Fredsposten

Fredsposten 3/2012

- Flyttningsrรถrelser, fred och utveckling -

2 | Fredsposten

Fredsposten 3 • 2012 årgång 86 Grundad i nov.-dec. 1926 av Edvin Stenwall Utges av Garantiföreningen för Finlands Fredsförbund rf.

Hemsida: www.fredsposten.fi.

Fredsposten på Facebook: http://www.facebook.com/Fredsposten Fredsposten är medlemstidskrift i Tidskriftscentralen rf.

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Christian Lång, Metviksgatan 1B bst 30, 65200 Vasa, christian@fredsposten.fi.

Lokalredaktörer: Helsingfors: Fredrik Therman, tfn 09-444 529 (Fredshemmet), tfn 09-541 4147 (Vallberget), fredrik@fredsposten.fi. Åland: Gunnel Ekelund, Skarpansvägen 27 C 1, 22100 Mariehamn, tfn 018-13 847, 0457-382 3242, gunnel@fredsposten.fi.

Närpes: Rita Nordström-Lytz, Ringvägen 8, 64200 Närpes, tfn 050-363 4450, rita@fredsposten.fi.

Styrelse och redaktionsråd: Ordförande: Ulf Särs, ulf@fredsposten.fi.

Yrsa von Hertzen (vice ordf.), Sirpa Aitosalo (sekr.), Birgit Holmstén (kassör), Ulla Holmberg, Laura Lodenius, Fredrik Therman och Inger Wirén.

Stadigvarande medarbetare: Mikael Böök, Hanna Donner, Siw Handroos-Kelekay, Nina Michael, Elisabeth Nordgren och Tom Sörhannus.

Prenumeration: 24 euro i Finland, 28 euro i övriga länder.

Medlemmar i lokalföreningarna betalar 12 euro. Lösnummer kostar 7 euro eller 75 kronor. Kontakta Christian Lång, prenumerera via bokhandeln eller betala in avgiften på Sampo Bank FI04 8000 1802 1001 57. Meddela namn och adress till Christian Lång.

Annonspriser: Hel sida 170 euro, halv sida 100 euro, kvarts sida 70 euro.

Nästa nummer: Nummer 4/2012 utkommer 14.12.2012. Deadline för material är 31.10.2012.

Pärmbild: Anne Heinonen. Finlands Flyktinghjälp stöder kvinnors sysselsättning på flyktingbosättningsområden i Uganda. Bilden föreställer försäljare av palmolja vid torgdag i Bukere.

Grafisk design: Fredrika Biström Åsikter som framkommer i artiklarna motsvarar inte nödvändigtvis Fredspostens linje.

Fredsposten | 3

Har alla samma människovärde i Europa? Ännu i början av 1970-talet fanns det ungefär lika många utlänningar i Finland som i Albanien, som då var den mest slutna staten i Europa. Det är kanske en orsak till att kritiken mot invandringen har vuxit sig så stark i vårt land under de två senaste årtiondena. Ändå är det skäl att beakta att främlingsfientligheten är mycket extremare på andra håll i Europa. Och att också den officiella europeiska politiken har blivit allt mera främlingsfientlig.

Det är inte överdrivet att säga att situationen i Europa håller på att närma sig situationen på 30-talet.

Vi har visserligen inga dödsläger med gaskamrar. Men läget är så till vida jämförbart att människorna också i dagens Europa allt tydligare indelas i sådana som har människovärde och sådana som inte ges fullt människovärde. Det är ingen tillfällighet att begreppet Fästning Europa, som skapades i Nazityskland, igen har börjat tas i bruk.

På 30-talet var det främst judarna, men också homosexuella och utvecklingsstörda som inte ansågs ha människovärde. Liksom då är romerna ännu i den fria rörlighetens EU en grupp som inte ges ett människovärdigt bemötande. I vårt eget land gör man vad man kan för att förvägra kringvandrande romer från Rumänien och Bulgarien boplats, hälsovård och utkomst. Man anser sig ha löst problemet, då man lyckas driva dem tillbaka till sina ghetton i hemländerna.

Men framför allt är det flyktingar och andra invandrare som inte ges fullt människovärde i dagens Europa. I detta temanummer om flyttningsrörelser ger vi många exempel på hur människovärdet kränks både vid bevakningen av Fästning Europas gränser, i behandlingen av sådana som har lyckats komma hit och genom att utvisa sådana som söker en fristad här.

Cirka 15 000 människor har under de senaste 15 åren dött då de har försökt att komma in i vår världsdel över Medelhavet, Fästning Europas vallgrav. En stor del av dem har faktiskt lämnats att dö.

Kustbevakningen tvingar sjunkande båtar ut på farliga vatten. De som räddar människor ur sådana båtar får inte tapperhetsmedalj utan straffas för illegal införsel av flyktingar. Våra egna myndigheter är snara att avvisa asylsökande som kommer från ”säkra länder” eller anses ha ”uppenbart ogrundade” skäl för sin ansökan.

Av dem som kommer in i Europa är de papperslösas grundläggande rättigheter mest kringskurna. De står ofta utan hälsovård, skola, arbete och människovärdig bostad. Enligt ett EU-direktiv kan papperslösa invandrare hållas fängslade i förvaringsenheter upp till 18 månader utan att dömas för något brott, i vårt land vid behov i ett år. En stor del av ekonomin i Europa och många branscher också i Finland bygger på papperslös arbetskraft. Ändå saknar de papperslösa ofta alla rättigheter och facket står handfallet.

4 | Fredsposten Då Europas befolkning minskar behöver vår världsdel arbetskraft utifrån. Invandrare utnyttjas i allt högre grad för sådant arbete som den infödda befolkningen anser stå under sin värdighet. Det har lett till att Europa prioriterar arbetskraftsinvandrare framom asylsökande. Och finländska politiker hakar på. Alla har inte samma människovärde, om värdet görs avhängigt av arbetsinsats. Och ännu mindre, då gästarbetarna ofta får nöja sig med svältlöner och icke människovärdiga arbetsvillkor.

Största delen av dem som söker asyl i Finland avvisas. Många av dem skickas tillbaka till länder där de löper risk att utsättas för förföljelse, tortyr eller död. Myndigheterna ser ingen anledning att följa upp vad som händer med dem som avvisas. Det är viktigt att Finland sent omsider har bett om ursäkt för de åtta judiska flyktingar som utlämnades till Tyskland under kriget. Men vilken ursäkt har vi för att årligen utlämna hundratals människor till livsfarliga omständigheter?

Reportaget från Uganda i vårt temanummer vittnar om hur fattiga afrikanska stater kunde fungera som exempel för oss då det gäller att ta emot nödlidande medmänniskor på ett människovärdigt sätt.

Vi är glada att i temanumret också kunna berätta om hur flyktingar och andra invandrare har integrerats hos oss eller flyttat tillbaka hem efter att ha fått utbildning här – och blivit nyttiga medborgare som med sin erfarenhet berikar vårt och sitt eget samhälle. Numret innehåller också många exempel på hur människor och organisationer i vårt eget land kämpar för människovärdet.

Fackföreningsrörelsen satsar i allt högre grad på globalt solidaritetsarbete för att förbättra löner och arbetsvillkor på olika håll i världen. Nätverket för fri rörlighet försvarar romers, flyktingars och andra invandrares människovärde och föreningen Monika-Naiset arbetar för invandrarkvinnors rättigheter.

Medborgarorganisationer har förenat sina krafter för att tillgodose papperslösa invandrares grundbehov.

Inte minst visar närpesbornas sätt att ta emot flyktingar och andra invandrare hur personliga kontakter hjälper oss att uppleva att vi med alla våra olikheter i grunden är lika. Bara om vi slutar skilja på ”vi” och ”de” kan vi erkänna allas människovärde. I Närpes har inte bara enskilda individer och frivilligorganisationer utan också stadens myndigheter insett det. Låt oss hoppas att de kan visa vägen för beslutsfattarna i andra kommuner, på riksplanet och i hela Europa.

Ulf Särs

Temanumret har planerats av en arbetsgrupp bestående av Inger Wirén, Marcus Floman och Ulf Särs.

För produktionen av numret har vi fått utrikesministeriets informationsstöd för medborgarorganisationer. De åsikter som framförs i numret motsvarar inte nödvändigtvis utrikesministeriets officiella ståndpunkt.

www.fredsposten.fi

Fredsposten | 5

Notis Flyttningsrörelser, fred och utveckling

Fredsposten inbjuder till ett samtal kring temanumret på Helsingfors bokmässa fredagen den 26 oktober 2012 kl 16.00-16.30 på Tottiscenen i Helsingfors Mässcentrum i Böle.

Aida Simidzija projektarbetare för Welcome Office inom Kust-Österbottens samkommun för social- och primärhälsovård, inleder om att komma som krigsflykting från Bosnien till Närpes.

Marcus Floman journalist (Ny Tid) med tidigare erfarenheter från Finlands Flyktinghjälp och Kepa, talar om flyttningsrörelsernas betydelse för u-länder.

Samtalet leds av Ulf Särs.

Ulf Särs

6 | Fredsposten

Uganda tar emot flyktingar från grannländerna Enligt statistiken finns ungefär hälften av världens 42 miljoner flyktingar i Afrika. Under de senaste decennierna har till exempel Uganda tagit emot fler medborgare från grannländerna som flytt undan krig än något europeiskt land.

På grund av de långvariga konflikterna i området vid de stora sjöarna och i östra Afrika har människor anlänt till Uganda sedan 1990-talet från bland annat Sudan, Rwanda, Somalia, Burundi, Etiopien, Eritrea och Demokratiska republiken Kongo. Sammanlagt fanns det enligt statistiken i juni 2012 över 183 000 flyktingar i Uganda.

Dessutom väntar omkring 125 000 internflyktingar i flyktingläger i landets norra delar. Dessa internflyktingar var tvungna att flytta från sina hem på grund av inbördeskriget i norra Uganda och den terror som den av Joseph Kony ledda Herrens motståndarmé (LRA) utsatte dem för.

Inflyttarna från grannländerna har – under UNHCR:s och andra internationella hjälporganisationers ledning – till största delen placerats i åtta flyktingbosättningsområden på landsbygden.

Områdena skiljer sig från läger på så vis att flyktingarna, med undantag av bashjälp i början av vistelsen, förutsätts klara sig med hjälp av skörden de får från den åkerplätt de tilldelats. Ett liknande bosättningssystem för flyktingar finns förutom i Uganda även i Zambia.

Ökat antal flyktingar från Kongo i år Det största antalet flyktingar i Uganda kommer från det västra grannlandet Demokratiska republiken Kongo. Flyktingantalet ökade i år efter valet som hölls i november i fjol och särskilt på grund av de ökade lokala stridigheterna i april 2012.

Sammanlagt omkring 30 000 personer har lämnat Kongo efter november 2011. Merparten av dem har flytt till Uganda och det andra grannlandet Rwanda. Om man räknar in även kongoleser som flytt till Uganda tidigare är de nu omkring 100 000 till antalet.

Bakgrunden till att så många kongoleser flydde från sina hem i april 2012 var att före detta rebellgrupper – som efter fredsavtalet 2009 anslutits till den kongolesiska armén (FARDC) – nu inledde ett uppror mot arméns ledning. De soldater som avskedats från armén har under ledning av sin ledare, general Bosco Ntaganda, grundat den nya grupperingen M23, som sedan april 2012 deltagit i stridigheter i synnerhet i norra Kivu-provinsen.

Ntaganda är en av de mest centrala rebelledarna som efterlysts av den internationella brottsmålsdomstolen ICC och han anklagas för krigsbrott och för att ha tvingat barnsoldater att kriga i sina trupper. Att president Joseph Kabila meddelade sig vara villig att överlämna Ntaganda att dömas av ICC bidrog sannolikt till att upproret bröt ut.

Fredsposten | 7

8 | Fredsposten

Intressekonflikter med lokala invånare Det är uppseendeväckande hur massmedierna i Uganda på ett relativt moderat sätt rapporterar om det ökande antalet flyktingar. Tonfallet också i de kommentarer och insändare som hänför sig till flyktingnyheterna är förbluffande empatiskt. I kommentarer och insändare önskar skribenterna snarare flyktingarna Guds välsignelse än man önskar köra ut dem från landet.

Verkligheten är ändå inte helt så här rosig eftersom ugandierna också har skäl att vara oroade över kongoleser som anländer till Uganda. Det finns exempelvis en risk att det bland flyktingarna också infiltrerar sig krigare från rebellgrupperna, som kan bidra till att oroligheterna på nytt kan spridas till Uganda. Med tanke på de konflikter som inträffat mellan länderna i det förgångna är oron befogad. Det är också möjligt att illegala vapen forslas över gränsen med flyktingarna – de illegala vapnen är redan i nuläget ett märkbart problem i Uganda.

Det kan också uppstå intressekonflikter mellan flyktingar och lokala invånare när nya flyktingsbosättningsområden grundas. Förra våren uppstod problem i distriktet Kamwege nära västgränsen där regeringen ville upplåta sina marker

Flyktingfamiljer i bosättningsområdet Nakivale kan öka intäkterna från jordbruket genom att hålla getter.

åt flyktingarna. Också de lokala invånarna ansåg sig ha ägorätt till markerna. De lokala invånarna hade tagit dem i besittning efter att de rwandiska flyktingar som anvisats till området på 60-talet slutligen kunde återvända till sitt hemland i mitten av 90-talet. Trots att tvisten om vem som äger rätten till landområdet fortfarande är olöst, hade över 10 000 (läget i juni 2012) i huvudsak kongolesiska flyktingar anvisats att flytta till bosättningsområdet Rwamwanja.

Medborgerliga rättigheter eller returbiljett till hemlandet?

Det har varit ovanligt att bevilja medborgerliga rättigheter åt flyktingar i Afrika. Regeringen i Uganda har länge diskuterat möjligheten att bevilja fullständiga medborgerliga rättigheter åt de flyktingar som anlänt till landet för flera decennier sedan. Ugandiskt medborgarskap skulle troligtvis beviljas först åt de kongolesiska och rwandiska flyktingar som bott stadigvarande i landet sedan 1960- eller 1990-talet. Om så sker skulle Uganda vara den andra staten i Östafrika som beviljar medborgerliga rättigheter åt flyktingar som flyttat till landet. År 2010 beviljade Tanzania medborgerskap åt 162 000 burundier som varit bosatta i landet sedan 1972.

I diskussionen om invandrare stöter man gång på gång på förbryllade kommentarer om varför flyktingarna inte återvänder till sina hemländer, trots att stridigheterna redan upphört och till och med det forna hemlandets regering önskar dem som rest iväg tillbaka. Visst finner man återflyttare i statistiken. Efter att Sydsudan blev självständigt flyttade exempelvis en stor del av sudaneserna och börjar nu ett nytt liv i en ny stat. Också i Rwanda har förhållandena stabiliserat sig och återflyttningen är på god väg. Trots detta finns det exempelvis hundratals rwandiska familjer i flyktingbosättningsområdena Nakivale och Kyaka i västra Uganda som fortsätter med att leva sina liv

Fredsposten | 9 mellan två länder. De besöker då och då Rwanda för att kolla in läget, men återvänder efter en tid till Uganda där de ändå har sin jordplätt och där dessutom barnen har möjlighet att gå i skola.

Efter många år utomlands är det inte möjligt för alla att återvända utan vidare – på grund av att alla inte har ett ställe att återvända till. Mark- och fastighetsägandet står i afrikanska länder inte på någon stabil grund och avsaknaden av dokument hindrar människorna att bevisa att de verkligen äger det de säger sig äga. Efter att den forna markägaren varit tvungen att lämna sina hemtrakter på grund av kriget kan nya invånare som tagit marken i besittning ha flyttat in. I värsta fall har de nya invånarna bestyrkt ockupationen med skriftliga avtal – ett tilltag som inte är särdeles svårt att genomföra med hjälp av mutor.

När den forna ägaren återvänder hem möts denna av nya invånare som har papper på att de äger markerna. Inte ens grannarna kan hjälpa eftersom samfunden och deras samhörighet splittrats av åren av krig. Hela byar har tömts under kriget – därför kanske det inte finns någon som kan bevisa äganderätten. De nya grannarna aktar sig också för att blanda sig i andras ärenden i rädsla för hämndaktioner och att våldet blossar upp på nytt. Ensamma kvinnor, änkor och ensamförsörjare som inte har någon som skyddar dem har det svagaste utgångsläget. Exempelvis på landsbygden i Kongo och Rwanda är kvinnornas läskunnighetsgrad omkring 45 procent, få av dem har således möjligheten att försvara sig i rätten.

Raserade grundinstitutioner Det långvariga kriget har också raserat samhällets grundinstitutioner. I synnerhet på landsbygden är det väldigt svårt att få lärare och hälsovårdare till de uttömda skolorna och hälsostationerna – om byggnaderna överhuvud finns kvar. Det dröjer ännu många år innan återuppbyggnaden av dessa institutioner kan börja och man åter kan få igång

verksamheten. Under tiden växer nya generationer upp och blir hemmastadda på det nya stället.

Mari Maasilta är doktor i samhällsvetenskaper och medieforskare. Hon tillbringade ett halvt år i Uganda som volontärarbetare för Finlands Flyktinghjälp och forskare inom projektet Structures of Compassion, som finansieras av Finlands Akademi. Översättning Marcus Floman

10 | Fredsposten

Organisationer stöder stadsflyktingar i Kampala Allt större del av flyktingarna i Uganda bosätter sig självständigt i städer, även om myndigheterna rekommenderar att de flyttar till flyktingbosättningsområden. I städerna får flyktingarna inte hjälp med bostad, mat eller annan service. Ändå väljer i synnerhet de som inte har erfarenhet av jordbruk hellre att bo i städer.

Av flyktingarna i Uganda bor ca 40 000 i städer.

Största delen av dem har slagit sig ner i huvud-

staden Kampala i synnerhet i Rubaga och Mengo i det gamla centrumområdet och förorterna Kawempe, Makindye och Nakawa. Många bor också i de slumartade förortsstäder som breder ut sig utanför Kampala.

Flyktinglagen (Refugee Act) från år 2006 garanterar flyktingar samma rättigheter till utbildning och hälsovård som ugandiska medborgare. Registrerade flyktingar behåller sin flyktingstatus

En allt större del av flyktingarna i Kampala väljer att bo i en stad, där de försöker klar sig på egen hand. Foto från stadsdelen Najanankumbi i Kampala.

Fredsposten | 11 också om de flyttar bort från flyktingbosättningsområdena.

I praktiken förverkligas rättigheterna inte alltid, eftersom flyktingarna inte är medvetna om sina rättigheter och inte kan sköta sina ärenden på grund av att inte kan språket. Det är också problematiskt för barnen att börja i skolan, då de ofta inte kan engelska, som är det officiella skolspråket i Uganda.

Stadsflyktingarna får hjälp av utländska medborgarorganisationer och egna föreningar, som arrangerar bland annat utbildning, juridisk rådgivning och hälsovårdstjänster. En av flyktingarnas egna föreningar är Center Bondeko, som verkar i stadsdelen Najanankumbi och samarbetar med Finlands Flyktinghjälp. Den bedriver bland annat ungdomsarbete, håller kurser i engelska och hjälper flyktingar att få arbete.

Kongoleserna Esaie Kienge, Mayaya Ananclet och Antoinette Nyandwi deltar som bäst i engelska språkkurser som organisationen tillhandahåller. Kienge och Ananclet som kommer från landskapet Norra Kivu skulle gärna också studera datakunskap, eftersom nästan alla lediga arbetsplatser i Kampala förutsätter datakunskaper. ”I Uganda är datasystemen och programmen på engelska, medan jag bara har använt sådana på

Bakom dörrförhänget arbetar barberaren Famy som för fem år sedan flydde från Uganda.

franska. Därför behöver jag i någon mån omskolning”, säger Kienge som är utbildad data- och elektronikingenjör.

Antoinette Nyandwi är utbildad sjukvårdare.

Hon skulle vilja starta ett eget apoteksföretag i Kampala, men måste ännu förkovra sig i engelska för att kunna betjäna kunder. Hon skulle också vara beredd att delta i kurser för småföretagare, om sådana skulle stå till buds.

En av dem som har fått hjälp med att skaffa arbete av Center Bondeko är Famy Mwah som har bott fem år i Kampala. Han förtjänar sitt uppehälle med att klippa och raka invånare i Najanankumbi. Föreningen betalar hyran för utrymmet och fungerar som arbetsgivare. Hårsalongen sysselsätter som bäst utöver Mwah två kvinnliga frisörer. ”Jag började arbeta som barberare redan hemma i Kongo. Då arbetade jag hemma hos människor och på gatan. I Kampala har jag bara arbetat i den här frisörsalongen som ägs av föreningen”, berättar Mwah.

Mari Maasilta, översättning Ulf Särs

Sjukvårdaren Antoinette Nyandwi (t.v.), chauffören Mayaya Ananclet och elektronikingenjören Esaie Kienge studerar engelska för att lättare hitta arbete i Uganda.

12 | Fredsposten

Studier förberedde namibiska flyktingar för självständigheten Namibia var en av de sista kolonierna i Afrika.

Från 1884 till 1915 kallades området Tyska Sydvästafrika, sedan gav Nationernas Förbund området att förvaltas av det vitstyrda Sydafrika. Mandatet förnyades av Förenta Nationerna. Meningen var att landet skulle utvecklas till självständighet, men det införlivades allt mera som en femte provins i Sydafrika, med apartheid - separat utveckling för de olika befolkningsgrupperna – som den ledande principen. ”Bantu-undervisningen” var olik de vitas och fick mindre resurser till förfogande, för att nämna ett exempel.

Trots en sträng kontroll av gränser och information spred sig den afrikanska nationella självkänslan och självständighetsönskan även till Sydvästafrika. När myndigheterna i huvudstaden Windhoek tvångsflyttade befolkning till en avlägsen stadsdel kallad Katutura (”Dit flyttar vi inte”), ledde en protestaktion till att polisen i december 1959 dödade 11 och sårade 44 demonstranter. Några månader tidigare hade Herman Andimba Toivo ya Toivo och Sam Nujoma grundat självständighetsrörelsen Ovamboland People’s Organisation (OPO).

Flykt under nattens mörker Nujoma och några andra aktivister såg sig tvungna att lämna landet och ändrade organisationens namn till South West African People’s Organisation (SWAPO) för att ge utrymme även för andra folkgrupper. Allt fler mänskor anslöt sig till rörelsen och samtidigt trappade den sydafrikanska regimens säkerhetsstyrkor upp sin verksamhet. 1966

ägde den första väpnade konfrontationen rum och bl.a. Toivo ya Toivo fängslades och skickades till Robben Island. Kyrkan började allt tydligare ta ställning som de förtrycktas röst. FN deklarerade om och om igen att Sydafrikas fortsatta närvaro var olaglig.

Unga mänskor fortsatte att under nattens mörker bege sig över landets gränser, och speciellt när grannlandet Angola år 1975 frigjorde sig från det portugisiska styret blev landsflykten en verklig “exodus”. Den beväpnade kampen intensifierades. Även unga skolever flydde, kanske lockade därtill, för att ansluta sig till självständighetskampen, men särskilt för att få eftertraktad utbildning utomlands. Samtidigt började de utflyttade namibiernas barn – sådana föddes i tusentals – vara skolmogna.

SWAPO startade skolor i lägren i Zambia och Angola och började söka mellanskole- och gymnasie- samt universitets- och yrkesutbildning i vänligt sinnade länder, t.ex. i Västafrika, Kuba, Östtyskland och Sovjetunionen. Först senare år 1976 grundades i Lusaka i FN:s regi Institute for Namibia, där blivande statstjänstemän utbildades.

Läkare och minister Även Finland kom med i bilden. Den första flyktingen, Nickey Iyambo, kom redan år 1964. Ylioppilaiden Kansainvälinen Apu (YKA), en förening affilierad till Finlands Studentkårers Förbund (FSF), erbjöd SWAPO:s huvudkvarter i Dar es Salaam ett stipendium och valet föll på den då

Fredsposten | 13 28-årige Nickey Iyambo. Han lärde sig snabbt finska och studerade i god takt till pol.kand. vid Helsingfors Universitet, samtidigt som han var en aktiv representant för SWAPO i Finland. Genom hans goda relationer till FSF-aktivister och unga politiker blev många finländska ledare och medborgare namibiavänner för livet.

Nickey insåg dock att han skulle göra större nytta som läkare. Ett nytt stipendium möjliggjorde studier och praktisering i Finland innan han år 1984 skickades som läkare till SWAPO’s största läger i Kwanza Sul, Angola. Då repatrieringen av namibier under FN:s och Martti Ahtisaaris översyn år 1989 inleddes var han en av de första av över 40 000 landsflyktiga namibier som återvände till sitt eller sina föräldrars hemland.

I det självständiga Namibias första regering år 1990 utnämndes Nickey Iyambo till hälsominister och sedan har han under årens lopp cirkulerat på nästan samtliga ministerposter, nu som minister för veteranärenden. Som många andra har han ofta gett tv-intervjuer på flytande finska och besöker ofta Finland där han även har barn och barnbarn.

64 SWAPO-stipendiater 1974 besökte biskop Leonard Auala SWAPO:s läger och huvudkontor i Zambia på väg till Finland. Han och Nujoma framförde en önskan till de finländska myndigheterna om möjlighet till stipendier för namibiska flyktingar. Detta ledde till ett omfattande stipendieprogram. Utrikesministeriet överlät förverkligandet av programmet åt Kyrkans Utlandshjälp.

Den första gruppen på 18 ungdomar kom från Zambia i januari 1976 till Finland. I denna grupp ingick bl.a. Elia och Maria Kaakunga, Leake Hangala och Raimo Kankondi. Gruppen undergick först en orienteringskurs i Finska Missionssällskapets regi och skickades sedan till Kainuun Opisto i Paltamo, där de fick lära sig finska, matematik och olika färdigheter.

Leake Hangala 1990 bakom sitt bord som statssekreterare på gruvministeriet med Namibias flagga och ett porträtt av president Sam Nujoma.

Foto. Ulf Särs

Under årens lopp steg antalet SWAPO-stipendiater till 64. Alla genomgick först en preliminärutbildning vid olika folkhögskolor och andra institutioner, bl.a. Lärkkulla. Sedan skickades de vidare till sjukskötarutbildning, tekniska institutioner, yrkesskolan för blinda, folkhögskolor och universitet. Motivationen var hög. Namibierna anpassade sig väl, hade framgång i studierna och var omtyckta. Bestående vänskapsband knöts.

Endast sex studerande var tvungna att avbryta pga hälsoskäl eller andra problem. De övriga 58 fullgjorde sin utbildning.

Leake Hangala doktorerade i geologi och har i det självständiga Namibia gjort en karriär som statssekretare på gruvministeriet, inom gruvindustrin, som chef för statliga Namwater och för

14 | Fredsposten

Skribenten Olle Eriksson presenterar minister Nickey Iyambo för en grupp resenärer i Windhoek hösten 2011. Foto: Seppo Kalliokoski.

telefonoperatören Cell-One samt som ordförande för Handels- och industrikammaren. Raimo Kankondi blev veterinär och chef för en forskningsanstalt men avled tyvärr ganska ung. Hans änka blev läkare. Elia Kaakunga skulle doktorera i nationalekonomi vid Åbo Akademi men dog i en trafikolycka under valkampanjen 1989. Änkan Maria fick anställning på utrikesministeriet och har tjänstgjort i bl.a. i Österrike och Brasilien.

Marias berättelser och erfarenheter från Finland är värda att läsas.

Nästan alla återvände till Namibia

Olle Eriksson är född och uppvuxen i Namibia som missionärsson, har studerat i Finland (pol.mag.) och har arbetat för Namibias Ev-luth. Kyrka, Finska Missionssällskapet och Lutherska Världsförbundet.

Sedan pensioneringen har han blivit researrangör med Namibia och södra Afrika som destination. olle@koonono.com, www.koonono.com .

Vid Tammerfors tekniska universitet studerade under åren 1986 – 1992 ett antal unga namibier till vatteningenjörer. Den första gruppen bestod av 12 män och fem kvinnor med endast högstadieskolning i Angola, Zambia eller Västafrika som grund. Först avverkades gymnasiet på två år, trots att matematikkursen bestod av dubbelt antal timmar jämfört med det normala. Alla klarade sig så bra att de fick plats vid universitet. Ingenjörsutbildningen tog fyra år. I det självständiga Namibia fick de sedan jobb inom Namwater, Nampower, TransNamib, vägverket och stadsteknik.

En av de sista som kom till Finland inom stipendieprogrammet var Ellen Namhila. Hon studerade biblioteks- och arkivvetenskap och utsågs år 1990 här i Finland till årets bibliotekarie. Numera är hon chef för Namibias universitets (UNAM) bibliotek och vid sidan om idkar hon doktorandstudier vid Tammerfors universitet. Ellens och

Anmärkningsvärt, i motsats till flera andra studerande från utvecklingsländer, är att nästan alla återvände till sitt hemland för att tjäna sitt land och folk. Visst har en del blivit kvar utomlands t.ex. på grund av äktenskap. Om du på Windhoeks gator pratar högljutt finska kommer någon snart och frågar: ”mitä kuuluu?”

Litteratur: Eriksson, Olle (red.): Välähdyksiä Namibian itsenäistymisestä; Suomi-Namibia-Seura 2005.

Kaakunga, Maria: Tie jota kuljin; Tekniikka elämää palvelemaan, 2007.

Namhila, Ellen Ndeshi: The Price of Freedom; New Namibia Books 1997.

Soiri, Iina & Peltola, Pekka: Finland and National Liberation in Southern Africa; Nordiska Afrikainstitutet 1999.

Fredsposten | 15

Jussi Ojala

Arbete för fred i Somalia – diasporans roll Somalia är nummer ett bland de sviktande staterna i världen. Att komma först på listan är svårt, tävlan är tuff. Det betyder att regeringarna i till exempel Afghanistan, Demokratiska republiken Kongo eller Syrien bär sitt ansvar för medborgarna bättre än i Somalia.

När man ser på Somalias senaste decennier är det logiskt att landet klarar sig sämst: Det har inte funnits en effektiv regering i Somalia sedan 1991. Man har haft 14 misslyckade fredsprocesser (och en där resultatet ännu inte är klart) och många interventioner av grannländer. Den höga sårbarheten för klimatförändringar, de somaliska regionernas egna ambitioner och inte minst korruption på hög nivå har bidragit till att regeringen inte kan få godkänt för sin insats och att somalierna inte har höga förväntningar på sin regering.

Somalia har en befolkning på 10 miljoner, med 1,5 miljoner som har lämnat sitt hem på grund av konflikt. En tjänsteman vid FN som jobbar med Somalia hävdade att ”alla som bara har haft en möjlighet att lämna Somalia har gjort det“. Riktigt så svartvitt är det inte. Säkert finns det människor som hade velat söka ett bättre liv utomlands, men som inte har haft råd eller inte känt till vilka möjligheter som finns eller vilka rättigheter de har. Men det finns också somalier som har valt att stanna och familjer där några medlemmar har stannat medan andra har sökt asyl – se bara på Storbritanniens olympiska hjälte Mo Farah, vars tvillingbror Hassan stannade i Somalia.

Oberoende av på vilka grunder människor har valt att stanna i Somalia kommer konfliktens spår att synas många år och trauman att behöva tiotals år att helna. En hel generation har upplevt bara konflikt, misslyckade utländska interventioner, hungersnöd och strider om islams rätta tolkning i landet.

Politisk och social aktivism De största grupperna av somalisk diaspora utanför Somalias grannländer finns i Storbritannien, USA, Kanada, Nederländerna och de nordiska länderna. Det gemensamma för alla är en hög nivå av politisk och social aktivism. Diasporan är väl organiserad att tala för sin sak i fråga om allt från ungdomars roll till utvecklingssamarbete och vidare till business. Och inte bara utomlands: nästan alla ministrar i den nationella Federala övergångsregeringen TFG (Transitional Federal Government) – vars mandat upphörde den 20 augusti – kom från diasporan. Och samma tendens gäller många andra prestigefyllda positioner i Somalia och dess regioner.

16 | Fredsposten

Man hör ofta sägas att den somaliska diasporan i Finland skulle vara speciellt engagerad, enig och förmögen att samarbeta med varandra. Det är svårt att jämföra med andra länder, men klart är att det finns mycket samarbete mellan olika individer och organisationer inom diasporan i Finland. Det är också många somaliska politiska ledare som likt Abdirahman Mohamed Abdullahi, talman för parlamentet i Somaliland, har haft Finland som hemland och sen beslutat återvända till Somalia.

Samband mellan fred och tänkande En av de aktiva inom den somaliska diasporan som bor i Finland, nu med Finska pass, är Abdullahi Farah. Farah kom till Finland för över 20 år sen. Han driver en livsmedels- och kommunikationsbutik i Esbo, och när han inte sköter den jobbar han oftast för fred i Somalia. Han har rest många gånger till Somalia under de senaste åren för att främja dialogen mellan och inom klaner och han har framgångsrikt byggt broar mellan Somalias traditionella ledare, TFG och FN, som oftast inte kommunicerar bra med varandra.

Men vad ligger egentligen bakom den höga aktiviteten inom den somaliska diasporan? Man vet ju att Somalia är delat av klangränser, att klanpolitiken spelar en stor roll i samhället på gott och ont och att 6700 km mellan Mogadishu och Helsingfors kanske snarare har understrukit klanolikheter mellan somalier än avskaffat dem.

Farah betonar sambandet mellan fred och tänkande – utan fred går det inte att tänka klart och utan klart tänkande är det inte möjligt att skapa fred. Enligt Farah har diasporan gett människor tillfälle att tänka och därför kommer också så mycket positiv energi för Somalias fredsarbete från diasporan.

Kompetensimport till Somalia “Somalia är inte en nation”, påstod professor Abdi Kusow vid ett seminarium om diasporans roll i återuppbyggnaden av Somalia, organiserat av Kyrkans Utlandshjälp och andra aktörer i Helsingfors i augusti 2010. Kusow, som själv hör till den somaliska diasporan, argumenterade också att även om somalier i diasporan skickar hem 1,5 miljarder euro om året, sänds pengarna främst för att gynna egna intressen eller den egna klanen, inte för att stöda Somalia som stat eller somalierna som nation.

Det lär inte finnas många exempel där principen ”do no harm” (gör ingen skada) har kränkts så tydlig som i Somalia, där pengar från diaspora utan tvivel har förvärrat många konflikter. Samtidigt finns det massor av bevis på patriotism som överskrider klangränserna och ser Somalia som en nation. Till exempel under svältkatastrofen på Afrikas horn 2011 mobiliserade tiotals medlemmar i diasporan i Finland varandra att samla pengar till Röda Korset, Kyrkans Utlandshjälp och andra organisationer som verkade i Somalia.

När FN:s utvecklingsprogram UNDP år 2011 genomförde i en studie om diasporans roll i humanitär hjälp, bistånd och fredsarbete i Somalia, var resultatet att många förutom att skicka pengar återvände till Somalia för korta perioder för att ge sina tekniska kunskaper, ledarskap och råd och att det är både vuxna och ungdomar som står för kompetensimporten till Somalia. Men enligt rapporten ansåg några att diasporamedlemmar inte fullt förstår realiteterna på platsen – att de hade förlorat förmågan att identifiera prioriteter.

Fredsposten | 17

Kulturell förståelse är viktig Farah är en av många somalier i diasporan som har väntat länge på att säkerhetssituationen skulle förbättras i Somalia, så att han kunde åka tillbaka med hela sin familj om än bara för några månader. Farah och hans fru och sju barn åkte i juni till Mogadishu. Farah verkar ha insett UNDP-studiens centrala tanke att kulturell förståelse är viktig, eftersom huvudsaken för honom är att hans barn får en rätt start på den långa resan att lära känna Somalias kultur, språk och levnadssätt. Utan att ha en grund, menar Farah, är det omöjligt att senare bygga på informationen: ”barn ska ha god reskost med sig för att kunna bidra till att bygga upp sitt land”.

Farah framhåller att varje somalier som återkommer från diasporan tar med sig någonting tillbaka från sitt asylland. Om det så gäller råd till den lokala polisen eller principer för hur larmfordon ska åka mellan den övriga trafiken, känner Farah att han har lärt sig mycket i Finland – för övrigt den minst sviktande staten i världen – som kan vara till nytta i Somalia.

Men vägen är verkligen lång. Farah berättar hur läraren i Mogadishu inte trodde på hans barns finska skolbetyg och misstänkte att barnen som hade gått i skola i Finland inte behärskade den triviala matematiken ”1+1”. Orsaken till kommunikationssvårigheterna var den speciella terminologi som används inom matematiken – det som fattades var ett gemensamt språk, inte kunskaper. Detsamma håller på att hända i större sammanhang överallt i Somalia: viljan inom diasporan är enorm, det finns gott om kunskaper och resurser, men frågan är hur samhället bäst kan utnyttja allt.

Jussi Ojala är expert på fredsarbete inom Kyrkans Utlandshjälp.

Abdullahi Farah på ett diasporaseminarium på kulturcentret Sofia i Helsingfors i augusti 2010.

18 | Fredsposten

Nakba Day – brev från Noah Salameh i Betlehem 15 maj 2012 För 64 år sedan hade jag ett hus. Jag hade en by, jag hade mark, jag hade ett land. På en natt var allt detta förlorat – gav Gud det åt andra? Detta är vad de påstår... Närmare 800 000 människor gjordes hemlösa i en etnisk utrensning som drabbade det palestinska folket i samband med förstörelsen av nästan 530 palestinska byar i det historiska Palestina. Allt detta skedde inför ögonen på Förenta Nationerna, i samarbete med det som kallas den demokratiska världen och en ursäkt för Holocaust.

Mera än hundra FN-beslut togs angående palestiniernas rätt att återvända till sina hem, och det viktigaste av dem är resolution 194. men allt detta verkar inte gälla det område som definieras som staten Israel. Detta är den nya världsordningen som bygger på orättfärdiga gränsdragningar och åtgärder som gynnar den ena parten.

Jag är fortfarande flykting och jag är fortfarande en fredlig person som inte godkänner användning av våld, men jag kämpar fortfarande för att få återvända till min by Zakaria, eftersom rätten att återvända inte är enbart en nationell rättighet, men också en individuell rättighet som nämns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Artikel 13: 1) Var och en har rätt till frihet att röra sig och att bosätta sig inom den egna statens gränser.

2) Var och en har rätt att lämna vilket som helst

land, inklusive sitt eget, samt att återvända

till sitt eget land.

Artikel 15: 1) Var och en har rätt till en nationalitet.

2) Ingen ska godtyckligt berövas sin nationali tet eller förnekas rätten att byta nationalitet.

Kanske det borde stå ”med undantag för palestinier”, eftersom vi är det enda folk som tvingats lämna sitt hem och leva i flyktingläger och inte tillåtits att återvända hem. Kanske för att det finns en stark judisk lobby i Förenta Staternas kongress och för att det finns en stark skuldkänsla från europeisk sida gentemot judarna på grund av Holocaust. Därför är vi, palestinierna, tvungna att acceptera vårt liv i diaspora, ge upp våra rättigheter, fortsätta att leva i flyktingläger och under de heliga brittiska undantagslagarna från 1945 för att vara USA:s kongress och AIPAC till lags och för att inte påminna EU om skuldkänslorna efter Holocaust.

Men olyckligtvis har jag aldrig, hur mycket jag än försökt, kunnat och kommer aldrig att kunna glömma min by eller min rätt att återvända.

Varje ny generation av palestinier kommer att vara ännu mera hängiven den palestinska saken än de tidigare och vägra att släppa taget om den.

Vi kräver att bli behandlade som andra, ingenting mindre än detta.

Dr. Noah Salameh, Director The Center for Conflict Resolution and Reconciliation, Alquds St., Bethlehem - Palestine Email: noah@ccrr-pal.org, ccrr@ccrr-pal.org, Website: www.ccrr-pal.org Övers. Ulla Holmberg Nakba, Al Nakba , ”Den stora katastrofen”, var fördrivningen och förflyttningen av invånare under 1948 års arab-israeliska krig från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel.

Fredsposten | 19 Mellan 700 000 och 750 000 palestinier flydde eller fördrevs under Nakban. Ett antal israeliska lagar förhindrade de flesta från att återvända till sina hem och de blev hänvisade till flyktingläger på Västbanken, i Gaza eller i angränsande länder.

Hundratals arabiska byar utplånades av israelerna. Flyktingfrågan är en av stötestenarna i den israelisk-palestinska konflikten. Minnet av händelserna 1948 ihågkoms varje år den 15 maj som blivit Nakbadagen.

(Källa: Wikipedia) Artikel 11 i FN:s generalförsamlings resolution 194 från den 11 december 1948 fastställer att “... de flyktingar som önskar återvända till sina hem och bo i fredlig samvaro med sina grannar borde tillåtas göra det så snart det är praktiskt möjligt,

och kompensation borde utbetalas åt dem som väljer att inte återvända samt för förlorad eller förstörd egendom...” (Källa: diakonia.se) AIPAC: American Israel Public Affairs Committee beskriver sig som America’s Pro-Israel Lobby, och arbetar för att främja Israelvänliga åsikter i USA:s senat och regering. Den anses vara en av de mäktigaste och mest inflytelserika lobbyorganisationerna i USA. (Källa: Wikipedia)

, foto: Ulla Holmberg.

Noah Salameh 2006

20 | Fredsposten

Kåseri

Fred och fröjd Jämlikheten rör på sig.

Hbl gladde sig över att OS i London har blivit jämlikare än tidigare spel. Från början har idrotten varit ett sätt att uppmuntra män att bli duktiga i manliga uppgifter, särskilt som krigare. Då de olympiska spelen har blivit rumsrenare och mindre krigiska har kvinnor kunnat delta i allt flera grenar. Nu deltar en grupp kvinnor från Saudiarabien. Detta stärker kvinnornas ställning i arabvärlden, precis som Nawal El Saadawi och andra kvinnliga författare och journalister. Då kvinnor får mer inflytande blir samhällena bättre. Visst är vi män bra på många sätt, men då vi ska styra nationer blir det ofta bråk, kanske vi är bättre på bilar.

Men visst har alltför många kvinnor haft en alltför ojämn kamp för jämställdhet i jordens många hörn.

Sju kvinnor har gjort mig ordentligt omskakad. Det skedde på Hangö teaterträff med föreställningen Seven. Där stod de och hälsade på mig, Antonia som har ritat vår fredsflicka, som traskar omkring i Fredsposten och säger att varje steg, varje handling – mindre eller större – är en insats för framtiden, Eva som har varit på Fredshemmet och talat om minoriteter och mänskohandel. Och nu var de skådisar tillsammans med fem andra kända finländska kvinnor.

Seven är en enormt fin föreställning om orättvisor och våld mot kvinnor. Vi hör sju berättelser i dramatisk samverkan om kvinnor från mycket olika länder. Fattigdom, kvinnoförtryck, krig och våld har präglat deras uppväxt. Men berättelserna har också en solsida. Dessa verkliga och nu levande personer har lidit, men rest sig för att börjat arbeta för sina medsystrars rättigheter. Farida Azizi är idag en fredsaktivist som jobbar för mänskliga rättigheter i Afghanistan, Mu Sochua jobbar mot sexslaveriet i sydostasien, Mukhtar Mai bygger skolor i Pakistan, Inez McCormack arbetar för mänskliga rättigheter och försoning mellan katoliker och protestanter i Nordirland.

Jag är inte feminist men uppskattar det feminina. Jag uppskattar också det maskulina men någon maskinist är jag icke. Kalla mig humanist, jag vill det mänskliga. Om jag hör om våld och förtryck mot kvinnor vill jag stoppa det – inte för att det gäller kvinnor utan för att det gäller mänskor. Tyvärr är kvinnor mest utsatta.

Fredman

Fredsposten | 21

Världens flyktingar tas emot av de fattiga länderna Flyktingar, asylsökande och andra på flykt har sällan vare sig råd eller möjlighet att resa särskilt långt. De vistas på flykt antingen inom det egna ursprungsområdets gränser eller i grannländerna, inte sällan i fattiga länder där det redan sedan tidigare bor miljontals flyktingar.

Om man granskar FN:s flyktingorgan UNHCR:s statistik ser man att under perioden 1992-2006 befann sig omkring 70 % av världens flyktingar i de så kallade utvecklingsländerna. Från år 2007 till slutet av 2011 har det skett ett tydligt skifte: i varje årsrapport från UNHCR framgår att omkring 80 % av världens flyktingar vistas i det egna landet eller i ett fattigt grannland i närheten av den kris som satt människor på flykt.

42,5 miljoner på flykt 42,5 miljoner människor levde i slutet av år 2011 på flykt i hela världen, detta enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Enligt UNHCR:s beräkningar var åter igen gruppen internflyktingar den största, 26,4 miljoner. Antalet flyktingar var 15,2 miljoner medan 895 000 var asylsökande. För att sätta siffrorna i ett sammanhang: enligt Statistikcentralen har det mellan åren 1973 och 2011 flyttat totalt 39 311 personer till Finland som flyktingar.

3088 personer sökte enligt Migrationsverket asyl i Finland under år 2011.

Under år 2012 har nya krig och konflikter tvingat allt fler människor på flykt. ”Det ser ut som om de kriser i dagens värld, som

Torg i Kampala. Foto Anne Heinonen.

driver människor på flykt både inom det egna landet och ut från landet, blir bara fler till antalet och de bryter ut samtidigt. År 2011 var kriserna i Elfenbenskusten, Libyen, Jemen och Somalia – nya konflikter är Syrien, Sudan och Mali. I en sådan situation blir det väldigt svårt att hitta hållbara lösningar för människor som varit flyktingar

22 | Fredsposten redan en längre tid”, framhåller Markku Aikomus, talesman för UNHCR:s kontor för Norden och Baltikum. ”Ett exempel på det här är att antalet flyktingar som kunnat återvända till sina ursprungsländer har sjunkit ända sedan 2004, med fjolårets siffra på 532 000 återvändande flyktingar som enda undantag. Två tredjedelar av världens flyktingar har vistats långa tider i läger utan att de haft möjlighet att återvända till hemlandet, förflytta sig inom närområdet eller att de skulle ha fått asyl i tredje land.”

Aikomus berättar att över 700 000 personer tvingats på flykt sedan januari 2012 på grund av de tre kriser som skakar Mali, Syrien och Sudan.

Lärare. Foto Bertin Laira.

”265 000 personer har tvingats fly undan krisen i Mali till i första hand Burkina Faso, Mauretanien och Niger. Omkring 235 000 syrier har tvingats söka skydd i grannländerna Libanon, Turkiet, Jordanien och Irak. Över 200 000 flyktingar har lämnat Sudan och tagit sig i första hand till SydSudan men också till Etiopien.”

Det är anmärkningsvärt att flera av de länder, exempelvis i Sahelområdet, som låter flyktingar i tusental komma över gränsen, själva har knappt om både mat och vatten.

Marcus Floman är journalist (Ny Tid) med tidigare erfarenheter från Finlands Flyktinghjälp och Kepa,

Fredsposten | 23

Fästning Europa – politik med dödliga följder De europeiska staterna försöker nationellt, men också internationellt via Frontex, EU:s byrå för gränskontroll, övervaka sina gränser.

Frontex, som leds av finländske Ilkka Laitinen, har under de senaste åren utfört flera större patrulleringsinsatser där målet varit att hårdbevaka vattenområden som migranter använt för att nå europeisk mark. Det här har lett till att migranterna med eller utan researrangörer och människosmugglare måste ändra rutt och i vissa fall ta ännu större risker.

Under år 2006 tog över 31 000 personer fiskarbåtar från Västafrika med destination Kanarieöarna.

IOM, Internationella migrationsorganisationen, som ligger bakom statistiken, menar att omkring 6000 av dessa människor aldrig kom fram, utan de drunknade i Atlantens vågor.

Skapar irreguljär migration I diskussionen om migration finns det en aspekt som alltför sällan lyfts fram, nämligen att den strikta migrationspolitiken och gränskontrollen i sig skapar irreguljär migration. På tydlig svenska betyder det här att politiker som förespråkar strikt flyktingpolitik och gärna stämplar papperslösa migranter som ”illegala” flyktingar de facto genom sin strikta politik är med om att skapa dessa ”illegala” människor.

De lagliga vägarna att komma till Europa är väldigt få. Ändå är trycket att flytta från antingen

fattigdom eller förtryck – eller bådadera – väldigt stort. Därför kommer människor i nöd att vilja ta sig till jobb, välfärd och trygghet till vilket pris som helst. I alltför många fall blir priset för högt.

De allra flesta flyktingar och människor som migrerar av andra skäl tar sig framåt med hjälp av lastbilar, flyg eller till fots. De farligaste färderna görs med båtar. Det är väldigt svårt att hitta noggrann statistik över till exempel hur många som rest till Europa med båt över Medelhavet – lika svårt är det att hitta säkra siffror på hur många som omkommit under den riskfyllda båtfärden.

Färderna är riskfyllda för att de oftast företas med båtar som är i dåligt skick och de lastas med för många passagerare, som i sin tur ofta saknar både simkunskap och flytväst.

Dödsstatistik Ett ambitiöst försök att dokumentera och följa upp de omkomna migranternas antal på Medelhavet förverkligas av den italienska journalisten Gabriele Del Grande. Han granskar massmediernas och olika organisationers rapporter om för-

24 | Fredsposten olyckade på Medelhavet och rapporterar om det på sin blogg Fortress Europe (fortresseurope.blogspot.com). Enligt Del Grande har det från 1988 till början av september 2012 omkommit 18 535 personer i samband med båtfärder för att nå ett bättre liv i Europa. Alltför ofta blir människorna som omkommit avfärdade i kortfattat nyhetsstoff i tidningarnas spalter.

Undantag finns: ta exemplet med migranterna som flydde undan kriget i Libyen och åkte mot Lampedusa i maj 2011 men råkade i sjönöd efter att motorn kraschat. Enligt The Guardian drev båten med 72 passagerare ombord på Medelhavet i över två veckor – två av de nio som överlevde säger att deras nödrop hade noterats av NATOplan, men att dessa sedan bara flugit vidare. Europarådet undersökte händelsen och kritiserar NATO i en rapport från mars 2012 för att piloterna bröt mot ”havets lag”, en hederskodex som slår fast att människor i nöd alltid måste räddas.

Individer med namn och historia Det verkligt stora undantaget gäller den somaliska olympiska löparen Samia Yusuf Omar. Hon blev för fyra år sedan känd för att hon trots hot och påtryckningar från reaktionära rörelser i Somalia ställde upp i OS i Bejing och löpte 200 meter.

Trots den ringa framgången blev hon hyllad av idrottsvärlden för att hon kämpat sig till OS för att delta. När hon återvände blev hon utsatt för hotelser av fundamentalister inom Al Shababmilitian – en somalisk kvinna på en idrottsarena rymdes inte in i deras världsbild. År 2010 flyttade Samia Yusuf Omar till Etiopien för att träna inför OS i London, enligt BBC ska hon sedan ha tagit sig till Libyen och tog i april 2011 en båt som skulle ta henne till Italien. Båtens bensin tog slut och den italienska kustbevakningen lyckades rädda många av flyktingarna i båten, men Samia Yusuf Omar hörde till de sju flyktingar som drunknade i ett försök att simma

över till kustbevakningsfartyget. Denna sorgliga historia är ovanlig för att den över huvud blivit känd. Det är väldigt sällan en person som drunknat i ett försök att ta sig till Europa omnämns i europeiska tidningar som en individ, med en historia, med en dröm och med ett fullständigt namn.

Marcus Floman

Fredsposten | 25

En miljard människor har flyttat efter arbete

Intervju med Janne Ronkainen Enligt FN finns det idag ca 200 miljoner migranter, som har flyttat till ett annat land för att få arbete. Men största delen av dem som söker arbete flyttar inom sitt eget land. Enligt en artikel i tidningen Economist finns det ca 800 miljoner människor som har lämnat sina hemtrakter för att söka arbete på annan ort. Det betyder att det i dag skulle finnas cirka en miljard arbetsrelaterade migranter.

Det säger Janne Ronkainen, verksamhetsledare för den fackliga solidaritetscentralen SASK. Enligt Ronkainen kommer befolkningsökningen och den ökade arbetskraftspotentialen sannolikt att skapa de största flyttningsrörelserna under detta århundrade. Europas roll i sammanhanget kommer att minska.

Globala befolkningstrender Ronkainen har sammanställt statistik över de globala trenderna i fråga om befolkningen och arbetskraftspotentialen i världen och de olika världsdelarna. (Se tabell) Han betonar att det handlar om trender som kan ändras, utvecklingen är inte lineär. Han konstaterar också att siffrorna inte är helt jämförbara, eftersom de bygger på olika källor. Siffrorna för befolkningsökningen fram till år 2050 har han hämtat på Wikipedia, siffrorna för arbetskraftspotentialen har han fått av ILO och de sträcker sig fram till år 2030.

Jordens befolkning beräknas öka

från nuvarande cirka 7 miljarder till 9 miljarder år 2050. Också arbetskraftspotentialen fördubblas, men cirka häften av befolkningen kommer också i fortsättningen att stå utanför lönearbetet. Arbetskraftspotentialen innefattar endast människor som kan och vill söka lönearbete, inte arbete i hem och familjejordbruk, förklarar Ronkainen.

Utanför arbetskraftspotentialen står framför allt barn, åldringar och kvinnor som arbetar i hemmen samt största delen av arbetskraften inom jordbruket. I Asien fortsätter både befolkningen och arbetskraftspotentialen att öka men ökningen avtar, framför allt på grund av ettbarnspolitiken i Kina.

Därför sjunker också Asiens procentuella andel av jordens befolkning något.

26 | Fredsposten Den klart största befolkningsökningen förväntas ske i Afrika. Befolkningen nästan fördubblas från knappt en miljard till 1,8 miljarder år 2050.

Arbetskraftspotentialen ökar från 10 till 17 % av arbetskraften i världen år 2030. Det är i princip inte ett hot, utan en utvecklingsmöjlighet. Men det förutsätter att man kan utbilda den växande befolkningen, vilket enligt Ronkainen är den största utmaningen i hela statstiken. Grundskolorna i Afrika är dåliga, traditionell yrkesutbildning är nästan obefintlig och universiteten är få och håller låg standard. Hur skall man då klara av att utbilda de stora årskullar som inte ännu är födda?

Befolkningen i Latinamerika förväntas fortsätta öka i ungefär samma takt som jordens befolkning. Ronkainen bedömer att Latinamerika har de bästa framtidsutsikterna av alla världsdelar.

Man har god ekonomisk tillväxt och bra infrastruktur. Framför allt har man i många länder, speciellt Brasilien och Argentina, lyckats skapa en jämnare inkomstfördelning och minska fattigdomen. Många menar att vårt århundrade kan bli Latinamerikas århundrade, säger Ronkainen.

Det betyder inte att det inte skulle finnas stora problem att åtgärda också i den världsdelen.

USA har en så stark och dynamisk ekonomi att statistikerna räknar med att befolkningen i Nordamerika fortsätter växa. Arbetskraftspotentialen kommer däremot inte att öka, utan till och med att minska procentuellt. Det betyder enligt Ronkainen att USA antagligen kommer att behöva och locka till sig en del av den ökade arbetskraften i Latinamerika.

Europa är den stora förloraren i befolkningsstatistiken. Befolkningen förväntas minska också absolut taget och arbetskraftspotentialen sjunka från 14 till 8 % av arbetskraften i världen. Europa behöver arbetskraft från de övriga världsdelarna, men kommer inte att kunna ta emot Afrikas outbildade arbetskraft. Europas storhetstid är förbi, menar Ronkainen. Vår världsdels betydelse inom ekonomin minskar. Men Europa behöver inte stå inför någon katastrof. I bästa fall kan utveckling-

en leda till en hälsosam ”downshifting”.

Finlands befolkning beräknas fortsätta att öka en aning, främst tack vare invandring, men arbetskraftspotentialen blir oförändrad. Det betyder att Finland kommer att behöva mera arbetskraftsinvandring, konstaterar Ronkainen.

Inkomstfördelningen globaliseras Statistiken över den globala inkomstfördelningen är dyster. Cirka hälften av den totala arbetskraften, dvs. 1,5 miljarder arbetare, lever i fattigdom.

Det innebär att de tjänar mindre än 2 euro per dag och inte kan leva på sin lön. Av dem lever hälften i absolut fattigdom, vilket innebär att de tjänar mindre än 1,25 dollar per dag.

Det här betyder enligt Ronkainen att den ekonomiska tillväxten visserligen har minskat fattigdomen, men inte den absoluta fattigdomen. Tillväxten har lyft många ur fattigdom och minskat den procentuella andelen fattiga i många länder. Men de allra fattigaste kan inte dra nytta av tillväxten. De har inte förmåga att komma in på arbetsmarknaden, utan tjänar sitt uppehälle inom den inofficiella ekonomin genom gatuförsäljning och småbruk som inte ger dem tillräcklig utkomst.

Skillnaden mellan u-länder och i-länder är inte längre så betydelsefull, framhåller Ronkainen.

Fattigdomen ökar också i i-länderna. Men framför allt har rikedomen och medelklassen globaliserats och vuxit i länder som Kina och Indien.

Indier som har flyttat till USA flyttar nu tillbaka.

De får högre lön i USA, men betraktas ändå som andra klassens medborgare. I Indien har de lägre lön men högre levnadsstandard. En it-ingenjör kan i Bangalore tjäna 5000-7000 euro i månaden och arbetsgivaren bekostar en bekväm bostad, ofta med simhall, hemhjälp och chaufför.

Inkomstfördelningen inom samma bransch blir jämnare globalt. De nationella gränserna betyder litet för medelklassen och överklassen. Också inom de enskilda länderna utjämnas inkomsterna i fungerande branscher genom beskattning, ut-

Fredsposten | 27 bildning, pensioner, hälsovårdstjänster osv.

Sprickor i trenderna Det finns många tendenser som kan vända trenderna, konstaterar Ronkainen. De största osäkerhetsfaktorerna finns i Kina och Indien.

Enpartistaten Kina har lyckats minska den sociala polariseringen och skapa en inkomstfördelning, så att fattigdomen har minskat. Men enbarnspolitiken leder till att befolkningspyramiden vänds upp och ner, säger Ronkainen med hänvisning till tyska Friedrich-Ebert-Stiftung. Befolkningen beräknas fortsätta växa från nuvarande 1,4 miljarder till 1,5 miljarder år 2030, men sedan börja sjunka så att den år 2050 igen är lika stor som nu. Ännu på 1970-talet var 40 % av befolkningen barn och 10 % åldringar. Idag är 70 % i arbetsför ålder (1559 år), 20 % barn, 10 % åldringar. År 2050 beräknas andelen åldringar vara 30 % och andelen barn 20 %. Kommer de bortskämda ensamma barnen att gå med på att fungera som billig arbetskraft? undrar Ronkainen.

En annan enorm utmaning i Kina är urbaniseringen. Bortflyttningen från landsbygden i Kina är den största enskilda flyttningsrörelsen i världen. Ännu år 2000 bodde 800 miljoner kineser på landsbygden, 400 miljoner i städer. Idag är förhållandet ungefär fifty-fifty. År 2050 beräknas 1 miljard (60 %) bo i städerna. Man uppskattar att det idag finns ca 200 miljoner kineser som inte klarar av att försörja sig på landsbygden, konstaterar Ronkainen. Och cirka 400 miljoner har lämnat landsbygden och lever som rörlig arbetskraft utan boenderätt någonstans.

Ett stort problem i alla u-länder är den låga utbildningsnivån. I Indien är undervisningen, trots att de flesta går i skola, så dålig att 35 % av den vuxna befolkningen är analfabeter. Därför står 50 % av befolkningen utanför arbetskraftspotentialen. Ett annat stort problem är kastinstitutionen, som omöjliggör social cirkulation. En person från en lägre kast kan inte vara chef för sådana som tillhör högre kaster. Inte ens moderna företag

har kunnat besegra kastindelningen. Ronkainen framhåller att den indiska demokratin trots den ekonomiska tillväxten inte har klarat av att utjämna inkomsterna. Den extrema fattigdomen är fortfarande stor i landet.

AIDS är fortfarande en stor osäkerhetsfaktor, speciellt i Afrika, påminner Ronkainen. Den stora frågan är i alla fall hur u-länderna skall kunna svara på de snabbt växande unga årskullarnas behov. Ett annat stort problem är att ”den inofficiella ekonomin” i många länder sysselsätter största delen, ibland upp till 90 % av befolkningen. De står då utan arbetsvillkor och socialskydd och staterna blir utan skatter för att finansiera utbildning, hälsovård mm.

Globalt fack främjar freden Som fackföreningsman ser Ronkainen stora utmaningar i att den organiserade arbetskraften minskar, om man inte klarar av att organisera den stora inofficiella sektorn. En annan utmaning är att ländernas lagar inte längre är avgörande för arbetsvillkoren. De transnationella företagens policy är viktigare. Det avgörande är hur de behandlar sina anställda och övervakar sina globala kedjor av underleverantörer. Därför satsar fackföreningsrörelsen idag på transnationell facklig verksamhet inom globala branscher och transnationella företag.

Fattigdomen är det största hotet mot freden i dagens värld, konstaterar Ronkainen. Då den fackliga solidaritetsrörelsen arbetar för att bekämpa fattigdomen gör den också en viktig insats för freden. Krigsrisken minskar, då staterna och folken blir mer inbördes beroende av varandra.

Intervju: Ulf Särs

28 | Fredsposten

Fästning Europa vill ha arbetare, inte asylsökande Människor har många orsaker att flytta. Bättre utkomster, arbetslöshet och avsaknad av möjligheter driver människor till Europa. Flyktingskap och kränkningar av mänskliga rättigheter ger också anledning att söka sig till Europa för att få asyl. Migrationen har samtidigt stor inverkan på förhållandena och utveckling i de länder man lämnar. Hurudan invandrarpolitik bedrivs i EU och står den i harmoni med målen för unionens utvecklingssamarbete?

Med utvecklingspolitisk konsekvens avser man konsekvens mellan utvecklingspolitiken och andra politiska sektorer då det gäller att nå utvecklingsmålen. Till exempel EU-ländernas invandrarpolitik borde inte stå i konflikt med målen för EU:s utvecklingssamarbete.

Arbete eller brist på arbete är en vanlig orsak till att människor flyttar. Arbete hör också ihop med frågor om rättigheter. Svåra levnadsförhållanden, hopplösa framtidsutsikter och arbetslöshet driver människor mot Europa. Ofta leder det i alla fall till att människorna arbetar för utsugarlön utan uppehållstillstånd. Då är deras rättigheter begränsade och de utsätts lätt för olika slags utnyttjande. Papperslösa invandrare eller säsongarbetare har till exempel ofta svårigheter att få del av den offentliga hälsovården i EU-länder.

Brain drain och penningförsändelser Migrationen påverkar situationen i utvandrings-

landet på många sätt. Brain drain eller kompetensflykt kallas den situation, då utbildad personal emigrerar så att det uppstår arbetskraftsbrist i synnerhet inom hälsovårds- och utbildningssektorerna i u-länder. Å andra sidan är de penningsförsändelser som utvandrarna sänder till sina hemländer livsviktiga. De penningströmmar som utvandrarna står för är större än det officiella utvecklingsbiståndet (Official Development Assistance, ODA) och är den näststörsta inkomstkällan för uländerna efter direkta utländska investeringar. Penningförsändelserna fördelas emellertid inte nödvändigtvis till de mest behövande. De är privata medel och det är en utmaning att styra dem till utveckling.

Utöver penningförsändelserna har de människor som lever i diasporan ett värdefullt socialt kapital.

Emigranternas kunnande borde utnyttjas mera till exempel genom att ta dem med i freds- och utvecklingssamarbete i sina hemtrakter.

Utbildad arbetskraft prioriteras Ur EU:s synvinkel är det viktigt att tänka igenom hurudan invandrarpolitik unionen bedriver. De centrala dokumenten i EU:s politik, Europeiska pakten om immigration och asyl (European Pact on Immigration and Asylum), EU-kommissionens strategi för migration (Global Approach to Migration and Mobility) och EU:s blå kort (Blue Card) har väckt mycket diskussion. Det förefaller som om EU prioriterar att ge utbildad arbetskraft

Fredsposten | 29 möjligheter att komma in över gränserna medan man begränsar rörligheten och tillträdet till området för andra som kommer från tredje land.

Samtidigt som EU strävar efter att främja den fria rörligheten inom unionen, präglar olika slags begränsningar EU:s invandrar- och sysselsättningspolitik i förhållande till tredje land. Man prefererar invandring som svarar mot EU:s arbetskraftsbehov, vilket inte uttrycker ett äkta engagemang för mänskliga rättigheter och utvecklingspolitisk konsekvens.

Tusentals dör i Medelhavet Man försöker till exempel på alla möjliga sätt hindra asylsökande att komma till EU. Eftersom det inte finns lagliga vägar att komma in i EU för att söka asyl, tvingas flyktingar att ty sig till människosmuggling och farliga rutter. Enligt dokumentation från organisationen Fortress Europe har över 15 000 människor under de senaste 15 åren lämnats att dö då de försökt komma över Medelhavet till Europa.

Den effektiverade gränsbevakningen och den så kallade ”kampen mot illegal invandring” kan inte hindra människor att komma över gränserna, utan försätter dem snarare i en mycket otrygg situation på arbetsmarknaden och i samhället.

Möjligheterna till laglig invandring har i Europeiska pakten om immigration och asyl i allt högre grad gjorts beroende av tredje länders vilja att samarbeta då det gäller att förhindra illegal invandring.

EU har utvidgat sina gränsbevakningsoperationer till tredje länder bl.a. genom att sända tjänstemän till områden genom vilka invandrare kommer till Europa. EU:s gränsbevakningsbyrå Frontex har utsträckt sin verksamhet till många afrikanska länder. Med tanke på den utvecklingspolitiska konsekvensen är det speciellt farligt om utvecklingssamarbetet och –biståndet görs beroende av

i vilken mån det ifrågavarande landet samarbetar för att bekämpa illegal invandring.

Konsekvensen ifrågasatt EU och dess medlemsländer är i nyckelställning då det gäller att påverka invandrarnas ställning i Europa. EU är också en viktig utvecklingspolitisk aktör som har förbundit sig att minska den globala fattigdomen och främja de mänskliga rättigheterna. EU och dess medlemsländer bör se till att invandringsbestämmelserna inte står i konflikt med unionens biståndsmål och människorättsnormer. I stället för att bara ”plocka russinen ur bullen” i flyttningsströmmarna bör man verka för en mänsklig invandrarpolitik som är utvecklingspolitiskt konsekvent och respekterar de mänskliga rättigheterna.

Rilli Lappalainen är generalsekreterare för Kehys, EU-plattformen för finländska biståndsorganisationer

30 | Fredsposten

Rekommendationer -

-

-

-

En konsekvent och helhetsinriktad invandrings- och utvecklingspolitik som beaktar migrationens inverkan på utvecklingen.

Rekryteringen av invandrare bör göra det möjligt för människor att flytta fram och tillbaka mellan länder (cirkulär migration) och bygga på en mänskligt hållbar grund.

Det bör vara möjligt också för rörliga migranter att bevara sina pensioner och andra socialskyddsrättigheter.

De mänskliga rättigheterna bör stå i centrum för invandrarpolitiken. Invandrarnas rättigheter bör tryggas oberoende av deras juridiska status.

Fakta •

•

I EU-länderna finns sammanlagt 31,8 miljoner invandrare. Av dem kommer 37 % från andra europeiska länder, 25 % från Afrika, 20 % från Asien, 17 % från Nord- eller Sydamerika och 1 % från Oceanien. Man uppskattar att 6-15 % av invandrarna är ”oreglerade” (irregular) eller papperslösa. (CONCORD 2011, Eurostat 2010, UNDP 2009) Invandrade arbetare lyder under internationell rätt, men EU-länderna har inte ratificerat Internationella arbetsorganisationen ILO:s viktigaste avtal rörande invandrararbetare. ILO:s internationella konvention om skydd för invandrararbetarnas och deras familjemedlemmars rättigheter är det enda av FN:s människorättsavtal som Finland inte har ratificerat.

Fredsposten | 31

Notis

Hiroshimadagen uppmärksammades i Närpes Händelserna i Hiroshima den sjätte augusti år 1945 uppmärksammades traditionsenligt i Närpes av Närpesnejdens fredsförening med tända ljus, tal, musik och fredlig samvaro. Platsen var också i år Backfors; ett gammalt välrestaurerat kvarnområde som ligger vid Närpes å. P.g.a. de rikliga regnen dagarna innan var vattenståndet vid forsen så högt att det inte var möjligt att sätta ut ljusflottarna på ån, utan de placerades i stället på grässlänten. Rut Törnqvist, TD och pensionerad präst, betonade i sitt tal hur enskilda människor kan – och bör! – göra sin insats i kontakten med flyktingar, asylsökande och andra inflyttade i våra samhällen. Artisten Berit sjöng för 50-talet deltagare a cappella en sång om Hiroshima. Sången var nominerad till den finländska eurovisionsuttagningen 1981. Lokala musiker underhöll och spelade till allsången.

Rita Nordström-Lytz lokalredaktör

Hjälp oss utveckla Fredsposten – ge respons!

Fredspostens temanummer är ett informationsprojekt som får stöd av Utrikesministeriet. Numret vill ge material för utvecklingsfostran i skolor och läroinrättningar på olika nivåer, medborgarorganisationer och församlingar.

För att kunna utvärdera projektet och utveckla Fredsposten vore vi glada om du som läsare kunde ge oss respons på temanumret. Gav numret dig ny information, har du spritt informationen vidare och har den väckt debatt? Tror du dig kunna använda numret eller informationen i ditt arbete eller i frivilligt engagemang? Berätta i så fall vad du arbetar med och hur du tänker använda numret. Ge gärna tips på teman som du vill att Fredsposten skall ta upp i kommande nummer.

Du kan sända din respons antingen per post på adressen Fredsposten, c/o Christian Lång, Metviksgatan 1 B bst 30, 65200 Vasa, eller per e-post på adressen styrelsen@fredsposten.fi Ulf Särs

32 | Fredsposten

FOTO Laura Malmivaara

Kolumn

Poängpolitik ”Något är ruttet i kungariket Danmark”, konstaterade redan Shakespeare i Hamlet. Danmark, som enligt många bedömningar är det lyckligaste landet i världen, har den stramaste utlänningspolitiken i vår världsdel. Och inte bara den stramaste, utan också den mest motstridiga.

Utlänningspolitiken ändrades då en högerregering kom till makten i Danmark 2001. Dansk Folkeparti, Danmarks sannfinländare, blev stödparti åt regeringen. Partiordföranden Pia Kjersgaard gjorde med hårda tag partiets invandrarfientliga politik till hela Danmarks politik. Åtgärderna riktades i synnerhet mot ungdomar. Målet var att hindra så kallade familjeåterföreningar via äktenskap. Personer under 24 år tilläts inte föra sin make/maka till Danmark om partnern i fråga inte hade en relation till det danska samhället och var ekonomiskt självförsörjande.

Systemet har nyligen förändrats så att man får hämta in en make/maka, om han/hon uppnår 120 poäng. 120 poäng kan man få om man har en examen vid ett danskt toppuniversitet. Yrkesutbildning ger bara 40 poäng. Man får också poäng för att ha arbetat utomlands eller i Danmark och för språkkunskap.

I jämlikhetens land behandlas alla lika. Därför har systemet inte bara lett till att invandringen dramatiskt har sjunkit, utan också till att unga danskar inte kan föra sin kanadensiska eller japanska make/maka in i landet. Också av dem krävs 120 poäng.

Malmö har dragit nytta av situationen. Unga par, där den ena är dansk, den andra utländsk, bosätter sig i Malmö. Antingen den ena eller båda kan arbeta i Danmark. Öresundsbron gör det lätt att pendla. Malmö stad har tagit väl emot de unga. Det finns gott om bostäder och skolor.

Det paradoxala är att Danmark själv försöker locka utbildade unga att arbeta i Danmark. Landet har en så kallad positivlista som gör det lätt att få arbetstillstånd och också ta med sig sin make/maka.

Men det kräver att man har just en sådan yrkeskunskap som det för tillfället råder brist på. De unga dansk-utländska familjer som bor i Malmö har all anledning att vara bittra.

Det skulle vara möjligt att utvidga innehållet i förhandlingarna från anrikningen av uran och sanktionerna till andra frågor, såsom stabiliseringen av Afghanistan, människorättssituationen i Iran och narkotikahandeln. Då kunde det vara möjligt att skapa förtroende på en bredare bas, vilket skulle öka möjligheterna att förhandlingarna lyckas.

Vi får hoppas att vi har fått höra positiva överraskningar också från Bagdad, då detta läses.

Tarja Cronberg, är Europarlamentariker och ordförande för Finlands Fredsförbund.

Fredsposten | 33

Kamp för romer - för jag är rom (= människa) ”I Rumänien förväntas jag äta en måltid om dagen, i Finland förväntas jag äta tre måltider om dagen. Det är skillnaden”, berättar en romsk man för Europeiska Unionens byrå för grundläggande rättigheter i Helsingfors.

gripa romer i juli 2009 och samtidigt gick de ut med en offentlig varning till medborgarna om ficktjuveri i Helsingfors. De hävdade att det var organiserade grupper av rumänska romer som låg bakom dessa brott.

Det är minusgrader och rusning utanför köpcentret i Helsingfors innerstad. Människor skyndar sig för att komma in. Förutom en person. En gammal dam knäböjer i en snödriva. Hon rör sig inte och ger inte ett enda ljud ifrån sig, men hennes hand sträcks ut mot de förbipasserande.

Ingen stannar. Hon är inte deras problem.

Efter detta utspel förändrades massmediernas sätt att skriva om frågan, vilket hade en enorm inverkan på den allmänna opinionen. Borgmästaren i Helsingfors Jussi Pajunen sade att om han fick bestämma skulle tiggeri vara olagligt. Enligt hans uppfattning skulle detta vara det enda sättet att lösa ”romproblemet”.

Sedan kommunismens kollaps har många rumänska romer förlorat sin arbetsplats. De saknar utbildning och hälsovård, och brottas med strukturell rasism och segregation, vilket gör att många romer känner att de inte tillhör det rumänska samhället. Efter att landet blev medlem i EU har många romska familjer och grupper försökt söka arbete i Italien, Spanien och Frankrike.

Under de följande veckorna grep polisen ett tiotal romer på gatorna i Helsingfors och höll dem i förvar i flera dagar. Enligt inrikesministeriets definition kallas musicerande på gatan för ”aggressivt tiggeri”. Under kategorin ”aggressivt” faller nästan allt romerna gör, som att sälja blommor eller spela musik på gatan, närma sig eller titta på folk. Tiggare måste göra sig osynliga om de inte vill bli gripna av polisen.

Men diskriminering följer dem vart de än går.

Den ekonomiska krisen har gjort att många romer, likt andra papperslösa, blivit av med sina tillfälliga anställningar och säsongsarbeten inom tjänstesektorn, i byggbranschen och jordbruket.

Bristen på arbetstillfällen och det ökade antalet vräkningar gör att många romer befinner sig på ständig resa genom Europa i jakt på nya möjligheter att förbättra livet för sig och sina barn. Vissa av dem tigger, säljer blommor eller samlar flaskor på gatorna i europeiska städer som Helsingfors.

Polisen i Helsingfors startade en kampanj för att

Romerna och socialcentret Satama Sedan maj 2009 upplät socialcentret Satama i Helsingfors sin gårdsplan för romernas husvagnar, och ordnade tillsammans med Nätverket för fri rörlighet toaletter, duschar, vatten och el åt dem.

I socialcentret hade de även tillgång till internet, vilket hjälpte dem att söka jobb och att hålla kontakt med vänner och släktingar runt om i världen.

Många stadsbor, finska romer och kristna grupper hjälpte till genom att skänka mat, mediciner och kläder till de romska familjerna.

34 | Fredsposten

Matlagning i ett romskt läger i Fiskehamnen i Helsingfors.

Foto: Kukka Ranta.

Förmodligen var det viktigaste stödet för romerna tryggheten i att bo på socialcentrets gårdsplan.

Det är lättare att vräka dem som bor under broar eller i andra områden. När polisen attackerade romernas boende på Satamas gård, offentliggjorde Nätverket för fri rörlighet genast händelsen.

skydda sig mot den kommande vinterkylan.

Nätverket har även sett till att Minoritetsombudsmannen i Finland, Förbundet för mänskliga rättigheter och andra ansvariga för minoriteters situation och mänskliga rättigheter i Finland hela tiden hållits informerade för att få dem att reagera på de kränkningar som polisen utsatt romerna för.

Nyheten om den brutala vräkningen spred sig snabbt. Helsingfors stad erbjöd kort därpå de romska familjerna som bodde i husvagnar i minus 20 grader nödbostäder precis intill ett drogrehabiliteringscenter under det två veckor långa jullovet. Den borgerliga borgmästaren Pajunen sade att ”ingen kastas ut i kylan i Helsingfors”.

En vecka senare på nyårsafton kastades alla ut, förutom familjer med minderåriga barn. De familjerna fick veta att de kunde ”stanna tillsvidare” och fick strax därpå två alternativ: antingen ta emot biljetter tillbaka till Rumänien och åka före slutet av januari eller få sina barn omhändertagna av de sociala myndigheterna. Så familjerna åkte.

Vräkningar och åter vräkningar I oktober 2009 vräkte tjänstemän från Helsingfors stad ett läger där romer bott i närheten av metrostationen Fiskehamnen. Familjerna samlades utan någonstans att ta vägen hopkrupna under tunnelbanebron, medan Fastighetskontoret beställde att Byggnadskontoret skulle riva de skjul som de romska familjerna hade byggt för att

”Ni kan få stanna i tre dagar under den där bron med era saker utan att staden kommer att göra något åt det”, meddelade den ansvarige tjänstemannen på Byggnadskontoret.

”Jag drömmer om att en dag kunna slå mig ner någonstans med min familj. Hyra en lägenhet,

Fredsposten | 35 hitta ett jobb och sätta mitt barn i skolan. Att kunna leva och bli behandlad som en normal person. Folk tror att romerna har valt den resande livsstilen. De har fel. Det här är en så rasistisk plats att vi inte kan stanna”, sade Printisor Buse, en av de romska män som bodde i husvagn på gården, strax innan han var tvungen att lämna Finland på grund av risken att bli fråntagen sina barn av myndigheterna.

Under våren 2010 gav Helsingfors stad kontinuerligt romska familjer trum i samma val: att antingen ta emot en bila utanför ett köpcen tiggande romsk kvinn En jett tillbaka till Rumänien eller få sina kka Ranta.

Helsingfors. Foto: Ku barn omhändertagna. Efter att Nätverket för fri rörlighet anordnat en presskonferens om de sociala myndigheternas utpress- verket för fri rörlighet en stödkonsert för romningsverksamhet stoppades denna behandling i lägret tillsammans med flera finländska romska musiker, konstnärer, akademiker och politiker, april 2010. som vid sidan av konserten uttryckt sitt stöd i ett öppet upprop som nätverket publicerade.

Hoten mot Satama Hot kom om att socialcentret Satama skulle vräkas om romerna inte flyttade i början av augusti.

Ordern kom direkt från Pajunen. I varningen hävdades det att Satama bröt mot hyresavtalet med staden på följande punkter: att elen som gick från huset till husvagnarna skulle vara farlig, att området skulle vara smutsigt och att det var olaglig att slå läger på husets gård.

Elen reparerades med en officiell elektriker och gårdsstädningen sköttes av romerna. Toaletterna och tömning av sopor hörde till kommunens åtagande enligt hyresavtalet och vi ställde krav att toaletterna skulle rengöras och soporna tömmas oftare för att man skulle kunna hålla gården ren.

Satama satte ytterligare press på myndigheterna med ett offentligt uttalande att en ny ockupationsvåg kommer att inledas i Helsingfors om husets invånare blir vräkta.

I slutet av augusti, strax före ungdomsnämndens möte som skulle ta beslutet om en eventuell vräkning, organiserade socialcentret Satama och Nät-

Den 30 september beslöt Helsingfors ungdomsnämnd att rösta ned förslaget att vräka socialcentret Satama. Borgmästaren Pajunen fortsatte då försöka hitta andra möjliga byråkratiska kryphål för att få till stånd en vräkning av både socialcentret och romlägret, denna gång genom Byggnadstillsynsverket. Till slut vräktes romerna från Satama på hösten 2011. För tillfället fortsätter Nätverket för fri rörlighet sitt arbete genom att varje vecka dela ut kläder och andra förnödenheter till romerna. Vi ger inte upp.

Kamp för rättigheter Kampen för romernas rättigheter i stadsrummet handlar om rätten att använda en toalett, att kunna ha tillgång till rent vatten och el, att kunna leva utan en ständig risk att bli vräkt eller häktas bara för att du är fattig och inte har möjlighet att välja var och hur du lever.

Kampen har genomförts tillsammans med många finska romaktivister och politiker, som först för-

36 | Fredsposten sökte undvika att kopplas samman med Nätverket för fri rörlighet arbete med romerna. Efter starka påtryckningar såg de finska romerna i alla fall sig tvungna att aktivera sig. Under det senaste året har de varit väldigt aktiva i media att motsätta sig den rasistiska politik som drabbar romer både här och i övriga Europa. Det har blivit omöjligt att blunda för vad som pågår mot romer.

Det är fortfarande en lång process kvar för att få Helsingfors stad att erbjuda en laglig och gratis campingplats för de invandrade romer som bor i

Helsingfors. Kampen fortgår för grundläggande lika rättigheter, att romer ska kunna ha hus, arbete, utbildning och sjukvård i hela Europa. De institutionella kränkningarna och diskrimineringen måste stoppas, människor måste agera och förenas, och det måste göras nu.

Kukka Ranta är forskande journalist, författare och freelancefotograf. Hon har också jobbat med finländska No Border-aktivister i nätverket Fri rörlighet speciellt med fokus på solidaritetsarbete för romer.

Nätverket för fri rörlighet * Nätverket för fri rörlighet är en del av det europeiska No Border-nätverket. Man organiserar praktiska boendelösningar samt arbetar med att lyfta fram den politiska dimensionen och sprida information. Nätverket har organiserat seminarier, demonstrationer, kampanjer och gått på stadsfullmäktiges öppna möten. http://vapaaliikkuvuus.net/ * Nätverket för fri rörlighet ordnar också rådgivning för utlänningar varje måndag klo 15-17 på adressen Päijännevägen 35, 00530 Helsingfors. Lagstiftningen gällande migrationsverket, uppehållstillståndspraxis samt byråkrati kan ibland kännas jobbiga att få grepp om. Samtidigt känns migrationsmyndigheternas beslut tunga och väcker förundran. Den bästa anti-rasismen är att bygga gemensamma nätverk, verka och kämpa tillsammans med migranter. Vi hjälper utlänningar i allt gällande utlänningsspecifika frågor. Också utlänningars vänner, släktingar eller stödpersoner kan besöka oss för att snacka migrationsfrågor. Rådgivningen är gratis och ges av volontärer. * Stöd vår verksamhet! Oikeudet ilman rajoja ry (Rättigheter utan gränser) hjälper migranter som asylsökande, papperslösa samt romer som hamnat i osäkert läge. Vi använder donationerna till direkt stöd som hälsovårdsutgifter, mathjälp eller kampanjer för migranters rättigheter. Föreningen fungerar med hjälp av volontärer. All verksamhet finansieras genom medlemsavgifter och donationer. Allt stöd är viktigt för oss. Du donerar lättast via bankgiro till föreningens konto. Kom ihåg referensnumret.

Kontonummer: Aktia FI03 4055 0010 7993 16 Referens: 33019, om du vill rikta din gåva till arbetet med romer använd referens: 33022 Insamlingstillstånd för Oikeudet ilman rajoja ry (Rättigheter utan gränser) Tillståndet har utfärdats av polisstyrelsen 23.11.2011 Tillståndets nummer: 2020/2011/359

Fredsposten | 37

MonikaNaiset – invandrarkvinnornas stödorganisation Våld i närrelationer utsätts alltför många kvinnor för i vårt land. Men hos oss har de flesta ändå något slag av sociala nätverk och kännedom om de medborgerliga rättigheterna och den hjälp man kan få av olika myndigheter. För kvinnor och barn som anländer hit från kulturer med helt annorlunda värderingar, som saknar kunskap om hur vårt samhälle fungerar, ofta saknar språkkunskaper och ofta lever isolerade i sina hem, är risken att marginaliseras och utsättas för våld mycket större.

För att hjälpa och stöda kvinnor med invandrarbakgrund som utsatts för eller hotas av våld och underlätta deras integreringsprocess grundades 1998 förbundet Monika-Naiset liitto (Mo-Ni-Ka, monikansalliset naiset). Eldsjäl i sammanhanget var Reet Nurmi, som fortfarande fungerar som förbundets verksamhetsledare. Målsättningen är främst att förebygga familjevåld, att stöda kvinnornas möjligheter att få kontroll över sitt eget liv och att hjälpa dem som utsatts för våld att bygga upp sin tillvaro på nytt.

Förbundet stöder också kvinnor som är offer för människohandel och hedersvåld. En viktig del av verksamheten är att informera och utbilda personal inom socialvården för att invandrarkvinnornas prolematik skall kunna bemötas på ett konstruktivt sätt. Förbundets serviceverksamhet bedömdes i en EU-utvärdering år 2008, INTI CITIES-rapporten, vara ett av de bästa stöden för integrering i Helsingfors.

Mångkulturella resurscenter Förutom i Helsingfors verkar också i Esbo, Vanda, Kemi-Torneå och St Michel multikulturella resurscenter inom arbetet mot våld, som erbjuder hjälp med s.k. låg tröskel, handledning, rådgivning och kamratstödsverksamhet. Verksamheten inleddes år 2001, och till resurscentren kan man ringa eller komma också anonymt. Tjänsterna är gratis för besökarna och omfattar bl.a. en riksomfattande jourtelefon dygnet runt samt yrkesmässig vägledning och rådgivning. Besökarna informeras också om olika lösningar för frigörelse från våldsspiralen och stöd för olika sätt att klara sig i vardagen. Kamratstöd och en egen stödperson erbjuds också, likaså tillgång till ett multiprofessionellt nätverk som ger hjälp i juridiska ärenden, hjälp att söka bostad och jobb, sköta bankärenden, skaffa FPA-kort m.m.

Frivilliga stödpersoner (finländare) deltar i verksamheten bl.a. genom att fungera som följeslagare vid domstolsbehandling, besök vid hälsocentral och socialbyrå m.m. Stödpersonerna kan också bidra med att helt enkelt gå ut på stan med klienterna och visa dem omkring eller sysselsätta barnen medan mödrarna diskuterar sina ärenden med olika myndigheter. Årligen besöks resurscentren av ca 4500-5000 kvinnor från mer än 60 olika länder. Verksamheten finansieras huvudsakligen av Penningautomatföreningen.

Skyddshemmet för invandrarkvinnor Skyddshemmet MONA som grundades 2004 är avsett för invandrarkvinnor och -barn som på grund av våld i parförhållandet eller närrelationerna befinner sig i direkt livsfara. Verksamheten baserar sig på principen om service från en och samma lucka och man försöker hjälpa klienten ända tills krissituationen har kunnat lösas. Till skyddshemmet kan man söka varifrån som helst i Finland. Hemmet är alltid fullbelagt, dit kommer kvinnor med eller utan barn, ofta kvinnor med flera småbarn. En del

38 | Fredsposten

Matklubb med thailändsk mat som tema våren 2012.

Längst ner: Första maj i MonikaNaisets hus 2012.

Kurs i thaimassage våren 2012.

Skola för kvinnor, barnskötsel hösten 2011.

Skola för kvinnor, undervisning hösten 2011.

Fredsposten | 39

kvinnor är gifta med eller i färd med att skilja sig från finländska män, andra har problem med en make från det egna landet. Många kvinnor har vistats i Finland i åratal utan att ha fått tillfälle att delta i vårt samhälle och utan att ha kunnat lära sig att kommunicera med finländarna.

Skyddshemmets personal försöker i samarbete med våra sociala myndigheter hjälpa till med att skaffa kvinnorna egen bostad och utbildning och att reda ut deras uppehållstillstånd. Också i verksamheten vid skyddshemmet deltar frivilliga finländare, bl.a. genom att fungera som stödpersoner och genom att besöka skyddshemmet och tala finska med klienterna. För att som frivillig kunna delta i skyddshemsverksamheten bör man ha deltagit i en kurs för stödpersoner som ordnas av förbundet.

De människoöden man konfronteras med är ofta mycket svåra, och det behövs ett professionellt närmande för att kunna fungera som stödperson på ett konstruktivt sätt.

Kulturcentret MoniNaisten Talo MoniNaisten Talo är ett projekt som stöder invandrarkvinnornas integrering i samhället. Projektet fungerade år 2009-2011 med stöd av Europeiska Integrationsfonden men har nu fått fortsatt finansiering på finländsk basis. Huset är ett för alla öppet mångkulturellt kulturcentrum som arrangerar verksamhet av olika slag, kurser, exkursioner, föredrag om samhällsfrågor och allmän samvaro för invandrarkvinnor som kan komma dit med sina barn och få barnvakt medan kurserna pågår.

I samarbete med finska arbetarinstitutet och med finansiering av Utbildningsstyrelsen verkar i huset ”Naisten koulu” med undervisning i finska, och i husets veckoschema ingår bl.a. kurser i vardagsfinska och engelska, handarbete och matlagning, dans och pianospel. Besökarna kommer ofta dit bara för att träffa kvinnor från sina hemländer, använda datorerna eller få råd om hur man söker jobb, hyr en bostad, skaffar arbetspraktik eller ansöker till olika slag av utbildning.

Stämningen i kulturcentret är alltid lika varm och välkomnande och också många finländare tittar in där för att få en pratstund med kvinnor från andra kulturer – problemen och glädjeämnena är trots allt i mångt och mycket rätt likartade. Verksamheten fungerar delvis med stöd av frivilliga som hjälper till med att hålla kurser och ta med grupper av kvinnor till olika aktiviteter och evenemang.

Projektverksamhet Förbundet är engagerat i många olika projekt som gäller invandrarkvinnornas välfärd. Till dem hör bl.a. SALOS, där man utvecklar en modell för ett nätverk av skyddshem med hemlig adress i Finland, projektet Osaavat naiset, där man erbjuder kvinnor med invandrarbakgrund möjlighet att delta i arbetslivet, och PALMU, där man utvecklar en servicemodell för identifiering av särbehov bland asylsökande kvinnor, ungdomar och barn.

Ett nyligen avslutat projekt, MALLA, gällde förebyggandet av våld mot barn och ungdomar och stöd för familjer som riskerar att bli marginaliserade. Projekten finansieras från många olika håll, bl.a av Penningautomatföreningen, Europeiska Integrationsfonden, Helsingfors stad och Europeiska Socialfonden.

Påverka, engagera och utbilda MonikaNaiset-liitto har en viktig uppgift när det gäller att påverka både myndigheternas och de enskilda finländarnas attityder till och kunskap om invandrarkvinnornas speciella behov och den be-

40 | Fredsposten

handling kvinnorna utsätts för både inom och utanför det egna hemmet. Förbundet ordnar kurser för personer som jobbar inom socialvården och som konfronteras med invandrarproblematiken, och informerar olika politiska organ om behov och möjliga stödåtgärder. Förbundet engagerar också många finländare i sin frivilligverksamhet.

Liksom för många andra ideella organisationer är frågan om hur man bäst kan nå potentiella frivilliga och få dem att engagera sig på längre sikt ytterst aktuell i det nuvarande ekonomiska läget, när anslag och finansiellt stöd av olika slag skärs ner i rask takt. Men MonikaNaiset har redan lyckats göra sig känd som en seriös förkämpe för invandrarkvinnornas rättighet till ett liv på samma villkor som finländarnas, och vi är många som gärna bidrar till deras verksamhet och själva känner oss berikade av kontakten med kvinnor och barn från andra kulturer.

Susanna Gulin är pensionär och föreningsaktiv förutom i Monika-Naiset också bl.a. i Finlands Flyktinghjälp och Helsingin erilaiset oppijat.

Foto: Sara Bjarland

Fredsposten | 41

Flyktingrådgivningen hjälper asylsökande Det finns två kategorier av flyktingar i Finland. Myndigheterna väljer årligen ut ett antal (för tillfället 750) s.k. kvotflyktingar på ett eller ett par internationella flyktingläger. De har utvalts för intervju av FN:s flyktingorgan UNHCR bland personer som förklarat sig villiga att flytta till Finland. Kvotflyktingarna får i princip all hjälp av myndigheterna för att integrera sig i det finländska samhället. I praktiken väntar dock flera hundra flyktingar som har fått löfte om att komma till Finland fortfarande i flyktingläger eftersom inga kommuner har tagit emot dem. Den andra kategorin består av flyktingar, som kommer till Finland på eget initiativ. De måste söka asyl och har en lång och stenig väg framför sig.

Finland följer internationella konventioner, men man kan inte värja sig för uppfattningen att myndigheternas agerande är legalistiskt och präglas av misstänksamhet och oginhet: Alla asylsökande som man på något sätt kan kasta ut ska kastas ut. Lagstiftningen beträffande bl.a. familjeåterförening och sociala förmåner har också nyligen skärpts.

De asylsökande är inte illegala invandrare, inte ens de som kommer utan identitetspapper. Alla som söker asyl i Finland har rätt att få sin ansökan individuellt prövad. De har rätt till juridisk hjälp vid förhör hos polisen och intervjuer på Migrationsverket. Juristerna kommer vanligen från Flyktingrådgivningen, en medborgarorganisation, som har sjutton experter på flyktingrätt fördelade på fem regionala kontor, däribland ett i Oravais. I fjol skrevs 1466 nya klienter in i Flyktingrådgivningens register och i år hade 871 nya klienter registrerats fram till slutet av augusti.

Bakom Flyktingrådgivningen, som grundades 1988 och är ett unikt finländskt koncept, står ett tiotal medborgarorganisationer. Vid sidan av sin funktion som juridisk byrå fungerar Flyktingrådgivningen också som en informations- och kunskapscentral när det gäller flyktingars och andra utlänningars rättigheter. Man försöker informera såväl beslutsfattarna och myndigheterna som medierna och allmänheten.

De asylsökande kommer vanligen i kontakt med Flyktingrådgivningens jurister, när mottagningscentralen där de vistas ordnar ett möte där de får information om sina rättigheter och om lagstiftningen och om hur asylprocessen går till i praktiken. Juristerna kan bl.a. hjälpa med att göra upp skrivelser och får också vara med vid polisförhör och intervjuer hos Migrationsverket. De kan också beställa läkarintyg för klienterna. Så här långt betalar mottagningscentralen för de juridiska tjänsterna. Flyktingrådgivningens jurister kan också assistera när det blir fråga om att överklaga negativa beslut i Helsingfors förvaltningsdomstol eller i Högsta förvaltningsdomstolen. Här måste de asylsökande själva betala om de har löneinkomster men de kan få statlig rättshjälp. Vissa viktiga fall, där den asylsökande löper en reell risk att råka ut för tortyr eller annan omänsklig behandling, för Flyktingrådgivningen till Europeiska människorättsdomstolen och måste då i praktiken ofta sköta dem på egen bekostnad.

För att kunna få asyl eller internationellt skydd i Finland måste en person kunna påvisa att han eller hon är förföljd eller riskerar livet i sitt hemland. Detta kan givetvis ofta vara svårt att doku-

42 | Fredsposten mentera, men för många människor blir det inte ens aktuellt. I praktiken ägnar myndigheterna nämligen en stor del av intresset åt att utreda om den asylsökande överhuvudtaget angår Finland.

Om den asylsökandes fingeravtryck på vägen till Finland har tagits i något av de länder som har anslutit sig till Dublinförordningen, vilket sker om han eller hon har ansökt om asyl eller tagits av polisen i ett avtalsland i samband med ett illegalt gränsöverskridande, då utvisar man personen i fråga till det landet. Dublinförordningen, som härstammar från 2003 och numera gäller hela EU och vissa andra europeiska länder, bl.a.

Norge och Schweiz, stipulerar att det land dit den asylsökande först kommer ska behandla asylfrågan. Ett avslag betyder att saken inte behöver behandlas i något annat avtalsland. Det här kallas att fördela bördan, trots att det är uppenbart att en del länder på grund av sitt geografiska läge är mer utsatta än andra. Hit hör särskilt Spanien, Italien, Malta och Grekland. I januari 2011 kom Europeiska människorättsdomstolen med ett domslut i ett konkret fall, där man konstaterade att de asylsökandes misär i Grekland är så stor att det strider mot den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att återsända asylsökande dit, och efter det har Dublinländerna upphört med det förfarandet. Särskilt ömmande fall skickar Finland inte heller längre tillbaka till Malta eller Italien.

Interna väpnade konflikter leder ofta till internationella flyktingströmmar, men många människor försöker först klara sig genom att flytta till en lugnare del av sitt hemland eller till ett grannland.

Eskalerar konflikten och blir långvarig, kan det leda till en fortsatt internationell flyktingström som varierar i intensitet, men kan pågå i ett tiotal år eller mer, beroende på när människor ger upp hoppet om fredliga förhållanden på sin hemort. I många fall betraktas en del av ett land som säkert, medan folk som hör hemma i en konfliktdrabbad del av landet kan beviljas uppehållstillstånd. Ett typiskt exempel är Somalia. Då blir det angeläget för myndigheterna att fastställa från vilken ort den asylsökande kommer. Den asylsökandes egna uppgifter kompletteras med ett språktest av

samma företag som sköter språktesterna i Sverige. Testerna har utsatts för kritik i medierna i båda länderna och också Flyktingrådgivningen är starkt kritisk. Språktesterna utgår från att språket på varje ort har sina karakteristiska drag och att man på så sätt på ett säkert sätt kan fastställa en persons hemort. Man beaktar inte att en persons språk, särskilt en ung persons språk, påverkas om han eller hon kommer att bo i en omgivning, dit det flyttar folk från olika delar av landet. Språktesterna har stor tyngd, men är lyckligtvis sällan ensamt avgörande för Migrationsverkets eller Helsingfors förvaltningsdomstols beslut.

Migrationsverket chockerade vida kretsar i början av året när man meddelade att tortyr inte är en tillräcklig grund för att uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Flyktingrådgivningen ryckte genast ut tillsammans med rehabiliteringscentret för tortyroffer och konstaterade att det bor tusentals tortyroffer i Finland, av vilka de flesta har kommit från stater där tortyr är vanligt förekommande. Att skicka ett traumatiserat tortyroffer tillbaka till den stat där tortyren har skett är omänskligt.

Flyktingrådgivningen försöker också motarbeta den medicinska ålderstestning, som underåriga som har kommit utan familj måste genomgå, om myndigheterna misstänker att den underåriga i själva verket är myndig. Det är fråga om en röntgenundersökning av tänderna och handlovsbenen. Det test (Greulich & Pyle) som är i allmän användning i Finland bygger på ett jämförelsematerial som är insamlat på 30- och 40-talet bland den amerikanska medelklassbefolkningen med nordeuropisk bakgrund. Metoden bedömer inte den kronologiska åldern utan benbyggnadens utveckling och beaktar varken etniska skillnader, förändringar i dieten eller att barn utvecklas tidigare än förr. Ålderstestningen är allmänt kritiserad och anses inte ge pålitliga resultat. Ett barn som genom testningen konstateras vara myndigt, behandlas därefter som sådant av myndigheterna, vilket bl.a. betyder att familjeförening är utesluten.

De positiva beslut om uppehållstillstånd som del-

Fredsposten | 43 ges asylsökande ges på olika grunder och medför bl.a. olika rättigheter när det gäller familjeåterförening. Sammanlagt 3958 familjemedlemmar till asylsökande har kommit till Finland under perioden 1999-2010, d.v.s. i medeltal 329 personer per år.

Ett generellt problem är de långa behandlingstiderna, det kan ta upp till ett år från intervjun hos Migrationsverket tills beslutet kommer. Under den utdragna väntetiden finns det risk för att en del personers fysiska eller mentala hälsa blir lidande. Besluten delges alltid de asylsökande personligen av den lokala polisen. I fall av negativa beslut har de asylsökande i bästa fall rätt att vistas i Finland tills deras överklagande har slutbehandlats, men i somliga fall är tidsfristen före avvisningen bara åtta dagar och de asylsökande löper risk att avvisas eller tas i förvar innan de hinner överklaga. Det förekommer också vissa beslut som kan verkställas omedelbart, men även då bör polisen ge reella möjligheter för den avvisade att få ett verkställighetsförbud från domstolen. Så går det inte alltid. Då och då förekommer det fortfarande att polisen gör en nattlig räd och

för bort den asylsökande med familj utan att ens ge dem tid att packa det nödvändigaste. I lyckliga fall hinner någon vän eller granne slå larm i medierna innan flyget har gått. Flyktingrådgivningen kan inte informera om enskilda fall och har inte möjlighet att följa upp hur det går för asylsökande som har avvisats från Finland.

Flyktingrådgivningen har fått pengar av Penningautomatföreningen för ett treårigt projekt som gäller de s.k. papperslösas rättigheter. De papperslösa är illegala invandrare som gömmer sig för myndigheterna.

Inger Wirén Hanna Laari, förman för Flyktingrådgivningens jurister i Helsingfors, har informerat mig om Flyktingrådgivningens verksamhet och har guidat mig i terminologidjungeln. Den som vill veta mer hänvisas till Flyktingrådgivningens sidor på adressen pakolaisneuvonta.fi och Migrationsverkets sidor på adressen migri.fi. Tyvärr är den svenska informationen rätt knapphändig.

44 | Fredsposten

Det har gått bra för närpesflyktingarna När man talar om flyktingar här i Närpes tänker man i första hand på invandrare i allmänhet.

Precis som då finländarna på 1800-talet och ända in på andra hälften av 1900-talet utvandrade undan fattigdomen i Finland för att söka arbete. Vi har olika kategorier av flyktingar: kvotflyktingar, asylsökande flyktingar och papperslösa invandrarflyktingar.

Kvotflyktingar: vietnameser...

De första kvotflyktingarna kom till Närpes år 1987 i november. De var vietnameser, som före ankomsten hade vistats längre eller kortare tid i flyktingläger i Hongkong. Enstaka invandrare hade tidigare kommit via partnerskap, eller var återvändande Sverige- eller Amerikaemigranter.

Vietnameserna var ett rätt främmande folk för oss närpesbor. De hade annan mentalitet och verkade i allmänhet ganska tystlåtna. De inkvarterades först alla tillsammans i ett hus, som hörde

till folkakademin SÖFF. De försågs med varma kläder och sedan fick de bostäder i centrum.

Folk ställde upp och donerade möbler, gardiner, sängkläder. Vänfamiljer ordnades. Innan vietnameserna kom till Närpes, ordnades en kurs i beteende gentemot utlänningar för de kommunalt anställda.

Själv blev jag först bekant med vietnameserna via vår dotter, som blev bästis med en av flickorna.

Jag tror det är viktigt med personliga kontakter för att integreringen ska lyckas bra. ... bosnier och serber När de första bosnierna kom till Närpes hade jag förmånen att bli läkare för gruppen och fick lära känna dem alla personligen. Bosnierna är ju muslimer. Innan de kom till Närpes hölls en kurs med en muslimsk flyktingpsykolog från Sverige som lärare, för att vi skulle lära oss om muslimernas tänkesätt. Via Närpes hvc ordnades en flyktinggrupp, som leddes av HVC:s psykolog. I skolan undervisades invandrarbarnen i en särskild språkklass i de teoretiska ämnena. Numera är språkklassen indragen.

Också en grupp serber, som var flyktingar från Kroatien under det jugoslaviska kriget, kom till Närpes. Samma goda kontakt mellan dem och närpesborna etablerades som mellan bosnierna och närpesborna.

Flyktingar. Väggmålning i kloster i Etiopien.

Nu har jag skrivit ord som vietnameser, bosnier och serber. Men de är inte vietnamesen, bosniern eller serben, de är Tuy, Huy, Ha, Trang, Vin, Ek-

Fredsposten | 45 rem, Mohammed, Salih, Midhat, Namka, Nirka, Jasmina, Nafija, Nemanja, Bozana. De är personer och närpesbor.

Också afrikaner Man säger ibland till mig, att det har gått så bra för närpesflyktingarna genom att de har varit ganska likadana som närpesborna: ”Ni har ju inte haft några afrikaner hos er!” ”Visst har vi haft afrikaner”, säger jag. De kom från bl.a. Somalia och Rwanda. De gick i Närpes gymnasium, trots att de var äldre än övriga gymnasieelever, en är doktor i ekonom och har undervisar i ekonomi i en yrkeshögskola, en annan är diplomingenjör och sköter bl.a. afrikakontakter för ett av Finlands största industriföretag, en flicka har gått apotekarutbildning och arbetar på apotek, det finns någon sjuksköterska osv.

Asylsökande flyktingar I Kristinestad upprätthåller Röda Korset en mottagningscentral för asylsökande flyktingar. När en asylsökande flykting får positivt besked om sin anhållan om asyl, tilldelas han en kommunplats.

Han blir alltså en kvotflykting, som en kommun eller stad tar hand om. En asylflykting får inte arbeta den första tiden. Ifall en asylsökande flykting råkar hitta ett bra arbete, kan han istället för att söka asyl få arbetsvisum som dock förutsätter över 1000 euro inkomster per månad. Kristinestad har nyligen beviljat 20 kvotflyktingplatser, som ges åt asylsökande. Närpes har inte gett sådana nu på ca 20 år.

För Kristinestads asylflyktingar hyrdes i början bostäder också i Kaskö, men pga motstånd i Kaskö flyttades samtliga tillbaka till Kristinestad.

Till en början var det stor uppståndelse också i Kristinestad med många tidningsskriverier mot flyktingcentralen. Också Närpes drabbades av en tråkig händelse strax efter att de allra första flyktingarna kom, detta ledde också till skepticism hos befolkningen, vilket lugnade sig sedan man märkt att det varit fråga om enstaka händelser som också kan hända hos vanlig finländsk befolk-

Med mina gatubarnsvänner i Lalibela, Etiopien.

Fr. v. Meskelibra, Ulla, Getawe, Yelma.

ning. Flera problem kan visserligen förebyggas.

Mycket viktigt är information om vårt samhälle.

Att informationen går fram borde kontrolleras på individuell bas.

Tragedier och avrättningar Som läkare för de asylsökande flyktingarna i Kristinestad har jag fått ta del av många händelserika, tragiska och svåra människoöden. Ibland förekommer uppdiktade historier, men tyvärr ofta också sanna sådana som vittnar om oföreställbar mänsklig grymhet. Med årens erfarenhet får man en fingerkänsla för vad som är sant och vad som kanske inte är det.

Migrationsverket har inte lätt att ta ställning till vem de ska ge asyl och vem inte. Under den tid jag arbetat som läkare för något tusental asylflyktingar i Åbo och i Kristinestad har jag upplevt fem fall där jag anser att migrationsverket hade fattat fel beslut. Till all lycka ändrades beslutet för tre av dem i högre instans. Oföreställbart i sinnet är ännu de personer jag träffat som blev avrättade i sitt hemland. De sökte dock inte asyl.

En annan person som sköts hade sökt asyl, men jag hade inte direkt kontakt med honom.

Papperslösa flyktingar Också i Finland har vi s.k. papperslösa flyktingar, trots att man inte hör om dem lika mycket som man hör i Sverige. Vi har tillfälligt haft sådana också i Närpes. De papperslösa flyktingarna har

46 | Fredsposten ofta fått negativt besked på sin asylansökan, men kan inte återvända till sitt hemland. De är tvungna att hanka sig fram på sätt eller annat, ibland kan de ha finansiell hjälp från någon anhörig i ett annat land.

Det finns så många människoöden och material till bestsellers. Hur kan man orka höra alla dessa historier? Kanske kommer kraften från den lilla glimt av hopp som man kan se hos de människor som är på flykt. De hoppas ju i alla fall på en bättre framtid. Annars skulle de inte fly utan gå under. Det finns sådana som inte orkar, de kan omkomma p.g.a. svåra förhållanden på flyktresan eller orkar inte psykiskt i det nya landet.

eftersom hemspråket är viktigt för att en person ska lära sig att uttrycka sig på både det egna modersmålet och på andra språk.

Ulla Slama är flyktingläkare i Närpes sedan 1992, skötte utlänningsbyråns sjukvård i Åbo på deltid under 2007 och är asylmottagningens läkare i Kristinestad sedan våren 2009. Hon gjorde arbetspraktik i Etiopien ett par månader 2006 och 2010.

Arbetskraftsinvandrare I Närpes finns över 1000 invandrare på ett sammanlagt befolkningsantal av ca 9500. De flesta är arbetskraftsinvandrare. Många från Bosnien, vänner och bekanta till dem som först kom som flyktingar. Det finns inemot 100 vietnameser i arbete i växthus i Närpes. Sedan har vi litauer, vitryssar, arabisktalande berber, indianer från Sydamerika och under det senaste året har en och annan grek uppenbarat sig. En del får arbete via bekanta, andra via internet.

Arbetskraftsinvandrarna får ofta s.k. B-uppehållstillstånd till en början, vilket betyder att de inte har rätt till sjukvård bekostad av samhället.

När en person får stanna en längre tid på arbete får han A-tillstånd på 1 – 4 år och rätt till sjukvård och övriga sociala fördelar som barnbidrag och sjukledighet. För att få ha sin familj med måste familjens sammanlagda inkomster vara mycket höga. Det här kravet leder lätt till sociala problem och familjesplittring. Arbetskraftsinvandrarna i vårt område har inte heller samma kontakter till ursprungsbefolkningen i Närpes som kvotflyktingarna hade. Man känner inte just alls varandra.

I Närpes arbetar Närpesnejdens Fredsförening med olika projekt för invandrare. Barnfester och fester för vuxna ordnas, seminarier med invandraranknytning, och tillsammans med stadens bibliotek införskaffas böcker på invandrarspråk,

Ulla Slama vid Hippokrates sjukhus maj 2012.

Fredsposten | 47

Vi är alla lika!

Hösten 1992 hade jag bott två år i Närpes. Jag var vårdledig med vår treåriga son. Min man var på den tiden yrkesfiskare och mycket borta hemifrån. Själv hade jag ingen fast arbetsplats, jag hade utbildat mig till ungdomssekreterare i Närpes innan barnet föddes. Jag var ensam hemma med vår pojke och kände varken orten eller människorna speciellt bra.

Då jag fick höra att Närpes kommun hade tagit emot bosniska flyktingar anmälde jag mig genast som vän och vi blev en så kallad vänfamilj för en bosnisk familj. I den familjen fanns tvillingflickor i samma ålder som vår son och en sjuårig dotter.

Mellan oss utvecklades en vänskap som nu har varat i 20 år. Den bosniska familjen har upplevt en stor tragedi också här i Finland, då fader dog i en hjärtattack endast 41 år gammal.

Så började det hela och därefter har jag haft att göra med invandrare på orten i många olika roller.

Jag har till exempel arbetat i Närpes som ledare för olika invandrarprojekt och som servicehandledare, stödperson, kursplanerare, lärare på kurser, varit med och startat en invandrarförening och ingått i ledningsgruppen för ett projekt.

syfte har varit att stöda integreringen av invandrare genom att arrangera fester, träffar och utfärder för både nya och gamla invånare i Närpes med omgivning. I föreningens styrelse har ingått både invandrare och så kallade gamla närpesbor.

Intercults verksamhet har emellertid varit full av svårigheter. Det har varit svårt att hitta motiverade personer för att hålla igång verksamheten.

Motivationen för en styrelsemedlem har kunnat ta slut mitt i perioden. Och det har inte varit så självklart att till exempel en estnisk invandrare vill fira midsommar tillsammans med en vietnamesisk, eller som en kvinna en gång sade: ”Hur länge skall jag kallas invandrare, tar det aldrig slut? Alla invandrare är inte intresserade av att samlas tillsammans.”

Organisationssmedjan är ett projekt som upp-

Intercult och Organisationssmedjan Verksamhet inom den så kallade tredje sektorn kan mycket effektivt stöda integreringen av invandrare. Tyvärr är knappast någon av de arbetsrelaterade invandrarna och mycket få flyktingar medlemmar i någon förening. För cirka sju år sedan inledde Svenska Österbottens mångkulturella förening Intercult rf sin verksamhet i Närpes. Dess

Föreningen Intercult har ordnat många fester.

Här en av dem: mångkulturella festivalen ” Känn de häjm ” (Känn dig som hemma), som arrangerades två gånger 2008 och 2009 på gården hos familjen Hannus i Ståbacka i Närpes.

48 | Fredsposten rätthålls av Finlands Flyktinghjälp och verkar också i Österbotten. Dess syfte är att hjälpa och stöda invandrarföreningar, som verkligen behöver all hjälp som de kan få.

Närpes har blivit rikare och gladare Invandrararbetet och vänskapen med människor med utländsk bakgrund under dessa tjugo år har gett mig mycket. Jag har utvecklats och vuxit som människa till stor del tack vara dessa erfarenheter.

Jag har på nära håll fått se hur en människa kan finna sig själv på nytt efter krig och lidanden och hur det är möjligt att slå rot igen i ett nytt land och på en ny boningsort. Mötena med dessa människor har visat hur svårigheter fostrar och förändrar oss. Då en människa så att säga blir avklädd återstår bara det verkligt väsentliga, det som är viktigast. Livet bygger ändå på mycket

enkla saker som att familjen är allra viktigast för oss, att hälsa är viktigare än pengar och att hemlandet är guld värt.

Närpes som numera redan är en stad har blivit andligen rikare, gladare och intressantare tack vare invandrarna. Då man frågar mig vad som är bäst i denna stad säger jag alltid invandrarna och det att Närpes var den första lilla kommun i Finland som tog emot flyktingar! Det får alla vi närpesbor vara stolta över!

Inga Nikula-Sjökvist är terapeut inom alternativ medicin

Fredsposten | 49

Som krigsflykting från en storstad i Bosnien till lilla Närpes När jag stod med min familj och några väskor på en flotte på floden Sava mellan Bosnien och Kroatien, lämnade jag mitt land och det var svårt att begripa att jag från och med denna dag – den 6 september 1995, under många år framöver skulle kallas för invandrare. Jag trodde att det bara var en tillfällig lösning, som varade endast så länge som kriget i Bosnien pågick. Sedan skulle vi återvända. Vilket misstag!

ler mindre god hälsa. Om någon hade frågat mig då om jag skulle vilja flytta utomlands, skulle jag ha svarat: ”Aldrig i livet!”

Nu, sjutton år senare, sitter jag på mitt kontor i den lilla svenskspråkiga staden Närpes. Som projektarbetare för projektet Welcome Office (ett samarbetsprojekt i Vasa- och Jakobstadsregionen samt i K5-området, Kust-Österbottens samkommun för social- och primärhälsovård, finansierat av Europeiska regionala utvecklingsfonden ERUF och Europeiska socialfonden ESF), hjälper jag andra invandrare med handledning och rådgivning för att starta ett nytt liv och för att integrera sig i det finländska samhället. Livet är oförutsägbart.

Inte ”bara en flykting”

Mitt andra liv Ibland har jag en känsla att detta är mitt andra liv. I det första bodde jag i Banja Luka, den näststörsta staden i Bosnien och Hercegovina, jag gick i skolan, blev student, studerade juridik, fick min dotter och jag jobbade som tingsdomare med civilmål. Sedan drabbades mitt hemland av krig och ingenting var som förut.

Jag var nöjd med allt som jag hade åstadkommit före kriget i Bosnien. Livet var mer eller mindre bekymmerslöst. Jag hade mina släktingar nära mig, jag hade ett bra jobb och vi hade alla mer el-

Men livet hade andra planer för mig. Efter några månader i ett flyktingsläger i Kroatien och lite längre än ett år som krigsflykting i Tyskland hamnade jag i Finland, närmare bestämt i Närpes, år 1997.

Ankomsten till en liten stad på finländska landsbygden var som en chock för mig. Hela mitt tidigare liv tillbringade jag i en stor stad och det har naturligtvis medfört vissa vanor. Å andra sidan, för mig som var tvungen att lämna mitt land bakom mig, står Närpes för det ovärderliga som togs ifrån mig – personlig frihet och trygghet.

Det var en stor lättnad att slippa undan brinnande krig och förföljelser, men sedan kom jag till insikt om vad det innebar att vara flykting, utlänning och invandrare. Jag ville inte vara ”bara en flykting”. Detta är nämligen inte en bra identitet, men om alla andra ser mig endast som invandrare och om ingen känner mig för något annat än det, då är det svårt att upprätthålla sin identitet. Att säga att jag är jurist till utbildningen var kanske min personliga kamp att behålla ett särdrag som min identitet präglades av i ”mitt första liv”.

Svenska för arbetsinvandrare Jag är inte längre ledsen att jag berövades möjligheten att utöva mitt yrke. Jag kan inte jobba som jurist här i Finland, men jag kan vara mycket

50 | Fredsposten annat. Till mitt arbetsliv hör positioner som bl.a. projektledare, utbildare, lärare i svenska för arbetsinvandrare, kurssekreterare, språkcoach och tolk.

För några år sedan undervisade jag arbetsinvandrare i svenska. Projektet var speciellt såtillvida att undervisningen skedde under arbetstagarnas arbetstid på deras respektive arbetsplatser. Idén förverkligades inom ramen av projektet Medvind.

I Sydösterbotten utgör arbetskraftsinvandrarna en egen målgrupp och för dem erbjöd projektet SHAISYD (Strategier för hållbar arbetskraftsinvandring i Syd-Österbotten) rådgivning och handledning samt språkundervisning. Jag fungerade som språkcoach och tolk inom detta projekt.

Det är alltid spännande att märka hur en ny grupp invandrare börjar förstå den nya kulturen och att se hur de lägger pusselbitarna på sitt sätt, så att bitarna passar ihop och att bilden blir rätt. Det är väldigt givande att konstatera att många av mina kursdeltagare efter en avslutad kurs i svenska klarar sig bra språkmässigt i vardagliga situationer.

Två kulturer en rikedom Det finns många godtagbara definitioner på vad en bra integration innebär. Aktören själv kan framhäva olika faktorer som han eller hon skulle anse som de viktigaste målen att uppnå. En lyckad integration betyder enligt mig att man lär sig landets språk, att vara sysselsatt, att anpassa sig till den nya kulturen och att samtidigt inse att livet i två kulturer är en stor rikedom.

Jag hoppas att jag ska ha möjlighet att med mina kunskaper och erfarenheter bidra till att nya grupper invandrare i Österbotten får en lättare start i det nya livet i Finland. Vi måste med gemensamma krafter, dvs. både som avsändare och mottagare av den nya kulturen, skapa ett effektivt samspel och en fungerande kommunikation som kommer att lägga grunden för en positiv utveckling i riktning mot en god integration.

Aida Simidzija är projektarbetare för Welcome Office inom Kust-Österbottens samkommun för socialoch primärhälsovård

Aida Simidzija t.v.

Fredsposten | 51

Recension

Smultron och blåbär Det finska ordspråket ”Oma maa mansikka, muu maa mustikka” brukar översättas till svenska som ”Borta bra men hemma bäst”. Den finska formuleringen verkar språkligt fyndig, men är förbryllande för den som tycker att både smultron och blåbär är väldigt goda. Förklaringen får jag nu i historikern Antero Leitzingers bok ”Mansikkamaan vartijat” (Smultronlandets väktare), som innehåller hågkomster från utlänningsförvaltningens olika decennier. Ordspråket kommer från svedjebrukets tid. Smultronen hörde till de tidigaste växterna, när blåbärsriset dök upp visste man att skogen höll på att ta över odlingsmarken. I boken står smultronlandet naturligtvis för Finland, som försvaras av nitiska tjänstemän.

Leitzinger, som själv är anställd som landforskare av Migrationsverket, har skrivit en kombination av en officiell historik över utlänningspolitiken under fyra årtionden år sedd från den operativa myndighetens sida och en intern rapport med intervjuer med tidigare och nuvarande chefer och handläggare, med anekdoter från arbetsplatsen och personalfesterna och stora personbilder. Författaren försvarar sin integritet mot eventuella beskyllningar att försöka ge en för vacker bild av administrationen och säger att han har skrivit som han själv anser rätt utan censur från verkets sida. Han konstaterar att utlänningspolitiken utformas på politisk nivå och att den operativa myndigheten bara verkställer den, till punkt och pricka. Verksamheten präglas av sina polisiära rötter men blir alltmer professionell och systematisk.

Leitzinger säger att avsikten med utlännings- och invandringspolitiken är att finländarna ska kunna sova lugnt om natten i trygg förvissning om att de utlänningar som får medborgarskap eller uppehållstillstånd är granskade och accepterade av myndigheterna. Det missbruk av invandringen som trots allt har förekommit har varit småskaligt och har aldrig orsakat nationalekonomiska eller politiska problem eller hotat den lagliga ordningen i landet. Hur det går för asylsökare som inte får asyl ägnas inte några tankar.

Den som har följt med flykting- och invandrardebatten under de senaste decennierna har definitivt behållning av historiken, eftersom den innehåller en rapportering av debatten på politisk nivå i riksdag och regering och i medierna i samband med olika beslut, bl.a. blir omständigheterna kring olika flyktinggrupper rätt fylligt belysta. Chilenarna som var den första kontingenten kom 1973, sedan följde bl.a. båtflyktingarna från Vietnam, kurderna, ingermanlänningarna, somalierna, de f.d. jugoslaverna, afghanerna och burmeserna.

Migrationsverket och dess tidigare administrativa inkarnationer (utlänningsbyrån, utlänningscentralen, utlänningsverket) har alltid fått utstå mycket kritik i medierna, som generellt har varit mera invandraroch flyktingvänliga än verket. Relationerna till medierna har försvårats av att många av cheferna har saknat förmåga att kommunicera med journalisterna och att verket länge saknade informatörer. Under de senaste åren har verket råkat ut för korseld - många medier och medborgarorganisationer kritiserar fortfarande verket för att vara utlänningsfientligt, medan en populistisk opinion, som särskilt kommer till uttryck på nätet, tycker att flyktingarna får alldeles för stora förmåner. Denna opinion är som vi vet numera också representerad i riksdagen. Vilken representation den får i kommunerna är när detta skrivs ännu oklart.

Publikationen inleds med en historisk tillbakablick över de femtio första åren av utlänningsförvaltningen i Finland, siffrorna är här delvis uppdaterade från dem som ingår i Leitzingers egen historik över utlänningarna i Finland 1812-1972. I slutet av fortsättningskriget, sommaren 1944, fanns det nästan 100 000 civila utlänningar i Finland, dessutom soldater och krigsfångar från olika arméer. Här fanns frivilliga från Storbritannien och dess kolonier, vilka nu formellt var i krig med Finland, och 400 centraleuropeiska judar som hade flytt undan vapenbroderns folkmord. Dessutom norska motståndsmän, polska skogs-

52 | Fredsposten

arbetare, tusentals ester som flytt undan tyskarna och ryssarna och tiotusentals ingermanländare som hoppades på ett nytt liv i Finland. Statspolisens (Valpo) passbyrå hade en personal på 16-17 personer, dessutom fanns det på Valpo en sektion med 13 personer som tidigare hade skött utlänningsärenden på länsstyrelserna. Myndigheterna tvingades handla under utrikespolitisk press och i praktiken i tvångslägen. Enligt Leitzinger klarade sig Finland moraliskt förvånansvärt intakt. På det politiska planet var det mest tvivelaktiga vägvalet att judarnas ansökningar om medborgarskap lades på is efter att fortsättningskriget börjat. Ansvaret för detta bars av inrikesministern och har knappast alls blivit föremål för historisk forskning. På 1950-talet började sedan en lugn period och många hann glömma att Finland hade tagit emot flyktingar och invandrare.

Finland fick sin första utlänningslag först 1984. Dittills hade administrationen skötts genom förordningar.

Utlänningsadministrationen sköts sedan 2007 av Migrationsverket. Det är lätt att hålla med Leitzinger om att namnet är missvisande, utlänningsverket hade varit ett bättre namn. I samband med namnbytet överfördes alla operativa utlänningsärenden från polisen och olika ministerier till Migrationsverket.

Inom inrikesministeriet finns också en migrationsavdelning som sköter internationella kontakter, planering och lagberedning.

Inger Wirén Antero Leitzinger: Mansikkamaan vartijat. Muistelmia ulkomaalaishallinnosta eri vuosikymmeniltä.

East-West Books, Helsingfors 2010.

Fredsposten | 53

Recension

Utlänningarna har haft stor betydelse för Finlands utveckling Det är en allmän vanföreställning att Finland har varit ett land fattigt på utlänningar och invandrare.

Så är det inte. Fram till slutet av 1930-talet hade Finland lika mycket utlänningar som Sverige. Det påvisar historikern Antero Leitzinger i sin bok ”Ulkomaalaiset Suomessa 1812-1972”. Utlänningarna har haft stor betydelse för Finlands politiska, sociala, kommersiella och kulturella utveckling.

Som startpunkt för sin utredning om utlänningarna i det autonoma och senare självständiga Finland har Leitzinger valt året 1812, när det s.k. Gamla Finland (Viborgs guvernement) införlivades med storfurstendömet. 1973 inleds en ny epok när den första större efterkrigstida flyktingkontingenten, chilenarna, kommer till Finland och Finland aktivt bestämmer sig för att bli ett flyktingmottagande land, om än i mindre skala. Leitzinger har också doktorerat på Finlands utlänningspolitik under samma period. Utlänningslagar och -förordningar från perioden ingår i en diger bilaga som kompletterar författarens text och gör det möjligt för läsaren att själv se hur lagstiftningen har utvecklats.

Fr.o.m. 1812 är det möjligt att tala om finska medborgare, d.v.s. vuxna män och deras familjer som är mantalsskrivna som inhemska. Vem som är inhemsk har att göra med bofasthet, inte med etnicitet eller språk. Finland fick sin första utlänningsförordning 1811. Det fördes inte något centralt register över utlänningarna, och bara delar av de lokala registren har bevarats. Det enda register som har bevarats i sin helhet, från 1832, gäller ansökningarna om medborgarskap. De är en guldgruva av information om utlänningarna i Finland. Leitzinger beräknar att 10 000 utlänningar, kvinnor och barn medräknade, naturaliserades under autonomins tid.

De flesta utlänningarna i Finland kom naturligt nog från grannländerna, Sverige och Ryssland. Deras ättlingar är ofta svåra att identifiera – svenskarna har sammansmälts med finlandssvenskarna och ryssarna har ofta förfinskat sina namn. Största delen av utlänningarna kommer från Europa, inklusive Turkiet. Leitzinger berättar intressant och initierat om olika invandrargrupper och individer utgående från studier som har gjorts. Det blir också klart att det ännu finns mycket historia att dokumentera på det här området, utöver de allmänt bekanta: Pacius, Engel, Stockmann, Sinebrychoff, Finlayson, Fazer. Ofta är en invandrargrupp starkt representerad inom en yrkesgrupp eller industri: norska sågarbetare i Kotka, danska telegrafkabelläggare i Nystad, bajerska ölbryggare, schweiziska ostmästare.

Som en intressant detalj kan nämnas att det stora antalet tyska tekniker som sökte sig till Finland på 1920-talet ledde till att man såg sig tvungen att införa arbetstillstånd för utlänningar. En del västeuropeiska immigrantfamiljer har valt att inte ansöka om medborgarskap trots att de har bott i Finland i flere generationer. Det har inte hindrat dem från att aktivt delta i samhällslivet på olika plan.

Under kriget visade många personer med invandrarbakgrund stor lojalitet mot Finland. Hjältegravar på islamska och judiska kyrkogården i Helsingfors vittnar om att både judar och tatarer stupade i striderna. Rysk- och tyskspråkiga invandrare och invandrarättlingar gjorde ett oumbärligt arbete inom underrättelsetjänsten och informationen och som tolkar. Jägargeneralen Karl Lennart Oesch, född i Finland som schweizisk medborgare, ledde avvärjningsstriderna på Karelska näset 1944.

Sammanlagt fyra personer som inte var finländska medborgare vid födseln har blivit invalda i riks-

54 | Fredsposten

dagen. Först och färgstarkast var estniskan Ella Murrik, känd som författaren, affärskvinnan, radiodirektören och den politiska fången Hella Wuolijoki. Den andra ledamoten som är född utomlands är Ålands nuvarande representant Elisabeth Nauclér, ursprungligen värmlänning. Födda i Helsingfors är däremot Jutta Zilliacus, ursprungligen estniskan Jutta Kingo, och Ben Zyskowicz, statslös son till en jude från Auschwitz, numera hela folkets ”Zysse”.

I Finland fanns i slutet av 1938 21 854 utlänningar, medan antalet i Sverige i februari 1939 var obetydligt större, 23 722 personer, enligt Leitzingers källa. Sverige fick under perioden 1930-45 ta emot ca 5 000 ansökningar om medborgarskap. I Finland beviljades under samma tid ungefär 3 000 ansökningar om medborgarskap. Antalet utlänningar i Finland nådde en ny toppnivå 1944 med (den tillfälliga) inflyttningen av ingermanländarna, men sedan gick Sverige förbi. 1949 vistades uppskattningsvis 200 000 utlänningar i Sverige, var nionde av dem var från Finland. Över 23 000 medborgare från de baltiska länderna, som hade förlorat sin självständighet, hade flytt till Sverige. Medan strömmen av flyktingar och arbetskraftsinvandrare till Sverige ökade, följde i efterkrigstidens Finland några decennier med minimal invandring, vilket många kom att uppfatta som ett normalt tillstånd. Det finns många orsaker till invandrarknappheten, en av de väsentligaste är att många av de länder varifrån invandrare traditionellt hade kommit till Finland, nu befann sig bakom järnridån.

Leitzinger försöker beräkna hur många utlänningar som har bott i Finland under de 160 år som hans utredning omfattar. Han konstaterar att det är omöjligt att ge ett exakt antal, statistiska centralbyrån har gett upp försöken på grund av bristen på tillförlitliga data. Leitzinger själv jämför antalet i Finland bosatta utlänningar med invånarna i Viborg. Invånarantalet i Viborg utan förorter uppgick i början av 1900-talet till 22 000 och vid samma tid fanns det uppskattningsvis 24 000 utlänningar i Finland (exklusive Petsamo). Vid slutet av fortsättningskriget fanns det 70 000 viborgare utspridda över hela Finland – samtidigt uppehöll sig 63 000 ingermanlänningar och 11 000 andra utlänningar i Finland, plus ett antal flyktingar från Estland och Fjärrkarelen. Leitzinger finner det märkligt att man inte i högre grad har förstått att uppskatta utlänningarnas insats för Finlands utveckling, trots att man förstår att uppskatta viborgarnas betydelse.

Inger Wirén Antero Leitzinger: Ulkomaalaiset Suomessa 1812-1972. East-West Books, Helsingfors 2008.

Fredsposten | 55

Recension

Kristna flyr Mellanöstern Svante Lundgren: Stanna eller inte stanna. De kristna i Mellanöstern. Artos Bokförlag och Fontana Media 2011.

Teologen Svante Lundgren har skrivit viktiga böcker om Förintelsen och det osmanska folkmordet på kristna minoriteter. Också hans senaste bok Stanna eller inte stanna är ute i ett angeläget ärende: att få världens ledare att stoppa den utveckling som förorsakar massemigration av kristna från Mellanöstern. Lundgren granskar de kristnas situation i fyra länder: Turkiet, Irak, Libanon och Israel/Palestina.

Han kombinerar digra litteraturstudier med personliga reseminnen och intervjuer med starka kristna personligheter. Boken avslutas med en nyttig presentation av Mellanösterns kyrkor.

Kapitlet om Turkiet handlar främst om de kristna kring det syrisk-ortodoxa klostret Mor Gabriel i Tur Abdin, sydöstra Turkiet. Folkmordet på assyriska kristna i Turkiet stod i centrum för Lundgrens föregående bok I svärdets tid. Han konstaterar att antalet kristna i Turkiet idag är nästan försumbart. Nu handlar hotet mest om att på juridisk väg överta kristen egendom och om ett hårt assimilationstryck.

Skildringen av situationen i Irak tar sin utgångspunkt i blodbadet i en kyrka i Bagdad 2010. De kristnas situation har bara förvärrats efter att Saddam Husein störtades. 2004-2010 utsattes 66 kyrkor för bombattacker, präster dödas, kristna kidnappas, kvinnor trakasseras för att de inte bär slöja. Bakom dåden står inte regimen utan väpnade grupper som vill driva bort alla icke-muslimer. År 2003 fanns det 800 000-1,2 miljoner kristna i Irak, sedan dess har terrorn drivit minst hälften på flykt. Lundgren hänvisar till jurister som anser att den etniska rensningen av assyriska kristna i Irak fyller kriterierna för folkmord. Det handlar inte om att förinta gruppen som helhet men om att få en stor del att fly genom dödande och hot.

I Libanon är de kristnas ställning starkast, bl.a. är parlamentsplatserna kvoterade fifty-fifty mellan kristna och muslimer. Ännu 1943 beräknades de kristna vara 52,7 % av befolkningen. Inbördeskriget 1975-1990 ledde till en omfattande emigration och idag uppskattas de kristna vara 35-40 procent av befolkningen. De kristna är splittrade på 12 kyrkor av vilka maroniterna är den största. Kristna stöder olika rivaliserande politiska grupperingar. Många ser islamistiska Hizbollah som ett hot, men det finns också kristna som har lierat sig med Hizbollah.

I Israel ökar de kristna i antal och de arabiska kristna uppges vara 150 000, ca 10 % av landets araber. I Palestina, alltså Västbanken och Gaza, är de kristna ca 50 000, drygt 1 % av befolkningen. 60 år tidigare beräknades de utgöra 6,7 % av palestinierna. På 2000-talet har redan tusentals kristna emigrerat. Nästan alla kristna palestinier har familjemedlemmar utomlands. Även om han medger att Hamas inte har vidtagit drastiska åtgärder mot de kristna, ser Lundgren den ökade islamiseringen som en förtigen orsak till de kristnas emigration.

Här kommer mina reservationer mot boken in. Lundgren ser islamsk religionsförföljelse som den främsta orsaken till att kristna flyr Mellanöstern. Han framhåller att majoriteten av dem som i dagens värld förföljs för sin tro är kristna och att religionsförföljelser är vanligast i islamska länder. Han talar då inte bara om muslimska extremister utan framställer islam i sig som en fundamentalistisk religion, som inte medger nytolkning av sharia.

56 | Fredsposten

Det är viktigt att Lundgren lyfter fram förbisedda förföljelser av kristna. Han har rätt i att många i väst inte vill erkänna att kristna utsätts för religiös förföljelse, eftersom vi känner skuld för kolonialismen. Men han beaktar inte att islam allt oftare i väst framställs som en aggressiv och främmande kultur som hotar den västerländska civilisationen och de kristna värderingarna. Och att muslimer inte utan anledning ser den kristna sionismen och kriget mot terrorismen som ett nytt korståg med civila muslimer som offer. Är det rätt att i en tid då man seriöst talar om civilisationernas krig ge en bild av oförsonlig konflikt mellan islam och kristendomen?

Talande är också Lundgrens svar på frågan vad omvärlden kan göra för de kristna i Mellanöstern.

Han uppmanar kristna att informera, besöka och hjälpa. Men framför allt efterlyser han starkare politisk lobbning av USA och EU. Däremot talar han inte om att intensifiera arbetet för att nå en rättvis lösning av den israelisk-palestinska konflikten och ett slut på kriget mot terrorismen. Han talar inte heller för religionsdialog och stöd till de talrika muslimer som vill ha modernisering, demokrati och mänskliga rättigheter. Att tala om konfrontation snarare än dialog gynnar fundamentalism, bland både kristna och muslimer. Det gör det knappast lättare för kristna att stanna i Mellanöstern.

Ulf Särs

Fredsposten | 57

Ingen människa är olaglig Mervi Leppäkorpi: Asiaton oleskelu kielletty. Into Kustannus Oy 2011 ”Ingen är olaglig” har sociologen Mervi Leppäkorpi satt som rubrik för det sammanfattande sista kapitlet i sin bok Asiaton oleskelu kielletty (Obehörig vistelse förbjuden), som är en kartläggning av de papperslösa invandrarnas Finland. Både tjänstemän, politiker och massmedier i vårt land talar allt för ofta på både finska och svenska om ”olagliga invandrare” som översättning av engelskans ”irregular migrants”. Översättningen är problematisk också till sin andra del, eftersom den bara handlar om invandring medan den engelska termen omfattar hela flyttprocessen.

Lika problematisk som terminologin är uppgifterna om antalet papperslösa. Siffrorna för Europa varierar mellan två och tio miljoner. PICUM, den europeiska plattformen för samarbete kring papperslösa invandrare, räknar med något under 4 miljoner. I Finland varierar siffrorna från 1500 till 12000. År 2010 registrerade myndigheterna ca 4000 ”olagliga invandrare”, av vilka hälften asylsökande som inte hade kontaktat myndigheterna genast vid gränsen. Leppäkoski konstaterar att alla siffror handlar om ”kvalificerade gissningar” och nöjer sig själv med att tala om tusentals.

Statistiken återspeglar också problemen med att definiera vad en papperslös invandrare är. Det handlar bland annat om sådana som har kommit över gränsen utan lagligt tillstånd, sådana som blivit kvar i landet efter att turistvisum eller andra uppehållstillstånd gått ut, sådana som arbetar utan arbetstillstånd och om familjemedlemmar till sådana som har uppehållstillstånd.

Leppäkorpi går grundligt igenom dokument, lagstiftning, myndighetsförfaranden, forskning, debatt i massmedier och riksdagen. Men den viktigaste delen av boken utgörs av intervjuer, framför allt anonyma papperslösas egna berättelser. Viktiga bidrag ger också företrädare för rörelser och organisationer som i sitt arbete med flyktingar och andra invandrare kommer i kontakt med papperslösa. Bland dem kan speciellt nämnas Fri rörlighet, Monika-Naiset, Pro-tukipiste, som arbetar med prostituerade, Flyktingrådgivningen, Internationella församlingen och andra församlingar som gett papperslösa fristad.

I tre kapitel behandlar Leppäkorpi problem med att komma in över Finlands gränser, att vistas i landet och att bli utvisad. Finlands gränsbevakning börjar idag vid Europas gränser. Fartyg som räddar flyktingar i sjönöd på Medelhavet bestraffas med 3000 euro för varje person som inte har giltiga resedokument. Finländare inom den europeiska gränsbevakningen Frontex har mardrömmar om människor som lämnats i sjunkande båtar. Också människor som av humanitära skäl hjälper flyktingar över gränsen till Finland har dömts för brott mot den allmänna ordningen.

Finlands grundlag ger i princip alla människor samma grundläggande rättigheter. I praktiken gäller det inte de papperslösa. De har svårt att få tillgång till offentlig hälsovård och skola, social och juridisk rådgivning, bostad och arbete. Det är framför allt frivilliga inom olika organisationer som arbetar för deras rättigheter. Ett framsteg är Diakonissanstaltens Global Clinic som anonymt ger hälso- och sjukvård åt papperslösa. Många papperslösa tvingas arbeta för slavlön under odrägliga arbetsförhållanden, eller blir direkt offer för människohandel inom t.ex. byggnads-, städ- och restaurangbranscherna och bärplockning. Facket står handfallet.

I kapitlet Exit beskriver Leppäkorpi utförligt förvaringsenheten i Krämertsskog i Helsingfors, där bland

58 | Fredsposten

annat människor som misstänks gå under jorden innan de utvisas berövas sin frihet i fängelselika förhållanden. Också minderåriga och personer som utsatts för tortyr hålls fortfarande inspärrade där. Många papperslösa utvisas på inhumant sätt med risk för liv och hälsa både till omänskliga flyktingcentraler i europeiska länder som Malta och till sina ursprungsländer, där de tidigare utsatts för förföljelse.

Leppäkorpi fäster uppmärksamhet vid att den finländska invandrarpolitiken i hög grad planeras och utformas av Invandrarverket utan att lagstiftaren, alltså riksdagen, egentligen vet vad det handlar om.

Politiken bygger i hög grad på hotbilder som att ”behärska floden av illegala invandrare”. Hon hoppas på en framtid där vi i stället för att tala om ”vi” och ”de” skulle rikta in oss på att trygga alla människors rätt till liv, frihet, hälsovård, bostad, utbildning och arbete.

Ulf Särs

Fredsposten | 59

Recension

Finland blandas om Tuomas Martikainen: SUOMI REMIX, Into-pamfletti, Like 2010 Fast Tuomas Martikainens bok Suomi remix utkom redan 2010 är den fortfarande en god handbok om flyttningsrörelsernas betydelse för Finland. Martikainen berättar den finländska invandringens historia, ger siffror om invandrarna och kritiska synpunkter på statistiken, belyser värderingar och attityder samt analyserar den globala flyttningsrörelsen och den finländska debatten.

Utgående från Stephen Castles och Mark Millers bok The Age of Migration: International Population Movements in the Modern World (Flyttningsrörelsernas tid: internationella flyttningsrörelser i den moderna världen) konstaterar han att flyttningsrörelserna har globaliserats, blivit snabbare, mer föränderliga (t.ex. så att arbetsinvandrare förenas med sina familjer, att asylsökande går under jorden), kvinnodominerade och föremål för politiska tvister samt att traditionella emigrantländer som Finland har blivit immigrantländer.

Martikainen framhåller att flyktingar utgör bara 15 procent av flyttningsrörelsen medan de flesta flyttar efter arbete. Andra orsaker till flyttningsrörelser är äktenskap, studier, pensionering, turism.

I dagens globaliserade, nyliberala värld har det också skett en tydlig polarisering bland migranterna, en elit klarar sig mycket bra, en del förser eliten med tjänster och klarar sig någorlunda, men en stor del hör till de utslagna, som har svårt att klara livhanken.

Martikainen är religionsvetare och analysen av religionens och i synnerhet islams roll hör till det mest intressanta i boken. Han anser att den västerländska bilden av islam som en fundamentalistisk religion som inte kan anpassa sig till den moderna världen är ensidig. Också islam har genomgått en moderniseringsprocess. De flesta arabländer har fått sekulära nationalistiska regimer. Den radikala islamismen är en reaktion mot att dessa regimer har upplevts som orättvisa. En spännande analys med tanke på de omvälvningar i arabvärlden som har skett efter att boken utkom.

Boken utkom också före riksdagsvalet 2011, men Martikainen granskar kritiskt det framväxande invandrar- och islamkritiska tänkande som kom till uttryck i kommunalvalet 2008 och i böcker som Jussi Halla-ahos Kirjoituksia uppoavasta Lännestä (Texter om den sjunkande Västvärlden) och Timo Vihavainens Länsimaiden tuho (Västvärldens undergång) som utkom 2009. Han anser att den finländska debatten var rätt måttfull, men att den byggde på en ensidig bild av invandringen, en snedvriden syn på islam och en inskränkt nationalism.

Martikainen betonar att de muslimer som flyttat till västvärlden i allt högre grad har tagit intryck av sin omgivning. Därför anser han att man i stället för hotbilder och konfrontation bör sträva till dialog med företrädare för islam och att det finns goda förutsättningar för en sådan. I invandrarpolitiken är det viktigaste att ta hand om dem som hotas av utslagning och att se till att välfärden gäller alla, såväl invandrare som övriga finländare.

Ulf Särs

60 | Fredsposten

Fredsposten | 60

Dokumentär aktualitetsbok Kysymyksiä Talvivaarasta - Uraani ja luopaprosessit Mika Flöjt ja Lasse Flöjt Books on Demand GmbH, Helsinki 2012 232 s.

Talvivaara FRÅGOR FÖR JURIDIKEN, POLITIKEN OCH POLISEN I Frågor om Talvivaara ställer forskaren Mika Flöjt och ingenjören Lasse Flöjt frågor om hur tillståndsprocessen för Talvivaara gick till. Frågorna blev akuta när det på vårvintern 2012 först från EU-kommissionen och sedan från den finska regeringen till synes oförberett kom grönt ljus för att ur nickelgruvan Talvivaara i Sotkamo i Mellersta Finland tillåta ”tillvaratagande” av uran som en av biprodukterna. Euratoms försörjningsbyrå ESA hade först godkänt försäljnings- och köpavtalet för uran mellan Talvivaara gruvaktiebolag (Talvivaaran Kaivososakeyhtiö Oyj) och kanadensiska uranföretaget Cameco Corporation efter tillstånd från Europeiska kommissionen.

Metoden att utvinna metallerna kallas Bio Heap Leaching, biolakning. Malmen krossas och läggs i högar på ett tätt underskikt som sprejas med starka lösningar. Vattenmängderna som används är ansenliga och förorenas i processen. Stora mängder smutsvatten släpps ut i omgivande vattendrag.

Flera sötvattensjöar nedströms har blivit salta och otjänliga för bad, fiske, rekreation och dylikt. Gruvan har väckt landsvida protester. Myndigheterna hade inte krävt att ett vattenreningsverk byggs före gruvan togs i bruk 2009.

Den globala uranruschen fick en finsk säregenhet: uranet introducerades som utvinningsbart bakvägen som av en tillfällighet efter att gruvan fått det primära tillståndet att bryta nickel, zink, koppar och kobolt. Först öppnas en gruva, guld- eller annan, i det här fallet en nickelgruva. Först sen kungörs att gruvan innehåller uran som det kan löna sig att ”tillvarata”. På högsta nivå trivialiserar myndigheterna uranets ”tillvaratagande” och påstår att det är bättre för miljön att det ”tas tillvara” än att så inte sker. Största delen av uranet blir emellertid kvar på platsen. Det beräknas att den lokala anrikningen i urankvarnen som redan byggts ger 340 ton ”yellow cake” per år, men kvar i naturen blir kring nittio procent av den totala radioaktiviteten i en halv miljon ton lakrester och avfallsslam.

Flöjt & Flöjt har dokumenterat miljökonsekvensbedömningen för tillstånden och funnit att ordet uran lyst med sin frånvaro. Människorna har getts intrycket att uranet kom som en överraskning.

De centrala myndigheterna är arbets- och näringsministeriet TEM, geologiska forskningscentralen GTK, Närings-, trafik- och miljöcentralerna ELY samt strålsäkerhetscentralen STUK. Myndigheterna har samarbetat sedan 1950-talet med atomorganen i syfte att upptäcka, prognostisera och kartlägga Finlands uranfyndigheter och rapporter dem till Euratom, OECD, IAEA osv. Myndighetspersonerna verkar i ett ”internt” nätverk där medlemmarna är än konsulter inom industri och gruvbolag, än kontrollanter som förutsätts vara ojäviga.

Flöjt & Flöjts bok är läsvärd – men kräver tid och omläsningar. Den är thrilleraktigt avslöjande, ifall läsaren förväntar sig att myndigheterna vet bäst och gör det rätta. Den organisation som enligt bo-

61 | Fredsposten

Fredsposten | 61

ken förefaller att ha varit den största spindeln i nätet och veta mest om uranets strålningsgiftighet och andra verkningar är geologiska forskningscentralen GTK. Statsbolaget Outokumpu har stått TEM särskilt nära i uransamarbetet. Strålsäkerhetscentralen förefaller inte ha sakkunskap att bedöma och övervaka uranutvinningen i Finland. STUK har deklarerat att de inte är toxikologer. Författarna Flöjt ställer många livsviktiga frågor som de med ren miljö bortskämda finländarna har anledning noga studera. Det är frågor om utspädningspraktiken – att släppa ut mera gifter i stridare vattendrag – om brottsutredningar när polisen begär utlåtanden av myndigheter som varit i bolagens tjänst eller miljömyndigheter som varit oförlåtligt släpphänta.

I Talvivaara har utsläppen till vattnen av mangan, natrium och sulfater överskridits mångdubbelt liksom uranet till dammkonstruktionen för bassängen för gipsslam. Det har med myndigheternas kännedom pågått i åratal utan ens någon bötespåföljd för bolaget.

Gerd Söderholm

62 | Fredsposten

Länkar och litteraturtips Länkar www.flyktingbloggen.org www.muuttoliikkeessa.fi Fakta Fortets murar / Björn Hedlund Ordens asyl – en inledning till den moderna exillitteraturen / Anders Olsson Sverige forever in my heart / Niklas Orrenius I Sveriges väntrum. Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling / Lasse Granestrand Konsten att vara invandrare / Andrzej Olkiewicz Gränsen. En resa bland människor som kallas illegala / Nina Solomin Europas skam. Rasister på frammarsch / Lisa Bjurwald Världens lyckligaste folk / Lena Sundström De apatiska: om makt, myter och manipulation / Gellert Tamas Etnotism / Alexander Motturi Rosengård i mediaskugga: om medier som medel och hinder för integration / Lasse Sandström Somalisokki / Esa Aallas Hallan vaara: merkintöjä maahanmuuton puhetavoista / Jussi Förbom Maahanmuuttopoliittinen sanakirja / Markus Himanen & Jukka Könönen Näkymätön kylä: siirtotyöläisen asemasta Suomessa / Anna Kontula Paperittomat / Kaisa Viitanen ja Katja Tähjä Piilottajan päiväkirja / Juha Suoranta Vastaanottokeskus / Juha Suoranta Leiri / Annu Kekäläinen

Fredsposten | 63

Asiaton oleskelu kielletty / Mervi Leppäkorpi Maltillinen hutu ja muita kirjoituksia kulttuurien kohtaamisesta / Olli Löytty Vierauden rajat: monikulttuurisuus ja turvapaikanhakijat journalismissa / Karina Horsti Kuoleman listat: suomalaisten salainen apu Chilen vainotuille / Heikki Hiilamo Palasina maailmalla: turvapaikanhakijoiden kirjoituksia / red. Anu Harju Kirjoittamalla näkyväksi: lukutaito, naiset ja rauha Sierra Leonessa / Mirjami Rustanius Välimeren venesiirtolainen / red. Marcus Floman & Jenni Hamara Suomalaisikkunoita pakolaisuuteen (Flyktinghjälpens jubileumsbok) På flykt i världen – undervisningsmaterial för högstadiet (2004) / Finlands flyktinghjälp Skönlitteratur

Till andra sidan havet / Tahar Ben Jelloun En blomma i Afrikas öken/ Waris Dirie och Cathleen Miller Förorternas Buddha / Hanif Kureishi Ulovlig norsk (även på finska: Luvaton norjalainen) / Maria Amelie Kalla det vad fan du vill / Marjaneh Bakhtiari Kan du säga schibbolet? / Marjaneh Bakhtiari Little Bee / Chris Cleeve Donovan / Marianne Backlén Turvapaikka / Arto Salminen Mikä ihmeen uussuomalainen? / Antologi. Red. Maarit Halmesarka, Olli Löytty och Mikko Rimminen Sinut / Umayya Abu-Hanna Nurinkurin / Umayya Abu-Hanna Sefarad / Antonio Muñoz Molina Sammanställning: Katri Aalto och Marcus Floman

64 | Fredsposten

Ansvarsveckan 21-28.10.2012:

En trygg plats att tro och leva Ekumeniska ansvarsveckan granskar i år sambandet mellan religionsfrihet och flyktingskap. Miljontals människor tvingas varje år fly från sitt hem eller sitt land när de utsätts för förföljelse för sin övertygelses skull, när deras rätt att utöva sin tro kränks eller begränsas.

Enligt artikel 18 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att var och en, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, har rätt att utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor. Religionsfrihet innefattar såväl traditionella religioner och icke-religiösa åskådningar som agnosticism, ateism, pacifism.

Ansvarsveckans budskap är det självklara: Ingen ska behöva bli förföljd på grund av sin övertygelse, vilken den än är. Därför vill Ansvarsveckan informera om religionsfrihetens okränkbarhet och ge möjlighet att träffa människor som flytt till vårt land för att de förföljts på grund av sin tro och övertygelse.

Många som flyr sätter sitt hopp till länder i Europa, men möter inte alltid förståelse för sin övertygelse. Myndigheterna har i negativa asylbeslut ofta hänvisat till att den sökande bör kunna undvika förföljelse i sitt hemland genom att dölja sin övertygelse eller hemlighålla sin tro, sina politiska åsikter eller sin sexuella läggning.

Detta strider mot flyktingrätten, vilket Högsta förvaltningsdomstolen bekräftat i ett avgörande

i år (KHO:2012:1): Ingen ska längre kunna utvisas till ett land där han eller hon är tvungen att hemlighålla eller byta identitet för att undvika förföljelse och trakasserier.

Ansvarsveckan konstaterar att förföljelse och flyktingskap är tecken på att de internationella utvecklingsmålen om demokrati, mänskorätt, trygghet, utbildning och hälsovård inte uppnåtts.

Kränkningar av religionsfriheten är ofta allvarliga och innebär omfattande säkerhetsrisker både för enskilda personer och religiösa samfund, något som kristna och andra minoriteter kan vittna om i länder som Iran, Irak, Afghanistan, Egypten och Syrien.

Främjandet av religionsfrihet är ett villkor för att övriga mänskliga rättigheter ska kunna förverkligas. Religionsfrihet är också en förutsättning för en hållbar utveckling, genomförandet av demokrati, motarbetandet av fattigdom och förebyggande av kriser. Respekt för religionsfrihet och övriga mänskliga rättigheter garanterar samhällsfred och hållbar utveckling och ger inte anledning till flyktingskap.

Låt oss be och arbeta för att alla människor ska ha en trygg plats att tro och leva!

Jan Edström är projektsekreterare för Ekumeniska ansvarsveckan, anställd av kyrkans central för det svenska arbetet Mera info på ansvarsveckans webbsidor: www. ansvarsveckan.fi. Ansvarsveckans material kan beställas från jan.edstrom@evl.fi.

Fredsposten | 65

Notis

Domstol i Israel frikände armén i fallet Rachel Corrie Rachel Corrie, född 10.4.1979, var en ung amerikansk fredsaktivist, som 16.3.2003 krossades av en militär bulldozer under en demonstration i Rafah på Gazaremsan. Tillsammans med andra obeväpnade fredsaktivister från den internationella solidaritetsrörelsen ISM försökte hon skydda ett palestinskt hem från att demoleras av israeliska armén. Enligt arméns talesmän var bulldozerförarens sikt skymd och händelsen därmed en olyckshändelse, medan ögonvittnen från ISM säger att ingenting skymde sikten. De s.k. mänskliga sköldarna bar dessutom röda jackor med breda reflexband. Se bild på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Rachel_Corrie) tagen strax innan Rachel krossades av bulldozern.

Rachels föräldrar Cindy och Craig Corrie har allt sedan dotterns död för snart tio år sedan rest runt i USA för att föra vidare det budskap om ickevåldsmotstånd som Rachel kände så starkt för. De har också besökt Palestina vid flera tillfällen, bl.a. i samband med ett fredsseminarium i Betlehem i slutet av december 2005, där jag träffade dem. Cindy och Craig Corrie hade tidigare samma år inlett en civil rättsprocess mot staten Israel med anklagelsen att Israel inte hade genomfört en fullständig och trovärdig undersökning av omständigheterna kring Rachel Corries död. I augusti i år - sju år senare!

– kom domslutet, som till och med nådde över nyhetströskeln i Finland (eftersom jag hörde om det i nyheterna på Radio Vega). Man vidhåller att arméns undersökning år 2003 var korrekt gjord och att Rachels död var en olyckshändelse. Israel har alltså frikänt sin armé från skulden till den unga ickevåldsaktivistens död.

För fredsaktivister runt om i världen är Rachel ett exempel på människor som varit villiga att försätta sig i farliga situationer för att försvara andras rättigheter. Den som vill läsa mera om Rachel Corrie hittar med lätthet mycket material på internet via sökmaskinerna. För den som läser engelsk text rekommenderas engelskspråkiga Wikipedias mycket utförliga sida om Rachel Corrie. The Guardian i Storbritannien har också publicerat mycket material (googla på Guardian+”Rachel Corrie”).

Ulla Holmberg

Betlehem 2005: Shakho Sadiq från Fredsförbundet i samspråk med Cindy och Craig Corrie från USA samt Amos Gvirtz från Israel.

66 | Fredsposten

Fredskalendern 24.10

FN-dagen

Fredsbön i Närpes kyrka på FN-dagen den 24.10 kl. 18. Tal av Lisa Enqvist. Musikprogram.

Fredsvännerna bjuder på te och fredliga samtal kl. 17. Kl. 18:45 går vi till riksdagshusets trappa och tänder på ljusen i fredssymbolen. Alla välkomna till Café Freden, Dagmarsgatan 13 B 7, Helsingfors.

26.10

Flyttningsrörelser, fred och utveckling

Fredsposten inbjuder till ett samtal kring temanumret på Helsingfors bokmässa fredagen den 26 oktober 2012 kl 16.00-16.30 på Tottiscenen i Helsingfors Mässcentrum i Böle.

Aida Simidzija, projektarbetare för Welcome Office inom Kust-Österbottens samkommun för socialoch primärhälsovård, inleder om att komma som krigsflykting från Bosnien till Närpes.

Marcus Floman, journalist (Ny Tid) med tidigare erfarenheter från Finlands Flyktinghjälp och Kepa, talar om flyttningsrörelsernas betydelse för u-länder.

Samtalet leds av Ulf Särs.

27.10

Nyakizufondens soppdag

Nyakizufonden ordnar soppdag och försäljning i Arken i Närpes kl. 12.30-14.00.

10.11

Barnfest

Barnfest på SÖFF i Yttermark kl. 14.00. Arr.: Närpesnejdens fredsförening rf.

17.11

Höstmöte

Närpesnejdens fredsförenings höstmöte i Närpes kl. 14.00. Inledning av Mikaela Björklund: FNkonventionen om barnens rättigheter.

Skicka in evenemang för kalendern per e-post till christian@fredsposten.fi. Deadline för nr 4/2012 är 31.10.2012. I det numret kan vi ta in evenemang för slutet av december och senare. Numret utkommer omkring 14.12.

Fredsposten | 67

Fredskontakten Finlands Fredsförbund

Fredsstationen, Loktorget 3, 00520 Helsingfors, tfn 09-7568 2828, fax 09-147 297, e-post seija.uitto@rauhanliitto.fi.

Finlands Fredsförbunds svenskspråkiga verksamhet, kontaktperson Laura Lodenius, tfn 040-717 7762, e-post laura@fredsposten.fi.

Hemsida: www.fredsforbundet.fi.

Ålands fredsinstitut

PB 85, AX-22101 Mariehamn, tfn 018-23 238, fax 018-21 026, Hemsida: www.peace.ax, e-post peace@peace.ax.

Närpesnejdens fredsförening rf

Ordförande: Britta Hannus-Gullmets, Östanåkersvägen 135, 64230 Närpes st, tfn 040-911 8544, e-post bhannus@abo.fi.

Hemsida: www.narpes.fi/fred.

Nyakizufonden: Ulla Holmberg, Kyrktåget 2 A 3, 64200 Närpes, tfn 06-224 1003, 050-530 7697, e-post ulla@fredsposten.fi.

Emmaus Åland

PB 85, AX-22101 Mariehamn, tfn 018-17 069, fax 018-17 070, Hemsida: www.emmaus.ax, e-post emmaus@emmaus.ax.

Ordförande: Carina Aaltonen, Möskatsvägen 29, Kungsö, AX-22130 Gottby, tfn 018-32 687, 040- 564 5102, e-post carina.aaltonen@lagtinget.ax.

Svenska fredsvänner i Helsingfors rf

Fredrik Therman, Fredshemmet, Dagmarsgatan 13 B 7, 00100 Helsingfors, tfn 09-444 529, e-post fredrik@fredsposten.fi.

Hemsida: https://sites.google.com/site/svfrihel/.

Vasabygdens fredsförening rf (vilande) Lars-Johan Andersson, 65920 Norra Vallgrund, tfn 06-352 7644, e-post ljanders@multi.fi.

Ekenäsnejdens fredsförening rf (vilande) Ira Donner, Jomalviksvägen 195 A, 10600 Ekenäs, tfn 019-241 6161, e-post idonner@surfnet.fi.

68 | Fredsposten

Innehåll

Fredsposten 3/2012

Tema: Flyttningsrörelser, fred och utveckling Ulf Särs Notis Mari Maasilta Mari Maasilta Olle Eriksson Jussi Ojala Noah Salameh Fred och fröjd av Fredman Marcus Floman Marcus Floman Intervju med Janne Ronkainen Rilli Lappalainen Kolumn av Tarja Cronberg Kukka Ranta Susanna Gulin Inger Wirén

Ulla Slama Inga Nikula-Sjökvist Aida Simidzija Recension av Inger Wirén Recension av Inger Wirén Recension av Ulf Särs Recension av Ulf Särs Recension av Ulf Särs Recension av Gerd Söderholm Katri Aalto och Marcus Floman Jan Edström Fredrik Therman Fredskalendern Fredskontakten

Har alla samma människovärde i Europa?

Program på Helsingfors bokmässa Uganda tar emot flyktingar från grannländerna Organisationer stöder stadsflyktingar i Kampala Studier förberedde namibiska flyktingar för självständigheten Arbete för fred i Somalia – diasporans roll Nakba Day Jämlikheten rör på sig Världens flyktingar tas emot av de fattiga länderna Fästning Europa – politik med dödliga följder En miljard människor har flyttat efter arbete Fästning Europa vill ha arbetare, inte asylsökande Poängpolitik Kamp för romer – för jag är rom (=människa) MonikaNaiset – invandrarkvinnornas stödorganisation Flyktingrådgivningen hjälper asylsökande Invandrare och flyktingar i Närpesnejden Det har gått bra för närpesflyktingarna Vi är alla lika!

Som krigsflykting från en storstad i Bosnien till lilla Närpes Smultron och blåbär Utlänningarna har haft stor betydelse för Finlands utveckling Kristna flyr Mellanöstern Ingen människa är olaglig Finland blandas om Talvivaara – frågor för juridiken, politiken och polisen Länkar och litteraturtips En trygg plats att tro och leva Fredsrörelsen i Norge Kommande evenemang Kontaktuppgifter till fredsorganisationer

Lösnummer 7 euro / 75 kronor ISSN 0357-2250 Waasa Graphics Oy 2011 Avsändare: Fredsposten, c/o Christian Lång, Metviksgatan 1B bst 30, FI-65200 Vasa, Finland

3 5 6 10 12 15 18 20 21 23 25 28 32 33 36 41 44 47 49 51 53 55 57 59 60 62 64 65 66 67