Ledamoten Johan Liljencrants
–Sveriges förste finansminister
Sven Fritz Greve Johan Liljencrants (tidigare Westerman) invaldes som ledamot i Kungl. Patriotiska Sällskapet år 1771. Han var dess ordförande i två perioder 1777 och 1813–1814 och ledamot i förvaltningsutskottet 1803–1807. Mandatperioderna var kortare på den tiden. Sven Fritz, professor emeritus i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, har i en nyligen utkommen yrkesbiografi tecknat Liljencrants i mångt och mycket banbrytande gärning som Sveriges förste finansminister.
Johan Liljencrants var under åren 1773–1786 Gustaf III:s och Sveriges förste finansminister och är landets fjärde »längste« på posten efter Gunnar Sträng, Ernst Wigforss och Carl David Skogman. Under hela sin karriär visade han en arbetsförmåga, som gick långt utöver det vanliga i tidens ämbetsmannavärld. Själv menade han, inte utan fog, att han som finansminister uträttat tre à fyra personers arbete och hanterat större summor offentliga medel än någon annan i landet. Egentligen var han finans-, handels- och ekonomiminister, och då han i slutet av 1770-talet tillika blev den som styrde alla tre grenarna av den splittrade finansadministrationen (det ordinarie statsverket, den kungliga finansförvaltningen och den kungliga riksgäldsdirektionen), nådde han en unik ställning i svensk statsförvaltning. Därtill var han ledamot av direktionen över kronobrännerierna, landets i särklass största industrikoncern, och ensam ansvarig för deras och övriga kronomagasins tillförsel och fördelning av spannmål.
Bokens nya bild av Liljencrants (och även av Gustaf III), som här bara kan skisseras, gäller bland annat
hans släktbakgrund, uppväxt, akademiska studier och karriär före utnämningen till finansminister. Han föddes i Gävle 1730 av Maria Christina Gyllenkrok (1691–1758) och Anders Westerman (1672–1739). Modern hörde till en finländsk adelssläkt, i vilken det vimlade av hovrättsdomare, medan fadern var prost av järnhandlarsläkt och 1705–1709 varit pastor vid Livgardet under Karl XII:s fälttåg och 1709–1721 krigsfånge i Ryssland. Johans bokliga studier var begränsade till läsning i hemmet, tre terminer vid hemstadens skolor och tre vid Uppsala universitet. Studierna hade 1745 avbrutits av att han ett par år var kontorspojke vid ett tobaksspinneri i Stockholm. Hans livslånga, djupgående aversion mot krig hade med största sannolikhet grundlagts av faderns berättelser om fältprästtidens upplevelser av krigets förskräckande destruktivitet.
Sin ämbetsmannabana började Liljencrants på Kommerskollegiet våren 1750, och under den gjorde han flera i samtiden uppmärksammade insatser. Han visade redan från början stor förmåga att ta sig fram, trots att han saknade börd och förmögenhet som hjälpmedel i karriären. För denna var det av stor betydelse att han tjänstgjorde som sekreterare vid den maktägande riksdagens fyra möten under perioden 1755–1770. Hans väldiga arbetskapacitet, hans kunnighet och energi, parad med självsäkerhet, knipslughet och en portion fräckhet framträder tydligt i samband med hans av riksdagen beslutade utlandsresa 1758–1760, som syftade till kommersiella och industriella studier jämte handels- och industrispionage. Under den visade han stor förmåga att få upplysningar av sakkunniga personer. Tack vare sina innehålls -
sällskapets ledamöter
rika reserapporter erhöll han en av riksdagen för honom inrättad tjänst som handelsintendent som skulle främja exporten av mer förädlade industriprodukter. Statsmakternas iver att utveckla en förädlingsindustri avtog emellertid. Då Liljencrants vid riksdagen 1765–1766 med knapp nöd avvärjt tjänstens indragning, insåg han att den inte längre var en språngbräda i karriären. Genom skickligt taktiskt agerande under en tvåårig befordringsstrid lyckades han 1770 bli utnämnd till kommerseråd och blev fram till 1773 det chefslösa Kommerskollegiets ledande ledamot.
Liljencrants var också en av landets främsta nationalekonomer, särskilt inom penning- och statsskuldsteori, men han hade även före statskuppen 1772 för kungen och regeringen presenterat betänkanden med nydanande försök att sammanställa bytes- och
betalningsbalanser jämte ekonomiskpolitiska rekommendationer som lade grunden för hans befordran: Ekonomisk tillväxt krävde en snar övergång från pappers- till silvermyntfot. En uthållig och konsekvent reformpolitik fordrade ökad makt för kungen i fråga om den ekonomiska lagstiftningen. Inom näringspolitiken borde fokus flyttas till jordbruket, i synnerhet åkerbruket.
Som finansminister gjorde Liljencrants en rad insatser på valuta- och kreditmarknaderna. Han utformade den 1773 oktrojerade privatägda affärsbanken Diskontkompaniet i Stockholm. Den och dess tio år yngre efterföljare i Göteborg var nya i fråga om såväl företagsform som bankrörelse och utvidgade högst väsentligt den formella kreditmarknadssektorn. Han spelade också en mycket viktig, om än inte lika nyskapande, roll vid övergången från pappersmyntfot till silvermyntfot 1777, hans mest betydelsefulla insats enligt den historiska litteraturen, som synes mig underskatta Gustaf III:s medverkan. När de inledningsvis gynnsamma ekonomiska förhållandena försämrades från 1783, vidtog Liljencrants åtgärder till skydd för silvermyntfoten, vilka 1786 inlemmades i Riksbankens valutapolitiska arsenal. Han hade också varit den ledande, när riktlinjerna för den framtida valuta- och penningpolitiken drogs upp vid 1778–1779 års riksdag, då huvudmålet för Riksbanken blev att bevara silvermyntfoten och det stabila penningvärdet. Han kunde även förmå banken att åta sig andra centralbanksuppgifter. Den blev »bankernas bank« för diskonterna och vid ett par tillfällen lender of last resort vid störningar på valuta- och penningmarknaderna. Liljencrants bidrog slutligen aktivt vid inrättandet av »Bankorevisionen«, ursprunget till den nuvarande Riksrevisionen.
På statsfinansernas område var Liljencrants den som bestyrde det mesta för att täcka de nästan ständiga bristerna i statens kassa. När han så småningom fick full kontroll över beredningen av riksstaterna, återupplivades principen att lämpa utgifterna efter inkomsterna. Fram till 1783 fick han till stånd minskade
obalanser i statsfinanserna. Till detta bidrog att statsskuldstjänsten bröts ut ur riksstaterna och överfördes till den nyinrättade riksgäldsdirektionen. Till Liljencrants starkaste grenar hörde den statliga upplåningen och statsskuldsförvaltningen. Han kunde ta upp utländska statslån med internationellt sett låg årsränta och konvertera äldre lån till lägre räntefot, vilket också skedde med den inhemska upplåningen.
Utvecklingen mot mer balans i statsfinanserna avbröts framför allt genom den kostnadskrävande krigs- och rustningspolitik som Gustaf III 1783 slog in på. Därefter tilltog motsättningarna mellan kungen och hans finansminister främst på detta men även på andra områden, såsom bankpolitiken. Detta i förening med Liljencrants 1785 och 1786 framförda fräna kritik av regeringsarbetet med förslag om ett slags departementalreform, som skulle minska kungens makt, ingav Gustaf III uppfattningen att Liljencrants var illojal, vilket ledde till att han i november 1786 sparkades uppåt till maktlöst riksråd.
Inom näringspolitiken var Liljencrants upphovsman till flera reformer. De två viktigaste, båda vid mitten av 70-talet, var införandet av den fria spannmålshandeln och inrättandet av de ständiga saltlagren.
Spannmål och salt var av avgörande betydelse för folkförsörjningen. Den fria handeln med spannmål medverkade troligen till en utjämning av de starka årliga och regionala variationerna i priserna på landets i särklass viktigaste marknad, och de ständiga saltlagren innebar att stapelstäderna tvingades att importera och lagra tillräckligt med salt för att trygga tillgången på denna nödvändighetsvara.
Förslaget om friare spannmålshandel framlade Liljencrants under Kommerskollegiets av honom ledda energiska medverkan i hanteringen av den katastrofala försörjningskris som 1771 års svåra missväxt ledde till. Vid denna kris var han såsom medlem av Kungl. Sällskapet Pro Patria, och senare i Kungl. Patriotiska Sällskapet, även aktiv vid dettas välgörenhetsinsats för de svältande i den av hungersnöden hårt drabbade Dalasocknen Malung. För av Pro Patria insamlade 69 269 daler kopparmynt inköptes korn och råg, som Malungsborna på Liljencrants förslag i efterskott skulle betala med dagsverken till ett värde långt under erhållet spannmålsvärde. Dagsverkena överlämnade Pro Patria till Kungl. Maj:t, som beslutade att de skulle fördelas på arbeten i socknen till nytta för både det allmänna och allmogen.
sällskapets ledamöter