presens. Tidskrift fö
Nr 4 2012 –
DERGRAN MATI LDA SÖ dikt och mikroessä s.12
r kultur och
Pris 10€
1
litteratur
LARS HULDÉN
”när jag ” s. 18 var barn
MARIA ANTA
S finlandssvenska barndomsskildringa r s.6
#4 2012 3 4 6 10 11 12 14 17 18 20 22 27 28 30 32 34
innehåll LEDARE KORTINTERVJUER Malin Klingenberg och Jenny Wiik ESSÄ Maria Antas
22
ESSÄ Mia Österlund DIKT Mathias Jansson DIKT / ESSÄ Matilda Södergran ESSÄ Charlotta Buxton MEDLEMSTEXT Solveig Rabb MEDLEMSTEXT Lars Huldén MEDLEMSTEXT Olli Kuusisto
6
ESSÄ Eva-Stina Byggmästar DIKT Helena Olsson Wistrand DIKT Emilia Siltavuori SERIE Lasse Garoff REFLEKTION Milla-Elina Lepistö
14
MEDVERKANDE
Till tidningen finns ett
SOUNDTRACK I nedre kanten av varje uppslag ser du de medverkandes låtval. Du kommer åt soundtracket på http://spoti.fi/presens_4_2012. För att kunna lyssna på soundtracket behövs programmet Spotify, som du kan ladda ner gratis från www.spotify.com. Det går också att lyssna på spellistan direkt på www.presens.fi.
NINA ALBRECHT: Gertrud Stenung – Mitt enda liv
10 HILDA FORSS: Katzenjammer – Demon Kitty Rag
Barn, böcker och bilder
TIDSKRIFTEN PRESENS WWW . PRESENS . FI
“Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land” skrev Beppe Wolgers i visan Det gåtfulla folket. I visan är landet både en äng och en vind, och en gård och ett skjul. Där finns en flicka som sjunger om kottar och en pojke som skrat tar åt snö. Små vardagssaker blir utforskade, ingenting är ologiskt, barnen gör själv upp reglerna. Visan är övervägande glad till stämningen. Så glatt är det inte alltid att vara barn. Den här hösten han vi i medier ofta läst om barn som far illa, både i Finland och utomlands, på grund av utsatthet, våld och fattigdom. I det här numret av Presens, med tema barndom, skriver Charlotta Buxton om hur medier förvandlar familjetragedier till ett slags moderna sagor, som läsarna inte sällan suktar efter. FL Maria Antas skriver om barndomsskildringar i den finlandssvenska litteraturen. Mia Österlund skriver om barnboksillustrationer. Matilda Södergran medverkar med en dikt och en mikroessä och funderar kring autofiktiv dikt. På medlemssidorna finns två betraktelser om hur det var att vara barn under första halvan av 1900-talet. Lars Huldén och Solveig Rabb står för dessa betraktelser. Även Olli Kuusisto medverkar på medlemssidorna. I det här numret är det en ny skribent på Reflektion-uppslaget. Milla-Elina Lepistö reflekterar kring hur det var att vara barn med finländskt ursprung i Sverige på 1980-talet. Därtill finns fina bidrag på de övriga sidorna, dikter, essäer och en serie. Det här är årets fjärde nummer, det vill säga årets sista nummer av Presens. Jag vill passa på att tacka alla som medverkat i Presens i år, tack till alla läsare som följt oss under året. God jul och gott nytt år, häng med också nästa år! Presens är nu! Ha det gott!
FACEBOOK . COM / PRESENS . FI UTGIVARE Finlands svenska litteraturföreningar rf www.litteraturforeningarna.fi
CHEFREDAKTÖR Heidi von Wright Eriksgatan 20 b 26, FI-20100 Åbo e-post: heidi@presens.fi
PRENUMERATIONER , LÖSNUMMER , EKONOMI Finlands svenska litteraturföreningar rf Wolffskavägen 36 / F11, FI-65200 Vasa e-post: christian@presens.fi
TRYCKERI Waasa Graphics, Vasa GRAFISK FORM Hilda Forss e-post: hilda@presens.fi
PRENUMERATIONSAVGIFT
2012
20 euro inom Finland (portotillägg för beställningar utomlands)
LÖSNUMMERPRIS 10 euro PRESENS UTKOMMER med fyra
heidi von wright Chefredaktör för Presens
nummer 2012.
ISSN 1798-9566 OMSLAG Nina Albrecht ARTIKLAR, essäer, skönlitteratur samt
OBS!
MEDLEMMAR I ÅBOLANDS LITTERATURFÖRENING! ÅLF upphör med medlemsprenumerationer av Presens i.o.m. detta nummer. Om du vill fortsätta läsa Presens, så kan du prenumerera direkt av oss för 20 euro. Beställ senast 31.3.2013 genom att meddela namn och adress till christian@presens.fi.
GOD JUL önskas alla Presensläsare! Vi ses nästa år!
bildmaterial kan sändas till chefredaktören. Presens ansvarar inte för obeställt material.
PRESENS STÖDS ekonomiskt år 2012 av Svenska kulturfonden, Kulturfonden för Sverige och Finland, Konstsamfundet och Stiftelsen Tre Smeder. (Läget per 5.12.2012.)
TIDSKRIFTSCENTRALEN WWW . TIDSKRIFTSCENTRALEN . FI
HEIDI VON WRIGHT: Komeda – Brother
CHRISTIAN LÅNG: Michael Jackson – Childhood
3
4 KORTINTERVJUER
känslor, stämningar och fragment Intervju med Malin Klingenberg, formgivare och författare
Kan du tipsa om en litterär barndomsskildring som du gillat speciellt mycket, vad i den tilltalade dig? Jag gillade Sophie Dahls barndomsskildring i boken Leka bland vuxna. Det är länge sedan jag läste boken, men jag minns fortfarande att huvudpersonens excentriska morföräldrar och stället de bodde på hade något som tilltalade mig. Har du använt dig av barndomsminnen i ditt skrivande, hurdana i så fall? Inte medvetet, tror jag. Fast antagligen har känslor, stämningar och fragment av upplevelser sipprat in i mina berättelser här och var. Hur tror du att det är att vara barn i dag, jämfört med när du var barn? Så där i allmänhet går allt så mycket snabbare nuförtiden. Jag tror att barns kreativitet ser helt annorlunda ut idag, mycket för att de har helt andra verktyg till förfogande. Det är en bra sak. Å andra sidan tror jag inte man idag har lika tråkigt som vi hade, och då behöver man inte utforska sin påhittighet på samma sätt. Kanske man missar många bra idéer då? Berätta om din bok som utkommer 2013! När kommer den, vem riktar den sig till, vad händer i den? Min nya äventyrsroman för barn kommer ut i april 2013. Irene och sedelsugen är en fristående fortsättning på Patrik och Pensionärsmakten som kom ut 2010. Persongalleriet är detsamma som i förra boken, men äventyret ett helt annat. Patrik får sitt första spaningsuppdrag, Pensionärsmakten har skaffat ett nytt, spännande högkvarter under jorden och Patriks nemesis Irene smider planer på att delta i sitt första, riktiga brott. Boken riktar sig till barn i lågstadieåldern. Irene och sedelsugen utkommer i april 2013 på Schildts&Söderströms. Malins blogg hittar du på ...
MALIN KLINGENBERG: Goldfrapp – Felt Mountain
5
diffusa känslor och konkreta detaljer Intervju med Jenny Wiik – konstvetare, illustratör och författare
Kan du tipsa om en litterär barndomsskildring som du gillat speciellt mycket, vad i den tilltalade dig? En av de senaste barndomsskildringarna jag läst är den i Ender’s Game av Orson Scott Card. Protagonisten Ender Wiggin är den yngsta i en familj med tre barn, där alla barnen är hyperintelligenta. Boken är skriven 1985 men berättelsen utspelar sig långt in i framtiden. Jorden har redan utsatts för två invasioner av rymdvarelser och militären värvar begåvade barn som i sex års ålder tas hemifrån och skolas till rymdofficerer, i hopp om att de ska bli briljanta strateger som kan skydda jorden. I riktigt hårdkokt science fiction kan karaktärerna ibland vara ganska torra, men i Ender’s Game är karaktärsskildringen fantastisk. Jag är imponerad av hur författaren lyckas skriva om ett extremt begåvat barn, men samtidigt ge figuren djup och trovärdighet. Dessutom är Ender en sympatisk person. Har du använt dig av barndomsminnen i ditt skrivande, hurdana i så fall? Ja, jag har lånat en hel del från min egen barndom, och sedan föreställt mig hur situationer jag varit i kunde tänkas utspela sig för ett barn på 2010-talet. Både det fina och det hemska med barndomen har inspirerat mig, både stora, diffusa känslor och små konkreta detaljer. Det som jag främst varit intresserad av att skriva om har varit maktförhållanden och sociala spel, hur man möter sin omvärld, känslor som skam, men också nyfikenhet och lust att skapa. Så jag har utgått från verkliga situationer och känslor, men sedan låtit karaktärerna i texten agera på ett sätt som passar dem och intrigen. Men inget i boken jag skrivit är exakt som något som hänt på riktigt.
JENNY WIIK: alt-J – Tesselate
Hur tror du att det är att vara barn i dag, jämfört med när du var barn? Vissa saker är inte så annorlunda som man kunde tro. Skolmiljön är nog rätt likadan. Och när jag var barn på 80-talet var vi redan prylfixerade, märken kom och gick, trender skiftade osv. (åtminstone i Sverige där jag levde på 80-talet). Det är inte så stor skillnad på den punkten, förutom att urvalet är så mycket större i dag. Fler har råd att konsumera mera. Jag tror att min generation hade mer frihet än vad barnen har i dag. Åtminstone jag sprang ute mycket. Jag växte upp i en småstad som ansågs trygg. Jag var ute hela dagarna och lekte, fick lätt kompisar, eller kunde vandra omkring och utforska miljön ensam. Det fanns inga mobiltelefoner, man litade på barnen, eller försummade dem. I dag är barn inte lika rörliga. Det finns ”hot” överallt. Lekträffar måste arrangeras på förhand. Föräldrarna vill ha full koll på barnen hela tiden. Vi lever i ett trygghetssamhälle, inget får gå fel, ingen får göra misstag, samtidigt är vi otroligt rädda. Så barn i dag är mer skyddade, vilket inskränker på deras frihet och egna ansvarstagande. Sen har vi ju den digitala tekniken, mobiltelefonen och Internet. I min familj hade vi datorer hemma på 80-talet som jag lekte med, så jag har vuxit upp utan den teknikskräck som kan finnas hos äldre generationer. Men barnen i dag har vuxit upp med en helt annan teknologi runt sig, helt andra förutsättningar att hitta underhållning till exempel. Jag tror inte, som en del andra, att de kommer att få sämre fantasi eller bli mindre kreativa för det. Jag ser på mina egna barn hur de tar underhållningen och leker med den, gör som de vill med den, fortsätter skapa. Så jag är optimist. Men jag ogillar att vi i vårt effektivitets- och kontrollsamhälle försöker styra precis allt, det inskränker på barnens kreativitet, om något. Jenny Wiiks debutroman Bildbindaren utkom i höstas på Schildts&Söderströms. Jennys blogg hittar du på ..
6 ESSÄ Maria Antas
störst av dem alla:
BARNDOMSSKILDRINGEN eller Vem har inte skrivit en barndomsskildring?
L
ille Karl, den djärva Pagen, Bildhuggarens dotter, Bässpojken, Silverflickan, Diva och Den amerikanska flickan. Rakt genom hela den finlandssvenska litteraturen springer en hord av barngestalter. När jag för några år sedan gick igenom Finlands svenska författareförenings medlemsregister och kryssade för vilka författare som hade skrivit olika slags barndomsskildringar blev resultatet endera fantastiskt eller förkrossande, beroende på hur man betraktar saken. En så överväldigande majoritet av våra författare har under de senaste decennierna varit på utfärd till ett barndomsland och min första tanke var
att diagnosen lyder nostalgisjuka. Men så enkelt är det inte. Barndomsskildringen är en gäckande och undanglidande genre som inte kan eller ska pressas in i enkla förklaringsmodeller. Eftersom finlandssvenska författare från Topelius via Karl August Tavaststjerna till Monika Fagerholm med iver och intensitet har skrivit om barndomsgestalter så uppstår förstås frågan varför? Men den är egentligen inte den relevantaste (fastän jag gärna spekulerar kring den). Det som är mera intressant är hur barngestalten har använts som litterär berättelseform.
MARIA ANTAS: Sixto Rodriguez – Crucify Your Mind
”Barndomsskildringen är en gäckande och undanglidande genre.”
7
Det är nämligen viktigt att inse, att barnen i de här böckerna inte alls alltid är nostalgiskt självbiografiska. Ibland kan läsaren ana likheter mellan författarens biografi och centrala teman i berättelserna, men eftersom en litterär text alltid är förtätad, så måste författaren göra många avgörande val under sitt skrivande. Hur få allting att hänga ihop, hur göra händelser och karaktärer intressanta, hur fokusera? Och framför allt: hur hävdar författaren sin konstnärlighet? Att skriva en barndomsskildring ska ju rimligtvis inte resultera i ”sämre” litteratur än ett uppenbart fiktivt verk. Jag upprepar: en barndomsskildring är inte nödvändigtvis självbiografisk. Snarare är den en retorisk strategi för att få anledning att betrakta världen och dess invånare genom en oskuldens optik. Ett ”rent människosinne”, det vill säga: barnet, kan förundra sig, lyfta fram orättvisor, överdriva på grund av bristande förstånd, ”missförstå” och klandra sådant som för vuxna ter sig normalt. 1900-talets barndomsskildring anammade i hög grad Emile
Zolas kärnfulla oneliner ”J’accuse” som sin egen. Vreden och det anklagande fingret är dess signatur.
tiden skapar sitt kollektiva perspektiv Det finns alltid skäl att vara misstänksam inför barndomsskildringens egna hänvisningar till verkligheten och historien. Den talar med (minst) dubbla tungor. Texten som helhet är nämligen en renodlad, nästan extrem form av perspektivering av det förflutna men den avspeglar samtidigt också det närvarande värderummet där författaren befinner sig då hon skriver. Ett slående exempel på hur författaren är påverkad av samtidens allmänna värderingar när hon skildrar en (sin) barndom är Solveig von Schoultz (1907-1996). von Schoultz skrev tre olika varianter av en barndomsskildring med samma barngestalt i fokus; Ansa och samvetet (1954), Där står du (1973) och Längs vattenbrynet (1992). Dessutom skrev hon en biografi över sin mor Hanna
Frosterus Segerstråle, Porträtt av Hanna (1978) där den konfliktfyllda relationen mellan mor och dotter också träder fram. I den första boken är barnet – en hon i tredje person med namnet Ansa – ett entydigt offer för rigida livsformer i en strängt religiös familj där modern är en (o)mänsklig förlängning av en bestraffande gud. I den andra versionen av barndom, knappt tjugo år senare, är samma flickgestalt dubbel; ett du som tillrättavisas av en vuxen och klokare berättare för att ha varit för feg och undfallande i den tidigare boken. Men ibland växlar texten över i den tidigare hongestalten Ansa, som i sann 70-talistisk anda dras in i klasskonflikter i den lilla staden. Några år senare skildrar von Schoultz – igen i ett tidstypiskt perspektiv – modern som motsägelsefull moder, konstnär och kvinna, inte längre som en obehaglig och sträng Övermakt. Politik och kvinnokamp satte spår också i Solveig von Schoultz’ verk. I den sista versionen av barndom från 1992 problematiserar von Schoultz hela projektet med att mer eller mindre självbiografiskt berätta
8 ESSÄ Maria Antas
sitt liv. Hon liknar försöket att fånga det förflutna vid stenar i vattenbrynet. Det förflutna glider ständigt utanför ens blickfång, gömmer sig ibland under vattenytan, bildar inte ett enhetligt helt. I förhållande till de tidigare versionerna av uppväxt gör von Schultz nu ytterligare en revidering: i en självreflekterande – kanske till och med självkritisk? – ton skriver hon att hon nog inte hade varit ett så entydigt offer för familjens religiositet och den stränga modern som hon tidigare hade gjort gällande. Förklaringen till ärren från barndomen ska nog snarare sökas i de psykologiska förklaringsmodellernas värld. Solveig/Ansa hade helt enkelt varit en i grunden blyg person och hon hade därför känt sig som en särling i den stora familjen. Ingen hade slutit ut henne ur flocken av illvilja eller på grund av religiös nitälskan, hon hade nog kunnat inta en självklar plats i familjen, om hon bara hade vågat. Hon hade inte varit enbart ett passivt offer för förtryck, kontroll och bestraffning.
det modernistiska barnet Genom von Schoultz’ olika versioner av barndom blir några av de viktigaste dragen i 1900-talets syn på barndom och text tydliga: det blev (efter Sigmund Freud och Ellen Key) självklart att barndomen är viktig för att förstå hela vuxenlivet, ideologiska värderingar ansågs vara bestämmande för hur familjen levde och fostrade
sina barn, vänsterrörelse och feminism alstrade också sina perspektiv på barndom. Som konstnärlig metod var olika varianter av de modernistiska och impressionistiska idealen ett vinnande koncept. Mycket få barndomsskildringar är skrivna i episkt flöde, utan i fragment med känsla för dramatiska nyckelscener och konstnärligt verkningsfulla liknelser. Läs som exempel böcker av R.R. Ekelund, Mirjam Tuominen, Eva Wichman, Anna Bondestam, Tove Jansson, Renata Wrede, Rabbe Enckell och Märta Tikkanen. Hos alla dessa finns modernismens kritiska granskning av fasta system, en intrikat granskning av själens rörelser, en skepsis inför språkets möjligheter att vara ett sant och rent redskap för kommunikation och förståelse. Den här gruppen av berättelser kretsar kring iakttagande, begåvade barn som helt tydligt är på väg att växa till att bli konstnärer. De är klassiska bildningshistorier om barn som varit outsiders – en existentiell förutsättning för skapande, låter de ofta läsaren förstå.
naturens seger över civilisationen Som en annan pol i temafältet barndomsskildring kan man ställa fram exemplet Karl August Tavaststjernas Lille Karl. En gosses roman: berättad för stora och små från 1897 (observera att både en vuxen och ung läsare
”Barnet som symbol för livskraft ställdes mot den högborgerliga traditionens dekadens och halvdödhet.” adresseras). Här introduceras den oförvägne, vilde pojken som ständigt pendlar på gränsen mellan natur och civilisation, mellan friheten i naturen och den kontroll som fadern representerar. I sin mest tillspetsade form återuppstod den här gestalten år 1975 då Henrik Tikkanens Brändövägen 8 kom ut. Barnet som symbol för livskraft ställdes mot den högborgerliga traditionens dekadens och halvdödhet. Tre år senare skrev Bengt Ahlfors sin version av barndom i opposition mot samhällets institutioner, år 1978 i Fragment av barndom, en systematisk genomgång av borgerlighetens heliga kor: familjen, kyrkan, gud, könet, kriget, skolan och politiken. Barnet är det sunda – som trots allt överlevde och fortlevde i ett bejakande av den ständiga rörelsen.
9 I sina bästa versioner är det här slaget av livsbejakande Lille Karlbarndomsskildringar rätt underhållande läsning, barnet som en sundhetens, överlevandets, vitalismens sinnebild lever t.ex. på ett självklart sätt i Olof Granholms barndomsskildringar, men också hos Hans Fors, Anita Wikman och Nalle Valtiala.
en genre större än borgerligheten De barndomsskildringar som vi minns är ofta de som skrivits av författare med synlighet i etablissemangen och kanon, men det som gör genren intressant är att den också täcker den del av finlandssvenskheten som alltför lättvindigt glömts bort. Den täcker ett helt existentiellt spektrum från utarmat arbetarfamiljeliv och incest till uppväxt i diplomat- och överklasskretsar. Mary-Ann Bäcksbacka, Solveig Emtö och Jarl Sjöblom är exempel på hur barndom i arbetarfamiljer kan ha känts medan Merete Mazzarella har skrivit om en uppväxt i en diplomatfamilj med tillfälliga hem på olika kontinenter, men med Helsingfors som smärtsam fixpunkt för barnet. Om man gräver tillräckligt djupt hit tar man till och med exempel på finlandssvensk multikulturalitet i skildringar av ryska emigranters liv i Finland på 1920- och 30-talen hos Tito Colliander, Marina Wallman, Pia Barbara Pirilä och Christina Lööf. Det är ett fenomenalt intressant tema! Men barndomsskildringen dog inte ut med 1900-talet. Den var kanske den litterära genre som får århundradet att framträda som allra tydligast (även om litteraturforskarna oftast letar omkring i lyriken och mera kanoniserade prosaverk), men 2000-talet har redan visat
att barn/outsiderrollen i litteraturen fortfarande kan iscensättas litterärt. Catharina Gripenbergs tidiga lyrik om flickliv och Monika Fagerholms drivna flickgestalter har redan blivit nästan kanoniserade. Men Mikaela Sundström, Sabine Forsblom, Sanna Tahvanainen och Kaj Korkea-aho har också stigit in och tagit plats i den finlandssvenska litteraturen genom drivna texter om att kämpa med och mot världen och dess konstigheter genom
modiga, skarpsynta och sårbara barn. Jag är detta år, 2012, beredd att slå vad om att alla som har gått på skrivarkurser också, fortfarande, har gjort övningar i att skriva om betydelsefulla barndomsminnen. Ur det kan det fortfarande uppstå stor litteratur, på 2000-talsvis.
maria antas FL, Projektkoordinator vid FILIFinnish Literature Exchange
10 ESSÄ Mia Österlund
att formge barn, med revoltpotential barn och barndom har länge gestaltats i barnboken, faktiskt redan i hundratals år. När berättandet riktat
till de allra yngsta egentligen börjar finns det olika bud på. 1700-tal? 1300-tal? Barnboken har under århundradena fört fram barnet och barndomen på en lång rad engagerande, förskräckande eller kittlande sätt. Många ryser vid minnet av Hoffmans Drummelpetter (1845) där varningssagan färgrikt parodieras genom bestraffningar som avklippta tummar eller svält. Den har sin systerbok i Petter Lidbäcks och Lisen Adbåges splatterparodi Kan man...? (2004) där lek med borrmaskin och vassa knivar slutar illa. En aspekt stiger ändå fram tydligare än andra, särskilt under de senaste hundra åren, och det är gestaltningen av ett lekande barn. Som hos Astrid Lindgren, som skrivit en räcka lekgenererande barnskildringar. Både i bilderboken och i den illustrerade barnboken tar barnkaraktärer plats i både text och bild. De är allstå dubbelt gestaltade. Pippi Långstrump får sin fräcka framtoning förstärkt i Inger Vang Nymans fräscha modernistiska färg- och perspektivlek. Särskilt tydlig blir formgivningens roll om man som i Bullerbyböckernas fall lägger Ingrid Vang Nymans Bullerbybilder invid Ilon Wiklands, båda har illustrerat samma bokserie. Då är det skillnad på barn och barn, främst framtonat i graden av idylliskhet och revoltlusta. Barn och barndom målas i båda fallen upp som frigörande. Särskilt roligt är det ändå att betrakta bilderbokens bipersoner, dessa insmugglade berättelser som ger djup och färg åt skildringen. Flicktrion som flankerar Kenta i Pija Lindenbaums genusbråkande bilderbok Kenta och Barbisarna (2007) är bara ett exempel på samtida barndom som framställs som en kollektiv angelägenhet. Det är utmanande att skriva för barn, det kräver en konstnärlig förtätning i uttrycket. Känslopaletten i barnboken är bred. Glada och ledsna trängs sida vid sida. Också pekboksformatet rymmer numera stora känslor, som när avundsjuka och ilska skildras i Stina Wirsens Vem-böcker. Och tänk på diktatorbarnet i Ulf Starks och Linda Bondestams poetiska bilderbok Diktatorn (2010), samberättat med finess! En underfundig flickkaraktär bjuder Anssi och Maija Hurmes Under täcket (2012) på då flickans inre, läkande leklandskap som konvalescent skildras. Gemensamt för alla dessa är att de är totalt uppslukade av att leka. I leklandskapens kölvatten forsar dessutom en ström av fantastiska element in, nonsens, förmänskligade djur och andra fantasifulla omöjligheter. Barnboken ställer sig bredbent och bestämt på barnets sida. Tar barnet på allvar och vill något med sina skildringar av samtida barndomar. Dessutom är barnboken en läsning som sätter djupa spår och formar kommande generationer av läsare. Barnboksbarnet är ett tecken för sin tid. En visuell och textuell signal som har ett angeläget ärende åt medläsande vuxna om hur man kan förhålla sig respektfullt till barn och hur man kan utforma ett föräldraskap. Barnet i barnboken gestaltas numera osentimentalt. Det får i bästa fall en radikal och revolterande form. Att ha tid och möjlighet att leka, att värna leken som frizon, är ett av barnbokens mest rungande budskap genom århundradena.
text mia österlund illustration marja-liisa laitala, 1982
MIA ÖSTERLUND: Dogge Doggelito och Leif Jordansson – Feliz Navidad
11 11
”Granskott och tallfar” mathias jansson händernas mjuksida räfflade av tidslinjer omsluter det skrovliga livet räknade till etthundraen omkretser barnkinden fräknad av sommarbrännan ligger lyssnande inåt mot barkens hackiga skivspår där myrstiftet rinner över köttet med en stank av piss och torra toner där mellan torrgranens ben föddes jag och blev hängande dinglande mellan mörker och ljus mellan rötrotens labyrintverk och kaltoppens kråka som hest kraxade polykraaat, polykraaat redan på den första dagen genomsyrades min röst av harsyrans och granskottens beska skrik och mitt i mitt inre valv växte en mossa tung och sank ständigt fuktad av sorgeskvalp det som obduktionen senare skulle fastställa som mitt näckroshjärta
MARJA-LIISA LAITALA: Fink – Perfect Darkness
MATHIAS JANSSON: Eldkvarn – Landsortsgrabb
12
Vårt sovrumsfönster vette mot skogen matilda södergran Vi brås på varandra mer än på någon annan. Jag tror att du är mer lik er pappa, medan du är mer lik er mamma. Sådana uttalanden ter sig fortfarande absurda. Det är ju ganska tydligt att vi brås på varandra. När vi var barn delade vi en mardröm. Jag kan inte längre minnas om det uppdagades redan då – i flickrummet, i de vita växasängarna, när vi i episoder vaknade av samma dröm mitt i natten. Eller uppdagades det först år senare, när vi var stora nog att prata om barndomens förföljelser? Jag kan inte längre minnas om vi drömde simultant eller om vi varvade drömmen. Fanns det ett system för drömmen? Inatt drömmer jag den. Imorgon drömmer du den. Det pågick under några års tid. Den återkom, med mycket små skillnader, förändringar. Den gick igen. Barndomens gengångare. Vi vaknade av varandras mardrömsrop. Mardrömsropen i loopar. Inatt ropar jag. Imorgon ropar du. Fanns det en ordning? Mardrömmens turordning. Det barnsliga sättet att vakna upp från en mardröm – tron om att drömmen är kvar i rummet, drömmen nästlats in i det reella, drömmen är det riktiga, drömmen smetat av sig på verkligheten. Att omgivningen nu var förbytt. Det nattliga öppnandet av två väldigt lika munnar: Mam. Mam!!! Eller helt enkelt: Hjöölp. Hjöölp!!! Så ropade vi. Mardrömsropen inte bara förbehållna uppvaknandet från drömmar, utan också: plötslig nattlig upptäckt av magsjuka, feber, existentiella tankar (blir man aldrig liten igen när man har blivit stor?/finns man inte kvar när man är död?). Det här var en förföljelse. En dröm löpte mellan växasängarna i flickrummet. En dröm gick som en förenande lina mellan barnakroppar. Vårt sovrumsfönster vette mot skogen.
MATILDA SÖDERGRAN: Timber Timbre – Lay Down In the Tall Grass av
13 13 Appendix Jag minns inte om det fanns hästar. Hon minns dem inte heller. Bara häxan i den svarta droskan. Drömmens spelplats, skogsvägen bakom vårt hus. Hon säger att droskan kom från ett håll, jag säger från ett annat. Den spegelvända mardrömmen. Komplementdrömmen. Tvillingdrömmen. Man märkte det på himlen. Den skiftade färg. Ett slags gryningens norrsken. Det var väl någon musik också. Eller, ett ljud. En signal för häxans antågande. Jag såg inte häxans ansikte, inte en enda gång. Mer som en närvaro än en gestalt. Inte ens hon, som under den sista drömturen blir uppäten, minns ett ansikte. * Autofiktiv poesi, vad är det? * Alla pratar om autofiktion, måste jag? * När man googlar ”autofiktiv poesi” får man bara en träff. Träffen är en författarpresentation där författaren säger sig skriva autofiktiv poesi. Och samma på engelska – en träff. Det är som om autofiktionens begrepp sällan appliceras på poesin. Skämtar jag? Poesin betraktas ofta, om inte alltid, som en förlängning eller förvridning av det självbiografiska. Förstås minns jag hur min mamma berättar för mig, kort efter utgivningen av min debutdiktsamling, hur en släkting besvärat ställt frågan, du har väl inte sagt det där? apropå diktraderna: ”Min moder sa vid förlossningen: / den här känslan är nästan värdelös.” Min partner berättar för mig att vår hyresvärd stannat honom i trappan och mitt i kallpratet frågat om Matilda har haft en svår uppväxt? Hon skriver ju så mörka dikter… Det är inte sällan man som poet konfronteras med frågor om det privata i poesin. Som poet ifrågasätts förmågan att producera kvalitativ litteratur utanför den privata sfären. Som poet förutsätts man sysselsätta sig med biografi i förstone, fiktion i sistone. Som poet förutsätts man leva i resonans med 70-talets slogan det personliga är politiskt, med devisen det personliga är poetiskt som ledstång. Vacker, men problematisk tanke. Varför begränsas poesin så ofta till sin författares trånga rum? En prosaförfattares arbetsmetoder ses ofta på med blidare – mer professionella – ögon. Research och ett utåtriktat undersökande tycks ofta reserverat för dem. Autofiktionen blir sällan en stämpel om inte ”genredragen” är uttalade. I poesin tycks det ofta räcka med att författaren arbetar med verkligheten som metod och filter, för att denna verklighet ska misstas för författarens privata verklighet. * Dikten här intill kan ses som en del i ett projekt, där det personliga för omväxlings skull är poetiskt.
14 ESSÄ Charlotta Buxton
De försvunna barnen text: charlotta buxton illustration: emilia kannosto
CHARLOTTA BUXTON: Kylie Minogue och Nick Cave – Where the Wild Roses Grow
15 15
T
isdagen den andra oktober vak nade britterna upp till dystra nyheter. Från tvskärmar, tid ningar och datorer stirrade fem åriga April Jones ut med stora ögon. Ett sött barn. Ett för svunnet barn. Bort rövad från sitt hem kvarter i staden Machynlleth i Wales. En liten by omgiven av mörka berg och hed ar. En by där invånarna litar på varandra, låter barnen leka på gat an och lämnar sina dörrar olåsta. Oroliga stadsbor intervjuades av ivriga reportrar. Folk strömmade till Mac hynlleth från hela Wales och resten av Storbritannien för att delta i jakten efter April. De vandrade i bergs områdena kring staden i störregnet dagen efter försvinnandet. Men April kunde inte hittas.
D
e flesta vet att det första dygnet är mycket viktigt då barn försvunnit. April försvann en måndag kväll. Hon hade varit borta i över tolv timmar då mediebolagen skickade sina första kändisreportrar till Machynlleth. Under de kommande dagarna
syntes April Jones överallt i medierna, som om ett evigt bildspel skul le få henne att komma hem. Journalisterna dis kuterade Aprils föräldrar med ovanlig medkänsla, en ihopsjunken mamma som under en press konferens knappt fick fram sitt budskap mellan alla tårar. Var fanns April?
F
ör fem år sedan stirrade ett annat sött barn ut på britterna från morgonens TV-nyheter och tidningar. Madeleine McCann, en treåring som den tredje maj 2007 försvann ur familjens hotellrum vid nummer 5A Rua Dr Agostinho da Silva i Praia da Luz, Portugal. Då det avslöjades att Madeleines föräldrar Kate och Gerry McCann lämnat sina barn ensamma och tillbringat kvällen med vänner i en restaurang omkring hundra meter från rummet, fick de ett helt annat mottagande av den brittiska pressen. Paret McCann hade lagt Madeleine och hennes två yngre syskon för att sova klockan sex på kvällen. Några timmar senare gick de till restaurangen för att äta middag med
EMILIA KANNOSTO: The Tallest Man on Earth – Love is All
”Som om ett evigt bildspel skulle få henne att komma hem.” vänner. De lämnade dörren till lägenheten olåst, men gick regelbundet tillbaka för att kolla på sina barn. Klockan tio återvände Kate Mc Cann till lägenheten och märkte att Madeleines säng var tom och ett fönster öppet. Polisen kallades in.
D
et familjerna Jones och McCann råkat ut för är mardröm, då barnet plötsligt är borta. I medierna blir det en modern saga. Rödluvan som hotas av vargen. Hans och Greta som nästan faller offer för den gamla häxan. Det är samma berättelse som upprepas då de försvunna unga dyker upp på löpsedlarna. Det oförklarliga mörka där ute, det som kan skada barn, det vi
16 ESSÄ Charlotta Buxton
inte kan förstå, tittar samtidigt ut på oss. Kanske är det därför intresset för de här nyheterna är så stort? Därför medierna fortfarande skriver om Made leine McCann, fem år efter att hon försvunnit? Ett helt land läser ny heterna och tänker “tänk om”. Vi sätter oss i föräldrarnas skor i ett försök att åter få kontrollen över mörkret. Där April Jones mamma undgick att skuldbeläggas, dömdes Kate McCann desto hårdare. En mam ma som lämnat sina barn ensamma. En dålig mamma. “Det skul le jag aldrig göra,” sade för äldrar till varandra runt omkring i Storbritannien och kunde därför känna sig lite lugnare. De hade vunnit över det osynliga monstret.
T
vå veckor efter Madeleine McCanns försvinnande förhörs en trettiotreårig man som vandrat runt natten då hon försvann. Han släpps eftersom det inte finns tillräckligt med bevis för att arrestera honom. Nästan fyra månader senare intervjuas Kate och Gerry McCann och samma dag meddelar den portugisiska polisen till pressen att paret nu är misstänkta för mordet på sin dotter. Orsaken är att Madeleines DNA hit tats i bagageluckan i en bil de hyrt efter sin dotters försvinnande. Vad som egentligen pågick i utredningen är ännu oklart. Då bevisföringen avslöjades uttalade sig en polischef i Portgual om testresultaten och sade att de kunde vara kontaminerade. Paret McCanns liv synas in och ut i över ett halvt år. Närmare ett år efter sin dotters försvinnande meddelar den portugisiska polisen att paret inte längre var misstänkta. Men stämpeln lever kvar. Och Madeleine är fortfarande försvunnen. Tragedin har blivit ett mysterium där konspirationsteorier kan frodas.
I
Machynlleth i Wales togs 42-åriga Mark Bridger, en vän till familjen Jones, in till förhör en dag efter Aprils försvinnande. Det var hans bil April sågs stiga in i natten då hon försvann. Volontärer och polis fortsätter leta. Spaningen fokuserade på floden Dyfi som var uppsvullen och lerig efter en ovanligt våt höst. Det finns fortfarande hopp i volontärernas röster då de intervjuades i medierna. Kanske det ännu är möjligt att hitta April. Fyra dagar efter Aprils försvinnande arresterades Mark Bridger för hennes mord. Men Aprils kropp har ännu inte hittats. Volontärerna började resa hem från Machynlleth. Medierna går vidare. Britterna kunde sätta ett an sikte på monstret. Alla sov lite bättre. Alla utom April Jones familj.
O
fta då ett försvinnande lyfts upp, som i fallet McCann eller April Jones är det ett sött vitt barn från en medelklassfamilj som försvunnit. Ett barn från en del av världen vi kan förstå. Enligt UNICEF trafikeras omkring en miljon barn varje år. Samma år som Madeleine McCann försvann 31 andra barn i Portugal, men bara hon syns fortfarande i världens medier. Ett ansikte de flesta britter känner igen.
T
ragedin är vanligare än vi tror. Fallen vi hör talas om förvandlas till moderna moralsagor. Lämna inte dina barn ensamma i en semesterbostad i Portugal. Lita inte på dina grannar. Vi vill alla konkretisera ondskan. Men det finns mycket av den vi undgår att se. Ondskan kommer sällan
”Alla sov lite bättre. Alla utom April Jones familj.” från en utomstående “boogey man.” I April Jones fall var det en familjebekant som arresterades. Enligt en expert i tidningen The Guardian rör det sig om sex fall per år då barn kidnappas eller mördas av totala främlingar (vilket visserligen är ganska mycket). Två barn mördas i sina egna hem varje vecka i Storbritannien.
F
allen April Jones och Madeleine McCann gör att vi kan skjuta ondskan ifrån oss. Samtidigt gör vi också två verkliga flickor och tragedin kring dem till fiktion. Någonstans bakom tragedierna finns en verklig berättelse där det onda kan vara mycket vardagligare än medierna låter oss tro.
17 MEDLEMSTEXTER 17 I varje nummer strävar vi efter att publicera texter av skribenter som är medlemmar i de olika föreningarna som ingår i Finlands svenska litteraturföreningar. I det här numret ingår texter av tre skribenter. Just du har möjlighet att se din text i den här tidskriften i framtiden. E-posta ditt bidrag till till adressen heidi@presens.fi
Det är 1940-tal och Ilse växer upp i krigets skugga. Matransonerna är små. Folk kokar själva sin sirap, gör potatismjöl och tillverkar tvål. Kaffesurrogat görs av råg och maskrosrötter, skor av papperssnören. Man blir uppfinningsrik. Om kvällarna täcker vi varje fönster, så att inte bombflygarna skall se huset. Danser är förbjudna, men tjuvdans sker i smyg. Huset delas av mostrarna och Lena samt Ilse, Tore och deras mor. Faderlösa växer barnen upp med bibelcitat, andliga sånger och möten.Ilses mostrar ger predikanterna logi och överlåter ett flickrum ibland. Gengångare och vidskeplighet färgar berättelserna under kalla, mörka krigsvintrar. Farsoter går och Ilse är ofta sjuk. Men hennes fantasi gör att hon uthärdar. Med barnets blick ser Ilse vad som är sund gudstro och vad som klingar falskt. Ibland gömmer hon sig för predikanternas blickar.
solveig rabb Svenska Österbottens litteraturförening
SOLVEIG RABB: Violeta Parra –Gracias a la vida
18 MEDLEMSTEXTER
När jag var barn Det första jag säkert minns från min barndom är Finlands flagga. Jag stod på en stol vid köksfönstret och såg någonting som hängde och slängde uppe på en stång. Mamma förklarade att det var flaggan och att den var uppe för att det var farfars födelsedag. Det måste ha varit den 5 augusti 1927. Farfar fyllde 78 och det var hans sista födelsedag. Själv fyllde jag ett och ett halvt samma dag. Min syster Gunhild föddes i oktober 1927. Jag minns när hon låg i sin korg, och jag lär ha sagt ”nåo ä in golla”. Jag minns också farfars död och begravning i mars 1928. Knuts Lis kom för att tvätta liket. Pappa kom hem med likvagnen. När de andra var i kyrkan, satt jag ett tag på grannhustruns arm, hon hjälpte till därhemma under tiden. Vi kallade henne mamåor, för hon var också en farmor. Och hon lät barnen leka och rasa hemma hos sig. Det var strängare hos oss, för pappa skrev. Men så fick Mamåor tuberkelsvulster på halsen. Då blev vi förbjudna att gå dit. Tuberkel och lungsot var skräckfyllda på den tiden. Jan Pitter hette en annan man som dog i byn. Mamma var släkt i gården, så vi gick på skaren, hon och jag, kanske tre år då, över åkrarna till den dödes hus. ”Vem ska de nu ha till Jan Pitter, tå Jan Pitter är död” skall jag ha frågat. Mamma har berättat hur glad hon blev när det visade sig att jag började sjunga och sjunga rent. Hon sjöng själv bra och uppträdde på lokala fester. Hon hade en mandolin som hade köpts några år innan hon flyttade hem till oss. Fiol spelade hon också till husbehov, valser och visor. När Gunhild och jag en gång bråkade, ramlade mandolinen i golvet och sprack. Då grät mamma. Ett orgelharmonium kom i huset till hennes och pappas första eller andra gemensamma jul, men på det spelade hon bara med ena handen. Däremot såg hon till att jag lärde mig spela igenom koralboken. Det är jag henne evigt tacksam för. Det hördes långt när jag sjöng. Pappa tyckte att jag skulle lära mig ”Goodtemplarmarschen”, och när jag hade gjort det fick jag följa med på hans nykterhetsföredrag i olika delar av Österbotten. Efter föredragen fick jag kliva upp på scenen och sjunga marschen. Jag sjöng så taket lyftes: ”Vill du våga en dust mot den härjande makt, som sen seklernas morgon har elände bragt/ över folken i söder och folken i nord och som fyller med fruktan vårt jord?” Jag och min syster hörde naturligtvis till ungdomslogen av IOGT. Jag minns en vinterkväll när jag, 6 år gammal, åkte med föräldrarna i släden till grannbyn Hirvlax för att avlägga mitt första nykterhetslöfte. När min syster och jag började i skolan, fann lärarinnan, att det skulle vara väldigt sött om vi hand i hand skulle uppträda med sång. För min del började sången: ”Jag är en gosse/ och heter Lasse”, Gunhilds på motsvarande sätt. Hur jag hatade det programnumret kan inte med ord beskrivas. Hand i hand! Men jag har alltid varit en foglig person. Jag var rädd för tattarna. För de tog elaka barn med sig. En dag lät mamma ett dussin romer koka kaffe i vårt kök. Jag gömde mig bakom sängen i kammaren och låg där tills de efter ett par timmar gav sig i väg. Tandläkaren var jag också rädd för. En gång när vi hade tid hos Freja Strömbäck i Nykarleby smög jag bort och gömde mig i en hölada någon kilometer hemifrån. Men det var vinter, så man kunde följa spåren. Och frusen som jag var gav jag mig till känna. Jag minns ännu den grova grånade käpp som pappa med förvridet ansikte kom in med, när jag var återfunnen. Jag gallskrek som bara en femåring kan gallskrika. Till tandläkaren kom vi. Vår hemgård fanns på Nörråkertsbacken i Monå by, Munsala kommun. Men mamma kom från grannbyn Kantlax i väster. Där levde på gården Mårtis min morfar, mostrarna Hilma och Vendla och morbror August och från 1930 hans hustru Alida och kusin Margit. Jag var ofta hos Morfars, ibland många veckor sträck. Där fanns lekkamrater i gårdarna. Där jagades och fiskades, av männen i trakten hade många i Amrika och hade mycket att berätta. Min första allvarliga förälskelse inträffade i Kantlax, när jag var fem. Föremålet var småkusinen Tea som var ett år äldre. Vi strövade omkring tillsammans, och jag kände stolthet när det sades ”Jasså du har bruden med dig i dag”. Vi träffades senare i undgdomshopen och dansade ibland med varandra. Men Tea blev bara 17 år. Jag sjöng på hennes begravning. LARS HULDÉN: Carl Jonas Love Almqvist – Varför kom du på ängen
Fotografiet är taget på Lars Huldéns hemgård Nörråkers sommaren 2009. Foto: Heidi von Wright
Morfar täljde åt mig en pärttjälke, när jag var tre år. Kälken passade min dåtida stjärt. Jag pladdrade på, så morfar blev distraherad och skar sig i ett finger. ”Ska du inte sätta toppa på fingret?” sa jag kanske. ”Han ska säj NI åt gammelfolket”, sa Morfar, och det fortsatte jag med till hans död 1957. Valdemar hette den unge mannen i grannstugan Sandgräven i Kantlax. Han jagade ekorrar och rävar och harar och vad som fanns. Jag minns hans knippen mad avigvända ekorrskin som hängde i spjällstången. En gång fick jag följa med honom på ekorrskytte i Karlas backan. Och mycket snart hittade hunden ett gråskinn som i allsköns ro satt uppe i en gran och gnagde på en kotte. Då svek mig modet: ”Låt mig spring åtminstone femti meter innan du skjuter!” Det citerades många gånger under min uppväxt. På den tiden var jag beväpnad med en sprättbåge, som morbror August hade tillverkat åt mig. Bågen var troligen av gran, som ger bättre fart åt pilen än en, loppet och kolven av något gammalt bräde. Han täljde också pilar åt mig, både med vassa och trubbiga uddar. De senare skulle användas när man sköt ekorrar, för att skinnet inte skulle skadas. Gammal tradition säkert. Sandgräven var vår bästa lekplats. Där fanns flera vattengropar, fulla med grodrom, pilungar d .v.s. grodyngel och grodor, allt på sina bestämda tider. Det var roligt att sila grodrommen mellan fingrarna. Pilungarna kunde vi hitta på att slakta, och grodorna själva kunde, om jag inte minns fel, få göra en luftfärd från ena ändan av ett bräde som var lagt över en sten och på vars andra ända man stampade eller slängde en större sten. Fast det var nog förbjudet. Klottandet i vattnet gav oss förstås kråkhackor på händerna som sved, och ibland blev vi sjuka. Små barn kunde lätt ha drunknat i groparna, men det hände dessbättre aldrig. Om vintern lekte vi på isen. Om man slog med en käpp på den tunna isen bildades sprickor som lyste i regnbågsfärgerna. Jag kallade dem kakor, för de liknade bilder av kakor som man kunde se i reklamhäftet för Rumord bakpulver. Pojkarna i min hemby Monå blev jag ganska sent bekant med, för vi bodde en bra bit från byn. Många träffade jag först i skolan. Det förekom anpassningsproblem, kanske beroende på att jag började i andra klassen (jag kunde läsa) och mötte ett sammansvetsat gäng. Flickorna tyckte att jag var ”taso” och somliga sparkade mig rent konkret. Jag klagade för mamma, som gav mig rådet att hugga tag om benet på dem som sparkade så att de ramlade omkull. Det visade sig effektivt. Dessutom sa mamma; ”När du blir stor vill de gifta sig med dig allihop.”. Ja, gift blev jag, änkling också. Såsom det kan gå.
text lars huldén hedersmedlem i Svenska Österbottens litteraturförening
20 MEDLEMSTEXTER
I korsningen D
en gamla stationsbyggnaden såg för vämjelig ut. Målningen flagnade, dörrarna stod och hängde, inredningen låg i spillror. Också fönstren var utslagna med ett undantag. Ett litet fönster hade av någon outgrundlig anledning förblivit okrossat. Vad kunde det bero på? Hade ungdomsgänget redan med råge uppnått sin handlingsplan eller hade de gått efter energidryck för att få kraft nog att slutföra sitt arbete, men hamnat på villovägar? I själva verket hjälpte de ju staden. Det var dags att ta åldringen av daga. Hen var en belastning för omgivningen och staden. Samhället hade helt enkelt inte råd att hålla sig med något så onyttigt. Med litet tilläggsvård kunde hen ha hållits vid liv ännu några år. Det fanns också de som i sina insändare krävde att staden måste ta hand om också de äldre för att samhället är moraliskt förpliktigat till detta. Men moralen hade annars också i sakta mak tynat bort som något gammalmodigt och obehövligt. Den utgjorde rent av ett hinder för utvecklingen. Hen mindes sin ungdom. Då beundrades hen av alla. Folk skockade sig runt skönheten. Snickarglädjen fick alla på gott humör. Make-upen prunkade runt fönster och dörrar. Med sitt enda kvarvarande öga av glas försökte hen följa med händelserna så gott det gick. En ung mycket vacker kvinna drog de flestas blickar till sig där hon närmade sig järnvägen. Nej, men det var ju Monica. Hen hade först svårt att känna igen henne. Hon hade inte synts till på flera år. Den sköna stannade. Hen skulle ha kunnat tro att hon hade varit glad att få återse sin barndomsmiljö. Där hade hon hoppat rep tillsammans med sina bästisar, lekt och rasat som alla andra snorungar. Men Monica såg allt annat än glad ut. Hon stod stilla som i sömnen. Hon kämpade med sig själv. Kinderna var blossande röda och darrade av tillbakahållen gråt. Mången flicka hade avundats Monica. Hon hade tack vare sin skönhet fått komma in i modebranschen. Redan som en ung alldeles nyligen utslagen blomma hade hon fått åka utomlands för att arbeta som modell. Också en filmroll hägrade. Alla var sååå vänliga mot henne – i början. Också de äldre direktörerna berömde henne. Den äldre madamen som ansvarade för sitt ”modestall” hjälpte henne. Men på ett annat sätt än det i början hade föresvävat Monica. Så småningom, nästan omärkligt, hade hon glidit in i en livsföring som hennes föräldrar hade varnat för. För att få en bättre lön och kanske den utlovade filmrollen måste hon gå med på de äldre herrarnas också synnerligen tvivelaktiga önskemål. Först en enda gång och sedan en och en gång till… Hon hade bringat vanära över sin familj.
OLLI KUUSISTO: Hedningarna – Vem är jag
21 21
Där hon stod vid banvallen kände hon sig oerhört smutsig. Hon hade gjort fel mot sina föräldrar, mot sin Gud och sig själv. Ögonen vattnades. Hon kände att hon inte längre hade något att leva för. Tåget anmälde med ett glatt visslande sin ankomst. I sista ögonblicket bestämde hon sig för att ta steget ut i evigheten och hoppade framför tåget.
H
en var djupt skakad. Hens glasöga dallrade av sinnesrörelse en god stund. Hens glasöga fuktades och täcktes av imma. Det var enbart bra att hen inte kunde se alla små detaljer efter det inträffade. Visst hade hen sett motsvarande hända upprepade gånger under sitt 150 år långa liv. Men då var det fråga om äldre män. Några dagar senare fästes hens uppmärksamhet av en ung man som med målmedvetna steg närmade sig banvallen. Han stegade rakt fram till platsen där Monica hade bragt sig om livet. Ynglingen stannade precis på fläcken där Monica hade stått och trampat. Hen knep en aning ihop sitt lilla glasöga för att om möjligt urskilja vem det kunde vara. Kära hjärtanes! Det var ju Mikael, Monicas storebror. Hen kunde se att han var djupt deprimerad. Mikael våndades och härjades av inre plågor. Hen kom ihåg att syster och bror hade stått mycket nära varandra. Mikael kämpade med sig själv. Han hade alltid känt ansvar för sin lilla syster. Nu fylldes han av förebråelser för att han inte mer enträget hade försökt få henne att avstå från sin utlovade modekarriär. Hade han bidragit till hennes ödesdigra beslut genom att i stillhet trots allt ha varit stolt över hennes framgång? I själva verket var det han som bar orsaken till det som hänt. Det var hans heliga plikt att inte lämna henne ensam, att följa henne dit hon gått. När tåget kom klev han ut på spåret. Efter den tragiska händelsen gick hen frivilligt med på den av staden erbjudna eutanasin.
olli kuusisto Åbolands litteraturförening
22 ESSÄ Eva-Stina Byggmästar
DEN ANDRA BARNDOMEN text: eva-stina byggmästar foto: ragnar rael
We came from nothing, go to nothing. In between is our life, a streak of light, a poem. RAGNAR THOURISE
EVA-STINA BYGGMÄSTAR: Queen – I Want to Break Free
23 23
Om att bli äldre (morgon för morgon, kväll för kväll) är som att en bok i taget sälja ett älskat bibliotek, så är det också att på samma gång med möda bygga upp ett nytt [...] MALTE PERSSON
J
ag sveper de atlantiska vårvindarna runt mitt gammelmansansikte. Ännu en vår, sommar och höst! Men inombords är det vinter – en skön, lugn och lång vinter, med väldiga snöklädda vidder – där jag omedvetet vänder mig i vinterdvalan som ett murmeldjur i sin håla, en igelkott i sin lönnlövhög. Allt mer närsynt, lomhörd och gråhårig, uppfattar jag mindre och mindre av min omvärld och mer av en inomvärldslig kravlös och behaglig tystnad. Livet framstår som en nyckfyll lek – omöjlig att kontrollera, befalla och regissera – framstår mest av allt att vara en räcka slumpmässiga tillfälligheter och sammanträffanden – och jag kan därför koppla loss från borden, måsten, ansvar, plikter och tillåta mig att helt enkelt slappna av, att sugas in i tidens svarta hål och eventuellt komma ut spagettifierad någon helt annanstans. Håller på att bli barn på nytt, bli allt mer excentrisk och egocentrisk – gräver ner mig i mina soliga, trygga och blommiga barndomsminnen – känner tiden gå baklänges. Mitt inre kosmos klocka ligger i västfickan på kaninen i sagan om Alice i Underlandet – klockan har inte bara gått baklänges, den har stannat: det är tedags!
We came from nothing, go to nothing. In between is our life, a streak of light, a poem. RAGNAR THOURISE
H
ar reducerat egendom och ägodelar till det allra mest essentiella – nu är det inte fråga om att samla längre, men om att skingra. Ju mindre jag äger dess lättare känns det om hjärtat – det är en underligt nymornad frihetskänsla. Ja, jag håller alltså på att gå i barndom – detta är den andra barndomen. Flyr diskussioner, larm, trängsel och oro, struntar i karriären, och de senaste 35 åren är plötslig som bortblåsta. Jag distanserar mig från allt och alla och svävar ovanför den strävsamma figur jag varit i mina aktivaste år. Framstår inför mig själv alltmer som ett barn som leker i sin egen värld, som sitter på en filt på gräsmattan, under ett äppelträd, i sommarens eftermiddagssol och leker med sina leksaker. En vacker dag inser man att ett skratt inte förlänger livet. WOODY ALLEN
N
aturligtvis inställer sig frågan: På samma sätt som barnet tränar för vuxenlivet, tränar jag nu på något omedvetet sätt för den roll som samhället obönhörligt kommer att ge mig om några år – som
den luggslitna, förvirrade, inaktiva, senila, ansvarslösa, desillusionerade, neurotiska och ängsliga gamlingen som följer sina befängda nycker och idéer, som inte längre vare sig kan eller vill hålla jämn takt med det övriga samhället, som lever i och för sin illusoriska värld!? Jag tränar verkligen inte – allt det här ger sig helt självklart och naturligt – det är relativitetsteorin som iscensatts i min kropp – celler, atomer, kvarkar och leptoner rusar genom universum med ljusets hastighet, därför känner jag allt oftare en lätt svindel, trötthet och nervositet – kvittar hur mycket jag försöker spjärna emot och sprattla i tidens och rummets nät, för inte heller jag är något undantag. Åldrandet borde inte komma som någon chock, men det gör det. Lu Hsun skriver känsligt och klarögt om just detta i sin bok Wild grass, i en betraktelse under rubriken Hope: My heart is exraordinarily lonely. But my heart is very tranquil, void of love and hate, joy and sadness, color and sound. I am probably growing old. Is it not a fact that my hair is turning white? Is it not a fact that my hands are trembling? Then the hands of my spirit must also be trembling. The hair of my spirit must also be turning white. But this has been the case for many years. Before that my heart once overflowed with sanguinary songs, blood and
24 ESSÄ Eva-Stina Byggmästar
En vacker dag inser man att ett skratt inte förlänger livet. WOODY ALLEN
T
imo Harju, en finländare som gjorde sin civiltjänstgöring på ett alldeles vanligt hyggligt ålderdomshem här i Finland, har samlat sina intryck och erfarenheter av vårdindustin (som väntar oss och våra närmaste om vi bara får eller
orkar leva så länge) i en diktsamlig som på svenska heter ungefär Vi riktigt vattnade dem med kaffe (Kastillimme heitä runsasti kahvilla). Han skriver en dikt: Ge inte upp, försöka skrika ännu, försök varje dag ta dig ut. Jag ställer mig framför dörren så du inte kommer förbi. Ge inte upp, det här det grymmaste jag sagt, det här är det enda sätt att leva du längre förmår, det gör du sannerligen det hör vi alla, till skosularna är du i ditt skinn ditt sinnes vägg, dag för dag bär du stenen i vars sprickor vattnet strömmar, böjd över din rullator dö inte ännu, stanna här, försök ta dig ut. (Pia Ingströms översättning)
RAGNAR RAEL: Efterklang – Dreams Today
K
ristina Björklund skriver insiktsfullt om hur hon följde sin mamma in i åldrandet, i boken Älskade blåa öga. Björklund berättar i en intervjun att hon kände sig sårad då hon hörde folk säga att livet på en långvårdsavdelning inte var värt någonting alls. Det hände att någon sa: ”Tack gode gud att hon fick dö innan.” Men man har inte rätt att säga att en annan människas liv saknar värde. Jag har nog börjat värdesätta gamla människor på ett annat sätt än förut. Jag har fått en dimension till och det har varit en alldeles omistlig erfarenhet. ”Det har varit ett av de största äventyren i mitt liv, att få uppleva de här åren. Jag fick se alldeles nya sidor av Elsa. Hon hade alltid varit väluppfostrad och stillsam, inte velat väcka uppmärksamhet, men nu föll den konventionella artigheten bort. Hon
FOTO : HEIDI VON WRIGHT
iron, fire and poison, resurgence and revenge. Then suddenly my heart became empty, except when I sometimes deliberately filled it with vain, selfdeluding hope. Hope, hope – I took this shield of hope to withstand the invasion of the dark night in the emptiness, although behind this shield there was still dark night and emptiness. But even so I slowly wasted my youth. I knew, of course, that my youth had departed. But I though that the youth outside me still existed: stars and moonlight, limp fallen butterflies, flowers [...]
25 blev uppriktigare och var inte längre så försiktig. Hon hade lättare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Hennes språkliga kreativitet och fantasi förvånade mig. Jag hade ingen aning om att hon kunde uttrycka sig så poetiskt.” I boken om mamma Elsa beskriver hon om ett av sina besök på långvården, där mamman vårdades: – Jag är så trött, sa jag. Elsa lyften handen till min kind. – Det är mitt fel att du är trött, sa hon. Jag kräver för mycket av dig. Vad ska jag göra så att allt ska bli bra igen? Ska jag gråta så att ditt hår blir tvättat?
Kristina skaffade en sångbok ur vilken besökare läste eller sjöng med Elsa. På sitt nattduksbord hade Elsa ett vykort på Mors lilla Olle och björnen. Hon utvecklade olika fantasier kring Olle och björnen, med lätt absurda inslag i texten. En nyckelreplik var Olles suck: ”Bara jag slapp att så ensam här gå.” Elsa tittade skuldmedvetet på mig. – Det var inte jag som var dum igår, sa hon. Det var Nalle. – Nalle? sa jag. – Det är så besvärligt med de där brummelibrummarna som hela tiden vill att jag ska plocka blåbär åt dem, förklarade Elsa. Nalle har velat bestämma allt här på avdelningen, men nu när du är här får du bestämma. – Hur kan du hitta på något sådant? frågade jag. Nalle och Olle är ju bara figurer i en visa. – Jag har fått det på hjärnan, sa Elsa.
J
a, jag har faktiskt ett stort behov av att få släppa allt slags ansvar nu, att få sjunka in i glömska och kontemp lation. Aldrig hade jag trott att det skulle kännas så här, att åldras, mogna – lugnet som sprider sig i kropp och sinne! Avvarar gärna rus och passioner, har fått min beskärda del av sådant och nått en mättnad. Önskar mig faktiskt inte ungdomen åter, andra kanske gör det, men inte jag. Kanske kommer det att kännas ännu mer befriande, ju
närmare man kommer det oundvikliga och definitiva slutet!? Kommer det ett ännu större accepterande senare, så vida det inte blir fråga om resignation!? Eller så är detta bara en ytterligare fas, innan den rena desperationen knackar på dörren – och man gör allt som står i ens makt för att livet ska ge den där allra sista passionen, en sista glimt av vad det verkligen är att leva, av att vara levande!?! ”Konsten att åldras är att ta avsked”, skriver Gösta Ågren (von Bödelns nattvard, 2007), och han fortsättet med ett mycket ömsint och gripande porträtt av en hamsters sista tid i livet och om hur den inte längre orkar springa som förr i sitt hjul. Han skriver apropå åldrandet: ”Innerst handlar det om accepterande, inte om resignation.” Men det är en hårfin skillnad eller hur, mellan accepterande och resignation!? Eller är det någon skillnad alls!? Gurli Lindén var bara 33 år när hon i sin debutbok, Att resa sig, skrev den insiktsfulla dikten om åldrande och död: Jag frågar/ den grå ladan/som stått länge/med hängande halmhår/ hur det är att vara lada/och bara stå/ under asparnas pladder/att åldras/och sakta falla sönder./Jag frågar träden/ och stenarna/hur det är att sjunka/in i jorden/som i en famn – //Och asparna mina vänner/ger mig svaren/och jorden öppnar sin famn./Så är det. Som Simone de Beauvouir skriver i sin bok Ålderdomen: ”När människan till slut blir avlastad sina uppgifter, kan hon överlämna sig åt kontemplationens fröjder.” Men allteftersom tiden går och vår timliga framtid förkortas, då insatsen är gjord, verket avslutat kopian levererad, då människans äventyr lider mot sitt slut, då har romanfigurerna inte längre något svängrum inom oss: de är instängda mellan vårt förflutnas hårdnade och opåverkade block, där hädanefter ingenting kan tränga in och döden som är mer eller mindre
närvarande. [...] När ungdomen är förbi och vi nalkas den sista vägkröken, då överröstas inte längre politikens dagliga skvalp av det buller vi själva åstadkommer, ty inom oss blir allt tystnad, hädanefter, och ensamhet. Då påstår vi att vi blir uttråkade av romanläsning och de skönaste fantasiskapelser inte går upp mot Historien som inte kan skapas i fantasin. [...] Sanningen är att när vi nått det sista kapitlet i vår egen historia då förfaller all fiktion av föga intresse. MAURIAC
A
tt vilja och kunna är numera två skilda saker. Jag vill, men jag förmår inte, genomföra mina drömmar, iscensätta mina visioner – det är som om kroppskrafterna sviker i det avgörande ögonblicket – jag är en fisk i ett nät och kommer inte loss, det enda jag gör med mitt sprattel är att trassla in mig mer och mer i självömkan. Och de som är äldre än mig kanske tycker att jag är en riktig dramaqueen, att jag överdramatiserar, men vem kan bestämma över någon annans känslor – allt är så relativt – huvudet må se ungt ut, men kroppen är gammal – och om man betänker att jorden är si så där 4,6 miljoner år gammal och att jag – som art – homo sapiens – är ungefär 200.000 år får allt strax ett annat perspektiv! det är inte så säkert att den gamla kvinnan gömmer sig för spegeln – den hon putsar så att den inte ska bli dammig – ibland vågar hon se sin tandlösa flämtning och om hon kanske ler riktigt snällt minns hon smärtan den ljusa chiffongklänningen som hon bar en blåsig eftermiddag då hon gick dit ingen hade varit förr det klarögda barnet som levde för att dö – åren har gått. Kvinnan står och stirrar ut i tomma intet MARILYN MONROE : FRAGMENT , 2011
26 ESSÄ Eva-Stina Byggmästar
S
íngula de nobis anni praedantur euntes. (Medan åren går plundrar de oss bit för bit.) Livet har gjort mig så här – det är nog mest bara smulor, spån och spillror kvar av den jag en gång var! Så inga masker mer, inga flere melodramer eller tragikomiska farser! Kan någon ta ner de här tavlorna inne i mitt huvud!? Vill tvättat av mig clownansiktet, ta av mig narrkåpan och ge mig själv tillåtelse att bara få vara nu, bara vara det här nya barnet med gammelmansansiktet – att bara bli lämnad ifred, av mina egna förväntningar, krav och ambitioner, pretentioner, av alla slags känslostormar. För nu vill jag leva stillsamt och förenklat, försynt, utan åthävor. Vill bara vila i mig själv, vila i tystnad och tomhet, i ett intet, ett ingenting. Tove Jansson skriver klarsynt i sin roman Solstaden: ”Glöm bort det, sa
Elizabeth Morris. Folk är så underliga, likadana hur gamla de än blir. [...] De flesta, sa mrs Rubinstein, de flesta går på tomgång. Tomgång, mina damer. De fungerar på vanan. De sysslar med många små ting som kan föra tankarna undan. Ni, Elizabeth, fortsatte hon och vände sig snabbt mot mrs Morris, vad sysslar ni med? Har ni funnit det fulländade varande som inte behöver undanflykter? Vågar ni göra ingenting alls?” I can live upon hope, forget that we grow older & love you as warmly as ever. ANN LISTER , 1821
N
ej, jag vill inte tystna, vill inte stiga ner från Thalias tiljor, vill inte leva som en redan död! Vill inte att livet och mina dikter ska smulas sönder, vill inte lyssna på någon öronbedövande tystnad! Jag
I can live upon hope, forget that we grow older & love you as warmly as ever. ANN LISTER
vill måla större tavlor än någonsin, ljusare, vill göra väldiga bländande hologram där allt virvlar härligt runt, i en levande, pulserande rymd! Jag vill se förvildade, kattsvansade kometer som vandrar som de vill över himlapällen! Jag vill upptäcka nya planeter och solsystem. Inser att jag hitintills bara hunnit skrapa på ytan, har inte varit nog passionerad och sentimental – när jag just ska släppa taget upptäcker jag att det finns nya dimensioner och häpnadsväckande vyer utanför rymdskeppet. Det här är bara början! Det finns vackrare och mer ömsinta dikter, ett mer ekvilibristisk språk, det finns mer häpnadsväckande och påträngande bilder, en ännu mer känslosam och passionerad musik – det finns rödare rosor, väldiga som nebulosor!
Himmelsjärn text&foto: helena olsson wistrand
haiku Moderns höst skenat Storm på gården, bär snart Frukt och himmelsregn (Moderns höst skenat Storm på vår bakgård bär frukt och himmelsregn) Mamma i höstskydd hölje om sin flicka ger Visar vägen hem igen
sagor viskar Sagor viskar, från nattfjärils vingslag, Blundar vaken blott rättfärdig bön mättar, Virka ger svalka åt hemlängtan Liten myras vandring viskar löften om rike HELENA OLSSON WISTRAND: Bill Withers – Use Me
28 DIKT Emilia Siltavuori
Barndomens skymmer emilia siltavuori
Vindrosor finns de? Klängande som murgröna på trapporna till barndomens ruiner glömmer inte de saftiga bären som var alldeles mogna varje sommarmorgon plockade jag på strå barnets oändliga njutning --
Följer alltid spåret längs tunnelbanan på sidan om hopkrupna stenvarelser med lerigt ansikte det var när vi barn stod i vattnet och grävde välling gråkrackelerad lera att dra över sig, vada i och forma små gubbar av som vår katt försvann vart vet ingen det är alltid blått och rent härute skrattande vänder vi oss om och ser Fluga galoppera mot oss min islandshäst! och långt borta skäller vår hund i ett vibrato följer grannskapets alla andra hundar musik i disklang och ett plötsligt stop
Julkaktusarna hänger på fönsterbrädet den stora gungstolen gungar sakta, sakta av och an *
EMILIA SILTAVUORI: Mìsía
29 29 Mammas gungstol älskade att krypa upp lägga mig nästan raklång i dess famn och läsa, läsa den stora salen med de höga fönstren och de vita fladdrande gardinerna ekar när jag tyst försöker springa min väg bakom hörs steg och plötsligt slutar gungan att knarra gungstolen färgad av barnhänder genom tider av år av tider --
Skall inte gråta inte gråta torka tårarna flicka det hårda slaget mot magen gör ont som en virvelvind springer mina tankar från min kropp vill inte sätta mig i skoltaxin i skogen bakom skolan under gömda rötter och gamla förmultnade löv finns ett litet kottstall fantiserar mig in i en annorlunda bättre och klarare värld min syster glömde sin jacka över vintern på idrottsplanen förmultnad sympati
30
SERIE Lasse Garoff
LASSE GAROFF: The Tiger Lillies – ABC (Arsenical Bun)
31 31
32 REFLEKTION Milla-Elina Lepistö
REFLEKTION
ETT EGET LITET RUM
Reflektion är ett återkommande inslag i Presens och kan handla om vad som helst inom kulturens ramar. I det här numret är det beteendevetaren och sociologen Milla-Elina Lepistö som reflekterar.
NÄR JAG VAR omkring fem år gammal
hade jag under en period väldigt svårt att somna. Jag hade fått ett eget litet rum längst upp vid taknocken i det stora huset jag växte upp i. På natten kändes det lite kusligt. Jag sov oroligt. Jag var nog lite rädd. Mina föräldrar skaffade ett kassettband med sagor som jag kunde lyssna på tills jag somnade. Ett band handlade om Alice i Underlandet. Jag blev väldigt förtjust i berättelsen och ville alltid lyssna på det bandet innan jag skulle somna. När jag somnade till Alice i Underlandet drömde jag märkliga saker. Drömmen blev som en parallell värld jag kunde besöka. Att jag började drömma så märkliga saker var säkert en del av orsaken till mitt intresse för drömmar. MINA FÖRÄLDRAR HADE kommit till
Sverige från Finland som arbetskraftsinvandrare på 60- och 70-talet. Vi bodde i ett stort rött hus där jag och mina syskon hade egna rum och gott om plats. Vi levde enkelt, hade inga dyra saker eller kläder, men vi led inte heller brist på någonting. På landsbygden i Finland visade de äldre stor respekt för drömmar och man talade ofta om vad en dröm kunde ”betyda” på fullt allvar. Drömmar betraktades som spådomar eller budskap. Det berodde nog både på de bibliska drömmarna som inom kristendomen ansågs vara budskap från gud. Även de gamla folkliga sederna med personer som befattade sig med
33 33 läkekonst och ritualer för att göra människor friska levde och verkade i en kultur där drömmen kunde ses som ett varsel eller en spådom. Drömmens levande bildvärld inspirerade mig att skapa egna bilder redan som barn. Jag läste och tecknade ovanligt tidigt och mycket. När jag blev äldre började jag intressera mig för Freud, Jung och deras drömtolkningar.
senare mardrömmarna om skolan är känslan av fruktansvärd tristess och hopplöshet. Jag är på sätt och vis glad att jag utsattes för denna exkludering; den höll mig på gott och ont i en situation där jag var tvungen att skapa min egen personlighet mer utpräglat. Samtidigt har de gett mig en empati och förståelse för invandrare och flyktingar som många gånger befinner sig i en svår situation.
I GRUNDSKOLAN VAR jag mobbad.
Jag ansågs vara ful, blek och smal. Annorlunda. Min familj var från Finland och mitt modersmål var finska. Jag hade haft en ganska skyddad uppväxt. Mamma var hemma med mig och min syster när vi var små. Ibland gick vi hos en finskspråkig dagmamma. Jag var inte beredd på att jag skulle betraktas som annorlunda, eller att mitt liv skulle präglas av en diffus diskriminering på grund av min bakgrund. Det går förstås inte att jämföra den diskriminering jag känt av med den som personer med mörk hy ständigt drabbas av, men det var obehagligt. Livet bestod av mycket annat än diskriminering också, men de upplevelserna har tyvärr varit en del av mitt liv. Den skola jag hamnat på var en problemskola. Många elever hade sociala problem av olika slag. Gruppen kändes väldigt homogen och snäv. Jag passade inte in. Mobbningen gick så långt att jag drömde olika mardrömmar varje natt tills jag började gymnasiet. JAG MINNS INTE när den dök upp men
den återkom ofta: Jag går i skolans nedslitna fula korridorer som andas hopplöshet; slutet, ett fångläger. Korridorerna är tomma och jag är livrädd för att det ska dyka upp någon. Jag drömmer fortfarande samma drömmar ibland; mardrömmar om att jag är tillbaka på skolan, och vandrar omkring i de fattiga korridorerna från 60-talet. Det mest olustiga i de
DET FINNS MYCKET rasism på många nivåer. Det svåra är på sätt och vis att bekämpa och synliggöra den rasism människor inte är medvetna om själva men som de praktiserar. Mina upplevelser har fått mig att inse, att de rasistiska ut trycken som riktades mot elever med invandrarbakgrund kom från föräldrarna – ibland föräldrar från hem i misär och fattigdom, men även ganska välbärgade hem. De i sin tur hade förmodligen inspirerats av eliternas rasism, den som finns i alla partier, i media, i den politiska diskursen. Den som ifrågasätter och misstänkliggör alla människor med en annan kultur, etnicitet och bakgrund. Samma fördomsfullhet drabbar människor med en annan sexuell läggning än hetero. En normativ, trångsynt fördomsfullhet som är lika handikappande för ett samhälle som en diktatur kan vara. Men om just elitrasism har en forskare som heter Van Dijk skrivit, jag ”upptäckte” honom när jag studerade sociologi. När jag var yngre var det svårt att sätta fingret på den diskriminering man uppfattade från många nivåer, mot mig och mot andra, mot utpekade etniciteter. Idag kan jag se strukturen och systemet bakom mycket tydligare.
milla-elina lepistö REFLEKTIONEN I DETTA NUMMER ÄR EN DEL AV EN TEXT SOM TIDIGARE PUBLICERATS PÅ
.
foto: jennie-ann gisslin
34
M E DV E R K A N D E MARIA ANTAS f. 1964, FL, Projektkoordinator vid FILI Finnish Literature Exchange. Helsingfors. NINA ALBRECHT f. 1981, bildkonstnär, illustratör, designar kläder för eget märke, Helsingfors. CHARLOTTA BUXTON f. 1984, frilansjournalist, London EVA-STINA BYGGMÄSTAR f. 1967, poet. Bosatt i Nykarleby. LASSE GAROFF f. 1981, för en tillbakadragen tillvaro i Malmö med kaffe, vattenpipa, läser för lite böcker och för mycket tidning för en litterärt produktiv livsstil. LARS EVERT HULDÉN f. 1926, professor emeritus, fil.dr, bor i Helsingfors, men tidvis på hemgården i Monå, Nykarleby. MATHIAS JANSSON f.1972, är konstkritiker och poet, uppvuxen på landet utanför Kramfors men bor nu strax utanför Malmö med kontinenten runt hörnet. EMILIA KANNOSTO bildkonststuderande och freelancer illustratör från Helsingfors. MALIN KLINGENBERG f.1979, formgivare, frilansskribent och författare. Bosatt i Jakobstad. OLLI KUUSISTO f. 1945, A.D., fd synergiater. Bosatt i Kimito/Pargas. MARJA-LIISA LAITALA f. 1977, grafisk designer, Tammerfors. MILLA-ELINA LEPISTÖ f. 1979, Fil mag/sociologi, driver firman Fågel Fenix Livsträd. Bosatt i Sundsvall. HELENA OLSSON WISTRAND f.1970, poet, fotograf och illustratör. Bor i Stockholm. SOLVEIG RABB f. 1934. Pensionerad lärare och författare. Bosatt i Smedsby, Korsholm. RAGNAR RAEL f. 1983, frilansar och studerar fotografi. Bosatt i Jakobstad. EMILIA SILTAVUORI f. 1967, konstvetare / konstkritiker. Bosatt i Helsingfors.
M
RISTÖMER K PÄ KI
Y
MATILDA SÖDERGRAN författare, kulturskribent och översättare från Österbotten. Bosatt i Malmö. JENNY WIIK 1978, illustratör/doktorand i konstvetenskap/skriver fantasyböcker, Åbo. MIA ÖSTERLUND f. 1969, universitetslärare i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Åbo.
HEIDI VON WRIGHT: Olle Adolphson – Det gåtfulla folket
M
IL J
Ö MÄRK
T
441 822 Painotuote Trycksak
VERTIKAL 2
Tvåspråkig antologi utgiven av Svenska Österbottens litteraturförening rf och Pohjanmaan Kirjailijat ry. Antologin har temat Tid.
20 ¤
+ porto
Beställningar görs till christian@litteratur.fi Svenska Österbottens litteraturförening rf Wolffskavägen 36 / F11 65200VASA
Deadline 18.3.2013.
Prisutdelning 18.6.2013. www.kulturfonden.fi
Boken ut hösten 2013.
ELLIPS
My Lindelöf, SKOGEN I MITT HUS Dikterna äger rum någonstans på gränsen mellan närvaro och upplösning, i förfallna livsmiljöer där naturen kryper allt närmare. Platsen är också språket: den labyrintiska arkitektur som bildas av orden och deras dolda förbindelser. ISBN 978-952-67553-2-8 66 sid. Ca pris: 16 euro
Peter Mickwitz, PASSPORT SOMALILAND (essä/dikt/debatt) I det som kallas Afrikas horn ligger den del av Somalien som heter Somaliland. Somaliland utlyste sig självständigt 1991. Inte ett enda land har erkänt Somalilands självständighet. Somaliland finns alltså inte. Men Somaliland finns. Och Somaliland behöver ett pass. Det här är Somalilands pass. Men det är också en historia om Suomaliland, en reflektion kring språk och skrivande, och en essä som spänner från Herder till Heisenberg. ISBN 978-952-67553-5-9 52 sid. Ca pris: 16 euro
ellipsforlag@gmail.com
Eva-Stina Byggmästar, MIN AMATÖRBOTANISKA SJÄLVBIOGRAFI (essä) Eva-Stina Byggmästar skriver om sitt livslånga botaniska intresse och ger samtidigt en fascinerande inblick i den egna diktträdgården. Biografin ses genom botaniken, som står i nära förening med poetiken och den litterära praktiken. ISBN 978-952-67553-4-2 44 sid. Ca pris: 15 euro
Nalle Valtiala, HUMBOLDTS PAPEGOJA (roman) År 1799 ger sig den tyske naturforskaren och friherren Alexander von Humboldt av på en expedition till Sydamerika. Den kommer att ta fem år och göra honom till en av sin tids mest ryktbara vetenskapsmän. Detta är den historiska inramningen för en intensiv och vindlande berättelse där nyckelvittnet är en blågul ara. Boken handlar om språk och minne, natur och kultur, ambition och hänsynslöshet, och om villkoren som delas av allt levande.
ISBN 978-952-67553-3-5 197 sid. Ca pris: 22 euro