Filmjournalen

Filmproducenten och -distributören Ilkka Matila:

JAG JAGAR KVALITET MANNERHEIM + FINLÄNDSK FILM I SVERIGE + TWILIGHT + HALLSTRÖM + ARVET EFTER DOGMA 95 NOV 2012 5 EU R

#3 2012

FILMJOURNALEN #3/2012

L

E

D

A

R

E

SATSA PÅ INNEHÅLLET kärlek & anarki, Finlands största filmfestival som i september gick av stapeln i Helsingfors, visade i år ca 180 långfilmer plus ett 70-tal kortfilmer. Mer än 57 000 biljetter såldes till 450 föreställningar. Filmerna representerade mer än 50 länder.

Under år 2011 sattes 191 filmer upp på biograf i vårt land.

30 av filmerna var inhemska, de övriga kom från 16 olika länder. Den amerikanska dominansen var dock suverän. 107 filmer kom från USA, de övriga femton länderna delade på 54 filmer.

Det har stått klart redan en längre tid att det är festivalerna som står för mångfalden och de ”svåra” filmerna i vårt filmutbud. Den regelrätta filmimporten begränsar sig allt mer till publikfilmer. De fem importörer som satsar på ett mer udda program (t.ex. Kinoscreen som specialiserat sig på svensk och nordisk barnfilm) samlade 2011 mindre än 3,5 procent av tittarna.

Den officiella linjen – också på filmstiftelsen – är att festivalerna i fortsättningen får ta hand om den smala filmen.

Men räcker det? Trots imponerande tittarsiffror samlade varje film på Kärlek & Anarki i medeltal endast lite mer än

300 åskådare. 300 tittare per film är inte särskilt mycket och jag är säker på att det i landet finns betydligt fler som gärna sett filmerna om de bara getts tillfälle.

Filmstiftelsens stödprogram för digitalisering av landets biografer har varit en framgång. År 2011 delade man t.ex. ut 2,5 miljoner euro till biograferna för att de skall kunna fortsätta visa de stora publikfilmerna ute i bygderna. Nu när digitaliseringen i praktiken är genomförd vore det kanske dags att satsa på innehållet i stället. Varför inte ge ett kännbart stöd till de biografer som satsar på ett mer mångsidigt filmutbud eller som upplåter sina salar för lokala filmfestivaler? På sikt skulle det leda till en ökad import av smalare film och samtidigt ge filmvänner runt om i landet en möjlighet att njuta av god film på den lokala biografen.

dag andersson, Verksamhetsledare för Finlandssvenskt Filmcentrum

DET HÄR ÄR VI SKRIBENT Anne Nickström

FOTOGRAF Anders Lönnfeldt

JOURNALIST Nanette-Marie Forsström

anne nickström återvände från Stockholm i juni efter ett år med finländska filmer. Nu balanserar hon i Helsingfors mellan svenska känslor och finländsk fakta. Anne har en magisterexamen inom kultur; jobbar på teater Viirus och frilansar som skribent. Hon älskar berättelser, både på filmduken och teaterscenen.

Och tycker att en bra bok ger den bästa kicken.

anders lönnfeldt är nyutexaminerad filmfotograf som drömmer om att jobba utomlands. Under den senaste tiden har han mest gjort musikvideor samt reklam-, konsert- och porträttfotografering. Han tror att bred kunskap ger flera valmöjligheter. Anders är bosatt i Helsingfors men har också gjort film och reklam i Danmark. Kolla in hans portfolio på anderslonnfeldt.com.

nanette-marie forsström är journalist och jobbar för produktionsbolaget Outhouse Media. Hon önskar att hon som lågstadieelev hade haft chansen att delta i något så häftigt som en filmworkshop.

FILMJOURNALEN #3/2012

–2–

I N N E H Å L L Bild ur Hypnotisören som du kan läsa mer om på sidan 14.

NOVEMBER 2012

alla talar om

04

kolumn: camilla roos

ögonen på: marit af björkesten

05

inhemskt: charlotta ödman och bergman 29

filmtips

06 07

essä: martina moliis-mellberg om twilight

30

kolumn: anne hietanen porträttet: ilkka matila

08

inhemskt: thrilling österbotten

34

nordiskt: hypnotisören

14

scenen: szindbád

36

inhemskt: från saga till film på några timmar

16

filmcentrum

38

serie: sebastian nyberg

39

essä: viktor granö om dogma 95

18

nordiskt: den finländska filmens resa i sverige

22

utgivare Finlandssvenskt filmcentrum r.f.

Dag Andersson chefredaktör Andrea Svanbäck redaktionssekreterare Fredrik Bäck skribenter i detta nummer Dag Andersson, Pia Backman, Fredrik Bäck, Nanette-Marie Forsström, Viktor Granö, Anne Hietanen, Liz Lindvall, Martina Moliis-Mellberg, Anne Nickström, Camilla Roos, Kira Schröder, Andrea Svanbäck

28

ad/layout Janne Nylund/Studio PAP omslagsfoto Anders Lönnfeldt kontaktuppgifter Nylandsgatan 1, 20500 Åbo Tel. (02) 250 0410, Fax (02) 250 0431 filmjournalen@filmcentrum.fi vi finns även på webben: www.filmcentrum.fi samt på Facebook och Twitter lust att annonsera i vår tidning?

Ladda ner vårt mediakort på www.filmcentrum.fi

tryck Fram, Vasa 2012 issn 1235-4686

fotografer och illustratörer Astrid Lindroos, Anders Lönnfeldt, Sebastian Nyberg, Benjamin Suomela

sugen på att prenumerera?

4 nummer kostar 25 euro. Prenumerera genom att skicka namn och adress till filmjournalen@rcs.fi –3–

FILMJOURNALEN #3/2012

K

A

L

E

N

D

E

R

#

3

/

2

0

1

2

ALLA TALAR OM Filmjournalen kartlägger vad det snackas om just nu.

1. nordiska rådets filmpris till play

Ruben Östlund får ta emot Nordiska rådets filmpris för sin kritikerrosade Play. Finlands kandidat var Kovasikajuttu, regisserad av Jukka Kärkkäinen och JP Passi. Dokumentärfilmen om punkbandet Petri Kurikan Nimipäivät har redan skördat lagrar här hemma – senast statens filmkonstpris för 2012 – och man får hoppas att framgångarna fortsätter ute i världen. De övriga nominerade filmerna var A royal affair (Nikolaj Arcel, Danmark), Á annan veg (Hafsteinn Gunnar Sigurdsson, Island), samt Kompani Orheim (Arild Andresen, Norge).

2. the spiral - hur gick det sen?

Storsatsningen The Spiral, med bl.a. finländska skådespelarna Tommi Korpela och Elmer Bäck, har avslutats med pompa och ståt vid Europaparlamentet i Bryssel och i Finland vid Didrichsens konstmuseum. Alla bedömare har inte låtit sig förföras av den upphaussade transmediala serien – online-spelet har beskrivits som kryptiskt och svårbegripligt medan tv-seriens tittarsiffror inte i alla avseenden motsvarat förväntningarna (Aftonbladet gick så långt som att kalla serien ”en flopp” och ett ”magplask”). Trots allt har spelet lockat över 13 000 personer, vilket enligt spelexperten Martin Elricsson (Hbl 20.8.) får betraktas som ”extremt höga siffror”. Hur man än väljer att se på saken har The Spiral gett en försmak av den transmediala framtid som utan tvivel är på kommande. Diskussionen fortsätter!

3. marskalken och brecht Då fick man det bekräftat igen – alla förstår sig inte på den fina tyska uppfinningen Verfremdung.

Sedan kvällstidningarna avslöjat att Mannerheim i YLEs lågbudgetproduktion Marskalken av Finland porträtteras av en kenyansk skådespelare, Telley Savalas Otieno, har diskussionsspalterna fyllts av starka reaktioner för och emot. Filmens producent Erkko Lyytinen har tappert försökt peka på värdet i att närma sig ämnet Mannerheim från en ny riktning, och glädjande nog har en stor del av kritikerkåren och bloggosfären gett honom medhåll. Filmjournalen rekommenderar varmt denna soldränkta tolkning av Mannerheimmyten, i regi av Gilbert Lukalia. Sebastian Nyberg kommenterar rabaldret i sin serie på sidan 39!

4. kärlek & anarki av stora mått Helsingfors festivalstolthet, Kärlek & Anarki, firade ett kvarts sekel med en – som vanligt – svåröverblickad mängd sevärd filmkonst. På repertoaren stod nya filmer av såväl etablerade festivalfavoriter som Aleksandr Sokurov, Hirokazu Kore-eda, Julie Delpy, Leos Carax, Richard Linklater, Agnieszka Holland och Whit

FILMJOURNALEN #3/2012

Stillman som nykomlingar som Benh Zeitlin (Beasts of the Southern Wild, bilden) och nordiska stjärnskott som Ruben Östlund (Play). Och som vanligt är det bara en bråkdel av filmerna som når biograferna – en detaljerad lista hittar du på hiff.fi/uutiset. Nytt för i år är serien "Månadens film" som K&A ordnar tillsammans med KAVA: under hösten och våren har man möjlighet att se sådana publikfavoriter som Chicken with Plums, Just the Wind, Zarafa och Rent-a-cat på Orion. Mer information på www.kava.fi.

5. nya riktlinjer för filmbranschen Undervisnings- och kulturministeriets nya riktlinjer för den audiovisuella branschen offentliggjordes av kultur- och idrottsminister Paavo Arhinmäki i början av oktober. I korthet handlar reformen om att ”stärka den mångsidiga audiovisuella kulturen, att förnya stödsystemet samt att betona en regleringsram och en upphovsrättspolitik som stöder den audiovisuella kulturen. Man vill också lyfta fram betydelsen av kulturarvet, mediefostran, forskning, utbildningens samhälleliga betydelse samt informationsgrunden i anslutning till branschen. Det finns totalt 30 riktlinjer, varav sju är nya” (citat från minedu.fi). I riktlinjerna betonas Rundradions roll som producent och finansiär av inhemskt audiovisuellt innehåll. ”Det behövs reformer inom stödsystemet och en mer omfattande finansieringsgrund för produktioner så att vi även framöver kan stöda film och övrigt audiovisuellt innehåll”, kommenterade Arhinmäki.

(Bilden tagen ur Utrensning.)

6. snart dags för mera mumin Svenska kulturfonden har beviljat stöd på 100 000 euro till en ny animerad muminfilm, Moomins the Movie, som bygger på Tove och Lars Janssons klassiska serier. För regin står finsk-franska regissören Xavier Picard och premiären väntas sammanfalla med Tove Janssons 100-årsjubileum år 2014. Filmen som beräknas bli 80 minuter lång baserar sig på seriealbumet om då muminfamiljen åker till Rivieran. Produktionsbolaget Handle Productions har tidagare jobbat med Aki Kaurismäkis Le Havre och barnserien Tommy Tambur för Yle Fem. Förutom Mumin stöder Svenska Kulturfonden bland annat också Yle Fems julkalender 2013, en dramakomediserie med och för barn där Monica Vikström-Jokela står för regin. I genren vuxendrama har Waldemars, en tio timmars dramaserie som utspelar sig i den åländska skärgården, beviljats stöd. Produktionen är ett nordiskt samarbete där Yle fungerar som medfinansiär.

–4–

1 2 3 4 5 6

Ö G O N E N

PÅ

Yle satsar på extern produktion Svenska Yles nya chef Marit af Björkesten följer noga med förändrade tittarvanor. Hon anar en polarisering av framtidens tv-publik men tror att traditionella aktörer som Yle kan hålla jämn takt med utmanarna, de globala video on demand-jättarna.

TEXT: Andrea Svanbäck FOTO: Benjamin Suomela

Det var i mars i år som Marit af Björkesten gick från att vara biträdande chefredaktör på Hufvudstadsbladet till chef för hela Svenska Yle, ett uppdrag som fört med sig stora förväntningar på henne. af Björkesten säger ändå att hon stortrivs.

– Man måste minnas att även om den finlandssvenska medievärlden är liten så har Svenska Yle en otrolig bredd. Jag ser en positiv ambitionsnivå. Yle kan ibland upplevas som lite långsamt och trögflytande men möjligheterna är stora i det här huset.

Vilka utmaningar ser du att Svenska Yle står inför inom några år?

– Allt vi gör hänger ihop med den allmänna medieutvecklingen och svenska språkets position i Finland. Det här påverkar hur viktiga vi upplevs både för den finlandssvenska publiken och för vår växande tvåspråkiga tittargrupp. Något vi också följer med är hur medieanvändningen förändras när utbudet av globala kommersiella aktörer i stil med HBO och Netflix ökar i Finland. På sikt riskerar det leda till en polarisering av publiken, vissa tittare blir mer krävande medan andra riskerar bli svårare att nå.

Marit af Björkesten säger att man på Yle nu följer flera olika prognoser när det gäller förändrade medievanor.

– I mediebranschen tror man alltid på snabba förändringar, men vår absolut största publikgrupp tittar fortfarande helst på traditionell tv. Exakt när det här ändras till förmån för en större konsumtion av video on demand-tjänster vet ingen. Vår Yle Arena står redo när det sker. I framtiden kommer antagligen inte tv:n att räknas som ett lika viktigt premiärfönster. Då kan vi inte längre låta de traditionella kanalerna styra ensamma.

Att Yle Fem om några år ska kunna sända ännu mer färskt material från resten av Norden är något af Björkesten hoppas på. Hon påminner ändå om att den tittargrupp som i dag följer finländsk och rikssvensk tv parallellt fortfarande är rätt liten. Ändå har Svt fått ta över stora delar av Yle Fems helgunderhållning?

– Vi hoppas naturligtvis att då och då kunna erbjuda konkurrenskraftigt, finlandssvenskt helginnehåll men vi kan inte fylla hela helgen. Det här blir naturligtvis mindre intressant om ”on demandtänkandet” ökar.

Hur ser du på svenskspråkig filmfinansiering och Yles roll i den?

– Det stora finlandssvenska dramat kommer även i fortsättningen att behöva många finansiärer för att bli av, givetvis med en genomskinlig finansiering där var och en av parterna självständigt fattar besluten om huruvida de vill delta med pengar.

I höst visar vi exempelvis Ulrika Bengts långfilm Iris och nästa år hennes nya produktion Fyren. Dokumentärsidan hoppas vi däremot kunna fortsätta driva med delvis egna krafter.

Hur ska Svenska Yle i framtiden samarbeta med fonder och externa produktionsbolag?

– I hela Yles långtidsplan ingår tanken att i framtiden köpa in mer av produktionsbolagen. Det är en målmedveten satsning som ska öka med 7 miljoner fram till 2015. I klartext innebär det att över tjugo procent av det inhemska innehållet ska komma utifrån. På finlandssvenskt håll har vi under några år haft en tillfällig lösning med fonderna. Nu när Yles finansiering är spikad återgår en del program till att göras inne i huset. Men även här kommer vi på sikt att igen öka den externa produktionen.

I sammanhanget påpekar af Björkesten vikten av ”rättvis handel”, det vill säga att ingen prisdumpning i form av lägre löner eller för korta arbetsavtal helst ska förekomma.

– Samtidigt kan korta kontrakt knappast undvikas helt, särskilt inte inom etermediernas nyhetsverksamhet.

Ibland är de också självvalda.

Hon säger också att man som bäst jobbar med att påminna de externa bolagen om Yles policy kring obundenhet och tillförlitlighet.

– Även på Yle kämpar vi som bäst med att få bukt med de korta anställningarna.

I hennes framtidsvisioner ingår tron på Yles roll som brobyggare, inte minst när det gäller att öppna upp Norden för resten av Finland.

– Som finlandssvenskar är vi snabba på att känna igen nya nordiska trender och hur de kan inspirera vårt innehåll. Även uppdraget att fungera som livskraften i den finlandssvenska kulturen och bjuda in finskspråkiga att delta är centralt. Men sist och slutligen handlar allt om innehåll, där finns de största utmaningarna i den globala världen.

–5–

MARIT AF BJÖRKESTEN ålder: 42 bor: I Esbo med man och tre barn. arbete: Chef för Svenska Yle. senast sedda film: The Artist. favoritprogram på yle fem: Jag försöker se åtminstone det första avsnittet av allt nytt som Yle visar. Kontinuerligt ser jag främst på Buu-klubben och aktualiteter.

FILMJOURNALEN #3/2012

F

I

L

M

T

I

P

S

#

3

/

2

0

1

2

DE OMISTLIGA HÖSTFILMERNA Filmjournalen kollar in tv- och filmutbudet och listar det du ska hålla extra koll på i höst.

1. 007 skyfall

premiär 26.10.

Daniel Craig återkommer som allas favoritspion 007. För regin står denna gång Sam Mendes (American Beauty, Revolutionary Road) och Craig får sällskap av, förutom trotjänarna Judi Dench, Ralph Fiennes och Javier Bardem, svenska Ola Rapace och Jens Hultén. Att Mendes anlitat sin favoritfotograf, den briljante Roger Deakins (som även arbetat med bröderna Coen), bådar gott. Actionartisteri på hög nivå utlovas!

2. argo

premiär 2.11.

Ben Affleck lånar regissörsstolen en gång till med kritikerrosade Argo, en film med verklighetsbakgrund om hur CIA räddar sex amerikaner strandsatta i den kanadensiska ambassadörens hem i Teheran, mitt under iranska revolutionen. Affleck spelar själv Tony Mendez, CIA-agenten som – hur osannolikt det än låter –reser till landet för att förbereda inspelningen av ett rymdäventyr, ”Argo”, och i samma veva rädda amerikanerna. ”Only in Iran”, får man väl säga?

1

6

6.kummisetäni thaimorsian

2

7

3

8

5. palme

premiär 16.11.

Ett populärkulturellt fenomen av stora mått kulminerar i en femte spelfilm. På sidan XX sätter Martina Moliis-Mellberg Twilightserien under lupp.

9. call girl

4

9

premiär 30.11.

Stilmedvetne Mikael Marcimain (Upp till kamp, Lasermannen) har gjort en lång och ambitiös thriller om 1976 års bordellhärva i Sverige. För fotot står likaså skicklige Hoyte van Hoytema (Tinker, tailor, soldier, spy). Call girl har potential att överraska!

10. the hobbit: an unexpected journey

5

10

premiär 9.11.

Den omtalade Olof Palme-dokumentären av Maud Nycander och Kristina Lindström är förutom Call girl, se nedan, det enda svenska inslaget på höstens biorepertoar – men av allt att döma ett mycket lovande sådant. Mårten Westö, som såg filmen i Visby, rapporterade att ”man sit-

FILMJOURNALEN #3/2012

premiär 16.11.

Marion Cotillard och Matthias Schoenarts spelar späckhuggartränare respektive arbetslös värsting i Jacques Audiards (Mitt hjärtas förlorade slag, En profet) nya osentimentala drama. Bygger på kanadensaren Craig Davidsons novellsamling med samma namn.

8. twilight – breaking dawn 2

4. 2 dagar i new york

premiär 9.11.

På Kärlek & Anarki har man redan kunnat se produktiva Julie Delpys senaste film.

Glädjande nog får den biopremiär med mindre fördröjning än föregångaren Le Skylab. Familjerelationerna är igen i fokus: Marion och Mingus, bosatta på Manhattan, får sina rutiner omkullkastade när Marions knasiga familj kommer på besök.

premiär 16.11.

Unge förmågan Wille Hyvönens dokumentärfilm om kärlek över nationsgränserna, pengar och fördomar. Vi lär känna Hytönens gudfar, charkuteristen Seppo Tossavainen, och dennes trolovade Yupin Chuamram – handlar deras relation om äkta kärlek eller något mer krasst?

7. de rouille et d'os

3. la guerre est declarée

premiär 2.11.

Den franska fjolårssuccén La guerre est declarée, som lockat över 2,5 miljoner biobesökare i hemlandet, får inhemsk premiär tack vare modiga Cinema Mondo. Valérie Donzelli har gjort en film med självbiografiska ingredienser om hur ett par hanterar sitt barns sjukdom.

ter trollbunden från första rutan till den sista” (Hbl 3.10). Över 100 000 har sett filmen i Sverige, vilket gör Palme till den mest framgångsrika svenska dokumentärfilmen sedan Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979).

Missa inte!

–6–

premiär 12.12.

Julfilmen nummer ett? Första delen av Peter Jacksons mastodontiska, tredelade filmatisering av Tolkiens Bilbo – En hobbits äventyr. Man frågar sig om bokens intrig håller för en sådan behandling, men högst sannolikt kommer Jackson igen att slå en stor del av filmvärlden med häpnad. Martin Freeman (Liftarens guide till galaxen) gör titelrollen och en mängd Sagan om ringen-skådisar återkommer, däribland Ian McKellen, Andy Serkis, Hugo Weaving, Cate Blanchett, Christopher Lee, Ian Holm, Elijah Wood och Orlando Bloom.

KO L U M N

FÖRVÄNTNINGARNA SOM FÖRSTÖR

A

lla sade att Bali är fantastiskt. Jag reser till Bali med skyhöga förväntningar. Redan första dagen börjar jag svära. Det här är ju som Kanarieöarna tänker jag argt. Visst är naturen vacker, risfälten rogivande, men något himmelrike är det ju inte. När jag sedan träffar min granne Börje från Borgå får jag nog. Jag vill verkligen inte fira semester tillsammans med precis alla andra, speciellt inte med dem jag just flytt ifrån. I så fall sitter jag faktiskt hellre hemma och surar. Eller reser till någon för mig okänd plats som jag inte vet något om alls – utan förväntningar. Det blir alltid bäst så.

Detsamma gäller filmer.

Hur många gånger har jag inte hört en rad kritiker, såväl självutnämnda som professionella, hänfört öppna upp superlativkranen och låta lovprisningen strömma över en film. Varje år kommer det åtminstone en Benjamin Button. Plötsligt tappar alla simultant förmågan till kritik och efter att äntligen slippa vara, eller låtsas vara, cynisk och blasé slår det ibland över helt åt andra hållet. Och det är fint. Jag hyllar folk som hyllar annat folk.

Det är alldeles för lätt att vara kritisk. Att såga en film, en bok eller vilket som helst försök till konstnärlig yttring, det kan vilket lekskolebarn som helst. Men att genuint lyfta fram och syna något med vänlig blick, det är svårare, eftersom det alltid är både lättare och finare att argsint dissekera än att gilla. Men, det finns en slagsida med positiva recensioner och det är förväntningarna. Ja, ni förstod redan meningen med min lilla Bali-liknelse.

Måhända är det min inre tonåring som fortfarande lever och mår bra i min medelålder, men behovet av att tycka annorlunda är lika starkt som någonsin förr. Ge mig en dålig recension och jag springer genast till bion. Ge mig några texter som lovprisar en och samma film och jag känner mig barnsligt nog tvungen att bojkotta filmen. En ny vana jag har är att helt enkelt spara recensionerna till efter att jag sett filmen. Ibland ber jag också vänner

att inte berätta desto mera om sina filmupplevelser ifall jag själv tänker se filmen ifråga. Det är oerhört roligt att bara gå och se en film utan förväntningar. Det ger en extra spänning, nästan som att gå på blind date istället för att träffa sin gamla gubbe.

Och utan att ens behöva tänja på sanningen kan jag dessutom knyta ihop både min Bali-resa med en fantastisk filmupplevelse.

På den långa flygresan hem hade jag alternativet att antingen försöka supa ihjäl mig av tristess eller kolla igenom filmutbudet på planet. Det fanns bara Bollywoodfilmer att välja mellan. Jag hann knappt tänka att det var då mig ett eländigt utbud innan jag redan var inne i en film som jag helt hämningslöst kände att jag älskade. Jag minns inte vad den hette och hade någon annan innan sagt att den var bra, hade jag inte ens gett den en chans.

Och kanske jag faktiskt hade druckit lite, men det var inte poängen. Poängen är att det ibland är bäst att först efteråt höra vad de andra tyckte om filmen. Poängen är att det är skönt att få känna sig utvald och åtminstone ibland få vara den som upptäcker något först, som själv får vara den som bestämmer om något känns bra eller inte, må det sen vara en film eller Bali.

–7–

astrid lindroos

Anne Hietanen jobbar på Svenska Yle och älskar snälla mänskor och överraskningar.

FILMJOURNALEN #3/2012

P O R T R ÄT T E T

FINSK FILMS TREKAMPARE SÄLJER NORDISK FILM

MED SMÅ BOKSTÄVER TEXT: Kira Schroeder FOTO: Anders Lönnfeldt

Det kunde ha blivit politisk PR-maskin av honom, men Ilkka Matila föll för siffror och film. Idag hör han och affärspartnern Marko Röhr till Finlands mest framgångsrika producenter, som dessutom driver en biografkedja och distribuerar film. Men varför ska man tala tyst om nordisk film om man vill lyckas sälja den till en finsk publik?

FILMJOURNALEN #3/2012

–8–

–9–

FILMJOURNALEN #3/2012

P O R T R ÄT T E T

D

et är full rulle på Matila Röhr Productions kontor i Kabelfabriken i Helsingfors. Här, bland blommiga mormorstapeter och högteknologisk klipputrustning har många finska långfilmer och tv-serier fått sin början de senaste 20 åren. Den gamla industriella miljön påminner om att det här är en plats där man vill skapa förutsättningar för ett hantverk.

Ilkka Matila, som tillsammans med affärspartnern Marko Röhr grundande produktionsbolaget Matila Röhr Productions i början av 1990-talet, ser film som ett hantverk som kräver totalt engagemang.

– När jag inleder produktionen av en ny film brukar jag välkomna hela teamet och jämföra den förestående produktionen med en seglats.

Jag vill jobba med folk jag kan lita på, och jag brukar be teamet säga ifrån direkt ifall de tror att det blir för svårt för dem. Efter det här mötet är det för sent att dra sig ur – då har vi lättat ankar och man kan inte hoppa av mitt på oceanen, det får man göra först när vi rott projektet i hamn. Filmskapande kräver flexibilitet, men också lojalitet gentemot det gemensamma projektet.

Ilkka Matilas recept för filmskapande har varit framgångsrikt, Matila & Röhr har vid det här laget producerat över 30 långfilmer, dokumentärer och tv-dramer. Dessutom gör männen också tv-serier, distribuerar film och driver biografer på olika håll i landet. Men hur hamnade Matila här, på ett av landets största produktionsbolag med väletablerade utländska filmkontakter och en enastående utsikt över det finländska filmlandskapet?

FILMRÄTTIGHETER ISTÄLLET FÖR PROPAGANDA Det kunde ha gått så att mannen med den genomträngande blicken hade börjat sälja politiska idéer, men en professor vid konstinFILMJOURNALEN #3/2012

dustriella högskolan gav en knuff i en annan riktning. Platsen var Berlin, tiden medlet av 1980-talet och många av Matilas kurskamrater skulle senare bli PR-strateger. Matila pluggade bland annat audiovisuell kommunikation och marknadsföring och stod inför valet mellan samhällskommunikation eller ekonomisk inriktning, då hans professor tog till orda: ”Herr Matila, jag har sett så mycket att med era talanger tillråder jag er att börja med ekonomi.”

Och fokuset på ekonomi har definitivt varit till nytta i arbetet som producent och företagare. Redan under studietiden hade Matila foten inne i branschen, var statist och gjorde mindre roller i över 50 olika filmer och tv-serier.

– Man fick 100 tyska mark per dag, vilket var bra på den tiden. Det var ett bra sätt att finansiera studierna och lära sig spelfilm, minns han.

Efter studierna började Matila köpa in film för andra uppdragsgivare. I takt med att han lärde känna allt fler filmskapare kunde han tillsammans med en fransk kollega representera sådana filmer som hans uppdragsgivare inte var intresserade av.

– Några år senare började jag känna att jag nog egentligen vill göra egna filmer. Jag var i Cannes och hade en massa möten med inköpare, men kände att det inte var kul längre. Jag kände att jag försökte sälja filmer som jag inte trodde på, säger han.

Vid samma tid i början av 90-talet hade Ilkka Matila också börjat på utbildningsprogrammet Ad Astra för lovande filmtalanger på Konstindustriella högskolan i Helsingfors med kurskamrater som Tero Kaukomaa, (bl.a.

Iron Sky, samproducent Svinalängorna), Mika Rintalahti (idag professor vid Konstindustriella högskolans filmlinje), Stiina Laakso (som producerat bl.a. tv-serien Salatut elämät) och Petri Jokiranta (producenten bakom bland annat Rare Exports) – kort sagt personer som idag hör till landets mest framgångsrika inom sin bransch.

Matila blev egenföretagare och träffade så småningom Marko Röhr som också han hade ett eget produktionsbolag. Ett av de första gemensamma lyckade projekten var en dokumentär om Islands undervattensliv. Undervattenskompetensen skulle bli något som de kunde dra nytta av genom hela karriären – nu senast i sommarens tv-serie om Östersjön och en kommande samnordisk dramaproduktion om pionjärdykarna i den tidiga norska oljeindustrin. Efter olika samarbeten insåg männen att det var både roligare och ekonomiskt vettigare att slå ihop sin kompetens och grundande Matila Röhr Productions.

När man ser på vad bolaget åstadkommit ser det ut som en framgångssaga, men hur hanterar Ilkka Matila eventuella misslyckanden?

– 10 –

– Efter varje projekt tänker jag först på allt jag skulle ha velat göra och hur jag kommer att göra det nästa gång. Tyvärr betyder detta att jag känner mig misslyckad praktiskt taget varje gång jag har avslutat ett projekt. Först när jag har tagit avstånd till filmen ser jag också allt det som jag lyckats med och kan njuta av resultatet. På det här sättet lär jag mig hela tiden, förhoppningsvis!

SÄLJ NORDISK FILM MED SMÅ BOKSTÄVER Samma dag vi gör intervjun har den svenska filmen Snabba Cash 2 premiär – en film som Bio Rex Distribution, där Ilkka Matila är en av delägarna, distribuerar. Men att det handlar om en nordisk film är inget som distributörerna använder som säljargument. Via sin inköpsverksamhet importerar Matila & Röhr en hel del nordisk film, men just den termen är enligt Matila inte speciellt säljvänlig.

– Vi försöker undvika att filmerna ska betraktas som nordiska, utan betonar istället att de är intressanta filmer oberoende av nationalitet.

»Det är självmord att bara

koncentrera sig på kulturellt ambitiösa verk – då förlorar en stor del av publiken förtroendet.« Ilkka Matila

För att försöka nå en större publik betonar vi kanske att det är bra genrefilm, eller att det handlar om en viss regissör. Det finns helt klart en publik som följer vissa auteur-regissörer som Susanne Bier.

Varifrån filmen kommer har egentligen inte mycket att göra med den berättelsens kvalitet, enligt Matila. Han säger att det visserligen talas om en viss filmpublik som aktivt letar efter nordisk film, men menar att den andelen av publiken inte är speciellt stor.

KVALITET FÖR MASSORNA Ett ord som återkommer flera gånger under intervjun är kvalitet. Det förefaller som om just jakten på kvalitet ofta har varit en drivkraft då Ilkka Matila har gett sig in på ett nytt filmområde, ofta med tanken att han kan göra bättre själv. Men hur går de höga kvalitetsidealen ihop med den tydliga ambitionen att locka stora massor – måste man inte tumma på någondera?

Matila ser ingen konflikt i att göra kvalitet för en stor publik .

– Dålig kvalitet säljer inte. Jag ser fortfarande film som ett hantverk. Hur ska man kunna stå bakom det man gör om man inte eftersträvar kvalitet och är stolt över det man gör, frågar han.

Men vad innebär då bra film för denne filmens mångkampare?

– Det viktigaste är en historia som håller från början till slut, säger Matila. Bild- och ljudmässigt måste filmen vara anpassad för det medium där man ser den – det är stor skillnad på TV- och biograffilm.

Matila menar att vissa ansvariga producenter och regissörer glömmer bort att spelfilmens främsta visningsplats är biografen.

– Det är ett grymt medium för ljud och bild – allt måste vara i stort sett perfekt. Digitaliseringen ställer ännu högre krav på kvaliteten, det går helt enkelt inte att slarva med någonting, säger han.

I Sverige har det förts en debatt om centraliseringen av biografmarknaden, där SF Bio fått en närmast monopolartad ställning. Ilkka Matila anser att en liknande situation råder i

– 11 –

Finland, men han är ändå inte speciellt oroad över nuläget.

– Finnkino har över 70 procent av marknaden. Det att vårt lilla bolag Bio Rex Cinemas är Finlands näst största aktör med 7 procent av marknaden säger rätt mycket. Resterande 23 procent delas av många mindre bolag. Ur en marknadsmässig, kapitalistisk synvinkel är det inte bra, men å andra sidan är Finnkino ett välskött företag med bra biografer och service. De försöker faktiskt också visa icke-kommersiella filmer och bära sitt ansvar eftersom de är de facto-monopolister.

Det som Matila ser som ett större orosmoment är vad den centraliserade biografmarknaden kan leda till i framtiden. Han frågar sig om monopolsituationen kan leda till någon form av stagnation där intresset för filmer minskar.

– Det är en typisk utveckling för branscher där ett bolag behärskar marknaden. Innovation skapas ofta i mindre företag. Men det finns säkert inget entydigt rätt och fel svar, det gäller för branschen att följa den internatio-

FILMJOURNALEN #3/2012

P O R T R ÄT T E T nella utvecklingen och lyssna till publikens åsikter.

UPP TILL KAMP MOT HEMBIO I VARDAGSRUMMET Det var bristen på kvalitet i små biosalonger som fick Ilkka Matila och affärspartnern Marko Röhr att börja ägna sig åt biografverksamhet. Det hela började med en frustration som uppstod då duon reste landet runt med olika spelfilmer.

– När man kom till små städer med dålig biografteknik kändes det dumt att ha investerat stora summor i filmens ljud ifall biografen till exempel bara hade monoljud. Vi ville ha kvalitet och försökte gnälla på biografägarna, men ofta blev svaret: Äh, folk kommer ju ändå, varför ska vi göra dyra investeringar?

– Men det stämde inte, siffrorna började gå ner när folk ibland till och med fick bättre ljud hemma i vardagsrummet än i biografsalongerna.

Sin första biograf öppnade Matila & Röhr i Kajana i början av 2000-talet.

– Det är nog ingenting jag kan rekommendera för någon, skrattar Matila, som i nästa mening ändå konstaterar att biografen blev en jätteframgång.

– Tidigare hade staden haft ungefär 21 000 biografbesök per år, efter att vi öppnade ökade antalet till 75 000 – och det i en stad med 35 000 invånare.

Senare har Matila & Röhr upprepat konceptet i Tavastehus, Esbo och nu senast Borgå. Företaget Bio Rex Cinemas OY, som Matila äger tillsammans med Marko Röhr och Aku Jaakkola driver också en biograf i anrika Bio Rex i centrum av Helsingfors, men där lyckades man inte med samma koncept som på de andra orterna och idag är Bio Rex en beställningsbiograf för företagskunder.

MÄNGDEN FILMER INTE ETT MÅTT PÅ KVALITET Vad anser då en man som har haft sina fingrar med i så många delar av filmproduktion och -distribution om dagens finländska filmlandskap? Ilkka Matila tycker att situationen är märklig. Branschen har nått ett läge man eftersträvat länge: det görs fler filmer och fler regissörer får möjligheter. Det har ändå lett till att det enligt Matila i dag görs en del filmer som inte duger för den stora filmduken.

– En del filmer har helt enkelt för små ambitioner. För mig blir det små filmer. Jag anser att det skulle vara bättre för kvaliteten att producera färre filmer med större budget, säger Matila.

Samtidigt poängterar han att det är bra att det görs filmer i olika genrer och att olika sorters regissörer får pröva vingarna.

– Spelfilmen är den högsta och mest komplexa formen av audiovisuell produktion som FILMJOURNALEN #3/2012

kräver mycket erfarenhet och praktik, och för att nå dit måste man ha möjlighet att experimentera.

De senaste åren har det varit populärt att snegla mot den danska och svenska filmindustrins framgångar, men enligt Matila är det inte vettigt att jämföra den finländska filmindustrin med just de länderna, eftersom de har en helt annan form av filmhistoria och -arv.

– Det är lättare att sälja en dansk film som kanske inte är en pärla helt enkelt på grund av att dansk filmindustri är ett brand på ett helt annat vis än finländsk filmindustri. Det är betydligt vettigare att jämföra vår filmindustri t.ex. med den norska eller isländska, menar Matila.

– De har lyckats för att de vågat investera mycket kapital i filmproduktion och regissörer och producenter rör på sig mer, de gör filmer i Hollywood eller annars på engelska. Där slår nya filmskapare igenom varje år, vilket vi saknar i Finland. Det låter kanske patetiskt att säga att det handlar om resurser, men så är det.

– 12 –

För några år sedan fördes en häftig debatt om Filmstiftelsens stödpolitik, där några stora, kommersiellt framgångsrika producenter ondgjorde sig över att ickekommersiella konstfilmer fick så mycket stöd. Ilkka Matila anser att det måste göras också experimentella filmer, vilket han ser som en sorts R&D, filmens forsknings- och utvecklingsarbete.

– Men samtidigt har vi ett ansvar inför vår publik. Vi måste producera filmer som ger oss en raison d’être. Varför ska samhället – den stora massan – stöda filmer som inte ger dem någon njutning? Det är självmord att bara koncentrera sig på kulturellt ambitiösa verk – då förlorar en stor del av publiken förtroendet.

Biograferna lever av människor som köper biljetter, och försvinner biograferna finns heller inga ställen att visa konstfilm på, resonerar Matila.

TRE STOLAR GER GOD UTSIKT I egenskap av producent, distributör och biografentreprenör har Ilkka Matila en unik ut-

filmfolk om ilkka matila ilkka matila född: 22.5 1963, Esbo. bor: I Träskända. gör: Film- och tv-producent, biografentreprenör, filmdistributör. gillar mest med mitt yrke: Mångsidigheten. gillar minst med mitt yrke: Oärliga människor familj: Hustru och fyra barn. favoritfilm: De skoningslösa (Unforgiven) av Clint Eastwood. kända filmer: Bl.a. Vägen till Rukajärvi, Den bästa av mödrar, Eldslukaren.

Olli Saarela regissör Samarbetat med Matila bland annat i filmerna Rukajärven tie, Rölli ja metsänhenki, Suden Vuosi samt Harjunpää ja Pahan Pappi

ett plock ur filmografin Rölli ja kultainen avain (2013), Rakkauden rasvaprosentti (2012), Harjunpää ja pahan pappi (2010), Suden Vuosi (2007), The Ninth Legion (2005), Den bästa av mödrar (2005), Kuutamolla (2002), Rukajärven Tie (1999), Tulennielijä (1998)

siktsplats över det finländska filmlandskapet.

– Personligen tycker jag att det är en utmärkt plats att följa med filmens liv från idé till den vita duken och vidare. Det att jag känner till hela vägen tror jag också gör mig till en bättre producent. Samtidigt har jag också mycket ansvar: om jag tror att jag vet allt och filmen ändå inte fungerar kan jag bara skylla mig själv. Ändå sitter varken Ilkka Matila eller affärspartnern Marko Röhr i ensamt majestät på sina tre stolar, bolagen de är med i utgör ett ganska komplicerat system med många intressenter.

Bolaget Matila Röhr Nordisk består av två varumärken –filmproduktionsbolaget Matila Röhr Productions och tv-produktionsbolaget Nordisk Film och Tv Finland, där de andra delägarna förutom Matila & Röhr är Egmont-ägda Nordisk Film och Antti Väisänen. Dessutom är Matila och Röhr delägare i distributörsbolaget Bio Rex Distribution och biografkedjan Bio Rex Cinemas.

Om jag hade tillräckligt kapital idag skulle jag helst se att vi kunde äga allt själv. Utifrån

”Jag uppskattar Ilkka otroligt mycket.

Det finns producenter som aldrig besöker inspelningsplatser eller deltar i manusprocessen, men sådan är inte Ilkka.

Han sparar inte på sig själv i produktioner utan är en verklig innehållsproducent som aldrig lämnar sin regissör ensam i svåra stunder. Jag minns när vi höll på med filmen Rölli ja metsänhenki och vi skrev om manuset på tumanhand – Ilkka satt uppe till gryningen tillsammans med mig och skrev, det vet jag inte många producenter som skulle göra. Även om vår relation ibland är stormig, som det kan vara mellan två starka personligheter, brukar konfrontationerna leda till bättre slutprodukter – när någon utmanar ens åsikter måsta man skärpa argumenten.”

kan det hela se ut som en enda studio, men vi är många intressenter med ibland motsatta intressen, säger Matila.

Kan det finnas någon som anser att Matia & Röhr är inblandade i alltför många sidor av den finländska filmindustrin?

– Alla är välkomna att göra det vi gjort. Alla producenter borde lära sig mer om alla tre bitar, det hör till grunderna att kunna det. Varför skulle vi vara ett hot mot någon? Våra biografer visar alla producenters och distributörers filmer, och vi finns främst i sådana städer där det inte finns så många konkurrenter. Eller så har vi kommit till just de platserna för att tidigare entreprenörer inte hade utvecklat sin biograf tillräckligt mycket. Finsk film skulle må bra av fler eldsjälar som vågar ta risker, säger Ilkka Matila.

– 13 –

Irina Krohn VD för Finlands Filmstiftelse ”Filmbranschen är så personcentrerad, som VD för Filmstiftelsen kan jag inte uttala mig om enskilda filmproffs personligheter, men jag kan säga något om deras prestationer.

Filmbranschen är hård, alla som lyckas göra flera filmer förtjänar respekt. Ilkka Matila har öppnat dörrar för finsk films internationalisering och visat vägen. T.ex.

Den bästa av mödrar (som Ilkka Matila producerade och Klaus Härö regisserade) hade 13 finansiärer (utländsk finansiering bland från Sverige, Norge och Danmark).”

FILMJOURNALEN #3/2012

A K T U E L LT

HALLSTRÖM SKILDRAR SITT STOCKHOLM TEXT: Liz Lindvall

Efter 25 år gör Lasse Hallström film i Sverige igen. I slutet av september var det premiär för Hypnotisören, baserad på Lars Keplers deckare med samma namn, en thriller om en brutal mördare som nästan utplånar en hel familj. I rollerna syns Mikael Persbrandt, Lena Olin och vår egen Tobias Zilliacus.

FILMJOURNALEN #3/2012

– 14 –

E

n vilja att återvända hem fanns i bakgrunden när arbetet med den svenska filmen Hypnotisören tog form.

Lasse Hallström har i över 20 år arbetat som regissör i Hollywood och förverkligat flera prisbelönta filmer som Gilbert Grape, Ciderhusreglerna och Chocolat. Filmatiseringen av Lars Keplers kriminalroman var ett bra tillfälle för honom att få tillbringa mer tid än vanligt i Sverige, säger han, och dessutom gav det honom möjligheten att få göra en thriller. I USA får han inte så många sådana erbjudanden.

– Jag har anklagats för att vara för känslosam, på gränsen till sentimental. Jag tycker om att värma hjärtan, men det här gången ville jag skrämmas. Jag är i själva verket allergisk mot sentimentalitet.

Han tittar på frun Lena Olin som sitter bredvid honom för som för att kontrollera att hon instämmer och rättar till glasögonen.

Vi befinner oss på filmfestivalen i San Sebastian i spanska Baskien, där filmen Hypnotisören blivit uttagen att delta i festivalens huvudtävling. Hur det går här kan ge en försmak på Oscarsgalan.

Svenska filminstitutet har nämligen utsett Hypnotisören som Sveriges Oscarsbidrag. Det här är Hallströms första thriller och redan innan inspelningen startade var filmen såld till över 30 länder utanför Norden.

– Skandinaviska thrillers har en mer lågmäld ton än de amerikanska som använder sig av högre och högre röster hela tiden. Jag har med detta manus velat göra något mer äkta och autentiskt. En thriller där inte karaktärerna offras på grund av filmens intrig. Man kan säga att Hypnotisören är som en hybrid mellan ett relationsdrama och en thriller.

Den svenske regissören har under sin Hollywoodkarriär förvandlat flera populära böcker till film: två av Nicholas Sparks och en av John Irving som själv skrev manus till Ciderhusreglerna så framgångsrikt att han Oscarbelönades. När det gäller Hypnotisören, kommer bokens läsare att upptäcka att ganska mycket är ändrat. Med hänförande foto fångar Hallström sitt gamla Stockholm i grå vinterskrud. Stämningen är tät, såväl ute på stan som hemma hos familjen Bark. Läkaren och hypnotisören Erik vandrar runt i pillerdimma och hans konstnärshustru Simone är på väg att tappa sugen. Deras blödarsjuke son Benjamin sitter framför datorn och pepprar soldater till höger och vänster.

Samtidigt som makarna Bark rotar runt i skärvorna av sitt äktenskap sticks en familj ihjäl. Filmen ger mycket plats åt hypnotisörens Erik (Mikael Persbrandt) och hans hustrus Simones (Lena Olin) historia.

»För mig personligen handlar

det om att jag vill skildra mitt Stockholm. Jag har ju ändå levt mina första 40 år här och känner till atmosfären och historien.«

– Ja, det har blivit mer av det temat som intresserar mig; deras äktenskapsdrama och dess utveckling, säger Hallström.

– Det mest intressanta för mig som skådespelare är att skildra de irrationella, men samtidigt logiska reaktioner som människor får i sådana här traumatiska situationer, inflikar Lena Olin.

Hon ler snabbt med stängd mun och fast blick.

Om hennes motspelare Mikael Persbrandt säger Hallström att han är Sveriges bästa skådespelare just nu.

– Om han inte hade en svensk accent på sin engelska så skulle han kunna vara en världsstjärna. Han har ögonen, han har intelligensen och rösten. Han har alla de egenskaper som fungerar jättebra för den här rollen.

I Hypnotisören har även den finlandssvenska skådespelaren Tobias Zilliacus en viktig roll som polisen Joona Linna. Han har aldrig tidigare spelat en så pass välkänd romanfigur på film, men är bland annat känd som Harry Järv i krigsdramat Framom främsta linjen.

– För mig har filmen varit ett experiment och jag lät alla tre skådespelare improvisera mycket. Det har varit viktigt att lägga ner mycket tid på deras prestationer för att skapa en äkta känsla, säger Hallström.

Förr när man såg svenska filmer ute i världen var det alltid sommar. Sommaren med Monica, Hon dansade en sommar och Tror du på änglar? bara för att nämna några. Men sedan tio år tillbaka är det alltid vinter i svenska filmer. Är det mer exotiskt att visa upp ett kallt och mörkt Sverige?

– Jag vet inte, säger Hallström och rycker på axlarna. Men i dag verkar de mörka berättelserna fungera bättre kommersiellt. Vi har en lång vinter i Sverige så det är ju bra att vi även kan producera filmer då. För mig personligen handlar det om att jag vill skildra mitt Stockholm. Jag har ju ändå levt mina första 40 år här och känner till atmosfären och historien. Jag vill fästa uppmärksamhet vid alla detaljer och stämningen som vintern i Sveriges huvudstad erbjuder.

Huruvida filmatiseringen av Hypnotisören är hans chans att rida på vågen av svenska kriminaldeckare vill han däremot inte prata så mycket om.

– Jag har sett Millennium-serien och gillade den, men annars vet jag inte så mycket om svenska deckare just nu. För mig var det viktigaste att få pröva på en annan genre med den här filmen, men det var ingen våg jag hoppade på.

– Jag kan i stort sett åka vart som helst dit ett manus tar mig.

Jag ser mig som en internationell filmskapare. Men ibland gör jag en större kommersiell film för de stora bolagen och ibland gör jag en film av kärlek. Jag kan inte göra den ena utan den andra. Filmindustrin är verkligen en bransch där konst och kommersiella syften blandas på det viset, säger han och intygar att Hypnotisören gjorts av kärlek.

Att komma tillbaka till Stockholm och att få bo i staden en längre period har paret Hallström/Olin stortrivts med.

– Vi har fått lära känna staden igen, det har varit paradisiskt. Nu har jag nya kontakter med producenter och folk på SF och jag vill väldigt gärna göra mer film här.

– 15 –

FILMJOURNALEN #3/2012

R E P O R TA G E

FRÅN SAGA TILL FILM PÅ NÅGRA TIMMAR

Klockan är kvart före nio en dimmig höstmorgon i oktober. Vi befinner oss i Pyttis svenska skola, där en klass småsömniga men ivriga ettor sitter samlade i en ring i spänd förväntan.

– Idag ska det handla om media, är det någon som vet vad det är? frågar filmmakaren Antonia Ringbom.

– Kanske är det ett sådant där vuxenord, kommenterar kulturarbetaren och medieläraren Rasmus Sumelius, när ingen verkar veta vad det handlar om.

Tillsammans kommer klassen fram till att media är olika verktyg man kan använda för att kunna berätta olika viktiga saker för många andra – till och med för hela världen. Diskussionen kommer snart in på olika tv-program.

– Pappa tittar på formel 1, berättar en av ettorna.

– Min mamma ser på såna där man gör hus, säger en annan.

De flesta verkar också ha koll på att när det är dags för tv-nyheter måste man vara tyst. Men hur kan man då skilja på om det som man ser på är sant eller inte, frågar Ringbom.

– Salatut elämät är nog sant, svarar en av flickorna i klassen.

– Och Buu-klubben, flikar en annan in, och diskussionen kring hur

FILMJOURNALEN #3/2012

det egentligen ligger till med sanningshalten i olika typer av program snurrar vidare.

filmskapande på barnens villkor Ringbom och Sumelius turnerar det här året i olika skolor med filmworkshopen ”Från saga till film”, där barnen får göra egna animationer och filmsnuttar. Under en förmiddag per klass hjälper de barnen att filma, animera och editera utgående från något tema som barnen själva är intresserade av. Tanken är också att baka in en del mediefostran mellan varven, så det blir ett digert program.

– Det rör sig om rätt små barn, och det är klart att man måste ta det på deras villkor, säger Ringbom. Men det har varit jättelyckat!

Det är inte väldigt mycket mediefostran som ledarna hinner med innan workshopdeltagarna börjar skruva på sig. Då passar det bra med att ta in en lek, där barnen bland annat får öva på att spela olika rollfigurer. Sagoläsningen med Ringboms gula giraff i bokform och senare också som animationsfilm går också bra hem, och barnen verkar mäkta imponerade över att Ringbom själv har gjort både boken och filmen. Under våren har duon Ringbom-Sumelius besökt tre skolor, och nu på hösten blir det ytterligare åtta.

Deltagarna är främst förskolebarn och förstaklassare. De flesta av skolorna ligger, liksom Pyttis, på rätt så finskspråkiga orter. Initiativet och finansieringen kommer från Finlandssvenskt filmcentrum,

– 16 –

men Ringbom och Sumelius har fått fria händer när det gäller själva innehållet i workshopen. från teori till praktik – Det här är den bästa dagen! Den bästäbästabästa dagen! utropar barnen i kör när det blir klart att också de själva ska få pröva på att göra film.

Gruppen har tidigare enats om att de vill göra en film om en brand i Pyttis som ett av klassens tvillingpar berättar att deras pappa har sett.

Barnen delas in i två grupper, där den ena får göra animation tillsammans med Ringbom, och den andra film med Sumelius.

Animationsgruppen sätter sig ner och börjar klippa och klistra runt ett bord fyllt med kritor och färgglada kartongark. Snart växer bilden fram – ett rosa höghus mot en lila bakgrund står i flammor. Gula hundar, en stege i rött och människor i svart – inte fastlimmade, utan lösa för att de ska kunna flyttas på i animationen.

– De har sådant fjong på! ”Jag gör fönstret, här är stegen.” Barnen fattar genast hur det här med animation går till, medan det tar lång tid för vuxna att förstå, berättar Ringbom, som själv gjorde sin första animation för Yle år 1969.

Hon har riggat upp en kamera i klassen, som tar en bild av varje skede i historien. Barnen får själva trycka på avtryckaren, och flytta figurerna bit för bit för varje bild. Också ute på gården är det full fart.

Filmgruppen har fördelat uppgifterna sinsemellan, och utsett kame-

raman, reporter, intervjuobjekt och statister bestående av olika djur.

Det visar sig nämligen att branden härjar i ett härbärge för hundar och katter, och barnen har grävt fram olika lurviga tröjor och jackor ur skolans teatergarderob för ändamålet . Reportern gör sig i ordning framför kameran iförd en eldröd kimono, och Sumelius instruerar kameramannen och statistdjuren.

– Samla ihop, samla ihop, samla ihop… Nyhetsinslagets polis övar enträget sin replik inför ögonblicket i rampljuset.

– Nu är vi här i Pyttis, och här… eller där är en brand, förklarar reportern med vind i håret och pekar mot huset bakom sig.

I bakgrunden springer djuren undan elden och polisen och brandmannen gör sitt bästa för att få kontroll över situationen. Det är många perspektiv för den debuterande kameramannen att fånga på bild och det gäller att hålla tungan rätt i mun, för här finns ingen tid för omtagningar. Efter tjugo minuter är filmandet klart, och det är dags för editering under Rasmus Sumelius ledning. Då ska film och animation bli ett.

– Nog var det ganska roligt, särskilt när jag fick filma, tycker kameramannen efteråt, där teamet har samlats i biblioteket för att ta igen sig efter dagens prövningar.

Det mesta var lätt, även om det var lite knepigt att komma ihåg vad man skulle säga, menar filmgruppen. Och nog kan det hända att workshoppen har sått ett litet frö av intresse för film och media bland Pyttis-ettorna.

– När vi blir stora ska vi också börja göra såna där ”uutisjuttur”!

– 17 –

FILMJOURNALEN #3/2012

E S S Ä

DET VERKLIGA SOM DOGM ARVET EFTER DOGMA 95 TEXT: Viktor Granö

FILMJOURNALEN #3/2012

– 18 –

Viktor Granö tar sig en titt på arvet efter Dogma 95-manifestet och frågar sig om det inte börjar bli dags att göra uppror mot upproret.

K

an film vara konst? Om någon idag frestas svara nej på den frågan, är det väl närmast i dunklet av det faktum att filmer bemöts som konsumerbara produkter. (Visa mig den seriösa litteraturkritiker som inte sade upp sig ifall han tvingades uttrycka sin läsning i stjärnor – men filmrecensenten sällar sig utan protester till sina kolleger från vin-, bil- och resespalterna.) Men när Rudolf Arnheim behandlade frågan i sitt pionjärarbete Film als Kunst från 1932, var det som svar på en helt annan invändning: hur skulle någonting som bara reproducerar verkligheten kunna kallas konst?

Arnheim godtar premissen att all konst måste vara något mer än ren omgivningskopiering. Att film likväl kan vara konst beror på mediets begränsningar: begränsningar som möjliggör, eller rättare sagt tvingar till, en urvalsprocess. Eftersom film är tvådimensionell projicering av det tredimensionella, måste filmkonstnären vid varje tagning göra ett antal val: val av motiv och ljussättning, av avstånd till objektet, av skärpedjup, bildvinkel, beskärning och kamerarörelse, samt, i nästa skede, av montage och klipprytm. Dessa val, menar Arnheim, är filmskapandet.

När von Trier & co. i mitten av 90-talet formulerade sitt Dogma 95-manifest, hade de väl knappast Arnheim i tankarna. Men just

på de punkter Arnheim pekar ut som filmskapandets fält, fråntar manifestet regissören hans redskap. Det mediespecifika uttrycket minimeras, möjligheterna till komposition och kontroll beskärs genom förbud av scenografisk behandling av miljön, av tillagd ljussättning, bruk av optiska filter, efterarbete, pålagt ljud och – inte minst – av kamerastativet. Och mycket riktigt görs dessa begränsningar i Sanningens namn: regissörens uppgift är att till varje pris, utan hänsyn till god smak eller estetiska avväganden ”tvinga sanningen ur karaktärerna och miljöerna”. Med arnheimska mått mätt närmar dogmafilmen sig alltså den rena antifilmen.

Det Verkliga eller Sanna som ideal är för all del ingen nyhet i filmhistorien. Det återfinns hos Eisenstein, i den italienska neorealismen, hos Bresson, i den franska nya vågen, hos Pasolini, i den tjeckiska 60-talsfilmen. Men gemensamt för alla dessa är en strävan efter att på filmens språk återskapa verklighet med filmiska medel. Dogmafilmen, å sin sida, strävar efter att på inspelningsplatsen frammana det verkliga, för att sedan helt enkelt fånga det på film, med en så liten påverkan av filmmediet som möjligt. Filmens språk uppfattas här inte som förmedlare, utan som hinder. Medan Eisenstein ser montaget som det meningsbärande elementet, och Bresson kräver att den enskilda bilden så absolut

– 19 –

FILMJOURNALEN #3/2012

E S S Ä

Festen

underordnas helheten att den tagen för sig är helt utan betydelse, slår Dogma 95 fast att ögonblicket, det sanna ögonblicket, är det enda viktiga.

DOGMA I TIDEN Hur som helst var Dogma 95 nog snarare symtomatisk för sin tid än revolutionärt nyskapande. Flera centrala strömningar i 90-talets populärkultur, så som grunge och hiphop, anknöt till det ”verkliga”, i reaktion mot det skimrande 80-talet. En intressant parallell är att dogmarörelsen tidsmässigt sammanföll med ett annat omruskande inträde i den nordiska audiovisuella kulturen: dokusåpan (Expedition Robinson hade premiär 1997). De båda genrerna uppvisar ett slags motrörelse till varandra: medan dokusåpan omstöper vardagen i Hollywoodform, inför Dogma 95 hemvideons och amatördokumentärens estetiklösa vardagsavbildning som paradigm för fiktionsfilmen. På så vis kristalliserar rörelsen en viktig antites till ett, då som nu, rätt rådande narrativt grepp.

Att Dogma 95 går rakt emot Arnheims krav på filmkonst kan inte läggas rörelsen till last. I själva verket kräver manifestet att regissören avsäger sig sitt konstnärskap, ja rentav sitt namn i filmens sluttexter. Filmen ska inte göras som konstverk. Rörelsen var nog främst tänkt som ett uppfriskande experiment – och om vi får tro producenten Peter Aalbæk Jensen (se Ny Tid 36/2012) var den närmast ett varumärke, ett sätt att sälja billigt producerad

»Dogma 95 var snarare

symtomatisk för sin tid än revolutionärt nyskapande.« FILMJOURNALEN #3/2012

film. De arga unga männen rörde sig vidare till nya marker efter varsin dogmafilm. (Men år 2006 återvände von Trier till det antiarnheimska med Direktøren før det hele, filmad med den sedermera bortglömda automavision-tekniken: en datordriven, slumpstyrd kamera, som slutgiltigt fråntar filmskaparen all kontroll över bildkompositionen.)

Rörelsens budskap lever däremot kvar, och det till den grad att vi idag kan ana det i en storproduktion som Hunger Games: den skakande bilden har blivit en vedertagen symbol för verklighet i allmänhet och misär i synnerhet. Men ingenstans sitter spåren så djupt som i den yngre generationen nordiska filmskapare.

Det är inte svårt att förstå. På den tid då dogmafilmen härjade som värst var dessa män och kvinnor ännu formbara unga filmentusiaster: med bultande hjärtan och blossande kinder omfattade de manifestets villkorslöshet, dess traditionsförakt och löfte om att vem som helst kan göra stor film. Och framför allt anammade de kravet på att all film värd namnet ska visa det verkliga, det vi har omkring oss i vår vardag, det och inget annat.

Detta sistnämnda krav är så djupt inrotat i filmskaparnas självuppfattning, att de nog knappast vet varifrån det härstammar. Det ingick kanske inte i planerna, men genom att dogmarörelsen så snabbt övergav sitt manifest, fråntog de den yngre generationen dess möjlighet till fadermord. Istället riktas föraktet fortsättningsvis längre bakåt i traditionen, mot de stora auktoriteterna. I en intervju från Fucking Åmål-tiden, kritiserade Lukas Moodysson Ingmar Bergman – som lustigt nog upprepade gånger uttryckte sin högaktning för ”den unge mästaren” – för att ingen i verkligheten pratar som Bergmans aktörer. Avståndstagandet från Bergman upprepar sig ofta i intervjuer med unga svenska filmskapare: hur de uttryckligen inte känner släktskap med mästaren. (Moodysson

– 20 –

De ofrivilliga

»Och under allt detta lurar något ännu värre: verklighetsdogmen är en lögn.«

hade hur som helst kommit på andra tankar då han för ett par år sedan fick plocka ut sina favoritfilmer för en serie på Orion i Helsingfors: där ingick Fanny och Alexander.)

DOGMA SOM DOGM Till dagens uppenbart dogmapåverkade regissörer hör, bland andra, Ruben Östlund, Jesper Ganslandt, Nanna Huolman, Pernilla August, Aleksi Salmenperä, Aku Louhimies. De förenas av ett strängt undvikande av filmstudiokänslan, av bruket av vardagsrealistiska miljöer, enkelt talspråk och handburen kamera (med undantag för Östlund, som i gengäld aldrig klipper inom scenens gränser). Bland dessa filmmakare finns flera stora begåvningar: Ganslandts Apan hör nog till de kraftigaste svenska filmerna genom tiden, och Östlund är såväl originell som lättillgänglig, såväl djup som rolig. Tagna var för sig föranleder postdogmagenerationens filmer inga invändningar.

Oron vaknar när filmerna betraktas som en ström. Problemet är just detta: att dessa filmer, de som rör sig utanför den amerikanskpåverkade huvudfåran, tycks forma en lika likriktad sidoström. I en sådan situation handlar det inte längre om fritt filmtänkande, utan om att välja ett av två läger, om att välja Pengar eller Konst, Patos eller Verklighet, Hollywood eller Dogma. Detta innebär att konstnärerna, förmodligen omedvetet, begränsar sin vision, låter ett knippe sedan länge outtalade dogmer hindra formandet av egna filmiska tungomål.

Och under allt detta lurar något ännu värre: verklighetsdogmen är en lögn. Den utgår från en falsk föreställning om vad det verkliga är och om hur verklighet kan återges i konst. Om ren avbildning var målet kunde vem som helst göra stor film: det skulle bara krävas en dold kamera på första bästa plats där människor rör sig. Men vem

skulle ha tålamod med den filmen? Om realistisk dialog var målet, kunde vem som helst skriva stora manus: det skulle bara vara att avlyssna och transkribera. Men vem skulle lyssna på den dialogen?

Vad är det då dogmafilmen lyckas med?

Verklighetsidealet är så grundmurat hos dagens biopublik, att vi har svårt att förstå det förgångnas filmer. Såg 50-talsmänniskan inte kulisserna? Hörde hon inte det teatrala i dialogen? Svaret är nog att hon inte såg och lyssnade med de ögonen och öronen.

Filmen har under hela sin historia strävat efter att dölja sina trick.

Dogmafilmen är inte mer än ett ovanligt skickligt exempel på detta. Genom att imitera hemvideons utseende skapar den illusionen av att det som visas på duken ägt rum på riktigt (liksom Blair Witch Project gjorde vid ungefär samma tid). Det är inget särskilt ärligt över dogmafilmen, den är inte mer sann än andra trickfilmer. Ifall det är ärlig man ska vara, så är det väl närmast de filmskapare som skapar uppenbar illusion som borde lyftas fram.

Den unga nordiska filmen skulle vinna mycket på att frigöra sig från dogmafilmens arv, på att söka sina gränser i fantasin, inte i Verkligheten. Ironiskt nog görs detta bäst genom att lyssna på traditionen. Film är dröm, skriver Bergman. Den unge Moodysson dömde Bergmans filmer efter ett ideal som är dem helt främmande. För Bergman vet vad all sann konst gör. Den visar inte någon yttre verklighet: den skapar verklighet.

– 21 –

FILMJOURNALEN #3/2012

N O R D I S K T

FINNAR INTE LÄNGRE FINNJÄVLAR!

FILMJOURNALEN #3/2012

– 22 –

Finnen med 'niven börjar så småningom vika undan till förmån för en modernare bild av Finland och finländare.

I takt med detta ökar också den finländska filmens status i vårt grannland. Filmjournalen kartlägger den finländska filmens resa i Sverige.

TEXT: Anne Nickström

– 23 –

FILMJOURNALEN #3/2012

N

O

R

D

I

K

T

Där vi en gång gått

D

et är februari och året är 2012. Stora färggranna lampor lyser upp vägen för publiken till biografen Zita i Stockholm.

Kvinnor och män i alla åldrar tar av sig sina vinterjackor då de stiger in i den varma foajén.

Det är något romantiskt över den lilla biografen, något autentiskt, på något sätt är den mycket mer än biografkedjornas stora och ekande hallar. Biografen Zita har visat film i nästan hundra år och en mångfald av berättelser har projicerats på biografduken i salongen.

De gångna veckorna har mitt hjärta slagit några extra slag. Det är första gången Finlandsinstitutet i Stockholm har bokat in tre visningar för samma finländska film på biografen Zita. Nu kan jag inget mer önska än en publikrik vår. Lyckligtvis har efterfrågan överskridit förväntningarna och alla visningar av årets öppningsfilm Där vi en gång gått är fullbokade. Telefonen på biografen Zita har ringt het i två veckor.

– De här finnarna är helt uppspelta! säger flickan vid biljettkassan då jag dagen innan filmvisningen tittar in i biografen. Hon berättar att fransmännen aldrig bokar biljetter till de franska filmtisdagarna, utan dyker upp halvspontant och förväntar sig en plats i salongen.

De organiserade finländarna, däremot, vill alltid garantera sin plats på förhand. Därför kan vi förvänta oss att Där vi en gång gått väckt ett stort intresse bland publiken och min finländska, organiserade natur drar en lättnadens suck.

Som försäljaren i biljettkassan hävdade, lockar Finlandsinstitutets filmvisningar en publik med finländsk bakgrund. Den sverigefinska minoriteten i Sverige

FILMJOURNALEN #3/2012

motsvarar till mängden ungefär den finlandssvenska i Finland. Då jag under öppningskvällen välkomnar publiken hör jag ett förväntansfullt sorl av röster fylla foajén – och konversationerna går både på finska och på svenska.

– Många sverigefinnar känner en ökad stolthet mot sitt språk och sin kultur. De är stolta att visa upp filmerna för sina kompisar och sina grannar. Det är det vi ser då salongen är fylld här nere på Zita, säger Finlandsinstitutets direktör Anders Eriksson.

Biografföreståndare Ulrika Sundbäck berättar att Zita når en mycket större målgrupp än den brukar göra.

– Det är de stora, bra (finländska) filmerna som kommer hit. Dels är det väldigt kul att få visa dem, dels är det väldigt viktigt att de når publiken, säger Sundbäck.

Biografen Zita har under tjugo år hört till Folkets Bio och är en biograf som drivs av en kulturförening.

– Här behöver vi inte längre skapa ett intresse, utan det är fråga om att svara upp mot ett intresse som redan finns, säger Eriksson från Finlandsinstitutet.

Applåderna efter filmvisningen hörs ända ut till foajén. Jag häller upp mousserande vin i glasen och glädjer mig över mängden människor som väller ut ur salongen. Efter att Där vi en gång gått visats för fem slutsålda salonger i Stockholm ska den ut på turné till tolv orter i Sverige Ytterligare har åtta biografer ringt upp mig och anmält sitt intresse över att få visa ny finländsk film.

Det gäller att leva upp till ett intresse som redan finns. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över

– 24 –

N

O

R

D

I

S

K

T

varför så få finländska filmer ryms in på den kommersiella marknaden – hurudana filmer intresserar i Sverige och vilka filmer konkurrerar Där vi en gång gått med?

DET BOR EN FINNE I OSS ALLA Anders Eriksson på Finlandsinstitutet menar att det finska språkets status har stärkts i Sverige, men att sverigefinnarna också har gjort en spännande klassresa – vilket syns i filmturnéerna. Finns det en koppling mellan en mer integrerad sverigefinsk minoritet och de finländska filmernas ökande popularitet i Sverige?

– Det är en växande kulturtörst som kommer med en högre utbildningsnivå, säger Eriksson.

Den ökande stoltheten för det finländska kulturarvet syns också på andra områden. Musikartister som Anna Järvinen, Frida Hytönen och Kent har inte varit blyga med att lyfta fram sin finska anknytning.

– Jag märkte att det också i media började växa ett intresse för andra generationen finländska ättlingar, ett intresse för finländsk kultur. Medan min generation, 50-talisterna, ofta skämdes över att vara finne. Jag vet till och med en del som bytte efternamn, berättar Anne-Helene Sommarström, festivalchef för Yksi Kaksi Filmi.

Sommarström säger att hon kände för att haka på den positiva vågen och därför startade Yksi Kaksi Filmi i samarbete med Jaana Puskala från Finlands filmstiftelse. Filmfestivalen ordnades för tredje gången i Stockholm i höst och hade 2500 biobesök i fjol.

Filmfestivalens slogan är träffande: det bor en liten finne i oss alla. Då du vandrar på gatan i Stockholm har vart tolfte person du möter finländskt påbrå. Den sverigefinska minoriteten har gått från invandring till integration. Och det samma sker förhoppningsvis med den finländska filmen.

– Jag tror att det hänger ihop med den här generationen som är 30 (år), som är andra generationens finländare, helt plötsligt dök upp och var stolt över att de var finnar och inte finnjävlar, säger Sommarström.

KRIG OCH VEMOD INTRESSERAR Tack vare Kaurismäkis filmer förknippar svenskarna den finländska filmen med allvar och vemod. Det är kanske något som binder finländarna samman, men samtidigt skiljer oss från andra. Är vemodet en exportvara som uppfattas som exotisk i Sverige?

Kovasikajuttu

– De filmer som har en stark nationell karaktär är oftast de som går bäst utomlands. Så är det i hela Europa, säger Anne-Helene Sommarström.

– Och så tror jag att musikfilmerna också skapar ett intresse, fortsätter hon och syftar på den prisbelönta dokumentärfilmen Kovasikajuttu som handlar om punkbandet Pentti Kurikan Nimipäivät. Kovasikajuttu var öppningsfilm på Yksi Kaksi Filmi i höst.

– Det är inte så många ytliga komedier som produceras (i Finland), utan det är starka filmer med starka känslor. Vi vill visa den typen av film och då presenterar vi det för den publik som tycker om det i Sverige, skrattar Sommarström.

– Man skall ge folk vad de inte vet att de vill ha!

– Alla vill vi då och då få våra fördomar bekräftade, menar Anders Eriksson från Finlandsinstitutet och syftar på filmer som framhäver det finländska vemodet.

– Men svenskar har i allmänhet en positiv bild av Finland, säger han och fortsätter: Finland har ett väldigt gott rykte i Sverige. Ett rykte som baserar sig på strävsamhet, målmedvetenhet, kanske lite envishet.

Men det som jag är lite orolig över är att svenskarnas bild av Finland kanske är lite gammalmodig.

Förutom vemod är krigsfilmer något som fascinerar den svenska publiken. För att peka på det moderna i Finland visar Finlandsinstitutet en mångfald av olika slags berättelser. Yksi Kaksi Filmi har också valt att gå in för en medvetet yngre profil. Sommarström berättar att hon till och med bemötts av kritik för att filmfestivalen visar så få krigsfilmer i år.

– Jag har fått klagomål! säger Sommarström. Det är ju ett trauma – det var många svenskar som var inblandade och många finländare som bor i Sverige. Så det förstår man ju.

Eriksson berättar att många av de finländare som invandrade till Sverige på 60-talet är krigsbarn. Förutom

– 25 –

FILMJOURNALEN #3/2012

N

O

R

D

I

K

T

Rukajärven tie

att han lyfter fram krigsfilmerna, menar han att en film med en känd text, författare eller kända skådespelare lockar publik. Där vi en gång gått hade två av dessa tre element, säger Eriksson och tror att många i publiken var bekant med berättelsen från förr.

Det är uppenbart att kopplingen till Kjell Westö väckte mycket intresse, och filmens popularitet pekar på ökande publiksiffror för Finlandsinstitutets filmturné.

TRÅNGT PÅ DEN KOMMERSIELLA MARKNADEN Då trenden tycks vara att enbart bröderna Kaurismäkis filmer får kommersiell distribution i Sverige, är Kovasikajuttu ett positivt undantag. Den svenska medproducenten Auto Imagens distribuerar filmen runtom i Sverige på Folkets hus och Parkers biografer.

– Biografsituationen i Sverige är den att vi har endast en distributör i stort sett, säger Sommarström och syftar på SF-film som dominerar marknaden. Sverige är dåligt på att visa nordisk film överhuvudtaget.

Sommarström berättar att den danska filmen nästan avgudas i Sverige, medan man vet väldigt lite om den finländska filmen.

– När svenskar riktar sig utåt skall det ske på engelska, säger Anders Eriksson och säger att den svenska filmmarknaden präglas av de anglosaxiska filmerna från Hollywood. Den finländska filmen ses i Sverige som utländsk film och tävlar därför med både danska och amerikanska filmer. Det samma gäller den finlandssvenska filmen. Eriksson säger att den finlandssvenska filmen har en särställning, i och med språket, men att den precis som finska filmer hamnar i samma utländska ”kvot”. I den kvoten finns miljonfilmer som Batmanfilmen The Dark Knight Rises.

Trots detta tycker både Eriksson och Sommarström att den finländska filmens framtid i Sverige ser ljus ut.

Eriksson menar att filmen har varit den stora vinnaren,

FILMJOURNALEN #3/2012

vad gäller fördelningen av pengar på senare år. Därmed tror han att ett antal finländska filmer också skall hitta sin publik i Sverige.

– Och så har du också en publik där intresset håller på att öka, statusen på både (finska) språket och kulturen stiger i Sverige, säger Eriksson.

Anne-Helene Sommarström berättar att den norska filmfestivalen som ordnades i Sverige inte behövs längre, eftersom den norska filmen, vid sidan av den danska, börjar komma in i de kommersiella biograferna.

– En filmfestival skall jobba för att avskaffa sig själv, då har man jobbat bra. Det som behövs är flera visningskanaler, tycker Sommarström.

FINLÄNDSK FILMREVANSCH Ett drygt decennium innan visningen av Där vi en gång gått, arbetade Camilla Roos som filmpedagog på biografen Zita. I slutet av nittiotalet bodde Roos i Stockholm och saknade den finländska filmen och sin finska kultur. Förutom Kaurismäkis filmer, hade Finnjävlar (Häjyt) vid tidpunkten fått kommersiell filmdistribution i Sverige. Filmen bidrog till den stereotypa bilden av den supande finnen och en mångfald av finländska filmer saknades i Stockholm. Roos satt i styrelsen för Folkets Bio i Stockholm och lanserade idén om att starta en finsk filmfestival.

– Det var ingen som nappade på det, säger Roos och minns att hon bemöttes av både motstånd och skepticism: ”Inte är det någon som vill titta på finländsk film! Vi har haft en visning för flera år sedan och det kom ingen publik.” Styrelsen nedslog Roos idé och hon ombads att lägga ner sina planer på en finländsk filmfestival.

Men Camilla Roos kontaktade i stället Finlandsinstitutet i Stockholm och började diskutera idén med institutets dåvarande direktör och kultursekreterare.

– 26 –

N

O

R

D

Ett samarbete inleddes och år 2000 hade Vägen till Rukajärvi (Rukajärven tie) Sverigepremiär på Finlands självständighetsdag. Efterfrågan var så stor att biografen Zita fick sätta in en extra visning av filmen och flyttade filmvisningarna till den största salongen i biografen.

– Det kändes som ett slags revansch, säger Roos.

Finlandsinstitutet tog senare över filmvisningarna och integrerade dem i sin kulturverksamhet.

– Ingen kommer väl ihåg mer hur det startade, säger Roos och skrattar: Jag har inte bott i Stockholm hela tiden och har därför inte hållit koll på verksamheten.

Roos är väldigt glad över att filmvisningarna hon startade för drygt tio år sedan fortfarande rullar på.

Jag berättar att hennes filmvisningar på Zita har blivit en hel turné – att sex filmvisningar per år i Stockholm har ökat till närmare hundra visningar runtom i Sverige.

– Det hade jag aldrig kunnat drömma om! svarar Roos och berättar att hon startade filmvisningarna på Zita som en kulturgärning, för att hon brann för finsk film och att det var hon som i början valde ut filmerna och ringde och bokade visningskopiorna.

– Nu år 2012 finns det fler intressanta finländska filmer och filmskapare att välja mellan än vad det fanns i slutet av 90-talet, säger Roos och tycker att det nu finns utrymme för flera instanser att jobba för att sprida finsk film i Sverige.

– Men man ska inte glömma att intresset för Ny finsk film på Zita och i övriga Sverige tagit sin tid att etablerad, och att framgången mycket berott på att Finlands-

I

S

K

T

institutet från början hade ett inarbetat nätverk av sverigefinländare som ville se finländsk film.

Roos blickar tillbaka på utvecklingen av filmturnén och säger att den finska filmens framtid ser lovande ut, tack vare Ny finsk film-turnén och Yksi Kaksi Filmi.

– Det är roligt att Yksi Kaksi Filmi startades med initiativ från Finlands filmstiftelse, säger hon och menar att det tyder på att Finska filmstiftelsen också inser vikten att få finländska filmer visade i Sverige.

– Det är ju etablerade institutioner som måste hjälpas åt för att det skall möjliggöras.

Visst behövs de etablerade institutionerna, tänker jag, men det som främst behövs är eldsjälar. Människor som är beredda att göra kulturgärningar och som brinner för sin sak. Och som fortsätter kämpa fastän de bemöts av motstånd och skepticism. Eldsjälar som vill visa på variationen inom finländsk film och låta nya berättelser projiceras på biografernas dukar.

Årets Yksi Kaksi Filmi – Sveriges finskaste filmfestival – arrangerades mellan den 20 och 23 september på biograferna Sture och Bio-Rio i Stockholm. 13 nya finländska långfilmer, både fiktioner och dokumentärer, visades. Nytt för i år var ett kortfilmspaket som innehöll flera finska och finlandssvenska produktioner. Läs mer på www.yksikaksifilmi.se

RASISTISK DOXWISE-VIDEO UPPRÖR Det som skulle bli ett kulturpolitiskt projekt där ungdomar från Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge uppmanades filma sin vardag under tio veckor ledde i slutet av oktober till en hetsig debatt om rasim i Finland.

Orsaken var den dokumentära videon Welcome to Finland där en grupp unga finska män söker upp hungerstrejkande afghaner i närheten av riksdagshuset i Helsingfors – och ställer till med grillfest.

När en frusen afghansk man värmer sig

– 27 –

vid elden blir han utsatt för ärekränkande och rasistiska kommentarer. Videon har av många tolkats om ett rasistiskt övergrepp medan producenterna bakom Doxwise – som bland annat finansierats av Finlands filmstiftelse, Svenska filminstitutet, Nordiska kulturfonden och Kulturkontakt Nord – säger sig ha velat lyfta fram rasismen i Finland.

Notis FILMJOURNALEN #3/2012

KO L U M N

Från Rukajärven tie till Kovasikajuttu

– finsk film på frammarsch i Sverige Den finska filmens uppsving ■märks numera även i Stockholm,

där filmfestivalen YksiKaksiFilmi för tredje året under fyra dagar visat nyare filmer från Finland. Det var glädjande att se att majoriteten av publiken på invigningen var i 30-årsåldern, då det innebär att festivalen lockat till sig en ny målgrupp. Annat var det för tolv år sedan, då jag var med och visade Rukajärven tie på biograf Zita. Då var medelåldern hög, men å andra sidan var publiken så ivrig att få se film från sitt forna hemland att det höll på att bli slagsmål vid biljettkassan. Två ruffiga finska gubbar trängde sig nämligen före, vilket fick tanterna som stod på tur att köpa biljetter att surna till. Gubbarna fick sig en rejäl utskällning med hötta nävar. Kanske ivern berodde på att Rukajärven tie är en krigsfilm; en genre som finländare dras till p.g.a. att många ännu bearbetar minnen från krigstiden eller försöker förstå vad den äldre generationen genomlevt. Årets YksiKaksiFilmi hade ingen renodlad krigsfilm på repertoaren. Däremot tretton filmer producerade mellan 2011–2012, allt från barnfilm, spelfilm, dokumentärfilm till animation, av finländska regissörer (majoriteten födda på 60- och 70-talet). Även finska kortfilmer och finlandsvenska dito visades, men frågan är varför dessa delats upp i olika block. Synd också att visningen av de finska kortfilmerna krockade med lördagkvällens långfilm. En idé för framtiden kunde vara att visa kortfilmer som förfilm, så att så många som möjligt ges tillfälle att se dessa då finländsk kortfilm har god renommé.

Under den lyckade invigningskvällen på biograf Sture var det ingen trängsel vid biljettkassan, däremot vid matgrytorna då det bjöds frikostligt på finsk mat. Karelska piroger, länkkorv, fläskkött med potatis och surkål slank glupskt ner i magarna på publiken. Som invigningsfilm visades Kovasikajuttu; en dokumentärfilm om det originella FILMJOURNALEN #3/2012

– 28 –

punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät som består av fyra funktionshindrade inte så unga män, som med glöd spelar punkmusik som smittar av sig så att man måste vara lobotomerad för att inte dras med. Inledningen gör en först lite orolig; vill filmarna Jukka Kärkkäinen och J-P Passi att vi ska skratta åt bandmedlemmarna eller med dem? Farhågorna kommer dock snabbt på skam. Detta är en film om fyra individer vars vardagsproblem och rättframhet skapar empati hos publiken, då det är befriande att se människor som är så ärliga och öppna med sina tankar och känslor. Filmen får t.o.m. rungande applåder mitt i handlingen, efter att en av bandmedlemmarna vrålat fram en låt med hjärtat i handen. Kvällen avslutas med mingel på Finlandsinstitutet med levande musik av finländska duon PK & Janko, ett lyckat samarbete med musikföreningen Mokoma i Stockholm.

YksiKaksiFilmi har initierats av Finlands Filmstiftelse, och får ekonomiskt stöd från flera olika håll. Det är roligt att festivalen slår på stort och bjuder in fem finska regissörer: Mari Rantasila, Maarit Lalli, Saara Cantell, Matti Kinnunen och Petri Kotwica. Synd bara att inte alla regissörer fick lika stor publikuppslutning.

Glädjande var att fyra av festivalens långfilmer var gjorda av kvinnliga regissörer, och att Pirjo Honkasalo även uppmärksammades med den fina dokumentären som gjorts om henne av Laura Joutsi. Däremot hade endast tre av de tretton långfilmerna kvinnor eller flickor i huvudrollerna, d.v.s. majoriteten av finsk film görs av män och om män. Att regissör Saara Cantell efter visningen av Tähtitaivas talon yllä fick frågan: "varför har du valt att göra en film om kvinnor?" (av en kvinnlig filmjournalist) var så klumpigt att det är förståeligt att regissören först inte visste vad hon skulle svara. Varför inte istället vända på steken och uppmärksamma att tre av de fem inbjudna regissörerna var kvinnor, och att i framtiden i samband med festivalen arrangera kringarrangemang där finländska, sverigefinska och svenska filmarbetare kan mötas och knyta kontakter. YksiKaksiFilmi är ett ypperligt tillfälle att inte bara erbjuda finsk film till en publik i Sverige, utan även att bygga en bro mellan filmfolk på båda sidor om Östersjön.

Camilla Roos, frilansmanusförfattare & dramaturg verksam i Finland & Sverige

I N T E R VJ U

HON SVARADE PÅ BERGMANS ANROP i höst ut Kritiken och kulturjournalisten Charlotta Ödman ger . Hon säger den personliga essäsamlingen Bilder från Bergman mans filmer att det är först i dag man börjat kommentera Berg på ett relevant sätt. TEXT: Andrea Svanbäck Varför har du skrivit boken? ägnat åt kri– En stor del av mitt yrkesliv har jag jag att den g inså dag en men het, tiker verk sam n inte tlige konventionel la kon stkr itiken egen ma sam I ten. kons motsvarar mitt sätt att uppleva gick en färd Att . form en teck ögonblick tog ett fråge beror på att det genom Bergmans filmuniversum , varma konstär så underba rt att röra sig i stora e sig i Astrid rörd närsskap. Min förra essäsamling Lindgrens landskap.

Varför valde du essäformen? rörelsen mel– Förmodligen för att essän är den fria si. fanta lan verifierbarhet och

lt i att ge ut Vilka utmaningar ser du eventuel are? film "ännu en bok" om en så uppburen började ha jag när n reda – Någonstans måste jag ju t att bidra någo har jag att om haft en uppfattning tiden hela n fråga har it skriv jag an med med, och det epa uppr inte funnits där som en ambition att det att n riske alltid s finn redan formulerade. Sedan att rätt så ar träff r säge man nya revolutionerande vi ju alltid har här "det att blir fall alla i n reaktione sten inte ses vetat". Men min bok behöver väl förre en andra som utan , man som ännu en bok om Berg om mig...

pektiv kring Lyfter boken fram några nya pers Bergman? ar med. De har – Jag har vissa teman som jag jobb past fördjupats knap men a, andr av kanske berörts unkt gav Bergså som jag har gjort. Min utgångsp hang påpekat man man själv: han har i olika sam emotionella som s fatta upp att hans filmer ska pet och föreanro det på at svar har Jag bruksvaror. som man tid, ställer jag mig att det är först nu, i vår er på ett film hans tera verk ligen kan börja kommen tid. sin före t lång så relevant sätt. Han var

– 29 –

charlotta ödm an född: 1961 bor: I Vasa. yrke: Journalis t och kritiker, m ångårig kolumnist på Va sabladets leda rsida.

FILMJOURNALEN #3/2012

E S S Ä

QUEERA ARVET I skymningslandet förkastas det

TEXT: Martina Moliis-Mellberg

FILMJOURNALEN #3/2012

– 30 –

att finnas i ett våldsamt förhållande I november når den femte och sista filmen i Twilight-serien biograferna. ”väljer” och fjärma sig från resten av världen är dock Det är dags att säga hej då till Edward och Bella, en gång för alla. I ljuset ett mycket vridet feministiskt budskap, och särskilt problematiskt då det riktar sig mot av detta kommande farväl känns det relevant att blicka bakåt och sätta unga flickor. Vissa hävdar att Bella faktiskt själv och visar sig vara stark efter sin några kritiska tänder i denna hittills fyrdelade danse macabre. Är det bara väljer transformation, men blir inte budskapet att hon inte räckte till som människa, att undermåliga ungdomsfilmer med konservativa budskap vi har att göra då hon endast genom en ”make over” kan bli tillräcklig? med eller finns det något annat där bakom fasaden?

D

et är dags. Det är äntligen dags. Fenomenet Twilight ska nå sitt efterlängtade slut. Ett sista finger ska fogas till den marmorkalla vampyrhanden för att göra den glittrande fullständig. Sedan 2008 har det dykt upp en film per år, likt en julklapp eller förbannelse, beroende på vilket förhållande man har till serien. Stephenie Meyers fyra böcker har i filmform fått växa sig än större och med dem har det skapats en hel industri. Detta är långt ifrån nytt (se till exempel Harry Potter eller Lord of the Rings) men i Twilights fall har hypen för många känts oförklarlig. Det här? Varför har just det här blivit så populärt? Skrattretande filmer baserade på dåligt skrivna böcker – det låter som klassiskt b-filmmaterial snarare än en multimiljonindustri.

Melissa Rosenberg har stått för manuset i samtliga filmer medan regissörsstolen bytt innehavare ett flertal gånger. Twilight (2008) regisserades av Catherine Hardwicke, New Moon (2009) regisserades av Chris Weitz, Eclipse (2010) regisserades av David Slade, medan Bill Condon står för den tvådelade avslutningen Breaking Dawn 1 (2011) och Breaking Dawn 2 (2012). Trots filmernas ofrånkomliga band till sina litterära föregångare väljer jag i denna essä att uteslutande fokusera på filmerna. De har bildat ett eget universum, och det är det jag stiger in i. När jag pratar om den första filmen kommer jag att kursivera medan Twilight utan kursivering syftar till hela filmserien och fenomenet.

Det finns flera möjliga ingångar till att prata om Twilight på ett givande och intressant sätt. Man kan spekulera i fenomenet, fundera över varför just dessa böcker/filmer, varför just denna berättelse, blivit ett sådant fenomen. Jämfört med, säg, Harry Potter, är det svårare att se till böckerna och peka på ett mervärde i form av intrig och språklig utformning. Böckerna är inte välskrivna, så fenomenet kommer från en annan plats.

Man kan också välja att fokusera på målgrupp och eventuella budskap. När filmer

medvetet riktar sig till ungdomar, och i det här fallet specifikt unga flickor, är det relevant att fundera över vilket/vilka budskap de förmedlar. Dessa böcker/filmer har då i viss mån ett slags ansvar inför sina läsare.

Gällande Twilight finns det tacksamt (eller skrämmande) mycket att ta fasta på och problematisera.

En stor del av Twilights problematik ligger i svårigheten att ta en intensiv men övergående tonårsförälskelse och göra den till bas för en evighet, bokstavligen, tillsammans.

Bellas och Edwards relation handlar så mycket om ytliga attribut. Bella blir förälskad i Edwards perfekta marmorkropp och mejslade ansikte – Edward blir förälskad i Bellas doft, som får honom att nästan hugga tänderna i henne.

Vidare kan relationen knappast anses hälsosam. Inte nog med att Bella använder sin mänskliga rätt att välja själv till att förbli en passiv kontur av en människa, som ständigt måste räddas och som dessutom gradvis sluter sig i sin relation och därmed väljer bort både vänner och familj. (I Bellas värld finns det bara rum för Edward, och hennes enda orsak för att finnas till är att älska just honom.) Dessutom börjar Edward skrämmande nog uppvisa våldsamma tendenser och en otroligt kontrollerande och manipulativ personlighet. Redan i första filmen finns det där, obehaget. Edward som plötsligt står i Bellas rum mitt i natten. Edward som tjuvlyssnar på Bellas konversation med Mike och sedan konfronterar henne om saker som inte angår honom. Edward som säger ”you don't know anything”, ”I like watching you sleep” och ”Bella, you are my life now”. Edward som vill döda Bella för att hon doftar så gott.

ANTIFEMINISM? Twilight har redan fått utstå hård kritik för att föra fram ett antifeministiskt budskap, något Stephenie Meyers på sin hemsida svarat på med att hävda kvinnans rätt att välja som feminismens yttersta grund. Och Bella väljer helt själv, menar hon. Att Bella

– 31 –

Trots detta försök att hävda Bellas emancipatoriska intresse är det väldigt lite som talar för det i resten av narrativet.

Som Melissa Ames uttrycker det i Bitten

by Twilight: ”Bella is consistently depicted as the damsel in distress forever in need of rescue by a male.” Och det är verkligen något oroväckande i att män genomgående bär runt på Bella. De lyfter upp henne när hon dansar, lyfter henne över trösklar, bär henne upp för berg, slänger upp henne på ryggen för att kunna springa snabbare, bär henne ut ur skogen, hjälper henne in i bilar. Bella är inte bara klumpig, hon saknar handlingskraft helt och hållet. I en scen i Twilight råder Bella vännen Angela att inte vänta på att Eric ska bjuda henne till skolbalen utan själv ta initiativet eftersom hon är en ”strong, independent woman”. Denna scen, troligtvis där för att accentuera Bellas handlingskraft och medvetenhet om sitt värde, känns nästan skrattretande. Här ska hon plötsligt själv spela rollen som stark och självständig kvinna, vilket rimmar illa med hennes oförmåga att uppskatta och ta hand om sig själv.

I New Moon finns Bella knappt efter att Edward har lämnat henne. Han har konkret blivit hela hennes liv. Hon hänger sig istället åt självdestruktivitet och fungerar som människa endast i sin relation till Jacob.

Dessa två män, Edward och Jacob, har också en förmåga att tala till Bella som ett barn, och tala om henne som om hon inte var där.

Hon är inte bara den som måste räddas, hon är den som måste skyddas från världen. Endast i Eclipse tillåts hon agera, men gör det då väl medveten om att hon möjligen offrar sig för Edward. Bella distraherar vampyren Victoria från att döda Edward genom att skada sig själv och på så sätt låta Victoria känns doften av hennes människoblod.

Trots de komplicerade konnotationer som denna bild bär med sig är det en välkommen kontrast till den snubblande och stammande Bella vi blivit så vana att se.

Hela problematiken känns på olika sätt kopplad till relationen dessa två tonåringar emellan. Deras maniska beslut att vara tillsammans för evigt för med sig en

FILMJOURNALEN #3/2012

E S S Ä »Twilight verkar törsta efter ett

använts som verktyg för att tala om sexualitet och begär, i synnerhet för att uttrycka icke heterosexuellt begär.” Även Kathryn Kane påpekar detta i A Very Queer Refusal: The Chilling Effect of the Cullen’s Heteronormative Embrace: ”The vampire is a queer figure because it is disruptive; the vampire breaks down categories, transgresses boundaries, and upsets the very premise upon which systems of normality are structured.” Men som Kane vidare påpekar avvisar familjen Cullen klart och bestämt den queerhet som vampyrer så ofta associeras till.

I Twilight används nämligen inte vampyren i första hand som exempel på det moraliskt förkastliga utan är den som själv står för de mest ”mänskliga” av värderingar. Det finns onda vampyrer (James, Victoria, Volturi) men familjen Cullen identifierar sig inte med dessa. Cullens är i egna ögon mer människor än vampyrer i dess traditionella mening.

Detta leder till frågan om vad som är mänskligt. Vampyren har ofta använts för att framhäva människornas mänsklighet genom kontrastverkan. Vi är alltid i relation till det vi inte är. Vi är kvinnor för att vi inte är män, vi är vita för att vi inte är svarta. Vi är människor för att vi inte är vampyrer. Mia Franck skriver: ”Vampyrens queerhet uppstår i relation till människans 'normalitet'. För att framstå som mänsklig behöver människan en motpol, det vill säga vampyren/monstret.” Familjen Cullen vänder upp och ner på detta genom att framom allt annat hävda det mänskliga, och då det mänskliga i motsats till det monstruösa. Det som värdesätts är människolivet, kärnfamiljen, tvåsamheten, moderskapet.

mer konservativt samhälle där det som hyllas inte är individens frihet att vara vem/vad som helst, utan den heteronormativa kärnfamiljens centrala roll.« skevhet som gör att ”den stora kärleken” som eventuellt finns där drunknar. I Seduced by Twilight ser Natalie Wilson hur det i Twilights inställning till kärlek skapas problematisk tematik: ”[Twilight] focuses obsessively on true love, a focus that also romanticizes violence, polices female sexuality, and promotes abstinence.” Det tar inte slut där. Förutom våld inom förhållandet/äktenskapet, sexualdrift som måste tyglas och avhållsamhet har vi manipulation, kontrollbehov, stereotypa könsroller, abortmotstånd, självplågeri, det heliga bandet mellan mor och barn, pedofili, en monsterbaby, en grotesk födelsescen och fysisk smärta.

AVIGT, MEN KONSERVATIVT Ett sätt att se på dessa filmer är att ta dem ut ur sin kontext och se dem som en utdragen danse macabre där allting – dialog, skådespelarprestationer, relationer, handling, effekter, vampyrmyten, varulvsmyten – är lite avigt, lite skevt, men samtidigt så konservativt att vampyrens roll måste ifrågasättas.

Det är nämligen inte avigt på det sättet man skulle kunna tänka sig. Så som det ”borde” vara. Mia Franck menar i ”Vampyrens makeover – tystnad som normbrott i vampyrfiktion” att ”[v]ampyrer i skönlitteratur har ofta

FILMJOURNALEN #3/2012

– 32 –

Denna familj är så mänsklig att Carlisle till och med är doktor och dagligen utsätter sig för frestelsen av mänskligt blod men avstår. De är självutnämnda ”vegetarianer” eftersom de lever på djurblod. De är puritaner.

Twilights besatthet av just heteronormativitet och kärnfamiljen är inte enbart koncentrerad till familjen Cullen, även om de blir de yttersta förespråkarna och praktexemplen.

Genom berättelsen står det klart att ett liv utanför dessa system orsakar olycka och är moraliskt förkastligt. Detta symboliseras inte enbart av de onda vampyrerna utan är minst lika synligt, om inte än mer, hos de mänskliga karaktärerna.

Majoriteten av de kvinnliga karaktärerna, trots att de kan vara starka, får förhålla sig till en ytterst traditionell kvinnoroll. Bellas mamma flyttar runt med sin nya man till förmån för hans karriär, Esme tar hand om alla runt sig, Alice är något av en docka, Rosalie är ständigt olycklig för att hon aldrig kan få en familj och Emily bakar bullar åt vargarna. Den enda kvinnan som inte förhåller sig till denna roll är vargen Leah, och till följd av detta är hon utstött och olycklig. Stackars Leah, som är förälskad i Sam, en upptagen varg. Leah åtrår en tvåsamhet som redan skapats och kan därför inte bli lycklig förrän hon hittat en ny varg att älska. I Breaking Dawn 1 uttrycker hon denna önskan ordagrant. I och med anslutningen till Jacobs nybildade flock hittar Leah äntligen en slags familj och har därför återigen en möjlighet att bli lycklig.

När Jacob bryter sig loss från Sams flock riskerar han att bli en ensamvarg men ”räddas” av Seth och Leah som tillsammans med honom bildar en ny flock. Vidare skapar han ett minst sagt bisarrt band till Bellas nyfödda dotter och en ny (heteronormativ) tvåsamhet är skapad. Budskapet verkar vara att man inte klarar sig utan familj.

Vidare kan Charlie ses som en människa som ofrivilligt stötts ut ur en kärnfamilj och till följd av det blivit något av ett stagnerat spöke, fast i en tid som aldrig kommer tillbaka.

När Bella flyttar till Forks är hennes flickrum intakt, och Charlie själv äter samma middag varje kväll och verkar inte gå ut och träffa folk särskilt ofta. Charlie har förlorat det som ger livet mening; familjen.

Det är denna raserade kärnfamilj Bella kommer från och måste räddas ur. Bella, som i början av Twilight motsätter sig äktenskapet, måste ”omvändas”. Hon lockas in i äktenskapet genom löftet om sex, något hon sedan straffas för direkt, inte bara genom Edwards hårdhänthet utan även hans efterföljande avvisande och en graviditet som nästan dödar henne.

Intressant nog är Bellas förvandling till vampyr både en queer och en normerande händelse. I vargarnas ögon (och säkerligen

Charlies, ifall han var medveten om vad som var på gång) går hon över till den mörka sidan i och med förvandlingen och de gör allt för att stoppa den och rädda henne. Men samtidigt är det genom förvandlingen som Bella slutligen blir en riktig del av en ”riktig” familj – hon blir både syster (till Alice, Jasper, Rosalie och Emmett), dotter (till Esme och Carlisle), fru (till Edward) och mor (till Renesmee).

Hon böjer sig slutligen för heteronormen och kärnfamiljen. Det är också, ironiskt nog, genom förvandlingen som hon slutligen lär sig kontrollera sina drifter. Hon lär sig kontrollera sin blodtörst på ett sätt som hon aldrig lärde sig kontrollera sexualdriften i förhållande till Edward.

LITE MINDRE QUEER Som vampyrfilmer kan Twilight således sägas förkasta sitt queera arv, detta arv som placerat vampyren i en motsatsposition till normen. Natalie Wilson skriver: ”as myth, the vampire has often been utilized to explore how non-traditional sexuality and/or family arrangements threaten so-called civil life and normal families. Indeed, the vampire has been put into play in order to allow for expression of those desires that civil society represses”. I Twilight används vampyren istället för att utforska traditionell sexualitet och familjebildning. Det är Charlie som misslyckats med så väl heteronormen som kärnfamiljsprojektet, inte Carlisle. Det är Renée som är den frånvarande mamman, inte Esme. Det är Bella som motsätter sig äktenskapet och avhållsamheten, inte Edward. Det är Jacob som kräver en abort, medan Edward snart förstår att det är en individ med rätt till liv som växer i Bellas mage. Det är Bella som står för den okontrollerade sexuella lusten i relation

till Edwards stoiska avhållsamhet. Det är Bellas begär som måste tyglas, och det är Edward som måste stå emot.

Familjen Cullen tar sig också an det jobb som en vampyrdödare (slayer) annars skulle inneha. De dödar de vampyrer som hotar normen, som står utanför samhället. James, Laurent och Victoria samt den armé av nyfödda som den sistnämnda skapar, måste dödas för att ordning ska återställas och normen ska förbli ohotad.

Men vad händer när vi vänder upp och ner på rollerna? Blir det samma sak ändå? Det vill säga: fortsätter vampyren att vara ”den andra” trots att den står för värderingar ofta tillskrivna normen? Det verkar så. Vampyrerna i Twilight blir trots sina normativa värderingar en motpol till en värld full av dekadens, snarare än att vara dekadensen i en värld full av dygd.

Nina Auerbach konstaterar i Our Vampires, Ourselves att ”every age embraces the vampire it needs.” Det vill säga; vampyren säger något om det samhälle den föds ur. Vad säger då Twilight om vårt samhälle? En vampyrserie som True Blood är lättare att analysera, kanske för att den, trots fantasyelement och överdriven kitschighet, så transparent förhåller sig till den ”riktiga” världen. Vampyrernas/de övernaturligas situation går så lätt att liknas vid vilken minoritet som helst. Det är något så väldigt talande med skylten ”God hates fangs” som syns under vinjetten till serien.

Kanske kan Twilight sägas symbolisera samma sak men från ett diametralt motsatt håll. Där True Blood problematiserar konservativa värderingar och normativt beteende, problematiserar Twilight nedbrytandet av detta. Twilight verkar törsta efter ett mer konservativt samhälle där det som hyllas inte

– 33 –

är individens frihet att vara vem/vad som helst, utan den heteronormativa kärnfamiljens centrala roll. En värld som är lite mindre queer helt enkelt. Att framhäva detta med hjälp av en queerkonnoterad karaktär skapar en annan känsla av skevhet, en känsla som säkerligen blir starkare för den som med mig inte delar dessa bakåtsträvande övertygelser.

Metaforen är dock på inget sätt hel, vilket också gör det svårare att förkasta den helt som propaganda. Vad symboliserar vargarna i detta universum? Varför den ohyggliga födseln för att nå kärnfamiljens lycka och trygghet? Varför säkras Jacobs heteronormativa framtid med hjälp av just ett nyfött barn?

Dessa inslag för oss rakt in i en surrealistisk tradition. Alla inslag av obehag och avighet får symbolisera något annat om vi vänder oss ifrån sannolika intentioner och implicita budskap. Det är i Breaking Dawn 1 som denna surrealism kulminerar, något som fått Linda Holmes på NPR-bloggen Monkey See att kalla filmen för en ”psychosexual horror-show”.

Det är som om David Cronenberg gjort om Videodrome till en tonårsvampyrfilm. Det är som om David Lynch hade tänkt om lite gällande Blue Velvet. Denna surrealism är ett spår som Breaking Dawn 2 tyvärr inte kommer att utveckla och spinna vidare på, då film högst antagligen följer sin litterära förlaga, men säker känner jag mig ändå på att jag kommer att fortsätta förvirras av Edward och Bellas förhållande, av den aviga dialogen, av monsterbabyn som plötsligt är en tio-åring och Jacobs oproblematiserade problematiska band till henne. Twilight må förkasta sitt queera arv, men skevheten framhärdar, om man bara vill se den.

FILMJOURNALEN #3/2012

L O K A LT

Thrilling Österbotten TEXT: Pia Backman

FILMJOURNALEN #3/2012

– 34 –

Två syskon drar ner sina gardiner mot omvärlden, men det förflutna iakttar dem. En tv-reparatör hamnar i en situation som han inte räknat med när han råkar ut för ett bombhot. Nerverna testas på årets October Filmfest i Vasa.

E

n man och en kvinna ligger i varsin lägenhet och kan inte sova. Så börjar kortfilmen Observerade, årets film av föreningen Film i Österbotten.

– De ringer varandra vid tre tillfällen under natten. Snart kommer det fram att de är ett syskonpar med ett mörkt förflutet som börjar rullas upp, berättar Stefan Nyman som skrivit manus.

Kvinnan i den ena lägenheten känner att någon iakttar henne under filmens gång. Själva iakttagelsen är en grundsten i filmen, det var där det började.

– Jag började leka med perspektivet och tänkte på kameran som ”det iakttagande ögat” som ser på någon som försöker gömma sig för omvärlden.

Synvinkeln födde innehållet. Så gjorde Nyman för att ställa om sig till manusförfattare i tanken. Efter att ha vunnit pris för sin roman Anna är online, blir Observerade hans första filmmanus. Vad är det då som kameran iakttar? Skuldkänslor framför allt. Men tolkningsmöjligheterna är många.

– Dels handlar det om det extremreligiösa, dels om hur människor påverkar varandra. Jag vill gärna både chockera och skapa igenkänning. Förhoppningsvis sätts mottagarens fantasi igång så att alla inte reagerar likadant.

För regin i denna psykologiska thriller står Anna-Sofia Nylund, österbottning numera bosatt i Helsingfors.

Det är ganska lätt att man tar till humor i Österbotten. Jag ville se och visa den mörka sidan, säger Nylund om hur hon fastnade för Stefan Nymans synopsis.

– Under inspelningen har en av utmaningarna varit att personerna, speciellt kvinnan, rör sig väldigt lite. Därför har Nylund fått arbeta med att använda sig av rummen på kreativa sätt istället för att byta miljö. Där har förstås ”det iakttagande ögat” spelat stor roll. Och fantasin.

Handlingen är ganska surrealistisk, men känslorna och temat skulle jag däremot kalla realistiska.

Filmen är gjord med bidrag från olika håll, och arbetsinsatserna görs på talkobasis. Att arbeta frivilligt med film ser Nylund både som positivt och negativt.

– När det görs av rent intresse jobbar man ofta mera än hundra procent och har svårt att sätta stopp.

Två som också offrar dag och natt för filmskapandet fram till oktoberfestivalen är Klosse Wistbacka och Tobias Ahlgren, med produktionen av actionfilmen Smanderoon! With a Vengeance. Wistbacka och Ahlgren har visserligen det egna

produktionsbolaget West Bay Entertainment och har delvis klarat finansieringen av filmen själva, men hårt har de fått jobba. Tillsammans med Sami Lindblad har de skapat berättelsen om den tekniskt begåvade, men socialt inkompetente Renlund (Christoffer Maid).

Egentligen är filmen nummer tre i en trilogi om tv-reparatören Renlund. Men trilogin är löst sammanhållen och man behöver inte ha sett de två första filmerna för att uppskatta den här.

I film nummer ett stiger Renlund in i något som kunde beskrivas som en lättklädd 70-talspastisch. Tvåan är en remake av ettan, och den här gången gör Renlund entré mitt i ett bombhot mot ett telebolag. En actionfilm, eller en ”technothriller” skulle filmmakarna kunna tänka sig att kalla den.

Av trailern får man intrycket att filmen också har komiska inslag?

– Jag tror att det finns en allmän missuppfattning om att vi gör komedier, men det gör vi egentligen inte. Det finns kanske absurda element i flera av våra filmer, men det handlar inte om komedi, säger Tobias Ahlgren.

Det som eventuellt gör att filmen kunde uppfattas som parodisk är den österbottniska dialekten som bryter av det annars medvetet traditionella dramaturgiska actiongreppet. Österbottnisk actionfilm är kanske fel ord. Det är snarare en actionfilm som råkar utspela sig i Österbotten, och då ska österbottnisk dialekt också få ta plats.

Ahlgren och Wistbacka har märkt att människor som sett deras tidigare filmer (kortfilmer, musikvideor och några reklamfilmer) anser att killarna har en egen stil – den stil de troligen har renodlat sedan tiden som filmstuderande på Novia.

– Men vi har själva svårt att säga vilken stil det är.

Publiken får gärna skapa sig en egen uppfattning om den saken, tycker filmmakarna, och hoppas att Smanderoon! With a Vengeance får en och annan att lägga undan sin Iphone i biosalongen.

Namnet då? Vad i hela friden betyder namnet?

– Kom och se filmen, uppmuntrar Klosse Wistbacka och ler.

October Filmfest gick i år av stapeln mellan den 18 och 20 oktober i Vasa.

– 35 –

FILMJOURNALEN #3/2012

S C E N E N

SZINDBÁD Zoltán Huszárik, 1971

A

tt se andra människor äta kan vara nog så njutningsfyllt, speciellt om man tittar med ungraren Zoltán Huszáriks (1931–1981) ögon. Hans Szindbád är en i sann mening sensualistisk film där inget är viktigare än att känna och smaka. Filmen bygger på några noveller av ”Ungerns Proust”, Gyula Krúdy, och i centrum står den åldrande Szindbád (Zoltán Latinovits) som rekapitulerar sina amorösa eskapader. Intrigen är lös i fogarna; intrycken och stämningarna är långt viktigare. Montaget splittrar scenerna, minnesbilder dyker ständigt upp ur Szindbáds undermedvetna. Det är en film full av viskade kärleksförklaringar och lockande, drömska bilder, frammanade av fotografen Sándor Sára.* Men allt är inte parfymerat och smäktande – ofta får scenerna en roande absurdistisk underton. Allra tydligast sker det kanske i en lång och lika aptitretande som absurd måltidsscen där Szindbád efter en lång räcka kärleksmöten och uttröttande minnesbilder försöker vederkvicka sig med några av sina favoritdelikatesser. Först tittar kameran ned i en ljus vätska där en droppe olja långsamt flyter omkring – Szindbád är på restaurang och har beställt in en portion nudelsoppa till förrätt. Han spetsar buljongen med ett par stänk vinäger och några flisor torkad pepparfrukt. ”Kan jag ta in benmärgen nu?” frågar servitören Vendelin, tydligen gammal bekant till vår huvudperson. ”Jo,” svarar Szindbád, ”men den ska serveras med rostat skivat bröd, absolut inte semlor.” Och så vill han ha en öl, men ”bartendern kan behålla skummet”. Så kommer rätten in och med ett elegant slag på benpipan lösgör Szindbád benmärgen ur sitt gömsle, varefter han breder sig en smörgås. Samtidigt förhör han servitören om dennes kärlekslycka och får veta att Vendelins fru Patience för länge sedan rymt från honom, för att börja ett nytt liv som kassafröken i Debrecen.

»Döden har inget ljus, ingen skugga, men nog en svag doft av rosmarin.« När det blir dags för huvudrätt fastnar Szindbád för fasan fylld med kastanjer, ”men är de italienska eller ungerska?”. ”De är bara kastanjer” svarar Vendelin. ”Låt gå för det,” fortsätter Szindbád, om han till fasanen kan få olika sorters senap, allra helst engelsk. Efter några munbitar fasan ändrar sig Szindbád och anförtror servitören att han egentligen ville ha oxkött, närmare bestämt ”Tafelspitz” med tomatsås och vårlök. Medan Szindbád njuter av anrättningarna fortsätter Vendelin sin sorg-

FILMJOURNALEN #3/2012

– 36 –

liga berättelse. I en glimt ser vi någon fiska upp en röd halsduk ur isigt vatten, och i en överrumplande bild kort därpå ser vi Szindbád och en kvinna som vi förstår är Patience tala förtroligt med varandra. Hon bär en röd halsduk över axlarna. Så är vi med ens tillbaka i nuet och Szindbád erkänner utan större omsvep att han var mannen som enleverade Patience.

Det vintriga landskapet som flimrade förbi återkommer, och nu är det befolkat. Några människor står och tittar på en kvinnokropp som bärgats ur vattnet. ”Hon var bara 20 år gammal” hörs Szindbád säga, och man anar att han inte var helt oskyldig till att det gick som det gick. Scenen avslutas med några kluriga visdomsord: ”Döden har inget ljus, ingen skugga, men nog en svag doft av rosmarin.”

Att kalla Szindbád, både filmen och huvudpersonen, dekadent är inte orimligt: det är tydligt att Huszárik med Szindbád vill ge uttryck för en regelrätt sensualistisk världsbild, en livshållning som helt och fullt är inriktad på sinnlig njutning.

Krúdys noveller har jag inte läst, men det verkar som om den här hållningen i mycket härstammar från honom (Krúdy var tydligen lika hemfallen åt spritmissbruk och hasardspel som han var produktiv som författare). Man kan säkert irritera sig på huvudpersonens meningslösa tillvaro; Szindbád är egocentrisk och inte särdeles sympatisk. Han tar för sig av det som livet har att erbjuda av sinnliga njutningar, utan att låta sig begränsas av några moraliska skrankor. Han verkar vara ekonomiskt oberoende, en lebeman som inte behöver kämpa för att klara sig – om man då inte avser de plågor som alla trånsjuka kvinnor utsätter honom för. Till råga på allt hävdar han att han inte älskat en enda av dem.

Men Szindbád är inte en ointressant huvudperson, och det är kanske mest av allt Huszáriks förtjänst – även om Latinovits gör sitt bästa för att samla ihop de lösa trådar som är Szindbáds själsliv. Montaget gör Szindbád både mer komplex och lättare att förstå sig på, och fyller därmed en konkret funktion.

Samtidigt lättas helheten upp av Huszáriks avspända och humoristiska regi. Måltidsscenen är ett bra exempel. De tokiga gastronomiska excesserna distraherar Szindbád från Vendelins tragiska berättelse. Man kan välja att se ätandet som hans försvarsmekanism, eller också bara som en underhållande ploj. Scenen får mig att tänka på Michel Piccolis förströdda gräsänklingsmatlagning i Marco Ferreris Dillinger è morto (1969). Också Szindbád njuter av att kunna tillfredsställa sina nycker och glömma alla bekymmer vid matbordet – och det är väl en njutning som vem som helst kan identifiera sig med. * Sára har fotograferat några av de mest minnesvärda ungerska filmerna, däribland Ferenc Kósas Tízezer nap (1967).

En sällsynt intervju med fotografen kan man hitta i tidskriften Chaplin, nr 102, 1970. fredrik bäck

– 37 –

FILMJOURNALEN #3/2012

F I L M C E N T R U M

SVENSKSPRÅKIGT PÅ BIO Finlandssvenskt filmcentrum hjälper till att hitta svenskspråkiga filmer bland utbudet på huvudstadsregionens biografer.

D

et är inte alltid lätt att hitta svenskspråkiga filmer bland utbudet på huvudstadsregionens biografer.

Därför har Finlandssvenskt filmcentrum sedan början av hösten öppnat en sida på Facebook där vi varje fredag berättar vilka svenskspråkiga filmer som finns på repertoaren och var de visas. Förutom filmer från Sverige bevakar vi de svenskspråkiga versionerna av utländska animationer och som extra bonus håller vi koll på filmer från de övriga nordiska länderna. Sidan heter Svenskspråkiga filmer i huvudstadsregionen och vi ser gärna att så många som möjligt gillar sidan och sprider den vidare till sina vänner. Idén till sidan kom från Åbo Underrättelser som berättar om den svenskspråkiga repertoaren i Åbo på sin FB-sida.

FILMKULTUR PÅ SVENSKA I FINLAND

FILMCENTRUM VILL:

Finlandssvenskt Filmcentrum r.f. är en fri och oberoende medborgarorganisation som arbetar för en aktiv och levande filmkultur på svenska i Finland. Vi har verksamhetspunkter i Åbo, Vasa och Helsingfors men arbetsfältet är hela Svenskfinland. Vår verksamhet finansieras av bl.a. undervisningsministeriet, Svenska Kulturfonden och Föreningen Konstsamfundet.

När nyfikna frågar vad Filmcentrum egentligen håller på med brukar vi svara allt som har med film och rörlig bild att göra – utom att själva göra film. Inget som har med det här fascinerande mediet att göra är oss främmande och det är bara våra begränsade resurser som håller oss på jorden. Men visst finns det sånt vi försöker prioritera.

• synliggöra den finlandssvenska filmen, bl.a. genom den Finlandssvenska filmmönstringen och genom utgivningen av finlandssvensk film på dvd.

• informera allmänheten och beslutsfattare om finlandssvenska filmfrågor. Ett utmärkt redskap är tidningen Filmjournalen och våra hemsidor.

• verka för ett ökat utbud av svenskspråkig och nordisk film i Finland. Främst sker det via vårt distributionsbolag Kinoscreen.

• utveckla skolbioverksamheten. I samarbete med skolor, kommuner och lokala biografer ordnar vi skolbio- och knattebioföreställningar. Ta kontakt om ni är intresserade.

• stöda biografverksamheten på mindre orter och göra invånare och beslutsfattare

FILMJOURNALEN #3/2012

– 38 –

medvetna om vilken kulturell skatt den lokala biografen är.

• fungera som påtryckningsorgan gentemot filmbranschen och andra beslutsfattare, som alltför lätt glömmer bort sådant som svenskspråkig textning av film, anslag för svenskspråkig filmproduktion, behovet av svenskspråkiga versioner av utländska barnfilmer m.m.

• fungera som allmän informationsbyrå i frågor som rör film och filmvisning. Ingen fråga är för liten, inget problem för komplicerat. Pröva oss gärna.

Våra kontaktuppgifter hittar du på www.filmcentrum.fi eller ring 040-538 6260.

serie av sebastian nyberg

ATATÜRK OF FINLAND

– 39 –

FILMJOURNALEN #3/2012