Visshet och förändring

Vilka möjligheter har landskapsarkitekturen att bidra till en bättre samhällsutveckling? Var det bättre förr?

TEXT: ANNA LENNINGER

En offentlig park uppstår knappast ur intet. Läge, yta, funktion och form följer som konsekvens av mer eller mindre uppenbara orsaker och sammanhang. Samhällets prioriteringar skiftar över tid liksom inflytandet över resurser. För inte särskilt länge sedan höll det allmänna hårt i markplaneringen. I dag är förutsättningarna radikalt annorlunda. – Parker ska kunna så mycket i dag, säger landskapsarkitekt Emilia Molin.

Emilia Molin tog sin examen på landskapsarkitekturprogrammet vid SLU i Alnarp 2018, men har arbetat på Land Arkitektur i Stockholm sedan 2016. Hon framhåller vikten av att kunna hantera ovisshet, att acceptera att man inte kan styra över framtiden.

Fler funktioner

På krympande yta ska parken fylla allt fler funktioner: sociala, med starkt fokus på lek, och i allt högre grad tekniska, med fokus på klimat och miljö. Klimatförändringar och frågeställningar kring anpassningar påverkar hennes uppdrag som landskapsarkitekt, särskilt tydligt har detta blivit det gångna året.

Det brittiska uppropet Architects Declare uppmanade våren 2019 världens arkitekter och arkitektkontor att ta sitt ansvar för att minska byggindustrins negativa påverkan på klimat och biologisk mångfald. Också i Sverige sluter kontor upp under appellen för att tillsammans på allvar kunna göra skillnad. – Det är inte självklart att de anläggningar som landskapsarkitekter är med om att bygga gör klimatnytta. >

Det behövs verktyg för att kunna beräkna miljöpåverkan och konkret kunskap om material och byggteknik. Och kunskapen måste delas med andra, säger Emilia Molin.

Samarbete existerar

I hennes yrkesnätverk existerar en samarbetskultur mellan kontor, till exempel när olika kontor arbetar med separata uppdrag inom samma geografiska områden. – Vi delar information och tankegångar för att försöka binda samman marken till ett bättre fungerande system när marken förvaltas av olika aktörer med liten samordning sinsemellan, säger Emilia Molin.

Vikten av att beakta ekosystemtjänster framhålls av offentliga beställare men de enskilda uppdragen berör för små ytor för att kunna lyckas. Man kan fundera över om det är så att vi nu ser början på ett skifte där kontoren tar på sig att lösa uppgifter som borde ligga på kommunen.

Positiv faktor

Inställningen till ovisshet som Emilia Molin talar om kan tolkas som ett pragmatiskt förhållande till en konkret arbetssituation präglad av strukturella svagheter. Samtidigt är ovisshet en tydligt positiv faktor som utmärker en plats som starkt präglat hennes syn på landskapsarkitektur – Tempelhof i Berlin.

Landningsbanor och skyddszoner runt den år 2008 nerlagda flygplatsen utgör ett stort obebyggt område i staden. Fälten och landningsbanorna har blivit ett av Berlins mest uppskattade friluftsområde.

Utan att vänta på formella beslut för markens framtid använder människor fältet till att springa och åka skateboard på, sola, rasta hundar eller odla. Enligt Emilia Molin finns en acceptans bland planerare i Berlin att avvakta och acceptera spontant uppkomna verksamheter. När det gäller Tempelhof samarbetar kommunens planerare med olika lokala intressegrupper medan >

Ekmansdalen är ett fint exempel på tidigare parkideal. Ekmansdalen ligger i centrala Karlskoga och var från början en bäckravin. I samband med bostadsbebyggelse omvandlades Ekmansdalen på 1940talet till stadspark av stadsträdgårdsmästare Carl Fredby. Parken rustades upp under 80talet, och bäcken fick en ny fåra. Se även föregående uppslag.

FOTO: KARLSKOGA KOMMUN

»Som att skära ut en distinkt form ur en asfaltyta och därefter överlåta åt naturen att kolonialisera den.

Landningsbanor och skyddszoner runt den år 2008 nerlagda flygplatsen Tempelhof utgör ett stort obebyggt område i Berlin. Fälten och landningsbanorna har blivit ett av stadens mest uppskattade friluftsområde. Foto: Helena Guiu Cervera.

arkitektkontoret Raumlabor fungerar som kurator för att i viss mån kontrollera parkens utveckling i samförstånd mellan de olika aktörerna. – I Jubileumsparken i Göteborg finns besläktade tankegångar. Ett antal aktiviteter startas på ett par platser och den fortsatta utvecklingen av området inspireras och utvecklas utifrån användandet.

Saknas i Sverige

I övrigt ser vi mycket lite av Berlins ”vänta och se”-inställning i Sverige. Eller acceptans för det ruffiga och oputsade.

Emilia Molin säger att många i hennes generation landskapsarkitekter uppskattar den estetik som uppstår när mindre styrda processer tillåts ta över. – Som att skära ut en distinkt form ur en asfaltyta och därefter överlåta åt naturen att kolonialisera den.

Hon är medveten om risken att arkitekturbildade personer odlar estetiska preferenser som kan uppfattas som elitistiska. Men det estetiska uttrycket utgår ofta från praktiska och ekonomiska motiv; estetik följer av funktion. Möjligen förmedlas inte sambandet tydligt nog. Som exempel nämner hon hur studenter vid SLU i Landskapslaboratoriet, anlagt vid SLU i Alnarp, skolas i att se skönheten i planteringar som ännu bara består av små trädplantor och bestånd av sly. Den som för sitt inre kan framkalla bilden av den skog som ännu så länge står på tillväxt får andra ögon för det som konventionellt uppfattas som fult.

Som ledord

Om ”ovisshet” är betecknande för den som har merparten av sitt yrkesliv framför sig i dag kan ”förändring” användas som ledord för den som har varit verksam under fem decennier.

Eivor Bucht är professor emerita vid SLU Alnarp, där hon tog hortonomexamen 1968. Hon medverkade i den utredning som 1971 resulterade i en separat utbildning i landskapsarkitektur. När >

Tempelhof. Foto: Helena Guiu Cervera

»Därför kunde de arbeta med den för parken så viktiga fjärde dimensionen – tiden.

hon påbörjade sitt yrkesliv präglades tiden av stark tillväxt och en tilltro till planering som ett övergripande och långsiktigt verktyg för god samhällsutveckling.

Den starkt standardiserade planeringsmodellen för nya bostadsområden skapade nya grönområden i en omfattning som aldrig förr – eller senare.

Parker anlades på gårds-, kvarters- och områdesnivå, och krav på dagsljus inne i lägenheterna bidrog till att det blev stora avstånd mellan huskropparna. Trafikytor och parkeringsplatser skildes från gångstråk och skapade sammantaget stora arealer ”gröna” ytor. Delar av naturmark sparades men inte där byggtekniken krävde obehindrad framkomlighet. Planeringsdirektiven utgick från intentioner om att kostnadseffektivt bygga bra bostadsområden. Det resulterade bland annat i oöverskådligt mycket

parkmark – ofta på svårt kompakterad mark. Den kommunala statistiken var ofullständig; många gånger visste inte de ansvariga exakt hur stora ytor de hade att sköta.

Omstrukturering sker

Samtidigt som kommunerna hade stora markområden att hantera skedde en dramatisk omstrukturering av kommunernas parkorganisation. Väl uppbyggda parkförvaltningar slogs sönder och stadsträdgårdsmästarnas inflytande minskade radikalt. När de sammanhållna organisationerna upplöstes försvann även en mycket kompetent arbetsstyrka av parkarbetare. Parkförvaltningarna hade fyllt en viktig funktion som arbetsgivare åt människor som inte platsade på den vanliga arbetsmarknaden, men som ofta var hantverksskickliga och trogna medarbetare.

Eivor Bucht har under sina år vid SLU kunnat följa trender och skeenden inom landskapsarkitektur och parkadministration. Genom historiska återblickar har hon sett hur företeelser som naturlika planteringar, perenner, sommarblomsprogram, öppet omhändertagande av dagvatten, komposteringsinitiativ, hälsoträdgårdar och intressen för odling, stadsbondgårdar och skolträdgårdar initierats, spridits – och ibland försvunnit. >

Tempelhof. Foto: Helena Guiu Cervera

Ett riktmärke

Eivor Bucht nämner 30 år som riktmärke för vissa företeelsers återkomst. Ett exempel är naturlika planteringar som ofta kommit att förknippas med ett sätt för parkansvariga att på 70- och 80-talen tackla den stora parkarealen. På 40-talet gjordes också planteringar i parker där ett naturligt och spontant uppkommet uttryck eftersträvades. – Då skedde det på mindre ytor och utvecklades generellt med större kompetens i växtdynamik – och resulterade i helt andra parkmiljöer än vad som blev fallet 30 år senare, säger hon.

Eivor Bucht reflekterar över tidens roll. Fram till 70-talet hade parkförvaltningarna ett samlat ansvar för att anlägga och sköta parker. Stadsträdgårdsmästarna satt på sina positioner fram till pensionen. Därför kunde de arbeta med den för parken så viktiga fjärde dimensionen – tiden. Alla klassiska parker runt om i landet har skapats under denna långsamma process.

Landskapslaboratoriet skapas under motsvarande långsamma process, men hur undervisningen där kommer att prägla framtida planteringar är för tidigt att säga. – Ute på marknaden idag ges tyvärr små möjligheter att arbeta så långsiktigt, tillägger hon.

Ser möjligheter

Emilia Molin talar med entusiasm om landskapsarkitekturens möjligheter att bidra till en bättre samhällsutveckling. När hon lyfter fram Tempelhof som inspirationskälla väljer hon en plats som är raka motsatsen till de små, välordnade och hårt programmerade friytor som utgör en stor del av svenska landskapsarkitektkontors uppdrag i dag.

Det är i dagsläget svårt att se hur en motsvarande plats skulle kunna accepteras här. Men kanske i en annan tappning? Som ett resultat av nya samarbetsformer?

Det är inte omöjligt, bara ovisst.