Fredagen den 10 september 2021
19
KULTUR/FAMILJ
Tipsa Länstidningen om det som händer nära dig! Ring redaktionen 0141-560 03 eller e-posta till: redaktionen@lanstidningen.se
KRÖNIKA AV JOHAN BIRATH
En mimares bekännelser - 2
V
arenda sångpedagog vet och kan berätta att sång kräver avslappning. Inget får en röst att skära sig som spänningar och fjärilar i magen, och där misstänker jag att roten till mitt onda står att finna. Ändå lär det ha börjat bra, mitt förhållande till sången. Jag minns det inte själv, men min mor älskade att återberätta när jag på en familjeutflykt till Medevi klev upp på en sten och spontant framförde Thore Skogmans ”När man är en glad pensionär”, vilket roade alla närvarande, i synnerhet min farmor som var både glad och pensionär. Sedan måste något ha hänt. Om jag får gissa, misstänker jag att det gick utför med sångarglädjen då jag bryskt rycktes ur min idylliska barndomstillvaro och kastades in i det kollektivistiska helvete som gick under det missvisande namnet lekskolan. Hade jag varit bara ett par år äldre, hade jag sluppit eländet och kunde ha klivit rakt in i skolans värld. Fenomenet förskola var nämligen ganska nytt 1967-68, så leksaker och inredning var i absolut toppskick som jag mindes det. Mitt problem var att jag växte upp i en del av samhället där det var brist på ungar i min ålder, eftersom de flesta var utflugna eller åtminstone i tonåren. Däremot var det ett stort överskott på pensionärer och folk i övre medelåldern, varför mitt första möte med ett stort antal jämnåriga blev omskakande: ingen var ens i närheten av att vara så lillgammal som jag, utan de betedde sig som helt normala sexåringar. Olyckligt nog sattes jag i
eftermiddagsgruppen. Verksamheten var uppdelad på två pass med olika barn, den ena mellan nio och tolv och den jag hamnade i mellan tretton och sexton. Dagarna fick därför den karaktären att jag vaknade glad och fri, för att under förmiddagen börja att sörja inför den ofrihet som ofelbart slog till så fort vi hade ätit middag. Min skog och den stora tomten förbyttes mot en inhängnad gård i ett skränigt miljonprogramsområde, där vi glin likt fångar rörde oss under sträng bevakning. Det var bara kulan i en kedja runt fotleden som fattades. Min oerhörda fantasi och mitt ständiga dagdrömmeri var inga tillgångar i den miljön, och det mesta skapande skedde enligt förutbestämda förutsättningar och regler: snögubbarna i flirtkulor och glanspapper var lika standardiserade som om de
hade producerats i en asiatisk sweat shop. Individualismen trycktes tillbaka;,vi var på väg mot grupparbetets gyllene ålder i Sverige, även om den inte skulle kulminera förrän jag nådde mellanstadiet i grundskolan. Det plågsammaste var när det skulle sjungas och, som ytterligare lök på laxen, musiceras till. Under värdiga och stela former plockade vår fröken fram lådor med instrument: trianglar, maracas, tamburiner, claves och något som kallades gurkor. Det var så långt ifrån en jam session man kunde komma, då alla ljud skulle frambringas i stel takt. Jag ryser fortfarande vid minnet av de sångramsor vi skulle stöta ur oss i kör medan vi mekaniskt plingade på triangeln eller skrapade på gurkan: ”Spa-ni-en är-ett-land därman-dan-sar tan-go, all-ra helst en span-jor dan-sar sin fan-dango…” Aldrig fick vi veta vad en
fandango var, så det blev ingen större ordning på fördomarna om södra Europas folk. Med sången blev det ännu värre, för den enda utveckling jag genomgick var att det blev mer kramp och staccato: rytmen var allt, och tonerna tog följaktligen storstryk. Skönsång förutsätter avslappning i stämbanden, men här blev vi så hårt disciplinerade att vi allihopa kunde ha utvecklat stamning i rena förskräckelsen. Vi klappade också händerna medan vi i kör tvingades att mässa ”ta-tatte-tatteta” och liknande obegripligheter, och det var så stelt och glädjelöst alltihop att jag inte ens idag kan skratta åt eländet. Det råder emellertid ingen tvekan om att den glade lille skiten som en gång hade sjungit skogmanlåtar helt spontant, undan för undan kom att hata, ja till och med frukta, de gånger det skulle sjungas och spelas i lekskolan. Min längtan hem var städse stor under hela lekskoleåret, men före och under de vedervärdiga musikpassen steg den till stormstyrka. (Fortsättning följer)
Att använda cykelhjälm minskar allvarliga skador med 50 procent enligt Länsförsäkringar.
Svenskutvecklad hjälm bäst Svenska Hövding överlägset säkrast men också dyrast När Länsförsäkringar låtit KTH testa tolv traditionella cykelhjälmar och huvudskyddet Hövding i ett nytt test visar det sig att Hövding ger bäst skydd mot hjärnskakning. Forskningen visar att sneda islag som kan orsaka en rotation av huvudet oftare ger hjärnskakning än raka islag. Därför användes sneda islag vid testen av skydden.
– Hövding ger klart bäst skydd mot hjärnskakning och trots att nio av de testade hjälmarna hade ett inbyggt skydd mot rotationsskador, var det bara en av de traditionella cykelhjälmarna som ger ett riktigt bra skydd mot hjärnskakning, säger Mari Sparr forskningsledare på Länsförsäkringars Forskningsfond. Testmetoden som användes
för de traditionella cykelhjälmarna är utvecklad för att
JOHAN BIRATH är bosatt i Boxholm johan.birath@hotmail.com Tel 0142-522 18
Fakta Testerna av traditionella cykelhjälmar har gjorts på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH) Testerna av Hövding har gjorts på RISE i Borås. Alla hjälmar som Länsförsäkringar testade är godkända enligt den teststandard som EU använder idag, EN1078.
RESULTAT AV CYKELHJÄLMSTESTET 2020 Ranking
Hjälm
Skydd mot rotationsvåld
Storlek
Pris
Betyg
1
Hövding- Airbag
Nej
S, M, L 52-59
3499kr
★★★★★
2
Sweet Protection Ripper
Ja
53-61
949 kr
★★★★
3
Biltema Skate MIPS
Ja
58-61
419 kr
★★★
4
Warp T38
Ja
59-62
599 kr
★★★
5
Occano U Commute
Ja
53-60
899 kr
★★★
6
Bell Avenue
Ja
53-60
799 kr
★★★
7
Scott Arx Plus
Ja
59-61
1 399 kr
★★★
8
Hamax Zero
Nej
57-60
299 kr
★★
9
Liman Alban
Nej
57-61
549 kr
★★
10
Giro Agilis
Ja
55-59
999 kr
★★
11
Bontrager Rally
Ja
54-60
1 525 kr
★★
12
Smith Engage
Ja
55-59
1 099 kr
★★
13
Biltema Skate
Nej
58-61
169 kr
★
bättre efterlikna en vanlig cykelolycka. Istället för att släppa hjälm och krockhuvud rakt ner i backen så släpptes de ned mot en sned yta på tre olika sätt och i två olika hastigheter. Forskning visar att hjärnskakning i större utsträckning är kopplad till just till rotation och därför bör hjälmar testas på just sneda islag istället. – Länsförsäkringar har under flera år testat hjälmar för att se hur de står emot just så kallat rotationsvåld och försöker på så sätt påverka EU att ändra testmetoder. Det är ett arbete som tar tid och än så länge har EU inte ändrat standardmetoden för cykelhjälmstester. Men vi ger oss inte och
fortsätter att göra tester enligt framtidens metod för att visa att standarden bör ändras, säger Mari Sparr. Resultatet av testerna visar
att Hövdings koncept med en airbag för huvudet ger det allra bästa skyddet mot hjärnskakning vid cykelolyckor. De flesta av de traditionella hjälmarna minskar också riskerna för att få hjärnskakning men inte lika bra som Hövding. – Priset för en Hövding är ju mycket högre än de dyraste cykelhjälmarna och på så sätt verkar det som att högre pris ger ett bättre skydd, men ser vi på de traditionella cykelhjälmarna kan vi inte se något
samband mellan pris och skyddsförmåga, säger Mari Sparr. Cyklister har en förmåga att tro att ”inget händer bara jag är försiktig”. Men statistik visar att den allra vanligaste cykelolyckan är en singelolycka och har inte något med trafiksituationen i övrigt att göra. – För oss är det viktigt att uppmuntra till att använda hjälm, då det är så stor skillnad på hur allvarliga skadorna blir vid en olycka om du har hjälm eller inte. Risken för allvarliga skador minskar med upp till 50 procent om du använder en hjälm, säger Maria Wedin, trafikexpert på Länsförsäkringar.
