MIN RESA: MOONICA MAC

Längtar efter det som inte har hänt

Hon är född i Torsång och har bott i Borlänge, Ludvika, Arvika, Askersund, Malmö, Kalmar och Stockholm. Och 26 år efter att Lisa Brolander föddes såg Moonica Mac dagens ljus. Nu är enmansduon redo att ta nästa steg ut i offentligheten. Men hon längtar nästan alltid hem.

text FREDRIK EMDÉN foto MORGAN NORMAN Make up & hår SANDRA WANNERSTEDT

En av låtarna på Moonica Macs nya skiva Part Two heter Dalarna. I den sjunger hon om ”Ösjön, Väsman, morfar, skogen, bergen, viken, älven, gruvan, bruket”.

Den är ett vykort och en självbiografi på samma gång. Moonica själv beskriver den som ”en hemlängtanslåt”.

– Det finns något där, jag kan se hur sjön glittrar, det är så där lent som en sjö kan vara. – Bokskogen i Skåne är ju helt fantastisk, men doften hemma i Dalarna … barren. Till och med sumpmarken kan jag tycka är lugnande. Och den mjuka mossan. Jag kan också se vår stuga i Ludvika, som mormor och morfar en gång skaffade, med blommorna och lite falurött. De svarta skifferplattorna som är varma i solen, säger

Lisa Brolander är läraren som blev sångaren Moonica Mac och nu kan vi inte få nog av hennes känsliga ballader.

LISA BROLANDER MOONICA MAC

ÅLDER: 32 år. GÖR: Sångare och låtskrivare men är också utbildad lärare. BOR: Född och uppvuxen i Torsång utanför Borlänge, bor i Stockholm. AKTUELL: Med skivan Part Two som släpps i maj och en kommande turné.

Numera bor hon i Stockholm, men för en känslomänniska som Moonica Mac frestar det på att bo mitt i smeten av alla intryck.

hon, där hon sitter nedsjunken i en soffa i hotelllobby i Stockholm, ungefär 20 mil från låtens epicentrum, Torsång utanför Borlänge.

Det kan vara inbillning, men när hon pratar om landskapet hon växte upp i låter det som att dalmålet i hennes röst accentueras ytterligare. – Dalarna har jag i mig. Jag har vuxit upp på många ställen, men rötterna sitter där de sitter. Jag har ju ett öppet sinne, jag gillar att utforska och se saker. Men det spelar ingen roll vart jag varit, jag säger att jag ska hem när jag ska till Dalarna, säger Moonica Mac.

ELLER ÄR DET Lisa Brolander som säger det? Man vet inte riktigt. Moonica Mac är Lisa Brolander. Lisa Brolander är Moonica Mac. Ibland är det den ena som pratar, ibland den andra. Ganska ofta är de samma person. – Det är kul att jag pratar om Moonica i tredje person, för det är ju jag, hon är inte påhittad, säger Lisa.

Låter det rörigt? Det är det inte för Moonica/Lisa. – Det är så kul att ha en Moonica i livet, det är något jag tycker att alla borde ha. Det kan handla om vad folk ska tycka om en, det är ju en osäkerhet som alla människor bär på. Men Moonica skiter lite i det, och det är ju skönt att inte bry sig så mycket, att inte ta saker på för stort allvar. Varken sig själv eller det man gör. För mig har det blivit lättare.

Har Lisa någon gång skyllt något på Moonica?

– Ja! Ofta. ”Det var inte jag!” Hon är lite bossigare och kan säga ifrån om det kan vara något som … och då kan jag säga att ”det var Moonica som fick kliva in där”. Självrespekten, att kunna stå upp för sig själv och vad som är rätt, det är Moonica det, säger Lisa.

DET HAR GÅTT nästan två och ett halvt år sedan Moonica Macs debutalbum Stark och sårbar såg dagens ljus. Vid det laget hade indiepubliken redan koll på henne, de hade lyssnat på singlar som Deala inte, Till slutet av augusti och En hinning till Anton och förtjusats av den varma rösten, jazzigt elegant och doppad i ett mjukt vemod.

Förra året tog hon klivet ut i den breda offentligheten som en av deltagarna i Så mycket bättre i TV4. Då fick svenskarna lära sig att den där rösten passar lika bra till att tolka Arvingarna som att besjunga sin egen hjärtesorg och att melankoli och skratt kan gå hand i hand.

På den nya skivan, lämpligt nog döpt till Part Two, vill Moonica Mac bredda bilden ytterligare. – Jag är inte så vemodig som person. Jag kan också vara ganska lekfull och lättsam och rolig. För

mig känns det som att det finns många fler färger i det här albumet som synliggör sidor i mig, säger hon.

Medan debutskivan var ett hopplock av Moonica Macs första inspelade låtar är Part Two skapad utifrån en helhetstanke.

I en tid då artistkarriärer byggs en låt i taget är albumtanken hopplöst föråldrad, vilket Moonica Mac tycker passar henne bra. Fortfarande föredrar hon att säga ”jag håller på med musik” framför att kalla sig musiker.

»Dalarna har jag i mig, jag har vuxit upp på många ställen, men rötterna sitter där de sitter.«

»Jag är inte så vemodig som person, jag kan också vara ganska lekfull, lättsam och rolig.«

MOONICA MACS DALARNA

Fyra favoriter för den som vill upptäcka ett annat Dalarna.

KANOT I TORSÅNG ”Är min hemby och en fin liten plats strax utanför Borlänge. Här finns massor med glittrande vatten, ett kafé och min gamla skola. Hyr du en kanot kan du paddla ut i Ösjön, sjön som jag sjunger om i min låt Dalarna.”

RÄTTVIK MED UTSIKT ”Här jobbade jag någon sommar efter gymnasiet. Det är så härligt att man hoppar av tåget precis intill Siljan. Om du inte vill gå ut på långbryggan kan du gå uppför slalombacken och titta på utsikten, det brukade jag göra när jag bodde där …”

DAN ANDERSSONS GRANGÄRDE ”Åk till Ludvika och ta dig vidare mot Grangärde och Dan Anderssons hemtrakter. Luossastugan är en plats som, precis som Finnmarken själv, bär på mycket historia och en magisk känsla.”

KNIVA TRÄDGÅRDSBUTIK ”I Kniva, utanför Falun, ligger en härlig liten trädgårdsbutik. Dit brukar jag och mamma åka på sommaren, gör det du med om du vill ha en skön stund bland blommor och fina ting.”

»Det är så kul att ha en Moonica i livet, det är något jag tycker att alla borde ha.«

– Ja, du vet, jag gör ingenting som man ska. Även om jag nu har börjat vandra in i en tillvaro som artist och låtskrivare så känner jag mig ändå som rookie. Ordet ”musiker” lämnar en förväntan, att jag kan ta vilket instrument som helst och riva av något. Jag vet inte exakt hur saker ska gå till, jag går på min känsla, säger hon.

Har det blivit svårare att använda känslan som kompass nu när fler vet vem hon är? Lisa skakar på huvudet. – Jag vet ju inget annat! Visst, jag förstår att det är fler som väntar på att få ta emot det jag gör. Men jag har hittat redskapet att blicka tillbaka in i mig själv: Tycker jag att det här känns bra, är det kul, kan jag stå för det? Då blir det andra sekundärt, säger hon och påminner om att ”det är Moonicadelen i mig”.

Hon bedyrar att även relationen mellan Lisa och Moonica är ”jättegod”, att den inte förändrats sedan Moonica Mac blev en offentlig person. – Nej, Lisa är otroligt tacksam över Moonica. Och jag tror att Moonica gillar Lisa också.

ÅR 2016 VAR Moonica Macs år noll. Lisa är förtegen om detaljerna men kallar det för ”sitt prövoår”. – Det här var ett år då många saker lades på mig, jag förstår att jag inte orkade det. Jag nämner aldrig exakt vad som hände, men det var ett år som knäckte mig totalt, säger hon och påtalar att hon aldrig vill uppleva samma saker igen, men heller inte vara utan erfarenheten.

Det blev också året då musiken kom tillbaka till hennes liv – och med den Moonica Mac. Tidigare hade Lisa spelat i bandet Vindvisa, som bildades under studier på en folkhögskola i Arvika. Efter en skiva och ett års turnerande lades musiken på hyllan. Nu, i en studentlägenhet i Kalmar, plockade hon upp gitarren och skrev Deala inte och En hinning till Anton. Hon hörde sig själv sjunga med ett nytt uttryck, på svenska och med en annan röst.

Hon blev överraskad själv. – Ja, vad är det här? Det var ett sound som bara kom. Det kändes naturligt men nytt. Det var ingen plan, utan bara en form av känsla. De här låtarna blev som min lykta i mörkret, jag kände att jag måste spela in dem, säger Lisa.

Många gånger har hon fått berätta hur hon för någon beskrev sitt önskesound som en blandning mellan Fleetwood Mac och Monica Zetterlund – och fick reaktionen ”lycka till då, Monica Mac”. Det var då Moonica Mac klev in i bilden.

MOONICA MAC OM …

… MONICA ZETTERLUND: ”Jag har inte lyssnat på henne mer än någon annan. Men det finns något i personen Monica som jag kan känna igen mig i. Det är något i henne som pockar på mig.”

… ATT VARA MED I SÅ MYCKET BÄTTRE: ”Jag kunde sitta där vid bordet och på riktigt tänka ’hur fan hamnade jag här?’. Fast samtidigt tänkte jag ’det är klart att jag ska sitta här’. Jag var där mer för människan Lisa än för musikern. Hur många sådana stunder får man vara med om i ett liv? Att bli skickad till Gotland med några andra och byggas upp på det sättet? Det tjusade mig nästan mer än publicitetsbiten, artistskjutsen.”

… EN DRÖM: ”Jag vill göra en revy. Hur kul skulle inte det vara? Att få ploja lite och leka. Det hade varit kul. Jag måste hitta en egen Hasse och Tage bara.”

Men någon utstuderad plan fanns inte, det har det aldrig funnits. – Det är någonting naturligt inifrån. Jag önskar jag att visste, men det bara rann ur mig.

SEDAN DE DÄR första låtarna har hennes karriär har vuxit i ett makligt tempo. Då en stor del av Musiksverige slumrade under coronapandemin tycktes Moonica Macs popularitet bara öka. Varje gång hennes turné sköts upp flyttades den också till lite större spellokaler. Hennes spelning på Södra teatern i Stockholm var först planerad till en mindre scen, men när den till slut kunde genomföras i höstas var det på lokalens största scen, dessutom tre dagar i rad.

Hon längtar alltid tillbaka till Dalarna, till doften av barr, de lugnande sumpmarkerna och den mjuka mossan.

Den som har sett Moonica Mac på scenen glömmer det inte – full närvaro och med en röst som berör.

»Jag har aldrig varit i Thailand, men jag har bott i Askersund!«

FOTO: LARS W TOLL

– Jag har aldrig trummat på någon stor trumma. Det har trillat in fler och fler folk och jag har uppfattat det som att de själva har hittat mig. Det känns som att jag bara satte ned en liten barkbåt i vattnet, och så har den glidit på, säger hon.

TAGE DANIELSSON LIKNADE Monica Zetterlund vid ”ett lingonris i ett cocktailglas”, en person med rötterna på landsbygden men som världsvant kan göra sig hemmastadd vart som helst.

Lisa Brolander skulle kunna beskrivas likadant. Hon har bott i Borlänge, Ludvika, Arvika, Askersund, Malmö, Kalmar och Stockholm.

– Det är en ganska brokig skara ställen. Jag har aldrig varit i Thailand, men jag har bott i Askersund!, säger hon

Att vara i rörelse är nästan lika mycket hemma som Dalarna. – Jag älskar att saker är oskrivna. Jag har en rad i en kommande låt från skivan som handlar om att jag sparar på blad som inte är skrivna än. Jag längtar efter det som inte har hänt. Det är inte nödvändigtvis en rastlöshet. Men när jag känner att ett ställe inte ger mig något mer så längtar jag bort.

Just nu bor hon på Södermalm i Stockholm. En kompis skulle flytta hem till Borlänge, en lägenhet fanns plötsligt tillgänglig, Lisa flyttade in. – Jag vet att jag inte kommer att bo där för evigt, så jag njuter av de få kvadratmeterna jag har, säger hon. – Men jag längtar till Dalarna när jag behöver lugn och återhämtning. Jag är en känslomänniska och tar in mycket intryck utifrån och bor man mitt i smeten kan man inte parera allt. Om jag känner att det har varit mycket stress och jag är trött och slut så längtar jag efter att gå i skogen eller sitta vid morfars köksbord och pusta ut.

HUR LÄNGE KOMMER Moonica Mac finnas i Lisa Brolanders liv? När kommer Lisas soloplatta?

Kommer hon göra som Annika Norlin, som under 17 år gav ut sin musik under pseudonymerna Hello Saferide och Säkert! innan hon i början av året släppte sin första skiva i eget namn?

Lisa skrattar lite nervöst åt frågan och säger ”nu släppte Moonica på en gång” och låtsas vinka efter Moonica Macs imaginära rygg som försvinner mot hotellobbyns dörrar.

Sedan funderar hon en liten stund. – Jag tror att Moonica kommer att finnas för alltid. Hon är odödlig. Jag har inte patent på henne. Det är en kraft och en känsla som är allas. •