Andernas heliga koder by Livsenergi

A NderNas

H eliga K oder

ANderNas Heliga Koder

MUNAY-KI

10 SCHAMANSKA INITIERINGAR

för att läka dina sår, utveckla din medvetenhet och finna ditt kall

Marcela l obos

Översättning: Eva Trägårdh

THE SACRED ANDEAN CODES

Originally published in 2023 by Hay House Inc., USA

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Åsikterna i boken är författarens egna. Råd och metoder som beskrivs i boken bör ses som alternativa och följs på eget initiativ. Frångå inte ordinär läkarvård.

Originalets titel: The Sacred Andean Codes

Författare: Marcela Lobos

Översättning: Eva Trägårdh

Formgivning omslag: Barbara LeVan Fisher

Illustrationer i inlaga: Gabriel S. DiBiase-DeMoreta Formgivning svensk inlaga och omslag: Art Industry

Tryck: ScandBook AB, 2024

ISBN: 978-91-89437-85-2

Utgiven av Livsenergi

Forumvägen 14

131 53 Nacka www.livsenergi.se

Till min dotterdotter Lina och till alla världens barn

Kapitel

INNEHÅLL

FÖRORD

av Alberto Villoldo, Ph.D.

Ursprungsfolkens skapelseberättelser omfattar ofta många dimensioner och icke-linjära tidsperspektiv och följer sällan en kronologisk tidslinje – i synnerhet när man talar om ”nya” initieringsriter. Trots det känner jag att jag vill inleda det här förordet med en kronologisk beskrivning av hur jag kom i kontakt med de livsförändrande initieringsriter som kallas för Munay-Ki. Min önskan är att min berättelse ska ge dig en tydlig vägbeskrivning inför dina upplevelser av och med de här riterna.

I början av 1970-talet fick jag forskningsanslag för att studera de medicinalväxter och läkemetoder som användes av Amazonas schamaner. Vid den tiden hade jag nyss avlagt min doktorsexamen och ansvarade för ett litet forskningslaboratorium vid San Francisco State University. Genom vårt arbete där ville jag ta reda på om det var möjligt att skapa inte bara psykosomatisk sjukdom utan också psykosomatisk hälsa.

Jag blev vägledd till detta arbete av min professor, dr Stanley Krippner, i samband med att vi skrev en bok tillsammans med titeln The Realms of Healing. Dr Krippner uppmuntrade mig att studera de psykedeliska växter som schamanerna använde för att få en upplevelse av den osynliga världen, liksom de kraftfulla buskar och barker som har en förnyande verkan på kroppen och

hjärnan. Under den tiden då jag arbetade med schamanerna i regnskogen fick jag höra talas om de gamla mysterieskolorna, som förr i tiden hade funnits på många håll i Anderna men som hade raserats i samband med inkvisitionen. Jag hade alltid trott att det bara var frågan om gamla sagor, ända tills jag träffade en namnkunnig schaman från staden Pucallpa – som är Amazonasflodens innersta hamn – som sa så här till mig: ”Vi kan tala med växterna, och de läker och undervisar oss. Men det är i Anderna som mästarschamanerna finns.”

Det här väckte min nyfikenhet. Och när jag sedan i början av år 1972 var med om en ayahuasca-ceremoni i Amazonas, fick jag en vision av vad som såg ut som en stad av guld. Aha, tänkte jag, det måste vara den legendariska staden El Dorado som så många upptäcktsresande har letat efter. En vecka senare gick jag ombord på ett plan till Perus huvudstad Lima, och därifrån gav jag mig iväg på en sju dagar lång bussfärd till det gamla inkarikets huvudstad Cusco för att försöka få kontakt med en av de här mästarschamanerna och hitta någon som kände till staden av guld.

När jag befann mig i Cusco igen på hösten samma år fick jag veta att Machu Picchu kallades för Staden av ljus. Under det här besöket träffade jag och blev god vän med dr Manuel Chávez Ballón, som då var verksam som chefsarkeolog på Machu Picchu. Han berättade för mig om en stad som kallades för ”Choquequirao” (Staden av guld) som få hade utforskat. Vi började genast planera en expedition till denna arkeologiskt intressanta plats, och mina sponsorer i USA ville gärna finansiera detta äventyr. Vid den här tiden var dock Peru invaderat av den maoistiska gerillan och därför kom vi aldrig iväg. I stället blev det Marcela som under 2009 kom att utforska den berömda Staden av guld, och sedan fortsatte vandringen till Vilcabamba (den heliga platsen) och därefter till Espiritu Pampa (andarnas plats). Det här var inkafolkets fyra heliga städer, som alla låg långt borta från människornas fysiska värld och närmare den osynliga andevärlden. Än i dag är det mycket få människor som har utforskat inkafolkets fyra omtalade

”hemliga städer”. Jag är övertygad om att de är det verkliga El Dorado – där finner vi inte väggar täckta med guld utan inkafolkets sanna skatt: den hemliga kunskapen.

Under mitt första besök i Cusco berättade dr Chávez Ballón för mig om en expedition han hade lett för att besöka q’erofolket, som är inkafolkets sista ättlingar. Q’erofolket hade hållit sig borta från det västerländska samhället i 500 år och bott i byar på 4 500 meters höjd där de spanska erövrarna inte kunde hitta dem. De talade perfekt quechua och levde i enlighet med sina gamla traditioner. En av medlemmarna i den ursprungliga expeditionen till q’erofolket var arkeologen Òscar Núñes del Prado, vars son Juan senare blev en framstående lärare inom de andinska traditionerna och som också blev en nära vän till mig.

I början av 1970-talet fungerade dr Chávez Ballóns hem i Cusco som en livlig samlingsplats för studenter från ursprungsbefolkningen som gick på Cuscos universitet. De hjälpte honom att skapa väggmålningar som föreställde inkafolkets ceremoniella konst. Dr Chávez Ballón hade ett passionerat intresse för den ikonografi som användes av Andernas forna folk, i form av bilderna som återfanns på deras tyger och keramikföremål. Jordbrukare i området gav honom lergods som de hade hittat när de plöjde sina åkrar. Då visste de att de skulle bli bjudna på mat och få en belöning av den gode doktorn, som sedan kopierade de värdefulla föremålen och därefter överlämnade dem till det arkeologiska museet.

Under de tre följande decennierna och ända fram till sin bortgång fungerade dr Chávez Ballón som mentor i mitt forskningsarbete. Hemma hos honom fick jag för första gången träffa några av q’erofolkets bybor och jag minns hur illa till mods jag kände mig då. Den andinska urbefolkningen hade för vana att titta ner i marken när man talade med dem. Det var ett sätt att visa underkastelse som deras förfäder hade fått lära sig av de tidiga conquistadorerna, som krävde att alla människor av europeisk härkomst skulle kallas för Wiracocha eller ”gud”. Med q’erofolket var det

dock annorlunda, för de höll alltid en stadig och orubblig ögonkontakt. Det kändes nästan som om de blickade in i ens själ för att ta reda på vem som fanns där inne. I dr Chávez Ballóns studio var q’erofolket klädda i sina färgglada röda ponchor med inkafolkets kungliga sigill invävt i tyget – för det var det enda andinska ursprungsfolket som hade tillåtelse att bära det kungliga emblemet på sin klädedräkt. När de lämnade studion brukade de dock byta om till vaniljfärgade ponchor som saknade symboler och mönster. I annat fall hade de blivit stenade, eftersom kyrkan hade spridit ut rykten om att de här männen och kvinnorna var ”onda häxor”. Vid ett tillfälle såg jag en mamma springa fram till dessa paqos med sitt spädbarn i armarna och be dem att välsigna barnet.

Det var inte förrän år 1982 som jag tillsammans med min gode vän Américo Yabar fick möta de högsta bland deras paqos (det vill säga de mest respekterade schamanerna). Américos familj hade fått ärva en spansk markförläning som innefattade q’erofolkets byar. På hans släkts tidigare så storslagna hacienda, som gick under namnet Mullu Marka, träffade jag för första gången Don Manuel Quispe. Han var den äldste av Alto Mesayok, eller visdomsbevararna, och den som skulle komma att initiera mig till de andinska visdomsbevararnas släktled.

Under årens lopp gjorde Don Manuel mig sällskap på otaliga expeditioner genom Anderna. En dag på våren 1995 bad han mig att bjuda in mina bästa studenter att delta i en pilgrimsfärd till Ausangateberget. Året därefter färdades jag tillsammans med 20 av mina studenter både till fots och till häst till vårt basläger vid Humantaysjön, även omtalad som den blå lagunen. Vi hade med oss extra förnödenheter som skulle räcka till mat och övernattning för fem till tio paqos. Dagen därpå visade det sig dock att Don Manuel hade bjudit med sig närmare 100 män, kvinnor och barn från q’erofolket. I tre dagar hade de vandrat ner från sina bergsbyar för att möta oss. Vår uppgift var att hjälpa dem att hämta fram en ny karpay, det vill säga en Mosoq eller en ny rit.

Som så ofta är fallet i den schamanska världen förstår man inte sitt uppdrag i dess helhet förrän man är mitt uppe i det. Till en början verkade det lite märkligt att en grupp andinska schamaner och ett gäng västerländska mystiker skulle komma samman för att kalla in blixten från den övre världen och hämta ner en ny initieringsrit som skulle gynna hela mänskligheten.

Jag tackade Don Manuel för att han hade bjudit in oss, och jag kände mig hedrad över att han ansåg oss vara redo för denna uppgift.

”Jag har bjudit in er för att vi behöver någon som kan representera conquistadorerna, den vite mannen”, förklarade han. ”Vårt folk behöver läka såret från erövringen, från våldtäkten på våra mödrar och kidnappningen av våra barn. Vi behöver begrava erövringens svärd.”

Han tystnade och såg mig i ögonen, och jag kunde se en tår som rann nedför hans kind.

”Den här riten är också till för ditt folk”, fortsatte han. ”Du och jag ska föra ut den till världen. Men ingen av oss är speciell – vi är bara redskap för det som behöver ske i vår tid.”

Under denna mycket speciella och fantastiska expedition föddes Munay-Ki, och jag fick mitt andinska smeknamn, Chaka-Runa, ”människobron”. Jag skulle bli en bro mellan den gamla visdomen och vår moderna tid, och Munay-Ki skulle vara redskapet för detta. Lyckligtvis filmade vi vår expedition, och den här dokumentären finns att se på www.munay-ki.org.

VI TAR EMOT MUNAY-KI-RITERNA

Don Manuel berättade för mig om alla initieringarna, som kallas för karpayer. Han berättade att jag var den första någonsin som inte tillhörde ursprungsbefolkningen som han hade bjudit in till sin andliga tradition.

”Karpayerna är som frön som ger oss gåvor i form av inre kraft”, förklarade han. ”De är som majsen. Om man planterar fröna djupt

i sitt hjärta och vattnar dem med sin kärlek (munay) kommer de att växa och bli till stora majskolvar. Men man måste använda den här kraften för goda syften.”

När jag hade tagit emot Don Manuels karpayer märkte jag hur gamla problem och svårigheter som jag hade kämpat med i åratal började lösa sig. Min kärlek till och empati för andra växte sig starkare. Med de mer avancerade initieringarna började jag förstå hur jag skulle kunna forma omvärlden efter mina önskemål och vilket högt pris man får betala om man påtvingar livet sin vilja.

Jag fick lära mig att de avancerade riterna innebar att man förenades med ett släktled av healers och schamaner som har övervunnit döden och tiden, och som finns tillgängliga för att hjälpa var och en av oss att fullgöra vår livsuppgift. Vi är många som förmedlar de gamla visdomstraditionerna till vår moderna värld, där många människor bara är i alltför stort behov av att finna en ny kompass.

Don Manuel uppmuntrade mig att hjälpa till att utveckla riterna för en västerländsk publik och att förmedla den visdom och kraft som följer med varje karpay på ett sätt som är anpassat efter vår samtid. Till en början höll vi oss till de exakta orden som användes på quechuaspråket, men vi tyckte båda att det var omständligt och besvärligt. Min quechua var pinsamt dålig och hans spanska nästan obefintlig. Jag ville också vara noga med att det inte skulle bli några feltolkningar mellan våra kulturer. Under den här expeditionen till Ausangateberget kom vi överens om att hålla riterna så rena och enkla som möjligt och se till att bevara deras sanna essens. Vi beskrev den process som riterna handlar om för våra studenter: När man odlar sina inre kraftfrön, sin ”medicin”, får man sedan tillåtelse att förmedla riterna vidare till andra. Med tiden växer ens medicin sig så stark att man blir villig och beredd att ta på sig uppgiften att värna om Moder jord och bli en jordbevarare.

Munay-Ki-riterna är utformade för västerländska sökare. Det var genom mötet med dessa paqos i Anderna som jag kom i kon-

takt med de här initieringarna, men i själva verket bygger MunayKi på gamla ritualer som har funnits i alla forntida kulturer.

Q’erofolkets traditionella initieringsriter tillhör dem och deras barn. Vi ska visa respekt för de andinska kulturernas traditioner och visa vördnad för deras seder och bruk. Munay-Ki-riterna leder oss till samma bestämmelse som de gamla schamanska initieringarna, och med hjälp av dem kan vi skapa den sorts nya kartor för hur vi ska värna om jorden som vi har så stort behov av nu i vår moderna värld.

PACHAKUTI OCH PACHAKUTEC

Alla barn i Anderna har hört talas om legenden om Pachakutec Yupanqui, som var son till inkafolkets skapargud Viracocha.

När Pachakutec var en ung man hade chancafolket belägrat staden Cusco. Hans pappa hade flytt staden och lämnat kvar den unge Pachakutec för att försvara huvudstaden. Legenden förtäljer att solguden Inti besvarade den unge prinsens böner genom att förvandla stenarna till krigare, som sedan hjälpte honom att driva tillbaka de vildsinta chancakrigarna till deras byar på andra sidan floden Apurimac.

Pachakutec har fått äran för att ha utökat inkariket – som sedermera blev det största kända kungariket på de amerikanska kontinenterna, till och med större än USA – och för att ha byggt städer bland molnen som Machu Picchu, Choquequirao och Vilcabamba. När han dog år 1471 efterlämnade han en profetia om att han skulle återvända till jorden för att hjälpa till att ”rätta till” världen, och än i dag tror många på att han ska komma tillbaka för att reparera alla skador som conquistadorerna orsakade.

Namnet Pachakuti hänvisar till den andinska tron på att världen existerar i ett ständigt återkommande kretslopp av omvandling och förnyelse, där varje kretslopp innehåller både skapelse och förstörelse. Forna tiders visa män och kvinnor var väl medvetna om årstidernas återkommande växlingar. De var också

övertygade om att slutet på vår nuvarande tidsperiod snart skulle följas av ett ”gyllene årtusende”.

Den nuvarande Pachakutin tog sin början kring millennieskiftet och förebådade förändringar som skulle påverka alla människor, inte bara de andinska byborna och deras hjordar av lama- och alpackadjur. Den nya tidsåldern skulle kräva att vi människor börjar vårda oss om jorden i stället för att parasitera på den. Att värna om jorden, den Stora modern, Pachamama, måste bli den fråga som vi prioriterar allra högst. Endast de som vårdar jorden skulle klara att överleva det kaos som är i antågande. En ny sorts människa skulle komma till världen.

HOMO LUMINUS

Q’erofolket var inte främmande för profetian om den nya tidsåldern, den nya Pachakutin. Don Manuel Quispe och andra med honom ansåg att de skulle komma att spela en viktig roll för denna nya tidsålders inträde. Don Manuel var en av de sista kända läsarna av det som kallas för quipu. Det här var en ring bestående av snören med knutar på, ett slags språk med vars hjälp inkarikets historia bevarades. Han mindes också legenderna om när inkafolket kom från Titicacasjön, havet på världens tak.

Don Manuel ansåg att jordens nya vårdare och förvaltare skulle komma från Väst, och han välkomnade mig mycket hjärtligt när vi träffades för första gången på Américos hacienda. ”Jag har väntat på dig länge”, sa han när vi hälsade på varandra för första gången. Jag kände mig smickrad, men sedan förstod jag att han hade syftat på västerlänningar i allmänhet och att jag bara råkade vara den första han träffade på.

Tillsammans med Don Manuel lärde jag mig att man i magins och mystikens världar verkar för en helig dröm som är större än man själv, samtidigt som man är en oundgänglig del av den. Man följer helt enkelt de tecken som leder till den bestämmelse man har, och Don Manuel var en mästare på det. Han behövde inte

längre använda sig av logik och förnuft för att hitta en anledning att gå till aktiv handling. Det var därför han hade bjudit in 100 av q’erofolkets paqos och deras familjer till vår ceremoni på Ausangateberget – för att möta vår gemensamma bestämmelse och skapa och förmedla vidare Munay-Ki-riterna.

SKAPARNA OCH SKAPELSEN

Don Manuel levde inte så länge att han fick uppleva den sista och slutliga riten, Skaparens rit, eller Taitanchis ranti, som den heter på quechuaspråket. Vi hade ofta talat om den, och om hur den här riten hade funnits i årtusenden i många kulturer men aldrig varit möjlig att förmedla från person till person. Förr i tiden hade förutsättningen varit att man skulle träffas av blixten och överleva, ungefär som det Don Manuel hade varit med om. Det kunde också vara så att ett bländande ljussken visade sig, ungefär som det gjorde för aposteln Paulus då han på ett kort ögonblick blev frälst och tog emot sitt evangelium.

”Vår uppgift i den här världen är att skapa frid och skönhet”, sa Don Manuel en gång till mig. ”Arbetet med skapelsen är inte färdigt än, så som det sägs i era religioner. Det är vårt ansvar att föra skapelseprocessen vidare genom att själva delta i den. Det är vad den här riten handlar om.”

Min partner Marcela Lobos följde med mig till Ausangateberget för att ”hämta ner” den nionde riten i Munay-Ki. Vi stod där i grupper om fyra, med var och en vänd mot en av de fyra kardinala riktningarna. Samtidigt skapade vi ett heligt rum och kallade in himlarna och de äldste för att få tillgång till deras visdom och välsignelser.

Därefter började vi lägga ut en despacho – det vill säga att vi skapade en mandala av blommor och sädeskorn för att visa vår tacksamhet. Sedan bad vi böner om att få tillgång till den nionde riten. Jag blickade upp mot den klara himlen och slöt sedan ögonen samtidigt som en mjuk glaciärvind smekte mitt ansikte. Plötsligt

bombarderades vi av hagel stora som spelkulor. Vi sprang allesammans för att söka skydd, i hopp om att vårt stora mötestält skulle klara av stormen. Några minuter senare avslutade vi despachon inne i tältet, och sedan klarnade himlen och hagelstormen försvann lika snabbt som den hade kommit.

Den här eftermiddagen tog vi alla emot Skaparens rit. Sedan fortsatte vi med att ge den vidare till varandra, såväl ursprungsbefolkning som västerlänningar, för att förankra dess kraft i vår mellanvärld samtidigt som vi tog emot uppdraget att bli medskapare för frid och skönhet.

Munay-Ki föddes här, på Ausangateberget, och på något märkligt och mystiskt sätt hade det varit förutbestämt.

Snart har det gått 20 år sedan denna expedition, och Marcela och jag fortsätter att förmedla Munay-Ki till våra elever. Jag har sett hur Munay-Ki har slagit rot i hennes hjärta och hur hon har bidragit med en ny vision av vad riterna betyder för västvärlden.

Hon besitter den etik, integritet och kärlek som krävs för att på ett klart och övertygande sätt förmedla deras värde i denna tid då de behövs som allra mest. Det här är första gången hon berättar om riterna i bokform för att kunna nå ut till en vidare publik med deras kraftfulla budskap.

Marcela är född i Anderna och har bott i USA i många år. Hon förstår hur stort behovet är av denna urgamla visdom för att vi ska kunna möta de globala krafter som formar världen i dag.

Marcelas syn på och sätt att förmedla Munay-Ki är djupt rotat i den feminina kraften, och hon gör det i harmoni och samklang med den livsuppgift som hon fått sig tilldelad av Pachamama, Moder jord. För mig kom det inte som någon överraskning när hon en dag berättade att det finns en rit för kvinnor, livmoderns rit. I den här boken delar hon med sig av denna fantastiska rit, och du ska få läsa hennes berättelse om den och hur den befriar kvinnor från lidande.

Munay-Ki kan hjälpa oss att bli den nya människa som Pachacutti har förutspått – Homo luminous – och med hjälp av denna

meningsfulla bok kan du påbörja din inre resa. Riterna läker på djupet och ger dig kraften att driva förändring och transformation i världen. Initieringarna hjälper dig att omvandla dina djupaste sår från smärta till medkänsla. På vägen får du även upptäcka vad du kom hit för att göra och vara på vår fantastiska jord.

Med munay (kärlek),

Alberto Villoldo, Ph.D. grundare av The Four Winds Society

HUR ALLT BÖRJADE: NÄR JAG TOG EMOT MIN

FÖRSTA MUNAY-KI-RIT

Det finns platser där andarna bor, fångade bland stenarna. De här platserna, byggda av forntida människor och numera övergivna, var så heliga att deras energier fortfarande vibrerar genom århundradena. Det är omöjligt att vandra på dessa stenar och inte uppfatta larmet och rösterna från det förflutna och den enormt starka kraft som finns samlad här.

isabel a lle Nde, Machu Picchu

I september 2002 påbörjade jag en kurs som skulle få mig att helhjärtat välja schamanismens väg. Samma år hade mitt liv vänts uppochned av en plötslig separation – och nu var jag en ensamstående mamma till två barn som försökte tjäna mitt uppehälle i ett främmande land, och jag kände mig helt vettskrämd inför en okänd och osäker framtid. Jag hade utbildat mig till journalist och föreställde mig att jag skulle rapportera om nyheter och skriva berättelser från avlägsna, krigsdrabbade länder. Föga hade jag anat att konflikterna jag skulle berätta om hade utspelat sig i mitt eget hem, och att jag skulle bli fullkomligt nedbruten efter sju år av känslomässig misshandel.

Jag behövde verkligen hämta tillbaka min själ.

I juni 2003 gick min svärmor med på att ta hand om mina barn, och jag gav mig ut på en två veckor lång pilgrimsfärd till de peruanska Anderna. Min förhoppning var att det här skulle ge mig lite andrum och hjälpa mig att frigöra mig från ett liv av påtvingad bundenhet till hemmet – något som hade plågat kvinnorna i min släkt i generationer och som nu också hade drabbat mig. Högt uppe i Anderna upptäckte jag vägen till min egen läkning och hittade redskap för att förändra min livsberättelse från offer till hjälte.

När jag anlände till Cusco, inkarikets forna huvudstad, fick jag först en välbehövlig vilodag på hotellet för att anpassa mig till den höga höjden över havet och lära känna mina färdkamrater. Vi var alla där för att söka svar på livets stora frågor: Varför är jag här?

Vad är min livsuppgift? Hur kan jag bidra till en bättre värld?

Dagen därpå steg vi på en buss tillsammans med två schamaner från q’erofolket och färdades några timmar för att komma till platsen där vandringsleden började. Härifrån skulle vi ge oss ut på en fem dagar lång vandring i fotspåren efter forna tiders schamaner. Q’erofolket är ättlingar till inkafolket i rakt nedstigande led, de sista i ett släktled av kungar och drottningar som en gång i tiden regerade över de amerikanska kontinenternas största rike någonsin (från 1200-talet fram till en bit in på 1500-talet). När jag mötte dem var de fortfarande främlingar för västvärlden, eftersom deras förfäder i århundraden hade hållit sig gömda för conquistadorerna uppe i sina högt belägna bergsbyar. Där hade de i lugn och ro skött sina hjordar av lamor och odlat sina chuños, små potatisar som växer på 4 500 meters höjd, i väntan på att tiden skulle bli mogen för dem att berätta för världen om inkafolkets profetior för framtiden.

De peruanska Anderna sträcker sig så högt som 7 000 meter över havet, och vissa av de här bergstopparna, eller apus på quechuaspråket, anses vara heliga beskyddare av en visdom som kommer från livets själva begynnelse. I Anderna brukar människorna

fortfarande jorden och lever med ett ömsesidigt givande och tagande med jorden, ett sätt att leva som de kallar för ayni. De ser jorden som sin moder, som förser dem med all näring de behöver. De lever i harmoni med elementen, de bygger sina hus av material direkt från jorden, de hämtar sitt vatten i bäckarna som kommer från smältande glaciärisar och de solar sig i solens ljus. När jag vandrade genom bergen kunde jag föreställa mig deras ansikten och höra deras röster. De andinska människornas andar bebor fortfarande landet och det kändes som om de höll ett vakande öga över pilgrimerna som hade samlats här på jakt efter forna tiders visdom.

Under vår vandring tog vi oss över ett isigt bergspass på Salkantay, ett berg vars namn betyder ”den vilda och otämjbara” – ett tema som stämde väl in på min resa. Efter att ha ägnat ett helt decennium åt att försöka vara den perfekta hemmafrun behövde jag återta min vilda och autentiska natur.

När vi steg av bussen blickade jag upp mot bergen och tänkte att jag säkert skulle hinna först upp till det höga passet. Sedan ungdomen hade jag bestigit många bergstoppar i Chile, mitt ursprungsland, och sedan också i Wasatchbergen i Utah. Då var jag riktigt vältränad och klättrade galant uppför berg som de flesta människor hade tyckt var skrämmande branta. Här kände jag dock redan från första dagen att jag inte var riktigt i form och jag hade svårt att hålla jämna steg med dem som gick först i ledet. Det var som om bergen och Moder jord bad mig att sakta ner och bli mer mottaglig för min omgivning.

Under vandringens gång uppmuntrade schamanerna oss att be böner till apus, bergets andar. Efter några hundra meter stannade vi till för att offra kintus gjorda av tre kokablad med ett blomblad ovanpå. Med andetaget blåste vi in våra böner i varje kintu och sedan stack vi in dem under stenar medan vi bad vinden, solen, jorden och den store anden att bistå oss under vår vandring upp på höga höjder. Om vi kände oss ledsna, sorgsna, arga, trötta eller uppgivna skulle vi blåsa in dessa känslor i en liten sten och sedan

sticka ner stenen i jorden. Till min stora förvåning upptäckte jag att det bakom varje känsla av sorg låg en tragisk historia som jag hade övertygat mig själv var sann och verklig. ”Det är bara en föreställning”, svarade då en röst i mitt inre. Det var som om en apu viskade i mitt öra och sa åt mig att skala bort lager av begränsande föreställningar och förväntningar och blåsa in dem i stenen jag höll så hårt i mina händer.

Jag kunde riktigt känna hur jag skalade av mig min identitet, men inte utan tårar av smärta och sorg. Jag släppte taget om alla begränsande tankar om vad det innebar att vara mamma och kvinna. Det rörde sig om gamla mönster från min släkt som handlade om misstänksamhet och bitterhet, inlärda mönster av att hålla tyst och vara undergiven, liksom andra känslor som är svåra att beskriva och riktigt förstå. För varje steg fördjupade jag min längtan efter att få kontakt med min egen vilda, otämjda essens –min gudomliga feminina andliga aspekt. Glaciärens vita täcke som lyste upp natten och dånet från hennes laviner under stjärnhimlen var påtagligt närvarande, och för varje dag som gick kände jag att jag allt mer integrerade dem i min medvetenhet.

Jag hade vuxit upp i Chile under militärjuntans diktatur, under en regim som var militaristisk och full av maskulinitetens symboler. I och med att jag växte upp med två bröder lärde jag mig att bli fysiskt stark och utveckla ett starkt intellekt. Mina föräldrar hade dock ett mjukt och tillåtande förhållningssätt och de lät mig utforska mina egna intressen. Det var anledningen till att jag redan som 14-åring började resa runt i Chile tillsammans med mina vänner eller på egen hand. Som 20-åring hade jag redan tagit mig med ryggsäck genom Peru, Bolivia och Ecuador och förälskat mig i ursprungsfolkens färgrika kultur. Under de åren vandrade jag många mil längs inkalederna från djunglerna till högländerna och bergen, och då kunde det gå dagar utan att jag träffade på några andra västerlänningar. Jag fick uppleva livet, naturen och människorna på ett mycket äkta och opolerat sätt: flodernas strömmande vatten, vindens föränderliga susningar, färgglada

Hur allt började: När jag tog emot min första Munay-Ki-rit

vävar och tyger, de gamlas väderbitna ansikten, barnansikten med snoriga näsor, hårkalufser som aldrig hade blivit kammade och så mycket mer.

På de här platserna långt borta från allfarvägen upplevde jag en djup och stark mysticism, och jag blev helt förtrollad. Vad som drev mig till att göra alla de här vandringarna var dock i första hand mitt intresse för äventyrssport. Jag hade visserligen redan lyckats lära mig surfa längs den sydamerikanska stillahavskusten, men trots det ville jag så gärna ta mig hela vägen norrut till Kalifornien. Jag var 21 år gammal när jag hoppade av journaliststudierna och gav mig ut på en ständig resa. Tio år senare gav jag mig ut på den där vandringen som organiserades av The Four Winds Society, där jag kom in på den schamanska vägen och blev vägledd tillbaka till min ungdoms andinska bergstrakter.

Den andra kvällen uppe i bergen slog vi läger precis intill glaciären, och i denna kyla kändes min varma dunsovsäck snarast som det tunnaste och mest genomskinliga skalet på en lök. Det här var en av de mest melankoliska nätterna jag någonsin hade upplevt. Jag tillbringade natten med att hosta och darra både av köld och av rädsla inför en oviss framtid. Morgonen därpå kände jag mig svag och andfådd när vi tog oss över bergspasset under en grå himmel.

Mitt ego, som tidigare hade fått mig att tro att jag lätt och enkelt skulle kunna besegra det här berget, fick sig nu ännu en törn eftersom förödmjukelserna fortsatte även under den tredje natten då jag drabbades av diarré. Följande morgon vaknade jag alldeles uttorkad och var så svag att jag inte kunde gå utan i stället fick krypa omkring. Till sist föll jag ihop och fick slingra mig fram som en orm medan jag försökte packa ihop mina saker inför vandringen till nästa lägerplats. Precis där, när jag låg mage mot mage med marken och kunde känna varenda liten sten under kroppen, insåg jag för första gången vad det innebar att överlämna sig och kapitulera inför jordens feminina kraft. (Lyckligtvis fick jag sedan elektrolyter av en sjuksköterska, och när jag väl

hade återfått lite av mina krafter, kom en av våra guider och gick bredvid mig i långsam takt.)

Den här gången var det inte jag som besegrade berget – i stället blev det så att den vilda, otämjda feminina kraften lade band på min brutala, maskulina beslutsamhet, ända tills jag hade dämpat mig så mycket att jag kunde höra hennes djupa kärlek. Jag grät som ett litet barn och hon lyssnade som en mor och försäkrade mig om att mina barn och jag skulle klara oss fint. Trots förödmjukelserna jag hade fått vara med om kände jag nu en hoppingivande värme genom denna nära och personliga kommunikation.

Den hjälteresa som vi ger oss ut på som unga människor kan vara spännande och livsförändrande, men vi inser sällan att det yttre äventyret endast är en symbol för de djupare processer som pågår i vårt inre. Nu kunde jag äntligen börja se det yttre landskapet som en spegling av det jag utforskade djupt inom mig. Samtidigt som jag befann mig på en pilgrimsvandring till ursprungsfolkens heliga platser insåg jag att den verkliga pilgrimsfärden jag hade gett mig ut på ledde mig till min egen själ.

När vi väl hade tagit oss över till andra sidan av det högt belägna bergspasset blev det varmare och allt eftersom vi närmade oss djungeln kring Machu Picchu, inkafolkets gamla citadell uppe bland molnen. Det här skulle vara den sista natten vi bodde i tält. Väl på plats kom vår huvudlärare med den överraskande nyheten att de två schamanerna som vandrade tillsammans med oss skulle göra en läsning i kokablad för att berätta om framtiden.

Solen var på väg ner och vi steg in i ett stort tält som lystets upp av levande ljus utplacerade på stenblock. Vi satt där med all vår uppmärksamhet vänd mot schamanerna, som så lätt och enkelt tycktes kunna använda sig av denna siarkonst. Efter en kort bön till kokaväxten slängde de ut en handfull färska kokablad på ett tygstycke, för att bladen skulle bilda mönster som de sedan kunde tolka. Läsningen gjordes på quechua och bruten spanska, så det behövdes en del översättning.

Eftersom schamanerna visste att jag talade både spanska och

Hur allt började: När jag tog emot min första Munay-Ki-rit

engelska bad de mig att översätta. Snart började kokabladen tala. En av schamanerna sa: ”Stora omvälvningar är att vänta … Det kommer att bli stora bränder, snöstormar och extrema väderhändelser. Moder jord kommer att gråta av sorg, och det kommer vi att få se i form av tornador, orkaner och tsunamier. Vi har vanhedrat Pachamama (dvs. jordgudinnan som Andernas folk dyrkar), vår kärleksfulla moder, och därför måste vi genomgå den här reningen.”

Med svettiga händer och bankande hjärta förmedlade jag detta oroväckande budskap till de andra. Schamanerna kallade om och om igen på kokaväxtens ande med sina böner för att kunna fortsätta ta emot budskapen från andra världar. Till sist sa de: ”Det här handlar om pachakutins återkomst, en tid då våra liv kommer att vändas uppochned.”

Pachakuti är ett ord på quechuaspråket som bokstavligen betyder ”att vända tid/rum uppochned”, och det kan också betyda ”förändring” eller ”störning”. Det hänvisar till en tidsperiod av omfattande förändring och transformation, som kräver ingenting mindre än en omkastning av det liv vi känner till. Pachakutins tidsperiod är en vändpunkt som signalerar förändringar i vårt sätt att leva. Den senaste Pachakutin ägde rum när de spanska conquistadorerna kom till Sydamerika och kraftigt decimerade ursprungsbefolkningen. Efterverkningarna av detta folkmord kunde upplevas över hela världen, som aldrig riktigt blev densamma efter det. På många sätt ledde det till den situation vi har i dag –nationsgränser upprättade genom kolonisering och erövring, det nuvarande ekonomiska systemet, utvinningen av naturresurser genom skövling och exploatering, liksom globaliseringen och de skuggor den har lämnat efter sig, för att nämna några.

Alla övergångsriter innebär någon form av död och pånyttfödelse, samtidigt som de kan bana väg för bättre tider. Jag satt tyst och reflekterade över hur dessa annalkande händelser speglade tillståndet i mitt liv just då.

I gruppen spred sig nu en oro över vad vi hade fått höra, och det

tog mig en stund att återhämta mig och komma tillbaka. Efter att ha tuggat på kokabladen fortsatte schamanerna dock att prata och gick ännu djupare in på budskapen från deras förfäder. ”Om vi vill klara oss igenom de här kaotiska tiderna behöver vi komma till ayni, det vill säga till en helig ömsesidighet i förhållande till Pachamama och alla våra relationer.”

Här flikade läraren från The Four Winds Society in och började tala om möjligheterna som också fanns i den här profetian. ”Kriser innebär också stora möjligheter”, sa hon. ”Vi behöver fortsätta läka oss själva och förbereda oss på att hjälpa andra när de stora omvälvningarna kommer. Vi behöver bli jordbevarare och barnmorskor för den tid som kommer efter kaoset som väntar oss.”

Schamanerna höll med vår ledare om att det här var en oöverträffad möjlighet, och de beslutade sig för att erbjuda oss en initiering som kallades för ”den stora förnyelsen för kommande tider”. På quechuaspråket talade de om Mosoq Karpay, och de förklarade att denna händelse skulle träffa oss som en blixt från klar himmel, krossa våra förlegade föreställningar och bana väg för ett nytt paradigm. Mosoq betyder ”ny” och karpay betyder ”överföring”. (I kapitel 8 i den här boken finns en mer detaljerad beskrivning av den här initieringen. Den kallas också för stjärnbevararens rit, och den gör det möjligt för oss att få kontakt med det galaktiska medvetandet.) Syftet med den här initieringen var att städa rent i kroppens energier. Den kan liknas vid ett dop, där den som döps genomgår en andlig rening.

Mosoq Karpay, som är en av riterna i Munay-Ki, ger oss möjlighet att hämta kraft från framtiden – från dem vi håller på att bli. Att ta emot denna initiering leder inte automatiskt till att vi utvecklas, men om vi låter fröna från den gro börjar vi öppna oss och blir mer samstämda med det som komma ska. På så sätt kan vi befria oss från det förflutna och bli uppmärksamma på vad som behöver ske i framtiden.

Att ta emot denna initiering var en stark upplevelse för mig.

Strax efter att de var klara med ”läsningen” av kokabladen började en av schamanerna slå mig på huvudet med ett tygknyte som innehöll små stenar. I den andinska traditionen gör medicinmänniskorna så att de förankrar sin visdom i stenar som de hittar på bergsvandringarna de gör under sin lärlingstid. De här stenarna förvarar de i ett tyg med invävda symboler för deras kosmologi. Det här knytet blir deras altare eller mesa, och det har en mycket nära koppling till deras heliga berg och till Pachamama. När jag nu blev slagen på huvudet – och sedan också på bröstet och magen – symboliserade det att krafterna som hade samlats i detta knyte överfördes till mig. När schamanen till sist lade sin panna mot min fick jag ta emot en rening och fick samtidigt fröet till framtiden.

I den andinska traditionen är metaforen för att transformation sätts igång att ett frö planteras i den som blir initierad, och därefter är det den personens villighet och ihärdighet som får fröet att gro och växa. Det här kan liknas vid att hämta ner en liten del av medvetandeströmmen från det släktled som leder och ansvarar för var och en av riterna. Den här världsbilden innefattar tanken om att alla möjligheter redan existerar inom oss, och därigenom kommer fröet som sås i vårt fält att snabba på vår utveckling i riktning mot en högre medvetenhet. Den potential som nu ligger vilande inom oss alla kommer upp till ytan och vi ges möjligheten att vara den person vi behöver vara för att kunna svara an på utmaningarna vi möter i vårt eget liv och i världen omkring oss. För varje överföring av dessa andinska riter blir vår mänskliga potential blir allt starkare.

Alla i vårt tält tog emot samma initiering. Morgonen därpå påbörjade vi vandringen nedåt mot Machu Picchu. När vi lämnade glaciären bakom oss och kom in i de varmare skogsområdena kände jag hur mitt hjärta öppnades med en känsla av förväntan och av att något nytt nu skulle ta sin början. Allt som sedan följde skulle överträffa mina vildaste drömmar. Fröna hade planterats.

Jag var inte längre samma kvinna som jag hade varit bara några dagar tidigare.

När jag återvände hem insåg jag att jag fortfarande var en nybörjare på den schamanska vägen, men att jag ändå kände mig mycket lockad av det system för energimedicin som The Four Winds Society och dess grundare, Alberto Villoldo, förmedlade till så många västerlänningar som var trötta på att leva på ett konstgjort sätt med mycket stress, obehag och separation. Jag kände en stark dragning till de urgamla traditioner som utövades av ursprungsfolken i Anderna och Amazonas – av människor som kunde uppfatta de ljustrådar som binder samman oss alla. Jag längtade efter att återupptäcka deras urgamla läkemetoder. När allt kom omkring kändes det som om jag höll på att genomgå min egen fågel Fenix-liknande transformation med att resa mig upp ur askan från mitt förflutna för att på nytt upptäcka vem jag var.

Under åren som följde efter pilgrimsvandringen fick jag ta del av denna kunskap genom det fortsatta sökande som skulle leda mig in i ett decennium då jag omvandlade min smärta och mina sorger till visdom och medkänsla. När jag hade genomgått utbildningen hos The Four Winds Society fick jag undervisning direkt av schamaner i Anderna och Amazonas. Jag återvände också till Chile, studerade för medicinkvinnor från de södra delarna av landet och skapade ett retreatcenter uppe i bergen tillsammans med Alberto, som blev min andre make. I min bok Awakening Your Inner Shaman: A Woman’s Journey of Self-Discovery through the Medicine Wheel har jag berättat om mina upplevelser under de här åren.

Nu i den här boken, vill jag bjuda in dig att tillsammans med mig utforska heliga schamanska sätt att omvandla trauman och lidande till visdom och glädje, och att förstå din plats i kosmos. Det här är Munay-Kis väg, bestående av tio initieringar som väcker

Hur allt började: När jag tog emot min första Munay-Ki-rit

och stärker din egen utvecklingsprocess för att nå helhet och självförverkligande.

På quechuaspråket, som talas av Andernas folk, betyder ordet munay ”villkorslös kärlek”, och ki är det japanska ordet för ”kraft” eller ”livsenergi”. Därmed kan Munay-Ki översättas till ”kärlekens kraft”, och syftet med dessa riter är att aktivera vår mänskliga medvetenhet i riktning mot en förkroppsligad och översinnlig varseblivning. Visdomen och kunskaperna som de här riterna omfattar har hållits i tryggt förvar under många hundra år, och sedan millennieskiftet har de fått en snabb spridning världen över samtidigt som vi står inför de gamla systemens och strukturernas sönderfall och får uthärda det nya paradigmets födslovärkar.

RÖTTERNA TILL MUNAY-KI

Munay-Ki-riterna är en del av en levande tradition, vilket betyder att de fortsätter att växa och utvecklas. En viktigt aspekt är dock att vi hedrar både dem som har burit och bevarat denna visdom före oss och dem som vandrar vägen tillsammans med oss i dag, såväl i mänsklig som i andlig form.

Som Alberto berättade i förordet kom han i kontakt med riterna när han studerade medicinfolkets läkemetoder i Amazonas och i den peruanska delen av Anderna. Till en början närmade han sig de här traditionerna med antropologiforskarens nyfikenhet, med frågor som: ”Hur blir de här människorna friska och vilka läkemetoder använder de?” Snart insåg han dock att det här paradigmet inte bara handlade om redskap för och färdigheter i healing och naturmedicin, utan också om en djup och andligt grundad relation till naturen tillsammans med djupgående insikter om hur energi fungerar. Det här var ett helt annat synsätt än det västerländska, där man inte ser några kopplingar mellan personen och omgivningen när man ställer diagnos och ”botar” sjukdomar.

Det dröjde inte länge förrän Alberto blev lärling till några av de allra skickligaste medicinmännen från den här delen av världen.*

Under sin lärlingstid fick Alberto ta emot klassiska schamanska initieringar från sina mentorer. Uppe i bergen gick han i lära hos q’erofolkets mästare som var kända för att vara ättlingar i rakt nedstigande led till de kungliga släkter som hade styrt över tawantin suya, eller inkariket, från 1200-talet fram till 1500-talet. Av dem fick han initieringar som inte bara gav honom kontakt med naturens krafter utan också gjorde honom till en del av forna tiders släktled av healers och visdomsbärare. Under sin vistelse vid Perus kust fick Alberto en initiering som gav honom siarens förmågor, som handlar om att uppfatta verkligheten på energiplanet bortom den yttre fysiska världen. Genom att vara ute i djungeln fick han en nära relation till naturandarna (ormen, jaguaren, kolibrin och örnen/kondoren), som aktiverar potentialen hos den egna livskraften.

Under årens lopp har Alberto odlat den visdom han fått ta del av, och med hjälp av sina mentorer och med deras välsignelse har han förmedlat initieringarna till sina västerländska studenter och kursdeltagare. Vad Alberto under årens lopp har värdesatt allra mest är själva essensen i den kunskap och den potential för uppvaknande som riterna ger. Han fann inte bara stor glädje och stort värde i de peruanska ursprungsfolkens traditioner, han kunde också se dem ur den västerländska forskarens perspektiv. Han ville att initieringarna skulle passa in med människors sammanhang och behov nu under 2000-talet. Därför är Munay-Ki-riterna en anpassning av de färgsprakande initieringar som Alberto fick ta emot under sin lärlingstid i Perus andliga landskap.

Den här nya formen är inte avsedd att helt och hållet efterlikna de andinska folkens sätt att utföra sina initieringsriter, och den kräver inte att man har ett traditionellt altare eller en mesa, som

* Du kan läsa mer om hans lärare och om hans utvecklingsprocess i hans böcker Dance of the Four Winds, Island of the Sun och Shaman, Healer, Sage (på svenska: Schamansk healing).

Hur allt började: När jag tog emot min första Munay-Ki-rit

kan ta åratal att bygga upp, eller några andra föremål som annars ingår i den andinska traditionen.* Faktiskt är det så att MunayKi-riterna skapades specifikt just för västvärlden, där det råder ett stort behov av en ny kompass och karta för att människor ska kunna hitta tillbaka till naturen och börja vårda sig om den.

Innehållet i den här boken kommer från mina egna erfarenheter av att ta emot och odla var och en av initieringarna. Jag utgår också från alla samtal jag har haft med Alberto om detaljerna i var och en av riterna och om deras ursprung. Själva djupet i det jag förmedlar hade dock inte varit möjligt utan alla de hundratals ceremonier jag har hållit och deltagit i under de senaste 20 åren för att förmedla riterna till människor i vår moderna värld. Många av de här ceremonierna har utförts på gamla heliga platser i Peru, och många andra har ägt rum över hela USA och Europa – ofta med aktivt deltagande av några få utvalda paqos från q’erofolket. Dessa paqos har haft en avgörande roll när det gäller att förmedla initieringarna, och det är genom dem jag har fått en levande bild av hur riterna lever inom dem själva och deras folk. Bland de här individerna finns Humberto Soncco, Bernardina Apaza, Francisco Chura, Juana Apaza, Pascual Apaza och Juan Apaza. Från en annan by kommer Porfirio Sequeiros, som också har rest vida omkring för att förmedla riterna tillsammans med The Four Winds Society.

UTVECKLINGENS FRÖN

På inkarikets tid var det bara regenten och adeln som betraktades som inkor – eller som barn till Inti, solguden – vilket anspelar på att de ansågs stå över de vanliga människorna. Med tiden har dock denna föreställning bleknat bort och i dag är Andernas mys-

* I vår skola, The Four Winds Society, håller vi en utbildning där eleverna skapar en mesa och lär sig mer om den andinska kosmologin, men den handlar inte enbart om just det. Den är en mångsidig utbildning som även innefattar andra modaliteter såsom djuppsykologi, meditation och neurovetenskap.

tiker överens om att alla människor föds med inkafröet i sig, det vill säga med den inneboende förmågan att nå upp till den högsta andliga nivån. De flesta andliga traditioner förmedlar samma tanke – att alla människor inom sig bär fröet till fullkomligt självförverkligande och att vi alla är oändliga varelser som vandrar på jorden i en ändlig och begränsad mänsklig kropp.

Efter att ha förmedlat Munay-Ki-riterna till tusentals människor under 17 års tid vill jag hellre beskriva det som att de sår många frön snarare än bara ett enda frö till vår oändliga potential. Det har att göra med att vi människor ofta utvecklar vissa aspekter av oss själva och bortser från andra. Därmed fungerar det så att Munay-Ki-riterna antingen aktiverar fröna till vår högsta potential om de är sovande eller stärker dem om de redan har börjat gro och växa.

Munay-Ki innebär en förkroppsligad utvecklingsväg, vilket betyder att riterna uppmuntrar oss att odla fröna i vårt dagliga liv hellre än att vänta på att visdomen ska gro av sig själv utan några insatser från oss själva. Det här kan man åstadkomma genom att praktisera tre viktiga principer från den andinska traditionen:

1. yachay – klart seende och lugnt tänkande

2. munay – kärlek och känslor utan hinder

3. llankay – rätta handlingar eller kärlek genom aktiv handling

Jag är fullt medveten om att det här kan vara lättare sagt än gjort. Av det skälet är Munay-Ki-riterna inte isolerade frön som gror helt mirakulöst utan att ha något samband med någonting annat. Naturligtvis är de inte det! Precis som frön i naturen kommer från mogna växter och träd, kommer fröna i Munay-Ki från redan mogna visioner för den potential de bär på. När du nu läser vidare kommer du att upptäcka hur varje karpay eller rit har ett tydligt ursprung som färdas som i vågor till sin destination i psyket hos de människor som tar emot dessa initieringar – och längre än så när de sedan praktiserar yachay, munay och llankay.

Hur allt började: När jag tog emot min första Munay-Ki-rit

Medan man i de flesta andliga traditioner betonar vikten av det översinnliga och av att smälta samman med medvetandets ljus och enhet, vägleder Munay-Ki oss till att också odla en stark relation till mörkret – inte som något negativt utan som en bördig jordmån ur vilken sann kraft, medkänsla och visdom växer fram.

De som har färdats allra längst in i upplevelser av depression, skräck och död och har lyckats ta sig tillbaka till ljuset (genom att inte stanna kvar i lidandet) brukar utstråla en stark medkänsla, tacksamhet, lätthet och ofta glädje. I den bemärkelsen kan MunayKi ge oss styrkan att vara i kontakt med alla delar av oss själva –inte bara med de lätta och ljusa delarna utan också med de tunga och svåra. Fröna från Munay-Ki slår rot i vår innersta kärna, i det bördiga mörkret i vårt eget undermedvetna, för att ge oss en knuff i riktning mot en medveten utveckling.

DEN BESJÄLADE VÄRLDEN

I ursprungsfolkens traditioner över hela världen finns en föreställning om att allting i naturen – klipporna, träden, himlen, haven, stjärnorna och hela kosmos – är besjälade eller uppfyllda av andlig kraft. Med andra ord är allting uppfyllt av medvetenhet. Vissa företeelser kan vara mer eller mindre medvetna, men inte åtskilda från medvetandets ursprungliga källa. I Anderna talar man om Kausay Pacha, den livskraft som finns överallt i universum och som uppfyller precis allt.

I vårt moderna samhälle, däremot, har vi fått en myt i arv om en livlös värld utan någon anima, som är det latinska ordet för ”själ” – närmare bestämt själens kontemplativa och kreativa feminina aspekt. Resultatet av detta är vår tids objektifiering och skoningslösa exploatering av naturen liksom det vanhelgande av livet på alla de sätt som driver oss till ekocid och storskalig förstörelse av vår natur.

I stället för att döma ett samhälles välstånd utifrån hur väl naturen och alla dess arter mår (bland dem även människan), mäter

vi i vårt sjuka moderna system vårt välstånd i ekonomiska termer utifrån en marknad som krossar såväl världens anima som mänsklighetens moral. De krafter som sporrar till masskonsumtion, som kräver massproduktion och utarmning av jordens resurser, ingår i en ond cirkel som förstör hälsan och livskraften hos alla varelser på vår jord. Att allt detta skulle vara detsamma som välstånd är ingenting annat än en illusion. Människan tycks vara den enda arten som lyckas förstöra sin miljö och undergräva sin egen framtid och överlevnad.

Trots allt detta är vi människor inte åtskilda från källan till all medvetenhet och den oändliga intelligens som skapar, förstör och återskapar livet. Vår essens ger oss möjlighet att finna svaren på vår kris (yachay), uppleva kärlek och medkänsla som drivkraft för att göra skillnad (munay) och investera vår energi i att manifestera de lösningar som behövs (llankay).

Munay-Ki påminner oss om denna avgörande sanning och väcker inom oss de koder vi behöver för att kunna se, känna och agera på ett andligt och ansvarstagande sätt samtidigt som de stärker oss och leder oss till att förverkliga oss själva – alltifrån vår mest oändliga och översinnliga natur till vår mest oansenliga och jordiska essens. Riterna fungerar också som en kompass som hjälper oss att både delta i och styra över den evolutionära kvantålder som i Anderna kallas för Taripay Pacha (vilket kan översättas till ”gyllene tidsålder”), som man har förutspått en dag ska manifesteras på det jordiska planet. I stället för att bara vänta på att Taripay Pacha ska komma, kan vi vara djärva och ge näring åt de inre frön vi har sått för att nå vår sanna bestämmelse. Vi kan bli och förkroppsliga de nya människor som vår jord behöver.

EN VÄG DÄR HJÄRTAT FÅR LEDA

Munay-Ki-riterna omfattar de initieringar som du ska få lära dig i vart och ett av kapitlen i den här boken: healerns rit, kraftbandens rit, harmonins rit, siarens rit, dagbevararens rit, visdoms-

Hur allt började: När jag tog emot min första Munay-Ki-rit

bevararens rit, jordbevararens rit, stjärnbevararens rit och Skaparens rit. Jag brukar också ta med en tionde initiering som kallas för livmoderns rit, som jag fick ta emot av ett andligt släktled av medicinkvinnor. Syftet med denna rit är att hedra kvinnans förmåga att föda fram liv.

I varje kapitel ger jag en detaljerad beskrivning av ritens välgörande effekter, hur den kom till och hur du kan göra dess visdom till en del av ditt eget liv. Riterna innebär en direkt överföring av specifika kvaliteter från mentorn till lärlingen, och de behöver utföras genom en ceremoni. Syftet med den här boken är att göra dig uppmärksam på alla nivåer av medvetenhet som du kan odla och utveckla, liksom att ge dig redskapen för att uppleva denna expansion av ditt varande. Även om du inte har tagit emot själva riten kan du göra alla övningarna som finns i slutet av varje kapitel.

Genom de olika riterna lär du dig att aktivera din förmåga att se in i energiernas och andlighetens subtila värld. På så sätt lär du dig också att aktivera din inre healer, vilket leder dig ut på ditt eget sökande efter inre helhet. Du får också lära dig att skydda din energi så att du kan leva utan rädsla och med lätthet och urskillning. På den här vägen får du kontakt med ett släktled av healers både från det förflutna och från framtiden, som vägleder dig och påminner dig om att du aldrig är ensam.

Munay-Ki-riterna existerar inte som en hierarki där en är viktigare än en annan. Det handlar inte om att klättra uppför en linjär utvecklingsstege. Snarare är det så att riterna kompletterar varandra och ger upphov till en starkare, mer flexibel och mer hälsosam syn på tillvaron. Inte desto mindre beskriver jag dem i en specifik ordningsföljd, som har visat sig fungera som en logisk utvecklingskarta som kan väcka vår entusiasm i stället för våra motstånd. Det är samma ordningsföljd som vi i 30 års tid har använt för att ge riterna till tusentals studenter och kursdeltagare från hela världen (fast några av riterna har tillkommit senare).

Sammanfattningsvis visar riterna att vi behöver ta ansvar för vår

kreativa kraft, gå bortom våra småaktiga gräl och destruktiva tendenser och finna den visdom som behövs för att vi ska kunna bidra till att skapa en bättre värld.

Visserligen var det så att Alberto tog emot riterna av de skickliga visdomsbärare som ibland kallas för schamaner, men jag vill inte du ska tro att du behöver ta hjälp av eller själv bli en schaman för att kunna ta emot Munay-Ki-riterna. Min avsikt med den här boken är att den ska fungera som en vägledning för alla människor som vill bli initierade till en innerlig utvecklingsväg där kärleken står i centrum. Du behöver inte avstå från ditt liv (familj, arbete, osv.) för att kunna odla och stärka ditt mest utvecklade jag. Det enda som krävs är din längtan i kombination med lite självdisciplin och integritet.

Det är meningen att Munay-Ki-riterna ska vara enkla, lättillgängliga och inkluderande. Min förhoppning är att den här boken ska få dig att öppna ögon och hjärta för både djupet och den kraftfulla och samtidigt mjuka skönheten i var och en av initieringarna. Boken fungerar också som en informativ vägledning för den som redan har gett sig ut på den här vägen och har tagit emot Munay-Ki-initieringarna – och den kan visa vägen för den som precis bara har börjat ta del av lärdomarna för uppvaknande och kanske så småningom kommer att vilja ta emot riterna.

Om du tidigare har följt någon annan visdomstradition är jag övertygad om att du kommer att finna saker som vi har gemensamma, i och med att Munay-Ki-riterna är avsedda som ett komplement till andra andliga traditioner och som ett redskap för din utveckling. Den här vägen är en av många möjliga, och dess skönhet kommer att fylla dig med en känsla av förundran inför universums såväl synliga som osynliga mysterier.

Rösterna från forna tiders visdomsbärare kommer att börja tala till dig: ”Kom hit och lär dig mer om det här” eller ”Här är ett redskap som du kommer att ha god nytta av”. Portaler av medvetenhet kommer att öppnas för dig. Om du rent allmänt känner dig vilsen och förvirrad när det gäller vad du borde göra, kan det vara

Hur allt började: När jag tog emot min första Munay-Ki-rit

svårt att hitta sådana öppningar. Men när du följer en väg som kännetecknas av integritet och tjänande kan du upptäcka att slöjorna mellan världarna är så tunna att du inte längre behöver söka. Dina frågor kan leda dig ut på såväl inre som yttre upptäcktsfärder, så som mina har gjort, men verkligheten kommer på ett tydligt sätt att börja spegla de svar du söker.

En av mina första elever i Munay-Ki, Maria Clara, som nu är en av våra lärare, har gett en sådan vacker beskrivning av sin upplevelse av att arbeta med riterna: ”Jag började komma i harmoni med livet, med kretsloppens flöde, med att bereda marken, plantera fröna och till sist skörda och dela med mig av frukterna. Jag lärde mig att sluta fred med mitt förflutna, läka mina rädslor, förlåta och att med glädje hänge mig åt en fantastisk livsuppgift som skulle komma att leda mig till självförverkligande på livets alla nivåer och områden, inte bara andligt, känslomässigt och psykologiskt utan också ifråga om hälsa och arbete.”

En kraftfull aspekt av de här heliga koderna är att de kan bidra till mänsklighetens kollektiva utveckling, men vi behöver alltid börja med oss själva. Ur Munay-Kis perspektiv behöver vi ”uppgradera” vår personliga mjukvara så att vi kan bli mer autentiska.

Om man till exempel säger att man bryr sig om jorden men inte tar sig tid att vara i kontakt med naturen och inte deltar i några aktiviteter för att läka jorden, då behöver man gå in för att skapa samstämmighet mellan sin inre och yttre verklighet.

Precis som Moder jord återanvänder det gamla och låter det bli till gödning som får nya möjligheter att gro, får vi människor en värdefull möjlighet att göra ett kvanthopp i vår egen livstid – för att bli den nya sortens människor som förutspåddes av forna tiders visdomsbärare. Vi är nu vittnen till tidernas största utvecklingskliv, och vi sitter på första parkett – inte för att betrakta världens sönderfall som passiva åskådare, utan för att spela en aktiv roll i den storslagna föreställning som vi kallar för livet.

Vi är varelser av kosmiskt mörker och kosmiskt ljus, och vi behöver vara redo att tjäna som fredliga krigare. Vi kan inte längre

nöja oss med att vänta på att någon annan som har alla svar ska komma och rädda oss eller leda oss till seger. Vi behöver samla våra krafter för att kunna vara de människor som vi hela tiden har väntat på. Min förhoppning är att Munay-Ki-riterna ska ge dig ett kraftfullt avstamp för att göra anspråk på den nya människan i ditt inre, som är redo att födas som ett storslaget gensvar på kommande tider.

Kapitel 1

HEALERNS RIT

Initieringsprocessen kan liknas vid en ”helig katastrof”, ett heligt sammanbrott som i själva verket skingrar våra upplevelser av ensamhet och förfrämligande och visar oss vår sanna natur, vår kärlek. Det är därför vi söker en initiering: för att läka våra gamla sår genom att gå in i dem igen, så att vi kan omvandla vårt lidande till medkänsla.

Joa N Halifax, The Frui TF ul Darkness

Den första riten i Munay-Ki är healerns rit, eller Hampe Karpay, och den känns som en naturlig början på att bli en medicinmänniska. Den här riten sätter oss i kontakt med ett urgammalt och tidlöst släktled av healers som hjälper oss med vår personliga transformation och väcker vår healingförmåga så att alla vi berör kan välsignas av den. Genom den får vi tillgång till ett fantastiskt andligt stöd från ett släktled som sedan tidernas begynnelse har hållit en plats för oss runt en helig healingeld. Detta släktled består av healers från det förflutna, nuet och framtiden som hjälper oss att ta hand om både våra sår från barndomen och dem vi har fått i arv från våra förfäder.

För att kunna vara en healer för andra behöver vi veta av egen erfarenhet hur man kan omvandla inre sår till visdom och med-

känsla. Detta släktled av healers gör oss sällskap på vägen till harmoni och välbefinnande.

Enligt den jungianske psykoanalytikern Edward F. Edinger finns det en ursprunglig betydelse av det grekiska ordet therapeuein, som betyder ”att läka”, och det var ”att tjäna gudarna”.* För forna tiders människor i olika kulturer skedde läkningen i ett heligt eller religiöst sammanhang. Edinger noterar att ”en grupp av förkristna, judiska kontemplativt inriktade människor … kallade sig för terapeuter ’antingen för att de förespråkade en medicinsk konstform som var mer högtstående än den som allmänt användes i städerna (för den läkte endast kroppen, medan den andra läkte själen hos de människor som var underkastade hemska och nästan obotliga sjukdomar som väckte deras aptiter, rädslor och sorger, och som även hade orsakats av girighet, dårskap, orättvisor och alla de andra av människans oräkneliga passioner och synder), eller för att de hade undervisats av naturen och de heliga lagarna till att tjäna den levande Guden.’”

Föreställningen om att terapeuten åstadkommer läkning stämmer väl överens med Munay-Ki i den bemärkelsen att denna tradition innefattar den sortens andliga kontakt som en äkta healer har och som inte bara är summan av de redskap och den information som healern har tillägnat sig på formell eller informell väg. Snarare är en äkta healer medveten om den andliga världen och om det släktled av healers som förmedlar sig genom hans eller hennes intuition, röst och händer. En äkta healer är öppen för att ta emot känsloupplevelser och insikter som går bortom de egna livserfarenheterna.

Samtidigt har healern en stark upplevelse av att stå nära naturen. Den i sin tur ger insikt om att det inte finns någon separation, trots att man lever i en avgränsad mänsklig kropp – benstommen är mineralerna, matsmältningen är elden och andetaget är luften. Munay-Ki-healern verkar därför som ett med både släktledet

* Edinger, Edwin. Anatomy of the Psyche. Peru, IL: Open Court Publishing, 1994.