(1990/2006; 1996; 2002) beskriver som kärnan i den skandinaviska eller nordiska modellen. Det innebar då bland annat en övergripande samhällsplanerande politik som omfattade statlig/offentlig inblandning i bostads- och socialpolitiken för att trygga rätten till goda bostadsförhållanden för alla grupper. Målet var då att man skulle bygga för olika preferenser och plånböcker och skapa balans mellan efterfrågan och utbud på bostadsmarknaden. En kombination av universella, inkomstrelaterade och selektiva sociala förmåner skulle göra att människor inte utestängdes från bostadsmarknaden av ekonomiska skäl. Transfereringssystem både horisontellt mellan rika och fattiga och vertikalt över livscykeln skulle minska inkomst- och boendemässiga skillnader och framför allt skillnaderna mellan könen.
Social housing i Europa Vi har inte i de skandinaviska länderna på samma sätt som i flera andra länder utvecklat den typen av selektiv bostadspolitik som systemet med Social housing är ett exempel på. Det vill säga boenden som är öronmärkta för fattiga hushåll som inte har ekonomiska möjligheter att skaffa en bostad på den ordinarie bostadsmarknaden (Boverket 2014; 2016). Filosofin bakom de renodlade formerna av Social housing har varit att marknaden ska tillgodose bostad för det stora flertalet, medan det allmänna tillgodoser boendet för den grupp som inte själva kan ta sig in på den ordinarie bostadsmarknaden. Boverket i Sverige (2016) har gjort en analys av hur den sociala bostadssektorn fungerar på olika ställen i Europa. Enligt myndigheten är det ofta tre kriterier som är uppfyllda för att boenden ska klassificeras som Social housing. Det innebär för det första att systemet är offentligt subventionerat i syfte att hålla nere boendekostnaderna. För det andra att lägenheterna fördelas enligt särskilda regler, ofta till hushåll med begränsade inkomster, och för det tredje att lägenheterna förvaltas av aktörer med ett allmännyttigt syfte (s. 11). De länder som Boverket jämfört och som har sådana inslag som nämnts är Nederländerna, Österrike, Danmark, England, Frankrike och Tyskland. Det är stora skillnader mellan hur länderna utformat systemen.
27
