Helsingborgs historia del 3, bok 2 - Dansktidens slutskeende (1969) by helsingborgsmuseum

UNIVERSITETS BIBLIOTEKET Lund REFERENS BIBLIOTEKET

•9

UTGIVEN EFTER UPPDRAG AV STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGBORG UNDER REDAKTION AV

GÖSTA JOHANNESSON

TREDJE DELEN. II

HÄLSINGBO RG MGMLXIX

Universit

ioteket

HÄLSINGBORGS HISTORIA

HÄLSINGBORGS HISTORIA Efter uppdrag av STADSFULLMÄKTIGE I HÄLSINGB 0 RG utgiven av DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE under redaktion av

GÖSTA JOHANNESSON III: 2 DANSKTIDENS SLUTSKEDE

HÄLSINGBORG

969

Printed in Sweden by Almqvist & Wiksells Boktrycken AB Uppsala ig6g

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRVALTNINGEN av Gösta Johannesson Borgaren.......................................................................................................................

Borgmästare och råd...................................................................................................... 16 Stadens tjänstemän........................................................................................................... 33 Byfogden............................................................................................................................40 Menighetens medverkan.................................................................................................50 Rättskipningen.................................................................................................................58 Länsmannen...................................................................................................................... 67 Skatter och andra pålagor........................................................................................... 73 Kyrkan.................................................................................................................................93 Latinskolan.................................................................................................................... 126 Hospitalet och de husarma..........................................................................................139 POLITISK HISTORIA av Gösta Johannesson Fästning i andra linjen........................................................................................... 149 Från Dackefejden till Kalmarkriget......................................................................... 162 I trettioåriga krigets slagskugga....................................................................................177 Svensk ockupation..........................................................................................................193 »Itt sted aff stoer conseqvence»................................................................................... 211 Dansk epilog.................................................................................................................... 232 FÄSTNINGEN av Torsten Mårtensson Nya befästningssystem................................................................................................... 253 Kristian IV:s retranchement.........................................................................................257 Blockhuset......................................................................................................................... 273 Den danska stadsfortifikationen.............................................................................. 285 BILAGOR................................ REGISTER till IILi och IIL2

ANVÄNDA BETECKNINGAR

AGA= Aarsberetninger fra det Kongelige Geheimearchiv, indeholdende Bidrag til dansk Historie af utrykte Kilder, udg. af C. F. Wegener. I-VI. Khvn 1852-1882. CCD = Corpus constitutionum Daniae. Forordninger, Recesser og andre Konge lige Breve, Danmarks Lovgivning vedkommende, udg. ved V. A. Secher. I-VI. Khvn 1887-1918. DKL = Danske Kirkelove samt Udvalg af andre Bestemmelser vedrörende Kirken, Skolen og de fattiges Forsörgelse fra Reformationen indtil Christian V’s Danske Lov, 1536-1683, udg. af H. Fr. Rördam. 1-3. Khvn 1883-1889. DRA = Rigsarkivet, Köpenhamn. GDL = Samling af gamle danske Love, udg. af J. L. A. Kolderup-Rosenvinge. I-V. Khvn 1821-1846. HSA: RM = Hälsingborgs

stadsarkiv,

Rådhusrättens

och

magistratens

arkiv.

Landsarkivet i Lund. HSK = Hälsingborgs stadsförsamlings kyrkoarkiv. Landsarkivet i Lund. KA = Kammararkivet, Stockholm, Kanc. Brevb. = Kancelliets Brevböger vedrörende Danmarks indre Forhold, i UcU drag udg. ved C. F. Bricka (1551-1560), L. Laursen (1526-1626), E. Marquard (1627-1641). G. Olsen (1642 o. ff.). Khvn 1887 ff. KB = Kungliga biblioteket, Stockholm. KRA = Krigsarkivet, Stockholm. LAS = Landsarkivet for Sjaelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn. LLA = Landsarkivet i Lund. LUB = Lunds universitetsbibliotek. PRF= Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer, I utg. av N. Herlitz, II utg. av E. Nygren, III utg. av F. Lindberg, IV utg. av F. Lindberg och F. Sleman, V utg. av F. Sleman. Sthm 1937-1964. RA = Riksarkivet, Stockholm. 6

FÖRVALTNINGEN AV

GÖSTA JOHANNESSON

BORGARNA

-S NDF.R 1500- OCH 1600-TALEN byggde den danska stadsförvaltningen

i allt väsentligt på traditionerna från medeltiden. Redan då hade köpstäderna betraktats i jurisdiktionellt avseende som områden, s. k. birker, som var själv ständiga gentemot den kringliggande landsbygden. Städerna lydde sålunda ej under häradstingen utan hade egna domstolar. De rättsregler som tillämpades i städerna, kallades ibland »birkerätt». Det rättsliga förhållande, under vilket borgarna levde, benämndes stundom »stadens frihet». Med stadsrätten följde stapelstadsrätt och torgrätt, dvs. köpstaden var områdets enda lagliga hamn och på dess torg skulle bygdens produkter omsättas. Endast i staden fick i princip hantverk bedrivas. Som garant för köpstadens rättigheter och för att köpstads näringarna kunde utvecklas i fred och ro, stod ytterst kungamakten. I de privilegiebrev, som av kungarna utställdes för de enskilda städerna, bekräftades stadens rättigheter och lovades borgarna kungligt skydd. Ännu vid 1600-talets mitt hade borgmästare och råd i Hälsingborg vid behov till hands ett exemplar av »Hälsingborgs Birkerätt, skriven på pergament och inbunden i en bok med gammalt beslag». När Fredrik III år 1648 skulle krönas och i samband därmed köpstädernas privilegier bekräftas, avskrevs ur »birkerätten» en rad bestämmelser, som man fortfarande ansåg viktiga och värdefulla. Därjämte kopierade man en rad privilegier och kungabrev, som Hälsingborgs stad mottagit alltsedan 1400-talets början. I underdånighet begärde man den nye konungens bekräftelse av allt detta.1 Tydligare kunde man knappast ge uttryck åt sitt beroende av den medeltida rättstraditionen. Enstaka källnotiser vittnar om att man under hela den av oss här behandlade perioden hållit fast vid den medeltida stadsrättens synsätt. Den gamla birkerätten gav exempelvis föreskrifter om böter och andra straff, vilka skulle vara gällande »så långt stadens mark och fälad sträcker sig». I en dom, fälld år 1641 på bytinget i Hälsingborg, talas om ett dråp som begåtts i staden, »här uti frihe ten», dvs. inom det av stadsprivilegierna omfattade området.2 Samma konkreta

Dansktidens slutskede innebörd har uttrycket »stadens frihet» i en notis i Hälsingborgs byfogderäken skaper för räkenskapsåret 1609/10, Där redovisar byfogden såsom hemfallet till kronan i kraft av vrakrätten ett stycke vax, därför att detta påträffats på strand brädden »på byns frihet» söder om bebyggelsen. En annan bestämmelse i Häl singborgs medeltida rättstradition stadgade, att försäljning, köp eller bebyggelse av stadens jord fick ske endast med borgmästares och råds samtycke. När Iver Mogensen Krabbe till Vegeholm år 1639 köpte en jord inom stadens område av rådmannen Jacob Weber, utfärdades skötebrevet visserligen på övligt sätt på Hälsingborgs byting, men det utskrevs — som vi sett i annat sammanhang — på pergament och försågs mecl stadens sigill. Det sistnämnda var ej vanligt i fråga om brev, utfärdade på bytinget. Därmed markerades emellertid, att staden såsom juridisk person varit delaktig i rättshandlingen. När detta jordköp omta lades i en förteckning från år 1645 — vilken vi tidigare återgivit i skildringen av borgarnas åkerbruk — sades jorden vara såld »från stadens frihet».3 Dessa spridda belägg vittnar klart om att stadens jord och område alltjämt liksom under medeltiden betraktades som en birk, ett rättsligt självständigt område. Det är betecknande för den medeltida stadsrätten, att den ingenstädes ger någon definition på begreppet »borgare». Burskap var emellertid förbundet med utövandet av någon borgerlig näring, vanligen handel eller hantverk, eller med innehav av jord i staden. Med burskapet följde rätt till skydd för sig själv och sin näring men också skyldigheter gentemot staden, ibland sammanfattade i formeln »skatt, håll, vakt och annan borgerlig tunga». Det samband som faktiskt förelåg mellan en viss förmögenhetsställning och yrkesutövning å ena sidan och å andra sidan de rättigheter och skyldigheter som burskapet medförde, synes ha varit så självklart att man aldrig ansett sig böra fixera clet i allmänna rättsregler.4 Endast en del av stadens invånare hade burskap. I det bevarade materialet framträder ofta en strävan att göra distinktioner mellan borgare och icke borgaie i det sätt varpa en person omtalas. Det hette sålunda »Jacob Tömmermand, borgaie och invanare i Hälsingborg», »Jörgen Klensmed, borgare och invånare i Hälsingborg» men endast »Hans Lauridsen, muremester i Hälsingborg» och »Hindse, invånare i Hälsingborg». De villkoi som uppställdes för erhållande av burskap, var i stort sett desamma som under medeltiden. Den som slog sig ned i staden för att driva borgerlig näring, var skyldig att bevisa att han var »rättsligen skild från den husbonde som han förut haver tjänat» eller, om han flyttade in från en annan köpstad 10

Förvaltningen och där haft burskap, förete ett intyg från borgmästare och råd där. Den ny komne var också skyldig att ansöka om burskap inom sex veckor efter sin an komst. Han tilldelades burskap genom en särskild ceremoni inför borgmästare och råd. Tillvägagångssättet har i Hälsingborg förmodligen varit detsamma som i slutet av 1400-talet, ty bestämmelserna därom ingick i de gamla rättsregler, på

»Borgeredt giordis». Marginalanteckning i Helsingörs Tingbog 1566-1570. Eden avlades med »uppräckta fingrar», vilket figuren i marginalen skall åskådliggöra, och med »hand å bok», clvs. på Bibeln. Landsarkivet for Sjcelland, LollandFalster og Bornholm, Köpenhamn.

vilka stadens styresmän sökte kunglig bekräftelse år 1648. Den blivande borga ren skulle först lova att respektera stadsrätten och hålla dess föreskrifter. Sedan skulle han avlägga en högtidlig ed om att lyda borgmästare, rådmän och byfogde och att leva i fred och sämja med övriga borgare. Därefter erlade han 21 skil ling till borgmästare och råd. I bestämmelsen sägs intet om att han i gengäld skulle erhålla borgarbrev, men vi vågar förutsätta att så vanligen skedde, därför att det var brukligt i andra städer.5 De här omtalade reglerna gällde i första hand personer som flyttade in i staen. Redan under medeltiden rådde emellertid också den sedvänjan, att i staden barnfödda borgarsöner fick burskap utan att behöva erlägga någon avgift.6 Bur skap tilldelades endast män. Borgaränkor bodde ofta kvar i staden och de fick då svara för den tunga som deras män burit för den fastighet de bebodde osv., men burskap erhöll de inte därmed. Hade maken drivit hantverk eller annan rörelse, fick änkan fortsätta med denna, om hon ville och kunde, men det var mycket 11

Dansktidens slutskede vanligt att hon gifte om sig med en mästare eller gesäll i sin förre mans ämbete. En gesäll kunde på detta sätt bli borgare och få övertaga den rörelse som den avlidne drivit. Det fanns risk för att en del personer skulle flytta in till städerna och njuta stadsprivilegiernas förmåner men samtidigt genom att ej söka burskap, undan draga sig »stadens tunga». Både kungamakten och städernas styresmän var stän digt på sin vakt häremot. När t. ex. under 1620-talet bönder sökte slippa undan militära utskrivningar genom att bosätta sig i köpstäderna, föreskrevs att de måste ta burskap där.7 Inom städernas styrelser var man angelägen om att ingen skulle äga jord eller fastighet i staden eller driva näring där, om han inte också åtog sig samma pålagor som borgarna i övrigt. En särställning intogs i detta avse ende av prästänkor, som ej gift om sig efter makens död. De var alltsedan 153g befriade från all »borgerlig tunga», men genom en kunglig förordning från år 1574 tilläts de dessutom att driva borgerlig näring i köpstäderna.8 En annan grupp som åtnjöt vissa speciella rättigheter, var »gästerna» eller »liggarna». De tog ej burskap i de köpstäder, där de slagit sig ned, men kunde dock stanna där flera år i sträck. Vi har redan skildrat hur man av näringspolitiska skäl sökte hindra att »liggarna» vållade de danska köpmännen avbräck genom sin affärs verksamhet och därför intog en mycket restriktiv hållning gentemot dem under hela 1500-talet. Obestridligt är dock att »liggarna» hade stor betydelse för Dan marks utrikeshandel. Köpstäderna, där de slagit sig ned, sökte hålla sig skades lösa genom att uppbära »gesteskud», dvs. en penningskatt, av dem. Denna lik som hela systemet med »liggare» förbjöds genom en kunglig förordning år 1623. I stället sökte man förmå de utländska köpmännen att ta burskap i de danska städerna. Bakgrunden till denna ändrade hållning från kungamaktens sida var en strävan att tillföra riket kapitalstarkt och yrkeskunnigt folk.9 Utfärdandet av privilegier för en köpstad var alltid en akt av kunglig nåd och ägde gällande kraft endast under konungens regeringstid. Privilegierna brukade därför förnyas och bekräftas av nytillträdande konungar. Mot medeltidens slut inlades ett kontraktselement i lagstiftningen, såtillvida som en utfärdad lag an sågs principiellt binda kungamakten för framtiden och ej kunde återkallas, om ej ett särskilt förbehåll insatts därom i lagtexten. Men det var likväl regel, att köpstädernas privilegier bekräftades viel tronskiftena under 1500- och 1600-talen.10 Kristian III uppsteg på den danska kungatronen, sedan han segrat i det in12

Förvaltningen bördeskrig, som vi efter en av de intervenerande främmande furstarna brukar kalla grevefejden. Som motståndare hade Kristian haft grupper inom det danska riksrådet, vilka med den katolska kyrkans biskopar i spetsen år 1533 sökt upp rätta en högadlig styrelse i det kungalösa riket. Han hade också kämpat mot bor garna i flera av rikets städer, bl. a. Köpenhamn och Malmö, som i likhet med allmogen i flera riksdelar hyllat den tidigare avsatte Kristian II som kung. När Kristian III år 1536 stod som segrare i fejden, var han visserligen i stånd till att bryta necl biskoparnas och kyrkans politiska maktställning men han måste också i bindande former försäkra sig om sina undersåtars trohet. En del riksråd fick lämna personliga trohetsförpliktelser till kungen och med t. ex. Malmö ingicks efter några år en särskild förlikning. För borgerskapet i gemen utformades sär skilda regler vid herredagen i Köpenhamn år 1537. I recessen från denna herredag påtalades att borgerskapet i städerna dittills hyllat konungen ej med ed »man hos man» utan blott genom fullmäktige vid kröningen. Därför skulle nu kungens speciella ombud å hans vägnar resa runt och »anamma tillbörlig ed av borgarna uti varje köpstad». Den som vid denna edsavläggelse ej var närvarande utan annorstädes »på deras förvärv», skulle se nare när cle kom hem igen avlägga eden inför borgmästare och råd. Vägrade nå gon detta, skulle han omedelbart förvisas ur riket. Sedan alla borgarna avlagt trohetseden, skulle borgmästare och råd åter låta borgarna svära sin borgared. Ingen skulle tillåtas bo i staden som ej svurit kungen trohet, tagit burskap och var införd i »stadens bok». Av nya borgare skulle borgmästare och råd ta enskilda förpliktelsebrev och införa deras ed i staclsboken.11 Borgarna skulle således framdeles registreras i staclsboken. Längder över bor gerskapet under 1500-talet är bevarade från t. ex. Helsingör och en del jyl ländska och fynska städer.12 Liknande registrering har säkerligen skett i Hälsing borg, även om längderna sedermera gått förlorade. Avsikten med de år 1537 an befallda åtgärderna var att lägga en ny och solid grund för Kristian III:s kunga döme och för hans förhållande till rikets köpstäder. De förstärkta trohetsbanden framstod säkerligen också som en fredsgaranti efter inbördesfejdernas upprörda o

ar. Kungamaktens motprestation till borgarnas trohetsförsäkringar blev en be kräftelse av köpstädernas privilegier. Bekräftelsen av Hälsingborgs privilegier gavs av Kristian III den 27 aug. 1539. I traditionella former tog konungen »av synnerlig gunst och nåd våra undersåtar, borgmästare, rådmän och menige bor gare i vår köpstad Hälsingborg, deras hustrur, barn, tjänare och gods, löst och

D ansktidens slutskede fast, evad det är eller vara kan, intet undantaget i någon måtto, och meniga Hälsingborgs stad med alla dess inbyggare under vårt kungliga hägn, värn, frid och beskärm». Av samma kungliga gunst och nåd bekräftades de »friheter och privilegier som nämnda Hälsingborgs stad och dess inbyggare av våra förfäder, framlidna konungar i Danmark, nådeligen och gunsteligen unnade och givna äro, vid deras fulla makt att bliva med alla deras ord, punkter och artiklar, som de i allo måtto innehålla och utvisa». Dock gjordes härvidlag ett förbehåll av det rättsligt betydelsefulla slag, som förut omtalats: om någon artikel visade sig vara »oss eller andra våra undersåtar här i riket besvärlig», skulle den med riksrådets samtycke kunna ändras.13 Härmed var grunden lagd till den praxis som skulle utvecklas under 1500och 1600-talen. Av Hälsingborgs borgerskap och övriga invånare hyllades i fort sättningen tronföljare eller ny tillträdande konungar genom av borgerskapet utsedda, befullmäktigade ombud. Fullmakter från Hälsingborg för sådana hyll ningar är bevarade från åren 1584, 1608, 1610, 1648, 1650 och 1655.14 I hyllningsfullmakterna inneslöts ofta en begäran om att den utsedde tronföljaren vid sitt trontillträde eller den nye konungen vid sin kröning skulle bekräfta stadens privilegier. Sådana privilegiebekräftelser för Hälsingborgs stad är bevarade från åren 1598 och 1648.15 Utdelandet av privilegier och avläggandet av den undersåtliga trohetseden var två konstitutiva element i förhållandet mellan konungen och köpstädernas invånare. I samband med rikets styrelse och förvaltning trädde monarken och borgarna endast sällan i direkt kontakt med varandra. Blott sporadiskt och utan skönjbara regler kallades av köpstäderna utsedda fullmäktige till de riksmöten som benämndes herredagar. Borgarna hade alltså i Danmark ingen fast represen tation i de riksstyrande organen som t. ex. sina ståndsbröder i Sverige. Under Kristian III fortsatte man däremot en tradition från Kristian I: s tid och anord nade provinsiella köpstadsdagar med befullmäktigade ombud för landsändans köpstäder. Kristian IV sökte återuppliva denna sedvänja på 1600-talet. Köpstadsdagarna utvecklades emellertid aldrig till någon fast institution. Vi har tidigare omnämnt de köpstadsdagar, då näringspolitiska frågor stod på dagordningen, och några andra möten av detta slag förekom ej i Skåne.16 Vi vet inte hur och i vilken utsträckning Hälsingborgs borgerskap varit representerat på herredagar och köpstadsmöten. Källorna tiger helt därom.

Förvaltningen 1. Se bilaga A. 2. §§ 1-3 i Hälsingborgs Birkeret. Om denna se bilaga A. Bytingsdom 1641 18.1, bilaga till Hälsingborgs byfogderäkenskaper 1642/43. 3. § 11 i 1440 års privilegium för Hälsing borg. Om detta se bilaga A. Se band III: 1, s. 47. Jmf. CCD 1580 22.8. 4. Kanc. Brevb. 1572 25.6. L. M. Bååth i Hälsingborgs historia II: 1 s. 269 ff. 5. §§ 18, 75, 94 i 1487 års privilegiebrev. Om detta se bilaga A. CCD 1587 17.4. §§ 17, 34 i Städernas gamla danska privilegier, De Schåniske Stenders Privilegier och der til hörige nödige och nyttiga Acter . . . Stockholm MDCLXIV, LUB. Om andra avskrifter av de skånska städernas privilegier vid 1600-talets mitt, se J. Rosén, Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658-1686 (Skr. utg. av Kungl. Hum. Vet.-samf. i Lund XXXVIII. Lund 1944) s. 90, not 2. 6. L. M. Bååth i Hälsingborgs historia II: 1

s. 275. CCD 1575 7.1. 7. CCD 1629 13.3. 8. DKL L36. CCD 1574 10.9. 9. CCD 1594 19.6, 1587 9.11, 1623 l643 27.2 11:3:12. 10. P. Jhs. Jörgensen, De danske Köbstasders Forfatning (Nordisk Kultur XVIII. Oslo 1933) s. 66. 11. Recess 1537 24.8 § 1, GDL IV: 172 f. 12. Albert Olsen, Bybefolkningen i Dan mark paa Merkantilismen Tid. Merkantilistiske Studier I (Acta Jutlandica IV:2. Aarhus !932) s. 15 ff. 13. PRF 11:523 f. 14. Hyldinger 49:13, 68:4, 84 0:17, 107 a:g, 120:2, 128:11. DRA. 15. Se bilaga A. 16. Se band III: 1 s. 110 f. M. Mackeprang, Danske Köbstadsmöder fra Kristian I til Kris tian IV (Historisk Tidsskrift 8. R. IV, B Tillcegshefte til Edvard Holm, s. 159 ff.).

BORGMÄSTARE OCH RÅD

JLnSVÅRET FÖRSTADENS styrelse och förvaltning vilade på borg

mästare och råd. I de gamla stadsrätterna hade redan under 1400-talet rådet er hållit en så gott som allenarådande ställning i köpstäderna och denna behöll det i stort sett ända fram till år 1619. Visserligen fanns vid sidan av borgmästare och råd också kronans representant i staden, byfogden, men genom att han vanligen utsågs av rådet och tillhörde samma skikt inom stadens befolkning som rådmän nen, kom han att i väsentliga frågor dela rådets grundsyn och innebar ej någon inskränkning i rådets befogenheter. »Fogde, borgmästare och rådmän i köpstä derna skall ha full makt att skicka och tillåta gott regemente till stadens gagn och bestånd, desslikes att förmena, förbjuda och avvärja stadens förfång, skada och för därv» hette det i den gamla stadsrätten. Dennas bestämmelser rörande rådets verk samhet kompletterades under 1500-talet framför allt genom Kristian III:s stora re cess från herredagen i Kolding år 1558. I denna sammanfattades och preciserades tidigare praxis, samtidigt som det framträder en strävan från kungamaktens sida att skärpa kontrollen över städernas styrelse. Först genom en kunglig förordning år 1619 ändrades emellertid köpstädernas förvaltningspraxis på ett mera märk bart sätt. Enligt medeltida praxis, skriftfäst i »kung Hans stadsrätt», skulle en stad ha

Hälsingborgs borgerskaps fullmakt, utfärdad den 26 februari 1630 ä stadens rådstuga för borgmästare Villem Villemsen, rådmännen Claus Holst, Johan A?idersen och Thomis Hansen Moet samt borgarna Jacob Weber, Anders Niel sen, Jörgen Povelsen och Anders Madsen att i Lund den 13 april 1630 hylla den utvalde tronföljaren prins Kristian, Kristian IV:s son, tillsammans med ombud för andra skånska städer. Vid hyllningen skulle medtagas stadens sigill samt den utfärdade fullmakten. Fullmakten är å borgerskapets vägnar utfärdad av tjugo fyra utvalda borgare, vilka namnges i början av brevet. Under pergamentbrevet hänger längst till vänster stadens stora sigill i trädosa och därbredvid de tjugo fyra borgarnas sigill. Rigsarkivet, Köpenhamn. 16

Förvaltningen två borgmästare — eller flera »efter stadens lägenhet och förmögenhet» — och tio rådmän. Under 1500- och 1600-talen har antalet rådmän växlat mycket från stad till stad, men vanligen har man ej haft fullt så många som stadsrätten före skrev. Ofta lät man platser i rådet stå vakanta under längre eller kortare tid.1 För Hälsingborgs del saknas numera tingböcker, protokoll och andra handlingar om rådets verksamhet före 1658. Vi är därför helt hänvisade till att genom en sammanställning av bevarade sporadiska notiser söka bilda oss en uppfattning om dess sammansättning och verksamhet. Vad först beträffar antalet rådmän i Hälsingborg, kan detta belysas genom några notiser i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661. Dessa utvisar, att man 1618 haft en borgmästare och sex rådmän, år 1636 däremot två borgmästare och fem råd män men tre år senare två borgmästare och endast fyra rådmän. Sistnämnda an talet borgmästare och rådmän omtalas också i en inskription på en sidospegel av den år 1641 renoverade orgelläktaren i Mariakyrkan.2 När borgmästare och råd i Hälsingborg år 1648 anhöll om bekräftelse på stadens privilegier i sam band med Fredrik III:s kröning, undertecknades deras anhållan av två borg mästare och endast tre rådmän.3 Däremot uppgav det svenska riksrådet Christer Bonde i sin år 1658 avgivna relation om tillståndet i Skånes städer, att Hälsing borg hade två borgmästare och sex rådmän.4 Inte desto mindre innehåller in skriptionen på Mariakyrkans storklocka, när denna omstöptes år 1664, namnen på två borgmästare men endast fyra rådmän.5 Primärmaterialet, dvs. klockinskriptionen, notiserna i kyrkostolen och inskrif ten på orgelläktaren samt de från staden utgångna skrivelserna, visar tydligt att Hälsingborg i början av 1600-talet torde ha haft två borgmästare och sex rådmän men att antalet rådmän efter hand sjunkit till fyra. Gentemot dessa källor kan ej Christer Bondes relation tillerkännas vitsord, eftersom han tydligen helt sche matiskt jämställt Hälsingborg med svenska mindre städer med »halv magistrat», dvs. normalt sex rådmän. Men man måste räkna med att vakanser i rådet varit både vanliga och långvariga. Borgmästare och rådmän hade under sin ämbetstid kvar sina borgerliga yrken och levde väsentligen på dem. Rådmansuppdraget var i princip livsvarigt men oavlönat. För det merarbete det medförde, hade dock innehavaren rätt till bl. a. en del sportler, och ledamöterna hade dessutom, som vi skall se i det följande, också en del förmåner av annat slag. Varje rådmans an del i sportlerna blev givetvis större, om det var färre personer som skulle dela beloppen inbördes, och därför torde man ej alltid ha varit särskilt angelägen att fylla uppkomna vakanser. 2-679829

Hälsingborg III: 2

D a?isktidens slutskede Rådets rätt att vid vakanser supplera sig själv var överallt obestridd under 1500- och 1600-talen i Danmark. Likaså följdes allmänt regeln att någon »äm betsman» eller annan hantverkare ej fick tagas till rådman. På så sätt kom rådet att utgöra ett av stadens köpmansskikt uppburet patriciat. Hur själva rådmansvalet tillgått, är ej känt annat än i Helsingör, men det är osäkert huruvida till vägagångssättet där har varit representativt för andra danska städer. Under Kristian III:s tid fastställdes ett edsformulär år 1536 och stadfästes år 1558, vilket skulle gälla för rådmän, byfogdar, byskrivare m. fl. Detta tog främst sikte på ämbetsmännens funktioner som domare, och det är osäkert huruvida det använts överallt. I varje fall har man i Helsingör följt ett annat. Mycket tyder på att man i Hälsingborg nyttjat den gamla stadsrättens edsformulär, ty år 1648 anhöll man om kunglig bekräftelse på bl. a. en artikel som innehåller detta. Enligt detta formulär lovade den nye borgmästaren eller rådmannen att vara konungen trogen och »att hjälpa den fattige till hans rätt lika mycket som den rike, hjälpa och styrka all rätt och dom och aldrig orätt, varken för rädsla eller för fara, ej för väld, gåva eller vänskap». Rådmännen avlade sin ecl inför borgmästarna, dessa inför kronans länsman över det län, där staden var belägen, En del spridda källuppgifter är bevarade om rådmän i Hälsingborg under perioden 1536-1658. Materialet flyter rikligast för 1600-talets vidkommande, me dan för tiden fram till 1560 inte någon rådman är känd ens till namnet. En för teckning över de kända rådmännen ter sig på följande sätt: Mads Pedersen, Villein Forbes, Librekt Lauridsen, Gunder Nielsen, Jörgen Jacobsen och Hans Skriver omtalas samtliga som rådmän i ett brev från år 1560.7 Albret Albretsen nämnes som rådman första gången 20.7 1562 och därefter 20.1 1564.8 Marcus Baardsker bär rådmanstiteln 1575.9 Niels Skriver har varit rådman omkring år 1580 enligt en femtio år yngre upp gift.10 Tosten Povelsen omtalas som rådman 6.7 1584.11 Michel Adamsen omtalas tillsammans med den föregående 6.7 1584 men också

9-7 »593 12 Tliomis Holst och Jens Jyde bär också rådmanstiteln 9.7 1593, Jens Jyde dessutom 14.3 1596.13 Johan Andersen nämnes som rådman 1.9 1605 och avled som sådan 10.10 1623.14 18

Förvaltningen Claus Hansen Holst är belagd som rådman 16.4 1607 och avled

2.7

1612.15

Hans Albretsen var enligt sin gravskrift rådman, när han avled 11.1 1608.16 Thomis Hansen Moet är känd som rådman 26.2 1610.17 Hans Lauridsen var enligt sin gravskrift rådman, när han avled 2.5 1612.18 Niels Andersen omtalas som rådman i Hälsingborgs läns räkenskaper 1614/15. Han bär titeln också 28.9 1618.19 Jens Olufsen, Niels Christensen, Peder Pedersen och Anders Madsen omtalas som rådmän tillsammans med den föregående 28.9 1618. Anders Madsen torde ha varit i livet ännu omkr. 1626.20 Hans Pedersen omtalas i Hälsingborgs tullräkenskaper 1621/23 som rådman och är upptagen ännu i 1639 års mönstringsrulla.21 Jacob Weber omtalas som rådman i Hälsingborgs läns räkenskaper 1621/22 och bar titeln ännu 9.6 1641.22 Jesper Pedersen omtalas som rådman i en notis, daterad 16.7 1625, i färjemans lagets skrå. Anders Haagensen omtalas som rådman i Hälsingborgs läns räkenskaper 1627/ 28 och bar titeln ännu 12.1 1652.22 Mogens Söfrensen bär rådmanstitel i Hälsingborgs läns räkenskaper 1628/29 och vid antagandet år 1634 av färjemanslagets tilläggsartiklar. Mads Madsen Gullandsfar är belagd som rådman i de kungliga räntmästarräkenskaperna 1634/35 och ännu 12.12 i 1642 i Hälsingborgs tullräkenskaper. Thomis Jacobsen Gleg omtalas som rådman 28.9 163622 och även 17.8 1654.23 Jens Christensen Aalborg bär rådmanstiteln 18.4 1639.24 Jacob Hansen omtalas som rådman 30.11 164825 och sägs i ett brev från år 1655 vara avliden.26 Ennert Pedersen bär rådmanstiteln 30.11 164825 och också 12.1 1652.27 Christen Nielsen Brok kallas rådman 29.4 1650 i Hälsingborgs tullräkenska per och likaså 12.1 1652.27 Eggert Elers nämns 29.4 1650 som rådman i Hälsingborgs tullräkenskaper och likaså 17.8 1654.28 Jens Nielsen Kaare är belagd som rådman 13.4 1653.27 Adam Lughen omtalas som rådman vid sin död 28.12 1653.29 Niels Lauridsen omtalas som rådman 15.6 165430 och 24.12 1655.31 Anders Nielsen omtalas som rådman i Hälsingborgs läns räkenskaper 1656/57. Otte Baltsersen omtalas som rådman 15.10 1657.32

Dansktidens slutskede Över Hälsingborgs borgmästare kan man på liknande sätt upprätta följande förteckning under perioden 1536-1658: Mads Bödker kallas borgmästare 1536.33 Mads Persen kallas borgmästare 1537.33 Het är möjligt att han är identisk med den föregående. Hans Thomesen bär borgmästartiteln år 1552 och 9.7 1593.34 Peder Pedersen Jude omtalas som borgmästare år 156035 och likaså i Hälsing borgs läns räkenskaper 1574/75. Thomis Rathe är känd som borgmästare 10.6 1561.30 Laurids Paaske omtalas som borgmästare 1579 och 1580.37 Bertel Suerth är belagd som borgmästare 6.7 158438 och 9.7 1593, vid sist nämnda tillfälle tillsammans med Hans Thomesen. Villem Villemsen avled enligt epitafiet över honom i Mariakyrkan 24.1 1622 och hade då enligt inskriften på detta varit borgmästare i tjugotvå år, dvs. från år 1600.39 Michel Adamsen omtalas som borgmästare 18.4 1608.40 Thomis Hansen Moet avled enligt sin gravskrift 24.8 1612 som borgmästare.41 Jens Olufsen är känd som borgmästare år 162142 och omtalas som sådan ännu 1636.43 Jesper Pedersen bär borgmästartiteln 5.1 1628 i Hälsingborgs byfogderäken skaper och innehade ämbetet till sin död 10.7 1652.44 Mogens Söfrensen omnämnes som borgmästare 28.9 1636 och upptages som så dan i 1639 års mönstringsrulla.45 Jens Christensen Aalborg anges vara borgmästare i den förut nämnda inskrif ten från 1641 på Mariakyrkans orgelläktare och avled som sådan enligt sin gravskrift 21.7 1652.46 Christen Nielsen Brak är känd som borgmästare 22.3 1653. Han avled i januari

655-47

Ennert Pedersen bär borgmästartiteln 15.4 1653 och avled förmodligen i slutet av år 1654.48 Jens Nielsen Kaare kallas borgmästare i augusti 1655 °ch avled enligt sin grav skrift 29.6 1659.49 Eggert Elers utnämndes enligt uppgift i hans likpredikan till borgmästare 1655. Han avled 4.10 1667.50 De namn som möter oss i rådmanslängden har vi ofta träffat på i skildringen av Hälsingborgs ekonomiska historia, t. ex. som ägare av skutor, importörer av 20

Förvaltningen salt, öl och vin eller spannmål. Såvitt man kan se, har sålunda rådmännen tagits ur köpmannaskiktet. Några av dem — Mads Madsen Gullandsfar, Otte Baltsersen och Ennert Pedersen har också varit tullnärer. En tid beklädde Claus Holst och Ennert Pedersen posten som byfogde i staden. Jämför man rådmanslängden med borgmästarlängden, kan man vidare konstatera att åtminstone fr. o. m. 1620-talet, då materialet flyter något rikligare, ingen blivit borgmästare utan att först ha varit rådman. Detta står helt i överensstämmelse med vad vi känner till från andra städer. Slutligen kan observeras att täta växlingar inträdde i stadens ledning på 1650-talet. I juli 1652 avled både den äldste borgmästaren Jesper Pe dersen och hans yngre kollega Jens Christensen Aalborg. Tre år senare hade två av deras efterträdare, Christen Nielsen Brok och Ennert Pedersen, skördats av döden. De båda sistnämnda dödsfallen torde böra sättas i samband med den svåra pest, som härjade i staden strax före mitten av 1650-talet. Den 7 april 1619 utfärdades en kunglig förordning som bl. a. hade till syfte att bryta den gamla köpmannaoligarkiens makt i köpstäderna. Principiellt fastslogs, att ingen fick utnämnas till rådmans- eller borgmästarbefattning »för rikedoms, medhålls, släkts eller svågerskaps skull». Även personer med »ringa anseende» skulle få komma ifråga, om de ej ställde sig »motvilliga mot vår augsburgska bekännelse» och i övrigt hade »ett fridsamt och gott sinnelag». Synbarligen för att uppluckra de positioner rådmännen skaffat sig i städerna, föreskrevs också att årligen på fastlagssöndagen rådets medlemmar skulle inbördes byta plats, så att »överste» borgmästaren flyttades nederst bland rådmännen, »nederste» borg mästaren flyttades upp till »överste» borgmästare, »överste» rådmannen blev »nederste» borgmästare och alla övriga rådmän i följd därefter ryckte upp ett steg. Vid uppkomna vakanser skulle rådet ej längre komplettera sig själv utan kronans länsman över det län, där staden var belägen, skulle tillsammans med borgmästare och rådmän insätta en ny rådman. Slutligen föreskrevs att länsman nen på en rad punkter skulle öva en mera direkt kontroll av stadens styrelse och förvaltning.51 Till de sistnämnda frågorna återkommer vi i ett följande kapitel. Åtskilligt tyder på att man till en början försökt praktisera den nya ordningen i Hälsingborg. År 1621 beordrade nämligen Kristian IV att två namngivna adelsmän skulle närmare utreda omständigheterna kring en händelse på Häl singborgs rådhus, där länsmannen Anders Bille varit närvarande i samband med att Jens Olufsen insattes som borgmästare och några andra insattes som rådmän. Det sägs ej när denna installation ägt rum — brevet är skrivet i april och fast lagssöndagen inföll detta år den 11 februari — men det faktum att man i när21

Dansktidens slutskede varo av länsmannen på en gång insatt flera ledamöter av stadens råd i deras ämbete, tyder onekligen på att man härvidlag följt 1619 års förordning. Denna förmodan vinner i sannolikhet av att det i brevet antyds, att protester förekom mit från rådmännens sida. Rådmannen Johan Andersen, som då säkert hörde till de äldsta bland rådmännen, hade både där och vid den efterföljande pro cessen på Skånes landsting, som Anders Bille väckt i anledning av det skedda, låtit undfalla sig orcl som gick herr Anders »för när och emot rätten».y2 Emellertid visar redan en hastig blick på borgmästarlängden, att man aldrig i Hälsingborg tillämpat systemet med årliga byten på borgmästarposten. Från 1620-talet satt sålunda Jesper Pedersen som borgmästare i staden under nära tjugofem år och Jens Christensen Aalborg innehade ämbetet i elva års tid. Ord ningen med »fastlagsborgmästare», som de stundom kallades, har över huvud taget ej praktiserats under någon längre ticl i städerna öster om Öresund. Inte ens Kristianstad, som grundades 1614 och ständigt var föremål för Kristian IV:s speciella omsorger, hade »fastlagsborgmästare». I Skåne synes köpmannaoligarkierna i köpstäderna ha förstått att väl bevara sin ställning. Också väster om Öresund försvann bruket efter hand. I Kristian IV:s recess av år 1643 stadgades, att 1619 års förordning rörande borgmästar- och råclsämbetena skulle i fortsätt ningen tillämpas endast i de städer, elär den då hade införts. Men även i dessa städer återgick man ofta till den gamla ordningen under 1640-talet.53

Borgmästare och råd, stadens »välvisa överhet», hade både administrativa och jurisdiktionella befogenheter. Till de sistnämnda återkommer vi i ett senare sammanhang. De administrativa befogenheterna kan sammanfattas så, att rådet representerade staden utåt och hade ledningen av dess förvaltning. Man med verkade vid uttaxering av skatter och andra pålagor, tillsåg att kungliga förord ningar och påbud efterlevdes, skötte förmyndaruppdrag och skiftesförrättningar och svarade helt allmänt för att »god ordning och politi» rådde i staden. Borgmästarnas och rådmännens verksamhet var i regel förlagd till stadens rådhus. Det omtalas första gången i källorna år 1511. Enstaka gånger omtalas i de bevarade handlingarna, att man varit samlade på rådhuset eller sägs genom påteckningar på baksidan av t. ex. köpebrev eller domstolsutslag, att de upplästs på rådhuset.54 Detta hörde till de byggnader som förstördes genom 1675-1679 års svensk-danska krig. Torsten Mårtensson har visat, att det legat vid nuva rande Södra Kyrkogatan, på gatans sydsida, ungefär mitt för AIariakyrkans södra 22

Förvaltningen portal.00 Det var sålunda beläget i stadens centrum, vid de livligt trafikerade gatorna kring Mari akyrkan, inte långt från skeppsbron och Strömmen. I de flesta danska städerna tillämpades den ordningen att borgmästare och råcl samlades dels till enskilda möten, dels till möten där stadens menighet deltog på ett eller annat sätt. De enskilda rådsmötena hölls inför lyckta dörrar på rådhu set, förhandlingarna var hemliga och rådmännen var i den gamla stadsrätten ålagda tystnadsplikt. Den äldste borgmästaren torde ha varit ordförande. Över huvud taget framträder ofta borgmästarna ej blott som de ledande inom städer nas råd utan som städernas egentliga styresmän. Några regler för hur rådets sammankomster skulle utformas, fanns ej men förmodligen har man efter bl. a. liantverksämbetenas mönster haft ett bestämt ceremoniel och sökt ge dem en viss högtidlig värdighet. Mötena hölls i rådhusets förnämsta rum, rådstugan, där stadens arkiv och klenoder förvarades. Det är känt från andra håll, att rådmän nen själva fick bekosta städning och eldning av rådstugan och underhålla dess inventarier. Rådets organisation och arbetsformer liknade i många avseenden gillenas och liantverksämbetenas. En nyvald rådman kunde få bestå ett inträdesgille och på många håll höll stadens råd »adeldrickning», vanligen vid fast lagen eller pingsten, eller hölls ett årligt råclmansgille vid pingst. Inom rådet rådde sträng rangordning: i spetsen stod borgmästarna, sedan rådmännen efter anciennitet. Utåt uppträdde däremot rådet alltid som en enhet.56 Det som här sagts, gäller de danska städerna i allmänhet. Om rådsmötena i Hälsingborg vet vi mycket litet. I den medeltida stadsrätten fanns en bestämmelse — för övrigt medtagen år 1648 i privilegieavskriften från Hälsingborg — om att i varje stad skulle finnas »stadens kista eller gömma», i vilken skulle förvaras stadens sigill, böcker och brev. En eller två jordägande, vederhäftiga personer skulle utses inom rådet att ha nycklarna till denna kista. Under Kristian III:s tid utfärdades en bestäm melse år 1551, återupprepad i 1558 års stora recess, om att alla brev som utfär dades av borgmästare och råd, skulle registreras i en bok, som skulle förvaras på rådhuset.57 De arkiv som samlades i städerna kunde bli omfångsrika och respektingi vande. Därom vittnar framför allt Helsingörs välbevarade stadsarkiv med serier av rådstuguprotokoll, jordeböcker, skiftesprotokoll, skattelängder, kämnärsräkenskaper, byfogderäkenskaper och räkenskaper för kyrkor och hospital. För Hälsingborgs del finns endast byfogderäkenskaperna i behåll för åren 15961657. Dessa insändes år efter år till räntekammaren i Köpenhamn och undgick

Dansktidens slutskede därigenom den förstörelse som övergått 1500- och 1600-talshandlingarna i sta dens arkiv. I behåll har vi i övrigt något tiotal dombrev, enstaka bouppteck ningar och liknande handlingar, som bevarats som bilagor till byfogderäkenska perna eller någon gång till tullräkenskaperna, enstaka köpebrev samt suppliker och inlagor från borgmästare och råd, vilka senare bevarats i det kungliga kansliet. Huvuddelen av detta bevarade material tillhör 1600-talet. Av protokoll och registranter för tiden 1537-1658 finns ingenting bevarat. Ett par gånger under 1640- och 1650-tal en omtalas en »Helsingborg bys skiff tesbog» och en »byens copiebog», men också de har gått förlorade.58 I kistan skulle också förvaras stadens sigill. Redan under medeltiden synes man ha haft fullt klart för sig, att stadssigillet uttryckte staden såsom rättsperson. En genomgång av det knappa brevmaterialet visar, att man under 1500och 1600-talen använt sigillet i strikt överensstämmelse med denna princip. Vi återfinner det sålunda under akter, som innebar förpliktelser eller åtaganden för staden såsom sådan, t. ex. under fullmakterna för dem som å stadens vägnar skulle hylla utsedda tronföljare eller tillträdande konungar. Självfallet sattes det under kvittenser på penningbelopp som inbetalats till stadens kassa. Med sigil let intygade man också att vissa uppgifter ur stadens protokoll eller räkenskaper blivit rätt utdragna och återgivna. I ett pass från år 1616 för en hälsingborgsborgare återgavs sålunda en bestämmelse om tullfrihet för stadens borgare, och under handlingen är stadens sigill påtryckt, uttryckligen till bekräftelse på att denna bestämmelse blivit riktigt återgiven. År 1646 gjordes en sammanställning av stadens kostnader för inkvartering av soldater och med stadssigillet verifiera des att extraktet var korrekt. Men de otaliga suppliker och böneskrifter som insändes å stadens vägnar till det kungliga kansliet och av vilka en del av oss behandlats i olika sammanhang, försågs ej med sigillet utan undertecknades vanligen med frasen »Borgmästare och råd i Hälsingborg» eller »Borgmästare och råd på egna samt meniga borgerskapets vägnar», ett förfarande som var na turligt med tanke på att det här ej var fråga om åtaganden eller förpliktelser utan snarast motsatsen. När man under en supplik från år 1651 angående be frielse från byskatt återfinner stadens sigill, beror detta på att suppliken inne håller extrakt ur stadens räkenskaper för en följd av år, och det sägs uttryckligen att man genom sigilleringen vill intyga riktigheten av de lämnade uppgifterna. Det sigill som användes, var vid 1500-talets mitt förhållandevis litet och det är ej känt, hur länge det varit i bruk. År 1584 tog man i bruk ett mycket större och praktfullare sigill och detta användes fram till 1600-talets senare del. År 1606 24

Förvaltningen anskaffades dessutom ett mindre sigill, så att staden under en stor del av 1600talet hade två sigill, varav det mindre användes flitigast och som det förefaller främst för de löpande rutinärendena.59 Borgmästare och råd åtnjöt ej några egentliga löneförmåner. Däremot var allt sedan 1400-talet deras skattefrihet — åtminstone i fråga om ordinarie skatter — obestridd.60 Vanligt var att stadens råd hade rätt att bruka och ta avkastningen av någon jord i staden. Vi har redan sett, att det i Hälsingborg fanns »Ängha ven» och »Visch», som överheten den ene efter den andre haft i hävd. I en del städer hade borgmästare och råd intäkter från stadskällaren. Denna inkomst källa har saknats i Hälsingborg, där som vi sett någon stadskällare troligen ej funnits i dansk tid.61 En annan intäkt var i många köpstäder de böter och andra »ovissa» intäkter som föll i staden. Hälften av dessa tillföll nämligen ofta staden och borgmästare och råd tog då sin del av dessa pengar. Vid Fredrik III:s tron tillträde 1648 framställdes från danska köpstäder önskemål om att denna prin cip skulle tillämpas överallt. Av stadens andel skulle framdeles borgmästare och råcl ha rätt till hälften.62 Hälsingborg har hört till de städer där man även före 1648 avsatte hälften av de ovissa intäkterna till staden. Byfogderäkenskaperna visar nämligen alltsedan 1590-talet, att byfogden till den kungliga räntekamma ren inlevererat endast en del av dessa medel. Hur stadens andel fördelats mellan borgmästare och råd å ena sidan och staden å den andra, vet vi inte. Utöver de här nämnda intäkterna hade borgmästare och råd också rätt till en del sportler. Vid utfärdandet av borgar brev hade de rätt till en avgift, som vi tidigare sett. Den som begärde en handling av något slag, under vilken stadens sigill skulle sättas, fick erlägga lösen. Detta gällde även byfogden, när han be hövde en sådan handling. År 1629 erlade han sålunda 2 riksdaler för ett dom brev mecl stadens sigill.63 Den som anlitade stadens våg, erlade i regel vågpengar, och dessa tillföll stadens råd. Att sådana utgått i Hälsingborg framgår av en no tis i räkenskaperna för Hälsingborgs hospital, som bland utgiftsposterna räken skapsåret 1658/59 upptar bl. a. »veyerpenge» för ett parti kött.64 Vid bouppteck ningar

deltog ofta

någon

eller

några representanter

för

stadens råd

förrättningen. Storleken av de sportler som utgick synes ha berott på den avlid nes sociala ställning och kvarlåtenskapens storlek. Vid bouppteckningen efter Fennike Hindrichsdatter, en förmögen hattmakaränka, uppbar borgmästare och råd 12 riksdaler, byfogden 6, byskrivaren, som anlitats för uppsättande av hand lingarna, 4 riksdaler, den sistnämndes dräng 1 daler och stadens kämnär 2 daler. Vid en mindre bouppteckning däremot år 1639, där radet representerades av

Dansktidens slutskede sin kämnär, tillföll endast 2 riksdaler rådet och 1 riksdaler byfogden, medan byskrivaren fick nöja sig med 1 claler och en stadstjänare med lika mycket.Cu Slutligen må nämnas att ett fall är känt, clå en borgmästare av kronan tiller känts en extra förmån. Det gäller borgmästaren Bertel Suerth, som år 1584 på grund av sitt »arbete med sin beställning» av konungen beviljades rätten att

U$ h 0 • 0 * v* fr****-

H+ *lr >

(§ äder axt QoC be vene ,

•>

't » <

t JLy&dlrfiy. »Gader att holde rene» jämte teckning av en sopkvast. Marginalruhrik i Hel singörs Tingbog 1561-1565, där det införts borgmästares och råds bestämmelser angående gaturenhållningen. Landsarkivet for Sjcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

årligen få en lialv läst spannmål. Denna skulle utanordnas till honom från Häl singborgs slotts spannmålsloft och var alltså en ur kronans medel beviljad avlöningsförstärkning.66 Av den mångfald arbetsuppgifter som vilade på borgmästare och råd, synes deras verksamhet inom rättskipningen länge ha kommit i första rummet. Rådnranseden tog främst sikte på rådmannens ställning som domare, i mindre grad på hans arbete inom stadens förvaltning. Rättsväsendet kräver en ganska utför lig skildring och därför är det ej möjligt att här gå in på den roll borgmästare och råd spelat inom detsamma, utan därom skall sägas mera längre fram. Av samma anledning må det räcka med att här endast påpeka, att borgmästare och råd hade ansvaret för uttaxeringen på stadens invånare av skatter och andra på lagor och för uppbörden av dem. Även denna sida av deras verksamhet kommer att beröras mera ingående i ett senare kapitel. I och med att den danska kyrkan reformerades under 1500-talets förra hälft, lades ansvaret för förvaltningen av 26

Förvaltningen kyrkans egendom i städerna på stadens styrelse, som också fick inflytande på prästvalen och på lösningen av en rad praktiska kyrkliga frågor. Till detta åter kommer vi i samband med framställningen om kyrka och skola i Hälsingborg. Vi har tidigare i vår skildring av Hälsingborgs ekonomiska historia mött borgmästare och råd i otaliga sammanhang. De hade uppsikten över torghan deln och anordnandet av marknader. De hade ansvaret för att de kungliga före skrifterna angående köpenskap och handel efterlevdes. Deras ansvar sträckte sig till att kontrollera även kvaliteten på salufört öl, saltat kött och sill. De skulle hålla ett öga på liantverksämbetenas verksamhet och de övervakade prissätt ningen på de varor som salufördes i staden. Ramponerades skeppsbron av ovä der eller is, tillkom det borgmästare och råd att sörja för att den sattes i stånd igen. Klagomål över färjetrafiken mellan Hälsingborg och Helsingör riktades i första hand till dem, och de fastställde taxorna för vagnmännen, som befordrade gods och personer till och från staden. De hade ansvaret för att det i staden fanns gästgivare eller andra, som kunde ta hand om resande och bereda dem kost och logi. Borgmästare och råd hade uppsikten över byggnadsverksamheten i staden. Den gamla stadsrätten föreskrev, att ingen fick bygga närmare sin grannes tomt än vad tillsyningsmän, som utsetts av borgmästare och råd, tillät. Alltsedan Kristian II :s tid utfärdades då och då kungliga påbud om att husen i städerna borde uppföras i sten eller tegel. Detta gick dock aldrig att genomföra, allra helst som borgarna under 1500-talet hade ganska begränsade ekonomiska resur ser. Tegelhus förblev sällsynta i städerna — Hälsingborgs enda privata tegelhus var cle s. k. Billegårdarna, belägna vid Storgatan, mitt emot Mariakyrkan — men i stället blev korsvirket allt vanligare. För att minska eldfaran, påbjöds där för från 1550-talet gång efter annan, att husen i städerna borde ha tegeltak. Efter den förhärjande eldsvådan i Hälsingborg omkring år 1580 mottog staden 1581 ett kungligt brev, elär detta påbud upprepades samtidigt som halmtak principiellt förbjöds.67 Ansvaret för dessa bestämmelsers efterlevnad vilade på borgmästare och råd. Byggnadsfrågorna var nära förbundna med tätbebyggelsens sanitära problem. Ett par av artiklarna i stadsrätten, vilka åberopades ännu 1648 av borgmästare och råd, förbjöd utstjälpning av avfall i hamnen eller utanför stadens område i dess närhet. »Ingen må hava mödding eller annan orenlighet på stadens gator el ler sträden framför sin dörr, sitt hus eller sin gård längre än tre dagar, sedan borgmästaren låtit tillsäga dem därom.» Hemlighus, dvs. avträden, fick ej an27

Dansktidens slutskede ordnas närmare stadens gator eller grannens tomt än en aln. Över huvud taget har renhållningen säkerligen varit mycket bristfällig. År 1537 förbjöds det att man lät döda svin och annat as ligga kvar på gator och kyrkogårdar. Varje stad borde ha en »rackerkule» i sin närhet, där man kunde gräva ned all orenlighet. Dessutom ålades borgmästare och råd att tillse, att gatorna stensattes och hölls rena. Påbudet om stensättning av gatorna upprepades 1548 och clet har säkerli gen varit svårt att omsätta i praktiska åtgärder. Speciella förhållningsregler ut färdades i pesttider, och borgmästare och råd fick ansvaret för alla åtgärder som kunde vidtagas för att bekämpa eller begränsa farsoterna.68 Sundhetsväsendet föll in under begreppet »god ordning och politi», vilket det var borgmästares och råds uppgift att främja. Hit hörde också uppsikten över tiggare och lösdrivare. Denna stadsstyrelsens uppgift är ett ständigt återkom mande motiv i lagstiftningen. Tiggeriet har varit ett problem i de flesta danska städerna under 1500- och 1600-talen, därför att inflyttningen från landsbygden av skilda anledningar ofta varit mycket stor, samtidigt som dessa nya stadsbor ej sällan hade svårt att finna sin utkomst i ett samhälle, som de kände alltför litet till och i vars ekonomiska liv cle kunde ha svårt att hävda sig. Sedan Kris tian III:s tid gällde generellt att gamla, sjuka och orkeslösa av borgmästare och råd tilldelades ett »stadens tecken», som de skulle bära på sina kläder, vilket innebar att de fick rätt att insamla »Guds allmosa» inom stadens område. De som däremot var friska och starka men arbetsovilliga, skulle hänvisas till arbete eller förvisas från staden. Ertappades de likväl med tiggeri, skulle de »stubes aff byen mett riiss». Borgmästare och råd skulle utse två borgare att ha uppsikt över tiggarna. I en förordning från 1587 kallas dessa »stodderfogeder» och ålades bl. a. att bedja resande, som besökte staden, om en gåva till de fattiga, för att främlingarna skulle slippa besväras av tiggare i sina härbärgen. Samtidigt underströks, att tiggare, som hörde hemma på annan ort, skulle jagas bort från staden.69 I Helsingör fanns enligt vad vi vet, sådana »stodderfogeder».70 I Häl singborg omtalas en gång 1673 en »staaderkonge» och clet är alldeles tydligt att man här möter en företeelse rnecl rötter i dansk tid. Staden har säkert under 1500- och 1600-talet haft en »stodderkonge» eller »stodderfoged». Men dessutom skulle underfogden tillse, att bettlare och lösdrivare ej följde med färjorna och båtarna från Helsingör över sundet till Hälsingborg.71 »Allmän politi» kunde innefatta praktiskt taget alla sidor av stadslivet. Borg mästare och råd hade sålunda i uppdrag att tillse, att ingen uttappade öl och brännvin om helgdagarna före middagstid. På 1620-talet ålades de övervaka, 28

Förvaltningen att ingen krog liölls öppen under de påbjudna allmänna böndagarna.72 Vid samma tid utfärdades förbud mot att personer av borgarståndet nyttjade siden kläder, och så länge detta förbud var i kraft, hade borgmästare och råd ansvaret för dess efterlevnad.73 Från kungamaktens sida var man särskilt angelägen om att minska överdådet vid bröllop och begravningar och gav stadsstyrelsen i upp-

»Om trommeslagh och andet spill», marginalrubrik i Helsingörs Tingbog 15611565. Skrivaren har ritat av en trumma med trumpinnar och en luta. Landsarki vet for Sjcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

drag att inskrida häremot, om så behövdes. En borgmästare, rådman eller köp man skulle sålunda få inbjuda till bröllop högst 24 »par folk» med söner och döttrar samt 12 »unga karlar», medan en »ämbetsman», dvs. hantverkare, fick nöja sig med 12 »par folk» och 6 »unga karlar». För alla gällde att bröllopsfesten fick räcka i högst två dagar. År 1617 påbjöds uttryckligen, att borgmästare och råd var skyldiga att inom fem veckor åtala dem, som bröt mot dessa föreskrif ter.74 En förordning från 1624 föreskrev i detalj hur många maträtter, hur många olika slags drycker, konfityrer m. m. som fick förekomma och vilka slags kläder och andra yttre anordningar som var tillåtna. Dessa regler kvarstod under de följande decennierna och borgmästare och råd ålades att vaka även över deras efterlevnad. Det tillkom också dem att bestämma hur många likbärare, som fick förekomma viel begravningar, och hur lång själaringningen skulle vara över olika personer.75 Den kontroll som borgmästare och råd kunde utöva över bröllops- och be-

Dansktidens slutskede gravningssederna, har säkerligen aldrig varit särskilt effektiv. Själva tillhörde de det sociala skikt som i städerna framför andra hade ambitionen att vid högtid liga tillfällen tillägna sig adelns vanor. Säkerligen har man i stor utsträckning sett genom fingrarna med överträdelser av förbuden. Därför är det ej förvånans värt, att år 1655 en särskild fiskal enligt kunglig befallning skulle utses i stä derna för att tillse, att förbuden mot överflöd efterlevdes.76 Dessutom torde ryckigheten i den kungliga lagstiftningen ha medfört att förbuden ej alltid respekterades i tillbörlig ordning. Ett exempel på detta må nämnas från 1620-talets Hälsingborg. En förordning av år 1624 medgav en uppluckring av de strikta föreskrifterna för bröllop och andra högtidliga tillfällen. Sålunda tilläts präster, borgmästare, rådmän och köpmän med över 5 000 dalers förmögenhet att vid bröllop låta bruden »fritt föras med spel över gatan till och från kyrkan», blott man ej för ändamålet an litade utombys spelmän. Denna förordning korsades av ett privilegium, som 1627 gavs fyra »tornmän» vilka anställts på Kronborg för att musicera åt kungen. Dessa hornblåsare fick rätt att »låta sig brukas vid bröllop och »värd skap» i Helsingör, Hälsingborg, Landskrona och Hilleröd. Tre år senare fick organisten i Helsingörs kyrka samma privilegium under förutsättning att han därmed ej försummade gudstjänsterna i kyrkan.77 Det var kanske ej alltid så lätt för borgmästare och rådmän att tillse, att alla cle kungliga påbuden i detalj efterlevdes.

1. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 53 ff. 2. Notiser 1618 28.9, 1636 28.9, 1641 9.6 i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, HSK. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 62. 3. Se bilaga A. 4. Handlingar rörande Skandinaviens histo ria 6 (Sthm 1818) s. 109. Bondes uppgifter diskuteras utförligare i band IV: 1, kap. Ma gistraten 1658-1680. 5. Follin, anf. arb. s. 61. 6. GDL IV: 167. CCD 1558 13.12. 1487 års privilegiebrev § 1, se bilaga A. Mackeprang, anf. arb. s. 63 ff. 7. AGA IV, Tillaeg s. 19 f. — Willem Forbes tillhörde den skotska släkten Forbes

och på 1520-talet hade han varit bosatt i Hel singör. Kong Frederik den Förstes danske Registranter, udg. ved Kr. Erslev og W. Mollerup (Khvn 1879) s. 219. 8. Tingbog AA 5, s. 51 v. Helsingörs stads arkiv, LAS. 9. Tingbog AA 7, s. 286 b. Helsingörs stadsarkiv, LAS. 10. Kanc. brevb. 1633 15-711. Hyldinger 49:13, DRA. 12. Rådhustingsvittne 1593 9.7, Köbstaxlers Arkiver, Pergament, Helsingborg, DRA. 13. Köpebrev 1596 14.3, Pålsjö gårds arkiv, Hälsingborgs museum. 14. Hälsingborgs byfogderäkenskaper 1605/ 06. Gravskrift i Follin, anf. arb. s. 77. 15. Kanc. Brevb. 1607 16.4. Gravskrift i Fol lin, anf. arb. s. 82.

Förvaltningen 16. Gravskrift i Follin, anf. arb. s. 74. 17. Hyldinger 84 0:17, DRA. 18. Gravskrift i Follin, anf. arb. s. 82 19. Notis 1618 28.9, S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, HSK. 20. Anders Madsen omtalas som död i Kanc. Brevb. 1626 7.8. 21. Malttulls- och ölaccislängder i Hälsing borgs tullräkenskaper. Mönstringsrullan, se bi laga B. 22. Notiser i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, HSK. Jacob Weber omtalas som avliden i 1645 års förteckning över åkerjordar i staden, se band III:i, s. 47. 23. Obligation 1654 17.8, HSK. Släktnamnet Gleg finns bl. a. på det epitafium över Villem Villemsen, som Thomis Jacobsen lät uppsätta i Mariakyrkan. 24. Inlaga 1639 18.4, D. Kanc. B 160, DRA. 25. 1648 års privilegieavskrift, se bilaga A. 26. Inlaga 1655 4.5, D. Kanc. B 53, DRA. 27. Notis i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, HSK. 28. Obligation 1654 17.8, HSK. 29. Gravskrift i Follin, anf. arb. s. 89. 30. Supplik 1654 15.6, se bilaga D. 31. Kvittens 1655 24.12, D. Kanc. B 150. 32. Längd över kyrkans, skolans, hospitalets m. fl:s obligationer, daterad 1675 20.4, HSA:RM. 33. Hälsingborgs historia, II: 1 s. 213. 34. Tingbog AA 1, s. 58, Helsingörs stads arkiv, LAS. Rådhustingsvittne 1593 9.7, Köbstaeders Arkiver, Pergament, Helsingborg, DRA. Follin, anf. arb. s. 85, har en osäker läsning av dödsåret på Hans Thomesens grav sten: »1592 (1597?)»- Dödsåret kan som synes ej ha varit 1592. Hans änka omtalas i byfogde räkenskaperna 1599/1600. År 1580 fick Hans Thomesen kungligt tillstånd att förvärva dels en gård, som tillhört slottsskrivaren Bent Vind men som hemfallit till kronan, dels byggna der å en kyrkan tillhörig jord, belägen vid »Allgaden» intill Hans Thomesens »husshiörne». Fyra år senare efterskänktes köpeskil lingen. 1580 29.4, 1584 15.7, Skaanske Registre I s. 337 f., 450, DRA. Regester i Kanc. Brevb. 1580 29.4, 1584 15.7. 35. AGA IV, Tilkeg s. 19 f.

36. Skånebrevförteckningen, Lunds Dombkyrckias tilhörige breef och skriffter nr 1063, RA. 37. Kanc. Brevb. 1579 8.5, 1580 29.4. Sist nämnda brev gäller köp av en borgmästaren Hans Thomesen tillhörig gård vid »Faerjestrasdet». Det är möjligt att Laurids Paaske varit identisk med en person med samma namn, som omtalas år 1559 som fogde på Hälsingborgs slott (Kanc. Brevb. 1559 11.10). Enligt brev 1584 7.12 var hans änka Ursule Lauridsdatter detta år invecklad i en arvs tvist (Skånebrevförteckningen, Acta Privata nr 1181, RA). 38. Hyldinger 49:13, DRA. 39. Se sid. 88. 40. Hyldinger 68:4, DRA. 41. Follin, anf. arb. s. 83. 42. Kanc. Brevb. 1621 12.4. 43. Notis i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, HSK. 44. Gravskriften omnämnd av Follin, anf. arb. s. 90. Dödsdatum efter fullständig avskrift av gravskriften i Collectio Rönbeckiana, T. 21, LUB. Denna avskrift finns också i Engeströmska Sami. B IX 1. KB. Enligt gravskrif ten avled Jesper Pedersen 81 år gammal. Han föddes sålunda 1571. 45. Notis i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, HSK. Mönstringsrullan, se bilaga B. 46. Follin, anf. arb. s. 85. 47. Se band III: 1 s. 143, not 18. Släktnam net Brok förekommer i obligation 1653 11.12, HSK. 48. Mantalslängd, bilagd Hälsingborgs läns räkenskaper 1652/53. Om hans dödsår se band III: 1 s. 143, not 17. 49. Hyldinger 128:11, DRA. Follin, anf. arb. s. 79. 50. B. Hildebrand, art. Eggert Elers, Svenskt biografiskt lexikon 13 (Sthm 1949-1950). 51. CCD 1619 7.4. 52. Kanc. Brevb. 1621 12.4. Skaanske Tegnelser VI, s. 363, DRA. 53. CCD 1643 27-2 11:3:1. Om ordningens avskaffande i västdanska städer, se t. ex. CCD 1637 13.12, 1646 13.1, 31.5, 1647 15.4, 22.4, 1649 26.6. K. Enghoff, Kristianstad 1614-1914 (Lund 1914) s. 44 ff. 54. Hälsingborgs historia, II: 1 s. 72, 221.

D ansktidens slutskede Hyldinger 49:13, 128:11, DRA. Kanc. Brevb. 1621 12.4. Inlaga 1623 10.2, D. Kanc. B 103, DRA. 55. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600talets Hälsingborg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 44 ff. 56. Mackeprang, anf. arb. s. 86, 109 ff. 57. Privilegiebrev 1487 § 3, se bilaga A. Recessen 1551 6.12 §3, GDL IV:238. CCD 1558 13.12 §4. 58. Bilaga 1643 i-5 till byfogderäkenska perna 1642/43. Utdrag ur skiftesbok 1654 16.1, bilagt byfogderäkenskaperna 1653/54. Intyg 1653 6.7, bilagt Hälsingborgs läns rä kenskaper 1654/55. Bytingsvittne 1655 30.4, Pålsjö gårds arkiv, Hälsingborgs museum. 59. Hyldinger 49:13, 68:4, 84 c: 17, 107 a:g, 120:2, 128:11, DRA. Kvittens 1656 28.2, D. Kanc. B 50, DRA. Pass 1616 28.7, bilagt Halm stads tullräkenskaper 1609-1617 (Reg. 108 B nr 138 a), DRA. Extrakt 1646 31.12, D. Kanc. B 109, DRA. Suppliker 1630 29.4, 1653 22.10, D. Kanc. B 160, DRA. Suppliker 1651 26.1, 1654 20.6, D. Kanc. B 53, DRA. Inlaga 1563 8.3, Papirbreve 1509-1616, Helsingörs stadsar kiv, LAS. — Om sigillen, se Hälsingborgs his toria, II: 1 s. 447 ff. Det stora sigillets öde på 1680-talet skall beröras i band IV: 1, kap. Ma gistratens verksamhet och inkomster. 60. Hälsingborgs historia, II :i s. 217 f. 61. Se band III: 1 s. 49, 222 f. 62. Danske Magazin 4. R. II s. 200, CCD 1649 20.5. 63. Kvittens 1629 12.6, bilagd byfogderäken skaperna 1628/29. 64. Hälsingborgs hospitals räkenskaper, Hälsingborgs museum. 65. Bouppteckning 1654 16.1, kopia bilagd byfogderäkenskaperna 1653/56. Bouppteck

ning 1639 5.7, kopia bilagd byfogderäkenska perna 1639/40. 66. Kanc. Brevb. 1584 27.7. 67. Privilegiebrev 1487 § 102, se bilaga A. Nils G. Sandblad, Skånsk stadsplanekonst och stadsarkitektur intill 1658 (Skånsk senmedel tid och renässans, skriftserie utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund, 2. Lund 1949) s. 128, 224 ff., 311, 316, 358 f. PRF IL614 f., 111:849 f. Kanc. Brevb. 1581 4.8. Om förbud mot halm tak i andra städer, se t. ex. CCD 1560 21.4, 1562 14.11, i569 !9-5> J578 l±-l> 25-8, 1582 6.10, 1587 8.2, 23.7, 1593 2.12. 68. Privilegiebrev 1487 §§ 99-100, se bilaga A. Recess 1537 24.8 §§21, 23, GDL IV:i83f., 185 f. Danske Magazin 4. R. I s. 345. Om pest, se t. ex. Kanc. Brevb. 1585 24.1, 1587 5.6. CCD 1643 27.2 11:4, 1652 17.8, 1654 30.6, 1655 8.6, 12.8. 69. Recess 1537 24.8 § 16, GDL IV: 181. CCD !558 13-2 §62, 1587 27.12, 1615 31.3 §44, 1643 27.2 11:21:3, 1647 31.1. A. Olsen, Bybefolk ningen i Danmark paa Merkantilismens Tid (Merkantilistiske Studier I. Acta Jutlandica IV:2. Aarhus 1932) s. 15. 70. Laurits Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, II (Khvn 1929) s. 263. 71. Instruktion för underfogden § 10, se bi laga A. Hälsingborgs renoverade rådstuguprotokoll 1673 29.4, Göta hovrätts arkiv. 72. CCD 1558 13.12 §4, 1628 8.9 §2. 73. CCD 1621 23.8. 74. Recess 1537 24.8 § 15, 1557 20.5 §4, GDL IV:i8of., 248 h CCD 1558 13.12 §69, 1610 6.4, 1615 31-3 §28. 75. CCD 1624 1.5, 1643 27.2 11:8:3-5, 776. CCD 1655 4.11, 1656 26.4. 77. CCD 1624 1.5 §8. Kanc. Brevb. 1627 30.12, 1630 24.12.

Anders Stensen Bille (1580-1633). Kronans länsman på Hälsingborgs slott 1610— 162c), riksråd 1616. Porträtt i olja, tillskrivet Karel van Mander, å Rosendals slott. Foto Hälsingborgs museum.

/“ •

■

STADENS TJÄNSTEMÄN

, åL ^ EN TJÄNSTEMÄN som oftast omtalades i köpstäderna, var kämnären, men egendomligt nog förekommer han inte i den gamla stadsrätten. Han var knuten till finansförvaltningen och städerna hade vanligen två kämnärer på en gång. Kämnären utsågs av stadens råd och avlade ed till detta. På många håll var han medlem av rådet och det förekom att kämnärssysslan gick i tur mellan rådmännen. Varje stad hade dock sin egen tradition och fördelningen av arbets uppgifterna mellan de båda kämnärerna växlade från ort till ort. Ibland hade de sin verksamhet förlagd till var sin rote eller fjärding av staden. Stundom var den ene kämnären — som t. ex. i Helsingör — underordnad sin kollega och kallades t. ex. »den lille kämnären». I en del städer ledde kämnären stadens finansväsen, var offentlig åklagare, uppbar stadens andel i utdömda böter och hade en rad åligganden, som sammanhängde med »allmän politi» i staden. På andra håll var hans arbetsuppgifter mera begränsade. I de själländska och skånska städerna var det — såvitt vi kan se — vanligt att kämnären ansvarade för uppbörden av de ordinarie skatterna. Kämnärsräkenskaper är bevarade från t. ex. Malmö och Helsingör1 och de innehåller av den anledningen också skattemantalslängder. En gång om året avlade kämnären offentlig räkenskap, vanligen på rådhuset inför den församlade menigheten. Räkenskapsåret växlade från stad till stad. I Köpenhamn räknades det sålunda från påsk till påsk, i Helsingör från S:t Thomas dag (21.12) till påföljande årsdag, i Malmö var det fram till 1610 identiskt med ett kalenderår osv. Endast under goda år brukade kämnärens räkenskaper gå ihop. Underskott fick han täcka med egna medel, och det var ej ovanligt att kämnären vid räkenskapsårets slut stod i skuld till staden.2 Om kämnärsämbetet i Hälsingborg under tiden fram till 1658 vet vi ej mycket. Några kämnärsräkenskaper är ej bevarade, men ett par notiser från 1600-talet ger upplysningar om stadens kämnärer. Av dem framgår det att man haft dels en »rådets kämnär», som enligt det källställe där han omtalas samtidigt 3-679829

Hälsingborg III: 2

Dansktidens slutskede var rådman, dvs. vald ur rådets krets, dels en »byns kämnär». I en bouppteck ning från år 1639 är antecknat att rådmannen Thomis Jacobsen deltagit i för rättningen — vilket som vi förut sett var ett av rådmännens åligganden — och att han i egenskap av rådskämnär på borgmästares och rådmäns vägnar uppbu rit dem tillkommande sportler.3 Det förefaller sannolikt att rådskämnären haft rådets finanser om hand. »Byns kämnär» är omtalad på några ställen. Av byfogderäkenskaperna 1635/ 36 får vi veta att stadens kämnär detta år hetat Baltser Jensen. Byfogderäken skaperna för påföljande år omtalar, att stadens kämnär av byfogden köpt en del virke, som tillhörde kronan och skulle användas för reparationer på stadens skeppsbro. Från åren 1640 och 1641 finns bevarade ett par kvittenser, ställda på stadens kämnär och gällande inlevererade båtsmanspengar. År 1640 hette stadskämnären David Clausen, året därpå Jens Tönder och åren 1642 och 1643 be kläddes posten av Eggert Elers.4 Detta knapphändiga material synes peka på att man vanligen utsett stadskämnären för ett år i sänder och att han tagits utanför rådmännens krets. Ingen av de namngivna stadskämnärerna var samti digt rådmän. Vidare kan sägas, att stadskämnären uppburit extraordinarie skat ter — båtsmanspengarna var en sådan — medan kvittenser på andra skattebe lopp som samtidigt inlevererats från Hälsingborg, lämnats till helt andra personer. I stadskämnärens arbetsuppgifter har tydligen ingått att bekosta vård och underhåll av stadens egendom, bl. a. skeppsbron. I den jylländska staden Aabenraa har man haft en ordning som nära över ensstämmer med den, vars konturer vi här sett avteckna sig i Hälsingborg. Där utsåg rådet inom sig en rådskämnär som uppbar de intäkter som tillkom rådet. Vid hans sida fanns en stadskämnär, som uppbar byskatten, legor för staden tillhörig jord, avgifter för stånd på torg och marknadsplatser, burskapspengar m. m. Rådskämnären utbetalade pengar för rådhusets underhåll, medan stads kämnären betalade bl. a. reparationer på stadens byggnader och övriga anlägg ningar, fattighjälp och resekostnader för dess tjänstemän.5 Det är troligt att en liknande arbetsfördelning rått i Hälsingborg mellan rådskämnären och stads kämnären. Chef för stadens kansli var »byskriveren» eller stadsskrivaren. Överallt utsågs han av stadens råd och avlade vid ämbetstillträdet ed till staden och konungen. I 1537 års recess föreskrevs, att stadsskrivarna skulle »vänta sig bliva straffade som menediga skalkar», om de var försumliga i sitt ämbete. Stadsskrivaren hade vanligen en fast årslön jämte sportler för sina förrättningar. Ibland hade han

Förvaltningen fri bostad, stundom ersättning för bläck och papper, men det hände också att han själv fick hålla sig med skrivmateriel.6 I det sparsamt bevarade materialet från Hälsingborg finns några byskrivare omnämnda:7 Svend Christensen 1629.8 Casper Salomondsen 1641, 1646.9 Ebbe Nielsen 1651, 1652, 1653.10 Cornelius Zander 1655, 1656, 1657.11 Personalen på stadens kansli har omfattat några biträden till stadsskrivaren. År 1637 omtalas en »tjänare på Hälsingborgs stads skrivarestuga» vid namn Mads Knudsen.12 Vid en bouppteckning år 1653 utgick en ersättning ej blott med 3 daler till stadsskrivaren utan också med 2 mark till hans ej namngivne »tjänare».13 I Helsingör utsågs från och med år 1624 en underfogde, som skulle tjänstgöra som biträde till byfogden men också under stadens råd fullgöra en rad arbets uppgifter för att upprätthålla »god ordning och politi». Han utsågs av borg mästare och råd och avlönades av staden.14 En instruktion för Hälsingborgs underfogde är bevarad och vi har ofta citerat den i vår tidigare framställning. Tyvärr kan den ej tidfästas med någon större exakthet. I sin bevarade version hör den otvivelaktigt 1600-talet till, men eftersom man bör räkna med att den kan ha omarbetats och utökats under årens lopp, är det ingenting som hindrar att den i sin äldsta utformning kan ha tillkommit under senare hälften av 1500talet.15 Dock är det möjligt att sysslan inrättats i Hälsingborg på 1620-talet ungefär samtidigt med att systerstaden Helsingör utsåg sin första underfogde. För en sådan förmodan talar framför allt det faktum, att den bild man får i källmaterialet av underfogdens verksamhet, på avgörande punkter stämmer överens med vad vi vet om underfogdens arbetsuppgifter i Helsingör. Först och främst har han biträtt byfogden i dennes verksamhet. Sålunda förde »Mads underfogde» i byfogdens ställe en tilltalad kvinna två gånger, år 1651 och 1652, till landstinget i Lund, där hon skulle stå till svars i en dråpsak. Ett bytingsvittne från år 1655 omtalar underfogden Johan Olsen. Han framlade å borgmästares och råds vägnar några äldre tingsvittnen på bytinget.16 Att underunderfogden biträtt byfogden och agerat på det av byfogden ledda bytinget är sålunda klart. Men liksom i Helsingör skulle han dessutom verka för att god ordning rådde på torget, vid skeppsbron och i staden i övrigt. Exempel på detta

Dansktidens slutskede har lämnats tidigare i vår framställning. I detta sammanhang hade han viss exekutiv myndighet. Han kunde sålunda taga varor i beslag och sätta personer, som brutit mot gällande regler och förordningar, i halsjärn. Hans instruktion var utfärdad av borgmästare och råd, som således var hans överordnade och in för vilka han var ansvarig. Dessa utsåg också underfogden och insatte honom i

Stadsskrivaren Casper Salomondsens sigill under ett bytingsvittne från år 1645, bilagt Hälsingborgs läns räkenskaper 1643/44. Rigsarkivet, Köpenhamn.

ämbetet. Från år 1666, då försvenskningsarbetet ännu ej satt in på allvar i sta dens förvaltning, finns i stadens kopiebok en notis som omtalar hur borgmästare och råd konstituerade och förordnade Oluf Nielsen till underfogde. Han avlade sin »livliga ed» inför stadens råd och var därmed insatt i ämbetet.17 Vi vet ingenting om hur underfogden i Hälsingborg avlönades. Däremot om talas på flera ställen i hans instruktion att han hade rätt till vissa sportler. Den som utförde kött ur staden, innan köttboden var försörjd, skulle erlägga en riks daler till underfogden (art. 9). Om bagare saluförde underviktigt bröd, skulle underfogden ta varan i beslag och för egen och staclstjänarnas del behålla hälf ten (art. 12). Likaså hade han rätt till hälften av det öl och vin han beslagtog, därför att det ej salufördes i fulla, av borgmästare och råd godkända mått. (art. 13). Stadstjänarna var rättstjänare. De gjorde pålysningar om bouppteckningar och andra förrättningar, de gav parterna i en process »lovligt kald och varsel», dvs. fungerade som stämningsmän, och ansvarade för anhållnas transport från häktet till tinget. En gång omtalas de som »byens begge tienere» och i de beva rade akterna uppträder de — liksom säkert också i tjänsten — parvis. År 1641

Förvaltningen omnämnes stadstjänarna Joen Andersen och Knud Jonsen, 1643 Christian Pe dersen och Joen Andersen och en gång på 1650-talet Christian Pedersen och Laurids Rasmusen.18 Det knapphändiga materialet visar, att rättstjänarna inne haft sin syssla flera år i följd. Det har funnits rätt många tjänstemän i underordnad ställning. Till dem hör först och främst bysvennen. Han omtalas flerstädes i byfogde- och tullräken skaperna. Bysvennen uppträder stundom som medhjälpare till byfogden och ibland benämnes han tullarsven, vilket sammanhänger med att byfogden, som vi tidigare sett, under lång tid också var tullnär i Hälsingborg. I Helsingör bar bysvennerna, som var fyra eller fem till antalet, ett spjut som ämbetstecken.19 Huruvida bysvennen i Hälsingborg burit något ämbetstecken, vet vi ej, men av de bevarade akterna framgår, att man aldrig haft mer än en åt gången. Han har varit skyddad till liv och lem liksom övriga tjänstemän och överhetspersoner i staden. När enligt en notis i byfogderäkenskaperna 1626/27 en soldat slagit ut bysvennens fönster, fick syndaren ett strängt straff, nio dagar och nio nätter i stadens »källare». Av sakfallslängderna i byfogderäkenskaperna framgår, att det vanliga straffet för fönsterkrossning hos borgare eljest var böter. Soldatens strängare straff har säkerligen dels berott på att han själv stod under krigsla garna, dels på att bysvennen åtnjöt lagens speciella skydd till liv och egendom. År 1580 omtalas en Hans »bysvend» i Hälsingborg och i malttulls- och ölaccislängderna 1621/22 en Villem »bysvend».20 Ursprungligen ingick det i borgmästares och råds plikter att anföra det man skap som borgerskapet ålades att uppställa i krigstider. Detta stod man fast vid ännu vid 1500-talets mitt, men vid århundradets slut synes de flesta städer ha haft en särskild chef för det väpnade borgerskapet. Under 1600-talet förekommer i en del städer i detta sammanhang titeln stadtshauptman. Efter Kalmarkriget (1611-1613) utkommenderades emellertid borgerskapet så gott som aldrig till egentlig krigstjänst utan skulle främst svara för försvaret av den egna staden.21 1639 års mönstringsrulla visar, att man i Hälsingborg ej haft någon särskild befälhavare för det väpnade borgerskapet utan befälet har uttagits bland bor garna. En bar titeln löjtnant, en fänrik, tre kallades »officerare» och två var trumslagare.22 Enligt den gamla stadsrätten skulle köpstäderna hålla egen stadsvakt. Denna skulle bl. a. »leda till sitt härbärge» personer som var ute på gatorna efter klockan nio om kvällarna, eller »gömma dem till nästa dag», om de ej hade något härbärge att gå till.23 En liten notis i byfogderäkenskaperna 1638/39 ger

D ansktidens slutskede oss en upplysning om Hälsingborgs stadsvakt. Där omtalas att Christiern, orgel mästare vid tyska kyrkan i Helsingör, dömts till böter »för vår stads vakt som han överföll, sedan det var ringt på vakt». Den ringning med kyrkklocka som här åsyftas, var otvivelaktigt den s. k. fredsklockan eller »bedeklokken», en mor gon- och aftonringning som det ålåg stadens klockare att göra. Ringningen har varit signalen för stadsvakten att träda i tjänst på kvällen och gå ur tjänst om morgonen. Hur stadsvakten i övrigt har varit organiserad, vet vi ej. År 1652 om talas en Store Peder »vaegter» i samband med en fångtransport. Hans namn synes antyda att man haft fast anställt folk vid stadsvakten.24 Då dödsstraff, stympning och skamstraff ej var ovanliga i tidens rättskipning, behövde en köpstad också en bödel, även kallad mästerman eller rackare. Be nämningen rackare bar han, därför att han tog hand om självdöda djur, avli vade herrelösa hundar och ur staden bortskaffade kadaver och annan orenlighet till »rakkerhulen» utanför stadsgränsen. Dessutom skötte han sotning av skor stenarna och rensning av latrinerna.25 Alla städer hade dock ej råd att hålla sig med egen bödel. I Hälsingborg har man lånat mästerman från någon annan närbelägen stad. När en barnamörderska år 1639 avrättades i Hälsingborg, anli tade man mäster Morten från Helsingör enligt vad byfogderäkenskaperna 1639/40 uppger. Han fick också ta rätt på liket efter det späda barnet, som mo dern tagit av daga. Vid ett annat tillfälle har man lånat bödel från någon av de skånska städerna. Byfogderäkenskaperna 1650/53 upptar nämligen bland ut gifterna för en avrättning också vagnlega för bödelns resor till och från för rättningen. Vilken stad det var fråga om, sägs inte.

1. Helsingörs kämnärsräkenskaper för år 1577 är utgivna i Danske Magazin 3. R. II s. 177-229. Lyder van Fredens kämnärsräkenska per för Malmö 1517-1520, utg. av L. Ljung berg (Malmö i960). 2. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 133 ff. 3. Bouppteckning 1639 5.2, kopia bilagd by fogderäkenskaperna 1639/40. 4. Kvittenser 1640 19.10, 1641 3.8, Reg. 108 B 76, DRA. Sistnämnda kvittens finns i duplett i Hälsingborgs läns räkenskaper 1641/42. Om Eggert Elers, se band III: 1 s. 32 f. 5. Åbenrå Bys Historie, red. J. Hvidtfeld og

P. Kr. Iversen, I (Skrifter udg. af Hist. Samf. for Sönderjylland, 25. Åbenrå 1961) s. 90. 6. Recess 1537 24.8 §2, GDL IV:i7. Macke prang, anf. arb. s. 124. 7. L. M. Bååth anser det »fullt klart» att rådmannen Hans Skriver år 1560 också beklätt posten som stadsskrivare (Hälsingborgs histo ria II: 1 s. 218 f.). Det åberopade källstället ger emellertid ej tillräckligt stöd åt en sådan slutsats. 8. Köpebrev 1629 30.11, HSA:RM. 9. Bytingsdom 1641 16.2, bilagd byfogderä kenskaperna 1642/43. Bytingsvittne 1646 16.2, bilagt Hälsingborgs läns räkenskaper 1643/44. 10. Notis 1651 2.5 i tullräkenskaperna 1650/

Förvaltningen 51. Bytingsvittne 1652 13.9, bilagt byfogderä kenskaperna 1650/53. Intyg 1653 12.2, 7.11, kopior i Sk. komm. 1669-1670, acta, vol. CC, RA. 11. Bytingsvittne 1655 30.4, Pålsjö gårds ar kiv, Hälsingborgs museum. Bytingsdom 1656 19.5, brev 1657 båda bilagda byfogderä kenskaperna 1656/57. 12. Kvittens 1637 24.10, Hälsingborgs läns räkenskaper 1637/38. 13. Bouppteckning 1653 1.5, 5.5, bilaga till byfogderäkenskaperna 1653/56. 14. Laurits Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, I (Khvn 1926) s. 108, 260. 15. Se bilaga A. 16. Utgiftsspecifikation, bilagd byfogderä kenskaperna 1653/56. Bytingsvittne 1655 30.4, Pålsjö gårds arkiv, Hälsingborgs museum. 17. Kopiebok 1666 8.2, HSA:RM. 18. Bouppteckning 1639 5-7’ bilagd byfogde räkenskaperna 1639/40. Bytingsdomar 1641 18.1, 1643 1.5, bilagda byfogderäkenskaperna 1642/43. Bytingsdom 165? 25.4, bilagd byfog deräkenskaperna 1650/53 (skadad, varför da tum ej är fullständigt). 19. Laurits Pedersen, anf. arb. I s. 112. 20. Kanc. Brevb. 1580 29.4. Biskop Peder

Winstrup i Lund klagade år 1654 hos K. M:t över att bysvennen Laurids Rasmusen i fjor ton års tid levat skild från sin hustru, som bodde i Ronneby, och under tio år varit bo satt i Hälsingborg. Där hade han levat sam man med en annan kvinna och fått fyra barn med henne. Sockenprästen uppgavs förgäves ha gjort föreställningar i saken hos borgmäs tare och råd, men dessa hade tagit bysvennens parti »som den vars tjänster staden icke kunde mista». Borgmästare och råd begärde dessu tom hos biskopen att bysvennen skulle slippa undan med offentligt skriftermål. Winstrup anhöll emellertid att K. M:t skulle inskrida mot bysvennen, som enligt hans mening var en »grov och mycket förarglig syndare». K. M:t gav länsmannen på Hälsingborgs slott, Ove Giedde, i uppdrag att låta åtala bysven nen. Sakens utfall är ej känt. Inlaga 1654 2.1, D. Kanc. B 53, DRA. 1654 29.1, Skaanske Tegnelser VIII, s. 378, DRA. 21. Mackeprang, anf. arb. s. 128. 22. Se bilaga B. 23. 1443 års privilegiebrev § 32-33. Se bil. A. 24. Utgiftsverifikation, bilagd byfogderäken skaperna 1653/56. 25. Mackeprang, anf. arb. s. 132.

BYFOGDEN

. 1 SK DANSKA KÖPSTADERNA låg i regel »till konungens fatabur», dvs. de var ej bortförlänade utan stod under kronans direkta kontroll. Så var fallet med Hälsingborg. I fataburstäderna representerades kronan av byfogden. Ämbetstiteln är känd från 1400-talets början. I början av 1500-talet hade en del städer — dock ej Hälsingborg — fått rätt att själva utse och insätta sin byfogde. Efter 1536 utdelades detta privilegium ej längre, men de städer som tidigare fått sådant, t. ex. Helsingör och Malmö, fick behålla det. Påfallande få byfogdar utnämndes emellertid direkt av kungen. Vanligen utsåg borgmästare och råd en lämplig kandidat, ibland i samråd med kronans länsman över det län, där staden låg. Sedan konungen samtyckt till valet insattes den nye byfogden i sitt ämbete genom en högtidlig ceremoni och avlade ed antingen direkt till konungen eller till dennes representant, i regel länsmannen. Ursprungligen var byfogden en representant för konungens myndighet, men efter 1536 var han ej överordnad stadens egna styresmän. Rangordningen i de bevarade akterna är regelbundet först borgmästarna, så rådmännen och därefter byfogden, när alla tre sysslorna nämnes tillsammans.1 Byfogdarnas sätt att sköta sitt ämbete har växlat avsevärt från stad till stad. Huvudkällan till byfogdeämbetets historia i Hälsingborg är de bevarade byfog deräkenskaperna. Med några smärre luckor omspänner de tiden 16.2 1596i.5 1657.2 Räkenskapsåret löpte från Philippi et Jacobi apostolorum dag (1 maj) Uppslag ur Hälsingborgs byfogderäkenskaper för räkenskapsåret 1603/04. På vänstra sidan är införda en rad poster under tiden 7 november 1603—12 mars 1604 gällande böter för slagsmål, munslag och blodvite. Sedan omtalas i en notis, att kronan lyft behållningen i boet efter Anne, Christoffer guldsmeds änka, som avlidit den 18 maj 1603 utan att efterlämna arvingar. Nederst hopsummeras samtliga poster på sidan: »Summa lateris — xliix datier». På högersidan är antecknad totalsumman på uppburna böter (sakfall): 43 daler, 1 mark. Därefter är anmärkt i samband med räkenskapsgranskningen i räntekammaren: »Belöff förgången aar — xij datier». Rigsarkivet, Köpenhamn. 40

x-v*ää&si&i

Dansktidens slutskede till påföljande årsdag. Efter räkenskapsårets slut inlämnades räkenskaperna till den kungliga räntekammaren i Köpenhamn, där redovisning och slutavräkning skedde. Den äldsta bevarade notisen om en sådan redovisning finns dock ej i byfogderäkenskaperna utan i den kungliga räntekammarens räkenskaper för år 1556, då byfogden Anthonius Thomesen i Hälsingborg redovisade för sin förvaltning under åren 1553-1556.3 Det sades vid detta tillfälle, att byfogden gjort räkenskap för »tull, accis och sakfall och vrak, uppburet i Hälsingborgs stad». Därmed har den uppbörd de finierats, som byfogden var ansvarig för å kronans vägnar. I annat sammanhang har vi redan skildrat hur byfogden ända fram till omkring år 1620 också beklädde tullnärssysslan i Hälsingborg, dvs. han uppbar både tull och accis. Under 1620-talet skedde en successiv omläggning av tulluppbörden och efter hand skildes byfogden från all befattning med denna. Eftersom 1620-talets tull räkenskaper ej är fullständigt bevarade, kan vi ej i detalj följa hur detta gått till. Övergången till ny tullredovisning har gått långsamt, så att byfogden ännu under räkenskapsåret 1633/34 uppbar småtull för kronans räkning.4 De båda andra år 1556 nämnda intäktsposterna var sakfall och vrak. Dessa intäkter redovisas under speciella rubriker i byfogderäkenskaperna och vid sidan av dessa upptages också jordskyld av jordar inom stadens område, som tillhörde kronan, samt förlov och arv. Förlov var en liten avgift, som erlades av borgare vilka flyttade till annan ort. Under rubriken arv redovisades avgifter, som bor gare från annan stad erlade, när de lyfte arvslott efter en borgare i Hälsingborg. Dessutom förekom det att kronan erhöll andel i kvarlåtenskapen efter personer, som dömts till döden eller till fredlöshet för brott, eller efter utlänningar som avlidit i staden utan att arvingar anmält sig inom år och dag. Spridda notiser i byfogderäkenskaperna vittnar om denna praxis. De största intäktssummorna bokfördes vanligen under rubriken sakfall, dvs. böter. Som förut nämnts, hade Hälsingborgs stad rätt att behålla hälften av de böter, som utdömdes vid stadens domstolar. Den andra hälften skulle byfogden uppbära och inleverera till kronan. I Kristian III:s recess från år 1537 före skrevs, att byfogden skulle »troget befordra vad brott och sakfall oss kan till falla på kronans vägnar». Det tillfogades, att bötesbeloppen skulle bokföras av stadsskrivaren i ett register och av byfogden i ett, »så att ingen därutinnan blir misstänkt annorledes än till det bästa».5 Byfogden kunde så mycket lättare full göra denna sin skyldighet, som han antingen ledde eller var närvarande vid rättegångarna i staden. 42

Förvaltningen I ett senare kapitel skall stadens rättsväsende bli skildrat utförligare. Här skall emellertid sägas några ord om en specialdomstol, »fogdeboden», som av allt att döma funnits i Hälsingborg. Denna domstol är känd sedan slutet av 1400-talet i t. ex. Helsingör och Malmö. Den upprättades särskilt vid de årliga markna derna och eljest, när mycket främlingar vistades i staden. Den inrymdes i byfog dens hus, i tullboden eller annan lämplig lokal och byfogden var domhavande. Vid Hallands övergång i svensk ägo 1645 och vid Skånes övergång 1658 utarbe tades svenska sammanställningar av gällande dansk rättspraxis i de båda land skapen, vilken för övrigt befanns vara tämligen ensartad. Om fogdebod heter det: »Byfogden håller också rätt i sitt eget hus, särskilt för att straffa främlingar som ankommer och fordrar rätt för deras gäld.» Dessutom skall man där »exa minera och åtskilja småsaker som icke högt importera. Dock bör han hava hos sig sina assessorer och däribland råds- och stadskämnären samt stadsskrivaren.»7 Fogdeboden erbjöd sålunda en snabb process och hade att slita tvister, där främlingar var part, eller eljest att avdöma bagatellmål som ej behövde tas upp på ordinarie ting. Dansk rättspraxis levde kvar i de skånska städerna också efter övergången till Sverige. Därför är det av intresse att konstatera, att i Hälsing borg från tiden efter 1658 åtminstone fyra fall är kända, då byfogden fällt ut slag »uti mitt hus å rättens vägnar», dvs. hållit fogdebod.8 Från tiden före 1658 bör en r-ättssak från år 1637 omtalas i detta sammanhang. Då fällde byfogden utslag i en tvist mellan borgaren David Pedersen Forbes i Hälsingborg och en köpman från Slangerup. De summariska uppgifterna om målet ger vid handen att byfogden fällt utslag utan att tvisten varit uppe till behandling på bytinget. Målet har sålunda troligen handlagts i byfogdens hus eller m. a. o. vid fogde bod.9 Det här redovisade materialet, vilket tyvärr är mycket knapphändigt, pe kar i en och samma riktning: fogdebod har före 1658 också hållits i Hälsingborg. Stadens ting hade inga exekutiva befogenheter men i tingen deltog byfogden och han var exekutor. I denna egenskap gjorde han utmätningar och beslag.10 Han hade ansvaret för att brottslingar greps och hölls i fängsligt förvar, att stämningar utfärdades och kallelser till bouppteckningar och arvskiften utsän des. Vid stämningar och kallelser anlitade han stadstjänarna eller andra lämp liga personer. Ibland var det ej lätt att nå alla berörda personer. År 1629 fick byfogden exempelvis bekosta två resor till Köpenhamn åt en person som för hans räkning kallade en borgare där att möta »på Hälsingborgs rådhus och svara till ett arv».11 En stor del av de böter som upptogs i byfogderäkenskapernas sakfallslängder,

Dansktidens slutskede gällde lägersmål. Under 1600-talet sökte ledande kretsar inom kyrkan och riks styrelsen i landet på ett mera närgånget sätt än tidigare övervaka undersåtarnas leverne. Kyrkotukten skärptes och även de världsliga myndigheterna engagera des mera än förut i uppsikten över medborgarnas vandel. I den nyss nämnda sammanställningen från år 1648 över rättspraxis i de halländska städerna omta las, att byfogden två gånger om året vid påsk och Mickelsmässa, dvs. vid tjänste flickornas fästedagar, lät några trovärdiga »dannekvinnor» besöka alla hem i staden och skaffa upplysningar om flickornas leverne. Befanns någon skyldig till lättfärdighet, skulle »staden och kronan ej undandragas sitt sakfall».12 Att by fogden på detta sätt kunde uppträda som en custos morum, är säkerligen ett av skälen till hans agerande i ett annat sammanhang. Enligt en uppgift från år 1664 var det vanligt i de skånska städerna att byfogden gick »som en prestav främst» uppför kyrkogången, när vid högmässan på de årliga offerdagarna »borgerskapet offrar kyrkoherden hans rättighet».13 Som kungamaktens representant ålades byfogden en rad tillfälliga uppdrag för kronans räkning — särskilt före år 1619, då länsmannens arbetsuppgifter ut ökades i detta avseende. Byfogden befalldes sålunda vid olika tillfällen att för kronans räkning uppköpa öl, bröd, kött, gryn, timmer, yxor och andra verktyg. När kronan år 1611 behövde vagnskuskar, skulle byfogden i Hälsingborg ta ut sex stycken.14 Enligt byfogderäkenskaperna 1619/20 uppköpte och levererade byfogden från Hälsingborg 66 hjulbårar och 28 »knä», de senare avsedda för skeppsbyggena vid Holmens varv i Köpenhamn. Byfogdens arbetsfält var sålunda både vidsträckt och mångskiftande. För bor garna torde han dock framför allt ha framstått som konungens representant i staden, som en förgrundsgestalt inom stadens rättsväsende och fram till 1620talet som tullnär. Endast tre kungliga fullmakter för byfogdar i Hälsingborg är kända, och av dessa är blott en bevarad in extenso.15 Den utfärdades den 15 juli 1579 för Jacob (eller Jochum) Fisker. Också i denna betonas framför allt byfogdens verksamhet inom rättskipningen och hans tullnärsuppdrag: »Eftersom denne brevvisare Jacob Fisker nu har gjort och svurit vår länsman på vårt slott Hälsingborg på våra vägnar sin byfogde-ed och att han trofast och flitigt samma befattning skall förestå och på våra vägnar tillsammans med borg mästare och rådmän därsammastädes förhjälpa alla, som honom besökandes var der uti de saker en byfogde bör avgöra, till vad lag och rätt är, likaledes att förfölja våra saker därsammastädes och ha inseende med att intet av dem för summas eller blir förtiget; då haver vi tilltrott och tillskickat och med detta

Förvaltningen öppna brev tilltror och tillskickar denne förutnämnde Jacob Fisker att vara by fogde uti Hälsingborg, och att på våra vägnar uppbära vad tull och accis och sakfall, som falla kan uti förutnämnda Hälsingborg, varför han årligen skall göra vår räntmästare på våra vägnar god reda och räkenskap; bedjande och bjudande borgmästare och rådmän uti förutnämnda vår köpstad Hälsingborg, så ock meniga borgare, att I förutnämnde Jacob Fisker uti samma befattning är behjälpliga och bistående, och känner honom vara god för samma befattning». Byfogden uppbar ersättning av kronan för sitt arbete. I samtliga bevarade byfogderäkenskaper från 1596 till 1657 upptages bland intäkterna jordskyld från tre kronan tillhöriga jordar i Hälsingborg. Byfogden uppgavs alltid bruka en av dessa mot att erlägga en halv mark i årlig jordskyld. Vid ett tillfälle kallades jor den »byfogdens lycka vid Bollebro».16 Räkenskaperna visar också att byfogden i årslön haft 16 daler fram till år 1600 och från år 1602 20 daler. Hans biträdes, bysvennens, lön upptogs till 8 daler. Kostnader för bläck, papper, renskriv ning av räkenskaperna samt en resa till Köpenhamn för redovisning debiterades dessutom. Trots att tullnärs- och byfogdesysslorna åtskildes under 1620-talet, förblev by fogdens och fogdesvennens årslöner oförändrade till räkenskapsåret 1634/35. Jacob Hansen, som detta år innehade byfogdesysslan, förde i sin räkenskap upp en klumpsumma, 40 daler, för sin och bysvennens lön. Intet anges om hur mycket därav som gått till bysvennen, till expenser och till Köpenhamnsresan. Hans efterträdare förfor på samma sätt och först räkenskapsåret 1641/42 möter en post för Köpenhamnsresan bokförd vid sidan av de 40 dalerna. Det samma har skett vid ett par senare tillfällen. På det sättet ökades i någon mån byfogdens årslön. År 1650 tillträdde en ny byfogde. Han fick i samband med redovisningen i räntekammaren en erinran från denna — bevarad som bilaga till hans räken skap — där räntekammarens granskare ifrågasatte, om byfogdens och bysven nens lön skulle tas endast ur kronans andel i det utdömda sakfallet, och ej också ur den staden tillfallande bötesandelen. Byfogden förklarade, att man dittills tagit de 40 dalerna ur kronans andel och han hoppades, att så skulle ske också i fortsättningen. Räntekammarens attack på byfogdens och stadens intäkter avvi sades framgångsrikt. Fram till 1658 utgick 40 daler ur kronans medel i löner. Kostnaden för Köpenhamnsresan debiterades för sig. Liksom borgmästare och råd hade byfogden rätt till sportler vid arvskiften och bouppteckningar.17 Dessutom erhöll stundom enskilda byfogdar speciella förmå-

Dansktidens slutskede ner. Antonius Thomesen — ibland kallad Thönnes Jyde — var byfogde i över tjugo år. År 1556 fick han konungens tillstånd att bruka den kronan tillhöriga Munkavången och en mosse vid Ljusekulla, så länge han var byfogde. Sex år se nare ändrades rättigheten att gälla på livstid och efter hans död fick änkan be hålla Munkavången under ett år. År 1569 beviljades Antonius Thomesen därut över frihet från »skatt, håll, vakt och annan borgerlig tunga» under den tid han innehade byfogdesysslan.18 Efterträdaren Laurids Paaske fick däremot ej ut någon lön för flera år, efter som han dröjt med redovisningen av räkenskaperna. Enligt en notis i räntmästarräkenskaperna 1587/88 efterskänktes hans änka vid detta tillfälle det belopp, 83 daler, 9 1/2 skilling och en hvid, varmed han resterade, under motivering att »han i fem år hade låtit sig bruka som byfogde och ingen lön fått». Han blev dock ej alldeles lottlös, ty år 1577 beviljades han av kungen rätt att behålla jordskylden, 24 skilling, av en kronans gård som han arrenderade.9 Detta be lopp, 1 1/2 mark, utgjorde dock endast en bråkdel av byfogdens årslön. Byfogdesysslan kunde medföra en rad ekonomiska risker. Vid gäldssaker förskotterade ofta byfogden den omtvistade skuldsumman till borgenären, om gäldenären ej ville betala. Byfogden fick sedan själv genom utmätning söka ta ut beloppet hos gäldenären.20 Det var ej heller ovanligt att byfogdarna hade svårt att redovisa för sin förvaltning, vilket särskilt var fallet när de samtidigt skötte tullnärssysslan. Jacob Fisker hade exempelvis svårt att lämna redovisning och fick mottaga många påminnelser i saken. När han år 1596 lämnade byfogdepos ten, besvärade han sig hos konungen och framhöll, att han under lång tid varit »besvärad med byfogdesysslan för blott ringa lön och nödgats sätta sin egen näring å sido», varför han nu kommit på rest med ej mindre än 400 daler. Ko nungen befallde räntmästaren att avskriva halva denna summa, om tillfreds ställande borgen kunde ställas för betalningen av återstoden. Enligt räntmästarräkenskaperna inbetalades av denna återstod 213 1/2 daler, 8 1/2 skilling den 13 december 1597. Men hans arvingar besvärades ännu åren 1604, 1606 och 1610 med nya krav från kronan på smärre summor, som den avlidne byfogden ej kunnat redovisa för.21 Jacob Fisker har tydligen blivit offer för systemet att by fogden, när den kassa han förvaltade å kronans vägnar var tom, grep till sina egna tillgångar. Byfogden Thomis Hansen Moet hade också svårt att göra sina årsredovis ningar och när han lämnade ämbetet år 1607, resterade han med 1 328 daler, 13 skilling och 3 penningar. Från kronans sida anlade man process mot honom, 46

Förvaltningen vilket resulterade i beslut om utmätning. Då erbjöd sig Thomis Hansen att till kronan överlämna sin gård i Hälsingborg. Denna skulle värderas, och den summa värderingsmännen kom fram till, avräknas från skulden. K. M:t vidhöll emellertid kravet på full betalning, så att därutöver fick han åtaga sig att betala det överskjutande skuldbeloppet i fastställda terminer.22 Byfogderäkenskaperna 1610/11 visar, att gården värderats till 632 daler. Till detta kom lösöre och bo skap, tillsammans värt 226 1/2 daler och 10 skilling. Thomis Hansen torde efter detta ha varit en ruinerad man. Dock förefaller det som om de åtta borgare, vilka fungerat som värderingsmän, sökt hjälpa honom genom en hög värdering av fastigheten. Gården upptages nämligen under ett par år i byfogderäkenska perna som uthyrd, men i räkenskaperna 1613/14 redovisas den som såld till Thomis Jacobsen för 432 daler och 13 skilling, medan en i fastigheten ingående »have» sålts till Hans Nielsen för 8 1/2 daler och 11 skilling, alltså betydligt un der värderingsmännens pris. För att komma i fråga till byfogdesysslan måste man vara borgare i staden och av äkta börd. Med tanke på byfogdens arbetsuppgifter borde den tilltänkte by fogden också ha vissa erfarenheter av rättskipning eller kunskap om vad gäl lande lag föreskrev.23 Med hjälp av de kungliga räntmästarräkenskaperna och Hälsingborgs byfogderäkenskaper är det möjligt att upprätta en fullständig för teckning över byfogdarna i Hälsingborg mellan åren 1547 och 1658. I den mån andra källor än de nyss angivna anlitats, anges detta särskilt. Antonius Thomesen, även kallad Thomes eller Tönnes Jyde, omtalas som by fogde 1547. Han lämnade sysslan 1.5 1571.24 Laurids Paaske 1.5 1571—1579.25 Jacob eller Jochum Fisker 28.7 1579-16.2 1596. David Jacobsen 16.2 1596-20.2 1598. Han avled sistnämnda dag. Thomis Holst 15.3 1598-19.5 1600. Han avled sistnämnda dag. Thomis Hansen Moet 19.5 1600-1.5 1607. Claus Hansen Holst 1.5 1607-8.8 1612. Han avled sistnämnda dag. Hans Lauridsen 16.8 1612-1.5 1621. Hans Nielsen 1.5 1621-1626. Han avled sistnämnda år.26 Svend Christensen 1.5 1626-1.5 1627. Mads Madsen Gullandsfar 1.5 1627-1.5 1634. Jacob Hansen 1.5 1634-1.5 1635. Ennert Pedersen 1.5 1635-1.5 1650.

Dansktidens slutskede Hans Madsen 1.5 1650-1.5 1657. Christoffer Andersen tillträdde byfogdeposten 1.5 1657 och hade kvar uppdra get, när Skåne år 1658 kom under svensk överhöghet. Som synes har de flesta byfogdar innehaft sysslan endast under kortare perio der. Två lysande undantag var dock Antonius Thomesen, som var byfogde i 24 år, och Ennert Pedersen, som innehade uppdraget i 15. Detta är så mycket mera respektingivande, som båda samtidigt också var tullnärer. Namnlistan ger också anledning till clet konstaterandet, att byfogdarna tagits ur samma krets som borgmästarna och rådmännen. Thomis Holst och Claus Holst var rådmän, när de tillträdde byfogdebefattningen. Laurids Paaske är känd som borgmästare, se dan han lämnat byfogdeposten. Ennert Pedersen var rådman ett par år, samti digt som han var byfogde, och utnämndes sedan till borgmästare. Efter byfogde tiden inträdde Mads Madsen Gullandsfar, Jacob Hansen och Thomis Hansen Moet i rådet. Ur kronans synpunkt torde det ha tett sig betänkligt att byfogden, som skulle representera kronans intressen i staden, också deltog i stadens styrelse. Därför påbjöds år 1636, att ingen stadsskrivare eller byfogde fick samtidigt vara borg mästare eller rådman.27 Denna princip om åtskillnad mellan rådmansuppdraget och byfogdesysslan har ej alltid respekterats i Hälsingborg. Därom vittnar bl. a. Ennert Pedersens långa tid i stadens och kronans tjänst. Detta förhållande torde främst ha haft sin orsak i att man i en så pass liten stad som Hälsingborg haft svårt att finna för byfogclesysslan lämpliga personer utanför de köpmannakret sar, ur vilka borgmästare och råd rekryterades.

1. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 204 ff. 2. Reg. 108 B, nr 88 a-c, DRA. 3. Hälsingborgs historia II: 1 s. 286, not 4. 4. Se band III: 1 s. 127. 5. Recess 1537 24.8 §2, GDL IV:i736. P. Jhs. Jörgensen, De danske Köbstaeders Forfatning (Nordisk Kultur XVIII, Oslo 1933) s. 67. Mackeprang, anf. arb. s. 122. Laurits Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 14261857, II (Khvn 1929) s. 101. 7. Landstingsskrivaren David Svensson fär digställde 1648 »Breviarium Juridicunr Hal48

landicum». Landsdomaren Anders Lilliehöök fullbordade 1662 ett liknande arbete för Skå nes del. Det förra är utgivet i tryck, det senare finns i Uppsala universitetsbibliotek. J. E. Almquist, Svensk rätts införande i de under 1600-talet med Sverige inkorporerade danska och norska provinserna (Svensk Juristtidning 1937) s- 6 T David Svenssons Breviarium Juridicum Hallandicum, utg. av Aksel Anders son (Uppsala Universitets årsskrift 1895) s- 32* 8. Se band IV: 1, kap. Rättskipning. 9. Kanc. Brevb. 1637 6.i, 17.2. 10. Exempelvis Kanc. Brevb. 1555 29.12, 1626 18.6. CCD 1643 27.2 11:6:25.

Förvaltningen 11. Kvittens 1629 20.5, bilagd byfogderäkenskaperna 1628/29. 12. David Svenssons Breviarium Juridicum Hallandicum, s. 34. 13. Städernas gamla danska privilegier, De Schåniske Stenders Privilegier och der til hö rige nödige och nyttige Acter ... Stockholm MDCLXIV. LUB. 14. Exempelvis Kanc. Brevb. 1562 19.7, 1576 27.12, 1577 21.10, 1579 7.1,161125.4,21.6,14.8. 15. Två fullmakter i regest i Kanc. Brevb. 1607 16.9, 1612 10.7. Jacob Fiskers fullmakt 1579 15.7, Skaanske Registre I, s. 291, DRA. Regest i Kanc. Brevb. 1579 15.7. 16. Under den tid Thomis Hansen var by fogde, 1600-1607, upptogs jordskyld av blott två kronans jordar i Hälsingborg. Den tredje, dvs. den som byfogden brukade nyttja, är ej medtagen. Tydligen har Thomis Hansen haft rätt att fritt och utan avgift bruka denna jord. 17. Exempelvis bouppteckningar 1653 1.5 och 5.5, 1639 5.7, kopior bilagda byfogderä kenskaperna 1653/56 resp. 1639/40. 18. Kanc. Brevb. 1556 17.10, 1562 29.4, 1569 24.9, 1571 9.6. — Att Antonius Thomesen är identisk med Thomis eller Tönnes Jyde fram går dels av att notiserna om byfogdens redo visning 1553-1571 i räntmästarräkenskaperna

4 - 679829 Hälsingborg III: 2

har alternerande den ena eller den andra namnformen, dels av att i breven rörande Munkavången år 1562 står namnet Antonius Thomesen medan år 1571 hans änka omtalas som »Kierstine, Tönne Jydes». 19. Kanc. Brevb. 1577 31.1. 20. David Svenssons Breviarium Juridicum Hallandicum, s. 29. 21. Kanc. Brevb. 1590 3.2, 1591 21.2, 1592 30.11, 1593 14.9, 1594 18.12, 1596 13.6, 1604 8.11, 1606 8.11, 1610 5.3. 22. Kanc. Brevb. 1604 8.11, 1606 8.11, 1608 19.7, 2.10. 23. Mackeprang, anf. arb. s. 239. 24. Danske Magazin 4. R. I s. 316. 25. Laurids Paaske är omtalad som borg mästare 1580 (sid. 20). I räntmästarräkenska perna uppges i en notis 1587/88 att han avli dit den 18.7 1579. Detta kan ej vara riktigt. Notisen skrevs nära tio år efter det att han lämnat byfogdesysslan och föranleddes av att hans änka då gjorde slutredovisning för hans restan tier. Förmodligen har man gissat sig till hans dödsdag med ledning av att hans efterträdare tillträdde byfogdesysslan den 28.7 157926. Av byfogderäkenskaperna framgår att han avlidit år 1626 före den 1.5. 27. CCD 1636 14.5 § 5.

MENIGHETENS MEDVERKAN

Jr ID 1500-TALETS BÖRJAN var i praktiskt taget alla Danmarks städer rådet enväldigt inom stadsstyrelsen och förvaltningen och vid dess sida var det endast byfogden som utövade någon myndighet. Vid 1500-talets mitt förekom emellertid flerstädes missnöjesyttringar bland borgarna över denna ordning och t. ex. i Malmö krävde de insyn och delaktighet i finansförvaltningen. Motsätt ningarna mellan rådet och menigheten kunde stundom bli ganska tillspetsade.1 I en del städer utvecklades under 1500-talet fasta former för en regelbunden samverkan mellan stadens råd och borgerskapet i övrigt inom olika delar av styrelse och förvaltning. Sålunda hölls på fastställda dagar, vanligen om mån dagarna, i Helsingör rådhusting. En borgmästare var ordförande och i tinget deltog dessutom några rådmän, byfogden samt de borgare som hade tid och möj lighet att närvara. Som av namnet framgår, hölls tinget på rådhuset. Där be handlades ärenden av de mest skiftande slag, t. ex. kungörande av ordningsreg ler, fastställande av priser på olika varor, erinringar rörande skatter och andra pålagor, insättning av stadens tjänstemän i deras ämbeten, tvister av olika slag mellan borgare i staden osv.2 Också i Hälsingborg har man under 1500-talet hållit rådhusting. Några spar samma belägg härpå är bevarade, det äldsta från år 1511 och det yngsta från år 1631.3 Av dessa spridda källställen framgår det att man i Hälsingborg använt termen rådhusting. Detta har, enligt vad som sägs på ett par ställen, hållits på rådhuset. Tingdagen har liksom i Helsingör alltid varit en måndag. Närvarande vid tinget var borgmästare, rådmän, byfogden och »dannemän flera, som samma dag ting sökte». De brev som utfärdades från rådhustinget sigillerades med sta dens sigill. Vid sidan därav förekom att någon i brevet nämnd borgare, som delv

tagit i rättshandlingen, också sigillerade. På rådhustinget förekom sådana rättshandlingar som skötning av fast egen dom. Dessutom upplästes där i menighetens närvaro olika slags brev och hand lingar, vilka man ämnade åberopa vid rättstvister eller framställningar av olika

5°

Förvaltningen slag, samt skötebrev, reverser, obligationer m. m. Så långt det vittnesbörd som avges av de få bevarade källorna rörande Hälsingborgs rådhusting. Men man får härvidlag ej förbise, att det bevarade materialet är ensidigt. Det vi nämligen har i behåll är några brev av rättslig innebörd, som från rådhustinget expedi erats till enskilda personer, men tingböckerna och protokollen har gått förlo-

I Helsingörs Tingbog 1566—1570 slutar en anteckning om förlikning i ett tviste mål på följande sätt: »Och gav var sin bok uti deras hand till fullkomlig ed att göra och låta utan all motsägelse och igenkallelse, och det med händernas sam manläggande stadfäste». Skrivaren har sedan åskådliggjort parternas handslag genom en teckning i marginalen. Landsarkivet for Sjtelland} Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

rade. De sistnämnda är däremot i stor utsträckning bevarade för Helsingörs deb och det är i dem vi får upplysningar om hur en rad förvaltningsfrågor tagits upp inför menigheten på rådhustinget. Vi är i vår fulla rätt att utgå ifrån att man i Hälsingborg härvidlag förfarit på samma sätt som i grannstaden. Rådhus tinget har m. a. o. i Hälsingborg varit ett forum för borgerskapets medverkan i stadens styrelse och förvaltning, förutom att det också varit stadens domstol. Den 27 april 1635 utfärdades en kunglig förordning som radikalt förändrade Hälsingborgs tingsorganisation. Kungen hade, hette det, erfarit att intet offent ligt byting hölls i en del köpstäder. Därför skulle byfogden framdeles hålla offentligt byting och därifrån utfärda skriftliga domar. Förordningen intogs i Kristian IV:s stora recess år 1643 och avskrevs år 1648 av Hälsingborgs borg mästare och råd som ett av stadens privilegiebrev.4 Den omedelbara följden för Hälsingborgs del blev att rådhusting ej mera hölls. I byfogderäkenskaperna

Dansktidens slutskede i635/36 omtalar en notis att byfogden ur kronans medel till stadens kämnär utanordnat halva kostnaden för färdigställande av ett byting, eftersom »K. M:ts nådigaste förordning tillhåller att särdeles byting hädanefter hållas skall i köp städerna, vilket här i staden icke tillförene skett haver». Det sistnämnda påstå endet var ej fullt korrekt, eftersom Hälsingborg haft byting under medeltiden. —• Den andra hälften av kostnaderna för bytinget har tagits ur stadens kassa. Det gällde nu att anlägga en tingsplats under bar himmel. Mitt på densamma skulle finnas fyra 16 alnar långa tingsstockar av ek. De placerades så, att de bil dade en kvadrat med fem meters sida. Denna tingsanordning är väl känd från t. ex. Helsingör och Malmö.5

Var bytinget legat i Hälsingborg är ej känt. På

ekstockarna tog de åtta »tingmännen» eller »stokkemasndene» plats. De utsågs bland borgarna efter regler som kunde skifta från stad till stad. Byfogden ledde bytingets förhandlingar. Dessutom var en kämnär och stadsskrivaren närva rande.6 Borgarna kom till städes i den mån vädret och utrymmet på tingsplat sen medgav och deras eget intresse för de ärenden som stod på dagordningen, gav dem anledning till. Vid handläggning av rättssaker skulle parter och vitt nen ställa sig innanför den fyrkant, som tingsstockarna bildade. Genom en ny kunglig förordning den 14 maj 1636 gjordes klar boskillnad mellan å ena sidan byfogdens och bytingets rättsliga kompetens och å andra sidan borgmästares och råds, vilka framdeles kom att utgöra rådstugurätt. Mål skulle i fortsättningen tagas upp endast inför endera av dessa två domstolar och ej förvisas från den ena till den andra.7 På bytinget handlades i fortsättningen kriminalmål som t. ex. saker rörande mord, dråp, trolldom, stöld o. dyl. Dess utom upplästes där köpe- och pantebrev, skötebrev, domstolsutslag m. m. Utbud av köpstadsjord till försäljning skulle också ske på bytinget. Borgmästare och råd dömde däremot i exempelvis förmynderskapsmål och saker rörande köpen skap och handel. Dessutom kunde byfogden väcka åtal inför rådstugurätten och där uppträda som åklagare.8 De få akter som utfärdats på Hälsingborgs byting före 1658 och blivit beva rade till våra dagar, visar att byting — liksom tidigare rådhusting — hölls om måndagarna. Några bytingsdomar, som vi har i behåll, är samtliga utfärdade av byfogden tillsammans med stadsskrivaren, vilka båda sigillerat brevet. Dessutom har en namngiven borgare, »formand» för de åtta tingmännen, också sigillerat. Förhandlingarna sägs ha ägt rum inför »oss och tingmän flera, som samma dag ting sökte». När det gällde intyg av enklare slag, räckte det ofta med att byfog den och stadsskrivaren satte sina sigill på akten.9 Gällde det livssak, fick byfog-

Förvaltningen den däremot ej ensam leda tinget utan skulle vid sin sida ha en borgmästare och ett par rådmän.10 Men en borgare kunde sitta i byfogdens ställe, om denne själv förde talan av något slag på bytinget. Några sådana utslag är bevarade och i ett par fall har en rådman, i de övriga en man utanför rådets krets, lett förhand lingarna.11 Liksom på rådhustinget verkställdes på bytinget i menighetens närvaro skötning av fast egendom, och där upplästes köpebrev, reverser och obligationer.12 Vissa förvaltningsfrågor kunde komma före på tinget. Det synes framför allt ha gällt ärenden, som byfogden å kronans vägnar haft anledning taga upp till behandling. År 1645 besiktigades skeppsbron av en på tinget utsedd fyramannanämnd. Granskningsresultatet föredrogs på ett senare byting, och det intyg som utfärdades därom sigillerades förutom av byfogde, stadsskrivare och tingmännens »formand» också av de fyra värderingsmännen.13 Bakom byfogdens initiativ ligger det förhållandet, att även om staden i princip var skyldig att svara för skeppsbrons underhåll, så gav kronan ofta borgarna bistånd på olika sätt därmed. På liknande sätt fick menigheten på tinget bevittna, hur år 1656 en åttamannanämnd utsågs att taxera en fastighet i

staden, som berördes av

1650-talets omfattande fortifikationsarbeten. Efter fullgjort värv fick de åtta »inom tinget» dvs. inom tingsstockarna, avge ett skriftligt utlåtande, och deras sigill återfinns vid sidan av tingsordförandens under det bytingsvittne, som utfärdades om åtgärden.14 Det gamla rådhustinget synes ha erbjudit borgarna större möjligheter att göra sin röst hörd, när det gällde handläggningen av stadens angelägenheter, än by tinget. Men vid sidan om tingen fanns det andra former för borgarnas delta gande i de danska städernas styrelse och förvaltning. Det kunde sålunda hända, att man utsåg ett utskott av borgare för en speciell arbetsuppgift. Dessa utskott kunde vara av mycket växlande storlek. Det lägsta kända antalet är sex ledamö ter, det högsta mellan trettio och fyrtio. I Skåne synes man ofta ha haft ett tolvmannautskott, men vid sekelskiftet förekommer också ett tjugofyramannautskott. I en del städer tycks stadens råd ha utsett tjugofyramannautskottet, i en del andra utsågs det av borgerskapet. I enstaka fall kunde utskotten skapa sig en fast position i stadens förvaltning, ja t. o. m. överta några av rådets befogen heter.15 Det enda material som tillåter oss att för Hälsingborgs del studera, i vilken utsträckning man där använt valda utskott, är de bevarade fullmakterna för dem som skulle deltaga i hyllningen av tronföljare eller tillträdande konungar.16

Dansktidens slutskede I 1584 års hyllningsbrev sägs, att ett åttamannautskott av borgare fått i uppdrag att i sin tur befullmäktiga två borgmästare, två rådmän och fyra borgare att å stadens vägnar möta i Köpenhamn med stadens sigill och deltaga i hyllningsceremonien. Fullmakten är sigillerad av alla åtta.17 År 1608 utsåg däremot menig heten själv en borgmästare och en rådman att resa å stadens vägnar till Köpen hamn. Men i stället anmodades fjorton borgare — blancl dem en borgmästare och en rådman — att trycka sina signeter under fullmakten vid sidan av stadssigillet.18 Fjortonmannautskottet har alltså ej fungerat vid själva valet av stadens delegater till Köpenhamn utan har blott fått bekräfta detsamma.18 Men två år senare, 1610, när ny hyllningsfullmakt skulle lämnas, var ett tjugofyramannautskott tillstädes på rådhuset, kallat av borgmästare och råd, jämte borgerskapet. På borgerskapets vägnar befullmäktigade de tjugofyra stadens ombud, en borg mästare, tre rådmän och fyra borgare, att delta i hyllningsakten. De tryckte alla sina signeter under fullmakten vid sidan av stadssigillet.19 Detta var sista gången ett borgarutskott deltog i val av detta slag. Till hyllningarna 1648 och 1650 utfärdades fullmakter i borgmästares, råds och meniga borgerskapets namn utan något valutskott med namngivna borgare, och endast stadssigillet har satts under breven. Likaså var valproceduren direkt, när man 1655 utsåg ombud för en liknande akt. Borgerskapet sades vid valtillfället sistnämnda år ha »endräktligen på vårt rådhus därom varit församlade».20 Slutet av 1500-talet och början av 1600-talet synes ha varit den tid, då man i de danska köpstäderna gärna anlitade borgarutskott för vissa uppdrag inom för valtningen. I Hälsingborg har förekommit både åtta-, fjorton- och tjugofyramannautskott men till synes regellöst, allt efter situationens krav. Någon fast institution har tjugofyramannautskottet i varje fall aldrig blivit, såsom fallet var i vissa andra städer. Det finns emellertid exempel på att borgarna medverkat vid handläggning av stadens ärenden på annat sätt. En supplik från år 1655, ställd till K. M:t är värd uppmärksamhet i detta avseende. Den gällde befrielse för staden från byskatt och maltaccis. Den var undertecknad »på menige Hälsingborgs stads invånares vägnar» av tre borgare, av vilka ingen var medlem i rådet eller eljest beklädde, såvitt känt är, någon officiell befattning i staden.21 Borgmästare och rådmän förefaller att ha varit passiva i samband med inlämnandet av suppliken. Vacl som döljer sig bakom denna aktion, är okänt för oss. Borgmästare och råd kan givetvis ha funnit det vara opportunt, att låta menigheten själv driva saken. Det kan också tänkas, att borgarna varit missnöjda med stadens styresmän, som de måhända beskyllt för

Förvaltningen bristande handlingskraft, varför man själv tagit initiativ till suppliken. Vi har tidigare sett, att personskiftena var täta på borgmästarposterna i staden under 1650-talets förra hälft, vilket kan ha medfört osäkerhet och bristande rutin i administrationen. Denna omständighet kan styrka en förmodan, att det senare av de två här framlagda försöken till förklaring kommer sanningen närmast.

Stadsskrivare Ebbe Nielsens sigill, satt under bytingsdom från år 1656, bilagd byfogderäkenskaperna för år 1656/57. Rigsarkivet, Köpenhamn.

Förut har nämnts, att man på bytinget vid värderingar utgått från yttranden av ett borgarutskott med åtta — eller någon gång fyra — ledamöter. Ett sådant åttamannautskott förekommer ofta vid bouppteckningar för att värdera kvarlåtenskapen. Det har emellertid nyttjats också i större sammanhang, när det gällt utgifter som belastade eller skulle kunna belasta borgarna och staden avse värt. Sålunda fick ett åttamannautskott värdera den skadegörelse som de svenska trupperna vållat i staden under 1643-1645 års krig. Likaså fick ett sådant ut skott söka uppskatta de förluster borgarna skulle åsamkas, om planerna på en utbyggnad av befästningsanläggningarna förverkligades på 1650-talet.22 När man i början av 1650-talet beslutat att lägga igen »Langstistraede», dvs. nuva rande Södra Kyrkogatans förlängning åt öster upp på borghöjden, deltog ett åttamannautskott vid två tillfällen i ärendets handläggning.23 Det var alltså lätt att dessa utskott i samband med sitt värderingsuppdrag drogs in i frågans be handling och kunde påverka denna. Taxeringen till skatt gjordes vid medeltidens slut i regel av rådet. Under 1500-talet tillkämpade sig emellertid borgerskapet på många håll rätten att vara

Dansktidens slutskede representerat vid denna förrättning. Detta skedde ofta genom ett särskilt utsett borgarutskott, som deltog i taxeringen. Antalet medlemmar i detta kunde vari era från stad till stad. Det förekom också att särskilda »taxeringsborgare» utsågs. Den senare metoden påbjöds generellt i en kunglig förordning den 3 januari 1619. Varje år skulle borgerskapet välja två eller fyra borgare, allt efter stadens storlek, som tillsammans med föregående års kämnärer den första söndagen i februari skulle förrätta taxering av stadens invånare. Enligt denna »taxt» skulle sedan alla pålagor för borgerliga och kyrkliga ändamål fördelas. Bestämmelserna intogs i Kristian IV:s stora recess år 1643.24 Den äldsta bevarade notisen om en taxering i Hälsingborg är från februari 1666.25 Den omtalar att borgmästare och råd för det på rådhuset församlade borgerskapet lagt fram sitt förslag till utgiftsstat för det kommande året. I an ledning därav fick taxeringsborgarna — åtta till antalet och valda av borgarna vid ett tidigare tillfälle — i uppdrag att tillsammans med föregående års kämnär och i närvaro av stadsskrivaren verkställa taxering. De danska köpstädernas ad ministration var, som vi tidigare ofta kunnat konstatera, starkt traditionsbun den. Vi har därför full rätt att utgå från att den metod för taxering som man anlitat år 1666, också tidigare praktiserats i Hälsingborg. Att man trots stadens ringa invånarantal dock haft så många taxeringsborgare som åtta, torde ha be rott på att åttamannautskott i värderingssammanhang blivit en fast rotad in stitution i stadens liv. Och detta faktum öppnar i sin tur möjligheten, att taxe ringen i Hälsingborg även före 1619 skötts genom ett borgarutskott på åtta leda möter, men därom kan intet sägas med bestämdhet. Enligt gammalt bruk var stadens råd också förmyndare för omyndiga. Den nyssnämnda kungliga förordningen från år 1619 föreskrev, att två »fina, för näma» borgare i varje stad skulle utses till överförmyndare. De fick ej brukas i andra uppdrag inom staden och skulle ha förmyndarsysslan i minst fyra år. Genom en två år senare utfärdad förordning fick överförmyndarna tillsynen över den uppväxande ungdomen, så att de unga hölls till nyttigt arbete och fick lära sig något yrke, t. ex. genom att sättas i hantverkslära. Föräldralösa barn, hittebarn och andra behövande, skulle få hjälp genom penningbidrag och allmo sor. överförmyndarna skulle en gång i veckan tillsammans med två rådmän ut betala den hjälp barnen behövde. Samtidigt skulle de barn, som begått förseel ser, straffas. Bestämmelserna upprepades i Kristian IV:s stora recess år 1643.26 Många av dessa bestämmelser torde — liksom fallet ofta var med Kristian IV:s vittsyftancle lagstiftning — aldrig ha förts ut i levande livet. Men förmyn-

Förvaltningen darsysslan har i Hälsingborg skilts från rådmännens uppdrag. I en bouppteck ning från år 1654 omtalas stadens båda överförmyndare.27 De hette vid detta tillfälle Anders Nielsen och Laurids Christoffersen.

1. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 167 ff. 2. P. V. Jacobsen, Bidrag til Fremstilling af det danske Kiöbstadvaesen under Kongerne Christian III og Frederik II (Historisk Tidsskrift V) s. 108 ff. 3. Om 1511 års rådhusting, se Hälsingborgs historia II: 1 s. 226 f. Rådhustingsvittne 1593 9.7, Köbstasders Arkiver, Pergament, Helsing borg, DRA. Versopåteckning på obligation 1599 29.10, HSK. Dito på intyg 1626 31.10, bilagt supplik 1628 8.1, D. Kanc. B 160, DRA. Dito (daterad 1631 2.11) på köpebrev 1629 30.11, HSA:RM. Rådhustingsvittne 1629 2.11 eller 1635 2.11, Köbstasders Arkiver, Perga ment, Helsingborg, DRA. Årtalet på sist nämnda brev är bortklippt men en datering är möjlig på följande grunder: i brevet omta las rådmannen Mogens Söfrensen; enligt råd mans- och borgmästarlängderna blev han råd man senast 1628/29 och omtalas som borg mästare 1636; brevet saknar uppgift om år men är dagtecknat den 2.11, vilket måste ha varit en måndag, som var rätta tingdagen; under hela perioden 1620-1639 inföll 2.11 på en måndag endast åren 1629 och 1635; ettdera av dessa år måste m. a. o. brevet ha utfärdats; med tanke på att byting påbjöds 1635 °ch er satte rådhustinget, är 1629 det sannolikaste året. 4. CCD 1635 27.4, 1643 27.2 11:6:15. Se bi laga A. 5. Laurits Pedersen, Helsingör i Sundtoldstiden 1426-1857, I (Khvn 1926) s. 455. E. Ba ger, Tingmän och tingnämnder (Malmö Forn minnesförenings årsskrift i960) s. 11. 6. David Svenssons Breviarium Juridicum Hallandicum, utg. av Aksel Andersson (Upp sala Universitets årsskrift 1895) s. 29 f. Bager, anf. arb. s. 12 ff. 7. CCD 1636 14.5 § 5. 8. David Svenssons Breviarium Juridicum

Hallandicum s. 31, 35. 9. Exempelvis bytingsdom 1641 18.3, bilagd byfogderäkenskaperna 1642/43. Bytingsvittnen 1645 1.12, 1646 16.2, bytingsdom 1645 24.12, bilagda Hälsingborgs läns räkenskaper 1643/ 44. Bytingsvittnen 1653 7.11, 12.12, Sk. komm. 1669-1670, acta, vol. CC, RA. 10. Exempelvis bytingsdom 1642 12.12, bi lagd byfogderäkenskaperna 1642/43. 11. Exempelvis bytingsdom 1641 18.1, 1643 I.5, bilagda byfogderäkenskaper 1642/43. By tingsvittnen 1650 25.4, 1652 13.9, bilagda by fogderäkenskaperna 1650/53. Bytingsvittnen 1656 19.5, 2.6, bilagda byfogderäkenskaperna iö56/57-

12. Exempelvis versopåteckningar på köpe brev 1639 13/5, Pålsjö gårds arkiv, Hälsing borgs museum. Dito på köpebrev 1646 12.3, HSA:RM. Dito på obligationer 1641 7.3, 1653 II.12, 1656 3.12, 1657 23.4, HSK. 13. Besiktningsinstrument 1645 24.11, D. Kanc. B 112, DRA. 14. Inlaga 1656 19.5, bytingsvittne s.d., bi lagda byfogderäkenskaperna 1656/57. 15. Mackeprang, anf. arb. s. 167 ff. 16. Se sid. 14. 17. Hyldinger 49:13, DRA. 18. Hyldinger 68:4, DRA. 19. Hyldinger 84 c: 17, DRA. 20. Hyldinger 128:11, DRA. 21. Supplik 1655 2.8, D. Kanc. B 50, DRA. 22. Se bilaga C och D. Av de 8 utsedda männen undertecknade blott 7 stycken 1645 års syneinstrument (bil. C). 23. 1653 12.12, Sk. komm. 1669-1670, acta, vol. CC, RA. 24. Mackeprang, anf. arb. s. 167 ff. CCD l6l9 7-4 §§ 13-16, 1643 27.2 11:3:3. 25. Kopiebok 1666 6.2, HSA:RM. 26. CCD 1619 7.4 §§1-7, 1621 10.12 §§8-13, 1643 27.2 11:3:8. 27. Bouppteckning 1654 16.1, kopia bilagd byfogderäkenskaperna 1653/56.

RÄTTSKIPNINGEN

M^ß EVI SF ÖRIN GEN inför lätta grundades sedan medeltiden dels på edshjälpare, uttagna ur borgarnas egna led, och dels på tingsvittnen. På tingen, råd husting eller byting, var tingsallmoge närvarande och där kunde följaktligen så dana mål avgöras som tarvade denna form av bevisning. På bytinget utgjorde de åtta tingsmännen tingsvittnen. Kriminalmål måste därför handläggas på rådhus ting eller byting. Likaså blev det nödvändigt att fullgöra överlåtelse av fast egen dom på ting, eftersom därtill krävdes vittnen. Rådstugurätten och fogdeboden sak nade tingsallmoge, och där kunde avgöras endast de rättssaker, som ej behövde medverkan av edshjälpare. Om rådstugurätten i de städer, vars tingböcker är bevarade, t. ex. Helsingörs, vet vi också att den handlade saker rörande ford ringar och skulder, sjöförklaringar, sjöröverimål o. dyl. Vid fogdeboden upptogs smärre civilmål, där ofta en främling var part.1 Stadens domstolar var dess invånares rätta »vaerneting» eller »hjemting». I första instans gick sålunda borgarna i svaromål och anhängiggjorde mål vid hemstadens domstolar. Redan under medeltiden hade många köpstäder hävdat, att de åtnjöt landstingsrätt. Detta innebar att man från stadens egna domstolar ej vädjade till provinsens landsting såsom andra rättsinstans utan med förbi gående av landstinget vände sig direkt till konungens rättarting. År 1586 upp hävdes emellertid landstingsrätten för alla städer i riket utom för Köpenhamn, Malmö och Ribe samt för de städer som hade särskilda kungliga privilegier på en sådan rätt.2 Intet kungligt privilegium om landstingsrätt är bevarat för Hälsingborg från tiden före 1586, men åtskilligt tyder på att stadens borgare gjort anspråk på denna rättighet. I en rad mål från 1536, 1546, 1547 och 1549 har borgmästares och råds dom i Hälsingborg direkt överklagats hos K. M:t.3 Dessa källställens beviskraft ökar därigenom att man från tiden efter 1586 finner många exempel på att mål från domstol i Hälsingborg ej förts direkt inför K. M:t utan att de först tagits upp på Skånes landsting.4

Förvaltningen Byfogderäkenskaperna 1653/56 låter oss få en inblick i de praktiska problem som yppade sig, när man förde ett mål från stadens byting upp inför de högre instanserna Skånes landsting och konungens rättar ting. Juldagen 1651 hade Ellen Svendsclatter tillsammans med en son och en dotter blivit häktad av byfog den och insatt i stadens fängelse. I hennes »lejehus» hade en man blivit dödad och bestulen på sina ägodelar, och Ellen hade varit behjälplig vid gärningen. På Hälsingborgs byting dömdes hon att mista livet och efter överklagande fastställ des domen på Skånes landsting, men saken fördes vidare till konungens rättarting, vilket hölls i samband med en herredag år 1653, och där mildrades straffet till landsflykt. Byfogderäkenskaperna innehåller specifikation över alla de utgif ter byfogden haft i samband med den långdragna processen. Först redogöres för de exekutiva åtgärder byfogden vidtagit. Kvinnan jämte hennes barn häktades, hennes ägodelar förseglades och bevakades tillsammans med den dräpte i fyra nätter, tills liket jordats. »Sedan är hennes gods blivet registrerat. Givet skrivaren därför 1 daler. För godset att åka till byfogdens, 6 skilling.» Ur cle tillgångar som lösöret utgjorde, bestreds kostnader för den dräp tes begravning: likbärare, ljus vid båren, kista, ringning i kyrkklockorna, arvode till ringaren, som grävde graven, och till prästen som jordfäste. Sedan fortsätter utgif tsspecifikationen: »Är så begynt process och rättegång mot henne. Givet för »dom och delo» till hemting (dvs. bytinget i Hälsingborg), 6 skilling. Givet första gång för landstingsstämning om denna dråpssak till Lunds lands ting, vilken Jens Möller hämtade, för stämningen 28 skilling, för budet 4 skilling. Givet Mads underfogde till kostpengar, när han var med Ellen till landstinget, 6 skilling. Store Peder »vaegter», som var med att taga vara på Ellen, till kostpengar, 6 skilling. Givet för landstingsdomens utfärdande, 3 mark. Den andra gången, som var den 11 februari 1652, var Macls underfogde åter till landstinget med Ellen, då hon fick dom att mista sitt liv. Underfogden och tjänarna, som förde henne fram, till förtäring, 3 daler. Lejt en person att hämta välborne landsdomarens dom, gav honom 6 mark. Gav för domen hos landstingsskrivaren 3 1 /2 daler.

Härförutom kommer till utgift för Ellens kost och fängelse, från den 25 decem-

Dansktidens slutskede ber 1651 och till den 8 september 1652, vilket var 34 veckor, varje vecka 3V2 mark: 29 daler, 3 mark. Eftersom jag måste efter herredagsstämningen möta tillika med välborne landsdomaren på herredagen i Köpenhamn och där väntade några veckor, förrän denna sak kom för rätta, gick både respengar och kostpengar till 6 daler.

Ris. Teckning i marginalen till Helsingörs Tingbog 1566-1550. Landsarkivet for Sfcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

Givet rikets skrivare för utfärdande av herredagsdomen, 3 daler.» Herredagsdomen utfärdades den 18 maj 1653. Det tog alltså ett och ett halvt år att slutföra denna process.I I de medeltida landskapslagarna var kroppsstraff relativt sällsynta. De flesta förseelserna sonades med böter eller i allvarligare fall med landsförvisning. I en del köpstäder, t. ex. i Ribe, märktes dock redan under medeltiden tendenser till en hårdare straffutmätning, vilket brukar förklaras som resultatet av påverkan från tysk stadsrätt. En kraftigare skärpning av straffen kom emellertid under 1500-talet i samband med den evangeliska kyrkoreformationen. Nu belädes flera handlingar med straff än förut, och de gamla bötesstraffen ersattes ofta med kroppsstraff. Bakom denna utveckling har man trott sig skönja påverkan från mosaisk rätt, men framför allt har här medverkat de evangeliska teologernas uppfattning, att försynen straffade människorna för deras synder med »krig, örlog, blodsutgjutelse, pestilents, hunger och dyrtid», som själlandsbiskopen Peder Palladius uttryckte det. överheten hade därför plikt att med all kraft inskrida mot syndarna för att om möjligt avvända Guds hotande straff. 60

Förvaltningen Efter reformationen blev det allmän regel att mord och dråp skulle sonas med livets förlust. Fängelsestraff utmättes oftare än förut och mot 1500-talets slut tillkom för grövre förbrytare tvångsarbete i kronans tjänst. Häxeri och trolldom straffades med döden på bålet. Tjuvnad förde gärningsmannen i galgen. Dess utom tillkom olika former av skamstraff. I köpstäderna restes på torget en kåk, där skökor och andra lagbrytare kåkströks, dvs. pryglades. Kåkstrykningen med förde förlust av äran, dvs. av medborgerliga rättigheter. Andra skamstraff gjorde ej detta men skadade i alla fall den straffades anseende. Detta gällde bl. a. den, som fick håret avskuret, sattes i stocken, fick stå i halsjärn eller bära spanska kappan, eller dömdes till offentligt skriftermål i kyrkan.5 Byfogderäkenskaperna låter oss skymta glimtar av bestraffning och exekution i 1500- och 1600-talens Hälsingborg. Huvudkällan är härvidlag sakfallslängderna. I dessa redovisas blott sådana förseelser, där straffet blivit böter, i vilka kronan hade del. Materialets ensidighet tillåter ej några slutsatser rörande det sedliga tillståndet i staden, än mindre några slutsatser rörande brottslighet och brottsfrekvens. En stor del av de redovisade bötesstraffen har utdömts för smärre blodviten, munslag, hårdragning, örfilar, skällsord o. dyl. En gång fick en man böta för att han gått på gatan och skrikit och varit »mycket onyttig». En gift kvinna som gjort »perlemendt» med en annan gift kvinna fick böta tre mark till kronan och lika mycket till staden. Mindre böter utdömdes också för dem som ställt till med »klammeri» vid skeppsbron eller hos sig inhyst »skarnsfolk». Hela trettio daler till kronan och lika mycket till staden fick däremot den man böta, som gjort en ärbar borgarhustru skamliga förslag »uti hennes eget hus uti hennes husbon des frånvaro». En vanlig förseelse var lägersmål. Orsakerna till detta har varit många. En var den, att som lägersmål betraktades även en mans intima umgänge med sin trolovade före bröllopet, eller med den kvinna han kommit överens om äkten skap med, före den formella trolovningen. En annan orsak kan ha varit, att hantverksgesällerna principiellt ansågs böra vara ogifta, om de ville anses som »goda» gesäller. Böterna har utgått efter en glidande skala, vanligen så att man nen fick dubbla böter mot kvinnan, men slapp straff, om han senare gifte sig med henne. Soldater och andra främlingar, som fällts för lägersmål, undgick ej sällan bötesstraffet genom att rymma från staden. Hårdast gick det vanligen ut över kvinnan, som kunde »straffas på sin kropp», om hon ej hade pengar till bö terna. Det förekom dock att tjänsteflickor befriades från böterna. Men 1600-talet 61

Dansktidens slutskede var den renläriga ortodoxiens tid, då kyrkotukten med all makt upprätthölls och både andliga och världsliga myndigheter strängt vakade över sederna. Mot ogifta mödrar gick man fram mycket hårt, om de i sin förtvivlade situation bragt sitt barn om livet. I byfogderäkenskaperna 1642/43 finns ett exempel på detta, som också ur en oväntad synvikel belyser de sociala förhållandena i staden.

Teckning i marginalen till Helsingörs Tingbog 1566-1570 intill en notis om misshandel av en kvinna. Landsarkivet for Sjcelland, Lolland-Falster og Born holm,, Köpenhamn.

Hela saken refereras utförligt i det bevarade dombrevet, som är bilagt räken skaperna. En ung flicka, Inger Jensdatter, var född i Sandåkra och hade till Mickelsmässan 1642 haft tjänst hos en bonde i Väla. En lördag hade hon kommit in till Hälsingborg och blivit inhyst hos borgaren Peder Mogensen på dennes loft. Där hade hon på natten fött ett barn och sedan på morgonen i tysthet smugit sig bort. Påföljande clag, alltså på söndagen, hade en kvinna från Björka sett flickan gå mot Björka på landsvägen »hin sidan tingshuset» — härmed åsyftas Luggude häradstings hus som låg vid Ringstorp — och då hade hon ej haft något barn med sig. Kvinnan hade börjat undra hur det förhöll sig, och en undersökning hade inletts. Flickan erkände då, att hon tagit sitt barn av daga och grävt ned liket i »Peder Dragers lycka», dvs. i Galgevången, där man också fann det viel senare grävningar. Far till barnet var en dräng, som haft tjänst på samma ställe som den unga modern. Båda måste undergå offentligt skriftermål och för drängens del var saken därmed ur världen. Flickan däremot dömdes att »straffas på sin hals och mista sitt liv» på grund av sin missgärning. 62

Förvaltningen Denna rättssak omtalas i byfogderäkenskaperna av den anledningen, att by fogden å kronans vägnar haft en del utgifter i samband med rättegången och avrättningen. Eljest ger oss byfogderäkenskaperna inga upplysningar om rätts saker, där andra straff än böter utdömts. Vi får emellertid på annat håll reda på en del om skamstraff och fängelsestraff. I 1634 års tilläggsartiklar till Hälsing borgs färjemanslags skrå stadgades, att felande färjemansdrängar och färjemanstjänare kunde straffas med att under tre dygn stå i halsjärnet om dagarna och sitta i stadens »källare» om nätterna. Likaså stadgade underfogdeinstruktionen, att den som bedrev köpenskap utanför stadens område, skulle stå i halsjärnet, och att en färjeman som förde över varor utan anmälan till byfogden, skulle straffas »med halsjärnet eller källaren, efter som förseelsen är till».6 Hälsingborg synes vid denna tid ej ha haft någon fast arrest- eller fängelselo kal. Ofta har fångar förvarats i byfogdens hus. Sålunda höll byfogden Claus Holst enligt byfogderäkenskaperna 1610/11 under sex veckors tid en kvinna, som dödat sin man med råttgift, i fängelse hemma i sitt eget hus. Räkenskaperna 1626/27 omtalar, att byfogden Svend Christensen tagit hand om en soldat, som skulle hållas i arrest. Svend Christensen var byfogde endast ett år, och vid detta tillfälle har man tydligen fått anordna en ny arrestlokal hemma hos honom. Räkenskaperna upptar nämligen utgifter för ett nytt lås till källardörren och två lås till stocken som arrestanten spändes fast i. Byfogderäkenskaperna 1639/40 omtalar däremot att en barnamörderska under tolv dygn hållits under bevakning i bysvennens hus. Slutligen har man också anlitat fängelset på slottet. Byfogderäkenskaperna 1629/30 innehåller en notis om att för stadens räkning en person hållits fängslad på slottet från den 22 mars 1630 till den 12 maj. Slottsfängelset

har

varit

Kärnans

källarvåning.

Enligt

länsräkenskaperna

1638/39 köpte man detta år sex famnar rep »att vinda fångar ned i tornet med», då det gamla repet var utslitet. De här sammanställda källställena visar, att man allt efter råd och lägenhet utnyttjat tillfälliga fängelselokaler. Det finns enstaka exempel på också de hårdaste straffen, fredlöshet och döds straff. En fredlöshetsdom drabbade sålunda år 1641 en trettonårig pojke, Oluf Persen Glarmesters son Peder, som av våda bragt en fjortonårig pojke — en »tiggeglött» kallas han i domen — om livet. Pojkarna hade råkat i slagsmål med käppar och kastat sten på varandra, varvid till sist Peder dragit kniv. Fa dern hemställde om att straffet skulle mildras till tukthus, vilket skulle avtjänas i Köpenhamn, på grund av den tilltalades oförnuft och ringa ålder. Men domen kom att lyda på fredlöshet.7

Dansktidens slutskede Avrättningarna ägde rum på galgbacken. Där restes stegel och galge och där grävde bödeln ned de hängdas kroppar, när de tagits ned ur galgen. En uppgift från år 1672 omtalar, att Hälsingborgs avrättningsplats legat i Galgevången. Denna omtalas flerstädes i Hälsingborgs läns räkenskaper, ty den tillhörde kro nan, men den var vid flera tillfällen utarrenderad till borgare i staden. Platsen kan fortfarande utpekas. Den höjning i terrängen, som upptar huvuddelen av kv. Vattentornet vid Bergaliden mellan Magnus Erikssons gata och Drottning Margaretas gata och som alltjämt är lätt att urskilja, är på en av 1600talets fortifikationskartor markerad som »galgeplatsen». På höjden låg synliga rester efter den medeltida S:t Petri kyrka och i närheten av dessa har galgen stått.8 Slutligen må här redogöras för en rättssak, som år 1639 ledde till dödsdom. En tjänsteflicka, bördig från Halland, hade fött ett barn, som hon dödat och sedan kastat ned i ett »hemligt gemak». Hon häktades, åtalades och dömdes till döden och hennes egendom togs i beslag. Mycket ägde hon inte — huvudsakligen några klädesplagg — men med denna tillgång hade byfogden att bestrida kostnaderna för hennes avrättning. Hans utgiftsspecifikation i byfogderäkenskaperna 1639/ 40 låter oss se hur den dömdas sista stunder gestaltade sig. »Förteckning på vad jag har använt på nämnda Sidse Bentsdatter, för sin missgärning blev hon avrättad, som efter följer: Givet mäster Morten i Helsingör för barnet att upptaga ur det hemliga gemak som det var nedkastat i, 1 daler. Givet tvenne karlar som vakade över henne hos bysvennen tolv nätter och dagar, under den tid hon var anhållen, till var karl för natt och dag 1 mark, är 2 riks daler. Noch ljus, var natt för 6 skilling, är 10 mark. För öl och mat i tolv dagar, varje dag 1 mark, är 2 riksdaler. Noch givet nämnde mäster Morten för att han avrättade henne för hennes be drift, 12 1/2 daler. För 2 pottor vin som hon samma tid bekom, 20 skilling. Givet bägge prästerna för vad omak de hade med nämnda fånge, 1 1/2 riksdaler. Är tillsammans i pengar 29 daler mynt, 12 skilling.» En kunglig förordning av år 1638 föreskrev att det i städerna skulle finnas möjligheter till rättshjälp för dem som behövde detta. Det förekom, sades det, att enskilda personer som »prokuratorer» åtog sig att representera folk inför rätta och gjorde ett levebröd åt sig av dessa uppdrag. För att förekomma detta 64

Förvaltningen skulle i varje stad finnas endast en prokurator och han skulle godkännas av kronans länsman samt av borgmästare och råd. Denna prokurator fick ej inneha posten för längre tid. Han skulle dessutom på staclsstyrelsens befallning vara pliktig att utan särskild betalning inför rätta hjälpa de fattiga, »vare sig änkor, vanvettiga eller värnlösa». Det enda arvode han hade rätt till var vad som av rät-

Helsi desteckning i Helsingörs Tingbog 1549-1554. På banderollen står: »Sök det som är rätt!» Landsarkivet for Sfcelland, Lolland-Falster og Bornholm, Köpenhamn.

ten tilldömdes honom från motparten. Det finns inga spår av att prokurator ut setts i Hälsingborg före 1658, men efter 1658 finns enstaka uppgifter om uppdrag av detta slag.9 Med tanke på att dansk rättspraxis levde kvar också en tid efter övergången till Sverige, och med hänsyn till att ytterst litet material är bevarat till rättskipningens historia i Hälsingborg i dansk tid, vilket kan förklara tystnaden i detta hänseende, vågar vi göra antagandet att prokurator funnits i staden un der 1640- och 1650-talen. 5 - 679829 Hälsingborg III: 2

Dansktidens slutskede 1. P. V. Jacobsen, Bidrag til Fremstilling af det danske Kiöbstadsvaesen under Kongerne Christian III og Frederik II (Historisk Tidsskrift V) s. 119. Th. Munck af Rosenschöld, Stadsstyrelse och domstolsväsen i Malmö (Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1955) s- *9- Hälsingborgs historia II: 1 s. 223, 227, 229. 2. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 113 ff. P. Jhs. Jörgensen, Dansk Retshistorie (2. Udg. Khvn 1947) s. 517. CCD 1586 6.6. 3. Danske Magazin 4. R. I s. 311, 228, IV s. 156. Kanc. Brevb. 1552 14.8, 7.9. 4. Kanc. Brevb. 1587 5.6, 1617 14.12. 5. Stig Iuul, Den gamle danske strafferet og dens udvikling indtil slutningen av det 18. årliundrede. Forbrydelse og straf, I (Klivn

1951) s. 246 ff. 6. 1634 års tilläggsartiklar § 4, Hälsingborgs färjemanslags skrå, Plälsingborgs museum. Underfogdeinstruktionen §§ 2, 8, se bilaga A. 7. Bytingsdomar 1641 18.1, 1643 1.5, bilagda byfogderäkenskaper 1642/43. 8. Kanc. Brevb. 1633 15.7. Skaanske Registre V s. 85, DRA. Hälsingborgs renoverade rådstuguprotokoll 1672 15.8, Göta hovrätts arkiv, Jönköping. Borgmästaren Jens Nielsen förvär vade Galgevången 1656 (Skaanske Registre VI s. 432, DRA. Krönens Sköder II, udg. ved F. J. Vest (Khvn 1908) s. 68) men detta för värv synes ej ha inkräktat på själva avrätt ningsplatsen, enligt vad som framgår av 1672 års rådstuguprotokoll. Hbg, SFP 56, KRA. 9. CCD 1638 9.9 §5. Se också band IV:i, kap. Rättskipning.

LÄNSMANNEN ff

JL ALSINGBORG lydde under den kungliga fataburen och den som inom stadens förvaltning närmast skulle tillvarata kronans intressen var by fogden. Under 1500- och 1600-talen kom emellertid även den adlige länsmannen på Hälsingborgs slott att spela en allt mera framträdande roll. Inom Hälsingborgs län fanns år 1536 endast två köpstäder, Hälsingborg och Ängelholm, men redan år 1547 miste Ängelholm sina stadsprivilegier. Slottsherren kunde sålunda, om han så ville, i fortsättningen helt koncentrera sitt intresse på länets enda stad, som ju därtill låg i slottets omedelbara närhet. Bakom den utveckling som ledde till att länsmännens inflytande på stadsför valtningen ökades, låg en mängd olika faktorer. En viktig omständighet har tvivelsutan varit att adeln i Danmark mot slutet av 1500-talet och under 1600talets förra del successivt stärkte sin ställning i riket både i ekonomiskt, socialt och politiskt avseende. Tiden före 1660 har ofta karaktäriserats som »adelsväl dets» tid i Danmark. I linje med detta strävande hos adeln låg en önskan att öka sitt inflytande och sin myndighet också över städernas borgerskap. Vid sidan härav kan man framför allt peka på den merkantilistiskt präglade näringspoli tik som fördes i Danmark under 1600-talet. Den skärpta kontroll över närings livet och inte minst över köpstäderna, som denna politik förutsatte, måste utövas av lämpliga organ och därvid kom i första hand de adliga länsmännen i fråga. Just ur kontrollsynpunkt torde byfogden ej alltid ha varit rätte mannen för kronan att lita till, då han ju i regel själv utgått ur det borgarskikt som man önskade ha under uppsikt. Av samma anledning har man likaså tvekat att lägga kontrollen i händerna på borgmästare och råd. Också de representerade just de borgargrupper man ville hålla ett öga på. Grevefejden hade skärpt de sociala spänningar som fanns i det danska sam hället, bl. a. mellan borgarna och andra samhällsgrupper. Motsättningarna var av politisk och ekonomisk natur, men till detta kom att under 1520-talet den evangeliska läran vunnit starkast fotfäste i köpstäderna, så att under inbördes67

Dansktidens slutskede kriget evangeliska borgare kommit att stå i harnesk mot gammaltroende adel och allmoge. Efter grevefejdens slut utjämnades visserligen motsättningarna gradvis, men på många håll förspordes fortfarande oro och därtill medverkade bl. a. att kronans pålagor på borgerskapet blivit drygare än före fejden. I La holm, Halmstad och en del västdanska städer vägrade sålunda borgarna år 1547 att erlägga en ny tull på oxar och accis på tyskt öl.

I denna situation utfärdades den 10 okt. 1547 ett kungligt brev till alla läns män i Danmark. Däri sades att det i många städer rådde oenighet mellan borg mästare och råd å ena sidan och stadsbefolkningen i övrigt å den andra, så att kronans intäkter från städerna riskerade att minskas. Därför skulle nu länsmän nen ha uppsikt över städerna inom sina län och tillse att borgmästare och råd ej förorättades på något sätt, att kronans rätt ej åsidosattes, att byskatten årligen inlevererades till den kungliga räntekammaren och att byfogdarna vederbörli gen redovisade för sin förvaltning.1 På länsmännen lades sålunda ansvaret för att förvaltningen i städerna fungerade enligt givna regler, men de fick ej själva någon del i den. Denna förordning kompletterades av en ny den 8 juli 1561. Motiveringen var densamma som år 1547. Klagomål hade, sades det, på sina håll framförts över att det rådde oenighet bland borgerskapet i städerna. Länsmännen skulle taga köpstäderna inom sina län »i försvar». Detta innebar, enligt en formulering från år 1590, att tillse att »envar med lag och rätt, efter som billigt är, handhaves och befordras, ej tillstädj andes dem att förorättas i någon måtto». Lörsvaret över fataburstäderna utövades i princip ursprungligen av konungen själv. Genom 1561 års förordning delegerades denna uppgift på länsmännen, som i detta av seende uppträdde på konungens vägnar. En följd av detta blev att det i för ordningen föreskrevs, att borgarna skulle visa länsmannen lydnad och vända sig till honom med eventuella klagomål. Slutligen inskärptes länsmannens plikt att tillse att stadens styresmän väl skötte sina ämbeten, att dugliga män beklädde dessa ämbeten och att borgarna lydde deras befallningar.2 Under ett halvt sekel utgjorde denna förordning grunden för köpstädernas ställning gentemot kronans länsmän. Å konungens vägnar mottog länsmannen trohetsed av nyvalda borgmästare och rådmän och insatte dem i deras befatt ningar. Han kunde väcka åtal mot någon inom stadens styrelse som begått ett fel. Han var mellanhand mellan den centrala riksstyrelsen i Köpenhamn och köpstäderna. Kungliga befallningar sändes ofta direkt till stadens borgmästare och råd, men lika ofta skickades de till länsmannen för kungörande i staden.

Förvaltningen Länsmannen skulle tillse att kungens order blev åtlydda av borgarna, även om den direkta dagliga uppsikten härvidlag vilade på byfogden. Han kunde delta i rättegångar i staden och 1593 påbjöds det att byfogdarna ej fick besluta om bö ter för annat än våldsbrott, om ej länsmannen eller dennes befullmäktigade var närvarande på tinget. Länsmannen skulle också kontrollera att tingböcker för des ordentligt.3 Hur länsmännen på Hälsingborgs slott utövat den myndighet över stadens borgerskap, som dessa båda kungliga förordningar gav dem, vet vi inte mycket om. Några enstaka kungliga brev från 1500-talets två sista decennier låter oss se hur kungliga befallningar om pålagor och olika slags prestationer från bor garnas sida samt om allmän ordning och politi vanligen sändes till borgmäs tare och råd eller till byfogden. Endast vid ett par tillfällen engagerades också länsmannen. Det gällde mönstring av borgerskapet 1583 och taxering av bor garna för rustning 1598.4 Länsmannens deltagande som »mönstringsherre» vid dessa tillfällen var ganska naturligt, då han i krig skulle ha befälet över länets väpnade styrkor. På samma sätt skedde en taxering till allmän brudskatt år 1596 under länsmannens ledning. Borgmästare och råd hade att till honom över lämna mantalsregister över hur de taxerat varje enskild borgare.5 Vid några till fällen i början av 1600-talet fick länsmannen i stället för borgmästare och råd uttaga båtsmän, arbetsmanskap och murare för kronans räkning samt organisera transport av sten över till Helsingör.6 Måhända har länsmannen här fått in gripa, därför att hans auktoritet gentemot borgarna givetvis var större än sta dens egna styresmäns. De fåtaliga tillfällen, då det är känt att länsmannen deltagit i stadsförvalt ningen på något sätt under 1500-talet och början av 1600-talet, var sålunda samt liga sådana, att hans engagemang kunde få en enkel och naturlig motivering. Annorlunda blev det efter år 1619, då Kristian IV utfärdade en förordning som avsevärt utökade länsmännens befogenheter gentemot köpstäderna. Förordningen av den 7 april 1619 har vi behandlat i det föregående och bl. a. sett, att den föreskrev årliga skiften på borgmästar- och rådmansposterna och att länsmannen skulle aktivt medverka till detta.7 Länsmannen ålades också att närvara, när kämnärerna gjorde sin årliga räkenskapsredovisning, och hos ho nom skulle man kunna överklaga taxeringsborgarnas beslut rörande enskilda personers taxering. Länsmannen skulle »med allting hava överinseende» i fråga om tillsättning av stadens lägre tjänstemän.8 Som ett komplement till denna viktiga förordning av 1619 kom några före69

Dansktidens slutskede skrifter från år 1636, i vilka man tog sikte på den möjlighet som borgarna dit tills haft att vända sig med klagomål och petitioner direkt till K. M:t. I fort sättningen skulle inlagor och suppliker, innan de insändes till det kungliga kansliet, först överlämnas till länsmannen, som egenhändigt på densamma skulle anteckna sitt eget yttrande. Förblev allting därvid, så att suppliken ej vidarebe fordrades, och borgarna hade anledning antaga att länsmannen »ej rätt begripit saken», skulle de söka honom en andra gång. Hjälpte han dem då ej till rätta, kunde de med sin supplik, försedd med länsmannens yttrande, vända sig direkt till K. M:t. Stadgandet ingick också i Kristian IV:s stora recess av år 1643.9 Denna föreskrift gav alltså länsmännen en möjlighet att etablera sig som en mellaninstans mellan köpstäderna och konungen. En opposition från köpstädernas sida mot denna utveckling kom till uttryck vid Fredrik III:s tronbestigning år 1648. Några städer krävde då att de gamla stadsrätterna skulle ges ut i tryck och de gamla förbuden mot olaga köpmanskap och olaga hamnar förnyas. Hade man från kungamaktens sida gått dessa krav till mötes, skulle man därmed ha sanktionerat köpstädernas traditionella han delspolitiska monopolställning och deras hävdvunna självstyrelse. I båda fallen blev Fredrik III:s svar nekande. Ej oväntat krävde städerna, att konungens brev i fortsättningen skulle riktas direkt till städernas styrelse och inte till länsmännen, samt att borgarna skulle återfå sin rätt att göra framställningar direkt hos K. M:t utan något yttrande av länsmannen. Också på denna punkt följde ett kungligt avslag, därför att »vi oss icke kunna låta föreskriva, till vem vi våra brev skola låta utgå». Dessutom hänvisades till att det sedan år 1636 rådande förfarandet i fråga om inlagor och suppliker hade många praktiska fördelar.10 Denna lagstiftning gav som synes länsmännen stora befogenheter gentemot köpstäderna. I vilken utsträckning länsmannen kom att göra sina rättigheter gällande gentemot borgarna, berodde givetvis på många omständigheter, bl. a. på hans eget intresse för uppgiften och på hur mycket tid han kunde ägna åt borgarnas angelägenheter. Men vi får också räkna med att motstånd mött från borgarnas sida. Vi har redan sett ett exempel på detta däri, att man i Hälsing borg aldrig tillämpade föreskrifterna om årliga skiften på borgmästare- och råd mansposterna.11 Även om vi tar i betraktande, att det bevarade materialet för tiden efter 1619 är betydligt rikhaltigare än för de äldre skedena, står det dock klart att länsmän nen ingripit oftare i Hälsingborg efter år 1619 än tidigare och på flera områden 70

Förvaltningen än förut. Vi har förut sett hur Anders Bille var ivrigt verksam å kronans vägnar på 1620-talet för att få till stånd ett spanskt kompani i Hälsingborg.12 År 1625 fick han underhandla med borgarna om ett stort lån till kronan på 1 100 daler, och hans efterträdare Christoffer Ulfeldt fick ett liknande uppdrag år 1639. Då gällde det en frivillig kontribution.13 Christoffer Ulfeldts namn möter ofta i tullräkenskaperna och så är också fallet med hans efterträdares, Ove Giedcles. Länsmannen utlämnade tullböckerna till tullnärerna enligt 1632 års tullordning och han eller hans befullmäktigade ombud var också närvarande, då tullkistan öppnades. Från år 1642 fick länsmännen rätt att själva insätta tullnärer och tullskrivare i sina län.14 I den omtvistade frågan hur man skulle förfara med suppliker och framställ ningar till K. AI:t, kan man för Hälsingborgs del konstatera, att 1636 års förord ning efterlevts. Samtliga suppliker från staden efter år 1636 är försedda med länsmannens påteckning, vilket visar, att de först inlämnats till honom. Ofta framgår av andra samtida brev, att länsmannen tagit suppliken med sig till Köpenhamn, när han haft anledning att resa dit, t. ex. för att deltaga i något rådsmöte. Liksom före 1619 kunde länsmännen få i uppdrag att åt kronan bland stadens invånare uttaga smeder, snickare och annat yrkeskunnigt folk. I fråga om all män politi gick konungen stundom förbi borgmästare och råd och vände sig till länsmannen i stället. Så var fallet t. ex. 1635, när Christoffer Ulfeldt fick i uppdrag att upprätta en ny ordning för färjemännens verksamhet i staden, eller år 1643, då lian skulle utse ett par hus i Hälsingborg till logi åt genomresande riksråd.15 Dessutom förekommer exempel efter 1619 på att länsmannen mera aktivt in gripit i rättskipningen vid stadens domstolar. Byfogderäkenskaperna 1619/20 innehåller två notiser som vittnar om att Anders Bille låtit nedsätta av byfogden utdömda böter, och i det ena av dessa fall lämnade han en skriftlig förklaring till sitt handlande, vilken är fogad som bilaga till räkenskaperna. År 1627 vände han sig direkt till K. Af:t med begäran att en kvinna, som för andra gången legat ihjäl sitt barn, skulle benådas. Han hänvisade till att hon redan hade fyra barn att ta vård om och att hennes man lovat ge en penninggåva till ett hospi tal, om nåd fick gå före rätt.10 Stundom ingrep länsmannen och begärde att åtal skulle anställas mot en enskild person. Den rättegång, som vi tidigare omtalat och som år 1641 ledde till fredlöshetsclom mot en trettonårig pojke, tillkom sålunda på Christoffer Ulfeldts uttryckliga order. Det finns också exempel på

D ansktidens slutskede att konungen, när det gällt att inför stadens domstolar ta upp ett mål till för nyad prövning, vänt sig till länsmannen och gett honom i uppdrag att låta väcka åtal.17 På sitt eget byting kunde sålunda Hälsingborgs borgare se tecken på hur rikets adel i länsmännens gestalt ökat sitt inflytande över köpstäderna.

1. Danske Magazin 4. R. I s. 332 f. 2. CCD 1561 8.7, 1590 10.4. Jydske Tegnelser IV s. 149, DRA. Kanc. Brevb. 1590 10.4. 3. CCD 1593 31.8. För utvecklingen fram till 1619, se M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 219 ff. P. V. Jacobsen, Bidrag til Fremstilling af det danske Kiöbstadsvaesen under Kongerne Christian III og Frederik II (Historisk Tidsskrift V) s. 36 ff. P. Jhs. Jor gensen, Dansk Retshistorie (2. Udg., Khvn 1947) s- 437 £4. Kanc. Brevb. 1583 28.4, 1598 12.7,2.8. 5. Kanc. Brevb, 1596 28.9. CCD 1598 28.9. 6. Kanc. Brevb. 1609 24.4, 17.7, 1610 15.4, 24.5, 1611 2.10.

7. Se sid. 21. 8. CCD 1619 7.4. 9. CCD 1636 25.5 §§4-5, 1643 27-2 II: 1:6. 10. Danske Magazin 4. R. II s. 198 ff., §§ 1, 5, 8. CCD 1649 20-5 §§ U 5> 8. 11. Se sid. 21 f. 12. Se band III: 1, s. 284. 13. Inlagor 1625 24-10, 1639 18.4, D. Kanc. B 160, DRA. 14. Se band III: 1 s. 128 ff. Kanc. Brevb. 1641 17.11. 15. Kanc. Brevb. 1630 12.1, 22.3, 1634 3.7, 31 -7, l635 4-io, 1643 21-716. Inlaga 1627 3.4, D. Kanc. B 160, DRA. 17. 1649 24.6, 3.7, 1654 29.1, Skaanske Tegnelser VIII s. 27 f., 42 ff., 378 f.

SKATTER OCH ANDRA PÅLAGOR

D -M.—JORGMASTARE OCH RÅD bar ansvaret £ör stadens finanser. När det gäller att här söka skildra hur de skilt sig från denna uppgift, framstår förlus ten av Hälsingborgs stads arkiv som ett svårt handikapp. Därigenom har vi berö vats så gott som alla möjligheter att få direkta inblickar i hur stadens styresmän skött finansförvaltningen. Vi kan endast draga upp några vaga konturer kring deras verksamhet i detta avseende. Stadens utgifter bestod huvudsakligen av kostnader för vården av stadens egendom, t. ex. underhåll av skeppsbro, rådhus och andra byggnader, samt av löner till stadens anställda. Därutöver skulle man utbetala de skatter och den »tunga» som kronan ålade städernas borgerskap. Den evangeliska kyrkoreforma tionen medförde att staden från 1530-talets mitt också fick svara för en del kyrk liga utgifter och för fattigvården. Staden kunde å andra sidan räkna mecl en rad givna inkomster. Hit hörde först och främst i en rad städer, bl. a. i Hälsingborg, del i de böter som utdömdes vid stadens domstolar. I fråga om kyrka och fattig vård kunde man ofta falla tillbaka på de donationer, som gjorts till kyrkan före reformationen och vars avkastning ofta omdisponerades så, att t. ex. fattiga och »husarma» skulle njuta någon del av den. Kyrkans tillgångar förvaltades av sär skilt utsedda kyrkvärjar, men dessa redovisade inför borgmästare och råd, som ytterst hade ansvaret för sockenkyrkans ekonomi. Dessa tillgångar räckte emel lertid ej till, utan där bredvid måste borgmästare och råd uttaxera en särskild kommunal skatt på stadens borgare. Några kommunala inkomst- och utgiftsstater från 1500-talet är bevarade i enstaka städer, bl. a. i Helsingör. I de mindre städerna balanserade staten ge nomgående på mycket låga belopp, vanligen några hundratal mark. Endast i de största städerna behövde man räkna i tusental mark. Den kommunala skatten uttogs ofta med den »byskatt» som kronan ålagt staden att betala, som norm. Några enstaka skattlängder är bevarade och av dem framgår att man i många städer, t. ex. i Ribe, följt en schablon vid skatteuttagningen. Man kunde sålunda

Dansktidens slutskede besluta, att »enkel» skatt skulle utgå till staden. Då uppgick dess samlade summa till samma belopp som den kronan tillkommande »byskatten» och den var fördelad på samma sätt. Vid andra tillfällen uttogs »dubbel» skatt, ja, under nordiska sjuårskriget (1563-1570) är sextiodubbel skatt känd i ett fall.1 Om den kommunala uttaxeringen i Hälsingborg under 1500-talet vet vi ingen ting. Normalt torde staten för ett budgetår ha slutat på ganska blygsamma be lopp, och har man följt regeln att ta »byskatten» till norm vid uttaxering av den kommunala skatten, så har en »enkel» skatt uppgått till 20 lödiga mark, alltså ett relativt lågt belopp.2 En regel för fördelning av skatten på de enskilda borgarna uttalades i en kunglig förordning år 1581, närmast riktad till Köpen hamn men säkerligen allmänt tillämpad: skatt skulle påläggas »efter som var och en har gårdar, gods och inkomst i staden och här näst efter hans handel och vandel i staden, så att den som mest inkomst haver och mest handel brukar, också giver mest uti skatten, och den som mindre haver och mindre handel bru kar, den giver också mindre, var efter sin råd och lägenhet».3 Den kungliga förordning av år 1619, som vi tidigare flerstädes berört och som betydde en genomgripande omgestaltning av kronans och köpstädernas inbördes förhållande, sanktionerade, som vi sett, taxeringsborgare som fast institution. Det har också konstaterats, att taxeringsborgarna i Hälsingborg torde ha varit åtta till antalet. De skulle taxera »alla i staden, överhet och borgare, ingen un dantagen, varefter all utgift till andligt och världsligt bruk av vad namn det kan hava, skall på envar beräknas». Förordningen förutsätter således, att samma taxering skulle ligga till grund för både kommunal utdebitering och t. ex. uttagningen av »byskatten». Den införde också möjligheten att inom fjorton dagar anföra besvär över taxeringen hos länsmannen, som jämte en borgmästare och två rådmän skulle undersöka saken.4 Några notiser från 1660- och 1670-talen i Hälsingborgs äldsta bevarade kopieböcker visar, hur den 1619 stadfästa ordningen har fungerat. Vi kan nämligen utgå från att förvaltningspraxis från den danska tiden tillämpats ännu på 1660och 1670-talen. En gång om året föredrog borgmästare och råd »inför borger skapet, församlat på rådstugan» det förslag till utgiftsstat som de själva upp gjort. Därefter anmodade de borgarna att låta taxeringsborgarna göra den uttaxering av skatt som blev nödvändig för att täcka utgifterna. Vid ett tillfälle är antecknat att borgmästare och råd undantogs från taxeringen, därför att de »sig själva taxerar efter privilegierna». Föregående års kämnär skulle deltaga i taxeringen, och stadsskrivaren var närvarande.5

Förvaltningen Förutsättningen för att man skulle få äga jord i staden och där driva borgerlig näring, var att man betalade skatt och åtog sig övrig borgerlig »tunga», ibland definierad som »håll, vakt och annan borgerlig tunga». Bland borgarna undantogs emellertid vissa grupper från skatteplikt. Borgmästare och rådmän var, som ofta tidigare nämnts, fria från ordinarie skatter. På 1650-talet tillämpades på många håll den regeln, att änkor efter borgmästare och rådmän ej betalade skatt.6 Byfogden och tullnären var likaså under sin ämbetstid fria från ordinarie skatter. Tillfälliga befrielser beviljades därutöver åt enskilda hälsingborgare av konungen. Sålunda befriades Gert Stenhugger från all borgerlig tunga under den tid han arbetade för kronans räkning på Skanderborgs slott under 1570talet. De hantverkare som arbetade vid flottans varv på Bremerholm, befriades ofta under denna tid från alla borgerliga pålagor. Vid vissa tillfällen medgavs befrielse från speciella pålagor eller skyldigheter. Sålunda fritogs på 1640-talet de borgare, som i sina hem mottog resande och gav dem logi, från inkvartering.7 Men intet hindrade, att konungen själv återtog beviljade eller traditionella skattefriheter. Sålunda påbjöds 1568 en allmän landshjälp, vilken »ingen, vare sig borgmästare, rådmän eller andra» skulle vara befriade från. När två år senare en allmän penninghjälp skulle uttagas, skulle också den vila på alla i städerna, och »de som har konungens eller hans faders brev om befrielse från skatt, må veta att konungen ej ämnar förvägra dem denna frihet men att de nu med hän syn till det allmänna läget ej får undandraga sig».8 Särskilda problem var knutna till beskattningen av fastigheter, som ägdes av privilegierade personer, dvs. av adelsmän eller präster. Dessa kunde nämligen åt njuta skattefrihet i städerna, om de levde ståndsmässigt och ej drev borgerlig näring. Men deras fastigheter beskattades, om ägaren ej själv bebodde dem utan hyrde ut dem, och enligt en kunglig förordning av år 1647 skulle av sådana fastigheter i fredstid utgå en femtedel av hyresintäkterna såsom en »hjälp och förlindring» till staden. Denna regel skulle tillämpas också i fråga om fastighe ter som ägdes av bönder, vilka själva var bosatta på annat håll.9 Prästerskapet behöll den skattefrihet de haft under katolska kyrkans tid, också efter kyrkoreformationen, och den bekräftades år 1542 i Ribe-artiklarna. Samma skattefrihet gällde också lärare och elever vid städernas latinskolor samt för prästänkor, så länge de levde ogifta och icke bedrev borgerlig näring. År 1574 medgavs prästänkorna generell skattefrihet, oavsett om de drev köpenskap eller annan borgerlig näring.10 När borgerskapet i städerna pålades extra skatter av kronan, var det vanligt att också prästerskapet fick åtaga sig någon extra gärd,

Dansktidens slutskede som uppbars av häradsprostar och superintendenter. Vid sådana tillfällen kunde det inträffa, att präster som ägde fastigheter i städerna, av stadens styresmän blev taxerade till att även deltaga i den extra skatt som staden skulle betala. Det finns exempel på att kronan i sådana fall ingripit och tillhållit borgarna, att ej skattlägga prästernas köpstadsgods, då prästerskapet eljest skulle bli utsatta för dubbelbeskattning.11 Under medeltiden hade kronan börjat att uppbära en särskild skatt från köp städerna, som kallades »byskatt», dvs. stadsskatt. Liksom städer på den tiden kunde bortförlänas till enskilda stormän, kunde också uppbörden av byskatten vara bortförlänad. Denna ordning upphörde emellertid med grevefejden och därefter inlevererades byskatten till den kungliga räntekammaren av städernas borgmästare och råd. Räntmästarräkenskaperna innehåller spridda upplys ningar om byskattens storlek. Hälsingborgs byskatt omtalas för första gången år 1481. Under kung Hans tid (1481-1513) uppges dess belopp ha varit 20 lödiga mark, eller omräknat i annat myntslag 56 mark och 4 skilling. Samma summa upptages i räntmästarräkenska perna under året 1580/81 och beloppet står kvar oförändrat i räkenskaperna för 1651 och 1654.12 Byskatten var alltså satt i lödiga mark, ett myntslag som med tiden kom ur bruk, men den omräknades och utbetalades i det för till fället använda myntslaget. På det sättet kunde man kanske i viss mån gardera sig mot att skattens värde minskades alltför mycket genom den penningvärdes försämring som gjorde sig gällande under 1500- och 1600-talen, men man torde dock få räkna med att byskatten på grund av den allmänna prisutvecklingen tedde sig mindre tryckande t. ex. på 1600-talet än under 1500-talet. Borgmästare och råcl bar ansvaret för att skatten uppbars och inlevererades på fastställd tid, åtminstone i början av 1500-talet vid Mårtensmässan.13 Under 1500-talets senare hälft ansökte Hälsingborgs borgare flera gånger om att bli befriade från byskatt. Framställningarna ledde vid ett par tillfällen till kungliga beslut i önskad riktning. Mellan åren 1575 och 1578 var staden sålunda befriad från byskatt, under motivering att borgarna betungades ovanligt mycket av den omfattande överförseln av timmer till slottsbygget på Kronborg. Från 1581 till 1590 utgick ej heller någon byskatt, därför att staden omkring år 1580 drabbats av en svår brandkatastrof.14 Byskatten utgick sedan på nytt med det traditionella beloppet till på 1650talet. 1643-1645 års svensk-danska krig hade vållat Hälsingborg stort avbräck 76

Förvaltningen

Sigilleringen under en bytingsdom från år 1642, bilagd byfogderäkenskaperna 1642143. Längst till höger har dåvarande byfogden Ennert Pedersen tryckt sitt sigill. Det något otydliga sigillet längst till vänster är borgmästare Jesper Peder sens, för övrigt den enda bevarade beseglingen av hans hand. Därintill har tyvärr Anders Haagensens sigill fallit bort. Det tredje ganska väl bevarade sigillet tillhör Mads Madsen Gullandsfar. Rigsarkivet, Köpenhamn.

och energiska framstötar från stadens sida om skattelättnader ledde till att man 1651 befriades från byskatten under tre års tid och genom ett nytt kungligt brev år 1655 under ej mindre än tolv års tid.15 Byskatten utgjorde endast en mindre del av de intäkter danska kronan drog från Hälsingborg. Vid sidan av denna ordinarie skatt pålades nämligen vid flera tillfällen extra penningskatter och dessa kunde stiga till avsevärt högre belopp än byskatten. Några av dessa extra skatter återkom med så stor regelbundenhet att de så småningom betraktades som stående. I fråga om de extra skatternas varaktighet och tyngd kan en bestämd skillnad göras mellan tiden före 1620 och efter. Fram till 1620-talets början uttogs nämligen ofta extra skatter, men de var vanligen tillfälliga och uttogs något eller några år med bestämda motiveringar. Från 1620-talet blir däremot tendensen att göra de extra skatterna till perma nenta skatter mera framträdande. Under grevefejden hade en silverskatt uttagits av köpstäderna och så skedde även år 1537 efter fejdens slut för att Kristian III skulle kunna underhålla sina värvade knektar. Hälsingborg skulle erlägga 1 000 lod silver. För samma ända mål uttogs en extra penningskatt även de två följande åren.16 Under 1540-talet uttogs till »rikets nytta» en extra penningskatt, varvid Hälsingborg ålades en gång 150, en gång 200 daler.17 Nordiska sjuårskriget (1563-1570) medförde åter extra penningskatter på köpstäderna och Hälsingborg erlade då summor väx lande mellan 300 och 1 200 daler per år. Även efter fredsslutet 1570 utgick extra

Dansktidens slutskede skatter åren 1572 och 1574, då Hälsingborg taxerades till 200 resp. 400 daler.18 På samma sätt ålades städerna extraskatter under Kalmarkriget (1611-1613). Hälsingborg skulle årligen betala 150 daler, och samma skatt uttogs även ef ter krigsslutet fram till år 1615.19 Danska statens finanser försämrades radikalt genom Kristian IV:s deltagande i trettioåriga kriget under 1620-talet. Varje år uttogs i fortsättningen extra skatter av köpstädernas borgare och eftersom beloppen år efter år var oförändrade, fick pålagorna snabbt karaktären av stående skatter. År 1621 sattes sålunda den extra skatten på Hälsingborg till 150 daler om året och åren 1624-1626 höjdes den till 156 riksdaler, vilket var en avsevärd skärpning, eftersom det på en riksdaler vid denna tid gick 1 1/2 daler. År 1627, året efter Kristian IV:s nederlag vid Lutter am Barenberge, ökades uttaget till 156 riksdaler per kvartal. Dessutom ålades borgarna i Hälsingborg år 1625 att bidraga till besoldning av landsknektar ge nom att under elva månaders tid betala 28 daler i månaden. År 1628 sattes penningskatten till 290 riksdaler men sänktes följande år till 170 riksdaler, för att sedan sjunka till 150 riksdaler per år. Under de följande åren utgick denna extra penningskatt vanligen med 150 eller 300 riksdaler från Hälsingborg, fastän smärre avvikelser från denna regel förekommit då och då. Den hade sålunda blivit en stående pålaga.20 Motiveringarna för dessa årliga penningskatter angavs på olika sätt i de kung liga breven. Några vanliga formuleringar var, att de skulle utgå till »riksens be hov», till »unionens efterlevnad, gränsernas tryggande och rikets defension», till »unionens efterlevnad, gränsernas tryggande och rikets krigsfolks där påliggande underhåll i denna sorgliga och vidlyftiga krigstid». Ej sällan kallades skatten »unionsskatt» eller »unionspengeskatt». För denna skatt kunde man nämligen åberopa en »union» som år 1545 ingåtts mellan Kristian III och hertigarna av Holstein-Gottorp för hertigdömenas försvar. Avtalet preciserade storleken av de väpnade styrkor som skulle användas för ändamålet, och föreskrev också att några tusen riksdaler skulle hållas disponibla för värvning av knektar.21 Begrep pet »unionsskatt» var under 1630- och 1640-talen allmänt vedertaget och man talade om halv, enkel och dubbel unionsskatt. Den kunglige räntmästaren Oluf Daa har i en efterlämnad anteckningsbok gjort översikter över kronans olika slag av intäkter. Som en stående intäkt från köpstäderna upptar han unionsskatten, och för Hälsingborgs del anger han att en »dubbel unionsskatt» år 1647 uppgått till 600 riksdaler, varav hälften erlades vid fastlagen och midsommar, andra hälften vid Mårten.22 78

Förvaltningen När man i Hälsingborg år 1651 uppsatte en supplik om skattelinclringar, bi fogade man en specifikation över de tullar, acciser och skattepålagor som man erlagt under fyra års tid. Härvid upptogs som »ordinarie skatt» 150 riksdaler.23 Detta motsvarar alls icke den gamla byskatten utan var i själva verket en »halv unionsskatt». Också borgarna har sålunda uppfattat unionsskatten vid denna tid som en stående skatt. De uppnådde denna gång ej att bli befriade från unions skatten utan blott från den ordinarie byskatten, men fyra år senare, 1655, inne fattades unionsskatten i den befrielse från »all skatt», som staden då beviljades för tolv år framåt. Under år 1629 uttogs för första gången en särskild skatt på borgarnas tjänste folk, och även denna pålaga, som från början var av tillfällig natur, hade kom mit för att stanna. Av varje tjänsteclräng skulle betalas en riksdaler, av köpsvenner skulle betalning göras efter förmåga, »ingen köpsven eller tjänstedräng skall förskonas, vem de än tjänar». Denna »drengeskatt» var ej personlig utan dess totalbelopp uträknades enligt den angivna normen och sedan sammansköts pengarna av de skattskyldiga efter förmåga, »den rike hjälpe den fattige». Skat ten har uttagits ända till år 1658 i Hälsingborg efter de regler som getts 1629, med det undantaget att åren 1653 och 1654 varje tjänstedräng skulle betala 2 riksdaler.24 Drengeskatten har ej gett stora belopp från Hälsingborg. Stundom uppbars den av landskommissarierna i Skåne och av deras räkenskaper kan man se, att den årliga summan åren 1637-1643 legat mellan 10 och 25 riksdaler per år.25 Vid ett tillfälle, år 1652, skärptes drengeskatten avsevärt. Då föreskrevs att allt tjänstefolk, ingen undantagen, från Mickelsmässan 1652 och ett år framåt skulle avstå till kronan fjärdedelen av sin årslön och inbetala detta i två terminer, en vid Mårtensmässan 1652 och en vid påsk 1653. I gengäld skulle de befrias från alla andra skatter under samma tick26 Enligt en i Hälsingborgs läns räkenskaper för år 1652/53 bevarad skattelängd gav denna skatt totalt i Hälsingborg 83 daler och 12 skilling. Tjänstefolket har alltså under detta år burit en minst dubbelt så tung skattebörda som vanligt. Av speciella anledningar kunde särskilda penningskatter utgå. År 1619 fick sålunda rikets köpstäder lämna hjälp — vi vet ej med vilka belopp — till åter uppbyggnaden av Halmstad, som härjats av vådeld. Under krigsåret 1627 På bjöds en kontribution för befrielse av de delar av riket, som ockuperats av fien den. Den skulle uttagas på clet sättet, att i varje köpstad borgmästare och råd utsåg två vederhäftiga personer, som skulle gå omkring med en bok i handen och

Dansktidens slutskede låta menige man anteckna sig i den för de belopp var och en kunde ge. Envar som själv kunde skriva, skulle anteckna sitt namn bredvid det utlovade belop pet, och för cle övriga bidragsgivarna skulle en av de utsedda borgarna skriva namnen. Det är enbart att beklaga, att inga handlingar från uppbörden av denna kontribution i Hälsingborg är bevarade. När kronan år 1631 löste till sig vissa områden i Slesvig, anskaffades pengar för detta ändamål genom en kon tribution från alla stånd i riket. Hälsingborg taxerades till 50 riksdaler och be loppet har erlagts i föreskriven ordning. De skånska landskommissarierna kvitte rade vid Mårtensmässan 1631 Hälsingborgs kontribution, uppgående till 75 da ler.27 Någon enstaka gång under 1600-talet tillgrep man från kronans sida en så drastisk utväg som att lägga en skatt på förmögenheter. Under det kritiska krigs året 1627 påbjöds, att man av allt utlånat kapital skulle erlägga en skatt sva rande mot 2 % av lånesummorna. Samma procentsats tillämpades år 1638, vid en liknande beskattning, medan man år 1642 begärde endast 1%. Från 1638 års beskattning är några uppgifter bevarade för Hälsingborgs vidkommande. Läns männen skulle då svara för uppbörden från köpstäderna och Christoffer Ulfeldt meddelade till kansliet, att han från Hälsingborg erhållit uppgifter om att sam manlagt 4 808 daler var utestående som fordringar. Av denna summa svarade dock Anders Billes barn för 3 000 daler. Återstoden fördelade sig på borgmästa ren Mogens Söfrensen, som hade 1 000 claler utestående, rådmannen Jens Chris tensen, som hade fordringar för 258 daler och borgaren Jacob Hansen, som lånat ut 550 daler.28 Uppgifterna bestyrker vad vi tidigare framhållit: Hälsingborg var en kapitalfattig stad. Tidigare har vi redogjort för hur Hälsingborgs stad var skyldig att låta be fordra resande med kungliga pass utan avgift och att hjälpa till med skjutsning och transporter för kungen och hans hov, när de kom resande genom staden el ler länet och böndernas fordon ej räckte till. Vi har också sett hur staden var ålagd att bekosta överfarten med färjor mellan Skåne och Själland för personer med kungliga pass och att låta befordra K. M:ts varor och annan »överförsel» för kronan.29 Att detta känts som ett tungt onus framgår av att många framställ ningar från Hälsingborgs borgare om skattelindringar motiverades just med färjnings- och skjutsningsplikten. Även om de löpande kostnaderna för dessa transporter bestreds ur stadens kassa, gick det likväl till sist ut över borgarna som genom skatter hade att tillskjuta de nödiga pengarna. 80

som tillhört Fredrik II av Danmark. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

den svenska ståndaren enligt tidens sed var randig. Akvarell hämtad ur Rud. van Deventers handbok »Bericht von Pulver und Feuerverken»,

Strid mellan ett danskt och ett svenskt örlogsfartyg vid 1500-talets mitt. Fartygen för både bulsaner (vimplar) och ståndare {flaggor), av vilka

Förvaltningen I samband med viktigare händelser inom den kungliga familjen togs borgar nas tjänster i anspråk på olika sätt. En brudskatt uttogs såsom en allmän lands hjälp, när kvinnliga medlemmar av den kungliga familjen förmäldes 1588 och 1602. Hälsingborg skulle då erlägga 350 daler resp. 87 1/2 daler. Vid Kristian IV:s kröning år 1596 utskrevs ej blott en allmän kröningshjälp i pengar — till vilken Hälsingborg bidrog med 75 claler — utan man krävde också personliga tjänster av borgarna. Vid kröningen den 29 augusti behövdes väpnat manskap för eskorter och vakthållning. Köpstäderna beordrades sända unga män till Kö penhamn. Från Hälsingborg skulle komma femton stycken. De skulle vara väl »stafferade» med kläder och utrustade hälften med långa rör, hälften med långa spjut och slagsvärd, så att de kunde »passera för vapenfört krigsfolk». Dessutom rekvirerades »duktiga personer som kan sköta skänkning av vin i källaren och passa upp» — från Hälsingborg två man — samt »välklädda unga borgare eller ogifta män, som kan tjäna vid bordet». Likaså ålades Hälsingborg att låna ut 150 tenntallrikar och lika många tennfat. Två dagar före kröningen beordrades bagarna i Malmö, Landskrona och Hälsingborg att mot betalning leverera bröd till slottet i Köpenhamn.30 Från Hälsingborg skulle till kröningen 1559 och det kungliga bilägret 1634 sändas en kock vid vardera tillfället.31 Det var vanligt att behovet av arbetskraft vid kronans byggnadsarbeten och vid örlogsvarvet på Bremerholm tillgodosågs bl. a. genom att rekvirera folk från städerna. Murare, timmermän, kalkslagare och »arbetsfolk», stundom också sme der, från Hälsingborg beordrades sålunda att mot betalning inställa sig och ar beta t. ex. år 1584 vid Kronborg, åren 1606-1610 vid Kristianopels befästning, 1615-1621 vid Fredriksborgs slott samt vid åtskilliga tillfällen mellan 1612 och 1634 på Bremerholm.32 Även om dessa arbetare fick lön för vad de uträttade åt kronan, innebar dock rekvisitionen av dem säkerligen ett avbräck för staden, som därigenom fick mindre tillgång på yrkeskunniga arbetare och minskade skatteintäkter. Det hände också att borgerskapet i Llälsingborg samfällt måste åtaga sig att mot betalning leverera varor till kronan. Särskilt lät man borgarna brygga öl för krigsmaktens behov, något som i och för sig var naturligt med tanke på hur utbredd ölbryggningen var bland borgerskapet. Humle, malt och nödiga tunnor ställdes till förfogande genom länsmannens eller byfogdens försorg, men någon ersättning för arbetet med bryggningen omtalas aldrig. År 1547 skulle Hälsing borgs borgare åt kronan brygga sammanlagt 360 tunnor öl. Under åren 15611583 begärde kronan nästan varje år att få mellan 70 och 600 tunnor öl från 6 - 679829

Hälsingborg III: 2

D ansktidens slutskede staden. 1596 skulle borgarna brygga 240 tunnor öl och år 1612 hela 600 tun nor.33 Det är givet att sådana ålägganden kändes besvärande för alla borgare och framför allt för dem som brukade skaffa sig förtjänster genom att brygga öl till avsalu. Ett ingrepp i borgarnas hushållning betecknade säkerligen också de åligganden borgarna fick, framför allt under det nordiska sjuårskriget (15631570), att baka bröd, tillverka skor och leverera fläsk för kronans räkning. Ofta rörde det sig om rätt stora leveranser, t. ex. år 1628 om 500 par skor enligt föreskriven modell och till ett pris av 3 mark paret.34 Det pris kronan betalade för sådana leveranser brukade aldrig vara särskilt högt tilltaget. Kristian III hävdade att borgarna hade personlig krigstjänstskyldighet också utanför hemorten, när kungen gav order därom. De skulle enligt ett kungligt brev från år 1538 hålla sig med »goda harnesk, långa spetsar, spjut, rör och andra goda värjor» och vara beredda att bege sig »man för man i marken» att brukas mot rikets fiender. Borgarna skulle göra krigstjänst till fots och stå under riksrådets och adelns befäl.35 Det kunde förekomma att borgerskapet ut kommenderades till tjänstgöring i fält under 1500-talet, men något exempel här på är ej känt för Hälsingborgs del och mecl Kalmarkriget (1611-1613) upphörde det helt. Borgarbeväpningens främsta uppgift blev i fortsättningen att försvara den egna staden vid fientliga invasioner.36 Borgarbeväpningen synes aldrig ha fått någon fastare organisation. Då och då hölls mönstringar, varvid borgarna taxerades till den typ av beväpning som de borde ha, och deras beväpning granskades. Särskilt utsedda mönstringsherrar, vanligen tagna bland länsmännen eller inom adeln, ledde mönstringen. Borg mästare och råd ålades en tid i förväg att tillse, att borgarna kunde möta upp »väl stafferade med vapen och värjor». I Hälsingborg är det känt att mönst ringar har hållits åren 1583, 1598, 1600 och 1639 och från de båda sistnämnda tillfällena är en del notiser och annat material bevarat. Dessa båda mönstringar har behandlats av oss i ett tidigare sammanhang.37 Från 1639 års mönstring är rullan bevarad och av denna framgår, att man taxerat alla fastighetsägarna till viss rustningsplikt. Endast en bårdskärare, vilken tydligen ansågs vara nyttig som yrkesman för borgarbeväpningen, undantogs från taxeringen. Till befäl togs lämpliga personer bland borgarna. Borgarbeväpningen hade lågt stridsvärde, särskilt om man jämförde dess man skap med de värvade yrkessoldaterna. När kronan behövde uttaga manskap från köpstäderna, började man därför tidigt att, i stället för att ta borgarbeväp82

Förvaltningen ningen i anspråk, ålägga städerna att uppställa och utrusta ett föreskrivet antal knektar. Mellan åren 1544 och 1565 befalldes på det sättet Hälsingborg vid några tillfällen att utrusta mellan 5 och 15 man, vanligen till fots men någon gång till häst. Vid utkommenderingen år 1564 föreskrevs att de tio knektarna skulle ha harnesk, goda värjor, långa spjut eller hakar och stå under befäl av antingen en borgmästare eller en rådman.38 Efter 1565 finns ej några exempel bevarade på att Hälsingborg ålagts denna form av krigstjänst. Som vederlag för den överförsel Hälsingborgs stad gjorde över Öresund för kronans räkning, skulle enligt 1414, 1440 och 1470 års privilegier borgerskapet vara befriat från skyldighet att i fredstid utreda skepp åt kronan. Denna frihet har i stort sett respekterats från kungamaktens sida utom under några år vid 1500-talets mitt. Fredrik II:s aktivisering av den danska utrikespolitiken ställde nämligen större krav än tidigare på Danmarks stridskrafter till sjöss. Därvidlag förutsattes att städernas borgerskap skulle bära sin rundliga del av bördan. År 1555 anmodades sålunda rikets köpstäder i ett kungligt brev att utrusta örlogsfartyg och förse dem med artilleri, ammunition och annan utrustning. När fartygen ej brukades för militära ändamål, skulle de få nyttjas på handelsresor. Några riksråd skulle förhandla med borgarna och taxera varje stad och fastställa dess andel i skeppsutrustningen. Fartygen borde vara klara att löpa ut under sommaren 1555.

Sammanlagt uppställde på detta sätt de skånska, halländska och blekingska städerna sex skepp och en jakt. Landskrona utrustade ett skepp på 80 läster och rekryterade 30 man till besättning på det. Från Hälsingborg kom ytterligare 16 man till besättningen. Sedan fartygen gjort en expedition under sommaren un der riksrådet och amiralen Mogens Gyldenstiernes överbefäl, inspekterades de i augusti 1555. Därvid befanns det av Landskrona — med något bistånd från Hälsingborg — utrustade fartyget vara ett gott skepp men i behov av bättre artilleri. Konungen beordrade därför borgarna att låta stöpa eller köpa koppar stycken och hålla dem i beredskap till nästa sjötåg. Under mellantiden fick far tyget brukas i handelsfart.39 Borgarna hade emellertid uttalat missnöje med anordningarna. Vid pingsten 1556 hölls ett möte i Lund där tre riksråd med Mogens Gyldenstierne i spetsen förhandlade med borgarnas representanter, en borgmästare och en rådman från varje stad. Ett nytt möte hölls i Malmö i oktober. Konungen var själv närva rande vid detta möte och man enades om en ny ordning för skeppsutrustningen. Under de närmaste åren behövde ej örlogsf ar tygen utredas. Kungamakten pru 83

Dansktidens slutskede tade dessutom på sina anspråk och fastställde i december 1557, att blott fyra fartyg skulle utrustas från de skånska landskapen. Landskrona, Hälsingborg, Halmstad och Falkenberg skulle tillsammans ansvara för ett. Fartygen borde om möjligt med folk och proviant vara i Köpenhamn i mars 1558. Ordern ändrades sedan till att fartygen skulle hållas i beredskap, och först när nordiska sjuårs kriget utbrutit, kom befallning i april 1563 att städerna skulle utrusta sina örlogsfartyg. Fartygen deltog sedan i den danska flottans operationer. Om det far tyg, i vilket Hälsingborg hade del, vet vi att det 1566 drev upp på land och blev så pass spolierat, att det inte lönade sig att rusta det på nytt. Landskrona stad fick vraket som gåva, att användas till stadens bästa.40 Detta var sista gången Hälsingborg åtog sig att uppställa eller delta i utrustningen av något örlogsskepp. Den danska krigsmaktens slagkraftigaste del utgjordes länge av värvade knek tar. Dessutom behövdes båtsmän, clvs. matroser, till flottan, som också sysselsatte specialutbildat folk, som timmermän, styrmän och bårdskärare. I konungens tyg hus, på fästningarna och ombord på örlogsf ar tygen tjänstgjorde »bösskyttar» eller kanonservismanskap. För underhållet av dessa personalkategorier och ibland också för rekryteringen litade kronan länge till köpstädernas resurser. När man ej vågade avdanka de värvade knektstyrkorna utan önskade att hålla dem i beredskap, blev den vanligaste utvägen att förlägga dem i köpstäderna, varvid de inkvarterades hos borgarna. Hälsingborg undgick naturligtvis inte denna pålaga, allra helst som stadens läge vid en viktig trafikled mellan Skåne och Själland kunde göra det lämpligt att hålla en knektstyrka just där. Stadens borgerskap besvärades ofta med inkvarteringar av genommarscherande trupper i krigstider och vid krigsfara, men eljest var de tillfällen, då värvade knektar förlädes till staden under 1500-talet, förvånande få. Det har skett åren 1541, 1545, *559 och 1587, varje gång med tio till femton man. Sistnämnda år gavs utförliga föreskrifter om hur man skulle förfara. Avtal ingicks med knektarna om vad de per månad skulle få i fråga om mat och dryck, och borgarna fick rätt att utbetala i kontanter, vad mat, dryck och logi skulle belöpa sig till, i stället för att själva hålla soldaterna därmed. För dessa »borglägerspengar» fick knek tarna skaffa sig kost och logi var de bäst kunde i staden.41 Under 1600-talets första decennier förekom inkvartering av knektar i Hälsing borg endast en gång, 1624, då tio man förlädes i staden. De flyttades efter en tid till Malmö, men borgarna i Hälsingborg fick fortfarande med pengar bidraga 84

Förvaltningen till deras underhåll.42 Fr. o. m. 1640-talet ökade Hälsingborgs betydelse som fästning avsevärt. Staden fick därför i fortsättningen och framför allt under 1650-talet i samband med de stora fortifikationsarbetena taga emot mycket be tungande inkvarteringar av soldater. Vid dessa tillfällen gällde det emellertid vanligen utskrivna danska soldater och ej längre värvade knektar, som oftast var av utländsk börd. Dessa förhållanden skall mera ingående beröras i det följande. Till flottan utskrevs från köpstäderna bårdskärare, timmermän, styrmän, spel män och annan personal i specialtjänst. År 1555 befalldes sålunda en rad köp städer att sända bårdskärare, var och en försedd men en instrumentkista, till Köpenhamn. Helsingör och Hälsingborg skulle tillsammans utrusta och sända åstad en bårdskärare. Åren 1640 och 1641 ålades Hälsingborg att tillsammans med Landskrona svara för en bårdskärare. Skeppstimmermän beordrades man uppställa viel flera tillfällen, särskilt under 1570- och 1580-talen. Ibland gällde det endast ett par stycken, någon enstaka gång däremot skulle man sända åstad alla som kunde uppdrivas i staden. Ansvaret för att kunnigt folk uttogs och sän des iväg, vilade på borgmästare och råd. När Hälsingborg exempelvis år 1567 ålagts att uppställa för örlogsflottans behov bl. a. en skeppare, två timmermän, en bårdskärare och en spelman, föreskrevs det att folket skulle ledsagas till Kö penhamn och överlämnas där av en rådman från staden.43 Liknande föreskrifter gavs ofta i fråga om utskrivning av båtsmän och bösskyttar. Under större delen av 1500-talet fylldes nämligen flottans behov av båtsmän och krigsmaktens behov av bösskyttar genom utskrivning från köpstäderna. Re dan år 1537 taxerades Hälsingborg till att framsända sex båtsmän, och fram till år 1574 har staden vid behov — i krigs- och orostider årligen — uppställt ett växlande antal båtsmän åt kronan. Det lägst kända antalet var 4, clet högsta 10, men under vissa år skulle man sända »alla som kan fås i staden». År 1574 uttala des som allmän regel att man vid uttagningen i första hand skulle välja dem, som »tidigare varit brukade till sjöss eller andra som seglar för hyra». Kvalite ten på det framsända manskapet torde nämligen ha varit ganska ojämn. Från kronans sida klagade man över att cle efter framkomsten löpte ur tjänsten och eljest visade sig föga dugliga. Borgmästare och råd befalldes att låta fängsla dem som återkom hem utan nöjaktiga pass, och ge byfogden i uppdrag att åtala dem för mened, varvid de skyldiga skulle straffas med förlusten av de fingrar som de lagt på den heliga skrift, när de svor kungen trohetsed.44 I Helsingörs tingböcker från 1500-talet visar en rad notiser, hur uttagningen till båtsmän brukat gå till. Sedan det kungliga brevet om utskrivningen anlänt, 85

Dansktidens slutskede lät borgmästare och råcl uppläsa det på rådhuset. Därefter förbjöds invånarna att lämna staden eller att vistas på annan ort under längre eller kortare tid vid risk att i värsta fall straffas med livets förlust. Uttagningen förrättades antingen av borgmästare och råd eller av någon person, t. ex. länsmannen, som kungen särskilt utsett. Man försökte taga ut de lämpligaste och alla stadens vapenföra invånare kunde komma ifråga. Dock hade de uttagna rätt att överenskomma med någon annan lämplig person, som i stället åtog sig tjänsten. På det sättet undgick vanligen de mera välsituerade bland borgerskapet att bli uttagna. Sedan uttagningen var gjord, hölls ofta en allmän fest i staden, varvid de ut tagna erhöll gratis traktering. Därefter skulle de nya båtsmännen förses med ut rustning, vilket kunde bli ganska dyrbart för staden. Helsingörs kämnärsräkenskaper visar, att de vanligen fått nysydda kläder, skodon, värja och yxa, hand penning på den sold som kronan framdeles skulle stå för, samt kostpengar eller proviant och vagnlega för resan till Köpenhamn. Till detta kom resekostnad och kostpengar för den borgmästare eller rådman som enligt kungens befallning skulle medfölja kontingenten till huvudstaden och där överlämna den jämte rulla över manskapet. Det förekom att en extra skatt måste uttagas av stadens invånare, när båtsmansutskrivning hade påbjudits.45 De flesta städerna torde ha känt uttagningen av militär personal som en tyngande börda och man klagade ofta över den. Under 1570-talet, då hälsing borgarna ofta framhöll det stora besvär de hade med transporterna av materiel till slottsbygget på Kronborg, utverkade Hälsingborgs stad år 1574 befrielse från skyldigheten att hålla landsknektar och båtsmän. Förmånen skulle gälla tills vidare. Den förnyades 1579 för ett år, och 1581 förlängdes den att gälla, så länge arbetena vid Kronborg pågick. Slutligen beviljades den år 1587 på nytt för ytter ligare tre år. Med mindre avbrott skulle Hälsingborg sålunda ha sluppit att upp ställa båtsmän mellan 1574 och 1590. Inte desto mindre satte man sig från kro nans sida över de friheter man beviljat staden och krävde utskrivning av båtsmän åren 1575, 1577 och 1578, varje år mellan 8 och 12 stycken. Likaså kom kungliga order 1579, 1580 och åren 1582-1587 — trots att befrielsen då uttryck ligen blivit bekräftad två gånger — om uppställande av båtsmän. Antalet väx lade mellan 2 och 15. Först det brev som utfärdades år 1587 synes ha blivit respekterat. När det i oktober detta år skulle uttagas manskap från köpstäderna, antecknades

nämligen

kansliregistranten,

att

Hälsingborg

befriats

från

»håll».46 Ännu under 1600-talets första decennier förekom det att båtsmän utskrevs

Förvaltningen från Hälsingborg. Sålunda ålades staden 1601 att uppställa 6 båtsmän och man skap uttogs även åren 1609, 1610 samt under 1611-1613 års krig. Vid sistnämnda tillfälle sprang antalet båtsmän från Hälsingborg upp till 20 stycken. Så sent som år 1626 beordrades Hälsingborg att sända två båtsmän till Köpenhamn.47 Men denna ordning för att skaffa besättningar åt örlogsflottans fartyg hade un der årens lopp visat sig allt mera olämplig och ineffektiv. Handelssjöfarten vål lades avbräck genom att man för örlogsflottans del gjorde anspråk på de bästa bland dess manskap. Dessutom ansåg man det riktigare att bemanna örlogsfartygen med en kader av fast anställt manskap, vilket förlädes till Köpenhamn och därigenom kunde hållas i högre beredskap än de utskrivna båtsmännen. Under 1610-talet inleddes denna omläggning. Båtsmännen fick bostäder i Köpenhamn, från 1619 en egen kyrka där, Holmens kirke, och senare även en egen skola för sina barn. Under 1630-talet byggde man ett stort antal båtsmansbostäder, Nyboder, i Köpenhamn och en särskild tull, lastpengarna, pålades för att bekosta dessa »båtsmansvåningar».48 En så vittgående omläggning som det här var fråga om, måste givetvis taga lång tid och ske successivt. Först på 1630-talet var man från kronans sida beredd att med köpstäderna diskutera de praktiska och ekonomiska konsekvenser som den medfört. År 1633 fick länsmännen i uppdrag att var och en för sitt län upp göra listor över vad köpstäderna kunde vara villiga att betala i årlig kontribu tion till kronan, om de i gengäld framdeles slapp att uppställa båtsmän. Ett första förslag till kontribution förkastades av K. M:t därför att man taxerat köp städerna för lågt enligt kronans mening. Nya förhandlingar inleddes och två år senare kunde man slutgiltigt fastställa cle belopp köpstäderna årligen skulle er lägga mot att i fredstid slippa båtsmansutskrivningen och för att lämna kronan ekonomisk hjälp till värvningen av stammanskap för flottan. Hälsingborg taxe rades att årligen betala 40 riksdaler.49 Denna »båtsmansskatt» som Hälsingborg sålunda åtagit sig år 1635, inbetala des av borgmästare och råd till länsmannen på Hälsingborgs slott. Några noti ser i bevarade räkenskaper visar, att den under 1640-talet utgått med oförändrat belopp.50 Från kronans sida gjorde man emellertid efter ett par år ett försök att kringgå 1635 års uppgörelse, sannolikt på grund av svårigheter att rekrytera stammanskap i tillräcklig omfattning. År 1639 ålades länsmannen i Hälsingborg att från staden uttaga fyra båtsmän. I gengäld skulle de, vars folk uttogs, lovas befrielse från att under året deltaga i erläggandet av båtsmanskatten, och den vars son uttogs, skulle slippa båtsmansskatten under den tid sonen var i kronans 87

Epitafiiim i Mariakyrkan över borgmästare Villem Villemsen och hans maka Johanne Alexandersclatter, uppsatt år 1622 av borgaren Thomis Jacobsen och dennes hustru. Foto Hälsingborgs museum. 88

Förvaltningen tjänst.51 Vi vet ej hur detta utfallit. Från de följande åren är ej något liknande försök känt. Vid sidan av utskrivningen av båtsmän från städerna förekom också inkvarte ring. På höstarna, då flottan riggades av efter sommarens sjötåg, sändes båtsmän nen hem. För kronan var det givetvis ett intresse att hålla kvar det sjövana manskapet så att man kunde anlita det även under kommande år. Detsamma gällde de bösskyttar, som gjorde tjänst vid tyghuset och på flottan. Enda utvägen att dra försorg om dem som ville kvarstanna i kronans tjänst var länge att in kvartera dem i köpstäderna. I Hälsingborg har man haft inkvartering av både bösskyttar och båtsmän. År 1547 låg det 6 båtsmän i staden, och under åren 1551-1554 inlacles där om hös tarna mellan 8 och 10 stycken. Vid denna tid såg man ogärna från kronans sida att borgarna gav manskapet kostpengar i stället för mat och logi. År 1552 före skrevs, att båtsmännen skulle ha 6 pottor öl om dagen men ej mera, ty överflöd på dryckesvaror borde undvikas. Borgarna förbjöds ge dem kostpengar, eftersom man eljest kunde befara att båtsmännen skulle löpa runt och vålla besvär med »mat och öl och annan skalkhet». Byfogden skulle bestraffa dem som ertappades med förseelser av något slag.52 Inkvarteringsbördan ökade under senare delen av 1500-talet. Åren 1573-1581 och 1589-1600 låg så gott som varje vinter båtsmän eller bösskyttar eller bäggedera inkvarterade i Hälsingborg. Antalet varierade under den förstnämnda perioden mellan 8 och 23, under den senare mellan 2 och 10. Mot slutet av år hundradet synes 8 stycken ha varit normalt antal.53 Under denna tid blev inkvarteringsbestämmelserna mera detaljerade. Återhållsamhet med öl skulle fort farande iakttagas. Manskapet skulle ha två mål mat om dagen. Emellertid tilläts numera principiellt att de inkvarterade fick kostpengar, dock aldrig för mer än högst åtta dagar i sänder för att de ej på en gång skulle få så mycket pengar att de fann det lönande att »löpa ut till bönderna och låta dem föda sig». Överhu vudtaget förbjöds de inkvarterade att lämna inkvarteringsstäderna. År 1581 sattes generellt kostpengarna till en halv daler i veckan per man. Borgmästare och råd hade ansvaret för att båtsmännen och bösskyttarna fördelades rättvist på stadens invånare, så att clet ej allena gick ut över de fattiga.54 Genom den omläggning som inleddes under 1610-talet i fråga om rekryte ringen av båtsmän till flottan, vilken vi nyss berört, bortföll efter hand behovet att inkvartera båtsmän i köpstäderna. Under 1600-talet är ej något fall känt, då båtsmän inkvarterats i Hälsingborg. Däremot fick man i fortsättningen ta emot

Dansktidens slutskede bösskyttar. Också i fråga om dessa synes emellertid ganska snart en förändring ha inträtt. År 1618 omtalas i stället borglägerspengar, som man utbetalade till de bösskyttar som staden tilldelats. Två bösskyttar uppbar då för sin egen och sina kamraters räkning den 1 november och på påskafton de fastställda borglägerspengarna. År 1627 gav man 9 skilling per bösskytt. Mellan 1618 och 1621 beta lade Hälsingborg för 15 bösskyttar årligen och därefter för 18.55 Under 1620-talet gjorde man vid två tillfällen från Hälsingborg framstötar hos K. M:t i syfte att få lättnader i fråga om borglägerspengarna. År 1626 hänvi sade man till att överförseln till Själland var besvärande och att man fick under hålla de bösskyttar som reste från Skåne till Själland och åter med öl och mat under genomresan. Vidare påpekade man att »år från år tillägges oss flera bössskyttar än vi plägar hålla». Tre riksråd med Anders Bille i spetsen fick av konungen i uppdrag att undersöka saken. De anslöt sig till borgarnas uppfatt ning och föreslog, att Hälsingborg i fortsättningen skulle ge borglägerspengar åt blott 8 bösskyttar och att de återstående 10 skulle fördelas på städerna Malmö, Landskrona, Ystad och Varberg. Någon omedelbar åtgärd från kronans sida ledde ej detta till, utan borgarna återkom med en ny framställning år 1628. Denna gång dröjde ej det kungliga beslutet utan i januari 1628 fastställdes Hälsingborgs skyldighet i fråga om bösskyttar till att gälla 8 stycken.56 Redan på hösten 1628 ålades Hälsingborg i enlighet med det kungliga beslu tet att betala borglägerspengar för 8 bösskyttar. Under de följande åren före kommer enstaka belägg för att denna pålaga erlagts av staden. I samband med 1651 års framställning om skattelättnader uppgavs »borgläger och bösskyttehåll» uppgå sammanlagt till 81 riksdaler, 5 1/2 mark, 2 skilling och 2 alber årligen. Först år 1654 bortföll bösskyttehållet. Då befriades nämligen Hälsingborg helt från borglägerspengarna.57

1. M. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 155 ff. Dens. De danske Köbstaeders Skattevaesen indtil Begyndeisen af det 17. Århundrede (Historisk Tidsskrift 7. R. III) s. 167 ff. 2. Se nedan s. 76. 3. CCD 1581 5.4. 4. CCD 1619 7.4 §§ 13-15. Se sid. 56. 5. Kopiebok 1666 6.2, 1667 31.1, 1668 20.2, 1669 21.1, 1671 5.1, 6.4, 1672 9.5, 1673 19.6, HSA:RM.

9°

6. CCD 1581 5.4, 1655 11.8. Mackeprang i Historisk Tidsskrift 7. R. III s. 178. 7. Kanc. Brevb. 1572 25.6, 1573 4.2, 1617 17.2, 1643 21.7, CCD 1646 15.6. 8. Kanc. Brevb. 1568 24.11, 1570 13.12. CCD i657 24.7. 9. CCD 1647 16.5 § 2. Mackeprang i Histo risk Tidsskrift 7. R. III s. 173 ff. 10. Universitetsfundationen 1539 10.6, DKL 1:36. Ribeartiklarna 1542 4.5 §5, DKL 1:199. CCD 1574 10.9.

Förvaltningen 11. T. ex. CCD 1570 4.3, 27.8. 12. Nye Danske Magazin VI s. 313 f. Macke prang i Historisk Tidsskrift 7. R. III s. 162 ff. 13. Danske Magazin 7. R. IV s. 7. 14. PRF 111:797, 814, 841 f. Kanc. Brevb. i585 5-7» !587 3-615. Supplik 26.1, D. Kanc. B 50, DRA. 1651 15.2, 1655 15.8, Skaanske Registre VI s. 208, 385. 16. Danske Magazin 3. R. VI s. 140 f., 232 k 17. Danske Magazin 4. R. I s. 99, II s. 70 f. 18. CCD 1564 15.12, 1565 3.10, 1566 5.5, 1568 1.6, 24.11, 1569 8.10, 1570 13.12, 1572 24.3, 1576 2.4. Förteckning över städernas silverskatter 1566 3-5’ D- Kanc. B 44, DRA. 19. CCD 1611 10.4, 1613 19.6. 20. CCD 1621 20.7, 1624 8.8, 1625 28.2, 3-3» 31.7, 1626 28.9, 1627 25.3, 29.11, 1628 18.2, 8.9, 1629 1-1°> 1Ö31 22-7, 1632 27.6, 1633 22.6, 1634 3.6, 1635 29.4, 1636 9.6, 1637 5.11, 1638 6.7, 1639 18.1, 12.6, 1640 7.4, 6.7, 18.11, 1641 17.5, 17.11, 1642 16.6, 1643 30.8, 1644 22.1, 1649 !-9, l65° iö-10* l65! 5-8> l652 3°-9> i653 i-821. K. C. Rockstroh, Udviklingen af den nationale Hasr i Danmark i det 17. og 18. Aarhundrede, I (Khvn 1909) s. 2. 22. D. Kanc. B 186, Oluf Daas Optegnelsebog 1635-1650, fol. 44 b, DRA. Unionsskatter från Hälsingborg för 1640-1642 är redovisade i Reg. 108 b, 76, DRA. Likaså upptages Häl singborgs unionsskatter för 1637/38, 1639, 1642 och 1643 i Militsere Regnskaber III 4 c, Skaanske Krigskommissariers Regnskab 16291645. DRA. För olika benämningar på skatten kan hänvisas till dels i not 20 ovan citerade källställen, dels till Skånebrevförteckningen, Lunds dombkyrckias tilhörige breef och skriffter nr 1364, 1389, 1418, 1394, 1445, 1402, 1406, 1430, 1440, 1451, 1458, 1505. RA. 23. »Kort extract och offuerslaug», bifogat supplik 1651 26.1, D. Kanc. B 50. DRA. 24. Kanc. Brevb. 1629 12.10. CCD 1630 10.9, 1631 22.7, 1632 27.7, 1633 22.6, 1634 3.6, 1635 29.4, 1636 9.6, 1637 26.6, 1638 6.7, 1639 18.1, 1640 7.4, 1641 17.5, 1642 16.6, 1643 30.8, 1644 22.1, 1649 1.9, 1650 15.10, 1651 5.8, 1652 30.9, 1653 12.8, 1654 14.7, 1655 10.8, 1656 1.9. 25. Kvittenser för året 1643/44 i Militate Regnskaber III 4 c, Skaanske Krigskommissa

riers Regnskaber 1629-1645. DRA. Övriga i reg. 108 b, 76. DRA. 26. CCD 1652 1.5. 27. CCD 1619 22.11, 1627 3.12, 1631 28.10. Kvittens för året 1631/32 i Militasre Regnska ber III 4 c, Skaanske Krigskommissariers Regnskaber 1629-1645. DRA. 28. CCD 1627 25.3, 1638 9.9, 1642 22.7. In laga 1639 18.4, D. Kanc. B 160. DRA. 29. Se band III: 1 s. 72 ff., 91 ff. 30. CCD 1588 15.11, 1596 28.2, 1602 16.8. Kanc. Brevb. 28.5, 10.7, 12.7, 14.8, 27.8. 31. Kanc. Brevb. 1559 5.7, 1634 19.6. 32. Kanc. Brevb. 1584 11.7; 1606 14.2, 1607 25.3, 1609 24.4, 1610 15.4; 1615 12.1, 1616 16.4, 1621 3.3, 27.8; 1612 15.3, 1614 9.3, 1616 8.1, i6i9 5.4, 1630 12.1, 22.3, 1634 7.6, 3.7. 33. Danske Magazin 4. R. I s. 342. Kanc. Brevb. 1561 18.2, 1563 10.4, 1564 13.5, 1565 12.5, 14.6, 1566 15.5, 1569 25.8, 1570 27.7, 1576 27.12, 1577 21.10, 1579 7.1, 7.4, 27.12, 1583 10.2, 1595 20.12, 1612 7.2. 34. Kanc. Brevb. 1564 31.8, 1566 15.5, 1569 25.8, 1570 27.7, 1628 10.1. 35. Danske Magazin 3. R. VI s. 183. 36. Mackeprang, Dansk Köbstadstyrelse, s. 128. 37. Kanc. Brevb. 1583 28.4, 1598 12.7, 2.8. Se band IILi, sid. 19 ff. Se bilaga B. 38. Danske Magazin 3. R. VI s. 357, 4. R. I s. 33 f. Kanc. Brevb. 1564 22.3, 1565 ornkr. 26.8, 1567 5.12. E. Madsen, De nationale Trop per samt Hasrvaesenets Styrelse i det 16.de Aarhundrede (Historisk Tidsskrift 7. R. V) s.

153 ff39. Lista 1555 25.8, D. Kanc. B 44. DRA. Register 1555 1.7, augusti, D. Kanc. B 46, Diverse 1481-1571, D II 125, DRA. Kanc. Brevb. 1555 26.8. E. Madsen, anf. arb. s. 149 ff. P. V. Jacobsen, Bidrag til Kendskab om de danske Köbstceders Borgerbevaebning og Deltagelse i Krigsvassenet i en Deel af det i6de Aarhundrede (Nyt Historisk Tidsskrift I) s. 139 ff. P. Colding, Studier i Danmarks poli tiske Historie i Slutningen af Christian IILs og Begyndeisen af Frederik II.s Tid (Khvn 1939) s. 226 ff. 40. Kanc. Brevb. 1556 6.3, 17.9, 1557 21.12, 1558 24.1, 1563 1.4, 1566 15.3. 41. Danske Magazin 3. R. VI s. 302, 4. R. I

Dansktidens slutskede s. 127. Kanc. Brevb. 1559 16.4, 19.6, 1587 1.4. 42. Kanc. Brevb. 1624 21.10, 28.10. 43. Kanc. Brevb. 1555 7.5, 1640 7.1, 12.12; 1560 8.3, 1574 27.4, 1576 27.12, 1577 20.8, 1580 13.1, 1584 21.9, 1585 1.8, 1589 19.6, 1591 29.4, 1624 25.2; 1567 25.2. 44. Danske Magazin 3. R. VI s. 197, 4. R. I s. 267, II s. 86, 7. R. VI s. 18. Kanc. Brevb. 1552 20.3, 1561 27.11, 1562 6.2, 1563 21.7, 1564 4.1, 1565 14.1, 1574 13.2, 1584 28.9. 45. Jacobsen, anf. arb. s. 177 ff. 46. Kanc. Brevb. 1574 13.6, 1579 10.3, 1581 5.6, 1.11, 1587 3.6; 1574 1.12, 1576 22.12, 1577 25.11, 1579 6.1, 1.12, 1582 29.1, 21.12, 1584 12.1, 1585 6.1, 1586 23.4, 9.12, 1587 9.10. 47. Kanc. Brevb. 1601 13.8, 1609 17.7, 1610 24.5; 1606 6.2, 28.3, 1611 4.8, 3.10, 21.12, 1612 30.6, 1613 23.7, 1624 6.2. 48. CCD 1631 28.1. H. G. Garde, Den dansk norske Sömagts Historie 1535-1700 (Khvn 1861) s. 135 ff. 49. Kanc. Brevb. 1633 15.8. CCD 1635 23-3-

50. Kvittens för 1643 i Hälsingborgs läns räkenskaper. För 1640 och 1641 i Reg. 108 b, 76. DRA. 51. Kanc. Brevb. 1639 10.1. 52. Kanc. Brevb. 1551 21.10, 1552 19.10, 1553 8.7, 1554 26.9, 30.11. 53. Kanc. Brevb. 1573 20.10, 1574 22.2, 1576 21.7, 1577 30.6, 1578 14.8, 1579 8.6, 7.10, 1580 2.8, 1581 14.1; 1589 24.11, 1590 11.8, 1591 18.9, 13.12, 1592 12.8, 1593 4.4, 25.8, 1597 6.6, 1599 8.11, 1600 22.12. 54. Kanc. Brevb. 1574 22.2, 1577 30.6, 1579 7.10, 1581 14.1, 1599 8.11. 55. Kanc. Brevb. 1618 12.11, 1619 19.2, 10.11, 1620 1.11, 29.2, 1621 3.11, 1622 8.10, 1623 2.10, 1624 15.10, 1625 28.8, 1627 15.2. 56. Kanc. Brevb. 1626 2.10, 1628 10.1. Supp lik 1628 2.1 med två bilagor, u. d. resp. 1626 31.10, D. Kanc. B 160. DRA. 57. Kanc. Brevb. 1628 12.10, 1630 27.11, 1638 10.11, 1654 9.7, Skaanske Registre VI s. 352. DRA. Se bilaga A.

KYRKAN

JL GREVEFEJDENS SLUTFAS hade Kristian III i augusti 1536 erövrat Kö penhamn. De katolska biskoparna, av vilka en del just då uppehöll sig i huvud staden, blev fängslade och en herredag kallades att möta i Köpenhamn i oktober. Recessen från detta möte, daterad den 30 oktober 1536, beseglade den katolska kyr kans öde i Danmark. Biskoparna förklarades vara avsatta och miste för all framtid sin politiska makt. Deras gårdar, gods och fästen skulle tillfalla den danska kro nan och konungen skulle i deras ställe insätta andra »kristliga biskopar och super intendenter». I samverkan med »lärda män» skulle konungen och rådet utarbeta en ny ordning för den danska kyrkan. Så hade den danska katolska kyrkoprovinsen upphört att existera och den skulle ersättas med en evangelisk nationalkyrka under kungens ledning. I sin handfästning förpliktade sig Kristian III att försvara »Guds heliga ord och lära». Den nya kyrkoordningen godkändes av Kristian III den 2 sept. 1537 och utgavs av trycket samma år. Den bekräftades ånyo av konung och råd den 14 juni 1539 och utkom i ett nytryck år 1542. Sistnämnda år utfärdades också som ett komplement de s. k. Ribeartiklarna. Därmed hade den danska kyrkan för sin organisation och sin verksamhet fått nya normer, vilka skulle utgöra grunden för danskt kyrkoliv under nära ett och ett halvt sekel.1 Recessen av år 1536 och den nya kyrkoordningen medgav, att de munkar och nunnor som ville föra »ett gott, ärligt och kristligt leverne» skulle få stanna kvar i klostren. Däremot vände man sig med skärpa mot tiggarordnarna. De skulle ej längre få äga bestånd i Danmark. Dock kunde gamla och skröpliga munkar få stanna kvar i konventshusen, om de avlade ordensdräkten. Dessa bestämmelser har sin bakgrund i att tiggarbröderna varit verksamma framför allt i städerna. I köpstäderna, främst Malmö, Köpenhamn och Viborg, fram trädde de evangeliska predikanterna tidigast och det kom ofta till hårda kontro verser mellan dem och tiggarmunkarna. Redan före 1536 hade man på många håll drivit bort munkarna med våldsamma medel och tagit deras hus i besitt-

Dansktidens slutskede ning. Vi är ganska väl underrättade om de danska franciskankonventens upp lösning. Däremot flyter materialet sparsamt rörande dominikaner och karmeli ter. År 1537 synes dock dessa båda ordnars konvent i de danska städerna ha upplösts.2

I Hälsingborg fanns viel medeltidens slut ett dominikan- eller svartbrödra kloster. Det har legat uppe på borghöjden och dess kyrka var invigd åt S:t Nicolaus. Klosterkyrkans plats är numera utmärkt på Nicolaiskolans gård. Den siste provincialpriorn över dominikanprovinsen Dacia — han hette Hans Niel sen — fick 1537 en kunglig befallning att utlämna inventarierna från konventshusen i Hälsingborg, Lund och Roskilde. Från Hälsingborgsklostret inleverera des en förgylld kalk med paten, en röd guldstickad sammetsmässhake, en svart, en röd och en blå sammetsmässhake, en mässhake av gyllenduk med två subtiler, dvs. nrässkjortor — den ena grön, den andra röd — en vit damastmässhake med två mässkjortor, en korkåpa av svart silke och en korkåpa av blommigt tyg i blått och vitt.3 Det förefaller som om man berövat klosterkyrkan hela dess skrud uppsättning. Gudstjänsterna har säkerligen vid denna tid varit nedlagda. När bröderna lämnat klostret, vet vi inte. Mogens Madsen uppger, att byggnaderna nedrivits år 1556 och att de då stått tomma »åtskilliga år».4 Förutom S:t Nicolai kyrka hade Hälsingborg vid medeltidens slut sju kyrkor och kapell. Av dessa var fyra sockenkyrkor. Till dem hörde först och främst S:ta Maria kyrka. S:t Petri kyrka har legat i kv. Vattentornet på Olympia-området. Rester av S:t Clemens kyrka har påträffats vid nuvarande S:t Clemensgatan i kv. Långvinkeln. Den fjärde sockenkyrkan var S:t Olai, vars läge är okänt. Därut över fanns det i staden tre kapell. Av dessa låg två inom slottets område. S:t Mikaels kapell var inrymt i ett runt torn, som var inbyggt i ringmuren vid västra branten något norr om nuvarande Terrassen. I Kärnans tredje våning var ett slottskapell inrett. Det tredje kapellet, Heligkorskapellet, låg enligt en upp gift hos Mogens Madsen strax utanför staden vid södra stadsgränsen.5 L. M. Bååth har påpekat, att av de fyra sockenkyrkorna åtminstone S:t Cle mens kyrka saknat territoriell församling. Den synes ha varit avsedd främst för gäster och främlingar i staden. Om S:t Olai kyrkas församling är ingenting känt. Däremot är det tydligt, att S:ta Maria kyrkas socken omfattat stadsbebyggelsen nedanför borghöjden och S:t Petri socken omfattat platån uppe på borghöjden och den bebyggelse som låg i närheten därav.6 Det katolska gudstjänstlivet var samlat kring den heliga mässan, som med kulminationspunkt i mässoffret firades inför kyrkans högaltare och inför de

Förvaltningen många sidoaltarna i kyrkans sidoskepp och i kapell intill kyrkorummet. Det var ej nödvändigt att församlingen var närvarande, när mässan firades. Den evange liska gudstjänsten däremot koncentrerades ej blott kring nyttjandet av nådemed len utan också kring förkunnelsen av evangeliet, och församlingens deltagande i gudstjänsterna var ett huvudvillkor. Sidoaltarna blev i fortsättningen utan be tydelse och de präster, som betjänat dem, behövdes ej mer. Den evangeliska gudstjänsten kunde följaktligen nöja sig med både ett mindre antal gudstjänst lokaler och med färre präster än den katolska. Kyrkoordningen fastslog att varje präst skulle kunna ha flera församlingar, men ingen fick ha större pastorat än att han tillbörligen kunde betjäna menig heten med predikan och nådemedlen och att klockaren hann undervisa barnen ordentligt i katekes. Om superintendenten, dvs. den evangeliske stiftschefen, tillsammans med häradsprosten och länsmannen så beslöt, kunde därför flera socknar sammanslås till en. Åtgärden skulle dock godkännas av konungen. Ribeartiklarna föreskrev, att om det i en köpstad fanns flera sockenkyrkor och sockenborna ej kunde ge prästen tillbörligt underhåll, skulle man ödelägga en eller flera kyrkor, på det att de kvarblivande skulle erhålla desto rikligare för sörjning.7 I Hälsingborg medförde kyrkoreformationen en kyrklig nyindelning. De äldre katolska fyra kyrksocknarna sammanslogs till en. S:t Clemens kyrka var ned bruten redan år 1537. Ett inventarium rörande Hälsingborgs slott från april 1537 upptar nämligen »en stor hop bly som blev brutet av S:t Clemens kyrka». Mogens Madsen omtalar att på 1580-talet, då han skrev sin skildring, ej blott S:t Clemens kyrka utan även S:t Olai, S:t Petri och Heligkorskapellet var nedrivna: »Nu ett förstört Troja. På dessa platser syns nämligen numera inte ens några spår av de en gång så storartade byggnaderna». Mogens Madsens upp gifter var måhända något överdrivna, ty enligt uppgifter från 1720-talet var då ännu några rester av S:t Petri kyrka synliga »på backen».8 Sockensammanslagningen har satt spår som kan skönjas ännu i den s. k. Lunds stifts landebog. Denna är en förteckning över sockenkyrkornas egendom och rät tigheter, som på kunglig befallning började utarbetas under 1570-talet. All egendom och alla rättigheter tillkommande sockenkyrkan i Hälsingborg uppta ges under rubriken »S. Peder sognn y Helsingborgh», trots att sockenkyrkan var S:ta Maria, ej S:t Petri. Listan över prästgårdens egendom vittnar om hur man i Hälsingborg följt reglerna i kyrkoordningen och Ribeartiklarna. Under S:ta Maria prästgård redovisas egendom som tillhört både S:t Petri kyrka och S:t

Dansktidens slutskede Clemens.9 Dessa båda socknar liar sålunda gått upp i S:ta Maria församling. Genom 1536 års herredagsbeslut hade konungen trätt i den lundensiske ärke biskopens ställe vid utövandet av alla de rättigheter som tillkom denne inom stiftet. Ärkebiskopen hade haft sockenkyrkorna och deras egendom i försvar. Redan 1538 tog Kristian III sockenprästerna med deras hustrur, barn och egen dom samt klockarna i sitt kungliga beskydd. Kyrkoordningen fastslog, att präs terna och kyrkans övriga tjänare för sitt uppehälle skulle hänvisas till det gods som av gammalt tillhörde socknen. År 1539 gav Kristian III högtidligen i ett öppet brev kyrkans tjänare bekräftelse på de förmåner, friheter och privilegier som de dittills åtnjutit, och utlovade att cle i alla hänseenden skulle få det lika bra som i de katolska biskoparnas tid. I annat sammanhang fick superintenden terna i uppdrag att tillse, att om sockenkyrkans egendom ej räckte till för att prästen skulle »väl förses», annat kyrkogods skulle utläggas för att öka hans inkomster. Det påbjöds också i samma syfte, att cle gårdar som kyrkan ägde i städerna, skulle utlejas till borgare och hållas väl bebyggda och kyrkans jordar hållas i hävd, så att den årliga jordskylden av dem kunde utbetalas till kyrkans personer.10 Det ansvar för prästerskapets timliga väl som kungamakten i egenskap av »kristlig överhet» påtagit sig, krävde en kontinuerlig och ingående kontroll av sockenkyrkornas förvaltning, vilken det ej var möjligt att utöva centralt. Därför överflyttades år 1540 i Lunds stift utövandet av det kungliga försvaret över sockenkyrkorna på en särskild ämbetsman, stiftslänsmannen, som var statio nerad på Lundagård, ärkebiskopens gamla residens. Inför honom skulle kyrkvärjarna i varje socken redovisa för kyrkornas ränta och jordskyld och han skulle tillse att löner utanordnades till kyrkans personer, att kyrkorna underhölls och att kyrkans egendom hölls vid makt.11 År 1582 överflyttades sedan stiftslänsmannens uppgifter på kronans vanliga länsmän, vilka var och en inom sitt län skulle ha »kyrkor, präster, klockare, kyrkotjänare samt prästgårdar och klockarebol» i försvar. De fick då också rätt att — förutom årligen kontrollera sockenkyrkornas räkenskaper — bortarrendera kronans tiondeintäkter inom länet och träda i stiftslänsmannens ställe vid prästtillsättningen.12 Länsbreven för Hälsingborgs län innehöll i fortsättningen en särskild artikel om länsmannens befogenheter i detta avseende. På länsmän nen överflyttades också det uppdrag, som stiftslänsmannen tidigare haft, näm ligen att tillsammans med superintendenten tillse, att präster och klockare fick tillbörligt underhåll och att ej blott prästgårdar utan även klockarebol fanns.13

Christoffer Ulfeldt (1583-1653). Kronans länsman på Hälsingborgs slott 16291699, riksråd 1625. Porträtt i olja, utfört 1649 av okänd konstnär. Fredriksborgs slott, Hill er öd.

Förvaltningen Borgmästare och råd i städerna fick emellertid också del i ansvaret för kyrkans styrelse och förvaltning. Vid prästtillsättningarna skulle de sålunda sörja för att församlingen fick en gocl och renlärig präst. Enligt de regler som i princip fastställts i kyrkoordningen och senare ytterligare utvecklats och kompletterats, skulle nämligen, när ett prästkall blivit ledigt, församlingen anhålla om att få en ny präst. Därefter skulle under häradsprostens ledning borgmästare och råd utse en lämplig kandidat. Sedan den föreslagnes kunskaper prövats av superin tendenten, valet stadfästs av länsmannen och prästen inför denne avlagt tro hetsed till konungen, ordinerades, dvs. vigdes, han av superintendenten. Vig ningen ägde rum i domkyrkan. Slutligen insattes han i ämbetet av häradspros ten.14 I regel synes denna borgmästares och råds rätt att föreslå präst ha respekterats av kungamakten vid prästtillsättningarna i Hälsingborg. Endast ett fall är känt under perioden 1537-1658, då K. M:t satt en annan kandidat i stället för den av stadens styresmän föreslagne. Det gällde prästvalet efter Anders Pedersen Gemsös död 1650. Borgmästare och råd önskade att få till hans efterträdare Erik Mogensen Grave, som sedan 164g varit rektor vid stadens latinskola. Emellertid var pastoratet bortlovat till Jacob Madsen Husvig, broder till slottspredikanten i Köpenhamn. Dock höll man från kungamaktens sida på de yttre formerna: länsmannen i Hälsingborg ålades tillse, att borgmästare och råd anhöll om att få Husvig till kyrkoherde.15 Borgmästare och råd fick efter reformationen en mera direkt insyn i förvalt ningen av sockenkyrkans egendom än tidigare och därmed också del i ansvaret för denna förvaltning. Kyrkan uppfattades i fortsättningen som en självägande ekonomisk stiftelse. I församlingen, dvs. i detta fall i Hälsingborgs stad, utsågs två kyrkvärjar, som hade hand om förvaltningen av sockenkyrkan och dess egen dom och utbetalandet av lönemedel till präst, klockare, lärare och andra kyrkans tjänare. S:ta Maria kyrkvärjar utsågs av borgmästare och råd och de redovisade varje år för sin förvaltning inför dem. Vanligen var häradsprosten och ofta också länsmannen närvarande vid denna redovisning. Under 1600-talet föreskrevs det att det vid varje kyrka skulle föras en »kyrkostol», dvs. ett räkenskapssammandrag, i vilket förtecknades kyrkans ordinarie inkomster, dess egendom och rättig heter samt den årliga avkastningen av dessa. Vidare skulle däri upptas tionde inkomsterna och andra speciella intäkter, t. ex. räntor av utlånat kapital, och slutligen skulle i huvudstolen finnas ett inventarium över kyrkans lösöre, altarsilver m. m. Vid sidan av kyrkostolen skulle detaljerade räkenskaper föras. Kyrk7 - 679829

Hälsingborg III: 2

Dansktidens slutskede värjarna var ansvariga för denna bokföring och de kunde av förmögnare kyrkor räkna på att få »en daler eller två» för sitt omak.16 Från Hälsingborg är en sådan kyrkostol bevarad. Den omfattar åren 1636— 1661 och är upplagd helt i enlighet med cle allmänna regler som nyss omtalats.17 Kyrkostolen innehåller en rad anteckningar om årsredovisningar av kyrkvärjarna. Borgmästare och råd har med sina underskrifter bekräftat, att redovis ningen fullgjorts och vid sidan av deras namnteckningar står i regel häradspros tens. Ofta sägs att redovisningen skett på slottet i närvaro av länsmannen och då har han också satt sitt namn vid sidan av de andras. Med hjälp av S:ta Maria kyrkostol 1636-1661 kan man göra upp en längd över kyrkvärjarna i Hälsingborg under några decennier av 1600-talet. Denna längd kan kompletteras med notiser från annat håll, vilket i vederbörliga fall särskilt påpekats här nedan. Bertel Suerth och Villem Villemsen omtalas som kyrkvärjar, när Mariakyrkans »Nioklocka» göts 1592.18 Jacob Weber kallas kyrkvärje på de ljusstakar han skänkte till kyrkan 1610.19 Jens Christensen Aalborg innehade sysslan 1.5 1630 och lämnade den 29.9 1636. Hans Pedersen innehade sysslan 1.5 1631 och fick lämna den senast 1.5 1633. Richardus Giedde 1.5 1633-1.5 1640. Christoffer Fredriksen 29.9 1636-9.5 1641. Niels Lauridsen 1.5 1641-1.5 1648. Adam Lughen 1.5 1641-1.5 1653. Hans Madsen 1.5 1651-1.5 1654. Cort Sandsteen 1.5 1654-1.5 1655. Reinhold Brüning övertog sysslan 1.1 1654 och omtalas som kyrkvärje ännu på Mariakyrkans år 1664 omgjutna storklocka.20 Söfren Nielsen 1.4 1656-1.5 1661. De flesta av längdens namn har vi tidigare mött i andra sammanhang. Till kyrkvärjar har man utsett personer ur stadens ledande skikt. Många som beklätt kyrkvärjeposten har också varit borgmästare, rådmän eller byfogdar i Hälsing borg, andra har räknats bland de förmögnare köpmännen. År 1537 hade före skrivits att kyrkvärjarna skulle vara två till antalet, fungera blott ett år i sänder och avgå så snart de gjort räkenskap för sin förvaltning, på det att intet skulle »undanryckas kyrkan».21 Denna regel har under den tid kyrkostolen omfattar, tillämpats så i Hälsingborg, att de båda kyrkvärjarna alternerande fört räken-

S:ta Maria kyrkas sockenbudskalk, skänkt av köpmannen David Renij. Denne avled i början av 1630-talet (se band III:i s. 40) och kalken bör därför ha done rats under 1620-talet eller omkr. 1630. Foto Hälsingborgs museum.

D ansktidens slutskede skaperna, så att den ene var räkenskapsförare det ena året och den andre övertog uppgiften påföljande år. I kyrkostolen redovisar de vanligen växelvis, vartannat år. Denna ordning har likväl ej tillämpats utan undantag. Det finns tecken som tyder på att det rått en viss oreda i den kyrkliga förvalt ningen i Hälsingborg mot slutet av 1570-talet. Då anförde nämligen kyrkvär jarna vid S:ta Maria kyrka klagomål hos K. M:t över att åtskilliga jordar, varav det årligen skulle betalas avgifter till kyrkan, brukades av personer, som ej kunde uppvisa lagliga åtkomstbrev, varför man riskerade att kyrkan i framtiden skulle berövas sina rättigheter. I april 1580 påbjöd konungen, för att kyrkvär jarna skulle kunna veta »vad kyrkans är och vad ränta henne tillkommer», att alla som hade några kyrkan tillhöriga jordar i lega, skulle möta upp inför kyrkvärjarna och uppvisa sina legobrev. De som ej hade några brev att framvisa, skulle av kyrkvärjarna få nya.22 Lunds stifts landebog, som upplagts vid denna tid, ger oss belägg för att den kyrkliga räkenskapsföringen i Hälsingborg lämnat en del övrigt att önska. Rubriksättningen vid redovisningen av den kyrkliga egendomen i Hälsingborg är ej alltid adekvat och godslistorna gör ett rapsodiskt intryck. Detta faller så mycket mera i ögonen om man jämför med t. ex. redovisningen av den kyrkliga egendomen i Landskrona, som gjorts — synbar ligen med ledning av detaljerade räkenskaper — på ett systematiskt och utför ligt sätt.23 De första sidorna i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661 visar, att kyrkans räken skaper ej heller vid mitten av 1630-talet befunnit sig i bästa skick. De spridda notiserna i kyrkostolens början ger oss följande bild av vad som skett. Länsman nen Christoffer Ulfeldt gav borgmästare och råd i Hälsingborg skriftlig befall ning att låta granska kyrkans räkenskaper. Det kyrkliga räkenskapsåret löpte vid denna tid — liksom det brukades inom den borgerliga förvaltningen — från den 1 maj till nästkommande 30 april. Redovisningen ägde emellertid rum den 28 september 1636, vilket vittnar om att det var fråga om en extraordinär åtgärd. Kyrkvärjar var Richardus Giedde och Jens Christensen Aalborg. Den sist nämnde hade ännu den 1 maj 1636 fått sitt uppdrag förlängt men skildes nu i september från sysslan. Till hans efterträdare utsågs Christoffer Fredriksen. Det var m. a. o. fråga om en regelrätt räfst med kyrkvärjarna. Därvid gick dock Richardus Giedde fri, och den som drabbades hårdast var hans företrädare Hans Pedersen. Hans Pedersen hade avgått som kyrkvärje senast 1 maj 1633. Han hade en ligt vad kyrkostolen utvisar, ej kunnat redovisa för 2 400 daler och 3 1 /2 mark, 100

Förvaltningen vilka han blev skyldig kyrkan. År 1635 hade han gett kyrkan i vederlag för de förluster han vållat, dels sin egen gård, taxerad till 1 150 daler, dels fem »boliger» med tillhörande »ladehus», vilka var belägna vid »Lilla gatan vid slutet av Möllesträdet», tillsammans taxerade till 750 daler, och dels tillerkänt kyrkan panträtt i ytterligare tre fastigheter. Som kyrkvärje har Hans Pedersen gjort samma erfarenheter som stundom tullnärerna och byfogdarna: var man för efterlåten vid indrivningen av intäkterna, riskerade man att själv få täcka under skottet. Hans Pedersen har alltså vid räfsten fått taga det väsentliga ansvaret för deficitet, men Jens Christensen, som åtminstone från år 1630 varit hans kollega i förvaltningen, drogs med så till vida som han 1636 skildes från uppdraget och själv fick täcka ett underskott i sin förvaltning på 81 1/2 daler och 12 1/2 skil ling. Den 28 september 1636 infördes så i kyrkostolen en tablå över kyrkans kapital behållning, utelöpande fordringar, inventarier,

lagrade byggnadsmaterialier

m. m. Avsikten att lägga en ny grund för förvaltningen framträder här tydligt. Notisen undertecknades av häradsprosten — vid denna tid tillika kyrkoherde i Hälsingborg — samt två borgmästare och fem rådmän. Dessutom införde Ric hardus Giedde själv på de första bladen i boken en avskrift av ett brev, utfärdat den 28 september 1618, rörande en överenskommelse som i länsmannen Anders Billes närvaro gjorts på Hälsingborgs slott. Den gällde taxor för gravplatser i kyrkan och på kyrkogården, regler för förvaltningen av kyrkans fastigheter och räntor m. m. Härmed angavs de riktlinjer, efter vilka kyrkans rättigheter skulle tillvaratagas. Christoffer Ulfeldt var ej personligen närvarande vid räfsten. Den har skötts av borgmästare, råd och häradsprost. Men han har tagit del av dess resultat. I kyrkostolen är under den 20 april 1637 införd en liten notis, som undertecknats förutom av Christoffer Ulfeldt också av borgmästaren Jesper Pedersen och råd mannen Jacob Weber. Med slottsherrens samtycke avskrevs nu en fordran man haft på Hans Pedersen, nämligen en förlust på 103 1/2 daler som kyrkan åsam kats genom att prästgården stått outhyrd under något mera än ett års tid. De fastigheter som Hans Pedersen överlämnade till kyrkan, fick växlande öden. Församlingarna var alltsedan medeltiden skyldiga att hålla sin präst med bostad, och redan år 1299 omtalas en prästbostad i Hälsingborg, men vi vet ej var den har legat. Ej heller är något känt om prästens bostad under medel tidens senare skeden och under 1500-talet. Men staden fick en ny prästgård, genom att Hans Pedersens gård år 1635 anslogs för ändamålet. Den var belägen 101

Dansktidens slutskede vid Södra Kyrkogatan, intill och väster om rådhuset. Den fyllde sin uppgift som prästgård till 1679.24 Prästen flyttade ej in förrän vid Mickelsmässan 1636 och det var för att gården sålunda stått obebodd några månader, som Hans Pedersen ansågs ha vållat kyrkan, som nyss nämndes, en förlust på 103 1/2 daler. De fem »boligerna» behöll kyrkan och tog intäkter av dem, medan man däremot gjorde sig av med ett par av de inteckningar i fastigheter, som han överlämnat. Kyrkvärjarna synes ha haft ganska snäva marginaler att röra sig inom. Under normala år kunde ett överskott uppkomma, men ibland har kyrkans egna lik vida medel ej räckt till. Sålunda förskotterade Niels Lauridsen sammanlagt 343 daler, 1 mark, 14 skilling och 1 albus under 1644-1646, »de två ofredsår som kriget stod på och de svenske var här i landet». Han fick inte ut sin fordran till fullo förrän 1648. På samma sätt lade Hans Madsen ut 160 daler och 17 mark 1651-1652 då han i samband med reparationer på kyrkan för egna pengar upp köpte 800 tegel, ett kalkkar, två vinclstolar, tre små stegar och ett rep. Under den katolska kyrkans tid hade man alltid varit angelägen om att till de kyrkliga institutionerna skulle höra intäkter och räntor, som var tillräckliga för institutionernas vidmakthållande. Till sockenkyrkorna hörde därför vanligen en byggnadsfond, som tillfördes inkomster främst av fastigheter. Flertalet av dessa fastigheter ägdes ej av kyrkan, utan det var oftast fråga om avkastningen av i fastigheterna intecknat kapital. Under tidernas lopp hade rättigheter till sådana inkomster bl. a. genom donationer kommit i kyrkans ägo, och detta var särskilt vanligt när eviga mässor instiftades till åminnelse av bortgångna anförvanter. Då hölls för de skänkta inkomsterna själamässor, s. k. privatmässor, i regel utan församlingens närvaro inför något av sidoaltarna i kyrkan. Vilka sidoaltaren och mässtiftelser som funnits i S:t Petri, S:t Clemens, S:t Olai och S:t Nicolai kyrkor i Hälsingborg, känner vi ej till. Däremot vet vi att det i S:ta Maria funnits ett sidoaltare helgat åt S:ta Gertrud och ett helgat år S:t Göran, och att privatmässor firats.25 Under medeltiden lät hantverkarlag och köpmansgillen anordna mässor för sina skyddshelgon och anslog räntor till gudstjänsternas vidmakthållande. Genom kyrkoreformationen avskaffades dessa privatmässor helt och 1546 påbjöds, att det i varje kyrka fick nyttjas blott ett altare, högaltaret.26 Mässtiftelsernas rättigheter och intäkter omdisponerades nu, men man gick fram efter olika linjer i de olika städerna. Ännu när Lunds stifts landebok upplades, har man t. ex. i Landskrona förvaltat mässtiftelsernas egen dom under de ursprungliga titlarna, vilket framgår av landebokens redovisning för kyrkans gods. I Hälsingborg har, som förut sagts, den kyrkliga förvaltningen 102

Förvaltningen lidit av oklarhet och oreda i slutet av 1570-talet. Under titeln »bona ecclesiae», dvs. sockenkyrkans egendom, uppfördes i landeboken i allt 74 inkomsttitlar utan att vid någon dess ursprung angavs. Större delen av dessa poster utgjordes av räntor från fastigheter i staden, men dessutom redovisades inkomster från en äng, en åker och en jord i Fleninge mark, en äng i Glumslöv och en gård i Välluv. S:ta Maria kyrkostol 1636-1661 innehåller -— helt i överensstämmelse med de gällande föreskrifterna — en lista över kyrkans årliga inkomster. Den är skri ven 1638 och upptar i allt 75 poster, uppförda rapsodiskt på samma sätt som i landeboken och utan några som helst specifikationer. S:ta Maria kyrkas egen dom och stiftelsegods liksom stiftelsegodset under stadens övriga äldre socken kyrkor har sålunda slagits samman till en massa, utan hänsyn till ursprunget, och förvaltats som sådan. Kyrkostolen visar, att någon ändring därvidlag ej gjorts före 1658. Under kyrkvärjarnas förvaltning låg också tjänstebostäder, residens, för kyr kans tjänare. Prästgården har redan omtalats. Förutom den nämnes i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661 också kapellanens, dvs. komministerns, organistens och klockarens residens. Under år 1653 hade kyrkvärjarna att bestrida en del utgif ter också för latinskolan och för en »kammare» åt skolans »hörare», dvs. lärare. De äldsta kyrkogårdarna hade anlagts intill och runt omkring kyrkobyggna derna. Spår av dem kommer ofta fram vid grävningar. Under 1600-talet hade emellertid Hälsingborg fått en ny kyrkogård, som anlagts intill stadens södra gräns på Södra Storgatans östra sida i närheten av nuvarande Bergaliden. När man år 1654 projekterade omfattande befästningsarbeten i Hälsingborg, visade det sig att »den nya kyrkogården med mur omkring» skulle över tväras av befäst ningsverken. Borgmästare och råd måste nu skyndsamt ingripa. Ett lämpligt om råde inköptes. Det omtalas som »borgmästare Christen Nielsens ’have’ belägen sydligast i staden näst intill Anders hus i ’Trashaffuen’, dock innanför fortifika tionen». Denna nyare kyrkogård anlades sålunda ett stycke nordväst om den tidigare, bl. a. på den tomt som senare bebyggts av telegrafverket. Köpeskil lingen, 100 riksdaler, förskotterades av borgmästare och råd, eftersom man ej hade tid att vänta med affären tills kyrkvärjarna nästa gång skulle redovisa för sin förvaltning, då eventuella överskottsmedel skulle ha kunnat tagas i anspråk för köpet.28 Det brev från år 1618 som i avskrift är infört i början av S:ta Maria kyrkostol 1636-1661 föreskriver uttryckligen, att borgmästare och råds samtycke krävdes för alla åtgärder av kyrkvärjarna, som gick ut på att utföra byggnadsarbeten i 103

Dansktidens slutskede tegel och sten eller som skulle medföra utgifter för kyrkan. Brevet stadgade också, att om någon fastighetsägare ville friköpa sig från skyldigheten att årli gen betala ränta till kyrkan, skulle han få göra detta mot att erlägga ett belopp, beräknat efter principen att för varje skilling i ränta skulle betalas 24 skilling. Denna regel har också tillämpats, t. ex. år 1653, då enligt kyrkostolen riksami ralen Ove Giedde friköpte sig från den ränta som vilade på de s. k. Billegårdarna vilka han då blivit ägare till. Att äga fastigheter innebar alltid en rad praktiska problem och svårigheter. Kyrkans fastigheter undgick t. ex. ej att drabbas av den förödelse som övergick Hälsingborg i samband med den svenska ockupationen 1644-1645.29 Det nyss nämnda 1618 års brev framhöll, att de kyrkans fastigheter, som ej beboddes av kyrkans tjänare, borde av kyrkvärjarna i närvaro av borgmästare och råd säljas för »det yttersta cle kan», så att kyrkan ej led avbräck och fick dragas med kostnader för reparationer och annat. I kyrkostolens notiser framträder en ten dens att kapitalisera kyrkans egendom och rättigheter och att placera pengarna i form av inteckningar i stadens fastigheter. I detta avseende kunde man falla tillbaka på en kunglig förordning från år 1615, i vilken kyrkvärjarna förbjöds att efter uppbörden av kyrkornas intäkter behålla pengarna i kontanter. Kapitalet skulle placeras hos »visst och vederhäf tigt folk» mot ränta och tillfredsställande säkerhet.30 Denna princip har man följt i Hälsingborg. Särskilt tydligt har detta varit under 1650-talet, då man fick överskott på förvaltningen åren 1654/55 0CI11659/60 så att man mot ränta kunde placera 1 071 claler och 20 skilling respektive 875 daler. Under de år kyr kostolen omspänner, har man krävt 6 % ränta på kapitalet. Man tycks ha ansett att kapital, utlånat mot inteckning i fastighet, erbjöd en mera värdebeständig placering än ett fastighetsköp. I vissa fall torde det nämli gen ha visat sig vara svårt att erhålla en tillfredsställande förräntning av det i fastigheten genom köpet bundna kapitalet. Förräntningen var givetvis beroende av bl. a. möjligheterna att hyra ut densamma och av byggnadernas tillstånd. Dessa förhållanden belyses utmärkt av de notiser som finns i S: ta Maria kyrko stol rörande den gård och cle fem »boliger» som Hans Pedersen år 1635 över lämnat till kyrkan. Hans Pedersens gård — enligt vad vi sett också stadens prästgård — värdera des år 1635 till 1 150 daler. De fem »boligerne» taxerades samtidigt till samman lagt 750 daler. År 1641 infördes en notis i kyrkostolen, undertecknad av läns mannen Christoffer Ulfeldt samt av prosten och borgmästare och råd i Häl104

Förvaltningen singborg, i vilken det påpekades, att kyrkvärjarna borde söka skaffa köpare till dem av kyrkans fastigheter, som ej gav tillräckligt stora intäkter i form av räntor eller hyror eller ej kunde förränta sig på grund av för stora underhållskostnader. Vidare framhölls, att fastigheterna var för högt värderade. Under de följande åren ser man effekten av vad man diskuterat 1641. Hans Pedersens gård åsattes räkenskapsåret 1641/42 ett värde av 700 daler och år 1647 av blott 450 daler. Prästgården hörde tydligen till den grupp av fastigheter, som gav dålig förränt ning. Helt motsatt var förhållandet med de fem »boligerne». Deras värde an sattes oförändrat genom åren till 750 daler. Från dem har säkerligen hyresin täkterna varit så pass stora, att förräntningen har ansetts tillfredsställande. Utöver uppgifterna i Lunds stifts landebog och S:ta Maria kyrkostol 16361661 är ytterligare något material i behåll, som belyser kyrkvärjarnas förvaltning av kyrkans egendom före 1658. Reinhold Brünings räkenskaper för året 1657/58 är nämligen bevarade.31 Av dem framgår det att han först och främst under året uppburit räntor och andra fastighetsintäkter, i räkenskaperna liksom i kyrkostolen sammanfattade under den medeltida benämningen jordskyld, utan hänsyn till om posterna utgjorde hyra för av kyrkan ägda fastigheter eller av räntor på intecknat kapital. Dessutom redovisade han en rad andra intäkter. Den gamla seden att ge tionde hölls vid makt även efter reformationen. Re geln under den katolska kyrkans tid hade varit att tionden vanligen delades i tre delar, varav prästen fick en, sockenkyrkan en och stiftets biskop en. Genom reformationen fick kronan rätt till biskopens andel, och denna »kronotionde» kunde av kronan bortförlänas mot en årlig avgift.32 Lunds stifts landebok upp ger, att förutom »de i staden som giver hälften av deras tionde till kyrkan och hälften till prästen» gav 31 gårdar kring staden sin tionde till Hälsingborgs kyrka. Tionden gavs »i neken», dvs. som otröskad säd. Den hopsamlades och förvarades i en särskild kyrkolada, vilken enligt en notis under år 1661 i S:ta Maria kyrkostol tillsammans med latinskolan låg intill kyrkan. I Reinhold Brünings räkenskaper upptas arbetslöner åt två man, som tröskat tiondesäden, och dessutom redovisar han vad försäljningen av den tröskade tiondesäden och halmen inbringat. Enligt en kunglig förordning från år 1621 var kyrkvärjarna skyldiga att försälja kyrkans spannmål till gängse marknadspris.33 Bland intäkterna redovisar Reinhold Brüning utförligt, söndag efter söndag, för cle »tavlepenge», dvs. kollekter, som av kyrkvärjarna insamlades vid guds tjänsterna på Mariakyrkans »tavler» eller kollektbrickor. Dessa medel användes bl. a. till hjälp åt de fattiga i församlingen. En annan viktig post på inkomst 105

D ansktidens slutskede sidan var avgifter för gravplatser på kyrkogården och inne i själva kyrkan. Det brev från år 1618, som avskrivits i början av S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, innehåller den taxa som skulle tillämpas vid försäljning av gravplatser i kyrkan. Genomgående tillämpades regeln, att en gravplats med gravsten var dyrare än en utan. Man hade fyra olika prisklasser för gravplatser i kyrkan och priset på de dyraste och förnämsta platserna, vilka var belägna i kyrkans kor, var fyra gånger så högt som priset på de billigaste, som fanns i kyrkans västligaste del. En gravplats ute på kyrkogården betingade ett lägre pris än en plats inne i kyrkan, särskilt om man ej lät göra mureriarbeten »i eller ovan jorden». De som ej hade råd med en gravplats i eller vid Mariakyrkan, hänvisades till den förut nämnda »nya» kyrkogården, som främst blev cle fattigas begravningsplats. Av stadens invånare var det främst borgmästare, rådmän samt välsituerade köpmän och hantverkare som valde en sista viloplats åt sig inne i kyrkan. Men dessutom har också adliga personer skaffat sig gravplatser där. Medlemmar av släkten Bille — bl. a. riksrådet och länsmannen på Hälsingborgs slott Anders Bille — gravsattes sålunda i »norra kapellet» eller Billeska gravkoret, medan riksamiralen Ove Giedde åt sin släkt inredde ett gravkor i »södra kapellet». Ove Giedde gjorde den 12 januari 1652 en överenskommelse med borgmästare och råd i Hälsingborg om rätten att få disponera gravkoret och få göra de nö diga ändringarna på kyrkobyggnaden. Överenskommelsen infördes i avskrift i S:ta Maria kyrkostol och den bekräftades två veckor senare av konungen. För en summa av 300 daler fick Ove Giedde rätt att inreda två gravkamrar och an lägga en trappa ned till dem.34 Reinhold Brüning uppbar också »stolestadspenge», dvs. avgifter för kyrkbän kar. De sittplatser som anordnades för den gudstjänstfirande menigheten, skulle enligt en kunglig förordning från 1595 vara av en och samma »form och manering». Män och kvinnor skulle ej sitta blandade om varandra utan på var sin sida i kyrkan. Alla skulle ha bestämda platser och sitta efter stånd och rang. Bor garna skulle för en avgift var och en anvisas sin plats av kyrkvärjarna, »som de alltid kunna uppsöka och ärftligen besitta».35 I en del städer uppgjordes bänk ordningar, där olika samhällsgrupper tilldelades bänkar inom bestämda delar av kyrkan och avgifterna för bänkarna fastställdes.36 Någon bänkordning från Häl singborg är ej bevarad för tiden före 1658, men taxor och regler för kyrkbän karna måste ha funnits. I det ofta citerade brevet från år 1618, som inleder S:ta Maria kyrkostol, omtalas »manfolkens nya stolar» Ännu i början av 1700-talet har det funnits kvar kyrkstolar som tillhört släkterna Valkendorff och Bille.37 I 106

Gravsten i Mariakyrkan över landsdomaren i Skåne Sten Bille till Vanås, död år 1585, och hans maka Christine Lindenow. Foto Hälsingborgs mn se um. 10

Dansktidens slutskede samband med avtalet om det Giddeska gravkoret, betingade sig riksamiralen rätt att dels uppsätta ett »pulpitur», dvs. en läktare, mellan pelarna snett emot predikstolen, dels för Billegårdarna disponera en bänk vid manfolksstolarna in till och »närmast nedanför rådmansstolarna vid pelarna mitt emot orgelverket». Orgelverket var vid denna tid uppställt i norra sidoskeppet. Den Gieddeska bänken har sålunda stått söder om kyrkans mittgång. Kyrkvärjarna förvaltade också en del tegel, timmer och annat material för kyrkobyggnadens underhåll, och dessutom var de ansvariga för vården av kyr kans inventarier. Reformationen medförde genomgripande förändringar av kyr kans interiör. Genom avskaffandet av privatmässorna, hade som tidigare sagts sidoaltarna ej längre någon funktion. De bilder och prydnader som fanns, an sågs av reformatorerna kunna ge anledning till synd genom att menigheten dyrkade dem och väntade sig hjälp och tröst av dem. Vid ett superintendentmöte år 1555 ålades prästerna att flitigt predika mot bildernas missbruk och låta kyrkvärjarna »med lämpor» avlägsna dem, vilket var särskilt angeläget på de platser, där man gjorde knäfall för bilderna eller bedrev »annat avguderi» inför dem. I Mariakyrkan har säkerligen de flesta kyrkoprydnaderna från katolsk tid blivit avlägsnade. Kvar hade man endast sådant, som kunde inpassas i det evan geliska gudstjänstlivet. Av Mariakyrkans medeltida inventarier finns ännu i våra dagar kvar altar skåpet, dopfunten och ett triumfkrucifix. I början av 1800-talet fanns också kvar en medeltida »munkstol». Av kyrkans nuvarande fyra klockor stammar »Stor men» från 1300-talet och »Lilla kinkan» från slutet av 1400-talet. Storklockan blev omgjuten år 1664 och torde vara betydligt äldre än så. En ny klocka, »Nio klockan», göts år 1592. Under 1500-talet och 1600-talet erhöll kyrkorummet en mängd nya prydnader, bl. a. en mängd gravstenar och epitafier — av vilka vi tidigare omnämnt dem över Villem Villemsen, Johan Ennes d. ä. och Else Nielsdatters båda män Bertel Olsen och Johan Andersen — samt vackra ljuskronor, vilka skänktes till minnet av Reinhold Brünings framlidna maka Fenniche Hindrichsdatter och köpmannen Richardus Giedde. En ännu bevarad urtavla från tiden omkr. 1600 vittnar om att kyrkan också erhållit ett större väggur.38 Gudstjänsten koncentrerades genom reformationen i högre grad än tidigare kring ordets förkunnelse. En predikstol blev därför nödvändig och en sådan har säkerligen uppsatts redan under 1500-talet. Mariakyrkans nuvarande predikstol omtalas i S:ta Maria kyrkostols avskrift av 1618 års brev som »den nya predik stolen», vilket förutsätter att kyrkan tidigare haft en »äldre» predikstol. Den 108

Förvaltningen

»Munkstolen», dvs. medeltida korstolar, som stod kvar till 1840 i Mariakyrkan. Teckning i kyrkans arkiv. Foto Hälsingborgs museum.

nuvarande predikstolen är daterad till år 1615 och har möjligen tillkommit genom en donation av länsmannen Anders Bille. Det är emellertid ej nödvän digt att man då förfärdigat en helt ny predikstol utan man kan blott ha under kastat den äldre en genomgripande renovering och ombyggnad.39 Ett annat viktigt inslag i den evangeliska gudstjänsten var församlingssången, som leddes från kyrkgolvet av klockaren. Dessutom beledsagades den av orgel musik. Av de fem orgelverk som under tidernas lopp stått uppställda i Maria kyrkan, stammar det äldsta kända från tiden omkr. 1580. Det är troligt att or geln och förmodligen också orgelläktaren, som var rest i norra sidoskeppet, donerats eller tillkommit på tillskyndan av landsdomaren Sten Bille till Vanås, kanske i samband med att det Billeska gravkoret inreddes i kyrkans norra ka pell. Omkr. år 1640 har denna orgel renoverats och ombyggts. Vid den tiden var Johannes Buxtehude organist i AIariakyrkan, och hans berömde son komposi tören Diclerik Buxtehude innehade samma befattning där år 1657-1660. Denna orgel stod kvar i kyrkan till år 1849.40 109

Dansktidens slutskede Det äldsta bevarade inventariet över Mariakyrkans ägodelar stammar från år 1638 och är infört i S:ta Maria kyrkostol. Eftersom det låter oss kasta en snabb blick innanför S:ta Marias kyrkodörrar i början av 1600-talet, återges det här in extenso: En silverkanna, brukas på altaret, väger 91 lod, en kalk och disk, väger 161 lod, ett silverkar, som oblater läggs uti, väger 14 lod, en kalk och disk, hos mäster Anders (kyrkoherden Anders Pedersen Gemsö) att bruka, när sjuka människor ges nattvarden, väger 16 lod, en silverflaska att ha vinet i, väger 15 lod och 1 kvintin, en av kung Kristian IV:s utgivna nya biblar, en av kung Kristian III:s utgivna biblar, är mycket gammal, tvenne altarböcker, den ena finns hos kapellanen, tvenne mässärkar, en mässhake, mycket gammal, ett par mässingsljusstakar på altaret, en mässingsarm på predikstolen med tvenne ljuspipor, en mässingsarm över kordörren, tvenne gamla mässingskronor, som hänger mitt uti det stora valvet, ett mässingsbäcken uti funten, en gammal glaslykta över södra kyrkodörren, fyra små »tavler», som gås om med i kyrkan om söndagarna, ett eldkar, åtta likbårar, en hötjuga uti kyrkoladan. Enligt en anteckning från 1643 ökades då Mariakyrkans ägodelar med ett handkläde, som skulle brukas vid dopfunten. Listan över inventarierna gör onekligen ett torftigt intryck. Jämför man t. ex. Mariakyrkans skruduppsättning med den som år 1537 överlämnades från dominikanklostrets kyrka, framstår detta förhållande i ännu bjärtare dager. Enligt sina räkenskaper utbetalade Reinhold Brüning löner till en rad per soner, som på olika sätt tjänat kyrkan. Bland dessa märks först och främst orga nisten, som erhöll 75 daler i årslön och därtill 1 daler och 2 skilling för »kol på verket» — han behövde en liten fyrpanna att värma sina stelfrusna fingrar över, när det var kallt i kyrkan. Klockaren hade 30 daler i årslön och fick dessutom 110

Förvaltningen värdet av i tunna råg, därför att han å kyrkvärjarnas vägnar uppburit den kyrkan tillkommande jordskylden. Orgeltramparen fick 6 daler om året, och en liten ersättning utgick också till klockarens dräng, för att han höll rent i kyrkan och torkade av dammet invändigt. Till prästerna utbetalade Reinhold Brüning endast en post, nämligen en avlöningsförstärkning åt kapellanen, utgörande värdet av 20 skäppor, 8 tunnor råg. Materialet rörande prästlönerna i Maria församling under 1500- och 1600talen utgöres dels av uppgifterna i Lunds stifts landebog — där vi alltså kan se läget mot slutet av 1500-talet — dels av spridda notiser i Hälsingborgs läns räkenskaper, dels av en redogörelse, daterad den 5 september 1663, som nedskrivits av kyrkoherden Torkel Tuesen.41 Kyrkoherden uppbar först och främst inkomster från den jord som hörde till prästgården, dvs. en äng som kallades Prästängen, samt två åkrar som tillhört S:t Petri kyrka, en »kyrkogård» som hört till S:t Clemens kyrka samt den s. k. Klosterlyckan. Så beskrevs prästgårdens ägor i. Lunds stifts landebok. Torkel Tuesen uppgav däremot att han fick intäkter från 16 tunnor jord i Möllevången och 16 lass äng — alltså en ängslott från vilken man fick 16 lass hö — samt en liten ängslott som tillhört slottet, allt beläget uppe på borghöjden. Orsaken till den förändring som föreligger här, var 1650-talets fortifikationsarbeten i Häl singborg. Genom dem förlorade kyrkoherden de gamla prästgårdsägorna och fick vederlag i kronojord.42 Till prästbordet hörde också enligt landeboken inkomster från fyra gårdar. Två av dessa låg i Hälsingborgs socken, en i Filborna och en i Skabelycke (nuv. Sofiero), och de återstående två i Farhults socken, den ena i Farhults by, den andra i Viaköp. Dessa fyra »predikstolshemman», som de senare kallades, behöll prästbordet genom tiderna och deras sentida fastighetsbeteckningar blev Fil borna nr 18 (7/8 mantal), Skabelycke nr 1 (3/8 mantal), Farhult nr 7 (1/8 man tal) och Viaköp nr 4 (3/8 mantal).43 I landeboken sägs om de två första, att dominium, dvs. äganderätten, hörde till Hälsingborgs slott. Detta visar, att K. M:t som avlöningsförstärkning vid något tillfälle gett prästen i S:ta Maria rätt till det årliga landgillet av gårdarna samt till annan »småredsel». Om de två övriga hemmanen säger landeboken, att dominiet »är nu till prästen förmedelst K. M:ts brev». Här synes det sålunda ha varit fråga om en annan lönereglering, varigenom även äganderätten övergått till prästbordet. I praktiken torde dessa skillnader i besittningsrätten ej ha betytt särskilt mycket för prästens inkomster. Torkel Tuesens redogörelse visar, att han från de fyra hemmanen erhållit smör, 111

Dansktidens slutskede gäss och höns i ungefärlig proportion till gårdarnas storlek samt därutöver haft rätt till att avkräva bönderna körslor och dagsverken. Enligt Ribeartiklarna av år 1542 skulle man i de städer, där man »brukar avel och plöjer och sår», ge tionde liksom bönderna enligt gammal sedvänja. I städer, där man ej plöjde och sådde så mycket att tionden och annan ränta räckte till prästlönen, skulle borgarna »lägga pengar av deras eget till». Där utöver skulle prästerna få offer enligt gammal sed. Rörande tionden föreskrevs dessutom att prästerna genom häradsprostarnas förmedling skulle erhålla hälften av den tion depart, som efter 1536 tillkom kronan.44 Lunds stifts landebok upptar i Hälsingborgs stad 31 tiondegivare. Detta har ej varit tillräckligt för att utgöra underlag för prästlönerna, utan prästen sades där utöver ha rätt till en årlig lön från staden på 100 mark. På Torkel Tuesens tid utgick denna lön med 50 daler. Den utbetalades av stadens kämnär årligen ur skattemedel vid Mickelsmässan. Torkel Tuesen uppgav att han fick sädestionde från staden och från intilliggande två byar, från några torp samt från kvarnarna i stadens närhet. Dessutom fick han pungtionde, dvs. tionde av lamm, gäss och höns, från dessa tiondegivare. De hade däremot tidigare avlöst tionden av kal var och föl i pengar — 12 skilling för ett föl och 4 skilling för en kalv — men detta hade nu omräknats i ved, så att av varje helt hemman gavs två lass ved. Vidare lämnade bönderna »småredsel», dvs. 10 ägg per gård i påskmat samt hampa och lin. En kunglig förordning från år 1539 föreskrev att prästen skulle ha rätt till offer tre gånger om året, nämligen på påskdagen, pingstdagen och juldagen. Enligt Torkel Tuesens redogörelse var offret i Mariakyrkan »tämligen gott». Vid pingst brukade det stiga till 130 daler, vid jul och påsk till 150. Dessutom hade prästen — liksom klockaren — rätt till en liten avgift vid dop, kyrktagning, brudvigsel och jordfästning.45 Vid sidan av sockenprästen eller kyrkoherden fanns i S:ta Maria församling under 1500- och 1600-talen en kapellan eller komminister. Hans löneförmåner är ej omtalade i Lunds stifts landebog. I Reinhold Brünings kyrkvärjeräkenskaper för året 1657/58 upptages däremot hans årslön till 1 pund, 8 tunnor råg, omräknade i pengar. Ett kungligt brev från år 1570 tillförsäkrade honom dess utom årligen 3 pund korn av kronotionden från Luggude härad, eftersom bor garna i Hälsingborg ej förmådde tillbörligen avlöna honom. Spannmålen skulle levereras till honom av stiftsskrivaren.46 Stiftsskrivaren var biträde åt stiftslänsmannen. När år 1582 kronans länsmän var och en för sockenkyrkorna inom sitt

119

5 AIjjL *±30 $1

oro'loqucnfyev ancpdum fuum fnriio fuo win* qiu TCÖimömum-^crbt burr turbo bct-cc trftimomum iliu quecumqi uidrr, .

^rnunim nlr^um 14 mpi.if

. Tnrn^^evH-fvWntftMr. mtw. 6r<nl

Tt «1 1

VM *!.

<v«eM omipö Coif ••) Abiwnt £>wrn

; $|

/ dcuf beau ardttrgeli tmehadtf ^}t\ coivnurtionorepvoftmt-uratutö . ^ ^mm^iwlicamuf inxtiTif-ctiifpq

J§J

•

ab iutwvp$ C eta $.f-confrere n pontifur^•AVUidtdÄqs ®lira^^ccMoa'. Coif. (^spvcccf niTifb cr mutucrncnicfre an) vnavco contdVoic nio-anjipormftfe (uvptu-dcioncf nm{ plaomif mttnbc-|

* Twf Abtuucmtu* mceM-l.db I fiiBif qutlegtr cf qiu audir tier

"vl x i "> t\

s • fbavvopbtttfbumf-erlmwr caqite.in eu'cvipc*fimr* K «„OS'OäX, j,civ-w

j3; j $ I

:. J edefiam tuam bomme qs ^ J| ^ ^ipmruftianonocufhdi^qifi bcamltmuf confcfftn m-ommuf-vicimchf v re pitÄtrc pnntpittr bcitfibuf- ipfttif oumonitnif npuricfimi momennf oil"

j-ftmlum iiumim imtvtms ft»*v ntm-

_ s

r/-,-z>..................

•" iW>o nbyanuunr. • sffib ^öyifltnimo »äMhnt * ^ ;j ^ 1 flW'lrviT I

■ö^icffligcitif tura 4iam «wpii^terf

lUxt."::::!

tie? .VUquccv

:zrr^EzrEp^^: Colflogui *•

• ^a:'cxo-d-fanfoebf a-dbyrfp.

■ -? .

fu-41* t nuc filmif- CapmiKvo oir.’^-

.•i»>»5>om-,n\>TTi omref

■y —.’■"••*CSelv^3 S.T

- ------------ --- -v-^W^—---- --------l^r - •- * j n (tqtuX v<’ lonitf aUnr me ttabtirzsn? cmfs --------r-^5,

irlftrroi eft {j* .<«• onV^Incorifpcthi,

* c*a aittiangjfli tut ivndu Coil'* I cUf mrmdVionc fuffutn ftqpft ectuf»dne dqntcnnur-ur qucfebdiw it pvofcqimmm coraijwpttmtfer mte.?. ,;tb iv ?ay

fetumcftpttlm*%

—-------------------- ?TJ-'.

rU ■ WS

—*b->

- vumtt uoeef* rolutihmirvt* uerfco fu|pitci p?*ofe ^qmrmu' a uc mrfire iiwit}>]‘ ^wqrlonmi

- -----------------*———; ——

-•»-

cunfbrf iipoftolonim fomif »rcpherarum wn. -----......... ------------ ^ ------+ f n a>nffeftu .rirgclmnjm pfcilUtn ntu &'?>

mnif-.’CrAböinl'^^bTÖihim fern tnum-jCfl’ 'yl'CtttJnntv Cvrfc el-ingl' cT> . CölV

V% |jp

•k

__ ____ __-----------autf iiMiTyvum M\tve{ (4iiAc diomficu • p'~~ —■———fri*—- VI-— ——~—-•»-- ■ *» ——' -“ —-'—— “ —”,J ” ' *■- ‘ “ T~*"—“* mitrccbe vve ndf tia omnnwim ^focuf xtiif...—------—.....----

—

.evpmmm nobtf due utc mifeui j^s^gpr^tz=r=z^rrr-.:-j s wh§^ non,f V1*^ Wblidtum- qinbuf . B”4HWj<’5n'fl(Bri Cfilt 13 it attgdtct pvctfrufh futfiagw nonIt 5 qm berrum diomfinm maitv.

TatÄjflxff^al’Äw» /■ -nr’ •^w%atu%rzz;x_'*" ^5* az^. \ . -y^--.- +<*-■-......... 5u'c’.Mugvnrrpi prt'cnnmmctiw • • mmntn bi^imnuft rc pcnrouychmim irf

_ rctn iuum mmirc: conffemnr in palTimic T-oborafti-qvmlli ab^redi randumtp.Trnlmf ^amniAm ritfVi.cu erdt'uditniflociavedignamf tf- m' bucnolnf q% ü'&£ lnuraaoneqiw

Pergamentsomslaget till byfogden Clans Holsts räkenskaper för år 1611/12 är en sida utriven ur ett medeltida breviarium. På omslagets framsida (övre hälften av vänstra bilden) står antecknat »Claus Holdstis regenschaff Kon: Ma: Tolder och Byefogedt wdj Helssinngborge, fra Philippj 1611 och till aarsdagen anno 1612». Dessutom har i räntekammaren påtecknats: »Quiterit 30 januarij anno 1613». Handstilen i den förstnämnda påteckningen är densamma som i hela räkenskapshäftet. Räkenskaperna fördes i Hälsingborg och häftet har alltså iordningställts där. Omslaget är med andra ord utrivet ur ett breviarium som funnits i Hälsingborg, förmodligen bland andra trasiga och undanställda ka-

dtnoti tuö profan tnimdt ddfmf, . tc mfllaanfefeuerthftrmwtortj,. •

C, v f-1** V ;1 “ n' > ;• .-Ualicttif fcmntfiuf q«t nannte |§jk åäm . .. . : Tr^* * T‘ S

f*. , *H * *%***: "^ xe jmim iTtcrfVfimn' fie ri.conftflo •

=^^S3±rE

{icf qu/caiwtMsa pefr nw&um ■ cpuibec

_ ,*a, *•» • trete ft 4 •prenwmrfCt n»r^ re6*T

j;*

^tr yrol ayaMi fttacöw'm‘rtn btem itim

:mr

JÜ mnatt • -*

"'*—- * 4| *«* «$■}** «. 1^5*» “*f-- • • * ‘ «■«=** ■> .&§ r®.-'

gtnnlnif pamirienbA futalMrPtWk

;r.:::/.*.::V.::..-..

btbicf tptrrcflm fpmmf mm $tan

.. ? -

„

-- * J^cu

>t»Hrof 4gctffä: acpMTfaif üfcnc'-wr t___ z2Vtr~--------■

—--*#•- •■ •-

.-.—

——-

c mTT-'cniPf adieu«- k l|

-'■

«m vcrtitmffimr nbpoiratii

I jI ;3^:'

Å- S'. 1.'. ftetief qttaf tiomiw iefn jqxfl® ^orcnit *< -i a4a iH 1 r

*rr~~T~r:—— 1> 3..4-M A " ä ^itjö «fötomanr feuetrcfswüs:

^mwtm ltiut wtpqwduf ^<aa«at fi&n ar. 5Ei.:ry*: -T^f£~^st n* 1\

11 1 11 immmcre fuaf cerriW pf

mxlmm£mmtcé åtmifm; mamflum mhtiptthii dethunm:.

äp .

■ °

fuam preterrtnruitt pcrun-um j-ticM-bSw ^ “ ,/ ' ' v

7%*i‘ab«TT>pvm.* quit f)* VlcKtiwnt indnie, *

17 ternf tlnncnf fco dtomfto Ic t ) e^nfcopo yenctfamn quam oben». in'tro ttudidtc dtcenf-Uabe yavnbuf omdmnfyitdvem? mmn; cjtintn vcgm ecldhf- eclior-wdi f&tieti, >ic\- fit nXn concdTa tt famvnt mvnv mnrcclium luftamirn .tb 1jibi nr- ire m ore dt sot- ud in urn

r4 »2**

•»

O O „■ >

ctcmplo- qm twiiimr ftun^rr pemf atroabuf dimf ubtnpub^qitia* amphuf^ttrolranf ffmere co$nd itrr nTorcm-iliuc dmina^nxnrcbö nc mitnintf fbvnf (ecrumtf btemm tmmctfTü- uc quv trtcninnr tlXc cpnfdTor-|>fEttuf ften non cum

.darmiif .nrnv^r-Tu miren) - w ri.'-n ^ ":i!S /. • '• V).1-Atwf Tit-i tsTmnr qm mfeftan i# * • -» i IV ’« *X5‘v "» "-par^^inw s

TUhum.Y\ntti.it;.t vcltqi.o ignonf ptf 1;-

btt*CnU?5X/3t'{uf&oncm'‘bö tqj

.• ■ -

TL -*■- •

-JÄV r. ftlfl.

fiy rrirÄ3ör

•"

ftl

Wrtim nie rum jwftinftt cf fr «T- ..J

-wiiuert»;gev'T»i>uf. pf^ieact-.öyw

;

■ -*es*

^ • ..,.2., -35—-^:

ofp.non -uul ne m. frö 'talrm'. nufTnjr'

,. fi.

..fuévt -k fuem" tir-ira^ur ftiV -tTc^i.

..vj'ituf' jrn

\»fo:Uj£f>?y?iXn#‘r;

tolska handskrifter, vilka tagits bort från stadeiis kyrkor eller från klostret under reformationen. Allt tyder på att breviariet tillhört ett kloster- eller kyrko bibliotek. Fragmentet innehåller nämligen hymner, böner och lektier för S:t Dionysii dag (p.io), och det bör särskilt framhållas att dess utformning ej stäm mer överens med vare sig de kända bevarade danska breviarierna från medelti dens slut eller med motsvarande svenska. Breviariet, varur sidan utrivits, kan m. a. o. ej ha använts i samband med gudstjänstlivet i Hälsingborg, eftersom det ej stämmer med lundastiftets medeltida liturgiska tradition, utan torde ha till hört ett bibliotek. Rigsarkivet, Köpenhamn.

Förvaltningen län fick övertaga den tillsyn som stiftslänsmannen tidigare utövat över dessa, fick detta till följd att kapellanens löneförstärkning i fortsättningen skulle utanordnas från Hälsingborgs slott. Man finner också årligen en notis härom i Häl singborgs läns räkenskaper. Det visar sig emellertid, att löneposten ej alltid utgått i korn, utan ibland i andra sädesslag till motsvarande värde, Under 1600talet utanordnades den vanligen helt eller till en del i pengar. I sammanhang med kapellanens avlöningsförstärkning redovisas i länsräkenskaperna också en utanordning till kyrkoherden i S:ta Maria. Normalt utgick den med 2 pund råg, 2 pund korn, 8 tunnor havre, 2 kor och 2 galtar eller mot svarande värde i andra persedlar eller i pengar. Torkel Tuesen uppgav i sin redogörelse, att han åtnjöt denna rättighet i avlösning för tionde från Hälsing borgs slott och i en inlaga till generalguvernören över Skåne hävdade han år 1659, att persedlarna utgått »några hundra år, ja, redan i påvedömet»,47 Torkel Tuesen omtalar också, att han från slottet brukade få 30 lass ved men att det på denna rättighet ej fanns annan »åtkomst» än att det brukats så av gammalt. I det kungabrev som inleder kyrkoordningen, stämplas katolicismen som »djä vulens lärdom» och den katolska gudstjänsten som »lögn och bedrägeri». Enligt Guds vilja skall lag och evangelium predikas, sakramenten rätt förvaltas och barnen fostras i den rätta »barnaläran», präster och skolor underhållas och de fattiga understödjas. Den världsliga överheten var ansvarig för att detta mål uppnåddes. I första hand kom i fortsättningen ansvaret för det kyrkliga livet inom stiften att vila på superintendenterna, som de kyrkliga befattningshavare efter tysk förebild kallades, vilka efterträdde de katolska biskoparna. Superin tendenterna biträddes av häradsprostarna, vilka närmast motsvarade de katolska häradsdekanerna. Ansvaret för arbetet i församlingarna vilade på sockenpräs terna och dessa kunde ej omedelbart nyrekryteras. Det var en olöslig uppgift att med ens i alla församlingar insätta präster, som var förtrogna med den lutherska läran. I stället fick oftast de gamla prästerna sitta kvar vid sina kyrkor, och superintendenterna fick den maktpåliggande uppgiften att genom visitationer i församlingarna leda det kyrkliga livet in 1 nya banor. Det rådande läget och de otaliga praktiska svårigheterna avspeglas bl. a. i det faktum att kyrkoordningen i den lydelse den fick år 1537, fortfarande tillät att prästen nyttjade cle katolska mässböckerna och höll mässan på det sätt han var van, om han blott utelämnade allt som bar spår av den katolska nattvardsuppfattningen. Delar av mässan kunde sålunda fortfarande läsas på latin. 1539 års 8 - 679829

Hälsingborg III: 2

lx3

Mariakyrkans predikstol, sedd från öster. Foto Hälsingborgs museum

Förvaltningen version av kyrkoordningen, som blev grundläggande för den fortsatta liturgiska utvecklingen i Danmark, anslöt sig principiellt till den tyska wittenbergska guds tjänsttraditionen, men den gav prästen möjligheter att anpassa gudstjänstord ningen efter de rådande förutsättningarna. En speciell svårighet innebar predi kan, eftersom de katolska sockenprästerna nästan helt saknade erfarenhet i detta avseende. Därför tillät kyrkoordningen att prästen läste sin predikan högt ur nå gon postilla. På 1540-talet tog man dock avstånd från denna högläsning. Emel lertid kan helt generellt sägas, att man först under 1500-talets senare del med någon större framgång försökte åstadkomma en hela riket omfattande uniformi tet i gudstjänstskicket. Malmö blev en av den evangeliska förkunnelsens äldsta härdar i Danmark. Redan år 1527 framträdde där evangeliska predikanter och följande år hölls gudstjänst efter en mässordning som utarbetats av malmöreformatorn Claus Mortensen. Snabbt ökade antalet predikanter i staden och en evangelisk teolo gisk högskola upprättades där i slutet av 1520-talet. De övriga skånska städerna påverkades av vad som skedde i Malmö. Evangeliska predikanter är omkr. 1530 kända i bl. a. Falsterbo, Landskrona, Trelleborg och Ystad. Till de evangeliska predikanternas skara hörde också Oluf Bygh, kyrkoherde i Hälsingborg.48 Oluf Bygh hade utnämnts till kyrkoherde i S:ta Maria kyrka år 1525. När arkielektus Torbern Bille, den siste katolske stiftschefen i Lund, vid Fredrik I:s död år 1533 begagnade den uppkomna inrikespolitiska situationen till att på Skånes landsting utverka en fredlöshetsdom mot de evangeliska predikanterna i stiftet, drabbade denna också Oluf Bygh. Under grevefejden 1534-1536 har han sannolikt vistats i Malmö, som under borgmästare Jörgen Kocks ledning blev en fristad för de evangeliska predikanterna. Han kallades att jämte en mängd andra prästmän år 1536 deltaga i ett möte i Odense -— clet flyttades senare till Haderslev — där man skulle ta ställning till frågan om en ny kyrkoordning. Oluf Byghs namn finns emellertid ej under mötesbeslutet och det är ovisst om han över huvud taget infunnit sig till förhandlingarna.49 Genom att Oluf Bygh tillhört den grupp av präster, som under Fredrik I:s regering blev pionjärer för reformationen i Danmark, kan man måhända våga räkna med att de inledande svårigheterna vid övergången till evangelisk lära och -i

kult varit mindre i Hälsingborg än på många andra håll. På denna punkt måste vi tyvärr stanna vid att uttala en lös förmodan. Efter år 1536 saknas näm ligen alla uppgifter om Oluf Bygh. Likaså är vår kunskap om hans efterträdare under 1500-talet mycket bristfällig, vilket är så mycket mera beklagligt som det

1]5

Dansktidens slutskede var just uncler dessa decennier som menigheten i S:ta Maria skulle fostras i den lutherska läran och vänja sig vid den nya gudstjänstordningen. Kyrkoordinantian räknade med en huvudgudstjänst om söndagarna, högmäs san, vid vilken borde förekomma både predikan och nattvardsgång, om natt var dsgäster fanns. I städerna hölls varje morgon ottesång och på eftermiddagen vesper eller aftonsång, varvid förekom körsång på latin av lärare och elever vid stadens latinskola samt tidebönsläsning. Aftonsång hölls också om söndagarna men då förenad med predikan och stundom också med nattvardsgång. Dessutom hölls i städerna minst två gånger i veckan s. k. veckodagspreclikningar, vanligen om onsdagarna och lördagarna. Veckodagspredikningarna har dock i Hälsing borg hållits på onsdagar och fredagar. Underfogden skulle enligt sin instruktion tillse, att ingen köpenskap förekom i Strömmen eller på andra gator under ons dagar och fredagar, förrän predikan var ändad och allt folk kommit från kyrkan (art. i). År 164g flyttade man torgdagarna till tisdagar och torsdagar, för att de ej skulle kollidera med predikningarna.50 Högmässogudstjänsterna firades tidigt på dagen. Enligt en kunglig förordning från år 1580 skulle gudstjänsten vara påbörjad kl. 8 om morgonen och prästen .skulle ha gått ned från predikstolen senast kl. 10. Mycket vittnar om att det varit svårt för menigheten att uppmärksamt följa med i predikan. En stiftssy:nod i Lund uttalade år 1623, att prästerna ej borde predika längre tid än en halv timme eller tre kvart. Tjugo år senare klagades i en kunglig förordning över att det »överallt med sovande i kyrkan stor disordre begås». Därför skulle i varje kyrka en lämplig person gå runt under gudstjänsten och med en lång käpp »slå dem på huvudet som sover och sålunda hålla folket vaket till att desto flitigare höra predikan».51. Efter reformationen bortföll större delen av de katolska helgonfesterna. Kyrko ordningen bibehöll S:t Stefans dag, Johannes evangelistens dag, fastlagssönda gen, skärtorsdagen, långfredagen, söndagen efter påsk, Johannes döparens dag, allhelgonadagen och S:t Mikaels dag som särskilda helgdagar. Dessutom högtidlighölls tre Maria-dagar, nämligen Maria bebådelses dag, Maria besökelses dag och Maria renings dag eller kyndelsmässodagen. En rad andra helgonfester flyt tades, så att de sammanföll med intilliggande söndag. Däremot bortföll de ka tolska böndagarna, i Norden ofta kallade »gångedagar», därför att man då brukat anordna högtidliga processioner. I stället påbjöds från 1500-talets mitt efter tyska förebilder särskilda böndagar. De firades från början av någon spe ciell anledning — t. ex. farsoter, krig, naturkatastrofer — men efter hand blev 1 16

Förvaltningen det regel att man varje år firade ett antal böndagar. Den kungliga överheten sökte genom talrika påbud sörja för att böndagarna hölls i helgd. Församlingssången vid gudstjänsterna skulle ledas av klockaren. Hans sätt att sköta sina uppgifter diskuterades ofta vid stiftsmötena. Redan 1561 framhölls sålunda att klockarna skulle sjunga högt och tydligt och använda kända melo dier och ej »på skådespelares manér» utsira sången med förslag och andra pryd nader. Han var också skyldig att ringa morgon- och aftonringning, s. k. fredsklocka eller »bedeklokke». Man lade stor vikt vid att detta gjordes riktigt och synodalakterna påpekar ofta, att det ej fick slarvas med ringningarna. Vid ringningen borde man förrätta sina böner eller bege sig till kyrkan för aftonbön. Det är säkert ingen tillfällighet, att den klocka som Mariakyrkan erhöll år 1592* fick namnet »Nioklockan». Det var i den man ringde morgon och kväll. Synodalakterna betonar starkt klockarens uppgift att läsa katekesen med bar nen i församlingen. Minst en gång i veckan skulle han samla dem för denna undervisning. Redan under 1500-talet blev det regel, att ungdomarnas katekes kunskaper prövades, innan de fick tillträde till nattvardsfirandet. Efter hand utvecklades på denna grund en särskild konfirmationscerenroni, som fick sin officiella bekräftelse år 1629. Katekesundervisningen innefattade emellertid även de vuxna församlingsmed lemmarna och den var ett viktigt led i kyrkans strävan att fostra menigheterna i den evangeliska tron. Kyrkoordningen föreskrev att man vid aftonsången skulle predika över katekesen, varje gång över ett avsnitt ur något av huvud styckena. Samtidigt skulle hela huvudstycket uppläsas långsamt och tydligt. Ef ter katekespredikningarna var det klockarens uppgift att förhöra de unga, som varit närvarande, om predikans innehåll.52 Efter hand som läskunnigheten ökade bland borgarna, har postillor, bön böcker, andaktsböcker och annan religiös litteratur fått ökad betydelse för hus andakter, enskild andakt och för det religiösa livet över huvud taget. Böcker och tryck försåldes och spriddes vanligen genom kringvandrande bokförare. Ännu på 1590-talet hade en så stor stad som Malmö blott två boklådor och antalet fasta bokhandlare var ej större ett stycke in på 1600-talet.53 I Hälsing borg är vid denna tid varken boktryckare eller bokhandlare kända, utan man var säkerligen i huvudsak hänvisad till vad bokförarna hade med sig. En liten glimt av bokförarnas affärsmetoder får vi i en kunglig kungörelse från år 1638. I denna klagades över att bokförarna saluförde »onyttiga» böcker med berättelser om Ulspegel, lättfärdiga bordsvisor, »dikt, fabel, sagor och ll7

% e'; "

fort ^ «/

£itt

* - ij 1

or Suppifcaflonöl ©ufc/om | Oané mfVrDjgc ^rftHé^ornifffctk ®

ft/ o( Dtnnt efftt«r§tngtnöt ©frajfte 3ff* UinOdft i öcnne (jtfftfg graflcrende Ptfhftniw XifftanD. an3t)fé fafatttD ot fimfit*

$01 0

rt 5> 0rn/ ©uogrtotgoDt 59tnntt öfterere t»,

‘Pefcerfton

$«.

©.< Jpdfitigbord Sen 4 Oftob.Amio r<5^* Of fHingténtct öit? SRcIoWc/ffttt |ÖT annoccrcccr»

‘ptmttti %m 16 4 o. ■*

Titelbladet och de fem första stroferna av Jesper Pedersens » feön och supplica/zcm £z7Z Gud» z pesttider, daterad den 4 oktober 1636 och tryckt 1640. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

JtremU c4.

g|f"¥3aDig* @uDo< f)réntjx>m $9?$* I sittning« (jaffacr 0« jo t?d for* tö sNSr £ifnt/3$<n ()idp Dog for bit |s 0fplo /j§t oor QUlpDigkcö «flor / met p ! hmldm m goffttc fpnD«mpD Dig / öu rfi ■f

Sockret x>i fc 0uO /

15mC|rifl«i§eöoemfle £rop o< ^0D§td?

I p«f / $«i hba Du % fomD» oaarrrn ! @ifj? i imbet / m figr fomon ^rcmm« Dtt I Misfit« iefun om 5?a«rn DcruDt ? ftuorfo« fM«Dii Dig fom cn 0e«cf Drrrrmi^roI M oc fom m Jfrmpo ötr icfr fan o §i{lpf i j ■£>« fp jo Dog «15)érrf iblrn co/oi toi faf= ID10 ffif« Di* ffcfjyt / §orlaD m ide fot Din \ ^0n$o<»or ftgrri# oc tfrdferia £§*S{H]

10fpJD/ Zmm/ &mm.

%t itjf i al?m* %)<*&{

fykvmttimfå MtSSatil låEE*

tywtfmvi litmytesi

Iff'])$*!«?£ t>m$niiinmj *=lüii!iüil^ipr:

Tfalm. ngt

3*g fallcDf pan f)gmn i Qfugiff/! <Ö<$£;XOS£^ D0n|0«Dfmig/ofttfr[ pf&f mig.

ßm paai$mmmiommtj

1 ^PPPr5lE;E: frE|; P 1

^ U

2.£»S

fl I

pSa ® a&*r / fß$ $<: 0im^r ^rafftipgi |rf cupigaar 3 sBdpfftidfg frptusÄr $?aat *&mM0é pm ®aat/■ ©rifferl^fcricmc

Offuir0éSf0a!Hé^0r» *80t 0pS> gföf$r/ ?)crf0r iß mz§ttwfy

Otm hk?^}kfmUt $5m sto 0traff oé f?#&ip!*ir ]

£)éft)arf?0pcii.te^ E. * |E^ »icgciatkftegi i

3» [S^r#«töruuf0fmilli f^rwipi* fcffiicfil&e

éftilforffW^iti 20 &rrpaa Wtt SP2

#&&& PM

^or ^tapsftsg öi^rörmecr O$€rrcw00r^r0g

Rfjfet

Dansktidens slutskede oblyga kärleksböcker». Då de ofta förläde sina affärer till kyrkorna eller deras omgivningar, gjordes nu präster och kyrkvärjar ansvariga för att trafiken upp hörde. Kom sålunda i fortsättningen en bokförare och begärde att få sälja böcker i kyrkan, skulle de avvisa honom vid risk att eljest själva dömas till bö ter.54 Hälsingborg har på sitt sätt lämnat ett blygsamt bidrag till den danska bok marknaden. Det gäller en uppbyggelsebok med titeln »Hustavla, huruledes människor uti sitt kall och stånd skola skicka sig, både mot Gud och männi skor». Boken är en bearbetning efter ett tyskt original och utgavs i Danmark av Rasmus Hansen Reravius. Dess första upplaga utgavs i Köpenhamn år 1572 och bekostades, enligt vad som framgår av dess företal, av borgmästaren Peder Jen sen i Varberg. Andra upplagan utkom 1639 och den bekostades av Peder Jensens son, borgmästare Jesper Pedersen i Hälsingborg. I slutet av den sistnämnda upplagan är tillagd en år 1640 tryckt psalm. Den är enligt sitt titelblad skriven av Jesper Pedersen år 1636 och bär titeln »En kort Bön oc Supplication til Gud om hans retferdige Vredis formildelse oc denne offuerhengende Straffis affuendelse i denne hefftig grasserende Pestilentsis Tilstand». Psalmen tillägnas för fattarens barn, svågrar och vänner och den är försedd med notskrift vid första strofen. Den är ett originalarbete. Såvitt man vet, förekommer nämligen ej nå gon liknande psalm i tidens psalmböcker och dessutom är den utformad som en akrostikon-psalm, dvs. begynnelsebokstäverna i varje strof utgör tillsammans ett ord eller ett namn, i detta fall namnet Jesper Pedersen. Det står alltså utom allt tvivel att antingen Jesper Pedersen själv författat psalmen eller låtit författa den efter sina anvisningar. På ganska konstlös vers varieras de i psalmer av denna typ vanliga tankarna om människornas synd och missgärningar, som åsamkat dem Guds vrede, men psalmen klingar ut i förtröstan till Guds nåd och i hoppet om den eviga saligheten.55 Genom reformationen bortföll de katolska kyrkliga domstolarna. För förseel ser i ämbetet svarade prästerna i fortsättningen inför häradsprost och superin tendent, för andra förseelser inför världslig domstol. Den katolska kyrkliga domsrätten hade också sträckt sig till lekmännen. Av denna kyrkliga domsrätt kvarstod efter reformationen endast rätten att döma i äktenskapsmål. Enligt Ribeartiklarna av år 1542 skulle dessa mål handläggas av särskilda domstolar, i vilka deltog förutom stiftslänsmannen några prästmän, vanligen ledamöter av domkapitlet. Denna rätt sammanträdde fyra gånger om året — på latin heter fyra gånger »quattuor tempora» och av den anledningen kallades den ofta 1 20

Förvaltningen »tamperret» och rättegångsdagarna kallades »tamperdage». I övrigt straffade och beivrade efter reformationen den världsliga överheten sådana förseelser, som tidigare i den katolska kyrkans tid fallit under den kyrkliga domsrätten, men vid straffutmätningen var ofta kyrkans uppfattning om förseelsens svårighetsgrad av utslagsgivande betydelse för den världsliga domstolen. Kyrkotuktens upprätthål lande vilade sålunda visserligen i första hand på kyrkan och prästerskapet, men i bakgrunden fanns den världsliga överheten som kyrkans stöd och hjälpare.56 I äktenskapsmål svarade invånarna i Hälsingborg efter 1542 inför domkapit let i Lund. Vanligen gällde det fall, då trolovning ej ansågs ha ingåtts i laga former eller då äktenskapslöften ryggats. Ej blott män åtalades för brutet äkten skapslöfte. År 1607 ställdes sålunda en borgaränka till svars för att hon ej upp fyllt sitt trolovningslöfte »såsom clet anstått en god matrona», och om hon fram härdade, skulle hon straffas för sin »lättfärdighet till ett varnande exempel för andra». Ett mera kvalificerat fall behandlades år 1627, då en kvinna i »Gravarne», dvs. bosatt i strandbebyggelsen vid Tinkarp, åtalades för att hon i femton år levat skild från sin äkta man utan någon dom av domkapitlet. Linder tiden hade hon själv gift sig med en annan man, och hennes förutvarande make hade å sin sida varit gift två gånger. Utslaget i saken är ej känt.57 Saker rörande lägersmål handlades däremot, som vi sett, inför de lokala domstolarna. Byfogden införde i sina räkenskaper de böter, som han i sådana fall uppbar för kronans räkning. Kyrkans egna medel att upprätthålla kyrkotukten var framför allt skriftermå let, vilket antingen var enskilt inför prästen eller offentligt inför församlingen. Offentligt skriftermål förekom vid grövre förseelser. Då fick den felande, lig gande på knä på kyrkogolvet framme i mittskeppet framför altaret under hög mässan inför präst och menighet bekänna sin synd och ge uttryck åt sin upp riktiga ånger. Därefter tillsades han absolution av prästen. Två gånger årligen, på palmsöndagen och fjärde söndagen i advent, bannlyste prästen från predik stolen sådana personer, om vilka man visste att de gjort sig skyldiga till grov synd, och samtidigt förklarades de ovärdiga att njuta altarets sakrament. Detta inskridande från kyrkans sida, »lilla bannet», medförde att de i fortsättningen fick besöka gudstjänsterna men var skyldiga att lämna kyrkan, när nattvards gången började. Först om de bättrade sig och begärde skriftermål, fick de till träde till nattvardsbordet.58 Danmarks deltagande under 1620-talet i trettioåriga kriget och de olyckor som detta hade i släptåg för landet, ledde till en uppluckring, ansåg man, av de

121

Dansktidens slutskede goda sederna. År 1629 utfärdades en förordning, vars bestämmelser senare inflöt i Kristian IV:s stora recess 1643, som i syfte att ge prästerna stöd och hjälp i församlingsarbetet föreskrev att i varje församling skulle inrättas ett råd, bestå ende av de »gudfruktigaste, uppriktigaste, ivrigaste och bästa sockenmännen». Fyra gånger årligen vid »tamperdagsticl» skulle de med prästen rådslå om det sedliga tillståndet i församlingen. Tillsammans med prästen skulle dessa »med hjälpare» ingripa mot dem som försummade predikan, vanhelgade vilodagen, uteblev från nattvardsgång eller var kända för att nyttja eder och svordomar. Likaså skulle de söka föra äkta makar, som levde i osämja, till rätta. Hjälpte ej privata samtal eller förmaningar inför hela församlingen, skulle man tillgripa »lilla bannet». Visade också det sig fruktlöst, skulle »stora bannet» tillgripas, dvs. prästen skulle lysa dem i bann tre söndagar å racl från predikstolen. De kunde därigenom uteslutas ur församlingens gemenskap. Då fick de obotfärdiga följa gudstjänsterna endast från en avskild plats i kyrkan och de fick ej delta i ärbart folks sammankomster, ej stå fadder vid barndop osv. Tredskades den obotfärdige under ett års tid, kunde han dömas till landsförvisning av stiftsmötet. Dog en bannlyst utan att ha undergått skriftermål, fick han ej begravas i vigd jord.59 Menigheten engagerades sålunda mera aktivt än tidigare i fråga om kyrkotuk tens upprätthållande. 1629 års regler intogs nästan oförändrade i 1683 års danska lag och forskningen håller det för troligt, att medhjälparinstitutionen införts i hela Danmark under 1600-talet, även om några direkta spår av den samma ej står att finna från denna tid.60 Är detta riktigt, skulle alltså också i Hälsingborg från 1630-talet medhjälpare varit verksamma inom församlingen. Prästerskapet förde en hård kamp för att hålla sina församlingar viel den rena och rätta läran och skydda dem ej blott mot katolska, kalvinistiska och sekteristiska villfarelser utan också mot alla cle anslag som djävulen och hans tjänare kunde göra mot de troende. Anklagelser för trolldom och häxkonster var ej ovanliga. »Rätt trollfolk, som förbundit sig med djävulen eller umgås med ho nom» straffades mecl döden liksom alla de, som »sig med sådant folk invecklar». Kampen mot trolldomsväsendet försvårades av att man ofta betraktade som tilllåtna de besvärjelser och signerier, varmed man trodde att »kloka» personer kunde bota människor och djur. Förgäves stadgades stränga straff även för så dana handlingar, eftersom de, som det heter i en kunglig förordning från år 1617, kunde betraktas som »trollfolks första alfabete» och »rätt upphov och begynnelse» till utövande av trolldom.61 122

Förvaltningen Det religiösa nit och den fanatiska stränghet med vilken man gick fram mot personer, som man misstänkte för trolldomskonster, belyses väl av det enda exempel på en sådan sak som är känt från Hälsingborg. År 1619 inlämnade en borgare i staden en supplik till K. M:t, i vilken han begärde en undersökning rörande sin avlidna svärmor. Kvinnan hade på grund av misstankar för trolldom satts i fängelse i Hälsingborg och avlidit, innan processen mot henne hade avslutats. På bytinget hade saken avdömts så, att hennes döda kropp skulle få utstå de straff hon i sin livstid skulle ha fått lida, och att hennes kvarlevor fördenskull borde förmenas kristlig begravning. Liket fick därför en tid stå obegravet ovan jord. Domen överklagades emellertid vid Skånes landsting, som frikände kvinnan från anklagelserna, och därför anhöll svärsonen om kristlig begravning för henne. K. M:t uppdrog åt länsmannen Anders Bille att låta göra en undersökning i saken.62 Utfallet av denna undersökning känner vi ej till.

1. För den danska kyrkans historia under reformationstiden hänvisas generellt till Bj. Kornerup, Det lasrde Tidsrum 1536-1670 (Den danske Kirkes Historie, red. Hal Koch og B. Kornerup, IV. Khvn 1959) s. 13 ff. Re formationen av det lundensiska ärkestiftet har senast behandlats av G. Johannesson, Den skånska kyrkan och reformationen (Skånsk senmedeltid och renässans, Skriftserie utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund, I. Lund 1947); se särskilt s. 236 ff. 2. Johannesson, anf. arb. s. 147 ff. Dens. Hur tillkom »krönikan» om gråbrödernas bortjagande ur Danmark? (Kirkehist. Sarnl. 6. R.VI) s. 17 ff. J. Nybo Rasmussen og Jan Pinborg, Broder Jacob Hansen og Uddrivelsekroniken (Historisk Tidsskrift 12. R. I) s.

193 B. 3. Danske Kancelliregistranter 1535-1550, udg. ved Kr. Erslev og W. Mollerup (Khvn 1881-1882) s. 58. 4. Mogens Matthiae, Regum Danorum se ries (Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam II. Khvn 1875) s. 243. 5. L. M. Bååth i Hälsingborgs historia II: 1 s. 303 ff. T. Mårtensson i Hälsingborgs histo ria 11:2 s. 151 ff. Dens. Bidrag till Mariakyrkans byggnadshistoria (Kring Kärnan. Häl singborgs museums årsskrift 1951). Dens., Sancta Maria kyrka i Hälsingborg (Minnesbok

vid 500-årsjubileet av Sancta Maria kyrka i Hälsingborg. Hbg 1951). Mogens Madsens ut talande i sv. övers, i Hälsingborgs historia

II: 1 s. 4596. Hälsingborgs historia II: 1 s. 195 ff., 290 ff. Med utgångspunkt från ett par perga mentsfragment, innehållande räkenskapssammandrag för Mariakyrkan 1512-1513, har L. M. Bååth framlagt meningen att kyrkan un der senmedeltiden varit inkorporerad i Lunds domkapitel. Den som granskade räkenska perna var nämligen enligt fragmenten en lundakanik (loc.cit.). G. Carlquist har anslutit sig till Bååths uppfattning (Lunds stifts her daminne från reformationen till nyaste tid, utg. av G. Carlquist, Serie II, del 8, Luggude kontrakt (Lund 1961) s. 216). Troels Dahlerup har emellertid nyligen visat upp att L. M. Bååth feltolkat räkenskapsfragmenten. En ärkebiskopens »cellarius in computis ecclesiarum» skulle nämligen under senmedeltiden i lundastiftet granska sockenkyrkornas räken skaper. Den i räkenskapsfragmenten om nämnde lundakaniken beklädde posten som cellarius. Slutsatsen att Mariakyrkan varit in korporerad i Lundakapitlet, kan m. a. o. icke upprätthållas. (T. Dahlerup, Studier i sennriddelalderlig dansk Kirkeorganisation (Kir kehist. Studier 2. R. 18. Khvn 1963) s. 54h). 7. DKL L79 f. 201. 123

Dansktidens slutskede 8. Hälsingborgs historia II: i s. 459, 465, 11:2 s. 156. 9. Lunds stifts landebok, utg. av K. G. Ljunggren och B. Ejder, I (Skånsk senmedel tid och renässans, Skriftserie utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund, IV. Lund 1950) s. 513. 10. DKL 1:16, 102, 133. Recess 1540 22.10 § 8, GDL IV:202. 11. H. Fr. Rördam, Forliandlinger om Tiende og Prassterente, isaer i Skaane (Nye Kirkehist. Sami. II) s. 719 f. Johannesson, Den skånska kyrkan och reformationen, s. 276 ff. 12. CCD 1582 19.6. 13. DKL 1:202. 14. Kornerup anf. arb. s. 24 f. Danska präs terskapets gamle privilegier, i De Schånische Stenders Privilegier och der til hörige nödige och nyttige Acter ... Stockholm MDCLXIV, LUB. 15. 1650 4.3, Skaanske Tegnelser VIII s. 97 f. DRA. Lunds stifts herdaminne, utg. G. Carlquist, 11:8 s. 227 f. 16. CCD 1643 27-2 1:4:19, 2§> 29, 58- Inlaga 1631, mars om överläggningar på Hälsingborgs slott mellan Anders Bille, Christoffer Ulfeldt och superintendenten Mads Jensen Medelfar, D. Kane. B 106, DRA. 17. S:ta Maria kyrkostol 1636-1661. Boken är en pergamentskodex i oktav inom pressat skinnband, försett med två mässingsspännen. En notis på sid. 27 a, är införd av dåvarande kyrkoherden Peter Wieselgren och lyder: »Här bortskärs ett blad, hvarpå en berättelse nedskrefs om Helsingborgs kyrkas reparationer under sista decennium, hvilken d. 24 Nov. 1849 nedlades af Kyrkorådet, hvars Ledamöter undertecknat berättelsen, i en urna, jemte en sats av K. Carl XIV:s Johans och K. Oscar I:s silfver och kopparmynt. Urnan inmurades i den sydöstra Orgläktarpelarens grundval un der de öfverste granitblocken.» 18. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 61 f. 19. Follin, anf. arb. s. 120. 20. Follin, anf. arb. s. 61. 21. Recess 1537 24.8 §20, GDU IV:i83. CCD i577 17.10. 22. 1580 29.4, Skaanske Tegnelser I s. 219. DRA. Regest i Kanc. Brevb. 124

23. Lunds stifts landebok I, s. 506 ff., 512 ff. 24. T. Mårtensson, Hälsingborgs prästgår dar (Prästgårdar och församlingshus i Häl singborg. Hbg 1942) s. 3 ff. 25. Hälsingborgs historia II: 1 s. 29426. DKL L250. 27. Lunds stifts landebok I, loc. cit. I Häl singborg fanns också altargods som tillhörde kyrkor i andra städer. Sålunda hörde intäk ter från en gård i Hälsingborg till S:t Olofs kyrka i Helsingör. Denna kyrkas altargods överflyttades av Kristian III till hospitalet därstädes. År 1562 hade rådman Albret Albretsen, som bodde i gården, friköpt den från hospitalet. AGA IV, Tillzeg s. 19 f. Notis 1562 20.7 i Tingbog AA 5 s. 51 v. Helsingörs stads arkiv, LAS. 28. Köpebrev 1654 17.8, HSK. Anders i Tradraven är omtalad 1645, se bilaga C nr 100. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850 I (Kring Kärnan. Hälsingborgs mu seums årsskrift 1939) s. 54 ff. 29. Bilaga C nr 73, 74, 104. 30. CCD 1615 29.1 §41. 31. HSK. Ett räkenskapssammandrag för 1659/60 finns i avskrift i Sk. komm. 16691670, acta, vol. B s. 245 f. RA. 32. En lista över bortförlänad kronotionde i Hälsingborgs län finns i D. Kanc. B 99, DRA. Exempel på att präster fått arrendera kronotionden finns i Kanc. Brevb. 1626 30.6, 1633 3-U 1638 9.9. 33. CCD 1621 12.9. 34. Fredrik IILs bekräftelse 1652 23.1, Skaanske Registre VI s. 251. DRA. I avskrift i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661. Follin, anf. arb. s. 59, 67. 35. CCD 1595 15.9. 36. T. ex. i Kristianstad. Se K. Enghoff, Kristianstad 1614-1914 (Lund 1914) s. 68 ff. 37. Follin, anf. arb. s. 64. 38. Hälsingborgs historia II:2 s. 224 not 2. Follin, anf. arb. s. 59, 61 f. 39. S. Wallin, Helsingborgs Mariakyrkas predikstol (Helsingborgs stads minnesskrift med anledning af stadsfullmäktiges 50-åriga tillvaro 1863-1912. Hbg 1913). G. Paulsson, Skånes dekorativa konst under tiden för den importerade renässansens utveckling till in hemsk form (Sthnr 1915) s. 160 ff. M. Ryd-

Förvaltningen beck, Renässanskulptur i Skåne (Antikvariska studier IV. Sthm 1950) s. 56 ff. 40. T. Mårtensson, Om kyrkor och kyrkorglar i gamla Hälsingborg (Rikssånghögtiden i Hälsingborg 19-21 augusti i960. Möteshandbok. Hbg i960) s. 86 ff. C. Allan Moberg, Dietrich Buxtehude (Gillet Gamla Hälsing borg. Handlingar VIII. Hbg 1946) s. 9 ff. 41. Handlingar angående prästerskapets lö neförmåner 1569-1825, HSK. 42. Se nedan sid. 226. 43. Enligt uppgifter i Sandbergska Sam lingen YY:7 f°l- 4910. KA. 44. DKL 1:201. 45. DKL E143 ff. 46. Kanc. Brevb. 1570 17.6. 47. 1659 30.10, avskrift i Sk. komm. 16691670, acta, vol. K fol. 312. RA. 48. Kornerup, anf. arb. s. 19 ff. Johannesson, anf. arb. s. 158 ff., 320 ff. 49. Presentationsbrev 14.8 1525 (Kong Frederik den Förstes danske Registranter, udg. ved Kr. Erslev og W. Mollerup (Khvn 1879) s. 71). Förutsättningen för Oluf Byghs utnäm ning var att roskildekaniken Gotskalk avsagt sig rätten till kyrkoherdetjänsten i Mariakyr kan. Denna avsägelse, resignation, skedde som brukligt var under förbehållet att Gotskalk skulle få återinträda i kyrkoherdebefatt ningen, om Oluf Bygh skulle avlida. Om re signation och ius regressus, se Fr. Gillman, Die Resignation der Benefizien (Archiv für katholisches Kirchenrecht 1901) s. 433 ff., 455 ff. Den omständigheten att en roskildekanik resignerat från kyrkoherdetjänsten i S:ta Maria, har givit G. Carlquist anledning att antaga (Lunds stifts herdaminne, 11:8 s. 216 ff.), att Mariakyrkan vid denna tid varit an nekterad till Roskilde domkapitel. För en så dan slutsats finns intet underlag i materialet. Med största sannolikhet har det varit fråga

om en s. k. pluralitet, dvs. ett förenande av två eller flera kyrkliga tjänster på en hand, vilket var möjligt om dispens beviljades inne havaren personligen. 50. Kornerup, anf. arb. s. 85 ff. 1649 13.12, Skaanske Tegnelser VI s. 100. DRA. Se band III: 1 s. 109. 51. CCD 1580 9.12, 1645 22.4, 1646 17.5. Synodalia Lundensia, synodalprotokoll från åren 1614 och 1620-1634, utg. av J. Tuneld (Lunds stifts herdaminne, utg. av G. Carl quist, I. Lund 1943) s. 207. 52. CCD 1593 10.7, 1628 22.2, 1629 17-3 Ü § 17. Synodalia Lundensia 1646-1663, utg. av C. G. Weibull (Historisk tidskrift för Skåne land 2) s. 299, 305, 317 h Statuta synodalia Lundensia ... per Magnum Matthiae S. L. Anno 1594 (Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam, 2. R. II. Khvn 1887) s. 336. Kornerup anf. arb. s. 77 f. 53. G. Hellström, Bokhandlare i Malmö un der den danska tiden (Malmö Fornminnesför enings årsskrift 1945) s. 30 ff. 54. CCD 1638 1.10. 55. Enda bevarade exemplaret finns i Hjelmstj. Sanrl. 10178, Det Kongel. Bibi., Köpenhamn. H. Fr. Rördam, Rasmus Hansen Reravius (Kirkehist. Sami. 4. R. II) s. 39. Karaktäristiken av psalmen har godhetsfullt gjorts av en av våra främsta hymnologer, prosten teol. dr Allan Arvastson, Eslöv. 56. P. Jhs. Jörgensen, Dansk Retshistorie (2. Udg. Khvn 1947) s. 530 f. 57. Kanc. Brevb. 1607 10.4, 1627 17-5- Dom kapitlets i Lund arkiv, Akter till äktenskapsprotokoll 1550-1678, handlingar under datum 1558 19-3» 1558 u-d., 1566 6.4, LLA. 58. Kornerup anf. arb. s. 93. 59. CCD 1629 27.3 1:1-34, 1643 27.2 1:2 1-31. 60. Kornerup, anf. arb. s. 251 ff. 61. CCD 1617 12.10, 1643 27.2 11:28.

125

LATINSKOLAN

JLäLSINGBORG HADE säkerligen en stadsskola under 1400-talet. Carl

Efvergren har uppmärksammat ett brev från år 1468, som omtalar både Hälsing borgs skola och dess rektor samt ger en glimt av ett intermezzo som utspelats i dess lokaler med bl. a. några klerker som medagerande. L. M. Bååth har pekat på en uppgift som Mogens Madsen lämnat om sig själv. Han uppger nämligen att han år 1533 intogs i Hälsingborgs skola, där han först fick lära sig att läsa och skriva och sedan att använda det latinska språket enligt dess vanligaste grammatiska regler. Han gick kvar i denna skola under fem år.1 Existensen av en skola i Hälsingborg före den evangeliska kyrkoreformationen är sålunda styrkt. I de medeltida köpstäderna sörjde man oftast för folkundervisningen på det sättet, att man i de större städerna inrättade särskilda läs- och skrivskolor, me dan man i mindre städer lät latinskolorna ta hand också om läs-, skriv- och räkneundervisningen. Mogens Madsens uppgifter ger tydligt vid handen, att man i Hälsingborg följt clet senare alternativet. En följd härav blev, att tillträde till denna elementära undervisning bereddes endast dem som hade fallenhet för fortsatta studier. Med kyrkoreformationen ställdes folkundervisningen inför en ny uppgift, nämligen att ge menigheten tillräckliga kunskaper i den lutherska läran. Katekesundervisningen, som blev medlet härför, lades som vi sett ej på de existerande skolorna utan på prästerskapet och klockarna. Men latinskolorna meddelade också i fortsättningen elementär undervisning åt dem, som intogs vid skolan.2 Den enda skola som omtalas i Hälsingborg under 1500-talet och början av 1600-talet är därför latinskolan. Skolundervisningen var sålunda fortfarande, liksom under medeltiden, i första hand en kyrkans angelägenhet. Skolan inspekterades av superintenden terna och häradsprostarna, men därvid var ofta borgmästare och råd också när varande. De hade nämligen ansvaret för att skolan hölls vid makt. I en recess från år 1540 stadgades det, att stiftslänsmannen jämte superintendenten skulle

Förvaltningen

Mariakyrkans gamla orgel och orgelläktare, försåld år 1849 Torrlösa försam ling i vars kyrka de sedan dess varit uppsatta. Orgeln och orgelläktaren under gick i början av 1960-talet en genomgripande restaurering, varvid bl. a. läktarens front ändrades genom att ett ryggpositiv insattes i dess mitt. Foto Hälsingborgs museum.

tillse att köpstadsmännen i de städer, där skolor fanns, gjorde sitt yttersta för att hålla skolorna vid makt och gav skolmästaren tillbörligt underhåll. De skulle överlägga med borgmästare och råd, så att av gammalt kyrkligt donationsgods, »gilles-, altare- och kalendegods», inrättades »eviga räntor» för skolmästarens och övrig skolpersonals underhåll. För detta ändamål skulle man kunna dispo nera även andra intäkter, jordskyld eller annan ränta, vartill clet ej fanns någon rätt arvinge. Därmed är angivet den ekonomiska grund på vilken latinskolans verksamhet skulle bygga.3 Hälsingborgs latinskola skulle således under större delen av 1500-talet under hållas och drivas med tillgängliga lokala resurser. Hur man sökt efterleva 1540 års recess, framgår bl. a. av uppgifterna i Lunds stifts landebok. I denna sägs, att skolmästaren fick en kontant lön bestående av 25 mark om året. Dessutom 127

Dansktidens slutskede hade han rätt till inkomsten av »en liten lycka», som kunde besås med 5 skäppor säd.4 Till skolmästartjänsten har alltså lagts en »evig ränta» och kontantlön från staden, helt enligt 1540 års riktlinjer. Men dessutom hade skolmästaren 2 mark för att »Te Deum dagligen sjunges i kyrkan». Det var skolpojkarna som under hans ledning utförde körsången. Skolmästaren har tvivelsutan knutits nära till Mariakyrkan i sin tjänstgöring. Landeboken upptar nämligen inga som helst uppgifter om någon klockarlön, utan skolmästar- och klockartjänsterna har säkert under 1500-talet varit förenade på en hand. En sådan slutsats stöds av det faktum, att skolmästaren också enligt landeboken hade rätt till 3 pund säd, »när han kan få alltsammans, dock det sker icke gärna». Denna inkomstpost utgjordes säkerligen av s. k. helgonskyld, en intäkt som under den katolska kyr kans tid utgått i spannmål och följt prästen, men som från 1539 skulle tillfalla klockaren. Han fick då uttryckligen rätt till 2 skäppor säd från varje hemman i församlingen.5 Att skolmästar- och klockar tjänsterna på detta sätt förenades hos en person, kunde ur flera synpunkter te sig naturligt och praktiskt — och dess utom ekonomiskt fördelaktigt för staden. Klockaren skulle undervisa ungdomen i katekesen. Skolmästaren bedrev samma undervisning i latinskolan. Skolmästa ren skulle lära skolpojkarna latinets grunder och av klockaren krävdes — med tanke på katekesundervisningen — att han skulle kunna latin. En och samma person kunde motsvara de kompetenskrav som ställdes på båda sysslornas inne havare. Utöver vad här sagts, vet vi så gott som ingenting om Hälsingborgs latinskola, dess rektorer och lärare under större delen av 1500-talet. Den lilla »lyckan» följde skolmästar tjänsten ännu under 1600-talet. År 1645 uppgavs den ligga i Slottsvången och vara årligen av skolmästaren bortlejd mot landgille. På 1650talet berördes den av fortifikationsarbetena kring fästningen.6 Fredrik II :s regering har ofta karaktäriserats som en uppsvingstid för den lärda skolan i Danmark. Då togs initiativ från kungamaktens sida bl. a. till att ge skolväsendet en stabilare ekonomisk grund. Redan i kyrkoordningen hade uttalats, att sockenkyrkorna skulle taga sig klockare från latinskolorna. På denna väg gick man nu vidare och år 1568 utkom en kunglig förordning att alla kyrkor inom två mils avstånd från en skolstad skulle få klockare från latin skolan där. Dock skulle i tjänst varande klockare ej rubbas i sina rättigheter, utan förordningen skulle tillämpas efter hand som klockar tjänsterna blev le diga.7 Detta har för Hälsingborgs latinskola betytt en successiv utvidgning av den 128

ÉpHtifi Ü f®| «§4« mm**??*

■ ^'Äüi :82«S£a' f . -

Ove decide (1594-1660). Kronans länsman på Hälsingborgs slott 1650-1658, riksråd och riksamiral 1645. Porträtt i olja utfört av Karel van Man der. Statens Museum for Kunst, Köpenhamn.

Förvaltningen bas, på vilken skolans ekonomi skulle grundas. Men det har synbarligen gått långsamt med genomförandet av den nya ordningen. År 1575 avled sålunda klockaren i Allerums och Fleninge församlingar och där har man ej varit hågad att efterleva de nya bestämmelserna. Borgmästare och råd i Hälsingborg måste anhålla om kungligt bistånd för att få en person från latinskolan placerad som klockare i församlingarna.8 Ännu på 1630-talet tillämpades ej de kungliga före skrifterna fullt ut. Av en supplik, inlämnad år 1637 av sockenprästen i Björnekulla, framgår nämligen att klockar tjänsten i pastoratet först nyligen, i samband med förre innehavarens avgång, lagts under latinskolan i Hälsingborg.9 Något litet material ägnat att belysa latinskolans förvaltning under dansk tid, är bevarat från 1650- och 1660-talen. Ett räkenskapsextrakt för år 1669 är upp lysande i fråga om förvaltningens uppläggning. Man har fört två huvudräken skaper, en över »degnekornet», dvs. intäkterna av klockar tjänsterna, och en över intäkter av räntor och »tavlepengar», dvs. kollektmedel. Räkenskaper över »degnekorn» är bevarade för åren 1656-1661. Ränte- och kollektmedelsräkenskaper är bevarade delvis in extenso, delvis i extrakt för åren 1658-1667.10 Av räken skaperna framgår att köpmannen David Giedde varit skolföreståndare till år 1656 och i denna egenskap ansvarat för latinskolans ekonomi. Nämnda år efter träddes han av köpmannen Jeppe Pihl, som innehade uppdraget till 1661. Skolföreståndaren var redovisningsskyldig inför borgmästare och råd, som alltså hade överinseendet och det yttersta ansvaret för latinskolans verksamhet. Borg mästare och råd godkände sålunda Jeppe Pihls räkenskaper för åren 1656-1660 i ett utfärdat kvitto av den 13 juni 1661, vilket bilagts räkenskaperna. Räkenskaperna över »degnekorn» visar att man under åren 1656-1661 motta git intäkter från följande socknar: Strövelstorp, Ausås, Väsby, Jonstorp, Farhult, Brunnby, Vram, Bjuv, Kvidinge, Sönnarslöv, Höja, Starby, Kågeröd, Stenestad, Förslöv, Grevie, Västra Karup, Hov, Barkåkra och Rebbelberga. I 1656 års rä kenskap står dessutom en anteckning om att latinskolan mist intäkterna från Hjärnarps och Tostarps socknar samt en del av den ursprungliga rättigheten till Förslövs och Grevie socknar, allt enligt beslut av stiftets biskop på grund av »det besvärliga krigsväsendet». Årligen skulle från dessa församlingar ges sam manlagt 23 tunnor och 26 skäppor spannmål, men denna värderades efter »kapitelstaxt», dvs. efter en av domkapitlet för året fastställd taxa, och inbetalades i pengar. Latinskolans intäkter av degnekorn varierade därför från ett år till ett annat. Den här gjorda uppräkningen av församlingar visar, att man även vid kyrkor 9-

679829

Hälsingborg III: 2

129

Dansktidens slutskede belägna på längre avstånd än två mil från latinskolan under 1650-talet tagit klockare från latinskolan och betalt »degnekorn» för hans tjänster. Under årens lopp har sålunda basen för skolans ekonomi breddats. De pojkar som skötte klockarsysslorna, togs ur rektors klass, dvs. skolans högsta. På lördagseftermid dagarna gav sig dessa »degne» — deras yngre kamrater kallades ofta »peblinge» — i väg till sina församlingar, övernattade i prästgården eller hos någon bonde och tjänstgjorde sedan vid söndagens gudstjänster och förrättningar. Det kunde hända, att de ombads spela och sjunga vid bröllop, begravningar och gillen, vil ket försinkacle deras återkomst till skolan. Både för skolan och för försam lingarna var det givetvis bättre att ha en vid kyrkan residerande klockare än en sådan »löbedegn». Därför sökte biskop Peder Winstrup åstadkomma, att man under 1640- och 1650-talet avvecklade »löbedegn»-systemet genom att man i för samlingarna anställde s. k. substituter, som fick en del av klockarlönen, medan återstoden tillföll latinskolan.11 I 1656 års räkenskaper över »degnekorn» är de bokförda spannmålsmäng derna påfallande små, i regel högst 10 skäppor, från de flesta socknarna, men Jonstorp och Farhult erlade 10 tunnor. Detta synes ge vid handen, att man i de flesta församlingarna infört substituter, men att man i Jonstorp och Farhult ännu hade kvar »löbedegne». Intäkterna av »degnekorn» gick oavkortade till att bekosta det kläde, som utdelades bland »degnerne», dvs. eleverna i rektors klass. En utanordningslista från år 1661 visar, att fördelningen skedde efter be slut av kyrkoherden i S:ta Maria och skolmästaren. Listan är daterad den 5 de cember 1661, vilket antyder att eleverna skulle ha tyg till nya kläder till julen. Den andra huvudräkenskapen gällde ränteintäkter och kollektmedel. Kollektmedel eller »tavlepenge» tillkom latinskolan varje söndag och vanligen gavs, efter vad en specifikation från år 1661 visar, mellan 1 och 2 daler vid varje guds tjänst. En annan viktig inkomstpost i dessa räkenskaper var räntor av donerat kapital. Latinskolan fick nämligen under årens lopp mottaga många donationer, vanligen penningsummor, vilka av skolföreståndaren placerades mot inteckning i fastigheter i staden.12 Bland latinskolans gynnare och välgörare märktes en del borgare i staden, bl. a. borgmästaren Villem Villemsen och köpmannen Richardus Dunker. I detta sammanhang bör särskilt nämnas en donation av Sten Brahe till Knutstorp, som gjordes år 1592 och bestod av 100 »gamla goda daler», vars avkastning skulle användas till bläck och papper åt fattiga skolbarn, och läns mannen på Hälsingborgs slott Anders Billes donation, som gjordes år 1622 och bestod av 1 000 daler, som skulle innestå i sätesgården Rosendal och förräntas

Förvaltningen mecl 6% ränta, vilken årligen skulle delas lika mellan Hälsingborgs latinskola och stadens hospital.13 Dessa båda donationer har följt Hälsingborgs läroverk in i vår egen tid. På huvudräkenskapens utgiftssida märks först och främst 41 daler, utgörande lärarlöner. Dessutom har bekostats inköp av diverse inventarier, bl. a. vid ett till fälle av musikinstrument. Den största, regelbundet återkommande posten var emellertid kläder vid jultid åt fattiga skolbarn. En specifikation från julafton år 1660 omtalar, att 9 elever ur första »lektien» eller klassen, en elev ur »mellanlektien» och 6 elever ur »den danska skolan» fått löfte om vadmalskläder, skor och strumpor, vilka skolföreståndaren skulle anskaffa åt dem. Specifikationen är daterad på »Hälsingborgs rådstuga», vilket antyder borgmästare och råd delta git i fördelningen av kläderna och godkänt densamma. Det »degnekorn» som redovisades i skolföreståndarens räkenskaper kom från socknar i Luggude, Bjäre och angränsande clelar av N. Åsbo härader, vilka samt liga låg på ganska långt avstånd från Hälsingborg. Inkomsterna av klockartjänsterna i stadens grannskap har disponerats på annat sätt. Därom får vi upp lysningar i »Helsingborgs Schole-Book», som upplades av rektorn Herbertus Laurentii Herbertius då han år 1687 tillträdde sitt rektorat. Boken förvaras numera i Nicolaiskolans arkiv i Hälsingborg. Herbertus Laurentii införde, en ligt vad han själv uppgiver, i början av boken efter en äldre, söndrig och maku lerad bok en lönestat, som varit gällande före hans tid. I denna finns en specifi kation över »kringliggande degners helgonskyldskorn». Eftersom specifikationen upptar Björnekulla klockartjänst såsom hörande till latinskolan, och denna före nades med skolan först i slutet av 1630-talet, kan vi utgå från att fördelningen av intäkterna gäller tidigast 1640-talet. Till skolan skulle komma, enligt specifikationen, helgonskyld, dvs. 2 skäppor säd per hemman, samt påskmat och annan »småredsel» från en rad socknar. De fördelades på detta sätt: Rektor hade rätt till intäkterna från »Hälsingborgs socken», dvs. den gamla S:t Petri socken eller Hälsingborgs landsförsamling, och från Kropps och Mörarps församlingar, överlektiehöraren tog inkomsterna från klockartjänsterna i Allerum och Fleninge, mellanlektiehöraren från Välinge och Kattarp samt nederlektiehöraren från Raus och Välluv. Eleverna i högsta klas sen fick helgonskylden från Hässlunda, Ekeby, Frillestad, Bårslöv, Fjärestad, Björnekulla och V. Broby socknar — dock kunde rektor med häradsprostens samtycke under år då spannmålen stod lågt i pris, få taga intäkterna från Björ nekulla och V. Broby. 131

D ansktidens slutskede Sammanhåller man räkenskapernas vittnesbörd, framgår därav, att Hälsing borgs latinskolans ekonomiska villkor förbättrats avsevärt sedan senare hälften av 1500-talet. Detta har tvivelsutan möjliggjort att skolans organisation efter hand kunnat utbyggas. Enligt en notis från år 1661 i S:ta Maria kyrkostol 16361661 låg skolhuset och kyrkoladan i närheten av Mariakyrkan. Kartmate rial utvisar att skolhuset varit av sten och stått viel kyrkogårdsmuren i hörnet mellan Storgatan och Norra Kyrkogatan.14 Där fanns lokaler för undervisningen men dessutom bodde lärare och elever i skolhuset. Under 1640- och 1650-talen har emellertid lokalerna ej räckt till. År 1645 omtalas sålunda en »skoletjänarnas kammare» belägen på annat håll, och i Reinhold Brünings kyrkvärjeräkenskaper 1657/58 upptas 6 daler till »kammarlega» åt Christen »hörare».15 Det har m. a. o. varit nödvändigt att hyra lokaler i andra fastigheter. De knapphändiga upplysningar som är bevarade om skolans personal, vittnar också om att skolan vuxit efterhand. Skolmästartjänsten har skilts från klockarsysslan i S:ta Maria senast under 1610-talet. År 1650 begrovs nämligen klockaren Niels Sörensen i Mariakyrkan, och enligt gravskriften hade han då »troget och med flit» skött klockartjänsten i 32 år.16 Vid sidan av skolmästaren eller rektor, omtalas småningom också andra lärare, »hörare». Hälsingborgs läns räkenskaper 1611/12 upptar en utgiftspost ur slottets ränta på 2 skäppor råg och 2 skäppor korn, som betalades i lön till Laurids »hörer» i Hälsingborg. Denna utgift före kommer endast en gång, och det är möjligt att anslaget utgått i samband med att man anställt ytterligare en lärare vid latinskolan och ännu ej haft medel ur skolans räntor tillgängliga för hans avlöning. Vid slutet av 1650-talet visar lis torna över utdelningen av kläder till eleverna, att latinskolan haft en elementarklass, »den danska skolan», samt däröver tre klasser. Uppgifterna i Herbertus Laurentii Schole-book om den äldre lönstaten, omfattar också löner till fyra lärare. Det är omöjligt att med större bestämdhet säga vid vilken tidpunkt Hälsing borgs latinskola blivit fullt utbyggd, dvs. fyrklassig. Med ledning av vad som hit tills anförts om skolorganisationen kan man emellertid våga en förmodan, att detta skett under något av 1600-talets fem första decennier. Mot antagandet att latinskolan varit fyrklassig redan under 1500-talet eller tidigt under 1600-talet talar framför allt förhållandena vid Helsingörs latinskola. Denna skola gynnades nämligen år 1573 av Fredrik II med synnerligen frikostiga donationer. Tillsam mans med stadens hospital fick den förfoga över bl. a. kronotionden från 105 socknar i Skåne, fritt bränsle från kronoskogarna på Hallandsås m. m. På denna 132

Förvaltningen stabila ekonomiska grund byggdes emellertid skolorganisationen ut ganska lång samt och först år 1617 blev skolan fyrklassig.17 I jämförelse med Helsingörs latinskola hade skolan i Hälsingborg en ganska svag ekonomi. Man bör därför räkna med att utbyggnaden av Hälsingborgs latinskola gått långsammare. Skolpojkarna kom ofta från fattiga hem, och därför var det av stor betydelse för dem att skolan hade ekonomiska resurser att ge dem mat, kläder och husrum. Redan under medeltiden hade skoleleverna skaffat hjälp till sitt uppehälle ge nom tiggeri. Denna skolpojkarnas rätt att samla allmosor bekräftades år 1537 och ett tiotal år senare föreskrevs, att de skulle bära en särskild hätta, så att man kunde känna igen dem. Prästerna skulle från predikstolarna mana till givmild het mot de fattiga skolbarnen.18 I en kunglig förordning från år 1562 utvidgades skolbarnens rätt att tigga allmosor till att omfatta även närliggande landsbygd. På det sättet fick Hälsingborgs latinskolas elever tillstånd att insamla allmosor i Luggude och Bjäre härader. Det är givet att många olägenheter uppstod, då skolpojkarna begav sig ut på landsbygden för att tigga. En ny kunglig förord ning från år 1587 försökte därför på nytt reglera allmoseinsamlandet. Det skulle nu åter koncentreras till skolstaden. Där fick emellertid skolans elever rätt att utan konkurrens från främlingar insamla allmosor under skolmästarens uppsikt. Den som bröt mot föreskrifterna och t. ex. gav sig ut på landsbygden för att tigga, skulle av skolmästaren straffas med ris första och andra gången han ertappades, men förvisas från skolan och staden, om han på nytt bröt mot föreskrif terna. Ertappade man någon, som ej var skolelev, med att samla allmosor, skulle han gripas av skolmästaren och eleverna, föras till skolan och hudstrykas.19 Latinskolans elever utförde körsång i kyrkan vid gudstjänsterna. Alltså var det naturligt att de också anlitades för att sjunga vid jordfästningar. Härför uppbar de en liten ersättning. Under 1620-talet, då kungamakten strävade efter att ingripa reglerande på praktiskt taget alla områden av samhällslivet, utfärda des föreskrifter också om skolpojkarnas sång vid begravningar. Sålunda stadga des, att när präst, borgmästare eller rådman begrovs, fick alla klasserna i skolan delta i sångkören, men när andra personer av ringare stånd fördes till griftero, skulle blott halva skolan, en enda klass eller allenast en halv klass få sjunga, allt efter den hädangångnes ställning i samhället. Biskopen, borgmästare och råd skulle fastställa, hur mycket skolpojkarna per man skulle ha lov att få för sin sång, högst 2 skilling, lägst en. Pengarna skulle sedan fördelas framför allt bland de fattigare eleverna.20 Förordningen är ett av många exempel på tidens regleringslust. Förmodligen har den aldrig efterlevts. 1 33

Dansktidens slutskede Det danska evangeliska skolväsendet var under 1500-talet ännu ganska blyg samt till sin omfattning. En kyrklig nationalsynod i Antvorskov år 1546 angav några riktlinjer för hur en latinskola skulle arbeta, men endast för en tvåklassig skola. Detta betydde emellertid inte, att eleverna tillbragte blott två år i skolan, utan i varje klass kunde man gå flera år, tills man ordentligt inhämtat det pensum som där krävdes. Den arbetsordning som skisserades, och som säkerligen också tillämpats i stort sett vid Hälsingborgs latinskola under 1500-talet, innebar att eleverna i första klassen skulle lära sig läsa och skriva, läsa katekes och lära sig grunderna i latin. I andra klassen fördjupades kunskaperna framför allt i latin. I kyrkoordningen gavs detaljerade anvisningar för hur skoldagen skulle dispo neras. Läsningen började sommartid klockan sex, vintertid klockan sju om mor gonen och pågick först i två timmar. Därefter skulle eleverna i den högre klassen öva körsång i kyrkan, medan förstaklassarna förhördes i skolan. När de äldre återkommit från kyrkan, lästes katekesen upp högt, och sedan fick alla gå till sitt. Eftermiddagens arbete började klockan tolv med en för alla gemensam sång timme. Därefter följde lektioner klassvis och sedan gick de äldre eleverna åter till kyrkan för sångövning, under det att de yngre underkastades ett nytt förhör på vad som under dagen blivit genomgånget. Efter ännu en lektion klassvis var skoldagen slut omkring klockan fyra på eftermiddagen. Enligt detta schema läste man alla vardagar utom onsdagarna och lördagarna. På onsdagarna hölls större förhör och utdelades hemuppgifter i latin, och efter förmiddagens sång stund i kyrkan för de äldre var alla elever lediga för dagen. Om söndagarna var alla eleverna — utom de som tjänstgjorde som »löbedegne» — skyldiga att be vista gudstjänsterna.21 Allt efter som skolorganisationen byggdes ut, kom på 1600-talet en rad nya initiativ på undervisningens område. En skolordning av år 1604 sökte sålunda skapa större uniformitet över hela landet i skolarbetet. Endast av konungen an befallda läroböcker borde användas och målmedvetet arbetade man under de följande åren på att höja lärarnas kompetens. Ett synodalprotokoll från Lunds stift år 1623 föreskriver att man t. ex. vid latinundervisningen i stiftet borde följa den av Jens Dinesen Jersin utarbetade latinska grammatiken. Ingen fick antas till lärare, som ej behärskade den där rekommenderade metodiken.22 En undervisningsplan för fyrklassig latinskola kom först med 1632 års skol ordning. Den anbefalldes till efterlevnad i Lunds stift år 1633 °ch blev den sista danska skolordning som tillämpats i Hälsingborgs latinskola. Läroplanen var

134

Förvaltningen mycket detaljerad och förutom läs- och skrivundervisning, katekeskunskap och latin infördes nu både grekiska och hebreiska samt ett kompendium i teologi. Därutöver skulle i de två högsta klasserna läsas matematik, logik och retorik. Kyrkobesöken var fortfarande obligatoriska och under skoldagen skulle eleverna gå till kyrkan tre gånger.23 Om verksamheten vid Hälsingborgs latinskola under 1600-talet är några spar samma notiser bevarade. Stiftets superintendent skulle visitera skolorna inom stiftet och några spridda anteckningar om resultaten av sådana visitationer är i behåll. Åren 1612 och 1615 befanns sålunda allt vara i bästa ordning. När för nyad visitation gjordes år 1616 tillsammans med borgmästare och råd i staden, sades skolans tillstånd vara blomstrande. »Kristus vare lovad! O Herre, bevara skolorna!», tilläde visitator. Men ett par år senare, år 1618, befanns skolans till stånd vara »eländigt och fallfärdigt» och rektor misskötte sig. Borgmästare och råd föreslog, att man skulle ersätta rektor med en »hörare» och man lovade denne det stöd som behövdes. Den rektor som visat sig mindre lämplig var Laurids Hiort. Till hans efterträdare utsågs 1618 Johannes Adseri, som sedan 1617 varit »hörere» vid den detta år upprättade fjärde klassen av Helsingörs latin skola. Han innehade rektoratet till år 1621, då han erhöll en kyrkoherdetjänst.24 Hur Johannes Adseri lyckats mecl sin svåra uppgift, vet vi ej. Latinskolan drabbades nämligen, enligt vad visitationsanteckningarna utvisar, av ett svårt slag, då våren 1620 ej mindre än sjuttio av dess elever dog i pest. Synbarligen har det varit svårt att efter denna katastrof reorganisera skolarbetet. Man har ej heller funnit någon lämplig skolchef. Vid en visitation i augusti 1628 krävde superintendenten under hot om avsättning att slappheten i skolans administra tion skulle stävjas. Den som framför allt träffats av den biskopliga kritiken, torde ha varit Johannes Adseri efterträdare Andreas Mortensen Cimber, som synes ha fått lämna sitt rektorat i slutet av år 1626, samt i någon mån Nicolaus Johannis Nesteldensis, som kom direkt från Köpenhamns universitet i maj 1627. Den sistnämnde har tydligen ej varit situationen vuxen, ty Visitationen ledde till att ännu ett rektorsskifte ägde rum år 1629. Vid en förnyad visitation i no vember 1629 blev nämligen Gerhardus Gerhardi rektor, och han avlade då sin ämbetsed till superintendenten.25 Rektorsskiftena var även under de följande åren täta, men skolan synes ha rest sig ur sitt förfall. På 1640-talet drabbades den emellertid av ett nytt slag, den svenska ockupationen under åren 1644 och 1645. Skolbyggnaden utsattes liksom de flesta andra husen i staden för allvarlig skadegörelse. Den blev liksom skol-

Dansktidens slutskede tjänarnas kammare »mycket spolierad, med fönster, dörrar, lås och gångjärn all deles borta».26 Ett skolhus kan emellertid repareras. Värre var nog, att den pest, som i början av 1650-talet härjade i staden, ej skonade latinskolan och dess tjänare. Rektor Jacob Ernstsen Baden tillträdde sitt rektor at år 1654 och sade sig i en supplik från år 1657 ha mottagit skolan »mycket ödelagd» av pesten, så att han fått sätta till av sin egen lön för att få den på fötter igen.27 Den desorganisation som obestridligen tidvis har rått vid Hälsingborgs latin skola, har ofta men ej alltid fått menliga verkningar på dess elevers studieresul tat. Köpenhamns universitets äldsta matrikel påbörjades år 1611 och i denna kan man år efter år se, vilka elever från Hälsingborg som övergått till universi tetsstudier i Köpenhamn.28 Av matrikeln kan utläsas, att t. ex. 1618 års oreda vid latinskolan lett till att ingen elev detta år övergått till universitetet och att två hälsingborgare i stället följande år fullföljt sina studier vid Lunds katedral skola och därifrån sökt sig till Köpenhamn. Likaså markeras 1620-talets förfall av ett mycket ringa antal studerande från Hälsingborg, som sökte inträde vid Köpenhamns universitet. Däremot blev antalet studerande från Hälsingborgs latinskola talrikare i Köpenhamn under 1630-talet och man har förhållandevis snabbt hämtat sig efter 1640- och 1650-talens hemsökelser. Under 1650-talet sökte elever från Hälsingborgs latinskola praktiskt taget varje år inträde vid Köpenhamns universitet.

1. C. Efvergren i Minnen från Hälsingborg och dess skola utg. av Hälsingborgspojkarnas gille, häfte 5 (Sthra 1932) s. 5 f. Hälsingborgs historia II: 1 s. 299 ff. Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam, 2. R. II (Khvn 1887) s. 85. 2. Bj. Kornerup, Det lrerde Tidsrum 15361670 (Den danske Kirkes Historie, red. Hal Koch og Bj. Kornerup, IV. Khvn 1959) s. 77. 3. Recess 1540 27.10 §27, GDL IV:i98ff. Visitatsbog for Lunde Stift, udg. ved Bj. Kor nerup (Lunds stifts herdaminne från reforma tionen till nyaste tid, utg. av G. Carlquist, Serie I. Lund 1943) s. 83. 4. Lunds stifts landebog, utg. av K. G. Lj unggren och B. Ej der, I (Skånsk senmedel tid och renässans. Skriftserie utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund. IV. Lund 1950) s. 515. 5. G. Johannesson, Den skånska kyrkan och reformationen (Skånsk senmedeltid och renäs

sans. Skriftserie utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund, I. Lund 1947) s. 87. DKL 1:143 ff. 6. Se band III: 1, sid. 46. Se bilaga D, nr 107-108. 7. DKL L101. CCD 1568 23.3. J. E. Rietz, Skånska skolväsendets historia (Lund 1848) s. 577 f8. Kanc. Brevb. 1575 22.3. 9. Inlaga 1637 9-1- D. Kanc. B 160, DRA. Kanc. Brevb. 1637 19-5- ~ I litteraturen före kommer en rad varierande uppgifter om Häl singborgs latinskolas ställning och organisa tion efter 1573. A. Lundquist uppger (Till be vistande af den högtidlighet hvarmed lärdoms-skolans nya hus i Helsingborg kommer att invigas (Hbg 1845) s* 3) i ganska svävande ordalag att Fredrik II gjorde latinskolan till en »länsskola» med rektor och tre hörare. Han åberopar ej något belägg för denna sin upp fattning utan säger blott, att denna ordning

Förvaltningen bestått till 1672 och redogör så för den lönestat, som Herbertus Laurentii infört i sin Schole-Book av år 1687. Lundquists mening är alltså ej tillfredsställande underbyggd, men Rietz övertar (anf. arb. s. 448) hans framställ ning nästan ordagrant. S. Wägner inför (Hel singborgs allmänna läroverk under tre år hundraden. Bidrag till läroverkets historia (Hbg 1898) s. 4) ett nytt moment. Han har observerat, att Fredrik II utfärdade fundationsbrev 27 sept. och 10 okt. 1573 för latin skolan och hospitalet i Helsingör, varigenom dessa institutioner tillfördes viktiga ekono miska förmåner, och fortsätter: »Genom Fred rik II:s Fundatz af d. 27 sept. 1573 med til läggsbestämmelser af d. 10 okt. s. å. fingo ej blott alla i Lunds stift belägna skolor lik nande donationer utan äfven öfriga danska skolor». På det sättet kommer Wägner fram till att Hälsingborgs latinskola genom en do nation av Fredrik II gjorts fyrklassig år 1573. F. Petersson (Hälsingborgs läroverks historia (Hälsingborgspojkarnas Gille i Stockholm. Sthm 1953) s. 23 ff.) bygger sin framställning på Wägner. Emellertid är någon Fredrik II:s donation 27.9 och 10.10 1573 till Hälsingborgs latinskola eller till någon skola över huvud taget i Lunds stift ej känd. Wägners skildring saknar på denna punkt bärkraftig grund. Där till kommer, att den lönestat i Herbertus Laurentii Schole-Book, som ofta åberopas i dessa sammanhang, ej kan tillämpas på för hållandena före tiden 0111kr. 1640, eftersom denna upptar också Björnekulla socken och denna, som nyss nämnts, ej lades under latinskolan förrän i slutet av 1630-talet. 10. 1669 års räkenskapsextrakt är avtryckt i E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 147. Också i Sandbergska samlingen YY fol. 4893. KA. Övriga räkenskaper i HSK. 11. DKL 1:258. K. F. Hansson, Lundabiskopen Peder Winstrup före 1658 (Skånsk senme deltid och renässans, Skriftserie utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund, III. Lund 1950) s. 231 ff. 12. Donationsbreven är samtliga försvunna utom det rörande Anders Billes donation. Vi känner till donationerna genom de förteck ningar som vid olika tillfällen efter 1660 upp

rättades över personer, i vars fastigheter kapi talet då var intecknat. Särskilt utförliga uppgifter innehåller en förteckning av den 20.4 1675. Förteckningarna finns till större de len i HSK. En utförlig förteckning finns i Kopiebok 1695, u- d., HSA:RM. Lundquist har nyttjat dem i sin redogörelse för latinsko lans donationer (anf. arb. s. 8) och Rietz byg ger i stort sett på honom (anf. arb. s. 460 ff.) Anders Billes donationsbrev är tryckt i O. Malmström, Anders Bille och hans donationer (Redogörelse för Högre Allmänna Läroverket i Helsingborg läsåret 1913-1914. Hbg 1914) s. 29 f. 13. Rietz upptar (loc. cit.) också en dona tion till latinskolan gjord av borgmästaren Christen Nielsen Brok. 1675 års förteckning omtalar emellertid att han donerat 50 daler till hospitalet men att i samma fastighet, råd mannen Otte Baltsersens gård, innestod också 50 daler, »som är av skolans egna medel uppkomne». Denna notis eller någon liknande torde ha vilselett Rietz. 14. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600talets Hälsingborg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 33. 15. Se bilaga C nr 59. 16. Follin, anf. arb. s. 90. 17. Samlinger af Publique og Private Stif telser, Fundationer og Gavebreve, udg. af Hans de Hofman, VII (Khvn 1761) s. 84 ff. H. Fr. Rördam, Laerere og Prasster i Plelsingor fra Reformationstiden til 1617 (Kirke hist. Sami. 3. R. VI) s. 346. L. Heuer, Udsigt over Helsingör Latinskoles Historie (Meddelelser om Helsingör Latin- og Realskole i Skoleaaret 1896-1897. Helsingör 1897) s. 10 ff. 18. Recess 1537 24.8 § 16. GDL IV: 181. DKL L13, 281 f. 19. Kanc. Brevb. 1562 12.1,. CCD 1587 27.12 20. CCD 1624 1-5 § 3°21. DKL I:go ff., 257 f. 22. CCD 1604 22.10, 1617 17.12. Synodalia Lundensia. Synodalprotokoll från åren 1614 och 1620-1634, utg. av J. Tuneld (Lunds stifts herdaminne från reformationen till nyaste tid, utg. av G. Carlquist. Serie I. Lund 1943) s. 209. Kornerup, anf. arb. s. 195 f.

137

D ansktidens slutskede 23. Tryckt i Rietz, anf. arb. bilaga X, s. 639 ff. 24. Samtliga här och i det följande åbero pade notiser om visitationer, i Visitatsbog etc. s. 83. — Helt oförskyllt har i litteraturen Johannes Adseri fått skylta som den inkompe tente rektorn. Rietz har nämligen (anf. arb. s. 466) antagit, att Johannes Adseri tillträtt rektoratet 1617, och på detta bygger bl. a. Kornerup (Visitatsbog etc. s. 83, noten) och Pe tersson (anf. arb. s. 26). Samma uppgifter mö ter också i Follin, anf. arb. s. 410 och Lunds stifts herdaminne 11:8 s. 256, samtliga med utgångspunkt i Rietz arbete. Emellertid till trädde Johannes Adseri år 1617 tjänsten som hörere i fjärde klassen vid Helsingörs latin skola (H. Fr. Rördam, anf. arb. s. 357) och kan sålunda ej detta år utan tidigast påföl jande läsår ha tillträtt rektoratet i Hälsing borg. Den visitation, vid vilken rektorsskiftet påyrkades, ägde rum den 30 juni 1618. Laurids Hiort har otvivelaktigt varit mindre lämplig som rektor. Byfogderäkenskaperna upptar i sakfallslängden böter av »skolmästa ren här i staden» Laurids Hiort för lägers mål. Flan har alltså efter avsättningen fått svara för denna förseelse, och förmodligen har den bidragit till kritiken mot honom. 25. Andreas Mortensen Cimber tillträdde år

1622 rektoratet (Rietz, anf. arb. s. 466). Tid punkten för hans avgång ur tjänst har varit okänd. Emellertid upptages i byfogderäken skaperna 1624/26 böter för lägersmål av »mäs ter Andreas, som var skolmästare här i sta den». Denna förseelse har givetvis varit en orsak till hans avgång från tjänsten. När by fogderäkenskaperna utskrevs, var han, såsom det framgår av formuleringen, ej längre skol mästare. Räkenskaperna granskades enligt påteckning i räntekammaren i april 1627. Mäster Andreas har sålunda avsatts förmodligen år 1626. I fråga om rektorsskiftet 1629 kan ingen tvekan råda om att Gerhardus Gerhardi då tillträtt. Kornerup har — förmodligen vilse ledd av att Rietz (anf. arb. s. 467) ej uppgett något tillträdesår för honom — antagit att edsavläggaren i stället varit Nicolaus Johannis (Visitatsbog etc. s. 84), medan Petersson (anf. arb. s. 28) håller möjligheten öppen att den nye rektorn år 1629 varit Gerhardus Gerhardi. 26. Se bilaga C nr 59. 27. Inlaga 1657 16.11, D. Kanc. B 50, DRA. Genom suppliken får vi reda på att Jacob Ernstsen tillträtt rektoratet år 1654. Tidigare har Rietz (anf. arb. s. 472) antagit att detta skett 1651. 28. Matrikeln är avtryckt i Rietz, anf. arb. bilaga I, s. 589 ff.

HOSPITALET OCH DE HUSARMA

M VÅRDNADEN OM de fattiga och sjuka var en viktig del av den me

deltida kyrkans verksamhet. Med hjälp av fromma gåvor grundades en rad barm härtighetsinrättningar. I hospital och helgeandshus intogs sjuka och åldringar, i S:t Göransgårdarna vårdades spetälska. Personalen var merendels sammansluten i religiösa brödraskap, av vilka helgeandsorclen var det mest kända. Hospitalen och helgeandshusen var sålunda ej direkt inordnade i kyrkan men deras verk samhet byggde på den religiösa grund som lagts av kyrkan. Detta gjorde också köpmanna- och hantverkarsammanslutningarna i sin strävan att så gott de kunde dra försorg om nödlidande bröder. Kyrkoreformationen betydde i många avseenden en tillbakagång för denna kristna kärleksverksamhet. S:t Göransgårdarna nedlades ofta och helgeandshu sen råkade i förfall. Städernas borgare fick visserligen under 1520- och 1530talen ofta av konungen rätt att disponera de tömda svartbrödra- och gråbrödraklostren och nyttja byggnaderna bl. a. för sjuk- och fattigvård, men så skedde ej i Hälsingborg, där ju svartbrödraklostret revs ned. Omsorgen om de fattiga blev i fortsättningen en angelägenhet för den kristna församlingen, som bl. a. med kollekter kunde bidraga till att lindra nöden, men många hänvisades till att tigga. Lösdriveri och tiggeri blev under 1500- och 1600-talen mycket utbrett och vållade myndigheterna stora bekymmer. I princip föreskrevs redan år 1537, att varje stad skulle ta hand om sina fat tiga. Fattiga från annan ort skulle antingen förvisas från staden eller sättas till något lämpligt arbete. Borgmästare och råd skulle ge stadens egna fattiga ett tiggarmärke, som berättigade dem att insamla allmosor inom stadens område, och ett par borgare borde ha uppsikt över detta och tillse, att inga arbetsföra personer utan endast sjuka och nödlidande gick omkring och tiggde.1 I kyrko ordningen hävdades, att de räntor och andra intäkter, som under den katolska kyrkans tid donerats till de fattiga, också framgent skulle tillhöra dem. I stä derna skulle finnas hospital och föreståndarna för dessa skulle ha rätt att ut-

*39

mémm mmmm» sssese msmmbsmsbsbsssk»®

Tavla uppsatt över Åd ariakyrkans offerkista år 1583. Bildframställningen åskåd liggör den kända bibliska berättelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk. 16:19 ff.). Vid dren rike mannens vackert och rikligt dukade bord sitter en herre och en dam, klädda ståndsmässigt efter tidens adliga mode. Nedtill till vänster syns den fattige Lasarus, som »låg vid hans port, full av sår, och åstundade att få stilla sin hunger med vad som kunde falla från den rike mannens bord». Därovanför skildras hur den rike mannen avlidit och »när han nu låg i dödsriket och plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte». Under bilden står en sexmdig strof: 140

Förvaltningen sända häst och vagn på den kringliggande landsbygden för att insamla allmosor. Prästerna i landsförsamlingarna skulle mana sina församlingsbor till givmildhet mot de fattiga. Borgmästare och råd skulle tillsammans med stadens kyrkoherde ha uppsikt över hospitalet och jämte dess föreståndare ha hand om dess eko nomi. Kyrkoherden var pliktig att två gånger i veckan besöka hospitalet. Super intendenterna skulle tillse, att det i varje köpstad inrättades en »menig kiste», dit man samlade allmosor, testamentsmedel, själagåvor, räntor av äldre donationsgocls o. dyl. Dessa medel skulle komma de fattiga till godo.2 De allmänna föreskrifterna kompletterades med några bestämmelser i 1558 års stora recess. Kyrkvärjarna ålades att med sockenmännens hjälp bygga ett »fattigt folks hus». Till detta skulle höra ett »block», dvs. en insamlingsbössa, till vilken prästen och kyrkvärjarna skulle ha nycklar. Varje söndag skulle prästen mana försam lingen att komma ihåg de fattiga.3 Därmed hade riktlinjerna för reformations tidens fattigvård i Danmark blivit uppdragna. De personer som fattigvården skulle ta hand om, var sålunda dels intagna i hospitalet eller »allmosehuset», dels spridda över staden, där »husarma» på grund av ofärdighet eller sjukdom var bundna viel sängen och ej kunde dra sig fram mecl tiggeri. Själlandsbiskopen Peder Palladius gav några synpunkter på hur kyrkan praktiskt borde närma sig fattigvårdens problem. I kyrkorna skulle finnas, menade han, minst två »kollekttavlor», som varje söndag och helgdag skulle kringbäras vid gudstjänsterna. På den ena gavs pengar till kyrkans behov, på den andra till de fattiga. Dessutom skulle i varje kyrka finnas två »block», ett framme vid altaret för medel till kyrkans behov, ett nere vid kyrkdörren för gåvor till de fattiga. I varje stad borde de husarma hjälpas av dem som kunde, med mat, dryck, kläder och annat. Borgarna borde låta dem bo i sina gathus, på

»I cristne som Gvdt hafver gifvet noch, beteneker de arme noget i denne block, som lide sorrig, sivgdom, iammer oc nödt, armodt, fattigdom oc hvnger for brödt, beviser eders tro medt gierninger skö?ie, det vil Gvd i himmerige eder vel belöne.» Upptill står ett latinskt bibelcitat som i svensk översättning lyder: »Säll är den som låter sig vårda om den arme» (Ps. 41:1). Nedtill läses ett annat, som i vår svenska bibelöversättning lyder: »Den som tillsluter sitt öra för den armes rop, han skall själv ropa utan att få svar» (Ords. 21:14). Foto Hälsingborgs museum. 141

Dansktidens slutskede det att de själva »skola taga sig in igen i de eviga boningarna, när deras goda gärningar bevisar deras tro på Jesu Kristus». Alla borde i sina testamenten ihågkomma kyrkan, sockenprästen, klockaren och de fattiga.4 För Lunds stifts vidkommande, föreligger ej liknande utförliga föreskrifter, men spridda notiser från stiftssynoderna visar, att man verkat för efterlevnaden av de allmänna föreskrifter, som kungen givit. Prästerna skulle, sägs det vid ett tillfälle, mana församlingsborna att ta hand om de fattiga. En annan gång på pekades, att när hospitalens »bedere» kom med häst och vagn ut på landsbyg den, fick ej sockenprästerna — vilket tyvärr skedde — ta illa emot honom utan tvärtom skulle de hjälpa honom till rätta hos allmogen och, om så behövdes, bistå »bederen» med att i den bok han brukade medföra, anteckna de gåvor som inflöt.5 Om hospitalet och fattigvården i Hälsingborg är inga upplysningar bevarade från 1500-talet. Från 1600-talet föreligger däremot spridda notiser om »allmosehuset». I instruktionen för stadens underfogde omtalas sålunda allmosehuset i två sammanhang. Om bagare i staden sålde underviktigt bröd, skulle varan anses förbruten och hälften av det beslagtagna gå till »de fattiga uti allmosehuset» (art. 9). Lade en färjeman ut från skeppsbron med kött, innan stadens köttbod var fylld, skulle en fjärcling kött tillfalla de fattiga i allmosehuset (art. 12). Ett par notiser ger kortfattade antydningar om var hospitalet legat. 1622 års skrå för färjemanslaget föreskrev, att färjetaxorna skulle kungöras på en tavla, som var placerad »uti allmosehuset på väggen». Hospitalet har uppenbarligen legat i närheten av skeppsbron, förmodligen vid Norra Kyrkogatan, även ibland kallad »Färjesträdet», som löpte ned till denna. Att det legat i närheten av skeppsbron, bestyrkes av att i en förteckning över de fastigheter som på 1650talet skulle beröras av fortifikationsarbeten, upptas det bland dem som låg »längs med stranden».6 Superintendenten i Lund Mads Jensen Medelfar har antecknat i sin visitationsbok, att han år 1620 besökte hospitalet i Hälsingborg. Detta hade då åtta sjukbäddar och kunde leva på sina egna räntor och intäkter utan särskilda an slag från kronan — vilket t. ex. hospitalet i Helsingör hade. Två år senare visi terade han åter hospitalet och allt befanns i bästa skick.7 Inblickar i hospitalets förvaltning och omvårdnaden om de husarma får vi emellertid först vid 1600-talets mitt. Hospitalet hade två föreståndare, som år efter år, alternerande förde dess räkenskaper. År 1641 hette den ene förestån daren Hans Madsen. Åren 1658-1660 var Casper Vogt och Oluf Michelsen hos-

Förvaltningen pitalsföreståndare. Deras räkenskaper är bevarade. Räkenskapsåret var vid denna tid detsamma som kalenderåret och de hade ansvaret för räkenskapsföringen vartannat år.8 Av anteckningar i räkenskaperna framgår, att dessa då och då granskats och godkänts av borgmästare och rådmän i staden. På utgiftssidan återkommer regelbundet samma poster. Varje vecka utbetalades »ugepenge» till de femton »hospitalslemmer» som vid denna tid kunde beredas vårdplats i hospitalet. De fick vardera 20 skilling i veckan. En stående post är också bränsle till husets uppvärmning. På de »stora högtidsaftnarna», dvs. påskafton, pingstafton, Mårtensafton och julafton, erhöll stadens »husarma» på borgmästares och råds be fallning bättre kost, och extra inköp gjordes då av kött, bröd, salt och öl. Dessutom förekommer utgifter av olika slag, t. ex. begravningskostnader för av lidna »hospitalslemmer», kostnader för reparationer på byggnaden m. m. Viel ett tillfälle inköptes två hästar, som »becleren» skulle använda. Foder åt hästarna och underhåll av »bederens» vagn bekostades också av hospitalsförestånclarna. De intäkter ur vilka dessa utgifter skulle bestridas, var av växlande art. Hit hörde först och främst kollektmedel från »de fattigas tavla», som kringbars viel fredagsgudstjänsterna och därför vanligen kallades »fredagstavlan».9 Räkenska perna omtalar också, att de fattigas »block» i Mariakyrkan öppnats i närvaro av borgmästare och råd, varefter dess innehåll tillförts hospitalets kassa. I dessa avseenden har man alltså följt den ordning som en gång Peder Pallaclius föror dat. Vidare upptages bland inkomsterna pengar för »någon förseelse». Härmed åsyftas förmodligen de beslag, som underfogden enligt sin instruktion skulle göra. »Bederen» tillförde också hospitalet en del. År 1659 hade han sålunda insamlat och »kommit hem» med pengar, råg, korn och en liten oxe. Det in samlade försåldes och de influtna medlen bokfördes. Vissa år upptogs intäkter från »de fattigas block vid S:t Jörgens källa». Strax utanför staden utmed stranden mot norr fanns en källa, som kallades S:t Jörgens källa. Platsen, som ännu vid mitten av 1800-talet kallades Killelyckan eller Killestockalyckan, ligger enligt nuvarande stadsplan inom fastigheten Drottning gatan 115. Källsprånget ger fortfarande vatten. Helgonet S:t Göran åkallades vid krig och mot sjukdomar, och ett sidoaltare i Mariakyrkan hade, som vi sett, en gång helgats åt honom. Elias Follin omtalar, att vattnet i S:t Jörgens källa ännu enligt vad han i början av 1700-talet hört, tillskrevs läkande och väl görande verkningar, särskilt om man drack det vårfruaftonen eller midsommar aftonen. Källan har m. a. o. varit en av de talrika offerkällor, som långt efter

Dansktidens slutskede kyrkoreformationen behållit sin ställning i folktron, trots att prästerskapet på många sätt sökte bekämpa tron på källornas magiska krafter. I Edestad i Ble kinge omtalas sålunda år 1614 en hälsobringande källa, där allmogen offrade för välgång. Gång efter annan fylldes källan igen genom prästerskapets försorg, men den blev varje gång upprensad och offrandet fortsatte. I Hälsingborg gick man en annan väg. Ett »block» uppsattes viel S:t Jörgens källa och cle insamlade medlen användes till hjälp åt stadens fattiga.10 Smärre tillskott kom till hospitalets kassa vid enstaka tillfällen, då ett ungt par önskade ingå äktenskap, trots att de räknade avlägsen släktskap med va randra. Efter tillstyrkan från kyrkans sida kunde de då beviljas dispens av ko nungen, men ofta uppställdes som villkor, att de skulle skänka en penning summa till ett närbeläget hospital. På det sättet fick Hälsingborgs hospital exempelvis 20 riksdaler år 1634 och 10 daler år 1651.11 En annan tillfällig intäkt var kvarlåtenskapen efter avlidna »hospitalslemmer». Liksom latinskolan blev hospitalet under årens lopp ihågkommet med en lång rad donationer.12 Anders Billes donation år 1622, vilken vi redan omtalat, gällde ej blott latinskolan utan också hospitalet. Men även andra adliga perso ner skänkte gåvor till hospitalet. Fredrik Rantzau på Krapperup överlämnade sålunda år 1640 300 riksdaler. Följande år donerade Mette Hendriksdatter Göye räntan av två gårdar i Tommarps by, Jerrestad härad och år 1648 donerade riksrådet Gunde Rosenkrands 200 riksdaler till hospitalet. Också stadens bor gare hörsammade de maningar som prästerna gång efter annan riktade till dem, att icke glömma bort de fattiga. Bland donatorer och välgörare märks borg mästarna Thomis Hansen Moet, Jens Christensen Aalborg och Christen Nielsen Brok samt borgaren Alexander Lougenn. Ett speciellt villkor knöt rådmannen Jacob Hansen till en gåva av 200 riksdaler. Ur dess ränta skulle arvode utgå till latinskolans rektor för att han höll en predikan i månaden för dem, som var intagna i hospitalet. Erik Mogensen Grave, som en tid var rektor vid Hälsing borgs latinskola omkr. år 1650, uppger i några självbiografiska anteckningar, att han då också »som min anställning krävde» höll månadspredikningar i hospita let.^ Ett förbehåll av annan art var fogat till den donation som Jörgen Brahe till Tosterup gjorde år 1599. Han skänkte nämligen en gård i Hälsingborg till de husarma. Gården skulle av borgmästare och råd så snart som möjligt säljas för gott pris, varefter köpesumman skulle placeras mot inteckning och den årliga räntan vid jultid utdelas till »fattiga behövande stackare». Herr Jörgen var ej 144

Förvaltningen den ende som ömmade särskilt för de husarma. Hans frände Axel Brahe utver kade nämligen år 1596, då han var länsman på Hälsingborgs slott, att en del gamla inventarier från slottet fick skänkas till stadens fattiga och husarma.14 Av räkenskaperna att döma, har Hälsingborgs hospital haft en ganska god ekonomi. Årligen uppstod, förefaller det, i normala tider en behållning i kassan. Av denna placerades en del mot inteckning i fastigheter, så att ränteintäkterna efter hand som åren gick blev större. År 1658 placerade sålunda Casper Vogt 100 daler av årets behållning. I den förteckning som uppgjorcles år 1654 över fastig heter, som skulle beröras av fortifikationsarbetena, uppgavs att i 28 fastigheter av totalt 108 var intecknat kapital som tillhörde de fattiga, fader- och moderlösa barn eller de husarma. En annan intressant upplysning lämnas i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661. Under 1650-talet lånade Mariakyrkan ej mindre än 321 daler av stadens hospital.13 Den sistnämnda institutionen har sålunda vid detta tillfälle varit den mest kapitalstarka.

1. Recess 1537 24.8 § 16. GDL IV:i8i. DKL 1:13.

2. DKL 1:103 ffv 112 f. 3. CCD 1558 13.12 §62, 1643 27.2 1:4:79. 4. DKL 1:338, 349. Om de husarma, se t. ex. obligation 1658 7.4, HSK. 5. Statuta Synodalia Lundensia .. . per Magnum Matthiae S. L. Anno 1594 (Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam,

2. R. II (Khvn 1887) s. 337. Synodalia Lunden sia 1646-1663, utg. av C. G. Weibull (Histo risk tidskrift för Skåneland, 2) s. 309 f. 6. Se bil. A, bil. D nr 77. Se band III: 1, sid. 107. 7. Visitatsbog for Lunde Stift 1611-1637, udg. ved Bj. Kornerup (Lunds stifts herda minne från reformationen till nyaste tid, utg. G. Carlquist, Ser. I. Lund 1943) s. 84.

8. Hans Madsen omtalas som hospitalsföreståndare i en obligation 1641 7.3 i HSK. Jmf. Kanc. Brevb. 1641 16.10. — Räkenskapsextrakter från 1660-talet finns i Sk. komm. 16691670, acta vol. B fol. 50, 641-642. RA. Hospi talets räkenskaper från 1658 till början av 1800-talet finns inbundna — tyvärr ej alltid i kronologisk ordning — i ett stort folioband, som numera förvaras i Hälsingborgs museums arkiv. 10 —679829

Hälsingborg III: 2

9. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 144 ff. 10. Follin, anf. arb. s. 58 f. T. Mårtensson, Den undergörande S:t Jörgens källa (Helsing borgs Dagblad, jubileumsnummer 1, 24.10 1967). Se också art. S:t Jörgens källa ger ännu vatten, Helsingborgs Dagblad 1.11 1967. Bj. Kornerup, Til Lunde Stifts Kirkehistorie i det 17. Aarhundrede (Vetenskaps-Societetens i Lund årsbok 1943) s. 35 f. 11. Kanc. Brevb. 1634 24.5. 1651 30.6, Skaanske Registre VI s. 233. DRA. 12. Donationsbreven är i regel förlorade. I behåll är Jörgen Brahes gåvobrev 1599 29.10 samt Anders Billes från år 1622 (avtryckt i O. Malmström, Anders Bille och hans dona tioner (Redogörelse för Högre Allmänna Lä roverket i Helsingborg läsåret 1913-1914. Hbg 1914) s. 29 f.) och en revers av Alexander Lougenn 1641 4.3. Materialet rörande donatio nerna finns i HSK och utgöres främst av för teckningar över obligationer, som lämnats av personer i vars fastigheter hospitalets och de husarmas kapital varit intecknat. Särskilt vär defull är en förteckning av den 20.4 1675, en annan i Kopiebok 1695, u.d. HSA:RM. Follin har i sin redogörelse för donationerna

*45

Dansktidens slutskede (anf. arb. s. 137 ff.) utnyttjat dessa förteck ningar. 13. H. Fr. Rördam, Kirkeligs Forhold og Personligheder i Aarhus Stift fra teldre Tid. I: Biskop Erik Mogensen Graves Levned, for

146

talt af ham selv (Kirkehist. Sami. 3. R. III) s. 3l814. Kanc. Brevb. 1596 22.6. 15. Se bilaga D. Notiser 1653 13.4, 1656 28.3 i S:ta Maria kyrkostol 1636-1661, HSK.

POLITISK HISTORIA AV

GÖSTA JOHANNESSON

FÄSTNING I ANDRA LINJEN

Y ID 1500-TALETS BÖRJAN intog det danska riket en dominerande ställ ning i Norden ur såväl politisk som militär synpunkt. Särskilt värdefulla var de positioner som den danske kungen förfogade över vid Öresund, där skeppsfarten under 1400-talet vuxit i mäktighet och betydelse. Möjligheten att spärra sundet och hindra sjöfarten var ett gott politiskt påtryckningsmedel, som kunde använ das inte bara mot Sverige, vars utrikeshandel därigenom blev allvarligt hotad, utan också mot alla större sjöfarande nationer, som bedrev handel i östersjö området. Under 1400-talet kunde man också bevittna, hur de danska städerna vid Öresund växte till — i Skåne gällde detta framför allt Landskrona och Malmö — samtidigt som danska kronan ekonomiskt sökte utnyttja sin dominans över Öresundstrafiken och började uppbära tull i den smala passagen mellan Helsingör och Hälsingborg. Ännu in på 1600-talet var artilleripjäsernas skottvidder så pass blygsamma, att det ej var tänkbart att anordna en spärr i Öresund med hjälp av på stränderna uppställda kanonbatterier. Kontrollen av sjöfarten genom sundet skedde huvud sakligen med hjälp av den danska örlogsflottan, och detta kunde göras så mycket effektivare som den danska sjökrigsmakten i regel var stark nog för att uppträda som herre på »danske kungens' strömmar». Den naturliga basen för flottans operationer i norra delen av Öresund var Helsingörs hamn och redd, eftersom inseglingsförhållandena och vattendjupet där var betydligt gynnsammare än vid Hälsingborg. Huvuddelen av sjötrafiken genom Öresund gick också då som nu närmare Helsingör än Hälsingborg, varför sjöfarten lättare kontrollerades från Krogens slott än från Hälsingborgs slott. Hälsingborgs slotts militära värde under 1500- och 1600-talen bör därför bedömas i första hand ur lantmilitär synpunkt. Slottets sjöfront tryggades av den danska örlogsflottan, medan slottet själv gav betäckning åt det brohuvud, som den viktiga transportleden mellan Helsingör och Hälsingborg måste ha på den östra stranden av Öresund. Borgen hade kvar sitt medeltida utseende under hela 1500-talet och ett stycke in på 1600-talet. Kärntornet med sin tornmantel

1 49

D ansktidens slutskede stod kvar, omgivet av den med halvrunda torn avbrutna ringmuren, som löpte längs borghöjdens krön åt väster och omgav borgen även åt landsidan. Under 1500- och 1600-talen synes en del byggnader ha tillkommit inom borgområclet, avsedda för slottsherrens och hans folks bekvämlighet. Dit hörde bl. a. bostad för slottsherren, bakstuga, brygghus, borgstuga, frustuga, skrivarestuga, fogde kammare, porthus, kornlada, stallbyggnad, smedja m. m. Räkenskaper för Häl singborgs slott och län är bevarade fr. o. m. år 1574 och i dem upptages årligen utgifter för underhåll av torn, ringmur och andra byggnader. Några anläggningsoch byggnadsarbeten för att höja borgens stridsvärde är ej kända från 1500talet och 1600-talets första decennier. Vid 1300-talets mitt baserades försvaret av Skåne och Blekinge på två borgan läggningar, Hälsingborg i väster och Sölvesborg i öster, båda försedda med fasta kärntorn.2 Redan i början av 1400-talet var emellertid denna fästningstyp omo dern. I stället byggdes muromslutna kastell utan kärntorn, och Malmö stads äldsta fästning, Möntergaarden, som påbörjades 1434, är ett exempel på denna borgtyp. Under 1500-talet reviderades de fortifikatoriska principerna ytterligare, främst beroende på att stridsmedel och stridstaktik undergick revolutionerande förändringar. De ringmursförsedda borgarna var tänkta att hålla stånd mot anstormancle fotfolk, som på håll nyttjade pilbågar och kastvapen, i närstrid hugg- och stickvapen. Det centrala kärntornet gav försvaret av fästningen nödigseghet. Vid medeltidens slut hade emellertid artilleri kommit till rikligare användning, och mot kanonkulor hade jordvallar större motståndskraft än tegel murar. I början av 1500-talet försågs därför fästningarna med jordvallar. Grund planen var ofta rektangulär och hela anläggningen omgavs gärna med en bred vattenfylld grav. I vallhörnen anlades ofta hörntorn, för att det skulle bli möj ligt att avge bestrykande och flankerande eld längs vallarna. Fästningar av denna »modernare» typ började mera systematiskt anläggas i Danmark av Kristian III.3 Danmarks gränsförsvar mot Sverige förstärktes under Kristian III:s regering. I Halland utbyggdes Varbergs och Halmstads fästningar på 1550-talet. I Ble kinge byggdes Lyckå slott som en förpost framför Sölvesborg vid en invasion längs den stora vägen som från Kalmar ledde över Brömsebro utmed Blekinge kusten västerut mot Listerlandet och Skåne. Men framför allt koncentrerades fortifikationsarbetena kring Malmö och Landskrona. Malmöhus slott började uppföras enligt tidsenliga principer på 1530-talet och omkring 1550 igångsattes arbetena med en fästningsanläggning i Landskrona.4 Vid sidan av dessa nyan150

Politisk historia lagda fästningar kom onekligen Hälsingborgs slott att te sig föråldrat och omo dernt. Nordiska sjuårskriget (1563-1570) blev det första stora styrkeprovet mellan de nordiska rikena i kampen om herraväldet över Östersjön. Det slutade utan seger för någondera parten, men Danmark hade tydligt under kriget demonstrerat, vad kontrollen över Öresund och Bälten betydde för maktställningen i Norden. Årtiondena närmast efter kriget var den danska flottan obestridd herre över inloppen till Östersjön och som ett insegel härpå lät Fredrik II år 1574 igång sätta byggnadsarbetena på Kronborgs slott. Detta nya fäste skulle dels säkra upp börden av öresundstullen, dels vara en spärr för inloppet till Östersjön. Icke utan skäl kallades slottet »Östersjöns nyckel» och pengarna till byggnadsarbe tena kom — betecknande nog — från öresundstullen. Det gamla Krogens slott ombyggdes nu fullständigt och fick stora vallar, som i hörnen försågs med femkantiga bastioner. Bastionerna förbands med kurtiner och slottsporten gavs ett extra starkt skydd. Efterhand utvidgades planerna, så att en bastion, Bidder Postej, gjordes betydligt större än de övriga och utrusta des mecl vidlyftiga kassematter.5 På detta sätt blev Kronborg rikets modernaste och starkaste fästning och på cless vallar uppställdes nytt artilleri. Vi har tidigare sett, att virket till lavetter och hjul i stor utsträckning kom från den skånska sidan och utskeppades över Hälsingborg.6 Detta nya »arkli» betjänades huvud sakligen av bösskyttar och fyrverkare. Från 1579 uppgick deras antal på Kron borg till omkring 50 man. Från 1581 fanns det dessutom en arklimästare på slottet. Detta var en förtroendepost och arklimästare var i övrigt anställda en dast på kungens tyghus i Köpenhamn samt på Bohus och Varbergs fästningar. Därutöver låg vanligen en infanteristyrka i garnison på Kronborg.7 Vid 1500-talets slut hade otvivelaktigt den gamla borgen i Hälsingborg helt ställts i skuggan av det nyanlagda Kronborg. En fast garnison omtalas på slottet under 1500-talet endast vid ett tillfälle, nämligen när amiralen Peder Skram år 1536 fick Hälsingborgs slott och län i förläning. Han förpliktades i länsbrevet att åt kronan av länets ränta hålla 30 rustade karlar, av vilka 10 som »liggare» skulle »bevara slottet».8 Senare låntagare slapp ifrån denna skyldighet och garni sonen omtalas sedan åter först ett stycke in på 1600-talet. Också slottets utrust ning med artilleripjäser synes ha varit föråldrad och förfallen under 1500-talet. En förteckning över »skytt», ammunition och all slags utrustning på de kung liga slotten, daterad den 14 jan. 1597, lämnar oss härvidlag intressanta upplys ningar.9 Av denna lista framgår först och främst att de blekingska slotten i *5l

Dansktidens slutskede slutet av 1500-talet helt saknade artilleri. Blekinges fasta försvar synes ha fått förfalla efter det nordiska sjuårskriget. Detta sammanhänger otvivelaktigt med att försvaret koncentrerats till de mera tidsenliga nya stödjepunkterna Kron borg, Landskrona och Malmöhus. På Malmöhus fanns sålunda ej mindre än 126 artilleripjäser, av vilka 13 var gjutna i brons och återstoden i järn. Under 1500-talet gjordes gärna de nya, förbättrade kanontyperna i brons. Dessutom infördes framladdningspjäser i stället för äldre bakladdningskanoner med lösa krutkammare. De nya typerna kallades kartove, falkonett, slanga eller skärpentin, beroende på storlek och utformning.10 På Malmöhus fanns det 22 stycken av modern typ. De övriga var bakladdningspjäser, bland vilka märktes 15 skärmbräckor, dvs. bakladdningsstycken av den allra grövsta typen. Därutöver inne höll förråden ett sextiotal infanteripikar och ammunition. På Landskrona slott hade man ej mycket artilleri, i allt blott 13 pjäser, men alla i brukbart skick och 4 av brons. Dessutom fanns också här pikar för 60 infanterister. Artilleriparken på Hälsingborgs slott gör ett helt annat intryck. Det fanns ingen enda modern bronspjäs utan samtliga stycken var av järn. Förteckningen upptar i allt 37 pjäser, men av dessa var blott några i brukbart skick. Detta gäl ler 2 halvslangor och 2 gjutna falkonetter av järn. Om 4 barsor sägs däremot att en av dem var söndrig — barsa kallades en äldre kanontyp med krutkammare. Dessutom redovisades 4 skärpentiner av äldre bakladdningstyp men av dessa hade 2 sprängts sönder vid skjutning. Återstoden av artilleriutrustningen ut gjordes av 26 järnhakar, av vilka »meste parten» var »obrukliga». Inventariet upptar dessutom 6 tunnor dalpilar, en söndersprängd barsa och 107 stenlod, som förvarades »över porten». Några infanteripikar omtalas ej, vilket ju inte heller var att vänta, då det inte fanns någon garnison. De många stenloden har tydligen fått ligga kvar som rester av äldre ammunitionsutrustning. Ett inventarium från år 1537 ger oss nämligen upplysningar om slottets bestyckning i början av 1500-talet. Då fanns där 13 stenbössor, dvs. pjäser som avfyrade stenkulor. År 1597 hade dessa pjäser utrangerats som föråld rade, men en del av deras ammunition hade blivit liggande. 1537 års lista visar emellertid, att slottets artilleri då bättre motsvarat sin tids krav än vad fallet var 1597. År 1537 hade slottet nämligen 10 lätta pjäser av koppar, 20 hakebössor och 7 skärpentiner — de senare med 42 st. krutkammare. Den år 1537 redovisade bestyckningen har tydligen så länge fått utgöra slottets beväpning, att man ännu på 1590-talet hade kvar hakarna, trots att de då var odugliga, samt några skär pentiner.11

Politisk historia För att vårda och betjäna de brukbara artilleripjäserna fanns på slottet en bösskytt. I länsräkenskaperna 1579/80 uppges han heta Hans Bösseskytt och hans uppgift anges vara att »bevara och vidmakthålla arkliet och skyttet på det stora tornet». Pjäserna har tydligen i stor utsträckning varit uppställda på kärn tornet. I räkenskaper för 1582/83 redovisas en utgift för att Hans Bösseskytt skulle kunna anskaffa skinnstycken att binda »omkring skytten på tornet att elär icke skulle komma regn eller storm uti dem och de icke skulle fördärvas». Närmast har det väl rört sig om något slags mynningsskydd för kanonerna. Några bevarade inventarielistor från 1602, 1610 och 1629 utvisar, att man i början av 1600-talet ej gjort nämnvärt mycket för att förbättra slottets artilleri park.12 De 1597 omtalade pjäserna möter år 1602 beskrivna på följande sätt: »På tornet» omtalas 4 barsor — »den ena är sönder» — 26 gamla järnhakar, »obrukbara», en söndersprungen barsa och 2 skärpentiner förutom två söndersprungna skärpentiner. Förmodligen har alla dessa pjäser i stor utsträckning legat magasinerade i tornet och ej stått uppställda. Sedan 1597 har man varken gjort nyanskaffningar eller reparationer. Om de övriga persedlarna uppges, att det fanns »en hop gamla dalpilar, ligger lösa, säges vara 6 tunnor, dock fallna i en hög», samt 107 stenlod, »i stycken, halva och hela». I 1629 års inventarium omtalas 60 stenkulor. Återstoden har tydligen kastats bort. Tyngdpunkten i de skånska landskapens försvar låg alltså på de halländska slotten och Malmöhus under hela 1500-talet. Dessutom fanns som en bakre re surs det välutrustade Kronborg och tyghuset i Köpenhamn, varifrån artilleri och förråd kunde överföras till utsatta punkter. Under Kristian IV:s regering höll man fast vid denna strategi ända fram till mitten av 1610-talet. En del förstärkningsarbeten utfördes på de halländska fästningarna. Varbergs fästning blev planmässigt utbyggd och dess fortifiering avslutades, Halmstad fick nya verk och medeltidsborgen i Laholm, som förstörts av en höstflod, fick en ny pentagon. Malmöhus erhöll en ny portanläggning. Men därutöver togs ett initia tiv för att förstärka försvaret av Blekinge, genom att anläggandet av Kristianopel påbörjades år 1599 och stadsprivilegier utfärdades för denna ort år 1600. Avsikten var att de äldre blekingestäderna Elleholm, Avaskär och Lyckå skulle nedläggas. Under 1600-talets första decennium befästes den nya staden och man hoppades, att den bl. a. skulle fungera som en spärr vid det södra inloppet till Kalmarsund. Vi har förut sett, att också Hälsingborgs borgare fick befallning att deltaga i arbetena på den nya fästningen.13 Ännu under Kalmarkriget (1611-1613) synes man ha satt sin lit till det gräns

*53

Dansktidens slutskede försvar som organiserats på det här beskrivna sättet. Under kriget uppvisade emellertid särskilt de halländska fästningarna den svagheten, att slotten och fäst ningarna visserligen höll stånd mot de svenska angreppen, men de obefästa och oskyddade städerna intill dem samtidigt blev ett lätt byte för fienden. Vidare hade Kristianopels styrka ej motsvarat förväntningarna och särskilt den skånska nordgränsen hade alltför lätt forcerats av svenskarna. Mot denna bakgrund bör man se en racl åtgärder som anbefalldes för att stärka gränsförsvaret, framför allt beslutet att grunda en ny befäst stad i Skåne, Kristianstad, som fick sina privile gier år 1614. Denna stad utformades som en sluten, befäst stad. Bastioner lades utanför och runtom själva stadsbebyggelsen och genom att staden placerades på den vattenomflutna Allön i Helgeå, ville man ge den det extra skydd som de omgivande vattnen utgjorde.14 Tillkomsten av Kristianstad markerade ännu tydligare Hälsingborgs position som en fästning i andra linjen. Slottets och länets minskande militära betydelse avspeglas under 1500-talet också däri, att den ryttarkontingent som länsmannen var skyldig att uppsätta i händelse av krig och som då skulle ingå i den skånska adelsfanan, under årens lopp successivt nedsattes. Under 1530- och 1540-talen var Peder Skram skyldig att ur länets ränta uppställa 30 ryttare, dvs. minst 2 1/o troppar — varje ryttartropp bestod av 10-12 man. Slottsherren på Hälsingborg var då skyldig att utrusta den största ryttarkontingenten. Under hela 1500-talet uppställdes från Malmöhus län aldrig mera än en tropp, från Landskrona län kom lika många och från de övriga kronolänen i regel mindre. Emellertid mins kas ryttarkontingenten redan under Peder Skrams efterträdare till två troppar och från 1576 uppsattes av länsmannen på Hälsingborg endast en tropp om tolv man. År 1617 sänktes antalet till 10 ryttare.15 Parallellt med denna nedsättning av rustningsskyldigheten gick en successiv beskärning av Hälsingborgs läns om fång. Detta hade givetvis aldrig skett, om man ansett det angeläget att vidmakt hålla Hälsingborgs slotts militära styrka och därför låta dess befälhavare förfoga över tillräckliga ekonomiska resurser. Hälsingborgs slottslän hade under 1400-talet varit det förnämsta danska kronolänet öster om Öresund. Det innehades under Fredrik I:s regering och under grevefejden av riksmarsken Tyge Krabbe. Under Hälsingborgs slott lydde på hans tid ej blott Luggude, Norra och Södra Åsbo och Bjäre härader utan också tidvis Rönnebergs, Harjagers samt Göinge härader. Efter Fredrik I:s död hand lade herr Tyge i överensstämmelse med sin konservativa, katolska övertygelse

154

Politisk historia och understödde verksamt de försök som det lundensiska ärkestiftets chef Torbern Bille gjorde för att återupprätta den gamla kyrkan överallt i Skåne. I gre vefejdens slutfas hade han visserligen ingripit till förmån för Kristian III:s sak, men i fejdens början hade han befunnit sig på motsidan. När grevefejden var över, återinsattes i de skånska provinserna en stor del av de adliga länsmännen, men Tyge Krabbe fråntogs mot slutet av år 1536 sin riksmarsktitel, och Hälsing borgs slott och län gavs i stället åt hans svärson amiralen Peder Skram. Under det följande året försonades herr Tyge med kungen, så att han vid kröningen 1537 åter bar titeln riksmarsk. Sistnämnda år fick han också Ängelholms stad i förläning, vilken alltså bröts ut ur Hälsingborgs län. Herr Tyge behöll Ängel holm till sin död 1541. Ängelholms staclsrättigheter indrogs sex år senare och staden lades åter till Hälsingborgs län.16 Peder Skram tillträdde Hälsingborgs län först år 1537. Det inventarium som uppsattes vid överlämnandet är bevarat och daterat den 11 april 1537.17 Hans förläningsbrev utfärdades emellertid redan den 23 november 1536. Det innehål ler en anmärkningsvärd klausul, som gick ut på att om kungen ville antingen nedbryta eller »förflytta» Hälsingborgs slott, skulle herr Peder ej göra invänd ningar däremot men i stället hållas skadelös med en annan förläning.18 Det är tydligt att man i konungens omgivning haft planer på att draga in också Häl singborg i det stora omdanings- och nybyggnaclsprogram för rikets fästningar som efter hand började förverkligas under Kristian III:s regering. Någon åtgärd i denna riktning kom emellertid aldrig till stånd, utan Peder Skram innehade Hälsingborgs slott och län under tio års ticl på samma villkor som sin svärfader Tyge Krabbe. Länet hade också ännu samma omfattning som på herr Tyges tid. Under 1540-talet inleddes på initiativ av kanslern Johan Friis en reform i fråga om villkoren för innehav av kronolän. Förläningarna hade mestadels varit »fria län», för vilka länsmannen endast gjorde kronan vissa tjänster, eller avgiftslän, för vilka en fastställd årlig avgift erlades. Tanken kom nu upp att sätta länen »på räkenskap», vilket innebar att länsmannen för egen del fick behålla en bestämd avtalad inkomst, en s. k. genant, och var redovisningspliktig inför den kungliga räntekammaren för återstoden av länets avkastning. Från tjänsteoch avgiftslänen hade länsmannen själv uppburit och behållit de intäkter som kvarstod, sedan han gjort den föreskrivna tjänsten åt kronan eller erlagt de fast ställda avgifterna. Han förfogade därigenom ganska fritt över sitt län, vilket blev särskilt tydligt, när förläningarna gjordes på livstid eller med ärftlig rätt. Gavs länen däremot »på räkenskap», ökades kronans möjligheter att förfoga

155

Dansktidens slutskede över länet och dess intäkter, och länsmannen kom i första hand att mot den årliga genanten förvalta länet åt kungen och inför honom redovisa för sin uppbörd, varigenom han också blev mera beroende av kungamakten.19 År 1547 hade turen kommit till Hälsingborgs län och det förefaller som om länet satts på räkenskap under protester från Peder Skrams sida. En reform av detta slag betydde ju en försämring av hans personliga villkor. Han miste nu Hälsingborgs län och förflyttades till ett län på Själland. Men ej nog härmed. Hälsingborgs län beskars kraftigt. Den nye länsmannen, den unge Peder Bille, son till ståthållaren i Köpenhamn Eske Bille och medlem av en av Danmarks mest lysande adelsätter, erhöll nämligen i maj 1547 Hälsingborgs slott med en dast Luggude och Bjäre härader. Länet gavs på räkenskap. De övriga fem hära derna som tidigare lytt under Hälsingborg — Norra och Södra Åsbo, Göinge, Harjagers och Rönnebergs härader — lades i stället under Landskrona, där man år 1549 påbörjade arbetena på den nya fästningen. Peder Bille själv hade en be fattning vid hovet och kom av den anledningen aldrig att på allvar ägna sig åt Hälsingborgs län.20 Redan följande år fick länsmannen på Landskrona slott Tage Thott i juli månad ett s. k. följebrev till kronobönderna i Hälsingborgs län, att de framdeles skulle lyda under honom.21 Åtgärden innebar att Hälsingborgs och Landskrona län nu skulle förvaltas av samme länsman. Redan den 15 oktober 1548 gjordes emellertid en ny ändring. Peder Skram fick båda länen i förläning och denna gång accepterade han att mottaga dem på räkenskap. Han tillträdde länen vid Mårtenstid och därmed lydde hela norra och en stor del av västra Skåne under samme man. Under denna sin andra period som länsman på Hälsingborg kom herr Peder att ägna mycken tid åt slottsbygget i Landskrona. Den stora förläningen synes ha betraktats som ett ynnestbevis mot amiralen för de tjänster han gjort riket, men han var en dålig ekonom och hade svårt att få debet och kredit att gå ihop. Han lämnade länet från sig år 1555 och stod då i stor skuld till kro nan för restantier i sina räkenskaper, men allt efterskänktes.22 I juni 1555 övertogs Hälsingborgs och Landskrona län av Jacob Brockenhuus, en systerson till den inflytelserike kanslern Johan Friis. Hans viktigaste arbets uppgift blev att fullfölja utbyggandet av slottet i Landskrona. År 1559 reorgani serades Landskrona län och kom att omfatta fyra härader — Rönnebergs, Onsjö, Harjagers och Torna härader. Under Hälsingborgs slott, som Jacob Brocken huus behöll, lydde i fortsättningen Luggude, Bjäre, Norra och Södra Åsbo samt Göinge härader. Jacob Brockenhuus var en mycket dugande man. Han sändes år 156

Politisk historia 1562 på en diplomatisk beskickning till Ryssland och utnämndes följande år till riksamiral. I februari 1563 förflyttades han från Hälsingborg till Stege län på Sj älland.23 Från denna tid framstår det klart i de bevarade källorna, att Skånes främste länsman ej längre ansågs sitta på Hälsingborgs slott utan på Malmöhus. Där residerade som länsmän bl. a. riksrådet och amiralen Mogens Gyldenstierne och rikshovmästaren Ejler Hardenberg. Det militära överbefälet i landskapen öster om Öresund utövades ej längre av länsmannen på Hälsingborg som t. ex. på Tyge Krabbes tid utan vanligen av länsmannen på Malmöhus.24 Länsmännen på Hälsingborg togs i fortsättningen ej sällan bland yngre adelsmän i början av sin karriär eller bland i politiska sammanhang mindre framträdande personer. Länets omfång förblev oförändrat från år 1559 till 1616, clvs. inbegrep de fem norra skånska häraderna, bortsett från åren 1587 och 1588 clå Göinge härad till fälligt var fråntaget.25 Länsmännen satt också i fortsättningen ofta blott förhållandevis kort tid på Hälsingborgs slott. Man får ofta intrycket att förläningen betraktats som en passage tjänst, som erbjöds innan viktigare poster var inom räckhåll. Sålunda innehades Hälsingborgs län av Björn Kaas under åren 1563-1565, av Jörgen Marsvin 1565-1567 och av Otte Brahe 1567-1571. Den sistnämnde avled vid 41 års ålder, medan han ännu var länsman på Hälsingborg. Bland hans elva barn märktes sönerna Tyge — den berömde astronomen — samt Sten och Axel, som båda längre fram skulle få Hälsingborgs slott i förläning. Efterträdarna inne hade också Hälsingborgs slott under kort tid. Det gällde Oluf Mouridsen Krog nos, som innehade länet åren 1571-1573, Corfitz Tönnesen Viffert, som förval tade länet 1573-1576 och kanslitjänstemannen Hans Skovgaard d. y., som hade Hälsingborg i förläning 1576-1580 och avled på slottet sistnämnda år. Oluf Mouridsen Krognos var på sin tid en av Danmarks rikaste män och höll sig gärna på avstånd från hovtjänst och politik. Hans Skovgaard däremot torde ej ha kunnat ägna sin förläning så stor uppmärksamhet, eftersom han under hela sin tid som länsman på Hälsingborg nyttjades antingen utomlands i diplo matiska värv eller i huvudstaden för rikspolitiska uppdrag. Hans efterträdare Arild Axelsen Urup mottog Hälsingborgs län år 1580, 52 år gammal och i onåd hos Lredrik II. Han innehade länet till sin döcl 1587. Därefter förvaltades Häl singborgs län under ett år av Gert Rantzau, som samtidigt innehade Kronborgs län och 1588 lämnade från sig Hälsingborg till den nyssnämnde Sten Brahe. Sten Brahe innehade Hälsingborgs län till 1592 men befann sig varje år under

157

Minnestavla, uppsatt i Mariakyrkan över Tyge Brahes dotter Christina, som vid tre års ålder avled 15*76. Taxdan, som är gjord av koppar, har utformats som en kartusch med rullverksornament och bär sinnebilder av födelse och död. Den omges av en sandstensram. Den latinska inskriften på elegiskt distikon lyder: Exvvias abiens tulit hvc Kirstina tenellas j qva Brahei olim nata Tychonis erat. / Illa qvidem modicvm mvndi fvit incola tempus / interea modicis non tarnen avcta bonis, / ingenio sexvm svperavit moribus annos, / eloqvii grata dexteritate pares. / Ergo hane qvce dederat subito natvra recepit / consvetis maius ne qvid adulta föret. / Vivi t at illa tamen, natvra obstacvla vicit, / pro modico ceternvm tempore tempvs habet. / /Etheriisqve potita bonis mortalia temnit / per Christvm civis legitimate Poli. Obiit peste Anno Dni MDLXXVI / Septembris die XXIIII. Vixit / annos II, mens. XI. dies XI. horas XI. MORS / QVO CITIOR DVLCIOR / QVO SERIOR AMARIOR Kirstina dvlciss. filiola natvrali / prater atatem indvstria et morata / pater. F.et P. Foto Hälsingborgs museum. 158

Politisk historia denna tid utomlands på olika uppdrag. Också han har alltså haft mycket små möjligheter att personligen ägna sig åt länets förvaltning.26 Från 1560-talets början har alltså Hälsingborgs län bytt innehavare påfallande ofta. Detta sammanhängde säkerligen med att slottets militära betydelse blivit mindre än förut. Länsmannauppdraget var en förvaltningstjänst mera än ett mi litärt uppdrag och de med förläningen förknippade inkomsterna utnyttjades vid flera tillfällen att avlöna personer, som tjänade kungen och riket genom diplo matiska beskickningar eller inom centralförvaltningen. Något annorlunda för höll det sig med Christoffer Valkendorff, som år 1592 övertog Hälsingborgs län. Han hade då bakom sig en lång och lysande bana i kungens tjänst. Han hade varit räntmästare och rikshovmästare och innehaft förläningar i praktiskt taget alla delar av det dansk-norska väldet utom på Jylland. När han erhöll Hälsing borgs län, var han 67 år gammal. I hans fall torde förläningen närmast ha tjänat som en reträttplats. Efter tre år förflyttades han till ett län på Fyn.27 Hans efterträdare däremot var blott 45 år gammal, när han 1595 tillträdde länet och han nyttjades under de följande åren vid flera tillfällen i diploma tiska uppdrag. Mecl honom återkom en medlem av den gamla Brahe-släkten till Hälsingborg. Hans namn var Axel Brahe. Han innehade Hälsingborgs län till år 1602, då åter en medlem av Bille-ätten övertog det, nämligen Eske Bille. Hans liv synes ha förflutit i relativ obemärkthet och man vet inte särskilt mycket om honom. År 1610 överlämnade han länet till en släkting, Anders Bille, som sedan var slottsherre på Hälsingborg till år 1629.28 Anders Bille var endast 30 år gammal, när han tillträdde länet. Om hans in satser till Hälsingborgs stads och dess invånares bästa har talats flera gånger i artdra sammanhang. Omständigheterna fogade det så, att han djupare än de tidigare länsmännen måste engagera sig i Skånes militära förvaltning, om vil ket mera skall sägas längre fram. Hälsingborgs län var den enda större förläning han innehade under sitt liv. År 1616 utnämndes han till riksråd. Hälsingborgs län förvaltade han ända till år 1629 och under åren 1612-1633 anförtroddes han också Herrevadsklosters län. Han avled den 6 okt. 1633 och gravsattes i det Billeska gravkoret i Mariakyrkan.29 Anders Bille innehade sålunda Hälsingborgs län under 19 år. I fortsättningen skedde ej så täta ombyten på länsmansposten som tidigare, och innehavarna av slottet och länet var vanligen riksråd. Detta förhållande avspeglar onekligen det faktum, att clanska kronans intresse för Hälsingborgs län växte efterhand under 1600-talet, samtidigt som länets innehavare åter fick spela en mera framträdande

*59

D ansktidens slutskede roll vid provinsens militära förvaltning. Men år 1614 grundades Kristianstad och detta fick till följd att Hälsingborgs län åter minskades i omfång. År 1616 lades nämligen Göinge härad till det nyupprättade Kristianstads län. Därmed hade Hälsingborgs län inskränkts till att omfatta det nordvästra Skåne och det behöll detta omfång oförändrat fram till år 1658. 1. T. Mårtensson i Hälsingborgs historia 11:2, särskilt s. 143 ff. Länsräkenskaperna, som är bevarade fr. o. m. räkenskapsåret 1574/75 finns i Lensregnskaber, Helsingborg Len, DRA. Serie A omfattar räkenskaper, serie B jordeböcker, serie C »Ekstraskattemantal» och serie D »Kvittantiarums Bilag».

12. Lensregnskaber, Helsingborg Len. Kvittantiarums Bilag. DRA. 13. Se ovan sid. 81. 14. Sandblad, anf. arb. s. 278 ff. 15. Danske Kancelliregistranter etc. s. 29!. Kanc. Brevb. 1563 14.2, 1568 23.5, 1571 29.5,

2. Nils G. Sandblad, Skånsk stadsplanekonst och stadsarkitektur intill 1658 (Skånsk senme deltid och renässans, Skriftserie utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund, II. Lund 1949) s. 436, kap. 11 not 3. 3. O. Norn, Christian III:s Borge (Khvn 1949) s- 107 f. 116 ff. Sandblad, anf. arb. s. 123 f., 149. 4. Sandblad, anf. arb. s. 276. Norn, anf. arb. s. 82 ff., 92. G. Olsson, Hallands politiska hi storia (Hallands historia från äldsta tid till freden i Brömsebro 1645. Halmstad 1954) s.

7.4, 1617 19.4. E. Madsen, Om Rytteriet i de danske Haere i det i6de Aarhundrede (His torisk Tidsskrift 7. R. I) s. 414 f. Kr. Erslev, Danmark-Norges Len og Lensmaend i det sextende Aarhundrede (Khvn 1879) s. 196 h, 204 f. 16. Erslev, anf. arb. s. 1, 163. G. Johannes son, Den skånska kyrkan och reformationen (Skånsk senmedeltid och renässans, Skriftserie utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund, I. Lund 1947) s. 48. 17. Hälsingborgs historia II: 1 s. 463 f. 18. Danske Kancelliregistranter etc. s. 29 f. 19. A. Friis, Rigsraadet og Statsfinanserne i Christian IILs Regeringstid (Historisk Tids skrift 10. R. VI) s. 14 ff. P. Colding, Studier i Danmarks politiske Historie i Slutningen af Christian IILs og Begyndeisen af Frederik II.s Tid (Khvn 1939) s. 232 ff. 20. A. Heise — H. Brunn, art. Peder Bille i Dansk biografisk Leksikon 3 (Khvn 1934). Danske Kancelliregistranter etc. s. 346, 349, 352. Mogens Madsen, Regum Danorum Series (Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rör dam, 2. R. II. Khvn 1887) s. 240. 21. Danske Kancelliregistranter etc. s. 388. 22. Danske Kancelliregistranter etc. s. 392. A. Friis, art. Peder Skram i Dansk biografisk Leksikon 22 (Khvn 1942). 23. Colding, anf. arb. s. 124. A. Friis, Rigs raadet og Statsfinanserne etc. s. 78 ff. H. Bruun, art. Jacob Brockenhuus i Dansk bio grafisk Leksikon 4 (Khvn 1934). 24. Colding, anf. arb. s. 4 ff., 52, 68 ff. 25. Kanc. Brevb. 1587 1.5, 1588 17.4. 26. C. F. Bricka — H. Bruun, art. Otte

341-

5. O. Norn, Kronborgs bastioner (Khvn 1954) s. 19 ff. 6. Se band IILi, sid. 248. 7. E. Madsen, Om Artilleriet i de danske Hasre i det i6de Aarhundrede (Historisk Tidsskrift 7. R. II) s. 153 ff. 8. Danske Kancelliregistranter 1535-1550, udg. ved Kr. Erslev og W. Mollerup (Khvn 1881-1882) s. 29 f. 9. 1597 14.1. D. Kane. B 164, IX:6. DRA. 10. Om artilleri tekniken, se E. Madsen, Stu dier over Danmarks Haervassen i det i6de Aarhundrede (Khvn 1898-1902) s. 97 ff., 101 not 3. 11. Tryckt i Hälsingborgs historia II: 1 s. 463 f. Follin har (Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 16) helt missförstått inventariets upp gift om krutkamrarna. Han skriver: »På Hel singborgs slott voro 42 kamrar. Men dessa rummen voro mycket slätt eller nästan alls intet möblerade.»

1573 10.7, 1576 5-5’ 15So 2-9, 1588 H-11» l6o9

Politisk historia Brahe, Sten Brahe i Dansk biografisk Leksikon 3 (Khvn 1934) H. Bruun, art. Jörgen Marsvin i anf. arb. 15 (Khvn 1938). Dens., art. Arild Urup i anf. arb. 24 (Khvn 1943). Dens., art. Corfitz Tönnesen Viffert i anf. arb. 25 (Khvn 1943). C. O. Böggild-Andersen, art. Gert Rant zau i anf. arb. 19 (Khvn 1940). P. Colding, art. Oluf Mouridsen Krognos i anf. arb. 13 (Khvn 1938). Dens., art. Björn Kaas i anf. arb. 12 (Khvn 1937). Dens., art. Hans Skovgaard i anf. arb. 22 (Khvn 1942). 27. Arthur G. Hassö, art. Christoffer Valkendorff i Dansk biografisk Leksikon 25

ii—

679829

Hälsingborg III: 2

(Khvn 1943). 28. C. F. Bricka — H. Bruun, art. Axel Brahe i Dansk biografisk Leksikon 3 (Khvn 1934). A. Thiset — H. Bruun, art. Eske Bille i anf. arb. 3. Kr. Erslev, Danmark-Norges Len og Lensmaend 1596-1660 (Khvn 1885) s. 2 f. 29. L. Laursen — J. A. Fridericia, art. Anders Bille i Dansk biografisk Leksikon 3 (Khvn 1934). W. Mollerup och Fr. Meidell, Bille-TEttens Historie, II (Khvn 1893) s. 93 ff. P. Wieselgren i E. Follin, anf. arb. s. 119. Länsbrev i Kanc. Brevb. 1610 7.4, 1617 19.4, 1622 30.4, Kvittens i Kanc. Brevb. 1630 19.6.

l6l

FRÅN DACKEFEJDEN TILL KALMARKRIGET

V VNDER KRISTIAN 7/7:5 regering hopade sig ofta hotande moln vid den europeiska horisonten. Med uppmärksamhet följde den danska statsled ningen de politiska manövrer som den avsatte Kristian II:s släktingar i Tyskland utförde. Kristian II:s svåger kejsar Karl V gjorde sig vid flera tillfällen till tales man för den avsatte kungens krav på Danmark, och längre fram spelades samma roll av Kristian II:s svärson kurfursten Fredrik av Pfalz, som var gift med Kris tians dotter Dorothea. Hennes syster Kristina blev ingift i det lothringska furste huset och lade själv upp flera storpolitiska intriger mot Danmark. Också Kristian III: s gamle motståndare hertig Albrekt VII av Mecklenburg var under 1540-talet verksam för att vinna fördelar på Danmarks bekostnad. En rad tyska furstehus med den habsburgska kejsardynastien i spetsen var sålunda intresserade av att satsa sina resurser för ett ingripande i Norden. Med oro mottog därför den danska regeringen gång efter annan meddelanden om att värvningar av lands knektar pågick i nordvästra Tyskland, där den bästa marknaden för sådant fanns. Knekthopar koncentrerade söder om holsteinska gränsen var alltid ett farligt hot mot Danmark. Dessutom var Danmark-Norges förhållande till Sverige ofta oklart och präglades av ömsesidig misstro. En svensk-dansk kris år 1540 höll på att leda till krigsutbrott, men öppen konflikt avvärjdes och påföljande år ingick Gustav Vasa och Kristian III ett förbund i Brömsebro. Det oaktat sak nades ej konfliktanledningar under de följande åren.1 Vi har redan sett, att man under Kristian III:s tid planerade och delvis för verkligade en upprustning av rikets fästningar. Den danska statsledningen hade välgrundad anledning att vidmakthålla en omfattande försvarsberedskap, vil ket också betydde extra pålagor på köpstäderna, bland dem Hälsingborg.2 Men vid några tillfällen bedömdes krigsfaran såsom mera överhängande än vanligt, varför man tillgrep extraordinära åtgärder. En sådan situation inträdde på våren 1539, då oroande underrättelser ingick om landsknektsanhopningar i

Politisk historia nordvästra Tyskland. I Skåne mönstrades adelns rusttjänst, dvs. de ryttarstyrkor som adeln och länsmännen var skyldiga att hålla i krigstid. De uppgick vid detta tillfälle till omkring 200 man. I april diskuterades situationen på Skånes lands ting vid Lund under ledning av några skånska riksråd. Man enades därvid om att var tredje man ur borgerskapet och var tredje bonde på landsbygden skulle hålla sig beredd att med fulla vapen natt och dag göra vakttjänst längs den skånska kusten.3 På sommaren 1542 utbröt Nils Dackes uppror mot Gustav Vasa i Småland. Han knöt kontakter med Kristian II:s medhållare i Tyskland, och på det sättet innebar den uppkomna situationen risker också för Danmark. På den grund som lagts genom avtalet i Brömsebro 1541, enades nu cle båda nordiska monarkerna om samarbete i kampen mot upprorsmännen. I juli 1542 sändes i all hast en dansk styrka under Peder Skrams befäl till hjälp åt Gustav Vasa. Enligt de ut gångna breven skulle från de skånska köpstäderna sändas i fält tillsammans 385 man »med starka klippare» och från cle halländska 56. Hälsingborgs borgare skulle sända 15 ryttare. Dessutom skulle också från Själland överskeppas en del manskap och unclsättningskåren skulle samlas i Ängelholm. Denna danska styrka förenade sig med den svenska huvudstyrkan vid sin ankomst till Sverige, men när Gustav Vasa i september 1542 slutit ett stillestånd med Nils Dacke, gick den tillbaka över riksgränsen. Vid årsskiftet reorganiserades den danska hjälptruppen under riksmarsken Erik Banners befäl. Enligt en uppgift från Gustav Vasa själv har den danska kåren uppgått till omkring 800 landsknektar och 400 soldenärer. Den avmarscherade i mars månad från Skåne. I slutet av mars blev Dackes styrkor slutgiltigt besegrade av Gustav Vasas trupper, och man kunde återgå till fredligare förhållanden.4 År 1546 utbröt det schmalkaldiska kriget i Tyskland, vilket medförde en viss lättnad för Danmark, genom att cle tyska furstarnas krafter och intressen bands av denna nya konflikt. Därtill kom att Kristian III lyckades få till stånd en upp görelse med den fångne Kristian II, så att grunden rycktes undan för de planer, som den avsatte kungens släktingar gjorde upp mot Danmark. Genom avtalet skulle också Gustav Vasas förhållande till Kristian II regleras, men Gus tav Vasa undvek att taga definitiv ställning i frågan. På svensk sida var man upptagen av förhandlingar i Kalmar med lybeckarna om ett tioårigt stillestånd, och ett sådant kom också senare till stånd mellan de gamla antagonisterna.5 Detta svensk-lybska närmande har vållat oro hos den danska statsledningen. Liksom år 1539 fann man det nödigt att höja försvarsberedskapen i Skåne. Tre 163

Dansktidens slutskede skånska riksråd — bland dem Peder Skram — fick befallning av kungen att till ett möte i Lund den i augusti 1546 kalla den skånska adeln samt en borgmästare och en rådman från varje köpstad för att överlägga om hur provinsen bäst borde försvaras. Vad som avhandlats på mötet, känner vi till genom en rapport som Peder Skram insände tre dagar senare till det kungliga kansliet från Hälsing borg.6 Adeln hade lovat att hålla sig redo dag och natt med hästar och harnesk att gå i fält på vidare order. Köpstädernas ombud hade likaså avgett ett löfte att hålla sig beredda med sitt folk till häst och till fots, med vapen och värjor och »skytt», dvs. artilleri. De planerade åtgärderna behövde ej sättas i verket. Under de krig som pågick i Europa satte sjömakterna in kaparfartyg mot sina motståndares sjöfart. Även sedan fred slutits pågick kaperierna och särskilt Nordsjön var ett lönande operationsområde för piraterna. Man sökte störa kust farten på Jylland och Norge och gjorde stundom också strandhugg i land. Från fransk sida erkändes, att man hade ej mindre än 36 fartyg i sjön och att dessa utan auktorisation beclrev kaperier mot danskar och norrmän.7 Vid mitten av 1550-talet fick man i Hälsingborg känning av denna verksamhet. På slottet hade enligt kunglig order lagts tio värvade landsknektar i borgläger fram på höstsi dan, tydligen för att förstärka den lilla garnison som vid denna tid ännu fanns där.8 Dessutom fick, som vi tidigare sett, staden deltaga i utrustandet av den örlogseskader, som sommaren 1555 under riksrådet Mogens Gyldenstiernes befäl gjorde expeditioner ut på Nordsjön för att injaga respekt bl. a. hos nederländarna.9 Att farhågorna för en kaparfranrstöt mot inloppet till Öresund ej varit ogrundade, framgår av en liten notis i den kungliga räntekammarens räkenska per för året 1556/57. Den omtalar att byfogden Antonius Thomesen i Hälsing borg den 16 okt. 1556 till räntekammaren inlevererat 5 daler, en engelot, en gul den, en deventersk gulden samt 2 1/2 lod och 1/2 kvintin silver, vilket allt konfiskerats hos sjörövare som blivit fångna i Hälsingborg. Som gåva fick byfog den av detta behålla 5 claler. I början av år 1559 ansåg sig den danska regeringen åter ha anledning att frukta för lothringska anslag mot Danmark, och farhågorna minskades ej av vetskapen om att det landsflyktiga danska riksrådet Peder Oxe vid denna ticl vistades hos hertiginnan Kristina. Man trodde sig också se tecken på att Sverige skulle göra ett närmande till Lothringen.10 Militära beredskapsåtgärder blev åter aktuella. Den danska örlogsflottan lädes i sundet utanför Helsingör, för den händelse att nederländska krigsfartyg på den habsburgske kejsarens order skulle dyka upp i Kattegatt. Landsknektar värvades och förlädes i borgläger i de själ164

Politisk historia länclska och skånska städerna. Hälsingborg kom undan med att ta emot en rote knektar, dvs. 15 stycken. Ännu påföljande vår utgick kunglig befallning till länsmännen på slotten utmed seglingsleden från Nordsjön in i Öresund — dvs. Bergenshus, Akershus, Bohus, Varberg, Hälsingborg, Landskrona och Malmö — att de borde hålla god uppsikt var och en på sin ort, eftersom »praktiker» antogs vara på gång för att överraska och överrumpla ett eller flera av slotten. Man ansåg det också tänkbart, att fientligt krigsfolk kunde transporteras på främ mande handelsfartyg genom »kungens strömmar» och i hemlighet sättas i land.11 En avspänning inträdde emellertid och ett par lugnare år följde. Men år 1562 försämrades förhållandet mellan Danmark-Norge och Sverige och som en följd därav förlädes åter en rote landsknektar till Hälsingborg. Borgarna ålades att hålla dem med mat och öl.12 Under det följande året fördjupades motsättning arna mellan de nordiska rikena och den 1 aug. 1563 förklarade Fredrik II krig mot Sverige. Därmed hade en lång fredsperiod i Norden fått ett brått slut. Det nordiska sjuårskriget hade börjat. Vid Kristian II:s angrepp på Sverige år 1520 hade den danska arméns huvud krafter förts i en oavbruten operation från Hälsingborg genom Västergötland och över Tiveden till västra Mälardalen, elär man förenat sig med en häravdel ning som marscherat genom Småland och Östergötland. Ungefär samtidigt lade sig den danska örlogsflottan utanför Stockholm, som sedan utsattes för ett sam lat angrepp från landsidan. Den danska operationsplanen var utformad på ett helt annat sätt år 1563. Man skulle erövra Sverige bit för bit, i etapper. Först skulle Västergötland och Småland läggas under dansk kontroll, varefter de små ländska bönderna skulle beordras att spärra Holaveden mot svenska motanfall. I skydd härav skulle ett angrepp riktas mot Kalmar och Öland. Nästa steg skulle bli att genom angrepp på Stegeborg och anfall över Bråviken lägga under sig Östergötland. Från den sålunda tagna basen skulle nya aktioner inledas i syfte att vinna herraväldet över Mälardalen, varigenom Stockholms tillförsel från landsidan kunde spärras, samtidigt som den danska flottan etablerade en blockad mot den svenska huvudstaden från sjösidan. Till slut skulle Stockholm angripas och erövras. Denna plan, som alltså ej syftade till att uppnå ett snabbt avgörande utan inriktades på mera långvariga, metodiska operationer, kom att ligga till grund för den danska krigsledningens beslut och åtgärder under kri get.13 Redan i juni 1563 hade en dansk militär uppladdning påbörjats i Skåne. Knektstyrkor drogs samman till Malmö, Landskrona och Hälsingborg. I Häl165

Dansktidens slutskede

Epitafium över Gabriel Kockren, uppsatt i Mariakyrkan omkr. år 1570. Foto Hälsingborgs museum.

singborg inkvarterades ryttare både på slottet och i staden, och bönderna på den omgivande landsbygden fick order att göra tillförsel av proviant och foder. Ett krigsmagasin upprättades i Hälsingborg under en särskild proviantskrivare, som dels skulle ansvara och redovisa för de lagrade förnödenheterna, dels när »tå get» kommit igång göra leveranser till krigsfolket på vidare order.14 Den 30 juli anlände Fredrik II till Hälsingborg för att följa de operationer som skulle igång sättas under den tyske översten greve Günther von Schwarzburgs befäl. Föl jande dag utgick order att fältartilleriet skulle med skepp sändas från tyghuset i Köpenhamn direkt till Hälsingborg för vidare transport norrut.15 Den 4 augusti bröt cle samlade styrkorna upp, marscherade norrut genom Halland för att på börja en belägring av Älvsborgs fästning, som stormades i början av september. De egentliga krigshandlingarna utspelades under nordiska sjuårskriget i stor 166

Politisk historia utsträckning kring gränsfästningarna och i gränsbygderna. Under 1563 koncen trerades sålunda operationerna kring Älvsborg och Halmstack följande år för lädes en del krigshandlingar till Blekinge och kring Kalmar. År 1565 trängde svenska avdelningar ned mot Båstad och Ängelholm och på hösten erövrade svenskarna Varberg, och 1566 gjordes svenska företag mot Bohus och Halland och danska infall i Västergötland. Först under år 1567 fick danskarna tillfälle att i större utsträckning söka förverkliga sin krigsplan. Då ryckte Daniel Rant zau från Halmstad över Jönköping in i Östergötland i slutet av året. I mitten av januari 1568 hejdades hans framryckning vid Motala ström. Daniel Rantzau återvände därefter till Danmark och passerade riksgränsen viel Fagerhult i mit ten av februari. Under 1569 återtog danskarna Varberg och från svensk sida gjordes ett härjningståg genom östra Skåne ned mot Ystad. Krigströttheten bör jade emellertid att bli stor å ömse sidor och slutligen kunde en fredstraktat undertecknas den 13 september 1570 i Stettin. Hälsingborgs slott och stad hade under hela kriget ett förhållandevis skyddat läge i andra linjen och berördes aldrig av direkta krigshandlingar. Ej heller från sjösidan var staden allvarligt hotad någon gång. År 1564 beslöt Fredrik II att genom en flottspärr söka avskära Sveriges tillförsel västerifrån. Spärren etablera des vid Kronborg, och till Hälsingborgs invånare utgick order att anhålla alla skepp från Stralsund och Greifswald, eftersom dessa städer var »gunstiga» mot svenskarna.16 Sjöspärren kunde aldrig upprätthållas, dels på grund av att danska kronan i hög grad var beroende av tullintäkterna från Öresund, dels därför att engelsmän och holländare inlade kraftiga protester mot åtgärden. Påföljande år hade Klas Kristersson Horn fått befälet över den svenska flot tan. Han hade sina fartyg under segel i sjön redan i maj 1565 och kunde över raskande dyka upp med 48 skepp i Köge Bugt i slutet av månaden, innan den danska örlogsflottan ännu var färdigrustad för sommaren. Horn saknade emel lertid lotskunnig personal och vågade sig därför ej högre upp i Öresund. Från sin position sökte han dock hindra en holländsk hanclelsflotta, som norrifrån löpt in i sundet, att ge danskarna någon undsättning och tvinga holländarna att i stället sälja sina laster till Sverige. Redan efter tre dagar stack Horn med sina skepp åter ut på Östersjön. År 1566 vid samma tid gjorde Klas Kristersson Horn om samma operation.17 Båda aktionerna hade närmast karaktären av styrkedemonstrationer och gjordes i handelspolitiskt syfte. Något egentligt hot mot de danska städerna vid Öresund innebar de inte. Hälsingborgs invånare fick känning av kriget genom de truppförflyttningar 167

Dansktidens slutskede och militära transporter som gick genom staden, när större krigsoperatio ner var i gång. Dessutom ålades borgarna stundom att själva göra tillförsel mot betalning för truppernas försörjning. På höstarna, när de stridande styrkorna förlädes i vinterkvarter, hade t. ex. Daniel Rantzau ofta sitt rytteri fördelat på städerna i södra och västra Skåne. En del rytteri fördes över till Själland och förlädes där, varvid transporterna i stor utsträckning gick över Hälsingborg och Helsingör. Under vinterhalvåret hade sålunda borgarna oftast inkvartering av ryttare eller knektar. Något missnöje från hälsingborgarnas sida har ej kommit till uttryck i det bevarade källmaterialet, men det är givet att otaliga tillfällen till slitningar och konflikter mellan invånarna och det främmande, ofta tysk talande, värvade krigsfolket förekommit. En liten antydan om motsättningar mellan de inkvarterade soldaterna och civilbefolkningen får man i ett kungligt brev, i vilket borgarna bl. a. i Hälsingborg uppmanades att som betalning av soldaterna mottaga klippingmynt, dvs. det fyrkantiga krigstidsmynt, vari kronan ibland tvingades betala cle värvade knektarnas sold.18 Sådana mynt ansågs var ken av soldaterna eller av befolkningen i övrigt som jämngoda med det vanliga dalermyntet. På vårsidan lämnade soldaterna sina kvarter och borgarna slapp inkvarte ringen. Men i stället började tillbakatransporterna av ryttare och knektar från Själland och i samband därmed blev ofta Hälsingborg samlingspunkten för de styrkor, som skulle sättas in i den kommande sommarens krigsoperationer. Li kaså blev Hälsingborg utskeppningshamn, när en truppstyrka under Frands Brockenhuus och Björn Kaas ledning på försommaren 1567 detacherades från Skåne till Norge, och när detachementet efter en månads tid återvände, land sattes det också i Hälsingborg.19 Det finns fortfarande kvar minnen om den brokiga skara av utländska sol dater och officerare som under nordiska sjuårskriget drog genom Hälsingborg. I Mariakyrkan är nämligen uppsatta minnestavlor över tyskar, vilka varit offi cerare och tvivelsutan gjort tjänst i den danska armén. På detta sätt har hug fästs minnet av Busse Gans och Cord Rump, som båda avled år 1565, Gabriel Kockren, som dog 1567, och Bertel Eskendorph som gick ur tiden år 1569. Om dessa vet vi, att åtminstone Busse Gans och Cord Rump varit officerare i dansk tjänst under kriget.20 Decennierna närmast efter Stettinfreden blev utrikespolitiskt sett förhållande vis lugna. Mot slutet av 1580-talet oroades man dock i Danmark av den väpnade konflikten mellan Filip II av Spanien och hans upproriska undersåtar i Neder168

Politisk historia

Epitafium över Bertel Eskendorph, uppsatt i Mariakyrkan omkr. år 15J0. Foto Hälsingborgs museum.

länderna, vilken pågått sedan 1572. Man befarade nämligen att spanska rege ringen ämnade rikta ett slag mot den nederländska sjöfarten genom att med sjöstyrkor blockera Öresund och sålunda avskära holländarnas inbringande han delsförbindelser med östersjöländerna. När därför den stora spanska armadan år 1588 gick till segels för att inleda sin stora aktion mot England, misstänkte den danska regeringen att dess egentliga uppgift var att sätta sig i besittning av inloppen till Östersjön.21 Till länsmän i Norge och till Sten Brahe på Hälsing borg utgick den 15 augusti en kunglig befallning om vaksamhet och försiktighet. 1 69

Dansktidens slutskede Visserligen hade man säkra nyheter om att den engelska flottan besegrat den spanska och drivit denna ut på Nordsjön, men spanska fartyg hade siktats mel lan Bremen och Emden och man måste fortfarande vara beredd på spanska före tag mot den danska och den norska kusten. Inom Hälsingborgs län skulle Sten Brahe låta resa båkar på Kullen och annorstädes och sörja för att vakt hölls dag och natt vid dem. Såg vaktmanskapet några »märkliga» skepp eller någon »märklig» skeppsflotta, skulle signal ges genom att båkarna antändes, varvid allmogen i länet skulle ställa upp med vapen och värjor, beredd att avvisa ett fientligt angrepp. En pålitlig karl, som förstod sig på skepp och skeppsflottor, skulle ha befälet vid de posteringar som stod längst ut vid sjösidan, så att intet »lättfärdigt» gjordes. Nalkades fartyg från havet och ville sätta ut en båt, fick de göra detta och båtmanskapet skulle i så fall hänvisas till Sten Brahe personligen, men någon landsättning av en »samlad hop» skulle ej tillåtas.22 Några spanska landstigningsföretag hördes emellertid aldrig av. Stettinfreden hade bragt en del svensk-danska tvistefrågor ur världen. Fredstraktaten innehöll bestämmelser som sökte reglera de olika nordiska staternas rättigheter i de farvatten och cle landområden, som skilde de nordiska rikena från det ryska riket, men motsättningarna var i dessa frågor gamla och fredslöf tena blev ej infriade. Allt fortfarande var cle baltiska områdenas ställning en omstridd fråga. Till detta kom att man från svensk sida, sedan gränsen till Ryssland fastlagts genom freden i Tevsina 1595, sökte göra sin överhöghet gäl lande över Finnmarken väster om den nya gränslinjen, dvs. över norskt territo rium, bl. a. i syfte att bättre kunna kontrollera sjöfarten på det ryska Arkangelsk. Därmed hade en ny tvistefråga tillkommit i de svensk-danska mellanhavandena. Den baltiska frågan och finnmarksfrågan ledde till att en rad svensk-danska gränsmöten hölls under 1590-talet. Hälsingborgs invånare kunde följa denna diplomatiska aktivitet genom att gång efter annan cle olika rikenas sändebud reste genom staden nrecl sina följen. Sommaren 1591 passerade sålunda en dansk delegation, som skulle möta svenska förhandlare i Flabäck. Hösten 1599 inkvar terades tre svenska delegater i Hälsingborg på genomresa till förhandlingar i Köpenhamn. Enligt en kvittens i byfogderäkenskaperna 1599/1600 inlogerades de själva, deras folk och hästar hos borgmästare Hans Thomesens änka Margrete. Två år senare hölls ett nytt gränsmöte i Flabäck, varvid Danmark repre senterades av rikskanslern och två riksråd. För deras och deras tjänares överfart från Själland skulle enligt kunglig order alla i staden varande färjor disponeras.

Politisk historia År 1603 hölls också i mars och april ett möte i Flabäck. Detta fick en något annan karaktär genom att Kristian IV personligen följde förhandlingarna. Både på svensk och dansk sida hade man gjort ej blott politiska utan också militära förberedelser till gränsmötet. I Halmstad mönstrades sålunda den skånska adeln i slutet av februari, bönder uppbådades och rytteriavdelningar förlädes till Halmstad och Falkenberg. För Hälsingborgs del åtföljdes gränsmötet av rätt omfattande transporter över sundet och genom staden av personer och varor, samtidigt som borgarna beordrades att leverera havre, mjöl och malt till kun gens svit och cle hopdragna militärförbanden.23 För varje år som gick, stod det allt mera klart att en väpnad konflikt mellan Sverige och Danmark-Norge var oundviklig. Den baltiska frågan och finnmarksfrågan hade genom gränsmötena ej på något sätt bragts närmare en lösning. Redan år 1604 uttalade sig Kristian IV öppet för ett krig mot Sverige. Det danska riksrådet utövade emellertid ett återhållande inflytande. Man gick dock med på att göra en del krigsförberedelser, t. ex. mönstring år 1609 av adelns rusttjänst och inspektion av cle halländska gränsfästningarna. Men i oktober 1610 hade Kristian IV fattat sitt beslut och var beredd att viel första lägliga till fälle angripa Sverige. Den 4 april 1611 utfärdades krigsförklaringen.24 Under år 1610 hade krigsförberedelserna intensifierats i de skånska landska pen. I två omgångar uttogs soldater bland bönderna i Hälsingborgs län. De beordrades dels till Kronborg, dels till Halmstad. Gränsfästningarnas proviant förråd kompletterades och deras artilleriutrustning förstärktes. I mars 1611 fick Anders Bille på Hälsingborgs slott befallning att överlämna kommandot på slottet till Sivert Grubbe, medan han själv nyttjades i andra militära uppdrag.25 Byfogderäkenskaperna 1610/11 vittnar om att vaksamheten gentemot svens karna nu skärpts. Byfogden redovisade nämligen bland sina utgifter kostnader för en svensk spion, som gripits och suttit fängslad på slottet under sex veckor. Han hade under sken av att sälja svenskt humle »gått här på spioneri». De 33 skäppor humle han medförde, förklarades förbrutna till danska kronan. Han uppgav sitt namn vara Hans Holst, men det sades att han »lär sig så kalla och vid flera åtskilliga namn». Hans Holst synes ha gjort flera resor in i Hälsing borgs län, ty om det förbrutna humlepartiet uppgavs, att han hade det med sig »första gången här neder». Efter fängelsevistelsen blev Hans Holst avrättad vid slottet. Den danska krigsplanen av år 1611 liknade den man uppgjort år 1563. Någon samlad stöt skulle ej riktas mot Sverige utan operationerna skulle vändas mot cle 171

Dansktidens slutskede båda svenska flygelfästningarna Älvsborg och Kalmar. Angreppen skulle inledas i maj 1611. I april kom Kristian IV själv över till Hälsingborg och beredde sig att ta befälet över den häravdelning som skulle gå mot Kalmar, och i början av maj satte han sig i marsch. Den för angreppet mot Älvsborg avdelade styrkan blev operationsklar först i slutet av månaden och efter en tid beordrades också den att clra sig mot Kalmar. Där koncentrerades sålunda de danska lantstridskrafterna för ett angrepp på Kalmar slott. Staden Kalmar hade danskarna eröv rat redan i slutet av maj. Sedan den danska flottan manövrerat ut de svenska sjöstridskrafterna ur Kalmarsund, inneslöts slottet också från sjösidan. Den 3 au gusti kapitulerade Kalmar slott. De svenska stridskrafterna hade under tiden gått i ställningar viel Ryssby, men den danska arméns huvuddel drog sig under de följande veckorna tillbaka till Skåne.26 Genom Hälsingborg gick i början av detta krigsår många krigstransporter och i slutet av året förlädes en del tyska ryttare till staden. Dessutom ålades borgarna i början av sommaren att göra leveranser till den häravdelning som skulle an gripa Älvsborg. Vidare skulle de tillverka yxor av stål och järn, som skulle sän das till Köpenhamn för flottans behov. Några svenska krigsoperationer på skånskt område förekom ej detta år. Anders Bille hade fått i uppdrag att bevaka och försvara gränsen mellan Småland och Skåne med hjälp av clet skånska adliga rytteriet och ett kompani utskrivet fotfolk. De sattes aldrig på några svårare prov.27 Under 1612 riktade Kristian IV med sin häravdelning i januari framstötar mot Älvsborg och Västergötland. Gustav II Adolf, som kort förut tillträtt rege ringen i Sverige, svarade mecl att personligen leda ett svenskt infall i östra Skåne, där man bl. a. ödeläde staden Vä och på något mera än en vecka lracle — för att använda kungens egna ord — »grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja» i sammanlagt 24 kyrksocknar. Danska styrkor, i vilka An ders Bille deltog med sin kår, satte in ett överraskande angrepp mot svenskarna vid Vittsjö. Med knapp nöd bärgade Gustav Adolf sitt eget liv och förde sin trupp tillbaka över gränsen. Den svenska diversionen fick emellertid till följd att Kristian IV i slutet av februari drog sig tillbaka till Skåne med sina styrkor och själv återvände till Själland.28 Kristian IV:s förbindelselinjer bakåt till huvudstaden gick under denna vin ters krigföring över Hälsingborg. Detta medförde som vanligt olika slags trans porter genom staden. I januari bodde kungen också enligt länsräkenskaperna 1611/12 under fem dagars tid på slottet med ett följe av 25 personer. Invånarna 172

Politisk historia i staden levererade hö och hackelse till kungens rustvagnshästar, en smed gjorde reparationer på vagnarna och en remsnidare bättrade på seldonen för kungens »kampheste». Kungabesöket hade också en avrättning i släptåg. Det gällde en svensk som tillfångatagits och på kungens order straffades med döden. Samtidigt blev en medlem av hovstaten »vipped», dvs. piskad. Under sommaren 1612 uppställde den danska krigsledningen två mål för sig, att erövra Älvsborg och att forcera den svenska ställningen vid Ryssby. Arméns numerär hade bragts upp till betydligt över 20 000 man. Det var den största, väpnade danska styrka som dittills förts i fält mot Sverige. Man lyckades delvis uppnå de mål man satt sig före. Den 23 maj 1612 kapitulerade Älvsborg. An greppet mot Ryssbyställningen förhindrades däremot av svenska diversionsmanövrer i Småland. Under sommaren och hösten var dock krigsskådeplatsen för lagd till svenskt territorium. Anders Bille hade också detta år — tillsammans med Axel Brahe — ansvaret för den skånska gränsens försvar och i augusti ut gick bl. a. order om att man skulle uppkasta skansar, men några svenska anfall blev ej aktuella.29 Redan i juli 1612 hade Anders Bille och Axel Brahe fått kunglig befallning att tillsammans med Tage Ottesen Thott möta ombud för svenska regeringen vid riksgränsen nära Knäred och med dem diskutera inkvartering för de delega ter man från ömse sidor ämnade sända till eventuella fredsförhandlingar. De kontakter som efter hand etablerades, ledde till att fredsförhandlingar kom i gång och i slutet av året började ett fredsfördrag ta form. I augusti 1612 passe rade den engelske diplomaten Robert Anstruther Hälsingborg på väg till Knä red, där han skulle fungera som medlare vid förhandlingarna. Länsräkenskaperna 1612/ 13 upptar kostnader för hans och hans folks traktering. I december passerade Kristian IV med svit Hälsingborg på genomresa till Knäred. Den 20 januari 1613 undertecknades ett preliminärt fredsavtal. Kristian IV och Robert Anstruther stannade båda på återresan till Själland några dagar i Hälsingborg i slutet av januari. Kungen bodde med sitt följe på slottet, den engelske diploma ten hos borgmästaren Villem Villemsen, också detta enligt utgiftsredovisning i länsräkenskaperna. Den 18 jan. 1613 utgick ett kungligt brev om att tacksägelse skulle hållas från predikstolen i alla kyrkor längs riksgränsen för den »evigvarande freden med Sverige». I maj 1613 ratificerades Knäredfreden.30 Krigets slutfas blev för Hälsingborgs invånare en mera orosfylld ticl än de tidigare krigsåren. I slutet av år 1612 började man på både svensk och dansk sida successivt avdanka trupperna, efter hand som fredsförhandlingarna

*73

Dansktidens slutskede fortskred. I och kring Hälsingborg samlades under de följande månaderna stora soldathopar, dels i väntan på överfart till Själland, dels för avmönstring. I oktober förlacles i detta syfte ett par ryttarkompanier till staden. Anders Bille skulle leda avdankningen av dem. I januari fick han order att avtacka ännu ett ryttarkompani, när det anlände till Hälsingborg, och »riva fanan från stången, så att envar kan bege sig vart honom lyster». I mitten av januari beordrades där utöver ej mindre än tre ryttarkompanier och tio kompanier värvat fotfolk att på sin marsch söderut från Halland söka sig förläggningar i Kullabygden och sö derut längs stranden, medan de väntade på överfart. Anders Bille befalldes att sörja för deras överskeppning och han fick därvid förfoga över skutor, som rek virerats från Själland och andra danska öar. Ännu i mars 1613 pågick utskepp ningen av avdankade soldater från Hälsingborg.31 Fredsbudet åtföljdes sålunda för hälsingborgarna av inkvarteringar, trängsel i staden, stockningar vid skepps bron, pockande officerare och kringdrivande soldathopar med all den oordning och ofrid som en sådan situation kunde medföra. Byfogderäkenskaperna 1612/ 13 upplyser oss, att en galge upprests i staden i februari 1613. Men bortsett från detta, torde Kalmarkrigets år ej ha medfört några större påfrestningar för Häl singborgs stad och dess borgerskap. Byfogderäkenskaperna 1611/12 innehåller utgiftsposter för kost och förtäring som byfogden på kronans vägnar gett en del svenska fångar, vilka passerade på väg till Köpenhamn. Särskilt namnges den svenske slottsherren på Älvsborg Nils Bengtsson, Herman Wrangel och några officerare. Knäreclfreden förutsatte att tagna fångar utväxlades. Länsräkenskaperna 1612/ 13 omtalar hur en rad promi nenta svenska fångar, bland dem Nils Siöblad, Herman Wrangel och Nils Bengtsson, på sin väg tillbaka till Sverige i september 1612 i ett par omgångar reste genom Hälsingborg. De stannade på slottet ett par dagar, innan cle fort satte sin färd. Anders Bille och Tage Ottesen Thott ledsagade personligen de förnämsta till riksgränsen i närheten av Värsjö. Kontingenter av danska fångar anlände på sin väg tillbaka till Danmark i början av år 1613 till Hälsingborg. I freden hade Sverige förpliktat sig att i lösen för Älvsborgs fästning och sju angränsande härader inom sex år erlägga en miljon riksdaler. Lösesumman skulle betalas i fyra terminer under tiden januari 1616-januari 1619. Från Sverige har vid ett par tillfällen cle erlagda beloppen förts till Köpenhamn över Hälsingborg. Om den första terminsbetalningen tiger hälsingborgsmaterialet helt. Däremot vet vi att Anders Bille i december 1616 fick befallning att ombe sörja att penningtransporten i januari 1617 hölls i gott förvar på Hälsingborgs 174

Politisk historia slott, om räntmästaren Jens Juel och riksmarsken Jörgen Lunge, som den 20 januari enligt planerna skulle mottaga pengarna av svenskarna, på grund av is eller andra hinder ej kunde komma över till Själland med den.32 Om 1618 års terminsbetalning får vi en del upplysningar i länsräkenskaperna. På uppresan passerade räntmästaren och rikets myntmästare tillsammans med fyra ränteskrivare Hälsingborg och låg över där den 10-11 januari. De utkvitterade sedan pengarna på Älvsborg och återkom till Hälsingborg den 6 februari. De färdades då under eskort av en kapten och en löjtnant, båda officerare vid det infanteri som uppsatts inom Hälsingborgs län. Den fjärde och sista betalningen ägde rum i Halmstad i januari 1619. Om den finns inga uppgifter i källmaterialet från Hälsingborg.

1. G. Landberg, De nordiska rikena under Brömsebroförbundet (Uppsala 1925) s. 19 ff. N. Ahnlnnd, Tiden före 1560 (Den svenska utrikespolitikens historia I:i. Sthrn 1956) s. 79 ff. 2. Se ovan sid. 77, 82 f., 84 f. 3. 1539 19.4. D. Kanc. B 44, DRA. 4. G. Carlsson, Nils Dacke och Europa (Historielärarnas Förenings årsskrift 1958-1959. Uppsala 1959). Landberg, anf. arb. s. 61, 71 f. G. Olsson, Hallands politiska historia (Hal lands historia från äldsta tid till freden i Brömsebro 1645. Halmstad 1954) s. 346. 5. Landberg, anf. arb. s. 156 ff. 6. Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam, II (Khvn 1875) s. 46 ff. 7. H. G. Garde, Den dansk-norske Sömagts Historie 1535-1700 (Khvn 1861) s. 47 ff. P. V. Jacobsen, Bidrag til Kendskab om de danske Köbstasders Borgerbevaebning og Deltagelse i Krigsvaesendet i en Del af det i6de Aar hundrede (Nyt Historisk Tidsskrift I) s. 131. 8. Kanc. Brevb. 1555 24.8. 9. Se ovan sid. 83 f. 10. Landberg, anf. arb. s. 283 f. P. Colding, Studier i Danmarks politiske Historie i Slut ningen af Christian IILs og Begyndeisen af Frederik II.s Tid (Khvn 1939) s. 82 ff., 345 ff. 11. Kanc. Brevb. 1559 16.4, 19.6, 1560 9.4. Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rör dam, I (Khvn 1873) s. 713. 12. Kanc. Brevb. 1562 10.4, 19.4. Colding, anf. arb. s. 180 f., 374 ff.

13. Krigshändelserna har skildrats av A. Stille, De ledande idéerna i krigföringen i Norden 1563-1570 (Lunds universitets års skrift N. F. Avd. 1 Bd 14 nr 11. Lund 1918), i B. C:son Barkman, Kungl. Svea livgardes historia, II (Sthrn 1938-1939) s. 59 ff. och i G. Olsson, anf. arb. s. 375 ff. Den senaste danska framställningen är O. Vaupell, Den nordiske Syvaarskrig 1563-1570 (Khvn 1891). 14. Kanc. Brevb. 1563 9.6, 11.6, 19.6, 30.6, 18.7. 15. Kanc. Brevb. 1563 31.7. 16. Kanc. Brevb. 1564 17.6. 17. G. Unger, Svenska flottans sjötåg fram till Kalmarkriget (Svenska flottans historia, red. S. A. Svensson, I. Malmö 1942) s. 182. 18. Kanc. Brevb. 1564 26.3. J. Wilcke, Remessansens Mönt-og Pengeforhold 1481-1588 (Khvn 1950) s. 329 ff. 19. Kanc. Brevb. 1563 8.8, 5.9, 1564 16.6, 19.6, 31.8, 1565 25.1, 16.2, 8.4, 23.4, 0111kr. 26.8, 3.9, 4.9, 10.9, 1566 12.4, 4.9, 1567 27.2, 24.8, 5.12, 1568 24.8. Historiske Kildeskrifter, udg. ved H. Fr. Rördam, 2. R. I (Khvn 1884) s. 631 ff., 646 f., 679 f., 206 ff. 20. E. Follin, Helsingborgs historia, öfversedd och tillökt af P. Wieselgren (Uppsala 1851) s. 70, 72. Danske Magazin 3. R. II s. 9b 97-

21. G. Olsen, De danske Strasder og öresundstolden i historisk Belysning (De danske Strieder og Öresundstolden. Marinehistorisk Selskabs Skrifter, 4. Khvn 1958) s. 20 f.

Dansktidens slutskede 22. Kanc. Brevb. 1588 15.8. 23. Kanc. Brevb. 1591 21.7, 1600 24.12, 1601 26.1, 1603 14.2, 21.2, 23.2, 27.3. S. U. Palme, Sverige och Danmark 1596-1611 (Uppsala 1942) s. 85 ff., 169 ff., 209 ff., 395 ff. W. Tham, 1560-1648 (Den svenska utrikespolitikens his toria 1:2. Sthrn i960) s. 84, 90 ff. 24. Palme, anf. arb. s. 609 ff. Tham, anf. arb. s. 94 ff. 25. Kanc. Brevb. 1610 28.5, 3.12, 1611 27.3. 26. Barkman, anf. arb. s. 560 ff. 27. Kanc. Brevb. 1611 28.2, 17.4, 11.5, 5.6, 21.6, 14.8, 26.11. 28. B. C:son Barkman och S. Lundquist, Kungl. Svea livgardes historia III: 1 (Sthrn

176

1963) s. 182 ff. W. Mollerup och Fr. Meidell, Bille-Tittens Historie, II (Khvn 1893) s. 121 ff. 29. Barkman-Lundquist, anf. arb. s. 188 ff. Kanc. Brevb. 1612 15.3, 8.5, 30.6, 28.11. 30. Kanc. Brevb. 1612 13.7, 29.10, 1613 18.1. Enligt länsräkenskaperna 1612/13 för Häl singborgs län vistades Kristian IV med följe på slottet den 20-30 januari. I Kanc. Brevb. är kungliga brev daterade i Hälsingborg un der tiden 20-24 jan. 1613. 31. Kanc. Brevb. 1612 29.10, 1613 14.1, 15.1, 18.1, 20.1. Hälsingborgs byfogderäkenskaper 1612/13 innehåller en notis som omtalar att den 12 mars betalades kost för det krigsfolk, som skulle utskeppas till Rostock.

skydd. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

Framför artilleripjäserna (till vänster och höger) har de uppkastat jordvallar som skydd. I förgrunden syns en löpgrav som gav de stormande

Belägring av fästning. Akvarell ur Rud. van Deventers »Bericht von Pulver und Feuerverken». Angriparna har sitt läger till höger på bilden.

I TRETTIOÅRIGA KRIGETS SLAGSKUGGA D

JL^EN MEST SLAGKRAFTIGA och effektiva delen av den danska krigs makten till lands utgjordes vid 1500-talets slut av värvade knektkontingenter. Dessa avdelningar hade i regel högt stridsvärde men de var dyrbara att hålla sam lade. Därför förfogade man i lugnare tider ej över några större knekthopar. Vid sidan härav hade man den krigsorganisation som hade sina rötter i det medeltida länsväsendet: kronans slott och fästen utgjorde, i den mån de hållits vid makt, fasta stödjepunkter för rikets försvar och innehavarna av kronolänen var i regel förpliktade att från länet ställa upp och i krigstid föra i fält en mindre ryttartrupp. När fientliga anfall över gränserna hotade, tillgrep man dessutom den gamla metoden att uppbåda bönderna, som fick beväpna sig med vad de hade till hands och göra fienden det avbräck de var mäktiga. Kalmarkriget hade klart ådagalagt att en reform av den danska krigsmakten var nödvändig, och redan året efter Knäredfreden fattades beslut om att en in hemsk dansk här skulle organiseras. Därigenom hoppades man göra besparingar, eftersom man skulle kunna inskränka värvningen av de dyra landsknektarna. Nu föreskrevs, att jordägande bönder, dvs. skattebönder, skulle utskrivas till krigstjänst. Därmed hoppades man kunna ställa 4 000 man under vapen. Räckte skattebönderna ej till för denna rekrytering, fick utskrivningen utvidgas till att gälla också kronans och adelns landbor. De utskrivna skulle få kompen sation genom att de befriades från skatt, landgille, arbetsplikt och andra påla gor. Manskapet skulle indelas i 18 fanor. Vid sidan härav skulle adeln enligt gammal sed göra rusttjänst och köpstäderna bidraga genom att uppställa båts män och bösskyttar.1 I Skåne, Halland och Blekinge skulle på detta sätt enligt planerna utskrivas sammanlagt 1 600 man. Av de skånska kronolänen uppställde Malmöhus län med sina 240 man och Hälsingborgs län med 205 man de största kontingenterna. Manskapet från Hälsingborgs län organiserades på två fanor om vardera 150 12 — 679829 Hälsingborg III: 2

177

Dansktidens slutskede man, varvid utfyllnad skulle tagas från Göinge härad. Befälet över dem fördes av en kaptenlöjtnant, som lydde under länsmannen, dvs. Anders Bille.2 Dessa inhemska fotfolksförband motsvarade aldrig de förväntningar man ställt på dem. Deras stridsvärde blev lågt, bl. a. beroende på att det visade sig svårt både att utbilda dem och utrusta dem. En olägenhet var också, att kronans inkomster minskades genom bortfallet av de utskrivnas kronoutskylder. Därför lade man år 1620 om hela organisationen. I fortsättningen skulle bland bön derna tagas ut en soldat på var tionde bonde och han skulle tjänstgöra under tre års tid. De hemmavarande bönderna skulle svara för den uttagnes underhåll. Befälet vid förbanden skulle avlönas genom tjänstehemman. I varje kompani skulle ingå erfarna soldater, »adelbussar», som också skulle avlönas med hem man. Den nya organisationen påbjöds för de skånska landskapen år 1620 och följande år för hela riket. Vid dess genomförande skulle särskilda kommissarier representera kronan och besluta i alla detaljer. Anders Bille var en av cle skånska kommissarierna.3 Redan enligt 1614 års ordning skulle befälet förutom traktamente och sold åtnjuta ett tjänstehemman, en »bekväm» gård för kaptener och en »något ringare» för löjtnanter, vilka genom länsmännens försorg skulle utläggas av kronogods inom de olika länen. I Hälsingborgs län skulle finnas en kapten och en löjtnant.4 I räkenskaperna för Hälsingborgs län upptages fr. o. m. räken skapsåret 1615/16 utgifter för sold och traktamenten till dessa två officerare. 1620 års omorganisation utökade kadern av befäl. Därefter möter i länsräkenskaperna listor på de bönder inom länet, som »är förordnade att hålla office rare enligt K. M:ts missiv och befallning, som kapten, löjtnant, fänrik, åtta adelbussar, två sergeanter, tre korporaler, två trumslagare och en pipare», och som därför i gengäld befriats från landgille till kronan. Rubriken ger i samman drag befälsstaten vid det kompani »bondeknektar» — så kallades dessa soldater — som skulle uppställas av Hälsingborgs län.5 Ej heller de nyorganiserade förbandens stridsvärde blev särskilt högt. Deras utrustning lämnade åtskilligt övrigt att önska. År 1626 klagade Anders Bille i en inlaga till kansliet över att »här är icke en musköt som duger något», ej heller andra handeldvapen i brukbart skick, »så jag det min själ icke visste, vad vi skulle tillgripa, om — det Gud förbjude — något påkom». Han föreslog att man skulle nyutrusta manskapet med skjutvapen och långa »spidtze», dvs. pikar. Dessutom hade man brist på luntor, krut och lod. Slutligen påpekade Anders Bille att någon kunglig förordning ej utfärdats om hur dessa utrustningsdetaljer 178

Politisk historia

Norra sicloskeppets västligaste valvfack i Mariakyrkan upptogs på 1600-talet av det Billeska gravkoret. Under golvet finns en välvd gravkammare, i vilken medlemmar av de adliga ätterna Bille och Bennet gravsatts. Inom ett shrank mitt på gravkorets golv låg gravstenen över landsdomaren Sten Bille och hans maka (se sid. ioy). Denna är numera upprest mot sidoskeppets västvägg. På den plats, där gravstenen nu står, hängde ett rikt skulpterat epitafium över Sten Bille, vilket nedtogs på 1840-talet. Några fragment — en tavla med latinsk text, omgiven av en med anvapen och annan ornamentering rikt sirad omfattning —sitter numera inmurade i gravkorets norra vägg. Foto Hälsingborgs museum.

skulle ordnas.6 Det är ej känt om hans framställning ledde till någon åtgärd. Däremot påbjöds år 1630, att de utskrivna soldaternas bössor skulle upphängas och förvaras på slotten, när de ej var i bruk — på Själland och Mön dock i sockenkyrkorna.7 Likaså torde det ha varit illa ställt med manskapets utbildning och övningar. I ett kungligt brev från år 1636 vände man sig i skarpa ordalag mot att solda terna under det skånska regementet var »oflitiga» att möta upp till exercis och

*79

Dansktidens slutskede på andra uppdrag. I fortsättningen skulle skolkarna gripas, slås i järn och sän das till flottans verkstäder på Bremerholm, där de skulle undergå näpst under en månad eller längre, upp till ett halvt år, allt efter förseelsens art.8 Vid sidan av denna härreform framträdde under 1620-talet strävanden att sörja för bättre ekonomiska resurser för de olika riksdelarnas försvar och för underhåll av fästningar och garnisoner där. Särskilt inom riksrådet har man funnit det angeläget att pengar fanns disponibla för förekommande behov och att man ej behövde riskera att de togs i anspråk för att bestrida kungens och hovets utgifter eller användes till andra ändamål. År 1625 beslöts därför att det i de olika riksdelarna skulle bland de där bosatta riksråden utses särskilda landskommissarier — ibland kallades de krigskommissarier — vilka skulle uppbära en del av de i provinsen fallande tullintäkterna, den s. k. kommissarietullen. De inflytande medlen skulle nedläggas i en centralt uppställd »landekiste» och för valtas av kommissarierna. De skulle utanordna pengar för provinsens ordinarie militära utgifter samt på kunglig order också göra andra utbetalningar. Räken skaper för de skånska landskommissarierna är bevarade från och med år 1625. De första landskommissarierna i Skåne blev Anders Bille och Tage Ottesen Thott.9 Anders Bille avgick från posten som länsman på Hälsingborgs slott år 1629. Han efterträddes av Christian Thonresen Sehested, en ung duglig man med en lysande karriär framför sig. Han innehade länet under blott fem månader år 1629, och det kan ifrågasättas om han över huvud taget hunnit att installera sig där.10 Under hela tjugo år kom däremot Christoffer Ulfeldt att vara länsman över Hälsingborgs län. Vid sin förflyttning till Hälsingborg hade han dels gjort krigstjänst, dels innehaft smärre län på olika håll. År 1625 utnämndes han till riksråd och 1633 slogs han till riddare. På sin sätesgård Svenstorp hade han ett värdefullt och rikhaltigt bibliotek, som inrymde bl. a. hans morbroder histori kern Arild Hvitfeldts handskriftssamling och ett av de märkligaste manuskrip ten i den skånska hävden, lundaärkebiskopen Andreas Sunesens stora latinska lärodikt Hexaémeron, skriven i början av 1200-talet. Herr Christoffers insatser i Hälsingborgs borgerliga och kyrkliga förvaltning har tidigare berörts. År 1629 efterträdde han Anders Bille som landskommissarie i Skåne, ett uppdrag som han innehade till år 1647. Två år senare lämnade han Hälsingborgs län till sin son Björn Ulfeldt. Han avled år 1653.11 På Hälsingborgs slott gjordes inga mera genomgripande förändringar utan man inskränkte sig till reparations- och underhållsarbeten. Under 1610-talet ar1 80

Politisk historia betade man sålunda på bostads- och ekonomiutrymmena, enligt vad som kan utläsas ur länsräkenskaperna. Lilla kammaren, mjölkstugan, S:t Mikaels torn, m. m. sattes i stånd och ett nytt stall och ett nytt brygghus uppfördes. När Christoffer Ulfeldt övertog länet, synes slottet ha varit i behov av en rejäl översyn. Då ställdes 10 ooo speciedaler till förfogande för reparationer. Nu rustade man upp biskopens kammare, rustkammaren, »stenhuset, varest K. M:ts folk logerar, när det kommer till slottet», »storstugan, där länsmannen bor», fångtornet m. m.12 Alla dessa arbeten höjde i mycket ringa grad slottets försvarsduglighet. När under dessa år några anläggningar i fortifikatoriskt syfte förekom i Hälsing borg, gjordes dessa på annat håll, utom slottets område. Om slottets artilleri vet vi inte mycket under decennierna närmast efter Knäredfreden. Under 1620-talet importerade man till Danmark utländska artilleri pjäser, bl. a. från England och Sverige samt från Sauerland, dvs. området vid floden Ruhrs utflöde i Rhen.13 År 1623 utgick en kunglig befallning till alla slott i Danmark, Norge och på Ösel om att man skulle insända uppgifter om hur många brons- och järnkanoner, »antingen engelska eller ’surländska’», som man hade på slotten. Något svar från Hälsingborg är ej känt, vilket kan bero an tingen på att svaret gått förlorat eller på att man ej haft några pjäser av det angivna slaget. Det är möjligt att det sistnämnda alternativet är det riktiga, ty av de bevarade svaren framgår tydligt, att den modernaste bestyckningen funnits på Bohus, Varbergs och Kronborgs slott.14 Särskilt Kronborg har haft ett mycket gott artilleri, vilket i viss mån kan ha gjort en upprustning av artilleriet i Häl singborg onödig. Hälsingborgs slotts ringa värde som militär anläggning vid denna tid antyds också av andra omständigheter. I cle skånska landskommissariernas räkenskaper upptages från år 1625 varje år utgifter för underhållet av garnisoner i de tre skånelandskapen. Garnisoner redovisas under 1620- och 1630-talen i Varberg, Halmstad, Laholm, Kristianstad och Kristianopel, dvs. på de befästa orter, som utgjorde ryggraden i gränsförsvaret mot Sverige. Någon fast garnison i Hälsing borg omtalas däremot aldrig. Länsmannen på Hälsingborg hade under 1500-talets senare del varit skyldig att uppställa en ryttartropp om tolv man i händelse av krig. År 1617 minskades denna tropp till tio man, och denna skyldighet kvarstod oförändrad fram till år 1658.15 Normalt har alltså i fredstid på slottet förutom förvaltningspersonalen ej funnits något väpnat manskap, avdelat spe ciellt för försvarsuppgifter.

181

Dansktidens slutskede Den danska regeringen hoppades, att man genom Knäredfreden skulle ha be fäst Danmarks politiska maktställning i Norden. Dessa förhoppningar gäckades emellertid till en del under de följande åren. I april 1614 inhöstade den svenska utrikespolitiken en stor framgång, då ett defensivförbund ingicks mellan Neder länderna och Sverige, avsett att gälla under femton år. Denna allians samord nades med ett tidigare nederländskt-lybskt förbund och gav Sverige en star kare position gentemot Danmark. Alliansen skulle i fortsättningen bli en hörnpelare i den svenska utrikespolitiken. På dansk sida var misstänksamheten gentemot Sverige fortfarande stor, och man vidmakthöll till en början en viss militär beredskap. Den skånska adelns rusttjänst mönstrades både 1613 och 1614. Ännu 1615 hölls värvade knektar under vapen. Den svenska regeringen å sin sida hyste oro för att man skulle få ett nytt danskt angrepp på halsen, om svenska trupper åter engagerades i den gamla konflikten med det polska riket. Därför var man angelägen om att minska riskerna för ett krig med Danmark, genom att ge den danska regeringen lug nande försäkfingar. I februari 1617 avgick dessutom en svensk diplomatisk lega tion till Danmark under ledning av Johan Skytte. Hälsingborgs läns räkenska per 1614/15 visar, att Anders Bille fått i uppdrag att sörja för legationens be fordran från riksgränsen till Hälsingborg. Johan Skytte inkvarterades jämte sitt följe på 24 personer ett par dagar i slutet av mars i staden på sin resa till Köpen hamn, och på återresan en tid senare passerade de åter Hälsingborg.16 Förhållandet mellan Danmark och Sverige förblev emellertid länge kyligt. Från dansk sida klagade man över att svenskarna lade tull på danska varor, och man var bekymrad på grund av svenskarnas militära framgångar mot Polen. I april 1623 beslöt Kristian IV att demonstrativt och ensidigt upphäva den svenska tullfriheten i Öresund. På båda sidor räknade man mot slutet av året med ett krigsutbrott som både möjligt och nära förestående. I oktober 1623 fick länsmännen i de danska gränslänen — bl. a. Anders Bille — order att skärpa vakthållningen vid riksgränsen och i början av år 1624 spärrades denna helt, under motivering att det grasserade pest i Sverige. Omsider kom emellertid båda parter på andra tankar och i slutet av maj 1624 inleddes förhandlingar. De danska sändebuden hade sina kvarter i Knäred på den danska sidan gränsen, medan svenskarna tagit in i Sjöaryd på den andra sidan. Efter sex veckor träffa des den 29 juni en uppgörelse, som blivit möjlig bl. a. genom danska eftergifter. I viss mån blev detta gränsmöte en vändpunkt i Nordens politiska historia. För första gången kunde man här skönja, att styrkeförhållandena mellan de nor1 82

Politisk historia diska rikena, av vilka Danmark tidigare visat sig vara det starkare, nu var på väg att bli omkastade.17 In i det sista fortsatte man trots underhandlingarna både på dansk och svensk sida krigsförberedelserna. Den danska vaksamheten ökades också av att i maj underrättelser inlöpte om att ett mellan Polen och Sverige ingånget stillestånd hade blivit förlängt. Ännu i början av juni utvecklades därför en stor militär aktivitet i de skånska landskapen. Vallar och vallgravar sattes i stånd vid Kris tianstad, Halmstad och Laholm. Artilleri fördes till de halländska fästningarna, infanteri skickades till Kristianstad och förråden på fästningarna komplettera des, samtidigt som rytteri drogs samman till städerna på Själland, bl. a. i syfte att lättare kunna skeppas över till Skåne. Skeppsfolk värvades. Export från Skåne av spannmål, fläsk och smör förbjöds. En rapport om att svenskarna vid Älvsborg byggde pråmar — det visade sig senare att de var avsedda för forsling av ris — utlöste hemliga order om skärpt vakthållning i Skånelandskapen, clå man fruktade att pråmarna skulle användas för transport av artilleri och trupp vid någon planerad landstigningsoperation. Länsmännen befalldes att dessutom vara på sin vakt gentemot alla skepp som närmade sig och tänktes kunna före taga sig något fientligt.18 I detta läge framkastades också för första gången en tanke att genom nya be fästningsarbeten stärka försvaret av Hälsingborg. Den 11 juni 1624 utgick en kunglig order om förstärkningsarbeten på vallarna vid Landskrona slott, om be vakning av portarna i Malmö samt om anläggning av tranchéer vid Ystad. Samma dag sändes en befallning till Anders Bille, att Hälsingborgs stad skulle befästas med tranchéer, som en av kronans ingenjörer skulle utstaka, och att kronans, adelns och prästerskapets bönder inom länet skulle utföra arbetet. Fyra dagar senare befalldes också bönderna i Malmöhus, Landskrona, Kristian stads och Sölvesborgs län att hjälpa till med arbetena vid Hälsingborg och Ystad, så att dessa båda städer »i någon mån kunde försvara sig mot hastiga anlopp». Den stora arbetsstyrka man räknade med att sätta in, vittnar om att arbetena ansetts vara brådskande. Men redan den 23 juni utgick ett kungligt brev om att de svensk-danska gränsförhandlingarna lett till en preliminär överenskom melse.19 Därmed torde också fortifikationsarbetena vid Hälsingborg ha ställts på framtiden. Misstron mot Sverige var dock seglivad. I oktober inkvarterades därför solda ter i köpstäderna, bl. a. 10 man i Hälsingborg, men efter en kontraorder samla des hela styrkan i Malmö, medan borgarna i de från inkvartering befriade stä183

Dansktidens slutskede derna i

stället skulle

bidra

till soldaternas underhåll.

december

fick

länsmännen order att låta smida pikar i köpstäderna — i Hälsingborg samman lagt 80 stycken. Under den följande vintern förlädes en kontingent soldater också till Hälsingborg. Hälsingborgs läns räkenskaper 1624/25 omtalar bl. a. att ett corps de guardie, dvs. en högvakt, uppförts vid slottsporten åt en truppkon tingent som amiralen Ove Giedde inlagt i staden. På grund av vinterkylan kunde vaktposterna ej stå under bar himmel.20 Orsaken till misstron var att det i Sverige gjordes en rad krigsförberedelser, men att man inte visste mot vem de var riktade. Anders Bille mottog sålunda och vidarebefordrade till Köpenhamn i juni 1625 underrättelser om svenska truppförflyttningar i Småland. Detta utlöste bl. a. en order till den skånska adelns rusttjänst att hålla sig redo. Verksamheten vid riksgränsen blev intensi vare. De skånska riksråden tilläts ej lämna sina län för att delta i en herredag i Köpenhamn i juli månad.21 Läget var sådant, att man ej säkert kunde avgöra, om de nordiska rikena åter skulle invecklas i en inbördes kraftmätning eller om de skulle vända sina vapen åt annat håll. England, Nederländerna och Frankrike var sedan länge angelägna om att en gagera också de nordiska rikena i den stora kampen mot den habsburgske kejsa ren. År 1624 erbjöds sålunda Gustav II Adolf att inträda i en evangelisk, antihabsburgsk allians. För ett engagemang krävde emellertid Gustaf Adolf bl. a. rätt att få disponera över två tyska hamnar, en vid Nordsjön och en vid Öster sjön, för att kunna hålla ett öga på Danmark, som han ej ansåg sig kunna lita på. En allierad örlogsflotta borde dessutom stå under svenskt befäl. Då han ej vann gehör för dessa önskemål, beslöt han att ge alliansfrågan på båten och i stället söka framtvinga ett avgörande i sina långdragna mellanhavanden med Polen.22 Kristian IV å sin sida var också intresserad av att delta i en evangelisk allians mot kejsaren och han uppställde ej så långt gående villkor som Gustav II Adolf. Han begärde blott militärt stöd från England och att ej någon av de förbundna skulle sluta separatfred med kejsaren. I mars 1625 ingick han ett löst avtal med de tyska furstarna i den nedersachsiska kretsen av Tyska riket om militär sam verkan. I november 1625 slöts ett evangeliskt förbund mellan Danmark, Eng land och Nederländerna. Kristian IV hade redan dessförinnan inträtt bland kejsarens fiender i det trettioåriga kriget. I juni 1625 hade han med sin här gått över den holsteinska gränsen och slagit läger i den nedersachsiska kretsen. Detta engagemang i det stora kriget skulle under de följande åren lägga tunga

Politisk historia bördor på det danska folket. Redan under sommaren befalldes undersåtarna att skeppa stora mängder proviant och förnödenheter till hären. Därvid gick också en del sändningar över Hälsingborg. Av Skånes adel och köpstäder begärdes penningförsträckningar. Av varje stad krävde man i ooo claler. Städerna svarade i regel undvikande. Malmö utlovade 200 daler, Lund något, Ystad skyllde på att borgarna ännu ej hunnit försälja sin spannmål och därför ej hade kontanter osv. Hälsingborgs invånare sade sig ha det så ställt, att de måste köpa spannmål och annat redan till sin egen »ringa hushållnings behov» och därför ej rådcle med att hopsamla den begärda summan.23 Framdeles skulle dock kronan begära större uppoffringar. Kristian IV:s främsta motståndare blev fältherrarna Tilly och Wallenstein. Den förre tillfogade den danska armén ett fullständigt nederlag vid Lutter am Barenberge den 17 aug. 1626. Han fullföljde segern genom att ockupera en stor del av Braunschweig samt staden Verden. Av sina tyska bundsförvanter fick Kristian IV ingen militär hjälp. Följande år gick Tilly över Elbe på marsch norrut. Från östra Tyskland närmade sig nu också Wallenstein den danska grän sen och satte sig i spetsen för en operation som började i september 1627 och syftade till en fullständig erövring av Jylland. Medan Tilly lade under sig åter stoden av den nedersachsiska kretsen, ryckte Wallenstein norrut i hälarna på den vikande danska armén. Danskarnas reträtt blev snart oordnad och solda terna plundrade och brandskattacle där de drog fram. Efter dem kom Wallen steins armé, en brokig samling av tyskar, italienare, kroater och ryssar. Resul tatet blev att hela Jylland utplundrades. Våld och övergrepp följde i krigets spår. I slutet av oktober hade Wallenstein på Jylland 115 kompanier fotfolk och ryttare, dvs. mellan 20 000 och 30 000 man. Danmarks situation försämrades ytterligare av att Wallenstein efter ockupationen av Jylland arbetade på att bygga upp en maktposition också på den tyska östersjökusten och började orga nisera sjöstridskrafter där. För den danska krigsledningen gällde det främst att söka rädda cle delar av Danmark, som man ännu hade kontroll över. I augusti 1627 påbjöds att alla bönder i Skåne skulle kunna efter vidare order kallas till arbete på provinsens fästningar. I september utgick en befallning om att ett lantvärn skulle utskrivas bland bönderna i hela riket. I Skåne skulle på detta sätt ställas upp 2 500 man. De skånska krigskommissarierna skulle mönstra lantvärnet och utrusta det med de vapen man kunde skaffa fram. Köpstädernas invånare skulle delta i detta lantvärn. Längs kusterna skulle alarmplatser anordnas och båkar resas. Dag och 185

Dansktidens slutskede natt skulle man hålla vakt vid dem. För Hälsingborgs del betydde denna befall ning, att staden och länet tillsammans med Herrevadsklosters län — dvs. de områden som var förlänade till Anders Bille — skulle organisera ett kompani av det nya lantvärnet. I sina grunddrag hade dessa åtgärder diskuterats och be slutats på ett hastigt sammankallat rådsmöte i Kolding i slutet av augusti må nad.24 Också på andra sätt fick invånarna i Hälsingborg känning av den ofärd som hotade. I slutet av september 1627 utgick till Hälsingborg liksom till andra sjö städer en order att sända alla tillgängliga skepp och skutor till kusten vid Wis mar. Man skulle göra ett försök att evakuera över sjön den av Wallenstein hårt trängda danska armén.25 Någon större del av de danska styrkorna fördes emel lertid ej undan på detta sätt utan huvuddelen drevs upp mot Jylland. Samtidigt förlädes till Hälsingborg det kompani utskrivna »bondeknektar» som enligt 1620 års organisation uppsatts inom Hälsingborgs län. Bönderna skulle vid sol daternas avfärd hemifrån ge dem mat för två veckor. På samma sätt förlädes ett kompani utskrivna soldater till Malmö och Ystad. Det utskrivna kompaniet från Göinge härad fick order att hålla sig i beredskap. Till Hälsingborg förlädes under vintern — möjligen som avlösning för det utskrivna kompaniet — ett an tal värvade knektar, bl. a. skottar. Dessutom lät man i november månad magasi nera hö, halm och hackelse i staden, för att ryttare eller utskrivna skånska sol dater snabbt skulle kunna sändas dit vid behov.20 Vid årsskiftet 1627-1628 hölls ett stänclermöte i Köpenhamn. Utan invänd ningar godkände man de dispositioner riksrådet beslutat och vidtagit vid Kolclingmötet i augusti. Man beslöt att lantvärnskompanierna skulle kompletteras och att krigskommissarierna i de olika riksdelarna därutöver skulle utskriva var femte man till soldat.27 När Anders Bille, som ej deltagit i överläggningarna, fick reda på vad man enats om i Köpenhamn, skrev han den 1 februari till kans lern Christian Friis ett brev, som ger uttryck åt den oro han kände inför det mi litära och politiska läget. »Gud i sin godhet förbarme sig över oss. Mig tycks att den ena stora olyckan och skadan kommer över oss efter den andra. Under tiden är vi ’lige dant udi voris gemötter’». Så anförtrodde han kanslern en sak, som han genom en anteckning i marginalen bad honom att »holde det hos sig»: den 29 januari hade på kvällen under en hel timmes tid en borgare i Hälsingborg jämte sin dräng och en av herr Anders egna drängar, när de i vagn var på väg in mot staden, på himlen sett en »underlig syn». Denna har tydligen av herr Anders tytts som ett illavarslande tecken. Han har antecknat vad karlarna sett 186

Politisk historia på en lös sedel, som nu är förlorad — kanske förstörd av kanslern. Över huvud taget andas brevet pessimism. Anders Bille ville helst bli kvitt både krigskommis sariesysslan och Hälsingborgs län. »Jag haver nu haft det snart uti aderton års tid, med stor träldom och liten hälsa, och ingen länsman före min tid har velat vara där så länge, oaktat de hade det både uti fredstid och uti gyllene år».28 Herr Anders skulle småningom få sin önskan uppfylld, men först när kriget var över. De försvarsanstalter som diskuterats på riksrådsmötet i Kolding och vid ständermötet i Köpenhamn, berörde Hälsingborg också på ett annat sätt. Redan i november 1627 hade Kristian IV uppgjort ett egenhändigt memorial om nya försvarsanordningar. I detta föreslog han en skans av timmer vid skeppsbron i Hälsingborg. Memorialet överlämnades till riksrådet. Det är tydligt att man med denna skans ville öka möjligheterna att försvara Hälsingborg mot landsättningsförsök västerifrån. Inte bara i Danmark utan också i Nederländerna räknade man med risken av kejserliga företag över sjön mot Hälsingborg. Därför föreslog ett nederländskt sändebud — dock utan framgång — i december 1627 att neder ländska trupper skulle besätta Kronborg och Hälsingborg »för att desto bättre försäkra sig om sundet».29 Planerna på en försvarsanläggning vid skeppsbron sattes så småningom i ver ket. I slutet av november befalldes bönderna i Hälsingborgs och Herrevadsklosters län att hålla sig beredda att transportera jord, ris och annat som behöv des för arbetet. Det dröjde dock ända till i februari 1628, innan de skånska krigskommissarierna fick meddelande om att ingenjörer och konduktörer nu skulle förordnas för att utstaka och uppföra skansar i Hälsingborg, Ystad och annorstädes där det behövdes. Samtidigt fick krigskommissarierna, som skulle ha uppsikt över arbetena och tillse att bönderna kom tillstädes, också order att förse Hälsingborg med en garnison. Beslutet är märkligt, eftersom Hälsingborg ej haft någon ständig garnison sedan Peder Skrams tid. För uppdraget skulle ej tagas värvat krigsfolk — detta behövdes tydligen för mera kvalificerade uppgifter — utan en del av det kompani utskrivet folk, som länet uppställde.30 Av de arbeten som härmed påbjudits, kom också en del till utförande. Bl. a. har vallar uppkastats. Detta framgår av en notis i byfogderäkenskaperna 1634/35. I sakfallslängden omtalas, att en man dömts till två 40-markersböter för »K. M:ts och stadens vallar som han nedkastat». Dessutom fick han också böta för upprepad olydnad mot överheten, dvs. mot borgmästare och råd. Befästningsanläggningen kallas »K. M:ts och stadens vallar», vilket ej gör det möj187

Dansktidens slutskede ligt att antaga, att vallarna legat inom slottets område. Vidare torde gärnings mannen ha grävt i dem och raserat dem på någon sträcka, därför att de varit till hinders på något sätt för honom. Detta indicerar, att de legat i närheten av stadsbebyggelsen. 40-markersböter var det strängaste bötesstraff som de danska lagarna kände och det utdömdes endast för grova förseelser. Här dömdes den skyldige till dubbel bot. Orsaken var, att han genom sin gärning äventyrat sta dens säkerhet och trygghet. På vad sätt han därutöver visat olydnad mot stadens styrelse, vet vi ej. Vaksamheten tilläts ej att slappna. På hösten 1627 hade man, som vi sett, in rättat alarmplatser. I slutet av januari 1628 sades i ett kungligt brev, att man hade anledning misstänka att spioneri förekom och att det hölls »konventiklar» i Helsingör, Malmö, Landskrona och Hälsingborg. Därför skulle ingen släppas in i dessa städer, förrän han lämnat från sig pistoler eller »overgevaer», dvs. vapen som bars i axelgehäng. De magasin som anordnats i Hälsingborg, kom till nytta när i slutet av februari ett halländskt ryttarkompani kommenderades till staden. Ystad fick samtidigt förstärkning med ett kompani utskrivna skånska soldater. Underhåll till det kompani utskrivna skånska soldater, som var för lagt i Hälsingborg, skulle levereras bl. a. av bönder i Landskrona län. Dessa klagade över denna pålaga, och därför avlöstes kompaniet i Hälsingborg av ett kompani, som skulle få sitt underhåll från annat håll. I detta sammanhang in skärptes det, att ett kompani soldater ständigt måste vara förlagt till Hälsing borg, »efterdi det er paa en pas».31 Under sommaren 1628 har man uppgjort olika planer för att stärka försvaret av Själland. I maj 1628 utfärdades sålunda order om att 300 man fotfolk samt de halländska och skånska ryttarkompanierna skulle överföras till Själland. Till Hälsingborg skulle samlas alla små skepp och skutor med högst 6 fots djup gående från Halland och Hälsingborgs län. Anders Bille skulle sörja för att proviant och foder, tillräckligt för en månad, lagrades i Hälsingborg. Emellertid upphävdes dessa order och förbanden stannade kvar i Skåne.32 Men redan i juni kom en ny order om överskeppning till Själland. Denna gång gällde det 1 200 man ur det skånska, länsvis utskrivna regementet som i början av juli skulle samlas i Hälsingborg för överfart. Skepp och skutor rekvirerades liksom vid det tidigare tillfället och Anders Bille fick ansvaret för truppförflyttningen.33 Det kompani soldater som låg i garnison hörde till det skånska regemente, som i juli fick släppa till en stor del av sin styrka för Själlands försvar. I Hälsingborg synes i stället under hösten och vintern ett ryttarkompani ha varit förlagt. Tull188

Politisk historia räkenskaperna 1628/29 innehåller notiser som omtalar inkvartering av en kap ten Stevarcls ej helt fulltaliga kompani i staden. Detta ryttarkompani gjordes emellertid snart fältstarkt och förlädes på annat håll. I stället kom till staden värvade soldater, som evakuerats från fästningen Krempe i Holstein och sjöledes förts till Skåne.34 Tullräkenskaperna omtalar att för kronans räkning skor in köpts genom skomakaråldermannen Jacob Tönder. Soldaterna torde ha stannat i Hälsingborg över vintern. Det danska riksrådet hade aldrig helhjärtat understött Kristian IV:s krigiska planer. Slutligen måste kungen böja sig för riksrådets önskemål och samtycka till att fredsförhandlingar upptogs med kejsaren. Underhandlingarna påbörja des i januari 1629, men kejsarens villkor visade sig vara hårda och dessutom måste man ta hänsyn till Sveriges hållning. Redan år 1627 hade nämligen Kris tian IV sökt åstadkomma ett danskt-svenskt närmande och i april 1628 hade ett försvarsförbund slutits, genom vilket Sverige hade lovat Danmark viss hjälp till sjöss men också för egen del krävt att bli inneslutet i ett framtida danskt freds fördrag med kejsaren. Det var sålunda nödvändigt att underrätta den svenska regeringen om fredsinitiativet. I detta sammanhang begärde Kristian IV att per sonligen få möta Gustav II Adolf. I början av februari 1629 fick Anders Bille order att hålla sig beredd att ledsaga Kristian IV till riksgränsen vid Markaryd, där man borde inträffa den 20 februari. I kungens följe skulle komma 100 perso ner och vagnar till alla dessa, deras bagage och proviant skulle anskaffas. Länsräkenskaperna 1628/29 utvisar, att kungen planenligt ankommit till Hälsing borgs slott den 17 februari och fortsatt sin resa påföljande dag.35 Hälsingborgs invånare fick på detta sätt bevittna upptakten till ett av de mest dramatiska inslagen i de dansk-svenska förbindelserna under 1600-talets förra hälft. De båda monarkerna möttes i Ulvsbäcks prästgård på den svenska sidan gränsen. Deras samtal började med ett hetsigt replikskifte, det känner vi till, men i övrigt är vår kunskap om detaljer i samtalen bristfällig. Gustav Adolf ta lade för en svensk-dansk offensivallians mot kejsaren, men han talade för döva öron. Kristian IV hade fattat sitt beslut. Han ämnade ej stödja Sverige i en kommande kamp mot kejsaren utan önskade själv nå fram till en fredsuppgö relse med kejsaren snarast möjligt. Freden slöts den 12 maj i Lybeck. Den inne bar bl. a. att Wallensteins trupper utrymde Jylland. I augusti påbjöds tacksägel segudstjänster för freden i alla rikets kyrkor. Te Deum skulle sjungas överallt.36 Under Gustav II Adolfs ledning gick sedan Sverige in i trettioåriga kriget utan danskt stöd. De framgångar som de svenska vapnen inhöstade på slagfälten 189

Dansktidens slutskede i Tyskland torde i och för sig ha i Danmark betraktats som värdefulla för den evangeliska saken, men med oro såg man svenskarna få inflytande över de delar av nordvästra Tyskland, som av ålder intresserat den danska utrikespolitiken. Den danska regeringen sökte neutralisera det växande svenska inflytandet ge nom att verka för fredsunderhandlingar och erbjuda sina tjänster som medlare. Denna politik var givetvis ägnad att på nytt väcka misstro på svensk sida. Under 1630-talet ökade efter hand åter spänningen mellan Danmark och Sverige för att i början av 1640-talet kulminera i en ny krigisk urladdning. Att stämningen tidtals har varit orolig och uppjagad bland befolkningen är givet. Från år 1631 föreligger en anteckning om en märklig syn och ett j är tecken som personer i Hälsingborgstrakten bevittnat. Det var »tvenne hopar med folk i luften, svingande sig mot varandra som två krigshärar. Sedan på Hälsingborgs ljung har man sett många ryttare, och det varade en dryg kvart.»37 I början av september 1635 kom Kristian IV själv vid Mickelsmässotid till Hälsingborg. Dit kallades alla officerare, adelbussar och korporaler vid det skånska utskrivna regementet för inspektion. Man var angelägen om att gräns fästningarna hade tillräckliga förråd av ammunition och proviant och en del reparationer och förstärkningsarbeten igångsattes. År 1639 fick befälhavarna på fästningarna order att hålla sig beredda mot eventuella »entrepriser». Krigskom missarierna i Skåne skulle också tillse, att utskrivningen bland bönderna förrät tades effektivt. På grund av de oroliga tiderna tilläts dessutom bönderna att bära handeldvapen, när de var ute på resor. I början av 1640-talet fullföljdes beredskapsåtgärderna genom att befälskadern på de halländska fästningarna utökades. Artilleriofficerare anställdes på Halmstads och Laholms fästningar och Halmstad fick därtill en »vaktmästare», dvs. en officer med ryttmästares rang.38 Kristian IV själv höll enligt ett brev från år 1639 en fientlig landstigning i nordvästra Skåne för osannolik, men däremot räknade han med överrumplingsförsök, »en rad ’montade’ som kan ske med en hasar dös passerande genom sun det, därmed att kujonera mig nio traktater av om tullen i sundet». Särskilt ut satt för sådana överraskande kupper ansåg han Kullen vara. Därför tänkte han sig ett befästningsverk på någon stenudde mellan Hälsingborg och Kullen, vilket skulle kunna »sekundera slottet». Efter hand tog dessa planer fastare form. Man övervägde att anlägga dels ett befästningsverk ute i sundet på själva gründet Lappen, nedtill av timmer och upptill av sten, samt ett verk av jord på stranden norr om Hälsingborg. Arbetena på jordskansen ansågs ej vara särskilt bråds190

Politisk historia kancle, eftersom jordvallar lätt kunde uppkastas vid behov. Kristian IV lekte också med tanken att om så behövdes försänka inloppet till Öresund vid Lap pen.39 Samtidigt som de militära förberedelserna vid gränsen mot Sverige tog ökad omfattning och man diskuterade nya befästningsanläggningar i nordvästra Skåne, engagerade sig den danska kronan, som vi tidigare sett, för att ge Häl singborg en ny skeppsbro av tillräcklig storlek och kapacitet för de aktuella be hoven. Arbetena med denna bro igångsattes år 1640.40 Att den danska rege ringen tog detta initiativ just i slutet av 1630-talet, var ingen tillfällighet. Det framstod allt klarare, att maktbalansen i Norden förändrats efter Knäredfreden. Sverige representerade nu den militära övermakten, inte minst sedan Dan mark förött sina krafter genom deltagandet i det trettioåriga kriget. Mera ener giskt än tidigare måste man planera för försvaret av Skånelandskapen. Detta innebar bl. a. att man måste trygga och bygga ut kommunikationerna mellan Själland och Skåne. För dessa var förbindelsen mellan Helsingör och Hälsing borg av avgörande betydelse. Men inte blott skeppsbron i Hälsingborg blev i högre grad än tidigare av värde för kronan. Också Hälsingborgs militära bety delse för försvaret av nordvästra Skåne mot sjösidan blev större. När man inte längre kunde räkna med att den danska örlogsflottan obestritt behärskade Östersjöinloppen, blev det nödvändigt att så småningom höja försvarsberedskapen till lands. Det var detta man försökt'redan under 1620-talet.

1. CCD 1614 17.11, 1615 26.6. K. C. Rockstroh, Udviklingen af den nationale Haer i Danmark i det 17. og 18. Aarhundrede, I (Khvn 1909) s. 6 ff. 2. CCD III, Tillaeg s. 731 ff. 3. CCD 1620 14.9, 1621 12.4. Kanc. Brevb. 1620 20.5, 13.9. 4. Kanc. Brevb. 1615 29.6. 5. I räkenskaperna för Hälsingborgs län om talas följande officerare vid Hälsingborgs läns kompani: Jens Brun, kapten 1615/16-1616/ 17, 1634/35-1641/42; Abraham Nielsen, löjt nant 1615/16-1616/17, kaptenlöjtnant 1618/ 19-1624/25; Reinhold Bentsen, löjtnant 1621/22-1625/26, kapten 1626/27; Jörgen Möller, kapten 1627-1628/29; Christen Vendelbo, löjtnant 1626/27-1633/34; (Kanc. Brevb. 1627 29.8 innehåller en kaptensfull

makt för Oluf Rinderup fr. o. m. 1.5 1628); Rasmus Olufsen, löjtnant 1634/35-1650/51; Patrik Dumbart till Spannarp, major vid skånska regementet, kapten 1641 (Kanc. Brevb. 1641 3.5)-iö42/43. Reinholt van Högen, kap ten 1647/48-1649/50. Hans Pedersen, kapten 1650/51. 6. 1626 24.6. D. Kanc. B 160, DRA. 7. CCD 1630 14.2, 30.12. 8. Kanc. Brevb. 1636 27.10. 9. Aktstykker til Oplysning av Rigsraadets og Stasndermödernes Historie i Kristian IV:s Tid, udg. ved Kr. Erslev, II (Khvn 1883-1885) s. 440, 458 ff. De skånska landskommissariernas räkenskaper finns i Militasre Regnskaber 11:6 b (åren 1625-1629), IIT4 c (1629-1645), IV: 1 d (1645-1647), IV:2 b (1647-1658). DRA. 10. Länsbrev Kanc. Brevb. 1629 26.3, följe

Dansktidens slutskede brev ibid. 1629 1-5- Jmf- Kanc. Brevb. 1629 25.3. Kvittens ibid. 1633 16.4. C. O. BöggildAndersen, art. Christian Thomesen Sehested, Dansk biografisk Leksikon 21 (Khvn 1941). 11. Länsbrev Kanc. Brevb. 1629 3°-6> kvit tens 1651 29.1, Skaanske Registre VI s. 209. DRA. Se också 1648 5.8, Skaanske Registre VI s. 6 ff. DRA. Danmarks Adels Aarbog XL (1923) s. 524. B. Hildebrand, Svenstorps och Björnstorps arkiv, en orientering (Archivistica et Mediaevistica Ernesto Nygren oblata. Sthrn 1956) s. 199 f., 202. 12. Kanc. Brevb. 1619 11.11, 1620 22.7, 1621 25.2, 1629 110> 1635 i-!2, 1637 19-1113. O. Blom, Kristian den Fjerdes Artilleri, hans Töihus og Vaabenforraad (Khvn 1877) s. 237 f. 14. 1623 5.5-4.7, D. Kanc. B 160,DRA. 15. Kanc. Brevb. 1617 19.9, 1622 30.4. D. Kanc. B 86, Oluf Daas Optegnelsebog 16351660, DRA. Se också länsbreven efter 1617. 16. Kanc. Brevb. 1613 23.7, 1614 30.6, 1615 31.12, 12.3, 26.3. W. Tham, 1560-1648 (Den svenska utrikespolitikens historia 1:2. Sthm i960) s. 119 ff. — Att det i länsräkenskaperna 1614/15 finns uppgifter om Skyttes resa, beror på att räkenskaperna ofta färdigställdes lång tid efter det aktuella året. 17. Kanc. Brevb. 1623 26.10, 1624 11.1. Tham, anf. arb. s. 139 f. G. Olsson, Hallands politiska historia (Hallands historia från äldsta tid till freden i Brömsebro 1645. Halm stad 1954) s. 416 f. 18. Kanc. Brevb. 1624 3.6-13.6. 19. Kanc. Brevb. 1624 n-6, 14.6, 23.6. 20. Kanc. Brevb. 1624 21.10, 28.10, 13.12. 21. 1625 28.6, 2.7, D. Kanc. B 160, DRA.

192

W. Mollerup og Fr. Meidell, Bille-TEttens Historie, II (Khvn 1893) s. 184, 188. 22. Tham, anf. arb. s. 140 ff. 23. Kanc. Brevb. 1625 17-9- *625 24.10, 26.10, 15.11, 1626 12.2, D. Kanc. B 160, DRA. 24. CCD 1627 11.8. Kanc. Brevb. 1627 2.9, 4.10. Rockstroh, anf. arb. s. 69 f. 25. Kanc. Brevb. 1627 25-926. Kanc. Brevb. 1627 24.9, 28.11. 1628 2.1, D. Kanc. B 160, DRA. 27. CCD 1628 14.2, 22.2. Rockstroh, anf. arb. s. 76. 28. 1628 1.2. D. Kanc. B 160, DRA. 29. Kong Christian den Fjerdes egenhaendige Breve, udg. ved C. F. Bricka og J. A. Fridericia, II (Khvn 1889-1891) s. 117 f., 132 not 2, 134. 30. Kanc. Brevb. 1627 24.11, 1628 23.2. Se nedan s. 257 ff. 31. Kanc. Brevb. 1628 26.1, 23.2, 12.3. 32. Kanc. Brevb. 1628 1.5, 3.5, 8.5. 33. Kanc. Brevb. 1628 23.6. 34. Kanc. Brevb. 1628 3.9, 29.11. 35. Kanc. Brevb. 1629 5-236. Tham, anf. arb. s. 178 ff. Kanc. Brevb. 1629 8.8. 37. Synodalia Lundensia. Synodalprotokoll från åren 1614 och 1620-1634, utg. J. Tuneld (Lunds stifts herdaminne från reformationen till nyaste tid, utg. av G. Carlquist. Ser I. Lund 1943) s. 231. 38. Kanc. Brevb. 1632 19.1, 1635 11.9, 15.9, 1636 24.8, 4.10, 16.11, 1639 18.1, 19.1, jan. u.d., 6.5, 15.5. Olsson, anf. arb. s. 420 f. 39. Kong Christian den Fjerdes egenhaendige Breve etc. IV (Khvn 1892) s. 272 ff., 282 ff., 1286 ff.

SVENSK OCKUPATION u

NDER 1630-TALET hade Sveriges och Danmarks intressen kolliderat bl. a. i Tyskland. Från dansk sida försökte man skaffa sig fördelar framför allt inom den nedersachsiska kretsen av Tyska riket och ville på olika sätt motarbeta det växande svenska inflytandet bland de tyska furstarna och städerna. Den svenska diplomatin strävade å sin sida efter att om möjligt bryta förbindelserna mellan de nordtyska furstarna och Danmark. Till detta kom svensk-danska mot sättningar av äldre datum, främst i fråga om Öresundstullen. Den svenska tullfri heten i Öresund hade formellt bekräftats både i Stettinfreden 1570 och Knäredfreden 1613, men man hade vid flera tillfällen tvistat om tillämpningen av reglerna för tullfriheten. Den danska hållningen föreföll ofta utmanande för svenskarna, men kontroverserna hade kunnat biläggas med fredliga medel. Att det i slutet av år 1643 kom till öppet krig mellan de nordiska staterna, hade djupare liggande orsaker. Den svenska makttillväxten inom östersjöområ det var ett allvarligt hot mot det danska östersjövälde, som sedan länge före svävat den danska riksledningen. Svenskarna såg i den starka danska positionen vid Öresund och de övriga inloppen till Östersjön en spärr för utvecklingen och befästandet av det svenska sjöherravälde, som låg inom räckhåll. Den danska kontrollen över Öresund måste avlägsnas. För många svenskar i ledande ställ ning tedde sig en slutlig uppgörelse med Danmark-Norge oundviklig. Den svenska statsledningen var beredd att skrida till väpnad aktion, när ett lägligt tillfälle bjöds. Man var medveten om att det militära läget i Norden förändrats sedan Kalmarkrigets dagar. Sverige utgjorde nu ett mycket farligare hot mot Danmark än tvärtom. Ur svensk synpunkt var den politiska situationen gynnsam för en uppgörelse med Danmark-Norge i början av 1640-talet. Sverige hade allianser med Frankrike och Nederländerna, och England var av svåra inre politiska kriser hindrat att mera aktivt ingripa i den nordiska politiken. Samti digt hade en brytning inträtt mellan den habsburgske kejsaren och Kristian IV, som dessutom utan framgång prövat på närmanden till Polen och Ryssland. 13 - 679829

Hälsingborg III: 2

*93

Dansktidens slutskede Danmark-Norge var alltså isolerat i utrikespolitiskt avseende och därtill militärt illa rustat. Sverige hade förutom sina allianser också tillgång till en krigsvan, respektingivande armé, som stod på tysk jord eller m. a. o. i Danmarks rygg. Också den svenska örlogsflottan var en maktfaktor att räkna med. I början av år 1643 påbörjades svenska militära förberedelser för ett krig mot Danmark. I maj samma år beslöt sig det svenska riksrådet i princip för kriget och resten av året ägnades åt förpostfäktningar på det politiska och diplomatiska planet. Den svenska krigsplanen gick ut på att ett överraskande angrepp skulle sättas in mot Danmarks militärt mest sårbara punkt, den jylländska sydgränsen. Under den långa raden av svensk-danska krigiska uppgörelser förfogade svenskarna för första gången över en anfallsbas på tysk jord, varifrån ett sådant företag kunde sättas igång. I juni 1643 fick Lennart Torstensson order att snarast möjligt gå till angrepp. Under manövrer som i det längsta skulle dölja hans verkliga mål, drog han sig mot nordväst från sitt utgångsläge i Mähren och överskred den 12 december 1643 den holsteinska gränsen. Överraskningen för danskarna var så fullständig, att Kristian IV samma dag avvisade alla krigsrykten som förmedlats till honom från den danske residenten i Stockholm. Först fem dagar senare kom säkra underrättelser till Köpenhamn om Torstenssons angrepp.1 Huvudmålet för de svenska operationerna var ett anfall mot cle danska kärnlanden. Från Jylland skulle med den svenska flottans hjälp angrepp inledas mot de danska öarna. Samtidigt skulle en annan svensk armé från norr infalla i Skåne, snarast möjligt tränga fram mot Öresund och därifrån förbereda en inva sion på Själland, understödd av flottan. Det fanns vissa förutsättningar för att överskeppningarna skulle kunna gå snabbt, då man räknade med hjälp från Nederländerna. I slutet av år 1643 hade ej några särskilda försvarsanstalter gjorts i de skånska landskapen. Fästningarna var ej krigsrustade. Hälsingborg och Landskrona, som i slutet av 1620-talet haft garnisoner under ett par år, var nu åter utan, enligt vad krigskommissariernas räkenskaper utvisar. Det skånska utskrivna regementet liksom den adliga rusttjänsten befann sig på fredsfot. Ur det skånska regementet hade för övrigt uttagits några underofficerare och en del äldre soldater, vilka skulle ingå i det livkompani som man var sysselsatt med att uppsätta åt kungen. Regementet hade på detta sätt mist 300 man, vilka visserligen skulle ersättas genom nyrekrytering, men deras bortkommendering måste ha betytt en för svagning av förbandet.2 Efter underrättelserna om Lennart Torstenssons infall i Holstein utgick order

194

Politisk historia om försvarsåtgärder också i Skåne. Den 18 december befalldes länsmännen på gränsfästningarna att hålla god uppsikt och rekognosera i gränstrakterna för att utröna om svenskarna planerade något angrepp. Någon egentlig militär överbe fälhavare fanns ej öster om Öresund. Länsmännen hade sin självklara plikt att försvara sina slott och län. I övrigt fanns endast de tre lands- eller krigskommis sarierna, sedan 1629 Tage Ottesen Thott, Christoffer Ulfeldt och Hendrik Hvitfeldt. Genom ett kungligt brev av den 24 december 1643 fick Tage Ottesen Thott och Christoffer Ulfeldt »det största och förnämsta kommandot i vårt land Skåne och dess tillhörande provinser». De förpliktades dock att rådgöra med de »nästa och bästa av adeln» om allting de ansåg nödvändigt och gagneligt. Några mera vittgående personliga maktbefogenheter tilldelades sålunda ej de båda herrarna, och de kan ej sägas ha blivit tilldelade något militärt överbefäl i egentlig mening.3 Samma dag utgick kungliga order om värvning av krigsfolk och mönstringar genom krigskommissariernas försorg i Skåne. Befälhavarna på Malmöhus, Kris tianstads, Var bergs, Halmstads och Laholms slott skulle lagra proviant och spannmål. I januari sattes det skånska regementet på fältfot. Ett av dess kompa nier sändes till Malmö, tre kompanier till vardera av fästningarna i Var berg och Halmstad. Länsmannen i Kristianstads län, Ebbe Ulfeldt, fick befälet över en stor del av regementets reservmanskap för att därmed skydda Skånes nordgräns. Två kompanier värvade soldater, som uppsatts i Skåne, fick order att överskeppas till Själland, men de kom ej åstad förrän i mars månad. I stället överfördes, under februari 8 utskrivna danska kompanier till Skåne från Själland.4 Hälsingborgs slott synes under denna tid främst ha gjort tjänst som magasin och vapenförråd. Länsräkenskaperna 1643/44 omtalar att under januari och februari på order av krigskommissarierna utlämnats från slottet till det skånska regementets kompanier inalles 596 flintbössor mecl bantlär, stora kvantiteter bly samt kulformar, kratsar, luntor och krut. Materielen utlämnades till de förband som var avsedda för Halmstad, Kristianstad och Malmöhus. Dessutom utlämna des 102 järnskyfflar och 305 hackor, som skulle nyttjas vid Landskrona slott, där man påbörjat förstärkningsarbeten. Den sista posten av utlämnad materiel bok fördes den 5 februari. På slottet fanns kvar, »när fienden inföll», 3 flintbössor* 4 bantlär, några kulformar och en del bly m. m. Man har sålunda hunnit att praktiskt taget tömma förrådet av vapen för det skånska utskrivna fotregemen tet innan det svenska angreppet inleddes mot Skåne. Chef för den svenska styrka, som skulle falla in i Skåne, var fältmarskalken

*95

Dansktidens slutskede Gustaf Horn. Hans armé samlades vid Värnamo i slutet av januari 1644. Han förfogade då över 8 000 man fotfolk, 3 000 ryttare och 30 lätta artilleripjä ser. Hans instruktioner gick ut på att i början av februari överskrida riksgränsen och att i förstone medföra blott det nödvändigaste i fråga om artilleri, för att framryckningen skulle gå snabbt. Mötte han starkare danskt motstånd, fick han själv avgöra huruvida han skulle leverera batalj eller först slå läger, för att sedan manövrera ut fienden i en svagare position och så angripa honom. Mötte han intet samlat danskt motstånd skulle han snarast sätta sig i besittning av Häl singborg, Landskrona och Malmö. Lyckades han bemäktiga sig dessa platser före vinterns slut, skulle han inrikta sig på att sedan under sommaren skeppa över sin armé till Själland och i så fall samverka med Lennart Torstensson. Horns styrkor sammandrogs i all tysthet och det gick så pass oförmärkt, att den danske residenten i Stockholm inte kände till vad som hänt, förrän kåren redan var på marsch mot den skånska gränsen. Denna överskreds den 14 febru ari. Ebbe Ulfeldt hade väntat sig en framstöt mot Kristianstad och var beredd att hejda en sådan vid en stark skans i Vittsjö. Horn tog emellertid en västligare väg över Markaryd, kringgick Tranarps vad över Rönneå, där en dansk bevakningsstyrka stod, genom att gå över ån vid Sönnarslöv och ställde så marschen rakt mot Hälsingborg.5 Enligt de rapporter Horn insände till det svenska riksrådet och på vilka detta byggde sina utsända meddelanden om kriget, fann han staden tom på invånare, när han den 17 februari på kvällen ryckte in där. Christoffer Ulfeldt befann sig ej på slottet utan var i Malmö. Just när svenskarna ryckte in, hade en del av stadens invånare stigit i båtar, med vilka de lade ut från skeppsbron. Man besköt dem med pistoler för att förmå dem att vända om, men detta ledde ej till något. Ute i sundet närmade sig ett par danska örlogsfartyg, men de gjorde intet för att skada svenskarna. Horn lät skjuta svensk lösen med tanke på att få svar från Kronborg, men där förblev man tyst. Den 21 februari närmade sig — fortfarande enligt vad Horn uppgivit — fem danska örlogsskepp. De seglade tämligen nära in under staden och öppnade eld, dock utan att göra någon skada hos svenskarna. Enligt en bevarad svensk ammunitionsräkenskap avlossades 17 stycken 12-pundiga runda lod mot de fem skepp, som »sig presenterat» i sundet. Från svensk sida har det alltså inte varit fråga om någon mera intensiv beskjutning. Fartygen drog sig dock undan och ankrade på Helsingörs redd.6 Dessa uppgifter från svenskt håll bestyrkes och kompletteras av de spridda upplysningar som man kan få ut ur det danska källmaterialet. Christoffer Ul196

Politisk historia feldts frånvaro, när Gnstaf Horn nalkades Hälsingborg, var på intet sätt an märkningsvärd. Slottet hade ingen garnison, dess förråd var tömda och dess värnkraft ringa. Det militära ansvar herr Christoffer jämte Tage Thott fått för Skånes försvar, motiverade otvivelaktigt att han ägnade sitt intresse åt de vikti gare försvarsanläggningarna, där garnisoner var samlade och fästningarna krigsrustats. I fortsättningen fullgjorde han sitt uppdrag till en början från Malmö och senare från Kristianstad.7 Horns trupper marscherade in i Hälsingborg, medan en del av invånarna ännu var stadda på flykt över Öresund till Själland. Att man på detta sätt utrymde staden, när de fientliga trupperna nalkades, var ej på något sätt enastå ende. Detsamma skedde något senare, när den svenska armén anföll Lund och Landskrona. Flykten har gått brådstörtat och överfarten har försvårats av att det fanns is i sundet. De flyende förde med sig vad de kunde, men fick lämna åtskilligt kvar. I en supplik från år 1647 skildrade borgmästare och råd situa tionen på följande sätt: vid »riksens fienders hastiga överfall» sökte man ta sig över till Helsingör, men man hindrades »förmedelst Guds väderlek med frost och is, som samma tid var här i sundet», så att »vi icke kunde bekomma vår fattigdom över med oss utom en ganska ringa del därav; så ock våra hus och bostäder stod öde och blev sedan mycket fördärvade och en part ruinerade». Efter krigsslutet gjordes år 1645 en inventering av bebyggelsen i staden, varvid man konstaterade mer eller mindre omfattande skadegörelse på 113 gårdar, hus och fastigheter. Lägger man till detta, att det i staden fanns, som vi förut sett, omkring 200 fastigheter, kan vi konstatera, att evakueringen gått mycket långt. Det har inte varit många personer som stannat kvar.8 I Gustaf Horns nyss nämnda krigsrapport omtalas också, att dagen efter den svenska inmarschen, alltså den 18 februari, höll kyrkoherden predikan i Mariakyrkan. Församlingen var fåtalig, »där var icke över 16 människor inne». Vid predikans slut höll han den sedvanliga bönen för konungen och överheten och det noterades, att prästen — Anders Pedersen Gemsö —• bett Gud välsigna de svenska vapnen och bevara och beskydda drottning Kristina. Om konungen av Danmark nämndes intet i bönen. I Gustaf Horns instruktion föreskrevs, att han skulle sätta de erövrade om rådena i kontribution, dvs. utskriva tvångsskatter till arméns underhåll. Dess utom var man hänvisad till de varor man kunde komma över. Horn meddelade till riksrådet, att han i Hälsingborg lagt beslag på förråd av spannmål och salt. Den oväntade och snabba svenska framryckningen hade fått till följd, att man ej

*97

<4£?»C 8 g §¥ 55 ?* *-* fÖÅ.-eS5 5* 'ZS- C «5 S

e&2>l «ist fj <5 *a *5

Ä P '"*~'s43» O 0£L <5 O «JZÄ-’S ««& §£

55 O S* ^TT sm O ^ ^'Bi js' c oa

« S^s 3 O C v ju «éTt -—« <t>» *5 1 H ~

it. « s >M q **♦ -W *♦ S2 Ci-A, tx. ^ %* T2r ‘

«PS * 55 \ , ?' = - *3 M» “ L® <5

<*■ #«* «M»

vp «m» TS .. s _ g HLJk T?T

Ä 2S*> u J~* * .♦ <£>»/£ ^

C t? o w

^ -w <s g *n ,2 g© H °iÉJ&s fiS S B ^ «3 It a •<'8'* C5S o *a ar 'xft >$. <u .w O. SJ <* 4* <5 ** o Ö jf

tJ « *» g^£°§ IL'g* ^£>**g ••»«k. 55 Ö.Ä o C ;n fs « £ 5

^55

Svjc°^'iw § «*5vo»ii 6S«änll€|

ju’*■»

jy *Ä sOx^v a*...x $*» m~m

/> %>■ Jgjjj j»*

« *♦** '**»* ?52 £S

ls?s

a v <5*^ r...^ *£> *£ a B /* g3 <* ti ~ « é e-ti g«-s*s 4M*

Hj o u £ Qf

Je- g -~ _ fe

s^a •• ,x>» C •*«*

ii § S ©o 52 ^25^ ^ o& — s § xS'gfsg-fc'es^E'ea^ i0 .^ !ß *2 S<i:ls"« pIls^csS'oIs'S u “§ sts.55 *§ u > *n sJO> 5'SS.b sSl|i«15 |£ss,i? ,

-w iCi

t: w 2 å a &L^- u>

SSfi ^ c “ ±i *« £ ce* z5

)£*.CM VCm

a as tiSl 4-. “S

SC-or S ti Sa« «u vO»Si •» *fS <53 w taa» *f3 S ^ « B&H ”iss ö >*»Ä ä j'iÄ a ^5t,3 <j **.S 3 ’2'P'sO»« jg* »»»» <5 f» b oi*

"f5 -*•« 5» SM*

SS ^ *••»<MU “SMU»

Ü.«^ 5^3l

^ gCaw£ 3*<tö 2E- g* I^tl

V^1

g;^ 2 éti w» ö -g ü t:2 2^8©

_ Z “£2 °J S S@iB>S

M %' S-l-

fi « 2

B $: Jg oefif§s g s.5 I ij ^

Dansktidens slutskede kunnat föra undan vare sig djur eller förnödenheter i någon större utsträckning. Redan i ett brev av den 13 februari 1644, då nyheten om det svenska överskri dandet av gränsen nått Köpenhamn, klagade tronföljaren prins Kristian över att man i Skåne gjort det alldeles för lätt för svenskarna genom att ej i tid föra undan boskap, hästar och oxar. Bl. a. fanns en del oxar, avsedda för flottans behov, i Hälsingborg.9 I Horns armé fördes en fältprovianträkning av skrivaren Lennart Hansson under de veckor som förflöt från infallet över gränsen till den 27 februari 1644, då Horn bröt upp från Hälsingborg. Som intäkter upptas i den följande djur och andra förnödenheter, som sades komma från Hälsing borgs slott och stad eller vara »kolligerat när marschen gick till staden»: 415 oxar, 206 får, 15 svin, 679 tunnor råg och korn, 465 tunnor havre, 369 tunnor malt, 33 1j2 lispund humle, 112 tunnor salt, 1 798 lispund bröd, 690 lispund fläsk och saltat kött, 5 stycken hudar samt mindre partier öl, saltad fisk, ål, ättika, pottaska och 20 lass hö. Dessutom upptages en gryta och några koppar kärl, vilka tydligen hörde till slottet. Denna lista innehåller alltså vad rekvisi tioner gett i Nordvästskåne samt vad man påträffat i Hälsingborgs stad och på slottet i samband med framstöten mot Öresund. Den lista som Lennart Hanssons efterträdare Michel Bryngelsson uppgjorde, när han övertog räkenskapsföringen på slottet den 27 februari, visar att man av djuren hade kvar samtliga får och svin, vidare allt fläsk och saltat kött samt en del rökta och saltade varor, men att man gjort slut på ungefär hälften av spannmålen och maltet. De 415 oxarna omtalas ej. De hade antingen slaktats eller skickats bort.10 Vid sidan av de här uppräknade persedlarna måste man räkna med att soldaterna på egen hand försåg sig med vad de kunde komma över hos civilbefolkningen. Ockupationsstyrkan har tvivelsutan tagit mycket mera av traktens tillgångar i anspråk, än vad de bevarade räkenskaperna ger vid handen. Ett bytingsvittne från Häl singborg år 1646 omtalar sålunda, att ett parti om 8 läster stenkol, som blivit liggande på skeppsbron, när svenskarna ryckte an, föll i fiendens händer.11 Av riksrådet hade Gustaf Horn också instruerats att å svenska kronans vägnar i sitt beskydd taga alla skåningar, som ville ge sig under Sverige, lova trohet och betala skatt eller kontribution. Städer som godvilligt gav sig under danska kro nan skulle få hopp om privilegiebekräftelse, om de förblev ståndaktiga i sin trohet och lydnad. Enligt Horns rapporter lät han utfärda plakat, vari hälsing borgarna uppmanades att återvända hem till sin stad. Å svenska kronans vägnar lovade han dem skydd och beskärm.12 En prästman, som flytt från Landskrona till Själland, uppger i en supplik från februari 1644, att Gustaf Horn låtit ut200

Politisk historia sända ett »offentligt patent», i vilket sades att alla, andliga och världsliga, skulle bege sig till honom i Hälsingborg och där vidare »åhöra vad han dem uti detta fall ville föregiva på hans K. M:ts till Sverige tillbudna nåd; om icke, skulle de med all fientlighet, med eld och svärd till det yttersta bliva förföljda».13 Präst mannen har i sin framställning främst fäst sig vid Horns hotfulla ordalag, rik tade mot dem som tredskades. Patentet har säkerligen också innehållit de punk ter, som Horn i sin instruktion ålagts att kungöra och vad han själv rapporterat att han sagt. Horn vidtog omedelbart efter inmarschen åtgärder för att sätta försvars anläggningarna i bättre skick. Framför porten i slottets ringmur byggdes en ravelin och innanför ringmuren runt kärntornet uppfördes en fyrkantig, halvbastionskans.14 Länsräkenskaperna 1646/47 innehåller ett par notiser som visar, att man för att utföra sina dispositioner rivit ned slottets fogdestuga och skriva restuga. Men ej nog härmed. Tre hus från staden flyttades upp till slottsområdet. Ett besiktningsprotokoll från år 1645 över de skador som anställts på slottet under kriget, omtalar att ett 20 bindningars hus på Peder Lauridsens gård, ett 16 bindningars hus, som tillhört Albret Jorgensens gård, och ett 5 bindningars hus från Peder Dragers gård uppförts intill den nyanlagda skansen. Väggarna på Peder Lauridsens hus slogs med lera.15 Förmodligen har de tre byggnaderna an vänts som logement för den garnison som svenskarna förläde till slottet. Michel Bryngelssons räkenskaper, som började 27 februari, ger oss ytterligare upplysningar om de militära dispositioner och förvaltningsåtgärder som svens karna vidtagit under ockupationen. Kommendant på Hälsingborgs slott blev majoren Gerhard von Schaar. Michel Bryngelssons utgiftsräkenskaper för garni sonen upptar proviant, som utlämnats till fyra kompanier fotfolk under kap tenerna Sven Andersson, Carl Svensson, Bengt Liljehök och Nils Andersson, till 58 ryttare under löjtnant Anders Duva, samt till artilleriets personal. Styrkebesked är bevarade för tre av infanterikompanierna. De uppgick till sammanlagt 382 man. Storleken av Nils Anderssons kompani är ej känd. Genom detacheringar åt olika håll gick ryttarstyrkan ned, så att det i juni 1644 blott fanns 18 man kvar i Hälsingborg. Michel Bryngelssons räkenskaper upphör med denna månad. Man kan dock våga anta, att också de sista ryttarna då hade skickats bort till annan plats. Av intäktsräkenskaperna kan man utläsa, att den kringliggande bygden satts i kontribution. På det sättet inflöt både pengar, spannmål, smör, kött och öl. Till det magasin som upprättades i Hälsingborg levererades också förnödenheter 201

Dansktidens slutskede från andra längre bort belägna orter. Sålunda kom oxar från magasinet i Åhus och salt från Laholm. En intäktspost gäller vad som uppburits från Hälsingborgs stad. Det belöpte sig till sammanlagt 5 tunnor råg, 141 tunnor korn, 47 tunnor malt, 69 tunnor havre, 61 tunnor salt och 9 lispund humle. Detta ger vid handen att staden ej varit helt tömd på folk. Förmodligen har en del av invånarna åter vänt efter den första chocken, sedan Horn med den svenska huvudstyrkan dragit sig bort från staden. Från magasinet i Hälsingborg har bl. a. salt levererats till svenska militärförband i nästan hela Skåne. Dessutom har man slaktat ett stort antal levande djur. Behållningen i juni, då Michel Bryngelsson gjorde sin slut redovisning, uppgick i fråga om hudar och kalvskinn till 66 barkade och 112 obarkade stycken. Slutligen må en viktig och intressant utgiftspost särskilt näm nas. Våren 1644 utlämnades ur magasinet 46 3/4 tunnor råg, 106 tunnor korn och 34 1/2 tunnor havre. Det anges att spannmålen skulle nyttjas som utsäde, tydligen på de jordar som hörde till slottet. Den 27 februari bröt Horn med sin huvudstyrka upp från Hälsingborg och marscherade två dagar senare in i Lund, som gav sig utan motstånd. Han kvarstannade där, tills belägringsartilleri hunnit anlända från Sverige. I början av mars var han stark nog för att inleda attacker mot de krigsrustade fästningarna. Först angreps Landskrona, som kapitulerade den 7 april. Nu återstod blott att taga Malmö, för att Horn skulle ha nått de mål som uppställts av riksrådet i Stockholm, och han skulle kunna påbörja planläggningen av en invasion på Själland. Emellertid anmälde sig härvidlag en rad oförutsedda hinder. Allvar ligt avbräck vållade den snapphane- och friskytterörelse som tagit fart i norra Skåne och utgjorde ett ständigt hot mot Horns förbindelser med Sverige. En dansk diversion mot Göteborg i början av april tvingade vidare Horn till en operation mot Halland. Denna resulterade visserligen i att Laholm erövrades av svenskarna den 15 maj, men den ursprungliga krigsplanen hade rubbats. Andra omständigheter tillkom, vilka medförde att den svenska krigsledningen ej kunde hålla fast vid sina ursprungliga planer. Den nederländska hjälpen visade sig ha begränsat värde. Dessutom tillstötte komplikationer i Västdanmark. Torstenssons offensiv hade där varit mycket framgångsrik. I mitten av maj behärskade han den jutska halvön ända upp till Skagen. Men under Gallas och Hatzfeld var kejserliga arméer på anmarsch söderifrån och den svenska regeringen beord rade Torstensson att möta dessa nya motståndare. Tanken var, att sedan han slagit dem, skulle han återvända till Jylland, men Torstensson själv utverkade i oktober 1644 regeringens medgivande till att på tysk jord få fullfölja operatio202

Politisk historia nerna mot Gallas armé. På Jylland kvarlämnades 5 000 man under befäl av Helmuth Wrangel. Från denna tidpunkt kunde man ej längre räkna med en kraftfullt upplagd svensk invasion mot de danska öarna västerifrån. Tyngdpunkten i den svenska krigföringen mot Danmark kom under dessa om ständigheter att förläggas till Skåne. I mitten av juni 1644 ankom Horn med sina styrkor framför Malmö för att förbereda en attack på staden. En förutsätt ning för att staden skulle kunna erövras, var att en effektiv blockad kunde etableras av den svenska flottan från sjösidan. Ett allvarligt bakslag led svens karna därför, när den danska örlogsflottan under sommaren väl hävdade sig både mot en nederländsk hjälpflotta och mot den svenska örlogsflottan. Krigs läget höll på att vända sig till danskarnas fördel. Kristian IV hade redan i februari lekt mecl tanken på ett fälttåg i Skåne, men avstått från dessa planer på grund av den otjänliga väderleken mecl kyla och snö.16 I stället tog han på hösten själv befälet över en armé, som överfördes till Malmö. I allt förfogade han där över omkr. 10 000 man fotfolk och omkr. 4 000 ryttare. Den 20 september mönstrade Kristian själv sitt folk, som var förlagt i ett befäst läger vid staden. Horn var till en början inställd på att uppträda de fensivt. Han drog sig den 27 september norrut och intog en fördelaktig ställ ning vid Uppåkra söder om Lund. Trossen och sjuka soldater sände han från sig upp till Hälsingborg. Den danska armén sökte emellertid kringgå hans högra flank på det föga mer än en halv mil breda utrymmet mellan den svenska ställningen och havet. Horn ansåg sig ej stark nog för att leverera batalj här utan föll tillbaka mot Landskrona. Därifrån fortsatte han mot norr och stod den 26 oktober vid Ängelholm. Den danska krigsledningen hade manövrerat ut Horn ur Skåne. Den 1 juli hade ett sjöslag stått vid Fernem, där Kristian IV själv verksamt bidragit till en lyckosam utgång för den danska flottan. När han nu var på marsch norrut mellan Landskrona och Hälsingborg, mottog han nyheten om en ny sjödrabbning vid Fernem, där denna gång den svenska flottan den 13 okto ber under Karl Gustav Wrangel vunnit seger över den danska. Det var dåliga nyheter för den 68-årige monarken. Var svenska flottan herre i de danska far vattnen, aktualiserades åter hotet om en svensk landstigning på de danska öarna. Den 28 oktober sände han ett brev, daterat »i en bondgård vid Hälsing borg», till kanslern Christian Thomesen Sehested — tidigare länsman på Häl singborg och nu den man som sänt honom de dåliga nyheterna. »Av din skri velse har jag med bedrövelse förstått den stora olycka till sjöss, som den 203

Dansktidens slutskede Allerhögste har velat straffa mig med», skrev kungen bl. a. »Den Allsommäktigaste Herre och Gud dirigere allting Hans Allraheligaste namn till lov, pris och ära och oss arma människor till tröst och evig salighet».17 Kristian IV insåg säkerligen att krigsläget i ett slag radikalt förändrats. Detta har också Gustaf Horn gjort. Fältammunitionsräkenskaperna innehåller en notis om att i hans läger vid Ängelholm skjutits »fröjdeskott för den victoiren de svenske hade haft i Östersjön över de danska skeppen».18 Den 29 oktober lät Kristian IV sätta sig över Öresund i en fiskebåt från Råå. Huvuddelen av hans armé beordrades att snarast marschera till Malmö för att därifrån överskeppas till Själlancl. Därmed lämnades fältet fritt för Horn. och hans armé. I början av november bröt svenskarna upp från Ängelholm och gick i mitten av månaden i vinterkvarter i trakten av Ystad. Hälsingborg har i samband med den danska framstöten mot norr berörts av operationerna i någon mån. Den 28 oktober gav Kristian IV översten Falk Lykke befallning att med sin eskadron bege sig till Hälsingborg och inlogera sig där. Från Helsingör skulle han sedan framskaffa så många båtar och skutor som möjligt, för att med sitt folk överskeppa sig till Själlancl, varvid han skulle ta med sig ytterligare 300 man ur ett annat förband.19 Denna order förutsatte, att danskarna utan svårighet kunde ta sig in i staden, men man räknade som synes med att ej finna vare sig färjor eller båtar på den svenska sidan. På slottet fanns den svenska garnisonen kvar. I en relation, daterad i Ängelholm den 4 novem ber, redogör Horn själv för hur man från slottet sökt vålla danskarna avbräck. »Ehuruväl han (:Kristian IV) elliest effter sin plägsedh mycket hafver skräppt öfver sin anseenlige krigsmackt och föregifvit sigh vara starck tijo tusende til foot och trij tusende hästar, hafver han doch lijkväl äfven så litet emot then ena som then andra orten understådt sigh med belägringh eller fientligit anfall något att försökia; men i thet stället måst lijda och tåla, at uthaff Helsingborgs slått någre och trettijo personer för honom till dödz skutne äre».20 Trots att kriget mot Danmark-Norge ej fått det snabba förlopp som man från början hoppats på, höll den svenska regeringen likväl fast vid tanken att fort sätta det med kraft. Operationerna under sommaren 1645 skulle ägnas åt att fullständigt erövra Skåne, för att på detta sätt göra den danska statsledningen mera benägen för fred. I slutet av april 1645 lämnade Gustaf Horns styrkor sina vinterkvarter. Huvuduppgiften för honom var nu att erövra Malmö, men ett anfall mot staden borde inte inledas, förrän den svenska flottan kommit till Öresund och effektivt blockerat staden från sjösidan. Under mellantiden gjorde 204

Epitafium, uppsatt år 1627 i Mariakyrkan av borgaränkan Else Nielsdatter över hennes båda män rådmannen Johan Andersen och köpmanne?2 Bertel Olsen. Detaljfoto i band III:i s. 29. Foto Hälsingborgs museum. 205

Dansktidens slutskede Horn en framstöt mot nordöstra Skåne och trängde in i Blekinge till Sölvesborg. Samtidigt fick han sända ett detachement till Bornholm, där Karl Gustav Wrangel mecl en del av den svenska flottan angrep Hammershus, som föll den 17 juni. Först i början av augusti stod Horn med sin armé åter framför Malmö. Innan någon större aktion mot staden hunnit påbörjas, inlöpte meddelanden om att fredsförhandlingar mellan de nordiska rikena framskridit så långt, att fientligheterna skulle inställas. Inom det svenska riksrådet hade man vid flerfaldiga tillfällen diskuterat krigsmålen och bl. a. ställt frågan, huruvida »vår intention uti detta kriget skall vara att kasta Danmark helt och hållet omkull». Som alternativ kunde man tänka sig att Danmark till Sverige avträdde exempelvis Halland, Skåne och Ble kinge. Under sommaren accepterade man både från dansk och svensk sida franska och nederländska anbud om medling. I oktober 1644 hade man enats om att inleda fredsförhandlingar i Brömsebro under december månad. Först den 8 februari 1645 kunde emellertid underhandlingarna öppnas och de drog långt ut på tiden. Relativt snabbt nådde man enighet i den gamla stridsfrågan om tullfriheten i Öresund. Denna skulle framgent åtnjutas av svenska kronans undersåtar i både Sverige och Finland och i besittningarna på andra sidan om Östersjön. Svårare var det att komma överens om de svenska kraven på danskt land. Slutligen kom man fram till att Danmark skulle avträda Gotland, Ösel, Härjedalen och Jämtland. Dessutom skulle Halland överlämnas till svenska kro nan för en tid av trettio år som en pant på att danskarna skulle hålla fredsför draget. Därefter skulle landskapet återställas till Danmark mot en ersättning som svenskarna då ansåg sig kunna vara till freds med. Den 13 augusti 1645 undertecknades och beseglades fredstraktaten i Brömsebro.21 Den 20 augusti utsände Kristian IV ett manifest, i vilket han för sina under såtar kungjorde att fred slutits. Fientligheterna skulle upphöra och alla som »på skogarna och annorstädes sig församlat och som snapphanar, fribytare, drago ner eller under annat namn, vad det vara kan» låtit bruka sig mot rikets fien der, skulle upphöra med all vidare »församling» och allt kringströvande. En vecka senare utgick kungliga order om att Halland skulle utrymmas och fäst ningarna i Varberg och Halmstad överlämnas till svenskarna med jordeböcker och andra viktiga handlingar. Garnisonerna från dessa fästningar skulle, om de var värvade knektar, föras till Köpenhamn, men om de var utskrivna danska soldater, marschera till Ängelholm och avdankas där. I ett brev av den 9 oktober fick Christoffer Ulfeldt och Iver Tagesen Krabbe i uppdrag att ingå i den 206

Politisk historia svensk-danska kommission som enligt fredsfördraget skulle besiktiga och justera den skånsk-halländska gränsen, så att den löpte efter »riktiga gränsskäl».22 Det uppgjorda tidsschemat för slottens och fästningarnas överlämnande tycks ha kunnat hållas. Den 5 september fick förutvarande länsmannen på Lands krona slott, Hendrik Hvitfeldt, order att den 16 september mottaga slottet och staden. Något liknande brev för Hälsingborgs del är ej bevarat. Troligen har man följt tidsschemat också i detta fall. Den 6 september fanns den svenska garnisonen ännu kvar. I ett brev daterat denna dag klagade nämligen överste Falk Lykke, som då befann sig i Helsingör, över att han med en trumpetare från den svenske kommendanten på Hälsingborgs slott mottagit dels en packe brev, som skulle vidarebefordras, dels fem lösa brev, varav svenskarna i strid mot fredsvillkoren brutit tre. Men i ett kungligt brev, daterat den 16 september, kallades Christoffer Ulfeldt åter länsman på Hälsingborg.24 Han torde m. a. o. också denna dag, liksom kollegan Hendrik Hvitfeldt, ha tillträtt sitt gamla slott och län. Hälsingborgs stad har emellertid återgått under dansk administration tidigare än slottet. Man har återupptagit sina fredliga sysslor, livet vid skeppsbron tog ny fart och trafiken mellan Helsingör och Hälsingborg kom i gång. Tullnären och hans biträden var installerade på nytt i staden redan i slutet av augusti. Därom vittnar att tullräkenskaper åter började föras. Defensionstullboken 1645/47 för Hälsingborg inleds med rubriken: »Efterskrivna tull är anammad från den 26 augusti 1645, då freden var sluten.» Sedan fientligheterna inställts gjorde svenskarna på slottet synbarligen ingenting för att hindra att hälsing borgarna tog sin stad i besittning igen. I slutet av september 1645 påbjöds i ett kungligt brev att fästningarna i Skåne skulle besiktigas och rapporter om deras tillstånd insändas till kansliet. Läns männen i Skåne, Blekinge och Jylland fick i början av oktober liknande order om undersökningar rörande tillståndet i länen. För Hälsingborgs slott och län föreligger en utförlig akt, som insändes i början av januari 1646. I denna redo gjordes även för skadegörelsen i Hälsingborgs stad.25 Sju borgare hade fungerat som synemän och undertecknat det uppsatta besiktningsinstrumentet. Skade görelsen var omfattande. Helt allmänt konstaterades, att »gierden och plancheverch» blivit förstörda eller borttagna. Jorden låg för fäfot. »Vad gods och för mögenhet envar sig haver efterlämnat, som man icke kunde få med sig för isens skull», clet hade man förlorat. Särskilt påpekades, att boskap, spannmål, timmer, humle, malt, sill, fisk och salt fallit i svenskarnas händer. 207

Dansktidens slutskede Totalt uppgavs 113 fastigheter, hus eller gårdar vara skadade. Förstörelsen karaktäriseras i förteckningen med omdömen som »spolerit», »noget spolerit», »meget spolerit», »i atschillig maade schamferit», »ruinert», »nedbrut» osv., vilket i och för sig inte ger några hållpunkter för en uppskattning av skadornas omfång. Man kan dock konstatera, att ockupanterna först och främst tagit bort en del järnvaror ur husen, t. ex. lås, gångjärn, olika slags beslag, skorstensjärn m. m. Genomgående har trävirke brutits loss och bortförts, förmodligen för att användas som bränsle. De flesta husen uppvisade brister av detta slag. Men några var värre åtgångna. I en del fastigheter hade svenskarna brutit bort löften, stundom också hanbjälkarna, så att mestadels blott väggar och tak återstod. Med säkerhet har detta skett i fråga om 34 fastigheter. Inom 14 fastig heter har svenskarna därutöver brutit ned väggar eller delar av väggar. Dessa skador var allvarligare än de tidigare nämnda. Efter smärre bättringar och reparationer torde man nämligen ha kunnat flytta in i de lätt skadade husen. Den senare gruppen krävde däremot mera omfattande murnings- och snickeri arbeten för att bli användbara. Tills dessa utförts, torde fastigheternas invånare ha varit husvilla och fått hysa in sig på annat håll. Slutligen fanns en grupp fastigheter, som utsatts för än värre behandling. 15 stycken hade blivit helt ned brutna av svenskarna. Man torde kunna utgå från att hälsingborgarna under den första tiden efter fredsslutet varit ganska trångbodda. Det var nödvändigt att tränga sig samman i de användbara husen, tills man efter hand hunnit sätta de skadade byggnaderna i beboeligt skick. I fråga om de tre hus, som av svenskarna flyttats upp till borgområdet, kräv des särskilda åtgärder. Borgaren Peder Lauridsen anhöll den 18 april 1646 om att åter få förfoga över sitt hus med motiveringen att det var »det bästa hus som jag hade i min gård» och att de övriga byggnaderna, som hörde till gården, hade under ockupationen blivit »gandsche forderffvidt». I en anteckning på suppliken framhöll Christoffer Ulfeldt, att huset ej gjorde särskilt stor nytta där det nu blivit uppfört annat än för magasinering av hö. Den 21 april biföll kungen Peder Lauridsens framställning och den 5 december 1646 fick också de båda andra borgarna rätt att förfoga över sina hus.26 Något bidrag från kronans sida till kostnaderna för att flytta husen tillbaka, var det ej tal om, och åtminstone Albret Jorgensens hus stod kvar inom slottets ringmur ännu på 1650-talet. Däre mot var kronan villig att bistå staden vid de nödvändiga reparationsarbetena på skeppsbron. Kronans byggmästare Hans Arenmöller skulle besiktiga skeppsbron i oktober 1646, så att eventuella skador kunde vara avhjälpta före vinterns bör208

Politisk historia jan. Behövligt timmer skulle få tas från kronans skogar och arbetskostnaderna bestridas ur tullmedel.27 I slutet av september 1645 hade Gustaf Horns trupper utrymt Skåne. Samti digt drogs de danska stridskrafterna samman vid Malmö, Ystad, Lund och Trel leborg för avdankning. En skvadron värvade ryttare, som kom från Norge, in kvarterades på landsbygden i norra Skåne och dess officerare inlogerades bl. a. i Hälsingborg. Detta var en tillfällig inkvartering. Viktigare var att mera perma nent sörja för Skånes skydd mot angrepp. Landskrona fick en garnison på 400 man redan i samband med att Hendrik Hvitfeldt återtog befälet där. I oktober förlädes en infanteristyrka också till Hälsingborg. Styrkan sattes till ett halvt kompani. Fram till i mitten av december 1645 låg sålunda omkr. 120 man in kvarterade i Hälsingborg. Styrkan minskades därefter till 72 man, för att i bör jan av oktober 1646 reduceras till 34 man. Borgerskapet utlovades ersättning enligt bestämd taxa för att de åtog sig inkvarteringen, mera per dag för office rarna och mindre för meniga soldater, men kronans kassa var tom, så att vid utgången av år 1646 hade Hälsingborgs invånare 1 998 1/2 2 3riksdaler 45 att fordra för vad de förskotterat kronan.28 Hälsingborgs invånare fick sålunda kännbart uppleva att Danmarks politiska och militära läge grundligt förändrats, och de kunde av framtiden blott vänta sig att landets nya situation skulle komma att kräva väsentligt större uppoffringar av dem än tidigare.

1. W. Tham, 1560-1648 (Den svenska utri kespolitikens historia 1:2, Sthnr i960) s. 318 ff. G. Olsson, Hallands politiska historia (Hal lands historia till freden i Brömsebro 1645. Halmstad 1954) s. 421 f. 2. 1643 *8.3, 20.3, 26.4, Skaanske Tegnelser VIII s. 12 ff., 18, DRA. 3. 1643 18.12, 24.12, Skaanske Tegnelser VIII s. 34, 36, DRA. 4. 1643 24.12, 1644 11.2, 1.3, Skaanske Teg nelser VIII s. 36, 37, 39, 40, DRA. Om den danska krigsmaktens organisation, se K. C. Rockstroh, Udviklingen af den nationale Haer i Danmark i det 17. og 18. Aarhundrede, I (Khvn 1909) s. 134 ff. 5. För krigsoperationerna i det följande hänvisas generellt till V. Vessberg, Bidrag till historien om Sveriges krig med Danmark 1643-1645. I: Gustaf Horns fälttåg (Sthm 1895) s. 13 ff. L. W:son Munthe, Kongl. Fortifika 14-679829

Hälsingborg III: 2

tionens historia, II (Sthm 1906) s. 45 ff. G. Petri, Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia, II (Sthm 1928) s. 253 ff. 6. Vessberg, anf. arb. s. 16. Militieräkningar 1644*28, KRA. 7. Se de skånska landskommissariernas rä kenskaper (se ovan sid. 191 not 9), Christoffer Ulfeldts inlagor i D. Kane. B 160, DRA, samt utgående kungliga skrivelser till Ulfeldt i Skaanske Tegnelser VII, passim, DRA. 8. 1647 3.7, D. Kane. B 160, DRA. Se också bilaga C. g. Prins Christian (V.)s Breve, udg. ved E. Marquard og J. O. Bro-Jörgensen, II (Khvn 1956) s. 756. 10. Militieräkningar 1644:19, KRA. 11. Bytingsvittne 1646 16.2, bilagt Hälsing borgs läns räkenskaper 1643/44. Se band III:i s. 254 f. 12. Vessberg, anf. arb. s. 13, 17.

209

Dansktidens slutskede 13. 1644 28.2. D. Kane. B 160, DRA. 14. Om fortifikationsarbetena hänvisas i öv rigt till T. Mårtenssons framställning i kap. Svenska befästningsarbeten 1644-1645. — En ligt bevarade ammunitions- och tygräkenska per (Militieräkningar 1644:28, KRA) gick un der dessa arbeten 80 skyfflar, 56 hackor och 50 huggyxor sönder. 15. Se bilaga C, nr 15, 17, 39. 16. Se t. ex. 1644 29.2, Skaanske Tegnelser VII s. 39, DRA. Kong Christian den Fjerdes egenhaendige Breve, udg. ved C. F. Bricka og J. A. Fridericia, V (Khvn 1883-1885) s. 457. 17. Kong Christian den Fjerdes egenhaen dige Breve etc. V s. 525. 18. Militieräkningar 1644:28, KRA. 19. 1644 28.10. Skaanske Tegnelser VII s. 57, DRA. 20. Relation uthur Engelholm i Skåne aff den 4 novembris 1644. Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Ser. II, 8 (Sthm 1897) s- 32° f.

210

21. Svenska riksrådets protokoll, 10 (Hand lingar rörande Sveriges historia Ser. 3:10. Sthm 1905) s. 473. Tham, anf. arb. s. 325 ff. 22. 1645 28.8, 30.8, 9.10. Skaanske Tegnelser VII s. 82, 98, DRA. CCD 1645 20.8. 23. Vessberg, anf. arb. s. 65. 24. 1645 6.9. D. Kane. B 160, DRA. 1645 5.9, 6.9, 16.9. Skaanske Tegnelser VII s. 86, 87, 90, DRA. 25. D. Kane. B 112, DRA. Se också bilaga C. 26. 1646 18.4. D. Kanc. 160, DRA. 1646 21.4, 5.12, Skaanske Tegnelser VII s. 113, 138, DRA. Peder Lauridsen uppges felaktigt i kansliregistranten vara hemmahörande i Helsingör. 27. 1646 30.10, Skaanske Tegnelser VII s. 134, DRA. 28. 1645 6-9» 16.9, 4-io, 26.10, Skaanske Teg nelser VII s. 87, 91, 96, 101, DRA. 1645 25.9, Skaanske Registre V, s. 434, DRA. Av borg mästare och råd i Hälsingborg bekräftat ex trakt över inkvarteringskostnader, dat. 1646 31.12, D. Kanc. B 109, DRA.

»ITT STED AFF STOER CONSEQVENCE» T

JL DEN LÅNGA OCH SEGA kampen om herraväldet i östersjöområdet syntes under 1640-talet Sverige ha fått övertaget över Danmark. Krigen under 1600-talet med Ryssland och Polen och framgångarna i Tyskland hade lett till att en rad provinser vid »sjökanten» kommit under svensk överhöghet, och slutligen hade Danmark 1645 tvingats avstå bl. a. Gotland och Halland. Ett vitalt intresse för den framväxande svenska stormakten var att trygga sitt sjöhenavälde genom att skaffa sig möjligheter att utestänga främmande örlogsflottor från Östersjön. Detta kunde ske antingen genom att man samverkade militärt och politiskt med Danmark-Norge eller genom att den inledda svenska expansionen fortsattes på grannarnas bekostnad. För den danska statsledningen måste det under dessa förhållanden te sig ange läget att söka återtaga de områden man förlorat till Sverige och återupprätta sin ledarställning i Skandinavien. Att Sverige fått fast fot på olika hå l i inom det Tyska riket och genom förvärvet i westfaliska freden 1648 av stiften Bremen och Verden ökat sitt inflytande i den nedersachsiska kretsen, där den danska utrikes politiken traditionellt sökte hävda sig, utgjorde ett farligt hot mot Danmarks känsliga sydgräns. Genom innehavet av Halland hade svenskarna fått ett fördel aktigare utgångsläge vid framtida, nya angrepp på grannmakten. Till skillnad mot vad fallet varit i början av 1600-talet hade man på svensk sida nu ett dubbelt grepp om Danmark, som i ett krig kunde angripas både från norr och söder. Kort tid efter 1645 års fredsslut började man i Danmark planera för ett effek tivare försvar av rikets gränser. Den drivande kraften i detta arbete var riksmarsken Anders Bille. De inhemska utskrivna truppförbanden hade under kri get ej motsvarat de förväntningar man ställt på dem — detta gällde ej minst det skånska regementet — och man sökte nu ge dem bättre organisation och utrustning och utbilda dem bättre. En ständig penningbrist gjorde emellertid att mycket av detta stannade vid blotta ansatserna och att de bästa truppför2 11

Dansktidens slutskede banden, de värvade kontingenterna, måste reduceras. År 1649 fastställdes emel lertid det skånska regementets styrka till fem kompanier och det ställdes under befäl av översten Wulf Hieronymus von Kratzsch. Tre år senare lade man grun den till ett lantvärn, som skulle rekryteras bland bönderna. Vidare fick adeln åtaga sig att viel sidan av den beridna rusttjänsten också uppställa soldater till fots. Bönderna i varje socken ålades att hålla en stridshäst jämte sadel, pistoler och värja, och genom värvning anskaffades ryttare till dessa »sockenhästar». Genom liknande åtgärder uppsattes också »prästhästar» och »fogdehästar». I Skåne fick man på detta sätt en värvad ryttartrupp på 600 man.1 Ryggraden i försvaret utgjordes fortfarande av fästningarna. Redan år 1646 igångsattes en utredning om vad som kunde göras för att förstärka befästningsanläggningarna. I detta arbete deltog förutom riksmarsken och några riksråd från de olika riksdelarna framför allt översten och riksingenjören Axel Urup samt ingenjörerna Georg Hoffman och Peter Buysser. Rörande fästningarna vid Öresunds östra strand förordade riksmarsken tidigt att i första hand Hälsingborg borde sättas »i bästa defension», eftersom en fästning där utmärkt kunde »se kundera» Kronborg på den själländska sidan genom att den låg vid »bästa och närmaste korrespondenslinjen» mellan Själland och Skåne. På det sättet kunde man hindra en fiende från att »gå så djupt i landet och det ruinera (som dess värre skett är), när han hade sådana poster i ryggen».2 Under de diskussioner som senare fördes i det danska riksrådet om försvarsfrågorna riktades uppmärk samheten ofta på de skånska fästningarna och bland dem, som adelns fullmäk tige år 1650 uttryckte det, »besynderlig Helsingborg saasom itt sted aff stoer conseqvence».3 Fram till år 1645 hade man vid försvaret av landgränserna mot Sverige kunnat stödja sig på en främre kedja av fästningar, i vilken ingick de halländska fästena samt Kristianstad och Kristianopel. Sedan genom freden i Brömsebro fäst ningarna i Halland gått förlorade, blev det nödvändigt att ersätta dem med en -anläggning på annan lämplig plats. Att valet därvid i första hand föll på Häl singborg har haft många orsaker. Anders Billes nyss citerade yttrande hänvisade till stadens betydelse som överfartsort mellan Skåne och Själland. Det var givet vis av stort militärt intresse att förbindelselinjerna mellan de skånska provin serna och de västra riksdelarna tryggades genom ett lättförsvarat brohuvud på den skånska sidan. Men till detta kom att det i Hälsingborg redan fanns en borganläggning, som visserligen var av ålderdomlig typ men som dock kunde förses med utanverk och utbyggas till en tidsenlig fästning.4 En sådan utbyggnad 212

Politisk historia betydde för stadens invånare ett kännbart ingrepp i deras dagliga miljö. Från att ha varit en öppen stad intill ett kungligt slott skulle Hälsingborg förvandlas till en sluten, befäst stad. En stor del av ansvaret för befästningsarbetena kom att vila på kronans läns män på slottet. Christoffer Ulfeldt behöll Hälsingborgs län till den i maj 1649. Före sin avgång från länsmansposten hade han 1647 lämnat uppdraget som landskommissarie i Skåne. Detta stod också i samband med de nya planerna för rikets försvar. Landskommissarierna i de olika landsdelarna, vilka funnits sedan 1620-talet, fick nämligen vidgade befogenheter och genom att i fortsättningen tagas bland män utanför riksrådskretsen också större självständighet gentemot riksstyrelsen.5 Som länsman på Hälsingborg efterträddes Christoffer Ulfeldt av sin son Björn, då 34 år gammal och med erfarenheter framför allt som officer under 1643-1645 års krig. Hälsingborgs län var hans första förläning och han förflyttades till ett klosterlän i Norge redan efter ett år.6 Den siste danske länsmannen på Hälsingborgs slott blev riksrådet och riksami ralen Ove Giedde, herre till sätesgården Tommarp i Skåne. Han var 56 år gammal när han den 1 maj 1650 övertog Hälsingborgs län, och han hade en lång karriär bakom sig. Åren 1618-1622 hade han för danska ostindiska kompa niets räkning lett en sjöexpedition till Ceylon, där Trinkonomale gjordes till dansk koloni, och till Främre Indien, där Trankebar förvärvades. Efter hem komsten knöts han under två decennier till förvaltningen av olika län och upp drag i Norge. Under några år tillhörde han kretsen kring det inflytelserika »svogerskabet», rikshovmästaren Corfits Ulfeldt och ståthållaren i Norge Hanni bal Sehested. När dessa båda störtades år 1651, hotades också Ove Gieddes ställning men han lyckades att åtminstone till en del återvinna Fredrik III: s förtroende. På Hälsingborgs slott satt han kvar, tills han genom freden i Roskilde år 1658 ålades att överlämna länet och fästningen till svenskarna. Själv råkade han något senare ut för fataliteten att under Karl X Gustavs andra danska krig falla i svenskarnas händer vid en resa i Skåne för att ordna en del privata angelägenheter där, och att bli insatt som fånge på sitt gamla slott Häl singborg. Efter en tid överfördes han till Malmöhus och utväxlades vid freds slutet år 1660. Samma år avled han i Köpenhamn. Vi har tidigare nämnt att han för sig och sin släkt köpt ett gravkor i Mariakyrkan. Där fick han dock aldrig vila, utan han ligger begravd i Roskilde domkyrka.7 Inom slottets område låg den av svenskarna under kriget 1643-1645 anlagda halvbastionskansen kvar. Kronobönder från Luggude härad klagade år 1649 213

D ansktidens slutskede över att »skansen med annat i svenskens tid är förbyggt där på slottet» låg hindrande i vägen för dem, när de gjorde körslor till eller från slottet.8 Slottets ringmur befann sig ej i bästa skick och år 1650 rasade i nordväst muren ned på en sträcka av 14 alnar och ytterligare 30 alnar mur var så dåliga att de hotade att falla. De nedrasade murmassorna hade delvis hamnat på infartsvägen, Ström men, nedanför borgbranten och var så pass stora att borgarna ensamma ej rådde med att röja upp farleden utan fick hjälp av kronobönder från länet.9 I augusti 1651 gjordes en inventering av vad artilleri och ammunition som fanns på rikets fästningar. Några uppgifter från Hälsingborg är ej kända och detta var må hända ej någon tillfällighet. Vi har sett att under tidigare år slottets artilleri varit både svagt och omodernt.10 Någon garnison att tala om synes ej heller ha funnits där. Vi har förut omtalat hur den besättningstrupp som efter krigsslutet 1645 inlades i Hälsingborg, successivt uttunnades. De skånska landskommissariernas räkenskaper för åren efter 1647 upptar löner till ett värvat kompani på omkr. 80 man, som angavs vara förlagda i Landskrona och Hälsingborg. Men av rullor och kvittenser framgår det att allt befälet och den övervägande delen av manskapet legat i Landskrona.11 Enligt länsbreven uppställde länsmannen på Hälsingborg fortfarande blott 10 ryttare. Det fanns sålunda åtskilliga brister som måste upphjälpas på Hälsingborgs slott men under några år uträttades ganska litet. År 1650 hade riksrådet Henrik Romel — släkten ändrade senare sitt namn till Ramel — fått uppdraget att vid riksmarskens sida ha inseendet över de skånska fästningarna och man var på det klara med att medel till dessas iståndsättande måste tas ej blott ur den skånska landskistan — den kassa som de skånska landskommissarierna förfogade över — utan också ur andra landsdelars. Följande år vädjade man till den skånska adeln att tillåta, att även adelns manskap till fots kunde nyttjas som garnisonstrupper, och därutöver begärde man att adeln skulle åta sig en särskild kontribution till fortifieringen av Hälsingborg, eftersom »på förenämnda Hälsingborg och dess konservation icke ringa makt är på liggande».12 Några konkreta resultat hade emellertid dessa förberedelser ej avsatt, när år 1652 krig utbröt till sjöss mellan Nederländerna och England. Under detta krig arbetade den svenska utrikesledningen för ett närmande mellan England och Sverige, vilket ledde till att ett vänskapsfördrag ingicks mel lan de båda makterna samma år som kriget slutade. Svenskarnas mål var att motverka den holländska dominansen inom östersjöhandeln genom att söka stöd hos den rivaliserande sjömakten England. Detta fick till följd att Danmark, 214

Politisk historia som redan 1649 genom den s. k. redemptionsakten med holländarna överens kommit om tullbehandlingen av holländskt gods och holländska fartyg i Öre sund, intog en alltmera fientlig hållning gentemot Nederländernas antagonister, engelsmännen och svenskarna.13 Den danska regeringen ansåg sig böra räkna mecl engelska och svenska företag mot danskt område. I juli 1652 förstärktes garnisonen på Kronborg. Farhågorna för ett angrepp tycktes bli besannade, när i början av september en engelsk eskader på 18 fartyg löpte in i Öresund och ankrade upp i sjön norr om Hel singör. Omedelbart inkallades den adliga rusttjänsten och de utskrivna regemen tena i Skåne och Själland till tjänst. Kustbevakning anordnades, båkar restes för larmgivning vid angrepp och en rad provisoriska försvarsanordningar vidtogs.14 Ove Giedde hade begärt instruktioner om hur han skulle handla, ifall en engelsk flottstyrka inlöpte i sundet. Den 15 sept. utfärdades en order till honom att om de engelska fartygen ankrade »inunder Lappen» eller lade sig utom skotthåll för »styckena av blockhuset», skulle en officer från Hälsingborg bege sig ut till dem för att fråga efter deras ärende. Kom fartygen däremot inom skotthåll, »då har ni på dem att fyra och med styckena mot dem att göra ert bästa». Likaså skulle holländska fartyg i sundet skyddas med kanoneld, om de drog sig inom skotthåll från blockhuset undan engelsmännen.15 Vid detta tillfälle hade Ove Giedde haft möjlighet att skjuta skarpt. Den 9 sept. 1652 gavs nämligen order om att tolv av de grövsta järnstyckena, antingen på 18 eller 24 pund, skulle sändas från tyghuset i Köpenhamn till Hälsingborg.16 En del av dessa kanoner har säkert stått i blockhuset. Samtidigt hade ingenjören Peter Buysser sänts till Hälsingborg för att göra upp förslag till förstärkningsarbeten på slottet. Den 7 sept. föreslog han förbätt ringar av ringmuren och uppförande av »batterier» på den för uppställning av kanoner. Några pjäser, menade han, kunde dessutom placeras uppe på kärntor net. Den av svenskarna anlagda ravelinen utanför slottsporten måste sättas i stånd och graven vid den fördjupas. Slutligen ansåg han att brohuvudet på skeppsbron borde förstärkas, så att man där kunde uppställa artilleripjäser i låd lavetter, dvs. samma typ av lavetter som användes på örlogsfartyg. Mot landsi dan skulle brohuvudet förses med ett bröstvärn.17 Buyssers förslag antogs i prin cip, pengar ur den skånska landskistan anslogs och arbetena sattes igång efter hand. I november 1652 fick Buysser i uppdrag att också lämna in förslag om hur slottet skulle kunna förstärkas med palissader och »tranchement». Man ville gärna redan under vintern framforsla timmer och annan materiel, så att arbe215

Dansktidens slutskede tena kunde komma igång på våren. Buysser föreslog bl. a. att man skulle repa rera den av svenskarna anlagda halvbastionskansen och befallning därom utgick i april 1653.18 Utöver de av Peter Buysser föreslagna åtgärderna diskuterades under våren och försommaren 1653 i det danska riksrådet ytterligare arbeten på de skånska fästningarna. Riksmarsken Anders Bille och riksrådet Henrik Romel var därvid föredragande. Resultatet av diskussionerna blev att man enades om att en del av ringmuren åt landsidan skulle nedbrytas, så att blott omkring fyra alnar av dess ursprungliga höjd blev kvar. Vidare skulle kärntornet nedbrytas »intill den tjocka muren». Den 28 juni 1653 utfärdades befallning till Ove Giedde om dessa arbeten.19 Fr. o. m. den 13 december fanns i Hälsingborg en särskild materiel- och pro viantskrivare för redovisning av vad som förbrukades vid befästningsarbetena. Hans räkenskaper löper under olika rubriker fram till början av 1658 och ger vid sidan av de skånska landskommissariernas räkenskaper inblickar i vad som uträttades.20 Under år 1653 förstärktes den av svenskarna anlagda halvbastion skansen inom slottsområdet med jord och täcktes med torv samt förstärktes med palissader och stormpålar. Den medeltida ringmuren nedbröts på östsidan som anbefallts, jordvallar lades upp mot den för att öka dess motståndskraft mot artillerield och sex av dess rundlar — som det förefaller tre mot söder, två mot norr och öster samt en mot väster —- försågs med »batterier» för artille ripjäser. Mellan rundlarna byggdes en väktargång av trä. Ravelinen framför slottsporten förstärktes. Det medeltida valvet över kärntornets översta våning bröts bort och ersattes med ett mycket kraftigt tunnvalv av tegel, som ännu finns kvar. Ovanpå detta valv hoptimrades en plattform av trä, på vilken fyra grova kanoner uppställdes. Tio kanoner uppställdes på skeppsbrons brohuvud. Tidigare har nämnts att svenskarna under ockupationen 1644-1645 flyttat upp tre hus från stadsbebyggelsen till slottet. Åtminstone ett av dessa, Albret Jorgensens, blev aldrig nedflyttat efter kriget. Ove Giedde konstaterade i april 1653 att huset ej kunde »mistas från slottet», och föreslog att kronan skulle inlösa clet. Så skedde också efter ny värdering, varvid ersättningen kom att lyda på blott 80 riksdaler.21 Den erforderliga arbetskraften utgjordes dels av timmermän och andra yrkes män som anställdes, dels av de soldater som kommenderades till Hälsingborg »att arbeta och hålla vakt». Vid sidan av uppgiften att vara militär beredskapsstyrka sysselsattes soldaterna i första hand med grävningsarbeten och fick med 216

Politisk historia hjälp av hjulbårar på landgångar och ställningar forsla upp jord på skansar och vallar. Ett kompani i sänder ur överste von Kratzschs skånska regemente kom menderades till Hälsingborg från december 1652 under hela år 1653 och låg förlagt där ungefär fyra månader åt gången. Landskommissariernas räkenskaper för år 1653 ger vid handen att i början av juli 1653 ett kompani under befäl av överstelöjtnant Steffen Thim ankom till Hälsingborg. Denne tyske officer hade i februari fått fullmakt som överstelöjtnant vid clet skånska regementet. Han blev nu under en längre tid förlagd i Hälsingborg och tjänstgjorde från den 14 juli 1653 till den 14 mars 1657 som kommendant i staden. I denna egenskap kom han att vid sidan av Ove Giedde spela en ledande roll vid fortifikationsarbetena.22 Under de kritiska septemberdagarna 1652 hade, som vi sett, nytt artilleri sänts till Hälsingborg och det är troligt att ytterligare pjäser anlänt senare. För be tjäningen av dessa pjäser behövdes artilleripersonal och från den 18 september 1652 avlönades enligt landskommissariernas räkenskaper en bösskytt, dvs. ett artilleriunderbefäl, i Hälsingborg vid namn Söfren Flintebösse. Han var sta tionerad där ända till krigsutbrottet 1657 i denna befattning. Från år 1653 fanns dessutom på slottet en arklimästare. En annan förändring gjordes år 1653. Det värvade kompani som dittills varit förlagt med sin huvuddel i Landskrona, men med uppgift att också delta i försvaret av Hälsingborg, förflyttades jämte övriga värvade förband över till Själland. I Skåne avlöstes de av 350 norska soldater, som fördelades på Helsingör, Malmö, Hälsingborg och Landskrona. I Hälsing borg förlädes ett kompani under kapten Tönne Hvitfeldt.23 Proviantredovis ningarna i fästningsräkenskaperna och landskommissariernas avlöningsräkenskaper ger vid handen att detta kompani stannat kvar i Hälsingborg till krigs utbrottet 1657. Dess styrka varierade mellan 80 och 150 man. Soldaterna fick vid sidan av sina militära uppgifter delta i arbetena på fortifieringen. Under det engelsk-holländska sjökriget utsattes cle danska landen kring Öre sund ej mera för ett så direkt landstigningshot som hösten 1652. På dansk sida var man emellertid beredd på clet värsta vid flera tillfällen. I juni 1653 kallades sålunda den adliga skånska rusttjänstens båda kompanier i tjänst och förlädes i Hälsingborg och Landskrona. De skulle tills vidare till häst avpatrullera strän derna »längs sjökanten». Fästningsräkenskaperna för år 1653 ger oss upplys ningar om att en timmerman fått uppföra ett corps de guardie, dvs. en högvakt, på Viken, vilken ryttarna kunde använda under sin vakthållning. Den 31 au gusti hemförlovades de båda rusttjänstkompanierna.24 217

Dansktidens slutskede Fientligheterna mellan England och Nederländerna upphörde redan på hös ten 1653, fastän fredsslutet kom först följande år. I Danmark var man på sin vakt också våren 1654. En bidragande orsak till att nya försvarsanstalter gjordes, var säkerligen de farhågor man hyste för att de krigsförberedelser i Sverige, som man fått nyheter om men om vars syfte man ingenting visste, skulle visa sig vara riktade mot Danmark. I april sattes därför åter flera kompanier ur det skånska regementet på fältfot. Lantvärnet mönstrades av länsmännen, strandvakt organi serades, den adliga rusttjänsten och sockenryttarna kallades i tjänst. Ove Giedde var inom Hälsingborgs län ivrigt verksam inte minst med att öva lantvärnet. På Elallands Väderö hade man en utkikspost och vid signal från denna skulle båkarna tändas vid kusten och lantvärnet samlas för att kasta en angripande fiende i havet. Herr Ove själv sade sig vara beredd att med tolv fältstycken möta fien den.25 Det är inte förvånansvärt att i detta läge av oviss väntan, då man kunde få möta ett svenskt angrepp över landgränsen eller ett anfall över sjön eller kanske bådadera, beslut fattades om ytterligare fortifiering av Hälsingborg. I januari 1654 begärde Ove Giedde besked om vad som ytterligare skulle bekostas på slot tet, och föreslog att riksingenjören Axel Urup och ingenjör Godtfred Hoffman, en broder till den förut nämnde Georg Hoffman, skulle sändas att »bese vad som ännu fattas». 26 Under våren 1654 uppgjordes planer för vidare arbeten, vilka emellertid ej blott tog sikte på vad som ännu saknades i de tidigare påbör jade projekten, utan betydde en radikal utveckling av befästningssystemet i Hälsingborg. Efter någon tid hade Godtfred Hoffman utarbetat ett förslag att befästa hela staden med bastioner som halvcirkelformigt skulle omsluta den och trygga den mot angrepp från landssidan. Bastionernas läge utstakades i terrängen. Denna »avstickning» låg till grund för en inlaga, daterad den 15 juni 1654, som borgmästare och råd i Hälsingborg sände till K. M:t rörande de ingrepp befästningsplanerna skulle medföra i stadsbebyggelsen.27 Utstakningen gick över sammanlagt 108 tomter, varav 62 var bebyggda. Bland de berörda jordarna var stadens nya kyrkogård. Medan sålunda de dittills utförda arbetena i huvudsak berört slottsområdet, skulle nu också själva staden dras in i befästningsanläggningarna. Den halvcirkelformacle bastionsräckan kompletterades med anläggningar av olika slag längs med stranden. Redan i november 1653 fick Ove Giedde besked om att en mur skulle uppföras utmed stranden, så att sjön vid högvatten ej kunde skada »vad som därinnanför varder uppkastat». Redan före vinterns 218

Politisk historia snöfall borde man börja framforslingen av den kampesten som skulle komma att behövas. Kronans och prästerskapets bönder skulle sörja för transporterna och varje bonde köra fram sten, så att det räckte till »en famn dubbelt stengärcle i fyrkant».28 Denna stenmur kom också till utförande, även om själva murningsarbetet på den kunde påbörjas först år 1656. De befästningsarbeten som man sålunda i princip hade bestämt sig för, hade betydligt större omfattning än cle som tidigare gjorts. Ledningen av arbetena hade i fortsättningen ej Ove Giedde ensam utan vid hans sida fick kommen danten, överstelöjtnant Steffen Thim bära en stor del av ansvaret.29 De biträd des först och främst av ingenjören Godtfred Hoffman och dessutom tjänstgjorde, när soldater arbetade på vallarna, verkbasar och konduktörer, som ej sällan togs bland officerarna vid de kompanier som kommenderats till Hälsingborg. Landskommissariernas räkenskaper och fästningsräkenskaperna är huvudkäl lorna till vår kunskap om hur arbetena bedrivits. Under 1654 gjordes fortfa rande en hel del för att förbättra slottets försvarsanordningar mecl förstärkning av vallarna och skansarna. För detta ändamål förbrukades bl. a. 1 160 skanskor gar, 2 500 palissader och 6 500 stormpålar. I maj synes man också ha påbörjat den nya befästningslinjen kring staden på sådana ställen, där den ej skulle gå över bebyggda områden. Den 8 maj utlämnades nämligen 400 hjulbårar, 900 spadar och 87 hackor till soldaterna, som skulle nyttja dem »i gravarna och på vallarna här för Hälsingborg». Arbetsstyrkan var detta år väsentligt större än tidigare. I början av sommaren kommenderades 350 man ur clet själlänclska ut skrivna regementet till Hälsingborg, men på grund av den pest som 1654 här jade i nordvästra Skåne — vilken vi tidigare omnämnt i annat sammanhang —hemförlovades denna kontingent den 21 juli. I övrigt anlitades kompanier ur det skånska regementet samt clet i staden förlagda norska kompaniet. Den nya stora befästningslinjen kunde emellertid inte dragas fram i sin hel het, förrän den hindrande bebyggelsen avlägsnats, och detta kunde ej ske, förrän borgarna fått löften av kronan om en gottgörelse som cle ansåg sig kunna godtaga. Från kronans sida behandlade man denna fråga ej som en helhet utan sökte tillfredsställa olika grupper av fastighetsägare var för sig, och detta drog ut på tiden, såsom i det följande utförligare skall skildras, så att alla skade ståndsanspråken i princip var reglerade först i slutet av år 1655. För Ove Giedde, som hade ansvaret för att staden och slottet alltid skulle kunna sättas i försvars tillstånd vid ett hotande angrepp, måste varje hinder för arbetenas jämna fort gång ha varit en källa till oro. I juni 1655 begärde han i en inlaga till K. M:t att 2 19

Dansktidens slutskede arbetena skulle föras fram så pass, att rytteri kunde »ute hållas». Därför var det nödvändigt att de hindrande husen nedbröts, att »verken samlades» och »stran den slöts» genom att strandmuren började byggas. Han ville ha möjlighet att besätta slottets batterier med skanskorgar och artilleripjäser för bestrykande eld. Då hoppades han i händelse av ett anfall att till befästningarna kunna i hast sammandraga rytteri från Skåne och utskrivna rekryter ur det skånska rege mentet. Inlagan ledde till en kunglig befallning den 13 juli 1655, att Ove Giedde »å våra vägnar» skulle beordra Hälsingborgs borgare att låta bryta ned de hus som stod i vägen för fortifikationsverken. Befallningen verkställdes under de följande månaderna. I september 1656 omtalades rivningen av husen som ett faktum.30 En annan följd av Ove Gieddes framställning till K. M:t blev att i juli ett kostnadsförslag uppgjordes för stenmuren vid stranden. Denna skulle byggas i tegel med 6 stens tjocklek och 20 skifts höjd på en sockel av kampesten. Man beräknade att för muren skulle behövas 900 000 murtegel och för sockeln 10 000 lass kampesten.31 Detta förslag kom att ligga till grund för de arbeten som igång sattes utmed stranden. Fästningsräkenskaperna ger oss goda inblickar i hur arbetet på vallarna gått till. Soldaterna kärrade upp jord på vallarna i hjulbårar med hjälp av land gångar och timmerställningar. Timmermännens utgifter gällde bl. a. reparatio ner av hjulbårar och resning av ställningar för manskapet som »med hjulbårar av gravarna hava löpt jord upp på vallarna». Soldaterna fick en liten ersättning i pengar efter det antal »roder» som de efterhand blev färdiga med.32 I slutet av juli hade man på ett ställe vid den norra vallen kommit så långt, att en timmer man slog upp tvärslåar på palissader intill den »förmedelst ingen skulle hava sin gång utefter vallen». Som arbetstrupp nyttjades också detta år kompanier ur det själländska rege mentet, vilka hemförlovades i slutet av juli. Dessutom anlitades det norska kom paniet samt folk ur det skånska regementet. De senare hemförlovades i novem ber. Men därjämte insattes också annan arbetskraft. I juni 1655 befalldes adelns och kronans bönder att under de följande tre åren göra dagsverken vid Häl singborgs fästning. Slutligen vädjade man till den skånska adeln, att den skulle medge att de av adeln uppställda soldaterna till fots skulle få användas vid befästningsarbetena, på det att Hälsingborg »med det första må komma i defension».33 Under vintern gjordes förberedelser för den kommande sommarens arbeten. 220

Politisk historia Kronobönderna i Göinge härad — som ju numera lydde under Kristianstads län — befalldes att var och en anskaffa en hjulbår och två 12 alnars furustolpar. Dessa forslades till Hälsingborg i mars 1656. Vid den tiden hade också genom böndernas försorg en stor del av den erforderliga kampestenen framkörts till stranden och man lyckades till fördelaktigt pris inköpa ett parti holländskt tegel.34 Dessutom utökades sommarens arbetsprogram, så att det i juli 1656 före låg ett kontrakt med ingenjören Godtfred Hoffman om anläggandet av en halv bastion norr om staden på stranden nedanför den höjd, som i våra dagar till stor del upptages av Öresundsparken.35 Arbetstrupp var också denna sommar soldater ur det skånska regementet, det i staden förlagda norska kompaniet och därtill 40 man ur det norska kompani som tillhörde Malmö garnison.36 I vilken utsträckning denna styrka komplet terats med bönder från kringliggande landsbygd, framgår ej av fästningsräkenskapernas redovisning. Däremot står det klart, att flera hjulbårar och skyfflar — 1 327 hjulbårar och 1 030 skyfflar — nyttjats denna sommar än den föregående, vilket tyder på att grävnings- och schaktningsarbetena vid vallarna bedrivits med större intensitet. En del av det norska kompaniet sysselsattes nere på stran den. På den södra delen av vallen hade man i juli kommit så långt, att en port, »Söndre port», var uppsatt där, och en timmerman förfärdigade ett corps de guardie för vaktmanskapet där. Senare på året tillverkade han en slagbom »nor dan för Hälsingborgs fästning såväl som vid stranden». Verken började slutas. De vallar man uppkastat, kompletterades med palissader, spanska ryttare, pålverk och andra hinder. Redan i mars 1656 hade Ove Giedde fått befallning att tillsammans med ingenjören undersöka var palissader borde sättas upp, hur mycket virke som behövdes och var man lämpligen borde hugga detta. I början av 1657 vädjade man till adeln om att var och en av dess bönder skulle leverera tre palissadpålar, fem kvarter långa. Kronobönderna i Hälsingborgs län ålades att leverera var och en sex pålar jämte en tolft läkter, två hjulbårar och två lass ris för skanskorgar. Under januari och februari 1657 utgick nya befallningar om leveranser av flera palissadpålar — bl. a. skulle varje kronobonde i Hälsingborgs län lämna ytterligare tolv stycken — och i kronoskogarna höggs under Ove Gieddes ledning vad man kunde.37 Fram till i mars hade enligt fästningsräken skaperna levererats nära 9 000 palissadpålar och 1 460 bjälkar. Leveranserna fortgick även sedan kriget mot Sverige brutit ut. Slutligen bör nämnas, att i januari 1657 kronobönderna i länet också befalldes att köra fram så mycket torv som behövdes för att täcka verken.38 221

Dansktidens slutskede Vi har förut sett att år 1655 kronans bönder i Hälsingborgs län ålades att un der tre år framåt göra körslor och annat arbete för fortifikationen i Hälsingborg. Likaså vädjade man samtidigt till adeln om att dess landbor skulle få delta i arbetena. Under vintern 1656-1657 befalldes också Lunds domkapitel att låta sina bönder göra timmertransporter till Hälsingborg.39 Behovet av körslor torde under åren 1655-1657 ha varit stort, då det ju gällde att forsla fram ansenliga mängder virke, kalk, sten och tegel till arbetsplatserna. Vi kan utgå från att bönderna utnyttjats i stor utsträckning. Särskilt kronobönderna i Luggucle hä rad ansåg sig orättvist betungade, vilket framgår av en supplik som de inläm nade i december 1656 och vars riktighet Ove Giedde intygade. Eftersom bön derna i Luggude härad bodde närmast fästningen hade de fått göra ej blott sedvanliga körslor för slottets »avel» utan också med »ök och folk» befallts vara beredda att transportera sten, kalk, timmer, palissader och torv långt oftare och mera än bönderna i de härader inom länet som låg längre bort från Hälsing borg.40 I september 1655 hade Ove Giedde påpekat i en inlaga till K. M:t, att det var nödvändigt att framdeles på slottet fanns en vaktmästare som hade ansvaret för bl. a. att portarna till fästningen hölls stängda på bestämda tider. Detta var så mycket angelägnare som kommendanten Steffen Thim hade sitt kvarter nere i staden och det därför ej fanns någon ansvarig person på slottet, om Ove Giedde var bortrest i något ärende.41 Fästningsräkenskaperna låter oss veta, att en »K. M:ts vaktmästare» den 13 februari 1657 trädde i tjänst i Hälsingborg och samti digt utkvitterade de nycklar han behövde för sitt uppdrag. Förutom nycklar till 14 dörrar och portar på slottet skulle han ha en nyckel till vardera av de tre portar som uppförts i utanverken kring staden, en till strandporten, en till den östra porten och en till den södra porten. Fr. o. m. denna dag var det motiverat att betrakta Hälsingborg som en sluten stad, underkastad de regler som gällde i en fästning. I november 1656 hade det utfärdats särskilda föreskrifter för de befästa stä derna i Skåne. De hade framför allt till syfte att skydda jordvallarna för onödig skadegörelse. Därför fick getter och svin ej gå lösa på vallarna. Lösa djur som påträffades kunde försäljas, varvid hälften av köpeskillingen skulle tillfalla sta dens hospital och hälften den som infångat dem. Oxar, kor och andra kreatur fick ej heller gå lösa innanför vallarna och kunde likaså försäljas, om samma djur ertappats gående löst tre gånger. Kunde de ej infångas, skulle de skjutas. Höns och gäss fick ej släppas ut utanför ägarens gård. Slutligen var det förbjudet

9i *-19 0

Politisk historia att gräva i vallarna eller gravarna och att göra någon som helst skadegörelse på befästningsverken.42 I fästningsräkenskaperna ingår bl. a. en arklimästarräkenskap för tiden 14.7 1655-1.5 1658, förd av arklimästaren Ole Pedersen. Av denna framgår att på befästningsverken fanns 32 artilleripjäser av olika typer och kalibrar år 1655. Följande år tillkom 8 pjäser och år 1657 ytterligare 8 i juli månad, alltså efter krigsutbrottet. Dessutom låg där i förråd en del morgonstjärnor, pikar, värjor och annan infanteriutrustning. Arklimästarens ammunitionsräkenskap låter oss veta, att det flitigt saluterades med artilleripjäserna, antingen från kärntornet eller från skeppsbron — någon gång från båda ställena, om det var en högt upp satt person som kom till staden. Saluterna kunde gälla utländska sändebud eller förnäma främlingar som anlände till staden. Med tre skott eller enkel dansk lösen, vanligen från kärntornet, gavs salut då t. ex. överste von Kratsch kom till slottet eller då ett danskt riksråd eller någon annan kronans representant var i staden. Samma salut gavs, då en adlig begravningsprocession passerade Hälsing borg. Varje år sköts också tre skott från tornet på julclagsmorgonen, påskdags morgonen och pingstdagsmorgonen. Fortifikationsarbeten, inkvartering av soldater år efter år, kanondunder från slott och skeppsbro — på ett mera påtagligt sätt kunde väl knappast Hälsing borgs borgerskap bringas till insikt om att deras stad nu åter var en viktig länk i riksförsvaret. De torde ej utan oro ha betraktat vad som var i görningen. Under det senaste kriget hade en del av dem bärgat livet och litet av sin egendom ge nom att fly undan svenskarna över till Helsingör. Skulle det åter bli ofred, måste de stanna kvar i den fästning deras stad förvandlades till, för att göra sin insats i dess försvar. Borgmästaren Eggert Elers torde i en inlaga från år 1657 ha gett uttryck åt vad många tänkte: »For Helsingborgs fortifications skyld geraader borgerschabet altid udi tynge och besuering, och serdelis i vfredstid vdstaar störste fahre, och serdelis naar de icke maa salvere dem och endeel deris formue, om höi fornödenhed /det Gud forbyde/ saaclant vdkreffuede».43 Befästningsarbetena vållade Hälsingborgs borgare åtskillig »tunga och be svär». Det kan ifrågasättas om de någonsin tidigare upplevt större omvälvningar i sin stad under fredstid än vad det nu var fråga om. Ett kännbart onus — även om det ej var det största — utgjorde de stora truppkontingenter som kommenderades till staden. Underhållet av de utskrivna regementena till fots vilade i stor utsträckning på bönderna i soldaternas hem223

Politisk historia bygd och ur landskistan tillsköts pengar till avlöningar. Men kvarter skulle bere das både officerare och manskap, och borgarna har säkerligen fått ha militär personal inneboende i sina hus. Till detta kom att underhållet av det norska kompani, som under flera år var förlagt i Hälsingborg, i stor utsträckning lades på borgarna. De skulle ej blott skaffa officerarna goda kvarter utan också leve rera »commiss», dvs. en för varje man fastställd kvantitet råg och korn, till manskapet.44 När ett stort antal soldater från olika håll hopades för längre tid i en förhål landevis liten stad, var det oundvikligt att en del övergrepp och våldsdåd inträf fade. Under vintern 1655-1656 begick några soldater grova stölder och blev ställda inför krigsrätt. Ove Giedde fick befallning i januari 1656 att sända en av dem, som dömts till galgen, till Köpenhamn för exekution.45 Fästningsräkenska perna omtalar att i augusti 1656 timmermannen snickrat två »rettersteder», där profossen kunde straffa felande soldater. Kronan behövde både proviant till folket och olika slags material till bygg nadsarbetena. Länsräkenskaperna för 1656/57 — tyvärr saknas räkenskaper för Hälsingborgs län under året 1655/56 — utvisar att sådant i stor utsträckning inköpts hos borgarna i staden. Men borgarna blev också nödsakade att lämna krediter. I maj 1657 gjorde sålunda några borgare en försträckning till kronan på sammanlagt 272 1/4 tunnor korn. Fästningsräkenskaperna låter oss veta att åtagandet gjorts av borgmästare Ennert Pedersen, rådmannen Eggert Elers, bor garna Oluf Bertelsen, Bendt Pihl, Jeppe Pihl, David Giedde och Oluf Panche, tingsskrivaren Niels Lauridsen samt änkorna efter borgmästarna Christen Nielsen Brok och Jens Christensen Aalborg samt efter rådmännen Jacob Hansen och Adam Lughen. Det har sålunda varit en liten grupp av stadens mera välsituerade borgare som trätt emellan. Alla stadens invånare hade säkerligen på olika sätt känning av fortifikationsarbetena. Därför var det helt i sin ordning att kronan under 1650-talet beredde borgarna olika slags lättnader i de utgående pålagorna. Vi har redan sett, att staden år 1651 befriades under tre års tid från ordinarie byskatt och 1654 bevil jades ytterligare tre års befrielse från byskatt och borglägerspengar samt fick vissa handelsrättigheter på de jylländska fjordarna. År 1655 fritogs Hälsingborg från all skatt till kronan under tolv år framåt samt dessutom från maltaccis under femton år. På den supplik som ledde till 1655 års beslut hade Ove Giedde gjort följande anteckning: »Att mantalet på borgerskapet är ringa, består mycket uti änkor och ödegårdar, och få av de andra som någon förmögenhet 15 - 679829

Hälsingborg III: 2

225

D ansktidens slutskede haver, antingen till att nedbryta, uppbygga (:de hus som hindrade fortifieringen) eller underhålla garnisonen med, såframt de ej bliver hulpna, är att befrukta att en efter annan flyttar därifrån, så att verket (:fortifieringen) där över skall bliva liggande.»46 Den största och mest brännande frågan var dock hur man skulle från kronans sida bereda de borgare gottgörelse, vars fastigheter led intrång av fortifikatio nen. I sin förut nämnda inlaga av den 15 juni 1654 fastslog borgmästare och råd att i allt 108 fastigheter berördes, varav 62 var bebyggda och återstoden utgjor des av kålhagar, lyckor, öppen jord osv. Allt som allt ansåg man de ifrågava rande fastigheterna vara värda 12 406 riksdaler och kostnaderna för att bryta ned husen och sätta upp dem igen på en annan plats beräknades till 5 500 riksdaler. I juli 1654 fick generalkrigskommissarien Knud Ulfeldt och länsmannen på Bohus slott Iver Tagesen Krabbe —- tillika stor jordägare i Skåne — kunglig befallning att bege sig till Hälsingborg för att granska den värdering som gjorts av fastigheterna och uppgöra förslag om hur borgarna bäst skulle kunna gottgöras. Bl. a. skulle de på den jord som hörde till slottet låta utstaka tomter, både inom och utom fästningens område, som kunde överlåtas till borgarna. I sep tember fick ingenjören Godtfred Hoffman i uppdrag att åt de båda utrednings männen göra upp en plan med »gator och platser» utstakade på de utrymmen som var disponibla i staden innanför de projekterade vallarna.47 Från kronans sida var man mest benägen att ej lösa frågan om vederlag åt borgarna i ett sammanhang, utan man bröt ut en liten grupp borgares ersätt ningskrav åt gången och fattade beslut rörande dem för sig. Sålunda biföll K. M:t redan i november 1654 i princip att de som förlorat kålgårdar och annan öppen jord skulle få ersättning på kronans mark vid slottet.48 Rådman Jens Christensens änka Maren förlorade en part i S:t Clemens vång och hon fick som vederlag i februari 1655 skötebrev på kronans gård »Mortenstrup» (nuv. Gustavslund).49 En särskild grupp fastigheter utgjorde de som skola, kyrka och hospital ägde eller hade rättigheter i. Vi har i annat sammanhang sett hur man skaffade er sättning för kyrkogården genom anläggning av en ny på annat håll redan år 1654.50 Rörande andra ersättningsfrågor för kyrkans, hospitalets och skolans del framlade Knud Ulfeldt och Iver Krabbe ett förslag i maj 1655. Sockenprästen skulle förlora två åkerlotter som tillhört S:t Petri kyrkogods, en som tillhört S:t Clemens samt den s. k. prästängen. Han föreslogs att få i 226

Politisk historia ersättning en motsvarande areal åker och äng av vad kronan ägde i Möllevången. Eftersom han samtidigt led förlust i tionden, borde han kompenseras genom att landgillet av de fyra hemman i Filborna, Skabelycke (nuv. Sofiero) Viaköp och Farhult som hörde under kyrkoherdebefattningen, höjdes och detta ansågs rimligt emedan landgillet var lågt i förhållande till hemmanens värde. Skolmästaren förlorade sin löningsjord — enligt jordeboken var dess areal 5 skäppor land men den ökades nu till 3 tunnor land — och han skulle också få ve derlag i Möllevången. Detsamma skulle ske i fråga om en kyrkans jord i Slottsvången, men om kronans andel i Möllevången ej räckte till för detta, skulle också något tas ur den jord som kallades »Skiolden». Samtliga dessa förslag an togs av K. M:t den 11 juni 1655.51 De jordar som kyrka och skola på detta sätt förvärvade, kom att under lång tid utgöra pastors och rektors löningsjordar och de spelade en stor roll i Hälsingborgs stadsplanefrågor och markpolitik långt in på 1900-talet. Knud Ulfeldts och Iver Krabbes förslag omfattade också ett par transaktioner i vilka borgmästaren Jens Nielsen var part. Borgaren Johan Ennes hade en lycka, ofta kallad Vintapparlyckan, som han skulle förlora. Jens Nielsen hade av kronan fått livstids arrende på Galgevången, en kronojord som enligt vad vi tidi gare sett ofta utarrenderades till en borgmästare eller rådman. Han erbjöd sig nu att till Johan Ennes utbetala 200 riksdaler, om han själv tillförsäkrades äganderätten till Galgevången. Likaså ville han för 100 riksdaler köpa en mosse utanför Röde mölla i närheten av Pålsjö bäck. För pengarna skulle framlidne borgaren Claus Snedkers gård nedbrytas och flyttas. Också dessa förslag bifölls i brevet av den 11 juni 1655 och i februari och juli 1656 erhöll Jens Nielsen sköte brev på båda jordområdena.52 Man kan nog utgå från att borgmästaren ej gjort någon dålig affär, när han här uppträdde som tredje part. Slutligen hade Knud Ulfeldt och Iver Krabbe att ta ställning till frågan om hur nya byggnadstomter skulle tilldelas de borgare, vars hus skulle flyttas. Till grund för deras förslag lades de ritningar Godtfred Hoffman uppgjort. Vad beträffade kostnaderna för nedbrytning och flyttning av byggnaderna, föreslog de i maj 1655 att borgarna skulle hållas skadeslösa antingen genom »långvarig frihet», dvs. skattefrihet eller befrielse från andra pålagor, eller genom att de fick kontanta ersättningar ur landskistan. I ett brev i juli 1655 gav regeringen de båda herrarna i uppdrag att fördela nya byggnadstomter bland borgarna enligt de uppgjorda ritningarna, men intetdera av de båda förslagen till ersättning för kostnaderna godtogs. I stället begärde man andra alternativ. Den 18 juli var 227

Dansktidens slutskede Knud Ulfeldt och Iver Krabbe färdiga att insända ett nytt förslag. Till förfo gande stod en rätt ansenlig bötessumma, som nyligen utdömts vid en rättegång. Vidare kunde man tänka sig att kronan försålde mark vid Husensjö och för delade köpeskillingen bland borgarna. Därjämte borde kunna disponeras en del jordagods i Blekinge som dömts förbrutna till kronan och nu förvaltades av landskommissarierna. Behövdes ytterligare penningmedel, finge de tas ur landskistan.53 Av de här framlagda alternativen skulle omsider det beträffande god set i Blekinge föredragas av K. M:t framför de andra. Alla ersättningar måste emellertid utgå på grundval av en värdering av fastig heterna och en uppskattning av kostnaderna, som båda parterna ansåg skälig. Dittills hade en värdering gjorts blott från borgarnas sida. Motparten synes ha varit inställd på att pressa ned ersättningssumman till ungefär hälften av vad borgarna tänkt sig. Ove Giedde begärde då i en inlaga den 20 juli, att eftersom han icke själv »understöd sig» att lämna borgarna en sådan gottgörelse, en ny uppskattning av kostnaderna borde göras av K. M:ts byggmästare jämte ett par timmermän. Ove Giedde befann sig vid detta tillfälle i Köpenhamn och bygg mästaren Albret Madsen fick redan följande dag befallning att omedelbart följa honom tillbaka till Hälsingborg och verkställa värderingen.54 Redan i augusti 1655 hade regeringen tagit slutlig ståndpunkt i frågan. Lands kommissarierna i Skåne fick meddelande om att borgarna skulle få ersättning för sina kostnader genom att det till kronan förbrutna godset i Blekinge nyttja des för ändamålet. Antingen kunde godset försäljas och borgarna få dela på köpesumman eller skulle borgarna beviljas införsel i godset, var och en efter storleken av sina kostnader. Vidare fastslogs att till grund för förrättningen skulle ligga byggmästare Albret Madsens värdering.55 Denna slutade på ett to talbelopp av 4 686 riksdaler och låg sålunda betydligt under borgarnas egen uppskattning. I november 1655 uppgjordes genom landskommissariernas försorg ett förslag om fördelning av intäkterna från det blekingska godset. Detta omfattade en gård i »Skindebech», dvs. Skönabäcks by, två gårdar i Istaby och sju gårdar i Hörby, samtliga byar belägna i Mjällby socken i Blekinge. I förslaget upptogs varje gårds landgille efter jordeboken, omräknades i tunnor hartkorn och sattes sedan i pengar. I den sålunda för varje gård uträknade kontanta summan före slogs borgarna få del, var och en efter sina av byggmästaren fastställda kostna der. Ärendet förefaller att ha vilat ända till i juni 1656. Då fogade de skånska 228

Politisk historia landskommissarierna några egna synpunkter till det uppgjorda förslaget. De framhöll att de uppräknade gårdarna var frälsegods, som mot uttryckligt förbud i de kungliga handfästningarna inköpts av en ofrälse och därför konfiskerats och tillförts landskistan. Därför ingav det betänkligheter att nu överlåta det till nya ofrälse innehavare, dvs. till Hälsingborgs borgare. Riktigare vore att godset för valtades av den länsman, inom vars län det var beläget, och att den årliga av kastningen överlämnades till borgarna och fördelades bland dem »pro quota».56 Vid denna tidpunkt hade alltså borgarna fått order om att bryta ned sina hus och delvis också efterkommit befallningen, men de hade ännu inga säkra besked om vad de kunde påräkna i ersättning. I början av september 1656 gjorde de därför en påminnelse i ärendet och omsider fick de skånska landskommissa rierna den 10 september befallning att de tills vidare årligen skulle låta uppbära intäkterna från de föreslagna gårdarna i Blekinge och sända pengarna till borg mästare Jens Nielsen som sedan skulle fördela dem bland borgarna.57 I princip var sålunda frågan om kontant ersättning till borgarna äntligen löst, men man kan ifrågasätta om de kungliga besluten hunnit träda i verkställighet, innan Skåne och Blekinge ett och ett halvt år senare övergick i svensk ägo. Omständigheterna fogade det så, att borgarna ej heller efter 1658 av svenska kronan erhöll något vederlag för de förluster de gjort i samband med 1650talets fortifikationsarbeten i staden. Till detta återkommer vi i annat samman hang längre fram i denna stadshistorik.58

1. K. C. Rockstroh, Udviklingen af den na tionale Hasr i Danmark i det 17. og 18. Aarhundrede, I (Khvn 1909), s. 168 ff. 2. Danske Magazin 5. R. 1:282. 3. Aktstykker og Oplysninger til Rigsrådets og Staendermödernes Historie i Frederik II:s Tid, udg. ved C. Rise-Hansen, I (Khvn 1959) s. 448 ff. 4. I fråga om alla tekniska och fortifikatoriska detaljer hänvisas en gång för alla till Torsten Mårtenssons framställning nedan s. 277 ff. 5. Rockstroh, loc. cit. De av Christoffer Ulfeldt och hans kolleger Tage Thott och Knud Ulfeldt förda kommissarieräkenskaperna slu tar den 1.10 1647 (Militaere Regnskaber IV: 1 d, DRA). Samma dag börjar de nya landskommissariernas räkenskaper och de löper i jämn

serie fram till 1.5 1658. Till 1649 var Joachim Gersdorf, Gunde Rosenkrands och Niels Krabbe kommissarier och därefter tjänstgjorde Niels Krabbe, Otte Thott och Kield Krag. 6. Danmarks Adels Aarbog XL (1923) s. 529 f. Löftesbrev på länet 1649 30.1, Skaanske Tegnelser VIII, s. 23, DRA. Länsbrev 1650 6.1, kvittens 1651 24.12, Skaanske Registre VI, s. 129, 250, DRA. Se också 1650 21.5, Skaanske Tegnelser VIII, s. 113, DRA. 7. Th. Topsöe-Jensen, art. Ove Giedde i Dansk Biografisk Lexikon 8 (Khvn 1936) s. 81 ff. Förläningsbrev 1650 18.4, 1655 28.11, kvit tens 1657 14.4, Skaanske Registre VI, s. 145, 390, 447, DRA. Se också 1655 28.11, Skaanske Tegnelser VIII, s. 483, DRA. Om gravkoret se ovan sid. 106. 8. Inlaga 1649 9-5» D- Kane. B 160, DRA. 229

Dansktidens slutskede 9. 1650 23.10, D. Kane. B 160, DRA. 1650 6.11, Skaanske Tegnelser VIII, s. 141, DRA. 10. Se ovan sid. 152 f. Förteckningar aug. 1651, D. Kane. B 53, DRA. 11. Skaanske Landskommissariers Regnskaber med Bilag 1647 1-10-1658 1.5, Militaere Regnskaber IV:2 b, DRA. 12. 1650 20.7, 7.9, 1651 8.8, 28.10, Skaanske Tegnelser VIII, s. 128, 138, 185, 200, DRA. 13. G. Landberg, 1648-1697. (Den svenska utrikespolitikens historia, 1:3. Sthm 1952) s. 68 ff. 14. Rockstroh, anf. arb. s. 230. 15. 1652 15.9, Skaanske Tegnelser VIII, s. 261, DRA. Om blockhuset, se nedan s. 273 ff. 16. 1652 9.9, Skaanske Tegnelser VIII, s. 259, DRA. 17. 1652 7.9, D. Kane. B 53, DRA. 18. 1652 27.9, 8.11, 19.12, 1653 21.4, Skaanske Tegnelser VIII, s. 264, 271, 284, 308. DRA. 19. Danske Magazin 3. R. IV:226 ff., 233. 1653 28.6, Skaanske Tegnelser VIII, s. 331, DRA. Vilh. Lorenzen, Axel Urup, en dansk Ingenjör i det 17. Aarhundrede (Khvn 1953), passim. 20. Faestningsregnskaber II: Helsingborg Faestningsregnskaber 1652-1658. Serien inne håller en rad specialräkenskaper år efter år. Proviant- och materialskrivare var Anders Jorgensen till 1655 och därefter Söfren Niel sen. Den senare befriades i samband med sitt tillträde till tjänsten från borgerlig skatt och tunga i Hälsingborg (1655 8.11, Skaanske Re gistre VI, s. 389, DRA). 21. 1653 27.4, Skaanske Tegnelser VIII, s. 310, DRA. Värderingsinstrument 1653 6.7, bi laga till Hälsingborgs läns räkenskaper 1654/ 55. Kvitto 1655 5-4’ bilaga ibid. 22. 1652 4.12, 1653 7.3, Skaanske Tegnelser VIII, s. 277, 300, DRA. Fullmakt 1653 24.2, Skaanske Registre VI, s. 282, DRA. Steffen Thims kvittenser på kommendantslönen finns i landskommissariernas räkenskaper som bila gor. 23. 1653 26.11, Skaanske Tegnelser VIII, s. 360, DRA. 24. 1653 25.6, 31.8, Skaanske Tegnelser VIII, s. 330, 342, DRA. 25. Å. Lindqvist, Politiska förbindelser mel lan Sverige och Danmark 1648-1655 (Lund 23O

1944), s. 118 ff. Rockstroh, anf. arb. I, s. 233 ff. 26. 1654 12.1, 22.1, D. Kane. B 53, DRA. 27. Se Bilaga D. 28. 1653 14.11, Skaanske Tegnelser VIII, s. 357, DRA. 29. Pengar ur landskistan utanordnades ofta till Steffen Thim och ej till Ove Giedde. Se t. ex. 1655 8.4, 3.7, 1656 23.4, 12.5, 4.7, 6.9, 1657 8.i, Skaanske Tegnelser VIII, s. 416, 434, 514, 516, 527, 544, IX, s. 1, DRA. Se särskilt Ove Gieddes inlaga 1655 20.6, D. Kane. B 53, DRA. 30. 1655 20.6, 1656 2.9, D. Kane. B 53, DRA. 1655 13-7, Skaanske Tegnelser VIII, s. 435, DRA. 31. Bilaga till inlaga 1655 20.7, D. Kanc. B 53, DRA. 32. Rode var ett längdmått, ungef. = 6 dan ska alnar. Vid grävningsarbeten nyttjades det som rymdmått och angav en jordmassa, 10 al nar i längd, 20 alnar i bredd och 1 aln djup, vilken sex man ansågs kunna gräva upp och forsla bort till 100 stegs avstånd från grävningsplatsen under en dag. Ordbog over det danske Sprog 17 (Khvn 1937), sp. 1188. 33. 1655 1.6, 31.7, 31.8, 18.11, Skaanske Teg ser VIII, s. 422, 445, 466, 481, DRA. 34- !Ö55 3°-10> l656 i6-4> 3-5> D- Kanc. B 53, DRA. 1655 3.11, 1656 6.3, 23.4, Skaanske Teg nelser VIII, s. 476, 501, 514, DRA. 35. 1656 1.7, Skaanske Registre VI, s. 415 ff., DRA. Kontraktet finns också utskrivet på tyska och finns under datum 1656 2.7, D. Kanc. B 53, DRA. 36. 1656 12.5, 23.6, 15.11, Skaanske Tegnelser VIII, s. 517, 519, 556, DRA. 37. 1656 4.3, 1657 10.1, 14.1, 28.1, 16.2, 4.5, Skaanske Tegnelser VIII, s. 501, IX, s. 2, 3, 22, DRA. 38. 1657 28.1, Skaanske Tegnelser IX, s. 9. DRA. 39. 1655 29.11, 1657 22.1. Skånebrevförteckningen, Acta Privata nr 1523, 1531, RA. 40. 1656 4.12, D. Kanc. B 53, DRA. 41. 1655 1.9, D. Kanc. B 53, DRA. 42. 1656 8.11, Skaanske Registre VI, s. 432, DRA. 43. Inlaga 1657 u.d., D. Kanc. B 53, DRA. 44- !653 !9-3> l655 6-9> Skaanske Teg nelser VIII, s. 103, 444, 472, DRA.

Politisk historia 45. 1656 21.1, Skaanske Tegnelser VIII, s. 444, 472, DRA. 46. Se ovan sid. 77, 79, 90. 1655 2-8> DKanc. B 50, DRA. 47. 1654 11.7, 7.9, Skaanske Tegnelser VIII, s- 393, 403, DRA. 48. 1654 7.11, Skaanske Tegnelser VIII, s. 404, DRA. 49. Krönens Sköder paa afhendet og erhvervet Jordegods i Danmark fra Reformationen til Nutiden, II, udg. ved F. J. Vest (Khvn 1908) s. 50. Tryckt där efter Skaanske Registre VI, s. 368 ff., DRA. 50. Se ovan sid. 103. 51. 1654 4.5. D. Kanc. B 53, DRA. Original brevet 1656 11.6 är bevarat som bilaga till en inlaga i D. Kanc. B 50, DRA, och hör där till ett kungligt brev daterat 1656 19.12 (Skaanske Registre VI, s. 437). I Skaanske Tegnelser VIII, s. 430 är brevet från juni 1656 registrerat men under felaktigt datum 11.7. 52. Skötebrev 1656 19.12, tryckt efter Skaan ske Registre VI, s. 37 f., DRA, i Krönens

Sköder etc. II, s. 60. Till ärendet hör kvittens av Johan Ennes 1655 24.12 med borgmästare Eggert Elers och rådman Niels Lauridsen som medsigillanter, bevarad i D. Kanc. B 50, DRA. Skötebrev 1656 15.7 i original i Pålsjö gårds arkiv, Hälsingborgs museum. Tryckt efter Skaanske Registre VI, s. 423 f. i Krönens Skö der etc. II, s. 64. Till ärendet hör 1656 28.2, D. Kanc. B 50, DRA, där som bilagor finns borgmästare och råds kvittens 1656 28.2 samt tingsvittne från Luggude häradsting 1655 31.10 om mossens gränser. 53. 1655 18.7, D. Kanc. B 53, DRA. 54. 1655 20.7, D. Kanc. B 53, DRA. 1655 21.7, Skaanske Tegnelser VIII, s. 439, DRA. 55. 1655 10.8, 14.8, 1.9, Skaanske Tegnelser VIII, s. 448, 455, 467, DRA. 56. 1655 27.11, D. Kanc. B 53, DRA. Kom missariernas påteckning är daterad 1656 30.6. 57. 1656 2.9. D. Kanc. B 53, DRA. 1656 10.9, Skaanske Tegnelser VIII, s. 546, DRA. 58. Se band IV:2, kap. Kronoutskylder och försträckningar.

231

DANSK EPILOG

JL jL. ARL X GUSTAVS tronbestigning år 1654 betydde att den svenska ut rikespolitiken framgent blev mera kraftfull och uppslagsrik än förut. Han hade att ta ställning till de alarmerande rapporter som inlupit om ryska planer mot Polen och de baltiska områdena. Lyckades ryssarna fullfölja sina syften, betydde detta ett farligt hot mot Sveriges baltiska besittningar och de svenska strävandena att utbygga och befästa herraväldet i östersjöområdet. Sverige kunde ej förhålla sig overksamt. Redan i december 1654 förelåg ett beslut i riksrådet om krigsrust ningar. Ett spörsmål var, vad Danmark skulle företaga sig, om Sveriges stridskrafter engagerades i krigsoperationer mot Polen eller mot Ryssland. Man var på det klara med att Danmarks krafter ej längre räckte till för att angripa Sverige på egen hand, men man kunde befara att danskarna skulle falla Sverige i ryg gen, om svenskarna invecklades i krig på annat håll. Därför höjdes röster för ett preventivkrig mot Danmark, innan man gick till aktion på den östliga krigs skådeplatsen. När emellertid Ryssland börjat krig mot Polen, fanns ingen tve kan om att inte ett svenskt angrepp på Polen måste ges prioritet. Sedan ett svenskt anbud till polackerna om militär samverkan mot ryssarna blivit avvisat, beslöt sig den svenska regeringen för krig mot Polen. Krigsbeslutet bekräftades på en riksdag i mars 1655, och i juli inleddes krigshandlingarna. För den danska regeringen var de svenska planerna ej okända. Genom det svenska anfallet på Polen ansåg man sig ha fått blott en tids andrum. Faran för ett krig med Sverige betraktades ej som avvärjd. Man var övertygad om, att ifall svenskarna vann seger över Polen — och de svenska framgångarna hösten 1655 var överväldigande — så skulle turen snart komma till Danmark. Genom sitt giftermål med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp hade Karl X Gustav trätt i nära förbindelse med det gottorpska furstehuset, som hade sina domäner vid Danmarks sydgräns och var fientligt sinnat mot Danmark. En svensk flottstyrka blockerade på hösten 1655 staden Danzig och började uppbära tull där. Det såg

Politisk historia ut som om svenskarna skulle försöka att helt behärska östersjöhandeln. Under sommaren hade den svenska regeringen inlett förhandlingar med den danska om gemensamma åtgärder för att utestänga holländarna från östersjöhandeln. Utsikterna tedde sig allt annat än tilltalande för danska kronan, som i så fall skulle förlora en stor del av sina inkomster från öresundstullen, när svenskarna, som ju var fritagna för tull där, började överta en växande andel av sjöfarten. Den svenska flottblockaden mot Danzig förde emellertid danskar och nederländare närmare varandra under loppet av år 1656. Samtidigt försämrades svens karnas militära situation avsevärt i Polen och sommaren 1656 gick Ryssland i krig mot Sverige. I augusti kunde ett danskt-nederländskt avtal slutas om ge mensamt ingripande med örlogskepp för att bryta danzigblockaden. För första gången sedan Brömsebrofreden agerade Danmark sålunda öppet och fientligt mot Sverige. Genom eftergifter lyckades emellertid den svenska regeringen att förmå nederländarna att inställa fientligheterna. Den nederländska eskadern lämnade Östersjön. I Danmark var man besviken på nederländarna, samtidigt som man blev allt mera övertygad om att man främst måste lita till egna krafter och ej overksam avvakta ett svenskt angrepp, vilket under alla omständigheter skulle komma förr eller senare, såvitt man kunde bedöma. I december 1656 tycks man inom de ledande danska kretsarna ha varit inställd på att själv söka ett avgörande med vapen i hand. Riksrådet föreslog att man borde söka anknytning till Sveriges motståndare och på nytt närma sig Nederländerna. En ständerförsamling bevil jade i februari 1657 stora extra skatter för krigsförberedelser. I april 1657 upp drog riksrådet åt Fredrik III att nyttja »de medel som Gud och naturen givit Eders Majestät i händerna». Kriget var m. a. o. i sak beslutat, men krigsförkla ringen dröjde till den 1 juni 1657. Den kungjordes på gammaldags vis genom att en härold, klädd i ordensdräkt med spira i handen och föregången av en trumpetare, överskred riksgränsen mellan Hälsingborgs län och Halland. Den 5 juni överlämnade han fejdebrevet, undertecknat av Fredrik III personligen, till den svenske guvernören Erik Stenbock i Halmstad. Brevet sändes vidare till riksrådet i Stockholm och vidarebefordrades därifrån till Karl X Gustavs fält läger. Den danska regeringen hade med avsikt tillämpat det ålderdomliga ceremonielet för krigsförklaring. Man ville ställa sin egen åtgärd i gräll kontrast mot Lennart Torstenssons plötsliga och oväntade överfall på danskt land i december 1643. Detta hade nämligen, som man uttryckte det, skett »mot alla förnuftiga

233

Dansktidens slutskede folks, ja, den barbariske turkens och kristna namnets arvfiendes vanliga seder och rätt». Till de europeiska stormakterna sändes två propagandaskrifter, den ena daterad den 3 juni och den andra den 20 juni. Titeln på den ena av dessa lydde: »Det krigsberedda Danmarks rätt att förklara krig.»1 I det danska riksrådet hade man i början av januari 1657 diskuterat rikets krigsberedskap. Därvid hade framlagts ett memorial rörande rikets fästningar. Ove Giedde framförde en rad synpunkter på situationen i Hälsingborg. Han påpekade, att artilleri borde sändas dit från tyghuset i Köpenhamn eller i nöd fall från Kronborg. Skulle han själv såsom amiral få befäl över någon flott styrka, var det nödvändigt att en adelsman lades i slottsloven i Hälsingborg och bekläddes med högsta befälet där. Garnisonen borde förstärkas. Tönne Hvitfeldts norska kompani behövde utökas, så att det blev 150 man starkt. Det var önskvärt att 500 man fotfolk överfördes från Själland, och dessutom borde man i fästningen hålla ett garde av 50 värvade knektar. Skulle en del av dessa styrkor beordras ansluta sig till fälthären, borde den skånska adeln hålla sig beredd att sända sina nyuppställda fotsoldater till Hälsingborg för att fylla ut garnisonen. Därutöver kunde det bli erforderligt att dit kommendera ett ryttarkompani på omkring 200 man. Den militäre befälhavaren i fästningen borde få en förseglad order, vilken han skulle bryta, »om något fientligt påkommer». Denna skulle innehålla en kunglig befallning att adelns bönder med proviant och andra för nödenheter skulle bege sig in i fästningen. Vad bönderna medförde i fråga om proviant och förråd, skulle förtecknas och såvitt möjligt betalas. Vidare skulle tillses, att befästningsarbetena påskyndades, palissader uppsattes, bränsle och andra förnödenheter lagrades och att stadens invånare hade tillgång till hästmöllor och handkvarnar.2 Dessa Ove Gieddes förslag kom att ligga till grund för de åtgärder som vidtogs under den följande tiden. Själv återkom han till sina förslag i en inlaga, daterad den 8 januari 1657. Denna har dikterats, det är alldeles tydligt, av hans oro vid tanken på att de nya befästningsverken långt ifrån hunnit bli färdiga. Först påpekade han, att hans eget militära befäl som amiral egentligen var knutet till örlogsflottan och att han i Hälsingborg genom utnämningen av Steffen Thim till kommendant ej hade befälsrätt över vare sig denne eller garnisonen, fästningen eller dess »defension». Därför ville han först och främst ha klara be sked på denna punkt, eftersom »två stora master icke ’quadrerer’ (:passar sam man) uti ett skepp». De påbörjade yttre verken måste vid ett angrepp besättas med en stor truppstyrka och kunde likväl ej väntas hålla ut länge. Ej heller

234

Politisk historia kunde den inre, äldre borgen »till någon ärlig mans ära eller reputation» bringas att hålla stånd någon längre tid. Han hoppades emellertid att K. M:t gjorde sådana anordningar, att han kunde sina »grå hår med äran bringa till döden».3 Redan i slutet av januari 1657 löstes befälsfrågan för Hälsingborgs fästning.

Byfogden, sedermera borgmästaren Ennert Pedersens sigill, satt under bytingsdom från år 1645, bilagd Hälsingborgs läns räkenskaper för 1643/44. Rigsarkivet, Köpenhamn. Den 22 januari beordrades Holger Vind att med titeln guvernör ligga i slottsloven i Hälsingborg och ha uppsikt över allt som rörde befästningsarbetena och fästningens försvar, överstelöjtnant Thim fick order att underordna sig honom, och borgmästare och råd i staden befalldes att lyda under Holger Vind, när Ove Giedde ej var tillstädes. Inom den civila förvaltningen av staden och länet fick sålunda guvernören träda i länsmannens ställe, om Ove Giedde bortkommen derades. Ove Giedde själv kom i fortsättningen att ingå i den riksrådsdeputation som vid de militära befälhavarnas sida under kungens formella överbefäl skulle leda krigsoperationerna.4 Holger Vind, som på detta sätt fick det direkta ansvaret för Hälsingborgs försvar, var en ung man, ännu ej 35 år fyllda. Han var född på Vrams Gunnarstorp och hade 1656 äktat Ove Gieddes dotter Margrethe. Efter studier i utlandet och tjänst vid hovet hade han innehaft ett par mindre förläningar i Norge. Ti den närmast före guvernörsutnämningen hade han tillbragt som privatman på Vrams Gunnarstorp. Han stod ännu i början av en hedrande karriär. Efter fredsslutet 1660 flyttade han över till Själland, blev riksråd och senare vice skattmästare och vice kansler. Han avled 1683.5

Dansktidens slutskede Under de första månaderna av år 1657 sattes en stor del av de förslag rörande Hälsingborgs fästning som Ove Giedde framlagt, i verket. Order utgick till både Ove Giedde och Holger Vind om utförande av palissader och andra timmerar beten.6 Hälsingborgs fästningsräkenskaper utvisar, att man under hela året ar betat med tillverkning av skanskorgar och spanska ryttare och uppsättning av palissader. Fram till i början av år 1658 använde man i allt 8 810 palissadpålar, 1 460 långa alpålar, 2 841 ekstavar och 263 1/2 lass ris — det sistnämnda för förfärdigande av skanskorgar. 17 skyller kurar hopsnickrades och uppställdes på olika ställen vid verken. Ett stort corps de guardie byggdes »ovanför Billehaven på backen», dvs. på höjden bakom de s. k. Billegårdarna. Arbetena på muren vid stranden fortsattes och dessutom utfördes nya schaktnings- och grävningsarbeten. För dessa nyttjade man 322 hjulbårar och behövde 1 147 nya skaft till hackor och skyfflar. Ur fästningsräkenskapernas proviantlistor kan man utläsa åtskilligt om gar nisonens storlek i Hälsingborg under första hälften av år 1657. Efter hand utö kades den, så att den i maj var starkare än tillförne, överstelöjtnant Steffen Thims kompani låg kvar sedan föregående år, men i februari kommenderades Thim själv till tjänstgöring i Kristianstad. Han efterträddes som kompanichef och kommendant i Hälsingborg av ingenjören och överstelöjtnanten Georg Hoffman. Denne var redan chef för ett värvat infanterikompani på omkr. 50 man, vilket samtidigt inkvarterades i Hälsingborg. Kapten Tönne Hvitfeldt fick order att höja manskapsstyrkan på det kompani norska soldater, som under hans befäl sedan länge varit inkvarterade i Hälsingborg, med 40 man. I april kom menderades flera soldater från Norge till tjänstgöring i Skåne och samtliga ställ des under Hvitfeldts befäl. En omorganisation ägde rum av de norska förban den, så att kompaniernas fältstyrka sänktes till 110-125 man- Hvitfeldt fick på detta sätt befäl över fyra kompanier, och den kontingent norrmän som fanns i Hälsingborg, torde därigenom ha ökat något. Varje år under 1650-talet hade, som vi sett, manskap ur det utskrivna själländska regementet varit förlagt till Hälsingborg. Enligt denna praxis förlädes ett själländskt kompani under kapten Christen Vendelbo till Hälsingborg i februari. Fästningsräkenskapernas provi antlistor visar emellertid, att den själländska kontingenten genom nytillskott och omorganisation liksom den norska kontingenten vuxit på våren 1657. Den kom att omfatta tre kompanier, alla under befäl av Vendelbo, som samtidigt befordrades till major.7 Förutom dessa förband, som till sin huvuddel varit i Hälsingborg tidigare, 236

Politisk historia beordrades också nya kompanier dit. Holger Vind åtog sig att för kronans räkning själv värva ett kompani fotsoldater. Detta förlädes till Hälsingborg. Vidare utskrevs bland bönderna ett nytt kompani fotsoldater, som ställdes under befäl av Christoffer Giedde och också kommenderades till Hälsingborg.8 Pro viantlistorna i fästningsräkenskaperna visar att det sistnämnda kompaniet låg i garnison där ända till slutet av 1657-1658 års krig med undantag för den tid, då det deltog i den skånska arméns operationer sommaren och hösten 1657. Det var tillbaka i Hälsingborg i början av november. Utökningen av garnisonen hade sin grund i att det krävdes en större trupp för att vid ett fientligt angrepp försvara de ännu ej fullt utbyggda yttre verken. Att garnisonen blivit väsentligt större än förut, markerades också av att man i maj 1657 förordnade en särskild präst för den och anställde en egen bårdskärare.9 Dessutom upptager krigskommissarieräkenskaperna från slutet av mars två nya löneposter, nämligen till ett par bösskyttar för artilleriet. Dessa hade ansvaret för pjäserna på verken. Våren 1657 hade man, enligt vad ammunitionsräkenskaperna i Hälsingborgs fästningsräkenskaper ger vid handen, hög bered skap i fästningen. En del av pjäserna har stått laddade och ständigt beredda till eldgivning. Ammunitionsräkenskaperna visar, att pjäserna då och då fått en översyn, plundrats, rensats i loppen medelst lösa skott och laddats på nytt. En kunglig order i slutet av januari hade anbefallt, att vaksamheten skulle höjas. Ove Giedde fick tillsägelse att sörja för att signalbåkarna inom länet befann sig i gott skick, »i synnerhet de som är närmast vår fästning Hälsingborg» och låta kronobönderna inom länet turas om sockenvis att hålla vakt vid dem.10 Man sökte också sörja för fästningens proviantering i enlighet med vad Ove Giedde föreslagit i riksrådets januarimemorial. Redan i slutet av januari utfär dades till kronans länsmän och guvernörer, bland dem Holger Vind, den förseg lade kungliga order man anhållit om, att brytas först om »några fientligheter från vår nabo skulle begynnas». Samma dag gavs order om att all spannmål som låg magasinerad vid Fredriksborgs slott på Själland skulle föras över till Hälsingborgs fästning. Hälsingborgs invånare befalldes att liksom bönderna i länet baka kavringbröd som skulle läggas i förråd i fästningen »intill nöden det utfordrar». Fjorton dagar senare ålades Ove Giedde att göra upp förteckningar över all spannmål som borgarna i staden hade i lager. All försäljning av spann mål eller proviant förbjöds. Då borgarna anförde klagomål över förbudet, upp mjukades detta därhän att herr Ove skulle fastställa den minimikvantitet spann mål och proviant, som borgarna skulle vara skyldiga att ha liggande i förråd.

237

Dansktidens slutskede Överskottet skulle man sedan fritt få sälja. Genom dessa regler fick Hälsingbor garna en påminnelse om att de numera bodde i en sluten fästningsstad och måste underordna sina behov och önskemål det militära försvarets krav. I enlig het härmed ålades i maj 1657 envar att skaffa sig en handkvarn. Tanken bakom denna order var lättbegriplig. Om Hälsingborg belägrades, avskars sta dens invånare från möjligheterna att mala brödsäd på de vattenkvarnar som låg utmed Hälsobäcken utanför vallarna, och på de väderkvarnar som stod på höj derna söder om staden. I staden fanns, som vi förut sett, vid denna tid en häst kvarn. Den behövde säkerligen kompletteras med många handkvarnar, om man skulle tillgodose alla invånares behov vid en avspärrning.11 Sedan februari 1657 var regler fastställda för vad invånare i städer, där mili tära förband var inkvarterade, var skyldiga att mot betalning prestera. Varje infanterisoldat hade rätt till två måltider och tre pottor öl per dag och att till varje måltid få två rätter mat. För detta jämte sängplats skulle kvartervärden få 12 skilling per dag, men ersättningen skulle ej utgå i pengar utan i säd, enligt ett pris av g danska mark per tunna. Officerare skulle inkvarteras hos de för nämsta i staden och trakteras efter sina värdars gottfinnande. Också här skulle ersättningen utgå i spannmål men beräknat efter en glidande skala, så att för en infanterikapten betalades med spannmål för två mark per dag och sedan mindre ersättningar för officerare och befäl av lägre grader. Till ryttare skulle bestås utöver vad som gavs åt meniga infanterister en halv skäppa havre per dygn och ett lass hö per månad.12 Det ständermöte som hölls i februari 1657, beviljade som nämnts extra skatter till krigsrustningar. En kontribution lades på alla stånd. För borgarnas del be tydde detta, att de skulle taxeras och de belopp fastställas, som de kunde erlägga för sina hus, gårdar och övrig egendom samt för sin affärsverksamhet och förmö genhet. Pengarna skulle inlevereras till de olika provinsernas landskistor, och därför finns redovisningar för vad som influtit den 15 maj 1657 i de skånska landskommissariernas räkenskaper. Dessa utvisar att de inbetalade beloppen i regel var ganska små. Mest erlade Malmö stad med 1 250 riksdaler och Ystad med 338 riksdaler. Därnäst i fråga om storlek kom Hälsingborgs bidrag, 300 riksdaler. Inbetalningen skulle gälla kontribution för tiden 1 mars - 1 juni. Att man från Hälsingborg levererat en rund summa, väcker misstanken att borg mästare och råd förskotterat inbetalningen för dem som ännu ej kunnat skaffa fram pengar. Att man inom regeringen varit medveten om att man hårt pressade köpstäderna med kontributionen, kan utläsas ur ett par kungliga befallningar 238

Politisk historia som utgick i juli 1657. I dem inskärptes borgarnas skyldigheter att bära de påla gor som ålades dem. Men de förbjöds också att »i denna krigstid» flytta bort från sin hemstad, eftersom dennas skatteförmåga därigenom kunde försvagas.13 Den danska krigsledningen avsåg att låta en armé under riksmarsken Anders Bille från södra Jylland rikta en stöt mot de svenska besittningarna Bremen och Verden. En annan väpnad styrka skulle samlas vid Bohus och en tredje vid Trondheim, båda beredda att gå till angrepp över den svenska riksgränsen. Därtill skulle en stark armé organiseras i Skåne. Över denna stridsgrupp ut nämndes den 22 januari Axel Urup till chef med generalmajors tjänsteställning. Vid sin sida fick han Fredrik III:s halvbror Ulrik Kristian Gyldenlöve. Axel Urups armé omfattade först och främst det skånska utskrivna infanteriregemen tet, som efter omorganisation omfattade sammanlagt 7 kompanier. Till detta kom den skånska och själländska adliga rusttjänsten, fördelad på 4 kompanier men mest sysselsatt med kustbevakning. Från slutet av maj förstärktes den skånska stridsgruppen genom att förband i jämn ström överfördes från Själland. Största delen av transporterna gick över Helsingör och Hälsingborg, och färjor från Landskrona och Hälsingborg fick kunglig befallning att tillsammans med Helsingörs färjemän svara för transporterna.14 Förbanden överskeppades i strid ström. Mellan den 6 juni och den 19 juni anlände rytteri i oavbruten följd, både utskrivna förband och värvade danska och tyska ryttare, i allt 30 ryttarkompanier med befäl och tross. Därefter kom huvudsakligen infanteri, bortsett från ett ryttarkompani som anlände den 26 juni. Under tiden mellan den 21 juni och den 18 juli överskeppades samman lagt 14 kompanier fotfolk. Provianträkenskaperna i fästningsräkenskaperna lå ter oss från dag till dag följa hur transporterna fortskridit. Lägger man dessa militärtransporter till den garnison som redan fanns inkvarterad i Hälsingborg, kan man konstatera att staden under dessa hektiska sommarveckor måste ha lik nat ett härläger. Generalmajor Axel Urup tog tills vidare sitt högkvarter i Hälsingborg. Genast efter ankomsten förlädes de nyanlända förbanden i stadens närhet för att senare grupperas så, att rytteriet ställdes vid Ängelholm, medan artilleri och infanteri under juli månad var samlat vid' Hälsingborg. Dessutom fanns norr om dessa koncentrationer som en framskjuten bevakningsstyrka Svend Poulsen Gönges dragoner, en frikår, som Svend Poulsen satt upp för danska kronans räkning. Innan några större operationer kunde inledas, måste materiel, utrustning och

239

Dansktidens slutskede förråd kompletteras. Enligt de ursprungliga planerna skulle fältartilleriet trans porteras från tyghuset i Köpenhamn till Helsingör, men det omdirigerades till Hälsingborg, där det tills vidare ställdes upp i fästningen. Kuskar och hästar till pjäserna utskrevs från köpstäderna. Hälsingborg skulle ställa upp 7 kuskar och 7 par hästar. Dessutom beordrades guvernörerna och kommendanterna i fäst ningarna att bryta de förseglade order, som de tidigare erhållit. Särskilt borde de uppmärksamma att kreatur och andra köttdjur fördes undan, så att fienden ej kunde dra nytta av slaktdjuren vid ett angrepp. Kronans, adelns och präster skapets bönder ålades att leverera slaktdjur och fjäderfä till armén.15 I juli utgick en kunglig befallning till köpstäderna, att man där skulle baka och brygga för arméns behov. I Hälsingborg skulle borgarna av från kronomagasinet utlämnat mjöl baka 1 534 lispund kavringbröd. Detta stötte emellertid på svårigheter och ett par veckor senare ändrades det därhän, att hälsingborgarna slapp baka bröd för fälthärens behov, om de i stället åtog sig att baka åt de 300 man som då låg kvar i Hälsingborg som garnison.16 Avsevärda mängder bröd har bakats i staden. Provianträkenskaperna i Hälsingborgs fästningsräkenskaper vi sar nämligen, att borgarna under hela år 1657 av kronans mjöl bakat 13 768 lispund bröd. Denna kvantitet har under året huvudsakligen konsumerats av de i staden garnisonerade förbanden. De inköp av olika slags förnödenheter som för kronans räkning gjordes i sta den, kom ej sällan till stånd genom att köpmännen lämnade kredit. Provianträ kenskaperna omtalar sålunda att borgmästare Eggert Elers för proviant förskotterat 763 x/2 riksdaler och 16 skilling, borgmästare Jens Nielsen 887 riksdaler, 3 ort och 10 skilling samt rådmannen Otte Baltsersen 650 riksdaler och 12 skil ling. Förskotten likviderades senare under året. I september 1657 ålades köpstä dernas invånare att anskaffa skor och yllestrumpor åt soldaterna. Från Häl singborg skulle levereras 100 par skor och lika många strumpor.17 I juli månad fattades beslut om att man skulle uppsätta en särskild kår på 4 kompanier under Knud Ulfeldts befäl. Manskapet skulle tas bl. a. från köpstä derna. De bästa och kraftigaste skulle bli ryttare, resten fotfolk. Till fotsoldater skulle tagas helst unga ogifta karlar bland tjänstefolket. De skulle utrustas med »gevär», dvs. sidovapen, bössor eller pikar. Ryttarna skulle beväpnas med pistol och sidovapen och rekryteras främst bland borgarsöner eller köpsvenner. Dess utom beordrades alla borgare att se över sina egna vapen och underkasta sig exercis och vapenövningar.18 Den Ulfeldtska kåren gjorde goda insatser under höstens krigföring. 240

Axel Axelsen Urup (1601-1671). Riksingenjör, riksråd 1655, överbefälhavare i Skåne 1657-1658. Porträtt i olja av okänd konstnär. Hälsingborgs museum.

Politisk historia Den 12 juni 1657 hade krigsråd hållits hos Axel Urup. Därvid hade man påtalat brister i fråga om beväpning, ammunition, proviant och annat och utta lat sin oro över den dåliga tillgången på befäl. Man krävde att fästningarnas garnisoner skulle avstå en del av sitt manskap, vilket skulle ersättas med rekry ter, utskrivna bland krono- och frälsebönder. Från Hälsingborg skulle på detta sätt avstås 600 man, och för beväpning av ersättningsmanskapet begärde man att 500 musköter skulle sändas dit från tyghuset i Köpenhamn.19 De föreslagna dis positionerna har vidtagits. Ammunitions- och tygräkenskaperna i Hälsingborgs fästningsräkenskaper utvisar, att 500 musköter med remtyg och annat tillbehör anlänt till Hälsingborg. Den 15 juni fick generalmajor Axel Urup tillstånd att ta 600 man bort från Hälsingborgs garnison och ersätta dem med 300 man ur »det unga manskapet» från krono- och frälsebönderna. Detta förfaringssätt var just vad Ove Giedde föreslagit redan i januari 1657. Det skulle praktiseras även senare. I september behövde den Ulfeldtska kåren förstärkning och då uttogs ytterligare 100 man ur Hälsingborgs garnison. De ersattes med »nytt landfolk».20 Krigsrådet hade framhållit bristerna i fråga om proviantering. Den 24 juli beordrades alla bönder i Skåne att göra leveranser till provinsens fästningar. Ett par dagar senare befalldes kronans, adelns och domkapitlets bönder inom Häl singborgs och Landskrona län att göra körslor åt armén vid transporter av proviant och andra förnödenheter. Till detta lades ett förbud mot all överförsel av varor från Hälsingborg till Helsingör. Det upphävdes i november, och med tanke på vilken betydelse torggemenskapen hade för invånarna i Helsingör och Hälsingborg, måste det ha betytt ett kännbart ingrepp i stadsbornas dagliga tillvaro.21 Äntligen var Axel Urups armé stridsduglig och kunde sättas i marsch mot riksgränsen. Den torde då ha uppgått till omkring 10 000 man. Uppbrottet på skyndades av att en svensk styrka under riksdrotsen Per Brahe i mitten av juli från Halland gjorde ett överraskande angrepp på Svend Poulsens dragoner och ryttarnas läger vid Ängelholm. Axel Urup beslöt nu att sammandraga hela sin styrka vid Ängelholm och denna samling var fullbordad den 30 juli. Där stod man kvar i fjorton dagar, bl. a. för att låta Knud Ulfeldt med sin kår förena sig med huvudstyrkan. Den 14 augusti 1657 satte sig armén i marsch norrut in i Halland, där man efter några dagar började belägra Laholms slott. Per Brahe hade dragit sig till baka inför övermakten, men när en svensk hjälpstyrka var i antågande, ryckte han åter mot söder och mötte den danska armén vid Genevads bro den 31 au16-679829

Hälsingborg III: 2

241

Dansktidens slutskede gusti. Danskarna lyckades ej öppna vägen för vidare framryckning mot norr utan samlade sig bakåt och stod i början av september nära riksgränsen vid Ö. Karup. Här låg man stilla under återstoden av månaden och synes ha haft ont om både pengar och proviant. Under tiden var Knud Ulfeldt ivrigt verksam med sin kår. Sedan han fått förstärkningar — bl. a. nyssnämnda 100 man ur Hälsingborgs garnison — var han i slutet av september färdig för en framryck ning in på svenskt område. Han stupade emellertid själv den 28 september i en strid vid Markaryd, vilket fick till följd att kåren upplöstes. En del av solda terna återvände till sina hem. I början av oktober var Axel Urup beredd att återuppta operationerna. Han ryckte åter in i Halland, passerade Laholm och stötte på kraftigare svenskt mot stånd först vid Knäred, där en svensk styrka stod under befäl av fältmarskalken Gustav Otto Stenbock. Den 3 oktober utkämpades här en häftig kavalleristrid, i vilken danskarna hävdade sig väl. Men striden avbröts och de danska styrkorna retirerade följande dag mot Halmstad, där man blev stående i två veckor. På båda sidor led man av proviantbrist. Trupperna var hårt strapatserade och sjukdomar härjade bland manskapet. Den danska armén drog sig tillbaka till Skåne och gick i vinterkvarter där och på Själland. Krigsutvecklingen i västra Danmark hade under år 1657 varit betydligt mera händelserik än krigshandlingarna vid den dansk-svenska landgränsen. I juli hade Karl X Gustav med sin huvudstyrka marscherat ut ur Polen, genom norra Tyskland till området väster om Hamburg och därifrån i början av augusti in lett en offensiv norrut mot Jylland. Sedan Itzehoe erövrats, låg Jylland öppet. Nästa väsentliga hinder var Fredriksodde, som liksom Hälsingborg hade byggts ut till en fästning under 1650-talet. Den 24 oktober stormades Fredriksodde och därmed fick svenskarna möjlighet att kontrollera hela Jylland. I jämförelse här med tedde sig händelseutvecklingen på krigsskådeplatsen öster om Öresund ganska glanslös. Axel Urup hade med sin stora stridsgrupp ej uppnått några större framgångar. Men till skillnad från vad som skedde åren 1644 och 1645 hade ingen fientlig styrka kunnat tränga något längre stycke in i Skåne eller Blekinge. Därtill kom att det fanns goda utsikter för att våren 1658 organisera ett nytt danskt fälttåg in på svenskt område. Den 30 oktober mottog Axel Urup direktiv angående förläggning i vinterkvar ter av de förband han hade befäl över. Artilleriet skulle sammanföras till Malmö. Adelns rusttjänst från Skåne och Själland skulle tillåtas gå hem till sina husbönder men tillhållas, »när de ser bålen brinna, att envar då på sin rendez242

Politisk historia vous låter sig finna». Tre kavalleriregementen skulle föras över till Själland. Återstoden av stridsgruppens förband skulle fördelas på städer och landsbygd i Skåne och Blekinge efter skattemantal. Dock sades uttryckligen att Hälsingborgs län skulle förskonas — tydligen med tanke på de påfrestningar som nordvästra Skåne utsatts för under det gångna året. Dessutom fick Axel Urup tillåtelse att som garnisonstrupp i fästningarna nyttja dragoner, ryttare och sårade ur den själländska adelns rusttjänst samt ur sockenryttarna.22 Överskeppningarna, upplösningen av Urups stridsgrupp och byte av garnison medförde en rad nya påfrestningar för Hälsingborg och landsbygden runt sta den. I ett memorial från november 1657 klagade den riksrådsdeputation, i vil ken Ove Giedde ingick sedan årets början, över att bristen på pengar vållade stora svårigheter. Det var svårt att förmå bönderna att göra de för truppför flyttningarna nödvändiga körslorna. Köpstädernas borgare klagade över de nya inkvarteringarna. Soldaterna blev otåliga, när de ej fick ut sin sold, och slog sig på plundring. Det var nödvändigt att ställa officerarna till ansvar för övergrep pen, om man skulle kunna få någon rätsida på situationen. Särskilt svårhanter liga var ryttarna. De måste förläggas till fästningarna, om man skulle kunna hålla dem under kontroll. I Hälsingborg hade man speciella svårigheter. Där låg just då (9.11) ett av de tre kavalleriregementen som skulle sättas över till Själland, och ryttarna kunde ej komma iväg, därför att de övriga köpstäderna vid Öresund ej ville sända sina färjor till hjälp trots order därom. Följden hade blivit att hästarna »försmäktade». Ingen tillförsel stod att få från Hälsingborgs län, som redan förut var »öde» och nu riskerade att »i grund ruineras».23 Uppgiften om länets »ruinering» belyses av ett par små notiser i Mariakyrkans räkenskaper 1657/58. Där omtalas att tionde och andra intäkter av kyrkans egendom i stadens grannskap ej utgått med sedvanliga belopp. Kyrkans tionde från Mårtens torp uteblev, då säden »av krigsfolkens hästar på marsch blev för störd och nedtrampad». En jord i slottsvången gav ingen avkastning, därför att rytteriets hästar hade »bent opp förtärt den säd som såtts där».24 Provianträkenskaperna i Hälsingborgs fästningsräkenskaper upplyser oss om att, som förut antytts, Christoffer Gieddes kompani i början av november 1657 återkom till staden och lades i garnison där. Detsamma gäller överstelöjtnant Georg Hoffmans kompani. Dessa var infanteriförband. Axel Urup önskade, som nämnts, lägga ryttare som garnisonstrupp i fästningarna. Så har också skett i Hälsingborg. En odaterad supplik från år 1657, egenhändigt utskriven av borg mästaren Eggert Elers och otvivelaktigt hemmahörande i detta samanhang,

243

Dansktidens slutskede vilken vi haft anledning att citera tidigare, ger oss upplysningar på denna punkt. Eggert Elers påpekar att Hälsingborg i november fått mottaga för vin terkvarter ej mindre än fem kompanier fotfolk, 2 kaptener ur Knud Ulfeldts numera upplösta kår och tre kompanier ryttare ur Kaj Lykkes regemente »med stort bagage av hästar, kvinnfolk och barn».25 I slutet av november gjordes en del förändringar. 300 ryttare, som varit för lagda till Hälsingborg kommenderades över till Själland. I stället förflyttades motsvarande styrka till staden från Kristianstad och Blekinge. Förflyttningen ingick som ett led i en större omgruppering av kavalleri från Skåne till Själland, där man var angelägen om att stärka försvaret inför den hotande krigsutvecklingen i västra Danmark. Trupprörelserna betydde nya pålagor på Hälsingborg och dess färjemän, och bördan ökades genom att också en kontingent av 300 ryttare från Landskrona skulle skeppas över.26 En annan förändring innebar att guvernören Holger Vind förflyttades från Hälsingborg till Landskrona län. Han efterträddes i december 1657 av överstelöjtnanten Jochum Kling, som därmed blev Hälsingborgs siste danske kommendant. Liksom en gång Holger Vind be ordrades han att själv värva ett kompani ryttare.27 I sin nyssnämnda supplik anförde Eggert Elers särskilt klagomål över förbu det mot överförsel av varor till Själland. Det hade fått till följd, att »borgerskapets handel är nedlagd». Borgarna hade ej längre pengar att köpa något från bönderna, som nu i stället sökte sig till småhamnarna i Kullabygden för att därifrån utskeppa sina produkter. Eggert Elers anhöll om att borgerskapet skulle förskonas från inkvarteringen av två av ryttarkompanierna, att daglig överförsel skulle tillåtas till Helsingör och Köpenhamn och att handel på de olagliga hamnarna i Kullen skulle förbjudas. Hans framställning ledde ej till att ryttarkompanierna förflyttades bort från Hälsingborg. Men däremot utfär dades den 20 november dels ett kungligt förbud mot handel på olagliga hamnar i Kullen, dels tillåtelse för Hälsingborgs borgare att tills vidare söka sin bärg ning med fria transporter fram och åter över Öresund.28 Tiden från november 1657 till januari 1658 ägnades i Skåne åt förberedelser för 1658 års fälttåg. I november påbjöds där allmän utskrivning av soldater. I januari utgick order om nya leveranser av proviant och förråd från landsbyg den till fästningarna. Truppernas utrustning kompletterades, vapen och remtyg översågs och artilleriet sattes i stånd. I början av januari 1658 fick Axel Urup i uppdrag att till K. M:t insända ett betänkande om hur man under den kom

244

Politisk historia mande sommaren skulle föra kriget på bästa sätt för att tillfoga fienden största möjliga avbräck. I slutet av månaden skärptes vaksamheten gentemot svens karna. Spaning från gränslänen — Hälsingborgs och Kristianstads län — in på svenskt område anbefalldes. Bönder som hade viktiga upplysningar att lämna om svenska förehavanden på andra sidan gränsen, skulle erhålla skälig ersätt ning härför.29 Alla planer för den kommande sommaren kullkastades emellertid eftertryck ligt av krigsutvecklingen i Västdanmark. Den 30 januari 1658 inledde Karl X Gustav sin berömda marsch över Bältens is och den 11 februari kunde han i spetsen för sina trupper stiga i land på Själlands kust. Nu gällde det för den danska krigsledningen ej att syssla med planer för ett krigståg från Skåne in över den svenska riksgränsen utan att sörja för försvaret av rikets kärnland. Axel Urup fick order att detacher a en rad förband till Själland. Den 2 februari be falldes rytteriet att snarast ta sig över det tillfrusna Öresund till Själland. Kvar i Skåne skulle stanna endast den skånska adelns rusttjänst och ett kavallerire gemente. En vecka senare fick 400 man ur Malmö garnison order att gå över isen till Köpenhamn. Det folk som kunde avvaras i Landskrona och Hälsing borg skulle följa med dem. Strax efter kom en ny order om att allt artilleri, som den skånska armén uppställt i Malmö, skulle föras över på isen.30 Därmed existerade ej Axel Urups stridsgrupp längre som en operativ enhet. Skånes försvarspolitiska situation hade grundligt förändrats. Det fientliga hu vudanfallet kunde nu väntas ej norrifrån utan från väster. Hälsingborgs fästningsräkenskaper omtalar, att man i januari 1658 med palissader sökte tillsluta passagen genom den nybyggda strandmuren ut mot skeppsbron. Genom muren kom man i fortsättningen endast via en bevakad port. Också ammunitionsräkenskaperna ger vid handen, att man gjort sig beredd att möta ett angrepp från sjösidan. Provskjutningar gjordes med fästningens artilleri, för att man skulle utröna hur långt skarpladdade halva kartover nådde ut på det isbelagda sundet. Beredskapen och vaksamheten har varit hög under några veckor. Av ammunitionsräkenskapema framgår, att man med kanonskott från kärntornet slagit larm —• senare visade det sig att larmet var falskt — natten mellan den 9 och 10 februari och likaså den 15 februari. Isläggningen ökade provianteringssvårigheterna för folket i Hälsingborg. I slutet av januari fick Ove Giedde befallning att söka förmå borgerskapet till att leverera livsmedel till garnisonen mot löfte om att längre fram, när vattnen öppnades, få ersättning ur kronans förråd. Kronobönderna i Hälsingborgs län

245

D ansktidens slutskede klagade över att bygden var »ruinerad och ödelagd» och begärde att bli befriade dels från årets landgille, dels från skyldigheten att underhålla de i Hälsingborg förlagda ryttarna med foder. Den 11 februari konstaterades i en kunglig order till Axel Urup, att proviantbristen i Hälsingborgs och Landskrona fästningar nu blivit så svår, att det var omöjligt att hålla fulla garnisoner där. Blott ett kom pani av det nyutskrivna folket skulle stanna kvar på vardera stället och de övriga samlas i Malmö. Samtidigt påbjöds nya leveranser av slaktnöt från landsbygden till fästningarna.31 Vid denna tid tycks man på högsta ort ha varit inställd på det värsta. Dagen efter utgick ett kungligt brev till alla undersåtar i Skåne. De uppmanades att vid en fientlig invasion med alla sina ägodelar och med proviant bege sig in i provinsens fästningar, för att fienden ej skulle kunna lägga beslag på deras egendom. När de fick underrättelse om att fienden nalkades, skulle de stoppa alla vatten- och väderkvarnar och göra dem obrukbara genom att slå sönder eller föra bort den ena kvarnstenen. Smederna skulle, när de begav sig till fäst ningarna, ta med sig sina bälgar, så att fienden ej kunde dra nytta av dem.32 I Västdanmark följde under tiden händelserna slag i slag. Den 8 februari ut färdade Fredrik III fullmakter för två danska sändebud att inleda underhand lingar med svenskarna. Tanken var att de skulle möta svenskarna i Rudköbing, men på vägen dit överraskades de båda danskarna av att redan vid Vordingborg den 10 februari först stöta på svenska kavalleripatruller och sedan råka den svenske kungen personligen. Under de följande dagarna diskuterades därför fredspreliminärerna i Vordingborg, samtidigt som Karl X Gustav lät sin armé fortsätta marschen mot Köpenhamn för att öka trycket på den danska rege ringen. Preliminär överenskommelse om fred ingicks den 18 februari, dock ej i Vordingborg utan i Tostrup, endast 2 1/2 mil från Köpenhamn. Efter förnyade, tidvis mycket sega och dramatiska förhandlingar slöts slutlig fred den 26 febru ari 1658 i Roskilde. Fredsvillkoren är alltför väl kända för att här behöva utförligare refereras. Till ersättning för liden skada i kriget skulle svenska kronan av Danmark er hålla Halland, Skåne och Blekinge, Bornholm samt »Bohus slott och län i Norge», »med alla deras högheter, rättigheter och appertinentier, intet undanta gandes, lika som kronan Danmark härtill det brukat och njutit haver». Likaså avstods Trondheims län att »inkorporeras med Sveriges krona till evärdelig egendom». Fästningarna i de avträdda landsdelarna skulle överlåtas utan artil leri och ammunition. Bönderna i kringliggande län skulle biträda med att forsla 246

Politisk historia kanoner och ammunition till närmaste kust, varifrån de kunde utskeppas. Dan mark överlät dessutom till Sverige 2 000 man till fots och 2 000 man till häst.33 Redan den 21 februari utsändes till länsmännen på de skånska fästningarna, på Bohus slott och i Trondheims län samt till länsmannen på Kronborg ett meddelande om att »vapenstillestånd till vidare fred och enighet mellan oss och hans Kärlighet Konungen av Sverige är slutet och publicerat», varför alla fient ligheter tills vidare skulle inställas. Kommendanterna på fästningarna, bland dem Jochum Kling, fick likalydande brev. Det kavalleriregemente ur Axel Urups armé, som stod kvar i Skåne, fick order att på isen ta sig över till Själland och den skånska adliga rusttjänsten hemförlovades. Sidovapen och handeldva pen hopsamlades, så mycket man kunde, från det skånska regementet och sändes över till Köpenhamn. De 2 000 ryttarna som skulle överlåtas till Sverige, togs ur förband som fanns öster om Öresund, i allt 25 kompanier med skånskt, själländskt eller värvat utländskt manskap. Kompanierna var dock ej fältstarka, så att hela kontingenten kom att uppgå till omkr. 1 650 man. De införlivades senare med svenska kavalleriförband.34 Proceduren för överlämnandet av fästningarna fastställdes i ett kungligt brev av den 24 februari. I princip skulle man överallt förfara på samma sätt, men de enskilda fästningarna skulle överlämnas på olika dagar. Ove Giedde fick besked att enligt överenskommelse med svenskarna skulle Hälsingborgs fästning över lämnas den 27 februari till Karl X Gustavs befullmäktigade ombud. Därvid skulle medfölja jordeböcker och andra uppgifter rörande det underlydande lä net. Artilleri, vapen och ammunition ävensom proviant och användbara inven tarier skulle om möjligt sändas till Köpenhamn. Vid behov skulle kronan ställa transportfartyg till förfogande. Av förråden skulle dock de borgare, som gjort försträckningar till kronan, få vederlag för sina utlägg. Utestående restantier inom länet skulle snarast inkrävas. Fanns det några värvade förband kvar, skulle dessa snarast föras över till Själland. Det utskrivna manskapet skulle däremot få lämna från sig sina vapen och sedan hemförlovas.35 Två dagar senare fick Niels Krabbe till Skillinge och Iver Mogensen Krabbe till Vegeholm i uppdrag att som kommissarier vara närvarande vid överlämnan det av de skånska fästningarna. De skulle tillse att allt tillgick enligt de in gångna avtalen. Å konungens vägnar skulle de meddela borgarna i fästningsstäderna samt alla stånd i Skåne, att »vi ger dem lediga och fria från den huldhets-, trohets- och lydnads- och tjänsteed och det löfte, varmed de oss och Danmarks krona hittills haver varit förbundna». Karl X Gustav hade gett generalmajor 247

Dansktidens slutskede Klas Tott order att å svenska kronans vägnar mottaga Skåne ur dansk hand.30 I Hälsingborg gjorde man sig beredd att överlämna fästningen till svenskarna. Den 26 februari sändes en befallning till Jochum Kling att han skulle låta Ove Giedde få sammanföra den proviant, ammunition och annat på slottet, som kunde tas med vid en utrymmning, och flytta alltsammans ned från slottet. Ar tilleriet transporterades bort från slottet, vallarna och skeppsbron. Fästningsräkenskaperna redovisar en del plankor och annat trävirke som blivit knäckt och förstört, när man förde bort kanonerna. Formellt hade Jochum Kling inte över tagit slottets artilleri, ammunition och proviant förrän i början av februari. Då upprättades ett inventarium, som blev det sista från Hälsingborgs fästning i 1 dansk tid. Av detta framgår att fästningen haft sammanlagt 48 artilleripjäser, varav dock 8 saknade lavetter. Dessutom fanns i magasin på slottet och i staden en del bröd, kött, fisk, sill och rätt stora kvantiteter salt.37 Isen låg emellertid fortfarande kvar i sundet. Detta gjorde att den av K. AI:t anbefallda överförseln av kanoner och förråd blev försenad. I direktiven hade man förutsett, att en del av garnisonen kunde bli nödsakad att stanna kvar en tid sedan svenskarna övertagit fästningen. För dem skulle proviant hållas till reds. Likaså skulle den artilleripersonal som behövdes för vården av de kanoner som man ej omedelbart kunde föra över till Själland, också få stanna kvar. All annan tygmateriel och all ammunition skulle, om det var möjligt, föras bort över isen.38 Ammunitionsräkenskaperna i fästningsräkenskaperna ger oss upp lysningar om i vilken utsträckning man lyckats föra över fästningsartilleriet. Av dem framgår nämligen att 34 pjäser, större och mindre, blivit kvar i Hälsingborg även efter islossningen. På grund av brist på »skeppsrum» — tydligen de trans portfartyg som ställts i utsikt av kronan — kunde de ej sändas bort, innan Karl X Gustav bröt den ingångna freden och inledde sitt andra danska krig genom en landstigning på Själland den 7 augusti 1658. Svenska angrepp riktades då mot både Kronborg och Köpenhamn. Det fanns ej längre några möjligheter att föra Hälsingborgs danska artilleri i säkerhet utan det föll i svenskarnas händer. I samband med fredsslutet hade man gjort upp följande tidsschema för de skånska och blekingska fästningarnas överlämnande: Hälsingborg den 27 febru ari, Landskrona den 28 februari, Kristianstad den 4 mars och Kristianopel den 15 mars.39 Tidsplanen kunde ej hållas, bl. a. därför att danskarna begärde rätt att låta sina trupper ligga kvar på den skånska sidan, tills de kunde få trans portlägenhet över Öresund. Denna fråga höll på att vålla öppen konflikt mel lan de båda regeringarna men enigheten kunde återställas. Tidsschemat hade 248

Politisk historia emellertid blivit förskjutet genom dessa meningsskiljaktigheter. Hälsingborg överlämnades därför först den i mars 1658. Klas Tott mottog då fästningen å den svenska kronans vägnar. En svensk truppstyrka på omkr. 2 000 man hade på isen tagit sig över Öresund. I sitt följe hade den de båda av Fredrik III ut sedda kommissarierna Niels och Iver Krabbe. Efter en rast på Ven hade den svenska truppen landstigit på den skånska kusten. Sedan det formella överläm nandet ägt rum, lades en del av denna trupp som garnison i Hälsingborgs fäst ning. Hälsingborgs stad och fästning hade övergått från den danska kronan till den svenska.40 Skånes nye herre, Karl X Gustav, dröjde dock själv ännu något. Han landsteg i Hälsingborg först den 5 mars 1658.

1. G. Landberg, 1648-1697 (Den svenska ut rikespolitikens historia L3. Sthm 1952) s. 81 ff. F. Askgaard og G. Olsen, En kamp for livet. Svenskekrigene 1657-1660 (Vi og vor fortid, 17. Khvn 1958) s. 10 ff. C. G. Weibull, Freden i Roskilde (Sthm 1958) s. 8. 2. Inlaga 1657 2.1. D. Kanc. B 164, IX, 12 B:a, DRA. Danske Magazin 3. R. IV s. 299. 3. 1657 9.1, D. Kanc. B 53, DRA. 4. 1657 22.1, 28.1, Skaanske Tegnelser IX s. 5, 8, DRA. K. C. Rockstroh, Udviklingen af den nationale Haer i Danmark i det 17. og 18. Aarhundrede, I (Khvn 1909) s. 260. 5. C. O. Böggild-Andersen, art. Holger Vind i Dansk biografisk Leksikon 26 (Khvn 1944). 6. 1657 28.1, 16.2. Skaanske Tegnelser IX s. 7, 8, 22, DRA. 7. 1657 22.1, 3.2, 11.2, 17.2, 29.4, Skaanske Tegnelser IX s. 5, 12, 13, 16, 23, 29, DRA. 8. 1657 10.2, 16.2, Skaanske Tegnelser IX, s. 16, 22, DRA. 9. 1657 17.4, 19.5» Skaanske Tegnelser IX s. 27, 38, DRA. 10. 1657 28.1, 1.3, Skaanske Tegnelser IX s. 8, 25, DRA. 11. 1657 29.1, 7.2, 14.2, 1.3, 4.5, 16.5, Skaan ske Tegnelser IX s. 9, 10, 11, 25, 30, 35, DRA. 12. CCD 1657 12.2. 13. CCD 1657 12.7, 24.7. 14. 1657 22.1, Skaanske Registre VI s. 443, DRA. Fullmakten i original i Privatarkiver, Papir, Urup, Aksel Akselsen, DRA. 1657 26.5, Skaanske Tegnelser IX s. 42, DRA. För krigs

händelserna i det följande se Rockstroh, anf. arb. s. 247 ff. Askgaard-Olsen, anf. arb. s. 32 ff. A. Stille, Fälttåget i Skåne och Halland 1657 (Historisk tidskrift för Skåneland, 2) s. 131 ff. 15. Inlaga 1657 28.5, D. Kanc. B 53, DRA. 1657 22.5, 26.5, Skaanske Tegnelser IX s. 39, 42, DRA. 16. 1657 22.7, 6.8, Skaanske Tegnelser IX s. 58, 72, DRA. 17. 1657 28.9, Skaanske Tegnelser IX s. 81, DRA. 18. 1657 23.7, 28.7, Skaanske Tegnelser IX s. 59, 63, 64, DRA. 19. Inlaga 1657 *2.6, D. Kanc. B 53, DRA 20. 1657 15.6, 2.9, Skaanske Tegnelser IX s. 54, 74, DRA. 21. 1657 24.7, 26.7, Skaanske Registre VI s. 454, DRA. 22. 1657 25.10, 30.10, 2.11, Skaanske Tegnel ser IX s. 91, 94, 96, DRA. 23. Memorial 1657 9.11, D. Kanc. B 53, DRA. 24. HSK. 25. Supplik 1657 u.d. D. Kanc. B 53, DRA. 26. 1657 27.11, 10.12, Skaanske Tegnelser IX s. 108, 110, 111, DRA. 27. 1657 27.11, 23.12, 1658 12.1, Skaanske Tegnelser IX s. 108, 115, 122, DRA. Kvittens 30.6 1658, Skaanske Registre VI s. 467, DRA. Inlaga 1657 u-d- F). Kanc. B 50, DRA. 28. CCD 1657 20.11. 29. 1657 1.11, 24.11, 1658 4.1, 9.1, 16.1, Skaanske Tegnelser IX s. 95 107, 117, 11g, 124, 125, DRA.

249

Dansktidens slutskede 30. 1658 2.2, 3.2, 9.2, 12.2, Skaanske Tegnelser IX s. 129, 131, 134, DRA. 31. 1658 27.1, 11.2. Skaanske Tegnelser IX s. 127, 131, 132, DRA. Supplik 1658 20.1, 28.1, D. Kane. B 162, DRA. 32. 1658 12.2, Skaanske Registre VI s. 465, DRA. 33. Weibull, anf. arb. s. 65 ff., 86 ff. Danmark-Norges Traktater 1523-1750 med hertil hörende Aktstykker, udg. ved L. Laursen, V (Khvn 1920) s. 218 ff., särskilt s. 236. 34. 1658 21.2, 25.2, 26.2, Skaanske Tegnel ser IX s. 135, 136, 137, DRA. Rockstroh, anf.

250

arb. s. 348 f. 35. 1658 24.2, Skaanske Tegnelser IX s. 136, DRA. 36. Weibull, anf. arb. s. 176. 1658 26.2, Skaanske Tegnelser IX s. 137, DRA. 37. Inlaga 1658 8.2, D. Kane. B 163, DRA. 1658 26.2, Skaanske Tegnelser IX s. 137, DRA. 38. 1658 27.2, 4.3, 7.3, 10.3, 15.3, Skaanske Tegnelser IX s. 138, 139, 140, DRA. Inlaga 1658 14.3, D. Kane. B 53, DRA. 39. Danmark-Norges Traktater etc., V s. 23740. Weibull, anf. arb. s. 175 ff.

FÄSTNINGEN AV

TORSTEN MÅRTENSSON

Medan detta avsnitt av stadshistoriken förelåg i korrektur, avled fil. dr Torsten Mårtensson den 23 juni 1968. Han blev således aldrig i tillfälle att lägga sista hand vid framställningen utan den har färdigställts genom redaktörens försorg i så nära anslutning som möjligt till dr Mårtenssons intentioner.

NYA BEFÄSTNINGSSYSTEM

a ™, ..... „ _

en snabb och omvälvande utveckling, som framtvingades av den ständigt fortgå ende förbättringen av anfallsteknik och anfallsmedel, i främsta rummet artil

leriet. Redan vid århundradets ingång framstod den medeltida borgens försvars system såsom föråldrat och ineffektivt gentemot en angripare, som förfogade över murbrytande belägringsartilleri. Medeltidsborgens försvarssystem, liksom den medeltida stadsbefästningens, gick principiellt ut på att genom de omgivande murarnas absoluta slutenhet, massivitet och höjd hålla en fiende utestängd och hindra honom från att in tränga på stads- eller borgområdet. Försvaret byggde ytterst på närstriden, som fördes från skyttegångar och andra anordningar uppe på murkrönen samt från de framspringande flankeringstorn, från vilka mellanliggande ringmurspartier kunde bestrykas. Detta på omgivningsmurarnas styrka och höjd baserade närförsvar blev verk ningslöst inför en angripare, som med sina kanoner kunde rikta ett allvarligt hot mot murarnas bestånd. När även de starkaste murar kunde skjutas sönder och samman av en från borgen oåtkomlig fiende, blev det nödvändigt att vid taga ändrade försvarsdispositioner, i vilka huvudvikten måste läggas på andra faktorer än borgmurarnas soliditet och höjd och murkrönens skyttegångar. I Danmark var det grevefejden, som definitivt hade visat det gamla befästningssystemets svagheter. Den nye kungen, Kristian III, blev en fästningsbyggare av stora mått. Han såg det som en huvuduppgift att genom en grundlig sanering och upprustning av sitt lands fortifikationsväsen möta hot från både yttre och inre fiender. Borgar såväl som stadsbefästningar blev föremål för hans oavlåtliga omsorger i fråga om moderniseringar och nyanläggningar.1 Det system, som Kristian III använde sig av, var inspirerat av främst neder ländska och nordvästtyska förebilder. Det innebar anläggande kring borgen av ett utanverk, bestående av en kraftig jordvall, längs med den yttre vallfoten

253

Dansktidens slutskede försedd med en utåt av mur skyddad skyttegång. En bred, vattenfylld grav om gav hela anläggningen. I regel var vallen i plan fyrsidig, ofta kvadratisk. Dess sidolinjer var räta och kunde bestrykas med flankeringseld från i vallhörnen byggda, framspringande runda kanontorn, vilka för att motstå artilleribeskjutning hade mycket kraftiga murar, med en murtjocklek av upp till 8 meter. Dessa a

Fig. i. Bastionssystemet karaktäriserades av ett antal från en polygonal fästnings huvudlinje framspringande flankeringsverk, bastioner, vilka konstruerats för att samverka med varandra i ett enhetligt försvarssystem. En bastion bildar en i plan femhörnig figur, vars bas sammanfaller med huvudlinjen, medan mot stående hörn skjuter fram i en spets. Förbindelselinjen mellan tvenne bastioner (cc) benämnes kurtin. Från kurtinen utgår bastionens korta flanker (be) och från dessas yttre ändpunkter faserna (ab), vilka möts i bastionens spets. Plan figuren är beräknad så, att en fas alltid i hela sin längd skall kunna bestrykas från motstående bastions flank. Från flanken kan även kurtinen bestrykas och från denna i sin ordning flanken. Alla delar har på detta sätt fått skydd genom flankerande eld. Om en bastion delas genom en från spetsen mot basen dragen linje (ad), uppkommer en halvbastion. Tvenne motstående bastionshälfter jämte den dem förbindande kurtinen (abccba) bildar en bastionerad front. Av sådana bastionerade fronter är en polygonal fästning uppbyggd. Sträckorna abcc kallas stryklinjer eller defenslinjer. I äldre bastionssystem är flankerna dragna vinkel rätt mot kurtinerna, i de yngre systemen vinkelrätt mot defenslinjerna.

s. k. postejer eller rundlar, som utgjorde ett huvudelement i försvarssystemet, innehöll batterier i två våningar. Stundom fanns även en tredje våning, vilken clä var öppen. Utanverk av denna typ, vilken givetvis i detaljer fick varieras efter de topo grafiska förutsättningarna, kännetecknade de befästningsverk, som Kristian III omdanade eller nyanlade runt om i sitt rike. På Skånesidan av Öresund var tvenne slott föremål för hans omsorger, Malmö och Landskrona, vilka alltjämt bevarar viktiga delar av de under hans tid tillkomna verken. Däremot blev Häl singborgs slott helt oberört av hans moderniseringsåtgärder, även om vissa an-

254

Fästningen tydningar kan tala £ör, att sådana åtgärder dryftats.2 Det bör emellertid fram hållas, att Hälsingborgs slott genom sin stora omfattning, sin rundade ringmursplan och sin karaktär av klippfäste måste ha varit en för moderniseringsåtgärder långt mera svårbemästrad anläggning än de mer eller mindre reguljärt fyrsidiga borgar, åt vilka Kristian III främst ägnade sitt intresse. Som försvarsverk blev emellertid Kristian III:s fästningsanläggningar icke be stående. Tvärtom gick utvecklingen på detta område så snabbt, att de vid hans död redan var föråldrade. De nya idéer, som utdömde dem och under lång tid skulle behärska fästningsbyggandet, kom från den fortifikationskonst, som blivit kallad det äldre italienska bastionssystemet. Detta hade under seklets början vuxit fram i Italien, där det gränsskäl, som i Danmark markerades av grevefej den, sattes av den franske kungen Karl VIII vid hans anfall på Neapel 1495. Karl VIII förfogade över det dåtida Europas starkaste och mest rörliga belägringsartilleri, som snart gav övertygande bevis på, att det medeltida försvars systemet icke längre var funktionsdugligt. Ingen av de städer eller borgar, som berördes av fälttåget, kunde motstå elden från fransmännens bronskanoner.3 Men italienarna lärde snabbt sin läxa och under medverkan av deras främsta arkitekter skapades det nya fortifikationssystem, i vilket bastionen utgjorde det viktigaste försvarsverket. De höga murarna, som erbjudit artilleriet så utmärkta mål, försvann. Bastionen, som ersatte de gamla rundlarna, blev öppen och så planlagd, att den ingick som del i ett geometriskt noga beräknat system, som saknade döda vinklar och i vilket varje del kunde skyddas genom flankerande eld från andra delar av verket (fig. 1). Redan vid mitten av 1500-talet hade det italienska bastionssystemet, vilket i Nederländerna ytterligare utvecklats och förbättrats, börjat tillämpas i nordisk befästningskonst, men det var först i samband med den omfattande upprustning av Danmarks gränsfästningar mot Sverige, vilken med början på 1580-talet igångsattes av Fredrik II och sedan fullföljdes av Kristian IV, som bastionsyste met blev utslagsgivande för planeringen av fortifikatoriska anläggningar. Den främste i Danmark verksamme fästningsbyggaren var vid denna tid den i neder ländsk befästningskonst skolade Hans van Stenvinkel, som 1588 började ut byggandet av Varbergs slott, 1598 igångsatte fortificeringen av Halmstad och 1599 uppgjorde planen för det blekingska Kristianopel. 1610 påbörjade Kristian IV moderniseringen av Lagaholm och 1614 lades slutstenen i denna rad av mot Sverige riktade befästningar genom grundandet av Kristianstad, som blev icke blott en fästning utan en fästningsstad av ren renässanskaraktär.4

255

Dansktidens slutskede 1. Uppgifterna om Kristian III som fästningsbyggare är hämtade ur O. Norn, Chris tian III:s Borge (Khvn 1949). 2. Se ovan sid. 155. 3. O. Norn, Kronborgs Bastioner (Khvn 1954) s. 8.

4. Rörande Varberg, Halmstad och Laholm,

256

se B. Bengtsson i Hallands historia till freden i Brömsebro 1645 (Halmstad 1954). För Kristianopel, se Dens. i Blekingeboken (Blekinge hembygdsförenings årsbok 1938) s. 55 ff. Rö rande Kristianstad, se F. Holmér i Vilh. Lorenzen, Christian IV:s Byanlasg (Khvn 1937) s. 160 ff.

Fig. 2. Projekt till stadsbefästning omkring Hälsingborg, upprättat 1644 av den svenske generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud. Krigsarkivet, Stockholm.

KRISTIAN IV:S RETRANCHEMENT

M JL

JLEDAN OMSORGEN om de skånska provinsernas försvar koncentrera

des främst på utbyggandet av Varberg, Halmstad, Lagaholm, Kristianstad och Kristianopel, lämnades Hälsingborg helt utanför detta upprustningsprogram. Ge

nom sitt läge hade slottet dock stor betydelse som stödjepunkt för den viktiga trafikled över Öresund, av vilken gränsfästningarna i hög grad var beroende för tillförseln av såväl trupper som krigsmateriel, proviant och förnödenheter av mångahanda slag. Det kan därför synas märkligt, att modernisering av slot tets befästningsanläggningar så helt uteblev. Risken att Hälsingborg skulle in dragas i krigsoperationer bedömdes emellertid såsom mindre överhängande, så länge den danska flottan behärskade Öresund. Under 1600-talets förra del för ändrades förhållandena i detta avseende och frågan om Hälsingborgs befästande dryftades av riksrådet på 1620-talet.1 I en promemoria föreslog Kristian IV 1627 bl. a. anläggande av en skans vid bryggans landfäste.2 Om en sådan kom till utförande är dock obekant. Men också i andra avseenden ansågs en förstärk ning av stadens krigsberedskap vara erforderlig. Det var därvid icke tal om någon modernisering av borgens fortifikatoriska system — när sådana planer omsider såg dagen, var det icke från dansk sida utan från svensk, som initiati vet togs — utan om anläggande av retranchement, avsedda att ta emot en första stöt vid ett möjligt anfall mot staden. I juni 1624 fick länsherren Anders Bille order, att bönderna i länet skulle arbeta på »transerrer» enligt ingenjörens anvisningar och några dagar senare utgick meddelande till några av länsinnehavarna i Skåne att »i denna ostadiga tid Hälsingborg och Ystad skulle befästas med tranchéer, så att de i någon mån kunna försvaras mot ett hastigt anfall». Huruvida dessa riksrådets upprustningsplaner ledde till några omedelbara resultat, är icke känt. I februari 1628 utfär dades emellertid till kommissarierna i Skåne nya order, enligt vilka ingenjörer och konduktörer skulle förordnas för att avsticka redutter och skansar vid Häl singborgs stad och annorstädes, där sådana kunde befinnas erforderliga. 17-679829

Hälsingborg III: 2

257

Dansktidens slutskede I Ystad synes de anbefallda åtgärderna ha lett till bl. a. uppförande av trenne murade stadsportar samt till påbörjande av andra försvarsanläggningar om kring staden.3 För Hälsingborgs vidkommande har de projekterade tranchéerna tvivelsutan också blivit utförda, möjligen avstuckna av Richard Douchette, som vid denna tid var Kristian IV behjälplig med avstickande av utanverk kring Kronborg.4 Ett klart bevis på deras existens lämnar en i kapitlet om stadens politiska historia anförd notis rörande ett märkligt rättsfall. Enligt byfogderä kenskapernas sakfallslängd för 1634-35 hade en man vid namn Knud Madsen blivit dömd till tvenne 40-marks böter för »K. M:ts och stadens vallar som han nedkastat».5 Det står klart, att uttrycket »K. M:ts och stadens vallar» icke möj liggör, att vallarna legat inom slottets område. Vallarna har legat utanför slottet på mark, där både kronan och staden hade intressen att bevaka. Straffets sträng het, det högsta lagliga bötesbeloppet fördubblat, visar, att den påtalade gär ningen, skadegörelse på vallarna, bedömts såsom för gärningsmannen synnerli gen graverande. Ordet »vall» kan i detta sammanhang endast ha fortifikatorisk mening, och då en vall förutsätter en framförliggande grav, som bildats vid vallens uppkas tande, innebär saköreslängdens uppgift, att en befästningsanläggning i form av vall och grav 1635 fanns utanför slottsområdet. Det kan icke gärna vara fråga om annat än de tranchéer, vilkas utförande anbefalldes 1628. Någon för avstickningen av vallarna använd planritning är icke känd, men befästningslinjen är med all sannolikhet den, som återfinnes på tvenne kartor i svenska krigsarkivet, SFP ya och yb, av vilka SFP ya uppenbarligen är originalet och SFP yb en kopia. Kartorna, som i det följande närmare avhandlas6, är upp gjorda under den svenska ockupationen 1644-45 av Olof Hansson Örnehufvud eller efter hans anvisningar av någon av de fortifikationsofficerare, som åtföljde honom i fält. Avsikten med dem var att framlägga ett förslag till en bastionerad stadsbefästning omkring Hälsingborg. På kartan är bastionsgördeln lagd över en äldre befästningslinje. Denna har vid uppgörandet av stomkartan blivit marke rad såsom en i terrängen förefintlig topografiskt och fortifikatoriskt viktig de talj, vilken dock icke hade något samband med det fästningsprojekt, för vilket stomkartan tjänat som underlag. Denna gamla befästningslinje (fig. 3) utgöres av ett retranchement, som om spänner staden och borgområdet i en vid, oregelbunden båge, vilken på södra sidan börjar vid stranden utanför stadsbebyggelsen — vid en punkt i nuva rande Krookska planteringen — och i norr når fram till landborgsbranten öster 258

Fästningen

Fig. 3. Kristian IV:s år 1628 beordrade retranchement omkring Hälsingborg. Renritning efter Olof Hansson Örnehufvuds projekt 1644 (fig- 2)- Streckad linje anger ändring av retranchement et enligt en dansk planritning från början av 1630-talet.

om Fågelsångsgatan. Linjen är bruten i vinklar och består mellan brytnings punkterna av raka sträckor, så anordnade, att flankering möjliggöres. Ett undan tag härifrån bildar dock det hörn i sydost, som omfattar ravinen i nuvarande Essenska villans trädgård, där den ovanför ravinen dragna vallsträckningen icke kan bestrykas med flankeringseld. På originalkartan är emellertid detta parti icke tecknat med heldragen linje, som fallet är på kopian, utan punkterat, vilket kan antyda, att det icke varit fullbordat eller att oklarhet rått rörande dess sträckning. Det sannolika är, att det varit just här, som åverkan skett genom vallens »nedkastande». Linjen har inga inbyggda skansar eller andra försvars verk, men visar på några ställen framsprång för flankering av närliggande

259

Dansktidens slutskede sträckor, på södra sidan tvenne med bastionsliknande planfigur, på den östra en fleche. Där linjen skär vägarna, är öppningar i densamma tydligt markerade. Totallängden av retranchementet uppgick till omkr. 2 km. Samma befästningslinje

men med delvis annan sträckning, återkommer på

en karta från början av 1650-talet, vilken utgjort ett förarbete till Godtfred Hoffmans förslag till den 1654 påbörjade, bastionerade fortifikationen kring Hälsingborg. Den ändring, som här skett med retranchementet sättes i det föl jande i samband med de åtgärder till förstärkning av stadens försvar, vilka un der den svenska ockupationen 1644-45 igångsattes av fältmarskalken Gustaf Horn.7

1. Uppgifter om politiska förhållanden är hämtade ur Gösta Johannessons framställning i avsnittet Politisk historia. 2. Kong Christian den Fjerdes egenhasndige Breve, udg. ved C. F. Bricka og J. A. Fridericia, II (Khvn 1889-1891) s. 117 f.

260

3. IV:s 4. 5. 6. 7.

G. Sandblad i Vilh. Lorenzen, Christian Byanlaeg (Khvn 1937) s. 177 ff. Vilh. Lorenzen, anf. arb. s. 110. Se ovan sid. 187 f. Se nedan sid. 262 ff. Se nedan sid. 264 ff.

SVENSKA BEFÄSTNINGSARBETEN

1644—1645

TT JL JL ÅLSINGBORGS SLOTT hade under 1600-talets förra del alltmer för lorat i betydelse som militär stödjepunkt. Ingenting hade gjorts för modernisering av dess försvarssystem, vilket alltjämt var bundet vid en medeltida ringmurplan och helt oberört av utvecklingen på befästningsteknikens område. Den fordom så stolta borgen, Skånes en gång säkraste och viktigaste fäste, utnyttjades nu huvud sakligen som magasin och vapenförråcl. När den svenske fältmarskalken Gustaf Horn i februari 1644 anryckte mot Hälsingborg, kunde slottet möta hans styrka blott med föråldrade försvarsverk utan möjlighet att avskräcka en modernt or ganiserad och utrustad invasionsarmé. Någon garnison fanns icke heller på slot tet, som gav sig utan motstånd. Den 17 februari kunde Horns trupper utan svärdslag besätta både slottet och Hälsingborgs stad. Horn lät genast »uti hastighet så mycket som möjeligt var, med palissader eller eljest förstärka Hälsingborgs slott».1 Kännedom om vilka åtgärder han där vid vidtagit saknas dock helt. Den svenska regeringen önskade emellertid, att Hälsingborg skulle fortificeras och gav Horn i uppdrag att föreslå härför lämp liga åtgärder. Hans armé var synnerligen väl rustad för uppgifter av sådan art. Som generalkvartermästare hade han Olof Hansson Örnehufvud, Sveriges vid denna tid främste fästningsbyggare och kartograf, skolad i sitt värv under Gustav II Adolfs fälttåg och av regeringen anförtrodd talrika fortifikatoriska uppdrag i såväl hemlandet som östersjöprovinserna. Det var Örnehufvud som lade grunden till det svenska fortifikationsväsendet, sedan han 1635 blivit ut nämnd till »generalkvartermästare för all fortifikation». Efter att tidigare ha legat under artilleristaten, blev den av Örnehufvud organiserade första svenska fortifikationsfältstaten från år 1641 en självständig kår.2 När Örnehufvud beordrades att som generalkvartermästare följa Horns armé i företaget mot Skåne, hade han till sitt förfogande denna nya organisation, som 261

Dansktidens slutskede omfattade en trupp av 500 »pioniärer». I kåren ingick tvenne fortifikationsingenjörer, Johan Andersson Lennaeus och Johan Meijer. Den förre, som 1646 adlades Wärnskiöld, blev Örnehufvuds efterträdare som generalkvartermästare — Örnehufvud avled under fälttåget i augusti 1644. Konduktörer var Loffman, Mårten Eriksson Berg, Erik Olofsson, Lars Persson, Anders Olofsson Berg och Jonas Persson, verkmästare Johan de Coninch och materialskrivare Lars Bark. Senare tillkom de av Louis de Geer anskaffade holländska verkmästarna Hamel och van Swiben.3 I enlighet med regeringens intentioner uppgjordes av Örnehufvud ett projekt till fortificering av Hälsingborg, vilket av Horn översändes till K. M:t. Rege ringen fann sig emellertid icke kunna godtaga detsamma, då det ansågs vara alltför vidlyftigt, varför saken först skulle noga övertänkas. Horn skulle därför inskränka sina åtgärder till att förse staden »med något verk, att det nu kan för svaras».4 I krigsarkivet förvaras en karta (SFP 7a), som tvivelsutan är identisk med det av Örnehufvud framlagda förslaget (fig. 2). Det visar en enceinte, bestående av fem bastioner, jämte tvenne halvbastioner vid stranden, dragen kring staden i en halvcirkelformig linje, vars diameter utgöres av strandlinjen. Längs stranden går en mur, försedd med smärre flankeringsutbyggnader, en bastionsformad på mitt partiet och tvenne med halvbastionsplan. Framför bastionsgördeln löper en bred vallgrav. I sin principiella utformning är planen helt överensstämmande med den, som låg till grund för den danska fortificeringen på 1650-talet, men grep pet kring staden är hårdare och gör större intrång i de bebyggda områdena i stadens norra och södra delar. En bastionslinje av denna typ har ofta funnit användning, när det gällt att befästa och mot anfall från landsidan skydda en vid ett vatten belägen stad med lång strandlinje. Samma system tillämpade Hans van Stenvinkel vid befästandet av Halmstad 1598, och Örnehufvuds pro jekt för Vänersborg 1641 har liknande uppbyggnad,5 i båda fallen en fästningslinje med fem bastioner jämte tvenne halvbastioner vid stranden. Ifrågavarande karta är av stor betydelse för en rad topografiska och fortifikatoriska problem. Den ger den första kända planen av den medeltida borgen och tillika den första stadsplanekartan över Hälsingborg. Den ger belägg för läget av den vid tidpunkten för kartans upprättande ännu kvarstående gamla hamnbryg gan mittför Norra Kyrkogatan, och den innehåller den enda uppmätningen av Kristian IV:s retranchement i dess ursprungliga skick. Förhållandena beträffande planens tillkomst och datering har emellertid varit 969

-t

Fästningen oklara. För dess svenska proveniens talar — förutom det faktum, att den ingår i krigsarkivets material av svenska befästningskartor — att de korta texterna vid utfartsvägarna är avfattade på svenskt språk: »Wäg åth Markerid» och »Wäg åth Landskrona». L. M. Bååth har anfört, att texterna härrör från Erik Dahlberghs egen hand och från en tidpunkt, som måste sättas tidigast till mars 1658, samt att planen skulle vara ett Dahlberghs utkast till fortifikation kring Häl singborg, för vilket denne haft till hands en dansk karta med stadsplan från tiden 1640-1654. Även Munthe har hållit för sannolikt, att projektet får till skrivas Erik Dahlbergh.6 En sådan tolkning av fästningsförslaget är dock av flera skäl ohållbar. Dahl berghs ritningar har en annan stilkaraktär, och det vore helt otänkbart, att han skulle ha skisserat en ny fortifikation utan att ens antyda de förefintliga danska verken. Kartan kan också noggrant tidsbestämmas. Den måste vara uppgjord mellan år 1640, då den nya hamnbryggan började anläggas och 1654, då den danska befästningslinjen utstakades, och det förhållandet, att halvbastionskansen innanför borgens ringmur saknas, sänker ytterligare den övre tidsgränsen till åren 1644-45. På kartan är vidare den påbörjade hamnbryggan inritad som fär dig, med brohuvud och klaffar, vilket å sin sida bör väsentligt höja den undre tidsgränsen. Även dessa iakttagelser pekar klart mot Horns infall i Skåne som tidpunkten för kartans tillkomst, vilket innebär ett starkt stöd för uppfattningen att det här rör sig om det av Olof Hansson Örnehufvud uppgjorda projekt till befästande av Hälsingborg, vilket 1644 av Gustaf Horn tillställdes den svenska regeringen. Att planen är svensk och icke dansk framgår också av dess måttförhållanden. På en rhenländsk rode, den längdmåttsenhet, som vid denna tid användes av fortifikationsofficerarna, gick 6,34 svenska alnar, medan danskarna räknade med 6 själländska alnar på roden.7 Den danska alnen var sålunda något längre än den svenska. När Erik Dahlbergh på en uppmätningsritning av Hälsingborgs be fästning 1658 använder sig av en skala, på vilken han angiver, att en rode skulle gälla sex alnar, sker detta uppenbarligen för att pointera, att danska måtten heter tillämpats vid verkens anläggning.8 På det ovan avhandlade fästningsproj ektet finnes längs med hamnbryggan en textad uppgift om avståndet till Helsingör: »1207 roder eller 7583 alner till Chroneborgs Slott». Med sex danska alnar på roden skulle 1 207 roder ha blivit endast 7 242 alnar. Enligt svenska måttnormer — 6,34 alnar på roden — skulle det däremot ha blivit 7 652 svenska alnar. Frågan blir då hur man kommit fram 263

Dansktidens slutskede till det på kartan angivna avståndet 7 583 alnar, som icke stämmer med någon av dessa beräkningsgrunder. Svaret lämnas här av kartan själv. På densamma har redovisats tvenne längd måttskalor, den ena graderad i rhenländska roder, den andra i alnar. Vid kon troll av skalorna visar det sig emellertid, att alnmåttskalans baslängd, mot svarande 600 alnar, ritats något för kort i förhållande till rodeskalans 100 roder — eller vice versa. Skillnaden är obetydlig, men skulle i verkligheten uppgå till något mer än 5 alnar, vilket ger en felmarginal av 0.9%. Om hänsyn tages härtill, får man som resultat just det på kartan angivna avståndet till Kronborg, 7 583 alnar. Nu hade svenskarna givetvis icke några möjligheter att under krig med Danmark företaga mätningar över Öresund. De har gått efter danska uppgifter och sedan omräknat roder i svenska alnar i enlighet med de på kartan inritade skalmåtten. Fästningsprojektet är icke signerat. Det kan efter Örnehufvuds anvisningar ha utförts av någon av hans medarbetare och har tidigare av stilistiska skäl till skrivits en av dem, ingenjören Johan Meijer,9 men det är ingalunda osannolikt, att det utgör ett i huvudsak egenhändigt verk av Olof Hansson Örnehufvud. Det är förklarligt, att regeringen ställde sig tveksam till tanken att omedelbart igångsätta ett befästningsarbete av den betydande omfattning, som Örnehufvuds projekt skulle innebära, och därför först ville noga överväga saken. För Horn var det emellertid i hög grad angeläget, att något gjordes för att stärka Hälsing borgs försvarsmöjligheter. I hans uppdrag ingick att förbereda överförandet av trupper till Själland, för vilket Hälsingborg med stadens nya hamnbrygga var en faktor av största betydelse. När riksrådet icke ansåg sig kunna godtaga den full ständiga fortificering av Hälsingborg, som Örnehufvud hade föreslagit, återstod endast att genom åtgärder av mera begränsad natur så långt ske kunde förbättra stadens militära beredskap. För att följa regeringens direktiv att förse staden med något verk, »att det nu kan försvaras», gick svenskarna fram på tvenne linjer. Man beslöt att dels ersätta borgens föråldrade ringmursförsvar med artilleribestyckade bastioner, dels för ändra Kristian IV:s retranchement på sådant sätt, att det kunde samverka med borgen i ett enhetligt försvarssystem. Hur den sistnämnda frågan löstes antydes av en senare dansk ritning, sanno likt utförd av ingenjören Godtfred Hoffman som förarbete till hans befästningsplan av 1654.10 På nämnda ritning återfinnes även retranchementet. Det är på södra sidan av staden exakt detsamma, som åskådliggöres av Örnehufvuds 264

Fästningen fästningsprojekt, med undantag för sydöstra hörnet, där ett hornverk skisserats uppe på landborgen, invid nuvarande Prins Christians väg. På norra sidan har linjen dragits ned till stranden. På landborgsplatån har dess sträckning däremot avsevärt förändrats. Den mot öster runt borgen långt utdragna bågen har sku rits av. I stället har på båda sidor om slottet retranchementets linjer dragits fram parallellt med landborgsbranten och anslutits till ringmuren. På fig. 3 är denna förändring av retranchementet markerad med streckad linje. Borgen omslutes icke längre helt av retranchementet, utan dess östra hälft faller utanför denna befästningslinje. Borgen har på detta sätt infogats som en aktiv del i försvarssystemet och möjlighet har vunnits att från den modernare bastionsan läggning, som samtidigt planerades, bestryka terrängen framför retranchemen tet. Planen erinrar — principiellt sett, eftersom det rör sig om helt olikartade fortifikatoriska förutsättningar — om den planändring, som Wärnskiöld före slog, när han i sitt 1663 approberade projekt genom att bryta enceintens linjer in emot kastellet sammankomponerade dessa fortifikatoriska element till en hel het.11 Genom anslutningen av retranchementet till borgen på ovan angivet sätt blev hela staden omsluten av en fortifikation, i vilken borgen ingick som det centrala försvarsverket. Det blev på sitt sätt en cernering av stadsområdet, om ock av långt enklare beskaffenhet än den, som av Örnehufvud hade projekterats. Det kan visserligen icke ledas i bevis, att dessa åtgärder vidtagits på svenskt initiativ, men stor sannolikhet föreligger härför. Om ändringen av retranche mentets linjer öster om staden icke skett då, kunde den tänkas ha ingått som ett led i Peter Buyssers förstärkningsarbeten på borgen under förra delen av 1650talet,12 men stöd för en sådan uppfattning har icke kunnat hämtas ur räkenska perna. Om retranchementet föreligger blott sporadiska uppgifter, tillräckliga dock för att ge belägg för dess existens icke blott på ritningarna, utan i verkligheten. På Wärnskiölds uppmätningsritning av år 1659 (fig. 6) är retranchementet mar kerat, dock blott partiet norr om borgen — på södra sidan har det försvunnit. Det har delvis fått annan sträckning än på ovannämnda danska plan, där änd ringen dock är antydd som ett alternativ. Linjen går icke längre rakt mot ring muren tvärs över dalgången, utan skär denna i riktning snett emot öster och fortsätter längs vallgravens ytterbrant. I höjd med nuvarande Bomgränden visar retranchementet en portöppning, genom vilken vägen går fram, vid den punkt, där infartsvägarna avgrenas från varandra.13 Det bör vara denna portöppning, som åsyftas, när i räkenskaperna 1657 talas om en port, som tillhuggits och upp265

Dansktidens slutskede hängts »i palissaderna invändigt mellan Norreport (:Ängelholmsporten) och Strömmen». Detta skulle innebära, att åtminstone vissa delar av retranchemen tet vid denna tidpunkt var palisserade. För slottets vidkommande ingick i svenskarnas planer att på borgklippan an lägga ett fortifikationsverk, en skans, som i färdigt skick och bestyckad med artilleri skulle utgöra ersättning för slottets medeltida och ur försvarssynpunkt helt föråldrade ringmur. Verket planerades som en i clet närmaste kvadratisk halvbastionskans, lagd på borggården som en i ringmurslinjen inskriven figur. Dess framspringande delar fördes så långt in emot muren, som omständighe terna medgav, men överskred icke dess gräns; anläggningen föll i sin helhet innanför ringmuren. Avsikten måste ha varit att helt eller delvis riva denna, när skansen blivit färdig, men det har icke ansetts lämpligt att inleda arbetet med rasering av murverken runt hela borgklippan, utan ringmuren fick tillsvidare kvarstå. Huruvida man tidigare genom uppbrytning av kanonportar i muren, genom ställningsbyggen eller på annat sätt gjort det möjligt att i eller på ringmuren uppställa kanoner och därigenom göra den försvarbar, är obekant; det är dock sannolikt att så i viss utsträckning skett. I en relation rörande borgen av år 1652 omnämnes, att där då fanns åtminstone ett batteri, på vilket ett stycke skulle kunna uppställas.14 Det är ett rimligt antagande, att ringmuren betraktats som ett användbart, om än föga effektivt skydd under den tid, arbetena med anläg gande av skansen pågick. Som lialvbastionskansar — tre- eller vanligen fyrsidiga — betecknas inom befästningskonsten en typ av i den rörliga krigföringen använda fältskansar, vilka i hörnen försetts med halva bastioner.15 Som normalmått för storleken av en kvadratisk halvbastionskans anges en sidolängd för kvadraten av 24 famnar eller omkr. 42 meter.16 Den inom Hälsingborgs slott anlagda skansen hade vis serligen samma planfigur, men utgjorde icke någon fältbefästning, utan hade karaktär av fast fortifikation, och var med sin sidolängd av 75 å 80 meter av långt större dimensioner. En liknande fast skans, med en sidolängd av omkr. 60 meter, avstacks 1647 vid Dammgarten i Pommern av Erik Dahlbergh och var dennes första egenhändigt planlagda befästningsverk.17 Varför man i Hälsing borg vid sina överväganden stannade vid en halvbastionskans med dess sämre flankeringmöjligheter, undandrar sig vårt bedömande. En halvbastionskans in nebar först och främst besparingar i fråga om kostnader, arbetstid och bemanning. Men också andra hänsyn torde ha tagits. Framför allt är det tänkbart, att 266

Fästningen ringmuren lagt hinder i vägen för inkomponering inom densamma av en skans med mera utrymmeskrävande, hela bastioner. På borggården var skansens läge på förhand givet, eftersom det var nödvän digt att taga hänsyn till de där förefintliga, massiva medeltida byggnadsverken, Kärnan med dess mantelmur, vilka låg excentriskt i planen, något fram skjutna mot porten i ringmurens östra del. Enda möjligheten att på borggården anlägga en kvadratisk skans var att låta dennas ena hörn omfatta Kärnans mantelmur, så att skansens sidolinjer kom att löpa parallellt med och nära intill tornmantelns murar. Därmed var läget för skansens ena hörn låst och planen för skansen i dess helhet fixerad. I krigsarkivet förvaras den planritning, efter vilken skansen har blivit avstucken (Hbg SFP 8). Den upptar blott själva borgområdet med ringmur och porttorn samt Kärnan med dess mantelmur och »lilla tornet» (fig. 4). Planen är noggrant nråttsatt i rhenländska roder. Skansen omgives av en vall, som har en bredd av 3 roder (ca 11 m) och som ligger så trångt inskriven i ringmuren, att tre av dess hörn vid bastionspetsarna tangerar densamma. Dessa hörn har av rundats, medan sydvästra hörnet, som ligger fritt, dragits ut i spetsig vinkel. Vallens höjd kan icke beräknas, då någon profil icke föreligger. Skansens tvärmått angivas vara 20 och 21 roder (resp. ca 75 och 80 m), vartill kommer bastionsframsprången med basen 6, flanken 2,5 och motstående kurtinstycke 5 ro der 2 fot (resp. ca 22,5, 9,5 och 19,5 m). Förutom brunnen i torngården är en brunn markerad i skansens sydvästra halvbastion. Planen är icke vare sig signerad eller daterad, men den har tvivelsutan upp rättats i enlighet med generalkvartermästarens intentioner. Därmed knytes Olof Hansson Örnehufvuds namn till den modernisering av Hälsingborgs befäst ningsverk, som 1644 inleddes av svenskarna. Om skansens konstruktion och fortifikatoriska egenskaper är ingenting känt utom att grästorvor ingick i det använda materialet. Christoffer Ulfeldt rappor terade 1645, att »den bästa ängen i Slottsvången hade i denna ofreclstid upp grävts av svenskarna till torv, varav vallen in på slottet lädes».18 Icke heller har vi någon möjlighet att konstatera, hur långt arbetet hann fortskrida under den tid, den svenska ockupationen varade. Att skansen icke blev helt färdig framgår av det förhållandet, att borgens ringmur alltjämt kvarstod orubbad, när svens karna i september 1645 avtågade från Hälsingborg. Som skansen låg, innanför och tätt sluten intill ringmuren, var den icke användbar för sitt avsedda ända mål. Avsikten var, att den skulle bestyckas med artilleri, för vars verkan fria 267

Dansktidens slutskede

Fig. 4. Svenskt projekt till halvbastionskans innanför ringmuren på Hälsing borgs slott, upprättat av svenskarna under ockupationen 1644-1645. Krigsarki vet, Stockholm. skottfält var en förutsättning. En konsekvens härav var, att i varje fall ringmu rens övre delar måste brytas ned, för att skansen skulle kunna utnyttjas som försvarsverk. Så skedde också senare, men först 1653, då Ove Giedde fick order att »låta nedbryta den gamla mur omkring slottet emot landet, så att den en fyra alnar (: omkr. 4 alnar) hög från jorden bliver bestående».19 Anläggandet av skansen innebar, att ett mycket betydande intrång gjordes på borggården, där den tog mer än halva utrymmet i anspråk. De överblivna de larna längs ringmuren kom att ligga illa till, och det måste ha varit förenat med svårigheter att utnyttja dem för praktiska ändamål. Att trängseln på borg gården blev i hög grad besvärande, framgår av luggudeböndernas klagomål 268

Fästningen

Fig. 5. Svenskt projekt till befästningsverk framför ingången till Hälsingborgs slott, upprättat under ockupationen 1644-45. Krigsarkivet, Stockholm. 1649. De ansåg sig vara mera betungade med körslor än andra slottets under lydande och hänvisade bl. a. till att »sedan skansen med annat i svenskarnas tid är förbyggt där», hade detta förorsakat en lång och trång väg, så att »ingen städes tvenne vagnar, som mötas, kunde komma förbi varandra» när något skulle in- eller utföras på slottet.20 Ett Peder Drager tillhörigt hus, som av svens karna förts upp på slottet och placerats mellan skansen och muren ut till Ström men, dvs. norr om skansen, låg så, att det »icke kan köras till med vagn så länge skansen är vid makt».21 Av planen å fig. 4 framgår, att trenne på borggården stående byggnader kom att ligga i vägen för skansen, nämligen det stora stallet, en länga, belägen söder 269

Dansktidens slutskede om »slottsherrens residens», samt ett mindre hus vid södra bastionspetsen. Dessa tre byggnader nedrevs, och svenskarna kompenserade sig för den förlust i för olika ändamål behövliga lokaliteter, som de därigenom lidit, genom att taga i anspråk trenne av borgerskapets hus nere i staden och flytta upp dem på slottet. De var alla korsvirkesbyggnader, en på 20 binningar, som hörde till Peder Lauridsens gård, en på 16 binningar, som togs från Albret Jörgensen, samt ovan nämnda, Peder Drager tillhöriga fembinningshus. Enligt 1650 års slottsinventarium, där Albret Jorgensens hus betecknas som »ett kornhus i skansen», var detta en loftsbyggnad med en lång svale, till vilken en trappa ledde upp.22 Förutom på ovannämnda karta i krigsarkivet är halvbastionskansen markerad på danska kartor, som berör de 1654 påbörjade befästningsanläggningarna eller utgör förarbeten till dessa.23 Den återfinnes även på de av Erik Dahlbergh ut förda ritningarna av fästningens tillstånd vid fredsslutet 1658 (fig. 13), liksom på den lilla planskissen i förgrunden på det efter hans teckning utförda koppar stick i Pufendorfs monografi, som visar Karl X Gustavs landstigning i Hälsing borg. I Wärnskiölds uppmätningsritning av fästningen 1659 (fig. 6) liksom i hans 1659 och 1663 approberade fortifikationsförslag markeras halvbastionskan sen, icke som ett alternativ, utan som en inom ringmuren förefintlig, äldre an läggning. Dess faktiska existens är sålunda belagd både i kartmaterial och i samtida handlingar. Halvbastionskansen har uppmärksammats av forskningen, men dess betydelse har varit oklar och dateringarna felaktiga. Medan Lorenzen betecknat den som ett icke realiserat danskt förslag av Godtfred Hoffman, alltså från början av 1650-talet, har Munthe tolkat den som ett svenskt projekt, utfört efter 1658 och sannolikt av Peter Clarman.24 Verkligheten har visat sig vara helt annorlunda, skansen var ett av svensk militär 1644 i en dansk fästning anlagt fortifikationsverk. Skansens vall jämte till densamma hörande jordverk blev bortschaktad i sam band med uppförandet av det kastell, som svenskarna påbörjade vid mitten av 1660-talet, och inga som helst spår av anläggningen påträffades vid de under sökningar, som åren 1931-32 utfördes kring Kärnan. I en arbetsrapport från 1669 utpekas tvenne områden norr om ringmurens porttorn som »tvenne plat ser varpå en stor myckenhet jord legat haver, vilken i denna sommar är bortförd att man uppå de ställen är nu uppå rätta landgrunden».25 Det var sannolikt de sista resterna efter halvbastionskansen, som därmed försvann. En annan försvarsåtgärd, som av svenskarna vidtogs i borgen, var förstärkan270

Fästningen det av skyddet framför den brygga, vilken över vallgraven ledde till borgens porttorn. Här fanns ett medeltida utanverk, en »kivinäbb» eller halvmåne, be stående av en halvcirkelformig vall med framförliggande grav, klart markerad på Örnehufvuds projekt (fig. 2).26 I en i krigsarkivet förvarad plan över borgom rådet27 har över både ringmurens vallgrav och nyssnämnda utanverk lagts en spetsvinklig bastion, vars flanker utgår från ringmuren på ömse sidor om port tornet (fig. 5). Från flankerna har på utsidan av ringmuren längs denna framdragits kurtiner, vilkas i rät vinkel böjda ändar ansluter till tvenne av ringmu rens halvrunda flankeringstorn. Ett så omfattande verk kom dock aldrig till utförande. Man nöjde sig mecl att framför portbryggan lägga en ravelin, genom vilken infarten till slottsporten ledde.28

1. Ludv. W:son Munthe, Kongl. fortifika tionens historia, 2 (Sthrn 1904) s. 50. 2. E. Ericsson, Olof Hansson Örnehufvud och svenska fortifikationsväsendet (Uppsala *938) s. 57. 3. Ericsson, anf. arb. s. 73. 4. Munthe, anf. arb. 2 s. 52. 5. G. Eimer, Die Stadtplanung im schwe dischen Ostseereich 1600-1715 (Lund 1961) s. 222. 6. L. M. Bååth i Hälsingborgs historia II: 1 s. 24. Om kartan, se T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600-talets Hälsingborg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 37, samt Dens. i Hälsingborgs historia 11:2 s. 5 f. — Munthe, anf. arb. 2 s. 468 not 1. Det måste vara denna karta Munthe åsvftar, då han bland kartor över Hälsingborg i dåvarande Fortifikationsarkivet omnämner »en plan med sannolikt av Dahlbergh utarbetad dessein till en staden och det inom en ringmur liggande Hälsing borgs torn inneslutande, vid bastionsfästning enligt det holländska manéret». 7. Sam Owen Jansson, Måttordbok (Sthm 1950), art. aln och rode. 8. Hbg SFP 9, KRA. 9. T. Mårtensson i Hälsingborgs historia 11:2 s. 6. 10. Hälsingborg med omegn 113, 111, 114, Kort- og Billedsaml. Det Kongel. Bibi., Kö penhamn. 11. Se band IV: 1, kap. Wärnskiölds andra och tredje fästningsprojekt.

12. Se nedan sid. 280. 13. Den gamla infartsvägen Strömmen sam manföll icke med nuvarande Springpostgränden utan anslöt till Långvinkelsgatan högre upp i backen. Se härom T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600-talets Hälsingborg, s. 28 ff. 14. Se nedan sid. 279. 15. J. A. Hazelius, Lärobok i befästningskonsten (Sthm 1864) s. 37. 16. Architectura militaris eller fästningsbyggnaden med all dess deelar, De la Gardieska samlingen, LUB. Handskriften, som är daterad 1712 och innehåller ett antal akvarellerade fästningsritningar, bär Jacob Pontusson De la Gardies ex libris. Den är en partiell avskrift efter ett okänt original, som icke är identiskt med Adam Freitags berömda verk med samma titel, av vilket första upplagan ut kom i Leyden 1631. 17. E. Ericsson och E. Wennberg, Erik Dahl bergh (Uppsala 1905) s. 36 fig. 7. 18. Inlaga 1645 20.10, D. Kane. B 110, DRA. 19. Se nedan sid. 280. 20. Inlaga 1649 9-5> D. Kane. B 160, DRA. 21. D. Kane. B 112, DRA. 22. Inventarium 1650, Kvittantiarums Bilag 1602-1656, Helsingborg Lensregnskaber, DRA. 23. Halvbastionskansen är återgiven på föl jande danska kartor: 1. Ingeniörscorpsets Sami. XVIII 4-3, Det Kongel. Bibi. Troligen en spionkarta från kriget 1644-1645 av den dåliga slottsplanen och de båda hamnbryg gorna att döma. 2. En karta i Helsingborg 271

Dansktidens slutskede med omegn 113, 111, 114, Det Kongel. Bibi. 3. Gl. kgl. Sami. S 716 (Godtfred Hoffmans projekt till befästning, se fig. 8), Det Kongel. Bibi. 4. Karta med samma signum som nr 2. 5. Ingeniörscorpsets Sami. XVIII 4-1. — De båda sistnämnda utgör ändringsförslag till Hoffmans projekt, liksom en plan i Billedsamlingen, Nationalmuseet, Köpenhamn. Även på den sistnämnda är skansen markerad. 24. Vilh. Lorenzen, Axel Urup, en dansk Ingeniör i det 17. Aarhundrede (Khvn 1953) s. 106. Munthe, anf. arb. 2 s. 468 not 1. — Os car Malmström låter (Till Helsingborgs slotts och stads historia (Örebro 1908) s. 14) utan att anföra något stöd för sin uppfattning, Kristian IV uppföra »den inre kvadratformiga förskansningen omkring Kärnan». Det framgår

emellertid av sammanhanget att Malmström därmed icke åsyftar halvbastionskansen utan det kastell, som av svenskarna anlades på 1660-talet. 25. Hbg SFR 2, KRA. 26. T. Mårtensson i Hälsingborgs historia 11:2 s. 13 f. 27. Hbg SFP 8, KRA. 28. En ravelin är ett som skydd för en port öppning eller en kurtin anlagt utanverk, som i sin enklaste form består av tvenne faser. Ett sådant verk kallas ofta halvmåne (demilune), vilket icke anger planformen utan utgör ett språkligt relikt från den tid, då utanverk av denna art hade halvmånformig plan, som fal let var i det gamla Hälsingborgs slott (jmf. fig- 3)-

BLOCKHUSET

ID MITTEN AV 1600-TALET ingick i Hälsingborgs befästning även ett verk, som benämndes »blockhuset». Inom befästningskonsten avses med blockhus en fritt liggande byggnad av sten eller — vanligen — timmer, försedd med kraftig övertäckning som skydd mot kasteld och inrättad med skottgluggar för gevärsskyttar.1 Åtskilliga konstruktioner av helt annan art har emellertid gått under be teckningen blockhus, även sådana, som varit bestyckade med grovt artilleri. Så har fallet varit i Hälsingborg, där blockhuset var anlagt för beskjutning av mål ute i Öresund. Några uppgifter om byggandet av ett så pass betydelsefullt verk upptages emellertid icke i cle danska slotts- och fästningsräkenskaperna, vilket gör clet sannolikt, att även blockhuset hört till de av svenskarna 1644-45 före tagna befästningsarbetena och utgjort en beredskapsåtgärd för den händelse danska örlogsmän skulle visa sig närgångna i Öresund. I danskt arkivmaterial omnämnes blockhuset blott ett fåtal gånger, men upp gifterna är dock tillräckliga för att ge ett klart begrepp om, att det varit fråga om en viktig försvarsanläggning. Den 27 sept. 1652 fick länsherren på Hälsingborgs slott Ove Giedde order om, att slottet, bron och blockhuset skulle repareras efter den ritning, som uppgjorts av ingenjören Peter Buysser. Det är sannolikt, att clet i varje fall till viss del rör sig om bestyckningen av detta blockhus, när två dagar senare order gavs, att tolv av de grövsta järnstyckena, på 18 eller 24 pund, skulle sändas från tyghuset i Köpenhamn till Hälsingborg. Orsaken till dessa åtgärder var att den danska regeringen vid denna tid be farade engelska och svenska företag mot danskt område i samband med clet pågående kriget mellan Nederländerna och England.2 När en engelsk eskader på 18 skepp ankrade i Sundet norr om Kronborg, syntes situationen ha blivit all varlig. Ove Giedde beordrades den 15 sept., att om de engelska skeppen ankrade »under Lappen» (Lappegrundet nordost om Helsingör) eller lade sig utom skott håll för »styckena av blockhuset», skulle en officer från Hälsingborg sändas ut 18 —679829 Hälsingborg III: 2

273

Dansktidens slutskede för att efterhöra deras ärende. Kom fartygen däremot inom skotthåll, skulle eld mot dem öppnas från blockhuset. Detta är de enda omnämnanden av blockhuset, som påträffats från dansk tid, och de säger ingenting om vare sig läget eller blockhusets konstruktion. Däremot förekommer från svensk tid en notis om blockhuset, som ger i varje fall en antydan om var platsen för detsamma kan vara att söka. Stadens borgerskap hade 1670, då det av svenskarna anlagda kastellet var under uppförande, hos skånska kommissionen anfört besvär över vissa förhållanden, däribland frågor rörande försäljning av öl samt månglande inom fästningsområdet. I sin resolution den 6 april 1670 tillmötesgick kommissionen borgerskapet i en del av deras önskemål. Beträffande handeln inom fästningen förbjöds andra än borgerskapets underlydande att befatta sig därmed. Att komma in i fästningen gick emellertid icke utan vidare. Kommissionen förklarade, att »sedlarna vid block huset» måste bibehållas för kontroll av trafiken in i och ut ur fästningen.3 Härav framgår att en byggnad, vilken i kommitténs handlingar betecknades som »blockhuset», vid denna tid användes såsom kontrollstation för granskning av de passersedlar, som utlämnades till borgare, vilka för utövande av sin näring behövde tillträde till området, troligen även för kontroll av militärens egna passersedlar. Blockhusets läge skulle under sådana förhållanden vara att söka på en plats, som dels borde ligga invid den eller de vägar, som från staden ledde till fästningens ingång, dels erbjöd fritt skottfält ut mot Öresund, utan att hindras av borgens ringmur. Ingången till fästningen fanns 1670 på dess södra sida, där man på en — tro ligen provisorisk — brygga eller körbro kom över vallgraven och vidare genom kurtinen mellan dåvarande bastionerna Carl Gustaf och Helsingborg in på fästningsområdet. Ingångsanordningens detaljer framgår icke av tillgängligt kartmaterial. Utanför densamma, på landborgen söder om vallgraven, hade an lagts ett retranchement, vilket avskar en från landborgen framskjutande tunga, på norra sidan begränsad av vallgraven och på den södra av inskärningen kring Himmelriksgrändens övre del (fig. 6). Re tranchementet utgjordes av en huvud vall med grav, framdragen från vallgraven mot sydost omkr. 140 m och slutande i en halvbastion med fas emot söder och flank emot sjösidan. En rak befästningslinje gick vidare söderut längs landborgen. Att detta retranchement anlagts redan under dansk tid framgår därav, att det är upptaget såväl på Wärnskiölds nedan omnämnda uppmätningsritning från 1659 som på Erik Dahlberghs plan av fästningen vid överlämnandet till svenskarna 1658 (fig. 13). Anmärkningsvärt 274

Fästningen

Fig. 6. Detalj av Johan Wärnskiölds uppmätningsritning över Hälsingborgs slott 1659. Den rektangulära byggnaden på landborgen söder om slottet kan ha varit blockhuset (söder är åt höger på bilden). Krigsarkivet, Stockholm.

är emellertid, att det helt saknas i danskt kartmaterial, vilket möjligen kan bero på, att utbyggnaden skett först sedan Godtfred Hoffmans fästningsplan blivit uppgjord. Huruvida det fanns kvar 1670 är obekant, men sannolikt; svenskarna gjorde sig vid byggandet av kastellet icke någon brådska med raserandet av danska verk. Från staden kunde man på flera vägar taga sig upp till fästningens ingångsbrygga. Samtliga dessa vägar utmynnade emellertid inom det av ovannämnda retranchement avgränsade området. Kommendanten hade därför här särskilt goda möjligheter att upprätthålla effektiv kontroll över all trafik från staden in i fästningen eller vice versa. Blockhuset, som 1670 användes som kontrollstation, kan på goda grunder misstänkas ha legat invid eller inom nämnda retranchements område. Frågan blir nu, om det i bevarat kartmaterial kan finnas antydan om någon byggnad eller anläggning på denna plats, möjlig att identifiera så som blockhuset. När den svenske generalkvartermästaren Johan Wärnskiöld av Karl X Gustav 1659 fick i uppdrag att upprätta ett förslag till Hälsingborgs befästande, in ledde han detta med att utarbeta en med stor omsorg och noggrannhet genom-

275

Dansktidens slutskede förd uppmätningsritning över Hälsingborgs slott, stad och närmaste omnejd, i det föregående vid flera tillfällen citerad.4 Den medeltida borgen är inmätt liksom den av svenskarna 1644 anlagda halvbastionskansen samt det ovan omta lade utanverket på landborgen, söder om vallgraven (fig. 6). Vägarna från staden upp till platåområdet är angivna. Vid östra änden av Axeltorget gick en väg i brant stigning uppför backen; här fanns också en trappa längs Billegårdarnas gränslinje. Man kunde vidare från Södra Storgatan komma upp dels genom Langstisträde — Södra Kyrkogatans nu försvunna fortsättning emot öster — dels genom Himmelriksgränden samt slutligen på en stig, som utgick från en gränd längre söderut vid Storgatan. De tre sistnämnda vägarna förde emellertid alla upp till den sänka eller avsats i landborgssluttningen, som ännu förefinnes vid Himmelriksgrändens övre del. Från denna avsats ledde blott en enda väg, i dess norra, inre parti, vidare upp till platån, elär den på sätt, som ovan angivits, utmynnade innanför utanverket. Sistnämnda helt korta vägstycke är återgivet med särskild omsorg, troligen var det fråga om en brant trappa, som på sidorna hade stödmurar eller andra muranordningar. Invid den västra av dessa är på Wärnskiölds ritning en fyrsidig byggnad markerad, med sidomurar omkr. 8 å 10 meter och orienterad mot sydväst, dvs. mot Öresundsområdet när mast söder om Kronborg. Läget i förhållande till vägarna och retranchementet gör det möjligt, att denna byggnad är det 1670 som kontrollstation använda blockhuset. Det synes också vara sannolikt, att det eljest militärt svårförklarliga retranchementet nära landborgsbranten anlagts till blockhusets skydd.

1. J. A. Hazelius, Lärobok i befästningskonsten (Sthm 1864) s. 87 ff. 2. Se ovan sid. 214 f. 3. Sk. komm. 1669-1670, protokoll s. 1096,

276

1670 6.4. RA. 4. Hbg SFP 13 c, KRA. Beträffande denna plan, se vidare band IV: 1 kap. Wärnskiölds första fästningsprojekt.

DANSK UPPRUSTNING AV SLOTTSFÖRSVARET

Q EDAN DANMARK genom freden i Brömsebro 1645 hade förlorat de halländska fästningarna Varberg, Halmstad och Lagaholm, låg vägen över hal landsgränsen in i Skåne öppen utan några hindrande spärrfästen. Ur militär syn punkt och med hänsyn till riksförsvaret var Hälsingborg en viktig och helt omist lig plats, icke minst i dess egenskap av import- och exporthamn för den betydelse fulla person- och varutrafiken över Öresund. Självklart är därför, att planer på en fortifikation, tillräckligt stark för att utgöra ett effektivt skydd för staden och dess hamnbrygga, nu blev en viktig detalj i den danska militärledningens arbets program. Hälsingborgs befästande var emellertid blott en av de många uppgif ter, som av regeringen måste tagas upp till grundlig prövning. Erfarenheterna från kriget hade nämligen visat, att det danska befästningsväsendet överlag var i hög grad i behov av översyn och modernisering, och detta gällde samtliga landsdelar, både Skåne, Själland, Fyn och Jylland. Riksmarsken Anders Bille ingav i april 1646 till riksrådet tvenne betänkanden, som innebar förslag till en riksbefästningsplan. Denna gick ut på att nya och gamla befästningar skulle bilda ett sammanhängande system, i vilket de dels skulle kunna »korrespondera» inbördes, dels undsättas från havet. För Skånes vidkommande föreslogs, att Hälsingborg skulle befästas samt fästningsstäderna Landskrona och Malmö utbyggas och moderniseras. Som resultat av riksmarskens initiativ tillsattes en hela riket omfattande fästningskommission, i vilken Anders Bille blev »formand». Förutom honom utgjordes de fasta medlemmarna av översten Axel Urup samt ingenjörerna Georg Hoffman och Peter Buysser; därjämte skulle några av riksråden i varje provins deltaga i kommissionens arbete. Inom kommissionen representerades sakkunskapen i fortifikatoriska frå gor främst av Axel Urup.1 Axel Urup till Bälteberga (1601-1671) hade under utländska studieresor för värvat en djupgående insikt i befästningskonsten. Praktiska erfarenheter hade 277

D ansktidens slutskede han haft tillfälle att förskaffa sig, då han vistades i Holland under dess spanska krig; Holland var då det ledande landet inom europeisk befästningskonst. Efter ett kort mellanspel i hemlandet hade han gått i nederländsk krigstjänst såsom ingenjör och avancerat till överstelöjtnant. I Danmark hade Kristian IV stort behov av kvalificerade ingenjörer för sina befästningsarbeten och sökte bl. a. i Holland förvärva kunnig arbetskraft. Då Axel Urup 1629 befann sig på resa i Danmark lyckades kungen övertala honom att lämna sin holländska befattning och i stället gå i dansk tjänst, med uppdrag att främst ha överinseende över fästningsverken i Skåne, Halland och Blekinge samt på Jylland. 1635 utvidgades hans befattning att omfatta hela riket. Han utnämndes då till riksingenjör, en post, som visserligen var ganska löst organi serad men som gav honom en rangplats inom det danska fortifikationsväsendet. Som dansk riksingenjör och medlem av fästningskommissionen måste han ha haft befattning med alla förslag, som berörde fästningsverk i Hälsingborg. Frågan om Hälsingborgs befästande fick emellertid till en början anstå, men den var ingalunda bortglömd. Redan kort efter freden har den, som av det föl jande framgår, på ett förberedande stadium varit på tal, men det dröjde dock länge innan några positiva åtgärder vidtogs, och när så skedde 1652, var det i en tvångssituation, som gjorde, att tillfälliga lösningar måste tillgripas i brist på genomtänkta och noggrant utarbetade befästningsplaner. Orsaken härtill var den ovan skildrade politiska situation, vilken uppkommit som en följd av kriget mellan Nederländerna och England och som i Danmark vållade tillräcklig oro för att framtvinga en upprustning av Hälsingborgs slott. Anläggandet av moderna fästningsverk kring staden framstod visserligen som i hög grad önskvärt, men innebar ett företag på lång sikt, för vilket omsorgsfullt utarbetade planer erfordrades och för vars byggande man måste räkna med avse värd tid. Men det rådande läget hade skärpt kraven på förbättring av de försvarsmöjligheter, som det ur militär synpunkt helt föråldrade slottet kunde er bjuda. Vad man åsyftade var icke någon modern befästning, utan åtgärder, som någorlunda snabbt skulle kunna öka slottets försvarskapacitet och därmed skapa större trygghet, i varje fall som ett provisorium under den tid, anläggandet av en fullt utbyggd stadsbefästning skulle kräva. Även frågan om stadsbefästningen togs nämligen upp i detta sammanhang. Det var sålunda fråga om tvenne olika befästningsföretag, vilka nu samtidigt skulle förberedas och igångsättas. Det ena gällde upprustningen av slottet, vil ket anförtroddes Axel Urups erfarne och betrodde medarbetare under många år, 278

Fästningen ingenjören Peter Buysser. Det andra var av långt större omfattning: planlägg ning och utförande av den hela staden omspännande fortifikation, som 1646 hade föreslagits i riksmarsken Anders Billes riksbefästningsplan. Ledare för detta arbete blev en annan av Axel Urups ingenjörer, Godtfred Hoffman. Peter Buyssers verk påbörjades

1652, medan schaktningsarbetena för stadsbefäst-

ningen först 1654 igångsattes i full skala. Båda företagen redovisas i läns- och fästningsräkenskaperna, där det dock kan vara svårt att avgöra, vad som är att hänföra till det ena eller det andra av dessa arbeten.2 Vad slottet angår fick Peter Buysser i uppdrag att uppgöra en »relation» rörande Hälsingborgs slott och bro, dvs. hamnbrygga. Den avlämnades den 7 sept. 1652 och torde vara anledning till att Axel Urup den 13 sept. beordrades att resa till Hälsingborg, där han bl. a. skulle undersöka, på vad sätt ett verk i Hälsingborg skulle kunna göras, på vilket de nedskickade styckena bekvämligen kunde stå och brukas, samt hur han förmenade att slottet kunde repareras. Det var beträffande »styckena» uppenbarligen fråga om huvuddelen av de tolv grova artilleripjäser, vilka enligt order den 9 sept. skulle sändas från Köpen hamn till Hälsingborg.3 Urup och Buysser torde gemensamt ha diskuterat frå gorna och kan därvid ha kommit överens om utvidgning av det arbetsprogram, som Buysser hade uppgjort. Blockhuset nämnes visserligen icke i Buyssers rela tion, men det framgår av fästningsräkenskaperna och andra handlingar, att arbetet blev betydligt mera omfattande än vad relationen ger vid handen. Den 27 sept. avgick kungl. brev till Ove Giedde, att slottet, bron och blockhuset skulle repareras efter den ritning, som uppgjorts av Buysser. Pengar skulle sändas ur landskistan för detta ändamål, liksom för betalning av de hundra sol dater, som kommenderats till Hälsingborg. Peter Buysser konstaterade i sin relation, att slottets mur var mycket förfallen och skadad av tvenne bräscher.4 Den ena av dessa skulle lagas mecl timmerkon struktion samt fyllning av jord eller sten, den andra var lagad med dåliga palissader och skulle förbättras.5 På slottet fanns blott ett enda batteri, på vilket ett »stycke» kunde uppställas. Tornet var högt och skulle kunna bestyckas på en uppbyggd timmerställning. Ravelinen var mycket förfallen och måste förbättras. Graven behövde fördjupas och förstärkas med palissader och stormpålar. De i relationen föreslagna åtgärderna med hamnbryggan och bestyckningen av denna har i det föregående avhandlats.6 Den bild fästningsräkenskaperna ger visar, att arbetet med slottsbefästningen gått ut på att förvandla den ur fortifikatorisk synpunkt helt föråldrade borgen

279

Dansktidens slutskede till ett mera effektivt försvarsverk, med utnyttjande, så långt detta under de givna förhållandena kunde ske, av de metoder och försvarstekniska principer, som kännetecknade tidens befästningskonst. Att tillämpa en bastionerad fäst nings på geometriska konstruktioner grundade försvarssystem på den medeltida ringmuren med dess halvrunda flankeringstorn var visserligen ogörligt, men viss anpassning kunde dock i andra avseenden ske. En sammanfattning av de vikti gaste arbetsuppgifter, som Buyssers förslag i dess slutliga utformning kom att innebära, ger följande resultat: 1. Nedbrytande av delar av slottets medeltida ringmur, anordnande av batterier i de kvarstående partierna av flankeringstornen, samt murpartiernas täckande med jord och grästorvor. 2. Nedbrytande av Kärnans tinnkrans och anordnande av ett batteri på dess krön. 3. Omläggning av borgens vallgrav med palissadering och andra stormhinder efter mönster av bastionsfästningarnas vallgravsystem. 4. Reparation av den av svenskarna anlagda halvbastionskansen på borggården. Reparation och förbättring av ravelinen framför porten och dess vallgrav. Bestyckning av porttornet. Reparation i stor utsträckning av byggnader och anlägg ningar inom borgområdet. Nedbrytning av ringmuren ingick icke i Buyssers »relation», men det var tvivelsutan på hans eller Urups initiativ, som Ove Giedde den 28 juni 1653 fick order att företaga denna åtgärd. Rivning skulle ske av muren »emot land», så att »en fyra alnar högt av den från jorden räknat blir kvarstående». I vilken utsträckning rivning i verkligheten skedde och till vilken höjd kan icke avgöras. Det är emellertid påtagligt, att kopparsticket efter Erik Dahlberghs teckning av borgen från 16587 visar en mur, som mot sjösidan visserligen är mer än fyra al nar hög, men dock lägre än den ursprungliga. Om muren haft sin fulla höjd skulle så stora partier av de på borggården stående byggnaderna icke ha varit synliga. I sex av de efter rivningen kvarstående delarna av ringmurens halvrunda flankeringstorn, i räkenskaperna kallade »rundlar», anordnades batterier, för vilka underlag timrades av kraftiga stockar. Såväl i rundlarna som i murparti erna mellan dem gjordes »bancheter», låga bänkar, på vilka soldaterna kunde stå under eldgivning, och ställningsverk av trä hoptimrades vid muren runt hela befästningen. 280

Fästningen Av de sex batterierna fanns trenne på sydsidan, i de tre rundlarna »mellan porttornet och katten». Katten var det enda av ringmurens torn, frånsett port tornet, som hade fyrsidig plan; det var det fjärde i ordningen från porttornet västerut räknat.8 I detta parti av ringmuren låg således trenne batterier i följd, vilka alla vände sig mot terrängen söder om borgen, skådeplatsen för det slag, som 1535 utkämpades under grevefejden. I dessa rundlar byggdes underlag för trenne pjäser i vardera och i muren gjordes »skyttehål», med all sannolikhet utformade som embrasyrer, dvs. icke övertäckta skottgluggar. Ett av batterierna byggdes i rundeln »mellan slottsherrens logering och stal let, som de trenne stora stycken stå på, som fyra ned över staden ut mot stran den». Härmed åsyftas tvivelsutan det helrunda ringmurstorn, vilket kallades S:t Mikaels torn. Då detta fick kvarstå orört, måste kanonställningarna här ha timrats på tornkrönet. Från detta har Dahlbergh på ovannämnda teckning låtit rökmoln från välkomstsaluten avgå. De två övriga batterierna förlädes till tvenne rundlar på nord- och östsidan. Samtidigt med ordern att nedbryta ringmuren fick Ove Giedde även besked, att »det stora gamla tornet» skulle avbrytas och nedrödjas »intill den tykke mur». Detta innebar, att Kärnans översta parti med tinnarna skulle rivas. Av sikten var att bestycka Kärnan med fyra pjäser av grovt artilleri — en åt varje väderstreck — för vilket ändamål ett batteri av kraftiga timmerstockar skulle byggas på krönet. Enär det medeltida kryssvalv av tegel, som täckte Kärnans översta våning, icke ansågs vara starkt nog för att bära de tunga kanonerna, blev clet nedbrutet och ersatt av det massiva tunnvalv av tegel, som alltjämt utgör denna vånings övertäckning.9 Omdaningen av den medeltida borgens vallgrav blev ett arbete av betydande omfattning. I det nederländska bastionsystemet hade man frångått de murade försvarsverken och ersatt dem med vallkonstruktioner av jord, som bekläddes med grästorvor. Medan en mur kunde skjutas sönder, verkade jordvallen som kulfång för artilleriets projektiler och blev därigenom långt mindre sårbar än murade verk av sten. Användningen av stenmurar inskränktes därför till gravar nas nedre sidopartier, som låg skyddade mot direkt beskjutning; över dessa sten murar byggdes sedan jordvallar till erforderlig höjd. De kvarstående partierna av flankeringstornen, »rundlarna», hade murar, vil kas tjocklek icke uppgick till mer än omkr. halvannan aln, eller ca en meter,10 vilket var otillräckligt för att motstå beskjutning med artilleri. De måste därför förstärkas med framförliggande jordvall. Något utrymme för uppläggande av 281

D ansktidens slutskede vall framför rundlarna, vilka låg framskjutna ända till vallgravsranden, torde icke ha förelegat, i varje fall har det icke varit tillräckligt för att ge vallen den mäktighet, som en fästningsingenjör måste kräva. Det blev därför nödvändigt för Buysser att draga upp denna vall ända från vallgravens botten och upp i höjd med rundlarnas krön. Han måste med andra ord bekläda hela vallgravens inre sida — eskarpsidan — med ett påschaktat jordlager, tjockt nog för att skapa en tillräckligt dimensionerad skyddsvall framför rundlarnas och kurtinernas murar. Att så skett bestyrkes i sin mån av en iakttagelse, som gjordes under gräv ningarna kring Kärnan 1932. En grop upptogs då vid en punkt, som låg mellan andra och tredje flankeringstornet norr om porttornet, i avsikt att söka få ett mått på vallgravens inre sluttning. I skärningen konstaterades då tvenne paral lella dosseringar, av vilka den yttre låg fyra meter framför den inre, vilket inne bar, att gravens västra (dvs. inre) sida genom utfyllning förskjutits något ös terut.11 De här avhandlade arbetena i vallgraven var, när denna undersökning skedde, helt okända. Den ovan postulerade uppfattningen av åtgärderna i vallgraven ger förkla ringen till de mycket betydande jordschaktningsarbeten, varom fästningsräken skaperna talar, och också till det sätt varpå de utfördes. Jorden forslades av sol daterna med hjälp av hjulbårar eller kärror på långa broar av timmer, som byggts över vallgraven. Från den 9 maj till den 30 aug. 1653 upptages sålunda bl. a. »4 långa broar att köra jord på med kärror över palissaderna, item till 5 andra långa broar, som ock blev gjort från jorden upp på muren att löpa jorden uppå, såväl som att bära torv upp till muren». Var soldaterna hämtade den jord, som användes för arbetet, angives ej; troli gen togs den helt enkelt från vallgravens motsatta sida. Vid flera tillfällen omnämnes beläggning av vallen eller delar därav med grästorvor. 1653 talas om »banchetet, som är gjort längs vid muren och i rund larna och förmedelst bröstvärn av torv är byggt därpå, är det på samma ställen lagt dubbelt». Av intresse är en anteckning från 1654 om utgift för arbeten »uti jordvallen, som är lagd med torv på den grå, yttersta mur». Detta måste gälla ett murparti, byggt av gråsten, och det kan var fråga om någon från Valdemar I:s tid kvarstående del av den äldsta ringmuren. Till den omvandling av vallgraven, som Buysser föreslagit, hörde även dess förstärkning med palissader och stormpålar på samma sätt som brukades i tidens befästningsverk. Tillhuggning av både palissader och stormpålar uppföres i rä282

Fästningen kenskaperna. Att palissader sattes i gravens botten framgår därav, att de broar, på vilka jord till vallen forslades fram, säges vara framdragna över palissaderna. Palissadering har skett i stor utsträckning, men några slutsatser om var sådana arbeten företogs kan icke dragas av materialet, det synes ha varit både inom och utanför slottsområdet. Stormpålar, dvs. ur vallsluttningen framstickande spet sade pålar, omtalas inlagda »i bröstverket på muren och jordvallen». Utöver de ovan berörda arbeten, som innebar en radikal omläggning av bor gens för svar smöjligheter från ett för länge sedan övergivet stadium till mera tidsenliga förhållanden, innehåller fästningsräkenskaperna en mängd uppgifter rörande åtgärder av allehanda slag, vilka det ofta icke är möjligt att lokalisera. Den av svenskarna byggda skansen på borggården reparerades. Utanverket fram för porten med dess ravelin och vallgrav upprustades och förbättrades. Genom gången i porttornet täcktes av 16 bjälkar som underlag för ett batteri för några lätta eller grövre stycken. På portarnas utsmyckning lades gärna stor omsorg, men huvudportalen till Hälsingborgs slott hade redan tidigare fått sin dekora tiva utformning. 1616 uppsattes över porten en huggen stentavla med »Kgl. Maj:ts vapen och andra bokstäver». Till detaljerna i de då utförda arbetena torde den skulpterade sandstenskvader ha hört, som påträffats vid grävningar i Slottshagen. Den är behandlad på tre sidor och måste ha suttit i ett framspring ande murparti, sannolikt just en portal. Framsidan och ena kortsidan har en renässansdekor av nedskurna S-formiga ornament, medan baksidan fått en svagt refflad yta, troligen för en rusticerad vägg. En annan i staden funnen sandstensskulptur kan ävenledes ha ingått i portalutsmyckningen. Den visar en komposi tion med en hjälm, prydd av en fjäderbuske och ett svärd (fig. 15-17). Bland i räkenskaperna redovisade åtgärder nämnes ytterligare reparation av Kärnan, tornmanteln, »lilla tornet» med trappan till Kärnans ingångsport samt de på borgområdet för olika ändamål uppförda byggnaderna. Brunnen i torngården fick ny överbyggnad och mycket skedde, som icke hade någon direkt militär be tydelse. Ett verk, som på sannolika grunder får tillskrivas Peter Buysser, var det utan verk, som byggts vid landborgsranden söder om borgens vallgrav, och som ovan berörts i samband med blockhuset.12 Det fanns vid svenskarnas övertagande avfästningen 1658 och kan svårligen sättas i samband med några arbeten, före tagna i samband med anläggandet av stadsbefästningen. Däremot kan det vara fråga om detta utanverk när mästertimmermannen vid Hälsingborgs slott Jörgen Andersen i ett kvitto den 7.11 1653 erkänner sig ha mottagit material 283

Dansktidens slutskede »till att bekläda porten med på bägge sidor, som är upphängd i vallen i det nya inrättade utanverket (Buttenwerck) här för befästningen». Möjligt är dock, att denna uppgift i stället gäller ravelinen framför ingången till fästningen. Bland annan Buysser underställd personal vid fästningsarbetena nämnes Thomis Pedersen murmästare och vallmästare Peder Olsen.

1. Om Axel Urup, se Vilh. Lorenzen, Axel Urup, en dansk Ingeniör i det 17. Aarhundrede (Khvn 1953). 2. Oscar Malmström har i sin fästningshistorik (Till Helsingborgs slotts och stads his toria (Örebro 1908), kap. III) icke observerat att räkenskaperna gäller olika arbetsobjekt. Detta har medfört att i skildringen av den nya bastionslinjens tillkomst i stor utsträck ning inblandats uppgifter om murverk, tim merkonstruktioner, schaktningar och bestyckning, som i verkligheten gäller arbeten på borgens ringmur och vallgrav. Ringmurens rundlar har förväxlats med den nya befäst ningens bastioner. 3. Se ovan sid. 215. 4. Relation 1652 7.9, D. Kane. B 53, DRA.

284

5. Den förstnämnda bräschen hade upp kommit, då ett stycke av ringmuren år 1650 rasade ned och drog med sig en myckenhet jord, som blockerade infartsvägen (Strömmen). Bönderna i länet måste uppbådas för att åter göra vägen trafikabel. T. Mårtensson i Häl singborgs historia 11:2 s. 13 f. 6. Se ovan sid. 215. 7. Av detta ofta avbildade kopparstick ur Pufendorfs monografi över Karl X Gustaf är en detalj återgiven i Hälsingborgs historia 11:2 fig. 119. 8. Hälsingborgs historia 11:2 s. 10. 9. Hälsingborgs historia 11:2 s. 93. 10. Hälsingborgs historia 11:2 s. 13. 11. Hälsingborgs historia 11:2 s. 9. 12. Se ovan sid. 274.

DEN DANSKA STADS FORT IF I KAT I ON EN

JL ETER

BUYSSERS FÖRSLAG till effektivisering av det försvar, som Häl

singborgs gamla medeltidsslott kunde prestera, hade ett visst tycke av proviso rium, en någorlunda snabbt igångsatt beredskapsåtgärd, avsedd att kunna göra tjänst i en befarad nödsituation. Den innebar däremot icke någon lösning på pro blemet att förse Hälsingborg med en modern fortifikation, tillräckligt stark för att staden skulle kunna hålla stånd mot ett angrepp och kommunikationerna över Öresund säkras. En sådan befästning ingick i riksmarsken Anders Billes riksbefästningsplan av 1646, men andra viktiga arbeten hade fått förtur framför Häl singborg, och clet var först 1652, som frågan på allvar togs upp, vilket skedde i samband med planerandet av ovannämnda åtgärder rörande slottet. Ove Giedde och Axel Urup fick i november detta år befallning att »eftersom vi i denna vansk liga tid någorlunda vill försäkra vår köpstad Hälsingborg» tillsammans utröna, »huruledes staden med retranchement och palissader mot ett anfall bäst skulle kunna förses». Även om inga åtgärder tidigare vidtagits, hade denna fråga dock varit under behandling. Ett utkast föreligger1 vilket torde vara utfört kort efter Brömsebrofreden 1645, eftersom kartan liksom fallet var med Örnehufvuds projekt (fig. 2) visar båda hamnbryggorna, den gamla mitt emot N. Kyrkogatan ännu kvarstå ende vid sidan av den nya, vilken 1640 påbörjades av Kristian IV. Stadsplanen är helt schematiskt angiven, liksom borgens ringmur, vilken tecknats som en cirkelformig figur med större antal flankeringstorn än dem, som i verkligheten förefanns. Den av svenskarna byggda ravelinen framför slottsporten är emeller tid markerad. Terrängförhållandena är blott svagt antydda (fig. 7). På planen är konturen av en bastionerad befästningslinje skisserad. Den bil dar en åttasidig figur som, utgående från en baslinje längs stranden, i en oregel bunden, i norr-söder något utsträckt båge sträcker sig österut, omfattande sta den, borgen och ett stycke av landborgsplatån. I de åtta hörnen är bastioner utbyggda, av vilka de tvenne vid stranden utgöres av halvbastioner. Dessa för enas längs strandsträckan av en i vinklar bruten linje, en strandmur. 285

Dansktidens slutskede

Fig. 7. Utkast till fortifikation kring Hälsingborg, omkr. 1650. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

Förutom detta troligen första fästningsprojekt föreligger ytterligare fyra rit ningar med utkast till befästningsanläggning, i vilka bastionslinjen har annan sträckning än den, som för det slutliga förslaget valdes.2 Huvudprincipen är den samma, en halvcirkelformad enceinte med varierande antal — från fem till sju — bastioner mot landsidan samt en svagare fortificerad strandlinje. Skillnaden förslagen emellan ligger främst i sättet att utnyttja den djupa terrängnedskär ning, som bildas av Hälsovägens ravindal. I det här först nämnda förslaget är nordfronten lagd så, att den skulle nå fram till och delvis sammanfalla med dal gångens södra sluttning. I de övriga alternativen överskrider nordfronten i större eller mindre utsträckning dalgången, i ett av dem så långt, att tvenne av sju bastioner mot land kommer på dalgångens norra sida, nuvarande Vikingbergs platån. I några av dessa alternativ är kraftiga horn- eller kronverk framdragna till nordfrontens skydd.3 Dessa kartor torde vara uppgjorda före 1651, eftersom stadsplanen icke upptar 286

Fästningen det s. k. axeltorget öster om Mariakyrkan. Staden fick 1651 tillstånd att anlägga detta torg, för vilket en gård inköptes, men först 1657 blev denna gård nedri ven.4 De danska fästningsingenjörerna har emellertid av skäl, som i en kom mande del av detta verk närmare avhandlas, tagit upp torget i sina stadsplaner, sedan beslut om dess anläggande fattats 1651. Något av ovannämnda befästningsutkast — eller något liknande, nu försvun net — bör ha legat till grund för en^av de tvenne hälsingborgskartor, som upp rättats av den danske kartografen Johannes Meijer. Den visar en enceinte med även mot sjösidan hela bastioner — inalles elva i bastiongördeln — och har en bred vallgrav med tenaljerade utbyggnader i kontereskarpen framför bastion linjens kurtiner emot land. Ett kraftigt hornverk är angivet på Vikingsbergsplatån, framför enceintens nordfront. Meijers andra hälsingborgskarta överensstämmer i huvudsak med den slutliga planen, dock med undantag för nordfronten, som blivit något annorlunda utfor mad mecl en hel bastion i stället för den i verkligheten förefintliga halva strand bastionen.5 Efter Axel Urups besök i Hälsingborg 1652 har arbetet på planläggningen av stadens fortifikation intensifierats. Godtfred Hoffman, en tysk fortifikationsofficer, som trätt i dansk tjänst, hade 1653 blivit befordrad till ingenjör för tjänst göring viel befästningsarbetena i Skåne, och det var åt honom uppgiften anför troddes att uppgöra befästningsförslag för Hälsingborg, givetvis i enlighet med av Axel Urup givna direktiv. Ett av Hoffman utarbetat förslag (fig. 8) framlades vid en tidpunkt, som icke kan exakt angivas men ligger före slutet av mars 1654. Det visar en fortifikation, karakteristisk för det äldre nederländska system, var med Urup sedan studieåren i Holland var väl förtrogen: grästorvtäckta jordval lar, bastioner med mot kurtinerna vinkelräta flanker, bred vallgrav, betäckt väg och glacis. Faussebray eller lågvall förekommer, dock endast på ett kort avsnitt av nordfronten. Av utanverk visar planen blott en ravelin framför Landskronaporten och ett litet verk på landborgshörnet vid Hälsovägens dalgång. En rave lin är även antydd framför östra porten. I princip är planen helt överensstämmande med den, som 1644 uppgjordes av Örnehufvud (fig. 2), men bastiongördeln har större vidd och gör mindre intrång på det bebyggda stadsområdet. Enceinten har fem hela bastioner, vartill kommer tvenne halvbastioner vid stranden. Strandlinjen är endast helt svagt befästad. De båda strandbastionerna förenas av en längs strandlinjen dragen, i vinklar bruten mur, som vid bryggan är utformad som en bastion. 287

Dansklidens slutskede

Fig. 8. Projekt till stadsbefästning kring Hälsingborg, upprättad 1654 av ingen jören Godtfred Hoffman. Det kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

I en säkerligen av Hoffman utförd planskiss6 liar enceinten försetts med ytter ligare några utanverk. En ravelin liar lagts framför den norra bastionens spets och en annan framför kurtinen öster därom. Därjämte liar för tryggande av nordfrontens försvar ett kraftigt hornverk förlagts till norra sidan av Hälsovägens dalgång, uppe på nuvarande Vikingsbergsplatån, alltså en anordning, lik nande den, som en av Johannes Meijers kartor visar. Ett flertal på skilda håll förvarade, mindre befästningskartor återger dessa utanverk, men med en skans på Vikingsbergsplatån i stället för hornverket.7 Av intresse är, att Hoffmans plan (fig. 8) även innefattar ett förslag till stads plan för den innanför huvudvallen fallande delen av landborgsplatån, med ett schackbrädrutat gatusystem, lagt parallellt med den kurtin, genom vilken östra infarten går. Genom små, kvadratiska urtagningar i de båda närmaste kvarterens hörn har en liten förplats skapats innanför porten, på samma sätt som skett i Axel Urups plan för Fredriksodde (Freclericia).8 288

Fästningen Stadsplanen stannade i detta fall icke på papperet, utan blev även avstucken i terrängen, beroende därpå, att anläggandet av fästningen framtvingat ett behov av ny tomtmark uppe på platån. Fästningens huvudvall, liksom strandrnuren, kom att göra avsevärt intrång på stadsbebyggelsen, och många borgare fick gå från gård och grund, emedan deras fastigheter måste tagas i anspråk för uppförande av dessa delar av verket. En noggrant specificerad värdering av cle gårdar och hagar, som för fästningens skull måst nedbrytas och ödeläggas, fram lades den 15 juni 1654 av borgmästare och råd, och ersättningen till cle borgare, som på detta sätt förlorat sin egendom, blev ett ärende av betydande omfattning, för vilket redogörelse lämnats i det föregående. Avsikten var emellertid, att borgerskapet i viss mån skulle soulageras genom att de skadelidande, i stället för de förlorade fastigheterna, skulle tilldelas byggnadstomter på slottets »över mark», dvs. det tidigare obebyggda platåområdet kring slottet. Axel Urup fick därför order att låta ingenjören utstaka gator och platser, där sådan överlåtelse skulle kunna ske. Detta innebar, att Godtfred Hoffman i praktiken fick avsticka den stadsplan, som i samband med fästningsförslaget hade utarbetats. Åtminstone i några fall skedde även tilldelning av tomtmark på detta sätt. Godtfred Hoffman undertecknade den 26 maj 1655 en handling, vari Laurids Pedersen, i stället för ett hus »ved stranden norr i byen», tilldelades en bygg nadstomt framför »östre porten». Läget angives i en senare inlaga i detta ärende till 1669-1670 års skånska kommission vara »på backen mot Ängelholmsporten», vilket är samma sak — östra porten, norra porten och Ängelholmsporten är varierande namn på samma ingång, belägen där infartsvägen från öster skars av en kurtin. Byggnadstomten angavs vara 24 alnar lång och bred, och Laurids Pedersen hade lovat att sätta »paa den side imot den obne plats for porten en loflig Kiöbstads Bygning». Knud Olsen Vognmand, en av stadens storborgare, tilldelades också en ny byggnadstomt vid Norre port i ersättning för mark, som han förlorat nere i staden.9 Varken Laurids Pedersen eller Knud Olsen Vogn mand fick dock någon glädje av sina nya byggnadstomter. Båda dessa fastigheter togs i anspråk av svenskarna när dessa på 1660-talet behövde mark för de nya fästningsverk, som då planerades. Bland befästningsritningarna i Det kongelige Bibliotek finnes en sannolikt av Hoffman utförd plan, som visar allenast vallgravens konturtecknade inner- och ytter branter (eskarpen och kontereskarpen). Därjämte upptager planen sju pro filer till alternativa utformningar av de yttre verken, samtliga med faussebray eller lågvall framför huvudvallen. Ett av alternativen är återgivet i fig. 9. 19 —679829

Hälsingborg III: 2

289

D ansktidens slutskede Bankett Vallgång

Cunette l. blindgrav

Bröstvärn

Kontereskarp

Eskarp

Huvudvall

Betäck-

Faussebray I. Lågvall

Föltvall l. glads

ta vägen Vallgrav

Fig. c/. Alternativförslag, troligen av Godtfred Hoffman, till profil av försvars verk i Hälsingborgs befästning. Det kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

Fig. io. Alternativförslag till profil av försvarsverk i Hälsingborgs befästning, upprättat 1659 av Johan Wärnskiöld. Krigsarkivet, Stockholm. Av i princip likartad utformning, med huvudvall, vallgrav, betäckt väg och fältvall har för svarsverken varit i Godtfred Hoffmans fästningsprojekt av är 1699.

Illilillllll. illlillililll

Fig. 11. Profil av försvarsverken i Hälsingborgs befästning sådana de vid av stickningen 1699 utformades. Efter detalj i Godtfred Hoffmans projekt av 1698, upprättat under den danska ockupationen 1698-99, då den gamla danska pla nen i sina huvuddrag återupptogs. Det kongelige Bibliotek, Köpenhamn.

Huruvida Hoffman använt sig av något av dessa vallgravsalternativ för sitt projekt är icke känt, då någon till detta hörande profil icke bevarats. Verkens konstruktion kan dock tydligt avläsas i planen. Det står sålunda fullt klart, att framför huvudvallen ligger en bred vallgrav, utåt begränsad av kontereskarp, betäckt väg och fältvall, alltså den normala uppbyggnaden av en bastionerad fästnings verk (jfr profilen fig. 10). Vid avstickandet av verken fick dessa emel lertid en helt annan karaktär än den, som Hoffmans projekt visar. Den till

Fästningen huvudvallen anslutna vallgraven, som utgjorde ett av bastionssystemets vik tigaste fortifikatoriska och försvarstekniska element, saknas nämligen helt. Framför huvudvallen ligger i stället för vallgrav ett bälte av flack och öppen mark, utan terrängnedskärningar eller uppbyggnader av något slag (fig. 11). Fästningen har därmed mist sina yttre försvarsverk — vallgraven, betäckta vägen och fältvallen. Dess enda skydd ut emot fältet utgöres av ett våtgravsystem, vars läge icke överensstämmer mecl vallgraven på Hoffmans ritning, utan skju tits så långt fram för huvudvallen, att det täcker det parti, som där upptages just av betäckta vägen och fältvallen. Hur bastionslinjen i verkligheten blev utformad framgår av uppmätningsritningar, som från svensk sida utfördes i samband mecl Wärnskiölds provisoriska iståndsättande av densamma 1659.10 De omfattar en serie profiler, vilka utvisar »huru mycket de danska hava arbetat på vallar, gravar och murarna kringom Hälsingborgs befästning» (fig. 13), och ger klart belägg för den företagna juste ringen av fästningsplanen. Samma förhållande kan konstateras på 1678 års av Kristian V underskrivna befästningsprojekt — ävenledes uppgjort av Hoffman — vilket helt bygger på förslaget av 1654 men, som en på kartan intagen profil ger vid handen, med den ovan angivna ändringen genomförd, en från huvudval len långt framskjuten vattengrav på den plats, som normalt skulle ha intagits av betäckta vägen och fältvallen.11 Andra svenska kartor ger möjlighet att fastställa planen för detta nya gravsy stem. Vid Karl X Gustavs landstigning i Hälsingborg den 5 mars 1658 åtföljdes kungen av Erik Dahlbergh, som under uppehållet i staden utförde tvenne plan ritningar, vilka visar fästningen i det skick, vari den viel överlåtandet till Sverige befann sig.12 På dessa, av vilka en är återgiven i fig. 12, markeras våtgravar nas sträckning, liksom på en plan av fästningens situation den 1 aug. 1666, upp rättad av konduktören Sven Wassander.13 Våtgravarna var framdragna i tvenne parallella linjer, en bred yttre grav och innanför denna en smalare sträng. Den yttre graven, som låg 30 å 40 meter framför huvudvallen, hade en bredd av omkr. 15 meter, medan djupleken på profilerna fig. 13 visar varierande mått — schaktningen var icke fullbordad — upp till omkr. 3 meter. Den omkr. 10 meter innanför löpande smalare strängen var omkr. 4 meter bred och 2 meter djup. Av dessa våtgravar är delar alltjämt bevarade. Den vinkelböjda dammen i Öresundparken utgör en rest av den grav, som låg framför den sedermera efter prins Georg uppkallade bastionen, och på samma sätt är dammen i den s. k. 291

Dansktidens slutskede

Fig. i2. Detalj av plan över Hälsingborgs befästning, uppgjord av Erik Dahlbergh i samband med det svenska övertagandet 1658. Kartan visar våt gravsy stemet, sådant detta av danskarna avstuckits och påbörjats. Krigsarkivet, Stockholm.

Essenska villans trädgård ett minne av graven framför enceintens södra bastion, vilken fick namn efter prins Kristian. Andra partier av våtgravarna låg länge som fiskedammar i de delar av Slottsvången, vilka 1685 av kronan donerades till staden som löningsjordar för magistraten. Den ändring av grundplanen, som de utförda verken visar i relation till Hoff mans projekt, innebär en av någon orsak, sannolikt brist på tillräckliga medel, företagen övergång till ett enklare befästningssystem än det ursprungligen pla nerade, med slopande av försvarsverk, som ur defensiv synpunkt var av funda mental betydelse. Att det öppna bältet mellan huvudvallen och gravarna skulle förses med stormhinder i form av palissader, stormpålar, spanska ryttare och annan försvarsteknisk apparatur är självfallet, men även med en sådan förstärk ning innebär ändringen en mycket betydande reducering av fästningens styrka och försvarskraft. Den har mera fått karaktär av bastionerad fältbefästning än av fast fortifikation. Avvikelserna från 1654 års befästningsplan är av så väsentlig natur, att de icke kan förklaras som tillfälliga justeringar under arbetets gång. De förutsätter över vägande och ställningstagande från ledningens sida och ändring av planen in292

Fästningen ■3$ C*

iOP*"

Wl V-hh tfr

Fig. 13. Detaljer av plan med profiler, visande '»hur mycket de danska hava arbetat på vallar, gravar och murarna kring om Hälsingborgs befästning». Upp mätning 1659, Krigsarkivet, Stockholm.

nan avstickning skedde, eftersom vallar och gravar samtidigt måste utföras, val larna av jord, som togs ur gravarna. Fästningsräkenskaperna ger icke någon ledning för bedömande av denna fråga, men man måste räkna med att ett änd ringsförslag har förelegat i form av en nu försvunnen fästningsplan eller arbetsritning. När Godtfred Hoffman framlade sitt fästningsprojekt är icke känt, blott att Fredrik III den 7 april 1654 hade tagit del av förslaget. Kungen anför då i en skrivelse till rikshovmästaren Joachim Gersdorf, att »eftersom på vårt slott Häl singborgs fortification största makt påligger, och Vi av den Oss tillskickade modell av ingenjören Hoffman erfarit, att platsen kunde bringas i en tämmelig

293

Dansktidens slutskede

Fig. 14. Arbetsritning till strandmuren, 6 sten tjock och 20 sten hög. Skalan i själländska alnar. Rigsarkivet, Köpenhamn.

defension», skulle arbetena enligt modellen snarast påbörjas.14 Det talas här icke om någon ritning utan om en modell, vilket kan innebära, att det varit en modell av trä, som Hoffman hade tillställt kungen. Att en befästningsplan utfördes som en reliefmodell i trä var icke ovanligt. Det är sannolikt att model len blivit gjord efter det beslut om planändringarna fattats, och att den sålunda visat utanverken i den form, vari de sedan avstacks och påbörjades. När frågan om ersättning till de borgare, som förlorat sina fastigheter, i juni 1654 togs upp, angavs fästningen vara avstucken av ingenjören. Anläggningsar betena, vilka till huvudsaklig del utfördes av till Hälsingborg kommenderade soldater ur danska och norska regementen, synes ha påbörjats samma år och på gick till februari 1658, då freden i Roskilde satte punkt för de danska arbetena på Hälsingborgs befästande. De gällde i främsta rummet schaktningar för upp läggande av huvudvallen, grävning av gravarna samt uppförande av stranclmu-

294

Fästningen ren, palissadering och arbeten av liknande natur. Ove Giedde hade icke lämnat någon möda ospard för att få fram tillräckliga mängder av palissadpålar, som länets bönder måste hugga och leverera. En påle skulle vara 5 alnar hög och 5 kvarter — omkr. 74 cm — tjock runt om, dvs. ha en diameter av omkr. 23,5 cm. Med ingenjör Hoffman träffades den 1 juli 1656 överenskommelse om ut förande av ett parti av huvudvallen på entreprenad. Arbetet gällde »det bål verk på den norre siden av byen, som kommer att ligga nederlig på berget». Härmed avsågs den norra halvbastionen vid stranden jämte den kur tin, som förenade strandbastionen med nordfrontens bastion, vilken låg i nuvarande Öre sundsparken. Kontraktet nämner bl. a. anläggandet av faussebray eller lågvall, vilket överensstämmer med Hoffmans ritning — det var endast på denna sträcka, som faussebray enligt ritningen förekom. Vissa uppgifter lämnas om verkens måttförhållanden i höjd och bredd, men hänvisning lämnas i övrigt till de utstakningar, som gjorts efter modellen. För arbetet skulle Hoffman uppbära en ersättning av 10 833 rdr 2 mark.15 Avtalet med Hoffman är efter det på tyska avfattade konceptet in extenso intaget i bilaga E. En detalj, som betraktades såsom synnerligen angelägen, var byggandet av muren längs med stranden. Redan 1653 hade såväl krono- som kyrkobönderna i länet ålagts att anskaffa »kampesten» för grunden. För själva muren beräkna des åtgå 900 000 tegel, som skulle köpas i Holland, 600 läster norsk kalk samt 10 000 lass kampesten. Murarelönen var 5 skilling per murad aln i längd. Muren skulle byggas med en tjocklek av 6 tegel, hålla 20 skift i höjd och förses med erforderligt bröstvärn. En ritning av muren (fig. 14) är bifogad kostnadsberäk ningen.16 De soldater, som arbetade med muren, skulle få en extra ersättning av 6 skilling om dagen. Befästningsarbetena stod under ledning av länsherren Ove Giedde, som för de tekniska detaljerna hade Godtfred Hoffman till sitt förfogande. Som konduktö rer nämnes Pehr Larsholm och Matthias Hinrich. 1655 fick överstelöjtnanten Steffen Thim befälet över fästningen, vilket ledde till allvarliga slitningar mel lan honom och Ove Giedde.17 Sedan guvernören Holger Vind i januari 1657 förlagts i slottsloven till Hälsingborg med uppdrag att hava uppsikt över allt, som rörde fästningen och dess byggande liksom därtill förordnade medel, fick Steffen Thim order att hörsamma Vind vad fästningsarbetet beträffade. Godt fred Hoffman lämnade vid krigsutbrottet 1657 sin befattning med Hälsingborgs befästande och slöt sig som kapten till Axel Urups armé. Tjugo år senare var han åter sysselsatt med ritningar för Hälsingborgs befästning.

Dansktidens slutskede De i fig. 13 återgivna profilritningarna ge intressanta upplysningar om hur långt danskarna hade hunnit med sina befästningsarbeten 1658. Av dem fram går, att ingenting, möjligen med undantag för strandmuren, var färdigt, när fästningen överläts till svenskarna. Huvudvallen var till stora delar upplagd, men den slutliga profileringen av vallgång och bröstvärn hade icke medhunnits. Utschaktningen av våtgravarna var icke heller fullbordad.

1. KX2 — 2, 1. Hterens arkiv, Köpenhamn. 2. Samtliga i Helsingborg med omegn, 113, 111, 114, Kort- og Billedsamlingen, Det Kongel. Bibliotek, Köpenhamn. 3. Hornverk var ett framskjutet utanverk bestående av en bastionerad front — två hornlikt framspringande halvbastioner jämte mel lanliggande kurtin — öppet mot huvudfäst ningen, med vilken det förbands genom raka linjer eller flyglar. Vid kap. Kastellet i band IV: 1 finns en figur som visar förslag till ett hornverk vid Hälsingborgs kastell. — Kronverk var ett öppet utanverk, bestående av två eller tre bastionerade fronter med tillbaka dragna, ofta konvergerande flyglar. I plan lik nade verket en från sidan sedd krona. 4. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600talets Hälsingborg (Hälsingborgs museums årsskrift 1928) s. 32 ff. 5. Kartorna är avbildade i Hälsingborgs his toria II: 1 fig. 5 och 7. Att Johannes Meijers material uteslutande skulle ha utgjorts av hans egna undersökningar och mätningar på platsen (L. M. Bååth i Hälsingborgs historia II: 1 s. 24), kan, som dessa kartor klart visar, inte vara riktigt för Hälsingborgs del.

296

6. Se ovan not 2, samt bilaga D. 7. Ingeniörscorpsets Samling XVIII A. 1, Det Kongel. Bibliotek, Köpenhamn. Handritade kartor nr 19, KRA. Inv. 899-41, Häl singborgs museum. 8. Vilh. Lorenzen, Axel Urup, en dansk Ingeniör i det 17. Aarhundrede (Khvn 1953) s. 100, fig. 22. 9. Sk. komm. 1669-1670, acta vol. CC s. 698 ff., 975 ff., RA. 10. Hbg SFP 48. Kopia delvis med annan text SFP 52, KRA. 11. Ingeniörscorpsets Samling VIII 4-7, Det Kongel. Bibi., Köpenhamn. Se band IV: 1, kap. Wärnskiölds första fästningsprojekt. 12. Hbg SFP 9 resp. 45, KRA. Beträffande dessa Dahlberghs ritningar, se band IV: 1 kap. Wärnskiölds första fästningsprojekt. 13. Hbg SFP 50, KRA. Se band IV: 1, kap. Kastellet. 14. Skaanske Tegnelser VIII s. 390, DRA. 15. 1656 2.7, D. Kane. B 53. Finns också i dansk version i Skaanske Registre VI s. 415 ff. DRA. 16. Inlaga 1655 21.7, D. Kane. B 53, DRA. 17. Se ovan sid. 217, 234.

Fig. 15-16. Fram- och baksida av sandstenskvader med skulptural renässansdekor, vilken sannolikt ingått i utsmyckningen av huvudportalen i Hälsing borgs slott.

Fig. iy. Sandstensskulptur, som ävenledes kan ha hört till de dekorativa insla gen i huvudportalens utformning.

BILAGOR OCH REGISTER

rv>

Bil. A

Hälsingborgs stads privilegiebrev före 1660 och deras tradering

Privilegium kan definieras som en förmån, vilken tillerkännes någon, vanligen i ersättning för en åvilande skyldighet. Stadsprivilegierna var uttryck för ett rättsligt mellanhavande mellan å ena sidan kungamakten, å andra sidan en köp stad. Regeln var, att en tillträdande regent bekräftade de privilegier hans före trädare utdelat. Sammantagna fick de privilegier, som efter hand tilldelades en stad, grundläggande betydelse för dess invånares rättsliga och ekonomiska för hållanden. Därför nedlades vanligen privilegiebreven och de kungliga bekräf telserna på desamma i stadens arkiv och man vårdade dem med stor omsorg. Likväl finns intet privilegiebrev för Hälsingborgs stad bevarat i original från stadens tid under dansk överhöghet. Detta sammanhänger med de ödeläggelser som gått över staden genom krig och brand vid flera tillfällen. Ännu vid mit ten av 1600-talet synes man dock ha haft i behåll alla väsentliga privilegiebrev och kungliga förordningar. I den följande framställningen kommer att visas, att stadens skrivare då haft tillgång till dem. En grundlig förstörelse har däre mot inträffat under 1676-1679 års skånska krig. I en besvärsinlaga från borgerskapet till riksdagen år 1687 omtalas nämligen, att stadens arkiv blivit »så alldeles spolierat, att icke några originaldokument vid rätterna äro att igen finna». Den möjligheten antyddes, att en del handlingar kunde finnas i behåll hos enskilda magistratspersoner, men detta blev aldrig utrett.1 Vår kunskap om Hälsingborgs stads privilegier i dansk tid måste därför helt grundas på de av skrifter som tagits av dem vid olika tillfällen, och på koncept och brevregistranter som bevarats i det kungliga kansliet. I anledning av sin kröning lät Fredrik III den 29 juli 1648 utsända en be fallning till alla rikets köpstäder, att de för bekräftelse i samband med krö ningen skulle »strax och med det allerforderligaste» till kansliet insända »en göt

Bilagor riktig designation och kopia under stadssigill» av alla de privilegier, som de »ha ver och nu i bruk och observans hos dem äro».2 Detta har borgmästare och råd i Hälsingborg efterkommit. En avskrift av deras inlaga är bevarad i danska riksarkivet i en volym, som bär signum D. Kane. B 117 a, Kopier af Köbstasdernes Privilegier indsendte i Henh. t. kgl. Missive 1648 29.7, I: Skaane etc. 1648-1649. Den är en kopiebok i folioformat inom pappärmar, vilka en gång varit överklädda med gult perga ment, som blivit avlägsnat. Det är sålunda fråga om en bok av samma typ som 1630- och 1640-talens tullböcker. På 85 dubbelskrivna folioblad finns där in förda kopior av vad Hälsingborgs borgmästare och råd år 1648 ansåg vara sin stads privilegier, »nu i bruk och observans». Vid en närmare granskning av hand handskriften framstår det som helt uteslutet, att det här kan vara fråga om den privilegieavskrift, som enligt Fredrik III: s befallning skulle insändas till kans liet. En sådan skulle ju vara försedd med stadens sigill. Detta saknas i hand skriften — i fortsättningen benämnd A — liksom varje spår av namnunder skrifter. Som vi framdeles skall se, går det att visa, att borgmästares och råds inlaga varit försedd både med stadens sigill och med fem namnunderskrifter. Handskrift A måste därför karaktäriseras som en i det kungliga kansliet gjord kopia av den stora inlaga som inkommit från Hälsingborg. Denna slutsats styrkes av handskriftens utseende. I samma arkivserie som A förvaras även avskrifter av de privilegiesamlingar som i kopia insänts år 1648 från Malmö och Lund. Dessa avskrifter har gjorts i böcker av samma utseende som Hälsingborgsavskriften, alltså i böcker inom pappband med bortrivna ur sprungliga pergamentsomslag. Lund- och Malmö-avskrifterna saknar också sigill och namnunderskrifter. Detta kan rätt gärna ej vara någon tillfällighet. I tre likadana böcker — varav alltså A är en — har man i det kungliga kansliet gjort avskrifter av de tre städernas privilegiesamlingar. Texten i A inleds med en ingress, vari omtalas att länsmannen på Hälsing borgs slott, Christoffer Ulfeldt, meddelat borgmästare och råd Fredrik IILs be fallning. »Vi borgemestere och raad her paa steden haffuer voris byess priuilegier opsögt och her udj dette corpus aff Höijloffelige Kongers privilegier och dess confirmatier, det vigtigste som fornöden udj agt at haffuis, her udj allerunderdanigst antegnid och befatted: Och at vi nu angaar Höijloffelige Herrers och Regierende Konningers Privilegier her udj Danmarch, som denne fattige bye Helssingborig naadigst er undt och meddelt, huilchet hoess oss endnu findis udj foruahring tilstede». Här sägs alltså uttryckligen att stadens avskrift, »cor302

Bilagor pus», gjorts med privilegiebreven som förlaga och att dessa ännu vid denna tid funnits i behåll. Efter ingressen följer avskrifter in extenso av de olika akterna. Dessa är ord nade kronologiskt och försedda med korta överskrifter. I nedanstående förteck ning över akterna har var och en av dem numrerats för att underlätta hänvis ningar till enstaka brev.

(1) »Först befindis Helsingborigs birche ret, schreffuit paa perment och indbunden i en boeg med gammelt beschlag, och indholcler jblant andre effterschreffne artichler.» Så återges 36 artiklar ur »birkerätten» och avskriften slutar med orden »Her endis Helsingborigs birche rett». — L. M. Bååth har visat, att de 36 artiklarna utgör ett urval ur äldre stadsrätt. Från den s. k. skånska birke rätten har hämtats §§ 1-4, medan återstoden har tagits ur Köpenhamns stads rätt av år 1443. En överflyttning som denna av sedvanerätt från en köpstad till en annan var vanlig. Ett särdrag i medeltida rättspraxis var, att många sedvänjor aldrig upptecknades om inte tvingande skäl förelåg. En ny sedvänja uppteckna des vanligen, när en tidigare auktoriserad lag ändrades eller modifierades för att bättre svara mot rättsutvecklingen. Allt detta gör, att många äldre rättsuppteckningar måste karaktäriseras som »privatarbeten», utan kunglig auktorisation. Ett sådant »privatarbete» var Hälsingborgs birkerätt. Ur denna har borg mästare och råd år 1648 låtit avskriva blott de bestämmelser som de ansåg ha särskild aktualitet eller särskilt värde.3 (2) Privilegium, utfärdat år 1415 av Erik av Pommern. Det omfattar 36 artik lar och är försett med en innehållsförteckning. — Brevet bör kanske snarare karaktäriseras som en stadsrätt än som ett privilegiebrev. Det innehåller ej blott ekonomiska och administrativa föreskrifter utan även jucliciella. Brevet har ur sprungligen utfärdats för Malmö. Originalet, daterat den 4 maj 1415, är bevarat i Malmö stadsarkiv och tryckt i PRF 1:320-326. Ett liknande brev har möjligen utfärdats för Landskrona. L. M. Bååth har karaktäriserat detta privilegium för Malmö som en hörnsten i den skrivna skånska stadsrätten och har också påpe kat, att clet i sina grunddrag överensstämmer med Valdemar Atterdags privile gium för Malmö av den 23 december 1360.4 Det brev som är intaget i A, följer malmöprivilegiet med fyra undantag (§§9, 23, 24-31 i sistnämnda brev). Dateringsformeln är korrumperad och skrivaren har utbytt namnet »Malmö» mot ordet »köpstäderna». Också i detta fall rör det sig alltså om överflyttning av rättsregler från en skånsk köpstad till en annan. N. Herlitz har karaktäriserat kopian i A som ett på grundval av malmöprivilegiet utfört »privatarbete».5 (3) Privilegium, utfärdat år 1414 av Erik av Pommern. Tryckt i PRF L318320 efter A (och under hänvisning till den nedan behandlade handskriften B). — Brevet är det äldsta bevarade privilegiet för Hälsingborg.

3°3

Bilagor (4) Privilegium, utfärdat år 1440 av Kristoffer av Bayern. Beskrivet i PRF 11335 efter A (under hänvisning till B; om B se nedan). Brevet är till innehållet överensstämmande med nr 3. (5) Privilegium, utfärdat den 24 februari eller 21 november 1477 av Kristian I. I utdrag tryckt i PRF 1:365-366 efter A (under hänvisning till B). — Brevet ansluter sig till nr 3 och 4, men har därutöver en artikel om tullfrihet. (6) Privilegiebekräftelse, utfärdad år 1514 av Kristian II. Tryckt i PRF T441442 efter A (under hänvisning till B). (7) Privilegium, utfärdat år 1487 av kung Hans. Det omfattar 143 artiklar och är försett med en innehållsförteckning. — Brevet tillhör den grupp privile giebrev som brukat gå in under begreppet »kung Hans stadsrätt». M. Mackeprang och N. Herlitz har visat, att större delen av dessa privilegiebrev för olika städer är »privatarbeten». I original är bevarade endast två brev, båda gällande Malmö och daterade den 16 februari 1487. Dessa ansluter sig nära till Köpen hamns stadsrätt av år 1443, och de har tjänat som förebild till ytterligare två, i original bevarade privilegiebrev, det ena för Landskrona, daterat den 24 mars 1489, och det andra för Halmstad, dagtecknat den 16 februari 1498. Avskriften i A är sålunda ett av många »privatarbeten», som aldrig fått kunglig stadfästelse. Ingressen och dateringen är hämtade ur malmöprivilegiet men i A har medtagits blott 143 av »stadsrättens» 160 artiklar.6 »Kung Hans stadsrätt» vann spridning och tillämpades i många städer. När borgmästare och råd i Ronneby år 1616 insände avskrifter av sina privilegier till det kungliga kansliet, innehöll dessa också »kung Hans stadsrätt». I en följeskrivelse påpekade man: »Och haver vi ingen annan att rätta oss efter utom kung Hans privilegier och köp stadsrätt, som brukas över hela Danmark.»7 (8) Privilegium, utfärdat för Skånes städer den 21 oktober 1499 av kung Hans. I utdrag tryckt i PRF 1:410-411. — Brevet innehåller förutom bekräftelse på äldre privilegier 9 nya artiklar, huvudsakligen av stadsrättslig karaktär, vilka ansluter sig till ett privilegiebrev för Skånes städer av år 1481 (PRF 1:368 f.) (9) Privilegiebekräftelse, utfärdad den 22 september 1483 av kung Hans. Tryckt i PRF 1:374-375 efter A (under hänvisning till B). (10) Öppet brev, utfärdat år 1484 av kung Hans rörande marknad i Hälsing borg. Tryckt i PRF 1:375-376 efter A (under hänvisning till B). (11) Privilegiebekräftelse, utfärdad den 27 juli 1529 av Fredrik I. Tryckt i PRF IL439-440 efter A (med hänvisning till B). (12) Privilegiebekräftelse, utfärdad den 27 augusti 1539 av Kristian III. Tryckt i PRF 11:523-524 efter A (under hänvisning till B). — Bekräftelsen gäller av tidigare kungar givna privilegier, men med förbehållet att vad som framdeles kan befinnas vara »besvärligt» för andra städer, skall ändras. (13) »Tryckt förordning» av Kristian III. — Härmed avses den recess som den 20 maj 1557 utfärdades från herredagen i Köpenhamn och är utgiven i GDL

3°4

Bilagor IV:247-252. Den innehåller föreskrifter om ölhandel, bröllopsfestligheter, in tagande i hantverksämbeten, ocker, skeppning av ved, export av oxar m. m. (14) Förordning, utfärdad den 22 augusti 1580 av Fredrik II rörande pantning och försäljning av jord. Registrerad i kansliet i Sjaellandske Tegnelser XIV s. 362 f., DRA, och enligt utsändningslistan i denna registrant utsänd bl. a. till Hälsingborg. Tryckt i CCD 11:169-170 efter originalbrev till fyra av mottagarstäderna — dock ej bland dessa Hälsingborg — och med utelämnande av in gress och avslutning. Avskriften i A är gjord efter clet numera förlorade original brevet till Hälsingborg. (15) Missiv, utfärdat den 4 augusti 1581 av Fredrik II, med förbud mot halm tak på husen i staden. Registrerat i kansliet i Skaanske Tegnelser I s. 261 f., DRA, och tryckt efter registranten i PRF 111:849-850. I A kopierat efter stadens original. (16) Öppet brev, utfärdat den 1 november 1580 av Fredrik II, om befrielse för stadens borgerskap att hålla bösskyttar och båtsmän under viss tid. Registre rat i kansliet i Skaanske Registre I s. 382, DRA, och efter registranten tryckt i regestform i Kancelliets Brevböger 1580-1583 s. 383. I A kopierat efter stadens original. (17) Öppet brev, utfärdat den 1 november 1581 av Fredrik II, rörande torgda gar. I kansliet registrerat i Skaanske Registre I s. 382, DRA. Tryckt efter kansliregistranten och kanslikoncept i CCD 11:224-226 och PRF 111:852-855. I A kopierat efter stadens original. (18) Mandat, utfärdat den 18 augusti 1590 av Kristian IV, rörande landsköp och olaga hamnar. Registrerat i kansliet i Sjaellandske Tegnelser XVII s. 303 f., DRA, under datum 20 augusti, och efter registranten tryckt bl. a. i CCD II:572574 med utelämnande av ingress och avslutning. I A kopierat efter originalbre vet, som daterats på Koldinghus den 18 augusti 1590 och å konungens vägnar undertecknats av riksråden Niels Kaas, Peder Munch, Jörgen Rosenkrands och Hak Ulfstand. (19) Förordning, utfärdad den 19 juni 1594 av Kristian IV, rörande utlän ningars handel med jordbruksprodukter. I kansliet registrerad i Sjaellandske Tegnelser XVIII s. 336 f., DRA, och tryckt efter registranten i CCD 11:663-665 med utelämnande av ingressen och avslutningen. I A kopierad efter Hälsing borgs originalexemplar. (20) Privilegiebekräftelse, utfärdad den 2 juni 1598 av Kristian IV. Omnämnd i PRF IV:657. I A kopierad efter originalbrevet. (21) Förordning, utfärdad den 23 april 1632 av Kristian IV, angående arv. Tryckt efter originalexpeditionen samt ett samtida tryck i CCD IV:568~57o, där dock ingressen och avslutningen utelämnats. (22) Förordning, utfärdad den 27 april 1635 av Kristian IV, rörande hållande av byting. I kansliet registrerad i Sjaellandske Registre XIX s. 314, DRA, och 20 — 679829 Hälsingborg III: 2

3°5

Bilagor tryckt i CCD 1^^:635-636 efter registranten och samtida tryck, dock mecl uteläm nande av ingress och avslutning. (23) Förordning, utfärdad den 16 maj 1647 av Kristian IV, rörande lägersmål, icke-borgares skattskyldighet, förbud mot knypplade spetsar samt om hamn pengar. I kansliet registrerad i Sjaellandske Tegnelser XXIX s. 179 h, DRA, och tryckt i CCD V:527~530 efter registranten och originalexpeditionen, dock med utelämnande av ingress och avslutning. (24) Privilegium, utfärdat den 10 augusti 1647 av Kristian IV, rörande handel och sjöfart på Båstad. I kansliet registrerat i Skaanske Registre V s. 484 f., DRA. I A kopierat efter originalbrevet till Hälsingborg. (25) Öppet brev, utfärdat den 28 november 1647 av Kristian IV, om utväl jande av hertig Fredrik till hans efterträdare i Danmark och Norge, sedan tron följaren prins Kristian avlidit. I kansliet registrerat i Sjaellandske Tegnelser XXIX s. 287, DRA. I A kopierat efter originalbrevet till Hälsingborg. (26) Försäkran, avgiven den 8 maj 1648 av Fredrik III, om bekräftelse på privilegierna, innan han »inträder i någon fullkomlig regering». I kansliet re gistrerat i Registre og Tegnelser for Rigsraadet 1648 29.2-17.6 (Sjaellandske Tegnelser XXX) s. 55, DRA. I A kopierat efter den till Hälsingborg sända origi nalskrivelsen. Om liknande kungliga försäkringar vid detta tillfälle, se CCD V:552 ff. (27) Missiv, utsänt den 29 juli 1648 av Fredrik III till länsmännen om att sörja för att privilegieavskrifter insändes från köpstäderna i deras län till kans liet för bekräftelse i anledning av den förestående kröningen. Brevet har citerats ovan sid. 301 f. I A kopierat efter det exemplar som tillställdes Christoffer Ulfeldt på Hälsingborgs slott. (28) Borgmästares och råds i Hälsingborg instruktion för underfogden i staden rörande frågor i samband med allmän politi. Omfattar i allt 13 artiklar. Instruk tionen är odaterad. I ingressen omtalas att borgmästare och råd låtit avfatta instruktionen under hänvisning till de kungliga förordningar rörande »god po liti att hållas i våra köpstäder» alltsedan Kristian III:s nådiga recess från Kolding år 1558. Instruktionen ansluter sig sålunda till rikslagstiftningen från 1558 års recess fram till Kristian IV:s stora recess av år 1643. Det är naturligt att en instruktion av denna typ blir en under årens lopp gjord kompilation, innefat tande en rad bestämmelser, som speglar en praxis vilken varit föränderlig med hänsyn till ändringar i rikslagstiftningen och förändringar på det lokala planet. § 5 gäller Helsingörs borgares rättigheter på Hälsingborgs torg och hänvisar uttryckligen till ett mandat av Fredrik II från år 1566 (CCD 1566 25.8). § 6 behandlar nyttjande av främmande kapital vid köp av spannmål i staden och bygger på samma principer som en kunglig förordning från 1594, ingående i A under nr 19. §§ 11-13 behandlar kontrollen av slaktarnas, bagarnas och öl- och vinhandlarnas verksamhet. Här ges samma regler för vräkning av öl och vin,

3°6

Bilagor som för första gången innehölls i en kunglig förordning av år 1605 (CCD 1605 2.8). Allt talar sålunda för att 1648 års instruktion för underfogden är den yngsta kända versionen av denna instruktion, sådan den vuxit fram, ändrats och kompletterats under årens lopp. I annat sammanhang har vi sökt göra troligt, att unclerfogdesysslan infördes i Hälsingborg på 1620-talet, och i så fall skulle den första versionen av instruktionen ha tillkommit vid den tiden.

Avskriftens slutord ger oss ytterligare upplysningar om hur denna varit be skaffad: »Att här uti denna bok är befattade och beskrivna Hälsingborgs stads privilegier, som oss av framlidna Danmarks Konungar hitintill nådigst unnade och givna är, dess till veterlighet vittnar vi borgmästare och råd ganska under dånigst med vår stads sedvanliga, signet här nedan under». Samtidigt begärde borgmästare och råd i underdånighet konungens bekräftelse på »föreskrivna privilegier uti alla dess innehållande punkter och artiklar», till vilket fogades en önskan om lycka och framgång. Dateringen lyder: »Actum Hälsingborg Alla helgons dag, som var den 1 november Anno Kristi 1648». Emellertid saknas i A varje antydan om sigillering och underskrifter. Texten slutar med frasen: »Vår allernåcligste Herre och Konungs trogna, underdåniga borgmästare, rådmän och borgerskap i Hälsingborg». Med hjälp av en annan handskrift kan vi emellertid bilda oss en uppfattning om hur den originala privilegieavskriften slutat. Under Karl XII:s senare regeringsår gjordes en utredning rörande städernas privilegier. Resultatet är bevarat i svenska riksarkivet i form av privilegieavskrifter, samlade i två band med signum Städernas privilegier, Handelsexpedi tionens utredning rörande städernas privilegier 1717. I det senare av dessa, två band finns materialet rörande Hälsingborg. Där finns bl. a. inbundet en år 1663 i Hälsingborg gjord privilegieavskrift med titeln »Helsingborgs Privilegier utgiffne af Svenske och Danske konunger ifrån åhr 1440 till åhr 1663». I fort sättningen benämnes denna handskrift B. B inleds med en avskrift av samma text som den i A. Den som skrivit B, har befunnit sig i Hälsingborg och har säkerligen ej haft tillgång till A, som ju vid denna tid förvarades i det danska kansliarkivet i Köpenhamn. Inte desto mindre uppvisar de båda texterna bokstavsrätt överensstämmelse inbördes. Tex ten i B har utskrivits med stor omsorg men har samma fel som den i A, t. ex. feldatering av nr 8 till år 1449 och av nr 10 till 1584. Både A och B måste sålunda gå tillbaka till samma förlaga, och denna kan ej ha varit någon annan

3°7

Bilagor än borgmästares och råds inlaga av år 1648, som efter privilegiebekräftelsen bör ha återsänts till Hälsingborg. B förhåller sig något självständigare till förlagan än A i ett par avseenden. B har sålunda ej medtagit innehållsförteckningarna till nr 2 och 7. Å andra sidan har B en något utförligare formulering av ingressen (de i A uteslutna orden är här kursiverade): »Effter Woris Allernaadigste Herre och Könnings, Kong Fred ricks den Tredies, skrifftelige befalling...» Och dessutom har B fullständigt avskrivit slutet på 1648 års inlaga. Den upptar sålunda namnunderskrifter av borgmästarna Jesper Pedersen och Jens Christensen samt rådmännen Anders Haagensen, Ennert Pedersen och Jacob Hansen. Stadssigillet saknas däremot, vilket är naturligt eftersom B också är en kopia. År 1663 har man alltså i Hälsingborg i stadsarkivet förvarat den år 1648 färdigställda »corpus» av avskrifter av stadens privilegier jämte borgmästares och råds anhållan om bekräftelse av dessa. Hela denna vidlyftiga inlaga av år 1648 har återsänts till staden från Köpenhamn, sedan man först i kansliet där tagit en avskrift av densamma, handskriften A. Sedan Hälsingborg kommit under svensk överhöghet, var det tid att på nytt färdigställa en privilegieavskrift, denna gång för svenska kronans räkning. Handskrift B kom till. I fortsättningen förvarades A i Köpenhamn, B i Stockholm. Deras gemensamma förlaga, 1648 års stora inlaga, stannade i Hälsingborg och förstördes där tillika med andra handlingar i arkivet på 1670-talet. Det är iögonfallande, att borgmästares och råds inlaga år 1648 disponerats så, att framställningen skulle utmynna i den avslutande anhållan om ny bekräftelse av de avskrivna breven med alla »punkter och artiklar». Akterna är i stort sett ordnade kronologiskt, sammanförda under de utfärdande regenterna, men den avslutande »klämmen» har underbyggts med att man också medtagit breven 25-27, dvs. cle kungliga försäkringar och löften som avgivits i samband med tronskiftet 1648. Dessutom har man ej medtagit endast privilegiebrev i egentlig mening. Som sådana kan strängt taget räknas blott nr 3-6,8 (i fråga om den inledande privilegiebekräftelsen), 9-12, 16, 17, 20, 24 och 26. Det är värt att på peka, att man ibland avskrifterna saknar t. ex. Kristian I:s privilegiebrev för alla Skånes städer, utfärdat den 9 mars 1481 (PRF 1:368 f.), men detta kan för klaras med att i stället 1499 års brev medtagits (nr 8), vilket i stort sett ansluter sig till det förstnämnda. Vidare har Kristian II :s stora privilegiebrev av den 10 februari 1521 för de skånska städerna (PRF 1:459 ff.) ej kommit med, men där med förhöll sig så att privilegiet sattes ur kraft vid Kristian II:s avsättning år

3°8

Bilagor 1523. De näringspolitiska grundsatser som 1521 års brev gav uttryck åt, blev för övrigt aktualiserade i senare näringslagstiftning. Borgmästare och råd liar så lunda gjort ett urval bland de akter de haft tillgång till i stadens arkiv. De har framför allt velat medtaga sådant som var »i bruk och observans» och som betraktades såsom särskilt värdefullt. Av denna strävan har man förletts att gå ut över vad som kan kallas privile gier i egentlig mening. Sålunda medtogs de vidlyftiga stadsrätterna (nr 1, 2, 7 och 8 — i fråga om de nio artiklar som ingår i sistnämnda brev). Vidare av skrevs kungliga förordningar, mandat, missiv och öppna brev, som hade speciellt värde för Hälsingborg men ej var egentliga privilegier. Till denna grupp hör nr 13-15, 18, 19, 21-23, 25 och 27. Det har ju utfärdats betydligt flera kungabrev och lagar, som tillämpats i Hälsingborg, än de här uppräknade, men borgmästa res och råds urval år 1648 är intressant ur den synpunkten, att det utvisar vilken del av gällande lagstiftning som man var särskilt angelägen att slå vakt om. Ett liknande betraktelsesätt torde ha varit orsaken till att man också medtagit in struktionen för underfogden (nr 28). Denna anslöt sig visserligen till den på stadsrätten grundade, gällande praxis, men att utfärda en sådan instruktion var en rent kommunal angelägenhet, som ej behövde någon kunglig auktorisation. I och för sig behövde frågan om bekräftelse av tidigare privilegier ej vålla några problem för en nytillträdande regent. Ej heller behövde någon bekräftelse av tidigare kungliga förordningar diskuteras. De var utfärdade en gång i kraft av kunglig auktoritet av konungen ensam eller efter beslut på herredag. Svårig heter yppade sig däremot i fråga om de gamla stadsrätterna. Från flera köp städer hade stadgar ur dessa medtagits i de privilegieavskrifter som insänts till det kungliga kansliet. Det framställdes t. o. m. från en del håll önskemål om att »de båda stadsrätterna, kung Kristoffers och kung Hans», skulle tryckas och att köpstäderna skulle av kungen befallas att tillämpa dem. Under de diskussioner, som fördes i denna fråga år 1649, hävdades från kungamaktens sida, att en sådan åtgärd ingav betänkligheter, »alldenstund ej vetes, hur vitt de hittills varit i bruk och observans». Först när man fått klarhet på den punkten, kunde ett beslut fattas i saken.8 Mot denna bakgrund bör ses de bekräftelser på privilegierna för de skånska städerna, vilka utfärdades den 30 november 1648. De är registrerade i kansliet i Skaanske Registre Vis. 34 ff., DRA. Utformningen växlade något från stad till stad. Brevet till Malmö var sålunda utförligare än t. ex. till Landskrona. Be kräftelserna av privilegierna för Hälsingborg, Kristianstad och Kristianopel

3°9

Bilagor följde samma mönster som Landskrona-brevet. En kortare variant nyttjades i breven till Lund, Ystad, Ronneby och Sölvesborg. Konceptet till privilegiebekräftelsen för Hälsingborg är bevarat.9 Brevet är mycket försiktigt formulerat. Konungen stadfäste nämligen »alla de friheter och privilegier som den stormäktigste, högborne furste och herre, herr Kristian IV, Danmarks och Norges konung, vår käre herr fader, i salig, höglovlig ihågkommelse, dem nådeligen givit och stadfäst haver, vid deras fulla makt att bliva i alla deras ord, punkter och artiklar, som de uti all måtto utvisar och innehåller, efter högbemälte vår käre herr faders stadfästelsebrevs lydelse». Genom denna formulering undvek man att ta ställning till frågan om de gamla stadsrätterna. Och denna fråga avgjordes aldrig i dansk tid. Borgmästare och råd i Hälsingborg hörde till dem som ville slå vakt om de gamla stadsrätterna och deras köpstadsvänliga näringspolitiska grundsatser. Detta framgår ovedersägligt av handskrift B. Denna är daterad i Hälsingborg den 15 januari 1663, sålunda ej fullt fem år efter det att freden i Roskilde slutits. Under dessa fem år hade skåningarnas rättsliga ställning under Sveriges krona diskuterats vid flera tillfällen. I november 1661 hade sålunda den svenska rege ringen befallt att jämförelser skulle göras mellan de danska och de svenska privilegierna. I juli 1662 utfärdades instruktion för en skånsk kommission, som skulle behandla dessa frågor. Dess arbete resulterade i Malmö recess den 18 sep tember 1662. I detta sammanhang befallde den skånske generalguvernören stä derna inom generalguvernementet att insända avskrifter »in duplo» av sina pri vilegier. Hälsingborg har erhållit en sådan befallning, vilket vi känner till genom stadens svarsskrivelse till generalguvernören, daterad den 15 november 1662. Av denna framgår att de begärda kopiorna skulle vara kollationerade med förlagorna och försedda med stadens sigill. Detta brev är bevarat i skånska generalguvernementskansliets arkiv. Där ligger också en bunt, innehållande ko pior av privilegierna för Halmstad, Kristianstad, Laholm, Lund, Ronneby, Varberg och Vä. Hälsingborgsavskriften, som ju är daterad den 15 januari 1663, har tydligen utskrivits skyndsamt. Lantdagen i Malmö, där representanter för de skånska köpstäderna mötte upp, ledde ej fram till något slutligt beslut i privilegiefrågan, utan denna stod fortfarande öppen. Nästa gång den skulle komma upp till be handling, var den riksdag som planerades att hållas i Stockholm i maj 1664 och

3 10

Bilagor till vilken kallelser utgick i november 1663. Dit skulle också komma represen tanter för de skånska köpstäderna. När handskrift B utskrevs, stod sålunda privilegiefrågorna under debatt.10 Texten i B är fördelad på två större huvudavdelningar. Den första bär rubri ken »Copie aff Helsingborig Stads Privilegier wclj dansche Kongers tid bekomne». Huvudparten av denna avdelning utgöres, som förut nämnts, av en bokstavsrätt avskrift av borgmästares och råds stora inlaga år 1648, omfattande akterna 1-28 och slutpartiet fullständigt avskrivet med de fem namnunderskrif terna. Till denna avdelning hör dessutom avskrifter av följande akter: (29) Privilegiebekräftelse, utfärdad den 30 november 1648 av Fredrik III för Hälsingborg. Behandlad ovan sid. 309 f. Omnämnd i CCD ¥1584. Här avskriven efter originalbrevet till Hälsingborg. (30) Försäkran, avgiven den 18 juni 1650, att prins Kristian, som utsetts till tronföljare, vid sitt regeringstillträde skulle bekräfta köpstädernas privilegier. Koncept i D. Kane. B 55, DRA. Tryckt i CCD VT28 f. I B avskriven efter origi nalbrevet till Hälsingborg. (31) Öppet brev, utfärdat den 25 november 1650 av Fredrik III, om befrielse under fem års tid från en tredjedel av borglägerspengarna. Brevet saknas i kansliregistranterna. I B avskrivet efter originalbrevet. (32) Öppet brev, utfärdat den 16 februari 1651 av Fredrik III, om befrielse under två års tid från byskatt. I kansliet registrerat — dock under den 15 febru ari — i Skaanske Registre VI s. 208, DRA. I B avskrivet efter originalbrevet. (33) Öppet brev, utfärdat den 9 juli 1654 av Fredrik III, rörande befrielse från byskatt och borglägerspengar under tre år samt rätt att vid de jylländska fjordarna åtnjuta samma rättigheter som borgarna i Helsingör. I kansliet re gistrerat i Skaanske Registre VI s. 352, DRA. I B avskrivet efter originalbrevet. (34) Öppet brev, utfärdat den 20 november 1657 av Fredrik III, rörande förbud mot utskeppning och överförsel till Kullen och andra olaga hamnar. I kansliet registerat i Skaanske Registre VI s. 460. Koncept i D. Kane. B 49, DRA. Tryckt efter kansliregistranten i CCD VI1345-346, med utelämnande av ingres sen och avslutningen. I B avskrivet efter originalbrevet. (35) öppet brev, utfärdat den 15 augusti 1655 av Fredrik III, rörande befri else under tolv år från byskatt och under ytterligare tre år också från maltaccis. I kansliet registrerat i Skaanske Registre VI s. 385, DRA. I B avskrivet efter originalbrevet. Denna första huvudavdelning avslutas sålunda: »Desse foreschreffne att were ret copierett Helssingborgs Stads privilegier, udj dansche Kongers tid bekomne och confirmerede, attesteris med voriss stads secret forneden under. Datum

311

Bilagor Helsingborg d. 15 januari 1663.» Därunder har stadens sigill varit påtryckt, men vaxet är numera bortskrapat. Handstilen är genomgående en och densamma i denna första huvudavdelning och språket är danska. I den andra huvudavdelningen, som följer därefter, har en ny hand fört pennan och språket är svenska. Avdelningen bär rubriken »Copie af Helssingborgz Stadz Privilegier, sedhan desse provincier ehre kompne under Sweriges Chrono». Därefter följer avskrifter av fem akter: (36) Privilegium, utfärdat av Karl X Gustav den 16 april 1658. (37) Öppet brev, utfärdat den 27 april 1658 av Karl X Gustav, om rätt för staden att behålla en sjättedel av den där uppburna accisen. (38) Resolution, utfärdad den 22 juli 1658 av riksråden Gustav Otto Stenbock och Christer Bonde, rörande näringarna i de skånska städerna. Omfattar tio utförliga artiklar. Originalbrevet till Hälsingborg har blivit bevarat. Det finns inhäftat i en annan privilegieavskrift, som förvaras i landsarkivet i Lund i HSA: RM. (39) Kunglig Majestäts resolution, utfärdad den 24 november 1660, på Häl singborgs stads desiderier och postulater. (40) Kunglig Majestäts resolution, utfärdad den 17 december 1660, på Häl singborgs stads besvärspunkter och postulater. Denna senare avdelning avslutas på följande sätt: »Desse copior vara rätt collationerade och med sina rätta original ord ifrån ord rätt instämma, sätter till mera visso stadens sigill här nedan före. Datum Hälsingborg den 15 januari 1663.» Därunder har stadens sigill varit påtryckt, men det är numera bortrivet och sidan har lagats. Några omständigheter kring utformningen av texten i A och B tillåter oss att draga ytterligare en slutsats rörande borgmästares och råds inlaga till ko nungen år 1648. Denna har, som förut påpekats, återsänts till Hälsingborg, se dan Fredrik III låtit utfärda sin privilegiebekräftelse. Den synes därefter under någon tid ha tjänat som kopiebok för de kungabrev som gav staden ytterligare förmåner under 1650-talet, dvs. akterna 29-35. För en sådan slutsats talar först och främst det faktum, att brev nr 29, det första nya brevet efter 1648, fått en överskrift av precis samma typ som den alla brev i A har: »Därnäst vår allernådigste herres och konungs, konung Fredrik den tredjes, Hans Majestäts nå digaste confirmatz på alla föreskrivna privilegier, lydandes:». En sådan rubrik ger mening och kontinuitet endast under förutsättning att den läses i samman hang mecl de äldre akterna i A. Brevet nr 30 har också försetts med en lik nande överskrift. Däremot saknar akterna 31-35 sådana överskrifter. 3t2

Bilagor Denna slutsats rörande 1648 års stora inlaga styrkes framför allt av följande fakta. Under 1600-talets senare del har det i Hälsingborg gjorts ännu en avskrift av stadens privilegier. Den omfattar akterna nr 1-35 och stämmer ordagrant med texten i första huvudavdelningen av B, men den saknar denna handskrifts här citerade fraser om bestyrkande medelst stadens sigill av avskrifternas riktig het. Dessutom är avskriften slarvigt gjord och har en del avskrivningsfel. Bl. a. har överhoppade rader på ett par ställen efteråt tillagts i marginalerna. Denna avskrift — i fortsättningen kallad C — blev kvar i stadens arkiv. Den förvaras nu i landsarkivet i Lund i HSA:RM. C har utskrivits i Hälsingborg vid en tid punkt, då handskriften B inlämnats till myndigheterna och alltså ej längre fun nits kvar i staden. Likheterna mellan B och C vittnar under dessa omständighe ter om att båda avskrifterna gjorts efter samma förlaga, dvs. efter 1648 års stora inlaga, utökad med avskrifter av de kungliga brev, som tillkommit under 1650talet. Av de brev, som i avskrifter varit hopbragta till en samling av det slag som här indicerats, och som faller till tiden efter 1648, var nr 29 och 30 privilegier i egentlig mening, medan de övriga innefattade förmåner som beviljats med be gränsad varaktighet. Den frihet från byskatt som medgavs i brev nr 35, skulle dock, om hinder ej uppstod, njutas ända till år 1667. Detta torde ha medverkat till att breven medtogs i 1663 års inlaga till de svenska myndigheterna. Den skrivare, som arbetat på den senare huvudavdelningen av B, omfattande cle i svensk tid beviljade eller diskuterade privilegierna, har ej gått till verket med lika stor omsorg som sin skrivarkollega. Sålunda har han t. ex. i nr 38 uteglömt en hel rad, vilken senare tillagts i marginalen. Avskrifterna är, enligt vad slutnotisen uppger, gjorda efter originalbreven. Dessa har sålunda förvarats i stadsarkivet, troligen liggande lösa, var för sig. För detta talar först och främst den omständigheten, att originalet till nr 38, som förut nämnts, är bevarat till sammans med en samling privilegieavskrifter av yngre datum, varigenom det undgått förstörelse. För att dessa originalbrev förvarats lösa, talar också den omständigheten att C innehåller avskrifter även av nr 37-40 men ej av nr 36, i vars ställe ett par sidor lämnats blanka. Kopister har tydligen för tillfället ej haft tillgång till originalet av nr 36, men han har känt till att det existerat och lämnat utrymme för en avskrift. Ett sådant förfarande hade varit onödigt, om han haft tillgång också till cle i svensk tid utfärdade breven kopierade och kronologiskt registrerade i en kopiebok. Texten i B:s senare huvudavdelning belyser motiven för handskriftens till-

3*3

Bilagor komst. Av akterna nr 36-40 är endast nr 36 och 37 privilegier i egentlig mening. De övriga akterna kan inordnas bland de administrativa åtgärder som från svensk sida vidtogs för att sätta de skånska köpstäderna på fötter igen efter kriget och för att försvenska provinsen. Många för borgerskapet vitala frågor berördes i dem. Av nr 39 och 40 framgår, att ombud för Hälsingborgs borgerskap, dels den av svenskarna insatte borgmästaren Henrik Mårtensson, dels bor garen Casper Vogt, i Stockholm framlagt underdåniga suppliker rörande mili tära pålagor, ny servisordning, fortifikationsarbeten och nederlagsfrihet. I de båda resolutionerna hänsköts dessa framställningar till 1662 års skånska general kommission. Dennas verksamhet utmynnade såsom tidigare nämnts, i Malmö re cess år 1662 och ville borgerskapet återkomma i de berörda frågorna, blev den till år 1664 kallade riksdagen nästa tillfälle att aktualisera dem. Underlaget för en ny framstöt innehölls i B. Strödda anteckningar om Hälsingborgs danska privilegier finns också på an nat håll än i de här behandlade tre handskrifterna. Kopior av enstaka brev finns bl. a. i det samlingsband, vari handskrift B är inbunden. Det gäller kopior av akterna nr 24 samt 33-35. Brev nr 24 är dessutom kopierat tvenne gånger i de privilegieavskrifter, som bevarats i Hälsingborgs stads arkiv. Samtliga av skrifter är sekundära i förhållande till materialet i A, B och C. Detsamma gäller om en samling avskrifter som finns i Uppsala universitets bibliotek. En avlägsen släkting till borgmästaren Eggert Elers i Hälsingborg, nämligen dåvarande e. o. kanslisten i riksarkivet Johan Elers, var under 1750och 1760-talen sysselsatt med att förteckna och i regest hopsamla de svenska städernas privilegier. Han arbete ingick bl. a. i en utredning för 1758 års riksdag om de svenska städernas uppkomst och handel.11 Elers samlingar utgör tre band, signerade L 18-20, och hans samlingar rörande Hälsingborg ingår i L 18. Han har utnyttjat 1717 års handelsexpeditions utredning och återger innehållet i B jämte de avskrifter som är sammanbundna med B, dock med uteslutande av underfogdeinstruktionen (nr 28). Till detta har han lagt en lista över i svenska riksarkivet befintligt material av kungliga privilegier och resolutioner för åren l658“l6931. L. M. Bååth i Hälsingborgs historia II: 1 s. 6 f. 2. 1648 29.7, Sjaellandske Tegnelser XXXI s. 17, DRA. 314

3. L. M. Bååth i Hälsingborgs historia II: 1 s. 7 ff., 92 f. 4. Hälsingborgs historia II: 1 s. 16. 5. PRF 1:326 f.

Bilagor 6. M. Mackeprang, Dansk Köbstadsstyrelse fra Valdemar Sejr til Kristian IV (Khvn 1900) s. 28 k PRF 1:380 ff. L. M. Bååth i Hälsing borgs historia II: 1 s. 17, 92. 7. Mackeprang, anf. arb. s. 29. 8. Danske Magazin 4. R. 11:198 ff., särskilt artikel 8. CCD 1649 20.5. 9. D. Kane. B 49, DRA. 10. K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Dan mark til Sverige, 2 (Khvn 1906) s. 33 ff. J. Ro sén, Skånska privilegie- och reduktionsfrågor

1658-1686 (Skr. utg. av Kungl. Hum. Veten skapssamfundet i Lund, XXXVIII. Lund 1944) s. 87 ff. 11. C.-Fr. Corin, art. Johan Elers, Svenskt biografiskt lexikon 13 (Sthm 1950). Borgmäs tare och råd i Hälsingborg till gen.-guv. Sten bock 1662 15.11, Skånska generalguvernementets arkiv, Generalguvernementskansliet, Landsarkivet i Lund. Den i samma arkiv be fintliga bunten med privilegieavskrifter bär signum D III da.

315

Bil. B

1639 års mönstringsrulla över Hälsingborgs borgerskap En »genpart» av 1639 års mönstringsrulla över borgerskapet i Hälsingborg finns i Rigsarkivet i Köpenhamn. Den återfinnes i serien D. Kane. B 97, Monstringsruller over Borgerskabet 1583-1639. Till det kungliga kansliet insändes »genparten» av länsmannen på Hälsingborgs slott, Christoffer Ulfeldt, som också egenhändigt undertecknat den sedel som bilades vid insändandet: Herhoes frembschichis en rulle paa borgerschabit i Helsingborge, som aarligen epter Kong: Maijts forordningh en gienpart vdaff i cantzeliet schall leueris. Actum Helsingborg slott dend 16 augustj anno 1639. Christoffer Vlfeld Handskriften är ett pappershäfte i folio och själva förteckningen upptager åtta sidor därav. Sidindelningen markeras här nedan med halvfeta siffror. I början uppräknas befälet och trumslagarna. Det övriga borgerskapet upptages, i den ordning var och en var bosatt inom stadens båda rotar och de är införda under en löpande numrering, som ej har något som helst att göra med fastighetsnummer el. dyl. Efter nr 150 i södra roten har ett namn tillagts mellan raderna och med nr 150 står två personer uppförda. Slutnumret, 197, stämmer därför ej med det verkliga antalet under löpande nummer uppförda personer. Ej heller är den avslutande hopsummeringen korrekt utförd.

316

Mester Fredich Pandich Johann Eneess wiintapper

leytenant fenndrich

Cort schredder Andres schredder Zander schotte

officerer

Dauid Andersenn Mogens brolegger

thromslagere

Bilagor

Nörre roede: i. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39.

Thomas Jacobsenn Ellsse Bertells Daniell Clausenn Olluff Bertellsenn Christoffer Frederichsen Hans Petrj Richardus Gedde Eggert Eyllers Hans Bager Thilluff kremmer Fenniche hattemagers Niells Pouellsenn Peder kremmer Giertrude Anders Pedersens Peder schoemager Anne Hans muremesters Dierich Jacobsenn Peder Vesellsen Peder Pedersenn Jens Christensen Peder dragere Albrit Jörgensen Madz kreemmer Söffren Michellsen Hans dragere Jacob hanndschemagere Lauridss contrafeyer Hanns rammesnider1 Anders Oellsenn Wnge Hans rammesnider1 Borgemester Jesper Pedersen Jahcob Hannsenn Anders Haagennsenn Anders Koch Niells Kollding Jens gryedestöpcr Henndrich schoemager Peder Mogennsenn Rassmus thömmermand

1 Förmodligen felskrivning för: remmesnider.

j j j j j

muscheet m: m: pech pech

j j j j

m: pech pech pech

j j j j j j j j

m: m: m: m: m: pech m: m:

j m: j muscheedt j Plch j pich j m: j m: j Pich j m: j m: j m: j m: j m: j m: j pich j pich j pich j m: j pich j m: j m: j m: j m:

Bilagor

(21*)

318

40. Aage schoemager 41. Niells veffuer 42. Hans weffuer 43. Abbraham schredder 44. Willum schoemager 45. Knud Benndsenn 46. Hanns Aagesenn 47. Thollff schoemager 48. Jens i Pouellsskiöb 49. Gunder schoemager 50. Christoffer Schaff 51. Bent schoemager 52. Peder grydestöffer 53. Jenns Mortennssew 54. Lauridss maller 55. Jep thömmermand 56. Peder Hannsenn fergemand 57. Peder Gyllt 58. Eschell slagter 59. Peder Niellsenn 60. Aage thömmermand 61. Mougrids Jörgensserz 62. Sallomon Niellsenn 63. Olluff fullefenger 64. Laurids Hollst 65. Mortenn fergemand 66. Olluff glarmester 67. Jens Reyersenn 68. Bent Pouellsenn 69. Torchell Söffrennsenn 70. Niells bagere 71. Marchus fergemand 72. Pouell Bendsenn 73. Offe schoemager 74. Niells Sallomons5cw 75. Balldser Jennsenn 76. Jens weffuer 77. Peder rochemager 78. Pouell Oellsenn 79. Jens Mogensenn 80. Hanns Madsenn 81. Christen schoemager

j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j pich j m: j m: j m: j m: j m: j pich j m: j m: j m: j m: j pich j m:

82. 83. 84. 85. 86. 87. 88. 89. 90. 91. 92. 93. 94. 95. 96. 97. 98. 99. 100. 101. 102. 103. 104. 105. 106. 107. 108. 109. 110. 111. 112. 113.

Jenns Pedersenn Jens Niellsenn Clauss Laursenn Olluff brögger Olluff kremmer Peder Niellsenn Anders Niellsenn Thrued fergemand Peder krogemager Anders Sörensenn Jens schredder Rassmus Gundersen Peder Thuesenn Olluff möller Euert2 Pedersenn Hans smid Hans gulldsmicl Ebbe Niellsenn Peder snicher Peiter muremester Anders schoemager Thomas schoemager Willum handschemager Jens Hannsenn Olluff thraebeen Mogens fergemand Staffen Thuesenn Peder Böge Bent kiellersuind Jenns Tommesenn Jens Oellsenn wogenmand Joenn styremand

j j j j j j

m: m: m: m: m: m:

j j j j j

m: m: m: m: pich

j j j j j j j j j

m: m: m: pich m: m: m: m: m:

j j j j

m: m: m: muscheet

j j j j j

m: m: m: m: m:

j m: j m: j m:

Söndre roede: 114. 115. 116. 117. 118. 119.

Adam wiintapper Jacob webber Laurids Niellsscw Laurids Niellsenn schredder Jesper Jennsenn schredder Lauridss Thygesenn gulldsmid

2 Felskrivning för: Ennert.

j pich j m: j m: j m: j m: j m:

Bilagor

(3 v)

(4 r)

120. 121. 122. 123. 124. 125. 126. 127. 128. 129. 130. 131. 132. 133. 134. 135. 136. 137. 138. 139. 140. 141. 142. 143. 144. 145. 146. 147. 148. 149. 150. 150. 151. 152. 153. 154. 155. 156. 157. 158.

Clauss snicher Peder Suenschingh Jensjyede Gunder snicher Mester Christopher badscher Aage snicher Hans Primroes Allbrit Hannsenn kremmer Thomas kremmer Olluff hattemager David Pedersenn Borgemester Mogens Söffrensscn Hans weffuer Jens snicher Jenns remmesnider Hans muremester Peder schoemager Rassmuss Niellsenn Peder Wendelboe Rassmus wogenmand Willum smid Niellss Lauridsenn Boclell schoemager Clauss snicher Jenns Madsenn hiullmand Jörgen kleinsmid Anders Suenschingh Hans Niellsenn wogenmand Ingell Niellsenn Frands smid Annders wogenmand Peder reebslaaer Niells Lauridsenn wogenmand Lauridss muremesters söenn Rassmus schomager Söffrenn thömmermand Jesper reebslager Mogens Pannche Bendt Gudmandsenn Trued Rassmusenn

3 I marginalen står antecknat: Intet Tal udfor Navnet. 320

j j j j

Pich m: m: m: 3

j m: j m: j m: j muscheedt j m: j pich j pich j m: j m: j m: j j j j j j j

m: m: m: m: m: m: pich

j m: j m: j m: j m: j m: j j j j j j

m: m: m: m: m: m:4

j j j j j j

m: m: m: m: m: muscheedt

j m:

4 Uppgifterna om nr 151, Niels Lauridsen, är tillskrivna mellan raderna i rullan.

Bilagor 159. 160. 161. 162. 163. 164. 165. 166. 167. 168. 169. 170. 171. 172. 173. 174. 175. 176. 177. 178. 179. 180. 181. 182. 183. 184. 185. 186. 187. 188. 189. 190. 191. 192. 193. 194. 195. 196. 197.

Hans wrtegaardsmand Jens Eschellsenn Niells Dauidsenn Thröells wogenmand Pouell Eschellsenn Jacob thömmermand Olluff Panche Anders Pedersenn Peder Warbierigh Peder Dirichsenn Hans brögger Niellss schoemager Peder muremester Jens Mand Christenn Oellsenn Alexander Lougenn Arffuid fergemand Hanns Tönnesenn Lauridss Mortensscw Olluff schoemager Johann Suendsenn Rassmus Pouellssen Mogens Wiersenn Niells Panche Thomas salthar6 Joenn smid Ingwor fergemand Gunder Lauridsen fergemand Hans Thorsenn kleinsmid Willum Willumsenn Laurids Gendersenn7 Anders Karllsenn Rassmuss Pedersenn Olluff bager Mogens Henndrichs^c?? Madss Madsenn Niellss Pedersen Rassmus schoemager Zander Loug

5 Uppgifterna om nr 167, Peder Varberg, är tillskrivna mellan raderna. 21 -

679829

Hälsingborg III: 2

j m: j m: j m: j j j j j j j j

m: m: m: m: m: m:5 m: m:

j j j j

m: m: m: m:

j j j j j

m: m: m: m: m:

j j j j j j j j j

m: m: m: m: m: m: m: muscheedt m:

j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m: j m:

6 Namnformen förmodligen korrupt, 7 Felskrivning för: Gundersenn.

321

Bilagor Summarum: Officerer Pichenerer Mussquiterer Tr om slager

322

iij xxiij . personer jclxxj ij

Bil. G

Borgmästares och råds i Hälsingborg redogörelse för under 1643-1645 års krig vållad skadegörelse på bebyggelsen i staden; daterad den 10 november 1645 I oktober 1645 fick kronans länsmän i befallning att till det kungliga kansliet insända redogörelser för den skadegörelse som vållats i deras län under krigs åren 1643-1645. De insända rapporterna är bevarade i Rigsarkivet, Köpenhamn, i serien D. Kane. B 112, Akter ang. Besigtelser paa Lenene i Skaane, Bleking og Halland i Henh. t. kgl. Missive 1645 7- °g

Oktbr. (J. T. 11, 162, 163)

1645-1646, och de gäller ej hela Danmark utan endast Skåne, Blekinge och Jyl land. Huvudakten för Skånes och Blekinges vidkommande är en kraftig papperskodex med datum 12 jan. 1646, i vilken en summarisk redogörelse lämnas för län efter län. I fråga om Hälsingborgs län meddelas en rad uppgifter om slottets och dess ladugårdars tillstånd, om skövling av skogarna i länet samt om öde lagda, kronan tillhöriga gårdar. Till redogörelsen har fogats en racl bilagor. Bland dessa finns för Hälsing borgs del dels listor över borgerskapets jordar och egendom i stadens grannskap — återgivna i band III: 1 s. 46 ff. — dels den redogörelse för skadegörelse på stadens bebyggelse, som avtryckts här nedan. För att underlätta överskådligheten och hänvisningar till olika ställen i densamma har vid ederingen insatts ordningsnummer för varje fastighet. Dessutom markeras med halvfeta siffror tex tens fördelning på olika sidor i originalet. Upplösta förkortningar har satts i kursiv stil. (ir) Anno 1645 denn 10. Novembris haffver vi under sehr effn e 8 mend effter velvise borgemester och raads befalningh effter deris udgiffne taxtis formeldningh grandschet och erfarit med alleryderste flied hoes menige borgerschabit i Nörre Rode her i Helsinborgh andlangendis hvis schade paa gaarde, 21*

—

679829 Hälsingborg III: 2

323

Bilagor huse och eyendomb och med indteppe omb deris hauffver. Daa befantis hoes enhver i saa maader som effter folgen (1) Först Else Bertils gaard, befantis gandsche megit spolerit, baade aff vin diffver, döre, laase, hengsler och mestendeel hindis loffte borte. Thilmed 7 bindinger huus gandsche nedbrut. Item 16 bindinger huus gandsche nedbrut. Noch 10 bindinger huus nederbrut och tömmered gandsche hendkommene. (2) Ole Bertilsens gaard, ligemaade megit spolerit, mest alle hans loffte borte, döre vindiffver, laaser och hengsler slet borte. (3) Hans Petris gaard, i lige maader saa skamferit och spolerit baade med hengsler, laase, döre och vindiffver slet borte. (4) Lisbet Christoffers gaard, nogit spolerit med laase, hengsler och vindiffver. (5) Rekardus Gieddis gaard, nogit spolerit med vindiffver och laase och nogle döre. (6) Thiluff Kremmers gaard, megit spolerit baade med döre, laase, hengsler och nogle vindiffver och nogle hans loffte nederbrut. (7) Niels Pouelsens gaard, och spolerit baade aff döre, laase, hengsler, vindiff ver och nogit paa husene nedreffven. (8) Salig Giertrud Anders Pedersens gaard, i ligemaade gandsche megit spole rit med vindiffver, döre, hengsler och laase. (9) Matz Mogensens gaard, megit spolerit, baade med vindiffver, döre, laase, hengsler och nogen loffte. Item tvende hans boliger i ligemaade spolerit med hanebielcher och tagh affbrut, item plancheverch och gierder. (10) Peder Nielsen Schomagers gaard, och nogit spolerit med vindiffver, döre och laase. (11) Dirich Jacobsens gaard, megit spolerit och hans vonninge med loffte, döre, vindiffver, laaser och hengsler gandsche borte. (12) Mette Peder Kremmers gaard, nogit spolerit med laaser och döre. (13) Daniel Kremmers gaard, gandsche megit spolerit med döre, laase, vindi ver, hengsler och nogen lofft. (14) Peder Vesselsens gaard, och megit spolerit med vindiffver, loffte, thagh, laase, döre och hengsler. (15) Peder Laursens gaard, megit spolerit och en andeel ruinerit, som ehr 20 bindinger nyt huus nedbrut aff Svendsche och igien paa slotted opsat, som alle vitterligt ehr. Item 6 veggerum huus nedbrut och bortkommene. Item döre, laase, vindiffver och en deel loffte nedbrut och bortkommene. Item jernkachelouffn och andit. (16) Albret Jorgensens gaard, megit ille spolerit med laase, hengsler, vindiff ver, döre och loffte borttagene. (17) Item en anden hans gaard, 16 bindinger huus och paa slotted opsat, som alle vitterligt ehr. (18) Söeffren Michelsens gaard, i ligemaade megit spolerit med laase, döre, (1

324

Bilagor hengsler, vindiffver och en andeell loffte affbrut och hanebielcherne i husene bortkommene. (19) Laurs Contrafeyers gaard, nogit spolerit, nogit paa loffted och döre, laase och vindiffver. (20) Jacob Hanschemagers gaard och (21) Hans Rimmesniders gaard, ehre gandsche spolerit, at inted igien staar uden tagen och veggene. (22) Borgern ester Jesper Pedersens gaard, och megit spolerit, baade vindiver, döre, laase, hengsler gandsche borte. Item en hans ladegaarde, deraff nederbrut aff fienderne 29 bindinger huus och slet forkommen och opbrent. Item sex hans leyeboliger och i ligemaader spolerit. Item en anden hans ladegaard ochsaa spolerit och kachellouffne aff samme huuse och gaarde bortkommen. (23) Anders Haagensens gaard, ehr och megit spolerit med vindiffver, döre, laase, hengsler och en andeel lofft affbrut. Item to hans boliger megit ille med faren, at inted igien staar uden tagen och veggene. (24) Borgemester Jens Christensens gaard, nogit spolerit inden udi med laase, hengsler, dörre, vindiffver och skorsteensiern. (25) Jacob Hansens gaard, ehr nogen vindiffver, laase, döre och nogen loffte borte. (26) Hans Kremmers gaard, ehr och spolerit med vindiffver, döre, laase och nogen loffte bortkommene. (27) Aage Slachters gaard, ehr och spolerit med döre, laase, vindiffver och nogen loffte bortkommene. (2r) (28) Jens Grydestöbers lofft, döre, vindiver och laase var megit borte. (29) Een boligh i Fulesangh, som Lisebet Christoff ers tilkommer, ehr gand sche nedbrut, och platzen ligger öde. (30) Hans Aagesens gaard slet nedbrut, och platzen ligger öde. (31) Birrite Tholffs boligh, och nedbrut. (32) Jep Tömmermands gaard, och slet nedbrut. (33) Strandmöllen ehr och gandsche nedbrut. (34) Niels Salomonsens gaard, och megit spolerit med vindiver och döre. (35) Morten Urtegaardsmands huus, ehr och megit spolerit med döre, hengs ler, laase och vindiver. (36) Jens Reinesens huus, ehr och megit forderffvit. (37) Laurs Holstis huus, ehr och spolerit med döre, laase och hengsler. (38) Anders Nielsens gaard, ehr och megit spolerit med döre, laase, hengsler, vindiver och nogen andeel lofft. (39) Morten Dragers gaard, deraff nedbrutt 5 bindinger huus och paa slotted opsat aff fienderne. (40) Svend Möllers huus, gandsche spolerit och en affside nedbrut. (41) Ole Kremmers gaard, ilde spolerit med loffte, döre, vindiver, laase slet borte och endeel nedbrut.

325

Bilagor (42) Niels Bagers gaard, deraff spolerit vincliver och clöre. (43) , (44) Niels Koldings tvende gaarder, megit spolerit, baade en andeel loffte och laase, döre, vindiver och hengsler borte.

(45) Hans Matzens gaard och boliger, megit spolerit med döre, laase, vindiver och hengsler. Item en boligh gandsche nedbrut, och platzen ligger öde. (46) Mauritz Pedersens tvende boliger, och megit spolerede. (47) Jens Nielsens gaard, megit forderffvit med loffter nogle nedbrut, laase, döre, hengsler och vindiver borte. (48) Claus Bryggers gaard, megit spolerit med vindiver och döre, hengsler och 5 bindinger huus nedbrut och lofften nedbrut. (2V) (49) Laurs Kielsens gaard, och spolerit med döre, laaser, hengsler och nogle bindinger huus nedreffven och loffte nedbruden. (50) Karrine Per Oelsens gaard, gandsche nedbrut med tvende boliger, tilsammen 32 bindinger. Platzen ligger öde. (51) Oie Möllers gaard, lieraff bortkommen vindiver och döre. (52) Rasmus Gundersens gaard, nogit spolerit med vindiver, döre, laase och en andeel loffte nedbrut och bortkommene. (53) Peder Thuesens gaard, ehr megit spolerit. (54) Ennert Pedersens gaard, med Renteboliger, ehr megit spolerede med döre, laase, vindiver och hengsler och en andeel boligh nedbrut. (55) Hans Guldsmids huus, nogit spolerit med vindiver och döre. (56) Peeler Snidkers gaard i ligemaade. (57) Hans Smids gaard i ligemaade. (58) Kort Skreders huus och spolerit med laase, hengsler och döre. (59) Skolen och skoletienernis cammere, ehre och megit spolerit, med vindi ver, döre, laaser och hengsler slet borte. (60) Ane Thomas Matz gaard, och nogit spolerit. (61) Staffen Tuesens gaard, ehr och nogit spolerit. (62) Barbra salig Jens Hansens boliger, och nogit spolerit. (63) Kield Schreders huus, och nogit spolerit. (64) Peder Bögis gaard, ehr siet spolerit och inted igien uden tagen och veg gene. (65) Jens Möllers gaard, och megit spolerit med döre, laase, vindiver och hengsler. (66) Laurs Mortensens huus, gandsche nedbrut. Herforuden menige borgerschabs teppe och plancheverch, baade i marchen omb deris jord och omb deris hauffver, ehr siet forrygt och bortkommene, och platzerne igien ligger öde och under faefod. Foruden hvis menige borgerschab megit beklager sigh, for hvis goetz och formue enhver sigh haffver effterlat, som mand iche kunde faa med sigh for iis schyld, som her iche kand specificeris.

326

Bilagor (3 r)

Syndre Rode

(67) Befantis i velborne fru Liisebets gaard gandsche megit udspolerit, at inted meer igien staar end taget och veggene. (68) Raaclhuset i ligemaader megit spolerit med döre, laaser och andit. (69) Michell Beriders gaard, ehr och meget schiendt udi atschillige maade. (70) Mester Rasmusis gaard, i ligemaade megit schient. (71) Laurs schoemagers gaard, ehr megit udspolerit, baade loffte, döre, hengs ler, laase, vindiffver saavelsom i hans hoesliggende boliger meget ilde medfaren. (72) Claus Snidkers gaard, i ligemaade spolerit gandsche megit. (73) Laurs Guldsmids gaard, megit spolerit och schient i atschellige maade. (74) Kirchens gaard, i ligemaade slet spolerit och en deel huse ruinerit, at inted igien staar uclen tagen och veggene aff samme huus. Vindiffver, laase, döre, loffte slet borte. (75) Peder Bagers gaard, ehr och noget spolerit i atschillige maade. (76) Adam Vijntappers gaard, ehr 9 veggerum huus, ud til gaden slet nedbröt och opbrent och nu et rijsgierde i steden igienn indteppit, foruden vindiver, döre, laase, loffte aff de igien staaendis huse megit spolerit. (77) David Pedersens gaard, i ligemaade meget spolerit med döre, laase, hengs ler och vindiver, meget henkommen, haanbielcherne nedslagen, byrennerne, panilleverch i ligemaade bortröffvit. (78) Een gaard, som Karen Peder Vendelboes tilkommer, ehr och megit spole rit. (79) David Davidsens gaard, ehr megit spolerit med vindiver, döre, laase, hengsler och megit aff lofftene nedbrut och bortkommen, ligesaa hanebielcherne. (3 v) (8°) Ole Hattemagers gaard, ehr nogit schamferit. (81) Een fattigh enche ved nauffn Kirstine Knuds, hindis gaard, megit ilde medfaren at inted andit igien staar end tagen och veggene, nogle huse slet ruine rit och skorstenen nedbrut. Döre, vindiver, laase slet borte. (82) I lige maade Sivert Albretzens gaard, at intecl andit end tagen och veg gene igien staar. (83) Thröels Schomagers gaard, i atschillige maade schamferit. (84) Jens Schomagers gaard, ehr och meget spolerit i atschillige maader. (85) Karine Per Vendelboes gaard, ehr megit skient, loffterne nedbrut, hanebielcher, laase, döre borttagenn. (86) Niels Svorrers gaard, megit spolerit, vindiver, döre, laase och hengsler bortkommenn. (87) Hans Nielsens gaard, ehr 10 veggerum huus nedbrut, med mere andit aff det igien staar ehr schient. (88) Hans Muremesters gaard, iche dend hand iboer, ehr megit spolerit i mange maader. ooh ^/

Bilagor (8g) (90) (91) (92) (93) genn. (94)

Jesper Rebslagers huus, paa hans reberbane, i grund nederreffvet. Anders Vognmands gaard, nogit spolerit. Mogens Tömmermands huus, slet borte. Peder Rebslagers hustru haffver och mist en andeel huse. Söeffren Tömmermands huus, och schamferit och en deel huse borttaJep Vognmand, een deel aff hans huse bort tagenn.

(4r) (95) Mogens Panekis gaard, i grund nedbrut, altsammen bortkommen, och platzen ligger öde. (96) Thoderup gaarden, ehr och megit schamferit och schiendt. (97) Jens Eschilsens gaard, nogit skient i atschillige maade. (98) Jacob Tömmermands gaard, ehr nogle vindiver borte. (99) Peder Varbiergs huus, i grund nedbrut och bortstaalen, och platzen lig ger öde. (100) Anders i Tradrauffven hans gaard, och megit schiendt. (101) Niels Suors huus, ehr megit schamferit. (102) Elline Erichs, haffver mist et huus. (103) Ane Morten Fierkremmers gaard, ehr nogit spolerit med loffte och an dit, som ehr borte. (104) Kirchens 5 boliger med hoesliggende lade, megit spolerit, med döre, laase, hengsler och vindiver bortstollen. (105) Borge Möllers 2 huse, slet spolerit och schient, at inted andit igien staar end tagen och nogle vegge. (106) Jens Mancls gaard, i grund ruinerit och bortstollen, och platzen ligger öde. (107) Ole Schomagers gaard, megit ilde medfaren, vindiver, döre, laase, lofftene och somme huse nedbrut och megit schamferit paa tagene. (108) Rasmus Poelsens gaard, och megit ilde schiendt, med döre, laase, vindi ver och andit bortröffvit. (109) Clemmed Fergemands huus, i ligemaader megit ilde spolerit. (no) Johan Slagters gaard, megit ilde spolerit, alle lofftene affbrött, döre, vindiver, laaser och hengsler bortröffvit. (111) Inger Joen Smids gaard och hindis vonninger, megit ilde medfaren, döre, loffte, vindiver, laase bortstollen. (112) Ole Bagers gaard, i atschillige maade spolerit. (113) Kirstine salig Mester Hansis gaard, ehr megit spolerit med döre, laase, vindiver. Item et huus i hauffven och fem boliger paa backen slett borttagenn, och et huus i gaarden och borttagen. Herforuden mange gierder och plancheverch, som menige mand haffver mist, och grundene ligger under faefoed. Foruden i atschillige andre maader effterlat fienden til bytte bo och boschabs (4

328

Bilagor vare, megen sasde vare och megit thömmer, baade eegh och fyr, som alt for vijtlöfftight ehr her at kunde specificeris. Item rugh, korn, hauffre, humble, malt, salt, sild och fische. Att vi i saa maader haffver effterkommit velvise borgemestere och raads taxt, som iorschreffvit staar, och saa /disver/ i sandhed at verre, des till vindisbyrd haffver vi med voris egen hencler her under bekrefftiget. Actum Helsingborgh ut supra. Niels Nilsen Egen hond

Hans Madtzönn Egen honnd

Rasmus Tömmer Mand

Clans Snedker Egen handt

Jens Eskellsen Egen hand

Ann ders Mogens Egen handt

Wilhelm Smid Ihmedt minyi egen handt Hvis ahnlanger sides handeil och brug, den hafver udi freclsthiid thilforn ve rit themmelig god, i dett her for byen haffver undertiden verit 5 och 6 skuder och hafft der es seglation paa adskillige haffner, baade paa Norghe och Thyskland, foruden her udi landene, mens er nu afftagen, formedelst lidit eller intid var ad forthiene for den store paalegh, de bleff med besvergid udi mange maa der paa den steed, som de er ahnkommen, mens nu er formhodendis, effterdi kong. maij:tt haffver ladit denne skiöne broe legge her for byen, saa skibrum nogenledis for storm och uvher kand befriis, da beflitter veil de, som formuffe haffver, sig, saa ad siöfarten her effter thiltagis och kommer igien udi god brugh etc., saa fremtt hans maij:tt effter voris underdanigste supplications formel ding os naadigst ville med nogen aars friheder beteneke etc. Helsingborg ut supra. Borgemester och raad ibcl.

329

Bil. D

Borgmästares och råds i Hälsingborg öppna brev angående värdering av fastigheter i staden, daterat den 15 juni 1654 Ett ganska rikhaltigt material är bevarat om 1650-talets fortifikationsarbeten i Hälsingborg. Till de utförligaste och i fråga om stadens bebyggelse mest upp lysande källorna hör det här avtryckta brevet. Det finns i Rigsarkivet, Köpen hamn, i serien Topografiske Samlinger, Papir, Köbstaeder: Helsingborg. Listan över de berörda fastigheterna är som synes mycket lång. För att underlätta överskådligheten och hänvisningar till olika ställen i densamma har vid ederingen insatts ordningsnummer för varje fastighet eller enskild jordlott. I listan förekommer hopsummeringar nederst på varje sida (:Latcris . . .) av de på sidan upptagna penningposterna och med hänsyn härtill har med halvfeta siffror markerats textens fördelning på olika blad i originalet. Upplösta förkortningar har satts i kursiv stil. På baksidan läses följande påteckning, skriven av annan hand än brevet i övrigt: Affsigt paa adskillige borgeris gaarder, grund og eiendom udj Helsingborg, som a° 1654 formedelst byens fortification blef nedbrudt og ödelagt. Det öppna brevet bär stadens sigill i vax påtryckt samt därunder nio borgares signeter, också i vax. Det lyder: Borgemestere och raad vdi Helsingborig giöre vitterligt, att aar effter Christi föedssell 1654 Torsdagenn dennd 15. Junij paa Helsingborig raadstue: War schiebet erlig, agt och förståndig mand Peder Laurensenn, borger och induonere udj byenn, formand for enn 8 mends opkreffuelse, och fremblagde sin och sine medfölgeris schrifftlige affssigt, som bleff lest och paaschreffuit, liuclendis som fölger: Efftersom vi effterschreffune 8 mennd, nemblig Peder Laurssen, Olle Michelssen, Niels Nielssenn, Jenns Suenclssenn, Christenn Pederssenn bröger, Hans Laurs en, Hans Grundt och Peder Söffrennssenn tömmermand, ere aff weluise (1 r)

33°

Bilagor borgemester och raad indenn Helsingborig raadstue torsdagen dennd i. Junij 1654 vclmelte annlangenndis adschillige borgeris och induoneris huusse, gaarder och gründe her i byenn at taxere, som formedelst fortificeringen schal nedbrydis och ödeleggis effter derom voris medgiffuen taxtis videre indhold, daterit vt supra, liudendis som folgen Borgemestere och raad udj Helsingborig giöre witterligt, at aar effter Christi föedssell 1654 torsclagenn den 1. Junij paa Helsingborig raadhus: Var schiebet erlig, agt och uelforstandig mand Niels Laursenn, raadmand her i byenn, Claus Claussenn, Christoffer Rasmussenn och Rasmus Trudssenn, bor ger e och Incluonere her ibidem, och paa deris egenn sampt enn stoer part deris naaboers och medborgeris veigne dennom höyligenn beklagede, huorledis deris gaarder, voninger, husse, hauffuerummene och eyenndommer forme delst denne fortificering, som nu annfanget er och aff ingenieuren er affstuchenn, bliffuer nederbrutte, gandsche ruinerede, opgraffuett och ödelagt, saa di fattige folch deroffuer geroder i storste armod och fattigdom, efftersom dennd störste part aff dennom iche haffuer dennd middell och formuffue, at dj det sielff kunde formaa at lade nedbryde och igienn, huor dj pladsser kunde bekomme, opbyge, med mindre dj dertill vndsettning kand bekomme, huorom dj nödis till /nest Gud/ at söge hans kongl. maijst. Er derfor begierenndis dennom 8 uvillige dannemend maatte beuilgis och udneffnis, som samme deris gaarder, voninger, husser, haffuer och eyenndomer grandgiffueligenn kand offuerssee, grandsche och taxere, huadenn huers udj seer kand vere werd, saerdelis biugningenn huad denn kand werre werd och kaaste at nedbryde och igien opbygge, och saerdelis bygepladssenn, hauf fuerummene och eyendomerne, och det saa retferdeligenn, som dj for Gud och dend christen öffrigheecl kanel med en goed sanrbuittigheed forsuare och verre bekiendt. (1 v) Vdj lige maader er frembkomen kircheuergerne och scholennss forstandere, begierendis at samme mennd och maatte grandsche och taxere, huis schade kirehenn och scholen och offuer samme fortificering paa deris jorder och eyenclommer lider, med uidere dj klageligenn foregaff. Huilchen deris begiering wi dennom iche kand benegte, menss dertill udmelder efherschreffne 8 clanemend och borgere, nemblig Peder Laursenn, Olle Michelsenn, Nielss Nielsen, Jennss Suendssenn, Christen Pedersen bryger, Hans Laurse?2, Hans Grundt och Peder Söffrennssen tömmermancl. Huilche iorschreffne mend befahlis strags at begiffue sig paa aastederne udj byefougdens sampt slodsfougden paa hans maijstz. och slodsherens veigne deris neruerelsse, di affstichte gaarder, woninger, husse, haffuer, jorder och eyendommer, som formedelst fortificeringen schall nedbrydis, forarbeides och ödelegges, saa grandgiffueligen uden nogenn vilel at grandsche och taxere, saa som ioxschreffuit staar och rett och billig kand werre, och sidenn derom

331

Bilagor specialiter deris affsigt fra dennom at giffue beschreffuen, som dj agter at forsuare, och serdelis at haffue udj agt, om udj nogen slige gaarder och vo ninger kirchen, scholenn, dj fattige eller och umönclige börn kand vere for sichret, da det och udj deris affsigt at specificere, dis til vinclisbiurd undertrögt uoris stads secret. Actum anno, die et loco vt in literis. Saa haffuer ui da os paa aastederne forföyet och forsch reffne leylighed med huer andre retmessig befundenn och taxeret och det udj kong. maij. byefougitz sampt hans maij. slodsfougidss deris neruerelsse, huilche begge os forelagde at ui udj disse grandschning och taxeringer schulle saa billigen och retferdeligen ombgaaes, saasom wi uille were andsuarlige, huilches befahlinger vi med yderste flid haffuer effterkommet i effterschrc//ne maader saa som fölger: Söndre Roede (zr) (1) Jörgen klennesmids huus, gaard och grund, med hoesligende haffue, tillsammenn agtecl och vurderet for 200 rdr. Er bort schiuldig tili faderlösse börnn 20 sdr. Naar samme hus schall neclbrydis, paa enn anden ort och sted opssettis, kancl det i ringeste koste 100 rdr. (2) Jörgenn wognmands huuss, gaard och grund med hoesligende haffue, agted tillsammen for 150 rdr. Derudj er forsichret faderlöse börnn for 50 sdr och borgemester Ennert Peder sen for restenn er forsichret. Naar samme huus och gaard schall nedbrydes och paa en anden ort och sted opsettis och forflötis, uill i ringeste kaaste 100 rdr. (3) Jesper reebslagers huuss, gaard och grund med hoesligende haffue, agted til sammen for 300 rdr. Derudj er forsichret for börnegoeds 200 sdr. Husenn at forflötte paa en anden ort och sted i ringeste 150 rdr. (4) Elanns Nielsenns huuss, gaard och grund med hoessligende haffue, agted for 120 rdr. Dj fattige derudj forsichret for 72 sdr och Lisebet Christoffers her i byenn och Christen Tögerssen i Andelöff for resten for udlaante Penge forsichret. Husen at nedbryde och opsette 50 rdr. Latcris Huusse, gaarder och haffuers verd 770 rdr. Husen at nedbryde och opsette 400 rdr. (2v) (5) Dennd nykirchegaard med mur omb och all sin herlighed, agted och wurderet for 300 rdr. Will forordnis en anden bequemelig plads tili kirchegaard igien. (6) Ingell vognmands huuss, gaard och grund med hoesligende haffue for 200 rdr.

332

Bilagor Er bortschiuldig till Anders Hannssenn udj Ramblösse 50 sdr och i huss och gaard forsichret. Nor samme huss och gaard schall nedbrydis och paa en anden, sted uil i ringeste kaaste (7) Olle smids huss och gaard med hoessligende haffue, agted for Er derudj forssiehret dj fattige for 230 sdr, börnepenge 190 sdr. Husen at nedbryde och paa en andenn sted opsette Enn lyche derhoes ligende achted for (8) Niels Jennssenns hus och gaard med hoessligende haffue for Er derudj forsichret börnepenge for 100 sdr. Husenn at nedbryde och paa en anden sted opsette (9) Barbra salig her Christens gaard och hus agted for Er derudj Jesper Tönnesenn forsichret for 50 dr m. Hused at nedbryde och paa en anden sted opsette (10) Willumb smids huss och gaard med hoesligende haffue for Er derudj forsichret Olle Bertelsenn for 100 sdr. Husenn at nedbryde och paa et andet sted opsete Lateris Huuse, gaarde och haffuers verd 1 200 rdr. Husene at nedbryde och opsete 410 rdr. (3')

bemcelte opsettis, 100 rdr. 250 rdr. 100 rdr. 50 rdr. 150 rdr. 60 rdr. 100 rdr. 50 rdr. 150 rdr. 100 rdr.

(11) Niels Laursens huus och gaard med tuende hoesligennde bolliger,

baggaard och enn stoer hoesligennde fruchtehaffue, agted for 1 500 rdr. Derimod er bortschiuldig hanns ereditorer 500 rdr. Husenn at nedbryde och paa enn anden sted opsette 800 rdr. (12) Claus snedichers hus, gaard och hoesligennde haffue, agted for 500 rdr. Derimod er bortschiuldig till hans creditorer 372 sdr. Husenn at nedbryde och opsette i ringeste 250 rdr. (13) Hanns muremesters gaard och huuss med hoesligende haffue for 200 rdr. Husenn at nedbryde och opsette 80 rdr. (14) Anders vognmands hus och gaard med hoesligennde haffue for 300 rdr. Er der i forsichret di fattige for 55 sdr, börnepennge 95 dr m och laandte penge 100 rdr. Husen at nedbryde och opsette 150 rdr. (15) Simen Jennsen paa Karen Hansdatters veignne, enn bollig med tuende haffuer, agted for 200 rdr. Forneffnde faderlöse och moderlöse barnn er derudj forsichret for 200 rdr. Hused at nedbryde och opsette 50 rdr. (16) Peder Scholle farffuers hus och gaard, agted for 80 rdr. Derudj er Niels Tranne forsichret for 120 sdr. Husenn at nedbryde och paa enn anden sted opsette 40 rdr. (17) Per reebslagers bollig, agted for 30 rdr.

338

Bilagor Fader- och moderlöse börn ere derudj forsichret for bemcelte taxering. Huset at nedbryde och opsette Lateris Huse, gaarder och haffuers verd 2 810 rdr. Husenn at nedbryde och opsette 1 380 rdr (3V) (*8) Hanns Laursennss gaard med hoesligennde haffue for Husenn at nedbryde och opsette Enn hanns haffue östennfor ligenndis for (19) Niels Laursenn en haffue for (20) Söffren Rasmussens hus med tilligenclis haffue, agted for Hused at nedbryde och paa en anden sted opssette (21) Jep vognmands huss med hoesligennde haffue, agted for Hussenn at nedbryde och opsette paa en anden sted (22) Innger Dauicl Perssenns enn lyche for (23) Annders schreders haffue for (24) Inger Dauicl Perss haffueplads for (25) Olle Panchis haffueplads for (26) Niels Tranis haffueplads for (27) Adam Lugenn en haffue for (28) Niels Laursenn en haffue for (29) Lissebet salig Christophers 3 bolliger for Husenn at nedbryde och paa en anden sted opsette Lateris Husse, gaarder och haffuers werd 790 rdr. Husen at nedbryde och opsette 230 rdr.

10 rdr.

100 50 20 12 200 40 100 40 40 8 50 30 30 40 40 200 100

rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr. rdr.

40 rdr. (4r) (3°) Peder Rasmussenns boellig med hoesligennde haffue for Er pandtsat for ligesaa mange pennge. Hused at nedbryde och paa en anden sted opsette uill kaaste i det 10 rdr. ringeste 200 rdr. (31) Trud vognmands gaard med hoesligende haffue for 80 rdr. Husenn at nedbryde och opsette paa et andet sted (32) Enn haffue, som tilkommer Peder Tomesenn i Flecheröen i Norge, agted 8 rdr. for 20 rdr. (33) Peder Wenndelboes haffue for 30 rdr. Noch en haffue ved gaardenn for (34) Laurs Kieldsens tuende haffuer for 100 rdr. (35) Karenn Richardusis hauffue for 100 rdr. (36) Hanns vrtegaardsmancls huss och gaard med hoesligende haffue for 150 rdr. Noch 1 hans haffue östen for ligenndis, agted for 100 rdr. Vdj iorneffnde huuss, gaard och haffuer er forsichret dj hussarme for 100 sdr, börnepennge 100 rdr. Husenn at nedbryde och paa en anden sted at opsette i ringeste 60 rdr.

334

Bilagor (37) Niels Tranis huus och gaard med tilligendis haffue, agted for 100 rdr. Er bortschiuldig till sine creditores 50 sdr. Husenn at nedbryde och paa en anden sted opsette 60 rdr. (38) Trud Robers hus med hoesligende haffue for 100 rdr. Deri er forsichret börnepenge for 80 sdr. Huset at nedbryde och paa et andet sted opsette 40 rdr. (39) Per bagers haffue for 12 rdr. Lateris Husse, gaarder och haffuers werd 960 rdr. Hussen at nedbryde och opsette 250 rdr. (4 v) (4° ) Jacob tömmermands haffue for 15 rdr. (41) Laurs Kieldsenns huuss och gaard med hoesligennde haffue, agted for 350 rdr. Husenn at nedbryde och paa andre steder opsette 200 rdr. (42) Benedix Mortennsens vonning med gaardsrumb, agted for 70 rdr. Hussenne at nedbryde och opsette paa et andet sted 30 rdr. (43) Poull hestekiöbers voning med hoesligennde haffue,agted for 80 rdr. Husenn at nedbryde och opsette paa en anden sted 30 rdr. (44) Jacob tömmermands huus och gaard med hoesligennde haffue, agted for 300 rdr. Er der paa bortschiuldig till Eggert Eylerss her ibidem1 — sdr och Axell i möllen1 —. Hused at nedbryde och paa en anden sted opsette uill kaaste 150 rdr. (45) Olle Panchis huuss och gaard med hoesligennde haffue, agted for 100 rdr. Derudj er forsichret börnepenge 90 dr m. Husen at nedbryde och opsette paa et andet sted 50 rdr. (46) Kistenne Lambrids huss och gaard,agted for 150 rdr. Er bortschiuldig lige saa meget som vurderingen omformelder och ereditorerne derudj er forsichret. Hussed at nedbryde och paa en anden sted opsette 60 rdr. (47) Anne Claus snedichers haffue for 20 rdr. (48) Hans Madssens haffue for 30 rdr. Lateris Huusse, gaarde och haffuers werd 1 095 rdr. Husenn at nedbryde och opsette 520 rdr. Summa Söndre roede hus, gaarder och haffuers werd 7 625 rdr. Hussen at nedbryde och opsette 3 19° r<^r(c r\ Nörre Roede (49) Bertill ridefougitz huus och gaard med hoesligendis hauffue, agted for 100 rd Derudj forsichret dj fattige for 50 sdr, börnepenge 20 sdr. 1 Någon summa är ej utsatt.

335

Bilagor Husen at nedbryde och opsette paa en anden sted 50 rdr. (50) Peder Laursens haffue for 40 rdr. (51) Barbra salig Jennss Hans haffue for 40 rdr. Deri er di husarme forsichret effter wurdering. (52) Christoffer Rasmusens huss och gaard med 1 bollig och hoesligende haffue for 300 rdr. Derudj er forsichret börnepenge for 206 dr s. Husen at nedbryde och paa en anden sted opsette 150 rdr. (53) Rasmus Trudsens hus och gaard, agted for

17° rdr.

Deri er forsichret dj fattige for 50 dr s.

Husenn at nedbryde och opsette paa et andet sted i ringeste 60 rdr. (54) Abraham Rasmussens voning med gaardsrumb for 80 rdr. Husenn at nedbryde och paa en anden sted opsette 40 rdr. (55) Hanns Adamsse??s hus och gaard med haffue hoesligende, agted for 300 rdr. At nedbryde ochopsette 150 rdr. (56) Inger JacobHanss haffue for 100 rdr. Derudj er faderlöse börnn forsichret effter vurderingen. (57) Claus Jacobsennss voning med haffuerum, agted for 100 rdr. Hannss ereditorer haffuer det udj forsichring for 60 rdr. Husen at nedbryde och paa et andet sted opsette 50 rdr. Lateris Husse, gaarder och haffuers verd 1 230 rdr. Husen at nedbryde och opsette 500 rdr. (5 v) (58) Villumb Rasmussens huss och gaard med haffue, agted for 80 rdr. Hussenn at nedbryde och paa en anden sted opsette 30 rdr. (59) Laurss Aagessenns voning med hoesligende haffue for 80 rdr. Poul i Röde mölle haffuer det i forsichring effter wurdering. Husen at nedbryde och paa en annden sted opsette 40 rdr. (60) Peder Schomagers haffue for 60 rdr. (61) Haagenn slagterss huss och gaard med hoesligennde haffue, agted for 300 rdr. Hussenn at nedbryde och paa et anndet sted opsette 120 rdr. (62) Her Moensis gaard i Bröndbye med hosligende haffue,agted for 250 rdr. Hussenn at nedbryde och paa et andet sted opsete 150 rdr. (63) Christoffer Madsenns hus och gaard med hoesligende haffue, agted for 250 rdr. Derudj er forsichret börnegoeds for 330 sdr. Hussenn at nedbryde och paa en anden sted opsette 150 rdr. (64) Anders Nielssenns voning med gaardsrumb, agted for 110 rdr. Derimod er bortschiuldig till ereditorerne 40 rdr.

336

Bilagor Hussed at nedbryde och paa enn andenn sted opsette (65) Inger Jacob Hanssens 3 bolliger, agted for Derudj er faderlösse börnn forsichret effter wurdering. Husen at nedbryde och paa en anden sted opsette Lateris Huse, gaarder och haffuers verd 1 430 rdr. Husen at nedbryde och opsette 680 rdr. (6r) (66) Suennd Annis huus med gaardsrumb, agted for Derudj er börnegoeds 10 dr m. Husset at nedbryde och paa en anden sted opsette (67) Benndte stuequindis voning, agted for Derimod boertschuldig 20 rdr. At nedbryde och opsette (68) Peder Techers voning, agted for Huset at nedbryde och opsette paa en anden sted (69) Torchill Tinchis woning for At nedbryde och paa en anden sted opsette (70) Joenn Goers 4 bolliger och 1 haffue, agted for Derudj er börnegoeds 100 rdr. Husenn at nedbryde och paa en anden sted opsete (71) Benndt hoessebinders voning for Husenn at nedbryde och opsette paa en anden sted (72) Eggert Eyllers haffue for (73) Anders Enngelsmannd haffue med fischedam udjfor (74) Poull i möllenn enn haffue for (75) Tomas Laurssens haffue for (76) Christen brygers haffue for Lateris Husse, gaarder och haffuers verd 576 rdr. Husen at nedbryde och opsette 180 rdr. Summa Nörre roede Husse, gaarder och haffuers werd Husenn at nedbryde och opsette (6 v)

40 rdr. 3°o rdr. 150 rdr.

20 rdr. 10 rdr. 60 rdr.

3° rdr. 20 10 40 20 200

rdr. rdr. rdr. rdr. rdr.

60 rdr. 100 rdr. 5° rdr. 3° rdr. 3° rdr. 30 rdr. 3° rdr. 16 rdr.

3 236 rdr. 1360 rdr.

Langs ved Stranden 0 0

och opsette, uill koste Huorudj hindis salig hossbunds ereditorer e (80) Kullegaardenn for (81) Ennert Pederssenns dam haffue for (82) Kield schreders haffue for

rdr. 60 rdr. nedbryde 100 rdr. c*

(77) Hospitalet dennd halffue part at nedbryde och opsette

20 rdr. 40 rdr. 20 rdr.

337

Bilagor (83) Laurs Bögis haffue for 20 rdr. (84) Hermand Dabelsseens tuende haffuer hoes 2 bolliger ligende 25 rdr. Er börnegoeds effter wurdering. (85) Bendt kiellesmid 2 hus och 1 haffue, husen at nedbryde och opsette paa anden sted 100 rdr. Er bortschiuldig till di fattige 50 sdr, och till andre creditorer meere end husen er verd. 150 rdr. (86) Fijlbaarne Knuds gadehus med gaard och haffue, agted for 60 rdr. Hused at nedbryde och paa en anden sted opsete Dj fattige udj samme hus forsichret for 50 sdr. 16 rdr. (87) Jeppe Pilss haffue for Lateris Gaarder och haffuers verd 291 rdr. Husenn at nedbryde och opsette 520 rdr. 20 rdr. (7 0 (88) Laurs Kieldsenns haffue for Börnepennge derudj forsichret effter for sehr e//?ie vurdering. (89) Olle Perssenns haffue for l6 rdr. Creditorerne derudj forsichret effter forsclrre//ne vurdering. (90) Soerte Mortenns haffue for rdr. Derudj er Marenn salig Hanns Madssenns forsichret effter forschre//ne wurdewurde ring. (91) Jenns Nielsens haffue for 16 rdr. (92) Marenn Hanns Madsens haffue for 20 rdr. (93) Söffrenn Koldings baggaard for 20 rdr. Er börnepennge effter wurderingenn. (94) Eggert Eyllers baggaard for 20 rdr. (95) Niels bagers huss til stranndenn at nedbryde och opsette, haffuenn derudj bereignet 150 rdr. (96) Olle kremmers bryggers at nedbryde och opsette paa enn andenn sted, 1 haffue derudj bereignet 150 rdr. Derudj dj fattige er forsichret for 200 sdr. (97) Suennd möllers haffue for 20 rdr. Er bortschiuldig till hans creditorer mere end vurderingenn kand tilstreche. (98) Annders Engelsmands haffue for 60 rdr. (99) Eschel Sonesens haffue for 16 rdr. (100) Eschel drageris haffue for 16 rdr. Lateris Husse, gaarder och haffwers verd 238 rdr. Husenn at nedbryde och opsette 300 rdr. (7 v) (io0 Mads drageris huss och gaard med 1 hoesligende haffue for 100 rdr Derimod er bortschiuldig till hans creditorer mere end wurderingen kand til streche. Hussenn at nedbryde och opsette 50 rdr.

Bilagor (102) Hanns Madssenns huuss och haffue tilsammen for 110 rdr. Hussenn at nedbryde och opsette paa et andet sted 50 rdr. (103) Poul Bendsenns haffue och 2 vegerumb huss at nedbryde och opsette 30 rdr. (104) Gunder Moennssens haffue for 16 rdr. Derudj börnepenge forsichret effter vurderingen. (105) Annders Nielssens tuende gaardsrum, hoes 2 bolliger lügende for 60 rdr. 1 haffue derhoes for 30 rdr. (106) Johann wintapper en lyche ved slotted, agted for 400 rdr. Hvorudj faderlöse börnn ere forsichrede effter vurderingenn. Noch syndenn for byenn hans saedejord, som förgången aar bleff opgraffuenn, agted for 50 rdr. (107) Skolenss jord, agted for 100 rdr. (108) Christenn Nielssens hoesligende jord och eyenndumb, som tillige med scholenss jord er omlagt med ny steengierder, sampt sasdenn, derpaa staar och tillige med jorden opgraffuis och forderffuis, agted i ringeste 150 rdr. Lateris Husse, gaarder, haffuer och eyendommers werd 1 016 rdr. Husenn at nedbryde och opsette 130 rdr. (8r) Summa Husernis gaarder, haffuer och eyendommers werd 1 545 rdr. Husenn at nedbryde och paa andre steder at opsette 980 rdr. Summa Summarum, er in alles, husse, gaarder, haffuer, jorder och eyenndomers verd 12 406 rdr. Hussenn at nedbryde och paa andre steder forflötte och opsette 5 500 rdr. Dett saaledis for rettenn affsagt er, som forschr<?//wht staar, dis till windisbiurd haffuer wi woris stads segnet her nedenn hoess forschr<?//ne dj 8 mend deris forseiglinger undertrygt. Aff raadstuen saasom för er melt Hälsingborgs stads sigill

Signet

Anm.

Skrivaren har i fråga om myntsorter använt följande förkortningar: rdr = rigsdaler, dr s = daler specie, dr m = daler mönt, sdr = slette daler.

339

Bil. E

Fredrik III:s öppna brev angående avtal med ingenjör Godtfred Hoffman rörande befästningsarbeten i Hälsingborg, daterat den 2 juli 1656 Brevet är bevarat i koncept på tyska i Rigsarkivet, Köpenhamn. Det ligger i arkivserien D. Kane. B 53, Koncepter og Incllaeg til Skaanske Tegnelser 16511660. Dess text återges här bokstavsrätt, dock med undantag för interpunkteringen och bruket av stor begynnelsebokstav som normaliserats för vinnande av större tydlighet och överskådlighet. Wir Friedrich etc. Thun hirmit Kund und zu wissen, dass wir allergnädigst anbefehlen, ein Stück des Vestungsbaues der Stadt Helssenburg an Gottfried Hoffman unserm Ingenieur zu verdingen, nehmlich das Bollwerck an der norder Seite der Stadt, welches unter den Berg und an den Fuss desselben zu liegen komt. Die Erde dazu soll genommen werden auss dem Graben des Bollwercks aufm Berge. Alss soll der Annehmer pflichtig seyn selbigen Graben an der Kante des Ber ges ausszunehmen von der oberen Höhe biss aufn Fuss des Berges, nehmlich 72 Fuss tief; oben aber an der Eck oder Spitz des Bollwercks 16 Fuss tieff; dass also der Graben von oben ab verlohren und algemach sincke biss zur unteren Tiefe an des Berges Fuss. Die Oberbreite des Grabens soll seyn oben an der Spitz des Bollwercks 120 Fuss, bey der Flanque 132 Fuss; vor der Courtine und Flanque wie es das Absteck und geschlagene Paehle aussweisen. Die Docirung des Graben soll inwendig und ausswendig Fuss auf Fuss ge macht werden. Die Faussebraye vor der halben Courtine, welche aufm Berge liegt, soll von des Berges oberen Horizont versencket werden in den Berg 24 Fuss biss an die Oberbreite der Brustwehr derselben; diese Ober breite soll seyn 16 Fuss. Der

34°

Bilagor Wallgang der Faussebray sol von der Oberbreite der Brustwehr 71 ^2 Fuss tief seyn, und sollen zwey Banquetten bestehen bleiben. Sonst aber an diesem Ort und für der Flanque soll sich der Annehmer rich ten und das Werck formiren nach dem ratificirten Modell, welches darüber ge macht worden. Alle Erde auss gemelten Graben soll verführet werden unter den Berg zue dem oben besagten Bollwerck unterm Berge, welches der Annehmer nach den geschlagenen Pahlen auf führen soll solcher Gestalt: Erstlich soll die Erde vor dem daselbst befindlichen Horizont aufgeführet werden 24 Fuss hoch zur Faussebraye, worauff der Faussebraye Brustwehr soll gesetzet werden von 20 Fuss Anlegens, inwendig 71/2 Fuss hoch mit zwey Ban quetten: der Wallgang soll seyn 20 Fuss breit. Auff den Horizont dieses Wallgangs der Faussebraye soll der hohe Wall geführet werden biss unter seine Brustwehr 24 Fuss hoch. Seine Brustwehr soll mit 2 Banquetten an den Anlegen und Höhe gleich der Faussebraye Brustwehr ge macht werden: der Wallgang soll 22 Fuss breit seyn. Die übrige Erde soll der Annehmer zur Contrescarpe führen lassen. Die obere, gute, schwartze Erde aber soll der Annehmer an das Bollwerck und halbe Courtine nordwerts an der oster Porte zur ausserlichen Docirung verführen lassen. Das Sotensetzen, weil es ehe sich der Wall wol gesetzet hat, nicht zu thun ist, ist bey diesem Verding nicht mit eingeschlossen sondern gantz und gar aussgesetzt. Weil in diesem Graben meistens Steingrund und die Erde mit Hacken bisshero darauss hat müssen gewonnen werden, dass man fürchten muss, es möchte in der Tiefe ein Felss folgen, also dass die Arbeit ohne Steinklöfen oder andere ungewöhnliche Arbeit nicht möchte können vollbracht werden: alss soll auf sol chen Fall dem Annehmer nach rechtmässiger Befindung die hülffliche Hand ge boten, die Quantität der Ruten von der Hauptsumme abgeschlagen und auf andere thueliche Weise aussgearbeitet und herauss gebracht werden. Das gantze Werck dieses Verdinges ist berechnet auf 5000 Werckruten, iede zu 8 Ellen langh und 8 Ellen breit und 1 Elle tief: ingleichen iede solcher Ruten clurchgehends 13 Marek dänisch angeschlagen. Solte aber nochmals be funden werden, dass mehr auss dem Graben zu nehmen vonnöten seyn solte, so ist solche Arbeit in diesem Contract nicht mit eingeschlossen. Vor solch Werck der 5 000 Ruten soll dem Annehmer bezahlet werden die Summe von 10 833 Reichsthaler 2 Marek. Den1 — Junij dieses laufenden Jahres soll 4 000 Reichsthaler von den Com missarien in2 — bey dem Ob:Lieutenant Steffen Thimme deponiret werden; und den 1 Martij nechstkünftigen 1657 Jahres der übrige gantze Rest 6 833 1 Datum är ej ifyllt. 22-679829 Hälsingborg III: 2

2 Lakun i konceptet. 341

Bilagor Reichsthaler in Bereitschafft stehen. Vnd sollen dem Annehmer vor dem ersten Termin der 4000 Reichsthaler 1000 Reichsthaler voraussgezahlet werden, das Werck damit zu beginnen, der Rest aber dem Ob:Lieutenant Steffen Thimme zugestellet werden; welcher dem Annehmer, nach Befindung gethaner, behörlicher Kosten und Arbeit vor gemelte 1 000 Reichsthaler, wiederumb 500 Reichs thaler ausszahlen soll, und das also fort unfehlbar biss dem Contract Genüge geschehen. Nachdem aber auch in Verlauft einer Zeit allbereit ein Antheil Erde auss gemelten Graben gebracht worden, soll dieselbe von der obgedachten Summe der 5 000 Ruten abgeschlagen, und was sie an Gelde betreffen, vom letzten Ter min der 6 833 Reichsthaler abgezogen werden. Gebietten demnach hirmit allergnädigst jeden und allen gedachten Gottfried Hoffman hir wieder einige Eintrag und Verhinderung nicht zu thun.

342

Personregister Namn på regerande medlemmar av det danska kungahuset har ej registrerats, ej heller de per sonnamn som förekommer i bilagorna B-D (band 111:2 s. 316-339). — Ofrälse personer med an knytning till borgare- eller bondestånd har upptagits under sina förnamn, övriga under sina släkt namn eller tillnamn.

Aage Skredder, 1: 238 Adam Lughen (Adam Vintappare), 1: 32, 163, 226, 228; 2: 19, 98, 225 Adam Meyer, 1: 40 Adam Vintappare, se Adam Lughen Adseri, Johannes, rektor, 2: 135, 138 Agnes av Slesvig-Holstein, 1: 97 Albrekt VII av Mecklenburg, 2: 162 Albret Albretsen, rådman, 2: 18, 124 Albret Baltsersen Berns, köpman 1: 290 Albret Hansen, 1: 30, 210 Albret Jörgensen, 1: 30, 46, 50, 180, 203, 205, 210, 226, 228; 2: 201, 208, 216, 270 Albret Madsen, byggmästare, 1: 70, 2: 228 Albret Schotte, 1: 40, 203, 210, 262, 263 Albret Villemsen, 1: 205 Alexander Lougenn, 1: 32, 34; 2: 144 Ambjörn Lauridsen, 1: 238 Anders i Traehaffuen, 2: 103 Anders Engelsman, 1: 40, 163, 210 Anders Gierke, hästhandlare, 1: 242 Anders Haagensen, 1: 25-27, 47, 50, 83, 87, 165, 180, 203, 204, 210, 226, 262-264; 2: 19, 77, 308 Anders Jörgensen, skrivare, 2: 230 Anders Kok, 1: 210 Anders Krasmer, 1: 165, 210, 262, 263 Anders Madsen, rådman, 1: 210, 262, 263; 2: 19, 31 Anders Madsen, 2: 16 Anders Maes, 1: 32, 205, 210, 212, 226, 228 Anders Nielsen, 1: 163; 2: 16, 19, 57 Anders Olsen, 1: 30, 158, 226 Anders Pedersen, 1: 264 Anders Suensching, 1: 40 Anders Sönne, färjedräng, 1: 85

Anders Viersen, 1: 262, 263 Anders Vognmand, 1: 49 Andersson, Nils, svensk officer, 2: 201 Andersson, Sven, svensk officer, 2: 201 Anne, g. m. Christoffer Guldsmed, 2: 40 Anne, g. m. Gert Meyer, 1: 49 Anne, g. m. Svend Brögger, 1: 46, 50 Anne Gudmunds, 1: 218 Anne Herkulesis, 1: 47, 49 Anne Lauridsdatter, g. m. Jesper Pedersen,

43 Anstruther, Robert, diplomat, 2: 173 Antonius Thomesen (Thomes 1. Tönnes Jyde), byfogde, 2: 42, 46-49, 164 Arent Simonsen, kreaturshandlare, 1: 190 Arvid, färjedräng, 1: 85, 88

Baden, Jacob Ernstsen, rektor, 2: 136, 138 Baltser Jensen, 2: 34 Banér, Johan, 1: 237 Banner, Erik, 2: 163 Bark, Lars, svensk skrivare, 2: 262 Bartolomeus Haagensen, borgare i Köpenhamn, 1: 262 Benediks Mortensen, skrivare, 1: 143 Bendt Pedersen Pihl, 1: 252, 2: 225 Benedicht, Laurentz, boktryckare, 1: 257, 258 Bengtsson, Nils, svensk ståthållare, 2: 174 Bent Andersen, 1: 83, 84 Bent Hansen, 1: 265, 267 Bent Simonsen, 1: 210 Bent Vind, skrivare, 2: 31 Bentsen, Reinhold, officer, 2: 191 Berg, Anders Olofsson, svensk konduktör, 2: 262

343

Personregister Berg, Mårten Eriksson, svensk konduktör, 2: 262 Bertel Bager, 1: 218 Bertel Olsen, 1: 28, 29; 2: 108, 205 Bertel Suerth, borgmästare, 2: 20, 26, 98 Bille, Anders, riksmarsk, 2: 212, 216, 239, 277, 279» 285 Bille, Anders, riksråd, 1: 41, 46, 50, 51, 91, 92, 95, 126, 153, 157, 181, 202, 250, 278, 284, 285, 289, 293; 2: 21, 32 £., 71, 80, 90, 101, 106, 109, 123, 124, 130, 137, 144, 145, 159, 171-174, 178, 180, 182-184, 186-189, 257 Bille, Eske, 2: 156 Bille, Eske, 2: 159 Bille, Lave, 1: 96 Bille, Peder, 2: 156 Bille, Sten, 2: 107, 109, 179 Bille, Torbern, arkielektus, 2: 115, 155 Birte Koldings, 1: 218 Bonde, Christer, svenskt riksråd, 1: 38, 61, 65; 2: 17, 312 Brahe, Axel, 2: 145, 157, 159, 173 Brahe, Christine, 2: 158 Brahe, Jörgen, 1: 41; 2: 144 Brahe, Otte, 2: 157 Brahe, Per, svensk riksdrots, 2: 241 Brahe, Sten, 2: 130, 157, 159, 169, 170 Brahe, Tyge, 1: 41; 2: 157, 158 Brettschneider, Johan (Placotomus), 1: 218 Brockenhuus, Frands, 2: 167 Brockenhuus, Jacob, 2: 156, 157 Broder Rebslaaer, 1: 218 Brun, Jens, officer, 2: 191 Burman, Gerhard, svensk kartograf, 1: 105,

259 Buxtehude, Diderik, 2: 109 Buxtehude, Johannes, 2: 109 Buysser, Peter, ingenjör, 2: 212, 215, 216, 265, 273, 277, 279, 280, 282-284 Bygh, Oluf, kyrkoherde, 2: 115, 124

Christen, hörare, 2: 132 Christen Bödker, 1: 218 Christen Davidsen, borgmästare i Helsingör,

!• 33 Christen Nielsen Brok, slottsfogde, tullnär, rådman, borgmästare, 1: 49, 52, 131, 143, 188; 2: 19-21, 31, 103, 137, 144, 225 Christen Olufsen, 1: 81, 83 Christen Skredder, 1: 218 Christen Svendsen, 1: 303 Christian Brodthagen, hästhandlare, 1: 242 Christian Pedersen, stadstjänare, 2: 37 Christiern, orgelmästare i Helsingör, 2: 38 Christine Knudsdatter, g. m. Hans Arnoldsen de Fine, 1: 49 Christoffer Andersen, byfogde, 2: 48 Christoffer Fredriksen, 1: 30, 44, 129, 210, 223, 225, 226, 229, 264; 2: 98, 100 Christoffer Slagter, 1: 200 Cimber, Andreas Mortensen, rektor, 2: 135, 138 Clarman, Peter, svensk ingenjör, 2: 270 Claus Hansen Holst, byfogde, rådman, 1: 126, 226; 2: 16, 19, 21, 47, 48, 63, 112 f. Claus Jacobsen, 1: 203, 204, 226 Claus Jensen Ravn, byfogde i Köpenhamn, 1:

72, 73 Claus Kaffmeister, skeppare, 1: 219, 270 Claus Snedker, 1: 218; 2: 227 Clemmit Povelsen, färjedräng, 1: 85, 88 de Coninch, Johan, svensk verkmästare, 2: 262 Cornelius Zander, byskrivare, 2: 35 Cort Sandsteen, 1: 163, 265-267; 2: 98

Daa, Oluf, räntmästare, 2: 78 Dahlbergh, Erik, 2: 263, 266, 270, 274, 280, 281, 291, 292 David Clausen, 1: 212; 2: 34 David Davidsen, 1: 49 David Jacobsen, byfogde, 1: 179; 2: 47 David Pedersen Forbes, 1: 33, 49, 50, 262, 292;

2: 43 Casper Salomondsen, byskrivare, 2: 35, 36 Casper Vogt, rådman, 1: 31, 212, 252; 2: 142, i45> 314

Catharine Hoffman, g. m. Johan Ennes d.ä., 1: 30 Catharine Johansdatter Ennes, g. m. Casper Vogt, 1: 31 Christen, färjedräng, 1: 85

344

David Renij, 1: 40, 204, 228; 2: 99 Didrik Jacobsen Weber, 1: 27, 30, 131 Didrik Rosenov, 1: 168 Dorothea, g. nr. kurfurst Fredrik av Pfalz, 2: 162 Douchette, Richard, ingenjör, 2: 258 Dunrbart, Patrik, officer, 2: 191 Duva, Anders, svensk officer, 2: 201

Personregister Ebbe Nielsen, byskrivare, 2: 35, 55 Eggert Elers, rådman, borgmästare, 1: 32, 33, 37, 38, 162, 163, 166, 187-189, 205, 210, 211, 252, 254, 265-267, 320; 2: 19, 20, 34, 223225, 240, 243, 244 Ehrenborg, Jens Michelsen, 1: 33, 34 Eleonore Kristine, g. m. Corfitz Ulfeldt, 1: 96,

97 Elers, Johan, kanslist, 2: 314 Ebne Madsdatter, g. m. Ennert Pedersen, 1: 29 Elisabet av Mecklenburg, 1: 160 f. Ellen Svendsdatter, 2: 59 Else Nielsdatter, g. m. 1. Bertel Olsen, 2. Johan Andersen, 1: 28, 29, 34, 98; 2: 108, 205 Enne Ennes, 1: 30, 31 Ennert Pedersen, byfogde, rådman, borgmäs tare, 1: 29, 37, 47, 48, 50, 131, 143, 155, 157, 158, 162, 226; 2: 19-21, 47, 48, 77, 225, 235, 308 Ennes, Barthold Anders, författare, 1: 31 Ennes, Clas Ludvig, e. hovpredikant, 1: 31 Erik Nielsen, 1: 238 Erland Nilsson, borgmästare i Växjö, 1: 186 Eskendorph, Bertel, officer, 2: 168, 169

Fenniche Hindrichsdatter van der Schurren, g. m. Reinhold Brüning, 1: 39-41, 297; 2: 25, 108 Filip II, kung av Spanien, 2: 168 de Fine, Hans Arnoldsen, kyrkoherde, 1: 49 Flintebösse, Söfren, artillerist, 2: 217 Follin, Elias, prost, 1: 60; 2: 143 Fredrich Pandich, 1: 40 Fredrik, kurfurste av Pfalz, 2: 162 Friis, Christian, kansler, 2: 186 Friis, Johan, kansler, 2: 155

Gabriel Marselis, köpman, 1: 290 Gallas, kejserlig general, 2: 202, 203 Gans, Busse, officer, 2: 168 de Geer, Louis, 2: 262 Gemsö, Anders Pedersen, kyrkoherde, 2: 97, 110, 197 Gerhardi, Gerhardus, rektor, 2: 135, 138 Gersdorf, Joachim, 2: 229, 292 Gert Schiirman, 1: 40, 153, 210, 228 Gert Skönemand, 1: 49 Gert Stenhugger, 1: 253; 2: 75

Giedde

(Tommarps-släkten),

Christoffer,

237> 243

Giedde (Tommarps-släkten), Margarethe, g. m. Holger Vind, 2: 235 Giedde (Tommarps-släkten), Ove, 1: 34, 68, 69, 220, 314; 2: 39, 71, 104, 106, 128 f., 184, 213, 215-222, 225, 228, 230, 234-237, 241, 243, 245, 247, 248, 268, 273, 279-281, 285, 294, 296 Giedde, Anne Richardusdatter, g. m. Jens Michelsen Ehrenborg, 1: 33, 34 Giedde, David Richardusen, rådman, 1: 34, 212, 2: 129, 225 Giedde, Peder Lauridsen, 1: 34 Giedde, Richardus, 1: 28, 34, 46, 49, 50, 188, 204, 210, 211, 228; 2: 98, 100, 101, 108 Giedde, Sophie Richardusdatter, g. m. Oluf Bertelsen, 1: 28, 34 Giedde, Torsten Lauridsen, 1: 34 Gotskalk, kanik i Roskilde, 2: 124 Grave, Erik Mogensen, rektor, 2: 97, 144 Grubbe, Edele, g. m. Iver Mogensen Krabbe, 1: 48 Grubbe, Jacob, 1: 190 Grubbe, Sivert, 2: 171 Gundel Kokes, 1: 218 Gunder Lauridsen, 1: 83, 85, 87, 88 Gunder Nielsen, rådman, 2: 18 Gunder Rasmusen, 1: 79, 81, 83, 84, 218 Gunvold Vognmand, 1: 218 Gustav II Adolf, 1: 95; 2: 172, 184, 189, 261 Gustav Vasa, 1: 160 f., 215, 216, 273; 2: 162, 163 Gyldenlöve, Ulrik Kristian, 2: 239 Gyldenstierne, Mogens, 2: 83, 157, 164 Göye, Mette Hendriksdatter, 2: 144 Haagensen, Niels, kyrkoherde, 1: 27 von Hagen, Reinholt, officer, 2: 191 Hamel, verkmästare, 2: 262 Hans, bysvend, 2: 37 Hans i Pålsjö, 1: 46 Hans Albretsen, rådman, 2: 19 Hans Andersen, 1: 160, 204, 210 Hans Arenmöller, byggmästare, 1: 67; 2: 208 Hans Bertelsen, borgare i Visby, 1: 288 Hans Brögger, 1: 37 Hans Bölcke, hästhandlare, 1: 238 Hans Bösseskytt, 2: 153 Hans Guldsmed, 1: 204

345

Personregister Hans Holst, 2: 171 Hans Jacobsen, 1: 179, 303 Hans Jensen, 1: 203, 210, 262, 263 Hans Kruse, borgmästare i Visby, 1: 288 Hans Lauridsen, byfogde, 1: 126, 127; 2: 47 Hans Lauridsen, rådman, 2: 19 Hans Madsen, byfogde, 1: 27, 28, 45, 50, 188; 2: 48, 98, 102 Hans Madsen, 1: 83, 85 Hans Mandigsen, borgare i Köpenhamn, 1: 262 Hans Murernrester, 1: 218 Hans Nielsen, byfogde, 1: 127, 252; 2: 47 Hans Pedersen, rådman, 1: 25, 27, 98, 127, 189, 210, 218, 223, 229, 262, 281, 287, 289, 292, 316; 2: 19, 98, 100, 101, 104, 105 Hans Primroes, 1: 33, 212 Hans Remmesnider, 1: 218 Hans Seebast, hästhandlare, 1: 242 Hans Skeel, hästhandlare, 1: 238 Hans Skriver, rådman, 2: 18, 38 Hans Thomesen, borgmästare, 2: 20, 31 Hansson, Lennart, svensk skrivare, 2: 200 Hardenberg, Ej ler, 2: 157 Hatzfeld, kejserlig general, 2: 202 Hedvig Eleonora, svensk drottning, 2: 232 Hendrik Hansen, hästhandlare, 1: 242 Henrik Mårtensson, se Hierzelius Henrik Pedersen, tullnär i Visby, 1: 291 Herbertius, Herbertus Laurentii, rektor, 2: 131, 132 Hernran Cortzen, kreaturshandlare, 1: 189 Herman Dobelsen, 1: 211 Herman Isenberg, köpman, 1: 186 Heyst, Povel, postryttare, 1: 93 Hierzelius, Henrik Mårtensson, borgmästare, 2: 314 Hinrich, Matthias, konduktör, 2: 296 Hoffman, Georg, ingenjör, officer, 2: 212, 218, 236, 243, 277 Hoffman Godtfred, ingenjör, 2: 218, 219, 221, 226, 227, 260, 264, 270, 275, 279, 287-296,

340 342

Horn, Gustaf, svensk fältmarskalk, 2: 195—204, 209, 260-264 Horn, Klas Kristersson, svensk amiral, 2: 167 Husvig, Jacob Madsen, kyrkoherde, 2: 97 Hvitfeldt, Arild, historiker, 2: 180 Hvitfeldt, Hendrik, 2: 195, 207, 209 Hvitfeldt, Tönne, 2: 217, 234, 236 Hög, Jens, 1: 289-292 346

Ingeborg, g. m. Rasmus Gundersen, 1: 83, 84, 87 Ingel Vognmand, 1: 49 Inger Jensdatter, 2: 62 Inger Mogensdatter, g. nr. Jacob Hansen, 1: 283 Inger Mortensdatter, g. m. David Pedersen Forbes, 1: 33 Iver Pedersen, borgare i Helsingör, 1: 262 Jacob Andersen, 1: 210 Jacob Elers, borgare i Ronneby, 1: 32 Jacob (Jochum) Fisker, byfogde, 2: 44-47, 49 Jacob Hansen, byfogde, rådman, 1: 28, 29, 46, 49, 50, 189, 210, 283; 2: 19, 45, 47, 48, 80, 144, 225, 308 Jacob Jansen Smidt, skeppare, 1: 262 Jacob Tönder, 2: 189 Jacob Weber, rådman, 1: 25, 26, 47, 48, 50, 96-98, 160, 166, 210, 226, 228, 287, 289, 316; 2: 10, 16, 19, 31, 98, 101 Jannike Hansdatter, g. nr. Jesper Pedersen,

1: 43 Jens Akselsen, 1: 238 Jens Christensen Aalborg, rådman, borgmäs tare, 1: 26, 46, 50, 186, 189; 2: 19-22, 80, 98, 100, 101, 144, 308 Jens Hansen, 1: 30 Jens Jyde, rådman, 2: 18 Jen Jyede, 1: 40 Jens Möller, 2: 59 Jens Nielsen Kaare, 1: 265, 267, 314; 2: 19, 20, 66, 227, 229, 240 Jens Olufsen, rådman, borgmästare, 2: 19-21 Jens Olufsen, köpsven, 1: 291 Jens Raun, 1: 157 Jens Skredder, 1: 210 Jens Tönder, 2: 34 Jep Nielsen, 1: 238 Jep Tuvesen, 1: 47 Jeppe Pedersen Pihl, 2: 129, 225 Jersin, Jens Dinesen, författare, 2: 134 Jesper Maes, 1: 32, 155, 157, 160 Jesper Pedersen, rådman, borgmästare, 1: 2527, 40, 43, 46, 127, 131, 155, 203, 204, 210, 218, 223, 226, 228, 229, 264, 275 277, 316, 320; 2: 19-22, 31, 77, 101, 118, 120, 308 Jochim Holepoge, 1: 99 Jochum Kahl, hästhandlare, 1: 242 Joen Andersen, stadstjänare, 2: 37

P er sonregister Joen Smed, i: 218 Joen Styrmand, 1: 83, 85, 87, 88, 218 Johan Andersen, rådman, 1: 28, 29, 205, 210, 226, 239, 262; 2: 8, 16, 22, 108, 205 Johan Andersson Lennaeus, se Wärnskiöld Johan Ennes d.y., 1: 30, 31 Johan Ennes d.ä. (Johan Vintappare), 1: 30, 31» 37’ 46’ 5°’ 97’ 99’ l88’ l89’ 226-228; 2: 108, 227 Johan Olsen, underfogde, 2: 35 Johan Vintappare, se Johan Ennes d.ä. Johanne Alexandersdatter, g. m. Villem Villemsen, 2: 88 John Carmer, köpman, 1: 190 Juel, Jens, räntmästare, 2: 175 Jürgen von Kauen, kreaturshandlare, 1: 189 Jörgen Andersen, mästertimmerman, 2: 283 Jörgen Berentsen, borgare i Köpenhamn, 1: 262 Jörgen Jacobsen, rådman, 2: 18 Jörgen Kock, borgmästare i Malmö, 2: 115 Jörgen Nielsen, 1: 99 Jörgen Povelsen, 2: 16

Kaas, Björn, 2: 157, 168 Kaas, Niels, 2: 305 Karen Davidsdatter, g. m. Richardus Giedde, 1: 34’ 37 Karen Henriksdatter, 1: 41 Karen Laurids Suaarers, 1: 218 Karene, g. m. Jacob Weber, 1: 27 Karine, g. m. Peder Vendelbo, 1: 49 Karl (Karl IX), hertig, 1: 95 Karl Filip, hertig, 1: 95 Karl X Gustav, 1: 222; 2: 232, 233, 242, 246249, 270, 275, 291, 312 Karl V, tysk-romersk kejsare, 2: 162 Kerstine Pedersdatter, g. m. Richardus Dunik, 1: 293 Kiechel, Samuel, 1: 76, 77 Kierstine, g. nr. Antonius Thomesen, 2: 49 Kirsten Hans Jens, 1: 218 Kirsten Tönders, 1: 218 Kirstine Lambrits, 1: 49 Kirstine Ole Smeds, 1: 49 Kling, Jochum, officer, kommendant, 2: 244, 247, 248 Klingenberg, Poul, generalpostmästare, 1: 94 Knaust, Heinrich, författare, 1: 219

Knud Jonsen, stadstjänare, 2: 37 Knud Madsen, 2: 258 Knud Olsen Vognmand, 2: 289 Knudsen, Rasmus, ridfogde, 1: 48 Kockren, Gabriel, officer, 2: 166, 168 Kort Tile, kreaturshandlare, 1: 189 Krabbe, Iver Mogensen, 1: 47, 48, 186, 277; 2: 10, 247, 249 Krabbe, Iver Tagesen, 2: 206, 226-228 Krabbe, Niels, 2: 229, 247, 249 Krabbe, Tyge, 2: 154, 155, 157 Krag, Kield, 2: 229 von Kratzsch, Wulf Hieronymus, officer, 2: 212, 217, 223 Kristian, arvprins, 1: 97; 2: 306 Kristina, svensk drottning, 2: 197 Kristina, g. m. Karl IX av Sverige, 2: 95 Kristina av Lothringen, 2: 162, 164 Krognos, Oluf Mouridsen, 1: 256 f., 2: 157 Larsholm, Pehr, konduktör, 2: 296 Laurids, hörare, 2: 132 Laurids Böye, färjedräng, 1: 85 Laurids Christoffersen, 2: 57 Laurids Conterfeyer, 1: 301 Laurids Drager, 1: 104 Laurids Hiort, rektor, 2: 135, 138 Laurids Kieldsen, 1: 254, 265, 267 Laurids Kolding, färjedräng, 1: 85 Laurids Murermester, 1: 218 Laurids Paaske, byfogde, borgmästare, 2: 20, 31, 46-49

Laurids Pedersen, 1: 132, 134, 265; 2: 289 Laurids Pedersen Forbes, skrivare, 1: 33 Laurids Rasmusen, stadstjänare, 1: 37, 39 Laurids Söfrensen, köpman, 1: 291 Lauridsen, Niels, kyrkoherde, 1: 29 Librekt Lauridsen, rådman, 2: 18 Liljehök, Bengt, svensk officer, 2: 201 Lindenow, Christine, g. m. Sten Bille, 2: 107 Loduig Slagter, 1: 200 Loffman, svensk konduktör, 2: 262 Lorentz, Ludvig, provincialtullförvaltare, 1: 131 Lunge, Jörgen, 2: 175 Lykke, Falk, 1: 287-290; 2: 204, 207 Lykke, Kaj, 2: 244 Mads, underfogde, 2: 35, 59

347

Personregister Mads Andersen, i: 203, 204 Mads (Fersen?) Bödker, borgmästare, 2: 20 Mads Jensen Medelfar, superintendent, 2: 124, 142 Mads Knudsen, 1: 265 Mads Knudsen, skrivbiträde, 2: 35 Mads Madsen Gullandsfar, byfogde, rådman, 1: 25-28, 52, 131, 143, 158, 165, 203, 204, 210, 226, 262, 263; 2: 19, 21, 47, 48, 77 Mads Pedersen, rådman, 2: 18 Madsen, Mogens, biskop, 1: 17, 35, 103, 109, 113, 246; 2: 94, 95, 126 Mads Persen (Bödker?), borgmästare, 2: 20 Magdalena Sibylla av Sachsen, 1: 97 Marcus Baardsker, rådman, 2: 18 Maren Rasmusdatter Hofgaard, g.m. Jens Christensen Aalborg, 1: 26, 42; 2: 225, 226 Margrete, g.m. Hans Thomesen, 1: 98; 2: 170 Maria, g.m. Karl IX av Sverige, 1: 95 Marne, g.m. Staffan Tuesen, 1: 83, 84, 87 Marsvin, Jörgen Pedersen, 1: 208 f.; 2: 157 Mathias Elers, rådman, borgmästare i Ron neby, 1: 32 Meijer, Johan, svensk ingenjör, 2: 262, 264 Meijer, Johannes, kartograf, 1: 261; 2: 287, 288, 297 Mette, g.m. Jens Svendsen, 1: 189 Michel Adamsen, rådman, borgmästare, 2: 18, 20 Michel Bryngelsson, svensk skrivare, 2: 200202 Michel Buntmager, 1: 281 Michel Jocumbsen, 1: 308 Michel Slagter, 1: 200 Mogens Christensen, 1: 210 Mogens Hendriksen, färjedräng, 1: 85 Mogens Pannche, 1: 40 Mogens Söfrensen, rådman, borgmästare, 1: 25, 26, 49, 316; 2: 19, 20, 57, 80 Morten, mästerman i Helsingör, 2: 38, 64 Morten Bendiksen, 1: 162 Morten Fjerkraemer, 1: 218 Mortensen (Töndebinder), Claus, evangelisk predikant, kyrkoherde, 2: 115 Mourids Jörgensen, 1: 30, 264 Mourids Nielsen, 1: 262 Mourids Pedersen, 1: 47, 83, 85, 87, 88, 264 Munk, Kristine, g.m. Kristian IV, 1: 97 Munch, Peder, 2: 305 Möller, Jörgen, officer, 2: 191 348

Nesteldensis, Nicolaus Johannis, rektor, 2: 135, 138 Niels, färjedräng, 1: 85 Niels, Andersen, rådman, 1: 97; 2: 19 Niels Christensen, rådman, 2: 19 Niels Gierdsen i Bårslöv, 1: 238 Niels Jacobsen, 1: 303 Niels Kollding, 1: 40, 47 Niels Lauridsen, rådman, 1: 30, 155; 2: 19, 98, 102 Niels Lauridsen, tingskrivare, 2: 225 Niels Nielsen, 1: 131 Niels Panche, 1: 40 Niels Skriver, rådman, 2: 18 Niels Söfrensen, 1: 98 Niels Sörensen, klockare, 2: 132 Nielsen, Abraham, officer 2: 191 Nielsen, Hans, provincialprior, 2: 94 Nikolaus, färjedräng, 1: 85 Nils Dacke, 2: 163 Ogier, Charles, 1: 258 Ole Bödker, 1: 37 Ole Möller, 1: 47 Olofsson, Erik, svensk konduktör, 2: 262 Olsen, Peder, vallmästare, 2: 284 Oluf, färgedräng, 1: 85 Oluf Andersen, 1: 267 Oluf Bentsen, 1: 83, 84 Oluf Bertelsen, 1: 28, 29, 34, 155, 157, 162, 163, 204, 210, 252, 265-267; 2: 225 Oluf Enger, 1: 158 Oluf Michelsen, 2: 142 Oluf Nielsen, underfogde, 2: 36 Oluf Panche, 1: 40, 49; 2: 225 Oluf Pedersen, 1: 81, 83 Oluf Pedersen, 1: 165, 205, 210, 262, 264 Oluf Skomager, 1: 49, 218 Oluf Träben, 1: 81 Oluf Vibe, 1: 85, 228 Olufsen, Rasmus, officer, 2: 191 Otte Baltsersen, rådman, 1: 131, 144; 2: 19, 21, 137, 240 Oxe, Peder, 2: 164 Palladius, Peder, biskop, 2: 60, 141, 143 Parsberg, Oluf, 1: 239 Peder, son till Oluf Persen Glarmester, 2: 63 Peder Clausen, 1: 45 Peder Didriksen, 1: 49

Personregister Peder Dobelsen, i: 162 Peder Drager, 2: 201, 269 Peder Glarmester, 1: 218 Peder Hansen, 1: 212 Peder Jensen Skriver, borgmästare i Varberg, 1: 40, 43; 2: 120 Peder Kellersvend, 1: 218 Peder Kämpe, färjedräng, 1: 85 Peder Lauridsen, 1: 46, 205, 265; 2: 201, 208, 210, 270 Peder Madsen i Kvistofta, 1: 238 Peder Nielsen, 1: 30, 264, 265 Peder Pedersen, rådman, 2: 19 Peder Pedersen Jude, borgmästare, 2: 20 Peder Suenschingh, 1: 40 Peder Svendsen, borgmästare i Helsingör, 1: 262, 275, 280, 290-293. Peder Träben, färjedräng, 1: 85 Peder Warbierigh, 1: 40 Peder Vendelbo, 1: 40, 160 Pedersen, Ole, arklimästare, 2: 223 Persson, Jonas, svensk konduktör, 2: 262 Persson, Lars, svensk konduktör, 2: 262 Povel Olsen, färjedräng, 1: 85, 88

Simon Gertsen, skeppare, 1: 157 Simon Jensen, 1: 210 Siöblad, Nils, svensk ståthållare, 2: 174 Skeel, Albret, 1: 278, 287 Skovgaard d. y., Hans, 1: 167, 250; 2: 157 Skram, Peder, 1: 144 f., 259; 2: 151, 154-156, 163, 164, 187 Skytte, Johan, svenskt riksråd, 1: 98; 2: 182 Sophie Christensdatter, g. m. Eggert Elers, !• 33 Sparre, Per, 1: 97 Staffan Tuesen, 1: 85 Steffen Rode, kreaturshandlare, 1: 177, 189 Stenbock, Erik, svensk guvenör, 2: 233 Stenbock, Gustav Otto, svensk fältmarskalk, 2: 242, 312 van Stenvinkel, Hans, fästningsingenjör, 2:

255 Store Anders, färjedräng, 1: 85 Store Peder, väktare, 2: 38, 59 Sunesen, Andreas, ärkebiskop, 2: 180 Svend, färjedräng, 1: 85 Svend Brögger, 1: 203 Svend Christensen, byfogde, 1: 203, 284; 2: 47,

63 Rantzau, Daniel, 2: 167, 168 Rantzau, Fredrik, 2: 144 Rantzau, Gert, 2: 157 Rasmus Christensen, 1: 212 Rasmus Gundersen, 1: 83, 84 Rasmus Persen, tullskrivare, 1: 30, 131 Rasmus Snedker, 1: 204 Reinhold Brüning, 1: 41, 297; 2: 98, 105, 106, 108, 110, 112, 132 Reravius, Rasmus Hansen, författare, 1: 43; 2: 120 Richardus Dunik (Dunker), 1: 281, 293; 2: 130 Richter, Johan, läkare, 1: 95 Rinderup, Oluf, officer, 2: 191 Romel, Henrik, 2: 214, 216 Rosenkrands, Gunde, 2: 144, 229 Rosenkrands, Jörgen, 2: 305 Rump, Cord, officer, 2: 168 von Schaar, Gerhard, svensk officer, 2: 201 von Schwarzburg, Günther, officer, 2: 166 Sehested, Christian Thomesen, 1: 321; 2: 180, 203 Sehested, Hannibal, 2: 213 Sidse Gunnars, 1: 218

Svend Christensen, byskrivare, 2: 35 Svend Möllere, 1: 47 Svend Poulsen Gönge, dragonchef, 2: 239, 241 Svensson, Carl, svensk officer, 2: 201 van Swiben, verkmästare, 2: 262 Söfren Krogemager, 1: 302 Söfren Michelsen,, 1: 30, 155, 160, 210, 264 Söfren Nielsen, 1:, 210, 249; 2: 98 Söfren Nielsen, skrivare, 2: 230 Thiess Westphal, skeppare, 1: 219, 242, 270 Thim, Steffen, officer, kommendant, 2: 217, 219, 222, 230, 234-236, 296, 340, 341 Thomis Brögger, 1: 218 Thomis Hansen Moet, byfogde, rådman, borg mästare, 1: 54, 226; 2: 16, 19, 20, 31, 46-49, 144 Thomis Holst, byfogde, rådman, 2: 18, 47, 48 Thomis Jacobsen Gleg, rådman, 1: 25, 26, 28, 97, 108, 109, 115, 131, 143, 179, 180, 203, 204, 210, 219, 281, 320; 2: 19, 34, 47, 48 Thornes Jyde, se Antonius Thomesen Thomis Madsen, 1: 78, 81, 83 Thomis Pedersen, murmästare, 2: 284 Thomis Rathe, borgmästare, 2: 20

349

Personregister Thott, Otte, 2: 229 Thott, Tage, 2: 156 Thott, Tage Ottesen, 1: 126; 2: 173, 174, 180, *95» 197’ 229 Thott, Tale, g.m. Arild Ugerup, 1: 41 Tilly, kejserlig general, 2: 185 Torstensson Lennart, svensk fältmarskalk, 1: 241; 2: 195, 202, 233 Tosten Povelsen, rådman, 2: 18 Tott, Klas, 2: 248, 249 Truid, färjedräng, 1: 85, 88 Truls Nielsen, 1: 308 Tuesen, Torkel, kyrkoherde, 2: 111-113 Tönnes Jyde, se Antonius Thomesen Ulfeldt, Björn, 1: 76; 2: 180, 213 Ulfeldt, Christoffer, 1: 22, 51, 64, 65, 80, 99, 278, 287-290; 2: 71, 80, 98 f., 100, 101, 104, 124, 180, 181, 195, 196, 206-208, 213, 229, 267, 302 Ulfeldt, Corfitz, 1: 65, 97, 99; 2: 213 Ulfeldt, Ebbe, 2: 195, 196 Ulfeldt, Knud, 2: 226-229, 240-242, 244 Ulfstand, Hak, 2: 305 Ulrich Pedersen, kreaturshandlare, 1: 189 Ursule Lauridsdatter, g. m. Laurids Paaske, 2: 31 Urup, Arild Axelsen, 2: 157 Urup, Axel Axelsen, 2: 212, 218, 239, 240 f., 241-247, 277-280, 287-289, 296 Valkendorff, Christoffer, 1: 296 f.; 2: 159

350

Vendelbo, Christen, officer, 2: 191, 236 Viffert, Corfitz Tönnesen, 2: 157 Villem, bysmed, 1: 218; 2: 37 Villem, färjedräng, 1: 85, 88 Villem Forbes, rådman, 2: 18, 30 Villem Mortensen Rosenvinge, tullnär i Hel singör, 1: 262, 290-293 Villem Villemsen, borgmästare, 1: 28, 98, 109, 115, 160, 168, 210, 211; 2: 16, 20, 31, 88, 108, 13°’ *73 Vind, Holger, guvernör, 2: 235, 237, 244, 296 Wallenstein, kejserlig fältherre, 1: 236; 2: 185, 186, 189 Wassander, Sven Rasmusson, svensk konduktör. 2: 291 Werner, Abraham, professor, 1: 218 Wieselgren, Peter, kyrkoherde, prost, 2: 124 Winstrup, Peder, biskop, 2: 39, 130 Wrangel, Helmuth, svensk officer, 2: 203 Wrangel, Herman, svensk ståthållare, 2: 174 Wrangel, Karl Gustaf, svensk general, amiral, 2: 203, 206 Wärnskiöld, Johan Andersson, svensk general kvartermästare, 2: 262, 265, 274-276, 290 Zander Lougenn, 1: 32, 34 Zander Schotte, 1: 40 Örnehufvud, Olof Hansson, svensk generalkvar termästare, 2: 256 f., 258, 259, 262-264, 267, 271, 285, 287

Ortregister De ortnamn som förekommer i bilagorna C-D (band 111:2 s. 323-339) har ej registrerats. — Förkortningar: fl = fiskläge, gd = gård, hd = härad, kv = kvarter, sl = slott, sn = socken.

Aabenraa, 2: 34 Aalborg, 1: 243 Aarhus, 1: 243 Akershus, sl, 2: 165 Allemm, sn, 1: 52, 160; 2: 129, 131 Allön, 2: 154 Amager, 1: 185, 243 Amsterdam, 1: 188, 271 Anholt, 1: 257 Antvorskov, kl, 1: 230; 2: 134 Arild, fl, 1: 105 Arkangelsk, 2: 170 Assens, 1: 172, 185, 186, 188, 189 Axelvold, gd, 1: 226 Ausås, sn, 2: 129 Avaskär, 2: 153 Baie de Bourgneuf, 1: 207 Bara, hd, 1:184, 242 Barkåkra, sn, 2: 129 Barsebäck, sn, 1: 57, 105 Bergen, 1: 265. — Bergenshus, sl, 2: 165 Billesholm, gd, 1: 146, 188, 226 Bjuv, sn, 1: 160; 2: 129 Bjäre, hd, 1: 146, 148, 184, 242, 250; 2: 131, i33> x54> 156 Bjärsgård, gd, 1: 226 Björka, by, 2: 62 Björnekulla, sn, 2: 129, 131 Bohus, sl, 2: 151, 165, 181, 246, 247 Bolestad, by, 1: 90 Bornholm, 1: 65, 184; 2: 246 Bosarp, gd, 1: 226 Brandenburg, 1: 219 Braunschweig, 1: 219; 2: 185 Bremen, 1: 153, 189, 237, 238; 2: 211 Brunnby, sn, 2: 129

Brömsebro, 2: 150, 163, 206, 212 Burg, 1: 32 Bårslöv, sn, 1: 52, 160, 238; 2: 131 Båstad, 1: 113, 114, 131, 138, 184, 231, 242; 2: 167 Bälteberga, gd, 1: 176, 226 Celle, 1: 238 Chemnitz, 1: 237 Dammgarten, 2: 266 Danzig, 1: 145, 162, 163, 166, 265-267; 2: 232, 233

Domsten, fl, 1: 105, 259 Dragör, 1: 55, 257, 258 Duveke, gd, 1: 189 Dömestorp, gd, 1: 189 Edestad, sn, 2: 144 Ekeby, sn, 2: 131 Elbing, 1: 219 Elleholm, 2: 153 Ellinge, gd, 1: 189, 226 Elsflet, 1: 189 Emden, 1: 30 Esrom, kl, 1: 230 Fagerhult, sn, 2: 167 Falkenberg, 1; 20, 93, 242; 2: 84, 171 Falster, 1: 151, 155, 156, 268, 269 Falsterbo, 1: 20, 55-57, 112, 125, 302; 2: 115 Farhult, sn, 2: 111, 129, 130, 227 Fernem, 1: 166, 238, 242, 265, 269; 2: 203 Filborna, by, 1: 52, 53, 238; 2: 111, 227 Fjärestad, sn, 1: 160, 238; 2: 131 Flabäck, by, 2: 170, 171 Flekkeröy, 1: 279

Ortregister Fleninge, sn, 1: 160; 2: 103, 129, 131 Flyinge, gd, 1: 230 Fredriksborg, sl, 1: 174, 185, 230, 243, 245, 303; 2: 81, 237 Fredriksodde (Fredericia), 2: 242, 288 Frillestad, sn, 1: 160; 2: 131 Frosta, hd, 1: 242 Fyn, 1: 151, 230, 268, 269; 2: 277 Färs, hd, 1: 147 Förslöv, sn, 2: 129 Genevad, by, 2: 241 Gilleleje, 1: 105 Glumslöv, sn, 2: 103 Goslar, 1: 219 Gotland, 1: 247, 275, 277, 278, 280, 285-291; 2: 211 Gravarna, strandbebyggelse vid Tinkarp, 2: 121 Greifswald, 1: 163, 238, 268, 269; 2: 167 Grevie, sn, 1: 112; 2: 129 Grytan, hamn i Kullen, 1: 105 Gyhult, by, 1: 52 Gärd, hd, 1: 147 Göinge (Västra och Östra), hd, 1: 147, 184, 215, 230, 242; 2: 154, 156, 178, 186, 221 Göteborg, 1: 181, 186, 242; 2: 202 Haarlem, 1: 190, 238 Haderslev, 2: 115 Hallands Väderö, 2: 218 Halmstad, 1: 20, 92, 93, 114, 209, 229, 255; 2: 84, 150, 153, 167, 171, 175, 181, 183, 190, 195, 206, 233, 242, 255, 257, 277, 304, 310 Hamburg, 1: 145, 172, 189, 238, 242, 287, 290 Hamburgsund, fl, 1: 247 Hammershus, sl. 2: 206 Harjager, hd, 1: 184, 242; 2: 154, 156 Havstenssund, fl, 1: 247 Helgeå, 2: 154 Helsingör, 1: 20, 21, 34, 38, 58, 60, 63, 65, 67, 67, 72-78,80, 82, 84, 86, 88, 92-94, 100, 103-105, 107, 108, 110, 112, 117-123, 125, 136-138, 141, 150, 152, 153, 155, 158, 161, 166, 172, 174, 175, 179, 185, 196, 198-200, 204, 207, 209, 210, 217, 239, 243, 245, 248, 252> 253> 258> 259> s66> 268-271, 275, 279, 280, 282-284, 286-288, 290, 291, 299, 302, 303, 309, 318, 320, 321; 2: 11, 13, 23, 26, 28-30, 33,

35, 37, 40, 43, 50-52, 58, 64, 65, 73, 85, 86, 124, 132-134, 136, 142, 149, 164, 168, 188, 191, 196, 204, 207, 215, 217, 223, 239-241, 244, 263, 273, 306, 311. — Lappen, fiskarbebyggel se, 1: 63 Herrevadskloster, 1: 62, 63, 90, 248-251; 2: 159, 186, 187 Hilleröd, 2: 30 Hittarp, fl, 1: 105 Hjälmshult, gd, 1: 50, 189 Hjärnarp, sn, 2: 129 Holaveden, 2: 165 Holbasck, 1; 243 Hornbaek, 1: 105 Hov, sn, 2: 129 Humlebaek, 1: 105 Husensjö, by, 1: 108; 2: 228 Hälsingborg: Axeltorget, 1: 108; 2: 276, 287. — Bastionen Carl Gustaf, 2: 274. — Bastionen Helsingborg, 2: 274. — Bastionen Prins Chris tian, 2: 292. — Bastionen Prins Georg, 2: 291. — Bergaliden, 2: 64, 103. — Billegårdarna, 1: 41, 97, 109; 2: 27, 108, 236, 276. — Billeplatsen, 1: 108. — Biskopslyckan, 1: 50. — Blockhuset, 2: 215, 273-276. — Bollbro, 1: 49, 50. — Dominikanklostret, 2: 94, 110. — Drottninggatan, 1: 17, 58; 2: 143. — Drott ning Margaretas gata, 2: 64. — Essenska vil lan, 2: 259, 292. — Fågelsångsgatan, 1: 259. — Galgevången (Peder Dragers lycka), 1: 46, 50, 54; 2: 62, 64, 66, 227. — Heligkors kapell, 2: 94> 95- — Henckelska gården, 1: 17. — Himmelriksgränden, 2: 274. — Hospitalet (almissehuset), 1: 75, 107; 2: 25, 142. — Hälsobäcken, 1: 17; 2: 238. — Hälsodalen, 1: 47. — Hälsovägen, 2: 286. — Hästhagen, 1: 51. — Hästmöllan, 1: 158. — Järnvägsgatan, 1: 17. — Killelyckan (Killestockalyckan), 2: 143. — Klosterlyckan, 1: 50; 2: 111. — Kockelyckan, 1: 49. — Kristian IV:s retranchement, 2: 187, 257-260, 264, 265. — Kristinehall, 1: 254. — Krookska planteringen, 2: 258. — Kråkelyckan, 1: 49, 52. — Kullagatan, 1: 17. — Kullaporten, 1: 140. — Kyrkogårdar, 2: 103, 218. — Käckta åra, 1: 47. — Kärnan, 2: % 94’ 249’ !5°’ 215> 2l6’ 223’ 276> 279~ 282. — Langstistraede, 2: 55, 276. — Latin skolan, 2: 132, 135, 136. — Lilla gatan, 1: 17; 2: 101. — Lilla Möllevången, 1; 46. — Lång vinkeln, kv, 2: 94. — Långvinkelsgatan, 1:

Ortregister 140. — Magnus Erikssons gata, 2: 64. — Mariakyrkan, 1: 17, 26-33, 39, 41, 46, 50, 108, 301; 2: 17, 27, 94-100, 102, 105-117, 123, 125, 127, 128, 130, 132, 133, 140, 142, M3, *45> !58> J59> l66> l68> *69, *79, 205, 243. — Munkavången, 1: 50, 2: 46, 49. — Möllegränden (Möllestrasdet), 1: 17; 2: 101. — Möllevången, 1: 51, 2: 111, 226. — Norra Kyrkogatan (Ferjestrsedet), 1: 17, 19, 23, 61; 2: 132, 142, 262, 28g. — Nyborg, fiskarbe byggelse vid Kristinehall, 1: 58, 59. — Prins Christians väg, 2: 265. — Prästgården, 2: 95, 101, 102. — Prästängen, 1: 50; 2: 111, 226. — Ringstorp, by, 2: 62. — Ringstorpsvägen, 1: 47. — Rådhuset, 2: 22, 23, 102. — Röde mölla, 2: 227. — S:t Clemens kyrka, 2: 94, 95, 102, 111, 226. — S:t Clemens vång, 1: 46; 2: 226. — S:t Clemensgatan, 2: 94. — S:t Jörgens källa, 2: 143, 145. — S:t Jörgens plats, 1: 17. — S:t Mikaels kapell, 2: 94 102. — S:t Olai kyrka, 2: 94, 95, 102. — S:t Peders vång, 1: 50. — S:t Petri kyrka, 2: 94, 95, 102, 111, 131, 226. — Skeppsbron, 1: 17, 60-70, 74, 75; 2: 191, 200, 207, 215, 223, 262, 263, 279. — Skiolden, 2: 227. — Slottsvången, 1: 46; 2: 267, 292. — Springpostgränden, 1: 17. — Store vång, 1: 49, 51. — Storgatan (Allgatan, Adelgatan), 1: 17, 108; 2: 27, 103, 132, 276. — Strandlyckan, 1: 49. — Strandmuren, 2: 218, 294, 296. — Strykelyckan, 1: 49. — Strömgränden, 1: 17. — Strömmen, 1: 17, 90; 2: 116, 214, 266, 269. — Södra Kyrkogatan, 2: 55, 102, 276. — Södra porten, 1: 140. — Terassen, 2: 94. — Trädgårdsgatan, 1: 17. — Tågagatan, 1: 58, 254. — Vattentornet, kv, 2: 64, 94. — Vikingsberg, 2: 286, 288. — Vintapparelyckan, 1: 49; 2: 227. — Viskängen (Visch), 1: 49; 2: 25. — Ängelholmsporten (norra porten, östra porten), 1: 140; 2: 266, 289. — Änghaven, 1: 49; 2: 25. — Öresundsparken, 1: 46; 2: 221, 291 Hässlunda, sn, 1: 160; 2: 131 Höganäs, fl, 1: 105 Höja, sn, 2: 129 Hörby, by i Mjällby sn, 2: 228 Isefjord, 2: 121, 123, 280, 283 Island, 1: 274 Istaby, by i Mjällby sn, 2: 228 Itzehoe, 1: 32; 2: 242

Jonstorp, sn, 2: 129, 130 Jungshoved, 1: 230 Jämshög, sn, 1: 251 Jönköping, 1: 136, 180; 2: 167

Kalmar, 2: 163, 165, 167 Kalundborg, 1: 243, 279 Karlskrona, 1: 32 Kattarp, sn, 2: 131 Kiel, 1: 238 Knäred, sn, 1: 98; 2: 173, 182 Kolberg, 1: 163, 269 Kolding, 1: 64, 92, 172, 243; 2: 16, 186, 187, 306. — Koldinghus, sl, 2: 305 Kongens Lyngby, 1: 243 Korsör, 1: 92, 93, 172, 243 Krempe, 2: 189 Kristianopel, 1: 65, 93, 190, 251, 269, 279; 2: 81, 153, 154, 181, 212, 248, 255, 257, 309 Kristianstad, 1: 93, 131, 180, 242, 279; 2: 150, 154, 181, 183, 195-197, 212, 221, 236, 244, 248, 255, 309, 310 Kronborg (tidigare Krogen), sl. 1: 64, 74, 75, 77, 122, 148, 154, 161, 248-255; 2: 30, 86, 149, 151-153, 167, 181, 187, 196, 212, 215, 234, 248, 258, 263, 264, 273, 276 Kropp, sn, 1: 52, 160; 2: 131 Kulla Gunnarstorp, gd, 1: 52, 53, 226 Kullaberg, 1: 257, 258 Kullen, 1: 52, 257-259; 2: 170, 190, 245, 311 Kungsbacka, 1: 20 Kvidinge, sn, 2: 129 Kivstofta, sn, 1: 160, 238 Kågeröd, sn, 2: 129 Köge, 1: 61, 163, 243, 279 Köln, 1: 238 Königsberg, 1: 163, 219 Köpenhamn, 1: 24, 32, 34, 66, 72, 74, 75, 77,

78, 92, 93, 98’ !22, 126, 127, 142, 153, 155, 173, 177, *79> i85. x96, 239, 243, 245, 251, 253, 255, 257, 265, 266, 268-270, 274, 279, 287, 290, 291, 298, 302, 303, 309; 2: 13, 23, 33, 43, 54, 60, 63, 68, 74, 81, 84-87, 93, 135, 151, 153, 166, 170, 172, 182, 184, 186, 187, 200, 206, 213, 215, 234, 240, 241, 244-248, 273, 279, 3°3> 3°4> 3°7> 3°8- — Bremerholm,1: 75, 81, 180. — Holmen, 1: 65, 253; 2; 44. — Holmens Kirke, 2: 87. — Refshalen, 1: 258

353

Ortregister Laholm, i: 20, 92, 93, 114; 2: 153, 181, 183, 190, 202, 241, 310. — Lagaholm, sl, 2: 255, 257, 277 Landskrona, 1: 20, 34, 56, 58, 61, 65, 72, 90, 93, 112, 116, 119, 122, 133, 146-148, 153, 172, 176, 181, 182, 233, 235, 236, 242, 268, 269, 279, 280, 284-286; 2: 30, 81, 83-85, 90, 100, 102, 115, 150, 152, 154, 156, 165, 183, 188, 194-197, 202, 203, 207, 214, 217, 239, 241, 244-246, 248, 254, 277, 303, 304, 309 Langeland, 1: 151 Lappegrund (Lappen), 1: 258; 2: 190, 191, 215 Lemvig, 1: 243 Limfjorden (Aalborg fjord), 1: 121, 123, 138 Limhamn, 1: 255 Listerlandet, 2: 150 Ljusekulla, gd, 2: 46 Lolland, 1: 151, 155, 166, 185, 268, 269 Luggude, hd, 1: 148, 184, 242, 243; 2: 131, 133» *54» i56> 213, 222 Lund, 1: 20, 21, 56, go, 93, 110-112, 131, 146, 147, 242, 243; 2: 83, 94, 115, 116, 121, 136, 163, 164, 185, 197, 202, 203, 209, 302, 310. — Lundagård, residens, 2: 96 Luntertun, 1; 112 Lutter am Barenberge, 1: 236; 2: 185 Lybeck, 1: 145, 155, 160, 180, 189, 204, 219, 236, 238, 242, 252, 265, 268, 269, 273, 287; 2: 189 Lyckå, sl, 1: 20; 2: 150, 153 Lüneburg, 1: 207 Laesö, 1: 268, 269 Löberöd, gd, 1: 189

Maastricht, 1; 238 Malmö, 1: 20, 21, 24, 34, 56, 62, 65, 72, 77, 93, 106, 110, 112, 116, 122, 131, 139, 147, 148, 153, 172, 181, 182, 188, 217, 233, 235, 236, 255, 265,269,274, 279, 280, 299, 302; 2: 13, 33, 43, 50, 52, 58, 81, 84, 85, 90, 93, 115, 117, 150, 165, 183, 185, 186, 188, 195-197, 202-204, 206, 209, 217, 221, 238, 242, 245, 246, 254, 277, 302-304, 309, 310. — Malmöhus, sl, 2: 150, 152-154, 195, 213. — Möntergaarden, 2: 150 Markaryd, sn, 1: 90, 94; 2: 189, 196 Marstrand, 1: 163, 265 Middelfart, 1: 92, 172, 243 354

Mårtenstorp (Mortenstrup), gd, nuv. Gustavslund, 2: 226, 243 Mölle, fl, 1; 105, 259 Mön, 1; 243; 2: 179 Mönkedam, 1: 157 Mörarp, sn, 1: 160; 2: 131 Nakskov, 1: 243 Neapel, 2: 255 Neuenstadt, 1: 238 Norra Åsbo, hd, 1: 148, 184, 242; 2: 131, 154, 156 Nyborg, 1: 92, 93, 172, 243 Nysted, 1: 243 Nasstved, 1: 243, 245, 279 Odense, 1: 38, 92, 172, 243; 2: 115 Onsjö, hd, 1: 242; 2: 156 Pålsjö, gd, 1: 46, 277 Pålsjö bäck, 1: 47; 2: 227 Raus, sn, 1: 52, 116, 160; 2: 131 Rebbelberga, sn, 2: 129 Rekekroken, fl, 1: 105 Ribe, 1: 61, 172, 188, 243; 2: 58, 60, 73 Ringarp, by, 1; 90 Ringsted, 1; 92 Ronneby, 1: 20-22, 32, 56, 93, 162, 242, 252, 265, 266; 2: 304, 310 Rosendal, gd, 1: 188, 226; 2: 32 f., 130 Roskilde, 1: 92, 172, 185, 243, 245; 2: 94, 213, 246, 294, 310 Rostock, 1: 105, 127, 155, 156-158, 162, 165, 166, 189, 203-205, 219, 238, 242, 265, 266, 268-270 Rudköbing, 1: 243; 2: 246 Ryssby, sn, 2: 172, 173 Råbelöv, gd, 1: 226 Råå, fl, 1: 52, 67, 90, 105, 160, 259; 2: 204 Råå kärr, 1: 51 Rödby, 1: 172, 243 Rögle, gd, 1: 188, 226 Rönne, 1: 65 Rönneberg, hd, 1: 184, 242; 2: 154, 156 Rönneå, 1: 74; 2: 196 Samsö, 1: 266, 269 Sandåkra, by, 2: 62 Sauerland. 2: 181 Sejerö, 2: 268, 269

Ortregister Simrishamn, i: 20, 56, 131 Sjöaryd, by, 2: 182 Skabelycke, by, nuv. Sofiero, 2: 111, 227 Skanderborg, sl, 1: 253 Skanör, 1: 20, 55, 56, 131 Skarhult, gd, 1: 189, 226 Skelskör, 1: 243 Skytt, hd, 1: 184 Skönabäck, by i Mjällby sn, 2: 228 Slagelse, 1: 92, 243 Slangerup, 1: 185, 243; 2: 43 Stade, 1: 290 Starby, sn, 2: 129 Stegeborg, sl, 2: 165 Stenestad, sn, 2: 129 Stettin, 1: 238, 248; 2: 167 Stockholm, 2: 165, 233 Storeheddinge, 1: 243 Stralsund, 1: 157, 162, 163, 189, 219, 238, 242, 268, 269; 2: 167 Strövelstorp, sn, 2: 129 Stubbeköbing, 1: 243 Sunnerbo, hd, 1: 180, 181 Svendborg 1: 243 Svinesund, fl, 1: 247 Söderåsen, 1: 146 Södra Åsbo, hd, 1: 148, 184, 242, 243; 2: 154, 156 Sölvesborg, 1: 20, 22, 93, 269; 2: 150, 183, 206, 310 Sönnarslöv, sn, 2: 129, 196

Vanås, gd, 1: 226 Varberg, 1: 20, 40, 92, 172, 184; 2: 90, 150, 151, 165, 167, 181, 195, 206, 257, 277, 310 Vegeholm, gd, 1: 226 Vejle, 1: 243 Ven, 1: 105; 2: 249 Verden, 2: 185, 211 Viaköp, by, 2: 111, 227 Viborg, 1: 243; 2: 93 Viderup, gd, 1: 189 Viken, fl, 1: 105, 259; 2: 217 Virestad, sn, 1: 251 Visby, 1: 275, 277, 278, 284, 286-289, 291. — Visborg, sl, 1: 275, 287 Vittsjö, sn, 2: 172, 196 Vollsjö, sn, 1: 146 Vordingborg, 1: 230, 234, 239, 243; 2: 246 Vram, sn, 2: 129 Vrams Gunnarstorp, gd, 2: 235 Vä, 1: 20, 21, 112; 2: 172, 310 Väla, gd, 2: 62 Välinge, sn, 2: 131 Välluv, sn, 2: 103, 131 Värnamo, 2: 195 Värsjö, by, 1: 90; 2: 174 Väsby, sn, 2: 129 Västra Broby, sn, 2: 131 Västra Karup, sn, 2: 129 Växjö, 1: 186 Warnemünde, 1: 270 Wedel, 1: 172, 183, 188 Wismar, 1: 238, 268, 270; 2: 186

Tevsina, kloster, 2: 170 Tinkarp, gd, 2: 121 Tiveden, 2: 165 Todarp, gd, nuv. Vasatorp, 1: 52, 53 Tommarp, 1: 112 Tommarp, gd, 1: 188, 189, 226; 2, 213 Torna, hd, 1: 184; 2: 156 Torrlösa, sn, 1: 26; 2: 127 Tostarp, sn, 2: 129 Tostrup, 2: 246 Tranarps vad, 2: 196 Trelleborg, 1: 20, 56, 61, 131; 2: 115, 209 Tågalycke, gd, 1: 226 Tönsbjerg, 1: 247

Älvsborg, sl, 2: 166, 167, 172, 173, 183 Ängelholm, 1: 74, 90, 92, 112, 131, 146; 2: 67, 155, 163, 167, 203, 204, 206, 239, 241 Ängeltofta, gd, 1: 226

Uddevalla, 1: 247 Ulvsbäck, gd, 2: 189 Uppåkra, sn, 2: 203

Örekrog, 1: 57 Ösel, 2: 181 Östra Karup, sn, 2: 242

Ystad, 1: 20, 21, 24, 56, 61, 131, 147, 148, 164, 233, 236, 268, 280, 295; 2: 90, 115, 167, 183, 185-188, 204, 209, 257, 310 Yxenhult, by, 1: 90 Zerbst, 1: 219 Åhus, 1: 20, 56, 112, 172, 251; 2: 202

355