Uppror mot nedläggningen av First class:
» Man slänger ut barnet med badvattnet« Det bråkas om digitala plattformar i folkhögskolan. Den plattform där alla folkhögskolor har kontakt med varandra ska läggas ned. Flera rektorer gör nu uppror och kräver att den blir kvar. text & foto: svante isaksson
– Beslutet kom som en fullständig överaskning, säger Lars-Göran Karlsson, webbredaktör på Folkbildningsnätet.
First Class har fungerat som en gemensam digital plattform och ett nav för folkhögskolorna i 20 år. Men 1 juli nästa år läggs den ned. Beslutet kom som en överraskning för många och kritiken mot beslutet är hård. First Class och Folkbildningsnätet är en gemensam resurs där alla folkhögskolor har kunnat kommunicera med varandra, bedriva distansutbildning och lagra kunskap som delats mellan skolorna. Beslutet om att avveckla First Class togs av Folkhögskolornas serviceorganisation (fso), som arbetar på uppdrag av rio (rörelsefolkhögskolorna) och skl (landstingsfolkhögskolorna). – Vi tycker att det är olyckligt, säger Ronny Schueler, cen-
10 f o l k h ö g s k o l a n
2 2016
Kulturskaparna är ett program som vänder sig till vuxna människor med begåvningsmässig funktionsnedsättning. Linjen har kultur i fokus, utifrån tanken att kulturellt arbete stärker elevernas självförtroende, självständighet, förmåga att arbeta i grupp. Och – förstås – kunnande, både som utövare och mottagare av kultur.
L
injen innehåller teater, musik, poesi, bild, hantverk och matlagning. Därutöver sker undervisning i praktisk svenska, samhällsorientering, livskunskap, datorkunskap och idrott. Man kan gå terminsvis, och många deltagare återkommer år efter år. En del har individuella scheman, kombinerade med jobb på dagcenter eller andra verksamheter, andra är här på heltid. Det var när Kristina Stålnacke började jobba på Örnsköldsviks folkhögskola för tretton år sedan, och blev kursansvarig för det som då kallades Speciallinjen, som hon införde konstdyk och poesi på schemat. – Jag ville göra något vettigt med eleverna och började skriva dikter med dem. Sedan upptäckte jag att de hade gjort fantastiska broderier i slöjden, men att de inte visades upp, så jag föreslog en utställning i korridoren. Jag vet inte varför ingen hade tänkt på det! På den vägen är det. Efter en tid fick hon också börja undervisa på linjens dramalektioner, tillsammans med skolans teaterlärare. Varje år sätter Kulturskaparna upp en pjäs, i vår blir det Shakespeares En midsommarnattsdröm, och nästan varje år ger de också ut en bok med sina dikter. De första åren tyckte hon det kändes lite trögt att få såväl kolleger som kommuninvånare och
24
Varje år sätter Kulturskaparna upp en pjäs, i vår blir det Shakespeares En midsommarnattsdröm, och nästan varje år ger de också ut en bok med sina dikter.
media att förstå vad hon höll på med. – Jag fick slåss lite för det. Men nu räknas vi! Hon berättar att lokal media brukar uppmärksamma både konstdyk och teaterföreställningar och att båda evenemangen alltid är välbesökta, av enskilda, men också av skolklasser och andra grupper. Kristina Stålnacke är lärare i skapande svenska och kreativt skrivande. Hon undervisar också ”normalstörda” deltagare här i skolan och håller nätkurser i dessa ämnen. – Jag behöver den utmaningen också. Det vore konstigt att bara jobba med utvecklingsstörda. När hon jobbar med poesi är hon mån om att inte ”tillrättalägga” och tolka deltagarnas dikter. – Det är viktigt att låta det vara som det är. Om jag och andra inte förstår allt spelar ingen roll. Samma sak gäller bilderna. Visst kan hon komma med tips, men det är viktigt för henne att varje deltagare får skapa utifrån sina förutsättningar och önskemål. – Vi har till exempel en kvinna här som bara vill måla hjärtan och blommor. Då får hon göra det, och så ser vi till att använda dem också, på något vis. Alltså har några av tavlorna, till exempel Jan-Ola Palmkvists bild av en kärleksakt, kompletterats med utklippta hjärtan, och medan vi pratar sätter Kristina Stålnacke upp hjärtan och blommor också mellan tavlorna på väggen. Däremot ställer hon krav. – Det här kan vara ett ganska slött gäng, så jag brukar få ligga i lite för att få dem att jobba på. Ofta tycker de att det räcker med första försöket, men då brukar jag påpeka att så jobbar ingen riktig konstnär.
B
udskapet tycks ha gått in, i alla fall hos Thomas Hasselström. – Jag brukar måla hemma och ta med mig bilderna hit, så Kristina kan hjälpa mig att se vad som kan bli bättre. Det är bara bra. Det är Kristina Stålnacke som väljer vilka konstnärer konstdyken ska handla om. – Det måste vara någon som jag tycker är intressant för att jag ska orka hela vägen. Och det har visat sig att det alltid blivit människor med tragik i sina liv. Dels blir det fler händelser att berätta om men framför allt har hon märkt att de här eleverna har lätt att relatera till personer som på ett eller annat sätt upplevt utanförskap och/eller haft besvärliga liv. Inte sällan händer det dessutom att de ”får syn på” och fastnar för sådant i dessa konstnärers levnadshistorier som hon själv inte fäst någon större vikt vid. – Som förra året, när vi hade Vincent Van Gogh. Jan-Ola Palmkvist jobbade hur länge som helst med FOLKHÖGSKOLAN
2 2016
ett halvt öra som han hade gjort av papier maché. Jag höll på att bli tokig på att han aldrig blev klar. Sedan, på utställningen, hade han lagt det där örat i ett kuvert och när första besökaren kom blockerade han vägen för honom, bara för att få visa kuvertet och berätta historien om Van Goghs öra. Först då förstod jag hur tagen han var av den historien. Och inte minst: Hon fick se en ny sida hos JanOla, som sällan brukade vara så framåt att han gick fram till okända människor för att dela med sig av sin kunskap – det växer de av! Det senare är en av de stora vinsterna med konstdyken, tycker hon. Att deltagarna lär sig så mycket om konstnärerna att de faktiskt kan undervisa människor som besöker utställningarna. Kunskapen kan de dessutom ta med sig in i andra ämnen. – Som när vi pratade om att Ediths pappa hade varit med i kriget och de insåg att det måste ha varit första, inte andra världskriget och kunde prata om det på so-lektionen. När Kristina Stålnacke någon gång i början av hösten valt en konstnär – och fått valet godkänt av deltagarna – börjar hon med att berätta lite om det hon vet om personen. Därefter jobbar gruppen tillsammans med att söka information på nätet och i böcker. I den mån det går ser de också filmer om personen. När det gällt musiker har de givetvis också lyssnat på dem. – Hon har en väldigt vacker röst, säger Kristoffer Gullersbo om Edith Piaf och berättar att han brukar lyssna på henne ibland för att bli mer engagerad i skapandet. Erica Johansson, däremot, skakar på huvudet. – Det är inte min musik. All information de får fram utmynnar i den långa tidslinjen som fästs på ena långväggens anslagstavla och som fylls på successivt och tjänar både som kunskapsbank och inspiration. Det är folkhögskoleformen som möjliggör konstdyket, liksom teaterarbetet hos Kulturskaparna, menar Kristina Stålnacke. Veckorna före vernissage/premiär kan deltagarna ta tid från de andra ämnena för att hinna bli klara – senare kan bild/ dramatiden användas till sådant som fått stryka på foten. En annan viktig förutsättning är att det finns en elevassistent i klassen, påpekar Kristina Stålnacke. – Det behövs en person till, som stöttning! Att konstdyken betyder mycket för Kulturskaparna märks också på vernissagedagen, då alla brukar vara uppklädda och måna om att ta hand om besökarna: – På vernissagedagen kommer det mycket folk. Då är det fullt här inne. Så när vi öppnar dörren gäller det att rycka tag i någon och börja berätta. FOLKHÖGSKOLAN
2 2016
Utställningarna pågår i fem veckor och är i första hand öppna dagtid på skoldagar, för vem som vill. Det händer att konstverk säljs.
» Det är folkhögskole formen som möjliggör konstdyket« 25
»Kunskapen har reducerats till vara på marknaden och förlorat sina demokratiska och humanistiska dimensioner«
S
ynen på bildningen hänger intimt samman med synen på kunskap. När Kunskapslyftet genomfördes 1997 var Bernt Gustavsson mycket kritisk mot dess ekonomistiska och ensidiga syn på kunskap. Livslångt lärande handlar mest om, då som nu, att vara anställningsbar. I protest skrev han två böcker om kunskap: Kunskapsfilosofi och Vad är kunskap? – Människan reducerades till ”human capital”, kunskap till en vara på marknaden och förlorade sina demokratiska och humanistiska dimensioner. Det jag försöker säga är att det finns tre former av kunskap: Det är praktiska kunskaper som i hantverksyrkena eller att du blir en skicklig forskare genom att träna dig i vetenskaplighet. Sedan har du den vetenskapliga kunskapen i olika former: Naturvetenskap, samhällsvetenskap, humanvetenskap etc. Slutligen har du den praktiska klokheten som har med människan som social varelse att göra, att utveckla ett gott omdöme. Du behöver alla tre. I Folkbildningspropositionen och Folkbildningsrådets folkbildningspolitiska dokument Vägval & Vilja menar han att synen på bildning är för smalt. Där ligger tyngdpunkten på att utveckla demokratiskt ansvariga samhällsmedborgare. Men det är bara halva svaret på vad bildningen är: – Det är att se bildningen som en resa, en fri process, där människan lär sig något som inte är på förhand givet. Hela folkbildningstraditionen bygger på en skillnad mellan lärdom och bildning – om du läser Ellen Key, som säger att bildning är det du har kvar när du har glömt allt du lärt. Det gäller att hitta varje människas utgångspunkt, oavsett var man kommer ifrån eller vad man har för förutsättningar. Bernt Gustavsson har lett flera forskningsprojekt, bland annat Folkhögskolans praktiker i förändring (Studentlitteratur) och den senaste: Nyttan med Folklig bildning (Nordic Academic Press), där han konkret vill förändra och vidga synen på nytta och visa hur folkbildningen skapar nytta och värden som är bra för hela samhället. FOLKHÖGSKOLAN
2 2016
”På fabriken gjorde jag mig osams med verkarn. Han snackade skit om invandrarna så jag skällde ut honom.”
Här handlar det återigen om en djupare syn på bildning och kunskap och att bildade människor är nyttiga för samhället, som de livskloka männen och kvinnorna i de sydfrikanska byarna. Det finns ingen motsättning mellan utbildning och bildning. Bildningen finns också i utbildningen. Och tvärtom. Han lutar sitt tänkande mot den indiske nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen och den amerikanske filosofen Martha Nussbaum. Båda talar om nytta i termer av människans förmågor eller kapaciteter. Istället för att se till att människor har en viss mängd pengar eller andra varor bör staten bry sig om vad människor kan göra, vad de har förmåga till. Både Martha Nussbaum och Amartya Sen är, liksom Bernt Gustavsson, aristoteliker. Vad är det med Aristoteles? – Framför allt är det tanken att alla människor besitter en potential som kan utvecklas under goda förutsättningar. I ett gott samhälle är lycka att få utveckla sina potentialer. För flertalet utilitarister ligger fokus på lustupplevelsen eller människors egna preferenser. För en aristoteliker betyder lycka att få utveckla sin potential. Det är en ganska enkel tanke som Amartya Sen och Martha Nussbaum och många andra använder för att utveckla demokratisk utbildning. I Sverige är den lite främmande. Men i folkhögskoletraditionen lever fortfarande den här humanistiska och demokratiska tanken, trots allt. 33