Fredrik Björn - en presentation av donatorn

Fredrik Björn – en presentation av donatorn

Stiftelsen Fredrik Björns Donationsfond

Fredrik Björn – en minnesteckning Erik Norberg, ordförande Kungl. Patriotiska Sällskapet

M

edicinaren och botanikern Karl Fredrik Björn testamenterade en stor summa pengar till Kungl. Patriotiska Sällskapet för att delas ut till »trotjänarinnor, som under minst 20 år haft tjänst i Stockholm, varav minst fem år i samma familj«. Med tiden har villkoren ändrats, men årligen delar Stiftelsen Fredrik Björns Donationsfond ut betydande belopp. Medlen ställdes till förfogande 1920, och när Sällskapet nu i etthundra år kunnat förfoga över donationen, vill vi tacksamt uppmärksamma personen Fredrik Björn.

Fadern Carl Gustaf Björn var son till en smidesmästare från Finspång. Men hellre än smedjan valde han växtriket, och i tidiga år började Carl Gustaf arbeta i bruksträdgården. Han fann att yrket tilltalade honom, och vid 19 års ålder flyttade han till Stockholm för att gå i tjänst hos Sven Bergqvist, ålderman bland huvudstadens trädgårdsmästare.

Bergqvist var, som många trädgårdsmästare på Söder, ägare till stora ännu obebyggda fastigheter. I hans fall vid Götgatan, vid Barnängen samt en strandtomt vid Fatburssjön, nuvarande Medborgarplatsen, och Södra station. Han bodde i det gamla huset i dagens Björns trädgård. Tomten hade omnämnts som trädgård 1645 och 1766 hade ett envåningshus uppförts av trädgårdsmästaren Kristian Osthoff. 1817 byggde trädgårdsmästaråldermannen Fredrik Holmgren på ytterligare en våning och efter honom kom således Bergqvist. Detta var en trädgårdsmiljö med tradition.

Under de närmaste åren tjänade Carl Gustaf som dräng i kvarteret Pelarbacken större, strax norr om Björns trädgård. Han arbetade upp sig till gesäll och så småningom till trädgårdsmästare. Med den ställningen blev det möjligt för honom att gifta in sig i den

förnäme åldermannens familj. Trots de stora egendomarna kom Bergqvist så småningom på obestånd.

Fastigheterna i utkanten av staden var ännu närmare mitten av 1800-talet inte särskilt värdefulla och vid hans bortgång fanns det inte ens medel till begravningskostnaderna.

Efter svärfaderns död flyttade Carl Gustaf Björn in i det gamla åldermannahuset. Han lyckades dessutom förvärva egendomarna vid Götgatan och flera andra av Bergqvists fastigheter. Det visade sig vara en mycket lyckad investering, då stadsdelen plötsligt kom i stark expansion. 1858 fylldes Fatburssjön igen, Södra station anlades och Södra Bantorget blev en stor handelsplats.1866 kom Lindhagenkommittén med sitt genomgripande förslag till Stockholms reglering och utbyggnad.

Björns trädgårdsrörelse blev omfattande och framgångsrik. Själv var han snart en etablerad person i staden och fick plats i riksdagens andra kammare, i Stockholms stadsfullmäktige samt åtskilliga kommunala styrelser och nämnder. I Stockholms gartnersällskap var han under många år skattmästare och sällskapet brukade hålla sina möten i hans rymliga bostad.

Vid sin bortgång 1888 efterlämnade han en ansenlig förmögenhet.

Makarna Carl Gustaf och Johanna Björn hade den 21 mars 1855 fått sonen Karl Fredrik. Men modern gick tidigt bort och enligt tidens sed hade fadern inte särskilt mycket tid över för sin son. Han var fullt upptagen av sitt yrke och alla offentliga uppdrag och som utpräglad sällskapsmänniska hade han en stor umgängeskrets. I stället var det ett par äldre mostrar som fick svara före den unge Fredriks fostran och det kom nog att starkt prägla hans uppväxt.

 3

Efter studentexamen skrev Fredrik in sig 1873 vid Uppsala universitet, där han två år senare avlade en grundläggande medicinsk filosofisk examen. Han flyttade sedan till Karolinska institutet för att fullborda sin utbildning till läkare, men nu visade sig de karaktärsdrag som skulle prägla honom hela livet, anspråkslöshet och djupa tvivel om den egna förmågan.

En studiekamrat, läkaren John Bexelius, har i sina opublicerade minnesanteckningar gett gott utrymme åt den gode vännen. De kom i kontakt vid Karolinska institutet, när Fredrik Björn var i 25-årsåldern. Bexelius betraktade först den äldre kamraten med viss vördnad men kom snart i fatt i studierna, eftersom Björn aldrig kunde samla sig till tentamen. När han märkte att vännen kunde betydligt mer än han själv, föreslog han att de båda skulle gå upp och tentera gemensamt i farmakologi eller fysiologisk kemi. Björn godtog detta, men det skulle visa sig att han ideligen upptäckte nya böcker som han inte hade trängt in i. Till sist fick Bexelius gå upp ensam.

Ytterligare ett försök gjorde Bexelius, när man kom till ämnet om hjärnan. De båda lyckades komma över en konserverad hjärna och inom kort insåg han att Björn kunde betydligt mer än han själv. Han bearbetade vännen intensivt och fick så småningom med honom på en tentamen för anatomen Gustaf von Düben.

Björn trädde inför den bekante professorn skakande av nervositet och lyckades med pincetten i darrande händer förstöra ett prov av den hjärna som visades upp. Men den förstående von Düben fick Björn att lugna sig och denne kunde så småningom avlägsna sig efter godkänt resultat och en uppmuntrande klapp på axeln.

Men trots framgången blev det bara Bexelius som tenterade vidare, medan Björn dröjde vid sin kurslitteratur. Efter en längre tid uppvaktade Bexelius von Düben för att tala för vännen och slutligen förklarade professorn att det vore väl bäst att »söka upp honom i hans egen kula«. Sagt och gjort, på själva nyårsafton lånade Bexelius sin pappa grosshandlarens täck4

ta vagn och de for iväg uppför backarna på Söder till Björns hus vid Götgatan. När de trädde in möttes de av Fredrik Björn i en sliten gammal nattrock försjunken vid det av böcker täckta skrivbordet. Snabbt drog han på sig bonjouren inför gästerna och så fort han lugnat ned sig och förstått ändamålet med besöket kunde tentamen börja. Han blev väl godkänd och det hela slutade med att professorn hjärtligt lyckönskade honom. Men detta var Fredrik Björns sista tentamen.

Bexelius blev alltmer upptagen med sin tjänstgöring och hade inte längre tillfälle att följa Björns studier. Men det var uppenbart att Björn kände ett ökande motstånd mot besöken på Karolinska institutet. Han fortsatte visserligen att gå på föreläsningar, särskilt i farmakologi, och det blev hans lycka. Ämnet leddes av farmakologen Carl G. Santesson, som inte bara var en känd specialist utan även en varmhjärtad man, som upptäckte Björns talanger. Han visste att det vid institutionen fanns ett gammalt herbarium av stort värde och han lyckades intressera Björn för detta. Björn fick nu ett eget rum, där han i lugn och ro kunde ägna sig åt sina botaniska intressen. Han ordnade upp samlingen mönstergillt och försåg den med anteckningar som svällde ut till en uppsats.

Santesson insåg att denna borde publiceras i en lämplig skrift, men Björn stegrade sig vid tanken på att behöva framträda offentligt som författare. För att undvika att uppsatsen begrovs i en skrivbordslåda, blev den enda lösningen att man satte Santesson som författare. I sin runa över Fredrik Björn i Svenska Dagbladet i februari 1915 återkom Santesson till ämnet: »Hans rika kunskaper, hans varma intresse, stora flit och grundlighet kom sålunda till gagn, ehuru hans stora obenägenhet att framträda och på något sätt göra sig bemärkt medförde, att han intet publicerat och blott med största svårighet kunde förmås tillåta att andra i sina uppsatser omnämnde hans rön och det bistånd han lämnat.« Björn övergav ganska snart tanken på att avlägga medicine kandidatexamen, men han fortsatte under

Fredrik Björn, studentfotografi.

många år att följa de studier som mest intresserade honom, särskilt farmakologi och fysiologi. Så länge hans hälsa tillät, arbetade han under Santesson med att ordna drogsamlingen vid den farmakologiska avdelningen. Här kom han också i nära kontakt med Severin Jolin, professor i kemi och farmakologi. Jolin var en stor auktoritet inom sin disciplin men även under den långa tiden 1885 till 1919 sekreterare i Kungl. Patriotiska Sällskapet och samarbetet dem emellan skulle nog visa sig lyckosamt för vårt sällskap.

Vänskapen mellan Fredrik Björn och John Bexelius fortsatte under många år. De delade intresset för teater och tog långa promenader utanför stadens tullar.

Någon friluftsman var inte Björn, men det hände att han en varm sommardag tog ett dopp vid badanläggningen på Riddarholmen. Vid besök i familjen Björns stora hus lade Bexelius märke till den egenartade stämningen. De båda mostrarna levde för sig uppe på vinden, medan Fredrik satt och läste eller ibland tog igen sig vid pianot med något stycke ur en bekant opera. Fadern bekräftade för Bexelius att det uppstått en besvärande klyfta mellan far och son, som gick var för sig i det stora huset. Han tyckte sig bli bemött med kyla och ointresse, medan det enda han ville var att sonen skulle få kraft att fullborda sina studier.

Det har i vänkretsen sagts att Fredrik Björns mor skulle ha avlidit genom att förblöda efter en misslyckad operation. Detta skulle ha gjort fadern närmast hatisk till läkare och hos sonen ha skapat djupa komplex inför studierna. Vi har ingen närmare kännedom om detta, men olikheten var i alla fall stor mellan den praktiskt lagde och affärssinnade fadern med sitt stora umgänge samt den tillbakadragne och inåtvände sonen med sina speciella studieintressen. Den som spred värme åt alla i huset var den gamla gårdvaren Kastor.

Med tiden blev det en vana för Björn att inta sina söndagsmiddagar hos familjen Bexelius. Där fanns åtskilliga ungdomar, både pojkar och flickor. Enligt John Bexelius satte Björn kvinnorna högt, och han ska ha blivit mycket intresserad av dottern till en annan av familjens vänner. Men initiativkraft hade han inte och flickan gifte sig i stället med en bror till John. Vänskapen stod emellertid kvar och resten av livet umgicks Björn nära med familjerna i släkten Bexelius. Inte sällan återgäldade han deras gästfrihet genom att bjuda på middag på någon bättre restaurang. Erfarenhet av kvinnor fick han söka på annat håll.

Under sina sista decennier avstod Björn från föreläsningar och övningar på Karolinska institutet. Han levde för sina intressen och som förmögen ungkarl.

Fastigheterna hade bidragit till faderns förmögenhet och genom att fortsätta sälja av trädgårdstomter på Söder blev Fredrik Björn så småningom miljonär.

 5

Till rummen i huset vid Björns trädgård lät han snickra förstklassiga möbler och utan att vara någon stor kännare samlade han en hel del konstföremål. Under många år vakade samma trotjänarinna över huset.

Hon skapade ordning och hemtrevnad och övertog alltmer av hushållet.

Biblioteket fylldes särskilt med botanisk litteratur, och gäster inbjöds till visning av praktfulla planschverk. Hans främsta vurm var växterna och särskilt av rosor och kamelior skaffade han sällsynta arter, som han omsorgsfullt odlade i sin mönsterträdgård. Det berättades att han kände var och en av de hundratals örter, buskar och träd som prydde trädgården. Men där fanns också medicinalväxter och man har på senare tid hittat spår av både tobak, spikklubba, opievallmo och bolmört.

Visserligen tedde sig Björn som en enstöring, men han upprätthöll nära kontakt med släkten Bexelius familjer. En av de små döttrarna har berättat att hon efter att ha visat intresse för blommor fått sig tillsänt ett exemplar av verket Svensk botanik. En annan som bodde i närheten mindes senare hur barnen fått springa längs den långa gången genom Björns trädgård.

Trädgården var omgiven av ett plank och i ena hörnet fanns ett lusthus, där det brukade serveras förfriskningar. Fredrik Björn brukade under promenaderna plocka buketter till gästerna, men någon annan fick inte bryta en enda blomma. Större mängder krukväxter ska inte ha funnits i huset.

Björns liv fördystrades med tiden av tilltagande sjuklighet med gikt, njurproblem och försvagad syn.

Några gånger reste han till kurorten Wiesbaden för att sköta hälsan. John Bexelius, som en gång följde med honom dit, har berättat hur Björn tog in på det bästa hotellet och där bemöttes med stor artighet av hotellpersonal och hovmästare, som han rikligt försåg med drickspengar. Visserligen var han på grund av hälsan försiktig med starkvaror, men när han bjöd var det med de bästa vinerna.

Fredrik Björn avled den 29 januari 1915. »En av 6

huvudstadens märkligaste invånare har för några dagar sedan slutat sina dagar«, meddelade Svenska Dagbladet efter begravningen på Norra kyrkogården. Ett större antal människor, gamla kolleger, vänner samt mottagare av donationer hade samlats till Karl XV:s sorgmarsch, operasångaren Henning Malms framförande av »Mina levnadstimmar stupa« och Björns gamle välgörare professor Carl G. Santessons inkännande ord om en begåvad men ytterst tillbakadragen man.

Testamentet presenterades utförligt i tidningarna, och innehållet ger en god bild av Björns professionella och humanitära engagemang: Uppsala universitets botaniska trädgård (200 000), Ersta diakonissanstalt (200 000) inklusive en årlig livstidsränta om 3 000 till Björns gamla hushållerska, Sophiahemmet (150 000), Röda korset (100 000), Tekniska högskolan i Stockholm (100 000) för resestipendier till yngre ingenjörer, Borgerskapets änkehus (50 000), Stiftelsen för gamla tjänarinnor (50 000), Sällskapet Pro Patria (50 000), Stockholms nation i Uppsala (25 000), Föreningen för räddning av skeppsbrutna (25 000), Vetenskapsakademiens astronomiska observatorium (10 000), Frimurarbarnhuset i Kristineberg (10 000), Katarina församlings kyrkoråd (10 000) för fattiga nattvardsbarns kläder, Sveriges allmänna djurskyddsförening (10 000). Därtill kom ett antal mindre summor, varav 5 000 kronor var till bröderna Bexelius fem döttrar.

Fredrik Björn hade under många år följt och dragit fördel av utbyggnaden på Södermalm. Nu lämnade han Stockholms stad företräde till förvärv av den stora fastigheten på Götgatan för 1 800 000 kronor, och Järnvägsstyrelsen detsamma för tomten intill södra stationsområdet för 4 kronor per kvadratfot. Beloppen ansågs enligt pressen mycket låga och tolkades som uttryck för Björns intresse för stadens fortsatta utbyggnad.

Den behållning som sedan återstod, 1 264 996 kronor, delades med ena hälften till Operan och den

andra till Kungl. Patriotiska Sällskapet. Dessa var således huvuddestinatärer. Operans medel skulle gå till löpande utgifter, medan donationen till Kungl. Pat­ riotiska Sällskapet avsågs för pension till ålderstigna tjänarinnor som under minst 20 år haft tjänst i Stockholm, varav minst fem år i samma familj.

Fredrik Björns gåva är den största donation som Patriotiska Sällskapet någonsin mottagit, och en fråga är naturligtvis hur det kom sig att donatorn valde detta sällskap. Staffan Högberg och Göran Nilzén, som båda har skrivit Sällskapets historia, uttrycker sig för-

Heinrich Neuhaus panorama över Stockholm på 1870-talet, markeringen visar Björns trädgård. Bilden är beskuren.

siktigt men lutar åt att samarbetet i Karolinska institutets drogsamling mellan Björn och Sällskapets sekreterare Severin Jolin var starkt bidragande. Säkert har det varit så. Man kan tillägga att testamentet visar att Björn var väl orienterad om de allmännyttiga sällskapens betydelse i denna tid, inte minst inom det sociala området. Intressant är även att han testamenterade ett belopp till Patriotiska sällskapets systersällskap Kungl.

 7

Björns trädgård och huset mot Katarina kyrka, målning av John Kindborg 1881.

Sällskapet Pro Patria och till Stiftelsen för gamla trotjänarinnor.

Trotjänarinnor var då en viktig kategori i samhället, ofta ett sammanhållande inslag i familjernas liv.

Omkring 100 000 personer ska ha varit anställda i hushållstjänst särskilt i storstäderna. När de måste lämna sin plats stod de inte sällan på bar backe, och först 1913 fattade riksdagen beslut om inrättande av en allmän pensionsförsäkring.

Ett syfte med Sällskapets medaljutdelning var att bidra till gemenskap mellan anställda och arbetsgivare. Hemmet var således vid denna tid en viktig arbetsplats, och i slutet av 1800-talet blev det vanligare att medalj för lång och trogen tjänst delades ut till trotjänarinnor. 1867 hade också Sällskapet fått en donation av kammarfrun Elisabeth Collander med villkoren att pension skulle utgå till »fattiga mamseller« eller »ålderstigna eller sjukliga ogifta gummor av tjänsthjons­ klassen«. Steget därifrån till Björns donation var inte 8

långt, och Patriotiska Sällskapet var inte heller främmande för behoven inom området.

Med åren har antalet mottagare som passade in i testamentets villkor minskat och 1986 ändrades stadgarna efter permutation. Sedan dess går stödet till »behövande kvinnor som under lång tid (minst 15 år) tjänat i hushåll, sociala eller medicinska institutioner vars verksamhet är att vårda människor«. 2020 kunde Patriotiska Sällskapet fördela över 6 miljoner kronor till 240 personer. Nu har bidragen till minne av Fredrik Björn delats ut i ett sekel.

Källor och litteratur: Katarina kyrkoarkiv; Svenska Dagbladet, Historiskt sidarkiv; John Bexelius självbiografiska anteckningar (opubl.); Lars Ericson, Stockholms historia under 750 år (2001); Marie Hansson & Uaininn O’Meadhra, Växternas Stockholm (2020); Staffan Högberg, Kungl. Patriotiska Sällskapets Historia (1961); Heinrich Neuhaus, Panorama över Stockholm på 1870-talet (1954); Göran Nilzén, Kungliga Patriotiska Sällskapet under fyra sekel (2014).

Över hundra år med generösa bidrag

Å

r 2020 fir ade Stiftelsen Fredrik Björns Donationsfond 100 års utdelning av bidrag.

I Fredrik Björns testamente donerades 632 498 kronor till Kungl. Patriotiska Sällskapet att förvalta som en till Sällskapet anknuten stiftelse med syftet att dela ut pensioner till »trotjänarinnor«. I dag har Donationsfonden tillgångar på cirka 300 miljoner kronor. För att ihågkomma den generöse donatorn höll Sällskapet en liten minnesstund med kransnedläggning vid familjegraven på Norra begravningsplatsen i Solna.

Bidrag ur Stiftelsen Fredrik Björns Donationsfond delas nuförtiden ut till kvinnor över 50 år som har varit anställda som hembiträde, diakon eller med sjukvårdande uppgifter i minst 15 år i Stockholms län och med en inkomst under fyra prisbasbelopp och med ett kapital som understiger ett prisbasbelopp, Skatteverkets gränser för den som räknas som behövande. Bidragen är skattefria.

Under hösten kan medel sökas på särskild blankett som finns på Sällskapets hemsida. Stiftelsen har gått ut med en bred annonsering i lokalpress i Stockholms län för att få in så många ansökningar som möjligt och är även i kontakt med organisationer som kan hjälpa till med att sprida information om möjligheten till bidrag. Sista dag för ansökan är varje år i slutet av oktober. Sedan fattas beslut vid stiftelsens decembersammanträde och stipendierna betalas alltid ut före jul.

Ständige sekreterare Kjell Blückert och ordförande Erik Norberg lägger ner en krans vid Björns familjegrav. Foto: Anette Jonsson.

 9

STIFTELSEN FR EDR IK BJÖRNS DONATIONSFOND Donationsfondens bidrag går till kvinnor över 50 år som har varit anställda som hembiträde, diakon eller med sjukvårdande uppgifter i minst 15 år i Stockholms län med en pension eller inkomst under fyra prisbasbelopp.

KONTAKTUPPGIFTER Kungl. Patriotiska Sällskapet Eriksbergsgatan 12a 114 30 Stockholm info@kungligapatriotiskasallskapet.se 08-611 12 62 Stiftelsen Fredrik Björns Donationsfond Org. nr 802007-6173 www.kungligapatriotiskasallskapet.se

Tapetmönstret på omslaget togs fram på 1850-talet av Kåbergs Tapetfabrik.

Mönstret på insidan av omslaget är framtaget under 2019 av formgivaren Lisa Lanning för Bengt Gustaf Jonshults bok Kungl. Patriotiska Sällskapets medaljer och hedersbelöningar. Det bygger på Sällskapets logotyp som i sin tur är en detalj ur det ursprungliga emblemet från 1700-talet.

Gr afisk for m och produktion: Bitte Granlund, Granlunds Grafiska, Norrtälje Tryck: Norrmalmstryckeriet, Sollentuna 2021

Fredrik Björns STIFTELSEN

DONATIONSFOND