Festen som kom av sig

Det var penkkis 1983 och festen var kanske inte längre i full gång, men hade inte heller avmattats helt. Någon hade somnat på en soffa i den gamla, anrika lägenheten i Kronohagen, någon letade i värdfamiljens kylskåp efter nattmat. Själv satt jag i en annan soffa och drack konjak ur en syltburk och förbättrade förmodligen världen. Skolan var slut, studentskrivningarna väntade och den ljusnande framtid var vår. Åtminstone trodde vi det. Hurra.

Klockan var kanske tre slagen då någon märkte att en av oss hade fallit ner från balkongen på tredje våningen och låg livlös på gårdsplanen. Nödnumret 000 var färskt, men någon kom ihåg det. Innan ambulansen kom sökte jag mig av någon anledning, som fortfarande för mig är en gåta, ner till gården. Min klasskamrat levde fortfarande, han andades svagt, men rosslande och låg i en stor pöl av blod och annat oigenkännligt, onämnbart. Kort därefter dog han.

Jag minns att han bar mörkblå byxor av bredrandig manchestersammet och en rutig tröja med blått rutigt mönster. Vad jag själv hade på mig har jag inget minne av.

En av de närvarande lärarna kom också ner till gården, muttrade något ohörbart och promenerade sedan stilla i väg.

Några av dem som var med på festen träffar jag då och då. Vi brukar inte prata om det som hände. Det finns en tyst överenskommelse: du var där, jag var där, vi vet...

Den andra närvarande läraren stannade kvar, mötte polis och ambulanspersonal, följde sedan med mig hem, eftersom jag bodde nära vår skola. Mina föräldrar hade nyss stigit upp för att möta sin vardag, jag tror det var en fredag. De blev onekligen litet ställda av att jag och min klassföreståndare dök upp för att få en kopp kaffe och en smörgås innan vi tillsammans begav oss till skolan för att träffa rektorn och berätta vad som skett under nattens timmar.

Redan samma dag arrangerades en samling i skolan för oss abiturienter. Chocken hade inte lagt sig, utan vi var apatiska, oroliga, skärrade, gråtande, skrattande...

Någon vecka senare inleddes studentskrivningarna och vi fick pressa tillbaka minnesbilderna från vår gemensamma fest den där torsdagen. Sammanbitet arbetade vi oss igenom påfrestningarna, stämningen var dämpad, studentskrivningarnas air av högtidlighet var som bortblåst, detta handlade om att fysiskt ta sig ut på andra sidan för att snabbt kunna gå vidare och se vad som händer, vad som står i beredskap för oss.

Och vi kom ut på andra sidan.

Några av dem som var med på festen träffar jag då och då. Vi brukar inte prata om det som hände. Det finns en tyst överenskommelse: du var där, jag var där, vi vet... Orsaken till att han föll från balkongen är okänd. Teorierna var åtminstone då många.

Vi har inte haft mer än en klassträff sedan dess. Traumat är starkt. Men nu skall vi fira vårt 40-årsstudentjubileum.

Tid har passerat, vi möts igen som äldre, rentav vuxna och skiljdes åt som unga, rentav barn.

Grundutbildningen vid universiteten ska inte bygga på affärshemligheter

I tidningen Läraren nr 6/2023 får vi läsa om eventuella förändringar som Åbo Akademi står inför om Helsingfors Universitet ger sig in på samma utbildningsbana, att utbilda finlandssvenska rektorer. Då man läser artikeln “Dragkamp mellan ÅA och HU om rektorsutbildningen på uppseglande” fås känslan att ett delat utbildningsansvar upplevs av ÅA som ett hot mot rektorsutbildningen. ÅÅ har förtjänstfullt utbildat finlandssvenska rektorer i 40 års tid.

Om ÅA ska dra nytta av sin 40 åriga erfarenhet måste erfarenheten kontinuerligt överföras till nästa generations utbildare. Varför är man då rädd att dela med sig kunskapen mellan universiteten som bygger på en ideologi om att vetenskapliga framgångar delges, testas och vidareutvecklas? Grundutbildningen vid universiteten ska inte bygga på affärshemligheter.

Nya utbildningsaktörer garanterar inte automatiskt bättre utbildningskvalitet. Mångfald brukar dock vara i mångt och mycket bättre än monopol.

Inom ÅA verkar det råda en hög självtillitskultur, utbildningskvaliteten anses bra då den baserar sig på stark kunskap, goda utvärderingar och lång utbildningserfarenhet. Enligt Åbo Akademis Michael Uljens, professor i pedagogik, har ÅA tillsammans med Centret för livslångt lärande ett fungerande koncept för rektorsutbildningen. Som nyligen utexaminerad rektor med lång erfarenhet av skolvärlden och verksam rektor är jag fundersam om ÅA har ett väl fungerande utbildningskoncept, är rektorsutbildningen tillräckligt bred för framtidens ledarskapsutmaningar? Jag har svårt att omfatta ÅA:s och CLL:s syn på HU:s oförmåga att bidra till en bättre rektorsutbildning. Ett gott samarbete betyder inte att alla gör allt på olika håll, utan man bidrar med sina styrkor och kompletterar varandra.

Då samhället och skolvärlden är i ständig förändring krävs trygga, kunniga och modiga ledare som kan utveckla skolan utifrån lärarnas, elevernas och samhällets behov. Våra rektorer ska vara experter på allt från pedagogik och ekonomi till politisk lobbning. Därtill behövs också god kommunikations-, samarbetsoch konflikthanteringsförmåga. Listan över vad en rektor borde kunna är lång. Uppfyller rektorsutbildningen dagens krav? Frågan vad som ska undervisas borde även synas i sömmarna liksom frågan vem ska utbilda rektorerna. Utgående från den mångfasetterade arbetsbilden som rektorer har anser jag att rektorsutbildningens omfattning borde jämstäl- las med behörighetsstudier för ämneslärare. Dagens rektorer är i olika karriärskeden. Om flera aktörer delar på utbildningsansvaret så finns bättre möjligheter att erbjuda mångsidigare kompetensutveckling för rektorerna. Nu ligger ansvaret ganska långt på rektorerna att själva planera sin fortbildningsstig. Flera rektorer har en alltför hög arbetsbelastning, att därutöver planera sin fortbildningsstig kan upplevas betungande. I en del kommuner har man gått inför delat ledarskap för att minska rektorernas arbetsbörda. Ett dynamiskt samledarskap kan vara framtidens melodi. Att införa en ny arbetskultur tar tid och kräver nya förhållningssätt av både rektorer och lärare. Rektorsutbildningen borde innehålla omfattande utbildning i delat ledarskap samt rektorernas arbetsförhållanden borde diskuteras mångsidigare. Arbetarskyddsfrågor och frågor kring hållbart arbetsliv bör lyftas upp. Fortfarande har vi endast 24 timmar i dygnet, alla har rätt till ett privatliv och tillräcklig återhämtning.

I artikeln lyfter ÅA fram de goda utvärderingsresultaten i rektorsutbildningen, men är resultaten trovärdiga? Det finns en risk att utvärderingarnas sanningshalt lider då kursdeltagarna ger sin syn på utbildningen innan betyg och portfolioutlåtande fås. Nödvändig konstruktiv kritik kan därför utebli eller förskönas. Efter studierna kan även deltagarnas syn på utbildningens kvalitet ändras. En mera heltäckande kvalitetsgranskning av utbildningen kunde fås med en opartisk utvärderare samt med en senarelagd utvärderingsmöjlighet för kursdeltagarna.

Det kan vara svårt att skifta synsätt och ändra föreställningar om hur rektorsutbildningen ska formas. Erfarenhet är bra, men bristen på konkurrens kan leda till stagnation. Nya utbildningsaktörer garanterar inte automatiskt bättre utbildningskvalitet. Mångfald brukar dock vara i mångt och mycket bättre än monopol. Tillsammans kan universitet jobba för en högklassig rektorsutbildning, där ett av målen är att höja på attraktionskraften för rektorsyrket samt ge rektorerna en mångsidig ledarskapskompetens. Jag välkomnar tanken att ÅA, CLL och HU tillsammans utbildar rektorer. Utbildningsansvaret kan delas om viljan finns. Det blir ingen dragkamp om alla drar i samma riktning.