MIN RESA ANN-CHRISTINE RUUTH

»Könet sitter framför allt i själen och hjärtat«

När Ann-Christine Ruuth under tidigt 60-tal gick till läkaren var kunskapen om transpersoner ännu lägre och hon skickades hem med lugnande. Hon föddes som Åke, men i dag är hon Ann-Christine. Det har varit en lång resa hit, allt annat än enkel och okomplicerad. Men hon känner sig inte som en transperson, utan som sig själv. För att gå från man till kvinna kändes inte som att komma ut. För Ann-Christine Ruuth blev det som att komma hem.

text LINDA NEWNHAM foto FREDRIK HJERLING hår & make up LISA GRANQUIST

Det var en gråkall septemberdag 2017 som det hände på Dentralstationen i Stockholm. Ann-Christine Ruuth stod på perrong tolv och väntade på tåget som skulle ta henne hem till Småland. Hon är inte den som brukar gå fram till främlingar, men som av en ingivelse började hon just den här dagen prata med kvinnan som stod intill. Samtalet flödade fritt, och stunden tills tåget körde in på stationen kändes plötsligt alldeles för kort. De kom senare att hamna i samma vagn, men tåget var så fullt att de inte fick tillfälle att fortsätta samtalet. Men dagen därpå hade Ann-Christine ett mejl i sin inkorg: ”Hej, det är jag, den gråhåriga hemlängtande kvinnan från perrongen.”

Det blev början på tre veckors mejlande – och en fantastisk kärlekshistoria. Tre veckor senare kom denna Lina på besök, ”att hon älskade mig och jag henne var fullkomligt glasklart”. Sommaren därpå vigdes paret i Peterskyrkan i Lund av Ann-Christines vän och före detta kollega Anna. – Aldrig hade jag väl trott att mitt liv skulle bli så här bra, att jag skulle få leva som Ann-Christine och dessutom hitta kärleken. Hade du frågat mig bara några år tidigare hade jag viftat bort det som en fantasi, en illusion, säger Ann-Christine.

VI SES EN tidig morgon på Freys Hotel i Stockholm, ett stenkast från ovan nämnda tågstation, för att prata om Ann-Christines resa från en manlig värld, där hon gick under namnet Åke, var pappa till tre flickor och verkade som kyrkoherde, till platsen där hon är i dag.

Vad döttrarna kallar henne hemma är lite olika. ”Ibland säger de Ann-Christine och ibland pappa. Jag är ju deras pappa.”

»Jag är 100 procent mellanbarn, försöker passa in överallt, medlar och tar socialt ansvar.«

ANN-CHRISTINE RUUTH

ÅLDER: 70 år. FAMILJ: Hustrun Lina, tre vuxna döttrar, fem barnbarn, två bonusdöttrar samt labradoren Elsa. BOR: I Skåne. GÖR: Föreläsare, författare och pensionerad präst. AKTUELL: Med boken Jag kom inte ut, jag blev mig själv (Norstedts) och föreläsningen Man eller kvinna och allt däremellan!

Till slut kände jag att jag måste ta mig rätten att bli mig själv.

Hon använder inte det vanliga uttrycket att komma ut, utan hon betonar att hon blev sig själv. Därav titeln på självbiografin: Jag kom inte ut, jag blev mig själv.

Många av oss lärde känna Ann-Christine via dottern Esters Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine, som 2020 blev filmen Min pappa Marianne med Rolf Lassgård i huvudrollen. Ann-Christine minns hur Rolf Lassgård inför inspelningen frågade henne hur en transperson är, varpå hon svarade att det har hon ingen aning om. – Vill man veta mer om vad trans är, så kan man googla, men Rolf Lassgårds fråga var omöjlig att svara på, för vi är som alla andra – olika. Jag känner mig heller inte som en transperson, utan som mig själv.

LÄNGTAN EFTER ATT få vara flicka eller kvinna föddes tidigt. – Känslan kom under puberteten när det blev mer påtagligt vad man som pojke har mellan benen. Jag lånade mammas underbyxor och fyllde upp dem med bomull, det kändes bättre. Och jag minns hur avundsjuk jag var på flickornas fina vita klänningar på konfirmationen, när jag själv tvingades ha vit nylonskjorta och smal, svart slips.

En gång avslöjade hon sina funderingar för sin mamma, i hopp om hjälp, men mamman viftade bort sonens tankar. – Jag har inget minne av att hon sade något fördömande, men hon avvisade mig tydligt i ett läge där jag sökte hjälp, vilket jag tror kom att prägla vår relation. Jag var ofta irriterad på henne. Så här i efterhand kan jag förstå mamma, hon visste väl inte vad hon skulle göra med informationen.

Nej, vi får inte glömma att det här var en helt annan tid, tidigt 60-tal, där kunskapen om transpersoner var lägre än låg. Så när Ann-Christine senare gick till läkaren för att få hjälp skickades hon hem med lugnande. – Länge trodde jag själv att jag led av något slags defekt. Jag växte upp i en kristen familj, och hade en övertygelse om att riktiga kristna inte fick vara på det här sättet, att det var syndigt.

Ann-Christine kom att utbilda sig till präst. Hon träffade kärleken tidigt, och gifte sig vid 21. I en tro om att man måste vara fullständigt ärliga

mot varandra i ett äktenskap erkände hon sin hemlighet för sin blivande fru – som svarade med tystnad. Vid 23 fick paret barn. Åke blev pappa. De kom att få totalt tre döttrar, och småbarnsåren beskriver hon som både upptagna och ganska lyckliga, så som det kan vara när vardagen tar över. – Jag tyckte också mycket om jobbet som präst. Det är ett jobb som aldrig tar slut, man är alltid präst och finns till för andra. Så längtan under de åren gjorde sig inte lika starkt påmind, även om den kom i skov.

Det var när familjen under några år bodde i Zimbabwe som hon för första gången läste i en bok om två kvinnor som föddes som pojkar. – Det var som en uppenbarelse! Jag som alltid hade trott att jag var ensam med det här.

Även den gången försökte hon prata med sin fru, som reagerade starkt och i princip sade till Ann-Christine att hon måste skärpa sig: ”Hur tänker du, vi har två små barn och bor i ett främmande land, och nu ska du bli kvinna?” – Jag gissar att hon blev rädd, det hade kanske jag också blivit.

VÄL HEMMA IGEN kom Ann-Christine att bli en uppskattad kyrkoherde, men samtidigt som hon stöttade andra försökte hon ”bota” sig själv, bland annat genom att be Gud om hjälp. Och precis som vissa gay-killar kan vara homofobiska innan de kommer ut var Ann-Christine starkt emot trans. – Inte så att jag höll några fördömande predikningar, men på en fråga hade jag sagt att det inte är vad Gud vill. Det kunde jag säga om mig själv inom mig själv också. Internaliserad transfobi, kallas det.

»Aldrig hade jag väl trott att mitt liv skulle bli så här bra, att jag skulle få leva som Ann-Christine och dessutom hitta kärleken.«

Kyrkan kan vara en konservativ institution. Har Gud och kristendomen hjälpt eller stjälpt dig i den här processen?

– Jag känner en konflikt i förhållande till kyrkan, där jag så småningom blev diskriminerad och hanterad med tystnad, det var därför jag slutade min anställning där. Men när jag ser tillbaka är det Gud som har hjälpt mig hålla ut när det varit som allra svårast.

Varför ville du så hjärtligt gärna bli av med längtan, varför inte hänge dig åt den i stället?

– Jag var livrädd för att bli karikatyren av en transperson, så allt som ens andades kvinnligt var jag emot, som när min fru föreslog att jag skulle använda lotion på min torra hud. Aldrig i livet! Då hade jag öppnat dörrarna till det okända.

År 2010 kom hon ändå till slut till ett vägskäl, där enda alternativet var att bli sann mot sig själv. – Jag mådde väldigt dåligt. Man ska vara försiktig med ordet ”ångest”, men jag kände ofta en stark oro. Och med risk för att låta lika högstämd som Kay Pollack så kände jag ett slags uppfordran, man har en förpliktelse mot sig själv och det liv man har fått att bejaka det.

TRE SAMHÄLLSFÖRÄNDRINGAR …

… Ann-Christine hoppas på, som skulle underlätta för transpersoner.

√Bättre vård.Som det är nu är det cirka 2,5–3 års väntetid att ens få komma till ett utredningsteam.

√Juridisk förenkling.Att det blir möjligt att ändra sin juridiska könstillhörighet utan krav på utredning. Könstillhörighet är en personlig fråga, den borde ingen annan bestämma över.

√Ökad kunskap om transpersoner.Det krävs i samhället för att fler av oss ska kunna leva och vara som man är.

Ingen ska behöva stuva undan sig själv och sitt liv.

ÅRETS JULKLAPP ÄR EN BILJETT

TURNÈ 2023

3/2 KARLSTAD, CCC / 4/2 VARA KONSERTHUS / 5/2 ÖREBRO, CONVENTUM / 8/2 JÖNKÖPING, KULTURHUSET SPIRA / 9/2 VÄRNAMO, GUMMIFABRIKEN / 10/2 HALMSTAD TEATER / 11/2 BORÅS, ÅHAGA / 16/2 TROLLHÄTTAN, FOLKETS HUS / 17/2 MALMÖ LIVE / 18/2 VÄXJÖ KONSERTHUS / 19/2 HELSINGBORG, SEA U / 22/2 SKÖVDE KULTURHUS / 23/2 LINKÖPING, KONSERT & KONGRESS / 24/2 NORRKÖPING, DE GEERHALLEN / 25/2 NYKÖPING, CULTURUM / 2/3 BOLLNÄS, KULTURHUSET / 3/3 FALUN, MAGASINET / 4/3 GÄVLE, KONSERTHUS / 5/3 SUNDSVALL, TONHALLEN / 10/3 VÄSTERÅS, KONSERTHUSET / 11/3 UPPSALA, UKK / 14/3 VISBY, WISBY STRAND / 16/3 KRISTIANSTAD TEATER / 17/3 KARLSKRONA, KONSERTHUSTEATERN / 18/3 KALMAR, KALMARSALEN / 22/3 LULEÅ, KULTURENS HUS / 23/3 SKELLEFTEÅ, SARA KULTURHUS / 24/3 UMEÅ, FOLKETS HUS / 25/3 ÖSTERSUND, FOLKETS HUS / 27/3 STOCKHOLM, CIRKUS / 30/3 GÖTEBORG, STORA TEATERN

När Ann-Christine skulle berätta för sina kolleger att hon inte längre var Åke blev det till en början ibland rörigt. ”Man måste förstå att jag var präst, och när någon ska begrava sin farmor så måste hen få stå i centrum, jag ville inte ta fokus i den stunden.”

Varför kom du till den punkten just då?

– Det var nog en rad faktorer. Dels var jag inte opåverkad av samhällsutvecklingen, där det ändå hänt en del positiva saker, dels hade mina föräldrar gått bort och barnen blivit stora och flyttat ut.

ANN-CHRISTINE BÖRJADE MED att gå till en kurator, där hon för första gången fick formulera sina känslor, för helt ärligt visste hon inte ens själv om det handlade om en vilja att klä sig i kvinnokläder eller att vara kvinna. – Jag minns fortfarande hur jag satt där och stammade, skrattar Ann-Christine. Men hon speglade mig, ifrågasatte mina egna fördomar och idéer om hur andra skulle reagera.

Den 2 augusti 2010 gick hon för första gången ut genom dörren som Ann-Christine, hon gick först till sin kurator och sedan en sväng på staden i Malmö – och upptäckte till sin förvåning att ingen brydde sig, folk hade nog med sitt. Sakta berättade hon sedan om Ann-Christine för en välvald person i taget. Ingen hade anat något. Till slut var det dags att prata med döttrarna. – Att berätta för mina barn är det svåraste jag har gjort. Jag hade ju hört om andra som förlorat kontakten med sina familjer. Jag hoppades att döttrarna skulle vara okej med mitt beslut, men där var jag lite naiv, mina förhoppningar var inte så verklighetsförankrade. Precis som jag hade behövt tid, så behövde de få bearbeta saken.

Ja, så mycket som hon själv ville lämna Åke bakom sig, så fanns det en sorg däri för anhöriga.

Din dotters bok heter Min pappa Ann-Christine. Vad kallar dina barn dig?

– Det är lite olika, ibland säger de Ann-Christine och ibland pappa. Jag är ju deras pappa. Ester har fått en del ilskna mejl av transaktivister som säger att hon borde byta titel på boken, ”hon är ju ingen pappa”. Men de ska fullständigt strunta i vad vi kallar varandra i vår familj. De får kalla varandra vad de vill i sina familjer.

Hon berättade även för sina kolleger, men i ungefär två år kom hon sedan ändå att leva ett dubbelliv som både Åke och Ann-Christine, trots att det tog emot att vara Åke.

– Det var rörigt, men man måste förstå att jag var präst, och när jag skulle möta människor inför en begravning eller ett dop funderade jag på hur det skulle bli för dem. När någon ska begrava sin farmor så måste hen få stå i centrum, jag ville inte ta fokus i den stunden. Men det var oerhört jobbigt att hela tiden göra avkall på sig själv.

»Att berätta för mina barn är det svåraste jag har gjort.«

VAD FÅR MAN FRÅGA?

Runt en transperson finns ofta många frågor men ofta är den första frågan – vad är okej att fråga en transperson och inte? Ann-Christine ger sin bild: ”Min första tanke är: Varför måste man fråga så himla mycket över huvud taget? När du möter okända människor generellt, brukar du då inleda en frågesport? Nja, man pratar väl lite allmänt om jobb och väder – men frågar sällan vad personen mitt emot har mellan benen. Och du går säkert sällan fram till en kvinna och frågar ’Är de där brösten dina?’ En bra tumregel tycker jag är: fråga inte det du inte vill att någon annan ska fråga dig. Ha lite vanligt hyfs.”

»I bästa fall känner man sig som sig själv. Beviset på det är väl att när allt faller på plats, så behöver man inte längre göra sig till, man bara är.«

3 X VANLIGASTE FRÅGORNA

När Ann-Christine Ruuth reser landet runt med sin föreläsning Man eller kvinna och allt däremellan! avslutar hon med en frågestund. Här är de tre vanligaste frågorna och hur AnnChristine brukar svara.

Varför heter du Ann-Christine? ”Min mormor hette Annie och min mamma Anna Maria, så Ann låg nära. Av pappas kvinnliga släktingar hade jag ofta hört talas om faster Kristin. Ann och Kristin blev Ann¬-Christine. Fast namnet var inte det viktigaste.”

Känner du dig som en kvinna nu? ”Mitt enkla svar är att jag har ingen aning. Jag vet inte hur en kvinna känner sig, och jag har inte träffat någon annan kvinna som riktigt kan svara på det heller. I bästa fall känner man sig som sig själv. Beviset på det är väl att när allt faller på plats, så behöver man inte längre göra sig till, man bara är.”

Är du lesbisk? ”Mitt svar är att jag inte brukar definiera mig på det sexuella området även om jag alltid har dragits till kvinnor. Men det är en vanlig missuppfattning att blanda ihop könsidentitet och sexuell läggning.”

Till slut bestämde hon sig för att ställa sig framför församlingen som just Ann-Christine. – Till min förvåning var det ett slags befrielse för folk. Genom att jag fick friheten att leva som jag vill, gavs de också friheten till ett större levnadsutrymme.

ANN-CHRISTINE, SOM SKILJDE sig från flickornas mamma 2013, berättar i sin bok att hon gått igenom såväl hormonbehandling som könsbekräftande kirurgi, för att till slut få en kropp som bekräftar henne, men säger samtidigt att hon är trött på folks fokus på själva operationen. – Könet sitter inte bara mellan benen, framför allt sitter det i huvudet, själen och hjärtat.

Hon säger att även åldern har varit av godo. Ja, hon liksom många av oss ser fördelar med att kliva in i tantåldern. – För kanske första gången gillar jag det jag ser i spegeln, och kan konstatera att åldern har sina förtjänster. Kroppsliga skavanker är något man närmast förväntar sig hos en kvinna på 70.

I din bok skriver du väldigt lite om de trakasserier som många transpersoner vittnar om. Varför?

– Jag har tack och lov varit väldigt förskonad från det, men transpersoner är en utsatt grupp som ofta förlöjligas och förminskas. Det finns ju anledningar till att det tog mig ett halvt sekel att våga bli mitt verkliga jag. Jag reagerar på att transpersoner ofta i medierna beskrivs som lögnare, att de hittar på. Tv-programmet Svenska nyheter hade till exempel i höstas ett program där man drev med unga transpersoner och deras föräldrar. Varför gör man så mot en redan sårbar grupp?

Så är du kvinna nu?

– Både ja och nej. Om vi utgår från biologin så är svaret nej. Jag har inte gjort någon analys, men har inte anledning att tro att jag har annat än XY-kromosomer, och jag har heller inte erfarenheten av att vare sig ha mens eller hamna i klimakteriet. Rent socialt har jag större delen av mitt liv levt som man, med alla fördelar det ger i form av att bli lyssnad på. Men nu är jag Ann-Christine, och känner mig tillfreds, ja, rent av lycklig över det. •

Vill man veta mer om vad trans är, så kan man googla menar Ann-Christine. Hon har själv svårt att svara på frågan om hur en transperson är. Själv känner hon sig bara som sig själv.