LEDARE: En nödvändig relation

Jag är ett skogens barn.

Blandskogen, med sina granar, tallar, björkar och rönnar, fanns rakt utanför dörren där jag växte upp i ett nybyggt hyreshus i den lilla värmländska staden. Staden hade vuxit ut precis dit när vi flyttade in. Allt var nytt. Jag bodde i stan, inte på landet, på en nyanlagd gata, kantad av en rad höghus och hyreshus.

Utanför huset fanns först bara skogen. I skogen fanns en liten framtagen glänta och i den fanns en lekplats. Jag minns gungorna. Jag satt där och sjöng Kung Orre han skulle på gästabud fara … med hög röst. Jag slog sönder tån i en tallrot. Det är ett av mina tidiga minnen.

En kraftig doft av fällda tallar är ett annat påtagligt minne. Skogen föll, krympte och släppte fram ett nytt stort hyreshus format som en metkrok. I skogen byggdes en skola som blev min.

Varför berättar jag detta? Jo, för att min uppväxt nära skogen har präglat mig starkt. Den har varit helt avgörande för de frågor som jag, på ett eller annat sätt, arbetat med under större delen av mitt yrkesverksamma liv. I den ännu levande barndomskänslan av att vara ett med skogen finns grunden i ett engagemang, och ett aldrig sinande intresse, för vad den gröna miljön gör med oss och vårt välbefinnande, i olika skeden av våra liv. Där finns en nyfikenhet och en strävan efter att utforska mer.

Det är skogen som genom alla år har föst mig i en riktning som gjort att jag slutligen hamnade här på min arbetsplats, Tankesmedjan Movium vid SLU. Movium har ägnat sig åt frågorna om livet i staden – den urbana livsmiljön – under alla de 40 år som Movium har funnits. Ja, vi firar 40 år 2020!

Förhållandet till skogen har fått mig att genom decennier – likt författaren Kerstin Ekman – hävda att en stark relation till det vi brukar sammanfatta i begreppet naturen, det vill säga skogen, ängarna, växterna, djuren, havet och sjöarna, bergen och slätterna, är helt avgörande för ett sant engagemang för och värnande av det vi brukar sammanfatta i begreppet miljön, det vill säga hela vår jord och de livsvillkor vi skapar. Det vi älskar vill vi värna, men ingen kan lära sig älska; kärlek måste bottna i en egen upplevelse, ett möte som berör på djupet. För mig var skogen en del av mig och jag en del av den. Inget annat och främmande. Den tog emot mig när jag inte hade någon annan att gå till.

Människan är en del av sin omgivning, vi är inget annat och mer, men axlar det största ansvaret, ett ansvar vi inte kommer ifrån. Vi vet att vi tar ut mer än vi har lov till. Var har vi skaffat oss den rätten? Det är om detta vi nu alla samtalar, mer eller mindre hela tiden, på ett eller annat sätt. Vi måste förhålla oss till detta ansvar.

I lådan damp det nyligen ner ett digert kuvert från länsstyrelsen i det landskap där vårt sommarhus finns. Nu kommer vi inte längre att kunna beträda den älskade ängen under sommartid, vi kommer inte att nå ner till havet, till udden. Vi måste stå tillbaka för annat liv; framför allt fåglarnas. Hästarna och korna, de får vistas där, eftersom de fungerar i samklang med den omgivande naturen. Det gör inte vi med vårt klampande, störande beteende.

Bakom huset ska en utdikad våtmark nu också restaureras och återuppstå. Vårt hus ligger mitt i marker där fåglarna, djuren och växterna måste få ha företräde framför oss. På 60-talet körde bilar glatt förbi på den lilla vägen utanför vår grind, på väg ner till stranden i detta numera naturskyddade, unika område. Det är naturligtvis en ynnest att få vara där som människa. Ödmjukhet kanske är ordet för detta decennium, liksom respekt. Vi bör ta ett vördsamt steg åt sidan och lämna plats. Det finns mer och annat som har lika stor rätt till liv och välmående.

Titti Olsson

Illustration: Caroline Axelblom