allt sedan unionstiden synes danskar och norrmän ha njutit tullfrihet i Sve rige, och svenskarna hade samma förmån i Danmark och Norge. Denna gamla tullfrihet bekräftades ömsesidigt i Stettinfreden 1570, så att man skulle få handla »obehindrat och utan besväring» i varandras länder med sina egna pro dukter. Mot 1500-talets slut växte motsättningarna mellan Sverige och DanmarkNorge och därvid kränktes tullfriheten vid flera tillfällen, men den bekräftades igen från dansk sida år 1591. En ny ömsesidig bekräftelse på tullfriheten intogs i fredstraktaten i Knäred 161 g.23 Det enda som vid dessa båda sistnämnda till fällen undantogs, var utländskt öl och vin, vilket skulle vara belagt med accis. På grund av de här redovisade olika slagen av tullfrihet måste man följakt ligen alltid räkna med att de överförda varumängderna varit större än vad tullräkenskaperna ger vid handen. Ibland kan man direkt belägga detta. Tull räkenskaperna har alltid upptagit stortull och småtull av utförda hästar, oxar och kor. År 1640 tillkom de förut omtalade bropengarna. Av varje »häst eller oxe, som in- eller utskeppas i våra länder Skåne, Halland och Blekinge, vem de än tillhör», skulle ges 8 skilling, när de passerade tullplatserna vid kusterna.24 Här gällde det en total beskattning av djurtransporterna, ingen utom kronan själv var fritagen. Lägger man nu tullräkenskapernas uppgifter om antalet djur, för vilka tull erlagts i Hälsingborg under 1640-talet, viel sidan av bropenningsräkenskaperna, framträder rätt avsevärda skillnader. I tabell 8 redovisas några år, för vilka fullständiga räkenskaper tillåter jämförelser. Som synes uppvisar bropenningsräkenskaperna genomgående de högsta siff rorna, trots att det i båda typerna av räkenskaper gäller enbart utförsel av djur från Hälsingborg. Införsel av hästar och nötkreatur förekom, som vi längre fram skall se, praktiskt taget aldrig i Hälsingborg. Diskrepanserna mellan sum morna beror på att medan bropenningsräkenskaperna upptar den totala ut förseln, så upptar tullräkenskaperna endast den tullbelagda. Den danska adeln ägnade sig i stor utsträckning åt oxuppfödning och oxexport och var skyldig att betala tull för sina djur. Även i de fall då adelsmän sålde djur till ut ländska uppköpare, som sedan utförde dem ur Danmark, var de skyldiga att tillse, att exportörerna gjorde detta.25 Stundom kunde dock enskilda adelsmäns 138

Näringslivet oxar passera utan tull, men då uppvisades i regel i stället speciellt utfärdade fribrev. Ofta utgjordes dessutom de tullfritt överförda djuren av hästar eller oxar, som exporterades av svenskar. En slutsats av de här påvisade förhållandena blir, att man så långt detta är möjligt bör vid skildringen av varuhandeln bygga på räkenskaper för olika slags specialtullar. Bropenningsräkenskaperna utgör sålunda en säkrare grund än de vanliga tullräkenskaperna i fråga om utförseln av hästar och oxar. Andra viktiga specialtullar var t. ex. S:t Annas bros tull, när det gällde handeln med salt och kläde, samt uppbörden av lastpengar och hamnpengar, när man vill bilda sig en uppfattning om Hälsingborgs egen sjöfart. Ett av huvudsyftena för den medeltida handels- och tullpolitiken var att trygga stadens försörjning med nödvändiga varor. Därför belädes ofta varor med tull ej vid inträdet i staden utan först när de fördes därifrån. I kung Hans privilegiebrev för Malmö år 1487 föreskrevs sålunda, att främmande gäster och köpmän som kom till staden och skeppade upp sitt gods där för att driva handel, skulle hålla detta falt i åtta dagar. Först därefter fick de, sedan de betalat tull, föra godset ombord igen och segla bort. På samma sätt skulle den, som kom till staden med sitt gods och ville föra det vidare landvägen, betala tull när han lämnade staden.26 När sålunda en vara förtullades i dessa samman hang, innebar det att det ej fanns någon efterfrågan på den i staden, utan den kunde föras bort. Man förutsatte givetvis också att varutransit för export skulle förekomma. Det hette i samma privilegiebrev, att om någon köpman satte sitt gods upp i staden för att föra det ut igenom Öresund, när skepp eller skeppsflottor an-

Tab. 8: Jämförelse mellan tullräkenskapernas och bropenningsräkenskapernas redovisning av hästar, oxar och kor åren 1641-1646 Hästar

Anm.:

Oxar, kor

År

Tullr.

Brop.-r.

Skillnad

Tullr.

Brop.-r.

Skillnad

1641

2 350

2 723

373

846

2 380

1642

3 972

4 743

771

755 646

2 995

1 534 2 240

2 922

2 276

437

580

143

1643

2 9J2

3 701

789

1646

3 Hi

3 586

445

Räkenskaperna för åren 1644 och 1645 är ofullständiga på grund av att Hälsingborg

var ockuperat av svenska trupper under tiden februari 1644 - september 1645.

*39

Dansktidens slutskede lände, då fick han utskeppa godset när det passade, sedan han betalt tull.27 Dessa regler för handeln ingick i den allmänna stadsrätt, som gick under kung Hans namn och som också tillämpats i Hälsingborg. När stadens borgmästare och råd år 1648 anhöll om kunglig bekräftelse av sina privilegier, ingick också dessa bestämmelser i den privilegieavskrift som man insände till det kungliga kansliet. Man har m. a. o. betraktat dem som ännu gällande rätt.28 Den i be stämmelserna inneslutna principen för tulluppbörden får till följd, att man för varje enskilt varuslag bör göra en mera detaljerad analys av varans trans portväg för att kunna dra säkra slutsatser ur de vanliga tullräkenskapernas uppgifter. Tullen uppbars antingen när varan passerade över skeppsbron eller när den passerade stadsportarna. Några uppgifter om stadsportar i Hälsingborg under dansk tid är ej bevarade och 1650-talets stora fortifikationsarbeten vid stadsbe byggelsens norra och södra gräns har ödelagt alla möjligheter att finna några lämningar, även om stadsportar funnits. Efter 1658 har staden däremot haft tull portar. Från 1660-talet finns spridda notiser om »Södra porten» vid utfarten söerut, »Ängelholmsporten» eller »Norra porten» vid nuv. Långvinkelsgatan samt »Kullaporten».29 År 1662 började på svenska regeringens order lilla tullen eller porttullen att uppbäras i Hälsingborg. Detta förklarar, att stadsportar om talas under 1660-talet. 1632 års danska tullordning föreskrev att varor skulle angivas omedelbart i stadsporten, »om port är på staden», varefter en av stadsvakten skulle följa med godset till tullnären för tullbehandling. Men fanns ej port på staden, skulle man genast bege sig till tullnären och göra reda för sitt gods.30 Mot denna bakgrund blir det för oss i detta sammanhang likgiltigt, huruvida det fanns stadsportar eller ej. De varor som omsattes på torget och köptes av borgarna till husbehov kom ej till synes i tullräkenskaperna. Först sedan stadens behov var täckta, tilläts utförsel av livsnödvändiga varor och då förtullades de. Hade omlandet överskott av vissa produkter, täckte detta mer än väl stadens behov och export kunde äga rum. Omvänt om omlandet led av brist, kunde vissa varuslag importeras och först och främst tillhandahållas stadens borgare, för att i andra hand också levereras till befolkningen på landsbygden. I många fall kan man alltså på grundval av tullräkenskaperna dra slutsatser rörande näringsliv och produktion på landsbygden. Hälsingborgs uppland har varit större i fråga om vissa varor, mindre i fråga 140

Näringslivet om andra. Staden hade ett förmånligt läge ur transportsynpunkt för en del varuslag, framför allt i fråga om levande djur. Lastningen av djuren på färjor vid Hälsingborgs skeppsbro var en relativt enkel procedur, överfarten till Hel singör var kort och urlastningen lika lätt där. Mera komplicerat blev transportläget endast om djuren skulle utskeppas för direkt export, eftersom större fartyg ej kunde angöra skeppsbron, utan man måste föra ut dem med färjor till redden, där fartygen sedan tog dem ombord. Landsvägstransporterna av levande djur var också enkla, i det att djuren i regel drevs i större eller mindre flockar längs vägarna eller — när det var fråga om hästar — fördes vid grimskaft. Hälsingborgs uppland var därför ganska stort, när det gällde levande djur. Betydligt snävare gränser hade det t. ex. i fråga om spannmål och andra varor som måste transporteras med vagn. Dessa förhållanden avspeglas ofta ganska tydligt i tullräkenskaperna. När det gäller att klarlägga i vilken utsträckning omlandet kunde förse Häl singborg med livsförnödenheter, kompletteras tullräkenskaperna på ett värde fullt sätt av räkenskaperna för Hälsingborgs slott och län. Hälsingborgs län omfattade vanligen nordvästra Skåne — stundom betydligt mera — och sam manföll sålunda i viss mån med stadens uppland. Slottet försörjde sig själv på sina leveranser från det kringliggande länet och hade ej några mera omfat tande ekonomiska förbindelser med staden. På sin höjd sysselsattes ibland en del av stadens hantverkare med reparationsarbeten på borganläggningen. Men just därför utgör slottets försörjning en intressant parallell till Hälsingborgs försörjning. Slottet och staden byggde på samma försörjningsbas. Såväl i länsräkenskaperna som i Hälsingborgs tullräkenskaper ser man tydligt, att belägenheten i ett agrart överskottsområde tryggat försörjningen för både slottet och staden. Länsräkenskaperna vittnar om hur varupartier och levande djur sänts över till Själland för att täcka kronans och hovets behov. Hälsing borgs tullräkenskaper ger vid handen, att stadens livsmedelsförsörjning i stort sett varit oberoende av hamnen, dvs. av livsmedelsimport över sjön. Marknadsöverflödet har räckt till ej blott för stadens egna invånare utan också för Helsingörs borgare, som besökte grannstadens torg, och dessutom för en ej obetydlig utförsel. Den tullpolitik och tullpraxis, för vilken vi hittills redogjort, siktade främst på att säkerställa stadens försörjning med livsviktiga förnödenheter och den var i regel starkt traditionsbunden. Emellertid gjorde sig efter hand vid dess sida en rad kungliga initiativ gällande. Dessa tog sig uttryck i en tullagstiftning, 141

Dansktidens slutskede som började med 1556 års tullordning och sedan fullföljdes i en rad förord ningar och tullrullor (1566, 1611, 1625, *629, 1643, 1651, 1655)- Därigenom fick man ett system av import- och exporttullar, som framför allt lades på han deln med utlandet. Tullrullorna kompletterades tidvis med import- och export förbud på enstaka varor eller hela varugrupper. Införandet av kommissarie tullen år 1625 innebar en viktig förändring. I än högre grad gäller detta om 1643 års tullordning, som upphävde gammal praxis och införde den förut om nämnda provincialtullen, dvs. tullavgifter på alla varor utom livsmedel som fördes mellan rikets olika provinser. Denna tull kvarstod till år 1651.31 Mellan 1643 och 1651 finns det sålunda bättre möjligheter än tidigare att få en överblick över ett helt års varuutförsel eller varuinförsel, men tyvärr har 1643-1645 års dansk-svenska krig vållat blottor i räkenskapsmaterialet för Hälsingborgs del. 1651 års förordning kännetecknades, som förut nämnts, av tydliga näringspolitiska syften. Genom den upphävdes också provincialtullen, vilken hade känts som en svår börda för handeln inom riket.32 1651 års tullrulla innebar förändringar i tullpraxis. I räkenskaperna visar detta sig däri, att tulljournalen krympte till mindre omfång än tidigare, medan i stället S:t Annae bros tull och lastpengar redovisades utförligare. Som allmän regel fastslogs, att en vara skulle tullbeläggas blott en gång vid införsel i riket och vid export. En vara som förtullats för import t. ex. i Köpenhamn, kunde således införas till Hälsingborg utan ytterligare tullbehandling. Därför blir lastpenningsuppbörden och S:t Annae bros tull i fortsättningen av stort värde, eftersom man där kan följa både inrikes- och utrikes sjöfart. I tulljournalen kan man däremot ej gripa överförseln till Själland från Hälsingborg och vice versa, men den direkta exporten på utlandet, den direkta importen till Häl singborg samt svenska undersåtars utförsel och överförsel till Själland är redo visade. Genom 1655 års tullrulla återinfördes provincialtullen men denna var nu konstruerad så, att hela varutransiten ej medtogs.33 Tullräkenskaperna för Häl singborg enligt den nya tullrullan omfattar blott tiden efter den 28 sept. 1655 t. o. m. utgången av år 1656. Som underlag för en mera detaljerad bearbetning är räkenskapsmaterialet efter 1655 ofta alldeles otillräckligt och det har ej all tid utnyttjats i den följande framställningen. Här har nu i största korthet berörts några av de problem som möter forskaren vid bearbetningen av Hälsingborgs tullräkenskaper. Eftersom dessa räkenskaper är en av de viktigaste källgrupperna vid en skildring av stadens handel och 142

Näringslivet näringsliv, har därmed också lämnats en motivering för den uppläggning och utformning som denna skildring fått. Källmaterialet tillåter en ganska utförlig framställning av den för stadens ekonomi väsentliga häst- och kreaturshandeln, medan andra sidor av varuhandeln blir mera knapphändigt behandlade. Över huvud taget står varutransiten genom staden ofta i centrum för intresset. Sta den som sådan levde ej på denna transitering, även om den blev ett viktigt inslag i stadens dagliga liv, där säkerligen framför allt de stora mängderna hästar och oxar dominerat gatubilden under de allmänna marknaderna. Enstaka större köpmän är kända från Hälsingborg men deras affärsverksamhet torde ej ha haft ett alltför imponerande omfång och endast ett minimum av den genom gående trafiken ombesörjdes av dem. Däremot gav varutransiten Hälsingborg en viktig position i Danmarks ekonomiska liv, både vad gällde levande djur och andra varuslag.

1. PRF 1:451 f.

10. Efter tullräkenskaperna samt Rentemes-

2. CCD 1567 22.2. 3. I Reg.

terregnskaber, DRA.

108 b, 88 (DRA) finns byfogde

räkenskaper för följande perioder: 1596 16.2J597 !-5> *599 1.5-1600 19.5, 1602 1.5-1614 1.5,

11. CCD 1632 12.1. 12. Aren

1630-1647 var Bendiks Mortensen

kommissarieskrivare.

1615 1.5-1620 1.5, 1624 1.5-1656 1.5. I Reg. 108

13. Kanc. Brevb. 1641 17.11.

14. CCD 1651 14.5, 13.8, 1652 2.3. Specifika

141

(DRA)

finns

jande perioder: 1656 31.12.

överlämnade Halland och

tullräkenskaper för föl

1620

serien

1.3-1621

handlingar:

Skåne,

Gottland (KA)

räkenskaper

1621

1.5-

Från norska riksarkivet

tullsräkenskaper för tiden dels

1.3,

över

Blekinge,

finns dels små-

1628

malttull

1.5-1629 och

1.5,

ölaccis

tion 1653 22.3, Militaere Regnskaber IV, 2 b. DRA. 15. CCD

1652

6.3,

1650

17.10,

1651

4.5,

Skaanske Registre VI s. 185, 212. DRA. 1655 24.3,

Skaanske Tegnelser VIII

s. 415.

DRA.

16. Mads Madsen blev vid slutredovisningen skyldig kronan 550 riksdaler och erbjöd sig att

1642 1.5-1643 1.5.

i ersättning lämna 200 läster norsk kalk. Slut

4. CCD 1556 29.1. 5. 1 mark =16 skilling, 1

skilling =12 pen

giltigt

reglerades

hans

mellanhavande

med

ningar =3 alber el. hvide (ty. Witten). 1 riks-

kronan först år 1640. 1639 28.9, D. Kanc. B

daler = 4 riksort. 1 »slät» el. gammal daler=2

160.

mark år

Jacobsen hade ännu år 1640 ej redovisat sin

1572

(CCD

1572

16.2), 4 mark år

Brevb.

1640

25.6.

Thomis

17. Ennert Pedersen förde tulljournalen till

6. CCD 1627 25.3, 1631 28.1. og

Kanc.

förvaltning 1636-1638. Kanc. Brevb. 1640 6.7.

1621 (CCD 1621 20.2). 7. Aktstykker

DRA.

Oplysninger

til

Rigsraa-

3.9.1654. En bilagd kvittens av den 29.8.1654

dets og Staendermödernes Historie i Kristian

omtalar

honom

som

ännu

IV:s Tid, udg. ved Kr. Erslev, II (Khvn 1883-

ningsräkenskaperna

1885) s. 440, 458 ff.

31.8 har undertecknats av änkan, Marne salig

för

livet.

Bropen

tiden

1653

1.5-1654

8. Kanc. Brevb. 1607 16.4, 1612 10.7.

Ennert Pedersens. Ennert Pedersen har alltså

9. Nina

avlidit i slutet av år 1654.

Ellinger-Bang,

Dansk

Studehandel

i 2den Halvdel af det i6de Aarhundrede (His torisk Tidsskrift 7 R. I) s. 338 f.

18. Christen Nielsen efterträdde Ennert Pe dersen

som

tullnär

men

han

har

gjort

*43

Dansktidens slutskede några anteckningar i 1654 års tullräkenskaper.

23. Danmark-Norges

Traktater

1523-1750

Den sedvanliga notisen i början av 1655 års

med dertil hörende Aktstykker, udg. ved L.

räkenskaper omtalar, att tullboken utlämnats

Laursen, II (Khvn 1912) s. 253 f., III (Khvn

till honom i januari 1655.

1916) s. 307. CCD 1591 26.8.

nY not;is med

delar emellertid att han avlidit och att Otte

24. CCD 1640 21.11.

Baltsersen övertagit räkenskaperna den 24 fe

25. CCD

1558

13.12

§32,

1559

12.8

§11.

AGA 11:105. Aktstykker etc., udg. ved Kr. Ers

bruari. 19. Enligt

påteckningar

perna räknades

1 riksdaler

på

tullräkenska

4 mark åren

lev, II s. 247 f. 26. PRF 1:381 f.

1596-1600. Men på räkenskapshäftena för åren

27. PRF 1:381.

1602/03 och 1604/05 antecknades att man an

28. Malmöprivilegiets

bestämmelser

ingår

vänt samma beräkning vid införandet av pos

ordagrant som §§ 63-64 i »Kong Hansis priui-

terna, men

legier,

»uti summa summarum är med

daterit

Kiöbenhaffn

1487»,

som

66 skilling till en daler beräknat». 1609-1610

skrevs i den privilegiesamling vilken borgmäs

sattes 1 riksdaler till 68 skilling, 1610-1616 till

tare och råd år 1648 insände till det kungliga

74 skilling,

kansliet för stadfästelse. Se band III:2, bilaga A.

1620

till

1616-1618

till

80 skilling,

skilling och efter

1621

1618till

skilling. 20. Pass 1616 28.7, bilagt Halmstads tullrä kenskaper 1616/17. Reg. 108 b. DRA.

29. Tull

och

accis,

1649-1688. KA. 30. CCD 1632 12.1 § 3. 31. CCD 1643 26.4.

21. PRF 1:365 f.

32. CCD 1651 13.8.

22. CCD 1643 26.4.

33. CCD 1655 1.9.

144

Småtullar,

Skåneland

Peder Skram (omkr. 1503-1581). Kronans länsman på Hälsingborgs slott 15331543, 1548-1555, amiral 1535, riksråd omkr. 1540. Porträtt i olja (tyvärr något avflagnat), utfört 1531 av okänd konstnär. Fredriksborgs slott, Hilleröd.

SPANNMÅL

JL DEN INTERNATIONELLA spannmålshandeln inträdde under 1400- och 1500-talen betydelsefulla förändringar. Behovet av brödsäd växte nämligen stän digt i Nederländerna, Spanien och Italien, vilket fick till följd att efterfrågan ökade och spannmålspriserna steg. Prisstegringen gick så mycket snabbare som de importerande länderna hade ganska gott om kapital att betala sin import med. Exportländerna blev framför andra Frankrike, nordvästra Tyskland och Östersjö området, främst Preussen och Livland. Stora mängder spannmål skeppades årli gen från hamnarna vid Östersjöns kuster genom Öresund till Väst- och Syd europa. Länge låg spannmålshandeln i händerna på hansan och andra tyska köp mannasammanslutningar. Städer som Lybeck och Hamburg hävdade sig väl, men vid sidan av dem också östligare belägna hamnar som t. ex. Danzig. Från 1400-talet började holländarna på allvar ta del i handeln med spannmål. De hade stora men lättseglade fartyg och de kunde till östersjöområdet föra med sig en åtrådd vara, baisaltet. Detta var visserligen något sämre än liineburgsaltet, som de tyska köpmännen förde i marknaden, men i gengäld billigare. För det franska baisaltet köpte holländarna upp spannmål. Fram till omkr. 1620 synes spannmålspriserna ha stigit tämligen oavbrutet och jämnt. Under denna tid drogs Danmark på allvar in i den internationella spannmålshandeln och framför allt danska kronan och den danska adeln blev intresserade av den. Holländarna var de främsta kunderna. Redan 1618 hade vid trettioåriga krigets utbrott vissa avsättningssvårigheter yppat sig men först 1621, då krig på nytt utbröt mellan Spanien och Nederländerna, avbröts pris stegringen. En ny prisrörelse uppåt gjorde sig märkbar i slutet av 1620-talet som en följd av att Danmark inträtt i trettioåriga kriget, samtidigt som miss växt ledde till brist på spannmål i landet. Från år 1631 sjönk emellertid åter priserna på spannmål och stabiliserade sig sedan på en lägre nivå ända fram till år 1645, bl. a. på grund av att holländarna började köpa upp rysk spannmål, 10-679820

Hälsingborg III: i

145

D ansktidens slutskede samtidigt som efterfrågan i Sydeuropa minskades något. Den danska spannmåls handeln led givetvis av kriget mot Sverige 1643-1645, men missväxter eller dåliga skördar drev åter priserna uppåt i slutet av 1640-talet. År 1653 satte så på nytt ett kraftigt prisfall in och under de följande åren översvämmades den europeiska marknaden av spannmål, vilket försvårade avsättningen för de danska exportörerna.1 Under större delen av tiden 1537-1658 har det alltså rått gynnsamma kon junkturer för dansk spannmålsexport. De flesta år har det genom Öresund utanför Hälsingborgs skeppsbro seglat otaliga spannmålslastade fartyg. Mot den bakgrunden är det påfallande, hur få poster av exporterad eller importerad spannmål som Hälsingborgs tullräkenskaper upptar. Detta förhållande samman hänger med en lång rad omständigheter. Först och främst må hänvisas till det kända förhållandet, att en liten stad allt sedan medeltiden hade ganska lätt att försörja sig på borgarnas eget jord bruk och sålunda själv täcka invånarnas behov av brödsäd. Det var de stora städerna som i första hand måste importera spannmål utifrån.2 Den ringa tullbelagda exporten skall också sättas i samband med ett från andra håll välbe kant faktum. Exporten av spannmål sökte sig ofta andra vägar än genom stapel städerna, där kronans tullbodar fanns. Holländarna knöt ofta kontakter på andra håll, t. ex. över de små kusthamnarna, med spannmålsproducenterna på landsbygden, främst adel och bönder, och adeln, som på sina gårdar ofta producerade mycket spannmål, gick dem därvidlag gärna till mötes.3 Det kan alltså ha skett spannmålsexport utan att denna kommit till synes i tullräken skaperna. Men framför allt måste orsaken till den ringa spannmålstransiten genom Häl singborg sökas i upplandets ekonomiska struktur. Skåne uppvisar tre typiska slättbygder, nämligen lerslätterna mellan Hälsingborg och Ängelholm samt mel lan Landskrona och Lund och den s. k. sydvästslätten. Det är här fråga om goda jordbruksbygder med av ålder ganska långt driven uppodling. Hälsingborgs-Ängelholmsslätten kringgärdas dels av ren skogsbygd i öster — gränsen mot denna går vid Söderåsen — dels av s. k. mellanbygder som Bjärehalvön och Billesholm-Vollsjöbygden med en jordmån av kalkhaltigt morängrus eller mo ränlera. Mellanbygden är en medelgod jordbruksbygd, sämre än lerslätten men bättre än skogsbygden. I skogsbygden kan ej mera krävande växtslag odlas och arealen av vall har alltid varit förhållandevis stor där.4 Spannmålsodlingen måste på grund av de naturliga förutsättningarna koncentreras till de mest 1 46

Näringslivet lämpliga områdena. Hälsingborgs egentliga uppland kan därför i fråga om spannmål sägas ha utgjorts i första hand av nordvästra Skånes lerslätter och mellanbygd. Det har i öster begränsats av skogsbygden, som i fråga om spann målsproduktion knappast kan ha varit något överskottsområde. Till detta har säkerligen kommit rent transporttekniska omständigheter. Kreaturstransporter har i regel ej erbjudit några svårigheter, även om vägarna oftast var dåliga. Därför är det ej ägnat att förvåna, att Hälsingborgs omland i fråga om levande djur, som vi längre fram skall se, var förvånansvärt stort. Ej heller har stadens köttförsörjning vållat några praktiska svårigheter, eftersom slaktdjuren levande kunde drivas till staden och sedan slaktas där. Annorlunda ställde det sig med varor som t. ex. spannmål, som måste fraktas på kärra eller vagn. Den fördes ogärna över längre sträckor och där man kunde, anlitade man sjötransport, vilket var lättare än att föra den landvägen. För Skånes vidkom mande betydde detta, att spannmålen från sydvästslätten naturligast och enklast fördes till Malmö och Ystad, att Landskrona-Lundslättens spannmålsöverskott lättast fördes till Landskrona och att Hälsingborgs omland i fråga om spannmål i första hand varit nordvästra Skåne. För mellanbygden och skogsbygden har säkerligen gällt vad som var vanligt i trakter med långa och dåliga vägar till hamnarna: det enklaste och mest räntabla sättet att använda den spannmål man ej behövde för husbehov, var att bruka den som kreatursfoder. Brukningstekniken inom jordbruket har ofta varit mindre effektiv och utsädet dåligt. På grundval av räkenskaperna för de kungliga ladugårdarna har Gunnar Olsen räknat fram, att den genomsnittliga avkastningen under 1600-talets förra hälft i Danmark för råg har legat mellan i1/2 och 21/2 gånger utsädet, för korn mellan 1 och 41/2 gånger utsädet och för havre mellan i1/2 och 3 gånger ut sädet. Avkastningen har alltså efter våra begrepp varit låg och tidvis kunde skördeutfallet bli så dåligt, att man knappast fick igen utsädet.5 Marginalerna mellan god skörd, dålig skörd och missväxt har sålunda varit snäva. Små för ändringar i de yttre betingelserna, framför allt i fråga om väderleken, har lett till att ett gott skördeår följts av en felslagen skörd och att spannmåls överskott i en bygd förbytts i underskott. Brödsäden framför andra var råg. Hemmakonsumtionen av detta sädesslag har alltid varit hög och utförsel har förekommit endast från de bygder, där den odlades under gynnsamma betingelser. Den del av Skåne som hade den största rågproduktionen, synes ha varit sydvästslätten. Kvalitetsmässigt sades dessutom den råg som odlades i Färs och Gärds härader kunna tävla med den *47

Dansktidens slutskede preussiska. I nordvästra Skåne hade däremot rågodlingen ej någon mera fram skjuten position. Detta framgår bl. a. av tiondesättningen under 1500-talet. De viktigaste produktionsområdena för korn, eller som det hette »bjug» eller »byg», låg på slättlandet söder om Malmö och kring Landskrona. I nordvästra Skåne har odlats ganska mycket korn, som i tiondesättningen uppvisar något större kvantiteter än havren. Havren var ej blott den viktigaste foderspannmålen utan också det minst krävande sädesslaget i fråga om jordens gödsling och bearbetning. Därför blev den särskilt i skogsbygderna ett viktigt sädesslag, även om den största havreodlingen i Skåne fanns i Malmö-, Ystads- och Landskronaområdena.6 Sedan 1500-talets mitt omfattade Hälsingborgs län Luggude och Bjäre hära der, Norra och Södra Åsbo härader samt i regel också Göinge härad. Länets ordinarie årliga intäkter, den »vissa räntan», utgjordes enligt en översikt från år 1574 i fråga om spannmål av 308 tunnor råg, 1 089 tunnor korn och 1 038 tunnor havre.7 Detta stämmer som synes ganska väl med de uppgifter om odling av de olika sädesslagen som kan erhållas ur tiondesättningen. Går vi till länsräkenskapernas utgiftskonton, finner vi att från länet levererats en del spann mål, men främst havre. Något korn har vissa år kunnat avstås men råg endast i smärre kvantiteter och blott vid enstaka tillfällen. Havren levererades vanligen till Kronborg, där den nyttjades som foder åt konungens hästar. Tabell 9 redovisar dessa spannmålsleveranser från Hälsingborgs län i detalj. Hälsingborgs omland kan alltså i fråga om spannmål näppeligen karaktäri seras som ett område med några större och varaktigare överskott utom möjligen i fråga om havre. Detta bestyrkes indirekt av Hälsingborgs tullräkenskaper. Hälsingborg var en liten stad och har för sin spannmålsförsörjning i första hand kunnat lita till sitt eget jordbruk. Därnäst har man varit hänvisad till vad man kunde få från omlandet och i sista hand till vad som kunde impor teras över sjön. Sammanhåller man tullräkenskapernas vittnesbörd med den tull praxis, för vilken vi tidigare redogjort, vågar man dra den slutsatsen, att en utförsel av t. ex. havre från staden, vittnar om att dess försörjning med havre vid exporttillfället var tryggad genom leveranser från omlandet. Eljest skulle nämligen havrepartiet inte ha blivit förtullat. Men spannmålsmarknaden var differentierad på olika sädesslag och skördeutfall och prisutveckling var långt ifrån enhetlig. Därför är det motiverat att i den följande framställningen be handla de olika sädesslagen var för sig. Förutom den från medeltiden stammande praxis, att tull erlades när varor 148

Näringslivet fördes ut ur staden, har man vid förtullningen haft att följa de kungliga tull förordningarna alltifrån 1556 års tullstadga. För import och export av spannmål gällde sedan dess bestämda tullsatser, vilka vid flera tillfällen ändrades ganska mycket, beroende på de allmänna konjunkturerna. Tull betalades för inoch utförsel av havre, korn och råg under hela tiden fram till 1658, men för vete endast under åren 1611-1615 samt efter år 1625. Fr. o. m. 1625 års tullrulla differentierades tullsatserna, så att de sattes lägre för inländsk spannmål än för utländsk. När genom 1643 års tullrulla provincialtullen infördes, sattes vid uppbörden

Tab. 9: Spannmålslev eranser från Hälsingborgs slott och län 1578-1657, redovisade efter räkenskapsår Källor: Lensregnskaber, Helsingborg Len, serie A. DRA. År

Råg

Havre

Korn

Malt

År

Råg

Havre

200

100

1578/79

470 Vs

1630/31

1582/83

270

1631/32

120

1597/98

250

1632/33

120

1601/02

271

1633/34

120

1606/07

366

672

120

380

480

1634/35 1635/36

288

1636/37

120

126

1637/38

120

1638/39

120

1610/11

320

1611/12 1612/13

92 Vs

126 2/3

300 Vs

1614/15

674 Vs

480

1639/40

120

1615/16

500

192

1640/41

120

1616/17

1641/42

120

1617/18

1642/43

120

1618/19

1643/44

120

625

1645/46

1620/21

120

1646/47

1621/22

350

1647/48

1622/23

I 20

1648/49

1623/24

446

1649/50

1624/25

240

1650/51

1625/26

320

232

1336 105

175 I 20

1626/27 1627/28 1628/29

120

1629/30

I l6

Anm.:

Malt

120

1613/14

1619/20

Korn

120

1651/52 300

1652/53 1653/54

1654/55 288

1656/57

I tabellen upptages endast de år för vilka räkenskaper är bevarade. Alla mått anges i

tunnor.

l49

Dansktidens slutskede av provincialtull samma tullsats på spannmål som vid import och export. De t. ex. mellan Själland och Skåne överförda spannmålspartierna kan därför ej alltid gripas i räkenskaperna, men importen och exporten kommer i stället klart till synes i komnrissarietullräkenskaperna. På samma sätt måste efter 1651 års tullrulla uppbörden av S:t Annas bros tull och av lastpengar utnyttjas Tab. 10: I Hälsingborg förtullad spannmål 1596-1631, redovisad efter räkenskapsår Källor: Tullräkenskaperna.

Råg 0

Havre In

1596 16.2-

»Korn»

Malt

Korn

1597 i-5

1599/1600 1602/03 1603/04 1604/05 1605/06 1606/07 1607/08 1609/10 1610/11 1611/12

1612/13

18 Ve

1613/14 1615/16 1616/17 1617/18 1618/19 1619/20 1627/28 1629/30 1630 1.51631 31.12

21 16

21 14 10

912 a 1

476

l3 5

j 6V,

133

inf.

1174

30 2

Uo 58I

2832a

1 23

950

{80 112

210

160

518 120

Alla år, för vilka tullräkenskaper är i behåll, redovisas i tabellen. Kursiverade siffror anger att införsel eller utförsel ägt rum från resp. till annan hamn än Helsingör. Av tullräkenskaperna framgår stundom blott att införsel eller utförsel ägt rum men ej med hur stora kvantiteter. I sådana fall anges detta med »inf.» och »utf.». Alla mått anges i tunnor. a Kvantiteten är uppgiven i läster, men då ingenting sägs om spannmålssorten, kan antalet tunnor ej fastställas med säkerhet. Omräkningen i tabellen har gjorts med tanke på korn: en läst korn = 48 tunnor. Råglästen mätte 40 tunnor och havrelästen 80 tunnor. Anm.:

15O

Näringslivet för att fastställa import och export till Hälsingborg. 1655 års tullrulla återinförde provincialtullen men i sådan form, att räkenskaperna endast speglar utförseln från en riksdel, ej införseln dit.8 I det följande är det sålunda motiverat att behandla perioden fram till år 1643 som en enhet för sig, skild från den följande tiden, då en ny tullag stiftning tillämpades. Dessutom må påpekas att all spannmålsinförsel från Dan mark till Norge var tullfri. Denna utförsel kommer alltså ej till synes i de egentliga tullräkenskaperna. Däremot har den salt spår i hamnpenningslängderna, eftersom hamnpengar lades på fartyget och ej på lasten. En följd av detta är dock att man blott kan fastställa att utförsel ägt rum, ej hur stor kvantitet som exporterats. Denna tullfria utförsel till Norge har dock ej spelat någon större roll i Hälsingborg. Den danska spannmålsexporten följde näm ligen i huvudsak tre vägar. Från Lolland, Falster, Langeland och Fyn fördes Tab. 11: I Hälsingborg åren 1632-1642 förtullad spannmål, redovisad efter kalenderår Källor: Tullräkenskaperna. Råg

Havre In

1636

950

220

!634 !635

230 50

|inf. 1632

Korn

Malt In

T 40 \I92

»Korn» In

*7 1 39 [1320

1638

inf.

150

In inf.

116 2/3

904

T 68 1637

480

200

* 250 utf.

1639

inf.

1640

inf.

1641 1642

inf. inf.

3 2

inf.

{200

inf.

Alla år för vilka tullräkenskaper är i behåll redovisas. Kursiverade siffror anger att införsel eller utförsel ägt rum från resp. till annan hamn än Helsingör. Av tullräkenskaperna framgår stundom blott att införsel eller utförsel ägt rum men ej med hur stora kvantiteter. I sådana fall anges detta med »inf.» och »utf.». Anm.:

Alla mått anges i tunnor.

Dansktidens slutskede spannmål till Nordtyskland. Från Nordjylland gick spannmål i första hand till Norge. Själlands och Skånes spannmålsexport omhändertogs vanligen av hol ländarna.9 Tabellerna 10 och 11 innehåller sammanställningar av de uppgifter som tullräkenskaperna ger oss om spannmålshandeln i Hälsingborg under åren 1596-1642. I regel anges de olika sädesslagen tydligt och klart, men enstaka poster upptages under beteckningen »korn», vilket dels kan vara likbetydande med bjug, dels beteckna spannmål över huvud taget. Dessa poster har därför i tabellerna redovisats i en särskild kolumn.10 För större delen av 1620-talet saknas, som förut nämnts, fullständiga tullräkenskaper bl. a. därför att tullupp börden delvis varit bortförpaktad. Därför uppvisar tabellerna blottor för dessa år liksom för de år, för vilka tullräkenskaperna helt gått förlorade. Tullräken skapernas uppställning tillåter fr. o. m. år 1631 en bearbetning per kalenderår, ej blott som tidigare per räkenskapsår. Genomgående har i tabellerna den mellan Hälsingborg och Helsingör eller omvänt transporterade spannmålen markerats med raka siffror, medan spann mål som förts till eller från andra hamnar än Helsingör angetts med kursiva siffror. Fram till 1643 redovisar tullräkenskaperna överförsel av spannmål mel lan Helsingör och Hälsingborg endast under tiden från S:t Bartolomei dag (24.8) till S:t Dionysii dag (9.10). En tullbelagd överförsel vid denna tid på året av spannmål till Helsingör, vittnar otvetydigt om att man ur årets skörd utförde ett överskott. Vid felslagna skördar blev däremot import av spann mål verkligt aktuell först under våren, när förråden började tryta. Import redan på hösten bör därför tolkas som ett tecken på att bristen på ett visst sädesslag var notorisk, så att man redan på hösten kunde räkna med underskott på vår sidan. Ser vi först på tabellernas redovisning av havretransporterna, finner vi talrika exempel på överförsel till Helsingör under höstmånaderna. Posterna är ofta rätt små, men ställda mot den nästan obefintliga importen av havre talar de sitt tydliga språk. Förhållandet är just vad vi borde vänta oss med tanke på vad som tidigare sagts om spannmålsproduktionen inom Hälsingborgs omland. Stadens borgare har givetvis själva odlat en del fodersäd. Utförseln av havre om höstarna vittnar om att man haft ett disponibelt överskott, sedan stadens egen och omlandets produktion tagits i anspråk. Import av havre har satt spår i tullräkenskaperna endast vid två tillfällen. De under år 1632 upptagna posterna kan ej närmare definieras, men om 50 *5 *

Näringslivet tunnor importerad havre från år 1637 upplyser tullräkenskaperna, att de in fördes av en köpman i Köpenhamn genom dennes dräng och sedan utfördes till Norge. Man kan m. a. o. våga påståendet, att havre ej i någon omfattning, som haft betydelse, införts över sjön till Hälsingborg. Förhållandena under 1620-talet belyses ej av uppgifterna i vår tabell. I fråga om havreodlingen vet vi, att man i början av 1620-talet haft en rad miss växtår. Kristian IV deltog fr. o. m. år 1625 1 trettioåriga kriget och beordrade då bl. a. transporter över Hälsingborgs hamn av spannmål till härens läger vid Elbe. Slottsherren Anders Bille skulle sörja för överförsel av 226 läster spannmål med fartyg, som han rekvirerade från städerna i länet.11 Borgmästare och råd i Hälsingborg insände i mars 1626 till det kungliga kansliet ett svar på den order de erhållit om att hjälpa till med leveranserna av havre. Havren skulle levereras i Bremen men man sade sig ej ha »skeppsrum som är duktigt till att segla på det farvattnet» utan ämnade i fråga om skeppstransporten samarbeta med städerna Malmö eller Landskrona. Av större intresse är vad man skriver om möjligheterna att uppköpa havre för kronans räkning: »I denna omliggande Hälsingborgs ort är ganska ringa havre att bekomma, emedan vad som är till att få, överskeppas dagligen till Helsingör att där försäljas. Eljest har vi erfarit hos borgerskapet här, att det finnes ett litet parti uti förråd, ungefär tre hundra tunnor.» Man lovade dock att försöka skaffa mera, »men före jul är det största partiet inköpt, så att nu är intet eller litet hos bonden att bekomma».12 Brevet är av betydelse främst därför, att det vittnar om att den torggemen skap som fanns mellan Helsingör och Hälsingborg också gällde helsingörsbornas uppköp av havre. Denna överförsel var tullfri och kommer sålunda ej till synes i våra tabeller. De poster som enligt dessa överförts till Helsingör är tullbelagda, dvs. har ej gått till Helsingörs försörjning med havre. Från Hälsingborgs län skulle också under åren 1625-1628 en del spannmålsleveranser göras till krigsmakten. Sammanlagt levererades till arméns läger i Tyskland under de nämnda åren 350 tunnor råg, 1 441 tunnor korn, 232 tunnor havre och 300 tunnor malt. Länsräkenskaperna 1625/26 omtalar, att man på slottet för att klara havreleveransen det året inköpt 135 tunnor av köpmannen Gert Schiirman i Hälsingborg. Länets resurser hade tydligen bottenskrapats, så att dess bönder inte hade mera havre att avvara, vilket stämmer gott med det nyssnämnda brevet från Hälsingborgs borgmästare och råd. Gert Schiirman har dock på ett eller annat sätt kunnat skaffa fram havre. !53

D ansktidens slutskede Han var ej den ende köpman i Hälsingborg som drev handel med havre. Flera andra förekommer i tullräkenskaperna som exportörer. Från kungamak tens sida sökte man säkerställa rikets försörjning med spannmål i första hand genom exportförbud. När missväxt eller felslagen skörd hotade, utfärdades re gelbundet sådana förbud. Men i fråga om havre var ingreppen talrikare än när

Väderkvarn. Teckning i marginalen till Helsingörs Tingbog 1571—1575. Lands arkivet for Sjaelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

det gällde andra sädesslag. Detta berodde främst på att kronan själv uppköpte mycket fodersäd för krigsmaktens behov eller för det kungliga stallet. Särskilt under ombyggnadsarbetena på Kronborg under 1570- och 1580-talen höll kro nan många rustvagnshästar där, och det förekom att exportförbud för havre ut färdades, tills länsmännen hunnit uppköpa erforderliga havrepartier för hygg liga priser. Därefter frigavs havreexporten.13 Under långa perioder fram till år 1598 var havreexport förbjuden.14 Därefter var exporten av havre fri till år 1611, då ett nytt kortvarigt förbud kom på grund av dyrtid. Nya kortvariga förbud utfärdades 1616, 1618, 1620, 1621, 1622

J54

Näringslivet och 1623, samtliga motiverade med dålig skörd eller missväxt.15 Havren föll sedan under de allmänna exportförbuden som gällde 1627-1628 och 1628-1631, vilka motiverades med att kronan behövde all spannmål den kunde få för krigsmaktens behov.16 Hälsingborgs tullräkenskaper uppvisar, för de år då uppgifter är tillgängliga, ej heller någon utförsel, annat än till Helsingör, förrän år 1628. Då passade en borgare på att exportera 80 tunnor havre till Rostock under den korta tiden från det att ett exportförbud upphörde att gälla och tills ett nytt utfärdats. På samma sätt synes Jesper Maes och Ennert Pedersen ha passat på att under hösten 1629, då förbuden tillfälligt var satta ur kraft, exportera havre. Den förstnämnde utförde då 100 tunnor till Lybeck. Från 1631 och fram till 1643 gällde inga exportförbud för havre. I tabell 11 framträder också detta tydligt. De borgare i Hälsingborg som stod för denna export var bl. a. Jesper Maes, Söfren Michelsen, Niels Lauridsen, Oluf Bertelsen och borgmästaren Jesper Pedersen. Frakterna gick till bl. a. Lybeck, Rostock och något litet till Norge. Av den stora utförseln år 1636 fraktades 820 tunnor i ett parti med ett holländskt fartyg, troligen till Nederländerna, medan åter stoden såldes till Köpenhamn, Falster och Lolland. Det sätt varpå tullräkenskaperna fördes och den vid tulluppbörden tilläm pade praxis gör det omöjligt att för något enda år ange den totala omfattningen av havreexporten från Hälsingborg. Vi får nöja oss med att som här skett genom en detaljanalys klarlägga vissa utmärkande drag i förloppet. Detta gäller ej blott handeln mecl havre utan över huvud taget hela spannmålstransiten i Hälsingborg. Tullräkenskaperna tillåter ej andra slutsatser än allmänna konsta teranden om i vilken riktning varuströmmen gått samt i någon mån om hälsingborgsköpmännens roll vid varuförmedlingen. Redan en hastig blick på våra tabeller ger vid handen att förutsättningarna för handeln med råg varit helt andra än för handeln med havre. Endast några små, strövis uppträdande poster vittnar om överförsel till Helsingör. Ingen annan export i mera betydande omfattning är heller känd från tiden fram till 1642. Exporten år 1636 utgjordes av ett rågparti, som tullfritt sändes till Norge. Detta har givetvis haft samband med att rågexport var förbjuden under långa perioder ej blott fram till omkr. 158017 utan också åren 1596-1599, 1623-1625 och 1627-1631.18 Men den ringa utförseln av råg från Hälsingborg har givetvis också sin orsak i att stadens omland ej hade särskilt stor rågproduktion. Omvänt har under 1600-talets två första decennier tillgången på råg varit

!55

Dansktidens slutskede god, så att inga exportförbud behövde utfärdas mellan år 1600 och 1623. Pris utvecklingen på råg var också under denna tid relativt jämn på den europeiska marknaden. Från år 1618 började emellertid priserna falla på råg och de danska exportörerna fick av olika anledningar avsättningssvårigheter på den neder ländska marknaden. I denna situation med ett växande överskott på råg och en tendens till fallande priser utfärdades importförbud för råg år 1621. Men redan 1622 slog rågskörden fel på Själland och 1623 kom som nämnts ett nytt ex portförbud. Rågpriset steg snabbt och nådde sin dittills högsta höjd. Köpstadsmännen önskade nu få importförbudet upphävt, men detta förhindrades av adeln, som ville sälja sin spannmål så fördelaktigt som möjligt.19 Det är ej ägnat att förvåna, att vår tabell ej uppvisar någon nämnvärd rågimport till Hälsingborg under tiden fram till 1631. Tillgången på råg i nordvästra Skåne bör normalt ha varit tillräcklig för stadens behov. Det enda importerade större rågpartiet, om vilket tullräkenskaperna ger oss några upp lysningar, kom 1612/13 från en hamn på Själland. För 1620-talet saknar vi fullständiga tullräkenskaper, men mot bakgrund av vad som här anförts om den allmänna situationen i fråga om rågförsörjningen, kan man våga antagandet att omsättningen ej varit större än under det föregående decenniet. De kung liga förbuden bör också ha satt sina spår. Tullräkenskaperna 1630/31 hänvisade i en särskild notis till det rådande exportförbudet på spannmål. Men brödpri serna torde under 1620-talet ha varit höga i Hälsingborg. Under 1630-talet var rågpriset ganska stabilt och låg något lägre än under 1620-talet. Jordbruket hade en rad goda skördar, särskilt under åren 1637-1641, och några kungliga förbud mot export av råg hördes ej av. Trots den allmänt goda tillgången på brödsäd, redovisar dock tullräkenskaperna import av råg under nästan varje år av 1630-talet. Den enda gång rågimporten kommit från utländsk hamn var 1635, då Rostock anges som lastningshamn i tullräkenskaperna. Eljest är det vanligen fråga om transporter från Jylland eller Själland. För åren 1638-1642 är uppgifterna främst hämtade ur rodertulls- och hamnpenningslängderna och är därför ej bestämbara i fråga om kvantitet, men antalet skutlaster har växlat mellan 3 och 9 per år. Denna inrikes omsättning av råg torde främst få karaktäriseras som en utjämning mellan riksdelar med ett större rågöverskott till ett område, där man visserligen ej led brist, men dock hade något sämre tillgång på varan. Är denna uppfattning riktig, torde bakom transaktionerna ligga affärsspekulationer. Tyvärr omtalas ej några namn på de importerande köpmännen utom i

156

Näringslivet ett fall: år 1632 deltog Oluf Bertelsen i införseln av spannmål från Västdanmark. Hälsingborgs försörjning med korn bör ej ha vållat några större problem, eftersom kornproduktionen i nordvästra Skåne var omfattande. Detta visar sig i tullräkenskaperna på det sättet, att praktiskt taget ingen införsel av korn har bokförts. Kornskördarna har mer än väl räckt till för att täcka behovet och i slutet av 1610-talet inträffade t. o. m. ett prisfall på korn. Först år 1628 kom en dålig kornskörd. Också 1630 års kornskörd slog fel i Skåne. Anders Bille uppgav att på hösten 1630 en skäppa malt kostade 3 1/2 mark i Hälsing borg, ett pris som saknade tidigare motstycke.20 De år 1632 importerade korn partierna kom från Själland och det är tydligt, att man då ännu haft ett underskott att täcka. Men under de följande åren fram till 1642 saknas åter uppgifter om införsel av korn. Exporten av korn och malt reglerades ofta lika hårt som den övriga spannmålsexporten men det förekom då och då att förbuden tillfälligt upphävdes just för korn och malt. I stort kan man säga att exportförbud rådde under långa perioder fram till 1570-talets början.21 Nya kortvariga exportförbud på grund av missväxt och dyrtid gällde 1584-1585, 1597-1598, 1598-1599, men under 1600-talets båda första decennier utfärdades inga förbud.22 Totalförbuden för utförsel av spannmål drabbade också korn och malt 1623-1624, 1627-1628 samt 1628-1631.23 Under 1630-talet fick man hyggliga kornskördar och åren 1637-1641 var goda år också för kornodlingen. Därför tilläts export under denna tid. Det första stora exportpartiet korn i tabell 10 möter under år 1611/12. Hela den uppförda kvantiteten togs ombord av en tysk skeppare, Simon Gertsen från Mönkedam, men destinationen uppgavs ej. Den stora exporten under 1627/28 ägde rum sedan ett exportförbud upphört att gälla och ett nytt ännu ej trätt i kraft. Huvuddelen av partiet, 15 läster, gick till Nederländerna, 150 tunnor fraktades till Stralsund och 80 tunnor till Rostock. Tyvärr finns ingen uppgift om vem som varit påpasslig och ordnat dessa affärer. Däremot vet vi att i en liknande situation påföljande år Jesper Maes, Jens Raun och Ennert Pedersen stått för kornexporten. En del av denna utförsel gick till Lybeck. Det är möj ligt att en del av de 510 tunnorna »korn» som upptagits under samma år (1629/30) också varit korn och gått med samma transporter. Tyvärr kan de stora posterna utfört »korn» under 1606/07 oc^ 1617/18 ej definieras, men mycket talar för att en del av dessa spannmålspartier också varit korn. En *57

Dansktidens slutskede flamländare ocli en holländare stod som exportörer 1617/18 och det är möjligt, att de just då låga kornpriserna i Danmark kan ha lockat dem till Hälsingborg för inköp. Sedan exportförbudet upphävts år 1631, utfördes redan samma år 160 tunnor korn till Rostock av bl. a. Anders Olsen och Oluf Enger i Hälsingborg. Till Rostock levererade likaså Ennert Pedersen 40 tunnor korn år 1634. Totalin trycket av de i tullräkenskaperna bevarade uppgifterna om kornhandeln i Häl singborg fram till 1642 blir dock att omsättningen varit liten. Stadens behov av korn var däremot väl täckt genom upplandets produktion. Att tillförseln av korn varit stor, framgår bl. a. av de uppgifter som är be varade rörande mältningen i staden. Kornet användes ju ej blott vid brödbakning och grynmalning utan också vid maltframställning. Vi har möjligheter att bilda oss en föreställning om mältningens omfattning under 1620-talet. År 1621 förbjöds nämligen import av utländskt öl och samtidigt pålades en tull av allt malt som maldes i städerna med 4 skilling per tunna.24 Malttullen utgick efter enahanda grunder fram till år 1627. Tabellerna 10 och 11 visar, att ingen import av malt tullbokförts i Hälsingborg med undantag av en obe tydlig kvantitet år 1612/13, som Mads Madsen Gullandsfar införde, samt två skutlaster som importerades 1629 och en skutlast 1641, om vilka vi ej känner till närmare detaljer. Stadens försörjning med malt synes främst ha baserats på korntillgången i det egna omlandet. Maltet maldes på kvarnarna i staden och vi har redan sett hur enligt tull räkenskapernas lönelistor brokikarens eller tullsvennens uppgift bl. a. var att hålla uppsikt över kvarnarna. Inom stadens område låg ett flertal vattenkvar nar och väderkvarnar och dessutom har det funnits lrästmöllor, dvs. kvarnar för vars drift man använt en häst. År 1655 omtalas en hästkvarn i staden, som framlidne Ennert Pedersen byggt och som nu fick privilegiet att vara »allena hästkvarn i Hälsingborg» och ensam svara för maltmalningen. Samtidigt skulle alla handkvarnar och skvattkvarnar avskaffas.25 Skvattkvarnar var små vatten kvarnar, som varje fastighetsägare kunde anlägga på egen mark, om där fanns vattenfall och plats för en damm. För 1620-talets del har vi alltså rätt att räkna med att malt kunnat malas ej blott i handkvarnar och skvattkvarnar utan också och framför allt i väderkvarnar, vattenkvarnar och hästkvarnar inom stadens område. Malttullen uppbars rotevis och de i tabell 12 redovisade åren 1621-1627 är de mest representativa. Bokföringen var under dessa år den mest noggranna 158

CJT CO

597

210 17° J8o 136 141

x95

189

!90

5/e V6 2/3 5/e 1 /6 Ve 5/e

181 2/3

2 660 2/3

063 2/3 1

117 84 148 v3 126 Ve 1 *9 V6

J25

124

!29

—

—-

—•

—

2/3 2/3

116 100 156 162 Va x46 2/3 96 Va 102 v3 100 5/e

Ve ”4 V« *49 2/3 130

Ixx Va *37 2/3 “7 V3 “7 Ve

Ve 93 2/3 116 V3 11 1 5/e 108 Va 91 ”4 Va 111 78

S 104 Ve 90 2/3 *39 5/e J29 V3 122 Ve 94 Va H5 Va 134 Va 105 110 V3 !09 V3 95 Va

1623

2 620 2/3 2 690 Ve

1 !5i 5/e ■ 468»/, 1 308 5/e i 381 v3 1

Ve 108 2/3

140 2/3 126 Ve 139 Ve 106 Ve 60

1622

Alla mått anges i tunnor. En tunna =6 skäppor. N = Norra roten, S = Södra roten.

Totalt

Summa

Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

Månad

1621

2/3

445

Va 95 Ve x30 2/a xx7 Va 97 Va 85 V6 14° V3 103 Va Ix3 Va 91 V 3 81 Va 60 Ve x32

2 695 5/6

1 004 2 095

89 Ve

i 10

S Va Va Va

69 2/a 71 Ve 92 Va 89 Ve 117 V3 108 Ve 72 5/e 82

1625

Va 1 x5 Ve 75 Ve loSVe 79

2/a 1 250 Ve 1 091

Va 125 Ve x47 Va 103 V3 85 Ve TI9

2/3 124 V6 81 Va 91 5/e n6 2/3 179

131

139

1624

Källor: Malttulls- och ölaccislängderna i tullräkenskaperna.

Tab. i2: I Hälsingborg under åren 1621-162J förtullat malt

345

450

Va 1

Va 120 Va 112 V 6 x 25 Va IX7

Va *23 2/a 103 *33

Va 119 2/a 118 Va 75 Ve IX3

2/3

I05

Ve 85 Va IX4 Ve 82 Va 53 Vo 112 Ve 78 Ve 90 Va x42 5/e 91 Va 84 Ve 71 Va

1626

501

322 Va

— —

1 78 2/3

— — — — —■ — —

— — — — —

—

Ve 45 Va 41 Ve

—

!07

Va 38 Ve 71 Va

107

1627

Co O* .

Ocs

o>.

Ä:

Dansktidens slutskede och detaljerade som bevarats, och tullen uppbars med stor konsekvens. Efter 1627 fanns malttullen kvar men låg ej längre på allt framställt malt. Special räkenskaper över malttull och ölaccis fördes under en rad av år. Den sista bevarade gäller räkenskapsåret 1638/39. Från år 1643 fördes inga särskilda uppbördslängder för malttullen utan den intogs i tulljournalerna.26 Under samtliga de hela år, som redovisas i tabellen har den samlade för tullade maltmängden aldrig understigit 2 000 tunnor. Vi har redan nämnt, att Hälsingborgs slotts samlade intäkt av korn år 1574 angavs till 1 089 tunnor. Den i Hälsingborg årligen förtullade maltkvantiteten var alltså minst dubbelt så stor. Tullräkenskaperna visar också att man haft ett maltöverskott som ibland kunnat överföras till Helsingör, ibland kunnat exporteras på annat håll. Det stora maltpartiet som i tabell 10 upptages som exporterat räkenskapsåret 1612/13 förtullades av borgmästaren Villem Villemsen.27 För den ännu större maltexporten under året 1617/18 svarade hälsingborgarna Jacob Weber och Peder Vendelbo i kompanjonskap med en köpman från Lybeck. Till Lybeck gick större delen av det malt som utfördes år 1631, sedan exportförbudet hävts. Exportörer var Söfren Michelsen och Jesper Maes. För 1636 års maltexport, som gick till Norge, svarade borgaren Hans Andersen. Under 1640- och 1650-talen växlade, som tidigare antytts, priserna på dansk exporterad spannmål. Medan prisnivån var förhållandevis låg fram till 1640talets mitt, satte en prisstegring in under detta decenniums senare del, betingad bl. a. av dåliga skördar i Danmark. Prisstegringen förbyttes emellertid i ett pris fall år 1653 och under återstoden av 1650-talet präglades spannmålsmarknaden oftast av vikande priser. Det är givet att de köpmän i Hälsingborg som ex porterade spannmål, fått känning av denna utveckling. Men den mest kännbara förändringen torde ha varit den ödeläggelse som drabbade omlandet i samband med 1643-1645 års krig. Länsräkenskaperna vittnar på olika sätt om att krigets härjningar fått känn bara efterverkningar för nordvästra Skånes ekonomi. Länsräkenskaperna för år 1644/45 utgör es endast av en avkortningsjordebok. Denna redovisar för Häl singborgs socken 12 gårdar samt för socknarna i Hälsingborgs omedelbara grann skap (Allerum, Bjuv, Bårslöv, Fleninge, Fjärestad, Frillestad, Hässlunda, Kropp, Kvistofta, Mörarp, Raus och Välluv) ett stort antal, tillsammans 138 stycken, av kronans gårdar såsom öde. Dessutom hade 23 fiskebodar förstörts i Råå. Det 160

Fragment av glaserade kakel, påträffade vid grävningar inom Hälsingborgs gamla stadsområde. På ett av fragmenten syns rester av en bild som enligt inskriften skall föreställa Gustav Vasas dotter hertiginnan Elisabet av Mecklen burg. Hälsingborgs museum.

Näringslivet här redovisade utgör endast kronans egendom. Förstörelsen har haft väsentligt större omfattning, eftersom den givetvis också drabbat adeln och de självägande bönderna. För slottets och länets ekonomi fick ödeläggelsen flera konsekvenser. En fram går av tabell 9. Även om en del av gårdarna som drabbats ganska snabbt åter kunde tagas i bruk, har man från länet ej kunnat vidmakthålla leveranserna av havre till Kronborg och annorstädes efter räkenskapsåret 1646/47. Detta är ganska påfallande främst därför, att man torde kunna utgå från att havre markerna, som framför allt hade betydelse i mellan- och skogsbygden, ej sköv lats så hårt som de mera sårbara korn- och rågmarkerna på den intensivare uppodlade slättbygden, och att produktionen av havre därför borde haft lättare Tab. iy. I Hälsingborg åren 1643-1656 förtullad spannmål, redovisad efter kalenderår Källor: Tullräkenskaperna. Råg År

Havre In

1643

2 930

1646

inf. Jinf.

1647

Korn In

»Korn»

Malt In

20 inf.

[/oo inf.

1648

utf. 6

1649

1650 1651

203

jinf. 1652

inf.

300

inf.

512

f 1653

inf. 200

160

{4 226

1654

1655

1656

280

374

„

250

150

100 a b

300

385

260

6 inf.

inf.

79 20

inf. 300

Alla år för vilka tullräkenskaper är i behåll redovisas. Hälsingborg var ockuperat av svenska trupper under större delen av åren 1644 och 1645. Kursiverade siffror anger att införsel eller utförsel ägt rum från resp. till annan hamn än Helsingör. Av tullräkenskaperna framgår stundom blott att införsel eller utförsel ägt rum men ej med hur stora kvantiteter. I sådana fall anges detta med »inf.» och »utf.» Anm.:

Alla mått anges i tunnor. a Därav 12 tunnor rågmjöl. b Därav 6 tunnor rågmjöl. ii-679820

Hälsingborg III: i

l6l

Dansktidens slutskede att återhämta sig. Länsräkenskaperna utvisar också, att slottet ej kunnat få tillräckliga leveranser av spannmål från kronobönderna i länet, ty fr. o. m. räkenskapsåret 1649/50 uppträder poster av råg, korn och havre, som man köpt från köpmän i Hälsingborg. Leverantörer har varit Eggert Elers och Ennert Pedersen. Tabell 13 bör tolkas mot den här angivna bakgrunden. Den tidigare så väl belagda utförseln av havre från Hälsingborg, har enligt tullräkenskaperna praktiskt taget upphört under 1640-talet. Endast ett par år har smärre partier förts över till Helsingör. Skeppning till utländska hamnar har därtill omöjlig gjorts av exportförbud under åren 1643-1645, 1649-1650, 1650-1653 och 16571658.28 Under 1650-talet, när exportförbuden lättade, har man dock i Hälsing borg haft ett havreöverskott för utförsel. Exporten gick då främst till Norge. Samtliga havrekvantiteter som upptas i tabellen som utförda under 1650-talet gick till norska hamnar, med undantag för 50 tunnor havre år 1653. Dessa fraktades till Ronneby av Eggert Elers, som ju hade gamla förbindelser med den staden. Någon export till hamnar på kontinenten förekom däremot inte, vilket säkerligen berodde på det stora utbud av spannmål som ägde rum där under åren efter 1653. De nyss nämnda exportförbuden för havre gällde också råg. Från Hälsingborg har ju ej utförts råg annat än i små, enstaka partier, och därför saknar dessa förbud intresse för oss i detta sammanhang. De i tabellen upptagna rågpar tierna, som utförts åren 1655 och 1656, fördes till norska hamnar. Under åren 1643-1648 uppvisar tullräkenskaperna en årlig införsel av råg. I den mån avgångshamnarna kan fastställas, visar det sig att det i regel var fråga om import från Danzig, Rostock och Stralsund. 1646 års import omfattade ej mindre än 23 skutlaster och det följande årets 7 skutlaster. Den stora im porten av brödsäd år 1646 skall naturligtvis hållas samman med vad som förut sagts om krigets ödeläggelser i Nordvästskåne. Det var nödvändigt att täcka behovet av brödsäd genom en ökad import. De köpmän som namnges i tullräkenskaperna i samband med rågimporten under dessa år, är Morten Bendiksen, Oluf Bertelsen, Peder Dobelsen och Eggert Elers. Den råg som importerades under 1640-talet var som nämnts mest tysk. Under dessa år började utländsk spannmål saluföras på den danska marknaden i ganska stor omfattning. Detta medförde risk för fallande priser och i slutet av år 1647 utfärdades en förordning om kraftiga tullhöjningar på importerad spannmål. Rågskörden blev dålig 164g, 1650 och 1651. Det första av dessa tre 162

Näringslivet år steg rågpriset i Danmark med upp emot 50%. Först 1652 blev skörden av råg tillfredsställande, och när rågskörden i Mellaneuropa 1653 blev mycket riklig, föll priserna på dansk råg med nära 60%.29 Det i tullräkenskaperna under år 1648 upptagna införda rågpartiet utgjor des av en skutlast jylländsk råg, och detta föll alltså inte under den förhöjda tullen. Denna synes däremot ha satt spår i vår tabell därigenom att införsel av råg ej är belagd under åren 1649-1650. Fr. o. m. år 1651 möter däremot åter en regelbunden införsel av råg. Denna kommer nu från Danzig, som ofta helt dominerar, samt från Greifswald, Kolberg, Königsberg och Stralsund. Det var här fråga om ganska stora partier. Importörerna hette Oluf Bertelsen, Eggert Elers, Adam Vintappare, Anders Engelsman, Cort Sandsteen och Anders Nielsen. Särskilt den kraftiga ökningen under 1653 synes tyda på att man passat på tillfället i samband med prisfallet för att köpa upp större rågpartier billigt och sedan sälja dem med vinst. Var och en av importörerna tog nämligen 1653 in mera än en skutlast. Avsättningsmöjligheter för brödsäd har man säkerligen ej saknat genom att kronan nu drog samman en större arbetsstyrka till staden för de stora fortifikationsarbetena.30 År 1654 var det sista året för större import av tysk råg. 1655 års ganska obetydliga införselsiffra gäller en rad ospecificerade småposter och huvuddelen av 1656 års införsel anges i tullräkenskaperna som »inländsk råg». Blott 30 tunnor kom från Mecklenburg. Korn och malt inbegreps givetvis också i de förut nämnda exportförbuden under 1640- och 1650-talen, dock med undantag för en kort tid 1651-1652, då dessa var upphävda just för korn och malt.31 Den i vår tabell uppförda kornut förseln under 1648 utgjordes av en skutlast som gick till Norge. Utförseln år 1652 av 300 tunnor malt var en affär, som sköttes av Oluf Bertelsen. Han importerade det året ett parti malt, varav den nämnda kvantiteten åter ut fördes. Den fraktades till Marstrand. Mellanhandsaffärer i malt gjordes också de följande två åren. Vem som stått för dem uppges tyvärr ej i tullräkenska perna. 1653 års maltinförsel kom från bl. a. Jylland och Köge — i allt infördes tre skutlaster — medan 1654 års import kom från Greifswald. Större delen av de utförda maltpartierna gick till Norge, men 60 tunnor såldes år 1654 till Blekinge. Om införseln 1656 lämnar tullräkenskaperna inga detaljer. Det är dock tydligt att hälsingborgsköpmännen under 1650-talet slagit sig på större affärer i malt än tidigare, därvidlag säkerligen gynnade av den allmänna kon junkturen på kornmarknaden.

163

Dansktidens slutskede Tillgången på korn var liksom i fråga om råg så god mot slutet av 1640talet, att importtullen på korn kunde höjas kraftigt år 1647. Redan 1649 års kornskörd blev dock liten i Danmark, så att kornpriset steg med omkr. 40%. De två följande årens kornskörd blev bättre, men ett nytt bakslag kom 1652.

Upptill en brödkavle och en träbricka med deg, nedtill två små vetekakor. Teckningar i marginalen till Helsingörs Tingbog 1566-1570. Landsarkivet for Sjcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

En vändning inträdde emellertid år 1653 för kornet liksom för övriga sädes slag. Tillgången i hela Europa blev god och priserna sjönk snabbt.32 Det korn som 1652 infördes till Hälsingborg kom från Jylland. Tyvärr vet vi ingenting om mängden. 1654 års införsel kom också från danska hamnar, varav ett litet parti från Ystad, och om 1656 års införsel sägs i tullräkenskaperna blott att det var »inländsk bjug». Nordvästskåne synes alltså under dessa år ej ha varit i behov av någon större import av korn och den som förekom, innebar endast en utjämning mellan olika inländska riksdelar. Import från ut landet är ej känd. Exporten under åren 1653 och 1655 gick till Norge. 164

Näringslivet Hälsingborgs försörjning med korn och malt har i största utsträckning grun dats på omlandets resurser. Tullräkenskapernas påtagligt få uppgifter om inoch utförsel av korn och malt fram till 1650-talets början vittnar därom. Det faktum att uppgifterna under åren fr. o. m. 1653 blir talrikare, torde i fråga om både korn och malt få sättas i samband med att hälsingborgsköpmännen i viss utsträckning öppnat mellanhandel med korn och malt, främst på Norge. Under 1500- och 1600-talen spelade vetet en jämförelsevis obetydlig roll vid sidan av övriga sädesslag både i fråga om odling och i fråga om handel. Vete har också satt mycket få spår i Hälsingborgs tullräkenskaper före 1640. Några ströposter förekommer och i regel gäller det import av vetebröd, t. ex. kringlor. Räkenskapsåret 1612/13 uppfördes sålunda Mads Madsen Gullandsfar, Anders Haagensen, Oluf Pedersen och Anders Kraemer för tillsammans 10 1/2 läster vetebröd, men följande år infördes endast 8 tunnor vetebröd. År 1635 kom 22 tunnor vetebröd från Rostock. Införseln av vete och vetebröd torde dock före 1611 ha varit större än vad dessa notiser ger vid handen. Före år 1611 var nämligen vete ej tullbelagt, och därför har en eventuell import aldrig kommit till synes i tullräkenskaperna. Tab. 14:1 Hälsingborg under åren 1641-1656 förtullat och importerat vete Källor: Tullräkenskaperna. År

1641 1642 1643 1646 1647 1648 1649 1650 1651 1652 1653 1654 1655 1656

Vete 1 skutlast 1 skutlast 100 tunnor —

3 skutlaster 2 skutlaster —

—

31 124 111 109 240

tunnor tunnor tunnor tunnor tunnor

Då Hälsingborg under större delen av åren 1644-1645 var ockuperat av svenska trup per, har dessa år ej medtagits i tabellen. I de fall då skutlaster anges, har uppgiften hämtats ur rodertull- eller hamnpenningslängderna, vilka ofta anger skutans lästetal. Därmed är intet sagt om lastens storlek. Anm.:

165

D ansktidens slutskede Vetetullen bortföll år 1613 men den återinfördes genom 1625 års tullrulla och stannade sedan kvar under återstoden av den danska tiden. Som framgår av tabell 14 förekom under 1640- och 1650-talen en nästan årlig veteimport. Detta torde bl. a. få sättas i samband med det förut berörda för hållandet att utländsk spannmål i större utsträckning än tidigare började tränga in på den danska marknaden. När rodertull- och hamnpenningslängder utgjort underlag för tabellen, kan tyvärr intet annat fastställas än att import ägt rum. Kvantiteterna omtalas ej i dessa fall. Särskilt under åren 1643-1651, när provincialtull uppbars, framträder de inrikes gjorda vetetransporterna tydligt i materialet. Skutlasterna kommer från Själland, Lolland, Falster och Fernem. Det enda vetepartiet av klart angivet utländskt ursprung kom år 1654 från Danzig. I övriga fall av utländsk import står endast angivet »utländsk vete». Som importör av 120 tunnor vete anges under år 1656 Eggert Elers. De spridda uppgifterna kan inte läggas till grund för några mera vittgående slutsatser. Så mycket synes dock vara klart, att Hälsingborg ej kunnat grunda sin försörjning med vete på produktionen i omlandet utan i stället har fått lita till import. Större delen av vetetillförseln har kommit från Danmark väster om Öresund. Den bild man får i tullräkenskaperna av Hälsingborgs försörjning med ag rarprodukter, har här ännu ej återgivits fullständigt. I räkenskaperna förekom mer nämligen ströposter av ärter, mjöl, gryn och senap, i regel antecknade såsom utförda, vilket vittnar om att man kunnat få överskott på dessa varor genom leveranserna från omlandet. En intressant detalj är att man tidvis också kunnat exportera hasselnötter. Räkenskapsåret 1618/19 upptar tullräkenska perna 43 tunnor hasselnötter, som exporterats av Jacob Weber och en borgare i Rostock. År 1641 såldes 41 tunnor nötter till Nederländerna och 17 tunnor nötter överfördes till Helsingör år 1650. Den största utförseln i fråga om nötter, 188 tunnor, är bokförd under år 1638.33 Slutligen ingick i utförseln då och då också smärre poster hampa, lin och honung. Med tullräkenskapernas hjälp har vi försökt bilda oss en uppfattning om Häl singborgs försörjning med spannmål under tiden 1596-1656. Intet ger oss an ledning antaga att det vid något tillfälle rått egentlig brist vare sig på brödsäd, fodersäd eller malt i staden under denna tid. Marginalerna mellan goda skör dar och dåliga var ju, som tidigare påpekats, alltid snäva. Otjänlig väderlek 166

Näringslivet under sommarhalvåret kunde hastigt försämra tillgången på spannmål, vilket de talrika förbuden mot spannmålsexport vältaligt vittnar om. Dock torde omlan dets produktion, kompletterad med en viss import av råg över sjön, normalt ha räckt till för att täcka behovet. Men situationer är kända, då man säkerligen haft det knappt om livsmedel. I januari 1578 gick sålunda ett kungligt brev ut till en rad danska länsmän, bl. a. Hans Skovgaard på Hälsingborgs slott, om att man såväl på landsbygden som i städerna led av svår brist på spannmål. De länsmän, som förfogade över någon kronans spannmål, som ej omedelbart behövdes, skulle sälja denna för rimligt pris till bönderna. I köpstäderna skulle länsmannen med biträde av sockenprästen göra upp register över stadens husarma och uppteckna hur mycket spannmål var och en behövde för att kunna klara sig fram till slutet av augusti månad. Utdelning av spannmål skulle påbörjas omedelbart ur kro nans förråd och listor över denna införas i länsräkenskaperna.34 Tyvärr finns ej länsräkenskaperna för Hälsingborgs slott och län för detta räkenskapsår i behåll. Därför vet vi ej hur pass svår bristen på spannmål varit i staden.

1. Johannes Hansen, Beiträge zur Ge schichte des Getreidehandels und der Getrei depolitik Lübecks (Veröffentlichungen zur Geschichte der Freien und Hansestadt Lü beck, hrsg. vom Staatsarchiv zu Lübeck, I. Ly beck 1912) s. 6 ff. Wilhelm Abel, Agrarkrisen und Agrarkonjunktur im Mitteleuropa vom 13. bis zum 19. Jahrhundert (Berlin 1935). Al bert Olsen i A. Nielsen, Dänische Wirtschafts geschichte (Jena 1933) s. 130 ff. 2. Se t. ex. Heinrich Bechtel, Der ökono mische Raum für den Handel im Spätmittel alter (Schmollers Jahrbücher, 53. Jahrg. 2. Heft. 1929). 3. Johannes Hansen, anf. arb. s. 23 ff. 4. Gustav Ågren, Skånes jordbruksområden Svensk geografisk årsbok 1926) s. 5 ff. 5. Gunnar Olsen, Studier i Danmarks Kornavl og Kornhandelspolitik i Tiden 1610-1660 (Historisk Tidsskrift 10. R. VI) s. 429 ff. 6. Sven Dahl, Torna och Bara. Studier kring Skånes bebyggelse- och näringsgeografi före i860 (Lund 1942) s. 117 ff. Oscar Bjurling, Skånes utrikessjöfart 1660-1720 (Lund 1945) s. 26 f. J. Weibull, Tionden i Skåne un

der senare delen av 1600-talet (Skr. utg. av Fahlbeckska stiftelsen. XXXVIII. Lund 1952) s. 93 ff. Arent Berntsen (Bergen), Danmarckis oc Norgis fructbar Herlighed (Khvn 16501654) I s. 75. 7. Kr. Erslev, Danmarks Len og Lensmasnd i det sextende Aarhundrede (Khvn 1879) s. 1 f., 176 f. 8. CCD 1556 24.1, 1611 10.4, 1613 19.6, 1615 1.8, 1625 3.2, 1628 15.5, 1629 125-10> 3 4 5 6l(M3 * * * 26.4, 1651 13.8, 1655 1.9. 9. Gunnar Olsen, anf. arb. 2. 454. 10. 1 läst råg = 40 tunnor, 1 läst korn = 48 tun nor, 1 läst havre = 80 tunnor. 1 tunna råg eller korn = 6 skäppor, 1 tunna havre = 5 skäppor. 1 pund råg eller korn = 3 tunnor och 2 skäppor, eller i allt 20 skäppor. 1 pund havre = 8 tunnor = 40 skäppor. 11. Kanc. Brevb. 1625 17.9. 12. 1626 6.3, D. Kanc. B 160. DRA. 13. CCD 1578 19.3. 14. CCD passim. 15. CCD 1616 1.4, 1617 17.7, 1618 10.8, 1620 8.10, 1621 28.11, 1622 15.10, 1623 1-9» 1623 18.11, 1624 12-7-

167

Dansktidens slutskede 16. CCD 1627 17-4’ 1627 8.11, 1631 27.7. 17. CCD passim. 18. CCD 1596 2.1, 1597 13.1, 1597 20.9, 1598 L.12, 1599 14.7, 1623 4-10> 1^24 12-7> *627 8.11, 1628 8.9, 1628 16.12, 1629 3.11, 1631 27.7. 19. CCD 1621 18.2. Gunnar Olsen, anf. arb. s. 459 ff. 20. Gunnar Olsen, loc. cit. Aktstykker og Oplysninger til Rigsraadets og Staendermödernes Historie i Kristian IV:s Tid, udg. ved Kr. Erslev, II (Khvn 1883-1885) s. 256 ff. 21. CCD passim. 22. CCD 1584 21.9, 1584 26.10, 1597 20.9, 1598 3.6, 1598 24.9, 1598 1.12, 1599 14.7. 23. CCD 1623 18.11, 1624 12.7, 1627 8.11, 1628 8.9, 1628 16.12, 1629 3-n> 1631 24.6, 1631 25-724. CCD 1621 16.2, 1627 2-925. 1655 12.8, Skaanske Registre VI s. 380. Inlaga 1655 10.8, D. Kanc. B 50, DRA. 26. Påpekandet är av vikt, när det gäller att analysera tulljournalernas uppgifter om

l68

införsel och utförsel av malt. 27. Villem Villemsen har också tidigare del tagit i spannmålsaffärer. Enligt tullräkenska perna förtullade han det under 1606/07 ut förda stora partiet »korn». Tullen betalades för Didrik Rosenovs räkning, vilket synes an tyda att Villem Villemsen uppträtt som den nes ombud. Vem han varit, vet vi ej. 28. CCD 1643 28.1, 1645 j9-8> 1649 u.d., 1650 20.7, 1650 18.10, 1651 31.7, 1652 4.9, 1653 3.6, 1657 4-5> l658 3°-3> l658 7-429. CCD 1647 7.9. Gunnar Olsen, anf. arb. s. 477 ff. 30. Tullräkenskaperna omnämner att kro nan i maj 1654 till Hälsingborg infört 1 350 tunnor korn och 1 722 tunnor råg. Införseln sammanhängde med dispositionerna kring fortifikationsarbetena. 31. CCD 1651 10.6, 1652 4.9. 32. Gunnar Olsen, loc. cit. 33. 1 läst =12 tunnor. 34. Kanc. Brevb. 1578 17.1.

NÖTKREATUR

K_Jndkf FLERA SEKLER fick Danmark stora intäkter genom export av oxar. På grund av den ökande efterfrågan på slaktdjur i de nordtyska och nederländska städerna började oxexporten få betydelse redan under 1400-talet, och vid mitten av 1600-talet uppgick den till mellan 35 000 och 50000 djur år ligen. Till en början var praktiskt taget alla rikets slättbygder engagerade i oxuppfödningen men efterhand började denna koncentreras, så att tyngdpunkten slutligen kom att ligga på Jylland, framför allt i de västra delarna av denna provins.1 Då det gällde att på bästa sätt nyttiggöra de spannmålsöverskott som kunde uppkomma, var det ofta mera lönande att fodra upp spannmålen än att sälja den. Detta gällde särskilt områden med dåliga kommunikationer eller långa avstånd till lämpliga hamnar. I detta sammanhang kom oxuppfödningen in i bilden. Kalvarna fick oftast stanna kvar hos uppfödarna i ungefär två år. Mot slutet av denna tid hade de vanligen satts på gräsbete och kallades därför gräsoxar, »gresöxne». De brukade nu uppköpas av dem som skulle göda dem, och sattes först under ett eller två år på stall som »fodernöt», tills de fått lämplig storlek för gödning. De kallades sedan stalloxar, »staldöxne», och hade då i regel en ålder av 4-5 år. Stallfodringen ägde rum företrädesvis på kronans slott och ladugårdar samt hos adeln, som ofta lät sina landbor ta emot djuren, om man ej hade plats till alla på sätesgården. Ända sedan 1530-talet var rätten till oxstallning och oxexport ett av adelns viktigaste privilegier och adelsståndet fick under lång tid en position inom denna näring, som kom monopolet ganska nära.2 Adels männen upphörde mestadels under 1500-talet med att själva driva handel med de färdiggödda djuren och överlät detta åt inoch utländska köpmän och uppköpare. Fodret var i regel hö eller ibland halm och foderspannmål. Generellt gällde att oxarna skulle hållas på »eget foder», vilket för kronans och adelns del 169

Dansktidens slutskede betydde att djuren utfodrades med vad deras »tjänare», dvs. underlydande bönder, kunde tillhandahålla. På det sättet hade både krona och adel möjlighet att uppstalla oxar i stor skala. Efter hand fick också köpstädernas borgare rätt att slå sig på den lönande oxuppfödningen. År 1623 infördes en rad viktiga ändringar i lagstiftningen om oxexport och då tilläts även städernas borgare att på landsbygden upphandla gräsoxar för att sätta dem på »eget foder» eller låta sätta dem på stall hos kronan eller adeln. Borgarna fick också rätt att liksom kronan och adeln för sälja gödoxarna till utlandet. Dock synes bestämmelsen om eget foder i rätt stor utsträckning ha hämmat borgarnas rörelsefrihet och de torde dessutom ha haft svårigheter att hävda sig vid sidan av den mera konkurrenskraftiga adeln. Men efter 1623 påträffas överallt i Danmark enstaka borgare som uppstallat oxar hos adelsmän, vilka därigenom blivit deras fodervärdar. För en del adels män kan denna metod ha inneburit en möjlighet till att dels få användning för överskottsfoder, dels få kontanta pengar i ersättning för gjorda tjänster. Om höstarna var efterfrågan stor på magra djur, lämpliga för uppställning, och på gräsoxar. För att trygga länsmännens och kronans möjligheter att göra fördelaktiga och tillräckligt omfattande uppköp, förbjöds stundom bönderna att sälja sina djur, innan dessa först hembjudits till kronans länsmän.3 Men uppköparna började då i stället sina rundresor på landsbygden allt tidigare på året, redan under sommaren eller t. o. m. i maj månad. En annan utväg som den kungliga lagstiftningen gärna tillgrep var förbud mot export av gräsoxar. Sådant förbud gällde praktiskt taget under hela tiden fram till 1658. Endast vid enstaka tillfällen, då tillgången på gräsoxar var synnerligen god, upphävdes det för en kortare tid.4 Tidvis försökte man också reglera handeln med gräs oxar och tillåta försäljning endast på de allmänna marknaderna.5 En gärna tillämpad metod att hålla priserna på gräsoxar och magra djur nere var att förbjuda export av saltat kött. I stället för att sälja sina gräsoxar till låga priser kunde nämligen bönderna själva fodra dem till hyggligt hull för slakt och sedan sälja köttet nedsaltat. Förbud mot export av saltat kött utfärdades ofta och de blev lika varaktiga som exportförbudet för gräsoxar.6 De kunde lätt nog upprätthållas, när grödan var god och efterfrågan på foder nöt stor. Men slog skörden fel, inskränktes i regel stallfodringen av oxar och efterfrågan på gräsoxar sjönk. Detta kunde vid flera tillfällen leda till att exportförbuden för saltat kött temporärt upphävdes.7 Sedan borgarna fått rätt att taga del i oxstallning och oxexport utvecklades 170

Näringslivet ett med åren ganska vidlyftigt kontrollsystem kring deras hantering. Redan år 1623 föreskrevs, att den »ofrie», dvs. ofrälse, som ville driva oxuppfödning skulle ha »svurit burskap och göra all borgerlig och bys tunga och själv hålla sitt eget hus och eldstad i någon köpstad». Andra personer än svurna borgare släpptes sålunda inte in i det lönande näringsfånget. Den som köpte oxar för ställning på eget foder, skulle tillkännage detta för kronans länsman eller för dennes fogde och av honom få sedel på hur många djur han köpte. Samtidigt skulle länsmannen få uppgift om på vilken plats djuren stallades upp. Det tillädes också, att borgarna hade rätt att utföra ej blott de oxar de själva uppstallat, utan också djur som präster och bönder stallat på eget foder.8 År 1639 utbyggdes kontrollsystemet genom att även adelsmän, som stallade oxar, blev skyldiga att till uppköparna av stalloxar lämna sedel på hur många djur, uppfödda i adelsmannens stallar, som sålts vid tillfället. Tullnärerna förbjöds att släppa igenom oxdrifterna vid tullplatserna, om ej sedlarna befanns vara i vederbörlig ordning. Sedlarna skulle bifogas tullräkenskaperna, när dessa insändes till räntekammaren. Kronans länsmän skulle också fordra sedlar av alla köpmän och oxdrivare om antalet djur. Dessa sedlar skulle biläggas läns räkenskaperna, när de insändes till räntekammaren.9 Kontrollen av oxhandeln skulle på detta sätt bli tvåfaldig, genom att djuren redovisades både i läns räkenskaperna och tullräkenskaperna. Under 1640-talet skärptes kontrollen ytterligare. År 1641 ålades sålunda läns männen att en gång om året visitera borgarnas stallar och anteckna hur många oxar som fram till »rätt drivtid», dvs. mars månad, uppföddes där samt hur många som utslagits vid drivtid. På liknande sätt skulle kronans och adelns ladugårdar visiteras.10 Sex år senare krävde man t. ex. av en borgare, som ville stalla oxar, att han skulle kunna visa sedlar på antalet djur utställda både av den som sålt gräsoxar till honom, av fodervärden, där han stallat dem, och av den, som köpte upp de färdiggödda djuren. Dessutom skulle den som var bosatt i en stad för länsmannen uppge hur mycket foder han fick från egen jord. Länsmannen kunde också från borgmästare och råd infordra en uppgift om hur många oxar, hästar och kor varje borgare i staden kunde hålla på eget foder.11 Regleringarna och kontrollåtgärderna torde aldrig ha fungerat tillfredsstäl lande. Därom vittnar bl. a. de relativt höga straffsatser som föreskrevs för brott mot förordningarna. En antydan i samma riktning ligger också däri, att av den stora mängd sedlar och förteckningar som rimligtvis borde ha bevarats som bi lagor till räkenskaperna, finns det endast en mycket ringa del kvar, vilket synes 171

Dansktidens slutskede ge vid handen att man ej i praktiken kunnat fullfölja åtgärderna. Dessutom kunde säljande adelsman eller fogde ersättas som intygsgivare av två »dannemän». Av det fåtal sedlar som är bevarade framgår att i stor utsträckning borg mästare, rådmän och andra borgare, dvs. just de som skulle kontrolleras, upp träder som intygsgivare. Kontrollen kan under sådana omständigheter ej ha varit särskilt effektiv. Exporten bands länge till vissa givna vägar och allmänna tullplatser. Fram till 1615 skulle sålunda djuren passera någon av tullplatserna Assens, Kolding, Middelfart, Ribe och Rödby.12 Från Assens sändes djuren med färja till Haderslev. Från de jylländska städerna gick de landvägen söderut. Målet var den stora kreatursmarknaden vid Wedel nära Hamburg, där det hölls stormarknad i slu tet av mars månad varje år. Där mötte då uppköpare från Nederländerna och de flesta större städerna i norra Tyskland. De skånska och jylländska oxarna värderades ofta högst, medan de själländska betingade ett något lägre pris och de fynska var billigast. Den skånska oxexporten gick ej direkt till Tyskland utan över tullplatserna i Västdanmark. Sedan djuren tagits över Öresund fördes de vanligen på en mycket anlitad väg från Roskilde över Korsör, Nyborg och Odense ned till Assens. En annan möjlighet var att föra dem över Fyn till Kolding. Före år 1616 var i princip ingen export av oxar direkt till Tyskland tillåten från skånska hamnar, även om i enstaka fall kungen beviljade tillstånd därtill på grund av särskilda omständigheter.13 Av grundläggande betydelse för den skånska oxhandeln blev en kunglig för ordning år 1616, vilken gav adeln i Skåne och Halland rätt att utföra sina oxar mot sedvanlig tull över Malmö, Ystad, Landskrona, Hälsingborg, Åhus och Varberg.14 Påföljande år tilläts direkt export till Tyskland också från Korsör.15 Den förut nämnda förordningen av år 1623 innebar slutligen att oxexporten helt frigavs. Den bands ej längre till vissa tullplatser eller hamnar och ej heller till »rätt drivtid».16 Uppfödningen av levande djur hade stor omfattning i nordvästra Skåne. En antydan härom får man genom ett studium av räkenskaperna för Hälsingborgs slott och län. Enligt 1574 års översikt, vilken vi tidigare citerat i fråga om spann mål, skulle årligen av kronobönderna i länet levereras till slottet eller dess ladugård 278 kor, 228 galtar, 327 får, 358 lamm, 458 gäss och 1 552 höns.17 Praktiskt taget varje år kunde länsmannen — sedan han för slottsfolket och för egen räkning behållit eller använt vad som tillkom honom — sända ett avsevärt 172

Näringslivet antal levande djur till Köpenhamn eller andra kungliga slott. En översikt över dessa leveranser, sådana de avtecknar sig i länsräkenskaperna ges i tabell 15. Särskilt vid en jämförelse med slottets och länets leveranser av spannmål (tabell 9) framstår det ganska klart hur god tillgången på levande djur har varit. I den mån cle begärda sändningarna av djur ej kunde fyllas ut med vad som ingick i länets regelbundna intäkter, kunde slottsherren utan svårighet köpa upp de djur som fattades. När under 1620-talet kronan i större utsträckning än förut engagerade sig i oxuppfödning och oxexport, koncentrerades dess upp ställning av gödoxar till ladugårdarna vid några kungliga slott. De båda stora

Tab. iy Levande djur som levererats från Hälsingborgs slott och län under åren H74~i657

Källor: Länsräkenskaperna. Räken skapsår

Oxar Får Gal Kor Lamm tar

1574/75 1579/80 1582/83

110 12 211

1597/98 1601/02 1606/07 1610/11 1611/12 1612/13 1613/14 1614/15 1615/16 1616/17 1617/18 1618/19 1619/20 1620/21 1621/22 1622/23 1623/24 1624/25 1625/26 1626/27 1627/28 1628/29

199 220 182 163 144 140 115

61 41 10 20 31 45 53 127 169

309 413 343 224 253 305 237 230 226 166 35 83

Gäss Höns

77 5H

119

185 157 103 140 82 222 103 45 14 18 66

34 20 471 248

Svin

69 89 100 104

100

163 471 168 359 63

120

489 809

123

356 50

1 Anm.:

1629/30 1630/31 1631/32 1632/33 1633/34 i634/35 1635/36 1636/37 1637/38 1638/39 1639/40 1640/41 1641/42 1642/43 1643/44 1646/47 1647/48 1648/49 1650/51 1651/52 1652/53 1653/54

Oxar Får Gal Kor Lamm tar

31 58 18

31 52 87

33 40 36

200

93 321

73 86 84

384

426 158

24 33 26 21

84 85 84 83

27 13

75 86 40

Gäss Höns

77 80

23 20

O 28

76 60

Svin

79 56 286 110 66

33 243

38 249

50 44 68

294

1654/55

1656/57

100 8

Räken skapsår

66 ,

I tabellen upptages endast de år för vilka räkenskaper är bevarade.

173

Dansktidens slutskede ladugårdarna vid Fredriksborgs slott på Själland försågs då med stalloxar bl. a. från Hälsingborgs län.18 Det har säkerligen ej bjudit på några som helst svårigheter att fylla Häl singborgs behov av animaliska produkter. Förutom det närmaste omlandets rika animala produktion har man kunnat lita till en tillförsel av djur, som kom även från avlägsnare delar av de skånska landskapen. Kreaturstransporter var lätta att genomföra även på dåliga vägar. Genom ett detaljstudium av tull räkenskaperna skall vi i det följande närmare belysa detta. Tillförseln var så stor, att man så gott som alltid hade ett överskott i Hälsingborg både av levande djur och av animaliska produkter. En stor del av detta överskott kunde överföras till Själland eller exporteras. Vi har redan konstaterat, att det säkraste underlaget för en skildring av Hälsingborgs kreaturshandel och kreatursexport utgöres av bropenningsräkenskaperna. Dessa föreligger emellertid först fr. o. m. år 1641. Källmaterialet för den tid, som faller före nämnda år, består framför allt av tullräkenskaperna med de blottor och andra brister som vidlåder dem. Tullräkenskaperna ger dock en något bredare grund för studiet av häst- och nötkreaturshandeln än t. ex. i fråga om spannmålsutförseln, därför att tull på hästar och nötkreatur uppbars under hela året, ej blott under höstmånaderna. Under hela tiden fram till 1643 uppbars för hästar och nötkreatur en passa geavgift, som kallades småtull. Den uppgick till en ren obetydlighet, 5 alber per »huvud», och den erlades både i lastningshamnen och lossningshamnen vid djur transporter över Öresund.19 Denna överförsel av djur var den enda lagliga exportmöjligheten fram till 1616, eftersom dessförinnan all direkt export av oxar från skånska hamnar till utlandet var förbjuden. Det är mycket lätt att konstatera, att överförseln alltid gått från Skåne till Själland. Det kommer nämligen klart till synes, om man lägger tullräkenska perna för Helsingör bredvid Hälsingborgs tullräkenskaper. Tyvärr är Helsingörsräkenskaperna ej bevarade på långt när lika fullständigt som Hälsingborgs, men jämförelser är möjliga för några år. Resultatet av en sådan jämförelse har sammanställts i tabell 16. I Helsingörs tullräkenskaper upptas småtullen ofta under rubriker, som anger att djuren överförts »från Skåne» eller någon gång »från Hälsingborg». I Hälsingborgsmaterialet möter vanligen rubriker som »småtull av oxar överförda till Själland». I Helsingörsräkenskaperna är endast under ett år småtullsuppbörden för häs174

Näringslivet tar och oxar redovisad var för sig. Övriga år anges endast klumpsummor för antalet »huvuden». Det råder en förhållandevis god överensstämmelse mellan de årliga slutsummorna i de båda städernas tulluppbörd. Men det finns ingen ting som föranleder det antagandet, att alla djur som inlastats i Hälsingborg också lossats i Helsingör, utan de har säkerligen i någon utsträckning också förts till andra hamnar på Själland. Omvänt bör också en del av de i Hel singör lossade djuren ha kommit från andra skånska hamnar än Hälsingborg. Men huvuddelen av djuren har utan tvivel förts den kortaste och bekvämaste vägen, nämligen tvärs över sundet från Hälsingborg till Helsingör. Att driva oxar från Skåne genom Västdanmark ned till norra Tyskland var en långsam och besvärlig procedur. Man måste göra halter med några dagars mellanrum för att djuren skulle få vila. Hälsingborg torde ha varit en naturlig rastplats, eftersom man under drivtiden på våren, vilken var en jäktad tid för stadens färjemän, ofta kunde få vänta ganska länge på färje- eller båtlägen het. På grund av strapatserna under vägen förlorade djuren i vikt. Uppgifter är bevarade om viktförluster upp mot 80 kg per djur. Vårmarknaden i Tysk land kallades också ibland »Magermarkt», därför att djuren var magra och trötta. Exportörerna tog sålunda ganska stora ekonomiska risker. På 1640-talet kostade ett par oxar i Danmark 20-30 riksdaler vid köp från uppfödaren. Drivningskostnaden kunde springa upp till 7-9 riksdaler per par. Storhandlarna omsatte årligen tusentals djur. Stora värden stod sålunda på spel för dem. Under drivningen kunde allehanda missöden inträffa. I byfogderäkenska perna för Hälsingborg finns en notis som omtalar, att i februari 1649 två

Tab. 16: Antalet hästar och nötkreatur för vilka småtull erlagts i Helsingör och Hälsingborg under tiden 1.5 1615 — 1.5 1620 Källor: Byfogderäkenskaper för Helsingör och Hälsingborg, samtliga i serien Reg. 108 b, DRA. Helsingö r

Räkenskapsår

Hästar

1615/16 1616/17 1617/18 1618/19 1619/20

1 508

Hälsingborg

Oxar Kor »Huvud»

54 3 464 2 661 2 015 3 580

Hästar

Oxar Kor

1 544 2 746

384 262

2 385 i 635

253 365

3 008 2 638 2 OOO

3 405

:35

3 535

Summa

*75

Dansktidens slutskede kronan tillhöriga oxar, som drivits från Bälteberga, »kom till korta i färjan förmedelst Guds väder och vind». Man blev tvungen att »hisse» dem ut i stran den, dvs. lämpa dem över bord på grunt vatten. Där blev de så »forplustret» innan de nådde land, att man fick forsla dem med vagn upp i staden för slakt. Slaktaren fick inälvorna i slaktarlön, köttet saltades ned — det blev i allt tre tunnor — men »talg var där intet i samma oxar». Hudarna såldes för 4 riksdaler. Sedan vagnlega, tunnorna och saltet för köttet m. m. betalats, hade byfogden, som skötte affären, kvar 2 riksdaler i behållning. Utgår man från ett oxpris på 20-30 riksdaler paret, gjorde sålunda kronan en rejäl förlust. Under dessa omständigheter innebar det avsevärda fördelar att direkt export från skånska hamnar till utlandet blev tillåten fr. o. m. år 1616. För djur som exporterades till utlandet erlades stortull. Denna utgick på 1540-talet med 20 skilling per djur, sattes på 1570-talet till en daler men höjdes sedan kraftigt år 1629 i anledning av kronans stora utgifter för Kristian IV:s krigspolitik. Från år 1632 betalades 1 1/4 riksdaler i stortull per djur, men en ny höjning kom år 1646. 1651 års tullrulla innehöll en ny princip: stortullen differenti erades, så att den var 8 skilling högre för en oxe från Skåne och Blekinge än för djur från övriga delar av riket. Denna skillnad, vilken givetvis samman hängde med det högre marknadsvärdet på de skånska oxarna, kvarstod i 1655 års tullrulla.20 Stortull skulle erläggas i exporthamnen. Detta inskärptes t. ex. i en kunglig reprimand som tilldelades tullnären i Landskrona år 1632. Han hade uppburit stortull av djur, som skulle utföras ur riket över andra orter än Landskrona. Det fastslogs att han förfarit felaktigt, eftersom djuren ej borde ha för tullats i Landskrona.21 Distinktionen mellan stortull och småtull ökar värdet av tull räkenskapernas uppgifter, så att vi trots materialets blottor kan urskilja vä sentliga sidor av kreaturshandelns praxis. Å andra sidan måste man hålla i minnet, att uppgifterna i tullräkenskaperna, sådana de sammanställts i tabellerna 17 och 18, ej omfattar den totala ut förseln av nötkreatur från Hälsingborg. Vi har redan nämnt, att svenska under såtars varor var tullfria i Danmark och att danska kronan ej erlade någon tull för sina egna djur. Kronans utförsel kunde vid vissa tillfällen nå stor omfatt ning. Under år 1627/28 utfördes sålunda bl. a. 590 oxar, som tillhörde danska kronan och skeppades till Nederländerna. Tullräkenskaperna omtalar denna transport liksom att ett par svenskar från Jönköping samtidigt exporterat 80 djur till Lybeck. Oxarna redovisas under rubriken stortull men det markeras 176

Näringslivet klart, att de gått ut tullfritt. Att poster av detta slag över huvud taget före kommer i räkenskaperna, hör till sällsyntheterna. Den danska adeln skulle i princip betala tull för sina djur liksom rikets övriga undersåtar, men stundom var också adelsmän befriade från tull. Ibland finns ett brev bevarat som bilaga till räkenskaperna, utfärdat av någon tjänste man i räntekammaren, av rikshovmästaren eller någon länsman, i vilket sägs att ett visst antal djur fick exporteras tullfritt. Orsakerna till dessa medgivanden omtalas sällan. Tullräkenskaperna för året 1635/36 redovisar också de djur som gått ut tullfritt — de uppföres i tulljournalen utan avgift — och därav kan man se att sammanlagt 894 oxar, som stallats på skånska adelsgårdar det året passerat Hälsingborg utan att tull erlagts för dem. Av dem utfördes ej mindre än 467 stycken i en drift. De ägdes av den kände oxexportören Steffen Rode från Köpenhamn. Vi har alltså anledning att utgå från att den totala utförseln av kreatur från Hälsingborg varit betydligt större än den som redovisas i tull räkenskaperna. Det är följaktligen ej tillrådligt att på något sätt pressa tabeller nas sifferuppgifter. Så mycket kan dock sägas, att man i räkenskaperna kan avläsa de verkningar som förändringarna i den kungliga handelslagstiftningen fått för kreaturshan deln i Hälsingborg. De med småtull belagda djuren fördes över till Själland. Det har härvidlag rört sig om dels gräsoxar, kalvar och kor som i Skåne upp köpts av folk från Västdanmark, dels om färdiga oxar, vilka landvägen skulle drivas vidare ned mot den tyska gränsen. Vi har alltså anledning att vänta oss, att tabell 17 fram till år 1616 skall uppvisa höga siffror för småtullsbelagda djur men inga eller blott låga siffror för stortullsbelagda. Detta sista därför att direkt export från skånska hamnar var förbjuden fram till år 1616. Tabellens siffror stämmer ganska väl med detta resonemang. Både i fråga om antalet stortullsbelagda djur och de småtullsbelagda, har det inträtt en föränd ring omkring år 1616. De få dessförinnan bokförda stortullsposterna har säkert hört samman med beviljade dispenser. Den största posten, de 102 djuren för vilka stortull erlades året 1612/13, utfördes sålunda på en gång för en tysk adelsmans räkning. Fr. o. m. räkenskapsåret 1615/16 redovisas däremot större antal stortullsbelagda djur och detta förhållande återspeglas även för 1630-talets vidkommande i tabell 18. Den direkta exporten på utlandet har ökat. Störst intresse knyter sig givetvis till frågan vad som ur tullräkenskapernas stortullsuppbörd ytterligare kan utläsas om exporten. Export ur riket av kor, kvigor och gräsoxar var, som förut nämnts, i regel förbjuden. Det rör sig alltså 12-679820 Hälsingborg III: i

177

Dansktidens slutskede

Tab. iy: I Hälsingborg förtullade nötkreatur 1596-1630, redovisade efter räkenskapsår Källor: Tullräkenskaperna. Räkenskapsår 1596 16.2-1.5 1596/97 1599/I6oo 1602/03 1603/04 1604/05 1605/06 1606/07 1607/08 1609/10 1610/11 1611/12 1612/13 1613/14 1615/16 1616/17 1617/18 1618/19 1619/20 1621j 22 1624/25 1625/26 1627/28 1628/29 1629/30 1630 1.5-31.12

c d

e f

0 h

24 6i8a 747 168

845 1004°

— 414 c 567 1099 1038 1046 1096“ 34°d 385 e 262 f 253 365 135

g g g

397 547^ 320 434

Stortull

Summa

56 618

— —

747 201

33 8

853 1 009 c

5 —

—

10 10

1 1 1 1

— — 102

—

44 577 109 038 046 198

340 445 340 502

60 78 249

— 2 —

365 137

42 78 450 489 405 . i

g g g

847 1 036 725

I tabellen upptages endast de år för vilka tullräkenskaper är bevarade. I summan ingår ett ej specificerat antal kor och kvigor. Därav 11 kor och 228 »ök». I summan ingår ett ej specificerat antal oxkroppar. Därav 10 kor. Därav 1 ko. Därav 14 kor. Uppbörden av småtull var bortförpaktad. Därav 21 kor. Stortullsräkenskaper är ej bevarade för tiden 1/5 1630-1/5 1632.

Anm.: a

Småtull

Näringslivet främst om export av oxar. De uppköpare som arbetat på den skånska kreaturs marknaden och vars namn finns omtalade i räkenskaperna, har mestadels varit tyskar men även borgare från Helsingör och Köpenhamn är omnämnda. Också enstaka hälsingborgare har deltagit i den direkta oxexporten. Borgaren Thomis Jacobsen utförde 1616 ej mindre än 60 oxar, följande år 40 och året därpå 17. År 1617 bokfördes David Jacobsen för 38 oxar och föl jande år uppges att Hans Jacobsen exporterat ej mindre 232 oxar. Det finns alltså exempel på att man inom borgerskapet vågat ge sig in i den riskabla och kapitalkrävande oxhandeln. Det var dock endast adelsmän som år 1616 fick rätt att från skånska hamnar utföra sina djur — borgarna fick samma förmån först 1623 — och därför kan man våga antagandet, att de nämnda tre hälsingborgarna i första hand torde ha stått för affärernas praktiska sida. Det är mycket troligt, att de adelsmän som låtit stalla djuren, finansierat transak tionerna. Efter 1623 har man anledning vänta sig att borgarna skall ta betydligt större del än förut i oxexporten, eftersom de nu fick rätt att stalla oxar på eget foder och själva exportera dem. Emellertid visar det sig, att de borgare i Häl singborg, som bedrivit sådan handel, gjort det endast i mycket liten skala.

Tab. 18:1 Hälsingborg under åren 1631-1640 förtullade nötkreatur Källor: Tullräkenskaperna. År

Stortull

Småtull

Summa

1633

102 C

b 243 b 520 c

1634

453 C

1631

1632

a c c

1635

352

780

1 132

1636

166

1 967

2 133

1637

269

1 122

I 391

1638

355

615

970

1639

— —

1 170

I 170

799

1640

a Stortullsräkenskaper är ej bevarade för tiden 1.5 1630-1.5 1632. & Posterna i småtullsräkenskaperna för räkenskapsåret 1631/32 är ej daterade. Här har alla poster som införts efter det tydligt skönjbara slutet av uppbörden under perioden S:t Bartolomei dag — S:t Dionysii dag förts till år 1632. c Tullräkenskaper saknas helt för tiden 1.5 1633-1.5 1634.

Dansktidens slutskede Deras resurser har tydligen ej räckt till för mera. Den nyssnämnde Thomis Jacobsen exporterade 10 oxar, som stallats i Landskrona, år 1625. Anders Haagensen utförde redan 1619 två oxar. Han återkom 1625 med 12 stycken och med lika många påföljande år. Albret Jörgensen utförde 1625 4 oxar och lika många 1626. Det var som synes genomgående fråga om ett ringa antal djur, och de kända fallen är ej många. Går vi till 1630-talets tullstatistik för nötkreatur, bör i första hand ökningen av antalet stortullsbelagda djur under åren efter 1635 uppmärksammas. Det har redan nämnts, att räkenskaperna för detta år också upptager de djur som ut förts tullfritt, men denna omständighet räcker ej till som förklaringsgrund. Även andra faktorer torde ha spelat en roll. Från år 1636 grasserade kreaturs pest på Själland och fram till år 1639 var det förbjudet att driva friska djur genom de nedsmittade områdena.22 Det måste då ha fallit sig naturligt för kreaturshandlarna att köpa upp djur företrädesvis i de landsdelar, som ännu ej berörts av pesten, men också att exportera sina oxar om möjligt direkt från närmaste hamn, så att man undvek smittohärdarna. Ett par notiser i tullräkenskaperna belyser detta. Av dem framgår det att den 16 april 1638 låg det tre stora holländska fartyg på Hälsingborgs redd. De mätte 100 läster vardera och så stora fartyg anlöpte vanligen ej Hälsingborg. Man får alltså redan av detta faktum det intrycket, att det var fråga om en extraordinär åtgärd. De tre fartygen tog ombord sammanlagt 278 oxar, som stallats på skånska adelsgods, för att transportera dem till Nederländerna. Två dagar senare lät en borgare från Kristianstad lasta sammanlagt 77 oxar på en skuta och en krejare, vilka var destinerade till Lybeck. Också dessa båda fartyg var större än de, som vanligen trafikerade Hälsingborg. De mätte 18 och 20 läster. Transporterna bör i samtliga dessa fall otvivelaktigt sättas i samband med kreaturspesten i västra Danmark. Varje år drev även svenskar en del oxar till Hälsingborg för utförsel. Denna svenska kreaturshandel är lättast att gripa i bropenningsräkenskaperna efter 1640, men den har pågått även tidigare. Tullräkenskaperna lämnar föga upp lysningar om den, eftersom svenska undersåtar njöt tullfrihet för export av egna produkter. Ett fall av tullfri svensk oxexport över Hälsingborg, som tidi gare omtalats är från år 1628, då två borgare i Jönköping exporterade samman lagt 80 oxar. Under vissa perioder har man vid riksgränsen från svensk sida uppburit gränstull. Från Sunnerbo härad i Småland är svenska gränstullräkenskaper bevarade för tiden mellan midsommar 1607 och påföljande års midsom-

180

Näringslivet marhelg. Av dem framgår att sammanlagt 29 oxar, 4 dragoxar, 12 kor och en tjur då passerat riksgränsen från Sunnerbo på väg till Skåne.23 Men det har också förekommit att svenska köpmän i Skåne köpt upp gräsoxar eller stalloxar, vilka de sedan exporterat till Tyskland eller Nederländerna, trots att förbud rått för sådan handel.24 År 1630 överläde man i danska riksrådet om vad som borde göras för att hindra svenska köpmän, särskilt göteborgare, att uppköpa oxar i Danmark och sedan dra nytta av tullfriheten, genom att föra djuren norrut genom Halland till Göteborg och där inlasta dem på fartyg för export. Man var bekymrad över att danska kronan på det sättet berövades tullintäkter. Ledamöterna av riksrådet anmodades att yttra sig skriftligen i frågan. Av särskilt intresse för oss är vad slottsherren på Hälsingborg, Anders Bille, anförde. Han ondgjorde sig över svenskarnas handel, som vållade »skada och spott» genom att »de drager fram och tillbaka med alla deras varor tullfritt här igenom riket, vilket ingen annan nation annars må göra». Han klandrade skarpt att svenskarna om höstarna exporterade gräsoxar från Skåne, »vilket aldrig någon inländsk man hittills har fått göra, även om han velat giva tull». Han hänvisade i fråga om tullintäkterna till att enligt lag skulle de som sålde oxar till svens karna själva betala stortull, om den utländske köparen ej gjorde det. Herr Anders hänvisning till denna regel exemplifieras i brevets fortsättning: han har själv också handlat med de svenska uppköpare, som han så kraftigt fördömt. »Fick Hans Majestät visst sin tull av mina oxar i fjol, fastän en göteborgare köpte dem.»25 Givetvis bör man på något sätt söka bilda sig en uppfattning om vilken roll Hälsingborg spelat som utskeppningshamn för nötkreatur. Det finns en möjlig het att jämföra tullräkenskaperna för Hälsingborg med bevarade räkenskaper från västra och södra Skånes viktigaste hamnar, Landskrona, Malmö och Ystad. Dessvärre är materialet mycket ofullständigt, men för några år kan man göra en sammanställning av räkenskapernas uppgifter, så att redovisning göres för minst tre av städerna samtidigt och man konsekvent kan skilja mellan stortull och småtull. Uppgifterna återfinnes i tabell 19. Ser vi på stortullssiffrorna, synes dessa ge vid handen att Ystad vid flera tillfällen spelat en mera betydande roll som utgångshamn för export direkt till utlandet än de övriga tre städerna, men att Malmö under de berörda åren kunde uppvisa en lika stor eller större direkt export än exempelvis Hälsingborg. Endast Malmö och Hälsingborg har under dessa år några uppgifter om småtull, 181

Dansktidens slutskede dvs. har varit överskeppningshamnar för transporter till Själland. Men av siff rornas storlek framgår klart, att Hälsingborg varit den viktigaste utskeppningsliamnen av de fyra för nötkreaturstransporter till Danmark väster om Öresund. Härvidlag har staden kunnat draga fördel av sitt ur kommunikationssynpunkt mycket gynnade läge. En betydligt säkrare grund än tullräkenskaperna för skildringen av nötkreaturshandeln i Hälsingborg erbjuder bropenningsräkenskaperna, och vi utnyttjar därför dem för tiden 1641-1653. I den kungliga förordningen år 1640 om upp börd av bropenningar föreskrevs, som tidigare omtalats, att 8 skilling skulle erläggas för varje häst eller oxe som in- eller utskeppades. I Hälsingborg gällde det enbart utförsel av djur och den första rubriken i bropenningsräkenskaperna lyder också följdriktigt: »Anno 1640 den 19 december anammat först bropen ningar efter H. M:ts nådigste förordning som samma dag ankom, lydandes att envar som låter utskeppa och överföra någon häst eller oxe, skall giva av varje stycke 8 skilling.» Räkenskaper föreligger för tiden 19.12 1640-19.12 1643 och 26.8 1645-31.8 1654. Avbrottet åren 1643-1645 vållades av kriget mot Sverige. Till skillnad från tullräkenskaperna ger ej bropenningsräkenskaperna oss någon möjlighet att särskilja mellan djur som belagts med småtull och djur som belagts med stortull, men materialet är så pass detaljerat, att man i alla fall kan få fram intressanta upplysningar om den direkta exporten. Av stor betydelse är däremot att bropenningsräkenskaperna tillåter en fördelning av de införda posterna på årets olika månader. Resultatet av en bearbetning av bro penningsräkenskaperna enligt dessa riktlinjer är sammanställt i tabell 20. Tab. 19: Nötkreatur redovisade i tullräkenskaperna för Hälsingborg, Malmö, Landskrona och Ystad under räkenskapsåren 1609/10, 1610fn, 1692f99 och 1699/96 Källor: Byfogde- och tullräkenskaper för de fyra städerna, samtliga i serien Reg. 108 b, DRA. Hälsingborg

Malmö

Landskrona

Räkenskapsår

Stortull

Småtull

Stortull

Småtull

1609/10 1610/11 1632/33 1635/36

10 —■ 102 727

1 099 1 038 520

9° I31 421 448

37 18 — 27

182

1 513

Stortull

194 539

Ystad

Småtull

Stortull

— —•

423 392 312 1 487

Småtull

— — —

Näringslivet Ser vi först på fördelningen av posterna på årets olika månader, bör det kända förhållandet påpekas, att utförseln av oxar faller under vårmånaderna. Endast ett undantag, 57 stycken, redovisade under september 1641, sticker av häremot. Mars månad var den »rätta drivtiden» för stalloxar vilka skulle forslas till Wedelmarknaden och i mars har också de flesta utförda stalloxarna bok förts i räkenskaperna. Efterfrågan på fodernöt växte alltid på eftersommaren och hösten med tanke på den kommande vinterns uppställning. Vid mårtenstid skulle kronans länsmän visitera stallarna och utfärda intyg om antalet djur där. Senast under november borde därför transporterna av gräsoxar till de platser, där de skulle uppställas, vara avslutade. Tabellen visar också genomgående högre siffror under månaderna augusti-november än för årets övriga månader med undantag av mars. Vid sidan om dessa båda huvudtyper av kreaturstransporter har vi att räkna med en ständig överförsel av djur, som skulle slaktas vid framkomsten. I bropenningsräkenskaperna upptages oftast de olika posterna under ett per sonnamn och i regel anges också denne persons hemort. Ortsangivelserna är emellertid långt ifrån alltid fullständiga, men för vissa år kan man trots det Tab. 20: Över Hälsingborgs skeppsbro åren 1641-1653 utförda nötkreatur Källor: Bropenningslängderna i tullräkenskaperna. År

Jan. Febr.

1641 1642

47 26

i643 1646 1647 1648 ^49 1650 1651 1652

32 —

1653

46 48 110

49 36 50 — 26 41 59 65

83 20 170

39 83

Mars

April Maj Juni

987“ 66 1 286 c 79 1 844 e 100 109 f 5 44 94 464 er 48 623* 182' 193 . 429 641 j 42 573 115 114 64

17 84 23 9 35 37 44 65 128 46 63

99 83 12 J9 19 57 69 83 47 44 29

Juli

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

261

429 350 227 127 108

129

229 216

49 92

75 30 90 106

59 24 155 113 82

34 7 5 2 38 38 45 97 27 46

304 380 98 *37 107 107 105 *45 70 122

173 152 85 201 77 102

405 113 :59 80 138 138 42 86 48 42

78 18 65 57 116

47 53 29 88

Summa 2 380 2 995 2 922

1 1 1 1

585 836 370 682 260 564

i 339 877

Åren 1644 och 1^45 är ej medtagna i tabellen, emedan räkenskaperna på grund av det svensk-danska kriget 1643-1645 är defekta. a Därav 818 oxar. 1 Därav 100 oxar. & Därav 57 oxar. 9 Därav 376 oxar. c Därav 1 137 oxar. n Därav 574 oxar. d Därav 88 oxar. i Därav 103 oxar. 6 Därav 1 680 oxar. j Därav 532 oxar. Anm.:

183

Dansktidens slutskede identifiera en stor del av de uppgivna orterna. För räkenskapsåret 1646/47 kvarstår sålunda 12,1% av samtliga poster som obestämbara, medan de för året 1653/54 sjunkit till 5,3%. Med hjälp av ortnamnen kan man vinna en något mera ingående kunskap om strukturen av den nötkreaturshandel som haft Häl singborg till medelpunkt.26 Vems namn upptogs då i räkenskaperna? Otvivelaktigt utsattes namnet på den person, som när bropengarna betalades, anmälde djuren hos tullnären och då antingen ägde dem eller ansvarade för dem. Vi får på det sättet upplysningar om var de personer hörde hemma, som kom till Hälsingborg och deltog i kreaturshandeln där. Däremot säger oss ortsangivelserna ingenting om varifrån djuren kom eller vart de skulle. Dock har det sitt givna intresse att i någon mån kunna ange hur lång väg de personer, som besökte Hälsingborg för kreatursaffärernas skull, ansåg sig ha anledning att resa. Särskilt exportdjuren var värdefulla, och en värdefull vara tål högre transportkostnader, dvs. längre transportvägar, än lågvärdigt gods. Långväga gäster i staden hade antingen drivit sina djur dit eller farit dit för att där uppköpa nötkreatur. Tolkade på detta sätt kan räkenskapernas ortnamnsangivelser indirekt ge oss en uppfattning om den attraktionskraft Hälsingborg hade som kommunikationsknut och mark nadsplats för handeln med nötkreatur. En bearbetning av ortsangivelserna visar, att personer från landskapen öster om Öresund, varit trägna gäster i Hälsingborg. Från den skånska landsbygden Tab. 21: I bropenningsräkenskaperna åren 1646/47 och 1653/54 upptagna nöt kreatur, redovisade efter uppgivarnas hemorter. I: Skånelandskapen och Sverige 1646/47

Skåne: Hälsingborg

Båstad Bara härad Bjäre härad V. Göinge härad Ö. Göinge härad Harjagers härad Luggude härad Rönnebergs härad Skytts härad

184

19 6

5 25

1646/47

1653/54

9 4 42 4 9 51 5 3

Torna härad N. Åsbo härad S. Åsbo härad

1653/54

7 4

Halland: Halmstad Varberg Övriga Halland

Bornholm Småland

5 2 25

4 5

Näringslivet har kommit ett stort antal, liksom också från den halländska landsbygden. Av städerna är det egentligen endast Hälsingborg, som i tabell 21 är något så när väl företrätt. Lägger man dessa uppgifter bredvid dem som gäller ortnamnen från landskapen väster om Öresund, sammanställda i tabell 22, upptäcker man omedelbart en stor skillnad. I den senare tabellen dominerar helt personer hemmahörande i köpstäderna, framför allt i Helsingör och Köpenhamn. Detta är givetvis ingen tillfällighet. Den närmast till hands liggande för klaringen torde vara följande: De personer från den skånska landsbygden som uppträder i bropenningsräkenskaperna, var bönder som drivit sina djur till Hälsingborg för att saluföra dem där eller föra dem över till Helsingör för försäljning. De själländska köpstadsmän, som omnämnes i räkenskaperna, har däremot kommit till Hälsingborg för att köpa upp nötkreatur och föra dem hem, antingen för slakt eller för att själva i sin tur sälja dem. Hälsingborgs uppland har sålunda i fråga om nötkreatur sträckt sig betydligt utöver nord västra Skåne. Tillförsel har gjorts från praktiskt taget hela den skånska lands bygden och uppköpare har kommit från stora delar av Själland och några styc ken också från Jylland. I enstaka fall kan man med hjälp av tullräkenskaperna och de sedlar som stundom bevarats som bilagor till dem rörande köp av stalloxar följa djurens väg. Vid tullplatsen i Assens uppsamlades oxexportörernas sedlar och en del av

Tab. 22: I bropenningsräkenskaperna åren 1646/43 och 1653f 34 upptagna nöt kreatur, redovisade efter uppgivarnas hemorter. II: Danmark väster om Öresund 1646/47

1653/54

135 215

253 206 1 1 1 10

Själland:

Helsingör Köpenhamn Fredriksborg Roskilde Slangerup Övriga Själland Amager

Jylland

Lolland

Dansktidens slutskede dem är bevarade.27 År 1643 omtalas t. ex. i Hälsingborgs tullräkenskaper att köpenhamnsköpmannen Herman Isenberg överfört 202 oxar till Helsingör. Enligt de i Assens avlämnade sedlarna passerade han strax efter där med 200 oxar — två djur hade sålunda ej orkat följa med. I en stor drift på 280 djur, som en borgare från Kolding samma år drev ut över Assens, ingick enligt sedlarna 76 djur, om vilka borgmästaren i Hälsingborg Jens Christensen inty gade att de stallats på adliga gårdar i Skåne. Vi har tidigare omtalat, att uppköpare från Göteborg gjort affärer också i Skåne. Kustvägen genom Halland synes ha erbjudit vissa fördelar för driv ning av djuren söderut till Hälsingborg och överförsel därifrån till Själland. I varje fall kan man konstatera, att även efter Brömsebrofreden 1645, då en riksgräns drogs mellan Halland och Skåne, har hallänningarna fortsatt med att driva sina djur över danskt område. Bropenningsräkenskaperna omtalar föl jande utförsel av djur, för vilka i Halland hemmahörande personer erlagt avgifter: Räkenskapsåret 1646/47:

32 djur.

1647/48:

31 djur.

1648/49: 140 djur. 1649 / 5°; 131 djur. 1650/51:

15 djur.

1 ^53/54:

*6 djur.

Därefter försvinner hallänningarna ur vårt material. Däremot har oxar ofta drivits över den gamla riksgränsen från Småland. Borgerskapet i Växjö har vid flera tillfällen anmält oxdrifter. År 1641 antecknades sålunda för två borgare därstädes tillsammans 111 djur, och år 1643 lät borgmästaren i Växjö, Erland Nilsson, och två andra borgare driva ut tillsammans 45 djur. Under år 1651 omtalar bropenningsräkenskaperna att 16 oxar inköpts i Sverige och sedan uppstallats hos Iver Krabbe på Vegeliolm, varefter en köpmansänka i Köpenhamn tagit hand om dem för export. Bropenningsräkenskaperna, tullräkenskaperna samt de sedlar som enligt gäl lande förordning skulle lämnas och delvis blivit bevarade, lämnar oss en del uppgifter om i vilken utsträckning Hälsingborgs borgare deltagit i kreaturs handeln. Några till räkenskaperna för Hälsingborgs slott och län fogade sedlar upplyser oss om att våren 1642 borgmästare Jens Christensen samt borgarna 186

V/V////A

wém wihr.

'■yy/y/m ://, £//////; $|Ä iséié

: '■*

* ^ i*

||f rjrXK j

Wjkuerutc -/timciUf, § '

ConsultsEsc: fcrznuz rr>k. '

'CjCCHRSTJ - eczée.z$i

7*0.2'io tam cbiffe tiv avX 4/...

vem J‘ utmmoé inte z ^TT / o c e i- Li nie f/i zMi <s

ruvt&t -

r' ei

Ji-zctoj

'*J f *

# e neii j .

yleenefneiiv

%A"?£.

fit*bfck&;1 A

kXr x

*■

jz nemj.

Curt vliM*f e&JUh el

*•;

\ '' ” XV ' v s ^

b o rvc zeis

«.

*■ * ;Y : *

, :

•*

J&»L^Jå/e#

Borgmästare Eggert Elers. Kopparstick i Kungliga Biblioteket, Stockholm. 187

D ansktidens slutskede Johan Ennes och Richardus Giedde utfört vardera 2 oxar, stallade på eget foder. Följande år utförde Johan Ennes 4 oxar och Hans Madsen 2. Det var som synes inga omfattande affärer. Den förste som handlat med oxar i större skala var Eggert Elers, som tillsammans med rådmannen Christen Nielsen Brok år 1652 utförde 70 djur. En bilaga till 1652 års tullräkenskaper omtalar, att djuren stallats på Rögle, Rosendal och Billesholm och att de transporterats direkt till Amsterdam med ett 50 lästers nederländskt fartyg. Fyra år senare utförde Eggert Elers själv, också med fartyg, 29 oxar, som stallats på Tommarp, direkt till utlandet. Oxexporten råkade under 1640-talet ut för störningar av flera slag. 1643-1645 års dansk-svenska krig fick som följd ett förbud mot export av hästar och nötkreatur, vilket skulle gälla från hösten 1645 till fastlagstid 1646.28 Detta förbud har satt spår i tabell 20 i så måtto, att ingen utförsel bokförts i räken skaperna för månaderna januari och februari 1646. Utförseln av stalloxar av speglas framför allt i siffrorna för mars månad. Tabellen uppvisar här för åren efter 1645 betydligt lägre siffror än för de första åren av 1640-talet. Detta torde bl. a. ha hängt samman med förhållandena på exportmarknaden. Priserna på danska oxar sjönk nämligen åren 1646 och 1647 kraftigt på Wedelmarknaden. Utvecklingen vållade oro bland den danska adeln och i juli 1647 framlades ett förslag om att man borde försöka flytta marknaden in på danskt område, förslagsvis till trakten av Ribe. Dessutom borde man begränsa utförseln av oxar med en tredjedel, för att priserna ej ytterligare skulle tryckas. I det syftet skulle präster och bönder förbjudas att stalla oxar och endast den som begrep sig på hanteringen, borde tillåtas driva handel med oxar. Hantverksfolk, tjänstedrängar och bönder, som nu »under borgares namn och sedel» drev ut oxar, skulle helt sluta därmed.29 Ett förslag om så drastiska åtgärder har säkerligen haft en reell bakgrund i svårigheter för exporten. Vår tabell uppvisar 1647 den lägsta mars-siffran för utförda djur under hela decenniet, vilket tyder på dåliga tider för oxexporten från Skåne. Av de 109 djur som utfördes i mars 1646, gick ej mindre än 100 stycken direkt till Holland, där priserna på danska oxar var något högre. Också detta tyder på att det tryckta läget på Wedelmarknaden verkat hämmande på den skånska utförseln till Nordtyskland. Med hjälp av tullräkenskaper, bropenningsräkenskaper, sedlar och det från Assens bevarade räkenskapsmaterialet kan man fånga några glimtar av hur exporten från Hälsingborg till de tyska marknaderna gått till. Vid ett par 188

Näringslivet tillfällen har borgare i Malmö utfört oxar över Hälsingborg. År 1652 utförde sålunda änkan Mette, salig Jens Svendsens, ej mindre än 112 oxar, som stallats på Tommarp. Tre år senare exporterade malmöbon Hans Pedersen 260 oxar. I övrigt är de flesta större exportörer tyskar eller borgare i Köpenhamn eller Helsingör. Redan 1641 möter en uppköpare vid namn Jürgen van Kauen, hemmahö rande i Elsflet i Oldenburg. Han var en av de storhandlare som behärskade den danska oxmarknaden.30 De djur han uppköpte i Skåne hade vanligen stallats på gårdar som Duveke, Dömestorp, Ellinge, Hjälmshult, Löberöd, Skarhult, Tommarp, Viderup, Ängeltofta och Örtofta. De fördes över till Själland från Hälsingborg och sedan ökades ofta drifterna med flera djur som uppköpts där. År 1643 förtullade han sålunda i Hälsingborg 264 djur, men vid tullplatsen i Assens anmälde han ej mindre än 727 stycken. Jürgen von Kauen omtalas i materialet från Hälsingborg t. o. m. år 1646. Bland dem som med sina namn intygat riktigheten av uppgifterna i de sedlar han företedde, märks borgmäs taren Jens Christensen samt Johan Ennes och Eggert Elers. De oxar de två förstnämnda sålde år 1642 gick med en av Jürgen van Kauens drifter söderut. Det förefaller alltså som om de få hälsingborgare som exporterat egna oxar, haft förbindelser med denne storhandlare och förmodligen dragit nytta av hans stora erfarenhet i branschen. En annan känd oxhandlare hade den sedan 1620-talet i Köpenhamn bosatte lybeckaren Steffen Rode varit. Han avled 1638 men hans änka fortsatte verk samheten till sin död 1650.31 Hon omnämnes i Hälsingborgsmaterialet vid flera tillfällen under 1640-talet och hennes tjänare uppges ofta ha anmält stora drif ter om ett par hundra djur. Hon tillämpade samma metoder som Jürgen van Kauen. Räkenskaperna från Assens omtalar t. ex. att hon år 1646 över Hälsing borg låtit utskeppa 192 oxar från Skåne men att antalet sedan utökats genom nya uppköp, så att sammanlagt 1 045 djur det året drevs genom Assens för hennes räkning. Bland andra mera ofta förekommande exportörer må nämnas Helsingörsborgaren Jacob Hansen samt under 1640-talet oldenburgarna Herman Cortzen och Ulrich Pedersen. Under 1650-talet tog bl. a. Kort Tile från Bremen vid flera tillfällen ut stora drifter av djur, som stallats på de skånska adelsgodsen. Dess utom förekom sporadiskt köpmän från Hamburg, Lybeck, Rostock, Stralsund m. fl. tyska städer. De här omnämnda köpmännen förde i regel ut sina djur den traditionella

Dansktidens slutskede vägen via Själland och södra Jylland. Då och då skymtar emellertid också efter 1640 nederländska köpmän i materialet och de förde gärna oxarna med fartyg direkt till hemlandet. Räkenskaperna över S:t Annaetullen ger oss härvidlag värdefulla upplysningar. År 1650 omtalas sålunda för första gången Arent Simonsen från Haarlem i räkenskaperna. Han exporterade då 350 oxar. Ännu 1656 förekom han i tullräkenskaperna. År 1651 utförde han i kompanjonskap med John Carmer från Amsterdam sammanlagt 532 oxar, vilka inlastades på fem nederländska fartyg, mätande mellan 40 och 60 läster vardera. Denna trans port har sålunda utgjort ett motstycke till den under år 1638, som vi förut omtalat. Inom oxhandeln hade man att räkna med säsongmässiga variationer och ofta torde uppfödarnas och uppköparnas personliga förbindelser ha utövat ett be stämmande inflytande på både affärer och transporter. I 1652 års tullräken skaper förekommer en post som vittnar härom. Då lät nämligen adelsmannen Jacob Grubbe på Rögle med en 16 lästers skuta transportera 50 oxar från en gård han ägde vid Kristianopel till Hälsingborg. Djuren fördes vidare till stal larna på Rögle. Denna inrikes transport av fodernöt har givetvis betingats av lokala eller säsongmässiga förhållanden. Den är emellertid av intresse därför, att den är det enda säkert belagda fallet av import till Hälsingborg från sjö sidan av nötkreatur under hela tidsperioden 1537-1658.

1. C.G. Weibull, Skånska jordbrukets histo ria intill 1800-talets början (Skrifter utgivna av de skånska hushållningssällskapen, I. Lund 1923) s- 58 188 ff. Jesper Madsen, Studehandelens Historie i Danmark fra aeldste Ti der till vore Dage (Aarhus 1908) s. 7 ff. Nina Ellinger-Bang, Dansk Studehandel i 2den Halvdel af det i6de Aarhundrede (Historisk Tidsskrift 7. R. I) s. 328 ff. Albert Olsen i A. Nielsen, Dänische Wirtschaftsgeschichte (Jena !933) s. 135 ff. Dens., Steffen Rodes Regnskabsbog over Studehandel 1637-1650 (Historisk Tidsskrift 9. R. I) s. 255 ff. Th. Achelis, Aus der Geschichte des jütischen Ochsenhandels (Zeitschrift der Gesellschaft für SchleswigHolsteinische Geschichte, 60) s. 173 ff. 2. CCD 1558 13.12 §32, 1559 12.8 § 11. AGA IL105. 3. CCD 1575 21.6, 1604 6.9.

190

4. PRF II:53off. CCD 1563 9.8, 1588 17.8, 1623 16.4, 1645 *8.8, 1650 17-5, 1658 30.3. Kanc. Brevb. 1551 22.7, 1555 19.6, 1599 28.3, 1621 24.9, 1623 29.3. Undantag t. ex. CCD 1583 2.3, 1619 1.7. 5. CCD 1575 21.6, 1604 6.9, 1615 31.3. 6. PRF II:53off. CCD 1551 21.4, 1562 2.1, 1588 17.8, 1588 7.12, 1643 27.2. 7. CCD 1583 2.3, 1590 24.10, 1601 10.10. 8. CCD 1623 25.7. 9. CCD 1639 8.6. 10. CCD 1641 29.11. 11. CCD 1647 31.7. 12. Kanc. Brevb. 1555 5.10. CCD 1561 30.10, 1589 20.7, 1615 31.3. 13. Kanc. Brevb. 1594 20.3, 1599 28.3, m. fl. ställen. 14. CCD 1616 27.1. Kanc. Brevb. 1617 14.1.

Näringslivet Sistnämnda i original signum A. 206. 15. CCD 1617 5.5.

Malmö

stadsarkiv,

16. CCD 1623 16.4. Kanc. Brevb. 1623 29.3, 19.4. 17. Kr. Erslev, Danmarks Len og Lensmeend i det sextende Aarhundrede (Khvn 1879) s. 176 f. 18. Kanc. Brevb. 1620 22.7, 1621 8.5, 1622 2.3, 1623 26.7, 1624 8.4 och 23.7. 19. 1 skilling =3 albi eller Hvide. 20. Danske Magazin 3. R. VI s. 356. CCD 1572 4.7, 1613 19.6, 1615 1.8, 1625 3.2, 1629 25.3, 25.10, 1632 12.11, 1651 13.8, 1655 1.9. Kanc. Brevb. 1573 23.5. 21. Kanc. Brevb. 1632 25.2. 22. CCD 1638 10.2, 19.2. Kanc. Brevb. 1639 10.2. Albert Olsen, Steffen Rodes Regnskabsbog etc. s. 261. 23. F. Svedenfors, En tullräkenskap från Sunnerbo 1607-1608 (Kronobergsboken. Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok 1951) s. 87 ff. Fil. lic. Lars Linge, som förbereder en av handling om den svensk-danska gränshandeln före 1658, har godhetsfullt lämnat värdefulla upplysningar om gränstullarna. 24. Kanc. Brevb. 1621 24.9. 25. Kanc. Brevb. 1630 22.1. Aktstykker og

Oplysninger til Rigsraadets og Staendermödernes Historie i Kristian IV:s Tid, udg. ved Kr. Erslev, II (Khvn 1883-1885) s. 245 f., 247 f. 26. På framlidna arkivrådet L. M. Bååths uppdrag har under 1920-talet dåvarande arkivarien vid Rigsarkivet Emil Marquard bearbe tat tull- och bropenningsräkenskaperna och gjort en sammanställning av däri omnämnda nötkreatur, ordnade efter uppgivarnas hemor ter. Hans undersökning gällde åren 1629/30, 1.634/35, 1639/40 av tullräkenskaperna samt 1646/47 och 1653/54 av bropenningsräkenska perna. Resultaten befinner sig i Hälsingborgs stadsfullmäktiges historikkommittés ägo. De har här utnyttjats endast för de två sist nämnda räkenskapsåren, eftersom tullräken skaperna ansetts erbjuda alltför bräckligt un derlag för en undersökning av här antydd typ och dessutom identifiering av ortnamnen där under vissa av åren varit omöjlig i upp till 50-65% av det totala antalet namn. 27. Reg. 108 b. DRA. 28. 1645 16.9, Skaanske Tegnelser VII s. 90, DRA. 29. Aktstykker etc. udg. ved Kr. Erslev, III (Khvn 1888-1890) s. 433 ff. 30. Albert Olsen, anf, arb. s. 267 ff. 31. Albert Olsen, anf, arb. s. 257 ff.

SMÅKREATUR OCH FJÄDERFÄ

yf ORDVÄSTRA SKÅNE HADE som vi redan sett en omfattande oeh

allsidig animal produktion. Länsräkenskapernas uppgifter om leveranser från

Hälsingborgs län omfattar sålunda ej blott nötkreatur utan även lamm, får, bockar, svin och fjäderfä. Vissa år kunde antalet levererade småkreatur och fjä derfä stiga till aktningsvärd storlek (se tabell 15). I äldre tid drevs mera sällan en målmedveten fåravel. Man lät vanligen djuren beta på allmänningar och andra gemensamma beten och var ej intres serad av att hålla någon speciell fårsort. Som exportvara spelade lamm och får praktiskt taget ingen roll, men deras betydelse för det enskilda bondehus hållet synes ha varit desto större. Både ull, skinn, kött och mjölk kom till användning och det finns exempel på att lamm nyttjats som betalningsmedel bland bönderna i stället för pengar. Bönderna förefaller att ha hållit en för hållandevis stor fårstam, men gödning av får praktiserades blott i liten ut sträckning. De stallar, där djuren inhystes under vintrarna, var merendels trånga och dåliga, så att ett stort antal djur dog. Som fårbeten utnyttjades de sämsta betesmarkerna, medan de bättre gräsbetena förbehölls hästar och nötkreatur.1 Under sådana förhållanden kunde kungamaktens intresse för handeln med får ej bli särskilt stort. Regleringar i stil med dem som gällde för oxhandeln, förekom ej. Vanligen inskränktes de kungliga åtgärderna till någon tids export förbud för får, när det rådde brist på djur i riket. Sådana förbud är ganska ovanliga.2 Om exporten av djur varit ganska ringa, så var den inrikes om sättningen mellan bondehushållen och mellan bönder och borgare desto livli gare. Även svinstammen synes ha varit relativt stor i 1500- och 1600-talens Dan mark. Man hade två olika typer av svin, det kortörade, röd- och svart-vitbrokiga skogssvinet samt det mera storvuxna hussvinet, som var ljusare till färgen. Det sistnämnda ansågs ofta vara lättare att göda men var i gengäld kräsnare i fråga 192

Näringslivet om fodret. Svinen var ej husdjur i egentlig mening, eftersom fodring på stia knappast förekom utan djuren fick söka sig föda var de bäst kunde. Under vintern höll sig svinen mest i byarna och städerna, där de levde på avfall, slösäd och annat ätbart de kunde hitta. För att de inte skulle vålla ohägn, var det påbjudet att de skulle vara ringade i trynena. Fredrik II försökte i princip förbjuda hållandet av svin i städerna, men detta förbud kunde aldrig upprätthållas. I Malmö klagade man exempelvis år 1619 över att svinen orenade svårt på gatorna och ställde till stora skador på stadens vallar. Därför för bjöds borgarna att ha svin i staden men säkerligen utan att någon bättring skedde.3 Den egentliga tillväxtperioden för svinen inföll under sommaren och hösten. Det finns exempel på att man hållit svin i stior för gödning, men den van ligaste metoden var att släppa dem på bok- och ekskogarna de år, då skogen bar ollon. Det finns uppgifter om att det i vissa ollonskogar gått tusentals svin, men siffrorna kan ej kontrolleras.4 Dock framgår det av Hälsingborgs läns räkenskaper, att antalet svin i kronans ollonskogar vissa år varit mycket stort. För rätten till svinbete erlade bönderna ollongäld, dvs. de gav skogsägaren vart tionde svin, varvid i stället för ett vuxet svin kunde lämnas 4 grisar. En del längder över ollongäld och »hjälpsvin», som de levererade djuren kallades, är bevarade. De goda ollonåren har satt spår i länsräkenskapernas uppgifter om levererade djur på det sättet, att antalet galtar och svin då springer upp till ett par hundra eller mera (se tabell 15). Har man i åtanke, att det i länsräkenskaperna endast redovisas vad kronoböndernas svinavel gett kronan i in täkter, får man ett starkt intryck av att svinproduktionen måste ha varit mycket stor i nordvästra Skåne. Kungamakten sökte ofta reglera handeln med svin något mera i detalj än exempelvis handeln med lamm och får. När det på grund av dåliga skördar rådde brist på livsmedel i riket, utfärdades exportförbud för svin, både feta och magra.5 Men när det var gott om ollon i skogarna, förbjöds gärna all export av magra svin, för att man skulle kunna utnyttja den goda tillgången på ollon för gödning av alla tillgängliga djur.6 Den utförsel av djur, som tullräkenskaperna redovisar och som översiktligt sammanställts i tabellerna 23 och 24, har ägt rum även år, då exportförbud gällde, t. ex. för svin åren 1597 och 1613. Det är här i regel ej heller fråga om export till utlandet. Det enda undantaget härifrån utgör de 70 lamm, som omnämnes i tullräkenskaperna under juli månad år 1641 och vilka vi i annat 13-679820

Hälsingborg III: i

J93

Dansktidens slutskede sammanhang behandlat (sid. 136 samt tabell 6). De uppburna tullbeloppen är i övriga fall småtull: 1 skilling för varje bock och lamm, 1 albus eller Hvid för varje gås och för varje par höns. Småtullen låg liksom i fråga om nötkreatur på överförseln från Skåne till Själland. Småtullen avskaffades genom 1643 års tullrulla, som i stället införde provincialtull för en del varor. I tabell 24 kan den nya tullrullans verkningar tydligt spåras, i det att höns och gäss, i likhet med livsmedel över huvud taget, var befriade från provincialtull. 1651 års tullrulla upphävde provincialtullen, och därmed berövas vi alla möjligheter att för de följande åren följa utförseln av

Tab. 23: Den förtullade utförseln från Hälsingborg av levande småkreatur och fjäderfä under tiden 1596-1630 Källor: Tullräkenskaperna.

1596 16.2 - 1597 1.5 1599/x600 1602/03 1603/04 1604/05 1605/06 1606/07 1607/08 1609/10 1610/11 1611/12 1612/13 1613/14 1615/16 1616/17 1617/18 1618/19 1619/20 1627/28 1628/29 1629/30 1630 1.5-31.12

Bockar Getter

Lamm C O

Räkenskapsår

250 210

59 16

839 I 366

958 654 I 077 382“ 420 8l b 192 183 289 432 347 320 486 281 221 237 64

J9 62

Svin

Gäss

J7 14

9 8 215 3 9 30 15 6 4 2

Höns

19 44 10

34 66 134

31 12

92 105 112

3 2

65 6 20

2 10

J7 14

29 6

167

35 94

13 19 12 2

31 16 8

52 70 22 126

I tabellen redovisas endast de år, för vilka småtullräkenskaper är bevarade. Enstaka år förekommer ströposter av änder, dock aldrig över 10 st. a Samt 3 får. 6 Samt 11 får. Anm.:

194

Näringslivet småkreatur från Hälsingborg. I våra tabeller kan vi alltså redovisa utförseln av fjäderfä fram t. o. m. år 1643 och utförseln av småkreatur i övrigt fram t. o. m. år 1651. Småtull uppbars, som vi tidigare sett, endast under tiden mellan S:t Bartolo mei dag (24.8) och S:t Dionysii dag (9.10), när det gällde andra varor än hästar och nötkreatur. Vad som för varje år redovisas i tullräkenskaperna, är sålunda endast den överförsel som gjorts inom den nämnda tidsperioden. All annan överförsel till Själland gick tullfritt över. Det kan dock på goda grunder antagas, att med tanke på omständigheterna och sedvänjorna kring uppfödning och slakt den allra största delen av överförseln vanligen föll mellan den 24 augusti och den 9 oktober, men en del djur har säkerligen överförts tidigare eller senare och sålunda ej kommit med i tullräkenskaperna. De i

Tab. 24: Den förtullade utförseln från Hälsingborg av levande småkreatur och fjäderfä under åren 1631-1651 Källor: Tullräkenskaperna. År

Lamm

1631 1632

294 676 762

1635 1636 1637 1638 1639 1640 1641 1642 1643 1646 1647 1648 1649 1650 1651

Bockar

3 3

29 18

13 71 46 126

421 x/2a 686 574 385 510 526 424

4 2

333 c)5 226

2 170 »i 21 71

Svin

25 13 9 155 16 100

Gäss

Höns 68 128

27 79 42 25 51 20 27 154

356 236 306 250 228 86 280 190 76

159 202 113 3m

I tabellen redovisas endast de år, för vilka småtullsräkenskaper är bevarade under perioden 1631-1643. Åren 1644 och 1645, då Hälsingborg var ockuperat av svenska trupper, Anm.:

har ej medtagits. Enstaka år förekommer ströposter av änder, dock aldrig över 13 st. 0 De halva djurkropparna visar, att i posten ingår ett ej närmare angivet antal djur som slaktats i Hälsingborg före överförseln.

195

Dansktidens slutskede våra tabeller angivna siffrorna bör alltså fram t. o. m. år 1643 betraktas genom gående som minimisiffror. Den torggemenskap som rådde mellan Helsingör och Hälsingborg förtjänar också i detta sammanhang bringas i åtanke. Man måste nämligen räkna med att borgarna i Helsingör på grannstadens torg inköpt en del djur, som de förde levande över sundet för att slakta dem vid hemkomsten. Denna överförsel till husbehov var tullfri och kom således ej heller till synes i tullräkenska perna. Uppgifterna i dessa ligger alltså av flera anledningar i underkant. Under sådana omständigheter har vi ej någon anledning att mera i detalj diskutera de variationer som förekommer mellan de olika årssiffrorna i våra tabeller. Till detta kommer att säsongvariationer varit en naturlig sak vid pro duktionen av småkreatur och fjäderfä, t. ex. i fråga om svin mellan år med ringa eller ingen tillgång på ollon och goda ollonår. Den viktigaste slutsatsen som vi kan draga av tullräkenskapernas uppgifter är den, att man regelbundet i nordvästra Skåne haft ett produktionsöverskott av bl. a. bockar, lamm, får, gäss, svin och höns, så att Hälsingborgs borgare utan svårighet kunnat fylla sina egna behov och det likväl i staden funnits ett överskott för utförsel. Någon mera omfattande handel med småkreatur synes stadens borgare ej ha drivit. I varje fall kan ingenting utläsas därom ur tullräkenskaperna. Däremot har köpstadsmän och bönder från Själland kommit över Öresund och gjort sina inköp av djur i staden. Svin, lamm och får var ömtåliga och uthärdade ej särskilt bra de strapatser som längre transporter medförde. Detta har säkerligen medverkat till att handel med småkreatur för många köpmän i staden tett sig alltför riskabel för att de skulle våga börja därmed. Länsräkenskaperna innehåller ibland smånotiser som belyser vad som kunde inträffa, när djuren skulle föras över till Själland och sedan förflyttas vidare till Köpenhamn. I räkenskaperna för 1582/83 omtalas hur en del lamm »förmedelst orimelig väderlek med regn och kyla» samt kalla nätter dog i hagarna, där de samlats, eller också trängdes ihjäl på färjorna vid överfarten. Ollonsvinen som skulle levereras samma höst, måste hållas samlade i inhägnader flera dagar i väntan på överfart till Helsingör och led därvid av regnet och kylan. »Om svinen icke hade fått att äta om dagen och aftonen, då de låg ute i kylan om natten, hade de blivit försmäktade och en part under vägen döda», varför man fick tillgripa den ovanliga utvägen att utfodra dem med foderspannmål. Gäss och gödsvin transporterades vanligen med båt och vagn, för att de ej 196

Näringslivet skulle förlora i vikt eller fara illa under vägen. Det förekom också att man drev svin längs vägarna, men en notis från året 1597/98 omtalar, att två av »K. M:ts bålsvin, som var blivna trötta på vägen, där de blev framdrivna till Köpenhamns slott», måste forslas i vagn. Anskaffning av vagnar, dröjsmål av olika slag i förening med kostnader för det folk som skulle följa med trans porterna av småkreatur, har säkerligen gjort längre transporter föga lockande. Det är helt naturligt att omsättningen av småkreatur och fjäderfä — till skill nad från exempelvis oxhandeln — har fått en utpräglat lokal karaktär.

1. C. C. Larsen, Faarets Historie (Det danske Landbrugs Historie, red. af K. Hansen, III. Khvn 1924-1932) s. 581 ff. C. Chris tensen (Hörsholm), Agrarhistoriske Studier I (Khvn 1886) s. 64. 2. CCD 1645 !9-8, 1650 17.5, 1651 17.2. 3. CCD 1619 19.4. 4. N. Beck, Svinets Historie (Det danske

Landbrugs Historie, red. af K. Hansen, III. Khvn 1924-1932) s. 62 ff. A. Östborn, Skånes svinskötsel (Svensk geografisk årsbok 21. 1945) s. 158 f. 5. CCD 1596 2.1, 1597 20.9, 1599 30.10, 1645 !9-8> l65* 17-26. CCD 1613 19.6, 1630 19.7, 1641 1.5, 1650 17.5. Kanc. Brevb. 1642 1.5.

197

KÖTT OCH ”FETA VAROR”

D JORGMÄSTARE OCH RÅD skall »fliteligen beställa, att det blir slaktat uti köpstäderna, så att var man, såväl den fattige som den rike, må få färskt kött till köps hela året om varje vecka om söndagen, tisdagen och torsdagen för ett tämmeligt pris, och skall det icke utförsäljas uti parter eller fjärdingar utan vägas och säljas uti pundtal. Dock skall bönder och andra utombys män fritt föra slaktat kött till köpstäderna och där utförsälja det uti fjärdingar eller parter som hittills skett är». Föreskriften är hämtad ur en förordning av Kristian III från år 1557, vilken på olika sätt drog upp riktlinjer för den »politi» borg mästare och råd var pliktiga att hålla i köpstäderna.1 Det har säkerligen aldrig stött på några svårigheter att täcka Hälsingborgs behov av kött och andra animaliska produkter, så omfattande som animalieproduktionen var i stadens omland. Tvärtom synes man regelbundet ha haft ett rätt stort överskott av sådana varor, som kunnat utföras, i första hand till Helsingör. Tabellerna 25 och 26 innehåller en sammanställning av de anima liska produkter som förtullats och utförts från Hälsingborg under tiden 15961651. I detta sammanhang må erinras om vad vi tidigare konstaterat i fråga om principerna för förtullning av varor: tullbeläggningen gjordes oftast ej vid inträ det i staden utan först när varorna fördes därifrån. När en vara förtullades, innebar detta att stadens behov var täckt och att det sålunda ej fanns någon efterfrågan på den längre, utan den kunde föras bort. Helt i överensstäm melse med dessa principer föreskrevs också, som vi sett, i instruktionen för sta dens underfogde att denne ej fick tillåta någon färjeman lägga ut från skepps bron med kött eller smör, förrän stadens köttbod var försörjd med vad borgerskapet behövde.2 Vi saknar alla möjligheter att fastställa, hur många slaktdjur och hur mycket färskt eller saltat kött och fläsk som från omlandet förts in till Hälsingborgs 198

Näringslivet torg och där försålts till stadens invånare. Denna tillförsel har ej satt spår i tullräkenskaperna. Städernas tullfrihet i detta hänseende bekräftades t. ex. år 1577 för staden Ribe, då dess borgare tillförsäkrades rätten att fritt och utan all tull få njuta och behålla de slaktdjur de tillhandlade sig på stadens torg för sina hushåll, så »som i andra köpstäder är brukligt och de hitintills av arilds tid haft».3 Endast vad borgarna ej köpt för eget behov har alltså

Tab. 25; Animaliska produkter, förtullade och utförda från Hälsingborg under tiden 1596-1630 Källor: Tullräkenskaperna.

Räkenskapsår

Ox kroppar

Kött (tunnor)

Talg (tunnor)

Fläsk (sidor, lispund)

Hudar Skinn

Smör (tunnor)

1596 16.21597 i-5 1599/1600 1602/03 1603/04 1604/05 1605/06 1606/o7 1607/08 1609/io 1610/11 1611/12 1612/13 1613/14 1615/16 1616/17 1617/18 1618/19 1619/20 1627/28 1628/29 1629/30 1630 1.5-31.12 Anm.:

179 247 Va

173 529

4 3 Va a

303 a

250 Va 264 V2 213 Va 364 Va i87 Va 1 71 Va 174 iyi

221 Va 163 !27 Va 61 Va 465 */*'’

4 V2

7s/4 5 V4 1V4 1 Va 1V4 2

6 5/s 43/4 5 Va 3 V4 14 ®/4 5 V4 6V4 4 V4 O 6 Va

8 v4 16 5 Va 6 ii

3/4

2 3 Vs

132

I Vi

3 V2

175 551 523 2 150 i 033 2 280 633

35 J ^Va s

283

86 945 180 177 621 823 570 747 1 578 3 210 160

28 5/s 54 3/s 22 Va 96 3/4 78 3/s 46 7/s 23 3/4

83 v4 I47/s 80 3/4 58 5/s 70 Vs 48 3/8 35 Vs 31 3/4 105

10 1 19 1 9 3 18 6 2 6

5 120 Ip j 153 Ip 5 40//? 5 230 Ip 5 20 Ip i' 120 Ip j 290 Ip j- 120 Ip 5

1 10

91 49 J9 !9 16

19 V2

Vs V2 Vs V2 v4

I tabellen har medtagits endast de räkenskapsår, för vilka tullräkenskaperna erbjuder

nödigt underlag. 5 = fläsksida; Ip = lispund. a Antalet oxkroppar är ej specificerat i räkenskaperna utan redovisat tillsammans med över förda oxar. ö Därav 29 stycken som tullfritt överfördes till de fattiga i Helsingör.

*99

Dansktidens slutskede kommit till synes i tullräkenskaperna, antingen genom att oxar, får, lamm, svin osv. utfördes levande eller genom att de slaktades i Hälsingborg och därefter såldes till främlingar som förde ut dem, eller transporterades bort på annat sätt. I sistnämnda fallet möter oss överskottet i tullräkenskaperna som förtullade oxkroppar, förtullat kött, fläsk osv. Av animalieöverskottet gick en del åt för att täcka Helsingörs behov. Den torggemenskap som rådde mellan de båda städerna fick bl. a. till följd, att även alla de animaliska produkter som borgarna i grannstaden köpte upp till husbehov på Hälsingborgs torg, ej kom till synes i tullräkenskaperna, eftersom de var tullfria. Det är också sannolikt att slaktarna i Helsingör kunnat hämta sina slaktdjur i Hälsingborg — man möter ofta namn som Michel Slagter, Loduig Slagter, Christoffer Slagter m. fl. från Helsingör i småtullsräkenskaperna — och därvid förse sig med mera än vad som kunde säljas enbart i hemstaden. Hälsingborgs animalieöverskott har säkerligen kommit även andra själländska orter till godo. År 1588 förbjöds borgmästare och råd i Hälsing borg att söka hindra slaktare från Köpenhamn från att köpa slaktdjur i staden.4 Vanligen var det lämpligast för dessa utombys slaktare att ej slakta djuren i Hälsingborg utan driva dem levande hem och slakta dem där. Detta har lett till att tullräkenskaperna för enstaka år ej skiljer mellan levande oxar och ox kroppar, ett förhållande som säkerligen ej berott enbart på att småtullavgiften var densamma för en levande oxe och en slaktad. De i våra tabeller uppförda posterna gäller varor, som dels exporterats ur riket, dels i stor utsträckning överförts till Själland. Den sistnämnda överför seln var belagd med småtull och denna uppbars, som vi sett, endast medan tullvimpeln var hissad mellan S:t Bartolomei dag och S:t Dionysii dag. Man betalade 5 alber för en oxkropp, 1 skilling för en oxhud, 1 skilling för varje däcker lammskinn, bockskinn eller kalvskinn — 1 däcker var tio skinn — 4 skilling för en tunna smör eller talg och 1 skilling för en fläsksida eller tre »bösten» fläsk. För exporten till utlandet gällde helt andra, i de kungliga tullrullorna fastställda tullsatser, varför man härigenom ganska lätt kan skilja mellan överförseln och exporten. Småtullen uppbars till år 1643. Siffrorna i våra tabeller omfattar därför före år 1643 ej hela överförseln till Själland utan av den blott vad som för tullats under höstmånaderna mellan S:t Bartolomei dag och S:t Dionysii dag. Detta förhållande jämte torggemenskapen mellan Helsingör och Hälsingborg har alltså lett till att tullräkenskapernas summor för utförseln under denna

200

Näringslivet tid är minimisiffror. 1643 års tullrulla införde provincialtull, som under hela året uppbars av vad som fördes mellan rikets olika delar. Hur detta satt spår i tullbokföringen, har vi tidigare visat för bl. a. oxkroppar.5 Det kommer också klart till synes i tabell 26. De förhållandevis höga summorna under åren 16431651 skall följaktligen ej tolkas så, att det animala överskottet under dessa år varit större än tidigare och föranlett en ökad utförsel. De beror i första hand på förändringarna i tulluppbörden. 1651 års tullrulla avskaffade provincial tullen och därmed bortföll också för oss alla möjligheter att vidare följa överförseln till Själland. Såsom det framgår av tabellerna, förekom det ganska stora variationer i ut förseln från år till år. Dessa förändringar bör säkerligen främst föras tillbaka

Tab. 26: Animaliska produkter, förtullade och utförda från Hälsingborg åren 1631-1651 Källor: Tullräkenskaperna.

År

Ox kroppar

1631 1632

140 V2

1635

208 101 V2 171

Kött (tunnor)

Talg (tunnor)

Fläsk (sidor, lispund)

Hudar Skinn

25/s

288

1639

1640 1641 1642 1643 1646 1647 1648 1649 1650 1651

16 V2

5 33U

3/s

166

5 3ls

243

V* 3/s

735

978 lp

390

210 3/4 132 V2

ll Vs

795

445

344 3V

25 Vs I43/4 37 V2

900 870 520

20 100 150 280

14 1

5 xu

i3/4

48 V2 123 179

H6 V2

334

5071U

188 va

23 5

ip Ip

10 i' 63 Ip 89 10 1

2 785

480

12 Ip

384

lp lp s

lp lp

V2 65 V2 41 7/s 27 Vs 32 3/s 36 V4 18 V2 21 V4 150 100 v2a 53 3/4 37

lp lp

92 5/s !3i V4 298 5/s

56 16 8

H H

229 V2 424 V2 479 V2 184

8V4

895

4 1lz

1636 1637 1638

183 V 2

101 122

47 Ip

4V2

60 107 156 165

Smör (tunnor)

För åren 1633 och 1634 föreligger ej fullständiga småtullsräkenskaper. Större delen av åren 1644 och 1645 var Hälsingborg ockuperat av svenska trupper. Anm.:

= fläsksida; Ip = lispund. a Därav 641/2 tunnor tullfritt utförda av kronans räntmästare. s

201

Dansktidens slutskede på sådana faktorer som gynnsam eller ogynnsam väderlek, god eller dålig till gång på kreatursfoder, stigande eller fallande priser på animalieprodukter osv. År med god tillgång på gräsbete bör ha avsatt en större smörproduktion och därmed också en större utförsel av smör. Likaså torde orsaken till en stegrad utförsel av fläsk bl. a. vara att söka i god tillgång på ollon i ek- och bokskogarna. Man måste nämligen räkna med att producenterna liksom köpmännen varit angelägna om att så snabbt som möjligt vinna avsättning för sina varor, eftersom dessa i regel hade ringa lagringsduglighet, om ej rökning eller nedsaltning tillgreps. Anders Bille underströk i ett brev 1630, hur angeläget det var att söka avsätta årets produktionsöverskott före vinterns ankomst. »Smör och ister, när det åldras, får man intet därför, fläsk förtär också sig själv på vintern.»6 Vi saknar sålunda i regel bärkraftig grund för en mera ingående analys av de olika summorna för de skilda varuslagen under alla år. Ett undantag utgör dock posterna för oxkroppar under räkenskapsåren 1628/29 och 1629/30. Mo tiverad med de dryga kostnaderna för det danska deltagandet i trettioåriga kriget, pålades år 1628 en kontribution, innebärande bl. a. att utgående tullar fördubblades eller tredubblades. För en oxe som slaktades i en köpstad och sedan utfördes därifrån, skulle man erlägga 1 riksdaler i tull och för en oxe som infördes till staden och slaktades för konsumtion där, skulle betalas 1 riksort.7 Denna tull uppbars enligt bevarade räkenskaper i Hälsingborg under tiden 26 maj 1628—13 november 1629. Tullsatsen var genomgående 1 riksdaler. Till skillnad från övriga år före 1643 omfattar sålunda siffran för 1628/29 ett helt års överförsel av oxkroppar. Detta förklarar delvis att siffran är större än för övriga år. Men dessutom synes överförseln till Helsingör för borgarnas husbehov under den nämnda tiden också ha varit tullbelagd. Specialräkenskaperna innehåller dock ett par notiser, som visar, att man fortfarande tullfritt överfört oxkroppar vid ett par tillfällen. Det gällde i samtliga fall samma ändamål, nämligen leveranser av oxkroppar, som skulle fördelas »efter årlig sedvänja» bland de fattiga i Helsingör. Till tullboden i Helsingör sändes vid mårtenstid 1628 tio oxar, på julafton samma år lika många och vid fastlagen 1629 nio stycken. Av allt att döma har man härvidlag följt en gammal tradition. Det som i övrigt intresserar oss mest är vad tullräkenskaperna innehåller om export till utlandet av animaliska produkter och i vad mån Hälsingborgs egna borgare deltagit i denna. Om utförseln av kött och talg är ej särskilt mycket att säga. I enstaka fall

202

Näringslivet uppges att mindre partier förts ut till fartyg som legat ute i sundet. Skepparna har med andra ord tagit proviant och förråd ombord. Endast en gång, räken skapsåret 1612/13, omtalas, att ett litet parti kött sålts till utlandet av Mads Andersen. Under 1610-talet exporterades däremot talg i små poster av bl. a. Svend Brögger, Svend Christensen, Anders Haagensen, Claus Jacobsen, Thomis

Slaktat ungnöt och slaktbila. Teckningar i marginalen till Helsingörs Tingbog 1566-1570. Landsarkivet for Sjailand, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

Jacobsen, Hans Jensen, Albret Jorgensen, Mads Madsen Gullandsfar, Jesper Pedersen och Albret Schotte. Albret Jörgensen utförde ännu 1636 ett parti talg till Rostock. Utländska köpmän och skeppare, vanligen från Rostock eller Ne derländerna, tillhandlade sig då och då talg i Hälsingborg. Såsom framgår av våra tabeller, har ofta ganska stora partier hudar och skinn utförts från Hälsingborg. Skinnen — det var främst fråga om lamm-, bock- och kalvskinn men en gång förekommer också ett parti rävskinn — upphandlades 203

Dansktidens slutskede och utfördes vanligen av uppköpare från Lybeck eller Nederländerna. Det rörde sig många gånger om ett stort antal skinn i varje post. Sålunda utförde räken skapsåret 1606/07 en lybeckare ej mindre än 1450 skinn på en gång, 1617/18 gick 310 skinn till Lybeck, följande år 465 skinn också till Lybeck och räken skapsåret 1619/20 utfördes ej mindre än 870 skinn till Nederländerna och Lybeck. I denna handel med skinn tog några borgare i Hälsingborg del. Rä kenskapsåret 1615/16 bokfördes sålunda David Renij för en större post skinn, likaså Jesper Pedersen år 1617/18 och i övrigt har Mads Andersen, Svend Christensen, Claus Jacobsen och Thomis Jacobsen antecknats för smärre poster. Utförseln av oxhudar gick företrädesvis till Nederländerna. Holländska skep pare och uppköpare förekommer ofta i räkenskaperna. Vid enstaka tillfällen har också stadens egna borgare deltagit i exporten, men vanligen i endast ringa omfattning. De namn som omtalas i detta sammanhang under 1610-talet var Svend Brögger, Anders Haagensen, Thomis Jacobsen och Mads Madsen Gullandsfar. På 1630-talet utförde Oluf Bertelsen 102 oxhudar, som han uppköpt annorstädes än i Hälsingborg och ej heller förtullade där, och Richardus Giedde exporterade ett rätt stort parti oxläder. Tidvis har utförseln av oxhudar varit så stor, att skomakarna fått brist på läder. Därför förbjöds exempelvis år 1607 all försäljning och export från Helsingör av hudar av de kreatur, som slak tades där eller av kreatur, som slaktades i Hälsingborg och sedan överfördes med hud och kött till Helsingör.8 Att förbudet kan ha varit motiverat, synes framgå av de ovanligt höga utförselsiffrorna för hudar och skinn under åren 1604-1607. Liksom i fråga om kött och talg har de utförda kvantiteterna fläsk och smör oftast varit ganska små.9 Enstaka poster har förts ut på redden till fartyg, som behövt proviant. En del smärre partier fläsk har utförts av köpmän och skeppare från Lybeck, Rostock eller Nederländerna. Av stadens egna borgare har Thomis Jacobsen, Mads Madsen Gullandsfar, Hans Guldsmed och Rasmus Snedker sålt smärre fläskpartier till utlandet under 1610-talet. På 1630-talet ut förde en gång Hans Andersen ett litet parti fläsk till Norge. I småtullsräkenskaperna över det smör, som överförts till Själland mellan S:t Bartolomei dag och S:t Dionysii dag, möter vanligen mycket små poster och ofta har kvinnor anmält dem till förtullning. Här kommer otvivelaktigt till synes en trafik över sundet, som bedrevs bl. a. av kvinnor, vilka i Helsingör saluförde sitt smör. Ej sällan kommer samma namn tillbaka flera gånger. Vid sidan härav har emellertid en del smör också sålts till utlandet. Som exportörer 204

Näringslivet möter under 1610-talet samma hälsingborgare som vid den tiden utförde talg, och dessutom Johan Andersen, Oluf Pedersen och Albret Villemsen. Tyvärr uppges det ej vart smöret förts. Under 1630-talet däremot möter uppgifter om utförsel till Rostock och Nederländerna, i vilken bl. a. Albret Jörgensen, Peder

Våg med vikter. Teckning i marginalen till Helsingörs Tingbog J57J-/575. Landsarkivet for Sfcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

Lauridsen och Anders Maes tog del. I början av 1650-talet exporterade bl. a. Eggert Elers smör till Nederländerna. Till sist må nämnas, att tullräkenskaperna upptager ströposter även av andra animalieprodukter än de här behandlade. Fram till år 1643 redovisas sålunda för en viss utförsel av ägg, dock i regel ej överstigande 50 tjog per år — endast vid tre tillfällen har 147, resp. 331 och 76g 1/2 tjog ägg förtullats under ett räken skapsår. Vidare förekommer tran, ister, kallun — dvs. inälvor, huvud och fötter av slaktade djur — samt ost. Posterna uppträder dock så sporadiskt eller är så små, att man ej kan lägga dem till grund för en vidare bearbetning. 205

D ansktidens slutskede 1. PRF 11:633 ff. 2. Se ovan sid. 107, 139. 3. CCD 1575 17.10. 4. Kanc. Brevb. 1588 20.11. 5. Se ovan sid. 125 f., 134 ff. samt tabellerna 6 och 7. 6. Aktstykker og Oplysninger til Rigsraadets og Staendermödernes Historie i Kristian IV:s

2o6

Tid, udg. ved Kr. Erslev, II (Khvn 1883-1885) s. 247 f. 7. CCD 1628 15.5. 8. Kanc. Brevb. 1607 27.2. 9. Mått och vikter har omräknats efter föl jande värden: 1 tunna = 4 fjärdingar = 8 åttingar. 1 skeppund = 20 lispund (utan träet). 1 tunna smör= 16 pund. 1 läst smör= 12 tunnor.

SALT, TEXTILIER OCH KRAMVAROR

D M.

S ET HAR OFTA OCH MED RÄTTA framhållits, att salt i äldre tid

var en nödvändighetsvara för alla folkgrupper på ett helt annat sätt och i mycket större omfattning än i våra dagar. Framför allt användes det för att kon servera livsmedlen. Förutom torkning och rökning var nedsaltning den vanligaste metoden, när det gällde att behandla kött, fläsk och fisk för långvarigare förva ring. Salt importerades till Skandinavien väsentligen från två håll. Den ena pro duktionsorten av betydelse var Lüneburg. Saltverken där drevs under medelti den av både andliga dignitärer och världsliga företagare. Saltet distribuerades till övervägande delen av lybeckarna och kom att utgöra en väsentlig del av deras handel. Lüneburgsaltets naturliga avsättningsområde var östersjölän derna, men produktionen i Lüneburg var aldrig tillräcklig för att fylla behoven inom detta stora område. Därför kom också snart ett annat slags salt in i bilden, det s. k. baisaltet, uppkallat efter produktionsorten Baie de Bourgneuf. Detta salt fördes till öster sjöområdet framför allt av holländarna. De holländska fartyg som passerade Öresund »östpå», hade oftast salt i lasten och tog sedan i returfrakt »västpå» bl. a. spannmål och animaliska produkter. Mot medeltidens slut började även fartyg från de vendiska och preussiska städerna göra Baie-färder. Saltlaster hämtades förutom i Frankrike också i Spanien och Portugal.1 Vid passagen av Öresund skulle de saltlastade fartygen erlägga tull på tull boden i Helsingör efter ett komplicerat system, varvid man skilde på fartyg från olika länder och tillämpade olika tullsatser för dem. För baisaltet gällde vanligen den regeln att varje fartyg skulle till tullnären lämna 6 väl packade tunnor salt mot att i gengäld få åtnjuta vissa avdrag på tullen i övrigt.2 I Helsingör samlades alltså för kronans räkning ett ganska stort saltlager, ur vil ket kronan dels tillgodosåg sina egna behov, dels ibland sålde smärre kvanti teter. 207

D ansktidens slutskede Under hela perioden 1537-1658 låg det dessutom en importtull på salt som infördes direkt från utlandet till danska hamnar. 1556 års tullrulla föreskrev en tull på en halv daler för varje stor läst salt — en stor läst rymde 18 tunnor — och denna tullsats höjdes successivt, så att man år 1651 tog 24 skilling av varje tunna skotskt eller tyskt salt. I fråga om franskt och spanskt salt stannade tullen vid 3-5 skilling per tunna. Dessa belopp gällde, om en dansk undersåte importerade saltet. För utländska importörer tillämpades något högre tullsat ser. Dessutom utgick åren 1611-1613 och 1621-1623 en särskild avgift, tjugonde penningen, på salt och från år 1627 uppbars S:t Annae bros tull som låg bl. a. på salt. Adelns import av salt till husbehov var tullfri.3 Mot denna bakgrund borde vi kunna vänta oss, att det i Hälsingborgs tull räkenskaper skulle finnas en mängd poster av importerat salt. Förhållandet är emellertid det rakt motsatta. Under hela tiden fram till 1630-talets början förekommer blott ett par poster och de flesta av dessa faller under åren 16111613, då tjugondepenningen utgavs. Det gäller sammanlagt 11 tunnor lünebur gersalt och 13 tunnor bremersalt. Normalt har alltså under tiden fram till 1630 inget salt tullbehandlats i staden. För tiden efter 1630 innehåller tabell

Tab. 27: I Hälsingborg under åren 1631-1656 förtullat salt Källor: Tullräkenskaperna.

År 1631 1632

Lünebur gersalt (tunnor)

188

1633 !634 1635 1636 1637 1638 1639 1640 1641 1642 Anm.:

trupper. 208

Franskt och spanskt salt (tun nor)

192

År 1643 1646

49 12 108

Salt av ej angiven sort (tunnor)

12 276 175 41

!Ö47 1648 1649 1650 1651 1652 1653 1654 1655 1656

Lünebur gersalt (tunnor)

Franskt och spanskt salt (tun nor)

Salt av ej angiven sort (tunnor)

72 42

6 49 12 12 15

Under större delen av åren 1644 och 1645 var Hälsingborg ockuperat av svenska

Jörgen Pedersen Marsvin (om kr. 1527-1581). Kronans länsman på Hälsingborgs slott 1565-1567, riksråd i början av 1570-talet. Porträtt i olja, utfört år 1576, troligen av Antonius Sanfleth. Fredriksborgs slott, Hilleröd.

Näringslivet 27 en sammanställning av tullräkenskapernas uppgifter. Även under tiden 1631— 1654 är som synes saltposterna påfallande få och dessutom i regel ganska små. Likväl måste naturligtvis Hälsingborg ha blivit försörjt med salt, som im porterats sjövägen. Vi har förut visat, att man för Helsingörs och Hälsingborgs del kan räkna med en köpenskap, som ägde rum ute i sundet. Otvivelaktigt har invånarna i Hälsingborg på denna sundsmarknad försett sig med det salt de behövde, särskilt fram mot hösten, när spanienfararna började anlända och ankrade upp vid Helsingör för tullbehandling. Halmstads borgare hade år 1516 fått ett kungligt privilegium att köpa salt och andra varor i Helsingör och Köpenhamn, när »flottan», dvs. fartygen från Spanien och Frankrike, kom in i sundet.4 Något liknande privilegium för Hälsingborg är ej känt, men det finns belägg för att invånarna där förfarit på samma sätt som Halmstads borgare. I början av 1620-talet skulle på kunglig order en rad handelskompanier or ganiseras, bl. a. för handeln med spanskt och franskt salt. Kompanierna skulle ha monopol på importen av salt och detta vållade på många sätt kollisioner med äldre handelsvanor. I det kungliga brev från år 1621, vari upprättandet av kompanierna kungjordes, undantogs uttryckligen Helsingör, som skulle stå utanför alla kompanier, eftersom danskar och utlänningar fortfarande dit skulle få fritt införa och där upplägga salt, så att alla rikets invånare fortfarande skulle få köpa salt där.5 När sedan kompanierna började ta form, föreslogs att Helsingör och Hälsingborg tillsammans skulle vara »uti kompani» med va randra och antingen själva utrusta fartyg för att hämta salt i Frankrike eller Spanien »eller ock att köpa i sundet». I de svar som från städernas borgerskap avlämnades i samband med förhandlingarna i frågan, framhölls från Helsingörs sida, att borgarna i Hälsingborg borde förbjudas »bruka öresundsköp» utan tillhållas köpa sitt salt endast hos de köpmän, som ingick som participienter i kompaniet. Så långt gick man dock ej från kungamaktens sida, utan när privilegier utfärdades för ett kompani i Helsingör och Hälsingborg, intogs ett förbehåll att »dock skall det var tillåtet för borgarna i Helsingör och Hälsing borg att fritt köpa i sundet».6 Kompaniet hade svårt att komma i gång och upplöstes snart, vilket utförligare skall skildras längre fram. Ännu 1625 för mådde kompaniet ej förse de båda städerna med salt utan i ett kungligt brev tilläts då borgarna i Hälsingborg att under två års tid köpa salt ute i sundet.7 I de här refererade akterna avtecknar sig sålunda klart, hur Hälsingborgs borgare var vana att på sundsmarknaden skaffa sig det salt de behövde. Det blev i första hand baisalt man köpte från fartyg som ankommit från Sydeuropa. 14

679820

Hälsingborg III: i

209

D ansktidens slutskede En annan möjlighet var att i Helsingör köpa salt. Båda utvägarna har anlitats enligt vad som framgår av några notiser i tullräkenskaperna. År 1635 fick så lunda Jens Skredder i Hälsingborg betala tull för »6 tunnor salt han införde från Helsingörs redd och ej kunde förskaffa sig sedel på att det på tullhuset var förtullat där». Detsamma gällde tre andra hälsingborgare vid samma till fälle. Ett par månader senare samma år införde Christoffer Fredriksen en läst salt, »som han köpt på Helsingörs redd». Följande år införde en helsingörsbo 3 läster salt till Hälsingborg. Det var tullfritt, eftersom det köpts från det kungliga provianthuset i Köpenhamn. Huvuddelen av Hälsingborgs behov av salt torde ha fyllts genom inköp på sundsmarknaden eller från den kungliga tullboden. Dessa saltpartier var redan förtullade och de har sålunda ej upptagits i tullräkenskaperna, såvida ej kö parna, som fallet var med dem under år 1635 omnämnda, ej fått tullsedlar i samband med köpet på att varan var förtullad. De poster som förekommer i tabell 27 utgöres därför av salt, som importerats på andra vägar, vanligen av köpmän i Hälsingborg. Tullräkenskaperna ger ofta en del upplysningar därom. Under åren 1611-1613 stod hälsingborgarna Johan Andersen, Anders Kraemer och Söfren Nielsen för den tullbokförda importen. En notis i länsräkenskaperna för räkenskapsåret 1625/26 meddelar att rådmannen Hans Pedersen detta år till slottet skaffat 4 1/2 läster 6 tunnor grovt salt. Som importörer under 1630-talet nämner tullräkenskaperna Hans Andersen, Christoffer Fredriksen, Richardus Giedde, Jacob Hansen, Albret Jörgensen, Anders Kok, Söfren Michelsen och Jesper Pedersen. De under 1650-talet förtullade posterna impor terades bl. a. av Eggert Elers och Anders Engelsman. Oluf Bertelsen och Simon Jensen förekommer också ett par enstaka gånger. Genom uppbörden av tjugondepenningen åren 1611-1613 och 1621-1623 samt av den från 1627 utgående S:t Annae bros tull har vi fått möjligheter att skönja även andra sidor av hälsingborgsköpmännens verksamhet. S:t Annaetullen uppbars ej blott för importerat salt utan också för införsel av kläde och silkevaror. I listorna över tjugondepenningen förekommer köpmän, som vi mött i flera andra sammanhang tidigare: Jacob Andersen, Johan Andersen, Mogens Chris tensen, Richardus Giedde, Anders Haagensen, Albret Hansen, Thomis Jacob sen, Hans Jensen, Anders Krasmer, Anders Madsen, Mads Madsen Gullandsfar, Anders Maes, Oluf Pedersen, Gert Schürman, Albret Schotte, Bent Simonsen, 210

Näringslivet c&

£ah* jChi Stn

JT^*44

ytt"v*£lt*,

p+A

(dL*%

‘ \ri$+M Cx*"ff

\JV^

, \9fv cy*Ut

14-

p+y

Jz+4i~y+jff

i+**•%

i?£'+n 5X**x,

p**&fi*+

<!2 ■***+& uxß^ j2+y Jf>0 I? jut* -±V~V ?iH’ *$»,

\'%Sj

f(uM'

+£/li!u, .

*r 'Tßt&u**.

^1 Kr £C++*+ -jJ^ ■s

Attest utfärdad den 14 sept. 1621 av borgmästaren Villem Villemsen och bilagd tullräkenskaperna för år 1621/1622. Texten lyder: Anno 1621 den 14 septem ber, der mit folck kom hiem fra Baadsted marckit, giorde jag en offuerslag paa huiss klede och kramgodz jag hertill, baade vdenlandz och jndenlandz, haffuer jndkiöbtt; fandz der klede och krambuahrer for 1 506 daler och silckekramb for 200 d:r vdj mynnt. Actum Helsingborgh vt supra. Rigsarkivet, Köpenhamn.

Jacob Weber och Villem Villemsen. Tullbehandlingen var i regel summarisk — så summarisk 1611/12 att tullnären fick en anmärkning från räntekammaren därför — och någon detaljerad varustatistik kan ej upprättas. Kramvaror in fördes sålunda ofta under beteckningen »kramkistor», varvid ett fixerat tull belopp lades på varje kista. En annan klumpvis använd benämning var »köpmansgods». Uppbördslistorna för S:t Annae bros tull är ofta mera detaljerade. De tullbelagda varorna har främst utgjorts av olika slags textilier och kläde, men ströposter av lärft, vadmal, fjäder m. m. förekommer. Kvantiteten kan omöj ligen fastställas, eftersom räkenskaperna vanligen redovisar textilier under sådana mängdbeteckningar som »packe», »bylte» o. dyl. Tidvis importerades en del läder — också detta svårbestämbart till kvantiteten — och ofta upptages olika slags specerier och kryddor. Den bland köpmännen som mest omtalas i fråga om textilier och specerier var Richardus Giedde. Han var verksam ända till mot slutet av 1640-talet. Han införde också olika slags kramvaror. Kramgods importerades även av Eggert Elers, som förekommer i tullräkenska-

211

Dansktidens slutskede perna sedan mitten av 1630-talet, och av Herman Dobelsen under 1640-talet. Förutom de här nämnda tre köpmännen må nämnas ytterligare några, vilka ganska ofta omtalas i längderna över S:t Annae-tullen (inom parentes anges de år mellan vilka de är belagda): David Clausen (1634-1642), Rasmus Chris tensen (1649-1650), David Giedde (1646-1656), Peder Hansen (1654-1656), Anders Maes (-1634), Hans Primroes (1648-1650) och Casper Vogt (1646-1656).

1. Aksel E. Christensen, Danmarks Handel i Middelalderen (Nordisk Kultur XVI. Khvn 1933) s* 1]L7' S. Kraft, Slaget på Brunkeberg ur handelspolitisk synpunkt (Historisk Tid skrift 1940) s. 96 ff. Hälsingborgs historia II: 1 s. 143 ff. 2. CCD 1611 10.4. Th. Bang, Öresundstolden (Danmarks Söfart og Söhandel fra asldste Tid og til vore Dage, red. B. Liisberg, I. Khvn i9i9) s. 740 ff. 3. CCD 1556 24.1, 1611 10.4, 1613 19.6, 1615

212

1.8, 1625 3-12> 1629 25.10, 1643 26.4, 1651 13.8. — CCD 1611 10.4, 1621 20.7, 1627 25.3, 1631 28.1. 4. PRF 1:451 f. 5. CCD 1621 10.12. 6. 1622 28.8, 1623 6.1, Sjrellandske Tegnelser XXII s. 108, 198. DRA. Regester under s. d. i Kanc. Brevb. 1622 28.8, 1623 6.1, D. Kane. B 103. DRA. 7. 1625 17-12, Skaanske Registre IV s. 364. DRA. Regest s. d. i Kanc. Brevb.

ÖL OCH ”FRÄMMANDE DRICK” I

JL DEN DAGLIGA KOSTEN ingick under 1500- och 1600-talen många sor ters rökta, torkade eller saltade matvaror och därför konsumerades också ganska stora kvantiteter av olika slags drycker, framför allt öl. Ölkonsumtionen var all män inom alla lager av befolkningen. Det enda som varierade mellan olika folk grupper var kvaliteten på dryckerna. Det fanns ett mycket rikt sortiment att välja på, från det inhemska »bondeölet» till dyrare ölsorter, bryggda i olika delar av Tyskland. Därutöver importerades också tyska, franska och spanska viner samt brännvin och ättika. Vinerna vann avsättning framför allt bland de mera för mögna skikten av befolkningen. Hälsingborgs försörjning med dryckesvaror grundades på tillförsel huvudsak ligen från två håll. Från stadens omland levererades korn, vilket maldes och mältades i staden. Detta har vi utförligt behandlat i ett tidigare sammanhang (sid. 158). Borgarna kunde sålunda själva i sina hem brygga öl. En annan viktig tillförselväg gick över sjön. Till Hälsingborg infördes antingen direkt från tyska hamnar eller över marknaden ute i sundet både tyskt öl och utländska vinsorter. Försäljningen av öl var i regel accisbelagd. Accisen var en skatt som be viljats konungen, men den kunde delas mellan kronan och exempelvis en stad. Sålunda fick Hälsingborg år 1527 liksom de flesta övriga skånska städer rätt att under sex år uppbära en fjärdedel av den accis på tyskt öl och »bondeöl», som man beviljat kronan. Fem år senare fick Hälsingborgs stad uppbära hela accisen på »all drick» mot att man byggde en ny skeppsbro.1 Vi har fått en möjlighet att mera ingående studera mältningen och bryggningen i Hälsingborg tack vare en kunglig förordning år 1621 om tull på malt och accis på öl. Eftersom det utländska ölet, »som fast allena till överflöd, dryckenskap och sådan Guds förtörnelse brukas», förorsakade »en otrolig skada och avbräck, i det att den gemene mans hela förmögenhet för dem och deras fattiga hustrur och barn försättes uti det yttersta armod», förbjöds i fortsätt213

Dansktidens slutskede ningen all import av främmande öl utom »pryssing», dvs. preussiskt öl. För att kronan skulle hållas skadelös för de genom importförbudet bortfallna tullin täkterna skulle efter mars 1621 utgå dels en tull på malt, vilken vi tidigare be handlat, dels en accis på allt danskt öl som såldes. Accisavgiften uppbars efter en glidande skala med 4 skilling per tunna för öl som kostade 75 skilling, med 2 skilling per tunna för öl som kostade mellan 70 och 60 skilling, samt med 1 skilling per tunna för billigare öl. Vad adeln köpte till husbehov skulle vara fritt från accis.2 Ölaccisen uppbars enligt denna förordning till i september 1627, då import förbudet för utländskt öl upphävdes. Ett halvår senare föreskrevs att ingen accis skulle utgå för »ringa öl».3 En stor del danskt öl försvann därmed ur räken skaperna. De sista specialräkenskaperna för malttull och ölaccis från Hälsing borg gäller året 1638/39. Den noggrannaste bokföringen av i staden malet och mältat korn och försålt dansk öl föreligger sålunda för perioden mars 1621 -

Tab. 28: I Hälsingborg under tiden april 1621-april 1627 salufört och accisbelagt danskt öl Källor: Malttulls- och ölaccislängderna i tullräkenskaperna.

1622

1621

1623

Jan. Febr.

62 74

65 62

30 41

Mars April

21 31 27

48 56

63 68 52 79 56 104 58 61 64 43 V2 62 58 Vi 76 68

73 Vs

87 87

121

61 52

48 28

Månad

Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dec. Summa Totalt

61 105 65 108 48 98 28 81 75 83 58 57 82 43 458

780

1 238

x/2 Va

524 808 i 332

60 48

41 22

55 56

1627

S 48 46

50 58

84 Vi

84 v. 87 72 Vi

42 66 41 22 30 63 61

5° V2

87 Vi

67 48 v2

24 Vi 49 Vi

696 746 801 V2

724

519

Vi 480 520

558

55 78

1 442

Samtliga kvantiteter angivna i tunnor. N = Norra roten, S = Södra roten.

214

1626

1625

1624

525

39 43

999 V«

57 41

x/2 17 25 !0 Vi 18 Vi 20 21 V2 12 37

23 x/2 58 33

1 078

102 v2

162

x/2

Näringslivet april 1627 och uppgifterna i räkenskaperna rörande danskt öl är sammanställda i tabell 28. Vi har tidigare kunnat konstatera, att den totala i Hälsingborg förtullade kvantiteten malt under tiden 1622-1626 per år legat mellan 2 095 och 2 695 tunnor.4 Maltet har i första hand använts för bryggning av öl i staden, dels till borgarnas husbehov, dels för försäljning. Uppkomna maltöverskott har ibland, som vi sett, kunnat exporteras. Humle fick man från den kringliggande landsbygden bl. a. från Göinge härader. Humle var en skrymmande men relativt lätt vara och kunde utan svårighet transporteras över längre sträckor. Därför är det på intet sätt märkligt, att tullräkenskaperna för Hälsingborg ibland omtalar humle från Sverige, som överförts till Själland. Mellan åren 1596 och 1643 förekommer ströposter av utskeppad humle och under 1640-talet ökade den årliga utförseln. Man har sålunda i Hälsingborg ej haft några svårigheter att skaffa de för bryggningen nödvändiga råvarorna. Maltstyrkan hos det framställda ölet växlade. Länsräkenskaperna för Hälsing borg året 1611/12 omtalar att man då av 104 tunnor malt bryggt 208 tunnor öl och alltså av en tunna malt fått den dubbla kvantiteten öl. Detta öl sades vara »gott» och synes motsvara vad Gustav Vasa i ett brev från år 1556 kallade »fogdeöl», vilket höll samma maltstyrka. Gustav Vasa omnämnde vid samma till fälle också »spiseöl», som var svagare: av en tunna malt fick man fem tunnor öl.5 När man på 1570-talet i Hälsingborg skulle brygga öl för kronans räkning föreskrevs en ännu lägre maltstyrka: av en tunna malt skulle man få åtta tunnor öl.6 Antar vi att av det mältade kornet omkr. 2 000 tunnor årligen använts i Hälsingborg till bryggning, är det möjligt att på denna grund göra en mycket summarisk överslagsberäkning av den totala kvantiteten öl, som framställdes i staden. Ifall allt hembryggt öl fick den högsta av de nyss angivna maltstyrkorna, skulle man nämligen kunna brygga därav omkr. 4 000 tunnor »gott» öl. Gjordes ölet genomgående svagt, skulle man kunna komma upp till omkring 16 000 tunnor öl per år. Det mest sannolika är, att man framställt öl av en rad olika typer. Utgår man från att de starkare sorterna tillverkats i ungefär lika stor omfattning som de svagare, skulle den totala kvantiteten i staden bryggt öl bli omkr. 10 000 tunnor danskt öl årligen. De i tabell 28 angivna årssiffrorna för försålt danskt öl varierar som synes under åren 1622-1626 mellan lägst omkr. 1 000 tunnor och högst omkr. 1 500 tunnor. I dessa fall har det rört sig om »gott» öl, vilket framgår av att den

215

Dansktidens slutskede tillämpade accistariffen genomgående var 4 skilling per tunna. Mellan 8 000 och 9 000 tunnor öl har m. a. o. återstått för konsumtion i hushållen. Utslaget på en befolkning av omkr. 1 000 invånare eller något däröver, skulle detta ge en årlig konsumtion av 8-9 tunnor per individ. En sådan konsumtion ter sig för oss ganska hög, allra helst som man måste räkna med att det i första hand varit de vuxna som druckit öl och att sålunda deras konsumtion per person varit ännu högre än vad våra siffror utvisar. Den var dock ej onormal för den tidens människor, och vi får ha i åtanke, att en stor del av den förtärda kvantiteten varit vad Gustav Vasa kallade »spiseöl» eller ännu svagare. Till jämförelse må tjäna ett par föreskrifter om utspisning av krigsfolk. När bösskyttar och båtsmän år 1579 skulle inkvarteras i köpstäderna, föreskrevs i ett kungligt brev att de dagligen skulle få 6 potter öl, dvs. något över 31/2 liter, att dricka. År 1626 angavs som norm för utspisning av landsknektar, att 40 man dagligen om morgonen skulle få dela en tunna öl och om aftonen lika mycket. Officerarna fick samma kvantitet, men skillnaden var den att officerar nas öl hade en maltstyrka, som närmast klassificerade det som »gott» — 1 pund malt på 7 tunnor öl — medan knektarnas var svagare. Per man blev den före skrivna kvantiteten densamma som år 1579 eller 6 potter.7 Utslaget på ett helt år, ger detta en konsumtion för en vuxen man av omkr. 18 tunnor »gott» öl eller ganska gott öl per år. Mot denna bakgrund ter sig ej de av oss för Hälsing borg framräknade ungefärliga siffrorna på något sätt anmärkningsvärda vad gäller den genomsnittliga, årliga konsumtionen per individ. Ölet har bryggts i de enskilda hemmen runt om i staden. Därom vittnar först och främst det sätt varpå malttulls- och ölaccislängderna utformats. De är förda dag för dag, en längd för den norra roten och en för den södra, och i dem har antecknats efter hand för varje borgare dels det malt han anmält till förtullning, dels för en del borgare det öl de sålt. Genomgående är det fråga om små poster, vilket tyder på att man bryggt smärre kvantiteter öl efter hand som de behövdes i de enskilda hushållen. Några större bryggeri anlägg ningar har ej satt spår efter sig i form av större anmälda maltpartier. Detta bestyrkes av en inlaga från borgmästare och råd i Hälsingborg år 1647. Inom riksrådet hade man nämligen då diskuterat att åter förbjuda importen av tyskt öl och att samtidigt tillämpa nya regler för accisbeläggning av det danska ölet. I anledning därav framhöll borgmästare och råd, att man i Häl singborg saknade bryggarlag. Påpekandet sammanhängde givetvis med den om ständigheten att ett importförbud för tyskt öl borde öka efterfrågan på danskt 216

Näringslivet och att därför i första hand bryggarämbetena i städerna borde få yttra sig om sin näring. Fortsättningsvis redogjordes i inlagan för hur borgerskapet efter 1643-1645 års krig ännu ej »kommit så vitt på fota» att man själv kunde brygga sitt öl. Svenskarna hade nämligen tagit med sig de kittlar och kar man behövde vid bryggningen. Därför måste man ännu köpa sitt danska öl i Helsingör och detta gjorde också de, som saluförde öl i minut. En del av detta öl fick man taga på kredit, tills man åter själv kunde komma igång med sin bryggning. Under sådana omständigheter var det otänkbart att nu organisera något bryggarlag och än mindre hade man någon möjlighet att åtaga sig nya pålagor i samband med ett importförbud på tyskt öl.8 De privata hushållen har synbarligen i regel själva haft nödiga bryggredskap. Det förekom ibland, framför allt under 1500-talet, att kronan behövde större mängder öl, särskilt när örlogsskeppen skulle utrustas för sina kampanjer. Då ålades ofta köpstädernas borgare att hjälpa till, varvid i regel kronans länsman eller byfogden fick tillhandahålla malt och tunnor och borgarna fick biträda med själva bryggningen av ölet. Stundom ålades borgarna att också anskaffa malt och tunnor. Tillvägagångssättet byggde som synes på den förutsättningen, att borgarhushållen i gemen hade tillgång till redskap för ölbryggning.9 Borgmästares och råds inlaga från år 1647 omnämnde »de där plägar sälja öl». Därmed åsyftas de av stadens invånare som antingen livnärde sig på att vara krögerskor eller öltappare, eller gjorde sig en extra förtjänst på att utminutera öl vid sidan av sitt vanliga yrke. Från exempelvis Helsingör är det känt, att ölförsäljning var ett näringsfång, som en stor del av stadens invånare ägnade sig åt.10 I Hälsingborg har man ej haft något bryggarlag och ölbryggningen liksom ölförsäljningen har därför kunnat bedrivas i friare former. Man känner sålunda ej från Hälsingborg till reglerande föreskrifter av den typ som var van liga i Helsingör och i Malmö. Helsingör fick ett bryggarlag år 1624 och därefter var det ej tillåtet för borgarna att själva brygga sitt öl utan detta skulle köpas i hela tunnor hos bryggarna. På samma sätt reglerades handeln med öl i Malmö, där ett bryggarlag organiserades år 1641. Enligt föreskrifter från år 1653 skulle i Malmö bryggarna sälja sin tillverkning blott i hela tunnor och hela fat, medan »de som livnär sig på att sälja öl» ensamma skulle få sälja i kanne- eller potte tal.11 Ett studium av Hälsingborgs malttulls- och ölaccisräkenskaper visar där emot, att samma personer som sålde öl också köpt malt. Under samma namn upptas samtidigt både en post malt och en post öl. De har m. a. o. själva bryggt det öl de saluförde. 217

Dansktidens slutskede Allt sedan 1623 var det genom en kunglig förordning påbjudet att man vid platser, där öl uttappades i kanne- eller potte-tal, skulle hänga ut en skylt eller ett bräde.12 Uppbörden av malttull och ölaccis sköttes i Hälsingborg under åren 1621-1632 av rådmannen Hans Pedersen samt Jesper Pedersen, den senare från 1620-talets mitt borgmästare i staden. I sina räkenskaper för år 1623/24 har de antecknat en utgiftspost: »För en tavla att göra, dem till efterrättelse som skall hålla krog» — 1 1/2 daler, 1 1/2 mark. Här var det säkerligen fråga om en anslagstavla, där minutpriserna på danskt öl skulle kungöras av stadsstyrelsen, så att kunderna ej riskerade att bli uppskörtade. ölförsäljningen har, såsom det framgår av tabell 28, varit relativt jämnt för delad på stadens båda rotar och några större säsongmässiga variationer kan ej utläsas ur siffrorna. Däremot avslöjar räkenskaperna något litet om öltapparnas och krögerskornas hantering. Det förefaller sannolikt att sådana namn som Peder Kellersvend, Thomis Brögger och Christen Bödker, vilka ständigt åter kommer i längderna, burits av personer som genom sin dagliga gärning naturligt också letts över på öltappning som näringsfång. Andra ofta förekommande namn är Villem Bysvend, Bertel Bager, Morten Fjerkraemer, Gunder Fergemand, Joen Fergemand, Peder Glarmester, Laurids Murermester, Hans Murermester, Broder Rebslaaer, Hans Remmesnider, Oluf Skomager, Christen Skredder, Joen Smed, Claus Snedker och Gunvold Vognmand. Här torde det vara fråga om hantverkare som haft öltappningen som biförtjänst och en del av de nämnda personerna, t. ex. färjemännen och vagnmännen, kom i sitt arbete i kontakt med resande, varför det

bör ha legat nära till hands för dem att

stå till tjänst med utminutering av

öl. Dessutom nämnes ofta en del kvinnor,

varav några måhända varit änkor: Anne Gudmunds, Birte Koldings, Gundel Kokes, Karen Laurids Suaarers, Kirsten Hans Jens, Kirsten Tönders, Sidse Gunnars m. fl. Otvivelaktigt tillhör dessa den grupp kvinnor i staden, som hållit krog och kanske också härbärge för resande. 1500-talet har med rätta karaktäriserats som öldrickandets klassiska tid. Då började också en ganska rikhaltig litteratur om ölet att utkomma. Den första egentliga ölboken utkom i sin första upplaga år 1549 och hette »En liten bok om ölsorternas och mjödsorternas egenskaper och verkningar» (De natura et viribus cerevisiarum et mulsarum

opusculum). Dess författare var Johann

Brettschneider, på latin Placotomus. I ett akademiskt festtal vid en magister promotion i Wittenberg år 1567 behandlade medicine professorn Abraham

Näringslivet Werner utförligt och sakkunnigt ölbryggandets teknik. Sex år senare utkom en av de mest spridda och lästa böckerna om öl, nämligen ett arbete av Heinrich Knaust med den långa och lärda titeln »Fünff Bücher, Von der Göttlichen vnd Edlenn Gabe, der Philosophischen hochthewren vnd wunderbaren Kunst, Bier zu brawen». Knaust liksom senare författare bygger i stor utsträckning på den framställning som Placotomus lämnat.

Vinfat och borrsväng med borr för att öppna detsamma. Teckning i marginalen till Helsingörs Tingbog 1566-1570. Landsarkivet for Sjcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

Vanligen indelade man ölsorterna efter råvaran i dels »röda» eller mörka sorter, bryggda på malt av korn, dels »vita» eller ljusa sorter, vilka bryggts med tillsats av vetemalt. Bland de röda ansågs danzigerölet vara »allt öls drott ning» men mycket uppskattade var också det preussiska ölet från Königsberg och Elbing, det pommerska från Stralsund och »alter Klaus», som framställdes i Brandenburg. Bland de vita var några sorter särskilt omtyckta, bl. a. ham burgerölet, Israelsölet från Lybeck, Goslars öl samt de lättare och ljusare öl typerna från Braunschweig, Rostock och Zerbst.13 De sorter som under 1500- och 1600-talen infördes till Danmark av den mörka typen var mestadels »pryssing», dvs. öl från Preussen, och »sundist» öl, alltså Stralsundsöl. Av den ljusa typen var rostockeröl vanligast. Det sistnämnda domi nerade helt exempelvis i tullräkenskaperna från Hälsingborg. Borgarna i Häl singborg kunde köpa detta öl ute i sundet av fartyg som kom från Rostock, men tullräkenskaperna vittnar också om att fartyg seglade från Rostock direkt till Hälsingborg med öl. Under åren 1637-1643 omtalas sålunda skepparen Claus Kaffmeister från Rostock, som flera gånger årligen lossade öl i staden. Under 1640-talet gjorde hans landsman Thiess Westphal liknande transporter. Bådas skutor mätte 16 läster och hörde till de större bland de fartyg, som anlöpte Hälsingborgs skeppsbro. 219

Dansktidens slutskede Under hela medeltiden hade kungamakten på olika sätt försökt gynna det inhemska ölet t. ex. genom att tillåta varje borgare i städerna att fritt sälja danskt öl, under det att försäljningen av tyskt öl reglerades. Ett utslag av denna strävan är bestämmelserna i en kunglig förordning från 1557, varigenom alla danska undersåtar förbjöds att till riket införa tyskt öl. Det framhölls, att importen av sådant öl lett till att »danskt öl är intet aktat» och att de som försålde danskt öl »är störste parten så förarmade att de har sålt hus och grund och kommit om vad de hade». I fortsättningen skulle endast utlänningar få införa öl i riket, men de skulle sälja detta direkt från sina fartyg och ej inlägga det i någon källare i städerna. Den sistnämnda bestämmelsen omöjlig gjorde den lagring, som var förutsättningen för att man skulle kunna tillhanda hålla ett gott öl. Borgmästare och råd skulle avsmaka det importerade ölet, »vraka det som inte duger» och sätta pris på varan, men de skulle framför allt tillse att danskt öl bryggdes i städerna och att kunniga personer avsmakade detta och vrakade det som var dåligt.14 Hade myndigheterna haft möjligheter att kontrollera att denna förordning blivit efterlevd, skulle den ha betytt ett dråpslag mot importen av tyskt öl. Så blev emellertid ej fallet. Redan påföljande år upphävdes förbudet för danska undersåtar att införa tyskt öl i riket. Under 1620-talet rådde — som vi tidigare omtalat —- åter förbud mot import av tyskt öl under några år. Mot slutet av 1640-talet övervägdes nya importförbud och en förordning därom utfärdades 1650. Det tyska ölet konsumerades framför allt av adeln och de förmögnare borgarna och därför intogs också förbudet mot införsel av tyskt öl i en på följande år utfärdad kunglig förordning mot onödig lyx i adelns levnadssätt.15 Hur förbuden kunde kringgås, kan man se av en notis i Hälsingborgs tull räkenskaper för år 1651. I början av maj månad detta år hade dåvarande slottsherren på Hälsingborg, riksamiralen Ove Giedde, gett en skeppare från Rostock tillåtelse att i en hälsingborgares källare upplägga 6 läster — dvs. 72 tunnor — »ofyllt» rostockeröl. Förbud mot import av öl rådde sedan novem ber 1650. Efter en tid anhöll Ove Giedde därför om ett kungligt »tillåtelsebrev» och ett sådant utfärdades också den 10 juli 1651.16 Av detta framgår, att han i sin ansökan uppgivit, att ölet importerats innan importförbudet kungjorts. Notisen i tullräkenskaperna, som säkerligen är mera sanningsenlig, vittnar ju dock om ett helt annat förhållande. Den omtalar också hur man förfarit med ölpartiet. När »tillåtelsebrevet» anlände, sades ölet ha surnat, så att ingen ville köpa det. Det kungliga brevet gick ut på att ölet skulle försäljas i Hälsingborg, 220

Näringslivet men nu förfor man annorlunda. Riksamiralen behöll själv ölet »på en ringa ting när», som försåldes till halva värdet. Uppgiften att ölet skulle vara surt efter tre månaders lagring, förefaller märklig. En misstanke väcks onekligen, att ölpartiet varit bra utom möjligen den »ringa del» som såldes till nedsatt pris. Någon tull erlades ej för ölet och tullnären skrev till sist — tydligen för att komma från hela saken: »Om den vidare beskaffenheten vill herr riksami ralen själv förklara». När förbudspolitiken slog slint, försökte man från kungamaktens sida i stället tillse, att det saluförda tyska ölet höll en god kvalitet. Sålunda föreskrevs det år 1605, att eftersom rostockerölet »titt och ofta förplumpas och förfalskas», skulle i varje stad utses edsvurna män ur borgerskapet att ha uppsikt över allt importerat öl, vraka det som ej var gott och sätta skäligt pris på allt efter maltstyrka och humlehalt. För sitt omak skulle de få en liten avgift för varje tunna.17 I Hälsingborg har två särskilt utsedda borgare haft tillsyn med handeln över öl och vin. I instruktionen för underfogden, vilken vi tidigare ofta citerat, heter det att »öl och vin skall mätas med fullt mått enligt den instruktion som borgmästare och råd till tvenne ärlige borgare överlämnat haver» (art. 13). Föreskriften om vrakning av importerat öl stadfästes 1615 och tre år senare kom en kompletterande förordning. I denna påpekades, att en del rostockeröl vid ankomsten till riket ej var tillräckligt länge lagrat utan vållade dem som drack därav »siugdom og usundhet» och måste därför ligga en längre tid för att få »sin rette art». I fortsättningen skulle allt rostockeröl, som infördes med fartyg, bli liggande i minst två dygn, innan det fick försäljas, och det skulle besiktigas av de därtill utsedda borgarna, innan det salufördes. Påträffades dåligt rostockeröl hos en dansk återförsäljare, var han skyldig att ange av vem han köpt ölet. Namnet på denne skeppare eller köpman från Rostock skulle offentligen anslås på rådhuset och alla invånare i staden skulle förbjudas att köpa öl av honom.18 Vinhandeln övervakades mindre rigoröst och härvidlag fanns ju ej heller några inhemska producenter som behövde skyddas. Vanligen ingrep kungamak ten och stadsstyrelserna i första hand för att reglera priserna och för att säkra sig själva vissa intäkter i form av acciser på det omsatta vinet. Dock utfärdades vid ett par tillfällen förbud för utlänningar att i källare lagra vin i Danmark. Sådana bestämmelser kom bl. a. år 1594 och stadfästes 1615.19 Endast de danska vintapparna i städerna skulle sålunda få handla med vin i minut. Liksom i fråga om ölet försökte man sörja för kontroll av att de saluförda

221

Dansktidens slutskede

Olika typer av dryckeskannor. Teckningar i marginalerna till Helsingörs Tingböger 1549-1554 och 1596-1580. Landsarkivet for Sjcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

vinerna höll en acceptabel kvalitet. De besiktningsmän som enligt 1605 års förordning skulle finnas i alla städer för bl. a. importerat öl, skulle också be siktiga viner och fick i arvode taga en potte av varje vinfat. Upprepade gånger kom kungliga förordningar om åtgärder mot försäljning av förfalskade eller uppblandade viner. År 1605 infördes ett förbud, som senare ofta inskärptes, mot att i samma källare saluföra dels rhenviner, dels franska och spanska vi ner.20 Ett sätt att vidga kontrollen över utminuteringen av öl och vin, samtidigt som man beredde borgmästare och råd en extrainkomst, var att i staden inrätta en stadskällare. Nettovinsten av vad som såldes där liksom accis på de omsatta dryckerna tillföll borgmästare och råd. Detta bruk, som stammade från Tysk land, var generellt tillåtet alltsedan 1440-talet i de danska stadsrätterna, men för varje enskild stad kan rätten till stadskällare ledas tillbaka på ett speciellt kungligt privilegium, vilket ofta kompletterades med förbud för stadens övriga invånare att konkurrera med källaren genom att själva sälja utländskt öl eller vin.21 För Hälsingborgs del är någon stadskällare ej känd under medeltiden. Några kungliga privilegier eller förbud för borgarna att handla med utländskt öl eller vin är ej heller kända i dansk tid. Först år 1658 utfärdades av Karl X Gustav ett privilegiebrev för Hälsingborg, i vilket borgmästare och råd tilläts hålla en stadskällare och för dennas räkning tullfritt få importera 20 oxhuvud franskt vin, 20 åmar rhenskt vin, 4 pipor spanskt vin och 12 läster rostockeröl årligen.22 Det är mycket som talar för att vi här har det äldsta kungliga pri-

222

Näringslivet vilegiet för en stadskällare i Hälsingborg, men full klarhet står ej att vinna i denna fråga. Tullräkenskaperna innehåller spridda notiser, som antyder att en del borgare i staden drivit minuthandel med vin. Detta synes ge vid handen, att något vinmonopol till förmån för en stadskällare ej existerat i Hälsingborg, dvs. att någon stadskällare ej funnits. Förlusten av Hälsingborgs stads arkiv gör det omöjligt för oss att tränga djupare i denna fråga. Accisen på importerat öl och vin utgick under hela perioden 1537-1658 och den erlades även för vad svenska undersåtar omsatte. I princip var dock danska adelsmän fria från accis för de dryckesvaror de inköpte eller införde till husbehov.23 Adelsmännen lämnade accissedlar till den skeppare eller köp man, som levererade varorna till dem och i dessa »sisesedlar» upptogs såväl varuslaget som den aktuella kvantiteten. Hade en exempelvis i Hälsingborg bosatt köpman redan importerat en del öl och vin och erlagt accis för detta, fick han av en adelsman, som köpte dryckesvaror av honom, också en accissedel, där köpmannens namn och varukvantiteten angavs. Köpmannen uppvisade denna sedel på tullboden och fick restitution på det inbetalade beloppet.24 Adelns accissedlar bifogades tullräkenskaperna som verifikationer och de är ofta bevarade. En förteckning över dem jämte de påförda accisbeloppen brukar ingå i varje års tullräkenskap, oftast bland avkortade poster. Därför kan man i regel få en överblick för varje år över adelns accisfria införsel av öl och vin. De bevarade sedlarna med namnen på de köpmän som förmedlat affärerna, ger oss dessutom möjlighet att få vissa inblickar i distributionen. Under vissa kortare perioder var uppbörden av öl- och vinaccisen bortförpaktad. Jesper Pedersen och Hans Pedersen arrenderade uppbörden räkenskaps åren

1620/21-1631/32 och Christoffer Fredriksen räkenskapsåren

1640/41-

1642 /43-25 Förpaktarna erlade då en summa i ett för allt till kronan under ett räkenskapsår och uppbar sedan all öl- och vinaccis som »föll i staden» oavsett dennas storlek. Under förpaktningsåren är det därför omöjligt att fast ställa vilka kvantiteter öl som importerats. Men förpaktarna hade rätt att från arrendesumman avkorta det belopp som skulle ha erlagts i accis av adeln för dennas införsel till husbehov. Därför finns accissedlar bilagda som verifikationer även vid Christoffer Fredriksens räkenskaper. Under åren 1641-1643 kan vi sålunda i tabell 30 ange siffror för vin-, brännvins- och ättiksimporten, men de gäller endast de partier som importerats under adelns accisfrihet. Accisen utgick med belopp som kunde variera med hänsyn till ölets ursprung och kvalitet och typen av vin och brännvin. Accissatserna höjdes vid några till223

Dansktidens slutskede Tab. 29: Utländskt öl och vin som accisbelagts i Hälsingborg under tiden 1596-1630 Källor: Tullräkenskaperna. Vin Räkenskapsår

Tyskt öl (tunnor)

Franskt

Rhenskt

Spanskt

Ättika (tun Brännvin nor)

1596 16.2*597 i-5 I599/i6oo 1602/03 1603/04 1604/05 1605/°6 1606/07 1607/08 1609/10 1610/11 1611/12 1612/13 1613/14 1615/16 1616/17 1617/18 1618/19 1619/20 1620/21 1621/22 1623/24 1624/25 1627/28 1628/29 1629/30 1630 1.5-31.12

130 62 151

175 144 3l8 354 704 540 618 474 744 248 395 430 675 1 032 768 a b b b b

144 102

17 Va å°

1 0 3 pd 10

6ä „ 1 1" od 2 1/2 ö

4/ 40 150 2 p

176 pt 1

I tabellen har medtagits de räkenskapsår, under vilka uppgifter föreligger om accis på öl och vin. o — oxhuvud, p = pipa, pt = potte, st = stycke, t — tunna, å=åm. “ Accisen var bortförpaktad detta år. b Importförbud rådde för tyskt öl. c Uppgifterna hämtade ur specialräkenskaper för tiden 26.7 1621-26.7 1623. d Dessutom infördes 12 x/2 pipa, 3 oxhuvud franskt vin, 4 pipor spanskt vin, 3 oxhuvud brännvin och 2 oxhuvud vinättika som accisbelagts på annan ort. e Dessutom infördes 5 pipor vin som accisbelagts annorstädes. Anm.:

224

Dryckeskrus stammande från tiden omkring 1600 och påträffat vid grävningar inom Hälsingborgs gamla stadsområde. Hälsingborgs museum.

Näringslivet fallen och fr. o. m. 1643 års tullrulla differentierades avgifterna, så att de var högre för utländska importörer än för danska.26 Tullräkenskapernas uppgifter om »främmande drick» har sammanställts i tabellerna 29 och 30. I fråga om vin, brännvin och ättika föreligger inga uppgifter före år 1621. Som tidigare om nämnts, fördes före 1620-talet inga separata tullräkenskaper i Hälsingborg utan de ingick i byfogderäkenskaperna. Byfogde- och tullnärssysslorna var förenade hos samma person. Räkenskapsföringen lider under denna tid av den svagheten

Tab. 30: Utländskt öl och vin som accisbelagts i Hälsingborg under åren 1631-1654 Källor: Tullräkenskaperna.

Vin År

1631

Tyskt öl (tunnor)

100

120

Spanskt

Brännvin

1 å 1 a

198

i p

1633

292

2 0

2 å

^34

6 0

1635

179 281

25 0

12p

1636

17 0

1637

20 0

2 å

1638

751 192

5 0

1639

150

31 0 27 0

12® a

1641

1642

1643 1646

6 0

3 0 1 0

33 0 14 0

3 0 1 0

4 Va 0 4

6 0 2 0 2 0

631U°

28 0

i649

36 0

1650

26 0

1654

2 0

1 p

1648

1653

44 0

1647

1652

2 t

49 0

155 68

1651

Ättika

2P 2 0

1632

1640

Anm.:

Franskt

16 0

b b b b

46 0 32 0 28 0

1 0 1 0

Va 0 2 d

I v2

28 0

4å

3 0 2 d

1 ä

1 0

2 d

1 0

Hälsingborg var ockuperat av svenska trupper större delen av åren 1644 och 1645.

* Malttull och ölaccis var bortförpaktade till Christoffer Fredriksen under tiden 1/5 16401/5 1643.

b Importförbud rådde för tyskt öl. e Dessutom infördes 10 oxhuvuden vin som accisbelagts o = oxhuvud, p = pipa, pt = potte, t = tunna, å = åm. 15—679820

Hälsingborg III: i

på annan ort.

225

Dansktidens slutskede att endast införseln av öl redovisas. Importen av brännvin, vin och ättika ävensom redovisningen av accissedlar för dessa varor är ej medtagna. Jämförd med den här tidigare gjorda uppskattningen av hur mycket danskt öl som bryggdes i Hälsingborg, ter sig omsättningen av utländskt öl och vin skäligen liten. Konsumtionen av dessa drycker har varit förbehållen en ganska exklusiv grupp. Accissedlarna utvisar mycket tydligt, att lejonparten av de im porterade dryckesvarorna gått till adliga hushåll på den skånska landsbygden. Det är påfallande små kvantiteter som stannat hos stadens borgare, antingen för utminutering eller för egen konsumtion. Ölet hämtades ofta från fartyg ute i sundet och accisbelades vid landningen. I räkenskaperna förekommer en rad små poster om en eller ett par tunnor, som införts av enskilda borgare. Dessa importörer omtalas i regel endast en eller ett par gånger och sedan inte mera. Dessa personer har förmodligen köpt öl till husbehov. Men vid sidan av dem förekommer andra som mera regelbun det importerat öl. Här möter borgare, vars namn vi träffat på bl. a. inom stadens styrelse och förvaltning — inom parentes anges den tid under vilken deras namn är belagda i räkenskaperna: Johan Andersen (1602-1613), Anders Haagensen (1605-1633), Thomis Hansen (1596-1603), Claus Holst (1603-1610), Anders Maes (1630-1633), Mads Madsen Gullandsfar (1632-1636), Ennert Pe dersen (1634-1648), Jesper Pedersen (1615-1636) och Villem Villemsen (15991608). Här må också nämnas Christoffer Fredriksen (1629-1642), som själv förpaktade öl- och vinaccisen i början av 1640-talet. En liten grupp för sig utgör Johan Ennes (1635-1639), Thomis Jacobsen (1635), Albret Jorgensen (1632-1635), Adam Lughen (1641), Anders Olsen (1639-1642) och Jacob Weber (1615), därför att de importerat ej blott öl utan även vin. I accissedlarna har vi på detta sätt kunnat inringa en grupp köpmän i staden, som drivit handel med öl och vin. Accissedlarna antyder också hur dessa köpmän fournerat de adliga sätesgår darna med dryckesvaror. Ett par fat öl eller vin kunde ganska lätt transporteras och därför är det ej särskilt påfallande att man gjort leveranser till ganska långt bort belägna sätesgårdar. Huvuddelen av de sålda partierna gick till nordvästskånska gårdar som Bjärsgård, Bälteberga, Gunnarstorp, Rosendal, Rögle, Tågalycke, Vegeholm och Ängeltofta, men öl och vin levererades också till mera avlägsna gårdar som Axelvold, Billesholm, Bosarp, Ellinge, Råbelöv, Skarhult, Tommarp och Vanås. Liksom ölet hämtade köpmännen också vinet mången gång från fartyg ute i 226

Vinhandlaren Johan Ennes d. ä. med familj. Oljemålning i S:ta Maria kyrka, Hälsingborg. Foto Hälsingborgs museum.

Dansktidens slutskede sundet. Tullräkenskaperna för 1631/32 omtalar att Adam Lughen vid ett till fälle fick en pipa vin »av skeppet» och en annan gång ett oxhuvud vin. När man som förut omtalats planerade att inrätta ett saltkompani på 1620-talet och då detta visade sig ej kunna fungera tillfredsställande, fick Hälsingborgs borgare år 1625 och under två år framåt rätt att av fartygen i Öresund inköpa ej blott salt utan också vin.27 Det var denna sundshandel med vin man i samband med kompaniets bildande velat förbjuda, men som man nu åter nöd sakades tillåta. De köpmän som handlade med vin var ganska få till antalet. Den tidigast omtalade var tysken Gert Schiirman (1621-1632). En annan utlänning var David Renij (1623-1628). De båda dominerande namnen under 1630- och 1640-talen var Johan Ennes och Adam Lughen, vanligen kallade Johan Vintappare och Adam Vintappare. Från omkr. 1630 och till det sista år, för vilka några tull räkenskaper för Hälsingborg är bevarade, år 1656, har dessa båda stått för de flesta leveranserna av vin till adelns sätesgårdar på landsbygden. Johan Vintappare har också drivit affärer med andra städer. Sålunda beslagtogs för honom enligt räkenskaperna för år 1651 tre oxhuvud vinättika, vilka han låtit uppskeppa hos färjemannen Oluf Vibe. Denne skulle föra ättikan till Halmstad, men eftersom accis ej blivit betalad, togs den i beslag. Vid sidan av dessa köpmän av utländsk härkomst men med burskap i Häl singborg har också andra av stadens borgare gjort affärer med viner. Vi har redan nämnt Thomis Jacobsen (1624), Albret Jörgensen (1630-32), Anders Ol sen (1628) och Jacob Weber (1624-1631). Dessutom förekommer en rad per soner med enstaka poster i räkenskaperna. Blancl dessa må särskilt nämnas Richardus Giedde, Anders Maes och Jesper Pedersen.

1. Kong Frederik den Förstes danske Regis-

7. Kanc.

Brevb.

1579

7.1,

1626

23.2.

—

tranter, udg. ved Kr. Erslev og W. Mollerup

läst öl = 12 tunnor. 1 tunna öl = 4 fjärdingar=8

(Khvn 1879) s. 128, 393.

åttingar= 120 potter, 1 potte = omkr. 9 dl. 8. Aktstykker

2. CCD 1621 16.2, 1627 12-9345

Oplysninger

til

Rigsraa-

3. CCD 1627 2.9, 1628 15.5.

dets og Stasndermödernes Historie i Kristian

4. Se tabell 12.

IV:s Tid, udg. ved Kr. Erslev, III (Khvn 1888-

5. Konung Gustaf I:s registratur, 26 (Sthm

1890) s. 366, 381, 387 f. — 1647 5-8» D. Kanc. B 160. DRA.

1911) s. 24. 6. Kanc.

Brevb.

1577

21.10,

1579

7.1.

Kr.

Glamann, Bryggeriets historie i Danmark indtil slutningen af det 1962) s. 55.

228

19. århundrede

(Khvn

9. Kanc. Brevb.

1561

18.2,

1563

10.4,

1564

!3-5> !565* *12 * -5> H-ö, 1566 15-5> !569 25.8, 1570 27.7, 1576 27.12, 1577 21.10, 1579 7.1 (jmf. 7.4), 1583 10.2, 1595 20.12, 1612 7.2.

Näringslivet 10. L. Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, II (Khvn 1929) s. 234 f. 11. Kanc. Brevb. 1641 21.10, CCD 1653 7.4. L. Pedersen, loc. cit. Glamann, anf. arb. s. 70 ff. 12. CCD 1623 9-7 §7> *643 27.2 11:8:17:3. 13. Kl. Löffler, Die ältesten Bierbücher (Arch. f. Kultur-Gesch. VII. Berlin 1909) s. 6 ff. 14. PRF 11:633 ff15. Kanc. Brevb. 1558 7.3. Aktstykker etc., udg. ved Kr. Erslev, III s. 366 ff., 381, 387 f., 389. Aktstykker og Oplysninger til Rigsraadets og Staendermödernes Historie i Fredrik II:s Tid, udg. ved C. Rise Hansen, I (Khvn 1959) s. 332 ff., 469. CCD 1651 24.7, 1657 29.7. 16. 1651 10.7, Skaanske Tegnelser VIII s. 178. DRA. 17. CCD 1605 2.8. 18. CCD 1615 31.3 §§ 1-2, 1618 16.5. 19. CCD 1594 19.6 §§1-2, 1615 31.3 §20. 20. CCD 1585 16.4, 1594 19.6, 1605 2.8, 1615 31.3, 1617 17.7, 1643 27.2 11:3:11. 21. CCD 1582 19.6. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 91. Hälsingborgs historia

II: 1 s. 218. 22. Privilegiebrev 1658 16.4. Se band 111:2, bilaga A. — 1 åm = 4 amber =160 potter — omkr. 1 1/3 tunna. Vinfaten hade olika be nämningar beroende på sin form: 1 oxhuvud = omkr. 2 tunnor, 1 pipa = 3 åmar. Dessutom förekom 1 stycke vin =11-12 åmar, 1 foder vin = 6 åmar. 23. CCD 1566 29.1, 1594 19.6 §§ 1-3, 1615 31.3 §3. Kanc. Brevb. 1591 26.8. 24. T. ex. CCD 1632 12.1. 25. Christoffer Fredriksens förpaktningsbrev 1640 28.4, bilagt tullräkenskaperna 1640/41. Kopia av landskommissariernas brev 1640 12.6 0111 accisen, bilagt tullräkenskaperna 1641/42. Jesper Pedersens och Hans Pedersens förpaktningsräkenskaper finns bland tullräkenska perna, likaså Christoffer Fredriksens förpaktningsräkenskaper 1641/42. Hans räkenskap 1642/43 finns i serien Från norska riksarki vet överlämnade handlingar: Skåne, Blekinge, Halland och Gottland. KA. 26. CCD 1556 24.1, 1563 2.3, 1611 10.4, 1625 3.2, 1628 15.5, 1629 25.10, 1643 26.4, 1651 13.8. 27. Kanc. Brevb. 1625 17-12.

229

HÄSTAR

,LLTSEDAN 1800-TALETS MITT har den skånska hästaveln varit inriktad på varmblodiga djur och på tyngre och kraftigare arbetshästar. Häst aveln har haft sitt starkaste fäste i landskapets södra och mellersta delar, medan exempelvis nordvästra Skåne med sin förhållandevis ringa areal ängsmark ej uppvisat en lika omfattande hästuppfödning.1 Under 1500- och 1600-talen ställde man helt andra krav på hästarna än i våra dagar. De skulle brukas först och främst som vagnshästar och ridhästar men också som kavallerihästar. Däremot nyttjades ej hästar så mycket som dragdjur vid jordbruksarbete, därför att plöj ning och andra tyngre körslor gjordes mest med oxar eller ibland med kor. Man ville därför ha lätta och rörliga hästar. 1500- och 1600-talets stuterihästar var re lativt småvuxna men välproportionerade. Endast för militärt bruk uppfödde man s. k. kyrasshästar eller stridshästar, som var grövre och tyngre och förmådde bära pansar. Hästaveln bedrevs dels av kronan och adeln, dels av bönderna. Redan Kris tian III upprättade kungliga stuterier i Jylland, på Själland och Fyn. Den katolska kyrkans dignitärer hade under medeltiden ofta ägnat sig åt hästavel. Klostrens och biskoparnas gårdar utgjorde grundvalen för denna verksamhet och i samband med kyrkoreformationen övergick på 1530-talet en del av dessa stuterier i kronans ägo, t. ex. Flyinge i Skåne. Fredrik II upprättade ett stort kungligt stuteri på Fredriksborg i Själland och hans son Kristian IV var livligt intresserad av hästavel. De större kungliga stuterierna på hans tid var förutom Fredriksborg också Esroms kloster, Antvorskov, Jungshoved och Vordingborg. Tyngdpunkten i kronans hästuppfödning låg alltså i landskapen väster om Öresund.2 Kristian IV sökte befrämja böndernas hästuppfödning. Sålunda förbjöds år 1622 bönderna att låta oskurna hästar, som var värda mindre än 24 daler, gå lösa på fäladerna efter påsk. I Halland, Blekinge samt Göinge härader i 230

Näringslivet Skåne sattes hingstens minimivärde något lägre, till 15 daler. Förbudet mot betesgång för mindervärdiga hingstar upprepades år 1643 och därvid sattes likaså minimivärdet på de halländska och blekingska hingstarna något lägre.3 Motiveringen för denna åtgärd angavs i förordningen vara att det var ont om goda »präst-, borgar- och bondehästar» på grund av att man var mindre nog räknad vid valet av avelsdjur, vilket sades vara så mycket mera beklagligt som riket behövde goda stridshästar. Det synes framgå av dessa förordningar att man vanligen i Blekinge, Halland och den skånska skogsbygden uppfött en hästtyp, som varit något mindre än slättbygdernas. De naturliga förutsättningarna för hästavel har också i dessa landsdelar varit annorlunda än på slättbygderna. Visserligen har betesgången varit av grundläggande betydelse för utfodringen av djuren — och betestillgången var vanligen god i skogsbygden — men stuterihästarna och kyrasshästarna behövde dessutom fodersäd, framför allt havre. Det förefaller som om bondehästarna fått fodersäd i mycket ringa utsträckning. Den större och tyngre hästtypen uppföddes sålunda med störst fördel på slättbygderna, medan skogs bygdens bönder höll mindre och därför billigare hästar. Att det verkligen funnits en kvalitetsskillnad mellan de olika landsdelarnas hästtyper, synes också framgå av bestämmelserna i 1651 års tullrulla. Enligt denna skulle nämligen en fullmålig häst från Skåne kosta 5 1/2 riksdaler och 32 skilling i tull, medan en skånsk häst, som ej hade fulla mått, skulle kosta 2 1/2 riksdaler och 32 skilling. En häst från Blekinge eller Båstad — efter förlusten av Halland 1645 var som vi sett Båstad en viktig marknadsort — kostade blott 1 riksdaler i tull.4 Med tanke på att en mera eftertraktad export vara, vars goda kvalitet är känd, tål en högre tullsats än en sämre vara, stämmer detta väl överens med vad som tidigare sagts om att de blekingska och halländska hästarna var mindre än de skånska. Det finns många exempel på hur man från kungamaktens sida var angelägen om att det i riket skulle finnas tillräcklig tillgång på hästar, lämpade för militärt bruk. När exempelvis nordiska sjuårskriget utbrutit år 1563, infördes totalt förbud för all hästexport. Det upphävdes efter ett halvår, förnyades åter efter en tid men upphävdes så på nytt, allt inom loppet av ett år.5 Är 1565 förbjöds åter all hästexport från Skåne, därför att hästhandlarna uppköpt så många djur, att det vållade krigsmakten avbräck. Tre år senare — fortfarande medan nordiska sjuårskriget pågick — påbjöds att inga hästar fick utföras från Skåne, förrän kungens rytteri, som lidit svår skada på sina hästar i Sverige, 931

D ansktidens slutskede återkommit från sin kampanj och åter blivit utrustat med riddjur. En månad senare uppmjukades förbudet, så att klippare — dvs. små, lätta hästar — som var värda högst 8 daler, fick utföras.6 Liknande exportförbud utfärdades i samband med 1643-1645 års svensk-danska krig åren 1644 och 1645, samt i sam band med 1657-1658 års krig år 1657 — sistnämnda år motiverat med att det be hövdes en stor mängd hästar till »den armatur som rikets defension utkräver».7 Jämför man de åtgärder som vidtogs av kungamakten i fråga om exporten av hästar med vad vi tidigare sagt om dess reglering av handeln med oxar, framträder vissa grundläggande skillnader ganska klart. Oxstallning och oxex port var en viktig inkomstkälla för dem som sysslade därmed, och eftersom i första hand kronan och adeln var engagerade i näringen, försökte man så länge som möjligt kringgärda oxhandeln med olika slags skydds- och kontrollåtgärder. Hästuppfödningen hade ej samma ekonomiska betydelse för uppfödarna men den var grundläggande för rikets försvarsberedskap. Därtill kom att uppfödarna i stor utsträckning ej var adelsmän utan bönder. Det skydd man gav näringen var ringa eller intet och kontrollåtgärder motsvarande dem som på 1600-talet infördes i fråga om oxstallningen, förekom ej. Kronans huvudintresse var att tillgången på goda hästar för militärt bruk var tillfredsställande och att priserna på dem ej var för höga. En del åtgärder vittnar dock om vissa omsorger för häststammens storlek och kvalitet. År 1559 förbjöds sålunda export av hästar under fem år, som var värda över 10 daler. Motiveringen var att det rådde brist på hästar, men tydligen har man också velat trygga tillgången på goda ungdjur för uppfödningen.8 År 1588 kom ett liknande förbud. Det gällde hästar under tre år, och det sades vara föranlett av att uppköpare utförde de vackraste och bästa hästarna ur landet.9 Kristian IV införde år 1626 förbud mot all export av ston och detta förbud ägde bestånd fram till år 1658. Omsorg om häststammens tillväxt har säkerligen dikterat detta beslut. En kompletterande förordning av år 1639 ut sträckte förbudet att gälla ej blott ston utan även föl och unghästar under tre år samt hästar som ej mätte minst 8 1/2 själländska »kortir» (kvarter) över manken, hovbeslagen fråndragna. Djuren skulle mätas och märkas för export med ett brännjärn vid tullplatserna. Motiveringen till föreskrifterna var att hästhandlare exporterade allt för många ston, föl och unghästar.10 Liksom i fråga om handeln med nötkreatur bygger vår framställning av häst exporten från Hälsingborg för tiden fram t. o. m. år 1640 på tullräkenskaperna, 232

Näringslivet vilka är det enda material som är tillgängligt för oss beträffande detta tidsav snitt, och för tiden efter 1640 på bropenningsräkenskaperna. De i tabellform redovisade uppgifterna, vilka sammanställts ur tullräkenskaperna, lider alltså i fråga om hästar av samma brist på fullständighet som siffrorna rörande nöt kreatur: den svenska tullfria exporten kommer ej till synes, ej heller de djur som av andra anledningar utförts tullfritt. Redovisningen av utförseln enligt bropenningsräkenskaperna, är som förut påpekats fullständigare i alla avse enden. I tullräkenskaperna göres en principiell skillnad mellan stortull och småtull på hästar. Småtullen, dvs. den passageavgift som uppbars för överförsel till Själland, utgick med samma belopp per djur, 5 alber, som för nötkreatur. Stor tullen eller den egentliga exporttullen uppgick på 1540-talet till 20 skilling för varje häst, men den höjdes på 1570-talet till en daler. Denna tullsats förblev oförändrad i lång tid, ända till dess att kronans finansnöd under 1620-talet fr am tvang en höjning. Särskilt under 1640-talet skedde flera revideringar uppåt av tullen och från 1651 infördes de differentierade tullskalor för hästar, vilka nyss berörts. Denna differentiering efter hästarnas ursprungsorter kvarstod i 1655 års tullrulla.11 Det må också i detta sammanhang erinras om att tull på hästar uppbars liksom på nötkreatur under hela året, ej blott under tiden mellan S:t Bartolomei dag och S:t Dionysii dag. I likhet med vad som tidigare gjorts i fråga om nötkreatur kan vi redovisa tullräkenskapernas uppgifter för tiden före 1631 sammanställda räkenskapsårsvis i tabell 31 och för tiden 1631-1640 bearbetade per kalenderår i tabell 32. Redan vid en hastig blick på dessa tabeller kan man konstatera, att det antal hästar, för vilka stortull betalats, vanligen varit mycket lågt. Den direkta ex porten av hästar från Hälsingborg till utländsk hamn har m. a. o. varit ringa. Detta understrykes ytterligare av det faktum, att de djur, som belagts med stortull i Hälsingborg räkenskapsåren 1597/98, 1600/01 och 1601/02, ej gått direkt till utlandet utan förts över till Själland och därifrån transporterats vidare till Tyskland. Den relativt underordnade roll som Hälsingborg spelat vid direktexport av hästar på utlandet, framstår tydligt vid en jämförelse med Landskrona, Malmö och Ystad. Sammanställer man ur det tyvärr rätt ofullständiga räkenskapsmaterialet för dessa städer siffrorna för några år, då redovisning kan göras för minst tre städer samtidigt och man konsekvent kan skilja mellan stortull och småtull, får man, såsom framgår av tabell 33, detta förhållande ytterligare belyst. Liksom 233

Dansktidens slutskede

Tab. 31: I Hälsingborg förtullade hästar 133)6-1630, redovisade efter räkenskapsår Källor: Tullräkenskaperna. Räkenskapsår

Småtull

Stortull

Summa

1596 16.2 - 1.5 1596/97 i597/98a

i 350 3 632

3 19 (68)b

i 353 3 651

1599/J6oo i6oo/oia 1601/02a 1602/03 1603/04 1604/05 1605/06 1606/07 1607/08 1609/IO 1610/1I 1611/12 1612/13 1613/14 1615/16 1616/17 1617/18 1618/19 1619/20 162I/22 1624/25 1627/28 1628/29 1629/30 1630 1.5-31.12

1 860

66 (93)C (68)d

1 926

2 2 2 2 1

3x5 7.91 999 734 150

106 121 128

2 421

5 4 3 1 2 2

447 3j6 256 790 560 299

i 2 2 i 3

544 746 385 635 405

e e

028 669

5 299 7 338

38 33 37 30 12 29 10 8 46 17

45 —

2 3 2 1

9!2 127 772 183

5 4 3 1

484 346 268 819

2 2 1 2 2 i 3

570 307 590 763 43° 635 406

—

f f f 9

I tabellen upptages endast de år för vilka tullräkenskaper är bevarade. a Tullräkenskaper saknas för detta år. 6 Enligt en räntekammaranteckning har i Vordingborgs numera förlorade tullräkenskaper upptagits 68 hästar, som förtullats i Hälsingborg. c Enligt en räntekammaranteckning har i Vordingborgs numera förlorade tullräkenskaper upptagits 93 hästar, som förtullats i Hälsingborg. d Enligt en räntekammaranteckning har i Vordingborgs numera förlorade tullräkenskaper upptagits 47 hästar, som förtullats i Hälsingborg. Dessutom omnämnes 21 hästar, för vilka tull också erlagts i Hälsingborg men vilka redovisats i Köpenhamns tullräkenskaper. e Uppbörden av småtull var bortförpaktad. f Uppgift saknas. 9 Stortullsräkenskaperna är ej bevarade för tiden 1.5 1630-1.5 1632. Anm.:

234

Näringslivet i fråga om nötkreatur synes Ystad ha varit den viktigaste utgångshamnen i Skåne för den direkta utförseln av hästar till utlandet. Landskrona och Malmö har båda haft en direkt export som i fråga om storleken legat betydligt över Hälsingborgs och vid sidan av denna en ej så liten överförsel till Själland. Endast i Hälsingborg har småtullssiffrorna fullständigt dominerat över stortullssiffrorna. Här avtecknar sig på nytt stadens betydelse som färjeplats och kommunikationsknutpunkt. Den inrikes överförseln mellan Skåne och Själland av hästar har ej berörts av de kungliga exportförbuden för ston, unghästar och ej fullmåliga djur. I det småtullsbelagda antalet hästar, som överskeppats från Hälsingborg, har sålunda ingått både fullvuxna djur och ston och unghästar och det har rört sig om djur som både uppfötts av bönder och av andra uppfödare. Under sådana om ständigheter kan det ej anses motiverat att diskutera smärre variationer år från år i antalet småtullsbelagda djur. Betestillgången och skördeutfallet har säkerligen haft stor betydelse för den inrikes omsättningen av hästar. Dessa faktorer har växlat både från år till år och under samma år inom olika delar av riket, i skogsbygderna och på slättbygderna. Tullräkenskapernas siffror för några år förtjänar dock att kommenteras. Fr. o. m. räkenskapsåret 1629/30 och fram t. o. m. år 1632 redovisas påfallande höga

Tab. 32: I Hälsingborg ander åren 1631-1640 förtullade hästar Källor: Tullräkenskaperna. År 1631 1632 1633 1634

Stortull a

24a 98c c

1635 1636 1637 1638

3 1 2 24

1639 1640

Småtull

Summa

5 879 b 4 527Ö

1 i 1 2 2

601 c 399 C 918 245 100

1 921 2 246 2 102

5 373 10 289

5 397 10318

—

4 576

Stortullsräkenskaperna är ej bevarade för tiden 1.5 1630-1.5 1632. b Posterna i småtullsräkenskaperna för räkenskapsåret 1631/32 är ej daterade. Här har alla poster som införts efter det tydligt skönjbara slutet av uppbörden under perioden S:t Barto lomei dag — S:t Dionysii dag förts till år 1632. c Tullräkenskaper saknas helt för tiden 1.5 1633-1.5 1634. a

235

Dansktidens slutskede summor för de småtullsbelagda hästarna. Bakgrunden till detta förhållande är att söka i den utrikespolitiska och militära utvecklingen under 1620-talet. Som maren 1625 hade Kristian IV engagerat sig i det trettioåriga kriget och låtit den danska armén från Jylland rycka fram söderut över Elbe. Ett kraftigt bakslag följde, då de danska styrkorna blev slagna vid Lutter am Barenberge i augusti 1626. En följd av nederlaget kom året därpå. De kejserliga under ledning av Wallenstein gick sommaren 1627 till angrepp i Holstein och ockupe rade därefter hela Jylland. Denna landsdel evakuerades först efter freden i Lybeck, som slöts i maj 1629. Den kraftiga ökningen av överförseln till Danmark väster om Öresund kom just under räkenskapsåret 1629/30, då de kejserligas ockupation av Jylland avvecklades. I ett brev från juni 1629 förbjöd Kristian IV all utförsel av hästar från Jylland. Förbudet motiverades med att invånarna i denna riksdel »på många ställen skall vara fråntagna nästan alla deras hästar under den tid landet av de kejserlige har varit ockuperat». Förbudet ägde bestånd fram till början av år 1631.12 De höga siffrorna i Hälsingborgs småtullsräkenskaper för tiden från 1629/30 och fram t. o. m. år 1632 vittnar om hur man sökt fylla bristen på hästar i Jylland bl. a. genom en ökad överförsel från de skånska landskapen. Den samlade utförseln av hästar, oavsett om de belagts med stortull eller småtull, nådde en ny topp under åren 1638-1640. År 1639 nådde man upp till det högsta kända antalet utförda djur före 1658, nämligen i allt 10318 för tullade hästar. Även denna högkonjunktur för hästutförseln har en internatio nell bakgrund. Krigshändelserna i Tyskland hade under våren 1637 i stor utTab. 33: Hästar redovisade i tullräkenskaperna för Hälsingborg, Landskrona, Malmö och Ystad under räkenskapsåren iöotgfio, iöiofn, 1613114, 1632I33 och 1633I36 Källor: Byfogde- och tullräkenskaper för de fyra städerna, samtliga i serien Reg. 108 b, DRA.

År 1609/10 1610/11 1613/14 1632/33 1635/36

236

Hälsingborg

Landskrona

Stor tull

Små tull

Stor tull

30 12 8 122

4 316 3 256 2 299

5 195 2 558

598 42

Malmö

Små tull

Stor tull

Små tull

972 408

941 445

235 181 226 988 40

403 235 53

Ystad Stor tull 460 323 364 1 770 249

Små tull

Näringslivet sträckning utspelats i de mellersta och norra delarna av Tyska riket. De svenska arméerna opererade sålunda länge kring mellersta Elbe, bl. a. i Sachsen, och de grupperades också för att försvara den svenska ställningen i Pommern. I mars 1638 gjorde de kejserliga trupperna en framstöt mot Bremen, som de ockupe rade. Senare under året inledde den svenske fältmarskalken Johan Banér en offensiv längs Elbe i riktning mot kejsarens arvländer. Efter segern vid Chemnitz i Sachsen, vilken han vann i februari 163g, kunde han för en tid förlägga sina operationer till Böhmen. Det är självfallet att båda sidornas stridande styrkor under sina rörelser i mellersta och norra Tyskland, varit hänvisade till det underhåll och de förråd, som kunde uppdrivas i närheten av krigsskådeplat serna. Därvid kom också den danska hästexporten att spela en viktig roll. Kristian IV följde uppmärksamt krigsutvecklingen och sökte alltsedan våren 1637 spela medlarens roll, till en början dock med ringa framgång. I oktober 1638 skrev han till det danska riksrådet, att det var omöjligt att avgöra, hur det skulle gå med kriget och fredsarbetet. Däremot borde man i tid tänka på den hästexport som ägde rum från Danmark utan åtskillnad, ty man kunde riskera att med tiden själv få brist på hästar till »rytteriet, bagaisen och archeliet». Ännu så länge hade denna utförsel dock varit »mera till gagn än skada» men man borde överväga regler för uppköparna om hur stora de hästar skulle vara, som de ämnade köpa. Diskussionerna inom riksrådet resulterade omsider i den förordning av år 1639 om förbud mot utförsel av föl, ston och ej fullmåliga hästar, som vi redan omnämnt. Men riksrådet gjorde i maj 1639 ett uttalande som gick ut på att alla förbud med undantag av det mot export av ston borde upphävas fram till Mårtenstid, och i stället skulle man höja tullen på fullmåliga hästar, »eftersom samma hästar nu uti Tyskland är så mycket begärliga» i samband med »de oroliga tillstånd där varar».13 Det har tydligen rått en kraftig högkonjunktur för hästexporten till Tyskland och det är denna som avspeglar sig i våra tull räkenskaper bl. a. med den högsta kända årssiffran för överförsel av skånska hästar till Själland. Från kungamaktens sida bedömde man denna konjunktur såsom så pass stabil att man i juni 1639 upphävde förbuden mot utförsel av föl, ston och ej fullmåliga hästar, samtidigt som tullen höjdes för en fullmålig häst med 1 riksort. Påföljande år i juni månad kom en ännu mera drastisk tull höjning: för fullmåliga hästar skulle tullen stiga med en riksdaler stycket och för ej fullmåliga med 3 riksort.14 De personer som förekommer i småtullslängderna var vanligen hemmahö-

^37

D ansktidens slutskede rande på Skånes och Själlands landsbygd. I Hälsingborgs omland har några häst handlare varit bosatta, vilka under en följd av år överfört hästar till Själland. Peder Madsen i Kvistofta återkom sålunda under 1620-talet ganska regelbundet med mellan 15 och 60 djur. Niels Gierdsen i Bårslöv överförde ett år 18 hästar och ett annat 44. Även några andra personer från exempelvis Filborna och Fjärestad överförde vid enstaka tillfällen något eller några tiotal hästar. I jämförelse härmed var hälsingborgarnas andel i hästhandeln blygsam. I småtullsräkenskaperna förekommer några namn på personer i Hälsingborg, som ej är kända i andra sammanhang, t. ex. Jens Akselsen, Erik Nielsen och Aage Skredder, som vid något tillfälle förtullat hästar. Mera regelbundet återkom på 1620-talet Ambjörn Lauridsen, men han utförde aldrig något år över 10 djur. Detsamma gäller Jep Nielsen, som förtullade hästar ett par gånger, likaså blott högst ett tiotal om året. Hästhandeln har, synes det, för Hälsingborgs invånare ej i första hand varit ett näringsfång, som de själva tagit del i och tjänat pengar på. Dess betydelse för staden har snarast legat däri, att hälsingborgarna till dem, som besökte staden vid marknaderna eller eljest, kunde försälja öl, livsmedel och andra varor, tjäna en slant på att ge dem tak över huvudet och likaså få en liten inkomst av djurens transport genom staden och på överskeppningen med färjor till Själland. I stortullsräkenskaperna bekräftas ytterligare det här påvisade förhållandet. Hälsingborgs egna borgare har praktiskt taget inte alls sysslat med hästexport direkt till utlandet. Deras passivitet i detta avseende är så mycket mera an märkningsvärd, som de ju dock från 1620-talet, som vi sett, tog en viss del — om ock ringa — i oxhandeln, samtidigt som det antal hästar som under ett år passerade genom staden vanligen var betydligt större än det transiterade antalet nötkreatur. En annan olikhet gentemot handeln med nötkreatur var att de som expor terade hästar vanligen utförde ett ganska litet antal djur åt gången och sällan så pass många som ett tjugotal. Uppköparna kom i regel från tyska orter. Stä derna Rostock och Stralsund är väl företrädda men dessutom nämnes ofta Bremen, Celle, Greifswald, Hamburg, Kiel, Köln, Lybeck, Neuenstadt, Stettin och Wismar. Ett par gånger kom affärsmän från de nederländska städerna Haarlem och Maastricht till Hälsingborg. En grupp köpmän från Fernem åter vände regelbundet under en följd av år. Hans Bölcke och Hans Skeel omtalas oftast av dessa och de tog i regel ut något tjugotal hästar åt gången. Ibland har dessa köpmän från Fernem fört sina hästar direkt till utländsk hamn, men 238

Näringslivet

Detaljer av ett snidat fotträ från rådmannen Johan Andersens gård, belägen på platsen för nuvarande fastigheten Södra Storgatan 18. Hälsingborgs museum.

vid ett par tillfällen har de liksom några tyska köpmän tagit djuren över till Helsingör och därifrån fört dem vidare över Vordingborg eller över Köpen hamn. Därom vittnar några räntekammaranteckningar, som visar att hästar som 1597/9^ 1600/01 och 1601/02 förtullats i Hälsingborg för export, åter anmälts i Vordingborg och Köpenhamn. Tullräkenskaperna för året 1635/36 redovisar liksom i fråga om nötkreatur också de hästar, som utförts tullfritt från Hälsingborg. En adelsman, Oluf Pars berg, har tullfritt utfört fem hästar. Till betydligt högre tal steg de hästar, som utförts av svenskar. Inalles upptages ej mindre än 411 djur under hela räkenskapsåret. Vid posterna står inga tullavgifter angivna och vi vet därför ej om djuren gått över till Själland eller förts direkt till utländsk hamn. Ej heller upplyses annat än mycket summariskt om vem exportören varit. Uppgif ter av typen »sju svenska män» el. dyl. är gängse. Till grund för vår behandling av hästutförseln under åren 1641-1653 kan vi lägga cle i alla avseenden mera fullständiga bropenningsräkenskaperna. En bear betning av dessas uppgifter gör det möjligt att månad för månad följa utförseln

239

Dansktidens slutskede av hästar över Hälsingborgs skeppsbro, så som detta redovisats i tabell 34. Vad som först och främst kommer till synes vid en sådan bearbetning är den regel mässighet varmed hästutförseln nådde sin högsta siffra varje år under mars månad. Endast en gång, under 1650, inföll toppen under april. Detta bör givet vis sättas i samband med vad vi tidigare kunnat konstatera i fråga om mark nadslivet i Hälsingborg. Staden hade vanligen, som vi sett, två årliga stormark nader, den ena i anslutning till midfastan och den andra vid palmsöndagen. Av dessa kallades den första en gång år 1616 uttryckligen »hästmarknad».15 Mellan dessa båda marknader förflöt endast två veckor. Tidpunkten för dem varierade med datum för påskhelgen, men under åren 1641-1653 inföll mid fastan, dvs. söndagen Letare, aldrig tidigare än den 4 mars och palmsöndagen aldrig senare än den 18 april. Att antalet utskeppade hästar stigit under mars månad bl. a. på grund av marknaderna, bestyrkes också av ett kungligt brev från år 1608. Då fick borgmästare och råd en uppmaning att tillhålla färjemännen att bättre passa på sina skyldigheter. Köpmän och oxhandlare hade nämligen klagat över svårigheter med överförseln av djur till Själland, särskilt »när de kommer med dem vid midfastomarknaden, då färjemännen har hästar och annat att överföra».16 Även om man får räkna med att det till marknaderna i Hälsingborg fördes en del hästar, som ej skulle transporteras över Öresund utan gick till köpare

Tab. 34: Över Hälsingborgs skeppsbro åren 1641-1633 utförda hästar Källor:

År

Jan.

1641 1642 1643 1646 1647 1648 1649 1650 1651 1652

69 83 123 26

l653

Febr.

Mars

183

818

54 94 29 30 24

433 703

941 888 1 083 1 022 870 230

—

54 180 508 65 310 148 86

193 557 805 363

Bropenningslängderna i

tullräkenskaperna.

April

Maj

Juni

Juli

Aug.

Sept.

279 352 90 363 215 65 11

1 238 61 66

526 805 462 803

136 256

247 606 408

56 12

299 288

44 25 7

69 128

342 775 654 610 222 171 107 211 232

429 67 88 41

215 208 148

257 148

56 38 31 88 18

139

39 206

378 284 209 152 !55 257 66 242

Okt. Nov.

135 239 85 44 51 51 138 J7 43

Dec.

__ _

37 59 2 10

7 2

5 78 —

—

5 13 82 2

—

Summa

2 4 3 3 2 1 1

723 743 701 586 396 944 516

i 1 1 1

339 941 382 210

Åren 1644 och 1645 är ej medtagna i tabellen, emedan räkenskaperna på grund av det svensk-danska kriget 1643-1645 är defekta. Anm.:

240

Näringslivet i Skåne, torde i alla fall trafikintensiteten vid skeppsbron ha varit avsevärd just i mars och april. I mars inföll också, som vi tidigare påpekat, »rätt drivtid» för de oxar som skulle exporteras till utlandet. Trängseln av människor och djur torde vid dessa tillfällen ha kunnat bli ganska besvärande. Vi vet inte, hur man gjort för att möta dessa praktiska svårigheter. Staden saknade ända fram till 1650-talet en större torgplats. Utrymmet på gatorna var säkerligen begränsat och togs särskilt i samband med marknaderna hårt i anspråk. Vi får antaga, att nötkreaturen, som i regel utfördes i större antal åt gången, såvitt möjligt hölls samman i drifter och att de under väntan på överfart — under högsäsongen för djurexporten kunde man få vänta både ett eller flera dygn — fick gå samlade på platser där de var ur vägen, kanske utmed stranden eller i stadens utkanter åt landsidan. Hästarna utfördes i regel i mindre antal åt gången och för dem har det förmodligen varit lättare att bereda plats. Det är troligt att man kunnat anlita borgarnas egna stallar och i så fall har stadens invånare haft möjlighet att skaffa sig en extraförtjänst även på det sättet. I jämförelse med exportsiffrorna för 1630-talet har den årliga totala utförseln av hästar under 1640-talet genomgående legat på en något lägre nivå. En med verkande orsak till nedgången torde stå att finna i utvecklingen av krigsopera tionerna i Tyskland. Fram till år 1643 uppehöll sig de svenska arméerna fort farande i norra och mellersta Tyskland men på senhösten år 1645 riktade de under Lennart Torstensson en stöt in i Böhmen och följande år samverkade franska och svenska stridskrafter i södra Tyskland. Krigsskådeplatserna låg så lunda mot slutet av trettioåriga kriget längre bort från Danmark och försörj ningen med hästar kunde baseras på tillförsel också från annat håll. Det är också i detta sammanhang av intresse, att årssiffrorna för utförseln av hästar fr. o. m. år 1648, westfaliska fredens år, faller ned under 2 000 djur per år. I vår framställning av handeln mecl nötkreatur kunde vi grunda en mera ingående diskussion av handelns vägar på en analys av de ortnamnsuppgifter som finns i bropenningslängderna. I dessa utsattes namnen på de personer, som antingen ägde djuren eller ansvarade för dem, när bropengarna erlades till tullnären. Det är möjligt att tillämpa samma metod i fråga om hästhandeln, och eftersom utförseln av hästar var större än nötkreaturstransiten, kan en undersökning bygga på ett större och därmed säkrare material. Vi väljer räken skapsåren 1646/47, 1649/50 och 1653/54. De där förekommande ortnamnen har kunnat identifieras så när som på 2,7% resp. 0,9% och 3,0% av det totala antalet.17 16-679820

Hälsingborg III: 1

241

Dansktidens slutskede I tullräkenskaperna för tiden fram t. o. m. 1640 har vi mött en grupp ut ländska hästhandlare, som varje år köpte upp hästar i Hälsingborg för export. Fortfarande kan man under 1640-talet i bropenningsräkenskaperna skönja deras verksamhet. De kom från Fernern och Holstein och från en rad nordtyska städer, bl. a. Hamburg, Lybeck, Rostock och Stralsund. Hit hörde t. ex. Anders Gierke från Fernern samt Christian Brodthagen, Hendrik Hansen, Jochum Kahl, Hans Seebast och Thiess Westphal från Rostock. Många av dessa förefaller att yrkes mässigt ha drivit hästhandel. Påfallande många köpmän och skeppare från Rostock förekom i sådana sammanhang. Går vi nu först till uppgifterna i tabell 35, kan vi konstatera, att personer från Hälsingborg i mycket ringa utsträckning förekommer i bropenningsräken skaperna. Detta överensstämmer med vad som tidigare framkommit vid vår ana lys av småtullsräkenskaperna: Hälsingborgs egna invånare har endast sällan tagit aktiv del i själva hästhandeln eller hästutförseln. Däremot är i fråga om hästar Skånes övriga köpstäder betydligt bättre företrädda än vad gällde nöt kreatur. Särskilt för Lund redovisas genomgående anmärkningsvärt höga siffror. Detta förhållande torde få sin förklaring i det faktum, att en av de mest tradiTab. 45: I bropenningsräkenskaperna åren 1646/45, 1649/50 och 1655/54 upptagna hästar, redovisade efter uppgivarnas hemorter. I: Skånelandskapen och Sverige 1646/ 47

1649/ 50

Skåne:

Hälsingborg Båstad Kristianstad Landskrona Lund Bara härad Bjäre härad Frosta härad V. Göinge härad O. Göinge härad Harjagers härad Luggude härad Onsjö härad Rönnebergs härad N. Åsbo härad

242

5 2 8 76

1 2 1

4 11 148 46

S. Åsbo härad »Skåne» (ej närmare bestämt)

1649/ 50

28 3

1653/ 54 18

153

Blekinge:

6 38

1646/ 47

1653/ 54

2 2

Ronneby

Halland:

Falkenberg Övriga Halland

9 63

2 07

1 357 23 11 4

17 133 4 30

Sverige:

Göteborg Småland »Sverige» (ej närmare bestämt)

18 8 21

Näringslivet tionsrika marknaderna i Skånelandskapen hölls just vid Lund, där sålunda upp köpare kunnat få tillgång till hästar bl. a. från slättbygderna i södra Skåne. I övrigt kan av tabellen sägas framgå, att Hälsingborg som omsättningsplats för hästar haft ett betydligt mera vidsträckt uppland än i fråga om nötkreatur. Ej blott från Luggude och S. Åsbo härader kom man med hästar till Hälsing borg utan också från mera avlägsna delar av den skånska landsbygden, från Blekinge och från Sverige — däri inräknat Halland efter Brömsebrofreden år 1645. Hästar var lätta att transportera och kunde vid god efterfrågan betinga bra priser. Det bör sålunda ha varit lönande att färdas med dem även rätt lång väg till utskeppningshamnen. Den skånska skogsbygden är också ganska väl

Tab. 36: I bropenningsräkenskaperna åren 1646/47, 1645)150 och 1653/54 upptagna hästar, redovisade efter uppgivarnas hemorter. II: Danmark väster om Öresund 1646/ 47

1649/ 50

1653/ 54 Övriga Fyn

Själland:

Fredriksborg Helsingör Holbaek Kalundborg Kongens Lyngby Korsör Köpenhamn Köge Naestved Roskilde Skelskör Slagelse Slangerup Storeheddinge Vordingborg Övriga Själland Amager Mön

115

36 11

35 30

9 51 159 43 59 35 12 85 3 55 578 84 26

36 13 90

97 9 79 84 2

O 4

290 118

3 402 70 3

2 55 26 7

1653/ 54

106

25 332

57 10

29 26

39 51

4 57

Lolland:

Fyn:

Middelfart Nyborg Odense Svendborg

1649/ 50

Langeland:

Rudköbing Övriga Langeland

19 10

1646/ 47

Nakskov Nysted Rödby Övriga Lolland Falster:

Stubbeköbing Övriga Falster

Jylland:

Aalborg Aarhus Kolding Lemvig Ribe Vejle Viborg Övriga Jylland

2 71 39 2 2 6 11 268

27 78

243

Dansktidens slutskede företrädd i tabellen, vilket antyder, att bland de utförda hästarna också varit en del bondehästar från dessa områden. Redan i fråga om nötkreatur kunde vi konstatera, att kreatursdrifter gått längs halländska kusten söderut till Hälsingborg. Vad gäller hästar, är detta ännu mera iögonfallande. I Brömsebrotraktaten föreskrevs, att all fri gränshan del mellan Sverige och Danmark skulle upphöra längs den halländska gränsen och att handeln i fortsättningen skulle inskränkas till »de förordnade stapel städerna vid sjön».18 Tull upptogs i fortsättningen på de varor som fördes över gränsen mellan Halland och Skåne. Bropenningsräkenskaperna vittnar om hur hästhandeln länge anlitat de traditionella transportvägarna. Där omtalas föl jande utförsel av hästar, för vilka i Halland hemmahörande personer erlagt bropengar: Räkenskapsåret 1646/47: 72 djur. 1647/48: 169 djur. 1648/49: 204 djur. 1649/50: 117 djur. 1650/51: 23 djur. 1651/52: 23 djur. 1652/53: x3 djur. 1653/54: 21 djur. I längden har det naturligtvis ej varit möjligt att övervinna de spärrar, som administration och lagstiftning sökt resa för hästutförseln längs en invand väg. De som varit verksamma inom hästexporten längs denna väg, var säkerligen ej yrkesmän utan mestadels bönder. Därom vittnar framför allt det stora antalet bokförda poster och det mycket låga antalet djur i varje post. Den seghet med vilken dessa hästexportörer likväl hållit fast vid den traditionella vägen, synes framför allt ge bevis på att Hälsingborg för dem varit en fördelaktig utförsel hamn. Först fientligheterna mellan Sverige och Danmark vid 1650-talets mitt gjorde definitivt slut på den halländska hästexporten över Hälsingborg. Detsamma gäller om de smålänningar, som ofta med rätt många hästar i sän der förekommer i bropenningsräkenskaperna. I vår tabell framträder detta ej särskilt tydligt, eftersom denna småländska hästutförsel över Hälsingborg nådde sin kulmen några år i början av 1640-talet. Därvid har borgare i Jönköping och Växjö antecknats vid några tillfällen för ganska många djur, vilket synes ge vid handen att det här rört sig delvis om yrkeshandlare. Under några år i

244

Näringslivet början av 1640-talet tedde sig den småländska hästutförseln över Hälsingborg på följande sätt: År 1641: 143 djur. 1642: 238 djur.

!643: 339 djurSvenskarnas export över danskt område var tullfri och därför har en liknande utförsel normalt ej kommit till synes tidigare i tullräkenskaperna. Undantags vis har tullräkenskaperna 1635/36, som vi sett, redovisat en svensk utförsel av sammanlagt 411 hästar. Vi bör alltså räkna med att denna svenska och kanske i synnerhet denna småländska drivning av hästar längs en av huvud vägarna mellan Sverige och Danmark pågått också under åren före 1641. I varje fall är det realistiskt att antaga, att den haft en rätt stor omfattning under de för dansk hästexport så gynnsamma åren i slutet av 1630-talet. De småländska hästarna försvinner emellertid nästan helt ur bropenningsräkenska perna efter 1643-1645 års krig. Siffran i tabell 35 för 1653/54 utgör endast ett par ströfall. En ny svensk tullordning av år 1646 har säkerligen bidragit till att hejda hästexporten från Småland. I fortsättningen var utförsel nämligen tillåten därifrån till Skåne och Blekinge endast vid några få, namngivna tull platser.19 Jämför vi tabellerna 35 och 36 finner vi att, liksom vad gällde nötkreaturshandeln, köpstäderna i landskapen väster om Öresund dominerar statistiken på ett helt annat och mera påtagligt sätt än i fråga om landsdelarna öster om sundet. Personer från Helsingör, Köpenhamn och Fredriksborg, där ett stort kungligt stuteri var beläget, samt Naestved och Roskilde är genomgående an tecknade för ganska många hästar, men även ett stort antal andra städer på olika håll i västra Danmark är representerade. Som tidigare framhållits i mot svarande sammanhang beträffande nötkreatur, anger i dessa fall ortnamnet i bropenningsräkenskaperna säkerligen ej slutpunkten på hästens transport utan oftast en mellanstation. De borgare som betalat bropengarna har köpt hästarna på marknaden i Hälsingborg för att sedan själva sälja dem vidare. Men i tabell 36 möter ett stort antal hästar, som anmälts av personer från den själländska landsbygden. Här kan det givetvis också ha rört sig om häst handlare, som besökt marknaderna i Hälsingborg, men säkerligen har en stor del varit bönder, som där köpt hästar för eget bruk. Också från landsbygden i de västligare delarna av Danmark har det kommit folk för att köpa hästar M5

Dansktidens slutskede i Hälsingborg. Detta understryker ytterligare den roll djurmarknaderna i Häl singborg spelat i Danmarks ekonomiska liv. Omsättningen och utförseln av hästar i Hälsingborg hade, såsom det på olika sätt framgått av vår redogörelse, betydelse för staden på helt annat sätt än t. ex. handeln med spannmål, nötkreatur, animalieprodukter, öl osv. Invånarna i Hälsingborg kan ej sägas ha levat av hästhandel utan snarast i någon mån på den. De har nämligen ej själva tagit aktiv del i den i någon nämnvärd om fattning. Men hästmarknaderna och hästtransporterna genom staden har otvi velaktigt på många sätt gynnat hälsingborgarna och givit dem tillfällen till extrainkomster. Mogen Madsens skildring av sin födelsestad vittnar bl. a. om att just häst- och nötkreaturshandeln satte sin prägel på stadsbilden och livet i Hälsingborg i så hög grad, att djurmarknaderna av främlingen kunde be traktas som ett av stadens främsta kännemärken.

1. M. Hellichius, Den skånska hästavelns geografiska betingelser (Svensk geografisk års bok 21. 1945) s. 123 ff. 2. C. Christensen (Hörsholm), Agrarhistoriske Studier I (Khvn 1886) s. 37 ff. J. Jensen, Hestens Historie (Det danske Landbrugs His torie, udg. ved K. Hansen, III, Khvn 19241932) s. 8 ff., 19 ff. V. Müller, Översikt av Danmarks hästavel i äldre och nyare tid (Lund 1926) s. 7 ff. 3. CCD 1622, 26.8, 1643 27-2 11^30. 4. CCD 1651 13.8, 1655 1.9. 5. CCD 1563 28.3, 17.7, 16.10, 23.12. 6. CCD 1565 21.9, 1568 18.4. 7. 1645 16-9> Skaanske Tegnelser VII s. 90, DRA. Ett förbud från december 1644 är känt genom CCD 1645 19-^- CCD 1657 22.1. 8. CCD 1559 12.3. 9. CCD 1588 15.7, 1593 9.7. 10. CCD 1626 28.1, 1639 18.1, 1650 17.5, 1651 17.2, 1652 17.2. 11. Danske Magazin 3. R. VI: 356. Kanc. Brevb. 1573 23.5. CCD 1632 22.11, 1640 25.6, 1643 3.6, 1646 18.5, 1651 13.8, 1655 1.9. 12. CCD 1629 27-6> 1-631 25.1. 13. Aktstykker til Oplysning af Rigsraadets og Staendermödernes Historie i Kristian IV:s Tid, udg. ved Kr. Erslev, II (Khvn 1883-1885) s. 512 f., 525 ff. 14. Kanc. Brevb. 1639 12.6. CCD 1640 25.6. 246

15. CCD 1616 1.7. 16. Kanc. Brevb. 1608 3.1. PRF IV:707 f. 17. På framlidna arkivrådet L. M. Bååths uppdrag har under 1920-talet dåvarande arkivarien vid Rigsarkivet Emil Marquard bear betat tull- och bropenningsräkenskaperna och gjort en sammanställning av däri omnämnda hästar, ordnade efter uppgivarnas hemorter. Hans undersökning gällde åren 1629/30, 1634/35 och 1639/40 av tullräkenskaperna samt 1646/47, 1649/50 och 1653/54 av bro penningsräkenskaperna. Resultaten befinner sig i Hälsingborgs stadsfullmäktiges historik kommittés ägo. De har här utnyttjats endast vad beträffar bropenningsräkenskaperna, ef tersom tullräkenskaperna ej ansetts erbjuda hållfast underlag för en undersökning av här antydd typ. 34,1% av ortnamnen i tullräken skaperna för 1629/30 har ej kunnat identi fieras, ej heller 32,8% i 1634/35 års. Däremot är blott 0,4% av namnen oidentifierade i 1639/40 års räkenskaper. 18. Danmark-Norges Traktater 1523-1730 med dertil hörende Aktstykker, udg. ved L. Laursen, IV (Khvn 1917) s. 418 ff. 19. Förordning 1646 17.4, Samling av Kongl. Bref, Stadgar och Förordningar etc. angående Sweriges Rikes Commerce, Politie och Oeconomie, utg. av A. A. von Stiernman, II (Sthm !75°) s. 447 ff.

TIMMER, STEN, TEGEL M. FL. VAROR

JL ULLRÄKENSKAPERNA VITTNAR om att det genom Hälsingborg har

forslats varor av mångahanda slag. En del av dessa har stadens köpmän handlat med, andra har förts genom staden utan att dess invånare i någon större grad fick beröring med dem, andra åter har vållat borgarna både besvär och utgifter. Några ytterligare exempel må lämnas här till sist för att fullständiga den framställning vi gjort av varuhandeln i Hälsingborg. En viktig grupp var trävaror. De danska tullförordningarna innehöll i regel

bestämmelser om förtullning av trävaror, som fördes till riket från utländska hamnar eller som exporterades. I Hälsingborgs tullräkenskaper påträffas van ligen ej några poster av förtullade trävaror. Från staden har sålunda ej ägt rum någon direkt export till utlandet av trävaror och dit har ej heller trävaror im porterats från utländska hamnar. Däremot har det skett inrikes transporter av trä och likaså har timmer förts till Hälsingborg från Norge och intet av detta har varit tullbelagt. Man kan under vissa perioder spåra inrikestransporterna i längderna över uppbörd av rodertull, hamnpengar eller S:t Annae bros tull. Denna omständighet får också till följd att vi blott kan följa transporternas riktning, ej deras omfattning. Med ledning av de nämnda källorna kan man påvisa en import av trävaror till Hälsingborg från 1630-talet och framåt, men det är sannolikt att denna pågått också tidigare, även om vi saknar källor som belyser den. Skutor hemma hörande i Bohuslän —- t. ex. i Hamburgsund, Havstenssund, Svinesund, Udde valla m. fl. hamnar — eller i andra delar av Norge, som t. ex. Tönsbjerg, lossade årligen timmer och »dieler», dvs. plank, i Hälsingborg. Ibland anges i räkenskaperna att det är fråga om furutimmer, någon gång granvirke. Mera än tio fartygslaster per år har aldrig bokförts. Strövis förekommer också skut laster från Halland och ett par gånger från Gotland. Lasternas storlek känner 247

D ansktidens slutskede vi ej till, ej heller namnen på mottagarna eller vart trävarorna förts efter loss ningen. Kommissarietullräkenskaperna för 1641/42 upptager ett parti ekplank, som införts med ett fartyg från Stettin. Detta är det enda kända belägget på import av utländskt trä till Hälsingborg. Partiet torde ha varit avsett för något spe ciellt ändamål, eftersom tillgången på ek var god i Skåne. Därom vittnar bl. a. den stora överförseln av ekvirke till Själland för kronans räkning, som vid flera tillfällen betydde en extra pålaga för Hälsingborgs borgare. År 1626 anhöll borgmästare och råd i Hälsingborg om lindring i skyldigheten att hålla bösskyttar åt kronan. I suppliken uppräknades en rad omständigheter som stöd för framställningen. Man hänvisade till överförseln av oxar, som köpts för kronans ladugårdar på Själland, till överförseln av djur från Hälsingborgs län och all annan överförsel som gick genom staden, vilket allt var betungande på olika sätt för borgerskapet, men: »Först faller här en mycket stor tunga och besvär på staden med överförsel medelst färja och båtar av Eders Kungl. Majestäts timmer att överföra och detsamma att skeppa.»1 Stadsstyrelsen har således bland klagopunkterna ställt överförseln av timmer för kronans räkning allra främst. Och det var ej första gången borgarna använde överskeppningen av kronans timmer som motivering i en supplik. Från tiden omkr. år 1550 och ett par decennier framåt tog man ur kronans skogar i Skåne, framför allt i Herrevadsklosters skogar, ut mycket ektimmer till kronans skeppsbyggen och andra arbeten. Oftast synade kronans timmermän ut virket och kronobönderna fick hjälpa till med att fälla träden och forsla ned dem till Hälsingborg. Vid enstaka tillfällen anlitades också kyrkans bönder som arbetskraft. Färjemännen i Hälsingborg tog sedan timret över till Helsingör, varvid staden fick stå för transportkostnaderna. I gengäld blev Hälsingborg år 1574 tills vidare befriat från skyldigheten att hålla båtsmän och landsknektar samt från skatt under tre år.2 Från slutet av 1570-talet pågick ombyggnadsarbeten på Krogens slott i Hel singör, från år 1577 kallat Kronborg. Till dessa arbeten levererades på samma sätt ektimmer från Herrevadsklosters skogar. Men förutom ek behövde man också al, ask, björk och avenbok för bl. a. lavetter till slottets »arkli» och till rustvagnar för dess ladugård samt olika slags träslag för inredningsarbeten och byggnadssnickerier. Under en följd av år anlitades både kronans och kyrkans bönder för skogsarbeten och körslor. Transporterna, som synes ha haft störst omfattning i början av 1580-talet, gick dels över Hälsingborg, dels över lämp248

Näringslivet

Skulpterade spiselkonsoler av sandsten från köpmannen Söfren Nielsens gård, belägen på västra sidan av Södra Storgatan. Nuvarande Carlsgatan går fram över en del av denna fastighets område. Hälsingborgs museum.

liga småhamnar vid kusten. Någon gång lät kronan själv hämta timret med pråmar i Hälsingborg, men vanligen föll den väsentliga bördan av överförseln på stadens borgerskap. Därför befriades staden genom ett kungligt brev år 1581 åter från skyldigheten att hålla båtsmän och bösskyttar så länge den besvärades »med timmer och annan del till Kronborgs byggning att flytta och skeppa».3 Kronans skeppsbyggen, underhåll och utvidgning av »arkliet» på Kronborg samt underhåll och komplettering av kronans rustvagnspark blev de väsentliga ändamål, för vilka under de följande årtiondena virke fälldes i Herrevadsklosters skogar, och sedan överfördes till Själland från Hälsingborg. Vanligen var det fråga om trä av ek, björk, avenbok och bok.4 Det danska deltagandet i trettio åriga kriget under 1620-talet medförde ett intensivare uttag av timmer från kronans skånska skogar. Det gällde nu nytillverkning av lavetter för fältartille riet vid sidan av de tidigare ändamålen. Transporterna av virke genom Häl-

249

Dansktidens slutskede singborg fick en sådan omfattning, att Hälsingborgs borgmästare och rådmän tog initiativet till den nyss citerade suppliken av år 1626. Under 1630- och 1640-talen fortsatte virkestransporterna från Skåne fast i något minskad omfatt ning. Dock märktes ett par stora leveranser under 1630-talet av avenbok till »arkliet» på tyghuset i Köpenhamn och på Kronborg.5 Ur skogarna tog man också stora kvantiteter ved. Särskilt i de skogfattiga delarna av riket kunde försörjningen med ved stöta på svårigheter. Därför var i regel export av ved ur riket förbjuden och kustfart med ved var tillåten ej blott över de hamnar som hade stapelrätt utan också över de små kustham narna, trots att de senare i andra sammanhang vanligen betraktades såsom olaga. Småhamnarnas undantagsställning i fråga om vedtransporter betingades av att allmogen på landsbygden eljest inte skulle ha kunnat få tillräckligt med ved.6 Vedtransporter från nordvästra Skåne till Själland är belagda vid många till fällen. När exempelvis Båstads län år 1576 lades in under Hälsingborgs slott, fick länsmannen Hans Skovgaard kungens befallning att där enligt gammal sedvänja låta hugga så mycket ved som möjligt och transportera den till Köpenhamn över kusthamnarna. Året därefter förbjöds bönderna i Bjäre härad att sälja ved till någon annan än kronan och de skulle forsla all ved till Köpenhamns slott.7 Enligt förteckningen av år 1574 ingick i Hälsingborgs slotts och läns årliga intäkter ej mindre än 3 267 lass ved och 24 tunnor kol.8 Av detta behöll läns mannen vanligen en del men stundom ålades han att göra leveranser till Köpen hamns slott. När riksrådet Anders Bille år 1622 erhöll Hälsingborgs slott och län samt Herrevadskloster i förläning, föreskrevs det att han årligen skulle låta hugga 600 lass ved, som skulle sändas till Köpenhamn dels så tidigt som möjligt varje år, dels senast fjorton dagar efter Mickelsmässan (29 sept.). På varje lass skulle gå tio goda kluvna stockar. Om det var runda ekstockar som ej kluvits, så skulle dessa mäta minst en aln i omkrets. Årligen skulle han låta bränna av bokved tjugo läster träkol och »samma kol skall ovanpå veden fram föras till skepps uti alris inbunden eller ock så som det bäst och bekvämast ske kan, dock under samma veds frakt».9 I jämförelse med Själland synes så lunda nordvästra Skåne ha haft bättre tillgång på skog och skogsprodukter. Vedtransporterna har givetvis i stor utsträckning gått ut över Hälsingborgs skeppsbro. Detsamma säges uttryckligen ibland om senare leveranser av ved och träkol, t. ex. år 1641 av 600 lass ved och 20 läster träkol från Hälsingborgs län och Herrevadskloster.10 Enstaka upplysningar om vedtransporter finns i Häl250

Näringslivet singborgs tullräkenskaper. Längderna över S: t Annae bros tull utvisar sålunda att fartyg avgått från Hälsingborg med ved till Köpenhamns slott åren 1652, 1653 och 1656. Rodertull-längderna för år 1642/43 upptager däremot det enda kända fallet av vedimport till Hälsingborg. Det var en norsk skuta som ankom med famnved i lasten. En skogsprodukt som tilldrar sig ett särskilt intresse var pottaska. Denna blev tullbelagd först genom ett tillägg till 1643 års tullrulla och tullen kvarstod i 1651 års rulla.11 I tullräkenskaperna finns följaktligen ingen pottaska upptagen före år 1643 och eftersom Hälsingborgs tullräkenskaper på grund av kriget mot Sverige är defekta för åren 1644 och 1645 föreligger inga uppgifter av betydelse rörande pottaskan förrän i slutet av 1640-talet. Vi har dock all anledning an taga, att utförsel av pottaska ägt rum också före 1643 från Hälsingborg. I varje fall omtalas i rodertulluppbörden för 1640/41 en post om 86 tunnor pottaska som exporterats till Holland. Pottaskeverk fanns under 1640-talet både i Blekinge och Skåne. Ett låg vid Kristianopel, ett i Jämshögs socken i Blekinge, ett vid Åhus och ett vid Herre vadskloster. Tullräkenskaperna omtalar också pottaska från Virestads socken i Småland. Tabell 37 visar en kraftig stegring av pottaskeutförseln från Hälsingborg under några år i början av 1650-talet. Orsakerna till detta kan ha varit flera. Då större delen av den exporterade pottaskan gått till Nederländerna, torde man få räkna med att efterfrågan varit större än vanligt på den holländska marknaden under någon tid. Utförseln har skötts av några få köpmän i Hälsing-

Tab. 37: I Hälsingborg under åren 1647-1654 för tullade mängder pottaska och tjära

År

Pottaska (tunnor)

1647 1648 1649 1650 1651 1652 1653

1654

814 xu 902 3/4

2 2 8 2 22

90 1 V 2

5 217 *u

Tjära (tunnor)

207 3/4 4561U

Dansktidens slutskede borg och därför är det också rimligt att antaga, att dessas privata affärsinsatser varit en kraftigt bidragande orsak till den stegrade exporten. Det var nämligen framför allt Eggert Elers, Oluf Bertelsen, Casper Vogt och Bendt Pihl som stod för exporten. Eggert Elers har enligt vad som framgår av notiser i tullräkenskaperna år 1651 bl. a. låtit hämta pottaska i Ronneby, som han ju hade gamla förbindelser med, tillsammans med en helsingörsköpman, Simon Pedersen, som tog partiet över till Helsingör. Skepparen Laurids Kieldsen från Hälsingborg stod med sin skuta för transporten. Litet senare samma år fick samme skeppare föra en båtlast pottaska ut till ett holländskt fartyg, som låg på Hälsingborgs redd, också för Eggert Elers räkning. Ännu år 1655 exporterade denne köpman pottaska till Nederländerna. Oluf Bertelsen före kommer flera gånger i liknande sammanhang, tidigast 1652 och senast 1656. Sistnämnda år hade han som kompanjon köpmannen Hans Nielsen. Bendt Pihl och Casper Vogt gjorde ej så stora affärer i pottaska som Eggert Elers. Till Lybeck gick en skeppslast pottaska år 1653. Detta var det enda fallet, då pott aska utfördes till annan utrikes ort än Nederländerna. Anmärkningsvärt är att det praktiskt taget var endast köpmän från Hälsingborg som stod för exporten. Blott ett par främlingar är omtalade. Denna omständighet gör det sannolikt att pottaskeexporten väsentligen skett på initiativ av Hälsingborgs

egna

köpmän. Pottaskan har för dem varit en värdefull returvara, när de skulle be tala sin egen import från Nederländerna. I vår tabell upptages också smärre poster tjära. Även i fråga om denna vara kan man möjligen konstatera en ökad utförsel i början av 1650-talet. Kvantite terna var dock genomgående små. Av skogsprodukter i övrigt omtalar tullräken skaperna även bark men också detta i så små poster, att man ej kan dra några slutsatser på grundval av dem. Det gamla slottet Krogen i Helsingör ombyggdes som nämnts av Fredrik II och fick i fortsättningen namnet Kronborg. En första ombyggnadsperiod inföll mellan åren 1574 och 1579 och då avsåg man att bygga om slottsfasaderna i rött tegel. Emellertid hade planerna ändrats, när man efter 1579 återupptog arbetena. Själva slottsbyggnaden gjordes avsevärt större, alla fasader kläddes med sandsten och hela slottet täcktes med koppar.12 Vi har redan sett hur arbetena på slottet drog med sig omfattande transporter av byggnadsvirke och trävaror genom Hälsingborg. Men hälsingborgarna fick känning av slottsbygget också på annat sätt. 252

Näringslivet För kronans räkning bröt man sten inom Hälsingborgs län. Det har rört sig om olika stensorter, bl. a. sandsten. När man t. ex. år 1574 behövde speciellt motståndskraftig sten för en smältugn vid en järnhytta i Norge, hämtades den från Hälsingborg. Sandstenen tycks ha varit av mycket god kvalitet. År 1573 fördes sålunda sandsten från Hälsingborgstrakten till Skanderborgs slott, där man var i färd med att uppföra en portal och ett brunnskar. Vid detta arbete sysselsattes bl. a. en i Hälsingborg bosatt stenmästare, Gert Stenhugger, som på grund av sina arbeten för kronan beviljats frihet från »skatt, håll, vakt och all annan borgerlig tunga».13 Norr om Hälsingborg vid Laröd hade danska kronan stengravar, där man bröt den sandsten som skulle användas vid arbetena på Kronborg. Räken skaperna för Hälsingborgs slott och län vittnar om hur man där under 1570- och 1580-talen hållit en permanent arbetsstyrka under sommarhalvåret. Vissa år har denna varit ganska stor. Räkenskaperna för 1579/80 upptar sålunda löner till ett femtiotal »stengravere» och 12 »stenslagare». Dessutom avlönades några kuskar, som körde bort stenen. Tidvis var brytningen av så stor omfattning, att man beordrade både kronans och kyrkans bönder inom länet att arbeta i stengravarna. Stenen fördes till Hälsingborg för vidare överförsel till Helsingör. Sjötransporten gjordes vanligen på särskilda pråmar, men år 1577, då man ville forsla över så mycket sten som möjligt i början av året, togs också alla Häl singborgs skutor i anspråk.14 Ett erkännande av det stora besvär som stadens invånare åsamkades ej blott genom överförseln av timmer för kronans räkning utan också genom stentransporterna till Kronborg, låg i det redan omnämnda kungliga brevet av år 1581, vari staden för en tid befriades från skyldigheten att hålla bösskyttar och båtsmän. Under de följande decennierna hämtades märkligt nog också stora mängder gråsten och kampesten från nordvästra Skåne. Detta slags sten kom till an vändning vid uppförandet av vallar och befästningsanläggningar runt Kron borg, vid broläggning av den nya repslagarbanan vid Holmens örlogsstation i Köpenhamn och stundom som ballast i örlogsfartygen.15 År 1617 påbörjades på Kristian IV:s order en vidlyftig utbyggnad av hamnen i Helsingör. Under åren 1617-1619 befalldes kronans bönder i Hälsingborgs län att varje sommar hop samla och köra sten ned till skeppsbron i Hälsingborg, där man med färjor skulle föra den över till Helsingör. Sommaren 1619 skulle sålunda varje kronobonde köra 30 lass sten.16 När man i slutet av 1620-talet gjorde stora byggnads arbeten för flottans behov och huvudstadens försvar vid S:t Annae bro i Köpen-

253

D ansktidens slutskede hamn, hämtades åter sten på pråmar från Hälsingborg.17 Denna Nordvästskånes för oss kanske något överraskande funktion att leverera sten till landen väster om Öresund, kan beläggas ytterligare ett par gånger, nämligen under åren 1634 och 1640, då nya stenfrakter gick till Köpenhamn.18 På flera håll inom nordvästra Skåne fanns tegelgårdar och tegellador. En del tegel har härifrån utförts till andra delar av riket och därvid synes trans porterna i ganska stor omfattning ha gått över de små kusthamnarna. När det år 1574 var fråga om att leverera tegel till arbetena på Kronborg, gick dock överförseln över Hälsingborg.19 Ur tullräkenskaperna kan utläsas, att tegel ut förts också till andra orter. Skepparen Laurids Kieldsen förde sålunda 1652 en last tegel till Ronneby och dit gick också följande år Eggert Elers skuta, lastad med korn, råg och tegel. I fråga om byggnadsmaterialier har man sålunda i nordvästra Skåne haft rik lig tillgång på både trävirke, tegel och sten. Däremot förekom det att man importerade kalk från andra delar av riket. Införseln av kalk tog emellertid verklig fart i början av 1650-talet, då både norska och själländska skutor los sade kalk i Hälsingborg. Denna införsel bör givetvis sättas i samband med de i staden pågående fortifikationsarbetena. De nordvästskånska stenkolstillgångarna har varit kända ganska tidigt och har också blivit utnyttjade på olika sätt.20 Stenkolsbrytning i Skåne omtalas för första gången i det bevarade materialet år 1571. Då planerade man att gräva upp kol »hart nära Hälsingborg» på stadens mark. Man har identifierat denna fyndighet med området vid nuvarande Kristinehall, väster om nuvarande Drott ninggatan och intill nedre delen av nuvarande Tågagatan. Huruvida brytning verkligen kommit i gång vid detta tillfälle är osäkert. Tio år senare påbörjades åter brytning av kol, men denna gång ej i stadens närhet. Verksamheten pågick mellan åren 1581 och 1602. Vi vet ej var de kolfyndigheter som man nu bearbetade, har varit belägna. Enskilda personer hade av kronan fått koncession på kolbrytningen mot skyldighet att till slotten Kron borg och Köpenhamn leverera det kol man behövde där. År 1601 omtalas att kol fördes till Kronborg med pråmar, som gick turer från Hälsingborg, dit kronobönder forslade stenkol med vagn.21 Sommaren 1602 utfördes över Häl singborgs skeppsbro i allt 592 tunnor kol. På 1640-talet tog kronan själv hand om brytningen och nu bearbetade man fyndigheter som låg närmare staden, fastän ej så nära som 1571 års arbetsplatser. Arbetet i kolgravarna avbröts genom den svenska militära ockupationen 1644-

254

Näringslivet 1645. Då tog svenskarna bl. a. i början av år 1644 i beslag ett parti stenkol om 8 stora läster, dvs. 144 tunnor, som först inlastats på ett fartyg vid skepps bron för transport till Halmstad men sedan åter lossats och blivit liggande på bron, då skutan ej kunnat avsegla på grund av is. Dessutom lade man beslag på 191 tunnor kol som låg kvar vid kolgravarna. År 1646 återupptogs stenkols brytningen och den fortgick till år 1648. Enligt ett avtal mellan kronan och kolmästaren skulle större delen av pro duktionen gå till kronans behov. År 1647 fastställdes leveransplikten till 100 läster, dvs. 1 800 tunnor, kol per år, varvid 2 läster i veckan skulle levereras och länsmannen på Hälsingborgs slott skulle sörja för transporterna mellan kolgravarna och Hälsingborgs skeppsbro. Räkenskapsåret 1646/47 levererades 970 tunnor kol till Kronborg och Köpenhamn, följande räkenskapsår över 2 100 tunnor — allt enligt länsräkenskapernas utgiftskonton för transporterna. Den sistnämnda kvantiteten var den högsta under ett räkenskapsår, medan danska kronan stod för brytningen. År 1648 sjönk produktionen kraftigt och verksam heten nedlades. Den synes ej ha motsvarat de förväntningar man ställt på den. Enskilda personer fortsatte emellertid med kolbrytning. Hamnpenningslistorna och uppbörden av S:t Annas bros tull vittnar om att fortfarande under 1650-talet en del kol utskeppats från Hälsingborg. Skutlaster gick ganska ofta till Malmö och Limhamn och enstaka kolfrakter till exempelvis Köpenhamn är omnämnda. Eftersom det var fråga endast om inrikes handel och kustfart, kom denna skeppning av stenkol ej till synes i de egentliga kronotullräkenskaperna. Därför kan intet sägas om de utförda kvantiteternas storlek, men då kol brytningen aldrig fick någon större omfattning i dansk tid, har säkerligen de utförda stenkolsmängderna varit ganska små.

1. Bilaga till supplik 1628 2.1, D. Kane. B 160. DRA. Bilagan är odaterad men hör sam man med en till suppliken fogad kopia av tre riksråds utlåtande rörande bösskyttar i Hälsingborg, daterat 1626 13.10. Se också Kanc. Brevb. 1626 2.10. 2. Kanc. Brevb. 1552 20.10, 23.10, 1555 5.3, 1563 14.12, 28.12, 1564 15.3, 1565 2.1, 1567 2.4, 1568 11.12, 1574 13.6, 1576 28.12. 3. Kanc. Brevb. 1581 3.8, 1.9, 1.11, 1582 28.1, 11.3, 9.6, 1584 11.11, 1585 15.12. 1585 9.3, Skaanske Registre I s. 382. DRA.

4. Kanc. Brevb. 1589 1.10, 1599 24.12, 1600 3.2, 8.3, 1605 25.1, 6.4, 1616 24.10, 1617 16.6, 24.9, 1618 15.12, 1619 6.2, 19.11, 1620 11.2, 9.10, 19.12. 5. Kanc. Brevb. 1621 3.2, 1622 23.4, 1623 20.10, 12.12, 1624 2.3, 24.8, 1628 1.10, 1631 6.2, 1635 24.4, 26.10, 1637 6-3, 1642 22.12, 1643 26.4. 6. PRF 11:6336 CCD 1558 13.12 §64, 1562 5.6. Kanc. Brevb. 1571 2.7. 7. Kanc. Brevb. 1576 17.4, 1577 7.5. 8. Kr. Erslev, Danmarks Len og Lensmaend

255

Dansktidens slutskede i det sextende Aarhundrede (Khvn 1879) s. 176 f. 9. 1622 30.4, Skaanske Registre IV s. 234 ff. 10. Kanc. Brevb. 1640 5.7, 1641 juni. 11. CCD 1643 18-9, 1651 13-8. 12. Fr. Weilbach i L. Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1867, I (Khvn 1926) s. 265 ff. A. Petersen, Bidrag til Kronborg Slots His torie (Danske Samlinger, udg. ved Chr. Bruun og O. Nielsen, V. Khvn 1869-1870) s. 133 ff. 13. Kanc. Brevb. 1572 25.6, 1573 4.2, 1574 6.4. 14. Kanc. Brevb. 1576 6.5, 22.5, 21.11, 1577 12.1, 1580 18.2, 5.5, 22.12, 1581 1.9. 15. Kanc. Brevb. 1592 27.5, 1595 13.9, 12.12,

256

1596 10.2, 1599 17.4. 16. L. Pedersen, anf. arb. I s. 176 ff. Kanc. Brevb. 1617 12.10, 23.11, 27.11, 1618 16.6, 23.9, 15.12, 1619 13.4. 17. Kanc. Brevb. 1629 13.10, 1630 3.2. 18. Kanc. Brevb. 1634 4.11, 1640 30.10. 19. Kanc. Brevb. 1574 3.7, 1580 29.12. — Kanc. Brevb. 1576 25.3, 1621 8.7. 20. G. Clemensson, Den skånska stenkols brytningens historia intill 1658 (Stenkol och lera, skildringar kring Höganäs-bolagets och dess föregångares verksamhet, utg. av Höganäs-Billesholms Aktiebolag, red. G. Clemens son, I. Uppsala 1953) s. 227 ff. 21. Kanc. Brevb. 1601 4.10.

Oluf Mouridsen Krognos (1535-1573). Kronans länsman pä Hälsingborgs slott 1571-1573, riksråd 1572. Porträtt i olja utfört 1361 av okänd konstnär. Fredriksborgs slott, Plilleröd.

SJÖFART

M.Å 1400- OCH 1500-TALENS KARTOR förekommer ofta ganska noggranna angivelser av distanserna mellan olika kuster, hamnar och viktiga passager i de sydeuropeiska farvattnen. Under århundradens seglation hade man lärt sig att rätt väl känna dessa farvatten, att kartlägga dem och att något så när rätt upp skatta avstånden. Motsvarande noggrannhet präglade i regel ej kartverkens fram ställning av de nordeuropeiska farlederna och även den senmedeltida seglingslitteraturen om dem innehåller mycket sparsamma uppgifter om kurser och av stånd. Ibland anges avstånd i »kennynge», dvs. en distans över vilken man vid klart väder kunde väl urskilja en kust, ett skepp el. dyl. Avståndet mellan Anholt och Kullen angavs sålunda en gång till 3 »kennynge», mellan Dragör och Häl singborg till 2 »kennynge».1 Man tog vanligen ut sina kurser med hjälp av landmärken. I ett så trångt farvatten som Öresund med dess tättliggande stränder har denna metod varit lätt att praktisera och väl också fallit sig naturligast. På 1530-talet utprickades några farleder, framför allt inseglingen till Köpenhamn, med förankrade tunnor och från 1560-talet fanns enkla fyrar bl. a. på Kullaberg. Dessa drevs och under hölls genom danska kronans försorg och fartyg som passerade Öresund fick jämte öresundstullen också betala fyrpengar.2 Den äldsta seglingsboken på danska utgavs av boktryckaren Laurentz Benedicht i Köpenhamn år 1568 och den bar titeln »Sokartet offuer 0ster oc Vester Soen». Den var översatt från ett i Amsterdam omkr. år 1532 tryckt original och hade från detta också övertagit de träsnitt som förtydligade farledsbeskrivningarna. Den nederländska förlagan gick i sin tur tillbaka på neder ländska och nordtyska »Seebücher» och sjökort.3 Boken är av intresse dels däri genom att den visar, hur man fortfarande under 1500-talet navigerade efter landmärken, dels därför att den ger oss nederländska och nordtyska skeppares erfarenheter om hur man säkrast skulle ta sig igenom Öresund från Kattegatt. 17-679820

Hälsingborg III: 1

257

Dansktidens slutskede När man kom norrifrån fick man först Kullaberg i sikte. Med tre träsnitt åskådliggör seglingsboken hur Kullabergs kontur förändras, allt eftersom av ståndet dit minskas och man kommer längre ned mot sundet. Sedan Kullen passerats, gällde det att taga nya märken: »Svinbådan ligger en bra stunds resa innanför Kullen. Och när ni seglar in i sundet, så håll Hälsingborgs slott

jfrulben.

Illustration ur Laurentz Benedichts »Sokartet offuer 0ster oc Vester Soen», utgiven i Köpenhamn år 1568. Kommentaren till bilderna lyder: Her have vi Kulden paa tre Maneringer, at vide, naar I komme Vesten af, og det lader sig först tilsyne, som det förste er, da er udi tre Humpler; og som det mellemste er, saadant er det, naar I komme noget ncermere, og I kunde faa der vist Siun oppa. Og naar I komme det end narmere, at I kunde se det ud af Hullet, og I da se ud af Marset, da er det saa skikket som den bagerste og störste Figur udviser, om I ere Nordvest til Norden derfra.

(:i siktlinjen) utanför landet, så far ni icke illa där. Lappesand ligger något norr om Helsingör vid den vänstra sidan av sundet och kom där icke närmare än 7 famnar (dvs. på 7 famnars djup), så kan ni inte segla under där». De punkter som man sedan skulle hålla sig till, var Helsingör, »Refshalen» och Dragör. För den nederländske och nordtyske skepparen var det alltså säkrast och riktigast att passera genom Öresund på den själländska sidan och anlöpa Helsingörs redd. Hälsingborg och dess skeppsbro förefaller att vara borta ur bilden. När t. ex. en fransk ambassadör besökte de nordiska länderna åren 16341635, följde hans fartyg samma kurs vid passagen av Öresund som seglings boken föreskrev. Hans legationssekreterare, den franske advokaten Charles Ogier, berättar i sin berömda skildring av resan, hur man först passerade Kullen, där besättningen fick »hönsa för Kullen», dvs. undergå en ceremoni med doppning i sjön, som förefaller att motsvara senare tiders linjedop. Därefter lades kursen mot Helsingör, som angjordes. Staden beskrives utförligt och i förbi258

Näringslivet gående omtalas, att »mitt emot, på den skandinaviska halvön, ligger ett annat slott, kallat Hälsingborg, och mellan de båda städerna en vattenled, som är trång och livligt trafikerad och kallas ’Sond’». Betydligt mera har han att förmäla om ön Ven, som man passerade på den fortsatta resan till Köpenhamn.4 Denna inriktning av trafiken hängde naturligt samman med det växlande vattendjupet i olika delar av Öresund och de förrädiska bottenförhållandena på den skånska sidan. Vi har redan tidigare kunnat konstatera, att Hälsing borgs skeppsbros användbarhet ofta kraftigt nedsattes genom sanddrift. Mycket tyder också på att inseglingen till Hälsingborg ansetts riskabel för större fartyg. Den svenske fortifikationskaptenen Gerhard Burman utarbetade en kustkarta över Skåne, som blev färdig år 1684. På denna hade han infört seglingsbeskrivningar, som torde grunda sig på bl. a. utsagor av fiskarebefolkningen. Noga anges i den havsbottnens och strandens beskaffenhet. Han omtalar sålunda att stranden kring Kullaberg var stenig. Från Mölle och till Domsten var den så »oren», att det var risk för ett fartyg i nöd att löpa på. Mellan Domsten och Råå fanns det mestadels sandbotten men längre söderut blev stranden åter stenig. Inseglingen till Hälsingborg beskrev Burman på följande sätt: »De som pas serar tätt förbi Kullen och vill till Hälsingborg, måste segla ungefär en halv mil sydväst från Kullen, till dess de får se Hälsingborg västan för Viken, och så börja i sydsydost till Hälsingborg. Emellan Kullen och Hälsingborg måste inte närmare löpas landet än som på 8 famnars djup — och då helt säkert — men inte på 7 famnars djup med stor farkost.»5 Den skeppare som ville ta sig in till Hälsingborg, borde alltså flitigt nyttja lodet. Att Hälsingborg på grund av de besvärliga passagerna vid inloppet kom att ligga något avsides för sjöfart med större fartyg, bekräftas av en episod från 1560-talet. Riksrådet Peder Skram hade år 1561 fått order att köpa upp osmundjärn i Sverige och låta forsla det sjövägen till Hälsingborg. I juli månad kunde han meddela, att han köpt 4 läster järn och ämnade låta transportera det med fartyg till Helsingör, ej till Hälsingborg, därför att han ej kunde få någon skeppare som ville löpa in till Hälsingborg på grund av den »spillebond» som var där. Två månader senare omtalade han i ett brev, att järnet förts över till Hälsingborg med färja från Helsingör.6 Han hade alltså inte lyckats finna en skeppare, som med sitt fartyg var hågad att gå in till Hälsing borgs skeppsbro, utan till följd av de riskabla bottenförhållandena tog man omvägen över Helsingör och lastade där om järnet till mera grundgående färjor.

259

Dansktidens slutskede Hälsingborgs läge och bottenförhållandena i farvattnen längs kusten har ej varit särskilt gynnsamma för sjöfarten. Vi har därför ingen anledning att vänta oss, att några större fartyg skulle ha haft Hälsingborg som hemmahamn. Detta bekräftas också redan av de uttalanden som i olika sammanhang gjordes av stadens borgmästare och råd. När det t. ex. år 1630 var fråga om att rikets köpstäder skulle utrusta örlogsskepp åt kronan, förklarade man att »här uti denna lilla stad aldrig varit några så stora skepp, ty ingen har haft förmögenhet att sådant utreda, utan allenast några få små skutor, färjor och båtar för den överförsel som här dagligen på hänger».7 I den danska lagstiftningen gick oftast gränsen mellan stora och små fartyg vid ungefär 10 skeppslästers dräktig het.8 Skutor hörde till gruppen små fartyg. Ofta uppräknas fartygen i de kung liga förordningarna efter storlek, och då blir den ungefärliga följden: först skepp, vilka var störst, och sedan krejare, bojerter, skutor, färjor och båtar.9 Det var sålunda endast fartyg av de tre minsta typerna som enligt borgmästares och råds yttrande av år 1630 brukade höra hemma i staden. En något utförligare redogörelse för stadens sjöfart lämnade borgmästare och råd den 10 nov. 1645, då man från det kungliga kansliet efter 1643-1645 års dansk-svenska krig begärt rapporter om tillståndet i de krigshärjade riksdelarna. Där sägs, att sjöfarten under 1630-talet varit »tämligen god, i det att här för staden varit 5-6 skutor med seglation på åtskilliga hamnar i Norge och Tyskland förutom här på landet». Sjöfarten hade emellertid avtagit »genom den ringa förtjänsten på grund av de pålagor som de besvärades med på flera sätt på den ort dit de kommer» — härmed åsyftades den provincialtull, som infördes genom 1643 års tullrulla. Men sedan staden nu i början av 1640-talet fått en ny skeppsbro, hoppades man på bättre tider: »Sedan den sköna bron ligger här för staden, så att skeppsrum någorlunda kan beredas för storm och oväder, då kan man förmoda att de som har förmögenhet, beflitar sig så att sjöfarten tilltager och kommer uti gott bruk.»10 Båda de här citerade skrivelserna är färgade av sitt syfte. Den första ut formades med tanke på att staden ville slippa undan skyldigheten att utrusta örlogsskepp. Den andra utmynnade i en anhållan om skattefrihet och är utre digerad med detta för ögonen. Icke desto mindre har man i allt väsentligt gett en ganska riktig bild av situationen i fråga om sjöfarten på Hälsingborg. Under 1630-talet drevs rederirörelse med skutor av några bland borgerskapet men i början av 1640-talet inträdde en nedgång. De förhoppningar som borg mästare och råd år 1645 hyste i fråga om framtiden, infriades däremot ej, 260

nu«

> $ ? <•* ^rsuJa

V|V»V

<<>Å'v-

^*.-**•*« 4»x.‘ 1

Detalj ur Johannes Meijers stora kolorerade väggkarta över Danmark, utförd år 1650. Kartan anses vara den bästa danmarkskartan fram till 1600-talets mitt. Originalet mäter 135 ggr 124 cm, är milt kolorerat i rött, grönt och brunt och har hängt på väggen i Fredrik III:s arbetsrum på Köpenhamns slott. Meijer har som synes på sin karta markerat också bottenförhållandena i Öresund och längs de skånska och själländska kusterna. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

Dansktidens slutskede vilket vi längre fram skall se. Men framför allt hade man rätt på en punkt: Hälsingborg hade inga andra egna fartyg än skutor. Detta kan visas med hjälp av annat källmaterial. Det enda tillfälle som är känt, då borgare från Hälsingborg före år 1658 i större skala sökt driva rederiverksamhet, inföll mellan åren 1626 och 1631. Då var nämligen rådmannen Hans Pedersen och borgaren David Pedersen Forbes gemensamt med borgmästaren i Helsingör Peder Svendsen, tullnären därstädes Villem Mortensen och helsingörsborgaren Iver Pedersen samt tre köp män från Köpenhamn vid namn Jörgen Berentsen, Bartolomeus Haagensen och Hans Mandigsen redare för ett fartyg som hette Chroneborg. Detta fördes av skepparen Jacob Jansen Smidt och gick i utrikes fart. Inga uppgifter om far tygets storlek är bevarade men med hänsyn till redarnas antal och de långa resorna kan man förmoda, att det varit ganska stort. Det kallas genomgående »skepp». Emellertid upplöstes rederiet på grund av inbördes tvister. Skepparen gjorde sin sista resa med skeppet till Amsterdam år 1631. Trots att frakterna inbragt en ansenlig mängd pengar, kunde han ej på ett tillfredsställande sätt redovisa för verksamheten. Dessutom visade det sig, att Villem Mortensen, Peder Svendsen och Bartolomeus Haagensen för egen räkning dragit växlar i Neder länderna på rederiets tillgångar. Det blev process mellan redarna. Hur denna utfallit, vet vi ej, men tack vare den känner vi till rederiets existens.11

Tab. 38: I Hälsingborg hemmahörande fartygs angöringar av hemstaden under tiden 16.7 1612 - 12.J 1613 Källor: Rodertullängderna i tullräkenskaperna.

Ägare

262

Johan Andersen och Albret Schotte Hans Jensen och Albret Schotte Oluf Pedersen Anders Haagensen Albret Schotte Anders Madsen Mads Madsen Gullandsfar Anders Viersen Anders Kraemer Mourids Nielsen

1612

1613

3 1 2 2 1 1 1

5 4 1

2 1 3

Näringslivet Huvudkällorna för vår kunskap om sjöfarten på Hälsingborg är tullräkenska perna. Räkenskaperna för Öresundstullen innehåller spridda uppgifter om far tyg som förts av skeppare hemmahörande i Hälsingborg, samt om fartygen pas serat »västpå» eller »östpå».12 Dessa notiser är så sporadiska att de ej kan läggas till grund för någon mera ingående bearbetning. Att med ledning av dem söka draga några slutsatser rörande sjöfarten på Hälsingborg eller hälsingborgarnas rederiverksamhet får anses uteslutet. I stället lägger vi Hälsingborgs tullräkenskaper till grund för vår framställ ning. Med hjälp av dem kan man nämligen bilda sig en uppfattning om stadens fartygsbestånd vid olika tidpunkter. De äldsta uppgifterna därom stammar från räkenskapsåret 1612/13 och grundar sig på uppbörden av rodertull, vilken under detta år redovisades noggrannare än eljest. Roder tullen var en liten avgift som summariskt erlades av varje fartyg som anlöpte hamnen. Rodertullängderna ger oss alltså inga upplysningar om fartygens storlek men däremot om det antal gånger, då varje fartyg anlöpt hemmahamnen. Likaså uppges vem som ägt fartyget. Resultaten av bearbetningen av rodertullängderna är samman ställda i tabell 38. Under räkenskapsåret 1612/13 har minst 6 fartyg — säkerligen samtliga sku tor — ägts av hälsingborgare. Köpmannen Albret Schotte var under år 1612 redare för ett fartyg tillsammans med rådmannen Johan Andersen och det är möjligt att Hans Jensen inträtt som medredare vid ett tillfälle i den senares ställe. Följande år var Albret Schotte ensam redare för en skuta. Detta före faller vara den rimligaste tolkningen av tabellens uppgifter rörande de fall, där Albret Schotte förekommer. Andra ägare var köpmannen och sedermera rådmannen Anders Haagensen, köpmannen och sedermera rådmannen, byfogden och tullnären Mads Madsen Gullandsfar samt köpmännen Anders Madsen, Anders Viersen och Anders Kraemer. Bättre och utförligare uppgifter om Hälsingborgs fartygsbestånd står att få på 1630-talet. År 1631 utfärdades en förordning om lastpengar, vilka skulle utgå av alla inhemska skepp, krejare, skutor och färjor årligen i den hamn, där de hörde hemma, med en halv riksort för varje läst de mätte. Förordningen prolongerades år 1634 för ytterligare sex år.13 Utförliga längder över lastpenningsuppbörden i Hälsingborg är bevarade för några år och ligger till grund för tabellerna 39 och 40. Bland ägarna till skutor — lastpenningslängderna lämnar oss ej i tvivelsmål om fartygstypen — under åren 1632-1634 möter först och främst borgmästaren 263

D ansktidens slutskede Jesper Pedersen samt köpmännen Anders Haagensen, Christoffer Fredriksen, Söfren Michelsen och Mourids Pedersen. Anders Haagensen sålde, enligt en notis i längderna, sin gamla skuta om tio läster och köpte en ny och mindre på åtta läster. Över huvud taget synes Anders Haagensen och Oluf Pedersen ha varit mycket intresserade av sjöfart. Vi har tidigare mött dem som ägare också till färjor. Bland skutredarna under åren 1638-1651 möter först och främst köpmannen Oluf Bertelsen. Vad som i övrigt frapperar i fråga om fartygsbeståndet under denna period är, att antalet skutor minskat kraftigt. Borgmästares och råds påpekande att sjöfarten avtagit under 1640-talet får här sin fulla bekräftelse. Under hela detta decennium har intet år mera än högst tre skutor ägts av borgare i staden. Även om skutorna kan ha varit större än 1630-talets, har i alla fall stadens samlade tonnage nedgått. För att få ett grepp om sjöfartssituationen på 1650-talet går man lämpligen till uppbörden av S: t Annas bros tull. Under denna rubrik sammanfördes enligt 1651 års tullrulla bl. a. lastpengar, hamnpengar och rodertull av inhemska fartyg. Hamnpengarna erlades av varje fartyg, när det löpte in i hamn och när det löpte ut igen, och avgiften hade pålagts redan 1647. Från 1651 utgjorde de 2 skilling per läst vid ingående och 4 skilling per läst vid utgående. Främmande fartyg gav för varje resa i lastpengar en halv riksort och roder tull med 2 skilling per läst samt dessutom hamnpengar liksom inhemska fartyg.14 Denna tullordning gör det möjligt för oss att få en klarare bild än tidigare av sjö farten på Hälsingborg.

Tab. 39: I Hälsingborg hemmahörande skutor åren 1632-1634 enligt lastpenningslängderna 1632/33 lästetal

1633/34 lästetal

10 10

—

Oluf Pedersen

Mourids Jörgensen

—

Peder Nielsen

Ägare

Jesper Pedersen Anders Haagensen Christoffer Fredriksen Anders Pedersen (tidigare: Söfren Michelsen)

264

Näringslivet Vad först beträffar de i Hälsingborg hemmahörande skutorna, kan vi sam manställa uppgifter om deras redare samt om antalet gånger som de angjort hemorten under tiden 1652-1656. Resultatet av denna bearbetning återfinnes i tabell 41. Av denna framgår det först och främst, att antalet skutor i staden ej ökat i jämförelse med tidigare år. Oluf Bertelsen har fortsatt som redare för en skuta ännu år 1653. Av intresse är däremot att köpmännen Eggert Elers och Cort Sandsteen under ett eller ett par år också varit redare. I stort kan dock konstateras, att den optimism i fråga om stadens egen sjöfart, som borgmästare och råd gjorde sig till tolk för år 1645, kommit på skam. Man kan framför allt med hjälp av hamnpenningslängderna och uppbörden av S:t Annae bros tull ofta mera i detalj följa de i Hälsingborg hemmahörande fartygens turer. De synes övervägande ha gått i fraktfart på danska hamnar och tyska östersjöhamnar. Antalet angöringar av hemstaden per år var vanligen ganska lågt — sällan över fem gånger — och när uppgifter om avgångshamnarna förekommer i längderna, anges ofta namn som Danzig, Fernem, Lybeck, Köpen hamn och Rostock. Men man får räkna med att skutorna ej alltid anlöpt hemmahamnen på sina resor utan också befraktats mellan olika främmande hamnar. Borgmästare och råd talade i sin redogörelse år 1645 om »seglation på åtskilliga hamnar i Norge och Tyskland förutom här på landet». Efter år 1651 medger tullräkenskaperna att vi stundom resa för resa kan följa skutornas väg. Jens Nielsens skuta besökte sålunda Marstrand, Ronneby, Köpen hamn, Danzig, Bergen och några jylländska hamnar. Laurids Kieldsens skuta anlöpte Ronneby, Malmö och Köpenhamn. Bent Hansens skuta seglade på DanTab. 40: I Hälsingborg hemmahörande skutor åren 1638-1651 enligt lastpen nin gslängder na

Ägare Peder Nielsen Laurids Pedersen Oluf Bertelsen Mads Knudsen Peder Lauridsen

1638/ 1639/ 1642/ 1643/ 1646/ 1647/ 1648/ 1649/ 1650/ 40 48 50 44 43 47 39 49 51 lästetal lästetal lästetal lästetal lästetal lästetal lästetal lästetal lästetal

5 12

10 10

12 12

12 12 12

12 12

I tullräkenskaperna saknas lastpenningslängder för räkenskapsåret 1640/41 och 1641/42. Åren 1644-1645 har utelämnats, därför att Hälsingborg under större delen av denna tid var ockuperat av svenska trupper. Anm.:

Dansktidens slutskede zig och Norge. Under år 1653 hämtade Oluf Bertelsens och Cort Sandsteens skutor råg i Danzig. Eggert Elers skuta gick den 16.4 med korn, råg och tegel till Ronneby, där ju Eggert Elers av gammalt hade affärsförbindelser, ankom den 2.6 mecl råg från Danzig, återvände dit barlastad, återkom 29.6 med råg från Danzig, återvände åter dit barlastad och kom 3.9 tillbaka med ännu en råglast.

Rådman Anders Haagensens sigill, tryckt under bytingsdom av den 1 maj 1643, bilagd Hälsingborgs byfogderäkenskaper 1642!43. Rigsarkivet, Köpenhamn.

Den skuta, som Eggert Elers befraktade år 1653, mätte 10 läster. Han synes sedan ha gjort sig av med denna och skaffat en ny, ty år 1655 uppges hans skuta mäta 8 läster. Det var som synes inget stort fartyg och mestadels använde han den ej för fraktfart i större stil utan främst för att frakta sina egna handels varor. Under år 1655 lossade sålunda hans skuta den 10.6 västindisk tobak, islandssill m. m., vilket han låtit hämta i Köpenhamn, och sedan fraktades kläde och kramvaror till Ronneby. Den 23.7 var skutan åter i Hälsingborg och lossade då timmer, som hämtats i Ronneby. I returlast dit togs salt, som inskeppades i sundet från ett holländskt fartyg. Av en ren slump har ytterligare några upplysningar blivit bevarade om Eggert Elers verksamhet som skutredare. Vid det dansk-svenska krigsutbrottet år 1657 anhöll han nämligen om kungligt sjöpass för sin skuta. Den befann sig, när han skrev sin anhållan den 12 juli, i Rostock och skulle därifrån segla till Stralsund för att lasta ärter och malt. En del av maltlasten skulle lossas i 266

Näringslivet Helsingör och återstoden föras till Bergen, där man ämnade ta ombord fisk. Denna skulle sedan lossas i Öresund eller, om detta visade sig omöjligt, föras till Danzig. Hans hemställan bifölls och sjöpass utfärdades den 25 juli 1657.15 Den bild vi sålunda fått av hälsingborgarnas egen sjöfart, är entydig och klar. Verksamheten har haft blygsamma proportioner och de ägda fartygen har varit små, genomgående skutor på högst omkr. 10 läster. Hamnförhållandena i staden har naturligtvis ej medgivit att man använde större fartyg, men förmod ligen ligger det också en viss sanning i vad borgmästare och råd påpekade i sina inlagor: man hade ej förmögenhet att driva en mera omfattande sjöfart. Skutorna synes mestadels ha gått i kustfart i hemmafarvattnen. De förhållande vis få tillfällen per år, då skutorna enligt tullräkenskapernas vittnesbörd anlöpte Hälsingborg, synes närmast ge vid handen att skutorna tagit den frakt de kunnat få i lossningshamnarna och därför ofta varit borta från hemma hamnen under längre perioder. De i tullräkenskapernas hamnpennings-, lastpennings- och rodertullängder upptagna fartygen har anlöpt Hälsingborgs skeppsbro. Den varuström som gått till och genom staden har ej nödvändigtvis från sjösidan förts med skutor in till skeppsbron. Mycket har hämtats med färjor och båtar från fartyg, som ankrat upp ute i sundet, och omvänt har en hel del gods också lämnat staden på detta sätt. Denna trafik har varit ett viktigt komplement till den sjöfart, som varit destinerad från annan hamn direkt till Hälsingborg. Vi erinras om detta förhållande gång efter annan. Tullräkenskaperna för räkenskapsåret 1630/31 nämner sålunda i en notis, att inga utländska eller in ländska skutor hade det året lossat eller lastat i Hälsingborg. En rad främTab. 41: I Hälsingborg hemmahörande skutors angöringar av hemstaden under åren 1652-1656 enligt uppbörden av S:t Annce bros tull Ägare Jens Nielsen Laurids Kieldsen Bent Hansen Oluf Andersen Eggert Elers Oluf Bertelsen Gort Sandsteen

1652

1653

1654

1655

3 4

2 2 2

6 i 2

i 2

1656

267

Dansktidens slutskede lingar uppräknas icke desto mindre, vilka förtullat gods vid tullboden, men om dem sägs att de överfört dessa varor, som de köpt i Hälsingborg, till sina skutor som låg på Helsingörs redd. När det gäller främmande sjöfart på Häl singborg får vi alltså hålla i minnet, att staden mycket ofta kunnat draga nytta av den trafik som gick till Helsingör med dess bättre hamnförhållanden. Fartygslaster som var destinerade till Helsingör kunde alltså tack vare färjeoch båttrafiken indirekt komma också Hälsingborg till godo. Hamnpenningslängderna gör det möjligt för oss att uppgöra tabellariska över sikter över den trafik på Hälsingborg, som bedrivits av fartyg hemmahörande annorstädes än där. För tiden 1647-1651 kan en sådan översikt grundas på hamnpenningslängderna som sådana, för tiden fr. o. m. år 1652 på de poster som ingick i S:t Annas bros tull. Resultaten redovisas i tabellerna 42 och 43. Tab. 42: Annorstädes hemmahörande fartygs angöringar av Hälsingborg åren 1647-1651 enligt hamnpenningslängderna 1647 Hemmahörande i Helsingör Köpenhamn Övriga Själland med Sejerö Landskrona Ystad Halland Fyn Lolland Jylland med Laesö och Samsö Falster Norge inkl. Bohuslän Rostock Lybeck Wismar Stralsund Greifswald

1649

1648

1650

1651

Antal Läster Antal Läster Antal Läster Antal Läster Antal Läster

2 2

15 15

4 5

1 2

5 12

4 2

35 13

7 6

64 108

1 1

10 10

1 1

10 8

5 2

47 27

1 2

3 25

1 1

Den kungliga förordningen om hamnpengar dagtecknades den 16.5 1647 men »kun gjordes» enligt en notis i tillböckerna först den 22.7 i Hälsingborg. För år 1647 redovisas följ aktligen seglationen endast under tiden 22.7-31.12. Siffrorna för år 1651 gäller månaderna september-december. Anm.:

268

Näringslivet Ett studium av tabellerna leder först och främst till ett par allmänna konsta teranden. Kustfart har bedrivits på Hälsingborg med skutor från själländska hamnar, framför allt från Helsingör och Köpenhamn, samt i rätt stor utsträck ning också med skutor från Norge. Däremot förekommer påfallande få skånska hamnar i vårt material och de är ofta sämre representerade än en del utländska hamnar. Genomgående är lästetalen för de olika fartygen låga, så att man med fullt fog kan påstå, att sjöfarten på Hälsingborg huvudsakligen ombesörjts med skutor. Endast sällan stiger lästetalet för ett fartyg upp över 15 läster och nästan aldrig över 20. Tab. 43: Annorstädes hemmahörande fartygs angöringar av Hälsingborg åren 1632-1636 enligt uppbörden av S:t Annce bros tull 1652 Hemmahörande i

Antal Läster Antal Läster Antal Läster Antal Läster Antal Läster 10 6

96 141

2 6

6 80

3 1

36 16

2 1

4 8

1 6

4 77

1 2

4 15

3 4

13 20

1 1

3 4

46 v* 28 8

3 2 1 1

23 28 10 12

7 9

64 81

6 6 1

4 1 1

406

6 64

5 2

5 3 1

37 16

3 2

5 33

13 7 2 6

136

246

80 35Ö

40 5 12

33 16 79

14 35

29 20

12 11

H H

4 1

75 80

Siffrorna för år 1654 gäller blott tiden 1.1-3.9. “ Av dessa resor gjordes 4 med smackar om 4 läster vardera. b Därav 2 resor med en båt på en läst. Anm.:

1656

1655

Helsingör Köpenhamn Övriga Själland med Sejerö Landskrona Malmö Övriga Skåne Halland Sölvesborg Kristianopel Fyn Lolland Falster Jylland med Laesö och Samsö Slesvig, Holstein Fernern Kolberg Norge inkl. Bohuslän Rostock Lybeck Stralsund Greifswald Nederländerna

1654

1653

229

D ansktidens slutskede De i Helsingör hemmahörande skutorna har genomgående hävdat sig väl i trafiken på Hälsingborg och härvidlag torde man få räkna med att de fört en del gods, som på Helsingörs redd omlastats från eller till större fartyg, vilka ankrat upp där. Tullräkenskapernas uppgifter om lasterna visar, att dessa skutor fört alla slags varor. Under 1650-talet kännetecknades fraktfarten med de i Köpenhamn hemmahörande skutorna av att de tog bl. a. stenkol, pottaska, timmer, kalk och spannmål. De i Norge hemmahörande skutorna förde vanligen trävaror och fisk. Bland de utländska hemorterna för fartygen förekommer Wismar endast vid ett tillfälle, nämligen år 1647, då en liten skuta på 5 läster ankom till Hälsing borg. Denna transport utgjorde ett specialfall. Ombord befann sig nämligen en del svenska soldater, som skulle transporteras hem från Tyskland. Resan stod sålunda i samband med avvecklingen av de svenska krigsoperationerna i Tysk land. Annan sjötrafik mellan de båda städerna är ej känd. Däremot är Rostock väl företrätt under samtliga år i våra tabeller. Frakterna bestod ofta av allehanda styckegods samt öl. Den svenska bokföringen över upp börden av licenttull i Warnemünde gör det möjligt att under tidsperioden 16351648 mera ingående studera sjöfarten på Rostock.16 I tullböckerna omtalas vid några tillfällen fartyg hemmahörande i Hälsingborg. Det högsta antal resor som dessa fartyg sammanlagt gjort under ett år till eller från Rostock är sju. De i Rostock hemmahörande fartygen, som anlöpt Hälsingborg, redovisas i våra tabeller. I såväl Hälsingborgs tullräkenskaper som Warnemünde-materialet mö ter namnen på ett par skeppare, som regelbundet seglade på Hälsingborg. Den ene var Tliiess Westphal, som förde skutor på 8-12 läster, och den andre var Claus Kaffmeister, som vanligen hade något större fartyg. Av licenttull journalerna framgår det ganska tydligt att skepparna från Ro stock mestadels gått i trampfart på danska hamnar, bl. a. städerna vid Öresund, som de ganska regelbundet besökte, och att de därvid ofta också anlöpt Häl singborg.17 Men dessa räkenskaper visar oss också vilken undanskymd plats Häl singborg intog i Rostocks sjöfart. Under åren 1635-1648 gick i medeltal nära 79% av Rostocks sjöfart till danska hamnar. Men av denna totala trafik på Danmark gick inte ens en halv procent till Hälsingborg. Genom Öresund drog en mäktig internationell sjötrafik med framför allt nederländska fartyg. Dessa var i regel stora och mätte 100 läster eller däröver. De hade sålunda ingen möjlighet att gå in till skeppsbron vid Hälsingborg. Endast sällan omtalas därför i Hälsingborgs tullräkenskaper några nederländska 270

Näringslivet fartyg. Vi har redan tidigare omtalat att tre nederländska fartyg år 1638 på Hälsingborgs redd lastade in oxar för direkt export, men detta var ett undan tagsfall, föranlett av speciella omständigheter. Tabell 43 upptager likväl för varje år nederländska fartyg som besökt Hälsingborg. I regel var dessa små, vanligen på omkring 12-15 läster. Vid ett par tillfällen ankom dock fartyg från Nederländerna vilka mätte 50 läster eller däröver. Så skedde år 1652, då fyra 50-lästers skepp och två 100lästers skepp samma dag, den 27 mars, tog ombord oxar för transport till Amsterdam. Likaså gällde det skeppning av oxar till Amsterdam, när två 100lästers fartyg ankom i mars 1655. Följande år gjordes en liknande transport med ett 80-lästers skepp. Bortser man från dessa, ofta av de snabbt växlande marknadskonjunkturerna föranledda oxtransporter, kan sägas, att de nederländ ska fartyg, som gått i trafik på Hälsingborg varit små. Deras laster har bl. a. utgjorts av spannmål och pottaska. Ett undantag härifrån var ett 60-lästers skepp, som ankom år 1656 med last av mursten. Denna transport var dock av speciell natur, eftersom stenen skulle användas vid de fortifikationsarbeten som pågick i staden. Under perioden 1537-1658 kan Hälsingborg inte sägas ha varit någon sjöfartsstad av betydenhet. Dess egen sjöfart var av blygsamt omfång och bedrevs med några få skutor. I Helsingör inrättades år 1632 ett skutskepparlag med ålder man, överköpman och bisittare. Det drev ej blott kustsjöfart med skutor utan också egen handel.18 Varje motsvarighet till detta skutskepparlag saknades i Hälsingborg och otvivelaktigt fanns ej heller i staden något underlag för en sådan sammanslutning. Också den utländska sjöfarten och trafiken från andra danska sjöstäder på Hälsingborg var blygsam. Det var mest skutor som anlöpte stadens skeppsbro och de tillfällen, då större fartyg ankom och ankrade på redden, var sällsynta. Den sjötrafik som framför allt blomstrade i Hälsingborg var överförseln mellan Skåne och Själland med färjor och båtar. Det var i samband med varutransiten över den smalaste delen av Öresund som Hälsingborg hade sin stora betydelse.

1. W. Behrmann, Über die niederdeutschen Seebücher des fünfzehnten und sechszehnten Jahrhunderts (Mitteilungen des Geogr. Ges. in Hamburg, XXI. Hamburg 1906) s. 107, 129. 2. Villads Christensen, Handel og Handelsflaaden i 16 Aarhundrede (Danmarks Söfart

og Söhandel fra aeldste Tider til vore Dage, red. B. Liisberg, I. Khvn 1919) s. 193 f. V. A. Secher, Det danske fyrvaesens historic (Sami, t. jydsk Hist, og Top., 3 R. II. Khvn 18891890) s. 329 ff. 3. Villads Christensen, anf. arb. s. 188 ff.

27l

Dansktidens slutskede 4. Caroli Ogerii Ephemerides sive iter Danicum, Svecicum, Polonicum (Lvtetiae Parisiorum 1656) s. 22 ff. 5. A. Åberg, Gerhard Burman och den skånska kustkartan (Kring Kärnan IV. Hbg

*950 s- 99 f-> 106. 6. Historiske Kildeskrifter, udg. af H. Fr. Rördam, II (Khvn 1875) s. 60 f., 62 f. 7. 1630 29.4, D. Kane. B 160. DRA. 8. 1 skeppslast = 12 skeppund = omkr. 2 ton. S. Steen, Fartöier i Norden i Middelalderen (Nordisk Kultur XVI. Khvn 1933) s. 290. 9. CCD 1641 24.1, 1651 12.8. 10. Se band 111:2, bilaga C. 11. Kanc. Brevb. 1634 4.11, 1636 16.11, 1639 31 -7-

12. N. Ellinger-Bang, Tabeller over Skibsfart og Varetransport gennem Öresund 14971660, I (Khvn 1906). — För följande antal fartyg anges Hälsingborg som hemort: 1562 — ett. 1578 - ett, 1579 - två, 1602 - ett, 1608 ett, 1609 — ett, 1635 — ett och 1654 — två. 13. CCD 1631 28.1, 1634 17.4. 14. CCD 1647 1^'5> 1^51 J3-8. 15. 1^57 12.7. D. Kanc. B 50, DRA. 1657 25.7, Skaanske Registre VI s. 454. DRA. 16. A. Huhnhäuser, Rostocks Seehandel von 1635-1ö48, I (Beitr. zur Gesch. der Stadt Ro stock, 8. Rostock 1914). 17. Huhnhäuser, anf. arb. s. 58 ff. 18. L. Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, II (Khvn 1929) s. 228 ff.

Sten Ottesen Brahe (1547-1620). Kronans länsman på Hälsingborgs slott 1588155)2, riksråd 1578. Porträtt i olja, utfört 1594 av okänd konstnär. Fredriks borgs slott, Hilleröd.

HANDELSKOMPANIER

NDER 1500-TALET LEVDE ofta medeltidens synsätt på utrikeshandeln kvar i de nordiska rikena. Man var ständigt bekymrad för att det skulle uppstå brist på nödvändiga varor och eftersträvade därför vanligen största möjliga in försel och minsta möjliga utförsel. I handeln mellan länderna intog man gärna en passiv hållning. Det vore nyttigast, menade man, om utländska köpmän kom till rikets köpstäder och där hämtade de produkter och varor som de ville köpa. De inhemska köpmännen borde inte befatta sig med export. Gustav Vasa anslöt sig exempelvis ännu år 1550 till den passiva handelns principer, när han hävdade, att varutillgången i riket och därmed också låga priser på varorna bäst främ jades, om de tyska köpmännen kom till Sverige med sina varor och där bytte till sig svenska varor. Dåliga erfarenheter av svensk export på Lybeck, då »vi dem i händer för deras egen dörr tillförene alltid släpa plägade» talade enligt hans mening mot en aktiv svensk handel. Den ledde endast till låga utlandspriser på svenska produkter.1 Med sin varukärlek och sin månhet om det egna landets försörjning saknade regenterna ofta blick för att en aktiv handel bl. a. kunde bidraga till att emancipera de nordiska länderna från beroendet av utländska — framför allt tyska — köpmannaintressen, och man insåg ej att handels- och transportprestationer i och för sig kan vara produktiva och värdefulla. Under 1500- och 1600-talen, clå Danmark tidvis utövade ett politiskt och militärt ledarskap i Norden, förde dess styresmän på det ekonomiska området fortfarande en näringspolitik enligt passivhandelns principer, som ej motsvarade ambitionerna i övrigt. Utslag av denna näringspolitik var bl. a. de talrika exportförbud för olika slags förnöden heter och produkter, som vi funnit exempel på i det föregående. Ett undantag utgjorde dock en kort period från 1610-talets senare hälft och några år in på 1620-talet, då Kristian IV och hans medhjälpare målmedvetet sökte bygga upp en aktiv dansk handel. 18-679820

Hälsingborg III: 1

273

D ansktidens slutskede Med konungen och riksrådet i spetsen sökte man under en tid tillämpa näringspolitiska grundsatser, som närmast kan karaktäriseras som merkantilistiska. Man eftersträvade att under det kungliga kansliets ledning organisera danska manufakturer och en dansk storhandel och sjöfart. För att gå i land med detta litade man ej blott till de danska köpstädernas borgerskap och dess ’U

resurser utan också till utländskt bistånd. Dels räknade man med aktivt del tagande från i riket bosatta utlänningars sida, dels sökte man intressera köpmän i främmande länder, främst i Nederländerna, för medverkan. Framför allt i Köpenhamn hade många utländska köpmän slagit sig ned och de hade värde fulla förbindelser med utlandet. Kristian IV var personligen livligt intresserad av de ekonomiska planerna och han synes ha hyst vissa förhoppningar om att på denna väg kunna främja framväxten av ett livaktigt danskt borgarstånd, vilket skulle kunna bilda en betydelsefull motvikt inom riket mot den inflytelserika adeln. Rådsadeln hade å sin sida intet emot att borgerskapets ekonomiska styrka växte, så att stats inkomsterna kunde ökas genom höjda skatter på köpstäderna, varigenom adeln själv möjligen skulle slippa att bidraga med extra kontributioner och i övrigt kunna effektivt värna om sina ekonomiska privilegier. Rådet ville emellertid samtidigt om möjligt skydda adelns traditionella inkomstkällor, framför allt exporten av spannmål och oxar. Efter de händelser i Tyskland som inledde det trettioåriga kriget år 1618, kom många tyska flyktingar till Danmark, främst protestanter av olika trosriktningar, och de medförde ej sällan kapital, vilket kom väl till pass för den nya danska näringspolitiken. De viktigaste inslagen i Kristian IV:s ekonomiska politik under dessa år var en vidsträckt statlig kontroll av näringslivet, importregleringar, stöd åt in hemska manufakturer samt bildandet av danska handelskompanier, som fick monopol på handeln med ett visst varuslag eller med vissa länder eller bäggedera. Ett kompani med ensamrätt till handeln med Island hade grundats redan år 1602 med intressenter i Malmö och Köpenhamn. Detta kompani reorganise rades år 1620 och dess tyngdpunkt kom sedan att ligga i Köpenhamn.2 Ett ostindiskt kompani upprättades år 1616, ett västindiskt år 1625 och ett kompani för handel med silke år 1623. Med undantag för det isländska kompaniet, som ägde bestånd till år 1786, blev handelskompanierna vanligen ganska kortlivade och gav sällan tillfredsställande avkastning. Borgerskapets resurser syntes ej räcka till för de vittsyftande mål som den kungliga näringspolitiken uppställde.3 Mellan Hälsingborg och Helsingör rådde, som vi sett, torggemenskap och

274

Näringslivet båda städernas borgare hade rätt att driva handel med fartygen ute i Öresund. Därför var det fullt naturligt, att när kompanibildningar blev aktuella, de båda städerna skulle gå samman i ett och samma kompani. Så blev fallet exempelvis år 1621, när ett gotländskt kompani upprättades. Som grundare av detsamma omnämnes »Jesper Pedersen, borgare uti vår köpstad Hälsingborg, och Peder Svendsen, borgare uti vår köpstad Helsingör, med deras konsorter, borgare där sammastädes, som vill inlägga med dem i kompaniet».4 Formuleringen är häm tad ur ett kungligt brev av den 10 aug. 1621, som innehöll kompaniets privile gier. Jesper Pedersen blev sedermera borgmästare i Hälsingborg och Peder Svendsen beklädde samma syssla i Helsingör. Den sistnämnde har vi redan mött som en av redarna för skeppet Chroneborg under 1620-talets senare hälft. Det torde vara riktigt att i de båda namngivna männen se de egentliga initiativtagarna till kompaniet och dess ledare för tillfället. Privilegiebrevets formulering visar, att andelsteckningen ej var avslutad, när det utfärdades. På olika sätt gynnades kompaniet vid sin tillkomst av kungamakten. Sålunda fick i juli 1621 länsmannen på Visborgs slott på Gotland befallning att när Jesper Pedersen eller någon annan på gotländska kompaniets vägnar kom till ön för att bese hamnar eller utföra andra uppdrag, skulle denne få all möjlig hjälp, bl. a. med hästar och vagn för resorna.5 Det gotländska kompaniets rättigheter och uppgifter innefattades i privilegiebrevet. Kompaniet skulle framdeles »besegla vårt land Gotland och det till börligen med proviant och i andra måtto försörja». Köpmän som tidigare hand lat på Gotland, skulle föreläggas en tidsfrist inom vilken de skulle avveckla sina affärer där. Kompaniet skulle däremot få segla på alla gotländska hamnar, uppköpa alla varor som skulle föras till Gotland på orter, där det var bäst köp på dem, dock utländskt öl undantaget, och sälja sina varor på orter, där man bäst kunde finna sin profit. Var det nödvändigt, fick kompaniet anordna sågkvarnar. Allt som Visborgs slott och län kunde avstå av sina årliga intäkter, skulle i första hand för lågt pris säljas till kompaniet. Privilegierna skulle gälla, tills konungen »annorlunda därom tillsäger». Det gotländska kompaniet skulle sålunda få praktiskt taget monopol på Got lands handel. Det är givet att sådana planer måste möta motstånd och opposi tion, inte minst från Visby borgare, vilka ju sedan gammalt drev en omfattande sjöfart och handel. Planerna på kompaniet hade diskuterats vid ett möte med danska riksrådet i början av juli månad. Därvid hade några riksråd gjort sig till talesmän för visbyborgarnas intressen. Framför allt var de ej hågade att

275

.**>-* ' * '

, ' ,' ' " '

f '/' 't

'> '/'ffi/% ^'' ''

p -;; / <A'

»7 .-w

?* * r-tf

**? i/? L/™

«-

Jv ' f T

' ./

7, ‘ S-~y s u'£* ~

,}/

‘/Sr/* r~

as*

t^x A **~7*

>'••/■'*'

/jtL..~ /

yUt'"*~

?^-T^3^Jr

%.^-r

•■""z';cr ~$r ra $

%Z2?Zsl+*£ /*i‘^ * Z -^— ^**-*K,

t-*" -vÄ*'**

-^.»Ä^.

fZ't. <

//? „a/

Zw —V 7/'yyy

^-r*W

Ari^yf,

'Zw

pf^ZZT^XL-

/ ■-' c CL~s>— A*: f.-~/f '■ •* Aa' - f72'JU‘^'-*y£A&/— Z,v ^7" // .

v**» j£-»~

r~+«*~ %Zr-*s~*~-/a^ *-*-// <Zy (£$*?** ':<w i/

^'..y'/

jf 5"

^ßZ^l/ljL -r-ßr-

4 U A

"(W*

■' *

V A tvÄ-v-»> ;»-«•>«.

f jTn ' —* ■?' r-7^**'r / ' / A7 •''a J-^y^ ^

- / "C

^>>

Apv

y? *

-vS-ii- ViA ■*•-■:>*-

y>Å

<.•> ■ > ’

„

-•

\_%~n Sc^xSy*y* .*

-itA-A-V

7 , /y y -[ *■

-n f

C T/t

/ /A, /? A> J2~A- /‘ds^M y~*-**yaY*r~t ^ '

, y

..<,'?

fZ/^f

aZr~>-Jr**

-V/V—-/-A.V ^ y-v*^* t A >d / ' / _,,-z 3^-^

>■>«... .y *~^c^%:.

- 7

v A A i./^„ ^ C^.^V’ <v

^JV-Ä- A

tTéA^^f /t*>-\jSA£ 4^*- jZa!7 vT'*' \f 7v^v4 5^'i-c. ä' A/ . a?. .. a/ t7c.V ^Ci/v y, > , SjZircC * ,»/'/ - aZ.,\s^2 Z _-,

-jt'r-’r'

. /

/A/

A'W

* X

V / (/X-A,

'-> ,

-k-Q*. -q*-,.

XT- -v5A-^-A

j*'

'''7"at«-xA.%-

t/4V#

•' -

X '^'j^-yt..< Z , >7/ >M t O _Sx/ ^

/7,, .,

’ v *&/- ZZf7 .-r/vA

,/7 ,->,'? A *

~ ' W r--*v vr

/^-H lOZ irttr-fu+ac / y~y

Å/*VZl<W ^ ' Z-^< ■'X. ^*x

<C**^

■«'Ä / k

- A» 7- it i. J>.

;

vv*é^c>-:

Näringslivet ge det planerade nya kompaniet monopolställning på Gotland. En bevarad pro memoria av den 8 juli 1621 ger vid handen, att röster i riksrådet höjts för att bönderna inom fyra mils omkrets från Visby skulle åläggas föra sina pro dukter till axeltorget där, att Visby borgare fritt skulle få driva handel på tre av öns hamnar och att kalksten, timmer och ved fritt borde få utföras över alla öns hamnar.6 Det visade sig emellertid svårt att vinna gehör för dessa synpunkter. En anteckning i promemorians marginal lyder: »När kompaniet upprättas, skall ingen hantera på någon av hamnarna, förutom dem, som vill vara med i kom paniet». Denna anteckning förebådade vad som skulle stadfästas i det kungliga privilegiebrevet. Där gavs nämligen kompaniet rätt att i alla öns hamnar köpa de varor som landet gav. Den som ville handla med sådana varor, skulle göra det med kompaniet och med ingen annan, ej heller med Visby borgare. Bor-

Egenhändigt brev från borgmästare Jesper Pedersen till herr Iver Mogensen Krabbe på Vegeholm, daterat den 29 februari 169.0. Brevet är bevarat i Pålsjö gårds arkiv, Hälsingborgs museum. — Texten lyder (förekommande förkort ningar har upplösts utan särskild markering): Min gandske ydmygelig Hilsen Eders Welbyrdighed altid forssend med Gud allermcegtig. Günstige Iffver Krabbe, nest en pligtig thacksigelsse for saa megid bevist ghode, huilckid uden forskiöld ieg gierne skal findis veluillig etc., lader ieg Eder venligen vide att ieg effter affskied hafver thalid med de thuende mend som nu besidder och raader for Lille Polskiöb (:Lilla Pålsjö). Da er derpaa saa vide paa Eders Welbyrdigheds vegne forhandlit ad de der ville affstaa med huse, grund och jord for 100 slette daler, och huer deris hustru ad betenekis med itt tröyeklcede til 2 slette daler. Saa siunis mig dett ad vere itt billigt och lideligt kiöb, thj vdj forbemelte gaarde er begrebne och forfunden 2 gode, ferdige huslenger med themmelig gaatt thag, och er der een lenge, 9 veggerum, der vdj er Iho och lader, den anden er 19 veggerum, der vdj er en stuffve, itt kammer, en staald, itt bröggerhus, och en skiön jordkielder. Herforuden er thil gaden en gammild lenge, der vdj er en stuffue och forstue, en port, itt fhcehus och 2 kammer. J gaarden er en skiön och god brönd, som holder stedze vand. Och ligger thil gaarden 2 smaa sticker see disjord, thilsamens vnghefer paa 10 skiepper, med en skiön kaalhaffue. Dette ville ieg Eder saa korttelige lade forsten dige, om dette kiöb Eder saaledis kunde befalde, och giör altid gierne hues Eders Velbyrdighed kand vere thil thieniste och velbefald. Vil hermed haffue Eders Velbyrdighed och Eders Velbyrdigheds kiere Fruffue och elskelige kiere Barn med alt kiert haffuendis vnder Guds den böigstes protection befalendis. Ex Helsingborg den 29 febr. 1690. Eders Velbyrdigheds villige tiener. . . 277

Dansktidens slutskede garna i Visby, hette det vidare, som ej ville ingå i kompaniet men som hade privilegium på fri handel med bönderna inom fyra mils omkrets från staden, skulle till kompaniet sälja de varor de sålunda förvärvat, och till samma priser som de skulle ha fått av en främmande köpman. Det kungliga beslutet utföll alltså till fördel för det gotländska kompaniet, men den motsättning mellan kompaniet och köpmännen i Visby som framträtt redan vid starten, skulle i framtiden vålla många nrisshälligheter. Kompaniet erhöll flera förmåner. I mars 1623 beviljades sålunda dess skutor och skepp, när de befann sig någonstädes utanför Gotland, företrädesrätt till alla frakter framför andra, danska eller utländska, som ej var medlemmar i kom paniet.7 Kompaniet synes också ha börjat sin verksamhet och byggt upp en organisation på Gotland. Man förvärvade hus och fastigheter där och lade upp varulager. En uppgift från år 1629 ger vid handen, att minst nio köpsvenner varit verksamma i olika delar av Gotland.8 En uppgift från år 1625 visar, att också adelsmän tecknat andelar i det gotländska kompaniet. Tre av dem är kända, nämligen riksrådet Anders Bille till Rosendal, länsherre på Hälsing borgs slott, Christoffer Ulfeldt till Svenstorp, länsherre på Visborgs slott men längre

fram Anders Billes efterträdare på Hälsingborg, och det jylländska

riksrådet, förutvarande riksamiralen Albret Skeel till Fussingö.9 År 1629 omnämndes borgmästaren Peder Svendsen i Helsingör som kompa niets »överköpman». När år 1623 kompaniet beviljades ytterligare förmåner beträffande handeln med tjära på Gotland, ställdes det kungliga brevet på »det inrättade gotländska kompaniet i vår köpstad Helsingör».10 Hälsingborg omtalades sålunda ej alls i detta kungliga brev och något annat, utfärdat för Hälsingborg, är ej känt. Det förefaller alltså som om tyngdpunkten inom kom paniets ledning ganska tidigt förlagts till Helsingör. Detta är ju ej heller sär skilt förvånansvärt med tanke på de båda städernas olika storlek och olikheterna i deras borgerskaps resurser. Borgare i Hälsingborg kvarstod emellertid som delägare i det gotländska kompaniet under hela dess verksamhet.

Jämsides med det gotländska kompaniet kom Hälsingborgs borgare att del taga också i ett annat kompani, det spanska. Från Spanien och södra Frankrike fick de nordiska länderna bl. a. vin och salt. En stor del av sjöfarten på Syd europa ombesörjdes av nederländska fartyg. Därför fick fientligheterna mellan Spanien och Nederländerna i början av 1600-talet bl. a. till följd att sjöfarten 278

Näringslivet på Spanien gick tillbaka. Visserligen slöts ett stillestånd år 1609 men striderna bröt ut på nytt år 1621. Från de större danska städerna, t. ex. Malmö, hade redan i början av 1600talet vid skilda tillfällen utrustats spanienfarare. På dessa fartyg tjänstgjorde ofta holländska skeppare.11 Vid det nyssnämnda krigsutbrottet år 1621 beslöt emellertid Kristian IV att i större stil omorganisera den danska sjöfarten på Frankrike och Spanien, delvis efter nederländska förebilder. Städerna runtom i riket skulle sammansluta sig till »spanska kompanier» och endast köpmän, som var delägare i ett kompani, skulle framdeles få föra något salt eller vin från Spanien. Det nödvändiga kapitalet skulle tillskjutas av borgare, men även adel och präster kunde som »aktionärer» satsa pengar i ett kompani — dock fick dessa »aktionärer» aldrig delta i kompaniets ledning. För spanienresorna skulle i första hand nyttjas danska fartyg och endast om sådana ej fanns till hands, fick utländska fartyg ta frakterna. Fartygen borde mäta allra helst 100 läster, föra 4-8 kanoner och i krigstid kunna göra tjänst åt kronan som »defensionsskepp». Dessa allmänna riktlinjer innehölls i en förordning, som utfärdades den 10 dec. 1621.12 Vid spanienfart hade man på grund av riskerna för kaperier och överfall brukat segla i »amiralskap», dvs. fartygen gick samlade under gemensam led ning. Samma tillvägagångssätt skulle kompaniernas fartyg tillämpa. År 1622 kom en kunglig förordning att stora amiralskap två gånger årligen skulle samlas vid Flekkeröy i Norge för avfärd till Spanien. I den nyssnämnda förordningen från år 1621 undantogs uttryckligen Hel singör från skyldigheten att inrätta ett spanskt kompani. Den rättighet för varje inländsk och utländsk köpman att dit införa salt och vin, som redan var hävdvunnen, skulle allt framgent bestå, så att rikets invånare också i fort sättningen skulle få köpa vin och salt till husbehov i Helsingör. Snart kom emellertid en ändring härvidlag. I augusti 1622 började man vidtaga åtgärder för att verkställa den kungliga förordningen om bildandet av kompanier. Då fick några riksråd instruktioner att förhandla med köpstäderna i frågan. I Själland och Skåne skulle man vid förhandlingarna om möjligt bringa det därhän, att ett kompani upprättades i Köpenhamn, ett organiserades gemensamt för Kalundborg, Köge och Naestved, ett bildades av Landskrona och Malmö, medan Kristianopel och Kristianstad gick samman i ett kompani och städerna i Halland om möjligt upprättade ett. I instruktionen sades också: »Eftersom vi för rådligt aktar att Helsingör och Hälsingborg förbliver uti kompani som de

279

Dansktidens slutskede är», borde det stå dessa städer fritt att antingen själva utreda ett skepp eller två på Spanien »eller ock att köpa uti sundet, var est ock främmande nederlag är tillåtet». Det tillädes, att det gotländska kompaniet skulle vara skyldigt att förse såväl Borgholm som Gotland och Ösel med salt och vin, vilket man antingen själv hämtade hem från Spanien eller tillhandlade sig i sundet.14 Den särställning som sålunda tillerkändes städerna Helsingör och Hälsing borg förefaller ha betingats väsentligen av två omständigheter. Först och främst kunde man inte bryta ned den traditionella torggemenskapen mellan de båda städerna utan man fick acceptera handel med fartygen ute i sundet som ett väsentligt inslag i deras ekonomi. Men dessutom har man tagit hänsyn till att städerna redan bildat det gotländska kompaniet. Vad man på sakens dåvarande ståndpunkt syftat till, synes ha varit att inordna detta kompanis verksamhet i den allmänna planen för saltoch vinhandeln. I Helsingör behandlades frågan om upprättande av kompaniet på bytinget i februari 1623. Därvid aktualiserades de speciella rättigheter som Helsingör hade i fråga om handeln på Isefjord. Man begärde att i kompaniets privilegier skulle ingå rätt att få leverera salt till orterna kring fjorden. I övrigt var intresset klent för kompaniet, eftersom borgarna var inställda på att köpa sitt salt i Öre sund. I ett brev av den 30 mars 1623 påpekades från kungamaktens sida, att rätten att fritt köpa salt i sundet framdeles skulle tillkomma endast det got ländska kompaniet. Redan den 19 april måste man emellertid i ett nytt kungligt brev tillfälligtvis medge uppköp av salt på Helsingörs redd. Orsaken till detta var, att den väntade danska saltimporten från Spanien ännu ej kommit i gång. Till kompaniets förespråkare i Helsingör hörde främst borgmästaren Peder Svendsen, som ju tidigare var djupt engagerad i det gotländska kompaniet.15 Lika svårbearbetad var jordmånen i de skånska städerna. Ystads borgare ställde sålunda monopol på handeln i stadens omland som villkor för att de skulle ingå i något kompani. Borgerskapet i Malmö utfäste sig att utrusta två skepp men ville ej gå samman med borgarna i Landskrona. De sistnämnda lovade utrusta ett 100 lästers fartyg, om förbud utfärdades mot inköp av salt i Helsingör och Landskrona fick monopol på handeln med salt och vin i hela Skåne. Andra städer förebar fattigdom eller liknande som skäl för att de ej önskade delta i något kompani.16 Vi kan ganska ingående följa, hur man i Hälsingborg ställt sig till de kungliga förslagen. Redan i december 1622 avgav nämligen borgarna sina första svar. Från detta tillfälle är två likalydande akter bevarade i det danska kansliets 280

Näringslivet arkiv, båda bärande påteckningen »Svar a££ Helssingborg om den saltthandling». Intet av dem är emellertid undertecknat och sigillerat på det sätt som var vanligt vid denna tiden. En formellt riktig och bindande besegling innebar vid denna tid först och främst att stadens sigill sattes under handlingen och vidare att den undertecknades med frasen »Borgemester och Raadmasnd med meenige Borgerschabet wdj Hellssingborrig».17 Det ena av svaren är ej undertecknat med den nyss citerade frasen utan bär blott stadens sigill, medan det andra svaret är undertecknat med den nämnda frasen men saknar sigill. Orsakerna till att staden lämnat två svar, båda daterade den 13 december 1622, kan klarläggas genom ett närmare studium av dem båda. Handstilen i de båda brevens text är densamma, förmodligen stadsskrivarens, men den första raden i det osigillerade brevet har skrivits med mera monumen talt utformade bokstäver. Skrivarbetet i detta brev har varit mera omsorgsfullt och det är tydligt att det från början var avsett att bliva stadens svar. Innehållet i de båda svaren är i sak detsamma och ordalagen är praktiskt taget likalydande. Dock avslutas det sigillerade svaret följdriktigt med formeln: »Till vittnesbörd haver vi låtit vår stads sekret här nedanför undertryckt». Denna formel saknas i det andra svaret. Båda svaren går ut på att det fattiga borgerskapet »i denna lilla by» önskade bli förskonat från att teckna andelar i det spanska kompaniet, därför att man förut påtagit sig det gotländska kom paniet. Det osigillerade, med frasen »borgmästare och rådmän med menige borger skapet uti Hälsingborg» undertecknade svaret, alltså det svar som staden från början tänkt avge, slutar på ett mycket intressant sätt. Det har nämligen föl jande tillägg: »Undantagna dessa efterskrivna av borgerskapet, de vill inlägga var för sig som följer Hans Pedersen rådman, 100 riksdaler Thomis Jacobsen, 200 riksdaler Richardus Dunik, 50 riksdaler Michel Buntmager, 50 riksdaler.» Tillägget ger oss en inblick i vad som hänt, när borgerskapet skulle avge sitt svar. Borgarna har ej varit eniga. En liten grupp med rådmannen Hans Pedersen och köpmannen Thomis Jacobsen i spetsen har varit intresserade av att satsa pengar i det spanska kompaniet. De har varit så inflytelserika, att de som en reservation till stadens officiella svar kunnat få tillägget infört i 281

Dansktidens slutskede brevet efter den ursprungliga texten. En följd av deras aktion har emellertid blivit, att stadens sigill aldrig kom att tryckas på brevet. I stället sattes detta på ett annat svar, som uppsattes i något enklare form. Däri innehölls majori tetens mening: man önskade ej deltaga i kompaniet. Båda svaren sändes in till det kungliga kansliet. Det är givet att man i kansliet önskade ett entydigt och klart besked. Man har följaktligen ej varit nöjd med cle båda svaren och den 10 februari 1623 dagtecknades ett nytt, skrivet av samma hand som de båda föregående. Det var till innehållet helt identiskt med de två tidigares text: borgerskapet avböjde att deltaga i det spanska kompaniet. Brevets underskrift lyder: »Borgmästare och rådmän med meniga borgerskapet i Hälsingborg». Stadens sigill i vax är på tryckt. Svaret var sålunda utfärdat i formellt bindande former. Till yttermera visso kan man läsa följande anteckning på det: »Läst på Hälsingborgs rådhus den 11 februari 1623 uti borgmästares och råds och meniga borgerskapets när varo och påhör.» Enigheten var nu återställd och borgerskapets leder slutna. Enhälligt avvisades denna gång tanken på att Hälsingborgs borgare skulle in träda som participienter i något spanskt kompani.18 På kronans sida var man ej nöjd med detta negativa svar. Man försökte nu dels utnyttja den splittring som uppstått genom att fyra borgare med en rådman i spetsen uttalat en från majoriteten avvikande mening, dels spela ut helsingörsbornas önskemål och intressen mot hälsingborgarna. Syftet var att trots allt tvinga Hälsingborgs borgare att delta i det spanska kompaniet. I början av januari 1623 hade konungen utfärdat ett brev, i vilket konsta terades att en del städer ej önskade inträda i de planerade kompanierna. Man behövde dock mera kapital för spanienresorna, och därför borde kronans för handlare söka förmå varje köpstad att åtaga sig en viss del av den planerade handeln och varje participient att öka sin insats ytterligare. Dessutom offent liggjordes utförliga av konungen godkända privilegiebrev för de nya kompa nierna. Genom dem reglerades dessas verksamhet i detalj. Där gavs sålunda före skrifter om faktorer i Spanien och Frankrike, om kompaniets bokföring, om dess direktörer eller föreståndare m. m. Sista artikeln (§15) i privilegiet för spanska kompaniet i Helsingör och Hälsingborg fick ett speciellt innehåll. Kompaniet skulle ha privilegium på handeln i hela Isefjorden och borgarna skulle fritt få göra köp ute i sundet.19 De riktlinjer som i privilegiet uppdrogs för kompaniets verksamhet, innehöll en för Hälsingborg ny förmån, nämligen rätt för delägarna i kompaniet att 282

Näringslivet

Dörrhammaren på Jacob Hansens hus vid Norra Storgatan. Inskriften lyder i svensk översättning: O Gud, välsigna detta hus och alla dem som där bo. Jacob Hansen, Inger Mogensdatter, Anno 1641. Foto Hälsingborgs museum.

få handla på Isefjord på samma sätt som borgarna i Helsingör. Vi har tidigare sett, att denna förmån varit eftertraktad av köpmännen i Hälsingborg och att den beviljats dem först 1654. Denna utsikt till vidgad handel har emellertid ej påverkat majoriteten bland borgarna år 1623. Man sökte nämligen inom det kungliga kansliet att också spela ut helsingörsbornas intressen mot hälsingbor garnas. Därom vittnar ett extrakt som upprättats i kansliet.20 Extraktet summerade upp förhandlingssituationen i medio av februari 1623. Då hälsingborgarna, hette det där, förklarat sig ej vilja deltaga i det spanska kompaniet, hade borgarna i Helsingör begärt hos K. M:t, att borgarna i Häl singborg skulle förbjudas att köpa salt i Öresund och i stället läggas under Helsingörs privilegier för salthandeln liksom en del orter vid Isefjorden. Men då några borgare i Hälsingborg förklarat sig vilja tillskjuta andelar till kompa niet, borde hälsingborgarna i stället tillhållas att köpa sitt salt hos dessa och ej ute i sundet. Genom att också utnyttja den lilla minoritetsgruppens hållning i december 283

D ansktidens slutskede 1622 sökte man sålunda från det kungliga kansliets sida luckra upp och splittra borgarnas motstånd. I sina nekande svar hade borgerskapet ständigt hänvisat till att man inträtt i det gotländska kompaniet. Den kungliga taktiken gick ut på att sätta borgarna under tryck även i detta hänseende. Den 28 februari 1623 fick det gotländska kompaniet visserligen ensamrätt att sälja spanskt och franskt salt och vin på Gotland, både i Visby och annorstädes, och därvid njuta samma privilegier som beviljats Helsingör och Hälsingborg i fråga om Isefjor den, men man medgav också att borgerskapet i Visby fritt skulle få inträda i kompaniet och därmed komma i åtnjutande av samma förmåner.21 Därmed hade visbyborna fått en förmån som man från det gotländska kompaniets sida länge hade velat förmena dem. Så förflöt ungefär en månad utan att borgarna i Hälsingborg ändrade håll ning. Den 30 mars sändes från kansliet ett brev till Anders Bille, länsman på Hälsingborgs slott, med befallning att tillhålla borgarna i Hälsingborg att in träda i det spanska kompaniet. Borgarna hade nämligen ännu ej velat »inlägga med dem uti Helsingör uti det upprättade och av oss nådigst konfirmerade salt kompaniet». Vägrade borgarna fortfarande att göra detta, såg sig konungen nödsakad att bevilja kompaniets medlemmar i Helsingör privilegium på försälj ningen av allt salt som förbrukades i Hälsingborg med omnejd.22 Anders Billes förhandlingar med stadens borgare ledde till resultat först i slutet av april. Den 25 april 1623 uppsatte borgerskapet ett brev till det kung liga kansliet, innebärande att man kapitulerade inför kungamakten. Sedan herr Anders Bille, sades det i brevet, låtit förkunna konungens brev om det spanska kompaniet för borgarna, hade man slutligen »envar efter sin yttersta makt och förmögenhet» låtit anteckna sig för sammanlagt 1 400 daler specie eller »vad det pass kan belöpa sig». Samtidigt anhöll man dock om att få inträda i kompani med borgarna i Landskrona, vilka var »våra naboer och goda vänner». Vid Landskrona fanns nämligen en »trygg hamn», något som saknades vid Hälsing borg. Slutligen framkastade man tanken att Hälsingborgs borgare skulle få pri vilegium på salthandeln i nordvästra och norra Skåne.23 Borgarnas kapitulation var sålunda ej helt villkorslös. Den fasta hållning som Hälsingborgs borgerskap intog gentemot de kungliga påtryckningarna, har en mycket enkel förklaring. De projekterade kompanierna hade nämligen svårt att komma i gång med sin verksamhet. Visserligen hade genom en kunglig förordning av den 1 febr. 1623 totalt förbud pålysts mot han del med spanskt och franskt vin eller salt för andra än kompaniernas med284

Näringslivet lemmar.24 Redan i januari 1623 hade emellertid konungen erkänt, som vi sett, att man led brist på kapital och den 19 april 1623 tvangs man åter tillåta uppköp av salt i Öresund.25 Så länge de planerade kompanierna ej fungerade på ett tillfredsställande sätt, var det svårt att tvinga Hälsingborgs borgare till större eftergifter. På höstsidan 1623 försökte man från det kungliga kansliets sida att om möj ligt rädda något av kompaniprojektet. Anders Bille fick befallning att utreda, »vad för avsked, Hälsingborgs salthandel belangande, allaredan kan vara taget» och samtidigt skulle han göra en förfrågan hos stadens borgare, om de ej till sammans med Landskronas invånare ville inträda i ett »skånskt» kompani.26 När svårigheterna för kompaniernas organisation tornade upp sig på alla sidor, ville man tydligen försöka åstadkomma åtminstone något litet i saken, genom att man anknöt till hälsingborgarnas eget förslag om samgående med Lands kronas borgare. Sedan tiger de bevarade källorna fullständigt om planerna på saltkompanier fram till år 1625. Då var tiden inne att formellt avveckla dem. Bakgrunden till kungamaktens ändrade inställning torde främst vara att söka i den utrikespo litiska utvecklingen. Nu förberedde nämligen Kristian IV sin insats i det trettio åriga kriget och var angelägen om att samla alla tillgängliga resurser kring detta företag. I april 1625 frigavs handeln med salt och vin i Halland. Samtidigt, den 23 april, upphävdes i ett kungligt brev också privilegierna för det gotländska kompaniet, formellt på grund av de klagomål som från olika håll framställts över dess verksamhet. I fortsättningen skulle Visbys borgare fritt få handla på hela Gotland med alla varor, däri inräknat vin och salt.27 Frågan om ett skånskt kompani synes under mellantiden ha fått vila. Det förefaller troligt, att hälsingborgarna aldrig betalat de andelar som de tvingats teckna och att man över huvud taget varit inställd på att förhala hela saken. De villkor som från Hälsingborgs sida uppställdes för ett deltagande var ju också sådana, att de måste stöta på motstånd från andra skånska städer. Inte desto mindre har man i det längsta inom det kungliga kansliet hållit fast vid tanken på ett skånskt kompani. Å andra sidan har borgerskapet i Hälsingborg nyttjat som argument de svårigheter som yppade sig för den direkta danska saltoch vinimporten. Därom vittnar bl. a. ett kungligt brev av den 17 dec. 1625. I detta hänvisades till att borgarna klagat över stor brist på salt och vin i staden, emedan »det spanska kompaniet ännu icke är så kommet på fota som det sig borde», och därför beviljades Hälsingborgs borgerskap rätt att under 285

D ansktidens slutskede två år framåt köpa salt och vin från fartygen i sundet. Men samtidigt uppma nades de att tillsammans med borgarna i Landskrona upprätta det kompani, som de tidigare ställt i utsikt.28 Detta var det sista tillfälle vi känner till, då det skånska kompaniet omtalades. Förmodligen har planerna stannat på papperet. Ett halvt år senare var man i det kungliga kansliet beredd att uppge alla projekt på danska kompanier för handel med spanskt och franskt vin och salt. Den 19 juni 1626 upphävdes de utfärdade privilegierna för kompanierna på saltoch vinhandeln. Som en följd därav utgick sedan en rad brev om att köpstäderna själva åter skulle få impor tera salt.29 Därmed var såväl det spanska som det gotländska och det skånska kompaniet ute ur sagan. Vi har redan sett att det vid det gotländska kompaniets bildande uppstod en intressekonflikt mellan å ena sidan kompaniet och å den andra visbyköpmännen. Ur denna motsättning skulle mycken osämja gro under en följd av år. De första tecknen på att en öppen konflikt kunde väntas, visade sig redan i september 1624. I en inlaga till det kungliga kansliet, daterad den 9 sept. 1624, protesterade två visbyköpmän mot det gotländska kompaniets verksamhet. De påpekade att visbyborna själva hade ett äldre kompani, som givit danska kronan stora penningförsträckningar och nu äventyrades av att dess handelsrättigheter kringskars. Kunde detta kompani ej fortsätta sin verksamhet, ville man av det gotländska kompaniet ha ersättning i pengar för sina egna utlägg för gods, gäld och hus.30 I Helsingör och Hälsingborg synes man helst av allt ha velat draga sig ur spelet, så fort tillfälle gavs. Därom vittnar ett kungligt brev till borgmästare och råd i Visby, dagtecknat den 8 sept. 1624. I detta omtalas att det gotländska kompaniet erbjudit sig att avstå från sina rättigheter på Gotland och överlåta dessa på Visby borgare, om de senare i gengäld ville ersätta kom paniet för dess utlägg. I så fall skulle visbyköpmännen också få övertaga kom paniets fordringar hos befolkningen på Gotland.31 Så som situationen utvecklat sig, återstod för kungamaktens del intet annat än att upphäva det gotländska kompaniet. Detta skedde också, som förut nämnts, genom ett kungligt brev den 23 april 1625. Men samtidigt ville man hålla fast vid tanken på ett handelskompani för Gotland och planerade en re konstruktion, i vilken ej blott borgarna i Visby utan också köpmän från Hel singör och Hälsingborg skulle deltaga. Samma dag befalldes räntmästaren att lämna uppgifter om storleken av den årliga saltoch vinimporten till Gotland. 286

Näringslivet Några dagar senare fick borgmästare och råd i Visby genom ett kungligt brev del av de nya planerna. Som villkor för att Visby borgare skulle få utgöra ett eget kompani för handel med salt och spanska, franska och rhenska viner, ställdes att det nya kompaniet skulle »förnöja alla» i fråga om deras fordringar och utlägg, och man skulle tillåta att borgare i Helsingör och Hälsingborg ingick i kompaniet, om de så önskade.32 I det läge som sålunda uppkommit, inriktade sig hälsingborgarna framför allt på en sak, nämligen att rädda så mycket som möjligt av vad man satsat på det gotländska kompaniet. Under flera år framåt förde de en seg kamp för sina rättigheter. I november 1625 riktade rådmannen i Hälsingborg Hans Pedersen och borga ren därstädes Jacob Weber i en inlaga till det kungliga kansliet uppmärksam heten på en del förhållanden, som vållat det gotländska kompaniet »fördärv och skada». De sade sig handla »i högträngande nöd» å kompaniets vägnar. Detta hade nämligen under en rad »dyra år» enligt sina privilegier sörjt för Gotlands försörjning med salt och vin, men nu, »när goda år låter sig te», hade kompaniet blivit »kasserat» och detta hade — tilläde man — skett utan participienternas vetskap, i det att det kungliga brevet om dess upphävande blivit läst på Gotland dem ovetande. Kompaniet hade dock under de gångna åren varit tvunget att upplåna pengar för sin rörelse. Genom vad som senare kom fram vid sakens handläggning vet vi, att kompaniet i Hamburg och Köpen hamn upptagit lån på minst 5 000 riksdaler. Kompaniet hade, fortsatte man, lager för flera tusen riksdaler på Gotland och mycket stora fordringar utestående hos borgare och bönder. Därför ville man obehindrat få fortsätta med sin verksamhet på ön, tills man drivit in sina fordringar, eller också borde Visby borgare utbetala ett vederlag i reda pengar. »Visby borgare kan dock utan Lybecks, Hamburgs och andra tyska städers stora försträckningar icke hålla landet vid like, utan tyskarna är där nu som tillförene alla redan för handen.»33 Kungamaktens ställningstagande var klart redan efter en vecka. I kompaniet fanns tre adliga aktionärer, de till Skånelandskapen knutna tidigare omnämnda herremännen Anders Bille och Christoffer Ulfeldt samt jylländaren Albret Skeel. Länsmannen på Visborgs slott, Falk Lykke, ålades nu att tillse, att Visby borgare enligt de utfästelser de gjort skulle ersätta de tre nämnda adelsmännen för deras andelar i kompaniet. Kompaniets delägare i övrigt skulle få driva handel på alla gotländska hamnar, tills de fått sina tillgodohavanden in287

Dansktidens slutskede krävda.34 Det sätt varpå adelsmännen gavs prioritet i denna sak var på sitt sätt betecknande för tidens samhällssyn. De övriga delägarna i kompaniet mötte många svårigheter, när det gällde att få ut sina fordringar. I juni 1626 har de på nytt klagat hos konungen, och detta resulterade i ett nytt kungligt brev till Falk Lykke, som åter fick i upp drag att förhandla med parterna. Eftersom Visby borgare nu ensamma över tagit kompaniets handel, sades det, borde de lämna ersättning eller tillåta kompaniets medlemmar att handla på Gotland, tills fordringarna indrivits.35 Det kom till förhandlingar mellan parterna en månad senare, dock ej på Got land utan i Helsingör, dit ett par köpmän från Visby anlänt. Genom en senare inlaga till det kungliga kansliet känner vi väl till vad förhandlingarna rört sig om. Kompaniets medlemmar sammanfattade sina synpunkter och krav i en prome moria, som uppsattes den 5 juli 1626. De begärde, att Visby borgare skulle överta alla resterande fordringar och all kompaniets utestående gäld på Got land. De skulle överta kompaniets varulager efter inköpsvärdet och kompaniets hus och gårdar för ett skäligt pris. Betalningen för allt detta skulle erläggas vid överenskomna terminer, så att kompaniet i sin tur kunde betala sina egna skulder. Nåddes överenskommelse härom, skulle man låta Visby borgare taga del av de räkenskaper, som kompaniets köpsvenner fört — och vari bl. a. ford ringarna fanns förtecknade — varefter båda parter skulle erkänna riktigheten av dem. Slutligen tilläde man, att om visbybornas ombud ej ville gå med på dessa villkor, ämnade man »sollicitera hos den höga överheten» om några års handelsfrihet på Gotland, så att man kunde driva in sina fordringar. Frågan om värdet av kompaniets utestående fordringar skulle visa sig vara en verkligt svår stötesten. För visbyborgarna mötte borgmästaren Hans Kruse och borgaren Hans Bertelsen upp. Deras svar, som dagtecknades den 10 juli, gick ut på att man först måste ha en redovisning av fordringarna. Man erinrade om att kompaniets delägare i Helsingör och Hälsingborg redan i januari 1626 lämnat fullmakter för genomgång av fordringarna och att man kommit så vitt, att räkenskaperna skulle avslutas till den 1 maj 1626, men man hade ej ännu fått tillfälle att granska dem. När detta hunnit ske, var man beredd att övertaga klart bestyrkta resterande fordringar. Vad slutligen beträffade hotet om »sollicitering hos höga överheten» om några års handelsfrihet för det gotländska kompaniet, så konstaterade man att detta vore för visbyborna alldeles olidligt, ty det vore »eder allena till fördel och oss till skada». 288

Näringslivet Hälsingborgsborna gjorde allvar av hotet. Den

juli 1626 uppsattes och un

dertecknades av Hans Pedersen och Jacob Weber en inlaga ställd till kanslern. Till denna fogades som bilagor de båda här citerade handlingarna.36 I sak frågan innehöll inlagan ej något väsentligt nytt utöver hälsingborgarnas tidigare promemoria. Man framhöll att kompaniet lidit av att dess köpsvenner ej kunnat genom handel hålla kompaniet skadeslöst, emedan visbykompaniet hade den största handeln på ön, och även om man fick rättsligt utslag i fråga om sina fordringar, så nekades man införsel i den berörda egendomen. Man höll fast vid sina krav och begärde några års handelsfrihet på Gotland. De beslut som K. M:t fattade gick i visbyborgarnas favör. I början av augusti 1626 kallades de personer på Gotland, som varit i kompaniets tjänst, till Köpen hamn för att där redovisa för de resterande fordringarna. I och för sig var detta givetvis ej till kompaniets nackdel, men två veckor senare kom åtgärder, som gick i en helt annan riktning. Den 17 augusti utgick två brev från det kungliga kansliet. I det ena förklarades på nytt att det gotländska kompaniet var upp löst. I det andra meddelades Falk Lykke att de av kompaniets tjänare »som lig ger på Gotland» skulle i Visby överlämna en riktig kopia av sina räkenskaper.37 Kompaniets participienter ändrade nu taktik. De försökte bli kvitt Falk Lykke som skiljeman. Detta framgår av ett kungligt brev, som uppsattes den 6 okt. 1626. Enligt detta har kompaniets medlemmar uppgivit att de haft »åtskilliga besvärligheter» med Falk Lykke. Därför förordnades nu i stället riksråden An ders Bille och Christoffer Ulfeldt till skiljemän. De skulle stämma parterna till rätta inför sig, så att deras andraganden kunde prövas.38 Kompaniets avsikt var tydlig nog. Genom att få sina tidigare aktionärer Anders Bille och Christoffer Ulfeldt till skiljemän hoppades man på ett gunstigare utslag. Det skulle också visa sig, att de båda riksråden kunde lämna bistånd vid hela sakens avveckling. De kallade parterna att möta den 16 januari 1627, men gotlänningarna infann sig ej. Detta framgår av en i Helsingör den 8 mars uppsatt inlaga, som delägarna i det gotländska kompaniet senare insände till det kungliga kansliet. I denna anhölls att Anders Bille och Christoffer Ulfeldt skulle få befallning att utfärda nya stämningar. Dessutom begärde man att alla personer, som hade skulder till kompaniet, skulle förbjudas att sälja sina varor till andra, förrän skulden var gäldad. I en anteckning på inlagan föreslog kanslern att den nye länsmannen på Visborgs slott, Jens Hög, skulle vara kompaniets medlemmar behjälplig, så att de »utan någon vidlyftig process till vissa terminer deras utestående gäld där på landet av deras debitorer kan erlange». Kristian IV, som befann sig i 19-679820 Hälsingborg III: 1

289

Dansktidens slutskede härlägret vid Stade, avgjorde personligen saken. En annan anteckning på inla gan med datum den 31 mars 1627 utvisar, att han bifallit förslaget om att Jens Hög skulle ta hand om frågan om de utestående fordringarna på Gotland. Men det antecknades också, att den tidigare länsmannen Falk Lykke med rätta hän visat borgarna till en laga rättegång i frågan. Hade han på annat sätt vållat dem hinder, skulle borgarna söka gottgörelse hos honom.39 Det ankom nu på Anders Bille, Christoffer Ulfeldt och Jens Hög att tillse att hela saken bragtes ur världen. Från det kungliga kansliet utgick den 21 april en befallning till Jens Hög att hjälpa det gotländska kompaniets utredare i Helsingör och Hälsingborg, så att de med lagliga medel kunde få ut sin rätt på Gotland. Samma dag sändes också brev till Anders Bille och Christoffer Ul feldt att utfärda nya stämningar till parterna.40 De båda sistnämnda har på allvar gripit sig an med saken. Hur de i detalj gått till väga vet vi ej, men resultatet framgår av ett par brev från början av år 1628. Det ena sändes från det kungliga kansliet till Jens Hög den 13 febr. 1628. Av detta framgår att man bl. a. inriktat sig på att avveckla kompaniets skulder till köpmän i Hamburg och Köpenhamn. Anders Bille och Christoffer Ulfeldt gick personligen i borgen för ett lån på 5 000 riksdaler, vilket danska kronan gav det gotländska kompaniets medlemmar. I gengäld erhöll borgens männen av kompaniet ett skadeslöshetsbrev, vari participienterna utfäste sig att svara för det upplånade beloppet »pro quota». Som ytterligare säkerhet hade de båda riksråden begärt och av konungen fått beviljat, att kompaniets med lemmar ej skulle få ut något av sina resterande fordringar på Gotland, förrän danska kronan först ur dem fått tillbaka de utlånade 5 000 riksdalerna.41 Vid denna tid uppgick alltså kompaniets skulder till minst 5 000 riksdaler. Detta är den enda bevarade uppgiften om kompaniets skuldsättning över huvud taget. Två andra brev från februari 1628 lämnar upplysningar om vilka ford ringsägarna har varit. Tullnären i Helsingör Villem Mortensen Rosenvinge och borgmästaren därstädes Peder Svendsen — båda medlemmar i kompaniet och den sistnämnde dess överköpman — fick i dem befallning att utbetala 5 000 riksdaler dels till köpmannen Gabriel Marselis i Hamburg, dels till borgaren Albret Baltsersen Berns i Köpenhamn.42 Den träffade uppgörelsen fick som följd att man från kronans sida i fort sättningen blev mera aktivt intresserad av att frågan om fordringarna på Got land reglerades. Den 28 april 1628 utgick ett kungligt brev om att man bifallit en framställning från kompaniet, som klagat över svårigheterna att indriva de 290

Näringslivet resterande fordringarna. Jens Hög, till vilken brevet är ställt, skulle därför kungöra över hela Gotland, att ingen som var skyldig kompaniet pengar, fick sälja varor eller gods till någon annan, förrän de betalat sina skulder till kompaniet.43 Så långt var allt gott och väl, men nu, i affärens sista fas, var det också slut på enigheten mellan kompaniets medlemmar och dess anställda. I septem ber befalldes Jens Hög genom ett kungligt brev att tillsammans med två opar tiska män gå igenom räkenskaperna åt två av kompaniets anställda, tullnären i Visby Henrik Pedersen och köpsvennen Jens Olufsen. De hade nämligen klagat över att de hindrats färdigställa sina räkenskaper och att göra redovis ning inför kompaniets klarerare i Helsingör och Hälsingborg. Bakom denna sak låg mera djupgående meningsskiljaktigheter. Genom ett nytt kungligt brev från mars 1629 vet V4 nämligen, att Jens Hög ej velat åtaga sig räkenskapsrevisionen utan hänskjutit hela saken till konungen, »eftersom de förnämsta där i landet skulle vara partiska och med i kompaniet». Av brevet framgår också, att kom paniets medlemmar bland borgerskapet i Helsingör, Hälsingborg och Visby rå kat i tvist med de anställda, vilkas talan fördes av kompaniets överköpman på Gotland Laurids Söfrensen och tullnären Henrik Pedersen. Man anklagade köpsvennerna för bristande bokföring, oklarheter i redovisningen, uttagande av lön efter godtycke, dålig uppsikt över de hamnar de fått sig anförtrodda, för sök att »med våld» förhindra räkenskapsrevision m. m. Konungen ville i an ledning därav att fyra opartiska män i Köpenhamn skulle granska saken och söka åstadkomma en förlikning. Ingen av de berörda parterna skulle under tiden få lämna huvudstaden.44 Utgången av denna undersökning är ej känd. Genom skiljedom i Köpenhamn måste till sist också en annan tvist slitas och denna gång var kompaniets delägare varandras motparter. Det stora lånet på 5 000 riksdaler, som man fått från kronan, vållade nämligen oenighet. Redan i maj 1628, alltså blott ett par månader efter låneuppgörelsen, inbetalade tull nären Villem Mortensen Rosenvinge till kronan halva skulden, 2 500 riksdaler, jämte ränta. I gengäld skulle han ha företrädesrätt till att av kompaniets ford ringar på Gotland få ersättning före någon annan i varor »som kan falla där på Gotland». Vi känner till transaktionen genom kungliga brev i vilka Jens Hög befalldes att tillse, att Villem Mortensen utan uppskov fick sitt veder lag.45 Borgmästaren Peder Svendsen har gjort en liknande uppgörelse, ehuru vi ej mera i detalj känner till den. Den vändning sakerna nu tagit, innebar en stor 291

Dansktidens slutskede risk för övriga participienter i kompaniet. De kunde helt förlora möjligheten att få något tillbaka av vad de lagt ut för kompaniet, genom att Villem Mor tensen och Peder Svendsen fick företrädesrätt till de resterande fordringarna. Ej underligt att de blev ovilliga att reglera sina mellanhavanden med de båda helsingörsborgarna. Dessa klagade hos konungen över att kompaniets medlem mar ej velat »klarera» sin del av det lån som nu återbetalats. Från kungamak tens sida beslöt man i oktober 1629 att framtvinga en slutlikvidation i saken och instämde alla berörda parter att på nyårsafton 1629 möta i Köpenhamn.40 Förhandlingarna började först i januari 1630 inför fyra opartiska män ur Köpenhamns borgerskap. Den kungliga fullmakten för dessa att undersöka och avgöra saken är daterad den 5 januari 1630, och den är allt material som är bevarat om skiljedomen. Men genom andra källor kan vi i någon mån fast ställa, i vilken riktning den gått. Kompaniets delägare — bland dem borgare i Hälsingborg — har ålagts att göra rätt för sig hos Villem Mortensen och Peder Svendsen. Detta framgår av det svar borgerskapet i Hälsingborg läm nade i april 1630, när det gällde utrustning av örlogsskepp. Man sade sig ej förmå detta, eftersom staden blott ägde några små skutor, och »här förutom har borgerskapet försträckt deras pengar till det gotländska kompaniet och intet igen bekommit, desslikes är vi Hans Majestät en summa pengar skyldiga, som nu avfordras oss».47 Å andra sidan har skiljedomen gått ut på att Villem Mortensen och Peder Svendsen skulle få vederlag för sina utlägg i kompaniets utestående fordringar på Gotland. I mars 1631 fick nämligen Jens Hög åter en kunglig befallning att tillse, att kompaniets köpsvenner med det snaraste begav sig till Köpenhamn för redovisning. Vägrade köpsvennerna att efterkomma denna befallning, skulle de sändas direkt till Helsingör, så att Villem Mor tensen och Peder Svendsen där kunde få sin rättmätiga betalning.48 De båda helsingörsborgarna hade sålunda sitt på det torra. Vi har tidigare sett, hur de i en liknande affär som redare för skeppet Chroneborg förstått att draga sig helskinnade ur spelet. Då fick förlusterna bäras bl. a. av hälsing borgarna Hans Pedersen och David Pedersen Forbes. På samma sätt torde för hälsingborgarna deltagandet i det gotländska kompaniet ha vållat rejäla för luster. Deras enda utsikt att hålla sig skadeslösa låg i möjligheten att indriva de utestående fordringarna på Gotland, men i fråga om dem hade ju de båda helsingörsborgarna prioritetsrätt. Det som blev över, sedan de tagit sitt, torde inte ha varit mycket värt. I varje fall förutsattes i det nyss nämnda kungliga brevet till Jens Hög, att om fordringarna ej räckte till för att hålla Villem 292

Näringslivet Mortensen och Peder Svendsen skadeslösa, skulle delägarna i kompaniet av egna medel tillskjuta vad som felades. De borgare i Hälsingborg, som tecknat andelar i det gotländska kompaniet, har säkerligen ej haft någon anledning att rosa marknaden. De blev offer för en kunglig merkantilistisk handelspolitik som syftade högre än vacl det danska borgerskapets resurser medgav. Måhända kan det ha varit till tröst för dem att borgare i andra köpstäder råkade lika illa ut.

1. T. Söderberg, Sveriges handel under me deltiden (Nordisk Kultur XVI. Khvn 1933) s. *57 f* 2. L. Ljungberg, Malmö och den danska monopolhandeln på Island (Malmö Fornmin nesförenings årsskrift 1936) s. 68 ff. 3. A. Olsen, Handels og Söfartsforhold i 17 Aarh. (Danmarks Söfart og Söhandel fra teldste Tider til vore Dage, red. B. Lüsberg, I. Khvn. 1919) s. 322 ff. Dens. i A. Nielsen, Dänische Wirtschaftsgeschichte (Jena 1933) s. 111 ff. Dens., Nogle Synspunkter for dansk merkantilistisk Erhverspolitik (Scandia 3. 1930) s. 223 ff. — År 1618 uppmanades Häl singborgs borgerskap genom Anders Bille att deltaga i det danska ostindiska kompaniet (Kanc. Brevb. 1618 25.11). Hur detta utfallit är ej känt. 4. CCD 1621 10.8. 5. Kanc. Brevb. 1621 23.7. 6. Aktstykker og Oplysninger til Rigsraadets og Staendermödernes Historie i Kristian IV:s Tid, udg. ved Kr. Erslev, I (Khvn 18831885) s. 322. 7. CCD 1623 21.3. 8. Kanc. Brevb. 1629 11.9, 21.9. 9. Kanc. Brevb. 1625 8.11. 10. CCD 1623 9-711. E. Bager, Några glimtar ur Malmö-sjöfartens historia (Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1962) s. 12 ff. 12. CCD 1621 10.12. A. Olsen, Handels og Söfartsforhold etc. s. 334 ff. 13. CCD 1622 26.8. 14. 1622 28.8, Sjaellandske Tegnelser XXII s. 108. DRA. Regest s. d. i Kanc. Brevb. 15. Kanc. Brevb. 1623 30.3, 19.4. L. Peder

sen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, II (Khvn 1929) s. 230 f. 16. A. Olsen, loc. cit. 17. T. ex. Hälsingborgs fullmakt vid hyll ningen av Fredrik III, 1648 17.4. Hyldinger 107 a:g. DRA. 18. 1622 13.12, 1623 10.2, D. Kanc. B 103. DRA. — Richardus Dunik (Dunker) avled en ligt gravskrift i Mariakyrkan den 25 maj 1632, 79 år gammal. Hustrun Kerstine Pedersdatter avled den 10 april 1640, 88 år gammal. Han donerade en penningsumma till Mariakyrkan (omnämnd i S:ta Maria Kyrkostol 1636-1661. HSK) och 100 daler till latinskolan (omtalat i förteckning 1675 20.4 över kyrkans, skolans och hospitalets obligationer. HSK). Gravskrif ten i E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 86. 19. Kanc. Brevb. 1623 5-1, 6.1. 20. Extrakt, D. Kanc. B 103. DRA. 21. 1623 28.2, Sjaellandske Tegnelser XXII s. 200. DRA. Regest s. d. Kanc. Brevb. 22. 1623 30.3, Skaanske Tegnelser V s. 7. DRA. Regest s. d. i Kanc. Brevb. 23. 1623 25.4. D. Kanc. B 160. DRA. 24. Kanc. Brevb. 1623 1-225. Kanc. Brevb. 1623 5-L 19.4. 26. 1623 4.9, Skaanske Tegnelser V s. 21. DRA Regest s. d. i Kanc. Brevb. 27. CCD 1625 23.4. Kanc. Brevb. 1625 23.4. 28. Kanc. Brevb. 1625 17.12. 29. CCD 1626 19.6, 29.8, Kanc. Brevb. 1626 12.7. 30. 1624 9.9, D. Kanc. B 160. DRA. 31. Kanc. Brevb. 1624 8.9. 32. Kanc. Brevb. 1625 23.4, 29.4.

293

Dansktidens slutskede 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40.

294

1625 ia1’ D. Kanc. B 160. DRA. Kanc. Brevb. 1625 8.11. Kanc. Brevb. 1626 10.6. 1626 17.7, D. Kanc. B 160. DRA. Kanc. Brevb. 1626 4.8, 17.8. Kanc. Brevb. 1626 6.10. 1627 8.3, D. Kanc. B 160. DRA. Kanc. Brevb. 1627 21.4.

41. 42. 43. 44. 45. 46. 47. 48.

Kanc. Brevb. Kanc. Brevb. Kanc. Brevb. Kanc. Brevb. Kanc. Brevb. Kanc. Brevb. 1630 29.4, D. Kanc. Brevb.

1628 13.2. 1628 7.2. 1628 28.4. 1628 11.9, 1629 21.3. 1628 7.5, 1629 20.3. 1629 22.10. Kanc. B 160. DRA. 1621 5.3.

HANTVERKARE OCH HANTVERKSÄMBETEN

-M» AN T VERKET INTOG en central ställning i de medeltida städernas produktionsliv. Hantverksmästarna var väl medvetna om sitt eget värde och om den aktning som en kunnig hantverkare åtnjöt bland befolkningen. Ystads smeder betecknade sålunda sitt yrke år 1496 såsom det värdigaste hantverk som existerade. Utan smederna kunde ingen få sin bärgning och liksom grammatiken visade vägen för alla bokliga konster, sades smedens hantverk visa väg för all världens konster. Smeder hade därför kunnat gå så långt, att de blivit såväl på var, kardinaler och biskopar som kejsare och kungar.1 Ett annat högt ansett hant verk var exempelvis hjulmakarens. Han tillverkade bl. a. vagnshjul men betrak tades ofta som något av en tusenkonstnär. Under 1500- och 1600-talen arbetade emellertid det danska hantverket fort farande i regel under ganska snäva villkor. Dess produktion var förhållandevis liten och hantverkarna levde ofta i ganska små förhållanden. Detta berodde framför allt på bristen på kapital. Hantverksmästarens största tillgång utgjor des mången gång — förutom av yrkesskickligheten — av de verktyg han ägde. Råvaror köpte han upp i endast små partier, i den mån ej kunderna själva tillhandahöll dem. Skräddaren sydde ofta kläder av kundens eget tyg och ba garen bakade bröd av kundens mjöl. Skomakaren köpte upp några råa hudar som han garvade, snickaren köpte en timmerstock som han själv sågade upp, och om en enskild hantverkare hade rikligare tillgång till råvaror, fick han vara beredd att dela med sig till sina yrkesbröder. Arbetet tog vanligen rätt lång tid och därför utgjordes den färdiga varans pris väsentligen av arbetskostnaden. Under sådana förhållanden kunde hantverkarna bedriva sitt yrke som kring vandrande mästare — vilket var vanligt bl. a. på landsbygden — och det blev främst i städerna som de höll egna verkstäder. Också detta berodde givetvis på hur mycket kapital de förfogade över.

295

Dansktidens slutskede I Skandinavien liksom på kontinenten kom under medeltiden vissa yrken, ofta kallade »ämbeten», att inta en särställning genom att dess utövare organiserade sig och på grund av att deras intressen skyddades i lagstiftningen. Som »ämbets män» räknades bland hantverkarna framför allt bagare, bryggare, repslagare, skinnare, garvare, skomakare, skräddare, smeder och vävare. Dessa hantverkare sammanslöt sig vanligen till föreningar, ibland kallade gillen, oftare ämbeten eller lag. Tillträdet till ämbetena spärrades efter hand genom en rad bestämmel ser, som uteslöt andra än mästare från att ta säte där. Hantverksämbetena blev sålunda i första hand organisationer för mästarna med uppgift att bevaka deras speciella intressen. Stadsstyrelserna, som ju skulle sörja för att städernas invånare hade tillgång till de varor och livsmedel som de behövde för sitt uppehälle, ålades tidigt att öva uppsikt över ämbetena. Prissättningen på hantverkarnas produkter skulle ske under medverkan av borgmästare och råd. Sålunda hette det i ett privilegium för Hälsingborg av år 1477 att borgmästare och råd skulle tillse att öltapperskorna, bagarna och övriga »ämbetsmän» var efter sitt yrke gjorde skäl för sig.2 Genom att någon bland rådmännen kunde fungera som bisittare vid ämbetenas sammankomster öppnades också en möjlighet för stadsstyrelsen att kontrollera hantverkarorganisationernas verksamhet. Dessutom tillkom det borgmästare och råd att stadfästa ämbetenas stadgar eller, som de vanligen kallades, skrå.3 Ämbetena utvecklade med åren en tilltagande exklusivitet. Mästarna hade intresse av att deras hantverk inte fick flera utövare som kunde konkurrera om kunder och förtjänster. Därför fixerades ofta i ämbetets skrå antalet mästare eller också höll man det genom praxis målmedvetet nere. Höga inträdesavgifter och stor restriktivitet vid anordnande och bedömning av mästarprov bidrog till ämbetenas slutenhet. Till detta kom att man för upptagande i ämbetet ej blott krävde god vandel och äkta börd — man skulle vara en »ärlig man» — utan ofta gav företräde åt mästarsöner eller åt den som gifte sig med en mästares änka eller dotter. Förutom denna fackliga exklusivitet eftersträvade ämbetena en mera obero ende ställning också i andra avseenden. Många skrån kunde under 1500-talet föreskriva, att en ämbetsbroder, som råkade i tvist med en annan broder, skulle i första hand hänskjuta saken till ämbetet och dettas ålderman. Först om denne ej lyckades slita tvisten eller medla, skulle saken föras inför stadens byting. Vid medeltidens slut hade ämbetena vanligen privilegier på att ensamma få 296

Christoffer Valkendorff (1525-1601). Kronans länsman på Hälsingborgs slott 1592-1595, räntmästare 1554-1589, rikshovmästare 1596. Porträtt i olja, utfört av okäncl konstnär, i Svindinge kyrka, kopia å Fredriksborgs slott, Hitleröd.

Näringslivet driva hantverk och saluföra sina produkter i köpstäderna. Man hade emellertid försökt att utsträcka detta monopol till att omfatta även närmast omgivande landsbygd. I ett par privilegiebrev för städerna i Skåne från åren 1481 och 1499 hette det sålunda att inga skomakare eller skräddare skulle få lov att färdas omkring på landsbygden och bruka sitt ämbete, städerna till förfång. Liknande

När hattmakaren Reinhold Brüning och hans hustru Fenniche Hindrichsdatter van der Schurren tidigare gift med och änka efter en hattmakare donerade en ljuskrona till Mariakyrkan är 1653, lät de upptill pryda denna med en hatt. Därmed gav de uttryck åt den självkänsla och yrkesstolthet som alla »ärliga ämbetsmän kände. Foto Hälsingborgs museum. —

—

föreskrifter utfärdades också under 1500-talet. I Kristian III:s recess från Köpen hamn år 1537 påbjöds sålunda att allt »ämbetsfolk» på landsbygden skulle flytta in i städerna. De enda som fick stanna kvar på landet var grovsmeder, timmermän, mur armästare, skinnare, skomakare som gjorde egna skor och ej arbetade för andra, samt skräddare som sydde vadmal. Bestämmelsen uppre pades i nya recesser från åren 1547 och 1558.4 Ett av målen för den kungliga näringspolitiken under 1500-talet var att bryta hantverksämbetenas exklusivitet. Alla kunniga yrkesmän — inte minst de som flyttat in i riket från andra länder — skulle ha möjligheter att driva sin näring i Danmark utan att därvid hindras av ämbetenas privilegier. Redan Fredrik I hade år 1526 utfärdat en förordning som syftade till att upphäva hantverks ämbetenas självständighet. Dessa skulle i fortsättningen bestå blott som tekniska arbetslag, emedan de hade förorsakat »stor splittring och olydnad bland all mogen». En gång årligen skulle borgmästare och råd sätta priser på hantverkar20-679820

Hälsingborg III: i

297

Dansktidens slutskede nas produkter och för att undvika att rådets medlemmar därvid beslöt i egen sak, inskärptes åter den gamla regeln att ingen hantverkare fick utses till vare sig borgmästare eller rådman.5 I 1537 års recess fortsatte man på den inslagna vägen. Där föreskrevs att alla »hantverk och ämbeten» framdeles skulle vara fria, så att en »ämbetsman» som var god för att utföra ett mästerstycke, ej fick förmenas inträde i ämbetet och ej heller skulle för den sakens skull »beskattas» utan behövde betala blott en gyllen i inträdesavgift. Tre år senare hävdades i en ny recess den gamla regeln att köpmän skulle livnära sig på köpmanskap och hantverkare på hantverk och ingendera skulle göra intrång i den andres näringsfång. Åldermännen i alla ämbeten eller eljest »några av de äldsta borgarna» skulle i varje stad upprätta en ordning som hindrade hantverkare från att göra intrång i andra yrken.6 Grundläggande för flera decennier framåt i fråga om stadsstyrelse och näringslagstiftning blev Kristian III:s båda recesser från åren 1557 och 1558. I dem sammanfattades den gällande lagstiftningen rörande liantverksämbetena. Det fastslogs, att ämbetenas exklusivitet lett till att det i riket fanns »få hant verkare som någonting kan». En ung »ämbetsman» som lärt sitt hantverk och ville nedsätta sig som yrkesman brukade vägras inträde i ämbetet med mindre han gjort sitt mästerstycke och höll gästabud för ämbetet och i övrigt åtog sig »annat stort besvär». I fortsättningen fick ingen förhindras att »komma uti ämbetet» om han eljest var god för sitt hantverk och erlade den föreskrivna inträdesavgiften, en gyllen.7 Dessa från tid till annan återkommande kungliga påbucl vittnar framför allt om den seghet med vilken de gamla ämbetstraditionerna levat kvar. Hantverkarsammanslutningarna har säkerligen i praktiken förstått att finna olika utvä gar för att vidmakthålla den gamla exklusiviteten. Från kungamaktens sida har man å andra sidan ända in på 1600-talet hållit fast vid tanken att bryta denna exklusivitet. Ännu år 1600 uppmanades borgmästare och råd i Köpenhamn att tillse, att ingen som ville inträda i ett ämbete tvangs att i »ingång» ge mera än vad han förmådde, att det ej förekom alltför ymnigt drickande i gilleshusen och att ämbetena ej själva avgjorde rättstvister vilka rätteligen hörde under bytinget eller byfogden. Men samtidigt beredde man sig att lägga hantverksämbetena under en effektivare, central statlig kontroll. Varje ämbetes skrå skulle nämligen genomses av borgmästare och råd och i översett skick insändas till det kungliga kansliet för granskning.8 Slutligen tog man från kungamaktens sida steget fullt ut och förbjöd i juni 298

Näringslivet 1613 alla hantverksämbetena med motivering att deras medlemmar visat sig motspänstiga. I fortsättningen skulle envar yrkesman som ville nedsätta sig i riket och där söka sin näring, oförhindrad få bruka sitt hantverk, om han svurit borgared och svarade för »borgerlig och bys tunga» liksom andra invånare i staden. Borgmästare och råd skulle fråntaga hantverkarna deras skrån och lags rätter och behålla dem i förvar hos sig, tills konungen annorlunda förordnade.9 Under hela 1500-talet gick sålunda den kungliga politiken ut på att låta hant verksämbetena fungera i första hand som samarbetsorgan på det tekniska om rådet, samtidigt som städernas borgmästare och råd genom dem skulle ha en möjlighet att öva kontroll över hantverkarnas verksamhet. Ämbetena skulle i princip stå öppna för alla dugliga hantverkare, som ville etablera sig i yrket, däri inbegripna till riket inflyttade utlänningar, om de slog sig ned i en stad och tog burskap där. Den sistnämnda synpunkten var särskilt aktuell från slutet av 1500-talet, då man blev allt mera intresserad att till Danmark locka utländska manufakturister. Mot kungamaktens ansträngningar restes motstånd från ämbetenas sida, som hämtade styrka dels ur hantverkarnas konservatism i fråga om tänkesätt och arbetsmetoder, dels ur ämbetstraditionerna. Vi torde sålunda kunna utgå från att de hantverksämbeten som vid 1500-talets början funnits i Hälsingborg, på ett eller annat sätt hållits vid makt där liksom i andra danska städer trots de kungliga ingreppen. I t. ex. Malmö och Helsingör kan man följa ämbetenas verksamhet under hela 1500-talet tack vare de anteckningar som gjordes i stadsböckerna, när borgmästare och råd vid olika tillfällen behandlade frågor rö rande hantverket eller fullgjorde sina skyldigheter som övervakare av prissätt ningen på hantverksprodukterna och av dessas försäljning.10 Någon liknande möjlighet att följa hantverksämbetenas verksamhet i Hälsingborg har vi ej, emedan stadsarkivet blivit förstört i slutet av 1600-talet. I stället blir vi hän visade till att sammanställa de sparsamma notiser som blivit bevarade på annat håll rörande hantverkets historia i staden. Först och främst bör ett försök göras att ge en översikt över vilka olika slags »ämbetsmän» som fanns i Hälsingborg. Vi har redan tidigare i annat samman hang mött stadens bagare, bryggare och slaktare och behandlat deras verksam het. I räkenskaperna för Hälsingborgs slott och län möter andra yrkesgrupper. Där upptages nämligen utgifter för olika slags arbeten som stadens hantverkare gjort på slottet. Här var det vanligen fråga om »broläggare», dvs. stensättare, glasmästare, kittelsmeder, murare, smeder, snickare, stenhuggare, remsnidare 20* —679820 Hälsingborg III: i

299

Dansktidens slutskede (sadelmakare), tunnbindare m. fl. En utförligare redovisning av i staden före trädda hantverksyrken kan göras med 1639 års mönstringsrulla över stadens borgerskap som underlag. Rullan upptager inalles 205 borgare, av vilka ej mindre än 104 personer bar namn — t. ex. Jens Weffuer, Oluf Brögger — som klart hänför dem till något bestämt yrke, och av dessa kan 77 sättas i samband med ett »ämbete» eller liknande sysselsättningar. En sammanställning av uppgifterna har gjorts i tabell 44. Dessa måste dock användas med största försiktighet. Först och främst får man räkna med att en del hantverkare kunnat dölja sig bak namn av den konventionella typen, t. ex. Anders Nielsen, Peder Svendsen osv., och dessa har inte kommit med i sammanställningen. En annan reservation väger tyngre. Att en person har en hantverksbenämning i sitt egennamn behöver inte i och för sig betyda, att han är verksam inom detta yrke. Den vittnar endast om att han själv eller hans familj eller hans släkt haft eller har anknytning på något sätt till hantverket i fråga. Tabellens sifferuppgifter får alltså inte tolkas som något slags yrkesstatistik. Sammanställningen anger blott att flera eller färre av Häl singborgs invånare år 1639 på något sätt haft anknytning till olika slags hant-

Tab. 44: I 1639 års mönstringsrulla över Hälsingborgs borgerskap upptagna personer, vilkas tillnamn innehåller en yrkesbeteckning Bagare Bårdskärare Broläggare Bryggare Fågelfängare Glasmästare Grytstöpare Guldsmed Handskmakare Hattmakare Hjulmakare Konterfejare Krokmakare Murare Målare Mjölnare Remsnidare Repslagare Skomakare Skräddare

3°°

1 1 2 1 1 2 2 2 2 1 1 1 4 1 1 3

2 6

Slaktare Smed Klensmed Snickare Spinnrocksmakare Timmerman Vävare Summa Dragare Färjeman Styrman Åkare

1 4 2 6 1 5 4 77 3 8 1 6

Summa Krämare Källarsven Ortagårdsman Summa

18 7 1 1 9

Näringslivet verk. Indirekt vittnar alltså uppgifterna om att en hantverksgren vid något tillfälle varit företrädd i staden och möjligen kan de tas till intäkt för att vissa yrken haft en starkare ställning än andra.11 De omnämnda yrkena ryms främst inom sådana näringsgrenar som var nöd vändiga för stadsbornas dagliga nödtorft: skomakarna var väl företrädda, likaså skräddarna, vävarna, snickarna och timmermännen, murarna och bagarna, I staden har också funnits tunnbindare, men de döljer sig bakom mera konven tionella namn i rullan. Deras existens är dock belagd på annat håll. Med tanke på nordvästra Skånes stora animala överskott, är det ej förvånansvärt att staden hade flera handskmakare och remsnidare (sadelmakare). Någon speciell inrikt ning på vissa hantverk kan ej skönjas. Anmärkningsvärt är att det saknas sådana hantverk som man ofta påträffar i större städer: blymästare, gälbgjutare, klädesappretörer, färgare, svärdfejare osv. Fågelfängaren torde ha sysselsatts bl. a. för kronans räkning. I länsräkenskaperna omtalas nämligen ofta att rapphöns och annan vildfågel levererades från Hälsingborgs län till konungens hushåll. Konterfej aren var Laurids Conterfeyer, som dekorerade Mariakyrkans orgelläk tare i början av 1640-talet.12 Mönstringsrullans namnräcka utgör ett bräckligt underlag för slutsatser. Den synes dock ge vid handen, att hantverket i Hälsingborg haft en sådan struktur som man väntar sig att finna i en mindre stad. Det har inte funnits utrymme för några mera lyxbetonade eller exklusiva hantverksgrenar. Däremot har de yrken som fyllt det dagliga uppehällets och vardagsrutinens behov varit före trädda. Det är betydligt svårare att fastställa, vilka av stadens hantverkare som varit organiserade i ämbeten. L. M. Bååth har framdragit ett par tidigare okända brev från åren 1440 och 1513, vilka visar att Hälsingborg under medeltiden haft ett skomakarämbete.13 När i början av 1620-talet hantverksämbetena re organiserades, fick som vi längre fram skall se skomakarämbetet i Hälsingborg nya skråartiklar. Mycket talar för att skomakarna i staden hållit ämbetstraditionen levande under 1500- och 1600-talen och därför utan större svårigheter på nytt kunde organisera sig. Samtidigt med skomakarna fick också smederna en ny ämbetsskrå i början av 1620-talet. Något smedämbete är ej omtalat i Hälsingborg under 1500-talet och det är ovisst om något sådant funnits där. Det finns omständigheter som talar mot ett dylikt antagande. I 1620-talets ämbetsskrå för smederna upptages näm ligen som medlemmar i ämbetet såväl krokmakare som remsnidare — de sist-

301

D ansktidens slutskede

Underskrifter och bomärken av de tio kr okmakar e, som i juni 1563 samlats i Helsingör och där ingått ett inbördes avtal om sin näring. Av de tio har endast fyra kunnat skriva sitt namn och frasen att de biträtt överenskommelsen »med min egen hand och märke». De övriga sex har endast satt sina bomärken under avtalet. Helsingörs Tingbog 1361-1363, Landsarkivet for Sjcelland, LollandFalster og Bornholm, Köpenhamn.

nämnda förmodligen på grund av att seltygen försågs med metallbeslag. Båda dessa yrkesgrupper är kända från tiden före 1620 i sammanhang, där de upp träder var för sig. 1639 års mönstringsrulla upptog en krokmakare. I längderna över malttull och ölaccis för räkenskapsåret 1621/22 omtalas en Söfren Krogemager. På 1560talet omtalades ej mindre än tre krokmakare i staden. De var klensmeder som specialiserat sig på tillverkning av metkrokar, och denna hantering har säker ligen varit ganska lönande med tanke på fisket i Öresund. En notis i Helsingörs tingböcker omtalar, att krokmakare från Helsingör, Hälsingborg, Malmö och Köpenhamn i maj år 1562 samlats i Helsingör för att diskutera sin näring. De hade därvid enats om att man framdeles skulle sälja krokarna »hemma i sina hus och vid sina dörrar, var i sin stad, där han är boende» och ej föra dem till fisklägen eller annorstädes förutom till Falsterbo under höstfisket. Den som ville köpa metkrokar, fick numera komma hem till dem. Emellertid hade några krokmakare ej respekterat denna överenskommelse, eftersom den ej »skett till tings» och ej i närvaro av borgmästare och råd. Därför träffades nu den 3 juni 1563 tre krokmakare från vardera av städerna Helsingör, Hälsingborg och Kö penhamn samt en från Malmö åter i Helsingör och bekräftade i mera bindande former det förra året ingångna avtalet.14 302

Näringslivet I denna uppgörelse agerade sålunda de tre krokmakarna i Hälsingborg helt på egen hand. De undertecknade med sina namn: Niels Jacobsen, Hans Jacob sen och Christen Svendsen. Hade de tillhört något smedämbete, skulle otvivel aktigt ämbetet ha omtalats eller dess ålderman ha deltagit i överläggningarna. På samma sätt uppträdde sadelmakare och remsnidare i Hälsingborg år 1609, då de tillsammans med yrkesbröder i Köpenhamn och Fredriksborg enades om några artiklar rörande gesällernas ställning på Själland och i Skåne. Tyvärr framgår det ej av avtalets text vilka och hur många av de närvarande, som kommit från Hälsingborg.15 Att även remsnidarna på detta sätt gjort avtal på egen hand talar onekligen emot tanken att det vid detta tillfälle funnits ett smedämbete i Hälsingborg. Hantverksgesällernas, »svendenes», ställning försämrades genom hantverksämbetenas exklusivitet. Deras utsikter att en gång bli mästare förminskades eller försvann helt. De var i sin husbondes och mästares bröd och det förutsattes att de liksom lärlingarna, »drengene», skulle leva ogifta. Till detta kom att mästarna ofta bestämde hur många gesäller var och en av dem skulle få ha, för att alla mästare på det sättet skulle arbeta på lika villkor. Sålunda enades krok makarna år 1563 i Helsingör om att ingen av dem fick ha i kost och lön mera än en gesäll och en lärling. Därutöver skulle dock en vandrande gesäll kunna få arbete hos en mästare men aldrig för längre tid än fyra veckor. Gesällerna bildade snart egna sammanslutningar, gesällskap, och dessas or ganisation utvecklades under 1600-talet efter tyska förebilder. Sedvänjorna vid gesällskapens sammankomster fick ökad fasthet och ceremonielet blev rikare. Gesällskapen erhöll snart en lika exklusiv prägel som mästarnas ämbeten. Som »ärlig gesäll» betraktades sålunda endast ogifta yrkesutövare. Gesäller som ej tillhörde något gesällskap, kallades exempelvis »kosvansar» och ingen »ärlig gesäll» fick ha något med dem att skaffa. För en gesäll som ingick äktenskap, återstod ofta intet annat än att söka sin utkomst som »bönhas», dvs. driva yrket utan att vara medlem i någon mästar- eller gesällorganisation. Gesällernas organisationer verkade energiskt för att trygga sina medlemmars ställning, och under 1600-talet kunde gesällskapen i många fall utöva ett in flytande som ej var mindre än hantverksämbetenas. Fastare regler utformades för de vandrande gesällernas behandling och bestämmelser tillkom rörande ge sällhärbärgen och dessas skötsel. Sadelmakarnas och remsnidarnas här nyss om talade överenskommelse i Köpenhamn år 1609 tog sikte bl. a. på att söka reglera dessa frågor för gesäller som kom till Köpenhamn. Det är givet att det i Häl-

303

Dansktidens slutskede singborg funnits bofasta hantverksgesäller och att även en del vandrande ge säller kommit till staden. Vi saknar dock all kunskap om dessas förhållanden under tiden fram till omkr. år 1620. En omsvängning inträdde i Kristian IV:s näringspolitik under åren närmast före och efter år 1620. Från år 1616, då det ostindiska kompaniet bildades, blev tecknen allt talrikare på att man sökte medvetet utforma en politik i merkantilismens anda. I de västeuropeiska länder, där merkantilismen fått fotfäste, efter strävade regeringarna att utveckla och befästa en statlig kontroll över olika delar av näringslivet. Som redskap för att nå detta syfte nyttjade de bl. a. hantverkets organisationer. Därför var det helt i linje med Kristian IV:s närings politiska ambitioner att han den 10 dec. 1621 lät utfärda en kungörelse om gesäller och lärlingar, vilken i realiteten innebar en reorganisation av hantverksämbetena.16 Mästarna skulle nu inom varje ämbete med borgmästares och råds »betän kande» författa »några goda villkor», dvs. nya skråartiklar, vilka framdeles skulle gälla. I dessa skulle stadgas om antalet läroår för lärlingarna, om straff för dem som ej tjänade lärotiden ut eller löpte från tjänsten eller var »mot villiga» och ej bevisade sig »ärligen och troligen» mot sina mästare. Föräldrar borde ej låta sina barn gå sysslolösa utan hålla dem i skola, i ärlig tjänst, köpmanskap eller hantverk och för föräldralösa barns yrkesutbildning gavs de taljerade föreskrifter i förordningen. En fastare ämbetsordning än den som varit tillåten sedan år 1613 skulle nu upprättas. Ålderman skulle årligen utses inom hantverksämbetena och han skulle tillsammans med två eller fyra mästare en gång i veckan behandla de klagomål som kunde framställas av mästare, gesäller eller lärlingar, och de som brutit mot ämbetets stadgar, kunde av åldermannen dömas till böter. Dessa fick dock ej »som ske plägar» användas till öl eller gästabud utan en del skulle tillfalla åldermannen och bisittarna, återstoden skulle gå till fattiga änkor, faderlösa barn och husarma inom hantverket. Lagshusen fick ej användas för gästabud. De gamla bestämmelserna om att ingen duglig yrkesman fick vägras inträde i ett hantverksämbete, hade emellertid aldrig satts ur kraft. Kunga makten var alltjämt principiell motståndare till hantverksämbetenas exklusi vitet. Däremot ökades borgmästares och råds möjligheter att vinna insikt i och öva inflytande på mästarnas åtgärder i fråga om prissättning och försäljning av

3°4

Näringslivet hantverksprodukter. I förordningen inskärptes att städernas råd var skyldiga att finna utvägar hur »menighetens nödtorft skulle fyllas». Hantverkarna förbjöds uttryckligen att vid sina sammankomster fatta beslut om priser på sina varor. Detta skulle ske genom borgmästares och råds försorg på det sättet, att två rådmän varje år vid påsktiden eller oftare, om så behövdes, skulle fastställa priserna.

Hälsingborgs skomakarlags sigill 1641. Hälsingborgs museum.

Danmarks militära och utrikespolitiska motgångar mot slutet av 1620-talet medförde en kraftig försämring av rikets finanser. En följd därav blev att köp städerna under de följande decennierna pressades hårdare än tidigare med skatter och andra slags pålagor. På sina håll har detta vållat oro och bekymmer bland borgerskapet. Ur regeringens synpunkt kunde en fastare organisation av hantverksämbetena vara till fördel, om man därigenom fick ett medel att dämpa missnöjet. Stärktes mästarnas ställning, kunde man hoppas, att de skulle hjälpa till med att hålla oppositionella gesäller och lärlingar på plats. Styrelsen och förvaltningen kunde underlättas, om indelningen av hantverkarna i ämbeten fick en fastare form. Å andra sidan innebar för både mästare och gesäller existensen av hantverksämbeten och gesällskap en viss social trygghet. Upp löstes organisationerna och därmed också dessas kassor för inbördes stöd och hjälp, kunde beträngda mästare och strandsatta gesäller riskera att helt lämnas i sticket. För städernas köpmannaskikt, ur vilket stadsstyrelserna i regel rekry terades, innebar ett väl utbyggt organisationsväsen inom hantverket en effektiv

Dansktidens slutskede spärr mot att hantverksmästarna förvärvade inflytande på köpstädernas förvalt ning. Dessutom underlättades skattetaxering och administration, om man slapp hantverkare och yrkesmän i staden, vilka ej var svurna borgare och ej heller medlemmar i någon yrkesorganisation. Många faktorer kan sålunda ha samverkat till att det under de följande decennierna aldrig blev tal om att rikta nya attacker mot hantverksämbetena. 1621 års förordning förblev i kraft och den intogs i sin helhet i Kristian IV:s stora recess av år 1643.17 De riktlinjer som innehölls i 1621 års förordning behöll sålunda sin giltighet ända till år 1658 för de skånska köpstädernas del. Den nya lagstiftningen fick för Hälsingborgs hantverkare den följden att skrå artiklar utarbetades och stadfästes av borgmästare och råd för ett par hantverks ämbeten. Nu fick skomakarämbetet och smedämbetet utförliga stadgar. »Skomagerne wdi Helsinngborrig deris skr aa sluttid 1622» är titeln på en ännu bevarad papperskodex, inbunden i pergamentband.18 I dess inledning hänvisas till den kungliga förordningen av år 1621 och även i övrigt bär skråordningen spår av att ha tillkommit som en följd av denna förordning. I överenstämmelse med de givna kungliga föreskrifterna stadgades sålunda, att vid skom akarl agets sammankomster intet fick beslutas rörande varupriser eller försäljning av sko makarnas arbeten. När det gällde fördelningen av de böter som föll inom skomakarlaget, citerades den kungliga förordningens ordalag om att de ej skulle användas till öl eller gästabud utan delas mellan ålderman, bisittare, fattiga änkor, faderlösa barn och husarma. En rad av artiklarna gällde ämbetets interna förhållanden och de erbjuder åtskilligt av intresse. Åldermannen skulle väljas på rådhuset inför borgmästare och råd för ett år i sänder. Han skulle ha två »förståndige» skomakare som bisittare och namnen på dessa tre mästare i ämbetets ledning skulle införas i stadsboken. Varje måndag skulle de samlas i lagshuset eller på annat »bekvämt ställe» och höra klagomål mellan mästare, gesäller, lärpojkar eller lagshusets kvinnor. En av bisittarna skulle vid årets slut efterträda den avgående ålder mannen. Namnen på alla mästarna skulle antecknas i ämbetets bok för att man på det sättet skulle kunna »avskaffa» alla »odugliga bönhasar». Fyra allmänna möten med ämbetet skulle hållas varje år. Det första skulle kallas till onsdagen efter påsk, det andra till söndagen närmast efter midsom mar, det tredje till första söckendagen efter Mickelsmässan (29 sept.) och det fjärde till första söckendagen efter Heliga tre konungars dag (trettondag jul, 6 jan.). Dessutom skulle hållas mindre sammankomster vid åtta tillfällen, så

3°6

Näringslivet att man inalles träffades tolv gånger om året, en gång varje månad, när det ansågs erforderligt. En medlem av stadens råd skulle deltaga i de allmänna mötena. Dessa skulle försiggå »förutan all drick och gästabud». Den senast i ämbetet intagne lagsbrodern skulle på åldermannens anmodan kalla till möten, ordna begravningar efter avlidna yrkesbröder och i övrigt uträtta förekommande ärenden. Åldermannen och två »förståndiga» lagsbröder skulle varje lördag besiktiga de arbeten mästarna då hade färdiga och samtidigt kontrollera att man i betalning tog blott vad som var tillåtet. Skomakarmästarna fick sälja skor och stövlar endast i sin bostad och i princip fick ny till verkade varor ej säljas i staden av andra än skomakarämbetets medlemmar. Ett undantag härifrån utgjorde dock de två allmänna torgdagarna varje vecka.19 »Fuskare» skulle ej tålas i staden utan ertappades någon sådan, skulle hans gods förklaras förbrutet och hälften därav tillfalla skomakarämbetet, hälften de fattiga. I fråga om upptagning i ämbetet såsom mästare följde skråartiklarna de rikt linjer som den kungliga näringspolitiken sedan länge uppdragit. Ingen främ mande hantverkare fick »vägras laget» om han inför borgmästare och råd läm nat tillfredsställande uppgifter om varifrån han kom, samt vunnit burskap i staden. Detsamma gällde en gesäll i staden som var »god för sitt hantverk» och eljest var »kommen till ålders och förstånd». Sedan borgmästare och råd funnit honom god att »sig nedersätta» och beviljat honom burskap, skulle han få en sedel till åldermannen för intagning i ämbetet. Intagningen skulle ske utan kostnader för »drick, gille eller gästabud» och den nye lagsbrodern skulle under det första året erlägga en ungersk gyllen som bidrag till hyra för den lokal, där ämbetet höll sina sammankomster. Dessutom skulle stadens råd ha en daler, åldermannen en daler och bisittarna lika mycket, medan ämbetets skrivare skulle få en mark. Efter hand skulle han dessutom efter förmåga betala sex daler, varav hälften skulle gå till ämbetet och andra hälften dels till äm betets fattiga, dels till begravningshjälp för dess medlemmar. Skomakarmästarna har likväl försökt att bibehålla något av ämbetets tradi tionella exklusivitet. Ett par av artiklarna utgick nämligen från den outtalade förutsättningen att den som äktade en mästares änka eller en mästares dotter, skulle ha företräde framför andra att upptagas som mästare i ämbetet. Det hette sålunda i en artikel (art. 10) att om någon skomakarmästare dog, hade hans efterlevande änka rätt att bruka ämbetet så länge som hon satt ogift och höll sig »ärligen». Hon fick då hålla två gesäller och en lärling. I en annan (art. 17)

307

Dansktidens slutskede föreskrevs, att ingen fick prästgivas eller trolovas vid någon mästaränka eller mästardotter, förrän han »gjort skomakarlaget fyllest», dvs. erlagt inträdesavgif ter i ämbetet. En svit av protokollsböcker för skomakarlaget i Hälsingborg har blivit beva rad. Den äldsta av dessa gäller åren 1655-1697 och av dess äldsta anteckningar kan man se, hur ämbetsskrån efterlevts.20 En liten notis på första bladet om talar att boken år 1655 skänkts till ämbetet av skomakarmästaren Michel Jocliumsen. Den första införda notisen är daterad den 7 jan. 1657 och omtalar att lagsbröderna då var församlade i åldermannen Truls Nielsens hus. Man synes sålunda vid denna tid ej ha haft något särskilt lagshus. Ämbetet omfattade förutom ålderman och två bisittare ytterligare fem mästare. Därutöver hade

Hälsingborgs smedlags brev den 12 jan. 1640 angående den överenskommelse man ingått med skomakarlaget rörande ämbetsbröders jordafärd. Under perga mentsbrevet har smedlagets sigill hängt, men det är numera bortklippt. Brevet finns bland handlingar rörande Hälsingborgs skomakarlag i Westinska sam lingen nr 390, Universitetsbiblioteket, Uppsala. Texten lyder (förekommande förkortningar har upplösts utan särskild markering): Wij menige lauffssbrödre i vorriss smedielauff her i Helssinborgh yndscher vorris goede venner lauffsbrödrene tilssammens i skomagerlauffuit her ibidem eenn lychssaligh goed dagh. Effterssom vi i vorriss lauff haffuer bekommit samptligenn eders lauffss schriffuelsse an dian gen diss ath vdi begge lauffuer ville tilssammenns holde, som christeligt och tilbörligt kunde verre, huilchet lauffsbrödrene aff begge lauffuenn tilfornn med hinnandenn haffuer forhandlet och ombtalt, som ehr: nembligh med lauffskladenn, lagenn, liussestager och liuss, att begge lauffuenn hinnandenn at medforstreche och laane; saauelssom begge lauffuenn samptligenn ath möede och medfölge strax det ringer, naar nogenn begraffuelsse scheer, i entenn lauffuenn; saa och med at beere, huor och naar tilssigiss, saa schall smederne bare schomagerniss lijgh och schomagerne smedernis High igienn till joerdenn. Daa haffuer vi saadant venligen jndgaaet och sambtycht, vi udj vorris lauff, dethe forschreffne ath vedtage och holde, dogh huiss sigh belanger ath medfölge effter dj döede, schall iche videre forstaaess end med mand, quinde och börnn, saa och at beere. Och loffuer vi enhuer at giffue til straff, naar nogenn vorriss brödre forsömmer, een halff rixdaler till lauffuidss forbedringh, uden hand kand verre i louffligh forfald, dogh at dend ene oldermand dend andenn oldermand louffligenn thilssiger. Att vi som nu ehre och hereffter kommendis vorder, dette forschreffne venligenn och fast holde vill och schall, vidner vi med vorriss lauffs secret her nedenn vnder. Actum Helssinborgh dend 12 janvarij anno 1640. —

308

Näringslivet ämbetet haft ytterligare två, men den ene hade avlidit och den andre var »bortflyttad utan vår vetskap». Vid detta och ett följande möte invaldes därför två nya mästare, så att antalet ämbetsbröder sammanlagt blev tio. Anteckningar gjordes i boken om inbetalningar av de i ämbetsskrån föreskrivna avgifterna. För varje möte som ämbetet höll, specificerades ofta dels de då gjorda inbe talningarna, dels hur mycket laget hade ytterligare att fordra av var och en. Inträdesavgiften var i slutet av 1650-talet två riksdaler, eller som det sades »efter lagsboken en ungersk gyllen». En av bisittarna har fört pennan i protokollsbo ken år 1657, vilket framgår av ett par rader i slutet av de gjorda anteck ningarna. I varje fall vid det tillfället har man alltså ej haft någon lagsskrivare. Ämbetets sigill med årtalet 1641 är bevarat. 1622 års skrå för skomakarlaget innehåller en särskild grupp artiklar rörande gesällernas och lärlingarnas villkor. I fråga om lärlingsutbildningen anslöt sig bestämmelserna till 1621 års kungliga förordning. Mästaren var skyldig att ge lärlingarna undervisning i hantverket under tre års tid, då lärlingen var i hans tjänst, om lärpojkens föräldrar eller förmyndare betalade för honom. Fattiga barn, för vilka ingen kunde betala något, skulle ges kost och logi av mästaren men i gengäld tjäna honom under fem års tid. Inför åldermannen skulle lär lingen efter lärotiden bevisa att han var berättigad till »lärebrev». Under läro tiden fick han ej förlöpa sin tjänst men å andra sidan skulle ej heller mästaren visa bort en lärling annat än med »överhetens» samtycke. För gesällerna skulle mästarna vid de allmänna mötena överenskomma om lönen, så att samma veckolön eller ackordslön gavs åt alla. Högst fyra gesäller åt gången fick en mästare hålla, och hade en mästare någon gång oväntat mycket att göra, borde han i första hand be sina lagsbröder om hjälp och ej anställa mera folk. Ej heller kunde en mästare ta i sin tjänst en gesäll, som lämnat sin gamle mästare före rätt fardag. Skomakarlaget skulle sörja för att det fanns ett härbärge för främmande gesäller som kom till staden. Vid härbärget skulle ett »tecken» eller »bräde» uthängas och mästare som behövde arbetskraft skulle vända sig dit. För ordningens skull var det särskilt föreskrivet, att gesällerna till härbärgets värd skulle lämna från sig sina värjor och återfå dem först när de blivit anställda hos en mästare eller lämnade staden. På flera håll var det vanligt att gesällerna hade rätt till ett par fridagar om året. Oftast var det fråga om fyra fria måndagar, nämligen måndagen efter midsommar, måndagen efter Mickelsmässan, måndagen efter jul och måndagen efter påsk. Tog gesällerna sig flera »orkeslösa» dagar än de här nämnda, skulle 21-679820

Hälsingborg III: i

3°9

Dansktidens slutskede de straffas med böter, vilka t. ex. för snickargesällerna i Helsingör år 1603 fastställdes till en halv veckolön för varje extra fridag de tagit sig. Liknande regler är kända bl. a. från Köpenhamn.21 För Hälsingborgs skomakargesäller föreskrevs, att den som utöver frimåndagen tog sig flera »orkeslösa» dagar och ej infann sig i mästarens verkstad på tisdagmorgonen kl. 5 för att börja sitt arbete, skulle böta en mark för första dagen han uteblev, två mark för den andra osv. och stå till svars inför ämbetet. I övrigt skulle gesällerna ej taga sig någon orsak att utebliva från arbetet eller locka andra gesäller därtill, vare sig om måndagarna eller andra söckendagar. Varje dag skulle gesällen vara inne i sin mästares hus, när klockan slog tio om aftonen, och den som vistades ute senare utan mästarens tillstånd fick böta. Vi har redan sett att skomakarmästarna betalade pengar till ämbetet, vilka skulle användas som begravningshjälp vid dödsfall. Det var också sed att lags bröderna följde en avliden yrkesbröder till den sista vilan och att ämbetet in corpore där gjorde honom en sista hedersbevisning. Skomakargesällerna bistod varandra på motsvarande sätt vid dödsfall och begravningar. Varje gesäll be talade fyra gånger om året 2 skilling i likpengar till en av skomakarmästarna. Denne förvarade de inkomna medlen i en kista med två goda lås och tre nycklar. Ämbetets ålderman utsåg årligen en av mästarna att förvalta denna kassa och han skulle jämväl under året öva uppsikt över skomakargesällerna i staden. Bland sina egna gesäller hade han att utse två stycken till skaffare, vilka uppbar likpengarna av sina kamrater och jämte mästaren hade var sin nyckel till kistan. I denna förvarades förutom pengarna också gesällernas bår kläde. Den fick öppnas endast i åldermannens och bisittarnas närvaro och bok skulle föras över kassans behållning och pengarnas användning. Samma år som skomakarämbetet erhöll också smedlaget nya skråartiklar.22 »Smedenne wdi Helsingborrig deris sehr aa sluttidt 1622» inleds med en uppräk ning av vilka ämbeten »detta smedlag vidkommer», nämligen grovsmeder, klen smeder, svärdfejare, harneskmakare, bössmakare, sporrmakare, guldsmeder, »sejarmakare» (urmakare), lådmakare, knivsmeder, krokmakare, kannstöpare, kittelsmeder, grytstöpare och remsnidare. Smedlaget var sålunda avsett att omfatta praktiskt taget alla hantverkare som sysslade med metallarbeten. Liksom skomakarnas skråordning byggde smedernas på 1621 års kungliga förordning. Ämbetet skulle stå öppet för alla som erhållit burskap i staden, företedde lärobrev och erlade en gyllen i inträdesavgift. I fråga om lärlingarnas undervisning hänvisade man direkt till den kungliga förordningen. Men också

310

Näringslivet smederna sökte bevara något av ämbetenas gamla exklusivitet, bl. a. genom att hålla fast vid mästarprovet. Den som ville vara mästare, hette det, skulle »efter gammal skick och sedvana» ha arbetat i staden hos en mästare i minst »ett år eller halvt» och kunna inför smedlaget uppvisa sitt lärobrev, men han skulle dessutom göra två eller tre arbeten, »att pröva eller erfara om han är

Hälsingborgs smedlags sigill 1622. Hälsingborgs museum.

mästare värd, så icke de bör honom bättre att lära, på det att man här ock en god mästare må kunna finna och vårt ärliga hantverk här uti framtiden icke skall förklenas». Smedlagets ålderman valdes till skillnad från skomakarlagets för hela tre år i sänder och han hade flera bisittare, fyra stycken, vilka utgjordes av de därnäst äldsta mästarna i laget. Ämbetet hade en kista för förvaring av protokollsbok, sigill och penningbössa. Till den hade åldermannen den ena nyckeln och äldste bisittaren den andra. Lagsbröderna skulle genom yngste mästaren kallas till möten fyra gånger om året. Dessa hölls tredjedag påsk, midsommardagen, sön dagen efter Mickelsmässan och fastlagssöndagen. Ingen broder fick i lagshuset bära vapen eller värja, och där var »slemme fagter och gebärder» samt skällsord, slag och blodvite förbjudna. För begravningshjälp sammansköt smederna pengar liksom skomakarna. En önskan att göra en avliden lagsbroders jordafärd så ståtlig och impone rande som möjligt ledde till att skomakarlaget och smedlaget den 12 jan. 1640

Dansktidens slutskede ingick en inbördes överenskommelse. Man lovade därvid att följa och bära varandras medlemmar, deras hustrur och barn till graven och därvid bruka »lagskläde, lakan och ljusstakar». Lagsbröderna från båda ämbetena skulle möta upp »strax det ringer». Smederna skulle bära likbåren, när någon av skomakar lagets medlemmar begrovs, och skomakarna vid en smeds begravning. Vi känner till överenskommelsen genom att det brev som smedlaget utfärdade och överlämnade till skomakarlaget har blivit bevarat.23 Det är vackert sirat och präntat och har i röda silkessnören burit smedlagets sigill hängande där under. Sigillet är tyvärr numera förlorat. Brevet är en förpliktelse för all fram tid och det förutsätter att skomakarlaget gett smedlaget en motsvarande försäk ran i liknande former. De båda hantverksämbetena har sålunda betraktat va randra som socialt och ekonomiskt likvärdiga parter och i någon mån genom sin samverkan avgränsat sig utåt gentemot andra invånare i staden. Men bakom överenskommelsen låg också barockstilens förkärlek för det stor slagna och pompösa. Avtalet tillkom under det århundrade, då de adliga be gravningarna kännetecknades av långa processioner och stor prakt. Det ger uttryck åt en social ambition hos hantverkarna, som tack vare den samverkan man nu enats om kunde ge också en avliden skomakare eller smed i Hälsingborg ett långt begravningståg, så att jordafärden ej behövde te sig alltför oansenlig i jämförelse med t. ex. en köpmans. Liksom skomakarnas skråartiklar innehöll smedernas en del bestämmelser som syftade att vidmakthålla ämbetets monopolställning inom yrket. Den som ut övade smideshantverket men ej ville inträda i smedlaget, skulle först varnas tre gånger och sedan, om han trots detta ej inställde sin inför ämbetet, fördrivas från staden eller fråntagas smidesredskapen, till dess att förlikning ingåtts. I övrigt skulle ej främlingar tillåtas införa smidesarbeten i staden för försälj ning. Ett undantag utgjorde dock de allmänna marknaderna, då bönder tilläts saluföra vad de själva tillverkat. Två artiklar behandlade gesällernas villkor. I den ena förbjöds en gesäll att sluta sitt arbete hos en mästare före den tidpunkt man kommit överens om. Den andra artikeln föreskrev att en mästare, som ej ville betala sin gesäll för hans arbete, också skulle åläggas böter, varjämte de övriga mästarna skulle ha rätt att stänga hans verkstad. I texten står härvidlag frasen »werckstad og winduer», vilket synes tyda på att man ännu hade kvar det gamla skicket att hantverkaren arbetade i en utåt gatan vettande verkstad, genom vars fönster han kunde köpslå med kunderna utanför. 312

Näringslivet

De elva slaktarnas underskrifter under sin supplik den i juli 1656 angående inrättande av slaktarlag i Hälsingborg. D. Kane. B 162, Rigsarkivet, Köpenhamn.

Om det bevarade materialet rörande skomakar- och smedämbetena under tiden från omkr. år 1620 fram till år 1658 är förhållandevis rikhaltigt, så gäller det motsatta rörande övriga hantverk. Ett bevarat sigill för Hälsingborgs muraregesällskap bär årtalet 1623. Eftersom en gesällförening förutsätter att det också finns en mästarorganisation, torde man härav få draga den slutsatsen, att Hälsingborg åtminstone från 1620-talet haft ett murarämbete. Däremot är det genom ett uttalande av borgmästare och råd från år 1647, vilket vi tidigare redogjort för, omvittnat att staden ännu vid den tiden saknade ett bryggarlag. Borgarna bryggde själva, som vi sett, sitt öl och saluförde också en del. De bryggare som fanns förmådde ej ensamma täcka stadens behov med sin hante ring. Med det överskott på animalieprodukter som brukade känneteckna Hälsing-

Dansktidens slutskede borgs omland, kunde man vänta sig att staden skulle ha haft ett slaktarelag. Tillgången på kött har, som vi tidigare sett, varit så god att även helsingörsborna kunnat täcka en del av sitt behov genom uppköp i Hälsingborg. Till förseln av nötkreatur och andra smärre djur har dock underlättat det för bor garna att själva slakta till husbehov. Något slaktarlag omtalas ej heller i det bevarade materialet förrän på 1650-talet och då endast som ett projekt. Den 1 juli 1656 inlämnade nämligen elva slaktare i staden en supplik till konungen om att ett slaktarlag med »lagsrätt och artiklar» skulle få upprättas. Suppliken har tillstyrkts av borgmästare och råd, och sedan av länsmannen på Hälsing borgs slott, Ove Giedde, insänts till det kungliga kansliet.24 De elva petitionärerna påtalade inledningsvis den stora »oskicklighet» och det »missbruk» som varit gängse i staden, i det att de flesta av borgarna, som be talade ringa eller ingen skatt och ej i övrigt deltog särskilt mycket i stadens utlagor, köpte upp djur direkt från bönderna och slaktade dem för att sälja köttet till rena inköpspriset. Detta vållade yrkesslaktarna stort avbräck, allra helst som dessa sade sig betala stor skatt och nu dessutom mottog stor inkvar tering i samband med fortifikationsarbetena i staden. De önskade därför att ett slaktarlag skulle upprättas, så att borgarna i övrigt ej längre skulle få tillfälle att som hittills uppköpa från bönderna de bästa och flesta varorna. Slaktarna hoppades sålunda genom att etablera sig som mästare i ett slaktar lag kunna förvärva monopolställning åt sig själva och sin näring för framtiden. Borgmästare och råd har understött deras aktion och genom en påteckning på suppliken intygat, att deras framställning var sannfärdig. Påteckningen är da terad den 3 juli och är underskriven av borgmästaren Jens Nielsen. Den ut mynnade i en anhållan om kungligt samtycke till bildandet av ett slaktarlag i Hälsingborg. Skrivelsen har insänts till det kungliga kansliet och har bevarats där. Några ytterligare upplysningar om ärendets behandling är ej kända. Fram ställningen vittnar dock om den kontroll som kungamakten utövade över äm beten och lag även efter år 1621. Utan kungligt samtycke ansåg man sig ej kunna organisera det påtänkta slaktarelaget. I annat sammanhang har redan tidigare färjemännens verksamhet blivit skild rad. Som en följd av 1621 års kungliga förordning erhöll också färjemännen i Hälsingborg skråartiklar och därför är det på sin plats att här till sist också behandla färjemanslagets organisation. »Fergemendene udi Helsingborrigh deris skraa slutted 1622» omnämner re-

3*4

Näringslivet dan i sin ingress, att färjemannen i anledning av den år 1621 utfärdade för ordningen nu skulle vara organiserade i ett lag.25 Lagets ålderman skulle hos sig förvara lagets bössa eller skrin samt dess skrå. Nycklar till skrinet skulle innehas av åldermannen och stolsbrodern. Tvister mellan lagsbröderna inbördes skulle slitas av åldermannen och en bisittare. En av lagsbröderna skulle förord nas att kalla färjemännen till stämma hos åldermannen eller på den plats denne tillkännagav. Åldermannen fördelade, som vi förut sett, frakterna mellan de olika färjemännen och förefaller att i sitt lag ha haft en mera inflytelserik ställning än t. ex. skomakarnas ålderman hade i skomakarämbetet. Vid sin sida hade han därtill endast en bisittare. Några av skråns artiklar tog sikte på att vidmakthålla sämjan mellan färje männen, samtidigt som man sökte skydda dessas ensamrätt till näringen. Ingen färjeman, hette det, fick taga någon frakt från en annan med »underfundighet». Alla var skyldiga att tillämpa de av borgmästare och råd godkända och offent ligen anslagna färjetaxorna. Mera detaljerade föreskrifter innehölls i några tillläggsartiklar, som antogs den 27 jan. 1634. Enligt dessa skulle ingen färjeman eller f ärjedräng tas med i en färja eller båt utöver vad som var behövligt för far kostens manövrering. En färjeman som städslade en bekant eller frände och upp gav att denne var hans tjänare men gav honom högre lön än tillbörligt, skulle antingen uteslutas ur färjemanslaget samtidigt som den anställde förlorade allt vad han fått, eller kunde också stå kvar i laget, om han av egna medel till detta betalade en summa motsvarande vad han gett den anställde i lön. När vid marknader eller eljest, då mycket arbete fanns, färjemännen behövde mera folk, fick de ej anställa färjedrängar för att strax därefter ge dem avsked. Saknade en färjeman vid ett sådant tillfälle arbetskraft, skulle han unna en in vånare i staden eller en borgare att få en extra förtjänst på frakt. Detta var således en situation, då man ej kunde hålla på färjemanslagets uteslutande rätt att ta förekommande frakter. Däremot inskärptes generellt, att den färjedräng, som utan att tjäna husbonde för kost och lön »brukade färjelöp», skulle för visas från staden och icke tillåtas ha någon »näring» där eller vid skeppsbron. Borgmästare och råd hade överinseende över färjemännens verksamhet lik som över alla andra yrkesmäns arbete i staden. Dessutom har ledamöter av stadens råd vid skilda tillfällen deltagit i färjemanslagets överläggningar. Detta framgår bl. a. av anteckningar som gjorts i färjemansskrån. Den äldsta av dessa lyder: »Anno 1625 den 16 juli är denna skrå läst och förkunnad för färje männen på Hälsingborgs rådhus». Notisen är signerad av dåvarande rådmannen

3X5

Dansktidens slutskede Jesper Pedersen, som utsetts »denna gång att sitta hos åldermannen och bisittaren». När tilläggsartiklarna antogs 1634, signerades de bl. a. av Jesper Peder sen, numera borgmästare, samt rådmännen Hans Pedersen, Jacob Weber och Mogens Söfrensen. Färjemansskrån blev sedan högtidligen uppläst vid flera tillfällen. Den sista anteckningen därom i skrån gäller år 1689. Bestämmel serna har sålunda varit grundläggande för färjemännens verksamhet under prak tiskt taget hela 1600-talet.

1. Danmarks Gildes- og Lavsskraaer fra Middelalderen, udg. af C. Nyrop, II (Khvn i895-!904) s.

270 k 2. PRF D365. 3. A. Olsen i A. Nielsen, Dänische Wirt schaftsgeschichte (Jena 1933) s. 203 ff. Dens. Staten og Lavene (Hist. Medd. fra Köbenhavn 2 R. III. Khvn 1927) s. 82 ff. Aksel E. Chris tensen, Tiden indtil c. 1730 (Industriens His torie i Danmark, udg. ved A. Nielsen, I. Khvn 1943) s- 46- T. Mårtensson, Några drag ur skråväsendets historia (Hälsingborgs Fabriksoch Hantverksförening 1887-1938. Hbg 1937) s. 9 ff. 4. PRF 1:368 k, 410 k 1537 24.8 §14, 1547 6.12 §35, GDL IV:i72fk, 214ft. CCD 1558 13-8 §555. Danmarks Gildes- og Lavsskraaer etc., II s. 403. Hälsingborgs historia II: 1 s. 163. 6. 1537 24.8 §7, 1540 22.10 §7, GDL IV: 172 ff., 198 ff. 7. 1557 20.5 §5, GDL IV:247 ff. CCD 1558 13.2 § 70. 8. CCD 1600 13.3. 9. CCD 1613 19.6. 10. Se t. ex. Malmö stadsbok 1503-1548, Malmö stadsarkiv, och L. Pedersen, Helsingörske Haandverkerlav i det i6de Aarhundrede (Helsingör 1910). 11. Se band IIL2, bilaga B. 12. T. Mårtensson, Orgel verken i S:ta Maria (Orgelinvigningen i S:ta Maria kyrka den 16 dec. 1928. Hbg 1928) s. 17. 13. Hälsingborgs historia II: 1 s. 161. 14. Tingbog AA 5 fol. 125, Helsingörs stads

316

arkiv, LAS. 15. Kjöbenhavns Diplomatarium, udg. af O. Nielsen, III (Khvn 1877) s- 31 fk 16. CCD 1621 10.12. 17. CCD 1643 27-2 11:8:5, 9:1_5> 1018. Westinska samlingen nr 390. Universi tetsbiblioteket, Uppsala. ig. Ämbetsskrån anger felaktigt onsdagar och lördagar som torgdagar i Hälsingborg. Som tidigare har visats, var fram till år 1649 onsdagar och fredagar allmänna torgdagar i staden och därefter tisdagar och torsdagar. Den felaktiga uppgiften beror på att ämbets skrån på denna punkt ordagrant följt en kunglig förordning av år 1609, på nytt ut färdad 1615, till vilken den för övrigt uttryck ligen hänvisar (CCD 1609 29.10, 1615 31.3.). Denna förordning har ej tillämpats i Hälsing borg. 20. Westinska samlingen nr 392. Universi tetsbiblioteket, Uppsala. 21. De fyra frimåndagarna omtalas i all männa ordalag i ämbetsskrån, så att man vid en hastig genomläsning får uppfattningen att gesällerna var fria varje måndag. Det är dock osannolikt att man i detta avseende i Hälsing borg skulle ha varit mera liberal än t. ex. i Köpenhamn och Helsingör. Se R. Berg, Snedkerlavet 1554-1903 (Khvn 1904) s. 43, 58. 72. 22. Nordiska museets samlingar. 23. Westinska samlingen nr 390, Universi tetsbiblioteket, Uppsala. 24. 1656 1.7, D. Kane. B 162. DRA. 25. Färjemansskrån finns i Hälsingborgs museums arkiv. Se ovan s. 78 ff.

”DENNE LILLE HELSINGBORRIGS BY OCH FERGESTED”

RDALAGEN I EN BÖNESKRIFT är självfallet devota och genomgå ende valda så, att de framställer supplikantens situation i en ej allt för gynnsam dager, men likväl kan sägas att frasen här ovan, som är hämtad ur en inlaga som borgmästare och råd i Hälsingborg på 1620-talet insände till det kungliga kansliet, i stort sett innehåller en riktig karaktäristik av staden. I fråga om invånarantalet hörde Hälsingborg till det danska rikets mindre städer men dess ur kommunikationsteknisk synpunkt synnerligen gynnade läge vid den smalaste delen av Öresund gjorde staden till en av det danska rikets viktigaste färjeplatser. Under Danmarks stormaktstid, dvs. under tiden från 1400-talets slut fram till början av 1600-talet var den ekonomiska utvecklingen till en början övervä gande gynnsam. Under 1400-talet hade en förskjutning inom den danska han deln ägt rum, så att dess tyngdpunkt flyttades till Öresund och städerna på stränderna av denna farled. Fisket och sjöfarten i sundet ökade i betydelse och vid sidan av hanseaterna började holländska skeppare och köpmän visa sig i växande antal. Detta uppsving för handeln i Öresund fortsatte in på 1500-talet. Vid början av 1500-talet kan flerstädes i Europa, framför allt i Syd- och Mellaneuropa, skönjas tecken på en kraftig ekonomisk expansion. Verkningarna av denna nådde till Danmark vid århundradets mitt och medförde bl. a. pris stegringar på landets viktigaste exportvaror, spannmål och levande djur. Så länge riksledningen ej invecklade sig i alltför vidlyftiga krigiska äventyr kunde de militära och ekonomiska bördorna på köpstäderna hållas inom rimliga grän ser och man menar, att utvecklingen varit i stort sett gynnsam för borgerskapet. Adeln, som tidigare mera än något annat stånd i riket engagerat sig i spannmåls- och oxexporten, hade i slutet av 1500-talet ej tillräckliga resurser för att ensam motsvara de krav som den ekonomiska utvecklingen ställde. Stä dernas köpmän fick nu en chans att träda in som mellanled mellan de ut

3*7

Dansktidens slutskede ländska köpmännen och den danska hemmamarknaden. Emellertid gick utveck lingen mycket sakta, och i början av 1600-talet fanns det blott i de större städerna borgare med tillräckligt kapital och initiativkraft för att kunna göra en insats på detta område.1 I de föregående kapitlen har vi ur olika synpunkter skildrat Hälsingborgs ekonomiska liv på grundval av bevarade räkenskaper från tiden mellan 1590talets slut och mitten av 1650-talet. Vi har kunnat fastslå, att stadens försörj ning med varor av olika slag i stort sett varit tryggad genom det egna om landets produktion. Spannmålstillförseln har vanligtvis varit tillräcklig, även om man främst i fråga om råg stundom måst lita också till import över sjön. Animalieproduktionen i nordvästra Skåne har gett stora överskott, så att även Helsingörs borgerskap på torget i Hälsingborg har kunnat finna täckning för en del av sina livsmedelsbehov. Vidare har vi funnit att staden varit stapelort och transitoort framför allt för hästar och nötkreatur men också för diverse varor av annat slag. Med fullt fog karaktäriserades staden i det förut nämnda citatet av sitt råd såsom ett »fergested». Transiteringen över Öresund gick i båda riktningarna, även om i synnerhet levande djur så gott som uteslutande fraktats i västlig riktning. Den rikliga tillförseln medgav på de allmänna marknaderna i staden en fri handel med främmande köpare och gäster. Med de här angivna förutsättningarna synes Hälsingborg ha haft möjligheter att kunna utvecklas till ett handelscentrum av betydenhet. Så blev dock ej fallet. Gång efter annan klagade Hälsingborgs borgerskap över sin stads litenhet och sin egen ringa förmögenhet. Orsakerna till att en intensivare ekonomisk expansion uteblev för Hälsingborgs del har säkerligen varit många. Det är möjligt att den handelspolitiska lagstiftningen, som tog sig uttryck bl. a. i det främlingsfientliga torgtvånget, kan ha verkat hämmande. Men med den känne dom vi har om hur små möjligheter överheten hade att tillse att de utfärdade påbuden verkligen efterlevdes, torde man ej kunna tillmäta lagstiftningsåtgär der någon större betydelse i detta sammanhang. De främsta orsakerna torde snarare vara att finna på det sociala och ekonomiska området. Vi har möjlighet att inom det skede som vårt material täcker — i huvudsak första hälften av 1600-talet — kunna peka på vissa omständigheter som kan kasta ljus över det problem vi här uppställt. Om befolkningsutvecklingen i Hälsingborg vet vi ingenting i fråga om 1500-talet, men vi har kunnat konsta tera att en ökning skett från omkr. 1600 till omkr. 1640 och vi har också 318

Näringslivet antytt att ökningen berott på de gynnsamma konjunkturerna för de danska exportvarorna på den europeiska marknaden och på det allmänna ekonomiska uppsving som satte in under 1500-talets senare hälft. Emellertid har en omsväng ning inträtt i Hälsingborgs befolkningsutveckling, så att folkmängden omkr. år 1660 befann sig på eller under nivån vid 1600-talets början. Vi har alltså att räkna med en regress i stadens utveckling ett stycke in på 1600-talet och i och för sig finns intet som motsäger ett antagande, att denna tillbakagång kunnat börja redan under 1630-talet. Att vi kunnat framräkna den högsta folkmängdssiffran just för år 1639 beror på att material till befolk ningsutvecklingens historia är bevarat endast för detta och ej för de kring liggande åren. Orsakerna till regressen kan sökas dels i omständigheter som var aktuella för samtliga rikets köpstäder, dels i faktorer som gjorde sig gällande speciellt i Hälsingborg. Helt allmänt brukar man anse, att Danmarks köpstäder från 1620-talets mitt fick bära drygare pålagor än tidigare. Detta berodde på att Kristian IV:s föga framgångsrika krigspolitik vållade statsfinansiella svårigheter, vilket fick till följd bl. a. ett växande skattetryck på köpstäderna. Men för Hälsingborgs del kom därtill också svårigheter av annan art. 1643-1645 års dansk-svenska krig vållade i Skåne och ej minst i den nordvästra delen av landskapet en ganska svår ödeläggelse, och Hälsingborg var under lång tid ockuperat av svenska trupper med allt vad detta innebar av trångmål och övergrepp. 1650-talets fortifikationsarbeten kring fästningen har säkerligen också inneburit hårdhänta ingrepp i stadens liv och drog dessutom med sig ytterligare bördor i fråga om inkvarteringar och leveranser. Det saknades sålunda ej anledningar till att Häl singborg från 1640-talet stagnerade i sin utveckling. Men dessa svårigheter borde på längre sikt ha kunnat övervinnas, om stadens borgerskap haft tillräcklig kraft och ekonomisk styrka. De räcker i varje fall ej till som förklaring till regressen. I detta sammanhang bör erinras om vad vi i det föregående kunnat konstatera om stadens ekonomiska struktur. Borgerskapet i gemen kan — på några få undantag bland köpmännen — ej sägas ha utmärkt sig för någon större aktivitet och initiativkraft på hantverkets och handelns område och detta har förmodligen betingats av fattigdom och brist på kapital. Stadens hantverkare tillgodosåg med sitt arbete invånarnas dagliga behov men det bevarade materialet tyder på en ganska blygsam utveckling av hantverksämbetena. De tidvis ganska dåliga hamnanordningarna och en för sjötrafiken — 3*9

Dansktidens slutskede t. ex. i jämförelse med Helsingör — mindre gynnsam belägenhet har inneburit ett svårt handikapp för sjöfarten på staden. Hälsingborgarnas egen sjöfart be drevs så gott som uteslutande med några små skutor och bestod mest i kustfart. Hälsingborgarnas passivitet i fråga om exporten av hästar var påfallande. Trots att det genom staden fördes ett större antal hästar än något annat slags djur, känner vi inte till ett enda fall, då en invånare i Hälsingborg uppträtt som hästhandlare och sökt draga fördel av denna export. Går vi till oxexporten, kan vi konstatera att ett par borgare i staden några gånger engagerat sig i ox handeln, men också att detta har skett i mycket blygsam omfattning. De här påvisade omständigheterna pekar alla i en och samma riktning: borgerskapet har saknat det kapital som var nödvändigt för en större aktivitet inom handeln och sjöfarten. Man har varit verksam under mycket snäva villkor. Därom vittnar bl. a. de tabellariska översikter som lämnats tidigare i denna framställning. De i dem redovisade varukvantiteterna är ofta små — mätta med vår egen tids mått mycket små. Denna knapphet var emellertid utmärkande för hela tidsskedet över huvud taget, men den hör till totalbilden, när man vill bilda sig en uppfattning om hälsingborgarnas ekonomiska situation. Det har givetvis inom stadens borgerskap och då framför allt bland köpmän nen funnits män med både framsynthet och initiativkraft. Vi har tidigare mött några av dem, t. ex. Eggert Elers, Anders Haagensen, Thomis Jacobsen, Jesper Pedersen m. fl. Majoriteten av borgerskapet torde dock i sitt handlande ha låtit leda sig av en småborgerlig traditionalism och en tyvärr ofta kortsynt men lätt förståelig ängslan och omsorg om den egna näringens fortbestånd. Särskilt be tecknande synes i detta sammanhang vara omständigheterna kring bildandet av de båda handelskompanierna, det gotländska och det spanska. Såväl initiativet som kapitalstyrkan fanns i detta fall på lrelsingörsbornas sida. Hälsingborgarnas handlande präglades till övervägande delen av tveksamhet och räddhåga. Över huvud taget torde det ha förhållit sig så, att Hälsingborg i merkantilt avseende levat något i skymundan och helt ställts i skuggan av det folkrikare, mera glansfulla och framgångsrika Helsingör. Därmed skulle vi ha försökt att ge en förklaring till att Hälsingborg trots sitt ur geografisk synpunkt så gynnade läge ej upplevde en kraftigare ekonomisk expansion under 1500- och 1600-talen än vad som blev fallet. Den ekonomiska passivitet som vi härvidlag framhållit som en särskild orsak och den bristande differentieringen av stadens näringsliv som vi antytt, var emellertid ej något som Hälsingborg ensamt led av. Tvärtom var detta ett utmärkande drag för de 320

Näringslivet flesta danska köpstäder av Hälsingborgs storlek. Betecknande härför är det yttrande som kanslern Christian Thomesen Sehested avgav år 1637 rörande ett kungligt förslag till allmän stadsrätt för Danmarks städer. Förslaget gick bl. a. ut på — för att använda kanslerns ordalag — att varje invånare i staden skulle »livnära sig allena av ett, att den avel driver, ej må brygga, att den öl säljer i potte-tal, ej må sälja i tunnetal osv.» En sådan kon sekvent differentiering av näringslivet ansåg han möjlig blott i ett fåtal städer. »De flesta av våra köpstäder är så beskaffade, att där är ringa borgerskap, snarare fattigdom än förmögenhet för köpenskap, och mera adelsfolk eller bön der däruti än köpmän eller hantverksfolk.»2 Den föreslagna stadsrätten, som tog sikte på väl utvecklade, kapitalstarka köpstadsnäringar, passade därför ej i Dan mark, menade han. Det som mera än något annat har gett liv åt Hälsingborgs stadsbild, var otvivelaktigt den starka genomgångstrafiken genom staden och samfärdseln över Öresund. I invånarnas dagliga tillvaro har säkerligen torggemenskapen mecl Helsingör och handeln ute i sundet varit en viktig faktor. En författare från mitten av 1600-talet skrev härom: »Denna köpstad är så att säga Helsingörs ladugård, varför den är berömmelse värd».3 Genom freden i Roskilde blev emellertid Skåne svenskt land. Hälsingborg lades under den svenska kronans överhöghet, en riksgräns sattes i Öresund och de ekonomiska förbindelserna mellan Hälsingborg och Helsingör klipptes av. Detta måste ha inneburit en radi kal förändring i Hälsingborgs ekonomiska situation.

1. H. Matthiessen, Det middelalderlige Köbstadvaesen i Danmark (Nordisk Kultur XVIII. Oslo 1933) s. 53 f. A. Olsen i A. Niel sen, Dänische Wirtschaftsgeschichte (Jena 1933) s. 125 ff. Dens., Handels og Söfartsforhold i 17 Aarh. (Danmarks Söfart og Sohandel fra asldste Tider og til vore Dage, red.

B. Liisberg, I. Khvn 1919) s. 324 ff. 2. Aktstykker og Oplysninger til Rigsraadets og Staendermödernes Historie i Kristian IV:s Tid, udg. ved Kr. Erslev, II (Khvn 1887-1888) s. 433 f. 3. Jens Lauritsön Wolf, Encomion Regni Daniae (Khvn 1654) s. 645.

321

UNIVERSITETSBIBLIOTEKET 21. NOV. 1989 LUN D