MIN RESA: EVA DAHLGREN

»Jag är expert på njutning«

En blekt blondin som ägt scenen i 40 år med total närvaro. I Melodifestivalen, på Rocktåget och med Radiosymfonikerna. Från ung och stolt krigare till årets vintageturné. Eva Dahlgren är musikbranschens mäktigaste med pondus och integritet som ingen annan. Nu kommer hennes memoarer – under konstruktion. För drömmar ska förverkliga sig själva medan livet pågår.

text LINDA NEWNHAM foto EVA EDSJÖ make up & hår ANNA KOKOTAS

Efter Rocktåget 1992 bestämde Eva Dahlgren sig för att sluta. I höst turnerar hon med vintageturnén En blekt blondins hjärta igen, 30 år senare: ”Så är det här i livet: man ändrar sig.”

Tidigare i livet ville Eva vara folk till lags, ”Jag försökte behaga också för att få uppmärksamhet själv”, förklarar hon.

Vackra toner sipprar ut i trapphuset och hjälper mig hitta fram till Eva Dahlgrens studio, i källaren i ett rosafärgat hus uppe på Mariaberget i Stockholm. Studion är ett slags womancave, med vitmålade buckliga stenväggar, och ”en skog av gitarrer” på display. Här jobbar hon disciplinerat från morgon till sen eftermiddag. Men i dag ligger fokus på annat. – Jag blev farmor i natt. Vår son, som bor i Sydney i Australien, fick sitt första barn. Så det blev inte så mycket sömn, säger hon och sätter sig i en snurrfåtölj, framför ett stort inramat foto med bilden från En blekt blondins hjärta-albumet.

Ett helt nytt liv alltså. Men vi ses för att prata om ett annat liv – hennes eget, för i höst kommer hennes bok Instrumenten – memoarer under konstruktion. Hon fyller 62 i dagarna, och verkar tycka att det är en stor sak det här med att ges tid att mogna. – Jag såg en intervju med en äldre man, han var 95 år och satt i rullstol, men trots sin skröplighet hade han samma nyfikenhet på livet som när han var ung, och sa att den upptäckarlusten aldrig tar slut. Det där har stannat kvar i mig, att man måste tänka på att ha nyfikenheten kvar. Okej att man ska känna sig nöjd i livet, men inte färdig. När jag var ung visste jag nästan ingenting, men kände att jag kunde allt om livet. Nu är det lite tvärtom, trots att jag nu har större erfarenhet känner jag att jag vet allt mindre. Livet är mer av ett pågående sökande, en pågående undersökning.

Och vad vet du om kärlek i dag som du inte hade fått grepp om när du var yngre?

– Häromdagen satt jag och Efva och pratade om hur skönt det är att bli äldre och ha funnit sin människa i livet. Att ingen annan person jag möter är av intresse på det sättet, så man måste inte flirta eller göra sig till. Tidigare ville jag också vara folk till lags på ett annat sätt, jag försökte behaga, också för att få uppmärksamhet själv. Men det är väldigt härligt när det där släpper, för när jag blir mindre upptagen av mig själv möter jag människor på ett öppnare, ärligare sätt, ja, de får mer plats i mig än förut.

EVA DAHLGREN FÖDDES i Umeå 1961, familjen flyttade runt en del, de bodde exempelvis i Vendelsö och Lund, men det brukar sammanfattas i att hon växte upp i Nynäshamn. Hon gick visserligen i musikskolan, spelade blockflöjt och harvade på fiol, men säger att ”det var inte min musik”. – Jag minns första gången jag upplevde musik, vilket var när jag hörde Strawberry Fields Forever med Beatles. Jag förstod ingenting, det var bara underbart och jag ville vara i den känslan jämt.

Trots att erfarenheten är större nu känner Eva att hon vet allt mindre.

»Det räcker med att drömma, så förverkligas små bitar här och var, mellan drömmarna, och det är det som är livet.«

Även om Aron har haft ett fysiskt trauma så är han tacksam för att han sluppit elaka handlingar, som ger helt andra sår.

EVAS EGNA PLUS OCH MINUS

Egenskap hos mig själv jag gillar: ”Det är ju ett ständigt bygge jag håller på med, där jag försöker förändra småsaker för att skapa något bra. Men kanske att jag är så lättlurad in i nöje. Det gör livet gladare.” Egenskap jag vill förändra: ”Jag skulle vilja ha bättre karaktär, jag är lättlurad in i nöje.”

Att det är två Evor i samma familj brukar sällan förvirra. ”Men jag brukar kalla mig för den långa snygga för att göra saken enklare för folk”, säger Eva och skrattar.

Hur bestiger man berg rent konkret när man sitter i rullstol? Aron har gått med kryckor, dragit sig fram med armarna och krupit upp.

»Jag är melankolisk och allvarlig, jag tar det här på största allvar, men för att klara det måste man också ha jättemycket humor.«

När hon var nio köpte hennes mamma ett piano. Föräldrarna hade inte råd med privatlektioner, så i stället fick dottern spela bäst hon ville. Det blev en fristad, det var där hon började komponera musik. – Jag lärde mig aldrig spela piano ”på riktigt”, och kan det fortfarande inte. Jag skulle aldrig platsa i ett band, utan är en annan typ av musikant. Egentligen har jag instrumenten till att spela fram de bilder jag har i huvudet.

Hon har flera gånger beskrivit låtskrivande som ett slags andlig upplevelse. – När jag skapar musik har jag en stark inre känsla av tillhörighet till alltet. Och eftersom jag har gjort det sedan barnsben är det ett sätt att leva. När jag har perioder av att inte skriva så har jag mindre kontakt med mig själv, och blir nog heller inte lika härlig att vara med.

NÅGON GUDSTRO HAR hon däremot inte, oavsett vad tidiga låtar som Vem tänder stjärnorna och Ängeln i rummet kommunicerar. I boken är hon tydlig: ”Det är tillräckligt svårt att bara leva. Att förstå hur man ska göra det på bästa sätt. Så jag undanber mig begreppet gud.” – Jag är uppvuxen i ett hem där Gud fanns, vi gick i kyrkan och till julottan, men i och med mitt jobb blev jag ifrågasättande av det religiösa, gudet och sådant.

Hon berättar om hur hon en sommar var i Grekland på den lilla ön Patmos. Det är en ö som saknar eget dricksvatten, så allt vatten kommer med tankbåtar. – Högst upp på berget fanns ett kloster med en stor vacker trädgård, så mycket av vattnet gick uppenbarligen dit. Och mitt i trädgården stod ett gigantiskt neonfärgat kors. Det var så absurdt på något sätt. Där började jag ifrågasätta religionen ordentligt, och sedan gick det bara utför med Gud, säger Eva och ser finurlig ut.

Så vad skänker dig tröst i dag?

– Det är en bra fråga. Jag kan verkligen förstå behovet av Gud och religion, för det är konstigt att hela tiden leva under hotet att man kan dö, vilken dag som helst. Att uppfinna en gud, som om du bara gör si eller så kommer att ta hand om dig, är ett sätt att hantera saken. För hur ska man annars förhålla sig till hotet? Det är inte lätt, men jag försöker tänka att det är vackert där ute, att jag har fina vänner och en härlig familj och att jag kanske inte ska dö just i dag. På så sätt tar man sig framåt och hittar små svar medan man går.

ÅR 1978 VAR hon med i en talangjakt i SVT, där denna poetiska rockstjärna stod ut. Skivproducenten Bruno Glenmark kastade sig på telefonen, men lät henne sedan utveckla sin säregna stil steg för steg. Eva skrev och turnerade, skrev och turnerade. ”Jag är och har alltid varit en kulturens farmare”, skriver hon. Det finns en tydlig mediebild av Eva som allvarlig och vemodig. Och den bilden kommer från den här tiden, då hon var något av en anomali. – Det fanns inte så många tjejer som höll på som jag, skrev låtar som berörde och var på allvar. Då tyckte man synd om mig, för tjejer skulle inte tänka så himla mycket, vi skulle … ja, jag vet inte vad vi skulle göra i stället. Behaga kanske. Men där började det, och sedan har den bilden hängt med. – Tilläggas ska att jag är melankolisk och allvarlig, jag tar det här på största allvar, men för att klara det måste man också ha jättemycket humor.

Och den säregna, varma röst som vi i publiken direkt älskade, tog tid för henne själv att bli vän med. – Varje generation har sina röstideal, och min stämde inte överens med den jag ville vara. Jag ville vara rockig, men min röst var för svag, så jag försökte få den att passa in i bilden av mig själv.

Eva Dahlgrens och Efva Attlings registrerade partnerskap 1996 slog ned som en sensationell bomb och pressen löpte amok. När Eva tänker tillbaka på perioden minns hon den som instängd.

EVA DAHLGREN

ÅLDER: 62. FAMILJ: Frun Efva Attling och vuxna sönerna Adam och Simon. BOR: Södermalm i Stockholm. GÖR: Musiker. AKTUELL MED: Boken Instrumenten – memoarer under konstruktion – del 1 samt turnén En blekt blondins hjärta – vintage tour.

»Man måste inte ha biologiska barn, men ska det bli bra för alla så måste det finnas en vilja hos partnern att släppa in.«

»Det är tillräckligt svårt att bara leva. Att förstå hur man ska göra det på bästa sätt. Så jag undanber mig begreppet gud.«

Citat från Eva Dahlgrens aktuella bok Instrumenten – memoarer under konstruktion – del 1 (Piratförlage). Ibland kan jag tänka att det hade varit fint om det hade fått gå åt andra hållet, där jag hade gjort musik som passade rösten i stället för tvärtom.

Vid skiftet mellan 80- och 90-tal stod Eva på sin kommersiella höjdpunkt. Och 1991 släpptes skivan som kom att i hög grad definiera Eva Dahlgrens karriär: En blekt blondins hjärta. – Det hände ju inte från en dag till en annan, plattan tog lång tid att producera och hela den perioden i studion var stökig, vi bråkade rätt mycket. Men under turnén kände jag att wow, de här låtarna fäster hos folk.

Det gjorde de verkligen. Plattan sålde i en halv miljon exemplar, hon vann fem Grammisar, och fick åka på stora turnéer. Ja, hon fick all den där bekräftelsen hon strävat efter – men hon fick också känna på att den kommer till ett pris.

– Det var en jättelång turné med jättemånga spelningar. Sommaren efter var jag med på Rocktåget med Tomas Ledin, och efter det kände jag mig helt färdig. Det var för stort för mig, och musiken försvann lite när kändisskapet tog över. Det blev också tydligt att medan mina vänner hade flyttat till förorten och skaffat barn, så var jag fortfarande ett popsnöre som skrev låtar och turnerade. Så ja, jag kände mig klar.

EFTER ROCKTÅGET 1992 bestämde hon sig för att sluta. Sista anhalten i Finland skulle bli hennes avsked. Nu i höst turnerar hon med plattan En blekt blondins hjärta igen, 30 år senare. Och lite så är det här i livet: man ändrar sig. Men då fanns en längtan efter en annan vardag, efter kärlek och barn. Allt det där skulle också komma. Bara något

I en relation gäller det att hitta viljan att bejaka olikheterna för att det ska bli något. Vilket Eva säger att de båda är väldigt bra på.

DISKOGRAFI

40 år som artist, här är fem av Evas skivsläpp.

1978 Finns det nån som bryr sig om.

1984 Känn mej.

1987 Ung och stolt.

1991 En blekt blondins hjärta.

2018 Jag vill bara vara fri.

år senare träffade Eva sin blivande fru Efva Attling, som då var artist och fotomodell gift med artisten Niklas Strömstedt. De båda Evorna hade visserligen rört sig i samma kretsar och var bekanta, eftersom även Efva varit popstjärna. Och ”en dag blev vi väldigt kära i varandra”. Men när de registrerade sitt partnerskap 1996 slog nyheten ner som en bomb och pressen löpte amok. Paret trodde nog att det hela skulle vara över på några veckor, men intresset höll på i betydligt längre än så. Kärleken sågs som sensationell, Eva blev skygg och svåråtkomlig.

Vad väcker det här för minnen nu?

– Det var en märklig period i livet, å ena sidan var det en härlig tid, vi hade ju träffats och hade en underbar familj, fina vänner och åkte på roliga resor. Samtidigt, när jag tänker tillbaka på det, känner jag mig rätt så instängd. Jag var hela tiden tvungen att förhålla mig till ett yttre hot. Så mycket energi gick åt till att skydda familjen och ungarna.

Hon beskriver dem, Eva och Efva, som motsatta energier, som Ferarrin och gräsklipparen, där Eva är den senare. – Vill man skapa något av motsatta energier så finns det en enorm blomstrande trädgård att ta tag i. Men det gäller att hitta viljan att bejaka olikheterna för att det ska bli något. Och det är Efva och jag väldigt bra på, säger hon och ler.

Det här med att ni är två Evor i en familj, när skapar det förvirring?

– Fascinerande sällan. Det är som att det där f:et i Efvas namn hörs. Dessutom brukar jag kalla mig för den långa snygga för att göra saken enklare för folk, skrattar Eva.

Någon gudstro har Eva Dahlgren inte, oavsett vad låtar som Vem tänder stjärnorna och Ängeln i rummet kommunicerar.

Eva fick inte biologiska barn. Men även om hon i sin bok skriver om att hon är slutet på en genetisk linje, så säger hon sig vara nöjd med upplägget som det blev, där Efva kom in i relationen med två små söner. – Nej, man måste inte ha biologiska barn, men ska det bli bra för alla så måste det finnas en vilja hos partnern att släppa in. Men det ligger även hos en själv. Jag har två pappor, dels min ”riktiga” pappa uppe i Umeå, och så pappa Janne som jag är uppvuxen med. Och det har aldrig varit snack om att han är min bonuspappa, nej, de är pappa och pappa. Det där funderade jag rätt mycket på när Adam och Simon kom in i mitt liv, att man kanske avskärmar sig själv lite genom att kalla sig för bonus. Man ska nog kliva in och säga att jag är mamma jag också, och ta sitt ansvar. På så sätt blir det mer på riktigt.

– När jag hänger med mina kamrater är det svårare, för vi leker ju som vi alltid har gjort. Och hennes bok återkommer med jämna mellanrum till ålder och att åldras. Hon skriver att: ”Jag brukar säga att en människas färger blir starkare med åren. Kanske färre. Men absolut starkare.” – Det här med att sörja sin »Det här med att ungdom känns som bortkastad tid. Det finns ju så många försörja sin ungdom delar med att bli äldre, framför allt för att annars är man död, känns som och det hade varit jävligt tråkigt. En annan är att man kan bortkastad tid.« släppa lite på sitt ego, nyfikenheten dras åt annat håll, och då upptäcker man så många saker som man kanske inte tänkte på som ung.

Det ger en också mer tid att njuta, vilket du sägs vara bra på. Stämmer det?

Och hur känns det nu att ha stora barn?

– Det är jättehärligt, man får en ny relation. Fast det är inte givet att man blir vänner eller gillar att hänga, och det handlar inte bara om man har varit en bra eller dålig förälder, man kanske inte jammar på samma sätt. För alla ungar är ju fristående individer, det får man absolut inte glömma bort. Men vi gillar att hänga, vilket jag är tacksam för.

Stora barn, liksom åldrande föräldrar gör det tydligt att tiden går.

– Oh, ja! Jag skulle vilja kalla mig expert på njutning. Fast jag kombinerar nytta med nöje, arbete först, och njutning sedan.

I boken skriver Eva att hon och Efva har en enda princip i livet: att aldrig tacka nej till champagne, denna utsökta uppfinning, där odlare slitit i åratal för att en människa för en kort sekund ska få en lyckokänsla i munnen. – Att tacka nej till ett glas vore som att säga nej till livet. Och det gör jag inte! •

EVAS TRE VIKTIGASTE LÅTAR

En plats på jorden ”Där kände jag för första gången att jag hade någon typ av förståelse för vad jag höll på med, mitt jobb som både låtskrivare och artist. Så den låten ligger mig varmt om hjärtat.”

Ängeln i rummet ”Det var fredagseftermiddag, folk hade tagit helg och jag skulle just gå hem, när ljuset föll in på ett speciellt sätt i mitt rum, och jag kände att jag måste bara göra en grej till innan jag går. Så jag satte mig vid pianot, och skrev låten på tio minuter. Det var som att den skrev sig själv. Fast det är heller inte sant, för antagligen hade jag hållit på där och processat och stångats med den i tre veckor innan den kom ut.”

Blå ”Det är en låt från 2016 som nästan ingen lyssnar på, och inte jag heller. Jag hade försökt spela in ett album i New York, men inte hittat rätt sound, och jag var rädd att jag förlorat förmågan. En vän tipsade om Johannes Berglund. Jag kände mig skeptisk, men när jag kom till hans källarstudio och såg en bild på Umeåslätten, varifrån jag också kommer, så kände jag att vi kanske har något gemensamt ändå. Han sa lite kärvt att ’lämna dina låtar så ska jag se om jag kan göra något’. Två dagar senare återkom Johannes, och hade gjort ett helt arr till Blå som var så galet, knäppt och lekfullt att jag direkt kände att det här är min kille! Han vågade ta mina grejer och göra något nytt.”