Helsingborgs historia del 6, bok 2 - Bebyggelse, hantverk och manufaktur (1985)

UNIVERSITETS­ BIBLIOTEKET Lund REFERENS­ BIBLIOTEKET

16 6 6

HELSINGBORGS HISTORIA UTGIVEN EFTER UPPDRAG AV KOMMUNFULLMÄKTIGE I HELSINGBORG UNDER REDAKTION AV

GÖSTA JOHANNESSON

SJÄTTE DELEN II

HELSINGBORG MCMLXXXV

HELSINGBORGS HISTORIA

HELSINGBORGS HISTORIA Efter uppdrag av KOMMUNFULLMÄKTIGE I HELSINGBORG utgiven av DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE under redaktion av GÖSTA JOHANNESSON

VI:2 BEBYGGELSE HANTVERK MANUFAKTUR

HELSINGBORG 1985

© Helsingborgs Stad Almqvist & Wiksell/Gebers Förlag AB Stockholm 1985

ISBN 91-20-06758-5 hft ISBN 91-20-06743-7 inb Printed in Sweden by Berlings, Arlöv 1985

FORORD

E I DETTA BAND ingående bidragen kompletterar framställningen av Helsingborgs äldre historia i de hittills utkomna delarna av stadshistoriken.

Förre museichefen fil.lic. Lars-Göran Kindström behandlar ”Stadsplan och bebyggelse fram till mitten av 1800-talet”. Hans framställning inleds med en återblick på stadens medeltida bebyggelsehistoria. Denna har visserligen be­ handlats av L. M. Bååth i band 1:209 ff. och band 11:1 s. 19ff. samt av T. Mårtensson i band 11:2. Men de resultat som dessa båda forskare kommit fram till publicerades redan 1925 resp. 1933 och 1934. Under de femtio år som förflutit sedan dess, har i samband med grävningsarbeten inom den gamla stadskärnan gjorts betydelsefulla fynd. Dessutom har dendrokronologiska meto­ der utvecklats som möjliggjort noggrannare dateringar av äldre byggnadsvirke.

På väsentliga punkter har följaktligen uppfattningen om Helsingborgs medelti­ da bebyggelsehistoria blivit reviderad. Därför har det ansetts angeläget att den nya bilden av medeltidsstaden Helsingborg, grundad på de senaste rönen, blir framlagd i detta sammanhang.

Museiintendent Margareta Hansson redogör för ”Äldre hantverks- och ma­ nufakturalster från Helsingborg”. Huvudvikten i hennes framställning har lagts på redovisning av de bevarade föremålen. Detta har intresse inte bara för samlare utan för kulturhistorien över huvud taget. För hantverkarnas och manufakturisternas ställning i Helsingborg hänvisas till vad som skrivits i de tidigare utkomna delarna av stadshistoriken.

GÖSTA JOHANNESSON

5

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

STADSPLAN OCH BEBYGGELSE FRAM TILL MITTEN AV 1800-TALET av Lars-Göran Kindström Den medeltida staden ............................................................................................

11

Det Braunska sticket ..............................................................................................

65

Brand och förstörelse..............................................................................................

85

”Publique hus”

....................................................................................................... 143

Kronans byggnader................................................................................................ 199 Borgerskapets Helsingborg..................................................................................... 237 Gatunamn i Helsingborg

........................................................................................292

ÄLDRE HANTVERKS- OCH MANUFAKTURALSTER FRAN HELSINGBORG av Margareta Hansson Guld- och silversmeder ............................................................................................ 321 Tenngjutare

................................................................................................................ 368

Kopparslagare ............................................................................................................389 Urmakare .....................................................................................................................398 Snickare......................................................................................................................... 403 Pålsjö fajansfabrik 1765-1774 ............................................................................ 415 Ruuthska bruket

....................................................................................................... 433

Källor och litteratur

................................................................................................ 460

REGISTER Personregister ........................................................................................................... 465 Ortregister

................................................................................................................ 469

7

STADSPLAN OCH BEBYGGELSE FRAM TILL MITTEN AV 1800TALET AV

LARS-GORAN KINDSTROM

DEN MEDELTIDA STADEN

EN FÖRELIGGANDE UPPGIFTEN att skildra Helsingborgs stads­ plan och bebyggelse under tiden från medeltidens slut c:a 1500 fram till stadsfullmäktigeinstitutionens införande år 1862 måste utgå från stadens utse­ ende vid periodens början. Men härvidlag finnes inga dokumentariska fasta hållpunkter att bygga på. På den äldsta bilden där Helsingborg träder emot oss, det Braunska sticket från 1580-talet, ser vi staden och borgen i ett snedperspek­ tiv uppifrån, som visserligen visar läget av borgen uppe på landborgen och staden med kyrkan nere på strandområdet, men i övrigt antydes endast mycket summariskt stadsbebyggelsens utsträckning och ungefärliga fördelning. Genom sammanställningar av vissa fakta angående över och under jord bevarade byggnader och andra genom punktvisa undersökningar konstaterade iakttagel­ ser har man redan tidigare under 1900-talet skapat en bild av staden under skilda tidsavsnitt av medeltiden, i det väsentliga redovisade i tidigare band av Helsingborgs Historia.1 Emellertid har under de femtio år som gått sedan de berörda banden av detta verk utkommit, ett icke ringa antal grävningsundersökningar inom det medelti­ da Helsingborg tvingats fram genom stadens och byggenskapens utveckling, i synnerhet under de senaste 35—40 åren, vilka har skapat betydligt vidgade och delvis helt nya förutsättningar för en rekonstruktion av ortens successiva utveck­ lingshistoria. Men också utökade forskningar och nya rön inom landskapet i övrigt och inom angränsande delar av nuvarande Danmark sprider delvis helt ny belysning över städernas allmänna utveckling under detta tidsskede, och då inte minst gällande Helsingborg. Av särskild betydelse för förståelsen av hur medeltidens städer vuxit fram och utvecklats är det stora forskningsprojekt rörande Sveriges äldre städer som sedan år 1976 är igång under samlingsnam­ net ”Medeltidsstaden. Den tidiga urbaniseringsprocessens konsekvenser för nutida planering”. Forskningsresultaten rörande de enskilda städerna påverkar varandra, ett växelspel uppstår och ett jämförelsematerial utvinnes, varigenom bilden av den enskilda stadens utveckling också påverkas av övriga teorier.

Helsingborg har inom detta projekt fått det aktuella forskningsläget redovisat år

Stadsplan och bebyggelse 1981, men redan har nya grävningsresultat ytterligare berikat och kanske något förändrat bilden.2 Många av de tidigare framlagda hypoteserna om det medeltida Helsingborg synes fortfarande vara giltiga, medan andra däremot genom de nya forsknings­ resultaten har blivit helt utmönstrade. Det har därför synts vara nödvändigt att här rekapitulera Helsingborgs medeltida utveckling ifråga om topografi och bebyggelse under hänsynstagande till de nya rönen, i den mån den hittills kunnat beläggas. Därvidlag bör emellertid ihågkommas att de resultat som här kommer att redovisas i sin tur kan komma att revideras under kommande decennier. Forskningarna rörande en stads tidigare utveckling står aldrig stilla, detalj lägges till detalj, och ett fastläggande av den definitiva sanningen ligger långt fram i tiden, i den mån detta överhuvud är möjligt. Det är således genom en redovisning av forskningens nuläge som ett försök göres att här tolka Helsingborgs medeltida framväxt fram till brytningspunkten vid den danska reformationen år 1536, och därigenom skapa ett underlag för huvudsyftet med detta arbete, att följa staden och dess byggnader genom de följande tre århund­ radena.

I detta sammanhang är det viktigt att framhålla att dessa delvisa omtolkning­ ar av tidigare uppfattningar om staden och de enskilda byggnadsmonumenten icke innebär någon kritik av äldre författare, utan vilkas primärforskningar och materialbearbetning vi idag icke skulle ha de goda förutsättningar att gå vidare som vi har, och således kunna sätta in de utvunna nya resultaten i det historiska skeendet. Icke minst gäller detta den noggranna och mödosamma genomgång av svårtolkade historiska dokument och notiser, som redovisats i medeltidsav­ snitten i tidigare utkomna band.3

ÄLDRE MEDELTID - PLATÅSTADEN Det tidigaste omnämnandet av Helsingborg vi har, nämligen genom Adam av Bremen på 1070-talet, har med full rätt tolkats som bevis på existensen redan på 1000-talet av Helsingborg som en viss bebyggelsekoncentration, som en tätort.

En bekräftelse härpå ges genom Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyr­ ka den 21 maj 1085. Där omtalas den tomtskatt som kungen mottog bl.a. från Helsingborg och vilken inkomst han genom gåvobrevet överlåter till domkyr­ kan. Sådan tomtskatt fanns endast i städerna, och det är det äldsta bevarade beviset på att Helsingborg vid denna tidpunkt redan betraktats som stad. Men var låg den bebyggelse som då bör ha funnits, och sedan hur länge hade den legat just där? Låg denna första stad uppe på landborgen, i så fall som en platåstad, en högstad, eller låg den nere på den smala strandremsan, närmast anknuten till vattenleden. Stor tveksamhet har rått bland forskarna och flera 12

Den medeltida staden olika hypoteser har under tidernas lopp framförts och diskuterats. Sedan grun­ derna till två romanska sandstenskyrkor omkring senaste sekelskifte påträffats uppe på landborgen och partiellt undersökts trodde man sig med större säkerhet kunna påstå att den äldsta stadsbildningen legat uppe på landborgen, men helt säker kände man sig dock icke. Här har flera skilda grävningsundersökningar under senare år dock kunnat leda fram till mera säkra slutsatser, även om några fasta spår efter den profana bebyggelsen från detta tidiga skede i större utsträck­ ning ännu icke kunnat konstateras. Men klara direkta och indirekta fynd har gjorts vilka sammanlagda klart bevisar att 1000-talets och 1100-talets stad verkligen legat uppe på landborgen, även om det exakta läget tillsvidare måste betraktas som osäkert. Till stor del är dessa fynd knutna till de fortsatta undersökningar i de två nämnda redan tidigare påträffade sandstenskyrkorna från äldre medeltid vilka genomfördes under 1950- och 1960-talen. Det är därför berättigat att i första hand ägna en del intresse åt dessa kyrkor, innan diskussio­ nen om profanbebyggelsen inom den äldsta staden, högstaden, återupptages.4 Som redan nämnts har grunderna till dessa två romanska sandstenskyrkor redan tidigare under 1900-talet utgrävts och beskrivits i detta verk, S:t Petri och S:t Clemens. Bevisföringen för identifiering av de båda kyrkogrunderna är skickligt gjord, främst med utgångspunkt från benämningarna på vissa av stadens jordar under 1600- och 1700-talen. Beträffande rekonstruktion och datering av dessa byggnader har emellertid i båda fallen de kompletterande grävningsundersökningarna, framtvingade genom större byggnads- och anlägg­ ningsarbeten, givit ytterligare underlag, som delvis resulterat i ändringar av den tidigare uppfattningen speciellt gällande dateringen. En redovisning är på sin plats, varje kyrka för sig.

Till den tidigare nämnda äldsta bilden av Helsingborg, det Braunska sticket från 1580-talet, finnes en samtida beskrivning, färdig 1587, författad av den senare biskopen i Lund, Mogens Madsen, född i Helsingborg 1527. Dennes beskrivning av den egna hemstaden, skriven på latin, bör rimligen kunna betraktas som sakkunnig och tillförlitlig, i den mån en beskrivning från denna tid kan användas som utgångspunkt för detaljstudium. Mogens Madsen skriver: ”Över staden . . . reser sig ett berg i öster, tämligen brant och högt, på vars topp och på en mycket stark klippa den ypperligt befästa borgen står .. . Mitt emot borgen i söder låg fordom det dominikanerna tillhörande ryktbara klostret, sedermera efter religionsförändringen i Danmark helt och hållet förstört, jämte trenne andra sockenkyrkor, nämligen de nära liggande Petri-, Clementis- och Olaikyrkorna, samt dessutom det nyligen uppförda Kors-kapellet, som låg nära intill staden i söder. Nu ett förstört Troja. På dessa platser synes nämligen numera icke ens några spår av de en gång så storartade byggnaderna.” Vid en bedömning av tillförlitligheten hos dessa uppgifter bör ihågkommas att Madsen

l3

Stadsplan och bebyggelse som barn måste ha sett dessa byggnader ännu i bruk, eftersom reformationen kom till Danmark först 1536, och därmed förstörelsen relativt nära därefter.

Madsen var då i tioårsåldern. Beskrivningen gör han som sextioåring och man kan kanske anta att minnet kan ha försvagats något, men i huvudsak torde han ha vetat vad han beskrev. Vid genomläsning får man det bestämda intrycket att de tre nämnda kyrkorna, liksom klostret, låg uppe på ”berget”, och icke så långt från varandra, och i varje fall icke nere i staden. Beträffande Helig Korskapellet känner man sig mera osäker, men det är i skildringen klart skilt från de andra kyrkorna, och dessutom med hänvisningen ”intill staden”. Det behöver således inte ha legat uppe på landborgsbranten, intill de andra, om man skulle våga en gissning. Klostret och de två kyrkorna, S:t Clemens och S:t Petri (S:t Peder), är genom vid grävningar påträffade grundrester och kyrkogårdar bund­ na till bestämda platser, medan den tredje, S:t Olofskyrkan, för att använda den nordiska och riktigare benämningen, ännu icke har påträffats, men möjligen dess kyrkogård. S:t Petri och, i så fall, S:t Olof är verkligen närliggande både varandra och borgen, medan S:t Clemens, som har det nordligaste läget, ligger mera isolerad, mera för sig själv, i förnäm avskildhet.3

S:t Clemens På höjden norr om Långvinkelsgatans ravin påträffades redan under slutet av 1800-talet byggnadsrester, vilka så småningom efter ytterligare grävningsundersökningar i olika etapper under tidigt 1900-tal och efter omfattande polemik forskare emellan kunde genom äldre lagfarter och köpehandlingar fastställas tillhöra S:t Clemens tidiga romanska sandstenskyrka. Enligt det äldsta skriftliga omnämnandet 1537 förstördes den vid reformationen 1536.3a I samband med omfattande nybyggnader i kvarteret 1957-1962 genomfördes här en fullständig undersökning och borttagande av kyrka och omkringliggande kyrkogård (en mindre nordlig del av den senare torde fortfarande ligga kvar oundersökt i S:t Clemensgatan). Resultaten medförde en väsentlig omvärdering av kyrkobyggnaden och dess föregångare. Sandstenskyrkan hade vid tidigare undersökningar ansetts troligen ha haft ett rakslutet kor och hade daterats till 1100-talet. Nu konstaterades emellertid med säkerhet att den bestått av lång­ hus, kor och avslutande korabsid, allt uppfört i ett sammanhang av kvaderhuggen sandsten, varjämte det som en yngre tillbyggnad tidigare tolkade partiet i väster visserligen var något yngre, men i stället hade föregåtts av ett med långhuset samtida torn. Endast mittpartiet och den nordliga delen av detta torn kunde undersökas, och denna nordmur var dessutom ganska fragmentarisk och svårtolkad. Det ursprungliga tornet synes ha varit tvärställt rektangulärt, flan­ kerat i norr och söder av halvrunda trapptorn, märkbara också i tornets inre (jfr

Den medeltida staden t.ex. Husaby kyrka i Västergötland). Rekonstruktionen, som kan sägas vara mycket intresseväckande, måste dock betecknas som i någon mån tekniskt osäker. Utgrävaren har visat att detta torn i sitt äldsta utförande varit utrustat med ett gravkapell, vilket dessutom skulle genom flankeringstornen, därest rekonstruktionen av dessa skulle vara riktig, möjligen kunna ha stått i förbindel­ se med en emporvåning. Detta senare återstår emellertid att bevisa. Detta äldre torn synes efter en brand ha ersatts genom en förlängning av långhuset och möjligen ett därtill fogat samtidigt västtorn. Branden kunde genom myntfynd tidsfästas till några decennier in på 1300-talet, och undersökaren har velat parallellisera tillbyggnaden med pågående nybyggnad av Kärnan inom borg­ området på andra sidan ravinen. En tidigare påträffad skråkantad sockelsten av tegel av samma utseende som de, som bildar den övre indragningen på Kärnan, synes kunna bekräfta denna tankegång.6 Men tillbaka till den första romanska stenkyrkan och dess särpräglade torn.

Tack vare fynd i angränsande och till denna kyrka hörande gravar (bl.a. mynt från Sven Estridsens regenttid, 1047-1076) skulle stenkyrkan med stor sannolik­ het kunna hänföras till 1000-talets senare hälft, och genom sin typ knytas till vissa kontinentala inflytanden, där kungamakten spelat en speciell roll. S:t Clemens sandstenskyrka är härmed Helsingborgs äldsta kyrka, men mycket talar för att den dessutom har haft en föregångare av trä. Påträffade stock- och trågkistor, särskilt omkring norra långhusväggen, visar tydligt dels att de är äldre än stenkyrkan (överkorsas av dennas grundmurar), dels har en mot denna något avvikande orientering. Inga direkta spår av denna träkyrka (stavkyrka?) har i och för sig påträffats, men indicierna är så pass starka, att man med bestämdhet kan våga påstå att här verkligen stått en träkyrka, troligen uppförd redan vid 1000-talets början, eller i varje fall under dess förra hälft.7 Clemenskyrkorna har avfforskningen i senare tid ansetts ha särskild anknyt­ ning till kungamakten och ofta legat nära en kungsgård. Vissa markförhållan­ den, som avspeglat sig i senare kartor och gränsmarkeringar har ansetts tyda på en tidig borganläggning eller i varje fall en kungsgård inom detta område. Men ännu har inga spår av en dylik bebyggelse kunnat iakttagas. Med säkerhet kan dock sägas att Helsingborg växer fram under 1000-talet på kunglig mark och sannolikt på kungligt initiativ. Som ett praktiskt led i förvaltningen var en gårdsanläggning, en kungsgård, nödvändig, om möjligt också placerad i ett strategiskt läge. Ett sådant lämpligt läge har området omkring S:t Clemens, än mera påtagligt förr än nutilldags, vilket skall senare påvisas. Det synes därför icke osannolikt att en kungsgård, möjligen också utformad som en den tidens borg, har legat i anslutning till S:t Clemens kyrka. Detta skulle i så fall vara den borg, som redan på 1000-talet fått ge namn åt staden. Flera forskare har arbetat efter denna tankegång. Det är i varje fall en möjlig hypotes, även om hittills inga

!5

Stadsplan och bebyggelse bevisbara spår efter en borg eller en kungsgård har kommit i dagen trots ett flertal olika schaktningar inom det aktuella området. Begravningarna på S:t Clemens kyrkogård, som med tiden utvidgats, bl.a. åt väster, fortsatte medelti­ den igenom, men med en påtagligt minskad frekvens från och med 1300-talet, vilket också speglar sig i myntfynden som gjordes inom området under den fleråriga undersökningen kring år I960.8

S:t Petri MittfÖr borgområdet har omedelbart öster om Bergaliden legat grunden efter S:t Petri tidigmedeltida sandstenskyrka, numera helt avlägsnad. Resterna efter grundmurarna undersöktes redan år 1910, varefter de åter övertäcktes. Det var, konstaterade man, en liten romansk sandstenskyrka med rakslutet kor. Däremot kunde man icke fastställa västpartiets utformning eller utsträckning, med eller utan ett eventuellt västtorn, därför att murresterna här helt hade spolierats och borttagits i samband med uppförandet av ett vattentorn år 1885. Inga notiser finnes från detta tillfälle. Vid 1910 års undersökning, som däremot publicera­ des, påträffades ett mindre antal skelett jämte ett par gravkistor av stenhällar, vilka också de liksom kyrkan band anläggningen till 1100-talet.9 Tillkomsten av den nya sjuksköterskeskolans olika anläggningar i skilda etapper under 1960- och 1970-talen framtvingade förnyade undersökningar på platsen jämte ett fullständigt borttagande av byggnadens grundmurar samt en stor del av omkringliggande kyrkogård. De nya undersökningarna gav en ny och fullständigare bild av kyrkan, som konstaterades ha bestått av långhus, försett med både nord- och sydingång, kor och en nyupptäckt absid. I frågan om huruvida ett västtorn har funnits eller icke råder däremot fortfarande osäkerhet, dock pekar befintligheten av vissa mindre stenpartier vid nordvästra hörnet av långhuset i den riktningen, även om det med säkerhet inte kan konstateras att samtidighet med kyrkan i övrigt föreligger. Utanför den södra portalen har ett något yngre, sekundärt vapenhus legat.10 Kyrkan, som raserades vid reformationen 1536, omnämnes första gången i skriftliga källor år 1257, då kungen i strid med ärkebiskopen gör anspråk på patronatsrätten som han tidigare säger sig ha haft. Identifieringen av kyrkan som S:t Petri (S:t Peder) har kunnat ske förutom genom mark- och tomtförhål­ landena även genom en berättelse från 1700-talet. I Mariakyrkans torn hänger en kyrkklocka, gjuten c:a 1400, troligen av en mäster Peter, vilken klocka enligt traditionen skall ha hängt i S:t Petri kyrka och vid dess rivning i samband med reformationen övertagits av Mariakyrkan. Ett stöd för traditionen är att lands­ församlingen långt fram i tiden haft särskild rätt till ringning i denna klocka utan avgift.11

16

Den medeltida staden Fynd av skulpterade sandstensornament medger en säker datering av kyrkan till 1100-talets mitt, vilket också bekräftas av myntfynd, med relativt stor säkerhet bundna till byggnadsresterna. Staden själv skulle ju vid denna tid­ punkt, som tidigare anförts, då redan vara närmare hundra år gammal, varför det icke var förvånande att man under sandstenskyrkans grundmurar påträffa­ de äldre gravar, som blivit skadade och överbyggda av 1100-talskyrkans murar.

Dessa sammanlagt tretton äldre gravar var dessutom orienterade något snett i förhållande till stenkyrkan, och måste tillhöra en äldre anläggning, med stor sannolikhet en äldre kyrkobyggnad, men några säkra spår efter denna, som väl sannolikt torde ha varit av trä, kunde icke återfinnas. De äldsta gravarna synes ha legat norr om kyrkan. Ett fåtal, men till gravar knutna fynd, bl.a. ett mynt från Sven Estridsen (1047-1076), antyder att kyrkogårdens tillkomst kan date­ ras till 1000-talets mitt eller senare hälft, till vilken tid också den hypotetiska träkyrkan skulle kunna hänföras. För övrigt har på den omgivande kyrkogården sammanlagt närmare 1400 skelett påträffats, av vilka c:a 850 var så pass oskadade att en systematisering av gravsättet (genom armarnas placering) kunde göras. Denna pekar sammanlagt på en långsamt avtagande begravnings­ frekvens på S:t Petri kyrkogård från ett maximum under tidig och högmedeltid till yngre medeltid, alltså samma bild som redan konstaterats för S:t Clemens.

Materialet visar f.ö. dessutom en ojämn fördelning mellan olika delar av kyrkogården, troligen beroende på hur denna successivt har blivit tagen i anspråk, eller hur seden att begrava norr eller söder om kyrkan har skiftat.

Emellertid torde eventuella slutsatser i detta sistnämnda hänseende böra be­ tecknas som osäkra på grund av att viss förstörelse av delar av kyrkogården skett genom olika befästningsarbeten under 1600-talet (det gäller här den yttre stadsvallen med sin utanförliggande vallgrav, som torde tillkommit under minst två olika skeden och efter två olika mönster).12 Vid grävningsundersökningarna gjordes dessutom även några andra intres­ santa iakttagelser, vilka antyder att en ännu äldre bebyggelse funnits på platsen redan före kyrkogårdens tillkomst och vilken således skulle vara äldre än denna och äldre än träkyrkan. Dels påträffades i den omrörda gravjorden krukskärvor av tidig 1000-talskaraktär, som kan antagas härröra från denna äldre bebyggel­ se, och dels iakttogs en husrest, troligen från ett grophus, som blivit nedgrävt så djupt, att det undgått att helt spolieras av gravarna. Denna bebyggelse skulle alltså möjligen kunna föras tillbaka till 1000-talets början. Men mera därom senare.13

2

—

Helsingborg VI:2

Stadsplan och bebyggelse S:t Olof S:t Olofs kyrka, nämnd första gången 1587 (av Mogens Madsen) och förstörd vid reformationen, är ännu icke fixerad till sitt läge, och några påträffade byggnadsrester eller andra fynd har heller icke kunnat säkert identifieras som tillhörande denna kyrka. Den har enligt Mogens Madsen legat uppe på land­ borgen i närheten av de andra två tidigmedeltida kyrkorna. Ett försök att binda S:t Olof till södra delen av strandstaden, som gjorts i tidigare band av detta verk, vilar på en redan i sig själv svag bevisning, som vid närmare granskning visar sig alls icke hålla måttet. Man har uppmärksammat en i och för sig sannolikt säker uppgift i 1657 års kyrkoräkenskaper, att av det årets tio begrav­ ningar hade fyra skett på S:t Olai kyrkogård och en på S:t Nicolai (dominikanernas klosterkyrkogård). Vid tolkningen av denna uppgift, som sammanfördes med traditioner om en kyrkogård från 1600-talet, utgick man som från ett fastställt faktum att S:t Olai (S:t Olofs) kyrka verkligen utan tvekan legat nere i strandstaden, och på grund av detta faktum fann man att det icke rådde någon ”tvekan om att alla uppgifterna avse samma kyrkogård, varför S. Nicolai säkerligen är felskrivning för S. Olai”. Så var nog inte fallet som framgår av det följande.14 Redan tidigt under 1900-talet hade medeltida gravar i stor mängd, delvis i stenkistor av romansk karaktär, påträffats söder och öster om det dåvarande gossläroverket, nuvarande Nicolaiskolan, i närheten av senare Handelsgymnasiet, bl.a. ute i Bergaliden, nära korsningen med dåvarande Svartbrödragatan. De hade då (1903) tolkats som tillhörande dominikanerklostret, men denna hypotes kan näppeligen numera vidhållas, då klosterkomplexets begravningsplats ge­ nom utgrävningar vid 1950-talets början fixerats till området norr och nordväst om skolan, alltså på diametralt motsatt sida av klostrets ganska stora anlägg­ ning, vilket innebär att det är ett avsevärt avstånd mellan de skilda gravområ­ dena. Vid denna grävningsundersökning åren 1952-1953 kunde f.ö. några få begravningar klart beläggas som icke tillhörande klostertiden, utan stammande från ett senare tidsavsnitt. Detta förhållande skulle kunna tänkas bekräfta att enstaka begravningar verkligen skett här så sent som under 1600-talet. Under 1950- och 1960-talen påträffades vid punktvisa grävningar på Handelsgymnasiets skolgård (bl.a. för utställningspaviljonger, staket m.m.) väster om och i någon mån söder om byggnaden ett flertal skelettgravar av klart medeltida typ.

Alla dessa gravar, grupperade kring denna äldre skolbyggnad, pekar i en och samma riktning: här har funnits en kyrkogård under ett relativt tidigt skede av medeltiden. Men har det också funnits en tillhörande kyrka? Då det senare Handelsgymnasiet i början av 1860-talet (grunden grävdes år 1861) uppfördes som läroverk efter ritningar av Helgo Zettervall påträffades enligt en tidnings-

18

Den medeltida staden uppgift 1863 en stor mängd skelett, delvis i stenkistor av tunna hällar, vilka emellertid aldrig närmare beskrevs. De ansågs höra samman med digerdödens härjningar på 1300-talet, vilket stöddes av ett större (slutet?) myntfynd från denna tidsepok. En sammanställning av dessa olika fakta gör den tolkningen sannolik att S:t Olofs medeltida (romanska?) kyrka legat ungefär där den Zettervallska skolbyggnaden från 1863 idag ligger, sannolikt med en viss drag­ ning åt norr och öster, på alla sidor omgiven av tillhörande gravar, liksom fallet var vid de tidigare beskrivna kyrkorna. Detta skulle stämma väl överens med Mogens Madsens berättelse från 1587.13

Borgen Platåstadens enligt våra dagars uppfattning viktigaste element var borganlägg­ ningen, även om den i och för sig torde ha legat utanför den egentliga stadsbildningen och icke tillhörde denna. Genom grävningsundersökningar i början av 1930-talet konstaterades att det nuvarande tegeltornet har haft en föregångare, ett av sandstenskvadrar uppfört rundtorn med c:a 14,35 m diameter och en murtjocklek av c:a 4,25 m. Genom myntfynd (bl.a. från Valdemar I, 1154— 1182) ansågs det kunna föras till 1100-talets mitt, vilken dateringsmetod visser­ ligen kan sägas vara tveksam, men då materialbehandlingen i tornet också pekar i samma riktning finnes ingen anledning att frångå denna tidfästning. En något senare datering skulle emellertid vara fullt möjlig, men dock låta tornet tillhöra 1100-talet. Det stora borgområdet omslutes enligt 1600-talskartor av en polygonalt formad ringmur, som i väster gränsade direkt till landborgsbranten.

I öster och norr, anläggningens svagaste del, skyddades den därjämte av en torr vallgrav. Enligt 1600-talskartan fanns det halvrunda flankeringstorn i ett flertal av polygonens hörn, men dessa torde, som har framhållits av borgens utforskare och också av senare bedömare, vara sekundära. Ringmuren är i sin egenskap av polygonal mur utan flankeringstorn representativ för den danska befästningsr' konsten under 1100-talet.

Det centrala runda kärntornet var dock inte den enda fasta byggnaden inom borgen. I väster låg som ingående del i ringmuren en rundkyrka med tillhöran­ de mot borgområdets inre riktad absid, vilket kapell enligt 1500-talsuppgifter synes ha varit helgat åt S:t Mikael. Snett under och tvärs över absidgrunden löpte vid undersökningstillfället en svagt böjd sträng av gråstensblock, vilken av situationen att döma bör ha varit äldre än kapellet. Eftersom närmaste del av ringmuren redan tidigare var bortbruten (1902), kunde det ej fastställas om rundkyrkan var samtidig med eller sekundär i förhållande till denna. En sannolik förklaring till gråstensraden är att det ursprungligen stått en annan byggnad lutad mot ringmuren, som emellertid snart borttagits till förmån för i

l9

Stadsplan och bebyggelse kapellet. I så fall skulle borgen ursprungligen uppförts utan kapell och haft en mer strikt fortifikatorisk prägel. Förekomsten av ett privat kapell, ett oratorium, har betraktats som ett viktigt indicium på att borgen från och med kapellets tillkomst fungerat som kungligt residens. Det har med utgångspunkt från rundbyggnadens utseende under 1600-talet hävdats att kapellet varit en tvåeller flervåningsanläggning, men detta har ifrågasatts av senare forskare bl.a. under påpekande av att vissa senare ombyggnader, vilka inneburit bl.a. absi­ dens borttagande, rimligen också bör ha betytt tillägg av övervåningarna. Att kapellet ingått i ringmuren kan ej med nödvändighet anses innebära någonting annat än att den västligaste delen av rundhusets mur varit befäst. I motsats till detta kungens privatkapell kan däremot S:t Petri kyrka ha tjänat som borgens egen sockenkyrka, mot vilken borgens ingångsport är riktad. Kungen har ju som tidigare framhållits haft patronatsrätten till denna kyrka.17

Stadsbebyggelse Om den egentliga stadsbebyggelsen under 1000- och 1100-talen vet man ytterst litet. Endast fa spår har påträffats och då synnerligen obetydliga. Man måste också vara klar över att den tidens profana stadsbebyggelse säkerligen var av ganska enkel karaktär och inte lämnat särskilt tydliga spår efter sig, isynnerhet icke i den relativt torra sandjord som är typisk för området ovanför landborgsbranten. Det är kanske också lämpligt att i första hand söka skapa sig en bild av hur terrängen här uppe kan ha sett ut under stadens äldsta tid. Man måste vara medveten om att den säkerligen ej var som nu, varken nivå- eller terrängmäs­ sigt. Särskilt befästningsarbetena under senare tider, framför allt under 1600talet, liksom försvarsverkens förstörande under detta århundrades slutskede har kraftigt omskapat området. Redan klostrets tillkomst under 1200-talets sista fjärdedel har såsom framkom vid grävningsundersökningarna inneburit en avsevärd förhöjning av marknivån inom dess område. Också under vårt år­ hundrade har avsevärda schaktningar och jordomflyttningar förekommit, näm­ ligen i samband med 1903 års stora industriutställning, vilket skymtar i vissa

Under 1100-talets senare del är Helsingborg ännu en platåstad med bebyggelsen samlad mellan den nya borgen med rundtorn och ringmur och de närliggande kyrkorna S:t Petri och S:t Olof, medan den gamla kungsgårdsky rkan S:t Clemens ligger i förnäm avskildhet på branten i norr. Det säsongsbetonade fisket vid stranden kan ännu skötas från tillfälliga bodar. De tillresta köpmännen har fått sitt romanska Mariakapell nere på stranden alldeles söder om huvudleden ned till landningsplatsen, en led som redan vid denna tidpunkt kan ha lockat till en viss fast bebyggelse därnere, tätt tryckt till landborgsbranten.

20

Prins Georg

Park kvarteret

FiskarQp■

Kullen V a

Bålverket

Fredrik

Prins

37.7 Kopparmöllegofan

Munken

Långvinkeln 'S\ Ö a

bru-

Drottninggatan

Delfiflsi

Kärnan N a

Homntorgct

grafen

+ 2.s

to Mario

Vikingen

3

Dahlberi

Norden

Kärfan M

/e/e- '

Kärnan

Vattentornet

Länkan

Erik

v

Slotta-',

Slottsgången

Springposten

Tornet

Kullen Öka

vin-

Pilen

Skö/denborg

Arlan

Unionen

o va

Lasarettet

Göta

Thalia

Karl XI Nia

Karl XI S a

Museum

1100-talet

HELSINGBORG

John Ericsson

Ruuth

ßas-\ \t lonen

Den medeltida staden

Stadsplan och bebyggelse minnesanteckningar, och vilka arbeten också vållade en hel del stridigheter på grund av sina ekonomiska konsekvenser. Dessa arbeten synes ha varit av icke så oväsentlig omfattning, även om de icke fullbordades helt.18 I detta sammanhang bör ett par andra förhållanden anföras. I samband med utgrävningen av klosterområdet 1952-1953 påträffades en större igenfylld damm eller vattensänka rakt öster om klosterkyrkan ute i Bergaliden, i gatans västra kant och in över gränsen till skolgården. Den hade dels vuxit igen, dels fyllts igen. I fyllningsmaterialet påträffades en del föremål, icke minst keramiskt material, från tidigt 1500-tal och fram till och med 1700-talet. Av allt att döma har man under klostertiden i ett eller annat avseende haft bruk för dammen och därför hållit den öppen. Av nivåförhållandena att döma har den haft sin avrinning åt söder och sydväst. Ett studium av 1787 års karta ger vid handen att från Södra Storgatan finns omedelbart utanför södra tullbommen markerad en smal väg åt öster uppför landborgen. Den beskrives ännu i början av 1800talet som en smal hålväg, nästan ofarbar på grund av det rikliga vattenflödet.

Ovanför backen har den tagit av åt norr och fmnes antydd som en ägoskiljande åkerväg upp mot nuvarande Fogelbergs hörna. Det är icke osannolikt att det är den gamla avrinningsfaran från nämnda damm som senare fyllts igen och tagits i bruk som en visserligen dålig men dock användbar väg nedåt södra tullen.

Bäcken torde nedanför landborgen ha förenat sig med den vattenfåra som kom uppifrån vallgravsdammen utanför bastionen Prins Christian. Förklaringen till en vattensamling och ett eventuellt vattensjukt område just här är att berglag­ ren ligger i sned lutning inåt från själva landborgsbranten. Detta kunde utomor­ dentligt väl iakttagas vid klosterundersökningarna: omedelbart innanför den högre bergkanten vidtager ett hårt moränlager, som också det relativt snabbt faller mot öster, där nivån fylles upp mot nuvarande läge genom fös sand, till stor del påfyllt material. Vattnet har således inte kunnat få avrinning åt annat håll än åt söder tills det hittat en lämplig mindre ravin (hålvägen) ned mot stranden. Hur långt mot norr denna vattensamling eller ådra sträckt sig kan numera icke avgöras. En uppgift fmnes att klostrets tegelbruk låg norr om dammen. Kanske är detta de gamla djupa lertäkterna för tegelbruket, möjligen använda också vid byggandet av Kärnan.19 Vid schaktningar för fjärrvärmeverkets ledningar ute i Kung Kristoffers gata påträffades nära hörnet mot Kärngränden de stora sandstensfundamenten till de under 1660- och 1670-talen byggda bastionsmurarna för det s.k. kastellet.

Fundamenten gick ned till avsevärt djup, men det i detta sammanhang intres­ santa var att nere på ett djup av c:a fem meter under nuvarande gatunivå påträffades en ursprunglig, myllbelagd marknivå från tiden före befästningar­ nas tid (steril sand ytterligare 1,5-2 m längre ned). Eftersom man här befinner sig i kanten på det kvarter som på andra sidan begränsas av Eångvinkelsgatan 22

Den medeltida staden ungefär mittför S:t Clemenskyrkans högtliggande begravningsplats kan man oväntat väl urskilja traktens ursprungliga topografi, där S:t Clemenskyrkan och dess eventuella kungsgård svävar högt ovanför en brant stupande backe, vid vars fot Långvinkelsgatan löper endast någon meter lägre än den gamla markni­ vån under bastionen. Från gatan sluttar således terrängen mycket långsamt upp mot det högre liggande och något yngre borgområdet i söder. Intrycket av att Långvinkelsgatan även på denna punkt skulle vara en klart markerad ravin suddas härigenom i stor utsträckning ut.20 Som redan antytts är konstaterade profana byggnadslämningar från den äldsta medeltiden mycket få uppe på landborgen, och nedanför, i strandstaden, fmns de inte alls (med undantag för de lerbottnar, vilka senare skall behandlas).

Vid S:t Petri påträffades ett grophus samt lösfynd från en bebyggelse tidigare än 1000-talets hypotetiska träkyrka. I södra kanten av S:t Petri kyrkogård påträf­ fades några krukskärvor som bedömdes utkastade från intilliggande bebyggelse.

Under dominikanerklostrets kyrkogård, närmast under dess nordöstra del, påträffades på avsevärt djup otydliga byggnadsrester, som måste stamma från tiden före klostrets tillkomst (c:a 1270). Dessa rester skulle f.ö. kunna väl stämma överens med en uppgift hos en äldre krönikör att klostret grundades ”sedan åbor bortförts.”21 Sammantaget antyder detta att den första bosättningen, samtidig med den äldsta anläggningen vid S:t Clemens, skett i närheten av (eventuellt norr om) den senare S:t Petri men vid denna kyrkas tillkomst utvidgats åt söder och kommit att sträcka sig åt sydväst ned mot S:t Olof. Huruvida orienteringen hit kan haft samband med en vattensamling, föregångare till den senare dammen som f.ö. nämns i samband med ett kungligt gåvobrev 1523, är osäkert. Bebyg­ gelsen torde logiskt sett ha legat väster om detta vattenområde, och det är frestande att tänka sig ett visst samband. Men det faktiska förhållandet är att man, så länge inte några säkra spår efter bosättningen påträffats, endast rör sig med mer eller mindre osäkra spekulationer. Det har ofta påpekats att stadsbebyggelsen skulle kunna ha legat inom den nuvarande Slottshagen, alltså mellan borgen och S:t Petri, men att spåren helt måste ha sopats bort genom alla olika arbeten under seklernas gång, varför det inte skulle löna sig att leta där. Men detta behöver inte vara fallet: det kan vara så stora schaktmassor påförda under de många skilda arbetena att den tidigmedeltida bebyggelsen skulle kunna ligga på flera meters djup, och följaktligen kunna ligga där relativt intakt. Men även detta är endast en djärv spekulation.22

23

Stadsplan och bebyggelse Sammanfattning Sammanfattningsvis kan om Helsingborg under den äldre medeltiden sägas följande. Det äldsta Helsingborg låg uppe på landborgen: det var en platåstad, en högstad. Staden var grundad på kunglig mark och har utan tvivel tillkommit på kungligt initiativ. Det äldsta belägget är den begravningsplats från 1000talets början som konstaterats uppe på höjden ovanför nuvarande Långvinkels­ gatan. Tillhörande träkyrka, helgad åt S:t Clemens, av vilken intet fmnes bevarat, har legat inom samma trånga område och säkerligen varit kungens egen kyrka. Omedelbart vid eller nära därintill eller inom samma trakt har en tidig kungsgård legat, icke osannolikt utformad som en enkel borganläggning, efter vilken möjligen staden fått sitt namn. Att borgen skulle haft en så stor omfattning som några forskare med utgångspunkt från äldre kartor trott sig kunna fastställa synes däremot icke troligt: det återstår i alla fall att bevisa.

Tillhörande profanbebyggelse kan ha legat i närheten av den senare S:t Petri.

Någon sådan bebyggelse är i varje fall icke påträffad i trakten omkring S:t Clemens. Träkyrkan ersättes strax efter mitten av 1000-talet av en stenkyrka med gravkapell under ett torn av kontinental och kunglig karaktär, som kanske kan knytas till Sven Estridsen (1047-1076). Under senare delen av 1000-talet tillkommer ytterligare en träkyrka, S:t Petri, som även den, i varje fall senare, likaså är kungens. Vid 1100-talets mitt ersättes också denna träkyrka av en sandstenskyrka, liksom S:t Clemens absidförsedd. An väsentligare är att vid samma tidpunkt, strax efter 1100-talets mitt, nyanläggs en stark ringmursborg ute vid landborgsbranten, bestående av ett runt centraltorn av sandsten, en polygon ringmur med ett så småningom, men dock relativt snabbt inkompone­ rat rundkapell för kungligt privatbruk. Försvaret har således skjutits fram från den i relativt skyddat läge vid en ravins inre del liggande mindre borgen till en framskjuten position med utsikt över strand och sund. Någon gång under 1100talet, möjligen under dess senare del, har en tredje kyrka, S:t Olof, tillkommit, gissningsvis som en ren sockenkyrka för den befolkning, som nu har fatt sin bosättning intill en vattensamling och bäck i området mellan S:t Petri och S:t Olof. Denna tidigmedeltida stad grundar sig icke främst på köpenskap och handel, den är tillkommen på kungens bud och på hans villkor, med sin betydelse och tyngd i det militära och fortifikatoriska. Men mot 1100-talets slut skymtar en ny utveckling: nere på stranden samlar sig fiskebodar i sillfiskets spår, och här börjar ett köpenskapens kapell byggas under S:ta Marias tecken, dock fortfarande i den snabbt utklingande romanska stilen.

24

Den medeltida staden SENARE MEDELTID - STRANDSTADEN Även för områdena nedanför landborgen gäller att man hittills haft mycket fa systematiska arkeologiska undersökningar, som kunnat ge några verkliga resul­ tat ifråga om bedömning av äldre tids förhållanden. Första tillfället att tillvara­ taga fynd i större utsträckning och göra något så när tillförlitliga iakttagelser var vid schaktningarna för Grand Hotell vid Stortorget i mitten av 1920-talet, tidigare redovisade i detta verk. I övrigt gäller det endast punktvisa fynd och tillfälligtvis gjorda uppteckningar, bevarade i museets arkiv, av vilka det dock är mycket svårt att skapa en sammanhängande bild av utveckling eller topografi inom stadsområdet. Tidvis har visserligen stora urschaktningar skett i samband med nybyggnader i det centrala stadsområdet, men varken tid, personal eller pengar har funnits för en systematisk bevakning, och dessutom har myndighe­ ternas stöd för en sådan saknats, icke blott på det lokala planet, utan också från högre antikvariska myndigheter. Det är först under det senaste decenniet som man från centralt håll har kunnat gå in för en fullständig tillämpning av fornminneslagen också inom stadsområden, och under tiden har mycket veten­ skapligt värdefullt material förstörts eller gått obemärkt förbi, i Helsingborg liksom i många andra städer.23 Den första större systematiska schaktningsbevakning som kom till stånd var då två kulvertledningar år 1949 lades ned längs hela Stortorgets norra och södra sidor. Detta arbete resulterade i två sammanhängande och väl karterade snitt genom torget i hela dess längd från Storgatorna ned till Järnvägsgatan. Härige­ nom erhölls ett väl dokumenterat och ovärderligt snitt genom strandnivåer och utfyllnader från c:a 1100 fram till våra dagar. Tidigare gissningar om dessa förhållanden kunde nu bytas ut mot ett relativt säkert faktaunderlag, men dock endast på denna punkt.24 Ett planeringsarbete runt Mariakyrkan 1951-1952 gav i sig självt inte så mycket nytt beträffande stadens reella utseende, men fyndmaterialet, i synner­ het myntfynden, hade så mycket mer att säga. Ledningsarbeten genom Billeplatsen och närliggande del av Södra Storgatan spred en helt ny belysning över begravningsplats och gatuleder. I det senare fallet kom längre fram en bekräftel­ se på de vunna resultaten vid nedläggning av ledningar för fjärrvärmen i Södra Storgatan och Södra Kyrkogatan. Genom de senare arbetena kom dessutom en husgrund i dagen intill Mariakyrkans södra kyrkogårdsmur, det ”brända hu­ set”, daterbar till högmedeltiden. Genom alla dessa arbeten, där vart och ett i och för sig icke var så betydande, började en helt ny bild av den senare medeltidens Helsingborg växa fram, som fick sin slutliga bekräftelse, då den första helt systematiska arkeologiska undersökningen av ett kvartersområde åren 1982-1983 kunde komma till stånd inom kvarteret Thor. Detta arbete torde kunna följas upp inom nära framtid inom intilliggande kvarter.

25

Stadsplan och bebyggelse Strandlinje För bedömningen av hur och var bosättningen nere på strandområdet först kom till stånd spelar givetvis läget av den ursprungliga strandlinjen stor roll. Hur högt har havet gått under medeltiden? De flesta geologer tycks numera anse att havsnivån redan under äldre medeltid nått viss stabilitet och sålunda i stort sammanfaller med den nuvarande, möjligen med en differens på någon decime­ ter, vilken torde vara betydelselös i detta sammanhang. Med utgångspunkt härifrån och från 1949 års längdsnitt genom Stortorget kan man fastställa att medelhavsnivåns strandlinje under äldre medeltid låg ungefär mitt för Grand Hotell snett över Stortorget till strax öster om Norra Strandgatan. Men det var en långsluttande sandstrand, och därför knappast lämplig för bosättning när­ mast innanför vattenlinjen. Av erfarenheter från våra dagar framgår att högvat­ ten vid extrema tillfällen kan gå upp till mer än en meter över medelnivån.

Enmeterskurvan går strax väster om Kullagatan. Skulle det råda västlig storm vid ett sådant högvatten får man emellertid räkna med att ytterligare ett stycke av den långsluttande strandremsan blir utsatt för vågornas åverkan. Vid 1949 års schaktning konstaterades ett markerat strandhak strax ovanför tvåmeterskurvan ett tiotal meter öster om Kullagatan. Alla dessa iakttagelser gjordes på den ursprungliga sterila nivån, under de kraftiga utfyllnadslagren. Den återstå­ ende strandremsan upp till landborgsbranten, vilken skulle ha återstått för bebyggelse innan utfyllnaden av skilda material (= kulturlagren) tog vid, var alltså icke särskilt bred. I den mån man vid olika grävningar under årens lopp har kunnat iakttaga dessa nivåer, synes det emellertid framgå att det, där Stortorget idag ligger, närmast funnits en bukt eller mindre vik. Vid utgrävning­ en för det stora nybygget öster om Rådhuset och på det nuvarande Rådhustor­ gets plats kunde man konstatera att berggrunden (”hallen”, som det heter i Helsingborg) gick högt upp och sannolikt legat obetydligt över dåvarande havsyta. Detta skulle kunna vara förklaringen till att en bukt uppstått söder därom på det sätt som är vanligt vid dessa partier av Öresundskusten. I varje fall torde denna del av Helsingborgsstranden icke ha varit lämplig för landning av båtar under tidig medeltid: de kunde lätt blivit skadade eller sönderslagna mot hallen. Söder om Stortorget var läget ett annat. Strandremsan har blivit bredare och framför allt högre, och på en utskjutande bred landtunga har man kunnat anlägga den första Mariakyrkan. Därifrån har strandlinjen fortsatt åt söder snett genom de västra delarna av nuvarande kvarteren Unionen och Thalia.25

26

Den medeltida staden Lerbottnar De första systematiska arkeologiska undersökningarna för ett klarläggande av strandstadens äldsta historia är de som åren 1981-1982 gjordes inom sydöstra delen av kvarteret Thor, alldeles norr om Möllegränden. Kulturlagrens mäktig­ het var där mellan två och fyra meter, medan den ursprungliga marknivån hade legat fyra till fem meter ovanför havsnivån, och alltså var väl skyddad mot högvatten och stormvågor. I det understa (äldsta) skiktet'påträffades på en c:a 200 m2 stor yta ett 30-tal s.k. lerbottnar, en fornlämningstyp som är vanlig i flertalet sydskandinaviska medeltidsstäder med havsläge (Wihlborg). De utgörs av ovala lerklädda, närmast badkarsliknande gropar med varierande storlek och djup (vanligen omkring 1 dm djupa). Om avsikten med och användningen av dessa har länge diskuterats, men man lutar nog numera mest åt att de på något sätt hör samman med det medeltida säsongmässiga sillfisket, som bedrevs under några hektiska månader tidigt på hösten varje år. Till rensning, nedsaltning eller vad? Ännu har ingen säker lösning på gåtan presterats. I anslutning till lerbottnarna låg resterna av en mindre träbyggnad, som genom en dendrokronologisk analys kunde dateras till omkring 1180. I sammanhanget kan också noteras att man vid 1949 års kulvertgrävningar på Stortorget i det södra schaktet skar rakt igenom ett par liknande bottnar, men då det här endast var ett snitt rakt igenom blev man alls icke klar över vad det egentligen var som syntes i schaktväggen.26 Den dendrokronologiska dateringen till c:a 1180 frestar till en sammanställ­ ning med en notis av historieskrivaren Saxo om hur ärkebiskop Absalon på hösten 1180 kom till Helsingborg. Där heter det: ”Här var mycket folk försam­ lat för fiskets skull och de hade byggt åt sig många bodar vid stranden”. Kanske är det en sådan bod, som kan spåras i den nyssnämnda träbyggnaden? Någon övrig bebyggelse nämnes icke i Saxos krönika, men möjligen kunde man våga påståendet att avsaknaden av sådana uppgifter innebär att någon permanent bosättning vid detta tillfälle icke fanns nedanför landborgen.

O "7

1200-tals bebyggelse Ovanför ett utjämningsskikt ovanpå lerbottnarna påträffades ett antal husgrun­ der, placerade i anslutning till nuvarande Möllegränden. Husen hade varit uppförda med väggar av korsvirke i kline eller av bräder (skiftesverk) och med golv av stampad lera. Husen som var c:a 4-5 m breda och c:a 10-15 m långa, var i köket/dagligstugan försedda med en enkel eldplats för öppen eld. De har sannolikt varit täckta med halmtak och därför lätt utsatta för eldsvådor. Detta förklarar att vid undersökningen kunde lergolv från upp till fem hus påvisas 27

Stadsplan och bebyggelse liggande ovanpå varandra. Det fyndmaterial som framkom låg oftast direkt på dessa lergolv, nedstampat i dessa eller omedelbart ovanpå, i det senare fallet väl sannolikast ifrån brandtillfället. Fynden utgjordes bl.a. av keramikskärvor från kokkärl, diverse bruksföremål, silvermynt m.m. samt ben från fisk, nöt och svin, diverse matrester. Husen har således fungerat som bostäder, men om de tillhört hantverkare eller handelsmän kan icke avgöras. Däremot utgör de ett viktigt dateringsmaterial och hör tidsmässigt till 1200- och 1300-talen.28 En annan antydan till en begynnande bosättning nedanför landborgen kom i dagen redan något tidigare, i mitten av 1970-talet, då det stora nya komplexet inom kvarteret Kärnan södra, mellan Himmelriksgränden och apoteket Kär­ nan, byggdes efter omfattande urschaktningar, vilkas arkeologiska bevakning tyvärr i stor utsträckning omöjliggjordes. I nordöstra delen av tomten uppe på landborgssluttningen påträffades en snett uppåtgående gata med tillhörande husgrunder, tyvärr ganska fragmentariska. Genom fynd av samma karaktär som nere i kvarteret Thor kunde gata och husgrunder tidsfästas till samma period, 1200- och 1300-talen. Gatan har varit en medeltida föregångare till den senare Langstistraede, som skymtar på 1600-talskartor och i andra handlingar från samma århundrade. Den gatan gick sålunda tillbaka på gamla traditioner.

Det synes väl icke osannolikt att den från början tillkommit som en bekvämare och genare väg ned till den nyanlagda bebyggelsen vid nuvarande Möllegrän­ den söder om området vid Mariakyrkan. Det är i varje fall en logisk tolkning.29 Genom dessa grävningar har nu i sen tid kunnat konstateras att strandbräd­ den börjat bebyggas från och med 1200-talet och att den fasta bosättningen då koncentreras till det högre och bredare strandpartiet söder om Mariakyrkan.

Ingen fast bosättning från 1100-talet har hittills påträffats härnere, och lika markant är också att någon bebyggelse från 1200- eller 1300-talen ej heller påträffats på något ställe i strandområdet norr om nuvarande Stortorget, där terrängen då och fortfarande i våra dagar är något lägre och så vitt för närvarande kan bedömas även varit flackare. Det är alltså under 1200-talet som platåstaden så småningom far ge vika för strandstaden, och successivt kommer den senare att fa övertaget. Det nya läget pekar också på att en annan faktor vid

Under loppet av 1300-talet har borgen fått sitt nya tegeltorn, dominikanerklostrets stora tegelkomplex har trängt undan äldre stadsbebyggelse och nere pä stranden har det romanska Mariakapellet fått lämna plats för en gotisk stadskyrka i tegel, ännu ofullbordad. Söder om kyrkan har fiskebodarna ersatts av permanent stadsbebyggelse. Den viktiga södra infarts­ vägen svänger söder om kyrkan ner mot stranden, medan församlingskyrkans begravnings­ plats breder ut sig upp mot landborgsbranten. En ny transportväg har vuxit fram i norr tätt intill borgklippan och löper sedan snett över den öppna stranden norr om kyrkan, inriktad mot redan traditionell landningsplats.

28

K)

CD

+ 2.8

Dnoitmnggatan

+ 2.9

Hamntorget

+ 2.3 jopnv'äg'59'

HELSINGBORG 200 m

1=1

Den medeltida staden

Stadsplan och bebyggelse sidan om fisket har fått ökad betydelse för orten, nämligen både den politiska bindningen till och sjöförbindelserna med Själland och övriga delar av det danska riket, och också den därav följande ökande handeln.

Den äldsta trafikleden Förbindelserna över Sundet, nämnda redan av Adam av Bremen, har naturligt­ vis utgjort den viktigaste trafikleden för Helsingborg redan från allra första begynnelsen, och sannolikt ett villkor för ortens tillkomst. Men förutsättningar­ na för denna sjöled var icke de bästa: den öppna långgrunda havskusten erbjöd ingen naturlig och skyddad hamn. Ur denna synpunkt var det likgiltigt var man förläde utgångspunkten för den nödvändiga båttrafiken, man fick i alla fall lita till konstgjorda skydds- och hjälpanordningar. Inga sådana från medeltiden har f.ö. hittills påträffats. Hamnbryggan, när den nu tillkom, har säkerligen till sitt läge bestämts av hur och var det var naturligast att med hänsyn till den bekvämaste förbindelsen komma ned till stranden från den äldsta staden och borgen. Den mest praktiska och närmaste vägen ned till stranden gick genom den naturliga erosionsdal, som idag, något förskjuten söderut, går under nam­ net Hallbergs trappor. Denna förbindelse har utan tvekan använts redan myc­ ket tidigt och lett rakt ned till stranden, som den f.ö. träffar just på den punkt, där 1500-talets och det begynnande 1600-talets hamnbrygga låg. Leden torde med säkerhet kunna betecknas som Helsingborgs äldsta riksväg och första internationella led. Den låg också i norra kanten av det högre och bredare strandpartiet och kom så vitt nu kan bedömas länge att utgöra en naturlig gräns norrut för den bebyggelse som under 1200-talet och tiden närmast därefter växte upp på stranden. Snedvägen ned genom Langstistrasde torde vara yngre och haft mera lokal karaktär.30

1100-talets Mariakyrka Flera gånger i det föregående har Mariakyrkan nämnts. Denna kyrka uppfördes nedanför landborgen strax söder om den nyss beskrivna vägen från borgen, nuvarande Norra Kyrkogatan, ned till den tänkta första hamnbryggan. Enligt den noggranna byggnadshistoriska beskrivning av den nuvarande tegelkyrkan, som efter ingående undersökningar givits i tidigare band av detta verk, har denna föregåtts av en sandstenskyrka från romansk tid. Denna hypotes grundas främst på det förhållandet att man vid uppförandet av den nuvarande Maria­ kyrkan i tegel också använt sandstensmaterial från en äldre kyrka, både i grunden och till viss del också i de synliga murarnas nedre delar. I denna romanska kyrka har ingått bl.a. en ståtlig rundbågig portal med rikt profilerad 30

Den medeltida staden omfattning av sandsten, av vilken flera väl huggna block tillvaratagits inom och utom kyrkan, varjämte några fortfarande kvarligger i tegelkyrkans murverk.

Byggnadsmaterialet synes även i övrigt ha utgjorts av väl huggna sandstenskvadrar. Stenhuggarmärken på dessa har tolkats som bevis för att arbetskraften kommit från Lundadomens byggnadshytta efter 1100-talets mitt, men denna argumentering anses av yngre forskare icke helt hålla måttet. Bland tillvaratag­ na huggna sandstenskvadrar nämndes vid publiceringen en med yttre rundning (under senare år har f.ö. ytterligare en sådan tillvaratagits), vilken tolkats som tillhörande en absid, som av måtten att döma skulle haft en avsevärd storlek (en diameter på c:a 8 m).31 Allt detta pekar på förekomsten av en föregångare av sandsten till Mariakyr­ kan, en kyrka av avsevärd kvalitet och storlek. Men var låg den och när byggdes den? Ett faktum är tyvärr att vid alla de olika noggrant kontrollerade arbeten som skett inom och utom Mariakyrkans murar under vårt århundrade, har inga grunder eller murar efter denna äldre kyrka kunnat påvisas. Visserligen måste man räkna med att ganska stora ytor innanför tegelkyrkans murar ännu inte blivit undersökta och likaså måste man räkna med att eventuella äldre murar i samband med gravläggningar under seklernas gång blivit till stora delar bort­ brutna, men något borde dock ha blivit kvar och kommit i dagen, vill det synas.

Så är emellertid icke fallet. Det har därför spekulerats om detta äldre byggnads­ material skulle stamma från de romanska kyrkorna inom platåstaden eller från en ännu okänd kyrka uppå landborgen, inom högstaden. Detta synes dock icke troligt, bl.a. därför att de kända kyrkornas grundmurar låg intakta in i våra dagar, utom S:t Olofs vars eventuella rester icke har varit tillgängliga för undersökning. Dessa kyrkor låg i varje fall kvar vid 1500-talets början och kunde ännu nämnas av Mogens Madsen. Det sannolika är därför att den första Mariakyrkan låg på samma plats som tegelkyrkan och liksom denna i omedel­ bar kontakt med huvudleden mellan borgen och stranden. Denna romanska kyrka har daterats till tiden relativt nära efter 1100-talets mitt, men det synes i så fall dock märkligt att Saxo i sin krönika nämner de tillfälliga bodarna på stranden, men icke vare sig fast bebyggelse eller kyrka. Som tidigare påvisats växer den fasta bosättningen på strandbrädden fram först under 1200-talet, så vitt man nu vet, medan den romanska stenkyrkan stilmässigt hör 1100-talet till.

Ett rimligt antagande skulle vara att den tillkommit under 1100-talets sista decennier, och då skulle det vara förklarligt att Saxo inte nämner den.32 Det äldsta skriftliga omnämnandet av kyrkan är från 1299, då den angives som helgad åt jungfru Maria, och det synes sannolikt att den redan från början varit en Mariakyrka. En forskare har i det sammanhanget dragit fram intres­ santa paralleller med en rad andra Mariakyrkor i Falsterbo, Ystad, Bergen och Bremen, som alla har det gemensamma att de är torgkyrkor, köpmännens

Stadsplan och bebyggelse kyrkor, eller kapell. Om någon kyrka i Helsingborg bör kunna utpekas som köpmanskyrka så är det denna romanska sandstenskyrka nere på stranden, där det då visserligen icke ännu fanns någon fast bebyggelse, men där fisket och dess bodar är dokumentariskt belagda och där det med stor sannolikhet också bedrivits handel i anslutning till fisket såsom det skedde vid de andra av sillfisket dominerade Sundsstäderna. I sammanhanget har pekats på provinsens handelskontakter med Bremen och Westfalen, vilka av denne forskare daterats till 1160-talet. Han pekar också på portalprofilernas likhet med sådana i Bremens som torgkyrka fungerande Mariakyrka. Enligt denna mycket sannoli­ ka hypotes bör Helsingborgs Mariakyrka under detta första skede icke ha varit en vanlig sockenkyrka, utan närmast haft funktionen av fiskeläges- och marknadskapell. En datering till ett par decennier tidigare än vad som nyss antytts skulle i så fall vara tänkbar. Kyrkan bör i varje fall ha varit den första beständiga byggnad, som överhuvud uppförts på stranden nedanför landborgen och då stått ganska ensam. Först under 1200-talet erhåller stranden en perma­ nent profanbebyggelse, gissningsvis relativt tidigt under århundradet.33 Absidmåtten antyder en relativt bred kyrka, och det har till och med antytts att den skulle kunna ha varit treskeppig, men därom torde tvivel kunna råda.

Däremot synes sannolikt att den i likhet med andra jämförliga kapell varit relativt kort, och det skulle kunna förklara ett annat märkligt förhållande. Om man försöker skapa sig en bild av den materialmängd, som finns bevarad från sandstenskyrkan, i nuvarande kyrkas grund och väggar och dessutom lägger till det som har påträffats i omgivningen som lösfynd eller ingående i skilda husgrunder, och om man därtill lägger ett lika stort material som gått till spillo vid omhuggning för den nya kyrkan, så frapperas man dock av att det inte tillnärmelsevis kan täcka stenåtgången i en normal kyrka. Har den inte varit i sin helhet uppförd av sandsten, har den aldrig blivit fullbordad, eller har den varit ovanligt kort i förhållande till sin bredd? Idel fösa spekulationer, frågor utan svar. Möjligen kan framtida undersökningar inom kyrkan själv, under dess golv i hela dess utsträckning ge besked. Uppförandet av en romansk kyrkobygg­ nad av sandsten under senare delen av 1100-talet, knuten till det säsongmässi­ ga fisket och den begynnande köpenskapen, kan oavsett dessa obesvarade frågor betraktas som en realitet.

Begravningsplatsen Liksom fallet var med kyrkorna inom platåstaden har också Mariakyrkan omgivits av gravar på alla sidor. Oskadade gravar med skelett har påträffats i synnerhet öster om nuvarande koret, under Södra Storgatan och uppe på nuvarande Billeplatsen, samt likaså väster om kyrkan, där de sträckt sig ett 32

Den medeltida staden stycke in under kvarteret Vikingen, påträffade i synnerhet inom kvarterets nordöstra del, där grundgrävningsarbetena för Skånska Brands fastighet 1934 gav rika fynd och flera skelettgravar. 1951-1952 års planeringsarbeten norr och söder om kyrkan fördes inte ned till gravdjup, varför några oskadade gravar icke påträffades vid detta tillfälle. Den bortschaktade jorden innehöll förutom ett stort benmaterial icke mindre än 264 identifierbara medeltida mynt, av vilka över 70% tillhörde 1300-talet. Vid en senare grävning påträffades däremot söder om kyrkan ett par skelett som synbarligen tillhör den äldsta kyrkogårdens och den romanska kyrkans tid. Kyrkogården torde från början ha varit anlagd direkt på stranden, sedan denna påfyllts med sandjord upp till en halv meter. I samband med kyrkogårdens anläggande har den redan från början fått en begränsningsmur av sten åt söder, sannolikt försedd med en påbyggnad av trä.

Samtidigt med muren har en gata (den senare Södra Kyrkogatan) anlagts omedelbart söder om kyrkogården ovanpå en här redan befintlig, delvis stenlagd väg ned mot stranden. För övrigt kunde här fyra olika gatunivåer iakttagas ovanpå varandra, av vilka den yngsta synes ha tillhört 1400-talets tidigare del.

Också kyrkogården höjdes redan under medeltiden två gånger, sannolikt i samband med byggnadsarbeten samt eventuellt efter en brand.34

”Brända huset” Alla dessa iakttagelser kunde göras i samband med upptäckten och undersök­ ningen av det s.k. brända huset, en nästan kvadratisk byggnad som påträffades i samband med fjärrvärmeanläggningen i Södra Kyrkogatan. Utgrävningen är noggrant redovisad i en av museets årsböcker och behöver icke här rekapitule­ ras. Byggnaden var uppförd inne på kyrkogården i omedelbar anslutning till den förut nämnda begränsningsmuren, delvis ovanpå denna och ovanpå tidiga­ re nämnda gravar. Huset, av sten och fackverk, har byggts upp från kyrkogår­ dens äldsta markyta, men haft sin utgång mot gatan i söder. Denna utgång har ändrats och höjts i takt med gatuhöjningarna, liksom f.ö. anslutande kyrkogårdsmur. Husets inre var till större delen fyllt av ett mäktigt brandlager, som klart berättade att huset totalförstörts av brand. Den stora mängden av råtegel och förkolnade trärester antydde att huset haft en eller möjligen två övervåningar ovanför den bevarade halvt källarliknande, i sten byggda botten­ våningen (4 X 4 m i kvadrat). Fynd av glasfragment efter fönster och rester efter en takbetäckning av medeltida taktegel fullbordade bilden av ett väl byggt kvalitetshus. Av övriga föremålstyper, f.ö. av anmärkningsvärt hög kvalitet, där rester av en medeltida pottugn intog en rangplats, framgår att det har varit ett hus för bostadsändamål, som - åtminstone tidvis - bebotts av personer med mycket goda resurser, vilket under denna tidsepok torde kunna förbindas med

3

-

Helsingborg VI:2

33

Stadsplan och bebyggelse en hög samhällsställning. Fynden och övriga förhållanden ger vid handen att huset uppförts inom kyrkogårdens område tidigast under 1200-talets slut eller möjligen in i början av 1300-talet. Av fynden framgår likaså att huset varit bebott under större delen av 1400-talet och kanske till och med något in på 1500-talet, det senare dock tveksamt. Det är frestande att sammanställa denna ganska väl daterade kvalitetsbyggnad i kyrkans omedelbara närhet med uppgif­ ten i lundakaniken Kristierns testamente av den 20 augusti 1299 att han till Mariakyrkan i Helsingborg skänker ”min gård, som jag köpt och bebyggt helt och hållet på det villkoret . . ., men om någon person eller vikarien icke vill bo i nämnda gård, skall kyrkans förvaltare ha vården om gården under ovannämnda villkor”. Tyvärr nämnes i testamentet inget om var inom staden denna gård har legat, men vikarien (= tjänstgörande präst) antas kunna bo där. Säkert torde dock vara att byggnaden på något sätt har haft nära samband med de kyrkliga myndigheterna: man bygger inte utan vidare ett hus på från kyrkogården avstyckad mark. Det kanske rent av var det ärkebiskopens hus som förstördes av Karl Knutsson 1452, och som ersattes av det hus uppe i borgen som ärkebiskopen Tuve Nilsson år 1463 fick tillstånd att uppföra. Men detta är mindre troligt, dels är byggnaden väl liten för de ärkebiskopliga behoven, dels synes förstörelsen genom brand av fynden att döma ha kunnat inträffa några årtionden senare. För övrigt kunde genom ett annat brandlager på kyrkogården norr härom, som icke hade samband med ”brända huset”, konstateras att en annan större brand också hade härjat som tidsmässigt hade föregått dettas förstörelse. Den branden torde rimligen ha drabbat Mariakyrkan, och det har framkastats att det lagret skulle kunna stamma från den brand år 1418, vilken är belagd genom en notis i Vadstena klosters diariebok.30

Rådhus Tvärs över Södra Kyrkogatan och nästan mitt emot ”brända huset” har stadens medeltida rådhus legat kvar ännu på 1600-talet, enligt vad som kunnat utläsas genom ett studium av tomt- och ägarlängder. Också enligt Mogens Madsens uppgift 1587 låg rådhuset söder om kyrkan. Vid schaktningar för grunden av ett nybygge på södra sidan av gatan under 1930-talet påträffades ett hörn av den väl murade grunden till ett stenhus av medeltida karaktär, möjligen från periodens senare del. Huvuddelen av byggnaden ligger fortfarande kvar under huset Södra Kyrkogatan 16, som icke har berörts av de stora omänd­ ringarna inom kvarteret Thor under början av 1980-talet. Byggnaden är sålun­ da ännu ganska okänd till utseende och karaktär men identifieringen av bygg­ naden som stadens gamla rådhus, med stor sannolikhet stammande från medelo tiden, måste anses som säker. Åldern är däremot mera oviss, det kan röra sig 34

Den medeltida staden

o

Ar 1935 blottades vid grundgrävning vid Södra Kyrkogatan delar av grunden till ett senmedeltida stenhus, med all sannolikhet stadens rådhus, förstört år 1679. Byggnaden har till större delen befunnit sig på den intilliggande tomten, Södra Kyrkogatan 16, där delar fortfarande kan finnas bevarade under nuvarande 1860-talshus. om en senmedeltida anläggning, men den kan också vara relativt samtidig med det mitt emot liggande ”brända huset”, alltså från tiden omkring 1300. Vad som emellertid är markant är att den ligger snett i förhållande till nuvarande Södra Kyrkogatan. Det har tidigare noterats att kyrkogårdsmuren icke heller den är parallell med gatan av idag. Denna har alltså under medeltiden haft en något annorlunda sträckning än den senare kom att fa.36 En bekräftelse härpå fick man också under ledningsarbeten 1964 i korsningen av Södra Storgatan och Södra Kyrkogatan. Ute i gatukorsningen påträffades delar av grunden och innerväggarna till en tegelbyggnad, som ligger ute i båda gatorna i ungefär 45 graders vinkel mot dessa. Byggnaden har sträckt sig in mot (under) det stora hörnhuset i kvarteret Thors nordöstra hörn, och torde ha nått fram till en gata som löpt snett ned genom denna del av kvarteret, och möjligen haft en gatufasad mot denna. Teglet är av medeltida karaktär, men närmare datering av byggnaden var icke möjlig. Dock låg under byggnadens grund rester efter skelett in situ, vilket ger en antydan om att byggnaden icke tillhör den äldsta perioden. Så långt ut åt sydöst har således begravningsplatsen vid 35

Stadsplan och bebyggelse något tillfälle sträckt sig. I riktning härifrån mot kyrkan påträffades i samma schakt en hel del större stenar, men undersökningen kunde ej fullföljas så långt att det kunde fastställas om det rörde sig om resterna efter en spolierad eller skadad mur, eller om det endast rörde sig om utvältat stenmaterial från en nedbruten mur eller byggnad. Det senare torde vara det troligaste.

•

Q ~]

Gatunät Genom en sammanställning av alla de iakttagelser, fakta och fynd, som kommit i dagen under de senaste decennierna har en partiellt ny och annorlunda bild skapats av den första lågstadens topografi och utveckling, gentemot den som givits i tidigare band av detta verk. Men många grundläggande synpunkter kvarstår dock från där redovisade forskningar. Det gäller bl.a. den övertygande diskussion som där förts om sambandet mellan stadsplanens framväxt och dess förutsättningar i den lokala topografien. Lågstadens centrum växer fram runt om, främst söder om, förlängningen av den erosionsdal, som förband borgens porttorn med havet, dvs. som den då löpte strax norr om nuvarande Hallbergs trappor. På den äldsta kartan ansluter denna väg till en vid stranden belägen brygga, och man torde med säkerhet kunna utgå från att denna väg i och för sig är betydligt äldre än själva lågstaden och redan fanns på 1100-talet. Mot slutet av 1100-talet uppförs nere på stranden som dess första permanenta byggnad den första Mariakyrkan, sandstenskyrkan, i omedelbar anslutning till och söder om vägen. Tillhörande begravningar, som så småningom blir ganska talrika, koncentreras främst söder och väster om kyrkan samt i öster, där de på nuvarande Billeplatsen tränger fram över äldre, delvis brandskadad bebyggelse.

De synes ha haft mindre utbredning åt norr, inte på grund av någon motvilja mot norrbegravningar, utan därför att där låg som spärr trafikleden — och handelsplatsen, torget. Symptomatiskt är att av de drygt 400 mynt som påträf­ fades runt Mariakyrkan vid planeringsarbetena i början av 1950-talet kom tre gånger så många medeltida i dagen på norra sidan som på den södra, medan mynten från nyare tid som i och för sig var betydligt färre, fördelade sig praktiskt taget jämt mellan söder och norr. Medeltidshandeln har huvudsakli­ gen försiggått på norra sidan mellan kyrkan och vägen, men utrymmena på övriga sidor har vid större marknader säkerligen också tagits i bruk. Båda kyrkogatorna har ibland under senare tid gått under beteckningen Algade.38 På området söder härom växer alltså lågstadens profanbebyggelse upp fr.o.m.

1200-talet. Först kanske närmast landborgen, men snart nog också på den här bredare strandbrädden, alltså inom nuvarande kvarteret Thor, vilken bebyggel­ se snart nog torde ha vuxit både mot väster och mot söder, i väster dock naturligt begränsad av havet.

36

Den medeltida staden

Vapenhus

Rådhus

Rekonstruktionsfårslag till den ursprungliga infartsvägen från söder ned till stranden förbi rådhus och kyrka. Gatan har gått i en kraftig kurva genom kvarteret Thor, mellan rådhuset och 33brända huset33. Den till Mariakyrkan hörande kyrkogården har under 1300-talet sträckt sig från tegelkyrkans kor åt öster ett stycke upp mot landborgen. Någon genomfartsväg från söder till norr förbi kyrkans kor har då icke funnits.

37

Stadsplan och bebyggelse Under större delen av medeltiden har den öst-västliga kommunikationen varit den primära och viktigaste. Det gäller icke blott huvudleden, utan även de tvärgator ned mot stranden som tillkommer då staden successivt under senare medeltid växer ut åt söder och så småningom också åt norr. De äldsta gatorna ned till havet finns kvar även då nya kvarter växer fram. Dessa tvärgator får f.ö. under senmedeltiden sin motsvarighet i Helsingör på andra sidan Sundet, där man fortfarande kan studera dem och se hur de fungerat.

Det var emellertid icke blott förbindelserna inifrån landet, norrifrån, de som ledde ned förbi borgen till stranden, som var viktiga vid detta det bekvämaste övergångsstället till det danska rikets andra huvuddelar. Även trafiken inifrån a Skåne, och under äldre medeltid säkerligen också den ifrån södra Skåne (ärkebiskopsvägen skulle man kunna kalla den) var av den största betydelse.

Den drog fram genom Kvistoftadalen förbi Råå in till Helsingborg från söder, och den gick nedanför landborgen. Den har löpt in i den nuvarande, ännu på 1700-talet markerat breda Södra Storgatan där medeltida stenläggningar på­ träffades redan år 1899.39 Denna södra infartsled har följt nuvarande Södra Storgatan ungefär fram till Möllegränden, där den emellertid böjt av åt väster för att efter en inte alltför tvär kurva gå snett ned genom nuvarande kvarteret Thor, förbi och intill kyrkogården, passera mellan rådhuset och det s.k. ”brända huset” samt gå vidare ned till stranden, där den säkerligen varit inriktad mot bryggan i Norra Kyrkogatans förlängning. Söder och väster om denna gata, Södra Kyrkogatans föregångare, låg profanbebyggelsen, den nu framgrävda, jämte Rådhuset, dvs. kanske i början en mera enkel föregångare till det senare stenhuset, av vilket ett hörn har varit blottat. Norr om denna södra infartsled låg den första Mariakyr­ kan i sin tidigare romanska utformning, således i ett läge mellan de båda huvudvägarna. Runt kyrkan har den ursprungliga begravningsplatsen sträckt sig fram till den södra infartsvägen, både i söder och öster. Det torde f.ö. icke vara uteslutet att även denna södra gata såväl i sin s.a.s. Storgatsdel som i sin mot stranden riktade del vid särskilt stor handel har tjänstgjort som torg, som Algade. Vi vet genom de tidigare skildrade grävningarna att redan under medeltiden hann man med att intill kyrkogårdsmuren lägga fyra gator ovanpå varandra, vilka man f.ö. kunde följa ända ned till korsningen med Lilla Strand­ gatan.

Huruvida det under högmedeltiden funnits någon väsentlig bebyggelse norr om den ursprungliga huvudleden borg-kyrka-strand vet vi inget om: i varje fall påträffades vid Stortorgsgrävningarna 1949 inga som helst spår av sådan äldre bebyggelse under det nuvarande torget. Däremot kunde tre skilda arbetsplatser för bearbetning av sandsten iakttagas liggande öster-väster på olika djup, varigenom det framgick att de var något oliktidiga, den västligaste yngst, och 38

Den medeltida staden f.ö. partiellt översandade vid högvatten. De har tolkats som tillhörande den tid då Mariakyrkan byggdes om till tegelkyrka.40 En sammanfattning: omkring år 1300 fmnes således nere på strandbrädden söder om den gamla trafikleden från borgen till en hamnbrygga av något slag den första början till en verklig stadsbebyggelse. Mellan bosättningsområdet och den stora vägen ligger den romanska sandstenskyrkan, omgiven av sin allt mer växande begravningsplats, som i öster visar en tendens att växa ut över den kanske allra tidigaste bebyggelsen nedanför landborgen. Begravningsplatsen begränsas i söder av en mur mot den södra infartsvägen som i kurva böjt ned från den södra delen av nuvarande Södra Storgatan in i nuvarande Södra Kyrkogatan och vidare ned mot stranden. De båda kyrkogatorna kan förmodas tillsammans ha bildat stadens torg med tyngdpunkten på den norra delen. Vid den södra ligger i kanten till kyrkogården ett nyuppfört kvadratiskt stenhus, och kanske finns i väster redan ytterligare ett stenhus på platsen för nuvarande Skånska Brand (grunden till ett sådant påträffades 1934). På andra sidan den södra leden, mitt emot stenhuset, ligger rådhuset, möjligen redan den yngre grundmurade byggnaden, men mera sannolikt en föregångare i enklare materi­ al. Någon genomgående led rakt mot norr, öster om kyrkan finns icke ännu, den vägen är spärrad av begravningsplatsen. Norr om huvudleden från borgen till kyrkan utbreder sig en flack obebyggd strand som vid behov kan användas som arbetsplats eller lagringsplats österut in mot landborgen. Så tecknar sig bilden av det ”nedre Helsingborg” omkring sekelskiftet 1300, men uppe inom platåsta­ den har det redan börjat hända nya saker, som förebådar en helt ny utveckling.

DE STORA BYGGFÖRETAGENS TID Klostret ”Konventet kom till Helsingborg 1269” heter det om dominikanerna i en krönika. En annan krönikör har formulerat saken litet annorlunda, nämligen att ett brödrasamfund grundlagts 1269, ”sedan åbor bortförts”. Angsökrönikan anger däremot tidpunkten till år 1275. Vare därmed hur som helst: ett är säkert, omkring 1270 grundades ett dominikanerkloster i Helsingborg, med påvlig välsignelse och allt. Läget har kunnat helt säkert fixeras, både genom dokumen­ tariska uppgifter och genom de omfattande byggnadsrester som vid skilda tillfälliga arbeten eller systematiska utgrävningar kommit idagen. ”Mitt emot borgen i söder”, säger Mogens Madsen 1587, och han har upplevt det. Val­ demar Atterdag hemställde 1361 hos påven att få flytta ”predikarebrödernas kloster nära Helsingborgs slott”, eftersom det låg för nära borgen, men någon 39

Stadsplan och bebyggelse flyttning blev så vitt man kan förstå icke av. I stället kom klostret, isynnerhet dess begränsningsmur i norr, att spela en viss roll under striderna i samband med grevefejden 1535. Denna klostrets omslutningsmur låg f.ö. ute i nuvarande Drottning Margaretas gata i något sned riktning i förhållande till gatan. Den påträffades vid televerkets ledningsdragningar i nämnda gata c:a 1960 vilka fördes vidare ner genom Hallbergs trappor. Redan i slutet av 1800-talet påträf­ fades i samband med uppförandet av gossläroverket, färdigt 1898, samt vid planeringsarbeten på dess skolgård de följande åren väsentliga byggnadsrester, som man fullt riktigt identifierade som stammande från detta tiggarmunkklos­ ter. Flera gånger under kommande decennier långt fram på 1900-talet genom­ korsades klosterområdet, inte minst dess stora begravningsplats, genom dräne­ ringsarbeten, då området var vattensjukt, emedan avrinningen hade spärrats.

Den gamla dammen och dess avlopp hade nämligen fyllts igen långt tidigare, vilket har framgått av andra avsnitt av denna skildring. Men den stora och verkliga undersökningen kom till stånd 1952—1953, då den nya gymnasiebyggnaden skulle uppföras. Först då blev man i stånd att skapa sig en tillförlitlig bild av anläggningen och dess plan.41 Dominikanerna valde att förlägga sina kloster i städerna, deras uppgift var att predika för så många människor som möjligt och de skulle leva av tiggeri.

Kyrkan, predikolokalen, lades gärna utåt mot en gata, helst en huvudled, för att man skulle kunna nå så många som möjligt, medan bostäder och ekonomiloka­ ler lades in mot kvarteret. Alla tecken tyder på att samma planlösning följdes i Helsingborg. Klostret ligger intill huvudledens södra sida, med kyrkan skild från gatan endast av begravningsplatsen. På andra sidan vägen, något hundra­ tal meter därifrån, ligger borgens porttorn. Det var säkerligen fördelaktigt för klostret att välja platsen uppe på landborgen, här kunde man komma nästan alldeles intill vägen, här hade man skydd från borgen, vilket man kunde behöva i orostider, och här kunde man lättare fa tillgång till tomter, eftersom det vid denna tidpunkt måste ha varit en skönjbar tendens till nedflyttning av viss profanbebyggelse till den ganska nya strandstaden. Men ännu kunde man ändå räkna med att en ganska stor befolkning skulle under avsevärd tid kvarstanna häruppe. Indirekt berättar således anläggningen om att den ofta nämnda vägen från borgen ned till stad och strand var en betydande led, medan svartbröder­ nas relativt sena ankomst till Helsingborg förtäljer om en annan sak. Predikarordens samband med handel och med handelsvägar, icke minst med Hansan, kan ofta iakttagas, och den sena tidpunkten för deras intresse för Helsingborg kan betyda att handeln här dittills haft en relativt begränsad betydelse, men kanske just då kunde bedömas i någon mån vara på uppåtgående.42 Klosterkyrkan som alltså ligger mot vägen, i konventets norra del, helgad åt S:t Nikolaus, var tvåskeppig med enskeppigt ganska långt kor, triangulärt 40

Den medeltida staden avslutat i öster. Koret synes ursprungligen ha uppförts som en självständig enhet, för att när tiden var inne kunna fortsättas med det säkerligen redan från början planerade långhuset. Kyrkan har varit uppförd av tegel på en kraftig gråstensgrund samt försedd med ursprungliga strävpelare, den har således redan från början varit planerad för välvning, vilken säkerligen också kommit till utförande, även om mycket litet byggnadsmaterial, som skulle kunnat berätta härom fanns kvar på platsen efter förstörelsen 1556. Detta har säker­ ligen blivit använt nere i staden eller till arbeten på slottet och senare på fästningen. Hur västpartiet varit utformat har inte kunnat utrönas, ej ens kyrkans egentliga längd, detta emedan denna del av byggnaden blivit förstörd vid tillkomsten av vissa befästningsanordningar under 1600-talet, vilka i tiden föregått kastellets tillkomst på 1660- och 1670-talen. Från korets södra sida har klosteranläggningens andra huvudlänga utgått, som närmast kyrkan har inrymt sakristia eller liknande, ett välbevarat utrymme. I anslutningen mellan denna klostrets östra länga och koret fanns ett väl bibehållet trapplan till en övervå­ ning, med stor sannolikhet nyttjad som klostrets dormitorium, dess sovlänga. I bottenvåningens fortsättning bredvid och söder om sakristian bör kapitelsalen, samlingssalen för munkarna, ha funnits, men av den fanns inget kvar vid 1950talets undersökningar: här har östlängan fortsatt in under gossläroverket, Nicolaiskolan, och är avklippt av dess norra vägg. Kyrkans långhus har haft ett nordligt sidoskepp, skilt från mittskeppet genom en rad pelare, av vilka tre pelargrunder var bevarade, medan förhållandena i söder var mera svårtolkade.

Det är möjligt att det också funnits ett sydligt sidoskepp, som emellertid i så fall senare blivit ombyggt till en nordlig arm av korsgången, som på sedvanligt sätt omslutit klostergården - eller tvärtom, det är omöjligt att avläsa vilket. Kloster­ gården har i detta klimat säkerligen varit försedd med fasta väggar, om ock med stora arkadöppningar ut mot gården. Men härvidlag är man ute i antaganden, beroende på att ytterst få rester fanns bevarade av denna del av konventet.

Detta måste dock ha varit försett både med en väst- och en sydlänga, som torde ha inrymt kök, ekonomilokaler och plats för lekbröderna, kanske också en gäststuga. Men som en sådan skulle man kanske kunna tolka en byggnad som påträffades redan vid sekelskiftet, och som låg i gränsen ut mot Drottning Margaretas gata, inom norra delen av klosterkyrkogården och relativt nära klostrets norra begränsningsmur.43 Vid 1953 års arbeten blottades en del av de byggnadsrester inom området rakt väster om skolan som undersökts och karterats redan 1898 och 1903, närmast för att kontrollera trovärdigheten av dessa äldre uppmätningar. I stort sett tycktes överensstämmelsen vara tillfredsställande, dock konstaterades en mindre förskjutning i sidled. Av denna äldre, sedan gammalt publicerade plan att döma synes den södra längan ha upptagits av kök med spisgrunder m.m., 41

Stadsplan och bebyggelse men just den delen kontrollgrävdes icke på 1950-talet. Den i detta verk tidigare publicerade planen av byggnadsresterna har emellertid varit i ett annat avseen­ de svårtolkad och ställt till med mycken förvirring. Orsaken till detta är den stora, något schematiskt tecknade husgrund som legat mitt under skolbyggna­ den och som av allt att döma påträffades vid schaktningarna för denna byggnad år 1895. Den passar inte ihop med de rester som enligt samma plan ligger ute på skolgården väster om skolbygganden, vilka enligt vad som nyss anfördes konsta­ terats verkligen ligga där. Ännu mindre skulle denna kraftiga gråstensgrund kunna passa ihop med kyrkans grund så som den kom fram vid grävningarna i början av 1950-talet. En närmare undersökning av förhållandena kring denna, alltför ofta reproducerade plan, ger emellertid ett oväntat men klarläggande besked. Ritningen upprättades först efter 1898 och 1903 års undersökningar, tydligen på platsen för dessa grävningar eftersom tillförlitligheten i fråga om dessa är tillfredsställande. Men murarna under själva skolan är återgivna, antingen ur minnet, vilket det underliga utförandet av strävpelargrunderna skulle antyda, eller efter en hastig skiss vid grävningstillfället, vilken i så fall saknat väderstrecksangivelse. Faktum är nämligen att om man vrider teckning­ en av den stora grunden ett kvarts varv medsols och passar samman de avskurna murstumparna med sakristian och de intill kyrkan kvarvarande delar­ na av klostrets östlänga, så faller husgrunden helt in i bilden. Det gäller helt enkelt huvuddelen av östlängan med kapitelsal i bottenvåning och dormitorium i övre våningen som således har legat där Nicolaiskolans huvuddel i dag ligger.

Denna tvåvånings östlänga synes i söder ha avslutats med två snedställda strävpelare, om man skall våga tolka skissen så detaljerat. Då nu längan genom vridningen på detta sätt befinner sig i sitt rätta läge, kommer den på ritningen till dess sida vidhängda rektangulära något mindre gråstensgrunden att ligga rakt väster om längan. Vad denna grund betecknar är mera tveksamt, möjligen är det den kringbyggda klostergården som här summariskt skymtar. Men det torde vara vanskligt att läsa ut några så långt gående detaljer ur det som, efter vad vi nu tror oss veta, är tecknat i efterhand ur minnet.44 Omkring sekelskiftet 1300 eller nära därefter torde den efter traditionellt mönster uppförda klosteranläggningen i huvudsak ha stått färdig uppe på landborgen med kyrkan i norr, försedd med sitt relativt långa, tresidigt avsluta­ de kor och med ett nordligt sidoskepp, med en i söder till koret anslutande tvåvånings östlänga med kapitelsal och dormitorium, medan sydlängan med kök och ekonomilokaler samt västlängan, sannolikt med lekbrödernas utrym­ men av olika slag, har fullbordat den fyrlängade anläggningen kring den centrala klostergården med dess korsgång. Byggnaderna har varit uppförda i tegel på kraftiga gråstensgrunder, de kraftigaste för kyrkan och östlängan. I varje fall kyrkan var välvd. Möjligen har också andra lokaler varit försedda med

42

Den medeltida staden

Dominikanerklostret i Helsingborg, en sammanställning av kända byggnadsrester, påträffa­ de vid byggnads- och planeringsarbeten 1896-1903 samt vid systematiska undersökningar 1952-1954. Uppmätningar skedde vid grävningarna 1902-1903 samt på 1950-talet, medan de på 1890-talet funna resterna tecknades ur minnet och därför blev felvända. Klosterbröder­ nas östra länga, deras sovlänga, dormitorium, var tvåvånig och sträckte sig söderut från klosterkyrkan in under nuvarande skolbyggnad från 1890-talet. Det är denna länga som på tidigare publicerade planer råkat bli vriden ett kvarts varv och gjort anläggningen svårför­ ståelig. Trapplanet för uppgången till övre våningen påträffades vid 1952 års arbeten i hörnet mellan kor och sakristia. Anläggningens västparti blev spolierat vid 1600-talets befästningsarbeten. valv, då vi till en del känner valvstrålarnas utseende genom påträffade profilte­ gel av olika typer, som alla i tiden kan förläggas till den beräkande byggnadsperioden. Klostret med dess kyrka torde kunna utan tvekan betecknas som tegelarkitekturens genombrott i större omfattning i Helsingborg, det första monumentalbygget i det nya materialet representerande den nya stilen, gotiken.

Om kyrkan verkligen varit färdig vid sekelskiftet eller om arbetet fortsatt in på 1300-talet, därom kan man inte uttala sig med någon större säkerhet, men man måste dock räkna med att ett så stort byggnadsföretag sträckt sig över en 43

Stadsplan och bebyggelse relativt lång period, och därför också kunnat innebära vissa mindre stilförskjut­ ningar.

Ett par små detaljer bör också uppmärksammas. Försörjningen till klostret synes ha skett sydöst ifrån via den stensatta väg, som påträffades vid sekelskif­ tets arbeten och vilken framträder på den äldre planen. Ett vattenavlopp har lett ut mot öster, till den bäck som tidigare omtalats. Den stora granitmur som finns i öster (utanför skolans ingång) torde vara en rest efter grunden till klostrets omslutningsmur. En kraftig sådan har i så fall kunnat konstateras både i norr och öster.45 Ett stort antal skelett, c:a 520 stycken, påträffades under 1952-1953 års arbeten, dels inom kyrkan, särskilt i koret, men också på klostrets begravnings­ plats norr om kyrkan i området mellan denna och Drottning Margaretas gata, där nu den nya gymnasiebyggnaden ligger. Gravarna glesnade något både åt öster och väster, men nådde i öster relativt nära fram till Bergaliden (och dammen). På detta avsnitt fanns inga spår av klostrets omslutningsmur, som måste ha brutits ned fullständigt vid något tillfälle. I väster torde fortfarande ett antal skelett kvarligga under skolgårdens nordvästra del. En del skelett hade f.ö. redan påträffats och avlägsnats under dräneringsarbeten på skolgården under 1920- och 1930-talen — dock utan kontroll - varför man torde kunna räkna med att de nu undersökta delarna av dominikanerklostret och dess begravningsplats inrymt c:a 600 gravar, vartill kommer vad de ännu oundersökta delarna i nordväst kan dölja. Inne i koret förekom några fall där de döda hade lagts i tegelkistor, medan de flesta där hade lagts i enka träkistor, oftast hopspikade. I den genomsläppliga sandjorden hade endast järnspikarna bevarats, men f.ö. kunde man i den ljusa sanden skönja en mörkare rand efter det bortmultnade träet. På den yttre begravningsplatsen kunde man urskilja svaga spår efter en del liknande träkistor, men i de flesta fallen torde den döde endast ha svepts i någon textil (kåpa eller säck?). Klädnaden hade oftast hållits ihop av en järnsölja vid bäckenet, i några fa fall av två söljor.

Föremål från medeltiden påträffas relativt ofta i Helsingborgs jord, även om bevaringsförhållandena är sällsynt dåliga, i synnerhet gällande föremål av organiskt material. Överst t.v. ett bronsbleck med inristad ängel, symbol för evangelisten Matteus. Troligen fragment av ett processionskrucifix från 1300-talet(?). Funnet i Kullagatan. T.h. ett pilgrimsmärke av bly från c:a 1300 med bild av S:t Nicolaus av Myra, dominikanerklostrets eget skyddshelgon. 1 mellersta raden ett sigill, också det påträffat i klosterkyrkans kor (på bilden spegelvänt) med Hak-släktens vapen samt inskriften: ”S: lacobiHones:Sun3\ Det spetsovala sigillet därbredvid med kalk och oblat som symboler har tillhört en präst, och påträffades i jorden intill Mariakyrkans sakristia. Det lilla expressivt skurna krucifixet har tillhört ett radband från högmedeltid, och påträffades i klostrets jord, medan den världsligt betonade penningpungen av läder minner om handeln på torggatorna kring Mariakyrkan.

44

Den medeltida staden

45

Stadsplan och bebyggelse I övrigt var fynden relativt få. Ett undantag var den pilgrim (grav 301 utanför korets norra sida), som fått med sig, förutom sin järnskodda stav, också ett antal, minst elva, pilgrimsmärken av bly från c:a 1300 och från skilda håll av Sydeuropa (Italien, Frankrike). Begravningssättet var beträffande armställ­ ningar med några få undantag det yngre, senmedeltida, av olika typer, vilket ju är det rimliga med tanke på tidsavsnittet. En speciell fyndgrupp var de sönder­ brutna bronssigillen, ett tiotal, som framför allt förekom i gravarna inom kyrkans kor, men en långt större grupp utgjorde silvermynten som fanns över nästan hela området. Ytterst fa mynt kunde bindas till ett skelett eller en bestämd grav, utan de flesta låg i stället spridda över hela området. Samman­ lagt tillvaratogs 505 mynt under grävningarna, där huvuddelen, eller omkring 335, tillhörde 1300-talet. C:a 50 mynt tillhörde dock tiden före klostrets till­ komst, bl.a. två engelskpräglingar från 1000-talet, ett av dessa från det gemen­ samma dansk-engelska riket. Mynten hade för övrigt en mera internationell spridning än från de andra redovisade fyndplatserna inom staden, bl.a. c:a 75 stycken från Tyskland, även de med huvuddelen från 1300-talet.46

De tre teglen har ingått i en ram runt en grav i klostrets kyrka, men påträffades sekundärt använda som stöd under huvud och fotter i en yngre grav. Texten som har varit inskuren i den ännu våta leran före bränningen nämner bl.a. en Benedictus Petri från Roskilde.

46

Den medeltida staden Det har tidigare nämnts att träet, liksom för övrigt också skeletten, var dåligt bevarat i den genomsläppliga sanden. Denna sand var fös och till största delen påförd i samband med klostrets uppförande och begravningsplatsens tillkomst.

Den ursprungliga nivån, där svaga rester av tidigare bebyggelse påträffades, låg c:a 3 m under klostertidens marknivå. Detta gäller dock icke inom västra delen av området, där marknivån har stigit uppåt mot själva landborgsbranten, och här var gravarna med möda, tycktes det, nedgrävda i den hårda moränen.

Ett fåtal av gravarna var påtagligt yngre och tillhörde långt senare tidsske­ den. En särskild plats inom detta sekundära material intog några avrättade personer, ett par halshuggna och några hängda (det syntes på den ställning i vilken de stelnat). Alla dessa låg med huvudet i motsatt riktning mot begrav­ ningsplatsens rättmätiga innehavare.47 I hörnet mellan norra sidoskeppet och koret hade ett särskilt kapell tillkom­ mit under senmedeltiden, vilket använts som begravningsplats för ett 15-tal personer, av vilka ett flertal kanske kan ha varit släkt. Denna gissning grundas på hakpartiets mycket karaktäristiska utformning hos dessa individer.

Kärnan När klostrets stora tegelkomplex kommit ett stycke på väg och kanske till och med nalkades sin fullbordan, var tiden kommen för ett nytt stort byggnadsföre­ tag uppe på landborgen, intill den gamla högstaden. Borgens runda centraltorn av sandsten som hade blivit omodernt, eller möjligen skadat, därom vet man intet, skulle få en modern ersättare av tidens modell, uppförd i det nya materialet tegel. Man har velat urskilja ett särskilt mellanskede mellan rundtornet och Kärnan i den kvadratiska grund som omger det gamla rundtornets egen grundmur och förlagt detta som ett separat byggnadsföretag till tiden mellan de två tornen. Med hänsyn till det mycket enkla och lätta utförande som karaktäri­ serar denna fyrkantiga grund synes en annan tolkning mera trolig: den har uppförts kring det romanska rundtornet för att stödja det i skadat skick, eller möjligen för att bära upp ställningar för dess rivning. Det är nämligen svårt att föreställa sig att den svaga och primitiva kvadratiska grunden verkligen skulle kunna bära upp en byggnad som varit avsedd att vara en permanent och stabil självständig byggnad av bestående styrka.

När har det romanska centraltornet från 1100-talet fått sin ersättning i det kvadratiska tunga tegeltorn, som man i dag känner som Kärnan? Dess kon­ struktion och utförande är grundligt och skickligt skildrat i ett tidigare band av detta verk till vilket här hänvisas. I sammandrag kan kort sägas att från den mycket kraftiga grunden och den elegant huggna sandstenssockeln reser sig det nya tegeltornet med 15 m sida och 4,5 m tjocka murar, vilka dock avtar något i 9

47

Stadsplan och bebyggelse mäktighet i dess övre del. Höjden är f.n. c:a 35 m, den ursprungliga är okänd, men torde ha rört sig inom samma storleksordning. Byggnaden har från början haft sex våningar över källaren, av vilka de översta numera är sammanslagna två och två, och således framträder tornet för dagens besökare som en fyravåningsanläggning. De nedre våningarna är på insidan klädda av sandsten troligen tillvarataget material från det äldre tornet. Murarna är uppförda i den för medeltiden traditionella tekniken, med skalmurar, här ovanligt tjocka, kring en av diverse överblivet material fylld murkärna. I Kärnan fmns emellertid ett viktigt undantag: i den översta tredjedelen, ovanför den ursprungliga fjärde våningen är muren uppförd till närmare 4 m:s tjocklek av kompakt tegelmurning.

Detta avslöjades då man år 1947 förde ner ett c:a 1 m brett schakt i murens mitt från det gamla murverkets övre yta ned till privetet i tredje våningen, detta för att bereda plats för ledningar till de nya toalettanordningarna för turisterna i det översta yngre utrymmet under utsiktsterrassen. Det har således varit ett avbrott i byggnadsarbetet, efter vilket man bytt teknik. Avbrottet är redan tidigare känt, och markeras främst av en brand som härjat dåvarande tredje och fjärde våningarna, innan partierna därovanför hunnit uppföras. I femte och sjätte våningarna, nuvarande fjärde våningen, fmns ingen sandsten, här är endast tegel använt både i ytter- och innervägg, och också hela murtjockleken igenom, som nyss skildrats, i varje fall på den nordvästra sidan, där det nämnda schaktet fördes ned. Det medeltida krönet, om vars ursprungliga utseende man endast på mindre säkra grunder kan gissa, nedrevs av Fredrik III på 1650-talet för att bereda plats för kanoner på det ommurade valvet ovanför fjärde våning­ en.48 Kärntornet har omgivits till halva sin höjd av en mantelmur på c:a fyra meters avstånd, vilken sannolikt på insidan varit försedd med skyttegångar av trä. Till mantelmuren har i sydväst anslutits ett litet torn som möjligen gått nästan upp till Kärnans egen höjd. Ifrån detta torn kan vindbryggor ha på ett eller annat sätt lett in till huvudtornet. Det fmns inga större invändningar i och för sig att göra mot denna tidigare publicerade rekonstruktion av den medeltida borgens nya centraltorn. Dock har av senare forskare de angivna höjderna ifrågasatts, mantelmuren skulle endast nått halva den föreslagna höjden, och även det lilla tornet skulle i huvudsak stannat på denna nivå och i stort sett endast tjänat som ingångstorn från marknivå.49 Dateringen av tegeltornet har varit ett omtvistat ämne genom tiderna. I första bandet av detta verk hänföres Kärnan utan tvekan till 1300-talet, dock mera allmänt sagt, men det pekas också på att den kan ha uppförts under ”den krigiske konung Erik Menved”. Men i följande band har dateringen ändrats under intryck av den då påträffade grunden till det romanska rundtornet, Kärnans föregångare, och nu kommer i stället Erik av Pommern in i synfältet, 48

Vid rivning av huset Långvinkelsgatan 19 år 1947 påträffades i dess skorstensstock ett tegel av medeltida format med en inskuren bild av Sancta Barbara, ett martyrhelgon, med sina attribut, torn och palmkvist. Teglet har sannolikt tjänstgjort som matris för tillverkning av minnesbilder. Sancta Barbara var bl.a. tornens beskyddarinna och kan därför antas ha haft något med Kärnan att göra, innan det sekundärt fick sin användning som mursten i början av 1800-talet. Sannolikt från 1400-talet.

Den medeltida staden och tidpunkten sättes till 1400-talet, närmast till 1420-talet. Denna datering blev sedan gängse och ofta citerad i en rad verk om Skånes medeltidshistoria och i uppslagsböcker av olika slag. De danska forskarna började emellertid så småningom visa en viss skepsis mot denna datering och under 1940- och 1950talen ville man, bl.a. på grund av grävningsundersökningar vid Sölvesborgs sextonsidiga tegeltorn, föra Kärnan tillbaka i tiden, och stannade, kanske litet tveksamt, vid tiden omkring 1360, under Valdemar Atterdag. Egentligen ville man komma längre tillbaka i tiden men vissa grävningsfynd från 1931—1932 låg hindrande i vägen. Forskningen gick emellertid vidare och på 1970-talet var tiden inne för att åter föra Erik Menved och 1300-talets början in i bilden. Även 1200-talets slutperiod nämndes. Dateringen till 1300-talets början vann slutli­ gen en säker och fast bekräftelse, då man genom en dendrokronologisk datering kunde tidsfästa de grova golvbjälkarna i Kärnans nedre våningar till att vara fällda vinterhalvåret 1317—1318. Att planera och grundlägga ett så omfattande byggnadsprojekt som Kärnan måste ha tagit en väsentlig tid, varför påbörjan­ det måste sättas ett antal år före den genom trädfällningen angivna tidpunkten, även om bjälkarna dessutom kan tänkas ha legat till torkning en viss tid. En datering till 1310-talet eller kanske t.o.m. något tidigare utan närmare fixering torde vara fullt försvarlig, vilket betyder att byggandet i varje fall påbörjats under Erik Menveds tid, så som antogs i första bandet av Helsingborgs Histo­ ria. Helsingborgstornet faller då väl in i raden av danska större och mindre tegelborgar från högmedeltid, och stämmer också väl överens med de allmän­ europeiska strömningar inom befästningskonsten som så småningom når upp till Norden. Erik Menved (1274-1319) kan således med viss säkerhet betraktas som Kärnans byggherre.o0 Det nämndes tidigare att ett avbrott i byggnadsarbetet skedde då man kommit upp t.o.m. den ursprungliga fjärde våningen. Tredje och fjärde våning­ arna hade då härjats av en våldsam brand som lämnat kraftiga spår efter sig på väggarna, och som därjämte förstört bjälklaget mellan de båda våningarna. Var branden orsak till avbrottet eller hade detta redan kommit till av andra skäl?

Det fmns emellertid grundad anledning att förmoda att avbrottet blev kortva­ rigt, nämligen i form av ett myntfynd från Erik Menveds tid, funnet i fyllningen i valvsvickeln till tredje våningens valv, alltså efter branden med tillhörande reparation. Ett tidschema skulle då utkristallisera sig på följande sätt: Kärnan börjar byggas några fa år in på 1300-talet, men en brand härjar då man nått upp till och med fjärde våningen; man börjar reparera och förbereder inlägg­ ning av ett nytt bjälklag efter branden i enlighet med de ursprungliga planerna, men ändrar sig och för ihop de två våningarna till en samt slår in det vackra gotiska kryssvalvet med sina unggotiska kritstensskulpturer som konsoler. Des­ sa har tidigare tolkats som hämtade från någon äldre byggnad men torde kunna

4

-

Helsingborg VI:2

49

Stadsplan och bebyggelse väl höra samman med valvet, som i sin helhet bör kunna föras till 1300-talets förra hälft, alltså i nära tidsföljd med branden. Det har redan tidigare av en annan forskare (M. Rydbeck) påpekats att detta helstensvalv är av så pass ålderdomlig karaktär att det borde kunna höra till 1300-talet. I samband med dessa ändrade planer har den sydöstra murkammaren i tredje våningen utvid­ gats och byggts om till kapell, till kungens eget privata oratorium, vilket måste ha inneburit en flyttning av denna funktion från rundkyrkan i ringmuren upp till detta nya bostadstorn. Tredje våningen var redan ursprungligen inredd till kungens egen bostadsvåning, en förhållandevis inventiös sådan, men den blev efter ändringarna än bekvämare. Också den nuvarande fjärde våningen, den efter branden helt nyuppförda, ingick visserligen också med största sannolikhet i de ursprungliga planerna, men fick troligtvis en annan utformning än som från början varit avsett. Enligt en senare forskares uppfattning har den redan vid sin tillblivelse blivit utförd som en enda, men hög våning, också den välvd med ett kryssvalv, tyvärr bortbrutet på 1600-talet. De tänkta femte och sjätte våningar­ na skulle således aldrig blivit utförda som skilda enheter, utan denna storslagna ijärde våning borde enligt denna uppfattning ses som en del av den kungliga bostaden, dvs. som en salsvåning. Fyndet av skärvor efter ett vackert syriskt guldemaljglas från 1270-talet i fyllningen i en valvsvickel över tredje våningens valv skulle kunna berätta om en festtillställning uppe i festvåningen. Det finnes mycket som talar för en sådan tolkning, men inför dateringen av branden och uppförandet av denna salsvåning råder stor osäkerhet. Tidsskillnaden torde dock icke kunna vara alltför stor, varför Kärnan i sin helhet torde kunna räknas till 1300-talets förra hälft, med grundläggning under första eller andra årtiondet av detta sekel.31 Till detta försvars- och bostadstorn från 1300-talet fogades — möjligen vid en senare tidpunkt - en hallbyggnad, ett palatium, i norr, närmast intill mantel­ murens nordvästra sida. Eftersom endast grunden fmns partiellt bevarad och några avbildningar givetvis inte finns, är det f.n. omöjligt att uttala sig om tidpunkten för dess tillkomst, men det skulle t.o.m. kunna vara fullt möjligt, men icke troligt, att i detta sammanhang föra in Erik av Pommern som parallellt var sysselsatt med byggarbeten på Krogen i Helsingör, vilket skulle innebära en eventuell datering till c:a 1420. En något tidigare tidpunkt synes dock troligare.32 Sammanfattningsvis: den nya Kärnan börjar uppföras i tegel alldeles i början av 1300-talet, härjas av brand då man nått t.o.m. fjärde våningen, fullbordas kort tid därefter till avsedd höjd, men med något ändrade planer i inredningshänseende, vilket innebär ändringar och valvslagning i tredje våningen. Allt detta borde kunna förläggas i varje fall före 1300-talets mitt och kanske redan ett par decennier dessförinnan. Varför icke omedelbart före 1332, då borgen 5°

Den medeltida staden pantsättes och tillfälligtvis delas? I detta skick skulle den i varje fall kunna framträda då drottning Margareta gästar den. Senare, kanske så sent som in på 1400-talet, tillfogas palatiebyggnaden i norr. Så ser bilden ut på forskningens nuvarande ståndpunkt, men kanske sista ordet ännu icke är sagt.

Mariakyrkan Det tredje stora tegelbygget äger däremot rum nere i lågstaden i takt med köpenskapens och handelns ökade betydelse. Också där måste man ha tagit intryck av den ökade verksamheten uppe i borgen, både den politiska och den militära, likaväl som av det stora bygget i sig självt. Man måste räkna med en växelverkan dem emellan: man finner nere i strandstaden det lämpligt att byta ut den romanska sandstenskyrkan mot ett större och modernt tegeltempel i gotikens yttre klädnad. Den planerade utformningen av den nuvarande Maria­ kyrkan synes ha omfattat en betydligt mer avancerad arkitektur än vad byggna­ den under en långt utdragen byggnadsperiod verkligen fick. Den skiftande byggnadshistorien har ingående skildrats i detta verk av Torsten Mårtensson och ytterligare utvecklats av honom i andra arbeten, till vilka hänvisas i fråga om de många detaljerade iakttagelserna på de olika i arkitekturen ingående elementen, liksom till där lämnade redogörelser för de grävningsundersökningar som varit möjliga att genomfora, tyvärr sannolikt icke i behövlig och önskvärd utsträckning. På grundval av detta material trodde sig denne forskare kunna urskilja flera skilda perioder, av vilka en skulle omfatta en så kraftig tillbyggnad av den romanska kyrkan att den kom att framstå som ett separat byggföretag, liggande i tid emellan den då under ombyggnad varande sandstenskyrkan och den nuvarande tegelkyrkan. Vid en ny prövning av allt tillgängligt material och under beaktande av alla gjorda iakttagelser, kan man på forskningens nuvaran­ de ståndpunkt fastslå att denna mellankyrka icke funnits eller ens planerats. Där­ emot torde det vara riktigt att den nya Mariakyrkan, tegeltemplet, varit avsedd att få det mer storstilade utförande med utbyggt tvärskepp som då redovisades.

En bakgrund till denna omprövning av själva byggnadshistorien utgöres bl.a. av den annorlunda syn på dateringsfrågorna, som trängt sig fram, dels på stilistiska grunder, dels även av historiska skäl.°3 Utan att närmare gå in på de många detaljerna vid de grundliga byggnadsundersökningarna, som så skickligt tidigare redovisats, torde ett sammandrag vara berättigat. Under förutsättning av att man bortser från det första redan nämnda tänkta byggnadsskedet som aldrig ägt rum, torde det tidigare beskriv­ na byggnadsförloppet kunna betecknas som fortfarande giltigt, dock med bort­ seende icke blott från dateringarna som sådana utan också från den då redovisa­ de hårt trängda tidsplanen för byggnadens uppförande. Redovisningen av de 51

Stadsplan och bebyggelse därunder gjorda upprepade förändringarna av planerna torde däremot över­ ensstämma med det verkliga förhållandet. Det första uppförandet av den nya tegelkyrkan påbörjades på traditionellt sätt i öster genom planläggning och uppförande av det nya koret, som kan beräknas ha gått längre åt öster än den gamla romanska kyrkan, och således partiellt gått ut över begravningsplatsen i öster. (Någon gata öster om kyrkan fanns icke vid denna tidpunkt, såsom tidigare skildrats, varför intrång på en sådan icke behövde ske: det var kyrkans eget område som fick släppa till utrymmet.) Det nya koret fick polygonal, tresidig avslutning i öster och försågs med omgång genom att sidoskeppen förlängdes till att nå runt om koret. I sin slutliga utformning är Mariakyrkan en treskeppig pseudo-basilika med relativt högt mittskepp, som emellertid är mörkt genom att det saknar de för byggnadstypen karaktäristiska ljusinsläppen på högmurarna. Det treskeppiga långhuset är uppdelat i sju valvfack, till vilka kommer det polygona korets valv och därutanför omgångens. Ursprungligen var kyrkan dock tänkt med ett annat och betydligt mer artikulerat utseende.

Den skulle nämligen blivit försedd med tvärskepp och något högre mittskepp, med säkerhet med ljusintag i form av fönster. På norra långhusväggen fmns spår efter det partiellt utförda höga tvärskeppsfönstret och en därunder liggande nordportal, idag dold bakom en strävpelare. Detta tvärskepp skulle dock icke skjuta utanför långhusväggarna, men väl höja sig ovanför dessa. Genom att tvärskeppet insköts i byggnaden förutsattes även en annorlunda välvning än den som verkligen kom till utförande. Under korpelarna har påträffats grunder­ na och nedre partierna till några av dessa planerade och även påbörjade pelare.

Av någon anledning övergavs dock tanken på en tvärskeppskyrka, men då hade förberedelserna redan hunnit ganska långt. Man hade börjat det nya kyrkobygget med att uppföra det polygona koret med dess omgång, fortsatte med norra långhusväggen med embryot till tvärskeppet med fönster och portal. Man uppförde ytterligare en nordportal i långhusets västra del och fortsatte sedan med de nedre partierna av västgaveln. De båda nordportalerna, av vilka endast den västra idag fmnes synlig, hade fatt ett lika utförande med ett intressant i formtegel utfört zigzagband i det yttre vackert spetsbågiga partiet. Så långt synes den ursprungliga planen ha följts, men icke längre.34 Västgavelns portal synes av utanför liggande grundpartier att döma ha varit avsedd att få någon sorts framskjuten del, till vilken alltså grundstenarna fmnes kvar. Sitter portalen i ursprungligt läge och har den sålunda haft någon sorts ytterligare kolonn eller bågarkitektur framför sig, eller har den själv suttit längre ut och blivit inflyttad till sitt nuvarande läge? Det kan numera icke klarläggas, men det förra synes troligast. Västportalen har rundbågig genomgång inom en ganska spetsig, rikt artikulerad yttre spetsbåge. Västgaveln uppfördes blott till knappt långhusväggarnas höjd, varefter byggnadsarbetet fortsatte med den 52

Den medeltida staden södra långhusväggen, men nu utan förberedelse till ett tvärskepp. Sydväggen fick också två portaler, dock icke samordnade med nordväggens utan liggande snett i förhållande till dessa, vilket beträffande den östra var nödvändigt eftersom den egentligen skulle varit anpassad till det icke längre aktuella tvärskeppet. Endast den västra av dessa sydportaler är idag synlig, med rundbågig genomgång under en något tryckt spetsbåge, detta i förhållande till västportalen. Det märkliga i sydportalen är det kapitälband, som bildas av i kritsten skulpterade människohuvuden, av vilka de yttersta huvudena är utför­ da på kortändan av i muren insatta vederlagsstenar, vilka på den yttre lång­ sidan är dekorerade med djurreliefer, en sorts fabeldjur. Av det oorganiska sätt på vilket dessa kritstensskulpturer är insatta i portalomfattningen torde framgå att de icke tillverkats just till denna portal, vilket påvisats vid tidigare publice­ ring, utan till en något annorlunda utformad. Detta har tolkats på det sättet att de flyttats från en äldre anläggning, den hypotetiska om- och tillbyggnaden av den romanska kyrkan, men en annan förklaring torde vara sannolikare. Den sydöstra portalen, sedan länge igenmurad, har vid tidigare undersökning visat sig vara helt lik sin granne längre åt väster, enligt vad som meddelats i en tidigare publikation. Om det gällt varje detalj eller endast det rent arkitektonis­ ka i stort framgår icke. Tydligt är emellertid att kapitälbandet icke fmns på plats, i varje fall icke i full utsträckning. Under den nuvarande sydingångens trappa påträffades nämligen två liknande vederlagsstenar, båda två dock hö­ gerstenar. Detta innebär att det således funnits sådana kritstensskulpturer till i varje fall tre portaler, men det fmns också tre portaler av i huvudsak lika utformad arkitektur, de två sydportalerna och västportalen. En möjlig tolkning är att dessa tre portaler i sin tänkta första placering som den planerade tvärskeppskyrkans båda sydportaler och västportal samtliga skulle fått en ut­ smyckning genom liknande kritstensskulpturer, vilka på ett förberedande stadi­ um blivit tillverkade i ett enda sammanhang. Då byggnadsplanen blivit ändrad har emellertid de två blivit överflödiga och den sydportal som verkligen blivit utförd har dessutom blivit något ändrad i uppbyggningen gentemot den plane­ rade. De två rikare utformade sydportalerna har tolkats som exempel på den ”södervändning” av kyrkorna som skedde under 1300-talet. Men det är dock att märka att här fmns rester av tre likartat prydda portaler, varför västfasaden vid Mariakyrkans tillkomst fortfarande skulle ha kunnat hävda sig gentemot södersidans dominans. Ur dateringssynpunkt är det viktigt att konstatera att dessa kritstensskulpturer (liksom kritstenskonsolerna i Kärnan) normalt sett torde tillhöra ett tidigt skede av 1300-talet, och detsamma torde gälla zigzagmönstret i de båda nordportalerna liksom motsvarande dekorband på mittskep­ pets taklist (vilket band dock icke når ända ut till västgaveln utan slutar ett gott stycke därifrån).55 53

Stadsplan och bebyggelse Även sedan tanken på tvärskepp fatt utgå har man dock avsett att bygga en ren basilika med förhöjt mittskepp med överljus från fönster i högmurarna. Men som nästa ändring i byggplanerna slopas även detta och mittskeppet byggs ut i sitt nuvarande något lägre skick. Sent omsider byggs också resten av västgaveln upp till full höjd, men i ett enklare utförande än avsikten varit från början: detta kan iakttagas i de avbrutna profilerna på västfönstrets halva höjd. Också de västra pelarparen i kyrkans interiör har fatt ett mycket enklare utförande än i korpartiet och i långhusets östra hälft. Omkring år 1500 tillbygges ett västtorn som placeras osymmetriskt vid västgavelns sydsida, och samtidigt torde ett i mitten av 1800-talet rivet vapenhus uppförts framför den södra ingången. På kyrkans norra sida hade redan något tidigare en sakristia tillkommit.06 Även om Mariakyrkans datering har delade meningar rått. Kyrkans främste utforskare har i en publikation från 1918 velat datera tegeltemplet redan till 1200-talets slut, men sedan han vid de fortsatta forskningarna kunnat, med som det tycktes full säkerhet, på samma plats konstatera förekomsten av en romansk

Huvud av kritsten, påträffat vid kulvertgrävning på Stortorget år 1949 och därvid skadat av spadhugg. Sannolikt aldrig fullbordat eller ett primitivt arbete. Genom det typiska polkahåret representerar huvudet närmast 1200-talets andra hälft, men torde snarast tillhöra 1300talets förra del. Den primitivt antydda kronan syftar på den avbildades rang, men bilden bör rimligtvis ha haft en religiös anknytning.

54

Den medeltida staden föregångare från 1100-talet, ändrade han denna datering och satte byggnadsar­ betenas påbörjande till c:a 1400. Men då hade han också i tidsavsnittet dessför­ innan skjutit in en ombyggnad eller tillbyggnad till den romanska sandstens­ kyrkan för att i denna för övrigt okända byggnad kunna passa in de unggotiska byggnadselement, som ovan beskrivits. Tegelkyrkan har beräknats stå färdig c:a 1450, med torn och vapenhus tillfogade c:a 1500. För denna sena datering har dels den omnämnda sannolika romanska kyrkan haft stor betydelse, liksom upptäckten av Kärnans föregångare, rundtornet från 1100-talet, och den därav följande omdateringen av Kärnan till 1400-talets början. Senare fördes dock Mariakyrkan något tillbaka i tiden till tiden strax efter 1300-talets mitt.37 Stor betydelse för omdateringen har också en till år 1440 daterad brand haft.

Det fmns anledning att närmare granska uppgifterna om denna brand. Den 20 december 1440 utfärdade den danske kungen Kristoffer av Bayern ett kortfattat brev till ”skomakarne i Helsingborg” angående eventuellt förnyande av deras privilegier. Dessa, här citeras efter tidigare svensk översättning, ”hava ofta kärat före oss, att de icke njuta eller nyttja sådan rätt, som andra skomakare i andra köpstäder i vårt rike njuta, sedan den tid deras privilegier brunno i deras stadskyrka i riksens uppenbara örlog”. På grundval av denna notis har de båda författarna i tidigare band av detta verk utgått från ett enligt deras mening såsom absolut fastslaget faktum att den brand, vars spår onekligen ännu kan med säkerhet iakttagas på Mariakyrkans innerväggar har inträffat 1440, eller möjligen 1439 under då aktuella krigshändelser. Vid en nyligen företagen prövning av den latinska originaltexten kunde emellertid konstateras att något sådant tidssamband icke på något sätt kan utläsas därur, det fmns ingen antydan om när en sådan brand kan ha inträffat. Möjligen kan man ur påståen­ det att skomakarna ”ofta” klagat över förhållandet ifråga, utläsa det rakt motsatta, att en längre tid gått sedan branden, men det är också relativt löst grundat. Det är riktigast, synes det, att konstatera att notisen icke ger någon som helst ledning vid bedömandet av tidpunkten för branden, som i och för sig dock är ett belagt faktum. Tankarna går då helt naturligt till den ofta citerade notisen i Vadstena-klostrets diariebok, där det för den 20 juli 1418 heter: ”Hela staden Helsingborg tillika med slottet och kyrkorna, utom klostret nedbrann”.

Utan att man alldeles bestämt behöver binda sig för att det är denna brand som lämnat de kraftiga spåren i Mariakyrkan, kan konstateras att det fmnes säkrare underlag för en brand 1418 och dessutom betydligt bättre tidsmarginaler för ett återställande av kyrkan efter branden och för dess slutgiltiga färdigställande till den tidpunkt c:a 1450, som de flesta forskare synes vara eniga om.38 På forskningens nuvarande ståndpunkt kan sägas att tegelkyrkans uppföran­ de, sedan den romanska kyrkans kor rivits, kan ha påbörjats genom uppföran­ det av det tresidiga koret omkring år 1300, eller ett par decennier in på 130055

Stadsplan och bebyggelse talet och då anpassats till den basilikala tvärskeppskyrka i unggotik, som från början planerats. Till detta nya tegeltempel kan utan svårigheter föras alla de unggotiska detaljer, som föranlett de tidigare tankegångarna om en mellankyrka. Under 1300-talets gång och under intryck av de understundom bistra politiska och militära händelser, som utspelas inom Danmark och inte minst i Helsingborgs närhet, ändras och förenklas byggplanen successivt och försenas arbetet väsentligt. Den inträffade branden, icke osannolikt tidsfäst till 1418, fördröjer arbetet ytterligare, men omkring 1450 är kyrkan i huvudsak färdig och kan invigas i samband med att det nya altarskåpet, tillverkat i Stralsund, kan placeras på sin rätta plats på högaltaret, tidsfästat både genom kungens och länsherrens vapen i en övre fris såsom det skickligt utretts av tidigare forskare.

Samtidigt torde det stora triumfkrucifixet från 1400-talets mitt ha kommit på plats.59 I denna skildring av Mariakyrkan har hittills ett inventarium förbigåtts, vilket ofta brukar förbindas med kyrkornas tillkomsttid eller eventuella ombygg­ nader och utvidgande, nämligen dopfunten. Den nuvarande dopfunten i Maria kyrkan är ett vackert kalkstensarbete från gotisk tid, kanske litet tung i formen men med en elegant arkadindelning i relief, avslutad uppåt med en sorts utdragen klöverbåge. Cuppans övre del omgjordas av ett järnband. Märkligt är att det icke är samma sten i cuppa och fot, vilket kan föranleda en del frågor, som emellertid icke skall tagas upp här. Den monumentala dopfunten brukar dateras till 1400-talets första ijärdedel eller möjligen obetydligt senare. Som tidigare nämnts påträffades i fyllningsmaterialet i det ”brända husets” trapphals två fragment, bottendel och en nedre sidodel, till en dopfuntscuppa av kalksten. I övre kanten av sidofragmentet ”hänger” tassarna till två mot varandra ställda fabeldjur; tyvärr är fragmentet avslaget strax ovanför tassarna.

Denna reliefdekor för klart dopfuntscuppan till den s.k. Fröjel-Falsterbo-gruppen av funtar. Dessa har en relativt stor spridning i Skåne och f.ö. även utanför provinsgränsen. Identifieringen av denna en gång oktogonala funt torde kunna anses helt säker. Denna grupp funtar dateras i regel till 1300-talets mitt eller strax därefter, även om en senare datering numera av en forskare har framförts tänkbar, men denna teori har dock icke vunnit allmänt erkännande. Att även denna dopfunt tillhört Mariakyrkan i Helsingborg torde kunna betraktas som säkert, och genom sin datering går den väl att sammanföra med kyrkans byggnadsperiod under 1300-talet. Icke osannolikt har den blivit skadad vid 1418 års brand och då ersatts med den nuvarande tidiga 1400-talsfunten. En forskare har dock anfört att flera skånska stadskyrkor tidigare haft två funtar, och han förnekar icke den möjligheten att det i en kyrka har kunnat finnas två funtar samtidigt, då den ena, i regel av Fröjel-Falsterbotypen, skulle kunna bindas till en i stadskyrkan inhyst tysk församling. Förklaringen kan vara

5

^

Den medeltida staden

Fragment av dopfuntscuppa, påträffad i trapphalsen till ”brända huset” vid Södra Kyrko­ gatan. Tassarna som tillhör två mot varandra vända djur är typiska för funtar tillhörande den s.k. Fröjel-Falsterbo-gruppen, som ansetts tillhöra 1300-talets mitt eller tiden strax därefter.

denna, men i Helsingborg kan det också vara på det sätt som nyss antytts, nämligen att ett nyförvärv varit nödvändigt i samband med och efter 1418 års brand. I varje fall har denna funt med fabeldjur, som har varit något mindre än kyrkans nuvarande, vid något tillfälle blivit sönderslagen, och dessa två frag­ ment har, möjligen efter att ha använts som byggnadsmaterial, kastats ned som fyllning, sedan en andra brand härjat också denna byggnad så svårt att den icke kunde återuppbyggas. När hände detta? Tyvärr kan den frågan icke besvaras mera exakt än som ovan antytts. En annan spännande fråga: kan det finnas fler fragment av samma fantasieggande funt gömda i Helsingborgs jord, eller i dess husgrunder?60

Helig Korskapellet Ännu en kyrklig anläggning från medeltiden bör tagas upp till behandling i detta sammanhang. Mogens Madsen nämner 1587 i direkt följd efter uppräk­ ningen av de tre sockenkyrkorna uppe på landborgen ”dessutom det nyligen

57

Stadsplan och bebyggelse uppförda Korskapellet, som låg nära intill staden i söder”. Som tidigare anförts fmnes skäl, om ock i och för sig möjligen tveksamma, att förmoda att Heligkorskapellet icke legat uppe på landborgen utan därnedanför, i anslutning till men utanför 1500-talets stad, strandstaden. I övrigt finns i Helsingborg inga säkra traditioner över huvud knutna till Heligkorskapellet; hade Mogens Madsen inte omnämnt det skulle det ha varit helt okänt för nutiden. Sådana kapell, ofta till tjänst för vägfarande eller/och med möjligheter för viss sjukvård, låg oftast med tillhörande mindre kyrkogård placerade omedelbart utanför stadsområdet, nära intill en infartsled. De tillhör i regel senmedeltiden, 1400-talet eller någon gång möjligen 1300-talet.61 Men var låg kapellet? I samband med frågan om läget för S:t Olofs romanska kyrka omtalades att lokaliseringen av denna tidigare knutits till en anteckning om en kyrkogård inom södra stadsområdet, som togs i anspråk för fortifikationsändamål 1652. Vid frågan om lokaliseringen av denna förstörda kyrkogård kan man helt bortse från den 1657 inom kvarteret Karl XI nyanlagda begravnings­ platsen, den senare fattigkyrkogården, som uttryckligen tillkommer som ersätt­ ning för den några år tidigare förstörda. Det fmns ett annat möjligt och troligare läge för denna 1652 förstörda kyrkogård. Vid grundgrävning år 1931 för ett nybygge inom kvarteret Bastionen öster om Södra Storgatan påträffades skelett från en kyrkogård, som till läge och existens således är säkert belagd. Placering­ en intill den gamla infartsleden, men dock utanför den tidens tullport gör det troligt att det är Heligkorskapellets kyrkogård som legat här och som under 1600-talets förra hälft utvidgats och försetts med mur, men som redan 1652 fatt offras för arbeten med den nya danska fortifikationslinjen som skulle skydda staden inför ett väntat svenskt anfall. Detta hypotetiska läge är i varje fall troligare än ett annat av Wieselgren anfört alternativ, nämligen i kvarteret Ruuths västliga del. Med tanke på Mogens Madsens formulering torde en datering av Heligkorskapellet och dess omgivande kyrkogård till sent 1400-tal eller omkring 1500 ha rimligt fog för sig.62

Kartan vill åskådliggöra stadens utseende i början av 1500-talet, strax före reformationen år 1536. Mariakyrkan har blivit färdigställd med torn och vapenhus och söder om kyrkan ligger en präktig stenbyggnad, rådhuset, mitt emot det ”brända huset”, sannolikt församlingspräs­ tens bostad. Söder om stadsbebyggelsen har Helig Kors-kapellet anlagts till de vägf,årandes tjänst. Men det viktigaste som hänt under senmedeltid är att staden vuxit ut mot norr och att de båda stadsdelarna bundits ihop med varandra genom en nyanlagd gata tvärs över kyrkogården öster om Mariakyrkan. I hörnet mellan denna nya gata och den gamla huvudleden från borg till brygga har en stormannasläkt åt sig byggt ett stadsresidens, den senare Billegården, synlig på kopparsticket från 1580-talet. I gengäld har bebyggelsen uppe i platåstaden tunnats ut.

58

Ol CT)

Park kvarteret

Munken

Kullen V a

Bröstvärnet

Bålverket

Fredrik

Prins

Koppormöl lego fan

Långvinkeln S\ Ö-a

Oro ttmngga tan

+ 2.7

Neptunus

Erik Da hl ben

Stenbock

Vattentornet

Lärkan

Homnforgef

+ 2.9

K ärrjfon M

Norden

Rådhuset

Slotts

Slottsgången

Springposten

'ornet

Tornet

Kullen Ö-a

Pilen

Sköldenborg

Arlan

Tele- ' grafen

Unionen

Lasarettet

Göta

Thalia

Museum

1500-talet

HELSINGBORG

John Ericsson

Ruuth

Bas-

Den medeltida staden

Stadsplan och bebyggelse Profanbebyggelse och gatunät Tillkomsten av klostret och uppförandet av den nya borgen betydde en på många sätt ökad verksamhet också inom själva staden, som säkerligen ställde ökade krav på utrymmen av olika slag. Påbörjandet av den nya stadskyrkan under den tidigare delen av 1300-talet är ett tecken härpå, liksom på att det är strandstaden som nu blir den viktigare och utvecklingsbara delen inom orten.

Det gamla köpmannakapellet utvecklas också vid en f.ö. okänd icke preciserad tidpunkt till församlingskyrka, till en egen sockenkyrka. Allt detta medför väsentligt större krav på en bostadsbebyggelse nedanför landborgen. Denna brant spärrade av staden åt öster, här fanns inget utrymme för utvidgning, och i väster låg havet i vägen. Det var bara åt söder eller norr man hade utvecklings­ möjligheter, och det synes sannolikt att man till en början fortsatte att bosätta sig i söder, på södra sidan om nuvarande Möllegränden, ut mot den senare Prästgatan. Såvärst mycket längre åt söder kunde man dock inte komma, områdets sanka karaktär är belagd genom dess betydligt yngre namn, Bollbrolyckan. Det blev alltså åt norr, på det hittills öppna området norr om den urgamla huvudleden, som man kunde täcka in det nya bostadsbehovet. När detta skedde är det ännu icke möjligt att närmare fastställa. Det skedde väl så småningom under 1300-talets senare del och framför allt under 1400-talet. På det Braunska sticket från 1580-talet är området emellertid fullt utbyggt ned till ett stycke förbi Kullagatan. Men då har också en annan förutsättning efter hand blivit verklighet: det öppna området i norr där man tidigare arbetat (bl.a. bearbetat sandstenen från Mariakyrkan) har mer eller mindre frivilligt fyllts ut med avfall och annat, dessutom säkerligen med en viss hjälp från havet med översandningar vid högvatten.

Denna bosättning är dock inte den första mänskliga aktiviteten på området under medeltiden. Genom den nutida bebyggelsen går en snedgata, Strömgrän­ den, som måste ha existerat och vunnit hävd redan innan man börjar bebygga området på allvar. Den representerar ett äldre skede än stadsdelen i sig och förmedlade trafiken - varutransporterna framför allt - från borgen ned till den äldsta hamnplatsen, den eventuella bryggan. Leden är mycket typisk för en trafik av denna art, man väljer den kortaste och bekvämaste vägen över ett öppet område, inriktad rakt mot en bestämd, redan befintlig punkt. Ett fynd, en samling av helt oanvända medeltida taktegel, vilka påträffades under Stortorgsgrävningarna 1949 på en ursprunglig sandyta på den då öppna strand­ brädden (export eller import?), skulle kunna bekräfta denna tankegång, efter­ som fyndet väl kan ansluta till snedvägens fortsatta sträckning ned mot den ursprungliga landningsplatsen vid Norra Kyrkogatans mynning, som då ju låg mycket längre upp mot bebyggelsen, strax väster om nuvarande Lilla Strandga6o

Den medeltida staden tan. När denna led börjar trampas är naturligtvis icke möjligt att bestämma, men det är frestande att sammanställa den med den livliga byggverksamheten uppe vid borgen i början av 1300-talet.

När befolkningstrycket under 1300-talets senare del och under 1400-talet kan beräknas ha blivit tillräckligt starkt, börjar strandområdet i norr att bebyggas, och det bör i detta sammanhang ihågkommas att en medeltida gata med stensättning påträffats under Lilla Torggatan. Vid medeltidens utgång torde profanbebyggelse ha funnits på båda sidor om den norra delen av Storgatan och ned mot Kullagatan. På västra sidan om Kullagatan kan bebyggelsen ha sträckt sig ett stycke mot norr från kyrkan räknat, därpå tyder Torggatan, men icke längre. Motsvarande kvarter norr om Stortorget är icke ens på de tidigaste kartorna genomkorsat av snedgatan, Strömmen. När man börjar bygga väster om Kullagatan på denna punkt, på den sträcka som ligger norr om dagens Stortorg, har varutrafiken från borgen fatt minskad betydelse eller sökt sig andra vägar, och gatan behövs icke längre. Alltså byggs kvarteret ut utan hänsyn till den äldre snedleden. Längre fram under 1500-talet växer bebyggel­ sen ut också över detta område, vilket framgår av det Braunska sticket.

Den nya stadsdelen fordrade nya gator. Norra Storgatan har redan nämnts, Nordre Aldgade, som den hette under dansk tid (namnet icke belagt, men väl Synder Aldgade), och den lades ganska naturligt ut parallellt med landborgsbranten. Vilka tvärgator som kom till under detta första skede vet vi idag inget om, utom att snedgatan, Strömmen, fanns, respekterades och bevarades. Ett detaljstudium av 1787 års tomtkarta berättar emellertid en hel del om Storga­ tornas historia. Med början söderifrån: från tullporten strax innanför Bergaliden och upp till Möllegränden är Södra Storgatan markant bred och drar sig i tydlig båge mot väster, och har som tidigare skildrats sedan gått ned genom kvarteret Thor och bildar så småningom Södra Kyrkogatan. Men det är dess yngre fortsättning rakt åt norr längs landborgen, som här skall följas. Från Möllegränden går Södra Storgatan, nu betydligt smalare, i mot tidigare avvi­ kande, rak riktning mot norr förbi Mariakyrkans kor fram till Norra Kyrkoga­ tan, dvs. icke ända fram till den nuvarande, utan till ett litet hak i sin östra sida, som markerade gränsen mellan två tomter. När Storgatan sedan fortsätter vidare norrut, sker det i ett tydligt västligare läge och är fram till nuvarande Stortorget mycket smal. Den kan ha varit lika smal ännu ett stycke norrut, men härvidlag sviker bevarat kartmaterial. På andra sidan Stortorget fortsätter den något litet bredare, men när den passerat Strömmen, blir gatan påtagligt ännu bredare och böjer av något litet västerut. Om man skall försöka att ur detta framläsa en utveckling av Storgatans tillkomsthistoria så tecknar sig följande bild. Från början har den södra delen av gatan utgjort den södra infartsleden från det sydliga Skåne och genom en successiv riktningsändring siktat mot 6i

Stadsplan och bebyggelse landningsplatsen, sedan den hade passerat kyrka och rådhus. Detta är 1200och 1300-talens ena Algade, torggata. Den andra torggatan låg norr om kyrkan, det var den senare Norra Kyrkogatan. Nästa utvecklingsskede betecknas av den norra grenen av Storgatan, utgående från, vilket bör ihågkommas, huvudleden borgen - stranden, nuvarande Norra Kyrkogatan, norrut fram till i höjd med Strömgränden. Här har det blivit något mindre uppehåll i tillväxten, och när gatan fortsattes ännu längre norrut har den åter breddats ytterligare något, kanske för att bereda plats för ett utökat marknadsbehov. Man skulle också kunna tänka sig att en självständig bebyggelse redan tidigare utformats nedan­ för landborgsbranten norr om snedvägen/genvägen, och att förbindelsen söder­ ut ned mot kyrkan och det äldre centrum kommit till något senare, varigenom det tidigare arbets- och lagringsområdet kunnat hållas öppet under något längre tid. Men detta måste tills vidare förbli fösa spekulationer. Yngst av hela torggatuleden är emellertid med säkerhet sträckan från Möllegränden förbi Mariakyrkan fram till Norra Kyrkogatan, alltså genombrottet över begrav­ ningsplatsen öster om kyrkan. Det sannolika är att detta genombrott kommit till mot 1400-talets slut eller omkring år 1500. Detta försök till datering grundar sig på läget av den stora senmedeltida stenbyggnaden som enligt Braunska sticket låg öster om Mariakyrkan, så vitt man kan bedöma i det sydöstra hörnet av korsningen Storgatan-Norra Kyrkogatan. Kyrkan har väl känt sig tvingad att sälja av detta område till en eller annan mäktig herre, byggnaden är en typisk stormannaegendom.

Också i väster sträckte sig som tidigare skildrats begravningsplatsen under medeltiden längre ut än nu. Det synes därför mer än sannolikt att Skolgatan (nuvarande Mariagatan) icke tillhör det ursprungliga gatunätet. Kartbilden synes snarast antyda att Kullagatan, Lilla Torggatan och Bruksgatan kunnat ha vid sin tillkomst haft en genomgående gemensam sträckning, i varje fall under en viss tid. Öster härom har begravningsplatsen sträckt sig fram till kyrkan. De medeltida stensättningarna i Södra Kyrkogatan kunde följas väster­ ut till ungefär mittför kvarteret, alltså till ungefär förbi ett möte med denna hypotetiska äldre gata. I sammanhanget bör också ihågkommas den källar­ grund efter ett brandhärjat medeltida hus, som 1934 påträffades på tomten Vikingen 2 i hörnet av Skolgatan och Norra Kyrkogatan, i vilken grund f.ö. flera kvader- och profilstenar från den romanska sandstenskyrkan kunde tillvarata­ gas, liksom ett antal formtegel av äldre typ, vilka rimligen torde ha tillhört det första byggnadsskedet av den nya tegelkyrkan. Exakta läget av denna källar­ grund är icke känt, den kan ha legat inne på begravningsplatsen, liksom ”det brända huset”, men den har kanske legat utanför, vid den tänkta gatan. Om dateringen kan inte något sägas, det har antytts en tidpunkt omkring 1400 eller snarare något därefter. Om branden skall förbindas med den stora bran62

Den medeltida staden den år 1418 eller med den senare eldsolycka som härjade huset mittemot rådhuset är osäkert.63 Hög- och senmedeltiden har inneburit ett uppsving för Helsingborg och framför allt en utbyggnad av den nedre staden, strandstaden. Men när en nyare tid bryter in, med bl.a. reformationen, ändras förutsättningarna och en dämp­ ning av utvecklingen blir märkbar.

1. L. M. Bååth, Hälsingborgs medeltid intill 1250, Hälsingborgs Historia, del I (Hälsingborg 1925), s.

159—287, särskilt avsnittet Hälsingborgs älsta topo­ grafi, s. 209—243. Bååth, Hälsingborgs medeltid 1250-1536, Hälsingborgs Historia, Band 11:1 (Häl­ singborg 1933), s. 3-432, särskilt avsnittet Topogra­ fisk historia, s. 19-80. Torsten Mårtensson, Medelti­ da byggnadshistoria, Hälsingborgs Historia, Band 11:2 (Hälsingborg 1934), s. 3-227, särskilt avsnittet Hälsingborgs medeltida kyrkor, s. 151-171.

2. Medeltidsstaden. Den tidiga urbaniseringsprocessens konsekvenser för nutida planering. Riksan­ tikvarieämbetets Rapporter 1 o. ff. 1976-1984. An­ ders Wihlborg 1981, Helsingborg, Medeltidsstaden 32 (Göteborg 1981). Anders Wihlborg 1984, Medel­ tidsstaden Helsingborg och dess förhistoria, Riksan­ tikvarieämbetet UV-Syd’s Skriftserie nr 5 (Lund 1984).

3. Bååth 1925, Band I s 159-287. Bååth 1933, Band 11:1 s. 81-182, 288-337 och 337-432.

4. Bååth 1925, Band I s. 211 ff. Mårtensson 1934, Band 11:2 s. 151-165. Rikard Holmberg, Den skån­ ska Oresundskustens medeltid, Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8°. Nr 11 (Lund 1977), s. 70ff., s. 109 fT. Gösta Johannesson, Helsingborg - stad i 900 år (Stockholm 1980), s. 12-13. Wihlborg 1981 s.

41 och 47 ff. Wihlborg 1984 s. 65—67.

5. Band I s. 160 och s. 210. Band 11:1 s. 23 och s.

457-460.

5a. Band 11:2 s. 151-157.

6. Band II: 1 s. 21 Iff. Band IL2 s. 160 ff och 162 ff.

M. Weidhagen-Hallerdt, S:t Clemens kyrka och kyr­ kogård i Helsingborg, opublicerad licentiatavhand­ ling (Lund u.å.). Holmberg 1977 s. 52 ff. Wihlborg 1981 s. 48. Wihlborg 1984 s. 54—55.

7. Weidhagen-Hallerdt, a.a. Wihlborg 1981 s. 48.

8. Weidhagen-Hallerdt, a.a. Holmberg 1977 s. 40, s. 52 ff. och 58 ff. Wihlborg 1981 s. 48. Erik Cinthio, The churches of St. Clemens in Scandinavia, Res Mediaevales Ragnar Blomqvist oblata, Archaeologi­ ca Lundensia III (Lund 1968), s. 103.

9. A. Lindblom-S. Ewald, En medeltida kyrka och kyrkogård i Helsingborg, Hälsingborgs museums årsberättelse 1910 (Helsingborg 1911).

10. R. Holmberg, S:t Petri kyrka och kyrkogård 1965, Kring Kärnan VII 1964 (Helsingborg 1964).

Holmberg, Lämningar efter S:t Petri medeltida kyr­ ka och kyrkogård i Helsingborg, Manus 3 (Lund u.å.). A. Wihlborg, S:t Petri medeltida kyrkogård.

En arkeologisk undersökning i Helsingborg, Ale 1979:1.

11. Rönbeck, Beskrivning över Helsingborg 1729, Helsingborgs kyrkoarkiv, Lunds Landsarkiv. Band 11:2 s. 160.

12. Wihlborg 1981, s. 53 f.

13. Holmberg 1977 s. 70 ff.

14. Band 11:2 s. 169 f.

15. Rapport av C. Wibling 22/1 1904, ATA. Sven­ ska Arbetaren 5/9 1863. Brev från J. S. Lindberg till Riksantikvarien 15/3 1893. C:a 1950: ett flertal rit­ ningar och anteckningar i Helsingborgs museums arkiv.

16. Mårtensson 1934, Band IL2 s. 15 ff. Holmberg 1977 s. 87 f. Wihlborg 1981 s. 37. Wihlborg 1984 s.

64.

17. Band IL2 s. 26 ff. Holmberg 1977 s. 87 f.

18. Band IL2 s. 253 ff. Band IV: 1 s. 159 ff. Ivar P:son Henning, En gammal helsingborgares minnen (Helsingborg 1950) s. 208.

19. Band 11:1 s. 310.

20. Uppmätningsritningar av Bengt Jacobsson från 1971—72, Helsingborgs museums arkiv.

21. Holmberg 1977 s. 70 ff, 79, 109 fT. Wihlborg 1981 s. 55. Wihlborg 1984 s. 65. L.-G. Kindström Helsingborg, Aktuellt om antikvariskt, Ale 1971:2.

Band 11:1 s. 303.

22. Ritningar över rekognosceringsgrävningar i Slottshagen c:a 1950 i Helsingborgs museums arkiv.

23. Band II: 1 s. 60ff. Diverse ritningar i Helsing­ borgs museums arkiv.

24. Sektionsritningar 1949 av L.-G. Kindström i Helsingborgs museums arkiv. T. Mårtensson, Bi­

63

Stadsplan och bebyggelse drag till Mariakyrkans byggnadshistoria, Kring Kärnan IV 1951 (Helsingborg 1952) s. 59 ff.

25. Sektionsritningar 1949. Band 11:1 s. 29 ff, 61 ff.

26. Wihlborg 1981 s. 50. Wihlborg 1984 s. 65 ff.

Wihlborg 1978, Lerbottnar igen! Aktuellt och an­ tikvariskt, Ale 1978:4.

27. Holmberg 1977 s. 111. Band I s. 230 ff och s.

275.

28. Wihlborg 1984 s. 66 f.

29. Ritningar och anteckningar av B. Åkesson i Helsingborgs museum arkiv.

30. Band 11:1 s. 29 och s. 41 f. Wihlborg 1981 s. 50 och 55. Wihlborg 1984 s. 72.

31. Band 11:2 s. 170-227. T. Mårtensson 1952 s.

54—98 (s. 55). Mårtensson 1951. Sancta Maria kyrka i Hälsingborg, Minnesbok, s. 9-59.

32. Band 11:2 s. 189. Holmberg 1977 s. 112 och s. o

120.

33. Holmberg 1977 s. 110 ff.

34. L.-G. Kindström 1956, Billeplatsen, skolväg med tradition, i Minnen från Hälsingborg och dess skola, häfte 23, utg. av Hälsingborgspojkarnas Gille, Stockholm, s. 50-55 (s. 53). Band 11:2 s. 273 f (jfr s.

188). Wihlborg 1981 s. 54. Weidhagen-Hallerdt 1965, Brända huset i Hälsingborg, Kring Kärnan VII 1964 s. 127-153 (Helsingborg 1965).

35. Weidhagen-Hallerdt 1965 s. 152 f. Holmberg 1977 s. 157 f och 162. Band 11:2 s. 143 ff. Band 11:2 s.

224. Band 11:1 s. 58.

36. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600-talets Hälsingborg, 1928, Hälsingborgs Museums Årsskrift 1928 s. 44-52. Band 11:1 s. 458. Fotografier i Hel­ singborgs museums arkiv.

37. Planritning och fotografier i Helsingborgs mu­ seums arkiv.

38. Band 11:1 s. 28 ff, bild vid s. 32. Holmberg 1977 s. 111 f och s. 152. Wihlborg 1981 s. 55 ff.

Wihlborg 1984 s. 72, karta s. 59.

39. Band 11:1 s. 46 ff och s. 56-57.

40. Band 11:1 s. 56ffoch s. 60 ff. Weidhagen 1965 s. 145 ff.

41. Band 11:1 s. 303-317. Band 11:2 s. 164-169.

Holmberg 1977 s. 135. Wihlborg 1984 s. 60—61.

42. Band 11:1 s. 305 ff.

43. Ritningsmaterial från utgrävningarna 1952— 1953 fmnes i Helsingborgs museums arkiv, men har aldrig bearbetats eller publicerats.

44. Den äldre planritningen, publicerad i Band o

64

11:2 s. 164, fmnes i museets arkiv.

45. Band 11:1 s. 308.

46. Monica Rydbeck, Grav 301 vid dominikanerklostret i Hälsingborg, Kring Kärnan VI 1956 s. 7993. Wihlborg 1981 s. 54-55.

47. Fotomaterial fmnes i museets arkiv.

48. Band 11:2 s. 49-95.

49. Band 11:2 s. 95-112. A. Tuulse, Kärnan i Hel­ singborg, Fornvännen 1949 s. 115-117. Holmberg 1977 s. 124.

50. Band I s. 234-235 och 242-243. Band 11:2 s.

140-142. Aage Rousell, Danmarks Middelalderborge, 1942 s. 70-71. L.-G. Kindström, Sölvesborgs slott, otryckt licentiatavhandling 1944—45 s. 75-81.

Kindström, Sölvesborgs slott, 1945, Blekingeboken årg. 23, 1945, s. 72-76. Holmberg 1977 s. 121-131.

L.-G. Kindström, Kärnan, Helsingborgs museums småskrifter c:a 1960 s. 2. Wihlborg 1981 s. 37. Wihl­ borg 1984 s. 64. Tuulse 1949 s. 103-118 (särskilt s.

115-117). L.-G. Kindström, Sölvesborgs slott - ett danskt riksfäste, Fornvännen 1944 s. 226-236 (sär­ skilt 233-236). Nils Gösta Sandblad, Skånsk stadsplanekonst och stadsarkitektur intill 1658 (Lund 1949) s. 123-124, 436.

51. Band IL2 s. 75ff. Holmberg 1977 s. 128f.

Monica Rydbeck, Valvslagning och kalkmålningar i skånska kyrkor (Lund 1943) s. 222—224.

52. Band 11:2 s. 112 ff 53. Band 11:2 s. 170-227.

54. Band 11:2 s. 205 ff.

55. Band 11:2 s. 172 fT. Mårtensson 1951, Minnes­ boken s. 24 ff.

56. Band 11:2 s. 215 f.

57. Torsten Mårtensson 1918, Helsingborgs Mariakyrkas medeltida byggnadshistoria, Kulturhis­ toriska Helsingborgsstudier 1918 s. 70-75. Band IL2 s. 223 ff. Mårtensson 1951 i Kring Kärnan s. 66.

58. Band 11:1 s. 58 f och s. 161 f. Band 11:2 s. 224 f.

Mårtensson 1951 s. 95. Mårtensson 1951 i Minnes­ boken s. 45 f.

59. Band 11:1 s. 327. Band IL2 s. 225.

60. Weidhagen 1964 s. 152 f. Oscar Reutersvärd, Fröjel-Falsterbofunten i Hälsingborg, Kring Kärnan X, 1969 s. 107-118.

61. Band 11:1 s. 318 och s. 459. Band 11:2 s. 170.

62. Band 11:2 s. 169 f. Follin-Wieselgren, Helsing­ borgs Historia 1851 s. 56.

63. Band 11:2 s. 273 f.

DET BRAUNSKA STICKET

EN ALDSTA AVBILDNINGEN av Helsingborg - och länge den enda — är det kopparstick som ingår i det av Georg Braun i Köln utgivna verket ”Civitates orbis Terrarum” — ”Världens städer”, även känt under namnet ”Theatrum urbium”. Detta bokverk är ett typiskt exempel på det nyvaknade intresset för den yttre, den geografiska verkligheten, som präglade 1500-talet och som genom boktryckarkonstens tillkomst hade fått ett nytt och tillfredsstäl­ lande uttrycksmedel, som både utvecklade sig kvalitetsmässigt och gav allt större möjligheter under seklets fortskridande. Det Braunska verket utgavs under åren 1572—1618 i sex delar, där Helsingborg och andra skånska städer ingår i fjärde bandet, som utkom 1589. Georg Braun, som sedan 1577 var kanik vid stiftskyrkan S:t Georg i Köln, där han f.ö. också var född, införskaffade det behövliga materialet i text och bild från skilda håll i Europa, ofta genom ombud, men synes själv ha redigerat textmaterialet. Kopparsticken utfördes, kanske efter på platsen gjorda skisser, i en ganska stereotyp och schematisk form i ett snett fågelperspektiv, som ibland kan göra det svårt att orientera sig inom bilden på ett helt säkert sätt. Verket synes emellertid ha väckt god genklang i samtiden och utkom med en ny och utökad upplaga vid 1600-talets mitt, där Helsingborgsbilden också fmns med, nu färglagd. Då var Braun sedan länge borta, han avled 1622. För övrigt förekommer enskilda blad i upprepade upplagor, så ock Helsingborgsbladet, varvid man dock bör iakttaga att plåtarna dels moderniserats med ornament och förgrundsfigurer, dels att bladen ibland kopierats och efterbildats mer eller mindre slarvigt, dock utan att ha förts fram till ett nytt nuläge. Det Braunska verket med för- och nackdelar har behandlats ingående i tidigare band av detta verk, till vilken skildring här hänvisas.1 Helsingborgsbilden är osignerad, men anses allmänt ha flamländaren Franz Hogenberg till upphovsman. Denne tecknare och kartograf, Brauns huvud­ medhjälpare, var född någon tid före 1540 i Mecheln. Där fick han sin första utbildning hos styvfadern Hendrik Terbruggen och senare arbetade han också i Antwerpen, varför han var väl förberedd att stå på egna ben då han tvangs till landsflykt undan religiösa förföljelser 1570. Den nya hemorten blev Köln, där

5

-

Helsingborg VI: 2

65

Stadsplan och bebyggelse hans yrkesskicklighet snart nog togs i anspråk av Braun för det stora bildverket.

Hogenberg kom att för sin uppdragsgivares räkning vistas mycket på resor för att framställa grundmaterialet till stadsvyerna, framför allt i Hamburg och Köpenhamn, och det torde vara från den senare staden som han gjorde avstickare åt olika håll för att med sitt ritstift kunna på plats skildra de skånska städerna under 1580-talets senare del (sannolikt 1588 då han vistades i Köpen­ hamn). Som medarbetare hade han den något yngre Simon Novellanus (Simon van den Neuwel), även han från Köln, och det har varit viss diskussion om vilken av de två som skulle vara upphovsman till den osignerade Helsingborgs­ bilden, men det har slutligen ansetts troligast att den är Hogenbergs verk, och det är också under dennes namn som bilden är känd. Båda dog för övrigt i Köln, enligt uppgift år 1590. Som antytts skulle varje avbildad stad även få en beskrivning i ord i det omfattande verket. Det blev den helsingborgsfödde Mogens Madsen, nu i sextioårsåldern, som i fråga om Helsingborg fick detta uppdrag, såsom tidigare skildrats i föregående avsnitt. Mot sakkunskapen i fråga om texten, vanligen daterad till 1587, fmns således inget att anföra. En viktig och naturlig frågeställning är huruvida även bilden kan vara lika tillförlit­ lig som Mogens Madsens text. Här skall göras ett försök att besvara den berättigade frågan, för att samtidigt också fa en föreställning om Helsingborgs utseende mot 1500-talets slut.2 Förutskickas bör att något jämförelsematerial i bild gällande Helsingborg inte fmns förrän fram på 1650-talet, då den danske kartografen Johannes Meijer i sin stora serie ger en ganska summarisk och grov kartbild i rent fågelperspektiv, daterad till 1655—1658, vilken senare skall behandlas, samt ett par perspektiviska bilder av fästningen och staden från omkring år 1680, som i sig egentligen är två upplagor av samma bild från 1670-talet. Från tiden från 1658 och framåt förekommer däremot själva stadsplanen på en rad olika förslag till utbyggnad av fortifikationsanläggningarna. De ger ett gott underlag för en bedömning av bebyggelsens utbredning, men inte av dess utseende. Men härtill blir det tillfälle att återkomma senare.3 Kopparsticket från Helsingborg, med viss sannolikhet daterbart till 1588 eller 1589, visar staden i snett fågelperspektiv från väster. Någon bestämd punkt varifrån kartografen kan ha sett staden i sin helhet just på detta sätt, fmns givetvis inte: det är ett tänkt perspektiv, vilket å andra sidan måste ha grundats på självsyn vid kringströvande i staden och under anlitande av olika synvinklar.

Staden är således sedd rakt från väster, men samtidigt är de enskilda byggnaKopparstick, utgivet i Köln år 1589, med sannolik tillkomstid år 1588. Tecknaren torde ha varit Franz Hogenberg, medan den tillhörande beskrivningen var författad av den tidigare helsingborgaren lundabiskopen Mogens Madsen.

66

Det Braunska sticket

67

Stadsplan och bebyggelse derna, som i stor utsträckning måste ha studerats var för sig, konsekvent vridna mot norr så att man ser dem halvt från söder, detta för att fa fram mera av stadens karaktär, men också för att ge mera volymmässighet åt de enskilda byggnaderna som sådana. Om man sätter sig in i detta framställningssätt, som dock icke är helt konsekvent genomfört, och genom ett noggrant detaljstudium så att säga i varje detalj i tanken vrider det enskilda huset tillbaka i rätt läge, uppstår en relativt trovärdig totalbild av staden ur detta till synes virrvarr av till verkligheten svårrelaterade gator och kvarter, som sticket vid första anblicken ger ett intryck av. Varje hus på sticket är härigenom individualiserat, och ses med två sidor, medan den raka blicken från väster eljest blott skulle gett en sida av varje hus, vars storlek och karaktär på det sättet skulle för betraktaren blivit i stor utsträckning okänd.4 Bilden är, skulle man kunna säga, uppdelad i tre skikt, tre plan, förgrunden med Sundet, mellangrunden med strandbrädden och den där liggande egentliga stadsbebyggelsen, samt den övre platån med borganläggningen. Lämpligt är att studera dessa plan var för sig. Först till förgrunden. Tecknaren har mycket medvetet velat framhålla Helsingborgs nära anknytning till havet och sjöfartens betydelse för staden: dess karaktär av sjöstad är sålunda starkt betonad genom de många ganska stora fartygen. Sådan symbolik var icke främmande för 1500och 1600-talens konstutövare, tvärtom var den regel hos både enklare och förnämligare konstnärer. Vid den uppifrån borgen kommande huvudledens mynning sticker stadens skeppsbrygga rakt ut i Sundet, om dess existens redan vid denna tidpunkt berättar f.ö. skilda dokument. Vid utstickarbryggan, på dess sydsida, ligger ett antal mindre båtar förtöjda, kanske är det färjebåtar, vilka i så fall antyder existensen av den viktiga fårjetrafiken över Sundet, betydelsefull både för staden och riket. En mindre båt stävar för fulla segel från norr in mot skeppsbron, kanske är det en fiskebåt som med sin fångst är på väg in till skeppsbryggan för avsättning på stadens torg. Till höger skymtar en roddbåt med tre personer: den torde i varje fall otvetydigt vara en färjebåt på ingående med passagerare.3

Den tomma landborgen Efter en snabb förflyttning kan man ägna sig åt områdena ovanför landborgen, vars brant i det egendomliga perspektivet endast kan skönjas genom en del mindre backstreck och några få horisontallinjer. Det är påtagligt att det varit ett besvärligt problem för tecknaren hur han skulle kunna få fram detta synnerligen framträdande och väsentliga drag i Helsingborgs topografi. Därför är det också för betraktaren svårt att av sticket få ett klart begrepp om detta karaktäristiska element, såvida han inte är närmare bekant med staden. Markant är emellertid

68

Det Braunska sticket att området ovanför landborgen på sticket framstår såsom helt tomt så när som på borgen. Bakåt begränsas synfältet och sålunda även området av en trädridå, som i mitten viker rakt in mot landskapet, antydande en fortsättning av lands­ vägen upp mot landets övriga delar. Till höger, inom ett staketomgivet område, ligger en trädomgiven byggnad (med skorsten?), som skulle kunna tolkas som en kyrka med ett kor, också norrvriden såsom tidigare skildrats. Enligt Mogens Madsens uppgift 1587 skulle ju alla kyrkorna i övre delen av staden vara förstörda (”ett förstört Troja”), men om så icke vore fallet skulle det vara frestande att tolka byggnaden som S:t Olofs medeltida kyrka. Denna borde emellertid ligga något sydligare, men i så fall skulle den icke ha gått in på bilden. Denna gissning torde emellertid vara en alltför hårddragen tolkning.

Mellan detta omgärdade område och borgen ligger dels en mindre byggnad, dels en som det vill synas, grundmur till en riven stenbyggnad. Rakt ovanför och bakom dessa ”rudera” ligger ett mindre gårdskomplex inom en träddunge, dock klart framför den avslutande trädridån. Även i kopparstickets vänstra del ligger ovanför landborgen och norr om Långvinkelsgatans ravin ett stort staketeller gärdesgårdsomgivet område, gissningsvis stadens vångar, kanske S:t Cle­ mens vång, som enligt 1569 års Landebog delvis hörde till kyrkans mark men i övrigt tillhörde borgerskapet. Området är intressant: det är indelat i stora rutor, olika mönstrade, väl sannolikt antydande skilda typer av odlingar. I övrigt är hela området, platsen för den gamla platåstaden, helt tomt och öde, så när som på borgen.6 Klart är att vid slutet av 1500-talet är bebyggelsen slutgiltigt och sedan länge nedflyttad till lågstaden. När detta definitivt har skett känner man icke till, inga dokument berättar härom, utöver Mogens Madsens skildring, av vilken det synes kunna framgå att endast borgen vid denna tidpunkt (1580-talet) finnes kvar ovanför landborgen. I stort bekräftar kopparsticket således hans berättelse.

Men indirekt kan kanske anas att bebyggelsen inom platåstaden i huvudsak försvunnit långt tidigare eller i varje fall väsentligt tunnats ut. Under grevefej­ den 1534—1535 utspelades den 12-13 januari 1535 en icke obetydlig strid mellan de olika kombattanterna tätt framför slottet. Till stridsområdet nådde fäst­ ningens kanoner fram. Den förlorande parten hade ”uppslagit sin ordning tätt framför slottet, mellan klostret och kyrkan, som ligger rätt för slottet”. Kyrkan var S:t Petri och klostret, innanför vars kyrkogårdsmur för övrigt den förlorande parten senare förgäves försökte rädda sig, var dominikanerklostret med sin åt S:t Nikolaus helgade kyrka. Uppställningen skedde alltså inom nuvarande Slottshagens södra del, mellan borgområdet med Kärnan och Bergaliden, norr om Nicolaiskolan och Drottning Margaretas gata, under vilken gata klostrets kyrkogårdsmur fortfarande partiellt ligger kvar. Motståndaren kom fram ”från andra sidan slottet”. Dessa områden runt borgen och S:t Petrikyrkan synes 69

Stadsplan och bebyggelse följaktligen redan ett litet stycke in på 1500-talet ha saknat för borgen och dess försvar hindrande bebyggelse, och det är väl sannolikt att uttunningen av befolkningen häruppe skett successivt under 1400-talets senare del och decenni­ erna kring år 1500 i takt med lågstadens utveckling. S:t Petri tycks dock ha fungerat som sockenkyrka ännu omkring 1519 enligt dokumentariska uppgifter.

Men det kan ju ha gällt en yttre, till tätorten icke direkt knuten bebyggelse; känt är att bl.a. Filborna by långt fram i tiden hörde till den landsförsamling vars kyrka S:t Petri synes ha varit. Landsförsamlingen synes på sitt sätt ha ersatt S:t Petri socken efter kyrkans demolering 1537 och då knutits till Mariakyrkan.

Kopparstickets bild av den öde landborgen har alltså varit helt överensstäm­ mande med verkligheten långt tidigare, men klostret däremot skall enligt Mogens Madsen ha rivits först så sent som år 1556/ Också borgområdet skildras i detta sneda perspektiv, men i ett alldeles eget, skulle man kunna säga, och dessutom i något större skala. Kärnan dominerar området, med en enkel antydan till det ursprungliga medeltida krönet (det skulle kunna ha varit noggrannare utformat till senare forskares tillfredsställel­ se!). Ringmuren med sina många rundtorn framträder mycket tydligt och i den lägger man märke dels till det runda bostadstornet med sitt koniska tak, en gång S:t Mikaels rundkyrka, dels till att åtskilliga av murtornen är skadade i sina övre delar. Den försvarstekniska sidan av borgen är vid detta tillfälle i slutet av 1580-talet icke i bästa skick, helt naturligt för övrigt, eftersom både anfalls- och försvarsmedel hade hunnit byta karaktär sedan borgens tillkomst på 1300-talet.

Det fanns icke längre skäl att underhålla dem i sitt ursprungliga skick. Byggna­ derna inom borgområdet synes däremot vara i gott stånd, och innanför den förhållandevis låga mantelmuren skjuter, enligt en sentida forskare, ett par gavelhus upp sina gavlar. Detta senare är en tveksam tolkning, då området mellan mantelmur och själva tornet icke har någon större bredd. Kopparstic­ kets skildring av borgen med sitt omgivande område synes således vara helt trovärdig. Porttornet med tillhörande brygga över vattengraven har förskjutits åt söder, eljest skulle tecknaren icke ha haft möjlighet att visa denna för borgen vitala anordning i bild.8

Nedfartsvägar Två nedfartsvägar från landborgen är tydligt utsatta på kopparsticket, av vilka den nordliga, till vänster, motsvarar den övre delen av nuvarande Långvinkelsgatan, men sedan svänger den ned och följer den branta borgklippan ned i snedgatan, på 1670-talets fortifikationskartor kallad Strömmen, vilken efter korsningen med Storgatan går ned i nuvarande Strömgränden. Mitt i backens övre del ligger en tydlig portmarkering upp mot norr, mot de övre vångarna.

7°

Det Braunska sticket Den väg som på ungefär samma punkt i stället fört söderut i båge in mot borgen, känd både från en 1640-talskarta och från utgrävningar på 1970-talet, är däremot icke markerad av Hogenberg, kanske därför att denna mindre väg ansågs skymd av backen och ringmuren. Det är påtagligt att denna norra nedfart från landborgen vid stickets tillkomsttid, på 1580-talet, har betraktats som huvudinfartsled till staden och tydligt markerats svänga in på Storgatan, frånsett att den också leder in i sin fortsättning ned mot strandområdet, Strömgränden. Den södra leden ned från landborgen har på en mindre sträcka fatt en annorlunda tvärmarkering, som ansetts antyda befintligheten av en typ av trappa, och därför också tolkats som olämplig för körtrafik. Möjligen är tolkningen av dessa tvärstreck som en sorts trappa riktig, men en viss försiktig­ het torde vara berättigad då man söker utläsa betydelsen av tvärstrecken. Var man än söker ta sig ned från den högt liggande platån ned till strandområdet är det f.ö. lika brant och svårt, också i ravinerna. En snedväg längs med branten kan vara att föredra vid något tillfälle, t.ex. då den senare Langstistraede smyger sig ned mot den nyanlagda 1200-talsstaden, så som nämnts i föregående avsnitt. Av samma skäl har den norra vägen runt borgklippan fått ökad betydelse under senmedeltiden, möjligen under den tid då den nya Kärnan byggdes, men än mer vid den tidpunkt då klostret vid reformationen på 1530talet lägger ned sin verksamhet och då övrig bebyggelse inom platåstaden definitivt tunnas ut, till sist till obefmtlighet. Hela södra delen av platåområdet synes då ha blivit fullständigt avfolkat och härigenom minskar den äldsta huvudledens betydelse. Genom borgens ökade behov, kanske redan under dess stora byggnadsperiod, har däremot körtrafiken fått ökad betydelse, och därmed också den norra ledens värde. Den södra leden övergår till att betjäna den mindre fordrande trafiken, gångtrafiken. Fortfarande och lång tid framåt tjänst­ gör dock den södra leden som väg ned till Mariakyrkan, nu förbindelseled av värde även för landsförsamlingens yttre delar, sedan S:t Petri kyrka lagts ned och rivits. Kyrkostigen är härmed en realitet. De antydda trappstegen är sannolikt yngre och har möjligen tillkommit för att öka bekvämligheten och säkerheten för kyrkobesökarna. I varje fall kan befintligheten av en eventuell trappa på 1580-talet inte tolkas som att förbindelsen alltid haft denna utform­ ning. Men fortfarande gick vägen rakt ned till skeppsbryggan och minde om ledens forna ursprung och betydelse.9

Staden Innan man försöker analysera stickets stadsbild måste följande konstateras, nämligen att det nuvarande Stortorget icke fanns vid stickets tillkomst, eftersom det utstakades först på 1690-talet. I stället ingår dess område i den tättbebyggda 71

Stadsplan och bebyggelse

Det Braunska sticket, norra delen av strandstaden.

mittdelen på sticket. Härmed kan man övergå till ett närmare studium av kopparstickets mellanplan, den egentliga stadsbilden, varvid man finner att bebyggelsen ser ut att vara delad i tre delar av de två rakt ned till stranden riktade till synes parallella tvärgatorna. Men detta stämmer icke helt med den verklighet man känner från 1600-talets stadsplaner eller med gatusträckningarna av idag. En självklar frågeställning blir då: var har tecknaren stått, vad har han menat och vilken metodik har han använt? Om han stått ute på stranden, i första hand vid bryggan, har han sett rakt in i den gamla sydliga huvudleden, nuvarande Norra Kyrkogatan, förbi Mariakyrkan och upp mot backen (kanske har han då tydligt kunnat se den sekundära trappan?), varefter han, sedan han kanske har flyttat sig några steg norrut, kunnat se in i snedgatans, eller riktigare, i motsvarande tvärgatas mynning. Rimligen bör det vid denna tid­ punkt också funnits en rad husfasader mot strandområdet mellan tvärgatans mynning och Norra Kyrkogatan: man befinner sig nämligen här ungefär i linje med Strandgatan. Man kan även ana flera andra gator i stickets husgytter, framför allt i det mittersta avsnittet. Mitt inne i detta område ser man fem gavelhus liggande alldeles bredvid varandra. Rimligen bör dessa för den medel­ tida staden typiska byggnader alla ha vänt gavlarna mot en gata. Det gör de 72

Det Braunska sticket

Det Braunska sticket, södra delen av den dåtida staden. Bakom Mariakyrkan ser man den stora senmedeltida och fästningslika herremans byggnaden, som senare är känd under namnet Billegårdarna. också: det är den Norra Lilla gatan, senare Kullagatan, som går fram här i nordlig riktning rätt igenom husgyttret, väl gömd bakom de framförliggande husen. Det har icke varit möjligt för tecknaren att på annat sätt få fram denna smalare gatusträckning utan att splittra sönder bilden i alltför hög grad. Denna gata har alltså sträckt sig norrut från södra huvudleden, Norra Kyrkogatan, fram till snedgatan i norr, Strömmen, och man kan också ana dess vidare fortsättning norrut på andra sidan Strömmen, också här i form av mot den eljest osynliga gatan vända gavelhus. Men dessa ligger glesare, och överhuvud be­ finner sig husen här på något större avstånd från varandra och tillåter därige­ nom även ett och annat öppet gårdsutrymme. Det är svårt att avgöra hur långt norrut denna bebyggelse norr om Strömmen kan ha sträckt sig. Det på sticket närmast triangulära området kan tyda på att den på Norra Storgatans västra sida gått fram mot Hästmöllegränden men knappast kan ha nått fram till Långvinkelsgatan. Bebyggelsen slutar följdriktigt något obestämt mot norr och då någon bestämd slutpunkt icke heller ännu synes vara planerad, skulle man möjligen kunna våga denna nyss anförda djärva gissning. Klart är emellertid att det i väster anslutande kvarteret mellan Kullagatan och den blivande Strandga­ tan icke nått ens så långt norrut: det slutar som en liten triangulär snutt med 73

Stadsplan och bebyggelse oregelbundna konturer både åt norr och väster. Det finns forskare som på denna punkt tolkat sticket i den riktningen att bebyggelsen redan då sträckt sig ett stycke in i Fågelsångsgatan. Vid denna tolkning av kartografens metodik synes detta dock icke troligt, men erkännas bör att osäkerheten i tolkningen härvidlag måste betecknas som synnerligen stor, både i ena och andra riktningen. Till detta problem återkommer vi i samband med den Meijerska kartan.10 Kan man på sticket finna motsvarande indelning i den södra delen av stadsområdet? Det är betydligt svårare. Det öppna området söder om Mariakyrkan, där Södra Kyrkogatan borde ligga, är oregelbundet och inkräktat av ett par byggnader uppemot Storgatan. Beror detta på den längre fram beskrivna snedvridningen av Mariakyrkan på sticket, eller beror det på faktiska forhållan­ den? Det är omöjligt att avgöra: fältet är fritt för gissningar. Klart är emellertid att söder härom antyder en rak linje från Storgatan ned till stranden läget av en gatusträckning, med viss sannolikhet nuvarande Möllegränden, vilken man numera vet har anor från 1200-talet. Att den inte markerats mera tydligt har naturligtvis sin grund i att den icke i betydelse och heller icke i storlek kunde mäta sig med huvudlederna och Storgatorna. Ytterligare en gatusträckning skulle kunna anas söder därom, men då riktad snett åt norr nedåt mot stranden.

Det skulle kunna vara en föregångare till den senare Prästgatan, men osäkerhe­ ten må betecknas som synnerligen stor härvidlag. Också i denna södra del av staden är bebyggelsen något glesare med ett och annat öppet område mellan husen, på en punkt är en sådan öppen plats t.o.m. försedd med ett par träd.

Bebyggelsen synes dock emot söder ha en mera bestämd avslutning, mot en bestämd gräns, på sticket dock icke markerad som gata. Detta stämmer med den i tidigare avsnitt framförda tankegången, att området i söder var fullbebyggt och begränsat av ett vattensjukt område: en naturlig och bestämd gräns var satt, och utvidgandet fick i fortsättningen ske norrut.

Kvar står emellertid frågan om oregelbundenheten söder om Mariakyrkan.

Markant är i första hand att kvarteret mellan Möllegränden och kyrkan är mycket smalt, det verkar icke fullbebyggt. Från föregående avsnitt erinras om att infartsvägen tidigare svängt från Södra Storgatan ned genom kvarteret Thor och så småningom mynnat i och bildat Södra Kyrkogatan. Det omnämndes då att vid ledningsgrävningar ute i korsningen mellan nuvarande Storgatan och Södra Kyrkogatan påträffades grunden och ett litet stycke av dagmuren från en snett liggande byggnad som sträckt sig in i kvarteret Thor ned mot den snedliggande äldre leden genom kvarteret. Vid denna tidpunkt, på 1580-talet, har Storgatans genombrott tvärs över den gamla begravningsplatsen öster om Mariakyrkan redan verkställts, men exakta tidpunkten för detta känner vi icke.

Med kännedom om den tidens respekt både för den enskildes och framför allt för det allmännas äganderätt till mark och tomter kan man förmoda att de

74

Det Braunska sticket nödvändiga ägoregleringarna för att fa en mera rätvinklig gatuföring, vad det nu skulle tjäna till, har tagit avsevärd tid, kanske mer än ett århundrade. En tolkning av oregelbundenheten är därför att utbyggnaden i kvarteret Thor fram emot östra delen av Södra Kyrkogatan ännu icke varit fullbordad, eller t.o.m. har snedbyggnaden i öster ännu legat kvar. Detta vet man inget om, bilden är svårtolkad på denna punkt, och ovan anförda får betraktas som den gissning det är. Av sticket framgår emellertid icke klart vilken byggnad som är rådhuset, som dock enligt Mogens Madsens bestämda uppgift 1587 ligger söder om kyrkan, f.ö. bekräftat genom senare tomtundersökningar. Rådhuset skulle med en ännu djärvare gissning kunna vara den östligaste av de två friliggande byggnaderna, betecknad som stenhus, vilka hus genom kyrkans snedvridning så att säga kommit ur läge. I detta sammanhang bör nämnas att i detta område är förutom rådhuset två medeltida stenhus påträffade, vilka dock långt tidigare förstörts av brand, nämligen ”brända huset” söder om kyrkan från c:a 1300 och ett väster om kyrkan (jfr föregående avsnitt).11 Detta försök att från det Braunska sticket tolka stadsplanen och dess omfatt­ ning måste betraktas som ett experiment och kan rymma åtskilliga felaktigheter, men som helhet synes det ligga inom det möjligas gränser. Därmed är också sagt att sticket som sådant måste anses som ganska trovärdigt, i synnerhet om man utgår från den tidens begränsade möjligheter att teckna en stad i en enda översiktsbild. Att sedan kartografen, i detta fall Hogenberg, har sett sig vara tvungen till och kunnat ta sig vissa friheter i överförandet av verkligheten till stickets plana yta, måste betraktas som helt naturligt.

Byggnader Strandstadens dominerande byggnad på det Braunska sticket är som sig bör den i den tidens övervägande lågbebyggelse tydligt framträdande mäktiga Mariakyrkan. Frånsett att också den har fått den för sticket typiska vridningen (eljest skulle blott västfasaden kommit till synes), men åt motsatt håll, företer emellertid kyrkan i sig drag som skulle kunna göra bilden mindre trovärdig. Att tornet är flyttat från västra gaveln till sakristians plats på norra långsidan är förklarligt med hänsyn till viljan att för betraktaren dokumentera en viktig del av byggnaden. Eller har man helt utelämnat tornet och gjort sakristian tvåvånig, vilket den enligt Brunius teckning från 1840-talet dock inte har varit?

Märkligare och mindre sanningsenligt är att kyrkan åt öster avslutas med ett markerat och lägre kor. Ovanför sidoskeppet har dessutom mittskeppet fatt stora kraftiga fönster, vilka icke har någon motsvarighet i verkligheten, och icke heller har haft det. Från takåsen reser sig dessutom en icke obetydlig takryttare.

Huruvida en sådan verkligen funnits på 1500-talet eller icke vet man ingenting 75

Stadsplan och bebyggelse om, dokumenten är tysta. Det är möjligt att en dylik dock har funnits, men icke o sannolikt. A andra sidan finns i det västligaste mittskeppsvalvet hål för klocklinor från tiden före tornets uppförande och detta har ansetts peka på att det funnits någon sorts klockstol inne på vinden. Men klockorna kan under 1400talet i stället ha varit upphängda i någon sorts anordning ovanför takåsen, i en takryttare, som sedan har fått bli kvar en tid, även om den inte längre behövdes.

Man får dock vid en bedömning av dessa skiljaktigheter ihågkomma att det låg i tiden, liksom senare i än högre grad under 1600-talet, att vilja tillfoga förhöjan­ de detaljer till en byggnad för att ytterligare framhäva dess betydelse.12 Bakom Mariakyrkan, på andra sidan Södra Storgatan, ser man stadens näst största byggnad, en påtaglig herremansbostad. Den ligger på den plats som vi senare känner som Billegårdarna, men åt denna anläggning ägnas ett särskilt intresse senare i detta avsnitt.

En tidigare forskare har påpekat att kartografen måste ha gått omkring i Helsingborg och tecknat av varje hus för sig och på det sättet individualiserat varje enhet, trots att han från sin tänkta utsiktspunkt nere på strandområdet inte kunnat se annat än de närmaste husen. Härigenom ökas det historiska värdet av det Hogenbergska sticket och det ökas ytterligare av det till synes korrekta sätt, på vilket tecknaren ”i huvudsak och utan anspråk på fullständig­ het angivit husens byggnadsart”. Korrektheten kan kontrolleras på olika sätt, bl.a. genom jämförelse av kvarterens uppdelning i västliga och östliga tomter, vilket med en helt annan teknik på samma sätt åskådliggöres på den Meijerska kartan från 1650-talet. Ifråga om byggnadssättet kan man i sticket urskilja tre olika typer, korsvirkeshusen, de enkla trähusen och stenhusen. De senare kan urskiljas genom att de har fått en särskild beteckning: de har prickade fasader, låt vara litet oregelbundet genomfört. Beträffande korsvirkeshusen behöver ingen tvekan råda: tekniken är klart åskådliggjord i själva teckningen. På detta sätt använd kan Helsingborgsbilden från 1580-talet vid ett ingående studium berätta åtskilligt om det dåtida Helsingborg, om ock icke allt, men dock betydligt mer än man från början kunde ha trott.13 Vilka som ägt de enskilda gårdarna under senmedeltid och 1500-talet, den tid som bilden tillhör, eller vilka som bott där eller där, kan man numera tyvärr icke veta då det gäller Helsingborg, eftersom praktiskt taget alla handlingar från äldre tid har förstörts under de upprepade krigshändelserna. Att identifiera de enskilda gårdarna brukar möta betydande svårigheter även då åtkomsthand­ lingar och köpebrev av olika slag är för handen. Så är alltså dessvärre inte fallet då det gäller Helsingborg. Genom tidigare forskningar är ett fåtal ägare av hus och gårdar kända till namnet från det aktuella tidsavsnittet, men i intet av dessa fall kan gård eller hus identifieras.

Enligt sticket är korsvirkeshus ganska allmänt förekommande, medan sten76

Det Braunska sticket hus inom själva staden visserligen förekommer, men är relativt fa. Lätt lägger man märke till tre, kanske fyra stenhus rakt nedanför Kärnan, vid Storgatans östra sida, av vilka det nordligaste är försett med en mycket kraftigt markerad portal. Mitt emot på Storgatans västra sida finnes ett par, tre byggnader som synes ha markering som stenhus, men deras fasader vetter givetvis mot öster, mot Storgatan, och är därför inte synliga. F.ö. kan man skönja något enstaka stenhus här och var, bl.a. ett med en liten takkupa väster om Kullagatan, ungefär mitt på nuvarande Stortorget. Eljest kan iakttagas att ju längre åt söder och isynnerhet åt norr man kommer i bilden, desto mindre blir husen och oansenligare, icke minst i de ofullbordade kvarteren i norr. Kan det bero på en perspektivisk vilja eller är det ett faktiskt förhållande som här speglar sig?

Troligen det senare: den förnämligare och tätare bebyggelsen är på ett rimligt och naturligt sätt koncentrerad till stadens centrala delar, och vid denna tidpunkt är också de större och betydelsefullare gårdarna mera dominerande i området norr om kyrkan och den gamla infartsleden än i söder, medan den äldre sydligare stadsdelen visar lägre och enklare bebyggelse, kanske för hant­ verkare och liknande. En kvalitetsmässig förskjutning har skett till den yngre norra delen av centrum, sannolikt successivt under de 100—200 år som bebyg­ gelsen har funnits här.

Ett särskilt intresse tilldrar sig en byggnad inne vid Kullagatan, alldeles intill och söder om de tidigare nämnda fem gavelhusen, dock på samma sida gatan.

Det är ett ganska stort och högt stenhus med trappgavlar, som ligger med långsidan åt gatan, ett brott mot det traditionella läget i en trång stadsmiljö.

Möjligen kan det vara ett tidigt handelshus med sina lagerlokaler i de övre våningarna av byggnaden, men troligare är en annan tolkning, nämligen att det är en stormannaegendom, helt självsvåldigt placerad på ett sätt som innebär ett brott mot byggtraditionen på platsen. Byggnaden torde med ganska stor säker­ het kunna betecknas som medeltida, men närmare torde vara svårt att komma vid en datering; kanske skulle man våga säga att den stammar från 1400-talet.

Men vem kan ha residerat där?

Stormän som gärdsägare Ärkebiskopen ägde tidigare ett hus nere i staden, men det blev förstört vid Karl Knutssons härjningar 1452, varefter ett nytt stenhus byggdes för hans räkning o ovanför branten inom borgens hägn. Ar 1339 fick en Stig Pedersen en gård med ett stenhus i pant av en viss Henrik Weyle. Personerna är icke närmare identifierbara, men det skulle kunna finnas en viss möjlighet att det gäller Stig Pedersen Krognos, som var ägare till (och möjligen också har bebyggt) Krapperup under 1330- och 1340-talen. Han har enligt uppgift avlidit 1353. Kanske 77

Stadsplan och bebyggelse gäller pantsättningen just detta hus vid Kullagatan? Sådana identifieringar av ägare till en viss byggnad måste dock betecknas som helt lösa spekulationer och bedömas därefter. Ett faktum är däremot att de danska stormännen och godsin­ nehavarna ofta skaffade sig en replipunkt i närmaste stad genom inköp eller nybyggnad av ett ofta praktfullt och bekvämt stenhus. Som exempel kan nämnas Brahehuset i Ystad och Krognoshuset i Lund, vilka dock är yngre.

Varför skulle inte en äldre medlem av släkten Krognos ha sett till att ordna en sådan bostad för sig och sina efterkommande inne i den närmaste staden, som ju dessutom för honom innebar den lämpligaste överfartsorten till rikets andra delar. Vare därmed hur som helst! Stig Pedersen var icke den ende adelsmannen-stormannen som skymtar som ägare till en stadsfastighet i Helsing­ borg. Riddaren Knud Truedsen Hase på Ortofta, hövitsman på Helsingborgs slott 1465, förvärvar 1468 gård, jord och bryggeri i Helsingborg, men låter redan följande år komplexet gå vidare till riddaren Johan Oxe, också han innehavare av Helsingborgs slott under åren 1468—1490. Denne förvärvade ytterligare jordar direkt av staden, liggande i anslutning till och nordöst om den tidigare fastigheten, varpå ”han påsatt sitt gärde”. Om denne Johan Oxe vet vi flera intressanta ting. Hans fader, också han hövitsman på Helsingborgs slott, men långt tidigare, c:a 1435—1440, begravdes i predikarordens kyrka, S:t Nico­ lai, i Helsingborg, och år 1475 får Johan Oxe 10 års avlat för det av honom inrättade Heligkorsaltaret i samma kyrka. Vid beskrivningen av klostret och dess kyrka i det tidigare avsnittet nämndes ett till kyrkans norra sida tillbyggt kapell, till synes använt som gravkapell. Kan det vara här som släkten Oxe vilar i skydd av det ovanför liggande Heligkorsaltaret? En spännande hypotes, men dock endast en gissning. Klart är att Johan Oxe under sin långa verksamhet på Helsingborgs slott känt en särskild anknytning till denna stad och sin där liggande gård. Men var låg den? Kan det ha varit det stora gavelförsedda stenhuset vid Kullagatan? Eller något annat betydande hus? En annan storman, också husägare i åtskilliga danska städer, var rikshovmästaren Påvel Laxman, som på 1490-talet skall ha haft en gård i Helsingborg.14

”Billes hus33 I långt senare tid var ett annat stormannanamn knutet till en gård i Helsing­ borg, nämligen en medlem av släkten Bille. Hur det hus såg ut 1588, som riksrådet och länsherren Anders Bille på Rosendal förvärvade så sent som c:a 1620, är känt. Det är nämligen det stora medeltida stenhus som tidigare nämnts, och som på sticket ligger rakt bakom och ovanför Mariakyrkan. Det har ett förnämligt läge, alldeles intill och söder om den stora nedfartsvägen från slottet, och på östra sidan av den nya delen av Storgatan bakom Mariakyrkans 78

Det Braunska sticket kor, som kanske bröts upp tvärs över den gamla begravningsplatsen just i samband med tillkomsten av det stora trappgavelförsedda, flervåniga stenhuset.

Detta är dessutom på sin sydsida försett med ett karnap som en enkel försvarsanordning. Byggnaden visar i sitt stränga utseende en senmedeltida karaktär, liksom huset vid Kullagatan påminnande exteriört om Glimmingehus, men det är givetvis svårt att datera efter stickets trots allt knappa detaljer. 1400-talets senare del eller omkring år 1500 är en möjlig och trolig datering. Det är således ett värdigt stormannahus som Anders Bille skaffar sig, om än säkerligen ganska gammalmodigt. Vid södra gaveln ligger en överbyggd inkörsport till de bakom­ liggande ägorna, som ett gott stycke uppför backen är kringgärdade av en inhägnad. Av vid ledningsarbeten påträffade byggnadsrester har man kunnat konstatera att utöver den ståtliga hörnbyggnaden längs Södra Storgatan har det funnits ytterligare ett stenhus, tegelmurat, öster om huvudbyggnaden, längs leden uppåt mot slottet, men fortfarande på vägens södra sida. Det var icke heller ifråga om detta möjligt att avgöra om det var senmedeltida eller tillhörde 1500-talet. Detta hus finns emellertid icke med på det Braunska sticket, kanske är det yngre och uppfört av Anders Bille. Mot detta talar dock byggnadsmateri­ alet, tegel av medeltida format. Kanske skall dess frånvaro i stället tolkas så att denna byggnad redan fått skatta åt förgängelsen, då Hogenberg i rekognoseringssyfte gör sina strövtåg runt staden.

Riksrådet Anders Bille (1580-1633), åren 1610-1629 länsherre på Helsing­ borgs slott, förvärvade gårdskomplexet öster om Mariakyrkan c:a 1620, sanno­ likt med tanke på sin samleverska Karen Henriksdotter, som enligt tidens och adelns stränga regler icke kunde få ärva honom varken för egen eller barnens räkning. Följdriktigt skänkte han också året före sin död 1633 hela detta gårdskomplex (jämte en gård i Köpenhamn) till henne och barnen. Efter hennes död köptes gården några år före 1645 av Anders Billes syster Lisbeth, då änka, och denna har senast 1652 sålt Billegårdarna, som komplexet nu kallas, till riksamiralen Ove Giedde. Från dennes arvingar går gården senast 1670 över i borgerlig ägo. Stormannaglansen har flagnat, och senast år 1679 går det pampiga huset sitt slutgiltiga öde till mötes, det förstörs under det skånska krigets sista år.16 Det är icke känt från vem Anders Bille omkring år 1620 förvärvade den pampiga fästningsliknande byggnaden med tillhörande områden. Dess läge alldeles intill nedfartsvägen från borgen ned till kyrka och hamnbrygga frestar till en gissning att området långt tidigare kan ha intresserat en länsherre, som inte ville nöja sig med vad borgområdet hade att bjuda på i bostadshänseende.

Tankarna går då lätt till riddaren Johan Oxe, länsman på slottet under en ovanligt lång period, 1468-1490, och som just 1468 köpte en gård av en företrädare som hövitsman, Knud Truedsen Hase, vars läge icke är närmare 79

Stadsplan och bebyggelse känt. Byggnaden skulle väl kunna tidsfästas till dennes ägarperiod. Johan Oxes efterträdare som länsherre uppe på slottet blev Bent Torbernsen Bille (död 1494), som innehade länet 1490-1494 (enligt en annan uppgift redan från 1486). Vad är naturligare än att Bent Bille övertog icke blott länet utan också gården, vilken det nu var, efter sin företrädare. Bent Bille var gift med en dotter, Magdalena, till Stig Olufsen Krognos på Krapperup, och så var också hans bror, Sten Basse Bille (1446-1520 eller 1522), nämligen med Ellen Stigsdotter Krognos, vars mor var den bekanta Barbara Brahe. Sten Basse var riksråd och landsdomare i Skåne 1495-1516, och bosatte sig senare på gården Lyngsgård uppe i S. Vram, en föregångare till Billesholm. Lyngsgård, Ljungsgård, hade kommit i hans ägo genom arvsskifte 1491 efter svärfadern Stig Olufsen Krog­ nos, död 1460, som således var den tidigare ägaren och för övrigt också hade andra ägarintressen i S. Vrams socken. Det kan tänkas att Sten Basse är byggherre till det hus från 1500-talets början, vars källare under Billesholms kungsgård från 1700-talet undersöktes år 1955 och befanns innehålla delar av en byggnad från 1500-talets början, men lika möjligt är att en sonson, Jens Bille, byggde Billesholm. En sonsons son till Sten Basse Bille är just den Anders Bille, som c:a 1620 inköper den här berörda tomten inne i Helsingborg med det karnapprydda huset strax bredvid Mariakyrkan. Att Billeätten redan tidigt kände sig knuten till Helsingborg framgår också av att ätten hade ett eget gravkor i Mariakyrkan, under norra sidoskeppets västligaste valvtravé (där dopfunten nu står), och i Mariakyrkan finns också den ståtliga gravstenen över landsdomaren Sten Bille (1527-1586) och hans maka Kerstin Lindenow, An­ ders Billes föräldrar. Det är väl icke osannolikt att man behållit stadsgården i Helsingborg inom denna släkt och dess förgreningar, vilka hade sin fasta punkt i Lyngsgård - Billesholm, och att det således är från en släkting som Anders Bille köper gårdskomplexet c:a 1620, vilket i så fall redan sedan länge skulle av tradition kunnat bära beteckningen Billegårdarna. Det är också frestande att för denna den egentliga stadens näst Mariakyrkan ståtligaste byggnad bilda ägarkedjan Knud Hase, Johan Oxe, Bent Bille - och sedan som slutled efter ett antal okända Billar se Anders Bille som en vidarebärare av släkttraditionen.

Kanske skulle det t.o.m. kunna vara denna gård som Stig Pedersen (Krognos?) far i pant år 1339? Detta ligger dock alltför långt bort från det kontrollerbara för att kunna räknas som någon reell möjlighet.17 Hur som helst! Den ståtliga senmedeltida byggnaden på det Hogenbergska sticket är en dominant i stadsbilden som utgör ett frestande ämne för olika spekulationer och tolkningar.

8o

Det Braunska sticket Den Meijerska kartan Som avslutning på detta avsnitt torde det vara lämpligt att ta upp till behand­ ling den inledningsvis nämnda plankarta över Helsingborg som den danske kartografen Johannes Meijer framställde på 1650-talet, vilken är det i tiden närmaste och länge det enda jämförelsematerialet som kan användas för en bedömning av Hogenbergs arbete närmare sjuttio år tidigare. Denne Johannes Meijer (1606—1674), född i Husum i Schleswig, sedan 1647 kunglig kartograf, dokumenterade efter stora fältundersökningar under åren 1655—1658 i icke mindre än åttiotvå blad de östdanska städerna, samlade i den s.k. ”Skaanebogen”, förvarad i Det Kongel. Bibliotek i Köpenhamn. Kartorna utfördes under stor tidsnöd och hann knappt avslutas innan provinserna i mars 1658 slutgiltigt bytte ägare efter freden i Roskilde och kom i svensk hand. Kartorna är utförda i rakt fågelperspektiv som rektangulära plattkartor med utsatt skalmått enligt den på 1600-talet allmänt använda cylinderprojektionen. Således är de icke grundade på trigonometriska mätningar och Meijer anses heller icke ha

Den Meijerska kartan från 1657-1658, tillkommen omedelbart före den svenska erövringen.

6

-

Helsingborg VI:2

8i

Stadsplan och bebyggelse haft några äldre stadsplaner att gå efter. Renritning synes ha skett åren 1658— 1660 efter Skånes förlust.18 Det finns två Helsingborgsblad av Meijers hand, men det är särskilt det ena, odaterat, ”Grundriss von der Stadt und Festung Helsingborg in ... Schonen”, som är av intresse i detta sammanhang. Meijers kartor är icke vackra, de grova svarta linjerna bidraga till ett intryck av tyngd och klumpighet men synes trots detta ge en relativt sann och trovärdig bild, om ock bitvis svårtolkad. I fråga om Helsingborg kan Meijers karta prövas gentemot det stora antal fortifikationskartor med vidhängande stadsplan, som kommer till framför allt under svensk tid efter 1600-talets mitt. I detta sammanhang ägnas huvudintresset åt själva den nedre staden, som dock förefaller att i norr och i synnerhet i söder vara trängd av de enkelt konturtecknade befästningsverken. Markant är att i förhål­ lande till det Braunska sticket verkar staden vara betydligt större och i synner­ het i norr ha omfattat flera kvarter än detta.

Men först en allmän karaktäristik. Här är givetvis inga hus avbildade, utom en schematisk bild av Mariakyrkan, mer en bild av en kyrka i princip, än av den befintliga. Inom kvarteren antydes genom linjer en viss tomtindelning, men även här måste det betecknas som en principiell markering, icke som ett angivande av ett exakt tomtantal. Men en principiellt viktig och säkerligen helt reell indelning sker genom den mittlinje som delar kvarteren, och till vilken tomterna går in från gatorna på båda sidor. De kvarter i ytterområdena som saknar sådan mittlinje far anses som ofullbordade, utbyggnaden mot en ännu icke utlagd gata har tills vidare icke kunnat ske. Söder om hamnbryggan finnes konturerna till helt tomma kvarter på strandområdet, här har Meijer förutsett en kommande utbyggnad.19 Gatusträckningarna kan relativt lätt identifieras och överensstämmer i stort med de nuvarande. Urskiljas kan de nord-sydgående Storgatorna, Norra och Södra Lilla gatorna (Kullagatan-Lilla Torggatan-Bruksgatan) och Strandgator­ na. Därutanför ligger kvarteren oavslutade mot den öppna stranden, där dock konturerna till en bastionslinje finns uppdragna (möjligen ännu outbyggd vid denna tidpunkt). Norra Kyrkogatan från hamnbryggan i väster förbi Mariakyr­ kan över det år 1657 nyanlagda Axeltorget och vidare uppför landborgen är lätt igenkännbar, likaså Södra Kyrkogatan som den gången också hade en fortsätt­ ning uppför backen i Langstistraede, vars östligaste åt norr vridande del dock icke är utsatt. Tvärgatorna Möllegränden och den senare Prästgatan är också med, men kvarteren söder om denna senare gata syns ha något stympats genom bastionsgördeln. Hittills är överensstämmelsen med det Braunska sticket total, Hogenberg och Meijer är helt ense och deras olika metoder har gett samma otvetydiga resultat. Men inom den nordliga delen av staden ser den Meijerska bilden ut att skilja sig från stickets mer svårtolkade husgytter. Som parallellgata 82

Det Braunska sticket i kartbilden framträder på ett fullständigt övertygande sätt Långvinkelsgatan, som ser ut att börja i höjd med Bomgränden och sedan går rakt ned efter ett märkligt hak ända ned till och förbi Norra Strandgatan. Kullagatan fortsätter tvärs över och norr om Långvinkelsgatan, medan Storgatans fortsättning, Fågelsångsgatan, helt korrekt är förskjuten åt öster och därför icke kan betraktas som en direkt fortsättning på den stora huvudgatan. På den Meijerska kartan ser staden således ut att vara förlängd med ett par kvarter åt norr. Emellan Långvinkelsgatan och Norra Kyrkogatan löper den tidigare omtalade snedga­ tan, Strömmen, den tidigare huvudinfartsleden från öster, Långvinkelsgatans föregångare, som på ett markerat sätt går ut åt sydväst från denna ungefär vid Bomgränden, passerar Storgatan och stannar vid Kullagatan, in i vilken trafi­ ken ledes i sydlig riktning. Men blott ett litet stycke: sedan har den delats dels för att fortsätta rakt söderut fram till Norra Kyrkogatan, dels för att använda möjligheten att komma rakt ned till stranden i en tvärgata som går från Kullagatan västerut tvärs över Strandgatan ned till stranden, alltså överkorsar två kvarter. Denna tvärgata återfinnes också på flera av fortifikationskartorna, men torde ha skattat åt förgängelsen då Stortorget utlades 1692—1693. Därför återfinnes denna tvärgata icke vare sig på 1700-talskartorna eller i nutid. Men den kan anas på Braunska sticket.

Men hur stämmer detta f.ö. med det Braunska sticket? Överensstämmelsen synes vara dålig, men detta skulle kanske kunna bero på att staden fått ökad befolkning och vuxit norrut under de gångna sjuttio åren. Emellertid har av tidigare forskare framhållits att antalet tomter är detsamma år 1710 som år 1636 (nämligen c:a 195) varför den stora tillväxten skulle ha skett under de första femtio åren efter 1580-talet. Detta är ytterligt svårt att bedöma, det finns inget dokumentariskt material som kan ge ett fast underlag för ett avgörande ställningstagande. Icke heller kan man genom att på sticket räkna antalet hus mellan olika punkter få full klarhet om antalet tomter, den reservationen måste göras mot användbarheten av det Braunska sticket.

Som hypotes skall dock anföras en annan möjlighet: att det Braunska sticket ovan feltolkats på en väsentlig punkt, nämligen ifråga om identifieringen av den raka norra leden ned mot stranden. Utgångspunkten är att i det stora kvarteret norr om Mariakyrkan går dess mittlinje på Meijers karta upp i en nordlig spets mot Storgatan. Detta är helt naturligt, därför att här genom Strömmens sneda riktning bildas triangulära stympade tomter. Vid ett detaljstudium av det Braunska sticket finner man i samma kvarter vid Storgatans sydsida något söder om den stora genombrytande gatuleden ett par byggnader med en från de andra avvikande orientering. Detta kan betyda att just här går snedgatan Strömmen in och fortsätter snett ned genom kvarteret för att så småningom dolt smyga sig in i och ansluta till Kullagatans sydgående lopp. Gavelhusen ligger 83

Stadsplan och bebyggelse fortfarande vid Kullagatan, men på dennas andra sida. Längre sydvästut i samma husgytter finnes en oregelbundenhet i de enskilda husens läge, som kan antyda att där kunde den omtalade tvärgatan från Kullagatan till Strandgatan ha gått ned. Men gränsen för bebyggelsen åt väster är på det Braunska sticket Strandgatan, väster om denna finns på 1580-talet ingen bebyggelse, den har tillkommit senare, dock före år 1658. Den norra stora genombrytande parallell­ gatan på det Braunska sticket skulle i så fall vara den senare Långvinkelsgatan, medan den nordgående gatan i Storgatans förlängning skulle vara Fågelsångsgatan med öster därom upp mot landborgen liggande kringgärdade ägor och odlingar. Frågan är om icke denna tolkning av det Braunska stickets nordliga del är den troligare, tillkommen med hjälp av Meijers karta från 1650-talet.

1. Band 11:1 s. 21-67, särskilt s. 22-23, s. 35, s. 4142, s. 52-56, s. 73—75. Ruthardt Oehme, Old Euro­ pean Cities, London 1965, s. 11-12.

2. Band 11:1 s. 22-23, s. 457-460.

3. Band 11:1 s. 24-25, och fig. 5.

4. Band 11:1 s. 25.

5. Band 11:1 s. 35 f. Band 111:1 s. 60 ff.

6. Band 11:1 s. 459, s. 517. Band 11:2 s. 154 fT. 7. Band 11:1 s. 426-430, särskilt s. 428. Band 11:1 s. 317.

8. A. Tuulse, Kärnan i Helsingborg, Fornvännen 1949, s. 112 f. Holmberg 1977 s. 124.

9. Band 11:1 s. 41. Mårtensson 1939 s. 111 och fig. s. 114.

10. Band 11:1 s. 25 ff.

11. Band 11:1 s. 458 och Mårtensson 1928 s. 4552, karta s. 47.

12. Band 11:2 s. 225 f.

13. Band 11:1 s. 26 och 74f.

14. Band 11:1 s. 71. Band 11:2 s. 143 ff. Band 11:1 s. 68, s. 70-71.

84

15. Mårtensson 1928, Torg och rådhus, s. 34, s.

44 f. T. Mårtensson 1939, Tomtägare, s. 110—119, särskilts. 118, s. 128ff. L.-G. Kindström 1956, Billeplatsen, Minnen från Helsingborgs skola, häfte 23, s.

51 ff.

16. Mårtensson 1939, s. 117—118.

17. Band 11:1 s. 328. Danmarks Adels Aarbog VII (1890) s. 55-107. Dansk Biografisk Lexikon II (1979) s 90 f., 93 f. Lars Lindh, Jordägande och gårdsbildning i Norra och Södra Vrams socken un­ der tiden fram till 1600-talets mitt, Billesholmstraktens hembygdsförenings Årsskrift 1981, s. 9-14, s. 25.

L.-G. Kindström, Otryckt undersökningsrapport 1955, ATA, Riksantikvarieämbetet.

18. Band 11:1 s. 24 f. Kartorna finns i Det Kongel.

Bibliotek, Köpenhamn, faksimileupplaga utgiven av N. E. Nörlund, Johannes Meyers Kort over det dan­ ske Rige, Köpenhamn 1942.

19. Band 11:1 s. 27 och 54ff. o

BRAND OCH FÖRSTÖRELSE

ORODANDE STADSBRÄNDER är ett ofta förekommande inslag i bilden då de äldre städernas utveckling och historia skall skildras. Också Helsingborg har drabbats av sådana eldsolyckor såsom framgått vid genomgången av sta­ dens medeltida öden. Men det är anmärkningvärt att det för Helsingborgs vidkommande dock är en helt annan men också den negativ faktor som kommit att i väsentligt större utsträckning påverka utvecklingen i en för stadens innevå­ nare avgörande och ofta skadlig riktning. För en ort med ett strategiskt viktigt läge, senare dessutom med en ny funktion, nämligen såsom gränsstad, är det tyvärr naturligt att en viss, understundom total förstörelse genom rena krigs­ händelser av olika slag under århundradenas gång blivit ett relativt ofta åter­ kommande händelseförlopp. Än mer ingripande och ödeläggande för bebyggel­ sen har dock i fråga om Helsingborg de omfattande befästningsarbeten varit som präglade framför allt 1600-talet, både under dansk tid och under svenskt välde. De stora och påkostade fortifikationsanläggningarna, både gällande den inre borgen/kastellet och de yttre vallarna omkring hela den dåtida staden och delar av dess vångar och marker, har skildrats i särskilda avsnitt i tidigare band av detta verk och skall icke här närmare beröras ur försvarsteknisk eller fortifikatorisk synpunkt, utan i dessa avseenden hänvisas till dessa band. Men däremot skall det här göras ett försök att ge en skildring av de härigenom uppkomna ingreppen i bebyggelse och odlingar, och av helsingborgarnas kamp för att få ersättning, kanske främst i mark, samt av hur de tvingats att gång på o gång återuppbygga staden, ibland på partiellt nya och trängre områden. A andra sidan kunde stadens innevånare tänkas ha fått och kanske också ha känt sig fa ökad trygghet i skydd av vallar och bastioner, i den mån detta nu över huvud kunde tänkas vara möjligt i en så utsatt ort.1

Bränder Redan i 1200-talets Helsingborg har den röde hanen härjat, flera av de i kvarteret Thor framgrävda husgrunderna visade spår av upprepad förstörelse genom brand. Men det har, kanske på grund av det knapphändiga materialet, 85

Stadsplan och bebyggelse icke kunnat konstateras någon helt förhärjande stadsbrand i detta område utan det har varit enstaka eldsolyckor som drabbat ett eller ett par hus i taget. Dessa enkla och lätta hus i korsvirke med lerkline eller i skiftesverksteknik var med sina halmtak lätt antändbara, och det är därför inte osannolikt att flera större stadsbränder verkligen förekommit inom Helsingborg under medeltiden, även om de systematiskt genomförda arkeologiska grävningsundersökningarna hit­ tills endast berört alldeles för små ytor för att omfattande katastrofer skulle ha kunnat påvisas. Längre fram under senmedeltiden och 1500-talet kommer dock från högre centrala myndigheter mycket bestämda direktiv att bl.a. halmtak inte längre skulle få användas utan stentak (= tegeltak) skulle vara obligatoris­ ka, vilket antyder en bestämd rädsla för större katastrofer, detta säkerligen grundat på bittra erfarenheter, kanske också i Helsingborg. Så i ett kungligt brev av den 4 augusti 1581, där det uttryckligen hänvisas till en nyligen timad ödeläggande brand i Helsingborg. Samma påbud upprepades f.ö. återigen 1587, varför väl inte efterföljden varit överdrivet stor. Långt tidigare hade man försökt gå en annan väg för att minska brandriskerna, nämligen genom att uppmuntra till uppförande av stenhus i de danska städerna. Så t.ex. medgav kungen särskilda förmåner redan år 1426 till de borgare i Helsingör, som kostade på sig uppförandet av stenhus, vilka vid denna tidpunkt var ovanliga i rikets köpstä­ der. Om liknande förmåner beviljats för Helsingborgs vidkommande är icke känt. Men att bestämmelsen gjorde verkan i Helsingör kan man ännu idag konstatera: antalet bevarade stenhus från senmedeltid och tidigt 1500-tal är icke obetydligt i vår grannstad på andra sidan Sundet. Men Helsingör var under denna tid också en betydligt större och mera framgångsrik stad än Helsingborg och med ganska stora ekonomiska resurser.2 Men hur som helst: bränder kunde icke förhindras. Den stora förhärjande branden år 1418 har redan berörts i annat sammanhang i detta band. Enligt notisen i Vadstena klosters diariebok nedbrann detta år hela staden tillika med slottet och kyrkorna utom klostret. Om branden haft samband med det pågåen­ de kriget mellan kungen, Erik av Pommern, och holsteinarna är icke vare sig känt eller dokumenterat. Rent hypotetiskt kan det tänkas att en omfattande stadsbrand med eller utan samband med direkta krigshändelser utbrutit nere i lågstaden och sedan spritt sig upp mot platåstaden upp till borgen, t.ex. längs den bebyggelse som fanns utefter den senare Langstistraede snett uppför bran­ ten, där det vid schaktningarna i själva landborgssluttningen kunde konstateras att husen förstörts genom brand. Sannolikt gick 1418 även den ännu icke helt fullbordade Mariakyrkan partiellt till spillo genom den omfattande branden.

Klart samband med krigshändelser hade däremot en annan katastrof, nämligen förstörelsen år 1452, då Karl Knutsson ”loth eld i byn tenda oc brenden op i alla enda”, med den samtida Karlskrönikans egna ord. Om detta skall tolkas 86

Brand och förstörelse helt bokstavligt eller icke har ifrågasatts, men säkert är att olyckan icke kan ha varit helt obetydlig.3 Mogens Madsen berättar att en stor del av Helsingborg brann ned icke långt efter 1535, men den branden skulle dock icke ha haft sitt ursprung i krigiska händelser utan uppkommit genom en olycklig tillfällighet (läs slarv!), medan den enligt andra uppgifter skulle ha anlagts ”av illvilligt folk”. Sådant kunde ju tänkas också på den tiden, men den kanske katastrofala omfattningen av en sådan mordbrand kunde ju med tanke på de lätt antändliga halmtaken, det enkla byggnadsmaterialet i allmänhet och de primitiva släckningsresurserna icke på något sätt överblickas i förväg. Mindre punktbränder har också kunnat konstateras vid skilda grävningar, såsom tidigare har skildrats, t.ex. ”Brända huset” söder om kyrkan och det lilla stenhuset väster om kyrkan i kvarteret Vikingen, båda bränderna c:a 1500. Omkring år 1580, enligt en uppgift 1581, drabbades staden åter av en större eldsvåda, vilken gav anledning till det tidigare omnämnda kungliga brevet av år 1581, med påbudet att man skulle täcka sina hus med tak av tegel. Men denna stora brand kan dock inte ha varit så helt förhärjande, eller också måste stadens borgare ha varit synnerligen snabba och effektiva vid återuppbyggnaden, eftersom Hogenberg i sitt koppar­ stick 1588-1589 redan kunde redovisa en till synes helt oskadad stad, endast borgens ringmur ser onekligen litet härjad ut. Men man bör också ihågkomma att det ofta låg i borgarnas eget intresse att överdriva skadornas omfattning, vare sig det gällde bränder eller andra katastrofer, för att i olika sammanhang o kunna vädja om hjälp från det allmänna, från kronan eller från grannstäder. A andra sidan borde ett för stor spridning skapat kopparstick ge en så fördelaktig bild som möjligt av staden. Från 1600-talet är inga större stadsbränder kända i Helsingborg, och det är kanske t.o.m. möjligt att staden undsluppit sådana.

Små punktvisa eldsvådor har dock säkerligen inträffat då och då, men inte satt större spår i hävderna. Men då bör också ihågkommas att stadens arkiv från tiden före år 1680 blev nästan helt förstört under skånska kriget 1676-1679.4

Krig och krigsförberedelser 1600-talet blev de många krigens århundrade för Helsingborgs vidkommande.

Ingreppen i bebyggelsen blev härigenom både många och omfattande, i flera fall av bestående art. De olika befästningarna som efter skilda planer och system tillkom etappvis tvingade bort innevånarna från vissa områden och begränsade stadens tillväxt åt andra håll, och till detta kom den förstörelse, som själva striderna åstadkom. Vi skall försöka spegla skeendet i den mån vi kan avläsa det, men det är anledning att ihågkomma att en fullständig bild av det elände som drabbade staden aldrig kan erhållas, många skador var säkerligen för små 87

Stadsplan och bebyggelse för att avspegla sig i de stora skadevärderingarna eller berättelserna, men därför icke mindre kännbara för den enskilde medborgaren. Denne såg sig dessutom ofta nödd att fly bort från krigsskådeplatsen och söka skydd på annat håll, inte minst på andra sidan Sundet, varigenom fältet lämnades fritt för plundring och nödtvungen inkvartering både från svensk och dansk sida, i sådana fall helt okontrollerbar. Hur det då såg ut vid återkomsten kan man föreställa sig, husen i bästa fall något så när oskadade, men de enskilda ägodelarna förstörda eller skingrade, i andra fall husen nedbrända eller inredningarna sönderslagna.

Helsingborgarnas situation som innevånare i en gränsstad var sannerligen icke avundsvärd.

Stadsbilden blev heller inte opåverkad, och vi skall försöka närmare skildra hur den drabbades och förändrades under de skilda krigen.

Kriget 1611-1613 mellan Danmark och Sverige vållade inte några direkta krigsskador i Helsingborg, men var trots det besvärligt nog för staden och dess innevånare. Denna gång hade kriget kommit till på danskt initiativ, det var på Kristian IV:s eget beslut som krigsförklaringen utfärdades den 4 april 1611, detta emedan han tyckte sig kunna ha de bästa utsikter till framgång: Danmark var utan tvekan då den starkare parten. Helsingborg utsattes den här gången för den största påfrestningen i början genom de många krigstransporterna, men så småningom också genom inkvarteringar, i det tidigare skedet dock ganska måttliga sådana. Länsherre på slottet var Anders Bille och på honom vilade också det militära ansvaret i hemtrakterna. Kriget hade ett för angriparna tillfredsställande förlopp, och då freden slöts i Knäred den 20 januari 1613, kunde danskarna säkra sig fördelaktiga villkor, bl.a. genom den andra Älvsborgs lösen som svenskarna fick lov att betala under ett antal år för att återfå Älvsborgs fästning och omkringliggande trakter. Helsingborg blev däremot på sitt sätt en verkligt förlorande part: stora trupptransporter och ytterligt betung­ ande inkvarteringar blev följden under tiden närmast efter fredsslutet då trup­ perna skulle upplösas och återtransporteras till hemlandet, fångar utväxlas och en hel del andra ting verkställas, varvid Helsingborg genom sitt läge vid trafikleden över Sundet kom att spela stor roll — och fick stå till tjänst, med en icke obetydlig nedslitning av stad och människor som resultat. Det hade varit en betungande tid för staden, men bebyggelsen hade inte lidit några direkta skador.5 Den politiska spänningen mellan de båda länderna blev emellertid bestående, och misstron dem emellan var stor. Detta var väl orsak till nästa händelseför­ lopp, som berörde Helsingborg och som lätt kunde fatt mera vittgående följder i form av ingrepp i själva staden. Den 11 juni 1624 utgick en kunglig order till länsherren Anders Bille att Helsingborg skulle befästas med tranchéer, en sorts stridsvärn, till vilket arbete ett antal bönder skulle beordras från olika håll, men

88

Brand och förstörelse redan före månadens utgång kom kontraorder, den politiska spänningen hade mattats. I stället lät Danmark, tydligen i stort sett på eget initiativ, engagera sig i det trettioåriga kriget år 1625, ett företag som blev föga framgångsrikt.

Motståndarna, de kejserliga trupperna, lyckades år 1627 t.o.m. ockupera hela Jylland. Situationen syntes allvarlig och hotande: man befarade t.o.m. att de kejserliga skulle fortsätta österut, och man var oroad för landstigningsförsök i Helsingborg från deras sida. I ett egenhändigt kungligt memorial föreslogs i november 1627 uppförandet av en skans av timmer vid skeppsbron i Helsingborg, detta för att i någon mån kunna avvärja ett angrepp av dessa något långväga, men likväl ovälkomna gäster. Planerna sattes också såtillvida i verket att jordtransporter till en sådan anläggning förbereddes genom att befallningar om detta utgick till bönderna, men det dröjde dock ända till februari 1628 innan ingenjörer utsågs för utstakning av skansar i bl.a. Helsingborg. En del av dessa arbeten kom verkligen till utförande runt Helsingborg, i form av en vallanlägg­ ning, antagligen med framförliggande grav. Huruvida den först planerade timmerskansen vid hamnbryggan verkligen kommit till utförande är däremot osäkert. Dessa vallar kallas uttryckligen. ”K.M:ts och stadens vallar”, varför de avsåg både stadens och borgens skydd och helt omslöt båda dessa parter. En viss inkvartering av försvarande trupper följde också givetvis till skydd av den uppförda befästningslinjen, men den behövde som väl var aldrig användas. Den 12 maj 1629 slöts fred, och man kunde återgå till ordningen.6 Men vall- och skansanläggningen, som går under namn av ”Kristian IV:s retranchement” blev bestående för en tid och avspeglar sig på en svensk befästningsplan från 1644. Den har gått i en vid båge runt staden och utanför borgområdet i brutna vinklar för erhållande av möjlighet till flankeringseld.

Den börjar i norr ovanför landborgsbranten öster om Fågelsångsgatan, går först längs med branten men löper därefter rakt österut, korsar Bomgränden ovanför backen och når så pass långt österut att den efter en slutlig vridning mot söder kommer att omfatta en stor del av nuvarande Slottshagen och fortsätta vidare söderut så långt att den ovanför landborgen också omfattar ravinen i nuvarande Essenska villans trädgård. Sedan går den emellertid rakt västerut och denna södra front fortsätter ända ned till dåvarande strandlinjen i nuvarande Krookska planteringen (Stadsparken). Det i detta sammanhang viktiga är att vallan­ läggningen både i norr och söder omfattar relativt stora områden utanför den egentliga stadsbebyggelsen, vilken på detta sätt undsluppit förstörelse eller brandskattning. Stadsbebyggelsen kom denna gång således billigt undan. Det var i huvudsak stadens och kronans marker uppe på landborgen, som berördes, och där kunde odlingen fortsättas som förut när freden väl var sluten, utom just där själva vallen gick fram. Linjen hade inga inbyggda skansar och den sammanlagda längden uppgick till c:a 2 km. Idag finns inga spår av denna 89

Stadsplan och bebyggelse befästningslinje synliga ovan mark och den har hittills icke heller påträffats vid olika schaktningar längs dess sträckning. Den speglar sig icke ens i gatusträckningar eller tomtgränser, och den torde helt ha sopats bort vid de mera omfattande befästningsarbeten som kom till utförande ett par tre decennier senare inom i huvudsak samma område/

Kriget 1643-1645 och svensk ockupation Efter det mindre framgångsrika danska försöket att genom deltagande i det stora kontinentala kriget vinna fördelar, blev det Sveriges tur att känna sig för .. o på denna för en Ostersjömakt i vardande frestande krigsskådeplats. Ar 1630 gick Gustav II Adolf med sin armé över till Tyskland och han och hans efterföljare som svenska fältherrar hade betydligt större framgångar än vad danskarna haft. En väsentlig maktförskjutning i Östersjöbäckenet skymtade och tyngdpunkten gled alltmer över till svenskarna. Men danskarna behärskade Östersjöutloppen, vilket var avsevärt till hinders för Sverige, både militärt och handelsmässigt. Ater förelåg sålunda en väsentlig intressekonflikt de båda länderna emellan: spänningen steg och en militär konflikt syntes till sist vara den enda möjligheten att fa en lösning till stånd. Nu var Sverige den överlägsna parten, och den här gången blev det därför helt logiskt svenskarna som utföste konflikten. Då Lennart Torstensson den 12 december 1643 bröt in över den holsteinska gränsen (Sverige hade ju stora styrkor på fältfot i Tyskland) kom det egendomligt nog som en fullständig överraskning för danskarna, men så små­ ningom samlade man sig och fick igång förberedelser för att försvara Skåne mot ett väntat svenskt anfall också där. Helsingborg saknade vid denna tid en egen garnison, och slottet tjänstgjorde närmast som magasin för den utrustning som behövdes för de trupper som skulle försvara Skåne i dess helhet. Härifrån utlämnades därför stora mängder vapen och annat till de försvarande styrkorna, så att ett stycke in i februari 1644 fanns på slottet endast tre flintbössor och ett litet antal andra militära småsaker kvar.

Det var i första hand makten över Öresund som var det stora svenska krigsmålet och när fältmarskalken Gustaf Horn den 14 februari 1644 i sin tur överraskande bröt in över Skånegränsen, var det för svenskt vidkommande helt naturligt att han snarast möjligt skulle sätta sig i besittning av det bästa övergångsstället över Sundet, Helsingborg. Redan på kvällen den 17 februari hade han nått detta sitt första mål, och denna oförsvarade stad var således redan i fientligheternas första skede i svensk hand för - som det skulle visa sig nitton månader. När Horns trupper marscherade in i staden var redan en stor del av innevånarna i båtar på flykt över till Själland, och det synes f.ö. ha varit den övervägande delen av befolkningen som på detta sätt gett sig iväg, så vitt °

9°

Brand och förstörelse man i efterhand kan bedöma situationen, även om det exakta antalet är omöjligt att angiva. Länsherren Christoffer Ulfeldt befann sig i helt legalt ärende i Malmö och kunde inte vare sig bidraga till försvaret eller protestera och kunde inte heller återvända till slott och län så länge kriget varade. Det mindretal av befolkningen som var kvar fick försöka att så gott som det var möjligt skydda sin egen och de flyktade grannarnas egendom. Horns huvudstyrka, över 10 000 man, fortsatte efter tio dagar längre söderut i Skåne, men efterlämnade en garnison på c:a 400 man, som skulle inkvarteras inom stadens hank och stör för större delen av kriget. Detta blev denna gång helsingborgarnas verkligt tunga börda, vilken skulle för dem innebära svår hemsökelse.8 För svenskarna blev det en väsentlig uppgift att förbereda försvaret av det vunna bytet vid denna viktiga övergång till ett av Danmarks huvudländer, Själland. Enligt givna direktiv skulle man göra upp planer för en stark och modernare befästningslinje runt hela staden, bestående av kraftiga vallar och bastioner. Ett väl genomarbetat projekt till en hela staden och borgen omslutan­ de befästningslinje av helt annan omfattning och styrka än det tidigare danska retranchementet utarbetades år 1644 av generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud, vilken ritning är bevarad i Krigsarkivet i Stockholm. Denna skönt bemålade plan har ur daterings- och ursprungshänseende varit mycket omdis­ kuterad, den är nämligen både odaterad och osignerad, men numera anses den här angivna proveniensen vara helt säker. För Helsingborgs bebyggelsehistoria är denna befästningsplan av allra största betydelse, icke på grund av de föreslagna befästningsverken som faktiskt inte kom till utförande, utan på grund av att här för första gången föreligger en fullständig stadsplan över själva staden, så vitt man kan bedöma noggrant uppmätt och avritad nästan in i minsta detalj, i den mån man numera över huvud kan kontrollera den. Det är med andra ord Helsingborgs äldsta bevarade stadsplan, grundad på noggranna mätningar, och den innebär mycket goda jämförelsemöjligheter, både framåt och bakåt i tiden. Tyvärr innehåller den inga markerade tomtgränser, varför man i det hänseendet dessvärre måste vara lika okunnig och osäker som tidigare.9 Själva befästningsplanen omfattar som nyss nämnts hela stads- och borgom­ rådet vilka omslutes av en vallanläggning med fem stora bastioner uppe på landborgen och två halvbastioner därnedanför. Både i norr och söder skulle den ha trängt in över befintlig stadsbebyggelse, i vilket avseende den skiljer sig från Kristian IV:s retranchement, som f.ö. finns avtecknat på Örnehufvuds plan. På denna finnes således samtidigt den medeltida ringmuren, Kristian IV:s retran­ chement och den planerade svenska befästningslinjen. Men detta starka befäst­ ningsverk kom aldrig till utförande: den svenska regeringen ansåg tydligen innehavet ännu för osäkert för att man skulle lägga ned så mycket arbete och 91

Stadsplan och bebyggelse

Den första svenska kartan över Helsingborg upprättades under den tillfälliga erövringen 1644-1645. Den är intressant av många skäl, inte minst därför att den visar tre olika befästningssystem, den medeltida ringmuren, Kristian lV:s retranchement från 1620-talet samt den planerade svenska stadsbefästningen, som aldrig blev förverkligad. En annan intressant detalj är de två hamnbryggorna, den gamla och den nya, som ligger bredvid varandra, den gamla hade ännu inte hunnit rivas. Själva stadsplanen är mycket trovärdig och måste vila på en för tiden mycket noggrann uppmätning. Krigsarkivet, Stockholm.

pengar på det. Istället koncentrerade man sig på en anläggning med halvbas­ tioner innanför den medeltida ringmuren, som också på en annan ritning finnes noggrant avtecknad i hela sin utsträckning, till stor glädje för senare medeltids­ forskning. Hur denna inre anläggning var planerad och kom till utförande har skildrats i tidigare utkommet band av detta verk och förbigås därför här. Där­ utöver förkortade man den gamla skanslinjen från 1620-talet genom att offra området öster om borgen och föra försvarslinjen vinkelrätt in mot ringmuren i både norr och söder. På det sättet har borgområdet och dess ringmur kommit att ingå i den mera enkla skyddslinjen. Det är möjligt att det är vissa grundar­ beten till denna förändring och förkortning som i form av stora stensamlingar 92

Brand och förstörelse påträffades vid grävningsundersökningar år 1971 på tomterna söder om Fångvinkelsgatan omedelbart öster om de bekanta hästgravarna. Hur som helst: det viktiga är att den stora bastionslinjen icke kom till utförande genom svenskarna på 1640-talet, såtillvida kunde staden för tillfället andas ut och dess tomter tills vidare förbli orörda, men endast för kort tid. Dock gällde lättnaden endast i detta avseende, staden drabbades nämligen hårt av ödet på ett helt annat sätt.10 Inkvarteringen av en stor ockupationstrupp måste i sig själv ha varit ytterligt betungande, men därtill kom att den i det väsentliga var okontrollerbar, eftersom befolkningen till stor del hade flytt över till Själland och därför icke själva kunde skydda sin egendom. Vid flykten över Öresund den 17 februari, som f.ö. hade starkt försvårats av isbildning i Sundet, hade man bl.a. på grund härav inte kunnat ta med sig så särskilt mycket av sina fösa ägodelar utan det mesta hade blivit kvar och hade nu blivit svenskarnas rov. Efter kriget gjordes i samband med andra ersättningskrav, både gällande fästningen och det allmän­ na, också en förteckning över de skador som olika enskilda fastigheter i staden hade lidit, men då togs inte något förlorat lösöre upp, utan denna förteckning gällde endast den fasta egendomen. Förteckningen, underskriven av sju borgare som tjänstgjort som synemän (åtta var utsedda, men endast sju namn fmnes på handlingen), upptar skador på 113 fastigheter, hus eller gårdar och är daterad den 10 november 1645, blott två månader efter att staden återgått i danska händer. Freden hade f.ö. slutits redan den 13 augusti 1645 i Brömsebro, och den viktigaste klausulen för skånelandskapens vidkommande var att Halland skulle övergå i svensk ägo för en tidrymd av trettio år. Det stora krigsmålet hade emellertid icke nåtts, Öresund förblev i sin helhet danskt vatten och Helsing­ borg överlämnades i rätt dansk ägo i mitten av september 1645. Skadeförteckningen, som är synnerligen noggrann, ger en ganska klar bild av förödelsen i staden, även om samtliga mindre detaljer givetvis inte kunnat komma med.

Man kan emellertid från gård till gård, från hus till hus, följa skadornas omfattning och får därmed en god bild dels av vad som varit begärligt för ockupanterna, dels av den befintliga bebyggelsens art och karaktär.11 Tre korsvirkeshus, två större och ett mindre, hade nedifrån staden flyttats upp till borgen i samband med den nyanlagda inre skansen, tydligen för att användas som logement åt manskapet och som magasin. Femton fastigheter hade blivit helt nedbrutna av svenskarna och inom ijorton hade innerväggarna eller delar av dessa helt eller delvis brutits ned. I trettiofyra fastigheter hade innertaken (löften) brutits bort, i en hel del fall också hanbjälkarna så att endast yttertak och väggar återstod, vilket onekligen måste ha gett dålig stadga åt dessa demolerade byggnader. Man kan väl gissa att mycket av detta trävirke, i varje fall det äldre och klenare, har gått till bränsle, de grövre bjälkarna möjligen till användning och komplettering vid befästningsarbetena uppe i 93

Stadsplan och bebyggelse slottet eller till de dit flyttade byggnaderna. Mycket trävirke har brutits bort också från de andra skadade husen, om ock icke i den utsträckningen. Dörrar och fönster har också i de flesta fall avlägsnats. Markant är att i nästan alla de skadade husen har gångjärn, lås, olika slags beslag, skorstensjärn och andra liknande järnföremål nästan systematiskt brutits bort och avlägsnats. Det finns väl anledning att förmoda att allt detta järn fått sin användning vid smidesarbeten för reparationer på vagnar och olika slags körtyg för de svenska truppernas räkning.

Gårdarna är förtecknade i ordning inom varje rote med början i den norra roten och därefter den södra. Eftersom någon närmare lägesangivelse icke finnes upptagen i förteckningen, denna förutsättes tydligen vara känd och det rådde säkert ingen tvekan i detta avseende på den tiden, och då heller inga tomtnum­ mer har använts eller kanske inte ens funnits, kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt att ange var de enskilda gårdarna legat. Staden omfattade vid denna tidpunkt nästan exakt 200 fastigheter och i förteckningen upptagna skadade uppgår till 113. Närmare hälften av gårdarna måste därför ha varit oskadade och räknas icke upp, vilket också försvårar en närmare identifiering och lägesbestämning. Men en och annan hållpunkt erhålles dock. Så t.ex. nr 25 i förteckningen, Jacob Hansens gård, som icke är för nutiden okänd, hade förlorat ett antal fönster, låsar och dörrar samt några innertak, men synes i övrigt ha sluppit relativt lindrigt undan. Nära därintill (nr 28) har Jens Grydestöber förlorat innertak, dörrar, fönster och låsar, som allt 55var megit borte”.

Notisen är intressant eftersom Nedre Långvinkelsgatan i äldre tid tidvis burit namnet ”Grydestöberliden”. Ett bostadshus i ”Fulesangh”, Fågelsången, nr 29 i förteckningen, var helt nedbrutet ”och platzen ligger öde”. Detta hus kan man misstänka möjligen ha fallit offer för den förlängning ned till stranden av Kristian IV:s förskansningslinje som svenskarna lät utföra. I norra roten finnes också skolan och skoletjänarnas, alltså lärarnas, kammare upptagna (nr 59), vilka också blivit mycket hårt spolierade och helt saknade fönster, dörrar, lås och gångjärn.

Inom norra roten hade alla de tre korsvirkeshus legat, som förts upp till slottet och återuppförts där, det största av dessa var enligt besiktningsinstrumentet ett alldeles nytt korsvirkeshus på 20 ”bindinger”. Denna gård, (nr 15), tillhörig Peder Laursen, har tydligen varit ganska stor och kan misstänkas ha legat vid Norra Storgatan, men förhärjats ganska grundligt. Där hade funnits en järnkakelugn, som nu emellertid också var bortkommen. Också det andra större korsvirkeshuset, nr 17, som flyttades till slottet, tillhörde norra roten och'har legat ganska nära det nyssnämnda, kanske också vid Stora gatan. Det tredje till slottet flyttade huset låg visserligen även det inom den norra roten, men tydligen ett gott stycke från de andra och var betydligt mindre. Borgmästare 94

Brand och förstörelse Jesper Pedersens gård, nr 22 i förteckningen, tillhörande norra roten, kan ha legat nära Jacob Hansens hus och synes ha varit av avsevärd storlek, men blivit i hög grad förstörd. Borgmästaren själv kanske tillhörde dem som gått i lands­ flykt, varför hans gård råkat särskilt illa ut. Hans 29-bindingers korsvirkeshus hade blivit helt nedbrutet av fienderna, bortförts och bränts upp. Hans sex uthyresbostäder hade också förstörts på samma sätt, och likaså hans ladugård.

Särskilt antecknas att kakelugnarna till alla dessa hus och till hela gården hade kommit bort. Borgmästaren hade tydligen varit en förmögen man, men nu hade han drabbats av en svår förlust. Man får hoppas att han i sinom tid fick i någon mån ersättning härför, men om detta känner vi ingenting säkert. Kronan hade f.ö. efter kriget mycket ont om pengar.

Uppräkningen av skadade gårdar i södra roten börjar med ”velborne fru Liisebets gaard”, vilken gård lätt går att identifiera som Billegården med Elisabeth Bille, änka efter räntmästare Sigvard Beck, som ägare. Hon hade just förvärvat gården ifråga från släktingarna till Anders Billes efterleverska. Gården var i så hög grad ”udspolerif ’ att det egentligen inte var mer kvar än taket och väggarna. Som nästa nummer i förteckningen (68) står rådhuset som i lika hög grad var skadat ifråga om dörrar, låsar och annat. Som nummer 74 nämnes ”kyrkans gård” som på samma sätt är ”slet” skadad, med några hus så spolierade att intet står kvar utom tak och väggar. Fönster, lås, dörrar och innertak, allt är helt borta. Det gäller tydligen prästgården som låg vid Södra Kyrkogatan, nära rådhuset, och som på sedvanligt sätt haft ganska många hus för den agrara näring som hörde till dåtidens normala prästgård. Som nummer 104 upptages kyrkans fem ”boliger” med bredvidliggande lada, som allt är mycket skadat med dörrar, lås, gångjärn och fönster bortstulna.12 Det går att läsa ut mera ur denna förteckning. Ett tiotal gårdar nämnes som korsvirkeshus, men dessa måste ha varit betydligt flera. Så t.ex. omnämnes Jacob Hansens hus från år 1641 icke som uppfört i korsvirke, vilket det ju bevisligen är. Övervägande antalet byggnader torde dock ha varit vanliga trähus i enkel konstruktion, möjligen i skiftesverk. Det står icke antecknat något om att stenhus har funnits, det är endast en del korsvirkeshus som kan till konstruktionen identifieras. Billegården hade ju dock i varje fall ett stenhus, men det är icke nämnt som sådant. Förteckningen upptager 66 skadade gårdar i norra roten, men endast 47 i södra roten. Om man skulle våga den gissningen att förstörelsen skulle ha varit procentuellt lika stor i båda rotarna skulle det i så fall innebära att huvuddelen av bebyggelsen funnits inom norra roten, dvs. norr om Norra Kyrkogatan. Men detta är inte säkert, eftersom det verkar som om de större och vid plundringen mera eftertraktade gårdarna legat på norr, medan södra roten dominerats av mindre gårdar, där hantverkarna var det klart övervägande befolkningsinslaget, lätt identifierbara genom sina namn och yr95

Stadsplan och bebyggelse kesbeteckningar. Detta kan - och borde - innebära att det förmögnare skiktet i den norra roten haft det största intresset att söka rädda sig över till andra sidan Sundet - och också haft de större möjligheterna härtill, medan den fattigare delen av befolkningen varit nödd att stanna — och därigenom paradoxalt nog kunnat rädda mer av sin egendom från plundring. Det finns kanske en viss möjlighet att närmare identifiera en del av gårdarna genom jämförelse med och fullföljande av de tomtägareförteckningar som påbörjats av Torsten Mårtensson och publicerats i de två första årgångarna av museets årsskrift ”Kring Kär­ nan”, men detta har fallit utanför ramen för denna skildring.13 Helsingborgarna hade redan före det formella återlämnandet i september 1645 börjat återvända till sin förödda stad, den normala verksamheten hade kunnat i viss utsträckning återupptagas, och man hade — framför allt - börjat röja upp, ta reda på sina kringspridda ägodelar i den mån de överhuvud fanns kvar, och så kom återuppbyggnaden så smått igång. Under tiden fick man tränga ihop sig hos grannar som kommit lindrigare undan och i de mindre skadade hus som relativt lätt kunde göras någorlunda beboeliga. De till borgen överförda byggnaderna fick tills vidare stanna där, i övrigt gällde det att åter uppföra byggnader på de öde tomterna. Tillgängligt tomtutrymme hade denna gång inte minskat, stadens omfång kunde därför återföras till det som varit före kriget, och därutanför låg som tidigare öppna områden tillgängliga för en eventuell expansion, även om en sådan sannerligen icke var aktuell vid denna tidpunkt. Helsingborg var fortfarande en öppen och fri stad.

Det sista danska decenniet - den befästa staden 1643-1645 års krig hade slutat otillfredsställande för båda parter: ingendera hade vunnit det man egentligen åstundade. Sverige hade inte lyckats göra Sundet till partiellt svenskt vatten, och Danmark hade inte lyckats att definitivt avvärja det överhängande hotet från grannen i norr. Det var därför naturligt att det fortsatte att råda stark politisk spänning i området. Sverige kunde fortsätta att planera för ett krigiskt agerande mot de danska landen, även denna gång både från söder, från Tyskland via Jylland, och från norr, över Skånegränsen.

Danskarna å sin sida måste vara beredda att möta ett sådant angrepp. Därför började man i Köpenhamn allvarligt överväga om det inte var bättre att själva gå till anfall, inte bara för revanschens skull, utan också för att det kunde synas vara bättre att förekomma än förekommas. För båda dessa tänkta händelseför­ lopp måste emellertid Helsingborg tilldelas en betydande roll, sjöförbindelsen över Sundet var livsviktig för Danmark, vare sig det gällde anfall eller försvar.

Hamnen och hamnbryggan måste ligga i säker dansk hand och tillförsäkras starkt skydd och följaktligen måste detsamma gälla både staden och fästningen.

96

Brand och förstörelse Genom förlusten av Halland hade dessutom Helsingborgs militära betydelse starkt ökat: det fanns ingen annan dansk fästning mellan Sundet å ena sidan och gränsen mot Halland och Småland på den andra. Helsingborg var den första fasta stödjepunkten och där gällde det dessutom, som nyss anförts, att också skydda överfarten till det danska huvudlandet Själland. Borgen med fästningen var visserligen gammal och omodern, men den kunde byggas ut och förstärkas, och dessutom insåg man snart också nödvändigheten av att befästa även själva staden: de gamla planerna måste tas upp igen och efter modernisering verkligen komma till utförande. Helsingborg självt måste från att ha varit en öppen stad i skuggan av en medeltida borg förvandlas till en sluten, helt befäst stad. Detta skulle med nödvändighet innebära stora ingrepp i stadsbilden, hus och gårdar måste offras och inte minst stadens jordar skulle komma att tagas i anspråk i tidigare okänd omfattning. Nu kunde staden till slut inte undslippa dessa offer, hotet från 1600-talets tidigare skede, än danskt, än svenskt, skulle nu tyvärr bli verklighet.14 Ansvaret för dessa befästningsarbeten av olika slag kom att vila på den nye länsherren på Helsingborgs slott, riksrådet och riksamiralen Ove Giedde, som den 1 maj 1650 övertog sitt nya ämbete, vilket han skulle komma att behålla till dess provinsen övergick till Sverige. Det är tydligt att han bedömde sin gärning i Helsingborg att bli långvarig, eftersom han i januari 1652 skaffade sig rätt till ett gravkor i Mariakyrkan för sig och sin släkt, och ungefär samtidigt hade han inköpt Billegårdarna, och därigenom fortsatt traditionen att länsherren på slottet där nere skulle ha sin privatbostad. På sommaren 1653 tillsattes också en kommendant i staden, den tyskfödde överstelöjtnanten Steffen Thim, för att direkt under Ove Giedde bl.a. svara för befästningsarbetena inom staden.10 Inför ett engelskt hot, bl.a. från en eskader i Sundet, intensifierades somma­ ren 1652 fortifikationsarbetena i Helsingborg, men både detta och följande år koncentrerades intresset på snabba provisoriska åtgärder inom slottsområdet, vilka här förbigås, då de dels inte direkt berörde stadens område, dels är noggrant beskrivna i tidigare band av detta verk. Endast ifråga om en detalj kan det vara av ett visst intresse att göra ett påpekande, nämligen ifråga om Kärnan. Det medeltida tinnkrönet och ytterligare ett mindre (dock till omfatt­ ningen okänt) stycke av muren därnedanför nedbröts sommaren 1653, liksom det medeltida kryssvalvet över fjärde våningen, vilket ersattes av ett tjockt tvåstens tunnvalv av tegel som ännu fmns kvar, detta för att kunna bära upp de fyra tunga kanoner som skulle få sin plats däruppe. Tolv grova järnkanoner hade nämligen i september 1652 förts över från tyghuset i Köpenhamn till förstärkning av Helsingborgs försvar. Ett av de tidigare till borgen uppflyttade korsvirkeshusen inlöstes av kronan för 80 riksdaler, eftersom det fortfarande behövdes. Det var onekligen ett billigt pris, men det hade ju fatt några år på

7

-

Helsingborg VI:2

97

Stadsplan och bebyggelse nacken och blivit litet skröpligt, kan man föreställa sig. Men också ett befäst­ ningsverk för själva staden började litet preliminärt komma i blickpunkten. Som första åtgärd skulle brohuvudet vid skeppsbron förstärkas för att man där skulle kunna ställa upp artilleripjäser. Mot land, alltså mot öster, skulle brohuvudet förses med ett bröstvärn. Dessutom fick staden en mindre, fast stationerad garnison.10 Ännu hade man emellertid icke gripit sig an med det viktigaste och mera långsiktiga arbetet, att befästa staden i dess helhet, ett arbete som stadsborna måste ha motsett med stor tvekan och bävan, då det kunde komma att betyda väsentliga ingrepp både för staden som sådan och för den enskilde husägaren.

Från de centrala myndigheternas sida måste man dock ha tryckt hårt på för att fa igång arbetet, eftersom man visste att stora krigsförberedelser pågick under den nye kraftfulle svenske monarken som år 1654 trätt till efter den abdikerade drottning Kristina. Mot vem var dessa förberedelser riktade? Det kunde ju tänkas gälla Danmark, varför det brådskade med arbetet på fästningarna, inte minst då ifråga om Helsingborg. Man visste i Danmark inte då att det svenska angreppet skulle gälla Polen, vilket dock så småningom kom till synes och 1H därmed momentant avlastade trycket mot Danmark. Men för hur länge?

I början av år 1654 aktualiserade länsherren Ove Giedde dessa problem och begärde besked om stadens fortsatta befästande, samt föreslog att riksingenjören Axel Urup och ingenjören Godtfred Hoffman skulle sändas till Helsingborg för att ”bese vad som ännu fattas”, varvid han väl närmast tänkte på den centrala befästningen i och runt om slottet. De planer för vidare arbeten som uppgjordes under våren 1654 innebar emellertid utöver arbetena vid slottet en radikal utveckling av befästningssystemet som sådant för staden Helsingborg i dess helhet. Förslaget, som närmast hade utarbetats av Godtfred Hoffman, innebar att staden totalt skulle omfattas av ett slutet befästningsverk av bas­ tioner, som halvcirkelformigt skulle omge staden i dess helhet och trygga den mot angrepp från landsidan. Också sjösidan skulle skyddas, men här skulle det erforderliga skyddet vinnas genom uppförandet av en kraftig mur. Man stakade också ut bastionerna i terrängen, så att alla och envar kunde studera vilka områden som skulle beröras. Denna ”avstickning” kom därför att ligga till grund för en skrivelse till Kungl. Maj:t av den 15 juni 1654, som borgmästare och råd sände in, rörande de omfattande ingrepp som befästningsplanerna skulle medföra i stadsbebyggelsen. Det var sammanlagt 108 tomter som berör­ des, varav 62 var bebyggda. Ett så stort ingrepp i stadsbebyggelsen hade inte skett sedan de stora bränderna i äldre tid, och då hade man dock haft tomterna kvar. Nu skulle man förlora inte bara hus och odlingar utan också själva marken. Till och med stadens nyss anlagda nya kyrkogård skulle gå till spillo.

Själva vallen och den därutanför liggande våtgraven skulle komma att upptaga 98

Brand och förstörelse en sammanlagd bredd på c:a 70—75 m, varför redan detta innebar att ett avsevärt markområde togs i anspråk. Den danske kungen Fredrik III tog den 7 april 1654 del av planen i form av en modell vilken vann hans godkännande, varefter arbetet snarligen skulle igångsättas. Redan i maj 1654 synes arbetet ha påbörjats inom de områden, där bebyggelsen inte låg hindrande i vägen. Denna kom emellertid att för lång tid utgöra ett hinder för ett fullständigt tillslutande av bastionsgördeln, eftersom ersättningsfrågorna först måste ordnas före riv­ ningarna. Detta innebar långa förhandlingar mellan staden och Kronan, vilka drog ut på tiden och icke var avslutade förrän i slutet av år 1655. Ansvarig för arbetena var länsherren Ove Giedde, men medansvarig var även kommendan­ ten överstelöjtnanten Steffen Thim. Den egentlige arbetsledaren var dock utan tvekan ingenjören Godtfred Hoffman. Fästningsgördeln innebar ett mycket stort arbete, och det torde kunna anses helt naturligt att det drog långt ut på tiden trots alla ansträngningar som gjordes för att påskynda färdigställandet. I stort sett var, så vitt som nu kan bedömas, alla bastioner och vallar till sina huvuddelar uppförda då ödestimman slutligen var slagen 1657, men det defini­ tiva finputsningsarbetet återstod då Helsingborg genom freden i Roskilde den 26 februari 1658 i mars samma år övergick i svensk ägo, vilket framgår av svenska uppmätningsarbeten från 1659.18 Arbetet utfördes huvudsakligen av till Helsingborg förlagda trupper, delvis norska, delvis förband från Själland, vilka utökades kraftigt och understundom utskiftades. Inkommenderade bönder utförde vissa sysslor, men svarade framför allt för leveranser och körslor. Stadens egna innevånare synes sålunda i stort sett ha sluppit undan den sidan av saken. Men istället utgjorde inkvarteringar­ na av alla dessa trupper en stor börda. Dessutom kunde ju enskilda övergrepp inte undvikas. Den väsentliga skillnaden mot den svenska ockupationen tio år tidigare var endast att denna gång kunde man hoppas på rättelser och till och med kanske ersättning för liden skada någon gång, i bästa fall. I stället blev borgarna befriade från vissa skatter och pålagor, och det var alltid en Fördel, om ock en ringa dylik.19 Bastionsgördeln skulle i halvcirkelform omsluta hela staden och en del av landborgsplatån öster om borgen och kom i sitt slutliga utförande i mycket att påminna om det svenska Förslaget från 1644, men gjorde något mindre intrång på stadsområdet. I detta sammanhang förbigås de alternativa Förslag som hade uppgjorts under åren närmast före och För vilka redogjorts i tidigare band.

Genom att bastionsgördeln gjorts betydligt vidare kunde den rymma fem stycken större och efter moderna principer utarbetade bastioner uppe på land­ borgen, medan nere på strandbrädden i norr och söder en halvbastion anslöts i vardera ändan, vilka f.ö. kom att utgöra det största intrånget på själva bebyg­ gelsen. Dessa två halvbastioner skulle längs stranden bindas samman genom en 99

Stadsplan och bebyggelse kraftig mur, bruten i vinklar för vinnande av Hankering. Den närmast bryggan liggande delen hade dessutom utformats som en mindre bastion, som sköt ut strax norr om skeppsbron. Eftersom den grästorvklädda vallen på ett relativt stort avstånd skyddades av en ganska djup våtgrav var det som tidigare antytts ett avsevärt brett markområde, som togs i anspråk för själva fortifikationen.

Dessutom behövdes givetvis ett icke helt obetydligt disponibelt utrymme ome­ delbart innanför vallen. Intrånget på tomter, bebyggelse och på kålgårdar uppe på landborgen blev därför icke så ringa, även om det var mindre än i det svenska förslaget från 1644. Borgarna förlorade således genom den vidare ringen färre gårdar men för de centrala myndigheterna var det nog betydelseful­ lare att det militära värdet härigenom ökade. Det var i detta hektiska skede som den Meijerska kartbilden tillkom.20 Det kan vara av intresse att närmare studera den stora muren längs sjösidan, vars konstruktion är känd genom en bevarad arbetsritning. Grunden, i botten mer än två meter bred, skulle till en höjd av drygt en och en halv meter uppföras av ”kampesten”, som skulle transporteras fram av kronans och prästerskapets bönder. Om denna mur fick Ove Giedde besked i november 1653, alltså redan innan ens befästningsplanen i övrigt var utarbetad. Den skulle uppföras längs stranden, så att sjön vid högvatten icke kunde skada ”vad som därinnanför varder uppkastat”, alltså utgöra ett skydd icke blott mot den presumtive fienden utan också mot havet. Ovanpå denna stengrund skulle en kraftig mur av holländskt tegel uppföras, sex stenar tjock och 20 skift i höjd, dvs. c:a \\ m bred och c:a 1,3—1,4 m hög. För själva muren beräknades åtgå 900 000 tegel, som skulle inköpas från Holland. Denna mur skulle faktiskt kunna komma att innebära vissa fördelar för helsingborgarna. Dels skulle den skydda bebyggelsen vid storm och högvatten, dels tog den inte tillnärmelsevis samma plats som vallarna. Själva murningsarbetet kom emellertid inte igång förrän år 1656.

Murens läge kan icke blott fastställas genom Hoffmans projektritning från år 1654, utan dess grund har också påträffats på 1970-talet vid grundgrävningsarbeten för det nya sparbankshuset inom kvarteret Telegrafen. Den löper ungefär i kvarterets mitt från Norra Kyrkogatan något snett söderut med dragning åt öster. En fortsättning påträffades för övrigt år 1984 inom kvarteret Unionen nära Södra Strandgatan. Storleken stämmer huvudsakligen med den på arbetsritningen angivna, dock synes grunden ha gjorts något grövre, möjligen nödvän­ diggjort av den lösa och vattensjuka strandsanden. Det synes icke sannolikt att muren hann fullbordas i hela sin utsträckning, men till stora delar blev den emellertid byggd.21 Den nya befästningslinjen kring Helsingborg tog således ansenliga markom­ råden i anspråk till men för den enskilde medborgaren. Det var därför helt naturligt att man ville ställa skadeanspråk på Kronan och så skedde också, som

ioo

Brand och förstörelse tidigare nämnts, i första hand genom en noggrant genomförd värdering, verk­ ställd redan innan några rivningar hade skett. Denna skrivelse, daterad tors­ dagen den 15 juni 1654, översändes till Kungl. Maj:t, men det tog lång tid innan myndigheterna kunde besluta sig och ta ställning till värderingen i sig och till frågan om för båda parter rimlig skadeersättning. Denna samordnades f.ö. gruppvis för olika typer av fastighetsägare var för sig, varför det alltså inte blev någon helhetslösning i ett och allt. Skadeståndsanspråken blev emellertid prin­ cipiellt fastställda först i slutet av år 1655, och då hade Ove Giedde redan länge varit otålig för att kunna få möjlighet att sätta igång de fortsatta befästningsar­ betena i full utsträckning. I väntan på ett angrepp var varje hinder för arbetenas fortsättning en källa till oro. En inlaga från Giedde till kungen ledde till att han den 13 juli 1655 fick kunglig befallning att beordra borgarna att låta bryta ned de hus som stod i vägen för de blivande fortifikationsverken oavsett de ännu olösta ersättningsfrågorna. Det hade tydligen som det framgår av handlingen varit svårast att nå en uppgörelse om de gårdar och hus som låg nere vid stranden, men detta torde kunna betraktas som naturligt, därför att här berör­ des i stor utsträckning stadens centrala del. Befallningen synes ha verkställts successivt, men först i september 1656 omtalades rivningarna som ett fullbordat faktum.22 Av förteckningen över de berörda fastigheterna, avtryckt som bilaga i en tidigare del av detta verk, framgår att 108 fastigheter togs i anspråk, av vilka 62 var bebyggda. Till de bebyggda räknades den nedan nämnda kyrkogården.

Listan är mycket noggrant förd, men liksom år 1645 har man inte stöd av några lägesangivelser eller tomtnummer. Gårdarna är emellertid ordnade efter rotar och vid ett noggrant studium kan åtskilligt rent generellt utläsas ur materialet.

Ett försök skall här göras. Uppdraget hade den 1 juni givits av borgmästare och råd till åtta borgare, varav i varje fall en var timmerman, och dessa åtta har samtliga jämte borgmästaren skrivit under det öppna brevet.23 Början göres i södra roten, men det är svårt att rekonstruera en eventuell väg eller ordning. Som en riktpunkt kan emellertid nr 5 tjäna: ”Den nye kirchegård med mur om och all sin härlighet”, som värderas till 300 riksdaler. Till denna vill man ha en annan ”bekvämlig plats”, vilket torde kunna anses vara en helt naturlig önskan. Om denna kyrkogård tror vi oss numera med bestämdhet veta att den legat i kvarteret Bastionen, alldeles öster om Södra Storgatan, där gravar påträffades vid ett nybygge för några decennier sedan. Frågeställningen har närmare behandlats i det medeltida avsnittet under rubriken ”Heligkorskapellet”. I södra roten upptages 48 nummer som berörda av fortifikationsarbetena. Av Hoffmans projektritning framgår att vallanläggningen trängt långt in i stadens södra och västra kvarter, vilka blivit hårt åtgångna och stympade. Med hänsyn till att det här gäller stadens sydliga ytterområde har man anledning att IOI

Stadsplan och bebyggelse förvänta sig dels att gårdarna i och för sig tillhörde de enklare och mindre, dels också kunde ligga så pass glest att däremellan kunde rymmas en och annan liten ”have”, trädgårdstäppa för odling av livets nödtorft. Av dessa 48 fastigheter var 31 bebyggda, 16 bestod av en ”have” eller liknande, vartill således kom en kyrkogård. En del av ”haveplatserna” kan misstänkas ha legat uppe på land­ borgen och där hör väl också en ”lycke” (nr 22) hemma. Av husägarna nämnes 16 med tillhörande yrkestitel, medan de övriga 15 endast angives under sitt namn, varav det f.ö. framgår att flera är änkor. De ensamstående husen benämnes ofta ”voning”, vilket tydligen avser ett ganska litet hus, något som också i regel framgår av värderingen. Bland yrkesutövarna med egna gårdar lägger man märke till 2 repslagare, en yrkeskategori som behöver stort och fritt utrymme för sin gärning. Smederna representeras av 3 personer, och för dessa är det naturligt att de utövar sitt yrke i stadens ytterområde på grund av de risker för brand, som är förknippade med deras verksamhet. I många städer gällde f.ö. fastställda regler för smederna nämligen att de skulle hänvisas till bebyggelsens yttre delar, men det är inte känt om samma gällt i Helsingborg.

Att vagnmännen, åkarna, av vilka det bara inom detta mindre område fanns 5 stycken med sina gårdar, ofta bodde i ytterområdena är också naturligt, då de behövde uppställningsplatser för sina redskap. En trädgårdsmästare hör också till den yrkeskategori man kunde förvänta sig att finna i bebyggelsens gränsom­ råde. Ytterligare 5 hantverkare är representerade i listan för södra roten, dock med blott en representant för varje yrke. Hantverkarinslaget var således mycket starkt i det av fortifikationsarbetena berörda området i stadens södra del, drygt hälften av gårdsägarna hörde hemma bland dessa yrkesmän. Förteckningens nummer 11 kanske särskilt bör uppmärksammas: Niels Laursen, utan yrkesangivelse, har två bostadshus, bakgård och dessutom en ”stoer fruchtehaffue”, fruktträdgård. Hans egendom har det största värderingsvärdet av alla hotade fastigheter, 1 500 riksdaler. Närmast denna i värde kommer nr 41, Laurs Kieldsen med hus, gård och vanlig have för 350 riksdaler, medan den nya kyrkogården med mur och det hela är värderad till 300 riksdaler. Jämförelsen säger mycket om fruktträdgården. De flesta husen och gårdarna ligger i värde mellan 100 och 200 riksdaler medan de s.k. våningarna ligger betydligt lägre.

Trädgårdsmästarens hela anläggning med hus och allt värderas till endast 150 riksdaler, medan de ensamliggande ”haverne” i värde pendlar mellan 20 och 50 riksdaler. Överhuvud far man det intrycket att bebyggelsen här i södra rotens ytterområden var en typisk utkantsbebyggelse sådan man långt in på 1900-talet kunde möta den i de nordiska småstäderna, där bebyggelsen långsamt gick över i de öppna och odlade områdena utanför stadens egentliga råmärken. Det var en öppen stad med nästan obegränsade utvidgningsmöjligheter i det lilla forma­ tet, när ekonomi och befolkningstillväxt krävde och möjliggjorde det.

102

Brand och förstörelse Norra roten drabbades inte så hårt. Här berördes blott 28 fastigheter, av vilka 19 var bebyggda och 9 bestod av ensamliggande ”haver”. Här lägger man märke till Bertil Ridefogde, vars hus, gård och intilliggande täppa värderades till endast 100 riksdaler. Det var tydligen inte så särskilt lönande att inneha denna syssla, inkomsten hade i varje fall inte lockat den gode Bertil till större utsvävningar i bostadshänseende. Bland de tre andra kända yrkesutövarna märkes en slaktare, vars gård med trädgårdstäppa värderas till 300 riksdaler. I övrigt nämnes ägarna endast vid namn, men bland dessa kan man lägga märke till Inger Jacob Hansens, alltså Jacob Hansens efterlevande änka, som dels äger en ”hafue”, värderad till 100 riksdaler, dels ”3 boliger”, tydligen hus för uthyrning, sammanlagt värderade till 300 riksdaler. Anders Engelsman har en ”have” med en fiskdamm utanför, vilket antyder ett läge ned mot stranden.

Bilden skiljer sig en del från det södra skadeområdet: här berörs ett mindre utrymme, som dock har ett par större och mera påkostade gårdar. Hantverkarinslaget är obetydligt, men istället får man en bild av små hus, dels brukade av ensamstående ägare, dels använda till uthyrning, dock ägda av mer förmögna borgare inne i staden. Men fortfarande är det en klar utkantsbebyggelse.

Som en särskild grupp har upptagits de fastigheter längs stranden, vilka måste tas i anspråk för den stora sjömuren. Läget är icke heller i detta fall närmare angivet, men det finns anledning att förmoda att de flesta hotade gårdarna låg nära centrum och hamnbryggan. At norr och söder var strand­ brädden inte tagen i anspråk i så hög grad, utan den ännu fria stranden kunde användas för uppförande av muren, visserligen blott i den mån marken hade tillräcklig bärkraft. Förteckningen upptar 29 fastigheter, varav 11 kan betraktas som bebyggda, medan 18 bestått av ”haveplatser”. Här låg framför allt hospita­ let, som måste brytas ned till hälften, vilken del värderades till 200 riksdaler.

Här hade 4 yrkesmän sin verksamhet, en smed, en bagare och en dragare, samt ”Olle Kremmers bryggers”, vilken senares egendom värderades till 150 riksda­ ler, men då var också en ”have” inräknad. Det centrala läget framgår bl.a. av att två bakgårdar till högre upp i staden liggande borgargårdar beröres. Både gatuhus och hus vid stranden nämnes i förteckningen jämte förhållandevis många täppor (haver), nämligen 18 stycken. Det framgår också av Hoffmans projektkarta av år 1654 att bebyggelsen efter stranden förutsattes bli hårt °

trängd.

De tre sista numren i förteckningen upptager fastigheter (eller snarare jordä­ gor), vilka påtagligt ligger skilda från själva bebyggelsen. Det gäller Johan Vintappare (Ennes), som förlorar en ”lycka” vid slottet, alltså uppe på land­ borgen, vilken icke kan ha varit alldeles så obetydlig eftersom den värderas till 400 riksdaler. Söder om staden hade han dessutom en ”sädesjord”, en åker, som redan föregående år hade blivit uppgrävd, nu värderad till 50 riksdaler. I 103

Stadsplan och bebyggelse

Projekt till stads befästning, upprättat av den danske ingenjören Godtfred Hoffman år 1654.

Man lägger märke dels till intrånget på den äldre bebyggelsen, dels stadsplanen för ersättningsbebyggelse uppe på landborgen. Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn. samband härmed nämnes skolans jord med ett beräknat värde på 100 riksdaler, som även den synes ha legat uppe på landborgen. Där intill låg även det tredje området, tillhörigt Christen Nielssen, vilket tillika med skolans intilliggande jord hade varit omgivet med nya stengärdesgårdar. Också denna jord hade redan med tillhörande säd blivit uppgrävd och helt fördärvad, till ett beräknat värde av 150 riksdaler. Man hade tydligen haft bråttom att komma igång!

Samtliga förstörda värden beräknades till 12 406 riksdaler, varjämte det antogs kosta 5 500 riksdaler att på ett eller annat ställe återuppföra husen och de olika anläggningarna, var nu tomter skulle kunna ställas till förfogande.

Så långt värderingen! Men denna var uppgjord från stadens sida och kunde misstänkas belysa problemen ensidigt. Även Kronan måste göra en bedömning från sin sida, och det gällde ju dessutom egentligen två skilda problem, det första rörde uppskattningen i penningvärde, det andra frågan om var tomter för återuppbyggnaden lämpligen kunde ställas till förfogande. I juli 1654 uppdrogs därför genom kunglig befallning åt generalkrigskommissarien Knud Ulfeldt och länsmannen på Bohus slott, Iver Tagesen Krabbe, icke obekant med skånska

104

Brand och förstörelse förhållanden, att på ort och ställe granska den gjorda värderingen samt komma med förslag om hur borgarna bäst skulle gottgöras för lidna skador. Detta senare var inte så enkelt eftersom det inom de skyddande vallarna tillgängliga området, som redan tidigare kanske varit otillräckligt, nu hade blivit betydligt mindre. Det stod klart att frågan icke kunde lösas i det centrala området, inom strandstadens hank och stör. För kyrkans och skolans räkning var ärendet relativt lättlöst. I fråga om dessa gällde det ren odlingsjord, vars avkastning skulle användas till befattningshavarnas löner. Till en del löstes detta genom olika förvärv från Kronans sida, genom köp eller byten av jordar långt utom staden, t.ex. i Filborna, Skabelycke (nuvarande Sofiero) och Farhult. För de närliggande löningsjordarna tog man däremot i anspråk mark i Möllevången, redan tillhörig Kronan, alltså utanför den blivande stadsbefästningen, norr och nordöst härom, dvs. inom nuvarande Slottshöjden. Dessa löningsjordar har varit ett levande begrepp in i våra dagar, så tillvida att avkastningen disponera­ des av kyrkan in på 1900-talet, och att jordarna därför icke kunde säljas utan vidare. Detta skedde emellertid på 1930-talet, och Slottshöjdens för sin tid moderna och pampiga bebyggelse växte upp åren omkring 1940 på de gamla löningsjordarna. För att erinra om detta kyrkans ägande och skeendet på 1650talet namngavs gator och platser inom området efter inom stadsförsamlingen verksamma präster och rektorer, och likaså fick de båda kungliga ombuden från år 1654, Krabbe och Ulfeldt, sina namn på detta sätt eviggjorda inom området (Ulfeldts plats försvann tyvärr snart nog).24 Beträffande de förlorade bostäderna var problemet mera svårlöst. De måste ju rimligen placeras innanför vallarna för att kunna åtnjuta samma skydd som alla andra. Rent ekonomiskt var det svårt att ena sig om ett rimligt belopp.

Först i september 1656 blev det fastställt hur och varifrån Kronan skulle ta de behövliga penningmedlen, och då kom det dessutom att gälla ett betydligt reducerat belopp, mindre än hälften av uppskattat belopp. Kronans skuld till borgarna i Helsingborg torde inte ha varit gäldad, då provinsen övergick till Sverige. Men då var gårdarna sedan länge nedbrutna och vallen om icke färdigbyggd, så dock i stort sett överallt påbörjad.25 Kyrkogården fick sin ersättning nere i staden, inom kvarteret Karl XI, känd som fattigkyrkogården, strax bakom den plats där det stora telegrafhuset från senaste sekelskifte ligger. Till hospitalet återkommer vi senare.26 Beträffande nya tomter åt de borgare som mist hus och hem föreslog herrarna Ulfeldt och Krabbe att man skulle på den jord som tillhörde slottet, på slottets ”övermarck”, låta utstaka tomter både inom och utom fästningens område, vilka kunde överlåtas till borgarna. På den Hoffmanska fästningsplanen från 1654 fmns mycket riktigt redan ett stort kvartersområde öster om borgen inplanerat, men innanför den nya stadsbefästningen, alltså uppe på landborgen, 105

Stadsplan och bebyggelse med en inritad stadsplan med gator och rektangulära kvarter, alltså ett schackbrädesrutat gatusystem i tidens stil, som vi känner många exempel på. Det har lagts parallellt med den kurtin i öster genom vilken den östra infarten passerar in. Där finns f.ö. en liten intressant detalj: alldeles innanför porten har en liten förplats, ett minitorg, skapats genom små kvadratiska urtagningar i de båda i norr och söder angränsande kvarteren. Samma detalj återfinnes f.ö. på stads­ planen för den nästan jämnåriga staden Fredericia (f.d. Frederiksodde) i Jyl­ land. I september 1654 fick Hoffman order att avsticka denna nu godkända och sannerligen välbehövliga stadsplan i terrängen. F.ö. lägger man märke till att Hoffman helt har hållit sig ovanför landborgen, alltså på relativt plan mark.

Detta till skillnad från många andra dåtida stadsplaner, som uppgjorts utan hänsyn till berg, klippor och backar, typiska skrivbordsprodukter från en eller annan huvudstad. Men Hoffman befann sig ju också på plats.27 I vilken utsträckning dessa utstakade tomter verkligen kom till användning är okänt, i varje fall har området legat i huvudsak obebyggt långt fram mot 1800talets slut. Om ett par tomter vet man dock att byggnadsplatser tilldelats borgare som förlorat mark eller gårdar nere i staden. Godtfred Hoffman under­ tecknade den 26 maj 1655 en handling varigenom Lauridz Pedersen i stället för ett hus ”ved stranden norr i byen” tilldelades en byggnadstomt framför östra porten, i en senare akt betecknad som liggande ”på backen mot Ängelholmsporten”. I detta sammanhang bör nämnas att Östra porten, Norra porten och Ängelholmsporten är olika beteckningar på samma port. Knud Olsen Vognman tilldelades också en byggnadstomt vid samma port, såsom ersättning för mark som han förlorat nere i staden. Ingendera av dessa fick emellertid någon långvarig glädje av detta förvärv. Båda fastigheterna togs i anspråk, då sven­ skarna under 1660-talet behövde mark för de nya befästningsverk som då planerades.28 Innan vi slutar skildringen av denna stadsbefästning bör det nämnas att den, även om den sedan länge är borta (den bröts nämligen slutgiltigt ner av svenskarna omkring år 1680) dock har lämnat bestående spår i våra dagars stadsplan. De olika Vallgatorna följer nämligen våtgravarna på vallarnas ytter­ sidor och därigenom kan man lätt spåra stadsbefästningens läge än idag, dvs. kunde, därför att genom det nya lasarettsbygget med anslutande anläggningar har under tiden omkring 1970 partiellt vissa delar av det gamla gatunätet kommit att täckas av nyanläggningar och gatugenombrott. Dammarna i Öre­ sundsparken och ovanför Essenska villan är också rester efter våtgravarna. I detta skede, på 1650-talet, då vallanläggningen ännu inte hade hunnit färdig­ ställas, hade icke heller den namngivning av bastionerna, som är känd i annat sammanhang, hunnit bli verklighet, varför den tills vidare förbigås. Även om man vid denna tidpunkt, 1656-1657, långt ifrån var färdig med befästningsarbe106

Brand och förstörelse tena runt Helsingborg, var man dock någorlunda beredd att möta det som komma skulle.29 Det nya kriget kom år 1657, men märkligt nog icke i form av svenskt angrepp, utan det var danskarna som, medan svenskarna ansågs upptagna med sitt polska krig, föredrog att själva öppna sitt preventivkrig med en regelrätt krigsförklaring den 1 juni 1657. Denna överlämnades f.ö. genom en härold den 5 juni till den svenske guvernören greve Erik Stenbock i Halmstad, på riktigt gammaldags och officiellt sätt, säkerligen gjort i medveten kontrast till det Torstenssonska infallet i Holstein år 1643. Kriget var tydligen i sak dock beslutat redan tidigt på våren 1657, och krigsförberedelser av olika slag hade sedan länge intensifierats i Helsingborg. Befästningsarbetena påskyndades, ar­ tilleriet förstärktes från tyghuset i Köpenhamn, trupper samlades, utrustades och tågade vidare för koncentration uppåt gränstrakterna. Åter fick Helsing­ borg känna på stora inkvarteringar, speciellt betungande, då utrymmet nu var kraftigt decimerat. Det är inte känt i hur stor utsträckning skadorna från den svenska ockupationen tio år tidigare hade hunnit repareras. Sannolikt är att alla hus inte hunnit återuppföras, och nu hade i stället ytterligare bostäder gått till spillo vid fortifikationsarbetena. Till på köpet förstärktes garnisonen och blev större än någonsin, det måste ha blivit mycket trångt både inom fästningen och nere i staden. Palissader sattes upp, spanska ryttare anskaffades och överhuvud förstärktes allt som förstärkas kunde i en forcerad takt. Ove Giedde försvann för att överta sin plats som amiral i flottan, personbyten verkställdes på olika poster, och mycket annat skedde såsom det har skildrats i tidigare band.

Provianteringen måste också förstärkas då man var tvungen bereda sig på att utstå en belägring. Stora mängder spannmål överfördes från Frederiksborgs slott, och borgarna ålades att baka stora mängder bröd, kavring, både för fästningens och egen räkning för att kunna överleva en isolering. Nog fick helsingborgarna det besvärligt i sin förminskade stad! Den starka armé som organiserades i Skåne ställdes under befäl av generalmajoren Axel Urup (på Bälteberga), som tog sitt högkvarter i Helsingborg. I augusti 1657 var man mogen för ett infall i Halland, men efter en träffning vek man tillbaka, gjorde ett nytt infall förbi Laholm och upp mot Knäred, hade vissa framgångar, men vek åter snart tillbaka till Halmstad. Så bröt vintern in och danskarna gick i vinterkvarter, dels i Skåne, dels på Själland, där man förberedde 1658 års sommarfälttåg, som rimligen borde bli både större och framgångsrikare.30 Men ödet och Karl X Gustav ville annorlunda. Den svenske kungen, överras­ kad nere i Polen av den danska krigsförklaringen, hade skyndat upp genom Tyskland och kunde redan på senhösten 1657 behärska hela Jylland. En stark kyla beredde hans vidare väg över Bälten och redan i mitten av februari 1658 stod han på Själland och hotade Köpenhamn. Nu gick plötsligt de danska

Stadsplan och bebyggelse trupprörelserna över Helsingborg i motsatt riktning: man måste skydda huvud­ staden. Redan den 18 februari var man emellertid mogen för en preliminär fredsöverenskommelse, och den 26 februari 1658 slöts freden i Roskilde; Skåne skulle bli svenskt och Sundet skulle utgöra den definitiva gränsen mellan Danmark och Sverige. Helsingborg överlämnades i svensk hand den 1 mars 1658 och Karl X Gustav landsteg här den 5 mars. Helsingborg hade bytt ägare utan att de med svett och möda och stora offer uppförda befästningsverken överhuvud på något sätt kommit till nytta. Inga andra skott hade utväxlats utom salutskott. En epok var slut och en ny skulle börja. Skulle den bli fredligare?31

Under svenskt välde - fortsatt krig och nya befästningar Fredsperioden blev kort. Redan i augusti 1658 - fredsåret - inledde Karl X Gustav på nytt krigshandlingar mot Danmark, gick snabbt över Sundet och besatte delar av Själland. Återigen var Helsingborg uppmarschomrade för starka truppkontingenter, men nu stadda i anfall i motsatt riktning. Inkvarte­ ringar och genommarscher präglade ånyo borgarnas vardagsliv och dessutom måste de i viss utsträckning bidraga till utspisningen. Man kunde väl inte förvänta sig att de genast skulle i sina sinnen uppträda som lojala svenskar, varför det snarast för helsingborgarna måste ha känts som att ännu en gång betjäna en främmande ockupationsmakt, trohetseden till trots. I stort sett berördes dock inte staden denna gång direkt av några stridshandlingar, utom att den holländska flottan vid ett tillfälle på hösten 1659 besvarade elden från befästningarna och därvid skadade skeppsbryggan svårt, men också anställde stora skador på byggnaderna närmast stranden.32 På grund av den korta tidrymd som förflöt mellan fredsslutet 1658 och det nya kriget hann svenskarna icke med att pröva eller fatta nödvändiga beslut om de nya befästningar som enligt deras mening nu behövdes, detta inte minst med tanke på det totalt ändrade strategiska läget för Helsingborgs vidkommande, utan man fick nöja sig med att tillsvidare bygga vidare på och förstärka de påbörjade men oavslutade befästningar som danskarna lämnat efter sig. Man började så t.ex. förstärka fästningsmuren mot sjön, förmodligen genom att förvandla den till en massivare vall. Överhuvud torde arbetena under pågående krig ha inskränkt sig till att i görligaste mån fullborda stadsbefästningens vallar och göra dem tjänliga för uppställning av kanoner och andra försvarsmedel. Det för staden och dess innevånare väsentliga torde emellertid ha varit att inga nya befästningsverk tillsvidare kom till utförande, vilka skulle ha kunnat kräva ytterligare utrymme och tomtmark. I september 1659 kunde de ansvariga rapportera att batterier uppställts i alla bastionerna liksom i redutterna vid 108

Brand och förstörelse stranden, och dessutom på ravelinen framför slottsporten. Detta senare antyder att även om man huvudsakligen ägnat sig åt stadsfortifikationen, hade dock också den centrala slottsbefåstningen fatt sin beskärda del, om ock kanske i mindre utsträckning.33 Överhuvud vet man inte så mycket om vad som verkligen kom till utförande under dessa krigsår, men som redan anförts synes det i varje fall inte ha inneburit några nya ingrepp i stadsbilden. Under tiden funderade både kungen och hans medhjälpare på helt nya och radikala befästningsplaner för Helsing­ borgs vidkommande. Men för dessa behövdes fred och arbetsro. Freden kom i maj 1660, kanske närmast som följd av att Karl X Gustav avlidit i Göteborg i mitten av februari samma år. Den under krigsåren mycket stora garnisonen, ibland uppgående till mer än 1 000 man, kunde nu väsentligt reduceras, men skulle ändock komma att uppgå till c:a 400 man, detta bl.a. på grund av att den behövdes som arbetsstyrka vid de fortsatta befästningsarbetena. De förhatliga inkvarteringarna skulle alltså fortgå, och de kändes inte mindre tunga i och med att staden säkerligen ännu inte på något sätt inom vallarna hade kunnat skaffa ersättning för de många förlorade gårdarna.34 Redan innan kriget hade avslutats tog man alltså itu med en omprövning av de försvarstekniska problemen i Helsingborg, där man från svensk sida hade helt andra synpunkter än danskarna - man hade ju också som antytts en helt annan strategisk problemställning. Kungen tog tydligen stor del i diskussioner­ na och ytterst radikala lösningar övervägdes, bl.a. en helt allvarlig plan att flytta hela staden Helsingborg till Råå ljung och där bygga en fullständig befästningsstad efter moderna principer, men denna plan övergavs under krigs­ händelsernas tryck och fmns icke bevarad ens i form av någon skiss eller planritning. I december 1659 fastställde kungen, som emellertid avled några månader senare, en slutlig befästningsplan för Helsingborg, på den plats där staden låg. Denna plan innebar anläggande av ett starkt koncentrerat fyrbastionskastell (det kallas också citadell) på det gamla fästningsområdet, men även ett bibehållande av den danska stadsbefästningen, som dock också skulle för­ stärkas och byggas ut, bl.a. väsentligt åt norr ända fram till Hälsobäcksdalen.

Planen innefattade dessutom en stadsplanelagd bebyggelse uppe på landborgen öster om borgen, dock utformad på ett annat sätt än i den danska desseinen.

Runt kastellet utsparades en rektangulär plan utan bebyggelse, över vilken infartsvägarna från öster löpte. På ömse sidor om denna öppna plan är tre parallella gator framdragna vilka uppdelar området i längsgående kvarter, indelade i parceller, vilket allt för tankarna till Nyboderne i Köpenhamn, Kristian IV:s ungefär samtida skapelse. Hälsobäcken skulle genom uppdämda dammar förvandlas till en stor vattenbassäng, vilken skulle täcka nästan hela dalgången, och på detta sätt utgöra ett kraftigt skydd mot anfall från norr. Flera 109

Stadsplan och bebyggelse

Avsnitt av Wärnskiölds karta över Helsingborg år 1659. Den upptar dels äldre befästningar, dels alternativa förslag till nya. Ur vår synpunkt är den särskilt intressant på grund av den ytterst noggranna uppmätningen av staden. Krigsarkivet, Stockholm. olika projekt för detta arbete föreligger, vilka alla dock har det gemensamt att inget av dem blev förverkligat — till lättnad för helsingborgarna har man anledning att förmoda. För närmare beskrivning både av denna och senare fortifikationsplaner hänvisas till den ytterst noggranna genomgång som gjorts i del IV: 1 av detta verk av fil.dr Torsten Mårtensson. Här tages upp endast de detaljer som har haft direkt inverkan på stadsplan och bebyggelse, men här bortses också från de många intressanta ägarproblem som rullas upp vid en genomgång av ersättningsanspråk av olika slag som restes vid olika tidpunkter.

En sådan forskning skulle föra alltför långt både utrymmes- och tidsmässigt, varför den far vänta till annat sammanhang.30 Först år 1663 fastställdes en befåstningsplan av förmyndarregeringen efter stor tvekan och många ändringar. Den väsentliga skillnaden mot tidigare planer var att man beslutat slopa den östra delen av den danska stadsbefästningen och så att säga vika in stadsfortifikationslinjen från norr och söder mot det centrala citadellet, som på det sättet skulle komma att ingå i själva linjen. Ytterligare mindre detaljjusteringar kom till stånd innan den slutliga planen blev fastställd 1665. Arbetet synes äntligen ha satts igång år 1666. Men fortfarande är Karl i io

Brand och förstörelse XI:s förmyndarregering tveksam om det parti, som skulle utgöra stadsbefästningen, verkligen skulle komma till utförande eller ej, men såtillvida träffades en kompromiss att den östra delen av den danska stadsbefästningen tills vidare icke skulle rivas utan hjälpligt hållas i stånd, tills vallarna omkring kastellet blivit färdigställda och tillräckligt starka för att kunna överta försvaret. En intressant detalj är att man även på denna ritning har förberett viss civil bebyggelse, i det man har lagt in två stadsplanelagda kvartersområden uppe på landborgen, ett i söder och ett i norr, alltså på var sin sida om det centrala kastellet. De nya kvarteren, helt annorlunda utformade än på 1654 och 1659 års planer, var tänkta att ge ersättningstomter till de borgare som genom fortifikationsarbetena redan hade eller kunde tänkas komma att förlora sina gårdar.

Ingenting av allt detta kom till utförande, i varje fall inte i någon större utsträckning, och lika bra kanske detta var, då ett närmare studium av planen ger vid handen att i varje fall de mellersta kvarteren enligt planen skulle komma att ligga mitt i landborgsbacken. Såtillvida en skrivbordsprodukt, om ock en militär sådan. I varje fall synes tre borgare ha tilldelats mark inom detta område, men det är inte känt om de verkligen flyttade dit.36 Samtidigt beordrade regeringen att en vallgata skulle dragas fram längs foten av borgklippan, vilken visserligen blott skulle beröra de inre delarna av tomter­ na längs Storgatans östra sida, men det skulle ändå behövas ytterligare ersättningsmark. Detta ärende återkommer i ett värderingsinstrument från år 1669, då inalles sexton borgare beräknas ha lidit skador för tillhopa 3 415 daler silvermynt. Tre av dessa har förlorat sina gårdar i sin helhet därigenom att underarbetena till bastionen Carolus trängt ut över infartsvägen Strömmen och framtvingat nedrivning av tre gårdar i östligaste delen av kvarteret Springposten mellan Strömmen och Långvinkelsgatan, medan de andra tretton förlorat hagar och liknande längs borgsluttningen genom expropriation just för denna vallgata. Expropriationen verkställdes men gatan synes aldrig ha kommit till n utförande i verkligheten.

Arbetena på kastellets fyra bastioner pågick alltså mer eller mindre intensivt från mitten av 1660-talet och fram till det nya krigsutbrottet 1675. Man tycks i första hand ägnat sig åt själva bastionerna, kraftiga konstruktioner med av grovt tillhuggna sandstenskvadrar murade kärnor och yttermurar, uppåt avslu­ tade genom torvklädda vallar. Konstruktionerna kan väl följas på de många sektionsritningar som finns bevarade i Krigsarkivet, men man har också i sen tid kunnat studera dem i verkligheten. Vid grundläggningsarbeten för de tre parallellhusen i kvarteret Tornet västra påträffades på 1940- och 1950-talen dessa kraftiga mycket höga bastionsmurar av sandsten, mot bastionens inre stödda av väldimensionerade strävpelare av samma material. Ytterligare parti­ er av samma bastion, Baner, påträffades 1971 vid nedläggningen av ledningar q

111

Stadsplan och bebyggelse

På ett av Wärnskiölds förarbeten till sin befästningsplan av år 1659 har han utarbetat detta förslag till ersättnings byggnader, helt skilt från det danska förslaget fem år tidigare.

Krigsarkivet, Stockholm.

I 12

Brand och förstörelse

0 5 10 1—i

I

20

30

I

JL

40 I/-I

50

60M I

Plan av Slottshagen, uppgjord år 1959 av fil.lic. Margareta Weidhagen, kompletterad med senare grävningsresultat m.m. Den markerar främst de punkter, där rester, kvarstående eller söndersprängda, av kastellets v allgravsmurar påträffats, liksom en sammanställning av de medeltida anläggningarna.

T. v. I Wärnskiölds befästningsprojekt av år 1665 ingick planer på anläggning av en vallgata vidfoten av landborgen. För denna exproprierades tomtmark och rivningar verkställ­ des, som framgår av denna karta i kopia av Sven Wassander. Men sedan kom planen av sig, istället framgår av denna karta den verkställda stympningen av kvarteret Springposten norr om Strömmen. Planen omfattade också en mera verklighetsfrämmande nybebyggelse mitt i landborgsbranten. Krigsarkivet, Stockholm.

8

-

Helsingborg VI:2

IJ3

Stadsplan och bebyggelse för fjärrvärmen. I förbindelse härmed kan nämnas att konstruktionens bevarade övre yta ligger kvar omedelbart under källargolven i fastigheterna och därifrån sträcker sig bastionsmurarna tre till fyra meter nedåt. I samband med det medeltida avsnittet har förhållandet till den ursprungliga marknivån berörts, varav framgår att det var mycket stora jordmassor som fraktades hit för att man skulle kunna fylla upp nivån till för fortifikationen lämpliga höjder. Att nivån dessutom senare höjts ytterligare beror bl.a. på att de höga jordvallarnas material vid raseringen 1680—1682 rivits ned och jämnats ut och således icke fraktats bort utan i huvudsak fått ligga kvar på plats.38 Byggnadsarbetets fortgång kan studeras på de fortlöpande lägesrapporter och relationsritningar som kontinuerligt skickades in till de ansvariga myndigheter­ na i Stockholm. På några av sektionsritningarna kan man iakttaga hur högt de västliga bastionerna legat över de nedanför liggande husen i staden. Därmed tangeras problemet i vilken utsträckning själva staden berördes av arbetena på citadellet/kastellet rent topografiskt. Uppe på landborgen var Kronan själv markägare, och här kom borgarna till skada endast i den mån de fått disponera mark för odling, kålgårdar m.m. Tidigare löningsjordar inom Slottsvången hade ju, som ovan berörts, redan på 1650-talet inlösts av kronan och genom jordby­ ten överförts bl.a. till Möllevången. Men annorlunda blev det i väster, där de stora bastionerna fordrade mycket stora utrymmen och därigenom kom att skjuta ut utanför landborgsbranten, framför allt genom de stora nedre grund­ konstruktionerna, som där erfordrades. Den nordvästra bastionen, med namnet Carolus, i huvudsak färdig 1672, hade med sina kraftiga grundkonstruktioner kommit att skjuta långt fram åt nordväst ut över Strömmen och som nämnts in över den östliga delen av kvarteret mellan Strömmen och Långvinkelsgatan.

Bastionen och dess stora höjd kan med fördel studeras nedifrån nuvarande Springpostgränden. Konsekvenserna för gatudragningen kommer senare att behandlas i avsnittet om gator och torg. Den sydvästra bastionen, Carl Gustaf, på villa Skalets område, skjuter på samma sätt fram åt sydväst och tränger uppifrån påtagligt in över det på 1650-talet nyanlagda Axeltorget nordöst om Mariakyrkan. Intrången framgår tydligt t.ex. på en fästningsplan från år 1666 av Sven Wassander. Kastellets fyra huvudverk, de fyra spetsbastionerna, hade som redan framgått namngivits, de två västra, från sjön synliga, som sig bör med kungliga namn, Carolus, efter regerande kungen Karl XI i nordväst, och Carl Gustaf i sydväst efter dennes far Karl X Gustav, därmed symboliskt angivande fästningens för alla utifrån synliga huvudfront mot väster, mot arvfienden Danmark. Den nordöstra bastionen, mot Långvinkelsgatan, infarts­ vägen, fick sitt namn efter den svenske generalguvernören över Skåneland­ skapen, Gustaf Banér, medan den sydöstra, den kanske minst utsatta, fick bära det egna ortsnamnet, alltså Helsingborg. Mellan de båda västra bastionerna låg

Brand och förstörelse fortfarande delar av den medeltida ringmuren kvar med det ombyggda rundka­ pellet i centrum. Delar av ringmurens grund ligger f.ö. ännu kvar i nordväst, relativt nära underjordytan, och har blottats flera gånger, bl.a. senast i början av 1950-talet. Den stora svackan öster härom, nordväst om Kärnan, påminner ännu om det yttre försvaret för den söder om bastionen Carolus liggande kurtinen. I sammanhanget kan det vara värt att påpeka att dessa under mark liggande rester efter både den medeltida ringmuren och 1600-talets vall och vallgrav, vars stenklädda kanter påträffades på avsevärt djup i början av 1950talet, enligt gällande lagstiftning utgör fast fornlämning och icke far borttagas eller bebyggas utan särskilda tillstånd. Detta gäller även den ännu som svacka synliga våtgraven med tillhörande vall i villa Skalets trädgård. Dammen i Slottshagen sammanfaller däremot icke med någon vallgrav utan är ett yngre tillägg. Kastellet hann aldrig färdigställas i fullständigt skick, men samtliga delar synes i varje fall ha varit påbörjade och kommit till utförande i avsevärd omfattning. Detta kan däremot inte sägas om de vinkelarmar som skulle, som tidigare nämnts, vikas in från stadsbefästningen och anslutas till det centrala kastellet. De tidigare planerna retuscherades i många, i vissa fall viktiga de­ taljer, i en ny plan, fastställd år 1674, men denna synes icke heller i nämnvärd utsträckning ens ha påbörjats.39 Stadsbefästningen fick så vitt man kan förstå än så länge ligga orörd och på så sätt förfalla i avvaktan på att dels kastellet skulle bli färdigt, dels den slutliga befästningsplanen bleve fastställd. I synnerhet sjöfronten var i bedrövligt skick efter vad som synes framgå vid besiktningar under mitten av 1670-talet. Utan­ för Landskronaporten (där Storgatan löpte ut i sydlig riktning) synes man efter flera skilda desseiner att döma ha planerat en ravelin, men det är väl icke sannolikt att denna ännu ens blivit påbörjad. Omedelbart söder om den mit­ tersta strandbastionen låg Strandporten, utformad närmast som ett medeltida porttorn, om man skall tro den bild samtida kopparstick ger. Men utåt var den oskyddad, den skulle nämligen kunna försvaras genom flankeringseld från nämnda bastion.

Den femtonåriga fredsperioden led mot sitt slut. I vad mån stadens bostads­ bestånd hade kunnat repareras och återuppbyggas efter de två tidigare krigens skador är oss obekant och kan icke heller kontrolleras genom samtida tillförlitli­ ga handlingar. Stadens eget arkiv gick nämligen helt till spillo några år senare.

Men man torde ha anledning att förmoda, att skadorna inte helt hade läkts, även om mycket hade gjorts. Man måste erinra sig att väsentliga hinder utan tvivel förelegat genom de betungande inkvarteringarna, och att borgarna dess­ utom sannolikt fått bidraga på olika sätt vid befästningsarbetena, även om de inte direkt varit tvungna att arbeta uppe vid kastellet eller på vallarna. Men leveranser och körslor av olika slag har säkerligen ingått i deras åligganden.

Stadsplan och bebyggelse Skånska kriget 1675-79, en vacker stadsvy och slutlig förstörelse I september 1675 är fredens och väntans tid förbi, då kommer danskarnas officiella krigsförklaring, föregången av en tids mindre ”nålstick”, som också berört Helsingborg. Kristian V finner anledning att då utnyttja svenska mot­ gångar i Nordtyskland för att försöka återföra de skånska provinserna till den rättmätige ägaren. Den alltför svaga fästningen, där vissa spänningar dessutom rådde mellan den svenska besättningen uppe i kastellet och den helsingborgska befolkningen nere i staden, kom länge att ligga utanför skottlinjen, och först den 29 juni 1676 landsteg danskarna på stranden omedelbart norr om Råå fiskeläge, på det område där senare Råå vallar skulle komma att byggas. Natten den 4 juli såg sig den svenske kommendanten nödsakad att kapitulera. Men redan den 30 juni hade själva staden överlämnat sig till den danske befälhavaren, tydligen utan skador. Det finns anledning att tro att helsingborgarna inte bara kände glädje över att deras stad denna gång undsluppit oskadad, utan också för att de s.a.s. kom hem till Danmark.40 Hur såg den stad ut som nu återgick i dansk hand? En som vi har anledning att förmoda väsentligt förskönad och alls icke trovärdig bild skymtar under och

Kopparstick av Johan Husman i Das verwirrte Europa VIII, 1683. Staden och fästningen skall ha haft detta utseende efter den danska erövringen år 1676. En säkerligen starkt förskönad bild.

Brand och förstörelse framför den häst som bär den triumferande Kristian V under belägringen de första julidagarna 1676. Den bilden, en praktmålning som hänger på Gisselfelds slott på Själland, kan man helt bortse ifrån, men hur skall man ställa sig till det kända kopparstick, som tillkom omkring år 1680. Det är värt att närmare studera detta, då det ofta har publicerats och ansetts ge en åtminstone i viss mån trovärdig bild av staden under slutet av 1670-talet. Det har med stor sannolikhet ansetts ha blivit utfört av den danske universitetskopparstickaren och kartografen i Köpenhamn Johan Husman med anledning av den danska erövringen 1676, och blev publicerat i två varianter, den ena i ”Theatrum urbium” 1682, den andra i ”Das verwirrte Europa” 1683. Bilderna är nästan identiska, men här väljes den senare upplagan av år 1683, eftersom man i tidigare band vid behandlingen av fästningsplanen utgått från 1682 års bild.

Sticket, som påtagligt är tecknat efter tillgängliga befästningskartor, visar en fullt utbyggd stadsbefästning och likaledes ett helt fullbordat kastell. Ingetdera av dessa var vid denna tidpunkt dock färdigställt, sticket är i det avseendet en starkt förskönande önskedröm, men realistiskt i så måtto att det noggrant följer de fastställda fortifikationsplanerna, dock ifråga om stadsbefästningen dessvärre icke den då aktuella, utan ett äldre projekt från år 1654. Sticket är med andra ord i och för sig icke en ren fantasiskapelse, men framträder i ett magnifikt och fullbordat skick som fortifikationerna aldrig hann få, varken då eller senare.

Trots en reell bakgrund är sticket således icke en tillförlitlig källa, för att visa hur fästningen och kastellet Helsingborg verkligen såg ut.41 Är den vackra bilden av själva staden som den dokumenterar sig innanför vallarna däremot tillförlitlig eller framträder den i en i lika mån förskönad upplaga? Frågan är av stort intresse, inte minst därför att en eller annan författare tagit det Husmanska kopparsticket till utgångspunkt för detaljstudier av bebyggelsen. Är detta möjligt eller icke? Man kan konstatera att här ges en i största utsträckning riktig bild av stadsplanen i sig, där man bl.a. kan iakttaga hur den svenska centralbefästningen, kastellet, trängt långt ut på Axeltorget öster om Mariakyrkan och likaså skurit av Strömmen och trängt in i kvarteret norr därom fram emot Långvinkelsgatan. Det senare är emellertid överdrivet, man vet av andra tillgängliga handlingar, kartor och uppmätningar att intrång­ et trots allt var mera begränsat. Sticket visar sig alltså i många hänseenden vara dagsaktuellt och stadsplanemässigt tillfredsställande korrekt. Beträffande be­ byggelsen har man däremot anledning att ställa sig mera skeptisk och hysa berättigat tvivel. Här visas fram ett mycket vackert och fullständigt oskadat byggnadsbestånd, till allra största delen till synes uppfört i korsvirke, det senare i och för sig säkerligen mycket sannolikt. Men som tidigare anförts: har staden verkligen hunnit iordningställas i denna fullständiga omfattning efter krigsårens alla katastrofer och utsugning? Naturligtvis icke, men den måste vid återeröv-

lll

Stadsplan och bebyggelse

Stadens norra del enligt Husmans stick 1683. ringen framställas i bild med vederbörlig glans och magnificens. Därmed är man också nödd till att ifrågasätta trovärdigheten även i andra avseenden. Ett par sakfel kan genast konstateras, bl.a. saknar Mariakyrkan sitt stora västtorn, som i den tidens lägre stadsbebyggelse måste ha rest sig stolt över hustaken.

Noterbart är att det ståtliga senmedeltida Billehuset saknas. Kanske var det redan förstört, men å andra sidan användes Billegårdarna enligt dokumen­ tariska källor som kungligt residens 1678-1679. Vid kyrkan markerar bokstaven F helt korrekt läget för stadens skola, men bilden visar på dess plats fram ett antal gavelhus vid Norra Kyrkogatan, visserligen i rätt läge men av fel utseen­ de. Redan på 1644 års plan ligger skolhus och kyrkolada på denna plats, till hälften innanför, till hälften utanför kyrkogårdsmuren, men längs med denna och gatan. Samma läge återkommer på alla följande fästningsplaner, och så befanns också husgrunden ligga vid 1951-1952 års planeringsarbeten på kyrko­ gården då skolans grund blottades. Några gavelhus har alltså inte funnits här 118

Brand och förstörelse

Stadens södra del enligt Husmans stick 1683. och några rester efter husgrunder efter en fortsättning av raden gavelhus åt väster som sticket visar påträffades heller icke. Den stora mängden av gavelhus längs vissa gator synes f.ö. vara mycket schablonmässigt insatta, och detta gäller även många andra detaljer. Man kan också lägga märke till att infarts­ vägen, Strömmen, vid korsningen med Storgatan icke fortsätter direkt ned i Strömgränden utan gör ett hopp åt söder, ett fel som kopparstickaren övertagit från yngre fästningsplaneförslag. Över huvud taget framgår klart att kartogra­ fen har grundat sitt arbete på för honom tillgängligt kartmaterial, i och för sig relativt pålitligt, men icke på självsyn, och detta grundmaterial har han omska­ pat i klart glorifierande syfte. Beträffande bebyggelsen kan sticket således icke tas till utgångspunkt för en realistisk beskrivning eller bedömning eller därav föranledda diskussioner. Men på en punkt kan man göra en intressant och sannolikt tillförlitlig iakttagelse. På sticket är i viss utsträckning gatunamnen angivna. Storgatan kallas norr om korsningen med Södra Kyrkogatan för JI9

Stadsplan och bebyggelse ”Grosse Strasse”, men söder därom för ”Suder Strasse” (Södergatan), medan Kullagatan kallas ”Kleine Strasse” och Bruksgatan inte har fatt något namn alls. Man kan här återigen skönja den sociala skiktning, som ger stadsdelen norr om kyrkan ett klart försteg.

Redan efter ett knappt halvår återgick fästningen i svensk hand den 30 december 1676, då den måste kapitulera efter ett par månaders mer eller mindre sträng svensk belägring. Redan i början av november hade svenska styrkor varit inne i själva staden och plundrat och dessutom hade mindre strider utkämpats, bl.a. i närheten av Maria kyrkogård, varvid svenskarna beskjutits med kanoner uppifrån bastionerna. Både vid detta tillfälle och vid senare liknande räder måste staden ha skadats i viss utsträckning, men hur mycket vet vi inte. Den 15 december intogs själva staden definitivt, både Landskronaporten och Strandporten stormades, vilket väl icke torde ha kunnat ske utan vissa skador. Under den fortsatta belägringen av kastellet sprängdes bl.a ett hus nere i staden som skall ha legat nära slottet och av svenskarna använts som krutma­ gasin. Det har ansetts, väl icke utan skäl, att denna byggnad var stadens skola och kyrkolada, denna grundmurade byggnad, som enligt vad som tidigare anförts låg i kyrkogårdsmuren vid Norra Kyrkogatan. I varje fall blev skolan i viss utsträckning förstörd i december 1676 under belägringen. Dagen före nyårsaftonen 1676 kapitulerade slutligen den danska besättningen och Helsing­ borg med stad och fästning var åter i svensk hand, denna gång för c:a ett och ett halvt år framåt.42 Under det korta danska innehavet hade inga fortifikationsarbeten av vikt kommit till utförande, utan man synes ha nöjt sig med att reparera på de befintliga verken. Redan före kriget hade man från svensk sida övervägt flera olika utbyggnadsprojekt, bl.a. en inneslutning av det befintliga kastellet inom en betydligt större anläggning för att kunna hålla en större besättningsstyrka. Då kriget kom, måste man snabbt överge detta omfattande projekt, som skulle tagit mycket mark och förmodligen också gårdar från borgarna, och i stället fick man nöja sig med att komplettera kastellet med olika utanverk och redutter. Detta arbete synes ha fortsatts efter återerövringen, förmodligen i tämligen ojämn takt. Till en del känner vi dessa kompletteringar genom den redovisning som Erik Dahlbergh gjorde i oktober 1679 i form av en planritning över staden och befintliga verk. Redan före den första kapitulationen synes man från svensk sida ha färdigbyggt ravelinen framför södra porten, men än viktigare för eventuella ingrepp i stadsbebyggelsen var den ravelin som påbörjats utanför kastellets västra sida, vilken i sin spets skulle komma att omfatta det gamla rundtornet.

Efter återerövringen vid årsskiftet 1676/77 påbörjade man en allvarligt menad förstärkning av kastellet genom utbyggande av raveliner på kastellets alla fyra sidor enligt en i december 1676 framlagd ny plan. Dessa anläggningar hade väl 120

Brand och förstörelse ingen särskild betydelse för stadsbebyggelsen i sig, men väl för borgarnas markinnehav och kålgårdar. Viktigare för dem var att kompletterande verk skulle uppföras på stranden, vilka väl i viss omfattning kom till utförande under det halvtannat år svenskarna hade på sig innan det var tid för nytt ägarskifte.43 En stor del av borgarna hade vid svenskarnas återkomst flytt över till Danmark och lämnat sina gårdar övergivna. Dessa togs i beslag av de svenska myndigheterna och plundrades till stor del. Billegårdarna till exempel var redan på våren 1677 mycket förstörda och sönderbrutna. Eftersom det i stor utsträck­ ning var stadens forna överklass som flytt var det också därför de förnämsta gårdarna som nu så småningom blev allt mer ödelagda. Däremot torde det icke vara sannolikt att en order att använda virket i de övergivna husen till eldbrand åt soldaterna någonsin blev verkställd. Om tillståndet i den ”eländiga” staden kan vi fa en viss uppfattning genom en beskrivning, lämnad av den engelske köpmannen John Cowper, som våren 1677 vistades i Helsingborg. Men dan­ skarna vilade icke på hanen i sina planer att ta tillbaka staden och därigenom försöka rädda vad som räddas kunde. I början av april 1677 gjordes ett anfall längs Landskronavägen och en dansk styrka lyckades tränga ända in i staden och väl där ställde man upp omkring Mariakyrkan för fortsatt avancemang mot fästningen. Men strider utbröt, de besköts från slottet och var efter några timmar tvungna att åter vika tillbaka från staden — som väl bara blivit än mera skadad genom den affären. ”Staden är illa medfaren”, rapporteras i ett brev. I augusti 1677 gjordes ett nytt försök, men det nådde icke särskilt långt, icke ens fram till staden. Men den 23 juni 1678 gjordes från dansk sida ett mera allvarligt försök till återerövring, nu under befäl av hertigen av Croy. De danska trupperna gick i ställning runt kastellet och en våldsam beskjutning började.

Hur det militära utfallet skulle ha blivit får vi aldrig veta, den 28 juni 1678 kapitulerade nämligen svenskarna - efter en väl genomförd krigslist, sägs det, och danskarna var åter herrar i Helsingborg, nu för en tid av över ett år.44 Det danska innehavet 1678-1679 blev det mest ödesdigra för Helsingborg som stad och för dess bebyggelse. För inkvartering av enbart infanteriet rekvire­ rades hela 107 hus och gårdar, i rådhuset skulle 150 man förläggas. Kungen själv skulle ha sitt kvarter i Billegårdarna (som väl måste iståndsättas!) och de förnämsta gårdarna i övrigt togs i bruk för de mera officiella institutionerna, hovstaten, generalkommissariatet osv. Men viktigare var vad som skulle ske med befästningarna. Redan dagen efter den svenska kapitulationen var Kristian V redo att ta del av en reviderad befästningsplan för den återerövrade staden.

Den hade uppgjorts av samme Godtfred Hoffman, som sysslat med Helsing­ borgs fortifikation redan på 1650-talet. Därför var det naturligt att han med behövliga retuscheringar i stort sett följde samma tankebanor som tidigare.

Men under mellantiden hade ju svenskarna byggt det centrala kastellet, som I2I

Stadsplan och bebyggelse inte tidigare funnits eller intresserat Hoffman. Men nu fanns det där i alla fall och fick väl komma till användning. I samband med fullföljandet av den västra ravelinen utanför kastellet revs den mot borgen vettande sidan av det runda tornet ned, det skulle i fullständigt skick vara ett hot men som ett halvöppet torn bedömdes det riskfritt. Man kan väl säga att därmed offrades det sista av S:t Mikaels rundkyrka från 1100-talet. Hoffmans plan från sommaren 1678 återgick i stort sett på hans tidigare med tonvikten lagd på de fem bastionerna uppe på landborgen, vilka ju i huvudsak låg kvar och endast behövde repareras och förstärkas. Den norra halvbastionen på strandområdet omarbetades däremot och fick ett förverk, liksom området i sluttningen mellan denna och bastionen Prins Georg. Ett mindre utanverk förlädes dessutom till högsta punkten på nuvarande Vikingsbergsplatån, högt ovanför Hälsovägens mynning, där man fortfarande kan ana spåren efter fortifikationsarbeten. Detta utanverk fick f.ö. det verkligt heltäckande namnet ”Kick ofver all”, man har därifrån ännu idag en vid utblick över Sundet och nedanför liggande delar av stranden, i den mån den icke skymmes av nytillkommen högbebyggelse.40 Det är på denna danska befästningsplan som bastionerna för första gången fått de namn, som ännu speglar sig i dagens gatunamn, varför det är berättigat att i detta sammanhang repetera dem. Med början i norr, intill Öresundspar­ ken, ligger först bastionen Prins Georg, namngiven efter den regerande danske kungens bror Georg (1653—1708, 1683 gift med senare drottning Anna av England, deltog i Skånska kriget). En del av den vinkelböjda våtgraven framför bastionen är här bevarad. Därefter följer bastionen Prins Fredrik, eller Bolwerk, namngiven efter kungens äldste son, den blivande kungen Fredrik IV (1671— 1731, regent från 1699), vilken bastion i dagens stadsplan befinner sig väster om Kopparmöllegatan och norr om S:t Clemensgatan. Ytterkonturen tecknas av Norra Vallgatan och Kopparmöllegatan. Därefter kommer ”Konungen”, som täcker Slottsvångsskolans område och begränsas av S:t Peders gata och Östra Vallgatan. Den regerande kungen var Kristian V (1646—99, regent från 1670). Därefter följer ”Drottningen”, där man skickligt på 1870-talet passade in det då nya lasarettet exakt mitt i bastionens inre. Östra Vallgatan ligger i stort sett i den gamla våtgraven och följer väl bastionernas ytterkonturer. Drottning­ en var Kristian V:s gemål Charlotte Amalia av Hessen-Kassel. Kurtinen mellan Kungen och Drottningen har skurit rakt igenom S:t Petri gamla tidigmedeltida kyrkogård och vallanläggningen kunde väl studeras vid grävningsundersökningarna där på 1960- och 1970-talen. Sydligast på landborgen ligger Prins Christians bastion, som ännu före det nya lasarettets tillkomst c:a 1970 var klart synlig i terrängen, men vars vallgrav dock ännu partiellt är bevarad i parken ovanför den Essenska villan. Med Prins Christian avses troligen Kristian IV:s äldste son, arvprinsen, som avled 1647, året före sin fader, och därför aldrig kom

122

Brand och förstörelse att bestiga Danmarks tron. Genom Prins Kristians gata har bastionen fått sitt minne bevarat, men gatan följer blott till en mindre del bastionslinjen. Den danske befälhavaren för det slutliga anfallet mot Helsingborg 1678 hertigen Charles Eugen von Croy har fått sitt namn fäst vid den södra halvbastionen, ”Hertigen av Croys bastion”, av vilken en stenkonstruktion ännu är bevarad ovan mark inom kvarteret Ruuth, löpande från öster till väster i kvarterets övre del. Den stammar närmast från den korta kurtinen öster om själva bastionen.

Våtgraven har löpt snett genom kvarterets södra del, ut i Trädgårdsgatan och vidare in i Stadsparken. Generallöjtnanten G. W. von Wedel, också en av de danska befälhavarna i kriget, har fått ge namn åt den norra halvbastionen, ”G. W. Wedels bastion”, som emellertid senare döptes om till ”Kulla Bolwerk”, medan ”Wedels skans” därefter blev namn på ett framför halvbastionen nyan­ lagt yttre verk. Strandbastionerna var från norr räknat ”Croneburgs Bolwerk”, Strandbastionen och Landskronabastionen.46 Under andra halvåret 1678 koncentrerade alltså danskarna allt arbete på att sätta den perifert liggande stadsbefästningen i stånd och dirigerade mycket stora styrkor till detta arbete, bortåt 5 000 man, delvis militär men också uppbådade bönder från Själland. Inkvarteringarna i den redan svårt härjade staden har känts synnerligen betungande, även om särskilda manskapsbaracker i viss utsträckning uppfördes för manskapet. Men än värre tider stundade. Det utrikespolitiska läget förändrades radikalt för Danmarks del, trupper behövdes på andra håll och man kunde under våren 1679 inte längre räkna med att vid ett fientligt anfall hålla den långa yttre fortifikationslinjen besatt. Man måste göra en helomvändning ifråga om försvarsplanerna och därmed också ifråga om befästningarna. I kungligt brev den 17 mars 1679 meddelades att de yttre befästningsverken nu tvärt emot hittills gällande planer skulle fullständigt demoleras och all kraft koncentreras på att riva ned vad man nyss och tidigare hade byggt upp. Slottet (kastellet) skulle däremot försvaras och därför var det viktigt att nu, då staden genom de yttre verkens demolering skulle komma att ligga öppen, skapa en skyddad och säker förbindelseled från slottet ned till hamnbryggan.47 För att börja med det helt negativa, den danska demoleringen av stadsbefäst­ ningen, påbörjades och bedrevs den med all kraft så att endast mindre partier av vallarna och bastionerna återstod intakta under senare delen av år 1679.

Samtidigt arbetade man på kastellets förstärkande, bland annat genom utbyg­ gande av från den centrala anläggningen långt framskjutna raveliner och utanverk, vilka är kända från den svenska kartläggningen efter krigets slut.

Detta arbete innebar en väsentlig utvidgning av kastellets område, vilket i detta sitt utvidgade skick kom att med utanverk och annat täcka större delen av nuvarande Slottshagen och i viss mån också Rosenträdgården. Borgarna förlo123

Stadsplan och bebyggelse rade med andra ord ännu mer mark och flera kålgårdar häruppe. Detta var dock lindrigt i förhållande till vad som skedde nere i bostadsbebyggelsen.48 Kommunikationslinjen till hamnbryggan finns på en dessein från slutet av april 1679. Frågan synes då redan ha diskuterats någon tid och beslutats i mars.

Från ett nyanlagt verk vid hamnbryggans fäste skulle denna kommunikationslinje dras rätt över stadens centrala del, där de förnämsta gårdarna låg (eller i varje fall hade legat, vi vet numera inte hur långt förstörelsen redan hade gått).

Exakt hur linjen skulle vara konstruerad eller hur den skulle i detalj dras över stadskvarteren känner vi icke, men tydligen skulle den omgivas av vallar och därutöver skyddas av spanska ryttare och kanske även palissader. I första hand syntes det gälla ett c:a 45 m brett bälte från landborgen rakt ned till bryggan.

Själva kommunikationslinjen tycks ha löpt på så sätt att dess mittlinje ungefär sammanfaller med nuvarande Stortorgets södra husfasader, och åt norr sträckt sig ut till torgets halva bredd och på motsvarande avstånd gått mitt inne i kvarteret, alltså under Grand hotell m.fl. byggnader. Men det räckte inte med detta, man måste dessutom ha fritt skottfält och ett tillräckligt brett och fritt skyddsområde på båda sidorna, och därför skulle rivningarna genomföras inom ett väsentligt större område. Amtmannen Ove Ramel fick i uppdrag att göra upp en noggrann förteckning över de gårdar som skulle drabbas. Den listan, daterad i mars 1679, omfattade norr om kyrkan, från ”den rindende beck” (Strömgränden), fram till kyrkan 33 gårdar och boliger samt 27 söder om kyrkan bort till Möllegränden, däribland rådhuset och prästgården, alltså tillsammans 60 egendomar (en annan uppgift säger 61). Amtmannen gjorde f.ö. ett försök att avvärja katastrofen därför att befolkningen kände ”sådan vemo­ dighet som icke nogsamt kan fullskrivas” men intet hjälpte: de militära kraven stod fast. Nedbrytningen började i mars och redan i slutet av månaden kom order att ytterligare 70 gårdar skulle raseras. Som redan betonats inrymde det i det första beskedet berörda området den förnämsta delen av staden, detta enligt Ramels egen säkerligen helt riktiga bedömning. Raseringen torde ha fullbordats inom loppet av april. Från en planritning av Erik Dahlbergh, daterad den 18 oktober 1679, känner vi, eller tror oss känna, omfattningen av denna rasering.

Mitt på en öde strand står åter Mariakyrkan ensam kvar, som en gång långt tillbaka i medeltid, medan i övrigt kvarstående bebyggelse endast finns längst i söder och norr. Längst i söder har gårdarna på båda sidor av Prästgatans mynning i Södra Storgatan och ned till nuvarande Carlsgatan undsluppit rasering intill halva bredden på kvarteret Karl XI, och dessutom återstår en tomt i hörnet mot Bergaliden, men därefter ingenting fram till Strömmen utom Mariakyrkan och en enda gård på östra sidan om Södra Storgatan, i hörnet mot Södra Kyrkogatans förlängning, snett emot Mariakyrkan. Mellan Norra Stor­ gatan och Kullagatan fanns ett parti kvar mitt i kvarteret Magnus Stenbock

124

Brand och förstörelse

Avsnitt av Erik Dahlberghs plan av Helsingborg sedan 33de Danske bleff Evacuerat A:o 1679 d: 18 October”. De efter den danska raseringen 1679 kvarstående delarna av kvarteren är markerade med mörkare färgton. Det är som synes icke mycket, endast i norr och söder finnes ett par beboeliga kvarter. Krigsarkivet, Stockholm. (där Tempo f.n. ligger) samt hela kvarteret Sockerbruket, med Jacob Hansens hus, den enda numera kvarstående profanbyggnaden från den danska tiden, samt en hörntomt längst i norr vid Kullagatan.49 Men nu nalkades slutet. Sommaren 1679 fattades från svensk sida beslut om att försöka återta Helsingborg och därmed säkra övergången till Danmark. I slutet av juli blev fästningen innesluten av svenska armén, dock icke från sjösidan. Det blev emellertid aldrig fråga om stormning, utan den 30 augusti avbröts fientligheterna, sedan underrättelse om vapenstillestånd influtit. Den 26 september 1679 slöts freden i Lund, och den 21 oktober lämnade de sista danska trupperna Helsingborg. Kriget var äntligen slut för denna gången, men för helsingborgarna återstod inte mycket. Den vackra korsvirkesstaden hade så småningom förötts och efter det sista dråpslaget praktiskt taget förintats, i väl så hög grad som kunde ha skett genom en katastrofbrand. Dessutom hade på ett eller annat sätt stadens hela arkiv i rådhuset förstörts eller kommit bort, till stor I25

Stadsplan och bebyggelse skada för kontinuiteten i stadens förvaltning. Ansvaret för all denna förstörelse far väl delas av svenska och danska arméer och krigsherrar, men det blev danskarna, helsingborgarnas i grunden egna landsmän, som kom att utdela det sista totalt förödande slaget. Det blev svenskarna som kom att stanna kvar på valplatsen, behålla staden och söka läka såren. Det gamla Helsingborg skulle dock aldrig återuppstå igen — en ny stad på nya villkor skulle söka inta dess plats.50

Återuppbyggnad och nytt krig Redan dagen efter den danska evakueringen besökte Karl XI Helsingborg tillsammans med Erik Dahlbergh, och denne fick i uppdrag att kartlägga både fästningen och den ödelagda staden. Dahlbergh var snart färdig med sitt uppdrag (han kände ju orten sedan gammalt), och hans redovisning i en planskiss visar på ett övertygande sätt vilken fruktansvärd och omfattande förstörelse staden hade drabbats av. Kartbilden ger också ett gott underlag för en bedömning av det mycket stora återuppbyggnadsarbete som borgarna nu hade att ta itu med. De hade dessutom redan genom krigshändelserna direkt eller indirekt blivit kraftigt decimerade. Tvekande kom de tillbaka, tvekande inte bara inför förstörelsen utan många också på grund av icke så ringa osäkerhet om hur de skulle inför de svenska herrarna försvara sitt i vissa fall förklarliga, men i andra fall till synes oförsvarliga danskvänliga uppträdande under den danska ockupationen. Många valde därför att aldrig komma tillbaka.

Men ett glädjebud mötte de återvändande. Den 28 november 1679 fattade kungen det för staden avgörande och kanske hoppfulla beslutet angående fästningen: ”Men Helsingborg vill Hans Maij:t skall raseras och allenast tornet bibehållas, vilket allenast med en stenredoute skall försäkras”. Helsingborgs befästningar skulle alltså raseras och staden läggas helt öppen, kanske skulle detta kunna rädda den för framtiden. Fortifikationerna hade i varje fall icke gjort det. Raseringen påbörjades under våren 1680, bastionerna sprängdes, vallarna utjämnades och vallgraven fylldes upp och hela terrängen där kastellet legat blev planerad och avjämnad och ingenting av fästningsverken blev kvar ovan mark. Men som tidigare nämnts ligger fortfarande väsentliga delar av kastellets mäktiga sandstensbastioner från 1600-talet kvar under mark, liksom andra konstruktioner, både äldre och yngre, vilka alltjämt vid lednings- eller andra arbeten kommer i dagen och berättar om vad som varit under andra och oroligare tider. Den fredliga dammen i Slottshagen med sitt rika fågelliv är visserligen icke någon rest efter våtgraven mellan bastionerna Banér och Hel­ singborg utan den har i senare tid råkat bli utgrävd på en plats ungefär sammanfallande med sträckningen av nämnda grav framför den mellanliggande 126

Brand och förstörelse kurtinen. Borgarna kunde åter efter raseringen nyttja Slottsvången för magistra­ tens kålgårdar och andra odlingar, ordningen var återställd och de sedvanliga tvisterna om gränserna mellan skiftena kunde åter börja. Ifråga om stadsbefästningen hade man från svensk sida blott att fullfölja den av danskarna redan under det sista krigsåret påbörjade raseringen, det gällde närmast partierna längst i söder och ytterst i norr, där dock som nämnts bastionen Prins Georg än idag kan spåras genom den kvarliggande vallgravsresten. Efter utjämningen fanns dock ännu här och där kvar bestående spår i form av låga vallsträckor, vilka emellertid icke på något sätt kunde användas i försvarssyfte.31 Helt hade dock inte tanken på Helsingborg som en befäst ort sjunkit undan.

På uppdrag av den nye generalguvernören Rutger von Ascheberg uppgjordes under senare delen av år 1681 en plan på ett större och kraftigare utbyggt kastell än det gamla. Det skulle ligga norr om staden och täcka den större delen av Vikingsbergsplatån, och dessutom helt stoppa igen Hälsobäcksravinen och gå upp mot nuvarande Öresundsparken. En femsidig anläggning, ett riktigt Pentagon, som dessutom med sina västliga utanverk skulle gå ned över stranden och där tangera vattenområdet. Förslaget, som var uppgjort av Sven Wassander, kom att stanna på detta förberedande stadium och blev inte ens påbörjat i verkligheten. Intressant är att Wassander har använt äldre uppmätningar av själva staden, där det gamla kastellet visserligen är inlagt som en kontur, men där ingen hänsyn tagits till dess utanverk och undre grundpartier, varför både Strömmen och Axeltorg är avbildade i det ursprungliga skick dessa anläggning­ ar hade före 1660- och 1670-talens fortifikationsarbeten.32 Medan raseringen av kastellet pågick uppe på landborgen, skulle återupp­ byggnaden så småningom komma igång inom stadsområdet nedanför branten.

Som tidigare berättats var den mellersta och därmed den större delen av staden helt ödelagd och intet återstod där, om man skall tro borgarnas klagoskrivelser och Dahlberghs plan. Det är ju väl känt att man vid beskrivningen av sina egna olyckor gärna överdriver, bl.a. för att eventuellt kunna utverka en större hjälp, men det synes mycket sannolikt att den förut givna bilden av total ödeläggelse i stort sett var den sanningsenliga. När Ascheberg i början av år 1682 besökte staden ger han i brev en målande skildring av stadens elände, många gånger utplundrad som den var. ”Staden bebos nu av en eländig hop folk som till större delen ännu vistas i avbrända huskällare”. Men en del företagsamma borgare hade dock förstått att komma igång och klara sig. Smarta människor med goda förbindelser har alltid funnits. Ett par sådana var förre borgmästaren Bengt Pihlcrona och hans måg, rådmannen Herman Schlyter, som båda fatt sina gårdar i staden nedbrutna. Omedelbart efter att fredsavtalet blivit underskrivet och känt, men innan den danska besättningen ännu hade gett sig av, skrev de båda till den danske kommendanten på slottet och bad att innan någon annan 127

Stadsplan och bebyggelse lade beslag på det, fa disponera timmer och övrigt byggnadsmaterial från sina nedbrutna hus och gårdar, som förts upp på fästningen. I det läget gjorde det väl den danske kommendanten detsamma hur det användes, varför han gjorde dem till viljes. Och så kunde dessa två borgare sätta igång att återuppföra sina gårdar tidigare än de flesta andra. Hur Herman Schlyter föste sin byggnadsfråga och försköt sin tomt tvärs över en gata, infartsleden Strömmen, återkommer vi till senare. Hans bostadshus från 1681, den nuvarande Henckelska gården, står fortfarande kvar på sin plats vid Norra Storgatan tvärs över den ursprungli­ ga infartsvägen och minner både om en självmedveten borgares självsvåld, men också om att återuppbyggnaden kunde avsätta förnämliga resultat, ödeläggelsen och den trängda ekonomin till trots. Rådmannen Herman Schlyters nybygg­ da tvåvåningshus i korsvirke fick för övrigt från och med 1682 och några år framåt tjänstgöra som provisoriskt rådhus. När den danska prinsessan Ulrika Eleonora den 4 maj 1680 landsteg i Helsingborg för att bli Karl XI:s gemål och Sveriges drottning, övernattade hon däremot i den förmodligen största av kvarstående äldre byggnader, nämligen Jacob Hansens hus från 1641, då tillhörande den kände borgaren Svend Pihl, en av de bekanta tre bröderna Pihl, av vilka för övrigt den nyssnämnde Bengt Pihlcrona var en. Man kan väl gissa att det helt enkelt för de danska gästerna inte var mycket att välja på.°3 En överblick över de skador som kriget 1675—1679 vållat erhålles bäst genom den ”Specification paa de Gaarde och Waaninger som formedelst festningens Defentions skyld nu udj helsingborrig Erre Nederbrudt och ödelagde”, som uppgjordes efter krigshändelsernas upphörande och som innebar ett försök till taxering av skadorna för erhållande av eventuella ersättningar. Trots risken för överdrifter fmns anledning att i stort sätta tilltro till denna redogörelse, även om identifieringen av de enskilda gårdarna dessvärre kan erbjuda vissa svårigheter på grund av frånvaron av husnummer eller liknande, vilka ännu inte varit införda vid denna tidpunkt. Genom jämförelser med andra borgarlängder och övriga källor har fil.dr Torsten Mårtensson för Södra Storgatan och också för viss del av Norra Storgatan kunnat genomföra en identifiering av ägare och tomter, redovisad i två avsnitt i de första årgångarna av museets årsbok Kring Kärnan. Tyvärr blev det aldrig tillfälle för honom att fullfölja dessa forskningar, utan här står fältet öppet för nästa forskargeneration att fortsätta arbetet.

Ytterligare ett värderingsinstrument har i detta sammanhang uppgifter av värde att erbjuda, nämligen det som upprättades 1692-1693 över de tomter som skulle komma att tas i anspråk för det blivande Stortorget.54 Det tog emellertid lång tid att fa staden på fötter. Ännu i början av 1690-talet låg många tomter öde, vilket t.ex. kan avläsas i lagfartsprotokollen och vilket för övrigt torde ha underlättat tillkomsten av det nya torget som senare skall skildras. Så vitt man kan döma av tillgängligt material blev även den nya 128

Brand och förstörelse

Skulpterade spiselkonsoler av sandsten, som har tillhört gärden nr 16 (enligt 1787 års numrering) vid södra Storgatans västra sida, ungefär där Carlsgatan bryter igenom det gamla kvarteret. De är ett arbete av hög kvalitet och representerar den väl utbildade renässansen under 1600-talets förra hälft. Gården tillhörde då rådmannen Sören Nilsson, och visar att ännu vid denna tidpunkt fanns det förmögna och väl inredda gårdar söder om Mariakyrkan. Förvaras i Helsingborgs museum, som också svarar för fotot. stadsbebyggelsen i stort sett dominerad av korsvirkestekniken, dock av enklare utförande än tidigare, som man har anledning att förmoda. Liksom i våra dagar inträffade även på den tiden ständigt pågående smakförskjutningar och dess­ utom torde de ekonomiska förutsättningarna ha varit en starkt tillbakahållande faktor. En jämförelse mellan Jakob Hansens hus, den enda kvarstående profan­ byggnaden från dansk tid, med årtalet 1641 fäst på sig, och Gamlegård från 1712-1713, båda vid Norra Storgatan, avslöjar nämnda förskjutning. Den kraftiga överkragningen av andra våningen i det äldre huset motsvaras i den yngre byggnaden av en ganska obetydlig sådan. Samma skillnad kan iakttagas också på den Schlyterska nybyggnaden från 1681, idag visserligen med korsvir­ ket partiellt dolt bakom puts och panel, i den mån det över huvud finns kvar. De

9

-

Helsingborg VI:2

129

Stadsplan och bebyggelse flesta korsvirkesgårdarna från återuppbyggnadens tid, på båda sidor om sekel­ skiftet 1700, säkerligen med tonvikten lagd in på 1700-talet och på tiden därefter, torde ha varit än enklare än Gamlegård och det Schlyterska huset, den nuvarande Henckelska gården. Kontrasten måste ha varit stor till den äldre korsvirkesstad som sjunkit i grus under skånska krigets slutskede. Bland de i kriget förstörda större och rikare borgargårdarna utefter Storgatan norr om Mariakyrkan har man anledning att förmoda att åtminstone några varit av sådan ålder, från 1600-talets tidigare del, att de kan ha framträtt i den rikare och mer utsirade skrud som vi känner t.ex. från Ystad eller i än högre grad från Köge. Även om Helsingborg varit en fattigare stad och tidvis hårdare utsatt, måste det dock funnits en eller annan självmedveten borgare som velat hävda sig och sin stad med ett rikt dekorerat bostadshus. Detta förblir dock endast spekulationer, vi får aldrig veta hur den korsvirkesstad verkligen såg ut som efter decenniers hårda öden mötte sitt definitiva slut 1679. Långsamt ersattes den nu omkring år 1700 av en ny korvirkesstad, som visserligen också den i stort sett är okänd för oss, men dock inte helt. En sak är dock säker: den nya korsvirkesstaden framträdde utan tvekan i mer slätstruket skick, beroende både på smakförändringar och på det ekonomiska läget. Det torde inte ha varit många som haft rådmannen Schlyters möjligheter till att bebygga en så stor tomt, eller ens att uppföra ett tvåvåningshus. I stilhänseende far man nog icke heller bortse från en avgörande faktor: man var avklippt från det tidigare kulturinflytandet från det danska huvudlandet. Visserligen skulle det ta lång tid innan motsvarande inflytande skulle tränga in norrifrån, från de nya makt­ havarnas hemland, men så småningom skulle det dock ske. Bland de många korsvirkeshusen fanns det för övrigt säkerligen en del byggnader i skiftesverk eller än enklare utförande, framför allt gällande hus i den lilla skalan.

En del av timret från den nedbrutna staden hade som vi sett förts upp på slottet och använts där till olika arbeten under hotet från svenskarna, men å andra sidan finnes uppgifter om att en hel del av byggnadstimret från den rivna staden förts över till Helsingör och använts där och i omgivande trakter. Hur stor sanning som ligger i detta torde väl aldrig kunna bli utrett, men helt osannolikt torde det icke vara att ganska mycket material tog den vägen.00 o Återuppbyggnadsarbetet hann emellertid inte långt förrän den politiska spänningen omkring den nya stormakten Sverige åter började stiga. Den gamle fortifikationsexperten Erik Dahlbergh fick tillfälle att åter ventilera den gamla planen att flytta hela Helsingborg ut på Råå ljung, vilket förslag år 1698 förelädes den unge kungen Karl XII, grundat bl.a. på att Helsingborgs befäst­ ningar var fullständigt raserade och orten framträdde som en helt öppen stad.

Men förslaget tycks inte ha tagits på allvar, och har i varje fall inte tagits upp till reell prövning. När den tjugoåriga fredsperioden i mars år 1700 bröts av x3°

Brand och förstörelse danskarna, stod Helsingborg helt oförberett, den lilla garnisonen på några tiotal man gjorde väl varken till eller ifrån. På det under det tidigare kriget sönder­ skjutna krönet på den gamla Kärnan höll dock ett antal artillerister till med några grova kanoner som ställts upp på ett reparerat timmerunderlag på tornkrönet. I det första skedet av det stora nordiska kriget berördes Helsingborg inte alls, Danmark tvingades till snabbt fredsslut efter Karl XII:s berömda landstigning vid Humlebaek på Själland den 25 juli 1700. Helsingborgarnas enda upplevelse av detta krig inskränkte sig till att ha varit åskådare till en del märkliga flottmanövrer i Sundet. I lugn och ro kunde man fortsätta återupp­ byggnaden av sin stad, allt medan Karl XII drog vidare österut till Narva och andra mer avlägsna orter.06 Men ju längre bort kungen och den svenska armén kom, desto mera hotande syntes de närliggande danskarna kunna bliva, och efter det stora svenska nederlaget vid Poltava sommaren 1709 kunde man vänta sig att danskarna skulle ta tillfället i akt att återigen på allvar söka ta tillbaka de skånska provinserna. Redan år 1707 hade generalen Magnus Stenbock blivit som guver­ nör ansvarig för det militära försvaret av Skåne och på förhösten 1709 skärpte han bevakningen längs Sundets kuster. I själva Helsingborg låg endast en liten trupp på 36 man, uppgives det. Den 1 november kom det väntade anfallet och danskarna kunde återigen landstiga på samma strand norr om Råå som de hade använt år 1676, svenskarna vek tillbaka och redan den 3 november hade danskarna staden i sin hand utan svärdsslag. Den danske kungen kunde själv ta sitt säte hos rådmannen Herman Schlyter i dennes nybyggda tvåvåningshus i hörnet vid Storgatan och Springpostgränden. Då hade redan en del borgare begett sig ut till Råå och bett kungen ta Helsingborg under sitt beskydd mot svenskarna, som sades ha hotat bränna ned hela staden. Och borgarna hade till och med bett att bli försedda med en ”formidabel” garnison. Det fick de, och som tack svor det största flertalet av borgarna en trohetsed till den danske r "i kungen, Fredrik IV.° Nu gällde det för danskarna att försvara vad som så lätt fallit i deras hand. De gamla befästningsverken var ju sedan trettio år tillbaka helt förstörda och möjligen skönjbara som låga vallar i terrängen, på något ställe som i söder något mera markerade, dock utan att kunna sägas vara på något sätt bevarade i användbart skick. Man beslöt sig för att innesluta staden helt inom ett enda retranchement som i trång krets omgav staden och som i norr och söder anslöt till kvarvarande obetydliga rester av 1678-1679 års danska stadsbefästning, en gång nedriven av danskarna själva. Men till skillnad från tidigare projekt drogs anläggningen från de i någon mån återupprättade verken i norr och söder vinkelrätt ned över stranden till själva vattenlinjen och skulle alltså helt tillsluta staden på detta sätt. I öster drogs fortifikationslinjen mycket snävare än tidigare I31

Stadsplan och bebyggelse och gick från den gamla hörnbastionen Prins Christian i söder över nuvarande Nicolaiskolans gård (och skadade ytterligare den gamla klosterkyrkans grund och västra delen av anslutande kyrkogård), fortsatte endast 30—40 meter öster om Kärnan (ungefär i Slottsvägen) och korsade Långvinkelsgatan ett stycke väster om Bomgränden, där infartsvägen spärrades av en port, Ängelholmsporten. Norr härom följde den relativt nära innanför och alltså ovanför landborgsbranten fram till den gamla bastionen Prins Georg och så därifrån vidare ned till stranden. I viss mån påminde anläggningen om Kristian IV:s retranchement från 1628 men var ännu snävare uppe på landborgen. Man var så att säga tillbaka vid utgångspunkten. Fortifikationen av år 1709—1710 bestod av en enkel vall med framförliggande grav, ingendera tydligen av nämnvärt imponerande karaktär. De äldre danska befästningarna hade varit betydligt starkare. För övrigt hade detta arbete, som ju måste bedrivas under svåra vinterförhållanden, icke på långt när hunnit bli färdigt, när det slutligen skulle komma att sättas på prov.58 Efter inledande framgångar, då danskarna lyckats besätta stora delar av Skåne, blev de taktiskt utmanövrerade av Magnus Stenbock, varför man i slutet av februari åter stod i nordvästra Skåne och endast hade Helsingborg kvar som stödjepunkt. Den 28 februari 1710 (den 10 mars efter den danska almanackan, som moderniserats tidigare än den svenska) besegrades den danska armén, uppställd på fälten öster om Helsingborg, av Magnus Stenbock, och måste draga sig tillbaka innanför Helsingborgs nyuppförda vallar. Dessa sattes emel­ lertid icke på prov, eftersom Stenbock lyckligtvis beslöt att icke storma staden utan att i lugn och ro utanför avvakta händelsernas vidare utveckling. Väntan blev inte lång, på kvällen den 5 mars evakuerades i skydd av dimma de sista danska trupperna från skeppsbryggan. Härefter har inga danska trupper som fiender beträtt Helsingborgs mark.39 Staden hade undsluppit nämnvärda skador under stridshandlingarna. Visser­ ligen öppnades från svensk sida eld från ett i hast uppkastat batteri norr om Kullaporten, men några skador uppstod varken på skeppsbryggan eller far­ tygen, som synes ha utgjort de utsedda målen. Däremot lär ett hus inne i staden, använt som krutmagasin, ha sprungit i luften, träffat av en granat, men uppgiften synes osäker. Den påminner om motsvarande uppgift från 1670-talets strider. Det skulle i så fall ha varit den enda bestående skadegörelse som drabbade Helsingborg under denna ockupation. Men ingalunda slapp staden undan elände. Danskarna hade ingen möjlighet att evakuera alla sina hästar, utan en stor del av dessa måste lämnas kvar. Dessa, vi kan kalla dem arméns drivmedelsförråd, fick inte falla oskadade i svenskarnas händer. Därför stacks alla kvarvarande hästar ned. Men inte nog med det: man ville ställa till så mycket besvär som möjligt för den segrande fienden. Därför släpade man de 132

Brand och förstörelse stackars djuren in i husen, ner i källarna, upp på vindarna, och först där stack man ihjäl dem. Detta gjorde man dessutom i fullt medvetande om att man härigenom kunde utnyttja rådande vantro att ingen hederlig man befattade sig med en död häst, det gjorde endast ”rackaren” (bödeln). Det var en visserligen hel, men svårt nedsmutsad stad som den svenska armén så småningom kunde marschera in i och i sinom tid återgiva åt borgarna, vars nationella tillhörighet hade visat sig vara något tveksam. Svenskar eller danskar, det var en sak, men helsingborgare var de, och nu hade de att åter ta hand om sin i viss mening illa medfarna stad, göra den beboelig, och återigen hoppas på fred.60 Det stora nordiska kriget fortsatte ännu några år, fram till år 1721, men berörde icke vidare Helsingborgsområdet eller Skåne överhuvudtaget. För alla eventualiteters skull uppfördes på kungens direkta order, given nedifrån Turki­ et, åren 1712—1713 och 1716—1718 på det gamla landstigningsområdet Råå vallar ett visserligen enkelt men väl planerat försvarsverk under ledning av fortifikationsöversten Magnus Palmqvist. Stadens egna av danskarna anlagda befästningar avlägsnades däremot genast år 1710 och Magnus Stenbock ville t.o.m. spränga Kärnan i luften för att förhindra att danskarna skulle kunna sätta sig fast där vid ett eventuellt nytt anfall. Men detta kom icke till utföran­ de.61 Denna gång var helsingborgarnas hopp om fred icke fåfängt: äntligen var de krigiska prövningarnas tid förbi. Sedan marsdagarna år 1710 har varken krigets härjningar eller förödande stadsbränder utplånat staden eller väsentliga delar därav. De förändringar på gott eller ont som har skett har varit beroende av stadsbornas egen inneboende vilja och skaparkraft.

Gator och torg i 1600-talets Helsingborg Det är en känd sak att borgarna i en äldre tids städer var mycket måna om att intrång icke fick göras på befintliga gator och trafikleder, och likaså skulle äganderätten till den egna tomtmarken respekteras till det yttersta. Detta kunde understundom utmynna i långvariga och svårartade tvister, avspeglade i rättegångsprotokoll och andra handlingar. Det är av denna grund som gatunätet i en stad av medeltida ursprung ofta kan berätta om hur staden sett ut redan från början och hur den har utvecklat sig. I den mån förändringar har skett trots denna konservatism, kan man ofta urskilja de tvångsmässiga förhållanden som skymtar där bakom och som varit orsak till detta avsteg från gällande sedvänja.

Helsingborgs medeltida gatunät har på detta sätt i det väsentliga legat orubbat in i vår tid, ända tills de hårda och till synes oavvisliga kraven från den moderna trafiken framtvingat hårdhänta, obarmhärtiga och understundom onödiga gatubreddningar och regleringar.

I33

Stadsplan och bebyggelse Tidigare har den medeltida gatubilden beskrivits, där de bredare huvudga­ torna avslöjar sin bestämda karaktär som torggator, framfor allt Södra Storga­ tan och de båda Kyrkogatorna, men också i viss mån den yngre Norra Storga­ tan. I den medeltida staden med dessa breda torggator behövdes inget torg i senare tids bemärkelse, men under senmedeltiden och renässansen framträdde så småningom också i de mindre städerna krav på ett torg i en annan betydelse, nämligen som en öppen plats, större eller mindre. Så blev fallet också i Helsingborg och detta krav på ett torg i en mera tidsenlig och modern form trängde sig allt starkare fram i mitten av 1600-talet. Men staden var liten och trång, och dessutom härjad av krig och trängd av fortifikationsanläggningar.

En torgplats borde ligga i centrum, dit hade ju också handeln på de äldre o torggatorna varit koncentrerad. Ar 1651 anhöll därför borgerskapet hos kungen, Fredrik III, om tillstånd att fa anlägga ett torg i staden, bl.a. på grund av att de ledo ”stort inpass uti deras privilegier med förprång och köp på landet”, detta bl.a. därför att de ”hitintills intet riktigt torg eller marknad haft haver”. De hade av denna anledning köpt en gård mitt i staden, som de nu ämnade bryta ned för att kunna utlägga tomten till torgplats. Kungen beviljade denna an­ hållan, men det dröjde ändå till år 1657, innan planen blev förverkligad.

Orsaken till detta dröjsmål känner vi icke till, men f.ö. är tillkomsten och identifieringen av detta nya torg väl känd, främst på grund av fil.dr Torsten Mårtenssons forskningar i ärendet. Den gård som inköptes och bröts ned hade tillhört rådmannen Thomis Jacobsen och låg på Storgatans östra sida omedel­ bart norr om den urgamla infartsvägen från borgområdet ner till hamnbryggan, alltså Norra Kyrkogatans fortsättning öster om Stora Gatan. Det gällde södra delen av den större och sammanlagda tomt som på 1787 års karta bär numret 32, och torget har i sin södra del kommit att inkludera även angränsande del av denna infartsväg. Det viktiga var emellertid att vägen inte spärrades genom torgbildningen, men den ingick i torget som en del. I söder gränsade torget enligt prosten Rönbecks anteckningar 1729 direkt till ”Bildens hus”, som då ägdes av riksamiralen Ove Giedde, och låg enligt samme berättare mitt emot Latinskolan, vilket också är riktigt. Torget, som kom att bära beteckningen Axeltorg, finns inte med på de äldsta fästningsplanerna, t.ex. inte på 1644 års svenska karta, men är klart inritat på den Meijerska kartan från 1657-1658, som alltså vid dess tillkomst var helt dagsaktuell. När det kungliga tillståndet till torganläggningen gavs år 1651 beviljades också borgarnas begäran att få anlägga en ”vandkunst”, dvs. en vattenledning uppifrån dammen vid slottets kålgård eller eventuellt från Husensjö. Att denna ”spring”- eller ”vandkunst” verkligen blev anlagd framgår bl.a. av att rester efter densamma i form av borrade trästockar kom i dagen vid grävningar alldeles i nederkanten av landborgsbranten år 1939. Vattnet har förmodligen uppsamlats i en cistern eller 134

Brand och förstörelse ett brunnskar mitt på den lilla torgplatsen. Detta styrkes av generalkvartermäs­ taren Johan Wärnskiölds karta över Helsingborg från år 1659 vilken genom den noggranna uppmätningstekniken här framvisar en sexkantig bassäng (?) mitt på torgplatsen. Kanske har man t.o.m. hunnit att göra ett riktigt brunnskar omkring bassängen enligt kontinentalt mönster. Det är väl inte troligt, vi känner i varje fall ingenting närmare om utformningen av det som Wärnskiölds karta utvisar. Där har vatten emellertid kunnat avhämtas av de borgare som bodde i södra delen av staden. I den norra stadsdelen har man däremot haft riklig tillgång till vatten ifrån springposten i (eller riktigare nedanför) Strömmen, nära intill dess korsning med Norra Storgatan. Det nya Axeltorget, vars namn syftar på de fordon med deras hjulaxlar, i vilka varorna fördes till torget, låg alltså i den närmaste kontakt med de äldsta torggatorna omkring Mariakyrkan och upprätthöll på det sättet den urgamla traditionen. Torget ägde bestånd under tiden 1657—1692, då det ersattes av det då alldeles nyanlagda Stortorget. Den äldre torgtomten såldes till rådmannen och vinhandlaren Willem Fahrenhusen och bebyggdes så småningom. I sammanhanget bör särskilt påpekas att detta 1600-talets Axeltorg icke sammanfaller med den nuvarande Billeplatsen, utan ligger norr härom, in under den Wingårdska fastigheten. Avslutningsvis kan anföras att Axeltorget i sin helhet var en fredstida anläggning, vilken vid sin tillkomst alls ej haft sitt upphov i eller påverkats av krigets eller fortifikationens krav.62 Torgets fortsatta historia blev däremot inte fullt så lyckligt oberörd av de militära anläggningarna och ingreppen. Då svenskarna på 1660- och 1670-talen började bygga ut kastellet runt den medeltida borgen, kom som tidigare skild­ rats de två västliga bastionerna att skjuta långt fram på branten och de nödvändiga undre stödkonstruktionerna måste uppföras nästan ända nerifrån strandstadens lägre nivå. I -sydväst var det bastionen Carl Gustaf som nödvän­ diggjorde sådana ingrepp, dess nedre grunder kom att förläggas långt ut på branten i sydväst och därigenom göra intrång på och svårt tränga det just färdigställda och nyanlagda Axeltorget. Några protester mot detta Kronans militärt betingade ingrepp skulle inte ha hjälpt, och det kanske redan i början litet väl begränsade torget blev än mindre och kom, när bättre tider stundade, inte alls att fylla den avsedda funktionen. Man kan väl förmoda att detta var en av många bidragande orsaker till anläggandet av det radikalt större, nya Stortorget 1692—1693.63 Situationen blev likartad i nordväst, där bastionen Carolus med sina nedre partier sköt ännu längre utanför den innanförliggande branten och kom att svårt tränga den dåvarande huvudinfartsleden till staden, som under seklernas gång hade kommit att överta den dominerande roll, som den södra nedfartsleden förbi Mariakyrkan från början hade haft som huvudled. Angelholmsvägen, *35

Stadsplan och bebyggelse i sin nedre del kallad Strömmen efter det berömda källvattnet, blev sålunda förskjuten åt norr och dessutom helt avklippt mitt för östra delen av kvarteret Springposten, som f.ö. självt fick offra några tomter, så vitt vi vet tre, för den framskjutande bastionens skull. Vid schaktningar för nybyggnader och led­ ningsdragningar åren 1970-1971 i Långvinkelsgatan väster om Kärngränden och ett stycke vidare västerut kunde konstateras att infartsledens äldre körbana endast delvis låg under den nuvarande gatan, resten av den ganska smala gatan låg inne i kvarteret söder därom. Denna körbana, 60-70 cm under den nuvaran­ de gatunivån, var icke stenlagd utan bestod av hårdpackad lera med väl nedkörda hjulspår. I den östra delen grenade den ut sig från huvudgatan i en körväg mot söder, mot Kärnan, en vägförgrening som också är markerad redan på 1644 års karta. Frånvaron av stenläggning med kullersten, som i övrigt synes ha varit vanlig på stadens gator redan under senmedeltid och 1500-tal, torde kunna förklaras av att stenen var svår att få att ligga kvar i den branta backen, ett förhållande som skymtar så sent som i borgerskapets äldstes protokoll ännu i början av 1800-talet. Vägen har sålunda redan så långt åt öster tvingats in i ett nordligare läge, och den nya nedfartsvägen fick där nedanför bli den visserligen redan befintliga, men sannolikt dittills betydelselösare Långvinkelsgatan norr om kvarteret Springposten. I detta sammanhang finns anledning att påpeka att så vitt man numera kan bedöma (med utgångspunkt från schaktningar i slutet av 1950-talet för en transformatorstation på Tyge Braheplatsen), har Långvinkelsgatans ravin ursprungligen inte nått ända ned, utan förblivit en hängravin några fa meter ovanför Storgatans nivå. Spår efter klara urschaktningar kunde nämligen här iakttagas i sidorna. Det är också känt att det i sen tid, under spannmålsforornas tid vid mitten av 1800-talet, ofta klagades över den branta och svåra backen. Långvinkelsgatans oregelbundna lopp vittnar också om svårigheter att få gatan i lämpligt läge. Det var alltså ett svårt avbräck för staden som vållades genom Kronan och dess svåra intrång på infartsleden Strömmen. Att klaga lönade sig icke, allra minst eftersom den skyldige var den nya makthavaren, den svenska kronan, inkräktare i dubbel bemärkelse. Man valde att tiga, tills vidare i varje fall.64 Annorlunda blev det då rådmannen Herman Schlyter efter den stora förstö­ relsen år 1679 började återuppbyggnaden av sin gård med det från fästningen nedhämtade byggnadstimret. Borgmästaren Bengt Pihlcrona och hans måg, sagde rådman Schlyter, hade före kriget ägt gårdarna bredvid varandra norr om Strömmen, och nu då de båda åter skulle bebygga sina ödelagda tomter, valde Schlyter att förskjuta sin tomt åt söder och på så sätt förstora den genom att lägga beslag på gatan, Strömmen. Om orsaken till detta vet vi ingenting, men ur en viss synvinkel är det förklarligt: trafikleden Strömmen var redan avklippt längre österut genom den nya bastionens framskjutande underkonstruktion, 136

Brand och förstörelse vilket vi ännu idag kan iakttaga i Springpostgränden, varför skadan så att säga redan var skedd. Däremot klingar senare förklaringar att Herman Schlyter skulle ha erhållit löfte av borgerskapet, föga trovärdiga, möjligen har han fått löfte av svärfadern, borgmästaren, som ju var part i målet. För denne innebar nämligen den nya ordningen också en vinst. Han skulle liksom svärsonen också få en infart från den gamla infartsleden, en klar fördel om denna kunde behålla en del av sin gamla trafik. Redan år 1681, då huset dock står på plats, är magistraten emellertid färdig att klaga på självsvåldet och med ”förundring” konstatera att Schlyter med sin byggning ”hafuer intagit Stadens gamble omistel. Wegh och Axeltorg som ock betagit staden dess durchlopende Ström”.

Hur de många turerna i detta ärende sedan löpte har tidigare skildrats, och skall inte här repeteras. Huset fick stå kvar, och trafikfrågan fick, som redan antytts, sin partiella lösning genom att gatan drogs ned på andra sidan Schlyters gård, mellan denna och svärfaderns tomt. Fortfarande ligger emellertid den gamla Strömmen med stenläggning och bred rännsten för källvattnet kvar, väl dold under gård och trädgård till den Henckelska gården. Samma stenläggning och rännsten påträffades f.ö. i Strömgränden vid Trygghusets uppförande på 1960-talet. Striden fick emellertid vissa ekonomiska konsekvenser som sträckte sig långt in på 1720-talet, men då var Schlyter sedan länge borta, han hade 1710 varit tvungen att fly över till Danmark på grund av sin danskvänliga hållning under den danska ockupationen 1709-1710 och dog i pest i Köpenhamn 1711.65 I magistratens skrivelse nämnes termen ”Axeltorg”, och detta har tidvis tagits till intäkt för att hit förlägga 1600-talets nyanlagda torg med detta namn.

Torsten Mårtensson har övertygande visat att en sådan teori icke har haft någon grund i verkligheten och att något reellt torg inte funnits på denna plats.

Däremot finns anledning att pröva en annan tankegång. Redan vid skildringen av den medeltida stadens successiva utveckling har antytts att vid korsningen av Strömmen och den blivande Norra Storgatan en viss handel kan ha uppstått, ett embryo till en torggata. Norra Storgatan var enligt 1787 års karta här något bredare än på andra ställen, och i själva korsningen är hörnen något avrundade, i någon mån synligt också på några av befästningskartorna. Att en viss gatuhandel kan ha bedrivits i närheten av denna korsning är icke helt osannolikt och därför kan magistraten ha använt denna term rent principiellt. Rönbeck anför år 1729 också namnen Fjäla- och Brädetorget för denna korsning, i det läge den hade före det Schlyterska bygget. Båda namnen antyder en beläggning av gatan med bräder eller stockar (fjäl = bräda, stock), och sammanställes detta med de ofta framförda klagomålen över ett alltför rikligt vattenflöde uppifrån källan längre upp i gränden, så framträder en klar bild. På denna något utvidgade plats, närmast en ansvällning på gatuleden, torggatan, har man varit tvungen att belägga gatan med bräder eller stockar, för att närmast intill infartsvägen *37

Stadsplan och bebyggelse

Utstakningen av Stortorget år 1693 enligt en karta från sent 1600-tal.

underlätta gatuhandeln med den besökande lantbefolkningen. Härmed har både namnet och gagnet med viss trovärdighet fastlagts. Men genom en kombi­ nation av kronans bastionsbygge och rådman Schlyters självrådighet har denna knutpunkt kommit att förflyttas norrut och dess betydelse starkt minskat eller snarare helt försvunnit. Det är bara att konstatera att Springpostgränden blott på en enda punkt numera sammanfaller med den gamla Strömmens sträckning, nämligen exakt i vinkelbrytningen mitt i den nuvarande gränden.66 Men det var inte första gången en självrådig borgare tagit sig orådet före att lägga beslag på och stänga av en stadens gata. Det hade skett redan på 1650talet, då Södra Kyrkogatans fortsättning uppför backen, Langstistraede, hade drabbats av samma öde. Även då hade magistraten klagat, men låtit det därvid bero, eftersom enligt dess uppfattning gatan dessvärre så småningom utvecklat sig till att vara mindre lämplig ur ordningssynpunkt. Men eljest värnade borgerskapet genom sina tillsatta myndigheter noggrant om sina gamla befintliga gatuleder.

138

Brand och förstörelse

Ett annat förslag till utformningen av nedre delen av Stortorget, som emellertid icke förverkligats. Av intresse är dock att skissen åskådliggör hur tomtgränserna gick i torgets övre del, före torgets tillkomst.

Återuppbyggnaden efter 1679 års totala förstörelse kom så småningom igång i relativt stor omfattning och synes ha gått oväntat snabbt, i varje fall till vissa delar, så att magistraten i skrivelse till riksdagen 1693 efter vederbörlig klagan över krigstidens förstörelse dock med en viss förvåning med utgångspunkt från sagda förstörelse konstaterade följande: ”så att denna stad icke syntes för mänskliga ögon någonsin att komma så vida med byggning som den nu redan för ögonen står.” Näringslivet gick någorlunda framåt, freden tycktes bli bestå­ ende och en viss optimism syntes kunna vara berättigad. Under dessa förhållan­ den kunde det vara naturligt att generalguvernören Rutger von Ascheberg år 1692 förordnade om anläggande av ett nytt torg, som han ansåg staden hade ett stort behov av. Om han var inspirerad härtill av borgerskapet eller om det var på eget initiativ förtäljer icke historien, men att det redan från början otillräckli­ ga och genom bastionsbyggnationens intrång ytterligare förminskade Axeltorget spelat sin roll vid denna bedömning torde framstå som sannolikt. In i bilden torde också utan tvekan själva tidsandan ha kommit: det är landets nya 139

Stadsplan och bebyggelse stormaktsställning kombinerad med barockens storvulenhet och förkärlek för ansenliga torgbildningar och andra monumentala platser som präglar utveck­ lingen under decennierna kring sekelskiftet 1700. Det torde heller icke vara orealistiskt att räkna med att helsingborgarna efter krigsårens elände och under intryck av en viss optimistisk framtidstro ville se sin stad litet pampigare än den egentligen var. För generalguvernören tillkom kanske den tanken att, trots den avmilitarisering av Helsingborg som genom det kungliga påbudet kommit till stånd, det kunde vara värt att hålla ett öppet skottfält från det gamla tornet fritt ända ned till hamnbryggan. Dessutom låg det centrala området i stadens centrum där danskarnas kommunikationsled gått fram fortfarande obebyggt.

Det var ur alla synpunkter ett för ändamålet lämpligt område, som utan alltför stora praktiska svårigheter kunde nyttjas just för en torgbildning, vilket general­ guvernören högst personligen, enligt vad som uppgives, under senare delen av år 1692 pekade ut som det blivande torget. Det blev sedan efter dessa höga anvisningar i början av år 1693 utstakat mellan Storgatan och bryggan och den 23 juli 1693 kunde von Ascheberg i skrivelse till Kungl. Maj:t redovisa, vilka tomter som tagits i anspråk för torget, jämte dessas värde. Av värderingen framgår med all önskvärd tydlighet att området var obebyggt och helt öde, det är endast tomtvärden som redovisas.68 Huvudsakligen kom torget att ligga norr om den gamla danska kommunika­ tionslinjen och endast omfatta en del av denna. Området öster om Storgatan berördes inte, tomterna där torde i viss utsträckning redan ha hunnit bli bebyggda efter ödeläggelsen. Det blivande torget täckte i stort sett två tomters bredd. Där blev dock en remsa av den sydligaste tomten kvar, vilken så småningom efter inlösen blev lagd till vintappare Ennes tomt (nr 35, den senare Mollbergska tomten). I det sammanhanget ett litet pikant påpekande: Rutger von Ascheberg, eller i varje fall hans änka, hade ekonomiska intressen i den Enneska fastigheten, vilket framgår av ett fastighetsförvärv år 1708. Torget fick sålunda närmast utseende av en mycket bred gata ned mot bryggan, och dess öppenhet mot utanför liggande vattenyta är säkerligen resultatet av en avsiktlig och mycket medveten planering, icke av estetiska men väl av militära skäl.

Kommendanten, en kapten Ehrenberg, ville emellertid ha torgets västra del, väster om Kullagatan (Lilla gatan), halvannan gång så bred men detta motsat­ te sig borgerskapet, som vann den tvisten. Det skulle ha kostat alldeles för mycket tomtmark, menade man, och man hade under de många förlusterna genom alla fortifikationsarbeten under det gångna halvseklet lärt sig att värde­ sätta all tillgänglig markareal och försöka skydda den mot ingrepp.69 Inom torget kom den gamla tvärgata att falla, som gick från Lilla gatan ned till Strandgatan, vilken berördes i samband med kapitlet om det Braunska sticket. Ungefär i dennas sträckning påträffades den vattenledning av borrade 140

Brand och förstörelse trästockar som förmedlat vattnet från Springposten ned till hamnbryggan.

Praktiskt nog hade man under 1600-talet, kanske tidigare, valt att lägga ned denna ledning i en befintlig gatusträckning, en rationell planering. I detta område, inom det blivande torgets norra del och väster om Lilla gatan (Kulla­ gatan) hade också Knud Olsen Vognmand haft sin gård, vars vid kriget 1676— 1679 nedgrävda penningförråd påträffades vid kulvertgrävningarna år 1949.

Han hade, troligen 1676, grävt ned sina pengar bakom sitt hemlighus, men fick aldrig tillfälle att ta vara på sin väl gömda skatt. För sin danskvänlighet hade nämligen också han varit tvungen att fly över till Helsingör, där han dog år 1680 utan att ha haft tillfälle att återvända. Hans pengar, 192 silvermynt, finns utställda på Helsingborgs museum, dock några av dem i Kungl. Myntkabinet­ tet i Stockholm.70 Så fick Helsingborg ett pampigt, men rimligt torg användbart under långliga tider för marknader och annan handel, noggrant reglerad genom alla statliga och andra bestämmelser, men dock icke av den karaktär som rått under medeltid och 1500-tal. Torggatornas tid var förbi, den öppna torgplatsen hade tagit över, kringspolad av de friska havsvindarna och med sikten fri över till det gamla hemlandet, och till den forna systerstaden Helsingör.

1. Band II 1:2 s. 251-296. Band IV:1 s. 131-240.

2. Band 11:1 s. 59 f. Band 111:1 s. 35.

3. Band 11:1 s. 57 ff.

4. Band 11:1 s. 59. Band III: 1 s. 35.

5. Band 111:2 s. 162-176.

6. Band 111:2 s. 177-192.

7. Band 111:2 s. 257-260.

8. Band 111:2 s. 193-210.

9. Band 111:2 s. 261-272.

10. Band 111:2 s. 201. s. 266-270.

11. Band 111:2 s. 207 ff. Förteckningen se Bilaga C. Band 111:2 s. 323-329.

12. Band 111:2 s. 327.

13. Torsten Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, I och II, Kring Kärnan I, 1939, s. 43132, Kring Kärnan II, 1940-41, s. 47-93, samt sam­ me förf., Torg och rådhus i 1600-talets Hälsingborg, Hälsingborgs Museum årsskrift 1928, s. 5—52.

14. Band 111:2 s. 21 Iff. 15. Band 111:2 s. 213 ff.

16. Band IIT.2 s. 281, s. 215.

17. Band 111:2 s. 232 ff.

18. Band 111:2 s. 293 f., s. 222.

19. Band 111:2 s. 223 ff.

20. Band 111:2 s. 285 ff.

21. Band 111:2 s. 218 f., s. 295.

22. Band 111:2 s. 226 ff.

23. Band III.2 Bilaga D, s. 330-339.

24. Band 111:2 s. 226 f.

25. Band 111:2 s. 227 ff.

26. Band 111:2 s. 103, s. 226. Torsten Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850 I, Kring Kär­ nan I, 1939.

27. Band 111:2 s. 227, s. 288 f.

28. Band 111:2 s. 289.

29. Band 111:2 s. 291.

30. Band 111:2 s. 233 ff.

31. Band 111:2 s. 245 ff.

32. Band IV:1 s. 21 f.

33. Band IV:1 s. 140.

34. Band IV: 1 s. 22 och s. 25.

35. Band IV:1 s. 135-141. Råå-förslaget, Band IV: 1 s. 142-158.

36. Band IV: 1 s. 152 ff.

37. Band IV:1 s. 24 och 157.

38. Band IV:1 s. 159-176.

39. Band IV: 1 s. 168 (ritning), och s. 163 (rit­ ning).

40. Band IV: 1 s. 32-38.

41. Band IV:1 s. 44f., s. 199 f. Rikard Holmberg,

Stadsplan och bebyggelse Rådhus och gilleshus, bodar och köpmanshus i Skå­ nes medeltidsstäder, Skånes Hembygdsförbunds års­ bok 1969, s. 58 ff. och s. 74.

42. Band IV: 1 s. 52-56, s. 200.

43. Band IV: 1 s. 193 ff.

44. Band IV: 1 s. 62 ff.

45. Band IV: 1 s. 68 ff, s. 201 ff.

46. Band IV: 1 s. 204 ff.

47. Band IV:1 s. 212.

48. Band IV: 1 s. 209 ff.

49. Band IV: 1 s. 68 ff, s. 212 ff, Torsten Mårtens­ son, Torg och rådhus, 1928 s. 19, T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg I, Kring Kärnan I, s. 46ff.

50. Band IV:1 s. 74.

51. Band IV:1 s. 76—82, s. 219.

52. Band IV: 1 s. 223 ff.

53. Band IV: 1 s. 79 ff.

54. Torsten Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850 I, tomterna 1-31, Kring Kärnan I, 1939, s. 43-132. Samme förf. Tomtägare ... II, tomterna 32-45, Kring Kärnan II, 1940-41 (1942) s. 47-93.

55. Torsten Mårtensson, Tomtägare I, 1939, s. 46.

56. Band IV: 1 s. 83-91.

57. Band IV: 1 s. 87 ff.

142

58. Band IV: 1 s. 227 ff.

59. Band IV: 1 s. 93-102.

60. Band IV:1 s. 100 ff, s. 113-117.

61. Band IV: 1 s. 106 ff, s. 232-240.

62. Torsten Mårtensson, Torg och rådhus i 1600talets Hälsingborg. Hälsingborgs Museums Årsskrift 1928, s. 5-44. Samme förf., Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, II, 1942, Kring Kärnan II, 1940-41, s.

52 ff.

63. Band IV: 1 s. 159 f. Se ovan s. 114 och 117.

64. Band IV:1 s. 160f. Uppmätningsritningar i Helsingborgs museums arkiv.

65. Torsten Mårtensson 1928, s. 21—32. Band IV: 1 s. 350 f.

66. Torsten Mårtensson 1928, s. 7 ff, s. 21 ff, s.

27 ff. Se ovan s. 61-62.

67. Torsten Mårtensson 1928, s. 24ff.

68. Band IV:2 s. 296, Mårtensson 1928, s. 5 f., Mårtensson 1942, s. 52.

69. Band IV: 1 s. 65 ff, s. 70. Mårtensson 1928, s. o

6.

70. Se ovan, s. 83. Band IV:2 s. 29 ff, Band VI: 1 s. 229.

”PUBLIQUE HUS”

EN ALDSTA STRANDSTADEN omfattade som tidigare skildrats i huvudsak området söder om nuvarande Stortorget, dvs. efter medeltida mått mätt området söder om den gamla infartsleden, med Mariakyrkan liggande i stadsområdets norra kant. Det var därför helt naturligt att stadens mera officiella byggnader kom att ligga häromkring, och när staden under seklernas gång växte och lade årsring till årsring, skedde detta visserligen huvudsakligen åt norr, men de för staden centrala institutionerna med tillhörande byggnader blev kvar i området omkring kyrkan. Här låg rådhuset, här fick både skola och prästgård med tiden sin fasta placering. Även om stadens sociala centrum alltmer försköts åt norr och fick sin utpräglade kommersiella karaktär genom handels- och borgmästaregårdar längs den gata som så småningom kom att bära namnet Norra Storgatan, behöll dock området kring Mariakyrkan länge sin tyngd; härifrån styrdes Helsingborg både i andligt och världsligt hänseende, även om de makthavande själva bodde längre eller kortare väg därifrån åt norr.

Ett undantag utgjorde den danske kungens makthavare på slottet, länsmannen, som genom snart till tradition bliven sedvänja den ene efter den andre förvärva­ de och bebodde Billegårdarna, alldeles nedanför backen och invid den gamla nedfartsvägen till hamnbryggan. Men officiellt utövade han ju inte den direkta makten över medborgarnas liv och leverne - eller skulle i varje fall inte göra detta, allra minst från sin privatbostad.

Rådhuset Den makten utövade borgarna själva genom borgmästare och råd, som det hette under dansk tid, från rådhuset, så som fallet var i alla andra danska och kontinentala städer. Helsingborgs rådhus omtalas första gången i källorna år 1511, men måste i och för sig som funktion ha funnits långt tidigare. Hur eller var stadens första rådhus kom till, hur det såg ut eller var det kom att ligga känner vi inte till. Dess äldsta kända placering som har kunnat fastställas, icke minst genom Torsten Mårtenssons skickliga tomtforskningar, är emellertid den H3

Stadsplan och bebyggelse på en tomt vid Södra Kyrkogatan, nästan mitt emot Mariakyrkans södra ingång med dess framförliggande tidigare vapenhus. Dessa dr Mårtenssons forskningar fick sin bekräftelse då man vid ett nybygge på en granntomt år 1935 påträffade ett framskjutande hörn av grunden till ett senmedeltida stenhus, ”grundmurat”, som den gamla termen lyder. Det var en kraftig nästan meter­ tjock välmurad stengrund, som tydde på en flervåningsbyggnad av icke obetyd­ lig storlek och karaktär, vilken med all rätt tolkades som tillhörande det forna rådhuset. Grunden torde till allra största delen fortfarande ligga kvar under den vackra tegelbyggnad från 1860-talet, som bär gatuadressen Södra Kyrkogatan 16.1 Om rådhusets utseende, storlek och övriga utformning vet vi ännu ingenting, men man skall nog inte göra sig alltför stora föreställningar om någon praktfull inre eller yttre dekor. Staden var alltför ringa och hade haft alltför svåra öden för att kunna kosta på sig särskilt stora expenser i det avseendet. Om den exakta åldern vet vi ingenting, men härvidlag kan man kanske våga sig på en gissning.

Det har tidigare skildrats hur skomakarlagets värdefulla handlingar brunnit upp i stadens kyrka vid den stora stadsbrand, som vi tror oss ha kunnat tidsfästa till år 1418. Man kan väl våga ett icke alltför löst grundat förmodande att även andra viktiga handlingar från andra hantverkarlag och, varför icke, kanske också stadens eget arkiv överförts till kyrkan, den stora tegelbyggnaden, inför ett annalkande hot. I varje fall tyder icke situationen på att man hyste alltför stort förtroende för den stadens rådstuga, som kan ha funnits redan vid denna tidpunkt. Logiskt sett bör denna ha varit inrymd i en relativt enkel byggnad, eftersom skomakarna icke hade hyst tilltro till den. Den torde väl också ha gått upp i rök vid samma brandtillfälle. En plausibel gissning är att man någon gång efter denna svåra brand eller efter Karl Knutssons härjningar år 1452, kanske under 1400-talets senare del, återuppförde sitt rådhus, sannolikt på samma tomt (både tradition och ekonomi brukar tala i den riktningen), men då skapade en byggnad av mera stadigvarande och säker karaktär, nämligen det stenhus vars grund blottades på 1930-talet. Det är mycket som talar för att denna väl murade husgrund, icke osannolikt från 1400-talets senare del eller från tiden omkring år 1500, tillhör det rådhus som nämns år 1511 och som stod kvar ända fram till förstörelsen i det skånska krigets slutskede 1679.2 Man har goda skäl för att antaga att rådhuset var en visserligen enkel, men dock stabil tegelbyggnad på en väl lagd grund. Den kan inte ha framträtt så särskilt markant i stadsbilden, då skulle t.ex. det Braunska sticket nog ha uppmärksammat byggnaden på ett tydligare sätt. Det finns skäl att förmoda att det är rådhuset som på sticket ses ligga söder om Mariakyrkan och där är det större och östligare av de två hus som där ligger ensamma, visserligen en till läget tveksam identifiering, men denna förskjutning i bilden torde som tidigare 144

"Publique hus33

Ett hörn av det senmedeltida rådhusets sands tensgrund, påträffad år 1935.

nämnts ha berott på Mariakyrkans vridning på bilden. Sticket visar där en tvåvåningsbyggnad med en markerad port på den norra, mot kyrkan vända gaveln, men huset saknar f.ö. några särskilda kännetecken. På det Husmanska sticket från 1676—1683 har man inte ens besvärat sig med att i texten berätta att det finnes ett rådhus och än mindre om läget för denna institution, vilket man dock gjort i fråga om skolan. Men detta skulle också kunna tolkas så att rådhuset inte genom sitt utseende framträtt på något speciellt sätt i stadsbilden.

Detta är dock ett negativt bevis utan värde. Helt obetydligt till sin storlek kan rådhuset emellertid inte ha varit, eftersom man där vid den danska ockupa­ tionen år 1678 beräknade att kunna inkvartera icke mindre än 150 man. Även om de skulle ligga trångt, så krävs det i alla fall ett visst utrymme för detta antal. Vare därmed hur som helst, ett år senare finns huset inte mera, endast öde tomter återstår av stadens tidigare världsliga och andliga centrum, förutom den ensamt kvarstående Mariakyrkan.

Därmed var magistraten, som den centrala förvaltningen benämndes under svensk tid, husvill. Som en första nödåtgärd fick man hyra lokaler i ett av de få kvarvarande husen, nämligen hos borgaren Simon Jensen, i hans hus i hörnet av Södra Storgatan och Langstistraede, den tvärgata som i Södra Kyrkogatans fortsättning gick vidare uppför backen. Där stannade man bara något år, varefter vidtog ett ständigt flyttande mellan olika lokaler allt eftersom staden Q

10

-

Helsingborg VI:2

H5

Stadsplan och bebyggelse återuppbyggdes efter den stora förstörelsen. Detta har skildrats i tidigare band av detta verk, och skall inte här åter berättas i detalj. Endast det påpekandet kan göras att man hela tiden försökte hålla sig så nära stadens mitt som möjligt, dvs. i närheten av Mariakyrkan och det traditionella förvaltningscentrum.

Längst bort kom man år 1682 då magistraten hyrde ”ett par övre logimenter” i Herman Schlyters nybyggda stora hus vid Springpostgränden. Men efter en tre, fyra år är man tillbaka i kyrkans omedelbara närhet. Det var dock inte bara läget som var av betydelse vid magistratens val av tillfälliga lokaler, det var givetvis också hyrans storlek. Staden var fattig efter krigets utarmning, och detta var också ett verkningsfullt hinder för den nybyggnad av ett eget rådhus som man naturligtvis helst ville åstadkomma. Men var det dyrt att hyra in sig, måste ju en nybyggnad bli än dyrare. Ett stycke in på 1690-talet fann man lämpliga lokaler hos köpmannen och rådmannen Willem Fahrenhusen i hans nybyggda hus vid nuvarande Södra Storgatan, ungefär motsvarande den södra delen av fastigheten (med dagens adress) Södra Storgatan 1. Den låg ”mäkta bekvämt intill torget” (det år 1692-1693 nyanlagda) och i kyrkans omedelbara närhet. Magistraten ville förvärva gården, men det var av olika skäl inte möjligt, i stället råkade man ibland ut för att tvingas bort därifrån för ett eller flera år, men i stort sett förblev magistraten och stadens styrelse kvar i dessa till en början förhyrda lokaler i ungefär hundra år. Visserligen ålade guvernören magistraten att återuppbygga det egna rådhuset, men därav blev intet. I stället sålde man så småningom den gamla rådhustomten, för att kunna använda pengarna till den då förhyrda lokalen.4 Efter ett misslyckat försök att inköpa fastigheten år 1721 blev magistraten åter husvill, men kunde äntligen år 1732 åter igen förhyra de åstundade lokalerna vid Södra Storgatan och flytta tillbaka dit. Men trägen vinner, år 1761 inköptes på auktion äntligen ”rådstuguhuset i staden med flera därtill hörande och nästbelägna byggnader jämte tomt och trädgårdsplats”. Tomten sträckte sig sålunda från Södra Storgatan in över en trädgård och ett stycke uppför backen, hur långt är ovisst. Man kan lägga märke till att byggnaden kallas rådstuguhuset, och inte rådhus, och det torde nog vara en riktig rubricering.

Byggnaden skymtar på fotografier från sent 1800-tal och var ett enkelt tvåvå­ ningshus, visserligen putsat, men med all säkerhet därunder endast av enklaste korsvirke, uppfört som ett vanligt bostadshus under 1690-talet. Men det fyllde trots allt sin funktion som plats för stadens centrala förvaltning under ett helt sekel, visserligen med kortare avbrott under det tidigare skedet. För första gången sedan förstörelsen 1679 ägde Helsingborgs stad på 1760-talet äntligen den fastighet där rådstugan inrymdes. Det var dock många lokaliteter som här skulle samsas om det begränsade utrymmet, men det hade gått någorlunda sedan år 1732 och borde ju kunna räcka också för den närmaste framtiden. I 146

33Publique hus33 första hand gällde det rådstugan, och därefter utrymmen för kämnärskammaren, för tullkammaren och tolagskammaren och därjämte för packhus och våghus. Men när magistraten kallade borgerskapet till allmän rådstuga kunde lokalerna inte alltid räcka till, det hände då att man till och med fick samlas i borgmästarens bostad. Efter förvärvet år 1761 lät man reparera lokalerna, men huset var gammalt och redan fram på 1790-talet tarvades åter ganska stora reparationer för att man skulle kunna nyttja huset utan risker eller besvär.

Emellertid visade sig de nödvändiga reparationerna bli så pass dyrbara att man allvarligt måste överväga om det verkligen var lönt att lägga ned pengar på det gamla hundraåriga huset eller om man rent av skulle bygga ett helt nytt rådhus, ritat för detta ändamål.0 Den utfösande faktorn var att tulldirektionen i en skrivelse krävde att tull­ packhuset, som också inrymdes i fastigheten, skulle iståndsättas. Med anled­ ning härav förrättades syn på hela byggnaden, varvid man nödgades konstatera att den var ganska förfallen, i och för sig icke så underligt eftersom det gällde en ungefär hundraårig korsvirkesbyggnad. En i maj 1796 tillsatt kommitté skulle därför noggrant besiktiga byggnaden och söka utröna om en reparation skulle kunna genomföras till en i jämförelse med en eventuell nybyggnad rimlig kostnad. I september samma år förelåg en kostnadsberäkning på c:a 850 riksdaler för de nödvändiga reparationsarbetena, vilket bedömdes som en alltför dryg summa att lägga ned på det gamla huset. Stadens äldste beslöt därför med magistratens godkännande att uppdraga åt byggmästaren Hans Henrik Wendorff att göra upp ett förslag till nybyggnad för att därigenom erhålla en jämförbar kostnadsplan. Än så länge band man sig icke i någon riktning utan avsåg blott att ha alternativ att överväga mellan, vilket ”som för stadens gagn och nytta kunde synas förmånligare”. I början av januari 1797 förelåg en ”projectritning” av Wendorff till en ny rådhusbyggnad jämte kostnadsförslag.

Magistraten ställde sig för sin del välvillig till det framlagda förslaget, men detta måste före ett verkställande underställas högre myndigheter för godkännande.

Innan vi går närmare in på det framlagda förslaget och följer dess vandring genom alla instanser och remisser kan det finnas skäl att närmare söka ta reda på vem denne byggmästare Wendorff var som hade fått detta viktiga uppdrag, eftersom hans namn förekommer i flera byggnadsärenden inom staden både tidigare och senare.6 Byggmästaren Hans Henrik Wendorff (skrives också Wendorph) var född i Köpenhamn 1739, med stor sannolikhet som äldste son till ”murersvenden” Mathias Wendorff, gift i januari 1738, möjligen bördig från Holstein. Fadern avled någon gång under loppet av 1762, fortfarande som murargesäll. Enligt docent Gösta Johannessons forskningar, som generöst har ställts till mitt förfo­ gande, har Hans Henrik i enlighet med hantverkarfamiljernas traditionsbun147

Stadsplan och bebyggelse denhet den 7/8 1755 inskrivits för tre år som lärling hos murarmästaren Anders Christensen i Köpenhamn, detta enligt Murer- og Stenhuggerlaugets protokoll över inskrivna lärlingar. Den 15 augusti 1758 blev Hans Henrik Wendorff ”lösgiven” som det hette, och fick sitt lärlingsbrev. Av Murersvendenes Tideeller Quartalsprotokoll, en sorts matrikel, framgår att Hans Henrik åren 1759— 1762 (faderns dödsår) icke varit närvarande i Köpenhamn. Utan tvivel har han då som gesäll befunnit sig utomlands, troligen i Tyskland, vilket också kan tolkas fram ur vissa antydningar i ett bröllopskväde. Han gifte sig nämligen i oktober 1763 med Mette Cathrine Weyse, som han uppvaktat redan före sina gesällvandringar. Men redan på våren samma år hade han sökt och blivit som mästare upptagen i Murer- og Stenhuggerlauget i Köpenhamn. Det var alltså som välbeställd murarmästare han kunde gifta sig på hösten samma år, och man kan som sådan följa Hans Henrik Wendorff i Köpenhamn under åren 1763-1769. Han tog under denna tid också emot lärlingar för utbildning. När han emellertid senast i början av år 1769 med hustrun flyttar från Köpenhamn vet man inte vart han styr kosan. Till detta kan fogas ytterligare fakta. Bevis­ ligen var han enligt murarelagets protokoll verksam som murarmästare i Kö­ penhamn ännu 1766, men under loppet av år 1767 har utbildningstiden avbru­ tits för en av honom i lära mottagen lärling. Det synes därför sannolikt att Hans Henrik under loppet av år 1767 fått uppdrag på annat håll, vilka dragit honom bort från verksamheten i Köpenhamn, där han dock till och med början av år 1769 fortfarande var skriven. Nästa säkra uppgift om murarmästaren Wendorff föreligger först mer än ett decennium senare, då Landskrona stadsförsamlings husförhörsbok för år 1778 anger honom med hustru och barn som boende vid Lilla Nygatan i Östra roten. Hur länge han då redan bott där framgår icke och kan heller icke där vidare efterforskas, eftersom församlingens husförhörslängder börjar just med detta år. Däremot kan noteras att Wendorff här tituleras byggmästare, som väl i en svensk provinsstad lät litet finare än det danska murarmästare. Som docent Johannesson har anfört pågick i Landskrona under senare hälften av 1700-talet stora arbeten för kronans räkning och Wendorff synes ha varit sysselsatt vid dessa. Det verkar icke helt osannolikt att han redan från början, och då redan vid sin successiva flyttning från Köpenhamn 1767— 1769 hade fatt arbetsuppgifter i Landskrona, kanske lockad dit genom förmånli­ gare villkor. I varje fall behövdes vid denna tidpunkt ett tillskott av arbetskraft i Landskrona just för sådana arbeten. Det har ifrågasatts om Wendorff på väg till Landskrona för någon tid så att säga mellanlandat i Helsingör eller Helsing­ borg, vilket naturligtvis i och för sig kan ha varit möjligt, men det finns ingenting som talar i denna riktning, varför en sådan tankegång måste beteck­ nas som en helt obevisad gissning. I detta sammanhang kan noteras att enligt det danska murariagets räkenskapsbok har ”mäster Wendorff’ i oktober 1779 148

”Publique hus33 fått lösa ett stämplat papper för en attest i Sverige. År 1781 eller 1782 har Wendorff emellertid lämnat Landskrona och finns redan på hösten 1782 bosatt i Hjärnarps socken på Hallandsåsens sydsluttning norr om Ängelholm. Inom denna socken är Wendorff sedan bosatt och lever fortfarande år 1821, men synes ha avlidit detta eller följande år. Under hela denna tid i Landskrona och Hjärnarp benämnes han byggmästare.

Redan under Landskronatiden har Hans Henrik Wendorff haft kontakt med 0 och uppdrag i Helsingborg. Aren 1776-1777 sysslar han nämligen med beskriv­ ning och alternativförslag till det blivande kronobränneriet i Helsingborg, varvid dock är att märka att de av honom signerade handlingarna är daterade i Malmö, icke i Helsingborg. Senare förekommer han i samband med flera uppdrag för Helsingborgs räkning, men de allra flesta gäller mer enkla uppgifter som reparationer, värderingar, bl.a. för de nya brandförsäkringarna i mitten av 1780-talet, alltså vid en tidpunkt då han bosatt sig i Hjärnarp. Frånsett Kro­ nobränneriet, som senare kommer att behandlas separat, har Wendorff förutom några små byggnader utan särskild karaktär haft blott två egentliga uppdrag som gällt förslag till nybyggnader, nämligen att göra ritningar till en ny skolbyggnad år 1788, som dock inte blev byggd, och nu till det nya rådhuset 1796—1797 samt den där framför liggande åttasidiga dammen med fontän. Även om han alltså har haft flera arbetsuppgifter i Helsingborg, liksom f.ö. på andra håll i nordvästra Skåne, tycks han aldrig ha bott här i vår stad, och i så måtto har han icke varit närmare knuten till Helsingborg.

Som byggmästare åtog sig således Wendorff förutom värderingar, reparatio­ ner och ändringsritningar dessutom egna entreprenader härstädes, såsom upp­ förande av mindre byggnader, men alltså endast i här nämnda fall gjorde han ritningar till större och väsentligare objekt inom Helsingborg, i varje fall som vi känner till. Det har antagits att Wendorff skulle med en viss rätt ha kunnat kalla sig arkitekt, varvid man utgått från att han i två värderingshandlingar med uppmätningsritningar, båda från förra hälften av år 1786, kallats ”Architecten och Byggmästaren hr Wendorff’. Men i den mängd av handlingar av skilda slag i övrigt, där hans namn förekommer, användes konsekevent endast benäm­ ningen byggmästare. Det torde kunna anses sannolikt att man just i dessa två värderingshandlingar har genom den finare titeln inför Allmänna Brandförsäk­ ringsfonden i Stockholm velat styrka trovärdigheten. En genomgång av elevför­ teckningar och elevarbeten vid det år 1754 grundade Kunstakademiet i Köpen­ hamn, där arkitektutbildningen i Danmark bedrevs, har givit ett helt negativt resultat, Wendorff förekommer icke där. Han var och förblev byggmästare och som betrodd sådan gjorde han alltså åren 1796-1797 projektritningarna till Helsingborgs blivande rådhus. Därmed är vi tillbaka vid det egentliga ämnet, det nya rådhuset.

149

Stadsplan och bebyggelse

Gustaf af Sillens osignerade ritning år 1797 till Helsingborgs nya rådhus. Fasad mot torget, jämte våningsplaner.

I5°

”Publique hus33

Fasad mot hamnbryggan enligt af Sillens förslagjämte sektioner. Man kan lägga märke till den svängda trappan. Vinden är upplyst genom de lågt sittande små fönstren.

Stadsplan och bebyggelse Wendorffs projektritningar finns så vitt är bekant icke bevarade vare sig i original eller kopior; men vi kan genom överintendentämbetets yttrande i viss mån rekonstruera dem. I stort sett torde de ha överensstämt med de slutliga i Stockholm utförda men har skiljt sig från dessa i vissa viktiga detaljer. Den rektangulära tvåvånings stenbyggnaden är präglad av nyklassicismen och visar på västra långsidan, mot hamnbryggan, i bottenvåningen fem stora, arkadliknande rundbågiga öppningar, vilka är klart influerade av den snett över torget liggande högvaktsbyggnaden från 1777-1778, vilken senare kommer att tagas upp till behandling. Bottenvåningen är på de slutliga ritningarna för övrigt liksom på den nyssnämnda högvakten utförd med rusticerande dekor, om ock icke lika elegant och påkostad. Wendorff har emellertid föreslagit ett brutet och därigenom betydligt högre tak, som dock icke vann godkännande i Stockholm.

Däremot höjde man där själva byggnaden med halvannan aln, varigenom en viss belysning till vinden kunde erhållas genom små rektangulära fönster, vilka Wendorff icke synes ha haft med på sin ritning. Han har i stället haft de för dansk arkitektur under 1700-talet så typiska kuporna, inbakade i det höga, brutna taket. Genom att huset gjorts kortare men bredare, och alltså också högre, har det fatt andra proportioner än Wendorffs, men framför allt har byggnaden genom det låga flacka valmade taket befriats från den oproportio­ nerliga tyngd som den synes ha haft på det Wendorffska utkastet. Men en jämförelse med utgångspunkt från en icke befintlig ritning kan synas orättvis.

Emellertid finns en mycket god utgångspunkt för en sådan jämförelse i det yttrande som författaren av den nya ritningen själv avgav.7 Handläggningen hade nämligen varit följande. Den 6 januari 1797 godkände de lokala kommunala instanserna det Wendorffska förslaget och beslöt att via landshövdingeämbetet insända det till överintendentämbetet i Stockholm för prövning, vilket ock skedde. Nästan samtidigt lämnade man olyckligtvis ut arbetet på entreprenad och till denna antogs Wendorff. I Stockholm har man tagit tid på sig att fundera över det inlämnade förslaget, som tydligen icke riktigt tilltalade de beslutande. Efter en omarbetning, som alltså i mångt och mycket, bl.a. genom de ändrade proportionerna, ger en annan karaktär åt byggnaden, är man den 27 november 1797 färdig med nya ritningar och sitt yttrande. Författaren till ritningen (av arkitekturkunnig expertis i Stockholm ansedd som egenhändig) och yttrandet, var den nyblivne hovintendenten Gus­ taf af Sillén (1762-1825) som länge hade arbetat på överintendentämbetet under C. F. Adelcrantz (död 1796). Det synes kunna vara av intresse att här anföra af Silléns egen skrivelse i sin helhet: ”Promemoria om Helsingborgs Rådhus. Vid författandet af hosgående två Ritningar til Rådhus i Helsingborg, har jag uti indelningen något nära folgt det ifrån Orten insända Project, dock med nedanskrifne ändringar, dels för mera !52

”Publique hus” beqvämlighet ock utrymme, dels för att gifva Bygnaden et bättre anseende.

I stället för 33 1/2 alns längd, har jag minskat den til 32 alnar, menn därimot ökat bredden ifrå 17 1/2 til 19 alnar, hvarigenom Rådhuset, med lika utanmurar, far invändigt mera utrymme. Kostnaden ökes icke därigenom, ty bjelkarna under ock öfver Rådhus Salen kunna läggas tvärt öfver densamma, då de ej behöfvas så långa, ock huset dessutom igenom sina täta Skiljomurar har tilräkelig förbindning.

För att icke vanskapa en ny bygnad igenom et brutit tak, eller, å la Manzarde, har jag gifvit taket blott et fall, med lagom stupning; menn til bättre proportion i det hela, ock vindens uplysande, föreslagit utanmurarna 1 1/2 aln högre än på det insända Projectet, med små fönster under taklisten. - Därige­ nom undvikes den olägenheten af vindskappor, som böra öfver alt beklädas med järnplåtar om takdropp skall kunna undvikas. När värdet af dessa beräknas, jämte något öfver 600 taktegel, större åtgång af Virke och Timmerarbete som fodras til et brutit tak, skall det visserligen svara imot den tilökta kostnad af 7 128 murtegel, 7 läster Kalk, m.m. som den af mig föreslagna tilökning af 1 1/2 alns högre utanmurar förorsakar. Vinsten blifver således, att fa et väl proportio­ nerat Rådhus, i stället för et som synes nedtrykt af et tungt ock osmakeligit taklag.

Icke finner jag skäl att tilstyrka något annat ställe för denna Bygnad, än det, som i den insända Planritningen är utsatt. Då den ena sidan är vänd åt Stadens Torg, ock den andra åt Lastnings bryggan hvarest man landstiger vid ankoms­ ten ifrå Dannemark, så vet jag icke hvarföre en prydelig Bygnad skulle läggas på et annat ställe, hälst för densammas anseende intet kan finnas tjenligare. Den enda ändring i läget som jag skulle kunna föreslå, vore, att lägga Rådhuset några alnar mera åt väster, enligit de puncterade linéer jag utsatt på den insända Situations Cartan, då Södra gafveln skulle blifva mitt före den gatan som synes vara imillan Corps de Gardet ock närliggande Qvarter, utan att skymma framsidan af det förstnämda.

Stockholm den 27 November 1797.

G: af Sillen” Sedan af Sillens ritningar enligt överintendentämbetets protokoll den 6 de­ cember 1797 varit remitterade till ”conducteurerne Palmroth och Jonsman ... till afcopierande” översändes de samma dag till Kungl. Maj:t för beslut.

Originalritningen blev sedan arkiverad hos överintendentämbetet. Den 9 janua­ ri 1798 stadfäste Kungl. Maj:t sålunda af Sillens ritningar till det nya rådhuset i Helsingborg, men med ett tillägg, i och för sig egentligen betydelselöst, om placeringen. Detta tillägg blev dessvärre genom landshövdingeämbetets ingri­ pande en hake som kom att väsentligt försena ärendet på det sätt som är

*53

Stadsplan och bebyggelse

^

ftJ'stfrt/'Zl

7>

3\ c

rOiru^tncrux <rm ifC(J^vncj{rc

*v ^

9tf oSj^uU 1tJ /t

.^irtej fappj ) fl**“Jfi*y fr**

ör/tn

cbn. >ycj+sr j

ifcu d futA >

/,/ ^Ä«, //&£

V+\(/jJnA*\fjtA*

i yxj^m d*

3*rvjccdf

«4^/

dc* crC

olvLi ^6~r f J\jC r t*.

no^r-o* j-Jyt cted

tYVLC

/i_y oittn^tCri^n^f

•«

curi-~

tdfijrwmJl j oCtdt jrr

/irV

ClM jf'j*'? Qy^rx^dc* cd t-dJdre sx^.J'cen d* ■ £fJtdttJ jjr S?2 °^trLt /dngij A^J^j vnd~-Jtcmdt d*~ te 31

J

1^

C Yt ej Ove J (C*-*1

‘9 *Uiw/

;fi ni tCL^

tn.'j Uk. *jJ> ***+**■, f<Zr

'"-’'V

u*rymnie.

(J

;^csicK-t lcKJoiavicft^

’

--------- £t#cxj

J

fy brycltCfit+YiA **-r\oL+* *x*C o^r-ei dd ^v4wi da./: v. KVt-w/a/* /taajjou «40.4 f\r***t

rfv-eir

J o/a ol* *J drh ofxrm. J J*. (t*srxj+ J rcsK kct^J

ud*~n\ t<y*m*~Y>* Jv>\* {-dt*

i/jk.(^»AvMi»T

/t

ct*~ fi(r*s*CeOj ^Jv^ru*'»Jrur>j.

3^r odd ten* vt* ytJrCA^jt*. C*t ny (njy na.**) i^y e>i*~m f e,tlx*' fit fa idim-vt k*-rd* f

flfit-rjay

~-

cd t~Y+dd

y * £vt t {-trclCcf pfatf tf fa-ttj

tnxJ IttjCl'n J4t yy ntnj j tutun fit f-ntfre ys y oj^«rrfnr*t , dt Adm, /

*** r**'^»* ‘fdyf^'d*, f*r<fUjl4

/i u/n A^

~ kZ eL g* ..Jt;/;,!,„ „ y« u*&-.

JD 4M* .

JJ et*-* fiLA+wm1 J.._\^ _ - / -- d y1 fiLBYttrrv /f** c^S tn+tdrYC+rpf*', /r»i 6~o~YPt t-ddtY aM \ n 1 -fc*. ycptnjrp iC>**tnt* u^fifitnKAj -iKaj.. t,sy ^ j j ' _ y/v " Ii •/ - ^ ^ t**^**"4, Jt^rtvU vxZtyd <rjyrxy ^ 0~0 AL«,«,UaU i k'/t ^7'// *"&~V y frW, ftnmAtrmrtdt J**" -j-Y-dy-a,i #£:« k*drJ*. /

/

/..///,

«/ 7/99 /

/

r<tK

HI t+

'

t-

if

/'*-** ö

'

y ^ >M

t-CY*-C4f

J

.

1 i(fjC^JC ” A 11

V

•

/" &

f I

/f

* t-c*rr~c r lx aJLi*.

y/i Ji

u

r%i .Vtn .

>n r^fcr. • :vSfe" *h*jituu, a ti/„-Y/ yj^m. .. ' , V-i/ . ., v"" lycddrvcy^é KoyJUtJ j 4 fa dif Vd ,/ / f •*/ / / . r Jmx Jtf^ct YLXfiky^l u/ T

U TM nj + CU^yi O-Jyy\ AACCL^ t, t

katstcHyj

-

c/

^ /’”^VV Aj;/ ^ Ut/ n+1 -A<*

154

4

/It k.-» ^ y)

^1

*_ _

&/,t' ^

^

1 vi /

'

“-jr / ........... *

/

di. «1

*/«,•/

t *1« /i i/*

'

dfcy * 1-» W

</

^

”Publique hus” Jfi* *L~ * rc/><

ci L^fyc

fcUji fit J2*~ rrrtf

%*f)

JU a* *sn*tr* *U ~£a.j4-r%+YXj4

^

rv 1

0»'y^/

c

pyytuy

cfj-*>~+£ct4 i ^

m

J

\/-cAt cMJi

ti^ pi ^

*~JaivxJa <^Hti Ka^ R^f*'*A* ^

{unrure^t m<*r\

faerUPg^Kfr+rf£*;

r+ od+t.m*r >ru*m 1/ \r~^c+f l**~

Lflt oL* ^c4\.,~M U*l„fyjl pi

U^e<~U~) oil Jo^g^U d*~

^

^'j

j*r~fa~4 c~~~ Qxr^r/ ^

e<^ cä £~~UJ-

»rv*<

-*<%xJLa. • JtllU* ^ VI tU~~~U* 17p w* tXM

G.aJzfMtitl-

Hovintendenten Gustaf af Sillens promemoria angående det nya rådhuset i Helsingborg är skrivet med lättläst och tydlig handstil och är tydligen egenhändigt utskrivet. Av innehållet framgår också klart, för övrigt redan i första meningen, att han själv utfört de nya ritningarna. x55

Stadsplan och bebyggelse redovisat i tidigare band. Men det ursprungligen föreslagna läget, dock med den lilla förskjutning åt väster som af Sillen föreslagit, blev till sist fastställt av Kungl. Maj:t den 9 oktober 1798, vilket beslut kom magistraten till handa den 12 november 1798. Men då hade redan många andra turer företagits på det lokala planet, man hade tjuvstartat, fått klagomål på detta, ålagts stoppa bygget, i förtid råkat försälja den gamla byggnaden vid Storgatan, fatt förhyra extra lokaler och i största allmänhet åsamkats extra kostnader. Dessutom synes byggmästare Wendorff ha blivit sur för att hans ritningar inte till alla delar blivit accepterade och ville ha extra betalt för den förhöjning av huset som de nya ritningarna medförde. Entreprenaden hade nämligen som tidigare anförts utlysts och antagits strax efter att ärendet första gången skickats iväg, således långt innan de nya ritningarna förelåg. Det hela hade således blivit komplicerat och det var nog med den största lättnad man i januari 1799 såg sig äntligen kunna flytta in i de nya lokalerna, både rådhusrätten, magistraten, kämnärsrätten och sjötullkammaren. Några år senare tillkom dessutom arrestlokalen. Den 6 februari 1799 samlades man till den första sessionen i den nya rådstugusalen, som till sist kunde invigas med ”ett ganska vackert och till ämnet passande kort tal” av borgmästaren Carl Gustaf Ekerholm.8 Byggmästare Wendorff hade emellertid haft svårt att acceptera de nya rit­ ningarna, han tillhöils under byggnadstiden med stränghet att följa dessa. Trots det blev inte byggnaden färdigställd efter de fastställda planerna, den planerade vackra rusticeringen i puts, som skulle markera bottenvåningen, blev aldrig utförd, utan den med stor natursten murade bottenvåningen kom att stå oputsad under rådhusets nära nog hundraåriga tillvaro. Den övre tegelmurade delen var emellertid i varje fall tidvis putsad eller slammad. Som avslutande omdöme kan anföras att Wendorffs grundidé i stort blev följd, men att man i Stockholm gjorde ett behj ärtans värt försök att mjuka upp byggnadens tyngd och ge den en mer elegant sluttouche. Det lyckades man väl inte helt med, avsikten hade utan tvekan där varit att byggnaden skulle anpassas till och väl falla in i den rådande byggnadsstilens, nyklassicismens, lättare elegans men utgångsskissen hade varit alltför tungt präglad för att detta mål skulle nås. Man ville tydligen från överintendentämbetets sida icke gå alltför hårt fram i sina ändringar. Helsingborgs nya rådhus 1799 blev ett i viss mån särpräglat inslag bland Sveriges rådhusbyggnader, något av vilja men inte kunna. Stadens ekonomiska läge och allmänna sparsamhet har väl också spelat sin roll härvidlag.

För första gången sedan den stora förstörelsen år 1679 hade Helsingborg åter ett eget för ändamålet byggt förvaltningscentrum, ett riktigt rådhus, visserligen ganska litet efter våra mått mätt, men dock tillräckligt för den lilla stad som Helsingborg fortfarande var. Det nya läget vid torget och nära hamnbryggan *

56

”Publique hus33 visar emellertid också på ett annat förhållande: frigörelsen från stadens gamla centrum kring kyrkan hade fortsatts och nu var det det stora nya torget som alltmer vann i betydelse och drog till sig de väsentliga verksamheterna. Samti­ digt kan man lägga märke till att en faktor som haft inflytande då torget lades ut på 1690-talet, nämligen den militärt betingade fria utsikten mot hamn och hav, nu hade mist sin betydelse. Den fria sikten fick hindras av en visserligen icke alltför stor men dock ganska massiv byggnad. Stortorget hade blivit en sluten plats, i väster stängd av det nya rådhuset, i öster fortfarande tillsluten genom gårdarna vid Storgatans östra sida med deras tvåvånings- och så småningom trevåningshus.

Helsingborgs rådhus, uppfört enligt af Sillens ritningar, här enligt en målning av M. Westergren c: a 1840, nu i Helsingborgs museum. Framför rådhuset ligger den en gång av Wendorff ritade och anlagda fontänen, dock här i sin omarbetade ovala utformning. *57

Stadsplan och bebyggelse Helt utan bekymmer var man dock inte. Takfallens ringa lutning medförde så småningom behov av reparationer, år 1839 måste ett nytt tegeltak läggas.

Radhuset saknade dock fortfarande både torn och klocka. Ar 1858 begärde konsul Fritz Rooth hos magistraten tillstånd att på rådhusets tak på egen bekostnad få uppföra en tornbyggnad med ett ur. Efter att en ritning presente­ rats gavs det begärda tillståndet, men det kan vara av intresse att citera borgerskapets äldstes yttrande i ärendet i det avsnitt där man till synes omedve­ tet betygsätter det befintliga rådhuset. Där heter det: ”Då detta hus är uppfört i en ganska egen stil, anser borgerskapets äldste ... att ritning ... bör vara godkänd av sakkunnig person, enär en även för sig själv prydlig tornbyggnad likväl kunde förorsaka att rådhuset finge ett ännu mera vanprydligt utseende än det redan har . ..” Tornet uppfördes på en stomme av korsvirke i furu (man är fortfarande bunden till denna gamla skånska teknik), som bekläddes först med bräder, och sedan med zinkplåt. Urtavlan mot torget var transparent och belystes inifrån genom en gaslåga från det nyanlagda gasverket. Urtavlan mot hamnen fick däremot förbli ogenomskinlig och mörk. I mars 1859 kunde det stolta tornet överlämnas till stadens fäder. Vid rådhusets rivning 1897-1898 överfördes tornet med klocka och allt till det nya gossläroverket, där det ännu in på 1950-talet prydde gymnastikbyggnaden. Därefter överlämnades det till mu­ seet, där det då tills vidare magasinerades.9

Kyrkan När vi i medeltidsavsnittet lämnade Mariakyrkan stod den vid 1400-talets mitt nyinvigd och till synes färdig, så när som på västtornet som tillkom först omkring år 1500. Men så var inte fallet. Exteriört sett tillkom under senare delen av 1400-talet både en sakristia på nordsidan och ett vapenhus framför den vackra sydportalen. Grunderna till dessa båda anläggningar, vilka genom rivning avlägsnades år 1845, påträffades vid planeringsarbeten runt kyrkan åren 1951-1952. Det kunde då konstateras att båda tillbyggnaderna, vars utseende vi känner genom C. G. Brunius’ teckningar, var sekundära och med sina grundmurar stötte stumt intill kyrkan, men icke låg i förband med dennas grund. Också invändigt hade kyrkan vid medeltidens slut ett annat utseende än det vi känner idag. Som då brukligt var hade tegelmurarna dolts av en kalkputs, ännu i mindre partier bevarad i koret och på västväggen, men också i den västligaste mittskeppstravéns valv, där den avtäcktes i samband med den nuvarande orgelns tillkomst. Det är en i svagt gult varmt avtonad vit kalkputs, som säkerligen har gett kyrkan en vacker lyster. Dock har putsen ej ensam fått verka i interiören, utan den har i större eller mindre utsträckning varit täckt av kalkmålningar, så som seden var under medeltiden, då väggarnas bildsviter för 158

”Publique hus” den gudstjänstfirande församlingen har fått ersätta det tryckta bibelordet, som hör till det moderna samhället. Numera finnes endast några mindre fragment kvar, dels på östra korväggens sidopartier, dels på västväggen, strax söder om huvudingången, där Kristus bär upp hela tyngden av sitt väldiga kors.10 De bevarade målningarna kan hänföras till 1400-talets senare del, och kor­ målningarna har med all rätt jämförts med den i Brunnby förekommande unionsvänliga nordiska helgonkungasviten. Brunnbymålningarna har ansetts bekostade av, eller i varje fall inspirerade av härskarinnan på Krapperup och Bollerup, Barbara Brahe, änka efter riddaren Stig Olufsen Krognos, som 1474— 1475 tillsammans med kungen Kristian I och drottning Dorotea hade besökt Rom och påven. Brunnbymålningarna torde enligt senaste tolkning vara till­ komna någon gång mellan 1484 och 1488, Barbara Brahes dödsår. Sambandet mellan Helsingborgsmålningarna och Brunnbymålningarna är fullständigt klart och har många gånger påtalats, men om dateringen har man haft skilda meningar. Det synes troligt, med för närvarande kända fakta för ögonen, att den nämnda dateringen för Brunnbymålningarna så vitt nu kan bedömas, är

Den helige Magnus av Orkney-öarna och den helige Brandanus. Kalkmålning i Mariakyr­ kans kor. Båda förekommer också i Brunnby kyrkas rika dekor av målningar från 1480-talet.

159

Stadsplan och bebyggelse den riktiga, men detta hindrar icke att Helsingborgsmålningarna kan skilja sig litet härifrån, i så fall icke osannolikt genom att de kan ligga ett eller annat decennium tidigare. I detta sammanhang kan det vara av intresse att erinra om de nära släktförbindelserna mellan Barbara Brahe, gift med en Krognos, och olika medlemmar av släkten Bille på Lyngsgård, nära knutna både till Billegårdarna och Mariakyrkan. En djärv tankegång skulle vara att kalkmålningarna i Mariakyrkans kor har inspirerats från detta håll. I högkyrkan, i blinderingarna ovanför korets arkadbågar, påträffades vissa spår efter ett äldre målningsskikt, som av professor Otto Rydbeck ansågs kunna tillhöra 1300-talets slutskede, och alltså vara äldre än tidigare nämnda målningssvit. Svaga spår efter målningar påträffades för övrigt också på andra ställen i kyrkan vid den renknackning, som olyckligtvis företogs år 1898. Det kan därför anses som säkert att Mariakyrkan vid medeltidens slut och då reformationens predikanter tog över, hade en icke alltför ringa målningsdekor på sin gulvita puts, men hur omfattande den verkligen var kan numera inte avgöras.11 En bättre uppfattning har vi däremot om den mycket omfattande dekor av adliga vapensköldar som, också den i form av målning på kalkputs, prydde högkyrkans blinderingar ovanför mittskeppets pelararkader. Denna mycket intressanta och i fråga om omfattning nästan unika vapensvit är visserligen helt försvunnen, de sista resterna knackades bort vid restaureringen år 1898, men är dock för oss relativt känd genom den avritning som riksantikvarien Johan Peringskiöld (1654—1720) gjorde vid ett besök på platsen, vilken i viss, dock mindre omfattning kunde kompletteras av en dansk tecknare år 1898. Vapensvi­ ten har uppmärksammats redan av Mogens Madsen, som år 1587 skriver: ”Ingenstädes ser man så många av den gamla danska adelns vapensköldar avmålade som här på den norra kyrkoväggen”. Inalles har det enligt Peringskiölds teckning (jämte komplettering 1898) funnits inte mindre än 174 vapen­ sköldar, av vilka tre visade olika versioner av det danska riksvapnet, vilka var placerade i korets tre mittersta blinderingar. Dessa senare ger också en datering till 1500-talets mitt, i och med att i det södra av dessa tre fält finns texten ”Arma Danie D. G. Regis Dacie” samt ”Ao Dni MDLII”, alltså år 1552.

Hjärtskölden i det danska riksvapnet är dock tecknad olika på de tre, sydväg­ gens version har Sachsens vapen som hj ärtsköld. I det norra fältet finns under riksvapnet, som här har sin normala kungliga utformning, texten: ”Arma Christiani D. G. Regis Dacie”, medan riksvapnet i den östligaste blinderingen har Slesvigs vapen i hj ärtskölden samt årtalet 1555 oregelbundet insatt mellan bl.a. Oldenburgs och Sachsens vapen. I varje fall dessa tre vapen bindes på så sätt till Kristian III och hans maka Dorotea av Sachsen-Lauenburg och till 1550-talet. Om hela den väldiga vapensviten tillkommit i ett sammanhang eller successivt vet vi inte, men vissa tecken, bl.a. den symmetriska och regelbundna 160

"Publique hus" kompositionen skulle kunna tyda på en enhetlig tillkomst och datering. Om betydelsen av och avsikten med vapenarrangemanget kan vi för närvarande inte veta något, möjligen kan framtida forskningar eller nya fynd av liknande art på andra håll så småningom möjliggöra en förklarande tolkning. Emellertid bör en sak anmärkas, den vapenform som Peringskiöld genomgående och schemati­ serat använder i sin avbildning, är icke helt sanningsenlig. Han avbildar vapnen rakt uppåtstående med rak övre kant och rundad fot, medan de som påträffades 1898 var på senmedeltida och renässanssätt snedställda, med buktig överkant, svag spets och en rund urtagning i sidan. Med denna mångfärgade och rika bildsvit har Mariakyrkan tagit steget från medeltid över till ett nytt tidsskede, renässansens och reformationens, de religiösa bilderna har fått ge plats för de världsliga herrarnas maktsymboler, grupperade kring den yttersta makten, kungen.12 I tidigare band av detta verk har kyrkobyggnaden och dess inventarier skildrats med utgångspunkt från tillgängliga handlingar, protokoll och räken­ skaper i den mån dessa bevarats, och detta kommer icke att upprepas här.

Avsikten är i stället att ge en summarisk översikt under successiva hänvisningar till respektive tidigare avsnitt. Mariakyrkan kommer för övrigt att i likhet med vad som redan skett i fråga om Raus, Välluvs och Bårslövs kyrkor jämte sina inventarier ingående behandlas i det riksomfattande verket Sveriges Kyrkor.13 Som tidigare antytts kom reformationens införande i Danmark år 1536 att fa en genomgripande betydelse för kyrkolivet, inte minst i yttre hänseende. Så ock för Mariakyrkan. Till den katolska kulten starkt bundna inventarier borttogs från kyrkan och istället kom andra, som var mer eller mindre nödvändiga för den lutherska gudstjänsten. Det praktfulla altarskåpet, tillkommet i Stralsund c:a 1450, till vilket vi återkommer, och det stora senmedeltida krucifixet fick märkligt nog kvarbli i kyrkan och finns fortfarande kvar där. Likaså fick kyrkans kalkmålningar tills vidare förbliva ett blickfång för kyrkobesökarna. Däremot torde sidoaltarna, vilkas antal vi icke känner, snabbt ha fått ge vika, och gudstjänsten koncentrerades kring högaltaret. Altarskåpet ärar Maria, gudsmo­ dem, som sitt centrala motiv, men har trots sin starkt katolska prägel fatt förbli i centrum för den lutherska gudstjänsten. Men redan så tidigt som vid dess tillkomst, vid 1400-talets mitt, har den världsliga maktens närvaro betonats, om ock i relativt blygsam form. I altarskåpets övre fris finns nämligen i mitten det danska riksvapnet, på sidorna omgivet av Danmarks, Norges och Sveriges vapen, samt ett femte vapen tillhörigt den dåvarande länsmannen på slottet Joachim Fleming. Kristian I var vid den tidpunkten regent över de tre i union förenade rikena och unionsmarkeringen går väl ihop med samma unionsvänlighet som synes ha framträtt på kalkmålningarna på korets östväggar (jfr Brunn­ by kyrka). Vapenkombinationen möjliggör en noggrann datering av beställning

11

-

Helsingborg VI:2

161

Stadsplan och bebyggelse och tillverkning av altarskåpet till något av åren 1450 eller 1451, vilket årtal därmed har ansetts också innebära kyrkans slutliga färdigställande.14 Det nytillkomna och synnerligen viktiga elementet i den lutherska gudstjäns­ ten är predikan. Hur Mariakyrkans första predikstol, utformad för ett framfö­ rande av den rena lutherska läran, har sett ut vet vi ingenting om, annat än att den har funnits. Den nuvarande renässanspredikstolen, en verklig praktmöbel, genom inskrift daterad till år 1615, omtalas nämligen i en handling år 1618 som ”den nya predikstolen”. I regel anses den vara ett verk av den kände mästaren Statius Otto från Lüneburg, verksam både på Kronborg och i Malmö. Eftersom denne också torde med säkerhet vara knuten till den originella och praktfulla läktarpredikstolen i Kropps kyrka, har det anförts som en möjlighet att Maria­ kyrkans predikstol helt eller delvis är en donation av riksrådet och länsmannen Anders Bille på Rosendal. Men en annan donator eller bidragsgivare kan också tänkas. Anmärkningsvärt är nämligen att ryggpanelen bakom predikanten är försedd med kungen Kristian IV:s och drottningen Anna Catharinas i rik Ornamentik skurna vapensköldar i relief. Ett så starkt framhållande av den konungsliga närvaron tillhör det ovanliga, och skulle kunna tyda på att också kungen varit inblandad i predikstolens tillkomst. En sådan tolkning måste dock anses vara osäker. Men man kan i varje fall betrakta denna ovanligt starkt betonade kungliga vapenprydnad som ett tecken på kungamaktens påtagliga närvaro i Helsingborgs kyrka i början av 1600-talet. Det utgjorde en motsvarig­ het till samma kungliga närvaro uppe ovanför arkadbågarna i koret, då ännu markerad av Kristian III:s och hans drottnings insignier. Predikstolen är även ovanlig genom sin rika utsmyckning i intarsia, särskilt i den vackra växtrankeoch fågeldekoren på predikstolsdörren. Under tre olika skeden, i altarskåpet vid 1400-talets mitt, genom vapenfrisen vid 1500-talets mitt och i predikstolen vid 1600-talets början, betonas på ett ovanligt starkt sätt Helsingborgs nära anknyt­ ning till riket och kungamakten.13 Den världsliga makten har således kommit in i Mariayrkan för att stanna.

Under 1500-talet är det adeln som genom sina många vapensköldar får sin betydelse dokumenterad. Samma sker också genom de gravmonument som uppsättes. Det är främst den praktfulla stenen över landsdomaren i Skåne Sten Bille till Vanås (död 1585) och hans maka Christine Lindenow, vilken sten numera står upprest mot norra sidoskeppets västvägg. Stenen är emellertid bara en del, visserligen en väsentlig sådan, av ett betydligt större monument som

Den praktfulla predikstolen från 1615 måste ha framträtt på ett synnerligen markant sätt mot Mariakyrkans vitkalkade väggar sådana som de var före 1898 års ”rensning33. Målning av Sven Andersson i Helsingborgs museum.

162

gg1

((sny 2nbi]qnjcc

Stadsplan och bebyggelse hade rests över denne storman, som vilar i det Billeska gravkoret rakt under monumentet. Där ligger för övrigt i en rikt dekorerad kista även riksrådet Anders Bille till Rosendal. Som tidigare nämnts förvärvade också riksamiralen och länsmannen på slottet Ove Giedde år 1652 ett gravkor på motsvarande plats i södra sidoskeppet, alltså i kyrkans västligaste travé. Han kom emellertid icke att själv ligga där, hans död inträffade år 1660 och då var provinsen icke längre dansk. Hans son, Christoffer Giedde till Vrams Gunnarstorp, stannade dock i Sverige och begravdes i den av fadern inköpta gravkammaren och fick ett mindre epitafium uppsatt över sig, av vilket endast ett par mindre delar med anvapen är bevarade och uppsatta i kyrkan.16 Under 1600-talets första hälft tillkommer nya och praktfulla epitafier, vilka omnämnts i tidigare band, men nu är det inte längre adeln utan självmedvetna storborgare som på detta sätt far sitt minne förevigat i Mariakyrkan. Den världsliga makten börjar så sakta förskjutas, från de stolta adelsherrarna till de lika maktmedvetna borgarna. Dessa helsingborgare blir också redan under 1500-talet men än mer under det följande seklet rikt dokumenterade i Mariakyr­ kan, nämligen genom de ofta praktfulla och rikt utsirade gravstenarna i golvet, de flesta i koret, men några också längre ned i kyrkan, särskilt i mittgången. De två stora ljuskronorna från år 1653 berättar även de om samma storborgarklass, som velat tänka på att smycka kyrkan - men också förhärliga sig själva.17 Till den protestantiska gudstjänsten hörde församlingssången och den beled­ sagande musiken. I varje fall i de större kyrkorna var därför orgeln ett nödvän­ digt inventarium. Den äldsta kända orgeln i Mariakyrkan stammade från tiden omkring 1580, och det har ansetts som möjligt att den tillkommit på initiativ av o landsdomaren Sten Bille, kanske i samband med förvärvet av gravkoret. Ar 1640 har denna orgel ersatts eller möjligen ombyggts, men det är oklart i vilken omfattning äldre delar kan ha kommit till användning. 1640 års orgel blev emellertid uppställd på en läktare i norra sidoskeppet med fasad åt mittskeppet.

Den fanns kvar på plats till år 1849, då den såldes till Torrlösa kyrka, där den än i dag användes, renoverad i början av 1960-talet. Det har ifrågasatts om icke den befintliga läktarbarriären skulle kunna härröra från 1580-talet, men detta torde av stilmässiga skäl icke vara sannolikt, utan det är troligtvis 1640 års orgel och tillhörande läktarbarriär, den senare dock redan då litet gammalmodig, som där kan beundras såsom en av landets äldre bevarade orglar.18 Eftersom predikan var ett huvudinslag i den lutherska gudstjänsten måste med tanke på att församlingens uthållighet skulle kunna mäta sig med prästens predikoförmåga, sittplatser vara en nytillkommen nödvändighet. I början har detta problem sannolikt lösts litet tillfälligt, men år 1595 kom en kunglig förordning om hur detta borde lösas. När denna började tillämpas i Mariakyr­ kan är icke känt, men i en handling från år 1618 omtalas ”manfolkens nya 164

”Publique hus33 stolar”. Troligen var kyrkan snart nog fullmöblerad med bänkar, ”stolerum”, vilket kan framgå av att redan år 1628 måste man sätta upp en läktare i väster, vederbörligen försedd med kungligt namnchiffer. Denna läktare nedtogs för övrigt och såldes till Raus kyrka år 1849, där den delades i två och uppsattes i de nya korsarmarna. Tyvärr är däremot icke den herrskapsläktare, det ”pulpitur”, bevarat, som riksamiralen Ove Giedde år 1652 fick tillstånd att sätta upp i södra sidoskeppet, ungefär mitt emot orgel och predikstol. Billegårdarna hade dessutom en bänk vid manfolksstolarna intill och ”närmast nedanför rådmansstolarna vid pelarna mittemot orgelverket”. Rangordningen upprätthölls som synes noggrant i kyrkan både på manssidan och kvinnosidan (den norra).

Någon värmeanläggning fanns inte i kyrkan, varför den vintertid säkerligen var ganska kall både för allmänheten och den tjänstgörande. På 1650-talet anskaffa­ des därför en fyrpanna för organisten så att han kunde värma sina stelfrusna fingrar vid spelningen.19 Under de drygt hundra år som vid Skånes övergång till Sverige hade förflutit sedan reformationen genomfördes 1536, hade Mariakyrkan fatt en betydligt mera världslig prägel med predikstol och orgel som till kulten knutna, men praktfulla huvudinventarier. Interiören i övrigt präglades av renässansens världsligt färgrika och ornamentalt rikt smyckade ting, läktare, epitafier och gravstenar, de säkerligen ganska rikt sirade bänkgavlarna icke att förglömma.

Men ännu kunde man försjunka i betraktande av de religiösa kalkmålningarna på väggarna, där bibelns och helgonlegendernas olika gestalter trädde emot gudstjänstbesökarna. Om staden utanför kyrkans murar kunde framvisa samma prakt och färgrikedom var väl mera tveksamt. Övergången till Sverige medförde inga särskilt genomgripande ändringar för kyrkobyggnadens del. Den redan rådande ordningen för fördelning av bänkplat­ serna efter det sociala schema som rådde fortsattes, vilket framgår bl.a. av den äldsta bevarade kyrkstolslängden från 1694. Landsförsamlingen och stadsförsamlingen, som firade gemensam gudstjänst, hade skilda platser i kyrkan, och respekten för den sociala rangen framgår t.ex. av att drängarna var placerade uppe på den västra läktaren från 1628. Varje stolägare hade rätt att låsa sin bänk, den betraktades som enskild egendom, förvärvad mot särskild avgift för längre eller kortare tid, och fick den då icke användas av någon annan.

Sommaren 1664 göt man om den största klockan, men i övrigt tycks omvårdna­ den ha inskränkt sig till mindre åtgärder.20 Under kriget 1676-1679 undergick kyrkan emellertid hårda öden, inventari­ erna bortfördes delvis till Själland och danskarna inkvarterade trupper i den redan tidigare hårt slitna kyrkan. Mycket pengar och arbete fick därefter läggas ner på att sätta byggnaden i någorlunda skick. Kyrkans blytak måste repareras, och likaså måste man vidtaga åtgärder mot de efter striderna ganska omfattan­ 165

Stadsplan och bebyggelse de skadorna på kyrkogårdsmuren. I augusti 1681 var kyrkklockorna åter på plats och kunde kalla till gudstjänst.21 Det korta kriget 1709-1710 synes däremot inte ha lämnat några nämnvärda större spår efter sig på kyrkobyggnaden, men både kriget och den följande pesten hade tärt svårt på ekonomien, varför det fick förflyta ganska lång tid innan man hade pengar och tillfälle att ägna sig åt de reparationer som alltid är nödvändiga på en så stor byggnad som Mariakyrkan. Men under 1720- och 1730-talen hade man samlat sig och då genomfördes omfattande reparationer på kyrkan. Väggarna och taken översågs, och åter fick man reparera kyrkans blytak, själva kyrkan och tornet var nämligen täckta på detta sätt, medan sakristian och vapenhuset hade tegeltak. Sakristian fick ett trägolv lagt ovanpå det kalla stengolvet, vilket antogs skola i någon mån motverka kylan i den oeldade lokalen. I själva kyrkan var situationen inte bättre, kyrkobesökarna klagade på att kyrkfönstren var trasiga och att draget därför var svårartat inne i kyrkan, också den oeldad. Fönstren lagades under loppet av 1740-talet, men ett betydligt viktigare ingrepp gjordes i kyrkan själv, vilket kom att för framtiden helt förändra kyrkointeriörens hela karaktär. I mars 1739 beslöt nämligen kyrkorådet, helt i överensstämmelse med rådande smak och teologiska tanke­ gångar, att ”invändigt utspäcka och vitlimma hela kyrkan överallt, intet undan­ tagandes, tillika med sakristian och vapenhuset”. Termen ”utspäcka” innebar att man skulle laga alla sprickor och fogar i putsen jämte alla hål som uppstått under tidernas gång. Detta kom att få en ödesdiger verkan för framtiden.

Sannolikt har man för att få det hela hållbart och stabilt knackat bort all puts som kunde misstänkas vara det minsta lös och kunde falla bort, och sannolikt mer till. Denna noggrannhet torde vara ett väsentligt skäl till att man vid arbetena år 1898 inte fann nämnvärda spår efter de kalkmålningar som måste ha täckt kyrkans väggar i betydligt större utsträckning än vad vi nu känner till.

Vitlimningen blev alltså verkställd och man kunde på en tavla, uppsatt i koret, läsa följande stolta ord: ”Si huru ny och skiön och hvit Nu blefven är vår kyrckia '______________________________ ^

22

Denna vitputsning, så typisk inte minst på andra sidan Sundet, gick väl ihop med pietismens idéer, men ter sig enligt vår uppfattning ofta ganska kall och hård. Därför var det i och för sig ganska naturligt att man vid restaureringen år 1898 tog bort denna hårt vita kalkning från 1739, säkerligen påbättrad flera gånger, men det bör anmärkas att den ursprungliga medeltida interiören där­ med icke återskapades, eftersom de sista resterna av den medeltida varmt

”Publique hus”

Mariakyrkan var i slutet av 1700-talet omgiven av en murad kyrkogårdsmur med stigluckor.

Detalj av en målning från år 1778, konstnär okänd. Målningen skänktes till staden av garnisonen och hängde tidigare i det gamla rådhuset, numera sedan c: a 1910 förvarad i Helsingborgs museum. gulvita kalkputsen och de på denna möjligen varande svaga spåren efter medeltidens mer eller mindre rika dekor av kalkmålningar samtidigt avlägsna­ des. Mariakyrkans interiör av idag med sin varma för Helsingborg så typiska ljusa tegelfårg är mycket vacker och verkningsfull, men så torde den ha fram­ trätt blott en kort period som nybyggd, innan den putsades och de i det närmaste obligatoriska bildsviterna kommit på plats, de tidigaste möjligen redan under 1300-talet.

Ar 1772 ville man ersätta blytaket pa tornet med koppartak, men det blev av ekonomiska skäl inte genomfört. Ej heller blev det stora projekt till en grundlig renovering av hela kyrkan som år 1780 hade utarbetats av majoren i fortifika­ tionskåren E. J. Montell förverkligat, utan man utförde under 1700-talets slut och 1800-talets början endast de allra nödvändigaste mindre underhållsarbete­ na. Så vidtogs t. ex. år 1786 diverse reparationsarbeten i kyrkan efter ett förslag av byggmästaren Wendorff och med honom som entreprenör. Orgeln visade betänkliga svagheter, men också härvidlag stannade det vid svaga ansatser och låt oss säga nödhjälp. Men år 1749 hade dock en järnkamin satts in i sakristian, kyrkobesökarna i övrigt fick däremot fortsätta att frysa. I början av 1700-talet 167

Stadsplan och bebyggelse hade kyrkan tillförts en ny prydnad, om ock litet särpräglad och föga kyrklig. På befallning av Magnus Stenbock hade en del danska fanor, som tagits som troféer i slaget vid Helsingborg 1710, blivit uppsatta i kyrkan till erinran om den svenska segern. De var placerade i järnhållare, galgar som de kallades, vid pelarna framme i koret, där de hängde i närmare hundra år. Inför faran av ett danskt angrepp gav Gustav IV Adolf år 1808 order om att de skulle tagas ned.

Fanorna sändes upp till Stockholm där de fick sin plats i Riddarholmskyrkan tillsammans med andra troféer. Numera förvaras de i Armémuseum. Järnhållarna i pelarna i Mariakyrkan satt länge kvar, de togs inte bort förrän år 1840.23 Mariakyrkan mötte således det nya seklet i ett ganska slitet tillstånd, och man var till sist tvungen att ta itu med arbetet att återställa byggnaden i funktions­ dugligt skick. Början gjordes 1814—1815 med det yttre, i första hand med strävpelarna som måste muras om, först på norra sidan, och arbetet fortsattes med de södra, det hela synes ha varit färdigt några år in på 1820-talet. Kyrkans blytak var dåligt och läckte vilket bidrog till att fukt och röta drogs ned i o murarna. Ar 1834 fann man att ett nytt yttre tak var absolut nödvändigt, men eftersom ett koppartak skulle bli mycket dyrt beslöt man sig för att lägga ett papptak på kyrkan. Mot detta uppstod emellertid en kraftig opposition i församlingen och 1837 beslöt man sig trots allt för ett koppartak. Det övre takfallet var färdigt med sitt nya koppartak år 1838 och följande år var också det nedre fallet färdiglagt med det nya materialet. Klockstolen i tornet var så bristfällig att man inte vågade ringa med storklockan. Timmerkonstruktionen byggdes om och dessutom göts storklockan åter om i Stockholm år 1843.24 En annan detalj som man hade besvär med under 1800-talets förra hälft var stadens tornur som sedan 1794 hade dels en urtavla inne i kyrkan (den gamla renässanstavlan), men också en yttre på tornets nordvägg. Det ville aldrig fungera riktigt, reparerades ofta och fick slutligen sin ersättning genom rådhu­ sets lilla tornur från 1859. I detta sammanhang kan påpekas att kyrkan redan år 1751 fått en yttre tidmätare i det solur som borgmästaren Petter Pihl d.y. till torg- och marknadsbesökarnas tjänst låtit sätta upp på tornets sydvästra hörnsträva. Notisen bekräftar att stadens torghandel ännu vid denna tidpunkt försiggick runt Mariakyrkan trots Stortorgets tillkomst c:a femtio år tidigare.

Rester av soluret finnes ännu kvar på tornmuren.20 Men det stora problemet för Mariakyrkan under 1800-talets förra hälft och mitt var emellertid den snabbt ökande befolkningen. Sittplatserna i kyrkan blev helt otillräckliga och detta framtvingade icke blott omfattande åtgärder i sig utan ett helt nytt tänkande härvidlag. Då detta sammanställdes med kyrkointeriörens bristfälliga skick i stort blev det logiska slutet en genomgripande restau­ rering och i vissa fall ombyggnad, och det i en utsträckning som man alls icke hade tänkt sig från början. En bidragande orsak till de omfattande arbetena var 168

”Publique hus33 säkerligen att man år 1843 tillkallade professorn C. G. Brunius i Lund som sakkunnig. Han kunde skickligt fånga upp de stämningar för större ingrepp som redan fanns i Helsingborg och med känd envishet driva dessa tankegångar än längre. Redan år 1840 hade man låtit på nytt vitmena kyrkan invändigt och enligt den långa och läsvärda skriftliga redogörelse som lämnades i slutet av detta år av de kommitterade hade man också redan då genomfört ett stort antal andra större och mindre åtgärder, bl.a. hade man fyllt upp det ojämna och bitvis nedsjunkna och lappade kyrkgolvet, och innanför altarskranket hade man därtill lagt på ett extra trägolv. Samtidigt hade man avlägsnat en hel del efter den tidens sätt att se onödiga äldre inventarier, av vilka vi säkert har anledning att känna saknad efter ganska många.26 Trots dessa olika åtgärder kunde man ändå inte få någon tillfredsställande lösning på problemet med det bristande utrymmet. Redan på 1820-talet hade man tagit bort träskranket mellan kor och långhus och inrättat sittplatser däruppe, den Gieddeska läktaren från 1652, eller Vegeholmsläktaren, som den också kallades, hade man år 1833 inlöst från ägaren, så att också den hädanefter kunde användas av församlingen, man hade framtvingat ett bättre utnyttjande av sittplatserna på västra läktaren från 1628 och garnisonens husarer, som under en längre tid fatt disponera denna, skulle enligt beslut från 1841 följa gudstjänsten stående i koret, medan församlingen således själv skulle kunna nyttja läktaren och dess sittplatser. Men ytterligare åtgärder syntes nödvändiga, och de kommitterade från år 1840 tycks i sin redogörelse ha lutat åt den åsikten att man lika gärna kunde tillgripa en fullständig renovering av kyrkan och då radikalt söka lösa alla problem. Bl.a. ansåg de att exteriören stördes allvarligt av två ”parasitutbyggnader”, vapenhuset och sakristian, isynnerhet den senare som ej var ”bättre till utseendet än ett illa underhållet häradshäkte”. Socken­ stämman prövade dessa och andra idéer och fattade beslut i enlighet med flera av de framlagda förslagen, också i det avseendet att den ”vanprydande, osunda och fuktiga” sakristian borde rivas. Detta är synnerligen intressant, därför att det i den senare debatten om den vid mitten av 1800-talet genomförda restaure­ ringen av Mariakyrkan ofta har framförts klander mot Brunius för att han initierat dessa rivningar. Detta är alltså icke riktigt, det är först i detta läge, efter dessa församlingens egna synpunkter och beslut, som Brunius år 1843 tillkallas.

Hans omdöme var nu inte barmhärtigare, sakristian ansåg han ”ännu vanprydligare och dess låga, mörka, fuktiga takvalv passa föga för brottslingars inrym­ mande, ännu mindre för dess närvarande bruk”. Genom hans beskrivning framträder för våra ögon en med ett par valv försedd relativt enkel sakristia från 1400-talets senare del, vilken tydligen underhållsmässigt har varit svårt efter­ satt. Vapenhuset var ”med sina igenmurade fönster och platta trätak avskräc­ kande och dolde kyrkans prydliga sidoingång” på sydfasaden. Beskrivningen är 169

Stadsplan och bebyggelse litet svårtolkad, men sannolikt har vapenhuset med tak och allt förstörts under något av krigen och aldrig återställts, utan fatt en provisorisk avtäckning.

Brunius hade således förhållandevis lätt att vinna gehör för sina idéer, vapenhus och sakristia rives, sydingångens portal ommuras partiellt, de fönster i kyrkan som var igenmurade tas upp, strävpelarna muras åter om (1810-talets arbeten vinner inte alls hans godkännande), en ny sakristia inredes i koromgången bakom altaret, skapad genom att en skärmvägg sättes upp, som dock inte fick vara mer än sex alnar hög, så att man kunde ”däröver i sin helhet genomskåda de sköna takvalven”. Denna sakristia var för övrigt i bruk till i början av 1950talet. Med början hösten 1843 genomfördes Brunius’ olika förslag successivt och själv kom han likaså successivt in med flera yttranden med nya förslag, vilka han mestadels lyckades genomdriva. I enlighet med hans mening fick kyrkan år 1849 ett tidstypiskt golv med rött och gult tegel, varvid gravstenarna flyttades omkring och bl.a. lades ut i gångarna. Utrymmesfrågan fick en rimlig lösning, bl.a. genom att man mitt emot predikstolen byggde en helt ny läktare i södra sidoskeppet vilken ersatte det lilla Gieddeska pulpituret, och i kyrkans västparti byggdes en helt ny orgelläktare. Där placerade man en större och modernare orgel. Orgelläktare och orgelfasad ritades av professor C. G. Blom Carlsson i Stockholm, men trots att överintendentämbetet hade fastställt denna ritning vann den inte Brunius godkännande och efter olika överklaganden utformades istället västpartiet helt efter Brunius intentioner och kunde jämte ny orgel invigas år 1851. Den genomförda lösningen innebar att västra ingången hade fått bli kyrkans huvudingång, vilken under den nya läktaren ledde in i kyrkan.

Den gamla sydingången hade förlorat sin betydelse och skulle, visserligen nyrenoverad, dock hållas stängd. Man kan nästan tolka detta som en symbolisk handling, som en bekräftelse på att stadens gamla tyngdpunkt kring det ur­ sprungliga rådhuset och den gamla torgplatsen slutgiltigt hade fatt ge vika för det nordligare Stortorget och det visserligen fortfarande blygsamma, men dock nya rådhuset. Sedan kyrkan 1849—1850 hade fatt en helt ny bänkinredning kunde också utrymmesfrågan på 1850- och 1860-talen genom en omorganisa­ tion fa en viss lösning därigenom att den gällande bundna bänkordningen av traditionell typ successivt ersattes av en helt fri placering. Det gamla stånds­ samhället var på väg att upplösas, och tillgängliga bänkplatser kunde utnyttjas rationellare.27 Kyrkorestaureringen omfattade många andra moment som emellertid förbi­ gås här. Dock bör nämnas att Brunius ansåg det lämpligt att all jordfyllning, som hopat sig upp mot kyrkans murar och nästan dolde dess sandstenssockel, borde avlägsnas, detta för att minska risken för fuktighet i kyrkan. Området kring Mariakyrkan hade sedan medeltiden varit använt som begravningsplats och redan på 1100- och 1200-talen varit kringgärdat av en kyrkogårdsmur. Ytan 170

”Publique hus33

I dag framträder Mariakyrkans blont röda tegelmurar oputsade, vilket ger kyrkan en varm och intim prägel.

hade genom anläggande av gator successivt minskats, men området användes jämte själva kyrkan fortfarande som begravningsplats. Då staden år 1816 fick en ny kyrkogård söder om den egentliga bebyggelsen, upphörde gravläggningarna runt kyrkan, och år 1817 uppmanades gravägarna att ta bort de gamla gravste­ narna, och dessutom nedrevs kyrkogårdsmuren. I mitten av 1820-talet beslöt man stensätta ”hela planen eller den gamla kyrkogården”, vilket arbete också påbörjades 1825 men icke fullbordades förrän vid mitten av 1840-talet. På 1820talet diskuterade man också ett förslag att plantera träd på kyrkogården, men detta befanns ”alltför opassande” och förslaget fick förfalla. Men någon be­ gränsning av området närmast kyrkan behövdes i alla fall, och år 1855 beslöt sockenstämman att två rader träd skulle planteras runt kyrkan längs gatorna och att stensättningen i den så uppkomna allén skulle ersättas med strandmal.

Så uppstod den än idag bestående ordningen kring Mariakyrkan med de dubbla trädraderna. Den innanför dessa numera liggande muren och planteringen är emellertid mycket yngre, denna anläggning är från 1952—1953.~ö

171

Stadsplan och bebyggelse Beträffande stadens kyrkogårdar för övrigt kan några sammanfattande rader anföras. Någon gång vid 1600-talets början eller under dess första hälft anlade man i södra delen av staden och öster om Södra Storgatan en ny kyrkogård med omgivande mur, troligen på platsen för det gamla Heligkorskapellet, såsom tidigare skildrats. Denna anläggning spolierades i samband med de danska fortifikationsarbetena på 1650-talet, och en ny måste anläggas som ersättning, vilket skedde inom kvarteret Carl XI norr om Prästgatan, ungefär på det område där telegrafen senare fick sina olika anläggningar. Denna, den ”lilla”, ”nya” eller ”fattigkyrkogården” användes fram till år 1816, då den nya kyrko­ gården söder om staden, öster om Södergatan, togs i bruk, nuvarande Gamla Kyrkogården, vilken i sin tur successivt utvidgats åt öster med delar av gamla Vintapparlyckan, och genom den betydligt yngre Donationskyrkogården, med flera områden. Den gamla fattigkyrkogården arrenderades först ut och försåldes slutligen år 1825 för att bebyggas. Arbetena med dessa kyrkogårdar och deras utseende har behandlats i tidigare band, där särskilt Band V:2 har värdefulla uppgifter att erbjuda.29

Prästgårdarna Lundakaniken Kristiern skänkte i sitt testamente, daterat den 20 augusti 1299, till kyrkan sin gård, vilken han förvärvat genom köp och därefter bebyggt, och avsåg därmed enligt egen utsago att vikarien, dvs. Mariakyrkans tjänstgörande kyrkoherde, skulle residera där om han så önskade. Numera tror vi oss kunna identifiera denna Helsingborgs första kända prästgård, vars läge icke angavs i testamentet, och kunna förlägga den till det s.k. ”brända huset”, som vid grävningar påträffades i början av 1960-talet. Den lilla kvadratiska stenbyggna­ den, säkerligen minst tvåvånig, låg söder om kyrkan, på insidan av kyrkogårds­ muren, alltså inne på kyrkogården, nästan mitt emot kyrkans nuvarande sydingång och likaså mittemot det yngre rådhuset på andra sidan Södra Kyrkoga­ tan. Lämpligare läge för en prästbostad kunde näppeligen tänkas. Som skildrats i medeltidsavsnittet genomgick huset och dess i varje fall tidvis förnämliga inredning hårda öden och förstördes slutligen genom en brand, om tidpunkten för vilken viss tveksamhet kan råda. Det sannolika är att den eldsvåda, efter vilken huset icke återuppfördes, inträffade någon gång i slutet av 1400-talet eller allra senast i början av 1500-talet.30 Hur prästens bostadsfråga därefter föstes är oss obekant, men genom refor­ mationen 1536 uppstod ett annat och större problem. Medan den katolske prästen levde i celibat och utrymmesmässigt endast hade sig själv att tänka på, hade den lutherske prästen familj och behövde följaktligen väsentligt större utrymme, icke bara för familj och tjänstefolk, utan också för den agrara själv172

33Publique hus33 hushållning som hörde den nya tiden till. Hur detta löstes under de första hundra åren efter reformationen vet vi inget om, de ytterst få bevarade hand­ lingarna tiger därom. Ar 1635 saknade i varje fall kyrkoherden ett av försam­ lingen ägt och bekostat boställe, och måste således själv ha ordnat och bekostat sin bostad, i varje fall sedan överskådlig tid tillbaka. Det året inträffar emeller­ tid en i och för sig beklaglig händelse, en av kyrkvärjarna (kyrkvärdarna) kunde inte redovisa för sin förvaltning, en stor brist hade uppkommit, och kyrkan såg sig därför nödsakad att som ersättning ta hand om denne mans, Hans Peder­ sens, gård, som då genast anslogs åt kyrkoherden som bostad. Det var en stor gård med ett förnämligt läge, mellan Södra Kyrkogatan och nuvarande Bruksgatan (= dåvarande Lilla Syndre gaden), alldeles intill rådhuset. På andra sidan om rådhuset låg för övrigt i varje fall under senare delen av 1600-talet borgmästarens gård. Grannskapet var sannerligen icke att klaga på. Fastighe­ ten, nr 183 på 1787 års karta, täckte en stor tomt mellan de båda nämnda gatorna, med endast själva hörnet bortnupet, där bodde nämligen organisten på en avstyckad ganska liten tomt.31 Prästgårdens bostadsdel har legat åt Södra Kyrkogatan, sannolikt en tvåvå­ nings korsvirkesbyggnad, om vars utseende vi tyvärr inget vet. Den kan ha varit ett vackert utkragat hus med utsirade knektar, ornerade fält och annat, alltså liknande det ännu bevarade Jacob Hansens hus. Troligen har det varit ännu praktfullare, dels hade Hans Pedersen i sin framgångs dagar varit en förmögen man, dels har läget vid kyrkan, i stadens egentliga centrum, varit förpliktande.

Den stora tomten i övrigt har rymt alla de magasins- och ekonomibyggnader som var nödvändiga för ett stort prästhushåll. En glimt av gården får vi genom den redogörelse för uppkomna skador, som lämnades efter den svenska ockupa­ tionen 1644—1645, då gården var mycket spolierad och en del av dess hus så ruinerade att ingenting var kvar utom tak och väggar. Fönster, låsar, dörrar och innertak var helt borta. Men återställandet tycks ha gått relativt fort under loppet av 1640- och 1650-talen. Redan i april 1659 var den värdig att som gäster taga emot den svenske kungen Karl X Gustav och hans drottning. Visserligen måste Bernt glasmästare laga fönstren i den kammare där kungaparet skulle vistas och likaledes måste efter besöket porten (åt Bruksgatan?), ”som bleffi tu kiördt daa Köngens den store Caret bleff införd i hans gaard”, repareras.

Gården rymde säkerligen byggnader från skilda tider och av olika värde, men tillsammans bildade de utan tvekan en funktionell enhet av i varje fall bitvis praktfullt utseende. Men ödets slag drabbade än hårdare då i slutskedet av det skånska kriget hela området år 1679 lades öde genom danskarnas försorg.

Prästgården rönte samma öde. Den forna prästgårdstomten kom sedan att ligga obebyggd och oanvänd i ungefär hundra år, om ock ibland bortarrenderad, och därmed i långliga tider vittnande om krigets svåra förstörelse.32 G3

Stadsplan och bebyggelse För den husville kyrkoherden ordnades bostadsfrågan genom att magistraten för hans räkning förhyrde lokaler, vilka år 1682 omfattade följande utrymmen, nämligen hos rådmannen (hyresvärden) ”de bästa rummen”, samt ”kök, spis­ kammare, brygghus, kölna, två källare och stallrum för 7-8 hästar eller krea­ tur”. Genom att staden även senare förhyrde lämplig bostad åt kyrkoherden där det för tillfället fanns möjlighet eller där det var ekonomiskt sett minst belastan­ de, kom prästen att ha skiftande bostäder under decenniernas gång. Så små­ ningom fick kyrkoherden själv ordna sin bostad mot ekonomisk ersättning från staden och då kunde det hända att prästerna inte ville hyra utan själva förvärvade egna gårdar. På det sättet möter vi flera av 1700-talets kyrkoherdar som egna fastighetsägare. Och så fortsatte det genom närmare hundra år utan att staden ägde egen prästgård, och prästerna fortsatte sin ambulerande tillvaro mellan egna och andras fastigheter.33 o Ar 1774 fick staden en ny kyrkoherde, den stridbare teol. doktorn Hans Bergeström, som dock hade en annan uppfattning rörande denna fråga. Han hävdade att staden enligt gamla bestämmelser hade skyldighet att hålla pastor med en ordentlig prästgård, vilket onekligen var helt riktigt, även om man gärna hade glömt bort det under denna långa tid. Han föreslog därför att man skulle inköpa lämplig fastighet åt kyrkoherden eller låta bygga en ny. Den gamla tomten fanns ju fortfarande kvar. Efter långa diskussioner enades man om att ett inköp av en fastighet borde göras. Beslutet underställdes landshövdinge- och biskopsämbetena, vilka i mars 1775 lämnade tillstånd till att man antingen byggde en ny prästgård på den gamla prästgårdstomten vid Södra Kyrkogatan eller byggde på annan plats under förutsättning att den gamla tomten samtidigt kunde försäljas. Bergeström drev i stor utsträckning själv ärendet, i och för sig välförståeligt då det ju gällde hans egen möjlighet att fa en lämplig bostad, och redan i april 1775 kunde man inköpa den Rooska fastighe­ ten i norra hörnet av Södra Storgatan och Himmelriksgränd. Den tomten blev senare känd under namnet det ”Siöcronska huset”, sedan överjägmästaren J. Siöcrona år 1842 inköpt den och något senare låtit uppföra den trevåningsbyggnad som stod kvar ännu omkring år 1970. Snabbt insåg man emellertid att denna tomt var för liten, och beslöt att försöka låta köpet återgå. Härefter vidtog en omständlig transaktionskedja med många turer, överklaganden och bittra strider, men redan den 4 juli 1775 hade trots allt en ny fastighet inköpts, den Bergska, i norra hörnet av Södra Storgatan och Prästgatan (som då kallades Nya Kyrkogårdsgatan). Förmedlare var direktören Fredrik Wilhelm Cöster, som tog livlig del i detta ärende. Gården reparerades och nybyggdes delvis på det sätt som strax skall skildras, och senast vid halvårsskiftet 1776 kunde Bergeström flytta in i en egen fastighet, stadens första fasta prästgård sedan år 1679. Men ärendet var definitivt inte avgjort ännu, det skedde först genom 174

”Publique hus” Kungl Maj:ts utslag den 17 september 1781, såsom det skildrats i tidigare band av detta verk. Därigenom gick också den gamla prästgårdstomten vid Södra Kyrkogatan genom försäljning slutligen ur kyrkans ägo.34 Den Bergska gården var en av de större fastigheterna i staden och omfattade egentligen tre tomter, av vilka den nordligaste kom att utgöra prästgårdsträdgården. Men vid förvärvet år 1775 låg också den anslutande gatutomten närmast söder därom obebyggd; den äldre korsvirkesbyggnad som stått där hade rivits långt dessförinnan. Men denna torde ha stammat från tiden före 1679 års förstörelse, eftersom byggnaderna längs Prästgatan tillhörde de få partier av staden som undgått ödeläggelsen. I hörnet mellan Storgatan och Prästgatan stod vid tiden för inköpet och långt senare ett visserligen litet, men dock tvåvånings korsvirkeshus från tidigare delen av 1600-talet, möjligen ännu äldre. Genom Tengbergs beskrivning 1816 känner vi till att det ännu i början av 1800-talet hade en utkragad övervåning och bjälkhuvuden med träsniderier.

Ned utefter Prästgatan följde så ett tvåvånings korsvirkeshus med kök, brygghus m.m., medan ännu längre åt väster längs Prästgatan låg en envåningsbyggnad med portgång, som alltså från sidogatan ledde in på den kringbyggda gården. o At väster tillslöts gården av en stallänga med vagnslider. Norr om hörnhuset längs Storgatan hade som nyss nämnts sannolikt legat ett bostadshus av äldre datum, vilket emellertid sedan länge var rivet då kyrkan förvärvade gården. I övrigt låg på den mellersta tomten längs dess norra tomtgräns som skärm mot den nämnda trädgården en äldre bostadslänga, som ännu fanns kvar vid nedmonteringen år 1940. Men utefter Storgatan var alltså ett stort tomrum mellan det gamla hörnhuset vid Prästgatan och trädgården. Här skulle rimligen kyrkoherdens mera representativa del av bostaden komma att ligga, ett nybygge måste här fogas in i den fyrlängade gården. I kyrkoarkivet finns en del osignera­ de skisser, som visar hur planen växer fram, prövas, ändras och så småningom kommer att bli underlag för den rektangulära korsvirkesbyggnad, som tillsam­ mans med den äldre, vinkelställda norra längan kom att utgöra kyrkoherde Bergeströms bostad. Ett par detaljer kan påpekas. På den tidigaste skissen lägger man märke till den längst in i förstugan liggande mycket elegant svängda trappan upp till vinden (det hela gällde ju en envåningslänga), som i senare utförande är gjord både enklare och - bredare. De från början planerade vindugnarna av järn har bytts ut mot kakelugnar, och framför allt, rumsindelningen av äldre, närmast barock stil har fått en yngre, modernare och mera borgerlig karaktär. Byggnadsritningarnas upphovsman är okänd, och lär väl så förbli, men en gissning är att de utarbetats av notarien, senare rådmannen, L. M. Gülich, som c:a tio år senare arbetar med ritningen till skolbygget.30 Till det yttre präglades den nya prästgården av att korsvirket visserligen hade fått förbli synligt, men dock enhetligt målats med gul färg, både timmer och G5

Stadsplan och bebyggelse

Ett första ombyggnadsförslag till prästgården, osignerat, sannolikt från år 1775.

Ovan t. h. På ett andra ombyggnadsförslag har man gått ända ut till tomtgränsen i norr och dessutom integrerat en del av den norra gårdslängan i den nya bostadsvåningen.

T. h. Det färdiga resultatet av om- och nybyggnaden framgår av byggmästaren Wendorffs uppmätning för brandförsäkringsändamål år 1788.

väggfält. Mot Storgatan framträdde prästgården efter dessa arbeten ännu som två byggnader, med det gamla tvåvåniga hörnhuset med sin rikt artikulerade korsvirkesfasad som motvikt mot den visserligen envåniga, men genom sitt höga väldiga tegeltak dock dominerande nya byggnaden. 1776 års upplaga av Hel­ singborgs prästgård känner vi väl genom den uppmätningsritning med tillhö­ rande noggranna beskrivningar av den då drygt tioåriga byggnaden som år 1788 för brandförsäkringsändamål utfördes av byggmästaren Hans Henrik Wendorff.36 176

"Publique hus33

12

-

Helsingborg VI:2

in

Stadsplan och bebyggelse

Den Wieselgrenska prästgården i hörnet av Prästgatan och Södra Storgatan före nedtagningen och flyttningen till Fredriksdal år 1940.

Inredningen synes ha varit relativt enkel, förmaket hade till exempel enbart putsade, enkelt slätstrukna väggar med stänkdekoration i olika färger. Vid rivningen tillvaratogs några takbräder med rester av blomsterdekoration, men de ansågs icke från början ha suttit i den nya delen av huset, utan torde ha vid ett senare tillfälle tagits från det äldre hörnhuset, till exempel vid dettas rivning 1849-1850, och då sekundärt kommit till användning. Redan 1804—1805 var det dags för reparationer, som församlingen, icke boställsinnehavaren fick betala.37 Då man år 1847 fått en ny kyrkoherde i Helsingborg, den namnkunnige Peter Wieselgren, var tiden åter inne att tänka på genomgripande reparationer av prästgården. En ny tid hade brutit in med nya krav. På sockenstämma 1848 beslöt man att icke blott vidtaga omfattande reparationer utan också att till en del skapa en helt ny byggnad. Det gamla hörnhuset från 1600-talets tidigare del, nu tvåhundraårigt, revs och ersattes med en förlängning åt söder av den envåniga bostadslängan från 1775—1776, denna gång dock uppförd i tegel, samt sammanförd under ett gemensamt stort tegeltak. Mot Prästgatan fick tegelfasa­ den förbli synlig, men åt Storgatan putsades den, vilken putsning också fick fortsättas över på den äldre tidigare endast målade korsvirkesdelen. Det klassi­ cistiska intrycket från 1770-talet, som då erhållits genom den enhetliga gula färgen, fullföljdes således helt ut vid 1800-talets mitt och byggnaden fick den lugna stilenliga fasad, krönt av det dominerande obrutna tegeltaket, som vi idag känner från Fredriksdals friluftsmuseum, där byggnaden återuppfördes efter 178

Publique hus33 den slutliga rivningen år 1940. Vid 1849-1850 års arbeten nedtogs också den västra längan, stallängan, och byggdes åter upp, delvis under användning av det gamla materialet. Även längan mot Prästgatan, sydlängan, som egentligen bestod av två skilda äldre hus, fick 1849-1850 ge vika för en bredare länga där inkörsporten försköts åt öster. Längan försågs år 1910 med ett nytt tak, konstru­ erat av A. Hellerström. Nordlängan mot trädgården fick däremot stå kvar.

I detta nya skick kunde prästgården användas för sitt ändamål fram till år 1940, då den revs och ersattes av Maria församlingshus, en ny tid hade definitivt brutit in. Kyrkoherden blev åter utan den fasta punkt som en präst­ gård i gammal mening hade varit, och fick återigen söka fösa sin bostadsfråga efter egen smak. Men då upphörde också prästgården att vara den samlings­ punkt i församlingens liv som den i många hundra år hade varit inom den lutherska kyrkan.

Den Bergeströmska-Follinska-Wieselgrenska prästgården har fått sin reträtt­ plats inom Fredriksdals friluftsmuseum, där bostadslängan står återuppförd sedan år 1942, men där de tre andra längorna först på 1980-talet åter kan resas, och där redan den södra längan, den gamla Prästgatslängan åter tjänar samma ändamål som samlingslokal som den fyllde under de sista decennierna på sin plats intill Södra Storgatan.

Skolan Det anses belagt att Helsingborg haft en stadsskola redan på 1460-talet och Mogens Madsen uppger sig ha börjat i Helsingborgs skola år 1533 vid sex års ålder. Var denna Helsingborgs medeltida stadsskola legat vet vi inget om, men den brukade vanligtvis ligga i närheten av stadens kyrka och det fmns all anledning att förmoda att detta var fallet också i Helsingborg, alltså i närheten av Mariakyrkan. Det är också ytterst sannolikt att det dessutom bedrivits viss profan undervisning även uppe i dominikanerklostret förutom den inre under­ visning där som är dokumentariskt belagd. Men den undervisningen bedrevs inom klostret och skall icke här beröras.38 Den enda skola som nämnes i Helsingborg under 1500-talet och 1600-talets förra hälft är latinskolan, och det är via denna som traditionerna bärs vidare från medeltiden genom århundradena fram till det sena 1800-talets läroverk, och det är dess öden som här skall följas genom dess olika byggnader, i den mån det visar sig möjligt. Om latinskolans förhållanden ett stycke in på 1600-talet är vi så till vida underrättade att vi vet att den var inrymd tillsammans med kyrkoladan i en längre, rektangulär grundmurad stenbyggnad, som låg på Mariakyrkans norra sida, alldeles intill Norra Kyrkogatan. Byggnaden var c:a 34 m lång och nära 6 m bred och låg längs med kyrkan, till hälften inne på

09

Stadsplan och bebyggelse kyrkogården, till hälften utanför. Den norra kyrkogårdsmurens grund, som tillsammans med byggnadens grundmurar blottades vid planeringsarbetena 1951-1952, visade sig stöta stumt intill kyrkoladan-latinskolans västra gavel ungefär i dennas mittlinje och låg icke i förband med denna. Denna kombinera­ de skol- och kyrkoladebyggnad hade följaktligen legat på plats innan 1600-talets kyrkogårdsmur byggdes. Denna har sannolikt tillkommit under 1600-talets förra del för att reglera förhållandena runt kyrkan. Hur gammal denna byggnad var och vilken den primära användningen vid uppförandet var, är inte känt, det är bara att konstatera att medan den på intet sätt antyddes på det Braunska sticket från 1580-talet, fanns den tydligt markerad med sitt typiska läge mitt i kyrkogårdsmuren redan på de äldsta fästningskartorna från 1640-talet. Byggna­ den torde därför ha blivit uppförd redan i början av 1600-talet, och det torde inte vara omöjligt att den kombinerade användningen varit planerad redan från början. Skoldelen hade två lärosalar, en större och en mindre, och dessutom fanns bostäder för rektor och två s.k. hörare, dvs. lärare. Rektorns bostad hade också en utgång mot kyrkogården. Enligt en notis från 1660-talet synes det ha funnits kakelugnar både i skolsalarna och i bostadsrummen.39 Skolan kunde inte undgå att dela stadens hårda öden under de många krigen.

Under den svenska ockupationen 1644—1645 blev skolan och skoletjänarnas kammare ”megit spoleret”, och fönster, dörrar, lås och gångjärn hade avlägs­ nats, men i övrigt tycks byggnaden ha klarat sig, och kunde förhållandevis lätt återställas. Men under 1640- och 1650-talen synes utrymmena ändå inte ha räckt till, utan man måste hyra en ”skoletjänarnas kammare” på annat håll.

Redan år 1659 hade man ”uti ändan av kyrkoladan” inrett ”ett nytt gemach” för skolmästaren och hörarna. Men år 1662 lät man ”i kyrkans lada” inreda bostad åt ”höraren” i lägsta klassen, som tidigare haft hyresbidrag, dvs. bott ute i staden. Detta torde ha inneburit att man tagit en bit av ladeutrymmet och lagt det till skoldelen. Från det skånska kriget 1676—1679 finns uppgift om att skolan i december 1676 under den svenska belägringen skali ha träffats och sprängts i luften helt, på grund av ett där förvarat krutförråd. Uppgiften förefaller litet tvivelaktig, eftersom byggnaden redan under andra halvåret 1678 av danskarna användes som tillfälligt sjukhus. Men det blev endast en kort respit, vid den stora nedbrytningen av ett stort antal byggnader under år 1679 för att bereda plats för den stora kommunikationslinjen mellan slottet och hamnen, revs också latinskolan-kyrkoladan ned till grunden.40 När man efter kriget år 1682 återupptog undervisningen fick det ske i förhyrda lokaler, och av sådana stod säkerligen inte många tillbuds. I dessa uppsattes en järnkakelugn, som stått i det gamla skolhuset och tydligen kunnat räddas därifrån. Men man kunde trots kapitalbrist och annat inrikta sig på att bygga ett nytt skolhus. Man beslöt efter några års tvekan att uppföra det på den 180

”Publique hus33 gamla grunden. Murningsarbetet avsynades 1689, men först år 1694 kunde slutlig syn göras. Så hade Helsingborg återigen sin latinskola i bruk och det på den gamla platsen i kyrkans hägn, lätt tillgänglig i stadens centrum. Inredning­ en var spartansk och endast bostäderna hade kakelugnar. Eleverna fick frysa.

Men krigens och olyckornas tid var icke förbi. Efter 1709—1710 års krigshändel­ ser föll under den svenska beskjutningen, som avsåg att försvåra eller påskynda den danska evakueringen, en bomb i latinskolan, använd av danskarna som krutmagasin. Nu var den gamla byggnadens öde definitivt beseglat. Det blev ingen återuppbyggnad utan denna gång fick lösningen bli ett provisorium avsett att vara några få år, men som sträcktes ut över c:a 75 år.41 Efter olika överväganden beslöt man på hösten 1711 att provisoriskt inrätta skolan i den till Danmark flydde organisten Lorentz Petresks hus vid Västra Kyrkogatan mitt emot kyrkans västportal, och efter lämpliga reparationer och inre tillbyggnader kunde man år 1713 flytta in där. Den smala tomten gick rakt igenom hela kvarteret med en inkörsport från Södra Strandgatan, där det för o övrigt låg ett litet bakhus, använt som vedbod. At kyrkan, vid den gata som snart nog fick namnet Skolgatan (nuvarande Mariagatan) låg själva den envåniga skolbyggnaden, uppförd i korsvirke med den södra delen förhöjd med en låg övervåning. Inne på gården låg längs den norra gränsen en halvbyggnad (en luta), som kom att inrymma lärarnas bostadsrum. Vi känner väl anläggningens utseende och konstruktion genom den uppmätning som år 1788 gjordes av rådmannen L. M. Gülich. Tyvärr bestod tomten av sankmark, och det sanka ökade åt väster, varför bostäderna blev mycket fuktiga och osunda. Redan år 1716 måste huset repareras grundligt, och det blev ett genomgående tema att nästan vid varje rektorsbyte måste man vara inställd på mycket dyrbara reparationer utan att därför huset blev nämnvärt bättre. Det saknade från början eldstäder. Två kakelugnar som tillhörde hospitalet sattes dock upp i o huset, för vilka skolan fick betala årlig hyra. Ar 1729 beslöt kyrkorådet att eftersom man ändå satsat så mycket pengar på huset inköpa det, vilket ock skedde. Därefter kunde man genomföra de otaliga och dyra reparationerna på eget hus.42 Så småningom tröttnade man dock på allt detta och försökte finna andra lösningar genom inköp eller nybyggnad. Flera vägar prövades och förkastades och decennierna rann undan. Här förbigås många av dessa turer, vilka icke gav något synligt resultat och för vilka redogjorts i tidigare band. Läget blev emellertid till sist ohållbart. Vid rektorsskiftet år 1782 befanns rektorsbostaden vara obeboelig och rektor fick inhysas på annat håll. Kyrkorådet gav den 18 april 1788 byggmästaren Hans Henrik Wendorff i uppdrag att göra upp ritning­ ar och kostnadsförslag till en fullständig ombyggnad. Denne föreslog att man i stället för att reparera huset, skulle på tomten bygga ett fullständigt nytt i8i

Stadsplan och bebyggelse

tfilnuiq och dftefknflint] éf<a: rirtjinaiw. /////>/ /aQ ‘dwlaJuts intdyfo/nt cc/i cftk) flbtjggnnd, Utfci/e </ Åonun^cnJ

\>efn H111 tu)j h a f\u t cc.* f/irifrclft r

/S 7 < /< r.// 2e7~

Cctaécr /73& ^ Porfaffa d i //an/aro af* Wef'rar 'cce/itfJ t*i C" <-

'////>fa zy/ar/i C * tf/wfa d{fj{{m?a*uic4i M-P/z.g /ccf/h\

TJinttaJ’, //ed dtYra,

de af / /■<affa dr , ifaWfuzffaft <*c/e f /f///acr/ftftf i >

a

pf/ta/u\

cfiv’an r f i itSit/t »'t /t frrimS,

\(L

hfcra CwftC/’ /(i ef/ t J.f/7V4CfzÅ e'enr//?'•-// J^ X raaf A'een l’era ,ffm Jrda, / f / S ' ' «. era lan

,

/et'Sfjfr'**

Ae/feJta

et/u*“ m I'm// e/et?

fafépt-Mpp, åe/A?f?>/t tift /u/t

/^»y/

*

' “

/ S*» - /

;«' afA fecÅ Myj)» **erf/ir*

flt/teAf* /aff/ue/fv.</A ’£*** */%? */rafr f*Wh /**/*/, A.JJ fj v • a* .. ✓ v fAjfc/! ' /»‘SS.* yij- r?f fa /re■//;?'/? fi/t'l'S darr* /e er» ifrr^rsAe ’‘i/f

• ' fra/ea/e/r f. '

* ‘

(t X —/V t/una /ef feryt .'iViV.r/» -t’f, ffi

(1 ■ dW/fteca etJ/aiuii? fe C fu/iÅai

A

*

//

ft/tejf. 'if/d.if/Pvcf

*

éfMf/mwdifi&nfM ..

4f. (ItnJrA ------- ' , 'ee/t/ re/cf/er/u effreejtl^r-eei Å____ JtecéffKT f? ._ ( ,'w? &n*J«r «/Hrt' - _ ftufm Cbffe femf fetmare. f.J<-/Ji%zei\-re*/k(f. <Lfrr/fu*?ir/-~. /i. «. f/fi/ md\ me>r/fm -■ —

4 /. ftt? At w fff%rQ/ti *A

tyffSeP.

A.:Xra/r<t KfdfMod c/rn fkeefnef.

«A *. ftttjtfM tnc2 feitd dree} if /freu ■* déft eedt ,

fdef fedh't,

< fee/Mjt , ^ £/</*■ teit met e /i ■ Af *(. f/e.of, fit/' fr?rf r.^k €f. frr/feeqet \ t */#« //?/«

^

T.

A • t/ee /^etSi, ret 'rerf - ge

re/fti— V a J/ttf ac/t^ dAcrrfft ti f

^

feZ/fie??) per perfix ("M

//-«feeCars renen/ ■

n, e<* feJS faere eniwe^/. jM.i. VffA/utS /å*t£ öftere* fe re^f. f,a^/6, fddf fenrtee/r ert# ’tf/e feere c du igwa, *v/«' Ja edt /ehe ■ ,cerf ec/i m '

f/tttnZexreet %,f/retiiCirrtfaei) •

(Jdret/riemr oef ft'fe/e /lerere

’ -

*■«>

t /Ulfrtl. fattgd 0fA.itf.f/f feme eftfj fre'JA etf dr/eer/ei ga/eete //. etjgftiefer ff » f*Jfn « /freiedem-fare

/?,er nt

X tt a

/ ryJf , rr.f TI

tua. i i. ]4,.j44 J. J.

i82

”Publique hus”

a tu.

c?/j «./. » //*.., - ^/Z tjtmno élkqtn

/v' f/i <0,1 d *

* utta/*'/.£

/it, j i <

/-. * hjtfi ta.- ■ v / éé t i n. a

? JlfaruA *

5

*?v > +?*4 u* jfr/Étc/tj .•'■*/ / * .

t'. ..,17 r/?., ‘t&mtnan. <?$/* > f

’

,

» 4 • ■ yv4>

' OC/t,// ■ T/t , /'. 'i /a/tt nått? /i // V

• •

'ia.

Y/ipa itu/ c

rittvt (,ett

ct/i a item

i. f /najf/iCUt ~7i

i // /.?/,•tja , inz-é/z..

'j.

L- f/or< t c 11 rrÄ.' /. /< £*/ 7/ ( * V i- - ’ 'i /tt iU /i rt q i ;■

. //. ,

i

l

| D:--: \ ßäSuJ

Byggmästare Wendorffs förslag till nybyggnad i sten år 1788. Förslaget förverkligades aldrig. Landsarkivet, Lund.

T. v. Rådman Gülichs uppmätning år 1788 av latinskolan mitt emot kyrkan vid Skolgatan (numera Mariagatan) visar den smala tomtens utsträckning genom hela kvarteret. Gatuhuset mot Skolgatan har en intressant utformning med partiellt två våningar. Landsarkivet, Lund.

Stadsplan och bebyggelse skolhus, dock under användande av det material som möjligen var brukbart.

WendorfFs ritning finns bevarad och visar ett tvåvånings stenhus av ganska enkel karaktär, men sannolikt hållbart. Man fann det emellertid alltför dyrt, och valde en annan väg. Man inköpte en gård vid Södra Storgatans östra sida, nr 20 enligt 1787 års numrering, med en tvåvånings gatubyggnad med portgenom­ gång, och en därtill anslutande flygelbyggnad i tomtens norra gräns. Även denna gårdsanläggning är känd genom en god uppmätningsritning med förkla­ rande text, daterad den 8 februari 1789, också den utförd av rådmannen Giilich, som synes ha specialiserat sig på sådana. Köpet fullbordades den 20 juni 1789, och skolan fick också en medföljande stor trädgård på köpet, vilken sträckte sig långt upp på backen. Det blev så vitt vi vet rektor som fick glädje av denna, vilken omgärdades genom ett stängsel på 1790-talet. Och byggmästare Wendorff gled ut ur bilden. Den gamla tomten vid Skolgatan såldes och latinskolan lämnade blott namnet Skolgatan efter sig som minne av det långvariga proviso­ riet.43 Förvärvet av denna andra fastighet för skolans räkning visade sig emellertid bli en besvikelse och felsatsning. Redan på 1790-talet fick man vidtaga dyrbara reparationer och så fortsatte det decennierna igenom, och i ett memorial 1802 framhölls tillika att man redan behövde ökat utrymme. Därutöver var det varken dragfritt eller droppfritt. Vid en syneförrättning år 1814 kontaterades att lärosalarna låg på första våningen (bottenvåningen), medan rektors bostad låg på andra våningen. På vinden förvarades helgonskyldsspannmål, men vinds­ golvet var så dåligt att säd föll ned i rektors bostad. I sidobyggnaden, lutan, hade de övriga lärarna sina bostäder, och dessa var i samma dåliga skick. I resolution 1820 ålade Kungl. Maj:t staden att skyndsammast sätta skolhuset i stånd, men intet skedde. I stället måste rektor hyra bostad för sig jämte undervisningslokal för sin klass ute i staden, och detsamma gällde en av de andra lärarna. Situationen var med andra ord prekär. Från höstterminen 1821 infördes gymnastik på schemat men det fanns ingen lämplig lokal för denna verksamhet. Ett förslag att till detta utnyttja den tomma hospitalskyrkan föll.

Ar 1835 väcktes från skolans sida ett annat förslag, nämligen att inköpa Jacob Hansens hus för att där efter ombyggnad eventuellt inrymma lokaler både för lärdomsskolan (som nu kallades trivialskola) och för lancasterskolan, en sorts föregångare till folkskolan. Men också detta förslag föll, och det kunde nog skolan den gången liksom nu en sentida generation vara tacksamma för.44 Ännu år 1841 framfördes detta förslag åter på allvar, men nu började ärendet äntligen röra sig i rätt riktning. Man beslöt nämligen att inköpa ett par tomter längre söderut på Södra Storgatan (nris 10 och 11 efter 1787 års numrering) och uppdrog åt professor C. G. Brunius i Lund att göra upp ritningar till ett nytt skolhus, vilka förelåg färdiga i april 1843, ungefär samtidigt som han fick °

184

’’Publique hus”

Rådman Gülichs uppmätning år 1789 av den inköpta fastigheten vid Södra Storgatan.

Gatufasadens utformning antyder att i varje fall den var ombyggd relativt kort tid före inköpet. Några större omändringar med anledning av den nya användningen tycks inte ha vidtagits. Landsarkivet, Lund.

185

Stadsplan och bebyggelse Jt

Enligt uppdrag upprättade arkitekten professor C. G. Blom Carlsson detta förslag till läroverk i Helsingborg i tydlig konkurrens med C. G. Brunius redan insända förslag.

Planlösningen är nästan identisk, men exteriören framträder onekligen helt annorlunda. uppdrag att syssla med Mariakyrkans restaurering. Brunius var en mycket stridbar herre, och hos riksantikvarieämbetet förvaras en lång och stundom mycket het brevväxling mellan honom och olika myndighetspersoner i Helsing­ borg och Stockholm, både gällande skolan och kyrkan. Trots alla hårda och fräna invektiv fördes denna dialog under de mest vördsamma former och utgör en mycket underhållande lektyr då man kommit på tillräckligt avstånd i tiden.

Brunius kom också på kollisionskurs med en av överintendentämbetets egna arkitekter, professor C. G. Blom Carlsson, som hade uppgjort ett eget men dyrare förslag. Brunius gick emellertid efter mindre justeringar av sina ritningar segrande också ur den striden. På sommaren 1844 kunde byggnadsarbetet efter tillstånd av Kungl. Maj:t påbörjas och den 3 oktober 1845 invigdes den nya tvåvåniga skolbyggnaden av gult tegel med röda accenter. Vindsvåningen inrymde bostäder åt lärare och annan personal, och lancasterskolan fick dispo­ nera ett icke obetydligt utrymme i bottenvåningens norra del med särskild ingång från gaveln. Byggnaden utgör exteriört ett typiskt exempel på dåtidens i och för sig stilimiterande utformning, men i Brunius egen originella nyromanska

"Publique hus"

Professor C. G. Brunius förslag till skolbyggnad i Helsingborg 1843. Den är ett vackert exempel på Brunius nyromanska stil med sina rundbägsfriser, pilastrar och andra detaljer.

En typisk stilimitation men i Brunius absolut egna maner. tappning med rundbågsfriser och rikt ornerade gavlar (den södra numera dold av intilliggande fastighet, synlig från dess vind). Byggnaden kom att betyda mycket som stilbildande faktor inom Helsingborg under ett par decennier.

Typiskt nog försökte man vid uppförandet av två mindre, borgerliga hus strax norr om skolan i någon mån imitera denna rundbåge- och pilasterstil, vilka hus dessvärre fick skatta åt förgängelsen på 1960-talet.40 Men utvecklingen gick snabbt. Dels utbyggdes trivialskolan till läroverk med flera klasser och flera lärare, dels växte stadens befolkning oväntat hastigt, och man stod inför ett utvidgningstvång. Denna gång gick det, om ock ovilligt, dock snabbare. Man hade två möjligheter att välja på: att bygga på den bruniuska byggnaden med ytterligare en våning eller att bygga en helt ny skola. I denna situation kom man underfund med att den relativt nystartade folkskolan också behövde en egen och större byggnad. Brunius-byggnaden överläts alltså till folkskolan, och ett nytt läroverk, så skulle den gamla lärdomsskolan, latin­ skolan, heta framdeles, skulle kunna byggas uppe på landborgen, alldeles ovanför Brunius’ skapelse. På detta sätt uppkom ett helt skolcentrum, en linje 187

Stadsplan och bebyggelse

De två borgarhusen strax norr om Brunius läroverksbyggnad, uppförda omkring år 1850, visar hur den Bruniuska arkitekturen med pilastrar och andra ornaments detalj er starkt influerade omgivningen om än i enklare former. De båda fastigheterna, Södra Storgatan 25 och 27, revs tyvärr under 1960-talet. som för övrigt senare kom att fullföljas. Tomtinköp gjordes 1861, och den 1 juli 1862 stadfäste Kungl. Maj:t förslaget till en ny skolbyggnad i Helsingborg, endast knappt 18 år efter sitt förra beslut. Ritningarna var uppgjorda av den icke okände Helgo Zettervall, och gällde en tvåvånings, i planet starkt utsträckt byggnad med fasad ut mot Sundet. Stilen var närmast nyrenässans med starkt betonat mittparti, innanför vilket i andra våningen döljer sig en mycket vacker och stilren aula. Invigningen ägde rum den 23 augusti 1863. Byggnaden inrymde också spatiöst tilltagna bostadslägenheter för rektor och ett par av lärarna, nästan i medveten protest mot tidigare primitiva förhållanden i detta avseende. Men befolkningstrycket växte och snart måste dessa inom skolan placerade bostäder utrymmas till förmån för ytterligare lärosalar. Rektor och lärare fick söka sig bostäder ute i staden, och den lösningen blev nu bestående för framtiden.46 Utvecklingen för Helsingborgs del blev sensationellt snabb och 1863 års läroverk var redan efter drygt trettio år för litet. Trots en tillbyggnad 1880 måste man på 1890-talet ta ställning till ett betydligt större läroverksbygge.

Uppdraget gick denna gång till stadens egen stadsarkitekt Alfred Hellerström.

33Publique hus33 Efter beslut år 1892 kunde man sätta igång i slutet av år 1895, och det nya högre allmänna läroverket för gossar invigdes i november 1898. Det är en byggnad i typisk Hellerströmsstil, en blandning av gotik och något litet renässans, och på detta sätt väl passande samman med det ungefär samtidigt byggda rådhuset av samme arkitekt. Först åren 1951-1953 kompletterades denna anläggning med den nya gymnasiebyggnaden av Paul Hedquist. Ett märkligt sammanträffande kan noteras. Det Zettervallska skolhuset förlädes till platsen för den medeltida S:t Olofskyrkans kyrkogård, kanske till och med ovanpå själva kyrkgrunden. Hellerströms läroverksbyggnad nödvändiggjorde borttagandet av dominikanerklostrets östlänga med kapitelsal och dormitorium. 1950-talets gymnasiebyggnad ligger mitt ute på dominikanerklostrets kyrkogård och framtvingade bortta­ gandet av ett stort antal skelett. Gentemot detta kan sägas att på 1860- och 1890-talen visste man intet om dessa förhållanden, men när 1950-talets skola byggdes var man varnad och visste väl vad man gav sig in på.47 Lärdomsskolans öden har nu följts från 1500-talet över latinskola och trivial­ skola fram till sekelskiftets läroverk, men kanske vore det lämpligt att även ägna litet intresse åt den dess värre mera enkla och ofta försummade folkundervis­ ningen, om vilken vi inte är särskilt väl underrättade under äldre tider. Redan

w '

mm illl

1

Läroverksbyggnadenfrån 1860-talets början, ritad av den kände arkitekten Helgo Zettervall, står fortfarande kvar, dock senare använd som Handelsgymnasium och numera mest använd som förvaltnings byggnad.

Stadsplan och bebyggelse under senare delen av 1770-talet anställde staden en skolmästare för detta värv, ofta en f.d. soldat, en student, en f.d. klockare eller därmed jämförligt. Under­ visningen förlädes i regel till dennes bostad, understundom till hospitalet, men det hela var mycket ambulerande och oregelbundet. Så fortsatte det över sekelskiftet in på 1800-talet och flera försök gjordes för att få en bättre organisa­ tion för folkundervisningen, både för barnen och för de litet äldre som kunde ha behov därav. Detta senare skedde f.ö. i den s.k. söndagsskolan. Ar 1813 anställdes en ny lärare mot av staden betald lön, och man skulle till undervis­ ningen upplåta antingen hospitalskyrkan som stod tom eller stadstjänarhuset.

Skolmästaren valde emellertid att undervisa i sin bostad hos en sjötullvaktmäs­ tare vid Norra Strandgatan. Och så fortsatte det med olika lärare och skiftande o lokaler. Dessutom fanns ett antal privatskolor. Ar 1824 anbefalldes i ett kungligt brev införandet av s.k. lancasterskolor efter engelskt mönster, och år 1826 beslöt magistraten att man skulle börja en sådan växelundervisningsskola. Lokal blev denna gång hospitalskyrkan. Men i början av 1830-talet var man åter tillbaka vid att den då nyanställde läraren undervisade i sin av staden förhyrda bostad. o Ar 1839 antogs ett nytt reglemente för ”Stadens allmänna barnaskola” och 1840 diskuterade man åter på allvar att för skoländamål inköpa Jacob Hansens hus, denna gång för lancasterskolan. Men det blev inte så, i stället flyttade lancasterskolan år 1845 in i bottenvåningen av den nybyggda Bruniuska läroverksbyggnaden. Nu hade också år 1842 den nya folkskolestadgan för riket fastställts och en viss stabilisering kom till stånd. Då läroverket år 1863 flyttade upp till den nya Zettervallska byggnaden ovanför landborgen fick folkskolan överta hela den Bruniuska byggnaden vid Södra Storgatan, nu benämnd Stora Skolhuset eller Centralskolan. Där stannade folkskolan kvar ända fram till år 1900. Bruniusbyggnaden tjänstgör sedan 1909 (egentligen 1908) som stadsmuseum, med den som gymnastikhus 1844—1846 uppförda sidobyggnaden som naturhistorisk av­ delning. Under en mellanperiod åren 1848-1863 hade för övrigt folkskolan varit inrymd i fastigheten nr 125 i hörnet av Hästmöllegränden och Kullagatan, mittemot stadens fattighus, hospitalet. Vid inflyttningen i Bruniusbyggnaden 1863 såldes denna fastighet.48 °

Hospitalet Hur och var de sjuka och fattiga togs om hand i Helsingborg vid medeltidens slut vet vi ingenting bestämt om, men kyrkliga eller halvkyrkliga institutioner, t.ex. klostren, brukade vara verksamma på detta fält. Det är möjligt att Heligkorskapellet vid södra utfartsvägen har fått tjäna som replipunkt för denna form av dåtidens socialvård, men därom vet vi alltså ingenting. Lika litet föreligger det uppgifter om huruvida den strax norr om staden, inom den nuvarande I9°

"Publique hus33 fastigheten Drottninggatan 109 (enligt annan uppgift nr 115), liggande S:t Jörgens källa har haft något kapell eller härbärge knutet till sig. I varje fall har hittills icke några som helst spår av något byggnadsverk eller dylikt påträffats där, ej heller av någon begravningsplats. Vid platsen, som ännu vid mitten av 1800-talet kallades Killelyckan eller Killestockalyckan och även finnes utsatt på äldre kartor under 1600- och 1700-talet, var uppsatt en fattigstock, ”Killestoc­ ken”, och där influtna medel gick till hospitalet.49 Den äldsta notisen om hospitalet i Helsingborg som byggnad är en indirekt uppgift från år 1622, då det bestämdes att gällande färjetaxa skulle kungöras på en tavla som skulle vara placerad ”udi almissehusit paa weggen”. Därav framgår det att ”allmosehusef ’ eller hospitalet låg nära hamnbryggan, skepps­ bron, förmodligen vid Norra Kyrkogatan, som ibland också kallades ”Färjesträdet”. Uppgiften om detta läge förekommer flera gånger under större delen av 1600-talet men exakt på vilken tomt hospitalet låg känner vi alltså inte till.

Detta ungefärliga läge bekräftas också vid ett mera tragiskt tillfälle, nämligen då borgarna år 1654 ber om ekonomisk ersättning för hospitalet, som i samband med de stora fortifikationsarbetena har rivits. Det upptages då bland de berörda fastigheterna ”Langs ved Stranden” och då skall ”den halve part” av hospitalet nedbrytas. Den kvarvarande hälften av byggnaden har tydligen också i fortsätt­ ningen haft samma användning som tidigare, trots att den numera var för liten, och först år 1664 kunde magistraten konstatera att hospitalet blivit ”byggt en del större än som det hittills haver varit”, och därför behövdes det logiskt nog vintertid mera bränsle än tidigare. Då hade det gått tio år sedan halva huset försvunnit, men så hade man ju också hunnit byta nationalitet. Man kan ju gissa att utrymmesförlusten på ett eller annat sätt hade hävts genom en tillbyggnad, men knappast på samma sida som förut, för där låg den fortifika­ tion fortfarande kvar, vilken hade varit orsak till byggnadens decimering.30 Den stora danska demoleringen av Helsingborg år 1679 drabbade också hospitalet nere vid skeppsbron, och det fick försvinna fullständigt. ”Hospitalslemmarna” fördes över till Själland där de inhystes. Många av dessa kom att för alltid stanna där, och en del omhändertogs i Helsingör. Först i januari 1683 hör man åter talas om Helsingborgs hospital som en realitet, då provisoriskt överfört till en stadens egen fastighet vid södra sidan av Prästgatan (Nya Kyrkogårdsträdet), mitt emot ”nya kyrkogården”. Byggnaden kallades för övrigt ännu på 1720-talet för ”gamla hospitalet”. I början var bara tre personer intagna, de övriga bodde ju kvar på Själland. Vid en år 1685 företagen syn konstaterades byggnaden, uppförd i korsvirke, vara i dåligt skick och reparatio­ ner nödvändiga. Men trots detta förblev byggnaden i sin dåliga status och den visade sig också dessutom för liten för det så småningom starkt vidgade behovet.

Guvernören Otto Wellingk visade ett sådant intresse för frågan att magistraten J91

Stadsplan och bebyggelse

Ett första skissförslag till förhöjning av taket i hospitalskyrkan, författat av rådmannen Hans Wittberg och godkänt i juni 1770. Landsarkivet, Lund.

år 1694 såg sig nödsakad att föreslå uppbyggnad av ett nytt hospital och då ”vid stranden på dess förra plats”. Vid besök i Helsingborg året därpå uttalade sig Wellingk gillande om denna tankegång, men 1696 gjorde magistraten helomvändning och ville nu bygga det nya hospitalet ”på tjänlig plats på nya kyrkogården” (denna var inte så starkt utnyttjad ännu). Detta tyckte nu inte guvernören och så började en långdans av förslag och dröjsmål. Men hans efterträdare som guvernör, den blivande fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnskiöld gjorde slag i saken och beslöt att det nya hospitalet skulle ligga ”på norra sidan i staden” och magistraten fick helt enkelt i uppdrag att utpeka en lämplig tomt där. Efter flera olika förslag blev det definitiva beslutet att det nya hospitalet skulle ligga på en för ändamålet inköpt tomt, som till viss del täckte det kvarter, som idag i utrymt tillstånd kallas Konsul Olssons plats. Denna torgbildning inom Helsingborg är således en helt ny skapelse, tillkommen mera av en händelse, då man icke kunde besluta sig för användningen av tomten efter hospitalets slutliga rivning strax före senaste sekelskifte. I oktober 1700 fattades det definitiva avgörandet om uppförande av ett nytt hospital på denna stora

l92

”Publique hus”

I denna enkla interiörskiss från 1773 ser man bättre det nya takets konstruktion som mansardtak. Närmast en illustrationsskiss. Landsarkivet, Lund. tomt, i huvudsak verkställt under år 1703, medan slutredovisning för kostnader­ na förelåg först i 1705 års räkenskaper. Den gamla anläggningen vid Prästgatan var utrymd redan i slutet av 1702 och beslut om dess försäljning fattades, men sedan kom ärendet av sig. Byggnaden tycks i varje fall ha stått kvar ännu på 1720-talet.01 I den nya hospitalsbyggnaden inreddes ett särskilt gudstjänstrum, hospitalskyrkan, och hit överfördes det antal kyrkliga inventarier som hospitalet redan ägde, och vilka tillkommit på olika sätt, i de flesta fall genom donationer. Till dessa hörde nattvardskärlen, en utan och innan förgylld kalk och patén, nämn­ da redan 1668, och en år 1703 donerad kyrkklocka, given direkt till hospitalso kyrkan av dykeriinspektörerna Johan Cöster och Peter Pihl d.ä. Aren 1708-1735 var en särskild hospitalspredikant förordnad, men därefter blev uppdraget överfört på stadens komminister. Från år 1712 fanns dessutom förordnad en särskild hospitalsföreståndare. Så kunde Helsingborgs hospital möta det nya seklet och en förhoppningsvis lång fredstid i en ny byggnad, med ny organisa­ tion, med en egen kyrka och med enligt 1709 års inventarium en ny bibel, den

13

-

Helsingborg VI:2

x93

Stadsplan och bebyggelse

otf pdcy'cfuC'V

„4

Konstruktionen framgår bättre av denna ritning, som sannolikt har varit ämnad att direkt bygga efter. Troligen från 1773. Landsarkivet, Lund. s.k. Karl XII:s-bibeln, tryckt 1703. Det nya språkets ställning i hospitalet var säkrad.52 Hospitalskyrkan var från början egentligen avsedd för endast institutionens eget folk, men från och med år 1736 hölls där offentliga gudstjänster, och tanken väcktes väl så småningom att i takt med den växande befolkningen förlägga allt flera gudstjänster dit. Om anläggningens ursprungliga utseende vet vi inte nämnvärt mycket. I en av magistraten c:a 1740 till högre myndighet lämnad beskrivning hette det om hospitalet helt kort: 5’Hospitalet är ett korsvirkeshus med tegeltak; där är en liten kyrka.” Att det faktiskt måste ha varit två skilda byggnader, visserligen tätt intill varandra, framgår på intet sätt. Av en tillhö­ rande mycket schematisk karta över staden framgår att hospitalet tycktes omfatta endast en byggnad med längdriktning utefter den på kartan markerat smalare delen av Långvinkelsgatan, från Kullagatan västerut. Men det stäm­ mer inte helt med den bild som skapas genom nedan nämnda handlingar från 1770-talet. I stället har anläggningen omfattat två i vinkel mot varandra liggande byggnader. Om själva kyrkan, den östra vinkelbyggnaden, får vi dock något bättre uppfattning genom de enda ritningar eller rättare skisser, som

194

Publique hus33

Fasadritningen med portal och takkupa mot Kullagatan sammanhänger medföregående bild, utförd på samma ark. Troligen från 1773. Landsarkivet, Lund. finnes från hospitalet, nämligen från åren 1770 och 1773, då man modernisera­ de kyrkan. Det gällde då främst att dels skapa ett nytt innertak, dels att för de utifrån kommande gudstjänstbesökarna ta upp en ny och lättillgänglig ingång från Kullagatan. I någon mån kan man med utgångspunkt från dessa ritningar och tillhörande redogörelse för planerade åtgärder skapa sig en bild av kyrkans ursprungliga utseende, varvid det förutsättes, kanske felaktigt, att ingen ombyggnad eller tillökning skett under de sjuttio år som hade förflutit från kyrkans tillkomst år 1703 till den år 1770 aktuella och år 1773 genomförda utbyggnaden.

På den äldre, men skissartade av dessa ritningar finnes en text som dels anger magistratens öch kyrkorådets godkännande, dels omtalar att ritningen är förfat­ tad av rådmannen Hans Wittberg (1719—1781).

Hospitalskyrkan skall från början ha haft ett vanligt enkelt sadeltak, täckt av tegel. Långsidan åt Kullagatan har haft fem par fönster med ”grova mellanposter, som nu delar varje luft i fyra fönster”. Om ingången vet vi ingenting, den kan ha varit i södra gaveln, men det torde inte vara sannolikt, då granntomtens bebyggelse här torde ha legat i vägen, utan det troliga är att ”hospitalslemmarna” har kunnat komma in till gudstjänsten direkt från sin gårdsplan väster om

195

Stadsplan och bebyggelse kyrkan, kanske genom en ingång mitt på kyrkans västra långsida, eventuellt förskjuten något åt söder. Inredningen har varit ganska torftig med ett altare vid norra gaveln och därovanför ett målat träkrucifix, medan predikstolen befunnit sig vid den motstående södra gaveln. Om dennas närmare placering kan vi dock endast gissa. Den av magistrat och kyrkoråd den 12 januari 1773 slutligen godkända ritningen, närmast en illustrationsskiss av interiören, visar även profilen ”til Nya Projecterade Taket och Löftet i Hospitals Kyrckjan”.

Enligt beskrivningen skulle löftet, dvs. innertaket, brytas ”där mitt uppå” och erhålla en ”avsättning till form av ett franskt tak”. Detta innertak skulle tydligen efter den i detta avseende svårtolkade skissen vila på en sorts pelare, ”uppståndare”, om fristående eller icke framgår icke med någon större tydlig­ het. Yttertaket skulle bli stort och dominerande och brutet på samma ”franska” sätt. Det kan väl sägas att den Hårlemanska arkitekturen här har fått ett nedslag i Helsingborg, om ock i förenklad form. Östra långsidans fem fönster skulle ersättas av fyra något större, på lika avstånd från varandra (tidens strävan till regularitet!), men trots allt förstärkta med ett smalt kryssjärn ”för styrkans skull”. Det mittersta fönstret ersattes av den tidigare nämnda nya ingången, något framskjuten och pampigt utformad i en till synes biandstil mellan barock och rokoko. Uppåt fortsattes portalen av ett frontonkrönt tako fönster i samma stil, vilket skulle ge kyrkorummet ökad belysning. At norr byggdes ett liknande takfönster ut i det här valmade taket, vilket fönster i interiören är väl markerat. Om dess yttre inramning förråder ritningen inte mycket, men det är att anta att det har haft samma utförande som det östra takfönstret.03 Planer fanns på att bygga en klockstapel på gården för kyrkklockan, men det blev inte av. I stället synes klockan ha hängts upp i en liten takryttare eller liknande, om man skall tro Tengbergs beskrivning i ”Helsingborg Ar 1816”, där han talar om kyrkan ”med sitt lilla torn på midten och deri hängande o ringklocka”. Ar 1774 fick fem borgare tillstånd att sätta upp en läktare ”på gaveln gentemot predikstolen,” alltså i södra delen av kyrkan. Möjligen har predikstol och läktare suttit hörnvis, men de kan också ha varit placerade på sydligaste delen av respektive långväggar.

Allt detta började planeras 1770, den slutliga ritningen, osignerad men sannolikt med samme upphovsman, godkändes som redan nämnts i januari 1773, och den 25 mars 1774 återinvigdes den moderniserade kyrkan. En för Helsingborg ovanligt snabb affär! Dock kom den icke att i sitt nya skick användas särskilt lång tid för sitt egentliga ändamål. Redan år 1812 beslöt magistraten och kyrkorådet i samråd att gudstjänsterna i hospitalskyrkan skulle 0 upphöra och den 7 juni 1812 hölls den sista gudstjänsten där. Ar 1813 uppläts kyrkan tillfälligtvis till militärsjukhus, och redan samma år, 1813, lät samma 196

"Publique hus33 myndigheter försälja inredningen i hospitalskyrkan på auktion, så att utrymme­ na där skulle kunna nyttjas för fattigvårdens behov. Auktionen kom också till stånd, men i den forna kyrkolokalen hände däremot ingenting, gång på gång hör man att den står tom och därför användes för än det ena, än det andra o tillfälliga behovet, t.ex. som gymnastiksal åt trivialskolans elever. Ar 1832 blev den länge planerade inredningen av hospitalskyrkan dock verklighet, så att fattighjonen äntligen kunde inhysas också där.04 De intagna hade tidigare varit huvudsakligen inhysta i den lilla korsvirkes­ länga, som magistraten redovisade 1740 och som sträckte sig från hospitalskyrkans nordligaste del västerut längs Långvinkelsgatan. Den beskrevs av Tengberg på följande sätt: ”ett envåningshus, korsvirke och hvitmenadt med 4 fönsterlufter, intill detta hus var en obetäckt inkörsport med lucka för daglig inoch utgång; inkommen genom denna lucka såg man till höger trähus för diverse behov, gående rakt fram förbi husgaflen till venster, vrider man åt venster och kommer till en trappa med ledstänger, innanför denna träffas ett stort kök med spis till höger och der bredvid ett litet rum; midt för beskrivna trappa och dörrar, bred uppgång till vinden; till venster också ett litet rum, förbi detta och mot norr är också ingång till ett stort rum och man är i det rummet med de förutnämnda 4 fönsterlufterna.” Tengberg ger en ganska målande och säker­ ligen i stort tillförlitlig bild av hospitalets utseende i början av 1800-talet och långt senare, men bilden torde i det allra väsentligaste ha varit densamma vid husets tillkomst i början av 1700-talet. Samtidigt som hospitalskyrkan byggdes om på 1770-talet, reparerades också själva hospitalet, en del rum fick nya golv, och likaledes tillkom nya bänkar. Samtidigt sattes det nya fönsterluckor för fönstren. Genom denna uppgift har vi fått veta att insyn hindrades nattetid, i någon mån också drag. Inkörsporten reparerades, och på gården fanns en brunn som samtidigt fick en översyn. Ar 1840 inköptes på auktion de övriga tomterna inom kvarteret, dvs. söder och väster om hospitalets egen tomt, och på det sättet kom hela kvarteret (= nuvarande Konsul Olssons plats) i institutio­ nens hand. Man lät emellertid befintliga hus stå kvar och hyrde ut dem, eller tog dem på annat sätt i bruk för fattigvårdens behov. Hospitalskyrkan togs som redan nämnts samma år i bruk för fattighjonens direkta behov. Staden tillväxte och det därmed ökande trycket också från de mindre bemedlade befolknings­ grupperna kastade sina skuggor framför sig. Men än så länge, ett stycke över sekelmitten, fick hospitalsinstitutionen tjäna vidare på den gamla platsen och i de gamla lokalerna, om ock under annat namn och andra villkor och lagar.80 °

1. Band 111:2 s. 22 f. T. Mårtensson, Torg och rådhus i 1600-talets Hälsingborg, Hälsingborgs Museums Årsskrift 1928 s. 44 ff.

2. Jfr ovan s. 34 f., 86 och 124.

3. Jfr ovan s. 74f. och 121. Band IV: 1 s. 68.

4. Band IV: 1 s. 362 ff.

*97

Stadsplan och bebyggelse 5. Band V:2 s. 81 ff.

6. Band V:2 s. 82 f. T. Mårtensson, J. H. Wendorff, en förgrundsfigur i Helsingborgs byggnadshi­ storia, tidn. ”Helsingborg”, vårnummer 1961 (om­ tryckt i Kring Kärnan 14, Hbg 1982, s. 15-23).

7. Overintendentämbetets arkiv Serie DIIa4, afgjorde mål från 1811, Profana byggnader, Malmö­ hus län.

8. Band V:2 s. 83, 86.

9. Band V:3. 146.

10. T. Mårtensson, Sancta Maria Kyrka i Häl­ singborg, Minnesbok 1951, s. 32 f., s. 47 ff. Band 11:2 s. 222.

11. Sixten Ringbom, Bild och avlat I—II, i Ico 1983, häfte 3, s. 15 f. Ico 1983, häfte 4, s. 11 ff. Band 11:2 s. 223. Jfr. ovan s. 78 ff.

12. Band 11:2 s. 220 ff. samt färgplansch V. 13. Band 111:2 s. 105-110, Band IV:2 s. 322-339, Band V: 2 s. 230-234 och Band V:3 s. 180-190.

14. Torsten Mårtensson, Sancta Maria Kyrka, Minnesbok 1951 s. 51-54. Band 11:2 s. 225.

15. Band 111:2 s. 108f. T. Mårtensson 1951 s.

54 ff.

16. T. Mårtensson 1951 s. 57.

17. Band 111:2 s. 106 f., se f.ö. G. W. Widmark, Hällar och hävder. Helsingborg 1970.

18. Band 111:2 s. 109. T. Mårtensson, Om kyrkor och kyrkogårdar i gamla Hälsingborg, Hbg 1960 (Möteshandbok 1960).

19. Band 111:2 s. 108 ff.

20. Band IV:2 s. 324 och s. 330.

21. Band IV:2 s. 332.

22. Band V:2 s. 230 f, E. Follin, Helsingborgs hi­ storia, utg. av P. Wieselgren, Uppsala 1851.

23. Band V:2 s. 231 ff.

24. Band V:3 s. 180 f.

25. Band V:3 s. 182.

26. Band V:3 s. 184.

27. Band V:3 s. 185 ff, s. 189 f.

28. Band V:3 s. 187 ff.

29. Jfr ovan s. 57 f., 101 och 105. Band V:2 s. 260263, Band V:3 s. 190 f.

30. Se ovan s. 33 f. Weidhagen-Hallerdt, 1965, Brända huset i Helsingborg, Kring Kärnan VII 1964, s. 127-152.

31. T. Mårtensson, Torg och rådhus, Hälsingborgs Museums Årsskrift 1928, s. 48, T. Mårtensson, Prästgårdar och församlingshus i Hälsingborg, Hbg 1942 s. 3 ff. Band 111:2 s. 100 ff. °

198

.

32. Band 111:2 s. 327, Band IV:2 s. 316.

33. Band IV:2 s. 316, T. Mårtensson 1942, Präst­ gårdar s. 6.

34. Om prosten Hans Bergeström, se Sigurd West­ man, Hans Bergeström - prost och socialistisk uto­ pist, Kring Kärnan V 1953 (Hbg 1954), vari ett särskilt kapitel om prästgårdsstriden s. 66-72, vidare T. Mårtensson, Prästgårdar ... 1942 s. 6—24, T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850.

Kring Kärnan I 1939, s. 65—70.

35. T. Mårtensson, Prästgårdar. 1942, s. 14—19. E. F. Tengberg, Helsingborg Ar 1816, Helsingborg 1869, s. 10.

36. T. Mårtensson 1942 s. 19—23.

37. T. Mårtensson 1942 s. 23, Band V:2 s. 260.

38. Band 111:2 s. 126 f. Folke Petersson, Hälsing­ borgs läroverks Historia. Stockholm 1953, s. 14ff.

39. Band 111:2 s. 132, Band IV:2 s. 316.

40. Band II1:2, s. 135, 133 f. Bilaga C nr. 59 s. 326, F. Petersson 1953 s. 45.

41. F. Petersson 1953 s. 80 ff. Band IV:2 s. 346—48, 353.

42. F. Petersson 1953 s. 83, s. 215-219, Band V:2 s. 285-288.

43. F. Petersson 1953 s. 219-222. Band V:2 s. 288291.

44. F. Petersson 1953 s. 219-227. Band V:2 s.

288 ff. Band V:3 s. 215 f.

45. F. Petersson 1953 s. 227 f. Band V:3 s. 218— 222.

46. F. Petersson 1953 s. 228 f. Band V:3 s. 225 ff.

47. F. Petersson 1953 s. 229.

48. Band V:3 s. 145, 218-225, 227-237 och s. 249251.

49. Band 111:2 s. 143 f. Torsten Mårtensson, Den undergörande S:t Jörgens källa, Helsingborgs Dag­ blads jubileumsnummer 24 okt. 1967 (omtryckt i Kring Kärnan 14, 1982, s. 9-13).

50 Band III.l s. 75, Band IIT.2 s. 142ff. Bilaga D nr 77, s. 337, Band IV:2 s. 363.

51. Band IV:2 s. 363 ff.

52. Band IV:2 s. 365 f.

53. Band V:1 s. 115, Band V:2 s. 234-237, s. 249.

Ritningar Band V:2 s. 235 och 236.

54. Band V:2 s. 236f, E. F. Tengberg, Helsing­ borg År 1816, Hbg 1869 s. 47. Band V:3 s. 179, s.

199, s. 207.

55. E. F. Tengberg, Helsingborg År 1816, s. 47.

Band VI:2 s. 275, Band V:3 s. 207.

KRONANS BYGGNADER

N STAD MED HELSINGBORGS LAGE och karaktär måste för de centrala myndigheterna ha en sådan betydelse och vara av sådant intresse att kronan i viss utsträckning är tvungen att där disponera egna anläggningar och byggnader, även sedan de tidigare fortifikationerna genom ändrade förutsätt­ ningar förlorat sin tyngd och i början av 1680-talet brutits ned efter kungliga beslut. Corps de guardet — högvaktsbyggnaden — var en sådan nödvändig statlig anläggning, liksom långt senare i 1700-talets slutskede stallar för husarernas hästar. Kronobränneriet var en annan statlig angelägenhet, en nyskapelse som till följd av Gustaf 111 :s brännvinspolitik tillkom på 1770-talet. Hamnbryggan, skeppsbron, och senare en riktig hamn var även jämte tullbyggnader av stort statligt intresse, om också staden härvidlag ansågs ha ett betydande ansvar.

Alla dessa institutioner har haft en väsentlig betydelse för Helsingborg icke blott som administrativa enheter utan också som inslag i stadsbilden och med en icke ringa påverkan på stadsplanens utformning under skilda epoker. Hamnbryggan och den senare hamnanläggningen har behandlats separat i ett tidigare band av detta verk och kommer därför icke att beröras närmare här. De övriga institu­ tionerna komrner däremot' att fa sin lokalmässiga utveckling belyst i detta avsnitt (deras administrativa och ekonomiska historia har redan skildrats i tidigare band, till vilka härvidlag hänvisas). Början göres med högvaktsbyggna­ den och dess öden under 1700-talet.1

Corps de guarde - högvakten Helsingborg hade efter det skånska krigets slut år 1679 förvandlats till en öppen stad, dvs. berövats alla sina fortifikationsanläggningar. Men en mindre militär besättning skulle dock få finnas kvar till ett visst, om ock ytligt skydd. Manska­ pet inkvarterades på traditionellt sätt hos borgerskapet som på så sätt fick svara för sitt eget skydd. Om krigshändelserna under det nordiska kriget 1700-1721 har tidigare talats, med den kortvariga danska erövringen vintern 1709-1710 som tyngdpunkt. Danskarna hann då bland annat uppföra en mindre skans *99

Stadsplan och bebyggelse intill och omedelbart norr om skeppsbrons landfäste och den skulle komma att ligga kvar under större delen av 1700-talet. Den lilla skansen befann sig i stort sett rakt ut åt väster i Stortorgets förlängning, och söder om och strax intill dess ingång eller uppkörsel låg enligt tillgängligt kartmaterial den lilla vaktbod, som enligt andra handlingar fanns redan under 1710-talet, medan kriget ännu pågick. Om denna vaktbod uppförts av danskarna samtidigt som skansen tillkom, eller av svenskarna efter återerövringen år 1710 är inte känt. Utöver denna lilla korsvirkesbyggnad, som gick under det högtidliga namnet ”Corps de Guarde”, fanns inga som helst lokaler för stadens fasta garnison, som efter det stora nordiska krigets slut år 1721 i regel uppgick till 20-30 man infanteri jämte några få artillerister.2 Efter fredsslutet var liksom tidigare både garnisonens manskap och dess officerare inkvarterade hos borgerskapet, om ock efter olika regler. Några kaserner eller fasta förläggningar för militären fanns således icke, utan denna inkvarteringsbörda fick bäras av borgerskapet på det sätt som beskrivits i tidigare band. Såsom antytts gällde det mestadels ett begränsat antal man, varför besväret i och för sig kunde bäras av stadens innevånare, men självklart är att bördan i längden trots allt kändes betungande. I kris- och krigstider kunde emellertid garnisonen förstärkas ganska avsevärt och då blev inkvarteringsfrågan verkligen problematisk, och följaktligen klagade borgerskapet högljutt vid dessa tillfällen. Ar 1761 framfördes till och med från garnisonens dåvarande befälhavare ett förslag att kronan för att undvika dessa svårigheter skulle låta inreda bostäder för garnisonen i det gamla fästningstornet, Kärnan, men detta hade år 1747 genom överenskommelse mellan kronan och Helsing­ borg blivit stadens egendom, och borgerskapets äldste ville inte alls gå med på att avhända sig denna sin relativt nyförvärvade egendom, varför den förläggningsplanen fick förfalla. Några år senare, 1772-1773, kom emellertid inkvarteringsfrågan för stadens del i ett väsentligt sämre läge därigenom att vid över­ flyttning av det värvade Kungliga husarregementet från Pommern till södra Sverige en hel skvadron förlädes till Helsingborg. Visserligen flyttades den tidigare infanterigarnisonen ungefär samtidigt bort från staden, men då husardetachementet dels omfattade c:a tre gånger så många personer, nämligen 6070 man jämte officerare, och dels nödvändiggjorde uppställning jämväl av skvadronens många hästar, blev utrymmesfrågan för borgerskapet ett verkligt stort problem som det skulle komma att ta mycket lång tid att finna en rimlig lösning på. Den frågan återkommer vi emellertid till i samband med diskussio­ nerna om användningen av kronobränneriets övergivna lokaler efter sekelskiftet 1800. För fodermagasin och rustkammare hyrde man från början lokaler hos ett par borgare, men år 1775 inropade handelsmannen Wilhelm Ränder den Prippska gården vid Södra Stora gatan (tomten nr 4 enligt 1787 års numrering) °

200

Kronans byggnader på auktion och upplät efter avtal med staden utrymmen där for både magasin och rustkammare. Husarerna disponerade dessa lokaler, som låg alldeles intill södra tullbommen i södra hörnet av korsningen Södra Storgatan och senare Prästgatan, alltså mitt emot den nya prästgården, fram till och med år 1787, då i stället det redan nedlagda kronobränneriet blev disponibelt.3 Men tillbaka till högvaktsbyggnaden. Som tidigare nämnts framgår av olika handlingar, bland annat av en karta från år 1724, att en Corps de guardebyggnad fanns nere vid hamnbryggan redan på 1710-talet, om uppförd av danskarna 1709—10 eller av svenskarna nära därefter är osäkert, men det senare torde vara det mest sannolika. Byggnaden återkommer i oförändrat läge och skick på kartor och i handlingar ända fram på 1770-talet, varför den beskrivning som lämnas på en odaterad ritning från 1700-talets mitt (troligen tillkommen strax efter hamnbryggans reparation år 1753), torde kunna gälla för hela tidsperioden. Där heter det: ”Corps de Gardet, Som med B utmärckes, är af Korswärck, och består af Twenne Rum, Ett för Underofficeraren, och Ett för de

mrfTjT. JL -

•J&-

♦

g/ygtr t +/#***■

f*-r+** .

4k£3fc?**4t *

f

ff**'

**

ét-,

/TyNWfiÄW'

ib* /zCr<. XfT* *

Å£*^r%&***&*'

a&szs yfc*&**.* jfOr-*1 tffa*.*s£eAn~z

«XU/a--'

>

’■naA

**^^&M*d*&<

«3

Stortorgets västra del med batteri, högvaktsbyggnad m.m., c:a 1753. Av den påtecknade ”Berättelsen”framgår att den korsvirkesbyggnad, som tjänstgjorde som vaktbyggnad, icke var i bästa skick.

201

Stadsplan och bebyggelse Gemena, är förmedelst nyligen derå giord reparation i tämmeligit godt Stånd.”

Byggnaden var säkerligen ganska liten och relativt enkelt uppförd, varför den var beroende av ofta insatt underhåll. På 1770-talet var den ganska förfallen, vilket kommer att framgå av det följande, men vid samma tidpunkt tillkom ytterligare två faktorer som skulle påskynda dess ersättning genom en nybygg­ nad. Dels byttes som nämnts infanteristyrkan på 20-30 man från och med år 1773 ut mot en tre gånger så stor kavalleriskvadron, och dels kom den gamla vaktbyggnaden som nu skulle bli alldeles för liten att dessutom ligga i vägen för det under åren 1776—1777 under byggnad varande kronobränneriet. Redan i samband med 1769-1770 års riksdag hade man, eftersom byggnaden då var tämligen förfallen, från Helsingborgs sida lagt fram förslag om att sten och kalk genom kronans försorg fritt skulle framforslas och levereras på platsen, i vilket fall staden skulle genom sina insatser låta på tomten uppföra en byggnad som både skulle kunna tjänstgöra som vaktbyggnad och som kasern, varigenom också inkvarteringsfrågan skulle fa en acceptabel lösning. Kungl. Maj:t var emellertid icke intresserad för detta och frågan sköts på framtiden.4 På hösten 1776 blev placeringen av det nya kronobränneriet preliminärt fastställd och då framstod det helt klart att högvaktsbyggnaden i varje fall inte kunde ligga kvar på sin gamla plats. Det förordnades om besiktning av byggna­ den, i vilken även skulle ingå en bedömning av huruvida den skulle kunna tåla en förflyttning till annan plats eller icke. Besiktningen, som tillkommit på landshövdingens uppdrag och efter önskemål dels av kommendanten i Helsing­ borg majoren och skvadronchefen Moritz von Dyke, dels efter skrivelse den 27 november 1776 från militärkommandot i Landskrona, genomfördes den 30 november 1776 av fortiflkationskaptenen E.J. Montell från Malmö med biträde av rådmannen Hans Wittberg, löjtnanten Möller från garnisonen i Helsingborg, murmästaren och åldermannen Christian Hallgren samt timmermannen Nils Pärsson Lundström, de båda sistnämnda hantverkare från Helsingborg. I besiktningshandlingen, daterad samma dag, anfördes bland annat att det ”gamla vakthuset utvändigt ... befanns så till väggar som stolpar och bjälkar ganska bristfälligt av förruttnelse . . . De inre rummen jämte löftet med taklaget företedde ej mindre brist, i än det ena, än det andra, så att fördenskull, när det var som nogast granskat, man icke härom kunde fälla annat omdöme, än att detta gamla vakthus är både odugligt till längre bruk för framtiden och alldeles utom stånd att kunna förflyttas, helst detsamma, som är så gammalt att ingen här minns, när det blivit uppbyggt, ville av skröplighet förfalla till platt intet och bliva i alla delar obrukbart, om det komme att söndertagas och rubbas ur sitt ställe.” Därefter berättade man att ”denna bofälliga byggnad så ofta tillförne på många år tillbaka är bliven styckevis botad” att ingen vidare förbättring skulle löna sig, varför det för kronan måste anses vara fördelaktigast 202

Kronans byggnader ”att i stället för detta meranämnda gamla ett nytt vakthus härstädes bliver uppbyggt.” Resultatet av besiktningen var således entydigt, som väl var kanske man kan tillägga ur myndigheternas synvinkel; det gamla huset måste försvinna och ersättas med en ny och större högvaktsbyggnad.3 Kaptenen E. J. Montell, som själv lett den utdömande besiktningen, var snabbt klar med en ritning till ”ett Nytt Corps de Gardes Hus i Hellsingborg”, som emellertid enligt sommaren 1776 fastställda nya regler måste underställas kungens egen prövning. Men ärendet brådskade, det gamla vakthuset måste snarast rivas för att lämna plats åt kronobränneriet, och garnisonens vaktman­ skap kunde knappast lämnas utan tak över huvudet någon längre tid. Ärendets vandring genom de olika instanserna kom därför snabbt igång, och i grunden låg den Montellska projectritningen. Montell hade utgått från den redan före besiktningen uttalade meningen att ”det tjänligast och varaktigast vore att uppföra ett litet grundmurat Corps de Gardie” (27/1 1 1776). Den Montellska ritningen är odaterad, men torde ha förelegat omkring årsskiftet 1776/77, eftersom den redan den 20 februari 1777 via landshövdingeämbetet i Malmö och direktionen över ”Regale Brännerierna i Riket” nått krigskollegium och därifrån vidare till det kungliga kansliet. Denna intressanta ritning är exteriört präglad av den Hårlemanska arkitekturen med ett tungt och högt, brutet mansardtak, som i gatufasaden vilar på ett likaledes tungt entablement, uppbu­ ret av sex framförställda runda kolonner med klassiskt utarbetade baser och kapitäl. Innanför den härigenom inskjutna egentliga fasaden rymde huset ett underofficersrum med innanförliggande ”Contoir”, ett större rum för de ”geme­ na”, ett arrestrum, samt innanför förstugan ett rum utan beteckning, möjligen avsett till kök. Trappan till den mycket höga vinden kunde bevakas av underof­ ficerarna, eftersom den utgick från deras rum. Stilmässigt hör byggnaden klart samman med den Hårlemanska arkitekturen, t.ex. i Landskrona, från 1700talets mitt och den närmaste tiden därefter.

I sitt yttrande av den 20 februari 1777 anförde krigskollegium bland annat att det gamla vakthuset enligt företagen besiktning var odugligt och dessutom måste undanröjas för att lämna plats för kronobränneriet, men man förutsatte att ritningarna snarast skulle översändas till överintendentämbetet för gransk­ ning och justering för att senare av Kungl. Maj:t lika brådskande kunna godkännas. För sin del var krigskollegium kritiskt i vissa avseenden, ”såsom i synnerhet att kolonnaden som jämte sin entablement bör bliva av huggen sten, skulle förorsaka en drygare kostnad, än att giva byggnaden något fördelaktigt utseende emot den höga takresningen; varemot arkader, så som mindre kost­ samma och solidare att emotstå de å denna orten ofta inträffande våldsamma havsvindar, bättre skulle passa sig; täckningen som föreslås av tegel anser likväl kollegium mindre varaktig att uthärda sådana häftiga stormar; bör således ...

203

Stadsplan och bebyggelse

Fortifikationskaptenen E. J. Montells förslag till ny högvaktsbyggnad karaktäriseras mest av det höga mansardtaket i Hårlemans anda. Det vann inte godkännande hos de mer modernt inriktade arkitekterna vid överintendentämbetet i Stockholm.

204

Kronans byggnader

Den slutgiltiga ritningen till den nya högvakts byggnaden i Helsingborg är utförd av Olof Tempelman, godkänd av överintendenten Adelcrantz och slutgiltigt fastställd av Gustaf III den 21 maj 1777. Ett egendomligt sammanträffande är att det var på årsdagen av Knut den heliges gåvobrev 1085. Huset stod färdigt på hösten 1778.

205

Stadsplan och bebyggelse hellre tillstyrka blytäckning ehuru den är kostsam, än att föreslå en täckning med järnplåtar, såsom utsatt att inom kort tid av saltsjö-ångorna förrostas.”

Vidare fann krigskollegium att särskilt kontor och ett kök var överflödiga i en Corps de garde-byggnad, och att trappan ”kunde vara mindre kostsam till kommunikation med vinden och bättre placerad i förstugan än inom Underofficers-Corps de Gardet.” Ärendet remitterades den 7 mars 1777 till överintendentämbetet, som den 21 maj 1777 inlämnade ett yttrande i frågan jämte en helt ny ritning, vilket allt samma dag behandlades och godkändes av kungen själv. Förslaget var då ”i anledning av de tillförene gjorda, välgrundade anmärkningar, omgjort samt efter behoven, på möjligaste sätt lämpat”. Liksom krigskollegium hade överintendentämbetet valt bly som taktäckning ”i anseen­ de till den frätande havs-ångan, som lätteligen angriper och fördärvar järn­ plåtar såväl som taktegel”. Blyet skulle visserligen bli dyrare men ”så är takresningen däremot lägre, simplare och mindre kostsam, så att denna senare besparingen i det mesta torde ersätta skillnaden i utgifterna”. Det i skrivelsen, undertecknad av överintendenten Carl Fredrik Adelcrantz (1716—1796) själv, anförda ekonomiska skälet till ändringen torde icke täcka hela sanningen.

Adelcrantz, visserligen elev till Hårleman och länge rokokons främste företräda­ re, hade vid denna tidpunkt börjat svänga mot en mera klassicerande stil.

Ritningen är kontrasignerad av dåvarande konduktören i överintendentämbetet och nyblivne sekreteraren i konstakademin, senare överintendenten Olof Samu­ el Tempelman (1745—1816) och som sådan företrädare för den strängare nyklas­ sicismen, och det torde vara sannolikt att det är Tempelman som utformat ritningen, dock givetvis i samklang med Adelcrantz’ intentioner. Det blev på detta sätt en byggnad av helt annan karaktär än Montells version, en strikt anläggning med som arkad utformad rusticerad bottenvåning under ett flackt valmat tak, en lugn fasad i klassicerande stil, som kan sägas nästan förebåda den annalkande empiren. I det inre följdes i stort sett anmärkningarna från krigskollegium, kök och kontor slopades, trappan förlädes till förstugans inre del och det blev två arrestrum med ingång till den ”hederligare arresten” från underofficersrummet, medan den andra arresten bevakades från de ”gemenas” rum.

I samband med detta byggnadsärende kan det vara angeläget att framhålla att överintendenten Adelcrantz icke, och förmodligen icke heller Tempelman, torde ha varit främmande för dessa trakter. Samtidigt pågick nämligen uppfö­ randet i svensk regi av det svenska posthuset i Helsingör efter ritningar av C. F. Adelcrantz, en vacker flervåningsbyggnad vid Stengade som fortfarande kvarligger på plats. Enligt särskilt förordnande deltog magistraten i Helsingborg i slutbesiktningen av detta arbete den 14 april 1777 genom rådman Sylvius, murmästare Nils Ekeström och timmermannen Nils Pärsson Lundström, alla 206

Kronans byggnader från Helsingborg, vilka således hade rest över Sundet just för denna angelägen­ het.7 Den nya Corps de garde-byggnaden fick sin placering på en tidigare obe­ byggd tomt vid torgets sydsida längst ut mot väster, och blev ett konstnärligt fullödigt tillskott till den centrala stadsbild som Helsingborg borde kunna visa de från kontinenten tillresande när de landsteg på den hittills relativt enkla hamnbryggan. Denna hade dock väsentligt utvidgats under åren 1764—1766, för övrigt med direktören Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. som entreprenör. Men högvaktsbyggnaden stod ännu icke på plats. I juli 1777 kom från landshövding­ en en befallning att en tomt snarast skulle anskaffas till det av kungen godkända Corps de gardet, och detta ordnades snabbt inom ett par veckor på det sätt som skildrats i tidigare band. Entreprenör blev kommendanten, major Moritz von Dyke, och för byggnadsarbetena anlitade kronan genom honom en murmästare från Landskrona. Det lokala murmästarämbetet, vars ålderman ju hade varit med om att besiktiga och utdöma den gamla byggnaden, beklagade sig och protesterade hos magistraten mot att man till uppförandet av denna byggnad mitt i Helsingborg hade antagit ”någon murmästare från Landscrona”, dock utan namngivande av denne. Motståndet från helsingborgsmurarnas sida synes väl förklarligt då det sedan ungefär ett år pågående arbetet på kronobränneriet mitt ute på torget, alltså mitt för den blivande högvaktsbyggnaden, också hade letts av en murmästare från Landskrona, nämligen byggmästaren Hans Henrik Wendorff. Nu skulle alltså ytterligare ett stort byggnadsarbete mitt inne i det centrala Helsingborg gå det lokala murmästarämbetet och dess gesäller förbi.

Man ifrågasatte om detta kunde vara i överensstämmelse med den kungliga skråordningen och om det vore lämpligt överhuvudtaget, samt anhöll om magistratens bistånd till en ändring i frågan. Efter en viss vånda, som det synes framgå av protokollet, beslöt magistraten den 15 april 1778 att vidarebefordra skrivelsen till entreprenören, major von Dyke, under påpekande av att man fått erfara att ”ifrågavarande murmästare skall vara ämnad att antagas till Corps de Gardes-byggnaden härstädes, vilket ömmar magistraten i anseende till stadens egna hantverkares behover”. Magistraten ansåg sig ”alltså ej kunna undgå att härmedelst rekommendera stadens egna murmästare till berörda arbete framför andra”. Men varken murmästareämbetets protester eller magi­ stratens försiktiga skrivelse hjälpte, kronan var i detta hänseende självbestäm­ mande genom sin entreprenör och sagde landskronabo fick utföra byggnadsar­ betet på högvaktsbyggnaden. Vem denne byggmästare var vet vi inte, men skulle man våga en gissning så skulle namnet kunna vara just Hans Henrik Wendorff som vid denna tidpunkt var färdig med arbetet på kronobränneriet, slutbesiktigat i mitten av november 1777. Situationen var säkert något känslig, varför man från murmästarämbetet hade nöjt sig med en principiell antydan.

207

Stadsplan och bebyggelse Som stöd för gissningen att det kan ha gällt Wendorff kan anföras att entrepre­ nören, major von Dyke, som måste vara den som engagerat ”murmästaren från Landskrona”, var nära lierad med direktören Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. och sedan en längre tid bodde hos denne, vilken i sin tur varit synnerligen intres­ serad av kronobränneriet. Frågeställningen kommer för övrigt att aktualiseras i samband med behandlingen av denna anläggning. Dock är det endast en gissning att Wendorff var identisk med den avsedde murmästaren från Lands­ krona.8 Det tog dock sin tid att komma igång med arbetet på högvaktsbyggnaden.

Landshövdingen hade i augusti 1777 krävt att den skulle stå färdig till ”Mikaelitiden nästa år”, dvs. 1778. Arbetet genomfördes till sin huvuddel i enlighet härmed under år 1778 och i god tid före detta års utgång stod byggnaden färdig.

När slutbesiktning verkställdes framgår inte av stadens handlingar. Inne i arkaden fanns ovanför ingången inmurad en inskriftstavla av kalksten med förgyllda bokstäver, numera förvarad i Helsingborgs museum. Inskriften lyder: ”Konung Gustaf III har låtit uppbygga detta vakthus då Tage Thott var Landshöfding i Malmöhus Län och Mauritz von Dyke Befälhafvare i Heisingo borg Ar 1778”. Bakom huset som sannolikt var målat i gult fanns för övrigt en mindre trädgård.9 Man skulle kunna säga att med den nya högvaktsbyggnadens tillkomst hade Helsingborg tagit ett av de första stegen och kanske det viktigaste bort från den gamla skånska korsvirkesarkitekturen över till den nya tidens stilideal, represen­ terat främst av stenarkitekturen, äkta eller imiterad. Detta nya inslag i stads­ bilden kom nämligen att få stor betydelse för den borgerliga arkitekturen i Helsingborg under det slutande 1700-talet och börjande 1800-talet, och detta bör särskilt noteras, även om utvecklingen möjligen synes ha i viss mån initi­ erats redan något decennium tidigare, nämligen vid Norra Storgatan, som senare kommer att skildras.

Högvaktsbyggnaden kom att både till utseende och funktion bli ett bestående inslag i stadens liv under hundra år, den försvann nämligen inte förrän i samband med att de nya husarkasernerna söder om staden togs i bruk år 1882.

Kronobränneriet Tillverkning och försäljning av brännvin har i Sverige i långa tider intresserat både det allmänna och den enskilde. Detta gällde inte minst under 1700-talet då de statliga bestämmelserna avlöste varandra i snabb följd. Husbehovsbränning var enligt mångas mening det naturligaste och också under vissa tider allmänt gällande och tillåtna tillvägagångssättet. Mot detta stod statens understundom livliga intresse av att genom skatter och andra pålagor fa in medel till sina 208

Kronans byggnader växande utgifter. Det skulle under sådana perioder kunna vara fördelaktigt att koncentrera brännvinstillverkningen till ett antal statliga och lätt kontrollerbara större brännerier. Så skedde för övrigt redan under Karl XII:s sista år, men detta blev dock kortvarigt, eftersom man redan året efter hans bortgång återgick till det normala, husbehovsbränningen. Under hela 1700-talet avlöste olika regler och bestämmelser för brännvinstillverkningen sedan varandra: kronan önskade stark kontroll över och framför allt inkomster av brännvinet, medan den enskilde tillverkaren för sin del ville ha både en fri handel med varan och dessutom själv få en rimlig inkomst av den egna tillverkningen. Denna utveck­ ling har skildrats i tidigare band av detta verk, då givetvis främst med sikte på förhållandena i Helsingborg.10 Under Gustaf III hade man på 1770-talet kommit fram till ett, som man trodde, slutgiltigt ställningstagande, vilket innebar att man ville helt övergå till ett statligt brännvinsmonopol med tillverkning på endast ett starkt begränsat antal orter. I motiveringarna till detta beslut skymtar både ett socialt motiv, nämligen att man ville söka stävja det utbredda missbruket av brännvin, men också ett finansiellt sådant, att kunna på den vägen skaffa kronan icke obetydli­ ga intäkter. Det finns kanske en icke helt ogrundad anledning att förmoda att den ekonomiska aspekten var den viktigaste. Den 14 september 1775 utfärdades en kunglig förordning om inrättandet av kronobrännerier landet över med säd som viktigaste råvaran. Samtidigt tillsattes en direktion över den regala bränneriinrättningen. Kronobrännerierna skulle bli utbyggda för stordrift och allt, både byggnader och tillverkningsmateriel, planerades för att nå detta mål, alltså med stora dimensioner i alla avseenden. Man hoppades dessutom tydligen på en vidare teknisk utveckling av metoder och materiel. De nya bestämmelserna skulle gälla från och med början av år 1776 och från denna tidpunkt skulle det statliga monopolet också reglera importen av utländskt brännvin, vilken var avsedd att i stort sett senare helt upphöra. Att detta senare bland annat svårt skulle drabba handeln i Helsingborg med dess livliga utländska handelsförbin­ delser torde vara lätt att föreställa sig.11 Ursprungligen planerades tre brännerier i Skåne, nämligen i Kristianstad, Malmö och Ystad, men även Helsingborg ville av lättförståeliga skäl fa en liknande anläggning. Initiativet utgick från borgerskapets äldste som i mars 1776 i samråd med magistraten beslöt sända sin förman, handelsmannen Hans Agardh Pettersson, och direktören Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. på stadens uppdrag till Malmö för att uppvakta i första hand generalen baron Georg Gustaf Wrangel, ”Brännvins-Wrangeln” kallad, som hade Kungl. Maj:ts upp­ drag att organisera kronobrännerierna i Skåne och därför tillfälligt vistades där, i andra hand översten Hans Ramel, som också han var knuten till samma verksamhet. I uppdraget ingick att särskilt framhålla fördelen av ”stadens

14

—

Helsingborg VI:2

2°9

Stadsplan och bebyggelse ymniga spring- och källvatten”. Båda ställde sig välvilliga och lovade att i Stockholm hos berörda myndigheter framföra tanken att ett av de skånska brännerierna borde förläggas till Helsingborg. Tydligen hade Kungl. Maj:t viss förståelse för Helsingborgs synpunkter vilket framgick av att Hans Ramel på regala bränneridirektionens uppdrag den 12 juni 1776 besökte Helsingborg för att närmare undersöka både vattenmöjligheterna och de lokala möliarnas för­ måga att förse bränneriet med tillräckliga mängder av behövliga råvaror. Men det i detta sammanhang i första hand intressanta var dock vattentillgången, och det var ur denna speciella synpunkt som den viktiga lokaliseringsfrågan till lämplig plats inom stadens område närmast studerades. På överste Ramels befallning uppgjordes en karta med lämpliga tomter utmärkta och med texten: ”till Situationens närmare inhämtande af tvenne till KronoBrännerie Byggnad

w//< " jXßffj/tT

'

,

/r

/C

#,/, ,' / / v

(M-ryfd/; ,

T.

r

■S / i/z

-

'T ’ /sSPz 6a ?' t tsX>/ ■>;

V

t

.

,

*> 4L

'£

&T

*#£ *Vv;r

'/

i

Pi&mt t. tåaz/it.

% ßMs. ,

{

'/(St-

<//?>■

ömcmm/r

c 'ttoterf ...........

Alternativa förslag till placering av kronobränneriet, upprättade år 1776 av Pehr Sommar.

De förverkligades aldrig men kartan är intressant därför att den ger en överskådlig bild av kvarteren runt facob Hansens hus.

210

Kronans byggnader och anläggning anviste och bland flere för mäst tienlige ansedde Platser har denna Charta blifvit upprättadt” av Pehr Sommar, daterad den 14 juni 1776.

Eftersom tomtbeskrivningarna på kartan är ganska belysande för stadens förhållanden vid denna tidpunkt kan det vara av intresse att citera dem. Det först nämnda förslaget gällde det kvarter, där Jacob Hansens hus fortfarande ligger, med tomtbeteckningen nr 57 (samma nummer både före och efter år 1787). Det beskrives på följande sätt: ”Quarteret A är det ena till KronoBränneriet anviste ställe. Kringbygd af Korswärck; N:r 57 tillhörer Landshöfdingen och Riddaren Wälborne Herr Reiser, består af tvenne etager mot stora Gatan, hvilka jemte öfrige Husen befmnes i temmeligt godt stånd; och tycks kunna nyttias och inredas till hvarjehanda Brenneriets Behof; men de öfrige Husen å Num: 118, 120 et 122 äro ganska förfallne. Här eller vid litt: f kan vatnet från HufvudKällorne a et b medelst pomp-rennor ledas ...” Efter en noggrann beskrivning av vattnets tänkta väg, ledningarnas längd och fallhöjder fortsätter beskrivningen: ”Kiöks hagarne B är det andra till denna Byggnad utsedde ställe, inhägnade af stadens gemensamme jord, och innehafves af nästgräntsande Invånare emot jordskyld till staden, och kan här uttagas en regulaire Plats till Bränneriet af ungefärligen 100 alnars lengd och 50 alnars bredd, då hagarne litt: h komma at utläggas till gata vid pass om 12 alnars bredh .. .” Även här följer en beskrivning av möjligheten att ta vatten från samma huvudkälla i Springpostgränden, ovanför den nuvarande brunnsplatsen. Den omtalade gatan synes icke ännu vara officiellt framdragen över detta strandparti, men både norr och söder härom bär den emellertid namnet ”Sjögatan”. Tomten längs Hästmöllegränden, mellan Kullagatan och den blivande Sjögatan, nr 124 enligt äldre numrering, nr 125 enligt 1787 års karta, ägdes av handelsmannen Wil­ helm Rander. Man avsåg tydligen att ta hela strandområdet i anspråk ända fram till torget i söder och även nyttja en del av detta. Här skymtar ett intressant förhållande, nämligen att det officiella torget var klart begränsat åt väster och endast partiellt gick ut över det öppna strandområdet. Fortsättning­ en av detta räknades dock alls icke till torgplatsen.

Protokollet från sammanträdet den 12 juni 1776 förmäler följande: ”Förmo­ dade handelsman Rander att en med förenämnde lika bekvämlig plats för Kronobränneriet är att tillgå nederst å Torget vid sjön där Corps de Guardet nu står, med vidare plan däromkring, då bemälte Corps de Guarde utan någon Kronans kostnad kunde bliva flyttat på ett annat belägit ställe, varom, på begäran, den för Kronans räkning hitskickade Byggmästaren H. Wendorff uppkallad underrättades, som lovade att i eftermiddag uti Handelsmans Ran­ ders närvaro, taga densamma i närmare betraktande.” Rander synes alltså icke ha varit särskilt road av att få sin nordligare liggande tomt förbyggd åt stranden, utan föreslog således i stället att motsvarande tomtareal skulle utvin-

21 i

Stadsplan och bebyggelse nas söder om Stortorget, i vilket fall det äldre Corps de gardet skulle fa offras.

Detta förslag synes dock aldrig ha tagits upp till allvarlig prövning, utan två dagar senare, den 14 juni, har Pehr Sommar uppgjort och daterat den tidigare nämnda kartan. Det synes fullständigt klart att det är denna karta som avses i protokollet för sammanträdet den 29 juni, då f.ö. Rander tar tillbaka sitt förslag och ställer sig (därtill mer eller mindre tvingad?) välvillig till ett utnyttjande av de honom närliggande tomterna. Protokollets ord lyder: ”Och som fördenskull intet hinder är att ... tillämnade Kronobränneriet må kunna anläggas å den efter anställd mätning och däröfver upprättade Charta ända ned till sjön utsedda plan, så beslöts det genom utdrag av detta protokoll härom (det följande ordet täcks av en bläckplump; troligen har där stått ”delge” eller liknande) översten baron Hans Ramel”. Vid samma sammanträde går ett par av grannarna vid Sjögatan med på att sälja sina hageplatser. I förbigående kan här noteras att byggmästaren Wendorff, vars namn nu för första gången förekommer i Helsingborgs annaler, här är engagerad på initiativ av Kronan och på dens bekostnad. Han är Kronans, icke stadens man.

Fördelarna av tomten nr 57 med den närliggande vattentillgången motverka­ des av den uppenbara nackdelen med det till ett kvarter starkt begränsade o utrymmet. Härigenom räddades Jacob Hansens hus åt framtiden. Återstod så strandområdet i 'väster, mellan Hästmöllegränden och torget, ”å den efter anställd mätning och däröver upprättad charta ända ned till sjön utsedda plan”, vilket alternativ enligt min uppfattning synes ha vunnit Ramels förord.

Så var läget sommaren 1776, men ärendet var därmed ännu långt ifrån i hamn, trots att det brådskade.12 I början av oktober 1776 kom landshövdingen Tage Thott själv till Helsing­ borg för att diskutera en rad praktiska frågor och slutgiltigt fastställa det blivande bränneriets placering inom staden. Det hade efterhand visat sig att det behövdes ett större antal byggnader än man från början tänkt sig, inte minst större magasin, och allt detta måste noggrant prövas på plats. Även den regala bränneridirektionen i Stockholm representerades vid detta tillfälle, nämligen av regeringsrådet C. L. Stårck. Genom denne framlades ett väsentligt förändrat förslag till placering. Visserligen vidhölls utnyttjandet av strandremsan väster om Sjögatan, men hela anläggningen sköts ett avsevärt stycke söderut, och själva bränneribyggnaden förlädes i vinkel mot både stranden och Sjögatan upp emot torget, i själva verket i så hög grad att detta inkräktades och den öppna utsikten från Kärnan mot havet stängdes. I stället blev området väster om Wilhelm Randers tomt helt fritt. På en den 7 oktober 1776 av slottsbyggmästaren A.U. Kirstein författad och av Stårck den 10 oktober 1776 underskriven karta är detta förslag i detalj illustrerat, och man kan konstatera att det var detta alternativ som i allt väsentligt kom att följas vid anläggningens tillkomst.

212

Kronans byggnader Stårck-Kirstein förläde den viktigaste byggnaden, bränneriet, delvis på stran­ den, delvis på torget, där det kom att i dettas mittlinje sträcka sig åt öster upp emot, men inte ända fram till nuvarande Norra Strandgatan, som då kallades Färjemansgatan. Byggnaden kom härigenom att inkräkta på och delvis spoliera den något år tidigare gjorda trädplanteringen på torget. I denna huvudbyggnad inrymdes jästbryggeri och destillerhus samt på vinden magasin för enbär.

Omedelbart öster om bränneriet antydes en enkelt utformad mindre byggnad för ”Källare ledande till bränneriet samt vattensprång”. At väster anslöts pa stranden ett par vinkelbyggnader, ”stenkål och torfboden samt rum för materialier”. Längs Sjögatans västsida sträckte sig i tur och ordning åt norr ett foderhus, det stora spannmålsmagasinet och ”Betjeningens hus”, och hela detta område avskärmades i väster av en hägnad av plankverk mot stranden, vilken senare beskrives på följande sätt: ”denne utfylning af Tång har hafvet hopadrifvit”, alltså i vinkeln norr om ”Lastage-Bryggan”. En intressant detalj är den lilla rännil, som från innanför liggande kvarter söker sig ned till stranden mellan första och andra huset vid Sjögatan. Månne det avlopp som efterlystes av Stårck? Man kan också lägga märke till att situationskartan förutsätter nya lägen för postlyktan och för högvaktsbyggnaden, den senare föreslagen i två olika lägen och av två skilda storlekar. I beskrivningen säges vidare: ”Alla dessa byggningar av korsvirke med fogad mur och tegeltak samt bastant stenfot.”13 Ärendet syntes vara avgjort till förmån för det Stårck-Kirsteinska förslaget, och förhandlingar mellan staden och bränneridirektionens representant fördes under en hel vecka i början av oktober 1776 med landshövdingen som intres­ serad deltagare. I magistratens protokoll för den 11 oktober heter det: ”Sedan regeringsrådet Stårck låtit tillställa borgmästaren ritning och förslag med bifo­ gad underrättelse för ett brännerihus härstädes av 4 drankpannor å 600 kannor och 4 klarpannor å 200 kannor samt destillerverk, jämte anbud att staden finge yttra sig om samma Byggnads entreprenade till en början och ... direktionens därå till förväntande ... stadfästelse. 1. att själva planen enligt det till situationschartan vidhäftade särskilte dokument överlåtes Kungl. Maj:t och Kronan till full ägo och nyttjande . .. över själva platsen undantagandes att Corps de guardet och Postlyktan flyttas till de ställen, som å Chartan äro eller bliva utmärkta ...; förbindande sig staden att vilja besörja både vattenledningen och den nu omförmälte Brännerihus Byggnaden emot Två och Trettio tusen Daler Smt, vilken summa höglovl. Kongl. Direktionen lärer finna så mycket billigare som åtskillige Materialier äro uppförda till ringare pris än de här kunna bekommas, och en del alldeles uteslutna eller förgätna”. Som det klart framgår har man från stadens sida varit mycket angelägen om att själva fa utföra arbetet och styra detsamma, givetvis i så fall till förmån för de egna hantverkarna. Än tydligare märkes detta i protokollet från en sammankomst följande dag, då 213

Stadsplan och bebyggelse

214

Kronans byggnader

På Wendorffs svåröverskådliga plan av den 12februari 1777 redovisas två olika förslag, dels ett tidigare i nordligare läge, betecknat med stora bokstäver, dels den Kirsteinska versionen, redovisad med små bokstäver. Stortorgets trädplantering framträder här intakt. Förslagen är i detalj redovisade i texten, till vilken hänvisas.

magistraten i samråd med borgerskapets äldstes representanter, handels­ männen Agardh, Engström och Rander å stadens vägnar under samma för­ handlingar ”skriftligen lovat att vara nöjde med en entreprenadsumma på 32.000 Dir Smt för Brännerihusbyggnaden och att för den samma summa flytta postlyktan och Corps de guardet, dock med förbehåll att om Cronan skulle behaga förändra och föröka berörde Corps de guardet att en sådan tillökning dem härtill måtte gottgöras, även att det föreskrevne stängsel, uti förenämnde Entreprenade inbegripes.”

T.v. Slottsbyggmästaren A.U. Kirsteins karta över den föreslagna placeringen av krono­ bränneriet på och i närheten av Stortorget, upprättad den 7 oktober 1776. Det blev detta förslag som i huvudsak blev genomfört. Intressant är att det samtidigt redovisades två alternativa förslag till placering av den nya högvakten.

2I5

Stadsplan och bebyggelse I förbigående kan påpekas att det väl i denna belysning var ganska naturligt att staden den 30 november 1776 lät företaga den noggranna besiktning av högvaktsbyggnaden, som omnämnts i föregående avsnitt, även om denna i och för sig också var inspirerad från högre ort. Men entreprenadärendet kom icke att avgöras på ett så enkelt sätt. I rådstugurättens protokoll den 25 november 1776 heter det rörande från landshövdingeämbetet inkomna skrivelser: .. och däribland en av den 23 i denna månad angående entreprenadauktion till byggande av det här i staden beviljade kronobränneriet, som den 18 nästkom­ mande december i landskansliet i Malmö kommer att hållas och likaledes tvenne dito skrivelser av samma dato angående erforderliga bränneripannors förfärdigande.55 Resultatet skymtar icke i magistratens handlingar och heller icke nämns där vid vilken tidpunkt entreprenaden överhuvud avgjordes, men arbetet gick i varje fall staden förbi. Till entreprenör antogs nämligen ett privat konsortium, där översten J. V. Bennet på Rosendal synes ha intagit en ledande ställning.14 Men ännu tycktes en viss tvekan ha rått om vilken plats och vilken lösning som skulle bli den slutgiltiga. En situationskarta, uppgjord av H. H. Wendorff och daterad i Malmö den 12 februari 1777, upptager ’’tvenne till Regala Bränneriet i Helsingborg utsedda och till Kongl. Maijst: och Cronans Bruk överlämnade Platser, den förre utsedd den 14 Juni 1776 av översten och o Kommendören ... Baron Hans Ramel, och den senare d. 7 October samma Ar av Regeringsrådet Välborne Herr C. L. Stårck”. Det södra alternativet som blev det slutgiltiga, är utformat praktiskt sett identiskt med den Kirsteinska ritningen, men det nordliga förslaget är arkitektoniskt intressantare och framvisar en nästan elegant lösning, så långt det kan krävas av en så utpräglat merkantil fabriksanläggning. Placeringen väster om Sjögatan är i och för sig likartad, men på stranden mitt för kvarteret mellan Hästmöllegränden och den senare Kolmätaregränden har den centrala bränneribyggnaden lagts med två smalare flyglar riktade västerut, medan spannmålsmagasin, hus för ”Betjäningen” och ett foderhus gjorts förhållandevis stora och placerats längs gatan på tilltalande avstånd från varandra. Det synes icke otroligt att det är den byggvane Hans Ramel själv som svarat för idén till denna gruppering. Vem som nu än stått för denna onekligen estetiskt mer tilltalande lösning, var det andra överväganden som blev avgörande. Wendorffs situationskarta är emellertid intressant ur en annan synpunkt, eftersom den dels uppvisar den kort tid förut genomförda trädplanteringen på torget i intakt skick, dels också visar postlyktan och det gamla Corps de guardet på ursprungliga platser. Snart efter denna kartas tillkomst måste emellertid entreprenaden ha blivit avgjord, det Kirsteinska planförslaget blivit antaget och det privata konsortiet fatt uppdraget att utföra arbetet. Vilka som jämte översten Bennet ingått i detta konsortium är mig 216

Kronans byggnader obekant, men eftersom direktören Fredrik Wilhelm Cöster, riksdagsman och en av stadens verkligt förmögna män, visat särskilt intresse för ärendet i dess tidigaste skede, är det inte alldeles osannolikt att han varit en av intressenterna.

Det skulle ju också varit lämpligt att ha en ekonomiskt kunnig representant på själva platsen. Som byggmästare antog konsortiet den redan nämnde murmäs­ taren och byggmästaren Hans Henrik Wendorff från Landskrona, som frånsett i nyss nämnt sammanhang i juni föregående år haft kontakt med ärendets handläggning även i Malmö, eftersom han där undertecknade tillhörande hand­ lingar.15 Under våren 1777 har således arbetet på kronobränneriet satts igång, i maj måste magistraten på hemställan från Wendorff se till att postlyktan flyttades genom postkommissarien Wejlanders försorg, och så måste man därtill vidtaga åtgärder för att få den viktiga vattenfrågan föst på ett tillfredsställande sätt. Det var tydligen av denna anledning som lantmätaren Daniel Björkegren gjorde upp en ”Plan-Ritning öfver Regale Bränneriet Uti Helsingborgs Stad”, där vattnets gång kan följas från samma huvudkälla i Springpostgränden, som tidigare varit aktuell, ned till bränneriets östra gavel, ”varest en springpost kommer att uppsättas”. Kartan är upprättad 1777, men närmare datum anges inte. Bränne­ riet och spannmålsmagasinet är utsatta såsom redan befintliga byggnader, men för övrigt utmärkes på planen den plats, ”varpå våningshus för betjäningen med de flere vid Bränneriet nödige hus komma att uppsättas”. Anläggningen var således visserligen ganska långt kommen men ännu icke Färdigställd, och den troliga tidpunkten för ritningen, som är i liten skala, är väl därför somma­ ren 1777. En närmare granskning visar emellertid att Björkegren icke har sett mer än bränneriet på plats, vilket för övrigt ännu saknar det åttkantiga östra källhuset. Det stora sädesmagasinet är i enlighet med den Kirsteinska planen placerat långt norrut vid Sjögatan, men kom i verkligheten att av Wendorff förskjutas betydligt åt söder, praktiskt taget ända ut till torget, och få sin plats just på det område som enligt Björkegren skulle användas för ”ett våningshus” m.m. Mellan det stora magasinet och bränneriet fick dock Wendorff slutligen plats med ett kvarnhus, vilket framgår av uppmätningen år 1786.

I september 1777 kom arbetet med ”vattenledningen” igång, om vars tek­ niska utformning det kom att råda delade meningar mellan magistraten och Wendorff, men efter vissa justeringar blev den färdig och leddes in i ett åttkantigt ”Reservoir-Hus” vid bränneriets östra gavel, vilken tillbyggnad är Wendorffs tillägg till de tidigare planerna. Det blev för övrigt denna åttasidiga anläggning som uppifrån staden och dess torg, liksom från landborgen, kom att utgöra den självklara och karaktäristiska blickpunkten under den korta tid kronobränneriet existerade. På senhösten 1777 var byggnaderna i sin helhet färdiga och kunde efter av landshövdingen den 11 november 1777 given befall217

Stadsplan och bebyggelse ning, anmäld i magistraten den 15 samma månad, undergå slutbesiktning. Den 26 november fick magistraten amälan om att besiktningen var verkställd ”å de härstädes av översten och kommendören herr Baron Bennet under entreprenad uppbyggde Bränneri- och Magasinshusbyggnader med mera.”16 Till anläggningen hörde redan från början i båda förslagen två stora maga­ sinsbyggnader, dels det egentliga spannmålsmagasinet och dels ett fodermaga­ sin. Det har redan i samband med behandlingen av Björkegrens karta noterats att Wendorff låtit dessa två magasin byta plats så att det bredare men lägre spannmåls- och brännvinsmagasinet förlädes längst i söder, närmast både bränneriet och hamnbryggan, medan det smalare men högre fodermagasinet lades något längre norrut, men också det vid Sjögatans västra sida, endast obetydligt skilt från det förut nämnda. Om detta skett på Wendorffs eget initiativ eller på tillskyndan från någon annan må lämnas osagt. Båda dessa magasin kom senare efter bränneriets nedläggning att gå under benämningen ”kronomagasin”, vilket är i viss mån förvirrande, då man vid genomgång av senare handlingar ofta inte vet vilken byggnad som avses i det ena eller andra fallet. I stort sett gäller emellertid att i de statliga och militära handlingarna kallas genomgående det egentliga sädesmagasinet, den sydligare byggnaden, för kronomagasinet, vilket hela tiden förblev i kronans ägo, medan man i stadens protokoll och handlingar betecknar det nordliga huset, fodermagasinet, som ”kronomagasin”, vilken byggnad staden under viss tid genom köp hade i sin ägo. Detta klargörande är nödvändigt att ha i minnet vid den fortsatta skild­ ringen.

Kronobränneriet kunde således direkt sätta igång sin verksamhet i slutet av år 1777 och då också börja använda de stora kopparpannorna som tillverkats av stadens egna kopparslagare. Det uppstod dock vissa kontroverser om leveranser och betalning för det utförda koppararbetet. Även de problemen gick dock givetvis att fösa. Staden hade härmed fått sin första egentliga industri, men det hade skett på bekostnad av torgutrymme och den fria sikten mot Sundets vatten. Anläggningen som sådan präglades av dess nyttokaraktär, och det mycket enkla korsvirke som här kommit till användning vid uppförandet präg­ lades icke av någon större strävan efter estetiska värden. Enligt Tengbergs o utsago i ”Helsingborg Ar 1816” hade husen, det måste gälla de olika magasinshusen, blivit primitivt uppförda, vilket väl icke var helt riktigt eftersom vissa av byggnaderna var i bruk ännu långt efter mitten av 1800-talet, men en viss sanning torde det dock ha legat i yttrandet. Om högvaktsbyggnaden, färdig ett år efter kronobränneriet, utgjorde ett klart kvalitetsbetonat tillskott till stadsbil­ den, torde detta påstående knappast ha kunnat göras om kronobränneriet, som utformades enbart med hänsyn till funktionen. Den närliggande södra delen av Sjögatan fick samtidigt namnet ”Brännerigatan”, också på kartor.17 218

Kronans byggnader Hur själva bränneribyggnaden ute på torget såg ut kan vi skapa oss en ganska god föreställning om genom två planritningar, den äldre med tillhörande fasadteckningar. Denna är signerad av H. H. WendorfT, men tyvärr odaterad.

Sannolikt hör den på ett eller annat sätt samman med Wendorffs redovisning av de olika förslagen den 12 februari 1777, och går tveklöst tillbaka på Kirsteins ritningar från 1776. Ifråga om en av profilerna är detta för övrigt klart doku­ menterat, då texten förmäler att den är ”Profil efter Slottsbyggmästare Kir­ steins ritning och beskrivning”. Tydligt är dock att dennes ritningar genomar­ betats av WendorfT, då de sannolikt varit ofullständiga och måste anpassas till de under tiden ådagalagda kraven. Men denna version blev dock inte den slutgiltiga. Genom en ”Planritning över Helsingborgs Regala Bränneri-Hus med dess tillhörande Gäst-Bryggeri och Reservoir-Hus”, daterad den 15 juni 1786 och utförd av WendorfT, kan konstateras, att vid uppförandet väsentliga förskjutningar av de inre anordningarna hade skett också i förhållande till Wendorffs egen tidigare plan. Om det var WendorfT själv som genomfört ändringarna eller någon annan vet vi inte, och icke heller kan vi se om dessa ingrepp medfört någon ändring av byggnadens yttre karaktär utseendemässigt.

Det senare synes icke ha behövt vara nödvändigt. Bränneribyggnaden har dokumenterat sig som en relativt hög envåningsbyggnad av ett rent tekniskt uppfört, synligt korsvirke av enkelt slag och varit försedd med ett ganska högt sadeltak. Norra fasaden hade en rad regelbundet och relativt högt sittande fönster, medan södra fasaden, snett åt hamnbryggan, hade två rader fönster av olika storlek, vilket framtvingats av en inre uppdelning i två halvvåningar i söder. I husets mittaxel löpte en sorts genomgående korridor, vars ändamål icke klart framgår. Alltså en ganska komplicerad anläggning.

Uppmätningen av år 1786 synes ha tillkommit i samband med avsikten att brandförsäkra kronobränneriet i det allmänna brandförsäkringsverket, och vem kunde då ha varit lämpligare att ge en trovärdig beskrivning med tillhörande plan, än den byggmästare som uppfört anläggningen, alltså WendorfT. Att han då samtidigt fick genomföra ytterligare några sådana karteringar och beskriv­ ningar för värderingsändamål åt ett par av stadens ledande män torde ha framstått som praktiskt och rimligt. Genom uppdraget som byggmästare för kronobränneriet år 1777 har WendorfT sålunda blivit känd i Helsingborg, om än kanske icke omtyckt av stadens egna murmästare.18 Genom en kunglig förordning av den 23 september 1787 avskaffades från och med januari 1788 kronobränningen i riket till största delen. För Helsingborgs vidkommande fick magistraten också år 1788 i uppdrag att inventera och värdera brännerihusen med tillhörande tomter för kronans räkning, och därmed var den korta, endast tioåriga verksamheten slut och den första industriepoken i Helsingborg till ända. Brännerihuset kom att användas för många olika av 219

Stadsplan och bebyggelse

'JL CÅtCiJi

L

Ujhony C

i’C

iWi

J*hinnm

Ziuw

^ RJ »t £~

:y />, M :n %'dninqm

.............. .....

■

1. * ' >* ?“'VW

7.

v

% '■>«

i ,

4

.x

A

*2

/

i

/x

m

s^l

| 1>v *'* ' ■ "KS g>N, ^ ' *c«^ >x >* Sk / C'^-Cr^■ *%»CN </■ ,j ' •/ ' 1 4 "^v --

v<$

■ , '*'■>#

•«<,

0. ~f

mm

■i., r I /

f.

***,' 'S*N* K* , o> ■ n >■-,

»"■V v _...'

■v

^ ^

i,

N ■ >■

-V

^ "'-V, '

>■5: % >

'<

■

r-, '

r"

f

* ■ u

f

/1 X\SlJ

'

m - -v* . -N*.

•;. r • 7x:.w C*** "Nss- _ <>

"-<5

^5 3

:'-. .

■*'

■•'>. . -* „"''."■ .,'>

^ 5 : -:é - ?

3f\ 53-v pf '>#*ä ST~iM ' w.

V w

■«*

Inredningen av kronobränneribyggnaden var tydligen svårlöst: en odaterad ritning av Wendorff] troligen från början av 1777, redovisar en lösning som icke synes ha genomförts.

Exteriört har byggnaden emellertid fått ett utseende enligt den här redovisade ritningen.

220

Kronans byggnader

Bränneribyggnadens slutliga inredning känner vi från denna uppmätning för försäkringsändamål, utförd av byggmästaren H. H. Wendorjf 1786. stadens behov under de närmaste åren, men försåldes av kronan på auktion 1794 jämte en del av de andra mindre byggnaderna. De nedrevs successivt, vilket allt inte var klart förrän år 1797. Detta förhållande förklarar att brännerihuset ännu finns kvar på en karta över Helsingborgs hamn, daterad i Karlskro­ na i januari 1795. Det stora spannmålsmagasinet användes som kronomagasin fram t.o.m. år 1798, och till denna byggnad återkommer vi i nästa avsnitt.

Förmodligen brukades också den andra magasinsbyggnaden, fodermagasinet, på likartat sätt och lika länge.19

Militären tar över kronomagasinen Då kronobränneriet upphörde med sin tillverkning vid utgången av år 1787 överfördes de stora magasinen till en annan kronans verksamhet, nämligen lagring av spannmål, som bl.a. skulle kunna användas för att hjälpa befolkning­ en under missväxttider. De skulle då förvaltas av en ”direktion över allmänna spannmålsinrättningen” och där lagrades alltså under en rad år framåt spann­ mål för kronans räkning, om ock icke till brännvinsbränning. Denna organisa­ tion krymptes emellertid fr.o.m. 1794 och kronomagasinet i Helsingborg nedlades till följd härav definitivt år 1798. Men kronan behöll dock tills vidare äganderätten till byggnaderna och utarrenderade ett av magasinen, troligen det nordliga, under åren 1799-1814 till greve Eric Ruuth, som nyttjade det för olika behov, främst till magasinering av skilda material för driften av sina fabriksan­ läggningar. På detta sätt säkrades byggnadens bestånd och ett rimligt underhåll

221

Stadsplan och bebyggelse kunde genomföras. Men staden hade själv stora lokalbehov, framför allt för garnisonens räkning, mot vilken staden hade vissa förpliktelser såsom tidigare skildrats. I februari 1814 gav Kungl. Maj:t staden rätt att förvärva den nordliga kronomagasinsbyggnaden, det gamla fodermagasinet, för 2 000 riksdaler banko för att användas till dessa ändamål.20 Men staden hade långt dessförinnan för militärens räkning trängt in på o kronobränneriets gamla domäner. Ar 1790 begärde magistraten tillstånd att få disponera kvarnhuset, ett stallhus och en barack som stall och fouragemagasin åt husarerna, vilket landshövdingeämbetet biföll och Kungl. Maj:t stadfäste år 1796. Redan dessförinnan hade som tidigare nämnts kronan på auktion 1794 försålt förutom det stora brännerihuset också jästbrygghuset, två hästkvarnar och det åttasidiga ”springposthusef’, vilka alla hade blivit nedrivna. Detta hade varit viktigt för staden eftersom marken endast var upplåten till kronan med nyttjanderätt och således fortfarande var stadens egendom. På detta sätt blev tomtutrymmet på och vid torget frigjort och kunde få annan användning för stadens egen räkning. Som tidigare antytts fick däremot byggnaderna längs Brännerigatans (tidigare Sjögatans) västsida ligga kvar, främst då de två stora kronomagasinen. På den gamla brännerigården omedelbart norr om torget och mellan Brännerigatan och Strandgatan anlades år 1802 en ridbana åt husarerna (ungefär där Handelsbanken i dag ligger). På detta sätt hade husarerna redan omkring år 1800 erövrat både inom- och utomhuslokaler i nära kontakt med stadens centrum, och också i omedelbar närhet av högvaktsbyggnaden på andra sidan torget.21 1800-talets början markerades av upprepade krigshändelser både på nära håll och på större avstånd. Napoleonkrigen berörde i hög grad Danmark och därmed också Oresundsregionen. Konflikten med Ryssland syntes visserligen avlägsen med de rena krigshändelserna koncentrerade till Finland och de nordligaste delarna av Sverige, men likväl krävdes skärpt beredskap också längst i söder. Allt detta medförde en tidvis stark koncentration av trupper till Helsingborgsområdet med åtföljande inkvarteringsbesvär för staden långt uto över det vanliga och regelmässiga. Aren 1808-1810 måste man använda till och med det ganska nya rådhuset för förläggning av trupper, men framför allt som militärsjukhus. Detta var i hög grad otillfredsställande, varför borgerskapets äldste i maj 1809 beslöt att hos kungliga magasinsdirektionen anhålla om att få arrendera eller köpa kronomagasinet (vilket?) för att där inhysa en del soldater, emedan ”rådstugan och alla private hus äro upptagne”. Emellertid minskade krigsrisken och anhållan föranledde inga åtgärder. På hösten 1813 blev krigsläo get åter akut och truppförstärkningar strömmade till. Anyo skärptes inkvarteringsläget, i varje fall för en kortare tid, och därför var det nog med lättnad som staden i februari 1814 tog Kungl. Maj:ts tillstånd ad notam och från kronan 222

Kronans byggnader ..g

SmOumimii

Ritning

Krono Magazinet

Helsingborg ??/<<

(>:<??<

fy/?/■//*/ x

' ./«T£ rrVe

"mm.

<7/

<>„

v sr-r/,f

/ d/f-r

./f?e

'

,/r-;?r/y

\fae/is/e L?//v ^/pffrst* <?/rfäf/*r y

mm

//fy, %

k/wrmvt-jf/ sfär

/tstswi' ZyJL. '/*/1

■afä/k*z/ fä

///afäfämsf /ta*/* r*Å //&» /f/ay/p^<frerfä // / /? *

(*

<S

^/rt*fäf %/trprr*rfäta Entert.* /> - //*■£*?*-' /< 'itftW fäyrtfä,//rfäf~ -- &* Jo /•// S7

//trrt f si/tn/ fä/*rt

/'/f/f/Kf/fäfäf? ~

<*// fäfäy-x

V/

*J r</ **?fä'&* u<effä

fä?/ff//fä?4 / /)

ßfä/<<?S4f/t <A

i fä/ff7? 7fäs *&'/** //&*»/*%' A*-/i i{/*Å *fä*/fät

/'/'i'>ryy'/- rt/< . K<'/7/'??/<

' /"*' 7" 7 * (f- y \ f/fä?' f/sfäfä/fäf /fä<y t///s+*fS'fä* fäfäA*/m ' ./.?,. // /; .'/• /&tfä*fä? fä/f/,*/'?/?' ///?(- J'/Sfä>?/7? /#//#y?zf? '/./

<<* t «■■'.,

fä/ r/fm

¥f v y/ ^Å'i/'#*r<f*

/g/s uyy*// fz >/? fä '//?/?"' ,////?'/'*

» /

'/fä/vÅ //>/*??<;/S'

»fr/v&täxifes. ,

//ix/s/ts

'fä/S/SS4:/r»//4fä ■■ /jfrtirr Å rx'f

- 'f // i ■/*'?■.? '

vxt

'fäf

Kronomagasinet, det sydliga och bredare, med den första stallinredningen år 1802.

223

Stadsplan och bebyggelse inköpte det nordliga magasinet, det f.d. fodermagasinet, även om det var besvärligt att uppbringa de 2 000 riksdaler banko, som behövdes, såsom tidigare 22 nämnts.

Det stora kronomagasinet, det gamla spannmålsmagasinet, på en plan 1820 kallat ”Gamla Stall-Längan”, är väl känt genom en i dubbel upplaga bevarad kopia av en uppmätning, den ena kopian daterad 1802. Det var uppfort i en hög undervåning av enkelt korsvirke, fyra fack i höjd, täckt av ett ganska högt sadeltak med homejor, vilket dolde ytterligare två våningar, alltså i allt tre våningar. Det märkliga är att båda dessa ritningar, som är praktiskt taget identiska, i byggnadens södra del visar en stallinredning för 13 hästar plus ett rum för stallvakten, medan samma bottenvåning i sin norra del visar en ny skiljevägg samt läget av den gamla väggen, ”förr än Theatren inrättades”.

Detta utrymme betecknas på 1820 års plan som ”Ridhus”, och det råder väl ingen tvekan om att redan beteckningen ”teater” avsåg just denna användning.

Ritningarna från 1802 anger inredningen i bottenvåningen som genomförd, medan vissa ändringar i de två övre våningarna anges som projekterade.

Stallinredningen är förmodligen identisk med den som överste Cederström redan 1803 kunde erbjuda staden med plats för femton husarhästar och som han själv bekostat (stallvakten har fått minskat utrymme). Troligen har han på ett eller annat sätt fått disponera bottenvåningen för detta ändamål genom en överenskommelse med kronans magasinsförvaltning. Men redan 1804 ökade behovet av plats för ytterligare hästar, som överste Cederström erbjöd sig att ordna mot vederbörlig ersättning, men var nämnes icke. Redan i 1802 års ritningar redovisas möjligheter att disponera hela byggnaden för husarernas behov. Första övervåningen skulle användas som halm- och hömagasin, givetvis skilda, medan det översta planet betecknas som ”Rustkammare”. Kronans ena förvaltning visade således välvilja mot en annan gren av den statliga verksam­ heten.23 Staden hade alltså år 1814 förvärvat det andra kronomagasinet, det nordliga­ re. Denna byggnad var icke obetydligt smalare än sädesmagasinet, men i gengäld högre och omfattade till det yttre tre våningar, med en hög vind som fjärde inredningsbart våningsplan. Också denna byggnad var uppförd i ett tekniskt enkelt korsvirke med tegelfyllnad i facken. Till en början inskränkte man underhållet till det nödvändigaste och hyrde mestadels ut lokaler i huset till enskilda personer i staden. Visserligen hade man vid inköpet ursprungligen haft för avsikt att inreda byggnaden till kasern för garnisonen, men man avskräcktes av de stora kostnader detta skulle medföra. Inkvarteringen av hästar var dock fortfarande ett svårt problem och år 1818 beslöt magistraten att ytterligare stallrum skulle inredas i det södra kronomagasinet så att i allt trettio hästar kunde få plats där. Förslaget är redovisat på en ritning av 3 september 224

På Elias Martins målning från 1780 ser man bl.a. Stortorgets plantering men också det åttkantiga pumphuset vid brännerihusets östra gavel.

Kronans byggnader 1819 och genomfördes också samma år, givetvis med Kronans tillstånd eftersom det icke gällde stadens egendom. Spiltorna stensattes inuti, vilket måste ses som en förbättring mot tidigare, eftersom det mycket hade klagats på brister i det avseendet då det gällde de stallrum som borgarna ställde till husarernas förfo­ gande. Men borgerskapets äldste gav inte upp hoppet om en kasern för manska­ pet. Redan i slutet av år 1818 ingav man en supplik till Kungl. Maj:t i ärendet, men i den kungliga resolutionen svarades det inte på den frågan, utan i stället togs problemet med de bristfälliga stallrummen hos borgerskapet upp och i samband härmed ett förslag om inrättande av platser för flera hästar, både i det av staden ägda fodermagasinet och i den därintill liggande, kronan fortfarande tillhöriga sydliga magasinsbyggnaden. Dessa nya stallrum skulle få inredas på kronans bekostnad men i magistratens regi efter vederbörlig entreprenadauk­ tion, 44 stycken i den mindre av staden inköpta nordligare magasinsbyggnaden och 15 stycken i det statsägda egentliga kronomagasinet, som därigenom skulle komma att inrymma i allt 45 stallplatser. Härigenom skulle 89 platser bli tillgängliga för hästarna. Länsbyggmästare Soffel lämnade det fördelaktigaste anbudet, och fick utföra arbetet, som skulle vara färdigt i augusti 1821 efter de av kungen gillade och påskrivna, i mars 1820 utförda ritningarna. I det gamla sydliga kronomagasinet fanns också det utrymme som benämndes ”ridhus”, medan tomten på andra sidan Brännerigatan (som här bara kallas ”gata”) betecknas ”Instängd ridbana”. Det synes naturligt att den gamla Bränneriga­ tan (f.d. Sjögatan) så småningom kom att få benämningen Stallgatan. Här härbärgerades husarskvadronens hästar i mer än sextio år, fram till början av 1880-talet, då de nya kasernerna söder om staden stod färdiga. På stallarnas och Kronomagasinens plats ligger idag Helsingborgs rådhus.24 Inkvarteringsfrågan för manskapet var dock fortfarande olöst, men detta landsomfattande problem föranledde så småningom överväganden på det cen­ trala planet. Som svar på en förfrågan 1833 hur inkvarteringarna var ordnade påpekade magistraten i Helsingborg dessutom att den enda byggnad i staden som skulle kunna inredas till kasern var ”det redan på allmän bekostnad till stallar inredda, staden tillhöriga magasinshuset”, dvs. det nordliga mindre kronomagasinet. I samband med detta svar iordningställdes år 1836 en karta över anläggningen, utförd av lantmätare J. Hallbäck. På tillhörande situations­ plan kallas Brännerigatan-Stallgatan mera officiellt för Lilla Strandgatan, me­ dan nuvarande Norra Strandgatan kallas Stora Strandgatan. Staden var villig att sälja denna byggnad till kronan och försäljningen kom efter ett antal turer till stånd den 4 juni 1836 och gällde då enligt salubrevet ”den staden tillhörige och till stall för den härstädes förlagda husarskvadrons hästar begagnade magasinsbyggnad, Norra stallängan kallad, belägen vid Lilla Strandgatan”.

Påpekas bör att försäljningen alltså inte gällde den söder därom liggande större

15

-

Helsingborg VI:2

225

Stadsplan och bebyggelse

De båda kronomagasinen med fullständig stallinredning enligt 1820 års förslag.

längan på kronobränneritomten, det egentliga kronomagasinet, som redan ägdes av Kronan och som tidigare erhållit inredning först för femton och sedan för ytterligare trettio djur i två omgångar.

Men någon lösning på inkvarteringsfrågan kom heller icke till stånd denna gång, det skulle dröja länge än. I stället beslöt krigskollegium att för statsmedel uppföra ett särskilt ridhus omedelbart norr om de båda stallängorna, vilket lades på tvären mot dessa och med den östra gaveln mot gatan i linje med magasinen. På det sättet kom den nya ridhusbyggnaden att skjuta ut betydligt längre åt väster och bilda ett nordligt skydd för stallgården som låg längs med stallbyggnaderna väster om dessa. Därutanför låg den öppna stranden. De bevarade ritningarna är daterade den 1 september 1841, och huset stod färdigt år 1843, dock med taket täckt med tjärad papp, vilket icke överensstämde med stadens byggnads- och brandordning. Men klagomål hos högre myndigheter hjälpte inte, vad Kronan hade bestämt skulle gälla. I samband med detta ärende föreligger en samtidigt upprättad ritning med förslag till inredande av stallrum i den gamla inomhusridbanan i det egentliga kronomagasinet, alltså 226

Kronans byggnader r'

.YvvWWU

A.i U\ UV

t )

< -

0\\U\\te OiwtttW

x.

-v

.....a

V\ u\\ v -^VAvmvVcvl -v

a.

---------- ... 5

-s»

Vmu>u ,^v

y

- >0e\UWU\V

^

t

/

/

•' ^/iAY***//*

.■/, • ■’

tt .F■ ...-■>

• .• £tM0&sir4?«*'

ts&kbAi&Ktyx«* .•*'/• '

/Sri / / r.y.w .y/v>^/

/Q'*.*»'”'

/ c

/ éJ - ^~//<* •*//,„. r A- <-*£>' A- A-\>S ^ /' c^i. r £t,v&ue*

C

~tA'f'’ • _ -V

/ CS/'-"'i

/i

o'*- '-<:/a--

SsS^rZ

*

f ,>4wSw<*#*m- >.

«,p-v

/.. .v /. v..- -

. ' /iÄAW- ' /&/

<. /ijfssd/ rSM /r.v/v- ' /-./,,/->

Ritning till det nya ridhuset år 1841, upprättad av A. F. Sallberg.

den sydliga längan, men om den ändringen verkligen blev genomförd är icke känt.25 Inkvarteringsfrågan för husarskvadronens manskap blev emellertid alltmer besvärande, och från militär sida framställdes allt allvarligare klagomål över de kvarter som uppläts åt husarerna. Regementschefen instämde i denna kritik och anförde år 1858 ”att dylika rum icke svara mot ens de billigaste fordringar, torde av ingen kunna bestridas”. Han översände en skissritning med tillhörande kostnadsberäkning, som i januari 1859 behandlades vid en allmän samman­ komst med stadens samtliga innevånare. En kommitté tillsattes för att utarbeta ett mera detaljerat förslag. Man skulle hos Kungl. Maj:t ansöka om att en kasernbyggnad skulle uppföras i enlighet med regementschefens förslag, till exempel på den plats mellan Strandgatorna vid torget, som av husarskvadronen hittills använts som ridbana. Förslaget utarbetades i enlighet härmed och föreligger i form av vackra detaljerade plan- och fasadritningar, utarbetade av C. Stål och daterade den 27/6 1859. Kasernbyggnaden som sålunda skulle ha legat vid torget mitt emot högvakten, har utformats som ett putsat välproportio227

Stadsplan och bebyggelse

Ritning till ny kasern vid Stortorget, upprättad av C. Stål 1859. Byggnaden är helt i tidens stil, enkel och värdig. De två våningsplanen i den nya kasernen är väl disponerade, men berättar också att garnisonen fortfarande var av mycket begränsad omfattning. Projektet blev aldrig förverkligat. nerat tvåvånings bostadshus med fasad åt torget och med hög vindsvåning belyst av en rad låga, liggande fönster under ett relativt flackt sadeltak. Den rusticerade bottenvåningen samt måttliga hörnpilastrar förstärker intrycket av en mycket stram senempire, vilket intryck ytterligare understrykes av mittporta­ lens likaså strikta pilasteromfattning. Fasaden påminner för övrigt i frapperan­ de hög grad om Blom Carlssons förslag till skolbyggnad vid Södra Storgatan år 1844. Den nedre våningen skulle inrymma matsal, kök, två sjukrum, arrestrum och vaktrum, förutom vissa ekonomirum, medan den övre våningen främst var ägnad åt manskapsrum för femtio man, särskilda rum för officerare och under­ officerare samt orderrum. Huset skulle fått söderfasad ut mot stadens torg och skulle utan tvekan ha blivit ett estetiskt tilltalande inslag i stadsbilden, ett berikande element, om det fatt förbli snyggt och väl underhållet - och om det blivit byggt. Men projektet föll i glömska, och först på 1870-talet togs kasernfrå­ gan åter upp och då i större skala. Olika projekt såg dagen och förkastades, och o först i början av 1880-talet föstes frågan. Ar 1882 byggdes således det nya husaretablissemanget söder om staden. Inkvarteringsfrågan var äntligen föst för stadens del — efter åtskilliga hundra års besvärligheter.~6 228

Kronans byggnader För den militära sjukvården var det i begynnelsen illa sörjt. I samband med krigshändelserna har olika tillfälliga sjukkvarter skymtat, så t.ex. den gamla latinskolan vid Mariakyrkan. Under de långa truppsammandragningarna i samband med krigen vid 1800-talets början måste olika anläggningar tas i bruk, så t.ex under åren 1808—1809 rådhuset som redan tidigare nämnts. Under perioden 1813—1814 fungerade den då oanvända hospitalskyrkan som militärt sjukhus, men den var dock inte tillräcklig, utan man måste dessutom parallellt disponera egendomen Eneborg för samma ändamål. Från maj 1814 blev hospi­ talskyrkan reserverad för garnisonens behov, vilken emellertid när freden kom o blev helt utan sjukhusmöjligheter. Ar 1817 anmälde skvadronchefen att behov av sjuklokaler förelåg, då hälsotillståndet var dåligt. Borgerskapets äldste för­ hyrde då lokaler för sjuka husarer hos en privat borgare för några år framåt, men i början av 1820-talet saknades ånyo sådana utrymmen. En tillfällig lättnad hade inträtt då generaltullstyrelsen upplät ett av de gamla tullhusen för de sjuka soldaterna, vilket är inte klarlagt. Mer bestående blev en annan lösning, nämligen att man tog i anspråk och sannolikt inköpte ett litet envånings korsvirkeshus uppe vid (Övre) Långvinkelsgatan på den gamla tomten 254, på Långvinkelsgatans östra sida, nära södra hörnet av Långvinkelsgatan och Pil­ gränd (senare Bergeströmsgatan), där det finns markerat ännu på 1853 års karta. Strax därefter nedlägges denna enkla sjukförläggning. Tengbergs uppgift att det var ett av de gamla tullhusen torde, så vitt som nu kan bedömas, vara felaktig och grundar sig sannolikt på ett minnesfel. Intressant är att man i den år 1859 föreslagna kasernen vid Stortorget också hade avsett att inrymma särskilda sjukrum med plats för sammanlagt 12 sjuka, fördelade på två rum.

Men detta projekt blev som redan nämnts icke förverkligat.27

Tullhusen Den stora förstörelsen 1679 i slutet av det skånska kriget drabbade också tullens i och för sig säkerligen ganska oansenliga men dock viktiga byggnader, och man fick i början dra sig fram med provisorier, t.ex. hyrda lokaler, innan det var möjligt att komma igång med nybyggnader. Redan 1666, alltså före kriget, hade kommerskollegium liksom lokala representanter ansett att det var ”högnödigt” att ett tullhus byggdes vid ”stora sjöstrandporten”, som nu efter Skånes över­ gång till Sverige hade blivit den avgjort viktigaste och mest belastade tullkon­ trollplatsen. Vid de tre ”portarna” mot landsidan tillkom successivt mindre tullhus under 1660- och 1670-talen, genom köp eller nybyggnad. Om det nya tullhuset vid Norra porten från 1671 vet vi bl.a. att det stod ”uppe på höjden för vind och regn på alla sidor”, vilket icke kunde vara bra för de lerklinta väggarna, varför det enkla korsvirkes- och klinehuset ofta behövde repareras.

229

Stadsplan och bebyggelse Alla tre förstördes helt eller delvis under kriget, men redan år 1686 stod nya tullhus färdiga både vid Kullaporten och Norra porten, dvs. Ängelholmsporten ovanför Strömmen, om av kline eller ej vet vi inte. Gatan framför det nya tullhuset vid Norra porten (det var det större av de två) ”brolades”, dvs. försågs med stenläggning, därför att det var så smutsigt att de ”som haver att förtulla intet väl kan komma fram för orenligheten”. Inte att undra på eftersom det låg mitt i backen på Långvinkelsgatans södra sida, strax nedanför nuvarande Bomgränden. Stenläggning blev för övrigt tradition vid samtliga dessa tre tullhus, så länge de existerade, ett stycke in på 1800-talet. Stenläggningen krävde ofta reparationer, och förekommer därför upprepade gånger i stadens protokoll. Om stadens ”staket” har berättats i tidigare band, varför detta för tullverksamheten viktiga element här förbigås.28 Tullhusen fordrade givetvis ett relativt kontinuerligt underhåll och redan tidigt under 1700-talet uppstod tvistigheter med de centrala myndigheterna om vem som skulle bekosta behövliga reparationer, och likaledes angående eventu­ ell hyra till staden, som var ägare till de tre tullhusen. Frågan kom principiellt upp vid 1734 års riksdag gällande alla rikets städer. Kungl. Maj:t resolverade med anledning härav år 1734 att städerna med hänsyn till vissa ekonomiska förmåner skulle svara för både tullbommar, staket och tullhus åt lilla tullen, och därmed var det fastslaget att staden skulle stå för underhållet. Under vintern 1736-1737 skadades tullhusen vid Kullaporten och Södra porten svårt av stormen, det södra så pass illa att det borde ersättas med ett nytt. Ritningar till detta översändes från tullmyndigheterna. Men magistraten sköt på ärendet, och först efter befallning från landshövdingen verkställdes i december 1737 besikt­ ning av både staket och tullhus. Av synehandlingarna framgår — utöver alla bristerna — att norra tullhuset, alltså vid Ängelholmsvägen, hade kök, stuga och kammare och så vitt man kan förstå en vind under sadeltak, som följaktligen var försedd med gavlar av bräder. En ganska traditionell typ för ett enkelt, mindre gathus. Det stormskadade huset vid Kullaporten var i sämre skick, där hade skorstenen fallit ned. Då en representant för tullverket något senare åter besikti­ gade tullhusen hade inget åtgjorts och eldstäderna var helt odugliga. Det blev till sist generaltullarrendesocieteten som trots allt själv fick svara för att arbetet blev gjort och också stå för kostnaderna. Vid Södra porten hade ett nytt tullhus efterlysts redan 1736, men det byggdes inte förrän i början av 1760-talet. En ny tomt söder om porten utstakades 1763, och det nya huset stod färdigt följande år. Samtidigt renoverades de båda andra tullhusen.

Under 1700-talets andra hälft hade staden inte några utgifter för landtullens tre tullhus, och år 1776 fastställdes till sist att kronan skulle svara för kostnader­ na. Magistratens uppgift blev endast att då och då hålla syn på byggnaderna och hålla entreprenadauktion på reparationsarbetena samt sända räkning till 230

Kronans byggnader kronan. Detta sköttes snabbare av magistraten, då man ju slapp betala. I början av 1800-talet var tullhuset vid Norra porten helt förfallet och måste ersättas med ett helt nytt som stod färdigt till inflyttning år 1809. Det gamla försåldes till en borgare i staden. Staden svarade däremot fortfarande för att stenläggningen vid tullhusen och vägen var i gott stånd, vilket arbete tydligen då och då eftersattes, av klagomålen att döma. Intressant är en uppgift att man år 1803 beslöt att flytta samtliga tullbommar, så att de kom att stå närmare tullhusen än tidigare, detta för tullskrivarnas bekvämlighet. En viss personalvård fanns tydligen redan på den tiden. Lilla tullen upphörde med utgången av år 1810, och tullhusen kunde användas för andra ändamål, bl.a. som vakthus för militä­ ren och som sjukhus för de under krigstiden till Helsingborg förlagda trupperna.

Senare försåldes de till privatpersoner. Den som köpte tullhuset vid Norra porten måste ha haft tur, det hade ju byggts så sent som år 1809.29 Som tidigare antytts var efter de politiska omvälvningarna i mitten av 1600talet sjötrafiken en synnerligen viktig faktor för tulluppbörden. Trots detta disponerade man icke någon egen byggnad för tullkammaren, utan också för denna verksamhet var man beroende av inhyrda lokaler. Men de vid skeppsbryggan tjänstgörande behövde i varje fall en mindre lokal för sin verksamhet, ett ”visitörshus”, så att man där kunde visitera koffertar, lådor m.m. som dagligen anlände från Helsingör över skeppsbron. Vid ingången av år 1692 beviljade Kungl. Maj:t pengar för uppförandet av en sådan mindre byggnad, och detta visistörshus gjorde sedan tjänst långt in på 1700-talet, även om det o hade blivit illa åtgånget under 1709-1710 års danska ockupation. Ar 1712 anslogs det därför behövliga medel till reparationer på detta ”besökarnas vakthus”, och så fungerade det vidare.30 Några lokaler för verksamheten i övrigt fanns dock fortfarande icke, och vid inspektion från tullöverdirektören år 1718 påpekades att staden var skyldig att hålla sjötullväsendet med nödiga lokaler, vilket också magistraten erkände. En vågbod fanns och konstaterades vara tillfredsställande, men var denna låg eller var inrymd nämndes icke och är därför något osäkert. Däremot fanns icke något särskilt packhus, utan tullnären Fistulator fick nyttja ett utrymme i sin egen fastighet för detta ändamål. Detta förhållande befanns självklart nog icke vara tillfredsställande, utan i fortsättningen borde ”ett bekvämt rum” anordnas till packhus, naturligtvis helst i närheten av skeppsbryggan. Men någon lösning blev det trots allt icke. Visserligen planerade borgerskapets äldste år 1720 att intill skeppsbrons landfäste uppföra en byggnad för tullkammare och packhus, strax intill vågboden (som alltså då låg alldeles bredvid skeppsbron), men i så fall skulle vägen från bryggan upp till torget bli helt blockerad, och det vore ju icke lämpligt. Det var tydligen trångt, och det torde i icke ringa utsträckning berott på kvarliggande rester av den gamla skansen utanför strandporten. Det 231

Stadsplan och bebyggelse administrativa fick Fistulator fortsätta att sköta hemma hos sig, i ”en ledig kammare utan värme”, medan man som tullpackhus nyttjade ett källarutrym­ me i stadens dåvarande rådhusbyggnad, dvs. på platsen för nuvarande fastigheo ten Södra Storgatan 1. Ar 1722 flyttades emellertid den till rådstugurätten och magistraten knutna verksamheten bort härifrån och också för tullkammarens vidkommande vidtog ett tioårigt flyttande av samtliga funktioner från den ena till den andra privatägda fastigheten, vilket har skildrats i tidigare band. Då staden år 1732 åter koncentrerade sina olika lokaler till fastigheten vid nuvaran­ de Södra Storgatan 1, så betydde detta också för tullens vidkommande en stabilisering: hit överfördes detta år tull- och tolagskammare, packhus och vågbod ”med alla därtill hörande rum och nödvändigheter”. Litet opraktiskt var det ju, eftersom avståndet till skeppsbron var relativt stort, men sjötullkam­ maren kom trots detta att stanna här under en mycket lång tidrymd. Frågan om uppförande av ett eget tullkammarhus nämnes icke vidare och blev tydligen icke aktuellt på länge än.31 Tullbetjäningens vaktbod vid skeppsbryggan, som tidigare nämnts uppförd år 1692, reparerades flera gånger under 1700-talet, men den var slutligen som nära hundraårig så skröplig att generaltulldirektionen på egen bekostnad år 1786 lät bygga en ny bod. Arbetet utfördes på entreprenad av byggmästaren Hans Henrik Wendorff, och läget måste med en viss förskjutning inpassas på ett mycket trångt utrymme mellan den i samband med kronobränneriets tillkomst flyttade postlyktan och dess stenfot, skeppsbron och gaveln på ett närbeläget hus. Vaktboden var tydligen i minsta laget, enär dåvarande tullförvaltaren redan 1790 ville få den utvidgad, men det avslogs av magistraten. Trots sin litenhet fick vakthuset dock tjänstgöra som karantänsanstalt vid koleraepidemin år 1821. Den Wendorffska byggnaden kom att fylla sin uppgift i tullens tjänst ända fram tills nya hamnen hade tillkommit år 1832 och ännu något längre in på 1850-talet, då den nya tullkammarbyggnaden stod på plats.32 Och därmed åter tillbaka till den centrala sjötullkammaren, sedan år 1732 inrymd i rådhusets lokaler vid Södra Storgatan. Frågan om bättre lokaler aktualiserades på 1790-talet, då man år 1795 vid en besiktning från generaltull­ direktionens sida funnit både tullkammarrummet, packhuset och vågboden vara ”i oordning och det uslaste tillstånd”. Dessutom ville man komma så nära skeppsbron som möjligt. Eftersom frågan om ett nytt rådhus var aktuell vid samma tidpunkt kopplades problemet rörande en nybyggnad för sjötullkamma­ ren även denna gång samman med rådhusbygget och föstes i ett sammanhang härmed. Men innan det nya rådhuset stod färdigt vidtog för tullens del ett nytt interregnum med provisoriska lokaler här och var, inte minst sedan det gamla rådhuset uppe i staden försålts år 1797. När en ny tullförvaltare hade tillträtt i början av detta år krävde han, rimligt nog, att få tillgång till ett ”behörigt och 232

Kronans byggnader logeabelt ämbetsrum”. Först på hösten samma år förhyrdes några rum för sjötullkammarens räkning hos en privatperson i närheten av torget och skepps­ bron. Men nu var snart mödorna överståndna. Det nya rådhuset stod färdigt mitt på torgets västligaste del, där det kommit att efterträda det nedlagda kronobränneriets viktigaste, nu nedrivna byggnad, själva bränneriet. I februari 1799 kunde huset invigas genom ett högstämt tal och bland de nyinflyttade institutionerna befann sig också sjötullkammaren. Dess administrativa lokaler var förlagda en trappa upp, medan vågrum och tullpackhus var inrymda i bottenvåningen. Däremot saknades ett konfiskationsmagasin och 1803 beslöts att detta skulle inrymmas i ”det innanför vågboden i rådhuset belägna rum­ met”, som skulle inredas för ändamålet, nämligen att inrymma de av tullbetjän­ terna beslagtagna varorna under lås. Nycklarna till detta magasin skulle förva­ ras av en av rådmännen. Lösningen kom att räcka i fyra decennier.33 Utvecklingen gick emellertid betydligt snabbare än man tänkt sig. Helsing­ borgs betydelse i sig och dess utrikeshandel växte, isynnerhet sedan den nya hamnen, Helsingborgs första egentliga hamnanläggning, invigts år 1832. Tull­ kammarens lokaler i rådhuset blev allt mer trångbodda och otillräckliga, och redan år 1826 inköpte generaltullstyrelsen en hel fastighet vid Södra Storgatan för att i främsta rummet ordna hyresfria tjänstebostäder för de båda högsta tjänstemännen på platsen, men också för att där få ett antal lokaler för den svällande personalen. Det vackra bostadshuset i två våningar med gavelfronten med nummer 29 enligt 1787 års numrering och numera Södra Storgatan 11 hade uppförts år 1799 i fonden på Södra Kyrkogatan, där det utgjorde ett synnerli­ gen vackert blickfång. Det fanns kvar ännu in på 1970-talet, då det dessvärre revs och fick lämna plats för ett modernt nybygge.34 Men utvecklingen gick vidare, och redan 1827 begärde man från tullens sida helt nya lokaler för tullkammaren, men stadens myndigheter ställde sig kallsin­ niga. Man återkom dock. Rummen i rådhuset ansågs år 1839 omöjliga att använda under den kallare årstiden, och expeditionerna flyttades därför över till tullförvaltarens bostad vid Södra Storgatan. Värre var det med packhuset som med den ständigt växande rörelsen i nya hamnen visade sig alldeles för trångt, så att godset ofta måste tullbehandlas ute i det fria. Stämpling måste då ske i tullpersonalens lilla vakthus vid bryggan (detta stod alltså ännu kvar). I väntan på olika avgöranden blev hela frågan vilande och man fick klara sig fram så gott det gick. I ett kungligt brev av den 15 augusti 1842 förklarades staden skyldig att inte bara underhålla befintliga lokaler utan också att vid behov av ökade utrymmen ”anskaffa och underhålla tjänlig byggnad för nämnda lägenheter”.

Nu var staden till slut nödsakad att ta ställning och vidtaga åtgärder, flera förslag såg dagen och kommittéer tillsattes. I avvaktan på slutligt beslut vidtog man i mitten av 1840-talet vissa omdispositioner inom rådhuset. I juni 1852 233

Stadsplan och bebyggelse tillsattes åter en ny kommitté, som fick i uppdrag att låta uppgöra ritningar till ett helt nytt tullhus. En idé uppkom då att bygga på det lilla rådhuset med en tredje våning, som helt skulle ställas till tullkammarens förfogande. Det vann dock alls ej tullverkets gillande, där ville man ha en fullständigt egen nybyggnad nere vid hamnen - naturligt nog. Genom landshövdingeämbetet fick staden därför i uppdrag - närmast befallning - att uppföra en tullbyggnad vid hamnen.

Nu gick det icke att komma undan. Borgerskapets äldste ansåg att de förslag som gjordes upp var i för stor skala och omfattade mer utrymme än som behövdes. Medan man från stadens sida hävdade att ”huset icke må byggas större än för behovet är nödvändigt”, tillmötesgick man från landshövdingeämbetets sida år 1855 i stället tullverkets olika krav på ett stort antal lokaler och ansåg att staden å det snaraste skulle ”å tjänlig plats i grannskapet av den vid staden befintliga lastbryggan” låta uppföra en nybyggnad, som i sig skulle förena både expeditionslokaler, packhus och vågbod, dvs. alla behövliga lokaler i ett. Först och främst gällde det att finna en lämplig tomt vid hamnen för en så stor byggnad. Flera alternativ prövades, men inget framstod som det verkligt ideala. Men vid landshövdingebesök 1856 kom man vid överläggningar på en helt ny lösning som tidigare överhuvud inte hade varit påtänkt, och vilken gällde en redan befintlig byggnad. Efter olika remisser visade det sig att alla parter kunde godkänna detta helt nya förslag. Fandshövdingens definitiva beslut kom i april 1856, inredningsarbetet ingångsattes efter den 21 juni 1856 godkända ritningar och slutbesiktning på den nya tullkammaren kunde ske i september 1857.30

Fasadritning av 1838 års badhus, den blivande tullkammarbyggnaden, uppgjord år 1856.

234

Kronans byggnader Vad var det då för hus som råkade stå på rätt plats i rätt ögonblick och vara i rätt storlek? I februari 1838 hade magistraten beviljat tillstånd åt ett konsortium att bygga ett varmbadhus för stadens invånare ”å härvarande hamnplan”. Det blev en stabil tegelbyggnad i två våningar med nio fönsteraxlar, allt under ett sadeltak, inrymmande tio badrum, samtliga försedda med ”duschinrättningar”, samt väl möblerade toalettrum till åtta av badrummen. I övre våningen inred­ des en större ”konversationssalong”, alltså ett sorts sällskapsrum, eller snarare festsal. Förväntningarna i ekonomiskt avseende infriades emellertid icke, och konsortiet fick redan år 1842 sälja anläggningen till ett nytt bolag, som icke heller lyckades nämnvärt bra, trots stöd genom ett lån från Helsingborgs Sparbank. Den sista säsong som ”Nya Badhuset” eller ”Stora Badhuset”, som det också kallades, var öppet blev år 1853. Följande år inköptes byggnaden av handlanden Carl Flyborg, som använde den som magasin, och det var från honom som staden två år senare, 1856, inköpte huset för att bygga om det till tullkammare. Och på hösten 1857 var förvandlingen från badhus till tullkam­ marhus genomförd. Genom avtal mellan staden och tullverket kunde badhusets tidigare konversationssalong av staden nyttjas som ”solennitetssal” och man skulle äntligen härigenom åter kunna disponera en offentlig lokal på samma sätt som man vid 1800-talets början nyttjat magistratens sessionssal i rådhuset, utan att som under mellantiden behöva hyra in sig i privatvåningar. Under 1800talets senare del fick tullhuset en ny yttre dräkt i tidens stil och försågs dessutom med två bredvidliggande och med mittbyggnaden sammanbyggda flyglar åt söder, mot den inre hamnbassängen. Härigenom förlängdes den norra, mot Hamntorget vända fasaden väsentligt och omfattar numera på detta sätt femton fönsteraxlar. Först på 1930-talet hade huset fullgjort sin gärning i tullverkets tjänst, och ersattes då av en helt ny tullbyggnad vid norra hamnen. Staden kunde åter fritt disponera över sitt ägandes betydligt mer än hundraåriga hus, som senare och fortfarande har kunnat användas för många skilda ändamål.36

1. Hamnens historia har skildrats av fil. dr Tors­ ten Mårtensson i band V:3 s. 261-334. De militära angelägenheterna har behandlats av docent Gösta Johannesson i band V:2 s. 195—229 och band V:3 s.

76-89, och kronobränneriet behandlas av samme förf. i band V: 1 s. 293— 313.

2. Band V:2 s. 206, 211-212.

3. Band V:2 s. 212, s. 213ff.

4. Band V:2 s. 211-212, band V:3 s. 289.

5. Band V:2 s. 214—215; Diverse handlingar i Krigsarkivet.

6. Den av Gustaf III 21/5 1777 godkända ritning­ en förvaras i Krigsarkivet under nr 26 a (gammalt nummer 82 a).

7. Rådst. prot. 1777 14/4.

8. Band V:2 s. 214f. Rådst. prot. 1778 15/4.

9. Band V:2 s. 215. Rådst. prot. 1777 14/7, 28/7, 25/8, 13/9, 4/10, 1777 15/11, 26/11, 1778 15/4.

10. Band V: 1 s. 293-313.

11. Band V:1 s. 300.

12. Band V:1 s. 300 fT., Rådst. prot. 1776 30/3, 12/6, 17/6, 29/6, 22/7.

235

Stadsplan och bebyggelse 13. Band V:1 s 302 f. Ritning, Rådst. prot. 1776 4/10.

14. Band V:1 s. 303. Rådst. prot. 1776 4/10, 7/10, 9/10, 11/10, 12/10, 25/11.

15. Band V:1 s. 303 f.

16. Band V: 1 s. 304. Rådst. prot. 1777 7/5, 27/9, 15/11, 26/11.

17. E. F. Tengberg, Helsingborg År 1816 (Hbg 1869) s. 61.

18. T. Mårtensson, J. H. WendorlT- en förgrunds­ figur i Helsingborgs byggnadshistoria, tidningen ”Helsingborg”, vårnummer 1961 (omtryckt i Kring Kärnan 14, Helsingborg 1982, s. 15-23).

19. Band V: 1 s. 305, s. 307, noter s. 312.

20. Band V: 1 s. 286, s. 307. Band V:3 s. 79.

21. Band V: 1 s. 307.

22. Band V:2 s. 221-226.

23. Band V:2 s. 221.

24. Band V:3 s. 79 f, s. 82.

236

25. Band V:3 s. 82, 85.

26. Band V:3 s. 83 ff.

27. Band V:3 s. 119f. E. F. Tengberg, Helsingborg År 1816 (Hbg 1869) s. 100.

28. Band IV:2 s. 61, 77f., 87T, 92ff, s. 96-98; staketbesiktning 1737-38 i band V:1 s. 240.

29. Band V:1 s. 238-243.

30. Band IV:2 s. 64—65.

31. Band V: 1 s. 230 ff.

32. Band V:1 s. 232, band V:3 s. 116.

33. Band V: 1 s. 232-233, band V:2 s. 86.

34. Band V:2 s. 320 ff. T. Mårtensson i Kring Kärnan I 1939, s. 124, Gunnar och Bo Bergström, Tullförvaltare i Hälsingborg 1658—1900, Kring Kärnan X, s. 59. E. F. Tengberg, Helsingborg Ar 1816 (Hbg. 1869) s. 16-17.

35. Band V:2 s. 322-327.

36. Band V:2 s. 325-327, Band V:3 s. 121. _

.

°

BORGERSKAPETS HELSINGBORG

TERUPPBYGGNADEN efter den stora förstörelsen år 1679 blev en besvärlig och långdragen process. Den ekonomiska situationen var för de flesta av borgarna, dock med några fa undantag, starkt pressad, vilket kom att spegla sig i byggnadernas både utseende och kvalitet vid återuppförandet. I många fall där grunder eller källare varit bevarade har man naturligt nog nyttjat dessa rester, ibland kan också en eller annan väggdel ha stått kvar och kommit till användning. Allt detta jämte den starka känslan för rätten till den egna tomten har givit till resultat att man vid återuppbyggnaden, säkerligen icke ovilligt, har känt sig bunden till det gamla gatunätet, dock givetvis med undantag för de ändringar, som det efter ett drygt decennium nyanlagda stora torget i stadens centrala del medförde. Ett avsteg från denna regel kan dock noteras, nämligen då rådmannen Herman Schlyter återuppförde sin förstörda gård tvärs över den gamla infartsleden Strömmen öster om Norra Storgatan.

Både de ekonomiska förhållandena och den på arkitekturens område inträdda stilförskjutningen bidrog till att det icke längre är det rikt snidade korsvirket med sina utskjutande övervåningar som kom att prägla det återuppbyggda Helsingborg omkring år 1700, utan ett mycket enklare, men dock fortfarande tekniskt väl motiverat och utfört byggnadssätt med snedsträvor och tegelfyll­ ningar i fasaderna. I innerväggarna kunde man dock fortfarande använda den gamla lerklinetekniken, om ock i mycket förenklat skick. Så skedde f.ö. långt in på 1800-talet, vilket har kunnat konstateras vid husrivningar under de senaste decennierna. Under 1700-talets gång blir korsvirket allt enklare, vilket åskådliggöres bland annat genom de i föregående avsnitt behandlade kronomagasinen från seklets slut, där snedsträvorna helt har försvunnit. Detta hänger också samman med fasadbehandlingen, till vilken vi senare återkommer. Undantag från dessa förenklingar har naturligtvis funnits, särskilt i de av förmögna borgare tidigast återuppförda gårdarna. Som goda exempel härpå kan anföras den av nyssnämnde rådmannen Herman Schlyter år 1681 tvärs över en tidigare gata återuppförda, numera s.k. Henckelska gården, liksom den på andra sidan gatan mittemot liggande, något yngre Gamlegård från början av 1700-talet (Norra Storgatan 9).

237

Stadsplan och bebyggelse I de danska förslagsritningarna till återbefästande av Helsingborg åren 1709— 1710 återgives själva staden med det gamla gatunätet oförändrat och lätt igenkännbart. Även om dessa planskisser sannolikt i viss mån hade tillkommit genom ett kopieringsförfarande från äldre planer, så var de säkerligen dock helt realistiska, gatorna följde sina gamla sträckningar och inga ändringar utöver den nyssnämnda är att notera, utom de som föranletts av utläggningen av det nya stora torget 1692-1693. Detta förhållande kan också lätt kontrolleras på den första verkligt i detalj uppmätta stadsplanen som finns bevarad, förmodligen också i realiteten den första officiella. Denna karta, uppgjord 1787—1788 av Carl Egerström under ledning av lantmätaren Daniel Björkegren, utgör med sin tillhörande tomtbeskrivning en ovärderlig källa för våra kunskaper om det slutande 1700-talets Helsingborg. Dessa kunskaper kompletteras på ett utomor­ dentligt sätt av de minnesanteckningar med tillhörande husbeskrivningar som fanjunkaren E. F. Tengberg gav ut från trycket år 1869, där han ville teckna stadens utseende år 1816, jämte i någon mån de förändringar som skett mellan nämnda årtal. Dessa anteckningar kan visserligen i sina stycken verka ganska naiva och anekdotbetonade, men ger med undantag för ett fatal minnesfel en mycket noggrann om ock ibland summarisk bild av stadens utseende under 1800-talets andra decennium. Den tecknade bilden överensstämmer ganska väl med utseendet vid slutet av 1780-talet och visar att förändringar visserligen inträtt under de förflutna tjugofem åren, men att de trots allt var ganska måttliga. De under de följande femtio åren fram till 1860-talets slut var istället avsevärt större.

Kartan från 1787—1788 ger den första trovärdiga bilden och beskrivningen av stadens tomter och bebyggelse, och följes på ett objektivt och rationellt sätt upp genom de många detaljerade husbeskrivningarna, som finnes bevarade i Skån­ ska Brandförsäkringsbolagets många försäkringsbrev från Helsingborgs stad, vilka tar sin början år 1828. För den intresserade forskaren finnes sålunda ett ovärderligt och nästan outtömligt material, där man kan följa den enskilda gården från 1780-talet fram till 1860-talet, framförallt då gällande de större, men också flertalet mindre. Här framträder en bild av hur äldre och enklare hus ersättes med större och mer påkostade, hur man bygger på den enskilda byggnaden med en eller annan våning, bygger samman ett par gatuhus till ett större och bättre inrett, hur gårdsutrymmena allt eftersom belastas med flera byggnader och blir trängre, hur ladugårdar och stall försvinner från den inre staden och ersättes av handelns magasin och hantverkarnas verkstäder, och till sist hur den tidiga småindustrin tränger in. Denna utveckling skall icke här följas, det skulle föra alltför långt, utan vi har endast velat peka på hur det rikhaltiga materialet skulle kunna utnyttjas för framtida forskning.1

238

Borgerskapets Helsingborg Stadsplanen Någon fullständig uppmätning av Helsingborgs stad före 1787 finnes således icke, däremot finnes ett par relativt detaljerade deluppmätningar, som tillkom­ mit i samband med en eller annan speciell byggnadsfråga (t.ex. gällande kronobränneriet år 1776), samt några få mycket skissartade stadsplaner. Den äldsta av dessa synes ha tillkommit i samband med utstakningen av Stortorget år 1693, då det blev meningsutbyten om några tomter vid torgets övre del. På denna finnes f.ö. några antydningar till mera fasta gatunamn. Viktig är den mycket rätvinkliga och så till vida förenklade stadsplaneritning, som synes ha åtföljt magistratens redogörelse för stadens tillstånd, vilken sändes in till landshövdingeämbetet år 1737. Kartan ger en mycket precis och riktig bild av stadens omfattning, antalet kvarter, portar och hamnbrygga, allt visserligen starkt stiliserat och rätvinkligt, men dock så vitt man kan bedöma helt tillförlit­ ligt. Den mycket knapphändiga texten, snyggt och vackert utförd, inskränker sig till det allra nödvändigaste och tillfredsställer därför alls icke den sentida betraktarens vetgirighet. Kartan har kompletterats med en påteckning i annan handstil om rådhusets läge vid Södra Storgatan, dit detta förlädes år 1732.

Beträffande tidpunkten för kartans tillkomst kan man få en uppfattning genom att hospitalet (1703) och latinskolan (1713) är utsatta redan från början och betecknade med originaltext i det äldre utförandet, medan rådhusets läge (1732) är sekundärt markerat och försett med en yngre text i mera traditionell 1700-talshandstil. Kartan torde följaktligen ha tillkommit någon gång efter 1713 men i varje fall före år 1732, möjligen i slutet av 1720-talet, eller snarare omkring år 1730, eftersom den visar den s.k. överste Stobées brygga, färdig år 1729, men skadad redan år 1734. De befintliga byggnaderna vid batteriets sydända motsäger icke denna datering. Väster om Norra Strandgatan fmnes blott ett kvarter markerat, nämligen det första alldeles norr om torgetj som sträcker sig fram till den senare Kolmätaregränden. Norr därom finns över­ huvud ingen strandgata utsatt. Den södra stadshalvan slutar åt väster med kvarteret väster om Södra Lilla gatan, dvs. nuvarande Bruksgatan. Någon strandgata fmnes alltså ej heller där markerad. Någon ersättningsbebyggelse efter de under 1600-talskrigen och genom strandbefästningarna försvunna halva kvarteren i väster har sålunda ännu ej tillkommit. Söder om nuvarande Prästga­ tan ligger blott ett smalt kvarter, nämligen längst i öster, omedelbart väster om Södra Storgatan, dvs. alldeles väster om och intill ”Södra Porten”. På andra sidan staden går kvartersbebyggelsen på Långvinkelgatans norra sida fram till tullporten (”Norra Porten”), men på gatans södra sida börjar kvartersmarkeringen först ett stycke öster om Springpostgrändens mynning, säkerligen tidigao re hindrad av backen och den utskjutande bastionens underkonstruktioner. A 239

Stadsplan och bebyggelse

Denna kartskiss åtföljde den av magistraten till landshövdingeämbetet år 1737 insända beskrivningen över staden. Upprättad något tidigare under 1730-talet. Landsarkivet, Lund.

andra sidan sträcker sig detta kvarter betydligt längre österut och förbi tullpor­ ten, sannolikt ända upp till Kärngränden. En intressant detalj på kartan är att kyrkan kallas ”Stads-Kyrckian St. Maria’5, alltså med från gammal tid bibehål­ let 55S:ta Maria55-namn, vilket är ovanligt under detta tidsskede, i varje fall inom det egentliga Sverige. I all sin schematisering ger detta kartblad en klar och vederhäftig bild av stadens storlek och utbredning vid denna tidpunkt, ett stycke in på 1700-talet, men säger å andra sidan ingenting om bebyggelsens utseende eller karaktär, eller om tomtindelningen inom de skilda kvarteren.

Inga gatu- eller kvartersnamn fmnes angivna. I den till kartan av magistraten fogade beskrivningen, allt förvarat i och tillhörande landskansliets arkiv, anges antalet bebyggda tomter till 202.2 En andra ungefär samtidig version av sannolikt samma grundritning är däremot rikligt försedd med namn på både gator och kvarter. Det är ett illa hanterat pappersblad i stadens eget arkiv med ett stycke avrivet i nedre kanten.

240

Borgerskapets Helsingborg

W/A‘VXiZ7.’*UXM7t.

I_____ _____ i

-----qJ&tt<

■t/ymawfaejn.

Den troliga förlagan till den av magistraten år 1737 insända kartskissen. Kartan visar prov på olika handstilar och torde ursprungligen ha tillkommit omkr. år 1730. Gatunamnen är i stort sett desamma som senare men kvartersnamnen är helt skiljaktiga, och synes senare ha fallit helt i glömska.

Kartan ger intryck av att vara en relativt hastigt utförd, men dock tillförlitlig skiss, som otvivelaktigt går tillbaka på samma förlaga som föregående. Men frågan är om den i tiden ligger före eller efter denna, om den är en förlaga eller en kopia. Det är ytterligt svårt att avgöra. Samtidigheten torde dock stå utom varje tvivel, varför namnuppgifterna torde kunna anses gälla 1730- och 1740talen. Det går att urskilja i varje fall fyra skilda handstilar, och kartan har troligen kompletterats med de olika uppgifterna i flera etapper. Kvarteren är numrerade upp till nr 24, med början i söder, där dock det sydligaste kvarteret med sannolikt nr 1 väster om Södra Porten saknas, medan å andra sidan kvarteret längst ut vid Långvinkelsgatan, på dess södra sida, saknar nummer, kanske därför att det inte fått plats på kartskissen. Det skulle i så fall ha betecknats med nummer 25, medan dess presumtiva namn dessvärre är oss okänt. Kvarteren är alltså även försedda med namn, vilka som tidigare antytts i intet fall sammanfaller med de nutida, som är betydligt yngre och stammar från

16

-

Helsingborg VI:2

241

Stadsplan och bebyggelse tiden strax efter 1800-talets mitt. Gatunamnen verkar att vara sist tillförda och slarvigare skrivna, men motsvarar i stället i största utsträckning de nutida. Om detta är den förlaga, efter vilken den till landshövdingeämbetet år 1737 insända utarbetades, så är det blott att konstatera att magistraten icke brytt sig om att ta med alla dessa namnuppgifter, eller att de ännu inte hade skrivits ut på detta exemplar. Vare därmed hur som helst, dessa två kartor ger tillsammans en rad utomordentligt viktiga uppgifter om staden vid slutet av 1730-talet. Det kan också vara värt att citera vad magistraten anför om bebyggelsen i sin vidlagda berättelse: ”Alla hus och byggnader i staden är av korsvirke med mursten. Och är nu mesta husen i gott stånd och anseende, alla med tegel betäckta. Avdel­ ningen uti gator och torg visar hosföljande avritning.” Både stadskyrkan, hospitalet och latinskolan nämnes särskilt i berättelsen. Man får hoppas att magistraten i vällovlig avsikt att framstå i fördelaktig dager icke har uttalat sig alltför positivt och överdrivit byggnadernas kvalitet.3 Av ålder var staden indelad i två rotar, den norra och den södra, med Norra Kyrkogatan, den äldsta huvudvägen borg — brygga, som skiljelinje. Ännu i slutet av 1700-talet användes denna indelning i många sammanhang. Men man hade också för användning i vissa särskilda fall fatt en kompletterande indelning

Roteindelning

Den roteindelning som speglas på denna, av fil. dr Torsten Mårtensson upprättade karta, är den som Tengberg följer i den bekanta skildringen av Helsingborg år 1816.

242

Borgerskapets Helsingborg i ”kvarter”, en motsvarighet till de uppsvenska städernas ”fjärdingar”. Detta förhållande grundade sig på en brandordning från år 1695, då respektive södra och norra roten helt enkelt delades mitt itu genom att en nord-sydlig gränslinje lades mitt inne i kvarteren mellan Stora och Lilla gatorna, varigenom dessa två fick tjänstgöra som utryckningsleder för släckning på båda sidor om respektive gata. Den i östvästlig riktning gående gränsen i Norra Kyrkogatan fick fortfa­ rande ligga kvar. Även om mindre justeringar skedde då och då kvarstod denna indelning i huvudsak till in på 1800-talet, men var dock icke alltid i bruk. Först år 1815 kom en fullständig nyordning till stånd, grundad på nödvändigheten av att dela upp vägunderhållet utanför tullarna mellan de olika fastigheterna.

Denna fråga hade aktualiserats gång på gång under 1700-talets senare del och låg för övrigt bakom tillkomsten av 1787—1788 års karta och tomtuppmätning inom staden. Genom en mycket snörik och svårbemästrad vinter 1814—1815 blev problemet på allvar akut. Staden uppdelades nu i tolv rotar och vägunderhållsskyldigheten delades upp dem emellan. Rotarna 1-8 omfattade den gamla stadskärnan, dvs. i huvudsak området mellan Södra tullporten och Kullaporten, inklusive större delen av strandgatorna. Nionde roten omfattade ett område vid södra delen av Södra Strandgatan, medan den tionde rotens tomter var splittra­ de på flera områden både i öster och i söder. De båda andra rotarna upptog i sig äldre och yngre bebyggelse längs infartsvägarna, rote 11 i nordöst medan rote 12 i huvudsak låg sydöst om det gamla stadsområdet, dock båda till största delen uppe på landborgen. Det är denna roteindelning som har använts i Tengbergs ”Helsingborg År 1816”.4 Det är i mantalslängderna vi först möter en genomgående tomtnumrering.

Den första fullständiga är från år 1711, vilken dock föregåtts av ett sporadiskt första försök år 1709. Utan hänsyn till rote- eller kvartersindelning har man vid mantalsförteckningen och numreringen börjat längst i söder på Stora gatan och fortsatt längs hela denna gata norrut och vidare på Fågelsångsgatan ända ut till norra gränsen, därvid upptagande tomterna ömsevis till höger och till vänster om gatan, på samma sätt som man tidigare gjorde under registrering av skadorna efter de många krigen. Sedan har man gjort på samma sätt på Lilla gatan, men nu från norr till söder. I allt blev det 202 tomter. Denna numrering blev reviderad på 1730-talet med början år 1734, varför den brukar betecknas o med detta årtal. Aren 1787—1788 utarbetades som tidigare nämnts en fullstän­ dig karta över stadens dåvarande utsträckning med samtliga tomter inmätta, vilken med tillhörande beskrivning och ägarförteckning utgör en ovärderlig källa för senare forskning. Vid denna tredje numrering var tillvägagångssättet detsamma som åren 1711 och 1734, men resultatet skiljer sig dock i vissa detaljer, vilket måste iakttagas vid forskningar i ämnet. Det har alltså funnits tre olika tomtnumreringar före den moderna, men det är i allmänhet den sista från

243

Stadsplan och bebyggelse

jSfe £3 tng'So^gs il

n,

c

1787 års karta.

1787-1788 som mera allmänt citeras, då man använder en äldre numrering.

Tengberg följer således helt 1787 års nummerbeteckningar, vilka f.ö. förblev gällande ända tills de år 1868 avlöstes av en helt ny typ av tomtnumrering, som är begränsad till varje kvarter för sig. De nu gällande kvartersnamnen är knutna till denna nya kvartersindelning och tillkom vid detta senare tillfälle år 1868 och 244

Borgerskapets Helsingborg har som tidigare nämnts inget gemensamt med 1700-talets benämningar. När nya tomter efter år 1787 tillkom på olika håll i ytterområdena, tilldelades dessa nummer i den tur och tidsordning, vari de tillkommit, i följd efter 1787 års, vilket har resulterat i ett topografiskt sett understundom egendomligt hoppande i nummerföljden.0 Under 1700-talets andra hälft hade Helsingborg således långsamt börjat växa till utanför de gamla gränserna och de gamla tullarna. Helt naturligt skedde tillväxten främst längs infartsvägarna, i första hand utefter Ängelholmsleden.

Här visar 1787 års karta en sammanhängande bebyggelse upp till den stora vinkeln vid nuvarande Fogelbergs hörna, men också ett stort antal bebyggda tomter längs dess mer norrgående fortsättning på andra sidan vinkeln (”Lands­ väg till Kullen, Fleninge och Engelholm”), först på vägens östra sida, men efter en lucka också längre norrut på dess västra. Utanför Kullaporten hade man litet försiktigt börjat bygga norr om Hälsobäcken, vid den spetsiga vägförgreningen, där idag Nyborgsvägen går upp från Pålsgatan, medan däremot i söder de närmast staden liggande sanka och därefter sandiga områdena längs södra

Den norske konstnären Johan Christian Dahl (1788-1857) vistades en längre tid i Danmark och gjorde vid en avstickare över Sundet 1821 denna teckning från Helsingborg. Man kan se de båda lusthusen på landborgsbranten, det närmaste finns numera på Fredriksdals frilufts­ museum, medan det andra fortfarande står kvar på samma plats, på höjden ovanför den Henckelska gården. Nasjonalgalleriet, Oslo.

245

Stadsplan och bebyggelse landsvägen mot Landskrona endast hade lockat till enstaka och mer ensamlig­ gande gatehus. Uppe på landborgen öster om staden var det svårare att exploatera marken för bebyggelse, den var nämligen till stor del bunden och nyttjad till odling i sin egenskap av olika ämbetsjordar och liknande, såsom skildrats i tidigare band av detta verk. Trots detta kunde i alla fall vissa enstaka tomter avstyckas och bebyggas efter magistratens tillstånd och mot jordskyld.

Denna bebyggelse skedde på stadens utmarker, på dess fäladsmark, vars yttre gränser efter stora besvär blivit fastställda år 1787. Fram till år 1801 hade på detta sätt ett antal intagor av fäladsmarken gjorts, mot erläggande av tomtören eller genom friköp, tillsammans drygt 143 tunnland.

Men år 1799 kom den tanken upp hos borgerskapets äldste att fäladsmarken skulle kunna göras mera inkomstbringande genom en uppdelning i lotter, förslagsvis om fyra tunnland, och utarrenderas. Staden skulle därigenom kunna förbättra sin något ansträngda ekonomi. Förslaget vann gillande, också hos magistraten, och efter många turer, bl.a. överklaganden både hos landshövdingeämbetet och Kungl. Maj:t, stadfäste denna sistnämnda instans på hösten 1803 de framlagda förslagen. Det blev en uppgift för borgerskapets äldste att låta verkställa beslutet, och dessa lät genom en lantmäteriförrättning uppdela fäladsmarken i lotter om fyra tunnland, s.k. farmer. I första hand togs fäladen söder om staden i bruk på detta sätt, liksom också ett närliggande område mellan Fredriksdals vång och Filborna fälad, den s.k. Galgmarken, och i juni 1804 kunde auktion hållas på dessa farmer. Ett par år senare, 1807, beslöt borgerskapets äldste att fortsätta på den inslagna vägen på samma sätt, och då o med den norra fäladen. Ar 1809 var också detta fullbordat och bortarrenderat.

Stadskassan hade fått sin förstärkning. Magistraten hade emellertid förklarat att i princip var det blott stadens egna borgare, husägare och ämbetsmän som hade rätt att inneha stadens jord, varför ingen utomstående kunde ifrågakomma som arrendator, såvida han icke ville eller kunde vinna burskap i staden.

Härigenom hade tillsvidare en viss spärr satts för stadens tillväxt genom inflyttning, men å andra sidan hade marken förberetts för viss nybebyggelse utanför de gamla gränserna.6 Arrendetiden skulle vara tjugo år, men kunde givetvis förlängas. Man har, som nyss antytts, anledning att förmoda — en genomgång av borgerskapets äldstes protokoll synes bekräfta detta - att dessa farmer i många fall blev incitamentet till en viss bebyggelse och så småningom också till tomtbildningar, givetvis efter vederbörlig tillstyrkan från borgerskapets äldste och erhållet till­ stånd från magistraten samt mot erläggande av fastställd avgift, jordskyld. I de äldstes protokoll kan man även följa hur det längre in på 1800-talet dessutom också blev allt vanligare med friköp av dessa farmer. På detta sätt växte staden långsamt men säkert till under 1800-talets första hälft, fortfarande främst utefter 246

Borgerskapets Helsingborg infartsvägarna men också inom strandområdena, både mittför staden och norr och söder därom. Många av farmerna behölls dock fortfarande obebyggda och fyllde sin uppgift som åker- och betesmarker för borgerskapets behov. Ett område på 30 tunnland undantogs också från denna uppdelning för att kunna användas som betesmark för de resande, när de med sina hästar och fordon passerade staden. Men fäladsmarken kunde också vara en markreserv för helt andra framtida ändamål, och hade på en punkt redan använts på detta sätt, för anläggande av en industri.7 Senare delen av 1700-talet blev den period då mindre industrier började växa upp på skilda håll i landet. Helsingborg var inget undantag härifrån, ett antal manufakturer grundades också här under seklets senare decennier. Ett exempel härpå var Pålsjö fajansfabrik (1765-1774), som dock låg avsevärt utanför och norr om det egentliga stadsområdet och därför icke tages upp till behandling här. Dessa det slutande 1700-talets industriföretag var i regel av mindre omfatt­ ning och fick liksom Pålsjö oftast en relativt kort livstid. Gemensamt för de flesta av dem var dessutom att endast begränsat utrymme krävdes, vilket kunde tillfredsställas genom tillbyggnader inne på gårdarna och således icke påverka­ de stadsplanen eller liknande. Ett undantag från detta var emellertid i nästan alla hänseenden det Ruuthska bruket, som under närmare hundra år blev ett bestående och viktigt inslag också i den yttre stadsbilden och som betydde ett stort ingrepp i stadens tillgängliga markreserv. Greve Eric Ruuth hade i febru­ ari 1799 fått kommerskollegiums tillstånd att flytta sin i Ulvsunda bedrivna lerkärlsfabrikation till Helsingborg och i april 1799 beviljade dessutom bergs­ kollegium hans ansökan om att i Helsingborg därjämte få anlägga ett järngjuteri ”på engelska sättet”. De båda industrierna skulle drivas i samspel med varandra, men även i ett nära samband med de Ruuthska anläggningarna i Höganäs, under bl.a. utnyttjande av ler- och stenkolsförekomster på olika håll i nordvästra Skåne, i allt en storstilad industrisatsning av nästan modernt snitt.

Redan år 1798 hade Ruuth för dessa ändamål inköpt ett stort område söder om den egentliga staden, i första hand omfattande stadens största tomt, nr 1, som låg omedelbart utanför den södra tullen, väster om infartsvägen, men dessutom i andra hand även den närmast söder därom liggande delen av fäladsmarken.

Därjämte säkrade han sig äganderätten till en kvarntomt, Stampen, nr 234, öster om landsvägen i norra kanten på det område som senare skulle bli platsen för den Essenska villan. Detta var viktigt, eftersom han på det sättet och efter förhandlingar om vattenrätten kunde säkra tillgång till vatten för sina industrier genom den bäck, som avvattnade dels de dåvarande sankområdena kring övre delen av Bergaliden, dels de dammar ovanför den senare Essenska villan, som o tidigare berörts, partiella minnen av 1600-talets vallgravar. Ar 1801 utvidgade han sina domäner väster härom ända ned mot ”sjökanten” och inte nog 247

Stadsplan och bebyggelse härmed, han säkrade sin äganderätt ännu längre västerut, till vad han kunde ”av sjöbottnen genom ifyllning göra nyttigt”. I östra delen av området uppför­ des lerkärlsfabriken, medan det västra mycket stora tomtutrymmet reserverades för järngjuteriet med framtida utbyggnadsmöjligheter. Lerkärlsfabriken kom i drift år 1800, och år 1801 var också järngjuteriet igång. Som synes en snabb process. Områdets norra gräns sammanföll i öster helt med den gamla befäst­ ningsvallens stenkonstruktion, som fortfarande ligger kvar som en sträng i östvästlig riktning mitt inne i nuvarande kvarteret Ruuth. Därutanför låg på ett mindre avstånd den gamla vallgraven och ytterligare längre åt söder vidtog fäladsmarken, som i detta avsnitt bestod av det sanka avrinningsområdet för två här hopflytande bäckar. Det är angeläget att erinra om att området visserligen i slutet av 1700-talet i största utsträckning var obebyggt sedan befästningsanläggningarna omkring sekelskiftet 1700 definitivt hade raserats, men att här före mitten av 1600-talet hade funnits en bebyggelse, som dock svårt härjats under de skilda krigshändelserna, innan området slutgiltigt hade tagits om hand av den danska kronan 1654—1656. Det därutanför liggande sankområdet hade redan under medeltiden dock satt en bestämd gräns för staden åt söder, såsom tidigare skildrats. Regleringen av vattenflödet i bäcken för Ruuthska brukets behov fick emellertid det positiva resultatet att den närmaste delen, Bollbrolyckan, blev betydligt torrare och mera användbar än tidigare. Det Ruuthska

Till vänster på bilden bakom Trädgårdsgatans nya bebyggelse ses den ”gröna längan ”, greve Eric Ruuths bostadsbyggnad från år 1802.

248

Borgerskapets Helsingborg industriområdet sträckte sig alltså från vallresterna i norr, stenmuren inne i kvarteret, ett avsevärt stycke åt söder ut i nuvarande Stadsparken, medan det på andra ledden täckte hela arealen från Södra Storgatan ned till stranden — och längre ändå. Här är icke platsen att ge en bild av alla dessa skilda till de båda fabrikerna hörande byggnaderna, endast skall här nämnas den herrgårdsliknande mangårdsbyggnad i traditionell svensk gustaviansk stil med brutet tak och grönmålad lockpanel som år 1802 uppfördes på det högst belägna området i öster. Denna byggnad, ämnad till bostad för greve Ruuth, blev under lång tid känd under namn av ”Gröna längan”, och stod kvar ända till år 1884. Det exakta läget är icke helt fixerat, men torde ha varit närmare ett 30-tal meter väster om Södra Storgatan, med norra gaveln anslutande direkt till resterna av 1600-talsvallen, stenmuren, intill tomtgränsen, alltså ett skyddat läge ganska långt in på tomten, i norr dock gränsande till intilliggande trädgårdar, men på avstånd från dåtidens gatubuller. Sammanfattningsvis kan sägas att denna Helsingborgs första verkligt stora industri fick ett avgörande inflytande på disponeringen och utformningen av södra delen av stadsplanen. En annan mera sekundär följd var att den gamla Södra Lilla gatan så småningom kom att byta namn till Bruksgatan.8 Innan vi går över till att skildra tillkomsten av några för stadens liv om icke nödvändiga så dock mycket väsentliga institutioner, initierade från privatper­ soner, måste intresset i någon mån riktas mot ett mera makabert inslag i det dåtida samhället. I samband med lantmäteriförrättningen för uppdelningen i farmer år 1804 möter uttrycket ”den s.k. Galgebacken” på ett område söder om Ängelholmsvägen, nära Fredriksdals vång. Galgevången och Galgeåkrarna finner man icke så sällan i stadens handlingar, väl icke i samband med avrättningar, utan därför att arealerna ifråga var upplåtna dels till lönejord för hospitalspredikanten, senare komministern, dels för att brukas för hospitalets räkning. Området låg, som det sägs år 1746, ”utom staden vid landsvägen, strax ovan om var rådman Niclas Pripps hus, s.k. Schollenborg, är beläget”.

Namnet Schollen (Sjölien) syftar enligt ortnamnsforskare på någon liten upp­ stickande höjd (jfr t.ex. gründet Sjölien i södra Öresund). Benämningen Galgbacken som också påträffas någon gång har säkerligen i viss mån gjort skäl för sitt namn i äldre tid, och kan idag närmast förläggas någonstans norr om S:t Peders gata, nära nuvarande Sköldenborgsgatan (f.ö. en missuppfattad form av det gamla namnet Schollen). Men tidigare, under 1600-talet, låg ”executionsplatsen” närmare borgområdet, närmast inom kvarteret Vattentornet, öster om Bergalidens norra del. Det finnes dock grundad anledning att förmoda att läget för avrättningsplatsen varit litet mer obestämt eller flexibelt under äldre tid, exekutionerna har verkställts någonstans utanför borg- och fästningsområdet, möjligen med handräckning därifrån. I annat sammanhang har tidigare nämnts

249

Stadsplan och bebyggelse att skelett efter avrättade personer, både halshuggna och hängda, har påträffats inom den gamla klosterkyrkogården, där de säkerligen har råkat grävas ner mera oavsiktligt. Sådana skelett (halshuggna, med huvudet lagt mellan benen) har också påträffats både inom Slottshagens östligaste del och på Slottsvångsskolans gård, det senare flera gånger under 1950-talet. Så småningom synes emellertid avrättningsplatsen slutligt ha fixerats till Schollenborgs-området.

Dock fmns det väl anledning att förmoda att i takt med den växande bebyggel­ sen längs infartsvägen från Ängelholm har man flyttat de alltmer sällan före­ kommande avrättningarna till någon annan plats, förmodligen till den för hela häradet gemensamma avrättningsplatsen på annan ort.9 Tidigare har berättats om hur det för sin tid ståtliga och stabila ”Nya badhuset” eller ”Stora badhuset” år 1838 hade byggts nere vid hamnen, varit i bruk till 1853 och sedan genomgått en förvandling till tullkammarbyggnad.

Benämningen förutsätter närvaron av ytterligare en anläggning av samma art, och det är alldeles riktigt, det fanns till och med två andra varmbadhus. Det äldsta från 1812 skall vi senare återkomma till, men i första hand skall det med Nya badhuset nästan jämnåriga ”Norra badhuset” tas upp till behandling.

Detta låg strax norr om S:t Jörgens plats, alltså även det utanför den egentliga stadsbebyggelsen, nämligen på dåvarande tomten nr 272, mellan Pålsgatan och senare Drottninggatan, med fasad åt söder, väl synligt från den även då öppna platsen. Det hade uppförts av länsbyggmästaren Georg Soffel och beskrives i en annons från år 1839 ha ett ”vackert och sunt läge nära vid Hälsobrunnen Hälsan”, och ansågs särskilt hälsobringande eftersom ”vattnet till badningen frambringas genom pumprännor från saltsjön”. Läget innebar att man också i norr med denna visserligen privata men dock officiella institution hade tagit ett steg inte bara utanför tullen utan även överskridit Hälsobäcken. Även detta varmbadhus inrymde förutom toalettrum och en rad badrum en ”konversationssalong”, men det var trots detta en liten anläggning, visserligen större än sin föregångare från 1700-talets slut, en liten envånig korsvirkeslänga, som enligt Tengberg redan i seklets början hade använts som ett mindre badhus med fyra kar. Platsen hade alltså gamla traditioner som badhus, och låg också på betryggande avstånd från själva staden.

Till det Soffelska badhuset skulle emellertid snart knytas en annan, men helt officiell verksamhet i stadens egen regi, nämligen sjukvård. I spåren efter de då och då uppblossande koleraepidemierna under 1800-talet framstod behovet av ett mera permanent sjukhus som synnerligen nödvändigt. Efter ett misslyckat försök att förlägga denna institution till några tomter på Bruksgatans västra sida ut mot den öppna stranden, beslöt sundhetsnämnden år 1849 att inköpa det Norra badhuset och använda en del av utrymmena där som sjukhus, medan badverksamheten skulle fortsättas i övriga delar av byggnaden och delvis kunna 250

Borgerskapets Helsingborg finansiera sjukhuset. Så skedde, men redan år 1854 fann man att både bad- och sjukhusavdelningarna behövde förbättras och utvidgas. Också detta verkställdes men resultatet var icke tillräckligt tillfredsställande, den nu snabbt växande staden krävde än mer ökade sjukhusresurser. I och med 1854 års arbeten hade ansvaret övergått från sundhetsnämnden till staden och dess nya sjukhusdirek­ tion, och denna beslöt därför år 1857 att sälja denna kombinerade bad- och sjukhusanläggning och för de influtna medlen bygga ett helt nytt sjukhus på stadens egen mark. Redan i början av år 1859 kunde det nya sjukhuset, stadens första egentliga, ta emot patienter. Det hade uppförts på ”en plan vid s.k.

Himmelriket”, det vill säga på en tydligen sedan gammalt befintlig avplaning mitt uppe i backen ovanför Himmelriksgränden.

Man kan säga att i och med detta det första steget hade tagits till att förlägga stadens olika institutioner till landborgsplatån, till det område som senare skulle utvecklas till den s.k. institutionsgördeln, som den har kallats av professor Gregor Paulsson. Men badverksamheten fick icke följa med hitupp, även om den i och för sig här skulle ha kunnat anknyta till äldre traditioner. Ovanför Hallbergs trappor, den gamla Badstubacken, hade ju fästningens gamla badstu­ ga en gång legat. Snart togs ett andra steg, då den Zettervallska läroverksbyggnaden i början av 1860-talet förlädes till själva landborgskrönet, om ock något längre åt söder. Den gamla lasarettsbyggnaden från år 1859 stod kvar långt efter lasarettstiden och för en mellangeneration av helsingborgare är den mest känd som lokal för arbetsförmedlingen. Huset revs först på 1940-talet och grunden kan ännu spåras i backens terrasseringar.10 Det äldre badhus, som tidigare nämnts, tillhörde Ramlösa brunn och hade uppförts och inretts år 1812 som ersättning för ett äldre, föregående år nedbrun­ net hus ute vid Triangeln, vilket också tillhört brunnen. Denna för stadens liv och framtida kulturella utveckling synnerligen viktiga ersättningsbyggnad förlä­ de brunnens dåvarande arrendator, hovmarskalken Achates von Platen, till den av honom nyligen inköpta tomten nr 215 i hörnet av Södra Lilla gatan (Bruksgatan) och Nya Kyrkogårdsgatan (Prästgatan). Om man kunnat tolka Tengbergs något dunkla beskrivning rätt synes huset ha legat med långsidan utefter Bruksgatans västra sida, sannolikt med ingång till en förstuga mitt på huset på sedvanligt sätt. Norra delen och ytterligare två fönsterlufter åt söder från förstugan räknat var inredd till varmbadhus, medan den södra, mindre delen torde ha tjänstgjort som bostad åt badmästaren. Inne på gården brukade de badvagnar stå uppställda som sommartid användes för att köra ut de brunns­ gäster i Sundet som önskade (eller ordinerades) kallbad. Den öppna stranden var alltså vid denna tidpunkt synnerligen närliggande, och löpte någonstans mellan Södra Strandgatan och den nuvarande Järnvägsgatan. Det ökade bad­ intresset resulterade i att man redan i slutet på 1820-talet måste inreda flera 251

Stadsplan och bebyggelse badrum, jämte kontor och väntrum, och det är väl att förmoda att det var den tidigare bostaden som fick släppa till det behövliga utrymmet. Det är osäkert om någon tillbyggnad till själva huset skedde i sammanhang härmed, det är dock möjligt. Sedan både Norra och Nya badhusen nedlagts på 1850-talet var Ramlösabadet det enda återstående varmbadhuset i staden, och detta bidrog till att borgerskapet vid en allmän sammankomst år 1859 beslöt att inköpa anlägg­ ningen (med intilliggande teater), och staden blev åter egen badhusägare. Men underhållet visade sig alltför dyrbart varför man efter sedvanligt långdragna överläggningar beslöt att bygga ett helt nytt badhus på annan plats. Detta kunde tagas i bruk först år 1872, även det placerat på den öppna stranden, men nu norr om hamn och torg, på den tomt vid senare Drottninggatan, där Stadshuset idag ligger. Byggnaden fanns kvar ända tills detta senare uppfördes på 1960-talet, men kom ur bruk som badhus i början av 1940-talet.11 Men åter till tomten nr 215. Länge fick icke 1812 års badhus ligga ensamt på den öppna stranden. Redan år 1813 beviljade nämligen magistraten von Platen tillstånd att på den obebyggda västra delen av tomten låta uppföra ”ett provisioneilt teaterhus av trä”, ett ”spektakelhus”, den senare så berömda teaterladan. Det finns anledning att konstatera att teaterhuset var en helt självständig byggnad, visserligen på samma tomt, men alls ej sammanbyggd med badhuset, som det ofta har påståtts. Teaterbyggnaden mätte drygt 40 alnar i längd, dvs. 25 meter, medan bredden var 18 alnar (c:a 11 meter). Huset låg ett avsevärt stycke in på tomten parallellt med badhuset och Bruksgatan varvid östra långsidan, också i samtiden kallad fasad, tjänstgjorde som ingångssida. De relativt höga gavlarna, som alltså låg i norr och söder, var klädda med bräder medan det brutna taket var spånklätt. Detta sistnämnda innebar ett avsteg från stadens regler, varför en senare ägare, översten Carl Dannfeldt, ålades att byta ut spånet mot tegel, vilket denne dock överklagade hos Kungl. Maj:t — och vann. Spånen fick ligga kvar och tur var nog det, ty det finns anledning att förmoda att träkonstruktionen icke skulle ha kunnat bära upp tyngden av ett tegeltak. Dannfeldt var emellertid icke helt nöjd med teaterns läge, den låg tydligen relativt långt ut på stranden, utan lät år 1828 på rullar vrida huset så att ”gaveln nu är i samma väderstreck som fasaden tillförene”, dvs. i öster, och hela byggnaden kom dessutom därigenom att stå närmare stadsbebyggelsen (och badhuset) än tidigare. Huset vilade nu också på en nylagd stadig gråstensgrund, vilken helt saknats tidigare. Det hade verkligen varit ett provisorium.

Dannfeldt vidtog också inre reparationer, det kunde kanske behövas efter vridningen och rullningen, och interiören målades i ”sköna faconer”. Ridå, fonder och sättstycken anskaffades och byggnaden kunde nu åter användas av alla de resande teatersällskap som hörde till tiden. Också stadens egna amatörer med de så moderna tablåerna hade äntligen fått lämpliga lokaler för sitt

Borgerskapets Helsingborg

Nedanför Mariakyrkan ses på detta åldriga foto ”teaterladans33 väldiga tak med husets fasad vänd åt Prästgatan. agerande. Är 1859 inköpte staden som tidigare nämnts både badhus och teater från Ramlösa brunn, men man synes redan tidigt ha varit inställd på att detta endast var en interimistisk lösning på den växande stadens teaterfråga.

I december 1859 fattade man ett principiellt beslut om en ny teaterbyggnad.

Men placeringen blev ett stort debattämne. I början ansågs husarernas ridbana vid torget (Handelsbankens nuvarande tomt) vara en lämplig plats för ett tidsenligt teaterhus, centralt beläget intill stadens torg, men redan i början av år 1860 fann man det mera praktiskt att förlägga den nya teatern till stranden ”söder om den allmänna farvägen nedåt hamnen”. Men mot detta kom protes­ ter från en av konsulerna, den blivande järnvägen kastade sin skugga framför sig, och man vände i stället blickarna mot norr, väster om rådhuset och norr om hamnen, alltså inte så långt från tullkammaren. Men snart nog fann man allmänt denna plats vara direkt olämplig för en teaterbyggnad. Emellertid tröttnade man på att söka nya tomter och efter ett lämpligt tidsuppehåll då ärendet fatt vila, beslöt man år 1874 att bygga den nya teatern på tomt nr 215 och riva båda de gamla etablissemangen, badhus och teaterlada. Den nya teatern kunde där invigas år 1877, men nu var läget vid den öppna stranden ett minne blott, både gata, järnväg och bebyggelse hade kommit emellan. Det nya

253

Stadsplan och bebyggelse nöjestemplet låg inne i staden, icke längre utanför, det tillhörde den slutna stadsbebyggelsen. Gatukorsningen Bruksgatan - Prästgatan benämndes The­ aterplanen.12 Helsingborgarnas nöjesbehov tillfredsställdes dock inte endast på denna plats i staden. Sedan länge existerade en annan samlingspunkt av betydelse. Man behövde nämligen icke längre åka till Ramlösa för att dricka brunn, sedan en mineralvattenkälla i Hälsans dalgång, på fastigheten Hjälmshults mölla nr 4, i och för sig känd sedan lång tid tillbaka, år 1805 fått sitt vatten analyserat. Detta hade befunnits vara ”ett för allmänhetens nytta ganska helsosamt och tjenligt vatten”. Namnet Hälsan lär ha föreslagits av drottning Fredrika vid ett besök vid källan. På platsen för den västligaste av Hälsodalens fem vattenkvarnar växte så en tidsenlig hälsobrunn upp med alla tillhörande byggnader, brunnssalong och paviljonger av olika slag kring vilken ett omfattande nöjesliv utspann sig, i synnerhet sedan en mekanikus Jacob Balaberga, född i Amsterdam men av portugisisk-judisk härkomst, på auktion år 1827 hade förvärvat hela egendomen. Ar 1850 kompletterades anläggningen genom förvärv av den intilliggande Troedsmöllan. Balabrega kunde själv år 1841 annonsera hälsobrunnen med orden: ”Dess läge är det vackraste någon hälsobrunn kan äga”, och det torde inte kunna bestridas att Hälsodalen då liksom nu hade en sällsynt naturskön­ het. Tursamt nog hade den inte blivit förvandlad till den stora damm som en gång var planerad i samband med 1600-talets befästningsarbeten. Men idyllen blev trots allt störd då stadens nya infartsväg, Hälsovägen, en ersättning för den trånga och branta Långvinkelsgatan, år 1854 stod färdig. Man sökte då skydda friden genom ett stort plank mot vägen, det plank som för övrigt synes på äldre fotografier från Hälsodalen, och bakom planket fick icke blott idyllen skydd utan framför allt det intensiva nöjesliv som under senare delen av 1800-talet gjorde Hälsan till en gärna besökt plats.13 Markant är att alla dessa anläggningar till allmänhetens betjänande, vilka tillkom under 1800-talets första hälft, samtliga förlädes utanför den egentliga bebyggelsen på tidigare icke disponerade områden. De kom därför att ligga i stort sett fritt med utvidgningsmöjligheter om framtida intresse skulle finnas för detta. Denna placering kunde naturligtvis bero på att det icke fanns plats för några större anläggningar innanför de gamla tullarna, men det synes också ha berott på en önskan att förlägga de skilda etablissemangen, vare sig de var av verkligt seriös natur eller icke, på ett visst avstånd från den egentliga staden. Ur brandskyddssynpunkt var detta givetvis mycket fördelaktigt, men kanske även ur andra synpunkter. I varje fall är situationen beaktansvärd och det är väl heller ingen tvekan om att härigenom påskyndades utfyllningen i Sundet. I det avseendet skulle järnvägen senare givetvis verka som en påskyndande faktor, men den tillhör ett senare tidsskede än det som här skall skildras, och detta °

254

Borgerskapets Helsingborg gäller också den tidigare nämnda institutionsgördeln uppe på landborgen.

Lika betecknande är emellertid att stadens gästgiverier och senare hotell liksom i äldre tid samlades i stadens mitt, främst kring torget. Där återfinnes främst Hotell Mollberg, ”Hotel de Mollberg” och Hotell Munthe, ”Hotel de Munthe”, och på närliggande del av Södra Storgatan finner man ytterligre två välkända gästgiverier. Stortorget blir under loppet av 1700-talet och 1800-talets första hälft den alltmer dominerande centralpunkten, hit förlädes Högvakten och efter diverse besvärligheter även rådhuset, sedan den olyckliga och mindre tilltalande parentesen Kronobränneriet försvunnit, och hit ämnade man först förlägga en central kasern. Då detta inte förverkligades uppkom den välmotive­ rade tanken att här i stället placera en representativ teaterbyggnad. Men tomten var för liten och så kom teatern att i stället föras undan till en mindre gata, där man redan hade både tomt och tradition. Trots den avskärmning som rådhuset utgjorde var det från torget nära förbindelse med hamnen och därmed med den internationella resandetrafiken. Och högt ovanför, väl synlig från hamnen och torgets nedre delar, tronade Kärnan som ett vårdtecken, ett minnesmärke från fornstora dar. Stortorget hade blivit stadens främsta plats­ bildning, en småstadens monumentalplats.

Det var därför naturligt att man inte bara såg till att den i möjligaste mån omramades med bebyggelse av kvalitet, i första hand i två våningar, utan även till att torget i sig självt skulle utgöra en prydnad för staden. Riksdagsmannen och direktören Fredrik Wilhelm Cöster och handelsmannen Hans Agardh Pettersson lät i Danmark inköpa ett stort antal almträd och skänkte dem till staden för att planteras runt Stortorget, naturligt nog främst längs långsidorna.

På en av planskisserna för det blivande Kronobränneriet ser man hur plante­ ringen, som stod färdig år 1776, helt omslöt torget på alla sidor och åt väster avslutades med en tvärrad träd ungefär mitt för nuvarande Handelsbanken.

Varken Högvakten eller Kronobränneriet var då byggda och i synnerhet det senare kom att redan efter ett par år betyda ett spolierande ingrepp i den västra delen av den regelbundna och prydliga planteringen. En intressant detalj är att de enskilda husägarna fick var och en framför sin tomt bekosta små trästaket kring träden för att skydda dem mot skadegörelse genom torghandeln. Under o samma skede stensattes hela torget etappvis. Ar 1825 hade de flesta träden dött och man beslöt då att ta bort också de kvarstående. Femtio års grönska var slut, och torget fick förbli utan ett sådant livgivande inslag ända in i våra dagar.14 Vattenrännorna som hade lett vatten från stadens ”springvatten” uppe i Springpostgränd ned till Kronobränneriet låg ännu kvar då det nya rådhuset hade invigts år 1799. Man fann då att de skulle kunna användas för att arrangera ett springvatten ”såväl till prydnad som i synnerhet till nytta vid inträffande eldsvådor”. Fontänen skulle med fördel kunna placeras framför det

255

Stadsplan och bebyggelse nya rådhuset. På uppdrag uppgjorde murmästaren Johan Dymling i Helsing­ borg år 1804 två olika förslag till en sådan men ingetdera föll de bestämmande i smaken. Följande år uppgjordes därför ännu ett alternativ, nu gällande en betydligt större ”Fontain”, åttkantig och omgiven av järnkedjor på stenpelare.

Ritningen, daterad den 11 maj 1805, var uppgjord av den tidigare nämnde byggmästaren H. H. Wendorff, och lades efter vederbörligt godkännande till grund för det slutliga utförandet. I början av år 1806 stod fontänen färdig framför rådhusets fasad åt Stortorget och kunde fungera som en stadens pryd­ nad - och stolthet får man väl förmoda. Emellertid kom anläggningen snart nog till nytta på icke avsett sätt, man vattnade hästar, tvättade kläder och hämtade vatten i stora kärl till husbehov. Skador uppstod och redan år 1813 måste man mura om brunnskaret till betydligt större höjd och samtidigt offrades den åttkantiga formen och ersattes av ett avrundat, närmast ovalt kar i tegel.

Upptill skulle muren täckas av ”cordon-sten” för att bättre säkra dess bestånd.

Sannolikt var det också bl.a. skyddssynpunkter som låg bakom beslutet att nedlägga pumprännor från fontänen ned till skeppsbron för att underlätta fartygens vattenhämtning. De omgivande järnkedjorna hängdes denna gång o upp på åtta kraftiga träpålar. Det hela var åter i fullgott skick år 1814. Ar 1850 måste man åter reparera och då murade man på brunnskaret med eldfast tegel från Höganäs.15 •• o Annu en prydnad skulle tillfalla torget. Ar 1859 hade staden fått ett modernt gasverk förlagt till en tomt utanför och söder om, men dock relativt nära stadsbebyggelsen, nämligen intill nuvarande Gasverksgatan, och härigenom kunde den äldre gatubelysningen med oljelampor från 1838 ersättas med mera tillförlitliga gaslyktor. I samband härmed skänktes av en i arbetet engagerad ingenjör en ”bassin” med kandelaber att sättas upp på torget. Det var en stor gjutjärnskandelaber för fem gaslågor som reste sig ur ett mindre brunnskar av granit. Ur kandelaberns nedre parti nedföll fyra vattenstrålar i bassängen.

Redan samma år (1859) uppställdes kandelabern på torget mitt för Kullagatans mynning, och där finns den fortfarande kvar till torgets prydande. Det Aschebergska torget från år 1693 hade sent omsider fått både en prydlig omramning genom en i huvudsak tvåvånig bebyggelse med putsade fasader och med lika värdiga prydnader. Hur denna bild från 1800-talets mitt blev snabbt övergåen­ de och snart nog ersattes av mer storskaliga element kommer att skildras i ett senare band.

Vid 1800-talets mitt hade även omgivande gator sålunda fått en någorlunda fungerande gatubelysning, gatorna hade successivt fått sin stensättning moder­ niserad och reparerad, rännstenarna fungerade tämligen tillfredsställande, re­ parationerna på dessa kan följas i borgerskapets äldstes detaljerade protokoll, och längs infartsvägarna hade man enligt av landshövding Carl Adlerfeldt år 1 Z'

256

Borgerskapets Helsingborg 1764 utfärdat påbud planterat pilträd, detta senare dock litet ovilligt. Underhåll och återplantering av dessa pilträd skymtar också i nyssnämnda protokoll, men viktigare var att staden genom sina husägare var förpliktad att underhålla vägarna så att de var i trafikabelt skick. En av orsakerna till upprättandet av 1787 års karta med tillhörande tomtbeskrivningar var för övrigt just att man därigenom kunde få ett underlag för att nå en rättvis fördelning av kostnaderna för vägunderhållet.17

Bebyggelsen Staden hade sålunda vuxit, om ock långsamt, under de dryga hundrafemtio åren efter den stora förstörelsen år 1679, men den egentliga slutna stadsbebyg­ gelsen var trots det fortfarande i huvudsak koncentrerad till området innanför de gamla tullportarna, dock med det undantaget att en relativt tät rad gatuhus kantade Långvinkelsgatan och kunde ge en tillresande ett intryck av en betyd­ ligt större stad än det verkligen var. Men inom själva staden hade dock en viss förtätning skett inom kvarteren, avstyckningar hade verkställts, inte minst längs Lilla gatans, Kullagatans, östra sida, där de vid Stora gatan liggande större gårdarna fått släppa till en del utrymmen till fördel för hantverkare och småföretagare. Dessa var dock i större utsträckning mest företrädda i området söder och sydväst om Mariakyrkan, där tomterna redan i förväg varit betydligt mindre.

Emellertid är det inte bara på detta sätt som Helsingborg byter utseende under loppet av 1700-talet och det begynnande 1800-talet. Staden behåller länge sin karaktär av småstad, inte minst i fråga om ytinnehållet, men den får trots det en något förmögnare prägel, all klagan om motsatsen till trots.

Orsakerna är flera, det växande välståndet är en, men också de genom läget vid den viktiga kommunikationsleden förmedlade inflytandena utifrån, både från norr och söder, liksom till slut och kanske mest avgörande, de pågående stilförskjutningarna under det starkt byggmedvetna 1700-talet.

Tidigare har skildrats hur den kring sekelskiftet 1700 återuppbyggda staden fortfarande omkring år 1740 var en typisk skånsk korsvirkesstad där husen ännu hade sin visserligen enkla men fullt synliga timra i eketrä med tegelfyllningen helt blottad. Handelsgårdarna i centrum var säkerligen redan tvåvåniga, men i tvärgatorna och ytterområdena, både mot stranden och mot tullarna, domine­ rade de envåniga gatehusen med klineväggar i varje fall mot gårdarna, där för övrigt mindre uthuslängor i mycket enkelt korsvirke hade gjort intrång på de små trädgårdstäpporna, som ännu i synehandlingarna redovisades under det danskinfluerade namnet ”haveplats”. Mot stranden låg små hageplatser, i den mån denna icke upptogs av fiskarnas och färjemännens båtar eller av dykeribo-

17

-

Helsingborg VI:2

257

Stadsplan och bebyggelse 11 Ai/Avhr/rtr /vkv/nf/rt

HELSINGBORG

A J.tinbwA- .SAobtn c totAw-kotnn t! tut/ty innif/ttitu/ c 1'ittnthottx 'Sjukhus / /)ilikunnnurrn tj Shu /ms A Vrf> k

b fh'un aktm t IhuUtusrt.

/■ Ihiwitr Ma/furtte / 1,1 kl Ul/tlv/illXlt tu . 11 o S/tr/it/tn.vit

/ /.d tiff t in k r/r/tx i/utu 0 Utt/r/xtinf/rn J Au//uijutun ■t 41 orm .Mnryft/ntt .) S/iriny/tox/yrtinilrn b littst»tfi//rtj/ unt/nt

7 .Yorru Sinmdyn tnu 8 Hniu/tfni/ntnn 0 SflVlHMir/t

tO Sm!ro STor/ntu/t H Ton/et

4

AM orm AVrkoyntun ii l.illu • Shuttf/yttfat/ /t Siuhu A Vrkof/n/un /o ltil/u • 'iöt/ift/tititn /(’ .Stötr.vtnifft // . I '• 11 A'rrkot/nn/u/ut nu /•*'<’

i/(*>

r*oo (tfnnr

AK //iHitnc/iit i Atruht

Ännu år 1853 var staden icke större än på denna officiella karta. Kartan är icke tillförlitlig i detaljerna. lagets bärgningsmateriel. I enlighet med myndigheternas bestämmelser var tegeltaken den dominerande täckningen, vilket magistraten varit noggrann med att påpeka i sin berättelse år 1737. Ännu vid 1700-talets mitt torde handelsgårdarna vid Norra Storgatan varit stadens förnämsta och gjort gatan till den helt dominerande, där 1600-talsinslagen Jacob Hansens hus och den Henckelska gården särskilt framträdde, i viss mån kompletterade av Gamlegård (Norra Storgatan 9). Om övrig bebyggelse vid gatan vet vi inte så mycket, endast kan konstateras att den varit av ganska varierande kvalitet och storlek. Den mera betydande bebyggelsen smög sig så småningom också in vid det stora torget, men det tog dock ganska lång tid, innan denna där fatt den utformning, som skulle göra torget även byggnadsmässigt sett till stadens naturliga tyngdpunkt.

Men omvandlingen var på väg, nya vindar började blåsa, de nya byggnads­ stilarna, rokokon och nyklassicismen, trängde på både från söder, från den 258

Borgerskapets Helsingborg danska sidan, och från norr, från rikets huvudstad. Denna låg visserligen långt borta, men det fanns ju förbindelser genom besök och resor av olika slag. Bland annat vistades stadens riksdagsmän längre tider i Stockholm och kom där i kontakt med de dagsaktuella strömningarna både i fråga om byggnader, inred­ ningar och levnadssätt. Den svenska rokokon avsatte vackra produkter i Stock­ holm och via herresätena också i Skåne. I än högre grad kom detta att gälla den senare nyklassicismen i den speciellt svenska form som går under namn av gustaviansk stil. Denna var visserligen ursprungligen i främsta rummet en stenarkitektur men man förstod landet över att på lämpligt sätt översätta den i det billigare och för Sverige naturligare materialet trä. Ibland kunde imitatio­ nen drivas än längre genom överputsning eller, något billigare, genom en enhetlig och till ändamålet anpassad färg. Stenpilastrarna från de förnämas borgarhus i Stockholm eller från slottens och herrgårdarnas fasader kunde sålunda väl imiteras i trä, samtidigt döljande de förargliga stockändarna i de knuttimrade husen, och även förses med tillhörande lister, kapitäl och socklar i samma material. Under 1700-talets senare hälft undergick de svenska småstä­ derna härigenom en märklig metamorfos i klassicerande riktning, en ny klädnad anlades. Varför skulle icke också Helsingborg följa med i denna utveckling?

Särskilt som den rika och vid denna tidpunkt betydande staden Helsingör på andra sidan det smala Sundet, nästan en storstad, syntes utan möda väl kunna med god stilkänsla dokumentera sin rikedom, om ock i en speciellt dansk tappning.

Redan har skildrats hur den nya högvaktsbyggnaden, Corps de guardet, från år 1778 gav en stöt i denna riktning. Samtidigt antyddes att denna utveckling kanske redan föregripits i Norra Storgatan. Det var dykeridirektören och riks­ dagsmannen Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. som där hade låtit partiellt kläda in sina två mitt emot varandra liggande fastigheter, nuvarande Gamlegård och Henckelska gården, med brädpanel, en lockpanel som å ena sidan väl dolde det underliggande korsvirket från 1600-talet, å andra sidan också gav byggnaderna ett efter tidssmaken anpassat utseende av nyklassicism i den gustavianska tidens egen stil. Tidpunkten för denna omdrapering är icke exakt känd, och viss tvekan har rått härom, vilket närmare kommer att redovisas vid separat behandling av de båda gårdarna i det följande. Vilken tidpunkt som än kan vara den riktiga, 1760-talet eller tiden omkring 1780, så torde det dock vara oomtvistligt att dessa två gårdskomplex, sannolikt de första i den nya tidens stil, har kommit att bli stilbildande för byggenskapen i Helsingborg. Man brukar dessutom i detta sammanhang peka på ett par rena nybyggnader i samma stil, nämligen Fred­ riksdals herrgård 1787 (också Cöster), Tornerhielmska gården 1804 och Gröna Längan inne på Ruuthska bruket 1802, den sistnämnda sedan länge för­ svunnen. Det är en märklig insats i Helsingborgs byggnadskultur Cöster gjorde

259

Stadsplan och bebyggelse med sina tre byggnader, denne man som närmast skulle kunna anses som representant för ämbetsmannaklassen. Som Gregor Paulsson i sin bok Svensk Stad anför ”intog högreståndsbostaden vid denna tid en särställning som spridare av de aristokratiska bostadsformerna”. Inpanelning i denna utform­ ning ”är inspirerad av högreståndsideal”. Paulsson fortsätter: ”Via ämbetsmän och adel tränger den uppsvenska arkitekturen in i den tidigare av danskskånsk byggnadskultur präglade stadsbilden”. Han tvekar icke — utan trycker än hårdare därpå - att hänföra just denna helsingborgska träpanelklädsel, ofta grönmålad, till ett direkt inflytande från den uppsvenska träarkitekturen. I enlighet härmed framträder Cöster som den medvetne skaparen av en viss åt honom själv anpassad byggnadskultur i hemstaden Helsingborg. Att han häm­ tat ideerna härtill uppifrån landet kan anses som säkert, men att knyta något bestämt arkitektnamn till dessa byggnadsverk är icke möjligt. Det torde inte heller vara troligt att han direkt utnyttjat någon av de stora arkitekterna, men det är sannolikt att han i Stockholm kommit i förbindelse med sådana kretsar att det för honom varit naturligt och lätt att erhålla ett underlag för sina byggnadsarbeten i Helsingborg.18 Viktigare för den helsingborgska stadsbilden än dessa enstaka nybyggnader torde dock trots allt vara alla de renoveringar och upprustningar av husen runt om i staden som följde i spåren av den Cösterska verksamheten. I några fall blev korsvirket dolt genom lockpanel med de Cösterska husen som förebild, men det vanligaste tillvägagångssättet i Helsingborg var att putsa över hela fasaden och på det sättet skapa det släta enhetliga utseende som hörde nyklassicismen till.

Visserligen var man då tvungen att ibland samtidigt försöka ändra fasadrytmen genom en omflyttning av fönstren, vilka i en korsvirkesbyggnad var helt bundna till facken genom den användna tekniken med stöttor och snedsträvor. Det var en svår procedur och medförde icke så sällan vissa tekniska svagheter i byggna­ den, som senare under årens lopp avslöjades genom sprickor och sättningar.

Ibland sökte man istället nå samma enhetlighet och lugna intryck genom att stryka över hela byggnaden inklusive korsvirkestimran och allt i en enda sammanfattande, gärna ljus färg, t.ex. i grått eller vitt, men ofta också i grönt.

Så framträdde bl.a. Jacob Hansens hus vid vårt sekels början med en till alla delar vitmenad exteriör, där dock trots allt det gamla fma korsvirket från 1600talets mitt var lätt urskiljbart.

Mot 1700-talets slut och 1800-talets början hade man kommit så långt i denna utveckling att husen visserligen fortfarande uppfördes i den gamla skån­ ska korsvirkes tekniken, men alls ej i den lika gamla och traditionsrika korsvirkesstilen, utan i ett starkt förenklat utförande utan varje estetisk strävan. Man planerade med andra ord redan från början att putsa ytterväggarna varigenom man skulle vinna den lugna, släta och enhetliga fasad som var tidens klassicisti260

Borgerskapets Helsingborg ska ideal. Till synes hade således nyklassicismen i den uppsvenska gustavianska formen vunnit en avgörande seger, men endast på ytan, därunder levde provin­ sens egen traditionella byggteknik vidare, om ock förenklad. Den närmare utvecklingen i detta avseende inom Helsingborg har fint skildrats av fil.dr Torsten Mårtensson i flera tidigare uppsatser från 1920- och 1930-talen, till vilka hänvisas för närmare studium.19 Så småningom förlorade korsvirkestekniken dock mark i Helsingborg, om ock långsamt. I stark motsats häremot framträdde Landskrona tidigt som en sten­ stad, vilket i icke ringa mån torde ha berott på inflytande från den kände arkitekten Carl Hårleman (död 1753). Genom beskrivningen till 1787 års karta vet vi att Helsingborg ännu omkring år 1790 icke ägde ett enda grundmurat privathus, allt var uppfört i korsvirke, dock i huvudsak med tegelfyllningar; lerklineväggarna var förvisade till de små envåningshusen i stadens utkanter, till bakgårdarna — och till husens innerväggar. Ännu i slutet av 1820-talet var 94 % av samtliga brandförsäkrade byggnader inom staden uppförda i korsvirke, endast 6% var grundmurade, dvs. helt uppförda i tegel. Från 1830- och 1840talen fmnes flera exempel på att man vid renoveringsarbeten rivit den gamla korsvirkesfasaden åt gatan och ersatt den med en helt i tegel uppmurad fasad, putsad och försedd med stenarkitekturens alla element, med pilastrar, kapitäl och andra ornament, allt utfört i puts. I övrigt fick korsvirkesbyggnaden stå kvar intakt bakom denna nya fasad. Strömgrändsgården, åren 1962—65 flyttad till Fredriksdals friluftsmuseum, är ett typiskt exempel härpå med en år 1843 nymurad fasad, bakom vilken det betydligt äldre korsvirkeshuset från 1740-talet står orört kvar, dock kompletterat med en empireinredning med väggpaneler, taklister och dörrar.

På 1830- och 1840-talen börjar utvecklingen mera entydigt gå i en modernare riktning och rena tegelbyggnader börjar uppföras, inte minst runt torget. Det blir dock en lång övergångstid. Både gårdsfasader och ekonomibyggnader inne på gårdarna uppföres ännu på 1860-talet i korsvirke, också såsom två- och trevåningsbyggnader. Men trots allt kan nog förvandlingen från skånsk korsvirkesstad till uppsvensk småstad med stenhusimiterande bebyggelse sägas vara genomförd någon gång strax efter mitten av 1800-talet, då staden började framträda med aspirationer att vara verkligt ståndsmässig. Men den uppsven­ ska ^arkitekturen vann aldrig insteg i Helsingborg, varken då eller senare. Hur utvecklingen snabbt gick vidare och staden härefter tog det stora steget direkt över till det slutande 1800-talets stenarkitektur som en helt modern handelsoch industristad med överhoppande av flera utvecklingssteg, kommer att skild­ ras i ett senare band av detta verk.

Sammanfattningsvis kan om Helsingborg under detta här skildrade tidsav­ snitt sägas att det är under dessa etthundrasjuttiofem år efter den stora 261

Stadsplan och bebyggelse förstörelsen 1679 som staden långsamt och eftertänksamt har bytt ut sin dansk­ skånska klädnad mot en svensk, icke genom våld och maktbud utan genom en successiv och i stort sett frivillig anpassning, därvidlag även hjälpt av själva den o allmäneuropeiska tidsandan. Återuppbyggnaden vid 1600-talets slut och under 1700-talets början sker under fullständig trohet mot de egna traditionerna, men sedan tar intrycken från den nya överheten helt fredligt över, men ändå inte helt. Långt över mitten av 1800-talet behåller Helsingborg sitt eget ansikte, i viss utsträckning förlorat först hundra år senare. 1700- och 1800-talens Helsing­ borg var en ljus stad, med de gamla medeltida monumentalbyggnaderna som huvudaccenter, där framför allt Mariakyrkan i sitt ljusa röda Helsingborgstegel i sin interiör gör ett nästan blont intryck. Vid överputsningen av de gamla korsvirkesbyggnaderna med sina ljust röda tegelfyllningar valde man i stor utsträckning ljusa putsfärger, vilket gällde t.o.m. den gröna exteriörfärg som lätt kunde fresta till tunga toner. När sedan de grundmurade tegelhusen på allvar började komma, fick de ofta samma ljusa puts, eller i vissa fall kom efter 1800talets mitt det gula teglet att dominera en eller annan fasad. Helsingborg var och förblev länge en ljus stad, även om de av krigskollegium på 1770-talet påtalade ”havsångorna” utgjorde ett hot, och framtvingade ett ofta insatt underhåll.

Det finns — och har framför allt funnits - en rad intressanta gårdar som man gärna skulle vilja ta upp till behandling i en stadshistorik av denna karaktär, men tillgängligt utrymme tillåter icke detta. Endast ett fåtal byggnader med tillhörande gårdar kommer att närmare studeras som typexempel på vad Helsingborg haft att erbjuda på arkitekturens område under i första hand 1700talet.20

Jacob Hansens hus Stadens enda kvarstående borgarhus från dansk tid, Jacob Hansens hus vid Norra Storgatan, har genomgått växlande öden. Den vackra korsvirkesbyggnaden i två våningar uppfördes år 1641 av den förmögne och i staden betrodde rådmannen Jacob Hansen och hans hustru Inger Mogensdatter, vilket framgår av den bevarade inskriften på dörrhammaren ovanför en av ingångarna. Den utkragade övervåningens bjälkändar bäres upp av skulpterade konsoler, och mellan dessa finnes likaså skulpterade fyllnadsträn. Tillsammans med de sym­ metriskt ställda snedstyvorna, andra våningens profilerade listverk och den höga takresningen mellan de spetsiga gavlarna ger huset än idag en klar bild av hur den äldre korsvirkesstaden Helsingborg sett ut före den av danskarna år 1679 genomförda nedbrytningen. Redan några få år efter uppförandet skadades byggnaden under 1644—1645 års krig, men skadorna, kända genom de redovisa262

Borgerskapets Helsingborg

Jacob Hansens hus från tiden före restaureringen år 1930. Byggnadens många ombyggnader och också i övrigt hårda öden speglar sig i dess något oregelbundna utseende. Vid restaure­ ringen återfördes byggnaden i görligaste mån till den ursprungliga exteriören.

de ersättningskraven, var dock måttliga och riskerade icke byggnadens bestånd.

Detsamma gäller också dess öden under de följande krigen, skador blev det, men icke så allvarliga. Efter Jacob Hansens död år 1652 och den efterlevande änkans bortgång omkring år 1660 gick gården över till svärsonen handels­ mannen Svend Pihl, tillhörande den kända brödratrion Pihl, som nämnes så ofta i stadens annaler. Agarlistan som här icke närmare kan följas är också i övrigt mycket intressant och markerar både uppgångs- och nedgångsperioder, där många av stadens mer bemärkta män skymtar under längre eller kortare tid. År 1914 inköptes gården av Helsingborgs stad, som omkring år 1930 lät grundligt restaurera byggnaden, varvid åtskilliga intressanta detaljer kom i dagen.

Tomten, som ursprungligen synes ha omfattat hela kvarteret, inrymde flera byggnader, av vilka endast huvudbyggnaden, det egentliga bostadshuset, har bevarats genom alla seklerna. Disponeringen av tomten har skiftat, inte minst 263

Stadsplan och bebyggelse under den tid under slutet av 1600-talet då gården var delad mellan tre olika ägare. Köket har legat längst i söder i bostadslängan, medan motsvarande del i norr av den stora korsvirkesbyggnaden ofta tjänstgjort som handelsbod, en kortare tid efter år 1683 inredd till apotek. På övre våningen har bland annat funnits tre salar, i något fall med mindre tillhörande kammare. Av de ursprung­ liga innerväggarna, här oftast av korsvirke med tegelfyllningar, fanns endast en kvar. Enligt en uppgift i ett brandförsäkringsbrev från år 1828 synes ett tak i övervåningen då ha varit försett med målningar, men av uppgiften kan givetvis inte utläsas om dessa stammade från 1600-talet eller 1700-talet. Att de skulle vara tillkomna i början av 1800-talet torde däremot vara uteslutet, då skulle de ha betecknats som nya. Genom en bouppteckning från 1680-talet har vi en viss, om ock synnerligen ofullständig bild av hur inredningen då tedde sig. Rummen hade i regel tak med synliga, målade bjälkar. Väggarna som numera är starkt omflyttade har delvis varit klädda med panel, men väggdekoration målad direkt på väggfälten torde också ha förekommit. Det finns fragment av en sådan målning med ett draperiartat motiv på ett vittat väggfält. Vid värderingen av Svend Pihls bo år 1682 nämnes bl.a. ”23 stora Och et lijtet Skielleri” och dessa torde i infällda ramar ha tillhört den fasta inredningen i ett av rummen, troligen den största salen i andra våningen. Med tanke på Svend Pihls omfattande tobaksaffärer med Holland på 1660- och 1670-talen torde det icke vara orimligt att tänka sig att dessa målningar utgjorde hans bidrag till husets moderna och ståndsmässiga inredning, som på så sätt getts en touche av holländskt 1600-tal.

Då Karl XI:s blivande gemål, prinsessan Ulrika Eleonora, år 1680 anlände till Helsingborg var det Svend Pihls hus som anvisades henne till bostad och här hölls på aftonen taffel till hennes ära. Sannolikt var det husets panelklädda och med konterfej er prydda högtidssal, som bildade omramningen till denna festlig­ het, vid vilken även riksänkedrottningen, Hedvig Eleonora var närvarande (Torsten Mårtensson).

Om det stora korsvirkeshuset anger i övrigt 1828 års försäkringshandling att det, reparerat år 1824, var c:a 100 år gammalt, dvs. uppfört ungefär 1728. Detta vet vi med bestämdhet är fel, men däremot skulle det kunna ange tidpunkten för o en genomgripande reparation. Ar 1726 hade nämligen prosten Jöns Rönbeck förvärvat gården (det fanns ingen prästgård vid denna tid), och det kunde ha varit för denne naturligt att då grundligt se över huset, som hade stått oanvänt en viss tid, men detta är en ren spekulation. Däremot visade en genomgång av huset på 1920-talet otvetydiga tecken på att en större renovering ägt rum ungefär vid denna tidpunkt. Noteras kan dessutom att kyrkoherde Hans Bergeström åren 1775 och 1776 hyrde en lägenhet i huset i väntan på den nya prästgården vid Södra Storgatan. Därav namnet ”Bärströmssträdet” under en kortare tid, gällande intilliggande del av Långvinkelsgatan.

264

Borgerskapets Helsingborg Gården omfattade från början hela kvarteret. Dess östra sida täcktes helt av det stora bostadshuset, det nuvarande Jacob Hansens hus. I norra gränsen, mot Långvinkelsgatan, låg en länga som närmast bostadshuset innehöll en bred inkörsport och därutöver bl.a. en drängkammare. I den södra längan mot Hästmöllegränden fanns stall och därtill hörande lokaler. Tomtens västra del torde ursprungligen ha varit bebyggd med en loge eller liknande, men relativt tidigt blivit avsöndrad till tre s.k. lejeboliger, alltså enklare bostäder för uthyr­ ning, ett längs Lilla Norra gatans östra sida vanligt tillvägagångssätt. Ett par sådana lejeboliger från kvarteret omedelbart söder om Hästmöllegränden har på 1960-talet flyttats till Fredriksdals friluftsmuseum och där återuppförts inom de s.k. stadskvarteren. Inom den här behandlade gården synes dessa tre mindre bostadshus ha avsöndrats endast rent tekniskt, äganderätten hölls kvar vid huvudgården. På kartan från år 1776 finns de dock angivna med egna tomt­ nummer, men redan på 1787 års karta finns de tre tomterna vid Lilla Norra gatan överhuvud icke med. Om det innebär att husen också försvunnit vet vi inte, men det är möjligt.

Ersättningsbyggnader hade emellertid under mellantiden funnits inne på den stora gårdsplanen. Det finns tecken på att stora ombyggnader skedde under de skiftande ägarna under 1700-talets senare del och detta blev i än högre grad fallet under 1800-talets första decennier. 1828 års brandförsäkringshandlingar omtalar de envåniga längorna i norr och söder som endast 20 år gamla, alltså uppförda c:a 1808. I den norra längans västra del startades år 1814 en industri­ ell anläggning, ett sockerbruk, i liten skala, men livslängden blev kort, endast tre år. Men efter ett uppehåll tog man under en ny ägare, handelsmannen Christoffer d’Aubigne, nya tag, och i betydligt större skala. All bebyggelse på tomtens västra del nedrevs, och istället uppfördes år 1825 ett fyravåningshus för sockerbrukets verksamhet. Den nedre våningen inrymde magasin, packbodar och, viktigast av allt, en stor torkugn. De tre övre våningarna utgjorde torkloft.

Byggnaden måste ha gjort ett överväldigande intryck där den höjde sig över den omgivande betydligt lägre bebyggelsen. Själva tillverkningsproceduren var fort­ farande koncentrerad till de ursprungliga lokalerna i norra längan. Allt detta stod kvar till omkring år 1930 då gården fick sitt nuvarande utseende. Endast korsvirkeshuset från år 1641 står kvar och utgör en förbindelselänk mellan gammal och ny tid, mellan dansk och svensk kultur.21

Gamlegård, Norra Storgatan 9 Gårdarna längs Norra Storgatan var som redan antytts sedan länge stadens förnämsta och till stor del såsom handelsgårdar knutna till de mest inflytelserika familjerna. Samma ägarfamiljer dominerar längs gatan, först flera generationer 265

Stadsplan och bebyggelse Pihl, sedan Cöster och alla i dessa familjer ingifta släkter eller till det Cösterska dykeribolaget knutna anställda som arbetat sig upp på samhällsstegen med vederbörligt stöd från olika generationer Cöster. Gårdarna och tomterna ärves och bytes, inlöses och bebygges under en ständig förskjutning av ägogränser och tomtgränser, varför det är ganska svårt att med full säkerhet utan mycket ingående undersökningar kunna ange vart en speciell tomtremsa vid varje ögonblick har hört. Den gård som här tages upp till behandling kom att under lång tid spela en viktig roll i stadens liv såsom tillhörig direktören och riksdags­ mannen Fredrik Wilhelm Cöster. Denne ärvde gården efter den år 1759 bort­ gångne borgmästaren Petter Pihl d.y. och torde ha tillträtt den år 1761.

Innehavet berörde i varje fall tre tomter, nris 46, 47 och 48 enligt 1787 års karta.

Den nuvarande Gamlegård var huvud- och bostadsbyggnaden, som låg mitt i komplexet, på tomten nr 47.

Denna vackra tvåvåningsbyggnad i yngre korsvirkesstil, år 1787 beskriven under orden ”åbyggnaden består av sten med korsvirke”, hade tillkommit efter en brand på sommaren 1708, sannolikt år 1712. Övervåningen är något utkragad och försedd med enkelt men vackert profilerad list. Den höga takresningen pekar fortfarande tillbaka på äldre byggnadstraditioner, men de relativt enkelt utförda gavlarna, också i korsvirke, anger å andra sidan att huset var tänkt att ingå i en sluten kvartersbebyggelse. Även de symmetriska snedsträvorna för byggnaden bakåt i tiden, medan arbetets kvalitet visar på att här är det dock inte fråga om varken hastverk eller bristande medel. Gamlegård är ett kvalitetsbygge i den modifierade yngre korsvirkesstilen, helt trogen de skånska bygg­ nadstraditionerna, men också anpassad till den förenkling som blivit förhär­ skande under de sjuttiofem år som gått sedan Jacob Hansens hus byggdes.

Snabbt blev denna byggnad centrum i en komplicerad stor gårdsanläggning som täckte tre tomter och sträckte sig utefter Norra Storgatan, hela Strömgrän­ den och längs ett stort stycke av Kullagatan. Under Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. blev den centrum för hans dykeribolag och här kunde han mottaga både relativt fasta hyresgäster, men framför allt utöva ett omfattande värdskap för stadens mera prominenta genomresande gäster. Det är ett sådant värdskap som kommit att inta en framskjuten plats i diskussionerna om byggnadens omvando ling strax efter 1700-talets mitt. Ar 1766 utsågs nämligen detta hus till bostad för den blivande drottningen av Sverige, den danska prinsessan Sofia Magdale­ na vid hennes genomresa och möte med sin blivande gemål, kronprins Gustav.

Det har sagts att Cöster med hänsyn härtill har velat rusta upp sitt hus grundligt och ge det en dräkt i tidens stil. Detta är i och för sig sannolikt men kan ej beläggas med direkta fakta.

Brandförsäkringshandlingen från 1828 å ena sidan, husets egen ännu befintli­ ga dekoration å den andra ger oss emellertid vissa antydningar. De yttre 266

Borgerskapets Helsingborg

Gamlegård, Norra Storgatan 9, stammar från 1711-1712, men fick på 1760-talet en dämpad rokokodräkt med kolonner, dörröverstycke och en vacker dörr. Vid återförande av fasaden i ursprungligt skick på 1920-talet avlägsnade man tyvärr de vackra kolonnerna från 1760-talet, men behöll som väl är den vackra rokokodörren med sin sirade portklapp. dörromfattningarna både åt gård och gata, liksom ingångsdörren från Norra Storgatan binder dessa detaljer klart till tidens stil, rokokon, liksom den vackra dörrklappen med sin rika dekor. I brandförsäkringen från år 1828, som felaktigt anger husets ålder till sjuttio år, beskrives det på följande sätt: ”Ekekorsvirke och brändt Murtegel - på yttre sidan äro Colonner af trä anbringade på alla stolparna, Hela Husett måladt med Oljefärg, med Tak af Tegel. Gaflar af Korsvirke och murtegel. Yttre Trappor af huggen Gotlands sten”. De omtalade träkolonnerna har tydligen följt alla de bärande stolparna i korsvirket från stensockeln i varje fall upp till andra våningen, så som de f.ö. skymtar på äldre fotografier, eller kanske ända upp til takfoten. Det nämnes ingenting i brandförsäkringshandlingen om någon heltäckande panel varken på gatu- eller gårdsfasad. Samma beskrivning återkommer 1857 och 1867. Först i ett nytt försäkringsbrev av år 1873 nämnes ”gårdssidan klädd med bräder och oljemålad”, och så framträder denna sida också på ett antal fotografier. Denna 267

Stadsplan och bebyggelse heltäckande panel, husets första, är av otvetydig 1800-tals karaktär och torde ha konsul Nils Persson till upphovsman. Gamlegård har således icke haft någon panelklädnad under 1700-talet, men prytts med de vackra kolonnerna och diverse rokokodetaljer. Cöster fick huset i sin hand år 1761 och tog det genast till sin fasta bostad, och det är ju möjligt att han redan tidigt satte in sin moderniseringssträvan på den litet gammalmodiga byggnaden, men det är också lika möjligt, om ock icke så troligt att arbetet genomfördes inför det förestående furstinnebesöket. Sannolikt har den i försäkringsbrevet av år 1828 omtalade enhetliga yttre målningen med oljefärg tillkommit samtidigt, men den kan också vara något yngre. Man måste emellertid kalla det en försiktig ansiktslyftning i rokokons anda. Den tudelade förstugan hade heltäckande målad brädpanelning och golv av gotlandssten, åtta rum hade tapeter ”af dels Utländsk tillverkning och dels målad på väv”, det fanns nio vindugnar av ”Porcelain” med dörrar (luckor) av mässing samt en av glaserat kakel.

Norr om huvudbyggnaden låg ett femtio år gammalt envåningshus (c:a 1778), också det med bostadsrum med tapeter på väv och två ugnar av ”Porcelain”. Om exteriören säges endast att det är uppfört av korsvirke och målat med oljefärg. Till vänster låg ett intressantare hus, täckande hörnet mot Strömgränden. Det var en sjuttio år gammal korsvirkesbyggnad i en våning (det skulle alltså vara uppfört omkring år 1760), och den liksom huvudbyggnaden försedd med kolonner på alla stolparna och målad med oljefärg. Båda husen hade reparerats år 1820. Även detta hörnhus var avsett för bostadsändamål med två rum försedda med utländska tapeter och två ”porslinsugnar” samt en ugn av glaserat tegel. Nedanför detta hus låg 1828 längs Strömgränden ytterli­ gare ett envåningshus men detta var äldre, ungefär hundra år gammalt, dvs. det skulle vara byggt omkring år 1730. Det innehöll bl.a. packhus och brygghus.

Längs Kullagatan låg två längre packhus, av vilka det sydligaste täckte själva hörnet Strömgränden-Kullagatan och också synes ha blivit uppfört omkring 1730, medan det nordligare var femtio år yngre. Det torde väl inte vara någon tvekan om att dessa stora packhus varit uppförda för att fylla dykeribolagets behov för lagring av material och vrakgods.

Inför våra ögon framträder en stor handelsgård, helt kringbyggd och täckan­ de tre tomter, dvs. hela södra delen av kvarteret. Det sannolika är att Fredrik Wilhelm Cöster, som successivt har ökat tomtinnehavet, redan i början av 1760talet rustat upp gården, givit de två gatubyggnaderna i söder en samtidig måttfull rokokoklädsel med kolonnerna och eventuellt även en enhetlig målning, samt moderniserat inredningen, varför han kunde erbjuda den förnäma gästen år 1766 en ståndsmässig bostad, utan att vidtaga extra åtgärder på denna sidan o Norra Storgatan. Aldersangivelsen till c:a 1760 i brandförsäkringshandlingarna synes kunna anses grunda sig på det förhållandet att det vid denna tidpunkt 268

Borgerskapets Helsingborg hände någonting med dessa byggnader, som visserligen i och för sig var äldre, men det kunde ju vara svårt att kontrollera år 1828. Omkring år 1780 tillkom­ mer den lilla bostadsbyggnaden i norr och denna torde kunna anses ha uppförts i samband med pågående arbeten på den mittemot liggande, senare s.k. Henckelska gården. Idag återstår av den ståtliga och stora gårdsanläggningen endast Cösters egen bostadsbyggnad, den gamla huvudbyggnaden, som är en vacker representant för den yngre korsvirkesstilen men med sparsamma rester av den tillagda rokokoklädseln från den första delen av den Cösterska perioden.

Henckelska gården Henckelska gården vid Norra Storgatan är Helsingborgs mest kända och bäst bevarade gårdskomplex från äldre tid, numera ägt av Helsingborgs kommun efter att i flera decennier omsorgsfullt ha vårdats av Kooperativa föreningen Svea. Namnet Henckel har varit knutet till denna trehundraåriga gård i endast drygt etthundra år, och pekar tillbaka på handelsmannen och bankdirektören Fredrik Henckel (född 1828), som i mitten av 1800-talet förvärvade gården och lät den genomgå en genomgripande renovering år 1855. På 1920-talet genom­ fördes en omsorgsfull restaurering, kompletterad genom en grundlig byggnadshistorisk undersökning. Förnyade arbeten 1964 och 1984 har medfört mindre ändringar.

Komplexets centrala komponent är det stora tvåvåniga bostadshuset från år 1681, som visserligen i 1828 års brandförsäkringshandling säges vara endast omkring sjuttio år gammalt, dvs. uppfört c:a 1760, men det är påtagligt ett parallellfall härvidlag till Gamlegård på andra sidan gatan. Huset hade sedan 1753 ägts av borgmästaren Petter Pihl d.y., död 1759, och torde i samband med arvskiftet efter honom ha genomgått en omfattande reparation, vilken noterats och i början av 1800-talet uppfattats som en fullständig nybyggnad. Huset är således betydligt äldre och representerar liksom Gamlegård den yngre korsvir­ kesstilen. Om dess tillkomst vet vi åtskilligt.

På 1670-talet ägdes motsvarande tomt av rådmannen och handelsmannen Herman Schlyter, medan den omedelbart norr därom liggande och direkt härtill gränsande gården ägdes av hans svärfar, den bekante Bent Pihl, adlad Pihlcrona, en av de tre bröderna Pihl. Bådas gårdar blev nedbrutna vid den stora förstörelsen år 1679, och timret av danskarna uppfört till fästningen för att där återanvändas. Omedelbart efter krigshandlingarnas upphörande lyckades båda dessa att återfå sitt byggnadstimmer och kunde uppföra sina gårdar under partiellt användande av bevarade partier av det gamla materialet, men då i den yngre korsvirkesstilen, med betydligt mindre utkragning och under användande av endast ringa dekor (listen under andra våningen är blott måttligt profilerad).

269

Stadsplan och bebyggelse

Den Henckelska gården tvärs över gatan från Gamlegård har genomgått många skiftande öden. Uppförd 1681 fick den c:a 1780 en gustaviansk panelklädnad, som finns bevarad på södra gaveln, men putsades långt senare, vilket emellertid icke har förstört dess gustavianska karaktär.

Men Schlyter försköt sin tomt ett avsevärt stycke söderut så att han fick en gata mellan sin och svärfaderns gård, medan däremot den medeltida gatan och infartsleden Strömmen, som löpt söder om Schlyters gård blev helt överbyggd och blockerad av denna. De tvistigheter och rättegångar som detta medförde är utförligt skildrade i andra sammanhang. Kvar står frågan varför Schlyter företog detta övergrepp mot stadens urgamla gaturätt. Man kan gissa, kanske vann både han och svärfadern på det sättet bättre tillfartsvägar till sina respektive handelsgårdar - eller ville Schlyter komma på lämpligt avstånd från svärfadern?

Bestående blev emellertid den ståtliga korsvirkesbyggnaden med sitt valmade höga tegeltak (det är kanske tveksamt om valmningen är ursprunglig) och sin vackra eketimra synlig från gårdssidan. Det är värt att minnas att byggnaden både under sin tidigaste tillvaro och något senare fick tjänstgöra som proviso­ risk rådhuslokal.22 Utifrån gatan framträder denna 1600-talsbyggnad emellertid i en sen 1700talsdräkt, delvis överputsad, delvis panelklädd, i rent klassicerande stil, en god representant för den gustavianska byggnadsstilen. Genom 1828 års brandförsäkringsbrev känner vi väl omfattningen av denna omdrapering sådan den 270

Borgerskapets Helsingborg

Gårdsinteriören från den Henckelska gården erinrar starkt om gårdens tillkomsttid, 1681, och om dess i grunden danska karaktär.

tedde sig vid sin tillkomst. Där säges om detta hus: ”Eketimmer med bränd murtegel imurat samt dessutom beklätt med bräder på 2ne sidor samt måladt med oljefärg. På ena sidan av detta hus en vindskappa med hiss”. Huset hade reparerats år 1826, men tydligen inte nämnvärt förändrats då. Inredningen var enligt samma handling förnämlig med sex dubbla dörrar, femton av rummen hade bröstpanel, åtta hade gipsloft medan sju hade underslag med pappersklädnad. Tre rum hade tapeter av utländsk tillverkning, medan två rum var klädda med väv, målad med oljefärg. Tio av rummen var blott målade med oljefärg men i gengäld försedda med bårder av utländsk tillverkning. Där fanns inte mindre än elva vindkakelugnar av stockholmstillverkning med mässingsluckor och tre av kakel. Av dessa ugnar finns några kvar och det ger oss en klar dateringsmöjlighet. De representerar den hög- eller sengustavianska stilen, är av hög kvalitet och torde kunna dateras till tiden omkring år 1780.

Både beskrivningen från år 1828 och alla bevarade detaljer pekar på en tidpunkt omkring år 1780 som trolig för ett omfattande inre iståndsättningsarbete. Det finns anledning att förmoda att den yttre omdraperingen i klassicistisk anda skett vid samma tidpunkt. Vad kan ägarlängden säga härom? Borgmästa271

Stadsplan och bebyggelse re Pihls sterbhus upplät år 1763 gården till dennes mångårige bokhållare Petter Nyman, och dennes änka sålde i maj 1766 en del av gården till direktören Fredrik Wilhelm Cöster mitt emot på andra sidan gatan. Till detta återkommer vi senare. Genom beskrivningen till 1787 års karta vet vi att Cöster då äger hela gården, vilket bekräftas genom den uppmätning för försäkringsändamål som byggmästaren Hans Henrik Wendorff gjorde 1786 i samband med andra liknan­ de uppmätningar i staden samma år. När Cöster hade förvärvat hela gården vet vi emellertid inte, och det har hittills inte kunnat fastställas, men en viss fingervisning kan man få av att en annan i gårdskomplexet ingående länga enligt brandförsäkringen skulle vara uppförd c:a 1778-1780. Om denna tanke­ gång håller skulle Cöster ha fått hela gården i sin hand i slutet av 1770-talet och då tämligen omgående ha utökat gårdsbebyggelsen och låtit huvudbyggnaden genomgå en fullständig inre och yttre renovering, färdig omkring 1780. Helsing­ borg skulle ha fått sin första privatbyggnad i gustaviansk stil.

Om husets vidare öden kan följande noteras. Vid försäkringstillfållet omedel­ bart efter Henckels övertagande av fastigheten framträder huset år 1855 nyre­ noverat med brädklädsel på två sidor (gårdsfasaderna?) och stänkputsat på två sidor. Det finns anledning att förbinda den nya behandlingen av gatufasaderna med vissa arbeten på längan åt Springpostgränden, då man icke blott putsat gatufasaden på huvudbyggnaden utan också genom påmurning av ett tegelskift utanpå den nedre våningens korsvirkespartier fått en jämnt löpande vägg från taklist till sockel. Numera framträder denna yta helt slätputsad, vilket mera överensstämmer med det klassicistiska idealet än stänkputsen. Panelen på gårdssidan borttogs år 1866, varefter det gamla fma korsvirket från år 1681 framträder fullt synligt och ger oss en typisk gårdsinteriör från det slutande 1600-talet. Det är att tillägga att den handelsbod som under långa perioder funnits i den nedre våningen flera gånger har fått sin ingång flyttad, också i sen tid.

Längan utefter Springpostgränden var ännu år 1828 envånings och inrymde dels ett par bostadskamrar, dels ett brygghus, en portgång samt ett stall med spiltor för åtta hästar, vilket allt överensstämmer med Wendorffs uppmätning från år 1786. Den anges vara uppförd omkring år 1760, men kan givetvis ha varit äldre, såsom tidigare antytts. Vissa ombyggnadsarbeten ägde rum 1843, och år 1855 tillbyggdes den av Fredrik Henckel och får senast vid denna tidpunkt sin andra våning. De nu befintliga takkuporna till en bostadsvåning är tillkomna år 1964.

Så återstår den envåniga gårdslängan med sitt originella gavelparti, riktat mot Norra Storgatan. Det är denna länga med framförliggande öppna plats som Fredrik Wilhelm Cöster förvärvade i maj 1766 med tanke på sitt blivande värdskap för Sveriges kronprinsessa och blivande drottning. Säkert är att Cöster 272

Borgerskapets Helsingborg på denna sin nyförvärvade mark lät till kronprinsessans förnöjelse anlägga en liten trädgård med damm med springvatten, till glädje även för sena generatio­ ner, eftersom den lilla miniparken fortfarande finnes kvar. Men gjorde han också i ordning gaveln på det gårdshus som ingick i köpet? Detta vet vi ingenting säkert om, källorna tiger men traditionen talar i denna riktning. A andra sidan gör brandförsäkringshandlingen från 1828 i åldershänseende en klar skillnad mellan den tidigare nämnda gatulängan som säges vara ungefär sjuttio år gammal, och denna gårdslänga vars ålder anges till endast femtio år, dvs. den skulle vara uppförd omkring åren 1778—80. I beskrivningen heter det om detta hus: ”gaveln av bräder den ena samt bränt murtegel den andra”, det senare måste gälla gaveln mot gatan. Av Wendorffs uppmätningsritning fram­ går emellertid dels att gaveln och muren ligger något snett i förhållande till själva längan, dels att den på sidorna anslutande muren icke skulle ligga i förband med gaveln. Kanske är detta att i alltför hög grad hårdtolka en ritning från 1700-talet, men det är dock intressant. Man kan tänka sig att längan är äldre och att dess gavel nedrives och ersättes med den nya gaveln med nisch jämte anslutande mur. Men en annan lika möjlig tankegång skulle vara att längan är det yngre elementet och uppförd intill en redan befintlig mur med tillhörande nisch. Det torde vara ytterligt svårt att avgöra vilket som är den riktiga lösningen. Som de framträder idag torde både mur och gaveln med tillhörande nisch kunna hänföras till tiden omkring år 1780 och klart tillhöra den gustavianska perioden. Gissningsvis torde trots allt gårdslängan vara något äldre, men den kan helt enkelt ha fått en ny gavel, antingen i samband med trädgårdens anläggande år 1766 eller omkring år 1780, det förra möjligen något troligare. Men det behöver inte betyda att den redan från början fatt den utformning som den har från och med 1780-talets ingång. Vare därmed hur som helst, omkring år 1780 framträder den lilla anläggningen i varje fall i sitt nuvarande skick och tillsammans med den panelklädda huvudbyggnaden repre­ senterar anläggningen den gustavianska epoken i det inre Helsingborgs stads­ bild.

Till sist kan det vara intressant att se hur man ville uppfatta hela gårdskomplexet ett stycke in på 1800-talet. Den 26 mars 1831 utbjudes nämligen gården till försäljning, förmodligen av dåvarande ägaren sekreteraren Anders Ehrengren, genom en annons i Nyare Helsingborgsposten nr 24 på följande sätt: ”Till salu utbjudes huset och tomten N:o 49 vid Storgatan i Helsingborg, med många stora och utmärkt väl inredde rum i öfra och nedra våningen, alla med målade golf och nytapetserade väggar samt postlinskakelugnar, tillräcklige för tvenne hushåll, och med goda källare under hela boningshuset samt rymlig gårdsplats och tillräcklige uthus. Med huset åtföljer en åt gatan belägen prydlig lustpark med högt springvatten, samt en stor, väl underhållen trädgård, den

18

-

Helsingborg VI:2

273

Stadsplan och bebyggelse vackraste i staden, rik på goda frukt- och andra sorter utmärkte träd, blomster och häckar, med ett vackert lusthus på höjden, hvarifrån man har fri utsigt öfver hela staden, Öresund och Kattegatt, - allt i en sammanhängande plan med huset. På gården finnes dessutom 2:ne ständigt rinnande springvatten, hvaraf det ena till sådan ymnighet som ur en pump. Denna egendom erbjuder på en gång ett beqvämt och behagligt etablissement såväl åt en privat man som åt en Handlande, Fabrikör eller Värdshusman, och kan fås med eller utan möbler, prydnader och bänkar till trädgården etc., och köpesumman far till större delen innestå mot nöjaktig säkerhet. Vidare underrättelse erhålles på härvarande Boktryckeri.”

Strömgrändsgården, Norra Storgatan 5 Det forna bostadshuset i hörnet mellan Norra Storgatan och Strömgränden har tidigare nämnts som ett exempel på husens successiva förvandling under denna period. Hela gården flyttades åren 1962-1965 till Fredriksdals friluftsmuseum, där denna jämte den gamla prästgården från Södra Storgatan utgör tyngdpunk­ terna i de s.k. stadskvarteren. Från kulturhistorisk sida hade man ursprungligen önskat att denna gård, som visade upp en nästan intakt gårdsinteriör från gammal tid, skulle ha fått ligga kvar på plats, men då detta dessvärre var omöjligt fick den sålunda en fristad inom museets ram. Flyttningen möjliggjorde istället en grundlig byggnadshistorisk undersökning, vilken som biprodukt kun­ de intyga tillförlitligheten hos de gamla brandförsäkringshandlingar som ofta åberopas vid beskrivningar av äldre gårdar. Gården har hört till det gamla centrala Helsingborg (nu är hela kvarteret täckt av Trygg-Hansas stora kom­ plex), och utgjorde den ”bakersta” av kvarterets tre tomter, ifrån Stortorget räknat. Den har legat alldeles intill Strömgränden med den stora Cösterska fastigheten, nyss beskriven, alldeles på andra sidan den smala gränden. Ägarlängden kan någorlunda väl följas sedan 1670-talet, då gården ägdes av apotekaren Andreas Rodhe. Den föll emellertid offer för den stora nedrivningen år 1679, och den husville apotekaren fann med sin tillhörande apoteksrörelse en tillfällig tillflykt i norra delen av Jacob Hansens hus, såsom tidigare skildrats. o Återuppbyggnaden tycks ha skett redan under 1600-talets slutperiod då alla tre tomterna i kvarteret hade en gemensam ägare. Också senare kännetecknas kvarteret Strömkarlen av att ägarna ofta är släkt med varandra och mer eller mindre officiellt eller helt okontrollerat ömsevis brukar, byter eller köper delar o av tomterna från varandra. Ar 1727 inköptes emellertid denna gård (tomt nr 43 enligt 1787 års numrering) av rådmannen Simon Meisner, och någon gång efter hans bortgång år 1731 ärvdes den av brorsonen, rådmannen Johan Georg Meisner (död 1788), vars äldre bror Erasmus Meisner d.y. så småningom

274

Borgerskapets Helsingborg övertog sin faders gård, den intilliggande nr 38, kvarterets mellangård. Det var väl upplagt för markbyten. Meisner säljer gården år 1750 till bokhållaren hos borgmästaren Petter Pihl, Petter Nyman, men efter flera ägarbyten blev det en annan till den Pihlska-Cösterska verksamheten knuten person som genom köp år 1766 förvärvade fastigheten med kakelugnar, tapeter m.m., nämligen dykeribokhållaren Lars Engström. Denne fick alltså en mycket kort väg till sin arbetsplats hos direktören Fredrik Wilhelm Cöster på andra sidan gatan. Men trots det slutade han redan året därpå och öppnade år 1767 en egen handelsrö­ relse i bottenvåningen på Storgatshuset, som han sedan med framgång bedrev långt in på 1800-talet. Engström fick f.ö. senare den äran att år 1807 ha kung Gustaf IV Adolf boende hos sig i sitt bostadshus under inte mindre än sex månader. Strömgrändsgården levde vidare som handelsgård till slutet av 1800talet, då hantverk och senare småindustrier tog överhand inom alla delar av gårdskomplexet, också i boningshuset. När handlanden P. Carlsson år 1840 hade inköpt fastigheten fullföljde han denna tradition, men hans tid kom att innebära ett väsentligt ingrepp i byggnaden.

Nedmonteringen av huset år 1962 bekräftade brandförsäkringshandlingarnas uppgifter att det till synes enhetliga huset bestod av två skilda ungefär lika långa byggnader. Till den bredare nordligare anslöt omedelbart söder därom en betydligt smalare, båda uppförda i korsvirke med eketimra åt gatan och furu åt gården med tegelinmurning i facken. Båda hade varit tvåvåniga och har på o vanligt sätt haft tegeltäckta sadeltak. Åldern har icke exakt kunnat fastställas.

Att gården i grund förstördes år 1679 har redan nämnts, den låg ju nästan alldeles intill den uppröjda kommunikationslinjen. Det synes troligt att den relativt snabbt blivit återuppbyggd, men korsvirket i de bevarade byggnaderna tillhör inte någon äldre typ, utan pekar på en tillkomsttid några decennier in på 1700-talet. Tanken går närmast till de båda rådmännen Meisner, snarast till den yngre, Johan Georg, som härskade i gården under 1740-talet. Vid rivningen påträffades nämligen några våder av en sekundärt placerad stofftapet med frodigt barockmönster och med lacksigill från en tapetmästare Johan Reinh.

Kock i Stockholm, verksam just på 1740-talet. Den bör ha suttit i den större nordligare delen av byggnaden. Kanske har det smala huspartiet i söder varit några år yngre men det är blott en gissning.

Handlanden Lars Engström, som inköpte fastigheten år 1766, innehade den i över fyrtio år och kom att betyda mycket för byggnadens vidare öden. Redan då han förvärvade gården hade bostadshuset en inredning som omfattade både kakelugnar och tapeter (kanske den nämnda stofftapeten), och alldeles vanvår­ dat var det icke trots många ägarskiften. Bland annat fanns där vid köpet insatta sju par nya fönsterkarmar. Från Engströms tid finns en mycket ingående synehandling från år 1800 bevarad, genomförd för att man skulle få underlag för

275

Stadsplan och bebyggelse en tillräckligt stor brandförsärking. Handlingen börjar drastiskt nog med att omtala att gården är belägen ”ej mer än 60 alnar från en fontain på tomten nr 49, som kastar ömnogt wattn och har sitt tillopp ifrån HufwudKällen”, dvs. på Henckelska gården. Huset hade genomgått en ”generalreparation” år 1793 och det är väl att förmoda att det är från denna tidpunkt som huset år 1800 kan redovisas med ”alla utväggar reviterade invändigt med läckten och lera till 3 a 4 tumms tjocklek”. Denna revetering var f.ö. till stora delar ännu bevarad vid rivningen 1962. Men utåt framträdde huset vid sekelskiftet 1800 med sitt korsvirke helt synligt och obetäckt. Bottenvåningen inrymde samma år en sal, tre kamrar, en s.k. garderob och en förstuga, allt gränsande till en portgång, medan den övre våningen hade sex kamrar, en garderob och förstuga. Taken i salen och tre kamrar var brädklädda och målade med oljefärg, medan taken i två andra rum var målade endast med limfärg. Angående fönstren anmärktes att femton fönsterlufter hade ”vitt fint glas”, medan fem hade blott ”vitt” glas.

Väggarna i salen och ett rum var efter bröstningshöjden klädda med väv och målade med oljefärg. Papperstapeter fanns i den andra salen och tre rum. Huset hade tre stycken ”Stockholms Pottugnar med Mässingsdörrar och allt tillbe­ hör” och två stycken ”Ordinaira med behör”. Flera av våningsdörrarna hade

Strömgrändsgarden, 1962-1965 flyttad till Fredriksdals friluftsmuseum, har en murad fasad från 1843 men bakom den döljer sig ett vackert, gediget korsvirke från 1700-talet.

276

Borgerskapets Helsingborg mässingsbeslag, men långt ifrån alla. Som synes är inredningen betydligt enklare än i de hus vi tidigare besökt, men den ger dock ett intryck av att vara både snygg och välvårdad. Vid 1815 års försäkringstillfälle framträdde huset praktiskt taget oförändrat, dock benämnes en av bottenvåningens kamrar nu­ mera handelsbod. Den var försedd med målat brädtak och f.ö. "klädd med väv efter bröstningshöjden" samt "tapicerat, inredd med hyllor, lådor, diskar, som alt målat med Oljefärg".

Försäkringshandlingen från år 1829 meddelar att huset blivit "betydligt reparerat år 1822”, vilket tydligen innebar att den sydligare delen ökats till samma bredd som huset i övrigt. Trappan till andra våningen har nu fått "ett prydligt Räck". En viktig nyhet är: "Hela sidan av huset åt gatan överstruken med grön oljefärg". Den rådande empiren har således här avsatt ett påtagligt resultat, daterat till år 1822.

Gatuhuset blev år 1843 "nära ombyggt" och beskrives 1855 som uppfört med "framsidan och ena änden av bränd murtegel och kalk, för övrigt av furukorsvirke och bränd tegel. Gavlar finnes ej, emedan den ena utgöres av huset nr 38, på den andra är taket brutit". Tolv av rummen har nu brädtak, "betäckta med väv" och elva rum har tapeter av papper. Det finns elva kakelugnar av Glaserade kakell med dörrar av mässing". En nyhet är en köksspis med 55: jernplan". Härefter förblev huset i stort sett oförändrat tills det flyttades upp till Fredriksdal.

Tomtens hus nr 2 låg utefter Strömgränden och var uppfört i två våningar av korsvirke med en kammare och kök i bottenvåningen, medan övre våningen var uppdelad i tre delar "med Timmer". Golvet i köket var av "Ölandsflissten". I förlängningen av denna byggnad längs Strömgränden fanns ytterligare en korsvirkesbyggnad, men envånig, på hög stenfot, som inrymde bl.a. brygghus och packhus. Huset uppgives ha rivits 1843-1844, men återuppförts i stort sett på samma plats med liknande användning, men nu i sin helhet tvåvånigt.

I södra gränsen på tomten låg ett år 1784 uppfört "halvtakshus" av furukorsvirke med gavel åt Kullagatan, vilket innehöll tre magasin och stall för tre hästar. Till detta kan läggas en vedbod, ett svin- och hönshus, samt "dyngstad av timmer”, en kolbod och en "sandbo". Det är förståeligt att man ansåg sig behöva "ett Stängsell för Gården i Strömgränden af Timmer och bräder på en hög Stenfot, med ett par halfportar med behörigt beslag och målat med rödfär­ ga". Detta plank har kopierats på Fredriksdal.

Huset i södra gränsen revs emellertid vid mitten av 1800-talet och fick ingen direkt ersättning. På granntomten uppfördes nämligen ungefär samtidigt, strax efter mitten på 1800-talet det stora trevåningsmagasinet som än idag sluter till den triangulära gårdsplanen mot söder. Det hör originellt nog alltså egentligen till granntomten men har under de senaste hundra åren helt vänt ansiktet mot 5?

277

Stadsplan och bebyggelse Strömgrändsgården och använts därifrån. Hit vetter också hissportarna med sina bommar och innanförliggande hissmaskineri i den översta kupan. Här har många sädes- och saltsäckar halats upp och in i det rymliga magasinets gömmor. Man kan i tanken riktigt känna alla de hemlighetsfulla, närmare och fjärmare dofter, som häruppe förenade sig till ett odefinierbart, men ack så angenämt något, som karaktäriserade forna tiders handelsgårdar, f.ö. långt in i vårt sekel.

Idag återfinnes Strömgrändsgårdens samtliga byggnader på Fredriksdal, fortfarande inrymmande en handelsbod, dock icke den till gården hörande. Men magasinet står där, tyvärr utan de nyssnämnda dofterna.23

Den gamla gästgivaretomten, Hotell Mollberg Den stora tomten i västra hörnet av Norra Kyrkogatan och Södra Storgatan, nr 35 enligt 1787 års numrering, är sedan länge bebyggd av det stora hotell­ komplex som är känt under namn av Hotell Mollberg. Tomten var i äldre tid, före Stortorgets tillkomst år 1693, riktad mot öster och söder, kanske från början främst mot den urgamla infartsvägen och förbindelseleden ner till färjeöverfarten, den gata som i gammal tid understundom kallades Fsergestraede. Det skulle icke i och för sig vara otroligt att det just här hade funnits månghundraåriga traditioner för ett gästgiveri i denna gatukorsning, men därom vet vi ingenting och kan heller icke påstå någonting i den riktningen. Vad vi däremot vet är att tomten år 1639 ägdes av vintapparen Johan Ennes, några äldre ägare är inte kända, eftersom inga äldre handlingar är bevarade, och också beroende på att ingen av de fa notiser vi har kvar från äldre tider handlar just om denna tomt.

Johan Ennes d.ä. (död 1658) och hans son Johan Ennes d.y. har otvivelaktigt under vissa perioder under 1600-talet drivit både gästgiveri och ”källare”, dvs. servering, i hörnfastigheten snett emot kyrkan, men verksamheten var ofta avbruten inte blott av krigshändelser och förstörelse, utan också på grund av stridigheter om tillstånd och rättigheter, vilket allt är behandlat på andra ställen i detta verk. Här kan endast konstateras att på denna tomt har 1600-talet igenom bedrivits en gästgiveri- och utskänkningsverksamhet, kanske trots allt relativt kontinuerligt. Genom yngre släktingar till Ennes synes den ha kunnat upprätthållas några år in på 1700-talet, men sedan övergick den stora tomten till för värdshusrörelse främmande och ointresserade personer. Bland andra innehade prosten Olaus Troilius gården under ett tiotal år, och också en annan präst, prosten Casper Schönbeck i Välinge, skymtar under ett antal år på 1720o talet och senare som ägare. Ar 1767 köpte emellertid traktören Erik Winström tomten nr 35, som under tiden utökats med en överbliven remsa från en tomt som införlivats med torget år 1693, och öppnade gästgiveri och serveringsrörelse 278

Borgerskapets Helsingborg på tomten mellan torget och ”Norra Kyrckje-Strätet”, som han bedrev till sin död 1795. Efter några års uppehåll i rörelsen inköpte kofferdistyrmannen Peter Mollberg fastigheten och kunde år 1802 återuppta de gamla till tomten knutna traditionerna med gästgiveri, varefter verksamheten genom olika ägare har upprätthållits kontinuerligt.24 Hur gästgiveriets byggnader sett ut eller varit grupperade i äldre tid vet vi för närvarande ingenting om - och kommer väl aldrig att få veta. Det är dock att antaga att inkörseln till gården varit från Norra Kyrkogatan, såsom fallet var under 1800-talets förra del. Anläggningen vände ju hela 1600-talet igenom ryggen åt norr och begränsades där av andra tomter och deras gårdsbebyggelse.

Huruvida de för själva gästgiveriet brukade rummen låg åt Stora Gatan eller åt kyrkan kan vi endast spekulera över. Först en försäkringshandling från år 1834 ger oss mera fasta hållpunkter. Då var torget i norr redan sedan mer än hundra år en realitet och Peter Mollberg hade kunnat nyttja det fördelaktiga läget vid denna centralpunkt i stadens liv. Tomten var som nämnts mycket stor och täckte liksom nu den största delen av kvarterets norra sida, alltså mot torget, men dock inte ända fram till Lilla Torggatan. Längst i väster på tomten låg anläggningens viktigaste del, en lång tvåvåningsbyggnad i korsvirke, som då sades vara c:a tjugo år gammal. Den skulle i så fall ha uppförts under Mollbergs tidigare ägarår, eller i varje fall då ha grundligt byggts om (enligt Tengberg år 1814). Huset har då skjutits ut åt norr, fram till tomtgränsen mot torget.

Byggnaden innehöll förutom en del ekonomiutrymmen, förstugor och trappor, kök osv., tretton rum, av vilka sju hade kakelugnar av vitt glacerat kakel, medan de andra sex hade vanliga pottugnar. Rummen var enkelt strukna med limfärg och alls inte utrustade med sådan lyx som tapeter eller mera påkostad målning.

Man far ett starkt intryck av att det här gällde blott att skapa övernattningsmöjligheter utan tanke på någon som helst bekvämlighet.

Denna byggnad nådde icke ända upp till hörnet mot Stora Gatan, vilket klart framgår av Tengbergs uppgifter, men den har i varje fall direkt gränsat till nästa byggnad på tomten, en envånings korsvirkeslänga, också den innehållan­ de gästrum och restaurationssal. Detta hus som hade grundligt reparerats år 1833, angives vara c:a 60 år gammalt och skulle sålunda vara uppfört omkring år 1770. Man har anledning att misstänka att det var traktören Winström som här hade gjort sin insats för att skapa drägliga förhållanden för sina övernattan­ de och spisande gäster. Denna byggnad har helt eller delvis legat vid och varit riktad mod Södra Storgatan. Nästa byggnad, också envånig och i korsvirke, var jämngammal och torde ha täckt hörnet mellan Storgatan och Norra Kyrkoga­ tan. Också den har i varje fall partiellt varit inriktad på att inom sig hysa gäster.

De återstående två byggnaderna har däremot legat mot Norra Kyrkogatan och innehållit ko- och häststall, vagnportar samt diverse magasin för ved, foder osv.

279

Stadsplan och bebyggelse Båda var enligt brandförsäkringsbrevet uppförda ungefär år 1820 och tillhörde alltså med utökade stall och vagnslider Peter Mollbergs insatser. Det östra huset var tvåvånigt, det västra med vagnboden blott envånigt.

Kvarterets västra del var indelad i tre små tomter, sannolikt avsöndrade till ”lejeboliger” från den dominerande huvudtomten under tidigt 1700-tal på samma sätt som tidigare skildrats. Man tycker sig kunna se hur gästgiveriet så småningom vridit sig ett halvt varv, från Norra Kyrkogatan, via Storgatan och vidare till torget, dit ju dagens Hotell Mollberg med de stora nybyggnaderna från 1880- och 1890-talen är klart orienterat. Det Winströmska hörnhuset Storgatan—Kyrkogatan hade redan på 1860-talet ersatts av en då modern, ännu kvarstående tvåvåningsbyggnad, inrymmande verksamhetens festsal, och den byggnaden kan sägas representera dels anläggningens orientering mot Storga­ tan, dels den växande stadens ökade resurser och ambitioner. Den fyller fortfa­ rande sin funktion i helsingborgarnas samhällsliv som samlings- och festlokal.

Fredriksdal Under 1700-talets senare del och det begynnande 1800-talet började de förmög­ na borgarna och de mer bemärkta familjerna att bygga små tillflyktsställen, landerier, ett stycke utanför de i deras tycke alltför larmande städerna. Denna i synnerhet från huvudstaden liksom från Göteborg spridda sedvänja fick snart nog efterföljare också i Helsingborg. Det kanske icke första men ett av de mest kända exemplen härpå i vår stad är Fredriksdal, som genom en frikostig donation år 1918 av konsulinnan Gisela Trapp, f. Henckel, har kunnat räddas åt eftervärlden. Gården framträder idag i sitt återställda äldre skick och utgör därigenom en värdefull komplettering till vår kännedom om den begynnande klassicistiska byggnadstraditionen i Helsingborg, vilken tidigare skildrats i detta avsnitt.

Fredriksdal tar i sitt namn upp byggherrens namn. Det var nämligen direktö­ ren och riksdagsmannen Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. som år 1787 lät bygga detta landeri som sin sommarbostad. Han hade redan ett par decennier tidigare börjat förvärva jordar öster om staden, vilken jordpolitik han med större eller mindre intensitet bedrev ännu in på 1790-talet. Det torde vara osäkert om han syftade till ett verkligt jordbruk, som skulle komplettera hans dykeribolagsverksamhet och hans ämbetsmannagärning, eller om han endast avsåg en fritidsbo­ stad. Efter hans bortgång år 1797 kom emellertid Fredriksdal omkring sekelskif­ tet 1800 att alltmer framträda som centrum i ett omfattande jordbruk. I varje fall bör anläggningen i sig vid sin tillkomst ha uppfattats just som ett landeri, som en sommartillflykt.

Genom synehandlingar, bouppteckningar (den äldsta från år 1797) känner vi 280

Borgerskapets Helsingborg

Fredriksdals herrgård, det lilla landeriet från år 1787, framträder i stort sett i sitt ursprungliga utseende efter en restaurering 1967-1969.

väl hur huset sett ut och varit disponerat. Det var en tvåvåningsbyggnad, helt uppförd i korsvirke, men inklädd med panel av stående ”späntade och hyflade furubräder samt fogarna försedda med lister” och målad med oljefärg, tyvärr okänt vilken. Väggbeklädnaden har uppåt avslutats av ett troligen profilerat listverk, en ”Träd Corniche”. Värderingen från år 1811 (men ej 1800 års) nämner dessutom ”på främsta Facaden är gjord en Windskappa med fönster”.

Om det var den nuvarande flacka gavelfrontonen eller en äldre spetsigare har icke kunnat fastställas. Den rytmiska fönsterplaceringen som i det allra närmas­ te är den ursprungliga är ett retarderande stildrag från rokokons dagar, men i stort sett framträdde byggnaden vid sekelskiftet 1800 som en typisk gustaviansk herrgård av det mindre formatet och av det landet över rådande snittet.

Rumsindelningen går också tillbaka på de sedan 1700-talets mitt rådande stilidealen, i stort sett enligt de då ännu gällande modellritningarna i Hårlemans anda. Nedre våningen inrymde åt trädgården i mittaxeln en stor sal (senare under 1800-talet kallad salong), åt söder omgiven av ett förmak följt av ”den röda sittskammaren” åt gårdssidan, medan direktörskans sängkammare låg på andra sidan salen med kök och pigkammare åt gårdsplanen. Övre våningen hade motsvarande indelning, i mitten den stora salen, söder därom på samma sätt förmak och hörnkammare, medan direktörens sängkammare låg till höger åt trädgårdssidan med två betjäntrum åt gårdssidan. På vinden fanns en 281

Stadsplan och bebyggelse vindskammare på vardera gaveln, kanske användbara som gästrum. Ät gårdssi­ dan upptogs mittpartiet av förstugorna och trappor, allt med marmorerade väggar. Under trapporna fanns mindre utrymmen, troligen användbara som förvaringsrum. Den intressanta indelningen är typisk för högreståndsidealet under 1600- och 1700-talen.

Dykeridirektören Fredrik Wilhelm Cöster d.ä. (1726-1797), här målad c:a 1770, sannolikt av Lorenz Pasch dy. Privat ägo.

Herrn i huset hade sina utrymmen och husets fru hade sina, oftast på var sin sida av den stora salen, men här är de i stället placerade i var sin våning, beroende på byggnadens ringa storlek.

Huset hade år 1800 fyra ”Stockholmspottugnar med mässingsdörrar” och tre ”ordinaire pottugnar med järndörrar” samt en tegelugn, men år 1828 redovisas åtta stycken ”Vind-kakelugnar af Stockholms-Porcelain med mässing och järn”, dock förmodligen de samma, men anförda under annat namn. Fem rum hade år 1800 gipstak, övriga oljefärgsmålade brädtak. I vissa rum fanns bröst­ panel, därovanför vävklädnad, medan salen och sju rum hade moderna papo perstapeter. Ar 1828 hade tre rum ”tapeter av fm fransk tillverkning, klistrade på väv” och fyra rum var försedda med ”tapeter af utländsk tillverkning” (de 282

Borgerskapets Helsingborg förra troligen nyanskaffade på 1820-talet, de senare möjligen de ursprungliga, som varit nämnda redan år 1800).25 Fredrik Wilhelm Cöster dog år 1797 och bouppteckningen efter honom är synnerligen värdefull som källa vid rekonstruktionen av byggnadens utseende och inredning i det första skedet. Fredriksdal övertogs av den yngre sonen

Direktörskan Catharina Cecilia Cöster, född Cöster (1732-1800) samtidigt målad av samme konstnär under makens riks dagssej our i Stockholm. Privat ägo.

Fredrik Wilhelm Cöster d.y., som år 1799 som nygift gjorde Fredriksdal till sin permanenta bostad. Huset fick inre revetering (kan väl jämställas med att den vinterbonades), och samtidigt tillkom de två flyglarna etappvis fram till år 1810, o de vittades men hade rödmålade brädgavlar. Ar 1811 sålde Cöster emellertid hela Fredriksdal till borgmästaren och lagmannen Andreas Petter Ståhle, som innehade egendomen till sin bortgång år 1832.

Under hans tid måste husets sydligare del byggas om, gissningsvis beroende på att marken här var något vattensjuk, vilket kunde konstateras vid trädplan­ tering under 1960-talet. Ersättningsdelen uppfördes i fast tegelmur, och i sam­ band därmed togs panelen bort och hela byggnaden överputsades år 1822, samt vittades. Vid Ståhles bortgång framträder således både huvudbyggnaden och de 283

Stadsplan och bebyggelse båda flyglarna helt vita, icke i den gula färg som senare har valts och som vid restaureringen 1967—1969 redan hade tradition. Anläggningen hade från att vara en svensk gustaviansk mindre herrgård blivit förvandlad till en represen­ tant för den under 1800-talets första hälft förhärskande empiren. Detta intryck förstärks genom trädgårdsfasadens förhöjda mittparti som med tillhörande pilastrar kom att behärska huvudbyggnaden. Det tillkom på 1840-talet. En på 1870-talet företagen utbyggning av den nedre våningens sal till en verklig ”salong” är kanske ett ur stilsynpunkt icke helt fördelaktigt tillägg till den ursprungliga byggnaden, men intar sin plats i tillkomsthistorien. Ett par hörnverandor från det slutande 1800-talet togs dock bort vid restaureringen på 1960-talet. Vid restaureringen påträffades i de båda sydliga rummen i övervå­ ningens södra hälft fragment av målad bårddekor i empirestil, med all sannolik­ het från byggnadsarbetena år 1822. De har tagits till utgångspunkt för en inredning av övervåningen i empirestil, där denna får representera den Ståhleska ägarperioden, medan bottenvåningen med utgångspunkt från de bevarade kakelugnarna med sin gustavianska inredning har fått spegla den tidigare Cösterska epoken.

Direktören Fredrik Wilhelm Cöster har på detta sätt kommit att lämna bestående minnen efter sig i Helsingborg: Gamlegård med sin rokokodrapering från 1760-talet, Henckelska gårdens inre och yttre modernisering i slutet av 1770-talet, och slutligen Fredriksdals lilla landeri från slutet av 1780-talet.

Denna senare anläggning kompletterades helt följdriktigt med en liten fransk park med avenbokshäckar, antydd redan på en karta från 1788.

Essenska villan Av upprepade notiser i borgerskapets äldstes protokoll under åren 1846 och 1847 framgår att greven Gustaf von Essen lyckats förvärva en liten tomt omedelbart utanför den södra tullen, öster om landsvägen. Detta förvärv hade nödvändiggjort ett antal invecklade transaktioner, vilka icke här skall närmare beröras. Det framgår emellertid tydligt att greve von Essen var särskilt intres­ serad av att förvärva just den här speciella tomten för att härigenom kunna avrunda ett tidigare jordinnehav i söder, omfattande dels den i söder intilliggan­ de tomten nr 234 (”Stampen”) och den längre bort efter södra infartsvägen liggande tomten 233, dels en stor del av den s.k. ”Tobakslyckan”, som hörde till en av stadens vångar. Vad han skulle använda området till var också klart: det förelåg redan färdiga ritningar till en större praktfull privatbostad, en flervåningsvilla, uppgjorda år 1846 av den danske arkitekten G. F. Hetsch.

Vem var då denne greve Gustaf von Essen som skulle berika småstaden med en sådan praktbostad? Född år 1803 utanför Stralsund i det då svenska Pom284

Borgerskapets Helsingborg

Den Essenska villan av idag efter tillägg av kolonnanordningen i slutet av 1880-talet.

mern gjorde Gustaf Fredrik Wilhelm von Essen efter studier i Uppsala en militär karriär, och fick liksom fadern en ställning vid hovet, kammarherre hos drottning Desideria år 1826 och hovstallmästare året därpå. Efter de många stockholmsåren kom han år 1839 till Helsingborg som major vid Skånska husarregementet, där han avancerade till överste och chef år 1848.

Först bodde von Essen som hyresgäst i den av Westrup ägda gården nr 125— 126 i hörnet av Kullagatan och Hästmöllegränden (den senare Lückanderska gården) men synes år 1846, då chefstjänsten vid regementet var i sikte, ha beslutat sig för en egen representativ bostad. Från början har han troligen syftat till förvärv av en mera central tomt, men så fastnade han för det då ännu obebyggda området utanför södra tullen.

Präglad av hovlivet och huvudstadens större krav på bekvämlighet beslöt han sig för att ge uppdraget åt en känd köpenhamnsarkitekt, professorn vid Kunstakademiet Gustav Friedrich Hetsch. Och år 1848 stod det ståtliga bygget Färdigt och den nyblivne översten kunde flytta in i en ståndsmässig och modern bostad.

Med sig hade han sin maka friherrinnan Ida Mary von Rehausen (18111893), född i London, dotter till det svenska sändebudet där och i Lissabon, envoyén Gotthard Mauritz von Rehausen och Harriet Louisa Bulkley. Denna i sin tur var dotter till en engelsk handelsman, verksam i Lissabon. Detta 285

Stadsplan och bebyggelse engelska inslag kom att få stor betydelse för inredningen av ”villan” i Helsing­ borg, där husets härskarinna, fru Ida Mary, i många detaljer har gjort sitt inflytande gällande. Med sig till den nya bostaden hade paret von Essen sex barn, tre födda i Stockholm, tre i Helsingborg.

Gustaf von Essen utnämndes år 1853 till generalmajor och förordnades samma år till generalbefälhavare i 1. militärdistriktet, vars expedition samtidigt flyttades till Helsingborg (kanske för att v. Essen bodde där?). Överhovstallmästare 1860 tog Gustaf von Essen avsked från det militära år 1863, och flyttade till fädernegodset Wiks slott i Uppland, där han slutade sina dagar år 1874.26 Husets arkitekt Gustav Friedrich Hetsch (1788-1864) var en känd och icke minst av Danmarks slottsherrar utnyttjad arkitekt. Född i Stuttgart kom han efter utbildning i Tyskland i unga år till Danmark år 1815 och blev elev och medhjälpare till den berömde arkitekten C. F. Hansen. Hetsch, som var gift med en av Hansens döttrar, blev själv professor vid Kunstakademiet år 1822.

Han var en typisk företrädare för senklassicismen och hade en viss förkärlek för monumental fasadindelning, men också för småsirliga detaljer.

Det bästa var gott nog för Gustaf von Essen. Planritningarna över de två översta våningarna finns alltså bevarade i museets arkiv, dessutom finns på Kunstindustrimuseet i Köpenhamn ett antal ritningar över detaljerna av järn­ smide, räck och fönstergaller, präglade av Hetschs typiska noggranna sirlighet, allt signerat och daterat år 1846. I Kunstakademiets arkiv i Köpenhamn förvaras de än intressantare verkliga originalritningarna till den Essenska villan (det är det namn under vilket byggnaden är känd i den danska konsthistorien), vilka ritningar framvisar en betydligt större och ståtligare anläggning än den som verkligen kom till utförande. Den rektangulära huvudbyggnaden omges av fyra tornliknande och sammanbyggda flyglar, som dock icke följer med upp till den översta våningen. De är täckta med valmade pyramidtak och skulle utnytt­ jas för till våningarna väl anslutna utrymmen, kabinett och liknande. Av texten framgår att dessa torn sannolikt tillkommit på beställarens önskan, men man har anledning att förmoda att då greve von Essen blev klar över de ekonomiska konsekvenserna har han sett sig tvungen att gå in för ett billigare alternativ.

Tornen avlägsnades, men den rektangulära huvudbyggnaden kvarstår praktiskt taget oförändrad på senare originalritning, förvarad i Helsingborgs museums arkiv. Den framvisar endast några få, på grund av de borttagna lokaliteterna framtvungna mindre justeringar. Det synes som om byggnaden i varje fall exteriört vunnit i estetiskt avseende.

Den Essenska villan är sålunda en rektangulär trevåningsbyggnad över hög källarvåning (därför i 1850 års brandförsäkringshandling benämnd ”fyravå­ ningshus”) med mittrisalit som uppåt avslutas med ett genombrutet takräcke.

286

Borgerskapets Helsingborg Byggnaden är slätputsad i gulvitt; dock är bottenvåningens puts utformad i kvaderimitation. Tak- och sockelgesimser är profilerade, liksom en gördelgesims med meander mellan första och andra våningen. Under takgesimsen finns en fris med medaljonger och stjärnmönster. De två övre våningarna har profilerade fönsteromfattningar. Mellanvåningens karaktär av huvud- och representationsvåning markeras av att dess fönster är betydligt högre och försedda med profilerade överstycken. Bottenvåningens fönster är däremot stickbågiga. Även källarvåningen är försedd med fönster, om ock av mer blygsam karaktär. Husets inre disposition speglar sig sålunda klart i fönsterutformningen. Huvudvå­ ningens fönster har dessutom vackert utformade smidesjärnräcken (efter Hetsch’s originalritningar), som ytterligare framhåller dess karaktär. På södra gaveln finns ett verandautbygge, något omformat på 1880-talet, vilket också gäller huvudentrén i väster. Yttertaket är valmat och var belagt med engelsk skiffer, ersatt först år 1955 av det nuvarande koppartaket. Huset är en god exponent för klassicismen sådan den utformades under senempiren vid 1800talets mitt, och besitter väsentliga estetiska värden.

Detalj ritningar av räcken och balustrader för Essenska villan. Kunstindustrimuseets arkiv, Köpenhamn.

287

Stadsplan och bebyggelse Genom Hetsch’s planritningar och brandförsäkringshandlingarna från år 1850 känner vi väl till hur villan var inredd och disponerad under byggherrens tid. Källarvåningen inrymde olika ekonomiutrymmen: i husets norra del ett kök med väggarna till stor del klädda med glacerat kakel, samt åtta skafferier och packrum jämte tre boningsrum, allt grupperat kring två förstugor med trappor av kalksten (”Gotlandssten”). Alla rummen hade ”gipstak” och golv av ”bränd golfsten” (dock hade boningsrummen golv av furuplank). Bottenvåningen med dubbla entrédörrar av ek (”lackstrukna”) med mässingshandtag har en förstu­ ga med kalkstensgolv och putsade väggar i vilka finns infattade sex ”gipstaflor i Basrelief”, avgjutningar efter reliefer av Thorvaldsen. En bred trappa av kalk­ sten leder upp till den stora hallen (”Westibul”) med gipstak och kalkstensgolv.

Väggarna är artikulerade genom pilastrar och nischer. Våningen har tretton olika stora boningsrum, bl.a. grevens privata rum.

Andra våningen var representationsvåning, och dess indelning är väl känd, både genom Hetsch’s planritning och genom försäkringsbrevet. I mitten salong­ en (med utanför liggande balkong med järnsmidesräck), i norr ”spisesahl” med tillhörande ”anrettningsvaerelse”, medan södra delen inrymde grevinnans sov­ rum med tillhörande toalettrum och förmak, samt bibliotek. Tre av rummen i detta plan hade förgyllda listverk och dito dörrornament. Översta våningen

Essenska villan på 1870-talet, då den tjänstgjorde som högkvarter för det södra militärdi­ striktet. I bakgrunden till vänster skymtar ”gröna längan ”, greve Ruuths nybyggnad från 1802.

288

HK

Kaüulliläßfiiijii

vyert

fr

«-4rcnr*z f&jhki*

%**K &iiuü.

-mm

HBIS

^ i^rrvV“

Wl’ißßWUillFIf’/mlUlt

Originalritningar till den Essenska villan av den danske arkitekten Friedrich Hetsch år 1846. Kunstakademiets arkiv, Köpenhamn.

äa

rÄ.fyas‘|

A**4/’’!1

Borgerskapets Helsingborg

Professor Hetsch’s originalritning från 1848 till lusthuset i den Essenska villans trädgård.

Kunstakademiets arkiv, Köpenhamn. hade tretton bostadsrum, fyra för barnen, två för guvernant och lärare och sju gästrum.

De flesta rummen hade papperstapeter, några av väv (förmodligen importe­ rade franska). Golven var genomgående av furuplank (inga parkettgolv fanns från början). Där fanns trettioen stycken kakelugnar av ”hwit glaceradt kakell” med mässingsluckor, säkerligen i den då helt moderna empirestilen. Från början fanns således icke de s.k. Mariebergsugnar från 1700-talet som senare vid okänd tidpunkt insatts i vissa rum. En större trappa i engelskt gjutjärn förmedlade i husets bakre utbyggda mittparti förbindelsen mellan våningarna liksom en spiraltrappa ”med prydligt räck alt af jutitt järn” i husets södra hälft.

En ”fastbyggd” mathiss gick från köket upp genom alla våningarna.

På södra gaveln fanns en ”uti 2ne wåningar af jutitt jern uppförd Weranda” med sju stora bågfönster av järn, ”Green room” kallad på Hetsch’s ritning. Övervåningens fönster var ”mindre jutna jernfönster at öppna”, av engelsk typ.

Grevinnan von Essens engelska ursprung hade som synes avsatt åtskilliga spår.

19

-

Helsingborg VI:2

289

Stadsplan och bebyggelse Om husets ursprungliga möblering vet vi inte mycket men har anledning att förmoda att den präglades av senempirens stilfulla men icke alltför täta möble­ ring, säkert av hög kvalitet. En sak vet vi dock: här inrymdes en stor målerisam­ ling, enligt uppgift av Peter Wieselgren 116 tavlor, åtskilliga av utländska mästare, t.ex. en Velazquez (äkta?), men också av svenska konstnärer (Berger, Fahlcrantz, Bennet). Samlingen var till stor del ett arv från envoyén von Rehausen, och överfördes senare till Wiks slott i Uppland. Numera är den splittrad.

Om livet i villan på von Essens tid känner vi en del genom Sigfrid Wieselgrens publicerade minnen: umgänget mellan kyrkoherden och senare prosten Peter Wieselgrens och greve von Essens familjer var icke helt obetydligt.27 På den stora tomten som i öster sträckte sig upp på landborgen med en där ännu befintlig damm, fanns i norr olika ekonomibyggnader, bl.a. stall för fyra hästar, ett särskilt ridhus och ett hus med en större sal i andra våningen, vilken kunde användas för danstillställningar. Det sista av dessa hus revs vid nya Bergalidens tillkomst c:a 1950. I trädgårdens södra del, ett stycke upp på landborgen, fanns ett åttasidigt lusthus, ovanligt nog i två våningar, också det ritat av Hetsch. Ritningarna, daterade år 1848, förvaras i Kunstakademiets arkiv. I nedre planet var lusthuset försett med en runtom gående yttre veranda, vilket nog torde ha varit helt unikt i Helsingborg. Det kvarstod ända in i vårt sekel, och skymtar på äldre fotografier.

Villan behölls i familjens ägo även efter generalens flyttning år 1863 och hyrdes ut bl.a. till hans efterträdare, ibland uppdelad mellan flera familjer. o Militärdistriktets expedition inrymdes också här. Ar 1883 inköptes den av konsul Nils Persson, som efter vissa ombyggnader bebodde den till sin död år 1916. Bland annat tillkom 1884—1885 den stora kolonnomgivna entrén med ovanpåliggande altan (arkitekt Mauritz Frohm). Nu befintlig ekboasering i o vissa rum har tillkommit ännu senare. Ar 1923 donerade konsul Ivar P:son Henning tomt och byggnader till Helsingborgs stad, men kvarbodde i villan till år 1943. Huset har senare haft skiftande användning och kallas ofta enligt donators önskan ”Konsul Perssons villa”.

Avslutningsvis kan anföras att under 1800-talets första hälft överskrides stadens södra gräns sålunda med två storstilade anläggningar av vitt skild karaktär: greve Ruuths stora och framåt syftande industri med alla sina mång­ skiftande byggnader väster om landsvägen ända ned till stranden, medan öster om landsvägen en patriciervilla av avsevärda mått klättrade uppför landborgen, en bebyggelse som trots allt till stor del blott var ”til lyst”. Härvidlag skiljer sig den Essenska villan helt från en annan stormannabostad som berörts i början av Helsingborgs byggnadshistoria under nyare tid, den trappgavelförsedda och till försvar beredda Billegården. Tiderna hade trots allt blivit fredligare.

290

Borgerskapets Helsingborg 1. Band V: 1 s. 127. E. F. Tengberg, Helsingborg År 1816 (Hbg 1869).

2. Band V:1 s. 113 ff.

3. Band V:1 s. 114 f.

4. Band IV:1 s. 252, 387 f., Band IV:2 s. 247, Band V:2 s. 342 ff, i samtliga fall med kartor.

5. Band V: 1 s. 126f. Torsten Mårtensson, Tomtä­ gare i Hälsingborg intill 1850, Kring Kärnan I (1939) s. 45—51 och Kring Kärnan II (1940—41) s.

47-52.

6. Band V:1 s. 127 ff, s. 131 f., s. 134-137.

7. Borgerskapets äldstes protokoll 1800-1825.

Landsarkivet, Lund.

8. Band V: 1 s. 342 ff. Torsten Mårtensson, Tomtä­ gare i Hälsingborg intill 1850, Kring Kärnan I (Hbg 1939) s. 52-57. Tengberg a.a. s. 1—7. Torsten Jarnvall, Ruuthska bruket och dess efterföljare, Kring Kärnan XII (Hbg 1978) s. 41-57.

9. Band V:2 s. 95.

10. Band V:3 s. 120 ff. Tengberg a.a. s. 105.

11. Band V:3 s. 120f., 123. Tengberg a.a. s. 89 ff 12. Band V:3 s. 240—242. Tengberg a.a. s. 89.

13. Band V:3 s. 242 ff. Dagmar Selling, Mekanikus Balabrega och ”Hälsan”, Kring Kärnan XI 1974—75 (Hbg 1975) s. 53-111.

14. Band V: 1 s. 261 f.

15. Band V: 1 s. 262—265. L.-G. Kindström, Fon­ tänen på Hälsingborgs stora torg, Kring Kärnan VIII (1965), s. 117-120.

16. Band V:3 s. 104 f, 108 f.

17. Band V: 1 s. 207.

18. Gregor Paulsson, Svensk stad I, 1950, s. 39—40.

L.-G. Kindström, Utredning rörande huvudbyggnad och flyglar på Fredriksdals herrgård 1961, stencil i Helsingborgs museums arkiv, s. 25.

19. Torsten Mårtensson, Korsvirkesstadens klassi­ cism, Svenska Kulturbilder, del 2 (Stockholm 1929) s. 257—274. Dens. Tornerhielmska huset och en grupp besläktade byggnader i Hälsingborg, Finn 1928.

20. Uppgifterna om de enskilda byggnaderna är, förutom från särskilt anförda källor, hämtade dels från brandförsäkringsbrev hos Skånska Brandförsäk­ ringsbolaget, dels från uppmätningar och notiser i Helsingborgs museums arkiv.

21. Torsten Mårtensson, Historik över fastigheten kv. Sockerbruket nr 1 i Hälsingborg, utredning de­ cember 1927, manuskript i Helsingborgs museums arkiv.

22. Band IV: 1 s. 79, 318, 422. Torsten Mårtens­ son, Torg och rådhus i 1600-talets Hälsingborg, Hel­ singborgs museums årsskrift 1928 s. 21 ff.

23. Personuppgifterna ur Margit Rooths Person­ historiska anteckningar i Band VI: 1 s. 217—219. I övrigt T.Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850, Kring Kärnan II 1940-41 s.76-88. L.-G. Kindström, Strömgrändsgården i Helsingborg - en tvåhundraårs krönika, Trygg-Fylgia-Kontakten, nr 5 (1965) s. 2-6.

24. Band IV:1 s. 14, Band IV:2 s. 147-152, 213. T. Mårtensson, Tomtägare i Hälsingborg intill 1850 (Kring Kärnan II 1940-41) s. 65—71. Tengberg a.a. s. 19 ff.

25. L.-G. Kindström, Utredning rörande huvud­ byggnad och flyglar på Fredriksdals herrgård, 1961, stencil i Helsingborgs museums arkiv. Dens., Fred­ riksdals herrgård — en kulturmiljö räddas. Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1970 (Kristianstad 1970) s. 27-38, särskilt s. 31-35. Margareta Hansson, Fredriksdals friluftsmuseum. Helsingborgs museums småskrifter nr 2 (Helsingborg c:a 1970).

26. Borgerskapets äldstes protokoll 1846 11/12, 16/12, 1847 22/1. En artikel av L.-G. Kindström om den Essenska villan av i huvudsak samma innehåll publiceras parallellt i Helsingborgs stads jubileumsbok 1985.

27. Sigfrid Wieselgren, Minnen från Helsingborg (Gillet Gamla Helsingborg, Handlingar XII, Hel­ singborg 1964) s. 44—48, 74—77.

291

GATUNAMN I HELSINGBORG

GAMMAL TID, då stadsväsendet växte fram, torde gatunamn i stort sett ha saknats. De äldsta städerna var vanligen små och överblickbara, varför behovet av namn inte var särskilt stort. Huvudgatan fick emellertid så småning­ om den självklara beteckningen ”Stora gatan”, i Danmark ”Algade”, under­ stundom förstärkt till ”Adelgade”, efter en tid ibland kanske kompletterad med ”Lilla gatan”. Så kunde kanske också ”Sjögatan”, eller ”Strandgatan” tillkom­ ma då staden växte, medan utfartsgatorna från stadens centrala del gärna ofta fick sina namn efter den ort, mot vilken de ledde (t.ex. Kullagatan och Ängelholmsvägen i Helsingborg och Helsingborgsvägen i Ängelholm). Möllegränd är exempel på hur en anläggning eller byggnad gav namn åt den gata som ledde dit eller där förbi. ”Rådhusgatan” och (senare) ”Järnvägsgatan” är andra exempel på samma sedvänja.

Allt eftersom samhällets struktur ändrades och blev mer komplicerad växte kravet på överblick och organisation. Ägoförhållandena kunde icke längre bara beskrivas med ord: tomtkartor behövdes. Under loppet av 1700-talet blev det därför allt vanligare att hela stadskartor utarbetades och samtidigt tillkom en mera allmän namngivning på gator och torg, liksom i viss mån på kvarter. Men ännu så länge kunde namngivningen vara vacklande och godtycklig och skifta från tid till annan samt följa det i folkmun använda.

Under 1800-talet blir det annorlunda, namnen fastställes mera officiellt, i synnerhet sedan stadsfullmäktigeinstitutionen tillkommit år 1862 och visat sig vara ett lämpligt beslutsforum i dessa frågor. En klar fastställelse av gatu­ namnen blev härigenom vanlig. De gamla namnen i stadskärnorna behölls i största utsträckning (i den mån man blivit överens om deras hävd! Delade meningar kunde råda!). Då staden växte tillkom nya namn, ett eller två, kanske tre i taget. Men i och med att utvecklingen går snabbare, blir gatunamnen (och kvartersnamnen) fastställda för allt större områden åt gången, för hela stads­ delar. Det är numera kommunfullmäktige som fastställer gatunamnen efter förslag från byggnadsnämnden, vilka förslag emellertid då redan varit föremål för remissbehandling.

292

Gatunamn i Helsingborg Efter kommunsammanläggningen 1971 har namngivningen i den egentliga huvudorten Helsingborg komplicerats såtillvida att samma namn icke bör förekomma två gånger inom kommunen. Vissa ändringar i namnskicket inom den gamla huvudorten har därför dessvärre nödvändiggjorts, framförallt efter framställningar från postverket.

Vid behandlingen av gatunamnen i det historiska Helsingborg beröres i huvudsak endast det område, som begränsas av Knutpunkten och Trädgårds­ gatan i söder, S:t Jörgens plats i norr, av landborgen i öster och Öresund i väster, alltså den gamla ursprungliga staden. Hur den äldsta strandstaden från 1100-talet och senare medeltid varit indelad i gator och kvarter är icke doku­ menterat i handlingar eller liknande, varför vi härvidlag är hänvisade till de vittnesbörd som jorden själv kan ge. I detta hänseende kan som tidigare nämnts konstateras, att det nuvarande gatunätet i det väsentligaste går tillbaka till medeltiden, vilket också framgår av det Hogenbergska sticket från 1580-talet.

Detta är dock mycket schematiskt. Gatunamn och liknande saknas givetvis här helt. Säkrare kännedom erhålles emellertid genom det stora antal planer över under 1600-talet planerade och Verkliga utbyggnader av fästningsverken, dans­ ka och svenska. Kvartersindelning och gator framträder här tydligt, delvis mycket noggrant, men namngivning saknas helt utom i fråga om de enskilda bastionerna och liknande.

Värt att lägga märke till är dock att man kan bedöma i vilken utsträckning 1650-talets stadsbefästning helt skar bort redan bebyggda kvarter av strandsta­ den, både i söder och norr samt i någon mån i väster, medan den centrala fästningen — kastellet - med sina underkonstruktioner för bastionerna trängde undan bebyggelsen på olika punkter längs landborgsbrantens nedre partier. Det är också tidigare skildrat hur under det skånska kriget (1676-1679) — särskilt under dess slutskede - en bred ”gata” röjdes fri från bebyggelse rakt genom kvarteren från fästningen ned till hamnbryggan. Härigenom förbereddes mar­ ken för - och underlättades - anläggandet av ett nytt torg - Stortorget — som generalguvernören Rutger von Ascheberg lät utstaka 1692-1693.

Vid denna tidpunkt har emellertid något enstaka gatunamn redan börjat skymta i magistratens och rådstugurättens handlingar, men det är först på en odaterad schematisk planskiss från omkring 1730 som kvarters- och gatunamn är klart angivna. Men — dessa är icke våra nuvarande utan skiljer sig högst väsentligt från dagens. Det gäller framförallt kvartersnamnen som icke i något fall sammanfaller med nutida. Intressant på denna 1730-talskarta, som säker­ ligen också speglar i varje fall 1600-talsförhållandena, men möjligen också återger ännu äldre namngivning, är att de längsgående, alltså nordsydliga, trafiklederna kallas gator, medan de tvärgående systematiskt heter ”sträter", dvs. det danska ”straede” (jfr engelska ”street”), motsvarande det svenska ”gränd”.

293

Stadsplan och bebyggelse Först på en officiellt upprättad lantmäterikarta från 1787 möter i stor ut­ sträckning de nutida gatunamn, som tillhör dagens centrala Helsingborg. Den­ na centrala del hade emellertid mindre utsträckning än i dag. Den var något kortare både i norr och söder, men framförallt var den smalare: i söder gick strandlinjen strax utanför nuvarande Södra Strandgatan, medan norr om stora torget strandlinjen låg innanför nuvarande Drottninggatan. Staden har således vuxit ut i Sundet — icke genom landhöjning utan genom medveten utfyllning, en utveckling som mera omedvetet pågått genom många århundraden - på 1100talet låg strandlinjen strax nedanför Kullagatan - Bruksgatan. Utanför kyrkan buktade dock strandområdet längre ut i Sundet — den gamla hamnbryggan gick då och senare ut härifrån — i Norra Kyrkogatans förlängning. Gatunamnen väster om 1700-talets strandlinje vid Strandgatorna är därför också präglade av svensk namnsed, sådan den utformats under senare århundraden, längst åt väster givetvis under intryck från det industrialiserade kommunikationssamhäl­ let. Den ursprungliga centrala staden har däremot ett namnskick som icke så sällan bär spår av den gamla tillhörigheten till Danmark.

Genom många sekler löpte stadens huvudgata parallellt med landborgen — de nuvarande Storgatorna, under dansk tid Algade. Denna gata har från början icke varit en genomgående led — genom grävningar under 1960-talet kunde fastslås att gatuleden varit stängd mitt för Mariakyrkan och att den nuvarande Södra Storgatan istället böjt ned i båge mot stranden snett genom kvarteret Thor. En tvärgående ursprunglig huvudled har emellertid Norra Kyrkogatan varit - förlängd ut i Sundet med ”broen”, hamnbryggan, och uppåt landborgen med den gamla ”Kyrckjo-stien”, som löpte strax norr om Hallbergs trappor och ursprungligen gick fram mellan dominikanerklostret i söder och den medeltida borgen i norr, vars porttorn av ålder var riktat ut mot just denna väg. Att Norra Kyrkogatan var en ursprunglig och viktig huvudled antydes också av att den under lång tid utgjorde gräns mellan stadens Norra och Södra rote. Längre fram i tiden sköts huvudförbindelsen från landborgen ned till staden från denna led norrut till Långvinkelsgatan, alltså till andra sidan om borgområdet och ännu senare till Hälsovägen (E4). I början av 1900-talet förlorade också Storga­ torna sin dominerande roll och ersattes av Järnvägsgatan - Drottninggatan.

Under medeltiden och tiden närmast därefter betecknade benämningen ”torg” mera en funktion än en plats. Stadens torg var således den verksamhet, den handel, som strängt reglerad bedrevs inom en stads mestadels centrala del.

I Helsingborg var denna verksamhet främst knuten till den breda Södra Storga­ tan, men av skilda notiser framgår att också gatorna kring Mariakyrkan an­ vänts på samma sätt, vilket tidvis skymtar i namngivningen. Omkring 1639 talas om en gård vid ”den store Torvegade norden Kirken”, varmed torde avses Norra Kyrkogatan, men uttrycket kan också syfta på den närmast åt norr från

294

Gatunamn i Helsingborg kyrkan liggande delen av Södra Storgatan. Namnet Torggatan (Torvegade) har således försvunnit och återfinnes icke i senare namngivning. Den första i topografisk mening verkliga torgbildning vi möter i Helsingborg är det på 1650talet nyanlagda Axeltorget, öster om Storgatan och omedelbart norr om nuva­ rande Billeplatsen, vilket mindre torg år 1693 ersattes med det betydligt större nuvarande Stortorget.

I den följande gatuförteckningen med tillhörande historik upptages gata för gata till behandling, i första hand de längsgående och i andra hand de tvärgåen­ de med början i norr.

Norra Storgatan Södra Storgatan På 1787 års karta förekommer namnen Norra Storgatan och Södra Storgatan, medan formuleringen på kartskissen från omkring 1730 i stället är resp. Norra Stora gatan och Södra Stora gatan. I magistratens protokoll från 1680-talet heter det emellertid ”Synder Aldgathen”, och i ett köpebrev från 1580 kallas gatan ”Adelgaden”. Sannolikt har namnet ”Algade” (eller tidvis ”Adelgade”) varit det sammanfattande namnet på hela Storgatusträckningen, som senare vid okänd tidpunkt delats i en nordlig och en sydlig namndel. Detta ”Algade” är en vanlig dansk namngivning och har ansetts antyda att gatan varit för sin tid så bred att den kunnat användas för den lagliga torghandeln. Namnformen ”Storgatan” tillhör sålunda svensk tid. Beträffande tillkomsten av hela gatusträckningen etappvis hänvisas till den mera omfattande skildringen i det medeltida avsnittet.

Fågels ängsgatan Denna gata, som i vår tid uppfattas som en fortsättning av Norra Storgatan var emellertid ursprungligen och ända fram till början av 1900-talet en återvändsgata och låg f.ö. liksom nu ett stycke förskjuten österut i förhållande till Storgatulinjen. Enligt köpehandlingar och liknande har den under dansk tid och i början av svensktiden hetat enbart ”Fuglesang”, på kartan från 1730-talets början omskrivet till ”Fogelsång”. Det finns antydningar till att området om­ kring gatan vid någon tidpunkt också kallats ”Fågelsången”. På 1787 års karta står det ”Fågelsångsgatan”, men på 1853 års karta står det åter endast ”Fågel­ sången”. - Namnet som sådant är ett vandringsnamn, som hade gammal hävd inom det danska riket. Det finnes många exempel på benämningen redan under medeltiden. Så t.ex. utanför Fund, där det betecknar ett större markområde, kanske ett jaktområde.

295

Stadsplan och bebyggelse Kullagatan Namnet Kullagatan förekommer första gången dels på kartskisser från 1776, dels på 1787 års karta, men är i och för sig helt naturligt då gatan ledde till en tullport som långt tidigare bar namnet ”Kulla-Porten”, och som ledde ut till vägen norrut mot den västra Kullabygden. På den tidigare 1700-talskartan kallas den emellertid ”Norra Lilla gatan” och går fram ända till Norra Kyrkoga­ tan (omfattade således då också nuvarande Lilla Torggatan). I 1600-talshandlingar fmnes också benämningen ”Lilla Allgathen”. Kullagatan synes emellertid sedan gammalt ha haft stor betydelse som en komplettering till Norra Storga­ tan. — Det gamla tullhuset fmnes ännu bevarat i gatans norra del, på dess östra sida.

Bruksgatan Det nuvarande namnet är av ungt datum, från 1800-talet, och syftar på det Ruuthska bruket, från början en lerkärlsfabrik, startad 1799, och i denna fabrikation verksam till 1922. Gatan gick ursprungligen icke längre söderut än till Prästgatan, men förlängdes genom bruksområdet under 1870-talet, då viss del av ”Brukets” verksamhet flyttades till nyare industriområden. På 1787 års karta kallas gatan ”Lilla Södra gatan” och på den äldre 1700-talskartan heter den ”Södra Lilla gatan”. Ar 1853 Lilla Södergatan. °

Mariagatan Namnet, efter stadskyrkan S:ta Maria, är fullständigt nytt och saknar helt hävd.

Vid 1700-talets mitt kallas gatan ”Wästra Kyrkjosträtet” (det enda ”strätet” i nordsydlig riktning), men bär på 1787 års karta namnet ”Scholegatan” efter den latinskola som 1710—1788 låg mitt i kvarteret rakt väster om stadskyrkan.

Namnet Skolgatan bevarades ända till början av 1970-talet, då det av traditionslöst moderniseringsnit ersattes av ”Mariagatan”. — Intressant är att ”Norra Lilla gatan” och ”Södra Lilla gatan” (Kullagatan och Bruksgatan) aldrig synes ha varit avsedda att ha direkt förbindelse med varandra, utan varit helt skilda genom kvarteret väster om Mariakyrkan - i varje fall under dokumentariskt kontrollerbar tid.

Stortorget Torget utstakades efter förstörelsen under det skånska kriget 1676-1679 tvärs igenom de gamla kvarteren från landborgsbranten till stranden och bryggan.

Generalguvernören Rutger von Ascheberg förordnade härom 1692 och år 1693 296

Gatunamn i Helsingborg verkställdes utstakningen. Torgbildningen är således ovanligt sen för att vara i en medeltida stad. Storgatorna fyllde tidigare funktionen som plats för torghan­ del och under åren 1657—1692 fanns ett nytillskapat torg, ”Axeltorget”, som låg vid Södra Storgatan, öster om Mariakyrkan, men norr om nuvarande Billeplatsen.

Lilla Torggatan Enligt den äldre 1700-talskartan en del av ”Norra Lilla gatan”, har redan på 1787 års karta sitt nuvarande namn, som naturligtvis är föranlett av närheten till det 1692—1693 anlagda torget.

Strandgatorna Dessa namn anger tydligt att gatorna ursprungligen gått längs stranden och sannolikt från början bara varit en gångväg. Bebyggelse på utsidan (västra sidan) har då saknats. Det är markant att de icke går i linje med varandra, utan ”hackar” sig fram, givetvis beroende på strandens buktningar, som under senmedeltid och 1500-tal legat ungefär i nuvarande gatusträckning.

Lilla Strandgatan Äldst torde Lilla Strandgatan vara. Den ligger rakt väster om Mariakyrkan, där den torde markera det utskjutande strandområdets yttersta strand åt väster.

Vid grävningar har Södra Kyrkogatans äldsta stenläggning, från högmedelti­ den, kunnat följas till ungefär mitten av kvarteret öster om Lilla Strandgatan.

Den äldsta 1700-talskartan kallar den ”Södra Strandgatan”, men redan 1787 års karta upptager det nuvarande namnet.

Norra Strandgatan En tidig odaterad kartskiss (från 1690-talet?) har på denna plats en från torget åt norr antydd gata under namn av ”Färgmansgatan ”, vilket namn under formen ”Lergemans Gatan” återkommer på en kartskiss från 1776. På äldsta 1700talskartan finnes beteckningen Norra Strandgatan på den lilla sträckan mellan Stortorget och Kolmätaregränd, på vissa 1700-talskartor kallad endast Strandga­ tan. Norr därom, från Kolmätaregränd norrut, finns ingen gata utan här ligger en öppen icke namngiven strand, medan den ytterligare norrut på en karta från 1776 kalla ”Siögatan”. Men redan på 1787 års karta är gatan förlängd norrut, har bebyggelse på båda sidor och bär då det gemensamma namnet ”Norra Strandgatan”.

297

Stadsplan och bebyggelse Södra Strandgatan Denna gata fmnes varken på kartan från omkring 1730 eller 1787, utan västra tomterna vid Lilla Södra gatan går i väster ned till den öppna stranden och slutar längs en oregelbunden linje. Ännu på 1853 års karta saknas annan antydan till gata än en streckad linje, och någon bebyggelse längs densamma finnes ej. Södra Strandgatan är således tillkommen under 1800-talets senare hälft och torde snarast vara en bakgata, tillkommen som följdprodukt av bebyggelsen längs Järnvägsgatan. — Namnet nyskapas då, eftersom Lilla Strandgatan långt tidigare förlorat sitt ursprungsnamn.

Tomterna nris 170—171 vid Lilla Strandgatan ner mot stranden omedelbart norr om Södra Kyrkogatan ägdes kring 1800-talets mitt av repslagaren Malmkvist - senare av hans änka. Också stranden väster och söder härom disponerades av repslagaren, som här har haft sin repslagarebana. När Södra Strandgatan senare kom att dragas fram över stranden och/eller inom västligas­ te delarna av repslagaretomten, skall den från början under en kortare över­ gångstid — helt följdriktigt - ha kallats Rep slagaregatan.

Rådhustorget Stallgatan Namnet Rådhustorget tillkom 1976 efter omfattande om- och nybyggnader och planändringar inom området norr och nordöst om Rådhuset. Namnet, som ersatte namnet Stallgatan, hänger samman med stadens år 1897 färdigbyggda nya rådhus, som ersatte de gamla stallarna på dessa tomter.

Stallgatan. Gatusträckningen från Kolmätaregränd till Stortorget, var ur­ sprungligen en återvändsgränd, parallell med och väster om den ursprungliga Norra Strandgatan; kan också betraktas som förlängning söderut av Norra Strandgatans yngre norra del. På kartan från omkring 1730 framträder den som ett namnlöst skiljeområde mellan staden och det på stranden liggande ”Batteri­ et”, medan den på en karta från 1776 kallas ”Sjögatan” och utgör förlängning på den norra delen av Norra Strandgatan, som också den här kallas Sjögatan. På 1787 års karta framträder den emellertid med bebyggelse på båda sidor liksom i fonden i söder och bär namnet ”Bränneriegatan”. Den leder norrifrån fram till, in i, men icke genom det 1777 anlagda Kronobränneriet, som f.ö. sträckte sig ut på Stortorget. Då bränneriet efter kort tid nedlades och till vissa delar 1798 nedrevs, ombyggdes en del av dess magasinslokaler till stallar åt den husar­ trupp som var förlagd till Helsingborg. Husarerna disponerade dessa utrymmen som stallar fram på 1880-talet, då de flyttade till ett nybyggt kasernområde i södra stadsdelarna. Därav namnet Stallgatan; år 1800 förlängdes gatan fram till Stortorget.

298

Gatunamn i Helsingborg Nedre Långvinkelsgatan Den nedre delen av Långvinkelsgatan är en av stadens mera traditionsrika gator och har en skiftande historia både i fråga om sträckning och namn. Redan på Hogenbergska sticket från 1580-talet kan man skönja dess huvudsträckning men då löper den alldeles intill borgbranten, alltså längre söderut — i nuvarande Springpostgränd. Genom fästningsbygget på 1660-talet och särskilt genom dettas nordvästra bastion tvingas den övre delen ut mot norr, och genom ett överrumplande och olagligt husbygge 1681 förskjutes också en annan del av den ursprungliga gatan. Resultatet blir att trafiken flyttar till en helt annan gatusträckning. Häri ligger förklaringen till gatans något oregelmässiga sträckning.

Från början - under hög- och senmedeltid - har gatan sannolikt varit en genväg och komplettering till huvudinfartsleden från borgen via Norra Kyrkogatan till hamnbryggan, men kommer så småningom att överta rollen som huvudinfartsled till staden norrifrån. På 1700-talet ligger här ”Norra Porten” och en tullbom stängde gatan strax nedanför nuvarande Bomgränd. Under 1800-talets förra hälft och mitt blev Långvinkelsgatan den huvudsakliga transportleden för de stora spannmålsfororna in till staden och hamnen, underlaget för det ekonomis­ ka uppsvinget, icke blott för handelsmännen - de senare konsulerna — utan också för orten.

I handlingar från 1600- och 1700-talet förekommer namnet ”Gry destöb erlien” som benämning på denna gatusträckning. ”Grydestöberen” var den hantverka­ re, som tillverkade grytor och andra liknande föremål av malm, mässing och andra kopparlegeringar. På kartskissen från 1730-talets början har gatan tre från varandra skilda namn: öster om Norra Storgatan heter den ”Lijen”, mellan Norra Storgatan och nuvarande Kullagatan ”Bredgränden” (observera! ej ”strä­ tet”, vilket torde ange gatans större betydelse), och mellan Kullagatan och stranden (den senare Norra Strandgatan) kallas den ”Hospitalss trätet”, efter det o sjuk- och fattighus som då låg på nuvarande Konsul Olssons plats. Ar 1776 kallas den mellersta delen dock ”B ärströmssträtet” efter kyrkoherde Hans Bergeström, som ett par år hyrde bostad i Jacob Hansens hus. Benämningen ”Liden” för sträckan uppför backen har således gamla traditioner och höll sig f.ö. kvar i folkmun långt in mot 1900-talets mitt.

På den äldre 1700-talskartan från omkr. 1730 fmnes emellertid redan namnet ”Långvinkeln”, men då som beteckning på det stora vinkelböjda kvarter som låg trängt mellan landborgsbranten och gatorna Liden i söder och ”Fogelsang” i väster (det nuvarande kvarteret Kullen östra). Att magistraten lät benämna kvarteret för ”Långvinkeln” var väl helt naturligt med hänsyn till dess form och utsträckning, men egendomligt är att detta kvartersnamn senare helt föll i glömska så att, då kvartersnamn under 1800-talets andra hälft åter blev aktuel­ la, detta kvarter fick en helt annan benämning.

299

Stadsplan och bebyggelse Men då hade kvarteret redan gett namn åt gatan: på 1787 års karta finnes Långvinkelsgatan som benämning på sträckningen från Kullagatan upp till tull­ bommen vid nuvarande Bomgränd. Omedelbart utanför (öster om) tullbom­ men betecknas gatan som ”landswäg”. Gatusträckningen väster om Kullagatan (förbi två kvarter) ned till stranden saknar namn på denna karta, men möjligt är att den redan då har fatt ansluta till benämningen Långvinkelsgatan.

Under 1800-talets mitt och senare del växte bebyggelsen ut åt öster längs denna trafikled och namnet Långvinkelsgatan blev successivt beteckningen också på förlängningen åt öster, i första hand upp till Fogelbergs hörna men senare också åt norr ända upp till Stattena. Det långa kvarteret på Långvinkelsgatans norra sida, öster om Bomgränd, fick vid namngivningen under 1800-talets andra hälft heta ”Långvinkeln”, som senare kom att delas upp i kv. ”Långvin­ keln västra”, kv. ”Långvinkeln östra” och kv. ”Långvinkeln norra”. På 1853 års karta skrives namnet ”Långvinkelens gata”.

På 1960-talet delades också Långvinkelsgatan upp i två delar, i Nedre Långvin­ kelsgatan, den ursprungliga, och Övre Långvinkelsgatan som tillhör Slottshöjden.

Tyge Braheplatsen Denna plats är av relativt ungt datum och egentligen uppkommen av en tillfällighet, en nödlösning för att lösa de för trafiken svåra förhållandena i den branta Långvinkelsbacken. På 1840-talet inköpte staden tomten längst norrut i Norra Storgatan mittemot Jacob Hansens hus och lät nedriva byggnaderna.

Platsen för dessa med bakomliggande trädgård fick ge svängrum åt trafiken, samtidigt som branten mildrades genom nedschaktning. På så sätt uppkom den mindre men öppna triangulära platsbildning, som år 1927 pryddes med den av arkitekten G. W. Widmark ritade, av konstnären Astrid M. Aagesen utförda brunnen. Kopparglobens stjärnbilder (i vilka f.ö. återfinnes dragen av samtida helsingborgare) återgår på den berömde danske astronomen Tyge Brahes (1546—1601) himmelsglob. Platsen, liksom konstverket, vill minna om denne bygdens son, en tid verksam i sitt berömda Observatorium på Ven, därav namnet Tyge Braheplatsen. Vid mitten av 1800-talet kallades platsen mera inoffi­ ciellt för ”Kungstorget”, sedan Oscar I år 1846 vid ett besök i staden bott hos konsul Carl Henric Rooth vid platsens södra sida och där tagit emot det samlade folkets hyllning.

Konsul Olssons plats Platsen var tidigare bebyggd och utgjorde ett eget kvarter (på kartan från omkr.

1730 nr 21 ”Gumman”/Hospitalet/), där stadens hospital (sjuk- och fattighus) låg sedan 1700-talets början. Denna sociala anläggning kom så småningom att 3°o

Gatunamn i Helsingborg omfatta hela kvarteret och inrymde också i nordöst en egen kyrka, ”Hospitalskyrkan”. På 1880-talet tillkom stadens ålderdomshem ovanför Bergaliden, och hela kvarteret frilädes från bebyggelse. Under lång tid kallades denna öppna plats helt enkelt ”Hospitalstomten” eller ”Fattighustomten”, men fick så småningom benämningen ”Kullaplatsen3\ mera officiellt från 1929. Ar 1936 fastställ­ des emellertid det nya namnet ”Konsul Olssons plats33, vilket namn ursprungligen var ämnat till en plats i södra stadsdelen, i närheten av de industrier som spannmålshandlaren och industrigrundaren konsul Petter Olsson (1830—1911) grundat under 1800-talets senare del. Men ”sedan detta förslag förkastats torde det vara svårt ... att fmna något lämpligare än just Kullaplatsen, varför estetiska nämnden inte har något att erinra mot att denna får namnet ”Konsul Olssons plats”. Längre norrut i Kullagatan ligger sedan 1858 ”Konsul Olssons magasin”, ett kombinerat spannmålsmagasin och bostadshus med tillhörande samlingssal, som spelade stor roll i väckelserörelsernas historia i Helsingborg. o

Algränden Denna korta gata förekommer redan på kartskissen från omkr. 1730 och bär då namnet ”Kullasträtet”. Den sträckte sig blott genom ett kvarter, från senare Kullagatan till den öppna stranden. Anmärkningsvärt är att kvarteret norr om gatan, det 24:e, här bär namnet ”Hummern” (numera ”Fiskaren”). Gatan finnes utsatt också på 1787 års karta, men saknar där namn. Tomterna härom­ kring ägs och bebos under 1700-talets slut och större delen av 1800-talet av fiskare och på den öppna stranden låg deras båtar uppdragna. Enligt uppteck­ ningar från 1800-talets mitt drogs också båtarna tidvis upp i tvärgränderna. En karta anger en del av den öppna stranden söder om nuvarande S:t Jörgens plats som”Fisktorget”, som emellertid senare låg längre söderut och ännu senare o bakom gamla Rådhuset (en del av nuvarande Hamntorget). Namnet Algränd, som troligen tillkommit under senare delen av 1800-talet, är därför helt naturligt.

Hästmöllegränd På äldsta 1700-talskartan heter gatan ”Norra Möllesträtet” (motsvarighet till ”Södra Möllesträtet”, nuvarande Möllegränd), men redan på 1776 års tomtkar­ ta har den namnet ”Hästmöllaresträtet”, vilket återkommer på 1787 års karta under formen ”Hästmöllegränden”. Namnet har sitt ursprung i den hästmölla som låg i sydöstra hörnet av korsningen av Kullagatan och ifrågavarande gränd. Vid en ”hästmölla” utgjordes dragkraften av en häst i rundvandring. Från vilken tid denna hästmölla stammar är icke ännu helt utrett; en uppgift pekar på 1600talets mitt, men detta är hittills icke säkert belagt.

301

Stadsplan och bebyggelse Kolmätaregränd På kartan från omkr. 1730 benämns denna korta gata från Kullagatan ned till stranden och Norra Strandgatan helt enkelt ”TwärsträtetPå 1776 års tomtkar­ ta saknar den namn, och detsamma gäller på 1787 års officiella karta. Detta skulle kunna tyda på att namnet är yngre, tillkommet tidigast under 1700-talets sista decennier, men säkert är detta icke. Namnet torde ha med kolhanteringen att göra, huruvida det gällde stenkol eller träkol är ovisst, men det förra torde vara troligast eftersom stenkol i långa tider har brutits norr om staden (Tinkarp), men också inom stadens egna regioner, både på stranden (Gravarna) och i landborgsbranten. Kronobränneriet använde f.ö. stenkol som bränsle. I Göte­ borg fanns under senare delen av 1800-talet ett kolmätarkompani; huruvida ett sådant funnits också i Helsingborg är okänt. Gatunamnet som går att föra långt tillbaka på 1800-talet skulle kunna tyda härpå.1 - Området på stranden nedan­ för Kolmätaregränden har tidvis kallats ”Fisktorget”.

Springp ostgränd Strömgränd Den gamla infartsleden österifrån gick tidigare från nuvarande Långvinkelsga­ tan ned genom Springpostgränd, snett över kvarteret med Henckelska gården o ned i Strömgränd och vidare nedåt stranden och hamnbryggan. Ar 1681 avbröts den genom ett av rådmannen Schlyter olagligt och självsvåldigt utfört gårdsbygge (nuvarande Henckelska gården), varigenom gatan delades i två skilda delar utan direkt kontakt.

Springpostgränd (en) Den östra vinkelböjda delen bär på den äldsta 1700-tals kartan namnet 33Kiällsträtet33, men på 1776 års tomtkarta finns visserligen inget gatunamn, men uppe i vinkeln fmnes en brunn markerad och invid står skrivet 3 3Springp ost3 3, vilket upprepas på en punkt nere i Storgatan. På 1787 års karta står det utskrivet Springpostgränden. ”Spring” anger en brunn (källa) med därifrån utbyggd vatten­ ledning av uppborrade trästockar. Vatten leddes härifrån längs den gamla gatusträckningen ned till hamnen och passerade då Strömgränden. Denna källa omnämnes f.ö. av Linné år 1749.

Strömgränd (en) På den äldsta 1700-tals kartan kallas gatan 3'Strömmen33, ett äldre namn som återfinnes på 1787 års karta och i folkmun behölls mycket länge. Tengberg 302

Gatunamn i Helsingborg använder namnet Strömgränden, men citerat, vilket torde antyda att det är en namnform som införts under den tid han skildrar, 1800-talets mitt. Gatan har också haft en icke officiell benämning: ”Kurtisergrand”. Förklaringen torde icke vara svår att finna. — Att namnet ”Strömmen” rent bokstavligt var berättigat framkom vid utgrävningen 1963—1964 då den äldre, undre stenläggningen blottades och avslöjade en bred rännsten, en vattenränna som tidvis avlett ytvattnet från brunnen uppe i Springpostgränd.

Billeplatsen Riksrådet Anders Bille (1580—1633) var länsherre i Helsingborgs län 1610—1629 och byggde Rosendal utanför Helsingborg 1615. Inköpte omkring 1620 stadsfas­ tigheter i Helsingborg, sannolikt för att skänka dem till sin inofficiella samman­ boende Karen Henriksdotter. Gåvan fullbordades 1632 och gällde då bl.a. gårdar öster om Mariakyrkan. Karen synes ha bott här till sin död några år före 1645. Efter hennes bortgång inköptes gårdskomplexet av Anders Billes syster Lisbeth Bille, och beteckningen ”Billegårdarna” var fortfarande berättigad. På det Hogenbergska sticket från 1580-talet fmnes på denna plats en större sten­ byggnad av herremanskaraktär, varför det var ett honom värdigt hus som riksrådet Bille i början av 1600-talet lyckats förvärva. Vilken storman som tidigare ägt denna fastighet är okänt men en teori härom har framförts på annan plats i detta band.2 Gårdskomplexet blev emellertid i grund förstört 1679 och återuppfördes aldrig. En väsentlig del av tomten förblev obebyggd och liggande öppen. Den betecknades redan tidigt på 1700-talet som Billeplatsen, men förblev dock tomt­ mark, varför namnet saknas i det äldre kartmaterialet.

Hallbergs trappor Gatuleden här är både gammal och ny. Ny i sitt nuvarande läge, men gammal i sin funktion. I förlängning av Norra Kyrkogatan kom nämligen stadens äldsta huvudled från öster ned från landborgen, ned från slottet och från bakomliggan­ de landsbygd och gick vidare förbi stadskyrkan ned till ”broen”, hamnbryggan.

Den torde ursprungligen också ha betjänat fjärrtrafiken från avlägsnare lands­ delar. En avlastning skedde då under loppet av senmedeltiden så småningom Långvinkelsleden fick ökad betydelse. Men en funktion behölls på denna plats: förbindelsen till stadens kyrka från landsförsamlingen, särskilt viktig för Filbor­ na by och angränsande trakt. I handlingarna förekommer ofta ”kyrkostigen” (”Filborna kyrkstig”), som beteckning på denna trafikled, men på den äldsta 1700-tals kartan står det ”Badstuvust(rätet)”. Namnet syftar på en till slottet 303

Stadsplan och bebyggelse hörande badstuga som anlades på backen härovanför på 1660- eller 1670-talet som ersättning för en tidigare innanför slottets ringmur. Omkring 1800 ligger här en gård som kallas ”Killehus”, vilket antyder en vattenförekomst. På 1770talet kallas leden omväxlande ”'Badstuvuliden” och ”Badstugubacken”.

På 1787 års karta finnes leden markerad endast som en smal stig som saknar namn. Senare ca 1800 blev den helt stängd vilket medförde många klagoskrifter och stor osämja. Det blev en ny ägare till omgivande tomter, konsul Johannes Hallberg (1799—1851), som ca 1840 åter lät öppna den gamla leden — då först under namn av ”Badstuguliden”. På 1853 års karta saknar den här mycket smala o gatan namn. Ar 1876 köpte staden mark för breddning av vägen, 1888 byggdes en trätrappa som senare ersattes av nuvarande stentrappor. På 1870-talet blev det officiella namnet ”Slottsgatan’\ som också fortsattes i vinkel öster om Kärnan fram till Kärngränd, men i dagligt tal kallades leden Hallbergs trappor, som efter visst meningsutbyte i sin tur blev officiellt namn år 1931.

Norra Kyrkogatan Gatan - på äldsta kartan ”Norra Kyrkjosträtet”, 1787 ”Norra Kyrkjegatan” stadens äldsta tvärgående gata med anor från tidig medeltid har ursprungligen gått helt rakt ner från landborgsravinen till stranden och ut på hamnbryggan, men har senare tvingats till en något krokigare kurs. Som tidigare nämnts synes Norra Kyrkogatan tidvis under 1600-talet ha kallats för stora ”Torggatan” och icke heller beteckningen Algade synes ha varit helt främmande för gatan norr om kyrkan. Under 1600-talet förekommer även namnet ”Färgesträdet” på denna gatusträckning nedanför landborgen, en helt naturlig benämning då den ledde rakt ned till bryggan, ”broen”, färjornas tilläggsplats och färjemännens arbets­ plats. Vid detta redan befintliga stråk har den äldsta Mariakyrkan byggts på 1100-talet, och senare kom gatan att skilja stadens två bokföringsområden, rotarna, från varandra. Om gatans fortsättning åt öster, i den gamla kyrkstigen, se Hallbergs trappor och Billeplatsen. Redan i början av 1600-talet låg här i hörnet av Storgatan en gästgivaregård, en av stadens största, föregångare till Hotell Mollberg.

Södra Kyrkogatan ”Södra Kyrkjosträtet” (omkr. 1730) - ”Södra Kyrkjegatan” (1787) - har haft en äldre, böjd sträckning, som i båge fört den samman med Södra Storgatan.

Denna sträckning är ännu icke fastställd i detalj, men har skymtat under de senaste två decenniernas schaktningar i området. Vid gatans södra sida låg mitt emot Mariakyrkan stadens medeltida rådhus av sten, förstört i 1676-1679 års 3°4

Gatunamn i Helsingborg krig. Mellan gatan och Mariakyrkan har legat ett medeltida stenhus, möjligen tillhörande domkapitlet i Lund eller en av dess kaniker. Gatan som redan under medeltiden var stensatt, gick ut på udden väster om Mariakyrkan och förläng­ des successivt allt efter som stranden utfylldes. Att gatan under 1600-talet tidvis benämnts Store Algaden synes både ha varit berättigat och peka bakåt på dess äldre tradition som torgplats.

På 1600-talets fästningsplaner fortsättes Södra Kyrkogatan också på andra sidan Storgatan rakt åt öster och böjer i backsluttningen upp mot norr, mot slottet. Här bär gatan namnet ”Langstiesträde”, vilket tyder på danska traditio­ ner. Vid grävningar i backsluttningen på 1970-talet bekräftades detta också: här påträffades rester av medeltida bebyggelse från 1200- och 1300-talen, vilken förutsatte en sned- och längsgående gatuled mitt uppe i sluttningen. Langstisträde stängdes vid 1600-talets mitt, bl.a. på grund av att det var tillhåll för ”skarnes slemme folck”.

Möllegränd (en) Omkr. 1730 ”Södra Möllesträtet”, 1787 ”Möllesträtet”. Gatan är av gammalt datum och vid denna har funnits en eller flera kvarnar - bland annat en hästmölla. På 1853 års karta kallas gatan ”Möllesträtet”, men där anföres också Möllegränden som officiellt gatunamn.

Himmelriksgränd På kartskissen från omkr. 1730 finnes ”Himmerikssträtet”, som till skillnad från andra tvärgator visar en ganska krokig sträckning. 1787 kallas den ”Himmelrikssträtet”. Från 1600-talets fästningsritningar kan man konstatera att den böjt av åt norr och förenat sig med ”Langstiesträde” och sålunda haft förbindelse både med Södra och Norra Kyrkogatornas övre delar, alltså med Badstugubacken och Kyrkstigen. Namnet är ovanligt tidigt belagt: 1693 köper Olof Jönsson ”i Himmerike Huuset” en byggningsplats i ”Himmerigs Strädet”. Han bor ännu 1711 kvar där och kallas då ”Ola Himmelrijk”.

Det har spekulerats om att namnet skulle ha uppkommit på grund av att dominikanerklostret legat uppe på backkrönet fram till 1536. Förklaringen torde nog vara den rakt motsatta. Namntypen är nämligen känd från åtskilliga håll och brukar av folkhumorn beteckna det rakt motsatta, ett slumområde, ett tillhåll för ljusskygga element av olika slag. Det är dokumentariskt belagt att ”Langstisträde” på 1600-talet var tillhåll för ”slemme folck”, och namnet har med största sannolikhet tillkommit under 1600-talet, kanske tidigare, med hänsyftning just på detta.

20

-

Helsingborg VI:2

305

Stadsplan och bebyggelse Uppe i backen byggdes stadens första egentliga lasarett 1859, senare känt som stadens arbetsförmedling. Byggnaden riven på 1940-talet.

Karlsgatan Ett typiskt svenskt namn från senaste sekelskifte. Gatan är ny och har brutits igenom ett äldre större kvarter. Anlagd 1904 och färdig 1905. Det är icke känt vilken Karl (Carl) som avses, men gatunamnet kan syfta på Karl XV, som 1865 invigde den nya järnvägen, vars stationshus (Centralstationen) icke ligger långt härifrån. Gatan var ursprungligen ”stensatt” med träkubb i ljuddämpande syfte, och gick därför i folkmun under namnet ”Träkubbagatan”.

Prästgatan På äldsta 1700-talskartan fmnes här ”Nya Kyrkj o,gårdssträtet”, på 1787 års karta ”Nye Kyrkje,gårdsgatan”. Namnet syftar på den fattigkyrkogård, (också kallad Lilla Kyrkogården) som anlades på 1600-talet och upphörde 1816, då en ny kyrkogård invigdes ute vid Södergatan. Den låg i vinkeln mellan Prästgatan och Karlsgatan, alltså på Nya Kyrkogårdsgatans nordsida.

Senare kallades gatan ”Prostasträdet” och blev först därefter Prästgatan. Nam­ net härleddes helt naturligt från stadens gamla prästgård som under åren 1776— 1940 låg i norra hörnet av nämnda gata och Södra Storgatan, där nu Maria församlingshus ligger.

S:t Olaiplatsen Gatukorsningen Prästgatan - Bruksgatan — Karlsgatan har för några få år sedan fatt namnet S:t Olaiplatsen, ett namn sorn helt saknar traditioner. Förmod­ ligen har namngivaren tänkt på den tidig-medeltida S:t Olofs kyrka, som funnits i Helsingborg och som på 1500-talet felaktigt omtalas under sitt latinise­ rade namn som Olai kyrka. En tid ansågs denna kyrka ha legat nere i strand­ staden, i dess södra del, men sedan gravar och mindre byggnadsrester påträffats uppe på landborgen nära f.d. Handelsgymnasiet kan platsen för S:t Olofs kyrka med största sannolikhet fixeras uppe på landborgen i närheten av nämnda skolbyggnad. Detta torde vara desto säkrare som en sådan kyrka där har naturlig anslutning till den dåvarande 1100-talsbebyggelsen. Vid 1800-talets mitt gick platsens västra del under benämningen ”Theaterplanen”, uppkallad efter den gamla ”teaterladan”, som föregick 1877 års nya teater på ungefär samma tomt.

306

Gatunamn i Helsingborg Trädgårdsgatan Trädgårdsgatan — ursprungligen ”Norra Trädgårdsgatan” — är tillkommen på 1870talet, då begränsningsbebyggelsen mot Krookska planteringen (Stadsparken), donation 1870, anlagd 1873-1874, successivt växte fram under 1870- och 1880talen.

Delvis går gatan fram över delar av den gamla södra vallgraven som hörde till 1650-talets stadsbefästning. Även en äldre bäck, avtappning från ”Vintapparlyckan” lades vid detta tillfälle underjord.

Knutpunkten På försommaren 1903 invigdes Helsingborgs första egentliga elektriska spår­ vägar, bestående av två linjer, en från norr till söder och en östlig upp till Stattena. Anknytningen mellan dessa två linjer låg i korsningen av Trädgårdsgatan-Södergatan och Bergaliden. Platsen kallades därför redan från början Knutpunkten.

Bergaliden Lilla Bergaliden På 1787 års karta fmnes omedelbart utanför södra tullbommen en smal väg markerad åt öster från Södra Storgatan — den nuvarande Lilla Bergaliden. På kartan står endast ”Wäg till vången”, namn saknas alltså. Den beskrivs i mitten av 1800-talet som en smal hålväg, nästan ofarbar. Ovanför backen har den tagit av åt norr och fmnes antydd som en ägoskiljande åkerväg upp till ca nuvarande Fogelbergs hörna, alltså en obetydlig föregångare till nuvarande Bergaliden.

Den har således gått tvärs över den egentliga Slottsvången innanför vallarna, ett område som senare kallades Tornvången.

Sannolikt redan på 1850-talet, men senast i samband med den så kallade institutionsgördelns tillkomst på 1870- och 1880-talen byggdes denna väg ut till en gatuled, nuvarande Bergaliden, sannolikt på 1850-, 1860- och 1870-talen.

Namnet Bergaliden fmnes belagt på 1860-talet, men kan vara något äldre. Den ursprungliga gatan gick ner till Södra Storgatan i nuvarande Lilla Bergaliden, och där drogs också spårvägen fram 1903, vilken således efter en tvär kurva gick ett litet stycke i Södra Storgatan. Först efter ett par tre decennier i detta läge försköts den åt söder i en nedskuren ränna söder om den då nybyggda Missions­ kyrkan. Ca 1950 tillkom genom stora urschaktningar den nya Bergaliden i sin nuvarande breda sträckning söder härom rakt ned till Knutpunkten. Den kvarvarande gamla delen fick då namnet Lilla Bergaliden, medan den nyanlagda delen fick utgöra fortsättningen på hela sträckningen Bergaliden.

3°7

Stadsplan och bebyggelse Slottsgatan Slottsgatan, Slottsvägen, Slottshagsgatan, namnet varierar genom tiderna på gatu­ skyltar och kartor. På 1870-talet är emellertid Slottsgatan det officiella namnet på hela den vinkelböjda leden nerifrån staden (senare Hallbergs trappor) och norrut öster om Kärnan. Då gatan i ravinen erhållit sitt eget namn 1931, fick namnet Slottsgatan stå kvar som beteckning på raksträckan öster om Kärnan, vilken löper tvärs över östra delen av det innanför ringmuren liggande medelti­ da slottsområdet. Vägen skär också tvärs över det betydligt större fästningsområdet från 1600-talet, vars östra begränsningsbastioner med tillhörande vall­ gravar kan skönjas i Slottshagen. Namnet Slottshagen är relativt ungt, tillkom­ met ett eller annat decennium efter Helsingborgsutställningen år 1903. Under 1700-talet ingick det nuvarande parkområdet i Slottsvången, det närmaste avsnittet senare också kallat Tornvången, vilken jord var anslagen som löningsjordar åt magistratens ämbetsmän. Om man icke skulle vilja godtaga namnet Slottsgatan, vilket är det tidigare fastställda, senast 1931, borde sålunda gatan ha kallats Slottsvångsgatan eller Tornvångsgatan. Ar 1958 föreslogs av museistyrelsen att gatan skulle läggas igen, varigenom det medeltida slottsområdet skulle kunna rekonstrueras som en sluten enhet. Denna tankegång synes möj­ ligen kunna komma att förverkligas sedan befintliga byggnader försvunnit, dels genom brand, dels genom rivning.

Järnvägsgatan Järnvägsgatan ligger på eller riktigare utanför den gamla stranden. Den tillkom efter det att Helsingborg-Landskrona-Eslöv-järnvägen öppnats för trafik 1865, då också den för sin tid ståtliga centralstationen byggdes efter ritningar av Helgo Zettervall. Den prunkande storstadsbebyggelsen längs Järnvägsgatans östra sida tillkom i huvudsak på 1880-talet. Denna nybebyggelse på tidigare obebyggd mark fick en representativ prägel och döljer som en skärm den äldre småstaden därbakom. — Namnet vanligt i Sverige - såväl som i utlandet — under 1800-talets senare decennier.

Drottninggatan Stadens snabba utveckling under 1800-talets andra hälft och särskilt under dess slutskede speglar sig också i stadens andra representationsgata, Järnvägsgatans förlängning mot norr på andra sidan Stortorget, Drottninggatan. Även denna gata ligger till allra största delen på utfylld mark och växer fram från och med ca 1870 (till en del redan i slutet på 1860-talet). Åren 1877-1878 far denna 3°8

Gatunamn i Helsingborg storståtligt planerade chaussé i sin mittlinje en planterad allé (borttagen först på 1950-talet). Helt följdriktigt bär gatuleden till en början namnet ”Esplana­ den”, men döptes så småningom om till det i vårt land synnerligen vanliga Drottninggatan, som antyder dess betydelsefulla karaktär. Namnet Esplanaden bibehölls dock ännu någon tid på delen norr om S:t Jörgens plats, men ersattes även där så småningom med namnet Drottninggatan. En fontänanläggning gav den extra accent som krävdes men denna måste vid spårvägens tillkomst år 1903 flyttas till Stadsparken, där den fortfarande tjänstgör som en prydnad — om ock i sitt tredje läge.

S:t Jörgens plats o

Ar 1899 beslöts om stadens inköp av den s.k. Jensens trädgård (en handelsträd­ gård) som låg nedanför landborgen mellan den ännu ganska smala Hälsovägen och Kullagatans norra mynning, vilken tomt också sträckte sig ett stycke in i nuvarande Fågelsångsgatan, då en återvändsgata. Härigenom möjliggjordes dels en breddning av Hälsovägen, dels en förändring av Fågelsångsgatan till en genomfartsgata. Men det skapades också härigenom år 1901 en öppen plats, den nuvarande S:t Jörgens plats, som för övrigt ändrats flera gånger under decennier­ nas gång. Området genomströmmades av Hälsobäckens nedre lopp, som här lades underjord. Det ansågs också vara platsen för en sedan sekler känd och använd offerkälla, S:t Jörgens källa som hade rykte om sig att vara hälso­ bringande.

S:t Göran, S:t Georg, S:t Jörgen eller S:t Jürgen (de två sista danska och tyska namnformer) var det helgon i vars namn de medeltida spetälskehusen i allmän­ het var grundade. Något sådant är icke känt i Helsingborg, men S:t Jörgens källa i Helsingborg har tydligen redan under medeltiden varit knuten till denna kult. Emellertid har senare forskningar (fil. dr Torsten Mårtensson) klarlagt att S:t Jörgens källa i Helsingborg i verkligheten icke legat här, utan betydligt längre norrut, dock nära Drottninggatan.0 Det västligaste partiet av den öppna platsen, nära invid skärningen med Kullagatan och den senare Drottninggatan, betecknas på en del kartor från 1800-talets senare del officiellt som ”Fisktorget”.

Gröningen Området utanför och nordväst om S:t Jörgens plats och angränsande del av Drottninggatan (tidigare Esplanaden) är tillkommet genom utfyllnad i Sundet och blev en följd av Norra hamnens tillkomst år 1891. Det låg fritt och öppet även efter Karl Johansgatans tillkomst och blev helt naturligt en given plats för

309

Stadsplan och bebyggelse folkmöten och förnöjelser av olika slag. Någon bebyggelse var det icke tal om (konserthusets tillkomst 1932 naggade området något i dess södra kant) och en självvuxen gräss vål blev en kär tummelplats för barnens lekar. Men Gröningen, som blev det folkliga namnet på området, blev också med sitt läge intill den centrala staden den givna platsen för gästande cirkussällskap och andra folk­ nöjen (senare t.ex. tivoli) genom många decennier, en användning som bröts då år 1955 utställningen H55 intog denna plats med en rad utställningshallar, och framför allt med sin stora festplats. Det var här de ”stora kvällarna” ägde rum under det för äldre helsingborgare minnesvärda året 1955.

En del av hallarna stod kvar halvtannat decennium därefter och användes av AB Helsingborgsutställningar till en rad evenemang. Men cirkusarna fick söka sig till andra platser inom staden.

Utställningsverksamheten bröts genom uppförandet av den nya stadsteatern, invigd år 1976.

Den tidigare gata som här förband S:t Jörgens plats (Drottninggatan) med Kungsgatan och skilde konserthuset från den öppna platsen norr därom, bar namnet Bäckabrogatan. På den öppna strandplatsen framför den senare S:t Jörgens plats, nästan i linje med nuvarande Drottninggatan, mynnade under större delen av 1800-talet nämligen Hälsobäcken ut i havet. Ett här placerat järnräcke avsåg att förhindra olyckor och denna plats kallades under 1800-talet ”Bäckabron”.

Vid namnsättningen av den öppna platsen mellan Stadsteatern och Konsert­ huset var ”Teatertorget” föreslaget (ofta fortfarande felaktigt använt i pressen), men man föredrog att anknyta till sekelskiftestraditionerna och officiellt faststäl­ la det vedertagna namnet Gröningen.

Kungsgatan Gatan utlades under 1800-talets sista årtionde och fick då det i svenska städer vanliga namnet Kungsgatan. Detta namn brukar vara förbehållet en verklig huvudgata, men i och för sig kan det dock synas berättigat här, eftersom dåvarande kungen, Oscar II, år 1891 invigde den närliggande norra hamnbas­ sängen. Det stora och pampigt bebyggda kvarteret i hörnet av Kungsgatan och Hamntorget heter ”Karl XV”.

Roskildegatan Denna är den sydligaste av de tvärgator till Drottninggatan, som bär namn efter danska städer eller byggnader. Roskilde, dansk tidigmedeltida stad på Själland, berömt biskopsäte med danska kungagravar. Bl.a. är unionsdrottningen Mar­ 310

Gatunamn i Helsingborg gareta begravd där. Genom freden i Roskilde 1658 fördes de skånska provinser­ na över i svensk hand.

Silogatan Nytt namn på en tidigare del av Roskildegatan, efter kringliggande silobyggnader.

Sundstorget Platsbildning och salutorg från 1890-talet. Här låg en 1897—1899 uppförd saluhall, riven på 1960-talet. Från torget torde man från början haft en öppen utsikt över Öresund, i varje fall från bostadshusen på dess östra sida. Möjligen därav namnet, Sundstorget.

Badhusgatan Denna tvärgata till Drottninggatan har namn efter det varmbadhus, som på utfylld mark byggdes här år 1872. Detta fungerade ända fram till 1941 och revs först i slutet av 1950-talet. Dess plats upptages numera av Stadshuset.

Lilla Hamngatan Östra Hamngatan Västra Hamngatan Hamngatorna tillkom som en följd av anläggandet av Inre hamnen och Södra hamnen, Färdiga resp 1868 och 1911. De ligger givetvis samtliga på utfylld mark.

Hamntorget Hamntorget - tidigare namn ”Hamnplan” - har tillkommit successivt genom utfyllnader och hamnutbyggnader. På 1700-talet avslutades Stortorget åt väster med det s.k. Batteriet, efter en mellanperiod, då Kronobränneriet dominerade Stortorgets västra del, ersatt med det gamla Rådhuset, uppfört 1798-1799, invigt 1799, rivet år 1898. På det öppna området bakom Rådhuset (Fisktorget, Hamnplan) uppfördes 1838 Nya badhuset, 1856-1857 ombyggt till tullhus, som i ändrat och utvidgat skick fortfarande står kvar, om ock sedan 1930-talet med ändrad användning. Sedan den inre hamnen urschaktats 1863-1868 och den norra hamnen fullbordats år 1891, hade Hamntorget fått sitt nuvarande namn och

Stadsplan och bebyggelse utseende. När Västkustbanan tillkommit 1885 (statlig 1896) och ångfärjetrafik o med Danmark öppnats 1892, kunde Ångfärjestationen uppföras år 1899, dock som ett provisorium, som fortfarande består. Hamntorget var därmed en realitet.

Sjömansgatan Den nordligaste av tre tvärgator mellan Östra och Västra Hamngatorna, numera igenlagd. Namnet har en självklar anknytning till hamnen och sjöfar­ ten.

Spannmålsgatan Den mellersta av tre tvärgator (numera den nordligaste av två) mellan Östra och Västra Hamngatorna. Namnet syftar på den tidigare spannmålshanteringen i Södra hamnen. En spannmålsria kvarstod här till ca 1960.

Sågverksgatan Den sydligaste av tre tvärgator mellan Östra och Västra Hamngatorna. Nam­ net syftar på ett här tidigare liggande sågverk (bakom Centralstationen).

Krookska planteringen Parkanläggningen, som tidvis också kallats Stadsparken, tillkom genom att sys­ konen Krook år 1870 överlämnade den dem tillhöriga delen av Bollbrolyckan som gåva till staden till park och promenadplats. Den iordningställdes åren 1873— 1874 och uppläts åt allmänheten år 1877. Till år 1895 omgavs den av staket som skydd.

Bollbrogatan Bollbrolyckan var sedan gammalt namnet på ett område söder om den egentliga staden, utanför 1600-talets vallar och utanför 1700-talets staket. Som skildrats i tidigare avsnitt i detta band var denna begränsning av staden i söder helt naturlig, då här fanns ett sankområde nedanför de två vattenflöden, som här sökte sig ned från landborgen. Vägen söderut från staden mot Landskrona måste beläggas med stockar och bräder, bållar, för att bliva farbar. Därav namnet Bollbrolyckan, som sedan har fått ett bestående minne i den i sen tid sekundärt namnsatta Bollbrogatan.

312

Gatunamn i Helsingborg Slottshagen Tidigare del av den större Slottsvången, vars inre här berörda del under 1700och 1800-talen kallades Tornvången. Efter det att 1903 års Helsingborgsutställ­ ning arrangerats här, varvid omfattande jordomflyttningar och trädplanteringar ägde rum, iordningställdes området åren närmast därefter till park genom ytterligare planteringar, slutligt färdigställd 1909-1911. Vissa utställningsbyggnader (t.ex. konsthallen och maskinhallen) kvarstod flera decennier. Platsen för maskinhallen är för övrigt numera lekplats. Vid färdigställandet fastställdes namnet Slottshagen. I Slottshagens västra del ingår nämligen en del av det medeltida slottsområdet, medan större delen upptages av 1660-talets inre fästningsanläggning med bastioner, vallar och vallgravar. Till stor del är därför Slottshagen lagskyddat fornminnesområde.

Öresundsparken Detta område, den s.k. Grubbabacken, uppläts av stadsfullmäktige år 1871 till ett privat bolag för anläggning av en ”promenadplats”, dvs. park. Den övertogs åter av staden 1901 och slogs åren 1901-1905 ihop med vissa ägor vid Hälsodalens nedre del till en sammanhängande park. En kaféservering med musik­ paviljong fanns här fram till 1950. Härifrån en vid utsikt över Öresund, därav namnet Öresundsparken. I parkens södra del ingår rester av en vallgrav från 1650talets stadsbefästning, det yttre skyddet för Prins Georgs bastion. Denna del av Öresundsparken utgör lagskyddat fornminnesområde.

Hälsovägen Den nuvarande huvudinfartsvägen, riksväg och Europaväg, är som sådan relativt ny, utbyggd i etapper fr.o.m. ca 1852 och fram till senaste sekelskiftet.

Den går ned till den centrala staden från landborgsplatån i en starkt nedskuren ravin, som skapats av och dominerats av en bäck, som tidigt var utbyggd för vattenmöllor och så småningom för industrier (t.ex. mekanisk verkstad). I sin nedre del kallades vattenflödet Hälsobäcken, väl närmast på grund av de hälsokällor som låg här. Den ännu befintliga Sofiakällan, naturlig saltkälla från 1890, hade en föregångare från 1800-talets början. Denna, som hade järnhaltigt vatten, byggdes 1803 ut till en hälsobrunn, som under hela det följande seklet också blev ett centrum för stadens nöjesliv. Namnet Hälsan synes dock ha haft ännu äldre traditioner. Hälsovägen kallades dock från början, på 1870-talet, för ”Nya vägen”.

Stadsplan och bebyggelse Norra Vallgatan Östra Vallgatan På 1650-talet, med början 1652, lät den danske kungen Fredrik III anlägga en större befästning med vallar och gravar runt staden, också innefattande en del av landborgen. Det var en anläggning i tidens anda med bastioner och vatten­ gravar, men den hann aldrig bli helt färdigställd innan Sverige år 1658 genom freden i Roskilde fick hela Skåne. Vallgatorna markerar genom sitt läge i stadsplanen bastionernas yttersidor.

Prins Georgs gata Gatan tvärar över basen till Prins Georgs bastion, den nordligaste av de fem bastioner som ingick i 1650-talets danska bastionsgördel uppe på landborgen.

Uppkallad efter Fredrik III:s andre son, prins Georg (1653—1708), senare gift med drottning Anna av England och då som storamiral utnämnd till hertig av Cumberland.

S:t Clemens gata Gatan, som tidigare hette ,,Långvinkelspromenaden,\ fick sitt nya namn under 1900-talets första decennium efter en lång och hetsig tidningsdebatt om nam­ nets berättigande. Namnet syftar på S:t Clemens kyrka, en mindre sandstenskyrka med torn och absid från 1100-talet, som föregåtts av en 1000-talskyrka i trä. Kyrka och kyrkogård grävdes ut i olika etapper 1884—1961. Stenkyrkan är numera markerad i gatubeläggningen. Namnet har även så till vida gammal tradition, som området redan på 1500- och 1600-talen kallades S:t Clemens vång.

Villatomtsvägen Området lades ut till stora villatomter på 1870-talet.

Bomgränd Har namn efter den tullbom som omedelbart väster om Bomgränd stängde av Långvinkelsgatan och administrativt skilde staden från omgivande landsbygd.

Bomgränd var ursprungligen en smal led upp till Lilla Möllevången och S:t Clemens vång.

Gatunamn i Helsingborg Kärngränd Namnet är relativt nytt, men är väl berättigat då en lokalgata från nedre staden här svängde upp till fästningen, till Kärnan. Den gamla vägbanan från 1500och 1600-talen, 1/2-1 m under nuvarande gatunivå grävdes fram i början av 1970-talet.

Torngränd Namnet syftar på det medeltida fåstningstornet, men gatan delar också det gamla kvarteret Tornet i två delar, Tornet östra och Tornet västra.

S:t Peders gata Gatan har sitt namn efter den tidigmedeltida kyrkan S:t Per som låg ett kvarter söderut. Kyrka och kyrkogård har grävts ut i etapper 1910-1978. S:t Pers (S:t Petri) kyrka var under senmedeltiden närmast landsförsamlingens egen kyrka och nuvarande S:t Peders gata är en del av den gamla kyrkstigen som framför allt fllbornabönderna nyttjade och hade laglig rätt till. Den fortsatte i äldre tid snett över nuvarande Slottshagen och gick, sedan S:t Pers kyrka efter reforma­ tionen 1536 raserats, ned till stadskyrkan (Mariakyrkan) ungefär där Hallbergs trappor nu går. Också den delen kallades i äldre handlingar ”Kyrkstien”.

Kung Kristoffers gata Namnet syftar på den danske kungen Kristoffer (III) av Bayern, 1418—48, konung i Danmark 1440-48, (nordisk unionskung 1441-1448).

(Namngivaren kan också ha syftat på Kristoffer I (1219-59), kung i Danmark 1252-1259, eller Kristoffer II (1276-1332), kung i Danmark 1319-1326 och 1329-1332, men detta är icke troligt).

Magnus Erikssons gata Gatan hade ursprungligen fått namnet ”Magnus Smeks gata”, men efter olika klagomål ändrades detta till nuvarande namn. Det är den svenske kungen Magnus Eriksson (1316-1374), som här fatt ge sitt namn åt en gata i Helsing­ borg, vilket är berättigat eftersom Sverige innehade Skåne 1332-1360, först som pant men fr.o.m. 1343 i full ägo. 1360 tog Valdemar Atterdag tillbaka provin­ sen. Magnus Eriksson regerade i Sverige och Norge 1319-1363.

Stadsplan och bebyggelse Drottning Margaretas gata Drottning Margareta (1353-1412), dotter till Valdemar Atterdag, gift med konung Håkon Magnusson av Norge. Som förmyndare för sin 1370 födde son Olof fick hon 1376 regeringsmakten i Danmark och 1380 i Norge. Efter sonens död 1387 blev Margareta riksföreståndare i Danmark och 1388 i Norge. Också i Sverige fick hon makten 1389 och hyllades som ”Sveriges fullmäktiga fru och husbonde”. Margareta torde ha varit den drivande kraften bakom Kalmar­ unionen 1397, och betecknas därför med full rätt som ”unionsdrottning”, trots att det icke finns någon formell grund härför. Död i pesten i Flensburg 1412. Margareta utfärdade en rad brev från Helsingborgs slott och synes ha uppehål­ lit sig här ett flertal gånger.

Olympiavägen Gatan har fatt sitt namn efter den 1898 anlagda idrottsplatsen Olympia, till vilken den leder fram. Benämningen ”Olympiaområdet” eller enbart ”Olym­ pia” började användas ca 1907-1908 som gällande hela stadsdelen.

Hövitsmansgatan Hövitsman är en äldre titel på en ledare för en mindre militär enhet, men kan någon gång användas som parallelltitel till en länsherre.

Bj örnmareksgatan Gatan har namn efter en tidigare ägare till det jordområde, över vilket gatan är framdragen, nämligen postmästare Niclas A. C. von Björnmarck (1822-1879), postmästare i Helsingborg 1855-1874.

Munthegatan Gatan har namn efter en tidigare ägare till det jordområde, över vilket gatan är framdragen, nämligen gästgivaren och traktören Anders Munthe (1771-1846), o 1799-1846 innehavare av det kända ”Hotel de Munthe” vid Stortorget. Akerområdet i Slottsvången tillhörde egentligen A. Munthes hustru, född Cöster, som ärvt den efter Johan Gabriel Hebsackers maka, också född Cöster. A. Munthes far, färgaren Nils Fredrik Munthe (1729-1778) torde däremot inte ägt någon mark häruppe, men sannolikt styvfadern, rådmannen och färgaren Johan Fredrik Berg.

31G

Gatunamn i Helsingborg Sköldenborgsgatan Under 1700-talet fanns vid dåvarande Ängelholmsvägen (nuvarande Övre Långvinkelsgatan) en åkerareal som benämndes ”Sjölien”, medan ett något större område omedelbart söder därom gick under namnet ,,Schöllenborgslyckan,\ den senare anslagen till komministerns lön. Sjölien ägdes 1787 av stadskirurgen Hebsacker. Namnet Sjölien, som f.ö. går igen som benämning på ett grund i södra delen av Öresund, anses av ortnamnsforskare betyda ”torva”, ”tuva”.

Namnet skulle i så fall antyda en ursprunglig mindre höjd eller liknande på denna plats. En annan tolkning, mindre trolig, är att området Sjölien hade en sköldliknande figur som skulle gett anledning till namnet ”Skjold”, som senare förvanskats. Den senare men icke troliga tolkningen föranledde emellertid namnformen Sköldenborgsgatan.

1. Se ovan s. 213 f. Om kolmätare, se Ordbok över svenska språket, utg. av Svenska Akademien, XIV (Lund 1937) sp. K 1843. Det äldsta belägget är

från år 1682.

2. Se ovan s. 78 f.

3. Se ovan s. 190 f.

3V

ALDRE HANTVERKS- OCH MANUFAKTURALSTER FRÅN HELSINGBORG AV

MARGARETA HANSSON

GULD- OCH SILVERSMEDER Silversmedens verktyg och teknik Hammaren har i alla tider varit det viktigaste redskapet för silversmidet och den finns i en mängd variationer för olika arbetsmoment. För att erhålla viss fasthet och ändå förbli smidbart legeras silvret med koppar. Silvrets lödighet har räknats i sextondelar. En del kallades lod. Den lägsta halten i Sverige har varit 13-lödigt silver, vilket betyder att metallen innehåller 13 delar silver och 3 delar koppar. Nuförtiden anger man halten i tusendelar och en ungefärlig modern motsvarighet är åttahundratrettio tusendelar rent silver. I äldre tid erhöll silversmeden oftast silvret i tackor och fick själv ombesörja legeringen.

Kopparn, som ingår i denna, ger silvret en svagt gul nyans.

Den vanligaste tekniken för utformning av kärl har varit att tänja ut en tjockare gjuten silverplåt, s.k. plans, med en rund knophammare mot ett plant underlag så att mitten fördjupades (fig. 1) och därefter smida ut sidorna med en plan träckhammare (träcka = draga) mot ett runt städ (fig. 1). Denna metod kallas knoppning och träckning. Vid framställning av en bägare måste den vidgade mynningen trängas ihop med en inhållningshammare. Ett annat tillväga­ gångssätt vid formning av silver har varit sammandrivning, där silversmeden veckat en tunnare plåt, som sedan drivits samman till ett kärl (fig. 1). Detta måste ske i många tempon efter varann tills den önskade formen är färdig.

Silvret smides kallt men måste glödgas, eftersom materialet blir hårt efter varje drivning. Då avsedd form har uppnåtts återstår ytbehandlingen. Med en mindre planérhammare slätar silversmeden ut märken efter tyngre hammare (fig.

1) och justerar med filar och skavare samt slipar. Innan föremålet slutligen poleras, måste silvret vitkokas, vilket innebär att ytan överdrages med ett lager av rent silver sedan kärlet glödgats och resterande koppar oxiderat. Efter att oxiden avlägsnats lyser ytan snövit och far nu sin sista behandling, poleringen med mjuka blanka polerstål.

Förutom smidning förekommer gjutning, pressning och tryckning av silver.

Den vanligaste gjutningsmetoden skedde i sandformar och användes i äldre tid

21

-

Helsingborg VI:2

321

Hantverks- och manufakturalster mest till detaljer som fotter och knoppar till kaffekannor, tills man på 1800-talet började kunna göra större plåtbitar, vilka efter formning i graverade negativa stansar kunde lödas samman till exempelvis en hel kaffekanna. Det hände även att handsmidda föremål imiterades. Presstekniken utvecklades för framställning av masstillverkade föremål. En eftergjord pressad kopia av en cylindrisk 1700tals kanna har lödfogar utefter sidan till skillnad från originalet, som var gjort i ett enda stycke. Lödningen skedde med slaglod. Legeringen var samma som för silvret, men med tillsats av metaller, så att smältpunkten kom att ligga lägre än arbetsstyckets. Tekniken lämpade sig för det senare 1800-talets överdekorerade stilar. Pressningen blev användbar för tillverkning av matsilver. Det är först vid 1700-talets mitt som sked och gaffel börjar påträffas med enhetligt gjorda skaft.

Ett behov av detta växte fram i samband med ökad förekomst av dukade bord.

Vanligtvis påträffades till en början platta skaft på sked och gaffel, medan knivskaftet länge var runt, då detta tillverkats av två sammanlödda gjutna delar. Genom presstekniken formades föremålen av tunna silverbleck, som pressades i negativ stans. Skaften till matbesticken består då av två sammanlödda hälfter, som fyllts med harts och omsluter knivbladets eller gaffelns tånge.

Vid 1800-talets mitt gjordes gaffel och sked i halvstansar, vilket innebar att skaftets yttre del pressades i ett stanspar och skedbladet och gaffelns främre del i ett annat. Den senares uddar fick sågas och filas ut efter de avtryck, som uppstått i stansen. Bestickens mittparti behövde även formas med verktyg för att bilda en jämn övergång till de pressade ändarna.

En annan 1800-tals teknik är metalltryckningen. Runt ett stycke trä som svarvats till det önskade silverföremålets form, fästes plåten i en svarv och sättes i rotation. Plåten antager modellens form genom att den trycks mot denna med ett stålverktyg. På insidan bildas koncentriska cirklar efter tryckstålet.

Av dekoreringsmetoder är ciselering och gravering de vanligaste. Ciselering, som kräver en drivning från insidan, utföres med hammare och punsar i varierande mönster på utsidan. Föremålet hålles still genom en med beck fylld ciselörkula. Ciseleringsmetoden ger en plastisk dekor. Gravering åstadkommes genom att silversmeden skär skarpa spår i silvrets yta med sticklar av skiftande skärytor. Dekoren far lineär utformning och användes till figurativa mönster,

Fig. 1. Överst t.v. träckning med knophammare inifrån centrum av plansen och utåt, så att mitten fördjupas och kanten sparas. T.h. sidorna smides ut genom träckning från utsidan av plansen med en plan hammare mot ett runt järn. Den träckta skålen är tillverkad av Sigurd Persson 1983. - Nederst t.v. smidning kan också ske genom veckning av silverplåt på trä. Åsarna drives här ut med en drivhammare. Den drivna skålen är tillverkad av Sigurd Persson 1977. T. h. utslätning med planérhammare. - Samtliga foton tagna av Helsingborgs museum i Sigurd Perssons faders verkstad.

322

Guld- och silversmeder

323

Hantverks- och manufakturalster monogram och inskrifter. En svisselerstickel formar en sick-sacklinjig dekor, vilken på silver kallas svisselering eller trambolering. Med den sistnämnda stickeln utformades också den s.k. åldermansrankan.

En mycket gammal dekoreringsteknik är filigran (av latin filum = tråd och granum = korn). Släta eller vridna silvertrådar löds ihop och bildar genombrut­ na mönster. Ibland finns en blank guldyta innanför gallret. Förgyllning av silver har förekommit långt tillbaka i tiden. Fram till 1800-talets mitt använde man sig av brännförgyllning. Silverytan beströks med en legering av guld och kvicksilver. Det senare förgasades vid uppvärmning som giftig rök och det resterande guldet bildade en tunn hinna. Denna hälsovådliga metod ersattes av galvanisk förgyllning under 1800-talets senare del.

Silverstämpling Silverstämpelns funktion har varierat genom tiderna. Då silver betraktats som förmögenhetsobjekt, krävdes en garanti för metallens rätta halt. Senare har ett föremåls stämplar förmedlat kunskap om tillverkaren, tillverkningsorten och åldern. Man skiljer mellan ansv arsstämplar, slagna av mästaren, och kontroll­ stämplar, ditsatta av kontrollerande myndighet. Från 1485 härrör Sveriges äldsta stämpelstadga, vilken ålade silversmeden att sätta en mästarstämpel på sina arbeten och därmed ansvara för rätt halt. På 1500-talet användes ofta bomärke, vilket på 1600-talet ersattes av två eller flera initialer och på 1700-talet ibland av hela namnet.

Vid 1500-talets slut krävdes att tillverkningsorten skulle anges med en stadsstämpel, bestående av stadens vapen. Stadsstämplar var dock sällsynta fram till 1680-talet. Helsingborgsstämpeln visade en bild av borgen Kärnan inom en krenelerad mur, men den ger mer intryck av en tredelad tornbyggnad. Denna stadsstämpel var i bruk till 1860, och ersattes då av ett H i skrivstil inom en cirkel. Stadsstämpeln hade liksom mästarstämpeln till en början funktion av ansvarsstämpel. Detta var fallet så länge tillverkaren själv svarade för halten.

Fr.o.m. 1689 omvandlades stadsstämpeln till kontrollstämpel, och kontrollen sköttes då av ämbetets åldermän eller bisittare.

1754 övertogs kontrollstämplingen av staten genom det nyinrättade Kon­ trollverket. Den statliga kontrollstämpeln blev den s.k. kattfoten, som består av tre kronor i trepass. Den kom att ersätta åldermansrankan, en benämning, som uppkommit av det sicksackformade spår, som bildades i metallen, när ålder­ mannen med svisselerstickel skavde bort ett silverspån för att undersöka halten. o Åldermansrankan garanterade att halten var något mer än 13 lod. Den förekom ibland efter 1754 som ett extra bevis på äkthet. Halten kunde dessutom även anges i lod på föremålet i form av siffror långt fram på 1700-talet.

324

Guld- och silversmeder Vid 1600-talets slut infördes årsb okstavsstämpling. Malmö guld- och silversmedsämbete, dit helsingborgsmästarna länge hörde, påbörjade sin årsbokstavsserie 1690 med A. Ett gemensamt årsbokstavssystem för hela landet omfattande A-Z infördes 1759, och från och med detta år skall allt svenskt silver vara försett med mastar-, stads-, års- och kontrollstämpel.

I magistratens protokoll kan följande statliga kontrollbestämmelser och beslut utläsas: 1792 meddelar kontrollverket att en ny kontrollstämpel för silver kommer att införas.

1803 beslutar man att en större och en mindre kontrollstämpel utbytes mot de gamla, som återsändes.

1799 beslöt Kungl. Maj:t om en kontrollavgift för guld och silver. Den skulle uppgå till 1 skilling för varje quintin guld och 4 runstycken för varje lod silver.

Enligt kommerskollegiums skrivelse 1804 skulle kontrollavgift på guld, silver och tenn vara bancomynt.

Samma år utgick en kungörelse om förbud emot utländska guld- och silver­ arbetens förseende med svensk kontrollstämpel.

1600-talsmästarna Av de guld- och silversmeder, som funnits i Helsingborg fram till 1600-talets mitt, känner vi namnen på åtta, men saknar vetskap om deras produktion.

Under den danska tiden t.o.m. 1658 har dessa mästare tillhört ämbetena i Helsingör och Köpenhamn. När Skåne väl blivit svenskt fanns inte tillräckligt många guldsmeder i Helsingborg för att bilda ett lokalt ämbete. Förutsättning­ en för detta var tre verksamma mästare inom samma yrke och stad. I stället kom man här att tillämpa en kunglig förordning av år 1682, som tillät enskilda hantverkare att ansluta sig till hantverksämbetena i Malmö. Samtliga guld- och silversmeder i Helsingborg med en undantagen tillhörde malmöämbetet till 1803, då helsingborgsguldsmederna bildade ett eget ämbete i hemstaden.

På senare år har ökad kännedom uppnåtts kring en av de äldre guldsmeder­ na, Simon Knudsen, som finns belagd i staden 1656. Han är mästare till några sakrala arbeten som tillhör kyrkor i nordvästra Skåne. Björnekulla kyrka äger en förgylld kalk daterad 1649 med en slät cuppa, en sexpassformad fot med graverad dekor och en nod med sex knoppar. Den är 20 cm hög. Mästarstämpeln förekommer två gånger på fotplattan i form av initialerna ”SK” var för sig och som ett större monogram under initialerna. Samma mästarstämpel finns på patenen till Strövelstorps kyrkas kalk, medan en sockenbudskalk i Raus kyrka har en stämpel, som enbart utgöres av monogram, utan initialer upptill.

Sockenbudskalken som är 11,6 cm hög har slät cuppa, rund nod och 6-

325

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 2. Dryckeskanna av Simon Knudsen, 1668. Privat ägo. Foto Nationalmuseum. passformad fot. Upptäckten av Simon Knudsens tidigare okända sakrala arbe­ ten gjordes av Kristianstads museum i samband med utställningen ”Skånskt silver från dansk tid” 1970. Till denne guldsmed kan också knytas en dryckes­ kanna i privat ägo med exakt samma mästarstämpel som den först beskrivna (fig. 2). Den är 14 cm hög, har rak cylindrisk form med tre gjutna granatäpplefötter, pålödda genom treflikigt bladfäste. Kannan har kraftig slät hänkel med tumgrepp av två sammansatta granatäpplen (fig. 3). Det senare är ofta före­ kommande i Danmark. Locket är platt med rundad kant och graverad schema­ tisk dekor av en granatäpplekrans, som inramar en volutformad draperiupphängning och inskriptionen ”Offve Nielses fader gafve/LCS MKD/ 1668”.

Nedanför mynningen på det släta livet finns inskriften ”Kiesten - Niels Datter”.

Av inskriptionen framgår att kannan är en faddergåva 1668. Den är ett dryckeskärl avsett för öl, en vanlig föremålstyp under den karolinska barocksti­ len, som utvecklas vidare under 1600-talets andra hälft. Nya dryckesvanor och därmed sammanhängande föremål utbredde sig successivt i Sverige med från 30-åriga kriget hemvändande fältherrar. Barock, som betyder överdriven, bi­ sarr, är namnet på den stilepok som efterträder renässansen och karaktäriseras av ett häftigt rörelseschema, upplösta ytor och en målerisk djupverkan. Den svenska stilen som kallas karolinsk barock är enklare och stramare och när dekoren som på nämnda dryckeskanna är koncentrerad till fot och lock, står den

326

Guld- och silversmeder

Fig. 3. Locket till dryckeskannan, avbildad i fig. 2. i skarp kontrastverkan till det släta livet. Barockens livfulla s-formade kurvatur framträder i hänkeln och lockets volutdekor. Lockets graverade Ornamentik är en aning valhänt utförd, men Simon Knudsens dryckeskanna utgör som helhet ett fint exempel på det äldsta kända profana silverföremålet av helsingborgstillverkning och är dessutom en av landets tidigare dryckeskannor i karolinsk barock. Det dröjer ända till 1695 innan nästa helsingborgstillverkade föremål är känt, även det är en slät cylindrisk dryckeskanna i privat ägo. Mästaren är guldsmeden Hans Jönsson, som gått i lära hos H. Brun i Malmö. Han anhöll 1695 att få bli mästare under ämbetet i Malmö och uppsatte verkstad i Helsingborg.

Dessförinnan hade han en tid arbetat i Köpenhamn, och det kan vara förkla­ ringen till att han använt de i Danmark förekommande lejonen som dryckeskannefötter. Dessa är gjutna och pålödda med höga akantusbladfästen. Tumgrep­ pet har också det lejonform (fig. 4). Hänkeln är till skillnad från den föregående kannans försedd med en ciselerad fruktbård i kraftig relief. På det platta locket med vulstig kant finns en inslagen medalj omgiven av graverade akantusslingor och fyra änglar. Att kannan är 3,5 cm högre än den förutnämnda kan vara en annan dansk influens. Den väger 27 1/2 lod och representerar också den mått­ fulla karolinska barockstilen. Jämsides med denna svenska stil förekommer en tyskpåverkad barockstil med överdådig ciselerad dekor, som är helt yttäckande.

Den senare stilen tycks ej ha påverkat helsingborgssilvret.

327

Hantverks- och manufakturalster Med de nya dryckessederna från Tyskland kom förutom dryckeskannan bägaren under nämnda stilperiod. När vi betraktar den eleganta karolinska bägare som 1697 tillverkades av Hans Jönsson frestas vi nästan att utnämna denne guldsmed till dryckeskärlsmästare. Bägaren som tillhör Kulturen har en slät konisk form, saknar fot och har ett inslaget mynt i botten (fig. 4). Dekoren utgöres endast av en förgylld bård vid fotparti och mynning. Den har en höjd av 12,5 cm, vilket tyder på att den är tillräckligt hög för att vara avsedd för öl.

Hans Jönsson var verksam i Helsingborg endast under fem år och i december månad år 1700 finns han upptagen som mästare i Malmö. Trots begränsad kännedom om hans tillverkning får han räknas in i den karolinska barockens formvärld.

1696 begärde Jörgen Winter av ämbetet i Malmö att få bli mästare i Helsing­ borg. Han hade samma år gift sig med en guldsmed Sven Marcussons änka.

Jörgen Winter verkade i Helsingborg fram till 1710, då han rymde till Danmark efter slaget vid Helsingborg. Vi känner honom som skapare av kyrkligt silver.

Han har gjort två ovala oblataskar, 15 cm långa, varav en tillhör Mariakyrkan i Helsingborg. På dess lock finns en graverad lansettformad bladkartusch, som omsluter inskriften ”Willem Farenhusen, Brita Barchman Anno 1696” (fig. 4).

Den väger 21 1/4 lod. Den andra asken, som tillhör Strövelstorps kyrka, har en nästan identisk bladkartusch med spegelmonogrammet ”IB” under friherrlig krona samt årtalet 1700. Den väger 30 1/2 lod. Han har 1707 tillverkat en sexpassformad fot med genombruten sidokant till en kalk i Östra Ljungby kyrka. I graverad relief på foten finns Kristus, Jungfru Maria och Maria Magdalena. Sakrala föremål har i regel ingen utpräglad konststil, men de här nämnda faller in i den karolinska barocken.

Mästare under 1700-talets första hälft De första årtiondena av 1700-talet kallar vi senbarock. Då råder en klassiskt lugn åtstramad formgivning med viss fransk påverkan i Ornamentiken. Den blir regelbunden och strängt symmetrisk ofta med inslag av stiliserad bandflätning.

Nära anknytning till senbarocken har perioden 1720-1750, dels genom att den bibehåller plastiska ornament och dels för att den har enkla odekorerade former. Den kallas Fredrik I:s stil.

Den förste av Helsingborgs guldsmeder med en mer omfattande tillverkning är Hans Ekeström d.ä., som 1690 startade sin lärlingstid hos Balzar Ekeström i Halmstad. Han blev gesäll i Göteborg och vann burskap i Helsingborg 1703 efter att året innan ha blivit mästare i Malmö.

Han har ett brett register av kyrkliga föremål och gjorde inte mindre än fem kalkar med sexpassformad fot och tillplattad nod under åren 1715-1723 för 328

Guld- och silversmeder

Fig. 4. Överst arbeten av Hans Jönsson. T.v. dryckeskanna, 1695. Privat ägo. Foto Helsingborgs museum. T.h. bägare, 1697. Foto Kulturen, Lund. - Nederst oblatask av Jörgen Winter, 1696. Mariakyrkan Helsingborg. Foto Helsingborgs museum.

329

Hantverks- och manufakturalster främst nordvästskånska kyrkor med undantag av en kalk och patén från 1716 som var avsedd för Skånska Husarregementet, vilket framgår av en senare påskrift under foten (fig. 5). Karaktäristiska för senbarocken var åttkantiga askar av vilka ett flertal skapats av Ekeströms hand. Två oblataskar har denna form. En från 1713, 7 cm hög, vilar på fyra kulfötter, har släta förgyllda ytor, som kantas av en våglinjebård runt bräm, lock och botten samt ett nedfällt lås på locket (fig. 5). Den senare bär den graverade inskriften ”Till Guds Nambs Ähra Gifven till Krops Kyrcka AF Christian Holst och des Kiere Hustru Chatharina Christina Östling 1713”. Den andra oblatasken är en helt slät sockenbudsask utan fötter och dekor, tillhörig Mariakyrkan, med inskrift i botten ”Lucas Lohman Elsa Oriot Ao: 1730”. För livets högtider har han skapat en rund bukig dopskål med en ciselerad stiliserad bladdekor invändigt (fig. 5) och inskrift i botten ”Gifvit Til Krops Kyrckia af Hög:wählbåhrna Fru Grefvinan Margareta Ascheberg. Ao 1727 D:8 Ianuari”. Dessutom har han tillverkat en förgylld brudkrona från 1723 i genombruten renässansstil med bergkristall och inlagda färgade glas (fig. 5). Den har sin hemvist i Österfärnebo kyrka ända uppe i Gästrikland.

Silverskedar har varit vanliga som bröllopsgåvor. I Helsingborgs museums samlingar finns ett par, tillverkade 1724, som sannolikt kan hänföras hit.

Skedarna är försedda med inskriften ”PPS/AED”, har runda blad och skaftknopp i form av ett änglahuvud. De är 15,5 cm långa och kallas även kerubskedar (fig. 6). Skedtypen är besläktad med renässansskeden som utvecklats från medeltiden och funnits från 1500-talets mitt och fram på 1700-talet.

Skedbladet har blivit svagt äggformat. På en äldre s.k. brännvinssked från 1708 i privat ägo är detta mer märkbart (fig. 6). Skaftet däremot är platt och kortare och försett med kronknopp, vilket är en medeltida retardering. Skedbladet har graverad akantusdekor. Brännvin förtärdes ofta med sked från en omkringbjuden skål. Det var speciellt kvinnorna som begagnade sig av skeden. Av samme mästare finns en s.k. råttsvanssked från 1724. Namnet har uppkommit av en åsliknande förstärkning av skaftet på det ovala bladets undersida (fig. 6). Denna modernare skedtyp skapades vid 1600-talets slut och tillverkades in på 1700talet. Formen utvecklas vidare då råttsvansen utbyttes mot en halvrund sköld­ form på bladet. I Helsingborg möter vi detta något senare. Helt nya matbestick uppträder på 1700-talet, som har samband med nya seder kring kaffedrickningen. Från 1728 fmns en långsmal tårtspade med hjärtformat blad och platt skaft med avslutande musselform samt graverad dekor av blomsterkorg och bandor­ nament (fig. 6). Den musselformade dekoren, som blir vanligare under rokokon, uppträder redan under Fredrik I:s tid. Den tidstypiska bandornamentiken på nämnda tårtspade har beröringspunkter med dopskålen från samma år genom rytmiska barocksvängar.

33°

Guld- och silversmeder

Fig. 5. Arbeten av Hans Ekeström d.ä. Foto Helsingborgs museum. Överst t.v. Kungl.

Skånska Husarregementets kalk, 1716. Numera hos Kungl. Skånska Dragonregementet.

T.h. Österfärnebo kyrkas brudkrona, 1723. - Därunder Kropps kyrkas dopskål, 1727. Nederst Kropps kyrkas oblatask, 1713.

331

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 6. Arbeten av Hans Ekeström d.ä. Foto Helsingborgs museum. Överst t.v. kerubskedar, 1724. Helsingborgs museum.

T.h. tårtspade, 1728. Privat ägo. - Nederst t.v. råttsvanssked, 1724. Privat ägo. T.h. b rännvinssked, 1708. Privat ägo.

332

Guld- och silversmeder

Fig. 7. Arbeten av Hans Ekeström d.ä. Foto Helsingborgs museum. Överst dosa, 1725.

Nordiska museet. - Nederst ask, 1707. Privat ägo.

333

Hantverks- och manufakturalster Av Ekeströms profana tillverkningar dominerar askar och dosor. Den äldsta från 1707 i privat ägo är en oval ask 11,5 cm lång, helt täckt av driven och ciselerad växtdekor i tyskinfluerad stil. De slingrande akantusbladen på locket omringar två barn som uppbär en blomsterkorg över en kartusch med bandor­ nament (fig. 7).

En liten oval, profilerad dosa i museets ägo, 6,5 cm lång, tillverkad 1716, är mer franskinspirerad med stiliserade palmetter på den ciselerade snedgodronnerade (av godronn = veckad prästkrage) ytan. På lockets överdel finns graverade bladslingor. Större askar av liknande form tillverkades i Stockholm vid 1700talets början. En annan liten rund rak dosa från 1718 är försedd med två fack och plana lock kantade med våglinjebård. På ovansidan förekommer ”OC’ inom en graverad krans. Diameter 3,5 cm. Dosan som sannolikt använts som luktdosa skänktes till museet 1982 av Helsingborgs museiförening. Två åttkanti­ ga askar i privat ägo från 1718 och 1724 är nästan identiska med den nämnda oblatasken i Kropps kyrka. De skall enligt uppgift ha använts som toalettaskar.

I museets ägo finns två askar från 1725, en rund 9 cm i diameter med inslaget mynt på locket bärande Karl XIEs lagerkrönta bild och inskrift ”HB/ASD”, samt en åttkantig 11,2 cm lång med inskrift på locket ”AIS/CGP Ao 1705” under adlig krona. En annan förgylld dosa från 1725 som tillhör Nordiska museet är åttkantig, 8 cm lång och helt dekorerad i den under barocken uppblomstrande filigrantekniken (fig. 7). Dylika dosor användes ofta till snus. I högreståndskretsar tillhörde snusning livets njutbarheter vid denna tid.

Hans Ekeström lär som mästerstycke 1702 ha tillverkat en icke påträffad bägare. I museets samlingar finns en av honom 11 år senare gjord bägare, 12 cm hög. Den har svagt trattformade sidor profilerad fot- och mynningskant med våglinjeformad dekor. På livet inskriptionen ”KIS/KPD” mellan trambolerad dekor av bladkartusch och adlig krona. På motsatt sida förekommer endast en bladkartusch under initialerna ”ANS/KID”. Formen är karaktäristisk för de bägare, som tillverkades vid 1700-talets början. Agaresignaturer börjar bli vanliga under senbarocken.

Hans Ekeström d.ä. är den förste guldsmeden i Helsingborg som använder stadsstämpeln tre torn inom en oval. Hans mästarstämpel utgöres av ett ”H” över ”ES”, inskrivna i ett trepass. Som årsbokstav användes den i Malmö tillämpade serien. Dessutom användes åldermansrankan på ett flertal föremål.

Ekeströms produktion visar en viss mångsidighet av både sakrala och profana föremål, och han följer mestadels den svenska stilriktningen med en strikt senbarock form som i sällsynta fall får en överdådig plastisk dekor.

Hans Ekeström d.ä. hade flera förtroendeuppdrag i staden. Han var e.o. kämnärsbisittare 1705 och förordnades 1711 till skolföreståndare. Guldsmedsyrket utövade han till sin död 1737. Han lämnade efter sig fastigheterna nr 138 334

Guld- och silversmeder och 139, värderade till 720 dir smt och tillgångarna upptogs till 1111 dir smt.

Hans änka finns omnämnd fram till 14 augusti 1739, då verkstaden övertogs av sonen Petter Ekeström, som lärt hos fadern, och sedan 1725 varit gesäll. Han skall 1739 ha utfört en kaffekanna som mästerstycke under ämbetet i Malmö. Innan Petter Ekeström vann burskap 1738 begärde han att magistraten icke skulle tillåta någon annan guldsmed att slå sig ned i staden, då han ansåg att endast en kunde livnära sig på yrket. Magistraten tillmötesgick honom och lovade att icke antaga någon annan så länge Petter Ekeström ”förestod guldsmedsprofessionen väl”, och han förskonades samtidigt från indrivning av skatt och att bära håven i kyrkan. Endast ett fåtal föremål av Petter Ekeström är kända. Från hans första mästarår (1739) fmns några skedar. En brännvinssked i privat ägo, 16,5 cm lång, har runt blad med trambolerad dekor, primitivt hjulkors och kulknopp med ringar. Det är en senmedeltida skedtyp som i klumpigare utformning levt kvar genom århundraden i skånska och danska bondehem. Några matskedar, c:a 20 cm långa, från samma år är av den under senbarocken utvecklade släta model­ len med en markerad ås på skaftets framsida och med en halvrund ibland avdelad sköldform på skedbladets baksida. Ett par dessertskedar från 1760 har slät modell med inskrift på baksidan ”BSS/GKD”. Av sakralt silver, där fadern varit flitig tillverkare, har vi endast vetskap om en sekundär cuppa, tillverkad av Petter Ekeström 1750 till en äldre 1600-tals fot i Raus kyrka.

Vi kan på en bägare tillverkad 1755 av Petter Ekeström se att en utveckling skett av den bägarform som fadern gjorde 1713. Bägaren har nu blivit mer trattformad och erhållit en utvikt fotkant med godronnering nedanför den redan tidigare befintliga våglinjen. Petter Ekeström var verksam som silversmed till sin död 1763. Det enda tecknet på stilhistorisk utveckling hos denne mästare under senbarock period är nämnda bägare och ovala skedblad. Hans stämplar har samma utformning som faderns med ett ”P” i stället för ”H” i mästarstämpeln. Petter Ekeström utsågs till kämnär 1742 och till värderingsman 1761.

Petter Ekeström är den förste av helsingborgsguldsmederna, vars tillverkning fmns registrerad i den arbetsbok som sedan 1759 infordrades varje år från landets alla guldsmeder och tenngjutare via magistraten till Kontrollverket i Stockholm. Förutom föremålen är ofta halten angiven. I Ekeströms arbetsböc­ ker förekommer ett stort antal skedtyper, svampdosor, tumlare, bägare och dräkttillbehör, som tröjspännen och skospännen.

Rokokomästare ”Rokoko” kommer av rocaille = konstgjord klippformation, mussla. Musslan var en av de viktigare beståndsdelarna i rokokoornamentiken tillsammans med voluten, som redan förekommit under barocken. Naturalistiska blommor är 335

Hantverks- och manufakturalster andra karaktäristiska dekorelement, som dominerar under denna tid. Svängda linjer och en osymmetrisk komposition bildar en gracil rytmik i motsats till barockens mer dynamiska tyngd. Stilen uppstår i Frankrike på Ludvig XV:s tid och sammanfaller i Sverige med frihetstidens senare hälft. Den förste rokoko­ mästaren i Helsingborg är Magnus Romare som verkade mellan 1759 och 1765.

Han kom i lära hos Petter Ekeström 1747 och blev gesäll 1751. Liksom sin läromästare uppges han ha tillverkat en för oss okänd kaffekanna som mäster­ stycke. Vi känner endast ett par svampdosor från 1760-talet, som tillhör Göte­ borgs historiska museum. Den ena är förgylld med vertikala åsar (fig. 9) samt slätt lock av uppsvensk typ och den andra har en sydsvensk balusterform, tillplattad med högt lock och krönt av kunglig krona. Svampdosan, som före­ kommer i skiftande former, uppstår under 1700-talet och har fatt sitt namn av att den innehåller en med vätska indränkt svamp. Den kallades också luktdosa och användes av kvinnorna, som skydd mot yrselanfall och för att förhindra att man skulle somna i kyrkan.

Av förda arbetsböcker framkommer att Magnus Romare gjort skedar, tumlare, snusdosor, askar, dosor och tänger för socker samt syringar och dräkttillbe­ hör. 1765 är hans arbetsbok signerad av änkan Anna Petronella Romare. Hon höll verkstaden till 1797 och fortsatte en liknande tillverkning i mindre skala, men inget föremål är känt.

1763 fick Christian Hallenborg burskap i Helsingborg, trots att mästarna Petter Ekeström och Magnus Romare sökt förhindra detta. Han hade varit gesäll hos sin far i Ängelholm. Efter att ha arbetat i Lund och Köpenhamn blev Hallen­ borg den ende mästaren i Helsingborg, som kom att lyda under ämbetet i Kristianstad. Han övertog Petter Ekeströms verkstad och var aktiv till sin död 1776. Liksom i fråga om Magnus Romare är föga känt av hans produktion. Den sydsvenska rokokostilen är representerad i två odaterade svampdosor, 6,5 cm höga (fig. 9). Från 1773 fmns två runda oblataskar, varav en 10 cm hög har rak nederdel och ingraverat vapen (Bonde af Björnö) samt profilerat lock med gjuten pålödd vegetativ knopp. Den tillhör Löddeköpinge kyrka medan den andra, 10,5 cm i diameter med rund bukig fotring, har inskriptionen ”Glumslöf åhr 1774 Kyrkia” inom bladkartusch på locket. En fiolsked är känd från 1775, 19 cm lång.

Hans arbetsböcker tyder på en omfattande produktion och visar silvrets frammarsch på skiftande områden. För mat och dryck fmns sopp-, sås- och gräddskålar, te- och kaffekannor och sockerdosor samt för hushållets övriga behov ljusstakar, ljussaxar och glasögoninfattningar. Av hygienartiklar har Hallenborg skapat handfat och kanna samt tandpetarfodral. De senare liksom sporrar och punschglas är här för första gången omtalade i Helsingborg.

Hans änka, som höll verkstaden till år 1783, fick 1782 anmärkning av 336

Fig. 8. Ljusstakar tillverkade i Hans Ekeström d.y:s verkstad, 1799. Helsingborgs museum.

Guld- och silversmeder

Fig. 9. Överst t.v. svampdosa av Magnus Romare, 1760. Historiska museet, Göteborg. T.h. svampdosa av Christian Hallenborg, utan år. Privat ägo. - Nederst t.v. tumlare av Hans Ekeström dy., 1779. Helsingborgs museum. T. h. saltkar av Hans Ekeström dy., 1794.

Helsingborgs museum. Samtliga foton Helsingborgs museum.

Kontrollverket för att hennes silver var underhaltigt. Hon slapp böter, då det framgick av magistratens bedömning att änkan endast haft en lärgosse i verk­ staden, varför stämpelmästaren icke skulle ha antagit föremål till stämpling, innan de hade prövats av en mästare. Änkan undkom med varningen att hädanefter förse sin verkstad med en erfaren verkgesäll.

22

-

Helsingborg VI:2

337

Hantverks- och manufakturalster Hans Ekeström d.y. blev 1769 guldsmed, den tredje generationen i sin familj, vilket han också åberopade vid ansökan om burskap. Han var sonson till Hans Ekeström d.ä., lärde hos fadern Petter och blev gesäll 1762. Ekeström inköpte 1773 fastigheten nr 12 vid Södra Stora gatan. Efter hans död 1794 fortsatte änkan rörelsen till 1802. Som mästerstycke är en icke påträffad sockerströdosa angiven, en föremålstyp som var ytterst lämpad för rokokons graciösa stil.

Liksom farfadern har han tillverkat praktfulla askar. En oval oblatask från 1772, 5,7 cm hög, tillhör Frillestads kyrka.

I Hans Ekeström d.y:s formvärld påträffas sockerskrin och gräddsnipor, vilka blev omtyckta föremålstyper när kaffe, te och choklad blev modedrycker på 1700-talet. Kannor för dessa drycker och dess tillbehör blev lika efterfrågade silverföremål vid 1700-talets mitt som dryckeskannan för öl var på 1600-talet.

Den päronformade kaffekannan blev det traditionella mästerstycket, och det var på denna som den tekniskt skickligt utförda dekoren bäst kom till sin rätt. Viss tillbakagång i produktionen av kaffekannor bör ha skett under de ständigt återkommande kaffeförbuden. Det första kom till stånd 1756 och det sista varade mellan åren 1817 och 1822. Hans Ekeström d.y. tillverkade sitt första sockerskrin 1777. Det är ovalt, i privat ägo, och har slätt liv, fyra bladformade fötter och fascesbård vid mynningen samt halvcirkelformade handtag med solfjädersavslutning. På det släta locket sitter en elegant knopp i form av skulpterad blomma (fig. 10). Sockerskrinet representerar en synnerligen stram rokokostil. Det gör också två ovala gräddsnipor från 1786, 10 cm höga med bred snås, gjutna bladformade fötter och avlångt vegetativt tumgrepp ovanför en sformad hänkel. I botten står initialerna ”FWCCC” (Fredrik Wilhelm Cöster, Catharina Cecilia Cöster). Dessa var troligen beställda till Fredrik Wilhelm Cösters silverbröllop på Fredriksdals herrgård 1786 och övergick senare till lagman Andreas Peter Ståhle, när denne inköpte Fredriksdal. Den ena tillhör i dag Helsingborgs museum och den andra finns i privat ägo.

Tumlaren blev ett populärt dryckeskärl för brännvin på 1700-talet. Den äldsta kända av helsingborgstillverkning gjordes 1779 av Hans Ekeström d.y., 3 cm hög med trambolerad bladslinga. En halvsfärisk skål med inslagen buckla i botten, gör att den förblir stående och tumlar tillbaka om den stötes omkull (fig.

9). Den äldsta helsingborgsgaffeln med tre klor tillverkade Ekeström 1785 i gammalsvensk modell. I denna modell finns också skedar från samma år. På 1780- och 1790-talen gjorde han ett flertal fiolskedar med graverad sköldform på bladets baksida. Av andra skedtyper kan nämnas strösockerskeden med runt genombrutet blad av växtslingor och träskaft.

1784 framgår av rådstugurättens protokoll att Kontrollverket funnit att guld­ smeden Ekeströms arbeten för andra kvartalet icke höll lödigheten, varför han ålades erlägga dubbla stämpelpenningar. I magistratens protokoll 1788 om338

Hantverks- och manufakturalster nämns Kontrollverkets skrivelse av den 28 mars med generalproven av guld­ smederna Ekeströms och Rönnows silverarbeten för 4:e kvartalet och tillkänna­ gavs att generalproven av silver och guld hädanefter icke skulle återsändas förrän vid slutet av året om de var godkända. Av magistratens protokoll 27 mars 1790 utläses att Kontrollverket fatt fullhaltiga prover av det guld som stäm­ plats.

Redan på 1790-talet möter vi en gustaviansk stil hos några föremål av Hans Ekeström d.y:s hand. I ett av museet förvärvat saltkarsstativ av oval form, daterat 1794, ingår profilerade lister och festonger (fig. 9). Ett par nattljusstakar i privat ägo från samma år har kolonnskaft och rund fot på kvadratisk fotplatta med oval mönsterbård samt rund hankring med bladformat fäste (fig. 10).

Gustaviansk stil har också ett par kannelerade ljusstakar (fig. 8) i museets ägo, tillverkade 1799. Då har sedan fem år verkstaden övertagits av Hans Ekeström d.y:s änka som ansvarade för produktionen. Till denna stil och änkans epok räknas även en kalk på välvd fot med genombruten fotrand och rund tillplattad nod med oval mönsterbård och rak cuppa. Inskrift på cuppan: ”N: Wrams Körka Til Hörig Och På Des Bekostnad Förfärdigat 1798”. Inskrift på foten: ”Jesu Blods kraft Falte Wåre Hiertan”. Den är 29,5 cm hög och är stämplad 1797.

Hans Ekeström d.y. använde sig av två mästarstämplar, dels ”HES” och dels ”H. EKESTRÖM”. Det var i Hans Ekeström d.y:s formvärld, som man i Helsingborg först mötte konkreta exempel på sockerskrin och gräddsnipor, vilka räknades till 1700-talets populäraste föremål. Arbetsböckerna upptager dess­ utom kaffekannor, tekannor, mjölkpottor, saltkar, tobaksbeslag, glasögonbågar, guldringar samt tvålaskar, tvättfat och kanna. Hans strama stilkänsla kommer fint till uttryck både inom den gracila rokokon och i den mer strikta gustavian­ ska formvärlden. När hans änka 1802 nedlade verksamheten, hade den ekeströmska guldsmedsdynastin existerat exakt hundra år.

Som den störste rokokomästaren bland helsingborgsguldsmederna räknar vi Andreas Rönnow. Han föddes 1747 i Helsingborg, gick i lära hos E. Wallmans änka i Landskrona blev gesäll 1768 och mästare i Helsingborg 1777. Hans mästerstycke finns bevarat och inköptes 1931 av Helsingborgs museum. Det är en praktfull rokokokaffekanna, som kvalitetsmässigt sett tål att jämföras med liknande kaffekannor av andra samtida mästare. Ritningen till kannan fmns bevarad på Malmö Museum. Den har den för tiden karaktäristiska päronfor­ men med hjärtformat lock, är 26 cm hög och har trähandtag. Pip, handtagsfästen, blomformad lockknopp och stiliserade bladfötter är pålödda gjutna delar.

Dekoren består av en driven och ciselerad blombukett på livets bukigaste del och en bladslinga som följer pipens kontur och avslutas med en femflikig blomma nedtill, samt en streckad bård vid brämet (fig. 11). Mästerstycket har

340

Guld- och silversmeder I Helsingborg verksamma guld- och silversmeder från 1700-talets mitt till 1800-talets början Källor: Svenskt silversmide 1520—1850, IV: Guld- och silverstämplar, Stockholm 1963. Arbetsböcker 1760— 1850, Mynt- och justeringsverkets arkiv. Band V:1 s. 316. o

Ar

Mästare/ Mästaränkor

Gesäller

Lärlingar

Antal Namn

Antal Namn

Antal Namn

1750

1

P. Ekeström

1773

3

Ch. Hallenborg H. Ekeström, d.y.

M. Romares änka

3

2

1781

4

Ch. Hallenborgs änka H. Ekeström d.y.

M. Romares änka A. Rönnow

2

4

H. Ekeström d.y.

M. Romares änka A. Rönnow

3

1787

3

1

3

H. Ekeström d.y.

M. Romares änka A. Rönnow

1797

3

H. Ekeström d.y.:s änka A. Rönnow Paul Romare

4

P. Romare m.fl.

N. Tullgren

3

P. Romare m.fl.

1792

1802

M. Romare

A. Rönnow P. Romare Tullgren A. Sjöberg

2

N. Hendeberg J. P. Möller

2

N. Hendeberg J. P. Möller

N.

Några av Helsingborgs äldre guld- och silversmeders läroår Källa: Svenskt silversmide 1520-1859, IV: Guld och silverstämplar, Stockholm 1963.

Namn

Lärotid

Lärlingsår

Gesällår

Hans Ekeström d.ä.

Petter Ekeström Magnus Romare Hans Ekeström d.y.

Andreas Rönnow Paul Romare Nils Tullgren Jöns P. Möller Nils Hendeberg

1690-1702 -1725 1747-1759 -1762 1762-1777 1779-1792 1782-1798 1795-1807 1795-1812

7

5 14 8 7 9 8 12 7 10

—

4 —

6 5 4 5 7

34i

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 11. Kaffekannor av Andreas Rönnow. T.h. hans mästerstycke, 1777. Helsingborgs museum. T.v. kanna tillverkad 1789. Privat ägo. - Foto Helsingborgs museum.

Malmö stadsstämpel och är dessutom försett med ätten Hårds vapen. Två nästan identiska kannor, 27 cm höga, i privat ägo tillverkades tolv år senare (fig.

11). Enstaka detaljer skiljer dessa från mästerstycket: locket på de två är något högre, bladfötterna har försetts med kulfötter, pärlbård finns vid bräm och handtagsfästen, men konturbård vid pipen saknas. Gemensamt för alla är kannornas buktande dekor som står i fm kontrast till omkringliggande släta spegelblanka ytor. Lockknoppens blomma går samstämt igen i den stora blom­ buketten. Rönnows kaffekannor är utmärkta exempel på en modifierad stram rokokostil. Han fortsätter att tillverka de sedan 1700-talets mitt så populära svampdosorna. Den graciösa rokokoformen framträder speciellt bra i de syd­ svenska dosornas bukiga liv och krönta lock. På en dosa från 1794 har lockets krona ersatts av två fåglar.

Andreas Rönnow har tillverkat ett antal bägare, mellan 13 och 19 cm höga, under 1700-talets sista decennier. De har den trumpetform, som uppstod vid 1700-talets mitt, och en utvikt godronnerad fotkant. Ett par bägare i museets ägo har dekor med en trambolerad stiliserad rocailleformad bladkartusch som centralmotiv (fig. 12). Helt släta föremål skapades också under rokokons ti­ devarv, som t.ex. tumlaren för brännvin, vilken länge behöll sin popularitet.

342

Guld- och silversmeder

Fig. 12. Bägare av Andreas Rönnow, 1778. Helsingborgs museum.

Den har hos Rönnow på 1790-talet en trambolerad bladdekor nedanför myn­ ningen.

Bland skedar som tillverkats av Andreas Rönnow kan nämnas ett antal fiolskedar, daterade omkring 1800. Skaftet har en elegant svängd form, och stämplarna sitter som prydlig dekor på åsen på skaftets övre del. En såssked i privat ägo från 1782, 15,7 cm lång, har ett skaft av svagt markerad fiolform (fig 13). Bladet är runt och djupt med sicksackformad bladdekor på baksidan.

Strösockerskeden var ytterst vanlig under rokokon. Blekinge läns museum äger ett vackert exemplar från 1801 med runt blad, stjärnformad genombrytning samt gjutet bladformat skaftfäste, 19,5 cm lång (fig. 13). Den förste helsingborgaren som tillverkat dräktsilver i större skala tycks vara Andreas Rönnow. Han har gjort kul- och stolpknappar, delvis förgyllda, 2,4-1,1 cm i diameter.

I arbetsböckerna återkommer öronringar, guldringar, käppringar, sporrar, snusdosor, en bläck- och sanddosa, tedosor, tesilar och gräddskålar, socker­ tänger, sockerströskedar, sockerklyfter, saltkarinfattningar samt bondetumlare, bondebägare, bondeskedar och punschskedar.

I magistratens protokoll av den 15 juli 1799 kan utläsas att Andreas Rönnow för 6 quintin knapphaltige 20 och 18 karats guld, som han lät kontrollera 343

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 13. Arbeten av Andreas Rönnow. Foto Helsingborgs museum. Överst strösockersked, 1801. Blekinge läns museum, Karlskrona. - Nederst såssked, 1782. Privat ägo. föregående år, bör erlägga dubbla stämpelavgifter med 4 skilling och 6 runstyc­ ken, samt att guldprover alltid skall samlas var sort för sig.

Andreas Rönnow var verksam till sin död 1802. Han förvärvade 1781 och 1782 fastigheterna nr 40 och 41 vid Norra Storgatan. Som förtroendeuppdrag innehade han posten som förman för borgerskapets äldste 1798-1800. Hans efterlevande änka i andra giftet Theodora Lundström fortsatte tillverkningen tills sonen övertog verkstaden 1819. Hon är den guldsmedsänka vars produktion vi bäst känner till och som själv haft egna stämplar.

Gustavianska mästare Rokokostilen dröjer sig ibland kvar till framåt sekelskiftet, som vi sett hos Andreas Rönnow. Den efterträds av den gustavianska epoken som nästan sammanfaller med Gustav 111 :s regeringstid. Den kallas också nyklassicistisk, då antiken fungerat som inspirationskälla. Rokokons livfulla rörelseschema efterträds successivt av en åtstramad symmetrisk Ornamentik med festonger, 344

Guld- och silversmeder

Fig. 14. Arbeten från Andreas Rönnows änkas verkstad. Foto Helsingborgs museum. Överst t.v. glasögonfodral, utan år. Privat ägo. T.h. supkalkar, utan år. Helsingborgs museum. Nederst sockertång, 1806. Helsingborgs museum. pärlbårder, äggstavar och kannelyrer. 1790-talet domineras av enkla former, raka linjer och sparsam dekor. Som tidigare nämnts tillverkade rokokomästaren Hans Ekeström d.y. ett par gustavianska kolonettstakar under sitt sista mästarår. Det är svårt att sätta en exakt gräns mellan stilepokerna.

Andreas Rönnows änka, Theodora Lundström, övertog verkstaden 1803, och fortsatte delvis med former vi känner igen från Andreas tid, exempelvis hans balusterformade svampdosor i rokokostil både med krönt lock och med två faglar som avslutning. På en av henne tillverkad sockertång fmns dekor av lekfull rokokokaraktär (fig. 14), men änkan Rönnow far räknas som den förste gustavianske mästaren bland helsingborgsguldsmederna. Till hennes enkla for345

Hantverks- och manufakturalster mer hör en spetsoval dosa från 1807, 2 cm hög, som äges av Kulturen samt ett avlångt slätt glasögonfodral med konvexa kortsidor i privat ägo (fig. 14). Det är 12 cm långt saknar årsstämpel och har dekor av ett stiliserat djurhuvud med initialerna ”CED” på livet och räknas till de mer sällsynta föremålen. Gusta­ vianska festonger förekommer omkring 1810 som graverad dekor på ett 8,5 cm långt saltkarsstativ och i trambolerad utformning på en bägare, 7 cm hög, i museets samlingar. En kalk och patén för sockenbud som tillhör Brunnby kyrka, tillverkades 1813. Kalken, som är 13 cm hög, är slät med svagt utåtsvängd låg cuppa och klockformad rund hålkälsförsedd fot.

Vid 1700-talets slut uppträder en ny dryckeskärlstyp för brännvin, som trängde undan tumlaren. Det är supkalken, vilken troligen influerats av den form som tidigare existerat i glas. Ett par i museets ägo har enkel elegant formgivning. Cuppan som är klockformad med rakt utvikt bräm, bärs upp av ett högt ihåligt skaft och avslutas med en rund hålkälsförsedd fot (fig 14).

Supkalken är 13.2 cm hög och förgylld invändigt. Runt cuppans nederdel utbreder sig en trambolerad lansettformad bladdekor. Båda supkalkarna är försedda med ägareinitialerna ”EB: S: H:N:D:”, vilket kan tyda på att de varit en bröllopsgåva. De skänktes 1962 till museet av Helsingborgs museiförening, och man antog då att de utförts av Andreas Rönnow. Vid en större inventering i samband med en utställning av helsingborgssilver på stadsmuseet 1968 gjordes en systematisering av mästarna Rönnows stämplar, och då föreföll det mer sannolikt att kalkarna tillhörde änkan Rönnows produktion. Vi skall återkom­ ma till de olika stämplarna längre fram. Det är när mästarstämplarna har samma initialer och årsbokstav saknas, som attributionsproblem uppstår.

En hel del matsilver är belagt mellan åren 1809 och 1816, främst skedar med spetsovala blad och refflat skaft i gammalsvensk modell. Av gafflar finns både en mat- och en dessertgaffel, den förra med fyra klor, den senare från 1806 med tre korta klor. I samma modell finns sex mycket spetsiga teskedar med ”A.v.N.” ingraverat på undersidan samt ätterna Stierngranats och von Liewens vapen­ sköldar på ovansidan, vilka ger en dekorativ verkan.

Ovanligare föremål som upptages i arbetsböckerna är öronrensare, öronbågar, tvålborstar och kambeslag. Av mindre artiklar kan nämnas jägarpipor, urnycklar, syringar, fingerringar, fjäderringar, guldringar, guldhjärtan och guldlås.

Paul Romare, som sedan 1779 varit i lära hos Andreas Rönnow, blev gesäll 1784 och lyckades fa burskap i Helsingborg 1792, tack vare kommerskollegiums utslag, som beviljade honom tillstånd att fa idka guldsmedsprofessionen. Han hade anfört besvär mot magistraten, som avslagit hans burskapsansökan 1789.

Det var Hans Ekeström d.y., Andreas Rönnow och Magnus Romares änka, som hävdade att de knappt kunde livnära sig i den lilla fattiga staden, då avsättning346

Guld- och silversmeder

Fig. 15. Arbeten av Paul Romare. Foto Helsingborgs museum. T.v. strösockerskål, 1797.

Helsingborgs museum. T.h. bordsklocka, 1827. Privat ägo.

en av silverarbeten avtagit. Deras försök till begränsning av guldsmedsyrket lyckades dock icke. Paul Romare blev den förste åldermannen i det 1803 nyinrättade ämbetet för guld- och silversmeder i Helsingborg. Han bebodde fastigheten nr 98 vid Kullagatan. 1806 fick han magistratens tillstånd att jämte sitt guldsmedsyrke fa bedriva glasmästarhantverk. Redan 1802 hade han ansökt om färjemansrättighet, men till detta samtyckte icke färjemanslaget. De utvid­ gade näringsfriheterna för guldsmeder sträckte sig endast till hantverk. Av kungörelsen den 19 augusti 1801 framgår ”att man ej ger guldsmeder andra näringsfriheter utom såsom hushållsyrken och till sådana hantverk varuti de äga sådana kunskaper och färdigheter att de kan avlägga försvarligt prov av insikt”.

På 1790-talet tycks Paul Romare främst ha specialiserat sig på små bägare, c:a 7 cm höga. De är trattformiga och smalnar nedåt. Några har lätt utsvängd godronnerad fot och en har fotring med godronnering. Den trambolerade dekoren består av krönta vegetativa kartuscher med ägaresignaturer samt horisontala vågiga bårder och en baksida med retarderad stiliserad musselform.

1797 tillverkade han en strösockerskål, oval på rektangulär fotplatta med tassfötter samt gjutna ovala medaljonger på livet med antikiserande kvinnofigu347

Hantverks- och manufakturalster rer i relief. Den har kantdekor av pärlstavsbård och välvt lock med kottformad knopp samt uppsvängda pärlstavsornerade hänklar (fig. 15). Den är 22 cm hög.

Från sekelskiftet finns matskedar i slät och gammalsvensk modell. En odaterad tesked är av den äldre fiolskedsmodellen och en från 1838 av den senare under empiren så populära gammalfranska modellen.

Några sakrala föremål av Paul Romares tillverkning tillhör Mariakyrkan.

Han har gjort ett slätt brätte med kors 1819 till en äldre 1600-tals patén samt 1820 en patén och en oblatask för sockenbud. På denna sistnämnda, helt släta förgyllda patén är vikten 1 3/4 lod angiven. Oblatasken är rund och slät med lock i två avsatser, 5,5 cm i diameter. En oval dosa 6,4 cm lång från 1834 är trots sen datering helt slät. Hos Paul Romare finner vi också svampdosan i rokokostil. Ett par supkalkar i privat ägo från 1807, 12 cm höga, förgyllda invändigt, är de föremål som bäst passar in i det gustavianska stilschemat. Den klockformade cuppan och runda foten är fastlödda vid ett skaftformat ben med pärlbandsdekor i skarven. Cuppans botten består av ett uthamrat mynt med Gustav IV Adolfs bild och hans valspråk ”Gud och folket”.

I privat ägo finns en ringklocka avsedd att kalla husets betjäning till matbor­ det. Den tillverkades av Paul Romare 1827, är 7,5 cm hög och har en slät klockform och ett vågformat handtag (fig. 15). I sin enkla formgivning är den det mest personliga föremålet av denne mästares hand. I Helsingborg är Paul Romare också den flitigaste tillverkaren av guldsmycken. Vi känner ett par broscher i privat ägo, en helt slät sammansatt av runda örhängen, och en oval, som utgörs av en målad blombukett på glas, infattad i ett bårdformat filigranarbete, 4 cm hög. I arbetsböckerna förekommer bl.a. guldmedaljonger, guldkors, guldöronbucklor, öronrosor, guldankare, guldklockor, guldurnycklar, hårbandsbeslag, snusdosor, sporrar, ljusplåtar, flaskproppar och saltkarsinfattningar.

I maj 1794 anmärkte Kontrollverket på Paul Romares knapphaltiga guld­ prover. I februari 1822 dömdes han till 50 dalers böter för betydligt underhaltigt silver. Kontrollverket yrkade denna gång på det strängaste straffet för honom.

Paul Romare är den som verkat längst som guldsmedsmästare i Helsingborg.

Han hade varit aktiv i 49 år innan han dog 1841.

Den siste silversmeden som blev mästare på 1700-talet var Nils Tullgren. 1782 kom han i lära hos Hans Ekeström d.y., blev gesäll 1786 och mästare 1798.

Hans arbetsböcker upptager bordklocka, sporrar, pipbeslag, knäspännen, snus­ dosor, brännvinsbägare, tumlare, grädd- och sockerskålar, sockertänger, sockerklyfter och ströskedar.

Ur hans produktion har vi vetskap om en tekanna från 1799 i privat ägo. Den är oval på kulfötter, 18 cm hög, i stram gustaviansk stil med rombiska bårder på livets nedre del, på dess bräm och på lockets mellanavsats samt godronnbård 348

Guld- och silversmeder

Fig. 16. Överst tekanna av Nils Tullgren, 1799. Privat ägo. - Nederst tekanna och gräddkanna av Ernst Tengvall, 1809. Privat ägo. - Båda foto Helsingborgs museum. överst på locket och på den klotformiga lockknoppens nedre del. Närmast kulfotterna finns en smal genombruten vågig gallerbård. Hänkeln utgöres av ett kantigt svagt rundat trähantag med silverfästen (fig. 16). Förutom denna vackra välproportionerliga tekanna känner vi hitintills endast en matsked i museets ägo, av fransk modell, tillverkad 1804.

1806 fick Nils Tullgren magistratens tillstånd att förutom guldsmedsyrket idka garverinäring. 1801 hade han hos magistraten anhållit att få bli grovbrödsbagare men förklarades oberättigad till bagerinäringens idkande. Däremot tillät man honom idka salubageri och slakterinäring, men eftersom han samma år 349

Hantverks- och manufakturalster hade förvärvat gården nr 4 i hörnet av Södra Storgatan och nuvarande Prästga­ tan med en tillhörande garveriinrättning, kom han ej att ägna sig åt bageri- och slakterinäring. Hans burskap som guldsmed upphörde 1808.

Anders Sjöberg heter en föga känd guldsmed, som var verksam i Helsingborg 1802-1806. Liksom Paul Romare tio år tidigare anförde Sjöberg besvär hos K. M:t mot kommerskollegium, som avslagit hans burskapsansökan. Man hade konstaterat att fyra silverarbetarverkstäder med torftig utkomst var tillräckligt.

Han beviljades dock burskap, sedan han inkommit med mästarbrev från Kristi­ anstad. Av hans hand känner vi endast till en patén från 1803, tillhörig Raus kyrka. Hans arbetsböcker upptager ett stort antal guld- och örringar, arm­ bandslås, bröstnålar, knä- och skospännen, snusdosor, pipbeslag och sporrar samt sockertänger, skedar, gafflar, pepparbössor, tebössor och tvålaskar. Den 11 augusti upplästes inför magistraten Kontrollverkets skrivelse att Anders Sjöbergs generalprov förra året av kontrollerade 575 1/2 lod silver utfallit till lägsta knapphet, varför han fick böta 3 riksdaler 47 skilling och 10 runstycken.

Att guldsmedsyrket behövde kompletteras med förtjänster från annan verksam­ het visar Anders Sjöbergs anhållan hos magistraten om att få idka hökerinäring.

Magistraten lämnade bifall enligt K. M:ts och kommerskollegiums kungörelse av den 3 februari 1802.

Vi vet att i Anders Sjöbergs verkstad tillverkade Ernst Tengvall sitt mästerstyc­ ke, en signetring och ett par silverskospännen, innan han 1803 fick mästerskap.

Dessa har liksom flertalet mästerstycken aldrig påträffats. Guldsmederna Nils Tullgren, Paul Romare, Anders Sjöberg samt Andreas Rönnows änka bestred Ernst Tengvalls burskapsansökan i maj 1803, men magistraten uppmanade Tengvall att göra ett mästarprov inom sex veckor. Magistraten fann samtidigt skäligt att med stöd av 1 art. 12 mom. i skråordningen av år 1720 stifta och inrätta ett guld- och silversmeds ämbete i Helsingborg, eftersom här nu fanns fyra guldsmeder och en gesäll, som sökte burskap. Ämbetet tog sin början den 3 juni 1803 med Paul Romare som ålderman och Nils Tullgren och Anders Sjöberg som bisittare. Det ålades ämbetet att utskriva lärlingar, skaffa sigill och proto­ kollsbok samt ett exemplar av 1720 års skråordning jämte en låda till handling­ arnas förvarande. De på rådhuset uppkallade guldsmederna förklarade sig införstådda med detta.

Ernst Tengvall bodde i tvåvåningshuset Norra Storgatan 42. Hans föremål fick huvudsakligen gustaviansk utformning. 1809 tillverkade han en elegant teoch gräddkanna med monogrammet ”PM” (= Peter Mollberg). Tekannan är oval, 12,5 cm hög, med markerade ränder som dekor vid nederkant, bräm och lockmynning samt försedd med rundat brunt trähandtag. Det välvda locket har rund lockknopp och pålagd vågig rundel (fig. 16). Inskrift av senare datum i botten: ”Från Fredrika Follin född Mollberg till Ryttmästare P. Follin 1866”.

35°

Guld- och silversmeder Vikten, 26 lod, är också angiven i botten. Gräddkannan är 13 cm hög, tunnformad, har indragen hals, bred snås och rakt silverhandtag. Ett par supkalkar med trambolerad dekor på cuppa och fot av sammanförda festonger äges av museet. Av matsilver känner vi matskedar i slät modell samt teskedar med graverad dekor.

En medicinsked, den äldsta kända helsingborgstillverkade, är stämplad 1807 och är 15 cm lång samt försedd med fot. Den förvärvades 1982 till museets samlingar. 1814 tillverkade Tengvall en snusdosa bestående av porslinssnäcka med silverbeslag, 6,8 cm lång. En svampdosa från 1819 som tillhör Malmö museum är av skånsk rokokotyp men har något rakare form än de tidigare nämnda. Ernst Tengvall gjorde ett sockenbudstyg 1819 till Fleninge kyrka, vars 13 cm höga kalk representerar empiren med kraftig godronnering på cuppa och ben. I hans arbetsbok finns tandpetare, tvålask, bläckhorn, fingerborgar, klackoch danssporrar samt smycken. Ernst Tengvall var verksam till sin död 1823, varefter verkstaden förestods av änkan under ytterligare tre år.

Empiremästare I Sverige anses empiren börja 1810, det år då marskalk Bernadotte landsteg på svensk mark i Helsingborg. Den är influerad av franska kejsarstilen och hämtar förebilder från romarriket och det gamla Egypten, men stilriktningen får i vårt land en mer borgerlig utformning och kallas Karl Johansstil. Som dekorelement inträder medusahuvud och lejonmaskaroner samt delfmer, svanar och gripar. Äggstav- och meanderbårder övertager pärlstavens plats. Godronneringen blir kraftigare och mer dominant. Korpuskärlen är ofta kul- och tunnformade.

Tillbehör för te och kaffe, som gräddkannor och sockerskrin, får en mjukare formgivning. Förutom matsilver i slät, fransk och svensk modell blir gammal­ fransk och snäckmodell ofta förekommande.

Av helsingborgsmästarna är Jöns Peter Möller verksam under denna epok. Han kom 1795 i lära hos Paul Romare, blev gesäll år 1800 och vann burskap 1806, sedan magistraten ålagt honom att inom sex veckor i guldsmedsåldermannen Paul Romares verkstad under dennes överinseende göra följande mästarprov: en modern bröstnål av guld, en bucklig svampdosa med invändig förgyllning.

Dessa har ej påträffats och ej heller den chokladkanna som finns upptagen i hans arbetsbok liksom sporrar, pipbeslag, sockertänger och tumlare. Vi känner däremot till matsilver i gammalsvensk och slät modell. Dräktsilver har han tillverkat som runda och hjärtformiga söljor med pressade blommor i relief. Ett par spännen äges av Nordiska museet och består av vardera två delar, det ena är förgyllt och har genombrutna akantusblad och det andra har en utdragen vågig hjärtform med inlagda stenar i filigran. Helsingborgs museum äger en

351

Hantverks- och manufakturalster konisk bägare med utvikt fotring och brätte samt streck- och våglinjeformig dekor. Den är 6 cm hög och har troligen använts som dryckeskärl för brännvin.

Hans vackraste arbete är en u-formad ytterskål av genombrutna trådar på fyrpassfot med kort ben samt blomsterdekorerat handtag i filigran. Den tillver­ kades 1815, är 15,5 cm hög och har en innerskål av mörkblått glas (fig. 17). Jöns Peter Möller lät stämpla arbeten mellan 1807 och 1831.

Guld- och silversmedsämbetets medlemmar Källor: Svenskt silversmide 1520-1850, IV: Guld- och silverstämplar, Stockholm 1963. Arbetsböcker 1760— 1850, Mynt- och justeringsverkets arkiv. Band V:1 s. 316.

0

o

Ar

Antal mästare/ mästaränkor

Namn

Ar

Antal mästare/ mästaränkor

1803

4

A. Rönnows änka P. Romare N. Tullgren A. Sjöberg

1827

5

Namn

P. Romare J. P. Möller N. Hedenberg L. A. Rönnow Lindegren G.

1807

1812

1817

1822

6

5

5

5

A. Rönnows änka P. Romare N. Tullgren E. Tengvall S. Appelberg J. P. Möller

1832

A. Rönnows änka P. Romare E. Tengvall J.P. Möller N. Hendeberg

1839

A. Rönnows änka P. Romare E. Tengvall J. P. Möller N. Hendeberg

1844

P.Romare E. Tengvall J. P. Möller Hendeberg L. A. Rönnow

1849a

N.

aÄmbetet upplöstes 1847

352

5

P. Romare N. Hendeberg L. A. Rönnow Lindegren A. Möller G.

6

P. Romare N. Hendeberg Lindegren A. Möller A. Munthe J. Frohm G.

6

N. Hendeberg Lindegren A. Möller A. Munthe J. Frohm Peter Romare G.

5

N. Hendeberg A. Möller A. Munthe J. Frohm P. Romare

Guld- och silversmeder Under empiren är antalet silververkstäder i Helsingborg som störst. Det är omväxlande fem och sex. Vi har haft flera exempel på hur man tidigare sökt förhindra godkännande av burskapsansökningar. Detta fortsätter, trots kungö­ relsen från K. M:t och kommerskollegium av den 3 februari 1802 angående ”guldsmeders rättighet att utan avseende på besvärs anförande av vederparter fa komma till åtnjutande av utvidgade näringsfriheter”.

Vi kan återigen se hur aktiva guldsmeder söker förhindra att nya verkstäder etableras. 1806 bestred guld- och silversmedsämbetet en burskapsansökan från guldsmedsgesällen Samuel Appelberg, som ämbetet erhållit på remiss från magi­ straten, med motivering att de redan var sex mästare. Borgerskapets äldste hade däremot inget att invända mot ansökan, eftersom den sökande gjort sig känd för ett hederligt uppträdande och med lärda mäns betyg styrkt sin skicklighet uti yrket. Magistraten fann i sin resolution att sökanden uppvisat lärobrev utfärdat från Kristianstad 3 juli 1798 och ämbetsbetyg från överdirek­ tören vid Kontrollverket B. R. Geijer att han befunnits ”uti de ädlare metaller­ nas hanterande vara berömligen försigkommen samt är med de angelägnaste till proberingen hörande verktyg försedd.” Fastän guld- och silverämbetet bestritt ansökan, ansåg sig magistraten icke kunna förvägra en skicklig gesäll hans bärgning inom det yrke han lärt. Magistraten förklarade honom därför berätti­ gad att idka guldsmedsyrket, sedan han gjort mästarprov enligt kommerskolle­ giums cirkulär 1 februari 1803. Detta innebar att magistraten bestämde att han på åldermannen Paul Romares verkstad under dennes överinseende skulle förfärdiga en modern bröstnål och en matsked av silver inom sex veckor.

Samuel Appelberg fick sitt mästarbrev 9 mars 1807 och inträdde i burskapet.

Han uppges ha stämplat arbeten i Helsingborg mellan 1807 och 1808, men ingen silvertillverkning har påträffats, och arbetsböcker saknas. 1809 anges han vara blind och oförmögen till arbete.

Nils Hendeberg kom 1795 i lära hos Hans Ekeström d.y:s änka. Hans burskaps­ ansökan beviljades av magistraten 1811, sedan han visat examensbevis från Kontrollverket, trots att guldsmederna i Helsingborg, fyra detta år, ansåg att existerande verkstäder var mer än tillräckliga. Som mästarprov ålades han göra en bröstnål av silver och en silversked. Hendeberg var verksam i Helsingborg 1812-1852.

Han har tillverkat ett flertal kalkar med bred godronnerad nod på benet. Två stycken från 1830-talet, som tillhör Bårslövs respektive Fleninge kyrka, har fyrflikad fotplatta med pålödd reliefdekor av sädeskärvar och druvklasar samt krucifix och blomma på den runda foten. Text på denna: ”IOH XXI XV Simon Iona Älskar Du mig”. Sockenbudskalken från år 1850, som tillhör Mariakyrkan, har åttkantig fot med fyrpassdekor på kanten. Raus kyrka inne­ har en oblatask från 1852.

23

-

Helsingborg VI:2

353

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 17. Överst tesil av Nils Hendeberg, utan år. Privat ägo. - Nederst t.v. ytterskål av Jöns Peter Möller, 1815. Helsingborgs museum. T.h. silverbeslaget piphuvud av sjöskum, av Nils Hendeberg, utan år. Privat ägo. - Samtliga foton Helsingborgs museum.

354

Guld- och silversmeder Hans tidigare profana föremål är en bålslev av kokosnöt med silverinfattning och träskaft från 1820. Dess längd är 45,5 cm. Två såsskedar med ovala blad urholkade i ena sidan från 1834 och 1837 är gjorda i den under empiren så uppskattade snäckmodellen. Denna modell har även en strösockersked med spetsovalt blad från 1836 och likaså en tesil med räfflad mynning (fig. 17).

Matskedar förekommer i slät och gammalfransk modell från 1840-talet.

Supkalken har hos Hendeberg fatt åttkantig fot, smalare cuppa än tidigare och en mer utbredd sicksackdekor. Ett udda exemplar är känt från år 1835. Ett par saltkarsomfattningar i museets ägo saknar datering. De har en spetsoval ram med pressad bård av rosetter och streck. Den vilar på fyra lätt svängda fötter av silvertråd, nedtill hoplödda i platt cirkel, och uppbär en spetsoval skål av blått glas. Längd 9 cm. Vi har hos Hendeberg fler exempel på silverarbete i kombination med andra material. Ett piphuvud av sjöskum, i privat ägo, har beslag av silver med graverad dekor av Karl XIIEs krönta namnchiffer. Längd 18 cm (fig. 17). Silvrets glänsande blanka yta kontrasterar elegant mot sjöskumsdelen. Blandade material förekommer också i Hendebergs smycken. En guldring har infattad ametist och pärlor, och en guldbrosch i filigran från 1830 har inslag av hårarbete.

Av arbetsböckerna framgår att Hendeberg tillverkat gräddskålar, gräddkannor, gräddkopp, drickmuggar, kakspadar, fiskskedar, sockertänger, beslag till kokosnöt, toalettaskar, tvåldosor, kam, tandborste, fjäderringar, carneolringar och pungringar.

Guldsmedsgesällen Lars Anders Rönnow erhöll burskap i Helsingborg 1817 och övertog fadern Andreas Rönnows verkstad efter modern 1819 och drev den till sin död 1834. Som mästarprov lär han ha utfört en modern silvergräddkanna och ett par guldörhängen. Han bebodde fastigheterna nr 36 och 39 vid Norra Storgatan. Hans äldsta kända föremål är ett skrivställ från 1819, i privat ägo, som tillhört ingen mindre än Esaias Tegnér. Det består av en avlång bricka på sex u-formade fötter, sammanbundna av svängda silvertrådar, och har som centralmotiv de för empiren så karaktäristiska klot- och lyrornamenten (fig. 18).

På brickans undersida står följande inskrift: ”Att detta Skrivställ af silfver, innehållande bläckhorn och sanddosa och däremellan en sfärlik kopp, hvars öfre hälft utgöres af en ringklocka med handtag i form av en lyra, tillhört Skalden och Biskopen Esaias Tegnér i lifstiden och efter hans död förärades hans svåger, min numera aflidne fader Kansli-Rådet Gustaf Myrman, får jag härmed san­ ningsenligt intyga. Stockholm i januari 1881. Gust. Myhrman”.

Lars Anders Rönnow slår alla helsingborgsrekord i fråga om hittills kända tillverkade skålar och skrin för strösocker. Samtliga är rikt dekorerade i empirens skiftande formspråk. Två ovala skrin, 18 cm långa, från 1820 och 1826, i privat ägo, bärs upp av fyra svanar på korsformade fotplattor med fyra kulföt355

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 18. Arbeten av Lars Anders Rönnow. Foto Helsingborgs museum. T.v. skrivställ, 1819. Privat ägo. T.h. strösockerskål bestående av en monterad kokosnöt, 1828. Helsing­ borgs museum. ter. Godronnering finns på livets nederdel och stansade meanderbårder vid bräm och fotplattans kant samt lås på livet, flankerat av pressade stjärnor. På det släta lockets översta avsats vilar en gjuten hund i relief, vilkens uppgift lär ha varit att hålla barnen borta från sötsakerna (fig. 19). En annan typ av strösockerskålar är kända i fyra exemplar, 27 cm höga, varav ett par tillhör Helsingborgs museum. De är tillverkade 1823, 1824 och 1827 och utgöres av en rund till hälften godronnerad skål, som vilar på tre djurhuvudformade ståndare med tassfötter fästade på trepassformad fot. På lockets u-formade överdel sitter en gjuten delfinkropp på en vindruvsklasebädd. Lejonmaskaroner sitter på livet ovanför godronneringen samt stansade festongbårder på fotplattans kant (fig.

19). En halvcirkelformad sockerskål i museets ägo från 1828 har kraftiga lejontassben på en fyrpassplatta med kultötter. Mellan tassarna på en förhöj­ ning är en urna placerad. Ringformade handtag är fästade i munnen på kraftiga lejonmaskaroner nedanför mynningen. Höjd 15,5 cm. På en graverad inskrift mellan dessa står ”Souvenir af AL”.

Kokosnöten var populär under empiren. Vi har sett att Nils Hendeberg brukade den som bålslev, och 1828 gör Lars Anders Rönnow en sockerskål, där kokosnöten är fästad mellan två smala s-formade hankar, som i sin tur är fastlödda vid en fyrpassplatta på kulfötter med stansad meanderslingekant och 356

Guld- och silversmeder översikt över de silverstämplar, som använts inom släkten Rönnows verkstäder.

Mästarstämplar

Stadsstämplar

Andreas Rönnow (1777-1802) la 1777-1802

RÖNNOV

I 1778-1794

lb 1794 2

1789-

3

1790-

4

1791-1801

5

1798

O

II 1795-1802

T* ALL3

III 1798-1801

m

Andreas Rönnows änka (1803—1819) 6a 1803-1813

ROJJKOV “ !

6b 1815-1819

RÖMNTOW

IV 1809-1816

O

6c 1807 7

-1813

8

1810-

9

1815-1819

hb

Lars Anders Rönnow (1819—1834) 10 1819-1832

RON NOW

11 1821-1825

(ATRj

12 1823-1827 13 1825-1831

V 1819-1821 VI 1820

mm

VII 1823-1832 VIII 1826-1828 IX 1830

357

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 19. Arbeten av Lars Anders Rönnow. Foto Helsingborgs museum. Överst sockerskrin, 1820. Privat ägo. - Nederst strösockerskålar, 1824 och 1827. Helsingborgs museum. en gjuten blomma på plattans mitt. Det släta klockformade locket avslutas med en oval godronnerad knopp av ben (fig. 18). 1829 återkommer Rönnow med ett ovalt sockerskrin på fyra korta pressade svängda palmettfötter. På livets nederdel förekommer bred gles godronnering med parallella streck mellan varje godronn. Det välvda locket är helt godronnerat. Lockknoppen utgöres av en vriden oval ring med kraftigt djurformat fäste. Låset, som sammanhåller lock och skrin, har ett stansat spetsovalt nyckelbeslag, vilket är dekorerat med palmetter, voluter, blommor och en medaljong. En tandad bård finns vid lockets mynning och livets nederkant och dessutom en vinkelbård vid brämet.

358

Guld- och silversmeder

Fig. 20. Arbeten av Lars Anders Rönnow. Foto Helsingborgs museum. Överst nålfat, 1825.

Helsingborgs museum. - Nederst snusdosa, 1831. Privat ägo.

Den sista kända i raden av Rönnows strösockerskålar är tillverkad 1832 och är halvcirkelformad på hög fot och har fyrpassformad fotplatta med tassfötter.

Skålens nedre del är godronnerad och ett stansat mönster av eklöv förekommer på fotplattans kant. De pressade handtagen har en dryckeshornsliknande form.

På det släta välvda locket utgöres knoppen av en gjuten papegoja på en druvklase i relief. Höjd 27,3 cm.

Man kan med lätthet konstatera att sockerskålarna upptager de flesta empireelementen. Helhetsintrycket är varierande. Närmast grotesk verkar skålen med lejonmaskaroner och nagelförsedda lejontassar. Praktfullt lyser det blanka 359

Hantverks- och manufakturalster silverlocket mot kokosnötsskalets yta och de lätta handtagen ger ett graciöst intryck. Kraftiga formelement som svanar och vilande hund kontrasterar mag­ nifikt mot mellanliggande släta silverplan. Stansade bårder med elegant form­ givning som meanderslingan bidrager till en sammanhållande helhet mellan bräm och fotplatta. I enstaka fall är dekoren klumpigt sammansatt.

Två gräddkannor i privat ägo tillverkade 1828 och 1829 är helt i avsaknad av empiredekor. En av kannorna har en ciselerad ros på livet. Tunnformen med uformad snås och smal böjd hänkel hör hemma i empiren. Lars Anders Rönnow har visat prov på olika typer av filigranarbete. Ett treflikat ytterhölje till glasskål i denna teknik från 1829 har fyrpassformad fotplatta och slätt ben. Höjd 10 cm.

En strösked med runt blad från 1821, som ägs av Nordiska museet, består helt av filigran i bårder, rundlar och blommor. En från 1829 har slätt skaft med spetsig avslutning och runt blad med genombruten bårddekor och stiliserad blomkorg.

Matsilver i skiftande modeller varierar till form och dekor. Dräktsilver fmns belagt på 1820-talet. En urkedja av tre silverlänkar, sammanhållna av långa plattor med inlagda stenar, äges av Kulturen. Ett spänne från samma årtionde, som donerats till museet i Helsingborg, har rektangulär ramform med tvärslå.

Längd 5,5 cm. Slät oval form har ett nålfat med ben av silvertråd, hoplödda till en ringformad fot, som påminner om tidigare tillverkade ben på saltkar av Nils Hendeberg (fig. 20). Ett av de senare föremålen som tillverkats av Lars Anders Rönnow är en snusdosa från 1831, som är avlång, svagt konvex med graverade streckbårder och förgylld invändigt. Längd 6 cm (fig. 20).

I arbetsböckerna förekommer också nålfat och skrivdon, som här nämnts, samt för övrigt vaxstapelställ, ljusstakar, pipbeslag, käppknappar, sporrar, lås, tandpetare, syringar, servettringar, ridikyllås, fingerringar, hjärtan, socker­ tänger och fästen till saltkar.

Gustaf Lindegren, som 1817 blivit gesäll i Borås och 1819 examinerats vid Kontrollkontoret i Stockholm, vann 1824 burskap i Helsingborg, efter att som mästarprov ha tillverkat en modern guldring och en gräddkanna i silver. Han gifte sig 1825 med Ingrid Catharina Möller, änkan efter guldsmeden Ernst Tengvall. Han var svåger till guldsmeden Jöns Peter Möller. Gustaf Lindegren har stämplat arbeten i Helsingborg mellan 1826 och 1845. De flesta represen­ terar empirens formspråk med dragning åt senempire eller romantik. Från hans första år fmns en dosa i Helsingborgs museum, äggformad, slät, i två delar med en ringknopp och fäste av pålödd bladkrans. Den är förgylld invändigt och 5,5 cm i diameter. Museet äger en slät medicinsked, daterad 1829, 12,5 cm lång, samt ett par saltkarsomfattningar, spetsovala med genombruten bård och fyra vinkelformade ben på kulfötter. Längd 9 cm. Innerskålar av blått glas med vitmålad bladdekor hör till.

36°

Guld- och silversmeder

Fig. 21. Arbeten av Gustaf Lindegren. Samtliga i Helsingborgs museum. Överst pris vid skjuttävlingar i Helsingborg 1838. - Nederst t.v. kaffekanna, 1835. T.h. kalk, 1835.

Den tidigare så populära tumlaren har fatt en slät utvikt fotplatta och har punsad dekor av streck och linjer. Också ett par svampdosor är kända av Lindegrens hand, en av klassisk balusterform, något konkav på liv och lock med kronan vilande på ett platt lock. Den andra har en rak sida, och de övriga tre är lätt buktande med horisontala åsar. Det platta locket har graverade delvis volutsvängda akantusblad. Några smycken fmns belagda, ett par släta guldörhängen, ett hjärta, som tillverkats till en halskedja av Ernst Tengvall och en hjärtformad brosch av silvertråd formad till spiralrundlar samt ett förgyllt hängsmycke i form av ett änglahuvud omslutet av en ring med två hängande berlocker.

361

Hantverks- och manufakturalster Av matsilver finns en ragusked och en såssked av gammalfransk modell. En soppslev har ovalt blad, bladformat fäste och träskaft. Ett antal teskedar är släta, några försedda med graverad bårddekor. Kulturen i Lund äger ett par eleganta fruktknivar med godronnering på skaftet närmast bladet samt en pal­ mett på yttersta spetsen. Två idrottspokaler, båda med plana sidor, har funge­ rat som skottpris på Helsingborgs skjutbana vid tävlingar 4 augusti 1838 (flg.

21). En från empiren kvardröjande föremålstyp är den tunnformade kaffekan­ nan, här på fyra tassfötter med slät s-formad pip, s-format träskaft samt välvt lock. Höjd 16,3 cm. Nedtill finns en smal stansad eklövsbård vid mynningen (fig. 21). Den är klassisk, enkel och välproportionerlig, tillverkad 1835 och tillhör Helsingborgs museum. Som dess raka motsats framträder en kalk tillver­ kad samma år och förvärvad 1981 av museet. Den har rund cuppa, utvikt mynningskant och ett högt ben på rund fotplatta. Cuppans nedre del har godronnering med stansade dubbla eklövsbårder nedanför och en bredare bård av blandad växtornamentik med inslag av rosor ovanför godronneringen och på benets mitt (fig. 21). Förmodligen har den använts för sakrala ändamål. Kalken har klumpig form och Ornamentiken ger ett överdekorerat intryck.

Omkring 1830 är de egentliga konststilarnas tid förbi, då uppträder successivt de s.k. nystilarna eller romantiken, som söker inspiration i äldre tiders stilarter, vilket ofta leder till en märklig sammansättning av skiftande dekorer.

I Gustav Lindegrens arbetsböcker fmns bl.a. följande föremål upptagna: grädd- och senapskannor, brännvins- och dricksglas, tesilar, saltkar, ragu- och förläggsskedar, snus- och nåldosor, pipbeslag, ljusstakar, sigill, damsporrar, fingerborg, kråsnål, ur- och hårbandsbeslag, tvåldosor, toilettaskar, rakborstskaft, toilettljusstakar och tandpetare. Han avled 1845.

Abraham Möller, som antas vara brorson till Jöns Peter Möller, kom 1819 i lära hos Nils Hendeberg. Han har i Stockholm även fått undervisning i proberkonsten och har erhållit betyg från 5 1/2 års arbete hos Gustaf Lindegren. Efter att ha fatt burskap i Helsingborg 1830 har han stämplat arbeten mellan 1831 och 1860. Som mästarprov anses han ha förfärdigat en silversnusdosa och en guldbröstnål. Endast ett fatal mindre föremål är kända. I arbetsböckerna förekommer fmgerringar, sporrar och pipbeslag. Ett par ragu- och teskedar från 1840 fmns i gammalfransk modell på Helsingborgs museum. En slät matsked i privat ägo, tillverkad 1845, har en dekorativ, graverad växtdekor på skaftet. I museets samlingar fmns dessutom ett hängsmycke i filigran samt en odaterad svampdosa i en tidigare ej påträffad modell. Den är rund, konvex och med godronnerad kant, samt ett ovalt ringformat handtag med vinkelrätt fäste.

Diameter 3 cm. Smyckena och matsilvret är nära besläktade med läromästaren Hendebergs former. Ägaresignaturen ”R” (Rosenberg) förekommer också hos båda guldsmederna.

362

Guld- och silversmeder Alexander Munthe erhöll burskap i Helsingborg 1835 i guld- och silverhantver­ ket jämte därmed förenliga gravörarbeten. Han gifte sig 1836 med guldsmeden Lars Andreas Rönnows änka och erhöll genom henne del i fastigheten nr 39.

Han säges ha stämplat arbeten mellan 1835 och 1853. Munthes äldsta kända föremål, ett sockerskrin från 1837, har flera beröringspunkter med ett av Lars Andreas Rönnow från 1829, varför man kan antaga att Rönnows änka medfört dekorstansar från sin verkstad. Dekoren på palmettfötterna, det av olika ele­ ment sammansatta nyckelbeslaget samt den ovala lockknoppen med djurformat fäste är samma. Skrinet är liksom Rönnows ovalt, men Munthe har en kraftiga­ re godronnering på livets nederdel och annorlunda stansade bårder nedtill och vid mynningen. Han har använt den eklövsbård, som två år tidigare förekom­ mit hos Gustaf Lindegren på kalk och kaffekanna. Skrinet inköptes av Helsing­ borgs museum 1978.

En retarderad empirestil präglar ett par ljusstakar i museets ägo från 1839, på oval fot med stansad kantbård och gjutet ben i form av en delfin vilande på en

Fig. 22. Arbeten av Alexander Munthe, 1800-talets mitt. Foto Helsingborgs museum. Överst etui med fingerborg, syskydd och nål. Privat ägo. Nederst nål- och nysthållare.

Historiska museet, Göteborg.

363

Hantverks- och manufakturalster godronnerad vulst. Ljuspipan är cylindrisk med svagt konkav ljusmanschett och profilerade kanter. Dess höjd är 12 cm. En cylindrisk bägare i privat ägo, daterad 1843, 8,5 cm hög med ägaresignaturen ”C.A.H.” inom graverad blad­ bård, uppges ha varit en konfirmationsgåva.

Matskedar från samma tid har dels skaft av enbart mussla, s.k. snäckmodell, och dels denna kombinerad med akantus och palmett, s.k. engelsk modell.

Dessutom förekommer den klassiska gammalfranska modellen.

Ett par odaterade föremål har handarbetsanknytning. En nål- och nysthållare tillhör Göteborgs historiska museum. Nålhållaren utgöres av en nyckel, rikt dekorerad med akantus och voluter. Vid denna är två kedjor fästade, som sammanbinder en lyra med en nål för nystan (fig. 22). Bredd 10 cm. En grupp syredskap, i privat ägo, består av ett etui med fingerborg, nål och syskydd med graverad bladdekor (fig. 22). De nämnda föremålen är de enda kända i sitt slag av helsingborgssilver. Blekinge läns museum äger en tesil av flätade silvertrådar, försedd med tre vinkelställda raka ben och ett lansettformat elfenbensskaft. I Munthes arbetsböcker nämns punsch- och gräddskedar, sockerask och socker­ fat, svamp- och snusdosa, glasögonbågar samt blypennfoder.

Jonas Frohm vann burskap 1836 och stämplade arbeten fram till 1860. Det mest intressanta i hans produktion är sporrar, ett par i slät enkel formgivning från 1849, i privat ägo (fig. 23). Vackra proportioner har också ett par frukt­ knivar i gammalfransk modell med linjedekor närmast bladet, stämplade 1848.

Teskedar har även gjorts i denna modell. En sockerskål i för Helsingborg okänd form tillverkades 1849. Det är en rund grund skål med utvikt brätte, högt ben och rund välvd fot med bred bård av pressad eklövsdekor samt mynningskant av band- och streckdekor (fig. 23). Graverad inskrift på foten: ”Tillhör N. F. Schier af Helsingborgs Handtverksförening 1849”. Höjd 11 cm. Museet äger två gräddkannor tillverkade 1847 och 1854. Båda har äggformat liv med nedre delen godronnerad, smalnande hals och u-formad snås, rund välvd fot med stansad akantusbård. En snarlik bård förekommer dessutom nedanför halsen.

Det svängda handtaget är gjutet och överdekorerat av akantus. Den äldre har gjutet ben av en svan, den yngre av en delfin. Jonas Frohm tillverkade 1850 en oblatask till Norra Vrams kyrka, 27 cm hög. Den är rund med välvt lock och knopp i form av ett kors. Stansade bårder på liv och lock består av olika akantusmönster. En graverad inskription om dess tillkomst sitter på mitten av livet. I museets ägo finns sex matskedar i gammalfransk modell från 1847. Hans arbetsböcker upptager damsporrar, barnskallror, krutmått, pipholkar, nyckel­ hakar och mösshållare, apoteksskedar, rakaskar och serviettband.

Peter Romare är den siste helsingborgsguldsmeden, som blev mästare före 1800-talets mitt. Han var son till Paul Romare, vars verkstad han övertog 1841.

Han bebodde fastigheten nr 98 vid Kullagatan till sin död 1867.

364

Guld- och silversmeder

Fig. 23. Arbeten av Jonas Frohm. Foto Helsingborgs museum. T. v. sockerskål, 1849. Privat ägo. T.h. sporrar, 1849. Privat ägo.

Mästarna Romares stämplar har vissa likheter. Mästarstämpeln ”P Romare” användes av båda. Fadern Paul stavar dock oftast med dubbelt m. Signaturen ”PR” förekommer hos båda mästarna, men stadsstämplarna varierar. Paul har flera typer både av spretande torn och av mjukare valvformer, medan Peters stadsstämpel är liten med rutmönster eller efter 1860 enbart ”H” i skrivstil.

Stadsstämpeln har därför stor betydelse för mästarattributionen, då årtal sak­ nas.

I arbetsböckerna fmns upptagna dricksmuggar, dricksglas, brännvinsbägare, tumlare, fisk-, ragu-, förläggs-, grädd-, barn-, kak- och syltskedar, fötter till sockerglas och saltkar, knivblad, fruktknivblad, saltspadar, peppardosor, krutmått, kammar, glasögonbågar, tvålaskar, sporrar, pipbeslag, snäcklock, lås, redikyllås, svamp- och snusdosor, ringar och armknappar.

Trots att empirepoken var slut, när Peter Romare började sin verksamhet, så fasthöll han enstaka empirestildrag i sin formgivning. En gräddkanna från 1849, rund, på fot med indragen hals, u-formad snås och svängt handtag, har kraftig godronnering på livets nederdel. Även Höganäs kyrkas sockenbudskalk från år 1854 har en slät klockformad cuppa samt bladbård på den runda foten. Helt slät är dock en oblatask från 1853, som tillhör Brunnby kyrka. Supkalken, en föremålsform, som blivit omodern, har tillverkats av Peter Romare i ungefär samma modell som faderns femtio år tidigare, men av sonen med bred trambolerad bladdekor.

365

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 24. Arbeten av Peter Romare. Helsingborgs museum. T.v. strösockersked, 1862. T.h. sassked1861.

Han har gjort en svampdosa, av rund klockformad modell, som tidigare använts av Abraham Möller. Dosan är invändigt försedd med inskriptionen: ”Glöm ej mig” och en genombruten platta med av silvertrådar formade spiraler och hjärtan. Dekoren på dosans ytterkant utgöres av en tandsnittslist.

Peter Romare tycks ha varit den största helsingborgstillverkaren av matsilver.

Han har framställt en mångfald modeller, som slät, gammalfransk och engelsk, samt utfört graverade dekorer på släta modeller. Dessutom har han gjort ett flertal skedtyper, som strösocker-, ragu-, salt- och syltskedar. En soppslev från 1851 har ovalt blad med u-formad snås i båda ändar samt tre stycken bladfästen baktill på det svarta skaftet. Det senare var en nyhet, äldre modeller hade endast två fästen. En såssked från 1861 i gammalfransk modell har ett oregel­ bundet ovalt snedrefflat blad, helt i linje med den nya romantiska stilen (fig.

24). Denna framträder även i en tårtspade från 1859, i snäckmodell med ett

366

Guld- och silversmeder rundat och kantigt blad samt blandad graverad dekor. Skaft i gammalfransk modell har en strösockersked från 1862 med ovalt blad och vågformat konvext brätte täckt av volutdekor (fig. 24). En tesil från 1861 har en klassisk empire­ form, medan en annan odaterad har halvsfärisk form med svagt utsvängt brätte och handtag med ögla för upphängning.

Peter Romare har skapat dräktsilver, smycken och hårarbeten. En fyrsidig brosch av oregelbundna ciselerade voluter med ”Minne” ingraverat förebådar nyrokokon. Ett nålfat från 1856 visar prov på blandade stilarter. Mot sent 1800tal pekar dekoren på ett par ljusstakar från 1866. De har fyrkantig fot med hörn voluter och stiliserade bladornament. Ljuspipan har svängd urnform med en pärlbandskantad fös manschett. Stakarna består av pressade sammanlödda segment och dekoren dominerar mer än formen.

När vi jämför det överlastade 1800-tals silvret med de första helsingborgsföremålen från 1600-talets slut är kontrasten enorm. Förflyttar vi oss däremot fram i tiden till 1900-talets senare decennier, kan vi i den helsingborgsfödde ädelsme­ den Sigurd Perssons enkla eleganta silversmide fmna flera beröringspunkter med det äldsta helsingborgstillverkade silvret (fig. 25).

Fig. 25. Skål av Sigurd Persson, 1983. Helsingborgs museum.

367

TENNGJUTARE Tenngjutningens teknik Det är på 1600-talet, som man i Sverige började använda tenn till servisgods, och under 1700- och 1800-talen blir det ett allt vanligare material i hushållet.

Tennet ersätter både träet och det dyrare silvret. Det har ibland fått beteckning­ en ”fattigmanssilver”. För form och dekor har man ofta haft silver som förebild och senare på 1700-talet även fajans. Under 1800-talets första hälft får tennet en hård konkurrent i flintgodset, det nya keramiska materialet, som kom att dominera det svenska matbordet.

Det sker en lång arbetsprocedur i tenngjutarens verkstad, innan ett tennföre­ mål framställts och kan tagas i bruk. Följande moment ingår i tenngjutarens arbete: smältning av tennmetallen och tillsättning av bly, gjutning i specialgjorda formar, svarvning, putsning, lödning och stundom ornering.

Sten var det äldsta material som användes till gjutformar, och sandsten blev det mest brukade. Formarna framställdes med svarvens hjälp och de var synnerligen lämpade för fat och öppna stora kärl. För tennkannor däremot använde man sig oftast av en metod med ”förlorat vax” (å cire perdue). Den tillgick så att man formade en lerkärna runt en järnaxel, och medan den roterade i en svarv lades vax på leran, så att storleken kom att motsvara kannans yttersida. Ovanpå vaxet placerades ett skal av chamottlera. Klumpen sattes upp och ner och brändes i ugn, varvid vaxet smälte och rann ut, så att tenn kunde gjutas i tomrummet. Den yttre lerformen slogs sönder, och man svarvade och polerade tennkannan och avlägsnade lerkärnan. Lock och hänkel, vilka gjutits separat, sattes fast genom lödning. Hålet, som uppstått i kannans botten, göts igen eller hamrades till med en tennplatta. Problemet med vaxmetoden var att det krävdes en ny form för varje tillverkning. Man har även använt sig av beständiga gjutformar av metall, ofta mässing, och kannor och terriner göts då i två halvor, som sedan fick sammanfogas exempelvis genom lödning.

Det sista arbetsmomentet på ett tennföremål är dekoreringen. Svenskt tenn är känt för att ha sparsam dekor, och då den förekommer är det oftast ytdekorering

368

Tenngjutare i olika tekniker. Hamring (fig. 29) med kulhammare brukades på fat och tallrikar av högsta kvalitet och utfördes från centrum på föremålet och i allt vidare cirklar. Gravering (fig. 31) med hjälp av gravstickel var en passande dekoreringsmetod för inskriptioner och kartuscher, särskilt vanlig på skråföremål. Fräckling (fig. 38) kallas en art av tenngravering, som har form av sicksacklinjer. Den förekom rikligt på 1800-talets dryckeskärl. En annan sorts gravering är kirrning (fig. 36), en pricklinjedekor, som bildas genom ett i svarven hoppande kirrjärn.

Genom att svarva parallella prydnadsband (fig. 31), ofta i två partier kring livet på en dryckeskanna, började man på 1700-talet att imitiera de laggade träkärlens s.k. revband. En kanna med dylik dekor fick namnet revkanna.

Stämpling Under 1600-talet började man i Sverige med det kontinentala bruket att stämpla tenn. Den svenske tenngjutarens äldsta stämpelbestämmelser går till­ baka till skråordningen för Stockholms gryt- och kanngjutare av år 1545, där det fastslogs att tenngjutaren, då kallad kanngjutare, skulle genom en mästarstämpel ansvara för att det arbete han utfört var fullgott. I skråordningen 1622 togs kravet på en stadsstämpel upp. Föremålets kvalitet berodde på legeringens halt, dvs. hur stor blytillsatsen var i tennet.

Stämpelreglerna ändrades flera gånger under 1600-talet. Den högsta kvalitén kallades i början av 1600-talet fint eller engelskt tenn, och innehöll 90 % fmtenn och resten bly. Föremål av denna tennhalt trestämplades, dvs. fick två mästarstämplar och en stadsstämpel. Den sämre sorten, som endast innehöll 75 % fintenn, fick en mästar- och en stadsstämpel och kallades tvåstämplat. På 1630talet infördes tre tennhalter. På högsta kvalitén höjdes tennhalten, och den försågs med en extra krönt- ros-stämpel. Senare på 1680-talet satte vissa tenn­ gjutare en ängelstämpel bredvid ros-stämpeln efter engelsk förebild. Dessa extra stämplar försågs ofta med mästarens initialer. Ett slutligt fastställande av regler för tennkvalitet och stämpling skedde 1694 genom en kunglig förordning. Den högsta kvalitén, ”engelskt tenn” skulle innehålla 97 % fmtenn och ha fyra stämplar, två mästare- och två stadsstämplar. Mellansorten skulle innehålla 83 % och vara försedd med tre stämplar, två mästare- och en stadsstämpel, medan lägre kvalitén skulle ha 66 % och två stämplar. Sedan man börjat tillämpa fyrstämpling, blev de engelska ros- och ängelstämplarna onödiga, men de levde kvar av estetiska skäl och blev attraktiva kvalitetssymboler.

Samtidigt med nämnda kungliga förordning infördes en årsbokstavsstämpling, där A stod för 1694. Versaler i rak antikva användes till 1717, medan åren 1718-1741 hade versaler i kursiv antikva och 1742-1758 gemena frakturbok­ stäver. Dessa regler följdes dock inte strikt av alla mästare.

24

—

Helsingborg VI:2

369

Hantverks- och manufakturalster 1759 kom en ny kungörelse med gemensam bokstavsserie (versaler i fraktur) för guld, silver och tenn. 1783 började tillägget av siffror, A2 etc. En statlig kontrollstämpel infördes 1754 som en garanti för tennets rätta halt. Den bestod av en sköld med tre kronor på skrafferad botten och har samma utformning som lilla riksvapnet. I städerna svarade magistraten för kontrollen genom en s.k. stämpelrådman. Denne sände upp tennspån till Stockholm för viktanalys.

Skulle provet bli negativt fick tenngjutaren erlägga böter.

Vid själva kontrollstämplingen fick tenngjutaren betala en avgift per skål­ pund tenn, vilken höjdes vid flera tillfällen. 1799 beslöt magistraten i Helsing­ borg att en kontrollavgift på 3 runstycken skulle betalas för varje skålpund tenn, och att kontrollstämpelmannen skulle ha en behörig del av denna avgift.

Att underhaltigt tenn förekommit i Helsingborg visar en skrivelse till magi­ straten från Kontrollverket (27/11 1841) där det uppges att tenngjutaren Henric Sticklers prov av 295 skålpund trestämplat tenn ej höll föreskriven halt, och att man önskade att magistraten skulle väcka åtal mot honom. Stickler bestred först angivelsen och önskade provskaven nedsända för undersökning, men då han blev medveten om att det kunde vålla honom extra kostnad föredrog han böter.

Utslaget lydde på att Stickler enligt 8 mom. 7 kap. uti kungl. kontrollstadgan av den 7 dec. 1752 skulle betala 16 riksdaler 32 sk. banco till treskiftes (dvs. delat mellan K. M:t, staden och målsäganden).

Man var redan på 1700-talet medveten om att blyföroreningar innehöll gift, och detta kan ha påskyndat beslut om statlig kontroll. Justeringsstämplar som består av en krona, årtal och initialer för justeringsmannens namn sattes på målkärl, vart tredje år under 1700-talet men fr.o.m. 1798 påbjöds en årlig justering.

Hur är helsingborgstennet stämplat? Stadsstämpeln utgöres dels av stadens vapen, tre torn inom något varierande sköldar, och dels av Helsingborgs initialer, ”HB”, ofta under en krona med skiftande sköldkonturer. Mästarstämpeln består av tenngjutarens initialer inom sköld. När stämplingen kräver två stadsstämplar användes en vapen- och en initialstämpel. Stämplarna sitter oftast i rad, och flankeras i regel av mästarstämplar. Vid trestämpling förekom­ mer även placering i cirkel, ofta med kontrollstämpeln i mitten (fig 26). Tre-

Fig. 26. Exempel på trestämpling av tenn. Överst en stämpel av Olof Sundborg: två stadsstämplar (en med stadsvapen, en med initialerj och en mästarstämpel samt årtals- och kontrollstämplar. - I mitten en stämpel av Magnus Stickler: två stadsstämplar (båda med initialer) och en mästarstämpel samt årtals- och kontrollstämplar. - Nederst en stämpel av Henric Stickler som ansluter sig till gängse svenskt bruk: en stadsstämpel (med initialer) och två mästarstämplar samt årtals- och kontrollstämplar. Kontrollstämpeln är i detta fall uppoch nedvänd.

37°

Tenngjutare

371

Hantverks- och manufakturalster stämplat tenn har i normala fall två mästarstämplar och en stadsstämpel, men helsingborgsmästaren Magnus Stickler använder ofta i stället två stads­ stämplar och en mästarstämpel (fig. 26), vilket är sällsynt i andra städer. Ett flertal helsingborgsljusstakar har gjutna stämplar ”HS” ”H:bg” ”ET” (= Hen­ ric Stickler, Helsingborg, engelskt tenn). Engelskt tenn tyder på högsta kvalitet, men vanliga stads- och mästarstämplar saknas. Ibland förekommer ortnamnsstämplar som banderoller (fig. 34) och kan som i stämpeln ”HSL 1813” på ett antal stora fat endast ha haft dekorativ funktion för att attrahera en eventuell spekulant på dåtidens marknader.

Olof Sundborg Det har endast funnits ett fåtal helsingborgska tenngjutare. Den äldste, Giert Jacobsen, känner vi enbart till namnet. Hans tillverkning är okänd, och hans verksamhet upphörde 1680. Det kom att dröja 90 år, innan tenngjutaren Olof Sundborg fick burskap i Helsingborg. Han hade varit lärgosse 1759—1762 hos tenngjutarmästare Hindrich Stickler i Malmö och omtalades som gesäll hos samme mästare 1763-1765. Han har därefter troligen varit på gesällvandring, innan han 1770 slog sig ned i Helsingborg.

Olof Sundborg har förmodligen tillverkat en terrin av huvudsaklig rokokoka­ raktär så sent som 1783. Terrinen, rund eller oval, var ett av de mest populära föremålen på det dukade festbordet under 1760- och 1770-talen, då rokokon dominerade det svenska konsthantverket. Den här nämnda terrinen är oval med profilerad fotring och buktande liv samt svängda utskjutande rocailleformade hänklar. Det välvda locket har en oval blad- och blomknopp, som omslutes av en åttaflikig bladdekor på locket med fyrbladiga blommor ovanpå varannan flik.

Terrinen har skånsk karaktär och blomdekoren i relief påminner mycket om pålsjöfajansens. Ett liknande mönster förekommer på livet, där hänklarna omges av oregelbundna blad samt tre stycken fembladiga blommor runt en tom kartusch (fig. 27). Terrinen är 44,2 cm lång, 22,6 cm bred och 26,5 cm hög samt väger 3 625 g. Stämplingen är otydlig och utgöres av en invändigt placerad ängelstämpel med ”engelskt tenn” överst och mästarstämpeln ”OSB” synlig samt en svag antydan till Helsingborgs stadsvapenstämpel. Dessutom förekomo mer spår av ytterligare en ängelstämpel. Arsbokstaven ”A2” (= 1783) i versal fraktur sitter separat. Museet erhöll den praktfulla terrinen 1981 som en synnerligen värdefull gåva av Helsingborgs museiförening.

Som kontrast till den profana terrinen står en sakral vinflaska tillverkad 1784 av samme mästare som sockentyg för Välluvs kyrka. Den har en platt fyrsidig form med avrundade hörn upptill och tillslutes med ett runt skruvlock. Två byglar avsedda för bärrem sitter på kortsidorna. På framsidan fmns följande 372

Tenngjutare

Fig. 27. Överst terrin av Olof Sundborg, 1783. Helsingborgs museum. - Nederst terrinens ena hänkel med omgivande bladdekor i relief.

graverade inskription: ”WÄLLUS KYRGKJOS/FLASKA/ANNO 1785/ KJÖRKJOWÄRDARNA/MÅNS NELSSON I PÅARP: SVEN JÖNSSON I o

LANGEBERG.55 Vinflaskan är trestämplad med mästarstämpeln ”OSB”, och två stadsstämplar (samma ovanliga trestämpelkombination, som tidigare an­ givits för Magnus Stickler), ett krönt ”HB” och stadsvapnet samt ”B2” (= 1784). Den är 27 cm hög, 18 cm bred och 12 cm djup (fig. 28 och 26).

Sundborgs övriga tillverkning känner vi endast från förda arbetsböcker över stämplade föremål under åren 1770-1786. Hans sammanlagda produktion 373

Hantverks- och manufakturalster uppgick till 2 111 skålpund. Skedar och kannor av skiftande utformning tycks ha dominerat produktionen. Dessutom omnämnes sopp-och såsskedar, saltkar, mathämtare, ljusstakar, rakfat och nattpottor. Av sällsyntare föremål kan näm­ nas skivor till små tebord och senapskannor. Olof Sundborg, som var verksam t.o.m 1786, bodde hos guldsmedsänkan Petronella Romare, f. Rosenborg, på nr 1 och levde till 1804.

Fig. 28. Vinflaska med skruvlock av Olof Sundborg, 1784. Välluvs kyrka. Foto Helsing­ borgs museum.

Magnus Stickler Under Sundborgs sista aktiva år vann tenngjutaren Magnus Stickler burskap i Helsingborg, sedan magistraten fått dennes arbetsbok uppvisad och efterhört att Olof Sundborg, som var stadens ende tenngjutaremästare, icke hade något emot att få en yrkeskonkurrent. Magnus Stickler föddes i Malmö 1758 och var son till tenngjutaren Hindrich Stickler. Han blev föräldralös som trettonåring och kom i lära hos styvfadern Magnus Ekman, som övertog faderns tenngjuteri.

374

Tenngjutare Denne mäster Ekman fick 1775 magistratens tillåtelse att i Helsingborg bevista stadens enskilda marknad emot 2 daler årlig avgift. Kanske besöken på denna marknad lockade lärlingen Magnus Stickler att bosätta sig i Helsingborg. Efter att ha arbetat några år som gesäll i Malmö flyttade han 1786 efter sin ett år äldre bror, kopparslagaren Johan Michael Stickler, till Helsingborg och slog sig ned i fastigheten nr 117 i hörnet av Kullagatan-Långvinkelsgatan. Sedan han erhållit burskap fick han tillhöra ämbetet i Göteborg. Magnus Stickler blev efter ett år ensam tenngjutaremästare i staden. Efterfrågan på tennföremål tycks ha varit relativt stor på 1790-talet och Stickler hade första tiden både lärlingar och gesäll. I magistratens protokoll 1792 uppges t.o.m. att en ny tennstämpel skulle anskaffas, då den gamla var försliten. Vid sekelskiftet lär arbetet ha minskat, och Stickler flyttade till fastigheten nr 120 och skaffade sig extra inkomst genom rumsuthyrning, vilket framgår av rådstugurättens protokoll 22 april 1801, där det uppges att Stickler för 3 1/2 månads inackordering fick 14 riksdaler specie för hushyra och uppassning.

Den 17 januari 1807 beviljas han av magistraten att jämte sitt tenngjutarehantverk få idka bryggerinäring. Att han även slog sig på värdshusvärdens yrke framgår av E.F. Tengberg, ”Helsingborg år 1816”. Där omtalas att tomten nr 120 ”eges av Bryggaren Magnus Stickler, en rolig man, på senare åren just icke myckt rörlig, satt för det mesta i värdshusstugan”. 1812 överlät han tenngjuta-

Fig. 29. Fat med hamrad dekor av Magnus Stickler, 1798. Helsingborgs museum.

375

Hantverks- och manufakturalster reverksamheten till sin äldste son Henric Philip, som då fick burskap. Magnus Stickler dömdes 1818 att böta 13 riksdaler 16 skilling för intrång i borgerlig näring, då han i god tro sålt smör och linser till fattigt folk.

Magnus Sticklers tennproduktion är mest omfattande under åren 1786-1804 och består förutom av hushålls- och hygienartiklar av skrå- och sakrala föremål.

En flat tallrik, som har ett smalt uppåtsvängt brätte, är helt slät och den vackra trestämplingen på brättet far funktionen av dekor. Mästarsignaturen ”MS” förekommer två gånger, stadsstämpeln är ”HB”, årtalsstämpeln ”Q2” (= 1798) samt kontrollstämpel. Tallrikens diameter är 18,3 cm. Samma årtal har ett runt fat med flat botten och hamrad dekor, vilket också visar att fatet är fyrstämplat (fig. 29). Detta gäller också ett djupt runt fat från 1799 med uppåtsvängt brätte och konkav omböjd kant. Båda är stämplade på brättets framsida. På det förstnämnda flankerar mästarstämplarna ”MS” både stads­ stämpeln tre torn och ”HB”. På det andra sitter ”MS”, tre torn, ”MS” och ”HB”. Kontrollstämpeln är på båda längst till vänster och årtalsstämpeln till höger. Det flata fatet har en diameter på 43,2 cm och det djupa 34 cm.

Hamringen på faten förstärker metallen och är samtidigt avsedd som ornering men blir även en kvalitetsbeteckning, då den endast fick utföras på tenn av högsta kvalitet.

Fig. 30. Arbeten av Magnus Stickler. Helsingborgs museum. Överst sked av fiolmodell, 1802. - Nederst skål, 1802.

376

Tenngjutare En matsked med äggformat blad har skaft av fiolmodell (fig. 30), är 20,5 cm lång och är tillverkad 1802. Den är stämplad på skaftets baksida med en krönt ”HB’ ’-stämpel flankerad av två mästarstämplar, årtalsstämpeln ”U2”. Kon­ trollstämpeln saknas. Skeden har varit det vanligaste matbesticket, men tenn är egentligen alltför mjukt för att vara lämpat till smala skaft.

Ett användbart hushållskärl var den runda skålen med ett pärlbandsdekorerat ögleformat handtag, och ett annat med en triangulär nerböjd flik, där dekoren utgörs av en stiliserad tulpan (fig. 30). Skålen är 7,8 cm hög och har en diameter av 20 cm. Den är trestämplad i botten med en mästarstämpel och två stadsstämplar. Tennskålen blev vanlig omkring 1800 och användes som mateller dryckesskål. Den kan sägas ha haft träskålen som förebild och har sedan intagit dennas plats.

Den vanliga skänkkannan, som ursprungligen gav namn åt tenngjutarens föregångare kanngjutaren, är här representerad i en konisk slät form med profilerad fotring, dubbelsvängt handtag, fasad snås och kulformat tumgrepp.

Den är 21,5 cm hög. Trestämplingen sitter på bottnens innersida och har liksom den nyss beskrivna skålen två krönta ”HB” och en mästartämpel samt kon­ trollstämpel och årtalsstämpeln ”X2” (= 1804). Helsingborgs museiförening har donerat både skänkkannan och skålen till museet.

Färjemanslagets välkomma är daterad 1794 (i band V:1 är välkomman feldaterad i bildtexten) och har samma grundform som den nyssnämnda skänk­ kannan. Den benämnes även revkanna efter dekoren av parallella band på livet (”rev” kan eventuellt förknippas med revben) och är en mycket karaktäristisk svensk skänkkanna (fig. 31). Den är 22,8 cm hög och har en diameter på 15,7 cm. Mitt på livet står följande graverade inskrift: ”Ferjemännens lags stop Helsingborg 1795”. Kannan är trestämplad inuti med en mästarstämpel, två sorters stadsstämplar och årsstämpel. I museets ägo fmns även bagareämbetets välkomma av tenn, tillverkad 1786 under Magnus Sticklers första mästarår.

Den är fyrstämplad: i mitten en ängelstämpel med namnet Stickler, till höger ”MS” och stadsvapnet tre torn; till vänster ett krönt ”HB” och ännu ett stadsvapen tre torn. Kontrollstämpeln sitter ovanför ängeln och årsbokstaven nedanför. Välkomman har en hoptryckt klotformscuppa, en rund profilerad fot, ett balusterformat skaft och en rak hals, som vidgar sig något uppåt. På denna och cuppan fmns lister med hål för eventuella mästarskyltar. Det höga profilera­ de locket är krönt av en manlig figur i justaucorps (= åtsittande knäppt lång rock), allongeperuk (= nedhängande lockar) och en stor hatt. Denne har en gång hållit någon lans eller dylikt i handen (fig. 31). Välkomman är 45 cm hög och 17,8 cm i diameter. På halsen fmns en graverad dekor av två lejon, som håller en krönt kringla med texten: ”ÅLDERMAN M. MÖLLER. BISITTARE H. WESTRÖM JOHAN L BACKER CARL FLYBORG”. Inskriften har 377

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 31. Arbeten av Magnus Stickler. Helsingborgs museum. T.v. bagarelagets välkomma med graverad dekor, 1786. T. h. färjemanslagets välkomma med revbands dekor, 1794. sannolikt tillkommit några år in på 1800-talet. Ovanför dekoren fmns följande inskription: ”DETTA ÄR BAGARE MESTARENES WÄLKOMST THS 1786”.

Dessa båda välkommor inköptes till museet omkring 1911. Föremål av denna art, som haft en bestämd funktion i stadens skråväsen, är ytterst värdefulla beståndsdelar i ett stadsmuseums samlingar. Välkomman var praktpjäsen ur vilken man med dryck, oftast öl, bl.a. hälsade den nya mästaren välkommen till ämbetet.

Till Magnus Sticklers sakrala tillverkning hör en vinflaska, inköpt till Välluvs kyrka 1788. Den är liksom den tidigare nämnda vinflaskan av Olof Sundborg platt och fyrsidig samt försedd med byglar för bärrem. På den av Stickler tillverkade flaskan fmns följande inskription: ”WÄLUS KYRCKIOS/FLASKA/ANNO 1788/KJÖRKIOWÄRDARNA/PEHR ÖRSTRÖM I KROGS­ TORP: JÖNS OLSON I RAMLÖSA”. Flaskan är 26,5 cm hög, 19 cm bred och 8,2 cm djup. Den är trestämplad med ”MS”, stadsstämplarna tre torn och krönt ”HB” samt kontrollstämpel och årsbokstaven ”F2”. I Raus kyrkas 378

Tenngjutare räkenskaper 1793 anges att en tenntallrik har utbytts mot en ny tennskål ”att hafva i dopfunten”. Skålen som är rund på liten fotring med vidgad mynning och uppvikt kant, är 5 cm hög, har en diameter på 18,2 cm och graverad, fräcklad inskription i botten: ”NPS - GBS Anno 1793” samt stämplar i cirkel: tre torn krönt ”HB” och ”MS” samt kontrollstämpel och årsbokstaven ”L2”. I översidans botten fmns två koncentriska ringar i mitten.

Ett tredje exempel på Magnus Sticklers kyrkoinventarier är ett par försilvrade tennljusstakar från år 1800 i Bårslövs kyrka, avsedda för altaret. De har en hög fyrsidig fot med uppåt smalnande hålkälade sidor, ett fyrsidigt skaft som avsmalnar nedåt samt en urnformad ljuspipa (fig. 32). På skaftets och fotens fyra sidor sitter gjutna medaljonger med antika figurmotiv, varav två föreställer Pallas Athena och Herkules. Denna ljusstakstyp skapades av stockholmsmästaren, silversmeden Pehr Zethelius (1766—1810). Vid 1700-talets slut var det vanligt att man dekorerade silver med dylika antika medaljonger. En smal festongbård pryder listerna mellan ljusstakens olika partier. Stakarna i Bårslöv är 51 cm höga, och fotplattan har en bredd av 22 cm. I botten är ingraverat: ”Tillhör Bårslöfs körka.” De är fyrstämplade, 2 mästar- och 2 stadsstämplar krönes av en ängelstämpel med ”M Stickler” samt sedvanlig kontrollstämpel och årsbokstaven ”S2”.

Fig. 32. Försilvrad tennljusstake av Magnus Stickler, 1800. Bårslövs kyrka. Foto Helsing­ borgs museum.

379

Hantverks- och manufakturalster I Nordiska museets samlingar fmns en skänkkanna, 21 cm hög, från år 1796 med profilerad fotring, dubbelsvängt handtag, fasad snås och konande tum­ grepp. Den är fyrstämplad med ängelstämpel krönt av ”FINT TENN” och ”M.

Fig. 33. Stop av Magnus Stickler, 1791. Nordiska museet. Foto Ulla Wäger.

Stickler” i skrivstil nedanför. Samma museum äger ett päronformat stop på rund profilerad fotring, välvt lock med platt krön, dubbelsvängt handtag och tumgrepp av band med halvplym. Det är trestämplat, tillverkat 1791, 16,5 cm högt, och har fräcklad stiliserad växtdekor på liv och lock (fig. 33). Trots att Magnus Stickler ägnade sig åt mycket annat vid sidan av tenngjutaryrket och att han vissa år hade låg tillverkning, är hans totala produktion 17 719 skål­ pund, vilket får anses som relativt omfattande. En stor del utgjordes av den högsta fyrstämplade kvalitén.

Henric Philip Stickler Den 10 oktober 1812 anhöll Henric Philip Stickler hos magistraten i Helsingborg att fa bli borgare i staden och driva det tenngjuteri som fadern innehaft. Han hade lärt hos denne och varit gesäll i fyra år och blev nu den fjärde generationen 38°

Tenngjutare i sin familj med tenngjutaryrket. Då stadens äldste icke hade något emot att han övertog faderns verkstad och eftersom det ej fanns några andra tenngjutarverkstäder i Helsingborg, bifölls hans ansökan. Som mästerstycke tillverkade han ett par ”moderna” ljusstakar och blev liksom tidigare fadern mästare vid tenngjutareämbetet i Göteborg. I december samma år fick Henric Philip Stickler inför magistraten avlägga sin tro- och huldhetsed samt den vanliga borgareden. Hans borgensmän blev fadern och kopparslagare Anders Bergman. Henric Philip bodde kvar ett par år hos fadern i gården nr 120, men då han 1814 gifte sig, inköpte han fastigheten nr 28, ett tvåvåningshus av putsat korsvirke vid Södra Storgatan. Omkring 1810 var tennproduktionen i hela landet dålig, men Henric arbetade snart upp faderns verkstad och hade vid 1800-talets mitt ett par gesäller och lärlingar. Under 1830-talet minskades efterfrågan på tenn, då flintgodset gjort sin frammarsch. Henric Stickler blev sin ätts siste tenngjutare och fortsatte i yrket tills han 1852 uppsade sitt burskap. Efter tre år avled han i Helsingborg. Han var alltså aktiv tenngjutare i staden under större delen av 1800-talets förra hälft, men hans tillverkning tycks ha begränsats till ett fatal artiklar, där skålar, stop, tallrikar samt ljusstakar dominerar, medan tekannor, bägare, soppterriner och nattpottor förekommer sporadiskt. Hans totala pro­ duktion uppgick dock till 18 028 skålpund.

Fig. 34. Trestämpling av Henric Stickler med tillagda dekorativa, banderollformade helsingb orgsstämplar.

3Sl

Hantverks- och manufakturalster Helsingborgs museum har genom åren förvärvat ett 70-tal föremål av Henric Sticklers hand. Några har donerats av Helsingborgs museiförening, men de flesta har tillkommit genom inköp. (Där ej annorlunda uppges, tillhör beskrivna föremål museet). Under 1900-talets första decennier inköptes ett stort antal flatgods, dvs fat och tallrikar för endast några kronor styck. Av 17 flata tallrikar med smalt brätte och förtjockad kant med en diameter av c:a 19 cm, är 13 stycken av högsta tennkvalitet. Dessa har hamrad dekor på botten och brättets innerkant, och fyrstämplingen utgöres av två mästarstämplar ”HS”, stadsstämpeln tre torn och ”HB” samt kontroll- och årsbokstavsstämpel. De nyss nämno da är tillverkade mellan åren 1822 och 1834. Återstående trestämplade tallrikar, tillverkade 1835-1845, är försedda med två mästarstämplar och stadsstämpeln ”HB” samt dekor av svarvade cirklar på bottnens mitt (fig. 26). Av fjorton djupa fat med uppåtsvängt brätte och diameter mellan 32 och 40 cm, är tre stycken fyrstämplade med hamrad dekor i botten och på brättet i två varv.

Tillverkningen ligger mellan 1828 och 1840. De tio resterande trestämplade faten är gjorda 1824—1850. Några har rundstavsdekor vid brättets ytterkant samt ägarsignaturer på undersidan.

Sju fat är trestämplade och dessutom försedda med en eller tre stora banderollformade helsingborgsstämplar med text ”Helsingborg HSL 1813” (ett år efter Henric Stickler blivit mästare. Fig. 34). Den stämpeln har som tidigare nämnts endast ett attraherande syfte och har inget med tennets halt att göra. En liten skål från 1828 (diam. 11,5 cm), trestämplad med smalt utvikt brätte, skiljer sig i storlek från Magnus Sticklers typ och har blott ett slätt ögleformat handtag, medan en matsked, trestämplad, 20 cm lång, från 1819 har samma äggformade blad som faderns, men har skaft i en slätare utformning. En skål i Nordiska museets ägo från 1824 har samma storlek som Magnus Sticklers tidigare nämnda med ett ringformat och ett treflikigt handtag. Bland andra hushållskärl i Nordiska museets samlingar fmns en trestämplad terrin från 1831. Den är rund, 19 cm hög och 22 cm i diameter med insvängd hals, vid vilken halvcirkelformade handtag sitter fastlödda. Locket har konisk knopp och pärlbård (fig. 35). Dessutom fmns en smörask, rund, slät, svagt konande med profilerad kant vid fot och mynning. Locket är platt med vertikalt halvcirkelfor­ mat fäste (fig. 35). Den tillverkades 1847 och är 8 cm hög och har en diameter på 12,6 cm.

Tre stycken bägare är kända av Henric Sticklers hand. De har konisk form, profilerad fot och bårddekor, c:a 15 cm höga. Två är stämplade 1815 och äges av Nordiska museet medan den tredje, daterad 1839, tillhör Blekinge läns museum (fig. 36).

Henric Stickler har gjort ett stort antal skänkkannor, även kallade stop eller målkärl. Museet äger sex stycken av konisk modell, tillverkade mellan åren 382

Tenngjutare

Fig. 35. Arbeten av Henric Stickler. Nordiska museet. Foto Ulla Wäger. Överst smörask, 1847. - Nederst terrin, 1831.

1815 och 1845. De har samtliga dubbelsvängda hänklar, fasettsnås och lock med knoppförsedda tumgrepp samt pel (= en pigg som invändigt utvisar exakt måttnivå). De rymmer alla 1 stop (— 1,3 1) utom den äldsta från 1815, som rymmer 2 stop eller 1 kanna. Den har också en något annorlunda snås med skarpare konturer, kallad tidig fasettsnås, samt en konande knopp som tum­ grepp med gångjärnsbeslag av ett trepassformat hål. Diametern är 16,8 cm och höjden 26,3 cm. Hänkeln är delvis defekt. Denna har varit en unik måttkanna, använd som vattenbehållare vid provning av lerkärlens täthet vid Ruuthska bruket i Helsingborg (fig. 38).

Av övriga skänkkannor har alla en s.k. typisk fasettsnås, mindre profilerad än den tidigare nämnda. De är alla 21 cm höga och har en diameter på 13 cm.

383

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 36. Bägare av Henric Stickler, 1839. Blekinge läns museum, Karlskrona. - Dekoren är utförd genom kirrning (s. 369).

Samtliga är trestämplade. Två kannor från 1844 är helt släta med endast ett par svarvade linjer som dekor. Den ena är krönt på locket 1844 och den andra 1851.

De återstående har rikare dekor, t.ex. en revkanna från 1840, krönt samma år, med två fält av parallella band runt livet. Två kannor från 1822 och 1845 har fräcklad dekor. På den senast tillverkade utgörs dekoren av en stiliserad blom­ kvist på vardera sidan, varav den ena har fem spetsovala blomblad och tre hjärtformade blad, medan den andra består av lansettformade blad och fyrfliki­ ga blomblad. Den sistnämnda blomman kröns av en enkel bandrosett. Skänk­ kannan från 1822 har ena sidan täckt av en sexbladig blomma med flera hjärtformade bladkvistar, och den andra uppfylles av en stiliserad bladkartusch med rosettformad nederdel, som omsluter Karl XIV Johans krönta monogram (fig. 38). Samtliga tumgrepp har profilerade knoppar på markerad hals. De två sistnämnda är svagt spetsformade. I Nordiska museets samlingar fmns fyra snarlika skänkkannor av samme mästare. En har tumgreppet utbytt mot band med halvplym. Alla är ornerade med blomdekor. Två har dessutom ett krönt ”CJ” på livet. De är tillverkade mellan 1818 och 1845 och är trestämplade. I jämförelse med Magnus Sticklers skänkkanna från 1804 kan hos sonen noteras en något mjukare övergång vid handtag och tumgrepp och en elegantare utveckling av snåsen.

384

Fig. 37. Tesamovar av Johan Forsberg, omkr. 1815. Privat ägo. Foto Helsingborgs museum

Tenngjutare

Fig. 38. Arbeten av Hemic Stickler. Överst t.v. murargesällskapets välkomma, 1837.

Nordiska museet. Foto Ulla Wäger. T.h. handskmakargesällskapets välkomma, 1837.

Nordiska museet. Foto Ulla Wäger. - Nederst t.v. skänkkanna med fräcklad dekor, 1822.

Helsingborgs museum. T.h. skänkkanna, 1815. Helsingborgs museum.

25

-

Helsingborg VI:2

385

Hantverks- och manufakturalster Henric Stickler har liksom fadern Magnus tillverkat skråvälkommor. Nordis­ ka museet äger två stycken, daterade 1837. Den ena tillhörde murargesällskapet och har följande text ingraverad på livet: ”Murare Gesells Embetets Wälkomst o 1837 Helsingborg. Lådmästaren I. Murberg. Artgesällen P. Stenberg.” Den har äggkoppsform med en pyramidliknande fyrkantig fotplatta, som vilar på fyra kulfötter; klockformat profilerat lock med mansfigur i hatt som krön (fig. 38).

Dekorbård av räfflade cirklar på fotplattan och palmetter på benet. Höjd 59 cm.

Den andra välkomman har tillhört handskmakargesällskapet och är 48 cm hög samt försedd med två rader hängande silversköldsplattor med inskriptioner på handskmakarmästarna och det årtal då de upptogs i ämbetet. Dessutom finns mästarsignaturerna angivna på de guldsmeder, som tillverkat silverplattorna.

Välkomman har klotformat liv, balusterben och rund profilerad fot samt välvt avsmalnande lock med mansfigur i trekantig hatt och silverflagga i handen med inskription ”Johanes Horney 1796” (fig. 38). Brickorna har inskriptionerna: Jöns Wäström 1782. (silverstämplar saknas) Bengt Björnberg 1785 HES C2. (Hans Ekeström d.y.)

Lars Dahl 1783 HES. (Hans Ekeström d.y.) o Magnus Agren 1796 PR. (Paul Romare) Helsingborgs stadsstämpel Sven Lind 1793 HES. (Hans Ekeström d.y.)

Carl Holmgren 1784 HES. (Hans Ekeström d.y.)

Carl Fredrik Holmgren 1821 PR. (Paul Romare) Carl Fredric Wickman 1779 AR. (Andreas Rönnow) Lars Lundgren 1791 AR. (Andreas Rönnow) Johannes Hollnär 1778 HES. (Hans Ekeström d.y.)

Christian Holmgren 1779 HES. (Hans Ekeström d.y.)

Jöns Lillia 1782 AR. (Andreas Rönnow) Ett stort antal ljusstakar ingår i museets samlingar. Vi kan indela dem i tre huvudgrupper och räknar till den första sex stycken med rund relativt hög profilerad fot och högt skaft. På fyra stycken smalnar detta uppåt, och de har en urneformad godronnerad ljuspipa och fös ljusmanschett. Dekor av pärlstavar finns på fot och manschett (fig. 39). Det äldsta paret, som är utfört 1815, är fyrstämplat och ett annat från 1839 är trestämplat. Det återstående snarlika paret har ett bredare skaft, som obetydligt smalnar uppåt och direkt på detta sitter en fös ljusmanschett med ljuspipa. Stakarna är fyrstämplade och har pärlbandsdekor endast på ljusmanschetten. Det sistnämnda paret tillverkades 1823. På fotens insida står på samtliga inskrivet ”Mag. Stickler. Helsingborg”, vilket måste betyda att Henric Stickler har använt sin fars gjutformar. De förstnämnda fyra stakarna är 23 cm höga och de två sistnämnda 20,5 cm.

Stilmässigt far denna museets första grupp anses vara sengustaviansk med den karaktäristiska pärlbården.

386

Tenngjutare

Fig. 39. Ljusstakar av Henric Stickler. Helsingborgs museum. De båda översta tillverkade 1815 resp. 1845, de två nedersta 1844 resp. 1835.

387

Hantverks- och manufakturalster Till andra gruppen räknar vi tretton stycken stakar med fyrkantig fotplatta på fyra snedställda kulfötter och fast urneformad godronnerad ljuspipa direkt på foten. Nedtill på denna sitter en gjuten dekor. Den äldsta från 1815 är ensam i sitt slag med en blom- och bladslingrande bård men har liksom de andra sex en utdragen konkav, pyramidliknande fot. Staken saknar en fotkula och har en sekundärt påsatt ljuspipa. Följande inskrift är gjuten på stakens insida: ”HS Hels. Borg Engelsk.” Arsbokstaven ”13” är instämplad på fotranden och kontrollstämpeln sitter längst in mot ljuspipan. De andra sex är fyrstämplade och är 13 cm höga och tillverkades mellan 1834 och 1837. Dekoren utgöres av en palmettbård vid fotens nedre del (fig. 39). De återstående tre paren inom den andra gruppen har en klockformad överdel, som vilar på en fyrkantig fotplatta, vilken sluttar nedåt i hörnen. Festongbårder bildar dekor (fig. 39). Stakarna är 10 cm höga och tillverkades 1826, 1840 och 1844. Samtliga sex ljusstakar har inskriptionen ”HS H:bg E. Tenn” gjuten på fotens insida, medan den instämp­ lade årsbokstaven sitter i hörnen på fotplattan. Engelskt tenn betyder alltså högsta kvalitet utan att stämplarnas antal anger detta. Ljusstakar på fyrkantig fot gjordes i silver vid 1700-talets slut, men i tenn blir de vanligare under empiren. Denna grupp har empirekaraktär, även om festongbården är ett kvardröjande gustavianskt drag.

Till tredje gruppen ljusstakar hör åtta stycken med rund profilerad fot och fast ljusmanschett varav några med rakt skaft och rak ljuspipa. De förstnämnda är c:a 9 cm höga och de senare 12 cm. Som dekor finns ett par svarvade ränder på ljuspipan och några snedrefilade vulster på fot och skaft. Deras tillverknings­ år ligger mellan 1839 och 1850. Mästar- och stadsstämplarna är gjutna och består av ett ”HS” och ”Hbg” i upphöjd skrift på fotens insida, medan årsbokstav och kontrollstämpel sitter på fotringen instämplade i relief. Dessa nästan odekorerade stakar har inga speciellt utmärkande stildrag men är all­ mänt förekommande runt 1800-talets mitt (fig. 39).

Henric Stickler har inte uppfunnit några nya former. Hans fat och stop är likartat utformade. De senare har dock en viss variation i dekoren. Ljusstakarna är heller inga nyskapelser, men de tillhör den föremålsgrupp, där han har största omväxlingen i form och ornering.

388

KOPPARSLAGARE Teknik och dateringar Kopparsmedshantverket har gamla anor i vårt land. På 1600-talet var koppar en av landets stora ekonomiska tillgångar. Den framställdes ur malm och sedan den valsats till kopparplåt, formades den av kopparslagaren på en ambolt med hammare. Före sammanlödningen av sidorna slipades dessa, och klamrar klipp­ tes upp i flikar för att fogas ihop (=laxning). Sidorna föddes därefter med slaglod, som oftast innehöll mässing och bildade en ljus sicksackrand. Tack vare stor smidbarhet har koppar varit ett användbart material till såväl taktäckning som hushållskärl.

Att tidsbestämma kopparsaker är mycket svårt, eftersom statliga bestämmelser om stämpling icke funnits pa 1700- och 1800-talen. Arsbokstäver, som förekommer på silver och tenn saknas helt, men signatur och ortnamn Finns på enstaka föremål. Tillverkningsteknik och detaljer som nitars och handfästens form kan vara till stor hjälp vid datering. Den tidigare nämnda laxningen och slaglödningen förekommer sällan efter 1870. Med slaglod och klamrar fastsattes även pipen på kaffekannor fram till 1840-talet, då man istället övergick till falsning och vek kopparplåtarna om varandra, så att en rand formades runt pipen. Hankfåstena var hjärt- eller bladformade, tills de vid 1800-talets slut gjordes rektangulära. Nitar tillverkade av hoprullad kopparplåt, fick en oregel­ bunden form, men de som tillkom efter 1870 var maskingjorda och helt släta.

Före kopparslagarämbetets tillkomst De äldsta bevarade föremålen med helsingborgsanknytning är ämbetenas spar­ bössor, vilka förmodligen tillverkats av i staden verksamma kopparslagare.

Dessa har förblivit anonyma fram till 1750-talet. Färjemanslagets bössa, som bär årtalet 1673 och tillhör Helsingborgs museum, har cylindrisk form, vulstig fotkant och godronnerad bård i relief vid hals och fot samt ett fastnitat band­ beslag över locket och ett delvis vridet handtag. Dess höjd är 17 cm och 389

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 40. T.v. handskmakargesällskapets kopparsparbössa. Nordiska museet. T.h. snickargesällskapets kopparsparbössa. Helsingborgs museum. Båda från 1770-talet. diametern 13 cm. En rund uppåt-konande form med vulstig bladbård i relief nedanför locket och ett halvcirkelformat handtag har smedgesällernas bössa från 1690-talet, 9 cm hög och 10,8 cm i diameter. På 1770-talet tillverkades handskmakargesällernas bössa, som också har ringformat handtag, är 12,7 cm hög och har en diameter av 9,2 cm, samt snickargesällernas runda konkava bössa med handtag av ögleform, 13,3 cm hög och 11 cm i diameter (fig. 40). De senare kan ha gjorts av kopparslagare Jöns Bering eller hos kopparslagare Sven Falcks änka. Bering, som fick burskap 1762 var gesäll hos mästaren Håkan Malmorin, och genom giftermål med dennes änka blev han ägare till gården nr 130. Den övertogs så småningom av hennes son kopparslagare Sven Malmorin och kom därefter i kopparslagarna Jöns Dragstedts och dennes söners ägo.

Nordiska museet äger smed- och handskmakargesällernas bössor, medan snickaregesällskapets finns på Helsingborgs museum.

Då vi nästan saknar kännedom om helsingborgssignaturer, har vi ringa vetskap om vad som tillverkats här i staden. Ett sakralt föremål är känt, en 390

Kopparslagare oblatask, som inköptes till Välluvs kyrka 1788 och är signerad ”JMS, Hbg”.

Den har hög form med ovalt tvärsnitt, är 10,5 cm bred och 12 cm hög och kan attribueras till Johan Michael Stickler (fig. 41), vilken fick burskap i staden 1785 och gifte sig med kopparslagaren Ismael Lundvalls änka och erhöll gården nr 8 vid Södra Storgatan. På 1790-talet fick han stora skulder och måste avträda sin egendom. Han har yttrat: !,att jag varken genom lättja eller liderlighet förstört något av min egendom, kan samhället vitsorda, utan har jag med all flit och trägenhet arbetat i mitt kall och sökt uti allt hushålla, så att endast några olyckliga händelser hava varit orsaken till min ruin”. (H. Douglas Stickler, Släkten Stickler). Han flyttade ett par gånger och kom i början av 1800-talet till nr 208 och fortsatte i liten skala med kopparslageri. Han tillhörde stadens äldste och dog 1825, 68 år gammal.

Genom magistratens protokoll har vi uppgifter om följande mästarprov utför­ da av helsingborgskopparslagare omkring 1820: en tekittel av Olof Holm verk­ sam 1821—1847, en mindre s.k. kaffekokare av Hans Lorentz Dragstedt (1822— 1867), en kokmaskin för resor av Hans Hinze (1822—1831) samt av Johan Forsberg (1820—1867) en koppardestillerpanna av 6 kannors rymd jämte tillbehör. Vi vet ej om dessa mästarprov är bevarade.

Många städer fick sina kopparslagarskrån under 1700-talets senare del, när efterfrågan på kopparföremål var stor. En av kopparsmedernas huvuduppgifter i Helsingborg vid denna tid var att framställa pannor till det år 1777 i staden

Fig. 4L Oblatask av koppar, tillverkad av Johan Michael Stickler, 1780-talet. Välluvs kyrka. T.h. detalj med oblataskens stämpel. - Foto Helsingborgs museum.

391

Hantverks- och manufakturalster nybyggdä kronobränneriet. Helsingborg hade tre kopparslagare, vilka fick en­ treprenad på tillverkningen, som krävde ett stort antal brännvinsredskap. Kronobränningen pågick t.o.m 1787 (band V:1 s. 300 fl). Magistraten lät försegla alla brännvinspannor under långa perioder. Inkomstmöjligheterna borde då ha minskat, vilket kan ha varit förklaringen till att man ej inrättade ett skrå i Helsingborg på 1780-talet, trots att här då fanns tre verksamma mästare, Jöns Dragstedt, Johan Michael Stickler och Jöns Berings änka.

1779 anhöll kopparslagaren Jöns Bering att få tillverka brännvinspannor för export, vilket avslogs av landshövdingen, då Bering varit bötfälld för olovlig brännvinstillverkning och tidvis ensam haft allt koppararbete för kronobränne­ riet och ännu svarade för dylika reparationer. Berings änka önskade 1786 att man skulle inköpa en brandspruta, som hon ägde, för stadens räkning. Men 1802 anhöll istället stadens äldste hos magistraten om iståndsättande av stadens gamla spruta. Uppdraget gavs åt kopparslagare Jöns Dragstedt. Tidigare sam­ ma år hade man haft för avsikt att beställa en ny spruta i Stockholm.

Kopparslagarämbetet I maj 1826 ville magistraten inrätta ett kopparslagarämbete i Helsingborg. Här var fyra mästare verksamma, men Hans Hinze hade upphört med sin produk­ tion. Kopparslagarna Forsberg, Holm och Dragstedt anhöll att på grund av ringa arbetsförtjänster fa uppskjuta inrättandet av ett ämbete tills orten kunde lämna nödig utkomst. Men då gesällen Carl Malmorin samma vår ansökt om burskap å kopparslagarprofessionen och magistraten befallt honom utföra sitt mästarprov på en ojävig mästares verkstad, och han nu ville vinna mästerskap, så avstod övriga mästare från vidare invändningar. Ett kopparslagarämbete inrättades alltså av magistraten i Helsingborg den 3 maj 1826 med stöd av 1 art. §2 i 1720 års skråordning. Man ålades att antaga lärlingar, skaffa sigill, protokollsbok och ett exemplar av skråordningen jämte en låda till handlingar­ nas förvarande. Johan Forsberg valdes till ålderman, Olof Holm och Hans Lorentz Dragstedt till bisittare. I helsingborgsämbetet inskrevs även mästare i Landskrona, Ängelholm, Laholm, Halmstad och Simrishamn. 1827 i januari instiftades ett kopparslagargesällskap med nyblivne mästaren Carl Malmorin som bisittare.

Mästarna Lorsberg, Holm och Dragstedt hävdade 1839 att kopparslagaren C.M. Borgström utövat kopparslagaryrket på landet utan tillstånd. Då denne var borgare i Ängelholm, var han ej berättigad att driva hantverk på landet.

Han dömdes av hovrätten som fuskare, och för att ha gjort intrång i kopparsla­ garnas näring. Han fick böta 3 riksdaler 16 skilling till treskiftes mellan kronan, staden och målsägandena samt 27 riksdaler till de sistnämndas kostnader.

392

Kopparslagare I Helsingborg verksamma kopparslagarmästare från 1700-talets mitt till 1800-talets början Källor: Rådstuguprotokoll. Helsingborgs kopparslagarämbetes protokoll 1826-1846. Nordiska museet. Års­ berättelser, handel och hantverk, kommerskollegiums arkiv. RA. (Luckor i serien för åren 1755-1772, 1774— 1786, 1788-1792, 1795-1816). Band V:1 s. 316 och V:2 s. 396.

ZSE4LL

Hantverks- och manufakturalster Kopparslagare som tillhörde ämbetet i Helsingborg åren 1826-1847 men var verksamma på annan ort Källa: Kopparslagarämbetets protokoll 1826-1847. Nordiska museet.

Namn o

Berndt Åkesson Bengt Gustaf Dallmer And. Pet. Befve Gustaf Holmstedt Nils Andreas Grubb L. E. Bergström A. L. Francke Adolf Fredrik Risberg Carl Fundblad Nils Peter Petersson Johan Bergström F. M. Millgren Daniel Johansson Hampus Möller

Omnämnd år

Ort

1831 1832 1833 1834 1834 1836 1838 1839 1840 1843 1843 1844 1847 1847

Simrishamn Ängelholm Halmstad Faholm Halmstad Faholm Fandskrona Ängelholm Ängelholm Fandskrona Faholm Halmstad Falkenberg Ängelholm

1834 föreslog borgmästare Lundberg att en söndagsskola skulle inrättas för lärgossar med fri undervisning. Kostnaderna skulle bestridas genom att varje mästare betalade 2 riksdaler banco årligen. Efter lärotiden skulle gossen utan avgift vara verksam en månad på den mästares verkstad, hos vilken han lärt.

Kyrkoherden, borgmästaren och åldermannen skulle utgöra en söndagsskoledirektion, som uppgjorde föreskrifter för skolan. Kopparslagarämbetet förklara­ de sig villigt att ingå och borgmästare Lundberg uttalade sin tillfredsställelse och avstod till fonden för söndagsskolan det arvode, som tillkom honom, så länge han var rådsbisittare vid ämbetet. På åldermannens förslag beslöt ämbe­ tet att fördubbla arvodet under den tid borgmästaren innehade detta uppdrag. o Ar 1846 utfärdade K. M:t en ny fabriks- och hantverksordning. En viktig bestämmelse i denna var att ”nuvarande skråämbeten” skulle upphöra fr.o.m. den 1 juli 1847. En följd av förordningen blev att kopparslagarämbetet liksom Helsingborgs övriga hantverksämbeten upplöstes. I fortsättningen hade varje myndig, välfrejdad svensk man, som kunde skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal, rätt att driva hantverksverkstad. Mästarprov krävdes dock alltjämt i fråga om ett tjugotal hantverk, bland dem kopparslagaryrket.

Ett stort antal hushållskärl i privat ägo kan spåras i rakt nedstigande led till kopparslagare Johan Forsberg, som blev gesäll i Kristianstad 1815 och fick burskap i Helsingborg 1819 med anmodan att som mästarprov tillverka ”en destillerpanna om 6 kannors rymd med tillbehör”. Han gifte sig 1822 med en 394

Kopparslagare dotter till sin läromästare den kände kopparslagaren Lars Sjöström i Kristian­ stad. De bosatte sig i Helsingborg i hörnfastigheten vid Södra Storgatan och Möllegränd. Forsberg var verksam där till sin död 1867. Johan Forsberg hade förmodligen som lärling varit bunden av samma kontrakt, som finns bevarat för hans svåger Johannes: ”Levnadsregler och villkor för Johannes Sjöström vid antagande till koppar­ slagarelärling; Visar allvarlig gudsfruktan och dygd. Bevistar med uppmärk­ samhet allmänna gudstjänsten varje söndag. Om morgonen uppstiger klockan §5 och förr om så behövs, till arbete i verkstaden klockan precis 5; - otvunget och lätt arbetar hela dagen, utan eder eller sladder med någon. Visar lydnad och läraktighet emot föräldrar. Varje morgon suckar till den allgode Guden om bistånd och välsignelse uti sitt kall. Iakttager vänlighet och foglighet emot var människa. Lever nykter och sedlig samt beflitar sig om all möjlig ackuratess, såväl i levnad som och i arbete. Håller sig ren och snygg, proper uti klädsel, samt sitt rum städat. Älskar och utövar sanning i alla företag samt beflitar sig om att lära kopparslagarhantverket med den utmärktaste skicklighet, flit och konst, så uti större som finare koppararbete i all möjlig verkställighet. Under läroåren håller verktygen uti stånd, samt varje afton upprymmer och allt i ordning i verkstaden åstadkommer, alla materialer tager vara på, samt är sparsam med förlaget, och för all (framför allt) vårdar elden, alla aftnar fäster och väl överlägger den”. (F. W. Sjöström. Kopparsläkten Sjöström från Kristi­ anstad, s. 12 f).

Helt i empire framträder en av Johan Forsberg tillverkad urnformad tesamovar med beslag, hänklar, ben och lockknopp i mässing. De fyra svängda benen, som avslutas med lejontassar och vilar på svarvade träfötter är fastsatta på livet med kraftiga akantusreliefer. Hänklarna är höga och fästade nedanför mynningskanten med musselformade beslag. Det släta locket, vilket övergår i cylinderform har en genombruten topp, som smalnar uppåt och slutar i ett urnformat krön (fig. 37). Vattenkranen med vilken vatten tappades på tekan­ nan, sitter vid samovarens nederdel och liknar en nyckel. Samovaren är 38 cm hög och 19 cm bred inklusive hänklar. Den saknar stämplar, men enligt muntlig tradition skall den ha utförts som gesällarbete av Johan Forsberg omkring 1815.

En kanna av Forsbergs hand med runt konkavt liv och s-formad pip kan ha använts till kaffe eller vatten. Ett ringformat handtag av järn är fästat med ett hjärtformat beslag på den välvda delen nedanför den raka halsen. Det bukiga locket har också en järnring. Kannan har en omkrets av 57 cm och är 27 cm hög. Den är stämplad ”11139” vid beslaget.

Den runda bukiga mjölkkrukan med ringformat handtag i järnsmide var vanlig under hela 1800-talet. Av denne mästares tillverkningar kan nämnas en med driven dekor på locket i form av en sexflikig stjärna (fig. 42). Den är 29,5 395

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 42. Husgeråd av Johan Forsberg. Privat ägo. Foto Helsingborgs museum. Överst tratt och durkslag, nederst mjölkkruka och aladåbform. cm hög och 98 cm i omkrets. På ena handtagsbeslaget är ”VIII” instämplat, och på motsatt sida finns ”10” till höger och ”11” till vänster om beslaget.

Krukor med dekor lär ha använts i samband med förning till kalas.

En rakare mindre mjölkruka med svagt insvängt liv, 18,5 cm hög och 54 cm i diameter samt förtent invändigt, har i några generationer i den forsbergska familjen använts till förvaring av strösocker. Den är stämplad ”1124” vid beslaget nedanför mynningskanten.

Till kokkärlen hör en stor rund kittel med slät utvikt mynning och raka sidor, med svagt välvd botten samt ringformade handtag med avlånga beslag. Kitteln är 49 cm bred och har en omkrets av 136 cm. Botten är tillverkad separat och falsad vid ovandelen med synlig rand. Den har ingen invändig förtenning, vilket är ovanligt i fråga om kokkärl. Stämplar saknas.

Till skirat smör har man använt en rund låg gryta, som har rakt järnhandtag och ovalt fäste samt svagt välvd botten och rundad tjock mynningskant. Dess höjd är 5 cm, diametern 14,2 cm och bredden med handtag 27,5 cm. Den har instämplingen ”12” nedanför mynningskanten samt ett ”B”, som sannolikt är en sekundärt tillkommen ägarestämpel.

396

Kopparslagare En rund pudding- eller aladåbform har kopparringshandtag med två tresidiga beslag på varje sida (fig. 42) och stämplingen 5’11139” till höger om dessa.

Botten har driven dekor av sexflikat bladmönster. Den är 11 cm hög, har en diameter av 22 cm och är invändigt förtent.

Durkslag är ett gammalt köksredskap, som fatt sitt namn av tyskans durch­ schlagen = slå igenom. Formen är rund med ett vinkelrätt utgående järnsmideshandtag på ena sidan och en krok på den motsatta (fig. 42). Höjd 10 cm och diameter 22 cm. Det användes främst för silning av såser och soppor. Ett annat föremål använt till skiftande vätskor är tratten (fig. 42). Här finns ett ovalt exemplar hamrat kring en järnring. Själva pipen är fästad i botten med nitar.

Höjd 12 cm, längd 21 cm. Stämplar saknas på de två sistnämnda kärlen. Som mat- eller dryckesskål har två stycken s.k. snibbskålar fungerat. De är runda med tjock mynningskant och ett genombrutet öra, fästat med ovalt beslag under mynningen. Diameter 16,7 cm och höjd 6 cm. Båda är invändigt förtenta. Den ena är stämplad med 5,10” till höger om beslaget och den andra har ”9” på samma plats. Formen har tidigare förekommit i trä, tenn och silver.

Ett antal kakformar som tillskrivits Johan Forsberg har varierande mönster, som stjärna, mussla, päron, fisk och kräfta (fig. 43). Längd c:a 6 cm. Formar av detta slag har använts till sockerbakelser, smördegssnäckor och mandelmusslor.

Följande recept på mandelmusslor (omvandlat till moderna viktenheter) kommer från kopparslagare Johan Forsbergs hem på 1820-talet: 300 gr smält smör och 400 gr strösocker röres, 200 gr mald sötmandel och 12 stycken malda bittermandlar tillsättes. C:a 400 gr vetemjöl iröres. Slutligen tillsättes ett litet ägg. Dessa mandelmusslor bakas varje jul ännu på 1980-talet av sjätte genera­ tionen i samma släktled och gräddas fortfarande i de kakformar, som tillverkats av Johan Forsberg.

Fig. 43. Kakformar av Johan Forsberg. Privat ägo. Foto Helsingborgs museum.

397

URMAKARE

ALDRE TID BETRAKTADES urmakarna som klensmeder och var organi­ serade i smedernas ämbete. Helsingborg har förmodligen ej haft några urmaka­ re förrän på 1700-talet. När tornuret i Mariakyrkan råkade i olag på 1680-talet, tillkallades en mäster Giert i Helsingör för att utföra reparationen. Då han fick uppdraget att årligen tillse kyrkouret, kan man antaga att det vid denna tid ej fanns någon urmakare i Helsingborg. Magistraten använde 1682 den tidstypi­ ska benämningen ”säjarverk” för tornur och kallade urmakaren ”säjarmakare”.

Av Helsingborgs urmakare är det endast två vars produkter har blivit kända för eftervärlden, men namnen känner vi på ett tiotal mästare. Något eget ämbete bildades aldrig i Helsingborg, utan urmakarna tillhörde urmakarskrået i Malmö.

Det äldsta kända stånduret av helsingborgstillverkning gjordes vid 1700talets mitt av urmakaren Andreas Ruth. Denne var född 1724 och erhöll burskap 1761. Stånduret har barockfodral och är rakt med gavelformat krön. Det har rak nederdel med profilerad avsats och fyra runda tillplattade fötter samt silverfårgad urtavla med svarta kraftiga romerska siffror, ovanför vilka sitter små tunna arabiska. Nedtill på urtavlan anges datum på guldmålad botten i ett litet fyrkantigt fält, över vilket sitter en sekundvisare med arabiska siffror. Ovanför urtavlan är en silverfärgad rundel placerad med inskription i svart ”Andreas Ruth, Helsingborg”. Ur- och inskriptionstavlan omslutes av rödmålade hörnoch krönprydnadsgaller av metall. Urtavlan har en invändig höjd av 26 cm och en diameter på 27 cm. Rektangulära fönster förekommer på huvens sidor.

Urfodralet har en sekundär rödbrun färg med blå- och guldfärgad dekor i varierande empirebårder, som meanderslingor, pärl- och palmettbårder. På nedre delens mittparti finns ett centralmotiv med sammansatt dekor av oval sköld och volutformade akantusslingor samt en grevlig krona på mittpartiets nederdel (fig. 44). Stånduret är 258 cm högt, 53 cm brett och 30 cm djupt. Det tillhör Rosendals slott och har förmodligen erhållit sin sekundärt påmålade empiredekor 1808, då hela slottet renoverades i empirestil. Stånduret utgör i sitt nuvarande skick en märklig men elegant sammansmältning av barockform och 398

Urmakare empiredekor, och är det enda kända exemplaret av Andreas Ruths tillverkning.

Andreas Ruth köpte 1763 ett korsvirkeshus i Kullagatan, söder om Hästmöllegränden. Han dog 1771 av ”lungsjuka” endast 47 år gammal och ligger begraven vid Mariakyrkan. Änkan finns omnämnd i magistratens protokoll 1773.

En urmakare, som blivit känd för sina ”goda och säkra väggur” är Elias Modevig. Han föddes i Malmö 1751 som son till en urmakare. I Helsingborg fick han burskap 1772 och övertog påföljande år verkstaden efter den avlidne urmakaren Andreas Ruth. Genom ett avtal med dennes änka förband sig Modevig att betala hennes skatt under 1773. Ett av hans första offentliga urmakaruppdrag var reparation av urverket till det gamla renässansuret i Mariakyrkan 1775. Femton år senare ansågs det uttjänat. Modevig erbjöd sig göra ett nytt verk, som dels skulle användas till urtavlan inne i Mariakyrkan och dels till en ny urtavla på kyrktornets norra vägg. Det nya urverket sattes upp 1794 och Modevig svarade för skötseln in på 1810-talet. Enligt magistratens

Fig. 44. Ståndur av Andreas Ruth, 1700-talets milt. Privat ägo. Foto Helsingborgs museum. - T.h. detalj visande urtavlan med Andreas Ruths namn.

399

Hantverks- och manufakturalster protokoll 4 februari 1805 ansökte Modevig att det den 28 mars 1795 beviljade arvodet på 4 riksdaler årligen för tornurets tillsyn skulle från 1804 omräknas och utgå i banco specie. Tillökningen bifölls av magistraten. Tornuret fungerade dessvärre aldrig bra, och när stadens rådhus 1859 försetts med ett tornur som gick perfekt togs den utvändiga urtavlan ned. (band V:2 s. 232f., V:3 s. 182).

Urverket, som stod kvar i tornet, fick förfalla under 1800-talet, men det restau­ rerades 1925 av tornurmakaren Bertram Larsen i Köpenhamn och har sedan dess varit i gång.

Den 5 september 1807 förelädes urmakaren Elias Modevig att inom årets utgång anskaffa ett tornur till Bårslövs kyrka, som han redan 1805 ingått kontrakt om med landshövdingen och biskopsämbetet. En särskild urkammare hade inrättats, då det var svårt att uppställa urverket i tornet, men uppgift om urtavlans placering saknas. Ett fodral gjordes till visarstången 1808. Tornuret är ej bevarat, men i en inventarieförteckning från 1830 fmns följande beskriv­ ning: ett tornur som går i 8 dygn, tarvar reparation. (T. Mårtensson, Raus, Välluvs och Bårslövs kyrkor, s. 249).

I Helsingborgs museums samlingar fmns ett väggur av den typ, som gjort Modevig känd. Det är ett ur med rund vitlackerad urtavla och svarta arabiska siffror. Den har två visare med genombruten dekor och en pendel av mässing.

Urtavlan omges av ett snidat träfoder, vars förgyllning ligger på ett underlag av

Fig. 45. Väggur av Elias Modevig, 1700-talets slut. Helsingborgs museum.

400

Fig. 46. Ståndur av Elias Modevig, omkr. 1810. Helsingborgs museum.

Urmakare krita och lim, s.k. kredering. Fodret är helt uppbyggt av gustavianska orna­ ment: flätbandsbårder, lagerfestonger, kälade kolonner samt en urna med pinjekottsknopp (fig. 45). Vägguret bör ha tillverkats vid 1700-talets slut. Det är 102 cm högt och 42 cm brett. Urtavlan har en diameter på 25 cm, är signerad med svarta bokstäver ”E. Modevig” på övre hälften av urtavlan och ”Helsingborg” på dess undre hälft. Uret införlivades med museets samlingar 1935 som gåva av Helsingborgs museiförening och är kvalitetsmässigt en värdig representant för den gustavianska epoken.

Museet äger tre ståndur, som har inköpts till samlingarna. Ett är grönmålat och har rak nederdel med profilerade lister, ett gustavianskt drag. Mellanpartiet har stränginstrumentform med rundad nederdel och halvmånformat fönster (empire), över vilken hänger en skulpterad festong (gustaviansk). Urtavlan är rund och vitlackerad med svarta arabiska siffor och genombrutna mässingsvisare. De markerade kvartbeteckningarna är rödmålade (15, 30, 45, 60). ”E. Modevig Helsingborg” står i röd skrivstil på urtavlans nedre del (fig. 46). Uret, som bör vara tillverkat omkring 1810, är 227 cm högt, 64 cm brett och 25,5 cm djupt. Urtavlans diameter är 26,5 cm.

Det andra stånduret far antagas ha tillkommit mellan 1810 och 1824 under empiren. Träfodret har fyrkantig nederdel med profilerade lister och fyra låga fötter. Mellandelen har lutform med halvmånformat fönster. Urtavlan är rund och vitmålad med svarta arabiska siffror. Signaturen ”E. Modevig Helsing­ borg” finns i brunmålad skrift på nedre delen av urtavlan. Urfodret är rödbrunt med förgyllda och svarta bårder. Mellan- och sockeldelens stiliserade dekor i gult och ockra är troligen sekundär. Uret gick efter en uppdragning i sex veckor och är något större än det förstnämnda. Det är 232 cm högt, 75 cm brett och 31 cm djupt. Urtavlans diameter är 29 cm.

Det tredje Modevig-stånduret är också en representant för empiren. Urtavlan är rund och vit med svarta arabiska siffror och ”E. Modevig Helsingborg” i svart färg. Fodralet består av brunmålad träimitation. Nederdelen är rak med rundade hörn och hålkälsprofilering. På mitten förekommer en liten stiliserad akantusdekor. Mellanpartiet har stränginstrumentform med halvmånefönster.

Fönstren på huvens sidor är ovala. Urtavlan har en diameter av 27 cm.

Stånduret som helhet är 228 cm högt, 70 cm brett och 25 cm djupt.

I privat ägo fmns ytterligare ett ståndur med signaturen ”Elias Modevig, Helsingborg” och arabiska siffror ingraverade på en urtavla av tenn. Den har en diameter av 25 cm. Fodralet har rak nederdel, fyra runda fötter och ett insvängt mellanparti. Det har förmodligen tillkommit under Modevigs senare år. Dess totala höjd är endast 204 cm.

Elias Modevig, som var verksam i Helsingborg i 52 år, sade upp sitt burskap 1824 och dog 1833. Under sina sista år bodde han hos snickare C. P. Eks änka i

26

-

Helsingborg VI:2

401

Hantverks- och manufakturalster fastigheten nr 179 sedan han tvingats sälja sin fastighet nr 183—184 för att betala skulder i samband med tumultartade angrepp mot borgmästare och magistrat, som han deltagit i på rådhuset (band V:2 s. 104ff.).

Av helsingborgsurmakare endast kända till namnet nämns Hans Jonas Möller redan 1803 i kommerskollegiums årsberättelse. Tillsammans med Elias Moo devig fmns han upptagen bland urmakarna t.o.m. 1819. Ar 1823 anges att urmakarna ej behöver uppge sin arbetsförtjänst, som ansågs bli liten, då de själva utan hjälp icke förfärdigade ur utan endast befattade sig med reparatioo ner. Fyra urmakare, H. J. Möller, A. Liljeström, N. Aström och S. Widgren fmns med i årsberättelsen för 1826 och i denna omnämns också, att dessa endast sysselsatte sig med vägg- och fickursreparationer.

402

SNICKARE

Snickare och timmermän Snickaryrket fmns belagt i Helsingborg sedan 1600-talet. Att efterfrågan på snickare icke var så stor under 1700-talet framgår av stadens protokoll. 1727 förbjuder magistraten en snickare från Lund att arbeta i Helsingborg med motivering att där redan finns två stycken verksamma, Jonas Hesselberg och Michel Harder. Nio år senare avslog magistraten en burskapsansökan från en gesäll vid namn Lorentz Skog och angav att det var tillräckligt med snickarna Michel Harder, Magnus Borg och Anders Larsson som fanns i staden.

När man 1775 inrättade eget ämbete, var mästarna Michel Harder, Christian Sjöborg och Nils Strömberg aktiva yrkesutövare. I magistratens protokoll 1789 anges att det fanns fyra mästare som ej kunde livnära sig på snickaryrket, och då diskussion om burskap för en Peter Lindros, som varit gesäll i åtta år kom upp, hoppades magistraten att denne skulle avböja ett burskapserbjudande.

En med snickarna nära besläktad hantverksgrupp var timmermännen, som i Helsingborg bildade ämbete redan 1694. Magistraten fick 1783 fälla ett utslag angående intrång och förfördelande emellan dessa båda ämbeten. Snickarämbetet hade besvärat sig över att timmermännen de senaste åren utfört allt spikar­ bete som skulle höra snickarna till. Magistraten beslöt att snickar- och timmermansämbetena hade att ställa sig till efterrättelse av följande regler: timmer­ männen skulle fa ”idka spikarbete med lofters och golvs läggande, väggars klädsel och panelning, då det är slätt och icke med speglar, ohyvlade dörrar samt portar, bänkar och fönsterkarmar, när de är släta”; snickarna däremot skulle ”utföra förenämnda arbetssorter, då de göras med speglar såväl som allehanda andra arbeten som av och uti trä fogas eller limmas tillhopa”. — Även vid tvister inom ämbetet vädjade man till magistraten om hjälp. 1796 klagade snickarmästarna Sven Ahlberg, Carl Petter Ek och Olaus Ahlberg över att de smädats av mästarna Nils Wahlgren och Peter Lindros. Magistraten ansåg sig ej med dylika klagomål kunna befatta, utan framhöll att sådana borde klaras upp på en ämbetssamling av mästarna själva.

403

Hantverks- och manufakturalster Av nämnda rådhusrätts- och magistratsprotokoll framgår att arbetsuppgifter­ na på 1700-talet var begränsade for snickarna i Helsingborg. Förutom uppräk­ nade arbeten i samband med husbyggen, tillverkades möbler och inredningar.

Från 1700-talets stilepoker barock, rokoko och gustavianskt har vi inga kända möbler i behåll. Vad som finns i Helsingborgs museums ägo från sistnämnda tid och som bl.a. ingår i inredningen på Fredriksdals friluftsmuseums herrgård är gustavianska möbler av stockholmstillverkning.

Från och med 1700-talets mitt förekommer inristade signaturer eller hand­ skrivna etiketter med tillverkningsort och angiven mästare, vilket gör attributioner möjliga för vissa möbler. Det stora flertalet har dock förblivit anonyma.

Kända mästares mästarprov är ej signerade men har ibland kunnat identifieras, tack vare skickligt utförda ritningar, som varit förlagor till mästarproven.

Carl Petter Ek Carl Petter Ek fick burskap i Helsingborg 1795, efter att ha gått i lära i Kristianstad och blivit gesäll 1794 hos snickarmästare Nils Wahlgren i Helsing­ borg på gården nr 86. Han dog 1814 som endast 45-åring. Änkan Botilla Larsdotter förestod verkstaden tills sonen tog vid nio år senare. Vi känner inga möbler tillverkade av Carl Petter Ek, men vi vet att han åtog sig många offentliga uppdrag, bl.a. iståndsättandet av stadens fontän 1813 tillsammans med snickaren Truls Wennerberg. I juni samma år lade Ek spåntak på teater­ huset på tomten 215 efter att själv ha kokat alla spån i ”victriolvatten” för att motverka antändning. I oktober förband sig Ek att till stadens batteri för svåra pjäser på stranden tillverka 3000 ”pinnar” (s.k. svinsfjädrar) för 150 riksdaler banko samt att leverera plankor och spik för 29 riksdaler 8 skilling 4 runstycken banko. Hans arbetsbörda blev onormalt stor, då viss leverans krävdes redan fjorton dagar efter entreprenadauktionen. Carl Petter Ek avled året därpå. Han bodde i ett envånings korsvirkeshus på nr 179, taxerat till 1600 riksdaler banko.

Ek tillhörde borgerskapets äldste och var också medlem i byggnadskommittén för rådhuset.

Anders Brandt Av helsingborgstillverkning har vi vetskap om några möbler tillverkade under 1800-talets första decennier, varav tre bör ha utförts som gesällprov. Den då rådande stilriktningen var empiren, som hade sitt ursprung i Frankrike och fick sin utformning i kretsarna kring Napoleon. I revolutionens Frankrike uppstod ett vidgat intresse för antiken, och dess kultur blev ett ideal. Man gjorde nu exakta kopior av antikens formvärld. Under den tidiga Louis-seize stilen, i 404

Snickare Sverige kallad gustaviansk, hade man endast hämtat inspiration från antiken.

Nu studerade franska arkitekter fynden i Pompeji och från Franska Akademien i Rom spreds mönsterböcker med gravyrer över hela Europa. Ornamenten från den romerska kejsartiden dominerar: lagerkransar, ymnighetshorn, palmetter och lyror samt antikiserande figurer.

Empiren var en tung praktstil ofta utförd i imiterade material. Skarpa kanter och profiler var inspirerade av stenarkitekturen och utfördes i trä. Den svenska empiren, som slår igenom omkring 1810 är mer modifierad än den franska kejsarstilen och kallas även Karl Johans-stil.

Från och med empiren blir soffan en självklar möbel i de flesta rum. Sittmöblerna gjordes större och klumpigare än på 1700-talet. Klädsel och stoppning blir fastare och får raka skarpa kanter. Möblerna kräver att man sitter rak i ryggen.

Hela möbelgarnityr börjar bli vanliga. Polerade möbler med sidentyger i starka kulörer har efterträtt den gustavianska tidens målade möbler, klädda med lärft eller kattun i en mer dämpad färgskala.

Av helsingborgstillverkade empiremöbler fmns i museets ägo sedan 1980 en soffa med påskrift i blyerts på innersidan av den löstagbara vänstra gaveln: ”Förfärdigat av Anders Brandt. Helsingborg d: 30 juni 1815” (fig. 47). Den har rak form med gavlar, sarg och ben av polerad ljus björk samt stoppad sits och rygg. Gavlarna har svagt välvd överdel med förlängda rektangulära ben samt ett något konkavt mellanparti. Sidofack med lucka sitter på gavlarnas inner-

Fig. 47. Soffa av Anders Brandt, 1815. Helsingborgs museum. - Nederst detalj visande påskrift på innersidan av soffans vänstra gavel.

405

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 48. Dekordetaljer på soffa, tillverkad av Anders Brandt 1815. Överst t.v. vänstra gaveln. T.h. högra gaveln. - Nederst sargens mittparti.

sidor. Den lätt svängda sargens mittparti omges av två raka smala ben (fig. 47).

Inlagd dekor med antikiserande figurer i ljusare träslag förekommer på sargen och gavlarnas framsida. På sargens mitt sitter en maskaron (fig. 48) med groteska manliga drag, omslingrad av festonger, tofsar och småbladflikiga blommor. Den var vanlig i Egypten och förekom sedan 200 e.Kr. runt hela medelhavsområdet. Dekoren på gavlarna föreställer detaljer ur antika bacchuståg. Vänster gavels dekor utgöres av en antik dansande menad (fig. 48) med uppsatt hår, insvept i en kiton med slöja över axeln, hållande ett triangelformat instrument i vänster hand, på vilket hon spelar med höger hand. På höger gavel fmns en dansande gestalt (fig. 48) med hängande hår, klädd i kiton fästad med en agraff på höger axel samt slöja. Ena handen håller en dryckesbägare och den 406

Snickare andra en vinranka. Gavlarnas sockelparti har inläggning av en mörkfanerad halvcirkel, en för tiden mycket vanlig dekor. Den vilar på tio streckmarkerade fyrkanter i två rader, som ger intryck av tegelstenar. Möbelklädseln är sekundär av rött siden med ljus rosdekor avdelad av omväxlande smala och breda ränder.

Empiresofforna har ofta tillverkats extremt långa. Denna slår nästan rekord i längd, 350 cm, är 67 cm djup och 86 cm hög. Inläggningarna består av tunna beläggningar (fanér), som limmats fast. Efter polering skars mönstret ut med en Stickel. I mitten lades en av spindelväv och olja hoprörd massa, ovanpå vilken polering och slipning skett. Inläggningar av detta slag gjordes ibland av speciel­ la bildhuggare, men förmodligen har dessa utförts av snickaren själv. Utföran­ det är elegant och ger ett livfullt intryck.

Soffans tillverkare Anders Brandt föddes i Allerum 20 maj 1794. Han är upptagen som lärling hos snickaren Carl Petter Ek på fastigheten nr 179 under åren 1810—1814 och som gesäll hos dennes änka 1815—1818. Därefter tycks han ha begivit sig på gesällvandring och lämnat Helsingborg.

Johan Peter Ek Helsingborgs museum äger en liknande soffa av polerad björk med samma raka form. Den har stoppad sits, innergavlar och rygg, som består av två fösa kuddar samt dekor av antikiserande inlagda figurer i ljus lönn, som står mot svarta rundbågsvalv i höjd med sargens överdel (fig. 49). På vänstra sidan förekommer

Fig. 49. Soffa av Johan Peter Ek, 1817. Helsingborgs museum. - Nederst detalj visande påskrift på soffans baksida.

407

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 50. Dekordetaljer på soffa, tillverkad av Johan Peter Ek 1817. Överst t.v. vänstra gaveln. T.h. högra gaveln. - Nederst sargens mittparti. en romersk gudinna (fig. 50) (troligen Minerva) i kort tunika med en sköld i höger hand (sedd bakifrån) och en lagerkvist i vänster. Hon bär en hjälmliknande mössa på huvudet. Det högra rundbågsvalvet innehåller krigsguden Mars (fig. 50) iförd bröstharnesk över en kort tunika samt benlindningar och sanda­ ler. På huvudet bär han en hjälm med ijäderbuske. Han håller en sköld i höger hand och en stav i den vänstra. Ställningen är s.k. kontraposto. Gesten med staven är hämtad från romerska kejsarskulpturer. Staven är primitivt avbildad, då den syns både framför och bakom armen. Mitt på sargen vilar en figurgrupp 408

Snickare föreställande en Junoliknande kvinna i tunika och sandaler omgiven av en uggla sittande på ett altare samt en pickande tupp vid altarets högra sida (fig. 50).

Rundbågsfälten vilar på ett kvaderindelat sockelparti med en inlagd mörkfanérad halvcirkel. Soffan är 180 cm lång, 66,5 cm djup och 85 cm hög. Klädseln är sekundär, blommönstrat siden med omväxlande breda och smala mönsterparti­ er. Den inköptes av Helsingborgs museiförening på Bukowskis höstauktion 1954 och överlämnades som gåva till museet. På soffans baksida är följande inskrift med blyerts: ”Förfärdigadt 16 mars 1817 avj. Peter Ek i Helsingborg. Snickaregesälle” (fig. 49). Det är sannolikt ett gesällarbete utfört av den nittonårige helsingborgaren Johan Peter Ek, troligen på fadern snickarmästare Carl Petter Eks verkstad på tomten nr 179. Johan Peter bör ha startat sina läroår hos fadern omkring 1812, men då denne dog 1814 övertogs verkstaden, som tidigare nämnts, av änkan Botilla Larsdotter. Som gesäll hade hon Anders Brandt sedan 1815 och från 1819 sonen Johan Peter och en senare omnämnd gesäll Fredrik Woll. Johan Peter Ek blev mästare 1823 och efter att han erhållit burskap samma år, överlät modern verkstaden till honom. Som mästerstycke lär han ha utfört ett ”mansreseschatull” (ej påträffat).

Till Johan Peter Ek kan med största säkerhet attribueras en soffa, som har många likheter med den nyligen beskrivna. Den finns i privat ägo, och ägarnas släktförhållanden kan bakåt spåras till denne mästare. Till storleken är den 27 cm längre, 2 cm lägre och 2 cm djupare än museets. Gavlarna på den privatäg­ da soffan är 15,5 cm breda, vilket är något smalare än först nämnda. De har

Fig. 51. Detalj av dekor på soffa, tillverkad av Johan Peter Ek. Privat ägo. Foto Helsingborgs museum. - Bården med en ekranka på gavlarnas utsida alluderar på mästarens namn.

409

Hantverks- och manufakturalster också smala mörka markerade lister på sidorna. Ryggstycket består av tre stoppade kuddar, och gavlarna har stoppade innersidor. Soffornas inlagda dekor på sockelpartiernas gavlar är lika, men de antika figurerna sitter på olika sidor på respektive soffa. Mittdekor på sargen saknas på soffan i privat ägo. Överst på gavlarnas framsida finns på sistnämnda soffa en inlagd solfjädersdekor samt på deras yttersida en ekbårdsranka av blad och ekollon (fig. 51), synnerligen representativ för en snickare vid namn Ek. Dessa dekorer saknas helt på museets soffa.

Johan Peter Ek innehade också förtroendeuppdrag. Han blev 1828 ledamot av kommittén för Nya Brandförsäkringsinrättningen, utsågs 1835 till kämnärsbisittare och var med om grundandet av Sparbanken i Helsingborg 1836. Enligt 1846 års fabriks- och hantverksordning skulle i stället för de gamla hantverksämbetena bildas en hantverksförening, som i fortsättningen hade att yttra sig om avlagda mästarprov och burskapsansökningar. Därefter skulle fem av ma­ gistraten och borgerskapets äldste utsedda besiktningsmän eller ”skådemän” taga ställning i ärendet. Deras ord vägde vanligen mycket tungt. Mellan 1847 och 1864, dvs under hela den tid då den nya förordningen var i kraft, var Johan Peter Ek en av stadens ”skådemän”. Vi känner namnet på ett par av hans gesäller. Peter Justus Lundgren var gesäll under åren 1839—1845 och Nils Strömberg fmns upptagen 1839. Den senare erhöll burskap 1849.

Förutom möbeltillverkning åtog sig Johan Peter Ek offentliga uppdrag i Mariakyrkan. 1840 invaldes han i den kommitté, som skulle ha tillsynen av rengöring och städning i kyrkan, och samma år vitmenade han den (band V:3 s.

184ff). Efter ritningar av professor Carl Georg Brunius tillverkade Ek bl.a. skrank för sakristian och en ny orgelläktare. Läktaren var ett utsökt exempel på Oscar I-gotikens arkitektoniska stil, vilken kom på modet i kyrkoinredningar vid 1800-talets mitt. Den utgjordes av tre sidor av en regelbunden åttahörning och vilade på sex kolonner (fig. 52).

Snickarmästare Johan Peter Ek ägde fastigheterna nr 2, 21 och 22 i kv. Ibor.

Den ekska snickarådran bars vidare av sonen Carl Petter Ek, som föddes 1825 och erhöll burskap som snickare 1850. Han var bosatt i nr 6 i kv. Thalia. I dennes bouppteckning 1884 finns ett antal möbler uppräknade vilka han för­ modligen själv tillverkat, men detta kan ej med bestämdhet verifieras.

Fredrik Wo ll En möbelgrupp som blev mycket uppskattad under Karl Johans-tiden är chiffonjén. Den övertar nu den plats som byrån och sekretären haft under den gustavianska epoken. Det är en kombination av skriv- och förvaringsmöbel. Den uppfällda skrivklaffen skyddar skrivfackets inredning. Chiffonjén fick en fram410

Snickare

Fig. 52. Förslag till orgelläktare och orgelfasad i Mariakyrkan, utarbetat av Carl Georg Brunius 1849. Universitetsbiblioteket, Uppsala. - Snickeriarbetena utfördes av Johan Peter Ek. 411

Hantverks- och manufaktur alster

Fig. 53. Chiffonjé av Fredrik Woll, 1821. Privat ägo. Foto Helsingborgs museum.

412

Snickare

:

ct' Fig. 54. Detaljer av chiffonjé, tillverkad av Fredrik Woll 1821. Överst skrivfacket. Nederst skrivfackets mittlåda.

413

Hantverks- och manufakturalster trädande plats i hemmet och far anses mycket funktionsduglig. Den gjordes ofta som mästerstycke i början av 1800-talet. I privat ägo är åtminstone en helsingborgstillverkad chiffonjé känd, gjord av snickargesällen Fredrik Woll, född 28 augusti 1797 i Stehag. Han lär 1814 ha flyttat till snickaränkan Botilla Larsdotter Eks gård. Woll omtalas som lärling 1815-1817 och som gesäll 1818—1824. I en utflyttningslängd uppges han ha lämnat staden 22 november 1824, kanske beroende på att verkstaden året innan omorganiserats, då Carl Petter Eks änka överlämnat den till sonen Johan Peter, när denne beviljats burskap.

Chiffonjén som är 127 cm hög, 89 cm bred och 43 cm djup har följande inskrift med blyerts i ett fack på höger sida: ”Färdig F. Woll 15 april 1821.” Den är tillverkad av betsad och polerad björk, rak på fyra ben, och innehåller fyra byrålådor, varav tre nedanför klaffen (fig. 53). Empirens vanligaste träslag var mahogny, men Sverige kan ha influerats av Danmark som även använde andra träsorter till blankpolering. Björk blev det populäraste träslaget vid 1800-talets början. Storleken på byrålådorna minskar uppåt. Samtliga lådor har nyckelbe­ slag av ben. Den översta lådan har tidstypisk solfjäderformad dekor av päron­ trä, kantad av mörk jakaranda. Då snedklaffen fålls ned kommer en arkitekto­ nisk dekor i dagen. En fyrkantig mittlucka av björk med inlagd dekor avgränsas med ljusa buxbomspilastrar, kantade upp- och nedtill av den mörka jakarandan. Utanför pilastrarna är rektangulära fält av björk med inlagd dekor. Dessa begränsas i sidled av två mörka rundbågsvalv av jakaranda med ljus valvmar­ kering av buxbom. Den arkitektoniska uppbyggnaden avslutas nedtill med ett rektangulärt, kvaderindelat fält i mörkbetsad björk, avdelat genom ljusa buxbomssocklar nedanför pilastrarna. Ovanför dessa och mittluckan, skjuter ett profilerat listparti fram, från vilket reser sig tunna ljusa valvbågar mot mörk bakgrund. Som ett avslutande takkrön fungerar solfjädersdekoren på översta byrålådan. Den inlagda figurativa dekoren på mittluckan föreställer ynglingen Orfeus klädd i kiton spelande på en lyra som är placerad på ett altare vars framsida är prydd med korslagda facklor. Till höger om altaret står ett stränginstrument. På fälten bredvid pilastrarna utgörs inläggningarna av delfiner, som är avbildade med knut på stjärten, helt i linje med antik bilduppfatt­ ning. Delfmerna vilar på låga pelare med ekollonprydd framsida. Samtliga fält med inläggningar, det profilerade listpartiet ovanför och det avlånga partiet av ask med buxbomsinramning nedanför rundbågarna samt tre av de tegelstensformade bitarna utgör lönnlådor och saknar lådbeslag eller knoppar. De öppnas med hjälp av en liten fjäder. Chiffonjéns översta låda med solfjädersdekor i päronträ (fig. 54) har mörka skuggor vid veckbildningen, s.k. schattering, som uppkommit genom att fanéren doppats i varm sand före pålimning. Möbeln, som är av mycket hög kvalitet, skulle kunna ha varit ett mästerstycke och icke enbart ett gesällarbete, vilket här får antas vara fallet.

414

PAL SJ O FAJANSFABRIK 1765-1774

Pålsjöfajansens bakgrund I nordvästra Skåne har sedan 1800-talet funnits ett stort intresse för keramik både hos enskilda yrkesutövare och hos företag, vilka ibland vuxit ut till större industrier som Helsingborgs Lerkärlsfabrik och det välkända Höganäsbolaget.

Den keramiska traditionen har här anor sedan 1760-talet, då Pålsjö fajansfabrik grundades strax norr om Helsingborg.

De förmögnare borgarna som gynnades av stadsnäringarnas uppsving under 1700-talet blev alltmera delaktiga av den samtida högreståndskulturen. Nya uppskattade inventarier blev porslin och fajans. Man importerade dels hol­ ländsk fajans och dels stora mängder ostindiskt porslin, det senare genom Ostindiska Kompaniet. Till frihetstidens strävanden hörde dock att uppmuntra inhemsk produktion och att göra Sverige oberoende av import. Våra mest kända svenska fajansfabriker Rörstrand och Marieberg grundades 1729 respek­ tive 1758. Av mindre fabriker inom det dåtida svenska rikets område kan nämnas Stralsund (1757-1776) och Sölvesborg (1773-1798).

Då det var stor efterfrågan på fajans under 1760-talet och avståndet från stockholmsfabrikerna till Skåne var långt, far det anses naturligt, att idén växte fram att förlägga en fajansfabrik till vår sydligaste provins. Tanken väcktes 1765 av vice häradshövdingen i Helsingborg, Michael Andreas Cöster, som vid endast 30 års ålder blev godsägare nära Helsingborg. Genom sin moder fick han övertaga egendomen Pålsjö, belägen på landborgen utmed Öresund c:a 2 km norr om staden. Modern Öllegård Maria Bromée hade nämligen erhållit detta landeri i testamentarisk gåva av sin mans, rådmannen Andreas Cösters kusin den förmögne borgmästaren Petter Pihl, även kallad ”helsingborgskungen”.

Pålsjö var ursprungligen en liten by med två frälsehemman, som lydde under Vegeholms säteri. Huvudbyggnaden på Pålsjö uppfördes under 1700-talet av en annan av Helsingborgs borgmästare, Magnus Paulin, vars svärson amiral Wilhelm Gyllenskepp sålde egendomen till borgmästare Petter Pihl, efter vil­ kens frånfälle den således kom i den unge Michael Andreas Cösters ägo. Denne

Hantverks- och manufakturalster säger i en skrivelse att ”lyckan tillskyndat honom den skönaste i riket belägna fastighet”.

Cöster försökte att på alla sätt utnyttja naturtillgångarna och nöjde sig icke enbart med vad han kunde få ut av lantbruk och skogshygge. Berggrunden vid Pålsjö utgöres av rätliassandsten, lagrad med olika sorters lerskiffer, som på vissa nivåer är genomdragna av kolflötsar. I samtliga sandstenslager finns ett utmärkt material för slipstenar. Michael Andreas Cöster igångsatte slipstensbrytning och åstadkom en tillverkning som avkastade 3000—4000 daler smt om året, varav en stor del exporterades till Norge. Även brännved från Bohuslän köptes i utbyte mot bryn- eller senestenar. De årliga inköpen av ved uppgick till 3000 daler smt. Stenkolsbrytning, som förekommit sedan 1500-talets slut, upp­ tog även Cösters intresse och han sysselsatte en tid fyra tyska och sex svenska bergskarlar med detta. Kolen, som användes för uppvärmning av kakelugnar, avyttrades till traktens smeder samt exporterades bl.a. till Danmark. Den hade utprovats på Kullens fyr och utvisade lika god kvalitet som den engelska kolen.

Det visade sig dock att man kunde köpa skotsk kol billigare än den svenska på grund av växelkursens snabba fall. Därför gick gruvdriften som helhet med förlust. Spår efter brytningen fmns ännu idag på landborgen i Pålsjö skog.

Stenkolsbrytningen fick emellertid indirekt en helt annan konsekvens. Under stenkolsflötsarna påträffades gula och vita lerarter, vilka Michael Andreas Cöster kom att använda för fajanstillverkning.

Var låg fabriken och hur såg den ut?

Fabriksbyggnaden var belägen ett stycke söder om vad vi idag kallar Pålsjö slott, på södra sidan av nuvarande Dag Hammarskjölds väg, där Borgmästargatan och Mathias Gülichs gata möts. I en synehandling från år 1771 nämnes följande om fabriken: ”Mitt emellan denna kvarn och mangården, haver ägaren för fa år tillbaka låtit uppföra en ganska nätt och proper åbyggnad till porcelaine av faiance, som haver en stor länga och fyra flyglar av ektimmer i korsvirke och murade stenväggar och är denna åbyggnad rappad och avglattadt med kalk, samt stolpar, löshult, syllor och styvor (= strävor), samt gafflar och dörrar rödmålade, varande samma i full gång, arbetarna var för sig i fullt arbete”. I ett syneinstrument från 1768 ges en mer detaljerad beskrivning om bruksinrättningen, som låg ”några bösskott söder om gården”. Det var en korsvirkesbyggnad, som innehöll arbetsrum för fabrikationen. Den bestod av en 32 alnar lång och 12 alnar bred våningslänga, varav 20 alnar utgjorde själva verkstaden och 12 brännugnen. Vid norra ändan låg en flygel på 48 alnar, i vilken fanns särskilda rum för formning samt magasin och bostäder till arbetar­ na. Vid södra sidan fanns en lika lång flygel med en speciell målarstuga, ett 416

Fig. 55. Tulpanställ från Pålsjö fajansfabrik. Mästarna Wulfs period. Helsingborgs museum

Fig. 56. Terrin. Andreas Halldins period. Hallwylska museet3 Stockholm. Foto Helsing­ borgs museum. - Terrinen är det enda bevarade arbetet från Halldins tid med utsatt datum (25/3 1774) i stämpeln.

.

57. Skänkkanna. Andreas Halldins period. Helsingborgs museum.

2229665771583633366636655811189062214006217065300

640637

Fig. 58. Krus. Andreas Halldins period (locket är av yngre datum). Kulturen, Lund. Foto Helsingborgs museum.

Pålsjö fajansfabrik 1765-1774 annat rum för framställning av ”kokor, pinnar, pronor och bottnar” och ett annat att förvara dem i. Dessutom fanns ett rum för glasering samt ett för förvaring av lerarter och ett annat för ämnen till glasyr och målning. Ytterligare ett rum innehöll två inmurade järngrytor avsedda för förbränning av gipsformar samt för omvandling av tenn och bly till aska. Ett portlider är omnämnt, där den eldbrand förvarades, som behövdes vid fabrikens drift. Framför fabriken fanns två ”slammebänkar” med stängsel och staket samt en brunn.

I ett tillägg till 1768 års syneprotokoll, gjort 1770, omtalas att brännhus och ugn väsentligt utvidgats för starkare arbetsdrift samt att man påbörjat en stamp för beredning av glasyr och gips.

Privilegieansökan Den av magistraten i Helsingborg utfärdade synehandlingen av den 30 mars 1768 och det kompletterande syneinstrumentet av den 11 januari 1770 kom att ligga till grund för häradshövdingen Michael Andreas Cösters ansökan hos kommerskollegium 1770 dels att få K. M:ts tillstånd att tillverka ”porcellaine” på sin gård Pålsjö och dels att fa ett lån ur manufakturfonden på 12 000 daler smt, avsett att betalas igen genom 10% tillverkningspremier på fabrikens produktion. Privilegiet för fabriksrörelsen erhöll Cöster den 20 mars 1770. Ett lån beviljades, men han fick blott 6 000 daler smt den 10 april 1770. Cöster gjorde ansträngningar för att utfå resterande lånesumma, men denna erhöll han först 1773 efter att ha avsänt ett flertal skrivelser. Magistraten hade värderat själva fajansfabriken med inredning och inventarier till 12 000 daler smt vid synen 1770 men framhållit att den kostat Cöster nära nog det dubbla.

Tillverkningen Michael Andreas Cöster hade vid mitten av 1760-talet låtit undersöka en mängd lerprover i Köpenhamn, varav två befanns vara tjänliga för fajansfabri­ kation. Hans planer på en dylik tillverkning tog så småningom fast form. Med hjälp av en person vid namn Niclas Fröling, vilken utgivit sig för att vara ”Mästare av Fayence” påbörjades anläggningen. Enligt mantalslängderna fanns Fröling med hustru på Pålsjö i slutet av 1766 och i början av 1767. Det visade sig snart att denne man icke motsvarade Cösters förväntningar, varför han vände sig till Köpenhamn för att söka fmna en erfaren mästare och kom då i kontakt med Hindrick Wulf och dennes två söner Pehr och Christopher samt en målare vid namn Lochman.^Den 15 oktober 1768, då Cösters son Johan döptes, står i dopboken ”Porcelainsmästaren Herr Pehr Wulf’ upptagen som ”ungkarlsfadder” och dennes syster Christiania Wulf som ”jungfru fadder”.

27

-

Helsingborg VI:2

4*7

Hantverks- och manufakturalster Genom en kombination av syninstrument och arkivundersökningar har det framkommit att själva tillverkningen började först 1768. Pehr Wulf som var född 1738, kan alltså ensam ha svarat för fabrikationen 1768, eftersom han då i dopboken står angiven som ”porcelainsmästare”. Av danska arkivalier framgår att han gått i lära hos sin fader i fyra år och att han varit ”drejesvend” i två år.

Hans fader Hindrick Wulf föddes 1712 och hade tyskt ursprung. Han blev 1726 anställd vid fajansfabriken vid Store Kongensgade i Köpenhamn och utnämn­ des 1749 till fabriksmästare vid samma fabrik. Jämte sonen Pehr erhöll han dessutom en kunglig tjänst vid ugnsfabriken Blaataarn mot en veckolön av 4 riksdaler och 5 mark. Då dess fabrikation upphörde 1754, anställdes båda på samma villkor vid den nyanlagda fabriken vid Kastrup. Hindrick Wulf behöll även i fortsättningen ansvaret för fajansugnarna på Christiansborg. Från 1766 är han teknisk ledare vid Österbrofabriken har möjligen så förblivit till dess upphörande 1769. Sonen Pehr är 1766 anställd som ”drejesvend” vid Österbro och kom förmodligen direkt till Pålsjö 1768. Hindrick Wulf finns mantalsskriven på Pålsjö 1770 jämte sina båda söner och målaren Lochman. Han kan även ha anlänt till Sverige tidigare, då mantalsförteckningen för år 1768 icke är helt tillförlitlig.

Pålsjöfajansens kännetecken Mycket går att läsa ut ur arkivalier, men vi skall här främst uppehålla oss vid bevarade produkter, som är den intressantaste kunskapskällan för studium av en manufaktur av detta slag. Att tillverkningen pågick 1774 och åtminstone t.o.m. den 25 mars vet vi med säkerhet, tack vare ett specialdaterat föremål, som tillhör Hallwyllska museets samlingar i Stockholm. Det är en avlång terrin med lock och fat, signerad ”PF —-74” (PF = Pålsjö fajansfabrik. Fig. 63). En 3 exakt datering av detta slag är utmärkande för svensk fajans omkring 1700talets mitt, men detta är det enda kända exemplet på ett daterat föremål av pålsjötillverkning. Signeringen på terrinen skiljer sig från övriga pålsjöpjäsers, vilka förutom ”PF” är försedda med ett ”C” (= ägaren Cöster). Att detta saknas på terrinen kan höra samman med att Cöster hållit på att sälja sin egendom samma månad som terrinen tillverkats, och då föredragit att utelämna ägaresignaturen.

Pålsjöpjäserna är gjorda av ett ljusgult lergods, som överdraget med en vit ogenomskinlig tennglasyr kallas fajans. Föremålen är drejade eller gjorda i gipsformar. Den första bränningen, som skedde innan glaseringen vid 700—800°, kallades rågodsbränning. Därefter doppades pjäserna i glasyr som slammats upp i vatten. Då den torkat, påmålades den starkeldsfärgade dekoren i blått 418

Pålsjö fajansfabrik 1765-1774 eller mangan, innan glasyrbränningen ägde rum vid 800—1000°. För att ej komma i direkt kontakt med elden och förorenas av rök och aska staplades godset i kapslar eller kokor av eldfast lera. Pjäserna vilade på spetsiga nabbar, vilka placerades i trekantade hål över varandra i kapselväggen. Om kapslar ej användes vid glasyrbränningen, kunde godset vila direkt på en trekantig platta med upphöjda spetsar.

Den wulfska epoken Bland pålsjövaserna finns en karaktäristisk blomvas, ett s.k. tulpanställ, känt i fyra exemplar, varav tre har likartad dekor och samma signering (fig. 55).

Vasen, som är u-formad och 23 cm hög, har fyrsidig fot och välvd översida med

Fig. 59. Två tulpanställ av pålsjötillverkning, det vänstra i Helsingborgs museum, det högra i Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg. - T.h. de båda ställen sedda från sidan. - Foto Helsingborgs museum.

fjorton hål för tulpaner. Idén till denna vastyp kommer säkerligen från Holland, där fajansfabriken Delft tillverkat vaser med hål för varje blomstjälk. Ibland är hålen på de holländska vaserna uppbyggda som fingrar. Danmarks äldsta fajansfabrik vid Store Kongensgade har gjort den senare typen och kallar den fingervas. Förebilden till pålsjövasen, kan vi närmast finna vid den danska fajansfabriken Kastrup. Den svenska utformningen är något mjukare i över­ sidans välvning och i övergången mellan fot och korpus. Två av pålsjöställen har en sammansatt grupp byggnader som huvuddekor (fig. 59). Ett pryds även av fågelflockar eller insektssvärmar. Ett av ställen har en stiliserad kartuschliknande trädgren med starkt tecknade konturer. Hus förekommer på ett flertal tyska och danska fajanser. Dekoren i övrigt utgöres av strödda blommor, vilka 4*9

Hantverks- och manufaktur alster återkommer på olika föremål med samma mästaresignatur. Bl.a. finns tulpan­ knoppar (fig. 59), antingen öppna, sedda från sidan eller flikade av s.k. papegojtyp samt en nyponrosliknande öppen blomma med fem breda kronblad. Blom­ morna har dels kluvna stjälkblad och dels diminutiva klöverblad. De senare finns också inströdda mellan olika blommotiv. Två av tulpanställen har vit glasyr och dekor i mangan (rödviolett) med tunna konturer, även runt hålen.

De tillhör Röhsska konstslöjdmuseet och Helsingborgs museum. Det tredje, som är i privat ägo, har beige-vit glasyr och grova konturer i manganbrunt. Dess glasyr är delvis avflagad (fig. 60).

Fig. 60. Tulpanställ. Mästarna Wulfs period. Privat ägo. Foto Helsingborgs museum.

Av mindre föremål med strödda blommor och klöverblad finns ett piphuvud i privat ägo med dekor i blått på vitblå ojämn glasyr, liksom en kaffekopp med vertikal fotring utan öra. Formen finns belagd i Danmark och Norge.

En kraftig blomkvist är centralmotiv på tre sidor av en kruka med rak mynningskant. På två sidor finns två mossliknande rosor, varav en knopp, samt på den tredje en mer tulpanlik blomma med flikade blad. Den mossliknande rosen finns belagd på slesvigfajans. Små treklöverblad samt några större klock420

Pålsjö fajansfab rik 1765-1774

Fig. 61. Kruka (t.v.) och chokladkanna (t.h.). Mästarna Wulfs period. Båda i Kulturen, Lund. Foto Helsingborgs museum.

formade blomknoppar och en nyponros är regelbundet strödda över krukans yta (fig. 61). Blommorna är manganfärgade med streckade innerkonturer på en vit, något krackelerad glasyr. Signaturen är tunn och sirligt utformad.

Ghokladkannan var en vanlig föremålstyp på 1700-talet, då choklad liksom te och kaffe blivit modedrycker. Ett exemplar av pålsjötillverkning är känt. Den har cylindrisk form med bukigt liv, smal snås och runt handtag. Båda sidornas huvudmotiv utgöres av en sammansatt större blomkvist med en clematisliknande blomma, tre förgätmigejer och ett par klockblomster samt lansettformade blad (fig. 61). Dekoren är målad i ljus mangan på krackelerad, gulvit blank glasyr. Centralmotivet på chokladkannan är unikt för pålsjöfajanserna, men det är ofta förekommande på pjäser tillverkade i Österbro och Slesvig. Målaren Lochman, som är omnämnd på Pålsjö 1770, kom ifrån Österbro och kan ha kopierat dess dekor. Signaturen har kraftig rund form. De båda sist nämnda föremålen tillhör Kulturens samlingar.

Till de bäst bevarade pålsjöpjäserna hör två utsökta, blådekorerade skrivställ, avlånga med avsats, försedda med fyra kulfötter samt skulpterade blommor på översidan runt sand- och bläckdosa (fig. 62). För övrigt har de något varierad form och dekor. Det två cm kortare stället, som ägs av Köge museum, har en rak avsats och sex skulpterade blommor, medan det andra tillhörande Helsing­ borgs museum endast har fyra sådana. Det sistnämnda har dessutom ett hål 421

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 62. Två skrivställ. Mästarna Wulfs period. Bilderna i den vänstra lodräta raden visar ur olika vinklar ett ställ som finns i Koge Museum. Foto Helsingborgs museum. - De tre bilderna t.h. visar ur samma vinklar ett ställ som finns i Helsingborgs museum.

mellan dosorna, avsett för ljus, och en volutsvängd framsida med utrymme för pennskaft och lackstång samt utsvängda runda behållare för stift, varav en har ett lock med skulpterad blomma. Båda har dekor av blomsterslingor samt strödda blom- och bladknoppar, vilka utgörs av klöverblad på kögestället och mjuka flikade blad på det andra. Det senare ställets framsida har ett mittparti med en vapenliknande kartusch, sannolikt ett fantasivapen av kronor, fåglar och blommor. På den profilerade nederkanten finns en annan ej tidigare påträffad blomma med åtta spetsliknande kronblad. Det förstnämnda ställets centralmo422

Pålsjö fajansfab rik 1765-1774 tiv utgöres av en stor nyponros, och en mindre sådan är sammanfogad med en tulpanknopp på den raka nederkanten. Tulpanknoppen förekommer på flera ställen men påträffas på båda skrivställen i avsatsens mitt och finns till vänster på baksidorna, medan den till höger är en stiliserad rund blomma sedd från sidan. Blomsterslingorna i mitten är däremot olika. Kögestället har två kaprifolieliknande blommor, medan motsvarande parti på det andra skrivstället har mönster av rosor. Glasyren på det förstnämnda stället är gulvit och krackelerad med närmast biåsvart täckande dekor. Det andra ställets glasyr är vitgrå med ljusblå dekor och vissa mörkblå innerkonturer. Den målade dekoreringen lik­ som signaturerna i botten är utförd med elegant penselföring. Hur det ena skrivstället hamnat i Danmark vet man ej. Det är en donation till Köge museum med okänd proveniens. Kan man ha exporterat pålsjöfajans till Danmark? Det är knappast troligt, då den inhemska produktionen var stor. Däremot måste skrivställ, tillverkade vid Kastrups fajansfabrik, ha stått modell till pålsjöställens form, då de är påfallande lika. Man har spekulerat över att skrivstället i fråga kan ha varit en gåva till den danska adelsdamen Birthe Kaas, som 1767 bistått Michael Andreas Cöster med tvenne lån på sammanlagt 6 000 danska riksdaler. Det andra skrivstället tillhör Helsingborgs museum sedan 1972, då det inköptes på en kvalitetsauktion i Köpenhamn, delvis med bidrag från Helsingborgs museiförening. Skrivställets existens var tidigare helt okänd i Helsingborg, varför nyförvärvet blev ett uppskattat komplement till de sällsynta fajanspjäserna.

5,PF” Samtliga hittills beskrivna föremål är försedda med signaturen ——— (fig.

C 63), målad i samma färg som dekoren på respektive pjäs, och utförd i en rund elegant formgivning. Mästaren eller mästarna hette Wulf och kom som tidigare nämnts från Danmark med stor kunskap om och erfarenhet av dansk fajans-

Fig. 63. T.v. signatur, mästarna Wulfs period 1768-1771. I mitten signatur, Andreas Halldins period 1771-1774. T.h. Andreas Halldins enda bevarade, daterade signatur.

423

Hantverks- och manufakturalster tillverkning vid ett flertal fabriker. Danska modeller har varit förebilder under fabrikens första period 1768-1771. Dekoren är under denna tid mer omfångsrik, och floran har större variationer än under nästkommande svenska period.

Den halldinska perioden 1771 böjade en ny epok. Den danska keramikerfamiljen Wulf återvände till sitt forna hemland och ett par av familjemedlemmarna kom till Slesvigs fajansfa­ brik. Andreas Halldin blev mästare och målare vid Pålsjö och arbetade där 1771— 1774. Han gifte sig den 8 juli 1771 med jungfru Anna Sahlin. Vid 1760-talets slut hade han varit porcelainsarbetare vid Marieberg, varifrån han medförde viss dekor och form. Ett av Halldins vanligaste mönster, en fem-, sex- eller sjubladig blomma med till hälften skuggade blad, är lånad från Marieberg och skiljer sig från stockholmsfabrikens genom en markerad kontur i kronbladets längdriktning.

Den tidigare nämnda, daterade bukiga terrinen har Halldin som mästare.

Dess böljande rokokosvängar kulminerar, där terrin- och lockmynning mötas.

Utskjutande voluter bildar handtag, och lockknoppen har ursprungligen ut­ gjorts av en galopperande hjort, som numera tyvärr är delvis avslagen. Fatet har en vågig kant med voluter. Dekoren utgöres av blåmålade blommotiv. Den karaktäristiska blåsippliknande, enkla fembladiga blomkvisten förekommer på terrin och lock mellan varje grupp av två liknande parallellställda större blomkvistar, där den vänstra har sex och den högra sju kronblad. Dessa omges av lansettformade bladstjälkar, medan den mindres kvistar har runda blad.

Små parställda blad utspridda över den blanka vitglänsande ytan är typiska för Halldin. Den handmålade blå dekoren, i synnerhet konturer och stoffering vid mynningskanter och på fatets brätte är dragen åt mörkt blålila. Terrinformen, som tillverkats både vid Marieberg och Rörstrand har fransk förebild (fig. 56).

Ibland kan samma föremålstyper existera under Pålsjös båda tillverkningsperioder. Så är fallet med tulpanställen. Dekoren med två blomkvistar på den senare epokens tulpanvas är densamma som den på terrinens lock, medan motsatta sidas blomkvist endast har en blomma med tio smala kronblad.

Kortsidans blomkvist liknar terrinens mindre men har kronbladens yttre del täckt med färg. Små rundbladiga kvistar är strödda på fot och överdel. Blålila parallella konturlinjer markerar ställets mittparti och kanter på en glasyr, som tonar från gult till blåvitt.

Tulpanvasen, som närmast har dansk förebild, har i sin tur stått modell till tulpanställ, som tillverkats i Sölvesborg. De senare har fått en högre korpus­ överdel och en mindre välvd översida. Formen är känd i Norge, men förutom i Sölvesborg har den ej tillverkats vid andra svenska fabriker.

424

Pålsjö fajansfabrik 1765-1774

Fig. 64. Skål. Andreas Halldins period. Nationalmuseum. Foto Helsingborgs museum.

Ofta har man i fajans kopierat föremålstyper av annat material. En laggkärlsform i trä måste ligga bakom en rund uppåtkonande skänkkanna, 16,7 cm hög med parallella vulster i relief vid över- och underkant (fig. 57). Dessa är ljust blålila och avgränsar huvudmotivet, en femflikad blåsippsblomma med lansettblad. Över den svagt rosafärgade glasyren är parblad jämnt fördelade.

Kannan inköptes till Helsingborgs museum 1918 från Fleninge socken.

Ett par ljusstakar i rokokoform, 19 cm höga, som tillhör Kulturen, har troligen haft en silverljusstake som förebild (fig. 65). Små parblad i blålila dekor är spridda över den blanka, något vitrosa glasyren mellan blåsippsblomkvistar med rundade blad. Samma dekor har två pjäser, som ägs av Nationalmuseum sedan 1918. En klotformad tekanna på liten fotring är 13,2 cm hög, har rak pip och böjt handtag samt lock med konisk knopp (fig. 66). Dekoren är målad i manganfärg på vit, något knottrig matt glasyr. Mellanblå dekor på gulvit glasyr har däremot en åttpassformad skål (fig. 64) på fot, som är 8,5 cm hög.

Blåsippskvisten sitter som centralmotiv i skålens inre mitt, medan varje åttpass är utfyllt av en bladkvist med trekronbladig blomma.

425

Hantverks- och manufaktur alster Två tallrikar av pålsjöfajans är dekorerade med det s.k. humlemönstret, som förmodligen skapats av Jean Eric Rehn för enklare serviser. Dekoren, som var vanlig vid samtliga svenska fajansfabriker, består av ett humleblad med frukter

Fig. 65. Ljusstake. Andreas Halldins period. Kulturen, Lund. på tallrikens mitt och fem bladkvistar på brättet. Tallrikar av rörstrandstillverkning har dock på brättet endast fyra rankor, vilka dessutom är mer stiliserade.

Den ena tallriken, som tillhör Kulturen, har vit blank glasyr med dekor i mangan, medan den andra har mellanblå dekor på brungrå, matt glasyr med kraftig krackelering. På den sistnämndas baksida har i efterhand tillkommit inskriptionen: ”Denna tallrik har varit Gunnars farmors mormors.” Då den inköptes av Helsingborgs museum 1946 från en Gunnar Johansson i Bolmen, ej så långt från Växjö, antog fil. dr Torsten Mårtensson att den tillverkats vid Växjö fajansfabrik. Det finns inga kända bevarade föremål från denna fabrik.

Förutom den geografiska anknytningen stödde sig antagandet på det faktum att 426

Pålsjö fajansfab rik 1765-1774 tallriken ifråga har annorlunda glasyr än övriga pålsjöfajansers. Den går mer åt brungrått, men det är lika troligt att den är av pålsjötillverkning, eftersom skiftande tekniska faktorer kan ha påverkat glasyrens utformning.

En vanlig typ av dryckeskärl var kruset. Två exemplar är kända från Pålsjö, c:a 16 cm höga, cylindriska med grepe och tennlock samt försedda med samma signatur. Till dekoren skiljer de sig helt från varandra och från övriga pålsjöpjäsers. Det ena, som tillhör Kulturens samlingar, är dessutom det enda föremål från Pålsjö, som har polykrom dekor. Det har en gulvit något knottrig glasyr, två slingrande blomkvistar och en krönt bladkartusch som centralmotiv, inne­ slutande initialerna ”EC” och vilande i en liten urna (fig. 58). EC har tidigare tolkats som Elisabeth Cöster, en dotter till Michael Andreas Cöster (Sigurd Wallin, ”Kulturhistoriska Hälsingborgsstudier”, 1918). Men då denna typ av krus huvudsakligen använts för öl, är det föga troligt att det specialtillverkats för en ung ficka. Blomkvistdekoren består av tre stjälkar med tre småblommor på varje stjälk i gult, blått och mangan samt resedagröna runda blad. Kvistarna vilar på en blå volutslinga på ett grönt underlag. Mellan kvistarna lyser bladkartuschen i grönt, inneslutande de gula initialerna och en tindrande sol krönt av en adlig, blågul krona. En blålila bård avslutar dekoren vid krusets hals och underkant.

Det andra kruset, som tillhör Malmö museum, har vitrosa glasyr med blålila dekor utförd genom ett slags prickning med penselspetsen, ett mera tafatt målningssätt än övriga pjäsers elegantare penselföring. Motivet är en byggnad med flyglar omgiven av tre pyramidliknande träd, som växer upp från en mossliknande mark. Krus med liknande träd har senare framställts vid fabriken i Sölvesborg, men där målade man med schablon och svamp.

55 C’ och Ovan beskrivna föremål från den halldinska perioden är signerade PF liksom föregående epoks är signaturerna målade i samma färg som dekoren på föremålet ifråga. Till utförandet är den yngre signaturen mer kantig och kort­ huggen (fig. 63).

Fragment och rekonstruktioner Sammanlagt är endast 20 helt bevarade pålsjöfajanser kända. Genom utgräv­ ningar på platsen, som företogs av Helsingborgs museum 1911-1912, har ytterligare ett antal föremål belagts. I en avfallshög sydost om vad vi idag kallar Pålsjö slott, nedanför den vid vägen liggande flygelbyggnaden, påträffades fajansskärvor i mängd, vilka delvis ihopfogats till rekonstruktioner. Skärvorna var till större delen oglaserade och har följaktligen sitt ursprung i föremål, som endast genomgått en första bränning. Dessa har behållit sin egentliga form, 427

Hantverks- och manufakturalster medan de glaserade skärvorna ofta förvridits, vilket bör ha skett i andra bränningen genom ras i ugnen. Högen, som låg i närheten av själva fabriken, innehöll förutom fragment av tillverkningen flera tekniska utensilier, vilka omnämnts här ovan i samband med bränningen. Det var dåvarande intenden­ ten vid Helsingborgs museum Sigurd Wallin, som igångsatte utgrävningen, och det var första gången som en rent arkeologisk undersökningsmetod använts för penetrering av en 1700-tals industri. Resultatet publicerades i ”Kulturhistoris­ ka Hälsingborgsstudier” 1918.

I avfallshögen vid pålsjöfabriken har påträffats ett par fajansföremål av rörstrandstillverkning, vilka använts som förebilder till pålsjöfajanser: en tallrik med en bladkvistbård, som går igen på flera pålsjöpjäser, samt en oval ask med lock, dekorerad i blått och mangan, signerad Stockholm 1761. Asken bör ha varit modell till oglaserade pålsjöaskar, gjorda ,i relief i ett par storlekar. Ett fragment fmns också av ett eventuellt tillhörande fat med blå bladdekor.

Till rekonstruerade föremål hör bl.a. en kruka med bukigt liv och vulstig mynning och med blå dekor av små bladkvistbårder runt hals och liv. Krukan har tryckts ihop i bränningen. Liknande oglaserade krukor fmns med ett öra och har gjorts i olika storlekar. De tillhör Halldins period och har en bladkvistbård, som är besläktad med den från Rörstrand. Denna förekommer även på två runda skålar med öron på brättets insida. Mittpartiet på den ena pryds av en profilställd blomma och hör till nämnda epok. Den andras botten är täckt av ”PF” blommor och blad och har en annan karaktär. Den bär Wulfs signatur ———. Öronskålen är vanlig vid danska fabriker. Flera tallriksfragment, dels med Adolf Fredriks monogram mellan kunglig krona och korslagda palmkvistar, och dels med stående fågel under en molnprydd himmel bär Wulfs signatur och har förebilder från Store Kongensgade. Det kungliga monogrammet var under Wulfs danska tid ”FV” (= Frederik V), och kan ha inspirerts av en holländsk förebild.

Kaffekopp utan öra, tidigare nämnd under Wulfs period, fmns fragmentariskt belagd både i blått och mangan med den vanliga halldinska bården. Klotformade tekannor med liten fot och rak pip samt böjt handtag förekommer i minst tre storlekar (fig. 66).

Att moderna stapelbara hushållskärl har en 200-årig tradition bakom sig, visar en serie runda bunkar av laggkärlstyp i olika storlekar, 25—15 cm i diameter. Ett exemplar, som blivit snedvridet i bränningen, har blådekorerade vulster och ett annat fragment har spår av bladdekor, medan flertalet är oglaserade. Bunken fmns belagd i Norge och modellen har förmodligen kommit via Danmark till Pålsjö.

Apoteksburkar har förekommit i olika storlekar, dels cylindriska med hålkäl 428

Pål sjö fajansfabrik 1765-1774 ■s-S:s:;S

mmm

'-i |fcj

mm

■

■W

;

■ •: •: ;;• >:

;Wf|tf

Fig. 66. Överst tekanna. Andreas Halldins period. Nationalmuseum. Foto Helsingborgs museum. - Nederst serietillverkade tekannor från Pålsjö fajansfabrik. Helsingborgs museum.

429

Hantverks- och manufakturalster vid hals och fot, och dels raka blåglaserade utan dekor samt något exemplar med svagt rosa glasyr.

Runda karotter med välvda lock har rekonstruerats av oglaserade fragment i ett par storlekar och även enstaka glaserade, både i blått och mangan med blomdekor av rosor, tulpaner och kaprifolieknoppar samt strödda klöverblad.

Liknande dekor i mangan finns på en cylindrisk ask med lock och öron, delvis rekonstruerad. Oglaserade fragmentstycken har påträffats i större skala, troli­ gen tillhörande socker- eller smöraskar. För socker eller eventuellt för salt kan en rund skål med koniskt fat och tre fötter ha varit avsedd.

Förutom de nämnda tulpanvaserna finns för blommor endast en blomkruka, vilken är fragmentarisk och oglaserad med cylindrisk form, vulstig mynning och volutformade öron. Till prydnadsföremålen hör en enstaka, rund oglaserad porträttmedaljong, 5 cm i diameter, föreställande ett manligt huvud i högerpro­ fil med lagerkrans i håret. Snarlika ansiktsmasker har funnits på trädgårdsurnor vid fabriken i Store Kongensgade.

Bland hygienartiklar finns oglaserade fragment av rakbäcken med flikigt brätte och en rund fördjupning längs kanten. Ett utpräglat rokokofat, som är oglaserat och delvis rekonstruerat, har kortsidor med musselornament i relief och fyra ovala urgröpningar. Formen är bl.a. belagd vid Osterbrofabriken i Dan­ mark och är där upptagen som underfat till terrin eller tvättfat. Modellen kan ha medförts till Pålsjö av en av mästarna Wulf, men den har även tillverkats vid Slesvigfabriken, och dit kom Hindrick Wulf först sedan han lämnat Pålsjö. Den kan också ha kommit från Slesvig till den norska fabriken Herreboe via en fajansmästare Kreipe och sedan medföljt dess ägare Peter Hofnagel, som flytta­ de till Köpenhamn och grundade Osterbrofabriken. Det fmns också en ogla­ serad skål med flikigt brätte och rund refflad stjärnform. Den påminner om överdelen på den tidigare nämnda mangandekorerade skålen på fot, som ägs av Nationalmuseum, men den förstnämndas funktion är osäker.

Den vanligaste flikade fattypen är frukttallrikar med åttkantat brätte och heltäckande dekor av rutmönster i relief. En extra mönstereffekt har uppnåtts genom att dekoren ibland genombrutits med huggverktyg, efter det att tallriken formats. Dess insida är nämligen gjord på en form av röd lera, medan undersi­ dan har drejats. Fragment av en dylik form fmns bevarad. Reliefdekormönstren varierar. En frukttallrik, formad som den tidigare nämnda, är tillverkad i två storlekar och har flätat brätte och mittparti. Brätte och mittparti åtskiljs av päron- och melondekor i ganska hög relief. Förlagor till dessa tallrikar är hämtade från England, där de gjordes i ett gråvitt saltglaserat stengods, ett förstadium till det nya flintgodsmaterialet, som så småningom konkurrerade ut fajansen i norra Europa. Pålsjö försökte följa med sin tid genom att i fajans imitera mönster från annat modernt keramiskt material. Reliefdekoren framträ43°

Pålsjö fajansfabrik 1765-1774 der dock otydligare i fajansglasyr än i motsvarande flintgodsglasyr.

En annan variant av ett mycket vanligt reliefmönster av små prickar eller noppor är den s.k. gåshuds- eller smultrondekoren, som i Pålsjö anbragts på tallriksbrätten. Den har också förekommit på engelskt saltglaserat stengods, men det är sannolikt via det franska flintgodset som man i Sverige inspirerats till denna dekor. Marieberg hämtade flera porslinsarbetare från Frankrike på 1760-talet och omkring 1770 började både Marieberg och Rörstrand en bety­ dande flintgodstillverkning. Flintgodset, som består av vitbrännande lera och flinta, är ett ogenomskinligt gods, överdraget med genomskinlig blyglasyr, vilket blev hållbarare och billigare än fajans. En tilltagande import av flintgods från England minskade också efterfrågan på fajans.

Epilog i Växjö Vad hände med Pålsjö fajansfabrik? Vi har tidigare konstaterat att det enda daterade föremålet, terrinen, ingick i den sista bränningen 1774. Mästaren Andreas Halldin fanns hösten 1774 upptagen som porslinsarbetare vid Sölves­ borgs fajansfabrik, och där tillverkades två år senare en terrin nära nog identisk med den från Pålsjö. Halldin tog förutom föremålsformer med sig vissa dekor­ element, som den blåsippsliknande blomman, vilken i Sölvesborg ofta målades med schablon.

Michael Andreas Cöster blev 1773 utnämnd till borgmästare i Växjö, en position, som han förmodligen accepterade av ekonomiska skäl. Han hade startat sin fabrik som en välbärgad man, men då hans förmögenhet var bunden i jordar, fick han göra en rad lånetransaktioner för att hålla driften igång. Han hade oturen att ligga i startgropen för sin fabriksanläggning, då 1767 års svåra kursfall inträffade, vilket bl.a. medförde avsättningssvårigheter för produk­ tionen. Driften vid Pålsjö fajansfabrik lades ner, sedan han i april 1774 sålt egendomen och flyttat till Växjö. Trots inkomst från försäljningen av Pålsjö kunde Cöster inte återgälda lånet till manufakturfonden på 12 000 daler smt.

Säkerheten för lånet, som låg i fabriksbyggnaderna, redskapen och inventarier­ na, hade värde endast i samband med fabriksdriften. 250 daler smt, som Pålsjös nye ägare handelsmannen Georg Wilhelm Rander utbetalade för bruksbyggna­ derna, drogs av från lånesumman. Cöster antog att enda utvägen att komma ifrån resterande lån var att försöka anlägga en ny fabrik i Växjö. Det lyckades honom dels att fa Kommerskollegiums tillstånd att överföra redskap och inven­ tarier från Pålsjö för att starta fajanstillverkning i Växjö, och dels att fa behålla den förmån som tidigare tillförsäkrats honom, 10% som premier på fabrika­ tionen, så att lånet successivt skulle återbetala sig självt. Kommerskollegium ställde villkoret att tillverkningen skulle vara igång i januari 1777, och om så 431

Hantverks- och manufakturalster icke skedde, skulle lånet förfalla till betalning. Vidare krävdes att erforderlig borgen skulle anges och plats för fabrikationen uppges. Det visade sig omöjligt för Cöster att uppfylla dessa krav, då hans ekonomi förblev urusel och startkapi­ tal fordrades. Han fick anstånd ytterligare några månader och erhöll en fastig­ het med verkstadslokaler vid Storgatan nr 84, där han hösten 1777 lyckades bygga en brännugn med hjälp av sin forne mästare Andreas Halldin, vilken han lockat över från Sölvesborg. I december samma år kunde magistraten i Växjö intyga att fabrikationen var igång. Kommerskollegiums advokatfiskal Ahlman anmärkte dock på att ugnen var byggd i gråsten och därför ej som en ugn av tegel kunde framställa fajans med glansig yta. Några föremål från fabriken i Växjö är icke kända. Av en synehandling från mars 1779 framgår, att flera former överensstämde med Pålsjös. Förutom dylika upptogs punschbålar, plats de ménage och lampetter. Redan i februari 1779 var Cöster tvungen att lägga ned sin växjöfabrik och avskeda mästaren Halldin, vars lön han var oförmögen att utbetala. Han ansattes hårt av Kommerskollegium för lånet från manufak­ turfonden. Han fick ej göra avdrag för tillverkningspremierna och blev ej betrodd för den summa, å allt 19 423 daler 14 öre smt, som han ansåg utgöra det totala värdet av tillverkningarna vid sina båda fabriker. Härvid hade han uppskattat produktionen vid Pålsjö till 16 804 daler 28 1/3 öre smt. Han ålades av Kommerskollegium den 12 september 1780 att återbetala resterande lån, som efter 1776 års myntrealisation omräknats till 1 900 riksdaler 47 skilling 10 runstycken specie. Cöster anförde besvär utan resultat hos K. M:t. Den 13 december 1782 fastslog Kommerskollegium att fabriksbyggnader och inventa­ rier skulle säljas på auktion. Skulden kom därför att minskas till 1 898 riksdaler 10 skilling 4 runstycken specie, och nu återstod för magistratens högste repre­ sentant intet annat än bysättninghäktet, sedan K. M:t beslutat den 15 septem­ ber 1784 att det mot Michael Anderas Cöster i detta mål lagligen skulle förfaras.

Efter några månader i häkte anhöll Michael Andreas Cöster hos K. M:t om att av nåd vinna befrielse, vilket Kommerskollegium tillstyrkte, då Cöster avsett att genom sin anläggning vara det allmänna till nytta och endast ådragit sig skuld genom sitt misslyckande. K. M:t biföll hans nådeansökan den 25 maj 1785.

Sommaren 1786 avled borgmästaren Michael Andreas Cöster i Växjö, hårt drabbad av alla tekniska och ekonomiska problem, som avlöst varandra sedan han 20 år tidigare som en driftig och förmögen man börjat sin keramiska verksamhet i nordvästra Skåne.

432

RUUTHSKABRUKET

C

ENOM SITT FÖRVÄRV av Skånska Stenkolsverket 1787 lade greve Eric Ruuth grunden till den nordvästskånska industriella stenkolsbrytningen och tillverkningen av saltglaserat stengods, och han blev dessutom en av pionjärerna inom Helsingborgs industriella värld. Hans två företag, lerkärlsfabriken och järngjuteriet, kom att kallas Ruuthska Bruket.

Greve Eric Ruuth fick privilegium på kolbrytning i Skåne. Han anställde bergshauptmannen Anders Polheimer, som först upptäckte en lerart vid Tjörröd norr om Höganäs, och vid fortsatt exploatering av närliggande stenkolsfält påträffades växelvis lager av kol och lera, uppkomna ur snarlika geologiska betingelser. Av de nyvunna naturtillgångarna använde sig Ruuth först av leran, som han lät frakta från Skåne till Ulfsunda gård i Uppland, där han 1795 fått tillstånd att grunda en fabrik för tillverkning av bl.a. deglar och saltglaserade kärl. Den såldes efter några år, och den 7 februari 1799 tillmötesgick kommers­ kollegium hans ansökan att få överflytta Ulvsundafabrikens privilegium till Helsingborg. Av resolutionen, som uppvisades inför magistraten i Helsingborg, framgick att ”en av rikets herrar generalguvernören, akademikanslern, riddaren och kommendören av Kungl. Maj:ts orden högvälborne greven Eric Ruuth” skulle fa fortsätta att i Helsingborg driva sin tidigare anlagda fabrik genom att tillverka bl.a. grå deglar av eldfasta leror från sitt stenkolsverk, lerpipor av hessisk kvalitet samt holländska saltglaserade, flinthårda kärl, såsom krus, burkar och kemiska retorter. Det uppgavs också att stenkol skulle nyttjas vid kärlens bränning.

Den 15 april 1799 fick greve Ruuth ytterligare ett privilegium, denna gång av bergskollegium, för att efter engelskt manér inrätta ett ”reverberverk för gjutning av varjehanda sorter i nyare tider uppfunna eldstäder, köksspisar, kokkärl, stekpannor, bakugnar m.m. som till nytta i allmänna hushållningar och till prydnad kan begagnas”. Förutom det skrot, som fanns tillgängligt på orten, fick han upphandla så mycket tackjärn, som bergskollegium fann behövligt. Om ytterligare råvara erfordrades måste detta anmälas till nämnda kollegium jämte uppgift om vad som skulle tillverkas. Till gjuteriets drift skulle huvudsakligen

28

-

Helsingborg VI:2

433

Hantverks- och manufakturalster stenkol användas, men även ved och träkol fick tagas i bruk för driftsändamål.

Greve Ruuth förvärvade ett antal tomter för fabriksanläggningarna. Den största tomten, nr 1, inköptes redan 1798 och bildade anläggningens sydöstra gräns vid Södra Storgatan. Samma år förvärvades nr 218 vid Nya Kyrkogårds­ gatan. Påföljande år fortsatte Ruuth inköpen med fastigheterna nr 205 och 206 vid Lilla Södra gatan. Vid mätningsförrättning framkom att sistnämnda områ­ de var 306 alnar långt och 21 alnar brett. Hela anläggningen kom att omfatta vad som idag rymmes inom nuvarande kvarteret Ruuth nr 1 och 13—22 samt delar av Stadsparken.

1801 anhöll han hos magistraten att mot skälig köpeskilling få förvärva nödiga platser för uppbyggnad av behövliga hus vid fabriksanläggningen. Han begärde rätt till den del av havsstranden, som fanns emellan hans tomter nr 1 och 218 och själva sjökanten, samt rättighet till ägo av det som han i framtiden genom ifyllning kunde göra nyttigt av sjöbottnen. Greve Ruuth fick tillstånd att friköpa, och under 30 års tid tillgodoräkna sig den mark rakt framför tomten, som utvanns genom ifyllning av stranden. ”Bruket”, som greve Ruuths anläggningar kom att kallas, innefattade både fabriker och andra byggnader. Lilla Södra gatan fick så småningom heta Bruksgatan. Fabrikerna uppfördes under Anders Polheimers ledning.

Gjuteriet påbörjades 1799 och de första produkterna framställdes i december 1800. Av en rapport från Stenkolsverket framgår att maskinreparationer utförts i slutet av året. Av Brukets verifikationer till 1800 års huvudbok kan man av uppgifterna om inköpt arbetsmaterial och uppräknade dagsverken fa en viss uppfattning om pågående arbeten. I september 1799 inköptes 24 000 st 4 tums furuspik och en decemberräkning samma år upptar stångjärn, stål, spik, spadar, kalk, lin-, terpentin- och bomolja, kimrök, vinättika, krita, ljus samt segelgarn.

Under våren 1800 inköptes bräder, bjälkar och sparrar från Värsjö, Örkelljunga, Steningeholm och Västra Spång samt bondelejder, bondebjälkar, kärnbjälkar och bondesparrar från Helsingborg. Den 4 oktober omnämnes göteborgsbräder till excellensens byggnad. Inköp av mursten och tegel förekom­ mer under hela året 1800. Från Vegeholms gård fmns den 27 mars upptaget 3 000 st. hårdbrända murtegel samt forlön för 30 lass. På sommaren har från samma gård inköpts 1 500 st. hårdbränd och 1 400 st. hel mursten, 1 400 st. taksten och senare ytterligare 2 000 st. hårdbränd mursten. Lösbrända murtegel 3 700 st. och forlön för 100 lass av dessa fmns verifierade från Spannarps gård och ytterligare 2 400 st. lösbrända tegel utan platsangivelse. Från Kulla Gunnarstorps tegelbruk upptogs samma år en leverans av 2 200 st. mursten och 1 600 st. murtegel. Från Rögle bruk erhöll man 2 000 st. hårdbrända och 2 700 st. lösbrända murtegel i juni månad. I augusti uppges att man satt eldfast tegel i Brukets nya tegelugn.

434

Ruuthska bruket Bland dagsverken under perioden 30 mars - 19 april 1800 upptages fönsterbågsarbeten till gjuteriet och smidning av fönsterbeslag samt murarbeten. I maj och juni nämns bland timmerdagsverken plank för gjuteritomten och valvbågar till gjuteribyggnaden. Andra dagsverken är sprängning av gråsten, sandstensbrytning och kalkslagning. Gjuterihusets bjälklag och takresning omtalas i augusti. I januari 1801 omnämnes murning av askgrop för gjutugnar samt arbeten på stora gjutkaret och lastning av gjutsand. Påföljande månad lägges loft av plankor i gjuteribyggnaden.

Då gråsten behövdes som grund till alla nyuppförda byggnader, tillskrev Eric Ruuth magistraten och fick i juli 1803 dess tillstånd att å stadens fäladsmark upptaga och därifrån föra 300 lass gråsten under innevarande år. Magistraten hade 1792 förbjudit stenbrytning och borttagande av jord och gräs från stadens falad, men man gjorde nu ett undantag för de nyanlagda fabrikerna och insåg förmodligen att de skulle få betydelse för stadens näringsliv.

Bruksanläggningen har beskrivits av E.F. Tengberg i ”Helsingborg år 1816”.

Längst i öster med gavlar i norr och söder låg modellstugan, där större modeller tillverkades och misslyckat gjutgods förvarades tills det slogs sönder och gick till omsmältning. Mittemot denna byggnad åt söder låg gjuteriverkstaden med hög skorsten och två smältugnar. Väster om denna låg en annan verkstad delvis inredd som ränsebod för gjutgodset, innan det skulle transporteras till magasi­ net, och öster om gjuteriet fanns ett långt hus, som inrymde stenkol, gjutsand och verktyg. Söderut låg ett smedjehus med svarv- och filkammare samt en modellkammare med talrika modeller av malm, bly, järn och trä. Härifrån kom man in i snickarverkstaden, som i en låg byggnad intill hade sitt virkesförråd.

Västerut hade man anlagt en tegelugn och sydost därom en lerbråka, där lera bereddes till tegelsten. Från en bro i nordost gick en väg åt öster, och strax till vänster låg en backe i vars sydvästra hörn stod en trästapel med klocka, som angav tiden för arbetsdagens början och slut. Öster därom låg den s.k. stenmöllan, där förbränd eldfast tegel söndermaldes till mjöl för att senare blandas i eldfast lera, som användes till deglar och retorter (fig. 67).

Ovanför backen uppfördes huvudbyggnaden. I en verifikation från den 17 maj år 1800 fmns ett dagsverke på timmerarbete upptaget för längans bekläd­ nad och i september samma år anges 31 dagsverken på excellensens byggnad.

Mellan 26 september och 4 oktober levereras göteborgsbräder dit. Det var först 1804, som huvudbyggnaden målades i en grön färg och därför kom att kallas ”gröna längan”. En utförlig beskrivning av målningsarbetet förekommer i en verifikation från 1805. Där uppges att ”Höga Herrskapets Boningshus” måla­ des grönt och vitt med oljefärg till ett pris av 8 skilling per aln (1 aln = 0.59 m).

Längan var 5 alnar 3 kvarter hög. Den östra och västra sidan var 37 alnar, den norra gaveln 18 alnar och södra och nedre gaveln 6 alnar lång. Två gavelspetsar 435

Hantverks- och manufaktur alster

Fig. 67. Utsikt över Helsingborg från söder med de ruuthska anläggningarna (i förgrunden).

Oljemålning av Carl Johan Fahlcrantz, 1802-1803. Helsingborgs museum. var 38 kvadratalnar, norra gaveln 58 och södra mellangaveln 46. Två sidogavlar mätte tillsammans 64 kvadratalnar. Dörr och vägg vid ingången var 15 kvadrat­ alnar. Södra väggen till gången var 40 alnar lång och västra och östra trappväggen utvändigt vardera 55 alnar. Fyra stycken rännor, svartmålade, var 12 alnar långa. Limfärgsstrykning av loft i trappan och i gången kostade 2 riksdaler. 50 alnar staket målat vitt och svartgrått på båda sidor, 1 1/2 aln högt, oljat och två gånger struket, kostade 14 riksdaler 24 skilling. Två bänkar målades i oljefärg gratis. Kittning av fönsterna med starkt kitt gick på 1 riksdaler 8 skilling. En säng grönlackerades för 3 riksdaler 16 skilling och 2 dussin stolar lackerades för 8 riksdaler 16 skilling, 3 divaner lackerades för 2 riksdaler 24 skilling. Kammartjänarens loft klistrades och målades för 24 skil­ ling. Sammanlagt uppgick målningsarbetena till 205 riksdaler 46 skilling. ”Gröna längan” låg sydost om lerkärlsfabriken på tomtens högsta punkt, söder om nuvarande Bergaliden vid Södra Storgatan. 50 alnar från vägen fanns en torkugn för lera. Nils Hellström, som var den förste mästaren vid stenkärlsfabriken, hade som förmån fått en egen trädgård av greve Ruuth längre österut.

Excellensens köksbyggnad, som låg i närheten, innehöll också bostad för kock och annan betjäning. Till höger om vägen låg fyra lervällingsdammar. Bakom ett plank österut fanns träbodar för lervälling och åt söder en slaminrättning för 436

Ruuthska bruket leran till fabrikerna. Norrut rymde ett trähus en primitiv brännugn och en verkstad, där leran bereddes för formning, samt därintill låg boningshus för o arbetare. At väster fanns ytterligare en brännugn med stor skorsten och ett insättningsrum i söder. I närheten låg ett hus med proberkammare, dit kärlen kom från brännugnen för att putsas och proberas till rymd och kvalitet.

Västerut låg två sammanbyggda hus med höga skorstenar. Husen innehöll två brännugnar och insättningsrum. Nära det förstnämnda insättningsrummet låg verkstaden för stenkärlstillverkning samt ett fjärde insättningsrum med bränn­ ugn och boningsrum.

Diverse inventarier har förfärdigats till Bruket. Den 19 november 1799 upptages 6 stycken stolar med svart skinn, stoppade med 1/2 skålpund tagel i vardera. I mars och maj påföljande år anges att kapsoner, selar och tömmar till oxar införskaffats och att en blåsbälg lagats med nytt läder. Ett kontorsskåp med lådor och många hyllor förekommer på en verifikation från 10 november 1800. I december uppges att ett skåp med två dörrar fått beslag och att sex stycken lerlampor inköpts till fabriken. Dessutom tillkom ett köksbord i lilla köket samt uppsattes en tegelkakelugn i två pottmakaregesällers rum. 1801 insattes en tegelugn i östra verkstaden och hyllor i järnmagasinet.

Av tidigare nämnda verifikationer för år 1800 framgår att många dagsverken gällde upptagning och körningar av sandsten, mull och lera. I maj 1800 uppgrävdes lera från Tjörröds betesmark. Förteckning fmns på personer, som kört lera från lergraven till stora vägen vid smedjan på Tjörröds betesmark, samt på dem som fört leran till Höganäs. Särskilda dagsverken är noterade för lerans lossande, nedkörande och utförande från bron till fartygen vid Höganäs. Öl och mat har utgått till åtta man, som dragit ut lerbåten vid Höganäs.

Lerhämtning från Tinkarp är omnämnd ett flertal gånger, dvs. från lergraven vid Tinkarp ned till stranden och från Tinkarps fälad till sjöstranden vid Gravarna. Både oslammad lera och eldfast lera hämtades från Tinkarp. Körsel av pottmakarlera från Gåsebäck till vattentrumman är omtalad. Från Ven fraktades gjutsand.

Ett flertal dagsverken upptog arbeten som övning i drejning eller tillverkning av bräder och bottnar till mjölkbunkar, grävning av grund till ny brännugn, murning och uppbyggnad av denna samt vägarbeten till brännugnen. Vidare förekom hylltillverkning för obränt gods och bränning av brickor i lilla ugnen om natten samt insättning av kärl i brännugnen. Några dagsverken upptog tillverkning av packlådor till kärl. Bränningstimmarna var fördelade på följande sätt vid stora brännugnen i september år 1800: Hellström och Mebus 32 timmar, Bengtsson 20 timmar och Hoyman 6 timmar vardera varannan vecka.

Dessutom arbetade Carström, Holm och Berglund 12 timmar dagligen under 6 dagar samt Hellström och Bengtsson lika mycket under 4 dagar.

437

Hantverks- och manufakturalster Verifikationerna visar att mycket har specialtillverkats. Av svarvaren Yhler inköptes i juli en klubba till lerslagning för gipsformning och i augusti tre schabloner till blompottor, tre bottenformar till porterkrus samt en schablon till en metallpress att forma brickor med för saltglaseringen.

Greve Eric Ruuth var ensam ägare till bruksanläggningarna från första tomtförvärvet 1798 till år 1816, då han överlät fabrikerna på sina svärsöner grevarna Carl och Eric Piper. Han avled fyra år senare. Lerkärlsfabriken och järngjuteriet arrenderades av brukskassören M. Fagerström fram till 1822.

Fr.o.m. detta år övertogs fabriksarrendena av kamreraren Axel Gustaf Dreilick, som förvaltade dem till sin död 1826. Då övertog hans son Johan August Dreilick verksamheten och blev 1840 ägare till de båda fabrikerna. 1850-talet var gynnsamma år för gjuteriprodukter och Dreilick satsade på en allmän modernisering av anläggningarna. Nästa årtionde blev sämre för rörelsen och 1869 övertogs lerkärlsfabriken och järngjuteriet av handlanden Petter Olsson.

Denne blev disponent för det nybildade Helsingborgs Jern- och lerkärlsfabrik AB. Beteckningen Bruket kom dock att leva kvar. 1870-talet blev järnvägsbyg­ gandets decennium. Gjuteriet och den mekaniska verkstaden rustades upp och fick så småningom namnet Helsingborgs Mekaniska Verkstad. Anläggningen utvidgades och flyttades sedan 1885 till en tomt som ligger inom vad som idag kallas kvarteret Vulcan. Lerkärlsfabriken fick stanna kvar vid Södra Storgatan, men utarrenderades under åren 1870-1875 till Robert Pettersson, som sedan 1867 funnits upptagen som kakelugnsmakare vid Bruket. 1885—1890 innehades kärlfabriken av fabrikör Carl Johan Bengtsson, vilken redan 1876 flyttat till Helsingborg och då kan ha startat kärltillverkning. Mellan åren 1891 och 1903 har lerkärlsfabriken förmodligen arrenderats av Fritz Olof Hallberg som när­ mast kom från Kvistofta. Han hade redan år 1888 börjat som brännmästare vid Bruket.

Lerkärls tillverkningen Föremålen, som tillverkats vid lerkärlsfabriken, är av saltglaserat stengods, drejade eller pressade i formar. De består av eldfast lera, vilken genom slamning (= uppblandning med vatten och silning) renats från främmande partiklar. De brändes en gång i minst 1 300° tills godset blev tättsintrat (suger då ej längre upp vatten). När denna temperatur uppnåtts kunde saltglaseringen äga rum.

Koksaltet förgasades, när det infördes i ugnen. Dess natrium förenade sig med lerans kiselsyra och bildade en blank yta av natronglas. Färgen på de ruuthska kärlen varierar från röd- och gulbrunt till mera hårdbränt svartbrunt gods. Den senare färgen förekommer mest på 1870-talet.

438

Ruuthska bruket

Fig. 68. T. v. äldre stämpel på stengods med Eric Ruuths grevliga vapen. Användes fram till 1840 och efter 1875. - T.h. stämpel från fohan August Dreilicks period, 1841-1868, med initialerna ”JAD”. Under stämpeln mästaren Anders Petterssons initialer, över stämpeln hans brorsons, drejaren Carl Frithiof Petterssons.

Ostämplade kärl har tillverkats men vanligen är föremålen försedda med stämplar. De äldsta innehåller Eric Ruuths vapen, ett ruter ess ovanför två liksidiga trianglar. Dessa är omslutna av en cirkel med namnet ”HELSING­ BORG”, där första och sista bokstaven är åtskilda genom en stjärna. Den har förmodligen använts tills Johan August Dreilick år 1840 blev ägare till fabriken.

Då placerade han istället sina initialer ”JAD” inom en oval HELSINGBORGS-stämpel. Robert Pettersson, som var arrendator 1870-1875 återgick till den runda stämpeln men i stället för ruter ess och trianglarna satte han sina egna initialer ”RP” i mitten. Sedan han lämnat lerkärlsfabriken tycks den äldsta vapenstämpeln ha återinförts (fig. 68). Årtalsinskriptioner är sällsynta på föremålen. En ungefärlig tidsbestämning kan man nå fram till med ledning av fabriksmärket. Men först om drejarsignaturer (en eller flera initialer i anslutning till fabriksmärket) är utsatta, är en snävare datering möjlig.

Lerkärlstillverkningen vid Ruuthska bruket lär vi bäst känna genom bevara­ de föremål men också genom Brukets egna rapporter och kommerskollegiums årsberättelser (serien Fabriker).

Ar 1800 var tillverkningen i full gång. Förutom eldfasta murtegel och deglar gjordes diverse lerkärl. När fabriksanläggningarna var färdigbyggda minskade produktionen av tegel och de saltglaserade hushållskärlen dominerade. Ar 1803 439

Hantverks- och manufakturalster uppgick dessa till 90 500 stycken, tillverkade av en arbetsstyrka på tjugoen personer, varav en mästare, sex gesäller, en gipsformare, sju hantlangare och sex gossar. Fram till 1800-talets mitt tillverkades i genomsnitt 30 000 föremål årligen av 13 arbetare.

Förvaringskärl för mat och dryck tillhör de vanligaste hushållskärlen och tillverkades under större delen av lerkärlsfabrikens tillvaro. Kruset, som var det mest efterfrågade föremålet, har cylindrisk hög form, kort smal hals med vulstig mynningskant samt kraftig lodgrepe och utformades med och utan pip. Det sistnämnda är vanligast. Rymden varierar från 1/2 kanna till 2 kannor (1 kanna = 2,617 1). Omkring 1890 övergick man till literbeteckning. Det finns krus, som rymmer upp till 15 1. Ett krus med vapenstämpel och initialen ”L” ( i fraktur) kan ha drejats av Peter Lundberg, som redan 1798 fanns upptagen som pottmakare inom fabriksområdet. Ett annat 2-kannors krus har den ovala helsingborgsstämpeln ”JAD” (1841—1868) och drejarsignaturen ”BP” (= Bengt Pettersson). Denne blev gesäll 1866, och kruset bör ha tillverkats mellan 1866 och 1868. Flera krus har den ruuthska vapenstämpeln och signaturen ”CFP” (= Carl Frithiof Pettersson, drejare 1883-1890) ovanför eller bredvid nämnda stämpel. Ett krus har beteckningen ”2 L”, vilket tyder på att det tillverkats omkring 1890, men ett annat där 2 avser kannmått, måste ha tillverkats något tidigare. Under perioden 1870—1875 gjordes ett flertal krus, försedda med signaturen ”RP” (= Robert Pettersson) inom helsingborgsstämpel samt olika drejarsignaturer såsom ”JFF” ( = Johan Fredrik Franklin, drejare 1860-1875 och 1903), ”NA” (= Nils Andersson, verksam 1860—1880) och ”AH” (= Alex­ ander Hüffner, verksam 1870—1880).

Att kruset använts som vattenkrus framgår av Brukets inventarieförteckning 1811, men det har även varit ett omtyckt förvaringskärl för brännvin. Två krus i museets samlingar från åren 1870-1875 rymmande 1 kanna har instämplade dryckesbeteckningar ”cognac” (fig. 69) och ”pounch”. Krusen har dessutom brukats i sakrala sammanhang. I Välluvs kyrka finns två stycken vinkrus av helsingborgstillverkning från samma tid som de ovan nämnda. De rymmer 1/2 respektive 1 kanna (fig. 69). Möjligen kan ett liknande krus på 1/2 kanna, som 1915 tillvaratogs i Mariakyrkans torn och överlämnades till museet, ha varit avsett för nattvardsvin.

Antalet tillverkade krus utan pip har överträffat alla andra föremålstyper.

15 368 sådana krus producerades under året 1/11 1837-31/10 1838. Som jämfö­ relse kan nämnas andra års produktion av samma föremål 1808:1 847 exemplar, 1818:6910 exemplar och 1828:10 112 exemplar. Krusen med pip erhöll en något annorlunda utformning. Den cylindriska överdelen fick konkav inbuktning nedåt och avslutades ibland på den raka bottenplattan med en bård av prickad och räfflad stämpeldekor. Upptill sitter hank och två pipar varav den

Ruuthska bruket ■'

■

v

.

■

:

®P| iSSpItSs ■

-

v;

y<ic ':y

V

Fig. 69. T.v. krus med Robert Petterssons stämpel, 1870-1875. Helsingborgs museum. T.h. vinkrus från samma period. Välluvs kyrka. - Båda foto Helsingborgs museum. ena smalnar uppåt och den andra utkragas vid mynningen. Ett exemplar i museets samling har den ruuthska vapenstämpeln och drejarsignaturen ”CFP” (1883-1890). Höjden är 31 cm.

Den s.k. vattenballongen är ett förvaringskärl för drycker. Det ballongformade livet raknar nedåt och har smal hals och lodgrepe. Rymden skiftar mellan 1 och 6 kannor. Flaskan eller buteljen har samma funktion. Den är cylindrisk med smal hals och vulstig mynningskant. Höjd c:a 20 cm. Beteckningen porterbutelj förekommer också i tillverkningsförteckningar.

Ibland anger benämningen på föremålet dess funktion. Så är fallet med mjölkbunken. Den har rund låg form, rak något insvängd sida och vulstig mynningsrand. Ett exemplar med den ruuthska vapenstämpeln och ”H” i fraktur på sidan, skulle kunna tolkas som ett arbete av den äldste mästaren Nils Hellström. Denne var mantalsskriven här 1798 som ”drängen Hellström” och omtalas senare vid 1800-talets början som mästaren Hellström. Rymdangivel­ sen 2 (kannor), diametern 36,5 cm. En annan har ”JAD” inom oval stämpel (1800-talets mitt), diametern 29 cm, och en tredje är stämplad 1/2 (kanna) och ”RP” inom helsingborgsstämpel (1870-1875), diametern 22,5 cm (fig. 70).

Samma stämpel fmns på en 4 kannors bunke, diametern 42 cm. Antalet 441

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 70. Överst t.v. mjölkbunke, 1870-1875. T.h. burk, 1860-talet. - Nederst t.v. kruka, 1800-talets senare del. T.h. saltkärl, 1870-1875. - Samtliga i Helsingborgs museum. producerade mjölkbunkar kom närmast efter antalet krus, med maximisiffran 8 508 stycken år 1819.

Burken och krukan har oftast betraktats som de vanligaste saltglaserade hushållskärlen för matinläggningar som salt sill, konserverade ägg och lingon­ sylt. Krukan har dock icke tillverkats i mer än 2 000 exemplar per år. Den förekommer både hög och låg och har rund bukig sida, avfasad bottenrand, indragen hals, vulstig mynningsrand med rak kant samt två hankar. Den har 442

Ruuthska bruket vanligtvis horisontell linjedekor nedanför mynningen och i öronhöjd (fig. 70).

Större krukor har ibland försetts med reliefdekor av vinblad vid hankarna. En av museets största rymmer 30 1. Storlekarna varierar för övrigt mellan 1/8 och 12 kannor.

Burken tycks ha varit mer efterfrågad än krukan och ligger högt upp i fråga om tillverkningsantal. 1818 var rekordfabrikation med 6 838 exemplar, men två år senare hade antalet sjunkit till 862 stycken. Den har rak sida, insvängd hals, plan mynningskant och vulstig mynningsrand och är ofta dekorerad med ristade linjer. I storlek varierar den mellan 1/8 och 7 kannor. Både burkar och krukor har tillverkats under större delen av 1800-talet (fig. 70).

Saltkärlet är ett föremål, som liknar krukan. Den har låg, rund form vid mynning och kraftiga fyllda handtag (fig. 70). Som framgår av namnet använ­ des den till saltade anrättningar av sill och kött och förekom under senare delen av 1800-talet.

För beredning och tillagning av mat har ett flertal kärlformer använts, t.ex. spilkummen, som är rund och djup med uppåtsvängd sida, vulstig mynnings­ kant samt låg rak fotring. Den förekom i olika storlekar och har gjorts i nästan 2 000 exemplar per år. För aladåber och blancmangéer har tillverkats ovala formar på rak fot, ofta med fyrpassmynning och med nedsänkt bottenrelief av varierande motiv från päron och druvklasar till papegojor (fig. 71) och lejon. De flesta är stämplade med ”FED vid sidan av den ruuthska vapenstämpeln och har troligen skapats av Fritz Olof Hallberg 1888-1903. Grytan, som gjorts i storlekar från 1/2 till 12 kannor har den klassiskt medeltida formen med rund, något svängd sida och rundad botten. Ibland är den försedd med tre ben, har vulstig mynningsrand och ofta en u-formad utbuktande snås samt avsmalnan-

Fig. 71. T.v. kanna, 1800-talets början. T.h. aladåbform, 1800-talets slut. - Helsingborgs museum.

443

Hantverks- och manufaktur alster de, runt handtag med vulstig avslutning. Färgen är mestadels gulbrun. Den har tillverkats under en längre tidsperiod.

I samband med matberedning har använts mortel med stöt. Ett av museets exemplar har konisk form, vulstig mynningskant och utvidgad konkav fotring samt rund stöt. Drejarstämpeln ”CFP” bredvid helsingborgsstämpeln anger att den tillverkats mellan 1883 och 1890. Trattar för upphällning av vätskor fmns i olika storlekar. De har rund form, vulstig mynningsrand och pip som smalnar nedåt. Liksom mjölksilarna med stor öppning har de tillverkats sedan 1800talets början.

Som hällkärl för drycker gjordes kannor i skiftande utformningar. En med äggformat liv på profilerad fotring har en skarp markering nedanför den uformade snåsen. En i museets samlingar med vulstig lodgrepe har dekor av ristade bårder samt påsatt blom- och bladslingekartusch i relief nedanför snåsen (fig. 71). Under denna finns helsingborgsstämpeln och ”L”, vilket skulle kunna tolkas som gesällen Peter Lundberg och då skulle kannan vara tillverkad före 1804. En annan kanna från perioden 1841-1868 är buktig med liten hals, profilerad snås och lodgrepe. Den avsmalnar nedåt och avslutas med vulstig fotring. En på kontinenten vanlig hällkärlsform, som tidigt tillverkades vid Bruket, var drickaankaret, en tunnformad behållare för svagdricka.

Gräddsnipan hade ofta oval form, som avsmalnade mot fotringen, en rak hals, kraftigt vågformad mynning och profilerad lodgrepe, i vars jämnhöjd förekom dekor med parallella ränder (fig. 73). Ett bevarat exemplar saknar stämplar, men gräddsnipor omnämnes tidigt i föremålsförteckningarna och formen är belagd som miniatyr eller leksak, varför attribueringen till Bruket är klar.

Fig. 72. Miniatyrer av gängse kärltyper, 1800-talets första hälft. De användes som leksaker.

Helsingborgs museum.

444

Ruuthska bruket Leksaker var visserligen ostämplade, men det framgår av föremålsförteckningarna att de utgjorde en betydande del av produktionen under 1820-, 1830och 1840-talen. Det brukar vara vanligt att miniatyrer följer det normala servissortimentets modeller (fig. 72) och så har även varit fallet vid lerkärlsfa­ briken. Några leksaker i form av kaffe- och tekannor ger oss en uppfattning om utseendet på normalstorlekar, som vi vet har existerat men hittills ej påträffats.

Direkt samband med måltiden har ett antal uppläggnings- och serveringskärl. En rund bukig smörask, som avsmalnar upp- och nedtill, har plan snedställd mynningskant och rak nedsänkt avsats för lock samt två stämpelbår­ der i schackrutsmönster. För samma ändamål har en oval ask med lock tillver­ kats, vars liv är dekorerat med tre partier vulstig banddekor. Kortsidorna har en rektangulär upphöjning, vilken omslutes av det avpassade urholkade locket.

Detta är försett med stämpelbård av prickar samt ett halvcirkelformat ornerat handtag. Höjd 8,5 cm, längd 14 cm (fig. 73). Den sistnämnda smörasken tillkom 1870-1875, medan den runda har en stämpel, som antyder mycket tidig produktion.

Runda skålar på kolonn-antytt ben med fyrkantig eller rund fotplatta har förmodligen varit avsedda för socker och då haft motsvarande skål i silver som förebild (fig. 73). Det godronnerade eller räfflade livet, som var karakteristiskt för empirens silverskål, gjordes här i lera under åren 1883-1890, och i detta material tillkom dessutom ibland en stämpeldekorerad blombård.

Tennskålen har stått modell till den runda soppskålen eller terrinen i lera, som har rund fot, svängd sida, smalnande hals och vulstig grepe. Terrinens kantiga lodräta grepar har fästen på livet i form av bladrelief. Ovanför dessa och på locket förekommer dubbla rader av stämplad prickdekor (fig. 73). Terrinen är ostämplad men är med största sannolikhet av helsingborgstillverkning, sam­ tida med en soppskål stämplad TH” ( = Jacob Högelin, 1850—1864). En liknan­ de form har den s.k. mathämtaren, vilken tillverkats i flera storlekar och var stapelbar. Tillverkningen är belagd under perioden 1841—1868. Den fmns deko­ rerad med stämpelornerad girlangbård.

Till bordet hör dricksmuggen i rak eller bukig modell. Den raka är slät med vulstig mynningsrand och hålkäl nedtill samt försedd med den ruuthska vapen­ stämpeln mitt på livet. Redan 1811 fmns muggen upptagen i föremålsförteckningen. Den bukiga har gjorts dels odekorerad med drejarsignaturen ”CFP” (1883-1890) och dels med exempelvis inskriptionen ”KID Råå 1824”, inristad inom en blomstjälkskartusch. Att den bukiga använts som bröllopskrus, antyder följande inskription på ett annat krus: ”Anders Bengtsson/Botilla Johansdotter/ Humlarp/ 1858” inom stämpeldekorerad hjärtformad kartusch. Den ovala helsingborgsstämpeln ”JAD” (1841-1868) är placerad under årtalet som en avslutande dekor (fig. 74). Desutom förekommer nedanför sidgrepen drejarsig445

Hantverks- och manufakturalster

Fig. 73. Överst t.v. sockerskål, 1800-talets slut. T.h. gräddsnipa, 1800-talets mitt. Nederst t.v. terrin, 1800-talets mitt. T.h. smörask, 1870-1875. - Samtliga i Helsingborgs museum. naturen ”NPL” (=Nils Petter Ljung, 1847-1866). Till nämnda krus hör ett bukigt lock med rund knopp.

Förutom föremål med bröllopsanknytning har för andra livets högtider till­ verkats bl.a. en gravprydnad med inskriptionen: ”Här under hvilar / fru Elisabeth Ghini / som dog i Göteborg / den 23 October 1842 / På grafven urnan / ställs till slut / till tecken att / du lidit ut”. Gravprydnaden, 73 cm hög, har urnform med rund fot, som vilar på fyrkantig fotplatta. Den har välvt lock med knopp i form av en kolonn med cirkelformad platta samt runda profilerade grepar med volutavslutning. Dekoren utgöres av godronnering på livets nederdel, av akantusblad på ben och lock samt av en meanderslinga på lockknoppen (fig. 74). Ruuthska vapenstämpeln sitter i de fyra hörnen på fotplattan och på dess kant står ”IH” ( = Jacob Högelin, 1850-1864).

Inskriptioner om god och riklig mat förekom ofta på fat under 1800-talet. Ett sådant daterat 1839 har helsingborgsstämpel, är runt med fördjupat mittparti, konkavt brätte samt vulstig mynningsrand. Diameter 43 cm, höjd 7 cm. Det har täckande stämpeldekor av prickar, streckade cirklar, meanderslingor och blomsterbårder samt en fågel på gren som centralmotiv. Innanför brättet fmns 446

Ruuthska bruket

Fig. 74. T. v. bröllopskrus, 1858. - T. h. gravprydnad1850-1864. Helsingborgs museum.

inskriptionen: ”Här tryter aldrig Wilt så lenge att ni ser att denna fågel om hopp er fler ger. Men maten bra det warnar jag att han ej narrar er, 1839” (fig.

75). På undersidan av brättet kan läsas ”N. F. Malmgren, H. C. Malmgren, F. Isberg i Backåkra den 5 december 1839”. Fågelmotivet har använts flitigt främst av krukmakarna i Halland men det har dessutom varit en uppskattad dekor på Rörstrands 1700-tals fajanser och har även förekommit vid Pålsjö.

Vid sidan av vanliga hushållskärl kan nämnas en handlykta, fyrkantig med tre rektangulära fack avsedda för glas. Den har ljushållare i mitten, välvt kupigt lock och upphöjd knopp med lufthål samt profilerat handtag (fig. 75). En stämpeldekorbård sitter runt fack och lockknopp. Den är försedd med den ovala ”JAD” -stämpeln och drejarsignaturen ”NPL”. Höjd 19 cm. En ljusstake, som ingår i museets samling, är rund med låg rak överdel, vilande på ett kolonnfor­ mat skaft med vulstig rund fotplatta i två sektioner. Dekoren utgöres av stämplade prickar och blommor samt inristade unika karikatyrer på skaftet.

Drej arsignaturen ”GL” fmns på fyra ställen och förekommer tillsammans med arrendator Robert Petterssons fabriksstämpel (1870-1875). Höjd 12,5 cm (fig.

75).

447

Hantverks- och manufaktur alster

Fig. 75. Överst t.v. ljusstake, 1870-1875. T.h. handlykta, 1847-1866. - Nederst t.v. fat, 1839. T. h. blomkruka, 1866. - Samtliga i Helsingborgs museum.

Ett runt ostämplat bläckhorn har tillvaratagits bland lerkärlsfabrikens inven­ tarier och är säkerligen tillverkat vid Bruket. Det har raka sidor, konkav överdel med uppskjutande smalt mittparti och rund mynning. Runda och släta är också sanddosorna med perforerade hål. En typ avsmalnar nedtill, har vulstig botten­ kant och smal hals, som övergår i profilerad knopp. Dekor med parallella linjer förekommer jämte den ovala helsingborgsstämpeln ”JAD”. Sanddosor har 448

Ruuthska bruket tillverkats i lera långt tillbaka i tiden. Det har också sparbössor, som här fmns i rund bukig utformning med smal hals, som övergår i profilerad knopp. På skuldran fmns nyssnämnda stämpel samt hål för penninginsläpp.

Tobaksburkar har tillverkats både raka och tunnformade. Den senare typen har plant lock, som ligger något nedsänkt, och har rund rak knopp. Banddekor fmns på livet i två partier. Ett ostämplat piphuvud far antagas vara tillverkat vid Bruket, då dylika fmns omnämnda i föremålsförteckningarna.

Av sanitetskärl fanns i Brukets tidiga tillverkning spottkoppar av rund form, räfflad svagt konkav sida, vulstig mynningsrand och med bladdekor i relief.

Nattkärl har gjorts i keramik sedan 1700-talet. Exemplaret av stengods i museets samlingar från perioden 1841-1868 har rund s-formad profil, vulstig mynningsrand med rund utvikt kant samt lodgrepe. Höjd 29,5 cm. Ett runt kar med raka sidor, vulstig plan mynningskant och kraftiga fyllda handtag tillverka­ des mellan åren 1888 och 1903 och kan ha använts som nattstolskärl. Höjd 33 cm, diameter 44 cm. Ett annat har snarlik utformning men är ovalt och lägre samt försett med dekor av raka band runt livet. Det rymmer 25 liter och har troligen tillkommit vid 1800-talets slut.

Bland större tekniska kärl fmns bevarad en retort, gjord 1850-1864. Längd 66 cm. En filtrerapparat är 49,5 cm hög, har cylindrisk form och avrinningshål bak

Fig. 76. Filtrerapparat, 1870-1875. Helsingborgs museum.

29

-

Helsingborg VI:2

449

Hantverks- och manufakturalster och fram samt två halvfyllda öron. Locket är välvt med rak knopp och vinbladsdekor i relief. Riksvapnet omges av bandslingor med texten: ”Non plus ultra / vattenfiltrerapparat / aktiebolaget Runtzé & Co. / Patent / Stockholm”. Den tillverkades 1870-1875 (fig. 76).

Förutom hushållskärl, samt sanitära och tekniska föremål har det tillverkats kärl för blommor och växter. Under större delen av 1800-talet gjordes en blomkruka av nästan oförändrad modell. Den hade rund konande sida, plan mynningskant med nedsänkt fals. Dekoren har främst bestått av horisontella linjer i relief eller instämplade snedställda bårder. Blomfaten har rak konande sida och vulstig mynningskant. Några krukor avsmalnar kraftigt mot botten, saknar fals och har rak mynningskant. I tillverkningsförteckningen 1812 fanns 394 stycken upptagna. En blomkruksmodell har urnform, utdragen mynnings­ rand och hål i botten samt schackrutsbårder och blomstergirlanger på liv och mynningsrand. Höjd 14 cm. Drej arsignaturen ”L” kan troligen tolkas som Peter Lundberg, som ju var verksam under Brukets första år. En odekorerad blomkruka fmns i snarlik modell med något rundare liv och mindre mynnings­ rand.

Fyra tvådelade krukor på pelarfot har tillverkningsåret 1866 instämplat. De är runda, har kraftigt uppåtsvängda sidor, nedsänkt fals och små rundade öron med bladdekor. Kring krukans liv fmns breda vågformade blom- och blad­ slingor i kraftig relief. I botten är ett större och flera mindre hål. Den cirkelformade pelarfoten har djupt godronnerad överdel. Det profilerade benet vilar på fyrkantig fotplatta (fig. 75). Höjd 17 cm. Diameter 14 cm. Den kraftfulla relieforneringen ger ett närmast överdekorerat intryck på den klassicistiska urnformen. Samtliga krukor är stämplade med den ovala helsingborgsstämpeln ”JAD” samt drej arsignaturerna ”AP” (= Anders Petersson) och ”CFP” o (=Carl Frithiof Petersson). Artalsstämplar på helsingborgstillverkade föremål är ovanliga utom då de har samband med någon ägaresignatur eller någon händelse angiven genom inskription. Det fmns ytterligare en blomkruka på pelarfot, men den är ej tvådelad. Den är stämplad ”FH” i fraktur, och härrör från perioden 1888-1903. Sidan är starkare profilerad än den föregående och den har smalare mynningsrand. Två antikiserande figurgrupper ingår som reliefdekor på livet. Akantusbårder är placerade på undersidan av dess vulstformade nederdel samt på mynningsranden. Höjd 26,5 cm. Diameter 24,5 cm.

Ett antal blomvaser har äggformat liv, som smalnar nedåt. Den smala halsen är kraftigt utsvängd mot mynningen. Höjd 38 cm. De är märkta ”RP” inom helsingborgsstämpel (1870—1875). En vas är svartmålad och har stiliserade mönsterbårder samt påklistrade figurbilder. Två andra har målad dekor av blommor och bladslingor. En annan rund vas har raka sidor, som konar uppåt och vilar på en profilerad fotring och är dekorerad med bronserad roskvist och 45°

Ruuthska bruket

Fig. 77. Vas och potpurrikruka, 1800-talets senare hälft. Helsingborgs museum.

små stiliserade blomkvistar i upphöjd relief på en skrovlig yta (fig. 77). Höjd 27 cm. Den är stämplad ”FH” (1888-1903). Dessa vaser är karakteristiska för det sena 1800-talets blandade stilar och material. Inspirationen till rosmotiven har kanske kommit från 1760-talets mariebergsfajanser. Den höga vasformen tillver­ kades vid ett flertal fabriker vid 1800-talets slut. De målade bårdmönstren påminner om den ”nordiska stilen”, ett mönster som skapades för Gustafsberg 1877.

Urnor med lock har i Sverige varit avsedda för blommor, dock icke friska utan för en blandning av torkade örter och blomster med tillsatser av salt och vätskor, s.k. potpurri. En välluktande arom spreds i rummet vid omrörning, då locket lyftes av. Sannolikt har en helsingborgsurna med lock varit ämnad till detta. Den är rund på pelarfot, har s-format liv, konkav hals, vulstig mynnings­ rand, välvt lock med profilerad knopp och smala lodgrepar samt reliefdekor av antika figurmotiv på livet och akantusblad på underdel och lock (fig. 77). Den är försedd med stämpeln ”FH” (i fraktur), vilken förekommit tidigare. Ett flertal föremål med reliefdekor tycks ha tillkommit under Fritz Olof Hallbergs period (1888-1903). Förutom den stora gruppen blomkärl dominerar aladåboch geléformarna.

451

Hantverks- och manufakturalster Helsingborgs lerkärlsfabrik kan sägas ha haft ett omfattande föremålssortiment. Även om produktionen inte visat tecken på något större nyskapande, har genom inspiration från andra fabriker vissa nya former tillkommit, och den skånska lerkärlstraditionen med saltglaserat stengods har sitt embryo i greve Eric Ruuths helsingborgsfabrik.

Gjutjärns tillverkningen Brukets första järnprodukter tillverkades i slutet av år 1800. Detta och påföljan­ de år införskaffades ett antal modeller från Vedevågs järnmanufaktur, och en sändning från Hällefors bruk i oktober upptog grytor och ”diverse gjutne persedlar”, vilka bör ha varit avsedda att nyttjas som modeller vid fabrika­ tionen.

Vissa inköp gjordes i Danmark, enligt vad som framgår av verifikationerna.

Den 3 november 1800 upptogs resekostnader för Fredrik Wais, som mötte Polheimer i Köpenhamn, då denne upphandlat modeller till järngjuteriet. En nota anger frakt för en järnkakelugn från Köpenhamn till Helsingör, och en annan inköp av en järnpyramid.

Andra modeller, som ett stort och fyra mindre klafflås samt två strykjärnsfötter, inköptes av en järnhandlare från Eskilstuna på genomresa i Helsingborg den 7 augusti 1800. Nästkommande år i mars omnämnes modeller av mortlar och en stor pannjärnsmodell samt två av Johan Magnus Stickler tillverkade kopparmodeller till gjuteriet.

Av privilegiebrevet från bergskollegium framgick att greve Ruuth skulle inrätta ett reverberverk efter engelskt maner, och då England var en föregånga­ re på järngjutningens område, måste det ha varit naturligt för Ruuth att försöka importera modeller från detta land. Han fick i november 1800 kommerskollegi­ ums tillstånd att tullfritt införa en tröskmaskin och en hackelseskärningsmaskin av gjutet järn samt en järnkakelugn avsedd för stenkol.

Råvarorna till gjutningen var främst skrot och misslyckat gjutgods samt tackoch ståljärn, vilket till en början levererades med båt från Stockholm. Från 1824 köptes tackjärn från Hagelsrums bruk i Småland. Som bränsle i gjuteriet brukades stenkol från Höganäs.

1803 var tjugo personer sysselsatta med järngjutning, varav 1 mästare, 1 mästarsven, 8 formare, 1 fyrbytare, 8 hantlangare och 1 gosse, och tillverk­ ningen uppgick till 1 535 skeppund, (1 skeppund stapelstadsvikt = 136 kg), 10 lispund ”gjutne persedlar5. Fram till 1820 producerades i genomsnitt 600 skeppund gjutjärnsgods årligen av sexton arbetare och under de närmast följande decennierna omkring 400 skeppund av i medeltal åtta arbetare.

Tillverkningsvärdena låg högre vid gjuteriet än vid lerkärlsfabriken, men vid 452

Ruuthska bruket den senare fanns fler arbetare. Lerkärlstillverkningen förblev hantverksmässig, medan produktionen vid gjuteriet så småningom kom att genomgå en mekanise­ ring.

Att järngjuteriet hade en omfattande produktion kan vi främst utläsa av Brukets egna rapporter och kommerskollegiums årsberättelser. Dock är ett mycket begränsat sortiment av de tillverkade gjutjärnsföremålen bevarade till våra dagar.

I första årens rapporter anges tillverkningen endast med ”diverse gjutne persedlar”. Kanske har modellerna från Hällefors varit en förebild. Därifrån inköptes också en gryta, och i tillverkningsförteckningen 1811 finns grytor från 1/4 till 16 1/2 kanna upptagna, jämte hushållskärl som bryggkittlar, kastruller med lock, stekplåtar, munk- och pannkakspannor och mortlar med stöt. Vidare förekom kakelugnsspjäll, confurer (= kaminer), ringklockor och spottlådor. Re­ dan 1812 har hushållskärlen utökats med stekgrytor med lock, kittlar, skaftpan­ nor, plättpannor, våffeljärn, stryklod, pressjärn samt spishällar, stekugnar, ugnsramar och vind- och sättugnar. De två sistnämnda hör till den föremåls­ grupp, som idag är mest känd och bäst bevarad. Andra produkter från nämnda år var klock- och viktlod, skeppsankare, skeppslod, smedstäd, släggor, hattma­ karplåt och maskiner med anknytning till stenkolsverk och gruvor, som luft- och varmpumpar, rör och andra delar till eld- och luftmaskiner, kolvagnshjul, axlar för bruk i gruvor, samt jordbruksattiraljer: hjul till såningsmaskin, kran- och vagnshjul, plogfjölar, harvpinnar och en tröskmaskin, som förmodligen tillver­ kats efter inköpt engelsk förebild.

Efter fem år utskrevs nästa detaljrika föremålsförteckning, som kompletterade tidigare rapporter med linoljepressverk, stensliperiverk, alunverk, sluten fyrbåk, öppen fyrlucka, muddermaskin, pappersbruk, färgeri- och stampverk, notsän­ ken, trädgårdsbänkar, retort, ristar och plåtar till gjut- och lerkärlsugnar.

Fr.o.m 1818 upptogs varje år ”diverse gjutgods till stenkolsgruvan” och detta år förekom diverse gjutgods även till alunverk, eld- och luftmaskiner, tröskmaskiner, oljekvarnar, mjölkvarnar och sågverk. Staket och gallerverk började samtidigt att tillverkas. Tre år senare förekom gallerverk till kolonnad, gravvård och urnor med inskriptioner till gravställen. En fyrlykta till Marstrands fyr fanns också upptagen.

Bland tillvaratagna gjutjärnsprodukter i museets samlingar märks tre cylind­ riska ugnar med släta sidor, 65 cm långa. De har gångjärnsförsedd lucka prydd med gjuten dekor i form av ymnighetshorn och inskriptionen ”Helsingborg 1810”. Luckans diameter är 50 cm. En av ugnarna är genom en lodrät vägg avdelad i två sektioner. Den har sannolikt använts som bakugn.

Ett stort antal sätt- och vindugnar fmns bevarade på museet. Sättugnen, som har sitt ursprung i 1500-talets Tyskland, är belagd i Helsingör på 1600-talet.

453

Hantverks- och manufakturalster Under samma århundrade var en produktion igång vid småländska järnbruk.

Härifrån kom sättugnen till Skåne, där man först år 1800 startade ugnstillverkning i Helsingborg. Sättugn eller biläggarugn, som den också kallades, var

Fig. 78. Sättugn av gjutjärn, tillverkad 1801. Helsingborgs museum.

under 1800-talet en viktig värmekälla i Sydvästsverige och förekom i skiftande interiörer från slott till allmogestugor. I västra Skåne har sättugnen även beteckningen utläggarugn. Den består av fram- och sidohällar, takhäll, botten och stativ. Framhållen är omkring 35 cm bred och sidohällarna i regel 20 cm bredare (Fig. 78).

Uppvärmning sker genom att glöd överföres från en eldstad, ofta belägen i ett angränsande rum, till en öppning i sättugnens bakre del. Vindugnen däremot har egen eldstadslucka och är ibland en ombyggd sättugn. Dessa ugnar var synnerligen ändamålsenliga i vedbristens Skåne, då de kunde eldas både med torv och sopor.

Flertalet ugnar har reliefornering av gjuten dekor. Den äldsta av ruuthska brukets ugnar är daterad på framhällens nedre fält med ’HELSINGBORG 454

Ruuthska bruket

Fig. 79. Hällar till sättugnar. Överst t.v. av typ ”urnan” T.h. av typ rankan >7 t.v. av typ ”fågeln”. T.h. av typ kungsugnen ”

Nederst

455

Hantverks- och manufakturalster 1801” inom rund medaljong, inramad av ymnighetshorn. Samma dekor har en annan ugn, tillverkad 1813. På framhällens övre fält flankerar ymnighetshorn en oval medaljong med putti. Sidohällarna har dekor av stor urna på fyrkantig fot med godronnering och akantusbeslag på livet. Den är omgiven av stiliserade blom- och bladslingor.

Motiven gav upphov till olika namn på ugnarna. Som tidigare omtalats fanns ugnarna upptagna i Brukets inventarieförteckningar och angavs som vind- eller sättugn med respektive mönster. Av dessa återkommer ständigt fyra stycken.

Den nyligen beskrivna kallas sättugn ”af Urnan”. En annan, ” af Fogeln,”, pryds av en fagel vilande på en bladkrans, omgiven av blomrankor och låga godronnerade skålar (fig. 79). ” Af Rankan” benämnes en tredje med stiliserad blomranksdekor. Den fjärde kallas ”af Kungsugnen” och har dekor av Karl XIV Johans krönta monogram och årtalet 1822 inom en valvbåge (fig. 79).

Kungliga motiv som Gustav 111 :s monogram och Karl II till häst var vanliga på de småländska ugnarna liksom andra historiska bildframställningar och bibliska motiv. Dessa täcker ofta hela ugnsytan, medan dekoren på helsingborgsugnarna är mer koncentrerad och ger intryck av en djupare reliefverkan.

Fig. 80. Sättugn, senare ombyggd till vindugn, 1800-talets början. Helsingborgs museum. På de båda övre sidohällarna syns Eric Ruuths initialer, omgivande hans vapen.

456

Ruuthska bruket S:t Göran och draken, som förekom vid Huseby och andra småländska bruk, finns på ena fältet av en framhäll i Helsingborg tillsammans med ett annat av ruuthska brukets omtyckta bildmotiv, nämligen en kvinnofigur på ett sjödjur med fiskstjärt inom oval medaljong. Den senare återkommer på framhällens nedre fält. På det övre fältet varierar motiven: en lyra, en maskaron, en pokal eller en mansfigur med tre kronor. De två sistnämnda är dessutom försedda med inskriptionen ”Helsingborg'’.

En av museets vindugnar i två avsatser har en sammansatt klassicistisk dekor, som får anses vara karakteristisk för ruuthska brukets formspråk. På de stora sidohällarna är lyran centralmotiv, flankerad av blomrankor, krönta av fåglar. Framhällen har en stiliserad blomgrupp i kruka ovanför eldstadsluckan.

Ugnens båda avsatser är åtskilda genom bladstavsdekorerade lister. På de övre sidohällarna framträder ruuthska vapnet och Eric Ruuths initialer i relief, och på framhällen sitter en knäböjande figur inom medaljong (fig. 80). Överst finns ett runt hål för kaminrör. Ugnen är 96 cm hög, 42 cm bred och 72 cm djup.

Den löpande rörelsen Hur avyttrades produkterna från Bruket? En försäljning i affär ägde förmod­ ligen tidigt rum i Helsingborg. Redan 1812 framgår av bruksverifikationerna att köpmannen Fredrik Mollberg mottagit ett års hyra för försäljningsboden. Utgif­ ten fördelades på Brukets tillverkningskonton för gjutne persedlar, respektive deglar och lerkärl.

Av Brukets handlingar för 1812 kan vidare utläsas vilka som inköpte produk­ terna och vad som inköptes. En stor del av inköpen gjordes av fem handlare från Borås och bestod huvudsakligen av gjutgods, som pannor mellan 1/2 och 1 1/2 kanna och grytor rymmande 2-20 kannor. Dessa köpare var s.k. knallar, som for land och rike runt för inköp och försäljning. Boråshandlarna var ensamma om att erhålla 10% rabatt på Brukets produkter. Till handlare i Göteborg, Karlskrona, Malmö, Ystad och Simrishamn gavs endast 2-6 % rabatt. Förutom gjutjärnsgrytor inköpte dessa deglar, krus, burkar, mjölkbunkar och blomkru­ kor av lera. Sistnämnda rabatt gällde understundom även för helsingborgshandlarna. Bland dessa kan nämnas försäljningsmannen och krögaren Joseph Berlett, som utökade kärlsortimentet med inköp av dricksmuggar, spilkummar och nattbäcken samt ett stort antal krus utan pip. De senare köptes också ofta av handlaren Fredrik Mollberg.

Inköp företogs av andra yrkesmän som apotekare, officerare och präster.

Huvudparten av deras förvärv var saltglaserade hushållskärl. Andrarums alunbruk rekvirerade gjutna järnplåtar. Till större gårdar inköptes ofta kakel­ ugnar samt vind- och sättugnar av gjutjärn.

30

-

Helsingborg VI:2

457

Hantverks- och manufakturalster Av det stora antal adelsmän som tillhörde kundkretsen kan nämnas Rutger Maclean, Svaneholm, och baron Chr. Barnekow, Vittskövle. Förutom sedvanli­ ga hushållskärl uppköpte de plogfjölar och hjulbössor. Bland helsingborgare, som gjorde inköp, var borgmästaren Andreas Peter Stähle på Fredriksdal. Han förvärvade bl.a. en stor ringklocka och större och mindre viktlod. En järnkakel­ ugn inköptes för rådhuset i Helsingborg.

Försäljningen till Danmark var nästan obefintlig år 1812 på grund av napoleonkrigen, men kastruller och bottnar till oljepannor blev översända, dvs utsmugglade, via en färjeman i Helsingborg till Helsingör, Köpenhamn och Fyn. Bruket debiterade ofta för korgar till inpackning av lerkärl samt för halm- och packningskostnader. Redan i oktober 1807 antecknades 30 stycken dagsverken för packning av lerkärl för mästaren Nils Hellström samt för gesällerna Kar­ ström, Holm, Brodin och Berglund.

På 1880-talet fanns deglar och lerkärlsprodukter till försäljning i en lerkärlsbutik, som låg vid Södra Storgatan 30 i samma hus som fabriken, vilken vid denna tid innehades av fabrikör C. Joh. Bengtsson och kallades ”Helsingborgs gamla lerkärlsfabrik”.

Bruket förfogade över ett antal fartyg. Uppgifter om dem möter oss i de o verifikationer som är bilagda bruksräkenskaperna. Ar 1800 omnämnes fartyget Kolpit — en förenkling av dess engelska namn ”The Coalpit” — som bl.a. gjorde en resa till Göteborg, lastat med stenkol och i retur tog järn, bräder och timmer.

Från Ven förde det gjutsand och från Höganäs till Helsingborg gjorde det sex resor. Fartyget råkade ut för ett haveri utanför Gravarna. Båten måste bevakas och lotsar assisterade mot betalning med att fästa rodret och föra ut ett ankare till haveristen. Skepparen och bergshauptman Polheimer bestods med skjuts på Brukets bekostnad, när de for ut för att övertaga fartyget och föra det till Råå, där det reparerades. Timmermän fick betalt för att länspumpa, inhala och kränga fartyget och bestods därvid extra brännvinsransoner. Både Kolpits och dess jolles skrov blev drivna och tätade och ny mast och nytt bogspröt sattes på plats. 1801 var faryget åter i tjänst. Det året utfärdade sjötullkammaren i Helsingborg en kvittens på att tullumgälderna klarerats både vid ingående och utgående. Kolpit omnämnes i räkenskaperna t.o.m. år 1804.

Den 27 juli 1801 uttog greve Ruuth hos magistraten i Helsingborg certifikat för erhållande av kommerskollegiums fribrev på jakten Gustaf, byggd i Karls­ krona av ek och furu. Förutom detta fartyg omtalas under de närmaste följande åren också skonerten Mariana, jakten Margareta Charlotta och båten Basen.

Gustaf benämnes efter en tid slup, vilket kan antyda att man riggat om fartyget.

Verifikationerna för 1812 innehåller uppgifter om slupen Lovisa och jakten Jägaren. Lovisa förde en gång engelska plogar till Ystad och vid ett annat 458

Ruuthska bruket tillfälle korgar med lerkärl dels till Kalmar, dels till Döderhultsvik (Oskars­ hamn). Slupen lades några dagar på slip för reparationer och därvid nyanskaffades segelduk, tåg, streck, flagglinor, trossar, varp och lejdare. Vidare ströks fartyget med tjära. Två nya dricksvattenhalvtunnor av ek med tapp och två nya ämbar av bok anskaffades. Månadshyror betalades ett par gånger för skeppare, styrman, matroser och kock, då man tvingades ligga stilla i väntan på lossning.

Jakten Jägaren befann sig i greve Ruuths ägo åtminstone från 1805, då räkenskaperna omtalar inköp av flaggduk och relingskläder till jakten. En specialräkenskap, daterad den 11 oktober 1810, redogör för de utgifter som skepparen Nils Petter Tellander haft i samband med några resor denna höst.

Fartyget avgick i början av augusti till Landskrona och seglade därifrån norrut till Höganäs. Sedan sattes kursen söderut till Helsingborg, varifrån man på nytt gick till Höganäs. Några dagar därefter låg jakten åter i Helsingborg. Där lastade man för en längre seglats in i Östersjön. Först erlades den 24 augusti öresundstull på den danska tullkammaren i Helsingör, vilket vid denna tid alla svenska fartyg måste göra som västerifrån passerade Sundet in i Östersjön.

Sedan gick man till sjöss och anlände den 10 september till Norrköping. Fyra dagar senare lämnade fartyget Norrköping på väg mot hemmahamnen och anlöpte under återresan Källsåker (norr om Västervik), där man tog ett parti järn ombord, och sedan Ystads redd. I Helsingborg kunde man omsider landstiga i början av oktober.

Jakten Jägaren föll 1812 offer för den av kejsar Napoleon utlysta kontinen­ talblockaden, vars egentliga syfte ju var att förhindra import av engelska produkter till det europeiska fastlandet men som bl.a. fick den praktiska konse­ kvensen att franska örlogsfartyg övervakade sjöfarten längs de europeiska kus­ terna. På återresa från Stockholm blev Jägaren uppbringad i Flintrännan av ett franskt fartyg och som ”god pris” införd till Köpenhamn. Danmark var vid denna tidpunkt i förbund med Napoleon, till skillnad från Sverige. I 1812 års räkenskaper upptages en månadshyra och proviant för Jägarens besättning, medan jakten låg overksam i väntan på prisdomstolens utslag. Detta synes ha inneburit att jakten blev frigiven.

Det är på intet sätt ägnat att förvåna att greve Eric Ruuth befraktade så många mindre fartyg. Det har med rätta sagts att äldre tiders skånska köpmän och företagare använde skutor och mindre farkoster i sin rörelse som våra dagars affärsmän anlitar lastbilar. Fartygen var med tanke på den tidens oländiga vägar oumbärliga transportmedel och kustsjöfarten har spelat en viktig roll i det skånska näringslivet ända in på 1900-talet.

459

KÄLLOR OCH LITTERATUR

För den näringspolitiska bakgrunden hänvisas till band III: 1 s. 295 ff., IV:2 s.

38 ff. och V:1 s. 314 ff. av denna stadshistorik. Personhistoriska data har häm­ tats ur band VI: 1 samt ur rådstugu- och magistratsprotokoll.

Otryckta källor Arbetsböcker 1760-1850, Mynt- och justeringsverkets arkiv. - Ruuthska Brukets arkiv, Helsingborgs museum. - Årsberättelser: Fabriker. Handel och hant­ verk, Kommerskollegiums arkiv, RA. °

Litteratur Ahlefeldt-Laurvig, Jorgen, Kobenhavnske fajancer fra 1700-tallet. Utställnings­ katalog, Kobenhavns Bymuseum 1974. - Nordiske fajancer fra 1700-tallet.

Utställningskatalog, Anneberg 1972.

Ahlefeldt-Laurvig, Jorgen og Uldall, Kai, Fajancer fra fabriken i St. Kongensgade. Kobenhavn 1970.

Alm, Göran - Fogelmarck, Stig — Granlund, Lis - Vahlne, Bo, Karl Johan, kunglig miljö 1810-1850. Kungliga husgerådskammaren 1978. Strängnäs 1978.

Ambrosiani, Sune, Om järnkakelugnar och järnugnar (Fataburen 1906).

- Ugnshällar av 1500-talstyp i skandinaviska museer (Rig 1928).

Andrén, Erik, Gammalt svenskt tenn. Uppsala 1972.

- Möbelstilarna. Stockholm 1961.

- Snickare, schatullmakare och ebenister i Stockholm. Lund 1973.

- Svenskt silver. Uddevalla 1960.

Baeckström, Arvid, Rörstrand och dess tillverkningar 1726-1926. Stockholm 1930.

Bengtsson, Bengt, Från gotik till barock. - Kilian Kelsons bordssurtout. - Om silverstämplar. - Skånsk rokoko (Kulturens årsbok 1966).

460

Källor och litteratur — Gammalt silver (Ur Kulturens samlingar. Lund 1979).

— Matsilver förr och nu (Ur Kulturens samlingar. Motala 1969).

Bruzelli, Birger, Läsning för tennvänner. Borås 1978.

— Tenngjutare i Sverige. Stockholm 1967.

— Tennkontroll och tennproduktion i Eskilstuna (Eskilstuna museer 1966).

Eriksson, Gunilla, Fajanser från Sölvesborg 1773—1798. Utställningskatalog, Kulturen 1967.

— Fajansfabriken i Sölvesborg (Kulturens årsbok 1966).

Erixon, Sigurd, Studier angående eldstäder i Blekinge (Blekingeboken 1941). von Friesen, Otto, Krukan från Raus. Uddevalla 1976.

Frohne, J. W., Danske fajancer. Kobenhavn 1911.

Gerber, Jan, Silver i skånska bondehem (Kulturens årsbok 1966).

Hals, Anna-Stina, Norsk tinn fra laugstiden. Utställningskatalog, Kunstindustrimuseet. Oslo 1976.

Hannover, Emil, Keramisk handbok, I. Stockholm 1929.

Hansson, Margareta, Höganäskeramik. Bruksgods c:a 1830-1920. Utställnings­ katalog, Helsingborgs museum 1974.

— Pålsjö fajansfabrik 1765—1774. Utställningskatalog, Helsingborgs museum 1965.

Hellner, Brynolf, Svenska möbler. Uddevalla 1964.

Henschen, Ingegerd och Blomberg, Sten, Svenskt möbellexikon, 1—3. Malmö 1962.

Hernmarck, Carl, Fajans och porslin. Svensk keramik före 1850. Stockholm 1959.

— Marieberg, en lysande representant för svenskt sjuttonhundratal. Stockholm 1946.

Hälsingborgssilver. Utställningskatalog, Helsingborgs museum 1968.

Jarnvall, Torsten, Mariebergs Porcellaine Fabrique. Byggnader och brännugnsteknik (Daedalus 1971).

— Ruuthska bruket och dess efterföljare (Kring Kärnan 12. Helsingborg 1978).

Kielland, Thor, Utländska fajanser i Nordiska Museet. Stockholm 1917.

Kobenhavnersolv. Utställningskatalog, Nationalmuseet. Kobenhavn 1979.

Lagercrantz, Bo, Gamla tallrikar. Uppsala 1959.

Lassen, Erik, Keramik. Stockholm 1969.

Lindqvist, Gunnar, Krukor och fat. Borås 1981.

Lutteman, Helena, Flintgods, 1700-talets mitt - 1820-talet. Utställningskatalog, Nationalmuseum nr 409, 1977.

— Svenskt porslin. Lund 1980.

Lövgren, Albert, Stockholms kanngjutareskrå (Det svenska tenngjutarehantverkets historia, 1:1-3. Stockholm 1925-1950).

461

Hantverks- och manufakturalster Munthe, Gustav, Gamla möbler. Stockholm 1950.

Mårtensson, Anders W., Eldstäder i Skåne (Kulturens årsbok 1963).

Mårtensson, Torsten, Raus, Välluvs och Bårslövs kyrkor (Sveriges kyrkor 96: Luggude härd, sydvästra delen. Stockholm 1963).

- Pålsjö fajansfabrik, en industriell tragedi (Gustavianskt, studier kring den gustavianska tidens kulturhistoria, tillägnade Sigurd Wallin. Stockholm 1932).

— Växjö fajansfabrik (Kronobergsboken 1966).

Möller, Johan, Tennsamlarens uppslagsbok. Stockholm 1969.

Nilsson, Nils, Blekingestugans spisel (Kulturens årsbok 1984).

Opstad, Lauritz, Herreboe Fajance Fabrique 1759. Utställningskatalog, Kunstindustrimuseet. Oslo 1959.

Palme, Per och Nordenson, Eva, Svensk keramik. Uddevalla 1965.

Rosenström, Per Henrik, Gammal koppar. Malmö 1963.

Santesson, B. O., Gammalt tenn. Uppsala 1962.

Sidenbladh, Elis, Urmakare i Sverige under äldre tider. Stockholm 1947.

Silver för bordet, Utställningskatalog, Röhsska Konstslöjdmuseet. Göteborg 1982.

Sjöström, F. W., Kopparslagaresläkten Sjöström från Kristianstad. Växjö 1947.

Skånskt silver från dansk tid. Utställningskatalog, Kristianstads museum, Kul­ turen i Lund. Kristianstad 1970.

Stavenow, Elisabeth, Siden, sammet, läder, lärft. Uppsala 1961.

Stenkol och lera. Skildringar kring Höganäsbolagets och dess föregångares verksamhet, utg. av Höganäs—Billesholms Aktiebolag under red. av Gustaf Clemensson, 1-4. Uppsala 1953-1973.

Svenskt silversmide 1520-1850, IV:Guld- och silverstämplar. Stockholm 1963.

Svensson, Sigfrid, S:t Göran på ugnshäll och stolsrygg (Kulturens årsbok 1959).

Tengberg, E. F., Helsingborg år 1816 (nytryck i Gillet Gamla Helsingborg, Handlingar XV. Helsingborg 1978).

Uldall, Kai, Gammel dansk fajance. Kobenhavn 1967.

Wallin, Sigurd, Fajanstillverkningen vid Pålsjö (Kulturhistoriska hälsingborgsstudier. Hälsingborg 1918).

- Nordiska Museets möbler från svenska herremanshem. Stockholm 1931— 1935.

Wanscher, Ole, Möbelkonstens historia. Uddevalla 1964. o Astrand, Barbro, Gamla ur. Västerås 1980.

Vid Helsingborgs museum har foton utförts av rustmästare Otto Holmström och fotograf Sven Olof Larsén. Där intet annat angives har föremål i museer utanför Helsingborg fotograferats av vederbörande institutions fotografer.

462

REGISTER

(

PERSONREGISTER Namn på medlemmar av de svenska och danska kungahusen har ej registrerats. I noterna nämnda personer har registrerats bara i de fall då där meddelats personhistoriska upplysningar om dem.

Adam av Bremen, 12, 30 Adelcrantz, Carl Fredrik, överintendent, 152, 205 f.

Adlerfeldt, Carl, landshövning, 256 Agardh, Hans Pettersson, handelsman, 209, 215, 255 Ahlberg, Olaus, snickarmästare, 403 Ahlberg, Sven, snickarmästare, 403 Andersson, Nils, drejare, 440 Appelberg, Samuel, guldsmed, 342 f. von Ascheberg, Rutger, generalguvernör, 127, 139 f. d’Aubigne, Christoffer, handelsman, 265 Balabrega, Jacob, doktor mekanikus, direktör, 254 Banér, Gustaf, generalguvernör, 114 Barnekow, Chr., 458 Bengtsson, Carl Johan, fabrikör, 438, 458 Bennet, J. V., överste, 216, 218 Bergeström, Hans, kyrkoherde, 174, 264 Bergman, Anders, kopparslagare, 381, 393 Bernt, glasmästare, 173 Bering, Jöns, kopparslagare, 390, 392 f.

Berlett, Joseph, krögare, 457 Bille, Anders, riksråd, 78-80, 88, 95, 162, 164 Bille, Bent Torbernsen, 80 Bille, Elisabeth (Lisbeth), g.m. Sigvard Beck, 79, 95 Bille, Sten, landsdomare, 80, 162, 164 Bille, Sten Basse, 80 Björkegren, Daniel, lantmätare, 217, 238 Blom Carlsson, C. G., professor, 170, 185, 228 Borg, Magnus, snickarmästare, 403 Borgström, C. M. kopparslagare, 392 Brahe, Barbara, g.m. Stig Olufsen Krognos, 80, 159 f.

Brandt, Anders, snickarmästare, 404—407, 409 Braun, Georg, kanik, 65 f.

Bromée, Öllegård Maria, g.m. Andreas Cöster, 415 Brun, H., guldsmed, 327 Brunius, Carl Georg, professor, 158, 169 f, 184— 188, 410 f.

Bulkley, Harriet Louise, g.m. G. M. von Rehusen, 285

Carlsson, P., handlande, 275 Cederström, Gustav Albrekt Bror, generalmajor, 224 Charles Eugen, hertig av Croy, 121, 123 Christensen, Anders, murmästare, 148 Cowper, John, 121 Cöster, Andreas, rådman, 415 Cöster, Catharina Cecilia, g.m. Fredrik Wilhelm Cöster d.ä., 283, 338 Cöster, Elisabeth, 427 Cöster, Fredrik Wilhelm d.y., 283 Cöster, Fredrik Wilhelm d.ä., direktör, 174, 207— 209, 217, 255, 259 f, 266, 268 f, 272 f., 275, 280284, 338 Cöster, Johan, rådman, 193 Cöster, Michael Andreas, vice borgmästare, fabri­ kör, 415-432 Dahlbergh, Erik, fältmarskalk, 120, 124—127, 130 Dannfeldt, Carl, överste, 252 Dragstedt, Hans Lorentz, kopparslagare, 391-393 Dragstedt, Jöns, kopparslagare, 390-393 Dreilick, Axel Gustaf, kamrerare, 438 f.

Dreilick, Johan August, brukspatron, 438 f. von Dyke, Moritz, överste, 202, 207 f Dymling, Johan, byggmästare, 256 Egerström, Carl, lantmätare, 238 Ehrengren, Anders, sekreterare, 273 Ek, Carl Petter d.y., snickarmästare, 410 Ek, Carl Petter d.ä., snickarmästare, 401, 403 f., 407, 409 Ek, Johan Peter, snickarmästare, 407-411, 414 Ekerholm, Carl Gustaf, borgmästare, 156 Ekeström, Balzar, guldsmed, 328 Ekeström, Hans d.y., guldsmed, 327-341, 346, 348, 353 Ekeström, Hans d.ä., guldsmed, 328-334, 338 Ekeström, Nils, murmästare, 206 Ekeström, Petter, guldsmed, 335 F., 338, 341 Ekman, Magnus, tenngjutare, 374 Engström, Lars, handelsman, 215, 275 Ennes, Johan d.y., handelsman, 278 Ennes, Johan d.ä., vintappare, 103, 140, 278 465

Personregister von Essen, Gustaf Fredrik Wilhelm, generalmajor, 284-286 Fagerström, M., brukskassör, 438 Fahrenhusen, Willem, rådman, 135, 146, 328 Falck, Sven, kopparslagare, 390, 393 Fellstedt, Gustaf, kopparslagare, 393 Fistulator, Thomas, tullnär, 231 f.

Fleming, Joachim, 161 Flyborg, Carl, handlande, 235 Forsberg, Johan, kopparslagare, 391-397 Franklin, Johan Fredrik, drejare, 440 Frohm, Jonas, guldsmed, 352, 364 Frohm, Mauritz, arkitekt, 290 Fröling, Niclas, fajansmästare, 417 Geijer, B. R., överdirektör, 353 Giedde, Christoflfer, 164 Giedde, Ove, riksråd, 79, 97-101, 107, 134, 164f.

Giilich, Fars Matthias, rådman, 175, 181, 183-185 Gyllenskepp, Wilhelm, amiral, 415 Hallberg, Fritz Olof, drejare, 438, 443, 451 Hallbäck, J., lantmätare, 225 Halldin, Andreas, fajansmästare, 424—429, 431 f.

Hallenborg, Christian, guldsmed, 336 f, 341 Hallgren, Christian, murmästare, 202 Hansen, C. F., arkitekt, 286 Hansen, Jacob, rådman, 103, 262 f.

Harder, Michel, snickarmästare, 403 Hase, Knud Truedsen, 78 f.

Hedquist, Paul, arkitekt, 189 Hellerström, Alfred, stadsarkitekt, 179, 188 F. Hellström, Nils, pottmakarmästare, 436 f., 441, 458 Henckel, Fredrik, handelsman, 269, 272 Hendeberg, Nils, guldsmed, 341, 352-354, 356, 360, 363 Henning, Ivar P:son, konsul, 290 Henriksdatter, Karen, 79 Hesselberg, Jonas, snickarmästare, 403 Hetsch, Gustav Friedrich, arkitekt, 284, 286-290 Hinze, Hans, kopparslagare, 391—393 Hoffman, Godtfred, ingenjör, 98 f., 104, 106, 121 Hofnagel, Peter, fabrikör, 430 Hogenberg, Franz, kartograf, 65 F., 71, 75, 79, 82, 87 Holm, Olof, kopparslagare, 391—393 Horn, Gustaf, fältmarskalk, 90 Husman, Johan, kartograf, 116—119 Hüffner, Alexander, drejare, 440 Hårleman, Carl, överintendent, 261 Högelin, Jacob, drejare, 445 f.

Jacobsen, Giert, tenngjutare, 372 Jacobsen, Thomis, rådman, 134 Jensen, Simon, 145 Jönsson, Hans, guldsmed, 327-329

466

Kaas, Birthe, 423 Kirstein, A. U., slottsbyggmästare, 212-217, 219 Knudsen, Simon, guldsmed, 325-327 Krabbe, Iver Tagesen, 104f.

Kristiern, kanik, 34, 172 Krognos, Ellen Stigsdatter, g.m. Sten Basse Bille, 80 Krognos, Magdalene Stigsdatter, g.m. Bent Bille, 80 Krognos, Stig Olufsen, 80, 159 Krognos (?), Stig Pedersen, 77 f., 80 Farsdotter, Botilla, g.m. Carl Petter Ek, 404, 409, 414 Farsen, Bertram, tornurmakare, 400 Farsson, Anders, snickarmästare, 403 Faxman, Påvel, 78 Filjeström, A., urmakare, 402 Findenow, Christina (Kerstin), g.m. Sten Bille, 80, 162 Findegren, Gustaf, guldsmed, 352, 360-363 Findros, Peter, snickarmästare, 403 Fjung, Nils Petter, drejare, 446 Lochman, porslinsmålare, 418, 421 Fohman, Lucas, rådman, 330 Lundberg, Håkan, borgmästare, 394 Lundberg, Peter, pottmakarmästare, 440, 444, 450 Lundgren, Peter Justus, snickargesäll, 410 Lundström, Nils Pärsson, timmerman, 202, 206 Lundström, Theodora, g.m. Andreas Rönnow, 344-346, 350, 352, 357 Lundvall, Ismael, kopparslagare, 391 Maclean, Rutger, 458 Madsen, Mogens, biskop, 13 f, 18 f., 31, 34, 39, 57 T, 66, 69 f., 75, 87, 160, 179 Malmorin, Carl, kopparslagare, 392 f.

Malmorin, Håkan, kopparslagare, 390, 393 Malmorin, Sven, kopparslagare, 390, 393 Marcusson, Sven, guldsmed, 328 Meijer, Johannes, kartograf, 66, 81 f.

Meisner, Erasmus d.y., 274 Meisner, Johan Georg, rådman, 274 f.

Meisner, Simon rådman, 274 f.

Modevig, Elias, urmakare, 399-402 Mogensdatter, Inger, g.m. Jacob Hansen, 103, 262 Mollberg, Fredrik, handlande, 457 Mollberg, Peter, traktör, 279 f., 350 Montell, E. J., major, 167, 202-204, 206 Munthe, Alexander, guldsmed, 352, 363 f.

Möller, Abraham, guldsmed, 352, 362, 366 Möller, Hans Jonas, urmakare, 402 Möller, Ingrid Catharina, g.m. Ernst Tengvall, 360 Möller, Jöns Peter, guldsmed, 341, 351 f., 354, 360, 363

Personregister van den Neuwel (Novellarius), Simon, tecknare, 66 Nyman, Petter, bokhållare, 272, 275 Olsson, Petter, handelsman, konsul, 301, 438 Oxe, Johan, 78 f.

Palmqvist, Magnus, fortifikationsöverste, 133 Paulin, Magnus, borgmästare, 415 Pedersen, Hans, 173 Pedersen, Jesper, borgmästare, 95 Peringskiöld, Johan, riksantikvarie, 160 f.

Persson, Nils, konsul, 268, 290 Persson, Sigurd, ädelsmed, 322 f., 367 Peter, klockgjutare, 16 Petresk, Lorentz, organist, 181 Pettersson, Anders, drejare, 439, 450 Pettersson, Bengt, drejare, 440 Pettersson, Carl Frithiof, drejare, 439 f., 450 Pettersson, Robert, kakelugnsmakare, 438—441, 447 Pihl, Bent (Pihlcrona, Bengt), borgmästare, 127 0, 136 0, 269 0 Pihl, Petter d.y., borgmästare, 168, 266, 269, 415 Pihl, Petter d.ä., rådman, 193 Pihl, Svend, handelsman, 128, 263 0 Piper, Carl, 438 Piper, Eric, 438 von Platen, Achates, hovmarskalk, 251 0 Polheimer, Anders, bergshauptman, 433 0, 453, 458 Ramel, Hans, överste, 209 0, 216 Ramel, Ove, amtman, 124 Rander, Georg Wilhelm, rådman, 200, 211 0, 215, 431 von Rehausen, Gotthard Mauritz, envoyé, 285 von Rehausen, Ida Mary, g.m. Gustaf von Essen, 285 0 Rehn, Jean Eric, arkitekt, 426 Rehnskiöld, Carl Gustaf, guvernör, 192 Rodhe, Andreas, apotekare, 274 Romare, Anna Petronella, guldsmedsänka, 336, 374 Romare, Magnus, guldsmed, 336 0, 341 Romare, Paul, guldsmed, 341, 346—348, 350—353, 364 0 Romare, Peter, guldsmed, 352, 364-367 Rooth, Fritz, konsul, 158 Ruth, Andreas, urmakare, 398 0 Ruuth, Eric, 221, 247-249, 290, 433-438, 452, 456 0, 459 Rönbeck, Jöns, prost, 264 Rönnow, Andreas, guldsmed, 340—344, 346, 355, 357 Rönnow, Lars Anders, guldsmed, 352-355, 360, 363

Sahlin, Anna, g.m. Andreas Hallin, 424 Sallberg, A. F., 227 Saxo, 31 Schlyter, Herman, rådman, 127-131, 136 0, 237, 269 0 Schönbeck, Casper, prost, 278 af Sillén, Gustaf, hovintendent, 150—156 Siöcrona, J., överjägmästare 174 Sjöberg, Anders, guldsmed, 341, 350, 352 Sjöborg, Christian, snickarmästare, 403 Sjöström, Lars, kopparslagare, 395 Skog, Lorentz, snickargesäll, 403 SofTel, Georg, länsbyggmästare, 225, 250 Sommar, Pehr, 210—212 Stenbock, Erik, guvernör, 107 Stenbock, Magnus, guvernör, 131-133, 168 Stickler, Henric Philip, tenngjutare, 370—372, 376, 380-388 Stickler, Hindrich, tenngjutare, 372, 374 Stickler, Johan Michael, kopparslagare, 375, 391393 Stickler, Magnus, tenngjutare, 370-372, 374—380, 384, 452 Strömberg, Nils, snickarmästare, 403, 410 Stähle, Andreas Peter, borgmästare, 283, 338 Stål, C., 227 Stårck, C. L., regeringsråd, 212 f., 216 Sundborg, Olof, tenngjutare, 370—374 Sylvius, Gustav Henrik, rådman, 206 Teilander, Nils Petter, skeppare, 459 Tempelman, Olof Samuel, överintendent, 205 f.

Tengberg, Edvard Fredrik, I96 0, 218, 242 f., 279, 435 Tengvall, Ernst, guldsmed, 250-252, 360 f.

Terbruggen, Hendrik, 65 Thim, Steffen, överstelöjtnant, 97, 99 Thott, Tage, landshövding, 208, 212 Torstensson, Lennart, fältmarskalk, 90 Tullgren, Nils, guldsmed, 341, 348-350, 352 Trapp, Gisela, 280 Troilius, Olaus, prost, 278 Trädgård, Israel, kopparslagare, 393 Ulfeldt, Christoffer, riksråd, 91 Ulfeldt, Knud, generalkrigskommissarie, 104f.

Urup, Axel, riksingenjör, 98 f.

Vognmand, Knud Olsen, borgare, 106, 141 Wahlgren, Nils, snickarmästare, 403 f.

Wrais, Fredrik, 452 Wallman, E., guldsmed, 340 W'assander, Sven Rasmusson, generalkvartermästarlöjtnant, 113 f., 127 von W^edel, Gustaf Wilhelm, generallöjtnant, 123 Wejlander, Nils, postmästare, 217

467

Personregister Wellingk, Otto, guvernör, 191 f.

WendorfT, Hans Henrik, byggmästare, 147-156, 167, 176 f., 181-184, 207 6, 2116, 215-221, 232, 256, 272 6 WendorfT, Mathias, murargesäll, 147 Wennerberg, Truls, snickarmästare, 404 Weyle, Henrik, 77 Weyse, Mette Cathrine, g.m. Hans Henrik Wen­ dorfT, 148 Widgren, S., urmakare, 402 Wieselgren, Sigfrid, generaldirektör, 290 Wieselgren, Peter, kyrkoherde, 178, 290 Winström, Erik, traktör, 278 6 Winter, Jörgen, guldsmed, 328 6 Wittberg, Hans, rådman, 192-195, 202

468

Woll, Fredrik, snickarmästare, 409-414 Wrangel, Gustaf, general, 209 Wulf, Christopher, 417 Wulf, Hindrick, fajansmästare, 417—423, 428, 430 Wulf, Pehr, porslinsmästare, 417—423 Wärnskiöld, Johan, generalkvartermästare, 110, 1126, 135 Zethelius, Pehr, guldsmed, 379 Zettervall, Helgo, domkyrkoarkitekt, 18, 188 6 o

Aström, N., urmakare, 402 Ornehufvud, Olof Hansson, generalkvartermästa­ re, 91

ORTREGISTER Förkortningar: fl = fiskläge, gd = större gård, gods eller säteri, sl = slott, sn = socken.

Allerum, sn, 407 Andrarum, alunbruk, 457 Billesholm (Lyngsgård), gd, 80, 160 Björnekulla, sn, 325 Bolmen, stationssamhälle, 426 Borås, 360, 457 Brunnby, sn, 159, 346, 365 Bårslöv, sn, 353, 379, 400 Delft, 419 Döderhultsvik, se Oskarshamn Eskilstuna, 452 Falkenberg, 394 Farhult, sn, 105 Filborna, by, 70, 105, 246 Fleninge, sn, 351, 353, 425 Fredriksodde (Fredericia), 106 Frillestad, sn, 338 Glumslöv, sn, 336 Gravarna, fl, 437, 458 Gustafsberg, fajansfabrik, 451 Gåsebäck, gd, 437 Göteborg, 280, 328, 375, 381, 457 f.

Hagelsrum, bruk, 452 Halmstad, 328, 392, 394 Helsingborg: Axeltorget, 82, 114, 117, 127, 134f., 137, 139. - Badhus, 235, 250-253. - Badhusga­ tan, 311. — Badstubacken, 251. - Bastioner, 22, 91 f., 99f., 108 f., 111-115, 122 f., 131 f., 135 f., 138 f., 239. - Bergaliden, 18, 22, 44, 61, 69, 124, 247, 249, 290, 307, 436. - Billegårdarna, 58 f., 73, 78-80, 95, 97, 118, 121, 143, 160, 165, 290.Billeplatsen, 25, 31, 36, 135, 303, - Björnmarcksgatan, 316. - Bollbrogatan, 312. - Bollbrolyckan, 60, 248. - Bomgränden, 83, 89, 132, 230, 314. - Borgmästaregatan, 416. - Bruksgatan, 62, 82, 120, 173, 239, 249-252, 254, 296, 434. ”Brända huset”, 25, 33 f., 37 f., 75, 87, 172. Carlsgatan (Karlsgatan), 124, 306. - Corps de guarde, se högvakten. - Dag Hammarskjölds

väg, 416. — Dominikanerklostret, 18, 22 f., 39—47, 69, 71, 189. — Drottninggatan, 191, 250, 252, 308 f. - Drottning Margaretas gata, 40 f., 44, 69, 316. — Eneborg, 229. — Essenska villan, 89, 106, 122, 247, 284—290. - Farmer, 246 f. - Fjälatorget, 137 f. - Fredriksdal, 246, 249, 259, 280-284, 338.

- Fågelsångsgatan (Fågelsången), 74, 83 f., 89, 94, 243, 295. - Fälad, 246-248. - Fästningen, 19 f., 24, 47-51, 69 f., 90-93, 97-100, 107-117, 120-127, 131 f., 248. - Galgbacken, 249. - Galgevången (Galgeåkrarna), 249. - Galgmarken, 246. - Gamlegård, 129 f., 237, 258 f., 265-270, 284. - Gasverksgatan, 256. - ”Gröna längan”, 248 f., 259, 288, 435 f. - Gröningen, 309 f. - Hall­ bergs trappor, 30, 36, 40, 251, 303 f. - Hamn, 232 f., 235, 255. - Hamnbrygga, 30, 36, 38 f., 68, 82, 92, 98, 100, 124, 132, 141, 156, 191, 199, 207, 231 f., 239, 256. — Hamntorget, 235, 311 f. — Handelsgymnasiet, 18 f. - Heligkorskapellet, 13 f., 57-59, 172, 190. - Henckelska gården, 128— 130, 136 f., 146, 237, 258 f., 269-274, 276, 284. Himmelriksgränden, 28, 174, 251, 305. - Hospi­ tal, 103, 190-197, 229, 239, 242, 249. - Hotell Mollberg, 255, 278-280. - Hotell Munthe, 255. Hälsan, 250, 254. - Hälsobäcken, 109, 245, 250.

- Hälsodalen, 109, 127, 254. - Hälsovägen, 122, 254, 313. - Hästmöllegränden, 73, 190, 211 f., 216, 265, 285, 301, 399. - Högvakten (Corps de guarde), 153, 199-208, 211-213, 215f., 218, 255.

- Hövitsmansgatan, 316. - Jacob Hansens hus, 94f, 125, 128 f., 173, 184, 190, 211 f., 258, 260, 262-265, 274. — Järnvägsgatan, 251, 308. - Ka­ sern, 222, 225, 227-229, 255. — Knutpunkten, 307. - Kolmätaregränden, 216, 239, 303. - Kon­ sul Olssons plats, 192, 197, 300. - Kopparmöllegatan, 122. - Kronobränneriet, 149, 208-222, 233, 239, 255. - Kronomagasin, 218, 221-225, 237. — Krookska planteringen (Stadsparken), 89, 123, 312, 434. - Kullagatan, 26, 44, 60-62, 73, 77-79, 82-84, 120, 125, 140 f., 190, 194 f., 211, 256 f., 266, 268, 277, 284, 296, 347, 364, 375, 399. - Kullaporten, 132, 230, 243, 245. - Kung Kristoffers gata, 22, 315. — Kungsgatan, 310. — Kv. Bastionen, 58, 101. - Kv. Carl XI, 105, 124, 172. - Kv. Ibor, 410. - Kv. Kärnan, 28. - Kv. 469

Ortregister Magnus Stenbock, 124. - Kv. Ruuth, 58, 123, 248, 434. - Kv. Sockerbruket, 125. — Kv. Springposten, 112 f., 136. - Kv. Strömkarlen, 274. Kv. Telegrafen, 100. - Kv. Thalia, 26, 410. Kv. Thor, 25, 27, 34-38, 61, 74 f., 85. - Kv. Unionen, 26, 100. - Kv. Vattentornet, 249. Kv. Vikingen, 33, 62, 87. - Kv. Vulcan, 438. Kyrkogårdar, 16-19, 23, 32 T, 35 f., 38 f., 44, 46 f., 58, 62, 74, 98, 101, 108, 122, 167, 171 T, 250. - Kyrkoladan, 118, 120, 180. - Kärnan, 15, 19 T, 24, 47-51, 69-71, 97, 115, 131-133, 136, 200, 255. - Kärngränden, 22, 136, 240, 315. Langstisträdet, 28, 30, 71, 82, 86, 138, 145. Latinskolan, 94, 105, 118, 120, 134, 179-184, 239, 242, — Lilla gatan, 73, 82, 257. — Lilla Hamngatan, 311. - Lilla Strandgatan, 38, 60, 82, 297. - Lilla Torggatan, 61 f., 82, 279, 297. Lückanderska gården, 285. - Långvinkelsgatan, 14, 22, 70, 73, 83 T, 94, 114, 132, 136, 194, 197, 229 f, 239, 241, 254, 257, 264 f., 299 f., 375. Magnus Erikssons gata, 315. — Maria försam­ lingshus, 179. — Mariakyrkan, 20 f., 25, 28 T, 3032, 34, 36-39, 44, 51-61, 70 T, 74-76, 80, 82 L, 86, 97, 105, 117 f., 121, 124, 135, 143-146, 157172, 240, 242, 253, 257, 262, 328-330, 348, 353, 398 f., 440. - Matthias Gülichs gata, 416. Munthegatan, 316. — Möllegränden, 27, 38, 60— 62, 74, 82, 305, 395. - Möllevången, 105. Nicolaiskolan (Gossläroverket), 18, 40—44, 69. Norra Kyrkogatan, 30, 37-39, 60—62, 73 f., 82 T, 95, 100, 118, 120, 134, 179, 191, 243, 278-280, 304. — Norra Lilla gatan, 73, 82, 265, 296. — Norra porten (Angelholmsporten, Östra por­ ten), 106, 132, 229-231, 239. - Norra Storgatan, 61 f, 70T, 73, 82, 94, 124, 128, 1340, 137, 143, 208, 237, 258 0, 265-269, 272-274, 295, 344, 350, 355. — Norra Strandgatan, 26, 82-84, 190, 213, 225, 239, 297. — Norra Vallgatan, 122, 314. — Nyborgsvägen, 245. — Olympiavägen, 316. — Pil­ gränd, 229. - Postlykta, 213, 215-217, 232. Prins Georgs gata, 314. - Prins Kristians gata, 123. — Prästgatan (Nya Kyrkogårdsgatan), 60, 74, 82, 124, 172, 1740, 1780, 191, 193, 201, 239, 251, 254, 306, 350, 434. - Prästgård, 95, 172179. - Pålsgatan, 245, 250. - Ridbana, 222, 225, 253. — Ridhus, 224—226. - Rosenträdgården, 123. - Roskildegatan, 310 0 - Rotar, 242 0 Rådhus, 26, 34-39, 58 0, 75, 95, 121, 128, 143— 158, 222, 229, 232-235, 239, 255, 458. - Rådhus­ torget, 26, 298. - S:t Clemens gata, 14, 122, 314.

- S:t Clemens kyrka, 13—16, 20 0, 23 0, 69. — S:t Jörgens plats, 250, 309. - S:t Mikaels kapell, 190, 50, 70, 122. - S:t Olai kyrka, 13 0, 18-21.

23 0, 58, 69, 189. - S:t Olaiplatsen, 306. — S:t Peders gata, 122, 249, 315. — S:t Petri kyrka, 13 0, 16 0, 20 0, 23 0, 69-71. - Schollenborg, 249 0 - Silogatan, 311. - Sjömansgatan, 312. —

470

Sjukhus, 180, 196, 222, 229, 231, 250 0. Skansar, 89, 98 0, 106, 199 0, 239. - Skolgatan (Mariagatan), 62, 181, 183 0, 296. - Skolhus, 184—190, 251. - Sköldenborgsgatan, 317. Slottsgatan, 308. - Slottshagen, 23, 69, 89, 113, 115, 123, 126, 250, 313. - Slottshöjden, 105. Slottsvången, 114, 127. - Slottsvångsskolan, 122, 250. - Slottsvägen, 132. - Spannmålsgatan, 312.

- Springpostgränden, 137 0, 217, 239, 255, 272, 302. - Stadsparken, se Krookska planteringen. Stallgatan (Brännerigatan, Lilla Strandgatan, Sjögatan), 21 1-213, 216-218, 222, 225, 298. Stampen, 247, 284. - Stortorget, 25-27, 61, 71, 77, 83, 124, 135, 138-141, 143, 156, 200, 213, 215 0, 227-229, 239, 255 0, 274, 278-280, 296. Strandmur, 98-100, 108. - Strandporten, 115, 120. - Strömgränden, 60, 70 0, 119, 124, 137, 266, 268, 274, 277, 302 0. - Strömgrändsgården, 261, 274-278. - Strömmen, 61, 70,^ 73, 83, 1 12 0, 114, 117, 1 19, 124, 1270, 135-138, 230, 237, 270.

- Sundstorget, 311. — Sågverksgatan, 312. — Sö­ dergatan, 172. - Södra Kyrkogatan, 25, 33, 340, 38 0, 740, 82, 95, 119, 134, 138, 144 0, 233, 304 0 — Södra Lilla gatan, 82, 239, 249, 251, 434. Södra porten (Landskronaporten), 61, 115, 120, 231, 239, 241, 243, 247. - Södra Storgatan, 22, 25, 32, 35, 380, 61, 74, 79, 82, 101, 124, 128, 134, 1450, 172, 1740, 1840, 190, 2000, 228, 232 0, 239, 274, 278-280, 295, 338, 350, 381, 391, 395, 434, 436, 438. — Södra Strandgatan, 82, 100, 181, 243, 251, 298. - Teater, 252 0, 255. - Tobakslyckan, 284. — Tornerhielmska gården, 259.

— Torngränd, 315. - Triangeln, 251. — Trädgårdsgatan, 123, 307. - Tullbommar, 201, 2310. - Tullhus, 199, 229-235. - Tyge Braheplatsen, 136, 300. — Vallar, 89, 91 0, 98—100, 106, 108, 111, 113, 115, 122 0, 126, 132, 248 0 - Vall­ grav, 19, 89, 98 0, 106, 113, 115, 122 0, 126, 132, 248. - Vikingsbergsplatån, 122, 127. - Villa Ska­ let, 114 0 - Villatomtsvägen, 314. — Vintapparlyckan, 172. - Västra Hamngatan, 311. - Älgränden, 300. - Öresundsparken, 106, 122, 127, 313. - Östra Hamngatan, 311. Östra Vallgatan, 122, 314.

Helsingör, 38, 86, 130, 141, 148, 191, 206, 452 0, 458 0 Herreboe, Oajansbruk, 430 Hjälmshults mölla, 254 Hjärnarp, sn, 149 Huseby, bruk, 457 Husensjö, by, 134 HälleOors, bruk, 452 0 Höganäs, 247, 365, 433, 437, 452, 458 0 o

Kalmar, 459 Karlskrona, 457 0 Kastrup, fajansbruk, 418 0, 423

Ortregister Kristianstad, 336, 350, 353, 394 0, 404 Kropp, sn, 330 f., 334 Kulla Gunnarstorp, sl, 343 Kvistofta, sn, 438 Källsåker, bruk, 459 Köge, 421-423 Köpenhamn, 148, 325, 327, 336, 417 0, 430, 452, 458 f.

Simrishamn, 392, 394, 457 Skabelycke, by, 105 Spannarp, gd, 434 Stehag, sn, 414 Stockholm, 259 0, 363, 370, 392, 428, 452, 459 Stralsund, 415 Strövelstorp, sn, 325, 328 Sölvesborg, 49, 415, 424, 427, 431 0

Laholm, 392, 394, 459 Landskrona, 148 0, 202 0, 207, 340, 392, 394 Lund, 336, 402 Lyngsgård, se Billesholm Löddeköpinge, sn, 336

Tinkarp, by, 437 Tjörröd, by, 433, 437 Torrlösa, sn, 164

Malmö, 325, 327 0, 334 0, 372, 374 0, 398, 457 Marieberg, OajansOabrik, 415, 424, 431 Marstrand, 453

Oskarshamn (Döderhultsvik), 459

Vedevåg, bruk, 452 Vegeholm, sl. 415, 434 Ven, 437, 458 Välluv, sn, 372-374, 378, 391, 440 0 Värsjö, by, 434 Västervik, 459 Västra Spång, by, 434 Växjö, 426, 431 0

Pålsjö, gd, 247, 415-432

Ystad, 457-459

Ramlösa hälsobrunn, 251-254 Raus, sn, 165, 325, 335, 350, 353, 378 Rosendal, sl, 398 Råå, fl, 116, 131, 133, 458 Rögle, by, 434 Rörstrand, OajansOabrik, 415, 424, 428, 431, 447

Ängelholm, 336, 392, 394

Norra Vram, sn, 340, 364 Norrköping, 459

Ulfsunda, gd, 247, 433

Orkelljunga, sn, 434 OsterPärnebo, sn, 330 0 Östra Ljungby, sn, 328

UNIVERSITETSBIBLIOTEKET 85

12- 1 2

-.

v. rv»