Torsdagen den 20.12.2012 | Nr 51/52
Årgång 87. Vuosikerta
Torstaina 20.12.2012 | Nro 51/52
Julevangelium Luk. 2:1-14
Heliga stunder • Väckarklockan ringer, det är mörkt ute. Idag är det
julafton, granen doftar i vardagsrummet. Jag ser på alla ljus som lyser i hemmet och glad för att det är julafton. Väntar på kvällen då jag får se barnens glada ögon då de öppnar paketen. Men före det gör jag mig i ordning för att göra ett arbetsskift på bäddavdelningen. Den gamla kvinnan som varit i dåligt skick på avdelningen, har blivit ännu sämre. Det ser ut som om hon skulle dö inom kort. Jag ringer de anhöriga. De säger att de skall starta så snabbt som möjligt. Jag ser på henne och lyssnar till hennes ytliga andning. Hon har slutat äta och dricka. Jag stannar hos henne en stund, fuktar hennes mun och håller hennes hand, stryker håret och ser till att hon har det bra att vara och att hon inte har smärtor. • Jag fick chans att vara med och ordna julfest för mindre bemedlade. På julafton samlades frivilliga för att breda smörgåsar och koka kaffe. Man hade program och en kör sjöng på julfesten. De som kom till festen fick ta med sig en kasse med mat för julen. Känslan på festen var fin och högtidlig. Det var jätteroligt att hjälpa fastän det var en tidig väckning. Det kändes meningsfullt att hjälpa där det behövs. När man hjälper så får man. • Vi smög ner till källaren för att söka julpynten. Vi var oroliga för att våra pengar inte skulle räcka till en perfekt jul, men julgranen måste ändå pyntas. I lådorna fanns de samma gamla julpynten och julljusen. Jag hade sett dem många gånger tidigare, men för vår son var allt nytt. Han skrek av förtjusning och hoppade jämfota i källaren: ”Vilka fina bollar!”, ” Mamma se en äkta ren!” Vi var förvånande. Sonens glädje fyllde hela källaren. Glädjen följde med oss till vår lilla lägenhet. Då vi fäste stjärnan på granen hade den roliga stämningen smittats även till oss vuxna. Vi fick lära oss en viktig läxa av vår förstfödda. Det viktigaste är att glädjas över det man har, inte det, man skall köpa. • Det fanns ingen ute. Gatorna var öde. På vägen njöt vi av tystnaden och stjärnhimlen. Framme drog vi på skridskorna och grävde fram pucken ur fickan. Det ekade i hockeyrinken i julnatten och vi njöt av samvaron. Säcken med gåvorna stod vid dörren och väntade på oss då vi återvände hem. Jag kände mig vemodig och tänkte att den finaste stunden denna jul var över. Jag bestämde mig för att familjens egen hockeyturnering under stjärnhimlen skulle bli en tradition. En helig stund överraskar. Det är Guds närvaro i våra liv.
Välsignad Jul! Niina Mura & Maria Wikstedt Kimitoöns församling
Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”
Jouluevankeliumi Luuk. 2:1-14 Siihen aikaan antoi keisari Augustus käskyn, että koko valtakunnassa oli toimitettava verollepano. Tämä verollepano oli ensimmäinen ja tapahtui Quiriniuksen ollessa Syyrian käskynhaltijana. Kaikki menivät kirjoittautumaan veroluetteloon, kukin omaan kaupunkiinsa. Niin myös Joosef lähti Galileasta, Nasaretin kaupungista, ja meni verollepanoa varten Juudeaan, Daavidin kaupunkiin, Betlehemiin, sillä hän kuului Daavidin sukuun. Hän lähti sinne yhdessä kihlattunsa Marian kanssa, joka odotti lasta.
Pyhiä hetkiä • Herätyskello soi, ulkona on vielä pimeää. Tänään on jouluaatto, kuusi tuoksuu olohuoneessa. Kotona loistaa kynttilät ja iloitsen siitä että on jo aatto. Odotan iltaa jolloin näen lasten iloiset ilmeet kun he avaavat lahjojaan. Sitä ennen valmistaudun kuitenkin työvuorooni vuodeostastolla. Vanhan rouvan kunto on huonontunut entisestään. Kuolema on lähellä. Soitan omaisille. He sanovat tulevansa niin pian kun pystyvät. Katselen rouvaa ja kuuntelen hänen pinnallista hengitystään. Hän ei ole enää syönyt eikä juonut mitään. Pysyn hänen luonaan vielä hetken. Kostutan hänen huuliaan ja pidän häntä kädestä. Silitän hänen hiuksiaan. Katson että hänellä on hyvä olla ja ettei hänellä ole tuskia. • Sain mahdollisuuden olla mukana järjestämässä vähävaraisten joulujuhlaa. Kokoonnuimme jouluaattona laittamaan voileipiä ja keittämään kahvia. Ohjelmassa oli kuorolaulua. Ne tulijoista, jotka halusivat saivat mukaansa ruokakassin. Tunnelma oli hieno ja arvokas. Varhaisesta herätyksestä huolimatta oli kiva olla mukana. Oli hienoa saada auttaa ja kokea aitoa auttamisen iloa. • Hiivimme alas kellariin etsimään joulukoristeita. Olimme yhä huolissamme siitä riittävätkö rahamme täydelliseen jouluun, mutta kuusi olisi kuitenkin koristeltava. Laatikoissa olivat samat vanhat kuusenkoristeet ja valot. Minä olin nähnyt ne jo liiankin moneen kertaan, mutta Pojalle kaikki oli kuin uutta. Hän haukkoi henkeään ihastuksesta ja hyppi tasajalkaa kellarin lattialla. Ihania palloja! Äiti katso, ihan oikea poro! Olimme ällistyneitä. Pojan riemu täytti koko kellarin ja siirtyi mukanamme pieneen asuntoomme. Kuusen latvatähteä kiinnittäessämme myös meihin aikuisiin oli tarttunut riehakas joulutunnelma. Ymmärsimme oppineemme tärkeän läksyn esikoiseltamme. Jouluna on iloittava siitä mitä omistaa, ei siitä mitä voi ostaa.
Heidän siellä ollessaan tuli Marian synnyttämisen aika, ja hän synnytti pojan, esikoisensa. Hän kapaloi lapsen ja pani hänet seimeen, koska heille ei ollut tilaa majapaikassa.
• Ulkona ei ollut ketään muita. Kadut olivat autiot. Matkalla nautimme hiljaisuudesta ja tähtitaivaasta. Perillä vedimme luistimet jalkaan ja kaivoimme kiekon taskusta. Kaukalo kaikui jouluyön hiljaisuudessa ja nautimme yhdessäolosta.
Sillä seudulla oli paimenia yöllä ulkona vartioimassa laumaansa. Yhtäkkiä heidän edessään seisoi Herran enkeli, ja Herran kirkkaus ympäröi heidät. Pelko valtasi paimenet, mutta enkeli sanoi heille: “Älkää pelätkö! Minä ilmoitan teille ilosanoman, suuren ilon koko kansalle. Tänään on teille Daavidin kaupungissa syntynyt Vapahtaja. Hän on Kristus, Herra. Tämä on merkkinä teille: te löydätte lapsen, joka makaa kapaloituna seimessä.” Ja samalla hetkellä oli enkelin ympärillä suuri taivaallinen sotajoukko, joka ylisti Jumalaa sanoen: “Jumalan on kunnia korkeuksissa maan päällä rauha ihmisillä, joita hän rakastaa.”
Lahjasäkki odotti meitä oven takana, kun palasimme kotiin. Haikeutta tuntien ajattelin, että joulun tunnelmallisin hetki oli jo ohi. Perheen oma kiekkoturnaus tuikkivan tähtitaivaan alla, siitä tehtäisiin perinne. Pyhä hetki yllättää elämän keskellä. Se on Jumalan läsnäoloa elämässämme.
Siunattua Joulua! Niina Mura & Maria Wikstedt Kemiönsaaren seurakunta