utrymmet begränsas betydligt och de hemlösa har mindre handlingsförmåga än fullvärdiga medborgare, enligt Arnold. De kan inte själva avgöra var de vill bo, eller delta i en rad andra samhälleliga politiska och sociala aktiviteter. Deras möjligheter och förmåga att förändra eller påverka sin livssituation, upplevs som mycket begränsad. Ofta förvandlas deras problem, som har en strukturell bakgrund, till individuella bekymmer och de blir ofta inte trodda. Dessutom konfronteras de ofta med förnedrande myter och inte sällan olika typer av bestraffande åtgärder. Det blir alltså svårt att uppnå värdighet och individualitet som hemlös. Även nordisk forskning visar liknande resultat. Framför allt visar forskning som bygger på intervjuer med hemlösa att åsikterna om hjälpens utformning ofta skiljer sig mellan de hemlösa och myndigheternas företrädare. Framför allt vill både barn och vuxna i de hemlösa familjerna precis som alla andra ha ett tryggt och säkert boende och i andra hand vill de ha tydliga besked om när de kan få ett sådant boende. Eftersom samhället av olika skäl inte kan erbjuda detta för en grupp familjer, erbjuds de en rad andra åtgärder som familjerna i första hand inte efterfrågar, men som kan vara nödvändiga i den situation de befinner sig i (Andersson & Swärd 2007).
Ett inslag av tvång När man läser de officiella hemlöshetsstrategier som många länder antagit på nationell nivå är det lätt att man får uppfattningen att åtgärdssystemen är till för klienterna. Men i praktiken finns det skäl att problematisera detta synsätt, utifrån de hemlösas perspektiv. Det har till exempel alltid funnits ett inslag av tvång i arbetet med de hemlösa. Det har motiverats med att tvånget är för samhällets eller individens bästa. I vissa fall handlar det om att det är omöjligt av moraliska eller etiska skäl att inte ingripa med tvång. Det gäller till exempel om barn vistas i destruktiva hemlöshetsmiljöer där de riskerar att vanvårdas, eller där deras utveckling kan skadas. Samma gäller när till exempel psykiskt sjuka hemlösa inte kan ta hand om sig själva eller riskerar att skada andra. I dessa fall handlar det om att välfärdssamhället i ytterlighetsfallen måste ta ett samhällsansvar, även om det inte ligger i den enskilde individens intresse. Sådana här ingrepp sker även när det är tveksamt om några långsiktiga positiva behandlingsinsatser kan uppnås. Men det finns också ett annat tvång. Grupper i samhällets marginal drabbas inte sällan hårt av lågkonjunkturer och ekonomiska kriser. Vi vet till exempel att hemlösheten och tiggeriet ökade i ett flertal av de 50
